FULLMÄKTIGES I RIKSBANKENAVGIVNA FÖRVALTNINGSBERÄTTELSEFÖR ÅR 1973 (Framställning / redogörelse 1974:6)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

SVERIGES

RIKSBANK

31.1.1974

1974:6

FULLMÄKTIGES I RIKSBANKEN
AVGIVNA FÖRVALTNINGSBERÄTTELSE
FÖR ÅR 1973

1 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 6

TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AB. STOCKHOLM

Till Riksdagen

Jämlikt föreskrift i 37 § lagen för Sveriges Riksbank får fullmäktige
i riksbanken avge härvid fogade berättelse angående riksbankens tillstånd,
rörelse och förvaltning under år 1973.

Valutastyrelsens årsberättelse till fullmäktige återges i bilaga 1.

Redogörelser för utvecklingen under år 1973 av Riksbankens Jubileumsfond
och Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till
Alfred Nobels minne återfinns i bilagorna 2 respektive 3.

Stockholm den 31 januari 1974.

ERIK WÄRNBERG
Torsten Bengtson Krister Wickman Birger Nilsson

Allan Hernelius Cecilia Nettelbrandt Essen Lindahl

/ John Weibull

INNEHALL

Sid.

Kreditpolitiken 5

Den internationella konjunkturutvecklingen 5

Det inhemska konjunkturläget 6

Kreditmarknaden och kreditpolitikens utformning 7

Betalningsbalans och valutautveckling 12

Kreditmarknaden 16

Likviditeten inom ekonomin 16

Bankerna 20

Försäkrings- och pensionsinrättningar 30

Kreditaktiebolag och hypoteksinrättningar 31

Obligationsmarknaden 33

Utvecklingen hos olika låntagargrupper 38

Ränteutvecklingen 45

Diskontot och vissa penningmarknadsräntor 45

Kreditinstitutens in- och utlåningsräntor 47

Emissionsräntor för obligationer och förlagsbevis 48

Kurser och effektiva räntor på statsobligationer 50

Kurser och effektiv avkastning på aktier 50

Bankinstitutens utlåningsräntor enligt ränteanalysen .... 51

Betalningsbalansen 57

Bytesbalansen 59

Kapitalbalansen 66

Tilldelade SDR 67

Restposten 67

Bankernas utlandsställning 68

Valutamarknaden 70

Internationellt finansiellt samarbete 76

Riksbankens bokslut 79

Balansräkning 80

Resultaträkning 82

Inom linjen förda tillgångar och skulder 84

Utlåning från vissa lånefonder 85

Riksbankens styrelse och vissa förvaltningsåtgärder 88

Bilagor

1. Valutastyrelsens berättelse 95

2. Riksbankens Jubileumsfond 107

3. Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till
Alfred Nobels minne 109

Kreditpolitiken

Den internationella konjunkturutvecklingen

Den internationella konjunkturuppgång, som inleddes under 1972, förstärktes
hastigt under 1973. Äret kom härigenom i de flesta industriländer
att präglas av en högkonjunktur, som nådde sin kulmen, men
också av det snabba omslag i situationen, som följde av oljekrisen. Konjunkturen
tillspetsades av parallelliteten i utvecklingen inom flertalet
länder. Överhettningstendenserna tog sig — även om man bortser från
stegringen i oljepriserna — i första hand uttryck i starka prisstegringar,
de utan motstycke kraftigaste sedan Koreainflationen i början på 50-talet. Prisuppgången var allmän men särskilt markerad på råvarusidan.
Verkningarna av ökningen i råvarukostnaderna hade ännu vid årets
utgång inte slagit igenom fullt ut.

Tendenser till en kommande försvagning av den internationella konjunkturen
kunde skönjas redan under sensommaren. Oljekrisen, som
inleddes i oktober innebar att dessa symptom fick en betydligt större
dimension. Arabländernas nedskärning av produktion och leveranser
av olja kan leda till omfattande produktionsstörningar framöver. Hur
kraftiga dessa blir, är beroende på varaktigheten och omfattningen av
leveransbegränsningarna och på möjligheterna och förmågan i industriländerna
att styra tillförseln av olja till vitala sektorer av ekonomin.
Till de direkta störningarna av produktionen skall läggas den neddragning
av efterfrågan som kan följa av själva osäkerheten i situationen.
Det är möjligt att avmattningen i efterfrågan kan bidra till att dämpa
pris- och lönestegringstakten. Å andra sidan kan produktionsstörningar
komma att framkalla bristsituationer med påföljande prisstegringar på
en rad områden. Med all sannolikhet kommer de nu höga priserna på
olja att bli bestående eller höjas ytterligare och efter hand slå igenom
på priserna på andra produkter som är beroende av olja för sin framställning.
Det torde vara oundvikligt att industriländernas handelsbalans
kommer att försämras samtidigt som deras betalningsbalansutveckling
i hög grad kan bli beroende av arabländemas placering av sina
valutaöverskott.

