JUST 1TIE-0MBUDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1868:Jo)

JUST 1TIE-0MBUDSMANNENS

EMBETS-BERATTELSE,

afgifven yid lagtima riksdagen år 1868.

åtföljd af Tryckfrihets-Koinmitténs Berättelse.

c), .(^33™,

STOCKHOLM,

TRYCKT hos Einc Westrell, 1868.

INNEHÅLL.

Inledning

Redovisning för åtal, anstälda emot

1) Rådstufvurätten i Grenna, för det arkifvet befunnits oordnadt, förmyndare förteckning

saknats, och embetsskrifvelser ej blifvit besvarade ....

2) Rådstufvurätten i Sölvesborg, för enahanda förseelser........

3) Rådstufvurätten i Upsala, för dröjsmål i ett ärendes behandling . . . .

4) Rådstufvurätten i Sköfde, för orätt dom............

5) Domhafvanden i Norra Helsinglands domsaga, för dröjsmål med insändande

till verkställighet af utslag rörande två häktade personer.....

6) Domhafvanden i Neder Torneå och Carl Gustafs socknars Tingslag, för

orätt dom.................... • • •

7) Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län, för dröjsmål med

påfordrande af ransakning rörande häktad person........

8) Krigsrätten vid Skaraborgs regemente, för orätt dom ........

9) Stockholms Rådstufvurätts Första afdelning, för det att, då flere personer i en

gemensam skrift bevakat testamente, protokollsutdrag deröfver utfärdats
serskildt till hvar och en af de bevakande, (jfr. 1867 års Berättelse

10) Chefen för Göta Artilleri-regemente, för det Underlöjtnanten A. G. Muhl

blifvit insatt på extrajudiciel bestraffning, medan han var riksdagsman .

11) En Poliskommissarie i Stockholm, för olaga häktning......• •

12) En tillförordnad Domhafvande i Ångermanlands norra domsaga, för en

persons olagliga försättande i konkurstillstånd, samt bemälde Domhafvande
jemte den ständige, för det de under konkursmålets handläggning
uppburit obehörig traktamentsersättning, bland annat, för s. k. expeditionsdagar
.....................

13) Konungens Befallningshafvande i Stockholms län, för utfärdande af ofull ständig

fångförpassning................ . • •

14) Domhafvanden i Öknebo härad, för det han, uppå begäran om gravations bevis

å en egendom, utfärdat och uppburit lösen för flera serskilda bevis, i
stället för ett................... • • • •

15) Konungens Fogate, för oriktig förvandling af böter, adömda enligt Tryck frihetsförordningen

....................

16) En tillförordnad Brottmålsdomare i Norrbottens län, för dröjsmål utöfver sex

dagar med insändande till verkställighet af utslag rörande häktade

17) Stockholms Rådstufvurätts Andra afdelning, för förment oriktigt expedi erande

af kallelse å gäldenär, då borgenär sökt hans försättande i konkurstillstånd
...............•••••••

18) Konungens Befallningshafvande i Westernorrlands län, för underlåtenhet

att vederbörligen kungöra utslag uppå besvär öfver riksdagsmannaval

Sid.

16.

17.

18.
19.

20.

21.

27.

33.

38.

39.

47.

48.

50.

58.

19) Domhafvande!! i Gotlands norra domsaga, för det han meddelat lagfart å

köpekontrakt rörande fast egendom, ehuru i nämnda kontrakt omförmäldes,
att köpebref skulle å viss dag framdeles utfärdas.....65.

20) Rådstufvurätten i Carlstad, för tillämpning af Kongl. Förordningen an gående

stöld, snatteri och rån den 4 Maj 1855, i stället för Strafflagen,
å tjufnadsbrott, in. m...................69.

Reflexioner öfver Lagskipningens tillstånd och om inrättandet af ett Advokatstånd
.......................72.

Om tillämpning af Kongl. Förordningen angående stöld, snatteri och rån
den 4 Maj 1859 eller af Strafflagen, då qvalificeradt tjufnadsbrott, begånget
före år 1865, efter nämnde tid åtalas, samt om tolkningen af
6 § i 20 Kap. Strafflagen.................78.

Angående lämpligaste sättet att förfara då bötfäld person, som saknar tillgång
till böterna, skall befordras till förvandlingsstraff......83.

Ang. den rätt, som på senare tider blifvit medgifven försvarslös person, att
såsom frivillig ingå vid allmän arbetsinrättning.........86.

Förslag till en och annan ringare förändring i Kong!. Förordningen, angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom, den
24 September 1861 .................. . 90.

Sammandrag af Revisionssekreterarnes arbetsredogörelse för år 1866 ... 93.

Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit, i den ordning 19 § Regeringsformen
föreskrifven, af Kong], Maj:t meddelad .........95.

Arets embetsresa................... . »

De från Statsdepartementen inkomna uppgifter, som äro intagna bland bilagorna
..................:.....96.

BILAGOR:

Uppgifter från Kongl. Stats-departementen på Riksdagens under sistförfluten
riksmöte aflåtna underdåniga skrifvelse!’ och de i anledning deraf hos
Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder...............3.

De i föregående uppgifter förekommande, ännu oafgjorda ärenden .... 19.

Förteckning å Rikets Ständers till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser,
hvilka i Justitie-Ombudsmannens föregående embetsberättelser finnas
upptagna såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda, äfvensom
uppgift å de åtgärder, som vid desamma egt rum...... 21.

Tabell öfver förstberörda uppgifter ............36.

Berättelse af Komitterade till Tryckfrihetens vård..........38.

Tryckfel ocli Rättelser.

Sid. 29 raden	17 uppifrån	står: erhållna	läs.	■ erhålla
00 JC-	»	17 nedifrån	» värde	»	tredubbla värde.
» 82	»	11 »	» lagstiftnings	»	lagstiftningens
» 91	»	2 »	» förordningen	))	förordningens
			Bilag orne:
Sid. 11	raden	3 nedifrån	står: 45	läs:	43
» -	»	4 —	» 46	»	44
» 15	»	12 —	» inkommit.	»	inkommit,

Dessutom förekomma några bokstafsfel och oriktigheter i interpunktion, hvilka
dock icke böra vålla otydlighet.

Till Riksdagen.

Hånligt vedertaget bruk, börjar den berättelse, jag nu går att afgifva öfver
förvaltningen af Justitie-Ombudsmans-embetet under tiden från sistförflutna
riksmötes begynnelse, med en redogörelse för de åtal emot embetsoch
tjensteman, som, till följd af uppdrag från Justitie-Ombudsmannen,
varit handlagda vid domstolarna, och i hvilka åtminstone en domstols utslag
redan blifvit meddeladt.

Just.-Ombudsmannens Embete-Berättelse till 1868 års Riksdag.

Vid mitt besök i Grenna stad, under embetsresa 1864, granskades
Kådstufvurättens arkif och anmärktes dervid, att de från och med år 1818
till och med år 1826 till Rätten ingifna bouppteckningar saknades, och att
någon sådan förteckning öfver förmyndare, som Kongl. Förordningen den
24 September 1861 föreskrifver, icke fanns upprättad. I anledning häraf
anmodade jag Borgmästaren i staden att inom förelagd tid till mig inkomma
med bevis, att de saknade bouppteckningarna tillrättaskaffats och
att sådan förmyndare-förteckning, som ofvan antyddes, blifvit upprättad.
Enär detta föreläggande icke fullgjordes, förnyade jag detsamma uti serskilda
skrivelser till Rådstufvurätten den 25 Oktober 1864 och den 3 Maj
1865, hvarvid i sistberörde skrifvelse utsattes en tid af en månad derefter
för det äskade bevisets insändande. På dessa skrifvelse!’ erhölls icke
något svar. Jag anmodade då Ådvokatsfiskals-embetetiKongl. Göta Hofrätt att
lagligen tilltala Rådstufvurätten för hvad densamma sålunda låtit komma
sig till last. Bemälda embete afgaf den 9 November 1865 till Kongl.
Hofrätten memorial och väckte åtal mot Borgmästare och Rådmän i Grenna
dels för underlåtenhet att besvara mina härofvan omnämnda embetsskrifvelse!’
dels ock för det att, vid sagda arkifgranskning, det befunnits, att
vederbörande förgätit hålla behörig förmyndare-förteckning, och att förrberörde
bouppteckningar saknats. Rådstufvurättens ledamöter afgåfvo förklaring,
erkände de försummelser, åtalet afsåge, och under åberopande, att
ofvanupptagna vid arkifgranskningen upptäckta brister, sedan ifrågakomna
bouppteckningar återfunnits, dåmera vore afhulpna, underkastade sig det
ansvar, Kongl. Hofrätten funne skäligt bestämma, hvarjemte de företedde
bevis såväl att förmyndare-förteckningen vore upprättad som ock att bouppteckningarne
för åren 1818—26 blifvit återfunna.

Advokatfiskals-embetet yrkade icke destomindre för berörde tjensteförsummelser
ansvar å Rådstufvurätten, enligt 25 kap. 17 § Strafflagen,
hemställande likväl, huruvida icke afseende borde fästas på den ringa del
i samma försummelser, som syntes komma Rådmännen till last.

I utslag den 14 Juni 1867 utlät sig Kongl. Hofrätten, som vid
det förhållande, att förutnämnda brister, enligt hvad ostridigt vore, dåmera
blifvit undanröjda, ansåg sig endast hafva att angående ansvarsfrågan
meddela yttrande, att Kongl. Hofrätten funne, med afseende å stadgandena
i 6 § i Instruktionen för Rikets Ständers Justitie-Ombudsman den 1 Mars
1830 *), jemförd med 4 § i Instruktionen för Kongl. Maj:ts Justitie-Kan *)

Den åberopade §:n har i hit hänförliga delar följande lydelse: — — — — »Justitieombudsmannen
eger dock, innan rättegång anställes, der han så nödigt pröfvar, lemna den eller
dem, hvilka äro i fråga att tilltalas, tillfälle att, inom kort af honom föreskrifven tid, inkomma
med de upplysningar, till hvilka de kunna anse sig befogade;» Och stadgas vidare i samma §:

sler den 3 Augusti 1809, ansvar, enligt lag, icke kunna de tilltalade ådömas
för deras underlåtenhet att besvara Justitie-Ombudsmannens ofvanberörda
till Rådstufvurätten aflåtna skrivelser, hvarföre åtalet i denna del
ogillades; men då Rådstufvurättens ledamöter vidgått, att Rådstufvurätten
först i början af år 1867 upprättat vederbörlig förmyndareförteckning och
dittills jemväl försummat att hafva ifrågakomna bouppteckningar behörigen
ordnade, pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af det utaf Advokatfiskals-embetet
åberopade lagrum, rättvist att för dessa försummelser,
hvartill Borgmästaren måste anses hufvudsakligast vållande, döma honom
att höta tjugufem riksdaler och enhvar af Rådmännen tio riksdaler, hvilka
böter komme att tillfalla Kronan.

Då jag under embetsresa den 21 Juli 1864 besökte Sölvesborg anmärkte
jag, att Rådstufvurättens dombok för nämnda år icke blifvit uppsatt
för tiden efter den 20 Juni; att den del af Rättens arkif, som förvarades
i ett kontor å Rådhuset, var i oordnadt skick; att förteckning öfver arkifvets
innehåll saknades; samt att den i 2 § af Kongl. Förordningen angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndiges egendom den 24
September 1861 omförmälda förteckning öfver förmyndare, hvilken af Rätten
i stad skall hållas, var i så måtto ofullständig, att densamme icke
upptog förmynderskap, tillkomna före 1862 års början, och ej heller, på
sätt i 4 § af nämnda förordning stadgas, utvisade, huruvida förmyndaren
fullgjort sina i sistberörde § uppräknade skyldigheter eller om och hvilka
åtgärder af Rätten vidtagits, i följd af försummelser i sagda afseenden.
Dessa anmärkningar framstäldes muntligen till Borgmästaren, som tillika
anmodades att, efter det domboken blifvit kompletterad, arkifvet ordnadt
och förmyndare-förteckningen bragt i behörigt skick, derom underrätta mig

»af Konungens embetsman i allmänhet må Justitie-Ombudsmannen fordra den lagliga handräckning,
som de efter 99 § i Kegeringsformen äro skyldige att honom lemna;» innehållande sistnämnda
§ i Regeringsformen, bland annat: »Konungens embetsman i allmänhet vare skyldige att lemna
Justitie-Ombudsmannen laglig handräckning.

Häraf vill synas som hade Kongl. Hofrätten, — i olikhet med Kongl. Hofrätten öfver Skåne
och Blekinge, såsom det visar sig i nästföljande likartade åtal emot Rådstufvurätten i Sölvesborg
— ansett mina ifrågavarande skrifvelser till Rådstufvurätten vara att betrakta såsom endast
ämnade att, innan rättegång anstäldes, lemna Rådstufvurättens ledamöter tillfälle att inkomma
med de upplysningar, till hvilka de kunde finna sig befogade, och på denna grund funnit den
anmärkta försummelsen att besvara skrifvelserna icke föranleda ansvar. Jag har icke öfverklagat
Kongl. Hofrättens utslag, men trott mig böra här intaga nyss införda stadganden, på det
att berörda utslag icke må missförstås.

och tillika lemna mig del af den öfver arkifvet upprättade förteckning.
När emedlertid under loppet af tre månader vidare besked i saken icke
afhördes, frågade jag i skrifvelse den 21 Oktober nämnda år, huruvida anledningarne
till ofvananförda anmärkningar då ännu vore undanröjda; hvarefter
jag den 27 September 1865, uti ny skrifvelse, enär svar å den förra under
tiden icke ingått, upprepade dennas innehåll och tillkännagaf, att jag, innan
ytterligare åtgärd vidtoges, skulle under en månad afvakta underrättelse
om de mått och steg, Rådstufvurätten i följd af mina ofvanberörde anmärkningar
vidtagit; och, då detta oaktadt närmare besked i ämnet''icke
erhölls från Rådstufvurätten, anmodade jag Advokatfiskals-embetet i Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge att för underlåtenhet att besvara ifrågavarande
embets-skrifvelser lagligen tilltala Rådstufvurättens i Sölfvesborg
ordförande och ledamöter, i den mån dessn sistnämnde befunnes vara i
försummelsen delaktige, äfvensom att hos Kongl. Hofrätten utverka erforderlig
föreskrift för Rådstufvurätten, med hänsyn till de af mig anmärkta bristers
afhjelpande.

Under skriftvexlingen i Kongl. Hofrätten hade Borgmästaren erkänt sig
hafva, i afsigt att afhjelpa de anmärkta bristfälligheterna, dröjt och slutligen
af glömska försummat att besvara mina embetsskrifvelser samt i
öfrigt, under förmälan, att han till försummelserna ensam varit vållande,
dels åberopat ett af en tillförordnad Borgmästare i staden den''2 Mars
1866 ntfärdadt intyg, att Rådstufvurättens dombok för år 1864 dåmera
vore fullständigt uppsatt, samt att den del af arkifvet, som förvarades i ett
kontor å Rådhuset, befunnes i allmänhet ordnadt så, att dithörande handlingar,
hvarje slag för sig, blifvit uppstälda eller upplagda i serskilda rum
af der anbragta hyllor, dels ock andragit, att någon förteckning öfver arkifvets
innehåll ännu icke vore fullständigt upprättad, samt att ej heller
tiden tillåtit honom att i anmärkta delar komplettera förmyndareförteckningen.
Rådmännen åter hade anhållit, att som de icke haft någon del uti
de anmärkta felaktigheterna och försummelserna, dem Borgmästaren ock
erkänt sig hafva ensam vållat, eller ens egt kunskap om de af mig framstälda
anmärkningar och derom till Rådstufvurätten aflåtna skrivelser förr,
än anmärknings-memorialet blifvit dem delgifvet, Kongl Hofrätten måtte
dem från ansvar i anmärkta hänseenden befria.

Advokatfiskals-embetet yrkade i slntpåståendet ansvar å Borgmästaren
för underlåtenhet att besvara embets-skrifvelser men frånträdde talan mot
Rådmännen på de skäl, desse till sitt försvar andragit, och förklarade sig
anse anmärkningen rörande 1864 års dombok då icke påkalla vidare åtgärd,
anhållande likväl att Kongl. Hofrätten måtte förelägga Rådstufvurätten,
vid verkande äfventyr, att inom utsatt lämplig tid i Kongl. Hofrätten styrka

ej mindre att Rådstufvurättens arkif blifvit behörigen ordnadt och förtecknadt
än äfven att förmyndare-förteckningen vore bragt i full öfverensstämmelse
med förskrifterna i Kongl. Förordningen den 24 September 1861;
och vid den förklaring, som häröfver afgafs, fogade Borgmästaren nytt intyg,
utfärdadt den 10 Augusti 1866 af förrbemälde tillförordnade Borgmästare,
innehållande, att Rådstufvurättens arkif då blifvit fullständigt ordnadt och
förtecknadt, och att t. f. Borgmästaren åtagit sig att, så framt tiden sådant
medgåfve och han så länge komme att förvalta Borgmästare-embetet,
bringa förmyndare-förteckningen i behörigt skick.

Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 29 Januari 1867 och förklarade,
att vid Advokatfiskals-embetets frånträdande af åtalet mot Rådmännen
finge bero, likasom Kongl. Hofrätten, till följd af de i fråga om ordnandet
af Rådstufvurättens arkif vunna upplysningar och den tillförordnade
Borgmästarens åtagande att upprätta behörig förmyndare-förteckning,
funne vidare åtgärd i afseende derå icke erfordras; men enär Borgmästaren,
såsom Ordförande i Rådstufvurätten, nnderlåtit lemna svar å ofvanberörda,
den 21 Oktober 1864 och den 27 September 1865 af mig till Rådstufvurätten
aflåtna skrivelser, utan att gitta för denna försummelse visa eller
ens uppgifva laglig ursäkt; pröfvade Kongl Hofrätten, jemlikt 25 kap. 17
§ Strafflagen, rättvist fälla honom att för ifrågavarande försummelse i
embetet bota femtio riksdaler riksmynt till Kronan.

Med detta utslag insände Advokatfiskals-embetet en skrifvelse, aflåten
den 6 Februari 1867 från tillförordnade Borgmästaren i Sölvesborg, hvaraf
inhemtades, att i ofvanberörde förmyndareförtekning dåmera blifvit införda
alla från och med år 1841 intill den 4 i nämnde månad, på grund af
Rådstufvurättens förordnande, tillkomna förmynderskap, med undantag af
sådana, som veterligen redan upphört; men att af uppgifna skäl förteckningen
icke förr än om en eller en och en half månad derefter kunde bringas
i så fullständigt skick, som öfverensstämde med 4 § i 1861 års nådiga
Förordning; och har anmälan sedermera ingått, att nämnde förteckning
vore behörigen kompletterad.

Uti en till mig ingifven skrift hade Handlanden C. W. Wahlström och
Boktryckaren J. Sundvallsson fört klagan deröfver, bland annat, att, sedan
inom behörig tid besvär blifvit hos Konungens Befallningshafvande i Upsala
län anförda, i anledning af det i Upsala stad den 2 och 3 December
1863 hållna val af Stadsfullmägtige, och Konungens Befallningshafvande öfver
dessa besvär infordrat vederbörandes förklaring inom föreskrifven tid,

besvärhandlingarne, oaktadt sistnämnde tid då redan vore förlupen, icke
blifvit af Magistraten i nämnda stad till Konungens Befallningshafvande
återstälda, än mindre någon förklaring till bemälda myndighet inkommit.

Genom skriftvexling med Konungens Befallningshafvande inhemtade
jag, att ofvannämnda besvär, som blifvit inlemnade till Konungens Befallningshafvande
den 1 Januari 1865, samma dag utstälts till kommunikation
med Upsala stads till deltagande i val af Stadsfullmägtige berättigade innevånare,
hvilka skulle ega att inom en månad efter delfåendet aflemna
sina förklaringar till Magistraten, som borde, med återställande afbesvärshandlingarne,
förklaringarne till Konungens Befallningshafvande öfverlemna
och dervid tillika afgifva eget utlåtande i målet; att Magistraten, som fått
emottaga en del af besvärshandlingarne den 10 och återstoden den 18, sedermera
den 25, allt under nämnda Januari månad, i enlighet med kommunikationsresolutionens
innehåll, utfärdat kungörelse med föreläggande för
stadens innevånare att inom en månad efter det berörda kungörelse blifvit
från predikstolen i stadens kyrka uppläst — hvilket uppläsande den 5 påföljande
Februari egt rum — sina förklaringar öfver ifrågavarande besvär
till Magistraten ingifva; att endast en person begagnat sig af sin rättighet
härutinnan samt aflemnat förklaring till stadens Borgmästare den 7 Mars;
och slutligen att Magistraten, efter derom af Länsstyrelsen gjord erinran,
uti skrifvelse af den 17 derpå följande Juni, hvilken inkommit den 30 i
samma månad, till Konungens Befallningshafvande återstält besvärshandlingarne,
åtföljda af den förutnämnda förklaringen tillika med Magistratens
eget utlåtande i målet.

Under ofvan omförmälda skriftvexling med Konungens Befallningshafvande
hade jag öfverskickat den till mig ingifna klagoskriften, för att genom
Konungens Befallningshafvandes försorg bereda Magistraten tillfälle att deröfver
sig yttra; och har Magistraten af sådan anledning jemväl meddelat
utlåtande samt deruti anfört, i fråga om det öfverklagade dröjsmålet med
ärendets behandling hos Magistraten, att både besvärshandlingarne och Magistratens
den 21 Juni 1865 afgifna förklaring kort derefter blifvit till
Konungens Befallningshafvande inskickade, och att orsaken, hvarför detta
icke förr skett, vore att söka i den mängd af ej blott kuranta, utan jemväl
vigtigare ärenden, hvilka dels förut dels under tiden till Magistraten
inkommit och hvilkas handläggning icke kunnat undanskjutas för att påskynda
ifrågavarande besvärshandlingars granskning samt förklaringens uppsättande,
justering och utskrifning.

Nyssanförda ursäkt ansåg jag i ett ärende af den brådskande och vigtiga
beskaffenhet, som det här i fråga varande, icke antaglig, utan ladejag

Magistraten till last, att, efter det ofvanberörda, till kommunikation utstälda
besvär den 18 Januari fullständigt kommit Magistraten tillhanda, hafva
fördröjt desammas delgifvande med vederbörande stadsinnevånare till den
5 påföljande Februari, eller två och en half vecka; samt att, sedan förklaringstiden,
. åtminstone den 7 Mars, tilländagått, icke hafva till Konungens
Befallningshafvande öfversändt den inkomna förklaringen tillika med
eget infordradt utlåtande förr, än den 30 Juni samma år, eller efter mer
är sexton veckors förlopp; i följd af livilket allt jag uppdrog åt Advokatfiskals-embetet
i Kong!. Svea Hofrätt att för berörda försumlighet i embetsutöfning
lagligen tilltala Magistraten i Upsala.

Efter föregången skriftvexling förklarade Kongl. Hofrätten i utslag den
28 Maj 1866 att, med afseende å hvad i Magistratens till Kongl. Hofrätten
ingifna förklaring blifvit anfördt rörande mängden och beskaffenheten
af de ärenden, som under den ifrågavarande tiden utgjort föremål för Magistratens
och serskildt Magistratssekreterarens handläggning, det anmärkta
dröjsmålet, hvarigenom icke, så vidt visadt vore, någon skada skett, ej borde
till ansvar för Magistratens ledamöter föranleda, i följd hvaraf de från åtalet
befriades.

I de underdåniga besvären öfver detta Kongl. Hofrättens utslag
anfördes, hurusom jag, efter att hafva tagit del af Magistratens i utslaget
åberopade förklaring, icke, i lika mån som Kongl. Hofrätten,
kunnat finna dennas innehall tillfredsställande. Sålunda kunde jag icke
godkänna det skäl, som blifvit anfördt för dröjsmålet med kungörelses
utfärdande rörande det ifrågavarande ärendet, nemligen, att Magistratens
ledamöter dessförinnan skulle hvar för sig taga del af de vidlyftiga
handlingarna i besvärsmål, emedan, då Magistraten icke tycktes
hafva ansett sig ega rätt att pröfva, huruvida Konungens Befallmngshafvandes
föreskrift om besvärens delgifvande med stadens valberättigade innevånare
borde efterkommas eller icke, det i min tanka icke funnits giltig
anledning för det uppehåll i ärendets handläggning, som eu dylik handlingar
nes läsning pa förhand skulle valla och verkligen vållat, så mycket
mindre som Magistratens ledamöter, lika med de valberättigade, haft tillfälle
att taga del af handlingar^ under den tid, som varit de sistnämnde
förelagd för förklarings afgifvande, samt jemväl efteråt, medan Magistraten
öfverlade och betänkte sig på det infordrade utlåtandet. Vidare syntes
mig Kongl. Hofrätten, som fäst afseende å hvad uti Magistratens förklaring
varit anfördt , rörande mängden och beskaffenheten af de ärenden,
som under den ifrågavarande tiden utgjort föremål för Magistratens och
serskildt Magistratssekreterarens handläggning, icke hafva tillika egnat nödig
uppmärksamhet åt beskaffenheten af det mål, hvaröfver Magistraten

haft att afgifva det så länge fördröjda utlåtandet. Om detta mål hade
Magistraten sjelf i sin förklaring yttrat, att en hvar med juridisk bildning
bort förutse, att de af klagandena hos Konungens Befallningshafvande anförda
besvär, som med de valberättigade skulle kommuniceras och öfver
hvilka Magistraten hade att sig utlåta, ej kunde någon egentlig verkan
medföra eller föranleda ändring i den personal, hvaraf stadsfullmäktige i
Upsala borde bestå. Ett utlåtande öfver sådana besvär tycktes ej behöfva
blifva vidlyftigt, och det skulle väl, snart sagdt under hvilka omständigheter
som helst, kunnat affärdas på vida kortare tid, än 106 eller, enligt Magistratens
beräkning, 70 till 80 dagar. Att Magistraten, såsom det i förklaringen
uppgifvits, öfver de ifrågavarande besvären författat ett utlåtande
på 20 sidor, vore, efter mitt sätt att se, så långt ifrån en ursäkt, att jag
tvärtom betraktade det såsom ett ytterligare fel. Skulle saker af dylik
beskaffenhet så omständligt behandlas, livilket sidotal borde då belöpa sig
på utlåtanden i vigtigare och mer invecklade saker? I samma förklaring
omförmäldes ock ett annat Magistratens utlåtande pa 114 sidor. En
dylik misshushållning med tid och krafter kunde, efter mitt omdöme,
ej annat än föranleda en olidlig långsamhet i ärendenas gång, så vida icke
till arbetet användes en skara af tjensteman, hvilkas aflönande blefve för
hvilket samhälle som helst onödigt och oskäligt betungande. Kongl. Hofrätten
erinrade vidare, att icke visadt vore, det någon skada skett genom
det anmärkta dröjsmålet. Jag medgaf sanningen deraf, att någon skada,
mätbar i penningar, ej vore ådagalagd och ej heller kunde ådagaläggas, men
lika sannt vore ock, efter min tanke, att ett samhälle och dess angelägenheter
icke gerna kunde undgå att hafva men deraf, att ett så vigtigt uppdrag,
som det stadsfullmägtige utöfva, månad efter månad befunnes i händerna
på personer, hvilkas behörighet dertill omtvistades. Dessutom vore
stadsfullmägtigskapet en ny inrättning i vårt land, och densammas anseende
och utveckling kunde ej annat än lida af en sådan lojhet och liknöjdhet,
i fråga om inrättningens vederbörliga ordnande och vidmagthållande,
som den, hvartill Magistraten i Efpsala gjort sig skyldig.

På grund af detta allt yrkade jag i underdånighet ändring i förrberörda
domslut; men genom nådigt utslag den 22 Januari 1867 har Kongl, Maj:t
förklarat skäl icke vara anfördt, som kunde verka ändring i Hofrättens öfverklagade
utslag.

Uti en till Justitie-Ombudsmans-expeditionen med posten insänd skrift
hade Landtbrukaren August Hägg å Karstorp fört klagan deröfver, att Rådstufvurätten
i Sköfde, genom utslag den 31 December 1864, dömt Hägg, under
åberopande af 41 § i då gällande Förordning rörande bränvinsförsäljning,
att för oloflig utskänkning af spirituösa drycker bota tretio riksdaler och i utskänkningsafgift
erlägga åttatio riksdaler, allt riksmynt, ehuru Hägg styrkt
sig hafva förvärfvat laglig rättighet till dylik utskänkning och i behörig
tid inbetalt den å utskänkningsrörelsen belöpande skatt; anförande Hägg,
såsom skäl för denna sin klagan, att han den 20 Juni 1864 på auktion
inropat »hotelriittigheten i Sköfde» på tre år, räknadt från den 1 Oktober
1864, hvilket inrop blifvit af Magistraten i nämnde stad godkändt;
att han den 30 September samma år, och således i behörig tid, erlagt till
vederbörande Magistrat ett hälft års skatt med ett tusen riksdaler riksmynt;
att Hotelbolagets ombud inför Rådstufvurätten medgifvit, att‘bemälda
bolag, långt innan Hägg öppnat sin utskänkning å annat ställe, i hotelet
»inrymt en annan utskänkningsrättighet;» och att Hägg den 24 Oktober
meranämnda år, jemlikt 22 § i Kongl. Förordningen om bränvinsförsäljning,
anmält, att han i annan lokal ämnade öppna utskänkning, då Hotelbolaget
i sin lokal inrymt annan utskänkare och icke ville till Hägg borthyra
sistnämnda lokal; vid hvilken anmälan Magistraten icke haft något att
anmärka.

Af Rådstufvurättens protokoll i detta mål inhemtades, att sedan Stadsfiskalen
i Sköfde tilltalat Hägg för det denne skulle å otillåtet ställe inom staden
ntskänkt bränvin, så — och efter det under målets behandling upplyst blifvit,
ej mindre att Hägg dels å auktion inför Magistraten i staden den 20 Juli 1864
på tre års tid ifrån den 1 nästföljande Oktober, emot en afgift af tvåtusen riksdaler
för hvarje år, inropat rättigheten till utskänkning af bränvin i stadens
hotel, hvarest slik utskänkning under tre år blifvit tillåten, och dels
den 30 September samma år till Magistraten erlagt ett hälft års skatt
med ett tusen riksdaler, än ock att å Hotelbolagets vägnar utskänkninosrätten
derstädes blifvit upplåten åt annan person, samt att Hägg derefter den 24 Oktober
hos Magistraten anmält, det han uti kakelugnsmakaren L. P. Sundvalls hus i
staden ämnade öppna utskänkning af bränvin — har Rådstufvurätten uti
ofvan omförmälda utslag den 31 December 1864 yttrat att, ehuru Hägg
genom inrop å auktion inför Magistraten förvärfvat sig rättighet att å Sköfde
hotel under tre år från den 1 Oktober 1864 utöfva utskänkningsrätt emot
högst bjudna och af Magistraten antagna årsafgiften, två tusen riksdaler
riksmynt, likväl och enär den af Stadsfiskalen åtalade, af Hägg idkade utskänkning
icke bedrefves å det för Häggs rättighet sålunda bestämda ställe,
Just.-Ombudsmannens Embete-Berättelse till 1 Hb 8 års Biksdag. 2

utan i annan lokal, än Konungens Befallningshafvandes resolution afsåge,
och hvilken af Hägg begagnade lokal ej heller af det bolag, som öfvertagit
all den öfriga rättighet till handel med bränvin, hvilken omförmäldes
i Kongl. Förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller distilleradespirituösa drycker den 18 December 1863, blifvit
på Hägg öfverlåten; alltså, och då dessutom den af Hägg hos Magistraten gjorda
anmälan icke medförde lagligt godkännande för näringens idkande på annat
ställe, än det vid auktionen bestämda, funne Rådstufvurätten åtalade utskänkningen
vara emot nämnda Kongl. Förordning stridande, hvarföre Hägg dömdes
att, jemlikt 41 § i samma Kongl. Förordning, för otillåten utskänkning,
bota tretio riksdaler och att erlägga utskänkningsafgift, åttatio riksdaler,
två tredjedelar till åklagaren och en tredjedel till stadens fattige.

Efter att hafva af denna klagoskrift undfått del, anförde Magistraten i
afgifvet utlåtande, att Sköfde hotel egdes icke af staden utan af ett enskildt
bolag; att rättigheten till utskänkning beviljats detta bolag på tre år
ifrån den 1 Oktober 1864;*) att Konungens Befallningshafvande bestämt
antalet af utskänkningsställen till sex, nämnda hotel inbegripet; att vidare
ett bolag, med Konungens Befallningshafvandes begifvande, vore bildadt för
utskänkningen å de öfriga fem ställena; att klaganden icke vore delegare i
detta bolag; samt att, hvad 7 § i Kongl. Förordningen om bränvinsförsäljning
stadgar angående viss trakt, i Sköfde hade tillämpning endast å en
gata, som ledde från torget förbi kyrkan till jernvägsstationen.

I den skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt, hvaruti
åtal emot Rådstufvurätten i Sköfde förordnades, androg jag, att som
upplyst och medgifvet vore, att klaganden Hägg i föreskrifven ordning förvärfvat
sig rättighet att utöfva utskänkning af spirituösa drycker å hotelet
i Sköfde stad, äfvensom att han på behörig tid erlagt den derför belöpande
afgift, så, och om än Häggs sedermera gjorda anmälan om utskänkningens
utöfvande på annat ställe, än det vid förvärfvandet af berörda rättighet
derför bestämda, icke kunde på sakens bedömande hafva inflytande, utan
Hägg det oaktadt måste anses hafva felat emot gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af spirituösa dryker, vore dock, enligt min
tanka, en sådan hans lagöfverträdelse icke att hänföra till det slag af förbrytelse,
som i den åberopade 41 § af nämnda Förordning omförmäles,
der ansvaret utsättes för den, som genom utskänkning föryttrar bränvin
utan att i stadgad ordning hafva dertill förvärfvat rättighet, hvilket ansvar

*) Denna uppgift vnr dock icke med handlingar styrkt, hvaremot det, såsom ofvan är
anmärkt, var ostridigt, att Hägg å auktion den 20 Juli 1864 inropat rättigheten till utskänknings
idkande vid liotelet under tre år från nästföljande 1 Oktober.

åtföljes, såsom ock i utslaget stadgades, af skyldighet att erlägga utskänkningsafgift.
Den öfverträdelse, hvartill Hägg i förevarande fall gjort sig
skyldig, syntes deremot hafva bestått i sådant missbruk af innehafvande
utskänkningsrättighet, som, enligt 47 § af meranämnda Kong!. Förordning,
bort bestraffas med böter från och med tio till och med femtio riksdaler,
hvarvid likväl någon utskänkningsafgift icke ifrågakomme af det skäl, att
densamma i dylika fall redan vore förskottsvis erlagd.

Med åberopande häraf anstälde Advokatfiskals-embetet åtal mot Rådstufvurättens
ordförande och ledamöter, som i ofvanämnda beslut deltagit;
och sedan Hägg fått framställa sina ersättningsanspråk, uppgående till en
summa af 3,803 riksdaler 50 öre, samt bemälde ordförande och ledamöter
blifvit öfver såväl Advokatfiskals-embetets som Häggs påståenden hörde,
anförde de uti afgifven förklaring att, enligt Magistratens protokoll den 20
Juli 1864 och den Sköfde Hotelbolag meddelade tillståndsresolution för utskänkningsrätt,
nämnda bolag erhållit Konungens Befallningshafvandes tillstånd
att under tre år idka utskänkningsrätt å hotelet, men icke i staden
eller samhället i det hela, för hvilket senare vore bildadt ett bolag, som
på andra grunder af Konungens Befallningshafvande erhållit serskildt tillåtelse
till utskänkning, på endast ett år, å fem andra ställen; att sistnämnda
bolag icke åt Hägg upplåtit någon sin utskänkningsrätt; att, enligt Magistratens
protokoll den 23 Maj 1864, skälet för den åt Hotelbolaget beviljade
större förmån af treårigt arrende, framför öfriga stadssamhället, läge
deri, att ldotclbolaget äfven med enskild uppoffring ville bereda resande
å statens jernväg en restauration närmast densamma; att Magistraten icke
kunnat emot tydliga ordalagen i Konungens Befallningshafvandes resolution,
vid fastställande af utskänkningsrätten å hotelet, medgifva denna utskänknings
hållande å annat ställe, än derstädes, likasom, enär den speciela rättigheten
varit lemnad för det speciela fallet, det svårligen kunnat medgifvas sjelfva
bolaget att från hotelet förflytta rättigheten med mindre bolaget inrättat
ett annat hotel i det afseddas ställe; att Hägg, som öppnat en serskild, ej
förut befintlig utskänkning i kakelugnsmakaren Sundvalls enskilda hus, således,
i följd af Stadsfiskalens åtal, oaktadt skedd anmälan om utskänkningens
utöfvande på annat ställe, än det vid rättighetens förvärfvande
bestämda, icke kunnat befrias från ansvar, hvadan, och då dels Hägg gjort
anmälan om flyttning af sin vid hotelet bundna rättighet, dels ock''22^ § i
Kongl. Förordningen den 18 December 1863 hade afseende på sådana
ställen, som icke vore i 7 eller 14 § af samma Förordning nämnda, Rådstufvurätten
ansåge, att Hägg, som icke förvärfvat sig laglig rätt att å
annat ställe än hotelet utöfva den just för detsamma, utom vanliga ordningen
och utöfver eljest brukliga ställen, medgifna utskänkningsrätt, bort

fallas till ansvar icke enligt 47 § utan efter den 41 i nyssnämnda Förordning;
samt att Hägg dessutom, hvad ersättningsanspråken anginge, enligt
Kongl. Maj:ts vid förklaringen fogade nådiga utslag den 31 Augusti 1865,
genom försummelse att i rätt tid öfverklaga Rådstufvurättens ifrågavarande
beslut, förlorat talan deremot och således borde skylla sig sjelf för uteblifvandet
af den ersättning, han förmenat sig genom ändringssökandet
kunna vinna; på grund af hvilket allt Rådstufvurättens ledamöter yrkat
befrielse från ansvar och ersättningsskyldighet.

Under den 11 Februari 1867 meddelade Kongl. Hofrätten utslag och
yttrade, att emedan, efter hvad upplyst vore, den tillåtelse, som af Konungens
Befallningshafvande meddelats att under ifrågavarande tid af tre
år å så kallade hotelet i Sköfde utskänka bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker, således uttryckligen fästats endast vid nämnda
hus, samt Hägg, hvilken å auktion tillhandlat sig berörda rättighet, följaktligen
varit bunden af det dermed i afseende på stället förenade vilkor,
ty, och som stadgandet i 22 § af Kongl. Förordningen den 18 December
1863 derom, att den som blifvit berättigad i stad idka bränvinsutskänkning
å bestämdt ställe, bör, om han vill rättigheten å annat ställe utöfva, derom
hos Magistraten göra anmälan, till undgående af ansvar enligt 47 § af
åberopade Kongl. Förordning, icke i förevarande fall egt tillämpning, då, vid
ofvan upptagna förhållande, en anmälan af Hägg i nämnda hänseende ej
kunnat bereda honom annan eller vidsträcktare förmån, rörande bränvinsutskänkningen,
än han förut innehaft, eller medföra den följd, att Hägg,
då Hotelbolaget vägrat honom begagnandet af bolagets hus för sådan utskänkning,
egt denna rättighet å annat ställe i staden utöfva, hvadan ock
Hägg, enär lian, det oaktadt, utskänkningen i Kakelugnsmakaren L. P.
Sundvalls hus derstädes, fastän efter anmälan hos Magistraten, bedrifvit,
varit att anse lika med den som föryttrat bränvin utan att hafva dertill i
stadgad ordning förvärfvat rättighet; alltså, och då Rådstufvurätten i utslaget
den 31 December 1864, vid pröfningen af Stadsfiskalen A. Lindmans emot
Hägg anhängiggjorda ansvarstalan för erkända åtgärden att i sistnämnda
hus försälja bränvin, således rätteligen tillämpat stadgandena i 41 § af omförmälda
Kongl. Förordning, blefye Advokatfiskalsembetets emot Rådstufvurättens
ordförande och ledamöter, hvilka i beslutet deltagit, väckta åtal
för förment oriktigt domslut, som i samma utslag skulle innefattas, och
Iläggs i sammanhang dermed framstälda ersättningsanspråk af Kongl. Hofrätten
ogillade*).

'') Till denna utgång af saken hade tre ledamöter bidragit. Deremot hade Referenten yttrat:
»Den omständighet, att Hägg försummat i rätt tid öfverklaga Rådstufvurättens den 31 De -

Med detta utslag kunde jag icke åtnöjas. I den skrifvelse, hvarmed
jag uppdrog åt Advokatfiskalsembetet att genom underdåniga besvär fullfölja
målet, anmärkte jag, att Kong!. Hofrätten kommit till lika otillfredsställande
slut i målet som Rådstufvurätten. Jag kallade detta slut otillfredsställande
derföre, att det förhållande, att en person, som i enlighet
med gällande författning utverkat sig eu rättighet och för denna rättighets
utöfning under en viss tid erlagt den bestämda skatten, icke destomindre
för samma rättighets utöfning under nämnda vissa tid blifvit dömd till ansvar,
såsom hade hade han aldrig förvärfvat den ifrågavarande rättigheten,
och skatt derför honom ålagd, såsom hade han icke redan förskotts cember

1864 gifna utslag, anser jag icke utgöra lagligt binder för Hägg att, i den ordning
nu skett, påkalla pröfning af frågan, om och i hvilken män Rådstufvurättens ordförande och ledamöter,
hvilka i åtalade beslutet deltagit, härigenom må anses hafva gjort sig skyldige att, på
grund af begånget förment fel i domare-embetets utöfning, ersätta den skada, Hägg skulle hafva
blifvit i följd af samma utslag tillskyndad; och emedan Hägg, hvilken i vederbörlig ordning
förvärfvat sig rättighet att under tre år utskänka bränvin och andra brända eller distillerade
starka drycker å bestämdt ställe inom Sköfde stad och förskottsvis erlagt stadgad afgift, genom
åtgärden, att å annat än det för honom bestämda ställe öppna ifrågavarande rörelse, uppenbarligen
brutit emot föreskriften i sista mom. af 22 § i Kongl. Förordningen den 18 December
1863, angående vilkoreu för nämnda dryckers försäljning, och således varit förfallen till ansvar,
enligt 47 § i samma Förordning, samt Rådstufvurättens tillämpning af Förordningens 41 g,
hvilken afser den, som utskänkningsrättighet icke förvärfvat och följaktligen icke heller för sådan
rättighet ulgifvit stadgad afgift, måste anses vara af oförstånd tillkommen; ty pröfva!'' jag
lagligt att, enligt 1 kap. 12 g Rättegångsbalken, döma Borgmästaren W. och Rådmännen B.
och S. att gemensamt höta tretio riksdaler till treskifies emellan Kronan. Sköfde stad och Advokaifiskalsembetet,
hvarvid dock iakttages, att Borgmästarens och bemäkle Rådmäns lott i bo-,
terna, jern likt Kongl. Brefvet den 26 Oktober 1790, tillfaller Skaraborgs läns lazarett, äfvensom
att, hvilkendera af dem som gälda gitter, ersätta Hägg den honom olagligen fidömda utskäukningsafgilten,
åttatio riksdaler, derest (ten blifvit hos Hägg uttagen; men enär, beträffande Häggs
öfriga anspråk på ersättning för liden skada genom saknad af tillfälle att utskänkningsrältigheten
utöfva. Hägg, enligt 47 § i åberopade Kongl. Förordningen, varit, för underlåtenhet att
iakttaga meddelad föreskrift i afseende på stället för utskänkningsrättighetens begagnande underkastad
böter från och med tio till och med femtio riksdaler, samt den af Hägg inropade utskärikningsrättighet,
efter hvad handlingarne visa, blifvit, ehuru å annat ställe än hotelet, mot
enahanda afgift, som för Hägg stadgats, under år 1867 begagnad af A. Kronlund och N. J.
Nilsson, på hvilka Hägg medgifvit sig hafva samma rättighet öfverlåtit; alltså, och då Hä (ro- för
öfrigt derigenom, att han, utan att på förhand göra sig förvissad om Hotelbolagets samtycke till
Häggs begagnande af dess lokal, inropat ifrågavarande utskänkningsrättighet, sjelf vållat de honom
möjligen åbragta kostnader och förluster, finner jag Häggs berörda anspråk icke kunna
bifallas; och som Hägg icke ingifvit förteckning å sina af den mot Rådstufvurätten gjorda
angifvelse föranledda utgifter, varder Iläggs yrkande härutinnan, jemlikt 2! kap. 1 § Rättegångsbalken,
af mig endast i den män godkändt, att bemälde Borgmästare och Rådmän förpligtas
godtgöra Hägg det belopp, som åtgår till lösen för hans exemplar af Kongl. Hofrättens
utslag».

I detta yttrande instämde en af Kongl. Hofrättens ledamöter.

vis sådan skatt utgifvit, icke tillfredsstälde rättkänslan och icke kunde hafva
inträffat med mindre antingen i författningen sammanhang och fullständighet
bruste, eller vid författningens tillämpning missförstånd om densammas
rätta tillämpning kommit vederbörande till last.

