JIISTITIE-OMBDDSMANNENS (Framställning / redogörelse 1884:Jo)

JIISTITIE-OMBDDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1884;

samt

Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HaEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI
1884.

INNEHÅLL.

Redovisning för åtal, anstälda emot

1) Domhafvanden i Norra Wadsbo härads domsaga, för dröjsmål med förrättande af

af- och tilltr&deshusesyn å ett klockareboställe........................................................ 2

2) Domhafvanden i Färs härad, för underlåtenhet att uppehålla offentlighet vid Häradsrättens
sammanträden samt för olaga beslut om häktning m. m...................... 4

3) Förutvarande Landskamreraren i Westernorrlands län, för det han, som under den
tid hans företrädare i embetet var afstängd från tjenstgöring i följd af åtal för
tjenstefel uppehållit embetet, vägrat att till nämnde företrädare redovisa och utgifva
under tiden influten expeditionslösen och provision (forts, från 1883 års embets -

berättelse sid. 46)..................................................................................................... 19

4) Magistraten i Nora, för vanvård af vågfördt, hos Riksbanken pantsatt tackjern ... 21

5) Vågmästaren vid Nora stads metallvåg, för enahanda vanvård och pantens förtidiga
utlemnande.................................................................................................... 29

6) En tillförordnad Domhafvande i Westerdalarnes domsaga samt Landssekreteraren

i Kopparbergs län, för det att två fångar, längre tid än vederbort, qvarhållits i
länscellfängelset i Falun ....................................................................................... 30

7) En tillförordnad Domhafvande i Gestriklands domsaga, för det han såsom Ordförande
i Vestra Gestriklands tingslags Egodelningsrätt inkallat i denna rätt andra
ledamöter än de af tingslaget valde, ehuru desse icke anmält förfall, och för det

de sålunda tillkallade fått deltaga i rättens förhandlingar utan att vara edsvurne 34

8) En tillförordnad Domhafvande i Jernband, för det han med Lits tingslags Häradsrätt
upptagit och dömt i ett redan af Häradsrätten afdömdt brottmål och tillika

origtigt sammanlagt ådömda straff ............... 38

9) Domhafvanden i Torneå domsaga, för origtig sammanläggning af straff ............... 40

10) En tillförordnad Domhafvande i Westerdalarnes domsaga, för origtig expedition

af ett utslag i brottmål........................................................................................... 42

11) En vice Pastor i Wallby församling af Upsala erkestift, för utfärdande af origtigt

prestbevis ....................................... 43

12) Länsmannen i sjette distriktet af Kopparbergs län, för det han till redaktionen af

Polisunderrättelser insändt anmälan om en stöld begången utom hans distrikt, och
för följderna deraf ................................................................................................ 46

13) En tillförordnad Domhafvande i Södertörns domsaga, för dröjsmål med afsilande

af ett ting.................................................................................................................. 50

Angående uppsägning af skuldebref, då gäldenären ej kan anträffas.............................. 55

» förnyelse af inteckningar, som blifvit efter anslag dödade............................. 59

» ett anmärkningsvärdt sätt att förordna förmyndare för omyndiga personer ... 61

» lagskipningens tillstånd.................................................................................... 62

Ett Kongl. Maj:ts utslag, hvarigenom de tingshusbyggnadsskyldige i ett härad förpligtats

att bekosta inbindning af domböcker, protokoll in. in. i häradets arkiv.................. 63

Uppgift å antalet af de under år 1883 inkomna klagomål och anstälda åtal ............... 65

Utdrag ur Högsta Domstolens minnesbok för år 1883 ................................................... 66

1883 års embetsresa........................................................................................................ 68

Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad under tiden efter början af sistlidna
års Riksdag...................................................................................................... 68

Om de från Kongl. Statsdepartementen inkomna uppgifter, som äro intagna i Bilagan 68

BILAGA. . v

Uppgifter från Kongl. Statsdepartementen på de af Riksdagen år 1883 aflåtna underdåniga
skrivelser och i anledning af dessa hos Kongl. Maj:t vidtagna åtgärder 3
» å de i berörda underdåniga skrifvelse!'' omförmälda ärenden, som ännu icke

blifvit afbörda ................................................................................................ 15

» å de genom föregående riksdagars underdåniga skrivelser anhängiggjorda
ärenden, hvilka i Justitie-Ombudsmannens senaste embetsberättelse finnas upptagna
såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda, samt å de åtgärder,

som sedermera blifvit med dem vidtagna......................................................... 17

Tabell öfver berörda uppgifter .......... ............................................................................ 27

Berättelse afgifven af Komiterade för Tryckfrihetens vård ............................................ 28

Rättelser.

Sid. 2 råd. 4 står: och derefter genom, läs: han, oaktadt.

» 2 » 6: ordet han i början på raden utgår.

» 57 » 3 står: förberörda, läs: för berörda.

» 57 » 8 står: fastigheter, läs: fastigheten.

Till Riksdagen.

Likasom de embetsberättelse!.-, jag förut afgifvit, må äfven denna börja
med redogörelse för de åtal, jag, till åtlydnad af Justitie-ombudsmansinstruktionens
1 §, funnit mig föranlåten att anställa, för så vidt dessa
åtal under det sist förflutna året blifvit af åtminstone en domstol pröfvade
och afgjorda.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 års Riksdag.

I en den 5 Maj 1879 till mig ingifven skrift förde Klockaren J.
Löfgren klagan deröfver, att sedan han blifvit utnämnd till klockare i
Ullervads socken af Skaraborgs län med tillträdesrätt den 1 Maj 1877
och derefter genom flerfaldiga ansökningar dels hos Domkapitlet i Skara,
dels, efter dess anvisning, hos Domhafvande!! i Norra Wadsbo härad,
han ännu icke lyckats erhålla af- och tillträdes-hussyn å klockarebostället,
hvilket utan syn ej kunnat af honom mottagas.

Denna klagoskrift meddelade jag ständige Domhafvanden i nämnda
domsaga den 7 Maj förstnämnda år med förständigande, att han borde
öfver densamma sig yttra och skriften till mig återställa inom tre veckor
derefter. Då emellertid hvarken något yttrande ej heller klagoskriften
ännu den 31 påföljande Juli till mig inkommit, aflat jag sistnämnde dag
till bemälde Domhafvande skrifvelse med föreläggande för honom att
inom fjorton dagar derefter till mig insända berörda klagoskrift, med
eller utan yttrande i ämnet, men äfven detta föreläggande blef inom den
sålunda föreskrift^ tiden ej fullgjordt.

Vid detta förhållande anmodade jag i skrifvelse den 9 September
samma år Advokatfiskalsembetet i Kong! Göta Hofrätt, att på grund af
ofvan intagna angifvelse, sådan den blifvit ur det i Justitie-ombudsmansexpeditionen
förda diariet återgifven, lagligen tilltala bemälde Domhafvande,
för försummelse i embetets utöfning, och å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens efter skriftvexling närmare utredda beskaffenhet
samt tillika hans förpligtande, vid verksamt äfventyr, att inom förelagd
kort tid fullgöra hvad han funnes hafva försummat.

På det åtäl, Advokatfiskalsembetet i anledning häraf mot Domhafvanden
anstälde, har Kongl. Hofrätten meddelat utslag den 18 Januari
1883*), deri Kongl. Hofrätten till en början omförmält, hurusom Kongl.
Hofrätten af handlingarna i målet inhemtat, att, sedan Advokatfiskalsembetet
påkallat Domhafvandens yttrande öfver angifvelsen, denne, under
medgifvande att synen blifvit, på sätt Löfgren uppgifvit, hos Domhafvanden
begärd, hufvudsakligen anfört, att Domhafvanden ansett syn å
klockareboställe böra förrättas af kronobetjent; att, äfven om det ålåge
domare att förrätta en dylik syn, den nu ifrågavarande likväl icke blifvit
i behörig ordning hos Domhafvanden begärd, enär denne ansåge sig

*) Om orsaken till det långa dröjsmålet med målets afgörande i Kongl. Hofrätten
framställe jag förfrågningar till Advokatfiskalsembetet i skrifvelse den 29 Oktober 1881
och i skrifvelse till Kongl. Hofrätten den 29 September 1882“ och erhöll det besked, att
dröjsmålet berott derpå, att Domhafvanden icke förr än han upprepade gånger blifvit fäld
att utgifva försuttna viten inkommit med förklaringar öfver de särskilda af Advokatfiskalsembetet
mot honom i målet ingifna memorial.

endast efter uppdrag af Konungens Befallningshafvande eller Domkapitlet
hafva haft skyldighet att förrätta synen, hvaremot hvarken Löfgren,
Kontraktsprosten eller Kyrkoherden haft befogenhet att hos Domhafvande!!
omedelbart begära syn; att Löfgren, som jemväl blifvit i inålet hörd,
yrkat, att som, i följd af dröjsmålet med synens förrättande, boställshusen
icke kunnat, såsom vederbort, flyttas till ny plan, som vid laga
skifte blifvit dertill bestämd, samt Löfgren, hvilken utarrenderat bostället
från den 1 Maj 1877, genom afhandling den 1 Maj 1879 medgifvit sin
arrendator för den olägenhet, som genom nämnda förhållande tillskyndats
honom, femtio kronors afdrag å den betingade årliga arrendesumman
eller för tiden från arrendets början till 1881, då syn blifvit hållen, tillsammans
två hundra kronor, jemte det Löfgren i och för sina ansökningar
om synens förrättande äfvensom i följd af angifvelsen mot Domhafvande!!
och för målets bevakande i Kongl. Hofrätten fått vidkännas kostnader,
uppgående till sextioåtta kronor, Domhafvanden måtte förpligtas att till
Löfgren utgifva dessa belopp, hvarjemte Löfgren fordrat att af Domhafvanden
utfå lösen för Kongl. Hofrättens utslag i målet; att Advokatfiskalsembetet
i aflåtet memorial yrkat, att enär upplyst vore, det Domhafvanden
i god tid emottaga tillförlitliga intyg derom, att Löfgrens ansökningar
beträffande ifrågavarande syneförrättning grundade sig på Domkapitlets
genom vederbörande kontraktsprost kungjorda beslut i ämnet,
samt Domhafvanden, vid sådant förhållande, varit lagligen pligtig att i
anledning af Löfgrens framställning förrätta synen, men Domhafvanden
sådant underlåtit, Domhafvanden måtte ej mindre dömas till ansvar härför
än äfven förpligtas att till Löfgren utgifva de af honom fordrade
ersättningar; att Domhafvanden, häröfver hörd, på de af honom förut
angifna skäl bestridt åtalet; hvarförutan Domhafvanden, beträffande Löfgrens
ersättningsanspråk, särskildt anmärkt, att Löfgren icke visat sig
hafva haft skyldighet att hålla arrendatorn af bostället skadeslös för
det husen ej kunnat flyttas till boställets jord; hvarefter Kong’1. Hofrätten
slutligen sig utlåtit, att, enär, enligt 8 § i Kongl. Resolutionen
och förklaringen på presterskapets allmänna besvär den 12 Januari 1757,
jemförd med 35 § i Landshöfdingeinstruktionen den 4 November 1734
och Kongl. Kungörelsen angående kostnadsersättning för laga husesyn å
klockarebol den 19 Juli 1841, det ålåge häradshöfding att med biträde
af nämnd förrätta laga af- och tillträdessyn å klockareboställe, samt den
omständighet, att sådan syn blifvit hos Domhafvanden begärd, icke af
någon myndighet, utan af Löfgren, desto mindre utgjort giltig anledning
för Domhafvanden att undandraga sig förrättandet af den begärda synen,
som Löfgren vid sin till Domhafvanden derom gjorda ansökan fogat kon -

traktsprostens skrifvelse, hvilken utvisade, att Löfgrens ansökan grundade
sig på Domkapitlets i Skara stift beslut; ty och som Domhafvanden
genom sin underlåtenhet i förevarande hänseende visat försummelse i
sitt embete, pröfvade Kongl. Hofrätten, jemlikt 25 kapitlet 17 § Strafflagen,
rättvist döma Domhafvanden, för hvad sålunda läge honom till
last, att höta sjuttiofem kronor; hvarjemte Domhafvanden förpligtades
att ersätta Löfgren de kostnader, han haft dels i och för de af honom
vidtagna åtgärder för erhållande af syn å bostället dels ock i följd af
angifvelsen och för målets bevakande i Kongl. Hofrätten med sextioåtta
kronor jemte hvad till stämpel å ett exemplar af Kongl. Hofrättens utslag
åtginge; men då Löfgren icke visat, att han i följd af dröjsmålet
med synens förrättande varit nödsakad att vidkännnas minskning i det af
honom betingade arrende för bostället, funne Kongl. Hofrätten Löfgrens
i detta hänseende framstälda ersättningsanspråk icke kunna bifallas.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Uti en till mig den 20 September 1879 ingifven skrift öfverlemnade
utgifvaren af Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Boktryckaren S. A.
Hedlund, en skrifvelse, undertecknad af A. F. Åkerberg, J. B. Westenius,
Magnus N:son Lind och A. Heyne, i egenskap af referenter för åtskilliga
uppgifna tidningar, vid Färs Häradsrätts sammanträde den 2 och 3 September
1879, då ett derstädes emot Folkskoleläraren Sven Nilsson i
Tolånga anhängigt brottmål handlades; anförande Hedlund dervid tillika,
att han förmodade, det jag utan särskild! påpekande skulle finna de
lagstridigheter, till hvilka Färs Häradsrätt gjort sig skyldig, men fäste
emellertid särskild! uppmärksamheten på det förbiseende af föreskriften
rörande offentlighet vid underrätterna, h vilket Häradsrätten låtit komma sig
till last, samt framhöll såsom förtjent af undersökning, huruvida Domhafvanden
iakttagit den ordning, hvari rättegångssaker borde vid häradsting
företagas enligt Rättegångsbalkens Kap. 2 § 3; yrkande Hedlund,
hvilken trodde sig, i egenskap af hufvudman för den ene af referenterna,
vara berättigad att göra denna anmälan, att påföljden för hvad sålunda
förelupit måtte för Häradsrätten och särskilt Domhafvanden varda så
sträng, som lag förmådde.

Ofvan omförmälda skrifvelse var af följande hufvudsakliga innehåll:

Tisdagen den 2 September 1879 infurmo sig ofvan bemälde referenter
vid Färs härads tingsställe i Sjöbo för att referera å nämnda ting
förekommande mål. Vid förhandlingarnes början anhöllo de upprepade
gånger hos tjenstgörande Häradstjenaren att få inkomma i tingssalen.

Då emellertid detta vägrades, blef bemälde Häradstjenare af Heyne ombedd
att till Rättens ordförande, Herr Häradshöfdingen V. Anderberg,
framlemna ett kort, deri han anhöll om tillträde för referenterna. Häradstjenaren
nekade emottaga kortet, likaså Kronolänsmannen O. Hofvander,
till hvilken Heyne vände sig i samma syfte. Andtligen åtog sig
en enskild person att öfverlemna kortet. Domaren svarade emellertid,
att han ej kände den person, hvilkens namn lästes å kortet. Efter förnyade
fåfänga försök att inkomma, och sedan förhandlingarna efter
middagsrasten ånyo börjat, inlemnade referenterna till Rätten en af
dem uppsatt och med deras namn undertecknad skrift af följande
lydelse:

»Till Färs Häradsrätt! Enär undertecknade af tjenstgörande Häradstjenaren
A. Rasmusson vägrats tillträde till Rättens förhandlingar, hvarigenom
vi hindrats från att fullgöra våra skyldigheter mot de resp. tidningar,
vi representera, få vi, med stöd af gällande lag, anhålla, att få
vid Rättens förhandlingar närvara och i motsatt fall om utdrag af domboken
angående Rättens beslut deröfver. (Namn.)»

Äfven nu sökte Häradstjenaren hindra öfverbringaren af denna skrift,
Westenius, från att inkomma. Det lyckades denne dock slutligen att
inkomma och framlemna skriften till Rättens ordförande, som ville
till en början att öfverlemnaren skulle taga den tillbaka. Denne anhöll
emellertid att skriften skulle stanna på Rättens bord, hvarvid Domaren
vårdslöst kastade densamma åt sidan under förklaring, att den ej skulle
till någon Rättens åtgärd föranleda. Vid den af Westenius påföljande
dag förnyade framställning om skrifvelsens intagande i protokollet eller,
i motsatt fall, densammas återlemnande med officiel påskrift, förklarade
Domaren, att skrifvelsen skulle införas i protokollet och Rättens beslut
deröfver meddelas den 29 i samma månad.

Sedan Heyne och Lind kl. Y25 e. m. afrest, påropades kl. 8 e. m.
ett synnerligen märkligt mål emellan en handelsfirma Wedberg & C:o i
Ystad och Possessionaten J.0Hintze, i hvilket mål en tillförordnad domare
förde ordet. Westenius och Åkerberg, som stannat qvar, gjorde då flera försök
att vinna inträde, helst de hörde, att tvenne andra tidningsmän tilllåtits
vara närvarande. Först kl. 1/211 på aftonen öppnades dörrarne,
då domaren tillkännagaf, att religionsmålet ej förr än följande dag kl. 9
f. m. kunde handläggas och parterna äfvensom omkring femtio i nämnda
mål inkallade vittnen skulle möta.

Äfven den tingsbesökande allmänheten var under dagens lopp utestängd
från förhandlingarne i tingssalen. Endast på sin höjd fem å sex
personer fingo tidtals inkomma.

Onsdagen den 3 September kl. 9 f. m. började förhandlingarna för
slutna dörrar. Först kl. 10, då målet emot Skolläraren Sven Nilsson
påropades, öppnades dörrarne. Westenius och Åkerberg samt referenten
för Ystads Allehanda intogo sina platser. Kronolänsmannen C. J. Sjöström
begärde då att få dem hörda såsom vittnen. Westenius protesterade,
under påstående, att det vore en fint af åklagaren, för att hindra
dem från att utöfva sin referentpligt och aflade vittnesmålet först sedan
han tvenne gånger blifvit bötfäld. Åkerberg förklarade sig af sina
religiösa åsigter hindrad att aflägga eden, hvarvid Rätten med åklagarens
och svarandens medgifvande tillät honom vittna utan ed. På anmärkning
af Åkerberg, att han derigenom väl ej blefve hindrad från att
fullgöra sin referentskyldighet, genmälde domaren, att derför ej funnes
något hinder. Den tredje referenten aflade eden med protest. För att
blifva i tillfälle att referera vittnesmålen anhöll Westenius att referenterna
måtte få höras först, i hvilken anhållan svaranden Nilsson förenade
sig. Åklagaren yrkade deremot, att hans vittnen (bland dem referenterna)
skulle höras sist; och detta blef Rättens beslut.

Målet emot Sven Nilsson handlades för slutna dörrar, om man undantoge,
att några af vittnena fingo stanna inne, sedan de aflagt sina
vittnesmål. Referenterna hördes aldra sist.

Enär referenterna afreste från tingsstället efter religionsmålets handläggning,
kunde de ej afgöra, huruvida förhandlingarna derefter höllos
för öppna dörrar. Men första tingsdagen, Måndagen den 1 Sept., erhöll
tingsmenigheten, såsom man för referenterna uppgifvit, tillträde i mån
af utrymme.

Till belysning af saken borde nämnas, att då målet förevar å cellfängelset
i Ystad den 12 förutgångne Juli fingo referenterna, bland
hvilka äfven de ofvan uppräknade befunno sig, vara inne, men ej den
stora allmänheten, oaktadt utrymmet derför icke lade hinder i vägen.
En person, som anhöll att i egenskap af svensk medborgare blifva insläppt,
erhöll det oaktadt ej tillträde, och då han knackade på dörren,
blef detta betraktadt såsom störande af tingsfriden och han derför
tilltalad.

Om det ansåges nödigt, att dessa referenternas uppgifter styrktes,
vore de i tillfälle att åberopa vittnen och förebringa bevisning.

Öfver hvad sålunda blifvit angifvet lemnade jag ej mindre Häradshöfdingen
Anderberg än ock ofvan bemälde tillförordnade domare
tillfälle att sig yttra; och afgåfvos i anledning häraf utlåtanden:

l:o af Häradsliöfdingen Anderberg, som anförde, att han ej funne
nödigt bemöta de lögnaktiga och vrängda framställningar, en del repre -

sentanter för svenska smutspressen behagat göra emot handläggningen
af det vid Färs Häradsrätt anhängiga målet emot afsatte Skolläraren
Sven Nilsson i Tolånga. Hade desse skandalskrifvare, som sig bort, vid
sin anmälan företett protokollen i målet, så skulle, förmodade Häradshöfdingen,
densamma ej föranledt till någon remiss., Att målsmannen
för dem, S. A. Hedlund, som så vidt och bredt ordade om rättegångsordning,
ej egde särdeles kännedom om densamma, bevisade bäst hans
lika enfaldiga som okunniga ansvarsyrkanden emot »Häradsrätten och
särskild Domhajv anderik. Inom kort komme troligen detta mycket omskrika
mål att pröfvas af Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
hvilken, derest Häradsrätten vid handläggningen af målet i ett eller
annat afseende åsidosatt gällande rättegångsordning, antagligen icke skulle
underlåta att remittera handlingarne till vederbörande advokatfiskal.

Uti Häradsrättens vid yttrandet fogade utslag — fortfor Häradshöfdingen
— funnes skälen upptagna för afslag å Westenii med fleres
begäran, att den 2 September få tillträde till Rättens sessionsruin. Derigenom
trodde Häradshöfdingen ej, att det allmänna lidit, då bemälde
referenter genom de i sina respektive tidningar förut införda referat af
målet visat sig sakna förmåga och vilja att rätt uppfatta hvad deri verkligen
förekommit. Genom ofullständiga och vilseledande referat sökte
de ställa brottslingen i en annan dager än den verkliga samt inverkade
derigenom menligt på utredningen af målet. Endast detta hade bort
utgöra ett laga skäl för afslag å Westenii med fleres anhållan att få tillträde
till sessionsrummet.'' Genom ett oskickligt samt till och med våldsamt
uppträdande uti och invid tingshuset hade de dessutom förverkat
det tillmötesgående, som i öfrigt komme hvarje hyfsad och hederlig tingsbesökande
till godo från deras sida, som vid tinget upprätthölio ordningen.

Såsom ett litet prof på skandalpressen bifogade Häradshöfdingen ett
exemplar af Westenii tidning »Framåt», hvilken innehållit åtskilliga artiklar,
som med rätta bort åtalas, men åtminstone af Häradshöfdingen
lemnades endast åt föraktet.

2:o af den tillförordnade domaren, som hufvudsakligen yttrade,

att han, som den 23 Augusti 1879 erhållit förordnande af Kongl.
Flofrätten, att såsom särskild ordförande i Färs Häradsrätt vid det eller
de tillfällen, då Häradsrätten icke vore med annan ojäfvig ordförande
försedd, handlägga ett af handelsbolaget under firma J. E. Wedberg &
C:o i Ystad till Häradsrätten instämdt mål mot Godsegaren Johan Petter
Flintze å Vallstatorp och Disponenten Thomas Forsberg i Esperöd angående
fordran, med hvilket mål ständige ordföranden, Häradshöfdingen

Anderberg, vore jäfvig att taga domarebefattning, med anledning häraf
instält sig vid Färs härads tingsställe Sjöbo den 2 September 1879, till
hvilken dag berörda mål blifvit utsatt till fortsatt behandling;

att han kl. 1/2 8, då Häradshöfdingen Anderberg för honom tillkännagifvit,
att tingssalen stode till hans förfogande, företagit nyss oinförmälda
mål till handläggning, dervid, förutom nämnden, mera än tjugutre personer
varit tillstädes i tingssalen;

samt att den tillförordnade domaren hvarken sjelf eller genom andra
förvägrat någon att i tingssalen inkomma och ej heller haft vetskap om
att någon, under det han suttit ordförande i Häradsrätten, påyrkat men
blifvit förhindrad att få tillträde till Rättens förhandlingar.

Det i Häradshöfdingen Anderbergs ofvan intagna yttrande ömförmälda
Häradsrättens utslag, som den 29 September 1879 meddelades
uppå J. B. Westenii den 2 i samma månad till Häradsrättens ordförande
ingifna, här förut jemväl intagng, skrift, var af denna lydelse:

»Enär sökandena, i deras uppgifna egenskap af tidningsreferenter, icke
kunna anses eg a några på lag eller billighet grundade anspråk att framför
häradets innevånare och andra personer, som vid tinget varit nödsakade
att iakttaga inställelse i egenskap af verkliga sakegare och vittnen,
få sig platser anvisade uti Rättens sessionsrum, hvars utrymme,
såvida ordning skulle kunna upprätthållas, samt onödigt uppskof uti
rättegångsförhandlingarna undvikas, den 2 innevarande September var till
fullo upptaget; alltså förklarar Häradsrätten hvad sökandena uti ingifna
skriften andragit icke föranleda till någon åtgärd från Rättens sida.»

Sedermera ingaf Boktryckaren Hedlund till mig en ytterligare skrift,
åtföljd af förbemälde referenters berättelse om den behandling, för hvilken
de vid Färs Häradsrätt den 30 September 1879 varit utsatta från en
länsmans och en häradstjenares sida, jemte ett af sex vittnen underskrifvet
bevis rörande nämnda tilldragelse, af hvilken skrifts innehåll icke något
vidare syntes hafva omedelbart afseende på Fläradshöfdingen Anderberg
och Häradsrättens ledamöter än en antydan, att de af bemälde länsman
och häradstjenare emot tidningsreferenterna föröfvade handgripligheter
skulle hafva tillkommit i följd af Häradshöfdingens tillsägelse.

På min begäran blef protokollet vid den af Häradsrätten hållna
ransakning med f. d. Folkskolläraren Sven Nilsson af Häradshöfdingen
Anderberg till mig insändt.

Detta protokoll innehöll, bland annat, att till Färs Fläradsrätts sammanträde
den den 4 Juni 1879 Länsmannen Joll. Sjöström instämt Skolläraren
Sven Nilsson i Tolånga med påstående om ansvar å honom, för
det han skulle hafva sökt bibringa de barn, som till hans uppfostran

och undervisning varit anförtrodda, annan, tro, än den som öfverensstämde
med den evangelisk-lutherska läran, äfvensom för det han vid åtskilliga
tillfällen hädat Gud, samt lastat och gäckat Guds heliga ord. Den tilltalade
var icke tillstädes. Åskilliga vittnen hördes, hvarefter åklagaren
anförde, att som svaranden utan förfall uteblifvit och fara vore för
handen att, derest han finge fortfarande vistas på fri fot, han undanröjde
tillgänglig bevisning, svaranden måtte förklaras skyldig att genast träda
i häkte, samt ransakningen uppskjutas, på det att åklagaren måtte komma
i tillfälle att förebringa ytterligare bevisning. Häradsrätten meddelade
härpå det utslag, att i följd af inlupna omständigheter Häradsrätten förklarade
svaranden skyldig att genast träda i häkte, till följd hvaraf
åklagaren ålåge att ofördröjligen häkta och till kronohäktet i Ystad inföi^passa
svaranden. ’ ,

Vid sammanträde den 21 Juni 1879 å kronohäktet i Ystad instäldes
den tilltalade från häktet. Han yrkade då att blifva på fri fot försatt,
men detta afslogs af Häradsrätten.

Den 12 Juli 1879 vid sammanträde likaledes å kronohäktet i Ystad
hördes en mängd vittnen å både åklagarens och den tilltalades sida.
Den sistnämnde förnyade yrkandet att varda på fri fot försatt, hvilket
af åklagaren bestreds. Häradsrätten meddelade vid sammanträdets slut
det utslag, att enär åklagaren icke påkallat uppskof med målet för förebringande
af vidare bevisning, samt svaranden följaktligen genom sin frigifning
ej kunde undanrödja mera tillgänglig bevisning; alltså och då
det ej skäligen kunde antagas, att svaranden, hvilken, enligt hvad kändt
vore, egde fast egendom, afveke från orten, förklarade Häradsrätten
svaranden för i fråga varande nu åtalade brott ej för närvarande kunna
vidare i häkte hållas, och uppsköt målet till andra rättegångsdagen af
nästa höstetings första sammanträde i Sjöbo, den 2 påföljande September.

Vid sammanträdena dels den 3, dels sedermera den 30 September,
hörde Häradsrätten ytterligare ett stort antal vittnen, och den 27 påföljande
Oktober ålade Häradsrätten den tilltalade edgång rörande en
uppgifven omständighet, hvilken edgång utsattes till den 19 Januari
1880, till hvilken dag målets vidare handläggning uppsköts.

Under de vittnesförhör i målet, som sålunda försiggått, hade flera
af vittnena, t. ex. Handlanden Mårten Nilsson och åboen Nils Årfvidsson
i Tolånga, åboen Nils Svensson i Näsby samt tidningsreferenten Åkerberg
tillåtits vittna om hvad den tilltalade skulle hafva under samtal
mellan fyra ögon dem meddelat.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann jag någon ansvarstalan
ej kunna föras emot den tillförordnade domaren, för hvad emot

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 års Riksdag. 2

honom blifvit angifvet; likasom angifvelsen emot Häradshöfdingen Anderberg,
att han skulle hafva gifvit tillsägelse om tidningsreferenternas
våldsamma aflägsnande ur tingssalen den 30 September, såsom obestyrkt,
lemnades utan afseende.

Hvad deremot angick Häradshöfdingen Anderbergs öfverklagade
förfarande emot bemälde referenter den 2 September, följde af Häradshöfdingens
till mig afgifna yttrande, att de i fråga varande tidningsreferenterna
med hans vetskap och vilja varit från tillträde till tingssalen
nämnda dag utestängda, hvilket förhållande synfes mig uppenbarligen
strida mot föreskriften i Kon;//. Cirkuläret den 28 Mars 1835, som
bjöde, att det urgamla bruket af offentlighet vid underrätterna skulle
vidmakthållas. Till sitt urskuldande hade Häradshöfdingen åberopat de
skäl, som anfördes T Häradsrättens utslag den 29 September. Att detta
utslag uppå referenternas ansökning, som ingafs den 2 September
och rörde frågan om tillträde till Rättens förhandlingar just den dagen,
icke meddelades förr än den 29 i samma månad, utgjorde ej den minsta
af anledningarna till anmärkning öfver Häradshöfdingens beteende vid
det i fråga varande tillfället. Detta motvilliga och gäckande sätt att
behandla nämnda ansökning, hvilket icke" vittnade om det allvar och
den värdighet, som det anstode eu domstol att iakttaga, kunde ej undgå
att nedsätta Häradsrättens anseende ej mindre i deras ögon, hvilkas
framställning så behandlades, än äfven hos en hvar, som derom erhållit
kunskap.

Det skäl åter, som i utslaget anfördes för tidningsreferenternas utestängande
från åhörande af Rättens förhandlingar lydde sålunda, att
dessa referenter »icke kunde anses ega några på lag eller billighet
grundade anspråk att framför häradets innevånare och andra personer,
som varit nödsakade att inställa sig i egenskap af verkliga sakegare och
vittnen, få sig platser anvisade i Rättens sessionsrum, hvars utrymme, så
vida ordning skulle kunna upprätthållas samt onödigt uppskof uti rättegångsförhandlingarna
undvikas, den 2 September var till fullo upptaget».