Det höga kapacitetsutnyttjandet stimulerade investeringsverksamheten
och särskilt industriinvesteringarna ökade kraftigt i de flesta industriländer
under 1973. Lageruppbyggnaden synes däremot i allmänhet ha
varit svagare än vad som är vanligt under högkonjunkturperioder. Den
avmattning i tillväxttakten som kunde skönjas under senare delen av
året hade delvis sin grund i bristen på kapacitetsutrymme för ytterligare
ökning av produktionen. En viss försvagning av efterfrågan gjorde
sig också märkbar. Prisstegringarna verkade återhållande på konsumtionsvolymens
tillväxt och den allmänt restriktiva ekonomiska politik

som fördes, bidrog till att dämpa efterfrågan. Det strama kreditmarknadsläget
med i varje fall för efterkrigstiden rekordhöga räntor ledde
till en avmattning i bostadsbyggandet.

Det inhemska konjunkturläget

Situationen i Sverige under 1973 skilde sig i flera avseenden markant
från den allmänna internationella utvecklingen. Det höga efterfrågetrycket
i utlandet medförde visserligen en kraftig ökning i den svenska
exporten. Denna beräknas ha stigit från 1972 års nivå med 16 procent
i volym och 27 procent i värde. Exportökningen gav emellertid inte,
som är vanligt, starka impulser till en stegring även i den inhemska
efterfrågan. Flera omständigheter har bidragit härtill. De förhållanden,
som framkallade en mer utpräglad och långvarig konjunkturförsvagning
än i de flesta andra industriländer under 1971 och 1972, blev bestående
även under 1973. Hushållssparande! låg sålunda kvar på den
höga nivå som nåddes i och med den kraftiga uppgången under 1971.
Vid denna tid blev också tendenserna till mättnad i bostadsefterfrågan
uppenbara efter att denna under föregående högkonjunktur hållits upp
genom nettotillskott av utländsk arbetskraft och det behov av bostäder
som följt därav. Nedgången i bostadsbyggandet medförde en minskning
av de kommunala följdinvesteringarna. Dämpningen av den kommunala
investeringsaktiviteten förstärktes också av kommunernas strama finansiella
situation. Från att tidigare under efterkrigstiden ha varit ett expansivt
element som verkat konjunkturstabiliserande under lågkonjunktur
men som varit svår att bromsa upp under högkonjunktur, har
bostadsbyggandet och de kommunala investeringarna sålunda under senare
år kommit in i ett skede i vilket det krävs betydande stimulanser
för att hindra en besvärande nedgång.

De privata investeringarna har däremot utvecklats gynnsamt med en
oavbruten expansion ända sedan 1968. Investeringsaktiviteten har varit
hög inte minst inom industrin trots att kapaciteten under senare år varit
långt ifrån fullt utnyttjad. Den svaga produktionsutvecklingen under
1971 och 1972 innebar att industrin hade ett stort kapacitetsöverskott
vid ingången av 1973. Genom den goda exportkonjunkturen har sedan
skett en viss ökning i kapacitetsutnyttjandet. Fortfarande var det dock
i stort sett bara skogsindustrin, varven och metallverken som använde
hela sin produktionspotential. Den råd av investeringsstimulerande åtgärder
som vidtagits torde i väsentlig grad ha bidragit till att investeringsverksamheten
inom näringslivet hölls på en hög nivå även under konjunkturavmattningen.
Detta hade å andra sidan den naturliga konsekvensen
att näringslivets investeringar inte utgjorde samma expansiva
element under 1973 som är vanligt vid en uppgång i konjunkturen, trots
att finansieringsförhållandena var synnerligen gynnsamma.

Lagerinvesteringarna, som brukar förstärka svängningarna i kon -

junkturen, följde under 1973 inte med då efterfrågan och produktion
steg inom industrin. Snarare synes en viss neddragning av lagren ha
ägt rum. Till en del berodde detta på den starka exportkonjunkturen;
lagren inom skogsindustrin torde nästan ha uttömts till följd av den
höga efterfrågan. Företagen synes emellertid också ha fört en försiktig
inköpspolitik vad gäller halvfabrikat samtidigt som det kan ha förelegat
svårigheter att få tag på råvaror. Den ytterligt kraftiga stegringen i råvarupriserna
kan dessutom ha utgjort motiv för en återhållsam inköpspolitik
även beträffande råvaror.