Men, efter mitt omdöme, saknade den författning, om hvars tillämpning
här vore fråga, nemligen ofvanberörda 1863 års Kong!. Förordning,
hvarken sammanhang ej heller fullständighet i förevarande hänseende. 7 § stad
gar nemligen, att Magistrat i stad skall hvarje år, i sammanhang med uppgift
å de källarmästare, vinskänkar med flera, som å sin rörelse hafva burskap,
till Konungens Befallningshafvande afgifva utlåtande, huruvida derjemte
rättighet att idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin må andra
personer för högst tre år tilldelas, och i sådant fall föreslå försäljningsställenas
antal, äfvensom i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe
må finnas, i fall föreskrift i sistnämnda hänseende anses nödig. Konungens
Befallningshafvande fattar derefter sitt beslut i ämnet och gifver det
Magistraten tillkänna. (14 § innehåller motsvarande stadgande!! i fråga om
bränvinsförsäljning å landet). 10 § säger åter, att de i 7 § omnämda försäljningsrättigheter
skola af Magistraten på offentlig auktion utbjudas, för den
af Konungens Befallningshafvande bestämda tid af högst tre år, åt den eller
dem, som åtaga sig afgift för högsta kannetal, och auktions-anbuden derefter
pröfvas af Magistraten, som eger dem, med afseende ej mindre å de
bjudandes behörighet och tjenlighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp,
antaga eller förkasta. — Detta allt hade i föreskrifven ordning här
försiggått. Magistraten hade hos Konungens Befallningshafvande föreslagit
bränvinsförsäljningsställenas antal i Sköfde stad och för ett bland dessa
ställen tillika trakten, der det skulle finnas, nemligen i stadens hotel. Konungens
Befallningshafvande hade medgifva för detta ställe utskänkningsrätt
under tre år. Hägg hade å auktion inropat nämnda rätt och Magistraten
godkänt hans anbud; hvarefter Hägg å stadgad tid förskottsvis erlagt
utskänkningsafgiften för ett hälft år. Nu hade inträflat, att Iiotelbolaget
vägrat lemna Hägg lokal inom hotelet för bedrifvande af den utskänkningsrätt,
han sig förvärfvat. Detta hade Magistraten bort kunna förutse,
innan trakten för ett utskänkningsställe föreslagits att utgöra endast ett
hus; emedan, när så skedde, någon auktion å nämnda utskänkningsrättighet,
eller flera personers täflan derom, i sjelfva verket icke kunde ega rum, då ej
mer än en, nemligen innehafvare!! af det hus, der rättigheten skulle idkas,
var i tillfälle att inköpa densamma, helst han egde i sin magt att hindra
hvar och en annan att lagligen, d. v. s. inom den för utskänkningen
bestämda trakt, utöfva densamma. — Imedlertid hade auktion
blifvit hållen, såsom nämndt vore, och Hägg nog obetänksamt inropat utskänk -

ningsrättigheten, utan att förut hafva försäkrat sig om lokal för densammas
utöfning. Hägg innehade sålunda en rättighet, den han icke kunde
begagna, utan att hon missbrukades. Till sistnämnda förseelse hade Hägg
gjort sig skyldig och följaktligen till det ansvar, förseelsen kunde medföra.
Men detta ansvar syntes mig icke kunna blifva detsamma, som vore stadgadt
för den, hvilken olofligen tillegnade sig en dylik rättighet eller, med
andra ord, Hägg kunde icke, efter mitt förmenande, för hvad som i denna
sak läge honom till last, rätteligen anses lika straffskyldig som om han,
utan att någonsin hafva inropat den ifrågavarande utskänkningsrättigheten
och utan att hafva erlagt den för samma rättighet belöpande afgift, öppnat
utskänkningsrörelse. Sådant kräfde ej heller lagen, rätt förstådd och
tillämpad; emedan, utom hvad som i Kongl. Hofrättens utslag vore återgifvet
af 22 § uti merberörda 1863 års Kongl. Förordning, samma § innehölle
ett sista moment, lydande sålunda: der, enligt 7 eller 14 § viss trakt
för försäljningsställe blifva bestämd, varde det iakttaget. Emot detta stadgande,
men icke emot det af Rådstufvurätten åberopade, hade Hägg sig
förbrutit, och slik förbrytelse straffades, enligt 47 § i Förordningen, med böter
från och med 10 till och med 50 riksdaler.

Det vore visserligen sannt, att den utskänkningsrättighet, hvilken Konungens
Befallningshafvande medgifvit och Hägg å auktion inköpt, blifvit
fäst vid ett hus, ej vid en trakt, såsom Författningen uttrycker sig, men
denna omständighet ansåge jag icke förtjena afseende, då Förordningen icke
omförmälde andra utskänkningsrättigheter, än sådana, som utöfvas antingen
hvar som helst, eller på viss trakt i stad eller å landet. När Förordningen
ej heller lemnade någon närmare bestämning af begreppet trakt, kunde
dermed äfven förstås ett hus, emedan eljest rättighetens inskränkning till
endast ett hus, varit olaglig. Det vore lika sannt, att den anmälan Hägg
till Magistraten ingifvit derom, att han å annat ställe ämnade idka utskänkningsrörelse,
ej kunnat, vid nyssberörda förhållande, bereda honom annan
eller vidsträcktare förmån, än den han förut innehade, eller medföra den
följd, att Hägg, då Hotelbolaget vägrat honom begagnandet af bolagets hus
för sådan utskänkning, egt att denna rättighet å annat ställe i staden utöfva.
Jag hade ej heller yrkat något annat, utan tvärtom i min anmärkning
emot Rådstufvurättens utslag medgifvit, att Häggs förfarande var straffvärdt,
men jag hade sagt och sade, att Rådstufvurätten oriktigt bedömt
Häggs straffbarhet, i det ett missbruk af innehafvande rättighet blifvit ansedt
lika med olofligt inkräktande af samma rättighet. Jag kunde nemligen
icke finna, att Hotelbolagets vägran att lemna Hägg lokal inom hotelet
för utöfvande af hans utskänkningsrättighet kunnat hafva den påföljd,
att hans förseelse, då han på annat ställe öppnade nämnda rörelse, skulle

anses svårare, än om lokal för rörelsens idkande blifvit honom vägrad af
husegare inom annan trakt af staden, der han kunde hafva förvärfvat rättighet
att idka utskänkning, och han af sådan orsak eller af rent godtycke
icke destomindre öppnat sin rörelse inom annan trakt. Det vore detta
sistnämnda missbruk, som ofvananförda sista mom. i 22 § förbjöde, och 47
§ med straff beläde, och några andra lagrum syntes mig icke vara på Häggs
förseelse tillämpliga.

Då jag sålunda fortfarande ansåge Rådstufvurätten hafva af missförstånd
fält orätt dom i den sak, hvarom fråga vore, uppdrog jag åt
Advokatfiskals-embetet att under åberopande af hvad jag i saken anfört,
och den i Kongl. Idofrätten yttrade skiljaktiga mening innehölle, med hvad
mera Advokatfiskals-embetet kunde finna lämpligt tillägga, hos Kongl.
Maj:t genom underdåniga besvär söka den ändring uti Kongl. Ilofrättens
utslag, att Rådstufvurättens ordförande och ledamöter måtte för det oriktiga
domslutet fällas till laga ansvar och förpligtas godtgöra Häggs ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade.

Då jag under embetsresa den 1 Juli 1865 besökte länsfängelset
i Gefle, anmälde två derstädes- förvarade fångar, Per Mårtensson
Wigren och Per Persson Meijer, att de, som blifvit dömde af Delsbo Häradsrätt
till ansvar för stöld, men förklarat sig med Rättens domslut missnöjde,
fått alltför länge vänta på Häradsrättens protokoll och utslag, så att
Wigren, som blifvit dömd den 10 förutgångna Mars, icke erhållit nämnda
handlingar förr än den 8 Maj, och Meijer, som dömdes den 25 April,
ännu vid tiden för mitt besök icke bekommit de honom rörande protokoll
och utslag.

Vid efterfrågan på landskansliet befunnos fångarnes uppgifter sanningsenliga;
och upplystes derstädes tillika, att Konungens Befallningshafvande
uti skrivelser den 22 Maj''samt den 3 och 19 Juni erinrat vederbörande
Domhafvande om insändande af ransakningshandlingar och utslag rörande
Meijer. Under skriftvexlingen utröntes sedermera, att sistnämnda handlingar
till Konungens Befallningshafvande inkommit den 10 Juli nämnda år.

I anledning häraf, och då Domhafvanden icke kunde förebringa laga
ursäkt för det öfverklagade dröjsmålet, förordnades åtal. Advokatfiskalsembetet
i Kongl- Svea Hofrätt, som fått sig detta åtal uppdraget, yrkade
under skriftvexlingen, att, — då i mål, der någon hölles häktad, domaren,
enligt 38:de punkten i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, hade

åliggande

åliggande att skicka handlingarne till Konungens Befallningshafvande så
tidigt, att den sakfälde kunde, innan besvärstid»! gånge till ända, få deraf
del samt inlemna sina besvär till Konungens Befallningshafvande, och, i
förevarande fall, der besvärstid»! utgjort tretio dagar, hvaraf en tredjedel
borde antagas hafva varit erforderlig för handlingarnes läsning, besvärens
uppsättning och renskrifning, följaktligen en tid af tjugu dagar efter utslagets
afkunnande varit lämpligt rådrum för Domhafvande!! att författa och
insända protokoll och utslag, samt, efter sådan beräkning, Domhafvande»
obehörig»! dröjt med insändandet af ifrågakomna handlingar rörande Wigren
i tretionio dagar och rörande Meijer uti femtiosex dagar, hvarigenom
han vållat, att desse, hvilka ej voro dömde till fängelse för lifstid, under
lika många dagar längre, än vederbort, varit sin frihet beröfvade, — Domhafvande»
för den försummelse och vårdslöshet i embetet, han i anförda
hänseenden låtit komma sig till last, måtte dömas att bota och utgifva skadestånd
till Kronan för fångarnes underhåll och till desse för olagligen
förlängdt lidande.

Kongl. Hofrätten har den 20 Februari 1867 meddelat utslag; och som,
på sätt ofvan förmäldes, upplyst vore, att under ifrågakomna tid, emot
hvars beräknande Domhafvande!! ej gjort någon anmärkning, obehörigt
dröjsmål egt rum med insändande till Konungens Befallningshafvande af
Delsbo Häradsrätts protokoll och utslag angående Wigren och Meijer, samt
Domhafvande^ såsom Häradsrättens ordförande, vore härför ansenlig;alltså
pröfvade Kongl. Ilofrättcn, i förmåga af 25 kap. 17 § och 6 kap. 1 §
Strafflagen, rättvist döma Domhafvande!!, för berörda försummelse i embetet,
att bota etthundrafyratio riksdaler och ersätta ej mindre Kongl. Maj:t
och Kronan, för Wigrens och Meijers underhåll i häktet under omförmäla
tid, med tjugu åtta riksdaler 50 öre, än äfven Wigren och Meijer, för deras
lidande i följd af den genom omförmäla försummelse vållade förlängning
af fängelsetiden, efter skälig beräkning af en riksdaler för hvarje dag, med
tretionio riksdaler till Wigren och femtiosex riksdaler, allt riksmynt, till
Meijer.

Vid granskning af fångförteckningen från Norrbottens län anmärktes,
att Häradsrätten i Neder-Torneå och Gall Gustafs socknars tingslag genom
utslag den 27 Februari 1864, —jemte det Häradsrätten fälde Inhysesmannen
Henrik Niemi att, såsom för första resan stöld af gods värdt tjugu
riksdaler, bota sextio riksdaler samt undergå tre månaders straffarbete; att,
Just.-Ombudsmannetis Embets-Berättelse till 166''bi års lltksdatj. 3

för smädeord emot sin svärmoder, bota femtio daler silfvermynt samt göra
offentlig afbön; att, för uppsåtlig misshandel, derå ringare skada följt, bota
femton riksdaler; samt att, för vederpart^ missfirmande, bota tio daler; — tilllika
dels, med åberopande af 39 § i Kongl. Förordningen den 29 Januari
1861, dömt Niemi, som jemväl varit i målet förvunnen att hafva burit
våldsam hand å sin hustru, att för denna förbrytelse straffas med fängelse
uti endast en månad, änskönt nämnda lagrum utsatte såsom minsta straff
två månaders fängelse, dels ock förklarat, det Niemi, såsom saknande tillgång
till böterna, skulle aftjena dem, som, vore honom ådömde för stöld,
smädeord och misshandel, med 21 dagars fängelse vid vatten och bröd, oaktadt
dessa böter, rätteligen förvandlade, motsvarat sådant fängelse i 23 dagar;
och hade Niemi undergått bestraffning, enligt Häradsrättens utslag.

Uti skrifvelse till Advokatfiskals-embetet vid Kongl. Svea Hofrätt förordnade
jag åtal mot Domhafvanden för berörda vårdslöshet i domare-embetets
utöfning.

Efter föregången skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag den
29 Oktober 18G7 och yttrade: att som den af Häradsrätten uti ofvanberörda
utslag åberopade 39 § i Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861 stadgade
för deruti omförmälda förseelse minst två månaders fängelse, men
Häradsrätten, med tillämpning af samma §, ådömt Niemi endast en månad
sådant fängelse, samt ifrågavarande böter rätteligen bort förvandlas till 23
dagars fängelse vid vatten och bröd i stället för 21 dagar dylikt fängelse;
alltså, och då Niemi, som utstått den ådömda bestraffningen, följaktligen
fått umgälla sina förbrytelser, med lindrigare straff, än som å dem lagligen
följa bort; ty pröfvade Kongl. Hofrätten, jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen,
rättvist falla Häradsrättens ordförande, såsom för domslutet ensam ansvarig,
att, för hvad honom sålunda till last kommit, höta tjugufem riksdaler
riksmynt.

Vid granskning af fångförteckningen från Westmanlands länshäkte anmärktes
att, sedan Julia Maria Renhult, häktad och angifven för olofligt
tillgrepp inom Norbergs bergslags härad, den 5 September 1864 inkommit
till berörda länshäkte, samt Konungens Befallningshafvande påföljande dag
med henne hållit förhör, hvarvid beslöts, att upplysningar och prestbetyg angående
Renhult skulle infordras, Konungens Befallningshafvande icke förr
än den 4 Oktober nämnda år hos vederbörande Domhafvande äskat ransakning
med Renhult, i anseende hvartill hon först den 22 i sistnämnda månad
blifvit hos Häradsrätten instäld.

För det dröjsmål med påfordrande af ransakning rörande häktad person,
Konungens Befallningshafvande sålunda låtit komma sig till last, förordnade
jag åtal, och sedan Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt
detsamma i laga ordning utfört, har bemälde Kongl. Hofrätten den 3 Januari
1867 meddelat utslag; och som, enligt hvad upplyst vore, efter det
Julia Maria Renhult, häktad och tilltalad för olofligt tillgrepp, den 5 September
1864 inkommit till länsfängelset i Westerås, det ålegat Konungens
Befallningshafvande, jemlikt allmän lag samt föreskriften i 12 § af Landshöfdinge-instruktionen
den 10 November 1855, att tillse, det Julia Maria
Renhult utan uppskof blifvit till ransakning instäld, men Konungens Befallningshafvande,
med åsidosättande af berörda skyldighet, icke förr än den
4 påföljande Oktober anmodat Domaren att med henne företaga ransakning,
i följd hvaraf inträffat, att Julia Maria Renhult först den 22 sistnämnde
månad, och således mer än sex veckor efter det hon blifvit till häktet insänd,
är vorden för ransakniugs undergående inför domstol instäld; alltså
pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen den 16
Februari 1864, att döma Landshöfdingen och Landssekreteraren, hvilka
handlagt ifrågavarande ärende, att, för det de i anförda måtto åsidosatt sin
tjenstepligt, hvar för sig bota femtio riksdaler riksmynt, som skulle tillfalla
Kronan.

Vid granskning af 1864 års fångförteckning från Skaraborgs län anmärktes,
att Rekryten vid Skaraborgs regemente Fredrik Andersson As, —
efter det han, som i Mars månad 1863 rymt från regementet och under rymningstiden
begått stöld, af Selångers Häradsrätt, genom utslag den 14 December
1863, dömts saker till ansvar, enligt 1 och 20 §§ i Kongl. Förordningen
om stöld, snatteri och rån den 4 Maj 1855, för första resan stöld
af gods värdt 25 riksdaler riksmynt, — är vorden inför Krigsrätten vid ofvanbemälda
regemente under tilltal stäld för rymning och förskingring af munderingspersedlar,
och för dessa af As erkända förbrytelser, dem han för
första gången begått, genom utslag den 10 Februari 1864 af Krigsrätten
ansedd skyldig till ansvar, enligt 10 kap. 20 och 26 §§ i Kong], Alaj:ts
Krigsartiklar den 31 Mars 1798, nemligen till vatten och bröd motsvarande
sex hvarf gatlopp, och att således As, som jemväl, på sätt redan förut
nämndt vore, blifvit till ansvar för första resan stöld förvunnen, fått undergå
bestraffning af 28, i stället för 20, dagars fängelse vid vatten och
bröd jemte två månaders straffarbete.

I anledning häraf förordnades emot Krigsrätten åtal inför Kongl.
Krigshofrätten; och, sedan skriftvexling emellan Krigsfiskals-embetet och
Krigsrättens ledamöter försiggått, meddelade Kongl. Krigshofrätten utslag
den 12 Juli 1867 af innehåll: att Kongl. Krigshofrätten — enär vid
ifrågavaranda rymning och förskingring af munderingspersedlar, såsom
begångna under fredlig tid och första gången, sådana förhållanden varit för
handen, under hvilka förbrytelserna, enligt 1 mom. af 6 § i Kongl. Förordningen
angående förmanskap och extra judiciel bestraffningsrätt vid Krigsmagten
den 29 Mars 1859, skolat såsom ordningsmål anses och behandlas,
samt As, jemte nämnda till ordningsmål hänförliga förbrytelser, begått stöld
under rymningstiden, hvilket brott, sedan derom blifvit vid Selångers häradsrätt
ransakadt, tillhörde Krigsrättens upptagande — funne Krigsrätten hafva bort,
jemlikt 44 § i nyss åberopade Kongl. Förordning, bestämma ansvaret för
omförmälda rymning och förskingring, enligt samma Kongl. Förordning;
till följd hvaraf, och då Ås, enligt oftaberörda Kongl. Förordning, icke kunnat,
med tillämpning af 37 och 38 §§ för rymning och förskingring, ådömas
svårare bestraffning än mörk arrest eller arrest vid vatten och bröd tio
dagar, samt, vid förening af berörda bestraffning, som dervid ansåges svara
emot tretio daler i penningvärde, med det femtio daler motsvarande fängelsestraff
vid vatten och bröd, hvartill, jemte straffarbete, Ås för stölden
gjort sig skyldig, Ås således rätteligen skolat bekomma endast tjugo dagars
fängelse vid vatten och bröd; Kongl. Krigshofrätten pröfvade rättvist
förpligta Krigsrättens ledamöter att, i enlighet med hvad Krigsfiskals-embetet
yrkat, eu för alla och alla för en, ersätta ej mindre Kongl. Maj:t och
Kronan kostnaden för den tid af åtta dagar, Ås längre än vederbort i häkte
underhållits, efter beräkning af tolf öre för hvarje dag, med tillhopa 96 öre,
än ock Ås för dennes förlängda lidande med det af honom i sådant afseende
fordrade belopp, tio riksdaler, allt riksmynt.

Sedan jag förordnat åtal emot en Notarie i Stockholms Rådstufvurätt,
för det han, då nio personer i eu gemensam skrift bevakat ett testamente,
utfärdat serskildt protokollsutdrag till hvar och en af de bevakande
och derför uppburit lösen, samt Kongl. Svea Hofrätt, der nämnda åtal blifvit
af Advokatfiskals-embetet utfördt, dömt bemäldo Notarie till ansvar och
ersättningsskvillighet i målet, men, uppå underdåniga besvär af den sålunda
sakfälde, Kongl. Maj:t genom nådigt utslag den 8 November 1866 yttrat,
att, då klaganden icke varit i detta mål tilltalad för annat, än sitt förfarande
såsom Uådstufvurättens expeditionshafvande, och expeditionssättet,

enligt hvad handlingarne utmärkte, icke varit afvikande från uppställningen
i Rådstufvurättens protokoll, Kongl. Maj:t pröfvade rättvist, med ändring
af Hofrättens utslag, förklara åtalet icke till någon påföljd föranleda; så
hade jag, på sätt i min till sistförflutna riksmöte afgifna berättelse (sid. 56
och följande) förmäles, ånyo anhängiggjort detta åtal ej allenast emot expeditionshafvanden,
i hans egenskap af ledamot i Rådstufvurätten, utan ock
mot samma Rätts öfrige ledamöter, för den del, de kunde anses ega i
nämnda förseelse.

Efter det ytterligare skriftvexling i anledning häraf försiggått, har
bemälde Kongl. Hofrätt den 7 Juni 1867 meddelat utslag; och, som
upplyst vore, att, efter det ofvannämnde nio testamentstagare låtit uti
en till Rådstufvurätten ingifven skrift gemensamt anmäla till bevakning
förrberörda testamente, sagda ärende, hvilket följaktligen bort för dem gemensamt
af Rådstufvurätten handläggas och i protokollet uppfattas, blifvit
uti detsamma antecknadt såsom om bevakningen varit af hvarje testamentstagare
serskildt verkstäld, samt, till följd deraf, och ehuru icke mera än ett
gemensamt protokollsutdrag öfver ärendets behandling inför Rådstufvurätten
bort ifrågakomma, ett sådant till hvar och en af de bevakande blifvit utfärdadt,
hvarigenom bemälde testamentstagare ådragits en kostnad af tretiotvå
riksdaler 75 öre utöfver hvad de för bevakningen rätteligen skolat
vidkännas; alltså, och då ene Borgmästaren och två Rådmän, hvilka jemte
protokollsföranden såsom ledamöter i Rådstufvurätten handlagt ifrågakomna
ärende, följaktligen vore, likasom denne sistnämnde, ansvarige för behöriga
behandlingen af ärendet inför Rådstufvurätten samt uppfattningen
deraf till protokollet, blefve bemälde Borgmästare, Rådmän och protokollsförande,
för hvad dem i berörda afseende i målet till last läge, dömde,
jemlikt 25 kap. 17 och 21 §§ Strafflagen, att hvar för sig bota tjugufem
riksdaler, Konungens ensak, samt att till ofvanbemälde testamentstagare
eller deras ombud återbära den desse obehörigen påförda expeditionslösen,
tretiotvå riksdaler 75 öre.

Under loppet af Januari månad år 1866 hade till mig anländt en icke
undertecknad skrifvelse, hvaruti min uppmärksamhet fästes på det förhållande,
att Underlöjtnanten vid Göta Artilleri-regemente August Gerhard
Muhl, som, efter att till då pågående riksdag hafva uttagit pollett å Riddarhuset,
kort före då nästförflutna Jul begifvit sig på besök hos sina anförvandter
i Halland, under sitt vistande derstädes skulle hafva blifvit af
Chefen för nämnda regemente, Herr Öfversten och Kommendören af Kongl.

Svärdsorden m. in. Charles Nicolas Berg inkallad till Göteborg och, utan
afseende på sin innehafvande riksdagsmannabefattning, dömd till arreststraff
och på denna bestraffning insatt, samt, ehuru han, två dagar efter det arreststraffet
tagit sin början, under åberopande af sin riksdagsmannarätt, begärt,
att med bestraffningen för den återstående tiden kunde få anstå intilldess
hans riksdagsmannabefattning upphört, likväl i arresten qvarhållits.
Vid denna skrift voro i bestyrkta afskrifter fogade
dels en af Herr Öfversten m. m. Berg den 25 December 1865 till Underlöjtnanten
Muhl aflåten skrifvelse, hvaruti Herr Öfversten, enär bemälde Underlöjtnant,
. utan Herr Öfverstens tillstånd och utan att hafva uppgifvit förändrad
adress, lemnat Stockholm och uppehölle sig i Halland, anbefalde Underlöjtnanten
att dagen efter emottagandet af skrifvelsen inställa sig i Göteborg för
afgifvande af förklaring öfver sitt oriktiga sätt att gå tillväga;

dels ock eu den 4 Januari 1866 daterad, till Herr Öfversten in. m.
Berg stäld ansökning, hvaruti Underlöjtnanten Muhl, anhållit att, enär han,
som anmält sig vilja begagna sin riksdagsmannarätt och innehade för sådant
ändamål pollett uttagen å Riddarhuset, i anseende till den arrest,
Herr Öfversten ålagt honom, då han på uppresa till Stockholm instält sig
i Göteborg, vore förhindrad att sin resa fullfölja, med nämnda bestraffning
för återstående tiden kunde få anstå till dess hans riksdagsmannarätt upphört;
å hvilken ansökning var tecknad Herr Öfverste Bergs samma dag
gifna resolution, innnehållande att, som Underlöjtnanten Muhl, sedan honom
blifvit förkunnad extra judiciel bestraffning af arrest, förklarat sig af
sitc riksdagsmannakall oförhindrad att den ådömda arresten undergå, hvarföre
denne äfven tagit sin början, Underlöjtnantens begäran om afbrott i
det redan påbörjade arreststraffet icke kunde bifallas.

Efter att hafva fått vetskap derom, att Underlöjtnanten Muhl dåmera
uppehölle sig i hufvudstaden, anmodade jag honom skriftligen att angående
förloppet af nyssberörda tilldragelse lemna mig närmare besked, och i
en af sådan anledning till mig ingifven skrift förmälde Underlöjtnanten härom:
att han, som efter anmälan hos Landtmarskalken den 23 Deeember
1865 afrest från Stockholm till sina uti Halland boende föräldrar, derhän
varit betänkt att vistas öfver julhelgen för att åter infinna sig vid riksdagen,
den 26 December erhållit underrättelse om och den 31 i samma månad
afhemtat ett rekommenderadt bref från Göteborg, livilket befunnits vara
Herr Öfversten Bergs förutnämnda skrifvelse af den 25 December; att Underlöjtnanten
den 1 Januari 1866 afrest från sitt hem och påföljande dag
instält sig hos bemälde Herr Öfverste, som,—efter det Underlöjtnanten, tillspord,
hvarföre han utan Herr Öfverstens tillstånd lemnat riksdagsorten, gifvit
till svar, att det skett med Herr Landtmarskalkens tillstånd och att Underlöjt -

nanten inom fjorton dagar ernade dit återvända, men deremot rörande underlåtenheten
att uppgifva förändrad adress icke afgifvit någon förklaring,
— befalt Underlöjtnanten att begifva sig till vakten och der afbida resultatet;
att efter det den sistnämnde någon stund uppehållit sig i vakten,
Divisionschefen, IJerr Ofverstlöjtnanten och Riddaren af Kongl. Svärdsorden
Carl Otto Stellan Mörner dit inkommit och å Regementschefens vägnar tillsagt
Underlöjtnanten åtta dagars arrest på eget rum, utan rättighet att
emottaga besök; att dagen derpå, eller den 3 Januari, klockan omkring 1
eftermiddagen Herr Ofverstelöjtnanten Mörner ånyo, i sällskap med Majoren
och Riddaren af förutnämnde orden Lars Anders Sebastian Lindgren,
infunnit sig hos Underlöjtnanten och tillkännagifvit, att denne egde emottaga
besök; samt att Underlöjtnanten den 4 Januari till Herr Öfversten
Berg ingifvit ansökning, att verkställigheten, af hvad som å arreststraffet
återstode, kunde få uppskjutas intilldess Underlöjtnantens riksdagsmannarätt
upphört, men härpå erhållit nekande resolution, på grund deraf, att Underlöjtnanten
förut skulle hafva förklarat sig oförhindrad att den ådömda arresten
undergå, hvarom han likväl icke hade afgifvit något yttrande.

Hvad sålunda förekommit, meddelade jag Herr Öfversten Berg och begärde
hans yttrande deröfver, hvilket afgafs och i hufvudsaken innehöll:
att anledningen, hvarföre Herr Öfversten, på sätt som skett, till förhör inkallat
Underlöjtnanten Muhl, varit inlupen underrättelse, att denne afrest
från Stockholm och uppehälle sig i Halland, hvarifrån han sannolikt icke
ernade återvända till riksdagen, utan återlemnat sin polett; att, efter slutadt
förhör, dervid så förefallit som Underlöjtnanten uppgifvit, Herr Öfversten
befalt denne att begifva sig till vakten, der officerarnes ordresrum
vore beläget, för att afvakta resultatet, hvarefter, och då Herr Öfverstelöjtnanten
Mörner någon stund senare inkommit å chefskansliet, Herr Öfversten
befalt denne att — för det Underlöjtnanten Muhl i så måtto missbrukat
sin riksdagsmannarätt, att han, utan att hafva uppgifvit förändrad adress,
vistats i Halland, hvarigenom Herr Öfversten ansett honom hafva felat
emot föreskrifterna i 6 § 2 mom. af Kongl. Förordningen angående förmanskap
och extrajudiciel bestraffningsrätt vid Krigsmakten den 29 Mars
1859 samt 154 § 6 mom. i 1 delen af Kongl. Tjenstgörings-reglementet
för arméen, men ingalunda för det Underlöjtnanten utan Herr Öfverstens
tillstånd lernnat riksdagsorten, hvartill Herr Öfversten dessutom icke någonsin
ifrågasatt, att Underlöjtnanten behöft Herr Öfverstens lof, — å Herr
Öfverstens vägnar, ådöma Underlöjtnanten Muhl åtta dagars arrest utan bevakning
och utan tjeustgöringsskyldighet, hvarjemte Herr Öfversten tillsagt
Herr Öfvetstlöjtnanten Mörner att, derest Underlöjtnanten Muhl ville utan
uppskof begagna sig af sin riksdagsmannarätt, straffet icke finge sättas i

verkställighet, utan skulle uppskjutas till riksdagens slut, samt att i alla händelser
Herr Öfversten afvaktade rapport härom; att, då Herr Öfverstelöjtnanten
Mörner, efter någon stund återvändt och anmält, att Underlöjtnanten
Muhl heldre önskade att genast undergå den ådömda,, arresten, än vänta
derpå till dess han hemkommit från riksdagen, Herr Öfversten ansett sig
icke ega rätt att afslå en sådan begäran, hvarföre arresten samma dag, eller
den 2 Januari, tagit sin början; att, när Herr Öfversten påföljande dag
erfarit, att straffet genom någon missuppfattning blifvit skärpt med förbud
för Underlöjtnanten Muhl att under arresttiden mottaga besök, det förelupna
misstaget genast blifvit rättadt; samt att Herr Öfversten, då Underlöjtnanten
två dagar derefter anhållit om afbrott i arreststraffet till dess hans
riksdagsmannarätt upphört, dertill icke kunnat lemna bifall, dels emedan
lag stadgade, att påbörjadt straff icke finge afbrytas, dels ock derföre att,
enligt den anmälan Herr Öfversten emottagit, Underlöjtnanten Muhl sjelf
begärt att genast få undergå den ådömda arresten, och straffet på sådan
grund tagit sin början före riksdagens slut.

Med afseende å hvad Herr Öfversten Berg sålunda andragit, i fråga om anledningen
till och förloppet vid Underlöjtnanten Muhls bestraffning, begärde jag
yttrande af Herr Öfverstelöjtnanten Mörner, som, i följd häraf, uti en till mig ingifven
skrift anförde: att, sedan arresten, som Herr Öfverstlöjtnanten fått befallning
att ålägga Underlöjtnanten Muhl, ''för det han missbrukat sin rättighet att
bevista riksdagen och underlåtit uppgifva sin adress", blifvit bemälde Underlöjtnant
förkunnad, utan att denne dervid gjort någon anmälan, att
han fortfarande ville begagna sin riksdagsmannarätt, Underlöjtnanten efter
någon stund, hvarunder Herr Öfverstelöjtnanten varit upptagen af ordres’
utgifvande och andra bestyr, framkommit och begärt, att Herr Öfverstelöjtnanten
ville utverka uppskof med arresten till dess Underlöjtnanten afslutat
sitt riksdagsmannakall; men att, då Herr Öfverstelöjtnanten sedermera
skolat uppgå från högvakten till chefskansliet för afgifvande af rapport om
hvad sålunda sig tilldragit, Underlöjtnanten Muhl åter framkommit och,
under förmälan, hurusom han ansåge det vara så godt att då genast undergå
den ådömda arresten, anhållit, det Herr Öfverstelöjtnanten icke skulle
framföra hans förut, gjorda begäran om uppskof med bestraffningen, till
följd hvaraf Herr Öfverstelöjtnanten till Regementschefen rapporterat att
Underlöjtnanten önskade att då få undergå arresten; samt att, när Herr
Öfverstelöjtnanten påföljande dag uppkommit å chefskansliet och erhållit
Herr Öfverste Bergs befallning att rätta det misstag, som vid bestämmande
af bestraffningen egt rum, dymedelst att Underlöjtnanten Muhl förty u -

dits emottaga besök, Herr (överstelöjtnanten genast sådant verkstält ocli
förkunnat Underlöjtnanten den förändring i straffet som deraf blefve en
följd.

Under loppet af förrberörda skriftvexling, fick jag från Höglofl. Ridderskapet
och Adeln mig tillsända lmfvudskrifterna till ofvan omförmälda,
vid den till mig inkomna oundertecknade skrifvelsen fogade bilagor, samtlige
ord för ord lika'' lydande med afskrifterna, utom det att å Herr Öfversten
Bergs resolution den 4 Januari fanns af Underlöjtnanten Muhl tecknadt:
»Någon sådan förklaring har jag aldrig afgifvit;» varande de sålunda mig
tillsända handlingarne åtföljda af ett utdrag ur Höglofl. Hidderskapet och
Adelns protokoll den 24 Januari 1866, enligt hvithet Hidderskapet och
Adeln, uppå derom af Herr von Francken, Alfred August, gjord framställning,
beslutat, att samma handlingar skulle till Justitie-Ombudsmannen
öfverlemnas för vidtagande af de åtgärder, omständigheterna påkallade.

Sedan de härofvan omnämnda förklaringar inkommit och någon tid
hållits Underlöjtnanten Muhl tillhanda i expeditionen, på det att han skulle
kunna, om han det ville, afgifva påminnelser, men några sådana icke afhörts,
förordnade jag åtal genom skrifvelse till Krigsfiskals-embetet den 21
Mars 1866, hvaruti jag hufvudsakligen anförde, att, i betraktande dels af
de utaf Herr Öfversten Berg åberopade stadganden i Kong], Förordningen
den 29 Mars 1859 och ,, i gällande Tjenstgörings-reglemente för arméen
dels ock af hvad Herr Öfversten i öfrigt till försvar för Underlöjtnanten
Muhls inkallande till förhör och ådömandet af extrajudiciel bestraffning
andragit, dessa åtgärder, hvilka i och för sig icke lagt hinder i vägen för
Underlöjtnantens utöfning af riksdagsmannarätten, huru än deras behöflighet
och lämplighet i förevarande fall bedömdes, likväl icke syntes utgöra
föremål för laga åtal; men emedan förrberörda extrajudiciel bestraffning,
bestående af åtta dagars arrest, blifvit genast verkstäld och, utan afseende
på Underlöjtnanten Muhls två dagar efter bestraffningens början framstälda
anhållan om uppskof med verkställigheten för den då återstående
tiden, till slut fortsatt, i fråga hvarom jag funnit Herr Öfversten Bergs förklaring
oti 11 fredstä 11 ande, borde Herr Öfversten tilltalas för öfverträdelse
af 78 och 79 §§ i då gällande Riksdagsordning, och å honom yrkas det
ansvar, hvartill lag och sakens utredda beskaffenhet föranledde, dervid likväl
ej mindre Underlöjtnanten Muhls medgifvande till bestraffningens verkställande
genast, såvidt detta medgifvande blefve lagligen bevisadt, än äfven den
betänklighet, som vid en påbörjad bestraffnings afbrytande kunnat uppstå,
finge såsom förmildrande omständigheter betraktas.

Just.-Ombudsmannens Embete-Berättelse till 18C8 års Riksdag.

Krigsfiskals-embetet, framställe i memorial den 16 April 1866 dels
det yrkande, att Herr Öfversten Berg, såsom, enligt livad bär ofvan vore
utredt, vållande dertill, att Underlöjtnanten Muhl, ehuru riksdagsman, blifva
under pågående riksdag ej allenast för ringare förbrytelse häktad, eller
sin personliga frihet beröfvad, utan ock, efter det han tillkännagifvit sin
afsigt att riksdagen vidare bevista, genom qvarhållande i arrest, från en
sådan sin afsigts fullbordande förhindrad, måtte åläggas den extrajudiciela
, bestraffning, som Herr Generalfälttygmästare!!, med afseende på de i målet
förekomna omständigheter, kunde finna skäligt bestämma; dels ock anhållan
att, sedan Herr Öfversten Berg öfver nyssanförda påstående afgifva
yttrande, handlingarne i målet måtte delgitvas Underlöjtnanten Muhl,
på det han måtte yttra sig öfver den utaf Herr Öfverstelöjmanten Mörner
uti hans till Justitie-Ombudsmannen,, afgifna förklaring gjorda berättelse
om det samtal, som, efter det Herr Öfverstelöjtnanten underrättat Underlöjtnanten
om den denne ålagda arrest, emellan dem egt rum.

Sedan ej mindre Herr Öfversten Berg inkommit med förklaring, hvaruti
han, på förut anförda och ytterligare utvecklade skäl, förfäktat den
mening, att han ingalunda i någon måtto emot Underlöjtnanten Muhl olagligen
förfarit och förthy till alla delar bestridt det emot honom väckta amsvarspåstående,
än äfven Underlöjtnanten Muhl afgifvit yttrande i det afseende
sådant af honom äskats, och dessa handlingar blifvit till Krigsffskalsembetet
öfverlemnade, så hade bemälda embete i ytterligare memorial den
12 November 1866 förklarat sig hafva hvarken något att till det förut
afgifna slutpåståendet tillägga, ej "heller — enär den motsägelse, som förefunnes
emellan Herr Öfverstelöjtnanten Mörners och Underlöjtnanten Mulils
uppgifter om innehållet af ofvanomförmälda emellan dem förefallna samtal
vore häfven genom Underlöjtnantens i hans senaste skrift gjorda förklarande,
»det han icke ville bestrida, det hans vid tillfället häfda yttranden kunnat gifva
Herr Öfverstelöjtnanten anledning till antagande, att Underlöjtnanten önskade
utan uppskof undergå den honom ådömda arresten,» — vidare påstående i
denna del af målet att framställa.

Kongl. Krigshofrätten meddelade den 24 Maj 1867 utslag, hvilket,
enligt derå gjord anteckning, extraderades till Krigsfiskals-embetet den 26
påföljande September och den 30 i sistnämnda, månad kom mig tillhanda,
af innehåll att, enär någon talan emot Herr Öfversten Berg, för det han
till förhör inkallat och ålagt Underlöjtnanten Muhl extrajudiciel bestraffning,
hvarken af Muhl eller allmänna åklagaren blifvit förd, Kongl Krigshofrätten
funne något utlåtande i dessa delar af målet icks erfordras; men
emedan, fastän det, med afseende derå, att befogenheten af ifrågavarande
Underlöjtnanten Muhl utaf Herr Öfversten Berg ålagda bestraffning af

åtta dagars arrest icke blifvit ifrågasatt, antagas måste, att laga skäl dertill
förfunnits, Herr Öfversten likväl felaktigt förfarit derutinnan, att Herr
Öfversten, som vid bestraffningens åläggande egt kännedom derom, att Underlöjtnanten
Muhl fortfarande varit riksdagsman, icke, i sammanhang med
straffbeslutet, meddelat uttrycklig och ovilkorlig föreskrift derom, att med
verkställigheten skulle anstå intilldess Muhls riksdagsmannabefattning upphört,
genom hvilken emot de i 78 och 79 §§ af då gällande Riksdagsordning
intagna föreskrifter om riksdagsmans skydd emot häktning för ringare
förseelser stridande underlåtenhet Herr öfversten obehörigen gjort frågan om
arreststraffets uppskjutande eller sättande omedelbart i verket beroende af
den sakfäldes egen vilja, och förmåga att sin lagliga rätt iakttaga och bevaka;
äfvensom Herr öfversten ytterligare felat deruti att, oansedt icke
någon gällande lag eller författning lagt hinder i vägen för bifall till Underlöjtnanten
Muhls två dagar efter det arresten tagit sin början skriftligen
och under åberopande af sitt riksdagsmannakall framstälda anhållan, att
med fortsättningen af straffet måtte få austå intill riksdagens slut, Herr
Öfversten likväl denna begäran afslagit och såmedelst ådagalagt, att Herr
Öfversten, som, till stöd för åtgärden att låta bestraffningen genast efter
afkunnandet begynna, åberopat Muhls derom tillkännagifna önskan, icke
vidare betraktade Muhls egenskap af riksdagsman såsom hinder för verkställigheten
af bestraffningen eller ansåge sådan verkställighet vidare beroende
af Muhls önskan; ty pröfvade, jemlikt 2 kap. 13 § Krigsartiklarne,
Kongl. Krigshofrätten rättvist döma Herr öfversten Berg att, för hvad honom
sålunda i målet till last läge, undergå den extrajudiciela bestraffning, Generalbefälhafvaren
i tredje Militärdistriktet kunde finna skäligt att, med
tillämpning af grunderna i Kongl. Förordningen angående förmanskap och
extrajudiciel bestraffningsrätt vid krigsmakten den 29 Mars 1859, bestämma.

Uti en till mig ingifven skrift hade förre Handlanden Anders Gustaf
Hallberg anfört, att han den 25 April 1866, omkring klockan tre eftermiddagen,
blifvit uti sin bostad i huset N:o 9 Södermanlandsgatan här i hufvudstaden
gripen af två så kallade hemliga polisbetjenter och förd till vaktkontoret
vid Myntgatan, under förebärande, att han såsom bedräglig gäldenär
skulle vara allmänneligen efterlyst och dömd till sex månaders enkelt
fängelse; att Hallbergs uppgift till Polisbetjeningen, det han visserligen
varit i konkurstillstånd försatt men genom Stockholms Rådstufvurätts laga
kraft vunna dom blifvit från allt ansvar frikänd, icke hulpit; att Hallberg

visserligen vid tillfället icke varit försedd med nämnde dom, men att Polisbetjenterna
ej heller innehaft någon skriftlig handling, hvarpå de kunnat
grunda sin åtgärd; att, efter en half timmas väntan på vaktkontoret, Poliskommissarien
Per Cederborg infunnit sig och öfverhopat klaganden med
de gröfsta och mest ärekränkande tillmålen samt förklarat, det denne tills
vidare skulle hållas häktad å kontoret; att något senare, eller klockan litet
öfver åtta på aftonen, bemälde Poliskommissarie ånyo instält sig å vaktkontoret
och då gifvit ordres åt en konstapel att föra klaganden, såsom
varande en efterlyst person, ned i häktet, och detta utan att Cederborg
hvarken förevisat klaganden någon skriftlig handling, som berättigade honom
till en sådan åtgärd, ej heller lemnat klaganden vidare förklaring deröfver;
att klaganden påföljande dag blifvit från häktet reqvirerad till Poliskammaren,
der Ordföranden, Polisintendenten C. A. Sundström, för klaganden
uppläst en rapport, som innehållit, att klaganden vore af Stockholms
Rådstufvurätt dömd till sex månaders enkelt fängelse för falsk konkurs,
hvarefter ordföranden förordnat, att klaganden skulle öfverlcrnnas till Öfver
ståthållareembctets kanslis vidare förfogande och imedlertid återföras till
häktet; att dagen derpå, den 27 i nämnde April månad, samtal beviljats klaganden
med Fängelse-direktören, hvilken dels förklarat sig icke hafva bekommit
någon handling, som visade, hvarföre klaganden sutta) häktad, dels
ock beredt klaganden tillfälle att afsända eu skrifvelse till Herr Fogaten,
hvilken någon stund derefter meddelat skriftlig underrättelse, att klaganden
vore af Rådstufvurätten från allt ansvar i konkursmålet frikänd och fördenskull
borde på fri fot genast försättas; — på grund af hvilket allt klaganden
anhölle, att jag mätte förordna åtal mot vederbörande och dem till
straff befordra samt förskaffa klaganden upprättelse och ersättning för ärekränkning,
skymf och lidanden.

Vid denna klagoskrift voro fogade utdrag ur Stockholms Rådstufvurätts
protokoll dels för den 30 Januari och 6 Februari 1865, hvaraf inhemtades,
att Rådstufvurätten sistnämnde dag afkunnat utslag i Hallbergs konkursmål
och deruti, på anförda skäl, förklarat Hallberg icke kunna fällas till något
ansvar, dels ock för den 18 December nämnda år af innehåll, att, uppå
skedd anmälan, det Hallbergs konkursbos tillgångar icke försloge till kostnaderna
för boets utredning och konkurssakens behandling, Rådstufvurätten,
på grund af 126 § i gällande konkurslag och med deri stadgadt förbehåll,
förordnat, att vidare behandling af konkurssaken icke komme att
ega rum; varande å förstnämnda protokollsutdrag tccknadt intyg, den 12
Maj 1866, att besvär öfver Rådstufvurättens der intagna utslag icke blifvit
hos Kongl. Svea Hofrätt anförda.

Sedan jag genom Öfverståthållare-embetet för Polisärenden lemnat
vederbörande del af ofvananförda klagoskrift och tillfälle att deröfver sig
förklara, insände bemälda embete, jemte klagoskriften, dels ett yttrande af
Polisintendenten, i följd hvaraf angifvelsen i hvad densamme rörde denne
tjensteman ansågs kunna förfalla, dels ock Poliskommissarien Cederborgs
förklaring, innehållande hufvudsakligen: att i slutet af år 1864 Stadsfiskalen
L. E. Kock, Poliskommissarien S. Tinggren samt Cederborg erhållit
Herr Polismästaren Wallenbergs befallning att noggrannt efterspana och vid
anträffandet gripa klaganden, hvilken skulle såsom bedräglig gäldenär vara
allmänneligen efterlyst; att enahanda tillsägelse något senare meddelades
samtlige öfrige Poliskommissarierne, utan att det dock vid den tiden lyckats
någon af dem att utspana, hvarest Hallberg sig uppehälle; att sedandess
ej heller någon kunskap om dennes vistelseort vunnits förr än
i början af April månad 1866, då Cederborg erfarit, att Hallberg skulle
hafva till hufvudstaden återkommit och här hölle sig dold, hvarföre spaningar
efter Hallberg ånyo företogos med den påföljd, att Cederborg den
25 sistnämde månad lyckades erhållna kunskap derom, att Hallberg hölle
sig gömd hos en i huset N:o 9 vid Södermanlandsgatan boende qvinsperson;
att två Poliskonstaplar, uppå Cederborgs befallning, sagde dag instäldc.
sig i nyssberörda hus och efterfrågade Hallberg, hvarvid bemälda
qvinna förnekade, att Hallberg vore derstädes boende, under yttrad förmodan,
att han vistades på en uppgifven landtegendom; att, sedan samma
qvinna upprepat nämnda förnekande, men likväl medgifvit, att Hallberg
Unge i rummet eftersökas, denne anträffats inkrupen i en liten garderob,
derur han då framkommit och, tillspord om namnet, vidgått, att han vore
den efterspanade Hallberg, tilläggande, innan han derom af Polismännen
underrättades, att han väl visste, hvarföre de sökte honom, samt att han
undrade, om han ej skulle kunna få afsitta det honom ådömda fängelsestraff
i stadens cellfängelse och slippa komma till Långholmen; att Hallberg
då medtagits till vaktkontoret, dit han ankommit klockan omkring
fem på eftermiddagen och, efter det han medgifvit, att han dolt sig för att
undgå det honom ådömda straff, och att han här i staden icke hade någon
stadig bostad, så att han kunde frigifvas och kallas till inställelse i
Poliskammaren, der sessionen för dagen varit slutad, hade han blifvit i häkte insatt
för att nästföljande dag i Poliskammaren inställas; att det förhållande,
att ett rykte varit allmänt gängse, det Hallberg blifvit dömd såsom vårdslös
eller bedräglig gäldenär, förmodades vara bäst bevisadt derigenom, att
Hallberg sjelf trott det och förthy hållit sig undandold; att ett sådaut ryktes
tillvaro dessutom skulle kunna med andra bevis styrkas, derest Hallberg
det förnekade; och att det varit på grund af nämnda rykte som Ce -

derborg, utan att begära förnyande eller förtydligande af ofvanomnämnda
ordres, vidtagit häktningsåtgärden, hvarföre han hoppades, att den af honom
begångna olaglighet, om den såsom sådan borde anses, åtminstone skulle
mildt bedömas.

