JU 8TITJ B-ÖMBUD8MANN EN 8 (Framställning / redogörelse 1873:Jo)

JU 8TITJ B-ÖMBUD8MANN EN 8

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1873;

samt Tryckfrihets-Komiténs Berättelse,

STOCKHOLM,

G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1873.

INNEHÅLL.

Inledning..........................

Eedovisning för åtal, anstälda emot o . „

1) En länsman inom Norra och Södra Asbo samt Bjäre härads fogden för underlå tenhet

att verkställa en för sådant ändamål till honom öfverlemnad laga kraftvunnen
dom............... '' ’ '' '' ’ io ■

2) Polismästaren i Stockholm, för förment olaga häktning (torts, från sidd. 1» i

1872 års embetsberättelse)...................

3) Rådstufvurätten i Sala, för orätt dom...... • • • • • '' '' ''

4) Magistraten i Sundsvall, för dröjsmål med afalutandet af val till för utseende af

ledamot i Riksdagens Andra Kammare för valkretsen Sundsvall -Osteisund (forts,
fr. 1872 års embetsberättelse sidd. 63—66) •••••••;'' ’ *

5) Laudshöfdinge-embotot i Wester-Norrlands län, för felaktigt beslut angående för 6)

En tillförordnad Domhafvande i Bollnäs tingslag, tor förment oriktigt beslut om

fastställande af ackord i konkurs (forts, från 1872 ars embetsberättelse sidd. 68 -< o)

7) En länsman i Östra Göinge härad, för fylleri under tjensteutofnmg . . . ■ •

8) Eu tillförordnad Domhafvande i Ofver-Luleå tingslag, tor förment oriktigt domslut

i fråga om rättegångskostnader (forts, från 1872 ars embetsberättelse sidd 48

och följande)............'' , '' '' j .''

9) Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län, tor förment olaga häktning m m.

10) Advokatfiskal i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, for dröjsmål med an hängiggörandet

och utförandet af ett åtal . • • • • • o • ‘ '' ’ '' ’

11) Magistraten i Gefle, för dröjsmål med anställande af auktion a rättigheter till för säljning

af spirituösa drycker . • • • '' '' '' .'' ■

12) Domhafvanden i Norra Ångermanlands domsaga, for förment dröjsmål med insän dande

för verkställighet af utslag rörande häktad person • • • • • • ■ • •

13) Domhafvanden i Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och Sotenas härad, för d:o d:o .

14) En tillförordnad Domhafvande i Hammarkinds och Skarkmds harader, lor n:o d:o

15) Landssekreteraren i Elfsborgs län, för underlåtenhet att tillse behöriga verkställan det

af ett utslag angående en häktad . . • • ■ • ;•••;• '' ''

16) Borgmästaren i Hjo, för fel vid expedierandet af ett utslag angående eu haktad person
17 En tillförordnad Domhafvande i Sköllersta härad, för oriktig förvandling af böter

18) Dåvarande Polisintendenten i Stockholm, for ett af honom meddeladt foimuit

19) Domhafvanden i Norra Ångermanlands domsaga, for åtskilliga försummelser i hans

20) Kronofogden i Öster- och Wester-Rekarne härads fögderi, for dröjsmål med befor drande

till verkställighet af ett utslag angående en häktad person.....

Betraktelser angående lagskipuingens tillstånd..........

Om fängelseväsendet.........j ........

Om Domkapitels skyldighet att till Hofrätt ''»sanda dombok.........

Sid.

10.

12.

14.

15.

))

21.

23.

27.

28.
29.

29.

33.

34.

36.

42.

46.

48.

54.

123.

Kongl S!«j:ts svar n .histitic-ombudsmiiniunis und. hemställan i fråga om utländsk handelsresandes
skyldighet att vara försedd med pass..........125.

Sammandrag af Revisionssekreterarues arbetsredogörelse för är 1871 ....... 127.

Uppgift å de under år 1872 handlagda klagomål och förordnade åtal......130.

Embetsresau år 1872 ......................»

Anmälan, att ieke någon . lagförklaring blifvit, i den ordning 19 § Regeringsformen

föreskrifver, af Kong], Maj:t. sedan sistlidna Riksdags början meddelad .... 133.
Om de från Statsdepartementen inkomna uppgifter, som äro intagna i Bilagan ...»

B I L AGA:

Uppgifter från Kongl. Stats-departementen på de af Riksdagen år 1872 aflåtna underdåniga
skrivelser och de i anledning deraf hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder . 3.

» ä de i nyssberörda underdåniga skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke

blifvit afgjorda ......................18.

» å de genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser
anhängiggjorda ärenden, hvilka i Jnstitie-ombudsmannens senaste embetsberättelse
finnas upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda;
äfvensom å de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna .... 21.

Tabell öfver förstberörda uppgifter..................35.

Berättelse, afgifven af Kommitterade för tryckfrihetens vård.........37.

TRYCKFEL OCH RÄTTELSER.

Sid	32	raden	12	uppifrån	står: uppdroge, läs: uppdrog
))	55	))	9	))	» Rersylvania- läs: Pennsylvania-
))	;)	„	9	nedifrån	bör det först i raden förekommande ordet som uteslutas.
)»	56	))	5	»	står: utståndet i straffcell, läs: utståndet straff i cell. .
»	61	»	16	uppifrån	» hvilka, läs: hvilken
))	))	))	17	»	» straff-fången, läs: straff-fångarne
))	70	))	6	)>	» borde, läs: torde
))	))	))	16	»	» bestämda, läs: bestående
))	71	»	10	nedifrån	» dess, läs: deras

Dessutom förekomma några bokstafsfel och oriktigheter i interpunktionen, hvilka dock
ieke böra vålla otydlighet.

Till Riksdagen.

Vid afgifvande af den redogörelse för embetets förvaltning, som i
14 § af instruktionen för Justitie-Ombudsmannen föreskrifves, har jag
denna gång att först anmäla, det jag till följd af sjukdomsförfall nödgats,
med den rätt, 25 § af nyss åberopade instruktion tillstäder, påkalla till
embetets förrättande den man, Riksdagen utsett att mig efterträda; och
bar af sådan anledning Herr Revisionssekreteraren, Riddaren af Kongl.
Nordstjerne-orden Carl Frithiof Svedelius, under min vistelse vid badort å
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 1

rikets vestra kust, förvaltat Justitie-ombudsmans-embetet från och med
den 21 Juni till och med den 9 Augusti nästlidne år.

Denna redogörelse omfattar icke destomindre jemväl hvad som under
nämnda tid i embetet förelupit, på sätt det der förda diarium, som kommer
att till Lag-Utskottet öfverlemnas, närmare utvisar, och börjar, såsom
vanligt, med framställning af de åtal, i livilka under det förflutna året åtminstone
en domstols utslag fallit.

Uti en till Justitie-ombudsmans-expeditionen den 3 Juni 1871 inkommen
skrift klagade Organisten och Klockaren i Iljernarp P. Paulsson
deröfver, att-—sedan han den 3 Januari 1870 till en då tillförordnad och
derefter, den 9 April samma år, till ständige Kronofogden B. i Norra och
Södra Åsbo samt Bjäre härads fögderi för verkställighet inlemnat Bjäre
Häradsrätts laga kraftvunna dom den 5 Oktober 1869, hvarigenom Häradsrätten
ålagt enkan Agneta Lindau att fardagen den 14 Mars 1870 till Paulsson
afträda en arrenderad lägenhet å klockareboställets i Hjernarp mark
samt att hafva med sina tillhörigheter derifrån afflyttat, vid äfventyr att
Paulsson eljest egde att, på enkan Lindaus bekostnad, låta genopi vederbörande
exsekutor de å lägenheten befintliga åbyggnader borttagas, hvarjemte
enkan Lindau förpligtats vid utmätningstvång till Paulsson genast
utgifva ersättning, för det hon under då innevarande år lägenheten innehaft,
med det i arrendekontraktet bestämda belopp femton riksdaler samt att
godtgöra Paulsson hans kostnader i målet med tjugo riksdaler — Kronofogden
B. skulle underlåtit att berörda dom verkställa; och att, ehuru,
efter det Paulsson häröfver besvärat sig hos Konungens Befallningshafvande i
Kristianstads län, Landshöfdinge-embetet i utslag den 22 Mars 1871 förklarat
hinder för de ifrågavarande åbyggnadernas borttagande ej vidare möta, samt
Paulsson inlemnat detta utslag till Kronofogden B. den 26 påföljande April,
någon verkställighet af Häradsrättens dom ännu icke skett den dag, å hvilken
den till mig ingifna skriften var daterad, eller den 20 Maj 1871; i anledning
hvaraf Paulsson yrkade å Kronofogden B. ansvar och ersättningsskyldighet.

Det här ofvan åberopade Landshöfdinge-embetets utslag af den 22
Mars 1871 innehöll kortligen att, i anledning af Paulssons hos Konungens
Befallningshafvande framstälda yrkande om Kronofogden B:s förpligtande
att borttaga meranämnda åbyggnader, enkan Lindau och bemälde
Kronofogde varit hörde och hufvudsakligen anfört: den förra, att Paulsson
redan, innan Bjäre Häradsrätts omförmälda dom fallit, till Smeden A.
Braun, enligt kontrakt den 30 November 1868, på två år öfverlåtit den
jordlägenhet, på hvilken enkan Lindaus byggnader vore belägna, hvadan

Paulsson sålunda skulle saknat all rätt så väl att vid Häradsrätten föra
talan i målet som ock att få samma Rätts dom i fråga om åbyggnadernas
borttagande verkstäld; och den senare åter, att, då Länsmannen T. den 18
Maj 1870 instält sig lios enkan Lindau för att verkställa domen, bemälde
Braun, med företeende af ett kontrakt, hvarigenom han af Paulsson fått
å sig öfverlåten besittningsrätten till just den jordlägenhet, hvarå enkan
Lindaus åbyggnader voro uppförda, bestridt byggnadernas borttagande, i
följd hvaraf Länsmannen T. ansett sig ej kunna domen i det afseendet
verkställa; och yttrade Landshöfdinge-embetet i sitt berörda utslag att, enär
den besittningsrätt, Smeden Braun, enligt kontrakt den 30 November 1868,
förvärfvat till jordlägenheten, hvarå ifrågavarande husbyggnader voro belägna,
dåmera enligt kontraktets innehåll upphört att vara gällande, samt
hinder för verkställande af Häradsrättens dom med afseende å husbyggnadernas
borttagande, sålunda icke vidare mötte, ärendet återförvisades till
exsekutor, som hade att på begäran af Paulsson domen uti omförmälda
hänseende i laga ordning verkställa.

Döt emellan Paulsson och Smeden Braun den 30 November 1868
upprättade- kontrakt innehöll, att den deri omnämda lägenhet bortarrenderades
till Braun »under nästa tvenne åren.»

I den förklaring, jag i anledning af Paulssons klagoskrift infordrade
från Kronofogden B., åberopade denne till en början ett vid samma förklaring
fogadt utdrag ur det å kronofogde-kontoret förda exsekutions-diarium, innehållande: att

Bjäre Häradsrätts ifrågavarande dom dit inlemnades första gången
den 3 Januari 1870, då Inspektören P. F. Flink å Lundsmölla, som
fått domen å sig transporterad, begärde verkställighet af densamma endast
i afseende på ådömda ersättningsbeloppet, tretiofcm riksdaler;

att, efter det enkan Lindau vid det hos henne i anledning deraf anstälda
utmätningsförsök den 15 Februari 1870 befunnits sakna tillgångar,
handlingarne blifvit den 23 i samma månad af fordringsegaren återtagna;

att Häradsrättens dom derpå den 9 April 1870 utaf bemälde Flink,
genom Paulsson, åter inlemnats för verkställighet i sin helhet, i följd
hvaraf ersättningsbeloppet uttagits, hvaremot Länsmannen T., till hvilken
domen den 20 April 1870 af Kronofogden remitterats för verkställighet,
uti ett den 18 påföljande Maj dateradt förrättningsinstrument, beträffande
vräkningen eller borttagandet af omförmälda husbyggnader, förklarat sådant
då ej kunna ske af orsak, att Smeden Braun, på förut uppgifna skäl, bestridt,
att samma byggnader finge borttagas;

att, sedan Landshöfdinge-embetet i länet den 22 Mars 1871 meddelat
omförmälda utslag i anledning af Paulssons besvär öfver Länsmannen T:s

berörda förrättning den 18 Maj 1870, så vidt denna afsett vräkningsåtgärden,
samma utslag blifvit den 27 April 1871. af Paulssou till kronofogdekontoret
inlemnadt för verkställande af den ifrågasatta vräkningen;

att, som Kronofogden af andra tjensteärenden varit hindrad att sjelf
taga vidare befattning med ärendet, utslaget derefter blifvit redan den 27
April 1871 eller samma dag, det inlemnades, remitteradt till Länsmannen
H. för verkställande af den äskade vräkningen;

samt att Länsmannen H., i följd häraf, instält sig hos enkan Lindau
den 20 Maj 1871 för att borttaga ifrågavarande husbyggnader, men, på
sätt det af H. öfver förrättningen upprättade instrument utvisade, funnit
sig lagligen förhindrad att den påkallade verkställighetsåtgärden vidtaga, emedan
enkan Lindau styrkt, att hon hos Kongl. Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge fullföljt talan emot Landshöfdinge-embetets utslag den 22 Mars
1871; hvaruppå Paulsson den 24 Maj 1871 återfått handlingarne.

Kronofogden B. anförde vidare i sin förklaring: att han hoppades
det sålunda utredda förhållandet ådagalägga, att honom icke till last komme
någon försumlighet i afseende å ifrågavarande doms befordrande till verkställighet;
och gåfve, efter Kronofogdens förmenande, klagoskriften derutöfver
icke anledning till vidare yttrande i saken, än huruvida Länsmännen
T. och H. vid förrättningstillfällena den 18 Maj 1870 och den
20 Maj 1871 kunde anses hafva handlat rätt eller ej derutinnan, att den
ifrågasatta vräkningen förklarats icke kunna verkställas;

Hvad härvid först beträffade Länsmannen T., kunde Kronofogden
ej annat än obetingadt gilla hans förfarande, alldenstund det genom åberopade
kontraktet af den 30 November 1868 styrktes, att ingalunda Paulsson,
utan i stället Smeden Bränn vid tillfället egt dispositionsrätt öfver den
jord, hvarest enkan Lindans ifrågavarande husbyggnader funnits uppförda,
samt bemälde Bränn, långtifrån att påyrka byggnadernas borttagande,
tvärtom bestridt, att sådant finge ske; och syntes det Kronofogden jemväl
otvetydigt framgå af ordalydelsen i Landshöfdinge-embetets ofvannämnda
utslag den 22 Mars 1871, att Landshöfdinge-embetet varit af samma åsigt,
som nu blifvit antydd;

Vidkommande derefter Länsmannen H:s förrättningsåtgärd den 20
Maj 1871, åberopades ett Kronofogdens förklaring bilagdt, från bemälde
Länsman infordradt yttrande i ämnet; och androg Kronofogden med afseende
derå att, då i Landshöfdinge-embetets utslag den 22 Mars 1871
besvärshänvisning lemnats, och enkan Lindau styrkt, att hon, i enlighet
med samma hänvisning, uti Kongl. Hofrätten fullföljt talan emot utslaget,
samt berörda besvärstalan ostridigt skulle hafva blifvit utan ändamål, derest
uen ifrågasätta vräkningen fullgjorts, Kronofogden ej kunde finna, det Läns -

mannen il:s förfarande varit af den beskaffenhet, att något ansvar derför
lagligen borde ifrågakomma.

1 det af Länsmannen ii. afgifna yttrandet anmärkte denne till en
början, att Paulsson i sin klagoskrift rört sig utom hufvudsakens område,
dä han klandrat underexsekutors uraktlåtenhet att verkställa Bjäre Häradsrätts
dom den 5 Oktober 1869, ehuru exsekutors åtgärd med afseende å
Landshöfdinge-embetets utslag den 22 Mars 1871 väl vore att betrakta
såsom föremålet för Paulssons missnöje; och framstälde Länsmannen H.
ur nu angifna synpunkt den frågan: egde underexsekutorn att fästa sig vid
den af Landshöfdinge-embetet meddelade besvärshänvisning eller skulle
han lemna den å sido? — Toges den omständigheten i betraktande, att
enkan Lindan, med begagnande af den henne i Landshöfdinge-embetets
utslag gifna hänvisning, hos Kougl. Hofrätten anfört besvär öfver samma
utslag, berodde svaret å den ofvan framstälda frågan på två omständigheter:
antingen skulle Kongl. Hofrätten förklara sig icke kunna upptaga
enkan Lindans besvär till pröfning och således undanrödja den af Landshöfdinge-embetet
lemnade besvärshänvisningen, i hvilket fall anledningen till
klagandens missnöje följaktligen icke kunnat af underexsckutor afhjelpas, eller
ock komme Kongl. Hofrätten att fastställa — motsatsen kunde ej gerna antagas
— Landshöfdinge-embetets utslag, respekterande den meddelade besvärshäuvisningen,
i hvilket fall underexsekutor väl äfven bort respektera
densamma. I båda fallen vore underexsekutor alltså saklös.

Uti häröfver afgifna påminnelser, daterade den 19 och 24 Augusti
1871, fortsatte Paulsson sina ansvars- och ersättningspåståenden, hvilka
han riktade emot Kronofogden B. eller vederbörande Länsmän; varande
vid påminnelserna fogade

dels Kongl. Hofrättens öfver Skåne och Blekinge utslag den 9 Juni
1871 uppå enkan Lindans besvär öfver Landshöfdinge-embetets oftanämnda
utslag den 22 Mars samma år; och hade Kongl Hofrätten förklarat skäl
icke hafva förekommit, ledande till ändring i det öfverklagade utslaget;

dels ock Landshöfdinge-embetets utslag den 14 Juli 1871 uppå
besvär öfver den af Länsmannen H. den 20 nästförutgångna Maj, på
sätt ofvan är anfördt, verkstälda förrättning; innehållande detta utslag,
bland annat, att den omständighet, att enkan Lindan anfört besvär
öfver Landshöfdinge-embetets utslag den 22 Mars 1871, icke bort utgöra
hinder för verkställighet af Häradsrättens merberörda dom angående borttagande
af enkan Lindaus husbyggnader.

I sådant skick tedde sig saken för min pröfning: och som Kronofogden
B. med ärendet icke tagit annan befattning, än att han till vederbörande
Länsman öfverlemna^ de till honom för verkställighet ingifna

handlingarue, nemligen dels Bjäre Häradsrätts dom den 5 Oktober 1869,
dels ock Landshöfdinge-embetets utslag den 22 Mars 1871, och härvid hvarken
eftersättande af tjenstepligt eller obehörigt dröjsmål syntes hafva kommit
Kronofogden till last, samt, hvad beträffade Länsmannen T., beskaffenheten
af det arrendekontrakt, Smeden Braun vid förrättningstillfället
den 18 Maj 1870 uppvisat, kunde anses hafva gifvit skälig anledning till
den utgång, samma förrättning erhållit, så fann jag Paulssons klagan emot
nu nämnde tjenstemän icke föidjena vidare afseende.

Hvad deremot angick Paulssons klagan öfver den af Länsmannen
H. den 20 Maj 1871 verkstälda utmätningsförrättningen, ansåg jag bemälde
Länsmans förfarande dervid icke kunna lemnas opåtaldt- Enligt det
vid förrättningen hållna protokoll, åberopade Länsmannen IL såsom grund
för sin tjensteåtgärd Kronofogden B:s honom meddelade ordres att till laga
verkställighet befordra Landshöfdinge-embetets utslag den 22 Mars 1871,
som föreskrefve, att »en å egorna till klockarebostället i Hjernarp belägen,
enkan Agneta Lindan tillhörig husbyggnad skulle genom exsekutors
försorg nedrifvas och undanskaffas samt kostnaderna härför hos Lindau
uttagas.» Nyssberörda ordres funnos ej i handlingarne till sin ordalydelse
återgifna, men Landshöfdinge-embetets utslag var ej af den lydelse, förrättningsprotokollet
sålunda upptog. Det innehöll deremot, att, som det
af Smeden Braun vid det föregående utmätningstillfället företedda arrendekontrakt
dåmera upphört att vara gällande, samt hinder för verkställande
af Bjäre Häradsrätts dom den 5 Oktober 1869, med afseende å husbygguadernas
borttagande, sålunda icke vidare mötte, alltså funne Landshöfdinge-embetet
skäligt återförvisa ärendet till exsekutor, »som hade att på
begäran af Paulsson i omförmälda hänseende i laga ordning verkställa
förenämnda dom.» Det var således Häradsrättens dom, ej Landshöfdingeembetets
utslag, Länsmannen H. hade att vid tillfället verkställa. Vidare
hette det i förr berörda förrättningsprotokoll, att vid Länsmannen H:s ankomst
till stället enkan Lindau anträffades, att utslaget för henne upplästes
och att hon derefter aflemnade ett utdrag af det i Kongl. Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge hållna diarium öfver inlemnade skrifter, hvaraf
inhemtades, att hon genom besvär, som den 10 i då innevarande månad
till Kongl. Hofrätten inkommit, öfverklagat Landshöfdinge-embetets utslag,
samt att exsekutor vid sådant förhållande funnit sig lagligen förhindrad att
den påkallade verkställighetsåtgärden vidtaga. Det var emellertid icke emot
Häradsrättens dom, hvilken skulle verkställas, som besvären voro anförda;
denna dom var ostridigt laga kraftvunnen och hade förty bort verkställas,
utan afseende å hvad emot Landshöfdinge-embetets utslag kunde förekomma.
Detta hade varit den riktiga uppfattningen af det förhållande, som

var för handen. Men äfven med den oriktiga uppfattning, Länsmannen
H. hyste, eller den, att det var Landshöfdinge-embetets utslag, han hade
att verkställa, handlade han i strid mot gällande föreskrifter. Kong]. Brefvet
den 2 December 1741 stadgar nemligen att; då en part,uti någon
sak, som är vid Domstol eller Konungens Befallningshafvande anhängig,
företer antingen bevis, att han fört klagan å högre ort eller ock sjelfva
kommunikations-resolutionen öfver sådan klagan, uppskof derföre icke skall
göras uti det förut anhängiga målets fortgång, utan så är, att kommunikations-resolutionen
eller remissen innehåller uttrycklig inhibitorial;
dock att Konungens Befallningshafvande eger pröfva, huruvida serskilda
omständigheter nödvändigt kunna fordra, att uppskof i målet bör göras.
Utan sådant inhibitorial, vare sig från Öfverrätt eller Konungens Befallningshafvande,
kunde alltså underexsekutor uppenbarligen icke inställa den
anbefalda verkställigheten äfven af Landshöfdinge-embetets utslag, sådant
Länsmannen H. uppfattade detsammas innehåll. Dertill komme ock, att
Länsmannen H. utan uppgifven orsak dröjt med den anbefalda utmätningsåtgärden
från den 27 April, då Kronofogdens ordres utfärdades, till den
20 påföljande Maj.

Andragande detta, begärde jag i skrifvelse den 9 September 1871
till Konungens Befallningshafvande i Kristianstads län, att bemälda myndighet
måtte förordna lämplig, närboende person att såsom allmän åklagare
vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal emot Länsmannen
H., dervid åklagaren skulle, under åberopande af de skäl jag i nyssberörda
skrifvelse utvecklat, och för hvad jag i samma skrifvelse lågt II.
till last å denne yrka ej allenast ansvar efter lag och sakens beskaffenhet
utan ock förpligtelse att godtgöra den skada, som af Länsmannen H:s fel
och försummelse för Paulsson uppkommit; och borde förty Paulsson beredas
tillfälle att varda i målet hord och få framställa sina anspråk på
skadestånd, dem åklagaren, i mån af deras befogenhet, borde understödja.

Sedan Konungens Befallningshafvande i följd häraf förordnat Landsfiskalen
Gustaf Paulsson i Engelholm att åtalet utföra, anhängiggjordes detta
vid Bjäre Häradsrätt, hvarest klaganden Paulsson förde sin målsegandetalan
och yrkade ersättning såväl för den förlust honom tillskyndats derigenom
att han icke kommit i besittning af den utaf Agneta Lindau innehafda
torplägenhet i sådan tid, att han kunnat under år 1871 begagna
den dertill hörande jord, jemte de kostnader, Paulsson fått vidkännas i
och för förrättningen den 20 Maj 1871 samt i ändamål att få rättelse i det
vid samma förrättning meddelade beslut, som ock för utgifterna i rättegången;
hvarförutan Länsmannen A. J. Palm, hvilken, i anseende till Landsfiskalen
Paulssons sjukdom, i hans ställe vid ett rättegångstillfälle förde

talan i målet, yrkade åläggande för H. att återgälda Kongl. Maj:t och Kronan
förskjuten godtgörelse för Palms inställelse vid Häradsrätten med tjugosju
riksdaler.

Häradsrätten meddelade utslag i målet den 1 Juni 1872 och yttrade,
beträffande hufvudsaken: att, ehuru Länsmannen 11. vid den förrättning,
som enligt Kronofogden B:s ordres den 20 Maj 1871 af Länsmannen H.
med biträde företagits i ändamål att till verkställighet befordra Landshöfdinge-embetets
i länet utslag den 22 Mars 1871, icke bort af den omständighet,
att enkan Lindan hos Kongl. Hofrätten anfört besvär öfver
samma utslag, underlåta att enligt föreskrift i utslaget verkställa Häradsrättens
deri omförmälda ostridigt laga kraftvunna dom den 5 Oktober
1869, hvarigenom enkan Lindan förpligtats att den 14 Mars 1870 till
klaganden Paulsson afträda en af henne bebodd lägenhet å egorna till
klockarebostället i Hjernarp samt med tillhörigheter derifrån afflytta, vid
äfventyr att Paulsson eljest egde låta genom vederbörande exsekutors försorg
på enkan Lindaus bekostnad borttaga de å lägenheten befintliga åbyggnader;
likväl och som, då vid omnämnda tillfälle fråga yppade sig, huruvida
det hinder, som vid en den 18 Maj 1870 för domens verkställande
företagen förrättning förefunnits, ännu fortfore eller icke, Länsmannen H.
derigenom att han, med fästadt afseende å Landshöfdinge-embetets i dess
utslag meddelade besvärshänvisning och enkan Lindaus i enlighet dermed
hos Kongl. Hofrätten fullföljda talan mot utslaget, förklarat sig vara förhindrad
att enkan Lindaus åbyggnader borttaga, icke kunde anses hafva
uppsåtligen eller af försummelse, vårdslöshet eller oskicklighet sin tjenstepligt
eftersatt, helst i lag stadgades, att dom eller utslag icke finge verkställas,
såvida derigenom ändringssökande biefve onyttigt, samt det af mig
åberopade Kongl. Brefvct den 2 December 1741, om det än vore på förevarande
fall tillämpligt, förutsatte såsom möjligt, att doms och utslags
verkställighet borde till följd af besvär deröfver inställas och följaktligen
icke kunde anses hafva utgjort ovilkorligt hinder för Länsmannen H. att nu
åtalade åtgärd vidtaga; ty och då Länsmannen H. icke låtit komma sig
till last olagligt dröjsmål vid förrättningens företagande, funne Häradsrätten
II. icke hafva vid ifrågavarande tillfälle begått fel eller försummelse i sin
tjenst af sådan beskaffenhet, att på grund deraf ansvar eller ersättningsskyldighet
till klaganden Paulsson lagligen kunde honom ådömas, hvadan
åklagarens ansvarstalan och de af klaganden Paulsson mot Länsmannen
H. framstälda ersättningsanspråk icke kunde af Häradsrätten bifallas, vid
hvilken utgång af saken yrkandet, att Länsmannen H. måtte ersätta Kong].
Maj'':t och Kronan det till Länsmannen Palm förskjutna ofvan omförmälda

belopp,

belopp, ogillades; likasom Länsmannen H:s emot klaganden Paulsson riktade
påstående om godtgörelse för lösen af Häradsrättens utslag samt klaganden
Paulssons undei lättegangen framstälda yrkande om ansvar å Länsmannen
IL föi missfil mligt skrifsätt af Häradsrätten lemnades utan afseende.

o b)etfa Häradsrättens utslag kunde icke anses nöjaktigt. Länsmannen
H:s åtalade och af Häradsrätten jemväl ogillade förfarande borde icke, då
skada derigenom uppstått, ithy att klaganden Paulsson blifvit i sin rätts
utfående uppehållen, utan ansvarspåföljd för Länsmannen H. aflöpa, hvarföre
genom skrifvelse den 8 Juni 1872 åt Advokatfiskals-embetet i Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge uppdrogs att fullfölja talan emot
Häradsrättens utslag och, under yrkande om ändring deri, emot Länsmannen
H. framställa laga ansvarspåstående; hvarjemte klaganden Paulssons
anspråk på ersättning borde, i mon af dess befogenhet, utaf Advokatfiskalsembetet
understödjas.

Besvär öfver Häradsrättens utslag anfördes derpå af såväl Advokatfiskals-embetet
som af klaganden Paulsson; Och har Kontjl. Hofrätten
genom utslag den 21 Oktober 1872 sig utlåtit: att, enär ostridigt vore, att
den skrifvelse från Kronofogden B., uti hvilken Länsmannen H. erhållit
upjjdrag att vidtaga den verkställighetsåtgärd, som genom Landshöfdingeembetets
ofvan anmärkta utslag den 22 Mars 1871 blifvit bemälde Kronofogde
anbefald, icke kommit Länsmannen II. tillhanda förr än den 28
April nämnda år, samt klaganden Paulsson vid Häradsrätten medgifvit, att
han hos Länsmannen II. anhallit om »ett par dagars» uppskof med samma
åtgärd, Kongl. Hofrätten, lika med Häradsrätten, funne Länsmannen H.
icke kunna anses hafva gjort sig till ansvar förfallen, för det han först
den 20 Maj 1871 för vidtagande af ifrågavarande åtgärd instält sig i
Hjernarp, men emedan, beträffande atalet i öfrigt, Länsmannen II. af den
omständighet, att enkan Lindau vid förrättningstillfället sistnämnde dag
företett bevis, att hon i Kongl. Hofrätten öfverklagat Landshöfdinge-embetets
ofvanberörda utslag, så mycket mindre bort hemta lagligt stöd för sin
underlåtenhet att från ifrågakomna torplägenhet afhysa enkan Lindau och
borttaga de derå uppförda byggnader, som samma utslag otvetydigt innefattat
åläggande för exsekutor att i omförmälda afseende verkställa Häradsrättens
dom den 5 Oktober 1869; ty och som hvad Länsmannen II. till
sitt fredande från påföljd af åtalet i öfrigt anfört icke förtjenade afseende,
dömde Kongl. Hofrätten, med ändring af Häradsrättens utslag i denna del,
jemlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ _ Strafflagen, Länsmannen H. för sålunda
visadt oförstånd i utöfningen af sin tjenstebefattning att bota femtio riksdaler
till kronan; hvarförutom Länsmannen H. förpligtades att dels till
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 2

Kong]. Maj:t och Kronan återgälda det till Länsmannen Palm för hans inställelse
vid Häradsrätten förskjutna belopp, tjugosju riksdaler, dels ock
godtgöra klaganden Paulsson ej mindre den förlust, denne lidit derigenom,
att lian icke den 20 Maj 1871 kommit i besittning af torplägenheten och
förthy icke kunnat under nämnda år begagna den dertill hörande jord, hvilken
förlust skäligen icke kunde skattas lägre, än den afgift, enkan Lindau,
enligt hvad hos Kongl. Hofrätten företedda handlingar utvisade, varit pligtig
att för brukningsrätten af lägenheten under den tid, densamma varit åt
henne upplåten, årligen till Paulsson utgifva, eller femton riksdaler, än
äfven de kostnader, som klaganden Paulsson måst vidkännas för förrättningen
den 20 Maj 1871 äfvensom å förevarande åtal, hvilka i Kongl.
Hofrättens utslag närmare specificerade kostnader utgjorde i bestämdt belopp
sextioen riksdaler 84 öre, jemte skjutslega för en häst fram och åter
för två resor mellan klaganden Paulssons hemvist och kronofogdekontoret
samt för fem resor emellan Paulssons hemvist och Bjäre härads tingsställe;
och blef slutligen Häradsrättens utslag, så,vidt derigenom klaganden Paulssons
yrkande om ansvar å Länsmannen H. för missfirmligt skrifsätt lemnats
utan afseende, af Kongl. Hofrätten faststäldt; hvarjemte Kongl. Hofrätten
förklarade, det klaganden Paulsson sjelf finge vidkännas sina i Kongl.
Hofrätten å målet använda kostnader.

Då min senaste embetsberättelse afslutades, hade ännu icke kommit
mig tillhanda Kongl. Maj:ts utslag i anledning af min, genom Advokatfiskals-embetet
i Kongl. Svea Hofrätt, underdånigst fullföljda talan emot
nämnde Hofrätts utslag den 14 Februari 1871 angående ett af mig emot
dåvarande Polismästaren i Stockholm anstäldt åtal för det sätt, hvarpå
Kongl Stadgan angående försvarslöse m. m. den 29 Maj 1846 blifvit af
honom tillämpad med afseende å en här i staden tillfälligtvis sig uppehållande
person, vid namn Oskar Rudolf Möllman, för hvilket åtal närmare
redogöres i 1872 års embetsberättelse (sidcl. 7—18). Efter mottagande af
Kongl. Maj:ts den 31 Augusti 1871 meddelade utslag i målet, har jag nu
endast att tillkännagifva, det Kongl. Maj:t ej funnit skäl vara anfördt, som
i Hofrättens öfverklagade utslag kunde verka ändring.

Af Rådstufvurättens i Sala den 20 December 1869 gifna utslag, hvilkot
till följd af anmärkning vid fångförteckningarnes granskning infordrades,

erfor jag, att Rådstufvurätten genom samma utslag, under åberopande
af 20 kap. 2, 3, 4 och 18 §§ Strafflagen, dömt Hyttarbetaren Johan Petter
Holmgren att för snatteri första resan från husbonde hållas till fängelse
i två månader samt att vara medborgerligt förtroende förlustig under
fem år.

Påminnande, att den af Rådstufvurätten åberopade 18 § i 20 kap.
Strafflagen icke föranledde dertill, att den, som gjort sig förfallen till straff
för olofligt'' tillgrepp, skulle dömas förlustig medborgerligt förtroende i annat
fall, än då tillgreppet vore att till stöld hänföra, begärde jag Rådstufvurättens
yttrande öfver denna anmärkning. Med anledning häraf inkom till
en början gemensamt utlåtande af de båda ledamöter, hvilka jemte Borgmästaren
deltagit i beslutet; och anfördes af dem, att, då Holmgrens brott
varit af beskaffenhet, att detsamma bort hänföras under 3 och 4 §§ i 20
kap. Strafflagen, samt omständigheterna vid brottets föröfvande ansetts
föranleda tillämpning af den strängare straffbestämmelsen, fängelse, i stället
för böter, desse Rådstufvurättens ledamöter jemväl, enligt 18 § i nämnda
kapitel, ålagt Holmgren förlust af medborgerligt förtroende, för hvilket förfaringssätt
de såsom grund endast kunde åberopa, att de, till följd af brottets
beskaffenhet, ej kommit att fästa afseende vid det tillgripnas värde.

Borgmästaren, hvilken till följd af frånvaro i offentligt uppdrag icke
kommit att yttra sig öfver anmärkningen gemensamt med de begge andre Rättsledamöterna,
afgaf sedermera serskild förklaring af innehåll, att straffpåföljden,
förlust af medborgerligt förtroende under fem år, vid det ifrågavarande utslagets
meddelande tillkommit af förbiseende, hvilket Borgmästaren måste
tillskrifva den omständighet, att han, som näst före målets handläggning
hos Rådstufvurätten en längre tid varit sjuk, i anledning hvaraf han jemväl
åtnjutit tjenstledighet, nödgats, i följd af den tjenstförrättande Borgmästarens
hastigt inträffade sjukdom, i tjenstgöring inträda samt företaga
behandlingen af meranämnda ransakning, innan han blifvit till helsan så
återstäld, att han återfått kropps- och själskrafter.

Då lagstridigheten af det domslut, som här utgjorde föremål för anmärkning,
var uppenbar och af vederbörande ej heller bestridd, samt följden
deraf blifvit en persons olagliga stämplande såsom vanfrejdad under
fem års tid, fann jag mig icke kunna fästa afseende vid hvad af Rådstufvurättens
ordförande och ledamöter i deras förklaringar blifvit andraget, utan
förordnade genom skrifvelse den 8 Augusti 1871 till Advokatfiskals-embetet
i Kongl. Svea Hofrätt åtal emot dem, hvilka i egenskap af ordförande
och ledamöter i Rådstufvurätten beslutat nämnda utslag.

På det åtal, Advokatfiskals-embetet i följd deraf anstälde, har Kongl.
Hofrätten meddelat utslag den 6 Mars 1872, och enär, på sätt ofvan blif -

vit förmälclt, Rådstufvurätten, i strid mot lag, dömt Holmgren för snatteri
från husbonde till, jemte ansvar i öfiigt, förlust af medborgerligt förtroende,
samt berörda beslut icke kunde anses hafva tillkommit annorledes än
af förbiseende, förthy dömdes, under åberopande af 25 kap. 17 och 21 §§ Strafflagen,
Rådstufvurättens ordförande och ledamöter, hvilka beslutet fattat,
att för sålunda visad vårdslöshet i embetet bota enhvar tjugofem riksdaler
riksmynt till kronan.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

I min senaste embetsberättelse (sidd. 63—66) omnämndes ett af
mig förordnadt åtal emot Magistraten i Sundsvall för dröjsmål med afslutandet
af val för utseende af ledamot i Riksdagens Andra Kammare
för valkretsen Sundsvall och Östersund, och redogjordes då jemväl för de
skäl, på grund af hvilka jag hos Kongl. Maj:t fullföljde underdånig talan
emot Kongl. Svea Hofrätts i detta mål gifna utslag. Enligt nådigt utslag,
meddeladt den 11 Juni 1872, har Kongl. Maj:t, emedan, om än Magistraten
genom åtalade förfarandet oriktigt tillvägagått, Magistratens ledamöter likväl
icke derigenom kunde anses hafva ådagalagt vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i tjensten, ej funnit skäl göra ändring i det
slut, hvari Idofrätten i målet stannat.

I följd af gjord anmärkning vid granskningen af fånglistorna från
länsfängelset i Hernösand för år 1870, blefvo nödiga handlingar infordrade,
och fann jag af dessa, att, sedan ynglingen Anders Backlund, född den
16 Januari 1853, blifvit af Rådstufvurätten i Sundsvall genom utslag
den 22 Juli 1870 dömd att för fylleri och ringare misshandel bota tillhopa
tretio riksdaler men befunnits sakna tillgång till böternas gäldande,
Landshöfdinge-embetet i Wester-Norrlands län, medelst resolution den 23
i sistnämnde månad, förordnat, att Backlund skulle för böterna undergå
sex dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilken bestraffning sedermera från
och med den 24 till den 30 Juli 1870 är vorden verkstäld. Efter det jag med
anledning häraf uti skrifvelse till Konungens Befallningshafvande i länet
den 30 December 1871 anmärkt, att Backlund sålunda fått undergå förvandlingsstraff
af fängelse vid vatten och bröd, änskönt han vid tiden för
straffets verkställande icke uppnått den i 2 kap. 11 § Strafflagen bestämda
ålder af aderton år, inkom Landshöfdinge-embetet den 30 Ja -

nuari nästlidna år med yttrande öfver berörda anmärkning; och erkände
Landssekreteraren, hvilken jemte Landskamereraren deltagit i förvandlingsbeslutet,
anmärkningens riktighet, under förklarande, att han ansåge
sig ensam böra för beslutet ansvara; hvarförutan Landshöfdinge-embetet
anförde, att det anmärkta felet tillkommit genom förbiseende och att,
i händelse prestbetyg för Backlund medföljt Rådstufvurättens utslag, när
detta för böternas förvandling kom Konungens Befallningshafvande till handa,
hvilket emellertid icke varit förhållandet, ett dylikt fel antagligen icke skulle
hafva egt rum.

l)å emellertid i följd af omförmälda förvandlingsbeslut Backlund
kommit att undergå straff af en svårare art, än det som med hänsyn till
hans dåvarande ålder lagligen kunnat å honom tillämpas, ansåg jag mig
icke böra underlåta att för det felaktiga beslutet ställa Landshöfdinge-embetet
till ansvar. Om ock, i fall prestbetyg åtföljt den förpassning, med
hvilken Backlund insändes till häktet, förvandlingsbeslutet ej blifvit sådant
det blef, kunde detta ej lända Landshöfdinge-embetet till ursäkt, emedan
när slikt betyg saknades, Landshöfdinge-embetet haft så mycket större
skäl att Jgöra sig underrättadt om den straffskyldiges ålder genom anställande
af förhör med denne och, derest skälig anledning till misstroende
mot hans uppgift i berörda afseende yppat sig, genom prestbetygs infordrande.
I följd häraf uppdrog jag uti skrifvelse af den 10 Februari 1872
åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att lagligen tilltala Landssekreteraren
och Landskamereraren för det tjenstefel, de i ofvanberörda
måtto låtit komma sig till last, och att å dem yrka ansvar enligt lag och
sakens beskaffenhet, detta ansvar dock lämpadt efter den större eller mindre
delaktighet, den ene eller andre kunde anses ega i den begångna förseelsen.

Vid utförandet af detta åtal yrkade Advokatfiskals-embetet, att för
det felaktiga beslutet, det der i första rummet måste läggas till last föredraganden,
Landssekreteraren, såsom skyldig att tillse ärendets vederbörliga
utredande, innan detsamma i Länsstyrelsen till afgörande anmäldes,
men för hvilket beslut Landskamereraren, såsom deri delaktig, vore, ehuru
blott i ringa mån, ansvarig, Landssekreteraren och Landskamereraren måtte
dömas att bota i enlighet med grunderna i 25 kap. 17 och 21 §§ Strafflagen.

Genom utslag den 28 Maj 1872, hvilket sedermera vunnit laga kraft,
har Kongl. Hofrätten afgjort målet och, jemlikt de af Advokatfiskals-embetet
åberopade lagrum, dömt Landssekreteraren och Landskamereraren att för åtalade
förseelsen bota, den förre tjugo riksdaler och den senare tio riksdaler.

] min senaste embetsberättelse (sidd. 68—73) redogöres för ett af
ini<r anstäldt åtal emot eu tillförordnad Domhafvande i Bollnäs Tingslag
för bemälda Tingslags Häradsrätts beslut angående fastställande af ackord
i en konkurs. Hänvisande till nämnda redogörelse för åtalets beskaffenhet,
för Kongl. Svea Hofrätts utslag deri samt för de skäl, hvilka jag ansåg
föranleda mig att i underdånighet fullfölja talan emot samma utslag, har
jag nu endast att meddela, det Kongl. Maj:t enligt utslag den 12 Juni
1872 ej funnit skäl vara anfördt, som kunde föranleda ändring i Idofrättens
öfverklagade utslag.

Den 15 Juli 1871 inlemnade Folkskoleläraren i Åraslöf Nils Månsson
till mig en skrift, uti hvilken han, som skulle blifvit dertill uppmanad af
hemmavarande bönder, anhöll, att jag måtte i vederbörlig ordning till laga
näpst befordra Länsmannen L. i Östra Göinge härad af Kristianstad län,
hvilken, då han haft att föra nämnda härads beväringsungdom för år 1871
till excercisplatsen Ljungbyhed och derunder den 3 Juni berörda år inträffat
i Åraslöf, der beväringen skulle för natten inqvartera,s, varit af starka
drycker öfverlastad, så att han icke kunnat sköta sin befattning, samt jemväl
dagen derpå, före afmarschen, å det ställe, der han varit iuqvarterad,
ånyo försett sig med rusdrycker till den grad, att han blifvit, såsom klaganden
uttryckte sig, »en skam för hvarje ordentlig och redbar svensk;»
Och uppgaf klaganden såsom vittnen för att bestyrka sin angifvelse tre
personer, boende i Åraslöf.

Denna klagoskrift öfverlemnade jag till Konungens Befallningshafvande
i nämnda län med skrifvelse, i hvilken jag anhöll, att Konungens
Befallningshafvande, efter hållen undersökning, måtte vidtaga de åtgärder,
som af dervid sig yppande omständigheter föranleddes, samt om ärendets
förlopp mig underrätta. Sedermera blef, enligt hvad Konungens Befallningshafvande
hos mig anmälde, Kronofogden, vice Häradshöfdingen A. O. Bergengren
förordnad att i följd af förberörde klagan vid Vestra Göinge Häradsrätt
anställa åtal mot Länsmannen L. för fylleri under tjenstutöfning,
hvilket åtal jemväl anhängiggjordes vid Häradsrätten, som deröfver meddelade
utslag den 9 April 1872. Detta utslag innehöll, att Häradsrätten
väl funne emot Länsmannen L:s bestridande fullständig bevisning icke vara
åvägabragt derom, att L. ofvanberörde 3 Juni 1871 i öfverlastadt tillstånd anträffats
ute å väg, gata eller annat allmänt ställe, der enligt lag fylleri medförde
ansvar, eller derom, att L. påföljande morgon vid beväringens uppställning
till afmarsch från Åraslöf varit rusig; men enär genom åtskilliga vitt -

nens intyg vore styrkt, att L. söndagen den 4 Juni 1871 under fortsättningen
af förenämnda resa såväl å bygatan i Mellby som ock vid framkomsten
till Abbarp, varit af starka drycker öfverlastad, dömde Häradsrätten,
jemlikt 7 kap. 4 § samt 18 kap. 15 § Strafflagen, L. att för fylleri
bota tjugo riksdaler till kronan.

Enligt hvad Konungens Befallningshafvande jemväl anmälde, hade

den tillförordnade åklagaren icke funnit skäl att öfverklaga berörda utslag.

Under den 13 Februari 1872 har Kong]. Maj:t meddelat utslag uppå
de besvär, Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt, efter förordnande
af mig, i underdånighet anfört öfver bemälde Kongl. Ilofrätts utslag den 29 Augusti
1871, ^anledning af det åtal, jag anstalt emot en tillförordnad Domhafvande
i Ofver-Luleå tingslag för ett af nämnda Tingslags Häradsrätt
meddelarn, af mig såsom felaktigt anmärkt domslut rörande rättegångskostnadsersättning,
för hvilket åtal redovisas uti min till 1872 års riksdao- afgifna
embetsberättelse (sid. 48 och följande); och har Kongl. Maj:t funnit
skäl icke vara anfördt, som i Hofrättens öfverklagade utslag kunde verka
ändring.

först nu är jag i tillfälle att redogöra för ett åtal, som af mig förordnades
redan under år 1869 i följd af klagomål, livilka vidrörde förhållanden,
som då ådrogo sig en allmännare uppmärksamhet i landet. Orsaken
till detta dröjsmål återfinnes i det åtal, som följer näst efter detta.
Advokatfiskals-embetet i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge hade
nemligen så länge dröjt med ifrågavarande åtals anhängiggörande och utförande,
att jag derför nödgades föra ansvarstalan emot bemälda embete.
Sakförhållandet i nu förevarande åtal var detta:

Den 4 Augusti 1869 ingafs till mig en klagoskrift, undertecknad af
förre Korporalen Samuel Tullberg, med hvilken, enligt påskrift, förenade sig
, och Ben^t Larsson i Stockholmsgården samt Johannes Andersson
i Skäggestorp, i hvad nämnda skrift innehölle rörande de tre sistnämnde
öfvergångna förmenta rättskränkningar. I skriften fördes klagan
deröfver, att samtlige ofvanbemälde personer skulle blifvit på föranstaltande
af Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län utan giltig anledning
häktade, Tullberg den 16 Februari 1869 och de tre öfrige den 18 i samma

månad, samt införpassade till länsfängelset i Malmö, der de någon tid i
häkte qvarhållits, innan de stälts på fri fot, hvilket med Johannes Andersson
icke egt rum, förrän han blifvit med fångtransport afsänd till Cbristianstad;
hvarjemte klagandena gemensamt angåfvo den våldsamma behandling
från vederbörandes sida, för hvilken de skulle varit föremål såväl vid
häktningen som under inforslandet till länsfängelset, och Tullberg serskildt,
att visitation i hans hus, på befallning af Landssekreteraren i länet, egt
rum ett par dagar efter hans häktande och att vid det tillfället både våld
å hans egendom och andra olagligheter skulle hafva förelupit.

Då jag imellertid, efter tagen kännedom af klagoskriften, af Landssekreterarens
deröfver till mig afgifna yttrande med de vid detsamma fogade
bilagor samt af de påminnelser, som från klagandena inkommo, ansåg
någon min embetsåtgård icke påkallas af klagandenas angifvelser mot åtskilliga
i klagoskriften uppgifne personer, emedan klagandena sjelfve vore oförhindrade
att emot desse personer efter befogenhet i laga ordning föra talan,
samt Tullbergs och Eskil Larssons klagan, såvidt den var riktad emot
Landssekreteraren, icke kunna till åtal emot denne tjensteman föranleda,
blefvo endast Bengt Larssons och Johannes Anderssons häktande och inforslande
till länsfängelset i Malmö samt den sistnämndes försändande med
fångtransport derifrån till Christianstad föremål för åtal; och kommer alltså
icke mer än hvad som omedelbart rörer sistbemälde klagandes behandling
att ur den vidlyftiga skrifvexlingen här intagas.

Vid omförmälda af Landssekreteraren till mig afgifna yttrande voro
fogade ej mindre afskrifter af åtskilliga af Konungens Befallningshafvande
i Malmöhus län till Kongl. Civildepartementet ingifna rapporter rörande
de oroligheter, hvilka under senare åren förefallit bland en del af frälsebönderna
inom nämnda län, än ock utdrag af protokoll, hållna inför Konungens
Befallningshafvande vid förhör med ofvanbemälde fyra klagande, hvilka
handlingar innehöllo bland annat: att, sedan Godsegaren och Kommendören
m. m. Herr Grefve Arvid Fredriksson Posse och Aboen Måns Berggren
i Ostra Herrestad, uti serskilta skrifter, hos Kongl. Justitie-kanslersembetet
angifvit Tullberg och Eskil Larsson att hafva genom svikligt förfarande
bedragit sig till penningar samt förlust deraf annan tillskyndat,
Justitie-kanslers-embetet den 12 Februari 1869 förordnat vice Häradshöfdingen
J. Eneroth att, i egenskap af serskild åklagare, emot Tullberg och
Eskil Larsson vid vederbörlig domstol anställa och utföra åtal för det emot
dem sålunda angifna brott mot 22 kap. 1 § Strafflagen, äfvensom, i händelse
ytterligare angifvelse mot Tullberg eller Eskil Larsson hos bemälde
vice Häradshöfding anmäldes eller annorledes emot dem förekomme

anledning

anledning till brottsligt förhållande af beskaffenhet att lagligen kunna till
åtal föranleda, jemväl i fråga derom anställa och utföra talan, i anledning
af hvilken Justitie-kanslers-embetets åtgärd Landhöfdinge-embetet i länet
återkallat sina derförinnan för t. f. Landsfiskalen N. C. Holmström och
förre Länsmannen W. Ljungberg utfärdade förordnanden att emot Tullberg
utföra åtal för brott af nämnda beskaffenhet; att Tullberg, om hvilkens
inmanande i häkte Landshöfdinge-embetet jemväl förordnat, i följd
deraf blifvit häktad den 16 Februari 1869, då han å hemmanet Tranebygget
i Kristianstads län anträffades af Länsmannen A. Gyllensvärd och
vice Häradshöfdingen Eneroth, hvilken sistnämnde samma dag äfven fogat
anstalt om Eskil Larssons gripande; att personer, dem vice Häradshöfdingen
Eneroth i sådant afseende utsändt, den 17 Fecruari på aftonen,
efter att hafva för ordföranden i Stehags sockens kommunalstämma, Inspektören
Laséen på Rönneholm, uppvisat Eneroths förordnande om Eskil
Larssons t häktande, hvilken sistnämnde uppehöll sig uti Tullbergs hus i
Kärrstorp, beläget omkring tre åttondedels mil från Stehags jernvägsstation,
för detta ändamål erhållit biträde af Laséen, genom hvilkens försorg
Tullbergs bostad blifvit under påföljande natt bevakad af folk, utstäldt på
afstånd derifrån; att emellertid, såsom det synts, omkring tjugo personer,
beväpnade med skjutgevär och käppar, i afsigt att hindra Eskil Larssons
häktande tillbragt natten i huset, hvarifrån skott afiossats emot de bevakande;
att, då på morgonen den 18 Februari folk börjat samlas och hotfullt
tal förts emot bevakningen samt skott åter lossats, Inspektören Laséen
begifvit sig till jernvägsstationen och för Stationsinspektoren A. G.
Bergholtz omtalat hvad som förefallit, hvarefter, då det förmärkts, att bud
blifvit utsända för att tillkalla flere af Tullbergs anhängare, och folksamlingen
alltjemt ökats, Bergholtz aflåtit telegram till Landshöfdinge-embetet
med underrättelse om förhållandet; att i anledning deraf och sedan ytterligare
telegram från Stehag ingått till Landshöfdinge-embetet, eu hos Kommendanten
i Malmö reqvirerad militärstyrka, bestående af femtiofyra hussarer
med hästar och femtiofyra man infanteri, klockan half ett på dagen
blifvit afsänd med extratåg till Stehag och vidare förd till Kärrstorp, hvarvid
Landssekreteraren medföljt; att af de personer, hvilka tillbragt natten
i Tullbergs hus, endast två då anträffats, nemligen klagandena Bengt Larsson
och Johannes Andersson, båda från Kristianstads län; att desse blifvit
stälde under bevakning af medförde polisbetjenter och sedermera, likasom
Eskil Larsson, hvilken redan före Landssekreterarens och militärstyrkans
ankomst till Kärrstorp frivilligt begifvit sig till jernvägsstationen, befordrade
till Malmö med det bantåg, som på aftonen återförde militärmanJvst.
-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 3

skåpet, samt tillsvidare insatte i länsfängelset; att vid derstädes med
dem hållna förhör Bengt Larsson och Johannes Andersson uppgifvit, den
förre, att han ankommit till Kärrstorp den 17 Februari emellan klockan
nio och tio på aftonen med hästar och vagn, för att hemta sin broder
.Eskil Larsson, men, då denne icke velat medfölja, varit nödsakad att tillbringa
natten i Tullbergs hus, samt Johannes Andersson, att han, som af
Tullberg blifvit använd såsom underhandlare med frälsebönderne och icke
hade stadigt hemvist i Malmöhus län, den 17 Februari om aftonen, på
begäran af drängen Hans Jönsson, hvilken skulle i 1 ullbergs hus afhemta
handlingar, dit åtföljt Hans Jönsson samt. då denne derefter smugit sig
undan, icke vågat ensam återvända till sin bostad i Pinkarmöllan, af fruktan
för den utstälda bevakningen; samt att Konungens Befallningshafvande
dels den 20 Februari förordnat, att Bengt Larsson skulle ställas på fri
fot, dels ock den 22 i samma månad beslutit, att, som skäl icke vore för
handen att i häkte qvarhålla Johannes Andersson, denne, hvilken tillhörde
Kristianstads län och i Malmöhus län hvarken hade stadigt hemvist
eller känd loflig sysselsättning, skulle med påföljande dags fångtransport
föras till Kristianstad och öfverlemnas till vidare förordnande af Konungens
Befallningshafvande derstädes.

I sin till mig ingifna förklaring förmälde Landssekreteraren, beträffande
den våldsamma behandling, Bengt Larsson och Johannes Andersson
skulle hafva undergått, då de infördes till länsfängelset, att, då de förutnämnde
18 Februari på aftonen å Stehags järnvägsstation, kort före tågets afgång och
sedan militärmanskapet intagit sina platser, skulle i vagnarne införas, de
bevakande polisbetjenterne, i anseende till den rådande skymningen och
då bangården varit uppfylld af folk, hvaraf många förmodades hafva deltagit
i de oordningar, som förut på dagen egt rum i Kärrstorp, samt tiden
icke medgifvit att erhålla soldater till betäckning, icke vågat föra fångarne
ofängslade öfver bangården och derföre pålagt dem så kallade engelska
handbojor, hvilka desse dock burit endast under det de fördes genom folkmassan;
men att Landssekreteraren före sin återkomst till Malmö varit
okunnig derom, att fängsel sålunda blifvit användt, livilket han, om han
varit tillstädes, skulle hafva förekommit.

I skrifvelse den 30 November 1869 till Advokatfiskals-embetet vid
Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge förklarade jag mig hafva funnit
Bengt Larssons och Johannes Anderssons häktande och införpassande
till Malmö samt Johannes Anderssons försändande med fångtransport till
Kristianstad •— hvilken sistnämnda åtgärd syntes hafva varit anbefald af
Herr Landshöfdingen i Malmöhus län — såsom under nyssbeskrifna omstänständighoter
icke egande stöd i lag, böra leda till ansvar och ersättnings -

skyldighet för vederbörande, hvarföre jag uppdrog åt Advokatfiskals-embetet
att inför Kongl. Hoirätten anställa och utföra den ansvars- och ersättningstalan,
hvartill omständigheterna kunde föranleda; för hvilket ändamål Bengt
Larsson och Johannes Andersson borde beredas tillfälle att framställa och
styrka sina ersättningsanspråk, dem Advokatfiskals-embetet. i mån af deras
befogenhet hade att understödja, hvarjemte, för Kongl. Maj:ts och kronans
räkning, borde påyrkas godtgörelse för Bengt Larssons och Johannes Anderssons
inforslande till länsfängelset och underhåll derstädes samt för den
senares försändande från Malmö till Kristianstad. _ .

Sedan Advokatfiskals-embetet derpå den 9 April 1870 afgifvit anmärknincsmemorial,
infordrade Kongl. Hofrätten förklaringar deröfver från
Herr Landshöfdingen och Landssekreteraren, hvilka, med åberopande af de
omständigheter, under hvilka åtalade häktningarne egt rum, och da Bengt
Larsson samt Johannes Andersson skäligen vant misstänkte för delaktighet
uti det brott, hvarför Tullberg och Eskil Larsson befunnits tilltalade,
hemstälde, att åtalet icke måtte till någon påföljd föranleda. o

Klagandena Bengt Larsson och Johannes Andersson åter pastodo,
uti eu till Kongl. Hofrätten ingifven skrift, att, som de vid ifrågavarande
tillfälle blifvit olagligen häktade och dervid belagde med jernbojor samt,
under det de suttit häktade i mörk cell, lidit smälek och svält hvarförutan
de blifvit beröfvade handlingar till värde af fem tusen riksdaler, Herr Landshöfdingen
och Landssekreteraren derför måtte ej mindre dömas till ansvar,
Landssekreteraren enligt 11 kap. 8 och 11 §$ samt 25 kap. 13 § Strafflagen
till embetets förlust och lifstids fängelse, än äfven förpligtas gemensamt till
Bengt Larsson och Johannes Andersson utgifva ersättning med fem tusen
riksdaler för de dem fråntagna handlingar och med åtta hundra riksdaler
för dem tillskyndad skada, smälek och lidande.