Utvecklingen i Sverige under 1973 präglades sålunda av en mycket
gynnsam exportkonjunktur samtidigt som en försiktig hushållning från
såväl kommunernas som företagens och konsumenternas sida medförde
att den inhemska efterfrågan ökade endast obetydligt volymmässigt sett.
Denna bristande balans mellan extern och inhemsk efterfrågan avspeglar
sig i utvecklingen av import och priser. Importen steg inte oväsentligt
men ökningen var ändå betydligt lägre än tillväxten i exporten —
omkring 8 procent i volym och 20 procent i värde. Den starka stegringen
i världsmarknadspriserna och därmed i priserna på den svenska
exporten och importen medförde att även den inhemska prisnivån steg
kraftigt och i tilltagande grad under loppet av 1973. Under loppet av
året uppgick stegringen i konsumentpriserna till ca 8 procent. Det innebar
ändå att prisstegringen inte var särskilt markerad internationellt sett
och uppgången i Sverige var länge lägre än i de flesta andra länder.
Även lönestegringen var förhållandevis låg.

Totala produktionen beräknas ha stigit med 3 å 4 procent 1973. Industrin
var därvid den mest expansiva sektorn och dess produktion ökade
med 8 procent. Produktionsökningen var inte tillräckligt stor för att
medföra någon markant ändring i arbetsmarknadsläget ehuru en viss
förbättring ägde rum mot slutet av året. Antalet lediga platser ökade
något samtidigt som arbetslösheten tenderade att sjunka.

Kreditmarknaden och kreditpolitikens utformning
Genom den kraftiga utlåningsexpansionen under 1971 och 1972, kunde
näringslivet på nytt bygga upp en god likviditetsställning efter den neddragning
av likviditeten som skett under kreditåtstramningen 1969—
70. Bedömningarna under första månaderna av 1973 pekade dessutom
alltmer entydigt mot en relativt betydande förstärkning av konjunkturen.
Dessa förhållanden kunde i och för sig motivera en gradvis skärpning
av kreditpolitiken. Den starka oron på den internationella valutamarknaden
kunde också vara skäl för en begränsad omläggning av
politiken. Å andra sidan hade någon förändring i arbetsmarknadsläget
inte ägt rum. Arbetslösheten var fortfarande relativt hög och efterfrågan
på arbetskraft tämligen svag. Kapaciteten i näringslivet var långt
ifrån fullt utnyttjad och den gynnsamma betalningsbalansutvecklingen

under de båda föregående åren gav viss rörelsefrihet vad beträffar möjligheterna
att föra en med hänsyn till den inhemska utvecklingen anpassad
kreditpolitik. Denna rörelsefrihet vidgades genom den anpassning
av den svenska kronan som gjordes i februari. Situationen var sådan
att det tills vidare syntes möjligt att dröja med en omläggning av kreditpolitiken
i mer restriktiv riktning i avvaktan på att en faktisk förbättring
i arbetsmarknadsläget kunde konstateras.

Under senare delen av 1973 blev det alltmer sannolikt att den internationella
högkonjunkturen skulle passera utan att leda till överhettningstendenser
i den svenska ekonomin. De bedömningar som kunde
göras under de första höstmånaderna, på ett ganska bräckligt underlag,
pekade närmast mot att den inhemska konjunkturen skulle bli svagare
än förväntat. Förutsättningarna syntes dock gynnsamma för en balanserad
expansion i Sverige på något längre sikt samtidigt som konjunkturen
mattades i andra länder. Den förskjutning mot ökad inhemsk
efterfrågan, som denna utveckling innebar, kunde visserligen medföra
en viss försämring av bytesbalansen. Denna förändring skulle emellertid
i så fall ske från ett utgångsläge med betydande överskott och en
stärkt valutaställning efter fortsatt stort valutainflöde under loppet av
1973. Dessutom borde verkningarna på valutautvecklingen av en eventuell
försämring av bytesbalansen motvägas av att den mattare internationella
konjunkturen sannolikt skulle sammanfalla med ett lättare
kreditmarknadsläge utomlands. Några starkare motiv för en skärpning
av kreditpolitiken förelåg knappast under dessa omständigheter.

Oljekrisen förändrade läget radikalt såtillvida att perspektivet begränsades
till några månader. Osäkerheten om utvecklingen därefter blev
mycket stor. Bedömningarna om försörjningsläget skiftade ständigt beroende
på kastningar i arabländernas oljepolitik och ändrade förväntningar
beträffande utsikterna till en fredsuppgörelse. Den ekonomiska
politiken måste i rådande läge i första hand inriktas på att styra användningen
av energi så att knappheten ej leder till allvarliga produktionsstörningar.
Endast om sådana störningar inte kan undvikas och efterfrågan
måste anpassas till en lägre produktion skulle en mer restriktiv
politik bli nödvändig framöver. Vid slutet av 1973 framstod möjligheterna
att hålla uppe produktionen under de närmaste månaderna som
relativt goda totalt sett. Under sådana omsändigheter är det givetvis
angeläget att förhindra att osäkerheten beträffande den framtida utvecklingen
leder till en kraftig nedgång i efterfrågan. Behovet av en skärpning
av kreditpolitiken ter sig mot denna bakgrund alltmer avlägset.