Med denna förklaring insändes äfven Öfverståthållare-embetets protokoll
i ärendet, hvaraf inhemtades, att till Öfverståthållare-embetet den 26
April 1866 inkommit en så lydande rapport: »Nästlidne gårdag klockan

»omkring fyra eftermiddagen anträffades af konstapeln Bandqvist af Ofver»ståthållare-Embetet
efterlyste, för falsk konkurs af Stockholms Rådstufvurätt
till sex månaders fängelsestraff dömde, förre Handlanden A. G. Hallsberg
i huset N:o 9 Södermanlandsgatan hos en derstädes boende qvinna,
»hvarest han befanns gömd uti ett rummet tillhörande skåp. Till följe hårnät''
blef Hallberg medtagen till, Detektiva Afdelningens kontor och derefter
»insatt i häkte för att till Otverståthållare-cmbetets vidare förordnande
»öfverlemnas. Stockholm, som ofvan, P. Cederborg»; att, då målet till handläggning
i Poliskammaren påropades, Cederborg sig instälde, och Hallberg
från häktet förehemtades, hvarvid, sedan ofvanintagna rapport blifvit uppläst,
Cederborg åberopade densammas innehåll; att Hallberg, deröfver hörd,
ej gjort ringaste invändning emot det som i rapporten omförmäldes; och
att Ofverståthållare-embetet, genom afsagdt beslut, förklarat, det häktade
Hallberg, på grund af hvad sålunda förekommit, skulle till Öfverståthållareembetets
kanslis vidare förordnande öfverlemnas.

Klaganden afgaf påminnelser vid denna förklaring, förnekade, att han
medgifvit sig vara en »dömd förbrytare,» äfvensom Cederborgs uppgift, att
Polismästaren Wallenberg redan år 1864 anbefalt Hallbergs häktande, enär
denna uppgift vore obestyrkt, och i alla händelser samma befallning två år
derefter icke kunde vara gällande; och, enär dels ett sådant utslag, som
det Cederborg åberopat, aldrig funnits till, dels ock den efterlysning, som
rörande klaganden varit utfärdad, icke innehållit vare sig anledning eller berättigande
till någon häktning eller något annat slags våldsåtgärd mot klaganden,
fortfore denne att yrka, det Cederborg borde befordras till ansvar
och åläggas ersättningsskyldighet. Den nyssnämda efterlysningen var intagen
i en vid påminnelserna fogad, af Konungens Befallningshafvande i Stockholms
län den 20 Oktober 1864 utfärdad kungörelse, af innehåll hufvudsakligen:
att, uppå derom af Stockholms Rådstufvurätt hos Ofverståthållareembetet
gjord framställning och med stöd af 8 kap. 14 § Utsökningsbalken,
förre Grosshandlanden A. G. Hallberg efterlystes, med föreläggande för honom,
att Måndagen den 28 nästderpåföljande November klockan tio f. m.
personligen hos nämnde rätt tillstädeskomma, för att öfver de emot honom

framstälda ansvarspåståenden sig förklara, vid äfventyr att, utan hinder
af hans uteblifvande, saken afgjordes.

Då jag, vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, ansåge Cederborgs
uppgift, att Polismästare Wallenberg skulle i slutet af år 1864 anbefalt
Hallbergs efterspanande och gripande, emedan denne skulle vara
efterlyst såsom bedräglig gäldenär, icke vara bevisad och destomindre
sannolik som ofvanintagna efterlysning efter Hallberg icke omnämnde hans
efterspanande och gripande utan innefattade endast föreläggande för Hallberg
att personligen inställa sig hos Rådstufvurätten på uppgifven dag och
vid äfventyr, att det honom rörande mål, utan hinder af hans uteblifvande,
afgjordes; då jag funne det af Cederborg åberopade allmänt gängse rykte,
att Hallberg blifvit dömd såsom vårdslös eller bedräglig gäldenär, huru bevislig
tillvaron af ett slikt rykte än kunde vara, icke utgöra laga skäl
för Hallbergs häktande och så mycket mindre hafva varit det verkliga skälet för
denna åtgärd, som i den rapport, Cederborg den 26 April 1866 till Öfverståthållare-embetet
afgifvit, detta rykte icke ens omnämndes, utan denna rapport
tvertom i bestämda ordalag innehölle, att Hallberg varit efterlyst och
af Stockholms Rådstufvurätt dömd till sex månades fängelse; då vidare
Hallbergs omförmälda beteende vid häktningen, i min tanke, icke befriade
Cederborg från skyldigheten att, innan något angrepp gjordes på Hallbergs
personliga frihet, anskaffa efterlysningen och utslaget, och först när sådant
skett, och om skäl då förcfunnits till slik åtgärd, hade Cederborg kunnat med
företeende af dessa handlingar hos behörig förman utverka befallning om häktningens
verkställande; och då sålunda, efter mitt omdöme, Cederborg till last
läge, att han dels af sjelftagen myndighet och utan annan grund, än ett löst
rykte, inmanat Hallberg i häkte dels ock genom osannfärdig rapport fört sin förman
bakom ljuset och föranledt Hallbergs qvarhållande i häkte från den
25 till den 27 April 1866, förordnade jag Stadsfiskalen, Borgmästaren G.
A. Melbin att inför Stockholms Rådstufvurätt lagligen tilltala Poliskommissarien
Cederborg samt påyrka det ansvar och den ersättningsskyldighet,
hvartill lag och sakens utredda beskaffenhet kunde föranleda.

Efter föregången ransakning i detta jemte andra emot Poliskommissarien
Cederborg anhängiggjorda och i sammanhang med detta behandlade
mål, har Rådstufvu-rätten under den 30 April 1867 meddelat utslag och,
rörande förvarande mål, yttrat att, hvad först anginge yrkandet om ansvar
å Cederborg för olaga häktande och afgifvande af falsk rapport, så, ehuru
Cederborg medgifvit, att han utfärdat den ordre, med anledning hvaraf
förre Handlanden Anders Gustaf Hallberg, ehuru icke till något brott förvunnen,
blifvit af polisöfverkonstapeln Bandqvist och poliskonstapeln Ternström,
onsdagen den 25 April 1866, gripen och afförd från sin bostad i

huset N:o 9 vid Södermanlandsgatan till detektiva Polisafdelningens kontor
vid Myntgatan, och att Cederborg, enär Poliskammarens session för dagen
redan varit afslutad, gifvit befallning, att Hallberg, på sätt äfven skett,
öfver natten skulle förvaras i häktet under Rådhuset till dagen derpå, då
Cederborg, uti en till Poliskammaren afgifven rapport om Hallbergs gripande,
tillika anmäl, att Hallberg, som varit allmänneligen efterlyst, blifvit
af Rådstufvurätten dömd till sex månaders fängelse för falsk konkurs,
hvarefter Hallberg, enligt hvad utrcdt vore, blifvit efter hållet förhör, jemlikt
Poliskammarens beslut, samma dag, till Ofverståthållare-embetets kanslis
vidare förfogade öfverlemnad och till häktet återförd, hvarifrån han först
dagen derpå eller den 27 i nämnde månad, sedan upplysning vunnits, att
Rådstufvurätten redan genom utslag den 6 Februari 1865 ansett honom icke
kunna till något ansvar i konkursen fällas, blifvit lösgifven och på fri fot stöld;
likväl och som någon bevisning icke förekommit derom, att Cederborg den
åtalade häktningsåtgärden af ondt uppsåt verkstält, utan fastheldre att han
vidtagit densamma till följd af den ordre, som, i slutet af år 1864 eller
början af år 1865, dåvarande Polismästaren Wallenberg till vederbörande
Poliskommissarier muntligen utfärdat rörande Hallbergs efterspanande och
gripande, fastän samma ordre, såsom afseende Hallbergs inställande hos
Rådstufvurätten, icke varit till sin beskaffenhet så vidsträckt, som Cederborg
af missförstånd förmenat, samt till Cederborgs urskuldande i afseende å
den afgifna rapporten förekommit ej mindre att Hallberg, enligt hvad förutnämnde
Sandqvist och Ternström på ed intygat, vid tillfället då han greps,
sjelf uppgifvit, att han visste, det han vore ådömd sex månaders fängelse
för sin olyckliga konkurs, än äfven vid omförmälda förhör, dervid Cederborgs
rapport upplästes, emot densammas innehåll icke haft något att invända,
hvarförutan den omständigheten, att Hallberg uti en den 27 April
sistlidna år till Öfvetståthållare-cmbetcts kansli ingifvcn skrift begärt att
»af gunst och nåd» få i fängelset under Rådhuset i stället för på kronohäktet
aftjena det honom ådömda fängelsestraffet, bekräftade Cederborgs
uppgift, att rykte varit gängse derom, att Hallberg varit fäld till ansvar
i sin konkurs; men det deremot läge Cederborg till last att, ehuru mer
än ett år förflutit från det Polismästarens ifrågavarande ordres utfärdades
till dess Hallberg greps, icke hafva vidtagit någon åtgärd till utrönande
om någon sanning legat till grund för ofvanberörda rykte; alltså och då’
Cederborg genom eftersättande af sin tjenstepligt varit vållande dertill, att
Hallberg för förment brott, utan laga skäl, blifvit häktad, dervid dock
med Hallberg så förfarits som i lag om häktning stadgadt är, funne Rådhusrätten
Cederborg icke kunna undgå att stånda laga ansvar för hvad

emot

emot honom sålunda förekommit; i följd hvaraf, och jemte det Rådstufvurätten
ansåge/ de emot Cederborg gjorda angifvelser om ansvar för afgifvande!
af falsk rapport samt för utspridande af ärekränkande rykte om
Hallberg icke förtjena afseende, Rådstufvurätten pröfvade, jemlikt 15 kap.
10 § Strafflagen, rättvist döma Cederborg att, för hvad han, på sätt ofvanberördt
vore, låtit komma sig till last, bota etthundrafemtio riksdaler; och
skulle Cederborg dels ersätta Hallberg det honom tillfogade lidande’med
sjutiofem liksdaler, dels ock godtgöra Hallbergs rättegångskostnader med
tjugusex riksdaler jemte hvad till lösen af Rådstufvurättens protokoll och
utslag åtginge.

Målaren Johan Sjöblom i Örnsköldsvik klagade hos mig skriftligen
deröfver, att Själevads Häradsrätt, uppå yrkande af Handlanden P. M.
Rockström, genom utslag den 26 September 1865, försatt Sjöblom i konkurstillstånd;
yrkande klaganden; för de kostnader och besvär, honom härigenom
tillskyndats, _ ersättning af den tillförordnade Domhafvande, som
vid börörda tillfälle i Häradsrätten fört ordet.

Af de vid klagoskriften fogade handlingar inhemtades”att, sedan bemälde
Rockström den 15 September 1865 hos Domhafvanden i Själevads
tingslag sökt, att Sjöblom måtte försättas i konkurstillstånd,
men denne, öfver ansökningen hörd, densamma bestridt, och i anledning^
deraf ärendet blifvit till Häradsrätten hänskjutet att handläggas
å derför utsatt urtima ting den 26 i nämnde September månad, Rockström,
vid Rättens sammanträde sistnämnde dag, till stöd för ansökningen
åberopat dels det förhållande, att Sjöblom i stämning å Rockström
PH Häradsrätten den 23 Mars 1865 erkänt sig vara denne skyldig
omkring tie hundia liksdaler, och a en till Häradsrätten ingifven räkning
af den 27 i samma Mars månad upptagit Rockström till godo tre hundra
sjutio riksdaler 14 öre, dels ock skriftliga bevis ej mindre af Handlanden E.
Häggblad och två andra personer, att desse för fordringar hos Sjöblom honom
lagsökt, än äfven af Kyrkovärden Anders Persson i Arnäs derom,
att Sjöblom hvarken af sin hustrus arf ej heller af medel, som influtit
efter försäljning af Sjöbloms lösegendom å auktion år 1865, hade något
att hos Anders Persson utbekomma, samt att Anders Persson, till förekommande
af utmätning hos Sjöblom, iklädt sig borgen hos en Handlande;
att Rockström i enahanda afsigt uppgift, det all Sjöbloms lösa
egendom vore försåld, och att Sjöblom jemväl förmält sig ämna realisera
sm egendom och flytta från orten, samt att allmänt kändt vore, det SjöJust.
-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1868 års Riksdag. 5

blom en längre tid fört ett högst oordentligt lefnadssätt, hvarigenom han
hlifvit urståndsatt att förtjena något till sitt uppehälle och måst i högre
grad, än eljest varit behöfligt, anlita sina redan förvärfvade tillgångar,
Indika således skulle hafva till borgenärernesförfång bortslösats; äfvensom att
Rockström på grund af fullmakt och under förmälan, det Urmakaren A.
Nyländer uti ansökningen instämde, till Rätten inlemnat en räkning, enligt
hvilken Nyländer skulle hos Sjöblom ega en fordran af femton riksdaler 32
öre; samt slutligen att Häradsrätten, der Sjöblom icke kommit tillstädes, genom
beslut, afsagdt samma dag, under förklarande, att Sjöblom lemnat de af
Rockström åberopade skäl och omständigheter obestridda, och att det
dessutom vore Rätten kunnigt, att Sjöblom genom oordentligt lefnadssätt
förstörde sin egendom, samt med åberopande af 2, 3 och 6 §§:ne i Konkurslagen
den 18 September 1862, förpligtat Sjöblom att sin egendom till
borgenärers förnöjande genast afträda och beslutit utfärdande af offentlig
stämning å hans samtlige borgenärer; hvarjemte konkursmassan ålagts
gälda, men Rockström att förskjuta kostnaden för Rättens sammanträde
med tretiosex riksdaler 20 öre till Domhafvanden och tjuguen
riksdaler 50 öre till Nämnden Då

jag fann detta Häradsrättens beslut icke vara lagligen grundadt,
uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att för nämnda
domslut lagligen tilltala den tillförordnade Domhafvande, som vid tillfället i
Häradsrätten fört ordet; hvarjemte, och enär jag vid granskning af handlingarna
i detta konkursmål tyckt mig finna, att ej mindre bemälde tillförordnade
Domhafvande än ock dåvarande ständige Domhafvanden i Ångermanlands
norra domsaga för deras serskilda förrättningar under konkursens
lopp påfört konkursmassan nog höga ersättningsbelopp, Advokatfiskalsembetet
anmodades att från bemäldeDomhafvande infordra specifika räkningar
öfver nämnda ersättningsbelopp, och, efter det sådana inkommit, i anledning
deraf föra den talan, hvartill fog kunde förefinnas.

I det memorial, Advokatfiskals-embetet först afgaf, anfördes, beträffande
Häradsrättens beslut om Sjöbloms försättande i konkurstillstånd,
att den af Häradsrätten åberopade § 6 i Konkurslagen endast afsåge behandlingen
af gäldenärs konkursansökning, hvaremot de fäll, då borgenär
egde söka, att gäldenärs egendom skulle afträdas, upptoges i §§ 2, 3,
4 och 5, af hvilka Häradsrätten stödt sitt beslut på §§:na 2 och 3; att,
jemlikt § 2, sådan ansökning dock finge göras endast i de fall, att gäldenären
vore för skuld rymd eller verkligen faren ur riket, och anledning förefunnes,
det han förblefve utrikes för att undgå borgenärers kraf, eller att för
annans fordran verkställighet af utmätning, hvarigenom all gäldenärens
kända egendom skulle medtagas, blifvit sökt, eller att gäldenär viss tid

vant och fortfarande vore bysatt, eller att gäldenär svikligen, borgenärer
till förfång, afhände sig eller undanskaffade sina tillgångar; att intet häraf
förekommit eller varit ens uppgifvet i ofvanbeijörda mål mot Sjöblom; att
deremot, för att konkursansökning skulle, enligt § 3, vara befogad, sökanden
måste styrka, för det första, att han hos gäldenären hade klar och
förfallen fordran, samt vidare antingen att gäldenären hölle sig undan,
och icke för sig stält ombud, som rätt för honom gjorde, eller lemnat
känd egendom qvar, som emot hans veterliga gäld syntes svara, eller ock
att verkställighet af utmätning blifvit af annan borgenär äskad, och skälig
anledning vore att befara, att, efter försäljning af den egendom, tillgång
till de öfrigas förnöjande ej funnes; att den 26 September 1865 icke varit
visadt, att Rockström eller Nyländer hos Sjöblom egt klar och förfallen
fordran, ännu mindre att gäldenären hållit sig undan eller att hans egendom
varit för skuld tagen i mät, på sätt sist anförda paragraf för bifall till
konkursansökningen fordrade; att, om de af sökanden anförda omständigheter
i och för sig varit af den beskaffenhet, att de icke åt ansökningen
kunde bereda laga verkan, någon sådan verkan ej heller kunnat uppstå
deraf, att, såsom Häradsrätten yttrat, Sjöblom lemnat samma omständigheter
obestridda, helst Konkurslagen i § 6 uttryckligen bjöde att, der gäldenär
ej komme å dag, hvartill han blifvit kallad, Rätten ändå skulle pröfva sökandens
skäl, följaktligen tillse, huruvida de vore på lag grundade; samt
att vid dessa förhållanden, och då något sådant antagligt skäl icke heller
läge i det af Rätten serskildt anförda förhållande, att Sjöblom genom
oordentligt lefnadssätt förstörde sin egendom, Advokatfiskals-embetet
ansåge Häradsrättens ifrågakomna beslut, hvarigenom Sjöblom mot
sin vilja blifvit försatt i konkurstillstånd, sakna allt stöd af'' lag.

Vidare yttrade Advokatfiskals-embetet, i afseende på anmärkningen om
de konkursmassan påförda ersättningsbelopp, att, enligt ett i målet den 14 Oktober
1865 inför Domhafvanden hållet protokoll, vid det tillfälle, då bouppgiften
beedigades samt Gode män och Rättens ombudsman utsagos, konkursmassa»
förklarats skyldig att ersätta Domhafvandenshnställelse;1’ vid sammanträdet, med
femton riksdaler, änskönt sammanträdet syntes hafva egt rum uti, eller helt nära
Domhafvandens eget hemvist, så att någon resa dit icke erfordrats, och således,
äfven om, såsom en sedermera afgifven räkning öfver denna ersättning upptoge,
beloppet utgjort endast traktamentsersättning till Domhafvanden och
en skrifvare, Domhafvanden icke författningsenligt varit berättigad till någon
dylik ersättning, hvilken afsåge endast det fall, då förrättningen egde
rum å annan ort, än der förrättningsmannen vore boende, och han derföre
nödgades för resa och vivre vidkännas serskilda kostnader; att på
lika sätt vid värderingen den 25 November 1865 å konkursmassans i Om -

sköldsvik belägna fasta egendom, Domhafvande!!, ehuru boende i samma
köping, ålagt massan att gälda »dagtraktaments-kostnadsersätthing» med femton
riksdaler; samt att föröfrigt så väl vid dessa tillfällen, som äfven å förenämnda
urtima ting den 26 September 1865 och å inställelsedagen i konkursen
den 28 påföljande November, vid beräkningen af traktamentsersättning,
massan påförts sådan ersättning jemväl för två expeditionsdagar,
utan att dertill funnes någon anledning af då gällande Rese-reglemente;
och hade, sedan öfver detta memorial förklaringar inkommit ej
mindre från tillförordnade Domhafvande!!, som förrättat urtima tinget och
förhöret den 14 Oktober, än äfven från ständige Domhafvande!!, af hvilken
värderingen och sammanträdet den 28 November blifvit hållne, Advokatfiskals-embetet
i ytterligare memorial, jemte bemötande af hvad förklarandena
genmält, framstäf yrkande, dels att tillförordnade Domhafvande^
såsom ansvarig för beslutet af den 26 September 1865, måtte, för
derigenom ådagalagd oskicklighet eller oförstånd i domare-embetet, fällas
till ansvar af böter, i enlighet med grunderna i 25 Kap. 17, 21 och 22 §§
Strafflagen, dels att sistbemälde Domhafvande så väl som ständige Domhafvande!!
måtte förklaras skyldige att till Sjöblom återbära den traktamentsersättning,
som de utan laglig rätt uppburit, nemligen den förre hela
ersättningen för förrättningen den 14 Oktober, femton riksdaler, samt det
vid urtima tinget deii 26 September beräknade beloppet för två expeditionsdagar,
tio riksdaler, eller tillhopa tjugufem riksdaler, och den senare
likaledes hela ersättningen för förrättningen den 25 November samt det
vid sammanträdet den 28 i samma månad påförda belopp för två expeditionsdagar
eller tillhopa tjugufem riksdaler, dels ock slutligen att tillförordnade
Domhafvande!! dessutom måtte förpligtas att, jemlikt Strafflagens 6 Kap. 1 §,
utgifva skadestånd till Sjöblom, i hvilket afseende denne fordrat godtgörelse
ej mindre för hvad af hans tillgångar blifvit i och för konkursmålet
samt boets förvaltning utbetalt, enligt derå af Sysslomännen afgifven räkning,
slutande å tvåhundratretiotre riksdaler 50 öre, hvarifrån flock borde
afgå nyss omförmälda deri inbegripna traktamentsersättningar, än äfven
för Sjöbloms egna kostnader och besvär, i följd af det honom påtvungna
konkurstillståndet med derå serskildt förtecknadt belopp, ett hundra riksdaler,
förutom ersättning för kostnaderna vid detta måls bevakande och anhängiggörande,
förslagsvis beräknade till tjugu riksdaler, allt Riksmynt.

Efter öfvervägande af detta och hvad Domhafvandena i ytterligare afgift^
förklaringar anfört, har Koiigl. Hofrätten meddelat utslag den 28
November 1867; och som, på sätt Advokatfiskals-embetet anmärkt, Handlanden
Rockström icke i ofvanberörda konkursmål styrkt, att något af de
fall varit för handel!, då, enligt Konkurslagen den 18 September 1862,

borgenär eger söka det gäldenärs egendom må till konkurs afträdas, och
Häradsrätten följaktligen genom beslutet om Målaren Sjöbloms försättande
i konkurs fält orätt dom; alltså och då förklarandena, vid det ostridiga
förhållande, att dels det sammanträde den 14 Oktober 1865, då
Sjöbloms bouppgift beedigades samt Gode män och Rättens ombudsman
utsågos, dels värderingen den 25 November 1865 å konkursboets fastighet
egt ruin det förra uti eller helt nära Domhafvandens hemvist och den
senare i köpingen Örnsköldsvik, der Domhafvande!! vore boende, icke författningsenligt
egt, tillförordnade Domhafvanden vid förstberörda tillfälle och ständige
Domhafvanden vid det senare, att af konkursboet uppbära traktamentsersättning,
samt förklarandena icke heller, vare sig på grund af det utaf
dem i sådant afseende åberopade Kongl. Brefvet den 5 Juni 1832 eller
eljest, lagligen varit berättigade att, vid beräkningen af omförmälda ersättning
ej mindre vid nyssnämnda tillfällen än äfven å urtima tinget den 26
September 1865 och å inställelsedagen i konkursen den 28 påföljande November,
påföra konkursboet godtgörelse jemväl för två expeditionsdagar;
pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 Kap. 17, 21 och 22 §§ Strafflagen,
rättvist det skulle tillförordnade Domhafvanden, hvilken vore ansvarig för
beslutet om Målaren Sjöbloms försättande i konkurstillstånd, bota, för
hvad honom i berörda måtto till last kommit, femtio riksdaler riksmynt, som
tillfölle Kronan; hvarjemte tillförordnade Domhafvanden och ständige Domhafvande!!
förklarades skyldige att till Sjöblom återbära den traktamentsersättning,
som de, efter hvad ofvan berördt vore, utan laglig rätt uppburit,
nemligen tillförordnade Domhafvanden hela ersättningen för förrättningen
den 14 Oktober, femton riksdaler, samt det vid urtima tinget
den 28 September beräknade beloppet för två expeditionsdagar, tio riksdaler,
eller tillhopa tjugufem riksdaler, och ständige Domhafvanden likaledes
hela ersättningen för förrättningen den 25 November samt det vid
sammanträdet den 28 i samma månad påförda belopp för två expeditionsdagar,
eller tillhopa tjugufem riksdaler, äfvensom tillförordnade Domhafvanden
förpligtades godtgöra Sjöblom ej mindre för hvad af hans tillgångar
blifvit i och för konkursmålet samt boets förvaltning utbetaldt, enligt
den räkning sysslomännen derå afgifvit, med etthundraåttatiotre riksdaler
50 öre, än äfven för Sjöbloms kostnader och besvär i följd af konkurstillståndet
samt i detta mål med åttatioåtta riksdaler 50 öre riksmynt.

Uti en till mig ingifven skrift hade förre Artilleristen Carl Johan
Reinhold Jonsson fört klagan deröfver, att han, som, utstruken ur Gotlands
Nationalbevärings artillerikorps’ rullor, skulle afföras till Borghamn,
för att vid det der förlagda kronoarbetskorpsens disciplinkompani uttjena
återstående kapitulationstid, blifvit å länshäktet i Linköping qvarhållen
under flera veckors tid och sålunda fått undergå ett fängelsestraff, som
icke varit honom ådömdt, hvarföre han yrkade, att den eller de, som varit
härtill vållande, måtte befordras till ansvar och förpligtas godtgöra honom
för hans oförskylda lidande.

Genom skriftvexling med vederbörande myndigheter, utreddes att, sedan
Länsstyrelsen på Gotland uti en den 9 Juli 1863 utfärdad förpassning
förordnat, att Jonsson skulle för ofvanberörda ändamål till Borghamn afföras,
och han, åtföljd af samma förpassning, till Stockholm ankommit, så
hade Konungens Befallningshafvande i Stockholms län, som den 13 i nämnde
månad vidare försändt Jonssou till Linköping, uti den för honom utfärdade
förpassning icke omförmält ändamålet med hans försändning utan
endast uppgifvit, att Jonsson borde öfverlenlnas till Konungens Befallningshafvande
i Linköpings län; och att sistbemälde Konungens Befallningshafvande,
till hvilken Jonsson med sådan förpassning ankommit den 15 Juli
1863, i följd häraf sett sig föranlåten att hos Länsstyrelsen på Gotland
gorå förfrågan om ändamålet med Jonssons afskickande från Stockholm till
Linköping, till svar hvarå bemälde Länsstyrelse meddelat, att Jonsson
skulle försändas till Borghamn, dit han ock blifvit med första derefter
afgående fångtransport den 6 derpå följande Augusti fortskaffa^.

Efter mitt förordnande, och sedan den upplysning vunnits, att, derest
fullständig fångförpassning varit Jonsson föraktlig vid försändningen från
Stockholm till Linköping, denne kunnat redan den 7 Juli 1863 med ordinarie
fångtransport från sistnämnde stad befordras till Borghamn, tilltalade
Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt Landsekreteraren och en tillförordnad
Landskamrerare i Stockholms län, hvilka vid det ifrågakomna
tillfället utöfvat Landshöfdinge-embetet, derföre, att den af dem utfärdade
förpassning rörande Jonsson varit oriktig och ofullständig, och att de
dymedelst vållat, det Jonsson tjugu dagar längre, än eljest varit erforderligt,
nödgats i häkte afbida verkställighet af vederbörande myndighets
beslut om hans inställande vid Borghamn, samt att Kronan lika lång tid
gått miste om hans arbete derstädes; i anseende hvartill Advokatfiskalsembetet
yrkat ansvar af böter efter lag å Landsekreteraren och bemälde tillförordnade
Landskamrerare samt deras förpligtande att gemensamt ersätta
såväl Jonsson för hans lidande som Kongl. Maj:t och Kronan för den förlust,
hvarom nyss nämndes.

Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 20 Februari 1867; och som ostridigt
vore, att ofvanomförmälda, af Landsekreteraren och tillförordnade
Landskamreraien i Stockholms län, a Landshöfdmge-embetets vägnar, angående
föire Aitillensten Jonsson utfärdade förpassning vant i så måtto felaktig,
att densamma icke innehållit någon upplysning om ändamålet med Jonssons
försändning till Linköping, och genom berörda ofullständighet i förpassningen
vållats, att Jonsson onödigtvis blifvit tjugu dagar qvarhållen å länshäktet
i Linköping; alltså funne Kongl. Hofrätten., i förmågo af 25 kap. 17 §:n
Strafflagen, skäligt fälla Landsekreteraren och den tillförordnade Landskamreraren
att gemensamt bota tjngufem riksdaler riksmynt, som skulle Kronan
tillfalla; men då Landsekreteraren behörigen styrkt, att så väl Jonsson som
Kongl. Maj:t och Kronan blifvit godtgjorda för den skada och förlust, hvarför
de af omförmälda anledning fordrat ersättning, ansåge Kongl. Hofrätten,
det något vidare yttrande i denna del af målet icke erfordrades.

Uti en till mig ingifven skrift, hade Utredningsmannen i Bruksegaren
T:s sterbhus anfört, hurusom, efter det han hos Domhafvande!! i Öknebo
härad framstäf begäran om gravationsbevis angående bemälda sterbhus tillhöriga
frälsesäteriet Tvetaberg med underlydande hemman inom nämnda
härad, Domhafvande!! den 29 Maj 1866 utfärdat, i stället för ett, icke
mindre än tio serskilda dylika bevis, för hvilka den åtecknade lösen uppgått
till ett sammanräknadt belopp af femtiosex riksdaler, utom stämpladt
papper. r

Kongl. Förordningen den 30 November 1855 angående expeditionslösen
föreskrifver —- såsom klaganden vidare androg — i fråga om gravationsbevis,
att lösen icke får öfverstiga tjugu riksdaler, utom då beviset
omfattar egendom belägen inom flera härad eller tingslag, hvilket icke
, vore fallet med ifrågavarande egendom. Detta stadgande vore alltför tydligt
för att kunna missförstås, och svårligen finge man derföre antaga, att
ofvan omnämnda lösen derpå grundades. Densammas tillkomst förmodades
således vara att härleda från de serskilda bevisens utfärdande; men
om lösen för gravationsbevis, som begärdes samtidigt å hemman, belägna
inom ett och samma härad, vore till sitt belopp beroende af det större
eller mindre antalet af sådana bevis, så blefve det åberopade lagstadgandet
utan ändamål. Det anmärkta förfarandet ansåges följaktligen ”påkalla
närmare redogörelse för uppfattningen af ofvanberörda Kongl. Förordning,
och klaganden, som på de nu anförda skäl förmente sig hafva måst
erlägga högre lösen, än expeditionstaxan medgåfve, och derföre vara be -

rättigad till återbekommande af skilnaden, tretiosex riksdaler, både, för
sådant ändamål, men serdeles för principens skull, med afseende å berörda
taxas tillämpning, bos mig anmält det uppgifna förhållandet till den
embetsåtgärd, som sakens beskaffenhet kunde erfordra.

Af de vid denna klagoskrift fogade ofvanomförmälda tio gravationsbevis
omfattade:

X. 1 Frälsesäteriet Tvetaberg 4 mantal, A/de säteri-ladugård, N:is 1—3,
1 ''|2 mantal, samt af hysta frälsehemmanet Högberg, 1 j8 mantal,
med underlydande torp och lägenheter jemte Ähle såg- och mjölqvarn
i Tveta socken; och var för detta bevis påförd lösen 16 R:dr.
Frälsehemmanet Tibble, 1 mantal, Wahlsta, 1 mantal, Törnbacka,
1 [2 mantal och Glibotorp, ''j* mantal samt rå- och
rörshemmanet Lerhaga, ''|2 mantal med de dessa hemman
underlydande torp och lägenheter ;lösen . . . .13 »

Frälsehemmanet Jumsta och fräselägenheten Eknäs;

lösen..................6 »

Frälsehemmanet Wacksta, N-''o 1, 1 mantal; lösen . . . 3 »

Frälsehemmanet Lång sjö, ''b mantal; lösen.....3 »

Frälsehemmanet Agdala, ''ja mantal; lösen.....3 »

d:o d:o *|« mantal; lösen.....3 »

Frälsehemmanet Qvedesta''l\2 mantal; lösen.....3 »

Frälsehemmanet ''Saltskog, 112 mantal; lösen.....3 »

Kronoskatte-augmentshemmanet Bränninge N:o 2, ''i3

mantal, äfven benämndt Fågelsången; lösen _._. 3 »

Summa 56 Rdr

utom stämpladt papper. ,

Efter att hafva erhållit del af dessa handlingar, har Domhafvanden i
af gifven förklaring yttrat: att klaganden hvarken vid erläggande af lösen
för de af Enkefru T. genom honom begärda gravationsbevis rörande aflidne
T:s fastigheter i Oknebo härad gjort någon anmärkning emot den
bevisen åtecknade lösen, ej heller sedermera derom enskildt väckt framställning;
att gällande expeditionstaxa visserligen innehölle, att lösen för
gravationsbevis i fast egendom ej må påföras högre än tjugu riksdaler,
men stadgade ingalunda skyldighet för Domaren att utfärda gemensamt
gravationsbevis å fastigheter, de der vore såsom serskilda egendomar att
anse, hvilket syntes böra kunna antagas deraf, att berörda taxa, vid
tillägget till ofvannämnda föreskrift, i fråga om egendom, som vore belägen
inom flera härad, begagnade uttrycket »den del af egendomen och ej

X 2

X 3

x 4
M 5

X 6
X 7
X 8
X 9
X 10

de egendomar eller de »delar af egendomarna», som ligga inom livartdera
häradet; att det väl vore en stor orimlighet, om en person, hvilken egde
inteckningar uti en mängd serskilda egendomar inom samma härad, eller
spekulerade på att köpa egendom inom ett härad och ville på förhand
taga kännedom rörande inteckningarne i de olika egendomarne, eller kanske
af ren nyfikenhet eller . till och med kitslighet önskade att förskaffa
sig kunskap i sådant hänseende, skulle hafva rätt att fordra,''det domaren
emot lösen af tjugu riksdaler utfärdade ett gemensamt gravationsbevis, omfattande
alla fastigheter i ett härad, hvilket skulle medföra ett orimligt
arbete och en ansvarighet för många millioners värde; att, vid bedömande,
huruvida flera hemman, å hvilka gravationsbevis begärdes, utgöra eu eller
flera egendomar, den omständighet, att de cgdes af en person, väl icke
finge vara bestämmande, emedan eljest, för den händelse, att en person så
småningom blifvit egare till en mängd af egendomar, dem han icke brydde
sig om att, i afseende på inteckningar, göra till eu, samma oegentligheter
skulle möta, som redan blifvit antydda; att den rätta och i praxis hittills
följda grunden förmentes vara gemensamhet i fråga om inteckningar
eller, derest fastigheterna vore inteckningsfria, sambruk med hvarandra;
att, beträffande de fastigheter, å hvilka ifrågavarande gravationsbevis utfärdats,
med dem förhölle sig så att, enligt det utdrag af 1825 års jordebok,
hvilket Domhafvanden år 1844 förskaffat sig, T. då redan varit egare af
säteriet Tvetaberg med derunder lydande hemmanen Å/de, Högberg, Glibotorp,
Lerhaga, Törnbacka, Wahlsta, Tibble, Saltskog, och Qve<lesta, hvarefter
han inköpt Agdala, ''jo mantal, år 1855, Brännivge eller Fågelsången år 1857,
Jumsta och Eknäs år 1861 samt Langsjö år 1862; att den skriftliga begäran
om gravationsbevis, som, daterad den 2 Maj 1866 och underskrifven
af Enkefru T. genom klaganden, till Domhafvanden inkommit, hvarken upplyst,
om de gravationsfria fastigheterna vore sammanslagna eller kunde
sammanslås, ej heller uttryckt någon önskan, huruledes gravationsbevisen
skulle utfärdas; att, derest Tvetaberg med först anmärkta underlydande
nio hemman befunnits ograverad^ det varit ostridigt, att endast ett gravationsbevis
kommit att å dessa fastigheter utfärdas, men som T. år 1863 låtit
inteckna Tvetaberg, Ahle och Högberg gemensamt, Glibotorp, Lerhaga,
Törnbacka, Wahlsta och Tibble tillsammans, och Saltskog serskildt samt dd begärt
och erhållit serskilda gravationsbevis angående dessa fastigheter, i
den mån de blifvit intecknade, så ansåge Domhafvanden sig hafva haft
all anledning att antaga, det de vid nu ifrågavarande tillfälle begärda gravationsbevisen
skulle på enahanda sätt utfärdas, likasom han trott sig
hafva destomindre skäl att betvifla, det ju Enkefru T. eller hennes
ombud velat hafva gravationsbevis för hvarje på olika tid inköpt, med
Just. Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1868 års Riksdag. 6

Tvetaberg icke gemenskap egande fastighet, som just i den skriftliga begäran
Agdala ''in mantal och Agdala 1 j12 mantal varit nämnda såsom ser
skilda hemmansdelar och icke sammanförda såsom 1 (4 mantal.

Den nyss åberopade »skriftliga begäran» var bilagd förklaringen och
både denna lydelse: »Anhållesit om gravationsbevis angående följande i Dela
och Westertelje socknar af Öknebo härad belägna, aflidne Ds sterbhusdelegare
tillhöriga fasta egendom, nemligen — (här uppräknades alla de
ofvannämnda hemmanen och hemmansdelarne, dock så, att Saltskog uppgafs

tillhöra Westertelje socken). _ ,

Nyss anförda förklaring fann jag icke vara nöjaktig. Kong!, r örordninqen
angående expeditionslösen den 30 Isovembev It)33 stadgar nemligen,
rörande gravationsbevis å fast egendom pa landet, att för. hvaije hemman,
liemmansdel eller lägenhet till och med tve skall erläggas i lösen 3 rdr,

öfver tre till och med sex......... 2 » och

öfver sex

dock att lösen ej må påföras högre, än tjugo riksdaler, så vida icke beviset
omfattar egendom, som är belägen i flera härad eller tingslag, i hvilket
fall serskild lösen beräknas för den inom hvartdera häradet eller tingslaget

liggande del af egendomen. .

Härvid hade Domliafvanden erinrat, att detta stadgande ingalunda mnebure
skyldighet för domaren att utfärda gemensamt gravationsbevis å fastigheter,
de der vore såsom serskilda egendomar att anse, hvilken åsigt
han förmenat vinna styrka deraf att, i fråga om egendom, som voie belägen
inom flera härad, begagnades uttrycket »den del af egendomen» oc i ej
»de egendomar» eller »de delar af egendomarne», som. ligga inom hvartdera
häradet. Denna omständighet trodde jag dock icke gifva något stöd åt den
sålunda antagna satsen, emedan, likasom lagstiftaren, i början af nyss anförda
stadgande ur 1855 års Kongl. Förordning, talade om (gravationsbevis
å fast egendom» och omedelbart derefter bestämde, huru lösen skall beräknas
för flera hemman, hemmansdelar eller lägenheter, hvarigenom tydligen
antyddes, att flera hemman, hemmansdelar och lägenheter innefattas 1
uttrycket egendom; — så nyttjade han också, i tillägget till samma stadgande,
uttrycket »egendom» såsom omfattande ett eller flera hemman, hemmansdelar
eller lägenheter, af livilka »en del» kunde ligga i annat härad. Med
detta tillägg ville lagstiftaren icke säga annat, än att den omständighet, att
de till en egendom hörande hemman eller lägenheter ligga inom olika härad
eller tingslag, vållade, att domaren för gravationsbevisets utfärdande
måste genomgå mer än ett härads intecknings-protokoll, och att förthy den
minskning i lösen för ett dylikt bevis, som blifvit föreskrifven, 1 bejakande
deraf, att domarens besvär icke ökades i samma förhållande som

antalet af hemman eller hemmandelar, åhvilka beviset meddelades, här icke eMe
tillämpning. I uttrycket egendomen läge således icke någon måttstock för det
antal af fastigheter, för hvilka gemensamt gravationsbevis bör utfärdas. Ordalydelsen
af det anförda stadgandet med dess tillägg gåfve tvertom vid handen,
att ett och samma gravationsbevis kunde omfatta hemman, hemmausdelar
och lägenheter till obegränsadt antal, belägna till och med i flera
härad eller tingslag. Lika ringa stöd af lag egde de öfriga grunder, sota
Domhafvanden anfört, såsom vissa hemmans och hemmansdelars gemensamma
intecknande eller sambruk med hvarandra, eller det sätt, hvarpå
en egare vid något föregående tillfälle begärt att få gravationsbevis å fastigheterna
utfärdadt; för att icke tala om den förevändning, Domhafvanden
begagnat för utfärdande af serskilda gravationsbevis å hvar och en af de
på olika tider inköpta, med Tvetaberg icke gemenskap egande fastigheterna,
nemligen att iden skriftliga begäran om gravationsbevis Agdala ,!6 och Agdala
11«2 mantal varit, hvar för sig, upptagna och ej sammanslagna till '' 4 mantal,
eu förevändning, som i bästa fall ej skulle kunna rättfärdiga något annat, än
utfärdandet af serskilda bevis för dessa två hemmansdelar. Domhafvanden
hade tillika, på sätt ofvan blifvit anfördt, uppgifvit, att hemmans och hemmansdelars
gemensamma intecknande eller ock deras brukande tillsammans med
hvarandra skulle, enligt praxis, föranleda deras upptagande i ett och samma
gravationsbevis. En sådan praxis hade jag ej förr hört omtalas, men deremot
hade jag mig bekant en annan, som, ehuru densamma af Domhafvanden
i hans ofvan intagna förklaring underkändes, likväl, efter min tanka,
snarare kunde anses vara underförstådd uti förut åberopade stadgande i
ämnet, nemligen den, som fordrade att hemman eller hemmansdelar, hvilka
hafva till egare samme person, vare sig fysisk eller moralisk, borde upptagas
i ett oeli samma gravationsbevis. Ännu en annan grund för bestämmande
af begreppet egendom, sådant det framträdde i expeditionstaxans här ifrågavarande
stadgande, hade någon gång hemtats från jordeboken, i så måtto
att, när jordeboken upptagit t. ex. en sätesgård med de och de underlydande
hemman, hemmansdelar och lägenheter, skulle dessa alla sammanlagda
utgöra en egendom; men, utom det, att gällande expeditionstaxa icke
gåfve någon anledning till ett sådant antagande, vore grunden i sig sjelf
alltför obestämd, da till en sådan egendom tid efter annan kunde läggas
nya hemman och lägenheter, hvilka till och med genom sambruk med egendomens
öfriga delar förenades och i gemensamma inteckningar med dem
inginge, så att dessa nya hemman eller hemmansdelar, ehuru tillköpta, likväl
icke lämpligen kunde upptagas i serskilda gravationsbevis, utan borde inflyta
i det så beskaffade bevis, som öfver hela egendomen utgåfves. Men
äfven efter denna grund vore Domhafvande!^ öfverklagade förfarande orik -

tigt, emedan lian å de hemman och Lägenheter, som jemte Tvetabergs sätesgård,
enligt det af honom åberopade jordeboksutdrag, af ålder utgjort
en egendom, utfärdat fyra serskilda gravationsbevis (N:is 1, 2, 8, 9 härofvan),
för hvilka han påfört lösen, tretiosex riksdaler, utom stämpladt
papper.

Det finge medgifvas, att lagstiftningen kunnat och bort närmare, än
som skett, bestämma omfånget af det i expeditionstaxan begagnade uttryck
egendom, till förebyggande af sådana missbruk som dem Domhafvanden
omförmält såsom möjliga å deras sida, hvilka begärde gravationsbevis, men
missbruk af denna art hade, så vidt mig kändt vore, aldrig i verkligheten
inträffat, och minst hade något sådant i förevarande fall egt rum. I den
förut omnämnda skriftliga begäran hade klaganden anhållit »om, — såsom orden
lydde_gravationsbevis, angående följande i Tveta och Westertelje sock nar

af Öknebo härad belägna, aflidna Ts sterbhusdelegare tillhöriga fasta
egendom« (hvarefter de serskilda hemmanen och hemmansdelarna uppräknades).
Domhafvanden hade anmärkt, att denna begäran hvarken upplyste,
om de gravationsfria fastigheterna voro sammanslagna eller ens kunde sammanslås,
ej heller uttryckte någon önskan, huruledes gravationsbevis^! skulle
utfärdas. Mig åter syntes nämnda begäran tydligen utmärka, att den, som
anhållit om beviset, ansett de uppräknade fastigheterna utgöra en egendom,
och att han förty väntat och ej kunnat vänta sig mer än ett gravationsbevis
å hela egendomen, vid hvilket förhållande, den som begärde beviset
naturligtvis icke tänkt på, än mindre haft skäl att yttra sig om någon,
vare sig verklig eller möjlig, sammanslagning af flera eller färre bland fastigheterna,
eller kunnat föreställa sig, att mer än ett sätt funnits föi gravationsbevisets
utfärdande.

Med anförande af dessa grunder anmodade jag Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att anställa åtal mot Domhafvanden, hvilken jag lade
till last att hafva, utan någon i lag gifven eller i de förekomna omständigheterna
grundad anledning, uppå klagandens begäran om gravationsbevis å
den T:s sterbhusdelegare tillhöriga, i Öknebo härad belägna fasta egendom,
utfärdat, i stället för ett, tio dylika bevis, och för dem uppburit lösen med
femtiosju riksdaler, förutom stämpelbeloppet, hvarjemte jag föreskref, att
för detta olagliga förfärande borde påyrkas ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet samt Domhafvandens förpligtande, att så väl återställa olagligen
uppburen lösen, tretiosju riksdaler, som ock ersätta hvad för stämpelpapper
utöfver behofvet blifvit af klaganden erlagdt.

Sedan härom varit skriftvexladt, meddelade Kongl. Hofrätten utslag
den 31 December 1866 och yttrade, att som, efter det Domhafvanden redan
i sin till Justitie-Ombudsmannen aflemnade förklaring uppgifva, dels

att T. io liftiden år 1863, då lian den 15 Januari samma år låtit intecknaTvetaberg,
Åhle och Högberg tillsammans, Glibotorp, Lerhaga, Törnbacka, Wahlsta
och Tibble gemensamt och Saltskog serskildt, begärt serskilda gravationsbevis
angående dessa hemman, efter thy som de blifvit intecknade, dels ock
att klaganden icke, vid erläggande af lösen för ofvanberörda gravationsbevis,
emot samma lösen gjort någon anmärkning, klaganden ej ifrågasatt
riktigheten af dessa uppgifter, som icke heller befunnos oförenliga med
innehållet i klagandens hos Justitie-Ombudsmannen gjorda anmälan, alltså
och emedan Domhafvanden vid dylikt förhållande kunde anses hafva, såsom
han tillika förmält, egt anledning icke allenast till antagande, att klaganden
med den af honom, å enkan T:s vägnar, hos Domhafvanden framstälda
begäran åsyftat att erhålla serskilda gravationsbevis om olika delar af egendomen,
utan ock att debitera och emottaga lösen efter den beräkning, som
af ett sådant expeditionssätt betingades; ty funne Kongl. Hofrätten Domhafvandens
anmärkta förfarande icke vara af beskaffenhet, att ansvar eller
ersättningsskyldighet i anledning deraf kunde Domhafvanden ådömas.