De infordrade förklaringarne remitterades derpå af Kongl. Hofrätten
den 7 November 1870 till Advokatfiskals-embetet, som sedermera den 1
November 1871 till Kongl. Hofrätten inkom med slutpåstående i målet,
deruti Herr Landshöfdingen och Landssekreteraren till last fördes, den senare
att hafva utan laga skäl häktat Bengt Larsson och Johannes Andersson,
samt Herr Landshöfdingen jemte Landssekreteraren, att, sedan skal
till Johannes Anderssons qvarhållande i häkte förklarats, icke vara för handen,
hafva likaledes utan laglig anledning låtit med fångtransport afföra
Johannes Andersson till Kristianstad; i anseende hvartill Advokatfiskalsembetet
yrkade, att Herr Landshöfdingen och Landssekreteraren matte
dömas till ansvar, hvar för den mot honom angifna felaktighet, i enlighet
med 25 kap. 17 § Strafflagen, samt förpligtas att till Kongl. Maj:t och
kronan utgifva ersättning, Landssekreteraren för den kostnad, Bengt Lais -

sons och Johannes Anderssons inforslande till länsfängelset medfört och
för deras underhåll under den tid, de varit häktade, samt Herr Landshöfdingen
och Landssekreteraren gemensamt för utgifterna i följd af Johannes
Anderssons försändande till Kristianstad; hvarförutan Advokatfiskalsembetet.
hemstälde, att skälig godtgörelse för det genom anmärkta åtgärderna
tillskyndade lidande måtte varda Bengt Larsson och Johannes Andersson
tillerkänd att gäldas af Herr Landshöfdingen och Landssekreteraren,
i den mon, de dertill varit vållande.

Efter det vederbörande häröfver blifvit hörde och fått sig slutligen
yttra, ^ meddelade Kong], Hofrätten utslag i målet den 18 Juni 1872 af
innehåll: att emedan upplyst blifvit, att Bengt Larsson och Johannes Andersson
befunnit sig bland den med skjutgevär beväpnade folkhop, som
under natten emellan den 17 och 18 Februari 1869 samt påföljande dag,
då Bengt Larssons broder Eskil Larsson, på grund af tillförordnade åklagaren,
vice Häradshöfdingen Eneroths förordnande, skulle i häkte tagas,
varit samlad vid Eskil Larssons dåvarande vistelseort i Kärrstorp och medelst
skott och hotelser ådagalagt sin afsigt att förhindra Eskil Larssons
häktande, samt Landssekreteraren sålunda, då han den 18 Februari 1869
pa eftermiddagen lät taga Bengt Larsson och Johannes Andersson i fängsligt
förvar och dem till länsfängelset i Malmö afföra, haft skälig anledning
att misstänka Bengt Larsson och Johannes Andersson för sådan brottslighet,
hvarom i 7 och 8 §§ af 10 kap. Strafflagen förmäldes; ty funne Kongl.
Hofrätten, jemlikt 5 och 6 momenten af 19 § i Kongl. Förordningen den
16 Februari 1864, den Landssekreteraren till last förda åtgärden att hafva
häktat Bengt Larsson och Johannes Andersson och dem i häkte qvarhållit,
till dess närmare upplysning angående de vid Eskil Larssons gripande
förefallne oordningar vunnits, icke vara af beskaffenhet att kunna för Landssekreteraren
medföra ansvar eller ersättningsskyldighet; och beträffande
anmärkta förfarandet, att Johannes Andersson, efter det skäl till hans qvarliållande
i häkte ansetts icke vara för handen, blifvit med fångtransport
afförd till Kristianstad, funne Kongl. Hofrätten likaledes, enär Johannes
Andersson vid det tillfälle, då han häktades, icke visat sig innehafva
laga försvar eller varit försedd med pass eller sådant tillståndsbevis, som
i 26 5 4 momentet af Kongl. Stadgan den 29 Maj 1846 förmäldes, och
med hänsyn jemväl till öfriga i målet upplysta omständigheter, åtalet i
denna del emot Herr Landshöfdingen och Landssekreteraren icke böra till
någon påföljd föranleda; hvarjemte Kongl. Hofrätten, då Bengt Larsson och
Johannes Andersson icke styrkt, att de i häktet blifvit på olagligt sätt behandlade
eller att några dem tillhöriga handlingar dem beröfvats, lemnade

Bengt Larssons och Johannes Anderssons derutinnan framstälda ersättningsanspråk
utan afseende.

Sedan detta utslag blifvit hit insändt, har genom skrifvelse den 26
Juni 1812 Advokatfiskals-embetet erhållit uppdrag att deremot hos Kongl.
Maj:t fullfölja underdånig talan.

Såsom af redogörelsen för nyssomförmälda åtal inhemtas, aflat jag
den 30 November 1869 skrifvelse till Advokatfiskals-embetet vid Kongl.
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge med uppdrag till bemälda embete
att emot Herr Landshöfdingen samt Landssekreteraren i Malmöhus
län anställa och utföra samma åtal. Uti den från Advokatfiskalsembetet
till mig insända uppgift angående de fiskaliska åtal, som efter
remiss från mig "jblifvit af embetet handlagda under år 1870, erfor jag
sedermera, att, efter det min ofvan omförmälda skrifvelse af den 30
November 1869 kommit Advokatfiskals-embetet till banda den 6 De cember

1869, memorial i ämnet icke förr än den 9 April 1870 till Kongl.
Hofrätten ingifvits; hvarefter och sedan vederbörandes förklaringar infordrats
samt Kongl. Hofrätten den 1 November 1870 beslutit öfverlemna
handlingarne för vidare åtgärd till Advokatfiskals-embetet, som ock n o ripa
följ ande dag fått handlingarne emottaga, målet i förrberörda uppgift
antecknats vara vid 1870 års utgång på sistbemälda embetes åtgärd
beroende. Då emellertid utslag på åtalet icke afhördes, begärde jag i

skrifvelse till Advokatfiskals-embetet den 19 Oktober 1871 underrättelse
om orsaken dertill; och erhöll då från Herr Advokatfiskalen i

skrifvelse den 4 påföljande månad det besked, att Advokatfiskals-embetets
slutpåstående blifvit till Kongl. Hofrätten inlemnadt den 1 i
samma månad, d. v. s. den 1 November 1871; hvarjemte Advokatfiskalen
tillkännagaf, att han icke vore i tillfälle att styrka något förhållande, som
kunde utgöra giltig ursäkt med hänseende till den långsamhet, med hvilken
åtalet fortskridit.

Vid sådant förhållande ansåg jag mig icke kunna lemna opåtald Advokatfiskal
s-embetets försumlighet, ådagalagd ej allenast i det nära årslånga
dröjsmålet med slutpåståendets afgifvande utan ock i ett mer än
fyra månader långt uppskof med åtalets anhängiggörande; i följd hvaraf
jag uti skrifvelse till bemälde Kongl. Hofrätt den 20 November 1871, anmärkte
Advokatfiskals-embetets berörda försumlighet, och, då icke utredt
vore, huruvida allenast ständige Advokatfiskalen under ifrågavarande tider
förvaltat samma embete, anhöll, att Kongl. Hofrätten måtte dels lemna

mig uppgift på de ii eller dem, som förestått Advokatfiskals-embetet
under tiden emellan den 6 December 1869 och den 9 April 1870 samt emellan
den 8 November 1870 och den 1 November 1871, dels ock från denne
eller dessa personer infordra och till mig insända förklaring öfver hvad i
ofvan antydda måtto blifvit anmärkt. I anledning deraf tillkännagaf Kongl.
Hofrätten i skrifvelse den 22 Januari 1872, att Advokatfiskals-embetet under
förenämnda tider förvaltats af ständige Advokatfiskal, utom under
tiden från och med den 7 till och med den 20 Mars 1870 samt från och
med den 17 till och med den 26 April 1871, då embetet bestridts af tillförordnade;
varande vid Kongl. Hofrättens skrifvelse derjemte fogade förklaringar
i ämnet från såväl de båda personer, hvilka innehaft förordnanden
att utöfva Advokatfiskals-embetet under nämnda kortare tider, som ock
från ständige Advokatfiskalen, hvilken inskränkte sig till att åberopa hvad
han förut hos mig anfört, hvaremot de båda andra förklarandena erinrade,
att, då de endast under helt korta tider haft förordnanden att bestrida
Advokatfiskals-embetet, det icke bort kunna skäligen fordras, att de skulle
hafva tagit befattning med ett ärende af den omfattande beskaffenhet som
det ifrågavarande.

Uti ytterligare till Kongl. Hofrätten afbiten skrifvelse den 14 Februari
1872 anförde jag, att jag af de till mig inkomna förklaringarnes innehåll
ej funnit anledning frånträda den åsigt, jag redan uttalat, att Advokatfiskals-embetet
gjort sig skyldigt till försumlighet genom obehörigt
dröjsmål, på sätt ofvan blifvit omförmäldt, med anhängiggörandet och utförandet
af det utaf mig förordnade åtalet; samt att ständige Advokatfiskalen,
hvilken under de tider, målet varit på Advokatfiskals-embetets åtgärd beroenende,
förvaltat samma embete, med undantag endast af helt korta tider vid
två serskilda tillfällen, syntes mig ensam böra för den anmärkta försummelsen
ansvara; hvarföre jag inför Kongl-Hofrätten tilltalade Advokatfiskalen för
den försummelse i embetsförvaltning, han sålunda latit komma sig till last, under
yrkande, att han derför måtte, jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen, fallas till det
bötesansvar, Kongl. Hofrätten kunde finna skäligt bestämma; och tillät jag mig,
i fråga om den åtalade förseelsens straffvärdhet, serskildt framhålla, hurusom
ett dylikt fel måste betinga ett drygare ansvar, när det blifvit begånget af en
embetsman, som sjelf, i egenskap af åklagare, hade till uppgift att öfvervaka
och beifra tjensteförsummelser af domare och andra embetsmän och således
i sitt embetes beskaffenhet hade en serskild erinran att sjelf icke utsätta
sia för enahanda förseelse.

Sedan Advokatfiskalen deröfver blifvit hörd och sig förklarat, afgjorde
Kongl. Hofrätten detta åtal genom utslag den 14 Juni 1872, som sedermera
vunnit laga kraft och hvarigenom Kongl. Hofrätten, emedan utredt blifvit,

att Advokatfiskal, på sätt jag emot honom anmärkt, låtit komma sig till
last försumlighet vid handhafvandet af sitt embete, dömde Advokatfiskal,
i förmågo af 25 kap. 17 § Strafflagen, att derför höta etthundrafemtio riksdaler
till kronan.

Uti en till Justitie-ombudsmans-expeditionen inlemnad skrift hade
Fr. Nordström, i uppgifven egenskap af ombud för handelsfirman A. W.
Nordströms sterbhus, under åberopande af föreskrifterna i Kongl. Förordningen
den 21 Maj 1869, att genom Magistraternas i städerna försorg
auktion skall hållas å de rättigheter till försäljning af spirituösa drycker,
som för kommande försäljningsår, räknadt från den 1 Oktober, böra föryttras,
och att denna auktion bör vara verkstäld före Juli månads utgång,
anfört, att år 1871 dylik auktion i Gefle egt rum först den 26 Augusti:
att Magistratens i nämnde stad skrifvelse angående bestämmande af
nämnde rättigheters antal m. m. icke afgått till Stadsfullmäktige förrän den
17 Juli, i följd hvaraf auktionen omöjligen kunnat hållas inom laga tid,
då behörigt kungörande derförinnan icke medhunnits, — och detta, ehuru
7 § 1 och 2 mom. af åberopade Kongl. Förordning bjöde, att Magistraten
redan i April månad bort hafva vitagit de åtgärder, hvilka, såsom nämndt
är, först i Juli egde rum; samt att, änskönt det icke skulle vara svårt att
bevisa, det Magistratens uraktlåtenhet att ställa sig gällande förordning till
efterrättelse tillskyndat enskilda personer förluster, till följd af nödvändigheten
för spekulanter att hafva en väl behöflig tid af två månader för att
göra förberedelser till de ifrågavarande försäljningsrättigheternas utöfvande,
klaganden dock fäste sig förnämligast vid det förhållande, att eu förordning
syntes ringaktad af en myndighet, som borde föregå med exempel af den
strängaste vördnad för lagarna och nit att dem fullgöra.

Denna klagoskrift meddelades Magistraten i Gefle, som i anledning
deraf inkom med yttrande, hvaruti Magistraten, efter att hafva ifrågasatt
klagandens behörighet att teckna förrberörda handelsfirmas namn och på
densammas vägnar göra ifrågavarande angifvelse, vidare androg, att Magistraten,
på grund af stadgandet i 7 § af Kongl. Förordningen den 21 Maj
1869, redan den 14 April 1871 ingått till Konungens Befallningshafvande
i länet med de i mom. 1 samma § föreskrifna uppgifter, utan att då meddela
utlåtande i afseende på de i mom. 2 omförmälda förhållanden, om
hvilkas framställande i omedelbart och liktidigt sammanhang med förstnämnda
uppgifter förordningen dessutom icke lemnade föreskrift. Anledningen
till det af angifvaren omförmälda dröjsmål vore att söka uti

den rubbning i nästan alla afseenden, som uppstått genom den i Gefle
för två år sedan timade stora brand och den förändring, som nästan dagligen
försigginge uti bestående förhållanden genom det med all kraft pågående
återuppbyggandet af staden och hvilket naturligtvis i icke ringa mån
inverkade på åsigten om behofvet af flera eller färre ställen för bränvinsförsäljningen.
Under sådana förhållanden, och då Magistraten ansett det
vara både med den enskildes och det allmännas fördel öfverensstämmande
att få denna angelägenhet ordnad så mycket som möjligt i öfverensstämmelse
med behofvet för den tid, som vore i fråga, hade Magistraten äfven
dröjt så länge som möjligt med vidtagandet af de derför erforderliga åtgärderna.
Och ehuru genom ett sådant dröjsmål tiden för auktionen infallit
i Augusti, i stället för under Juli månad, hyste Magistraten likväl
den bestämda öfvertygelse, att ingen derigenom tillskyndats någon olägenhet,
hvilket förmentes vinna bekräftelse deraf, att afgiften för ifrågavarande
försäljning år 1871 uppgått icke obetydligt öfver beloppet för nästförutgångna
år, änskönt försäljningsställenas antal vore lika under båda åren.
Då det angifna förhållandet sålunda hade sin grund ingalunda uti någon
bristande vördnad för lagen, utan i de för närvarande uti staden rådande undantagsförhållanden,
hoppades Magistraten, att jag skulle finna detsamma
nöjaktigt förklaradt.

Då, efter det denna förklaring blifvit af klaganden uti afgifna påminnelser
bemött, saken togs i öfvervägande, ansåg jag till en början den framstälda
invändningen mot klagandens behörighet att göra angifvelsen icke
förtjena afseende; Och som ofvanåberopade Kongl. Förordning stadgar

i § 7 mom- 1: »I stad skall Magistraten hvarje år inom första hälften
af April för Konungens Befallningshafvande uppgifva de källarmästare,
vinskänkar, kikare af schweitzeri-rörelse, traktörer och värdshusvärdar, hvilka
å sin rörelse innehafva burskap, äfvensom de näringsidkare, hvilka rättighet
till sådan rörelse, som i författningen under minuthandel med eller utskänkning
af bränvin förstås, blifvit förlänad för bestämd tid, hvilken före
ingången af nästa försäljningsår icke tilländalöper;»

i § 7 mom 2: 1 sammanhang dermed, och sedan stadsfullmäktige
eller, der sådana ej finnas, allmän rådstufva hörde blifvit, skall Magistraten
till Konungens Befallningshafvande afgifva utlåtande, huruvida derjemte
rättighet att då idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin må
andra personer för högst tre år tilldelas, och, i sådant fall, föreslå försäljningsställenas
antal, äfvensom i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe
finnas må, i fäll föreskrift jemväl i sistnämnda hänseende anses
nödig»; och

i § 10: '' De i 7 § 2 mom. omförmälda försäljningsrättigheter, äfven
som de, Indika Magistraten, sedan Stadsfullmäktige eller, der sådane ej
finnas, allmän rådstufva blifvit hörde, finner skäligt låta i uppsagda eller
förverkade rättigheters ställe under nästföljande försäljningsår utöfvas, varde
innan Juli månads utgång af Magistraten på offentlig auktion utbjudna
för den af Konungens Befallningshafvande jemlikt 7 § bestämda tid af
högst tre år åt den eller dem, som åtaga sig afgift för högsta kannetal»;

men Magistraten i Gefle, efter att hafva, såsom i ofvan intagna yttrande
omförmäldes, den 14 April 1871 till Konungens Befallningshafvande
inlemnat de i 1 mom. af nyss anförda 7 § föreskrifna uppgifter, sedermera
så länge dröjt med öfriga i samma § omnämnda åtgärder, att den i § 10
påbjudna auktion icke kunnat verkställas eller åtminstone icke blifvit verkstäld
förr än den 26 påföljande Augusti; så kunde jag ej finna annat, än
att bemälde Magistrat gjort sig skyldig till underlåtenhet att ställa sig till
efterrättelse ifrågavarande Kongl. Förordnings föreskrifter, en underlåtenhet,
som hvilka skäl dertill än kunde förebäras, och ehvad någon skada
af densamma bevisligen följt eller icke — Magistraten dock icke fått egenmäktigt
tillåta sig; och genom skrifvelse af den 6 Februari 1872 uppdrog
jag derföre åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att för ett slikt
uppenbart åsidosättande af klar och tydlig lag tilltala Magistratens ordförande
och ledamöter, som till detta tjenstefel gjort sig skyldige, samt å
dem, efter hvars och ens befunna större eller mindre delaktighet, yrka det
ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet föranledde.

I den förklaring, Magistraten sedermera till Kongl. Hofrätten afgaf
öfver Advokatfiskals-embetets anmärkningsmemorial i saken, gjordes framställning
derom att, i händelse försummelse i förevarande fall kunde anses
vara begången, påföljden derför icke borde drabba någon annan, än Magistratens
ordförande, såsom den, på hvilken det berott att förr, än som skett,
ärendet till slutlig handläggning föredraga. Detta föranledde Advokatfiskalsembetet
att uti skrifvelse till mig af den 5 April nyssberörda år hemställa,
huruvida i anledning af hvad sålunda förekommit åtalet borde inskränkas
till ordföranden i Magistraten; till svar hvarå jag under sistnämnde dag
meddelade Advokatfiskals-embetet, att, då ofvanåberopade Kongl. Förordning
i föreskriften om ifrågavarande utlåtandes och förslags afgifvande alltid
. begagnade uttrycket Magistraten, jag ansåge vårdnaden å denna föreskrifts
fullgörande i rätt tid hafva ålegat Magistraten i sin helhet, ej endast
ordföranden, och att följaktligen ansvaret för det åtalade dröjsmålet
borde träffa ej mindre ordföranden än ock i sin mon de ledamöter, som,
utan att hafva derom påmint, latit den lagstadgade tiden för utlåtandets
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 4

och förslagets afgifvande öfverskridas: hvarföre någon inskränkning eller
förändring i det förordnade åtalets omfattning icke syntes mig vara af omständigheterna
påkallad.

Sedan upplyst blifvit, att Borgmästaren såsom ordförande samt
Rådmännen L. och J. äfvensom tillförordnade Rådmannen H. såsom ledamöter
i Magistraten tjenstgjort under hela den tid, åtalet afsåge, men
att Rådmannen M. i Magistraten gjort tjenst allenast till den 1 Juni, hvarefter
och sedan ledighet honom beviljats Magistratssekreteraren under den
öfriga ifrågavarade tiden varit ledamot i Magistraten, har Advokatfiskalsembetet,
med anmärkning, hurusom det företrädesvis ålegat ordföranden
att vaka öfver det ifrågavarande ärendets författningsenliga handläggning,
yrkat, att bemälde ordförande och ledamöter i Magistraten måtte för den
förelupna försummelsen och efter den delaktighet deri, som enhvar af dem
till last läge, varda, jemlikt 25 kap. 17, 21 och 22 §§ Strafflagen, till
böter fälde.

Genom utslag den 10 Juli 1872 har Kongl. Hof''rutten sig utlåtit: att,
emedan, jemlikt 7 § i Kongl. hörordningen den 21 Maj 1869. det ålegat
Magistraten att i sammanhang med den inom förra hälften af April manad
1871 till Konungens Befallningshafvande lemnade uppgift åburskapsegande
och andre näringsidkare, som innehade rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin, tillika efter stadsfullmäktiges hörande
till Konungens Befallningshafvande afgifva sådant utlåtande jemte förslag
angående meddelande af ytterligare rättigheter i nämnda hänseende, som
i andra momentet af berörde § omförinäldes; men, enligt hvad upplyst
vore, Magistraten sådant åsidosatt samt först den 17 påföljande Juli, för
åvägabringande af erforderlig utredning angående nyssnämnda fråga, afiåtit
skrifvelse derom till stadsfullmäktige, hvaraf blifvit en följd, att auktion
för utbjudande af ytterligare bestämda försäljningsrättigheter, hvilken auktion
författningsenligt bort ega rum inom Juli månad, ej förrättats föriän
den 26 Augusti nämnda år; ty, och då hvad Magistraten hos Kongl. Hofrätten
föreburit såsom anledning till det anmärkta dröjsmålet ej vore af
beskaffenhet att kunna till befrielse från åtalet föranleda, pröfvade Kongl.
Ilofrätten, i betraktande jemväl af den olika grad af delaktighet uti ifrågakomnc
försummelse, som, pa sätt Advokatfiskals-embetet anmärkt, läge
en hvar af Magistratens ordförande och ledamöter till last, rättvist, i förmågo
af 25 kap. 17, 21 och 22 §§ Strafflagen, fälla dem att bota, Borgmästaren
fyratio riksdaler, Rådmännen L. och J. samt tillförordnade Rådmannen
H. tjugo riksdaler hvardera äfvensom Rådmannen M. och Magistratssekreteraren
hvardera tio riksdaler, hvilka böter skulle tillfalla ki onan.

Emot detta utslag äro underdåniga besvär å vederdelosidan anförda,

Nedan omförmälda åtal, likasom de två, som derefter följa, hade blifvit
anhängiggjorda, innan Kongl. Maj:t, på sätt i min embetsberättelse
till 1872 års riksdag (sid. 24) förmäles, genom utslag den 19 Oktober 1871
ogillat ett af mig anstäldt åtal mot en Domhafvande, för det denne, efter
min åsigt, dröjt för lång tid med insändande till Konungens Befallningshafvande
för verkställighet af utslag angående en häktad person. I sistnämnda
åtal, liksom i flera af mig förut anhängiggjorda, af hvilka åtskilliga
hos vederbörande Hofrätter fatt en annan utgång, än den Kongl. Maj:t
genom ofvan berörda nådiga utslag fn st stål t, förfäktade jag den åsigt, att,
enligt mom. b och c i 14 § af Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855, expeditionsliafvande skulle vara skyldig att,
när utslag blifvit meddeladt angående någon person, som i häkte afvaktade
domstolens utslag för att få börja undergå det ådömda straffet,
hafva expeditionen färdig, när utslaget gifvits af Häradsrätt, inom sex dagar
och hos Rådstufvurätt inom fyra dagar och densamma genast derefter
till exsekutor insända. Sedan denna af mig påyrkade lagtillämpning imellertid
blifvit af Kongl. Maj:t ogillad, ansåg jag mig genom en underdånig
skrifvelse, hvilkens innehåll återfinnes i min senaste embetsberättelse (sidd.
86_89), böra fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på behofvet af ett lag stadgande,

som tydligen ålade domare skyldigheten att skyndsamt expediera
utslag i dylika fall, på det att sakfäld fånge, när han det villo och
annat laga hinder ej förefunnes, kunde få före besvärstidens utgång börja
sitt straff. I afvaktan på utgången af berörda underdåniga framställning,
har jag ansett det vara ändamålslöst att vidare anställa åtal emot domare
för dröjsmål af ifrågavarande beskaffenhet, sa snart utslaget kommit exsekutor
till banda före besvärstidens utgång, och af samma anledning har
jag ej heller funnit skäl att förordna om fullföljd till Kongl. Maj:t af de
tre åtal, för hvilka jag nu går att redogöra.

Ett af dessa åtal gälde Domhafvande!! i Norra Ångermanlands domsaga,
såsom ansvarig för expedierandet af Nordingrå lingslags Häradsrätts
den 20 April 1868 meddelade utslag, hvarigenom torparen Nils Hansson
blifvit för stöld dömd till straffarbete, och hvilket utslag, enligt hvad fånglistorna
från länshäktet i Hernösand för år 1868 utvisade, icke förr än
den 18 Maj nämnda år kommit vederbörande exsekutor till banda för verkställighet.
Sedan jag i skrifvelse den 30 November 1869 begärt Domhafvandens
yttrande om anledningen till berörda dröjsmål och sedermera upprepade
gånger derom erinrat, utan att något dylikt yttrande inkommit, förordnade
jag åtal emot Domhafvanden genom skrifvelse till Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt den 23 Augusti 1371, och anmärkte jag, att
den, i enlighet med grunderna i 14 § af ofvanberörda Kongl. Förordning

den 30 November 1855, antagna expeditionstid af sex dagar, äfveu om
dertill lades en tid af fyra dagar för utslagets insändande till Konungens
Befallningshafvande, vore öfverskriden med icke mindre än aderton dagar,
hvarföre jag ansåg Domhafvanden böra förpligtas till ansvar enligt lag
och att godtgöra ej mindre Kongl. Maj:t och kronan, för Nils Hanssons underhåll
i häktet aderton dagar längre än vederbort, än ock denne för det
honom derigenom tillskyndade lidande.

I utslag den 22 Maj 1872 yttrade Kongl. Hofrätten imellertid,
beträffande sjelfva målet, att enär, såvidt handlingarne utvisade, anledning
icke förekommit dertill, att ifrågavarande utslag lagligen kunnat före besvärstidens
utgång verkställas, samt utslaget dessförinnan till häktet ankommit,
Kongl. Hofrätten funne åtalet icke kunna bifallas.

Vid granskning af de från kronohäktet i Uddevalla inkomna fånglistor
för år 1869 hade blifvit anmärkt, att det af Tunge, Stångenäs, Sörbygdens
och Sotenäs Häradsrätt den 3 September berörda år meddelade
utslag, hvarigenom häktade Carl Hasslöf blifvit för tjufnadsbrott dömd till
straffarbete, icke för verkställighet ankommit till vederbörande exsekutor
förr än den 25 i samma månad. Sedan ständige Domhafvanden i nämnda
härad, hvilken var för utslagets expedierande ansvarig, på anmodan till mig
inkommit med yttrande i anledning af berörda anmärkning, uppdrog jag
åt Advokatfiskals-einbetet i Kongl. Göta Hofrätt genom skrifvelse den 30
Mars 1811 att emot hemälde Domhafvande anställa åtal för dröjsmål med
utslagets expedierande, dervid jag såsom grund för åtalet åberopade den
tolkning af gällande stadganden i ämnet, hvilken jag här ofvan antydt,
som i föregående embetsberättelser finnes fullständigt utvecklad och i enlighet
med hvilken jag ansåg Häradsrättens utslag hafva, med inberäkning
af den tid, som åtgått för dess försändande från Domhafvanden till exsekutor,
bort vara för verkställighet tillgängligt åtta dagar efter afkunnandet,
och Domhafvanden följaktligen vara skyldig att, för den tid derutöfver fången
fått afbida utslagets ankomst, ersätta såväl Kongl. Maj:t och kronan
fångens underhåll i häktet som denne sistnämnde för hans förlängda lidande.

Sedan skriftvexlingen hos Kongl. Hofrätten afslutats, yttrade Kongl.
Hofrätten imellertid uti utslag den 29 December 1871,. att Kongl. Hofrätten
funne de af mig åberopade stadganden i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen
den 30 November 1855 icke ega tillämplighet i förevarande
fall, samt att, ehuru af bestämmelserna i Kongl. Brefvet den 16 December

1819 följde att, der utslag angående häktad person kunde före besvärstidens
utgång verkställas, det ålåge domaren att för sådant ändamål skyndsamt
insända utslaget till Konungens Befallningshafvande, likväl och då med
expedierandet af ifrågavarande utslag sådant dröjsmål icke kunde anses hafva
egt ruin, att det borde till något ansvar för Domhafvanden föranleda, blefve
åtalet ogilladt.

Af enahanda beskaffenhet var jemväl Kongl. Göta Hofrätts utslag
den 29 Januari 1872 i anledning af ett utaf mig likaledes under den 30
Mars 1871 anhängiggjordt åtal mot en tillförordnad Domhafvande i Hammarkinds
och Skärkinds härad för fördröjdt expedierande af tre serskilda
utslag angående häktade personer. Äfven detta åtal grundade sig på anmärkningar
vid granskningen af 1869 års fånglistor från länscellfängelset
i Linköping, utvisande nemligen deri förekommande anteckningar, att ofvanberörda
tre utslag till Konungens Befallningshafvande i länet inkommit,
Skärkinds Häradsrätts utslag den 24 Mars 1869 angående Per Alfred
Nilsson först den 10 påföljande April, samma Rätts utslag den 28 Augusti^
1869 angående Sven Hellström först den 15 påföljande September
samt: .Hammarkinds Häradsrätts utslag den 12 Oktober 1869 angående
Emma Christina Larsdotter först den 16 påföljande November. I fråga
om sistnämnda utslag styrkte dock tillförordnade Domhafvanden, under
den skriftvexling, som föregick åtalets anställande, att ett exemplar deraf
blifvit den 28 Oktober 1869 af honom å postkontoret i Söderköping aflemnadt
i bref till Konungens Befallningshafvande, hvarföre jag icke lade
tillförordnade Domhafvanden till last att längre än till sistberörde dag
hafva fördröjt-i-utslagets expedierande. Utgången af detta åtal blef den
ofvan nämnda *).

Vid granskning af de till Justitie-ombudsmans-expeditionen inkomna
fångförteckningar från Elfsborgs läns cellfängelse för år 1870 anmärktes,
hurusom den der intagna straff-fången Lorentz Edvard Berntsson, hvilken,

*) I sammanhang härmed torde jemväl böra omnämnas, att jag i skrifvelse den 20 Oktober
1871 uppdrog åt Advokatfiskals-embelet i Kongl. Göta Hofrätt att mot en tillförordnad Domhafvande
i Kinne och "Kållands -Härad vanställa och utföra ett åtal, likartadt med de tre här ofvan senast
omförmälda, men att jag, innan skriftvexlingen i målet hos Kongl. Hofriitten afslutats, i anledning
af Advokatfiskals-embetets derom till mig gjorda framställning och med afseende å den utgång, de
redan afgjorda åtalen af samma beskaffenhet, erhållit, uti förnyad skrifvelse till Advokatfiskals-embetet
den 12 Februari 1872. förklarade mig icke påyrka fullföljd af det ifrågavarande åtalet, hvilket
förthy finge förfalla.

efter att hafva blifvit af Orousts och Tjörns Häradsrätt genom utslag den
9 Juli 1868 dömd att för första resan inbrottsstöld hållas till straffarbete
i två år, den 31 i samma månad uti kronohäktet i Uddevalla börjat undergå
nämnda straff, men sedermera förflyttats till förstberörda cellfängelse
för att det ådömda straffet fortsätta, blifvit från straffarbetet frigifven den
25 Januari 1870 eller nära fyra veckor tidigare än vederbort. Sedan jag
i följd deraf från Konungens Befallningshafvande i länet infordrat yttrande
öfver det sålunda anmärkta förhållandet, afgaf Landshöfdinge-embetet dylikt
yttrande den 8 Februari 1872, hvarvid voro fogade ej mindre Häradsrättens
protokoll och utslag angående Berntsson jemte fångförpassningen vid
hans försändande från Uddevalla till Wenersborg än ock protokoll öfver
ett den 12 Januari 1872 å Landskansliet med tillförordnade Direktören
vid länets cellfängelse hållet förhör.

Af dessa handlingar inhemtades, bland annat:

att enligt intyg, tecknade a utslaget, Berntsson och aklagaren i malet
förklarat sig med utslaget nöjde, den förre under den 21 och den senare
den 29 Juli 1868;

att å utslaget äfvenledes förekomme ofvanbemälde tillförordnade Fängelsedirektörs
intyg, att Berntsson den 25 Januari 1870 slutat undergå två
års straffarbete med fem månaders och sju dagars afkortningstid;

att föröfrigt å utslaget funnes en anteckning af följande beskaffenhet:
1868 Juli .............................. 31 | ..

1870 Januari.......................... 25 J ’ ''

samt att vid det hållna kansliförhöret blifvit utrönt, det hvarken Tillsy
ningsmannen vid kronohäktet i Uddevalla ej heller Konungens Befallningshafvande
meddelat någon föreskrift om bestraffningens verkställande;
att tillförordnade Fängelsedirektören medgifvit, det han verkstält straffet i
enlighet med en af sedermera rymde och afsatte Fängelsedirektören O. E.
Insulin å utslaget meddelad, till beskaffenheten här ofvan åskådliggjord anteckning,
samt tillika förmält, det tillförordnade Direktören samma dag
fången lösgifvits för Landssekreteraren uppvisat utslaget, hvarpå bestraffningen
grundades, i afseende å hvilken sistnämnda omständighet kansliförhörsprotokollet
innehöll att, äfven om utslaget blifvit uppvisadt för Landssekreteraren,
detta endast haft till ändamål att tillses måtte, huruvida fången
borde omedelbart lösgifvas eller försändas till sin i annat lån belägna
hemort; samt att tillförordnade Direktören ''erinrats om sitt anmärkta oriktiga
och vårdslösa förfarande och förständigats, jemlikt 3 § i Kongl. Reglementet
den 28 Maj 1867, det honom icke tillkomme att utan Konungens
Befallningshafvandes föreskrift skrida till någon slags verkställighet af utslag
angående fånge, som skulle inom fängelset afstraffas.

För egen del anförde Landshöfdinge-embetet, bland annat, att felaktighet
i anmärkta hänseendet väl uppenbarligen egt rum, men att Landshöfdinge-embetet
icke vidtagit någon åtgärd, som densamma förorsakat;
att Insulins ofvanberörda anteckning icke syntes vara riktig ens i fråga
om strafftidens början, utan denna kunnat beräknas från den 21 Juli 1868,
då fången med utslaget förklarat sig nöjd; att det borde hafva ålegat Tillsyningsmannen
vid kronohäktet i Uddevalla att, såsom i dylika fall skedde
vid fängelset i Wenersborg, utsätta tiden för straffets början jemte det
afdrag å strafftiden, som skulle ega rum; och att, om så skett, Landshöfdinge-embetet
ansåge det hafva ålegat Fängelsedirektören i Wenersborg
att å rätt tid lösgifva fången, utan att Konungens Befallningshafvande för
hans underlåtenhet derutinnan kunde göras ansvarig.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann jag till en början
den af Landshöfdinge-embetet i nyssberörda utlåtande gjorda anmärkning,
det strafftidens begynnelse i förevarande fall bort beräknas från en tidigare
dag, än som skett, icke förtjena något afseende, då verkställighet af
utslaget före besvärstidens slut icke kunde lagligen ega rum, förr än både
den dömde och åklagaren bevisligen förklarat sig med detsamma nöjde.
Såsom förr är nämndt, afgafs ett slikt förklarande af åklagaren först den
29 Juli, och den 31 i samma månad fick Berntsson, enligt anteckningen
i fånglistan, begynna straffets undergående, i följd hvaraf och med iakttagande
af stadgadt afdrag å strafftiden i ansende till straffets verkställande
i enrum Berntsson rätteligen uttjent sitt straff först den 21 Februari 1870,
då han nu i stället frigafs den 25 Januari sistnämnda år.

I skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl Göta Hofrätt (len
24 Februari 1872 yttrade jag, beträffande sjelfva saken, att, efter mitt förmenande,
det jag ock i likartade fall förut uttalat, (se bland annat min
embetsberättelse till 1867 års riksdag sidd. 2 och 15) Kongl. Maj:ts instruktion
för Landshöfdingarne i riket samt de vid Länsstyrelsen anstälde
tjensteman den 10 November 1855 uti 14 § 1 inom., 30 § och 58 § 2
mom. samt Kongl. Reglementet för läns- och kronocellfängelserna i riket
den 28 Maj 1867 uti 3 § 3 mom. innehölle ett bestämdt åläggande för
Konungens Befallningshafvande att meddela föreskrifter ej mindre i afseende
å verkställigheten af de straff, som skulle i länsfängelserna aftjenas
än ock rörande fånges frigifvande efter undergången bestraffning. Detta
åliggande vore i förstberörda hänseende uti förevarande fall underlätet, enär
vid Berntssons ankomst till länsfängelset föreskrift ej blifvit lemnad Fängelsedirektören
angående straffets verkställande med bestämmande af tiden för
dess varaktighet och ej heller vid den straffanstalt, hvarifrån Berntsson ankommit,
slik föreskrift varit gifven. I afseende på Berntssons frigifvande vore

åter det fel begånget att, ehuru Fängelsedirektören för Landssekreteraren
uppvisat utslaget angående Berntsson och ehuru å detsamma funnits tecknad
ett slags uträkning öfver strafftiden, upptagande dagen för straffets begynnelse,
Landssekreteraren likväl, utan att närmare granska samma uträkning
och utan att, såsom ske bort, anmäla förhållandet för Konungens Befallningshafvande
eller för den person, som jemte Landssekreteraren för tillfället
utöfvade Länsstyrelsen, förordnat om Berntssons frigifning. Att ej heller
någon anmälan skett hos Länsstyrelsen, när Berntsson ankom till länsfängelset
och föreskrift om hans bestraffning skulle gifvas, vore redan ådagalagdt.

Vid sådant förhållande ansåge jag det vara Landssekreteraren, som i
begge fallen felat och för felen ensam borde ansvara, och uppdroge derföre
åt Advokatfiskals-embetet att, sedan utrönt blifvit, hvilken eller hvilka personer
bestridt Landssekreterarebefattningen i Elfsborgs län de tider, då
Berntsson å länsfängelset intagits och då han derifrån frigifvits, emot denne
eller dessa personer anställa åtal och påyrka det ansvar, hvartill lag och
sakens beskaffenhet kunde föranleda.

Till följd häraf tilltalade Advokatfiskals-embetet ständige Landssekreteraren
i länet och yrkade, att han måtte fällas till bötesansvar efter 25
kap. 17 § Strafflagen. Uti sin till Kongl. llofrätten stälda förklaring androg
åter Landssekreteraren, att min åsigt, det Landssekreteraren skulle i första
hand vaka öfver eller besörja verkställighet af häktade personer ådömde
straff, innebure en skyldighet för denne embetsman, som icke läte förena
sig med alla hans öfriga mångfaldiga åligganden, hvadan Landssekreteraren
bestridde det mot honom framstälda ansvarsyrkandet.

I utslag den 18 November 1872 utlät sig Kongl. Hofrätten, att, emedan
det, enligt de af mig åberopade lagrum, ålåge Konungens Befallningshafvande
och i första rummet Landssekreteraren att tillse, det utslag angående
häktade personer riktigt verkstäldes och att häktad person, som
utstått ådömdt straff, blefve å rätt tid ur häkte frigifven, samt den felaktighet,
som beträffande Berntssons bestraffning ostridigt förelupit, härrört
från Landssekreterarens åsidosättande af sina skyldigheter i nyssnämnda
hänseende, dömde Kongl. Hofrätten, jemlikt 25 kap. 17 § Strafflagen,
Landssekreteraren att, för hvad han sålunda låtit komma sig till last, bota
femtio riksdaler, som tillfölle kronan.

Sedan,

Sedan vid granskning af fånglistorna från Skaraborgs läns cellfängelse
för ar 1871 är vordet anmärkt att, enligt anteckning i Augusti månads
fånglista, Carl August Söderberg blifvit af Rådstufvurätten i Hjo genom
utslag den 7 i nämnde månad för stöld ur kläder, som annan burit på
sig, dömd till straffarbete i endast två månader, hvilken bestraffning Söderberg
jemväl undergått tillika med ytterligare sju dagars sådant straff,
hvartill Rådstufvurätten förvandlat honom för andra förbrytelser ådömda
böter, anmodade jag Konungens Befallningshafvande i länet att lemna mig
del af Rådstufvurättens berörda utslag och fick i följd deraf mottaga en
af Borgmästaren i Hjo bestyrkt afskrift af utslaget, hvaraf jag imellertid
inhemtade, att Rådstufvurätten, jemlikt åberopade lagrum, dömt Söderberg
att för ofvan uppgifna tjufnadsbrott hållas till straffarbete i sex månader,
hvarjemte Rådstufvurätten, som jemväl dömt Söderberg till böter för andra
förbrytelser, föreskrifvit, att han skulle i ena bot undergå straffarbete i
sex månader och sju dagar.

Detta föranledde mig att af Konungens Befallningshafvande begära
underrättelse, hvarföre den Söderberg ådömda bestraffning icke blifvit verkstäld
i öfverensstämmelse med Rådstufvurättens utslag, till svar hvarå Konungens
Befallningshafvande i skrifvelse den 25 Maj 1872 till mig insände
och åberopade det exemplar af Rådstufvurättens utslag, som legat till grund
för bestraffningens verkställande, och enligt hvars lydelse tiden för straffarbetet
verkligen var bestämd på det sätt, anteckningen i fånglistan utmärkte.
Samtidigt inkom till mig en skrift af Borgmästaren i Hjo, hvilken
på Rådstufvurättens vägnar undertecknat det till Konungens Befallningshafvande
för verkställighet öfversända exemplar af utslaget; och erkände
Borgmästaren, att vid expedierandet för verkställighet af ifrågavarande
utslag sådan misskrifning deri egt rum, att Söderberg kommit att
undergå straffarbete i två månader och sju dagar, i stället för i sex månader
och sju dagar, hvilket sålunda förelupna fel Borgmästaren förklarade vara
alldeles ouppsåtligt.

Då jag imellertid, om än anledning icke förefans att ifrågasätta riktigheten
af Borgmästarens förklaring om det fullkomligt ouppsåtliga i hans
förfarande, likväl ansåg, att det måste läggas Borgmästaren i hans egenskap
af expeditionshafvande till last, såsom en vårdslöshet af ganska betänklig
beskaffenhet, att hafva vid expedierandet för verkställighet af ett
utslag, i hvars beslutande Borgmästaren såsom Rättens ordförande sjelf
tagit del, underlåtit tillse, att den utgående expeditionen just i den vigtigaste
delen eller den, som innehölle bestämmelsen om tiden för det ådömda
straffets varaktighet, öfverensstämde med Rådstufvurättens dombok, och
Ju st.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 5

såmedelst föranleda att den dömde kommit att undergå ett vida lindrigare
straff, än som blifvit honom af domstolen ålagdt och ens kunnat honom
lagligen åläggas, förordnade jag åtal mot bemälde Borgmästare, hvarom
skrifvelse af mig afläts till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt
den 28 Maj 1872.

Sedan skriftvexling försiggått, meddelade Kongl. Hofrätten utslag den
21 November nämnda år och dömde, under åberopande af 25 kap. 17 § Strafflagen,
Borgmästaren att för åtalade felet bota tjugo riksdaler till kronan.

Till Justitie-ombudsmans-expeditionen inlemnade förre Mjölnaren
Johan Erik Sjöberg en skrift, i hvilken han dels anmälde åtskilliga klagomål,
dem jag, efter vederbörandes hörande, lemnade utan afseende, dels
ock anförde, att Landssekreteraren i Örebro län vägrat till klaganden återställa
ett af denne hos Konungens Befallningshafvande nedsatt belopp af
tretiofem riksdaler, utgörande böter, som blifvit klaganden ådömda af Rådstufvurätten
i Örebro, men sedermera, tillika med andra böter, i ett sammanhang
förvandlats till annat straff, hvilket klaganden undergått {, hvarföre
han ansåge sig berättigad att det nedsatta bötesbeloppet återbekomma.

Af de handlingar, jag för inhemtande af närmare kännedom om förhållandet
infordrade från vederbörande, erfor jag, att, sedan Rådstufvurätten
i Örebro genom utslag den 9 Januari 1868 dömt klaganden att för
forsta resan stöld hållas till straffarbete i tre månader samt vara medborgerligt
förtroende förlustig i fem år äfvensom att, för fylleri och åstadkommande
af förargelse inför sittande rätt, bota tretiofem riksdaler, klaganden,
som varit på fri fot, för fullföljd af talan emot Rådstufvurättens berörda
utslag hos Konungens Befallningshafvande i länet nedsatt det honom
sålunda ådömda bötesbelopp; att Kongl. Svea Hofrätt derpå npphäfvit,
men Kongl. Maj:t åter genom utslag den 3 Augusti 1868 fäststält Rädstufvurättens
utslag; att klaganden under tiden blifvit häktad och vid Sköllersta
Häradsrätt stäld under tilltal för annat brott; att samma dag ransakningen
med klaganden vid Häradsrätten skulle afslutas, Konungens Befallningshafvande
fått emottaga Kongl. Maj:ts ofvanberörda utslag och genast
för straffens sammanläggning öfverlemnat detsamma till Häradsrätten;
att sistbemälde Rätt genom utslag den 12 September 1868 dels förklarat
klaganden skyldig till ansvar för olofliga tillgrepp föröfvade inom Häradsrättens
domvärjo samt förthy, och då klaganden icke undergått den honom
genom Kongl. Maj:ts utslag ådömda bestraffning, med tillämpning af samma
utslag, dömt honom, jemlik! åberopade lagrum, att för första resan vid

serskilda tillfällen föröfvad stöld undergå straffarbete i ett år samt vara
medborgerligt förtroende förlustig i sex år dels ock, för det klaganden
såväl inför Häradsrätten, som vid det tillfälle, då lian häktades, emot tillförordnade
Länsmannen Anders Olund tillåtit sig förnärmande utlåtelser,
fält klaganden att bota etthundra riksdaler eller att, vid bristande tillgång
till såväl dessa som de genom Kongl. Maj:ts utslag honom ådömda böter,
tretiofem riksdaler, eller tillhopa etthundra tretiofem riksdaler, enligt
2 kap. 10 och 11 §§ samt 4 kap. 7 § Strafflagen, undergå ytterligare tre- *

ton dagars straffarbete; samt att klaganden derpå undergått såväl det honom
omedelbart ådömda straffarbetet som ock berörda förvandlingsstraff.

Konungens Befallningshafvande, som fick tillfälle yttra sig i anledning
af ofvanberörda klagan, anförde i skrifvelse den 23 Oktober 1871, bland annat,
att, sedan samtlige vederbörande förklarat sig nöjde med Häradsrättens
omförmälda, den 12 September 1868 meddelade utslag, klaganden dock
först den 26 i samma månad, då han begärt att genast få börja sitt straff,
Konungens Befallningshafvande dertill lemnat bifall, hvaruppå undersökningföranstaltats
derom, huruvida klaganden egde tillgång till gäldande af
böterna eller icke; att, ehuru depositionsattesten angående omförmälda tretiofem
riksdaler, som, efter hvad sedermera blifvit upplyst, återsändts till
Konungens Befallningshafvande med Kongl. Hofrättens utslag uppå klagandens
besvär, — hvilket utslag dock angått äfven åtskilliga andra för brott
tilltalade personer, — följaktligen icke kunnat vara bifogad Kongl. Maj:ts utslag,
när detta kom Konungens Befallningshafvande till handa, så hade
likväl, då verkställighet af Häradsrättens utslag ifrågasattes, uppgifvits,
att klaganden nedsatt de genom Kongl. Maj:ts utslag honom ådömda
böter; att klaganden sedermera befunnits sakna tillgång till de honom af
Häradsrätten ådömda böter, etthundra riksdaler; samt att i följd deraf och
då båda bötesbeloppen blifvit af Häradsrätten i ett sammanhang förvandlade
till endast treton dagars straffarbete, som ej ens motsvarade de etthundra
riksdaler, klaganden ostridigt icke betalt eller kunde betala, Konungens
Befallningshafvande låtit klaganden undergå jemväl dessa treton dagars
straffarbete.

Efter ytterligare skriftvexling i ämnet med Konungens Befallningshafvande,
yttrade slutligen samma myndighet, i skrifvelse den 22 Februari
1872, att, med afseende å stadgandena i 2 kap. 10 § samt 4 kap. 7 och
8 §§ Strafflagen, klaganden syntes hafva lagligen bort, såsom ock skett,
med straffarbete aftjena såväl det ena, som det andra af de honom ådömda
bötesbelopp, hvarföre klaganden vore berättigad att återbekomma depositionsattesten
och på grund deraf de deponerade medlen. Härom lät jag
underrätta klaganden, hvilken ock en tid derefter hos mig anmälde, att

lian fått lyfta de af honom hos Konungens Befallningshafvande nedsatta
medlen.

Dervid lät jag, med afseende å hvad i saken förekommit, bero, såvidt
fråga var om Konungens Befallningshafvandes åtgöranden, men då, jemlikt
2 kap. 10 och 11 §§ samt 4 kap. 6 och 7 §§ Strafflagen, de klaganden, på
sätt ofvan blifvit förmäldt, genom Kong!. Maj:ts utslag den 3 Augusti 1868
och Sköllersta Häradsrätts utslag den 12 September sistnämnda år ådömda
böter, tillhopa etthundra tretiofem riksdaler, rätteligen bort, när tillgång
till deras gäldande hos klaganden saknades, förvandlas till niton dagars
straffarbete, hvarmed det klaganden för tjufnadsbrottet ålagda straffarbete
bort ökas, och Häradsrätten således i sitt ofvanberörda utslag dömt klaganden
till ett lindrigare ansvar, än som vederbort, då förvandlingsstraffet
blifvit bestämdt till endast treton dagars straffarbete, hvilken strafftid
icke ens motsvarade de böter, ett hundra riksdaler, till hvilka Häradsrätten
fält klaganden, uppdrog jag i skrifvelse den 2 Mars 1872 åt Advokatfiskalsembetet
i Kong]. Svea Hofrätt att för det sålunda anmärkta felet lagligen
tilltala den tillförordnade Domhafvande, hvilken fört ordet i Häradsrätten,
då ifrågavarande utslag meddelades.

Genom utslag den 5 Juli 1872, som sedermera vunnit laga kraft,
har Kongl. Hofrätten sig utlåtit: att, som Sköllersta Häradsrätt genom
ifrågavarande utslag förklarat, att klaganden skulle vid bristande tillgång
till ofvanberörda, jemte straffarbete honom ådömda böter, etthundra tretiofem
riksdaler, undergå straffarbete i allenast treton dagar, men samma
böter skolat enligt de af mig ofvan åberopade lagrum till straffarbete i
niton dagar förvandlas; alltså och då bemälde tillförordnade Domhafvande
vore för detta Häradsrättens felaktiga domslut ansvarig, blefve han, jemlikt
25 kap. 17, 21 och 22 §§ Strafflagen, dömd att för hvad han sålunda
låtit komma sig till last bota tjugu riksdaler, som skulle tillfalla Kongl.
Maj:t och kronan.

Uti en till Justitie-ombudsmans-expeditionen ingifven skrift klagade
Enkan Charlotta Askling deröfver att, sedan hon den 4 Maj 1871 af Ofverståthållare-embetet
för Polisärenden undfått tillstånd att tills vidare under
samma år medelst en så kallad omnibusvagn, benämnd »Bellman», mot
betalning betjena allmänheten med körningar, bemälda embete, på yrkande
af Poliskommissarien J. H. Lindgren, genom resolution den 20 nästpåföljande
Juli, af förekomna skäl, indragit det klaganden lemnade tillstånd att
hålla allmänheten sagde omnibus för körning tillhanda, hvilken resolution

Kongl. Maj:t imellertid, uppå underdåniga besvär af klaganden, funnit
skäligt genom nådig resolution den 26 September 1871 upphäfva; och anhöll
klaganden, som under tiden och intill dess Kongl. Maj:ts nådiga beslut fallit,
varit i mistning af den inkomst, som genom omnibusvagnens begagnande för
afsedt ändamål skulle influtit, och förthy lidit icke obetydlig skada, att
åtal måtte förordnas ej mindre mot Poliskommissarien Lindgren, för det
denne genom osanna uppgifter skulle hafva bibragt dåvarande Polisintendenten,
hvilken meddelat det ofvan anmärkta, klagandens rätt förnärmande
beslutet, oriktig föreställning om åtskilliga förhållanden, än ock mot Polisintendenten
för nämnda enligt klagandens förmenande olagliga beslut,
under hvilket åtal klaganden förbehölle sig att sjelf få bevaka och utföra
sin ersättningstalan.

Af de klagoskriften bifogade handlingar inhemtades förnämligast:

att, — sedan Poliskommissarien Lindgren yrkat, det rättigheten att betjena
allmänheten med körningar medelst nämnda omnibusvagn måtte fråntagas
klaganden, på den grund att körsvennen å vagnen, klagandens son Carl
Olof Askling, skulle hafva flera gånger å omnibusstationen vid Haga grindar
i rusigt tillstånd förolämpat andra der stationerade körsvenner och
oaktadt varningar intagit de för desse der anvisade platser äfvensom vid
ångbåtsbryggan nedanför Stallmästaregården, hvarest klagandens omnibusvagn
ej både station, intagit otillåten plats, samt dessutom genom trotsigt
och ohöfviskt beteende stört ordningen; hvarförutan Lindgren anfört, att klaganden
fått sig förenämnda tillståndsresolution meddelad, endast under
förbehåll, att hon icke använde sin bemälde son till körsven;— Ofverståthållare-embetet,
medelst resolution den 20 Juli 1871, förklarat att, då
genom hvad i målet förekommit vore upplyst, att Carl Olof Askling, hvilken,
enär hans moder icke kunde vara i tillfälle att sjelf utöfva den henne
meddelade rättigheten att tills vidare under året betjena allmänheten med
ifrågavarande omnibusvagn, måste antagas berörda rörelse å hennes vägnar
utöfva, dervid gjort sig skyldig till oskickligt uppförande samt öfverträdande
af de i tillståndsresolutionen och af vederbörande polistjensteman
serskildt meddelade föreskrifter, Ofverståthållare-embetet, med stöd af 12
§ i Embetets reglemente den 28 December 1868 angående de körslor med
omnibusvagnar, som i hufvudstaden till allmänhetens betjenande, förrättas,
funne skäligt indraga det klaganden i merberörda afseende lemnade tillstånd
;

att Kongl. Maj:t deremot, genom nådig resolution den 26 September
1871, enär den omständighet, att klagandens son, under det han gjort tjenst
såsom körsven å den klaganden tillhöriga omnibusvagnen, blifvit beträdd
med oordentlighet och oskickligt uppförande, icke, enligt lydelsen af det

utaf Ofverståthållare-embetet åberopade reglementariska stadgande, kunde
föranleda till klagandens skiljande från den henne förunnade rättighet att
tills vidare under året betjena allmänheten med körningar medelst nämnda
omnibusvagn, helst klaganden erbjudit sig att anskaffa annan körsven för
sitt ifrågavarande åkdon, i nåder upphäft Ofverståthållare-embetets öfverklagade
resolution;

att, efter det klaganden deruppå bos Justitie-kanslers-embetet äskat
åtals anställande mot dåvarande Polisintendenten för oriktig behandling af
omförmälda bos Ofverståthållare-embetet för Polisärenden medelst resolution
den 20 Juli 1871 afgjorda mål angående klaganden, Polisintendenten
uti en till Justitie-kanslers-embetet stäld förklaring, som i afskrift
fanns bilagd de af klaganden till mig inlemnade handlingar, anfört, att
Ofverståthållare-embetet endast tills vidare under årets lopp meddelat klaganden
tillstånd att betjena allmänheten med nämnda omnibusvagn, dock
med åliggande för henne att ställa sig till efterrättelse ofvanberörda reglemente,
uti hvars 4 § vore uttryckligen föreskrifvet, att till körsven ej finge
användas annan än ordentlig person, samt att, då klaganden blifvit beträdd
med att hafva i uppenbar strid mot berörda föreskrift till körsven begagnat
sonen Carl Olof Askling, som ådagalagt högsta grad af oordentlighet
och hvilken hon blifvit förständigad att ej i sådan egenskap begagna,
Polisintendenten ansett sig icke kunna undgå att, i enlighet med vederbörande
poliskommissaries yrkande, återkalla det klaganden på obestämd tid
meddelade tillståndet; förmenande Polisintendenten, att, ehuru Kongl. Maj:t
funnit skäligt att bibehålla klaganden vid ifrågavarande tillstånd, detta ej
kunde innefatta någon giltig grund för den ansvars- eller ersättningstalan,
klaganden yrkat få emot Polisintendenten anhängiggjord;

och slutligen att uti den resolution af den 4 Maj 1871, genom hvilken
åt klaganden meddelats omförmälda tillstånd, icke funnits intaget något
serskildt förbud för klaganden att såsom körsven använda sonen Carl
Ölol Askling; varande vid ifrågavarande tid, såvidt handlingarne utvisade,
Carl Olof Askling icke heller af Ofverståthållare-embetet förklarad obehörig
att, vid körslor för allmänhetens räkning, såsom körsven biträda.

Sedan jag lemnat Polisintendenten, likasom Poliskommissarien Lindgren
tillfälle att yttra sig öfver den till mig ingifna klagoskriften, åberopade
Polisintendenten i afgifven förklaring endast hvad han förut hos Justi
tie-kanslei s-embetet anfört, med tillägg, att bemälda embete funnit enkan
Asklings klagan icke till någon dess vidare åtgärd föranleda.