Kreditmarknadsläget var sålunda lätt under hela 1973 och företag,
enskilda hushåll och kommuner hade inga svårigheter att tillgodose sina
finansieringsbehov. På den långa marknaden intog placerarna en relativt
avvaktande hållning. Härtill bidrog sannolikt den våg av räntehöjningar
utomlands som inleddes under senare delen av 1972 och som

skapade förväntningar om en anpassning uppåt även av räntenivån i
Sverige. Avlyftsköerna i bostadsinstituten fortsatte länge att växa ganska
kraftigt i omfattning. Det medförde visserligen inga omedelbara svårigheter
för den löpande finansieringen av bostadsbyggandet. I början
av 1973 slöts liksom tidigare år en överenskommelse om denna finansiering
mellan inrikesdepartementet — representerat av delegationen
för bostadsfinansiering — och bankinstituten. För att förbättra avlyftssituationen
kompletterades nämnda överenskommelse efter diskussioner
med kreditinstituten angående den slutliga finansieringen. Enligt de
överenskommelser, som träffades kring halvårsskiftet, skulle bankinstituten
och allmänna pensionsfonden öka sitt nettoinnehav av bostadsobligationer
under året med vissa för varje grupp av institut fastställda
lägsta belopp. Dessa var för affärsbankerna 1 500 mkr, för sparbankerna
800 mkr och för allmänna pensionsfonden 4 000 mkr. Härutöver
skulle affärsbankerna omvandla utestående bostadsbyggnadskredikter
avseende ett belopp av 1 000 mkr till lån med räntesatser som vid
varje tidpunkt skulle motsvara bostadsinstitutens räntesatser för nya
hypotekslån. Dessa s. k. mellankrediter skulle behandlas som likvida tillgångar
vid beräkning av likviditetskvoter.

Utöver nämnda tillägg företog riksbanken ytterligare en ändring i
beräkningsgrunderna för likviditetskvoterna. Denna justering föranleddes
av de under senare delen av året kraftigt växande tillgodohavandena
på valutakonto. Enligt valutabestämmelserna är valutainlänning
inte skyldig att växla om likvider från utlandet i svenska kronor utan
kan sätta in beloppet på s. k. valutakonto i svensk valutabank. För att
kurssäkra sig måste banken då hålla ett motsvarande belopp som fordran
i utländsk bank. Vid beräkning av likviditetskvot ingick, före ändringen
i tillämpningsbestämmelserna, valutakonto för valutainlänning
i summan förbindelser i nämnaren medan nettofordringar på utländska
banker i utländsk valuta endast fick inräknas intill ett belopp motsvarande
1 Yz procent av värdet av de i nämnaren ingående förbindelserna.
De starkt växande tillgodohavandena på valutakonto ledde under dessa
omständigheter till sjunkande likviditetskvoter främst i de större affärsbankerna.
Även om 1%-procentsregeln tillkommit för att begränsa den
del av valutareserven som innehades av bankerna var den nu uppkomna
effekten icke avsedd. Att helt slopa regeln framstod å andra sidan som
mindre lämpligt då de tillgångar som utgör motposter till valutakontona
i så fall skulle inräknas bland de likvida medlen trots att de icke
var disponibla för banken utan bundna av sin funktion att balansera
inlåning i utländsk valuta. En naturlig lösning kunde ha varit att ej
inräkna ifrågavarande valutakonton i nämnaren utan i stället låta den
utgöra avdragspost i täljaren. Lagen om likviditetskvoter medger emellertid
inte att valutakontona dräs av i täljaren. Den valda konstruktionen,
som tillämpades fr. o. m. november, innebär att 1-procents -

regeln bibehölls men att valutakonton för valutainlänning ej längre
medräknades i summan förbindelser i nämnaren. Med denna konstruktion
medför ett inflöde av valutor på valutakonton att likviditetskvoten
stiger så länge 1 %-procentsgränsen ej nåtts men därefter påverkas den
ej av ytterligare inflöde.

För affärsbankerna gällde liksom under de närmast föregående åren
lagstadgade likviditetskvoter på 30 procent för de fyra största bankerna
samt för Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank och på 24 procent
för övriga banker. Samtliga affärsbanker skulle också uppfylla föreskrivna
kassakvotskrav på en procent.

Sedan ingången av 1972 har gällt att sparbankerna skall uppfylla en
likviditetskvot på 20 procent och postbanken en kvot på 27 procent.
För de sparbanker, vars faktiska kvot understeg nämnda procenttal,
föreskrivs dock att de, tills detta tal uppnåtts skulle anslå minst 25
procent av sin inlåningsökning till att förstärka de likvida tillgångarna.
Samma regler infördes för centralkassorna som för sparbankerna med
undantag för att centralkassorna skulle betraktas som en enhet.