Härvid vore först att märka, det referenterna i ansökningen ej begärt,
att »platser skulle åt dem anvisas», utan endast att »få tillträde»,
att icke utestängas utan insläppas i tingssalen, der de naturligtvis fått
åtnöjas med den plats, de kunnat sig bereda. Men de voro och förblefvo,
enligt deras oemotsagda uppgift, utestängda hela förmiddagen
den 2 September, och på eftermiddagen syntes endast Westenius, som
inlernnade merberörda ansökning, hafva efter åtskilliga svårigheter lyckats
komma inom tingssalens dörrar. Likaledes hade referenterna i sin
ansökning icke framstält anspråk på platser framför häradets innevånare

och andra personer, som voro sakegare eller vittnen vid tinget. Men
skulle den i lag stadgade offentligheten vid rättsskipningen behörigen
varda iakttagen, så hade icke heller dessa sakegare och vittnen bort
hafva någon företrädesrätt framför hvilka andra åhörare som helst, såvida
trängseln ej varit så stor, att dessa andra åhörare hindrat sakegare
och vittnen att framkomma till Rättens bord, när de påropades. Det
syntes mig vara ett sådant hinder, som menades med det i utslaget begagnade
oegentliga uttrycket: »onödigt uppskof i rättegångsförhandlingarna».
Ilade Häradsrätten uppfattat förhållandet ur denna, den enda
rigtiga synpunkten, så hade sannolikt afslaget på referenternas begäran
ej kunnat grundas på den omständighet, att tingssalen vid den tid ä
nämnda den 2 September, då tidningsreferenterna dit anlände och sökte
der inkomma för att öfvervara Rättens förhandlingar, redan varit så
uppfyld af åhörare, att desse referenter ej kunde insläppas, med mindre
de i utslaget omnämnda olägenheter af ordningens störande och »onödigt
uppskof i rättegångsförhandlingarna» skulle hafva inträffat, helst detta
föregifvande stode i uppenbar strid med bemälde referenters bestämda
uppgift, att den 2 September endast fem eller sex personer tidtals varit
i tingssalen närvarande.

Det vore dessutom en annan omständighet, som lände till styrko
för det antagande, att rådande trängsel i tingssalen vid det i fråga
varande tillfället ej utgjort giltig orsak till tidningsreferenternas utestängande.
Hade nemligen salen varit öfverfyld af folk, så hade salens
dörrar icke behöft för någons utestängande hållas tillslutna, och i sådant
fall hade referenterna sannolikt icke besvärat Rätten med någon skriftlig
begäran om inträde, eller, om de ändock varit enträgna och inkommit
med en sådan ansökning, skulle Rätten endast haft af nöden att åberopa
den trängsel, som var uppenbar för alla tillstädesvarande, såsom giltig
grund för afslag å den under sådana förhållanden obehöriga ansökningen.
I stället valde Häradsrätten den förkastliga utvägen att med ett mot
all offentlighet stridande hemlighetsmakeri genom dörrarnes tillslutande
hålla referenterna utestängde från tingssalen och, när deras önskan att
få tillträde på skriftlig väg lyckades framtränga till Rätten, taga på sig
en tid af mer än tre veckor för att derpå lemna svar.

Vidare ansåg jag de ytterligare skäl, Häradshöfdingen i sitt afgifna yttrande
anfört för afslag å referenternas meranämnda ansökning ådagalägga,
att trängseln i tingssalen icke varit den egentliga grunden för nämnda
afslag och i allmänhet för den behandling, för hvilken referenterna varit
utsatte från Häradsrättens och dess tjenares sida. Det hette nemligen i berörda
yttrande, att referenterna, genom de i sina respektiva tidninar förut

införda referat af målet, visat sig sakna förmåga och vilja att rätt uppfatta
hvad deri verkligen förekommit och genom ofullständiga och vilseledande
referat sökt ställa »brottslingen» i en annan dager än den verkliga
samt derigenom inverkat menligt på utredningen af målet, samt att
de genom oskicklighet och till och med våldsamt uppträdande uti och
invid tingshuset förverkat det tillmötesgående, som i öfrigt komme hvarje
hyfsad och hederlig tingsbesökande till godo från deras sida, som vid
tinget upprätthöllo ordningen. Detta var således den egentliga grunden,
det var för deras förutgångna origtiga och vilseledande referat i tidningarne,
och för deras personliga uppförande vid tingsstället, som referenterna
bestraffades med utestängande från tillträde till Rättens förhandlingar,
helst som det i nyssberörda yttrande tillädes, att »endast detta
både bort utgöra laga skäl för afslag å Westenii med fleres anhållan att
få tillträde till sessionsrummet». Det vore verkligen för mig svårt att
förklara, huru en erfaren domare kunnat till den grad misstaga sig om
gränserna för sin .behörighet, att han dragit under sin domsrätt och
tillåtit sig extra judicialiter bestraffa förbrytelser, som dels tillhörde ett
helt annat forum, dels skulle i annan ordning anhängiggöras. Lögnaktiga
uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande, då
de förekomme i tryckt skrift, hemfölle under Tryckfrihetslagens rättegångsordning
och kunde endast efter denna förordning lagföras och
straffas. Öfver oskickligt och våldsamt uppförande uti och invid tingsstad
dömde visserligen Häradsrätt, men först efter i laga ordning anstalt
åtal af allmän åklagare eller målsegande. Att sådant åtal icke,
så vidt kändt vore, egt rum, utgjorde en omständighet, som åtminstone
ej lände till styrko för Häradshöfdingens anförda beskyllning emot
referenterna.

Hvad Häradshöfdingen Anderberg sålunda till sitt försvar anfört,
syntes mig alltså icke vederlägga hvad jag fört honom till last, eller att
han icke, på sätt Kongl. Cirkuläret den 28 Mars 1835 påbjöde, vid•makthållit
offentlighet vid Färs Häradsrätts sammanträde den 2 September
1879.

Beträffande Skolläraren Nilssons inmanande i häkte, utvisade protokollet
vid den med honom hållna ransakning, att detta skedde genom
Häradsrättens beslut den 4 Juni 1879, eller den dag, till hvilken Nilsson
var instämd, ehuru han då icke instälde sig. Enligt utslagets ordalydelse,
grundade sig detta beslut på »inlupna omständigheter». Hvilka dessa
vore, ansåg jag förtjena att närmare skärskådas. Nilsson var tilltalad, för
det han skulle hafva sökt bibringa de barn, som till hans uppfostran och
undervisning varit anförtrodda, annan tro än den, som öfverensstämde

med den evangelisk-lutherska läran, samt för det lian vid åtskilliga tillfällen
hädat Gud och gäckat Guds heliga ord. Dessa brott medförde,
enligt lag, icke sådant ansvar, att den derför misstänkte ovilkorligen
skulle, jemlikt 19 § 5 mom. i Kongl. Förordningen om nya Strafflagens
införande och hvad med afseende derå iakttagas skall, den 16 Februari
1864, i häkte tagas. Enligt 6 mom. i samma § kunde likväl den, som
misstänktes för ringare brott, i häkte tagas, men hade han embete eller
tjenst eller fast egendom eller eljest stadigt hemvist, och kunde det ej
skäligen befaras, att han afveke eller att han genom undanrödjande af
bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindrade, då skulle han
på fri fot lemnas. Utan tvifvel var det på sist anförda lagrum beslutet
om häktningen grundats, och »de inlupna omständigheterna» hade väl
varit dels de vid tillfället hörda vittnenas utsagor, dels åklagarens till
stöd för häktningens påyrkande yttrade förmodan att, derest den tilltalade
fortfarande finge vistas på fri fot, han skulle undanrödja tillgänglig
bevisning. Härvid vore dock att märka, hvad först vittnenas utsagor
beträffade, att Nilsson ännu icke varit i saken hörd och följaktligen ej
heller i tillfälle att sig yttra öfver, ännu mindre erkänna, de hörda vittnenas
ojäfaktighet, hvarförutan deras utsagor ej skäligen kunde tillmätas
synnerlig betydelse; och, hvad vidare anginge den framhållna farhågan,
att Nilsson, lemnad på fri fot, skulle undanrödja tillgänglig bevisning,
måste det afseende, som derpå lagligen kunnat fästas, vara beroende på
hvad lagen menade med uttrycket: »undanrödjande af bevis». Otvifvelaktigt
måste dermed hufvudsakligen menas undanrödjande af skriftliga
handlingar, verktyg, som vid brottets föröfvande användts, olofligen tillgripet
gods och andra dylika döda ting, medelst hvilka brottets verklighet
och den tilltalades skuld deri kunde ådagaläggas; ty lämpadt på vittnena,
på lefvande menniskor, finge uttrycket efter orden en alltför stark bemärkelse.
Hvarken åklagaren ej heller Häradsrätten kunde väl misstänka
Nilsson att vilja undanrödja, eller om lifvet bringa de vittnen,
som funnes att tillkalla. Äfven om åt uttrycket kunde gifvas betydelsen
af vittnenas undanskaffande, aflägsnande från orten eller att de
skulle göras jäfviga, mutas eller lockas, var i detta fall föga skäl till
fruktan. De åtalade brottens beskaffenhet vore sådan, att de icke kunnat
begås i löndom utan med en viss offentlighet i skolrummet eller i samqväm
med flera personer, således också endast genom vittnesbevisning
till sin art och verklighet styrkas; och då de, såsom det i anklagelsen
hette, tillika varit föröfvade »vid åtskilliga tillfällen», måste vittnenas
antal vara stort, och alla dessas undanskaffande, på hvilket sätt det än
skulle ske, kunde anses snart sagd!, omöjligt. Men den vigtigaste om -

ständigheten härvid vore dock den, att Häradsrätten, utan att derförinnan
höra Nilsson, inmanat honom i häkte. En så brådstörtad och
våldsam åtgärd, begången af en domstol emot en bofast man, tilltalad
för ej svårare brott, vore verkligen i våra dagar någonting oerhördt;
och huru ej allenast olaglig utan äfven svårt rättskränkande denna åtgärd
var, bevisades bäst deraf, att om Nilsson blifvit hörd, och om han
dervid bekant de brott, för hvilka han anklagades, han såsom bofast
man ej fått i häkte inmanas förr, än han genom laga kraftvunnen dom
blifvit fäld till sådant straff, som icke utan häktning kurmat verkställas.
Detta Häradsrättens beslut lade jag förty Häradshöfdingen Anderberg
till last, såsom ett embetsfel af betänklig art.

Vidkommande derefter den anmärkning, att några af de hörda
vittnena tillåtits vittna om det den tilltalade under samtal mellan fyra
ögon meddelat, måste jag betänka innehållet af Kongl. Brefvet den 14
April 1754, der det hette: »emedan hvarken lagen fordrar att vittnen,
om sådant som emellan fyra ögon sagdt blifvit, böra vittna, eller på
sådana vittnesmål, när de med laga skäl icke bestyrkas eller af parten
vidkännas, något afseende hafvas bör, eftersom eljest icke allenast förtrolig
sammanlefnad och vänskap förstöras skulle, utan ock all säkerhet
om lif och egendom sättas i äfventyr; ty bör hvad i dylika fall mellan
fyra ögon talas, hvarken berättelsevis eller som skäl i dom eller utslag
införas». Genom åsidosättande af detta stadgande ansåg jag Häradshöfdingen
Anderberg jemväl hafva gjort sig till embetsfel skyldig.

Slutligen kunde jag icke lemna opåtalda den ton och några af de
uttryck, Häradshöfdingen begagnat uti sitt till mig afgifna yttrande.
Enär ordalydelsen af den resolution, som, tecknad å den till mig ingifna
och Häradshöfdingen meddelade klagoskriften jemte de fyra tidningsreferenternas
dervid fogade berättelse, föranledt nämnda yttrande,
var affattad i öfverensstämmelse med § 6 i instruktionen för Justitieombudsmannen,
och följaktligen endast innehöll, att Häradshöfdingen
egde inom viss tid yttra sig öfver de meddelade handlingarne, utan att
något äfventyr för underlåtenhet deraf var stadgadt; och då denna resolution
således kunde anses innebära tillåtelse, men icke ovilkorlig skyldighet
för Häradshöfdingen att yttrande i saken afgifva, hade jag visserligen
icke haft skäl att finna mig förnärmad, äfven om icke något
yttrande inkommit, än mindre deraf, att yttrandet innehållit, det Häradshöfdingen
ansåge det icke vara nödigt att bemöta de anmälda klagomålen.
I begge fallen underkastade sig Häradshöfdingen endast det äfventyr,
att saken bedömdes efter för handen varande skäl. Men deremot
måste uttryck sådana som »referenter för den svenska smutspressen»,

»skandalskrifvare» och att »de förverkat det tillmötesgående som kommer
hvarje hyfsad och hederlig tingsbesökande till godo»; hvilket allt yttrades
om mer omförmälde tidningsreferenter, samt benämningen »brottsling»
som tilldelades Skolläraren Nilsson, innan denne blifvit till något brott
lagligen förvunnen, betraktas såsom straffbara efter 16 Kap. Strafflagen,
och, när de begagnats i eu embetsskrifvelse, innefatta en embetsförseelse,
den jag också lade Häradshöfdingen Anderberg ytterligare
till lust.

På dessa här anförda grunder anmodade jag i skrifvelse den 15
November 1879 Advokatfiskalsembetet hos Kongl. Hofrätten öfver Skåne
och Blekinge att inför Kongl. Hofrätten tilltala Häradshöfdingen Anderberg,
såsom för Häradsrättens beslut och åtgärder ansvarig, för hvad
jag sålunda fört honom till last, med föreskrift tillika att i det fall, att
Häradshöfdingen under skriftvexlingen skulle förneka någon af de ofvan
angifna omständigheterna, som kunde anses på sakens utgång inverka,
Advokatfiskalsembetet hade att föranstalta om förhör med de vittnen,
angifvarena åberopat och hvilka framdeles skulle till namn och hemvist
för Advokatfiskalsembetet uppgifvas, hvarefter och sedan skriftvexlingen
blifvit slutad, Advokatfiskalsembetet skulle ega att å Häradshöfdingen
Anderberg yrka ett efter lag och sakens beskaffenhet lämpadt ansvar,
hvilket, i betraktande af mängden och den svåra arten af de fel, till
hvilka jag funne Häradshöfdingen i förevarande måls behandling hafva
gjort sig skyldig, syntes mig icke böra stanna vid mindre än mistning
af ernbetet på längre eller kortare tid; hvarjemte jag, med afseende å
Skolläraren Nilssons olagliga inmanande i häkte, vidare föreskref, det
Nilsson skulle beredas tillfälle att sig i saken yttra och sina anspråk på
ersättning för olagligen tillfogadt lidande framställa, hvilka anspråk Advokatfiskalsembetet
hade att, efter deras befogenhet, understödja, likasom
efter det behörig uppgift blifvit infordrad å kostnaden för Nilssons inforslande
till häktet och underhåll derstädes, Kongl. Maj:ts och Kronans
rätt till gocltgörelse för denna kostnad borde af Advokatfiskalsembetet
bevakas och utkräfvas.

Till följd af denna min skrifvelse lade Advokatfiskalsembetet i dess
till Kongl. Hofrätten ingifna memorial Häradshöfdingen Anderberg till
last såsom embetsfel:

att under handläggningen af ifrågavarande mål emot Sven Nilsson
Häradsrätten, medelst beslutet den 4 Juni 1879, utan laga skäl förordnat
om Sven Nilssons inmanande i häkte;

att vid de i samma mål hållna vittnesförhör Häradsrätten, emot
stadgandet i Kongl. Brefvet den 24 April 1754, tillåtit vittnen berätta

hvad Sven Nilsson under samtal emellan fyra ögon dem meddelat, och
låtit detta i protokollet intagas;

att Häradshöfdingen icke, på sätt Kongl. Cirkuläret den 28 Mars
1835 bjöde, vidmakthållit offentlighet vid Häradsrättens sammanträde
den 2 September 1879; samt

att Häradshöfdingen uti sitt förrberörda till mig afgifna yttrande
begagnat uttryck, innefattande förnärmelse emot ofvanbemälde tidningsreferenter
samt Sven Nilsson;

hvarförutan Advokatfiskalsembetet, i anledning af Kongl. Hofrättens
remiss den 10 December 1880, meddelad i sammanhang med pröfning
af besvär emot Färs Häradsrätts utslag den 10 Maj samma år i mål
emellan Åkerberg med flere, å ena, samt Länsmannen O. Hofvander och
Fjerdingsmannen Nils Rasmusson i Sjöbo, å andra sidan, vidare lade
Häradshöfdingen Anderberg till last såsom fel i embetet, att han äfven
vid Häradsrättens sammanträde den 30 September 1879 icke vidmakthållit
offentlighet, enligt förut åberopade Kong!. Cirkulär den 28 Mars
1835;

hvarefter, sedan Häradshöfdingen Anderberg häröfver sig förklarat,
samt Sven Nilsson afgifvit yttrande och dervid fordrat ersättning för den
förlust honom tillfogats derigenom att han, till följd af Häradsrättens
anmärkta beslut den 4 Juni 1879, blifvit beröfvad sin frihet, med tjugofem
kronor för hvarje dag, han varit häktad och under den tid af en
månad derefter, som erfordrats för hans återställande, tillika med godtgörelse
för lidande med femhundra kronor, Advokatfiskalsembetet, efter
det vittnesförhör i målet egt rum inför Kongl. Idofrätten den 31 Januari
1881 och den 30 i samma månad 1882, yrkade, att Häradshöfdingen
Anderberg måtte för hvad, såsom ofvan förmäles, blifvit lagdt honom
till last, dömas enligt 25 Kapitlet 16 § sista momentet och 17 § Strafflagen
till ansvar, som, med hänsyn till felens mängd och svåra art, borde
bestämmas till mistning af embetet på längre eller kortare tid; äfvensom
Advokatfiskalsembetet påstod åläggande för Häradshöfdingen Anderberg
att såväl godtgöra Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för Sven
Nilssons underhåll i häktet och hans forslande dit med nitton kronor
34 öre enligt räkning, som ock utgifva skälig ersättning till Sven Nilsson
för det honom genom häktandet tillskyndade lidande och godtgörelse
till de i målet hörda vittnen; hvaröfver äfvenledes Häradshöfdingen
Anderberg sig förklarat.

Kongl. Hofrätten meddelade utslag deri 12 Februari 1883, af innehåll,
i hvad detsamma afsåg den af Advokatfiskalsembetet, på grund af ofvanomförmålda
af mig lemnade uppdrag, mot Häradshöfdingen Anderberg

förda talan, att som, beträffande åtalet för såvidt dermed afsåges anmärkta
förhållandet att, under handläggningen af ofvan omförmälda mål
emot Sven Nilsson, åtskilliga vittnen skulle fått berätta och Häradsrätten
låtit i protokollet intaga sådant, som Sven Nilsson emellan fyra ögon
dem meddelat, samma vittnen hvarken, när de skolat afgifva sina berättelser,
upplyst, att hvad de hade sig i målet bekant grundades å
Sven Nilssons på sådant sätt lemnade meddelanden, hvadan Häradsrätten
ej egt afhålla vittnena från att derom berätta, icke heller
omedelbart efter vittnesmålens afgifvande meddelat en slik upplysning,
hvadan Häradsrätten varit pligtig att låta vittnesmålen i protokollet
inflyta, blefve åtalet i denna del ogilladt; men enär, äfven om, vidkommande
åtalet i hvad det afsåge Häradsrättens förfarande, att genom
beslut den 4 Juni 1879 i målet mot Sven Nilsson förordna om hans
inmanande i häkte, den bevisning, som i berörda mål blifvit vid
tiden för beslutets meddelande emot Sven Nilsson förebragt, kunde anses
vara af beskaffenhet att utgöra giltig grund för sådan misstanke om
Sven Nilssons skyldighet till de brott, för hvilka han var tilltalad, att
Sven Nilsson, med afseende å detta lagens kraf för verkställande af
häktning, varit dertill förfallen, Sven Nilsson likväl, i fråga om lagens
kraf i ölfigt för vidtagande af häktningsåtgärd, hvarken på grund af 19
§ 5 momentet i Kongl. Förordningen den 16 Februari 1864, hvaråt i
detta hänseende icke kunde, såsom Häradshöfdingen Anderberg påstått,
gifvas tydning, enligt hvilken samma lagrum skulle vara tillämpligt äfven
för det fall, att särskilda brott, der de icke hvart för sig medförde
straffarbete i två år, vid sammanläggning af straffet komme att medföra
sådant straffarbete, ovilkorligen skolat inmanas i häkte, eller på grund
af 6 momentet i nämnda §, hvars fordringar härutinnan desto mindre
kunde, såsom Häradshöfdingen Anderberg jemväl framhållit, anses hafva,
då beslutet gafs, varit uppelda, som Sven Nilsson obestridt då egde
fast egendom och anledning bevisligen icke förefunnits, att han, lernnad
på fri fot, skulle afvika från orten eller undanrödja bevisning, ens kunnat
i häkte tagas, funne Kongl. Hofrätten Häradsrättens ifrågavarande beslut,
såsom följaktligen saknande stöd af lag, vara felaktigt.

Enär vidare, hvad anginge åtalet i fråga om underlåtenhet att vidmakthålla
offentlighet vid Häradsrättens sammanträden, genom de i
åtalet hörda vittnens berättelser samt i öfrigt förekomna omständigheter
och bland dem särskild! dels den, att efter det Westenius den 3 September
1879 till Häradsrätten inlemnat en af honom och andra tidningsreferenter
undertecknad skrift med begäran att just den dagen vinna
tillträde till tingssalen under Rättens förhandlingar, Häradsrätten, utan

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 års Riksdag. 3

att Häradshöfdingen Anderberg sökt att, såvidt på honom ankommit, bereda
sökandena sådant tillträde, meddelat det gäckande förständigande,
att beslut i ämnet komme att meddelas tjugusex dagar derefter, och dels
den, att, sedan vid handläggningen af målet emot Sven Nilsson den 3
September 1879 Sjöström åberopat vittnen och bland dem åtskilliga tidningsreferenter
samt jemväl Sven Nilsson påkallat vittnesförhör, Häradsrätten,
med bifall till Sjöströms derom framstälda, men af Sven Nilsson
bestridda anhållan, låtit, i strid mot lagens föreskrift i ty fall, Sven
Nilssons vittnen först höras, hvadan och till följd af den ordning, som
i öfrigt iakttagits, referenterna ej fått vittna förr än alla öfriga tjugo
vittnena, med undantag af ett enda, redan vittnat, blifvit ådagalagdt, att
Häradshöfdingen Anderberg, i tydlig afsigt att från tingssalen utestänga
referenterna, underlåtit att vid ifrågavarande tillfällen vidmakthålla offentlighet
vid Häradsrättens förhandlingar, funne Kongl. Hofrätten Häradshöfdingen
Anderberg hafva i embetet felat emot Kongl. Cirkuläret den
28 Mars 1835; samt då slutligen, beträffande åtalet i hvad det afsåge
skrifsättet uti Häradshöfdingen Anderbergs ofvanberörda till Justitie-Ombudsmannen
afgifna yttrande, detta måste, med afseende å stadgandet i
6 § af Instruktionen för Justitie-Ombudsmannen, anses vara afgifvet i
Häradshöfdingen Anderbergs embete; alltså och då det af Häradshöfdingen
i samma yttrande begagnade skrifsätt vittnade om bristande vördnad
emot Justitie-Ombudsmannen och äfven i öfrigt vore opassande,
funne Kongl. Hofrätten Häradshöfdingen Anderberg äfven i detta fall
hafva begått embetsfel;

och emedan Häradshöfdingen Anderberg vore för Häradsrättens
ofvan nämnda såsom felaktiga ansedda beslut och åtgöranden ensam
ansvarig, pröfvade, med ogillande af Häradshöfdingens invändning, att
Justitie-Ombudsmannen ej egde föra talan i afseende å skrifsättet i omförmälda
till honom afgifna yttrande, Kongl. Hofrätten, som sålunda
funne Häradshöfdingen Anderberg hafva ådagalagt hög grad af vårdslöshet
och försummelse vid utöfningen af sitt embete, rättvist att, jemlikt
25 Kapitlet 17 § Strafflagen, döma Häradshöfdingen Anderberg,
hvilken gjort sig skyldig för beslutet om Sven Nilssons inmanande i
häkte till böter tvåhundra kronor, för underlåtenheten att vidmakthålla
offentlighet vid Häradsrättens sammanträden till mistning af embetet
under två månader, för åtalade skrifsättet till böter etthundra kronor
äfvensom dessutom för åtskilliga af Advokatfiskalsembetet, i anledning
af remiss från Kongl. Hofrätten, i sammanhang med ofvan omförmälda
embetsfel jemväl åtalade felaktigheter under handläggningen af ett äfvenledes
inför Färs Häradsrätt förehafdt mål emellan Jöns Larsson i

Ömma, å ena, och Arrendator!! A. Matzen å Äsums gård, å andra sidan,
till mistning af embetet under en månad, att i en hot mista embetet
under tre månader och höta tre hundra kronor till Kronan; hvarjemte
Häradshöfdingen Anderberg förpligtades att ersätta dels Kongl. Magt
och Kronan kostnaden för Sven Nilssons underhåll i häktet under trettiosju
dagar och för hans forslande dit med nitton kronor 34 öre, dels
Sven Nilsson för det honom genom häktningen öfvergångna lidande
med tre hundra kronor, dels ock Jöns Larsson i de utaf Kongl. Hofrätten
uppgifna hänseenden med tillhopa tvåhundratretio kronor; äfvensom
att godtgöra de i åtalet hörda vittnen med ett sammanlagdt belopp af
fyrahundranittiosju kronor 90 öre.

Öfver detta utslag har Häradshöfdingen Anderberg anfört underdåniga
besvär, men i nådigt utslag den 6 September 1883 har Kongl.
Maj:t förklarat skäl icke hafva förekommit, som föranledde ändring i
Hofrättens utslag.

I min embetsberättelse till sistlidna års Riksdag (sidd. 46 och följande)
redogjordes för det åtal, som blifvit anstäldt mot Landskamreraren
W. i Westernorrlands län för det han såsom tillförordnad Landskamrerare,
medan hans företrädare i tjensten, förre Landskamreraren A. varit från
tjenstens utöfvande skild, uppburit men vägrat redovisa och till A. utbetala
under berörda tid influten expeditionslösen äfvensom provision å
landstingsmedel.

Då jag icke kunde åtnöjas med den utgång, åtalet fått genom Kongl.
Svea Hofrätts den 29 December 1882 meddelade utslag, hvari Kongl.
Hofrätten, enär W., genom att undandraga sig att redovisa och till A.
utbetala ifrågavarande expeditionslösen och provision, icke åsidosatt något,
som honom i tjensten ålegat, förklarat W. icke kunna i anledning
af den i målet förda talan förpligtas att berörda medel till A. utgifva,
anmodade jag i skrifvelse den 25 Januari 1883 Advokatfiskalsembetet i
Kongl. Hofrätten att mot utslaget hos Kongl. Maj:t anföra underdåniga
besvär.

Detta Kongl. Hofrättens domslut skulle väl betyda, att Kongl. Hofrätten
ansett sig obehörig att upptaga och pröfva målet såsom rörande
icke fel eller försummelse i embetsutöfning af embetsman, som stode
under Kongl. Hofrättens domsrätt, utan såsom en emellan enskilde personer
anhängiggjord tvist, hvilken tillhörde allmän domstols afgörande.

En sådan uppfattning af målets beskaffenhet syntes mig, för att döma
efter den grund derför, som i utslaget anfördes, stödja sig på ett ofull -

ständigt aktgifvande å de omständigheter, som vore för handen. Landskamreraren
W. var tilltalad icke endast för det han undandragit sig att
redovisa för de medel, som vore i fråga, och dem utgifva, utan äfven
för det han olagligen uppburit och tillegnat sig dessa medel. Kongl.
Hofrätten hade fäst sig uteslutande vid först nämnda del af föremålet
för åtalet. Det torde dock icke kunna bestridas, att den sist nämnda
delen, uppbörden och tillegnandet af medlen, vore af lika stor om icke
större vigt vid bedömandet af W:s åtalade förfarande. Ett olagligt tillegnande
vore en sak för sig, återställandet en annan, och ett olagligt
tillegnande urskuldades derför ej alltid genom godvilligt återställande
efteråt af hvad tillegnadt blifvit.

Mig syntes alltså, att Kongl. Hofrätten vid pröfningen af frågan,
huruvida, målet tillhörde Kongl. Hofrättens pröfning, eller icke, bort taga
i betraktande ej allenast W:s underlåtenhet att redovisa och till A. utbetala
i fråga varande medel utan äfven, huru och på hvillcet sätt W.
kotnmit i besittning af dessa medel; och det skulle då visat sig, att
detta skett — och det hade ej annorlunda kunnat ske — under utöfningen
af Landskamrerarebefattningen, ett embete, hvars innehafvare
och utöfvare för sitt görande och låtande skulle svara inför Kongl. Hofrätten.
Detta förhållande framträdde tydligast vid uppbärandet af provisionen
å landstingsmedlen. Utanordningen af dessa medel hade W.
underskrifvit i egenskap af Landskamrerare; i anordningen var utsatt
det belopp, som tillkom »Landskamreraren», och detta belopp utqvitterade
W. sedermera i sitt eget namn. Huru skulle det hafva kunnat
ske, så i ena som andra afseende!, derest W. icke varit i utöfning af
Landskamrerareembetet? Men för hvad han i sådan egenskap gjort, rätt
eller orätt, vore Kongl. Hofrätten hans domare.

Att Kongl. Hofrätten vid ett annat tillfälle haft denna åsigt, inhemtades
af den bland handlingarne befintliga Kongl. Hofrättens dom
af den 17 December 1880, hvarigenom Hofrätten förklarat Rådstufvurätten
i Hernösand obehörig att upptaga och pröfva ett likartadt mål
emellan A. å ena samt då varande Landshöfdingen i Westernorrlands
län och- Landskamreraren W. å andra sidan.

I betraktande deraf, att A. genom nämnda olika utslag kunde anses
afstängd från att få sina rättsanspråk af någon domstol lagligen pröfvade,
funne jag mig således uppfordrad att genom underdåniga besvär
fullfölja den talan, jag hos Kongl. Hofrätten låtit i detta mål föra, på
det att derigenom A. måtte beredas den rätt, som borde tillkomma
hvarje medborgare i ett lagbundet samhälle, rätten att få sina anspråk,

när de anhängiggjorts, de må vara befogade eller icke, af domstol i
hufvudsak pröfvade och afgjorda.

Åberopande i öfrigt innehållet af målsegandens bilagda promemoria
och den af en bland Kongl. Hofrättens ledamöter till protokollet i målet
afgifna skiljaktiga mening, vågade jag i underdånighet yrka, att Kong!.
Hofrättens utslag måtte varda undanröjdt och målet dit återförvisadt,
men, om Kongl. Maj:t skulle i nåder finna skäligt att målet med slutligt
utslag afgöra, beropade jag mig underdånigst på de till styrkande af
målsegarens påstådda rätt nu och förut anförda skäl och grunder.

På dessa underdåniga besvär meddelade Kongl. Maj:t utslå;/ den 21
September 1883 af innehåll att, enär på grund af hvad i målet förekommit
W. icke kunde derigenom att han uppburit men undandragit sig
redovisa och till A. utbetala ifrågavarande provision och expeditionslösen
anses hafva förbrutit sig i den af honom innehafda befattning såsom
tillförordnad landskamrerare i Westernorrlands län, samt frågan,
huruvida W. ändock kunde anses skyldig redovisa och till A. utgifva
nämnda provision och lösen, lagligen ej kunde i anledning af förevarande
mot W. anstälda åtal för tjenstefel komma under pröfning, funne
Kongl. Maj:t ej skäl göra ändring i det slut, hvari Hofrätten i målet
stannat.

I följd af detta domslut bör A. kunna hoppas att, derest han ånyo
vänder sig till behörig allmän domstol med sin talan mot W., han omsider
skall få densamma pröfvad och afgjord.