Med detta domslut åtnöjdes jag icke, utan anmodade förbemälda Advokatfiskalsembete
att deröfver anföra underdåniga besvär, hvarvid jag anmärkte,
att Kongl. Hofrättens domskäl, om de ock vore på sakförhållandena
fullt grundade, icke syntes mig vara afgörande i förevarande fråga.
Deraf, att en afliden person en gång i lifstiden begärt flera gravationsbevis
öfver sin egendom så uppstäda, att hvart och ett för sig omfattade vissa
bland de till egendomen hörande hemman eller lägenheter, följde icke, enligt
min tanka, att, när samma persons enka, kort efter hans död, äskade
dylikt bevis å den efterlemnade egendomen, detta skulle likaledes delas i
flera, som omfattade, hvart för sig, vissa hemman och lägenheter. De sålunda
på olika tider begärda bevisen kunde vara afsedda för olika ändamål
och derföre böra på olika sätt expedieras. När den aflidna mannen i lifstiden
anhållit om gravationsbevis så expedierade, som Domhafvanden uppgift,
hade detta sannolikt skett derföre, att de serskilda bevisen skulle biläggas
särskilda skuldebref, för hvilka säkerhet varit beviljad i just dessa
hemman eller hemmansdelar, eftersom bevisen äskades på samma gång,
som inteckningen begärdes; när åter enkan, kort efter mannens död, begärde
gravationsbevis å hans efterlemnade fasta egendom, skedde det uppenbarligen
för att till ledning vid bouppteckningen erfara, med hvilka gravationer
nämnda egendom vore besvärad, och dertill behöfdes icke mer än ett
bevis, såsom vanligt. Beträffande åter den omständighet, att klaganden
vid det tillfälle, då han emottagit och erlagt lösen för de ifrågakonma
gravationsbevisen, icke framstält någon erinran vid expeditionssättet och
den påfölja lösen, medgåfve jag, att denna omständighet kunde synas an -

märkningsvärd, i betraktande deraf, att klaganden vore en lagfaren man,
som bort kunna då, lika väl som efteråt, bedöma expeditionssättets lagenlighet,
men förmodade att skäl kunde finnas, hvarföre klaganden måste
hafva bevisen, då de erhöllos, till hvithet pris som helst, och som icke
tilläto honom att inleda en på tiden dragande tvist med Domhafvanden
angående rätta sättet för de äskade bevisens expedierande. Jag uttryckte
och min tvekan, huruvida svensk lags rätta mening och grund tillbörligen
beaktades, om i ett fall som detta den romerska rättssatsen: »volenti
non fit injuria» finge göra sig gällande. Den svenske domaren måste, efter
mitt sätt att se, vara ansvarig för sina embetsåtgärder, ehvad den eller
de, hvilkas rätt kunde vara i fråga, förstode eller icke förstode, ville eller
icke ville, påyrka sin rätt i en sak, som denna. Detta vore och förblefve
eu naturlig följd af vår rättegångsordning, hvilken, icke kännande någon
sådan mellanmagt, som i andra länder bildades af ett advokatstånd, stälde
domaren i omedelbar beröring med den olagfarna allmänheten — en ställning
på en gång så aktningsbjudande och så betydelsefull för domarens
anseende och för den allmänna rättssäkerheten, att densamma icke kunde
uppoffras, utan att dessa deraf skulle skadas. Orsaken, hvarföre jag här
ofvan ifrågasatte, huruvida Kongl. Hofrättens domskäl vore i sakförhållandena
fullt grundade eller icke, vore den, att klaganden aldrig yttrat sig
öfver Domhafvandens förklaring, hvaruti de uppgifter förekommit, som för
Kongl. Hofrättens utslag åberopades. Vid sådant förhållande kunde berörda
uppgifter hvarken vitsordas eller förnekas; men med de åsigter, jag hyste
om rätta synpunkten för sakens bedömande, ansåge jag nämnda omständigheter
icke förtjena vidare undersökning.

Saken blef derefter i underdånighet fullföljd hos Kongl. Maj:t, och,
efter det skriftvexlingen der blifvit slutad, meddelades nådigt utslag den
12 Augusti 1867 af innehåll, att vid det af Ilofrätten anförda förhållande,
och då det ej vore styrkt, att Domhafvanden afslagit någon hos honom, å
T:s sterbhusdelegares vägnar, framstäld begäran att, i stället för ifrågavarande
gravationsbevis, utbekomma ett enda, Kongl. Maj:t funne skäl till
ändring i Hofrättens utslag ej vara af klaganden anfördt. *)

*) Till detta beslut hade fyra af Högsta Domstolens ledamöter bidragit, hvaremot tre varit
derifrån skiljaktige och förenat sig om det yttrande: att, emedan Domhafvanden hvarken af
innehållet i den skrift, deri klaganden anhållit om gravationsbevis angående T:s sterbhusdelegares
fasta egendom inom Örebro härad, eller af det förhållande, att T sjelf i lifstiden begärt
serskilda gravationsbevis rörande sina i berörda härad belägna fastigheter, haft skälig anledning
antaga, att klaganden Asyttat att erhålla mer än ett sådant bevis om förenämnda egendom;
tv och som stadgandena i Förordningen den 30 November 1855 angående expeditionslösen
icke, på sätt Domhafvanden förmenat, berättigat honom att för ett gravationsbevis öfver omför -

Dessa Hofrättens och Högsta Domstolens domslut hafva väl sin närmaste
grund i det förhållande, att det varit en lagfaren person, som begärt
det ifrågavarande gravationsbeviset, och utan anmärkning emottag^ och löst
det i den form det varit expedieradt .Men, äfven med tillbörligt afseende
ej mindre på sistbemälde persons förmåga att bedöma det klandrade expeditionssättets
laglighet än ock på det antagande, som å denna omständighet
grundats, att Domhafvanden af bemälde persons underlåtenhet att
ej blott vid det tillfälle, då handlingarne löstes, utan ock efteråt göra anmärkning
vid expeditionssättet, haft anledning förmoda att detta godkändes,
synes dock den grannlagenhet, som väl allmänneligen iakttages lagfarne
personer emellan, då den ene är domare och den andre rättssökande, hafva
fordrat, att, såsom de skiljaktig^ ledamöterne i Högsta Domstolen erinrat,
domaren å sin sida skulle hafva på något sätt tillkännagifvit, att derest
endast ett gravationsbevis åstundades i stället för de tio, sådant kunde
medgifvas, och att han i det fallet åtnöjdes med den lägre lösen, som
då skulle utgå.

Imellertid har jag funnit det vara angeläget att, på sätt som nu skett,
påpeka de ifrågavarande domslutens sannolika förklaringsgrund, emedan
eljest af dem kunde dragas den slutsats, hvilken säkerligen icke någon af
domstolarnes i besluten delaktige ledamöter godkänt eller godkänner, att
nemligen en domare skulle kunna, i strid mot gällande expeditionstaxas
föreskrifter, ansvarsfritt tillskansa sig olagliga inkomster, endast ett sådant
försök lyckades, d. v. s. såvida den rättsökande icke sjelf förstode sin rätt, eller
uraktläte iakttaga de mått och steg, domsluten synas hafva uppstält såsom
erforderliga för att ett dylikt missbruk skall kunna med framgång åtalas.

Vid granskning af fångförteckningen från Stockholms stads cellfängelse
anmärktes att, sedan en boktryckare, för öfverträdelse af 1 § 10 mom.

malda egendom påföra högre lösen än tjugu riksdaler, samt ostridigt vore, att till ett dylikt
bevis erfordrats endast två ark stämpladt papper, men Domhafvanden, som åt klaganden utfärdat
tio serskilda gravationsbevis, påfört dels lösen derför med femtiosex riksdaler, dels oek afgift
för tio ark stämpladt papper med två riksdaler 50 öre; alltså, och då den omständighet att,
såsom Domhafvanden förmält, klaganden hvarken vid erläggandet af den å bevisen tecknade
lösen eller sedermera enskildt hos Domhafvanden gjort anmärkning mot samma lösen, destomindre
kunde lända till befrielse för Domhafvanden från ansvar och ersättningsskydighet i målet,
som Domhafvanden icke ens uppgifvit, att han vid bevisens utlemnande tillkännagifvit, att,
derest endast ett gravationsbevis åstundades, han åtnöjde sig med det mindre belopp, som, efter
hvad ofvan sagdt vore, lagligen kunnat derför affordras; pröfvade sistbemälde ledamöter rättvist
att, jemlikt 20 § i förut åberopade författning och 17 § 25 Kap. Strafflagen, döma Dumhafvandeu
att höta tjugo riksdaler och att till klaganden återbära tretioåtta riksdaler, allt riksmynt.

■N.

och 4 § 2 mom. i Tryckfrihetsförordningen blifvit af Hans Excellens Herr
Justitie-Statsministern genom utslag den 28 Februari 1865 dömd att höta
sex hundra riksdaler, men Kongl. Maj:t genom nådigt utslag den 25 April
nämnda år af nåd nedsatt detta bötesbelopp till tre hundra riksdaler, allt riksmynt,
så hade, då sistnämnda nådiga utslag förekommit till verkställighet hos
Öfverståthållare-embetet, efter det den bötfälde befunnits sakna tillgång till
böternas gäldande, dessa genom beslut deu 8 Juni 1865 förvandlats till sjutton
dagars fängelse vid vatten och bröd, ehuru, jemlikt 15 § 5 mom. i Tryckfrihetsförordningen,
sådant detta lagrum då lydde, böter efter samma förordning
ej finge förvandlas i annat straff än fängelse å fästning; och hade
den bötfälde undergått det sålunda oriktigt bestämda straffet.

I anledning häraf förordnade jag Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea
Hofrätt att anställa laga Mai emot Konungens Fogate, som i Ofverståthållare-embetets
kansli nämnda bötesförvandling beslutat; och, sedan skriftvexling
i vanlig ordning föregått, meddelade Kongl. Hofrätten utslag den
19 December 1866 samt yttrade att som, enligt ofvan åberopade lagrum,
ifrågavarande böter bort till fängelse å fästning förvandlas, men, enligt
hvad ostridigt vore, Fogaten i stället förvandlat dem till fängelse vid vatten
och bröd, så pröfvade Kongl. Hofrätten, jemlikt 25 Kap. 17 § Strafflagen,
rättvist döma Fogaten att bota femtio riksdaler riksmynt, som skulle
Kronan tillfalla.

Genom klagan af Arbetskarlarne Johan Petter Johansson från Ronneby,
August Carlsson från Fliseryd och Sven Månsson från Strö och deraf
föranledd skriftvexling, hade det förhållande blifvit utredt, att sedan OfverLuleå
tingslags Häradsrätt å urtima ting den 2 Mars 1866, då en tillförordnad
Brottmålsdomare i orten fört ordet, afkunnat utslag, hvarigenom
ofvanbemälde klagande blifvit för uppsåtlig misshandel dömde att hvar för
sig hållas fyra månader i fängelse, och de sakfälde dermed förklarat sig
nöjde, i anledning hvaraf Häradsrätten jemväl förordnat, att de, för undergående
af straffet, skulle till länshäktet införpassas, berörda utslag blifvit
så sent expedieradt, att det först den 2 påföljande April till länsstyrelsen
inkommit; hvarefter, och sedan bemälde klagande tillkännagifvit sin afsigt
att hos Kongl. Maj:t i underdånighet söka afkortning i förrberörda straff,
motsvarande den tid de ansåge sig hafva, i afbidan på utslaget, suttit olagligen
häktade, samt Konungens Befallningshafvande i anledning deraf uti
skrifvelse den 16 April, hvilken skrifvelse dagen derefter kommit tillförordnade -

ordnade Brottmålsdomaren till hända, anmodat denne att med ransakningshandlingarne
angående klagandena skyndsamt till Länsstyrelsen inkomma,
så hade bemälde Brottmålsdomare, i skrifvelse den 19 påföljande Maj, till
Konungens Befallningshafvande väl insändt protokollen för de af honom i
målet hållna urtima ting, men deremot underlåtit aflemna eller vidtaga
åtgärd för införskaffande af det protokoll, som vid målets handläggning å
höstetinget 1865 under annan ordförande blifvit hållet, hvilken underlåtenhet,
då ransakningshandlingarne först den 10 Juli samma år, efter det serskild
skrifvelse till Domhafvande!! i tingslaget af Konungens Befallningshafvande
aflåtits, fullständigt till Konungens Befallningshafvande inkommit, haft till
påföljd, att den tillämnade nadansökningen blifvit helt och hållet onyttig.

I anledning häraf uppdrog jag åt Advokatfiskalsembetet i Ivongl. Svea
Hofrätt att emot tillförordnade Brottmålsdomaren anställa åtal, vid fullgörande
hvaraf bemälda embete i afgifvet memorial påyrkade ansvar dels för det att
Häradsrättens ofvanberörda den 2 Mars gifna utslag icke å tid, som vederbort,
eller, med tillämpning af grunderna för de i 14 § af Kongl. Förordningen
angående expeditionslösen den 30 November 1865 gifna föreskrifter, inom sex
dagar efter afkunnande^ till Konungens Befallningshafvande öfverlemnats,
dels ock för den försummelse, som, på sätt ofvan förmäldes, egt rum vid ransakningshandlingarnes
insändande; hvarjemte Advokatfiskalsembetet ej allenast
framstälde påstående om Brottmålsdomarens förpligtande att ersätta
Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för klagandenas underhåll i häkte den
tid de, längre än vederbort, måst afbida verkställighet af Häradsrättens
utslag utan ock, enär klagandena, oaktadt skedda efterforskningar, icke
kunnat anträffas och affordras uppgifter å deras ersättningsanspråk, förbehöll
dem rätt att härom efter befogenhet framdeles talan föra.

Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 24 Juli 1867 och yttrade,
att, hvad anginge Advokatfiskalens anmärkning derå, att tillförordnade Brottmålsdomaren,
oaktadt Konungens Befallningshafvandes skriftliga anmodan,
aflemnat allenast de i målet rörande ofvanbemälde sakfälde, vid de af
honom förrättade urtima ting, hållna protokoll samt underlåtit anskaffa och
till Konungens Befallningshafvande insända det protokoll i målet, som
under annan ordförande hållits å höstetinget 1865, så emedan tillförordnade
Brottmålsdomaren i afseende härå genmält, att han, hvilken straxt
efter målets afgörande måst till tillförordnade Domhafvande!! i tingslaget
aflemna den del af domboken för nämnda hösteting, som innehållit ifrågakomna
protokoll, i följd häraf icke varit i tillfälle att anskaffa och till
Konungens Befallningshafvande aflemna afskrift af samma protokoll, men
att han anmodat Domhafvanden att sådant fullgöra, ty och då anledning
Just.-Ombudsmaimens Embets-Berättelse till lilliS års Riksdag. 7

icke förekommit att ifrågasätta, att hvad i berörda afseende tillförordnade
Brottmålsdomaren rörande sina tjensteåtgärder uppgifvit, vore med verkliga
förhållandet öfverensstämmande, och således, ehuruväl han skäligen bort
underrätta Konungens Befallningshafvande om det hinder för handlingarnes
insändande i fullständigt skick, som för honom mött, han likväl
icke i denna del vore öfvertygad om sådan underlåtenhet, som kunde till
ansvar för honom föranleda, blefve åtalet härutinnan ogilladt.

Beträffande åter det tillförordnade Brottmålsdomaren till last lagda
förfarande att fördröja expedierandet af Tingsrättens den 2 Mars 1866 fälda
utslag så länge, att det först den 2 derpå följande April kommit Konungens
Befallningshafvande tillhanda, så emedan berörda förhållande vore
af honom medgifvet, och han, hvilken det ålegat att skyndsamligen utslaget
till Konungens Befallningshafvande insända och som skäligen kunde
antagas hafva medhunnit och bort inom den af Advokatfiskal uppgifna tid,
från det utslaget meddelades, hålla detsamma Konungens Befallningshafvande
tillhanda, genom denna sin försummelse föranledt, att de sakfälde, hvilkas
bestraffning imedlertid måst uppskjutas, kommit att hållas i häkte längre
än vederbort, och i följd deraf Kongl. Maj:t och Kronan fått vidkännas
större kostnad för deras underhåll, än eljest skulle hafva skett, pröfvade
Kongl. Hofrätten rättvist, med tillämpning af 19 § i Kongl. Förordningen
den 30 November 1855, angående expeditionslösen, 24 Kap. 5 § Rättegångsbalken
och Kongl. Förordningen den 18 April 1849, fälla tillförordnade
Brottmålsdomaren att bota tolf riksdaler 50 öre, Konungens ensak,
deraf Advokatfiskalen undfinge hälften, samt att ersätta Kongl. Maj;t och
Kronan kostnaden för de sakfäldes underhåll i häktet under den tid de,
på sätt nämndt vore, längre än vederbort, mast i afvaktan pa utslaget hallas
häktade, med tjugufem riksdaler 20 öre; och skulle, i enlighet med
Advokatfiskalens yrkande, klagandena lemnas Öppet att om godtgörelse för
det genom tillförordnande Brottmålsdomarens försummelse dem ådragna
lidande serskildt föra den talan, hvartill de kunde finna sig befogade.

Snickaren J. P. Pettersson klagade uti eu till mig ingifven skrift
deröfver, bland annat, som icke ansågs förtjena afseende, att Stockholms
Rådstufvurätt dels i anledning af Pettersons den 9 Februari 1864 ingifna
ansökning om förre Idandlanden Anton Lindströms försättande i konkmstillstånd
"genom beslut samma dag, jemte det målet utsattes att förekomma
å bestämd dag, då parterna borde hos Rätten sig infinna, svaranden
vid stadgad påföljd, tillika förklarat, att det ålåge käranden att svaranden

derförinnan om detta Rättens beslut genom protokollsutdrag bevisligen underrätta,
dels ock i anledning af en utaf Pettersson och annan person den
14 Juni 1864 ingifven ansökning af enahanda syftning, som den nyss om förmälda,
genom resolution sistnämnda dag likaledes förklarat, det målet utsattes
till viss bestämd tid, då ej mindre käranden än ock svaranden borde sig hos
Rätten inställa, den sistnämnde sedan han derförinnan genom kärandenas försorg
blifvit om detta beslut genom protokollsutdrag underrättad, iföljd af hvilka
beslut om Lindströms inkallande medelst protokollsutdrag Pettersson ansåge
sig hafva blifvit betungad med erläggande af protokollslösen, två riksdaler
50 öre, för hvardera protokollsutdraget, då deremot två andra personer, som
den 18 April 1864 ingifvit ansökning om Petterssons försättande i konkurstillstånd,
befriats från lösen för protokoll och endast fått för kallelsen vidkännas
stämningslösen; yrkande Pettersson att Rådstufvurätten måtte för
hvad sålunda förelupit ställas till laga ansvar.

Efter det jag anmodat Rådstufvurätten att meddela mig underrättelse
om grunden för det olika förfarande, som, då borgenär ingifvit ansökning
om gäldenärs försättande i konkurstillstånd, syntes i afseende på gäldenärens
kallande till första förhöret hafva egt rum, i det Rådstufvurätten ena gången
beslutit, att kallelse å gäldenären skulle utfärdas, men andra gången
förelagt sökanden att delgifva gäldenären ansökningen genom protokollsutdrag,
hade Rådstufvurätten i skrifvelse till mig andragit, att anledningen till
det senare förfarandet, varit den, att vederbörande expeditionshafvande
anmält, att Pettersson förklarat sig icke lagligen vara skyldig och derföre
undandragit sig att någon kallelse utlösa, eu åsigt, den han uti sin klagoskrift
sökt vidare utveckla; att Rådstufvurätten, utan att ingå i någon pröfning
rörande anledningen, hvarföre Pettersson vägrat utlösa kallelse på gäldenären,
dertill Rådstufvurätten ansett sig ej kunna honom, emot hans bestridande,
lagligen förpligta, funnit, att då, enligt 6 § 2 mom. Konkurslagen,
gäldenär skall sist inom två dagar höras öfver ansökning om hans
egendoms afträdande, annan åtgärd icke varit att vidtaga, än målets
utsättande till behandling inom sålunda stadgad tid, med föreläggande för
gäldenären att till svaromåls afgifvande sig inställa, sedan han derförinnan
om detta beslut blifvit bevisligen underrättad; att denna underrättelses delgifvande
måst, så framt målet skulle kunna till handläggning upptagas,
genom sökandens försorg verkställas, hvarföre det ock beslutats, att utdrag
af protokollet öfver det fattade beslutet borde till honom expedieras; samt
att, då ingen annan sökande än Pettersson vägrat att kallelse emot lösen
uttaga, berörda expeditionssätt icke, så vidt Rådstufvurätten kunde erinra
sig, mer än i de anmärkta två fallen blifvit användt.

Emot hvad Rådstufvurätten sålunda andragit, hade Pettersson fått afgifva
påminnelser, i hvilka han dels förnekat, att han vägrat erlägga lösen
för kallelse å gäldenären till första förhöret, dels ock sökt ådagalägga, att sådan
kallelse skolat utan lösen expedieras, samt att Pettersson icke bort
betungas med erläggande af lösen för de ifrågakomna två protokollsutdragen.

Uti den skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt,
hvarigenom åtal emot Rådstufvurätten förordnades, anförde jag, att af Rådstufvurättens
till mig afgifna utlåtande skulle kunna synas som Rådstufvurätten
icke i följd af någon dit ingifven eller derstädes föredragen skrift
eller ansökning, såsom det hette i de anmärkta protokollen för den 9 Februari
och den 14 Juni 1864, vid nämnda tillfällen förehaft de två konkursärendena,
utan att detta skett af den orsak, att vederbörande expeditionshafvande
tillkännagifvit, att sökanden Pettersson icke ville erlägga lösen
för den i hvartdera målet utfärdade kallelsen; att det visserligen varit
riktigt, att Rådstufvurätten, på detta tillkännagifvande, icke ingått i pröfning
af anledningen, hvarföre sökanden vägrade lösa kallelsen, ehuru det å en
annan sida icke vore klart, huru Rådstufvurätten, utan en sådan pröfning,
kommit till den öfvertygelse, att sökanden icke, emot sitt bestridande,
kunnat förpligtas att lösa den ifrågavarande kallelsen, men att det deremot,
enligt min tanka, icke varit riktigt, att Rådstufvurätten, uppå meranämnda
tillkännagifvande af expeditionshafvanden, företagit sig att besluta
en ny kallelse och föreskrifva, att densamma skulle expedieras genom utdrag
af Rådstufvurättens protokoll; att, då till stöd för denna åtgärd blifvit
åberopadt stadgandet i 6 § 2 mom. Kunkurslagen derom, att gäldenär
skall höras sist inom två dagar öfver ansökning om hans egendoms afträdande
till konkurs, detta skulle kunna tydas så, som hade Rådstufvurätten ansett
sin pligt vara att, oberoende af sökandens tredska att utlösa och tillställa
gäldenären kallelsen till det förhör, hvilket för konkursens börjande
varit erforderligt, sjelfmant föranstalta om gäldenärens inkallande, derest
icke i Rådstufvurättens beslut föreskrifvits, att underrättelse om samma
beslut måste af sökanden delgifvas gäldenären, så framt målet skulle kunna
upptagas, men att genom detta tillägg Rådstufvurättens beslut förlorade
det påräknade stödet af ofvanberörda lagparagraf, emedan hvarken denna
eller någon annan paragraf i konkurslagen syntes gifva anledning dertill,
att inkommande konkursansökning af det slag, hvarom fråga vore, behöfde
föredragas inför sittande Rätt före utfärdandet af kallelse å gäldenär, hvars
egendoms afträdande till konkurs äskades; att eu sådan uppfattning af
konkurslagen äfven tycktes delas af Rådstufvurätten, enär uti samma
Rätts afgifna förklaring uttryckligen omnämndes, att det öfverklagade sättet
att expediera kallelse, utom i de två ifrågakomna fallen, icke varit användt;

att, då dessa omständigheter sammanhölles, deraf kunde slutas, att Rådstufvurättens
ledamöter hyst och hyste den, efter min tanka, riktiga åsigt,
att när en borgenär söker att hans gäldenärs egendom skall till konkurs afträdas,
den sökande borgenären till nämnda ändamåls vinnande bör medverka
i så måtto, att han ombesörjer gäldenärens inkallande till första förhöret,
och att det icke är domstolens skyldighet att derom sjelfmant föranstalta,
men att af en sådan åsigt borde följa, att om borgenären icke fullgjorde
hvad på honom sålunda ankomme — vare sig att det skedde genom underlåtenhet
att uttaga eller att fortställa den å Rättens vägnar utfärdade
kallelsen å gäldenären — hans till Rätten ingifna ansökning blefve utan
påföljd, och frågan om konkurs åtminstone för den gången förfölle, hvaremot
i den händelse, att borgenären vägrat lösa kallelsen, frågan derom,
huru expeditionshafvanden skulle utfå sin rätt, blefve eu serskild sak emellan
den sistnämnde och den tredskande borgenären; att, vid slikt förhållande,
med skäl kunde frågas, hvarföre i ofvannämnda två fall saken ej
fatt bero vid Pettersons vägran att utlösa kallelserna, utan i stället ett nytt
sätt att expediera dessa blifvit använda att den af Rådstufvurättens ledamöter
afgifna förklaring icke på denna fråga lemnade ett bestämdt svar, men
att de ordalag, med hvilka anledningen till Rådstufvurättens beslut omförmäldes,
icke motsade den enda förklaringsgrund, jag kunnat uttänka, nemligen
den, att sagda beslut om kallelsens utfärdande genom protokollsutdrag
tillkommit för att slita den emellan expeditionshafvanden och Pettersson
uppkomna tvistefrågan rörande lösen för den utfärdade kallelsen *);
att då Rådstufvurätten, utan att ingå i pröfning af skälen för Petterssons
vägran att erlägga nämnde lösen, kommit till den öfvertygelse, att Pettersson,
emot sitt bestridande, icke kunde förpligtas att utgifva den ringare
lösen, hvilken fordrades för en skriftlig handling, den der i alla fall utom
de ifrågavarande två, af Rätten ansetts lika lämplig för ändamålet som ett
utdrag ur Rättens protokoll, det icke kunde annat än väcka förundran, att
Rådstufvurätten ej dragit i betänkande att pålägga Petterson den drygare lösen
för sistnämnda slags handling; att jag således ansåge Pettersson härigenom

'') Pettersson hade i de delar af klagoskriften, hvilka jag ansåg icke förtjena afseende, framstå
det yrkande, att ifrågavarande kallelse, såsom jemförlig med termmssedel, skulle hos Rådstufvurätten
vara fri från lösén. Denna förmodan hade han sannolikt herntat af den omständighet,
att. i expeditionstaxan den första kolumnen, hvarunder lösen vid Rådstufvurätten eljest förekommer,
icke upptager någon lösen för slik handling. Detta eger likväl sin grund deri, att terminssedel
icke begagnas annorstädes än i Öfverrätt, och att lösen derför följaktligen endast är införd
i expeditionstaxans andra kolumn, hvaruti lösen hos Öfverrätt är utsatt. För att vederlägga
denna Petterssons fåvitska invändning syntes det hafva varit som Rådstufvurätten åt kallelsen
gifvit formen af protokollsutdrag.

hafva blifvit olagligen och godtyckligen betungad med lösen för ett protokollsutdrag,
då han endast bort lösa en vanlig kallelse; att det visserligen
kunde ifrågasättas, med hvilken lösen en handling af sistberörda slag rätteligen
bort beläggas, då uti gällande expeditionstaxa detta slag af kallelser
ej uttryckligen nämndes, men att den för kommunikations-resolution stadgade
lösen, 75 öre, syntes mig vara den lämpligaste, enär jag förestälde mig,
att gäldenärens inkallande borde ske genom en handling, som närmare än
en vanlig kallelse utvisade, hvilka påståenden borgenären emot honom framstälde,
och på hvilka grunder samma påståenden stöddes, på det att gäldenären
måtte kunna bereda sig att derpå svara, hvarföre jag ock hölle
före, att kallelsen rätteligen bort, i form af resolution, tecknas på det
ena exemplaret af borgenärens ansökning; att jag visserligen hört deremot
erinras, att 141 § i Konkurslagen föreskrefve, det alla handlingar i konkursmål
skola tvefaldt inlemnas, att om ena exemplaret sålunda gåfves
gäldenären i handen, det kunde inträffa, att denne underläte återställa detsamma,
och att i sådan händelse fråga måste uppstå, hvarifrån den i samma
§ omnämnda lösen skulle tagas för det nya duplettexemplar, som finge
anskaffas, men denna betänklighet hade i min tanke endast skenbar vigt, enär
sökanden fullgjort kunkurslagens föreskrift, efter bokstafven, då han inlemnat
två exemplar af ansökningen, och, i händelse det till kommunikation utstälda
exemplaret icke återlemnades, ettdera af de fall måste inträffa: antingen att
konkurs icke destomindre beslutades, eller ock att ansökningen derom afsloges,
samt att, om konkurs beslutades och duplett-exemplaret af ansökningen
således behöfdes, lösen för afskrift deraf väl finge, lika med annan konkursomkostnad,
utgå från det afträdda boet, men om ansökningen afsloges, och
frågan om konkurs följaktligen förfölle, duplettexemplaret af ansökningen
icke borde behöfvas endast för att i Rättens arkif förvaras; att, efter beräkning
af 75 öre i lösen för kallelse eller kommunikations-resolution två
gånger, i ^tället för den påförda af två riksdaler hvardera gången, utom
stämpelafgift, Pettersson befunnes hafva utbetalt två riksdaler 50 öre mer
än vederbort, hvithet belopp borde Pettersson ersättas; att beloppets ringhet
skulle hafva vållat någon betänklighet att för detsammas utbekommande
anställa åtal, då annan utväg dertill äfven kunnat tänkas, men att
saken, för exemplets skull, hade en annan vigt än den, som mättes af ersättningssumman;
att Rådstufvurätten uppgifva, att det anmärkta förfarandet
endast i dessa två fall egt rum, men, då dermed icke vore uttryckligen
förklaradt, att detsamma icke blefve förnyadt i undantagsfall, och
användningen deraf jemväl i andra fallkunde genom exemplet spridas till
andra domstolar, nämnda uppgift icke finge såsom såsom nöjaktig anses;
samt att jag af denna orsak, och då det icke kunde vara likgiltigt om bred -

vid lagen tillskapades ett expeditionssätt, som innebure lockelsen af rikligare
inkomst för expeditionshafvanden, uppdroge åt Advokatfiskals-embetet
att utföra nu ifrågavarande åtal.

Under skriftvexlingen i Kongl. Hofrätten hade Pettersson till Advokatfiskals-embetet
aflemnat skriftligt yttrande, hvaruti han fortfarande förnekat,
det han vägrat utgifva lösen för de båda kallelserna, derom aldrig skulle
hafva varit fråga och, jemte det han företett en af ene Stadsnotarien här
i Stockholm utfärdad kallelse till Rådstufvurätten å en person att höras
öfver ansökning af Pettersson och kommissionären J. Nyberg om nämnde
persons försättande i konkurstillstånd, för hvilken kallelse Pettersson förmenat
den åtecknade lösen vara 25 öre högre, än som vederbort, förklarat
sig anse Rådstufvurättens anmärkta förfarande böra medföra embetets förlust,
åtminstone för viss tid, och bemälde Stadsnotarie för nyssnämnda
påföring af lösen vara till serskildt ansvar förfallen, samt dessutom fordrat
ersättning för rättegångskostnaden, tidspillan och besvär, med ett hundra
riksdaler, äfvensom återfående af lösen, den han trott vara obehörigen tagen
för protokollsutdragen och sistberörda kallelse, med tillsammans två idksdaler
75 öre riksmynt.

Sedan Advokatfiskals-embetet afgifvit memorial i öfverensstämmelse
med mitt ofvanintagna förordnande samt framstält ansvars- och ersättningspåståenden,
dervid till Kongl. Hofrätten hemstäldes om skälig ersättning
för Petterssons i målet häfda kostnader och besvär, å hvilka kostnader han
likväl icke lemnat någon förteckning, genmälde Rådstufvurättens ledamöter,
under åberopande af hvad de i förklaringen hos mig anfört, att då jag,
som anbefalt åtalet, godkänt riktigheten af den åsigt, som af Rådstufvurätten
uti ifrågakomna och alla öfriga handlagda konkursmål tillämpats,
att nemligen borgenär, som söker att gäldenär egendom må till konkurs
afträdas, bör till nämnda ändamåls ernående i så måtto medverka, att han
ombesörjer gäldenärens inkallande till första förhöret, och att det icke är
domstolens skyldighet att derom sjelf föranstalta, Rådstufvurättens ledamöter
inskränkte sin förklaring till hvad som rörde frågan om sättet för
delgifvande af det beslut, Rätten fattat om gäldenärens inkallande; att de
icke kunde instämma i mitt antagande, att konkursansökningar af det slag,
hvarom fråga vore, icke skulle behöfva föredragas inför Rätten före utfärdandet
af kallelse å gäldenären, emedan, efter det i 1 § af Konkurslagen
bestämmelser meddelats om laga domstol i konkursmål, samt i 2, 3 och 4 §§
blifvit stadgadt, på hvilka grunder borgenär egde söka afträdande af gäldenär
egendom, 6 § föreskrefve, att i stad, icke allenast då gäldenären
sjelf §j01’t konkursansökning, Rätten skulle besluta och utf ärda stämning å
borgenärerne, utan äfven att Rätten borde höra gäldenären öfver borgenärs

ansökning, att hans egendom måtte afträdas — då deremot ålandet begge
dessa åtgärder skulle, enligt 7 §, vidtagas af domaren, — samt 10 § innehölle
den för staden och landet gemensamma föreskrift att, då Rätten eller domaren
funne, att konkursansökning ej kunde upptagas, sådant skulle skriftligen
tecknas å ansökningen, och således för pröfningen häraf, som å landet vore
öfverlemnad åt domaren, i stad erfordrades, att Rätten sammanträdde; att,
ehuru det medgåfves, att ytterst sällan fråga kunde uppstå om tillämpning
af sistnämnda stadgande, serdeles i mål, der borgenär vore sökande, Rådstufvurättens
ledamöter dock, med hemtadt stöd såväl deraf som af det
allmänt giltiga i 6 §, att gäldenären skall af Rätten höras öfver borgenärs
konkursansökning, ansett det icke böra bero ensamt af expeditionshafvanden
att, såsom i fråga om stämnings utfärdande i vanliga tvistemål, besluta om
gäldenärs inkallande till förhör; att i alla de fall, der icke, sedan borgenärens
ansökning inkommit och hos Rätten föredragits, gäldenären kunnat
höras genast, alltifrån det 1862 års konkurslag börjat tillämpas, sådan ansökning
blifvit hos Rätten föredragen och med tillhörande handlingar intagen
i dagens protokoll, samt beslut meddelats om gäldenärens inkallande
att å viss dag, inom den i sistnämnda § af Konkurslagen bestämda tid, sig
hos Rätten infinna för att öfver ansökningen höras; att, om det ock skulle
anses med god ordning, att icke säga laga rättegångsordning förenligt, att
expeditionshafvanden bemyndigades utsätta dag och timma för Rättens sammanträde,
det i allt fall kunde vid tillämpningen uppstå svårighet, då Rättens
ledamöter hade andra tjensteåligganden, som ej finge stå tillbaka
och vid måls utsättande till behandling borde tagas i beräkning men ej
kunde vara expeditionshafvanden tillförlitligen bekanta; att följaktligen, för
att kunna fullgöra såväl detta åliggande som det oftare, stundom dagligen,
erforderliga utfärdandet af stämning å borgenärer, i anledning af gäldenärs
egen konkursansökning, dels ordinarie dels adjungerade ledamöter af Rätten
med expeditionshafvanden emellan de ordinarie sessionsdagarne serskildt
sammanträdt till domfört antal ; att delgifvandet af Rättens beslut, angående
gäldenärs hörande öfver borgenärs ansökning om hans egendoms afträdande,
genom expedierande af serskild kallelse, och icke medelst utdrag af protokollet,
icke kunde hafva sin grund i någon olaglighet eller oriktighet i
det senare förfaringssättet, utan endast måst blifva en följd af Konkurslagens
föreskrift om gäldenärens hörande inom så kort tid, att den ej ens
uppginge till hvad expeditionstaxan medgåfve för utskrifning och tillhandahållande
af Rättens protokoll, så att Rådstufvurättens ledamöter funnit
expeditionshafvanden ej kunna af Rätten dertill förpligtas; att då Rådstufvurättens
ledamöter vore af samma åsigt, som jag uttalat, deruti att, om

borgenär

borgenär icke fullgjorde hvad på honom ankomme, vare sig genom underlåtenhet
att uttaga eller fortställa den på Rättens vägnar utfärdade kallelsen
a gäldenären, hans ansökning blefve utan påföljd, och frågan om konkurs
vore for den gången förfallen, hvilken åsigt äfven gjort sig hos Rådstufvuratten
gällande i de många fall, der tillämpning deraf ifrågakommit,
Rådstufvurättens ledamöter icke heller ville bestrida, att Rätten likaledes
i anledning af expeditionshafvandens anmälan om Petterssons vägran att
ut osa kallelse å den gäldenär, om hvars egendoms afträdande han sjort ansökning
kunnat låta dervid bero och afbida den för målens handläggning
bestamda dag samt då, sedan sig visat, om kallelsen blifvit gäldenären delg|
ven eller ej, företaga det ena och andra målet till pröfning; att anledmngen,
hvarföre så emedlertid icke skett, utan afvikelse egt rum från hvad
i allmänhet iakttagits och fortfarande iakttoges i fråga om gäldenärs inkallande
till förhör, redan vore i Rådstufvurättens skrifvelse till mi er Uppgitven;
att tillförlitligheten af expeditionshafvandens anmälan om Petterssons
vägran att utlösa kallelse å sin vederpart icke kunnat af Rättens öfriga
ledamöter ifragasättas, eller någon tvekan derom hysas, oaktadt Pettersson
funnit sig tillständig! att sådant efteråt förneka; att, ehuru Rådstufvurättens
ledamöter ansett Rätten hvarken böra pröfva befogenheten af Petterssons
vägran ej heller kunna lagligen förpligta honom att emot sitt bestridande,
kallelsen . utlösa, sådant likväl icke kunnat hindra att söka göra sig någon
föreställning om anledningen till denna vägran; att det sålunda kunnat antagas,
det Pettersson möjligen ansåge en kallelse, sådan den af expeditionshafvanden
plagade _ utfärdas, icke blifva tillfyllestgörande, utan af denna
eller annan anledning önskade, att gäldenären måtte fullständigt erhålla
del af den ingifna ansökningens och dervid fogade handlingars innehåll;
att, huru an dermed sig förhölle, Rätten ansett hinder icke möta att, på
det icke någon uraktlåtenhet från Rättens sida till fullgörande af stadgandet
15 konkurslagen, att Rätten skall öfver ansökning af förevarande art höra
gäldenären sist inom två dagar, måtte kunna af Pettersson förebäras, gifva
åt beslutet om gäldenärens inkallande den form, som det samma dag uppsatta
och utskrida protokollet upptoge; att, om ock Rådstufvurättens ledamöter,
enligt den af dem redan uttalade åsigt om sättet för gäldenärs
hörande öfver borgenärs konkursansökning, ej ville bestrida, att denna, straxt
i början åt den nya konkurslagens tillämpning och då fråga af ofvanomformalda
beskaffenhet först förekommit till behandling, vidtagna åtgärd icke
ma hafva vant oundgängligen af omständigheterna påkallad, de likväl förmodade,
det Kongl. Ilofrätten skulle finna, att afvikelse från något lagstadgande
derigenom icke egt rum, än mindre att Rådstufvurättens ledamöter
Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1868 års Riksdag. 8

skäligen kunde anses hafva visat sådan vårdslöshet, försummelse, oförstånd
eller oskicklighet i embetet, att 25 Kap:s. 17 § i Strafflagen vore å dem tilllämpliff;
att vidkommande serskildt anmärkningen derom, att Pettersson skulle
till följd af den meddelade föreskriften, att beslutet om hans vederpart hörande
borde delgifvas genom protokollsutdrag, Plit vit betungad med h(jgie
lösen, än han kommit att erlägga, ifall serskild kallelse å denne blifvit expedierad
Rådstufvurättens ledamöter icke kunde finna, att Pettersson, enär lian,
såsom kärande part, enligt 10 § af Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855, borde anses skyldig att utlösa de i malet
förda protokoll och således äfven det, som fördes öfver föredragningen åt
hans ansökning, och det fattade beslutet om vederpartens hörande deröfver,
ehvad serskild kallelse å denne blifvit expedierad eller ej, lidit någon förlust
utan tvertom tillskyndats fördel derigenom, att beslutet om kallelsens
delgifvande blifvit ''i protokollet intaget, i stället att, såsom eljest i
allmänhet iakttagits, föranleda till serskild kallelses expedierande; att Pettersson
derigenom, att han för att bereda sig handläggning och profning
af sina ingifna ansökningar, funnit sig böra utlösa ifrågavarande expeditioner,
i stället att de möjligen eljest, lika med en mängd af andra i mai, der han
uppträ dt såsom kärande part, kunnat få lemnas outlösta, icke borde anses

hafva blifvit med för hög lösen orättvist betungad; samt att Rådstufvurättens

ledamöter således bestrede allt afseende å Petterssons ersättningsanspråk sa
i det ena som andra afseende!; hvarjemte Rådstufvurättens ledamöter vid
förklaringen fogat ett skriftligt bevis till styrko derför, att Pettersson ofvanuppmfne°9
Februari 1*64 vägrat betala lösen för kallelse å Handlanden
A. Lindström, om hvilkens försättande i konkurstillstånd Pettersson da m gifvit

ansökning. . , „

Efter slutad skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag den _3

Oktober 1*67 af innehåll, att som, vid jemförelse af 6 och 10 Koukurslaaen
samt 10 § i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30
November 1*55, Rådstufvurättens ifrågakomna förfarande icke kunde såsom
embetsfel anses, alltså blefve åtalet ogilladt; och kunde någon ersättning i

målet Pettersson icke tillerkännas. . i n r

Efter den utredning, saken fatt genom skriftvexlingen i Kongl. llof rätten,

har jag låtit detta utslag vinna laga kraft.

Uti skrifvelse den 5 Mars 1867 hade Riksdagens Statsutskott - under
förmälan att, sedan Landthandlanden P. Engman i egenskap af vald Riksdagsman
i Ramsele och Sollefteå valdistrikt af Ångermanlands södra domsaga
instält sig här i Stockholm och erhållit inträdespollett i Andra Kärn -

maren, men annan person, i följd af Kong!. Maj:ts utslag, förklarats vara
vald till Riksdagsman för nämnde valkrets, Riksdagen, genom bifall till
Stats-TJtskottets Utlåtande N:o 4, väl medgifvit, att beinälde Ungman finge,
efter afgifvande af behörig rese- och arfvodesräkning, på en gång utaf
Riksgäldskontorets medel utbekomma ersättning för resekostnad till och
från Riksdagen, beräknad efter den grund, som i allmänhet för Riksdagsmän
vid dåvarande riksmöte blifvit bestämd, äfvensom arfvode, beräknadt efter
tio riksdaler om dagen från och med den 15 till och med den 24 Januari
1867, men derjemte beslutat, att de denna sak rörande handlingar skulle
af Utskottet till Justitie-Ombudmanncn öfverlemnas, för att han måtte i laga
ordning söka bereda Riksgäldskontoret godtgörelse för den utgift, som
Kontoret, i följd af ofvan anförda förhållande, finge vidkännas, äfvensom
för vidtagande i öfrigt af de åtgärder, hvartill omständigheterna kunde befinnas
föranleda — till mig aflemnat ifrågavarande handlingar.

Af desamma inhemtades att, sedan val till Riksdagsman i omförmälde
valkrets blifvit den 30 Augusti 1866 inför Domhafvanden förrättadt,
hvarvid, efter verkstäld lottning emellan Hemmansegaren Henrik Hansson
i Klofsta och förrbemälde Engman, Indika erhållit röster till lika antal,
den förstnämnde förklarats vara till Riksdagsman för valkretsen utsedd,
men Skolläraren O. Jrisendahl i Näsakor med flere öfver valförrättningen
anfört besvär hos Konungens Befallningshafvande med yrkande, bland
annat, att enär den ene af två från Ilellgums socken utsedde elektorer
blifvit till berörda uppdrag vald endast fyra dagar före riksdagsmannavalet
och det oaktadt fått i omröstningen deltaga, berörda val måtte varda upphäfvet;
samt Konungens Befallningshafvande, genom utslag den 16 påföljande
Oktober, förklarat bemälde elektor från ilellgums socken, såsom för
sent utsedd, icke hafva bort tillåtas att i riksdagsmannavalet deltaga, hvarföre,
. och då den röst, han afgifvit, kunde anses hafva å valets utgång
möjligen inverkat, Konungens Befallningshafvande, med undanrödjande af
det hållna valet, visat ärendet åter till Domhafvanden med anmodan; att
nytt val för valkretsen i laga ordning anställa; så, och efter det N. Strindlund
j:or jemte flere bland valmännen inom kretsen öfver Konungens Befallningshafvande^
utslag anfört underdåniga besvär, öfver hvilka förklaringar blifvit
afgifna och Konungens Befallningshafvande med yttrande inkommit, hade
Kongl. Maj:t, genom nådigt utslag den 21 Januari 1867, sig utlåtit och,
hvad anginge det å förklarande sidan framstälda yrkande att, då klagandena
icke. inom laga tid från det att öfverklagade utslaget blifvit i allmänna
tidningarne kungjordt eller Domhafvandens kungörelse om förrättande af
nytt ilksdagsmannaval är vorden i valkretsens kyrkor uppläsen, med de

underdåniga besvären inkommit, dessa icke måtte upptagas till pröfning,
ogillat berörda yrkande, enär klagandena icke genom omförmälda kungörande
kunde anses hafva af. utslaget behörigen erhållit del; samt, beträffande
sjelfva målet, funnit den omständighet, att oftanämnde elektor från Hellgum,
som i riksdagsmannavalet deltagit, icke blifvit i sådan egenskap utsedd förr
än fyra dagar före valets förrättande, ej lagligen föranleda till valets
ogillande; såsom följd hvaraf, och då hvad å förklarande sidan för öfrigt
blifvit anmärkt emot förfarandet vid berörda elektorsval icke kunde komma
under pröfning, Kongl. Maj:t, med upphäfvande af Konungens Befallningshafvandes
utslag, pröfvade skäligt den emot riksdagsmannavalet förda talan
att ogilla.