Det lätta likviditetsläget i banksystemet blev bestående även under
1973. Statsbudgeten hade ungefär samma likviditetspåspädande verkan
under 1973 som under 1972; utgiftsöverskottet uppgick till 6 150 mkr
1973, vilket var 200 mkr mindre än 1972. Statens upplåning utanför
bankerna ökade däremot under 1973. En antydan härom ger utvecklingen
av riksbankens och riksgäldskontorets operationer i långfristiga
statspapper. Dessa medförde en indragning med drygt 3 800 mkr 1973
jämfört med knappt 2 700 mkr 1972. Statbudgeten och nämnda marknadsoperationer
tillsammantagna medförde sålunda ett något mindre
likviditetstillskott under 1973 än under 1972. Det uppvägdes dock av ett
kraftigt och tilltagande valutainflöde. Totalt sett torde likviditetspåspädningen
därför ha varit av minst samma omfattning under 1973 som

1972. Denna utveckling kunde ha inneburit en kraftig förstärkning av
kassalikviditeten. Affärsbankerna valde emellertid att förvärva korta
statsobligationer i betydande omfattning. Bankerna behövde dock endast
låna i riksbanken under enstaka korta perioder. I juni, då likviditetsläget
säsongmässigt är som stramast, var upplåningen visserligen
betydande vilket dock till övervägande del sammanhängde med att efterfrågan
på sedlar ökade inför en befarad strejk i riksbanken. Räntan
för den del av upplåningen, som kunde antas förbunden med extra
sedelanskaffning återbetalades senare till bankerna. Förutom under
denna period skedde också en viss upplåning i riksbanken vid några tillfällen
under hösten. Den uppgick som högst till 600 mkr, vilket inträffade
kring månadsskiftet oktober—november. I stort var dock bankernas
kassaläge ungefär lika gott under 1973 som under 1972.

I rådande läge hade bankinstituten i stort sett inga svårigheter att
uppfylla de krav på innehav av likvida medel i vidare mening, som till -

lämpningen av de olika likviditetsbestämmelserna innebar. De faktiska
kvoterna för såväl affärsbanker som postbanken översteg gällande minimikvoter
vid samtliga månadsslut under året. Den ovan nämnda förändringen
i beräkningsgrunderna avseende valutakonton innebar en
uppjustering av de faktiska kvoterna, som praktiskt taget uteslutande
påverkade de båda största bankerna. Dessa skulle dock ha uppfyllt kvotkraven
denna ändring förutan. Även sparbankerna uppfyllde — med
några enstaka undantag — likviditetskraven. Centralkassorna underskred
de överenskomna kvoterna under första halvåret, men uppfyllde
kraven vid varje månadsslut därefter.

För försäkringsbolagen och allmänna pensionsfonden gällde också
samma placeringskrav under 1973 som närmast föregående år. Försäkringsbolagen
skulle uppfylla placeringskvoter om 66 % procent, varvid
de dock liksom tidigare kunde välja mellan nämnda kvottal och en minimikvot
på 70 procent på medel avseende livförsäkringsrörelsen och 50
procent avseende sakförsäkringsrörelsen. Av allmänna pensionsfondens
placeringar kom 65 procent att avse prioriterade tillgångar.

Det lätta kreditmarknadsläget avspeglades i en fortsatt ökning av
kreditgivningen på den organiserade kreditmarknaden. Totalt uppgick
denna till 30 000 mkr 1973 mot 27 000 mkr 1972. Det innebär att kreditvolymen
i det närmaste hade fördubblats sedan 1970 efter nedgången
under kreditåtstramningen. Uppgången i kreditgivningen hänförde sig
huvudsakligen till lån till näringslivet, inklusive lån till privatpersoner.
Denna långivning var därmed ungefär tre gånger större än under 1970.
Bostadssektorns upplåning fortsatte också att växa medan statens och
kommunernas upplåning sjönk något.

Affärsbankernas »övriga» utlåning, som brukar vara en känslig indikator
på ändringar i kreditmarknadsläget, var i början på året något
lägre än under motsvarande period 1972. En omsvängning ägde emellertid
rum därefter och för hela år 1973 uppgick utlåningen till 5 700
mkr mot 4 100 mkr 1972. En ytterst ringa del av dessa belopp avsåg
lån till industrin. Detta berodde dock inte på att det förelåg några svårigheter
för industriföretagen att få lån. Deras efterfrågan på lån tillgodosågs
i betydande utsträckning på kapitalmarknaden. Detta förhållande
i förening med en gynnsam vinstutveckling och ett gott likviditetsläge
samt minskade lagerinvesteringar torde ha medfört att behovet av
banklån blev mycket begränsat

Den återhållsamhet som präglat placerarna på kapitalmarknaden förändrades
mot slutet av året och placeringsaktiviteten blev då omfattande.
För att fullgöra förpliktelserna enligt överenskommelsen om den
slutliga finansieringen av bostadsbyggandet måste kreditinstituten förvärva
hypoteksobligationer till betydande belopp och affärsbankerna
dessutom lägga om byggnadskrediter till mellankrediter. Denna utveckling
underlättades av att det efterhand blev alltmer tydligt att förvänt -

ningarna om en höjning av den långa räntan ej skulle infrias. Avlyftssituationen
förbättrades sålunda avsevärt och läget på kapitalmarknaden
blev överhuvudtaget lättare mot slutet av året. Utbudet på kapitalmarknaden
för år 1973 som helhet blev härigenom betydligt större än
under 1972, ca 17 500 mkr jämfört med 13 800 mkr.