Uti eu till mig ingifven skrift anförde Herr Kaptenen, Kommendören
af Kongl. Maj:ts Nordstjerneorden m. m. Grefve C. M. C. Lewenhaupt,
Herr vice Häradshöfdingen A. W. Dufva och Plerr Filosofie Doktorn,
Riddaren af Kongl. Maj:ts Nordstjerneorden J. W. Arnberg, såsom Riksdagens
fullmäktige i Riksbanken, att, sedan Fullmäktige uppdragit åt
vice Häradshöfdingen R. Sundin att anställa inventering af de å Nora
stads jernväg med flera ställen upplagda, i Riksbanken belånade jerneffekter,
bemälde vice Häradshöfding i afgifven berättelse anmält, att
vid inventering af Nora stads jernväg den 17 och den 18 Januari 1882
å vågen saknats 12,500 centner tackjern af Petersfors aktiebolags eller
Hjulsjö nya hyttas tillverkning med uppgifven stämpel, hvilket jern enligt
vågattest, utfärdad den 5 Mars 1879 af Vågmästaren derstädes C. O. Ekblad
och till rigtigheten bestyrkt af Magistraten i Nora, för belåning i
Riksbanken, upplagts å vågen och hvilket jern jemte 12,500 centner tackjern
med annan stämpel utgjorde pant för ett från Riksbanken till Peters -

fors aktiebolag utlemnadt lån å 37,500 kronor, äfvensom att bemälde
Vågmästare, på derom framstäld fråga, förklarat att, sedan låntagaren utfäst
sig att senast i början af den vecka, hvilken ingått den 15 Januari
1882, infria det lån, hvarför ifrågavarande effekter vore pantsatta, Vågmästaren
af oförstånd samtyckt till låntagarens framställning, att redan
under nästföregående vecka få disponera öfver berörda effekter. Då likväl
ifrågavarande lån, hvilket vid inventeringens början ännu var oguldet,
redan före densammas afsilande blifvit till Riksbanken inbetaldt, hade
väl Banken i förevarande fall icke lidit någon skada genom jern effekternas
för tidiga utlemnande, men då desamma skulle utgöra pant för
skuld till temligen betydligt belopp, måste Vågmästarens åtgärd att,
innan han mottagit bevis, det skulden blifvit betald, återställa panten,
anses mycket klandervärd. Denna åtgärd, om äfven tillkommen af förhastande,
kunde likväl ej betraktas blott såsom ett ursäktligt oförstånd,
då ej mindre den för vägare vid jern- och metallvågarne i riket gällande
instruktion af den 16 Oktober 1856 § 8 uttryckligen innehölle, att det
ålåge vägaren, vid ansvar såsom för tjenstefel och med skyldighet att
skadan ersätta, att för Riksbankens räkning pantsatta effekter ej frigifva
förr än medelst till vägaren aflemnadt bevis styrkts, det effekterna blifvit
af Banken relaxerade, än ock Vågmästaren genom den utfärdade vågsedeln
sjelf erinrat om sin skyldighet att ej utan Bankens medgifvande
utlemna det pantsatta jernek Emellertid hvilade ansvaret för vården om
vågförda jerneffekter, hvilka i Riksbanken pantsatts, ej endast på Vågmästaren
utan äfven på vederbörande magistrat. Enligt Kongl. Förordningen
den 18 November (Februari?) 1735, Kongl. Förklaringen den 15
November (Februari?) 1779, och Kongl. Kungörelsen den 13 Mars 1830
ålåge det magistraten — såsom med afseende på ifrågavarande jernparti
ock skett — att genom påskrift å vågsedeln försäkra, att panten skulle
hållas oförryckt Banken till hända. Då emellertid i förevarande fall Magistraten
underlåtit att om ofvannämrida 12,500 centner tackjern hålla
sådan vård, som enligt lag ålåge magistraten, hade magistraten derigenom
låtit komma sig till last försummelse, som orsakat den risk,
Banken lupit genom pantens förtidiga återställande till låntagaren.

Med anledning af hvad sålunda anförts, hemstälde Fullmäktige, det
jag måtte anställa åtal mot Vågmästaren och Magistraten i Nora för
deras sålunda angifna origtiga förfarande i afseende på jern, som för
belåning i Riksbanken vågförts å Nora stads jernväg.

I sin ofvanberörda berättelse hade vice Häradshöfdingen Sundin
vidare anmält, att vid inventering den 18 Januari 1882 å Vikersviks
station på Nora—Karlskoga jernväg befunnits, att en del af de i Riks -

banken belånade 58,000 centner tackjern, som, enligt särskilda af Vågmästaren
och Magistraten i Nora utfärdade vågattester, skulle förvaras å
nämnda stations inhägnade område, blifvit upplagdt dels å en närbelägen
plan utanför Skrikarhyttan och dels i en derinvid uppförd jernbod.
Enär Vågmästaren och Magistraten således utfärdat origtiga vågattester,
samt uppenbart vore att, då i Riksbanken pantsatts tackjern, förvaradt
å stationens inhägnade område, tvist lätteligen kunde uppstå, huruvida
ofvanberörda tackjern, hvilket, enligt hvad genom inventeringen utrönts,
ej varit vid tiden för pantsättningen förvaradt å nämnda område, utgjorde
pant för Riksbankens fordran eller icke, hemstälde Fullmäktige, att jag
måtte ställa Vågmästaren och Magistraten under tilltal jemväl derför,
att de, på sätt anmärkt blifvit, utfärdat origtiga vågattester.

Slutligen hade ock vice Häradshöfdingen Sundin anmält, att vid inventering
å Ringshytte hyttestation berörde 18 Januari befunnits, att
hos Riksbanken för lån å 30,000 kronor pantsatta 20,000 centner tackjern
varit sammanblandade med annat jern af samma sort. Vid utfärdandet
af vågattesten angående detta jern hade således ej iakttagits de
i ofvanberörda förordningar samt 30 § i Kongl. Kungörelsen den 26 September
1879 angående reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning
gifna föreskrifter, enligt hvilka jern, som skulle pantsättas i Riksbanken,
borde i upplagsbevis upptagas med sådana kännetecken att det
kunde skiljas från andra upplag på platsen. Då Vågmästaren och Magistraten
i Nora, hvilka utfärdat upplagsbevisen jemväl angående ifrågavarande
vid Ringshytte hyttestation förvarade jern, i samma bevis förklarat,
att de mottagit jernpartierna, sarilt att desamma skulle hållas
Banken tillhanda, men, enligt hvad upplyst vore, jernet ej blifvit afskildt
från annat, samma person tillhörigt, på samma ställe förvaradt jern af
enahanda sort, hade Vågmästaren och Magistraten således felat derutinnan,
att de icke, innan samma upplagsbevis utfärdades, iakttagit
anförda stadganden, genom hvilken underlåtenhet de blottstält Banken
för betänkligt äfventyr. Fullmäktige funne sig alltså föranlåtne anhålla,
att jag måtte låta anställa åtal emot Vågmästaren och Magistraten i Nora
jemväl för deras här anmärkta, origtiga förfarande i afseende på ifrågavarande
vid Ringshytte hyttestation förvarade tackjern.

Öfver nu anförda skrift infordrade jag yttranden från Magistraten i
Nora och Vågmästaren derstädes, hvilka i afgifna förklaringar andragit:

l:o Vågmästaren: att, beträffande först de 12,500 centner tackjern

af Hjulsjö nya hyttas tillverkning, hvilka af Petersfors aktiebolag upplagts
å vågen och, jemte 12,500 centner tackjern af annan stämpel, belånats
hos Riksbanken, men vid inventeringen å vågen saknades, hade

förhållandet varit sådant som Vågmästaren redan vid inventeringen uppgift,
eller att han under veckan näst före inventeringen samtyckt att
utlemna ifrågavarande parti tackjern, sedan låntagaren utfäst sig att
senast i början af påföljande vecka under vistelse i Stockholm till Riksbanken
inbetala det belopp, för hvilket jernet vore pantsatt. Vågmästaren
hade varit fullkomligt öfvertygad, att detta löfte skulle punktligt
infrias, såsom ock skett, och att han således icke genom sitt förhastade
medgifvande utsatte Riksbanken för någon risk, men han erkände villigt
det klandervärda i sin åtgärd, hvilket han dock i någon mån ansåge
minskadt genom det af honom redan vid inventeringen upplysta förhållande,
att han till sitt förfogande hade andra, låntagaren tillhöriga effekter
till värde fullt motsvarande det i förtid utlemnade tackjernet.

Vidare vore anmärkt, att en del af de i Riksbanken belånade 58,000
centner tackjern, som enligt utfärdade vågattester skulle förvaras å Vikersviks
jernvägsstations område, blifvit upplagd dels å en närbelägen
plan utanför Skrikarhyttan och dels i en derinvid uppförd jernbod.
Äfven i detta fall hade Vågmästaren låtit komma sig till last. ett allt
för långt drifvet tillmötesgående mot låntagarens beqvämlighet, i det att
han, för besparande af större transportkostnad och i följd af det inskränkta
utrymmet på stationen, inedgifvit jernets uppläggande å en närbelägen
plats utanför densamma, men, för att förebygga den af Fullmäktige förutsatta
möjligheten af tvist, huruvida det sålunda upplagda jernet utgjorde
pant för Riksbankens fordran, äfvensom för att skydda sig sjelf för äfventyr
hade Vågmästaren af vederbörande låntagare mottagit särskild
förbindelse, genom hvilken jernet stäldes till hans fulla förfogande på
den plats, der det funnes upplagdt.

Hvad slutligen beträffade den anmärkning, att 20,000 centner tackjern,
upplagda vid Ringshytte station och i särskilda poster hos Riksbanken
för lån pantsatta, vid inventeringen funnits till eu del sammanblandade
med annat tackjern af samma sort, så hade Vågmästaren endast
det att anföra till sin ursäkt, att utrymmet å nämnda station vore så
inskränkt, att det varit förenadt med stor svårighet att, då nytt jern
ditförts, hålla de olika jernupplagen noga skilda, fastän de vid tiden för
belåningen af honom omhändertagits och frånskilts. Vågmästaren hade
dock alltid varit angelägen att tillse, det de pantsatta upplagen icke
minskats, och hade haft den föreställning, att Riksbankens rätt derigenom
varit skyddad.

De förseelser mot gällande föreskrifter för vågföringen, hvilka Vågmästaren
i de anmärkta fallen således villigt erkände, förmodade han
i någon mån kunna ursäktas derigenom, att han icke förr än då blifvit

gjord uppmärksam på alla dessa föreskrifters befintlighet och derför
kommit att i strid med desamma visa allt för stort tillmötesgående mot
de vågförandes beqvämlighet.

Så snart anmärkningarne blifvit gjorda, hade Vågmästaren låtit sig
framför allt angeläget vara att påskynda infriandet af de från Riksbanken
mot pant af tackjern, vågfördt i Nora, utlemnade lånen, för att det skulle
blifva klart, att denna utlåning ej ådragit Riksbanken någon förlust, och
detta hade ock, tack vare låntagarnes beredvillighet, lyckats så, att i
April månad 1882 endast obetydligt återstått af det i Nora vågförda jernet.
För den vågföring, som hädanefter kunde ifrågakomma, skulle Vågmästaren
oryggligen ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som funnes,
och om hvilkas befintlighet han genom detta blifvit allvarligen erinrad;

2:o Magistraten i Nora: att, hvad beträffade Vågmästarens öfver klagade

förfarande, han väl medelst sitt tillmötesgående mot låntagaren
begått förseelser mot de för vågföring gällande föreskrifter och förbisett
formen för saken, som enligt hans åsigt afsåge väsentligen att tillse,
det Riksbankens säkerhet blefve oförkränkt, med hänsyn hvartill han
undfått skriftlig borgen, som vore i Magistratens ego, af flera ortens
mest förmögne män, hvilka iklädt sig betalningsskyldighet för allt det i
Riksbanken belånade tackjern jemte andra jerneffekter, som Vågmästaren
komme att omhänderhafva, ^såväl vid jernvågen i Nora som på öfriga
ställen i fråga, men då, utom ett mindre parti, allt tackjern vid jernvågen
i Nora samt vid Ringshyttan och Vikersvik, bestigande sig till
118,460 centner, strax efter den af Riksbankens ombud hållna inventering
blifvit infriadt med 177,690 kronor, syntes det Magistraten, som
kunde Fullmäktige i Riksbanken hafva varit nog välvillige att, såsom nu
ock skett, meddela föreskrifter, huru framdeles med jern, pantsatt mot
upplagsbevis i Riksbanken, skulle förfaras, och hvilka föreskrifter jemte
andra, dem Fullmäktige kunde finna för godt meddela, hädanefter skulle
lända Magistraten och Vågmästaren till ovilkorlig efterlefnad.

Hvad åter anginge anmärkningarna mot Magistraten, så hade Borgmästaren,
från det metallvågen i Nora inrättades, utöfvat kontrolleringen
å allt i Riksbanken belånadt, vid jernvägsstation i Nora samt vid
Ringshyttan upplagdt jern och funnit detsamma liggande å uppgifna
ställen, skildt från annat icke pantsatt jern; men sedan början af November
1880, då Borgmästaren insjuknat i svår reumatisk ledvärk,
hvaraf han legat till sängs i öfver tre månader, och från nyssnämnda
tid och till den 1 Oktober 1881 haft tjenstledighet, samt sedermera, då
den kalla årstiden inträdt, af läkare varit förbjuden att göra några vandringar
eller färder, hade Magistraten satt sin tillit till Vågmästarens åt Jast.

-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 års RiP:sdag. 4

görande, hvartill Magistraten ansåge sig hafva haft goda skäl, emedan
Vågmästaren under sitt mångåriga vistande i Nora tillvunnit sig allmänt
förtroende för ådagalagd ordentlighet och redbarhet i sitt görande och
låtande.

Vidare ingåfvo klagandena till mig i afskrifter dels en revers för
lån mot pant af vågförda effekter, utfärdad af Petersfors aktiebolag den
17 December 1881 och lydande å 37,500 kronor, dels en så lydande:

»Belåningsattest N:o 1. Som Petersfors aktiebolag genom dess disponent,
Bruksegaren L. Andersson i Nora anmält sig vara sinnadt att af
sina, på vågen härstädes förvarade effekter i Riksbanken belåna:

af Petersfors aktiebolags tillverkningar:

O O

Ett parti tackjern hälften af hvardera af stämplar, (som i attesten
voro afritade), vägande tillsammans tjugufemtusen centner, så förbinder
sig undertecknad, att vara Riksbanken ansvarig derför att förenämnda
qvantum 25,000 centner skall till Bankens säkerhet å vågen qvarhållas,
och att, utan Riksbankens skriftliga tillåtelse, nämnda pant icke skall
till pantegaren eller någon annan, eho det vara må, utlemnas förr än
denna attest, med Riksbankens åtecknade bevis, att det härå upptagna
lån blifvit till fullo > betaldt, återställes; hvilket försäkras. Nora jernoch
metallvåg den 5 Mars 1879.

Vågmästarens namn och sigill.

Magistraten har gjort sig förvissad om, att allt hvad förestående,
af Vågmästaren utgifna attest innehåller eger sin rigtighet, hvaröfver
Magistraten utfärdar detta bevis med försäkran att ifrågavarande parti
tackjern skall, så länge det förblifver Riksbankens pant, oförryckt hållas
och på intet sätt rubbas. Nora den 5 Mars 1879’.

På Magistratens vägnar:

Ordförandens och två ledamöters namn.

Transporteras på Sveriges Riksbank eller order.

För Petersfors aktiebolag

L. Andersson.

Af de afgifna förklaringarna inhemtades, att hvarken Vågmästaren
ej heller Magistraten haft något att erinra mot rigtigheten af de angifvelse^
som emot dem blifvit framstälda. Att det förfarande åter, som
emot dem blifvit angifvet, strede emot deras egna i belåningsattesten
afgifna försäkringar, visade innehållet af nämnda, här ofvan införda hand -

]ing. I lika måtto stode samma förfarande i strid mot hvad gällande
författningar i detta ämne stadgade.

Kongl. Maj:ts Förordning angående Lånebankens öppnande till att göra
lån på fast egendom och jern den 18 Februari 1735 innehölle, bland annat,
i § 2: »Thet jern, hvilket någon ämnar sätta Banquen till underpant,

bör förut vara i stadsens väg uppmätit, och attest eller vågsedel ther
uppå fogas, hvaruti jernet måste vara infördt så till sin sort — — —
såsom ock med thess rätta märke och stämpel samt vigt och stångetal.
Är jernet här i Stockholms väg skal then således inrättade attesten
eller vågsedeln underskrifvas af Inspektören och vägaren ther sammastädes,
men uti the mindre städerna af vederbörande betjente vid vågen

-----och på det intet tvifvelsmål om slika sedlars rigtighet

må dragas, böra Borgmästare och Råd in loco, som deras hand och
underskrift bäst känna kunna, sedan the gjort sig om alla tillhörande
omständigheter underrättade, med theras underskrift och stadens sigill
bevittna, thet allt som i attesten beskrifves häfver sin rigtighet; försäkrandes
derjemte, att samma jern så länge thet förblifver Banquens pant,
skall oförryckt hållas Banquen tillhanda och uti ingen måtto rubbas
eller skingras.»

1 Kongl. Majds förklaring rörande län i Banquen på jern och metaller
den 12 Januari 1757 förekomme, bland annat, till svar å Borgareståndets
vid näst förntgångne Riksdag gjorda framställning om magistraternes
frikallande från det ansvar för pantsatt jern, som 1735 års förordning
dem pålade, att Kongl. Maj:t ej kunde till denna framställning samtycka,
i anseende till det äfventyr af oförsvarligt förfarande som Bankens
panter skulle underkastas, dock tilläde Kongl. Maj:t magistraterne en
vedergällning af */4 procent af det belopp, Banken lånade på det i vågattesten
uppförda jern.

Kongl. Majds ytterligare nådiga förklaring ifver hvad vid jerns pantsättning
till läns erhållande i Banquen iakttagas bör, den 15 Februari 1779
stadgade, bland annat, i 3:dje momentet följande: »Uppgifver vågbetje ning

och verificerar magistrat origtiga vågattester, som icke innehålla
rätt stämpel, vigt och sortiment af jernet, men uppgiften ej är mer felaktig
än att den endast kan hafva tillkommit genom mindre uppmärksamhet,
böte vägare och jernvräkare samt de magistratspersoner, som
när varit, hvar sina två Riksdaler--— — Skiljer- sig åter upp giften

i större grad från rätta förhållandet med ådagaläggande af svikligt
uppsåt, eller det jernet ur vågen, som pantsatt varit, lösgifves eller utlemnas,
innan låntagaren återstält vågattesten med Banquens derå teck -

nade qvittence, skola vågbetjenterne och alla de, som deruti del hafva,
anses och dömas efter hvad allmän lag för svek i gemen stadgar.»

Kongl. Maj:ts Kungörelse angående belåning i Rikets Ständers Bank af
väg för dt tackjern samt hvad dervid iakttagas bör, den 13 Mars 1830 innehölle,
att »tackjern liggande å våg under vederbörande embetsmäns och
magistraters ansvarighet, hädanefter må af Banken belånas under iakttagande
af enahanda hufvudgrunder, som för utlåningen på jern och vissa
andra exportable vågeffekter hittills varit gällande — — —Attest öfver
tackjern, liggande å vågen i Göteborg eller å någon af de öfriga vågarne
i riket, undertecknas på enahanda sätt som för stångjern och andra
vågeffekters belåning är föreskrifvet och iakttagits».

Af hvad sålunda ur gällande författningar blifvit anfördt syntes mig
följa, att tillsynen å och vårdnaden om det för Riksbankens räkning
pantsatta tackjern, så att det icke allenast icke utlemnades, innan låntagaren
återstält vågattesten och Bankens derå tecknade qvittens, utan ock
att detta jern, medan det såsom pant för skuld till Riksbanken befunnes
liggande å vågen, vare sig i staden Nora eller å de stationer, som uppgifvits
vara att betrakta såsom afdelningar af nämnda våg, på angifven
plats förvarades och ej med annat icke pantsatt jern sammanblandades,
utgjorde för Magistraten ett tjenste-åliggande, hvars underlåtande i ena
eller andra eller i alla de uppgifna hänseendena måste såsom tjenstefel
anses och bedömas.

Och om än detta Magistratens tjenstefel denna gång ej ledt till förförlust
för pantens innehafvare, Riksbanken, vore dock felet af den eftertänkliga
beskaffenhet, att jag ansåge mig ej kunna lemna det opåtaldt,
hvarför jag i skrifvelse den 2 Oktober 1883 uppdrog åt Advokatfiskalsembetet
i Kongl. Svea Hofrätt att hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala
Magistraten i Nora för den försummelse af tjensteåligganden, hvartill Magistraten
i ofvan angifna måtto gjort sig skyldig, samt å bemälde myndighet
yrka det ansvar, lag och sakens beskaffenhet påkallade.

I anledning häraf yrkade Advokatfiskalsembetet hos Kongl. Hofrätten,
det Borgmästaren Watz, samt Rådmännen Widén och Hedberg
måtte för den försummelse af tjenste-åligganden, hvartill de såsom ledamöter
af Magistraten i nu uppgifna hänseenden gjort sig skyldige, dömas
till ansvar enligt 25 kapitlet 17 och 22 §§ Strafflagen; och meddelade
Hofrätten utslag den 10 April 1883 och utlät sig: att emedan hvad som
blifvit lagdt Borgmästaren Watz och Rådmannen Widén till last, i fråga
om de å jernvågen i Nora till säkerhet för af Riksbanken beviljadt lån
upplagde tolf tusen femhundra centner tackjern, hvilka, efter hvad upplyst
vore, kort före den i målet omförmäld a inventering blifvit af Våg -

mästaren utan Borgmästaren Watz’ och Rådmannen Widéns vetskap till
låntagaren utlemnade, icke vore af beskaffenhet att kriminelt ansvar derför
lagligen egde rum; ty och som, beträffande det hos Riksbanken för
lån pantsatta, vid Ringshytte hyttestation upplagda tackjern, annat förhållande
ej blifvit ådagalagdt, än hvad Borgmästaren Watz samt Rådmännen
Widén och Hedberg uppgifvit, eller att samma jern vid tiden
för dess belåning varit frånskildt annat jern, samt den omständigheten,
att sistberörda belånade jern sedermera blifvit utan bemälde Magistratsledamöters
kännedom sammanblandadt med annat jern af enahanda beskaffenhet,
ej heller lagligen borde till den af Advokatfiskalen påyrkade
ansvarspåföljd föranleda, funne Kongl. Hofrätten Advokatfiskalens talan
i dessa delar icke kunna bifallas.

Beträffande åtalet i öfrigt, så enär det blifvit utredt, att eu del af det
i Riksbanken belånade tackjern, som enligt särskilda af Vågmästaren utfärdade
och af Magistraten bestyrkta attester skulle vara upplagdt inom
Vikersviks stations inhägnade område, icke funnits derstädes vid de tider,
när attesterna utfärdats och bestyrkts, utan såväl då som vid inventeringen
varit annorstädes utom stationens område upplagdt; samt de af
Borgmästaren Watz jemte Rådmännen Widén och Hedberg, å Magistratens
vägnar, å attesterna tecknade intyg, hvarigenom vitsordats, att jernet
förvarades å Vikersviks stations område, således icke varit med verkliga
förhållandet öfverensstämmande, pröfvade Ivongl. Hofrätten, i förmågo af
25 kapitlet 17 och 22 §§ Strafflagen, rättvist döma Borgmästaren Watz
samt Rådmännen Widén och Hedberg att för den vårdslöshet i tjensten,
hvartill de sålunda gjort sig skyldige, höta, Borgmästaren Watz trettio
kronor, samt Rådmännen Widén och Hedberg hvar för sig tjugo kronor.

För de förseelser, som omförmälas i näst föregående redogörelse för
åtalet emot Magistraten i Nora, och under åberopande af der anförda
författningar förordnade jag samtidigt om anhängiggörande af åtal emot
Vågmästaren C. O. Ekblad i Nora först vid Rådstufvurätten i nämnda stad
för de förseelser, som blifvit begångna med afseende å jerneffekter upplagda
å Nora stads våg, och sedan vid Nora och Hjulsjö Häradsrätt, beträffande
jerneffekter, upplagda vid Vikersviks och Ringshytte jernvägsstationer;
och meddelades efter förutgången ransakning utslag:

af Rådstufvurätten i Nora den 25 Januari 1883 innehållande, att
som svaranden inför Rådstufvurätten vidgått, att han, i strid emot eu af
honom i egenskap af Vågmästare vid Nora stads jernväg den 5 Mars 1879
utfärdad vågattest, till låntagaren utlemnat 12,500 centner vågfördt och

hos Sveriges Riksbank belånadt, med afritad stämpel märkt tackjern, innan
det lån, hvarför berörda myckenhet jern, jemte annat jern af annan
stämpel, varit lemnadt i pant, blifvit till Riksbanken till fullo guldet; alltså
pröfvade, jemlikt 25 kap. 16 § Strafflagen, detta lagrum jemfördt med
Kongl. Förordningen den 18 Februari 1735, Kongl. Förklaringen den 15
Februari 1779, Kongl. Kungörelsen den 13 Mars 1830, Instruktionen för
vägare vid jern- och metallvågarne i riket den 15 Oktober 1856 och Kongl.
Kungörelsen den 26 September 1879, Rådstufvurätten rättvist döma svaranden,
att för det han sålunda uppsåtligen, ehuru utan att skada deraf följt,
underlåtit sin tjenstepligt, hvilket dock icke kunde anses hafva skett
annat än af förhastande, bota sjutiofem kronor, Kronans ensak, hvarjemte
svaranden förpligtades ersätta kostnaden för särskilde Rådstufvurättens
sammanträde med tretiosex kronor 80 öre till Ordföranden och sex
kronor till hvardera af de två bisittarne i Rätten äfvensom ersätta allmänna
åklagaren med fordrade tjugufem kronor 80 öre;

af Nora och Hjulsjö Häradsrätt deri 17 Januari 1883, så lydande, att
enär svaranden erkänt, att han, i egenskap af Vågmästare vid Nora stads
våg, dels emot innehållet i eu af honom utfärdad vågattest, låtit tackjern,
belånadt i Sveriges Riksbank, uppläggas å annan plats, än den i
vågattesten angifna, eller Vikersviks jernvägsstation, dels äfven, sedan
han utfärdat vågattest å 20,000 centner tackjern, belånadt hos samma
Bank och upplagdt å Ringsfflptte jernvägsstation, låtit annat till stationen
framfördt jern sammanblandas med det förut vågförda, alltså och i förmågo
af 25 kap. 17 § Strafflagen, jemförd med Kongl. Förordningen den
18 Februari 1735, Kongl. Kungörelsen den 13 Mars 1830, Instruktionen
för vägare vid jern- och metallvågarne i riket den 15 Oktober 1856 och
Kongl. Kungörelsen den 26 September 1879, blefve svaranden, som
måste anses hafva handlat af försummelse och oförstånd, dömd att för
hvad han sålunda, såsom Vågmästare, låtit komma sig till last, höta
tjugufem kronor; och skulle svaranden derjemte ersätta åklagaren hans
kostnad å rättegången med fordrade tjugufem kronor 80 öre.

Af förekommen anledning infordrade jag från Kongl. Svea Hofrätt
ransakningshandlingarna uti ett af Nås tingslags Häradsrätt den 3 Februari
1882 afdömdt, Kongl. Hofrättens pröfning understäldt mål angående Stor
eller Grus Olof Andersson och hans hustru Anna Ersdotter från Källbäcksheden,
häktade och tilltalade för giftmord. Det i målet meddelade
utslag visade, bland annat, att Fläradsrätten, som funnit de tilltalade
icke vara öfvertygade att hafva föröfvat det åtalade brottet, förklarat,

att de icke längre skulle hållas''häktade. Det oaktadt hade, efter hvad
fångförteckningarne utvisade och i (ifrigt till min kunskap kommit, den
tillförordnade Domhafvande, som varit Ordförande i Häradsrätten, då
berörda beslut der meddelades, till länsfängelset införpassat de häktade,
hvilka .voro inom tingslaget bofasta. I förpassningen både anledningen till
nämnda åtgärd icke uppgifvits, lika litet som något meddelande lemnats
derom, att fångarne enligt Rättens beslut skolat på fri fot försättas, utan
hade underrättelse derom kommit Konungens Befallningshafvande i
länet till hända först genom eu skrifvelse från Domhafvanden af den 15
Februari 1882. (

Då af detta ville synas, att en obehörig förlängning i fängelse"
tiden för bemälde fångar egt rum, anmodade jag Domhafvanden att
meddela mig närmare besked om de af mig anmärkta förhållandena.

I det yttrande, Domhafvanden i följd häraf till mig aflat, anfördes,
bland annat, att det mål, hvarom fråga vore, företagits efter förutgången
handläggning till slutligt afgörande å andra rättegångsdag^) af 1882 års
lagtima vinterting med Nås tingslag, och att utslag dervid meddelats.
Det hade då förekommit Domhafvanden som skulle fångarne, hvilka visserligen
vore mantalsskrifna inom tingslaget men under den närmaste tiden
före häktandet frånhändt sig sin fastighet och sedermera uppehållit sig
med tillfälligt arbete, af sådan anledning i viss män kunde betraktas såsom
lösa personer och derföre också borde återförpassas till länsfängelset
samt der qvarhållas, intill dess Domhafvanden medhunnit att om målets
utgång expediera skrifvelse till Konungens Befallningshafvande. Att
denna skrifvelse icke aflåtits förr än den 15 Februari berodde åter på
hinder af andra mellankommande trängande göromål. Efter tinget i
Nås, som afslutades den 4 Februari, hade Domhafvanden haft att under
den nästpåföljande vecka!) förrätta lagtima vårtinget med Malungs tingslag,
som varat sex dagar, men efter återkomsten till sitt hemvist, som
läge femton mil från tingsstaden i sistnämnda tingslag, hade Domhafvanden
utan uppskof till Konungens Befallningshafvande afsändt förberörda
skrifvelse.

Då emellertid, enligt anteckningar i fångförteckningarna från länsfängelset
i Falun för förra hälften af år 1882, Olof Andersson och hans
hustru icke blifvit ur fängelset lösgifna förr än den 13 April nämnda
år, anmodade jag Konungens Befallningshafvande att om orsaken dertill mig
underrätta; och vidgick Konungens Befallningshafvande i skrifvelse den 3
Oktober samma år, att Häradsrättens i Domhafvandens merberörda skrifvelse
omförmälda föreskrift angående de i fråga varande fångarnes frigifvande
blifvit förbisedd, hvadan de fått qvarsitta i häktet intill dess

Landssekreterarens uppmärksamhet blifvit fäst å den förelupna felaktigheten.
På min derom framstälda begäran insände Konungens Befallningshafvande
sedermera till mig bestyrkta afskrifter af såväl omförmälda
förpassning som Domhafvandens skrifvelse till Konungens Befallningshafvande;
och innehöll förpassningen, som var af Domhafvanden, å domareembetets
vägnar, underskrifven, ej annat, än att fångarne undergått ransakning
och till fängelset återförpassades, samt oftaberörda skrifvelse,
att målet i fråga enligt Rättens beslut vore understäldt, Kongl. Hofrättens
pröfning, samt att de tilltalade ej skulle för i fråga varande mål
längre hållas i häkte.

Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit, fann jag, hvad först
beträffade Domhafvanden, att han felat derutinnan, att lian icke i enlighet
med Häradsrättens beslut låtit de tilltalade genast försättas på fri
fot. Det tillkomme ej Häradsrätten eller Domhafvanden att förordna
om någon åtgärd med de tilltalade på den grund, att desse saknade laga
försvar. Det vore den exsekutiva myndigheten och dennas tjenare som
dermed hade att skaffa. Vidare hade Domhafvanden — då han, möjligen
förledd af det origtiga förfarande, som någon gång öfvats, i det domstolarne,
för att gå den exsekutiva myndigheten tillhanda, jemte det en
tilltalad förklarats icke längre böra för det åtalade brottet i häkte hållas,
förpassat honom åter till häktet och den exsekutiva myndighetens vidare
förfogande på enahanda sätt tillvägagått — felat derutinnan, att han icke
å den förpassning, hvarmed fångarne återsändes till häktet, utsatt, för
hvilket ändamål detta skedde, hvarigenom han gifvit Konungens Befallningshafvande
anledning antaga, det de tilltalade skulle framdeles undergå
vidare ransakning eller ock enligt Häradsrättens beslut i häkte afvakta
vidare förordnande af Kongl. Hofrätten, hvars pröfning målet blifvit understäldt.
Och slutligen hade Domhafvanden låtit komma sig till last
att, oaktadt han underlåtit att i fångförpassningen utsätta ändamålet med
fångarnes återsändande till länshäktet, likväl hafva dröjt tolf dagar med
aflåtande af den skrifvelse till Konungens Befallningshafvande, som skulle
föranleda de häktades frigifning. Dessa fel ansåg jag icke vara urskuldade
med hvad Domhafvanden i sin förklaring andragit.

I fråga åter om Landssekreteraren i Kopparbergs län, hvilken det
såsom embetspligt ålegat att handhafva den närmaste tillsynen öfver de
i länsfängelset förvarade fångars vård och behandling, lade jag honom
till last, att han genom grof vårdslöshet underlåtit att taga fullständig
reda på innehållet af Domhafvandens merberörda skrifvelse af den 15
Februari 1882 och derigenom vållat de ifrågavarande fångarnes olagliga
qvarhållande i häktet från den 17 Februari, då nämnda skrifvelse

till Konungens Befallningshafvande ankommit, intill den 13 påföljande
April.

På grund häraf uppdrog jag i skrifvelse den 31 Oktober 1882 åt
Advokatfiskalsembetet i Kong]. Svea Hofrätt, att, för hvad dem i ofvanberörda
måtto läge till last, hos Kong!. Hofrätten lagligen tilltala ej
allenast den tillförordnade Dornhafvanden, utan ock Landssekreteraren i
Kopparbergs län samt å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet,
med föreskrift tillika, att, derest under skriftvexlingen icke vederbörligen
styrktes, det Kongl. Maj:t och Kronan fått ersättning för fångarnes
införning från Nås tingsställe till länsfängelset i Falun och deras
underhåll under resan och i länshäktet samt att fångarne blifvit för
deras lidande genom den olagligen förlängda fängelsetiden godtgjorde,
yrkande borde framställas mot Dornhafvanden om skyldighet att ersätta
Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för fångarnes forsling från Nås tingsställe
till Falun och deras underhåll under resan och i länshäktet från
den 3 till och med den 16 Februari samt emot Landssekreteraren om
förpligtelse att gälda kostnaden för fångarnes underhåll i häktet från
den 17 Februari till den 13 April, äfvensom att de anspråk på ersättning
för förlängdt lidande, som kunde komma att af fångarne, i saken
hörde, framställas, borde efter deras befogenhet af Advokatfiskalsembetet
understödjas.

På det åtal, Advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 30 Mars 1883 af innehåll, att, enär
tillförordnade Domhafvandens åtgärd att, sedan Häradsrätten, på sätt
ofvan förmälts, den 3 Februari 1882 meddelat utslag i målet angående
Olof Andersson och dennes hustru, förordna om deras återsändande till
länsfängelset i Falun, icke, med afseende å de i målet förekomna omständigheter,
kunde anses vara af beskaffenhet att till ansvar eller ersättningsskyldighet
föranleda, men vid det förhållande, att Häradsrätten
genom berörda utslag förklarat, att Olof Andersson och hans hustru icke
skulle i och för samma mål i häkte hållas, det ålegat Dornhafvanden att
samtidigt med Olof Anderssons och hans hustrus införpassande till länsfängelset
vidtaga åtgärd för att bringa Häradsrättens nämnda föreskrift
till Konungens Befallningshafvandes kännedom, samt Dornhafvanden sådant
uraktlåtit och, enligt hvad han medgifvit, först i skrifvelse af den
15 i nämnda Februari månad, som den 17 i samma månad till Konungens
Befallningshafvande ankommit, meddelat innehållet af Häradsrättens
utslag i berörda hänseende; ty och som, hvad Dornhafvanden till sitt
fredande härutinnan föreburit, icke innefattade laga ursäkt för försummelsen,
samt antagas måste, att Konungens Befallningshafvande, derest

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 års Riksdag. 5

Domhafvande!! fullgjort hvad honom i omförmälda måtto ålegat, varit
i tillfälle att åtminstone måndagen den 6 Februari 1882 med Olof
Andersson och hans hustru vidare förfoga; alltså och då Domhafvanden
således varit vållande dertill, att Olof Andersson och hans hustru
obehörigen hållits i häkte från och med den 7 till och med den 16
Februari, pröfvade Kong]. Hofrätten, i förmågo af 25 kapitlet 17 och
22 §§ Strafflagen, rättvist på det sätt bifalla åtalet mot Domhafvande!!,
att han skulle för den försummelse i domareembetets utöfning,
hvartill han sålunda gjort sig skyldig, bota femtio kronor, samt såsom
ersättning för Olof Anderssons och hans hustrus underhåll i länsfängelset
under nämnda tio dagar till Kronan utgifva sju kronor.

Beträffande den emot Landssekreteraren förda talan, så enär han
vidgått, att, oaktadt Domhafvandens ofvanberörda skrifvelse ankommit
till Konungens Befallningshafvande den 17 Februari 1882, någon åtgärd för
Olof Anderssons och hans hustrus lösgifvande icke vidtagits förr än den
18 derpå följande April, då de ur häktet frigifvits; ty och då Landssekreteraren,
sop för berörda försumlighet vore ansvarig, sålunda vållat,
att Olof Andersson och hans hustru olagligen hållits häktade under femtiofem
dagar, pröfvade Ivongl. Hofrätten, jemlikt 25 kapitlet 17 § Strafflagen,
rättvist döma Landssekreteraren för omförmälda försummelse i
hans embete att under eu månad vara i mistning af samma embete;
hvaremot och då Landssekreteraren, hvilken följaktligen vore skyldig att
godtgöra Kronan för Olof Anderssons och hans hustrus underhåll i häktet
under nämnda tid, medelst två särskilda hos Kongl. Hofrätten företedda
reversal styrkt, att Landssekreteraren i Kopparbergs läns ränteri å fångvårdsmedlen
redan insatt hvad Advokatfiskal^ i berörda hänseende fordrat
med trettiosju kronor 64 öre, Kongl. Hofrätten funne Advokatfiskalens
mot Landssekreteraren förda ersättningstalan icke föranleda vidare
yttrande, än att omförmälda två reversal komme att till Konungens
Befallningshafvande för vederbörlig åtgärd öfversändas.

Öfver detta utslag, i hvad detsamma afsåg Landssekreteraren, anförde
denne underdåniga besvär ho,s Kongl. Maj:t, som i utslag den 4
Juni 1883, med afseende å hvad i målet förekommit, funnit skäligt sålunda
ändra Kongl. Hofrättens utslag, att det ansvar, hvartill Landssekreteraren
för ifrågavarande embetsförsummelse gjort sig förfallen,
bestämdes till trehundra kronor böter.

Uti eu till mig ingifven skrift anmälde Riksdagsmannen Anders
Göransson i Åsen till laga beifran att, ehuru 117 § i gällande Skiftes -

stadga föreskrefve, att, om laga förfall uppstode för ledamot i Egodelningsrätt,
Ordföranden egde tillkalla ojäfvig ledamot i hans ställe, tillförordnade
Domhafvanden och Ordföranden i Gestriklands Vestra tingslags
Häradsrätt likväl, enligt skriften bilagda attester, kallat under loppet
af 1881 års höst att deltaga i Egodelningsrättens sammanträden andra
personer än dem, som enligt protokollet för den 10 Maj 1881 varit till
ledamöter i nämnde Rätt utsedde, fastän de utsedde icke haft laga förfall
och ehuru tvenne af de tillkallade icke aflagt domareeden.

De i skriften åberopade attester utgjordes af

l:o. Utdrag ur domboken vid lagtima vintertinget med Gestriklands
Vestra tingslag den 10 Maj 1881, som innehöll, att vid det samma dag
anstälda val till ledamöter i tingslagets Egodelningsrätt blifvit dertill
utsedde Nämndemannen Jpn Jonsson i Mo, Ugglebo socken, Hemmansegaren
Lars Göransson i Åsen, Ofvansjö socken, och Bergsmannen Anders
Pettersson i Vibyhyttan, Thorsäkers socken;

2:o. Utdrag ur protokollet vid sammanträde med Gestriklands Vestra
tingslags Egodelningsrätt i tingshuset vid Storvik den 31 Oktober 1881,
som utvisade, att för vinnande af stadfästelse Herr Kommissionslandtmätaren
C. S. Almegren då till Egodelningsrätten ingifvit karta och
handlingar rörande en af honom efter vederbörligt förordnande den 24
Maj 1880 börjad och den 12 Juli 1881 afslutad klyfning af hemmanet
N:o sub. 7 i Norrberg, Ofvansjö socken; och att Egodelningsrätten på
anförda skäl faststält denna skiftesförrättning till framtida efterrättelse;

3:o. Ett under edsförpligtelse den 15 Februari 1882 utfärdadt intyg
af ledamoten i Egodelningsrätten Anders Pettersson i Vibyhyttan, att
han icke blifvit kallad att deltaga eller deltagit i någon Egodelningsrätt

O Ö O O O

sedan den 21 der förut gångna Juli;

o o 7 o

4:o. Ett intyg af Egodelningsrättsledamoten Lars Göransson i Asen,
utfärdadt den 13 Februari 1882, att han ej blifvit kallad att deltaga
eller deltagit i någon Egodelningsrätt under Oktober, November och
December månader det förutgångna året;

5:o. Ett intyg, utfärdadt den 28 Februari 1882 af Per Andersson
i Storvik och Olof Ersson i Kalfvik, att de deltagit såsom ledamöter i
en Egodelningsrätt i Storviks tingshus den 31 Oktober 1881, ehuru de
icke voro valde ledamöter i Gestriklands Vestra tingslags Egodelningsrätt;
och

6:o. Ett intyg, utfärdadt den 18 Februari 1882, af Per Hansson
N:o 11 öfverbyn och Erik Jacobsson sub. 2 Finnas, af innehåll, att de
den 5 näst förut gångne September blifvit kallade och äfven då deltagit
som ledamöter i en Egodelningsrätt i Storviks tingshus, ehuru de icke

voro ledamöter i Gestriklands Vestra tingslags Egodelningsrätt, utan endast
Egodelnings Gode män och icke heller aflagt domareeden.

Efter att af denna skrift med bilagor hafva erhållit del, anförde
tillförordnade Domhafvanden i deröfver afgifven förklaring:

att i 119 § Skiftesstadgan föreskrefves, att der sakens beskaffenhet
sådant tilläte, Ordföranden skulle utsätta sammanträde med Egodelningsrätt
å tingsställe eller annan ort, der det med minsta kostnad för delegarne
hållas kunde; och 117 §, som stadgade att, om förfall för ledamot uppstode,
Ordföranden finge kalla ojäfvig god man i hans ställe, innehölle
icke något förbud för Ordföranden att till ledamot inkalla sådan äfven
i andra fall, då mindre kostnad derigenom bereddes. Detta hade föranledt
Domhafvanden, likasom hans företrädare i domsagan och troligen
alla egodelningsdomare i riket att anmoda vid allmänt ting eller eljest
närvarande ojäfvige gode män att såsom ledamöter deltaga i stadfästelse
å laga skiften och andra ärenden, som enligt först berörda § borde företagas,
på det att deltagarne måtte »med minsta kostnad» betungas. Under
de närmare tretio år t. f. Domhafvanden deltagit i domaregöromål hade
han icke heller försport någon olägenhet af detta förfarande eller ens
anmärkning derom, vare sjg af ledamöter eller delegare; men klagandens
broder Lars Göransson i Asen hade råkat blifva ordinarie ledamot och
troligen ansett sig förlora inflytande eller inkomster eller beggedera, genom
att icke alltid få vara med. Att ett par gode män deltagit såsom
ledamöter af Rätten, utan att förut hafva aflagt domareed, hade dittills
varit t. f. Domhafvanden obekant. Det ville dock synas honom hafva
varit lämpligare, om dessa anmält berörda förhållande för honom genast,
i stället för sedermera för Anders Göransson eller Lars Göransson.

Hvad t. f. Domhafvanden sålunda till sitt försvar anfört, påkallade
närmare granskning, hvarvid det vore nödvändigt att hafva för ögonen
de åf honom åberopade paragrafer i gällande Skiftesstadga. Dessa lydde
i hithörande delar sålunda:

§ 117. Första , domstol i skiftesmål å landet är Egodelningsrätt i
hvarje härad eller tingslag. Ordinarie (eller tillförordnad) domare i

orten är deri ordförande--—• Ledamöterne i Rätten utgöras af tre

i landthushållning kunnige, inom häradet eller tingslaget boende bofaste
män — — — Uppstår laga förfall för ledamot, kalle ordföranden ojäfvig
god man i dess ställe — — —

Ledamot i Egodelningsrätt skall, innan han i Rätten inträder, domareed
aflägga, der häri ej den ed förut svurit.

.§ 119. Egodelningsrätten sammanträder inom skifteslaget, der ej
saken är af sådan beskaffenhet, att den klarligen finnes kunna utan syn

på stället pröfvas, i hvilket fall Ordföranden skall utsätta sammanträde
å tingsstället eller annan ort, der det med ringaste kostnad för deltagarns
hållas kan — — —.

Nu vore det visserligen sant., att här ofvan först anförda § icke
innehölle något uttryckligt förbud för ordföranden att till ledamot inkalla
sådan god man äfven i andra fall, då mindre kostnad derigenom
bereddes, men då det i paragrafen hette: »uppstår laga förfall för ledamot,
kalle ordföranden ojäfvig god man i dess ställe», innebure detta
ovedersägligen, att när slikt fall icke uppstått för ledamot, Ordföranden
ej heller finge kalla ojäfvig god man i ledamotens ställe, utan skulle
ledamoten kallas att sjelf tjenstgöra; och detta vore ett tillräckligt tydligt
förbud för Ordföranden att inkalla god man äfven i andra fall än
det som lagen angifvit.

Att till beredande af mindre kostnad för skiftésdelegarne åsidosätta
hvad 117 § sålunda, rätt tolkad, bjöde, dertill gåfve innehållet af 119 §
icke ringaste anledning. Den föreskrefve endast, att, när Egodelningsrätten
ej behöfde sammanträda inom skifteslaget, Ordföranden skulle
utsätta sammanträde å tingsställe eller annan ort, »der det med, minsta
kostnad för delegarne hällas kunder, men hvarken der eller på något annat
ställe i Skiftesstadgan föreskrefves, att till beredande af minsta kostnad
för skiftesdelegarne Egodelningsrätten skulle annorlunda sammansättas,
än 117 § stadgade.

Uppgiften, att Domhafvandens företrädare och troligen alla egodelningsdomare
i riket i detta afseende förfarit på enahanda sätt, kunde,
äfven om den vore med full bevisning beledsagad, ej lända t. f. Domhafvanden
till ursäkt, då han ej tillika visat, att förfarandet, i laga ordning
öfverklagadt, blifvit af högsta lagskipande myndigheten för lagligt
förklarad^ Som en förmildrande omständighet skulle det sålunda uppgifna
förhållandet kunna betraktas, om det bevisligen härflutit från den
uppgifva bevekelsegrunden, att lindra skiftesdelegarnes kostnad, men
olagligheten af förfarandet upphäfdes ej derigenom.

Hvad t. f. Domhafvande!! slutligen ordade om de vid i fråga varande
tillfälle antagna egodelningsrättsledamöternas skyldighet att för
Ordföranden anmäla; det de icke aflagt domareed, genom hvilken skyldighets
åsidosättande Ordföranden skulle befriats från all skuld till det
öfverldagade förhållandet, att Rättens beslut fattats af icke edsvurna domare,
förrådde en alltför uppenbar missuppfattning af eu domares eller
domstolsordförandes pligt i fråga om att tillse och öfvervaka, det den
Rätt, i hvilken han förde ordet, vore sammansatt af behöriga personer,
det vill säga sådana, som fullgjort hvad dem ålegat för att lagligen

kunna taga del i Rättens förhandlingar och beslut. Hvad som härutinnan
blifvit i förevarande fall försummadt, läge ofelbart Ordföranden
och icke någon annan till last.

_ Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann jag, då formlig
angifvelse om uppenbart åsidosättande af gällande lag egt rum, mig icke
kunna undgå att sådant lagligen beifra, hvarför jag i skrifvelse den 11
December 1882, med anförande af hvad här ofvan blifvit yttradt, uppdrog
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att, hos Kongl.
Hofråtten lagligen tilltala förrbemälde tillförordnade Domhafvande, för
hvad honom i ofvan berörda måtto läge till last, och derå yrka ansvar
efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter slutad skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag den ''6
Juni 1883, och yttrade, att, som tillförordnande Domhafvanden, såsom
ordförande i Gestriklands Vestra tingslags Egodelningsrätt, uti de af
Advokatfiskalsembetet. anmärkta hänseenden förfarit i strid med gällande
föreskrifter i 117 § af Kongl. Stadgan om skiftesverket i riket den 9
November 1866; alltså pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, i förmågo af
25 Kapitlet 17 och 22 §§ Strafflagen, döma Domhafvanden, för hvad honom
till last kommit, att bota etthundrafemtio kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

I följd af anmärkning vid granskning af fångförteckningarna från
länsfängelset i Östersund för år 1881 infordrade jag från Konungens
Befallningshafvande i Jemtlands län Lits tingslags Häradsrätts den 25
Juni nämnda år meddelade utslag angående för barnamord häktade Pigan
brita Kristina Jönsdotter från Hovdog. Af berörda, mig sedermera ti 11-h andako tana utslag inhemtades, bland annat, att Häradsrätten, efter det
Brita Kristina Jönsdotter, hvilken blifvit genom Häradsrättens utslag den
11 April samma år dömd till tre års straffarbete, för det hon lagt å lön
ett af henne den 27 nästföregångne Februari i enslighet framfödt foster,
ofvan nämnde den 25 Juni inför Rätten erkänt, att berörda foster varit vid
lif framfödt samt att hon afdagataga detsamma, dels dömt Brita Kristina
Jönsdotter att för barnamord hållas till straffarbete under fyra år, dels
ock, jemte det Brita Kristina Jönsdotter dömdes för ett af henne, före
det nyssnämnda barnamordet, eller natten till lördagen näst före fjerde
böndagen år 1878 begånget lika beskaffadt brott till straffarbete under
likaledes fyra år, föreskrifvit, det skulle Brita Kristina Jönsdotter för
sina oinfönnälda brott undergå i ena bot tillhopa åtta års straffarbete.

I nu anmärkta afseenden fann jag Häradsrätten hafva i dubbel måtto
Ostridigt förfarit. I 17 Kap. 32 § Rättegångsbalken, sådant detta lagrum
lydde enligt Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779, vore nemligen
föreskrifvet, bland annat, att der någon en gång vid domstol antingen
blifvit befriad eller till ett angifvet brott i brist af fulla bevis
icke kunnat sakfällas, skulle hän, ehvad skäl emot honom sedermera sig
yppa kunde, njuta denna befrielse till godo, i alla mål, der penningböter
egde rum, undantagandes dem, som anginge lif eller ära, tjufnader eller
ock alla urbota mål, samt att i slika fall Hof- och Öfverrätter egde att,
antingen den brottslige fått befrielseutslag eller ock blifvit fäld till
mindre, dock ej verkstäldt straff, än han sedermera förtjent, enär nya
skäl och omständigheter .dervid förekomme, målet åter upptaga och enligt
lag och beskaffenhet afgöra. Då sålunda dylika skäl och omständigheter
inlupit, som föranledde dertill, att någon i dylikt mål måste
anses hafva blifvit fäld till mindre straff’ än han förtjent, tillkomme det
ej den underdomstol, hvilken handlagt målet och deri meddelat utslag,
att- återupptaga ransakning^! och i målet meddela nytt utslag, utan
allenast att hos vederbörande Hofrätt anmäla förhållandet till Hofrättens
vidare åtgärd. I förevarande fall hade likväl Häradsrätten, sedan Brita
Kristina Jönsdotter blifvit genom Häradsrättens utslag den It April 1881
dömd till ansvar för fosters läggande å lön, i anledning af hennes sedermera
gjorda erkännande, sjelf åter upptagit ransakningen och, utan afseende
å sitt förra utslag, genom i fråga varande utslag den 25 Juni
samma år dömt Brita Kristina Jönsdotter till ansvar för barnamord.

Likasom Häradsrätten i detta afseende förbisett ett uttryckligt lagbud,
så hade detta jemväl skett i fråga om sammanläggningen af de
Brita Kristina Jönsdotter genom sistnämnda utslag ådömda straff. I 4
Kap. 5 § Strafflagen funnes nemligen föreskrifvet, att, der någon är för
särskilda brott förfallen till straffarbete på viss tid, då må ej, vid förening
af straffen, tiden för det af dem som längst är, eller, om tiden
för hvartdera straffet är lika lång, den tid öfverskridas med mer än två
år\ Enär nu Häradsrätten, som genom i fråga komna utslag dömt Brita
Kristina Jönsdotter, att för hvartdera af två barnamord undergå straffarbete
i fyra år, tillika föreskrifvit, att Brita Kristina Jönsdotter skulle
för dessa brott undergå i ena bot straffarbete under tillhopa åtta år,
men enligt åberopade lagstadgande den sammanlagda strafftiden för
samma brott rätteligen icke kunnat utsättas till mer än sex år, hade
Häradsrätten i detta fäll gjort sig skyldig till en vårdslöshet af särdeles
betänklig art.

Med anförande af dessa anmärkningar anmodade jag i skrifvelse

den 25 Januari sistlidna år Advokatfiskalsembetet i Kong!. Svea Hofrätt
att inför Kong!. Hofrätten lagligen tilltala den tillförordnade Domhafvande,
hvilken, då ifrågakomma utslag den 25 Juni 1881 af Häradsrätten
meddelades, der fört ordet, samt, för hvad honom i ofvan berörda hänseenden
till last läge, yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, Advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstälde, meddelade
Kong!. Hofrätten utslag den 20 April 1883 af innehåll, att som
Häradsrätten förfarit felaktigt derutinnan, att, sedan Brita Kristina Jönsdotter
blifvit genom Häradsrättens utslag den 11 April 1881 dömd till
ansvar för fosters läggande å lön, Häradsrätten, i strid med lagens stadgande
i 17 Kapitlet 32 § Rättegångsbalken, sådant detta lagrum lydde
genom Kongl. Förordningen den 20 Januari ,1779, återupptagit målet
och genom utslag den 25 Juni 1881 dömt Brita Kristina Jönsdotter till
ansvar för barnamord; samt härtill komine, att Häradsrätten genom sistnämnda
utslag, emot stadgandet i 4 Kapitlet 5 § Strafflagen, dömt Brita
Kristina Jönsdotter, som ansetts förfallen till straffarbete i fyra år för
hvartdera af två särskilda barnamord, att i en bot undergå straffarbete
i åtta år, pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 Kapitlet 17 och
22 §§ Strafflagen, rättvist döma tillförordnade Domhafvanden, hvilken
varit ordförande i Häradsrätten, då dess utslag af den 25 Juni 1881
meddelades, och följaktligen vore för detsamma ansvarig, att, för hvad
honom sålunda läge till last, bota två hundra kronor.

Sedan detta Kongl. Hofrättens utslag vunnit laga kraft, öfversände
jag det samma till Direktören vid straff-fängelset å Norrmalm, der Brita
Kristina Jönsdotter förvarades, och anmodade honom att lemna Brita
Kristina Jönsdotter del deraf samt förskaffa henne nödigt biträde vid
författandet och ingifvandet af underdånig ansökning, att Kongl. Maj:t
af gunst och nåd måtte förunna henne afkortning af den del af straffet,
som blifvit henne olagligen ådömd.

Sedan, till följd af anmärkning vid granskningen af fångförteckningarna
från Haparanda kronohäkte för år 1881, Neder-Torneå och Carl
Gustafs tingslags Häradsrätts den 30 September nämnda år meddelade
utslag angående häktade Anna Greta Simonsdotter Kurth blifvit infordradt
och kommit mig tillhanda, inhemtades deraf, att Häradsrätten,
jemte det Anna Greta Kurth dömdes att för våld å tjensteman hållas
till fängelse i tre månader samt att för missfirmlig gerning mot en i
tjensteutöfning stadd polisman bota sjutiofem kronor och för skadegörelse
å allmän egendom tio kronor, tillika föreskrifvit, att, derest Anna

Greta Kurth saknade tillgång till böternas fulla gäldande, dessa skulle
öfvergå till fängelse sålunda, att böterna å sjutiofem kronor motsvarade
fängelse i tretio dagar och böterna å tio kronor fängelse i nio dagar.
Enär likväl af stadgandet i 2 Kapitlet 12 § Strafflagen, att, när böter
skulle förvandlas, de der genom flera domar ålagda vore, den förvandling
borde ske efter böternas sammanräknade belopp, på sätt i 10 eller

11 § af samma kapitel föreskrifves, obestridligen måste antagas följa, att
förvandling af böter, som genom samma utslag ålagda vore, skulle verkställas
efter böternas sammanlagda belopp, hvilken grundsats jemväl vore i lagskipningen
allmänt erkänd och tillämpad, samt Anna Greta Kurth, som
på grund af Häradsrättens omförmälda föreskrift fått aftjena i fråga
komna böter, tillhopa åttatiofem kronor, med fängelse i tretionio dagar
utöfver det henne derjemte ådömda fängelsestraff, sålunda hållits till straff
sex dagar längre än om Häradsrätten, på sätt lagligen ske bort, föreskrifvit,
att böterna i brist af tillgång till deras gäldande, skulle efter
deras sammanlagda belopp förvandlas, uppdrog jag i skrifvelse den 12
Maj sistlidna år åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att inför
Kong! Hofrätten lagligen tilltala Domhafvanden i Torneå domsaga,
hvilken, då ifrågakomna utslag af Häradsrätten meddelades, der fört
ordet, och för den felaktiga bötesförvandlingen yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet, äfvensom förpligtelse för bemälde Domhafvande att
ersätta Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för Anna Greta Kurths underhåll
i häktet under sex dagar längre än vederbort.

På det åtal, Advokatfiskalsembetet i anledning häraf anstäkk, meddelade
Kongl. Hofrätten utslag den 25 September 1883 och utlät sig, att
som i fråga varande böter lagligen bort, enligt grunderna för 2 Kapitlet

12 § Strafflagen, förvandlas efter deras sammanräknade belopp till fängelse
i tretiotre dagar; men Häradsrätten förklarat, att böterna skulle
öfvergå till fängelse sålunda, att de å sjutiofem kronor skulle motsvara
fängelse i tretio dagar och de å tio kronor fängelse i nio dagar, samt
derigenom vållats, att Anna Greta Kurth kommit att hållas i fängelse
sex dagar längre, än som vederbort, pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo
af 25 Kapitlet 17 § Strafflagen, rättvist döma Domhafvanden, som
vore för Häradsrättens ifrågavarande beslut ansvarig, att för hvad honom
läge till last bota sjutiofem kronor; hvarjemte Domhafvanden förpligtades
att till Kongl. Maj:t och Kronan för Anna Greta Kurths underhåll
i häktet under sex dagar utgifva två kronor sextiofyra öre.

Detta utslag har vunnit laga kraft.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 ars Riksdag.

Vid granskning af fångförteckningarne från länsfängelset i Falun
för år 1881 anmärktes, att Grangärdes tingslags Häradsrätt genom utslag
den 9 April 1881, angående för misshandel och fylleri tilltalade
och häktade Kull Hans Erik Persson och Kull Johan Persson, begge
från Norrbo, jemte det Kull Hans Erik Persson och Kull Johan Persson
dömdes att för misshandel hållas i fängelse, den förre fem månader odh
den senare tre månader, samt att för fylleri bota hvardera tjugo kronor,
tillika föreskrifvit, att berörda böter, i händelse af bristande tillgång hos
de sakfälde, skulle förvandlas till ytterligare fängelse fyra dagar för
hvardera. Enär likväl, enligt gällande föreskrifter i 2 Kap. 11 § och 4
Kap. 7 § Strafflagen angående böters förvandling till motsvarande fängelsestraff,
omförmälda Kull Hans Erik Persson och Kull Johan Persson
ådömda böter rätteligen skolat, vid bristande tillgång till deras fulla
gäldande, öfvergå till ytterligare tolf dagars fängelse för hvardera, samt
Kull Hans Erik Persson och Kull Johan Persson, hvilka, på grund af
den i utslaget meddelade föreskrift, fått med fängelse under allenast
fyra dagar samma böter aftjena, sålunda hållits till straff under kortare
tid än vederbort, uppdrog jag i skrifvelse den 5 Februari nästlidna år
åt Advokatfiskalsembetet i Kongl. Svea Hofrätt att inför Kongl. Hofrätten
lagligen tilltala den tillförordnade Domhafvande, hvilken, då
ifrågakomna utslag af Häradsrätten meddelades, der förde ordet, och
för den felaktiga bötesförvandlingen, som syntes hafva genom vårdslöshet
i embetes utöfning tillkommit, yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter slutad skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätt en den 21 Maj
1883 utslag, och som det vid Häradsrätten i ofvanberörda mot Kull Plans
Erik Persson och Kull Johan Persson anhängiggjorda mål af Häradsrättens
tillförordnade ordförande förda konceptprotokoll, hvilket blifvit,
hos Kongl. Hofrätten företedt, innehölle, att Häradsrätten genom utslaget
den 9 April 1881, jemte det nämnda personer ådörnts fängelsestraff och
böter, tillika förordnat att, i händelse af bristande tillgång hos de sakfälde,
böterna skulle förvandlas till ytterligare fängelse i tolf dagar för
hvardera af de sakfälde, och således någon origtighet beträffande föreskriften
om förvandlingen af böterna icke kunde antagas hafva hos
Häradsrätten förelupit; men upplyst vore, att en af Domhafvande!], å
Häradsrättens vägnar, expedierad utskrift af nämnda utslag, på grund
af hvilken expedition verkställighet af utslaget egt rum, felaktigt innehölle,
att böterna skulle förvandlas till fängelse i allenast fyra dagar för
hvardera af de sakfälde, samt Domhafvanden följaktligen genom vårdslöshet
vid utslagets expedierande vållat, att de sakfälde icke kommit att

till fullo undergå det förvandlingsstraff, hvarom Häradsrätten förordnat;
pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 kapitlet 17 och 22 §§ Strafflagen,
rättvist på det sätt bifalla den af Advokatfiskalsembetet i målet
förda talan, att Domhafvanden fäldes att för omförmälda vårdslöshet i
utöfningen af Domareembetet bota tjugo kronor.

Med skrifvelse den 16 Februari 1883 öfverlemnade Kontraktsprosten
i Asunda kontrakt af Upsala. erkestift, ett af en vice Pastor i Wallby
församling den 23 Oktober 1882 utfärdadt flyttningsbevis för Drängen
Anders Eliasson och hemstälde, om icke, enär nämnda bevis vore affattadt
i strid mot Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865, bemälde
vice Pastor borde förpligtas utfärda nytt laglikmätigt flyttningsbevis och
detsamma utan vidare anmaning öfversända till Pastorsembetet i Enköpings0och
Vårfru kyrkas församling, dit Anders Eliasson flyttat.

A det ifrågavarande flyttningsbeviset var antecknadt, bland annat, att
Drängen Anders Eliasson, född den 25 September 1859 i Boglösa församling,
»blef till frejden den 25 Mars 1879 straffad för lista resan stöld
med 1 år 6 månaders straffarbete, som tilländagick den 21 Juni 1880».