Dessa handlingar öfversände jag i skrifvelse den 15 Mars 1867 till
Konungens Befallningshafvande i Westernorrlands län, på det att bemälde
myndighet måtte komma i tillfälle att utlåtande i ämnet afgifva, samt
med anmodan att, i händelse vederbörande Domhafvande, utan Konungens
Befallningshafvandes föreskrift, utsatt det senast hållna riksdagsmannavalet
i Ramsele och Sollefteå tingslags valdistrikt, hans yttrande i ämnet infordra;
hvarefter Konungens Befallningshafvande i skrifvelse, som den 8
påföljande April kom mig tillhanda, anförde, att Riksdagens åtgärd att till
mig remittera handlingarne i detta ärende syntes vara grundadt på det
antagande, att någon olaglighet hos vederbörande myndigheter vid frågans
behandling egt rum, vid hvilket förhållande Konungens Befallningshafvande
ansåge föremålet för sitt utlåtande böra vara försvarandet af sina vidtagna
åtgärder; att Konungens Befallningshafvande för sådant ändamål bifogade i
afskrift den skrifvelse, Konungens Befallningshafvande den 18 Oktober 1866
aflåtit till tillförordnade Domhafvande!! i Sollefteå och Ramsele tingslag, hvarigenom,
för den åtgärd, som på bemälde Domhafvande ankomme, till honom
öfverlemnades ett exemplar af Konungens Befallningshafvandes här förut omförmälda
utslag af den 16 i sistnämnde månad; att Konungens Befallningshafvande
förmente, det innehållet af berörda utslag, om det ock sedermera af
Kongl. Maj:t ogillats, icke vore af beskaffenhet att skäligen böra till åtal föranleda;
att, beträffande den i sammanhang med ärendets återförvisande för ny
behandling till Domhafvanden framstälde anmodan att ofördröjligen anställa
nytt val, Konungens Befallningshafvande ansåge berörda anmodan hafva
stått i oskiljaktigt samband med det jemväl begagnade uttrycket laga ordning,
hvartill naturligtvis måste höra, att utslaget, hvarigenom det förut hållna
valet upphäfdes, vunnit laga kraft; vid hvilket förhållande, »sedan Konungens
Befallningshafvandes befattning med ärendet såmedelst upphört, och dess
vidare handläggning uteslutande på Domhafvanden berott», Konungens Befallningshafvande
ansåge sig icke hafva ansvarighet för hvad sedermera deri

blifvit åtgjordt, i afseende hvarå Konungens Befallningshafvande infordrat
och insände den tillförordnade Domhafvandens förklaring.

I nämnda förklaring androg tillförordnade Domhafvanden, att han, efter
emottagandet af Konungens Befallningshafvandes omförmälda skrifvelse af
den 18 Oktober 1866 jemte samma myndighets utslag den 16 i nämnda månad,
ansett sig böra, innan någon åtgärd af honom vidtoges i anledning af berörda
utslag, afvakta den tid, då detsamma, efter det vederbörande deraf
undfått del, kunde anses hafva vunnit laga kraft, eller underrättelse ingått,
att det blifvit öfverklagadt. Under antagande, att delgifningen varit utan
tidsutdrägt verkstäld, medelst utslagets kungörande från predikstolen i valkretsens
kyrkor, samt med beräkning af den tid utaf åtta dagar efter delfåendet,
som i Riksdagsordningens 22 § vore bestämd för ingifvande till
Konungens Befallningshafvande af underdåniga besvär emot utslag i ärende
af ifrågavarande beskaffenhet, hade Domhafvanden, då besvär imellertid
ej afhörts, genom kungörelse, som utfärdats den 5 November och påföljande
dag afgått till de serskilda kommunerna, utsatt nytt val till den
30 i sistnämnde månad, å hvilken dag, sedan Domhafvanden förvissat sig,
att besvär emot Konungens Befallningshafvandes utslag ej inkommit, riksdagsmannavalet
försiggått, hvarvid väl gjorts anmärkningar emot åtskillige
elektorers rätt att i valet deltaga, men hvarken sjelfva valförrättningens behörighet
blifvit ifrågasatt och ej heller tvifvel yppats, huruvida Konungens
Befallningshafvandes utslag vunnit laga kraft, ehuru förrbemälde Nils Strindlund
j:or — hvilken sedermera jemte två andra valberättigade anförde underdåniga
besvär emot berörda utslag -—- i egenskap af elektor i valförrättningen
deltagit. Då den tid af tre veckor, som sålunda fått förflyta från det Konungens
Befallningshafvandes utslag gifvits och till dess kungörelsen om anställande af
nytt val afsändts till kommunerna, förmentes innefatta det uppskof med nytt
val, som i afbidan derpå, att Konungens Befallningshafvandes utslag skulle
vinna laga kraft, skäligen kunnat erfordras i ärende, för hvars handläggning
serskild skyndsamhet vore föreskrifven, samt dertill komité att, derest efter
kungörelsens afsändande anmälan skett om underdåniga besvärs anförande,
valet kunnat inställas, förväntade Domhafvanden, att honom icke måtte till
last läggas, att ifrågavarande val förrättats å tid, då, jemlikt Kongl. Maj:ts
sedermera meddelade nådiga utslag, Konungens Befallningshafvandes beslut
rörande första valet icke vunnit laga kraft, helst ett längre uppskof med
den åtgärd, som på Domhafvanden berodde, hade varit utan ändamål, enär,
efter den åsigt om rätta sättet för delgifning af dylika utslag, hvilken legat
till grund för Kongl. Maj:ts merberörda nådiga utslag, den med Konungens
Befallningshafvandes utslag missnöjde, derest han ej sjelf förskaffat sig del
af utslaget, måste hafva egt sin rätt till talan deremot i förevarande fall

öppen under obegränsad tid, hvarunder Domhafvande^ då föreskrift saknades
i Riksdagsordningen, huru delgifningen skulle verkställas, väl icke
kunnat på egen risk låta med nytt vals anställande bero, och enär slutligen upppenbart
vore att, då den för Henrik Hansson ogynsamma utgången af senare valet
just föranledt de underdåniga besvären, samma anledning till Överklagande
af Konungens Befallningshafvandes utslag alltid skulle hafva funnits, huru
långt i tiden valförrättningen än kunde hafva blifvit framflyttad.

& Uti den skrifvelse af den 29 April 1867, hvarigenom jag anmodade
Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt om åtals anställande emot
Konungens Befallningshafvande anförde jag att, af hvad i detta ärende förekommit,
det vore tydligt, att den förlust, Statsverket fått vidkännas, uppkommit
icke derigenom att merbemälde Konungens Befallningshafvande genom
utslag upphäfvit den första af de här ofvan omtalade valförrättningarne,
hvilken sedermera af Kongl. Maj:t blifvit förklarad för laglig, utan derigenom,
att nytt val är vordet anstäldt, innan tiden för sökande af ändring
i Konungens Befallningshafvandes nyssnämnda utslag gått till ända. Beträffande
åter frågan, hvilken kunde anses vållande dertill, att nytt
val anstäldes, fastän Konungens Befallningshafvandes utslag icke vunnit laga
kraft, så förekomme, att 18 § i Riksdags-ordningen den 22 Juni 1866
stadgar: »Konungens Befallningshafvande åligger att, när val till riksdagsman
i Andra Kammaren erfordras, derom underrätta vederbörande valförrättare,
som låter tid och ort för valet i kyrkorna kungöra». Efter min
uppfattning hade således Domhafvanden härvid icke annat att iakttaga än att,
då han från Konungens Befallningshafvande erhållit underrättelse att val
till riksdagsman erfordrades, utfärda den omförmälda kungörelsen och valet
förrätta, hvaremot pröfningen, huruvida nytt val borde ega rum, helt och
hållet tillkommit Konungens Befallningshafvande. I öfverensstämmelse med
denna åsigt kunde jag ingalunda för godt antaga Konungens Befallningsliafvades
påstående, att det i Konungens Befallningshafvandes skrifvelse begagnade
uttryck, det Domhafvanden hade att nytt val i lir/a ordning anställa,
bort så tolkas, att det jemväl ålegat Domhafvanden att tillse, det
Konungens Befallningshafvandes utslag vunnit laga kraft, och lika litet kunde
jag medgifva, att, efter nämnda utslags meddelande och öfversändande,
Konungens Befallningshafvandes befattning med ärendet upphört och dess
vidare handläggning uteslutande berott på Domhafvanden. .Riksdagsordningen
stadgar nemligen vidare, i 22 § 2 mom., att den med Konungens
Befallningshafvandes utslag missnöjde eger att, sist inom åtta dagar efter
demf erhallen del, till Konungens Befallningshafvande inlemna sina besvär,
stälda till Konungen, hvarefter med målet vidare så skall förhållas som i
11 § sägs. I nyssnåberopade grundlag föreskrefves visserligen icke, hvem

som skall verkställa delgifningen af Konungens Befallningshafvandes
utslag i thy mål, ej heller huru och på hvad sätt detta skall ske, men vårdnaden
å ifrågavarande riksdagsmannaval verkställande vore lagd å offentliga
myndigheter, Konungens Befallningshafvande och Domaren, och bland
desse vore väl Konungens Befallningshafvande, som meddelat det utslag,
hvilket skulle delgifvas, och som, när val till riksdagsman i Andra Kammaren
erfordrades — hvilket i fall som förevarande berodde derpå, huruvida
det meddelade utslaget vunnit laga kraft, eller icke — skulle derom underrätta
valförrättare!!, också den myndighet, som borde besörja utslagets
behöriga delgifvande. I afseende åter på sättet för delgifningens verkställande,
skulle väl i detta fall, då serskild föreskrift saknades, till efterrättelse
gälla det allmänna stadgande, som förekom me i Kongl. Brefvet
den 5 Januari och Kongl Kammarkollegii Cirkulär den 1 Februari
1808 angående »utslag, hvilka röra antingen hela menigheter eller
så många serskilda personer, att en bestyrkt afskrift af samma beslut ej
kan hvarje person utan större kostnad och besvär tillställas», nemligen att
ett sådant utslag borde genom uppläsande från predikstolen i vederbörande
församlingar eller kommuner kungöras. Innan Konungens Befallningshafvande
härom föranstaltat och derefter afvaktat den stadgade besvärstidens
utgång, hade Konungens Befallningshafvandes befattning med ärendet icke
upphö rt.

Då Konungens Befallningshafvande, utan att hafva iakttagit hvad som
sålunda vore stadgadt, förordnat, att nytt riksdagsmannaval uti den ifrågavarande
valkretsen skulle förrättas, hade Konungens Befallningshafvande
åsidosatt sin embetspligt och derigenom vållat den skada, som timat. Huru
stor denna skada vore, inhemtades af Landthandlanden Engmans qvitterade
räkningar öfver resekostnad och traktamente, hvilka räkningar, dem jag
från Riksgäldskontoret erhållit och i bestyrkta afskrifter bilade min skrifvelse
till Advokatfiskals-embetet, utvisade, att resekostnaden uppgått till fyrahundratvå
riksdaler och traktamentet till ett hundra riksdaler, eller tillhopa
femhundratvå riksdaler, allt riksmynt; och anmodade jag Advokatfiskalsembetet
att å bemälde Konungens Befallningshafvande yrka ej allenast
ansvar, efter lag och sakens beskaffenhet, utan ock skyldighet att till Riksgäldskontoret
återgälda ofvanberörda femhundratvå riksdaler med laga ränta
derå från den dag medlen till Engman utbetaltes.

Sedan skriftvexling härom försiggått, har Kongl. Hofrätten den 30
Oktober 1867 meddelat utslag; och emedan upplyst vore, att Konungens
Befallningshafvande, efter att hafva genom utslag den 16 Oktober 1866
undanröjt det den ,30 Augusti inom Ramsele och Sollefteå tingslags valkrets
hållna val till ledamot af Riksdagens Andra Kammare och meddelat

föreskrift, att nytt val skulle af Domhafvanden ofördröjligen i laga ordning
verkställas, i skrifvelse den 18 Oktober tillsändt Domhafvanden utslaget för
vidtagande af den åtgärd, som på honom ankomme, utan att Konungens
Befallningshafvande gått i författning derom att, på sätt lagligen ske bort,
utslaget blifvit, i öfverensstämmelse med föreskrifterna i Kongl. Brefvet den
5 Januari 1808, medelst kungörande från predikstolarne i valkretsens kyrkor,
valmännen delgifvet, samt Konungens Befallningshafvande följaktligen,
innan utslaget vunnit laga kraft, och det sålunda visat sig, huruvida nytt
val erfordrades, föranstaltat om förrättande deraf, hvarföre inträffat att, sedan
nytt val den 30 November egt rum, och den dervid utsedde riksdagsmannen,
som varit en annan än den först valde, infunnit sig här i hufvudstaden,
men Kongl. Maj:t, efter i laga ordning fullföljd klagan mot Konungens
Befallningshafvandes merberörda utslag, detsamma undanröjt
och ogillat besvären öfver det val, som hållits den 30 Augusti, den sist
valde riksdagsmannen, Landthandlanden Engman, fått till hemorten återvända
och Statsverket till honom utgifva såsom ersättning för resekostnad,
fyra hundra riksdaler riksmynt; ty, och som Konungens Befallningshafvande
genom försummelse att låta i laga ordning delgifva vederbörande valmän
sitt förrberörda utslag och genom förordnande om nytt val, innan utslaget
vunnit laga kraft, måste anses vållande till den förlust, som i omförmälda
hänseende för Statsverket uppkomrrtit, men denna förlust, vid det
förhållande att, så vidt visadt vore, Statsverket icke fått för tiden från
Riksdagens början till och med den 24 Januari 1867 vidkännas utgift för
arfvode till mer än en riksdagsman för ifrågavarande valkrets, icke kunde anses
omfatta jemväl det arfvode, ett hundra riksdaler, som för samma tid
blifvit af Engman uppburet; alltså, och då Herr Landshöfdingen och Landssekreteraren,
livilka i det mot merbemälde Konungens Befallningshafvande
anmärkta förfarande deltagit, vore derför ansvarige, pröfvade Kongl. Hofrätten
rättvist döma dem att, hvar för sig, jemlikt 25 Kap. 17 § Strafflagen,
bota ett hundra riksdaler, som skulle tillfalla Kronan, samt att gemensamt
till Riksgäldskontoret återgälda den Engman tillagda resekostnadsersättning,
fyrahundratvå riksdaler riksmynt, jemte fem procent ränta derå
från den 25 Februari 1867, då medlen till Engman utbetaltes.

Sedan jag i Riksgäldskontoret erhållit den upplysning, att för tiden
från och med den 15 till och med den 24 Januari 1867 arfvode icke blifvit utbetalt
till annan riksdagsman för ifrågavarande valkrets än Engman, har
jag ansett skäl icke vara för handen att söka ändring i ofvanstående utslag.

Uti

Uti en till mig ingifven skrift hade f. d. Provincialläkaren, Doktor A.
André förmält att, sedan han den 30 September 1864, såsom säljare, upprättat
köpekontrakt med förre Inspektören A. Andersson, såsom köpare,
rörande 5j2i mantal kronoskatte Kassle i Hangvars socken, »i afsigt att uppgifva
köpevilkoren och att tillförsäkra den blifvande köparen rättighet att
den 1 Februari 1865 få köpa egendomen», — hvarföre ock nämnda handling
dels icke varit såsom köpebref affattad, då deri hette, icke att klaganden
»har försålt», utan att han »försäljer», d. v. s. ämnar försälja egendomen, dels
ej innehållit, att köpesumman blifvit liqviderad, utan deremot förmält
om köpebrefs erhållande den 1 Februari 1865, om säkerhets anskaffande
för köpesumman m. in.; — så hade, efter det Andersson, utan tillstånd af
klaganden och utan att hafva erlagt någon del af köpeskillingen, satt sig i
besittning af egendomen, klaganden genom ett den 3 November 1866 af
Domhafvanden i Gotlands norra domsaga utfärdadt gravationsbevis, som
åtföljde klagoskriften, inhemtat, att Gotlands norra Häradsrätt under den 6
Oktober sistnämnda år uti »Anderssons egande, från Doktor André inköpta
hemmansdel, 5|24 mantal kronoskatte Kassle i Hangvars socken, faststält
inteckning till säkerhet för tre tusen riksdaler riksmynt och sex procents
ränta, enligt Anderssons den 1 Oktober samma år till sedelhafvare!! utgifna
skuldebref»; och att följaktligen Häradsrätten å berörda hemmansdel redan
meddelat laga uppbud; andragande klaganden vidare, att ifrågavarande egendom,
då den af klaganden å exsekutiv auktion inropades, varit saluvärderad
till 4,950 riksdaler för jorden och 5,850 riksdaler för brandförsäkrad
åbyggnad samt besvärad med inteckningar för 7,000 riksdaler, hvilka klaganden
inlöst och dödat, men att, på sätt ett vid klagoskriften bilagdt besigtningsinstrument
skulle styrka, egendomen genom skogens uthuggning samt
annan förödelse och vanvård »under Anderssons af Domhafvanden legaliserad
besittningstagande» blifvit till den grad förstörd, att densamma icke
kunnat uppskattas till högre värde än »knappa tre tusen riksdaler»; och
att, i följd häraf, enär Domhafvanden genom beviljande af laga uppbud
och af inteckning till sedelhafvare!! för tre tusen riksdaler — egendomens
nu uppskattade hela värde — legaliserat det olofliga besittningstagandet,
och Andersson, enligt hvad som skulle hafva visat sig, vore alldeles medellös,
det blefve uppenbart att, genom detta Domhafvandens förfarande,
egendomen icke allenast blifvit klaganden afhänd utan äfven gjord värdelös,
om än en högre domstol skulle återgifva klaganden eganderätten.

På grund häraf yrkade klaganden att, derest jag funne Domhafvanden
hafva olagligen förfarit, denne måtte förpligtas icke att till klaganden återställa
den numera värdelösa egendomen, utan att godtgöra klagandens förJust.
-Ombudsmannens Embete-Berättelse till 1868 års Riksdag. 9

lust med den enligt ofvannämnda köpekontrakt öfverenskomna köpesummas
belopp, Fyra tusen sju hundra femtio riksdaler, jemte sex procents ränta
från den 1 Februari 1865, Domhafvanden obetaget att sedan söka ersättning
hos den, till hvilken han egendomen öfverlemnat utan inteckning och
borgen, tvärtemot klagandens föreskrift i köpekontraktet; och slutligen att, i
händelse tillgång härtill hos Domhafvanden saknades, jag måtte göra hemställan
till Riksdagen om berörda ersättnings utbetalande af statsmedel.

Det omförmälda köpekontraktet, hvilket var bilagdt klagoskriften, hade
följande lydelse:

»Köpekontrakt.

»Emellan undertecknade är följande köpekontrakt upprättadt:

»Jag André försäljer till förre Inspektören Andersson rj2i mantal kronoskatte
Kassle i Hangvar mot en köpesumma af 4750 riksdaler riksmynt,
»hvilka på följande sätt betalas:

»den 1 Februari 1865 betalas 750 (sjuhundra femtio riksdaler riks»myntj
vid köpebrefvets erhållande, vid samma tillfälle godtgöres det öf»riga
af köpesumman med en revers å 4000 riksdaler riksmynt och 6 pro»cents
ränta att betalas med ett tusende riksdaler riksmynt hvarje år den
»1 Februari tillika med ränta å hela kapitalet, hvilken revers skall vara in»tecknad
med första inteckning så väl i den försålda hemmansdelen som i
»de delar af samma hemman, köparen förut besitter, utgörande tillsammans
»något öfver ''|-> mantal; och åligger det köparen låta döda den inteckning,
»som förut i hans delar finnes. Om den årliga afbetalningen den 1 Fe»bruari
med ränta, som skall börja år 1866, uraktlåtes tvenne månader öf»ver
tiden, är hela kapitalet förfallet till betalning.

»Af köpesumman beräknas 4000 riksdaler för hemmansdelen och 750
»riksdaler riksmynt för återstående arrende. Köpe- och lagfartskostnaden
»bestrides ensamt af köparen. Reversen å 4,000 riksdaler riksmynt bör
»utom inteckning vara försedd med tvenne af domaren för vederhäftige god»kände
hemmansegare.

»Skulle första året dålig skörd inträffa, får det årets afbetalning å ka»pitalet
afbetalas nästa år vid samma tid, men räntan skall alltid vid be»stämd
tid inbetalas. Stockholm den 30 September 1864.

A. André.

A. Andersson
Kassle i Hangvar.

»Tillägg.

»De ofvannämnda 750 riksdaler för arrendet utgöra all afbetalning, som
»Andersson har till mig i och för arrendet erlägga, så att vid köpets upp -

»görande jag förbinder mig att arrendekontraktet återlemna och qvittera, så
»att all vidare fordran för detta arrende helt och hållet förfaller.

»Stockholm den 30 September 1864.

A. André.

På en gång närvarande vittnen:

G. A. Backman, I. Elliot,

f. d. Fabrikör. Apotekare».

Af klagoskriften med åtföljande handlingar lemnade jag Domhafvanden
del, hvarefter han i afgifvet utlåtande hufvudsakligen anförde: att han
förut icke haft kännedom om någon annan af de nu företedda handlingarne än
det af klaganden till Andersson utfärdade köpekontrakt, hvilket således endast
kunde ligga till grund för bedömande af Häradsrättens öfverklagade
åtgärd att derå meddela lagfart; att klagandens förmenande, det köpehandling,
för att giltig anses, borde innehålla, i stället för orden «jag försäljer",
»jag försålt , vore grundlöst; att, då de öfverenskommande varit ense om
priset och föremålet derför, samt sådant blifvit i handlingen utsatt äfvensom
densamma vederbörligen undertecknad och bevittnad, köpet efter Domhafvandens
tanka, vore fullbordadt, utan afseende derå, om säljaren begagnat
verbalformerne prsesens eller perfectum till att uttrycka försäljningsåtgärden;
att det vidare vore ett misstag, att till en köpehandlings lagliga
form hörde erkännande, att köpebeloppet blifvit betaldt, enär visserligen i
forna tider varit stadgadt, att handsträckning skulle ske inför Rätta, såsom
sinnebild (symbol) på betalning, men att detta längesedan blifvit afskaffadt;
att Domhafvanden naturligtvis ej annorledes kunnat känna, huru klaganden
och Andersson ansett köpehandlingen, än medelst densammas innehåll,
men att Andersson imedlertid ansett handlingen medföra full öfverlåtelse
af den försålda hemmansdelen, förmente Domhafvanden kunna slutas
af hans åtgärd att, under begäran om lagfart, inlemna samma handling
till domstolen för sådant ändamål jemte klagandens fastebref; att domhafvanden
förmodade det vara nogsamt bekant, att köpebref icke utgjorde något
vilkor för lagfart, likasom att något formulär för köpe-afhandling icke
funnes af lagstiftaren bestämdt; att Domhafvanden icke kände, huruvida
köpebref af klaganden aflemnats eller icke, och att tillägget å kontraktet
syntes afse icke sjelfva köpet, utan ett emellan kontrahenterna afslutadt
arrende-aftal, som sammanblandats med öfverlåtelsen af eganderätten; och
att, om den förevista handlingen ej finge, såsom öfverskriften och innehållet
tydligen gåfve vid handen, anses såsom köpeaftal, det skulle vara omöjligt
att veta hvad betydelse och ändamål borde samma handling tilläggas.

Men — fortfor Domhafvanden — huru man än ansåge det åberopade
köpekontraktet, kunde dock åtgärden att derå bevilja lagfart, ej betraktas
såsom embetsfel, enär, minst sagdt, lika många, om ej flera skäl funnes
för än emot att tillägga köpekontraktet betydelsen af ett öfverlåtelse-aftal
om eganderätt. Ansåge klaganden sig derigenom förnärmad, egde han ju
rätt att klaga öfver lagfartsåtgärden och genom stämning söka upphäfvande
deraf, äfvensom den faststälda inteckningens ogillande. Inteckningsförordningen
innehölle ju tydligen, att, utan hinder af verkstäld inteckning, verkan
deraf finge pröfvas. Detta skulle hafva varit en både enklare och naturligare
utväg, än att påkalla Jnstitie-Ombudsmannens åtgärd, som komme att
gå domstolarne i förväg vid frågans bedömande om kraften och verkan af
lagfarts- och inteckningsåtgärden. Sedan åter lagfart varit meddelad, kunde
naturligtvis inteckning ej förvägras för köparens gäld, enär skuldebrefvet
innefattade medgifvande af slik säkerhet.

Denna förklaring fann jag icke tillfredsställande, och i den skrifvelse
till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt, hvarigenom jag förordnade
åtal emot Domhafvanden, anförde jag, bland annat, att om ock Domhafvanden
verkligen hyste den åsigt, att för fastighetsköps lagfarande, köpebref
icke vore nödvändigt, utan kunde af köpekontrakt ersättas, och att det
ej heller vore af nöden, att i den köpehandling, som företeddes till lagfarande,
funnes uttryckt säljarens erkännande, att köpeskillingen blifvit gulden,
han dock borde hafva insett, att, när den handling, på hvilken lagfart
söktes, hade öfverskriften köpekontrakt, och deri omnämndes, att å samma
fastighetsförsäljning köpebref skulle på viss dag framdeles utfärdas, så
snart en uppgifven del af köpeskillingen vore betald och säkerhet för återstoden
deraf blifvit behörigen stäld, lagfart å ett dylikt köpekontrakt så
mycket mindre kunde ega rum som kontraktet ej innefattade ovilkorlig öfverlåtelse
af den omhandlade fastigheten. I ett dylikt fall, om också ej i
andra, hade föreskriften i 4 Kap. 1 § Jordabalken angående köpebrefs uppvisande
ovägerligen bort efter bokstafven tillämpas, och lagfart icke meddelas
förr, än köpebref blifvit företedt, emedan här varit tydligt, att säljaren
hyste om köpebref^ nödvändighet för lagfarts erhållande en annan åsigt,
än den Domhafvanden förmält sig hysa, och derföre stadgade vissa
vilkor, som skulle uppfyllas, innan köpebrefvet utfärdades, och köpeaftalet
ernådde sin fullbordan. När emedlertid Domhafvanden, efter hvad
han i sin ofvanintagna förklaring vidgått, med Gotlands norra Häradsrätt
beviljat Andersson lagfart å den ifrågakomna hemmansdelen, på grund af
merberörda köpekontrakt allena, och följden deraf blifvit att, då sedermera
inteckning i samma hemmansdel till säkerhet för ett af Andersson utfärdadt
skuldebref söktes, densamma icke kunde förvägras, ansåge jag Dom -

hafvanden hafva gjort sig skyldig till ett embetsfel, som tillskyndat klaganden
bevislig skada, hvarföre jag ej borde undandraga mig den embetsåtgärd,
denne påkallat, utan anmodade Advokatfiskals-embetet att mot Domhafvanden
anställa åtal och påyrka ej mindre det ansvar, hvartill lag och
sakens beskaffenhet föranledde, än och hans skyldighet att skadan gälda.

Sedan skriftvexling i vanlig ordning föregått, har Kongl. Hofrätten den
11 December 1867 meddelat utslag; oeh emedan omförmälda köpekontrakt,
som blifvit undertecknadt och bevittnadt, på sätt ofvan förmäldes, innehölle,
att Andre derigenom försålde ifrågavarande fyra tjugufjerdedels mantal
Kassle till Andersson, och vid sådant förhållande Häradsrättens ofvanberörda
beslut, att på ansökning af Andersson meddela lagfart å köpet,
icke vore af beskaffenhet att kunna såsom embetsfel föras Domhafvanden
till last; ty blefve åtalet emot Domhafvanden ogilladt.

■Emot detta utslag torde jag komma att anföra underdåniga besvär.

Vid granskning af 1865 års fångförteckningar från länshäktet i Carlstad
anmärktes att, sedan Rådstufvurätten i Falun, genom utslag den 7
Januari nämnda år, förklarat Johan Alfred Lundberg skyldig till bestraffning
dels för fickstöld till belopp af två riksdaler 70 öre, efter 1 och 6 §§ i
Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 angående stöld, snatteri och rån,
dels för snatteri till belopp af åtta riksdaler 85 öre, efter 2 och 6 §§ i
20 Kap. Strafflagen, dels ock för oqväde, efter 60 Kap. 6 § Missgerningsbalken,
så hade Rådstufvurätten i Carlstad, medelst utslag den 3 Februari
1865, — jemte det Lundberg ansetts förvunnen att hafva med knif eller annat
eggjern tillfogat annan ett mindre sår i bröstet och derför skyldig till ansvar,
efter 14 och 16 §§ i Kongl. Förordningen den 29 Januari 1861 angående
mord, dråp och annan misshandel, — med tillämpning jemväl
af Rådstufvurättens i Falun nyss omförmälda beslut, dömt Lundberg att,
på grund af de sålunda åberopade lagrum, för fickstöld bota tre gånger
det stulnas välde med åtta riksdaler 10 öre samt undergå sex månaders
straffarbete, för snatteri plikta trettio riksdaler, för oqväde bota 75 öre och
för . knifskäring undergå tre månaders straffarbete eller tillsammans bota
tretioåtta^ riksdaler 85 öre och hållas nio månader till straffarbete, hvarjemte
Rådstufvurätten förordnat, att böterna, derest Lundberg till dem
saknade tillgång, skulle aftjenas med straffarbete under ytterligare tio dagar.

I skrifvelse till Rådstufvurätten i Carlstad erinrade jag, emot nyss
anförda utslag, att 5 § i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864 om
nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, stadgar,

att brott, som är föröfvadt innan syssnämnda lag blifvit gällande, men för
hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom dom, som vunnit laga
kraft eller ej öfverklagad varder, skall efter nya lagen straffas, om det straff,
som efter samma lag ådömas bör, är lindrigare än det, som i äldre lag
eller författning för brottet stadgadt varit. Då nu Rådstufvurätten ansett
fickstölden böra bestraffas med det för sådant brott i lag utsatta lindrigaste
straff, och detta, enligt 1855 års ofvanåberopade Kongl. Förordning, utgjorde
sex månaders straffarbete tillika med böter, tre gånger det stulnas
värde, men deremot, enligt 20 Kap. i Strafflagen, enahanda förbrytelse skall
umgällas med endast sex månaders straffarbete utan några böter, samt
dertill komme, att tjufnadsbrott, bestraffadt efter gamla lagen, ansetts medföra
ständig vanfrejd, hvaremot den i nya lagen omförmälda vanfräjd —
förlust af medborgerligt förtroende — icke, äfven i så qvalificerade förbrytelser
som den ifrågavarande, nödvändigt skall ådömas förbrytaren för
hela lifstiden, utan kan till viss tid begränsas*), syntes mig icke någon
tvekan hafva bort uppstå, huruvida straffet efter nya lagen vore, i fråga
om här åtalade tjufnadsbrott, lindrigare, än det i 1855 års författning bestämda.
Det vore visserligen sannt, att Rådstufvurätten i Falun, hvilken,
på sätt här ofvan förmäldes, meddelat så kalladt pröfningsutslag angående
Lundberg, redan bort förklara honom skyldig till bestraffning efter nya
lagen, men enär sistberörda utslag ej varit och icke kunnat blifva laga
kraftvunnet förr, än Rådstufvurätten i Carlstad öfver tillämpningen deraf
genom slutligt utslag sig yttrat, qvarstode alltid för sistbemälde Rätt, enligt
den af mig förut åberopade 5 § i 1864 års Förordning, skyldigheten att uti
de i nämnda § förutsatta fall tillämpa Strafflagen. Jag anmärkte tillika
att, ehuru jag ansåge Lundberg hafva rätteligen förklarats saker serskildt
till fiekstöld och serskildt till snatteri, så följde likväl, efter min åsigt,
deraf icke, att, vid tillämpningen af pröfningsutslaget, Rådstufvurätten i
Carlstad egt ådöma Lundberg ansvar serskildt för stölden och serskildt för
snatteriet, hvilket jag antoge icke heller hafva inträffat, derest Rådstufvurätten
egnat behörig uppmärksamhet åt föreskrifterna i 20 Kap. 12 § samt
4 Kap. 3 § Strafflagen om hvad vid straffets bestämmande i dylikt fall
iakttagas bort.

Vid denna jemförelse har icke tagits i betraktande den efter nya Strafflagen utkomna
Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865 angående förändrade stadganden i afseende å frejdbetyg,
som af presterskapet utfärdas, hvilken förordnings stadganden hafva till följd, att stöld
och andra såsom vanfrejdande ansedda brott, begångna före år 18fi5, men efter sagda års ingång
åtalade och bestraffade efter flen äldre lagstiftningen, icke medföra någon påföljd af vanfrejd
eller förlust af medborgerligt förtroende -—• ett. förhållande, som utgör ett nytt skäl att å
dylika brott tillämpa Strafflagen. Se hvad härom framdeles i denna berättelse förekommer.

Härå genmälte Radstufvurätten i afgifvet utlåtande att, ehuruväl, enligt
5 § i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864, brott, föröfvadt innan
nya Strafflagen blef till efterlefnad gällande, skall, så vida straffet dessförinnan
ej är bestämdt genom dom, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagad
varder, straffas efter den lag, hvaruti det lindrigaste straffet bestämmes,
. Rådstufvurätten likväl ansåge denna § ej vara tillämplig på förevarande
fälb der frågan gälde, huruvida Rådstufvurätten egt uti samma, ei
afdömda mål tillämpa andra straffbestämmelser än dem, till hvilka den
anklagade pröfvats saker af den domstol, som ransakat i målet, innan det
företagits till afgörande af domstolen, der den anklagade slutligen dömdes
Så hade Rådstufvurätten uppfattat saken och derföre vid tillämpningen fölit
denna grundsats. Vore fel begånget, förmentes det ligga Rådstufvurätten
i 4 alun, men ej den i Carlstad till last.

1 min skrifvelse till Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt,
hvarigenom åtal emot Rådstufvurätten i Carlstad förordnades, åberopades
hvad emot Rådstufvurättens ifrågavarande utslag här ofvan blifvit erinradt,
och anmärktes, i anledning af Rådstufvurättens utlåtande, att af 10 Kap!
21 $ Rättegångsbalken syntes följa, att den domstol, som ransakar men ei
slutligen dömer, skall öfver den tilltalades brottslighet ej meddela annat
utlåtande, än huruvida denne är skyldig eller icke skyldig till det åtalade
brottet, hvaremot den domstol, som slutligen dömer, har att bestämma
hvilket straff, som bör följa på samtliga förbrytelserna. Den förra domstolens
yttrande, äfven om detsamma antagit den form, att den tilltalade
förklarats skyldig till bestraffning efter det eller det lagens rum, innefattade
således i sjelfva verket endast, att den tilltalade vore saker till det brott
som i det uppgifva lagbudet omförmäldes. Den betänklighet, som emot en
slik inskickning i verkan af en föregående domstols yttrande, förut kunnat
hemtas dei ifrån, att på sådant sätt en underdomstol skulle komma att
ändra en annan underdomstols beslut — en betänklighet, hvilken icke
sällan ledt dertill, att den sist dömande domstolen ansett sig förbunden
att tillämpa ett pröfningsutslag efter dess lydelse, äfven om det varit uppenbarligen
oriktigt — borde väl ej hafva,_ i fall som det här förevarande,
ifrågakomma, då den förut åberopade 5 § i 1864 års Förordning uttryckligen
förmår, att när dom öfver brott, som der nämnes, ej vunnit laga
kraft eller ej öfverklagad varder, samma brott skall straffas efter nya lagen,
om straffet efter denna lag är lindrigare, och Rådstufvurätten ej förnekat!
att sistnämnda förhållande här inträffat, samt laga kraft ej kunnat åkomma
ett pröfningsutslag, så mycket mindre som besvär deröfver ej fått anföras,
innan målet blifvit slutligen afdömdt.

Sedan hos Kongl. Hofrätten skriftvexling i anledning af detta åtal
försiggått, har Kongl. Hofrätten den 12 December 1867 meddelat utslag*,
och som Rådstufvurätten i Carlstad genom ofvanomförmälda utslag dels
ådömt Johan Alfred Lundberg, som af Rådstufvurätten i Falun förklarats
skyldig till bestraffning för fickstöld och snatteri, serskildt ansvar för hvardera
af berörda förbrytelser, hvilket förfarande stode i strid med föreskrifterna
i 20 Kap. *12 § samt 4 Kap. 3 § Strafflagen, dels, ehuru vid
det förhållande, att det straff, som för förbrytelse af förstnämnda beskaffenhet
bestämmes i 20 Kap. Strafflagen, vore lindrigare än det, som varit
stadgadt i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 angående stöld och snatteri
samt5 rån, förbrytelsen bort, jemlikt 5 § i Kongl. Förordningen den 16
Februari 1864, bestraffas enligt Strafflagen, likväl, med tillämpning af 1855
års Kongl. Förordning, dömt Lundberg till der utsatt strängare ansvar och
sålunda jemväl i detta hänseende förfarit felaktigt, alltså pröfvade Kongl.
Hofrätten rättvist, i förmågo af 25 Kap. 17 § Strafflagen, det skulle Rådstufvurättens
ordförande och ledamöter, hvilka uti förevarande beslut deltagit,
bota, för orätt dom, hvardera tjugu riksdaler riksmynt, hvilka böter
tillfölle Kronan.

I sammanhang med den nu afslutade redogörelsen för de åtal, i hvilka
under det förflutna årets lopp åtminstone en domstols utslag fallit, har jag
att anmäla, det under nämnda tid till Justitieombudmans-expeditionen inkommit
57 klagoskrifter, af hvilka 5 föranledt åtal, 17, efter vederbörandes
hörande, lemnats utan afseende, 34 ansetts vara af beskaffenhet att icke
påkalla någon åtgärd, och 1 är under handläggning.

Denna för flertalet af de inkomna klagomålen ogynsamma utgång, så
vida densamma vid skeende pröfning i Lag-Utskottet befinnes rättvis,
vittnar utan tvifvel till fördel för de domare samt embets- och tjensteman,
emot hvilka klagomålen varit riktade; men deraf följer likväl icke, att alla
de klagomål, som icke ledt till åtal, varit helt och hållet obefogade. Ett
och annat af dem har tvärtom haft ganska god grund, men än har nödig
utredning af sakförhållandena saknats, än erforderlig bevisning icke kunnat
åstadkommas, än hafva de öfverklagade besluten eller åtgärderna icke
fått antagas hafva härflutit från de angifne domarenas eller embetsoch
tjenstemännens egennytta, vrångvisa eller försumlighet — såsom det i
afseende på Högsta Domstolens ledamöter heter i 101 § af Regeringsformen
— eller vårdslöhet, försummelse, oförstånd och oskicklighet —

hvarom

hvarom 25 Kap. 17 § Strafflagen talar. Besluten och åtgärderna hafva
då berott på något lagbuds tolkning eller tillämpning af någon rättsgrundsats
på ett sätt, som visserligen icke kunnat gillas, men hvarigenom ej
heller beskrifven lag varit uppenbarligen öfverträdd.

Det är ej blott i nu nämnda fall, hvilka utgjort föremål för serskild
pröfning, utan äfven i andra inom lagskipningen förekomna som jag då
och då tyckt mig märka tecken till vacklande lagtolkning, till osäkerhet i
tillämpningen af sådana allmänna rättsgrundsatser, som ehuru icke i lag
uttryckta likväl ingå i lagskipningen, samt till bristande uppmärksamhet
och afseende på den häfdvunna och i allmänna rättsmedvetandet upptagna
praxis, som tillkommit och bekräftats genom förut gifna domslut,
eller så kallade prejudikater. Emot fel af nu antydda beskaffenhet kunna
åtal med hopp om framgång ej försökas. I sådana fall har derföre någon
gång den utväg tillgripits, att i dessa embetsberättelse!- upptaga och granska
ett eller annat domslut, en eller annan embetsåtgärd, som ansetts
i nämnda hänseenden påkalla uppmärksamhet. Om härmed något uträttats,
har detta kunnat ske endast i enstaka fall, och sjelfva förfarandet
har alltid emot sig den icke ovigtiga betänkligheten, att domaren eller embetsoch
tjenstemannen, hvars åtgärd sålunda antastas, är beröfvad sjelfförsvarets
rätt. Nej, det är i en annan ordning, på ett annat fält, dylika
förvillelse!- skola bekämpas. Detta sker först genom den juridiska undervisningens
höjande, ej till större mångsidighet, men till större grundlighet; ty
det mångsidiga vetandet bortdunstar oftast under den praktiska verksamheten,
emedan det saknar rot och sällan kommer till användning, då deremot
det goda underlaget af genomtänkta och klara rättsgrundsatser bevaras, emedan
det ständigt måste användas, och utvecklas mer och mer, i den mån nya
rättsfall uppkalla det till verksamhet. Det sker vidare, och mera omedelbart
till den närvarande tidens båtnad, genom en ökad litterär verksamhet
på juridikens område, så att vetenskapen må hålla någorlunda
jemna steg med de alltmera sig utvecklande, eller, måhända rättare, invecklande
rättsförhållandena. Äfven i detta hänseende vänder sig blicken i
första rummet till de juridiska undervisningsverken, till universiteten, ty
den praktiske juristen är i allmänhet för mycket upptagen af embetsvärf
för att kunna med framgång deltaga i vetenskapens arbeten: han hinner
på sin höjd göra sig tillgodo frukterna deraf. Som nu de juridiska studierna vid
universiteten onekligen befinna sig i tilltagande, om ock der, såsom annorstädes,
den närvarande tidens anspråk på vetandets mångsidighet i någon
mån inkräktar på dess grundlighet, så bör det vara att vänta, det derifrån skola
komma att utgå dels värderika alster af litterär verksamhet, dels unga
Just.-Ombudsmannens Embete-Berättelse till 1868 års Riksdag. JO

krafter, lifvade att fortsätta och utveckla arbetet i vetenskapens tjenst. För
behandlingen af praktiska juridiska ämnen hafva vi redan en tidskrift, som
står öppen för skriftvexling och genom sin redan uppnådda spridning kan
verka mäktigt för utredningen af de praktiskt vigtigaste frågor, derest, såsom
det torde vara tillåtet att hoppas, detta sätt för meddelanden jurister
emellan, — hvarigenom de olika åsigterna i frågor om lagtolkning och om
tillämpning af allmänna rättsgrundsatser m. m. kunna mötas och med ömsesidigt
jemngod ställning kämpa, — mindre sällan än hittills kommer att
begagnas.

• Beträffande åter frågan om prejudikater — en fråga, som närmast
rörer högsta domstolsinstansen, emedan derifrån de allmängiltiga utgå —
är det sannolikt att förvänta, det deras värde och användning genast ifrågasättas
derföre att, vid sakens flygtiga betraktande orimligheten genast
faller i ögonen af den fordran, att en domare skall döma emot sin
öfvertygelse om hvad rätt är derföre, att i likartad sak förut blifvit så
eller så dömdt. Men ligger det då icke någonting orimligt och i högsta
grad otillfredsställande deri, att en och samma domstol i likartad sak dömer
än så än så, och tolkar ett och samma lagbud än på ett, än på
ett annat sätt? När så tillgår, huru skall lagen kunna med trygghet efterlefvas,
hvilken säkerhet till egendom finnes väl, och hvilken ledning för rättsförhandlingar
man och man emellan kan då af lagens stadganden hemtas?

I allmänhet och ur rent theoretisk synpunkt är det lätt att försvara
den satsen, att en oriktig lagtolkning och en oriktig tillämpning af en rättsgrundsats,
derföre att de en gång skeft, icke böra lägga band på eu domares
öfvertygelse, som ser tvistefrågorna i deras rätta dager; men ur ofvannämnda
synpunkt lärer väl ej heller någon betrakta såsom rätt, att t. ex. en fordran
i penningar skall försvinna utan att vara gulden, såvida densamma
icke inom tio år utkräfves. Detta har imedlertid blifvit lag och gäller
såsom sådan, derföre att det har goda praktiska skäl, på Indika det stöder
sig; men sådana finnas ock ganska goda för det antagande, att den af
högsta domstolsinstansen en gång vedertagna tolkning af ett lagbud eller
tillämpning af en rättsgrundsats bör i likartade fall tjena till efterrättelse,
intilldess lagstiftningen deri gjort ändring. Det kan visserligen för
domaren synas förödmjukande att rätta sig efter en lagtolkning, hvilken
han anser oriktig, en vedertagen praxis, den han ogillar, men han skall
underkasta sig detta, då han vet, att han dermed främjar ett vigtig! ändamål,
uppehållandet af eu stadgad och följdriktig lagskipning, hvilken
för rättstillståndet i landet är lika välgörande som eu god lagstiftning.
En sådan stadgad, och sig alltid lik lagtillämpning är ock derjemte ett
vilkor för lagstiftningens fullkomnande; ty om tolkningen af ett lagbudbefinnes

oriktig, en rättsgrundsats missförstådd och derföre orätt tillämpad, kan
sådant genom lagstiftningen ändras, såvida denna tolkning och tillämpning
oafbrutet vidhålles, ständigt upprepas; men om lagbudet och rättsgrundsatsen
tolkas och tillämpas eu gång så, en annan gång så, kan en rättelse
deri svårligen vinnas, emedan hvarje i sådant syfte gjord framställning
icke utan skäl förklaras obehöflig, då det visat jig, att hinder i den gällande
lagstiftningen icke möter för lagbudets eller rättsgrundsatsens rätta
tillämpning. En lagskipning, som sjelf icke aktar på sin egen följdriktighet
och stadga, utgör ej heller någon borgen, att en lagförklaring i dylikt
fall skall undgå samma skiftande tillämpning, hvarigenom åter det med
förklaringen åsyftade ändamål förfelas.

Dessa förhållanden torde förtjena att, mer än som stundom skett, tagas
i öfvervägande och tillbörligen be bjert as''.

Till afhjelpande af de nu vidrörda och andra brister, som skola finnas i
vårt lands lagskipning, har blifvit förordadt inrättandet af ett Advokat)<taml,
som skulle kontrollera domaremaktens utöfning och jemväl all annan embetsmannaverksamhet.
Detta ämne har utgjort föremål för två serskilda, af
samma person under årets lopp, till mig ingifna skrifter.

Innan jag yttrar mig om den sålunda förväntade fördelaktiga verkan
och inflytandet på vår lagskipning af en slik inrättning, torde det vara af
nöden att tillse, om och huruledes sjelfva inrättningen skulle kunna komma
till stånd. Rörande detta ämne kunde, så ur den ena som den andra af de
angifna synpunkterna, mycket vara att säga, men en afhandling derom
har ej sin rätta plats i en embetsberättelse. Endast några korta anmärkningar
må derföre här framställas.

De, som ifra för införandet hos oss af ett advokatstånd, hafva utan
tvifvel, hänförde af den vackra tanke, som onekligen ligger till grund för
en sådan inrättning, samt af sin välvilja för vårt land och omtanka om
dess anseende, ej gjort sig fullt reda för olikheten i förhållandena i vårt
land och i andra länder. Vår lagstiftning, åtminstone den civila, har
företrädesvis uppvuxit och utvecklat sig på inhemsk grund och föga lånat
från den lagstiftning, som i andra länder gifvit sitt innehåll åt deras lagar
eller åtminstone der gäller såsom subsidiarisk lag, nemligen den romerska.
Af denna vår lagstiftnings inhemska upprinnelse är en följd, att
lagboken varit och är en folkets bok. I denna anda äro våra lagar skrifna,
vårt rättegångssätt ordnadt. Derföre har folket, den höge som den läge,
den fattige som den rike, vant sig att sjelf inför domstolarna utföra sina
tvister, bestyra om sina angelägenheter och endast, när hinder för parten
sjelf att infinna sig uppstått, anlitat ombud, ej advokater i verklig
mening; då deremot i andra länder lagarne antingen icke varit samman -

fattade i eu bok, eller ock denna boks innehåll för folket varit obekant,
så att detta aldrig sjelft kunnat utföra och bevaka sin rätt, utan dertill
måst använda verkliga advokater. Af denna orsak bar hos oss ett advokatstånd
icke uppstått af sig sjelft, och på det sättet måste ett stånd uppkomma,
om det skall hafva någon rot oeh någon framtid. Att inrätta ett
advokatstånd innebär någonting oegentligt, och under ofvanberörda omständigheter
kan det i min tanka, ej ske, om icke genom en tvångsåtgärd,
d. v. s. genom utfärdande af ett förbud för hvar och en annan än
en ledamot af advokatståndet, ja för parterna sjelfva, att inför domstol
utföra rättegångar; ty i ett så glest befolkadt och fattigt land som vårt
kan inrättandet af ett advokatstånd, sådant det förekommer i andra länder,
det vill säga, beredandet af erforderligt antal advokater vid hvarje
domstol i landet, och desses förseende med så riklig utkomst, att kunnige
och redbare personer egna sig åt yrket, icke på annat sätt — och knappast
på detta — försiggå: För att anskaffa nödig utkomst åt advoka terne,

skulle då naturligtvis en taxa å deras förrättningar bestämmas, tillräckligt
hög för berörda ändamål, men ej för hög, derest icke en mängd
tvistefrågor af ringa betydenhet i allmänhet, dock derföre icke utan vigt
för dem de rörde, serdeles de mindre bemedlade, skulle komma att för
dyrhetens skull blifva oafgjorda.