Betalningsbalans och valutautveckling

Ett utmärkande drag i utvecklingen under 1973 var att den inhemska
kreditpolitiken kunde utformas relativt fritt från valutamässiga hänsyn
och från utvecklingen på kreditmarknaderna i andra länder. Detta var
så mycket mer påfallande som utvecklingen under året präglades av en
påtaglig oro på den internationella valutamarknaden med stora kursfluktuationer
och ett stort antal kursändringar och av en restriktiv kreditpolitik
med höga räntor i de flesta industriländer.

Uppgången i den internationella räntenivån, som inleddes under 1972,
förstärktes under 1973. Mot slutet av året skedde dock en viss nedgång.
I flera länder nådde ränteläget sin hittills högsta nivå under efterkrigstiden.
Ränteutvecklingen avspeglade i stort sett graden av stramhet på
kreditmarknaden utomlands. Motiven för den restriktiva kreditpolitiken
och tyngdpunkten på interna och externa balansproblem kunde skifta
en del mellan länderna. En gemensam strävan var att dämpa överhettningen
i ekonomin och begränsa inflationen. Vad betalningsbalansen
beträffar var läget ytterst varierande. För Västtyskland med en stark
betalningsbalansställning förelåg exempelvis påtagliga awägningsproblem.
En hård kreditpolitik tenderade att förstärka betalningsbalansen
ytterligare, vilket i sin tur bidrog till att skapa förväntningar om en uppvärdering
av den tyska marken med ytterligare valutainflöde som följd.
Den generellt åtstramade kreditpolitiken kompletterades därför med
selektiva åtgärder syftande till att begränsa såväl kapitalinflödet som
de likviditetsskapande effekterna härav. De revalveringar, som företogs,
kunde motiveras både av en strävan att skapa bättre balans i de
utrikes betalningarna och av önskemålet att begränsa prisstegringarna.
För Förenta Staterna och Storbritannien å andra sidan var en stram
kreditpolitik motiverad både för att förhindra en överkonjunktur och
för att åstadkomma en förbättring av den externa balansen.

Utvecklingen av centralbankernas diskonton kan ge en antydan om
räntenivåns förändring och kreditåtstramningens styrka i olika länder.

I Västtyskland höjdes diskontot från en lägsta nivå av 3 procent 1972
till 7 procent 1973, medan det i Förenta Staterna höjdes med 3 procentenheter
till 7Yl procent och i Frankrike med 514 procentenheter till

II procent. Den i Bank of England i september 1972 införda lägsta
utlåningsräntan steg från sin lägsta nivå på 714 procent vid introduktionstillfället
till ett högsta läge av 13 procent.

Mot bakgrund av ovan angivna utveckling på kreditmarknaden utom -

lands framstår det som anmärkningsvärt att den inhemska kreditmarknaden
kunde hållas lätt under hela 1973, med oförändrat diskonto på
5 procent sedan november 1971, utan att detta ledde till ett betydande
kapitalutflöde. Man kunde ha väntat att ett sådant utflöde åtminstone
till en del skulle ha balanserat överskottet i bytesbalansen 1973, som
uppgick till inte mindre än 4 500 mkr mot 1 200 mkr 1972. Så skedde
emellertid inte utan förändringen i bankernas utlandsställning, som
förutom valutareserven även inkluderar valutabankernas tidsposition,
blev till och med större än bytesbalansöverskottet. Utlandsställningen
steg sålunda med 5 600 mkr till 14 900 mkr i slutet av 1973, varav
valutareserven utgjorde 11 600 mkr. En klar omsvängning synes dock
ha ägt rum i de redovisade kapitaltransaktionerna från ett valutainflöde
på 1 200 mkr 1972 till ett utflöde på ca 200 mkr 1973, huvudsakligen
till följd av minskad upplåning i utlandet. Kapitalbalansens
utveckling avspeglar således de tendenser man kunde förvänta med
hänsyn till kreditmarknadsläget relativt till utlandet. Å andra sidan
ökade restposten som bl. a. innehåller kortfristiga handelskrediter med
ca 900 mkr till ca 1 300 mkr. Det tyder möjligen på att förändringen
i kapitalbalansen kan vara överskattad; det statistiska materialet är
bräckligt och bygger för sista kvartalet på grova uppskattningar. Under
alla omständigheter är det dock anmärkningsvärt att kapitalbalansen
och restposten tillsammans indikerade ett betydande valutainflöde under
1973 även om beloppet var något lägre än under 1972.