Uti min skrifvelse till Advokatfiskals-embetet den 17 April 1872, i
hvilken, jag förordnade om åtal emot då varande Polisintendenten, redogjorde
jag för ofvan anförda omständigheter samt upprepade innehållet* af

de §§ i det förut åberopade reglementet angående körslor med omnibusvagnar
i hufvudstaden, som på förevarande fråga kunde erhålla tillämpning;
varande berörde §§ af följande lydelse:

''»§ 1: Tillståndsresolution att betjena allmänheten med omnibusvagn,
när fråga är om annan körning än regelbundna turer emellan vissa bestämda
platser, gäller endast för ett år, efter hvars förlopp resolutionens innehafvare
icke må körslorna. fortsätta, utan att förnyelse af tillåtelsen skett och
ny resolution derå uttagits;

§ 4: Till körsven må icke begagnas annan än väl känd och ordentlig
person samt icke den, som veterligen blifvit af Ofverståthållare-embetet
förklarad obehörig att, vid körslor för allmänhetens räkning, såsom körsven
biträda:

§11 inom. 1: De, som hålla omnibusvagnar, äfvensom deras körsvenner
skola med höflighet bemöta enhvar, som dem om körslors förrättande
anlitar;

§ 12 mom. 1: För hvarje förseelse emot hvad i reglementet förut
blifvit stadgadt skall den felaktige i det fall, då ansvar icke finnes i allmän
lag eller gällande författning bestämdt, vara underkastad ansvar af
böter från och med två till och med tjugo riksdaler;

§ 12 mom. 3: Om den, som omnibusvagn åt allmänheten tillhandahåller,
tre gånger blifvit fäld till ansvar för öfverträdelse af hvad i § 5
(om förseelse emot § 5 var i detta fall ej fråga) eller i § 11 mom. 1 finnes
stadgadt eller beträdes vid sin rörelses utöfvande med oskickligt uppförande
eller fortfarande oordentlighet, må han af Ofverståthållare-embetet
kunna skiljas från rättigheten att vidare med omnibusvagn betjena allmänheten; samt

§ 12 sista mom.: Körsven, som gör sig känd för vanart, oskickligt
uppförande, supigt eller oordentligt lefnadssätt eller trots, må af Ofverståthållare-embetet
kunna förklaras obehörig att, vid körslor för allmänhetens
räkning, såsom körsven vidare anlitas»; hvarefter jag yttrade:

att i det fall, hvarom fråga vore, enligt mitt förmenande, icke inträffat
någon af de förutsättningar, hvilka enligt § 12 mom. 3 i nyssberörda
reglemente kunde föranleda dertill, att en person blefve skild från rättigheten
att vidare med omnibusvagn betjena allmänheten, alldenstund klagauden
hvarken förut blifvit fäld till ansvar för öfverträdelse af reglementet
ej heller sjelf vid sin rörelses utöfning beträdts med oskickligt uppförande
eller fortfarande oordentlighet. Klagandens underlåtenhet att till körsven
använda en ordentlig och lämplig person kunde, då hon veterligen nu första
gången var för sådan försummelse tilltalad, icke enligt reglementet för
henne medföra svårare påföljd, än böter; och hvad i öfverklagade resolu -

tionen blifvit till stöd för beslutet anfördt derom, att klagandens son Carl
Olof Askling finge antagas å modrens vägnar utöfva ifrågavarande rörelse,
eftersom hon sjelf dertill icke kunde vara i tillfälle, måste i min tanke
förlora all betydelse, så snart, enligt hvad reglementet gåfve vid handen,
en person kunde erhålla tillstånd att betjena allmänheten med omnibusvagn
utan att sjelf behöfva tjenstgöra såsom körsven, vid hvilket förhållande
klaganden ju ofelbart varit lika oförhindrad som hvarje annan omnibusegare
att till körsven använda hvem helst hon dertill funnit lämplig.
Att klaganden skulle vid tillståndets erhållande hafva fått serskildt förständigande
''att icke till körsven använda sin bemälde son, vore icke anmärkt
i tillståndsresolutionen, hvilket dock nödvändigtvis bort hafva varit
förhållandet, derest åt ett slikt förbud skulle kunnat gifvas den kraft och
verkan, att detsammas öfverträdande, forsta gången åtal derför skedde,
medförde förlust af det förunnade tillståndet. Att slutligen, såsom Polisintendenten
tycktes förmena, de ordalag, i hvilka tillståndet blifvit meddeladt,
i det nemligen klaganden fått rättighet endast att »tills vidare» under året
utöfva ifrågavarande rörelse, lemnade Ofverståthållare-embetet större frihet,
än eljest, att återkalla tillståndet, vore ett antagande, i mina ögon så långt
ifrån att lända till det klandrade beslutets urskuldande, att jag tvärtom
ansåg en slik, vid tillståndets meddelande stadgad, af reglementets lydelse
icke berättigad och följaktligen godtycklig inskränkning i tiden för samma
tillstånds giltighet utgöra en serskild, så att säga, rättsförnärmelse mot klaganden;
ty sedan ordningsmakten vid reglerandet af en rörelse, till hvilkens
idkande erfordrades icke så ringa förlag, bestämt bland andra vilkor
en viss tid. under hvilken tillstånd för rörelsens bedrifvande medgåfves, så
hade de, som beredt sig på ett slikt företag under de vilkor, som för detsamma
voro stadgade, och följaktligen dertill sökt tillstånd, ett slags rätt
att sådant på samma vilkor bekomma och att icke utsättas för det godtycke,
tillståndets beviljande på obestämd tid eller tills vidare uppenbarligen
innebure; hvilket rättsanspråk, å den här ifrågavarande rörelsens
idkares sida, ordningsmakten icke gerna kunde i sitt handlingssätt lemna
ur sigte, utan att syftemålet med ett slikt förfarande skulle misstänkas
eller misstydas.

Då jag sålunda ansåg det af Ofverståthållare-embetet meddelade beslut,
hvarigenom klaganden skildes från rättigheten att vidare med omnibusvagn
betjena allmänheten, änskönt den stora skada, som derigenom
skulle komma att tillskyndas klaganden, bort mana till sakens noggrannaste
utredning samt omsorgsfullaste betänkande och pröfning, vittna om vårdslöshet,
för att icke säga oförstånd och oskicklighet i embetet, och förthy

icke

icke böra utan ansvar aflöpa, uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet att
för det felaktiga beslutet lagligen tilltala Polisintendenten och derför å honom
yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet föranledde; och
borde jemväl klaganden der lemnas tillfälle att, på sätt hon äskat, få inför
Kongl. Hofrätten utveckla och styrka sina ersättningspåståenden, dem
Advokatfiskals-embetet i mon af deras befogenhet borde understödja.

Klagandens påståenden emot Poliskommissarien Lindgren ansåg jag
deremot icke förtjena vidare afseende.

Sedan klaganden derpå i en till Advokatfiskals-embetet aflemnad
skrift fordrat ersättning dels för förlorad inkomst af omnibuskörning under
tiden från den 20 Juli till den 1 Oktober 1871 och dels för sina kostnader
och besvär i och för detta mål, yrkade Advokatfiskals-embetet, att Polisintendenten
måtte varda dömd till ansvar enligt 25 kap. 17 och 21 §§
Strafflagen samt derjemte kännas skyldig till klaganden utgifva skäligt
skadestånd.

Lfter det Polisintendenten, numera Polismästaren, i anledning deraf
sig förklarat, har Kongl Hofrätten, genom utslag den 3 December 1872,
yttrat att, emedan, med afseende å omständigheterna i ofvanberörda hos
Öfverståthållare-embetet handlagda mål, Polismästaren icke kunde anses
hafva genom anmärkta beslutet gjort sig skyldig till embetsfel, Kongl. Hofrätten
funne Advokatfiskals-embetets talan icke kunna bifallas.

Med den utgång, åtalet genom Kongl. Hofrättens berörda utslag
erhöll, kunde jag icke åtnöjas, utan uppdrog i skrifvelse den 7 December
1872 åt Advokatfiskals-embetet att öfver samma utslag hos Kongl. Maj;t anföra
underdåniga besvär och dervid fullfölja de påståenden, Advokatfiskalsembetet
hos Kongl. Hofrätten i målet framstält Då Kongl. Hofrätten
icke närmare redogjort för de skäl och omständigheter, på hvilka ogillandet
af åtalet grundades, syntes det mig icke vara behöfligt att till stöd
för det underdåniga ändringssökandet åberopa andra grunder, än dem som,
på sätt af ofvanstående redogörelse inhemtas, blifvit vid åtalets anhängiggörande
utvecklade. Det förekomme mig föröfrigt, som den åsigt, jag då
uttalade och fortfarande vågade hysa, att en myndighets beslut, hvilket
stode i strid med tydligt lagstadgande och hvarigenom uppenbar skada blifvit
enskild person tillskyndad, måste till embetsfel hänföras och för den felaktige
medföra både ansvar och ersättningsskyldighet, vore så ostridig, att
hon icke tarfvade stödet af serskild bevisning.

Just.-Ombuäsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag.

Emot förvaltningen af domare-einbetet i Norra Ångermanlands domsaga
hade vid de besök, som hos Domhafvanden gjordes under embetsresa
år 1869 af min då varande ställföreträdare och år 1870 af mig, åtskilliga
anmärkningar förekommit, hvilka, då jag icke lyckades på annat sätt undanrödja
orsakerna till desamma, föranledde åtals anställande.

Om besöket hos bemälde Domhafvande under 1869 års embetsresa
innehåller resediariet för den 20 Juli samma år hufvudsakligen:

att domsagans arkif i Bjästa ej var ordnadt, och förteckning deröfver
ej att tillgå; att den nuvarande Domhafvanden, som tillträdt domsagan i
September månad år 1866, tillfrågad, huruvida någon dylik förteckning funnes,
förmält, att han ej visste, huru dermed sig förhölle, men att arkifvet
aldrig blifvit till honom från företrädaren inventeradt; samt att Domhafvanden
imellertid, på derom gjord framställning, åtagit sig föranstalta, det
inventering af arkifvet komme att ega rum före den 1 Oktober 1869 och
att före den 1 påföljande November afskrift af inventerings-instrumentei
blefve till Justitie-ombudsmans-expeditionen insänd;

att i den af Domhafvanden underskrifna domboken för 1867 års
vinterting med Arnäs tingslag följande paragrafer voro ouppsatta, nemligen:

§ 57 angående åtal af Landsfiskalen i orten emot en Kommissionslandtmätare,
för tjenstefel;

§''"■159 angående ransakning med några för olofligt tillgrepp tilltalade
personer; samt

§ 160, som skolat innehålla en annan ransakning;
att i domboken för 1867 års hösteting med Själevads tingslag § 143
icke var uppsatt;

att i domboken för 1868 års vinterting med Nordingrå tingslag § 58
rörande en tvist om husröte-ersättning ej var fullständigt uppsatt;

att, på fråga efter domböckerna för 1869 års vinterting, Domhafvanden
fömält, att dessa ännu icke vore så fullständigt uppsatta, att det lönade
mödan förevisa dem, ehuru, enligt lemnad uppgift, tingen voro afslutade:
med Nätra tingslag den 15 förutgångne Maj, med Arnäs tingslag
den 31 i samma månad, med Själevads tingslag den 22 Juni och med
Nordingrå tingslag den 10 Juli 1870;

att i förteckningen öfver förmynderskap förmyndare-förordnandena
voro införda för Nordingrå tingslag till 1868 års slut, men för de öfriga
tingslagen endast till och med våren sistnämnda år;

att i konkursdiariet endast funnes upptagna de konkurser, som inträffat
före Juni månads utgång år 1867; och slutligen

att, i anledning af Justitie-ombudsmannens erinran, det de sålunda anmärkta
bristerna i ofvan uppräknade domböcker och förteckningar oefter -

gifligen måste skyndsamt afhjelpas, Domhafvanden yttrat, det han af öfverhopande
göromål varit urståndsatt att fullborda allt med den skyndsamhet,
han skulle önskat, men att han hade för afsigt att begagna sökt tjenstledighet
under då innevarande år för att undanarbeta allt hvad vid tillfället
låge efter.

Uti skrifvelse till Domhafvanden den 26 Februari 1870 upprepade
jag hvad sålunda af min ställföreträdare var anmärkt och begärde underrättelse,
dels huruvida inventering af domsagans arkif egt rum eller icke,
dels ock huruvida kompletteringsarbetet blifvit fulländadt eller huru långt
det framskridit. På denna skrifvelse följde icke något svar.

Då jag under min embetsresa år 1870 i Juli månad besökte Domhafvanden,
förmälde han, på derom af mig gjord förfrågan, att till följd
af den mängd extra förrättningar, med hvilka han sedan längre tid tillbaka
varit betungad, han icke haft tillfälle att vidtaga någon åtgärd för verkställande
af omförmälda inventering, och att arkifvet fortfarande vore i
samma skick som året förut; men, som Domhafvanden motsåge någon ledighet
i då påföljande Augusti månad, så ämnade han föranstalta om arkifvets
inventering under den tiden; hvarjemte Domhafvanden utlofvade,
att efter inventeringens slut till Justitie-ombudsmans-expeditionen insända
afskrift af det deröfver upprättade instrumentet. Icke heller detta löfte
blef uppfyldt.

Efter det vid sistnämnda tillfälle Domhafvanden i och för en embetsförrättning
afrest från sitt hemvist under min vistelse derstädes, sedan
han emellertid beredt mig tillfälle att granska de der förvarade domböcker
och andra till rättsskipningen hörande handlingar; företogs en sådan granskning,
och eftersägs till en början, om och i hvilken mon de vid 1869 års
besök anmärkta ofullständigheter blifvit afhulpna, hvarvid befans:

att §§ 57, 159 och 160 i domboken för 1867 års vinterting med
Arnäs tingslag ännu icke voro uppsatta, hvarjemte ternerna 32 och 33,
omfattande §§ 121—129 af samma dombok, nu saknades; varande ej heller
§ 143 i domboken för sistnämnda års hösteting med Själevads tingslag
uppsatt, samt

att ej utrönas kunde, huruvida § 58 i domboken för 1868 års vinterting
med Nordingrå tingslag vore uppsatt, enär denna dombok ej var
tillgänglig utan förmodades hafva blifvit hemtagen af en tillförordnad Domhafvande,
boende på annan ort, hvilken förrättat två senare ting med samma
tingslag.

Derefter granskades öfriga här ofvan ej omförmälda domböcker; och
anmärktes, bland annat,

att domboken för 1868 års hösteting med Arnäs tingslag, hvilket
ting blifvit aflyst först den 19 Mars 1869 *), var i så måtto ofullständig,
att §§ 11 och 20 saknades; att under § 125 var tecknadt: »S. d. Inställelsedag»,
men ingenting vidare; och att domboken, slutande med § 151,
ej var med afslutningsmening eller Domarens underskrift försedd; och

att i domboken för 1869 års vinterting med Själevads tingslag § 67
ej var uppsatt.

Förmyndareförteckningarne, hvilka, utvisade, att endast ett ringa antal
af förmyndare inkommit med utdrag ur redovisningarne för deras förmyndareskap,
och att ändock blott få förelägganden med anledning af slik försumlighet
blifvit af domstolen meddelade, syntes vara i samma ofullständiga
skick som vid besöket år 1869, med undantag deraf, att för Nätra
tingslag förmyndareförordnandena blifvit i förteckningen införda för tiden
till och med 1869 års vinterting.

I konkursförteckningen voro de konkursärenden icke införda, som anhängiggjorts:
i Arnäs tingslag, efter November månad 1866, i Nätra tingslag,
efter Januari månad 1867, i Nordingrå tingslag, efter Mars månad
sistnämnda år samt i Själevads tingslag, efter Juni månad 1867; och utvisade
förteckningen ej heller, huruvida de i densamma upptagna konkurser
blifvit afslutade eller icke, och om Rättens ombudsmän inkommit med
sådana skriftliga uppgifter, som i 127 § af gällande konkurslag omförmälas.

En så försumlig förvaltning af domare-embetet, hvilken, oaktadt upprepade
påminnelser och gifna löften om de eftersatta skyldigheternas fullgörande,
i åratal fortgått, kunde jag icke lemna opåtald, utan i skrifvelse
till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt den 12 Oktober 1870
förordnade jag åtal mot Domhafvanden, hvarvid jag lade denne till last

att ej hafva ordnat och förtecknat samt behörigen vårdat domsagans
arkif och, för så vidt Domhafvanden till sin ursäkt derför skulle åberopa
såsom hinder, att arkifvet icke blifvit till honom inventeradt från hans
företrädare, att Domhafvanden icke vidtagit nödig åtgärd till detta hinders
undanrödjande;

att ej hafva fullständigt uppsatt domböckerna för 1867 års vinterting
med Arnäs tingslag och samma års hösteting med Själevads tingslag, för
1868 års vinterting med Nordingrå tingslag och samma års hösteting med
Arnäs tingslag samt för 1869 års vinterting med Själevads tingslag;

att 1869 års domböcker för vintertingen i samtliga tingslagen änuu
den 20 Juli samma år icke voro så färdiga, att »det lönade mödan före *)

Dröjsmålet med nämnda tings afslutande utgör ej föremål för detta åtal, utan liar Domhafvanden
derför blifvit sakfäld i följd af serskildt, utaf Js dvokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt
väckt åtal.

visa dera», ehuru tingen voro afslutade, två i Maj, ett i Juni och det sista
deri 10 Juli 1869;

att icke ens så mycken vårdnad egnats förmyndareväsendet, att förteckningen
öfver förmyndarne var fullständigt uppsatt, för att icke tala
om den underlåtna tillsynen å fullgörandet af förmyndarnes redovisningsskyldighet:
och

att likartad vårdslöshet egt rum i fråga om konkursärendena;

och uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet att påyrka ej allenast
ansvar för de anmärkta försummelserna utan ock den försumliges förpligtande,
vid verkande äfventyr, att fullgöra^ hvad som befunnes/vara eftersatt.

Sedan Advokatfiskals-embetet i följd deraf uti aflåtet memorial den
24 Oktober 1870 anstalt åtal emot Domhafvanden, hvilken slutligen fick
sig af Kongl. Hofrätten genom beslut den 13 Juli 1871 förelagdt att inom
viss tid efter erhållen del af nämnda beslut till Kongl. Hofrätten inkomma
med förklaring öfver Advokatfiskals-embetets omförmälda memorial, vid
äfventyr att ej vidare varda i målet hörd, samt att memorialet inom samma
tid till Kongl. Hofrätten återställa vid vite af trehundra riksdaler, inkom
Advokatfiskals-embetet till Kongl. Hofrätten med ett ytterligare memorial
af den 11 Oktober 1871, hvaruti embetet förmälde, att Domhafvanden inom
den förelagda tiden hvarken afgifvit förklaring ej heller återstält det förra
memorialet, samt yrkade, att Domhafvanden måtte för den vårdslöshet i domareembetet,
hvarför han nu vore tilltalad, fällas att höta, jemliktfgrunderna
i 25 kap. 17 och 21 §§ Strafflagen, äfvensom, vid äfventyr att eljest varda
från embetet med thy åtföljande inkomster under, viss tid skild, förpligtas
att inom utsatt tid hos Kongl. Hofrätten vederbörligen styrka, såväl att
inventering och förtecknande af domsagans arkif blifvit hos Konungens
Befallningshafvande begärd, som ock att ofvan uppräknade, åren 1867 till
och med 1869 hållna domböcker funnos fullständigt uppsatta och afslutade
samt de serskilda förteckningar, som skulle föras öfver förmynderskap och
konkursmål, blifvit för Domhafvandens tjenstetid bragte i författningsenligt
skick; hvarförutom Advokatfiskals-embetet hemstälde, att Domhafvanden
måtte anses förfallen till utgifvande af ofvanberörda vite, trehundra riksdaler.

Genom utslag den 2 b'' Maj 1872 har Kongl. Hofrätten derpå sig utlåtit:
att, enär Domhafvanden lemnat obestridt att, på sätt af mig blifvit
anmärkt, Domhafvanden dels, efter att vid sitt tillträde år 1866 af häradshöfdinge-embetet
i Norra Ångermanlands domsaga utan föregående inventering
hafva mottagit domsagans arkif, sedermera hvarken påkallat sådan
inventerings hållande eller vidtagit åtgärder för arkifvets ordnande och
upprättande af förteckning deröfver; dels underlåtit att draga försorg derom,

att domböckerna för 1867 års vinterting med Arnäs tingslag och samma års
hösteting med Själevads tingslag, 1868 års vinterting med Nordingrå tingslag
och samma års hösteting med Arnäs tingslag samt 1869 års vinterting
med Själevads tingslag i ofvan omförmälda delar blifvit fullständigt uppsatte
och afslutade; dels* ännu den 20 Juli 1869 haft domböckerna för samma
års vinterting med samtlige tingslagen i domsagan högst ofullständigt uppsatta,
oaktadt af dessa ting två blifvit afslutade i Maj, ett i Juni och det
sista den 10 Juli 1869; samt dela i afseende å ej mindre förteckningen
öfver förmynderskap och tillsynen öfver vederbörande förmyndares fullgörande
af deras redovisningsskyldighet, än äfven diariet öfver de i domsagan
anhängiga konkurser gjort sig skyldig till ofvanberörda af mig anmärkta
försummelser; alltså blefve, jemlikt 25 kap. 17 och 21 §§ Strafflagen, Domhafvanden
för hvad han sålunda under utöfningen af domareembetet låtit
komma sig till last dömd att bota femhundra riksdaler, hvarförutan Domhafvanden
förpligtades att inom sex månader derefter hafva låtit såväl i
vederbörlig ordning inventera och förteckna domsagans arkif som ock afhjelpa
de ofullständigheter, som i domböcker, förmynderskapsförteckning
och konkursdiarium förefunnits, samt att med bevis deröfver inom nämnda
tid till Kongl. Hofrätten inkomma, allt vid äfventyr att eljest under viss
tid varda från förvaltningen af domareembetet i den honom anförtrodda
domsaga samt dermed förenade inkomster skild; och ålades slutligen Domhafvanden,
som icke återstält Advokatfiskals-embetets ofvanberörda memorial
af den 24 Oktober 1870, att utgifva det genom denna uraktlåtenhet
försutna vitet, trehundra riksdaler, Konungens ensak, deraf dock Advokatfiskalen
crhölle hälften.

Detta utslag vann laga kraft, och den tid, som blef Domhafvanden
förelagd för fullgörande af de eftersatta skyldigheterna, utgick således den
28 November 1872. Vid derefter i Kongl. Hofrätten gjord förfrågan,
har jag imellertid erfarit, att Domhafvanden ielce fullgjort nämnda föreläggande
intill den 27 i sistnämnde månad; men att Kongl. Hofrätten nyssberördc
dag, på ansökning af Domhafvanden, beviljat honom ytterligare
tre månaders anstånd med fullgörande af hvad i berörda utslag med afseende
på eftersatta skyldigheter blifvit föreskrifvet.

Då jag under min embetsresa år 1872 besökte kronohäktet i Eskilstuna
erfor jag, att derstädes förvarade drängen Anders Gustaf Andersson
i Wallby, hvilken den 11 September 1872 till häktet införpassats, angifven
för en dagen förut begången häststöld, redan den 8 derförutgångne

Juni blifvit af Oster-Rekarnes Häradsrätt för tjufnadsbrott dömd till straffarbete,
för undergående hvaraf lian dock icke blifvit till häkte insänd innan
han till sist omförmälda brott gjort sig skyldig. Vid mitt besök derefter
hos Domhafvanden i nämnda härad, inhemtade jag vidare, att Häradsrättens
berörda utslag blifvit, för att till verkställighet befordras, afsändt
från Domhafvanden till Konungens Befallningshafvande i Södermanlands
län redan den 10 Juni; och då jag vid sådant förhållande ej kunde undgå
att finna anmärkningsvärd!, det bemälde Andersson icke omedelbart derpå,
eller så snart det lagligen fått ske, blifvit till det honom ådömda straff
befordrad utan lemnats på fri fot, tilldess han för nytt brott häktades,
anhöll jag, i skrifvelse den 10 Oktober 1872, att Konungens Befallningshafvande
måtte underrätta mig om de åtgärder, som vidtagits för befordrande
till verkställighet af omförmälda utslag, samt, derest det anmärkta
dröjsmålet varit beroende på försummelse hos någon af de under Konungens
Befallningshafvande lydande tjensteman, från denne infordra förklaring i
ämnet.

lill svar härå fick jag mottaga Konungens Befallningshafvandes
skrifvelse af den 28 Oktober 1872, i hvilken förmäldes och behörigen
styrktes att, sedan Häradsrättens utslag ankommit till Konungens Befallningshafvande
den 13 Juni, skrifvelse samma dag aflåtits till Kronofogden
i Öster- och Wester-Rekarne härads fögderi med anmodan att i laga ordning
befordra utslaget till verkställighet, hvarjemte öfverlemnades en från
bemalde Kronofogde infordrad, till mig stäld förklaring af följande hufvudsakliga
innehåll:

Sedan nämnda utslag den 16 Juni 1872 kommit Kronofogden tillhanda,
för att bringas till verkställighet, dä sådant lagligen kunde ske,
hade Kronofogden, enär Andersson, som vid utslagets afkunnande förklarat
sig nöjd, ej omedelbart vid samma tillfälle blifvit häktad, ansett sig böra
afvakta besvärstidens utgång och kort derefter låtit efterhöra Andersson
uti hans i närheten af Thorshälla stad belägna bostad, hvarifrån Andersson
da emellertid varit afviken, men dit han af husbonden återförväntades,
enär Andersson, som af de med honom närmare bekanta ansetts i viss
mon sinnesslö, ofta plägade företaga flera dagars vandringar utan visst
ändamål. Andersson hade dock under ifrågavarande sommar slutligen allt
längre utsträckt sitt kringdrifvande, begifvit sig till Stockholm och andra
mera aflägsna orter samt efter ytterligare begånget brott blifvit häktad.
Med ledsnad hade Kronofogden funnit sig denna gång hafva varit i sin
tjenstebefattning nog efterlåten och medgåfve, att, om han, såsom tilläfventyrs
vederbort, genast efter utslagets emottagande låtit häkta Andersson
eller under de närmast efter besvärstidens utgång förflutna veckorna nog -

grannare än som skett efterspanat honom i orten, det anmärkta förhållandet
kunnat undvikas, hvadan, och då den skedda uraktlåtenheten läge Kronofogden
ensam till last, han nödgades underkasta sig det ansvar, som borde
å densamma följa.

Uti förnyad skrifvelse till Konungens Befallningshafvande den 2
November 1872 yttrade jag derpå, att, som den anmärkta försummelsen i
afseende på Anders Gustaf Anderssons befordrande till ådömdt straff läge
bemälde Kronofogde till last, på sätt han sjelf jemväl erkänt, samt berörda
tjensteförsummelse syntes mig vara att hänföra till dem, som omförmäldes
i 1 kapitlet 7 § Utsöknings-balken, så uppdroge jag åt Konungens
Befallningshafvande att mot Kronofogden förfara efter nyss åberopade
lagrum, jemfördt med 66 § af Kongl. Instruktionen för Bandshöfdingarne
i Rikets län samt de vid länsstyrelserne anstälde tjensteman den 10 November
1855.

Genom utslag den 30 November 1872 har Konungens Befallningshafvande
sig utlåtit: att, emedan Kronofogden vidgått, att, sedan Oster-Rekarne
Häradsrätts den 8 Juni 1872 gifna utslag, hvarigenom Anders Gustaf
Andersson blifvit för tjufnadsbrott dömd till straffarbete, kommit Kronofogden
tillhanda den 16 i nyssberörde. månad, för att af honom enligt
Konungens Befallningshafvandes förständigande bringas till laga verkställighet,
Kronofogden hvarken omedelbart efter inhändigandet af utslaget, med
hvilket Anders Gustaf Andersson redan vid det tillfälle, då detsamma afkunnades,
förklarat sig nöjd, ej heller ens sedan tiden för klagan mot utslaget
gått till ända, vidtagit erforderliga tjensteåtgärder för Anderssons befordrande
till den honom ådömda bestraffningen, hvarigenom denne ock kommit i
tillfälle att afvika från sin hemort och annorstädes föröfva ytterligare brott,
för hvilket han sedermera häktats; ty och enär, genom hvad sålunda blifvit
fördt Kronofogden till last, han ådagalagt vårdslöshet och försumlighet uti
sin tjensteutöfning, funne, med stöd af 66 § ofvan åberopade Kongl. Instruktionen
den 10 November 1855, Konungens Befallningshafvande rättvist
fälla Kronofogden att för berörda försummelse bota en half månads kronofogdelön
med etthundrafyra riksdaler sexton och två tredjedels öre riksmynt,
Konungens ensak.

En synpunkt, från hvilken lagskipning ens tillstånd kän betraktas och
bedömas, är i och med den nu afslutade redovisningen för anhängiggjorda
åtal framstäld. Andra finnas, som öppna en omedelbarare öfversigt af

detta

detta ämne. Ur dessa andra synpunkter liksom ur den förstnämnda har
jag i mina förut afgifna berättelser skärskådat lagskipningen: jag har talat
om hennes långsamhet, härflytande till hufvudsaklig del från täta ombyten
af domare i underrätterna och från ett icke alltid nog strängt iakttagande
af domstolarnes i lag grundade rätt att leda rättegången och afstyra oskicklige
och illvillige sakförares oförståndiga anslag eller egennyttiga sträfvanden
att uppehålla tvistemålens tillbörliga utredning; och jag har slutligen talat
om det menliga inflytande, rättstillståndet lider deraf, attjhögsta domstolsinstansen
i dömande nog litet tager hänsyn till förut i samma instans uti
likartade rättsfrågor gifna domslut eller till så kallade prejudikat. Då
jag förut vidrört detta ämne, har jag sökt göra rättvisa åt den naturliga
motviljan hos en domare att i dömande följa ett prejudikat, hvilket han
anser stridande emot den uppfattning, han eger af lagens rätta mening och
grund, men jag har icke destomindre ifrågasatt domarens skyldighet att
i detta afseende underordna sin åsigt under den förut antagna, intilldess
denna senare blifvit af lagstiftningen ändrad, emedan derigenom ensamt
står att vinna den så nödiga följdriktigheten i lagbudens tolkning, hvarigenom
åter först behofvet af lagens förtydligande i de stycken, som visat sig
vara. olika uppfattade och förstådda af landets lagskipare i högsta domstolsinstansen,
oafvisligen framträder. Det är mig icke obekant, att en utmärkt
rättslärd framkastat den satsen, att likasom det icke finnes två menniskoansigten,
som äro alldeles lika, så finnas ej heller två, rättsfall, som
äro alldeles enahanda. Vore det så, skulle aldrig något prsejudikat kunna
komma till stånd, men som så många andra är äfven nämnda sats delvis
sann och delvis falsk. Det är sannt, att i rättsfallen likasom i menniskoanletena
kan finnas en skenbar olikhet, egnad att förvilla den mindre skarpsynte,
men det är icke mindre sannt, att, om ock rättsfallen ej äro i alla sina
minsta delar lika, de dock äro det i de väsentliga, så att samma rättssatser
ega på dem tillämpning. För att ytterligare utveckla och styrka befogenheten
af den anmärkning, jag sålunda tillåtit mig framställa emot lagskipningen
i den högsta domstolsinstansen, bör jag anföra några exempel
och väljer då sådana, som röra de vanligaste rättstvister, i hvilka vacklande
domslut följaktligen tydligast varseblifvas och menligast verka.

Lb kap. 1 §: Årfdabalken har af rättslärde blifvit tolkad så, att det
der förekommande stadgande »vittne tvänne gode män» ansetts utmärka, att
det ej är nog att två personer tecknat sig såsom vittnen under ett testamente,
utan att dessa vittnen skola med liflig ed inför domstolen bekräfta
sitt vittnesmål, derest testamentet skall för giltigt antagas, i följd hvaraf
den omständighet, att ena vittnet är dödt, då testamentet bevakas, och ej
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 7

förut har med ed bestyrkt sitt vittnesmål, medförer testamentets ogiltighet.
Denna åsigt har, vid särskilda tillfällen på senare tider, genom omröstning
i Högsta Domstolen, fått vika för en nyare, enligt hvilken annan bevisning
om testamentets verklighet för god antagits.

3 § i samma kap. som stadgar: »Nu häfver man sitt testamente ändrat
eller återkallat; galle då det hans yttersta vilja var, ändå att han i det
förra sig förbundit det ej att ändra eller återkalla», har ock, i fråga om
så kallade inbördes testamenten, varit föremål för olika tolkning. I äldre
tider lärer äfven på nämnda slags testamenten detta lagbud tillämpats så, att
om testamentet innehölle, att efter begge makarnes död — ty dylika testamenten
upprättas allmännast af äkta makar sinsemellan — deras qvarlåtenskap
skulle tillfalla viss person eller inrättning eller ock testamentsgifvarnes
arfvingar å ömse sidor, detta icke hindrade den efterlefvande makan
att, äfven om han eller hon begagnat sig af testamentet, likväl genom
senare testamente annorlunda förfoga om sin lagliga lott i det gemensamma
boet. Men Kongl. Maj:ts dom i enskildt mål den 23 Augusti 1798 införde
i detta afseende en ny grundsats, hvilken korteligen kan återgifvas så, att,
då två makar upprätta ett så kalladt inbördes testamente, hvarigenom förordnas,
att den, som efterlefver den andra, skall till sin död sitta i ostörd
besittning af begges giftorätt i gemensamma egendomen, hvilken derefter
skall tillfalla någon viss utnämnd person, så kan efterlefvande makan, enär
den lagligen bevakat förordnandet och begagnat sig af de förunta förmånerna,
ej återkalla eller ändra samma förordnande, i förmodan om hvars
framtida bestånd den förut genom döden afgångna makan dertill samtyckt.
Det vill säga, åt det inbördes testamentet gafs bi-egenskapen af ett slags
kontrakt. Denna åsigt har,'' så vidt jag kunnat utforska, varit följd och
tillämpad af Högsta domstolen intill slutet af 1850-talet; hvarefter en återgång
till den äldre åsigten åtminstone i ett och annat fall egt rum, såsom
följd af omröstningar inom domstolen.

Rättsförhållandena imellan innehafvare af penningfordran, intecknad i
fäst egendom, och innehafvare af arrenderätt eller nyttjande-rätt eller rätt till
så kalladt undantag, likaledes intecknad i samma fasta egendom, samt emellan
desse, hvar för sig eller gemensamt, och den eller dem, som på exsekutif
auktion inköpt den sålunda intecknade fasstigheten, gifva naturligen
upphof åt talrika tvister: och ju mer dessa ingripa i rättstillståndet
desto beklagligare är det, att i dem finna domsluten så ofta och så skarpt
stridande emot hvarandra.

Dessa exempel kunde mångfaldigas, men en slik vidlyftighet skulle
vara utan ändamål, då icke någon, som egnat uppmärksamhet åt lagskipningen,
lärer bestrida tillvaron af det förhållande, jag framdragit.

När jag sålunda anmärkt, att olika domslut öfver lika rättsfall
blifvit meddelade, torde någon vänta, att derpå skulle följa en utförlig redogörelse
för min åsigt i dessa rättsfrågor och huru jag anser desamma hafva
bort afdömas. Om jag ock tilltrodde mig att åstadkomma en dylik redogörelse
och i densamma utveckla en bevisning för min åsigts riktighet så
öfverväldigande, att det derefter skulle vara omöjligt att döma annorlunda
än i öfverensstämmelse med densamma, borde jag ändock tveka, om en dylik
rättsvetenskaplig afhandling hade sin rätta plats i en embetsberättelse, sådan
som denna. När nu härtill kommer, att denna tillit hos mig saknas, lärer det
vara ursäktligt, att försöket icke göres. Det tillhör deremot den »utredning,
af lagskipningens tillstånd i riket» hvilken Justitie-ombudsmannen i sin embetsberättelse
skall lemna, att icke med tystnad förbigå det nog allmänt öfverklagade
förhållandet, att domsluten i vigtiga rättsfrågor inom Högsta domstolsinstansen
äro så vacklande, att det i viss mening kan sägas, att i
dessa frågor saknas lag i vårt land, ty en lag, som i samma domstolsinstans
icke tolkas lika i de rättsfall, der den skall tillämpas, är icke
bättre, snarare sämre, än ingen lag. Hvilka betänkliga följder ett slikt
tillstånd skall medföra är ej svårt att inse. borst och främst ökas rättegångarnes
antal. Ingen vill gifva sin sak förlorad, när han kan hysa
den förhoppning, att någon ny rättsåsigt kan uppstå och göra sig gällande
inom lagskipningen, om icke förr åtminstone i högsta instansen. Procossandet
antager skepnaden af ett lotterispel, hvari man hoppas mer af
lyckans gudinna än af rättvisans. Vidare kan ingen, icke ens den mest
lagfarne, veta hvad som till slut blifver rätt i en tvistefråga, veta, om han
skall börja, veta, när han skall sluta en rättegång. Sålunda börjas rättegångar
på vinst och förlust och fullföljas på lika god grund instanserna igenom.
Emot denna anmärkning kan visserligen invändas, att en domstol, lika
väl som en enskild lagfaren man, kan under tidens lopp komma till en
annan åsigt om en rätts-fråga, kan finna sig af många anledningar tvungen
att ogilla en praxis, som icke är bättre grundad i lag, än en annan, och
som visat sig i tillämpningen medföra skadliga följder. Detta medgifves;
men då bör lagstiftningen träda emellan och påbjuda ny lag eller ock den
inträdda förändringen i gamla lagens tolkning på annat sätt allmänligen
kungöras. Till det minsta borde kunna väntas, att, när en sådan ny åsigt
arbetat sig fram. hon derefter skulle följdriktigt tillämpas och utan afbrott
vidhållas; men så länge sakernas utgång beror på omröstning, ej sällan på
en röst i en domstolsdivision och följaktligen på dennas sammansättning
för tillfället, är rättssäkerheten icke ens i detta afseende betryggad, och det
kan då med skäl ifrågasättas, om icke olägenheterna af den gamla praxis
varit att föredraga framför dem, som förändringen framkallat.

Hvad jag här sagt, är icke egentligen riktadt mot Högsta Domstolens
nuvarande ledamöter. Det öfverklagade förhållandet är gammalt; det fanns,
medan Högsta Domstolen arbetade på blott en division, ja dess uppkomst
har man velat härleda från Domare-edens uttryck i 1734 års lag, att domaren
skall döma »efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar»''* således icke
efter prsejudikat, förmenar man. Vare härmed huru som helst, det vissa
är, att det onda synes hafva tilltagit — såsom ock naturligt är — efter
det Högsta Domstolen blifvit delad på två divisioner. Och i denna delning
kunna Domstolens nuvarande ledamöter ofta hafva en giltig undskyllan.

Det tillhör mig vidare, efter den instruktion, jag härofvan åberopat,
att ej blott anmärka brister i lagar, författningar och den allmänna hushållningen,
utan ock att »uppgifva förslag till deras förbättring.» Det skulle
derföre kunna synas som de exempel, jag framstält på olika domslut i
likartade, saker eller olika tolkning af samma lagbud, borde föranleda
en samtidig framställning af. förslag till ändring och förtydligande af
nämnda lagbud. Att emellertid så icke sker, kommer sig till en del af
samma orsak, som vållade, att jag ansåg mig icke böra äfventyra försöket att
genom utveckling af min åsigt om den rätta lösningen af de ofvan uppgifna
frågorna inverka på lagskipningen, men väsentligaste skälet dertill är, att en
ändrad lagstiftning ej skulle afhjelpa det onda, så länge stadga och följdriktighet
i lagtillämpningen ej finnas bättre betryggade, än de för närvarande äro.
Jag har i en föregående embetsberättelse, i fråga om den utvägen att, när
ett lagbud visat sig vara utsatt för olika tolkning i högsta domstolsinstansen,
söka åstadkomma ett . förtydligande af detsamma'' genom lagförklaring,
yttrat, att »en lagskipning, som sjelf icke aktar på sin egen följdriktighet
och stadga, ej vore någon borgen, att en lagförklaring i dylikt fall skulle
undgå samma skiftande tillämpning som den bestående lagen, hvarigenom
åter det med förklaringen åsyftade ändamål skulle förfelas.» Detsamma gäller

"ruor*°m 611 °C^ ^et är således en dubbel misströstan, som

afhalht mig från att påtänka något förslag till nya lagbud i de olika
tolkades ställe. Deremot har det synts mig förtjena att öfvervägas, huruvida
icke något sätt skulle kunna uttänkas, hvarpå olägenheterna af det
närvarande tillståndet minskades, om också icke helt och hållet upphörde,
och . lagskipningens hållning och sammanhang bättre bevarades. Ett medel
dertill har jag hört uppgifvas, som kan tåla att pröfvas. Detta skulle bestå
c ?r|-. att. gpnom lag blefve stadgadt, att så snart omröstningen på någon
dmsion i Högsta Domstolen utfölle så, att genom endast en röst eller genom
äldste ledamotens utslagsröst tvistefrågans utgång komme att afgöras, domstolen
sammanträdde in pleno för att medelst gemensam omröstning bestämma
utslaget i saken, och att detta utslag jemte domstolens protokoll

vid tillfället omedelbart derefter genom tryck offentliggjordes, t. ex. i
Svensk Författningssamling. Genom en sådan anordning kunde visserligen
icke undvikas, att en röst gåfve utslaget, men denna röst uttryckte då
åsigten hos flertalet af hela domstolens, icke af en divisions, ledamöter
och, hvad vigtigast vore, utslaget och omröstningsprotokollet blefve offentligen
kända. Icke desto mindre vore det möjligt, att en division af domstolen
finge sådan sammansättning af ledamöter, att en tvistefråga, som varit
föremål för och blifvit afgjord genom slik gemensam omröstning, skulle
kunna, då hon åter förekomme på sagda division, få en motsatt utgång och
det med t. ex. två rösters öfvervigt, så att ny gemensam omröstning icke
påkallades, men naturligtvis borde sådant då mera sällan inträffa, än det
nu kan ske, då den ena divisionen möjligen saknar kunskap om hvad den
andra gör och besluter. Jag föreställer mig, att de genom gemensam omröstning
sålunda åstadkomna och offentliggjorda utslag skulle, utan att någon
föreskrift derom erfordrades, blifva verkliga prejudikat, ländande till efterrättelse
ej blott för högsta instansen utan ock för de lägre. Inträffade då,
att en lagtolkning, som länge varit följd, omsider befunnes mindre tillfredsställande
och följaktligen förlorade pluralitet i Högsta Domstolen — såsom
ofvan anförda exempel visa ■—- så blefve en slik omkastning i åsigter känd
genom utslagets offentliggörande. Det är sannt, att en slik omkastning
kan försiggå på så sätt, att den nya åsigten genast på en division får för
sig mer än en rösts öfvervigt och således icke blifver föremål för en gemensam
omröstning, men att sistnämnda slags omröstning är förkastlig bevisas
ej dermed, att hon icke kanfafhjelpa alla missförhållanden. Detta bevisar
deremot, att lagstiftningen alltid behöfver vaka öfver lagskipningen för att
träda emellan och bota hvad i den senare brister.

Den utväg, jag sålunda föreslagit, leder, såsom redan visat sig, icke
ofelbart till det sökta målet. Mot densamma skall ock otvifvelaktigt och
icke utan skäl anmärkas, att han leder till tidsutdrägt, då ett mål på det
sättet komme att två gånger föredragas och, i fall det behöfde cirkulera,
skulle granskas af ett dubbelt antal ledamöter; men finge den nya ordningen
någon tid fortvara, så skulle utan tvifvel de gemensamma omröstningarnes
antal efter hand minskas, i den mon de, att jag så må säga, sväfvande
rättsfrågorna hunnit på nämnda sätt pröfvas, och utgången af pröfningen
blifvit allmänt känd.

Det är endast en tanke, icke ett“genomfördt förslag, jag här vågat
framkasta, och denna tanke är i sin största allmännelighet angifven. Der
finnes således rum förändringar och förbättringar. Så skulle den gemensamma
omröstningen kunna bestämmas endast för de fall, i hvilka underrätternas
beslut i ett tvistemål eller brottmål sammanstämma, och ändring i ett sådant

beslut ifrågakornme till följd af eu rösts öfvervigt på eu division af Högsta
Domstolen. Andra föreskrifter kunde ock finnas ändamålsenligare för offentliggörandet
af de gemensamma omröstningarnes utgång o. s. v. Men ett
är visst och oeftergifligt, att någonting i denna angelägenhet måste göras
för att lugna de bekymmer öfver lagskipningens vacklande, som, i bredd
med ett oinskränkt förtroende till domarenas redlighet, oväld och omutliga
rättsinnighet, spörjas inom alla samhällsklasser i vårt land.

På lagstiftningens område har det mig anförtrodda embetets förvaltning
under det sistförflutna året icke gifvit anledning till någon framställning,
vare sig om stiftande, förändring, förklaring eller upphäfvande af
allmän lag eller ekonomisk författning, vidare äu hvad som i det afseendet
antydes uti nästföljande uppsats.

I föregående embetsberättelse!-, synnerligast i dem, som afgåfvos till
1867 och 1869 årens Riksdagar, har jag sysselsatt mig med Fängelseväsendet.
Jag har dervid framhållit de ansträngningar och uppoffringar,
som under de senast förflutna årtiondena blifvit gjorda för ändamålsenliga
fängelsers inrättande och för fångarnes behandling i öfverensstämmelse med
den nyare tidens åsigter; men på samma gång har jag icke lemnat oantydt,
att åtskilligt ännu återstode att göra, för att denna angelägenhet skulle
kunna anses i alla delar så ordnad, som den borde vara. Det är icke nog,
att fången säkert förvaras och menskligt behandlas i fängelserna, han bör
utgå derifrån icke mera förderfvad, icke ens lika förderfvad som han var,
när han der inträdde, ty eljest finnes icke någon säkerhet, att han icke
endera dagen dit återkommer. Det är nutidens fordran, att straffet skall lända

till förbättring, och denna fordran tycker man sig finna, att vårt fängelseväsende
i sitt närvarande skick icke förmår nöjaktigt motsvara. De efter utståndet
straff ur fängelset frigifne hafva föga lättare nu, än förr, då andra åsigter
om straffets ändamål voro gällande, att blifva åter upptagne i samhället,
att vinna arbete och bröd. Det är sannt, att till nämnda beklagliga förhållande
fängelseväsendet icke ensamt är skulden, och jag har påpekat, huru
dertill medverka andra omständigheter och ej minst allmänhetens lätt
förklarade afvoga sinnelag mot dessa fallna likar. Icke dess mindre står det
fast, att det rådande fängelsesystemet, så vidt det afser straffs verkställande,
just uti nu ifrågavarande afseende lemnar icke så litet öfrigt att önska.

Straffen verkställas i föreskrifven ordning, men derunder göres alltför ringa
för att bereda fången till den stundande friheten, för att utrota de onda
böjelser, som fört honom till brottet och fängelset, för att, när ångern vaknat
och hos honom möjligen framkallat föresats till bättring, stärka denna
föresats, och härda honom mot de väntande frestelserna utom fängelset,
med ett ord, för att åstadkomma fångens verkliga och varaktiga förbättring.

Här kan invändas, att sådant vi emottogo vårt fängelsesystem, när
det efter utländskt mönster infördes, sådant hafva vi bevarat det; och det
kan ej förnekas, att vid den tid, när det så kallade Persylvania- eller
isoleringssystemet hos oss vann inträde, den föreställningen ännu rådde,
att isoleringen, instängningen i cell, fångens afhållande från moraliskt besmittande
sällskap, medan han öfverlemnades åt sina egna tankar, var tillräckligt
att framkalla ej blott ånger utan jemväl förbättring. Erfarenheten
har dock sedermera visat, att häri låg ett misstag, att den ånger, ensamheten
framkallar, väl kan vara mäktig att alstra goda föresatser, men att
dessa icke hålla stånd emot kommande frestelser, så vida de icke blifvit
pröfvade redan under fängelsetiden och af profvet vunnit styrka. Denna
erfarenhet har gifvit upphofvet till ett nytt fängelsesystem, det så kallade
progressiva eller irländska, på hvilket jag i min embetsberättelse till 1867
års riksdag fäste uppmärksamheten och hvilket i en bilaga till samma be-^
rättelse utförligare beskrefs.

Anledning att till detta ämne återkomma och ett kraftfullt stöd för
mina nyss uttalade åsigter har jag funnit i en skrift*), som af trycket
utkommit under sist förflutna sommar och hvilken icke allenast utförligare
och vältaligare, än jag förmått, skildrar de förmenta bristerna i fängelseväsendet,
strafflagstiftningen och sättet för de brukliga straffens verkställande, utan
ock — hvad bättre är — framställer förslag till nämnda bristers afhjelpande.

Ämnets stora vigt, dess nära skyldskap med ett af de förnämsta
föremålen för Justitie-ombudsmannens embetsverksamhet, har synts mig
om icke rent af påkalla, åtminstone rättfärdiga en framställning i denna
embetsberättelse af berörda skrifts hufvudsakliga innehåll, på det att hvad
som sannt och godt som deri finnes icke tilläfventyrs må undgå Riksdagens
uppmärksamhet, och emedan Riksdagen kan hafva anspråk på att erfara sin
Justitie-ombudsmans tanka om en så märklig företeelse, som ifrågavarande
skrift utgör, på ett område, hvilket hörer under hans öfvervakande tillsyn.

Författaren till ifrågavarande skrift delar densammas innehåll i tre
stycken: det första, om orsakerna till återfall till brott och till uteblifvandet
af moralisk förbättring hos frigifna straffångar; det andra, om de me *)

Om orsakerna till återfall till brott och om medlen att minska dessa orsakers skadliga
verkningar, af Dr FÄ. Olivecrona, tryckt i Stockholm 1872.

del, som från Statens sida böra användas för att undanrödja nyssnämnda
orsaker eller minska deras skadliga följder, hvilket stycke fördelas i 4 paragrafer
rörande a) förändringar i lagstiftningen och fångvården, b) anställning
. af lärare vid fängelserna, c) tillsyn öfver frigifna fångar och d) förbätti
ingsanstalter för unga brottslingar, samt det tredje stycket, om den enskilda
verksamheten för befrämjande af förutnämnda ändamål.

Första stycket börjar Förf. med att visa, till hvilken oroväckande grad
atei fallen till brott skola ökats under de senaste åren. Några siffror hemtade
ur berörda framställning och ur de tabeller, af hvilka hon åtföljes
och skall bestyrkas, ma här atergifvas. I brott åter fallne straff-fångar,
kronoarbetskarlar och försvarslöse, jemförde med de under året nykomne
brottslingar, utgjorde år 1859: 33 procent och visade under de påföljande
åren till och med år 1865, då nya strafflagen trädde i kraft, dels lägre,

dels icke högre procentsiffra än den nyss nämnda, men denna siffra steg

år 1866 till 36 procent och har sedermera till och med år 1870 vexlat
emellan 34,b 36,8, 44 och 38,8 procent. Ungefärligen enahanda har förhållandet
varit med de återfallnes antal, jemfördt med de under året frigifne brottslingar.
Med afseende serskildt på de för stöld straffade och i slikt brott

återfallne, ådagalägger en af de nämnda tabellerna, att af alla sedan år

1855 för första resan stöld i cellfängelse afstraffade de till andra resan
stöld återfallne utgjort, år 1859: 9 %, år 1860:11 %, år 1861: 12 %, år 1862:
12 %, år 1863: 14 %, år 1864: 13 %, år 1865: 14 %, år 1866: 15 %, år
1867: 17 %, ar 1868: 20 %, ar 1869: 21 %, och år 1870: 20 %\ hvarvid
dock ytterligare lärer vara att märka, det alla dessa procenttal äro för
låga, emedan af de under ett visst år frigifna många ej förr än efter lång tid
återkomma För åren 1863 och 1864 lemnar Fångvårdsstatistiken tillfälle
att beräkna antalet och procenten af dem, som återkommit till och med
efter fem år, och vid en sådan beräkning höjas de ofvan anförda procenttalen
för de två nämnda åren från 14 % och 13 % till 22,4 % samt 22,9
hvarvid ytterligare får ihågkommas, att ännu efter fem år ej alla återfallit,
som antagligen komma att återfalla, och att således äfven de sist uppgifna
siffrorna äro för låga. Åren 1866 — 1870 hafva, af de för andra resan stöld
dömde, år 1866: 38,3 %, år 1867: 44,8 %} år 1868: 36 %, år 1869: 47,s %
och år 1870: 42,3 % varit sådana, som samma eller nästföregående år fri—
gifvits efter utståndet i straffcell för första resan stöld o. s. v.

Efter att hafva erinrat, dels att återfallen till brott ytterst måste
hafva samma grundorsak som brotten sjelfva, nemligen saknad af moralisk
kraft att emotstå onda begärelser, föranledd af bristfällig, ofta rentaf vanvårdad
uppfostran; dels att äfven verklig nöd är en mäktig driffjeder till

brott

brott, så att t. ex. missvextår med thy åtföljande dryga lefnadskostnader
och brist på arbete alltid föra med sig ett ökadt'' antal brott, serdeles
tjufnadsbrott; hvadan det är genom god uppfostran åt ungdomen och förbättrande
a f arbetsklassens ekonomiska ställning, som anledningarne till brott
och brottens förnyande med största säkerhet minskas eller undanrödjas.
dels ock att andra serskilda orsaker finnas till återfallen i brott; angifver
författaren sistnämnda orsaker såsom bestående deruti:
bo) att staten gör allt för ringa till den brottsliges verkliga moraliska
förbättring under den tid, fången undergår straffarbete eller fängelsestraff; 2:o)

att, sedan fången utstått sitt straff, underlättas icke utan tvärtom
försvåras för honom möjligheten att återgå till loflig och nyttig verksamhet.

3:o) att unga förbrytare (under 20 år) måste undergå en likartad bestraffning
som de äldre i stället för att underkastas en speciel straffbehandling
i serskilda, för dem afsedda förbättringsanstalter; samt
4:°) att straffarbete, såsom detta straff nu verkställes, i visst afseende
icke medför tillräckligt afskräckande verkan.

Hvad den första af nyss uppgifna orsaker beträffar, anmärker Förf.,
huruledes redan i de gamla domarereglorna den grundsatsen var uttalad,''
att ''»allt sträf bör vara till förbättring;» hvilken grundsats jemväl i den senare
lagstiftningen blifvit hyllad. Men, fortfar Förf., för att hos menniskan framkalla
moraliska verkningar erfordras moraliska medel. Fången, innestängd
i sin cell eller tvungen att mot sin vilja förrätta ett för honom
motbjudande eller ansträngande, arbete samt underkastad den inom
fängelset rådande disciplinen kan visserligen bringas till eftertanke, huru illa
han genom brottet har handlat, kan möjligen föras från ånger till allvarlig
trängtan efter ett förbättradt lefverne; men kraften, sjelfva förmågan att
genomföra goda föresatser, hvilken måste finnas i inenniskans inre, behöfver
i allmänhet hos brottslingen att genom andras biträde sättas i verksamhet.
Det är viljan som behöfver renas, stärkas, förädlas. För att bringa till
lif den sedliga motståndskraft emot det onda, hvilken Skaparen nedlagt i
hvarje menniskas bröst, kräfves något mera än fängelsemurar, arbete och
fångkost.

Hvad gör nu Staten för närvarande för att framkalla en god, sedlig
sinnesförändring hos fången? frågar Förf. vidare; jo, Staten aflönar vid
hvarje straffanstalt eller fängelse, der delinqventer undergå straff, en predikant,
hvilken söndagligen håller gudstjenst inom fängelset och, om fången

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 8

påkallar honom eller eljest vid besök, meddelar fången tröst af Guds ord
samt äfven undervisning i låsning och skrifning, om fången förut saknar
denna kunskap; men i allmänhet äro desse prestman så illa aflönade att
de vanligen betrakta sina tjensteåligganden vid fängelset såsom en bisak
till någon annan mera indrägtig presterlig eller lärarebefattning, som de
derjemte innehafva. Vid de större straffängelserna med en personal af
flera hundra fångar är det dessutom för en fångpredikant icke möjligt
att kunna hinna, så som sig bör, genom enskilda samtal med hvarje fånge,
verka för fångarnes moraliska förbättring. Och det är dock mera genom
enskilda samtal än genom de söndagliga predikningarne som en prestman
kan verka på sådana personligheter. Det är också allena under dylika
enskilda samtal som fångpredikanten kan studera fangens karakter,
de orsaker och förhållanden, som föranledt brottet, för hvilket fången
undergår straff, samt söka utforska fångens så väl dåliga som
goda sidor; och för att fördelaktigt; kunna inverka på en brottsling,
erfordras att rätt lära känna hans inre tillstånd, hvartill åter kräfves längre
tid och flera tillfällen till samtal, under hvilka detta tillstånd kan bringas
i dagen; men huru knapp tid fångpredikanten under närvarande förhållanden
kan egna åt hvarje fånge serskildt vid de större straffanstalterna framgår
af följande data: vid straff-fängelset på Långholmen utgjorde straffarbetsfångarnes
antal vid 1869 års slut 770 och de för försvarslöshet till allmänt
arbete dömde 119. Antager man, att predikanten till sina besök
använder sex timmar dagligen under 300 söcknedagar af året, så blifver
det något mer än tvä (säger tvåj timmar om året som han kan uteslutande
egna åt hvarje fånge serskildt, för att undersöka dennes kristendomskunskap
och hans moraliska ståndpunkt samt gifva honom förmaningar, varningar
och råd. *) Add straff-fängelset i Carlskrona, der fångpersoualen
den siste December nämnda år belöpte sig till 454 fångar, skulle, efter enahanda
beräkning af 6 timmars dagliga besök i fängelset under 300 arbetsdagar,
fångpredikanten kunnat använda nära fyra timmar under årets lopp
för undervisning och samtal med hvarje serskild fånge, men tager man i
betraktande, att fångpredikanten vid straff-fängelset tillika är predikant vid
länsccllfängelset i sistnämnde stad och följaktligen måste dela sin tid emellan
bägge fängelserna, är det klart, att nämnda timtal svårligen under året
kunnat komma hvarje fånge till del för enskilda samtal med sin själasörjare.
Vid Malmö straff-fängelse är förhållandet enahanda.

Men utom den religiösa inverkan, som kan åstadkommas på fångarne
genom predikantens predikningar eller medelst hans enskilda samtal

*) Under senare åren har fångpredikanten vid Långholmen evhållif ett. biträde, men han har
äfven fått själavården vid det der befintliga Kronohäktet sig ålagd.

med detn under årets lopp, gör Staten ingenting vidare för fångarnes moraliska
förbättring, än att han består dem några böcker af religiöst eller
sedelärande innehåll, om fångarne vilja sig deraf begagna. *)

Den andra bland de här ofvan uppräknade serskilda orsakerna till
återfall i brott, var den, .att. sedan fången utstått sitt straff, möjligheten
för honom att återgå till en loflig och nyttig verksamhet icke underlättas
utan tvärtom försvåras.

Härom yttrar Förf. hufvudsakligen: om Staten, under utöfningen af
straffrätten, skall söka verka för fångens moraliska förbättring, synes deraf
äfven följa, att det bör för Staten vara af vigt att anordna straffarbetet så,
att brottslingen, då han slutar straffet, icke lemnas utan möjlighet till ärligt
förvärf för att derigenom vinna nödtorftigt uppehälle. En sådan möjlighet
är hos den arbetsföre beroende, bland annat, af arbetsskicklighet. Utan
en sådan kommer den, som med arbete skall försörja sig, icke långt, han må
tillhöra hvilket yrke som helst. Följaktligen bör det vara Staten angeläget
att draga försorg om att fångarne under fängelsetiden njuta undervisning
i hvarjehanda slöjder. Då ungefärligen halfva fångantalet tillhör den
jordbrukande befolkningen i landet, synes denna undervisning närmast böra
afse hvad de manliga fångarne i gemensamhetsfängelserna vidkommer, att
lära dem sådana slöjder, hvilka med jordbruksnäringen kunna ega sammanhang
och, beträffande qvinnorna, att bibringa dem skicklighet i arbeten, som
äro öfverensstämmande med deras kön och med behofven inom ett hushåll.

Men huru tillgodoser nu Staten hos oss denna angelägenhet?

Vid kronohäktena och en del af länssellfängelserna äro, i brist af
medel, anstalterna för bibringande af yrkesskicklighet ganska inskränkta**),
nära nog inga. Det är likväl fångarne i dessa fängelser, som företrädesvis behöfva
dylik undervisning, så att de efter första eller andra förseelsen mot samhällslagarna
kunde ega möjlighet att genom vunnen arbetsskicklighet förskaffa
sig sitt dagliga bröd, när friheten återskänkes. Vid de stora gemensamhetsfängelserne
sysselsattes visserligen en del manliga fångar, som ega
vana vid vissa yrken, såsom skomakeri, skrädderi, smide, korgmakari o. s. v.,

*) Dessa böcker bestå af Nya Testamentet, Psalmbok, samt tre till fyra andra andeliga

skrifter.