Det är i min tanke högligen att befara, det införandet af ett advokatstånd
på nu angifva vilkor icke skulle framkalla belåtenhet hos vårt folk,
synnerligast flertalet deraf, allmogen. Jag föreställer mig, att bonden som
vet sig hafva kunnat förut sjelf sköta sina angelägenheter vid domstolen,
icke nu, sedan en verksammare folkundervisning allmängjort färdighet i
läsning och skrifkonst, mer än förr, frånkänner sig en sådan förmåga; ännu
mindre lärer han vara hugad att afstå sin rätt att sjelf för sig tala och svara
till en för honom möjligen obekant advokat, hvilken han dertill skall aflöna.
I städerna kunde väl förhållandet blifva något annorlunda, men endast
i en och annan af de större. Något ingripande af lagstiftningen för
att ändra dessa förhållanden synes derföre icke vara tillrådligt. Det fria
aftalet må fortfarande såsom hittills ligga till grund för förhållandet
emellan hufvudman ech sakförare; och, om den nationalekonomiska satsen:
efterfrågan skapar tillgång, icke sviker, skall behofvet, när och hvarest
det yppar sig, bättre än någon tvångsåtgärd, skapa ett advokatstånd, i den
mening ett sådant hos oss kan. bildas och fortvara. Det invändes väl, att
detta ej blifver detsamma som ett advokatstånd i andra länder, der bestämda
fordringar af ett visst kunskapsmått uppställes såsom vilkor för
inträde i ståndet, der detta strängt öfvervakar sina medlemmars uppförande,
och att således våra advokaters anseende och inflytande skola förblifva lika

som hittills; men hvad kunskapsmåttet beträffar, så är detta ej ensamt borgen
för att en advokat verkligen är god, såsom erfarenheten visat genom
många exempel på advokater, hvilka innehaft det kunskapsmått, som för
domarevärf fordras, men icke destomindre med skäl räknats till dåliga
advokater. Och vidkommande såväl skickligheten hos advokaterne som deras
uppförande och sätt att fullgöra sina uppdrag, hafva våra domstolar i
lagen en magt sig tillerkänd, hvilken, om hon rätt begagnas, sätter dem i tillfälle
att afhjelpa mycket af det oskick, som onekligen viden och annan domstol
bedrifves af dålige advokater. Ltt riktigt bruk af nämnda magt skulle
derjemte bidraga att afskudda sakförarekallet den nesa, som dålige sakförare
ådragit det, men som i och för sig icke vidlåder yrket, skickligt och redbart
utöfvadt.

Kunde dessutom lampliga utvägar påfinnas att uppmuntra skicklige,
redbare, rättänkande och samvetsgranne män att egna sig åt sakförarekallet,
så skulle sådant visserligen lända både rättssökande och domstolar,
lagskipning och lagstiftning till fromma, men ett advokatstånd, såsom uteslutande
privilegieradt skrå, är en inrättning, hvilken jag af ofvan anförda
skål tror, att Sverige ej missunnar de länder, som till följd af omständigheternas
kraf dermed blifvit försedda.

Hvad slutligen angår den del af frågan om ett advokatstånd, som
här egentligen skulle behandlas, nemligen det fördelaktiga inflytande på
lagskipningen, ett sådant stånd skulle utöfva såsom kontrollant på domaremaktens
åtgärder och på annan embetsmannaverksamhet, må det vara nooatt
anmärka, det detta inflytandes värde och nytta uteslutande beror på
kontrollantens egenskaper; ty endast i den händelse, att det sålunda kontrollerande
ståndet komme att utgöras af män, som besutte insigter, rättskänsla,
heder och samvetsgrannhet i lika om ej högre mått, än det som finnes
hos våra domare och embetsman, kunde den ifrågavarande kontrollen
blifva för samhället verkligen nyttig och helsosam.

Likasom i föregående embetsberättelse!’ meddelar jag här framställning
af eu och annan svårighet, som yppat sig under fortsatt tillämpning af Strafflagen;
hvartill jag fogar en anmärkning i fråga om försvarslöse personers
behandling samt ett förslag till några obetydliga ändringar i Kongl. Förordningen
den 24 September 1861 angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndiges egendom.

Tolkningen af 5 § i Kongl, Förordningen om införande af nya strafflagen
och hvad i afseende derå iakttagas skall, den 16 Februari 1864 har visat sig
vara föremål för olika meningar, då fråga varit om qvalificerad stöld, begången
före år 1864, i det visserligen de fleste domare bestämt straffet för detta
brott efter Strafflagen, men en och annan dervid tillämpat Kongl. Förordningen,
angående ansvar för stöld och snatteri samt rån, den 4 Maj 1855.

Berörda § i 1864 års Kongl. Förordning har, såsom bekant är, följande
lydelse:

»Brott, som är föröfvadt innan nya lagen blifvit gällande, men för
»hvilket dessförinnan straff ej är bestämdt genom dom, som vunnit laga
"kraft eller ej öfverklagad varder, skall efter nya lagen straffas, om det
»straff, som efter samma lag ådömas bör, är lindrigare än det, som i äl■■dre
lag eller förordning för brottet stadgadt varit.»

Samme domare, som med stöd af nyss anförda § i ofvan uppgifna
fäll tillämpat 1855 års Förordning, hafva ock vid förvandlingen af tjufvaböterna
följt nämnda förordnings föreskrift, så att endast eu tredjedel af
bötesbeloppet till kroppsplikt förvandlats, men vid förvandlingen tillämpat
strafflagens tariff.

För att rätt åskådliggöra detta må två exempel anföras:

En person hade före år 1864 medelst inbrott olofligen tillgripit varor
till sammanräknadt värde af 59 riksdaler. Han dömdes, under åberopande
af 1, 6, 15 och 20 §§ i ofvanberörda 1855 års Förordning, att för
första resan stöld med inbrott bota det 1 stulna godsets värde med 177
riksdaler, allt riksmynt, samt att hållas till straffarbete ett år och sex
månader; hvarjemte förordnades att, om den sakfälde ej förmådde till
fullo gälda de honom ådömda böter, han skulle, jemlikt 8 och 11 §§
i 1864 års förutnämnda Förmering samt 4 Kap. 6, 7 och 8 §§ Strafflagen,
utöfver det redan ådömda straffarbetet, undergå sådan bestraffning
tretton dagar, eller tillhopa ett år sex månader och tretton dagar.

En annan, som kort före julhelgen 1864 ur kläder, dem malsegandena
burit på sig, tillgripit från en ett fickur, värdt 8 riksdaler, och från
en annan en pennningpung, uppskattad till 25 öres värde, jemte deruti
inneslutna 12 öre, dömdes, under åberopande af 1 och 6 §§ i merberörda
1855 års Förordning, att för ofvannämnda erkända tjufnadsbrott, då han
icke veterligen varit tillförene för slikt brott straffad, hållas till straffarbete,
ett år och fyra månader samt att derjemte bota det stulnas värde
tredubbelt med 25 riksdaler 47 öre, hvilka böter vid saknad tillgång, skulle,
jemlikt 8 § i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864, öfvergå till
straffarbete, hvarvid de motsvarade fyra dagar sådant arbete.

Ofvan antydda tillämpning af olika lagar på enahanda brott, samtidigt
forofvadt,. härflyter tydligen från olika uppfattning af den äldre eller
yngre lagstiftningens större stränghet, hvilken olikhet i uppfattningen åter synes
hafva sm grund i den förändring Kong! Maj:ts nådiga proposition om
ny straff ag undergick i Lagutskottet vid 1862 års riksdag. Nämnda proposition
både nemligen följande, med 1855 års Förordning närmast öfverensstämmande,
uppställning och lydelse i 20 Kap. om stöld och snatteri.
§ 6. i ill straffarbete från och med sex månader till och med tvä år do nies:
Om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

Om man stjäl medelst inbrott, som i 11 § sägs, eller, förbrottets
föi öfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista,
skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller
annat dylikt stängsel tillsluten är;

Om man stjäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten förtrodt
är, eller ur kläder, som någon bär på sig;

Om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gerningsmannen
olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller der sig undangömt;
eller

5. Om gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen instält
eller eljest användt ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen
till rån hänföras kan.

§ 7. Till straffarbete frän och med tvä till och med fyra år dömes:

1. Om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt är

eller utan folk i sjö drifver, eller, under bergning, Hvad till fartyget
hörer eller derå fördt var; eller

2. Om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd,
skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd
fara är satt ur stånd att sin egendom värja.

§ 8 Till straffa] bete ji än och med tvä till och med, se.v år dömes:

1. Om man stjäl något i kyrka, ehvad det kyrkan tillhörer, eller af

andra der i förvar satt är; eller

2. Om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrodt
är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen.

Stadgandena i dessa tre §§ sammanförde Lagutskottet i en § och
vidgade strafftiden från och med sex månader till och med fyra år. I motiverna
till Utskottets förslag heter det, att denna förändring skett, emedan
den i Kongl. Maj:ts nådiga förslag gjorda gradation af ifrågavarande qvalifikationer
vid stöld syntes icke kunna på en fullt giltig theoretisk grund
försvaras, och emedan densamma bidroge att göra kapitlet inveckladt. Äfven
den ordning, hvari de uppräknade qvalifikationerna förekomme, hade

Utskottet något förändrat, så att till arten liknande qvalifikationer, t. ex.
stöld från posten och stöld ur försegladt bref, stälts bredvid hvarandra,
hvarigenom Utskottet ansett öfversigten blifva lättare. Nedsättningen af
straffmaximum från 6 år, hvithet 8 § i Kongl. Maj:ts förslag utsatt, till
4 år, hade egt rum, i följd af Utskottets åsigt, att mindre stränga straffbestämmelser
du kunde föreslås, emedan, när 1855 års ofta åberopade
Förordning utgafs, hos mången varit rådande en föreställning om den alltför
öfvervägande mildheten i frihetsstraffen, hvilken föreställning måste
föranleda lagstiftaren till en skärpning i ansvarsbestämmelserna, som eljest
måhända icke ifrågakommit. Lagutskottets redaktion gillades af
Rikets Ständer, faststäldes af Kongl. Maj:t och är iakttagen i Strafflagen.

I nämnda sammanföring finna de domare, som anse sig höra tilllämpa
1855 års Förordning på det slags qvalificerade stölder, som i 20
Kap. 6 § Strafflagen omförmälas, grunden för ett sådant förfarande. De
säga, att medan 1855 års Förordning såsom straff för första resan stöld
med inbrott eller ur kläder, som någon här på sig, bestämmer böter till
belopp af det stulna godsets tredubbla värde samt straffarbete från sex
månader till och med två år, belägger Strafflagen nämnda brott med straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år, hvilken senare straffbestämning
synbarligen vore svårare.

Det kan ej nekas, att en sådan lagtolkning har ordalydelsen för sig, men
denna bör ej vara ensamt afgörande. Domaren skall noga pröfva lagens rätta
mening och grund och derefter döma. Företager han en sådan pröfning och
för det ändamålet genomläser 1855 års Förordning och Strafflagens motsvarande
stadganden, så skall han säkerligen finna, huru den senare i många delar
innehåller lindrigare ansvarsbestämmelser, än den förra, t. ex. i fråga om
hvad som för stöld skall anses ; huru många gånger snatteribot kan ega rum,
innan tjufnadsstraffet får ådömas; huruledes genom penningeböternas borttagande,
åtminstone i de fall, då frihetsstraffet anses kunna stanna vid
minimum eller sex månader, en obestridlig lindring i brottets bestraffning
egt rum; huruledes den lifstidslånga vanfrejd, som förut åtföljde vissa brott,
efter Strafflagen kan inskränkas till vissa år, o. s. v. Han finner derjemte,
att en sådan lindring i straffet blifvit införd just uti den ifrågavarande 6
§ af Strafflagen, der ansvaret för den, som stjäl i kyrka, eller stjäl sådant,
som blifvit åt allmänna posten anförtrodt, är nedsatt från sex till fyra års
straffarbete. Kastar han derefter en blick på Lagutskottets motiver
till de förändringar, Utskottet vidtagit i Kongl. Maj:ts förslag till 20 Kap.
om stöld och snatteri, ur Indika här ofvan några utdrag äro lemnade, så
skall han vinna den mest oförtvdbara bekräftelse på det omdöme, sjelfva

lagens

lagens begrundande redan ingifvit honom. Vid sådant förhållande synes
det mig vara otänkbart, att lagstiftaren haft för afsigt att höja ansvaret
för de arter af tjufnadsbrott, om hvilka här ofvan är fråga.

År nu detta antagande grundadt, så lärer det också få antagas att, när,
såsom i merberörda 6 § skett, en mängd olika qvalificerade brott blifvit
sammanförda under en, i följd deraf, till latituden vidgad straffbestämning,
lagstiftaren förestält sig, att för de ringare bland de sålunda
tillhopaförda förbrytelserna skulle finnas ett annat, ett lägre maximum af
straff inom den utstakade latituden, än för de svårare förbrytelserna; ty
skola stöld medelst inbrott, stöld af kreatur ute å marken, stöld ur bref
eller ur kläder eller föröfvad nattetid eller då gerningsmannen instält sig''
med vapen, hvilka alla förbrytelser enligt 1855 års Förordning voro belagda
med straffarbete från och med sex månader till och med två år, numera kunna
straffas lika med stöld ur kyrka eller från allmänna posten, eller från strandad
t fartyg eller vid eldsvåda, det vill säga med straffarbete ända till och med
fyra år, så skulle Lagutskottet hafva, tvertemot hvad som i motiverna till
ifrågavarande lagförändring blifvit yttradt, skärpt straffet för de ringare ansedda
qvalifikationerna af tjufnadsbrottet, och detta på samma gång som
ansvaret för de svårare qvalifikationerna, såsom stöld ur kyrka och från
allmänna posten, är vordet nedsatt från sex till fyra år.

Lagskiparen lärer sålunda förfara rättast, då han vid bedömande af
något bland de brott, som uti 6 § blifvit sammanförda, tager i betraktande
ej allenast de omständigheter, som mildra eller försvåra det serskilda
brottet, utan äfven den plats, samma brott intager i kedjan af alla dem,
som i §:n äro uppräknade och af den utsträckta strafflatituden omfattas.
Fäster han tillika afseende vid ofvanantydda förhållande, att
tjufvaböterna äro borttagna, och att den lifstidslånga vanfrejden kan förkortas
till vissa år, så skall han utan tvifvel, såsom ock de fleste domare
gjort, komma till den öfvertygelse, att förut anförda 5 § i Kong!. Förordningen
den 16 Februari 1864 icke lägger hinder för, utan tvertom fordrar
Strafflagens tillämpning på qvalificerad stöld, .begången före 1865 års början.

Om det hittills anförda endast åsyftat att lägga i dagen befogenheten
af Strafflagens tillämpning på qvalificerad stöld, begången före år
1865, åsyftar, hvad som nu följer, att visa nödvändigheten af en sådan
lagtillämpning, så vida likheten inför lag i detta afseende skall uppehållas.
Den 20 Januari 1865 utkom nemligen en Kongl. Förordning angående
förändrade stadgande!! i afseende å frejdebetyg, som af presterskapet
utfärdas, hvilken bjuder att dylikt betyg allenast skall omförmäla, huruvida
den person, för hvilken det utfärdas, vid tiden för betygets utJust.
- Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1868 års Riksdag. 11

färdande, är i följd af domstols utslag, deri ändring ej skett, förlustig
medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid; och tillägges derefter,
att Förordningen icke eger tillämpning i fråga om anteckning i
prestbevis rörande brott, hvarför någon genom utslag, deri ändring ej skett,
blifvit dömd före början af år 1865, i hvilket fall kommer att förfaras i
enlighet med hvad dittills varit iakttaget. Om således en person efter
1865 års början dömes, i enlighet med 1855 års Förordning, till ansvar
för stöld, begången före år 1865, så ålägges honom icke förlust af medborgerligt
förtroende, vare sig för viss tid eller för alltid, ej heller kommer
han att vidkännas den vanfrejd för alltid, som förut åtföljde tjufnadsbrottet.
Detta kan ej hafva varit lagstiftarens mening, då han bibehållit
påföljden af vanfrejd för vissa brott. Missförhållandet blifver ännu mera
i ögonen fallande genom följande exempel: en person har begått ett såsom
vanfrejdande ansedt brott, t. ex. stöld, i December månad år 1864;
han blifver derför dömd i samma månad och får i sitt frcjdbetyg behålla
anteckningen om detta brott under hela sin lifstid: en annan har föröfvat
samma brott i samma månad, men blifvit dömd under år 1865 med tilllämpning
af Strafflagen och förklarad förlustig medborgerligt förtroende i t. ex.
fem år, hvilket antecknas i prestbetyget och qvarstår der till dess de fem
åren äro förflutna: en tredje åter, som föröfvat samma brott vid samma tid,
lagföres under år 1865, men dömes efter 1855 års Förordning och går
fri från hvarje anteckning i prestbetyget, ty detta får ej, enligt nyss anförda
1865 års Förordning, innehålla anteckning om andra brott än dels sådana,
som före år 1865 äro i kyrkoboken antecknade, dels ock sådana, för hvilka förlust
af medborgerligt förtroende, blifvit ådömd genom utslag, gifvet efter 1865
års början, och hvari ändring ej skett. Sålunda hafva af nämnda tre personer,
som samtidigt begått samma brott, en blifvit vanfrejdad för hela sin
lifstid, en för fem år, och en gått alldeles fri från dylik påföljd: och detta
i de två senare fallen genom domares olika uppfattning af den äldre eller nyare
lagstiftnings större stränghet Hvad i det första af de nämnda fallen inträffat,
kan icke undvikas i ett samhälle, som håller på att förbättra sin lagstiftnings
men olika domslut i de två senare kunna de.t, för framtiden, genom tillbörligt
aktgifvande från domarens sida på lagstiftningens grund och mening.

De tillfällen, då fråga uppstår om den äldre eller nyare lagstiftningens
större stränghet eller om tillämpning af merberörda''5 § i 1864 års Kongl.
Förordning blifva naturligtvis, under tidens lopp, allt färre och och färre, och
förseelser af det slag, jag här omnämnt, skola derföre i samma män mera
sällan förekomma. Men deremot äro allt framgent att vänta sådana fäll,
i hvilka det försök till tolkning af 6 § i 20 Kap. Strafflagen, hvilket jag
här ofvan framstält, bör tagas i öfvervägande. Det kan nemligen icke

vara för rättstillståndet likgiltigt, om en mängd af brott, som förut varit
belagda med straffarbete från och med sex månader till och med två år,
hädanefter skall komma att umgällas med ända till fyra års straffarbete,
under det lagstiftaren förklarat sin mening hafva varit, att genom Strafflagen
mildra, icke skärpa förut gällande straffbestämningar. Hvad som
brister i lagbudets tydlighet, måste här ersättas genom en förståndig lagskipning.

Den i Strafflagen stadgade skyldighet för Konungens Befallningshafvande
att verkställa förvandling af böter i alla de fall, då den sakfälde
icke tillika blifvit dömd till urbota bestraffning, har i nedanberörda hänseende
visat sig vara förenad med åtskilliga svårigheter. Då Ofverståthållare-embetet
handräckningsvis behandlar dylika mål i större mängd,
än någon annan Konungens Befallningshafvande, må från dess verksamhet,
exempel derpå hemtas.

Sålunda inträffar att, då Konungens Befallningshafvande i länen vända
sig till Ofverståthållare-embetet med begäran om verkställighet å domstolars
beslut, sådant vanligen sker icke genom insändande af domstolarnes
utslag i hufvudskrift eller afskrift; utan i de flesta fall stödes eu sådan
begäran på saköreslängds-utdrag, upptagande i allmänhet endast, vid
hvilket ting eller under hvilket qvartal eller halfår den ifrågavarande personen
blifvit till böter fäld, men icke, hvilken dag utslaget meddelats,
eller i hvilket mål eller för hvilket brott de böter, som skola uttagas,
blifvit ådömda, och, om äfven någon gång uppgifter i berörda hänseenden
uti nämnda utdrag förekomma, saknas dock domarens underskrift, enär
utdragen för det mesta äro afskrifter, hvilkas riktighet understundom är
bestyrkt af vederbörande kronofogde eller uppbördsman, men oftast af
personer, som äro för Ofverståthållare-embetet fullkomligt fremmande. Ofverståthållare-embetets
kansli, som icke utan skäl hyser betänklighet att
meddela förvandlingsbeslut på sådana handlingar, som de nyss beskrifna, kan
i dylika fall ej vidtaga annan åtgärd, än att låta undersöka, huruvida den
sakfälde, om han i Stockholm anträffas, eger tillgång till böternas gäldande
eller icke. Om då, såsom oftast lärer hända, tillgång saknas,'' öfversändes
bevis derom till vederbörande Konungens Befallninghafvande,
hvilken då först plägar införskaffa och öfversända domboksutdrag, utfärdadt
af domaren. När sålunda omsider fullständiga handlingar kommit Ofverståthållare-cmbetet
tillhanda, inträffar det ganska ofta, att den sakfälde,
varnad af det anstälda krafvel begifvit sig från hufvudstaden eller lyckas

dölja sig så, att han icke vidare kan der anträffas, eller upplysning vinnas,
hvarest han dåinera sig uppehåller.

Genom ett sådant förfaringssätt förorsakas onödigtvis betydlig tidsutdrägt
på samma gång som arbetet med böters indrifvande och förvandling
göres i ännu högre grad betungande, så väl för expeditionshafvande
som betjening; hvartill vidare kommer den ofullständighet i fångförteckningarna,
som måste uppstå, derest förvandlingen af böter verkställes på
dylika knapphändiga utdrag ur saköreslängderna. I berörda förteckningar
skola nemligen, enligt gällande föreskrifter, införas uppgifter, bland annat, om
datum på utslaget, hvarigenom fången blifvit sakfäld samt om domstolen,
som dömt, och för hvilket brott fången undergår straff. Saknas dessa
uppgifter, föranledes deraf, vid förteckningarnas granskning, anmärkningar
och skriftvexling, derunder alltid utslagen och någon gång äfven ransakningsprotokollen
infordras.

De sålunda uppgifna svårigheterna har jag funnit på ett i min tanka
praktiskt och ändamålsenligt sätt afhulpna hos en Konungens Befallningshafvande.
Det är möjligt att detsamma är vedertaget äfven hos andra,
men då det veterligen icke vunnit, men förtjenar att vinna efterföljd hos
alla, har jag ansett lämpligt att derom lemna en utförligare beskrifning.

Hvarje underexsekutor tilldelas erforderligt antal tryckta blanketter, *)

utseende:

Desse blanketter utgöras a!'' hela ark och hafva pa framsidan''af första halfarket. detta

Att.......-

genom. Utslag den.....

jern lik t.........

......dömt. .

. . ......att för

Protokollet, härmed iniygadt.

Rätt

höta........... . x. .

. . . Riksmynt; varder enligt Domboken,

På Embetets vägnar:

Alt .....................

saknar utmätningsbara tillgångar till ofvanberörda böters gäldande; betyga

Resolution

skall, i saknad af tillgång till of vanom förmälda böter, i stället undergå
dagars fängelse vid vatten och bröd.

Landskansliet den...... 1

lämpade för ifyllning, först hos domaren eller domstolen, af uppgifter om domstolen,
som dömt, om utslagets datum, om de lagrum, efter Indika den bötfälde
är dömd, och för hvilken förbrytelse samt till hvilket bötesbelopp han
blifvit fäld; • - vidare hos under exekutor, af intyg att utmätningsbara tillgångar
till böternas gäldande saknas, — derefter hos Konungens K> ef oliv in q skafvande,
af resolution, huru böterna skola förvandlas o. s. v. När deit då inträffar,
att vid böters uttagande enligt saköreslängden, tillgång hos den pliktfälde
saknas, skickar underexekutorn ett exemplar af nämnde blankett till domaren
eller domstolen, som på ofvanberörda sätt ifyller densamma; när detta
skett, och blanketten återkommit, ifyller han sjelf intyg att tillgång till
böterna saknas och inskickar derefter handlingen till Konungens Befallningshafvande,
som if yller resolution om bötesförvandlingen, hvarefter samma handling
återsändes till underexekutor, hvilken ifyller blanketten för fångförpassningen
och insänder den bötfälde till fängelset för att undergå förvandlingsstraffet.

Antiäffas den bötfälde icke inom det distrikt, pa hvars saköreslängd
han är upptagen, anmäles detta förhållande af distriktets underexekutor
hos Konungens Befallningshafvande, som, i anledning deraf, förfar efter
omständigheterna, d. v. s. vänder sig till annan underexekutor, om den
bötfälde finnes inom länet, eller ock, der den sistnämnde veterligen uppehåller
sig i annat län, skickar en blankett till domaren eller domstolen,
för att få den nödiga påteckningen, och derefter sänder samma blankett till
Konungens Befallningshafvande i det län, der den bötfälde vistas, hvilken
sistnämnde Konungens Befallningshafvande i sm ordning skickar den erhållna
blanketten till underexsekutor eller kronobetjeningen, som åter, när
tillgång till böterna saknas hos den bötfälde, lemnar intyg derom å samma
handling, återsänder denna till Konungens Befallningshafvande, der förvandlingsresolutionen
meddelas, hvarefter blanketten sändes tillbaka till underexekutor,
som derå tecknar förpassning och låter inforsla den bötfälde till vederbörligt
häkte att undergå förvandlingsstraffet; kunnande Konungens Befallningshafvande
jemväl, till undvikande af omgång, genast innan blanketten
första gången skickas till underexekutor, derå teckna förvandlingsresolutionen.

På andra halförket.s framsida:

Förpassning

eger att, så vida. eg ådömda böter genast erläggas, till

.......häkte öfverlemna bötfälde

............i.....

för undergående af förvandlingsstraf

Härvid kan visserligen erinras, att då domaren en gång från sig lemnat
saköreslängd, han icke bör vara skyldig att utfärda sådana intyg,
hvarom här är fråga; men då saköreslängderna, så som de vanligen expedieras,
icke innehålla de uppgifter, som, i det fall att böterna skola med
kroppsstraff aftjenas, äro af nöden för fångförteckningens behöriga upprättande,
och då dessa längders ofullständighet numera icke afhjelpes dermed,
att domaren, som desamma utfärdat, sjelf verkställer böternas förvandling,
lärer, efter min tanke, någon tvekan icke kunna uppstå om domarens
skyldighet, att, då sådant för ett domstols-besluts verkställande
är af nöden, jemlikt 12 § i gällande Landshöfdingeinstruktion, kostnadsfritt
lemna Konungens Befallningshafvande erforderligt utdrag ur domboken.
Och om så är, bör domaren gerna finna sig vid att ifylla en till
honom öfversänd blankett, i stället för att låta utskrifva hela utslaget.
Visar sig ett annat förhållande, måste lagstiftaren vara betänkt på att meddela
föreskrifter angående saköreslängdernas innehåll, som ofelbart skola
än mer betunga domaren, enär de flera anteckningar, som kunna komma att
påbjudas, måste göras för alla bötfälde lika vidlyftiga, hvaremot de nu påfordrade
ifyllningarna å tryckta blanketter endast gälla sådane bötfälde, som
sakna tillgångar till böternas gäldande.

Någon gång har jag hört den anmärkning framställas, att de, undei
sista tjugu åren, tid efter annan utkomna, på Kongl. Maj:ts nådiga bref
grundade Cirkulär af Kongl. Fångvårdsstyrelsen — genom hvilka det blifva
kungjordt, att lösgifne kronoarbetskarlar, fästningsfångar och slutligen
ostraffade försvarslöse personer, så af manligt som qvinligt kön, få såsom f r iodUqe
vid Kronoarbetskorpsen eller arbetsfängelserna emottagas, när de sa
önska och hos vederbörande derom sig anmäla, — skulle förlama den
tillsyn å dylika försvarslösa personer, hvilken Konungens Befallningshafvande,
jemlikt Kongl. Stadgan den 29 Maj 1846, har rätt och skyldighet
att utöfva, i det att slik försvarslös person, då han, efter undergångna
varningsgrader, på sätt berörda nådiga Stadga föreskrifver, blifvit hos
Konungens Befallningshafvande instäld för att till allmänt arbete dömas, kan
undandraga sig denna påföljd, genom att allenast föregifva, det han önskar
såsom frivillig begifva sig till någon af ofvannämnda arbetsinrättningar,
der det tillåtes honom att anmäla sig till vida kortare arbetstid, än den,
hvartill han eljest skolat dömas, och dit han sjelfmant och på fri fot får
fortskaffa sig, enär berörda cirkulär uttryckligen förbjuda hans sändande
med fångskjuts. Det skall nemligen, i följd häraf, icke sällan hända, att

den försvarslöse, sedan han erhållit förpassning till en dylik arbetsinrättmng,
underlåter att sig der inställa, fortsätter sitt sysslolösa och vanartiga
lefnadssätt i den ort, som på ofvannämnda sätt velat befria sio- från
honom och att, då han åter antastas och inställes hos Konungens Befallningshafvande,
nyssnämnda förfarande upprepas. &

Det förefaller mig som skulle här något missförstånd af lagstiftningens
rätta sammanhang vara å färde.

Rörande behandlingen af försvarslös person föreskrifver ofvanåberopade
Kongl. Stadga i de delar, som här komma i fråga, att om den försvarslöse
förut är straffad för gröfre brott eller varit för sådant tilltalad
och. haft mot sig besvärande liknelser till brottet, men i brist af full bevisning
icke kunnat till ansvar fällas; eller om han, oaktadt erhållen varning,
en gång inför kommunalnämnd eller två gånger, i trovärdig persons
närvaro, af sådan Tillsyningsman öfver försvarslöse, som i hvarje kommun
skall finnas, uraktlåtit, af fortfarande lättja eller böjelse för ett kringstrykande
eller oordentligt _ lefnadssätt, att förskaffa sig arbete eller att förrätta
det arbete som blifvit af Tillsyningsman anvisadt, Konungens Befallningshafvande
ck skall, uppå yrkande af kommunalnämnd eller Tillsyningsman
i orten, der den försvarslöse finnes eller anträffas, och sedan personen
antingen inför Konungens Befallningshafvande eller, efter dess förordnande,
vid ortens domstol är vorden hörd, ega makt att, när skäl dertill
äro, förelägga den försvarslöse viss lämplig tid att förskaffa sig tjenst
eller annat laga försvar, vid äfventyr att varda dömd till allmänt arbete
under ända till fyra år, allteftersom den försvarslöse förut varit straffad

De från Kongl. Fångvårdsstyrelsen, eller, såsom densamma förut benämndes,
A ongl. Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättning ar i riket utgångna
cirkulär, om hvilka här ofvan förmärs, hafva nedanstående hufvudsakhga
innehall;

Cirkuläret den 7 November 1845: att sedan Kongl. Styrelsen om hösten
1845 till Kongl. Maj:t ingått med underdånig hemställan, att som i
anseende till missgynnande årsvext i flera af rikets provinser, många husbönder
uppsagt sina tjenstehjon till afflyttning under då innevarande höst
och det således vore att förutse, det ett stort antal af de kronoarbetskarlar
som från kronoarbetskorpsen afgått, skulle inom kort finna sig i saknad
af både föda och husrum, Kongl. Maj:t måtte berättiga Kongl. Styrelsen
att låta de karlar, som föy längre eller kortare tid tillbaka afgått
tran nämnda korps och som för det då närvarande eller under loppet af
den förestående vintern saknade utväg att på ärligt sätt sig försörja, åter
såsom frivilliga pa, ett hälft ar anställas vid kronoarbetskorpsen, så långt
utrymmet derstädes medgåfve; så hade Kongl. Maj:t i nådigt bref den 30

Oktober 1845 till denna framställning lemnat bifall, i följd hvaraf Kongl.
Styrelsen genom detta cirkulär underrättade Öfverstathallare-embetet och Konungens
Befallningshafvande, att vederbörande befälhafvare vid kronoarbetskorpsen
erhållit förständigande, att låta de afskedade kronoarbetskarlar,
som dertill sig anmälde, under ofvannämnda tid anställas såsom frivillige
vid korpsen, så länge utrymmet medgåfve deras emottagande.

Cirkuläret den 29 Oktober 1846 tillkännagifver, att Kongl. Maj:t genom
nådigt bref den 17 i samma månad förnyat ofvanberörda medgifvande
för afskedade kronoarbetskarlar, under då påföljande vinter och framgent,
så vidt utrymmet vid kronoarbetskorpsen det tillstadde; och skulle desse
frivillige emottagas på minst ett hälft, högst tvä är.

Cirkuläret den 10 Juni 1847 bestämmer nämnde frivilliges tjenstetid i
månader till minst 12 och högst 24;

Cirkuläret den 9 September 1847 innehåller att, som det ej sällan inträffat,
att f. d. kronoarbetskarlar, hvilka önskat blifva såsom frivillige vid
kronoarbetskorpsen ånyo anstälde, blifvit ä fångskjuts dit afsände, så begärde
Kongl. Styrelsen, att Konungens Befallninghafvande ville tillse, det
sådant hädanefter icke måtte ega rum, utan dy like karlar »varda med pass
försedde för att afgå till den station, der de önska att varda anstälde.

Cirkuläret den 1 November 1850, grundadt på Kongl. brefvet den 16
Oktober samma år, stadgar: att de manspersoner, som antingen undergått
fängelse å fästning, eller hvilka, jemlikt 6 § i Kongl. Maj:ts nådiga Stadga
den 29 Maj 1846, det förelägges att skaffa sig laga försvar, vid äfventyr
att varda till allmänt arbete förfallne, få, i saknad af sådant försvar, ingå
såsom frivillige vid kronoarbetskorpsens fästningsklass, på enahanda vilkor
som frigifne kronoarbetskarlar, så vida de innehafva den för sådana karlar
föreskrifna ålder, från 18 till 55 år, samt äro friske och arbetsföre,
dock att, om ej alla, som dertill sig anmäla, kunna för utrymmets skull
emottagas, Kongl- Styrelsen skulle ega att inskränka rättigheten att såsom
frivillige emottagas till f. d. fästningsfångar, såsom de, hvilka vore i största
behof af någon tillflyktsort; varande tiden, för hvilken de finge sig anmäla
och emottagas, fortfarande 12 till 24 månader; samt

Cirkuläret den 11 Januari 1859, stödt på Kongl. brefvet den 14
December 1858, att bland sådana personer i allmänhet, hvilka, jemlikt 6
§ i Kongl. Stadgan den 29 Maj 1846 och nådiga Kungörelsen den 13 Juli
1853, vid äfventyr, att varda till allmänt arbete dömde, böra förskaffa sig
laga försvar, men för tillfället ej kunna sådant fullgöra, de, som sådant
önska, skola, utan afseende derå, om de varit till allmänt arbete förut
dömde eller icke, och utan annan inskränkning till antalet, än den Kongl.

Styrelsen

Styrelsen funne bristande utrymme inom fängelserna påkalla, få vid de för
försvarslöse personer anvisade arbetsfängelser emottagas såsom frivillige
för vissa korta tider, enligt Kongl. Styrelsens bestämmande och under
vilkor i öfrigt att vara underkastade samma behandling, som för de till
arbete dömde försvarslöse personer är bestämd; varande derjemte stadgadt,
att tiden, under hvilken dessa frivillige anstäldes, skulle vara
från 6 till 24 månader; att qvinnor emottoges endast vid arbetsfängelset
å Norrmalm samt det i Göteborg; och att de, som önskade att varda
såsom frivillige anstälde, sjelfve skulle inställa sig å det ställe, dit de
blifvit för sådant ändamål förpassade, och således icke med fångskjuts ditsändas.

Det skulle väl vara dessa två sist anförda cirkulär, som vid första
påseendet kunde vålla någon tvekan, huruvida icke genom dem Konungens
Befallningshafvandes befogenhet att, enligt 1846 års nådiga Stadga, döma
till allmänt arbete, blifvit inskränkt och begränsad; men om de stadganden,
som der förekomma, och dessas sammanhang med de föregående cirkulären
närmare skärskådas lärer all sådan tvekan försvinna. Tillåtelsen att såsom
frivillige ingå vid kronoarbetskorpsen lemnades först åt f. d. kronoarbetskarlar,
som kunde komma att oförvålladt mista det försvar, de egde såsom
anstälde i tjenst hos husbönder, livilka, i anseende till inträffad missvext,
ej längre kunde behålla, utan, för att minska antalet af sitt husfolk, uppsade
dem. Hvad var då nämnda tillåtelse annat än ett från det allmännas
sida erbjudet, anställning hos husbonde liknande, laga försvar för dylika personer?
Sedermera utsträcktes tillåtelsen till fästningsfångar och andra försvarslöse
af mankön, men med företrädesrätt för de förre, »såsom de, livilka
vore i största behof af en tillflyktsort.» Slutligen tillerkändes samma förmån
dem, som, ehuru ostraffade, voro till allmänt arbete förfallne, och till
qvinnor, utan att densamma ändrade sin ursprungliga natur, att vara ett
från det allmännas sida erbjudet laga försvar.

Betraktas förhållandet ur denna synpunkt, så förefinnes, efter mitt
sätt att se, icke någon stridighet emellan 1846 års nådiga Stadga och
Fångvårdsstyrelsens ofvananförda cirkulär. Rätta tillämpningen af dessa
senare blifver nemligen den att, sedan en försvarslös fått föreläggande
att inom viss tid skaffa sig laga försvar, och detta icke lyckats honom,
han eger att inom den förelagda tiden hos Konungens Befallninghafvande
anmäla, det han önskar såsom frivillig ingå vid allmän arbetsinrättning,
och då bör sådant honom medgifvas, och förpassning för honom utfärdas
till den arbetsstation, der utrymme finnes, och dit han önskar begifva sig.
linnes icke utrymme för frvillige vid någon arbetsstation, så måste han
Just.- Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1868 års Riksdag. 12

dömas till allmänt arbete. Detta blifver också alltid händelsen, då han
icke inom den förelagda tiden anmäler sin önskan, att såsom frivillig begifva
sig till allmänt arbete. Härmed är Konungens Befallningshafvandes
myndighet och anseende fullt oförkränkt, och den försvarslöse har åtnjutit
lättnad i erhållande af laga försvar, hvilket är allt som meranämnda cirkulär
åsyfta.

Der en sådan tillämpning af nu ifrågavarande lagstiftning tilläfventyrs
icke egt rum, utan försvarslöse blifvit förpassade att på fri fot begifva
sig till den arbetsinrättning, de önskat, så snart de anmält denna
sin önskan, äfven om det skett sedan den dem förelagda tid till försvars
anskaffande utlupit och de således rätteligen skolat till allmänt arbete
dömas, torde det vara nödigt att i det föreläggande, som hädanefter
gifves försvarslös att skaffa sig försvar, uttryckligen tillkännagifves, att
han skall inom den utsatta tiden skaffa sig laga försvar eller ock begifva sig
såsom frivillig till allmän arbetsinrättning, vid äfventyr att eljest varda
till allmänt arbete dömd.

De som blifvit till dylik arbetsinrättning förpassade men icke stält
sig förpassningen till efterrättelse utan uppehålla sig fortfarande utan laga
försvar på den ort, hvarifrån de blifvit förpassade, synas mig kunna utan
all betänklighet dömas till allmänt arbete och med fångskjuts till sådan
arbetsstation befordras, enligt grunderna i 3 § 2 inom. af ofvan åberopade
Kongl. Stadga.

Kongl. Förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af
omyndigs egendom den 24 September 1861 föranledde några anmärkningar
redan i min berättelse till 1862 års riksdag och har vid derefter följande
riksdagar varit föremål för allvarsamma angrepp till och med på de
hufvudgrundsatser, på hvilka hon sig stöder. Imedlertid har hon förblifvit
oförändrad och derigenom bevisat, att nämnde grundsatser vunnit erkännande.
Detta hindrar dock icke, att ofullständigheter i förordningen
finnas; och när dessa medfört verkliga olägenheter, har jag trott mig
böra på dem fästa uppmärksamheten.

Den första bland dessa ofullständigheter, hvilka jag äfven anmärkte i
min ofvan åberopade berättelse, är saknaden af föreskrift om laga domstol
i förmyndaremål för omyndig, som är född utom äktenskap och icke blifvit
förakta barn i laga ordning förklarad, eller h vilkens fader väl är känd men
ej'' häfver stadigt hemvist. Saknaden af en dylik föreskrift har visserligen
förlorat någon del af sin betydelse genom Kongl. Förordningen den 16 IVovember

1863, som stadgar, att ogift qvinna, som fyllt tjugufem år, är myndig att
sig och sin egendom sjelf råda och förestå, utan någon sådan anmälan
hos den domstol, »hvarunder hon i förmyndaremål lyder», som Kongl. Förordningen
den 15 Juni 1858 föreskref, men icke destomindre förefinnes i
detta fall en lucka i lagstiftningen, som bör fyllas. Detta kan ske genom
någon förändring af lydelsen i 1 § 1 inom., hvarvid afseende torde böra
fästas på den arfsrätt, Kong]. Förordningen den 14 April 1866, under vissa
vilkor, tillerkänner oäkta barn efter deras moder. Sålunda skulle nämda
moment kunna erhålla ungefärligen denna, från föregående försök i samma
syftemål till en del lånade lydelse:

Förmynderskap stånde under vårdnad af den Rätt, hvarunder den omyndiges
fadei, der han död är, vid dödsfallet lydt eller, om han lefver,
stadigt hemvist häfver. År den omyndige född utom äktenskap och ej för
äkta barn i laga ordning förklarad, höre förmynderskap^ ''under den Rätts
vårdnad, hvarunder modren vid dödsfallet lydt eller, om ho i lefver, stadigt
hemvist häfver. Åro hvarken fader ''eller moder kända, eib r häfver ingendera
af. dem stadigt hemvist, hyde den omyndige i förmyndaremål under
Rätten i den oit, der han bor, da behof af förmyndare för honom yppas,
eller, om han ej stadigt hemvist häfver, der dylikt behof först anmäles. Lefver
fader eller moder,'' men är annan till förmyndare förordnad, eller har
den, som uppnått myndiga år, blifvit under förmyndare stöld, lyde förmynderskapet
under den Rätt, som förmyndare förordnat.

Den erinran, jag i min ofvanåberopade berättelse framstälde, vid ifrågavarande
förordnings 2 §, rörande nödvändigheten att uti de i nämnde § omförmälda
förteckningar upptaga ej endast de förmynderskap, som tillkommit
efter det förordningen kungjordes, utan äfven dem, som förut funnos, behöfver
icke upprepas, emedan denna åsigt sedermera gjort sig allmänneligen gällande,
och de äldre förmynderskapen, om och icke fullständigt, dock i den
män de kommit och komma till vederbörandes kunskap, influtit och inflyta i
nämnda förteckningar. Arbetet med dessa förteckningar, betydligen underlättadt
genom ofvanberörde 1863 års förordning angående qvinnas myndighet vid viss
ålder, är nu, efter hvad jag under mina embetsresor erfarit, till svåraste delen
undangjordt. Att de må vinna ytterligare fullständighet och tillförlitlighet är
hvad som åsyftas^ med de tillägg till förordningen jag ämnar här nedan föreslå.

Vid 3 § må endast i förbigående anmärkas att, enär Socknenämnd,''
som der omtalas, upphört att finnas, berörda uttryck bör utbytas emot
kommunalnämnd ej mindre på detta än och på de öfriga ställen i Förordningen,
der det förekommer.

I Förordningen 4 § saknas föreskrift derom, att likasom räkenskap
skall uppgöras och afslutas årligen och anmälan derom göras hos Rätten

för anteckning i förmyndareförteckningen, så bör ock hos Rätten för samma
ändamål anmälas, när förmynderskap upphör derigenom att den omyndige
blifvit myndig, trädt i gifte eller aflidit. Denna brist har jag hort ofverklagas
ej mindre af domare än af enskilda personer: af de förre derföre
att de af förmyndareförteckningens ofullständighet i sadant hänseende blifvit
förledde att utfärda föreläggande i följd af bristande redovisning för förmynderskap,
hvilka upphört genom den omyndiges uppnådda myndiga ålder,
giftermål eller död: och af de senare, emedan de betungats med lösen för
dylika förelägganden och med skyldighet att på dem svara. Det kan väl tyckas
att, då den omyndiges ålder i nämnda förteckning, enligt nu gällande före
skrift, skall finnas upptagen, någon dylik anmälan ej skulle erfordras,
men sanningen är, att i detta afseende de flesta förmyndareforteckmngar,
dem jag under mina embetsresor varit i tillfälle att granska, befunnits ofullständiga,
och har detta varit händelsen företrädesvis i fråga om förmynderskap,
tillkomna före år 1862. En sådan ofullständighet åter afhjelpes, enligt
min tanke, på ett lättare och mera praktiskt sätt, genom att dagga ormyndarena
att anmäla förmyndareskaps upphörande för myndlingarnes ålders
skull, än genom de förres förpligtande att ingifva felande alders-uppgifter
rörande myndlingarne och domarenas besvärande med dessa uppgifters

införande i förmyndareförteckningarne. , ... ,

I följd af det sålunda anförda,, skulle § 4 af ifrågavarande förord

ning kunna erhålla följande förändrade lydelse: _ ,

4 § Förmyndare skall, för hvart år, afsluta räkning öfver allt det
han har om händer, med uppgift af den säkerhet, hvaremot den omyndiges
reda penningar utsatta äro, och ingifve, vid början af följande ar,
den räkning, jemte ett utdrag derur, innehållande summarisk uppgift åt
den omyndiges behållning så i fast som i lös egendom till Gode mannen
eller Kommunalnämnden. 1 detta utdrag skall och tillkannagifvas om, under
årets lopp, förmyndareskap upphört, ehvad den omyndige uppnatt myndig
ålder eller aflidit, eller omyndig qvinna trädt i äktenskap. Det utdrag, hvarom
nu sagdt är, skall etc.