Och inhemtades i öfrigt af ett bilagdt intyg från Domhafvanden i
orten, att Anders Eliasson blifvit af Trögds Häradsrätt genom utslag den
7 April 1879 dömd för första resan stöld, föröfvad å särskilda tider och
ställen och i förening med inbrott att hållas till straffarbete i ett år
och sex månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende i ett år
utöfver strafftiden; hvarförutan af en likaledes bilagd skrifvelse från merbemälde
vice Pastor till Pastorsembetet i Vårfrukyrka församling, det
ville synas som vice Pastorn grundat sin anteckning i flyttningsbeviset
på Kongl. Förordningen den 28 November 1873.

I ofvan åberopade 1865 års Förordning vore i fråga om frejdbetyg
stadgadt: »att dermed allenast förstås intyg, huruvida den i fråga varande
personen, vid den tid, då frejdbetyget meddelas, är i följd af
domstols utslag, deri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende
för alltid eller på viss tid, i hvithet fall betyget skall innehålla uppgift
så väl om dagen, då utslaget blifvit gifvet, som, der detsamma ej meddelats
af Kongl. Maj:t, om tiden hvarinom besvär deremot skolat anföras»;
och till slut stadgades, att »denna förordning icke eger tillämpning i fråga
om anteckningar i prestbevis, rörande brott, hvarför någon genom utslag,
deri ändring ej skett, är dömd före början af år 1865, i hvilket fall
kommer att förfaras i enlighet med hvad dittills varit iakttaget». Sedan

likväl uppmärksamheten blifvit fäst på den obillighet, att icke säga
orättvisa, som genom sist berörda stadgande drabbade de före nämnda
tid straffade, hvilka sedermera i lång tid fört en oförvitlig vandel, blef
nämnda stadgande förändradt genom Kongl. Förordningen den 28 November
1873 på det sätt, att vid utfärdande af frejdbetyg för personer,
hvilka före 1865 års början blifvit för brott dömda, presterskapet icke
finge för annan än den, hvilken vore dömd ärelös eller förklarad aldrig vara
vittnesbär, göra anteckning om brottet, sedan tio år förflutit från den
tid, då ådömda bestraffningen, enligt hvad kändt vore, i öfrigt blifvit till
fullo verkstäld.

Häraf följde i förevarande fall uppenbarligen, att anteckningen
å Anders Eliassons betyg vore stridande emot föreskriften i 1865 års
Kongl. Förordning. Om ock det utslag, som i Domhafvandens förberörda
intyg omförmäldes, icke skulle vara detsamma, som i flyttningsbeviset
under annat datum åberopades —■ hvilket dock vore hardt när
otroligt, då vid granskning af fångförteckningen från länshäktet i Upsala
för ifrågavarande tid icke funnits bland der förvarade fångar någon annan
person vid namn Anders Eliasson, än den ifrågavarande, hvilken varit
dömd af Trögds Häradsrätt den 7 April 1879 till det uppgifna straffet,
var född samma år och dag och i samma församling som i prestbeviset
upptoges och befanns hafva till länshäktet inkommit samma dag, den 25
Mars 1879, då i beviset uppgafs att Anders Eliasson blifvit »straffad» —•
så hade vice Pastorn ändock felat derutinnan, att han i anteckningen icke
utsatt, jemte det ådömda straffet, äfven straffpåföljden: »förlust af medborgerligt
förtroende på viss tid», hvilken straffpåföljd ofelbart funnits
införd i det utslag, som innehöll straffbestämningen, genom hvilken underlåtenhet
det blifvit omöjligt att af anteckningen bedöma, huruvida
Anders Eliasson vid bevisets utgifvande åtnjöte eller saknade medborgerligt
förtroende. Ehvad denna underlåtenhet härflutit från någon annan
afsigt eller från ett obegripligt missförstånd af Kongl. Förordningen den
28 November 1873, hvarigenom antagits, att denna Förordning, i stället
för att inskränka befogenheten att i frejdbetyg omförmäla brott, som
blifvit begångna före år 1865 till tio år efter det straffet för slikt brott
vore utståndet, skulle åsyftat att utsträcka denna befogenhet, tvärtemot
hvad 1865 års Kongl. Förordning bjöde i afseende på brott begångna
efter år 1865, till tio år efter bestraffningens slut, vore utan tvifvel
nämnda underlåtenhet stridande emot sist berörda förordning. Och antoges
det, att anteckningen stödde sig på det utslag, som i Domhafvandens
intyg omförmäldes, och att tiden för förlusten af medborgerligt
förtroende således varit ett år efter strafftiden, som, enligt vice Pastorns

bevis, tilländagick den 21 Juni 1880, hvadan förlusten af nämnda förtroende
upphört sist nämnda dag år 1881, alltså mer än ett år före
prestbevisets utfärdande, så blefve lagstridigheten af vice Pastorns förfarande
än mera i ögonen fallande. Beviset skulle i stället för den klandrade
anteckningen hafva innehållit, att Anders Eliasson åtnjöte medborgeligt
förtroende.

Kongl. Förordningen den 20 Januari 1865 stadgade i fortsättningen
af hvad här ofvan vore infördt angående frejdbetyg, »att prestbevis, som
för flyttning från en församling till annan meddelas» — och detta vore
här händelsen — »skall jemväl med afseende å kyrkotukten, innehålla
ej allenast, huruvida den ifrågavarande personen då är, i följd af begånget
brott från delaktighet i den heliga nattvarden utestängd eller,
genom domstols utslag, blifvit för brott under framtiden stäld, utan äfven
huruvida den flyttande är vorden, enligt kyrkolagen varnad att från
nattvarden sig afhålla, eller vid den tid, då betyget utfärdas, är stäld
under sådan kyrkotukt, som enligt Kongl. Förordningen den 21 Mars
1862 af kyrkorådet utöfvas».

Icke någon af dessa omständigheter syntes hafva varit för handen
och påkallat den omförmälda anteckningen. Tvärtom innehöll flyttningsbeviset,
att Anders Eliasson i samma månad som beviset utfärdades, begått
FL H. nattvard.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann jag vice Pastorns
anmärkta förfarande böra i laga ordning åtalas, desto heldre som det
vore att befara, det han, med den uppfattning han syntes Ir^sa om tilllämpningen
af 1873 års ofvan berörda Kongl. Förordning, framdeles i
likartadt fall skulle göra sig skyldig till enahanda förfarande, som det
nu omförmälda, hvarföre jag i skrifvelse den 21 Februari nästlidna år,
på grund af Kongl. Cirkulärbrefven den 21 Augusti 1786 och den 7 November
1787, hos Domkapitlet i Upsala anhängiggjorde saken under yrkande,
att Domkapitlet måtte för den embetsförseelse, hvartill vice Pastorn
gjort sig skyldig, tilldela honom sådan tjenlig föreställning med tillagd
förmaning, som i 1 § af förstberörda nådiga Cirkulärbref föreskrefves
samt derjemte förpligta vice Pastorn att nytt laglikmätigt flyttningsbevis
för Anders Eliasson utfärda och honom till hända hålla.

I anledning häraf meddelade Domkapitlet den 28 Mars 1883 utslag
och utlät sig, .att då bemälde vice Pastor genom den i flyttningsbeviset
för Anders Eliasson i fråga om personens frejd gjorda anteckning, hvilken
utgjorde föremål för åtalet, obestridligen felat emot Kong]. Förordningen
den 20 Januari 1865, äfven om det förhölle sig så som vice Pastorn i
afgifven förklaring uppgifvit, eller att den före hans tjenstetid i Vallby

församling i husförhörslängden införda anteckning, rörande det af Anders
Eliasson begångna brott och det honom derför ådömda straff, icke innehölle
någon uppgift om tiden, hvarpå förlust af medborgerligt förtroende
såsom påföljd ådömts, hvilken ofullständighet i husförhörslängden, långt
ifrån att gifva lagligt stöd för vice Pastorns förfarande, hvarvid han derjemte,
såsom antyddes af skrifvelsen till Pastorsembetet i Vårfrukyrka
med tillbakavisande af uppmaningen att utbyta det olagliga flyttningsbeviset
mot ett lagligt bevis, och, enligt hvad tydligen framginge af
vice Pastorns förklaring, låtit sig ledas af en felaktig uppfattning af
Kongl. Förordningen den 28 November 1873, såsom om hvad der stadgades
rörande frejdbetyg för personer, hvilka före 1865 års början blifvit
för brott dömde, vore tillämpligt på nu förevarande fall, tvärtom bort
föranleda dertill, att något ffyttningsbetyg med anteckning rörande Anders
Eliassons frejd icke meddelats förr, än tillförlitlig och fullständig
upplysning i det ifrågavarande hänseendet vunnits; samt till den embetsförseelse
vice Pastorn sålunda af oförstånd begått och icke velat, oaktadt
hans uppmärksamhet derå fästats, rätta, än vidare komme, att vice
Pastorn i meromförmälda skrifvelse till Pastorsembetet i Vårfrukyrka
församling tillåtit sig oskickliga och förnärmande utlåtelse^ pröfvade
Domkapitlet skäligt att för allt hvad vice Pastorn härigenom låtit komma
sig till last, med tillämpning af Kongl. Cirkulärbrefven den 21 Augusti
1786 § 1 och den 7 December 1787 § 1 meddela vice Pastorn en allvarlig
föreställning med tillagd förmaning att för framtiden, vid än hårdare
ansvar, undvika dylik anmärkningsanledning; hvarjemte vice Pastorn
förpligtades att nytt laglikmätigt flyttningsbevis för Anders Eliasson genast
utfärda och honom kostnadsfritt tillhandahålla.

Mot detta utslag anförde vice Pastorn hos Kongl. Svea Hofrätt
besvär, men genom utslag den 13 Augusti 1883 förklarade Kongl. Hofrätten,
att som vice Pastorn icke stält sig till efterrättelse honom gifven
föreskrift för talans fullföljd hos Kongl. Hofrätten, besvären icke kunde
upptagas till pröfning.

Hos mig klagade Straffången Carl Henrik Jonsson deröfver, att,
sedan han den 15 Januari 1883 blifvit häktad i Kristinehamn, för en
inom Skinnskattebergs socken i Vestmanlands län begången stöld, och
påföljande dag insänd till länsfängelset i Karlstad, så hade han den 23
i nämnda månad derifrån afsändts öfver Stockholm till länsfängelset i
Falun, der han suttit förvarad till den 10 Februari, då han skickats åter

öfver Stockholm till länsfängelset i Vesterås, dit, han, enligt vederbörande
fängelsedirektörs anteckning å klagoskriften, ankommit den 15
Februari och dit han rätteligen bort skickas direkt från Karlstad, yrkande
Jonsson för det honom sålunda förorsakade oskyldiga lidande
under tjugoen dagar ersättning med fyratiotvå kronor.

Öfver denna klagan hörde jag först Konungens Befallningshafvande
i Vermlands län, som anförde, att enär Jonsson erkänt sig hafva begått
den i nästlidna års Polisunderrättelser N:o 3 A. 2 (?) omförmälda
stöld, och enligt hvad af samma polisunderrättelser under A. 2 inhemtades,
Jonsson vore på begäran af Länsmannen B. i Kopparbergs läns
sjette distrikt efterlyst, Jonsson blifvit förpassad och afsänd till Konungens
Befallningshafvande i sistnämnda län.

Vidare infordrade jag genom Konungens Befallningshafvande i Kopparbergs
län Länsmannen B:s förklaring, hvaraf inhemtades, att på aftonen
den 29 December 1882 två manspersoner ankommit till B. och
uppgifvande, att de voro från Baggå bruk i Skinnskattebergs socken och
stadde på spaning efter en tjuf, som skulle hafva tagit vägen öfver Söderbärke,
anhållit om medverkan för tjufvens gripande. B. hade då
gjort sig noga underrättad såväl om mannens (den förmente tjufvens)
utseende, som ock om de stulna effekterna. Då emellertid B:s bemödanden
att gripa tjufveri icke krönts med framgång, och sedan två
nummer af Polisunderrättelser utkommit utan att någon efterlysning rörande
stölden i dem funnits intagen, hade han ansett sig böra insända
den uppgift, som sedan intagits i N:o 3 A. 2 af Polisunderrättelserna
och som hade till följd, att Jonsson den 15 Januari 1883 blifvit i Kristinehamn
gripen, hvarefter B. gått i författning om att vederbörande länsman
derom underrättats. Under de förhållanden, som nu blifvit anförda,
hade B. ej tänkt på gränserna af sitt tjenstgöringsdistrikt, utan endast
på de honom till buds stående medel för tjufvens gripande och tillrättaskaffandet
af det stulna godset. I berörda efterlysning hade det ju varit
nogsamt utsatt, att stölden blifvit begången i Klockarbyn under Baggå
bruk i Skinnskattebergs socken, och det hade väl bort vara vederbörande
bekant, att nämnda socken vore belägen i Vestmanland och icke
i Dalarne; på grund af hvilket allt B. hyste den förhoppning, att jag
icke skulle anse honom vara orsaken till den otillbörliga fångforslingen.

I den skrifvelse, hvarmed Konungens Befallningshafvande i Kopparbergs
län till mig insände Länsmannen B:s nyss återgifna förklaring yttrades,
bland annat, att sedan Konungens Befallningshafvande erhållit underrättelse
om, att Jonsson för Stadsfiskalen i Kristinehamn erkänt, att
han begått den i Polisunderrättelserna N:o 3 E. (A?) 2 omförmälda

»i Klockarbyn under Baggå bruk» begångna inbrottsstöld, och enär efterlysningen
i anledning af nämnda stöld varit införd i Polisunderrättelserna
på begäran af Länsmannen B., hade Konungens Befallningshafvande, som
visste att Baggå bruks egare inom nämnda länsmansdistrikt områdde
fast egendom, äfvensom att inom samma distrikt funnes en egendom med
namnet »Klockarbo», antagit, att den ifrågavarande stölden varit begången
vid denna egendom, och i följd deraf hos Domhafvanden i Vestérdalarnes
domsaga begärt ransakning med Jonsson angående meranämnde stöld,
hvilken begäran dock återkallats, sedan rätta förhållandet blifvit uppdagadt;
varande sålunda berörda efterlysning orsaken jemväl till Jonssons
qvarhållande i länsfängelset i Falun, under tiden från den 26 Januari
till den 10 Februari.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit kunde jag ej finna
annat, än att Länsmannep B. orsakat det olagligen förlängda lidande,
hvaröfver Jonsson klagat, och på samma gång till de kostnader, som
genom Jonssons forslande och underhåll från den 23 Januari till den
15 Februari nästlidna år uppstått, dock med afdrag af kostnaden för
Jonssons forslande från Karlstad till Vesterås och underhåll under sådan
resa, som bort medtaga högst tre dagar.

Till följd deraf uppdrog jag i skrifvelse den 30 Oktober 1883 åt
Konungens Befallningshafvande i Kopparbergs län att förordna vederbörande
kronofogde eller annan lämplig närboende person att, såsom allmän
åklagare, hos vederbörlig domstol emot Länsmannen B. anhängiggöra
och utföra åtal i enlighet med en af mig bifogad instruktion, i
hvilken jag, efter att hafva redogjort för hvad i ärendet förekommit,
vidare hufvudsakligen anförde följande:

I Kongl. Maj:ts instruktion för Kronolänsmännen innehölle 4 §
1 mom., att det ålåge Länsmannen att hafva noggrann tillsyn derå,
att allmän ordning och säkerhet inom det honom anförtrodda tjenstgöringsdistrikt
upprätthölles, samt i händelse förbrytelse deremot förekomrrie
eller sådana öfverträdelser af lag och allmänna stadganden upptäcktes,
som utgjorde föremål för åklagares beifran, vidtaga de åtgärder,
som deraf påkallades. När nu B. med angifvande af sin egenskap af
Kronolänsman i sjette distriktet af Kopparbergs län, begärt efterlysning
efter en brottsling, måste detta innebära, att B. hade att å tjenstens
vägnar föra talan emot brottslingen, men sådan rätt hade han icke med
mindre det brott, för hvilket. brottslingen efterlvstes, vore begånget inom
B:s tjenstgöringsdistrikt, enligt hvad ofvan anförda lagbud innehölle.
Att Konungens Befallningshafvande ej mindre i ett främmande län än
ock i det län B. tillhörde, låtit sitt handlingssätt bestämmas af en slik

förutsättning, kunde ej väcka undran eller göra dessa myndigheter ansvariga
för följderna af ett sådant handlingssätt, desto mindre som den
i efterlysningen införda bestämning af stället, der den ifrågavarande
stölden blifvit begången, icke varit så tydlig att den ej kunnat origtigt
uppfattas. Det hette nemligen, att stölden egt rum i Klockarbyn under
Baggå bruk i Skinnskattebergs socken, men Baggå bruk kunde ligga i
Skinnskattebergs socken, utan att den derunder lydande Klockarbyn vore
i samma socken belägen; och för den Konungens Befallningshafvande,
som hade sig bekant, att hemman tillhörande Baggå bruk funnes belägna
inom B:s tjenstedistrikt och bland dem ett som hette Klockarbo,
\ var det under ofvan berörda förutsättning mer än sannolikt, att
den ifrågavarande stölden föröfvats inom B:s distrikt. Det kunde vara
sannt och gerna medgifvas, att bevekelsegrunden för B:s handling
varit tjenstenit, och att den åtgärd, han vidtog, kunde anses hafva haft
den nytta med sig, att brottslingen blef gripen, men, att detta nit ändock
varit ovist, ådagalade de ofvan beskrifna följderna af B:s förfarande.
Hade nitet varit visligt, kunde det åsyftade ändamålet hafva
vunnits utan alla menliga följder. Om B., då han, såsom det visat sig,
ganska rigtigt insåg, att en efterlysning i Polisunderrättelserna skulle
vara för tjufvens gripande och det stulna godsets återskaffande ändamålsenlig,
med den kännedom han, på sätt här ofvan blifvit nämndt, förskaffat
sig om tjufvens utseende och de stulna effekternas beskaffenhet,
författat efterlysningen och sändt den till vederbörande länsman inom
det distrikt, der stölden skett, för att genom dennes försorg och i dennes
namn inskickas till redaktionen af »Polisunderrättelserna», hade B. gagnat
den sak, för hvilken han nitälskade, utan att tillskynda brottslingen ett
olagligt lidande, statsverket onödiga kostnader och sig sjelf obehaget af
detta åtal.

Som det nu tillgått, och då Länsmannen B. obestridligen öfverträdt
den tjenstebefogenhet, gällande instruktion honom tilläde, och lika obestridligt
vore, att klaganden Jonsson derigenom kommit att för sitt brott
få vidkännas långvarigare lidande, än lagen tillstadde, och att han alltså
hade skäl för sin klagan, hvarföre jag ej borde undandraga mig att söka
skaffa honom den upprättelse och ersättning hvarpå han gjort anspråk,
samt då statsverket tillika för samma orsak, fått vidkännas onödiga
kostnader för fångens forsling och underhåll, uppdrog jag åt den allmänne
åklagare, Konungens Befallningshafvande i Kopparbergs län
komme att på min begäran förordna, att å B. yrka dels ansvar för
öfverträdelse af den tjenstebefogenhet, gällande instruktion honom tilllade,
dels ock skyldighet att utgifva ej mindre till Jonsson den ersättning

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 ärs Riksdag. 7

denne för sitt lidande äskat, än ock till Kongl. Makt och Kronan kostnaden
för Jonssons forslande och underhåll enligt räkning, samt slutligen
att ersätta de omkostnader, åtalets utförande så i ett som annat afseende
komme att förorsaka.

På det åtal, som med föranledande häraf emot Länsmannen B. anhängiggjordes
inför Söderbärkes bergslags Häradsrätt, har bemälde
Häradsrätt meddelat utslag den 20 November 1883 af innehåll, att enär
B:s åtgärd att med angifvande af sin egenskap af kronolänsman i sjette
distriktet af Kopparbergs län begära efterlysning efter »en arbetskarl,
som kallat sig Jonsson», hvilken kungörelse blifvit intagen uti Polisunderrättelser
för år 1883 N:o 3 A. 2, måste innebära att han egt att
å tjenstens vägnar föra talan emot brottslingen, men B. i förevarande
fall saknat sådan behörighet, då ifrågakomna brottet blifvit utom hans
tjenstgöringsdistrikt begånget; ty och som B. genom berörda förfarande,
som ledt till Jonssons häktande i Kristinehamn den 15 Januari
nämnda år, ej mindre öfverträdt den tjenstebefogenhet, gällande instruktion
honom tilläde, än äfven måste anses hafva varit vållande till dels
de kostnader, som statsverket fått vidkännas derigenom, att häktade
Jonsson blifvit forslad från Karlstad öfver Stockholm till Falun och derefter
från Falun likaledes öfver Stockholm till Vesterås, ehuru bemälde
fånge bort skickas omedelbart från Karlstad till Vesterås, dels ock dertill
att Jonsson för sitt brott fått vidkännas långvarigare lidande än
lagen tillstadde; alltså och då B:s tillvägagående finge anses hafva förestafvats
af mindre vist tjenstenit, pröfvade Häradsrätten, utan afseende
å B:s invändning derom, att uti ofvanberörda kungörelse uppgifvits, att
brottet i fråga blifvit föröfvadt i »Klockarbyn under Baggå bruk i Skinnskattebergs
socken», rättvist att, jemlikt 25 Kapitlet 17 och 22 §§ Strafflagen,
döma B. att för af honom sålunda visadt oförstånd i utöfningen
af sin tjenst bota femton kronor; hvarjemte B. förpligtades att godtgöra
dels Kongl. Maj:t och Kronan för de kostnader, som sålunda onödigtvis
orsakats med nittionio kronor 36 öre, dels Jonsson för det honom vållade
förlängda lidandet med skäligen ansedda tjuguen kronor, dels ock
slutligen åklagaren för inställelsen med fordrade nitton kronor 80 öre.

Då jag vid besök hos ständige Domhafvande!! i Södertörns domsaga
granskade de till domareembetet hörande handlingar, fann jag, att nästlidna
års sommarting med Svartlösa härad, som förrättats af en tillförordnad
Domhafvande och börjat den 19 Juni 1883, icke afslutats förr än

den 29 derpå följande Augusti, hvarvid tillika upplystes, att höstetinget
i samma härad var utsatt att börja den 8 Oktober.

Med erinran om innehållet af 2 kap. Rättegångsbalken rörande häradsting,
infordrade jag öfver det sålunda befunna förhållandet yttrande
af bemälde t. f. Domhafvande, som i skrifvelse den 24 September 1883
först åberopade ett vid skrifvelsen fogadt, af ständige Domhafvanden
afgifvet utlåtande i ämnet, hvaruti denne, efter att hafva anhållit, att
min ofvan antydda anmärkning måtte rigtas uteslutande emot honom,
som ensam varit vållande till den samma, vidare anförde hufvudsakligen,
att för att befria konkursbon, i hvilka inom Svartlösa härad tillgångarne
vanligen vore ganska ringa, från kostnader, som kunde undvikas,
det inom Södertörns domsaga varit brukligt att utsätta inställelsedagen
i konkursmål till första eller sista rättegångsdagen af ett ting; att då
inställelsedagen, enligt konkurslagen, skulle bestämmas till viss dag
inom två månader efter konkursens början, det varit nödvändigt att
välja viss dag för inställelsen i en konkurs, som börjat innan tillförordnade
Domhafvanden erhöll sitt förordnande; att valet då fallit
på den 29 Augusti, för att inställelse jemväl i andra möjligen inträffande
konkurser då skulle kunna ega rum, hvilket ock blifvit
fallet i ytterligare två dylika mål; och hade tillförordnade Domhafvanden
på den ständiges anmodan utfärdat kungörelse om tingets
afslutande den 29 Augusti; att vidare, sedan längre tid tillbaka, det
varit tillåtet för lagfartssökande samt innehafvare af skuldebref eller
kontrakt att få för de åtgärder, som erfordrats, aflemna sina handlingar
året om hemma hos Domhafvanden i Södertörn, hvarvid dessa handlingar,
om de ej varit särdeles vidlyftiga, genast granskats och underrättelse
meddelats om förekommande brister till deras afhjelpande och
undvikande af uppskof; att sådana handlingar endast undantagsvis ingåfves
inom Svartlösa härad å de ordinarie rättegångsdagarna; af hvilket
allt skulle framgå, att det vore till fördel åtminstone för dylika sökande,
att tingen påginge så länge som med lag vore förenligt, helst expeditionerna
i lagfarts-, intecknings- och förmynderskapsärenden äfvensom bouppteckningar,
sedan ärendena blifvit hos Häradsrätten föredragna och
beslut meddelats, tillhandahölles vederbörande under tingen, om begäran
derom framstäldes.

Men hvad vore i berörda afseende med lag förenligt, frågade ständige
Domhafvanden? Så vidt han erinrade sig, funnes ej annat hit hänförligt
stadgande än det af mig åberopade, hvilket dock bestämde tiderna
allenast för tingens hållande — det ville, efter Domhafvandens förmenande
säga för sjelfva rättegångsförhandlingarna, en åsigt, hvilken syntes

honom vinna stöd ej allenast af slutorden i paragrafen: »sätter Häradshöfding
ting ut förr eller senare än nu sagdt är, böte» etc., än äfven
af den omständighet att, under det elfva veckor vore anslagna för vintertingens
hållande och nära fjorton veckor för höstetingen, allenast sju och
en half veckor tilldelats sommartingen, hvartill orsaken förmodades vara
att söka deri, att lagstiftaren ej velat nödga landtmännen att under skördetiderna
med dragare uppehålla sig vid tingen å de egentliga rättegångsdagarna,
hvaremot vid de så kallade slut-tingen deras närvaro ej vore
erforderlig, så vida de ej vore nämndemän; och endast tre å fyra personer,
förutom Rättens ordförande och ledamöter samt åklagaren, plägade
då vara tillstädes vid Svartlösa härads tingsställe.

Åtminstone under de sista tio åren hade icke något sommarting
inom nämnda härad afslutats före midsommar, — från och med 1878
hade sådant skett, sistnämnda år den 19 Augusti, år 1879 den 28 Augusti,
1880 den 25 Augusti, 1881, då tinget emot vanligheten hölls redan i
början af Maj, den 1 Juli, och år 1882 den 26 Augusti — och icke
någon den ringaste olägenhet häraf eller missnöje dermed hade försports.
De mål, som vid Svartlösa Häradsrätt förekomme, bestode till största
delen af mindre brottmål angående ärekränkning, fylleri å allmän plats,
slagsmål, åverkan, olofligt beträdande af jernväg, försummad väghållning,
olaga vräkning m. m.; och förmodade Domhafvanden det ligga föga magt
uppå, om i dylika mål utslag afkunnades och böter uttoges en eller
annan vecka förr eller senare; och fall, då i tvistemål föreläggande gåfves
om instämmande af flera parter, boende utom häradet, vore ytterst
sällsynt.

För öfrigt, trodde ständige Domhafvanden, måste hvarje sakkunnig
person medgifva, att det vore alldeles omöjligt för en Häradshöfding
i Södertörns domsaga, som visserligen ej vore bland de besvärligaste,
att under den knappa tiden af sju och en half veckor medhinna
att förrätta, utarbeta och expediera tre lagtima ting, hålla konkursförhör
och ransakningar med häktade personer, utfärda gravations- och andra
bevis, fullgöra den domaren åliggande tidsödande bokföringsskyldighet,
skrifva embetsbref samt lemna muntliga upplysningar och samtala med
personer, som besökte honom i embetsärende!!. Vid sådant förhållande
uppstode den frågan, när ett sommarting senast skulle afslutas, hvarpå
möjligen kunde svaras tio, nio och en half eller åtminstone sex och eu
half veckor före höstetingets början, på det att person boende utom länet
skulle kunna i tvistemål instämmas; men då lagen, hvilken åsigt man
än hyste om tolkningen af omförmälda paragraf, tillstadde eu mellantid
för vinter- och sommartingen af endast tretio dagar och för böste- och

vintertingen af allenast tjugufyra dagar, ansåge Domhafvande!), som förgäfves
sökt efter skäl, hvarföre längre tid borde förflyta emellan soinmaroch
höstetingen än emellan de öfriga tingen, den tidrymd af tretionio
dagar, som funnes emellan årets sommar- och hösteting, vara fullt tillräcklig
för de åtgärder, som derunder bort vidtagas; och förmådde Domhafvanden
ej inse, att han uti ifrågavarande hänseende handlat emot
lag; säkert vore att han ej åsyftat sådant.

Tillförordnade Domhafvande!) tilläde i sin förklaring derefter, att
ifrågavarande ting icke af honom afslutats senare än som vid fyrfaldiga
föregående tillfällen skett;

att tiden för tingets utarbetande icke varit längre än som i allmänhet
ansetts erforderlig;

att, sedan på ständige Domhafvande^ framställning, hvilken den
tillförordnade ansett sig lagligen oförhindrad att tillmötesgå, tiden för
tingets afsilande blifvit bestämd till den 29 Augusti, den tillförordnade
Domhafvande!) de båda första dagarna af tinget, den 11 och den 12
Juni, för så väl en hel del parter som för andra vederbörande tillkännagifvit
detta;

att vid sådant förhållande det syntes den tillförordnade Domhafvanden,
som om vid höstetingets utsättande, med hvilken åtgärd han
icke haft att skaffa och hvarom skrifvelse till vederbörande aflåtits först
den 15 sistnämnde månad, behörig hänsyn till nyss nämnda förhållande
kunnat tagas; samt

att icke uti något vid tinget anhängigt mål det blifvit part ålagdt
att instämma någon utom domsagan boende person.

Hvad sålunda blifvit vidlyftigt andraget syntes mig icke rättfärdiga
det anmärkta dröjsmålet med ifrågavarande tings afslutande mer än
två månader utöfver den i lag stadgade tid. Om denna tid befunnits
alltför kort, och öfverskridande deraf följaktligen varit oundvikligt, skulle
detta möjligen kunnat försvaras genom uppvisande af en sådan myckenhet
af handlagda mål och ärenden, att deras uppsättande och expedierande
uppenbarligen ej kunnat verkställas inom den utsatta tiden, men icke
med förebäranden sådana som lindring i kostnaden för mindre bemedlade
konkursbon och beqväinlighetsanordningar för lagfarts- och inteckningssökande.
Sådan myckenhet af förekomna mål och ärenden af tidsödande
beskaffenhet hade likväl ej omtalats och svårligen kunnat omtalas,
på samma gång som obetydligheten af de mål och ärenden, hvilka
vid tingen i Svartlösa härad plägade förevara, särskild! framhållits. När
dertill komme, att hvarken ständige eller tillförordnade Domaren erkänt
sin skyldighet att, så vidt som möjligt, iakttaga den af lagen gifna tids -

bestämmelse eller, der sådant ej kunnat ske, afsluta tingen så snart
tingsgöromålen sådant medgifvit, utan i stället tycktes anse det vara tilllåtet
att för andra, låt vara i och för sig lofliga ändamål, dermed uppskjuta,
ansåg jag nödvändigt att genom fullföljande af min anmärkning
bringa denna med en ordnad lagskipning oförenliga åsigt under lagligt
bedömande.