Trots oron på den internationella valutamarknaden under 1973 förekom,
till skillnad från förhållandena under 1967 och 1969—70, inga
starka spekulativa inslag i valutautvecklingen för Sveriges del. Valutareserven
och bankernas utlandsställning steg tämligen jämnt över året.
Den lugna utvecklingen torde i stor utsträckning ha berott på det goda
utgångsläge som förstärkningen i betalningsbalansen under de båda föregående
åren skapade. Betydelsefullt var därvid de växande överskotten
i bytesbalansen efter en lång rad av år med underskott. Ett skäl att inte
dra långtgående slutsatser beträffande utvecklingen av betalningsbalansen
på längre sikt var dock att bytesbalansöverskotten till icke ringa del
sammanhängde med den förhållandevis kraftiga avmattningen i den
inhemska konjunkturen. Icke utan betydelse för den fortsatta valutautvecklingen
var därför den anpassning av den svenska kronans värde som
företogs sedan den amerikanska regeringen den 12 februari 1973 beslutat
devalvera dollarn med 10 procent efter en tid av stark spekulation mot
denna valuta.

Bankofullmäktige beslöt härvid efter samråd med regeringen att
centralkursen för den svenska kronan skulle utgöra 4,56 kronor per
dollar i stället för 4,81 kronor per dollar med verkan fr. o. m. den 15
februari. Det innebar en uppjustering av kronans värde gentemot dollarn
med 5,55 procent och en nedskrivning med 5 procent i förhållande

till de valutor som bibehöll sina pariteter oförändrade. Finland och Sverige
följde härvid en gemensam politik bl. a. av hänsyn till dollarkursens
betydelse för flera viktiga näringsgrenar. Det gällde främst skogsindustrin
för vilken ökad konkurrens kunde väntas genom att den kanadensiska
dollarn sannolikt i stort skulle följa US-dollarn. Beslutet får
också ses mot bakgrund av den svaga tillväxten i den svenska ekonomin
under de senaste åren och angelägenheten av att få till stånd en
expansion på något längre sikt.

Devalveringen av dollarn var emellertid inte tillräcklig för att återställa
stabiliteten på valutamarknaden. Redan i början på mars måste
de viktigare valutabörserna stängas, för att inte öppnas på nytt förrän
den 19 mars. Under den tiden hade sex EG-länder — Belgien, Danmark,
Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland — beslutat
att för sina valutor bibehålla det system med snävare inbördes
fluktuationsmarginaler som införts i april 1972, men att normalt låta
valutorna ifråga röra sig fritt gentemot dollarn. Sverige anslöt sig i likhet
med Norge till detta system. Kurssättningen för den finska marken
skulle ske efter enahanda riktlinjer. Storbritannien, Schweiz, Italien,
Japan och Kanada förklarade att de även i fortsättnigen skulle låta sina
valutor flyta.

Vid valutamarknadernas öppnande vidtogs i Sverige liksom i flera
andra länder vissa åtgärder för att begränsa ett eventuellt valutainflöde.
Limiter infördes sålunda för utländska bankers behållningar på kronkonto
i svenska valutabanker.

Kursrelationerna mellan dollarn å ena sidan och de i EG-systemet
ingående valutorna å den andra fluktuerade kraftigt under återstoden
av året. Dollarn nådde sitt lägsta värde i juli för att sedan stiga efterhand
och i tilltagande grad under november och december då oljekrisen
satte sin prägel på utvecklingen. De inbördes kursrelationerna mellan
valutorna i EG-systemet växlade ständigt och den svenska var, liksom
andra valutor, föremål för intervention vid både den övre och nedre
gränsen för >bandet». Vissa tendenser till spekulation i en revalvering
av den svenska kronan kunde förmärkas i samband med att den norska
kronan uppvärderades i november. Dessa tendenser försvann dock i och
med att riksbanken deklarerade att någon ändring av den svenska kronans
kurs ej skulle vidtas.

Ett grovt mått på den effektiva växelkursförändringen erhålles om
de procentuella förändringarna i den svenska kronans värde i de viktigaste
valutorna sammanväges med motsvarande lands andel i den
svenska utrikeshandeln. Tillämpad på kurserna vid årets början och
slut ger denna beräkningsmetod en minskning av den svenska kronans
värde med 3 å 4 procent under 1973. Värdeminskningen var dock betydligt
lägre under loppet av året då både dollarn och pundet var svaga
och den norska kronan ännu inte revalverats. Beräknad enbart på

första halvåret uppgick den inte ens till en hel procent. Sett i ett längre
perspektiv, innefattande tiden från 1967 då valutaoron blev påtaglig,
innebar emellertid växelkursförändringarna en ökning av den svenska
kronans värde av storleksordningen 5 å 6 procent.