**) I Fångvårdsstyrelsens embetsberättelse för år 1869 heter det: “Under år 1869 har, liksom
“tillförene, tjenlig sysselsättning för fångarne vid läns- och kronocellfångelserna stundom saknats.
“Detta har föranledt Fångvårdsstyrelsen, att dels föreskrifva, att vid brist på lämpligt arbete, fån“garne
i dessa fängelser skulle, under ledning och tillsyn af fångpredikanten, genom lämpliga personer
bland fångbetjeningen undervisas i skrifning och räkning, och dels att anställa en i flerahanda“slöjder
kunnig person att vid vissa cellfängelser ej allenast meddela fångarne undervisning i sådana
“arbeten, som funnes för dylika fängelser tjenliga och vore af beskaffenhet att afsättning af tillverk“ningen
antages vara att påräkna, utan äfven söka i sådana arbeten inlära tjenliga personer bland
“vaktbetjeningen, så att desse sedermera kunde undervisa fångarne.“

med dylikt arbete och njuter äfven handledning deri; men den stora massan
af manliga fångar, livilka äro dömde till straffarbete på mer än två år,
arbetar vid Långholmen eller i Carlskrona med bergssprängning eller stenhuggning
eller användes, såsom i Malmö, i Landskrona och i Warberg
och äfven till någon del vid Långholmen, af entreprenörfabrikanter till utförande
af åtskilliga arbeten vid ylle- eller trä-ämnesfabriker. Detta sätt
att gifva sysselsättning kan visserligen, ur ekonomisk synpunkt betraktadt,
synas fördelaktigt, enär det inbringar åt Staten en relativt hög dagspenning
för hvarje af entreprenören använd fånge. Men om man tager i öfvervägande,
att Staten, i anledning af fångarnes arbeten på spridda ställen i
fängelsets grannskap, nödgas underhålla en ganska kostsam militärbevakning
— som t. ex. vid Långholmen kostar årligen 40—45,000 Riksdaler, —
hvilken, om fångarnes sysselsättning vore annorlunda ordnad, borde kunna
betydligt minskas eller måhända undvaras, lärer den ekonomiska vinsten i
sjelfva verket ej vara synnerligen stor.

Men de fångar, som under hela sin fängelsetid uteslutande arbetat
med stenhuggeri eller med att tukta gatsten eller att förrätta vissa mekaniska
operationer i en klädesfabrik, utan att lära någonting annat, äro sannerligen,
då de frigifvas, i allmänhet föga skickliga att genom handarbete
försörja sig. Qvinnor, som undergå straffarbete för längre tid än två'' år,
sysselsättas i fängelset å Norrmalm med sömnad af allahanda slag, spånad,
väfnad och tvätt med flera för qvinnor lämpliga arbeten och njuta deri undervisning;
vid straff-fängelset i Göteborg användes deremot en stor del af
fångarne till arbete i en invid fängelset anlagd fabrik för tillverkning af
gröfre ylleschalar, under det att de öfriga sysselsättas med att uppliniera
böcker, stämpla brefkuverter o. s. v. När de utgå ur fängelset, hafva de
visserligen inlärt nämnda fabriksarbete, men saknande kunskap i annan
qvinlig handslöjd hafva de föga utsigt att försörja sig. Barnamörderskor
—- och sådana äro fångarne i sistnämnda fängelse — hafva dock lättare
än andra fångar att få tjenst. Uti straffanstalten i Norrköping för qvinliga
lifstidsfångar sysselsättas de flesta med arbete för tillverkning af gröfre
ylleväfnader för Drags fabriks räkning och få ej lära något annat. Inom
länscellfängelserna och kronohäktena, hvarest ungefär trefjerdedelar af hela
fångpersonalen undergå sitt straff, sysselsättas fångarne »med sådant arbete,
som kan af fängelseföreståndaren anskaffas och pä förlag, som af nämnde
föreståndare eller enskild person förskjuter.» Af den inkomst, arbetet gifver,
erhåller fängelseföreståndaren ,/.{. fången, som utfört arbetet, 1/3, bevakningspersonalen
% och fängelsets besparingskassa Ve. Det är klart, att vid en
sådan anordning hufvudsaken måste blifva, att fångarne komma att utföra
det arbete, som med afseende på konjunkturerna för dagen, är mest lönande,

icke det, hvars inlärande kunde vara af största nytta för fången sjelf, då
han lemnar fängelset och skall i det fria samhället söka förvärfva sin utkomst.
Sålunda sysselsättes för närvarande en stor mängd fångar i dessa fängelser
med hopklistring af tändsticksaskar och dermed erhåller fången väl icke någon
yrkesskicklighet, hvarigenom han kan försörja sig, då han ställes på
fri fot.

Men säger man, att Staten för närvarande gör för litet för att under
fängelsetiden söka bibringa fångarne yrkesskicklighet och derigenom
möjlighet att efter frigifningen försörja sig, så måste man dock på samma gång
medgifva, att många svårigheter möta vid genomförande af förändring häruti.
Pålägges Staten skyldighet att låta undervisa fångarne i sådana slöjder,
med hvilka de kunna försörja sig, så måste Staten i viss mon blifva förlagsgifvare
för anskaffande af verktyg och materialier samt aflönande af dem,
som meddela undervisning och ombesörja försäljning af de förfärdigade artiklarne.
Härtill kommer olägenheten af den täflan, som uppstår emellan
den frie arbetaren och Staten, i hvilka den förre lätt blifver lidande, j $

Men göres icke något för att sätta straff-fången i stånd att försörja
sig, når de komma i åtnjutande af sin frihet, så straffas Staten för en slik
underlåtenhet derigenom, att fångarne hastigt återkomma såsom återfallne
brottslingar och slutligen såsom lifstidsfångar att födas och klädas till dödsdagen.
Derföre, om saken ses ur ekonomisk synpunkt, är det säkerligen
för Staten fördelaktigare att bekosta nämnda undervisning och såsom förlagsgifvare
vidkännas de oundgängliga förlusterna, än att betungas med ett
vexande antal fångar, hvilkas underhåll blifver en betungande börda.

Här följer en teckning af en frigifven fånges öde, så sann, så gripande,
att den ord för ord bör anföras'':

»När strafftiden går till ända och fängelsets portar öppnas, anser sig
samhället hafva gjort nog för den, som öfverträdt dess lagar. Fången ställes
på fri fot, försedd med nödiga kläder och med penningar till uppehälle
under vandringen till hemorten, dit hans förpassning lyder, och han utbekommer
derstädes den penningebehållning, som han genom sparsamhet och
flit; under fängelsetiden kan hafva förskaffat sig. Han vänder måhända
fängelset ryggen med den fastaste föresats att föra en ärlig och hedrande
vandel och att sålunda aftvå den skamfläck, som blifvit påtryckt hans frejd.
Men nu erfar han snart, att brottets följder icke äro borta med det utståndna
straffet. Blott benämningen i hans prestbetyg af frigifven strafffånge
stämplar honom med nesa. Hvart han går, stöter samhället honom
ifrån sig. Han vandrar från port till port, klappar derpå och begär arbete;
men då han, på frågan, hvarifrån han kommer, svarat: från Långholmen
eller Malmö slott, stänges dörren till och han afvisas utan barmhertighet.

Visserligen äro do inom hvarje socken tillsatte så kallade tillsyningsman
öfver försvarslöse personer, pligtige att, emot det att den frigifne förrättar
anvisadt arbete, åtminstone för de första 14 dagarne söka bereda honom
nödigt uppehälle och bostad Men saknar han slägtingar, som vilja emottaga
honom, eller kan han icke finna någon menniskovän, hvilken vill och
kan lemna honom arbete och stadig sysselsättning, är han snart åter förlorad.
När hans sparpenning är slut, när hunger och nöd inställa sig, har
han valet mellan förtviflan och brott. Hvem kan undra på att under sådana
förhållanden de fastaste, de bästa föresatser börja att hos honom vackla
och att han dukar under för frestelsen och ånyo förgriper sig emot samhällets
lagar? För den nödstälde frigifne fången framställer sig inom kort
den reflexionen: »såsom fri, måste jag snart svälta eller frysa ihjäl, men
»om jag stjäl i stället för att söka arbete, skall samhället, som förskjuter
»mig, nödgas både kläda och föda mig,» — och steget är snart taget.;»

»Har återigen den frigifne fången, såsom ofta är fallet, icke under
fängelsetiden blifvit väckt till någon allvarligare eftertanke och föresats
att föra en ärlig vandel och att medelst arbete söka en anständig utkomst,
skall han snart efter utträdandet från fängelset, då icke någon frågar efter
honom eller hans välfärd, i sus och dus lättsinnigt förtära sin lilla sparpenning.
När detta har skett, dröjer det icke länge innan han antingen
under rusets inflytelser eller drifven af förtviflan åter missbrukar sin frihet
och öfver träd er lagarne, till dess att samhället, för att skydda sig sjelft,
ånyo nödgas insätta honom inom fängelsets murar».

»Kan den frigifne möjligen till en tid motstå frestelsen att begå nya
brott, underkastar han sig att svälta och frysa och vill han förmedelst
tiggeri söka hjelpa sig fram, i hopp att slutligen finna arbete, hurudant
blir då hans öde? — Jo, polismakten griper honom snart; han häktas
såsom försvarslös och såsom den der besvärar allmänheten med bettlande.
Honom förelägges att inom 8 — 14 dagar skaffa sig laga försvar, och
då detta för honom i de allra flesta fall är absolut omöjligt, blir följden
den, att han, ehuru han afhållit sig från brott och allenast tiggt sitt uppehälle
för att ej omkomma af elände, likväl kommer att enligt Kongl. Stadgan
den 29 Maj 1846 och Kongl. Kungörelsen den 13 Juli 1853 dömas
till allmänt arbete pa viss tid. När denna tid är ute, och han åter kommer
på fri fot, framställer sig igen för honom samma oblidkeliga öde, att svälta,
förtvifla eller begå brott eller att såsom försvarslös behandlas och ånyo
dömas till allmänt arbete, och denna kretsgång af brott, straff, frihet för
en kort tid och återigen frihetens förlust fortsättes till dess döden gör slut
på ett hopplöst, eländigt lif».

»Hvad som i allmänhet är säkert, är det, att om den friglfne fången,
då han lemnat fängelset, verkligen haft de bästa föresatser att börja en
god, hedrande vandel, utplånas snart dessa föresatser, om han nödgas vistas
tillsammans med de försvarslöse — detta afskum af lättjefulle, försupne,
genom oordentligt lefnadssätt och laster djupt sjunkne samhällsmedlemmar.
Den frigifne blir under den dagliga beröringen med dessa till allmänt
arbete dömda personer allt mera förderfvad; han knyter bekantskaper med
moraliskt skeppsbrutne, hvilka om möjligt söka inleda honom till samma
laster, åt hvilka de sjelfva hängifvit sig, och när han uttjenat den ådömda
arbetstiden och kommit till frihet igen, står han vanligen insnärjd i ett
nät af skadliga förbindelser, hvilka oemotståndligt rycka honom ned i den
afgrund, som laster och brott i förening bereda sina offer».

»Stundom förelägges honom att från häktet skaffa sig laga försvar,
och då detta naturligtvis är för honom alldeles omöjligt att göra, är det
klart, att han blir gång på gång dömd till allmänt arbete, intill dess han
genom något begånget brott kan få en liten omvexling af straffarbete i
stället för det allmänna arbete, hvartill hans öde eljest förer honom».

»Väl är sannt, att den frigifne fången, om han är fullt arbetsför, har
utvägen för sig öppen att såsom frivillig ingå vid Kronoarbetskorpsen, för
att åtminstone hafva tak öfver hufvudet, nödtorftig föda och kläder. Men
denna utväg anlitas vanligen icke, utom i yttersta nödfall. Kronoarbetskorpsen,
det känner den frigifne fången, står icke i godt rykte i den allmänna
opinionen, och då den frigifne, om han medelst sina arbetskrafter
vill förtjena sitt bröd, i det allra längsta hoppas få arbete hos enskilda
personer, uppskjuter han ofta tills det är för sent att sjelfvilligt inträda
i denna nya med tvångsarbete förenade fångenskap, som skall vara ett
slags ersättning för stadig tjenst, men hvilken allt mer och mer aflägsnar
honom derifrån».

»Vi hafva här egentligen talat om de manliga fångarne. För frigifna
qvinliga fångar möta, vid utträdandet ur fängelset, nära nog samma svårigheter,
ja omöjligheter till nyttig verksamhet och hederligt förvärf af dagligt
bröd som för de förre. Det första brottet ådrager det första straffet; efter
den utståndna strafftiden kommer omöjligheten att erhålla stadig tjenst
eller arbete; nöden alstrar förtviflan, lasten föder nya brott, och snart är
den af brottets nesa en gång stämplade qvinnan inne i det kretslopp från
brott till straff och åter till brott och bestraffning, som i så många fall
fortgår intill lifvets gräns, så vida icke en menniskovän räcker en räddande
hand åt den fallna qvinnan, förer henne till besinning och anvisar henne
arbete och den väg, som leder till ett bättre lefverne». —

Förf. visar derefter genom tabeller, hurusom återfallen bland inkomne
arbetsfångar på bestämd tid utgjort under tidrymden 1867—70 högst 34,3 %
men bland inkomna för försvarslöshet dömde ända till 85,<> %.

Det är ofvan sagdt, fortfar Förf., att för fangen möjligheten att återgå
till en loflig och nyttig verksamhet försvåras. Det är lagstiftningen som
vållar detta, genom det grymma stadgandet om förlust af medborgerligt förtroende
för alltid eller för viss tid, fem eller tio år, under hvilken tid brottslingen
skall vara vanfrejdad. Om betydelsen af denna straffpåföljd får fången
först ett rätt klart begrepp, när han med företeende af sitt prestbevis,
hvaruti vanfrejden står skrifven, försöker skaffa sig stadig tjenst, arbete
vid jernvägar eller dylikt, anställning hos handtverksmästare, fabrikanter
eller andra näringsidkare. Han hindras ock af §§ 2 och 9 i Kongl. Förordningen
den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet från att sjelf
utöfva handel eller, såsom yrke. handtverk eller annan handtering, emedan
för rättighet dertill erfordras god frejd. Han tvingas sålunda bokstafligen
att antingen svälta eller stjäla eller att, behandlad såsom försvarslös, undergå
tvångsarbete bland de försvarslöse arbetsfångarne. Derföre inkomma ock
vecka efter vecka underdåniga böneskrifter till Kongl. Maj:t från frigifna
straffarbetsfångar och kronoarbetskarlar, hvilka anhålla att af gunst och nåd
återfå medborgerligt förtroende, alla åberopande såsom motiv omöjligheten
för dem att eljest kunna erhålla stadigt arbete.

En egen klass af frigifna utgör de frigifne, benådade liftidsfångarne.
Om någon för stölder, rån o. s. v. till straffarbete på lifstid dömd brottsling
under minst tio år oafbrutet iakttagit ett oklanderligt och stadgadt
uppförande inom straff-fängelset, har Kongl. Maj:t i senare tider plägat af
nåd medgifva förskoning från vidare straffarbete, derest fången kan åberopa
erbjudet och af Konungens Befallningshafvande godkändt laga försvar
hos pålitlig husbonde, eller om han begär öfverflyttning till klassen
af försvarslöse fångar för att bland dem till allmänt arbete hållas. Benådningen
sker dock alltid med vilkor, att om den benådade sedan begår
brott, som stör allmänna säkerheten, han åter skall i fängelse insättas till
att för lifstiden fullfölja straffarbetet.

Man torde föreställa sig, att desse sålunda benådade fångar, hvilka
så lång tid under den stränga fängelsedisciplinen uppfort sig väl och som
derjemte hafva det nyss angifna vilkoret vid benådningen såsom ett damoklessvärd
hängande öfver sina hufvuden, borde fortfarande iakttaga
ett godt förhållande. Tyvärr är detta icke händelsen. Återfallen bland
dem äro talrika, så att, enligt Fångvårdsstyrelsens embetsberättelse för år
1868, de det året stigit ända till 75 %. Orsakerna dertill äro: att under

gemen -

vistandet i gemensamhets fängelset med andra grofva brottslingar någon verklig
moralisk förbättring icke inträdt hos desse, som sedan benådas; *) och isynnerhet
att, efter frigifningen, hvarken Staten eller någon annan tagit vård
om dem, så att de, lemnade åt sig sig sjelfva och sitt öde, sedan det erhållna
laga försvaret upphört, af nöden drifvas åter in på brottets väg.

När en lifstidsfånge, på sätt nämndt är, under tio år förhållit sig väl
och under tiden förvärfvat sig en sparpenning af 100 riksdaler eller derutöfver,
samt förty har hopp att få söka och äfven vinna nåd eller eftergift af den
återstående strafftiden, köper han sig laga försvar hos någon person, som
mot erhållande af en rund summa erbjuder sig taga honom i tjenst, då han
undfått nåd. Dessa aftal göras likväl allena pro forma, för att uppfylla en
gifven föreskrift, och utan afsigt att de någonsin skola gå i verkställighet.
Sedan fången vunnit nåd, inträder han nemligen sällan och ännu mindre
stannar han i tjensten under den öfverenskomna tiden. Den så kallade
husbonden, som blott för den erbjudna penningsumman gifvit fången laga
försvar, entledigar honom vanligen genast ur tjensten, och då med frejdbetyg
såsom benådad lifstidsfånge och i saknad af medborgerligt förtroende
far den frigifne börja kampen med tusen hinder för att erhålla arbete och
bröd. Värst går det likväl för de benådade, hvilka förflyttas till klassen
af försvarslösa fångar för en tid af fyra år. Om hos dem någon verklig
moralisk förbättring förefinnes, försvinner hon snart fullkomligt under beröringen
med de försvarslöse, bland hvilka af helt naturliga skäl disciplinen
icke kan hållas så sträng som i det för lifstidsfångar anordnade
fängelset. Detta förderfliga inflytande har Kongl. Fångvårdsstyrelsen oförbehållsamt
erkänt och äfveu i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den
25 Januari 1869 påvisat orsakerna dertill.

Då hvarje manlig lifstidsfånge förorsakar Staten en utgift af omkring
110 rdr 27 öre årligen i medeltal (beräknadt för åren 1859—
1868), skulle det säkerligen vara för Staten en ekonomisk vinst, om lifstidsfånge^
i stället för att öfverflyttas till klassen för försvarslöse, bortackorderades
i tjenst hos pålitliga husbönder, helst i landsorter, aflägsna
från städerna. Dessa fångar borde dock stå under ett slags polisuppsigt
och, om de beginge brott eller öfverträdde gifna ordningsföreskrifter, återsändas
till fängelset att fortsätta lifstidsarbetet. För 50 å 75 Rdr om

*'') I de stora gem ensamhetsfängelserna arbeta fångarne tillsammans om dagarne och i allmänhet
tillbringa de nättema i gemensamma sofrum, der ända till 100 äro sammanpackade i ett
rum. I sofrummen äro fångarne visserligen bevakade, men meddelanden dem emellan kunna omöjligen
förhindras. I dessa fängelser blifva de, som vid inträdet ännu äro föga förderfvade, snart
genom beröringen med de äldre på platsen lika moraliskt sjunkna som de sämste. Uti straff- och
arbetsfånget, i Malmö är likväl ett antal nattceller inrättadt och från slutet af sistförflntna år begagnadt.

Ju st.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 9

året, eller för ungefär hälften af underhållskostnaden för en försvarslös,
kunde troligen en lifstidsfånge, helst om han egde slöjdskicklighet, bortackorderas
till landtbrukare i aflägsna orter. En annan utväg vore, om genom
enskilde personers förening asyl eller hem för dylika frigifna inrättades,
der Staten betalte en viss summa årligen för fången. Vinsten för Staten
blefve dubbel, om sålunda återfallen i brott minskades, och samhället tillika
återförvärfvade ett antal icke alldeles onyttiga medlemmar.

Såsom den tredje serskilda orsaken till återfall i brott, anför Förf., att
unge förbrytare (under 20 år) för närvarande måste undergå en bestraffning likartad
med den för de äldre bestämda, i stället för att underkastas en speciel
straffbehandling i serkilda för dem afsedda förbättring sanstalter.

Enligt strafflagen af 1864 skall den, som fyllt 15 år, för sina gerningar
ansvara såsom mogande man. ''Barn under 15 år, som öfverträdt lagen,
skall af föräldrar eller annan, under hvars vård och lydnad det står, med
aga hemma i huset rättas eller i allmän uppfostringsanstalt insättas, om
tillgång dertill finnes.» När imedlertid i vårt land tillgång så godt som
alldeles saknas till dylika anstalter, blifver det egentliga straffet för dessa
barn aga. Men aga, när hon ej beledsages af någon moralisk omvårdnad
om barnet, medför i de flesta fall icke någon verkan.

Den såsom mogande man straffbare ynglingen om fyllda 15 år, som
begått brott, för hvilket ansvar af fängelse eller straffarbete är stadgadt,
insattes i cell, derest icke ansvaret öfverstiger två års straffarbete, ty då
sändes han till gemensamhets fängelse. I förra fallet gifves något hopp om
räddning, derest arbetet i den ensliga cellen och fångpredikantens förmaningar,
så vidt de kunna komma honom till del. förmå väcka hans eftertanka,
och om någon slägtinge eller menniskovän vid strafftidens slut tager
honom om hand. I senare fallet åter, om han i gemensamhetsfängelse
skall uttjena straffarbetet tillsammans med äldre män, redan hemmastadde
i alla brottets gräsligheter, undergräfvas eller utrotas snart alla bättre
känslor hos den unge, och förhärdelsen inträder. Om icke äfven här menniskokärleken
räcker den unge brottslingen en hjelpsam hand vid tidpunkten
för straffets slut och lemnar skydd, arbete och tillsyn, dröjer det icke
länge förr än den frigifne åter är inne på brottets bana. Om några år är
serien af brott, straff, frihet, brott och straff genomlupen, och vid den tid,
då den unge mannen uppnått sin kraftigaste, verksammaste ålder, är han
dömd till straffarbete för lifstiden. Några exempel, tjenande att styrka
detta sorgliga förhållande, omnämnas af Förf., som antager, att många af
desse unge brottslingar (emellan 15—20 år) kunnat räddas åt samhället,
om de efter det första brottets begående blifvit insatta i serskildt inrättad
förbättringsanstalt, i stället för att sändas till cell- eller gemensamhets -

fängelse. Gudsfruktan, sedlighet, känsla af pligt, aktning för lag och
rätt måste genom uppfostran utvecklas hos de unge och kunna icke genom
fängelse eller straffarbete allena inplantas. Om Staten, såsom nu förfares,
blott gång efter annan straffar de unge brottslingarne med fängelse eller
straffarbete, men icke gör något för deras uppfostran, skall Staten otvifvelaktigt,
när de hunnit något öfver 20 år, hafva att inregistrera dem bland
lif stids fång arnes förtappade klass. År det då icke bättre och klokare —
frågar Förf. — att insätta dessa vanvårdade unge brottslingar i förbättringsanstalter,
der de genom arbete och allvarlig tukt kunna erhålla sådan uppfostran,
att någon anledning finnes att antaga, det de skola, när de utgå
derifrån, såsom idoge och gagnande samhällsmedlemmar återbetala sin skuld
för de kostnader, deras uppfostran förorsakat, än att blott gång på gång
använda straffarbete utan annat slutresultat, än — lif stids fängelset?

Kongl. Fångvårdsstyrelsen lärer vara betänkt på att vidtaga en förändring
i straffbehandlingen för unga förbrytare i det nya fängelset å lägenheten
Nya Varfvet invid Göteborg. Det skulle dock hafva varit bättre,
om en slik inrättning blifvit förlagd längre ifrån stad, på sjelfva landsbygden.

Man torde föreställa sig, — fortfar Förf. — att antalet unga förbrytare
(mellan 15—-20 år) icke skulle vara serdeles stort. Förf. visar dock,
att de under sista tio åren uppgått till 9 — 11 % af de nykomna fångarne.
År 1868 utgjorde antalet straffarbetsfångar af begge könen, mellan 15— 20
år, 523 och de försvarslöse 74; år 1869; 658 straff-fångar och 96 försvarslöse;
och år 1870; 585 straff-fångar och 85 försvarslöse.

Såsom den fjerde bland de serskilda orsaker, hvilka, om än på
indirekt väg, måste anses hafva bidragit till att öka antalet af återfall
till vissa brott anmärker Förf. slutligen, att straffarbete, såsom detta
straff nu verkställes, icke medförer tillräckligt afskräckande verkan.

Statens skyldighet att åt fångar gifva tillräcklig kost, nödige kläder
m. m. bestrides ej; men Staten kan härvid gå för långt, gifva mera och
bättre förnödenheter, än den frie, ärlige arbetaren vanligen mäktar förskaffa
sig. Sker detta, så uppkommer deraf den skadliga verkan, att straffet förlorar
en del af karakteren utaf ett lidande, som det måste ega, så vida det
skall afskräcka från brott.

I Rikets cellfängelser är väl ordnadt för fångarnes beklädnad, samt
för luftvexling och för renlighetens befrämjande, men i de stora gemensamhetsfängelserna
råder en beklaglig brist, bestående deruti, att (utom
till någon del i Malmö straff-fängelse) nattceller saknas, der fångarne, hvar
och en ensam för sig, få tillbringa nätterna. Denna brist bör afhjelpas, för möjliggörandet
af god disciplin, samt för renlighetens och sundhetens skull. Hvad

åter utspisningen angår, så synes ett öfverflöd ega rum, som gör att straffet
ingalunda kan anses så svårt, som det borde, af den stora allmänheten.
Dagportionen af ls/4 « bröd för manlig straffånge (i Malmö, Carlskrona
och vid Långholmen) och 2 3 bröd för kronoarbetskarl synes vara större,
än hvad mången dagakarl med familj kan förskaffa sig. Lägges nu härtill,
att kött (färskt eller salt) erhålles 3 gänger i veckan till 1 å VL mark,
förutom saltadt fläsk 4 gånger hvarje vecka till 30 orts vigt eller tillsammans
1 Vj mark sofvel i veckan och derjemte 3 ort smör dagligen, torde
man kunna påstå, att kosthållet i fängelserna är långt bättre, än det, hvarmed
tusentals backstugusittare- och dagakarlsfamiljer måste låta sig nöja
största delen af året. Under 52 veckor erhåller en straff-fånge alltid 78
marker sofvel. En statkarl på landet bekommer vanligen i årlig stat icke
öfver 60 « saltadt kött och 60 Sb saltadt fläsk eller tillsammans 120
marker sofvel. Men denna stat är beräknad för mannen med hustru och
barn. Redan mannen och hustrun ensamma hafva icke så stor sofvelqvantitet
hvar för sig, som straffången. Dessa familjer hafva således icke utvägen
att bestå sig köttmat många gånger om året, än mindre flera gånger i veckan.
Ännu mindre lärer det för dem komma i fråga att fortära smör dagligen.
I länsfängelserna och för de manliga lifstidsfångarne är brödportionen
något mindre, 1 It 35 ort om dagen, men ändock tillräcklig. Kosthållningen
är i alla fall så god att, såsom redan är nämndt, många fattiga
arbetarefamiljer, synnerligast i Wermland, Småland, Dalarne och de Norra
orterna, måste med afundsamma blickar betrakta den kost, Kronan består
fangarne. Förf. förmäler ock, att en person, hvilken om våra fängelseanstalter
eger tillförlitlig kännedom, meddelat honom, att vid ett tillfälle, då
en fånge hade slutat strafftiden, tackade han fängelsedirektören ödmjukligen
för det goda kosthållet, försäkrande, att han på många år ej haft så
kraftig föda, som under de månader han tillbringat i cellfängelset; och vid
ett annat fängelse hade en qvinna sparat sm brödportion, för att, såsom
hon sade, da hon stäldes på fri fot, kunna undfägna sina hemmavarande
barn med Kronans goda bröd.

Derefter intager Förf., till bestyrkande af förrberörda uppgifter, nu gällande
utspisningsstat af den 9 November 1861, i afseende å hvilken stat
Sundhetskollegium förklarat, att den deri uppgifna qvantitet födoämnen »ej
kunde anses för riklig eller för hög tilltagen utan jemnt sådan, som i allmänhet
nödvändigt erfordras för upprätthållande af ''krafter och helsa.» Förf.
fortsätter imedlertid sitt påstående, att utspisningen är för riklig, för att straffarbete
och fängelsestraff skall medföra tillräckligt afskräckande verkan.

Hvad åter beträffar arbetet, som skall innebära ett straff, frågar Förf.,
om det kan kallas arbete för fullvuxna personer att hopklistra tän dsticks -

askar; och om det kan med full sanning kallas straff-arbete, der fången
genom Vs af nettobehållningen erhäller ett premium för visad flit eller
likasom en uppmuntran att förrätta det s. k. arbetet, eller med andra ord,
underkasta sig straffet?

Om i arbetet skall ligga ett straff — fortfar förf. — måste det finnas
ett yttre tvång dertill, som är oberoende af fångens vilja; men när fången
göres delaktig af arbetets vinst, försvinner i betydlig grad kar ålder en af
straff från arbetet. Det blir således ensligheten i cellen, som allena innehåller
det afskräckande momentet, icke straffarbetet i och för sig.

I gemensamhetsfängelserna erhålla fångarne af arbets-entrepenörerne
serskilda premier för öfverarbete.

På detta sätt förvärfva fångarne icke obetydliga summor, stigande ej
sällan till flera hundra riksdaler. Det finnas exempel på lifstidsfångar, som,
när de benådats, utgått ur fängelset med ända till 2000 rdr besparade
medel. Af dessa sparpenningar användes vanligen en del inom fängelset
att köpa förbättrad kost och isynnerhet tobak samt vid strafftidens slut
att köpa laga försvar. Det verkar säkerligen icke godt på massan af folket,
att se straffångar återkomma från fängelserna med större penningesummor
på fickan, och den föreställningen uppstår lätteligen, att straffarbete icke
är synnerligen svårt straff, när sådana besparingar under få år kunna göras,
som den frie arbetaren fåfängt söker åstadkomma under sträfvandet för
ett knappt bröd.

Om det ock må så vara, att en qvot af arbetsförtjensten tillägges
fången äfvensom prsemier för flit, borde,,*han dock aldrig deröfver, icke ens
till någon del, ega att fritt förfoga. Det får ej glömmas, att rättsligen all
behållning af fångens arbete tillhör Staten, och att fången derpå icke eger
något giltigt anspråk. Hvad som ändock, såsom sagdt är, må lemnas honom
såsom uppmuntran till flit, bör besparas och användas till. fångens nödtorftiga
behof, när han blifvit fri. Beloppet borde derföre antingen ställas under
vård af kommunen i fångens hemort eller, såsom i England sker, öfverlemnas
åt välgörande, af regeringen godkända föreningar för tillsyn öfver
frigifna fångar.

Om fängelse gäller samma anmärkningar, som ofvan framstälts om
straffarbete. Det förra är så mycket mindre afskräckande, som fängelsefången
är berättigad att förskaffa sig bättre underhåll och större beqvämlighet
än i fängelset allmänligen bestås och får arbeta eller icke arbeta efter
behag. Det är således allena ensamheten i cellen, som innebär någonting
afskräckande i fängelsestraffet. —

Andra stycket handlar, såsom förr nämndt är, om de medel, som
från Statens sida böra användas för att undanrödja ofvannämnda orsaker,
till återfall i brott eller minska deras skadliga följder, och delas af förf.
sålunda:

§ 1. Förändringar i lagstiftningen och fångvården. Efter att hafva
anmärkt, att förändringar i den gällande strafflagen icke borde komma att
medföra synnerligen fördelaktiga resultat, så vida icke i sammanhang dermed
infördes erforderliga ändringar i Förordningen den 21 December 1857,
angående verkställande af straffarbete och fängelsestraff, samt dermed i
samband stående författningar, yttrar förf.: då vi säga, att 1864 års strafflag
i många stycken tarfvar en fullständig omarbetning, inse vi alltför väl
att vi skola mötas af den invändning, att man utan nödtvång icke bör ofta
förändra beståenda lagar, och att den ifrågavarande lagen varit alltför kort
tid gällande för att man af erfarenheten skall ega tillräcklig ledning för
bedömandet, huruvida lagen motsvarat sitt ändamål eller måhända verkat
i motsatt riktning. Förf. svarar härpå, att, när fråga är om bestämda
grundlagar eller lagar, som bestämma privatas rättsförhållande sins emellan,
den största varsamhet är af nöden, emedan rubbningar i grundvalarne för
statsmakternas verksamhet eller medborgares rättigheter kunna medföra oberäknelig
skada; men att förhållandet gestaltar sig annorlunda, när frågan
berör ändringar i strafflagen. Denna senare skall nemligen uttala hvad som
vid tiden för lagens stiftande må vara det med rättvisa förenade strafflidande,
hvilket den skall undergå, som genom brottsliga handlingar hem»
fallit under lagen och skall försona sina missgerningar. Om det befinnes,
att lagens straff äro för stränga, att rättvisa kunde vinnas med lindrigare
eller genom lämpligare straffmedel, hvarför skall man dröja att ändra lagen?
Icke kan det vara Staten värdigt att år efter år fortsätta tillämpningen af
straff, som den upplysta opinionen bland folket erkänner icke längre vara
med rättvisa öfverensstämmande? eller att fortfarande begagna straffmedel,
hvilkas ändamålsenlighet icke blott kan betviflas utan till och med måste
förnekas? - Här kan icke blifva fråga om några äfventyrliga rubbningar,
i fall strafflagen underkastas en reform i sådan riktning. 1864 års strafflag
är egentligen att betrakta såsom ett försök att i en lagcodex sammanföra
Förordningen af den 4 Maj 1855, angående ansvar för stöld och snatteri
samt rån, Förordningen af den 7 September 1858, om förfalskning, bedrägeri
m, m., och af Förordningen den 29 Januari 1861, angående mord, dråp
och annan misshandel: och om derföre i allmänhet bestämmmelserna blifvit
strängare, än eljest måhända skulle skett, är sådant icke att förundra sig
öfver. Den åsigt har emellertid under de sjn eller åtta år, under hvilka Strafflagen
varit tillämpad, gjort sig allt mer och mer gällande, att densamma inne -

håller alltför stränga straff och isynnerhet att straffminima, öfver hufvud

taget, äro för höga. Dessa fel böra rättas.--Förf. anför exempel från

Tyskland, huru strafflagar efter korta mellantider omarbetats: Sachsens
strafflag af år 1838 omarbetades år 1856 och ändrades ytterligare genom
Nordtyska Förbundets strafflag år 1870; Bayerns strafflag af år 1813 omarbetades
år 1861; Oldenburgs af år 1814 omarbetades år 1858; men begge
dessa äfvensom Preussiska strafflagen af år 1851 undergingo förändringar
genom ofvannämnda 1870 års strafflag för hela Tyska Kejsardömet.

Äfven frågan om omarbetning af 1857 års Förordning, angående verkställandet
af straffarbete och fängelsestraff, skall helt visst mötas af invändningar,
såsom att en genomgripande fängelsereform genomförts så
nyligen som under konung Oscar I:s tid, att vi hafva nya förträffligt inredda
cellfängelser i alla Rikets län, der nämnda straff kunna verkställas;
hvad behöfva vi mera? — Förf svarar: att nämnda fängelsereform bör
fortsättas, den är hittills endast begynd. Under tiden har striden imellan
Auhumska systemet (straffarbete i gemensamt rum under tystnad jemte
fångarnes afskiljande i cellen nattetid) och det Pennsylvanisha (ensamhetsfängelse)
utkämpats, och sedan det senare segrat, har tvisten blifvit fortsatt
till närvarande tid angående ensamhetsfängelsets rätta användning med afseende
på tidslängd, arbete derunder o. s. v. Erfarenheten, så i vårt land
som i främmande länder, har derunder skänkt lärdomar af stort värde.
Man har i utlandet börjat öfvergifva tanden att hålla unga brottslingar i
cell på längre tid; man har lärt sig inse, att ensamheten i cellen endast
obetydligt i och för sig kan bidraga till brottslingens moraliska förbättring;
man har funnit nödvändigheten af att i undergåendet af straffarbete i gemensamhetsfängelse
införa vissa gradationer, äfvensom att söka vänja fången
att begagna sin frihet, innan den slutligen fullständigt återgifves honom.
Under sådana förhållanden är det klart, att vi här i landet icke få stanna
utan måste fortgå på reformens redan beträdda väg. Det är ej nog att
ega utmärkta cellfängelsebyggnader, man måste äfven tillse, att de straff,
som inom dess murar skola tillämpas, blifva af tillfredsställande beskaffenhet.
De talrikt förekommande återfallen i vissa brott, synnerligen tjufnadsbrott,
visa, att det hittills använda straffmedlet icke uppfyllt sitt ändamål;
de årliga fångvårdskostnaderna af IV2 till 2 millioner riksdaler lemna ock
erinran om, att förbättringar i fängelseväsendet, hvilka kunna leda till minskning
i dessa kostnader, ingalunda böra vara likgiltiga för regeringen och
representationen.

Förf. förklarar, att hans mening icke är att ingå i en fullständig och
genomförd undersökning om omfånget af den reform, som erfordras i strafflagen
och författningarna rörande tillämpningen af straffarbete och fängelse -

straff. Endast antydningsvis kan den riktning, reformen bör taga, omförmälas.

Till en början fäster förf. sig vid ofvan åberopade 1857 års förordning
om verkställande af straffarbete och fängelsestraff och hemställer, huruvida
icke, vid fråga om straffarbete på viss tid af 2—10 år, det skulle löna
mödan att försöka tillämpningen af progressiva fängelsestraff, i likhet med
hvad som sker, enligt det s. k. irländska fängelsesystemet*).

För att bidraga till utvecklingen af fångens sedliga krafter måste fängelseregitnen
anordnas så, att fången får genomgå straffarbetet i flera serskilda
afdelningar, hvarvid honom lemnas större förmåner och utvidgadt fält
att med viss frihet röra sig, allt efter som han, genom att hafva ådagalagt
ett stadgadt och pålitligt uppförande, visar sig värdig. En sådan fängelseregim
har man kallat den progressiva, och den som hittills bäst lyckats
att motsvara ändamålet torde vara det i Irland använda och efter landet
uppkallade irländska fängelsesystemet.

Såsom bekant torde vara, undergå brottslingarna sitt straff efter detta
system i tre afskilda perioder. Under den första perioden hålles fången,
om han är öfver 18 och under 40 år, i cell vanligen 9 månader, högst ett
år, men tiden kan genom godt uppförande förkortas en månad. Här skall
ensamheten i cellen bringa fangen till ånger och längtan efter tröst af Guds
ord. Under andra perioden sättes fången i gemensam/iets-i''änge]se för att
undergå straffarbete bland de i 4 klasser indelade fångarna. Genom godt
uppförande kan fången hastigare vinna förflyttning från lägre till högre
klass med afkortning af strafftiden i hvarje klass efter en bestämd tarif.
För att kunna uppflyttas i högre klass, måste fången likväl hafva förvärfvat
ett visst antal betyg eller tecken (marks) om godt uppförande. Genom
dåligt uppförande kan han deremot åter förlora dessa betyg och nödgas
då uttjena hela strafftidens längd. Den tredje perioden af strafftiden tillbringas
i det så kallade intermediära fängelset (intermediate prison) hvilket
just är hvad som företrädelsevis utmärker det irländska systemet, och dess
hufvudsakliga ändamål är att vänja fången att rätt bruka friheten och äfven
att sätta honom i stånd att gifva bevis på en bättre sinnesriktning, hvarigenom
han må kunna återvinna förtroende och på grund deraf äfven möjlighet
att vid utträdandet i det fria samhället finna arbete och sålunda
tillfälle att ärligen sig försörja. När fången slutligen lemnar fängelset
ställes han blott vilkorligen på fri fot; ty han stannar fortfarande för viss

*) Jfr härom den framställning om nämnda system, som förekommer i min embetsberättelse
till 1867 års Riksdag. Genom denna hänvisning undgår jag att här vidlyftigare åberopa Förf:s beskrifning
på systemet..

tid

tid under sträng polisuppsigt och tillsyn och vid minsta öfverträdelse af
de vilkor, under hvilka han återbekornmit sin frihet, kan han åter förpassas
till straffängelset att uttjena hela den återstående fängelsetiden, för hvilken
han förut njutit afdrag. Så länge fången ännu är qvar i cellfängelset, kan
han icke visa några verkliga prof af godt uppförande, hvilande på en vunnen
moralisk kraft att emotstå onda begärelser. För att kunna afgifva dessa
prof, måste han ställas i beröring med andra personer, med sina likar,
och under arbete och sysselsättningar, som åsyfta att utveckla hans göda
anlag, skall han, allt efter som lian iakttager pålitligt uppförande, steg
för steg beredas att inträda i det intermediära fängelset, der han får aflägga
fångdrägten och under åtnjutande af en begränsad frihet gifva än ytterligare
bevis på stadga i uppförande så ock att hela hans karakter vunnit
en fasthet, som bör ingifva förtroende. Detta är grundtanken i det irländska
systemet, som gifvit synnerligen fördelaktiga resultat, i det att, när strafffångarnes
antal i Irland vid detta systems införande år 1854 utgjorde 3,933,
hade det till den 1 Januari 1871 småningom nedgått till 1,288.

Föi f. har sjelf besökt några af de irländska fängelserna, der ifrågavarande
system tillämpas, och öfvertygat sig om den lätthet, med hvilken
sträng diciplin under inflytande af detta system kan upprätthållas inom
både de för män och de för qvinnor afsedda straffanstalterna, hvarföre
han på det varmaste förordar systemets antagande hos oss. Visserligen
skulle detta till en början medföra ökade kostnader, dock icke betydande,
men sannolikt borde inom några tiotal af år ersättning vinnas genom minskade
utgifter för ett minskadt antal straff-fångar.

Men skulle man än rygga tillbaka för ett försök att använda detta
system, sa bör åtminstone en genomgripande förändring af våra gemensamhetsfängelser
utan dröjsmål vidtagas, emedan fångarne derstädes moraliskt
förderfvas i stället för att bättras. Första steget till en sådan förbättring
är att anordna nattceller, der fångarne nattetid hållas fullkomligt afskilda
från hvarandra. Den början som i detta afseende är gjord vid strafffängelset
i Malmö bör derföre fortsättas.

Äfven den ändring i Kongl. Förordningen den 21 December 1857
böi af lagstiftande magten göras, att straffarbete för en tid utöfver 2 år
alltid skall börja med straffarbete i cell under tre månader, högst ett år, och
först derefter fortsättas i gemensamhetsfängelse. Genom en sådan skärpning
af straffet skulle obändiga lynnen alltid under första delen af strafftiden
komma att späkas, och fången dritvas till ånger och göras mer mottaglig
för förmaningar till en förbättrad lefnad. Det är cellfängelsestraffet, som
brottslingarne anse vara det svåraste af de nu brukliga straffen (om man
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 10

undantager dödsstraffet), och det är ensamheten som kan med full säkerhet
sägas utöfva en i allmänhet afskräckande verkan.

En begrundansvärd fråga är den, huruvida straffarbete i cell någonsin
bär utsträckas utöfver 12 månader. Enligt 1857 års Förordning, skall, då
någon dömes till straffarbete för en tid af högst tva år och detta veikställes
i cell, en afkortning från den del af straffet, som öfverskjuter tre
månader, ega rum med en fjerdedel. Men äfven med detta afdrag kan
alltid cellstraffet komma att förlängas icke obetydligt öfver 12 månader.
Förf. anser att längre utsträckt användande af detta straff än till ett ar
icke vore tidsenligt, emedan fången ej sällan förslappas till både kroppsoch
själskrafter i följd af ensligheten. Efter det i början af straffet ånger
inträdt, följer derpå en slö liknöjdhet, hvilken ej är egnad att öka fångens
förmåga att emotstå mötande frestelser, när han varder stäld på fri fot.

Äfven i afseende på fängelsestraffet borde modifikationer vidtagas,
så att den tid, som förflyter inom fängelsemurarne, der fångarne icke
äro underkastade arbete, användes till deras moraliska förbättring, och fången
(renom borttagande af den nu mcdgifna rättigheten för honom att skaffa
si«r bättre underhåll och större beqvämlighet, än i fängelset allmänligen
bestås, finge erfara att fängelsestraff vore ett allvarsamt straff. Dessutom
tror Förf. det vara alldeles nödvändigt att inskränka fång ko sten för att gifva
så väl straffarbete som fängelsestraff tillräcklig kraft att afskräcka fr''ån brott.
Så länge folket lefver i den öfvertygelsen att fångarne undfägnas med kött
eller fläsk flere dagar i veckan, med smör hvarje dag o. s. v., minskas
fruktan för fängelset. Såsom regel borde bruket af tobak i alla former
vara fångarne förbjudet, på det att, då saknaden af tobak för mången utgör
ett verkligt lidande, fängelsestraffet må göras för honom strängt och allvarsamt.
Endast i serskilda undantagsfall och såsom belöning och uppmuntran
borde nyttjande af tobak medgifvas.

Förf. vänder derefter blicken på gällande strafflag, och antyder, hvilka
förändringar i densamma synas vara behöfliga. I fråga om dödsstraffets afskaffande
åberopar förf. de åsigter, han förut offentligen uttalat. Men om
dödsstraffet redan nu skulle kunna ur lagen försvinna samt straffarbete pä
lifstid i stället intaga högsta spetsen af straffskalan, är det klart, att afståndet
imellan lifstids straffarbete och straffarbete på viss tid, högst tio år är för
stort. Straffarbete på viss tid borde få utsträckas från tio till femton år.
Lagkomitén var af samma mening och utsträckte straffet på viss tid ända
till 20 år. Den Danska lagen bestämmer, att tukthus-arbetsstraff för viss
tid kan ådömas till 16 år, Belgiska, Franska och Österrikiska lagarna sätta
maximum till 20 år, Tyska strafflagen till 15 år och Konungariket Italiens
ända till 25 år.

Vår strafflag af år 1864 känner blott två sjelfständiga frihetsstraff,
nemligen straffarbete och fängelsestraf f. Fångarne skola, enligt regeln, undergå
det förra straffet i gemensamhets fängelse, så snart strafftiden öfverstiger två
år, eljest i cell. Fängelsestraff skall äfven verkställas, så vidt ske kan,
i cell. När alltså straffarbete är ådömdt på kortare tid än två år, blifver
skillnaden emellan straffarbete och fängelsestraff hufvudsakligen den, att
vid undergående af straffarbete njuter fången viss afkortning å den tid,
som öfverskjuter tre månader, men han är underkastad inan^s-arbete och
måste hålla till godo med den fångkost, som bestås; vid undergående åter
af fängelsestraff vinner fången icke någon afkortning på strafftiden, ehuru
han sitter i cell, men han har rättighet »att med tjenligt arbete sig sysselsätta,
om han sjelf sådant sig förskaffar», likasom ock att njuta »bättre
underhåll och större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen bestås,»
om han nemligen mäktar bereda sig sjelf sådana förmåner. Men i de flesta
fall torde den, som undergår fängelsestraff, hvarken förmå skaffa sig arbete
eller bättre kosthållning oeh följaktligen blifver hans ställning snarare sämre
än straff-fångarnes i cell, emedan de hafva fördelen af afkortning på strafftiden
och af arbete, så vidt sådant finnes att tillgå. Men arbetet synes
ofta nog saknas vid läns- och kronocellfängelserna och derigenom minskas
ännu mer skillnaden emellan dessa straffarter. Detta kan icke vara ändamålsenligt,
Skall det vara en skillnad emellan straffarterna och den ena
svårare än den andra, så bör ock verkställandet vara sådant att det för
hvarje mans ögon må vara tydligt och klart, hvilketdera straffet är det
svårare.

Det är ock en brist att endast två slag af frihetsstraff finnas. För
gröfre brott borde utan tvifvel jemte frihetens förlust straffarbete användas;
men det gifves flera slag af brott, för hvilka frihetens förlust på viss tid
kan vara väl ringa ansvar men straffarbete, åtminstone i gemensamhetsfängelse,
för strängt, synnerligast som det ådrager fången stämpel af vanära-
Det borde derföre finnas ett tredje frihetsstra ff, som stode midt emellan
straffarbete oeh fängelsestraffet, med hvilket icke något arbetstvång vore
förknippadt. Det skulle vara ett frihetsstraff, hvarvid fången vore underkastad
vissa föreskrifter i afseende på sysselsättningen, men der hela anordningen
gjorde straffet lindrigare och skildt från straffarbete i gemensamhetsfängelse,
hvilket uteslutande skulle användas för de gröfre brotten.

De nyaste europeiska strafflagarne innehålla ock mer än två slag af sjelfständiga
frihetsstraff. Danska lagen har »Tukthusarbeide,» »Forbedring-husarbeide,
» »Simpelt Frengsel,» »Feengsel på sedvanlig fångkost,» »Fsengsel paa
Vand og Bröd» och »Statsfsengsel*; Belgiska lagen: strängt straffarbete,
lindrigare tvångsarbete, fängelse för politiska förbrytelser och för embets -

mäns brott i tjensten samt enkelt fängelse; Tyska kejsardömets strafflag:
straffarbete, fängelse, der fångarne sysselsättas med förrättningar, som öfverensstämma
med deras anlag och lefnadsvanor, samt arrest och enkelt fängelse.

Det är förut anmärkt, att straffpåföljden: förlust af medborgerligt förtroende
motverkar eller gör brottslingens återgång till ärlig verksamhet nära
nog omöjlig. Stadgandet härom bör utgå ur lagen, likasom förut alla de
straff, som ansetts vara af vanhedrande beskaffenhet. De, som äro straffade
för grofva och vådliga brott, böra dock icke tillåtas deltaga i val, som
erfordra medborgerligt förtroende eller sjelfve dervid komma under omröstning
eller att aflägga ed eller föra andras talan eller innehafva allmän
tjenstebefattning eller uppdrag, adlig värdighet, hederstecken o. s. v. I
sammanhang härmed står äfven en förändring af bestämmelserna i Kong],
Förordningen den 20 Januari 1865 och öfriga författningar, angående frejdebetyg,
som a f presterskapet meddelas. Det är just sådana betyg af innehåll, att
personen är förlustig medborgerligt förtroende och såsom »vanfrejdad» att anse,
som gör det för den frigifne fången så svårt att finna tjenst eller arbete. Tiden
synes ock vara inne att befria pastorerna från att vara ett slags brottmålsregistratorer.
Ändamålet att erhålla full visshet, huruvida en uppgifven
person genom brott förverkat medborgerliga rättigheter, torde både tillförlitligare
och beqvämare kunna vinnas, än som nu sker genom infordrande
af prestbevis. I det afseendet är den franska rättsinstitutionen af
»casieres judiciaires,» *) att anbefalla till efterföljd såsom en serdeles lämplig
inrättning. Den har varit använd i Frankrike sedan början af år 1851, är
antagen i Portugal och Italien och ändamålsenligare än motsvarande inrättning
i England.

Slutligen bör, enligt Förf:s åsigt, den väsendtliga förändring vidtagas
sä väl i 5 kapitlet Strafflagen som i Kongl. Förordningen den 21 December
1857, att unge förbrytare mellan 15 och 20 är, i de fal! der gerningen
icke är med dödsstraff eller straffarbete på lifstid belagd, och om domaren
pröfvar sådant lämpligt, mä kunna försona sitt brott, genom undergående
af peninentiär behandling frän 3 till 6 är ä serskildt för dem anordnade
förbättring sanstalter.

*) Med ”casiers judiciaires,” förstår man i Frankrike ett slags brottmålsarkif, som är iurättadt
vid hvarje domstol af första instans på det sätt, att i ett stort skåp med en mängd fack insmå,
numrerade, efter tryckt formulär gjorda s. k. ”bulletins,” hvarje bulletin innehållande en
kort beskrifning på den brottsling, domstolen ådömt straff jemte uppgift på brottet och bestraffningen.
Ar brottslingen icke född i domsagan, skickas denna bulletin till domstolen af första instanseu i
den ort, der brottslingen är född. så att födelseorten afgör i hvilken domstols casier judiciaire bulletinen
skall förvaras. _ För ajla brottslingar, hvilkas födelseort ej kunnat utrönas, och för utlänningar
skickas bulletinen till Paris. Bulletinerna ordnas efter alfabetet och register öfver dem upprättas.
Hos oss skulle en sådan casier kunna inrättas i hvarje länsresidens och för dem, hvilkas födelseort
icke vore känd. samt för utlänningar bulletinen skickas till Stockholm att der på lika sätt serskildt
förvaras.

Att sätta den kriminela myndighetsåldern vid 15 år, anser Förf.
icke fullt riktigt, äfven om i vissa fäll nedsättning skett i straffet för dem,
som ej fyllt 18 år. De flesta europeiska strafflagar fastställa denna ålder
till 16 år. Österrikiska strafflagen af den 27 Maj 1852 bestämmer för
ifrågavarande fall 20 år. I vårt nordiska klimat, der utvecklingen af själsoch
kroppskrafter försiggår senare än i varmare luftstreck, borde ej nämnda
myndighetsålder sättas tidigare än 18 år och lindring i straffet medgifvas
dem, som cj uppnått 20 års ålder. —

§ 2. Anställning af lärare vid fängelserna. När cellfängelsestraff
först började användas, gjorde sig många den föreställning, att ensamheten
i cell vore tillräcklig att bibringa fångarne sann moralisk förbättring. Alan
tvekade icke att tillämpa slikt fängelse för en tid af flera år. Erfarenheten
har dock sedermera visat, att detta var ett misstag och att ensamheten
till och med är skadlig synnerligast för unga fångar. Ensamheten kan
åstadkomma eftertanka, ånger, men moralisk förädling åstadkommes ej med
endast yttretvångsmedel- Dertill fordras något mera, något annat.

När man kan antaga, att Andelar af dem, som inkomma i Rikets
fängelser, hafva blifvit förda in på brottets bana till följd af vanvårdad,
uppfostran, ligger deri en anvisning att, om man genom straffet icke åstadkommer
moralisk förbättring, med samma straff förena åtgärder, som åsyfta
att i någon mon ersätta hvad i uppfostran är vordet försummadt, d. ä.
odlingen af fångarnes moraliska krafter. Detta bör ske derigenom
l;o) att de unge förbrytarne skiljas från de till mognad ålder komne samt
2;o) att åt de förre anvisas en straff behandling, som har till mål att under
sträng tukt uppfostra dem till gudfruktigc. rättrådige och arbetsamme
medlemmar i samhället, om hvilket allt mera längre fram
skall anföras; afser man deremot att kunna verka på äldre brottslingar
i cellfängelserna och gemensamhetsfängelserna erfordras hufvudsakligen,
att ett lämpligt antal lärare anställes vid dessa fängelser, för
att uteslutande arbeta för nämnda ändamål.

Framställningen af kristendomens grundsanningar och den kristna
sedelärans bud måste utan tvifvel betraktas såsom det verksammaste af
alla medel att bringa förbrytaren till ånger och bättring. Denna inverkan
torde dock åstadkommas mera genom enskilda samtal, dem religionsläraren
håller med fångarne, än genom de vanliga predikningarne om söndagarne.
Hvarje religionslärare vid fängelserna bör följaktligen hafva ett begränsadt
antal fångar under sin omvårdnad, och om fångarne öfverstiga
detta antal, bör en eller flere lärare eller lärarinnor (för de qvinliga fångarne)
anställas såsom biträden. Alen då vi -— fortfar Förf. — sätta religionsundervisningen
i första rummet såsom den vigtigaste, anse vi oss

derjemte böra framhålla vigten af, att dessa lärare eller lärarinnor äfven
i öfrigt söka utvidga fångarnes förråd af nyttiga kunskaper. Lärarena böra
derföre, jemte det de arbeta på odlingen och utvecklingen af fångarnes
sedliga krafter, meddela dem praktiska anvisningar, huru de genom ett
förbättradt lefverne kunna återförvärfva medmenniskors välvilja och sjelfve
på ärligt sätt bereda sig sitt uppehälle, när en gång fängelsets portar öppnas.

Här kan invändas: hvarifrån skall man utan Statsverkets betungande
finna medel att bättre aflöna de befintliga fångpredikanterna, och anskaffa
biträdande lärare och lärarinnor? och om penningar kunna erhållas
till aflöningar, hvarest finna lämpliga personer att åtaga sig ett sådant
lärarekall?

Första frågan besvaras dermed, att erforderliga medel borde kunna
erhållas genom att minska något på fångkosten. Om indragning af köttmat
ett par gånger i veckan skulle göras och denna ersättas af mindre kostsam vegetabilisk
föda, och om värdet af denna minskning blott vore 20 öre i veckan,
skulle besparingen på kosthållningen för hvarje fånge blifva för 52 veckor
tio rdr 40 öre; antages då straffarbetsfångarnes antal till omkring 4,000
och ransakningsfångarnes till 2,000 eller tillsammans 6,000, utgör besparingen
efter 10 rdr 40 öre på hvar och en fånge en summa af 62,400
riksdaler, det är något mer än dubbla summan af nuvarande anslaget till
fångpredikanternas aflöning eller 30,175 riksdaler. Om likartad minskning
äfven gjordes i utspisningen åt arbetsfångarne skulle af alla sammanlagda
summorna erhållas 100,000 riksdaler, och med ett sådant belopp torde de
nuvarande behofven uti ifrågavarande hänseende temligen väl kunna afhjelpas.

Att för dylika lärareplatser erhålla fullt qvalificerade personer har
sina svårigheter, men lyckas man finna dem, böra de väl ersättas för sin
möda, och de uppoffringar, som Staten i sådant afseende kan komma att
göra, blifva otvifvelaktigt icke utan frukter.

I utlandet har man på flera ställen med framgång försökt anställa
lärare att jemte fångpredikanten biträda vid fångarnes undervisning ej blott
i religion utan ock i andra undervisningsämnen och att genom enskilda
samtal söka verka till fångarnes moraliska förbättring. Resultaten hafva
berott af personernas egenskaper och lämplighet för lärarekallet. Vid intermediära
fängelserna i Lusli och Smithfield i Irland var i flera år anstäld
en serskild föreläsare, hvilken vissa timmar i veckan höll korta föredrag
för fångarne. Det var en man, vid namn Organ, af alldeles ovanliga
egenskaper för ett dylikt kall, och han verkade mycket godt. Under
fångarnes fristunder imellan måltiderne och arbetstimmarne är det synnerligast
af nöden att sysselsätta deras tankar med goda, lärorika ämnen,

ty öfverlemnas de till sina egna tankar och meddelanden sins imellan,
kan man vara alldeles öfvertygad, att dessa gå ut på det som ondt är.
Staten bör derföre icke underlåta att för detta ändamål anskaffa till extra
biträden åt lärarena personer, som hafva skicklighet och fallenhet att åtaga
sig en sådan befattning.

§ 3. Tillsyn öfver frigifna fångar. Det är förut anmärkt, att när
straffångar utstått sitt straff eller i anledning af Kongl. Maj:ts nåd blifvit
på fri fot stälde, samhället lemnar dem åt deras öde, och att vanliga följden
häraf blifvit, att när desse frigifne ej lyckats finna arbete eller utkomst
på annan väg, nöden drifvjt dem till brott, och Staten fatt ånyo
belasta sig med omsorgen att föda och kläda dem, måhända till yttersta
gränsen af deras lif. En tillsyn öfver de frigifne är derföre af största vigt
för Staten; men hvilken kan och bör åtaga sig en sådan tillsyn? Staten?
eller kommimerne? eller enskilde menniskovänner?

En viss uppsigt öfver frigifna fångar måste betraktas såsom en från
Statens sida nyttig och nödvändig preventiv utgärd. Att saken hos oss så
uppfattas, visa Kongl. Brefvet den 17 April 1823 och Länsmansinstruktionen
den 10 November 1855 § 4 : b Men det är klart att, när Staten
ålagt polismyndigheten en slik uppsigt, af den anledning att man kan misstänka
desse frigifna att rufva på nya brottsliga tilltag, uppsigten, om den
icke med synnerlig varsamhet, humanitet och eftertanka handhafves, lätteligen
blifver ett nytt hinder för den frigifne att förskaffa sig dagligt bröd.
Exempel på obetänkt tjenstenit i detta afseende hos polistjenstemän saknas
icke. I andra länder, t. ex. Frankrike och Tyskland, har man funnit
denna utväg skadlig.