De i ständige Domarens yttrande omordade svårigheterna att fatta
rätta meningen af lagstiftarens föreskrifter i 2 kap. 1 § Rättegångsbalken
och bringa dem till öfverensstämmelse sins emellan och med stadgandena
om laga stämningstid ansåg jag kunna i betydlig män underlättas,
om behörig hänsyn toges till den ordning vid tingshållningen, som följdes
den tid, då nämnda lagbud tillkom. Då var nemligen ej sed att för
tings afslutande utsätta särskild dag, på hvilken Rättens domslut meddelades,
utan dessa afkunnades omedelbart efter det förhandlingarne
inför Rätten voro afskräde, hvarefter protokoll och utslag i de sålunda
afgjorda målen, så fort ske kunde, expedierades, medan domaren dröjde
qvar å tingsstaden. Denna ordning måste hafva till följd, att tingen i
allmänhet utsattes i början af tingsterminerna, helst när flera tingslag
funnos i en domsaga; och då de tvistande parterna genast fingo besked
t. ex. i fråga om flera parters instämmande, kunde detta ske med iakttagande
af laga stämningstid, äfven om de personer, som skulle stämmas,
hade sin bostad utom häradet eller länet. Orsaken åter hvarföre så lång
tid emellan sommartingets slut och höstetingets början blifvit af lagstiftaren
bestämd var väl ej uteslutande den af ständige Domhafvanden
angifna, eller att landtmännen och deras dragare skulle skonas under
skördetiden, utan afsågs väl derjemte med denna anordning, att utan afbrott
i lagskipningens jemna gång tid och tillfälle skulle beredas för de
så kallade sommarförrättningarnas verkställande och möjligen för någon
ledighet och hvila åt domaren under den vackra årstiden.

I nämnda svårigheter kunde jag i allt fall icke finna någon ursäkt
för det anmärkta dröjsmålet med afslutande af det ting, hvarom nu vore
fråga, ty så till vida vore lagstiftarens mening tydlig och klar, att tinget
skolat afslutas, så snart tingsgöromålen det tilläte.

Att genom dröjsmålet denna gång icke uppstått olägenhet, enär
något mål vid tinget icke förevarit, i hvilket part fått sig ålagdt att instämma
person, boende utom häradet, bevisade ej, att icke en annan
gång under liknande omständigheter den antydda olägenheten af ett
tings afslutande för nära inpå det följande tingets början kunde inträffa.

Ständige Domhafvandens anhållan, att den af mig framstälda anmärkning
måtte rigtas uteslutande emot honom, som ensam varit vål -

lande till densamma, fann jag mig icke kunna villfara, emedan det skulle
vara nedsättande ej mindre för Domare-embetets än för dess utöfvares
värdighet att antaga, det detta embete någonsin kunnat utöfvas af eu
person, som icke handlade efter sitt eget bästa förstånd och under medvetande
af eget personligt ansvar för sina gerningar.

Ej heller kunde jag fästa afseende vid tillförordnade Domhafvandens
antydan, att den ständige Domhafvanden, som förr än dag för höstetingets
början utsattes, haft sig bekant att sommartinget skulle slutas först
den 29 Augusti, bort till detta förhållande taga hänsyn, då det var
sommartingets fördröjda afslutande och icke höstetingets för tidiga början
min anmärkning egentligen gälde.

I skrifvelse den 6 Oktober 1883 uppdrog jag för den skull åt Advokatfiskalsembetet
hos Kongl. Svea Hofrätt att för hvad tillförordnade
Domhafvanden under utöfningen af domare-embetet i ofvanberörda måtto
felat hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala bemälde t. f. Domhafvande och
å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Och meddelade
Kongl. Hofrätten, efter slutad skriftvexling, utslag den 21 December 1883
af innehåll att, som tillförordnade Domhafvanden, hvilken förrättat ofvanberörda
den 11 Juni 1883 började ting, icke afslutat detsamma förr än
den 29 derpå följande Augusti, och hvad tillförordnade Domhafvanden
såsom skäl härför anfört icke utgjorde lagligen gällande ursäkt för
ett så långt dröjsmål med tingets afslutande, blefve, i förmågo af 25
kap. 17 och 22 §§ Strafflagen, tillförordnade Domhafvanden, för hvad
honom sålunda läge till last, dömd att höta tjugu kronor.

Härmed är redogörelsen afslutad för de af mig dels under sistförflutna
dels ock under föregående år anstälda, och af åtminstone en
domstol afgjorda åtal; men utom de klagomål eller iakttagelser, som föranledt
dessa och de flera under senaste året började, ännu oafgjorda
åtal, hafva andra både skriftliga och muntliga anmälanden blifvit hos
mig gjorda, som utan att påkalla åtal likväl synts mig förtjent^ att här
omförmälas, såsom egnade att begrundas ej mindre af lagstiftaren än
ock af den praktiserande domaren.

Do. I en till mig insänd skrift, åtföljd af handlingar, påvisades en
ofullständighet, som skulle förefinnas i kreditlagstiftningen och, i anseende
till sakens vigt, påkalla lagstiftarens ingripande.

l}e insända handlingarna gåfvo vid handen följande sakförhållande:

År 1876 den 7 Augusti utfärdade F. Ä. B. till sedelhafvaren ett
skuldebref å femtusen kronor, att betalas tre månader efter uppsägning och
löpande med sex procent ränta, som halfårsvis borde erläggas, i hvilket
skuldebref utgifvaren medgaf sedelhafvaren rätt att till säkerhet för
skuldens gäldande erhålla inteckning i eu gäldenären tillhörig fastighet
i Göteborgs stad. Den 14 i nyss nämnde månad beviljades inteckning
i den pantförskrifna fastigheten, hvilken sedermera genom byte öfvergick
till M. B., som derå sökte lagfart den 24 Februari 1879.

I Mars månad 1883 inlemmade då varande innehafvare!! af nämnda
skuldebref till Magistraten i Göteborg ansökning om handräckning för
utbekommande ur den intecknade egendomen af det i skuldebrefvet föreskrifna
belopp, fem tusen kronor, jemte sex procent årlig ränta derå
från den 31 December 1882 tills liqvid skedde, äfvensom af ersättning
för lagsökningskostnader, hvarförutan sökanden yrkade, att Magistraten
måtte förordna om exsekutiv försäljning af intecknade egendomen utan
föregående utmätning samt genast tillsätta syssloman att uppbära afkomsten
af egendomen till dess densamma blefve såld och af köparen tillträdd;
varande vid ansökningen bilagdt bevis af två personer, att de
hos F. A. B. den 1 November 1882 uppsagt det i ofvan berörda skuldebref
förskrifna kapitalbelopp med ränta.

Sedan Magistraten i kommunikationsresolution, tecknad å förut
nämnda ansökning, föreskrifvit, att ansökningen med bilaga eller afskrift
deraf skulle tillställas M. B., hvilken det ålåge att, inom åtta dagar efter
det lagsökningshandlingarna blifvit honom delgifna, på sätt, som för delgifning
af stämning vore stadgadt, hos Magistraten å ansökningen skriftligen
svara, vid äfventyr att målet ändock afgjordes, hade sökanden
företett bevis af vederbörande stämningsmän, dateradt den 23 Februari
1883 och innehållande, att de å särskilda dagar sökt M. B. uti hans
hemvist för att delgifva honom rigtiga, besannade afskrifter af lagsökningshandlingen
med bilaga; att de dervid icke träffat M. B. eller ombud
för honom och ej heller vid efterfrågan hos dem, hvilka bodde i
samma hus och närmast derintill, kunnat vinna säker anvisning, hvarest

M. B. eller ombud för honom sig uppehölle; att de af M. B:s uppförande
vid föregångna tillfällen, då han af dem sökts för gäld, äfvensom af
andra omständigheter vore öfvertygade, att han hölle sig undan; att
M. B. icke veterligen vistades utom riket; att i det af M. B. bebodda
hus funnes hvarken någon hans anhörig eller hos honom anstäld tjenare;
samt att de, sagde 23 Februari, fäst besannade afskrifter af lagsökningshandlingen
med bilaga å M. B:s husdörr.

Magistraten meddelade utslag den 28 Mars 1883 och yttrade att, då
M. B., som icke sjelf träffats med kallelse i målet, i den ordning, som
förrberörda fall vore i lag stadgad, undfått del af samma kallelse, Magistraten
företoge, utan afseende på M. B:s underlåtenhet att förklaring i målet
afgifva, det samma till hufvudsaklig pröfning; och ehuru i målet förekorame,
att åberopade, af F. A. B. den 7 Augusti 1876 till sedelhafvaren
utgifna skuldsedel å fem tusen kronor med ränta, till säkerhet för hvilket
belopp inteckning den 14 Augusti 1876 beviljats i uppgifna fastigheter,
den 1 November 1882 blifvit till betalning uppsagd hos bemälde F. A. B.,
likväl och då, så vidt visadt blifvit, uppsägning af skuldsedeln icke skett
hos förklaranden, M. B., efter det denne den 24 Februari 1879 sökt
lagfart å fastigheten, funne Magistraten det icke vara styrkt, att reversen
vore till betalning förfallen, hvadan den gjorda ansökningen icke kunde
af Magistraten bifallas; och genom utslag den 12 Juni 1883 har Kongl.
Göta Hofrätt, der Magistratens utslag blifvit i laga ordning öfverklagadt,
förklarat, att skäl icke förekommit ledande till ändring i Magistratens
utslag.

I besvären öfver Magistratens utslag förfäktades den åsigt, att enär
försträckningen var gifven till F. A. B., som derå utfärdat skuldebref,
förfallet efter tre månaders uppsägning, hvilken skett den 1 November
1882, hvadan de tre månaderna utgått den 1 Februari 1883, var
skulden förfallen, då lagsökningen i påföljande Mars månad anhängiggjordes.
Att för fordran erhållits säkerhet genom inteckning i fast egendom,
och att 13 § Utsökningslagen vid sådant förhållande berättigade
fordringsegaren att för betalningens utbekommande hålla sig endast till
den intecknade egendomen, kunde icke medföra skyldighet, för fordringsegaren
att förhandla med annan person än den, med hvilken försträckningsaftalet
var ingånget. Skulle fordringsegaren vara underkastad eu
slik skyldighet, vore det för en oredlig gäldenär lätt, att genom föranstaltande
af upprepade verkliga eller skenbara försäljningar af den intecknade
egendomen göra det så godt som omöjligt för fordringsegaren
att verkställa uppsägning, när den, såsom i förevarande fall, vore föreskrifven.
Det förefunnes här desto mindre skäl att fordra, det skuldebrefvets
innehafvare skulle uppsäga detsamma hos M. B., som denne ej
öfvertagit personligt betalningsansvar för skulden, vid hvilket förhållande
Magistraten förmentes hafva saknat stöd af lag för sin vägran att meddela
den sökta handräckningen.

Denna åsigt är dock i min tanke icke hållbar, och jag anser följaktligen
Magistratens af Kongl. Hofrätten faststälda utslag lagligen
grundadt. Det synes mig nemligen vara ostridigt, att det i fråga

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 ärs Riksdag. 8

varande skuldebrefvet skulle uppsägas hos M. B. innan det kunde anses
förfallet med sådan påföljd, att dennes lagfarna fastighet derför
skulle gå i mät. Egare af en fastighet, i hvilken funnes intecknadt
ett skuldebref med betingad uppsägningstid af t. ex. tre eller sex månader,
äfventyrade eljest att hvilken dag som helst få se sin egendom
utbjuden till exsekutiv försäljning, hvilken ej kunde undvikas med mindre
skulden genast betaltes utan tillgodonjutande af den betingade uppsägningstiden.
- Deremot må villigt medgifvas, att fordringsegaren kan hafva
svårt att verkställa uppsägningen hos en gäldenär så beskaffad, som den
här i fråga varande M. B., hvilken aldrig kunnat anträffas, oaktadt flere
gånger upprepade försök. Till undanrödjande af likartade svårigheter
vid stämnings delgifvande stadgades genom Kongl. Förordningen angående
förändradt stämningssätt i vissa fall den 5 April 1871 i § 1: »Har
någon å särskilde dagar blifvit i sitt hemvist med stämning sökt, utan
att han eller ombud för honom dervid kunnat träffas, och kan ej heller
vid efterfrågan hos hans husfolk eller grannar eller der han tjenst eller
näring har, säker anvisning vinnas, hvarest han eller ombud för honom
sig uppehåller: förekomma i öfrigt omständigheter, som gifva anledning
dertill, att han håller sig undan, och är ej veterligt, att han inom riket
vistas, varde då stämningen fästad å hans husdörr samt tillika delgifven
hans husfolk, om sådant finnes. § 2. Nu är den, som stämmas skall,
veterligen ur riket faren, utan att upplysning kunnat vinnas, hvar han
sig uppehåller: har han ej hos domaren eller domstolen i den ort, der
han senast var i riket boende, uppgifvit viss person, som eger att för
honom stämning emottaga, eller anvisning å sådant eljest kunnat erhållas,
och förekomma derjemte omständigheter, de der utmärka, att han håller
sig undan, såsom i 1 § sägs, eller att han har för afsigt att för framtiden
bosätta sig å främmande ort, då må stämningen honom genom allmänna
tidningarne kungöras, och läte käranden den kungörelse i tidningar1^
införas tre .gånger, minst fjorton dagar emellan hvarje gång och
sista gången minst sex månader före den tid, som i stämningen förelagd
är; börande dock stämningen derjemte inom sist nämnda tid, der svaranden
inom riket har kändt hemvist, fästas å hans husdörr och delgifvas
hans husfolk, om sådant finnes, samt, om han ej har kändt hemvist,
men inom riket eger fastighet, tillställas den, hvilken förvaltningen
af samma fastighet utöfvar.»

Denna förordning angår endast stämning; dock är samma stämningssätt,
såsom här ofvan är visadt, tillämpligt jemväl vid lagsökning; men
för uppsägning af skuldebref eller annan fordran finnes, mig veterligt,
icke någon utväg, när gäldenären ej kan personligen anträffas. Detta

är, så vidt jag kan bedöma, en lucka i lagstiftningen af rätt betänklig art.

. Huru många skuldebref, kontrakter och andra dylika handlingar äro icke
stälda på uppsägning och kunna följaktligen icke i en eller annan del
motsvara det med dem afsedda ändamål, med mindre sådan uppsägning
låter sig verkställas. Och att detta kan omöjliggöras, för så vidt dertill
erfordras, att den person, hos hvilken uppsägningen skall verkställas,
måste anträffas, ådagalägger, såsom redan är åberopadt, hvad i ofvan
anförda rättsfall förelupit.

Det torde derföre vara af nöden, att ett stadgande i lag införes, hvilket
bemyndigar innehafvare af skuldebref eller annan handling, som skall
hos utgifvaren eller annan person, den der med afseende på handlingen
trädt i utgifvarens ställe eller är med denne lika förbunden, uppsäga
handlingen, innan den kan göras gällande, att, när den sålunda förbundne
personen ej kan anträffas, och sådana omständigheter äro för handen,
som i ofvan anförda 1871 års nådiga Förordning uppräknas, få verkställa
uppsägningen i den ordning, som om stämnings delgifvande i samma
förordning stadgas, med de särskilda föreskrifter, som af ärendenas olikhet
betingas, så att t. ex. i stället för stämningen en besannad afskrift af
det skuldebref eller den handling som skall uppsägas anslås å husdörren,
delgifves ombud eller husfolk med flere och införes i allmänna tidningarne.

Ett sådant stadgande skulle /möjligen kunna inpassas i förr berörda
1871 års Förordning, eller i annan ordning till efterrättelse utfärdas.

2:o. Efter hvad mig blifvit meddeladt, har det händt mer än en
gång, att inteckningar, som, enlig 28 § i Kongl. Förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875, sådan denna paragraf
lyder i Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1882, blifvit efter anslag
dödade, sedermera i föreskrifven ordning förnyats, åter lefvat upp och
användts såsom säkerhet för penningförsträckningar eller upplåtelser af
nytjande rätt m. m.

Huru detta kunnat ske utan sådant vållande å vederbörande domares
sida, som uppå åtal skulle kunna med någon grad af visshet beräknas leda
till ansvar och ersättningsskyldighet för domaren, är ej svårt att förklara.

Vid intecknings förnyande anses domaren i allmänhet ej hafva annat
att iakttaga, än att tillse, det tiden för inteckningens gällande kraft, eller
de tio åren efter inteckningens beviljande icke förflutit. Detta inhemtas af
den till förnyelse företedda handlingen med derå tecknadt bevis om dagen
för inteckningens beviljande. Om deremot samma inteckning blifvit på ofvan
sagda sätt dödad, derom finnes å inteckningshandlingen, som för detta

ändamål icke varit vid domstolen företedd, ej någon anmärkning, utan
måste kännedom derom sökas i de tio förutgångna årens intecknings- »
protokoll och i inteckningsboken. Nu är ej vanligt och låter sig knappast
verkställas, att domarena på resorna till aflägsna tingsställen medföra
tio års inteckningsprotokoll eller de ofta digra och tunga inteckningsböckerna,
och äfven om dessa handlingar finnas till hands, medgifver
behandlingen af alla de många under domstolens sittning hvarandra
aflösande ärenden icke tid och rådrum för särskild forskning i inteckningsprotokollen
och inteckningsboken för hvarje förekommande fråga
om intecknings förnyelse. När domaren eller nämnden, till större eller
mindre del, oafbrutet ledt eller deltagit i Rättens förhandlingar under
de senast förflutna tio åren, kan det lefvande minnet af hvad vid Rätten
under tiden förefallit i detta fall möjligen ersätta de skriftliga anteckningarna,
men detta förhållande är och förblifver alltid ytterst sällsynt.
Sålunda erbjuda hvarken lagstiftning eller vedertaget rättsbruk någon
fullt betryggande utväg att upptäcka och förhindra ofvan antydda, för
realkrediten särdeles vådliga missbruk.

Detta är utan tvifvel en betänklig brist i lagstiftningen, men denna
är lättare att upptäcka än att på lämpligt sätt afhjelpa. Ett verksamt
medel dertill vore att i lag påbjuda, det aldrig någon inteckning skulle
få förnyas, innan en fullständig undersökning i de sist förflutna tio årens
inteckningsprotokoll och i inteckningsboken föregått; men ett sådant
påbud skulle föranleda en mängd olägenheter. Förnyelse-ansökningarne
finge då i regeln uppskjutas från ett till ett annat ting eller åtminstone
från de vanliga rättegångsdagarne af ett ting eller rättssammanträde till
dagen för dess afslutande, och det kunde uppstå tvist, ehuru i min tanke
en obefogad, huruvida, när förnyelsen vore på eu rättegångsdag inom
de tio åren sökt men ej hunnit inom nämnda tid beviljas, inteckningen
skulle bibehålla sin förmånsrätt och kunna förnyas, men utan tvifvel skulle
inteckningsförnyelse i sådant fall alltid tillskynda den sökande ökade
kostnader och besvär. Ett annat medel vore, att ålägga domarena, att
föra särskild rotel för antecknande af de inteckningar, som blifvit på
nu i fråga varande sätt dödade. En sådan rotel skulle icke i någon
domsaga blifva af större omfång än att den beqvämligen kunde medtagas
på tingsresorna. Härvid möter dock den betänkligheten, att våra
domare redan äro belastade med uppläggande och förande af en sådan
mängd rotlar, förteckningar samt med andra för domare-embetet
främmande bestyr, att man ovilkorligen ryggar tillbaka från tanken på
att än ytterligare lägga sten på deras börda medelst föreskrifvande af
ännu en rotels inrättande och förande. Lyckligtvis äro ännu de fall

temligen sällsynta, då inteckningar, i följd af den intecknade fastighetens
exsekutiva försäljning, dödas utan att hos Rätten uppvisas och påtecknas.
Måhända skola en skärpt uppmärksamhet på faran af en redan dödad
intecknings förnyande och deraf föranledda noggranna efterfrågningar
hos nämnden och tingsmenigheten, der domaren icke sjelf har kännedom
om förhållandena, sätta honom i tillfälle att afvärja nämnda fara, om
han, der ringaste misstanke om svekfull afsigt hos den, som söker förnyelsen,
förekommer, uppskjuter ärendet till dess den säkrare utredning
af sakens verkliga beskaffenhet, som här ofvan är antydd, kan hinna
verkställas.

Det återstår i allt fall många tillfällen till svikligt förfarande med
dessa inteckningar, som dödats utan att vara företedda inför domstolen.
Dessa kunna likväl förekommas genom iakttagande af den försigtigheten,
att aldrig såsom säkerhet emottaga inteckningar, hvilka icke åtföljas af
gravationsbevis, men är den dödade inteckningen förnyad, inflyter hon
i gravationsbeviset, och emot bedrägeri med en slik handling skyddar
alltså icke den försigtighet, som nyss anbefaldes.

Här må vidare inflyta,

3:o. Hvad jag vid mitt besök under sistlidna års embetsresa i en
domsaga, hvars ständige Domhafvande några månader förut aflidit, anmärkte
vid granskning af förmyndareförteckningarne nemligen, att beinälde
Domhafvande i lifstiden haft för sed att, när fråga uppstått om
tillsättande af förmyndare, fästa afseende icke så mycket vid de omyndiges
personer som icke mer vid det arf, som dem tillfallit, så att när
en bouppteckning till Häradsrätten ingifvits, som utvisade, att bland den
aflidnes arfvingar funnes omyndiga personer, förmyndare för dem genast
förordnades, som det hette, »med afseende på det dem tillfallna arf efter
bemälde aflidne». Förekom det sedermera, att bouppteckning ingafs efter
någon annan af sagde omyndiges skyldeman, som lemnade dem arf, så
förordnades åter en förmyndare för dem, »med afseende på detta arf»
och blef då till och med en annan person än den förut tillsatte stundom
dertill förordnad. Sålunda kunde samma omyndige hafva särskilde förmyndare
med afseende på det arf, som tillfallit dem efter deras fader,
efter deras farfader eller morfader och så vidare. Visserligen hette
det uti förordnandet, att förmyndaren skulle iakttaga lagens bud i 22
och 23 kapitlen Ärfdabalken jemte dit hörande författningar, hvarigenom
förmyndarena kunde anses vara bemyndigade och förpligtade att
vaka öfver myndlingarnes uppfostran och att för dem vara laga målsmän;
men om flere förmyndare sålunda blifvit förordnade med samma
skyldigheter i sist berörda hänseenden, men med olika behörighet vid

förvaltningen af de omyndiges egendom, måste deraf naturligen uppstå
tvistigheter i fråga ej mindre om behörighet att tala och svara för den
omyndige än ock om redovisning för förvaltningen af dennes medel.
Med de olika arfven kunde vidare följa stridiga rättsanspråk, som gjorde
förmyndaren för det ena arfvet mindre lämplig än den för det andra att
föra talan för den omyndige i rättstvist emot tredje person. Och om de
omyndige hade af nöden att för bekostande af uppfostran eller annat
giltigt ändamål anlita ärfdt kapital, till hvilken af de särskilda förmyndarena
skulle de i sådant fall vända sig? Dessa äro endast några af de
flera olägenhet som låta tänka sig såsom följder af en sådan förmynderskapets
sönderdelning. Förordnas åter samme förmyndare för de olika
arf, som tillfallit samma myndlingar, blifver det svårt att till ett sådant
mångfaldigande af förordnanden finna annan grund än domarens lystnad
efter en mångfaldigad lösen för förordnandet.

För den åsigt, som gifver sig tillkänna i ofvan omförmälda tillvägagående
har jag ej kunnat upptäcka någon grund i gällande lagstiftning.
Tvärtom gifver denna all anledning att anse förmynderskapet såsom rörande
i första rummet personen. Dess ändamål är att fylla bristen dels
på föräldravård, i afseende på den omyndiges uppfostran, dels på förmåga
hos den omyndige att sitt gods sjelf vårda och förese samt sin
rätt och talan utföra och bevaka. När sä är, följer det af sig sjelft, att
förhållandet ej ändras, om ett eller annat arf tillkommer och förökar
den omyndiges tillgångar. Derigenom kan visserligen uppstå behof af
ännu en eller annan förmyndares förordnande, men dessa flere förmyndare
blifva då lika berättigade. Vilja de dela förvaltningen sig emellan,
då skola de dertill taga domarens bifall, men detta bemyndigar ej domaren
att på förhand dela förmynderskapet och sätta en förmyndare för
en del af förmögenheten, en annan för eu annan del, ty sådant kan ej
lagligen ske utan förmyndarenas begäran och efter domstolens pröfning
af de skäl, de dertill förebringa.

Då jag har någon anledning förmoda, att detta sätt att gå till väga
iakttages eller åtminstone iakttagits af andra domare, än den ofvannämnde,
numera aflidne, har jag trott mig böra fästa uppmärksamheten på dess
stridighet emot lag och de menliga följder, det kan medföra.

Den redogörelse för anstälda åtal, som upptager största delen af
denna embetsberättelse, må, jemte nu anförda betraktelser och det omdöme,
hvartill iakttagelserna under det föxMutna årets embetsresa gifvit

anledning, utgöra de bidrag, jag denna gång har att lemna till den utredning
af lagskipningens till stånd, hvilken Justitie-Orabudsmans-instruktionen
föreskrifver och i mina föregående embetsberättelse!'' varit upprepade
gånger omständligare genomförd.

I min till 1882 års Riksdag afgifna embetsberättelse (sid. 21) omförmäldes,
hurusom jag i två särskilda fall nödgats anlita vederbörande
Konungens Befallningshafvande om vidtagande af åtgärder på det att de i
häradsarkiven förvarade domböcker och protokoll måtte, till undgående
af förskingring eller förstörelse, varda häftade och med band försedda,
sedan häradenas tingshusbyggnadsskyldige, i ämnet hörde, undandragit sig
att anslå nödiga medel för besagda ändamål. Jag anförde der Konungens
Befallningshafvandes i Malmöhus län den 22 November 1881 meddelade
utslag i ett dylikt ärende.

Detta utslag öfverklagades af dem det rörde, eller Vemmenhögs
härads tingshusbyggnadsskyldige, först hos Kongl. Kammarkollegium,
som i utslag den 7 September 1883 faststälde Konungens Befallningshafvandes
utslag; hvarefter Kongl. Maj:t uppå underdåniga besvär den
20 April 1883 meddelade följande utslag, som här fullständigt intages,
såsom ett vigtigt prfejudikat:

»Kongl. Maj:ts utslag uppå de besvär, tingshusbyggnadsskyldige i
Hemmesdynge, Hassle, Bösarps, Lilla Beddinge, Örsjö, Skifvarps, Klagstorps,
Simlinge, Espö, Slimminge, Solberga, Lilla Isie, Östra Torps, önnarps
och Vestra Vemmenhögs socknar i Malmöhus län i underdånighet
anfört deröfver, att, sedan Riksdagens Justitie-Ombudsman, som vid
besök i Vemmenhögs härads arkiv i Anderslöf år 1873 funnit der förvarade
domböcker, protokoll och handlingar sakna band, såväl vid detta
tillfälle som sedermera, då han på sin embetsresa år 1879 besökt den
för Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härad gemensamma nya tingshusbyggnaden
i Ystad och dervid funnit häradenas arkiv i samma otillfredsställande
skick, anmodat vederbörande Domhafvande söka förmå de
tingshusbyggnadsskyldige att åtaga sig de med häradsarkivets inbindning
förenade kostnader, men de tingshusbyggnadsskyldige, oaktadt upprepade
sammanträden med dem hållits för vinnande af detta ändamål, alltjemt
undandragit sig fullgörande af sagda skyldighet, samt Justitie-Ombudsmannen
i följd häraf öfverlemnat ärendet till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i länet för vidtagande af den åtgärd, hvartill lag och omständigheter
kunde föranleda;

så och efter det behörigen utlyst sammanträde med de tingshusbyggnadsskyldige
inom förenämnda trenne härad hållits inför Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande den 28 Oktober 1881, hvarvid ombudet för
Hemmesdynge socken, med hvilket öfriga ombuden från Yemmenhögs
och Ljunits härad äfvensom Nämndemannen Ola Johansson från Nöbbelöf
instämt, visserligen vitsordat nyttan och nödvändigheten af de föreslagna
åtgärdernas vidtagande för arkivets bevarande, men förmenat, att
det icke lagligen ålåge ensamt de tingshusbyggnadsskyldige att bestrida de
dermed förenade kostnader, hvarför ombudet påyrkat att, enär äfven öfriga
fastighetsegares rättshandlingar förvarades uti arkivet, berörda kostnader
borde bestridas af alla fastighetsegare inom häradet och att fördelningen
af samma kostnader borde ske efter fastighetsbevillningen och
icke efter hemmantalet samt förklarat att, intill dess sådant blifvit stadgadt,
ombudets kommittenter undandroge sig att något för ifrågavarande
ändamål utgifva, hvaremot ombudet för Stora Herrestads socken förmält,
att tingshusbyggnadsskyldige i nämnda socken för sin del vore villige
att enligt lag deltaga uti kostnaden för Herrestads härads arkivs ordnande
och inbindning;

samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande genom utslag den 22 November
1881 sig utlåtit, att, som den allmänna, i 26 kapitlet 4 § Byggningabalken
stadgade skyldigheten för härad att tingsbyggning bygga
måste anses innefatta jemväl förpligtelse att underhålla häradsarkiv samt
att vidtaga sådana åtgärder, som för dertill hörande handlingars förvarande
vore af nöden, såsom handlingarnes sammanhäftning och inbindning;
alltså funne Kongl. Majrts Befallningshafvande skäligt förpligta
tingshusbyggnadsskyldige i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härad
att efter den i ofvannämnda lagrum angifna grund bekosta de i häradsarkivet
befintliga domböckers, småprotokolls och öfriga handlingars inbindning;
om hvilket arbetes utförande domhafvanden egde att föranstalta
samt räkning å kostnaden derför insända till Kongl. Majrts Befallningshafvande,
som derefter ville om samma kostnaders uttagande i
laga ordning förordna;

har Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium, der klagandena
öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utslag sig besvärat, i utslag den
7 September 1882 yttrat, att, som Kongl. Maj:t i sista punkten af nådiga
Cirkuläret den 28 September 1869, angående vidtagande af vissa åtgärder
till domstolsarkivens bevarande, i fråga om den framtida vården af de
handlingar, som i underdomstolarnes arkiv skulle qvarblifva, förklarat
vederbörande menigheter skyldiga att vidtaga sådana åtgärder, som för
uppfyllande af lagens stadgande i 2 kapitlet 7 § Rättegångsbalken an -

gående handlingarnes förvarande kunde vara af nöden; alltså och då
ostridigt vore att för detta ändamål de ifrågavarande handlingarne borde
inbindas, och med den menighet, som i förevarande fall kunde ifrågakomma
att detta arbete bekosta, ej kunde förstås någon annan än häradenas
tingshusbyggnadsskyldige innevånare, som skulle häradskista
bygga och underhålla; ty funne Kollegium skäligt att, med afslag å
besvären, låta vid det öfverklagade utslaget bero;

deruti klagandena i underdånighet yrkat ändring, hvaröfver Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande och Kammarkollegium med underdåniga utlåtanden
inkommit; gifvet Stockholms slott den 20 April 1883.

Kongl. Maj:t har låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga besvär,
men finner desamma icke föranleda ändring i Kammarkollegii öfverklagade
utslag. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.»

I fråga om de klagomål, som under år 1883 varit föremål för
Justitie-Ombudsmannens handläggning, meddelas här nedan följande
öfversigt:

Vid 1883 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande

under handläggning............................................................................................... 3.

Under år 1883 inkommo klagomål till ett antal af................................. 67.

Summa 70.

Af dessa hafva

Utan åtgärd lemnats ........................................................................................... 39.

Efter vederbörandes hörande fått förfalla................................................. 22.

Till åtal hänvisats.................................................................................................. 6.

Vid 1883 års slut, såsom fortfarande under handläggning, balanserats 3.

Summa 70.

Under år 1883 hafva åtal förordnats för embetsfel och försummel -

ser, upptäckta

Vid fångförteckningarnas granskning.............................................................. 7.

Under en embetsresa............................................................................................ 1.

Hvartill kommer de under året förordnade åtal, som föranledts af
förd klagan............................................................................... 6-

Summa åtal 14.

Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 års Riksdag.

Ur den Minnesbok, som jemlikt Kongl. Stadgan den 21 April 1876
blifvit i Högsta Domstolen förd, meddelas:

Byggmästaren A. J. Englund emot Sysslomännen i aktiebolaget
Stockholms Norra Handelsförenings konkurs.