Hvad jag i min förut åberopade berättelse antydde, nemligen att sva
righet skulle uppstå vid tillämpningen af föreskriften i 5 §, att, om Gode
männen finna nödigt, att förmyndaren lemnar inteckning eller annan säkerhet
för de medel, som hos honom innestå, Rätten derom skall förordna,
efter förmyndarens hörande, såsom nödigt och skäligt prof vas, tiar
verkligen inträffat och måste fortfarande inträffa i de fall da, änskönt
Rätten förordnar, att dylik säkerhet bör lemnas, förmyndaren likväl bibe
hålles vid förmynderskapet; ty hvem skall omhändertaga den sålunda stalda
säkerhet, ehvad densamma består i inteckning uti förmyndarens egendom

eller och i andra värdepapper? Då slik säkerhet icke lämpligen bort förblifva
i förmyndarens förvar, har en och annan domare tagit densamma
i sin vård, andra öfverlemnat säkerheten till kommunalnämnden i den socken,
förmyndaren tillhörde. Det synes alltså att föreskrift i detta hänseende
ej utan olägenhet kan undvaras, och vid val af de utvägar, som stå till buds,
har jag ansett säkerhetshandlingarnes nedsättande hos kommunalnämnden i
den socken, till hvilken den omyndige, efter de i 1 § stadgade grunder, bör anses
höra, hafva företräde och derföre ett tillägg till 5 §:n böra göras af
innehåll hufvudsakligen: Förordnar Rätten, att förmyndaren dylik säkerhet

lemna skall, och bibeliålles denna ändock vid förmynd er skåpet, värde slik säkerhet
i förvar satt hos kommunalnämnden i den församling, till hvilken den
omyndige, efter de i 1 § stadgade grunder, må anses höra.

I likhet med hvad som egt rum i föregående embetsberättelse!-, intages
här nedanstående:

Sammandrag af Revisions-sekrcterarncs Arhets-rcdogörclsc för är 1866.

Balans, vid slutet af år 1865:

Revisionssaker ....

Skiftesmål .....

General-auditörs-ärenden
Hemstälda brottmål . .

Besvärs- och ansökningsmål

Inkomna, mål under 1866:

Revisionssaker.....

Skiftesmål.......

General-auditörs-ärenden . .

Hemstälda brottmål . . .

Besvärs- och ansökningsmål
Kabinetts-mål.....

Af gjorda mål under år 1866:

Revisionssaker ...... 503.

Skiftesmål.........105.

General-auditörs-ärenden ... 16.

Hemstälda brottmål..... 7.

, Besvärs- och ansökningsmål . . 1,162.

Kabinetts-mål.......122. 1,915.

310.

48.

314. 676.

456.

101.

17.

1068.

122. 1,770.

.2,446.

Balans till år 1867:

Revisionssaker....... 263.

Skiftesmål........44.

General-auditörs-ärenden ... 4.

Besvärs- och ansökningsmål . . 220. 534, 2 446

Balansen, som vid början af år 1867 utgjorde 676

och vid samma års slut.......531

har således under året minskats med. . . 145 mål.

Af denna minskning belöper på

Revissionssaker .... 47.

Skiftesmål..... 4.

Hemstälda brottmål . . 1.

Besvärs- och ansökningsmål 94. 440.

Deremot har balansen ökats med

General-auditörs-ärende . . 1. 445.

Af de till år 1867 balanserade Revisionssaker hafva inkommit

år	1861	... 1.
»	1862	... 1.
»	1863	... 1.
»	1864	... 3.
»	1865	... 22.
»	1866	. . . 235.

Jemförelse mellan antalet inkomna och afbörda mål under
sistförflutna fem år.

År 1862
» 1863
» 1864
» 1865
» 1866

Inkomna mål.

Afgjorda mål.

u> a
a <

*r 5''

a —.

CO
— sr*

t-1 n

goi, ?

3 >

»e EL

Sr 3-

rc —.

T5 2

3 -

iso

? ''

a ^ K

r ■

1=1

380

375

325

465

456

130

154

124

101

11471671
11431685
1240 1702
10941690
1207 1770

441

604

580

472

503

169

215

133

134
105

1319

1348

1245

1249

1300

1941

2182

1969

1863

1915

Minskningen i antalet balanserade Revisionssaker, hvilken började

år 1861	med.......
har fortgått » 1862	))
» 1863	»
» 1864
» 1865	»
» 1866	))
Summa minskning i balansen under sex år	. 634.

Föredragningen i Högsta Domstolen af lagärenden upptog

under år 1864 ..... 17 dagar.

” » 1865 .....43 »

» . » 1866 ..... 17 b

Från Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern har, uppå framstäld
förfrågan, det svar erhållits, att efter sist förflutna riksmötes början någon
förklaring öfver lagen icke blifvit, i den ordning Regeringsformens 19 §
bestämmer, meddelad.

Det senast förflutna årets embetsresa omfattade delar af Westergötland,
Bohuslän, Wermland, Nerike, Dalarne, Westmanland och Upland. Embetsförvaltningen
så vid domstolarne som hos de exsekutiva myndigheter,
der besök under resan skedde, gaf icke anledning till några väsentliga anmärkningar.
Fängelserna likasom arkifven vid domstolarne och exsekutionssätena
befunnos för det mesta i tillfredställande skick; och vården om förmyndarväsendet
var, med få undantag, ordentligen handhafd. Den i landet
rådande ofördelaktiga ekonomiska ställningen kunde vid granskningen af konkurs-
och exsekutionsdiarierna icke undgå uppmärksamheten; dock syntes
antalet af konkurser^ synnerligast på landet, vara till någon mån i aftagande.
Vid exsekutionssätena var lagsökningarnes antal, då åtminstone,
icke i tilltagande, utom å landskansliet i Wermlands län, hvarest diariinumern
för dylika ärenden den 30 Juli uppgått till 9,217. Det befanns ock
vid genomseende af underexsekutorernes qvartalsrapporter derstädes, att, för
försäljning af ett parti utmätt löst gods, sjuton auktioner efter hvarandra hållits,
utan att godset blifvit försåldt. Äfvenledes uppgafs det, att understundom
dylikt gods måst förflyttas från en socken till en annan, för att finna köpare.
Nästan enahanda skulle förhållandet vara i Dalsland.

Hvad i öfrigt under nämnda embetsresa förekommit, inhemtas af resediariet,
som, tillika med Justitie-Ombudsmans-expeditionens diarier och
registratur, kommer att öfverlemnas till Lagutskottet.

Till fullgörande af den i 14 § af Instruktionen för Justitieombudsmannen
lemnade föreskrift angående redovisning för behandlingen af Rikets Ständers
eller Riksdagens hos Kongl. Maj:ts anmälda beslut och gjorda underdåniga
hemställningar, har jag förskaffat mig från Kongl. Statsdepartementen
uppgifter

dels på de så beskaffade beslut och hem ställningar, som under sistförflutna
riksmöte till Kongl. Maj:t inkommit och blifvit af Kongl. Maj:t
gillade, utfärdade och i verket stälda; varande i enlighet dermed förteckning
jemväl upprättad öfver dem, som icke blifvit i nåder afgjord^;

dels ock öfver de äldre beslut och hemställningar, som i min berättelse
till sistförflutna riksdag upptogos, såsom helt och hållet eller till någon
del oafgjorda, samt öfver de åtgärder, som med dessa under tiden

blifvit vidtagna. .

Nämnda uppgifter tillika med eu tabell öfver de underdåniga skrifvelser,
som vid nästförflutna riksmöte af Riksdagen aflätos, finnas intagna i
Bilagorna till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1868.

N. L Fröman.

Arvid fJirich.

BILAGA

TILL

RIKETS STÄNDER JUST1TIE OMBUDSMANS BERÄTTELSE

186S.

-■m -

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS E. Westreli,, 18G7.

'' fiUf ,i\\ . . ii;

Uppgifter från de serskilda Kongl. Stats-Departementen pa Rikets Ständers
under Riksdagen åren 1866 och 1867 aflåtne underdåniga skrivelser,
jemte anteckning om de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna. *)

Iso Kongl. Justitie-departemcntet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 11 Mars 1867, angående en beslutad
förändring i Tryckfrihetslagen. (1.)

1867 den 11 April i Statsrådet anmäld och afgjord, samt svar å Rikssalen ineddeladt
Riksdagen vid dess afslutande.

2:o af den 14 Mars 1867, angående verkstäld omröstning öfver Högste Domstolens
ledamöter. (6.)

1867 den 30 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.

3:o af den 14 Mars 1867, angående val af Justitie-Ombudsman och dess
Suppleant. (7.)

1867 den 30 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.

4:o af den 2 April 1867, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition om antagande
af en lag angående efterbildning af konstverk. (14.)

1867 den 3 Maj nådig Förordning utfärdad.

5:o af den 8 Maj 1867, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Andra Hufvudtitel. (59.)

1867 den 17 Maj i Statsrådet anmäld och nådigt Bref i ämnet till vederbörande
expedieradt.

6:o af den 8 Maj 1867, angående utfärdande af förnyad ansvarighetslag för
Riksdagens Fullmäktige i Banken. (70.)

*) De vid slutet åt hvarje rubrik, inom parenthes, utsatte siffertal visa skrifvtlsens nummer i Tionde Samlingen
af Bihanget till Riksdagens protokoll.

Sedan Högste Domstolen öfver ifrågavarande ansvarighetslag blifvit hörd, har Ivongl.
Maj:t i Statsrådet den 5 sistlidne November förklarat sig förhindrad att densamma
utfärda.

7:o af den 8 Maj 1867, om utfärdande af ny ansvarighetslag för de af Riksdagen
förordnade Styrelseledamöter för Lånekontoren i orterna. (71.)

Sedan Högste Domstolen öfver ifrågavarande ansvarighetslag blifvit hörd, har Kongl.
Maj:t i Statsrådet den 5 sistlidne November förklarat sig förhindrad att densamma
utfärda.

8:o af den 6 Maj 1867, om ändring i Kongl. Förordningen den 26 Oktober
1858, i afseende på förbud emot gemensamma andaktsöfningar utan prests
ledning, då allmän gudstjenst hålles. (47.)

Kongl. Maj:t har, efter Högste Domstolens hörande, den 5 sistlidne November i
Statsrådet förklarat ifrågavarande förslag böra förfalla.

9:o af den 6 Maj 1867, angående ändring i 16 Kap. 5 och 13 §§ Jorda''
Balken. (48.)

Efter Högste Domstolens hörande blef ifrågavarande förslag af Kongl. Maj:t i Statsrådet
den 22 Oktober 1867 bifallet och Förordning under samma dag utfärdad.

]0:o af den 6 Maj 1867, angående tillägg till 17 Kap. 6 § Handels-Balken,
i fråga om jordegares förmånsrätt till arrendators lösegendom. (49.)

1867 den 22 Oktober blef förslaget, efter det Högste Domstolen blifvit hörd, af
Kongl. Maj:t gilladt och förordning under samma dag utfärdad.

11 :o af den 6 Maj 1867, angående förslag till författning om vilkoren för
utmätning af växande gröda. (50.)

Sedan Högste Domstolen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, blef ifrågavarande
skrifvelse den 22 Oktober 1867 i Statsrådet anmäld, men fann Kongl. Maj:t icke
skäl att till förslaget lemna bifall.

12:o af den 13 Maj 1867, om förändrad lydelse af vittneseden. (86.)

Den 5 sistlidne November har Kongl. Maj:t, sedan Högste Domstolen blifvit hörd,
med bifall till Riksdagens förslag, låtit utfärda förordning härom.

13:o af den 13 Maj 1867, rörande åtgärder till domstols-arkivens bevarande.
(87.)

Sedan Riksarkivarien öfver Riksdagens ifrågavarande förslag afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande, har detsamma blifvit till Rikets Hofrätter remitteradt, hvilka
ännu ej med yttranden inkommit.

14:o af den 14 Maj 1867, angående ändringar i gällande stadganden om Prestoch
Pastoralexamen, samt om andra vilkor för presterlig befordran. (91.)
Kongl. Maj:t beslöt i Statsrådet den 28 Maj 1867 att Kansleren för Rikets Universiteter
samt Hof-konsistorium och samtlige Konsistorierna i riket skulle öfver
ifrågavarande förslag höras, men äro de infordrade utlåtandena ännu ej fullständigt
inkomna.

15:o af den 14 Maj 1867, om förändrad lydelse af 51 § konkurslagen. (92.)
Kong], Maj:t har, efter det Högste Domstolen varit hörd, i Statsrådet den 5 sistone
November till ifrågavarande förslag lemnat sitt bifall, och låtit Förordning
under samma dag utfärdas.

Stockholn den 18 December 1867.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o Kong!. Utrikes-dcpartementet.

16:0 Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 8 Maj 1867, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (60).

1867 den 13 Juni inför Kongl. Maj:ts i underdånighet föredragen och derefter i
vanlig ordning till verkställighet befordrad.

3:o Kong!. Civil-dcpartemeiitet.

17:o af den 11 Mars, i anledning af Kongl. Majrts nådiga Proposition, angående
statsbidrag till anläggande af väg invid Råne-elf emellan allmänna
kust-landsvägen samt Degersels Öfverstby. (5).

1867 den 22 Mars i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t, med gillande af den
upprättade planen för nämnde väganläggning, bemyndigade Statskontoret att det af
Riksdagen beviljade anslaget i Riksgäldskontoret reqvirera, för att, i män af behof,
ofversändas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län, som har att
vidtaga lämpliga anordningar för medlens användande till afsedda ändamålet, samt
med redovisning deröfver, efter arbetets fullbordande, till Kong], Maj:t inkomma.
18:o af den 28 Mars, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
upplåtande åt Sandby församling i Malmöhus län under ständig besittningsrätt
af ett tunnland jord från Flyinge kungsgårds utmark, för uppförande
af en skolhusbyggnad. (20).

Anmäld den 20 April 1867, och Riksdagens belsut vederbörande till efterrättelse
och iakttagande meddeladt.

19:o af den 28 Mars, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition, angående
afskrifning ur räkenskaperne af de förre Lokomotivföraren G. A. Riex ådömde,
af allmänna medel bestridda ersättningar m. m. (15).

Anmäld den 20 April 1867, då Riksdagens beslut blef Styrelsen för Statens jernvägstrafik
till efterrättelse och iakttagande meddeladt.

20:o af den 24 April, angående Bihanget till Riksdagens protokoll. (29).

1867 den 10 Maj i underdånighet anmälde, hvarvid Kongl. Maj:t, med gillande
af Riksdagens anhållan att komité-betänkanden i frågor, som böra blifva föremål
för Riksdagens pröfning, må tryckas i samma format, som Bihanget till Riksdagens
protokoll, förordnade att innehållet af deu underdåniga skrifvelsen skulle meddelas
samtlige Stats-Departement till behörigt iakttagande för alla de fall, der icke
serskilda förhållanden möjligen funnes böra till undantag från den allmänna bestämmelsen
föranleda.

21 :o Af den 30 April, angående afgifvande till Riksdagen af en aflöningsstat
och årlig förslagsberäkning öfver de öfriga kostnader, som med Statens
järnvägstrafik och förvaltning äro förenade. (33.)

Den 31 Maj 1867 anbefaldes Styrelsen för jernvägstrafiken, att innan den 1 Oktober
inkomma med underdånigt förslag till en så beskaffad kostnads- och utgiftsstat
för år 1869, som Riksdagen begärt, och att i sammanhang dermed tillika föreslå
de vilkor i afseende på tjenstemännens vid trafikstaten antagande och entledigande,
som kunde anses lämpliga att till iakttagande fastställa.

22:o Af den 30 April, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller distillerade sprirituösa drycker. (35).

Med gillande af Riksdagens härutinnan anmälda beslut, är den 17 Maj 1867 nådig
Kungörelse i ämnet af Kongl. Maj:ts utfärdad.

23:o af den 8 Maj, angående statsbidrag för vägars anläggning och förbättring,
hamnbyggnader och kanalarbeten, äfvensom sjösänkningar och andra
vattenaftappningsföretag med flera dylika föremål. (78).

1867 den 31 Maj i underdånighet anmäld, och skulle Riksdagens beslut meddelas
Styrelsen för allmänna Väg- ocs Vattenbyggnader, med befallning att i anledning
deraf vidtaga de på Styrelsen ankommande åtgärder.

24:o af den 8 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts Proposition, angående rättighet
för fjerdingsman, som beordras till tjensteförrättning utom sitt distrikt,
till beväringsmönstringar, marknader och dylikt, att för sådan förrättning
uppbära serskild ersättning. (69).

Anmäld den 17 Maj 1867, och nådig kungörelse i ännet utfärdad.

25:o af den 8 Maj, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende på
de statsbidrag, som under Riksdagen beviljats för väganläggningar, vägförbättringar,
hamnanläggningar, m. m. (79.)

Anmäld den 31 Maj 1867, hvarvid Kongl. Maj:t, med gillande af de vilkor och
bestämmelser, som enligt den underdåniga skrifvelsen, blifvit af Riksdagen fastställde,
förordnade att innehållet af samma skrifvelse skulle meddelas Styselsen föi
allmänna Väg- och Vattenbyggnader för behörigt iakttagande i hvad på Styrelsen

berodde; hvarjemte förklarades att, i afseende å ifrågavarande anslag, hvad under
den 6 Juli 1866 förordnats komme att framgent lända till efterrättelse.

26:o af den 8 Maj, angående reglering af utgifterne under Riksstatens Sjette
Hufvudtitel. (63).

Den 31 Maj 1867 anmäldes i underdånighet denna skrifvelse, då Kongl. Maj:t,
med godkännande af de beslut, som i afseende å Sjette Hufvudtiteln blifvit, med
afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit, af Riksdagen fattade, förordnade, att
innehållet af den underdåniga skrifvelsen skulle meddelas så väl Statskontoret till
kännedom och efterrättelse, som ock öfrige vederbörande förvaltande verk, styrelser
och chefer i de delar, som dem serskildt anginge, till behörigt iakttagande;
hvarjemte, i afseende å vissa delar af ifrågavarande skrifvelse, deraf föranledda
serskilda beslut meddelades. Hvad serskildt beträffar 2:dra punkten deruti, i anledning''
af ifrågasatt indragning eller förändrad organisation af Kommerse-Collegium,
— hvilken del af Riksdagens skrifvelse ånyo inför Kongl. Maj:t anmäldes den
5 sistlidne Juli —, behagade då Kongl. Maj:t, som förklarade Sig icke finna den
af serskilde kommitterade i afgifvet förslag af den 26 Maj 1859 föreslagna ombildning
af bemälda Collegium till en styrelse för handel, bergverk och slöjder, innefatta
sådana fördelar framför den nuvarande organisationen, att detta förslag kunde
vinna nådigt afseende, och att Kongl. Maj:t framdeles ville taga i nådigt öfvervägande,
huruvida en sådan anordning kunde ske, att de till Kommerse-Collegium
hörande mål och ärenden må, utan uppoffring af deras ändamålsenliga handhafvande,
kunna på annat till besparing i statsutgifterne ledande sätt .pröfvas och
afgöras, dels bestämma att emellertid det lediga presidents-embetet i Collegium
icke för närvarande komme att återbesättas, dels ock anbefalla Collegium att, intilldess
annorlunda beslutas, endast på förordnande och tills vidare tillsätta de (fenster
och befattningar inom Collegium, som under tiden varda lediga.

27:o af den 8 Maj, angående vilkoren för bränvinstillverkning. (57).

1867 den 17 Maj anmäld, och förnyad nådig förordning i ämnet utfärdad.

28:o af den 15 Maj, angående för innevarande år beslutad tilläggsafgift till
nu gällande afgift för tillverkning af bränvin. (96).

Anmäld i sammanhang med nästförestående underdåniga skrifvelse.

29:o af den 14 Maj, i fråga om förhöjning i afgiftsrestitutionen vid utförsel
af bränvin till utrikes ort. (83).

Den 31 Maj 1867 i underdånighet anmäld och nådig kungörelse i anledning deraf
utfärdad.

30:o af den 14 Maj, angående beviljadt anslag för fortsättande af Statens
jernvägsbyggnader. (88).

Vid föredragning häraf den 31 Maj 1867 beslöts att innehållet af denna underdåniga
skrifvelse skulle meddelas Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader till

iakttagande vid uppgörandet af det förslag till jernvägsbyggnadsarbetenas fortsättning
under nästa år, som det åligger Styrelsen att till Kongl. Maj:t afgifva.

31:o af den 14 Maj, angående revisionen af de under Konnnerce-Collegii
förvaltning stälda fonder. (89.)

1867 den 31 Maj anmäld, då Kommerce-Collegium anbefaldes att med underdånigt
utlåtande i anledning häraf inkomma.

1867 den 6 December ånyo anmäld, hvarvid Kongl. Maj:t fann Riksdagens
framställning icke föranleda åtgärd i vidsträcktare mån än att Kongl. Maj:t förordnat
att räkenskaperne rörande de under Kommerce-Collegii förvaltning stälde
fonder och medel, med undantag af manufaktur-diskontfonden, skola till Kammarrätten
aflemna» sednast före utgången af April månad året näst efter det, hvilket
räkenskaperne omfatta.

32:o af den 13 Maj, om befrielse för nämndemän, från vissa dem åliggande
tjenstbarheter. (85).

1867 den 31 Maj anbefaldes Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande att före
den 1 påföljande September inkomma med utlåtande och förslag i anledning af
Riksdagens ifrågavarande framställning. Den 13 dennes föredrogos handlingarne
i denna fråga och beslöts dervid utfärdande af nådig Kungörelse i ämnet.

Stockholm den 20 December 1867.

Au g. öst er g

ren.

4:o Kongl. Finans departementet.

33:o af den 11 Mars 1867, angående riksdagskostnadernas bestridande genom
Riksgäldskontor. (3).

Riksdagens berörda beslut har under den 22 Mars 1867 blifvit Statskontoret till
kännedom och efterrättelse meddeladt.

34:o af den 11 Mars 1867, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående åtgärder till behöfvandes undsättning vid inträffande missvext. (4).
Om Riksdagens, i öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t föreslagit, fattade beslut
har, under den 22 Mars 1867," Statskontoret blifvit till kännedom och efterrättelse
förständigadt, med föreskrift tillika att om hvad Riksdagen rörande sättet
för de anvisade tillgångarnes användande stadgat, aflåta cirkulär till Kongl. Maj:ts
samtlige Befallningshafvande.

35:o af den 20 Mars 1867 i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående Arrendatorn C. M. Molins befriande från arrendet af Nyqvarns
bro. (12).

Riksdagens

Riksdagens förenämnde af Kongl. Maj:ts nådiga framställning föranledda beslut
har Kongl. Maj:t under den 5 April 1867 meddelat Kammar-Collegium till efterrättelse
och vederbörandes förständigande; hvarförutan nådig skrifvelse i ämnet
till Statskontoret afgått.

3(ko af den 20 Mars 1867, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposision
angående upplåtelse af en kronotomt till Warsla sockens kyrka. (13),
Riksdagens i förevarande fråga enligt Kongl. Maj:ts nådiga framställning fattade
beslut, har under den 5 April 1867 blifvit Domkapitlet i Skara stift till egen kännedom
och sökänderna förständigande meddeladt, äfvensom nådigt Bref i ämnet afgått till
Kammar-Collegium.

37:o af den 28 Mars 1867 i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående nedsättning af arrendet å indragna chefsbohemmanet Gettnabo N:o
1 uti Kalmar län m. m. (16.)

Enligt nådigt beslut af den 11 April 1867 har denna underdåniga skrifvelses innehåll
blifvit Kammar-Collegium och Statskontoret till egen och vederbörandes underdåniga
efterrättelse meddeladt.

3S:o af den 4 April 1867 i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående restitution till Kammarjunkaren H. de Campe’s konkursmassa af
erlagd afgift för bränvinstillverkning. (21).

Hvad Riksdagen i anledning af förevarande nådiga framställning beslutat, har
Kongl. Maj:t under den 11 i berörde månad meddelat Kammar-Collegium och
Statskontoret till egen och vederbörandes underdåniga efterrättelse.

39:o af den 4 April 1867 i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Preposition
angående upphörande af grundräntas utgörande för valk- och stampverk. (22).
Under den 11 samma månad har Kongl, Maj:t dels låtit utfärda nådig Kungörelse
om uteslutande från och med år 1868 utur jordaböckerna af alla deruti för valkoch
stampverk uppförda räntor, äfvensom rusttjenstmarker och rusttjenstafgifter;

dels ock vid pröfning af frågan i hvad mån ersättning torde vederbörande indelningshafvare
tilläggas för härigenom uppkommande förlust, funnit, att af de
tvänne räntor af förevarande beskaffenhet, som blifvit anordnade, ersättning borde
utgå endast för den ena eller räntan af Flugebro stamp i Christianstads län, hvarjemte
Kongl. Maj:t ej mindre härom underrättat Kammar-Collegium, utan ock beträffande
utbetalande af berörda ersättning lemnat Statskontoret erforderliga föreskrifter.

40:o af den 4 April 1867 i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående nedsättning i ränta för Trysunda fiske. (23).

Vid föredragning häraf den 11 April 1867 har Kongl. Maj:t i nåder befallt att förevarande
underdåniga skrifvelse, hvarigenom Riksdagen i viss mån bifallit hvad
Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit; skulle meddelas Kammar-Collegium till egen och
vederbörandes underdåniga efterrättelse.

Bil. till Just. Ombudsmannens Ernbets-Berättelse till 1868 års Riksdag.

41:o af den 4 April 1867, angående utarrenderade kungsgårdars och öfriga
kronolägenheters förvaltning. (24.)

I underdånighet anmäld den 11 samma månad, då Kammar-Collegium i nåder förständigats
att, åt de berättelser, hvilka angående kungsgårdars och öfriga kronolägenheters
förvaltning enligt § 20 i Collegii instruktion, hädanefter böra årligen
insändas, gifva den form och den fullständighet, som Riksdagen i denna underdåniga
skrifvelse begärt.

42:o af den 10 April 1867, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående tillåtelse för Göteborgs stad att inlösa eganderätten till kronosäteriet
1 mantal Sannegården. (26.)

Med anledning häraf har Kongl. Maj:t under den 26 samma månad uppdragit åt
Kammar-Collegium att föranstalta''om afslutande af ifrågavarande skatteförsäljning
på de af Riksdagen gillade vilkor och utfärda skattebref å egendomen, äfvensom
att ombesörja de i följd af denna försäljning erforderliga samt af nämnda Collegium
föreslagna åtgärder.

43:o af den 10 April 1867, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående skatteförsäljning af Östra kronoallmänningen i Örebro län, för afslutande
af regleringen rörande de s. k. frisocknarnes tjenstbarheter till
Dylta svafvelbruk. (27.)

Sedan Kongl. Maj:t under den 3 Maj 1867 låtit infordra egarens af Dylta svafvelbruk
yttrande, huruvida han på de af Riksdagen nu antagna vilkor vore benägen
att afsluta ifrågavarande reglering, så och efter det samma yttrande den 4 derpåföljde
Juli inkommit, har Kammar-Collegium genom nådig remiss den 11 uti sistnämnda
månad anbefallts att afgifva utlåtande rörande de åtgärder, hvilka för verkställighet
af regleringen i enlighet med Riksdagens beslut kunde finnas erforderliga,
samt dervid jemväl yttra sig öfver de af bemälde bruksegare nu sednast i
frågan äskade tilläggsbestämmelser, hvilket utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t
inkommit.

44:o af den 13 April 1867. angående tillstånd för Kronolänsmanuen J. F.
Dusen att mot gångbart stämpelpapper utbyta sådant af bankomynts valör
till ett belopp af 64 R:dr 18 öre. (28.)

För verkställighet af Riksdagens i berörda hänseende anmälda beslut har under
den 3 Maj 1867 Statskontoret erhållit nådig befallning att förständiga vederbörande
det utbyte af ifrågavarande stämpelpapper må i Östergötlands läns ränteri
verkställas.

4*:o af den 24 April 1867, angående befrielse för skeppare å utrikes gående
fartyg och båtar att lägga till vid tullstation belägen utanför destinationsorten.
(32.)

Medelst nådig remiss af den 10 Maj 1867, har General Tullstyrelsen förständigats
att i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl.Maj:t inkommit.

46:o af den 3 Maj 1867, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om
den under N:o 2 vid Skeppsbron i hufvudstaden belägna, Kronan tillhöriga
f. d. Ridderstolpeska egendomens användande till byggnad för Telegrafverket.
(41.)

Vid föredragning häraf den 10 i samma månad, anbefaldes Generalpoststyrelsen
och Telegrafstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af den utaf
Riksdagen uti förevarande skrifvelse väckta fråga, huruvida icke Post- och Telegrafverken
lämpligen må i en gemensam lokal inrymmas; och sedan berörda utlåtande
under den 7 derpåföljda Augusti inkommit, har Kongl. Maj:t den 22 nästlidna
November, enär, med afseende å hvad i berörda utlåtande anförts, någon
egentlig fördel icke syntes vara att vinna genom de omförmälda verkens sammanförande
i en gemensam lokal, hvartill för öfrigt nu ifrågavarande egendom icke
kunde anses lemna tillräckligt utrymme, funnit godt att då egendomen, hvilken
fortfarande ansågs särdeles lämplig till lokal för Telegrafstyrelsen och Stockholms
Telegrafstation antagligen icke under den närmaste framtiden i sin helhet erfordrades
för berörda ändamål, utan derutöfver sannolikt kunde lemna utrymme för ett
eller annat af de öfriga embetsverk, för hvilka lokaler nu måste förhyras, anbefalt
Ofver-Intendents-embetet att efter samråd med vederbörande till Kongl. Maj:t ingifva
plan och förslag till uppförande å ifrågavarande tomt af en byggnad med
Embetslokaler såväl för Telegrafstyrelsen och Stockholms Telegrafstation, som för
de öfriga embetsverk, hvilka der möjligen kunde inrymmas; varande sålunda infordrade
plan och förslag ännu icke till Kongl. Maj:t inkomna.

47:o af den 30 April 1867 angående Stämpelpappersafgiften. (36.)

I anledning häraf har Kongl. Maj:t under den 10 Maj 1867, medelst nådig Kungörelse,
enligt Riksdagens beslut, förordnat, att den i ämnet den 23 November 1866
utfärdade Kungörelse skall fortfarande lända till efterrättelse äfven från nästkommande
års början, till slutet af det år, under hvars lopp ny stämpelpappersbevillning
varder af Riksdagen faststäld.

48:o af den 3 Maj 1867, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter
aflidna Christina Charlotta Nyman. (40.)

Efter inhämtande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Kopparbergs län underdåniga
utlåtande i ämnet, har Kongl. Magt under den 17 sistlidne Juli i nåder
godkänt detta Riksdagens beslut, med föreskrift att den af ifrågavarande danaarfsmedel
bildade fond skall ställas under förvaltning af Skolrådet i Christina församling,
för den årliga räntans användande till det bestämda ändamålet, hvarom nådigt
Bref till Kongl. Maj:ts bemälda Befallningshafvande aflåtits.

49:o af den 4 Maj 1867, angående val af Fullmägtige i Riksbanken. (46).
50:o af den 4 Maj 1867, angående val af Fullmägtige i Riksgäldskontor. (45.)
Den 10 Maj 1867 hafva förberörda två skrivelser blifvit i underdånighet anmälda;
och skulle, såsom icke påkallande någon åtgärd, läggas till handlingarna.

— 12 —

51 :o af den 3 Maj 1867, i anledning af år 1866 verkstäld revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1864. (42.)

I underdånighet föredragen den 17 Maj 1867, hvarvid Statskontoret medelst nådig
remiss förständigades att åstadkomma den af Riksdagen begärda utredning, om och
i hvilka hänseenden ytterligare nedsättning i omkostnaderna för stäinpelpappersuppbörden
än den, som jemlikt Statskontorets redan i ämnet afgifna underdåniga
utlåtande vore att emotse, skäligen kunde ega rum; hvilken utredning ännu icke
till Kongl. Maj:t inkommit.

I afseende å hvad Riksdagen i denna underdåniga skrifvelse för öfrigt yttrat
och hemställt skulle transsumter af samma, skrifvelse jemte protokollsutdrag,
för underdånig föredragning, meddelas vederbörande andra Stats-Departementer.

52:o af den 6 Maj 1867, angående upprättande af en fullständig tablå öfver
Statsverkets ställning. (51.)

Vid föredragning häraf den 13 påföljande Juni, hafva nödige föreskrifter för vinnande
af det med Riksdagens förevarande skrifvelse afsedda ändamål i nåder meddelats
följande till Finans-departementet hörande embetsmyndigheter, nemligen:
Kammar-Kollegium, Statskontoret, Riksmarskalks-embetet, General-Poststyrelsen,
Telegrafstyrelsen, General-Tullstyrelsen, Ofver-Intendents-embetet och Skogsstyrelsen;
äfvensom protokollsutdrag i ämnet aflåtits till öfriga Stats-departernenter,
för inhemtande från dithörande myndigheter af de erforderliga upplysningarne,
hvilka derefter skulle till Finans-departementet, för vidare handläggning, öfverlemnas;
och är, sedan sålunda infordrade uppgifter numera inkommit, frågan på
Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

53:o af den 6 ''Maj 1867 angående utsträckning af Kronolänsmännens fribrefsrätt.
(52.)

Efter inhemtande af General-Poststyrelsens underdåniga utlåtande, har Kongl.
Maj:t den 13 innevarande månad Riksdagens ifrågavarande framstälning till nådig
pröfning förehaft och dervid funnit godt att dénsamma bifalla, under meddelande
af åtskilliga utaf General-Poststyrelsen föreslagna kontroll-föreskrifter.

54:o af den 8 Maj 1867 angående regleringen af utgifterna under RiksStatens
Första Hufvudtitel. (58.)

Enligt nådigt beslut af den 17 i samma månad har innehållet af förevarande underdåniga
skrifvelse blifvit Statskontoret och Riksmarskalks-embetet till kännedom
och efterrättelse meddeladt.

55:o af den 8 Maj 1867, angående regleringen af utgifterna under RiksStatens
Sjunde Hufvudtitel. (64.)

Under den 17 samma månad hos Kongl. Maj:t i nåder låtit innehållet af berörda
skrifvelse Statskontoret meddela, äfvensom Riksgäldskontoret och öfriga vederbörande
Embetsverk, i hvad dem serskild! rörde, af ifrågavarande skrifvelse undfått
del, med förständigande tillika för Ofver-Intendents-embetet att till följd af hvad

Riksdagen yttrat i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga framställning om anslag till
uppförande af Landhöfdinge-residens i Carlstad, efter Läns-Styrelsens hörande, till
Kongl. Maj:t inkomma med nytt förslag i ämnet, under iakttagande af den nedsättning
i kostnad, som kunde utan ändamålets förfelande ega rum.

56:o af den 8 Maj 1867, angående regleringen af utgifterna under RiksStatens
Nionde Hufvud-Titel. (66.)

Vid föredragning häraf den 17 samma månad, har Kongl. Maj:t i nåder befallt, att
innehållet af den underdåniga skrifvelsen skulle meddelas ej mindre Statskontoret
till behörig kännedom och efterrättelse, än äfven öfriga under Finans-departementet
hörande embetsverk, i hvad dem anginge, med föreskrift, hvad serskild! beträffade
det för Kamereraren Sandberg på Allmänna Indragnings-Staten uppförda anslag
af 500 R:dr årligen, det han skulle ega att genom Kammar-kollegii försorg, efter
förutgången redovisning för hvad som blifvit åtgjordt till de i skrifvelsen omförmälda
handlingarnas förökande och ordnande, samma anslag qvartalsvis uppbära;
äfvensom att för de personer, hvilka fått sig pensioner anvisade, nådiga resolutioner
borde i vanlig ordning utfärdas; hvarjemte transsumt^- af Riksdagens skrifvelse
blifvit öfriga Stats-departementer, i hvad densamma rörde de hvarje af dessa Departement
tillhörande föremål och personer, tillställda.

57:o af den 8 Maj 1867, angående ersättning för sådana af Arméförvaltningen
och Stats-kontoret förskottsvis bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej
blifvit beviljade. (67.)

Under den 17 samma månad hafva nådiga Bref aflåtits till Stats-kontoret och
Riksgälds-kontoret i afseende å utbetalningen och dispositionen af de utaf Riksdagen
för ifrågavarande ändamål anvisade medel; hvarjemte Arméförvaltningen
underrättats om Riksdagens förevarande beslut, såvidt det angick sistberörda Embetsverk.

58:o af den 8 Maj 1867, angående anslag till ombyggnad af de Kongl. Hofstallen
å Blasieholmen och vid Röda Bodarne. (68.)

För utbetalning af det till reparation och ordnande af Hofstallet vid Röda Bodarne
beviljade, af Kongl. Maj:t äskade anslag, 11,500 R:dr, hafva under den 17 Maj
1867 nådiga Skrivelser blifvit till Stats-kontoret och Riksgälds-kontoret expedierade;
hvarjemte nådiga Bref i ämnet aflåtits till Riksmarskalks-embetet med befallning
att föranstalta om verkställande af omförmälda reparations- och anordningsarbeten.
59:o af den 8 Maj 1867, angående utfärdande af förnyad Instruktion för Riksdagens
Revisorer af Stats- och Riksgäldsverken. (77.)

60:o af den 8 Maj 1867, angående utfärdande af förnyad Instruktion för Riksdagens
Revisorer öfver Diskontkontoret i Stockholm samt Lånekontoren i
orterna; (72.)

6l:o af den 8 Maj 1867, angående utfärdande af ny Instruktion för Riksdagens
Revisorer af Bankoverket, (73.)

I enlighet med Riksdagens i nästförestående tre Skrivelser gjorda hemställanden
har Kong!. Maj:t under den 17 samma månad låtit utfärda serskilda nådiga Kungörelser.

62:o af den 8 Maj 1867, med Reglemente för Riksbankens Styrelse och förvaltning.
(74.)

I anledning häraf har allmän Kungörelse under den 13 Juni 1867 blifvit i nåder
utfärdad.

63:o af den 15 Maj 1867, angående de för samma år beslutade tilläggsafgifter
till nu gällande tullsatser å vissa artiklar. (98.)

Om Riksdagens genom förevarande Skrifvelse anmälda beslut har Kongl. Maj:t
under den 17 Maj 1867 låtit utfärda serskilda nådiga Kungörelser.

64:o af den 15 Maj 1867, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (82).
Hvad Riksdagen i afseende härå beslutit har under den 24 Maj 1867 blifvit Statskontoret
till kännedom och efterrättelse meddeladt.

65:o af den 15 Maj 1867, angående upprättadt nytt Reglemente för Riksgälds-kontoret.
(90.)

Under den 24 samma månad bar denna underdåniga skrifvelse, såsom icke fordrande
åtgärd, blifvit lagd till handlingarna.

66:o af den 15 Maj 1867, angående Allmänna Bevillningen. (97.)

Härom har nådig Kungörelse under den 24 Maj 1867 utfärdats.

67:o af den 15 Maj 1867, angående utgörande af en serskild beskattning
under benämning »Vapenskatt». (99.)

1867 den 24 Maj i underdånighet anmäld, då Kongl. Maj:t, med godkännande af
hvad Riksdagen i afseende på sättet för debitering, uppbörd och redovisning för
ifrågavarande afgift beslutat, låtit i ämnet utfärda nådig Kungörelse.

68:o af den 15 Maj 1867, med ny Riks-Stat. (95.)

Vid underdånig föredragning häraf den 24 samma månad beslöts att denna Riksstat
skulle Stats-kontoret till kännedom och efterrättelse i nåder tillställas.

69:o af den 14 Maj 1867, angående tullbevillningen. (94.)

Efter inhemtande af Kommers-Kollegii och General-Tull-Styrelsens infordrade ununderdåniga
utlåtande, har Kongl. A^aj:t, vid föredragningen af detta ärende den 3
September 1867, låtit utfärda ny Tulltaxa att gälla från och med den 1 Januari 1868.
70:o af den 13 Maj 1867, angående åtgärder till utöfvande af kontroll öfver
afverkningen å Kronans skogar i Norrland. (84.)

I anledning häraf har Kongl Maj:t den 22 nästlidna November, efter inhemtande
af underdåniga utlåtanden ej mindre från Sina Befallningshafvande i Norrbottens
och Westerbottens län, än äfven från Skogs-Styrelsen, meddelat åtskilliga föreskrifter
till förekommande af otillåten afverkning å de Kongl. Maj:t och Kronan
tillhöriga eller i öfrigt under allmän vård och uppsigt stälda skogar i nämnda

tvänne län, hvarom vederbörande i afgångna nådiga Skrivelser erhållit förständigande.

Stockholm den 14 December 1867.

Henne Lovén.

5:o Kong!. Landtförsvars-departementet.

71:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 20 Mars 1867, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående afsöndring af jord från sergeants-bostället''Munkabo
Anders Bussgården till plats för en folkskola. (11.)
1867 den 11 April i underdånighet föredragen; och blef detta Kongl. Maj:ts och
Riksdagens beslut Arméförvaltningen och Kammar-kollegium till underdånig efterrättelse
och vederbörandes förständigande meddeladt.

72:0 .af..den 30 APriI 1867’ * anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om förändrad lydelse af 10 § i Kongl. Kungörelsen den 13 November 1860,
angående den allmänna beväringen. (38.)

1867 den 17 Maj i underdånighet föredragen och ansågs icke föranleda till någon
Kongl. Maj:ts åtgärd. ö

73:o af den 3 Maj 1867, i anledning af år 1866 verkstad revision af Statsverkets
med flera allmänna fonders förvaltning under år 1864. (42 )

1867 den 17 Maj anmäld genom Finans-Departementet och transsumt deraf, i hvad
Landtförsvars-Departementet rörde, sistnämnda Departement meddeladt.

Föredrogs den 27 Juni 1867; och anbefaldes Arméeförvaltningen att med den
af Riksdagen begärda utredning i fråga om indragning till Statsverket af den s. k.

»En per mille fonden» till Kongl. Maj:t inkomma; hvarefter, och sedan Arméeförvaltningens
utlåtande inkommit. Kongl. Maj:t, vid ärendets förnyade föredragning
den 10 December 1867, funnit Riksdagens gjorda framstälning om ifrågavarande
fonds öfverlemnande till Riksgälds-kontoret icke kunna bifallas, helst densamma
möjligen torde behöfva tagas i anspråk vid snart förestående omreglerino- af Rikets .

försvarsväsende till lands.

74:o af den 8 Maj 1867, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (61.)

1867 den 21 Maj i underdånighet föredragen och vederbörande myndigheter i hvad
dem rörer härom underrättade, samt nödiga föreskrifter i öfrigt meddelade- hvarefter
Kongl. Maj:t, med föranledande af Riksdagens tillkännagifna beslut och önskningar
i afseende å anslagen till Rikets fästningsbyggnader, under den 20 Juni
tillsatt en komité, för att granska de planer, hvarefter förenämnda byggnader äro

■>

afsedda att utföras, och deröfver afgifva underdånigt betänkande, hvilket betänkande
nyligen till Kongl. Maj:t inkommit.

75:o af den 8 Maj 1867, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (66.)

Det genom Finans-departementet häraf meddelade transsumt föredrogs den 21 Juni
1867 T och blefvo vederbörande underrättade om Riksdagens beslut i anledning af
Konol. Maj:ts nådiga framställningar rörande åtskilliga löntagares under Fjeide
Hufvudtiteln pensionerande vid afgång från innehafvande befattningar; hvarjemte,
beträffande det af Riksdagen beviljade anslag till understöd åt behöfvande, efter
1808 och 1809 års krig qvarlefvande landtvärnsman, nödiga föreskrifter genom Cirkulär
meddelades Kongl. Maj-.ts saintlige Befallningshafvande, till underdånig efterrättelse
och vederbörande presterskaps förständigande.

76:o af den 13 Maj 1867, i anledning af väckta förslag om ändringar i landt försvarets

organisation. (81.) _ , \

1867 den 14 Augusti i underdånighet anmäld; och skulle, i anledning af den väckta
frågan om lindring eller aflösande af det nu på rust- och rotehållare lallande besvär-,
erforderliga upplysningar, dels från Chefsembetena vid indelta Arméen och
dels från Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande, genom cirkulär infordras.
För öfrigt anbefalldes Arméförvaltningen att afgifva förslag om lämpligaste sattet
för ordnande af aflönings-förhållandena vid indelta arméen; samt Militär-befälhafvaren
på Gotland att inkomma med yttrande och förslag till försvarsverkets på Gotland
ändamålsenliga ordnande; hvarefter ärendet skulle ånyo hos Kongl. Maj:t till
nådig pröfning förekomma.

De ofvannämnda från Chefsembeten och Kongl. Majds Befallningshafvande infordrade
uppgifterna hafva sedermera inkommit och blifvit öfverlemnade till behandling
af tillkallade sakkunnige män, hvilka jemväl erhållit uppdrag att afgifva förslag
till& den af Riksdagen ifrågastälda lindring i rustnings- och roterings-bördan.

Stockholm den 20 December 1867.

N. A. Varenius.

6:0 Kong!. Sjöförsvars-departementet.

77:e af den 28 Mars 1867, angående befrielse för Löjtnanten L. M. Törngren
från honom ålagd ersättningsskyldighet i följd af ångkorvetten Orädds
sammanstötning med Ryska handelsbriggen Fanny. (17.)

1867 den 11 April föredragen‘och erforderliga verkställighetsföreskrifter i nåder
meddelade.

78:o af den 28 Mars 1867, angående försäljning af två Kronan tillhöriga
ödetomter i Carlskrona. (18.)

1867 den 11 April föredragen, hvarvid åt förvaltningen af Sjöärendena i nåder uppdrogs
att, efter verkstäld laga värdering af ifrågavarande tomter, låta dem på tillika
bestämda vilkor å offentlig auktion till försäljning utbjuda och blifvande köpeanbud
derefter Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställa.

Sedan förvaltningen fullgjort detta uppdrag och derom under den 22 sistlidne
November äfgifvit underdånig berättelse, förordnades, vid ärendets förnyade föredragning
den 3 innevarande månad, att köp ,om tomterna skulle, på grund af högsta
auktionsanbuden, med vederbörande afslutas.

79:o af den 10 April 1867, angående lindring uti inrikes fyr- och båkafgifter.
(25.)

1867 den 26 April föredragen; men enär Kongl. Maj:t genom Dess, på gifven anledning,
under den 11 i nämnde månad utfärdade nådiga Kungörelser, angående
dels ändringar och tillägg uti nu gällande lotsförordning och dels restitution i vissa
fall af erlagd fyr- och båkafgift, redan beredt inrikes sjöfarten den lindring, som
under nuvarande förhållanden ansetts lämpligen böra medgifvas, fanns den uti berörda
underdåniga skrifvelse gjorda framställning icke till någon vidare åtgärd
föranleda.

80:o af den 24 April 1867, om befrielse från infartspenningar för vissa fartyg-
(34-)_

1867 den 10 Maj föredragen och öfverlemnad till förvaltningens af sjöärendena
underdåniga utlåtande, hvilket ock under den 5 påföljde Juli afgafs; men i anseende
till de i detta anförda omständigheter har den underdåniga framställningen
hittills icke kommit till nådigt afgörande.