Det rätta synes vara, att af straffångarnes uppförande i fängelset bör
bero, om de för framtiden under viss tid böra hållas under uppsigt af Statens
funktionärer. Fängelsedirektören och Fångvårdsstyrelsen böra i detta
fall hafva beslutande-rätten. Vi anse -— yttrar Förf. vidare — Statens
åtgörande i detta afseende ej böra inskränkas till uppsigt; vi anse att den
mera positiva åtgärden af verklig tillsyn icke bör vara alldeles främmande
för Staten. Denna tillsyn lämpar sig likväl bäst för serskildt antagne inspektörer,
hvilka borde lyda under Fångvårdsstyrelsen och anställas på de
orter, der icke enskilda fångvårdssällskap finnas. De borde för sitt besvär
godtgöras af fängelsernas besparingskassor. Dessa kassor vid cellfängelserne
utgjorde år 1870 ej mindre än 48,003 rdr 42 öre.

En tillsyn öfver de från fängelserna återvändande frigifne, hvilka
anlända till sina hemorter, borde icke vara främmande för intressena i de
kommuner, som nödgas emottaga dem. Men huru tillgår det i verklighe -

ten, om desse frigifne sakna föräldrar, anförvandter eller målsmän, hvilka
gifva dem försvar och hjelp? —

Uti 2 § af Kongl. Stadgan den 29 Maj 1846 angående försvarslöse
och till allmänt arbete förfallne personer, heter det visserligen att, för att
å försvarslöse personer hafva tillsyn samt med råd och, så vidt ske kan,
genom beredande af utvägar till försörjning dem bistå, skola i hvarje socken
å landet, bland ledamöterna af sockennämnd, finnas två eller flere välkände
män o. s. v. samt att i städerna likaledes skola utses »tillsyningsman»
för sagda ändamål; men vanligen uppfatta dessa tillsyningsman serdeles
på landsbygden sin befattning så, att de böra på allt sätt laga
att kommunen må blifva qvitt de från fängelset återkomne frigifne, hvilka
vid ankomsten sakna bostad eller anställning inom kommunen. Alla bemödanden
gå derföre ut på att få dem dömde till allmänt arbete, på det
att kronan må få föda dem, och de icke falla kommunens fattigvård
till last.

Det är icke enstaka yttringar af klagan öfver kommunernas motvilja
att bistå frigifna fångar, som då och då förspörjas. En fångpredikant
anför, såsom en bland orsakerna till återfall i brott bland de frigifne, den
kärlekslöshet ja, någon gång hårdhet, hvarmed en efter utstånden strafftid
lössläppt fånge mötes af det samhälle, hvartill han hörer och der han allena
kan söka inträde, emedan han annorstädes på inga vilkor tillätes stanna.
Och i samma ton yttra sig flere andra fångpredikanter i de utlåtanden,
desse årligen afgifva och som intagas i Fångvårdsstyrelsens embetsberättelser.

Hvilka äro nu orsakerna till denna kommunernas obenägenhet emot
de frigifne? De äro dels fruktan att kommunens fattigvård i en framtid
skall betungas med utgifter för dessa personer, som antagas icke kunna
allt framgent försörja sig, dels ock misstänksamhet, att de frigifne ständigt
skola vara färdiga att begå nya brott. Denna misstänksamhet måste
leda sitt ursprung från en allmän öfvertygelse, att de fleste fångar utgå
ur Rikets fängelser utan att vara moraliskt förbättrade; och förr, än reformer
i fängelseväsendet skett, lärer icke denna öfvertygelse kunna rubbas.

Ett stort fält öppnar sig här för menniskovännen att verka genom
att egna tillsyn och bistånd åt frigifna fångar. Huru den enskilda verksamheten
härvid säkrast skall ernå sitt mål, derom framdeles.

§ 4. Förbättring sanstalter för unga brottslingar. Efter att hafva visat
nödvändigheten af de yngre brottslingarnes skiljande från de äldre samt
huru detta medför obestridliga fördelar i moraliskt, ja till och med i ekonomiskt
hänseende, när i betraktande tages, huru kostnaderna för fångvården -

den ökas genom brottslingarnes idkeliga återfall, som vanligast slutas med
lifstidsfängelse, d. ä. lifstidsförsörjning för dessa i tidiga år fullfärdige
brottslingar, redogör Förf. för de förbättring sanstalter, som finnas i andra
länder, företrädesvis i Frankrike, inrättade för dylika unga brottslingar.
Till sådan penitentiär behandling dömas i Frankrike l) unge förbrytare
under 16 är, hvilka, vid begåendet af brottsliga handlingar, anses icke hafva
handlat med full insigt af gerning ens brottsliga beskaffenhet, 2) vanartade
omyndige, som, i anledning af ansökningar utaf föräldrar eller målsmän,
förklaras skyldige att undergå sådan behandling; 3) unge brottslingar, dömde till
mer än sex månader och mindre än två års fängelse. Tiden för vistandet vid dessa
anstalter är 3 till 6 år. Gossarne försändas till så kallade colonies agricoles
pénitentiaires, hvarest de under sträng diciplin sysselsättas med åkerbruk
och få lära sig sådana handaslöjder, som med åkerbruket stå i närmaste
samband; men de gossar, som begått gröfre brott, än som med två
års fängelse kunna försonas, äfvensom de, hvilka vid des colonies pénitentiaires»
ådagalagt svår olydnad, förpassas till scrskilda s. k. colonies correctionelles,
der de underkastas fängelse högst sex månader samt ännu
strängare disciplin. Flickorna uppfostras under allvarlig tukt i serskilda
så kallade Maisons pénitentiaires, hvarest de åtnjuta undervisning i allahanda
qvinliga handaslöjder samt i de inom ett hushåll vanliga, för qvinnor
lämpliga göromål.

Dylika kolonier äro inrättade antingen omedelbart af Staten (t. ex.
vid Mettray nära Tours m. fl.) eller af enskilde personer, men med understöd
af Staten (t. ex. vid Val-d’Yévres nära Bourges m. fl.) De privata åkerbrukskolonierna
hafva visat fördelaktigare resultat än de offentliga. När återfallen
bland dem, som utgått från de förra, i medeltal förhållit sig såsom 6,42
till 100, härvid de senare förhållandet varit som 11,29 till 100. Underhållskostnaderna
hafva äfven visat sig större i de publika än i de privata
anstalterna, till hvilka senare Staten i medeltal utbetalar ett understöd
af omkring 1U francs ( ~ 48 öre) om dagen för hvarje der intagen ung
brottsling.

Skulle icke äfven här i Sverige åkerbrukskolonier kuuna anläggas
efter nyssbeskrifna franska mönster? frågar Förf. och anser frågan kunna
obetingadt med ja besvaras. Bör i sådant fall Staten sjelf anlägga kolonierna?
blifver den andra frågan, hvilken deremot af Förf. får ett nekande svar.
Den enskilde kan nemligen göra anläggningen med större besparing och
ställa underhållet billigare, än Staten kan göra; och det blifver alltid en vinst
att icke behöfva öka antalet af tjensteman vid fångvården. Men Staten kan
lemna sitt understöd till dylika anläggningar antingen i penningar eller i jord,
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 11

som vare sig afgiftsfritt eller mot en låg afgift eller arrende får brukas. Förf.
föreställer sig också, att ett lämpligt sätt för det ifrågavarande understödet
vore, att Kronan åt enskilda personer eller föreningar antingen kostnadsfritt
eller mot ytterst låg arrendeafgift uppläte några af sina kungsgårdar
eller andra kronolägenheter, helst med större jordareal, under vilkor att der
skulle underhållas åkerbrukskolonier, afsedda för ett visst antal unga förbrytare,
hvilka kolonier skulle vara anlagda och öfvervakade, enligt en af
Regeringen faststäld plan.

Med understöd från Statens sida borde likaledes för qvinliqa unga
brottslingar anstalter upprättas på landsbygden, hvarest dessa unga vilseföra
flickor, under sträng uppsigt och sysselsatta med allahanda qvinliga
handslöjder och de inom tarfliga hushåll vanligen förekommande göromål,
kunde uppfostras till arbetsamma och dugliga tjenstepigor.

Tre eller fyra åkerbrukskolonier för gossar och ynglingar, bland dem
en sådan koloni förlagd i något af de norra landskapen, och en eller två förbättringsanstalter
för flickor anser Förf. fylla det närvarande behofvet.

I afseende på organisationen af ofvannämnda åkerbrukskolonier i
Frankrike hänvisar Förf. till en hans uppsats i detta ämne uti Tidskrift
för lagstiftning, lagskipning och förvaltning för år 1868 samt omförmäler
derjemte, att dylika förbättringsanstalter för unga brottslingar finnas i England,
i Tyskland (»das Rauhe Hans» vid Horn nära Hamburg) samt i
Belgien (vid Ruysselede i Flandern).

Tredje stycket. Om den enskilda verksamheten för befrämjande
af ofvannämnda ändamål.

Det är i största korthet visadt, — säger Förf. •—• huru Staten bör verka ej
mindre till moralisk förbättring hos brottslingarne under fängelsetiden än
ock till förekommmande af återfall i brott. Men kan icke den enskilde medborgaren
också verka för samma mål? Det är klart, att den enskilde egentligen
icke får uträtta något i nämnda riktning, så länge brottslingarne förblifva
inom fängelsets murar. Endast undantagsvis må en afvikelse från
denna regel ega rum, och enligt Fångvårdsstyrelsens embetsberättelse!- för
åren 1862 och 1866 hafva medlemmar af ett välgörande fruntimmerssällskap
i Stockholm och ett dylikt i Norrköping meddelat de qvinliga fångarne
undervisning »i religiösa och moraliskt bildande ämnen», och detta icke utan
gagn. Men när fängelsets portar öppnas, måste Statens verksamhet i förevarande
hänseende högst betydligt inskränkas, om icke upphöra, och då
är tillfälle för menniskokärleken att ingripa och lemna både moraliskt stöd
och materiel hjelp åt de olyckliga, hvilka, ofta förskjutne af sina närmaste
och i den allmänna opinionen stämplade med vanfrejd, fåfängt begära arbete
och försvar för att börja ett bättre lefverne och förskaffa sig uppe -

hälle genom ärliga medel. Individen kan dock i vanligaste fall ensam uträtta
ganska ringa. Associationen är här, likasom i många andra fall, den
mäktiga häfstången; ty derigenom att de spridda krafterna concentreras,
blifva de mångdubbelt mera verkande. Men de sålunda samlade krafterna
böra ock verka efter en gemensam plan.

Föremålen för denna verksamhet kunna vara dels äldre straffångar,
dels unga förbrytare. De förre kunna hänföras till två kategorier: l) sådane
som under fängelsetiden icke undergått någon märkbar moralisk förbättring
och derföre icke kunna antagas hysa någon allvarlig afsigt att börja en
bättre vandel, såsom förhållandet är med flertalet af dem, som lemna gemensamhetsfängelserna;
och 2) sådane, hvilka hafva ett allvarligt uppsåt att
vända åter till ett förbättradt lefverne och att medelst arbete sig försörja.

Till de förras räddning kan sällan någonting göras: de senare
åter förtjena att understödjas, och bästa hjelpen är anvisning pa arbete
eller bistånd till dess sådant kan erhållas. Men då samhället är af~
vogt stämdt emot dem, behöfves ett medlande element, för att imellan den
fallne brottslingen och samhället förbereda den fullständiga faktiska försoningen;
till utförande af ett sådant värf skulle bildas föreningar af ädelsinnade
män och qvinnor, hvilka föreningar kunde kallas tillsyns föreningar
eller föreningar för tillsyn och stöd åt frigifna fångar. Sådana föreningar
äro att betrakta såsom den felande länken i nuvarande fängelsesystem.

Om de unga brottslingarne vill man gerna hoppas, att de skola vara de
lämpligaste och alltid de tacksammaste föremålen för dylika föreningars
verksamhet.

Förf. anför derefter eu mängd exempel från nästan alla europeiska
länder på dylika föreningar, deras vidsträckta verksamhet och lyckliga resultat.
Sådan är den i Paris 1833 organiserade Société pour le patronage
des jeunes libérés du departement de la Seine, som lyckats under loppet
af tretio år återgifva till samhället såsom nyttiga och redliga arbetare ej mindre
än 7,000 unga brottslingar och under tiden åstadkommit, att återfallen
i brott bland unga förbrytare, som år 1833 voro i förhållande som 75 till
100, år 1860 utgjorde 3,40 till 100. I detta ämne är en allmän Förordning
utfärdad i Frankrike år 1850 under titel »Loi sur 1 éducation et le
patronage des jeunes détenus», hvilken Förf. meddelar såsom bilaga till
sin skrift. Från England omtalas The discharged prisoners aid Society i
London, som under en tidrymd af tio år, från 1857—1866, lemnat tillsyn
och understöd åt 5,257 frigifne fångar. Hufvudvilkoret för det bistånd,
föreningen gifver, är, att den penningebehållning, fången under fängelsetiden
besparat, skall öfverlemnas till föreningen. England har ock lägre
handtverksskolor (industrial Schools) för kringstrykande, tiggande barn un -

der 14 år och för barn under 12 år, som begått mindre förseelser och derföre
dömas till en sådan skola, samt »reformatory Schools» för unga personer,
som blifvit dömda för gröfre brott. Dessutom finnas der »Refuges»
och »Asylums», underhållna af dylika föreningar, hvilkas årliga utgifter för
nu uppräknade ändamål uppgå till icke mindre än 1,152,000 rdr rmt. I
lyskland. Belgien, Holland och Danmark äro äfven dylika föreningar verksamma.
I Sverige hafva ock aktningsvärda försök blifvit gjorda att åstadkomma
skyddsföreningar i ändamål att lemna tillsyn och hjelp åt frigifna
fångar, såsom i Göteborg, TJpsala, Stockholm (''''Hem för frigifna cjvinnor»)
m. fl. ställen, ehuru dessa föreningar icke erhållit behöflig utsträckning.

b örf. uttalar dock den åsigt, att bästa framgång åt denna sak skulle
beiedas, om en större Förening jäv tillsyn och understöd ut frigifna fångar
kunde i hufvud staden organiseras med jl luilafd olivin (jäv inom länsresidensstäderna.
Af det »upprop om vidtagande af åtgärder att söka förminska
samhällets börda af fallna och vilsekomna», hvilket Fosterländska förening en
på sin årshögtidsdag den 25 April 1872 utfärdade, väntar Förf. kraftigt
understöd för realiserandet af nyss berörda plan.

Så långt den skrift, för hvars innehåll jag företagit rnig att redogöra.
Jag har lemnat skriftens författare ordet oafbrutet, för att sedan i ett
sammanhang bifoga mina olika meningar rörande några punkter i skriften.
Detta _ förfarande har synts mig leda till reda i framställningen och lätta
öfversigten af de behandlade ämnena. Den utförlighet åter, som iakttagits
vid återgifvandet af den anmälda skriftens innehåll, ''har sin orsak
ej mindre i sakens vigt, än ock derutinnan, att, när jag i åtskilliga punkter
icke delar Författarens åsigter, dessa bort i någorlunda ostympadt skick
upprepas till undanrödjande af missförstånd eller misstydning.

Angående tillförlitligheten af den bevisning, Förf. medelst siffror,
hemtade ur brottmålsstatistiken, söker åstadkomma för den oroande till—
vexten på senare tiden i antalet af återfallen till brott, yttrar Förf. sjelf
misstroende; och det är klart, att den relativa procent, som kan vinnas
vid jemföielse imellan t. ex. antalet ar de för andra eller tredje resan stöld
i fängelserna under ett år inkomna och antalet af de till fängelserna under
samma år nykomna eller derifrån frigifna fångar icke gifver ett fullt tillförlitligt
resultat; ty om t. ex. de återfallnes antal ett år utgör 100 och
det följande året samma antal, men det förra året de nykomna fångarne
uppgå till 1,500 och det följande året till 1000, icke har derföre procenten
af de återfailne ökats, utan det är de nykomnes antal, som minskats- En absolut

procent af återfallna Ikan genom de meddelade siffrorna icke utrönas och, —
hvad värre är — brottm&lsstatistiken kan icke för närvarande, och väl knappast
någonsin, lemna för det ändamålet erforderliga siffror. Dertill skulle nemligen
vara af nöden att hafva sammanförda på en förteckning alla fångar, som under
ett år blifvit straffade för första resan af ett brott och att sedan med
uppmärksamhet följa dem i alla de följande årens fångförteckningar och anmärka,
om och huru många af dem hvarje år återfallit i brott, och detta intilldess
alla vore döde. Men ej nog dermed, för att vinna kunskap om hvars och
ens dödliga frånfälle erfordrades tillika att veta, i hvilken församling enhvar
af dessa fångar vore kyrkskrifven, för att från presterskapet i församlingen
kunna få underrättelse, när en hvar af dem aflidit. Efter en mansålder
kunde på detta sätt möjligen en tillförlitlig procentuppgift vinnas, men blott
för de 100 personer, som under det antagna året för första gången straffades.
Hvilket arbete skulle ej en sådan kunskap kosta, huru sent vunnes den
icke! Det behöfves blott att eftersinna detta, för att inse, att det icke är
Förf:s fel, att hans procentuppgifter icke äro tillförlitliga, och att brottmålsstatistiken,
sådan den befinnes, icke kan lemna bättre besked.

När fråga är om återfall till brott och dessas beräknande i procent,
får derjemte icke förgätas, att det bland brottslingar alltid finnes ett visst
icke ringa antal oförbätterlige, hvilka, i trots af allt hvad i lagstiftningsoch
fångvårdsväg må försökas till deras återförande från brottets bana,
ständigt vända dit tillbaka, och som bilda, så att säga, bottensatsen af
fängelsernas innehåll. Dessas antal, i förhållande till summan af förbrytare,
som befolka fängelserna, är på olika tider och hos olika folk naturligen
icke detsamma; dock är vexlingen icke så stor. För vårt folk har jag ej
sett uppgifven någon medelsiffra, uttryckande detta förhållande, men för
Irland antager Kapten Crofton — den förut omtalade grundläggaren af
det så kallade irländska fängelsesystemet, hvilket hittills af alla dylika
system visat det fördelaktigaste resultat i fråga om fångarnes förbättring —
medelsiffran för de oförbätterliga, till icke mindre än 25 procent af fångantalet.

Med dessa erinringar har jag ingalunda afsett någon vederläggning i
hnfvudsak af Förf:s uppgift, att återfallen i brott uppnått en siffra, som
förtjenar uppmärksamhet och att denna siffra under de senare åren till vext.
Detta förhållande bekräftas ytterligare af hvad jag erfarit vid de besök, jag
under de sistförflutna elfva åren gjort i Rikets alla fängelser och under
de samtal med fångarne, som dervid förefallit. Likaså har jag funnit
besannadt att återfallen vanligtvis inträffa under första eller andra året
efter det först undergångna straffet och att de, som i unga år beträdt
brottets bana, raskast fortgått på densamma.

I sjelfva verket ar dock til!vext i brottens antal, helst när de äro af
svårare beskaffenhet, egnad att i högre grad oroa, än förökandet af återfallen
i brott. År brottens antal år efter år någorlunda lika, men återfallen
ökas, så bevisar detta, att allt färre och färre nya brottslingar tillkomma.
Häntyder ock återfallens tillökning på brister i straffanstalterna,
så är detta i ringare grad oroväckande, än om brotten tilltaga, ty detta
häntyder på missförhållanden i det fria samhället, hvilka torde vara svårare
att afhjelpa.

Förf. uppgifver fyra serskilda orsaker till återfall i brott och ställer
främst bland dessa, att Staten gör alltför ringa till den brottsliges verkliga
moraliska förbättring under den tid fången undergår straffarbete eller fängelsestraff.

Vid utvecklingen af denna sats visar Förf. huru oundgängligt nödvändigt
det är att, om straffet skall motsvara det ändamålet att befordra brottslingens
moraliska förbättring, hans vilja skall renas, stärkas och förädlas,
samt framställer den frågan: hvad gör nu Staten för att hos fången framkalla
en god och sedlig sinnesförändring? Vid besvarandet af denna fråga
undersökes och blottas otillräckligheten af den religiösa undervisning, som
meddelas fångarne i våra fängelser. Längre fram i skriften framhåller
Förf. hurusom nödig undervisning saknas jemväl i andra ämnen och egnar
ett serskildt stycke åt frågan om lärares anställning i fängelserna. Det
förekommer mig dock som undervisningsfrågan kunde vinna på att i sin
helhet på ett ställe betraktas; och som jag i en af mina föregående embetsberättelse!’
likaledes antydt, att i detta afseende vårt fängelseväsende står
tillbaka för andra länders, har jag nu anledning att, med begagnande af
uppgifter, som lernnas i ett annat under sistförflutna år utkommet arbete
rörande fängelseväsendet*), här göra en kort framställning om de anstalter
till fångarnes undervisning, som blifvit i nyss berörda fremmande länder
införda.

! Danmark indelas fängelserna i ar rosthus för ransakningsfångar,
för fångar, dömde till enkelt fängelse samt till fängelse vid vatten och
bröd; för bättrings hus för fångar dömde till straffarbete på viss tid, icke

under 8 månader och icke öfver 6 år, — och tukthus, för fångar dömde till
straffarbete på lifstid eller på vissa år, icke under 2 och icke öfver 16 år.

Vid fTr edslö selille, ett förbättringshus, som rymmer 410 fångar, skall
hvarje fånge deltaga i den allmänna gudstjensten på sön-och helgdag. Samtlige
de vid fängelset anstälde tjenstemän och betjente med deras familjer utgöra
tillsammans med fångarne en serskild församling, »hvilket bidrager att
förena fångarna med de öfverordnade och gifva gudstjensten en större betydelse.»

. ''") Anteckningar öfver fängelser i Danmark, Preussen, Sachsen, Belgien"och Holland,

af A. von Mentzer, Kapten i armén och fängelsedirektör.

I kyrkan finnes orgel, och fångarna öfvas derstädes hvarje Onsdag i psalmsång.
Förutom gudstjensten håller presten före den omnämnda psalmsången
religiösa föredrag och bibelförklaringar, och är det öfverlemnadt
till fångarne sjelfva, om de vilja vid dem närvara eller icke. Derjemte håller
presten en timma i hvarje vecka liknande föredrag i skolan. Den egentliga
själavården bestrider presten genom flitiga besök hos fången i dennes
cell, och har presten åliggande att besöka hvar fånge åtminstone en gång
i månaden. Med undervisningen i skolan har presten ingen befattning.
De vid fängelset anstälde lärare (en öfverlärare och två underlärare) hafva
vården om densamma sig anförtrodd. Stor vigt lägges på att befrämja och
föröka fångarnes upplysning. Det är derföre fångarnes skyldighet att deltaga
i skolan, och undervisningen är så ordnad, att hvarje fånge får minst
två timmars undervisning i veckan. Dock äro från skolan fritagne de, som
på grund af hög ålder, sjuklighet, okunnighet i landets språk eller förut
egande högre bildning äro mindre lämplige att deltaga i den gemensamma
undervisningen. Fånge, som fyllt fyratio år, är ej skyldig att bevista skolan,
utan undervisas serskildt, om det behöfves. I fängelsets två skolrum, hvardera
med plats för 36 fångar, hållas desse, likasom i kyrkan, skilde från
hvarandra, så att den ene ej kan se den andra, men alla kunna ses af
läraren från en upphöjd katheder. Fångarne indelas i skolklasser, efter
de kunskaper, de ega vid ankomsten till fängelset, och de till samma klass
hörande fångar njuta samtidigt undervisning. Den ena undervisningstimman
i veckan användes till räkning och den andra till läsning samt förklaring
af historia, geografi, naturalhistoria m. m. Räkneproblem gifvas fångarne
i skolan, hvilka de sedan böra lösa i cellen under de dagliga fritiderna,
och den flit, som visas härutinnan, ådagalägger, huru kär denna sysselsättning
är för fångarne och bevisar hvilken lindring den åstadkommer i ensamheten.
Skriföfningar ega rum i cellerna under nödig anvisning och
vägledning. De fångar, som hvarken kunna läsa eller skrifva, besökas i
cellerna af lärarne och erhålla der den underbyggnad, som erfordras för
att framdeles kunna taga del i den gemensamma skolundervisningen. Ofverläraren
ombesörjer utlåningen af bibliothekets böcker, med undantag af de
religiösa, dem presten har i sin vård. Fängelset erhåller årligen ett statsanslag
af 600 rdr rmt till inköp af böcker för bibliotheket. Fångar under
15 år erhålla serskildt undervisning. Fångar från 15 till 18 års
ålder, när de hållas i cell, och fångar mellan 18 och 40 års ålder
och derutöfver undervisas, då så synes lämpligt, de tre första månaderna
i cell, men dubbelt så länge, när de äro återfallne i brott I nästa
klass, som omfattar en tid af minst 6 månader, erhåller fången hvarje
vecka två timmars undervisning i skolan. I tredje klassen, hvarest kortaste

uppehållet är ett år, ökas antalet skoltimmar i veckan till tre och i fjerde
klassen till fyra timmar, likasom böcker, skrif- och ritmaterialier förökas
i förhållande härtill. Fångar emellan 18 och 25 års ålder erhålla, oaktadt
de äro underkastade ofvannämnda bestämmelser, dessutom i hvarje vecka
ytterligare en timmas undervisning i skolan, hvarest de då bilda en serskild
klass.

Vid Horsens tukthusfängelse hålles för fångarne två timmars söndagsskola
och inåndagseftermiddagarne två timmars skola af serskildt
dertill antagen person. De yngre fångarne få dagligen undervisning af
både läraren och presten, och de fångar, som efter frigifningen ämna resa
till Amerika, erhålla undervisning i engelska språket. Presten ombesörjer
bokutlåningen, och fångarne studera med nöje fängelsets böcker. Bibliotheket
härstädes erhåller årligen lika stort statsbidrag som det vid Vredslöselille.—
I Christianshavn, tukt- och förbättringshus, hålles söndagsskola hvarje söndag.
Fyra »timlärare,» en qvinlig och tre manliga, äro anstälda, hvilka undervisa
i läsning, skrifning och räkning. De unge fångarne få alla hvardagar
undervisning icke allenast af läraren, utan ock af presten. Mycken sjelfundervisning
eger rum, framkallad och främjad genom ett vid fängelset befintligt
bibliothek, innehållande 3000 band, som utlånas genom prestens
försorg. Förbättringsfångarne erhålla hvarannan dag en timmas undervisning
i skolan, stundom oftare och längre, när så medhinnes. De indelas
i klasser efter deras kunskapsmått. Skolrummet är inredt lika med dem
i Vredslöselille.

Viborg, tukt- och förbättringshus. Likasom i Horsens hållas här
söndagsskolor. Äfven i arbetssalarna föranstaltar presten andaktsöfningar.
Skola hålles två gånger i veckan i de två rymliga skolrummen. Fängelsets
bibliothek åtnjuter i statsbidrag årligen 400 rdr rmt. Der finnes bland
annat Coopers romaner, Holbergs komedier m. m.

I Preussen: För fångarnes religionsundervisning är sörjdt derigenom,
att hvarje sön- och helgdag hålles gudstjenst. Härtill komma bibelstunder,
katekesförklaringar, missionsstunder, morgon- och aftonandakt samt kyrkosång,
allt på sina tider. Dessutom skola presterne ofta besöka arbetssalarne,
cellerne och sjukhusen samt med dervarande fångar hafva enskilda
samtal. Religionsundervisning skola presterna gifva fångpersonalen minst
två gånger i veckan och sammanlagdt minst sex timmar. Skulle någon
fånge vara helt och hållet okunnig, får han undervisning af annan lärare,
innan han deltager i den religionsundervisning, som presten lemnar. De
straffångar, som äro judar, hålla hvarje fredagsafton andakt en timma,
innan de inlåsas i sofcellerna. Dem är icke förment att deltaga i de öf c*> riga -

riga fångarnes gudstjenst. Pa deras fyra högtidsdagar förrättas för dem
serskild gudstjenst. Straffångarne åtnjuta jemväl skolundervisning. De egentliga
skolämnena äro: biblisk historia, läsning, skrifning, räkning, sång och
teckning. Skolan delas i tre klasser, törsta klassen (lärlingar) är ordnad
i fyra afdelningar. Andra klassen (exspektanter) utgöres af sådana, som
icke inträdt i någon afdelning af första klassen, och tredje klassen bildas
af dem, som genomgått de för dem bestämda afdelningar af första klassen.
Sången utföres dels af serskilda chörer dels samfäldt af alla afdelningarna.
Endast choralsang och sånger af religiös karakter inöfvas. I teckning under\isas

Hvad undervisningstiden beträffar, är den ganska ringa för första klassen.
Det anses mest ändamålsenligt att icke borttaga för mycken arbetstid för
att gifva dessa afdelningar undervisning. De öfriga afdelningarne deremot
innefatta . sådana lärjungar, för hvilka fängelseskolorna äro inrättade. För
undervisning i sång och teckning användas några timmar hvarje söndag.
Fangarne äi o af det faststälda arbetspensum oförhindrade att deltaga i
skolan, ty skoltiden inberäknas i den för arbetet bestämda tiden. Hvad skollokaler
angår, äro sådana inom de flesta fängelser serskildt och ändamålsenligt
inrättade, och der sådana icke finnas, användas matsalarne till skolrum.
Så vida det ej är möjligt för fängelsets lärare att medhinna undervisning
i bibliska historien, hvilken undervisning nu mera eger rum i stort
omfång, skola fängelsets prester dervid biträda, och må de i sådant fall, om
det låter sig göra, förena två afdelningar af första klassen. Lärarne skola
alla söcknedagar vara tillstädes i fängelset 8 å 9 timmar och af dessa användas
6 eller 7 till skolundervisning. Vanliga undervisningstiderna äro
kl- 7—11, 1—3 och 4—6. Sålunda kan en lärare dagligen gifva 1—2
timmars undervisning till 3 4 afdelningar. Skulle icke alla timmar an vändas

till skolundervisning, så bör läraren under den tid, som är öfrig af
hans dagliga vistande i fängelset, besöka de isolerade fångarne, inöfva fångarne
i föreläsning, vårda bibliotlieket och egna tillsyn åt fångarnes morgon- och
aftonböner. Presterna och lärarne skola regelbundet hvarje vecka hålla
konferenser öfver alla undervisningsangelägenheter. Hvarje år vid påskoch
michaelitiden undergå fångarne examen i närvaro af direktören och
fängelsets tjenstemän. En gång om året bevistas denna examen af en
Regeringsledamot. Vid dessa examina ske fangarnes förflyttningar från
en klass till en annan. Öfver resultatet och förloppet vid examina, klassflyttningarne
och antalet af konferenser samt öfver de senares väsendtliga
innehåll skola presterna afgifva årlig berättelse till ministeriet. Till öfversigt
öfver skolbildningens tillstånd bland fångarne göras anteckningar i en
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 12

skoljournal, i hvilken hvarje fånge vid sin ankomst till fängelset erhåller
ett skolconto, hvari läraren efter examen med fången antecknar hans
kunskaper vid ankomsten till fängelset. Vid tre olika stadier under strafftiden
inskrifvas i de bestämda rubrikerna betyg om fångens kunskaper.
Äfven ingifves årligen en summarisk öfversigt öfver tillståndet i skolan.

Sachsen: Zwickau, straff-fängelse för fångar af mankön, kan rymma
ända till 1,300 fångar. Gudstjensten i fängelset uppehälles af fängelsets
två evangeliska prester och af stadens katholska prest. Stadens innevånare
få bevista gudstjensterna inom bägge bekännelserna. Bönestunder hållas
dessutom på söndags- och onsdagseftermiddagarne. I ör religionsundervisningen,
som meddelas af fängelsets andra prest, äro fångarne indelade i
fyra afdelningar, af hvilka hvar och en undervisas en timma fyra dagar i
veckan. Detta gäller om fångarne af den evangeliska bekännelsen. De
katholska fångarne blifva en timma hvarje onsdagsförmiddag undervisade i
sin religionslära af den katholska presten. De israelitiska fångarne ega
tillstånd att i ett serskildt rum förrätta sin andakt på sabbathen och besökas
då och då af en öfverrabbin. De döda fångarne begrafvas å stadens allmänna
kyrkogård, och denna omständighet jemte den, att aflidna fangars
orafvar såsom alla andras måste planteras med rosor och hållas i stånd,
utöfva ett godt inflytande på fångarne. I och för skolundervisningen äro
två lärare anstälde, och skolan indelad i tre klasser. Till den första hörer
hvarje fånge, som är omkring 30 år gammal och saknar kunskap i vanliga
skolämnen. Undervisning meddelas dessa — fyra dagar i veckan och under
sammanlagdt nio timmar — i religion, räkning, skrifning och allmännyttiga
kunskaper, hvarefter de öfvas i sång. I andra klassen befinna sig mest
yngre fångar, som förut ega nödig skolkunskap, men på hvilka en tortsatt
undervisning antages kunna verka fördelaktigt. Undervisningsämnena äro
de samma som i första klassen, med undantag blott att läsning och skrifning
ej öfvas så mycket, utan i stället meddelas undervisning i allmännyttiga
kunskaper, såsom geografi, allmän historia, naturalhistoria och fysik. Undervisning
meddelas "blott två dagar i veckan och under fem timmar. Till
tredje klassen räknas hvar och en fånge, som redan år äldre till åren
men alldeles okunnig i religion och läsning. De få undervisning i nämnda
ämnen tre timmar i veckan. De svagare undfå dock dertill tre timmar
s. k. efterhjelpundervisning. Fånge, som tillhör sångföreningen, får två
timmar i veckan öfning i sång. Offentliga examina hållas icke vid detta
fängelse. Deltagandet i skolundervisningen är icke frivilligt, utan beror på
prestens utlåtande. Under år 1870 hade af 1,181 fångar 810 erhållit undervisning,
och af dessa 499 allena i religion, 215 dessutom i elementarämnen
och 96 i serskilda ämnen såsom väfnad, bokföring, geometri, teckning m. m.

Israelitiska fångar få närvara vid lärostunderna i verldsliga ämnen uti någon
klass af de evangeliska fångarnas skola. I närmaste sammanhang med
skolan står bibliotheket, innehållande 4,000 band, hvilket af fångarne nyttjas
utomordentligt flitigt. De katholska fångarne hafva eget bibliothek under
sin prests vård. Hvarje år inköpas nya böcker. Fängelset eger serskildt
bibliothek för tjenstemännen och bevakningen, hvilket består af fångvårdslitteratur,
theologiska och pedagogiska samt medicinska arbeten och årligen
förökas med hvad nytt, som utkommer, synnerligast rörande fångvård och
fängelseväsende. Utom den vanliga skolundervisningen finnes fri söndagsundervisning.
Deltagandet i densamma är helt och hållet frivilligt, men
tillstånd dertill måste begäras af Direktören, som meddelar det såsom utmärkelse
för flit och godt uppförande åt sådana fångar, hvilka äro i första
och andra disciplinklassen Undervisning lemnas i teckning, rättskrifning
och uppsättning af sådana skrifter, som kunna behöfvas under fångens
kommande lefnad, i geometri åt snickare och svarfvare, i bokföring m. m.
Fria föredrag angående handel och näringan samt geografiska, historiska
och andra ämnen blifva dessutom hållna & arbetssalarne för alla fångar.
Såsom lärare i söndagsskolan uppträda de fleste af tjenstemännen, lärarne och
bevakningen i fängelset. Skolan har visat de gynnsammaste resultat.

Belgien: fängelset i Gent rymmer 1,300 fångar. Hvarje sön- och
helgdag hålles högmessa och aftonsång. Mellan aftonsången och aftonbönen
gifves i kapellen af presterna religionsundervisning. Likaså thorsdagsaftnarne
efter arbetets slut. De fångar, som hafva ingen eller ringa kristendomskunskap,
erhålla serskild undervisning. Den vid fängelset anstälde
presten skall bo inom fängelset. Han biträdes af hjelpprester, (munkar)
utsedde af den kyrkliga myndigheten. Presterna skola dagligen besöka de
fångar, som äro sjuka eller sitta i cell. Alla dagar, utom lördagar, gifves
en half timmas undervisning åt cellfångarne. Om lördagarne emottages
fångarnes bikt. De prester, som gifva undervisning i annan religion än
den katholska, skola likaledes, då icke-katholska fångar finnas, så ofta som
möjligt besöka fängelset. Beträffande skolundervisningen anmärkes, att vid
ankomsten till fängelset läraren antecknar fångens kunskapsmått, och likaså
vid afgången från fängelset, hvarjemte under fängelsetiden anteckningar
göras angående fångens förmåga att lära, hans flit och framsteg. Skolan
delas i två afdelningar, en fransysk och en flamländsk. Vidare bildas af hvardera
afdelningen tre klasser sålunda, att första klassen omfattar de fångar,
som äro antingen helt och hållet okunniga eller blott ofullkomligt kunna
läsa, andra klassen deremot de fångar, hvilka kunna läsa, men äro mindre
kunniga i skrifning och räkning, samt tredje klassen slutligen dem, som
kunna läsa, skrifva och räkna. Undervisning meddelas i religion, sedelära,

läsning, skrifning, räkning, historia, geografi, synnerligen Belgiens, linearteckning
och andra ämnen af praktisk nytta. Fångarne hafva dagligen
utom söndagarne undervisning 1V2 timma i skolan, deraf V2 timma i religion.
Alla fångar, hvilka icke uppnått 40 års ålder, äro tvungna att deltaga i
skolundervisningen. De fångar, som uppföra sig dåligt, kunna förbjudas
skolan, men då ådömes alltid derjemte extra judiciel bestraffning. Läraren
har till åliggande att söka utveckla fångarnes förståndsgåfvor, vänja dem
vid att i skolan vara trägne och uppmärksamme samt förmå dem att anse
undervisningen såsom ett helsosamt medel till förbättring. Hvarje halfår
afgifver läraren berättelse om lärjungarnes antal, sättet för undervisningen
samt fångarnes straff och belöningar. Vidare förer läraren noggranna anteckningar
öfver fängelsets s. k. moraliska statistik, i hvilken upptagas fångarnes
uppförande, deras fel, de belöningar, de erhållit, och de straff, de
ådragit sig. Vid detta fängelse eger examen rum, och fångarne författa
dervid skriftliga uppsatser öfver ämnen, dem läraren bestämt. Inom fängelset
finnes ett stort bibliothek med goda böcker, hvilka utlånas till fångarne
med hänsyn till deras utveckling och anlag.

Fängelset i Antwerpen: Skolundervisningen meddelas i kyrkan. Lärjungarne
äro delade i två klasser: i den första intagas de okunnigare, de
öfriga tillhöra den andra. Undervisningsämnena de samma som i Gent.
Alla dagar om morgnarne går läraren från cell till cell för att gifva fångarne
lexor eller räkneproblem, med hvilka de äro berättigade att sysselsätta
sig dagligen kl. 12—1 middagen. I qvinnornas skola finnes blott en
klass. De undervisas af en lärarinna. Fångar, som äro dömde till sex
månaders strafftid och derutöfver samt icke uppnått 40 års ålder, måste
deltaga i undervisningen. Minst två gånger i veckan hållas föreläsningar
för fångarne i kyrkan af presten, läraren, någon af inre bevakningen eller
någon utom fängelset, som derom blifvit anmodad- En s. k. moralisk
redovisning, i hvilken inskrifves allt som rörer fångarnes moraliska tillstånd,
straff och belöningar, föres af direktören, presten och läraren samt granskas
hvarje månad af Fängelsekommisarierne. Fängelset eger ett stort bibliothek.

I Holland är fängelseväsendet ej så väl ordnadt som i Belgien.
Prester med fast anställning finnas ej i fängelserna, utan städernas prester
tjenstgöra der emot serskild aflöning; dock äro i alla fängelser lärare anstälde,
undervisning meddelas i de vanliga läroämnena och bibliothek finnes.
Uti militärfängelset i Leyden bedrifves likväl skolundervisningen på ett
utmärkt sätt. —

Så långt den Författare, jag senast åberopat. Det nu anförda lärer
vara tillräckligt att ådagalägga, huru mycket de nämnda länderna stå framför
vårt i fråga om anstalter egnade att framkalla och främja fångarnes

bildning, deras moraliska förbättring och praktiska duglighet till den tid, då
fängelsets portar öppnas, och de, frigifne, skola på egen hand söka sin utkomst.
Men så hafva också dessa länder vid ordnandet af fängelseväsendet
haft fördelarne af ringare utsträckning och tätare befolkning, så att
fångarne kunnat sammanföras i färre och större fängelser, i hvilka det varit
möjligt att med jemförelsevis mindre kostnad fullständigare ordna undervisningsväsendet,
än det kunnat ske hos oss, der straffångarne till mer än halfva
antalet äro spridde öfver hela riket i gemensamhetsfängelser, länsfängelser och
kronohäkten. Yäl hafva vi några gemensamhetsfängelser med ett större fångantal
dock intet att jemföra med åtskilliga af de omtalta utländska. Dessutom
äro dessa våra gemensamhetsfängelser, med undantag för Carlskrona, icke
uppförda i senare tider ej heller i ändamål att blifva fängelser, hvarföre
i dem saknas tidsenlig inredning och nödiga lokaler för undervisningen.

Dessa ogynsamma förhållanden må tjena till förklaring, hvarföre hitintills
så föga blifvit försökt för att genom en mer omfattande undervisning
afhjelpa de menliga följderna af brottslingarnes vanvårdade uppfostran
och andra orsaker till brott och förderf. Men med erkännande af,
att sålunda mycket kommit att försummas, få vi dock icke förtiga hvad som
blifvit gjordt eller är i görningen. Efter de underrättelser, jag erhållit från
Kongl. Fångvårdsstyrelsens chef, skall vid det förut omnämnda, under inredning
varande fängelset ä Nya Varfvet, der redan en söndagsskola är i
gång, anställas serskild skole- och yrkeslärare; vid Carlskrona straff-fängelse
är nyligen inrättad en skola, som skötes af en bland vaktbetjeningen
och en fånge samt har 60 lärjungar, delade i två klasser, hvilka njuta undervisning
någon timme hvarje afton; i Malmö straff-fängelse är skollokal beredd
och anslag till lön åt en serskild folkskolelärare för fängelset begärd;
för Landskrona straff-fängelse är ansökning gjord om tillstånd att inreda
en större, sal till skollokal; vid straff-fängelset för qvinnor i Göteborg bekostar
arbetsgifvaren söndagsskola för fångarne; och vid det lika beskaffade
fängelset i Norrköping är anstäld lärare i läsning och sång o. s. v. Detta
allt häntyder på ett fortlefvande* " interesse för vårt fängelseväsendes utbildning,
om detta också af antydda orsaker icke förmått hålla jemna
steg med fremmande länders verksamhet i samma riktning.

Bland medel, dem D:r Olivecrona i och för ändamålet föreslår, är
det första, att unge förbrytare skiljas från de till mogen ålder komne och
underkastas en annan straffbehandling än desse, samt vidare att för de äldre
fångarne ett lämpligt antal lärare anställas vid fängelserna. Om de unge fångarnes
behandling skall längre fram talas, men frågan om anställande af
lärare för de äldre fångarne må här upptagas. Det gäller då först att
afgöra, vid hvilka fängelser en slik förstärkning af lärarekrafter bör ifra -

gakomma. Att densamma behöfves vid gemensamhetsfängelserna för manliga
fångar, å Långholmen, i Malmö, Carlskrona, Landskrona och Warberg,
samt för qvinnor, å Norrmalm här i Stockholm och i Norrköping måste antagas
för gifvet, såsom bäst visar sig af hvad ofvan är yttradt om de goda begynnelser,
som redan äro gjorda vid de flesta af nu uppräknade fängelser. Uti de
större länscellfängelserna torde ock behof yppas af en och annan lärares
tillsättning, om undervisningens välgerning skall komma de fångar
till godo, som, just i dessa fängelser, straffas för sina första förbrytelser.
Att vid de mindre länscellfängelserna och kronohäktena, i hvilka kanske
icke ett tiotal af straffångar samtidigt förvaras, anställa serskilde lärare
skulle blifva alltför dyrbart. — Nu finnes redan vid hvart och ett gemensamhetsfängelse
anstäld en prest, som tillika är religionslärare. Denne borde icke
få innehafva någon annan befattning, utan skulle uteslutande egna sin verksamhet
åt fängelsets tjenst. Behöfde han hjelp för bestridande af religionsundervisningen
eller för de med pastoralvarden förenade bestyr, sa finge
ett serskildt biträde på extra stat antagas. Likaså skulle till en början en
ständig lärare för skolundervisningen vid hvarje af fängelserna för manliga fångar
och en ständig skollärarinna i hvart och ett af fängelserna för qvinnor tillsättas.
Hvad derutöfver erfordrades af lärarekrafter skulle anskaffas mot extra
arfvode. De ständiga lärareplatserna, så för religions- som skolundervisningen,
borde vara väl aflönade, emedan för dem kanske mer än för andra
behöfvas sällsynta gåfvor och egenskaper. Personer så utrustade borde
framlockas och, när de erhållits, tillvaratagas och bibehållas vid sitt kall,
jag skulle nästan vilja säga, för hvad pris som helst; ty det låter sig icke mätas
i penningar det gagn en skicklig person pa en dylik plats kan uträtta för
samhället, ja för menskligheten. Vid de större länscellfängelserne torde behofvet
af lärarekrafter blifva tillgodosedt dermed, att fångpredikanten aflönas
så, att honom kan åläggas skyldighet att egna hela sin verksamhet åt
själavården samt åt så väl det andliga som verldsliga lärarekallet inom
fängelset. Det finge sedan bero på omständigheterna, om en och annan
extra lärare för skolämnena behöfde anskaffas till biträde åt fångpredikanten.
För de mindre länscellfängelserna och kronohäktena lärer svårligen
någon serskild anordning utöfver den redan befintliga kunna i detta
hänseende åstadkommas. Alltid böra vederbörande kunna sa ordna, att
dessa häkten företrädesvis befolkas med sådana fångar, för hvilka skolundervisning
icke ifrågakommer, såsom ransakningsfångar, sådane, som undergå
fängelse vid vatten och bröd såsom förvandlingsstraff, straffångar och
fängelsefångar, som äro dömde på en eller två månader, samt fångar,
som öfverskridit en viss lefnadsålder. Gemensamhetsfängelset i Göteborg

för qvinliga fångar finge ock, om det skall bibehållas, användas för fångar,
som vore utom den antagna skolåldern.

Valet af läroämnen för skolundervisningen kunde bero på omständigheterna.
Religionsundervisningen intager naturligen första rummet
bland dessa, men dernäst är det af största vigt att fångarnes förråd af allmänt
nyttiga kunskaper utvidgas. Sålunda böra fångarnes lärare och lärarinnor,
såsom D:r O. jemväl förordar, jemte det de för undervisningen
hafva till det förnämsta syftemålet att verka till lärjungarnes moraliska
förbättring, tillika meddela dem »praktiska anvisningar, huru de genom
ett förbättradt lefverne kunna återförvärfva sig medmenniskors välvilja och
sjelfve på ärligt sätt bereda sig sitt uppehälle, när en gång fängelsets
portar för dem kunna varda öppnade.»

Men när man tänker på och uppgör planer för en mera omfattande
undervisning åt fångarne, hvilken alltid måste i större eller mindre mon
inkräkta på deras arbetstid, får man icke förgäta att fångarne sjelfve, fängeseföreståndaren
och bevakningen hafva ett serskildt intresse i nämnda
tids användning, då de alla hafva del i den penningförtjenst, arbetstidens
användning till inkomstgifvande sysselsättning bereder. Jag menar
härmed, att, om fångarnes undervisning i bokliga eller andra icke omedelbart
vinstgifvande yrken och öfningar skall utsträckas, måste de gällande
föreskrifterna om flitpenningar åt fångarne, samt fängelseföreståndarens och
bevakningens andelar i de af fångarne intjenade medel ändras, så att icke
någon af dessa vederbörande må finna sig förnärmad i sin rätt, genom
den ifrågakomna utsträckningen af fångarnes undervisning, och således af
det egna interesset förledas att betrakta reformen med oblida ögon, om
icke rent af motarbeta densamma. En sådan förändring af detta uppmuntrings-
och aflöningssystem torde jemväl påkallas af andra förhållanden,
som framdeles komma att vidröras, då tillfälle blifver att i sin helhet afhandla
detta ämne.

Bland medel att bilda och förädla fångarne, finner man af utdragen
ur Herr von Mentzers skrift att i utlandet användas boksamlingar eller
bibliothek, ur hvilka böcker utlånas och som underhållas genom årliga statsanslag.
I detta afseende äro våra fängelser visserligen tarfligare utrustade
än utlandets, men äfven derutinnan är dock något gjordt. Enligt uppgift, som
likaledes meddelats mig från Kong!. Fångvårdsstyrelsens chef, består boksamlingen
t. ex. vid Straff-fängelset å Långholmen af omkring 1700 band, bland
dem vid pass 1000 i religiösa och de öfriga i blandade ämnen: historia,
resebeskrifningar, naturkunnighet o. s. v. Vid de andra fängelserna finnas
ock mindre boksamlingar. Alla dessa böcker äro inköpta för medel ur fängel -

♦

sernas besparingskassor; men emedan det funnits lämpligare, att dessa
kassors tillgångar användas till grundfond för verkligt gagnande understöd
åt frigifna fångar, kommer för framtiden anslag af allmänna medel till
bokuppköp för fängelserna att begäras.

Huruvida och i hvilken mon kostnaderna för anställning af flera lärare
vid fängelserna kunna, såsom D:r Olivecrona antydt, bestridas med de
besparingar, som skulle uppkomma genom inskränkningen i den för fångarne
nu gällande utspisningsstat, kommer att framgå af den undersökning
rörande detta ämne, som längre fram har sin rätta plats.

Den andra särskilda orsaken till återfallen i brott antager D:r O. vara
den, att, sedan fången utstått sitt straff, möjligheten för honom att återgå till
löjlig och nyttig verksamhet icke underlättas, utan tvärtom försväras.

Denna möjlighet är, säger sistbemälde Förf., beroende, bland annat, äfven
af arbetsskicklighet, hvarföre det bör vara för Staten angeläget att draga
omsorg om, att fångarm under fängelsetiden njuta undervisning i hvarjehanda
slöjder. Förf. visar derefter, huru litet för detta ändamål göres vid
kronohäktena och länscellfängelserna samt vid gemensamnetsfängelserna;
huru i de förra, uti livilka omkring tre fjerdedelar af hela fångpersonalen
undergår sina straff, de flesta fångarne sysselsättas med de simplaste arbeten
såsom hopklistring af tändsticksaskar; och huru vid de senare eller
gemensamhetsfängelserna fångarnes arbeten bestå i stensprängning och stenhuggning
för männen, liniering af böcker, stämpling af brefkuverter för
qvinnor, samt arbete på väfnadsfabriker för begge könen; huru, till följd
deraf, att fängelseföreståndarene hafva andel i arbetsförtjensten, åt fångarne
anskaffas sådana arbeten, som gifva största vinsten utan afseende derpå
om fångarna genom inöfning i dessa arbeten förvärfva en arbetsskicklighet,
som efter dex-as frigifning ur fängelset, kan lända dem till nytta. Denna
skildring, som likväl icke är ny, ty hufvuddragen af densamma återfinnas
t. ex. i Fångvårdsstyrelsens underdåniga hemställan och Kongl. Mnj:ts derpå
grundade proposition rörande statsverkets tillstånd och behof till Riksdagen
år 1871, är beklagligtvis alltför sann, dock finnas äfven här omständigheter,
som böra förmildra omdömet. Hvad först angår cellfängelserna, så är att märka,
det dessa ursprungligen synas vara ämnade uteslutande till ransakningsfängelser,
att döma af deras inredning. Cellernas knappa utrymme medgifver
icke inrättandet der af sådana verkstäder, som för fångens sysselsättning
med flera slag af nyttiga slöjder erfordras, t. ex. snickareverkstäder,
svarfstolar, ännu mindre smedjor; således gifves icke tillfälle att der drifva
sådana yrken*). I dessa fängelser dröjer ej heller flertalet af fångarne så
------------- länge,

*) Vid Vredslöselille i Danmark har jag sett celler inrättade till smedjor, der den ensame
fången sysselsattes med smidesarbeten af enklare slag.

att inöfvandet i något yrke medhinnes. Dessutom finnas icke så få bland
fångarne, som äfven med det gynsammaste tillfälle att lära något nyttigt
icke hafva vilja eller förmåga att någonting inhemta. För dessa äro de
ofvannämnde simpla sysselsättningarne de enda användbara. Sådana omtalas
ock såsom brukliga äfven vid de bäst inrättade och skötta fängelser
i utlandet. Serdeles välbetänkt är utan tvifvel den af Fångvårdsstyrelsen
vidtagna åtgärd, den D:r O. jemväl omförmäler, att anställa en i handaslöjder
kunnig person att vid cellfängelserna ej allenast meddela fångarne
undervisning i sådana arbeten, som äro för dessa fängelser tjenliga och af
beskaffenhet att åstadkomma afsättliga tillverkningar, utan äfven söka att i
dylika arbeten inlära personer bland vaktbetjeningen, så att desse sedermera
kunna undervisa fångar. Och som jag hört uppgifvas, att denne undervisare,
hvilken redan besökt sex eller sju länsfängelser, besitter den mångsidighet,
att han kan undervisa i icke mindre än tjugutvå serskilda yrken
och färdigheter, så bör han — hvilket äfven är en sak af vigt — vara i
tillfälle att lämpa undervisningen efter fångarnes olika anlag och fallenheter.
Hinner han sedan besöka alla våra cellfängelser och — hvad vigtigast
är — undervisa någon af vaktbetjeningen vid hvarje fängelse, bör deraf
mycken nytta kunna dragas; och när denna visat sig, skall det snart komma
att sättas såsom vilkor för vaktbetjents antagande, att han är kunnig i någon
handaslöjd, eller åtminstone en sådan skicklighet betinga högre aflöning.
Detta torde vara det enda sättet att bereda fångarne i dessa mindre
fängelser tillfälle att inlära något nyttigt yrke. Att för ett så ringa
antal fångar, som på en gång förvaras i kronohäktena och de mindre länshäktena,
anställa serskilda lärare i praktiska yrken och slöjder skulle, likasom
i fråga om annan undervisning, blifva alltför kostsamt. Beträffande
vidare gemensainhetsfängelserna, så äro de, med ett undantag, icke ursprungligen
uppförda och inrättade till fängelser, än mindre till sådana fängelser,
som svara emot vår tids behof. De hafva ej heller kunnat omskapas så,
att de lemna nödigt utrymme för fångarnes afskiljande i klasser under arbetet
om dagarne, än mindre deras hållande i ensamhet om nätterna; ja, de
kunna icke ens rymma hela fångantalet om detta skulle sysselsättas med
arbete under tak. Der saknas lokaler för skolundervisning o. s. v. Dessa
omständigheter hafva hindrat och fördröjt påtänkta reformer i fångarnes
behandling och sysselsättande. I sistnämnda hänseende är dessutom att
märka de fria yrkesidkarenas anspråk att slippa täflan med dessa af Staten
födde, klädde och herbergerade yrkesmän. Af undseende för detta anspråk
har Fångvårdsstyrelsen måst åt fångarne uppsöka sådana sysselsättningar,
som icke skulle väcka de frie yrkesidkarenas missnöje. T detta afJvst.
-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 13

seende oskadliga har man trott stensprängning och stenhuggning vara;
och som dermed tillika kunde skapas någon inkomst åt Staten, så har denna
rörelse i stor utsträckning bedrifvits, och skicklighet i sådant arbete lärer
väl icke få betraktas såsom alldeles oanvändbar till försörjningsmedel för
den frigifne fången. Äfven fabriksarbetet kan i många fall bibringa sina
idkare färdigheter, som underlätta för dem tillgång till arbete och utkomst.
Men det afgörande skälet för dylika sysselsättningars tillgripande är till
slut, att dessa arbeten, som upptaga mångas verksamhet, varit oumbärliga
vid de större fängelserna, enär utrymmet och andra omständigheter icke medgifvit,
att en hvar fånge kunnat undervisas i och sysselsättas med den slöjd eller
det yrke, som mest öfverensstämt med hans anlag och öppnat bästa utsigten för
hans framtid. Men i ett stort fängelse är blotta sysselsättningen i och för sig
en vigtig sak, ty här om någorstädes är det en sanning, att »fåfäng gå lärer
mycket ondt»; alla böra derföre hafva arbete, det är den första fordran, och
arbetet måste vara sådant, att det icke utesluter möjligheten att öfvervaka
ordning och disciplin och sålunda verkar menligt på arbetarena, detta är
den andra fordran; och först derefter kommer den fordran, att arbetet bibringar
arbetaren sådan skicklighet och färdighet, som bäst betrygga hans
utkomst, när han lemnat fängelset. Så måste, enligt min tanke, saken ses
i stort. Har det visat sig att t. ex. bergsprängning och i allmänhet arbete
utom fängelset varit för ordningen och disciplinen bland fångarne ofördelaktigt,
då hade sådan sysselsättning bort undvikas, men endast såvida någon
annan icke sämre sysselsättning kunnat påfinnas. Har dylikt arbete utom
fängelset derjemte befunnits medföra dyrare bevakningskostnad, än som ersatts
genom arbetets afkastning, så hade det varit ett ytterligare skäl att från
slikt arbete afstå; men först och sist har den ofvan antydda satsen måst
gälla, att sysselsättning är hufvudsaken, och den ur ofvanangifna synpunkter
sämst ansedda sysselsättningen har dock varit bättre än ingen.

Detta om de arbeten inom fängelserna, emot hvilka anmärkning blifvit
gjord, och hvad om dem nu blifvit yttradt åsyftar ej att förringa önskvärdheten,
att för de obestridligt gagneliga sysselsättningarnes utbredande
bland fångarne och för undanrödjande af befintliga hinder deremot, såsom
otillräckliga och olämpliga lokaler, de frie yrkesidkarenas anspråk att undslippa
en skadlig täflan o. s. v., allt bör göras, som kan göras. Ditåt måste
reformerna inom denna gren af fångvården oaflåtligen syfta.