»Sedan borgenärerna i ett aktiebolags konkurs till domstol instämt
en person, som i bolaget tecknat aktier och derå guldit visst belopp
samt utfärdat förbindelse för återstoden, med påstående om åläggande
för honom att infria sin berörda förbindelse, har Högsta Domstolen
ogillat krafvet på den grund att, oaktadt de i den faststälda bolagsordningen
för bolagets trädande i verksamhet stadgade vilkor icke inträffat,
bolagets styrelse ändock öppnat bolagets rörelse, i följd hvaraf den instämde
aktietecknaren, som till nämnda mot bolagsordningen stridande
åtgärd icke lernnat sitt medgifvande, icke vore pligtig att inbetala
oguldna aktiebeloppet till vare sig bolaget eller dess borgenärer, hvilka
i detta afseende icke hade annan eller bättre rätt än bolaget.»

(Afgjordt den 7 Februari 1883 af Högsta Domstolen in pleno. Dom
den 20 Februari 1883.)

Prosten J. Johanssons enka, O. J. Johansson i Weddige emot
Rektorn H. Rohde och Handlanden Carl Rommel.

»Ett till prestenkesäte upplåtet stomhemman har enligt kontrakt för
indelningshafvarens räkning utarrenderats på 20 år emot viss årlig arrendeafgift
och under vilkor i öfrigt, bland annat, att arrendatorn, hvilken
aflemnat en af två personer utfärdad löftesförbindelse, deri de iklädt
sig borgen såsom för egen skuld för arrendevilkorens fullgörande under
de fem första arrendeåren, skulle ett år före femte arrendeårets utgång
för derpåföljande fem år anskaffa ny borgen. Sedan de fem första
arrendeåren gått till ända, utan att ny borgen blifvit aflemnad, har indelningshafvaren
efter stämning yrkat, att enär vid sådant förhållande
ofvanbemälde löftesmän vore på grund af sin löftesförbindelse skyldige
att fortfarande ansvara för fullgörandet af de i kontraktet stadgade vilkor,
löftesmärmen måtte förpligtas att till indelningshafvaren utgifva
hvad af sjette årets afgäld vore till betalning förfallet. Men Högsta
Domstolen, som ansett den ansvarighet, hvartill löftesmännen sig förbundit,
hafva varit inskränkt till viss tid, innefattande de fem första
arrendeåren, har förty ogillat indelningshafvarens berörda yrkande.»

(Afgjordt af Högsta Domstolen in pleno den 7 Februari 1883. Dom
den 21 Februari 1883.)

Godsegaren J. P. Hintze å Wanstatorp emot Häradshöfdingen Victor
Anderberg, angående ansvar för oförstånd i domareembetets utöfvande.

»Enskild part, som hos Hofrätt anmält domare till åtal för förmenta
fel i embetet, må ej hos Kong!. Maj:t öfverklaga det utslag, som Idofrätten
på dess Advokatfiskal af berörda anmälan föranledda åtal meddelat,
i vidsträcktare mån än för så vidt utslaget angår den enskilde
partens anspråk på skadestånd.»

(Afgjordt af Högsta Domstolen in pleno den 21 Februari 1883. Utslag
den 9 Mars 1883.)

Polisuppsyningsmannen A. Styrlanders med fleres besvär, angående
val till Riksdagsman i Andra Kammaren.

»Ett inom en kommun hållet val till riksdagsman har af Högsta
Domstolen förklarats ogilt, enär vid valförrättningen icke funnits att
tillgå sådan röstlängd, som omförmäles i 17 § Riksdagsordningen, utan
valet företagits med ledning blott af de för kommunen upprättade taxeringslängder,
deri ingen anteckning förekommit om dem, hvilka enligt
14 § Riksdagsordningen tillkommit valrätt.»

(Afgjordt af Högsta Domstolen in pleno den 23 April 1883. Utslag
s. d.)

Sysslomännen i handelsfirman Andersson et Weléns konkurs emot
Skomakaren Lars Fredrik Hellström.

»På grund af vexlar, hvilka blifvit af trassenten, såsom jemväl remittent,
indosserade och till säkerhet för hvilka han lemnat pant till
indossatarien, har utmätning på dennes begäran skett hos trassaten, och
indossatarien tillika i trassentens emellertid inträffade konkurs bevakat
vexlarnes belopp. Enligt aftal med sysslomännen har panten derpå
realiserats och liqvid sålunda beredts indossatarien, som i anledning
deraf till sysslomännen lemnat vexlarna, på innehafvaren transporterade.
Sedan härefter äfven trassaten blifvit försatt i konkurstillstånd och sysslomännen
för ifrågavarande vexlar bevakat fordran i hans konkurs, hafva
dels sysslomännen påstått att utfå den hos trassaten utmätta egendomen,
dels ock trassaten, som i trassentens konkurs bevakat annan fordran,
större än vexlarnas summa, yrkat utbekomma vexlarna från bemälde
syssloman, med rätt för dem att å trassatens fordran afskrifva ett mot
vexlarnas sammanlagda innehåll jemte ränta och provision svarande belopp.

Högsta Domstolen, som vid ofvan anförda förhållanden funnit sysslomannen
i trassentens konkurs ej kunna anses innehafva vexlarna med
annan eller bättre rätt än som skolat tillkomma trassent^, i händelse
vexlarna blifvit af honom hos indossatarien infriade, har, med ogillande
af nämnda sysslomans yrkande, bifallit den af trassaten förda talan.»

(Afgjordt af Högsta Domstolen samfäldt den 13 December 1883.
Dom den 31 December 1883.)

Det förflutna årets embetsresa har omfattat delar af Östergötlands,
Jönköpings och Elfsborgs län, Hallands län, samt delar af Kristianstads,
Malmöhus och Kronobergs län. Jag har derunder besökt Kongl. Göta
Hofrätt, länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands och Malmöhus län, Akademiska
Consistorium och Domkapitlet i Lund, stadsdomstolarna, Häradshöfdingarne
och häradsarkiven på landet samt straff-fängelserna i
Landskrona och Malmö, förutom läns-, krono-, stads- och häradshäktena
i de orter, jag genomrest. Vid måls och ärendens handläggning i domstolarna
och embetsverken, så vidt derom af diarier och rotlar kunnat
inhemtas kännedom, hafva få och obetydliga anmärkningar varit att
framställa. Arkiven hafva befunnits i allmänhet ordnade och på de
flesta ställen der förvarade vigtigare handlingar med band försedda. I
fängelserna voro ordning och snygghet rådande och öfver fångarnes behandling
förspordes icke några befogade klagomål.

De iakttagelser, som under resan gjordes, finnas omständligare angifna
i resediariet, hvilket jemte Expeditionens diarier och registratur
till Riksdagens Lag-Utskott inlemnas.

Från Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Justitiedepartementet
har, uppå derom framstäld fråga, det svar erhållits, att någon förklaring
öfver lagen, i den ordning, 19 § Regeringsformen utstakar, icke blifvit
meddelad under den tid, som efter början af sistlidna års Riksdag förflutit.

Till fullgörande af den i § 14 af instruktionen för Justitie-Ombudsmannen
lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen
af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och i underdånighet

gjorda hemställningar, har jag från Kongl. Statsdeparternenten förskalfat
mig uppgifter:

dels om de af Riksdagen år 1883 aflåtna underdåniga skrivelser,
samt om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna; varande,
i enlighet med dessa uppgifter, en förteckning jemväl upprättad öfver
de genom nyssnämnda skrifvelse anhängiggjorda ärenden, som icke hos
Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

dels ock rörande sådana genom de senaste Riksdagarnes till Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i
min till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse upptogos såsom
i sin helhet eller till någon del oafgjorda; varande angående dessa ärenden
uppgifter meddelade om de åtgärder, som med dem blifvit vidtagna
under tiden efter afgifvande af min senaste embetsberättelse.

Omförmälda uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga
skrifvelser, nästlidna års Riksdag till Kongl. Maj:t aflat, finnas intagna i
bilagan till denna berättelse.

Stockholm i Januari 1884.

N. A. FEÖMAN.

I). G. Restadius.

-AA/IATj -

BILAGA

till

RIKSDAGENS JUSTITIE-OMBUDSMANS EMBETSBERÄTTELSE

till 1884 års Riksdag.

Uppgifter från de särskilda Kongl. Statsdepartementen på de af Riksdagen
är 1883 ajlåtna underdåniga skrivelser jemte anteckningar om de
åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna*).

l:o. Kongl. Justitie-departementet.

l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 21 Mars 1883, angående val af Justitieombudsman
och hans suppleant. (4.)

1883 den 13 April i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af den 4 April, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående tillsättning af pastor primarius i Stockholm. (11.)

1883 den 13 April i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

3:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående förlagsinteckning och i sammanhang dermed erforderliga författningar.
(12.)

1883 den 13 April författningar utfärdade.

4:o af samma dag, angående upphörande af vatten- och brödstraffet. (13.)

1883 den 16 November i Statsrådet anmäld och öfverlemnad till Fångvårdsstyrelsens underdåniga
utlåtande.

5:o af samma dag, om kungörande af tiden för allmänna tingssammantraden. (16.)
Öfver ett inom Justitie-departementet uppgjordt förslag till förordning angående kungörande
af tiden för tingssammantraden i vissa domsagor samt för afsittande af ting har
Högsta Domstolen afgifvit. utlåtande.

6:o af den 13 April, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ansvar för vissa af fiskare i Nordsjön begångna förbrytelser. (18.)
1883 den 20 April i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af bihanget
till Riksdagens protokoll.

Bih. till Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 års Riksdag.

7:o af den 13 April, om ändringar i Konkurslagen den 18 September 1862. (19.)
Ärendet beroende på Kong!. Maj:ts nådiga pröfning.

8:o af den 25 April, angående Riksdagens beslut i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående skyldighet för ny egare af jord
att svara för ^flyttningsbidrag m. m., som vid laga skifte blifvit bestämdt. (22.)
Sedan Högsta Domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 23 November 1883 å förslaget
vägrat sanktion.

9:o af den 28 April, om lag angående tillägg till § 117 i Konkurslagen den 18
September 1862. (23.)

Efter Högsta Domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 23 November 1883 å förslaget
vägrat sanktion; och har Högsta Domstolen sedermera afgifvit utlåtande öfver ett inom
Justitiedepartementet utarbetadt lagförslag i ämnet.

10:o af den 17 Maj, om antagande af en lag angående tillsättning af presterliga
fenster. (27.)

1883 den 26 Oktober förordning i ämnet utfärdad. ''

ll:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
rörande de Lappar, som med renar flytta emellan de förenade konungarikena
Sverige och Norge. (32.)

1883 den 6 Juni förordning i ämnet utfärdad.

12:o af den 2 Juni, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående förändrad lydelse af 30 och 148 §§ Strafflagen för krigsmakten
den 7 Oktober 1881. (49.)

Förordning i ämnet utfärdades den 6 Juni 1883.

13:o af samma dag, angående ändring af nuvarande edsformulär och revision af gällande
föreskrifter angående eder. (47.)

♦ Öfver ett inom Justitiedepartementet utarbetadt förslag till förordning angående förändrade
bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande har Högsta Domstolens
utlåtande infordrats; och har Nya Lagberedningen anbefalts att vid afgifvande af förslag
till ny rättegångslag taga i öfvervägande, hvad Riksdagen i berörda skrifvelse anfört om
inskränkning i eders användande, för så vidt sådana föreskrefves i hittills gällande allmänna
rättegångsordning.

14:o af den 11 Juni, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Andra
Hufvudtitel. (52.)

1883 den 29 Juni i Statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

Stockholm den 31 December 1883.

Ex officio

Carl Boheman.

2:o. Kongl. Utrikes-departementet.

15:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af flen 2 Juni 1883, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående med Spanien afslutade handels- och sjöfartstraktater.
(45.)

1883 den 12 Juni i underdånighet föredragen och befordrad till verkställighet.

16:o af den 9 Juni, angående fri dispositionsrätt öfver Svenska Statens fastighet i
Paris. (39).

Den 22 Juni i underdånighet föredragen och skrifvelsens innehåll meddelad Kongl. Maj:ts
Beskickning i Paris jemte .föreskrifter om verkställighet af i ämnet fattade beslut.

17:o af den 11 Juni angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Tredje
Hufvudtitel. (53.)

Den 22 Juni i underdånighet föredragen; och Statskontoret genom nådigt bref för skeende
anordningar om Riksdagens berörda skrifvelse underrättadt.

Stockholm den 31 December 1883.

Alfr. Lagerheim.

Kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. Landtförsvars-departementet.

18:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 26 Maj 1883, angående Kongl.
Maj:ts proposition N:o 2 i fråga om förändrad organisation af landtförsvaret.
(40.)

Inför Kongl. Maj:t anmäld den 28 Maj och lagd till handlingarna.

19:o af samma dag, angående Kongl. Maj:ts proposition N:o 3 i fråga om de grunder,
som under ny härordning bort tillämpas i afseende å härens aflöning,
underhåll och beklädnad. (41.)

Likaledes anmäld den 28 Maj och lagd till handlingarna.

20:o af den 13 Juni, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde
Hufvudtitel. (54.)

Anmäldes den 22 Juni och meddelades Arméförvaltvingen och Statskontoret till kännedom
och efterrättelse i hvad hvardera rörde, äfvensom ock vederbörande militärmyndigheter i
dem angående delar.

I anledning af förhöjning i anslagen hafva nya stater hlifvit utfärdade för generalstaben
och för ridskolan vid Strömsholm.

21 :o af den 13 Juni, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde
Hufvudtitel. (59.)

Anmäld genom Finans-departementet den 22 Juni och transsumt af skrifvelsen, i hvad
den tillhörde Landtförsvars-departementets handläggning, detta departement meddeladt.

Föredrogs genom Landtförsvars-departementet den 29 Juni och meddelades vederbörande
underrättelse om Riksdagens beslut i hit hörande frågor, hvarjemte utfärdades
pensionsresolutioner för två enkor efter militäre tjensteman, äfvensom cirkulär till länsstyrelserna
angående det för år 1884 anvisade anslag till gratifikationer åt qvarlefvande
f. d. landtvärnsman från 1808 och 1809 års lerig.

Sedan krigsbefälet, enligt skrifvelse den 23 sistlidne November, antagit de af Riksdagen
vid beviljande af anslag för arméns nya enke- och pupillkassa fästade vilkor, har
under den 14 December utfärdats reglemente för den nya kassan.

Stockholm den 27 December 1883.

J. E. Elliöt.

4:o. Kongl. Sjöförsvars-departementet.

22:o Riksdagen underdåniga skrifvelse af den 26 Maj 1883, i anledning af Kongl.
Maj:ts förslag till lag om sjöförsvaret. (42.)

Den 28 Maj 1883 föredragen; och beslöts, med anledning af skrifvelsens innehåll, att
förändradt förslag'' till reglering af utgifterna under Riksstatens Femte Hufvudtitel skulle
för Riksdagen framläggas.

23:o af den 13 Juni, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Femte
Hufvudtitel. (55.)

Den 22 Juni 1883 föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet
vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

Stockholm den 29 December 1883.

E. E. Eckerström.

5:o. Kongl. Civil-departementet.

24:o Rikdagens underdåniga skrifvelse af den 4 April 1883, om upphäfvande af
sista punkten i § 16 mom. 1 af förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 Mars 1862. (14.)

Anmäldes den 20 April och remitterades till utlåtande af Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande.
Dessa utlåtanden hafva inkommit; och ärendet är på Kongl. Maj:ts slutliga
pröfning beroende.

25:o af den 17 April, dels om jernvägsbyggnader för Statens räkning och dels om
inköp af jernvägen emellan Söderhamn och sjön Bergviken. (20.)

Anmäldes den 27 April; och blef innehållet af denna Riksdagens skrifvelse meddeladfc
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, som tillika erhöll nådigt bemyndigande att, i enlighet

. 7

med de af Riksdagen godkända vilkor, träffa aftal med Söderhamns jernvägsaktiebolag om
inköp af bolagets jernväg och med Söderhamns stad om förvärfvande af mark för jernvägsanläggningen
inom stadens område.

26:o af den 9 Maj, angående ändring i vilkoren för återbetalning af det till Kinda
Kanalaktiebolag beviljade statslån in. m. (24.)

Anmäldes den 25 Maj, då Kongl. Maj:t förordnade, att innehållet af denna Riksdagensskrifvelse
skulle meddelas Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län för vederbörandes
delgifvande.

27:o af den 9 Maj, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar.
(25.)

Anmäldes den 25 Maj och meddelades Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.

28:o af den 2 Juni, angående obligatorisk veterinärbesigtning vid exporten af kreatur
samt desinficiering af kreatursförande fartyg. (46.)

Anmäldes den 8 Juni och remitterades till utlåtande af Kommersekollegium, efter vederbörande
Länsstyrelsers hörande.

Detta utlåtande har inkommit, och ärendet är på Kongl. Maj:ts slutliga pröfning beroende.

29:o af den 13 Juni, angående reglering af utgifterna under Riksstateirs Sjette
Hufvudtitel. (56.)

Anmäldes den 22 Juni, dervid Kongl. Maj:t, med godkännande af de beslut, som blifvit
utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit af Riksdagen fattade, samt
med förklarande, att i fråga om tillgodonjutande af de utaf Riksdagen beviljade tillfälliga
löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad derom vore eller blefve föreskrifvet,
i nåder förordna, att innehållet af Riksdagens skrifvelse skulle meddelas Statskontoret till
kännedom och efterrättelse, äfvensom öfrige vederbörande förvaltande verk, Styrelser och
Chefer i de delar, som dem särskildt anginge, med bemyndigande att hos Statskontoret
lyfta beviljade extra anslag.

Öfver Riksdagens i denna skrifvelse under punkten 5 gjorda framställning har Statskontoret
den 18 Oktober afgifvit infordradt underdånigt utlåtande; och är denna fråga
på Kongl. Maj:ts vidare åtgärd beroende.

I öfrigt hafva i anledning af vissa punkter i Riksdagens skrifvelse meddelats särskilda
nådiga beslut.

30:o af den 11 Juni, angående statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
hamn- och brobyggnader samt vattenkommunikationer. (66.)

Anmäldes den 22 Juni, hvarvid Kong]. Maj:t förordnade, att underrättelse om Riksdagens
beslut skulle till efterrättelse meddelas Statkontoret samt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
med befallning till Styrelsen att, vid afgifvande af yttrande och förslag rörande anvisandet
af statsbidrag för arbeten af beskaffenhet, att deras utförande af Styrelsen kontrollerades,
taga i öfvervägande, huruvida särskilda vilkor och kontroller utöfver de i Riksdagens
skrifvelse af den 27 April 1881 angifna och af Kongl. Maj:t godkända syntes böra för
hvarje särskildt företag föreskrifvas.

31:o af den 11 Juni, angående låneunderstöd för odling af sänka trakter samt
understödjande medelst anslag utan återbetalningsskyldighet af torrläggning
utaf sådana vattensjuka marker, som, utan att kunna med fördel odlas, sprida
frostskador öfver omgifvande nejd. (67.)

Skrifvelsen anmäldes den 22 Juni, då Kongl. Maj:t godkände Riksdagens i samma skrifvelse
anmälda beslut, i hvad de afveke från Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet, och
förordnade, att kännedom härom skulle meddelas Statskontoret och Fullmäktige i Riksgäldskontoret.

Sedermera, och efter det Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen samt Landtbruksakademiens
Förvaltningskomité afgifvit infordrade underdåniga yttranden i ärendet, utfärdade
Kongl. Maj:fc den 28 September nådig kungörelse angående bildandet af en fond med
ändamål att genom lån understödja odling af sänka trakter; hvarjemte Kongl. Maj:t i
nåder föreskref, utöfver hvad af Riksdagen stadgats såsom vilkor för erhållande af anslag
från fonden till understöd för torrläggning af vattensjuka marker, som sprida frostskador,
att i kontrakt om utförandet af sådant torrläggningsarbete skulle intagas, att arbetsdirektion
eller vederbörande jordegare ålåge att för den tjensteman, som af Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
förordnades att å samma företag verkställa besigtning, uppvisa de räkenskaper,
som öfver företaget blifvit förda, samt de kontrakt om arbetets öfvertagande på
entreprenad till vissa delar eller i dess helhet, som möjligen kunde hafva afslutats.

32:o af den 12 Juni, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till ändringar
i stadgan angående skjutsväsendet. (73.)

Anmäldes den 22 Juni och blef, såsom icke föranledande någon åtgärd, lagd till handlingarna.

33:o af den 12 och 13 Juni, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i förordningarne om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse
i stad, om landsting samt om kommunalstyrelse i Stockholm. (71
och 72.)

Anmäldes den 22 Juni, då nådiga Förordningar utfärdades:

dels om ändrad lydelse af §§ 60 och 61 i Förordningen om kommunalstyrelse på landet;
dels om ändrad lydelse af §§ 58 och 59 i förordningen om kommunalstyrelse i stad;
dels om ändrad lydelse af § 47 mom. 1 i Förordningen om Landsting; och
dels om ändrad lydelse af §§ 5, 12, 15, 19, 22, 26, 31, 33, 36, 37, 38, 39,
41, 42, 45, 46, 47 och 49 i Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

34:o af den 12 Juni, angående anvisande på Riksgäldskontoret af vissa anslagsbelopp.
(76.)

Skrifvelsen anmäldes den 22 Juni och skulle meddelas Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen,
som bemyndigades att i Riksgäldskontoret efter behof lyfta de af Riksdagen beviljade anslagssummor.

Stockholm den 31 December 1883.

V. L. Groll.

6:o. Kongl. Finans-departementet.

35:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 21 Mars 1883, angående val af
Fullmäktige i Riksbanken. (5.)

36:o af samma dag, angående val af dito i Riksgäldskontor. (6.)

Dessa två skrivelser äro den 6 April inför Kongl. Kaj:t i underdånighet anmälda och,
såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

37:o af den 10 April, angående förändring i postbefordringsafgifterna för tidningar
och tidskrifter m. m. (17.)

Den 11 Maj har nådig kungörelse blifvit utfärdad angående vilkoren för tidningars och
tidskrifters postbefordran.

38:o af den 20 April, angående postångfartyget Sofias upplåtande till enskild person
för en vetenskaplig expedition till Grönland. (21.)

Vid föredragning den 27 April af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t
funnit godt medgifva, att postångfartyget Sofia finge till Professoren, Friherre A. E.
Nordenskiöld för ofvan omförmälda expedition upplåtas utan skyldighet för honom att låta
försäkra fartyget eller att vid möjligen inträffande olycksfall ersätta annan skada än den,
som förorsakades af uppenbar vårdslöshet och försummelse, men med förbindelse för honom
att vara underkastad vissa af Kongl. Maj:t angifna vilkor och förbehåll, hvarjemte Kongl.
Maj:t i sammanhang härmed meddelat vederbörande de särskilda föreskrifter, som af berörda
tillåtelse påkallades.

39:o af den 9 Maj, angående de i Regeringsformen föreskrifna kreditivsummor. (26.)
Den 25 Maj har Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut meddelats Statskontoret
till kännedom.

40:o af den 26 Maj, angående afskrifning af grundskatter samt rustnings- och
roteringsbesvären. (43.)

Den 1 Juni i underdånighet anmält och, såsom icke föranledande någon åtgärd, lagd
till handlingarna.

41:o af den 28 Majr angående inrättande af en postsparbank för riket. (44.)

Med godkännande af Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut i hvad detsamma
afveke från Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet samt under förklarande att postsparbankens
verksamhet skulle taga sin början med ingången af år 1884, har Kongl.
Maj:t den 22 Juni låtit utfärda nådig förordning angående en postsparbank för riket.
42:o af den 8 Juni, angående reglering af arbets- eller hofveriskyldigheten till vissa
kronans egendomar i Skåne samt afskrifning af detta besvär. (50.)

Den 15 Juni bär Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut i förevarande
ämne, låtit utfärda nådig förordning angående reglering af arbets- eller hofveriskyldigheten
till vissa kronans egendomar i Skåne.

43:o af den 8 Juni, i fråga om nedsättning i lastpenningarne. (60.)

Den 15 Juni i underdånighet anmäld, och, såsom icke påkallande åtgärd, lagd till handlingarna.

44:o af samma dag, angående ändringar i gällande tulltaxa. (61.)

Angående de af Riksdagen enligt förevarande skrifvelse beslutade ändringar i tulltaxan
har Kongl. Maj:t den 6 Juli låtit utfärda nådig kungörelse, att lända till efterrättelse
från och med den 11 i samma månad.

45:o af samma dag, i fråga om förhöjning i bränvinstillverkningsskatten m. m. (62.)
Den 15 Juni i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande åtgärd, lagd till handlingarna.

46:o af den 9 Juni, angående afsöndring af jord från indragna militieboställena
Götala N:is 1 och 2, Lilla Ökna N:o 2 och Båraryd Östergård N:o 2. (34.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ämne beslutat har den 15 Juni meddelats
Domänstyrelsen till kännedom och efterrättelse samt för vederbörandes förständigande.
47:o af samma dag, angående upplåtelse till Wexiö hospital af åtskilliga till indragna
liospitalshemmanet 3/4 mantal Wexiö hospitalsgård hörande egolotter. (35.)
48:o af samma dag, angående eftergift af kronans rätt till danaarf efter C. F.
Leufstedt. (36.)

49:o af samma dag, angående eftergift af kronans rätt till danarf efter Elisabeth
Noréus. (37.)

Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förestående tre ärenden har den 15 Juni meddelats
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

50:o af samma dag, angående öfverlåtande på Westerviks stad af lägenheten Stegeholm
eller Slottsholmen i Kalmar län. (38.)

Sedan Westerviks stad förklarat sig villig att för nämnda lägenhet erlägga den af Riksdagen
bestämda högre köpeskillingen 700 kronor, här Kongl. Maj:t den 6 September dels
anbefalt Kammarkollegium att vidtaga erforderliga åtgärder för öfverlåtande på staden
emot berörda köpeskilling af ifrågavarande lägenhet med tillhörande fiske samt derå utfärda
köpebref, dels ock förordnat, att den för holmen inflytande köpeskillingen skulle användas
på enahanda sätt, som är föreskrifvet i afseende å medel, som inflyta vid försäljning
af mindre kronolägenheter i öfverensstämmelse med nådiga brefvet den 29 Maj 1874.
51 :o af den 11 Juni, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Första
Hufvudtitel. (51.)

Innehållet af denna Riksdagens skrifvelse har den 15 Juni meddelats Riksmarskalksembetet
och Statskontoret till kännedom och efterrättelse.

52:o af den 13 Juni, angående stämpelafgiften. (78.)

I öfverensstämmelse med Riksdagens i förestående skrifvelse tillkännagifna beslut och med
upphäfvande på sätt de för utarbetande af ny stämpelpappersförordning inom Finansdepartementet
tillsatta komiterade uti det af dem afgifna betänkande föreslagit, af de
kontrollbestämmelser i afseende å kartering af vissa handlingar, hvilka finnas meddelade

i nådiga kungörelsen den 15 Maj 1846 samt i nådiga cirkulärbrefvet till Hofrätterna
den 11 Februari 1847, har Kong!. Maj:t den 6 September låtit utfärda nådig förordning
angående stämpelpappersafgiften, att lända till efterrättelse från nästkommande års början
till slutet af det år, under hvars lopp ny stämpelbevinning blefve af Riksdagen faststäld.

Samma dag liar Kongl. Maj:t i anledning af Riksdagens framställning infordrat
underdåniga utlåtanden dels från Kommerskollegium angående ifrågasatt upphäfvande af
undantagsstadgandet angående stämpelbeläggning af fullmakter för tjensteman vid bergsstaten,
samt från Öfverståthålhållare-embetet i enahanda fråga rörande fullmakter för
tjensteman hos Stockholms stad, dels ock från rikets Hofrätter om de anordningar, som
vore behöfliga för åstadkommande af statistiska uppgifter i fråga om afkomsten af stämpel
å handlingar, som vid domstol företes för vinnande af lagfart eller inteckning samt å
bouppteckningar, äktenskapsförord, morgongåfvobref och afhandlingar om lösöreköp; hvarjemte
och då Riksdagens beslut om förändrad stämpelbeläggning af fullmakter förutsatte,
i enlighet med den Kongl. propositionen i ämnet, att med stämpel för fullmakter skulle
sammanslås den afgift, som jemlikt de i nådiga brefven den 7 Mars, den 7 November
och den 2 December 1746 samt den 16 Januari 1751 eller eljest förekommande bestämmelser
borde vid befordringar till embeten och fenster med frivilligt belopp utgöras
till Seraflmerlasarettet, samt Riksdagen i sammanhang dermed å riksstatens åttonde
hufvudtitel uppfört ett ökadt anslag till lasarettet såsom vederlag för nämnda afgift,
Kongl. Maj:t låtit om upphörande från och med år 1884 af lasarettsafgift vid befordringar
till embeten och fenster utfärda nådig kungörelse.

Sedan Kommerskollegium och Öfverståthållare-embetet afgifvit underdåniga utlåtanden
i de till dem hänskjutna frågor, har Kongl. Maj:t förordnat om upphörande af ofvanberörda
undantagsstadgande den 21 innevarande månad i hvad detsamma angår stämpelbeläggning
af fullmakter för tjensteman vid bergsstaten och denna dag i hvad angår
fullmakter för tjensteman hos Stockholms stad.

Af Hofrätterna har hittills endast Göta Hofrätt afgifvit underdånigt utlåtande rörande
åstadkommande af de statistiska uppgifterna.

53:o af den 13 Juni, angående allmänna bevillningen. (79.)

Då, beträffande de vid den nådiga propositionen till Riksdagen i förestående ämne fogade
förslag till formulär för mantals- och taxeringslängder m. m., angående hvilken fråga
Riksdagen icke fattat något beslut, den af Kongl. Maj:t föreslagna sammanföringen till
en af flera särskilda nu begagnade längder varit hufvudsakligen betingad af förslaget angående
inkomstbevillning för jordbruksrörelse, men sistnämnda fråga enligt Riksdagens
beslut förfallit, har Kongl. Maj:t vid föredragning den 14 September af ifrågavarande
ärende, på grund af hvad de deri hörda embetsverken yttrat, ansett någon större afvikelse
från de nu stadgade formulären ej för närvarande böra ega rum än som påkallades af
förändrade bestämmelser i den nya förordningen angående bevillning af fast egendom;
och har Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut, endast med iakttagande
af de ändringar, som blefve en följd deraf, att de nu gällande formulären sålunda väsent Bili.

till Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1884 års Riksdag. 2

ligen komme att bibehållas, låtit utfärda nådig förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst jemte dervid fogade formulär och instruktioner för taxeringsmyndigheterna.

Vidare har Kongl. Maj:t i enlighet med Riksdagens beslut låtit samma dag utfärda
nådig förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
hvarjemte Kongl. Maj:t, med afseende å de inom Westerbottens och Norrbottens läns
lappmarker rådande särskilda förhållanden, förklarat att, med undantag från hvad i § 77
af förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst stadgats, inom berörda
lappmarker vederbörande länsman skulle i häradsskrifvarens ställe tjenstgöra vid
uppbörden.

54:o af den 10 Juni, angående utredning och förslag i fråga om anskaffande af
lämpliga lokaler för Riksdagen, Riksbanken m. fl. (65.)

Den 29 Juni har Kong]. Maj:t uppdragit åt eu komité att afgifva utredning och förslag
i ofvanberörda afseende; och har komitén ej afslutat sina arbeten.

55:o af den 11 Juni, angående nytt reglemente för Riksgäldskontoret. (68.)

Denna skrifvelse har den 22 Juni blifvit för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke erfordrande
någon åtgärd, lagd till handlingarna.

56:o af den 12 Juni, angående förstärkande af statsverkets grundfond. (77.)
Innehållet af denna skrifvelse har den 22 i samma månad meddelats Statskontoret till
kännedom och efterrättelse.