81 :o af den 8 Maj 1867, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Femte Hufvndtitel. (62.)

1867 den 21 Maj föredragen och, jemte det innehållet af den underdåniga skrifvelsen
delgafs vederbörande till kännedom och efterrättelse i hvad på dem ankom,
nödiga föreskrifter tillika i nåder meddelade i afseende på anordnandet af de särskilda
anslagen och de åtgärder, som i öfrigt funnos af berörda skrifvelse föranleBil.
till Just. Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1668 års Riksdag. 3

das; hvarefter dels den 24 sistlidne September och dels den 17 innevarande månad
i nåder förordnats rörande verkställigheten af den i sammanhang med denna statsreglering
beslutade ombildning af Kong]. Flottans konstruktionskorps och machinist-officersstat
till en civil korps benämnd Marin-ingeniör-staten.

Stockholm den 31 December 1867.

W. G. von Schantz.

?:« Siongl. Ecklesiastik-departementet.

82:o af den 11 Mars 1867, angående en fortfarande Kurhusafgift. (2.)

Kongl. Maj:t har den 11 April 1867 låtit utfärda nådig Kungörelse i ämnet.

8S:o af den 22 Mars 1867, angående utbyte af komministersbostället i Lungsunds
församling, bergskronotorpen Östra och Vestra Lindås, mot | mantal
kronoskatte Sundstad N:o 1. (19.)

Hvad Riksdagen beslutat, har Kongl. Maj:t den 26 April 1867 i nåder meddelat
Kammar-Collegium till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande.

84:o af den 24 April 1867, angående upphäfvande af stadgandet om hembjudande
af till skatte försålda hospitalshemman, då de försäljas utom
börd. (30.)

Kongl. Maj:t har den 10 Maj 1867 häröfver i nåder infordrat Serafimer-ordensgillets
underdåniga utlåtande.

85:o af den 24 April 1867, om tillägg i stadgan för Rikets Elementar-läroverk,
i fråga om lärjunges öfvergång från ett läroverk till ett annat. (31.)
Vid underdånig föredragning den 10 Maj 1867 har Kongl. Maj:t i nåder anbefallt
samtlige Domkapitel samt Direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk
samt Nya Elementarskolan att häröfver inkomma med underdåniga utlåtanden, af
hvilka ännu icke alla till Kongl. Maj:t inkommit.

86:o af den 4 Maj 1867, angående infordrande af landstingens yttranden i
fråga om inspektionen öfver folkskolorna. (39).

Kong]. Maj:t har den 14 Augusti 1867, genom Dess samtlige Befallningshafvande,
infordrat omförmälda yttraden, af hvilka dock icke alla ännu till Kongl. Maj:t inkommit.

87:o af den 8 Maj 1867, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Åttonde hufvudtitel. (65).

Kongl. Maj:t har den 20 Maj 1867 aflåtit nådiga skrivelser i ämnet till Statskontoret
och öfriga vederbörande.

8S:o af den 10 Maj 1867, angående ändring i röstberäkningsgrunden vid folkskollärareval.
(76.)

Den 14 Augusti 1867, har Kongl. Maj:t i nåder infordrat samtlige Domkapitels
samt Stockholms stads konsistorii underdåniga utlåtanden i ämnet, af hvilka dock
icke alla ännu till Kongl. Maj:t inkommit.

9S:o af den 14 Maj 1867, angående förändring i gällande stadganden rörande
presterskapets indigenatsrätt. (93).

Den 22 November 1867 har Kongl. Maj:t häröfver infordrat samtlige Domkapitels
samt Hof- och Stockholms stads konsistorii underdåniga utlåtanden.

Stockholm den 27 December 1867.

Förteckning på de i föregående uppgifter intagna af Riksdagen fattade beslut
och giorda framställningar, hvilka icke blifvit i underdånighet föredragna, eller
i nåder afgjorda:

Kongl. Justitie-departementet.

!4:o af den 14 Maj 1867, angående ändringar i gällande stadganden om Prest-och
Pastoralexamen, samt om andra vilkor för presterlig befordran. (91.)

Kongl. Civil-departementet.

21:o af den 30 April, angående afgifvande till Riksdagen af en aflöningsstat och en
årlig förslagsberäkning öfver de öfriga kostnader, som med Statens jernvägstrafik
och förvaltning äro förenade. (33.)

26:o af den 8 Maj angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjette Hufvudtiteln.
(63.)

Kongl. Finans-departementet.

43:o af den 10 April 1867, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
skatteförsäljning af Östra kronoallmänningen i Örebro län, för afslutande
af regleringen rörande de s. k. frisocknarnes tjenstbarheter till Dyka
svafvelbruk. (27.)

45:o af den 24 April 1867, angående befrielse för skeppare å utrikes gående fartyg
och båtar att lägga till vid tullstation belägen utanför destinationsorten. (32.)

51 :o af den 3 Maj 1867, i anledning af år 1866 verkstäld revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1864. (42.)

52:o af den 6 Maj 1867, angående upprättande af en fullständig tablå öfver Statsverkets
ställning. (51.)

55:o af den 8 Maj 1867, angående regleringen af utgifterna under Rikstatens Sjunde
Hufvudtitel. (64.)

Kongl■ Landtförsvars-departementet.

74:o af den 8 Maj 1867, angående regleringen af utgifterna under Eiksstatens Fjerde
Hufvudtitel. (61.)

76:o af den 13 Maj 1867, i anledning af väckta förslag om ändringar i landtförsvarets
organisation. (81.)

Kongl. Sjöförsvars-departementet.

S0:o af den 24 April 1867, om befrielse från infartspenningar för vissa fattyg. (34).

Kongl. Edil siustik-departementet.

84:o af den 24 April 1867, angående upphäfvande af stadgandet om hembjudande
af till skatte försålda hospitalshemman, då de försäljas utom börd. (30.)

85:o af den 24 April 1867, om tillägg i stadgan för Rikets Elementarläroverk i fråga
om lärjungarnes öfvergång från ett läroverk till ett annat. (31.)

86:o af den 4 Maj 1867, angående infordrande af landstingens yttranden i fråga om
inspektionen öfver folkskolorna. (39).

88:o af den 10 Maj 1867, angående ändring i röstberäkningsgrunden vid folkskollärare-val.
(76.)

98:o af den 14 Maj 1867, angående förändring i gällande stadganden rörande presterskapets
indigenatsrätt. (93.)

Förteckning ä Rikets Ständers, vid sednaste Riksdagarne till Kongl. Maj-.t
aflåtna nådiga skrifvelser, Indika uti Justitie-Ombudsmannens förut afgifna
Embetsberättelser finnas upptagna såsom i deras helhet eller till någon del hos
Kongl. Maj:t oafgjorda; äfvensom uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit
dervid- vidtagna.

l:o Kongl. Justitie-departementet.

]:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga
om lag till ordnande af Notarii Publici befattningar. (225.)

Förslaget blef den 2 November 1860 i Statsrådet anmäldt, men har ännu icke till
slutligt afgörande förekommit.

2:o af den 2 April 1860, angående Sveriges och Norges ömsesidiga förhållanden.
(49.)

Efter det den, på sätt förteckningen den 18 September 1865 förmäler, i nåder förordnade
komité .med underdånigt betänkande och förslag till ny Föreningsakt till
Kongl. Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t i sammansatt Svenskt och Norskt Statsråd
den 12 sistlidne November .förordnat att Norska Regeringens yttrande öfver
ofvanberörde förslag skulle infordras.

3:o af den 20 Juni 1860, angående upphäfvande af straffarterna prygel och
dagg. (73.)

Med h anvisning till den uti förteckningen den 19 December sistlidna år afgifna
redogörelse för detta ärendes behandling, anmärkes att komiterade ■ sedermera med
underdånigt utlåtande öfver förslaget till Rättegångsordning för krigsmakten inkommit,
hvaröfver Högsta Domstolens utlåtande afvaktas; hvarförutan ett i JustitieStats-Expeditionen
uppgjordt förslag till förordning om nya krigslagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall jemväl blifvit till Högsta Domstolen remitteradt;
men har Högsta Domstolens yttrande öfver dessa förslag ännu ej afgifvits.

4:o af den 11 Augusti 1860, i fråga om föreskrifter till betryggande af besittningsrätt
till fast egendom och af inteckningssäkerhet. (105.)

Den, på sätt förteckningen den 18 September 1865 omförmäler, i nåder förordnade
komité har numera afslutat sitt arbete och är dess underdåniga förslag under tryckning.

5:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker
i stället för nu brukliga orlofssedlar. (HO.)

1860 den 2 November inför Kong!. Maj:t i Statsrådet anmäld och beror ärendet
fortfarande på Kong! Maj:ts vidare pröfning.

6:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande lag
och författningar rörande utsökningsärenden. (144.)

1861 den 15 Januari i Statsrådet anmäld; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare
pröfning.

7:o af den 18 Februari 1863, angående förändrad lagstiftning i fråga om
upprättande af bouppteckning, m. m. (34.) 1
Sedan de, på sätt förteckningen den 19 December sistlidne år utvisar, infordrade
uppgifter och yttranden till Kongl. Maj:t samtliga inkommit, har Kongl. Maj:t beslutat
att Proposition till Riksdagen i ämnet skulle aflåtas.

8:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till en ny lag rörande
vattenrätten. (57.)

De underdåniga utlåtanden, som, på sätt förteckningen den 19 December sistlidne
år omförmäler, blifvit af vederbörande infordrade, hafva ännu ej fullständigt till
Kongl. Maj:t inkommit.

9:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag till omorganisation
af Domkapitlen. (155.)

Ärendet har sedan sist afgifna förteckning ej undergått vidare behandling.

10:o af den 28 Februari 1863, angående utarbetande af förslag till lag emot
obehörig efterbildning af konstverk. (45.)

På sätt annan, denna dag afgifven förteckning utvisar har författning i ämnet blifvit
utfärdad.

U:o af den 28 Maj 1866, angående åtskilliga ändringar i domstolsinrättningen
å landet. (55.)

Kongl. Maj:t har den 28 Maj innevarande år uti Statsrådet förordnat komiterade
för afgifvande af underdånigt förslag till förändrade stadganden angående Häradsrätternas
arbetssätt m. m.; men har komitens arbeten ännu ej afslutats.

32:o af den 28 Maj 1866, angående förändrade föreskrifter i afseende på
sättet för kommunikation af besvär, som blifvit till Hofrätt ingifna. (56.)
Sedan Rikets Hofrätter och Högsta Domstolen afgifvit underdåniga utlåtanden har
Kongl. Maj:t uti Statsrådet den 28 December sistlidna år vägrat sanktion å ifrågavarande
förslag.

13:o af den 9 Juni 1866, i fråga om kärande parts skyldighet att gifva vederparten
del af uppskofsbeslut. (69.)

Uti nådig skrifvelse till Riksdagen den 11 sistlidne Januari har Kongl. Maj:t förklarat
frågan jemlikt 87 § 1 mom. Regeringsformen hafva förfallit.

14:o af den 9 Juni 1866, angående förändrade stadganden i afseende på
vilkoren för rättighet att fullfölja mål hos Hofrätterna och Högsta Domstolen.
(70.)

Uti nådig skrifvelse till Riksdagen den 11 sistlidne Januari har Kongl. Maj:t förklarat
frågan jemlikt 87 § 1 mom. Regeringsformen hafva förfallit.

15:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse
af olycksfall vid jernvägstrafiken. (90.)

Sedan Styrelsen för Statens järnvägstrafik med infordradt underdånigt utlåtande
öfver ifrågavarande förslag inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

16:o af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadganden
om skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108.)

Kammar-kollegium, hvars underdåniga utlåtande blifvit infordradt, har ännu ej dermed
inkommit.

Stockholm den 18 December 1867.

Ex officia,

C. F. W. Lamberg.

2:o Kongl. Civil-departementet.

17:o af den 28 Januari 1860, i anledning af väckta förslag om nya byggnadslagar.
(22.)

Under handläggning i sammanhang med förslaget till Ordningsstadga för Rikets
Städer.

18:o af den 22 Oktober 1860, angående indragning af Konvoy-kommissariatet
samt öfverflyttande till Stats-kontoret af de Kommissariatet åliggande Göromål.
(181.) °

Vid ytterligare föredragning af denna underdåniga skrifvelse den 15 November 1867,
har Kongl. Maj:t förordnat, att Konvoy-Kammissariatets verksamhet, såsom särskildt
embetsverk, skall med 1867 års utgång upphöra samt förvaltningen af Handelsoch
Sjöfartsfonden vid samma tid af Statskontoret öfvertagas; hvarjemte nådiga föreskrifter
meddelats angående handläggningen tillsvidare under Chefens för Civildepartementet
öfverinseende af de Kommissariatet i öfrigt hittills åliggande göromål.

19:o af den 2 December 1863, angående ändringar i Skiftesstadgan samt
Arfvodestaxan för landtmäteriförrättningar. (197.)

Sedan ny Skiftesstadga blifvit, på sätt förut är upplyst, den 9 November 1866 faststäld,
har, jemväl under den 8 Februari 1867, förnyad taxa å arfvode för landtmäteriförrättningar
blifvit af Kongl. Maj:t utfärdad.

20:o af den 14 Mars 1866, angående ifrågastäldt utfärdande af Ordningsstadga
för städerne i Riket. (32.)

Den af Kongl. MajitÄlen 27 September 1866 i nåder anbefalda omarbetning af
förslaget till Ordningsstadga för städerne i Riket har under årets lopp blifvit verkstad
och nytt förslag till sådan stadga undergått granskning. Det är för närvarande
under beredning att inför Kongl. Maj:t i underdånighet föredragas.

21:o af den 7 April 1866, angående ändring af nu gällande stadganden rörande
väghållningsbesväret. (40.)

Det från Kammar-kollegium den 20 April 1866 infordrade underdåniga utlåtande
i ämnet har den 13 sistlidne September inkommit. Ärendet är färdigt att Kongl.
Maj:t i underdånighet föredragas.

22:o af den 12 Juni 1866, angående ömsesidig frihet för undersåter inom
Sverige och Norge att vistas och bosätta sig inom ena eller andra Riket,
äfvensom att derstädes idka handel och vissa andra yrken. (73.)

Från Kongl. Norska Regerings-departementet för det Inre, äfvensom från Kongl.
Norska Marine- och Post-departementet äskade upplysningar inkomne, de sista
den 18 April. Den del af frågan, som på Civil-departementet bör behandlas, är
till föredragning färdig. För den del åter, som blifvit öfverlemnad till Ecklesiastikdepartementet
redogöres i förteckningen från detta Departement.

23:o af den 15 Juni 1866, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående upplåtelse till Göteborgs stad af Elfsborgs Kungsladugård med
dertill hörande lägenheter. (178.)

Efter det samtlige vederbörandes yttranden inkommit, bär Kongl. Maj:t den 1 Februari
1867 förehaft detta ärende till slutlig pröfning, hvarvid i nåder förordnades,
att Carl Johans församling vid Göteborg skall från och med 1868 års ingång såsom
förstad förenas med nämnde stad och läggas under stadens jurisdiktion, med nådigt
förklarande tillika, att till Göteborgs stad för berörda ändamål skall, från och med
den 14 Mars 1868, upplåtas och afträdas gamla Elfsborgs Kungsladugård, jemte
dertill hörande, icke skatteförsålda lägenheter, med undantag af den mark, som
Kronan för eget behof sig förbehållit, samt under vissa dervid i öfrigt fastade vilkor.

Stockholm den 20 December 1867.

Aug.

Östergren.

3:o

.‘l:o Kong!. Fimuis*departciiiciitet.

24:o af den 22 Augusti 1867, i anledning af väckt fråga om vissa friheter
och förmåner för hemman och lägenheter, anslagna till Komministrars och
Kapellpredikanters aflöning. (102.)

Sedan Kammar-kollegium häröfver på nådig befallning afgifvit underdånigt utlåtande,
har detta ärende den 1 nästlidne November blifvit inför Kongl. Maj:t [underdånighet
anmäldt; och enär, efter det förberörda underdåniga skrifvelse aflåtits, icke
allenast en allmän reglering af presterskapets inkomster anbefallts genom Kono-1.
Förordningen den 11 Juli 1862, hvilken reglering, afseende att såväl för Kommini®träl''
och Kapellpredikanter som för öfriga tjenstgörande prestman, såvidt möjligt,
bereda en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnader i orten lämpad
anständig bergning, redan blifvit i väsendtliga delar genomförd, utan äfven från och
med år 1864 ett årligt anslag af 10,000 Kull-, eller ett belopp, i det närmaste motsvarande
den lönförhöjning, som genom afstående af ifrågavarande räntor och kronotionde
skulle uppkomma, funnes af Riksdagen anvisadt till förbättring af de svagast
aflönade Komministrars, Kapellpredikanters och Adjunkters lönevilkor, intilldess de
genom omförmälda lönereglering blifvit uppbringade till det belopp, som behöfdes
för anständig bergning; ty och som följaktligen åtgärder för det med Rikets Ständers
förevarande framställning åsyftade ändamål eller förbättring af Komministrars
och Kapellpredikanters lefnadsställning redan blifvit vidtagna samt derjemte förekomme,
att vid den pågående löneregleringen såvidt den redan verkställts, det
otvifvelaktigt tagits i beräkning att innehafvare af ifrågavarande boställen skulle
vara skyldiga att deraf utgifva ränta och kronotionde, har Kongl. Maj:t funnit Rikets
Ständers omförmälda framställning icke för närvarande föranleda till någon
Kongl. Maj:ts åtgärd.

25:o af den 27 Februari 1858, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
9:de Hufvudtitel. (229.)

Sedan ej mindre Civil-statens år 1865 församlade Fullmägtige än äfven Direktionen
för Civil-statens Pensions-inrättning inkommit med infordrade uuderdåniga utlåtanden
öfver de förslag till ordnande af pensionsväsendet i allmänhet, hvilka den
härför i nåder tillsatta komité afgifvit, äro samma förslag nu på Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning beroende.

26:o af den 20 Juni 1860, om antagande öfver hela riket af mantalet såsom
enhet vid skatteberäkningen och reducerande af mantalsbråken till decimalbråk.
(76.)

Detta mål, i hvilket på nådig befallning Kammar-kollegium och Landtmäteristyrelsen
afgifvit serskilda underdåniga utlåtanden, är för närvarande på Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning beroende.

Bil till Just.-Ombudsmannens Embets-Bercittelse till 1868 års Riksdag.

— 2Ö —

27:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om undersökning af de angående jord
och skogar inom Norrbottens län utfärdade privilegier. (143).

Sedan, i anledning häraf, Kammar-kollegium till följd af nådig befallning inkommit
med utredning rörande ifrågavarande privilegier, har Kong! Maj:t den 2 November
1866 anbefallt kollegium att verkställa enahanda utredning angående dylika privilegier
i Westerbottens län, hvilken utredning ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.
28;o af den 5 Oktober 1860, i anledning af den år 1859 verkstälda revision
af Statsverkets med flera allmänna fonders förvaltning. (136.)

Rikets Ständers genom denna skrifvelse gjorda underdåniga framställning om utfärdande
af nytt Reglemente för Mynt- och kontrollverken, äfvensom ny kontiollstadga
är, sedan samtliga vederbörandes underdåniga utlåtanden och förklaringar
i ämnet inkommit, för närvarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

29:o af den 18 Februari 1863, angående åtgärders vidtagande till större säkerhet
för de i lösväskor befordrade postförsändningar. (36.)

I underdånighet föredragen den 1 sistlidne November, då General-1 oststyielsen
anbefalldes, att, i sammanhang med det förslag till allmän postförfattning, som är
under utarbetande af nämnda styrelse, taga i öfvervägande jemväl förberörda af
Rikets Ständer anmälda fråga.

3Q:0 af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkställda
revisioner af Statsverkets in. fl. allmänna fonders förvaltning under
åren 1858 och 1859. (61.)

Till följd af Rikets Ständers i förevarande skrifvelse gjorda underdåniga hemställan
om utfärdande af ett nytt fullständigt och tidsenligt Afskrifningsreglemente, har
Kongl. Maj:t uti nådigt Bref den 6 November 1863 anbefallt Statskontoret, Krigskollegium
och förvaltningen af Sjöärendena att utarbeta förslag till ett nytt sådant
reglemente, hvilket numera inkommit och är på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

31:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser
i afseende på erhållande1 af skatterätt å krononybygge. (109.)

Sedan denna skrifvelse varit öfverlemnad till Kammar-kollegium för att komma
under öfvervägande vid afgifvanue af ett från bemalda kollegium föiut infotdiadt
förslag till fullständig författning angående nybyggesväsendet, och förslag till grunder
för en sådan författning derefter blifvit den 28 Juni 1865 af kollegium afgifvet,
är detta ärende för närvarande beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

/ 32:o af den 7 Oktober 1863, angående gjorda framställningar om grundräntornas
kapitalisering. (126.)

Sedan den, till följd af Rikets Ständers förevarande underdåniga framställning, af
Kongl. Maj:t under den 30 December 1864 i nåder tillsatta komité till utredande
af frågan om grundskatternas inlösen den 29 Januari detta år till Kongl. Maj:t inkommit
med underdåhigt betänkande i ämnet, hafva Kammar-kollegium och Stats -

— 27 —

kontoret deri 12 sistone Oktober häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtandehvarefter
fragan ar pa Kong!. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

rdket a(i?i) 21 N°Vember 1863’ angående fribrefsrätt för pastorsembetena i

Denna skrifvelse är beroende på nådig pröfning i sammanhang med ett af General1
oststyrelsen afgilvet underdånigt förslag till ny fribrefsförfattning.

34:o af den 30 November 1863, angående förändrade föreskrifter i afseende
pa skogshushållningen.^lST.)

De i anledning af Rikets Ständers förevarande underdåniga framställning från Sko«s revierf”11

°lf La,Jdtbruks-aka<lemien infordrade utlåtanden i fråga om anvisande åt
re vierfoi valtare af arfvoden för meddelande vid landtbruksskolor af praktisk under
i nmg i skogshushållningsläran hafva numera inkommit och blifvit den 8 nästlidne Z7irmA

r K-nSi ?Iaj:t’ SOm dervid’ med leende å hvad bemäld»
lemna liåctiin bifall! ''J ““ "" “ tlJ''lil“ ^fvodena an»i„nde

35 :o
skyldighet för

af den 31 Januari 1866, angående ändring i gällande föreskrifter om
ighet för vissa Statens tjensteman att ställa borgen för den uppbörd,
som de hafva under händer. (12.)

Efter inhemtande af Statskontorets underdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t den 15

idne Mars lånt utfärda nådig Kungörelse angående förändrade föreskrifter rörande
uppbördsborgen.

36:o af den 28 Maj 1866, rörande åtgärder i afseende på tillämpningen af

vissa stadganden angående landväga varuförseln mellan Sverige och Noi-e.
(Ö4.) o

dåtiÄ^ KTr-k0llegir General-TuHstyrelsen, häröfver hörda, under utSade

ör rgl V1 VAT angående tulla%ifter> d™ 5 Mars 1866

utfå!dåde och för liden från den 1 April nämnda år till samma dag år 1869 gäl uti

d^t?RfkeWST ’ ?Ull1S!ändig reciProcitet de båd* rikena emellan inträdt
Mai t den t• 5 i c Unde:''dan,ga 8krifvelse ifrågavarande hänseende, har Kongl.
Rke höra l SePtember ansett 1111 förevarande underdåniga framställning

It derest fi , , ““ f" 8tt General-Tullstyrelsen i nåder anbefallts”

att, derest framdeles någon inskränkning komme att å Norsk sida vidtagas uti den

fn°m förbereda Kungörelse svenska, landvägen i Norge införda varor i före Wttllnt"”6

e " fÖ™äVm K»"S>- inkomma med den fth-nvade

anställning som da kunde anses af omständigheterna påkallad; hvarom jemväl
nådig sknfvelse till Kommers-kollegium aflåtits. ^

memlls m. mJ“(6,r6'' ”< «•»* » tillverkning „f

I underdånighet anmäld den 19 samma månad, då Kommers-kollegium anbefalldes,

— 28 —

»It, efter
Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet.

Detta utlåtande är ännu ej inkommet. .

3S:o af den 5 Juni 1866, i anledning af väckt fråga om tackjernstiondes upphörande
inom bergslag. (60.) _

Vid föredrao-nincr häraf den 19 i samma månad anbefalldes Kammar- och Kommerskollegierna
&att i ämnet afgifva gemensamt underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej

39:o af den 19 Juni 1866, i anledning af år 1865 verkstäld revision af Statsverkets
m. ä. allmänna fonders förvaltning är 1863. (91.)

Sedan, beträffande det i denna underdåniga skrifvelse anmälda förslaget om indragning
till Statsverket af mantalspenningarne i Waxholm, Kammar-ratten afgifvit mfordrad
upplysning om beloppet af berörda mantalspenningar, bär Kongl. Maj:t i
den till 1867 års Riksdag aflåtna proposition om Statsverkets tillstånd och behof

o-jort nådig framställning i ämnet, hvilken besvarats i Riksdagens underdåniga skrifvelse
den 8 Maj 1867, angående reglering af utgifterna under 7:de Huhudtiteln.

40:o af den 20 Juni 1866, angående upphörande i vissa fall af nu stadgad
transitoafgift för transitogods. (116.)

I underdånighet anmäld den 6 Juli 1866, då General-Tullstyrelsen anbefalldes att
afrifva underdånigt utlåtande rörande de åtgärder, som erfordrades för verkställande
af° hvad Rikets Ständer i berörda hänseende föreslagit; hvilket utlåtande ännu ej
till Kongl. Maj:t inkommit.

41 :o af den 22 Juni 1866, angående åtgärder för beredande af lättnad i myntcirkulationen
mellan Sverige, Norge och Danmark. (120.)

I fråga om emottagande i uppbörden jemväl af Norska och Danska mynt har Statskontorets
underdåniga utlåtande öfver Rikets Ständers förevarande framstå lm _0
den 13 nästlidne Juli blifvit i nåder infordradt, men ännu icke till Kongl. Maj.

''^Beträffande åter berörda framställning i hvad den angår införande i Almanackan

af en tabellarisk uppgift öfver förhållandet i afseende på silfvervärde emellan Svenska

myntet, å ena, samt såväl Norska som Danska och Finska, nu gällande myntsoitei,
• andra sidan har Komd. Maj:t, sedan en sådan tabell blifvit pa nådig befallning
oenomAetenskaps-Akademiens försorg ».arbetad, <,e„ 4 n.a.lidne J«»»»i
föreskrift om denna tabells införande i Almanackan för ar 1868, äfvensom för hvart
tredje år derefter så länge förhållandena förblifva oförändrade.

Stockholm den 14 December 1867.

Henne Loven.

4:o Itongl. Laiidtförsvars--departementet.

42:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860, -na
gående ifrågaställa förändringar i Militie-boställs-ordningen. (126.)

Det från f. d. Krigs-Collegium infordrade förslag till ny Militie-boställs-ordning
har ännu icke från Armeförvaltningen inkommit.

43:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag, dels till förnyad Förordning huru förhållas skall vid besigtningar och
öfverbesigtningar då varor eller färdiga arbeten för Landt- eller Sjö-försvarets behof,
efter kontrakt levereras, och dels till reglemente ''hvarefter vederbörande \id
krono-auktioner för landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka, enligt Kongl.
Maj:ts den 19 Juni 1866 fattade beslut, skola af Arméförvaltningen och Förvaltningen
af sjöärendena upprättas, hafva ännu icke blifvit af dessa embetsverk
afgifna.

4/|:o af den 17 Oktober 1863, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Fjerde Hufvudtitel. (133).

Frågan om indragning af regementskommissarie och mönsterskrifvare-tjensterna vid
Arméen beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

45:o af den 2 December 1863, angående ifrågasatt tillökning i Arméens nuvarande
kavalleristyrka. (193.)

Denna fråga, hvaröfver Landtförsvars-komitén sig yttrat, är fortfarande beroende
på Kongl. Maj:ts pröfning.

4(5:o af den 7 Mars 1866, i fråga om upplåtelse af mark ''till staden Landskrona
från det Landskrona fästning tillhörande område. (29.)

Sedan Arméförvaltningen underdånigt utlåtande häröfver afgifvit, har ärendet blifvit
remitteradt till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län, med föreskrift

att infordra underdåniga yttranden i ämnet från Landskrona stads Fullmäktige och
Magistrat, samt att dermed jemte eget utlåtande till Kongl.'' Maj:t inkomma.

47:o af den 12 Juni 1866, i fråga om tillämpning af nu gällande stadgande
angående ersättning åt militie boställsinnehafvare för å bostället för Kronans
räkning huggen ek. (75.)

Efter inhemtande af Arméförvaltningens häröfver afgifna utlåtande, har Kongl.
Maj:t den 28 Maj 1867 förklarat, att det i Kongl. Brefvet den 28 Januari 1862
gifna stadgande angående förvaltningen af inflytande medel för från militie-boställe
försåld skog in. m., skall tillämpas jemväl i afseende på betalningen för ekvirke,
som hädanefter för Kronans räkning fälles å indelta arméens bostadsboställen, äfvensom
å de för regementenas och korpsernas löningsfonder utarrenderade boställen,

i den mån nu gällande arrendekontrakt om sistnämnda boställen tilländagå, eller
denna godtgörelse blifvit från de arrendatorerne tillförsäkrade förmåner i samma
kontrakt uttryckligen undantagen.

Hvad åter angick den af Rikets Ständer uttalade åsigt, att boställsinnehafvare
borde, såsom åt annan boställets afkastning komma i åtnjutande af räntan å
de medel, som tillflyta boställe för försåld ekskog i likhet med hvad genom
ofvan åberopade Kongl. Bref i afseende på ersättning för exproprierad jord är
medgifvet; så, enär betalningen för ekskog vore att betrakta lika med ersättningen
för all annan från boställe såld skog, å köpeskillingen hvaraf boställsinnehafvare
icke är berättigad att tillgodonjuta ränta, samt vid tillämpning af förenämnda
åsigt olika grunder skulle komma att göra sig gällande i fråga om dispositionen
af räntan å medel, som äro af lika beskaffenhet, fann Kongl. Maj:t Rikets
Ständers framställning i denna del icke kunna bifallas.

4S:o af den 19 Juni 1866, i anledning af Kongl.Maj:ts nådiga Propositioner,
dels angående förändring i grunderna för beväringsinrättningen samt om
bildande åt eu landstorm, och dels angående grunderna för infanteriets och
kavalleriets organisation, m. m. (66.)

Hvilar, enligt nådigt beslut af den 4 Juli 1866.

Stobkholin den 20 December 1867.

N. A. Varenius.

Expeditionschef.

Hut Iioisg''1, ^jöförsvars-departesäseotet.

49:o af den 14 April 1866, angående utarbetande af förslag till ny fördelning
af städernas båtsmanshåll. (44.)

1866 den 24 April föredragen och i nåder öfverlemnad till Förvaltningen af Sjöärendena
samt Kammar- och Kommerce-Collegierna med befallning att i enlighet
med de i Kongl. Brefvet den 21 September 1839 stadgade hufvudgrunder, för så
vidt de funnos ännu kunna följas, gemensamt upprätta ett efter nuvarande förhållanden
lämpadt förslag till förnyad fördelning af städernas båtsmanshåll och dermed,
jemte underdånigt betänkande i ämnet, till Kongl. Maj:t inom tillika förelagd
tid inkomma.

I anledning häraf har den 21 innevarande December från förbemälde Embetsverk
till Sjöförsvars-departementet inkommit eu underdånig skrifvelse, deri, med

— 31

anmälan af de hinder, som uti nu gällande bevillningsgrunder funnits möta för det
infordrade förslagets upprättande i enlighet med föreskrifterna i ofvanberörda Kongl.
Bref, tillika hemställes till Kongl. Maj:ts nådiga pröfning förslag till någon derigenom
nödig blifven afvikelse från samma föreskrifter; men ärendet har under den
korta tid, som derefter förflutit, icke hunnit till underdånig föredragning beredas.
5Ö:o af den 19 Juni 1866, i anledning af år 1865 verkstäld revision af Statsverkets
med flere allmänna fonders förvaltning under år 1863. (91.)

1866 den 27 Juli anmäld genom Finans-departementet och då öfverlemnad till Sjöförsvars-depertementet
i den del, som omfattade Rikets Ständers underdåniga framställnigar
uti 2:ne sistnämnda Departement rörande frågor, af hvilka den ena blef
den 31 påföljde Augusti af Kongl. Maj:t i nåder pröfvad och föranledde till den
åtgärd, som i berättelsen från Departementet af den 24 December nämnda år finnes
uppgifven.

Beträffande åter den andra, eller frågan om indragning af den till handräckning
vid Krigsskolan å Carlberg beordrade båtsmansstyrka, hvarom i nyss åberopede
berättelse förmäles, att den ansetts böra komma under behandling vid pröfningen
af de förslag till förnyade utgifsstater, som i följd af Krigsskolans då nyligen
faststälda furändrade organisation funnits böra upprättas; så och då en sådan
behandling af frågan sedermera befanns icke hafva egt rum, blef densammn under
den 6 sistlidne Juni särskildt hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld och dervid
åt krigsundervisuingskommissionen i nåder uppdraget att deröfver afgifva underdånigt
yttrande, hvarefter och sedan jemväl Inspektören för Militärläroverken lemnats
tillfälle att sig i ämnet utlåta, ärendet, vid förnyad föredragning deraf den 3
innevarande December, öfverlemnades till handläggning af Landtförsvaj-s-departementet,
på hvars underdåniga föredragning detsamma blifvit under denna dag af
Kongl. Maj:t slutligen i nåder pröfvadt och beslut om ifrågavarande båtsmanskommenderings
upphörande meddeladt.

Stockholm den 31 December 1867.

W. G. von ticka ntz.

(j:o Kong!. Eeklesiastik-departeiiientet.

51:o Underdånig skrifvelse af den 26 April 1851, angående åtgärder för
en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.)

Sedan, till följd af nådig befallning, Ofverståthållare-embetet den 31 Mars 1863
till Kongl. Maj:t inkommit med ej mindre samtliga territorialförsamlingarnes underdåniga
yttranden, än ock eget utlåtande rörande det af serskildt förordnade kornmitterade
afgifna förnyade yttrande i ämnet; så har Kongl. Maj:t, vid underdånig
föredragning den 1 December 1865, uti vissa delar af ifrågavarande ärende meddelat
nådigt beslut, samt uti andra delar uppdragit åt Hot- och Stockholms stads
Konsistorium att infordra de större församlingarnes yttranden, och i nåder anbefallt
bemälda Konsistorier att afgifva underdånig berättelse om de åtgärder, som i ärendet
vidtagas, äfvensom inkomma med underdånig hemställan i afseede å sådana
frågor, som kunna böra utgöra föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning; och har,
till följd häraf, Hofkonsistorium under den 29 Maj 1867, till Kongl. Maj:t inkommit
med underdånigt yttrande.

52:o af den 12 Juli 1851, angående afskaffande af handeln med apotheksprivilegier.
(94.)

Vid underdånig fördragning den 22 December 1851-remitterades ärendet till Sundhets-Collegium,
som den 25 Januari 1853 deröfver afgifvit underdånigt utlåtande.

Sedan Apothekare-socitetens direktion den 30 April 1863 inkommit med en
underdånig framställning i ämnet och Sundhets-Collegium den 29 påföljande December
deröfver sig yttrat, har, genom nådig remiss samma dag, bemälde direktion
blifvit hörd i anledning af Sundhets-Collegii sistnämnda utlåtande och med underdånigt
yttrande den 15 November 1864 inkommit.

53:o af den 20 Maj 1857, angående undersökning af Kongl. och Hvitfeldtska
stipendigodsens tillstånd och förvaltning in. m. (77.)

Den 19 Sept. 1862 anmäldes ärendet inför Kongl. Maj:t och remitterades till Kammar-Collegium
och Göteborgs Domkapitel, som med underdånigt utlåtande den 30
November 1863 inkommit.

54:o af den 6 Juli 1857. angående skyddande af Rikets fornlemningar. (89.)
Sedan ej mindre Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien, än Justitie-kanslersembetet
med infordrade utstånden inkommit, har Kongl. Maj:t den 29 November
1867 låtit utfärda nådig Förordning i ämnet.

55:o af den 12 September 1857, angående upphörande af Universitets rätt att
med Stadsstyrelse deltaga i handläggning af ekonomi- och polismål. (121.)
Den 2 Oktober 1857 i underdånighet anmäld och remitterad till Kanslern för Rikets
Universiteter.

56:o

56:o af den 9 Mars 1858, angående behof af allmänna helsovårdens ordnande.
(262.)

Sedan en i nåder förordnad komité inkommit med förslag till lag angående sundhetsförhållandenas
ordnande, och Sundhets-Collegium deröfver sig yttrat, fann
Kongl. Maj:t, vid underdånig föredragning den 13 Januari 1860, med pröfningen
af bemftlde komités förslag i ämnet böra tills vidare anstå.

57:o af den 28 Januari 1863, angående.utarbetande af förslag till Ecklesiastikboställs-ordning.
(IT.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863 anbefallt Kammar-Collegium att utarbeta
och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till förordning i den syftning Rikets
Ständers ofvanberörda underdåniga skrifvelse angifver, samt bemälda Colleo-ium
den 24 Maj 1865 med sådant förslag inkommit; så har Kongl. Maj:t den 9 påföljande
Juni i nåder förordnat, att samtliga Domkapitel i riket skulle, efter det
vederbörande presterskap kontraktsvis blifvit hördt och sig yttrat, med dessa och
egna underdåniga utlåtanden i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma inom 6 månader
efter erhållen del af den nådiga remissen, äfvensom bemyndigat Kammar-Collegium
att låta trycka 1,800 exemplar af dess ofvanberörda utlåtande och förslag; hvarefter
och sedan omförmälda från Domkapitlen infordrade yttranden inkommit och
Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvande, till följd af nådig befallning, jemväl i
ämnet sig ytjrat och Kammar-Collegium den 15 sistlidne Juli afgifvit anbefaldt
förnyadt utlåtande i frågan, Kongl. Maj:t den 15 Oktober 1867 i nåder förordnat,
att äfven sistberörda utlåtande skall, genom Collegii försorg, till trycket, befordras.

58:o af den 18 Februari 1863, angående meddelande af nödiga föreskrifter
till förekommande af sjukdomen Fosfornekros. (35.)

Kongl. Maj:t har den 22 Maj 1863 uti denna fråga från Sundhets-Collegium infordrat
underdånigt utlåtande, som den 14 Augusti samma år inkommit; hvarefter
Kongl. Maj:t den 23 Februari 1866 i nåder uppdragit åt bemälda Collegium att
uppgöra och till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt förslag till författning
i ämnet.

59:o af den 28 Februari 1863, angående utarbetande af förslag till förbättradt
ordnande af veterinärväsendet i riket. (46.)

Sedan Kongl. Maj:t, genom serskildt i naderförordnade Kommitterade, låtit utarbeta
förslag till ordnande af veterinärväsendet i Riket, samt., efter Sundhets-Collegii och
Ofverintendents-embetets hörande, till Riksdagen aflåtit nådig Proposition i ämnet;
så och efter det Riksdagen, till följd deraf, beviljat anslag till ny utgiftsstat för ett
Veterinär-institut i Stockholm, har Kongl. Maj:t den 24 Maj 1867 låtit utfärda nådigt
reglemente för berörde institut, samt i sammanhang dermed, i öfverensstämmelse
med Riksdagens tillika gjorda underdåniga anhållan, i nåder anbefallt Direktionen
öfver Veterinärinrättningen i Stockholm, att, i samråd med en af ÖfverintendentsIhl.
till Just. Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1868 års Riksdag. 5

embetet utsedd person, verkställa undersökning angående lämpligaste platsen för
Institutets byggnader.

60:o af den 26 Mars 1863, angående tillägg i Kongl. Förordningen den 13
Juli 1853 om fattigvården i Riket. (64.)

Sedan Kammarrätten den 21 Juli 1863 infordradt utlåtande i ämnet afgifvit, har
Kongl. Maj:t, vid föredragning den 24 Februari 1865, enär Kongl. Maj:t uti Dess
den 21 Mars 1862 utfärdade nådiga Förordningar om kommunalstyrelse på landet
och om kommunalstyrelse i stad, med upphäfvande af Förordningarne den 29 Augusti
1843 om sockenstämmor i Riket och om sockennämnder på landet, i nader
meddelat förändrade bestämmelser, ej mindre rörande sättet för behandling af kommunernas
gemensamma ordnings- och hushållningsangelägrnheter, än ock i fiåga
om rösträtten för kommunernas medlemmar och grunden för kommunalbidrags utgörande,
funnit godt i nåder anbefalla Kammar-Rätten att till Kongl. Maj:t inkomma
med förslag till de ändringar uti nådiga Förordningen den 13 Juli 1853 om
fattigvården i Riket, som af berörda anledning eller för öfrigt i följd af den erfarenhet,
Kammar‘-Rätten under nämnda Förordnings tillämpning vunnit, kunna finnas
erforderliga; hvarvid Kammar-Rätten jemväl egde iakttaga den bestämmelse,
som, angående afskedadt kronomanskaps återsändande till försörjningsorterna, innefattas
i Rikets Ständers ofvanberörda skrifvelse; och har Kammar-Rätten den 21
Juli 1865 med förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit.

61:o af den 11 April 1860, med hemställan om utredning, om och påhvilka
vilkor åboerna å de Wisingsö skolegodshemman, som äro af krononatur,
må kuuna förvärfva eganderätt till dessa hemman. (77.) . o .

Den 24 April 1863 har Kongl. Maj:t i nåder anbefalt Kammar-Collegmm att ga i
författning om den af Rikets Ständer begärda utredning samt, efter vederbörandes
hörande, med underdånigt utlåtande i ämnet inkomma. ^

Sedan ett sådant utlåtande den 19 Juni 1865 afgifvits, har Kongl. Maj:t den
30 nästpåföljande Deember i nåder anbefallt Justitie-kanslers-embetet i ämnet afgifva
underdånigt utlåtande, livilket den 15 Maj 1866 till Kongl. Maj:t inkommet
62:o af den 16 Maj 1863, angående ändring, i afseende på anställande af
medicine kandidat- och licentiatexamen, af 1861 års stadgar för Karolinska
Medico-kirurgiska institutet. (88).

KonM. Maj:t har den 11 September 1863 anbefallt Kanslers-embetet för Upsala
universitet att, efter vederbörandes hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande,
livilket den 4 April 1865 till Kongl. Maj:t inkommit,

63’0 af den 14 April l866, angående några ändringar i Stadgan för Elementarläroverken.
(47.)

Sedan ej mindre Censorerna för afgångsexamen vid Elementarläroverken, an samtliga
Domkapitel, äfvensom Direktionerna för Stockholms städs undervisningsverk

och Nya Elementarskolan med infordrade utlåtanden inkommit, har Kongl. Maj:t
den 23 April 1867 i nåder anbefallt Domkapitlen samt bemälda Direktioner att infordra
och till Kongl. Maj:t insända vederbörande Läroverks-Collegiers underdåniga
yttranden, af hvilka dock ännu icke alla till Kongl Maj:t inkommit.

64:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. Prebendepastoraten.
(72.)

Kongl. Maj:t har den 2 November 1866 häröfver infordrat samteliga Domkapitels
underdåniga utlåtanden, samt, sedan dessa till Kongl. inkommit, den 9 April 1867
anbefallt Kanslers-embetet vid Rikets universitet att sig i ämnet yttra.

65:o af den 18 Juni 1866, angående förändradt sätt för röstberäkning vid
prestval, äfvensom vid tillsättande af folkskolelärare, organister, klockare och
annan kyrkobetjening. (86.)

Kongl. Maj:t har den 6 Juli 1866 häröfver infordrat samtliga Domkapitels, äfvensom
Hof- och Stockholms stads Konsistorii underdåniga utlåtanden, hvilka ock till
Kongl Maj:t inkommit.

66:o af den 18 Juni 1866, angående grunderna för upprättande af förslag
till kyrkoherdelägenheter samt komministers- och andra sådana beställningar.
(109.)

Efter det samtliga Domkapitlen och Stockholms städs Konsistorium med infordrade
utlåtanden inkommit, har Kongl. Maj:t den 31 Maj 1867 till Domkapitlen och bemälde
Konsistorium aflåtit nådigt cirkulär i ämnet.

67:o af den 20 Juni 1866, angående ändring i Kongl. Förordningen om fattigvården
i riket den 13 Juli 1853. (117.)

Häröfver har Kongl. Maj:t den 6 Juli 1866 i nåder infordrat Kammar-Rättens underdåniga
utlåtande, som den 7 Februari 1867 till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm den 27 December 1867.

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1867
aflåtna, i 10 Samlingen af Bilianget till Kamrarnes Protokoll för
samma Riksdag, införda skrivelser finnas upptagna i
Stats-Departementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det sednare talet
nummern i förenämnde förteckningar.)

1.	1.	26.	42.	51.	52.	76.	88.
2.	82.	27.	43.	52.	53.	77.	59.
3.	33.	28.	44.	53.	*)•	78.	23.
4.	34.	29.	20.	54.	*).	79.	25.
5.	17.	30.	84.	55.	*)•	80.	t).
6.	2.	31.	85.	56.	*)•	81.	76.
7.	3.	32.	45.	57.	27.	82.	64.
8.	*)•	33.	21.	58.	54.	83.	29.
9.	*)•	34.	80.	59.	5.	84.	70.
10.	*)•	35.	22.	60.	16.	85.	32.
n.	71.	36.	47.	61.	74.	86.	12.
! 12-	35.	37.		62.	81.	87.	13.
13.	36.	38.	72.	63.	26.	88.	30.
14.	4.	39.	86.	64.	55.	89.	31.
15.	19.	40.	48.	65.	87.	90.	65.
16.	37.	41.	46.	66.	56, 75.	91.	14.
17.	77.	42.	51, 73.	67.	57.	92.	15.
18.	78.	43.	50.	68.	58.	93.	98.
19.	83.	44.	49.	69.	24.	94.	69.
20.	18.	45.	*).	70.	6.	95.	68.
21.	38.	46.	*)•	71.	7.	96.	28.
22.	39.	47.	8.	72.	60.	97.	66.
23.	40.	48.	9.	73.	61.	98.	63.
24.	41.	49.	10.	74.	62.	99.	67.
25.	79.	50.	11.	75.

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riks-Banken.
f) Skrifvelse till Kapitenen m. ro. John Eriksson.

Till

Hikvdagvn.

Berättelse

Konunitteradc till Tryckfrihetens vård

år 1868.

Sedan sistförflutna Riksmötes början har något ärende rörande Tryckfrihetens
vård icke hos Kommitterade förevarit; hvilket förhållande Kommitterade
skolat till Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1868.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND. C. LEIJONHUFVUD. J. J. NORDSTRÖM.
JOHAN ER, RYDQVIST. N. H. SELANDER. J. ARRHENIUS.

Arvid Ulrich.