Yi komma nu till den vigtiga frågan om fördelningen af den afkastning,
fångarnes arbete lemnar. Hos oss verkställes, såsom bekant är, denna
fördelning på det sätt: att V? tillfaller fängelseföreståndaren, Va fången,
som utfört arbetet, Ve bevakningspersonalen och Ve fängelsets besparingskassa.
Denna anordning har blifvit klandrad och ej mindre fängelseföre -

ståndarens rätt i detta afseende än ock fangens ifrågasatt. Att den icke
destomindre under närvarande förhållande har sitt berättigande, hvad fängelseföreståndaren
beträffar, lärer likväl icke kunna bestridas. Så länge
fängelseföreståndaren anskaffar arbetet och sjelf förskjuter eller skaffar enskild
person, som förskjuter förlaget, kan hans anspråk på skälig vinst af
detta förlag icke tillbakavisas. Äfven för fångens rätt till hans andel finnas
skäl, som hafva sin grund om icke i rättvisan, derest fången betraktas såsom
i detta afseende rättslös, likväl i klokheten. En författare säger:
»fångarbete blifver dåligt arbete, om det icke på något sätt uppmuntras”.
Hos dessa menniskor, om hos några, är naturligen sjelfviskheten, egennyttan
de mäktigaste driffjedrarne till verksamhet. Man tänker, när straffarbete
nämnes, att det är ett arbete, som med yttre tvång pådrifves och
att straffet deri består. Tanken är riktig, men han motsvaras icke af verkligheten,
åtminstone icke i våra dagar. Jag kan ej erinra mig, att i något
land straffarbetet saknar all uppmuntran. Äfven der vid klassifikationen
af fångar föreskrifves, att de i den lägsta klassen icke få några flitpenningar
för arbetet, är detta förhållande ett undantag från regeln och på visst
sätt en uppmuntran för dessa fångar att ställa sig så, att de slippa ur
denna klass och få flytta upp i en högre, der arbetet belönas. Så
klart än rättskänslan bjuder, att förbrytaren bör med sitt arbete godtgöra
Staten kostnaden för kläder, föda och husrum, den han genom sitt brott
tillskyndat Staten, ja att han till och med borde med detta sitt arbete söka
afplana sin skuld till dem bland hans medmenniskor, dem han beröfvat deras
egodelar eller skadat till helsa och krafter eller hvilkas stöd och hjelp
han med mordisk hand bragt om lifvet, måste dock denna känsla dagtinga
med klokheten, afpruta på sin rätt för de högre ändamål, dem vår tid
sträfvar att uppnå med fångvården, när denna, öfvergifvande vedergällningens
straffgrund, söker att förbättra brottslingen och återförvärfva honom
åt samhället. Ty skulle straifmakten skoningslöst med hot och våld tvinga
den straffskyldige att arbeta och åter arbeta utan att skilja mellan den
villige och motvillige arbetaren, utan att uppställa något lockande mål för
den lydige och flitige, så skulle snart fruktansvärdt nog alla eller de fleste
blifva motvillige eller olydige, och det skärpta straff, ett sådant förhållande
ådroge dem, endast skärpa deras onda sinnelag, så att de komme att lemna
fängelset med sinnet uppfyldt af hatets och hämndens känslor, i stället för
att deras sinne, under behandlingen i fängelset mildradt och förädladt,
deras vilja, renad och stärkt i sin riktning till förbättring, vid afskedet
från fängelset borde ingifva hopp om ett nytt, otadeligt lefverne. Jag
skulle derför nästan vilja påstå, att detta uppmuntringssystem är ett oeftergifligt
vilkor för framgången af det fångvårdssystem, nutiden så lifligt omfattar.

100

Men derföre, att det under närvarande förhållanden lean försvaras,
att fängelseföreståndaren njuter andel i fångarnes arbetsförtjenst, är det ej
sagdt, att nämnda förhållanden böra fortvara; och derföre, att det svårligen
och icke utan betänkliga olägenheter låter sig göra att helt och hållet förneka
fångarne all andel i deras arbetsförtjenst, är det icke någon nödvändighet,
att denna andel skall förblifva densamma, som den nu är, och framför
allt icke, att användningen af de sålunda förvärfvade medlen skall
tillåtas förblifva likadan, som den hitintills varit.

Hvad nu först beträffar det förhållandet, att fängelseföreståndaren åtnjuter
andel i fångarnes arbetsförtjenst, medför detsamma flera olägenheter.
Jag har redan påpekat den, att fängelseföreståndaren derigenom har ett
slags intresse att motverka införande af en vidsträcktare undervisning för
fångarne, emedan detta icke kan ske utan minskning i deras arbetstid och
i deras arbetsförtjenst och följaktligen i hans andel af nämnda förtjenst.
En annan olägenhet är den att, då fängelseföreståndaren njuter andel i
arbetsförtjensten, han också har interesse deri, att för fångarne väljes sådant
arbete, som gifver största förtjenstem utan afseende på om arbetet uppöfvar
fångarnes själs- och kroppsförmögenheter och gör dem skickliga i
sådana yrken och färdigheter, som kunna underlätta deras utkomst, när
de lemnat fängelset. Men vill man på dessa och andra goda grunder
frånkänna fängelseföreståndaren andel i arbetsförtjensten, så måste man på
samma gång befria honom från skyldigheten att anskaffa arbete och förlägga
detsamma samt tillika genom lönens förhöjande godtgöra den minskning
i inkomst, som borttagandet af en sådan sportel förorsakar. Detta
åter lärer ej kunna försiggå på annat sätt, än att Staten mellankommer
och antingen sjelf anskaffar och förlägger de arbeten, med hvilka fångarne
sysselsättas, eller ock anskaffar annan arbetsgivare och förläggare, alltid
med tillbörligt afseende ej mindre på arbetenas lämplighet att uppöfva
fångarnes anlag och dana dem till skicklighet i sådana slöjder, som egna
sig till försörjningsmedel för framtiden, än ock på de fria yrkesidkarnes
anspråk att icke förtryckas i en ojemn täflan med arbetare, som födas,
klädas och herbergeras på det allmännas bekostnad. Det äfventyr att göra
förluster, hvarför Staten härigenom skulle blottställa sig, mister icke så
litet af sin betydelse, när man erinrar sig, huru, å ena sidan, tillfälle ej
lärer saknas, framdeles mer än nu, att finna entreprenörer för arbetena inom
de större fängelserna, äfven om vid sådana entreprenaders afslutande större
afseende än hittills måste göras på arten af de sysselsättningar, till hvilka
fångarne skola användas, och deras lämplighet att utbilda arbetsdugligheten
hos fångarne, och, å den andra sidan, hvilka ansenliga behof af handtverksarbeten,
Staten har att fylla t. ex för krigshärens beklädnad och utrustning, för fån -

101

garne och för fängelserna in. in. Det betänkligaste härvid är, om det nämnda entreprenadväsendet
skall behöfva vidare utsträckas. Detta medförer nemligen alltid
i större eller mindre mon vådor för tukt och ordning inom fängelset bland
fångarne och skadligast är det, när på en gång inom samma fängelse arbeten
utföras för kronans och för entreprenörs räkning. Det vållar merändels
split och afund fångarne emellan och missnöje med befälet, som bestämmer,
hvilka fångar skola arbeta hos entreprenören och hvilka för kronans
räkning. Dertill kommer olägenheten af att entreprenörens fria biträden
skola arbeta tillsammans med fångarne eller i bredd med fängelsets bevakning
hafva uppsigt öfver arbetena och arbetarena. Det har alltid varit
en svår uppgift för fångvårdsstyrelsen att ordna dessa förhållanden, men
några årtiondens erfarenhet har lemnat många lärdomar. En ny svårighet blifver,
att i följd af er. sådan statens förläggareverksamhet strid ofta nog lärer komma
att uppstå mellan klok fångvård och sparsam hushållning med statens medel, ty
ett oklokt beslut i fångvårdshänseende, som leder till synbar besparing,
undgår granskande revisorer, då förökning i en utgiftspost af statsmedlen,
huru nyttig den än må vara, leder till anmärkning och tadel: och huru
mycket vådligare kan dock ej det förra vara, hvilka med penningar oersättliga
skador kan det icke medföra för samtid och framtid? Det finnes väl
icke något samhälle, som med insigt af dessa förhållanden, skulle föredraga
eu usel fångvård för godt|pris|framför“enf god om den ock blifver dyrköpt.

Äfven bestämmandet af måttet för den andel, fången bör njuta i
vinsten af det arbete, han åstadkommit, är ej lätt att bestämma. Mycket
beror dervid på sättet för dessa medels framtida användning, när fången
lemnar fängelset. Det torde framdeles yppa] sig lämpliga tillfällen att
härom vidare tala.

Om nu af ofvananförda skäl fängelseföreståndarens andel i fångarnes
förtjenst bör försvinna, följer af närbeslägtade skäl, att jemväl fängelsebevakningens
lott i sagda förtjenst bör dela samma öde. Att fängelsets sparkassa
undfår någon ringare del af dessa medel medförer deremot icke några menliga
följder, alltid förutsatt att kassan klokt och ändamålsenligt användes.
På omfånget af de behof, densamma anses böra tillgodose, lärer få bero,
huru stor kassans del i arbetsförtjensten börjblifva.

Dr 0:s skildring af den frigifne fångens ställning, när han lemnat
fängelset och ”utan huld och skydd, som emottager honom, skall försöka
att skaffa sig årlig utkomst i verlden/är lika! väl genomförd somgripande
och sann. Dr O. finner orsaken till alla dessa den frigifne fångens motgångar
och yvedervärdigheter väsendtligen f i lagens »grymma» stadgande om
förlust af medborgerligt förtroende. Men innan gen så sträng beskyllning
göres emot lagstiftningen, kan det förtjena attf tillses, huru och på hvilket
sätt detta lagens stadgande tillkommit. Är det en hårdhjertad,

102

hämdlysten lagstiftare, som satt sig att skrifva denna lag för att hämnas
på den förhärdade brottslingen? Nej, samma räddhåga och motvilja hos
den stora allmänheten, hvilka enligt ofvanberörda skildring öfverallt möta
och tillbakastöta den irrande frigifne fången, är det som skrifvit denna
lag eller, tydligare uttryckt, det är för att lugna denna allmänhetens misstrogna
sinnesstämning emot den en gång fallna brottslingen, som lagstiftaren
stadgat nämnda straffpåföjd, på det att det skulle blifva säkert, att icke
litet hvar kunde varda utsatt för att ovetande i sitt hus eller i sitt arbete få
emottaga personer, som tillbragt någon tid i fängelse och derföre, enligt allmänhetens
dom, vore för alltid förtappade varelser. År sålunda lagen grym,
så är det derföre att allmänna sinnesstämningen emot den straffade brottslingen
varit och är grym. Kan det då antagas, det den förras afskaffande skall borttaga
den senare? Icke på en gång åtminstone. Försvunne lagen, så inträdde
en ökad misstänksamhet i stället, så länge förutnämnda sinnesstämning vore
herrskande, och det kunde hända, att denna misstänksamhet komme att taga
äfven den oskyldige för skyldig, den välfrejdade för vanfredad, endast af farhåga
att den fruktade brottslingen skulle gå henne ur händerua, Således är
det denna sinnesstämning som skall bearbetas, så att den låter sig ledas
af försoningens och menniskokärlekens ande, och till en slik bearbetning äro
skrifter af det slag som Dr 0:s nu anmälda serdeles lämpliga, hvilket varit
ett ytterligare skäl för mig att i min mou söka sprida kännedom om densammas
innehåll. Summan af det anförda blifver alltså, att, om ock upphäfvande
af lagstadgandet rörande förlust af medborgerligt förtroende skulle
ifrågasättas — hvaremot ett annat väsendtligt hinder möter, nemligen det,
att meranämnda stadgande ensamt bestämmer begreppet vanfrejd, hvilket
har en vidtomfattande betydelse så inom grundlagarnes och allmänna lagens
som ock inom näringslagstiftningens område — kunde af en sådan lagförändring
knappast någon önskelig verkan genast förväntas. Deremot synes
det mig förtjena att betänkas, huruvida icke det nu stadgade minimum af
tid för förlust af medborgerligt förtroende, nemligen fem år, skulle kunna
något nedsättas, så att här likasom i lagens öfriga straffbestämningar en
större latitud infördes. Det kan finnas tillfällen, då äfven den starkaste
fördom emot en straffad brottsling skulle kunna åtnöjas, om tiden för
dennes vanfrejd vore inskränkt till ett eller två år. Deremot bör viss tids
vanfrejd aldrig utsträckas öfver tio år, såsom nu är stadgadt.

Hvad jag här ofvan yttradt om den vränga sinnesstämningen mot
frigifna fångar innebär icke en förebråelse, endast framställningen af ett
beklagligt förhållande. Detta har ock sin goda förklaringsgrund ej allenast
i den äldre lagstiftningen med sina skamstraff af flera slag utan ock i
våra fängelsers och så kallade korrektionsanstalters usla beskaffenhet i äldre tider.

103

Om den väsendtliga förbättring, ensamhetsfängelserna medfört, i det de åtminstone
bevara fångarne oförsämrade, har allmänheten ännu icke tillräcklig
kännedom, och om de äfven vinna en sådan, återstå dock våra gemensamhetsfängelser
och kronoarbetskorpsen, hvilka thy värr ännu icke kunnat
förvärfva sig ens ryktet att skydda fångarne emot försämring. En vakuad uppmärksamhet
på fängelseväsendets tillstånd och deraf följande nitälskan från
begge statsmakternas sida att upphjelpa dessa anstalter till den ståndpunkt,
vår tid fordrar och samlad erfarenhet gör möjlig, skall blifva ett ytterligare
och kraftigare medel att bearbeta allmänhetens sinnesstämning emot fallna
och straffade medinenniskor, som visat stadgadt uppsåt att bättra sig och
såsom nyttiga samhällsmedlemmar söka återgälda hvad samhället för dem
uppoffrat.

D:r O. egnar en serskild framställning åt de benådade och friqifne
lifstidsfångarnes vanliga öden. Äfven denna skildring är sann och varm.
Såsom förklaring till någon del af desse benådades uppgifna täta återfall till
brott tillåter jag mig erinra om det antydda förhållandet, att ett ganska
ringa brott kan medföra den benådades återsändande till lifstidsfängelsets
fortsättning. Benådningsresolutionen stadgar slik påföljd för »brott, som
störa allmänna säkerheten». Till sådana räknas snatteri af obetydligaste
värde, våld å person äfven af lindrigare art o. s. v. För att rädda dessa
olycklige från de vådor, för hvilka det visat sig, att de äro utsatte, och i
ändamål att på samma gång bereda staten en ekonomisk vinst har, såsom
ofvan är visat, D:r O. uppstält ett förslag, som sålunda korteligen kan
återgifvas: då hvarje manlig lifstidsfånge i medeltal förorsakar Staten
en utgift af omkring 110 R:dr 27 öre årligen, skulle det vara en ekonomisk
vinst, om lifstidsfångar, som genom ett pålitligt uppförande under
en längre följd af år visat sig förtjente af benådning, i stället för att
öfverföras till klassen af försvarslöse fångar, dömde till allmänt arbete,
bortackorderades i tjenst hos ordentlige husbönder, helst i landsorten, der
de dock borde endast undantagsvis åtnjuta full frihet, men enligt regeln en
viss tid stå under sträng polisuppsigt eller tillsyn af någon för ett°sådant
uppdrag inom orten enkom antagen person. För 50—75 R:dr, eller vid pass
hälften af hvad underhållet för försvarslös fånge kostar, borde en sådan lifstidsfånge,
i synnerhet om han egde slöjdskicklighet, kunna sålunda bortackorderas.
En annan utväg att bereda plats för benådade lifstidsfångar vore,
om genom en förening af enskilde personer serskilda Asyler eller Hem för
dylika frigifne kunde i någon från stadslifvet aflägsen ort upprättas, hvarest
de benådade under åtnjutande af viss begränsad frihet egde verkligt försvar
och kunde under tillsyn af föreningens agenter på lämpligt sätt sysselsättas
med åkerbruks-arbeten.

104

Detta förslag har hos mig uppväckt allvarsama betänkligheter, både
i formelt och inaterielt hänseende. Sålunda är först och främst svalt att
inse, huru en fånge, som blifvit benådad, med vilkor att i vissa år hållas
till allmänt arbete, skall kunna lagligen bortackorderas till enskild person
eller inrättning, i begge fallen till enskildt arbete. Och vidare om formen
för benådningen ock ändrades, så att sagda vilkor komme att försvinna, icke
kan väl i dess ställe insättas ett sådant som det, att den benådade skall
vara underkastad påföljden, att blifva på i fråga stälda sätt bortackorderad?
Om åter vid benådningen icke något vilkor fästes, och den benådade följaktligen
förklaras helt och hållet fri, icke kan han väl sedan bortackorderas
på Statens bekostnad? — Denna omständighet, att Staten skall bekosta
bortackorderingen, gifver dessutom åt en sådan åtgärd det vilseledande utseendet
af en pensionering, på hvilken förmons åtnjutande den benådade
lifstidsfångens föregående gerningar väl icke grundlagt något giltigt anspråk.
All tanke på den föreslagna bortackorderingen, så vidt densamma skall med
statsmedel betalas, måste alltså öfvergifvas. Men om en lifstidsfånge, som frigifves
utan det nämnda vilkoret, att någon tid hållas till allmänt arbete,
och detta vilkor kunde i så fall vara onödigt — hade under fängelsetiden förvärfvat
och sparat några medel, med hvilka inackorderingen kan bekostas, skulle
nog detta sätt att skaffa honom skydd och vård, om medlen också icke medgåfve,
attdet kunde räcka mer än ett eller annat år, vara att föredraga framför det oförståndiga
bruk, de benådade vanligen göra af sina besparingar. Detta vore således
en lämplig inskräkning att föreskrifva i sammanhang med tillåtelsen för
fangen att undfå andel i den inkomst, han med sitt arbete beredde Staten.
När en sådan ordning kunde komma till stånd, återstode att pröfva hvilkendera
arten af inackordering, hos enskilde husbönder eller i asyler, som under
tiden möjligen blifvit bildade, borde väljas; och detta val finge då bestämmas,
efter de fördelar, det ena eller andra bortackorderingssättet^ erbjöde.
I fråga om tillsynen öfver de bortackorderade, der sådan ansåges
nödig, komme väl asylen att bereda den största tryggheten.

Efter den af senaste Riksdag beslutade och af Kongl. Maj:t sedermera
faststälda förändrade lydelse af de §§ i 20 Kap. Strafflagen, hvilka
handla om itererad stöld, skall utan tvifvel antalet af de till straffarbete
på lifstid dömde komma att minskas. —

Tredje serskilda orsaken till återfall i brott skulle vara den, att unge
förbrytare (under 20 år) för närva ande måste undergå en bestraffning, likartad
med den för de äldre bestärala, i stället för att underkastas en speciel
straffbehandling i serskilda för dem afsedda förbättringsanstalter.

105

D:r O. erinrar härvid till en början om Strafflagens stadgande, att
barn under femton år, som öfverträdt lagen, skall antingen med aga rättas
eller insättas i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång dertill finnes, men
tillägger, att som slik tillgång i vårt land nästan alldeles saknas, blifver
aga det egentliga straffet för dylika brottslingar. Såsom bekant är, finnes
verkligen några dylika uppfostringsanstalter, exempelvis att nämna •Prins
Carls inrättning för vanvårdade barn» — numera förlagd till Gålön, — Råby
räddningsinstitut i Skåne med flera; men, med undantag af ett par fall,
som jag bort uppgifvas, bar aldrig, så vidt mig kändt är, någon domstol
dömt barn att insättas i uppfostringsanstalt. Skälet dertill är uppenbarligen
det, att lagstiftaren icke tillkännagifvit, hvilka så beskaffade inrättningar
finnas, till hvilka barn kunna dömas. De nämnda uppfostringsanstalterna
äro af mera enskild natur och hafva alltför litet utrymme för att
kunna emottaga flera barn, än sådana, som för värnlöshet och mindre vanarter
af fattigvårdsstyrelserna dit införskaffas.

Här förefinnes uppenbarligen en stor brist, som behöfver afhjelpas.
Yi hafva blifvit vana bär i hufvudstaden, under de senare åren, att tidt
och ofta se inför stadens domstolar hela tjufband af minderåringar, af
hvilka några under ransakningen hållas i häkte, andra, som ega någon
omvårdnad af föräldrar, anhörige eller menniskovänner, fått vistas på fri
fot. Hvad uträttar på dylika agan så tillämpad, att de näpsas och släppas?
Olyckskamraterna samlas snart åter, trösta och uppmuntra hvarandra samt
lägga råd om nya brottsliga företag. I deras hem, om de hafva något, mötas de
kanske ofta nog med lika tröst och uppmuntran från föräldrar, hvilka
möjligen än lärt dem de första handgreppen i tjufvens yrke, än drifvit dem ut att
med tiggeri och snatteri samla medel till lätjans lisande eller det omåttliga
dryckenskapsbegärets tillfredsställande. Att ingripa för att afvärja följderna
för framtiden af detta fasaväckande förderf är rent af en sjelfförsvarets
pligt för Staten, på samma gång som här öppnar sig ett det tacksammaste
fält för den sanna och oförvillade menniskokärlekens verksamhet.
Här är frågan icke att med tanklöst gifna allmosor köpa sig från eländets
åsyn, utan att angripa eländet i sin rot, taga hand om de förderfvade barnen,
vårda och uppfostra dem med allvar, lära dem arbetet och att rätt
uppskatta detta, icke såsom en tunga för arbetaren, utan såsom skapande
dennes varaktigaste tillfredsställelse. Af det anförda synes, att frågan
gäller något, som för staten är en pligt, för menniskokärleken åter
en af de skönaste uppgifter, för hvilka han kan verka. Åt hvilkendera, åt
Staten, eller åt enskilda personer eller föreningar, bör denna angelägenhet
anförtros? Åt begge i viss mening, ty Staten kan ej öfverlåta på en annan
Just,.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 14

106

någon sin pligt utan att fortfarande hålla hand öfver att pligten fullgöres.
Nu vittnar likväl all erfarenhet, att dylika inrättningar, när de anordnas
omedelbart af Staten, blifva dyrare och lemna icke lika goda resultat som
de af enskilda personer eller föreningar anordnade. I ett land som vårt,
der kapital och företagsamhet äro jemförelsevis ringare, än i de rikare länderna,
och der allmänheten vant sig att se Staten gå i spetsen för företag
af vida mer enskildt natur, än detta skulle blifva, synes det dock vara
nödvändigt att Staten gör början. Staten har ock framför de enskilda fördelen
af att ega jordegendom i alla landskap, hvarest anläggningar af
förevarande slag kunna ifrågakomma. Dervid skulle ock, såsom D:r O. antyder,
Staten måhända endast behöfva upplåta jord och med lån understödja
företaget. Men huruledes än första anläggningen åvägabringas, skall Staten
alltid komma att öfvervaka organisationen och skötseln af inrättningen
samt i en eller annan form bidraga till underhållet af der intagna personer.

Men ej blott frågan om hvem som bör inrätta dessa uppfostringsanstalter,
besvaras olika: stridiga meningar hafva ock uttalat sig om sättet
för deras ordnande, eller huruvida så stora kolonier, som de omtalta
Franska, eller flera och mindre skola inrättas. Denna tvist, som redan
länge fortgått i utlandet, har äfven blifvit öfverflyttad till vårt land.
D:r O. förordar få och stora kolonier efter franskt mönster och antager, att
i vårt land tre sådana, bland dem en i de norra orterna, skulle vara ett
tillräckligt antal för gossar och två för flickor. En motsatt åsigt framställes
af en annan författare*) med dessa ord: »små korrektionsanstalter i orterna,
»så att långa transporter kunde undvikas och fångarne utan behof af stark
»bevakning sysselsättas i fria luften med landtmanna- och andra arbeten,
»är hvad som torde närmast motsvara behofvet här i landet. — — Vi
»skulle knappast tro, att de franska åkerbrukskolonierna borde hos oss ute»slutande
tagas till mönster. De äro med sina stora massor, sin egendom»liga
disciplin och sina starka eggelser för hederskänslan beräknade på just
»de egenskaper, som äro utmärkande för det galliska folklynnet. Ju enklare
»formerna blifva, ju mer de erinra om den svenska bondstugan eller arbets»heinmet,
desto bättre skola de lyckas hos oss». Sist anförda mening synes
mig hafva mycket för sig, bland annat det, att kunna genomföras
utan vidlyftig förberedelse och med mindre kostnad. Hvilketdera systemet
på längden biifver det prisbilligaste må lemnas oafgjordt. Det är
endast genom försök och derpå samlad erfarenhet, som afgörandet af en
dylik tvistefråga ytterst kan grundas; och det är dervid icke nog att bygga
på andra länders erfarenheter. Folklynnen och förhållanden äro så olika,

*) T Samtiden, veckoskrift för politik och litteratur, utgifven af C. F. Bergstedt, n:o 48 för
den 2?» November 1872.

107

att endast den egna erfarenheten blifver tillförlitlig. Det vore ej omöjligt
att begge systemen kunna komma att befinnas användbara på olika orter,
det ena för de större städerna, det andra för de mindre och för landsbygden;
men att här vidare upptaga meningsskiljaktigheterna i detta ämne och
söka uppställa eu i enskilda drag utförd plan till ifrågavarande uppfostringsanstalter
skulle leda till alltför stor vidlyftighet utan motsvarande nytta,
då den bästa ledning i sådant afseende är att finna hos författare, som
serskildt sysselsatt sig med detta ämne.

Hvad hittills är yttradt, hänför sig hufvudsakligen till förbrytare under
15 år och till sådana som, ehuru äldre, dock blifvit dömde till två ars
straffarbete och derunder, således till dem, som, enligt D:r 0:s uppgift, i
Frankrike skulle intagas i »colonies agricoles», icke i »colonies correctionelles»,
om hvilka sistbemälde unge förbrytare, d. v. s. de som, ehuru ännu
icke 21 år gamla, likväl blifvit dömde till straffarbete för längre tid än
två år och således, enligt våra lagar för straffs verkställande, skola till
gcmensamhetsfängelserna försändas. Om dessa återstår nu att tala.

Redan i Kongl. Maj:ts förr åberopade nådiga proposition till 1871
års Riksdag hette det, att »trängseln inom nuvarande straffarbetsfän»gelserna
(gemensamhetsfängelserna) medförde en annan ganska väsent»lig
olägenhet — — den nemligen att yngre, för första gången sak»fälde
— — måste inom ifrågavarande fängelser natt och dag sarnvistas
»med äldre, lastbare, för gröfre och vanfrejdande brott förnyade gånger
»dömde personer. Inom hvarje logement måste hållas förvarade så många
»fångar, utrymmet medgåfve, eller från 40 till 140 förbrytare i ett och
»samma rum. Sådant ständigt umgänge ej blott ökade straffets tyngd för
»fånge af förra slaget, utan utsatte honom ock för faran att under fängelsetiden
moraliskt förderfvas. Den ännu cj moraliskt förlorade fången-----

»befunne sig i gemensamhetsfängelset uti en synnerligen vanlottad ställ»ning,
i jemförelse med de till straffarbete för två år eller kortare tid döm»de,
för hvilka Staten genom de med dryg kostnad anskaffade cellfängel»serna
beredt tillfälle att utstå straffet utan att tvingas till gemenskap med

»andra fångar och utan äfventyr af framtida förderf.----Icke endast

»den brottslige individen ådroges genom denna straffbehandling ett djupare
»lidande, än lagen afsett; samhället sjelft hade ock deraf skada, enär det
»genom denna sin anordning onekligen ökade antalet af dem, som för hela
»deras lif ginge förlorade och blefve en börda för det allmänna». — —

På nu anförda grunder, hvilkas framställning på ett förfärande sätt
blottat tillståndet i gemensamhetsfängelserna och det trängande behofvet
af dessas snar omskapande till någonting bättre, påyrkas inrättandet af
ytterligare ett gemensamhetsfängelse, »på det att», bland annat, yngre, för

108

»första gången sakfälde förbrytare och andre, för icke vanfrejdande brott
»dömde, för hvilka straffarbete i nuvarande gemensamhetsfängelser med»förde
en af lagen icke afsedd skärpning, måtte kunna fullgöra straffarbetet
»utan att derigenom betagas utsigt att, att efter utståndet straff, i det fria
»samhället kunna sig ärligen försörja». —

I samma handling uppgifves, att antalet af sakfälde inom den angifna
kategorien vore ganska betydligt. Vid slutet af år 1869 befunnos
bland straffarbetsfångar af mankön på viss tid inom gemensamhetsfängelserna
förvarade 96 personer i ålder mellan 14 och 20 år och ej mindre
än 369 under 26 år. Bland derstädes vid samma tid förvarade personer
voro 185, hvilka blifvit dömde för icke vanfrejdande brott, såsom subordinationsbrott,
delaktighet i upplopp, våld å person m. m.

Uti meranämnda Kong!, proposition föreslogs ett nytt gemensamhetsfängelse,
som kunde rymma 400 fångar, der fångarnas behandlingssätt skulle
blifva i vissa hänseenden olika mot det, som nu tillämpas i gemensamhetsfängelserna.
Sålunda skulle fångarne, som under dagarna i mindre fördelningar
och under tillsyn af vaktare liölles till gemensamt arbete, deremot
under nätterna och på de fristunder, som ej upptoges af undervisning och
gemensam läsning, i närvaro af bevakning, hållas skilde från beröring med
hvarandra i mindre s. k. nattceller, hvar fånge för sig. »Härigenom före»bygdes
icke allenast den lastbara gemenskapen emellan fångarne, som,
»äfven med iakttagande af sorgfällig tillsyn, icke kunde i de gemensamma
»sofrummen förekommas, utan fångarne blefve jemväl förhindrade från de
♦skadliga samtal om föregående äfventyr och planer till nya brott, till
»hvilka hvilotimmarne i de gemensamma sofrummen lemnade tillfälle».

Riksdagen biföll det begärda anslaget för ett dylikt fängelse, hvilket
är detsamma, som, förut omnämndt, nu är under inredning och snart lärer
blifva färdigt vid Nya Varfvet, straxt utanför Göteborg. Härigenom är
sålunda en kännbar brist i fängelseväsendet på god väg att undanrödjas.
Att denna var den, som först borde påtänkas, förefaller naturligt, då det
gälde att från sedlig förstörelse söka rädda ungdom, den Staten i sina fängelser
höll innestängd. Men närmast i ordningen att räddas bör den ungdom
komma, om hvilken här ofvan talades, som väl icke i allmänhet hålles
i fängelse men dock begått brott, och som, lemnad utan närmare omvårdnad,
skall på ett fruktansvärdt sätt föröka fångantalet i sist omförmälda
och derefter i de högre åldersklasserne inom förbrytareskrået.

Den fjerde bland de serskilda orsakerna till återfall i vissa brott är,
enligt D:r 0:s åsigt den, att straffarbete, såsom detta straff nu verkställes,
icke medför er tillräckligt afskräckande verkan.

109

Förf. förklarar det vara naturligt, att Staten gifver fångarne tillräcklig
kost, nödiga kläder, sängkläder och värme under den kallare årstiden;
men, säger han, Staten kan härvid gå för långt, gifva fångarne mera
och bättre förnödenheter, än den frie ärlige arbetaren under vanliga förhållanden
mäktar att sjelf förskaffa sig och, der detta sker, förlorar straffet en
del af karakteren utaf lidande, som det måste ega för att afskräcka. I
afseende på beklädnad och husrum — fortfar Förf. — är väl sörjdt för
fångarne, men, bristen på nattceller för dem i gemensamhetsfängelserna
är att beklaga. På sätt redan är anmärkt, har denna brist länge varit af
vederbörande insedd, och afhjelpandet af densamma är jemväl i verket satt. Att
nödiga medel till detta ändamål skola beviljas, bör vara att vänta, och derefter
är det endast den för byggnader eller ombyggnader och inredningar vid de
nu varande fängelserna erfoderliga tid, som behöfver afvaktas, för att denna
brist skall befinnas undanröjd.

Beträffande nu den af Förf. härofvan uppstälda allmänna måttstocken
för fångarnes förnödenheter nemligen, att dessa icke få vara flera eller bättre
t i n dem, den frivillige arbetaren under vanliga förhållanden mäktar förskaffa
sig, låter den nog höra sig såsom en uttalad grundsats, men den
är dock alltför obestämd. Hvad mäktar en fri, ärlig arbetare under
nämnda förhållanden förskaffa sig i förnödenhetsväg? Den frågan i sin
nakenhet lärer hvarken Förf,, ej heller någon annan kunna besvara; ty i
verkligheten visar det sig, att den ene frie arbetaren kan hafva en god
och tjenlig bostad, hel och ren klädnad och tillräcklig föda, en annan
under samma förhållanden bo i en jordkula eller en förfallen, illa ombonad
stuga, bära tiggarens drägt och lefva på dennes kost. Från hvilkendera
af dessa skall måttstocken tagas? Naturligtvis från den senare, om det är
härutinnan den afskräckande egenskapen af straffet skall sökas, Men så
vidt jag erfarit, plägar icke någon civiliserad".stat i våra dagar inhysa de
personer, hvilka beröfvats den personliga friheten, i jordkulor eller hofälliga
byggnader eller kläda och föda dem så som de sämsta bland frie arbetare
äro klädde och födde. Det är således möjligt att gå för långt äfven
i den riktningen. Och hvad Förf. ordar om det ogynsamma intryck, fångarnes
rikliga utspisning skulle göra på allmänheten, och om de afundsamma
blickar, med hvilka den fattige frie arbetaren betraktar fångkosten,
torde icke förtjena mycket större afseende, enär först och främst den stora
allmänheten icke lärer ega så noggrann kännedom om utspisningen inom fängelserna,
och för det andra det väl torde få anses omöjligt.att uppgöra en spisordning
så, att icke någon — och alltid den som ingen spisordning har —
skall med afund betrakta hvad andra åtnjuta. Förf. antyder ock, att det
goda kosthållet inom fängelserna kunde nästan förleda den utanför varande

110

fattige frie arbetaren att utbyta sin lott emot fångens. Ja, man har sett exempel
på att i hård tid personer sökt göra sig förtjenta att intagas i fängelserna
för att få husrum och föda, likasom att gamla fångar uttryckligen förklarat
sig föredraga fängelset framför friheten. Sådant hörer likväl till de
ytterst sällsynta undantagen, som sannolikt skulle inträffa, huru tarflig än
spisordningen vore, så snart han vore bättre än ingen, huru bofälligt än
fängelset vore, så snart det erbjöde företräde framför den bara himlen till tak
och frusna jorden till bädd under den kalla årstiden. Jag förnekar således
icke Förf:s uppgift, att det sätt, hvarpå fångarne i vår tid och vårt land
herbergeras och bespisas, väcker afundens känslor hos den fattige, ärlige
arbetaren, men jag håller före, att äfven den inskränkning, Förf. förordar
synnerligast i fångarnes utspisning, icke skulle undanrödja en slik afund
eller med andra ord, att den måttstock för fångarnes utspisning Förf. velat
hemta från de fattige, frie arbetarenas lefnadsordning är, såsom sagdt
blifvit, alltför obestämd, eller, om densamma ock kunde blifva tillräckligt
bestämd, i min tanka, ändock icke borde antagas, för så vidt densamma
komme att menligt inverka på fångarnes helsa och krafter, ty den skulle
då motarbeta de andra och högre mål med fångarnes behandling under
strafftiden, som vår tid antagit i stället för den redan utdömda afskräckningstheorien.
Förf. har i början af sin skrift och sedermera på otaliga
ställen i densamma visat sig omfatta förbättringstheorien, och denna skulle, så
vidt jag förstår, alltför illa uppfattas och tillämpas, derest fångarnes helsa
genom svält och annan vanvård undergräfdes eller just de arbetskrafter
nedsattes, den arbetslust förtrycktes, med lyvilka fångarne, när fängelsets
portar öppnas, skola i det fria samhället tillkämpa sig ärlig utkomst, för
de flesta ett oundgängligt medel för ett förbättradt lefverne.

Skall man alltså, med blicken fäst jemväl på fångarnes förbättring,
för dem uppgöra en utspisningsordning, så måste man se sig om efter
eu bättre måttstock i detta afseende, än den Förf. uppstält. En sådan
finnes i den utan tvifvel riktiga grundsatsen, att det åligger Staten vid
behandlingen af de samhällsmedlemmar, han för sitt högre ändamål
funnit nödigt beröfva den ''personliga friheten och tagit i sin vård, att tillse,
det dessa så vårdas, herbergeras, klädas och födas, att de icke taga skada,
vare sig till själ eller kropp.] jMen*äfven“med denna riktigaj^grundsats
till utgångspunkt är och blifver det alltid en högst vansklig sak att, —
hvad nu egentligen är i fråga — för nämnde fångar uppgöra en i alla afseenden
fullt lämplig och ändamålsenlig utspisningsstat. Den skall erbjuda
sund och tillräcklig föda åt tusentals personer från alla delar af riket, ur
de olika samhällsklasserna, med mycket olika lefnadsbehof och vanor,
hvilken föda tillika skall vara så prisbillig som möjligt. Följden måste blifva,

111

att denna stat alltid kommer att anses riklig för somliga, tarflig för andra,
allt efter deras behof och vanor. Det bör då icke väcka förundran, att sådant
kan inträffa, som Förf. berättar, om karlen, som tackade Fängelsedirektören
för godt kosthåll, och qvinnan, som sparat bröd åt sina hemmavarande
barn, ty hurudant kosthåll hade den karlen förut haft? Hade han fört ett
oordentligt lefverne, hvarunder bränvinet fått ersätta både sofvel och bröd,
eller hade han i lättja och dolskhet lefvat på de smulor, tiggeriet då och då inbragt,
så hade han skäl att tacka för äfven det tarfligaste kosthåll ordentligen
och på sina vissa tider erbudet. Och qvinnan, hade hon måhända små
lefnadsbehof eller hade hon den rätta moderskärleken, som tänker mera
på att mätta barnen än sig sjelf? Detta förmäler ej historien. Under
mina många besök i fängelserna hafva företeelser sådana, som de af Förf.
anförda, icke sällan mött mig. Jag har hört fångar, som berömt kosthållet
och jag har hört dem som klagat öfver dess otillräcklighet, jag har sett
fångar som sparat sitt bröd, efter uppgift, just åt sina barn, och som sparat
åt sig sjelfve, då de t. ex. för opasslighet icke haft sin vanliga matlust
och väntat att återfå densamma; men aldrig har jag förestält mig, att häraf
rättvisligen borde följa, att den i utspisningsstaten bestämda qvantiteten
t. ex. af bröd skulle minskas för dem, som med god smak förtärt hvad de
fått och till och med önskat att fä mera. Om alltså Förf. anser någon
bevisning för utspisningsstatens alltför stora frikostighet ligga i nyssberörda
omständigheter, kan jag icke dela hans mening. Fn sak har jag likväl
serskildt bemärkt vid mina nämnda fängelsebesök nemligen, att, utom hvar
och en fånges i allmänhet olika behof af större eller mindre mvckenhet
och af olika slag utaf födoämnen, en icke oväsendtlig skiljaktighet i detta
afseende förefinnes'' emellan fångar från olika trakter af riket. I allmänna
ordalag kan denna uttryckas så, att utspisningsstaten är lämpad mera efter
behofven och vanorna hos innevånarne i rikets södra och medlersta, än
hos dem i de norra landskapen. Uti fängelserna i dessa senare är det icke
sällan klagan förspörjes öfver kosthållet, icke öfver dess beskaffenhet, utan
öfver dess otillräcklighet. Vana vid föga närande lifsmedel, dem de i så
mycket större massa förtära, finna många af desse de norra landskapens
fångar sina magar icke fyllda af utspisningsstatens mer födande, men mindre
rikliga matportioner. Innevånarne i vissa delar af Norrland, Dalarne och
Wermland äro icke vana vid kött och fläsk, synnerligast i färsk form; och
derför får man höra fångar från sistnämnda trakter någon gång yttra önskan
att få utbyta nämnda dyrbarare rätter mot större portioner af potatis,
gröt, mjölk, smör, såsom för dem mera vanlig föda. Kunde genom ett
slikt utbyte af födoämnen någon minskning i utgifterna för bespisningen
astadkommas, borde det måhända ega rum, dock endast i utspisnings -

112

staten för fängelserna i dessa orter, icke i gemensamhetsfängelserna, der ifrågavarande
orters fångar arbeta tillsammans med andra orters, så att icke afunden
må deraf hemta näring.

Att inrätta spisordningen för våra fångar efter utländskt mönster
kan hafva sina betänkligheter. Vi sågo nyss att en och samma spisordning
icke är fullt lämplig för innevånare i vårt eget land. Den anmärkning, att
t. ex. utspisningsstaten för fångar i Preussen icke upptager kött för mer
än fyra dagar om året, juldagen, påskdagen, pingstdagen och kejsarens
födelsedag, eger nog sin riktighet. De andra dagarne om året ersättes köttet
med fett, som bestås alla dagar. Likaså undfå fångarne hvarje dag smör
både till frukost och afton. Men då användningen af fett i stället för kött
icke allmännare brukas i vår matlagning, kunde det hafva sina sidor att
föreskrifva något sådant i fråga om matlagningen i våra fängelser, ty om
anrättningen blefve motbjudande, vore det ju utan förnuftigt ändamål att
tvinga fången att förtära den, då till samma pris kunde erbjudas honom en
annan, den han kunde fördraga. I Danmark, bespisas fångarne med kött
och fläsk, likväl mest hästkött, samt smör. I Sachsen ingå i utspisningen
fläsk, oxtalg och istersmör; i Belgien kött tre dagar i veckan, smör alla dagar;
i Holland oxkött, oxtalg och smör- Brödportionerna utgöra i Danmark
för män 1 I 50 ort, för qvinnor 1 a 25 ort; i Preussen 1 rågbröd för
män, 24 lod för qvinnor; för arrestanter ( ransakningsfångar?) 1 & 18 lod
bröd för män, 1 It 6 lod för qvinnor; i Sachsen 1 fr, 50 ort; i Belgien 1
fE 50 ort; i Holland omkring 1 ft. Häraf visar det sig visserligen, att i
ofvanomförmälda länder fångarne undfå kött och bröd i mindre portioner
än hos oss, men de födoämnen, som bestås ur vextriket, äro mer omskiftande
och likaså kryddorna. Det märkes imedlertid vid jemförelse
dessa länder imellan, att Danmarks förhållanden i detta afseende mest
närma sig våra, hvilket ock har sin goda grund ej mindre i klimatiska
förhållanden än i lefnadsvanor.

I betraktande af allt detta, lärer det blifva svårt att förneka, det
vederbörande hos oss riktigast förfarit, när de vid upprättandet af nu gällande
utspisningsstat för fångar sökt den bestämmande ledningen i erfarenheten
och en erfarenhet, den de sjelfve vunnit.

Vid slutet af 1840-talet förekommo anmärkningar, liknande de af
D:r O. nu framstå Ida, rörande fångkosten, då hufvudsakligen fästande sig
vid densammas dyrhet. Häraf föranleddes Kongl. Maj:ts nådiga bref den
1 Februari 1848, hvarigenom Fångvårdsstyrelsen befaldes afgifva förslag,
huruledes antingen genom förändring i utspisningsstaterna för fångarna, på
det sätt, att de erhölle födoämnen af mindre kostsam beskaffenhet, eller

medelst

113

medelst annan lämplig åtgärd förekommas måtte, att kostnaderna för fångarnes
förplägning i läns- och kronohäktena öfverskjöte det belopp, som
derför blifvit i stat bestämdt, I underdånig skrifvelse den 13 November
samma år öfverlemnade Kongl. Fångvårdsstyrelsen jemte förslag till Staten
för fångvården i öfrigt dels en för länsfängelserna uppgjord ny utspisningsstat,
hvars tillämpning på försök under ett eller två år Kongl. Sundhets-kollegium
tillstyrkt, dels ock revideradt förslag till utspisningsstater
för straff-fängelserna, uti hvilka stater icke blott alla sådana födoämnen
blifvit uteslutna eller mot mindre dyra utb) tta, som kunnat anses umbärliga
eller för kostsamma att ingå i förplägningen för fångar, utan ock qvantiteterna
af bröd och kött blifvit minskade, med några undantag för straffoch
arbetsfängelset å Långholmen samt för kronoarbetskorpsen, i anseende
dertill att fångarne vid sistnämnda fängelse och kronoarbetskarlarne sysselsattes
med strängt kroppsarbete i fria luften. Ej mindre med anledning
af Kongl. Sundhets-kollegii skrifvelse den 26 Mars 1849 än ock på grund
af vunnen närmare erfarenhet har Kong]. Fångvårdsstyrelsen sedermera
tid efter annan i utspisningsstaterna vidtagit mindre väsendtliga ändringar,
hvilka blifvit af Kongl. Maj:t gillade, t. ex. under år 1854, då en förändrad
och något starkare utspisningsstat vid straff- och arbetsfängelserna för qvinnor
i Stockholm och i Göteborg anbefaldes, hvilken förändring varit föranledd, af
en vid dessa fängelser rådande större sjuklighet. På detta sätt tillkommo
sex serskilda utspisningsstater för olika fängelser. Efter förnyad revision
af dessa kom Kongl. Fångvårdsstyrelsen till den öfvertygelse, att alla dessa
stater, för enkelhetens skull, kunde sammanslås till en enda gemensam för
alla fängelser, dock så att för de fängelser, der fångarne hade behof af starkare
förplägning, denna skulle åstadkommas i den enda artikeln bröd, som
derföre i olika qvantiteter skulle tilldelas de olika slagen af fångar. Efter
dessa grunder uppgjorde Kongl. Fångvårdsstyrelsen en dylik normal utspisningsstat
för samtliga fängelserna; och sedan förslaget dertill jemte de
yttranden öfver detsamma, hvilka såväl Styrelsens biträdande läkare som
ock vederbörande myndigheter vid åtskilliga fångvårdsanstalter både i hufvudstaden
och i landsorten afgifvit, — efter att genom anstäld profkokning
hafva pröfvat förslagets lämplighet —- blifvit sorgfälligt pröfvade, ingafs
samma förslag i underdånig skrifvelse den 19 April 1861 till Kongl. Maj:t
och blef i nåder faststäldt. Det är om detta förslag Kongl. Sundhetskollegium
afgifvit det yttrande D:r O. upprepat, nemligen, att »den föreslagna
utspisningsstaten i qvalitativt hänseende vore af beskaffenhet att den
innehölle sådana födoämnen, hvilka ej. äfven i längden, kunde verka menligt
på fångarnes helsa, samt att den i qvantitativt afseende ej kunde anses
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 15

114

för riklig eller för högt tilltagen, utan jemnt sådan, som i allmänhet nödvändigt
erfordras för upprätthållande af krafter och helsa».

D:r O, vidhåller, detta oaktadt, sin åsigt att ifrågavarande utspisningsstat
är för riklig »för att straffarbete och fängelsestraff skall medföra
tillräckligt afskräckande verkan». Om denna mening kan anses välgrundad,
må läsaren efter tagen del af ofvanstående utredning af ämnet sjelf afgöra.

Hvad D:r O. vidare ordar om, att straff-fångarne icke borde få använda
flitpenningarne till förstärkning af kosten, inköp af tobak *) m. m. och
fängelsefångarne ej tillåtas förskaffa sig bättre kost än i fängelset vanligen
bestås, emedan i allmänhet all behållning af fångarnes arbete bör tillfalla
Staten eller, om någon anpart deri skulle tillerkännas fången, denne dock aldrig,
icke ens efter frigifningen ur fängelset bör ega rätt att deröfver förfoga;
detta allt låter väl säga sig, men, då den förändring, som sålunda förordas, skulle
djupt ingripa i det rådande fängelsesystemet, är det ingalunda lätt att förutse
eller förutsäga, hvilka följder en sådan förändring kunde komma att
medföra. Om verkningarne i allmänhet af fångarnes utestängande från all
delaktighet i de medel, de intjena åt Staten, är förut taladt. Deras rätt att
förfoga öfver den andel, dem tillerkännes i besagda medel, har ock varit
föremål för begrundande här förut, ehuru frågan då gälde dessa medels
användning till inackordering efter frigifningen. Nu skulle jag vilja ingå på
Förf. åsigt, om icke, såsom ofvan blifvit antydt, det vore en obestridlig
sanning, att fångar finnas, för hvilka den förplägning, som bestås, är bevisligen
otillräcklig. Desse utsättas för skada till helsa och krafter, om de
icke kunna erhålla starkare föda; och sådant får efter vår här ofvan förfäktade
åsigt icke ske. Endera utvägen måste då tillgripas, antingen skall
Staten bestå dessa fångar hvad de utöfver spisordningen oundgängligen behöfva
eller ock skola fångarne genom utsigten att få med en del af insparade flitpenningar
förstärka sin kost sporras till allt större verksamhet. Under
sådana omständigheter är väl den senare utvägen ur flera synpunkter att
föredraga framför den förra. Och hvad fängelsefångarne beträffar, synes
förrberörda tillåtelse för dem att förskaffa sig bättre underhåll och större
beqvämlighet, än i fängelset vanligen bestås, kunna stå tillsammans med
afskräckningstheoriens fordringar: ty de fångar, och desse äro icke många,
som hafva råd och lägenhet att skaffa sig dylika förmoner, äro ock de som
måste antagas mest lida af frihetens förlust. För dem, som icke kunna
bestå sig de nämnda förmonerna, finnas de icke till och kunna följaktligen
icke skada. För dem åter, som befinna sig i bättre lefnadsvilkor, som icke
förbrutit sig svårare, än att straffet stannat vid fängelse, torde frihetens

*) Bruket, af tobak och snus är numera förbjudet för straff-fångarne i alla fängelser.

115

förlust vara ett tillräckligt straff. Och detta så mycket mer som, på sätt
D:r O. jemväl anmärker, frihetens förlust, ensamheten i cellen, till slut är
det enda verkliga afskräckande momentet i vårt gällande straffsystem.
Straffarbetet eller arbetstvånget försvårar icke utan snarare förmildrar straffet
för cellfången, och den frihet från arbetstvång, som tillkommer fängelsefången
och ransakningsfången, är en förmon, hvilken desse i de flesta fall
frånsåga sig, om arbete kan erhållas. I gemensamhetsfängelset lider visserligen
den mindre förderfvade fången, utom frihetens förlust, olägenheten
af kamratskapet med de djupt förderfvade, hvilket kamratskap åter för de
sistnämnde innebär en lindring i straffet, men i alla händelser består väl
straffet egentligen i frihetens förlust, och på personer, som icke akta denna förlust
såsom ett straff, är hela vårt straffsystem i det närmaste overksamt.
Ett dylikt system, grundadt uteslutande på frihetsstraff, förutsätter hos det
folk, för hvilket det är afsedt, sådan grad af bildning och välstånd, att den
personliga friheten har något värde. Skulle det befinnas, att hos ett folk
flertalet af de individer på hvilka straffet skall tillämpas, icke sätta pris på
sin frihet, då har systemet kommit för tidigt till detta folk. Ehuru anledning
icke förekommit att förmoda detta vara händelsen hos oss, kan
dock i ringaktningen af den personliga friheten någon gång finnas grunden till
brottslingars upprepade återfall i brott. Men om dylika individer, som alltid
i vårt land utgjortjliögst sällsynta undantag, skatta mat och bostad högre,
än friheten, bör väl ett sådant förhållande icke tillåtas i något afseende
inverka på behandlingen af det stora flertalet af fångar, för hvilka frihetens
förlust är ett verkligt straff. —

Det andra stycket af D:r 0:s skrift, handlande om medlen att undanrödja
ofvanomförmälda serskilda orsaker till återfall i brott eller minska
deras skadliga följder, börjar med frågor om förändringar i lagstiftningen
och fångvården. Förr än något förslag i berörda afseenden framställes,
uppehåller Förf. sig med några allmänna betraktelser i ämnet. Anmärkande
att qvantiteten af frihetsstraff såsom lidande betraktadt icke
beror allena af tidens längd, utan af sättet huru straffet verkställes, leder
Förf. sig till den slutsats, att reformer i strafflagen och reformer i lagen
angående verkställandet af straffarbete och fängelsestraff måste gå hand i
hand med hvarandra. Vid denna slutsats är ingenting att erinra, tv
imellan nämnda lagar finnes ett naturligt samband; men i afseende på den
anförda grunden för densamma tillåter jag mig erinra, hurusom nyss är visadt
att, efter det Förfis förslag att genom fångkostens afknappning och flitpenningarnes
borttagande öka lidandet för dem, som undergå frihetsstraff,
och dymedelst göra detta straff mer afskräckande befunnits olämpligt, ti -

116

dens längd verkligen är den enda måttstocken för frihetsstraffet såsom
lidande betraktadt.

Efter att hafva förklarat, det 1864 års strafflag i många stycken
tarfvar en fullständig omarbetning, besvarar Förf. den väntade invändningen:
att ifrågavarande lag varit alltför kort tid gällande, för att man af erfarenhet
skulle kunna bedöma om densamma motsvarat sitt ändamål eller måhända
verkat i motsatt riktning, med att erkänna att, när fråga är om bestående
grundlagar eller lagar, som bestämma enskildes rättsförhållanden sins imellan,
den största varsamhet visserligen är af nöden, men tillägger, att förhållandet
gestaltar sig något annorlunda, när frågan berör ändringar i strafflagen. Denna
senare skall nemligen uttala hvad som vid tiden för lagens stiftande må
anses vara det med rättvisa förenade strafflidande, hvilket den bör undergå,
som brutit emot lagen och har att försona sin missgerning. Om de i
lagen utsatta straff vore för stränga, om full rättvisa kunde vinnas genom
lindrigare straff eller genom ett lämpligare straffmedel, hvarföre skulle man
dröja att ändra lagen? Icke kunde det vara Staten värdigt att år efter år
fortsätta tillämpningen af straff, dem den upplysta opinionen bland folket
erkänner icke längre vara med rättvisa öfvensstämmande, eller fortfarande
begagna straffmedel, hvilkas ändamålsenlighet icke blott kunde betviflas,
utan till och med måste förnekas. Detta Förf:s svar synes mig icke nöjaktigt
vederlägga invändningen eller angifva tillräckliga skäl för omstöpning af
en strafflag, som icke fullt ett tiotal af år varit gällande. Den varsamhet,
som i fråga om rubbning i grundlagar och civila lagar förordas, lärer ej
heller få helt och hållet lemnas ur sigte, när en strafflag skall förändras.
Den senare bör uttala — hette det — hvad som vid tiden för lagens stiftande
må vara det med rättvisa förenade straffet för ett brott. Har nu
detta skett och den rätta motsvarigheten imellan brott och straff blifvit
funnen — ett ingalunda lätt arbete — skola då frukterna af detta arbete
prisgifvas för första, bästa förslag, som framträder, bjudande för sig en annan,
ny afvägning af straff med brott, hvilkens kanske enda förtjenst består deruti, att
hon är fem till tio år yngre än den förra? Man har hittills antagit, att
det är stigande bildning, mildrade seder och lefnadsvanor hos ett folk,
eller uppkommande nya åsigter rörande straffens ändamål och de straffskyldigas
deraf betingade behandling, som påkalla ändringar i strafflagstiftningen.
Troligen är det också Förfrs mening, att dessa omständigheter skola
framkalla förändringen, men då har han öfverskattat deras förmåga att hastigt
utveckla sig. Den allmänna bildningen, sederna och vanorna undergå
icke förändringar, och nya åsigter slå icke rot på ett eller annat årtionde.
Häruti ligger en återhållande kraft, den lagstiftaren gör väl i att icke sätta
sig öfver. Förf. tyckes antaga «den upplysta opinionen bland folket» såsom

117

bestämmande rådgifvare i fråga om förändringar i lagen. Äfven denna
omständighet, om hon samvetsgrann! iakttages, återhåller en förtidig ändringslusta;
ty huru, när och hvarest inhemtas nämnde rådgifvares tankar?
Hvilken väg man väljer och hvarest man söker det, fordras tid och möda
att utforska folkets tänkesätt i sådana ämnen, som här äro i fråga, så vida
icke med »det upplysta folket» menas uteslutande de, som sitta omkring
domborden eller frambära sina åsigter i tidningspressen, i Riksdagens kamrar
eller på folkmöten. Men det kan väl icke nekas, att dessutom mycket
godt och upplyst folk finnes, som kan hafva sina egna åsigter,
sin egen opinion. Dock, om dessa fordringar äro för långt drifna, om
desse tyste i landena, som »icke deltaga i diskussionen», måste anses bifalla
hvad de icke motsäga, om alltså, när en hithörande fråga blifvit någon tid
offentligen afhandlad, det kan antagas, att om densamma bildat sig en »det
upplysta folkets» allmänna, eniga, klart uttryckta opinion, är det väl i sin ordning
att lagstiftande makten öfverlemnas ensamt åt denna opinions ledning?
Både npplyste och oupplyste måste lyda lagen, hafva de då icke begge
rätt i ett fritt land att taga del i lagstiftningen? Min mening är ej att sätta
okunnigheten och råheten att lagstifta för upplysningen och bildningen, men
jag håller före, att de senare måste, när de lagstifta, dock hafva tillbörlig
hänsyn till de förres åsigter och önskningar. Desse hafva ock lif och egendom
dem de vänta att lagen skall beskydda, och de kunna hafva sina egna
meningar om huru lagen för detta ändamål bör vara inrättad. De äro
närmare bekanta med de undra samhällslagren och känna, att t. ex. upplysningen
inom dem ej är nog stor, sederna icke tillräckligt mildrade för
att en nedsättning i straffens skärpa skulle vara tillrådelig, och på denna
grund kunna de önska, att lagens stränghet bibehölles. Förtjenar då icke
denna mening, denna önskan något afseende? Det bestrides icke, att de
upplyste skola, i denna som i andra samhällsangelägenheter, gå förut, men
de måste tidt och ofta se sig tillbaka, om de mindre upplyste följa med;
ty de skola dock begge utgöra ett sällskap, om allt skall aflöpa lyckligt.
Nu hafva under de senaste två årtiondena ett nytt fängelsesystem och ny
strafflag tillkommit. Är det säkert, att de mindre upplyste ännu hunnit
göra sig fullt förtrogna med dessa nyheter? Har t. ex. allmänheten för sig
kla: t, att en brottsling, som några månader eller ett och annat år suttit i
ett cellfängelse, afstängd från det besmittade umgänget med förderfvade
brottslingar, är, när han utkommer, åtminstone icke sämre om också ej
bättre, än han var före straffets undergående, så att han derefter förtjenar
att betraktas med åtminstone "icke större misstroende än förut? Den här förut
omtalade afvogheten mot frigifna fångar tyckes vittna deremot. År det säkert,
att den störa allmänheten betraktar t. ex. latitudsystemot i nya strafflagen

118

sä, som det bör betraktas och icke deri ser en eftergift åt domarens godtycke?
Vi veta, att icke så få röster höjt sig emot detta system. Men
innan man har tillförlitliga vittnesbörd, att dessa nya lagar ingått och vunnit
erkännande i det allmänna folkmedvetandet, och detta kan endast erfarenheten
lära, är det välbetänkt att gå vidare, att i allmänhet nedsätta
straffen eller deras minima och på samma gång vidga latituden i straffbestämningarne?
För den mindre upplyste skola alltid täta rubbningar i
hvilken lag som helst, och icke minst i strafflagen, alstra den föreställningen,
att det är godtycket, som stiftar lagen. Och i fängelserna, när de äldre
bland dessas innevånare jemföra de af dem begångna brott och för dessa
ådömda straff med nykomna kamraters brott och straff, huru skola de
bedöma en alltför mycket i ögonen fallande olikhet imellan straffen för
likadana brott? Dessa anmärkningar låta icke undertrycka sig vid betraktande
af de allmänna grundsatser, Förf. framkastat rörande lagstiftning för
brottmål, för så vidt med dem skall bevisas, att det är lofligt med slik lagstiftning
umgås mindre varsamt än med annan. De anförda exemplen från
främmande länder förlora sin egentliga bevisningskraft och betydelse, när
man känner, att den först nämnda revisionen af de uppgifna ländernas lagar
var en gifven följd af frihetsstraffens allmännare antagande, den andra åter
af ryska kejsardömets stiftande, som föranledde ett sammanslående af de
förut skilda ländernas strafflagar till en enda.

Men om Förfrs ofvan uttalade åsigter om vilkoren i allmänhet för
ändringar i strafflagstiftningen och om behofvet af 1864 års strafflags fullständiga
omarbetning icke kunna af mig omfattas, hindrar detta icke, att
jag instämmer i ett och annat af Förf. framstäldt, mindre djupt ingripande
ändringsförslag, på sätt framdeles skall visa sig.

Den invändning, Förf. väntar sig emot förslaget att omarbeta 1857
års Förordning, nemligen, att en fängelsereform så nyligen blifvit hos oss
genomförd, att något nytt i den vägen icke göres oss behof, vederlägges
med bättre skäl än de, som stodo till buds emot invändningen rörande
strafflagens omarbetning; och för min del finner jag mig obetingadt kunna
instämma i hvad Förf. i fråga om förstberörda invändning andragit.