57:o af den 13 Juni, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjunde
Hufvudtitel. (57.)

Vid underdånig föredragning den 29 Juni af Riksdagens förevarande skrifvelse i hvad den
innefattade tillkännagifvande af Riksdagens beslut i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition angående de Kongl. teatrarne, har Kongl. Maj:t i nåder förklarat, att de Kongl.
teatrames verksamhet skulle under det med den 1 Juli inträdande spelår fortgå efter
hufvudsakligen enahanda plan som hittills, med iakttagande af all den sparsamhet i förvaltningen,
som af omständigheterna medgåfves.

Öfriga delar af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 22 Juni
låtit sig föredragas; och har Kongl. Maj:t dervid, med godkännande af Riksdagens beslut
rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln i hvad besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts
nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen skulle delgifvas Statskontoret
till kännedom och efterrättelse i hvad på detta embetsverk ankomme, äfvensom att innehållet
af skrifvelsen i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa
meddelas, hvarvid Öfverintendents-embetet erhållit befallning att i anledning af beviljadt
anslag till ny länsresidensbyggnad i Jönköping, inkomma med omarbetad ritning; och blef
sedermera den 16 November 1883 i enlighet med embetets förslag ritning för byggnaden
faststäld.

I hvad skrifvelsen afser Riksdagens begäran om förslag till ordnande af den Kongl.
teaterns ställning, är skrifvelsen ännu icke slutligen föredragen.

58:o af den 13 Juni, angående reglering af utgifterna under nionde hufvudtiteln.
(59.)

Den 22 Juni har berörda skrifvelse i de delar, som tillhörde handläggning af annat
departement än Finansdepartementet, för sådant ändamål blifvit till vederbörande departement
öfverlemnadt, hvarjemte innehållet af skrifvelsen i öfrigt meddelats Statskontoret
till kännedom och efterrättelse; varande pensionsresolutioner i vanlig ordning utfärdade
för Kamreraren i förra Skogsstyrelsen Erik Olof Wannqvist samt Hofkapellmästaren
Fredrik Wilhelm Ludvig Norman.

59:o af samma dag, angående försäljning af hemmanet Neder Jerfva N:o 2 i
Stockholms län. (69).

Vid föredragning häraf den 22 Juni har Kongl. Maj:t funnit Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse icke föranleda annan åtgärd än att Domänstyrelsen skulle underrättas att den
väckta frågan om styckning och försäljning af hemmanet Neder Jerfva N:o 2 för närvarande
förfallit.

60:o af samma dag, angående ny riksstat. (75.)

Den ifrågavarande skrifvelse bilagda riksstaten har den 22 Juni tillstälts Statskontoret
till kännedom och efterrättelse.

61 :o af samma dag, angående beräkning af statsverkets inkomster. (70.)

Den 22 Juni i underdånighet anmäld samt Statskontoret till kännedom och efterrättelse
meddelad.

62:o af den 9 Juni, med reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning. (63.)
I enlighet med Riksdagens anhållan har Kongl. Maj:t den 20 Juli låtit ^utfärda nådig
kungörelse angående Riksbankens styrelse och förvaltning.

Stockholm den 31 December 1883.

Robert Dickson.

7:o. Kongl. Ecklesiastik-departementet.

63:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 4 April 1883, angående ändring i
bestämmelserna om församlingars rätt att förfoga öfver kyrkokassorna. (15.)
Enligt Kong!. Maj:ts beslut den 20 April 1883 har Kammarkollegium blifvit anbefaldt
att efter vederbörandes hörande • afgifva underdånigt utlåtande i ämnet, hvilket utlåtande
ännu icke inkommit.

64:o af den 17 Maj, om Förordning angående allmänt ordnande af klockarnes löneförmåner.
(28.)

Sedan Kammarkollegium häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har ärendet
enligt Kongl. Maj:ts beslut den 3 September 1883 blifvit öfverlemnadt till Kyrkomötet;
och, sedan Kyrkomötet den 12 derpå följande Oktober med underdånigt yttrande deröfver

inkommit, har Kongl. Maj:t den 2 November 1883 låtit utfärda nådig Förordning
i ämnet.

65:o af den 17 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af bestämmelserna för utgörande af vinören inom församlingarna. (29.

Den 1 Juni 1883 bär Kongl. Maj:t låtit utfärda Förordning i denna fråga.

66:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring af § 33
i Förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871. (30.)

Kong]. Maj:t har den 1 Juni 1883 låtit utfärda Förordning i ämnet.

67:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag dels
till ändringar i stadgan angående folkundervisningen i riket den 20 Januari
1882, dels ock till ändrade bestämmelser om grunderna för utgörande af afgifter
till folkskoleväsendet i Stockholm. (31.)

Kongl. Maj:t har rörande ändring af ofvanberörda bestämmelser den 1 Juni 1883 låtit
utfärda nådiga Kungörelser.

68:o af den 19 Maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring i Kongl.
Kungörelsen angående kurhusafgiftens upphörande och införande af en allmän
sjukvårdsafgift den 26 Augusti 1873. (33.)

Den 1 Juni 1883 har Kongl. Maj:t låtit utfärda Kungörelse i ämnet.

69:o af den 2 Juni, angående skärpta bestämmelser rörande kontrollen af handel
med födoämnen och dryckesvaror samt deras beredning till afsalu. (48.)
Kongl. Maj:t har den 22 Juni 1883 anbefalt Medicinalstyrelsen att i denna fråga afgifva
underdånigt utlåtande, hvilket icke ännu till Kongl. Maj:t inkommit.

70:o af den 12 Juni, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 Mars 1862, äfvensom i Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm den 20 November 1863. (74.)

Den 22 Juni 1883 har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådiga Förordningar i detta ämne.

71:o af den 13 Juni, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Åttonde
Hufvudtitel. (58.)

Kongl. Maj:t har den 29 Juni 1883 meddelat vederbörande Riksdagens beslut med deraf
föranledda föreskrifter.

Stockholm den 31 December 1883.

Ex officio

J. Schröderheim.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter intagna, genom Riksdagens
år 1883 aflåtna underdåniga skrivelser- anhängig gjorda ärenden, hvilka vid
utgången af år 1883 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t
förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. Justitiedepartementet.

4:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 4 April 1883, angående upphörande åt
vatten- och brödstraffet. (13.)

5:o af samma dag, om kungörande af tiden för allmänna tingssammanträden. (16.)

7:o af den 13 April, om ändring i konkurslagen den 18 September 1862. (19).

9:o af den 28 April, om tillägg till 117 § i nyssnämnda lag. (23.)

13:o af den 2 Juni, angående ändring af nuvarande edsformulär och revision af gällande
föreskrifter angående eder. (47.)

Kongl. Civildepartementet.

24:o af den 4 April, om upphäfvande af sista punkten i § 16 mom. 1 af förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862. (14.)

28:o af den 2 Juni, angående obligatorisk veterinärbesigtning vid export af kreatur samt
desinficiering af kreatur^förande fartyg. (46.)

29:o af den 13 Juni, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel.
(56.)

Kongl. Finansdepartementet.

52:o af den 13 Juni, angående stämpelafgiften. (78.)

54:o af den 10 Juni, angående utredning och förslag i fråga om anskaffande af lämpliga
lokaler för Riksdagen, Riksbanken m. fl. (65.)

57:o af den 13 Juni, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjunde Hufvudtitel.
(57.)

Kong! Ecklesiastik-departementet.

63:o af den 4 April, angående ändring i bestämmelserna om församlingens rätt att förfoga
öfver kyrkokassorna. (15.)

69:o af den 2 Juni, angående skärpta bestämmelser rörande kontrollen af handel med
födoämnen och dryckesvaror samt deras beredning till afsalu. (48.)

II.

Förteckning å sådana genom senaste Riksdagarne före år 1883 till
Kongl. Maj:t aflätna underdåniga skrivelser, livilka i Justitie- Ombudsmannens
till nästlidna års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas upptagna såsom
i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jemte uppgift
å de åtgärder, som sedermera blifvit med dem vidtagna.

l:o. Kongl. Justitiedepartementet.

l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 19 Juni 1866, angående föreskrifter
rörande ersättningar i händelse af olycksfall vid jernvägstrafik. (90.)
Frågan afvaktan Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

2:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1872, angående ändring i
gällande stadgande!! rörande socknenämnds inbördes skyldighet att deltaga i
prestgårdshyggnad. (84.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

3:o af den 24 Maj 1873, angående dels unga förbrytares insättande i förbättringsanstalter
och dels införande af det så kallade progressiva fängelsesystemet. (92.)
Frågan hvilar fortfarande i afvaktan på Fångvårdsstyrelsens infordrade underdåniga utlåtande.

4:o af den 18 Maj 1875, om åtgärder för handelsdomstolars införande i de större
städerna i Sverige. (44.)

Detta ärende är, på sätt föregående förteckningar omförmäla, fortfarande beroende på Nya
Lagberedningens handläggning.

5:o af den 28 April 1877, i fråga om ändring af 3 kap. 23 § i Kongl. Stadgan
angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer af den 29 Maj
1846. (35.)

Öfver af dertill i nåder förordnade komiterade utarbetadt förslag till förordning angående
lösdrifveri ro. in. hafva ännu icke samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med infordrade
underdåniga utlåtanden inkommit; varande infordradt underdånigt utlåtande öfver
samma förslag af Fångvårdsstyrelsen afgifvet.

6:o af den 17 Maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning
och äktenskap. (54.)

Kongl. Maj:ts nådiga beslut afvaktas.

7:o af samma dag, angående revision af gällande förlagsförfattningar samt medgifvande
af rätt till underpant i lös egendom åt alla näringar. (58.)

1883 den 13 April, författningar angående förlagsinteckning in. m. utfärdade.

8:o af den 9 Maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum, samt om ombyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan sådan.
(40.)

Frågan afvaktan fortfarande Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

9:o af samma dag, i fråga om gäldandet af sådan ersättning som omförmäles i 13
kap. Skiftesstadgan. (39.)

Proposition aflåten till 1883 års Riksdag.

10:o af den 13 April 1881, angående utredning huruvida och under hvilka vilkor
statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom
felaktig embetsförvaltning vållas. (36.)

Frågan afvaktan Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

ll:o af den 19 April 1881, om förbättrad lagstiftning angående tillsynen å förvaltningen
af omyndigs egendom. (47.)

Öfver ett inom Justitiedepartementet utarbetadt nytt förslag till förordning angående tillsyn
å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom har Högsta Domstolen inkommit med
infordradt utlåtande.

12:o af den 26 April 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden,
som uppstå genom samegendom i stadsfastighet samt beträffande delning af
sådan fastighet. (31.)

Frågan afvaktar fortfarande Kongl. Maj:ts nådiga beslut.

13:o af den 17 Maj 1882, med förslag till förordning angående förändrad lydelse
af 3, 10 och 21 §§ i Lagen angående eganderätt till skrift den 10 Augusti
1877. (38.)

Sedan Högsta Domstolens yttrande infordrats, blef förordning i ämnet utfärdad den 10
Januari innevarande år.

14:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge. (41.)
Förordning i ämnet utfärdad den 6 Juni 1883.

15:o af samma dag, med förslag att laga skifte, hvarå fastställelse meddelats, måtte
kunna genom nytt skifte rubbas.'' öfverlemnad från Civildepartementet. (40.)

Öfver ett inom Justitiedepartementet utarbeta^ förslag till förordning angående förändrad
lydelse af 3, 58, 69, 88 och 89 §§ Skiftesstadgan har Högsta Domstolen afgifvit infordradt
utlåtande. .

Stockholm den 31 December 1883.

Ex officio.

Carl Boheman.

2:o. Kongl. Landtförsvars-departementet.

16:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 5 Oktober 1860, angående regleringen
af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (146).

De förslag dels till förnyad förordning huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar
då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter kontrakt
levereras, och dels till reglemente, hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för landtoch
sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka till följd af Kongl. Maj:ts den 19 Juni 1866
fattade beslut böra af numera armé- och marinförvaltningarne upprättas, hafva ännu icke
till Kongl. Maj:t inkommit.

17:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt
fråga oqi den s. k. administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens
förenkling i vissa delar. (89.)

På Justitiedepartementets föredragning har Kongl. Maj:t med anledning af ifrågavarande
skrifvelse till 1874 års Riksdag aflåtit nådig proposition om antagande af författning i
ämnet, hvilken fråga dock, på grund af Riksdagens beslut i afseende å den föreslagna författningen,
jemlikt Kongl. Maj:ts beslut den 5 Juni 1874 då förföll. Sedermera är af
Kongl. Maj:t den 10 Augusti 1877 utfärdad nådig förordning angående vissa dittills i
administrativ väg behandlade måls öfverlemnande till de allmänna domstolarna.

Stockholm den 27 December 1883.

J. E. Elliot.

3:o. Kongl. Civil-departementet.

18:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 April 1881, angående revision
af gällande Expeditionstaxa. (33.)

Sedan vederbörandes yttranden öfver det inom Civildepartementet uppgjorda förslag'' till
ny Expeditionstaxa inkommit, har Kongl. Maj:t den 7 December 1883 utfärdat ny Expeditionstaxa.

Bill. till Jusl.-Ombudsmannens Berättelse till 1884 års Riksdag.

19:o af den 17 Maj 1882, med förslag, att laga skifte, hvarå fastställelse meddelats,
må kunna under vissa förutsättningar genom nytt skifte rubbas. (40.)
Ärendet öfverlemnades den 29 Mars 1883 till Justitiedepartementets handläggning.

20:o af den 21 Maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881 församlade Revisorers
berättelse, angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1879. (75.)

Denna genom Finansdepartementet den 2 Juni 1882 anmälda och till Civildepartementets
handläggning, i hvad den angick framställningen angående Ultima och Alnarps
Landtbruksinstitut, öfverlemnade skrifvelse föredrogs genom Civildepartementet den 20
Oktober 1882, hvarvid, hvad beträffade Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet
vid nämnda landtbruksinstitut, komitén för afgifvande af förslag till den lämpligaste
organisationen af rikets landtbruksinstitut erhöll nådig befallning att i sammanhang med
fullgörande af komiténs uppdrag jemväl yttra sig rörande Riksdagens omförmälda framställning.

Nämnde komité har ännu icke afgifvit berörda organisationsförslag.

Stockholm den 31 December 1883.

V. I, Groll,

Kongl. Finans-departementet.

21:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 20 Juni 1860, i fråga om
antagande öfver hela riket af mantal såsom enhet vid skatteberäkningar och
reducerande af mäntalsbråken till decimalbråk. (76.)

Sedan Skatteregleringskomitén till Kongl. Maj:t afgifvit underdånigt utlåtande i förevarande
ärende, har Kongl. Maj:t den 22 sistlidne Juni, med afseende å hvad komitén
anfört, förklarat Riksdagens ifrågavarande skrifvelse icke till vidare åtgärd föranleda.

22:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i
afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109.)

Sedan ett af Landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till
förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit,'' jemte deröfver af länsstyrelsen
afgifua yttranden, remitteradt till Kammarkollegium och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

23:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upphörande
af arrendet utaf Sala silfververk. (37.)

Sedan Kammar- och Kommerse-kollegierna erhållit nådig befallning att efter bergslags -

intressenternas hörande inkomma med underdånigt utlåtande i ärendet, har Kong!. Maj:t
den 24 Augusti 1875 med bifall till kollegiernas framställning förklarat, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands län egde, då han af kollegierna för utredning
af denna fråga derom anmodades, förordna sakkunnige personer att på stället verkställa
uppskattning af värdet utaf Sala bergslags och Sala stads samtliga med grufvedriften
och silfververket sammanhängande skyldigheter och förmåner, för såvidt icke dessa vore
till beloppet eller grunderna för deras beräknande bestämda, samt att derom afgifva berättelse
och utredning.

24:o af den 10 Maj 1871, angående år 1870 verkstäld revision af statsverkets
m. fl. allmänna fonders förvaltning år 1868. (32.)

Sedan Statskontoret och Kammarrätten den 8 sistlidne November afgifvit infordradt
underdånigt utlåtande öfver ett af vederbörande uppgjordt förslag till de formulär och
öfrige föreskrifter, som kunde anses erforderliga för länsräkenskapernas tidigare afsilande,
är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

25:o af den 24 Mars 1871, angående omarbetande af Kongl. Förordningen om
mantals- och skattskrifningars förrättande. (6.)

Sedan Kammarrätten den 19 April 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med underdånigt
yttrande öfver det förslag i förevarande ämne, som afgifvits af den för reglering af
landsstaternas löner m. m. tillsatta komité, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

26:o af den 23 Maj 1873, angående ett Höganäs stenkolsverk beviljadt och från
Statskontoret utbetaldt statsbidrag. (69.)

Sedan Kammar- och Kommerse-kollegierna den 23 November 1876 afgifvit utlåtande
angående den dem anbefalla utredning samt Direktionen för nämnda stenkolsverk den
1 Mars 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med häröfver infordradt yttrande, är detta
ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

27:o af den 24 Maj 1873, angående gjord framställning i fråga om grundskatterna
och indelningsverket. (74.)

Den 8 Januari innevarande år har Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit nådig proposition i
förevarande ämnen.

28:o af den 23 April 1874, angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna.
(25.)

Detta ärende, deri kontrolldirektören afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är på
Kongl. Maj:t pröfning beroende.

29:o af den 21 Maj 1874, i anledning af Kongl. Maj:ts i den nådiga propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof framstälda förslag angående allmänna
bevillningen. (94.)

Sedan i anledning häraf Kongl. Maj:t den 29 i samma månad anbefalt den för afgifvande
af förslag till reglering af landsstatens löner tillsatta komité att inkomma dels med ut -

låtande öfver den väckta frågan om allmänna bevillningens upptagande i riksstat och
statsverkets räkenskaper för det år, då bevillningen inflyter, dels ock med förslag till
förändringar i bevillningsstadgan m. m., har utlåtande häröfver blifvit af bemälda komité
afgifvet i sammanhang med dess underdåniga betänkande den 13 Oktober 1876 angående
uppbörds- och redovisningsväsendet för länen.

Efter det Statskontoret den 25 påföljande November afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande öfver komiténs betänkande, i hvad det rörde skatternas upptagande i riksstaten
och räkenskaperna ett år senare än nu egen rum, är målet på Kong! Maj:ts pröfning
beroende.

30:o af den 11 Maj 1876, i anledning af den år 1875 verkställa granskning af
statsverkets med flere allmänna fonders förvaltning under år 1873. (54.)

Öfver Riksdagens i förestående skrifvelse gjorda hemställan om förändring i vissa till
stora barnhuset m. fl. inrättningar utgående anslag, har Kong!. Maj:t den 19 Maj 1876
infordrat Statskontorets underdåniga utlåtande, hvilket ännu icke till Kong!. Maj:t inkommit.

31:o af den 16 Maj 1876, om åtgärder för erhållande af årliga offentliga redogörelser
rörande rånte- och kapitalförsäkringsanstalternas förvaltning. (75.)
Vid underdånig anmälan den 2 December 1881 af Riksdagens förevarande skrifvelse har
Kong!. Maj:t, som den 11 Februari samma år uppdragit åt Landshöfdingen C. A. Sjöböna
att granska ett af försäkringsföreningen i Stockholm afgifvet utkast till förordning
angående försäkringsanstalter samt afgifva utlåtande och utarbeta författningsförslag i
ämnet, förordnat, att ifrågavarande skrifvelse skulle öfverlemnas till Landshöfdingen Sjöböna
för att tagas i öfvervägande i sammanhang med fullgörande af nyssberörda honom
meddelade uppdrag.

Den 7 sistlidne Juli har Landshöfdingen Sjöcrona till Kong!. Maj:t afgifvit underdånigt
betänkande med förslag till författningar angående försäkringsväsendets ordnande.

32:o af den 17 Maj 1877, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin. (54.)

I fråga om ändring i gällande lagstiftning rörande vilkoren för försäljning af bränvin är
detta ärende fortfarande på Kong!. Maj:ts pröfning beroende.

33:o af den 19 Maj 1879, angående reglering af utgifterna under Riksstatens
Sjunde Hufvudtitel. (46.)

Sedan den med anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse den 20 Juni 1879 af
Kongl. Maj:t förordnade Skatteregleringskomitén till Kongl. Maj:t afgifvit underdåniga
utlåtanden och förslag i samtliga de ämnen, som varit till komiténs behandling öfverlemnade,
har komiténs verksamhet upphört.

34:o af den 14 Maj 1880, angående stämpelpappersförordning. (68.)

Den 6 sistlidne September har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig förordning angående
stämpelafgiften, att lända till efterrättelse från nästkommande års början till slutet af det
år, under hvars lopp ny stämpelbevillning blifver af Riksdagen faststäld.

35:o af den 15 Maj 1880, angående försäljning af den till häradsskrifvarebostället
Alby N:o 1 och fideikommissegendomen Wernberg gemensamt hörande qvarnlägenhet.
(60.)

Sedan innehafvare!! af nämnda fideikommissegendom förklarat sig åtnöjas med enahanda
köpevilkor, som kunde blifva bestämda för kronans andel i qvarnen, har Kongl. Maj:t
den 22 sistlidne Juni antagit ett å omförmälda qvarnlägenhet afgifvet anbud å
8,000 kronor.

36:o af den 19 April 1881, angående revision af gällande lagstiftning rörande enskilda
banker med rätt att utgifva egna banksedlar. (50.)

Sedan den med anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse tillsatta bankkomitén
till Kongl. Maj:t afgifvit utlåtande och förslag i hithörande ämnen, har Kongl. Maj:t
denna dag förordnat, att Fullmäktige i Riksbanken och styrelserna för de enskilda bankiurättningarne
skulle lemnas tillfälle att inom utgången af Februari månad nästkommande
år till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande öfver berörda förslag.

37:o af den 21 Maj 1882, angående deltagande af åtskilliga kronoegendomar inom
Örebro län uti Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsföretag.

Vid föredragning den 20 sistlidne April af Riksdagens berörda skrifvelse har Kongl.
Maj:t förklarat kronan skola taga del i sjösänkningsföretaget för samtliga ifrågavarande
hemman och utängar, nemligen: Rymninge, Äfversta, Biskopsvrak, Egeby, Helgesta,
Rasta, Berga utäng, Malgräfva utäng samt Walilsta, emot vilkor att sjösänkningsbolaget
medgåfve, att ett af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet förorduadt ombud undfinge
säte och stämma i sjösänkningsbolagets styrelse, äfvensom att en likaledes af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande utsedd revisor å kronans vägnar komme att deltaga i den årliga
granskningen af bolagets förvaltning och räkenskaper.

Beträffande sättet, huru den genom sjösänkningen vunna jorden borde krönan tillgodogöras,
har Kongl. Maj:t, som lika med Kammarkollegium ansett några närmare
föreskrifter derom icke för närvarande böra meddelas, emedan hvad dervid kunde vara
lämpligast berodde på lokala och andra förhållanden, som i frågans nuvarande skick icke
vore kända eller kunde förutses, uppdragit åt Domänstyrelsen att vidtaga erforderliga
åtgärder för förvaltning af den genom sjösänkningen vunna jorden på för kronan förmånligaste
sätt.

38:o af den 20 Maj 1882, angående de Kongl. teatrarne. (79.)

Den 1 sistlidne Maj har Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit nådig proposition i detta
ämne.

Stockholm den 31 December 1883.

Robert Dickson.

Kongl. Ecklesiastik-departementet.

39:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 Maj 1867, angående ändring i
stadgandena om prest- och pastoralexamina samt om andra vilkor för presterlig
befordran. (91.)

Efter det denna underdåniga skrifvelse blifvit från Justitie- till Ecklesiastik-departementet
öfverlemnad och ej mindre Kyrkomötet än Kyrkolagskomitén fått deröfver sig yttra
samt komiténs förslag jemte de af Domkapitlen deröfver afgifna utlåtanden blifvit af
Högsta Domstolen granskadt, har Kongl. Maj:t den 3 September 1883 beslutat dels
att föreslå Kyrkomötet att för dess del godkänna ett framlagdt förslag till förordning
angående förändrade bestämmelser om prestexamen, dels ock att inhemta Kyrkomötets
yttrande öfver ett utarbetadt förslag till stadga rörande prestexamen och pastoralprof,
hvarefter Kyrkomötet den 12 Oktober 1883 inkommit med särskilda yttranden i dessa
båda frågor, af hvilka den senare remitterats till samtliga Domkapitlen, Stockholms
stads Konsistorium och Hofkonsistorium för afgifvande af utlåtanden deröfver, af hvilka
utlåtanden en del till Kong!. Maj:t inkommit.

40:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de
provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter (53.)

Sedan ej mindre Kammarkollegium efter vederbörandes hörande än äfven Kanslersembetet
för Lunds universitet, Domkapitlen i Lunds och Göteborgs stift samt Statskontoret häröfver
afgifva infordrade underdåniga utlåtanden, har detta ärende jemlikt Kongl. Maj:ts
den 16 December 1881 fattade beslut varit öfverlemnadt till Skatteregleringskomitén,
som i ämnet sig yttrat, hvarefter Kammarkollegium och Statskontoret erhållit nådig befallning
att efter vederbörandes hörande inkomma med underdånigt utlåtande, hvilket
ännu icke blifvit afgifvet.

4-l:o af den 19 Maj 1871, angående upphörande af blifvande konsistorienotariers
rätt till uppbördsprovision å kollektmedel. (77).

Den 9 Juni 1871 har Kongl. Maj:t anbefalt samtliga Domkapitlen samt Hof- och Stockholms
stads Konsistorium att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka till Kong!.
Maj:t inkommit.

42:o af den 22 Maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel utaf
kyrkotionde!!, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till
akademier eller andra stiftelser. (71.)

Sedan Kongl. Maj:t den 30 Maj 1873 anbefalt Kammarkollegium och Statskontoret att
efter vederbörandes hörande häröfver afgifva underdånigt utlåtande, och detta utlåtande
till Ecklesiastikdepartementet inkommit, har detta ärende jemlikt Kongl. Maj:ts den 16
December 1881 meddelade beslut blifvit öfverlemnadt till Skatteregleringskomitén, hvilken
i ämnet sig yttrat, hvarefter Kammarkollegium och Statskontoret erhållit nådig befallning
att efter vederbörandes hörande med förnyadt underdånigt utlåtande till Kongl.
Maj:t inkomma.

43:o af den 10 Maj 1876, om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställsordning.
(58.)

Sedan ett i ärendet utarbetad t förslag enligt Kongl. Maj:ts beslut den 1 November
1878 blifvit öfverlemnadt till granskning af utsedde sakkunnige män och desse den 20
Maj 1879 till Kongl. Maj:t inkommit med betänkande och förslag i ämnet, hafva Kongl.
Maj:ts samtliga Befallningshafvande äfvensom Domkapitlen erhållit befallning att häröfver
afgifva underdåniga utlåtanden, af hvilka ännu icke alla till Kongl. Maj:t inkommit.

44:o af den 14 Maj 1876, angående ordnande af döfstum-undervisningen i riket.
(71.)

Efter det den af Kongl. Maj:t den 30 December 1876 förordnade komité den 23
Augusti 1878 inkommit med underdånigt betänkande i ämnet och Kongl. Maj:t den 24
i sistnämnda månad häröfver från samtliga landsting och från stadsfullmäktige i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping infordrat underdåniga utlåtanden, hvilka blifvit
till komitén öfverlemnade, har komitén med yttrande i ämnet den 2 December 1879
till Kongl. Maj:t inkommit.

45:o af den 16 Maj 1876'', angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som
utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)

Detta ärende, som efter vederbörandes hörande blifvit från Civildepartementet till
Ecklesiastikdepartementet öfverlemnadt, är ännu på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

46:o af den 25 April 1881, angående medgifvande i visst fall af försäljning utaf
vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. (66.)

Kongl. Maj:t har den 6 Maj 1881 anbefalt Kammarkollegium att efter vederbörandes
hörande inkomma med underdånigt utlåtande öfver Riksdagens ifrågavarande framställning,
hvilket utlåtande ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.

47:o af den 29 Mars 1882, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående
meddelande af bestämmelser om vården och förvaltningen af Stockholms
stads allmänna begrafningsplatser. (23.)

48:o af den 26 April 1882, om upphörande af de så kallade resekallspenningarna.
(33.)

Kongl. Maj:t har den 5 Maj 1882 anbefalt Kammarkollegium att, sedan vederbörande
blifvit hörda, i denna fråga afgifva underdånigt utlåtande, hvilket icke ännu till Kongl.
Maj:t inkommit.

49:o af den 20 Maj 1882, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
under eganderätt till Wexiö stad af kyrkoherdebostället Wexiö Domprostegården.
(52.)

Sedan Kongl. Maj:t den 2 Juni 1882 anbefalt Kammarkollegium att efter vederbörandes
hörande med anledning af hvad Riksdagen i berörda underdåniga skrifvelse yttrat i fråga
om upplåtelse till Wexiö stad af eganderätten till 1/2 mantal krono Wexiö Domprostegården
N:o 1, inkomma med underdånigt yttrande och förslag rörande de vilkor, hvarpå

sådan upplåtelse må kunna ega ram, och Kammarkollegium dermed inkommit, har
ärendet, enligt Kongl. Maj:ts beslut, den 3 September 1883 blifvit öfverlemnadt till
Kyrkomötet, som den 12 Oktober 1883 till Ecklesiastikdepartementet inkommit med
underdånig skrifvelse i ämnet.

Stockholm den 31 December 1883.

Ex officio

J. Schröderheim.

Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1883
aflåtna, i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll för samma Riksdag införda
skrivelser, finnas upptagna i Statsdepartementens afgifna förteckningar.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvauberörda samling, och det senare talet
nummern i förenämnda förteckningar.)

1	*)	21	38	41	19	61	44
2	*)	22	8	42	22	62	45
3		23	9	43	40	63	62
4	1	24	26	44	41	64
5	35	25	27	45	15	65	54
6	36	26	39	46	28	66	30
7	*)	27	10	47	13	67	31
8	*)	28	64	48	69	68	55
9	*)	29	65	49	12	69	59
10	*)	30	66	50	42	70	61
11	2	31	67	Öl	51	71	33
12	3	32	11	52	14	72	33
13	4	33	68	53	17	73	32
14	24	34	46	54	20	74	70
15	63	35	47	55	23	75	60
16	5	36	48	56	29	76	34
17	37	37	49	57	57	77	56
18	6	.38	50	58	71	78	52
19	7	39	16	59	21, 58	79	53
20	25	40	18	60	43

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksgäldskontor.
***) Skrifvelse till Herrar Fullmägtige i Riksbanken.

Bill. till Just.-Ombudmannens Embetsberättelse till 1884 års Riksdag.

Till Riksdagen.

Berättelse

Komiterade för tryckfrihetens vård
afgifVen år 1884.

Sedan sistförfluten års Riksdags början bar något annat ärende ej varit föremål för
Komiterades åtgärd, än att, efter det Ordensbiskopen m. m. Thor Frithiof Grafström
samt Borgmästaren m. m. Johan Fredrik Eklund aflidit, Komiterade i öfverensstämmelse
med 70 § Riksdagsordningen kallat Herr före detta Justitierådet, Kommendören med Stora
Korset af Nordstjerneorden, Juris Doktorn Johan August Södergren samt Herr Riksarkivarien,
Fn af de Aderton i Svenska Akademien, Kommendören af förenämnda Orden Carl Gustaf
Malmström, att de ibland Komiterade efter Borgmästaren Eklund och Ordensbiskopen
Grafström lediga rum intaga; hvilket förhållande Komiterade bort hos Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 Januari 1884.

N. A. FRÖMAN.

BROR EM. HILDEBRAND. J. ARRHENIUS. CARL J. SCHÖNING.

R. M. BOWALLIUS. JOH. AUG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM.

D. G. Restadius.