Bland de förändringar i 1857 års Förordning, som antydningsvis förordas
af Förf., ställes främst förslaget att med fångar, dömde till straffarbete
på viss tid af 2—10 år, försöka tillämpning af det progressiva eller
irländska straffsystemet.

Då jag redan i min embetsberättelse till 1867 års Riksdag förordade
ungefär detsamma som Förf. nu föreslår, behöfver jag i denna del endast
beropa mig på det jag då yttrade.

119

Om det oundgängliga behofvet af nattceller inom qemensainhetsfän9fserna
är jag ock med Förf. fullkomligt ense; likasom derutinnan, att
straffarbete för längre tid än tva är alltid skall börja med straffarbete i cell
under tre månader till ett är, efter omständigheterna, och derefter fortsättas
i ogemensamhetsfängelserna. Sistnämnda anordning är icke allenast nödig
såsom det första steget till irländska systemets införande, utan framkallas
jemväl af de radande åsigterna hos mera förhärdade brottslingar, hvilka
frukta^ endast cellfängelse och för att undgå detsamma eftersträfva att
gifva åt de brott de begått en svårare qvalifikation eller rentaf beaå flera
eller svårare . brott för att förtjena mer än två års straffarbete och5 få aftjena
brottet i gemensamhetsfängelse*).

Frågan, huruvida straffarbete i cell bör utsträckas öfver tolf månader
besvaras tillförlitligast af erfarenheten, men äfven denna kan missleda, emedan
straffet verkar så olika på olika individer. Afsedt från detta förhållande
som al tid qvarstår, vet jag icke, att den erfarenhet, som hos oss vunnits’
afskracker från straffets utsträckning till två år och det utan afdrag i tid’
Sammanräknas ransakningstiden med strafftiden, så hafva hittills tvifvelsutan
de fleste, som dömts till två års straffarbete, suttit i cellen fullt ut denna
tid, utan att serdeles många fall inträffat, der bevisligen cellstraffet tillskyndat
fången skada till själ eller kropp. När fångar råkat i galenskap
under förvaringen i cell, hafva ofta nog andra orsaker dertill kunnat spåras
at,er b.eträffar nämnda tids-afdrag, var det oundgängligt den tiden
cellfängelser icke funnos i alla län, för att någorlunda jemnt fördela strafflidandet
emellan dem, som aftjente straffet i gemensamhetsfängelse, och dem
som under strafftiden höllos i enrum. Nu hafva alla län minst ett stundom
två cellfängelser och dermed har behofvet af afdraget upphört.’ Och
utan verkligt behof bör det icke bibehållas, ty beräkningen deraf medför
icke sällan stora svårigheter vid tillämpningen och, hvad värre är, sådana
följder, hvilkas rättvisa fången har svårt att förstå. En fånge sjuknar t- ex och

en annan fånge måste insättas i hans cell såsom sjukvakt; då sitter ingendera i

enrum, och afdraget upphör alltså för begge. Den sjuke får lida för sjukdom
och sjukvakten för det att han är till hjelp åt sin sjuke kamrat, o s v Der -

*) Under embetsresan ar 1868 öfvervar jas; på en sästeifvaruård i *■

der ransakning pågick med två för stöld förut straffade oclfföf samma brott nu tilltalade
personer. De bekände sitt brott och berättade omständigheterna dervid så att de krinestrv^ ^ dk
utan framgång sökande arbete, efter frigifning från fängelseeller

på morgonen till en enstaka bondgård. De behöfde lifsmedel, bröto sig in och dllgrepThvad d^
behofde Sedan detta var gjordt, öfverlade de sins emellan, huruvida detta brott var noo svårt för
Ut medföra straffarbete- offer tva ars tid eller om de skulle försvåra sitt brott genom att tända eld nn
garden for a.l med säkerhet blifva dömda till straff'', som i/nge aftjena* i geminsamhetsfängeds^

120

före, ehvad den nu gällande föreskriften om tiden för fånges hållande i cell bibehålies
eller förkastas, bör denna tid bestämmas på dagen och allt afdiag försvinna.
Det yttrades nyss, att strafftiden skall bestämmas pa dagen. Bttrycket
var med flit*valdt, ty när, såsom det nu brukas, strafftiden utsattes i månader
och dagar, när tillika i Kongl. Förordningen den 13 November 1860 stadgadt
är, att månaden skall beräknas så, att den dag för slutdag anses, som
crenom sitt nummer i månaden motsvarar den, från hvilken tidräkningen
börjas, uppstår vid förutnämnda afdrags bestämmande den oegentligheten,
att så snart Februari manad, som har minsta antalet dagai, ingar i läk
ningen, slutdagen blifver olika, om afdraget göres i början eller i slutet
af ^den bestämda strafftiden. Till undvikande af denna och andra olägenheter,
som äro oskiljaktiga från strafftidens utsättande i månader och dagar,
bör strafftid alltid utsättas endast i år och dagar.

Om Förf-.s förslag att minska fångkosten är redan taladt.

Förf. vänder sig derefter till strafflagen. Om dödsstraffet yttrar han
sig endast i förbigående, och den frågan behöfver förthy nu icke upptagas.

Den anmärkningen, att emellan straffarbete på tio är och på lifstid
ett för stort språng företer sig och att förthy maximum för detta straff
på viss tid borde sättas till femton år, kan hafva skäl för sig, synnerligast
om derigenom antalet af lifstidsfangar kunde minskas och pa samma gång
dylika fångars benådning icke så ofta ifrågakomma. Benådningen är och
blifver alltid en nödfallsåtgärd, hvilken, i samma mon den anlitas, verkar
menligt på lagens helgd och anseende. Att deremot imellan straffarbete
och fängelse sätta någon annan straffärt synes mindre nödigt, när dock, på
sätt förut är visadt, det är tiden, det vill säga straffets längd, som utgör
den ende egentliga mätaren af straffets stränghet i fråga om frihetsstraff.
Dertill kommer, att den redan nu befintliga svårigheten att gifva förstnämnde
två straffarter någon verklig karakterskillnad i de flesta fångais
ögon, genom den ifrågasatta tillökningen i straffarter skulle låta sig erfaras
i fråga om ännu en straffart.

Frågan om förlust af medborgerligt förtroende är redan afhandlad.

Förslaget om »casiers judiciers» förtjenar allt afseende och att hafvas
i minnet, när saken, som nu är alltför ny, hinner blifva tillräckligt känd
för att kunna göra sig gällande, då en gång fråga om reduktion af presterskapets
alltför många verldsliga^ och för deras kall fremmande bestyr

kommer å bane. . o ce

Hvad Förf. tillstyrker rörande sådana förändringar i o kap. btratt lagen

och 1857 års Förordning, att unge förbrytare må kunna dömas att,
i stället för annat straff, undergå penitentiär behandling i förbättringsan stalt,

121

stalt, står i fullkomlig öfverensstämmelse med det som i detta ämne förut
blifvit yttradt.

Huru den kriminela myndighetsåldern bestämmes, om vid 15 eller
16 eller ock 18 år, såsom Förf. föreslår, är mindre väsendtligt, derest, så
vidt möjligt är, sådane unge förbrytares straffbehandliug förlägges till ser=
skilda förbättringsanstalter.

§ 2 om anställning af lärare vid fängelserna.

Denna fråga afhandlades i sammanhang med den om undervisningen
i fängelserna.

§ 3 om tillsyn öfver frigifna fångar.

Att denna tillsyn nu utöfvas på ett ingalunda tillfredsställande sätt
är lätt att medgifva; men det är ej lika lätt att säga, huruledes den på
annat sätt skall ordnas. Att tillskapa ett nytt slags tillsyningsman, såsom
Förf. föreslår, skulle i min tanka föga gagna. Dessutom huru många
sådana kunna väl aflönas för sitt besvär med årliga afkastningen af fängelsernas
besparingskassor, utgörande, enligt uppgift, något öfver 48,000
riksdaler. De finge ett nästan lönlöst kall, det de sannolikt komme att sköta
såsom andra dylika vanligen skötas. Skulle de något uträtta, som icke
kunde uträttas med goda ord, finge de i allt fäll söka hjelp hos polismakten.
Om denna sistnämnda kan visserligen med sanning sägas, att hon
någon gång missbrukat sin makt, och detta hafva äfven de i kommunerna
nu anstälda tillsyningsman, såsom vi sett, låtit komma sig till last, men
det skall visst icke blifva omöjligt att bibringa polismaktens handhafvare
riktigare åsigter om saken, så snart sådana hunnit utbilda sig hos folket
i allmänhet. Må fängelserna förbättras, fångarne der behandlas, mer än hittills,
med afseende på deras förhållanden efter utståndet straff och föreningar
af menniskovänner bildas, som egna vård åt frigifna fångar, så har det
icke vidare någon fara, att polismyndigheterna skola i detta afseende förgripa
sig på den frigifna fången, som visar i sitt görande och låtande allvarligt
uppsåt till bättring.

Om med de frigifna fångarne i allmänhet den ordning kunde
vedertagas, som här ofvan, när frigifna, benådade lifstidsfångar omtalades,
sattes i fråga, nemligen att deras besparade flitpenningar användes att för
ett eller annat år inackordera dem hos en god husbonde eller i något
serskildt inrättadt hem för dylika olyckliga, vunnes dermed utan tvifvel den
bästa tillsyn öfver dessa, likasom detta vore den klokaste användning af
nämnda flitpenningar.

§ 4 Förbättring sanstalter för unga brottslingar. Om detta ämne är
i det föregående redan taladt.

Jäst.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1813 års Riksdag.

122

Tredje stycket. Om den enskilda verksamheten för, befrämjande
af förutnämnda ändamål.

t det, som Förf. yttrar rörande förevarande ämne, instämmer jag
likasom i den önskan, att »Fosterländska Föreningen» måtte taga denna
angelägenhet ndeer sin vård. Detta skulle nemligen utgöra en borgen för att
saken blefve icke allenast med nit, utan ock med visligt nit bedrifven,
så att, på samma gång hon med känslans värma främjades, hon tillika
bevarades för vådorna af den falska filantropiens irringar och af andra i vår
tid verksamma, mer och mindre berättigade sträfvandens biafsigter. Menniskokärleken
har här framför sig en uppgift, som kan ställas i bredd med de
mest upphöjda och välsignelsebringande hon haft och kan i samtid och
framtid finna. —

Och härmed har jag slutat de erinringar, jag haft att göra vid Dr 0:s
märkeliga skrift. I anseende dertill, att de skulle hafva sin plats i en
embetsberättelse, har åt dem ej kunnat gifvas den utförlighet, som det
vigtiga ämnets uttömmande behandling fordrat. Denna skulle eljest kunnat
vexa och till ett omfång lika stort om ej större än den behandlade skriftens.

Om jag äfven i några väsendtliga punkter icke kunnat dela Förf:s
åsigter, hindrar detta mig icke att tillbörligen uppskatta värdet af hans
arbete. Endast att hafva bragt å bane ett ämne af sådan vigt för fosterlandets,
ja för mensklighetens lycka och trefnad, är en förtjenst, som påkallar
medborgarens och menniskovännens erkännande.

Till sist må jag tillägga korteligen hvad som, enligt min tanke, utgör
hufvudsumman af de resultat, den nu slutade undersökningen om fängelseväsendets
tillstånd medfört, och hvad som för närvarande framför allt
annat är nödigt, och det är:

l:o) att de unge förbrytarne skiljas från de äldre och få umgälla sina brott
i serskilda, för dem inrättade straff- och förbättringsanstalter:

2:o) att de äldre brottslingarne äfven skiljas åt, under fristunderna och
nätterna, för hvilket ändamål det redan begynta inrättandet af nattceller
bör fortsättas och ju förr desto heldre fullbordas; och
3:o) att enskilda inenniskovänner förena sina bemödanden att åstadkomma
understöd, vård och tillsyn åt frigifna fångar, så äldre som yngre,
livilka sakna skydd och omvårdnad af föräldrar och anförvandter
eller egna medel att sig försörja.

123

Under mina embetsresor, så det sistförflutna som föregående år, har jag
vid besök i Domkapitlen funnit tvekan hos vederbörande råda, huruvida
den i Kongl. Cirkulärbref vet den 7 December 1787 § 9 intagna föreskrift,
att uti alla mål, som röra prests förhållande i embetet och af konsistorierna
upptagas eller af allmänna domstolar dit öfverlemnas, på det att konsistorierna
må angående prestembetets förlust sig utlåta, dombok bär hållas och
densamma, efter hvarje års slut inom påföljande April månad, vid sex Rdr
32 skillingar bot, till Hofrätten inlemnas, vore genom en senare tids lagskipning
upphäfven eller icke.

För utredning af denna fråga har jag från Advokatfiskalerna i samtlige
Hofrätterna infordrat yttranden, om berörda skyldighet af domkapitlen
inom hvarje hofrätts domvärjo fullgjordes eller icke, och om, när sådant
underlåtits, åtal egt rum och med hvilken utgång. Advokatfiskalerne i Kongl.
Göta Hofrätt samt i Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge hafva till
svar härå förmält, att domkapitlen inom så den ena som den andra af
nämnde Kongl. Ilofrätters domvärjo sin skyldighet uti ifrågavarande hänseende
iakttagit, och att således något åtal icke behöft anställas. Advokatfiskalen
i Kongl. Svea Hofrätt har deremot anfört, att domkapitlen visserligen
i allmänhet fortfarande årligen insända renoveradt exemplar af sina
domböcker eller ock, såsom vanligast inträffade, anmälde, att något mål
icke förekommit, deröfver dombok hållas bort, men att, der intet häraf
iakttagits, sådan uraktlåtenhet dock icke under senare tid blifvit af Advokatfiskalen
beifrad, af orsak, att då nämnda författning, i den del, hvarom
här vore fråga, stälde domkapitlen i likhet med underdomstolar, och desse,
jemlikt Kongl. Kungörelsen den 6 Oktober 1848, icke vore skyldige att uti
det exemplar af domboken, som bör till Hofrätt insändas, införa andra mål
och ärenden än dem, som angå egande- eller nyttjanderätt till fast egendom,
egoskilnad, delning af jord, arf eller testamente, domkapitlen, till hvilkas
upptagande dylika mål och ärenden icke hörde, följaktligen synts Advokatfiskal
icke vidare hafva någon på gällande lag grundad renovationsskyldighet.

Sålunda har det visat sig, att, oaktadt den nämnda tvekan, renovationsskyldigheten
dock i allmänhet fullgöres; men tillika att, der densamma
försummats, sådant icke föranledt och ej heller lärer komma att föranleda
åtal, af ofvan uppgifna från senare tiders lagstiftning hemtade skäl.

Här är alltså för handen olika tillämpning af lag för en och samma
sak, ett missförhållande, som måste på ett eller "annat sätt undanrödjas, och
jag har trott det kunna ske genom en närmare undersökning af den grund, på
hvilken sist anförda åsigt stödes.

124

För densamma anföres, att 1787 års Cirkulärbref i den del, hvarom
fråga är, d. v. s. renovationsskyldigheten, ställer domkapitlen i likhet med
underdomstolar, och då dessa, jemlikt Kongl. Kungörelsen den 6 Oktober
1848, icke äro skyldige, att uti det exemplar af domboken, som skall till
Hofrätt insändas, införa andra mål och ärenden än dem, som > angå egandeeller
nyttjanderätt till fast egendom, egoskillnad, delning af jord, art'' eller
testamente», dragés deraf den slutsats, att domkapitlen, till hvilkas upptagande
dylika mål och ärenden icke höra, följaktligen icke vidare hafva
någon på gällande lag grundad renovationsskyldighet». Hvad nu först den
nämnda likställigheten beträffar, så är densamma icke i det åberopade cirkulärbrefvet
stadgad, utan härledd derifrån, att nämnda bref föreskrifver,
att domkapitlen skola insända sina domböcker till Hofrätt och att enahanda
föreskrift för underdomstolar i allmän lag förekommer. En sådan likställighet
kan icke medföra den verkan, att ändring af sistberörda föreskrift
i allmänna lagen skall i och för sig medföra en motsvarande ändring i den
uti serskild förordning intagna föreskrift för domkapitlen. Och samma
stadgande, som nyss upprepades ur 1848 års kungörelse, för att bevisa, det
domkapitlen icke vidare hade någon renovationsskyldighet, enär de upprepade
målen och ärendena rörande egande- och nyttjanderätt till fäst egendom
med flera icke höra till domkapitels upptagande, synes mig rättare
och naturligare tolkas så, att denna för en sådan tolkning anförda omständighet
just bevisar, att kungörelsen icke handlar om andra domstolar, än
sådana, som upptaga de uppräknade målen och ärendena och att densamma
följaktligen icke eger tillämpning på domkapitlen. En sådan tolkning af
besagda kungörelse vinner ock stöd af ordalagen i Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse till Kong!, Maj:t den 2 Juni 1848, angående inskränkning
af underdomares skyldighet att renovera domböcker, i hvilken skrifvelse
Rikets Ständer öfverlemna det förslag till lag i ämnet, hvilket sedermera,
efter att hafva vunnit Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse, offentliggjordes
genom merberörda 1848 års kungörelse. I samma skrifvelse omnämnas
endast de domböcker, om hvilkas insändande till vederbörande Hofrätt 2, 3,
5 och 6 kapitlen i Rättegångsbalken lemna föreskrift, nemligen härads-, lagmans-,
kämners- och rådstufvurätts domböcker, således hvarken domkapitels
och krigsrätts ej heller de den tiden befintliga bergstingsrätternas med flera
specialdomstolars domböcker. Det är ock kändt, att krigsrätternas domböcker
oafbrutet insändts till Kong!. Krigs-Hofrätten ända till dess Kongl.
Förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes den 7 Juni
1868 härom lemnade annan föreskrift.

I betraktande häraf lärer all tvekan om den fortfarande giltigheten
af föreskriften om domkapitels domboks insändande till vederbörande Hof -

125

rätt, för sä vidt denna tvekan skulle hafva sin grund i merberörda 1848
års kungörelse, vara obehörig; och då någon annan lag, som skulle ändra eller
upphäfva nämnda föreskrift, icke är vorden åberopad och, efter hvad mig
veterligt är, ej heller förefinnes, anser jag fortfarande domkapitlen vara förpligtade
att vid det deri stadgade äfventyr ställa sig till efterrättelse ofvanintagna
9 § i 1787 års Cirkulärbref.

Härmed vill jag ej förneka, att för afskaffande! af en slik renovationsskyldighet
samma skäl kunde gälla som för inskränkning af allmänna underdomstolarnes
enahanda skyldighet blifvit anförda. Denna frågas närmare
öfvervägande öfverlemnas dock lämpligast åt den komité, som för närvarande är
sysselsatt med kyrkolagstiftningen.

I min till 1872 års Riksdag afgifna embetsberättelse (sidd. 89- 92)
oinförmäldes innehållet af en hos Kongl. Maj:t gjord underdånig hemställan,
föranledd af Handelsresanden Jolns Thöls från Hamburg hos mig förda
klagan deröfver, att vederbörande embetsman i Ystad ansett klaganden skyldig
att för sina resor inom landet i förenämnda egenskap förse sig med
pass, utfärdadt af Magistraten; till stöd för hvilken åsigt bemälde embetsman,
uti en till mig afgifven förklaring, åberopat det i Kongl. Förordningen
den 21 September 1860 om upphäfvande af skyldigheten för resande att
vara försedd med pass uttryckligen stadgade förbehåll: »att hvad angående
skyldighet att vara försedd med sådant pass, ,sorn innefattar intyg om rättighet
att under resa idka handel, finnes föreskrifvet, fortfarande kommer att
gälla.» På grund af detta stadgande hade ock, enligt hvad som upplystes,
Konungens Befallningshafvande i Malmöhus län i skrifvelser af den 12
Januari 1864 till Magistraterna i Malmö, Lund, Landskrona, Helsingborg
och Ystad anmodat dessa tillse, att, jemte det utländske handelsresande för
idkande af handel erlade bevillning till stadens uppbördskontor, de jemväl
försåge sig med behörigt pass för handelsrättighetens utöfvande. Från
vederbörande einbetsmyndigheter å andra orter i riket, dit dylika handelsresande
från utländsk ort plägade ankomma, hade jag åter erfarit, att nyssbemälde
resande derstädes icke vidare ålades skyldighet att förskaffa sig
serskilda pass. Denna skyldighet hade visserligen varit stadgad i Kongl.
Förordningen den 21 September 1860, hvilken i detta hänseende måste
antagas hafva hänvisat till den då gällande Kongl. Kungörelsen den 6 April
1858 angående den af Rikets Ständer åtagna bevillning, hvaruti beträffande
utländske handelsresande funnes föreskrifvet, att, innan den för dem bestämda
bcvillningsafgiften blifvit erlagd, hvarom bevis borde å den resan -

126

des medhafvande pass meddelas, pass för resans fortsättande inom landet
eller för återresa ur riket icke finge utfärdas; men sedan Kongl. Kungörelsen
den 6 April 1858 upphört att gälla och då uti de senare utkomna
Bevillningsförordningarne förändrade bestämmelser blifvit meddelade rörande
den bevillning, utländske handelsresande hade att erlägga, och beskaffenheten
af de qvittenser, som derå borde utfärdas och hvilka, bland annat,
skulle innehålla en erinran om befintliga stadganden rörande dylik handel,
under det att deremot i dessa förordningar icke omförmäldes någon skyldighet
för de resande att vara med pass försedde, hade ett dylikt åliggande
ansetts icke vidare vara på någon gällande författning grundadt, utan
den resandes förseende med pass bero af hans egen begäran; hvilket
haft till följd att åtminstone på vissa orter, såsom i Stockholm, dylika
pass alltmer och mer kommit ur bruk.

Denna skiljaktighet hos olika myndigheter i uppfattningen af hvad
som uti ifrågavarande hänseende vore att för gällande lag anse och de olägenheter,
som deraf kunde härflyta för utländningar, hvilka på olika orter
inom riket kunde blifva föremål för olika behandling, föranledde min ofvan
omnämnda underdåniga hemställan, hvarmed afsågs att på nu antydda förhållanden
fästa Kongi. Maj:ts uppmärksamhet, så att, om så behöfdes. genom
lagstiftningens mellankomst antingen de föreskrifter måtte varda upplifvade,
hvilka Kongl. Förordningen den 21 September 1860 kunde afse att
i detta fall bibehålla, eller ock hela detta undantagsstadgande beträffande
utländske handelsresande blifva upphäfvet.

Enligt från Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern mig tillhandakommet
meddelande har Kongl. Maj:t, efter att hafva inhemtat JustitieKanslersembetets
underdåniga yttrande i ämnet, den 9 Februari 1872 till
pröfning förehaft berörda af mig gjorda hemställan och dervid i nåder beslutit: att,

enär annan föreskrift angående skyldighet att vara försedd med
sådant pass, som innefattade intyg om rättighet att idka handel, icke, beträffande
utländningar, vid utfärdande af åberopade nådiga Förordningen af
den 21 September 1860 förefänns, än|hvad den då gällande Bevillningsstadgan
af den 6 April 1858 uti 10 § i detta afseende innehöll;

samt i de sedermera, såväl före aflåtandet af Konungens Befallningshafvandes
i Malmöhus län ofvan anmärkta skrifvelse som derefter, utkomna
Bevillningsförordningarna, uti hvilka förändrade föreskrifter meddelats angående
erläggandet af den bevillning, som af utländningar för rättigheten att
resa omkring i landet samt utbjuda eller sluta handel om utländska varor
borde gäldas, samt angående beskaffenheten af de bevis, som af uppbördsmännen
i sådant hänseende skulle utfärdas, icke förekomme någon bestäm -

127

melse derom, att utländske handelsresande skulle vara försedde med pass,
Kongl. Maj.t i nåder funne den af mig gjorda framställningen icke till
annan åtgärd föranleda, än att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla Dess Befallningshafvande
i Malmöhus län att i aflåtande skrifvelse återkalla det Magistraterna,
såsom ofvan förmäles, meddelade förständigande!.

I likhet med hvad som skett i de förut af mig afgifnä embetsberättelserna
intages här:

Sammandrag af Revisionssekreterarnes arbetsredogörelser för år 1871.

nd slutet af år 1870:
Revisionssaker .............	... 169.
Skiftesmål.......................	42.
General-auditörs-ärenden...	1.
Kammarrättsmål......................	3.
Besvärs- och ansökningsmål .	155.
% under år 1871:
Revisionssaker ..........	. 541.
Skiftesmåi ........................	90.
General-auditörs-ärenden......	11.
Kammarrätts-mål .............	2.
Hemstälda brottmål ...........	3.
Besvärs- och ansökningsmål .	. 1,170.
Kabinettsmål...............................	140.
under år 1871:
Revisionssaker .................	. 500.
Skiftesmål........................	90.
General-auditörs-ärenden...	8.
Kammarrätts-mål ...........	4.
Kemstälda brottmål ..........	3.
Besvärs- och ansökningsmål ..	. 1,128.
Kabinettsmål...............................	. U 140.

t»95?. 2.327.

____________ 1,873.

Transport 140, 1,873.

128

Transport 140. 1,873.

Balans till är 1872:

Revisionssaker ...........................	210.
Skiftesmål...................................	42.
General-auditörs-ärenden...........	4.
Kammarrätts-mål ........................	1.
Besvärs- och ansökningsmål ...	197»

454. 2,327.

Balansen, soin vid början af 1871 utgjorde 370.

och vid årets slut .......................................... 454.

bär således under årets lopp ökats med 84 mål.

Af denna tillökning belöper på

Revisionssaker .......................................... 41.

General-auditörs-ärenden......................... 3.

Besvärs- och ansökningsmål................... 42. 86.

Deremot har balansen minskats med

Kammarrätts-mål .................................... 2- 84.

Af de till 1872 balanserade 210 revisionssakerna hafva 6 inkommit
under år 1870, men alla de öfriga 204 under år 1871.

Tabell öfver de under sistförflutna 5 år

1867 .........................

1868 ...........................

1869 ...........................

1870 .......................

1871 ..........................

Balansen af revisionssaker, som vid slutet af år 1860 utgjorde 897,
minskades intill slutet af år 1868 med ett antal af 751.

Inkomna mål.	Afgjorda mål.
Revisions- saker.	Skiftes- mål.	Hem- stälda.	Andra mål.	Summa.	Revisions- saker.	Skiftes- mål.	Hem- stälda.	Andra mål.	Summa.
402	99	2	1181	1684	496	111	2	1213	1822
446	118	2	1203	1769	469	107	2	1248	1826
518	102	2	1294	1916	479	95	2	1232	1808
494	83	5	1235	1817	510	91	5	1285	1891
541	90	3	1323	1957;	500	90	3	1280	1873

129

Under åren 1869 och 1871 ökades balansen,

nemligen år 1869 med...................................... 39.

och år 1871 med.............................................. 41. 80.

men 1870 minskades den med ..................... 16. (34.

så att minskningen från 1860 till 1871 års

slut utgör ...................................................... 687.

Föredragningen af lagärenden i Högsta Domstolen upptog

under år	1871 ..................	13	dagar,
»	1870 ..................	.................. 10	0
»	1869 ..................	................. 15	»
»	1868 ..................	................ 9	»
»,	1867 ..................	................. 16	))
»	1866 ..................	................. 17	))

Såsom förestående sammandrag gifver vid handen, har antalet såväl
af inkomna mål i allmänhet, som serskildt af revisionssaker, under år 1871
varit icke obetydligt större, än under de fyra föregående åren, hvilket också
torde förklara den tillökning i balansen, som visat sig vid 1871 års slut.
Man finner vidare, att under de senare åren från och med år 1861 balansen
af revisionssaker i allmänhet minskats i någon mon för hvarje år, men
att undantag härifrån inträffat under åren 1869 och 1871, då den ökats
med ungefär lika många mål hvartdera året. Under båda dessa år har
ock antalet af inkomna revisionssaker varit större, än under något af de
öfriga åren från och med år 1861. Då emedlertid detta större antal, om
än nog stort att förklara de ökade balanserna under samma år, icke vid
jemförelse med uppgifterna i samma afseende för de senare åren i allmänhet,
är så betydligt, att några serskilda undantagsförhållanden, hvilka
kunna förväntas skola för framtiden upphöra, föranledt revisionssakernas
tillväxt under omförmälda båda år, utan ifrågavarande arbetsredogörelser
tvärtom utvisa, att å ena sidan de inkomna revisionssakerna årligen i medeltal
utgjort för de fem åren 1862—1866 400,? och för de fem derpå följande
åren 1867—-1871 480,2 och att dessa mål således visa en afgjord benägenhet
att tilltaga i antal, samt å andra sidan medeltalet af afgjorda revisionssaker
för det senare qvinqvenniet belöpt sig till 490,8 årligen, vill det
synas som, då i räkningen intages den redan befintliga balansen, de arbetskrafter.
som, för närvarande samverka för målens beredning och afgörande
inom högsta instansen, åtminstone icke äro större, än som behöfligt må vara
Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag. 17

130

för undvikande af så beskaffad tillväxt i balansen af oafgjorda civila mål,
hvilken på sin tid föranledde Högsta Domstolens förstärkning.

Rörande antalet af de klagomål, som under år 1872 förevarit till
handläggning af Justitie-ombudsmannen, samt af de åtal, hvilka under
samma tid blifvit anstälda, meddelas här följande öfversigt:

Vid 1872 års början voro af förut inkomna klagomål

fortfarande under handläggning ...................................... 9.

under år 1872 inkommo klagomål till ett antal af 51*).

Summa klagomål under handläggning år 1872 60.

Af dessa hafva

återkallats..................................................................... 2.

utan åtgärd lemnats...................................................... 24.

efter vederbörandes hörande fått förfalla ............ 20.

vid årets slut såsom fortfarande under handläggning
balanserats ...................................................... 6.

till åtal föranledt........................................................ 8. 60.

Under året hafva dessutom åtal förordnats för embetsfel och försummelser,
upptäckta

under fångförteckningarnes granskning........................... 6.

under embetsresor eller inspektioner eller af annan

orsak .................................................................................... 3.

hvartill komma de åtal, som föranledts af förd klagan 8.
då summan af åtal, anstälda under år 1872 blifver 17.

Under det sistförflutna årets embetsresa besöktes större och mindre
delar af Skaraborgs, Elfsborgs, Göteborgs och Bohus, Wermlands, Örebro
Westmanlands samt Södermanlands län.

Vid granskningen af domstolarnes och exsekutionssätenas handlingar
och diarier föll genast i ögonen den om en lycklig ekonomisk ställning i
landet vittnande betydliga minskning i antalet af konkurser och lagsök *)

Af de under året inkomna klagoskrifterna hafva fem innefattat upprepande af klagomål,
hvilka under föregående år utgjort föremål för min pröfning och då likasom nu förklarats icke kunna
till åtal föranleda.

131

ningsmål, som inträdt under de senaste åren. För att åskådliggöra detta
förhållande meddelas här summariska utdrag ur nedaunämnda landskansliers
diarier. Lag sökning smålen utgjorde:

i Örebro:

1869.................	8,143
1870..................	5,095	och
1871..................	2,659
1868..................	12,654
1869..................	13,036
1870................	8,843
1871..................	5,084	och
1872 d. 21 Ang.	2,579
1868................	15,516
1869..................	10,652
1870..................	6,645
1871..................	3,560	och
1872 d.30 Aug.	1,468	samt
1868.................	6,018
1869.................	4,590
1870..................	2,530
1871.................	1,516	samt
1872d. llSept.	780.

nå -

gon serskild anledning till anmärkning yppat sig, förutom att vid ett och
annat landskansli någon efterlåtenhet med granskningen af underexsekutorernes
dit insända diarier inritat sig, hvarom erinran vid tillfället gjordes.
Inom ett län hade, efter mitt senaste besök, blifvit infördt bruket af blanketter
till sådana dubbla qvittenser som jag i min embetsberättelse till 1870
års Riksdag förordat till användande hos underexsekutorerne, på det att
desse skulle kunna vid exsekutions-diarierna, när de insändas till Konungens
Befallhafvande, foga nödiga verifikationer och ändock till sin säkerhet
hafva qvar serskilda exemplar af qvittenser. Ändamålsenligheten af denna
inrättning vitsordades af vederbörande vid landskansliet i nämnda län. Å
ett annat landskansli, der jag af den orsak, att de inkomna diarierna saknade
verifikationer, ifrågasatte införandet af dylika dubbla qvittenser, möttes
min framställning med den invändning, att medel icke funnes att använda
till bekostande af blanketters tryckning till samma qvittenser. Detta hinder
kunde jag dock icke för godt antaga, då, om ock, hvilket tycktes mig
enklast, dylika blanketter icke kunde tryckas på samma räkning som formulären
till exekutionsdiarierna, till hvilka de på sitt sätt utgöra bihang,
den ringa kostnaden uppgående måhända till 10 å 15 Rdr för att fylla

132

behofvet af blanketter i ett helt län för många år, kunde fördelas på underexsekutorerna,
hvilka i allt fall finge tillsläppa papperet till de skriftliga
qvittenserna.

Vid de af mig besökta Domkapitlens diarier, protokoll och arkif
förekom icke någon anmärkning. Frågan om domkapitlens skyldighet att
fortfarande insända sina domböcker till vederbörande hofrätt, hvarom någon
tvekan hos vederbörande försports, har jag i en föregående uppsats i denna
embetsberättelse sökt utreda.

Rättsskipningen vid domstolarna sa i städerna som på landet
befanns gå sin gilla gång och ej gifva anledning till serskild anmärkning
Den föreskrifva redovisningen för konkursmåls behandling och utredning,
hvilken innehålles i de af Stadsdomstolarna och domarena på landet förda
s. k, konkursförteckningarne var i allmänhet nöjaktig och visade den
gällande konkurslagens "företräde framför den äldre i denna punkt eller
beträffande konkursutredningens förkortande. Förmyndareförteckningarna
hafva naturligen blifvit fullständigare i den mon de före 1861 års förordning
i detta" ämne tillkomna förmynderskap försvunnit; och vederbörandes
verksamhet i afseende på såväl förteckningarnas ordentliga förande som förmvndarenas
tillhållande att göra reda för sig förtjenar i det hela erkännande;
men för denna angelägenhets ändamålsenliga ordnande återstår ännu
mycket, och en snar lösning af de genom 1868 års Riksdags underdåniga
skrifvelse å bane bragta hithörande frågor vore i flera afseenden önskvärd.
Dom stolsa r k i fv e n faun jag i ett på det hela tillfredsställande skick.
En brist, som långsamt afhjelpes är den, att så många domböcker och småprotokoll
befinnas oinbundna, synnerligen för tiden före nu lefvande domares
tillträde till deras embeten, tv desse beflita sig nästan utan undantag om
att inbinda nämnda handlingar, allt som de tillkomma. Jag har i en föregående
berättelse anmärkt, att ifrågavarande handlingars inbindning är så
angelägen derföre, att det eljest är snart sagdt omöjligt att fortfarande hålla dem
fullständiga. När de nemligen behöfva tillitas, är det så lätt att ur dem uttaga
hvad för tillfället behöfves, men det är lika lätt att glömma det uttagnas
återinläggande på sin plats. Kostnaden för inbindningen af nämnda äldre
handlingar kan ej med rättvisa läggas på nuvarande domare, den måste
utgöras af staden, häradet eller tingslaget, dem handlingarna röra; men
dessa undskylla sig dermed, att sakörena, som förut plägat användas till
detta bland andra ändamål, gått förlorade. Verkstäldes likväl arbetet så
småningom under flera år, blefve väl kostnaden f öga betungande för sa stora
menigheter. Jag bör dock erkänna, att i mer än ett af nämnda arkif den
sålunda anmärkta bristen blifvit afhulpen eller börjat afhjelpas, sedan jag
förra gången besökte arkifvon. insändning till Riksarkivet af domböcker och

133

rättsskipningen rörande handlingar för tiden före. ai 1736 hade föisiggått
från alla arkiv utom två, der densamma genom missförstånd af det härom
utfärdade påbudet var försummad. Sedan uppmärksamheten härpå blifvit
fäst, har numera, efter hvad jag erfarit, afsändningen äfven från dessa arkif

egt ium.^ fängelsernas beskaffenhet och fångarnas behandling enligt gällande
föreskrifter var icke någon anmärkning att göra. Ett och annat häradshäktes
bristfälligheter hafva, då fängelset icke kunnat undvaras, föranledt
framställningar till vederbörande myndigheter, som om dessa fängelsers
försättande i brukbart skick hade att förordna.

Hvad i öfrigt under resan förekommit inhemtas af resediariet, hvilket
tillika med Justitie-Ombudsmaus expeditionens diarium och registratur kommer
att öfverlemnas till Riksdagens Lag-Utskott.

Från Hans Excellens Herr Justitie-Statsministern har uppå framstäld
förfrågan det svar erhållits, att någon förklaring öfver lagen, i den ordning
19 § Regeringsformen bestämmer, icke blifvit meddelad under tiden från
början af sistförflutne riksdag.

Till fullgörande af den i 14 § af instruktionen för Justitie-Ombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet
gjorda hemställningar, har jag från Kongl- Statsdepartementen förskaffat

nng upgfter ^ ^ Riksdagen år 1872 aflåtna underdåniga skrivelser samt
om de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna; varande, i enlighet
med dessa uppgifter, en förteckning jemväl upprättad öfver de genom nyssnämnda
skrivelser anhänggiggjorda ärenden, som icke hos Kongl. Maj:t

förevarit till slutligt afgörande; o , ... v ,

dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl.
Mai:t aflåtna underdåniga skrifvelser anhängiggjorda, ärenden, hvilka i mm
senaste embetsberättelse upptogos såsom he t och ha.llet eller till någon
del oafgjorda; varande angående dessa ärenden uppgifter meddelade om
de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna under tiden efter afgifvandet af

min senaste embetsberättelse.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag.

134

Omförmälda uppgifter tillika med eu tabell öfver de underdåniga
skrifvelse^ som nästlidna års riksdag till Kongl. Maj:t aflat, finnas intagna
i bilagan till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1873.

N. A. FRÖMAN,

O. 7?. Themptander.

Bilaga

till

Eiéete-1

till 1873 års riksda.

STOCKHOLM,

G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1873

Uppgifter från de särskilda Kongl. Stats-Departementen på de af
Riksdagen år 1872 aflåtna underdåniga skrivelser, jemte anteckningar om
de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna.*)

l:o Kongl. Justitie-departementet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 21 Februari 1872, angående val
af Justitie-Ombudsman och hans suppleant. (1.)

1872 den 1 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.

2:o af den 22 Mars 1872, med förslag till'' förändrad lydelse af 20 kap.
11 § Strafflagen. (5.)

1872 den 19 Juli har Kongl. Maj:t, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, med
bifall till Riksdagens förslag, låtit utfärda Författning i ämnet.

3:o af den 10 April 1872, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Andra Hufvudtitel. (10.)

1 872 den 12 April i Statsrådet anmäld och föreskrifter i ämnet vederbörande
meddelade.

4:o af den 6 Maj 1872, angående sättet för stämnings delgifvande å byalag,
skifteslag eller annan samfällighet. (49.)

Sedan Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit hörd, har Kongl. Maj:t i Statsrådet
den 19 sistlidne Juli å detsamma vägrat sanktion.

5:o af den 10 Maj 1872, om ändring i lagens stadgande angående giftomannarätt.
(00.)

Kongl. Maj:t har, sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, den 8 sistlidne November
låtit utfärda Förordning i ämnet.

*) De vid slutet af hvarje rubrik inom parentes utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i
Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll.

— 4

6;o af den 10 Maj 1872, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
med förslag till Författning angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om Härads Ting. (61.)

1872 den 17 Maj nådig Förordning utfärdad.

7:o af den 10 Maj 1872, angående ändring i 2 kapitlet 13 § Kyrkolagen
och 2 kapitlet 3 § Rättegångs-Balken. (64.)

Efter Högsta Domstolens hörande, har Kongl. Maj:t, med bifall till förslaget, den 19
sistlidne Juli låtit utfärda Författning i ämnet.

S:o af den 10 Maj 1872, angående nedsättning i antalet af Nämndemän
vid husesyner i allmänhet. (63.)

Kongl. Maj:t har, efter det Högsta Domstolen blifvit hörd, den 19 sistlidne Juli
bifallit ifrågavarande förslag och är Förordning i ämnet under samma dag utfärdad.
9:o af den (i Maj 1872, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
med förslag till förändrad lydelse af 72 § Regeringsformen. (50.)

1872 den 17 Maj i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne.

10:o af den 13 Maj 1872, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående upphäfvande af 2 kapitlet 5 och 6 §§ Gfiftermåls-Balken, samt
förändrad lydelse af 13 kapitlet 1 § Rättegångs-Balken och 18 kapitlet 5 8
Strafflagen. (72.)

1872 den 24 Maj nådig Förordning utfärdad.

1 l.o af den 13 Maj 18/2, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
med förslag till förklaring af 17 kapitlet 3 § Handels-Balken angående
företrädesrätt till betalning ur lös pant. (73.)

1872 den 24 Maj nådig Förklaring utfärdad.

12:o af den 15 Maj 1872, angående ändring i vissa fall af 1 kapitlet
Rättegångs-Balken. (83.)

lo 12 den 19 Juli har Kongl. Maj:t, efter det Högsta Domstolen blifvit hörd, med
bifall till Riksdagens förslag låtit utfärda Förordning i ämnet.

l3:o af den 15 Maj 1872, angående ändring af 2, 3 och 4 §§ i 12 kapitlet
Rättegångs-Balken. (82.j

Sedan Högsta Domstolen öfver förslaget blifvit hörd, har Kongl. Maj:t i Statsrådet
den 19 sistlidne Juli å detsamma vägrat sanktion.

1 4:o af den 15 Maj 1872, angående ändring i • gällande stadganden rörande
socknemännens inbördes skyldighet att deltaga i prestgårdsbyggnad. (84.)
Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts beslut.

Stockholm den 19 December 1 872.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

2:o Kongl. Utrikes-departementet.

15:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 April 1872, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (11.)

1872 den 12 April i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet*).

3:o Kongl. Landtförsvars-departementet,

lö:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 April 1872, angående

regleringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (12.)

I underdånighet föredragen den 26 April och meddelades Arméförvaltningen och
Statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom i de delar, der sådant erfordrades,
öfriga vederbörande.

I afseende å det af Riksdagen beviljade förslagsanslag af 4,500 Rdr till
inlösande af vissa hästhemmans i Skåne dagsverksskyldighet förordnades: — att
berörde dagsverksskyldighet skulle med år 1872 upphöra, i den mån sådant utan
hinder af afslutade arrendekontrakt eller andra lagligen gällande bestämmelser kunde
ske, hvaremot för de hemman, der dylika hinder förefunnes, dagsverksskyldigheten
in natura borde upphöra, först efter det berörda hinder försvunnit eller kunnat
lagligen undanrödjas; — att i den mån dagsverken från hästhemman sålunda, der de
förut utgått, icke vidare komme att till vederbörande boställen in natura utgöras,
ersättning derför i kontant skulle för hvarje år med ett mot medium af de nästföregående
10 årens markegångspris svarande belopp, efter iakttagandet af det i
Kongl. Reglementet den 7 November 1695 stadgade afdrag, genom Arméförvaltningen
till vederbörande boställshafvare från det beviljade anslaget utbetalas; •—samt
att vid bestämmandet af ett hästhemmans afstånd från sitt boställe, der osäkerhet
derom kunde i något fall förefinnas, vägens längd borde bestämmas efter farbar väg,
vare sig att denna utgöres af lands-, härads-, socken- eller byaväg.

Förslag till de åtgärder, som af de beviljade förhöjningarne dels i anslaget
till Generalstabs-officerares bildande och dels i anslaget till indelta arméns och
Wermlands Fältjägare-regementes vapenöfningar påkallades, skulle framdeles i kommando
väg anmälas.

17:o af den 11 Maj 1872, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (17.)

*) Donna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Utrikes-Stats-Ministern
i embetsskrifvelse af den 27 December 1872.

Den 24 Maj 1872 anmäld genom Finans-departementet och transsumt af skrifvelsen,
i hvad Landtförsvars-departementet angick, detta Departement meddeladt.

1872 den 21 Juni föredragen genom Landtförsvars-departementet; då resolution
på pension från Allmänna Indragningsstaten för Förrådsför valtar en W. Normans
enka utfärdades samt cirkulär på vanligt sätt expedierades till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i länen rörande anslaget till understöd åt behöfvande f. d.
landtvärnsman; äfvensom underrättelse om Riksdagens beslut i fråga om anslag till
Arméns pensionering Direktionen ("ifver Arméns pensionskassa meddelades.

18:o af den 24 April 1872, angående väckt fråga om afsöndring af jord
från Sånga prestbord, till utvidgning af Sångamo exercisplats i Wester-Norrlands
län. (34.)

I underdånighet föredragen den 10 Maj 1872; hvarvid Kongl. Maj;t behagade
bifalla, att den ifrågavarande för utvidgning af Sångamo afsedda jordrymden Unge
från Sånga prestboställc afsöndras och mötesplatsen Sångamo tilläggas emot den
derför till 267 Rdr 39 öre föreslagna årliga afgälden, hvilken, äfvensom ock ersättningen,
100 Rdr i ett för allt, till govärssmeden Angermand för flyttning af
honom tillhöriga å afsöndringsjorden belägne byggnader, borde af Arméförvaltningen
från anslaget för beväringsmanskapets vapenöfningar vederbörande tillhandahållas.

19:o af den 24 April 1872, angående jordafsöndring från f. d. kaptensbostället
Torp till byggnadsplats och planteringsland för en folkskola i Långseruds
församling af Wermlands län. (35.)

I underdånighet anmäld den 10 Maj 1872, och Kongl. Maj:ts med Riksdagen i detta
ärende fattade beslut Arméförvaltningen och Kammar-kollegium till kännedom och
efterrättelse samt vederbörandes förständigande meddeladt.

20:o af den 24 April 1872, angående jordafsöndring från Militie-bostället
Harg i Östergötlands län. (36.)

I underdånighet föredragen den 10 Maj 1872, och blef hvad, i afseende å afsöndring
af jord för Östra Hargs församlings folkskolas behof från det Chefen för Andra
Lifgrenadier-regementet anslagna bostället Harg, af Kongl. Maj :t med Riksdagen
härvid beslutits Arméförvaltningen och Kammar-kollegium till egen kännedom och
efterrättelse samt vederbörandes förständigande meddeladt. För öfrigt skulle, beträffande
Riksdagens hemställan att, vid framdeles skeende jordafsöndringar, afgälden
må bestämmas i penningar, frågan derom genom Finans-departementet till nådig
pröfning anmälas.

21:o af den 30 April 1872, om upphäfvande af den för beväringsskyldige
mcdgifna legnings- och friköpningsrätt. (44.)

I underdånighet anmäld den 1 November 1872; och täcktes Kongl. Maj:t, med
gillande af Riksdagens beslut om upphörande af den beväringsskyldige hittills medgifna
legnings- och friköpningsrätt, låta utfärda nådiga kungörelser ej allenast i
nyssberörda ämne i öfverensstämmelse med det af Riksdagen framstälda förslag, utan

äfven, i sammanhang dermed, rörande vissa ändringar i Kongl. Förordningen den 9
Februari 1861, angående den allmänna beväringens mönstringar och möten.

Hvad åter angick Kongl. Förordningen den 4 Februari 1862, angående
beväringseliter, ansåg Kongl. Maj:t någon förändring i samma Förordning, på sätt
Riksdagen ifrågastält, icke vara af behof påkallad.

22:o af don 8 Maj 1872, angående upplåtelse af en del utaf bastionen
Drottningen jemte Kronan tillhörig mark i Cbristianstad för anWnine af
en vattenledning. (55.)

I underdånighet anmäld den 17 Maj och öfverlemnad till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Christianstads län med nådig föreskrift att från Stadsfullmäktige i
Christianstad infordra dels yttrande, huruvida de af Riksdagen för upplåtelsen&bestämda
förbehåll af staden antagas, och dels förslag rörande de vilkor, på hvilka i
sådant fall Kronans egendomar i Christianstad och den militärtrupp, som vore eller
blefve der förlagd, må ega att af vattenledningens fördelar sig begagna.

23:o af den 11 Maj 1872, i fråga om befordringsrätt för de vid Marinregementet
kvarstående Subaltern-officerare och det lägre Underbefälet, samt
om ersättning till nuvarande Kompani-chefer derstädes för förlorad inkomst
i följd af passevolansens upphörande. (66.)

I underdånighet föredragen den 17 Maj 1872; och blef hvad Kongl. Maj:t med
Riksdagen härutinnan beslutit meddeladt ej allenast Arméförvaltningen till kännedom
och efterrättelse samt med föreskrift att till vederbörande passevolantörer utbetala
den dem för åren 1871 och 1872 tillkommande ersättning, utan ock General-befälhafvaren
i lista Militär-distriktot, till vederhörandes förständigande.

24.o af den 11 Maj 1872, i fråga om beredande af garnison i Carlskrona
samt angående användandet af det vid 1871 års lagtima Riksdag beviljade
extra anslag af 65,000 Rdr till uppförande af stall och ridhusbyggnader för
fyra^åkandefbatterier?af Wendes Artilleri-regemente. (67.)

I underdånighet föredragen den 17 Maj ; och anbefalldes i anledning af Riksdagens
beslut i sistnämnda fråga General-Fälttygmästaren att inkomma med ritning och
kostnadsförslag till omförmälda stall- och ridhusbyggnaders uppförande i Landskrona
samt att afgifva förslag till de åtgärder i öfrigt, som för ordnandet af ett etablissement
för fyra batterier derstädes blefve erforderliga.

Vidkommande 1 frågan»garnison i Carlskrona skulle förslag derom framdeles
till nådig pröfning anmälas.

Derefter, | och ((sedan ( def(infordrade förslagen från General-Fälttygmästaren
inkommit, har Kongl. Maj:t under den 13 September och 8 November meddelat
föreskrifter om ordnandet af Artilleri-etablissemcntet i Landskrona.

I afseende å“garnisonstjenstens bestridande i Carlskrona har Kongl. Maj:t,
enär största delen af det till indragning bestämda Marin-regementets manskap redan
blifvit afskodadt samt det vid regementet kvarstående manskapet icke är tillräckligt

— 8

till garnisonstjenstens behöriga upprätthållande, under den 19 Juli 1872 förordnat:
att en kommendering af 150 man med nödigt befäl skall under innevarande och
nästkommande år i kommandoväg beordras till garnisonstj enst i Carlskrona; samt
att till denna kommendering företrädesvis bör tagas rekryter, som bevistat första
årets rekrytmöte, och, derest deras antal icke skulle vara tillräckligt, mindre exerceradt
manskap.

Stockholm den 27 December 1872.

JV. A. Varenius -

4:o. Kongl. Sjöfors vars-departementet,

25:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 April 1872, angående
regleringen af utgifterna under Biksstatens femte Hufvudtitel år 1873. (13.)
Den 19 April 1872 i underdånighet föredragen och innehållet af den underdåniga
skrifvelsen delgifven vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom
nödiga föreskrifter dem meddelade i afseende å verkställighet af dervid fattade
beslut.

26:o af don 24 April 1872, angående försättande på vakans tills vidare
af en del utaf båtsmanshållet i Blekinge län och södra Möre härad af Calmar
län. (38.)

Den 10 Maj 1872 i underdånighet föredragen, dervid, beträffande verkställandet
af de utaf Kongl. Maj:t med Riksdagen i frågan fattade beslut, vederbörande
kollegier och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erhöllo nådiga föreskrifter till efterrättelse
i hvad på hvardera af dem ankomme.

27:o af den 11 Maj 1872, angående befordringsrätt för en del befäl vid
Marinregementet m. in. (6G.)

Den 17 Maj 1872 i underdånighet anmäld genom Landtförsvars-departementet och
nådiga beslutet i ärendet medelst protokollsutdrag delgifvet Sjöförsvars-departementet,
hvarifrån under samma dag, i afseende å pensions- m. fl. förmåner för Officerare
och Underofficerare vid Marinregementet, nödiga upplysningar och föreskrifter
meddelades Direktionen öfver Amiralitets-Krigsmanskassan till behörig
underdånig efterrättelse.

28:o af den 11 Maj 1872, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
nionde Hufvudtitel. (17.)

Den 24 Maj 1872 genom Finans-departementet i underdånighet anmäld inför
Kongl. Maj:t och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnade
till Sjöförsvars-departementet, hvarifrån under samma dag nödiga föreskrifter meddela -

— 9

delades såväl Förvaltningen af Sjöärendena, beträffande öfverflyttning till allmänna
indragningsstaten af åtskilliga å femte Hufvudtitelns allmänna besparingar hittills
anvisade ersättningsbelopp, som äfven direktionen öfver Amiralitets-Krigsmanskassan
och öfrige vederbörande, i afseende å de af Riksdagen beviljade 2:ne kreditiv
för upprätthållande af pensioneringen vid sjöförsvaret tillhörande stater.

Stockholm den 31 December 1872.

C. Nordenfalk.

5:0 Kongl. Civil-departementet.

29:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 6 April, angående beviljade
anslag till fortsättande af arbetena å östra och norra stambanorna. (8.)
Denna skrifvelse anmäldes i underdånighet den 12 April och blef innehållet deraf
delgifvet Statskontoret samt Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnador, med bemyndigande
för denna styrelse att, uppå trafikstyrelsens i mån af behof skeende reqvisition,
hos Riksgäldskontoret lyfta och trafikstyrelsen tillhandahålla de 600,000
R:dr, som Riksdagen anvisat att under innevarande år utgå till anskaffande af en
del utaf den å östra och norra stambanorna erforderliga materiel; hvarjemte trafikstyrelsen
anbefalltes att föreslå det sätt, hvarpå de af Riksdagen för sistberörda
ändamål anvisade medel borde ändamålsenligast användas, med iakttagande att
materielen, i den mån sådant utan olägenhet kundo ske, inom landet tillverkades.
30:o af den 13 April, angående undersökning af vattendragen inom Norrbottens
län, i och för tillgodogörandet af statens skogstillgångar. (18.)
Sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län, efter remiss den 19
April, i ärendet sig utlåtit, har under don 20 Juni blifvit infordradt Skogssty.
redsens underdåniga yttrande, hvilket ännu icke inkommit.

31 :o af den 13 April, angående beviljadt statsbidrag till genomförande af
ny tomtreglering i Strengnäs efter den staden år 1871 öfvergångna brand. (19.)
Anmäld den 19 April, då hvad Riksdagen beslutit blef för vederbörandes förständigande
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län meddeladt.

32:o af den 15 April, i fråga om anslag till Sveriges deltagande i polytekniska
utställningen i Moskva. (20.)

Vid föredragningen häraf den 19 April bemyndigades Slöjdföreningens Styrelse
att af det anvisade förslagsanslaget, i mån af behof och mot framtida redovisning,
hos Riksgäldskontoret lyfta hvad till bestridande af kostnaderne för Sveriges deltagande
uti berörda utställning kunde blifva erforderligt.

Bil. till Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1873 års Riksdag.

— 10 —

33:o af den 20 April, om anslag för befrämjande af tillgodogörandet af de
inom Riket förekommande fosforförande lager. (21.)

Den 2 Maj uppdrogs åt en kommité af tre sakkunnige män att söka utreda, om
och på hvad sätt de inom riket förekommande fosforsyrehaltiga mineralier och bergarter
kunde med fördel tillgodogöras i syftning att tillfredsställa jordbrukets behof
af fosforsyrehaltiga s. k. mineraliska gödningsämnen, för hvilket ändamål komitén
borde uppgöra plan för erforderliga undersökningars ändamålsenliga ordnande och
utförande, sätta sig i förbindelse med härför lämpliga personer samt leda och öfvervaka
arbetena och, om så erfordrades, deri deltaga; och bemyndigades komiténatt
å anvisade förslagsanslaget, 6,000 R:dr, som tillsvidare icke finge öfverskridas, hos
Riksgäldskontoret i mån af behof lyfta erforderliga medel för bekostande tillsvidare
af ifrågavarande undersökningar, de der borde med all möjlig sparsamhet anordnas;
skolande komitén till Kongl. Maj:t afgifva berättelse öfver arbetenas gång och
resultat, jemte redovisning för anslagets användande.

34:o af den 24 April, om ändring i Kongl. Förordningen den 7 Decem''
ber 1866, angående vilkoren för försäljning till förtäring på stället af vins
öl, kaffe eller andra icke spirituösa drycker. (31.)

Den 2 Maj anbefalltes Kommerse-kollegium att häröfver afgifva underdånigt utlåtande,
som inkom först den 7 innevarande månad; Och blifver nu frågan föremål
för nådig pröfning.

35:o af den 30 April, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och andra
vattenaftappningsföretag. (39.)

Skrifvelsen anmäldes den 10 Maj och Riksdagens beslut meddelades Styrelsen för
allmänna Yäg- och Vattenbyggnader, för vidtagande af de i anledning af samma
beslut på styrelsen ankommande åtgärder.

36:o af den 30 April, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende
på de statsbidrag, som under Riksdagen beviljats för väganläggningar och
vägförbättringar, bro och hamnbyggnader m. m. (40.)

Anmäld den 10 Maj, hvarvid Kongl. Maj:t godkände de vilkor och bestämmelser
Riksdagen stadgat, samt förklarade att hvad genom nådiga Brefvet den 14 Maj
1868 blifvit förordnadt fortfarande skulle lända till efterrättelse äfven i afseende
å nu af Riksdagen beviljade statsbidrag.

37:o af den 30 April, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda
jernvägsanläggningar, som utan bidrag af allmänna medel utföras. (41.)
Anmäld den 10 Maj och innehållet meddeladt Styrelsen för allmänna Väg- och
Vattenbyggnader, hvarjemte Kongl. Maj:t berättigade ej mindre Bergslagernas jemvägsaktiebolag,
såsom numera innehafvare af den genom resolution den 26 September
1871 beviljade rättigheten att anlägga och trafikera jernväg från Falun
till Göteborg, med bibanor till Insjön och Nora-öarlskoga jernväg, i den mån det -

— 11

samma, utan försträckning af statsmedel, utförde sagde jernvägar, än äfven Hallsberg-Motala-Mjölby
jernvägsaktiebolag, att tillgodonjuta de i skrifvelsen omförmälda
förmåner.

38:o af den 10 Maj, angående statsbidrag till pensionering af tjenstepersonalen
vid statens jernvägstrafik och till enke- och pupillkassa för nämnde
personals efterlemnade enkor och barn. (59.)

Sedan Kongl Maj:t den 17 Maj anbefallt Styrelsen för statens jernvägstrafik att
uppgöra fullständiga förslag till reglementen, samt sådana förslag inkommit, har
Kongl. Maj:t under den 6 sistlidne September låtit utfärda särskilda nådiga reglementen,
dels för statens jernvägstrafiks pensionsinrättning, och dels för statens
jernvägstrafiks enke- och pupillkassa.

39:o af den 11 Maj, angående regleringen af utgifterna under Båksstatcns
sjette Hufvudtitel. (14.)

Sedan 17:de punkten af denna skrifvelse, angående anvisadt extra anslag till reseunderstöd
åt handtverks- och fabriksarbetare för besökande af de utomlands under
detta år anordnade allmänna konst- och industriutställningar, redan den 17 Maj
blifvit i underdånighet föredragen, då dels anvisades 1,000 B/.dr åt vissa föreslagne
personer och dels, i afseende på användandet af återstoden utaf anslaget,
Kommerse-kollegium anbefalldes att skyndsamligen kungöra Riksdagens beslut, med
uppmaning till dem, som önskade komma i åtnjutande af reseunderstöd, att i vanlig
ordning anmäla sig hos kollegium, som derefter borde med underdånigt förslag
till fördelning af samma återstod inkomma; så anmäldes öfriga delar af skrifvelsen
den 7 påföljande Juni, hvarvid, med godkännande af de beslut, som i afseende
å sjette Hufvudtiteln blifvit utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t
föreslagit af Riksdagen fattade, Kongl. Maj:t förordnade, att afskrift af Riksdagens
skrifvelse skulle tillställas Statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad
på detta embetsverk berodde, samt att skrifvclsens innehåll borde meddelas öfrige
vederbörande i hvad dem särskildt anginge; hvarjemte, i anledning af framställningar,
som legat till grund för Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, samt hvad i
öfrigt förekommit, särskilda beslut meddelades.

I anledning af det utaf Riksdagen vid beviljandet af 100,000 Rdr till
bestridande af kostnaden för utvidgning af Malmö station, enligt skrifvelsens 8:de
punkt, stadgade vilkor, anbefalltes Styrelsen för statens jernvägstrafik att infordra
stadsfullmäktiges i Malmö yttrande och att derefter inkomma med det underdåniga
utlåtande och förslag i ämnet, som af berörda yttrande kunde föranledas.

Stat för Slöjdskolan i Stockholm under år 1873 är af Kongl. Maj:t fastställd
den 24 sistlidne Augusti; och Riksdagens framställning i 13:de punkten, att
Kongl. Maj:t måtte i nåder tillse, i hvad mån anslaget till hästafvelns förbättrande
måtte kunna användas till premiering af hästar, tj enliga till afvel för olika

12 —

gagnsbruk, är tagen under öfvervägande den 1 sistlidne November, i sammanhang
med frågan om stuteriernas omorganisation.

Riksdagens i 16:de punkten anmälda beslut om medels anvisande till understöd
för industriidkares med fleres besök vid expositionen i Wien 1873 m. m., skulle,
efter föregående erforderlig beredning, framdeles i underdånighet föredragas.

40:o af den 10 Maj, angående förändrad lydelse af 6 § i Kongl. Förordningen
om landsting den 21 Mars 1862. (62.)

Anmäldes den 17 Maj, då Kongl. Maj:t, med gillande af Riksdagens beslut om
förändrad lydelse af ifrågavarande §, lät utfärda nådig kungörelse i ämnet.

41 :o af den 13 Maj, angående utbetalning af det för Nässjö-Osoarshamns
jern vägsanläggning beviljade statsbidrag. (69.)

Den 17 Maj beslöt Kongl. Maj:t, att skrifvelsens innehåll skulle delgifvas Statskontoret
samt Styrelsen för allmänna Väg- och Vattenbyggnader, hvilken sistnämnda
myndighet borde vederbörande derom underrätta.

42:o af den 13 Maj, angående omarbetning af gällande Grufvestadga. (74.)
Den 24 Maj utfärdades, i anledning af Riksdagens framställning i ämnet, nådig
kungörelse, angående förbud tillsvidare mot utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter,
hvarefter Kongl. Maj:t under den 24 sistlidne Augusti uppdragit åt
en särskild komité att rörande frågan i sin helhet afgifva underdånigt betänkande
med förslag till de nya eller förändrade stadganden, som kunde finnas tjenliga;
och har denna komité den 1 förlidna Oktober i hufvudstaden sammanträdt och
påbörjat sina arbeten.

43:o af den 15 Maj, angående meddelande af statistiska uppgifter om den
kommunala rösträtten. (76.)

I anledning häraf anbefalldes den 24 Maj samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att skyndsamt från vederbörande infordra och till statistiska Centralbyrån
insända ej mindre don för hvarje landtkommun inom länet i December 1871 uppgjorda
fyrktalslängd, än ock för hvarje stad i länet den på samma års bevillning
grundade röstlängd.

44:o af den 14 Maj, angående förändringar i vilkoren för tillverkning och
försäljning af bränvin. (77.)

Vid föredragningen häraf den 24 Maj beslöt Kongl. Maj:t att dels, i öfverensstämmelse
med de af Riksdagen föreslagna ändringar i författningen om vilkoren
för tillverkning af bränvin, utfärda nådig kungörelse om ändring i 11, 14 och 17
§§ af Kongl. Förordningen rörande detta ämne af den 26 Juni 1871, dels ock,
med upphäfvande af nådiga kungörelsen af sistnämnde dag om förhöjning i afgiftsrestitutionen
vid utförsel af bränvin till utrikes ort, utfärda särskild ny kungörelse
i detta hänseende, hvarefter Kongl. Maj:t den 30 sistlidne Augusti genom nådig
kungörelse förordnat om vissa ändringar och tillägg, som funnits nödiga i Ordnings -

stadgan för bränvinsbrännerierna i Riket, till följd af förstnämnda förändringar i
tillverkningslagen.

I fråga åter om den i Riksdagens skrifvelse begärda ändring i 12 § af
Förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker, beträffande den åtskilliga gästgifverier å landet tillerkända
särskilda utskänkningsrätt, anbefalldes Kammar-kollegium att, sedan Kongl.
Maj:ts samtlige Befallningshafvande sig yttrat, underdånigt utlåtande i ämnet afgifva;
och blifver, när detta utlåtande inkommit, frågan föremål för Kongl. Maj:ts
nådiga pröfning.

Stockholm den 19 December 1872.

C. A. Sjöcrona.

6:o Kongl. Finans-departementet.

45:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 26 Februari, i fråga om utfärdande
af Statsobligationer, förskrifna med 4 procents ränta. (4.)

Sedan Kongl. Maj:t den 1 påföljde Mars, med fastställelse af de utaf Riksdagen
härom beslutade stadganden, låtit utfärd® nådig Kungörelse i ämnet, har Kong)
Maj:t den 8 i samma månad meddelat sin nådiga garanti å förevarande lån.

46:o af den 10 April, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Första Hufvudtitel. (9.)

Enligt nådigt beslut af den 12 sistlidne April har innehållet af förevarande skrifvelse
blifvit Statskontoret och Riksmarskalks-embetet till kännedom och efterrättelse
meddeladt.

47:o af den 24 April, angående bruksegaren P. Löfs ansökning i fråga om
dispositionen af köpeskillingen för afverkad skog a Ejhedens hemman och
Ohre sockens öfverloppsmark i Kopparbergs län. (32.)

Riksdagens i detta ärende fattade beslut har den 2 sistlidne Maj meddelats Kammar-kollegium
och Statskontoret till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes
förständigande.

48:o af den 24 April, angående ersättning för sådana af Statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej beviljats. (33.)

Under den 2 sistlidne Maj har Kongl. Maj:t bemyndigat Statskontoret att det af
Riksdagen sålunda anvisade beloppet i Riksgälds-kontoret uppbära.

49:o af den 24 April, angående försäljning af ett Postverket tillhörigt hus
i Upsala. (37.)

Med anledning af Riksdagens härom anmälda beslut har Kongl. Maj:t den 2 sistlidne
Maj bemyndigat General-Poststyrelsen att gä i författning om försäljning af
ifrågavarande hus.

50:o af den 22 April, angående val af fullmäktige i Riksgäldskontor et. (23.)
51 :o af samma dag, angående dito af dito i Riksbanken. (22.)

Dessa två skrivelser äro den 2 sistlidne Maj inför Kongl. Maj :t i underdånighet anmälda
samt, såsom cj påkallande någon åtgärd, lagda till bandlingarne.

52:o af den 1 Maj, angående pension för Telegraf-intendenten Majoren A.
L. Fahnehjelm. (46.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 17 sistlidne Maj har Kongl. Maj:t beviljat
bemälde Telegraf-intendent nådigt afsked från hans innehafvande Intendentsbefattning,
samt dervid i enlighet med det af Riksdagen lemnade medgifvande tillförsäkrat
honom att under sin återstående lifstid få uppbära en årlig pension af
4,000 Rdr af Telegrafverkets medel.

53:o af den 8 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (15.)

I underdånighet föredragen den 24 sistlidne Maj; och har Kongl. Maj: t, beträffande
Riksdagens framställning att, vid uppgörande af förslag till Normalstaten för Postoch
Telegrafverken, aflöningsförmånernas särskiljande i lön, tjenstgöringspenningar
och ålderstillägg borde tillämpas äfven för de vid nämnda verks styrelser anställde
tjensteman, häröfver infordrat bemälde Styrelsers underdåniga utlåtande; hvarjemte
Riksdagens öfriga i skrifvelsen anmälda beslut blifvit med deraf föranledda nådiga
föreskrifter delgifna Statskontoret och andre vederbörande embetsmyndigheter till
kännedom och efterrättelse.

54:o af den 8 Maj, angående den år 1871 verkställda revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1869. (53.)

Denna skrifvelse har blifvit inför Kongl. Maj:t anmäld den 24 sistlidne Maj; och
jemte det dervid beslutats, att de delar deraf, som icke rörde Finans-departementet,
skulle! genom transsumt meddelas vederbörande andra Departementer för att på
deras föredragning blifva föremål för nådig pröfning, har Kongl. Maj:t tillika, beträffande
den del af samma skrifvelse, som rörer ifrågasatt meddelande af föreskrift
om insättande i bankinrättning af Allmänna Verks och Inrättningars kontanta och
för löpande utgifter ej behöfliga behållningar, infordrat Statskontorets utlåtande,
hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

55:o af den 8 Maj, angående upphörande af hofveriskyldigheten till Kungsgårdar
och Militie-boställen i Skåne. (54.)

I anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 24 sistlidno
Maj infordrat Kammar-kollegii och Arméförvaltningens underdåniga utlåtande;
hvilket ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit.

56:o af den 10 Maj, angående eftergift af Kronans rätt till dana-arf efter
åtskilliga personer. (58.)

Med godkännande af Riksdagens beslut i fråga ej mindre om dana-arfven efter
Lovisa Charlotta Löfström och enkan Ingeborg Magnusdotter, än ock efter instru -

— 15 —

mentmakaren Carl Jacob Nordqvist och Justina Linde har Kongl. Maj:t den 24
sistlidne Maj låtit såväl dessa beslut, som dem, hvilka Riksdagen i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts förslag fattat beträffande dana-arfven efter drängarne Erik
Andersson och Sven Olofsson, vagnmakaren Elof Mårtenssons hustru Kerstin Andersdotter,
Catharine Maria Cronér och f. d. husaren Nils Wester, meddelas vederbörande
Länsstyrelser till kännedom och efterrättelse samt vederbörandes förständigande.

Derjemte har Kongl. Maj:t samma dag beträffande Riksdagens beslut om
dana-arfvet efter ogifta Eva Jacobsson infordrat utlåtande från Länsstyrelsen i Skaraborgs
län och i anledning af besluten om dana-arfven efter Cecilia Lovisa''Jacobsson
och Carin Dahlström anbefallt Länsstyrelserna i Hallands och Östergötlands län att
inhemta yttranden af stadsfullmäktige i Falkenberg och Linköping i fråga om det
för eftergift af Kronans rätt till berörde dana-arf uppställda vilkor att nämnde
städer bordo deremot afstå sina nuvarande ersättningsanslag för förlorad tullfrihet;
och hafva, sedan sålunda infordrade utlåtande och yttranden inkommit, dessa tre
mål blifvit af Kongl. Maj:t slutligen afgjorda den 9 och 24 Augusti samt den 15
November innevarande år.

57:o af den 10 Maj, angående de i 63 § Regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(56.)

Den 17 i samma månad i underdånighet anmäldt och Statskontoret till behörig
kännedom moddeladt.

58:o af den 10 Maj, angående förberedande undersökningar rörande Kongl.
Hofstallets förflyttning samt uppförande af nytt Riksdagshus å Helgeandsholmen.
(57.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 1 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t anbefallt
Öfverintendents-embetet att dels inkomma med uppgift å någon för uppförande
af ett nytt Hofstall tjenlig plats och dervid jemväl afgifva ritningar och
kostnadsförslag till de byggnader, som för ändamålet borde å den sålunda uppgifna
platsen uppföras, samt att dels, på anmodan, tillhandagå Fullmäktige i Riksgäldskontoret
och Riksbanken med nödiga upplysningar, utredningar och förslag i hvad
som egde sammanhang med det af Riksdagen åt bemälde Fullmäktige lemnade
uppdrag i afseende å förenämnda Riksdagshus m. m.; och har mod anledning häraf
Öfverintendents-embetet den 19 nästlidne November afgifvit underdånigt förslag till
förflyttning af Hofstallet till Artilleriplanen å Ladugårdslandet; hvarefter Kongl.
Maj:t den 30 i samma månad infordrat Stockholms Stadsfullmäktiges yttrande i
fråga om de vilkor, hvarunder staden kunde vara villig att för ändamålet till Kronan
öfverlåta stadens rätt till tomterne N:ris 5, 6, 7 och 8 i qvarteret Bodarne
söder om nämnda plan.

59:o af den 11 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (17.)

Denna skrifvelse har den 24 i samma månad blifvit i underdånighet anmäld; dervid

— 16 —

Kongl. Maj:t beslutat, att dels skrifvelsens innehåll borde meddelas Statskontoret
och öfriga vederbörande myndigheter till kännedom och efterrättelse, samt dels
resolutioner utfärdas för de personer, hvilka, på sätt i skrifvelsen omförmäldes, fått
sig pensioner beviljade.

60:o af den 11 Maj, angående anvisade medel till bestridande af begrafningskostnaderno
efter Hennes Maj:t Drottning Lovisa. (65.)

Under den 24 samma månad hafva Statskontoret samt Fullmäktige i Riksgäldskontoret
erhållit förständigande rörande godtgörandet af ifrågavarande kostnader.

61:o af den 11 Maj, angående försäljning till Stora Kopparbergs Bergslag
af kronolägenheten Hushagen i Stora Tima socken af nämnda län. (68.)
Med anledning af Riksdagens härom fattade beslut har Kongl. Maj:t den 24 samma
månad anbefallt Kammar-kollegium att gå i författning om försäljning af ifrågavarande
lägenhet på de af Riksdagen godkända vilkor.

62:o af den 6 Maj, angående utfärdande af ny Instruktion för Riksdagens
Revisorer af Riksbanken. (51.)

I anledning- häraf har nådig Kungörelse blifvit under den 24 sistlidne Maj utfärdad.
63:o af den 13 Maj, angående nytt Reglemente för Riksbankens styrelse
och förvaltning. (70.)

Under den 13 sistlidne September har i anledning häraf allmän kungörelse blifvit
i nåder utfärdad.

04:o af den 15 Maj, angående bergverkstiondens upphörande. (78.)
Innehållet af donna Riksdagens skrifvelse har under den 24 sistlidne Maj blifvit
delgifvet Kammar- och Kommerse-kollegierna.

65:o af den 14 Maj, angående nytt Reglemente för Riksgäldskontoret. (75.)
Hvilken skrifvelse blifvit vid föredragning inför Kongl. Maj:t den 14 sistlidne Juni,
såsom ej föranledande någon åtgärd, lagd till handlingarne.

00:o al den 15 Maj, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (79.)
Enligt nådigt beslut af den 24 sistlidne Maj har innehållet af denna skrifvelse
meddelats Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

67:o af den 15 Maj, med ny Riksstat. (81.)

Riksdagens förevarande skrifvelse, jemte dervid fogade Riksstat, har den 24 sistlidne
Maj blifvit meddelad Statskontoret till kännedom och efterrättelse, dervid äfven
utdrag af protokollet öfver Finans-Ärenden, innefattande upplysning om innehållet
af skrifvelsen, är vorden tillställd de öfriga Stats-departementen.

68:o af den 4 April, angående stämpelpappers-afgiften. (6.)

Med godkännande af Riksdagens genom förevarande skrifvelse anmälda beslut om
ändring i 6 § af Förordningen härom, har Kongl. Maj:t den 24 sistlidne Maj genom
utfärdad Kungörelse furordnat, att, med iakttagande af berörda ändring, den
för innevarande år gällande stämpelpappersförordning skall fortfara att lända till

efterrättelse

17 —

efterrättelse till slutet af det är, under hvars lopp ny stämpelpappers-bevillning
varder af Riksdagen fastställd.

69:o af den 30 April, angående förändrade vilkor för tidningars och tidskrifters
postbefordran jemte åtskilliga andra postväsendet rörande frågor. (42.)
I öfverensstämmelse med Riksdagens, på Rongl. Maj:ts förslag, härom fattade beslut
har Kongl. Maj:t, efter Generalpost-styrelsens hörande, låtit utfärda nådiga
Kungörelser i ämnet, dels den 18 sistlidne Oktober, angående vilkoren för tidningars
°och tidskrifters postbefordran, och dels den 12 November, angående en förändrad
vigtsats-beräkning för inrikes bref, införande af medelporto för småpaketer samt
nedsättning af afgiften för brefkort.

70:o af den 8 Maj, angående Tullbevillningen. (52.)

Efter inhämtande af Kommerse-kollegii och Generaltull-styrelsens underdåniga utlåtande
har Kongl. Maj:t den 4 sistlidne Oktober lätit utfärda ny Tulltaxa.

71:o af den 16 Maj, angående Allmänna Bevillningen. (85.)

I anledning häraf har Kongl. Maj :t, efter inhemtande af Kammar-rättens underdåniga
utlåtande, den 27 sistlidne September låtit utfärda ny Bevillnings-förordning.

72:o af den 30 April, i fråga om Kommunal-författningarnes tillämpning i
Norrbottens och Wcsterbottons läns lappmarker. (43.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 24 sistlidne Maj har Kongl. Maj:t anbefallt
Sine Befallningshafvande i nämnda län att, sedan dels dervarande Lappmarksbefolkniugar,
dels ock vederbörande myndigheter i orterne blifvit hörde, inkomma
med de afgifne yttrandena jemte egne utlåtanden; och har derefter sådant
utlåtande åtföljdt af vederbörandes yttranden den 18 nästlidne September inkommit
från. Konungens Befallningshafvande i Westerbottens län, hvaremot det från Norrbottens
län ännu afvaktas.

Stockholm den 17 December 1872.

Henne Loven.

7:o Kongl. Ecclesiastik-departementet,

73:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 22 April 1872, angående
utarrendering af enkesäten i Hallands och Bohus län. (30.)

Kongl. Maj:t har den 2 Maj 1872 i nåder anbefallt Kammar-kollegium att, efter
vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke
inkommit.

74:o af den 30 April 1872, angående rättighet för församlingarne att bestämma
Klockares aflöning. (45.)

Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1873 års Riksdag.

Den 24 Maj 1872 liar Kongl. Maj:t i nåder anbefallt Kammar-kollegium att, efter
vederbörandes börande, sig i ämnet yttra, men detta utlåtande har ännu icke inkommit.

75:o af den 3 Maj 1872, angående ordnandet af den medicinska undervisningen
i riket. (47.)

Den 24 Maj 1872 har Kongl. Maj:t häröfver infordrat Kanslers-embetets vid Universiteten
underdåniga utlåtande efter vederbörandes hörande; hvilket utlåtande ännu
icke inkommit.

76:o af den 6 Maj 1872, angående skyldighet för innehafvare af sådan
Statens egendom å landet, för hvilken bevillning efter Andra Artikeln ej
erlägges, att utgifva fyllnadsbidrag till Folkskolelärares aflöning. (48.)
Kongl. Maj:t har den 24 Maj 1872 i nåder anbefallt Kammar-kollegium och Statskontoret
att häröfver inkomma med underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke afgifvits.

77:o af den 8 Maj 1872, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Åttonde Hufvudtitel. (16.)

Kongl. Maj:t har den 24 Maj 1872 aflåtit nådiga skrifvelser i ämnet till Statskontoret
och öfrige vederbörande.

78:o af den 15 Maj 1872, angående förändring af Kongl. Förordningen den
15 Februari 1855, angående behandling af frågor om understöd, som lemnas
nödställde i de förenade rikena. (80.)

Vid föredragning don 29 November 1872 har Kongl. Maj:t detta ärende afgjort.

Stockholm af Kongl. Ecclesiastilc-departementets Expeditions Registrators
Kontor den 2 Januari 1873.

Ex officio
F- A. Westerling -

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
år 1872 afiåina underdåniga skrifvelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid
utgången af är 1872 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. Justitie-departementet,

14:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1872, angående ändring
i gällande stadganden rörande socknemännens inbördes skyldighet att
deltaga i prestgårdsbyggnad. (84.)

19 —

Kongl. Landtförsvars-departementet,

22:o af den 8 Maj 1872, angående upplåtelse af en del utaf bastionen
Drottningen jemte Kronan tillhörig mark i Christianstad för anläggning af
en vattenledning. (55-)

Kongl. Civil-departementet.

30:o af den 13 April 1872, angående undersökning af vattendragen inom
Norrbottens län, i ock för tillgodogörandet af statens skogstillgångar. (18.)
34:o af den 24 April 1872, om ändring i Kongl. Förordningen den 7 December
1866, angående vilkoren för försäljning, till förtäring på stället, af
vin, öl, kaffe eller andra icke spirituösa drycker. (31.)

39:o af den 11 Maj 1872, angående regleringen af utgifterna under lvksstatens
Sjette Hufvudtitel, i hvad rörde dels skrifvelsens 8:de punkt, angående
det af Riksdagen vid beviljandet af anslag till bestridande af kostnaden
för utvidgning af Malmö station stadgade vilkor, och dels Riksdagens i
16:de punkten anmälda beslut om medels anvisande till understöd för industriidkares
med fleres besök vid expositionen i Wien 1873 m. m. (14.)

42:o af den 13 Maj 1872, angående omarbetning af gällande Grufve stadga.

(74.) ....

44:o af den 14 Maj 1872, angående förändringar i vilkoren för tillverkning
ock försäljning af bränvin, i livad rörde den af Riksdagen begärda ändring
i 12 § af gällande Förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
m. m., beträffande den åtskilliga gästgifverier å landet tillerkända särskilda
utskänkningsrätt. (77.)

Kongl. Finans-departementet.

53:o af den 8 Maj 1872, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel, i kvad rörde Riksdagens framställning att, vid
uppgörande af förslag till Normalstaten för Post- ock Telegrafverken, aflöningsförmånernas
särskiljande i lön, tjenstgöringspenningar ock alderstillägg
borde tillämpas äfven för de vid nämnda verks styrelser anstälde tjensteman.
(15.)

54:o af den 8 Maj 1872, angående den år 1871 verkstälda revision af
Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1869, beträffande den
del af samma skrifvelse, som rörer ifrågasatt meddelande af föreskrift om
insättande i bankinrättning af allmänna verks ock inrättningars kontanta ock
för löpande utgifter ej beköfliga behållningar. (53.)

— 20

55:o af den 8 Maj 1872, angående upphörande af hofveriskyldigheten till
kungsgårdar och militieboställen i Skåne. (54.)

58:o af den 10 Maj 1872, angående förberedande undersökningar rörande
Kongl. Hofstallets förflyttning samt uppförande af nytt Riksdagshus å Helgeandsholmen.
(57.)

72:o af den 30 April 1872, i fråga om kommunal-författningarnes tillämpning
i Norrbottens ech Westerbottens läns lappmarker. (43.)

Kongl, Ecclesiastik-departementet.

73:o af den 22 April 1872, angående utarrendering af enkesäten i Hallands
och Bohus län. (30.)

74:o af den 30 April 1872, angående rättighet för församlingarne att bestämma
klockares aflöning. (45.)

75:o af den 3 Maj 1872, angående ordnandet af den medicinska undervisningen
i riket. (47.)

II.

Förteckning ä säclana genom de senaste Riksdagarnes till hongl. Maj:t
ajlåtna underdåniga slcrifvelser anhängig gjorda ärenden, h vilka i Justitieombudsmannens
till nästlidna Riksdag afgifna embetsbei ättelse jinnas upptagna
såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl, Maj it oafgjorda j äfvensom
uppgifter ä de åtgärder, hvilka sedermera blifvit med dem vidtagna.

l:o Kongl. Justitie-departementet.

1 :o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga
om lag till ordnande af Notarii-Publici-befattningar. (225).

Ärendet bar ännu ej till slutligt afgörande förekommit.

2:o af den 11 Aug. 1860, i fråga om föreskrift till betryggande af besittningsrätt
till fast egendom och af inteckningssäkerhet. (105.)

Sedan sist afgifna förteckning hafva förslag till förordningar i ämnet blifvit uppgjorda,
hvilka äro beroende på Högsta Domstolens utlåtande.

3:o af den 11 Aug. 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker
i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110.)

Ärendet har sedan sist afgifna förteckning ej undergått vidare behandling.

4:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande
lag och författningar rörande utsökningsärenden. (144.)

Det i sist afgifna förteckning omnämnda underdåniga förslag i ämnet beror pa
Kongl. Maj:ts vidare nådiga pröfning.

5:o " af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag
rörande vattenrätten. (57.)

Detta ärende har sedan sist afgifna förteckning icke undergått vidare behandling.
6:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag om organisation
af Domkapitlen. (155.)

Komitén för ombesörjande af en revision af 1686 års Kyrkolag har ännu ej inkommit
med det i sist afgifna förteckning omnämnda utlåtande.

7:o af den 28 Maj 1866, angående åtskilliga ändringar i domstolsinrättningar
å landet. (55.)

Enligt annan denna dag afgifven förteckning har Kongl. Maj: t, sedan Riksdagen
bifallit Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet, under den 17 sistlidne Maj

— 22

låtit utfärda Förordning angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting.

8:o af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse
af olycksfall vid jernvägstrafiken. (90.)

Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

9:o af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadganden
om skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet afvaktas.

10:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 12 Maj 1868, angående
indragning till Statsverket af de åt civile embets- och tjenstemän uplåtna
boställen. (71.)

Frågan beror på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

ll:o af den 13 Maj 1868, angående väckt fråga om uphörande af sportelaflöning
m. m. (83.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut i ämnet afvaktas.

12:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden.
(89.)

Ärendet är under beredning till föredragning.

13:o af den 13 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndiges egendom. (87.)

Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga pröfning. •

14.0 af den 3 Maj 1871, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående antagande af en författning rörande Lapparne i de förenade Konungarikena
Sverige och Norge. (20.)

Sedan den i sist afgifna förteckning omnämnda nådiga befallning blifvit fullgjord,
beror frågan på Kongl. Maj:ts vidare pröfning.

15:o af d#n 6 Maj 1871, om utarbetande af en lag angående upplag af
produkter och varor. (23.)

På sätt annan, donna dag afgifven förteckning utvisar, har Kongl. Maj:t, sedan
Riksdagen bifallit upprättadt förslag i ämnet, låtit den 24 sistlidne Maj utfärda

nådig förklaring af 17 Kap. 3 § Handels-Balken, angående företrädesrätt till betalning
ur lös pant.

16.0 af den 17 Maj 1871, angående ändring i lagens stadgande om mannens
målsmansrätt öfver hustrun. (68.)

Fragan beror på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

Stockholm den 19 December 1872.

Ex officio

C. F. W. Lamberg.

— 23

2:o Kongl. Utrikes-departementet.

17:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 6 Maj 1868, angående åtgärders
vidtagande för att afhända Svenska Staten ön S:t Barthelemy. (47.)
Ärendet afbidar fortfarande föredragning*).

3:o Kongl. Landtförsvars-departementet,

18:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860,
angående ifrågaställda förändringar i Militie-boställs-ordningen. (126.)

Det från vederbörande embetsverk infordrade förslag till ny Militie-boställs-ordning
har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

19:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under
Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (146.)

De förslag dels till förnyad förordning, huru förhållas skall vid besigtningar och
öfverbesigtningar, då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof
efter kontrakt levereras, och dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid lcronoauktioner
för landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, livilka, enligt Kongl.
Maj:ts den 19 Juni 1866 fattade beslut, skola af Armé-Förvaltningen och Förvaltningen
af Sjöärendena upprättas, hafva ännu icke blifvit af dessa embetsverk
afgifna.

20:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upplåtelse
till Landskrona stad af kronan tillhörig jord derstädes. (35.)

Frågan om vilkoren för berörda upplåtelse är ännu hvilande i afvaktan på ordnandet
af vissa förhållanden med militär-etablissementet i Landskrona.

21:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden.
(89.)

Hvilar i hvad Landtförsvars-Departementet rörer enligt nådigt beslut den 6 November
1868.

Stockholm den 27 December 1872.

N. A. Varenius -

*) Denna uppgift grundar sig på meddelande från Hans Excellens Herr Utrikes-Stats-Ministern
i embetsskrifvelse af den 27 December 1872.

— 24

4:0. Kongl. Sjöförsvars-departementet.

22:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 14 April 1866, angående
utarbetande af förslag till ny fördelning af städernas båtsmanshåll.

(44.)

Ärendet har sedan senast afgifna förteckning icke undergått vidare handläggning.
23:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 6 Maj 1868. angående lindring
eller aflösning af båtsmanshållet. (51.)

Det betänkande, som den för frågans utredning i Nåder tillsatta Komité under
den 20 December 1868 afgifvit. har i särskilta delar tid efter annan varit Kongl.
Maj:t understäldt, senast den 10 innevarande December, i sammanhang med frågan om
organisation af sjöförsvarets militärpersonal, derom, enligt Kongl. Maj:ts Nådiga
beslut samma dag, Proposition kommer att till instundande Riksdag afgifvas; och
lärer följaktligen Riksdagens berörda skrifvelse för närvarande icke till någon vidare
åtgärd föranleda.

24:o af den 13 Maj 1868, angående befrielse för vissa fartyg att vid utklarering
till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar. (62.)

Sedan det i föregående förteckning öfver detta ärende omförmälda, från Förvaltningen
af Sjöärendena och Kommerse-Kollegium infordrade underdåniga utlåtande
i anledning af det utaf Komiterade utarbetade förslag till ny förordning angående
Lots- och fyrinrättningar i riket numera under den 18 April 1872 till Kongl.
Sjöförsvars-departementet inkommit, är ärendet under beredning till underdånig
föredragning.

25:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden.
(89.)

Detta ärende är ännu icke af Kongl. Maj:t pröfvadt.

26:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss
drägtighet att vid ingående taga lots och erlägga lotspenningar. (54.)

Denna skrifvelse, tillika med Förvaltningens af Sjöärendena och Kommerse-Kollegii
i frågan afgifna underdåniga yttrande, är under beredning till föredragning i sammanhang
med det under N:o 24 här ofvan upptagna ärende.

27:o af den 17 Maj 1871, i fråga om åtgärder för en förenklad anordning
af göromålen i de till statsförvaltningen hörande embetsverk och myndigheter.
(69.)

I likhet med hvad sist afgifna förteckning öfver detta ärende innehåller, är detsamma
ännu beroende på underdånig föredragning.

Stockholm den 31 December 1872.

C. Nordenfalk.

Kongl.

— 25 —

5:0 Kongl. Givil-departementet.

28:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 28 Januari 1860, i
anledning af väckta förslag om nya byggnadslagar. (22.)

Enligt Kongl. Maj:ts nadiga beslut don 27 September 1866 har Revisions-Sekreteraren
A. Lindhagen erhållit uppdrag att till föredragning bereda detta ärende,
livilket kommer att slutligen anmälas i sammanhang med ett på Ecclesiastik-departementets
handläggning beroende mål.

29:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 12 Maj 1868, i fråga om
indragning till Statsverket af de åt civile embets- och tjensteman upplåtna
boställen. (71.)

Det i sednaste redogörelsen till Riksdagens Justitie-Ombudsman omförmälda, från
Kommerse-kollegium infordrade yttrandet angående bergsstatsboställena är ännu
icke afgifvet.

30:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. administrativa
domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden.
(89.)

Ärendet under beredning till föredragning.

31:o af den 10 Maj 1869, angående förändrade föreskrifter i afseende på
ekonomiska besigtningar. (55.)

Denna skrifvelse är öfverlemnad till Finans-departementets underdåniga föredragning.
32:o af den 11 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten
att hålla allmänna vägarne i fargildt stånd vintertiden. (67.)

Är under beredning till föredragning.

33:o af den 9 Maj 1870, angåendo regleringen af Sjette Hufvud-titeln,
hvad beträffar framställningen om indragning eller minskning i antalet af
Bergmästaretjensterne. (39.)

Det från Kommerse-kollegium infordrade utlåtandet i ämnet har ej ännu inkommit.
34:o af den 27 April 1871, angående redovisningen för användandet af
den Rikets stapelstäder tillkommande tolagsersättning.

Ärendet föredrogs i underdånighet den 26 Januari 1872, då, med ändring af
stadgandet i Madiga Brefvet den 1 Oktober 1851 och Kommerse-kollegii derpå
grundade cirkulär af den 28 samma månad, Kongl. Maj:t förordnade, att ÖfverStåthållare-Embetet,
för Stockholm, och Magistraten i hvarje annan stapelstad,
hvilken fatt sig i stället för tolag beviljad rättighet att uppbära anslag af tullmedlen,
skola hvarje år inom viss tid till Kommerse-kollegium insända behörigen
granskade och styrkta utdrag af stadens räkenskaper rörande beloppet och användandet
af staden under nästförgångna året tillflutna tolagsersättningsmedel, samt
att det skall åligga Kommerse-kollegium att i den årliga berättelsen om inrikes
Bil till Just.-Ombudsmannens Ernbets-Berättelse till 1873 års Riksdag. 4

sjöfarten och handeln intaga sammandrag af berörda uppgifter om tolagsersättningsmedlen.

35:o af den 17 Maj 1871, angående beviljade låneunderstöd till enskilda
jern vägsanläggningar. (70.)

Under åberopande af hvad uti'' sednaste redogörelse till Riksdagens Justitie-Ombudsman
härom förekommer, meddelas ytterligare: att utaf de för understödjande
af enskilda jern vägsanläggningar till Kongl. Maj:ts disposition ställda 10,000,000
Riksdaler blifvit under den 12 Januari 1872, i sammanhang med gifna concessioner
till nedannämnde anläggningar, anvisade följande försträckningsbelopp, nämligen:
för jernväg från Sundsvall till traläen af Torpshammar vid Ljunge eif

1,494,000 Riksdaler: för jernväg mellan Kr ylbo vid Balelfven på norra stambanan
och Norbergs jernmalmsfält 406,000 Riksdaler, och för jernväg från Upsala
öster om Wendelsjon till Grejle med bibanor till Dannemora och Söderforss 500,000
Riksdaler; hvarjemte, vid fastställandet af planen för en del af jernvägen mellan
Ludvika och Kihls station på nordvestra stambanan, åt det s. k. Bergslagemes
jernvägsaktiebolag, på hvilket blifvit upplåten rättigheten att anlägga och trafikera
denna jernväg, anvisats de för sagda jomvägsföretag eventuelt afsedda 5,000,000
Riksdaler.

36:o af den 19 Maj 1871, angående vilkoren för tillverkning och försäljning
af bränvin. (82.)

Sedan från Teknologiska Institutet inkommit infordradt utlåtande angående hvad
Riksdagen i denna skrifvelse anfört i fråga om förändrade bestämmelser beträffande
restitution af erlagda afgifter vid utförsel till utrikes ort af inom landet tillverkadt
bränvin, aflat Kongl. Maj:t den 2 Februari 1872 nådig Proposition i ämnet till
Riksdagen. Med anledning af Riksdagens svar dera, är nådig kungörelse utfärdad
den 24 sistlidne Maj, i sammanhang med kungörelse om ändringar i Förordningen
rörande vilkoren för bränvinstillverkning.

37:o af den 10 Maj 1871, i anledning af 1870 års revision af Statsverkets
förvaltning år 1868, i hvad denna skrifvelse innefattar anmärkningar vid
räkenskaperna öfver Statens jernvägsbyggnader. (32.)

Vid föredragningen häraf den 9 Februari 18/2, fann Kongl. Maj.t, hvad angick
anmärkningen i fråga om sättet för verkställande af liqviden angående byggnadsmaterial,
som från färdigbygd handel till annan stambana öfverlemnades, framställningen
härom icke böra bifallas.

Beträffande Riksdagens framställning i öfrigt, föreskrefs, att, enär Styrelsens räkenskaper
icke fördes så, att desamma för hvilken tidpunkt som helst på åskådligt
sätt redogjorde för de af Styrelsen under förskottstitel utanordnade belopp, det
skulle åligga Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader att till Kongl. Maj:t inkomma
med förslag till sådan ändring i räkenskapsföringen, att berörda ofullständighet
kunde afhjelpas: men, sedan bemälda Styrelse uti förnyad underdånig

— 27 —

skrifvelse meddelat ytterligare upplysningar angående räkenskapsföringen hos Styrelsen
och om de förteckningar, som öfver förskotten upprättades, har Kongl. Maj:t
slutligen den 19 sistlidne April vid hvad af Styrelsen blifvit upplyst och anmäldt
låtit bero.

Stockholm den 19 December 1872.

C. A. Sjöcrona.

6:o Kongl. Finans-departementet.

38:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga
om antagande öfver hela riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningen
och reducerande af inantalsbråken till decimalbråk. (76.)

Detta mål, i hvilket på nådig befallning Kammar-kollegium och Landtmäteri-kontoret
afgifvit särskilda underdåniga utlåtanden, är fortfarande beroende på Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning.

39:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om undersökning af de angående jord
och skogar inom Norrbottens län utfärdade privilegier. (143.)

Sedan den af Kongl. Maj:t förordnade komité för afgifvande af förslag till ordnande
af de Norrländska skogsförhållandena inkommit med särskildt betänkande rörande ifrågavarande
privilegier i såväl Norrbottens som Westerbottens län, har Kongl. Maj:t
vid föredragning af detta ärende den 19 April innevarande år ansett, att den af
Riksdagen ifrågasatta pröfning af berörda privilegier icke borde omedelbart hos Kongl.
Maj:t ega rum, utan att de af Kammar-kollegium och nämnda Komité derom afgifna
betänkanden borde tagas under öfvervägande vid de i orterne förefallande
afvittrings- och dylika förrättningar, der privilegiernas utsträckning och fortfarande
bestånd kunde ifrågakomma; i hvilket afseende ock omförmäldabetänkanden, enligt
sistnämnde dag meddeladt förordnande, blifvit till trycket befordrade och i erforderligt
antal exemplar öfversända till vederbörande Länsstyrelser, för att genom
deras försorg utdelas till de personer, som vid nyssnämnde slags förrättningar kunde
hafva att såsom krono-ombud bevaka Kronans rätt och bästa och tjena dem till
ledning och upplysning i afseende å den talan, de i sådan egenskap hade att föra.
40:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om. den år 1859 verkstälda revision
af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning. (136.)

Rikets Ständers, genom denna skrifvelse gjorda underdåniga framställning om utfärdande
af nytt reglemente för Mynt- och Kontrollverken, äfvensom ny kontrollstadga,
är, sedan vederbörandes underdåniga utlåtanden och förklaringar i ämnet
inkommit, fortfarande på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

41 :o. af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861

— 28 —

verkstälda revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under
åren 1858 och 1859. (61.)

Det i anledning af Rikets Ständers förevarande skrifvelse uppgjorda förslag till
nytt Afskrifnings-reglementc är fortfarande på nådig pröfning beroende.

42.o af den 25 .Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser
i afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109.)
Sedan uti detta ärende Skogs-komitén afgifvit särskildt underdånigt betänkande,
deröfver Kongl. Maj:t den 5 Juni 1871 infordrat Kammar-kollegii underdåniga
utlåtande, har Kongl. Maj:t derefter under den 19:o April innevarande år anbefallt
Kollegium att lata till trycket befordra såväl omförmälda betänkande, som
äfven Kollegii den 30 December 1864 afgifna utlåtande med redogörelse för dittills
utkomna författningar i fråga om nybyggesväsendet i de Norrländska länen
och att i mån af behof hålla berörde handlingar vederbörande tillhanda vid förestående
granskning af förslag till afvittringsstadga för Lappmarkerne inom Norrbottens
och Westerbottens län.

43:o af den 21 November 1863, angående fribrefsrätt för Pastors-embetena
i Riket. (171.)

Denna skrifvelse är på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning fortfarande beroende.

44:o af den 5 Juni 1866, angående upphörande af tionde för tillverkning
af metaller m. m. (61.)

I anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställning, har Kongl. Maj:t,
efter vederbörande embetsmyndigheters hörande, till innevarande års Riksdag aflåtit
nådig Proposition om bergverks-tiondens upphörande, hvilken Proposition föranledt
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 15 nästlidne Maj.

45:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk m. m. (37.)

I detta mal äro Kammar- och Kommerse-kollegierna genom nådiga beslut den 22
Maj 1868 och den 2 Augusti nästlidna år anbefallde att efter bergslags-intressenternes
hörande inkomma med underdånigt utlåtande; hvilket ännu afvaktas.

46:o af den 9 Maj 1868, i fråga om förnyade stadganden rörande Sveriges
och Noriges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. (52.)

Sedan kungörelse i fråga om tullbehandlingen af varor, som på jernväg försändas
från det ena af de förenade Rikena till det andra, blifvit den 12 Oktober sistlidit
ar utfärdad, samt den Kongl. Norska Regeringens utlåtande uti öfrige delar af förevarande
ärende derefter inkommit och blifvit remitteradt till Kommerse-kollegium
och General-tullstyrelsen, är, efter det bemälda embetsverks yttrande den 31 sistlidne
Oktober inkommit, detta ärende på Kong). Maj:ts nådiga pröfning beroende.
47:o af den 3 April 1869, angående krono-brefbäringens skiljande från jordbruket
m. m. (25.)

Sedan Kammar-kollegium, efter vederbörandes hörande, inkommit med underdånigt

— 29

förslag rörande såväl sättet för krono-brefbäringens skiljande från jordbruket, som
den ersättning, hvilken billigtvis kunde böra tilläggas dem, som af dylik brefbäring
egt att hittills sig begagna, så har, efter det General-poststyrelsen den 28 sistlidne
Oktober afgifvit underdånigt yttrande i ämnet, detta ärende sedermera under den
1 påföljde November blifvit remitteradt till Statskontorets underdåniga utlåtande;
hvilket ännu icke inkommit.

48:o af den 7 Maj 1869, i fråga om ett nytt myntsystem, grundadt på
guld. (48.)

Sedan en af ledamöter från de 3 Nordiska Rikena bestående Komité, som sammanträdt
i Köpenhamn, den 20 nästlidne September afgifvit förslag till ett på guld
grundadt för nämnda Riken gemensamt myntsystem, har Kongl. Maj:t den 20 påföljde
November förordnat ombud för Sverige att deltaga i underhandlingar för afslutande,
under förbehåll af vederbörande national-representationers samtycke, afen
konvention emellan Sverige, Norge och Danmark om antagande af ett väsendtligen
på berörda förslag grundadt gemensamt myntsystem.

49:o af den 11 Maj 1869, angående beskattningen och tillverkningen af
hvitbetsocker inom landet. (58.)

Sedan den af Kongl. Maj:t för afgifvande af förslag rörande beskattningen af nämnda
tillverkning den 12 Oktober sistlidet år tillsatta kommission inkommit med underdånigt
betänkande, innefattande förslag till .Förordning om hvitbetsocker-tillverkningens
beskattning samt till ordningsstadga för hvitbetsocker-fabrikerne, har Kongl.
Maj:t den 11 sistlidne Oktober dels förordnat om tryckning af berörda betänkande
och förslag samt dels deröfver infordrat Kommerse-kollegii underdåniga utlåtande;
hvilket ännu ej inkommit.

50:o af den 13 Maj 1869, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (78.)

Det i anledning af denna skrifvelse från Öfverdirektören vid Mynt- och Kontrollverken
infordrade utlåtande öfver Riksdagens förslag, att exemplar af vid Myntverket
präglade mynt och medaljer skulle utlemnas till sådana större Institutioner,
som vore för allmänheten tillgängliga, har den 15 sistlidne November till Kongl.
Maj:t inkommit och är på Dess nådiga, pröfning beroende.

51:o af den 10 Maj 1870, angående befrielse för Skillinge fiskeläges åboer
från erläggande af nu utgående afgäld till Borgmästaren i Christianstad. (54.)
Sedan Kammar-kollegium i anledning häraf i underdånighet afgifvit infordradt utlåtande,
samt Kongl. Maj:t vid anmälan af detta ärende den 14 Februari sistlidet
år funnit godt att, innan detsamma till slutligt afgörande förekomme, anbefalla Sin
Befallningshafvande i Christianstads län att till Kongl. Maj:t insända karta öfver
ifrågavarande lägenheter jemte uppgift å lägenheternas innehafvares namn och åtkomst,
äfvensom å skatternas nuvarande fördelning, så är, efter det sådan uppgift

— 30

den 11 April innevarande år inkommit, detta ärende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
beroende.

52:o af den 12 Maj 1870, angående Postväsendet. (57.)

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse, har Kongl. Maj:t den 12 November
innevarande år låtit utfärda nådig Förordning angående Postverkets ansvarighet''för
försändelser, som till postbefordran aflemnats.

53:o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 verkstäld revision af Statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

Beträffande Riksdagens i denna skrifvelse gjorda framställningar om vidtagande af
sådane åtgärder, att dels allmänna medel icke af någon embetsmyndighet hädanefter
finge, utom i fall af tvingande omständigheter, såsom förskott utanordnas och dels
en tidigare afslutning och revision af allmänna räkenskaper måtte ega rum, har,
sedan Förvaltningen af Sjöärendena inkommit med infordradt yttrande öfver ett
inom Finans-departementet på nya grunder utarbetadt förslag till formulär för Förvaltningens
hufvudbok, Kongl. Maj:t den 18 sistlidne Oktober, jemte det Statskontoret
anbefalts att öfver berörda formulärförslag afgifva underdånigt utlåtande,
tillika infordrat dylika utlåtanden dels från Statskontoret öfver Riksdagens i förstnämnda
hänseende gjorda framställning jemte en i Departementet uppgjord promemoria
angående sättet, hvarpå, till vinnande af Riksdagens önskanfi fråga om redovisning
af förskotter, sådan redovisning ansåges, i enlighet med hvad i ofvanberörda
formulärförslag blifvit iakttaget, böra vid bokföring ega rum, dels ock från Statskontoret
och Kammar-rätten gemensamt öfver Riksdagens framställning i fråga om
tidigare afslutning af allmänna räkenskaper, äfvensom öfver en i Finans-departementet
uppgjord promemoria angående några åtgärder, som i afseende å bokföring
syntes kunna vidtagas till befrämjande af berörda ändamål; hvilka utlåtanden ännu
icke till Kongl. Maj:t inkommit.

54:o af den 10 Maj 1871, angående regleringen af utgifterna under Riks statens

Sjunde Hufvudtitel. (43.)

Vidkommande Riksdagens i donna skrifvelse anmälda beslut om upphörande vid
sistlidet års utgång af Statsverkets magasins- och brödbakningsrörelse i landsorterne
med hvad dermed egde sammanhang, har, sedan Statskontoret och Öfver-intendentsembetet
afgifvit infordrade underdåniga yttranden och förslag, det förra rörande de
förändringar inom verket, som af nämnda bagerirörelses upphörande kunde blifva
en följd, samt det senare i fråga om försäljning eller disposition för framtiden af
magasinsbyggnaderne, Kongl. Maj:t, meddelat nådiga beslut dels den 2 Februar^
innevarande år om dispositionen tills vidare af en) magasinsbokhållare-lön i Stats,
kontoret, dels ock den 22 Mars och 1 Juni, angående försäljning af magasins,
byggnaderne i Norrköping och Malmö; och är, sedan beträffande öfriga bland be.
rörda byggnader Statskontoret den 5 nästlidne November inkommit med underdå.

iligt utlåtande i anledning af Ofverintendents-embetets derom framstftlda förslag,
ärendet i denna del på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende.

55 :o af den 17 Maj 1871, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Nionde Hufvudtitel. (50.)

I fråga om Riksdagens ''i denna skrifvelse gjorda framställning rörande all tjenstemanna-pensionerings
öfverlemnande till Civil-statens Pensions-inrättning, har Kongl.
Maj:t vid föredragning af detta ärende den 24 Augusti innevarande år förordnat
om öfverlemnande af transsumt af berörda skrifvelse jemte utdrag af det i ärendet
förda Statsråds-protokoll till Civil-statens Fullmäktige för afgifvande af underdånigt
utlåtande i ämnet; och är, sedan detta utlåtande inkommit samt Pensionsinrättningens
Direktion deröfver den 30 nästlidne November afgifvit infordradt yttrande,
detta ärende nu beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.

56:o af den 24 Mars 1871, angående omarbetande af Kongl. Förordningen
om mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 December nästlidet år, har Kongl.
Maj:t funnit godt tillsätta en Komité bland annat för att i den af Riksdagen angifna
syftning omarbeta nu gällande Mantalsskrifnings-förordning; och har bemälde
Komité, som den 7 innevarande December anmält, att dess betänkande dåmera
vore färdigt, erhållit befallning att draga försorg om dess befordrande till trycket.

57:o af don 18 Maj 1871, angående stämpelpappers-afgiften. (75.)

Med anledning af Riksdagens i denna skrifvelse framstälda begäran om utredning
af vissa stämpelpappers-afgifters belopp under de senaste åren, har Kongl. Maj:t
den 18 Augusti sistlidet år anbefallt Rikets samtliga Hofrätter att, med ledning
af underdomstolarnes protokoll, verkställa och till Kongl. Maj:t inkomma med dylik
utredning för åren 1866—1870; och har sådan utredning hittills endast från Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge inkommit.

Stockholm den 17 December 1872.

ffenric Loren,

7:o Kongl. Ecclesiastik-departementet.

58:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 26 April 1851, angående
åtgärder för en förbättrad själavård inom hufvudstaden. (60.)

Kongl. Maj:t har den 13 December 1872 beslutat att till den nämnd, hvilken
det tillkommer att enligt Förordningen den 1 November 1872 ordna presterskapets
aflöning i hufvudstadens territoriela församlingar, låta öfverlemna handlingarne
i omförmftlda ärende för att tagas i öfvervägande i sammanhang med de nämnden

i öfrigt uppdragna göromål och till den vidare åtgärd, hvartill förhållandena kunna
föranleda.

59:o af den 12 Juli 1851, angående afskaffande af handeln med apoteksprivilegier.
(94.)

Vid underdånig föredragning den 22 December 1851 remitterades ärendet till
Sundhets-kollegium, som den 25 Januari 1853 deröfver afgifvit underdånigt
utlåtande.

Sedan Apotekare-societetens direktion den 30 April 1863 inkommit med
underdånig framställning i ämnet och Sundhets-kollegium den 29 påföljande December
deröfver sig yttrat, har genom nådig remiss samma dag bemälda direktion
blitvit hörd i anledning af Sundhets-kollegii sistnämnda utlåtande och med yttrande
den 15 November 1864 inkommit, hvarefter Kongl. Maj:t, som funnit direktionens
underdåniga förslag i dess dåvarande skick icke kunna bifallas, den 12 November
1869 beslutat låta lemna direktionen tillfälle att, efter förnyad behörig behandling
af detta ärende, till Kongl. Maj:t inkomma med ytterligare framställning i ämnet;
till följd hvaraf direktionen den 20 September 1870 inkommit med nytt förslag
i ämnet, hvaröfver Kongl. Maj:t samma dag infordrat Sundhets-kollegii underdåniga
utlåtande, hvilket den 1 Juli 1871 inkommit.

60:o af den 9 Mars 1858, angående behof af allmänna helsovårdens ordnande.
(262.)

Sedan en i nåder förordnad komité inkommit med förslag till Lag angående sundhetsförhållandenas
ordnande och Sundhets-kollegium deröfver sig yttrat, fann Kongl.
Maj:t vid underdånig föredragning deraf den 30 Juni 1860 med pröfningen af
berörda förslag böra tills vidare anstå; Och har efter nådigt uppdrag Revisionssekreteraren
Alb. Lindhagen sedermera utarbetat förslag till författning angående
allmänna helsovården i riket, hvilket förslag den 31 December 1870 inkommit.

61:o af den 16 Januari 1863, angående utarbetande af förslag till Ecclesiastik-Boställsordning.
(17.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 Februari 1863 anbefallt Kammar-kollegium att utarbeta
och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till Förordning i den syftning#
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse angifver samt bemälda kollegium den 24
Maj 1865 sådant förslag afgifvit, så har Kongl. Maj:t den 9 påföljande Juni i
nåder förordnat, att samtliga domkapitel i riket skulle, efter det vederbörande
presterskap kontraktsvis blifvit hördt, med dess och egna underdåniga utlåtanden i
ämnet till Kongl. Maj:t inkomma; hvarefter och sedan omförmälda från domkapitlen
infordrade yttranden inkommit och Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvande,
till följd af nådig befallning, jemväl i ämnet sig yttrat, Kammar-kollegium den 16
Juli 1867 afgifvit anbefaldt förnyadt utlåtande i frågan.

62:o af den 16 Maj 1863, angående ändring i afseende på anställande af

Me -

— 33

Medicine Kandidat- och Licentiatexamen af 186i ars stadgar för Karolinska
Medico-Kirurgiska Institutet. (88.)

Kongl. Maj:t har den 11 September 1863 anbefallt Kanslers-cmbetet vid Upsala
universitet att, efter vederbörandes hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande,
hvilket den 4 April 1865 till Kongl. Maj:t inkommit.

1)3:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de så kallade Prebendepastoraten.
(72.)

Sedan Kongl. Maj:t den 2 November 1866 infordrat samtlige domkapitels underdåniga
utlåtanden i ämnet samt dessa till Kongl. Maj: t inkommit och Kanslers -embetet vid universiteten, till följd af nådig befallning den 9 April 1867, underdånigt
utlåtande af den 23 Juli 1868 afgifvit, har Kongl. Maj:t i denna fråga
inhemtat allmänna Kyrkomötets yttrande, hvilket den 24 påföljande September
inkommit.

64:o af den 18 Juni 1866, angående förändradt sätt för röstberäkning vid
prestval, äfvensom vid tillsättande af Folkskolelärare, Organister och Klockare
samt annan kyrkobetjening. (86.)

Ivongl, Maj:t har den 6 Juli 1866 häröfver infordrat samtlige domkapitels, äfvensom
Hof- och Stockholms stads Consistorii underdåniga utlåtanden, hvilka ock till
Kongl. Maj:t inkommit; Och har detta ärende blifvit don 5 Januari 1869 öfver,
lemnadt till behandling af den för revision af kyrkolagen förordnade komité.

6;>:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 24 April 1867, angående
upphäfvande af stadgandet om hembjudande af till skatte försålda hospitalshemman,
då de försäljas utom hörd. (30.)

Kongl. Maj:t har den 2 Februari 1872 detta ärende afgjort.

<’0:° af den 14 Maj 1867, angående ändring i gällande stadganden om
prest- och pastoralexamina, samt omändra vilkor för presterlig befordran. (91.)
biter det denna underdåniga skrifvelse, jemte från vederbörande infordrade utlåtanden
i ämnet, blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie-departementet till Ecclesiastik-departementet
öfverlemnad, har Kongl. Maj:t den 21 i samma månad härölver
inhemtat underdånigt utlåtande från allmänna kyrkomötet, hvilket utlåtande
den 12 påföljande Oktober inkommit; Och har Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869
öfverlemnat detta ärende till behandling af den för revision af kyrkolagen förordnade
komité.

67:o af den 7 Maj 1869, angående Teatercensurens upphörande. (50.)
Kongl. Maj:t har den 28 December 1872 detta ärende afgjort.

68:o åt den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna
wle provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.)
Den 17 Juni 1870 har Kongl. Maj:t i nåder anbefallt Kammar-kollegium att,
efter vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu
icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Bil till Just.-Ombudsmannens Em.bets-Berättelse till 1873 års Riksdag. 5

69:o af den 13 Maj 1870, angående revision af Stadgan för rikets elemen
tarläroverk. (64.)

Kongl. Maj:t har den 21 Oktober 1870 i nåder förordnat en komité, som har att
verkställa revision af nämnda stadga och do särskilda tid efter annan meddelade
föreskrifter rörande denna stadgas tillämpning; Och har nämnda komité den 23
Juli 1872 inkommit med underdånigt betänkande.

70:o af den 18 Maj 1871, angående förändrade föreskrifter rörande skyldighet
att deltaga i kostnaden för anskaffande och underhåll af rum för folkskolan.
(73.)

Kongl. Maj:t har den 9 Juni 1871 i nåder anbefallt Kammar-kollegium att,
efter vederbörandes hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu
icke till Kongl. Maj:t inkommit.

71:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande ConsistoriiNotariers
rätt till uppbördsprovision af kollektmedel. (77.)

Den 9 Juni 1871 har Kongl. Maj:t i nåder anbefallt samtliga domkapitel samt
Hof- och Stockholms stads Consistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden,
hvilka ock till Kongl. Maj:t inkommit.

Stockholm af Kongl. Ecclesiastik-departementets Expeditions Registratorskontor
den 2 Januari 1873.

Ex officio.

F. A. Westerling.

Tabell, utvisande, hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år
(872 aflåtna, i 10:de Samlingen af Bihanget till Kamrarnes protokoll
för samma Riksdag införda skrivelser finnas upptagna i
Stats-departementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, och det sednare
talet nummern i förenämnda förteckningar.)

1	1	23	50	45	74	67	24
2	*)	24	*)	46	52	68	61
3	*)	25	*)	47	75	69	41
4	45	26	*)	48	76	70	63
5	2	27	*)	49	4	71
6	68	28	*)	50	9	72	10
7		29	*)	51	62	73	11
8	29	30	73	52	70	74	42
9	46	31	34	53	54	75	65
10	3	32	47	54	55	76	43
11	15	33	48	55	22	77	44
12	16	34	18	56	57	78	64
13	25	35	19	57	58	79	66
14	39	36	20	58	56	80	78
15	53	37	49	59	38	81	67
16	77	38	26	60	5	82	13
17	17, 28, 59	39	35	61	6	83	12
18	30	40	36	62	40	84	14
19	31	41	37	63	8	85	71
20	32	42	69	64	7
21	33	43	72	65	60
! 22	51	44	21	66	23, 27

*) Fifardade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riksgäldskontoret.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riksbanken.

IEUlsLS(d£i«gren..

Ber ä 11 e 1 s e

Skonimitternde för Tryckfrihetens vård
år ISIS.

Under tiden från början af sistförflutna riksmöte bär något annat ärende
icke förekommit till Kommitterades handläggning, än en skriftligen gjord
ansökning om Kommitterades yttrande, huruvida åtal efter Tryckfrihetslagen
kunde ega rum å en vid ansökningen fogad skrift, med titel »Den
religiösa friheten», i händelse densamma blefve till trycket befordrad; och
hafva Kommitterade, efter granskning af berörda skrift, med afseende å,
bland annat, äfven åtskilliga deri förekommande oriktiga och vilseledande
uppgifter rörande den nu gällande lagstiftningen i ämnet, funnit den vara
af beskaffenhet, att, om densamma blefve tryckt, Kommitterade icke ville
åtaga sig det ansvar, som på grund af 108 § Regeringsformen kunde ifrågakomma;
hvilket Kommitterade skolat hos Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1873.

N. A. FRÖMAN.

BROR FM. HILDERRAND. J. J. NORDSTRÖM. JOH. ER. RYDQVIST.
J. ARRHENIUS. CARL J. SCHÖNING. FRITH. GRAFSTRÖM.

O. R. Themptunder.

Bil. till Juni-Ombudsmannens Embets-Beråttrlse till 1873 års Riksdag.