Kreditmarknaden

Sedan hösten 1970 hade likviditeten i den svenska ekonomin ökat och
den totala kreditgivningen expanderat. Utvecklingen under 1973 följde
detta mönster. Såväl inom som utom banksystemet växte likviditeten och
kreditexpansionen fortsatte.

Tillväxten i kreditgivningen gällde till en del bankernas utlåning men
främst emissionsverksamheten. Långfristiga obligationer förvärvades i
väsentligt större utsträckning 1973 än 1972 både av allmänna pensionsfonden
och av affärsbankerna. Det var dock först mot slutet av året som
de långfristiga emissionerna fick en mera betydande omfattning.

Fördelningen av den totala kreditgivningen på låntagarkategorier försköts
något från 1972 till 1973. Inom ramen för det växande kreditflödet
minskade staten och kommunerna sin nettoupplåning i någon mån, medan
bostadssektorn och näringslivet ökade sin.

För att dämpa den kraftiga likviditetsökning, som följde av statens
utgiftsöverskott och valutareservens tillväxt, lånade staten betydligt mer
på den långa marknaden under 1973 än under de närmast föregående
åren och minskade sina mest kortfristiga skulder. Statspapper placerades
i växande utsträckning utanför banksystemet.

Tillväxten av de totala långfristiga placeringarna gjorde det även möjligt
att förbättra situationen för bostadsfinansieringen; byggnadskreditiv
kunde i ökad utsträckning omvandlas till slutliga bostadslån. Bostadssektorns
och statens växande långfristiga upplåning kunde därtill förenas
med en ungefär oförändrad långfristig upplåning på den svenska
kapitalmarknaden för näringslivet och kommunerna.

Likviditeten inom ekonomin

Utvecklingen hos några stora sektorer

Likviditeten fortsatte 1973 att växa för samtliga större sektorer utanför
kreditinstituten. Inom såväl industrin som handeln växte kassa och banktillgodohavanden
med i runt tal 25 % från mitten av 1972 till mitten av
1973 och för kommunerna med 50 %. För dessa sektorer är likviditetsutvecklingen
statistiskt belyst — för industrin dock endast vad gäller
företag med mer än 200 anställda och för handeln med mer än 100
anställda. För återstoden av realekonomin, vartill bl a hushållen hör,
kan kassa och banktillgodohavandena beräknas ha ökat med omkring
10%.

Alltsedan hösten 1970 har industrins likviditet ökat i snabb takt. Snabbast
var ökningen under det första året efter det att konjunkturläget börjat
försvagas och kreditpolitiken lättats. De totala likvida tillgångarna,
avgränsade som kassa och banktillgodohavanden, andra kortfristiga pen -

Diagram A. Industrins, handelns och kommunernas likvida medel

Säsongrensade ställningsuppgifter

Mkr
16 000

14 000

10 000

8 000

6 000

4 000

1968 1969 1970 1971 1972 1973

A. Industri och handel

B. Industri

C. Kommuner

Anm. De likvida medlen innefattar för industrin och handeln kassa och
banktillgodohavanden, andra kortfristiga penningplaceringar samt beviljade
icke disponerade checkräkningskrediter och för kommuner kassa och banktillgodohavanden.

ningplaceringar och beviljade icke disponerade checkräkningskrediter,
ökade från nämnda höst till hösten 1971 med 32 %. De beviljade icke
utnyttjade checkräkningskreditema ökade härvid snabbast eller med ca
60 %. Under det därpå följande året växte samtliga nyssnämnda likvida
tillgångar för industrin med 30 % och under det senaste, alltså fram till
hösten 1973, med 24 %.

Inom handeln var likviditetstillväxten mycket kraftig från hösten 1970
till hösten 1971; ökningen av de totala likvida tillgångarna, som absolut
sett är mycket mindre än industrins, uppgick då till 35 %. Under det
därpå följande året blev ökningen 9 % för att under det senaste året
utgöra 22 %. För kommunerna begynte likviditetsstegringen på ett förhållandevis
sent stadium men fortgick sedan i en mycket snabb takt.

En jämförelse över ett litet större antal år ger vid handen att såväl
industrins som handelns likvida tillgångar nått en betydligt högre nivå
under den senaste perioden av lätt kreditpolitik än under tidigare likvida
år. Av diagram A framgår att de likvida tillgångarnas omfattning
för dessa sektorer var betydligt större 1971—1973 än 1967—1968. Under
de tre senaste åren har de likvida tillgångarna mer än fördubblats.

Diagram B. Penningmängden

Förändring från kvartal till kvartal
Till årstakt uppräknade värden
Säsongrensade uppgifter

1965 1966

1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

Anm. Penningmängden innefattar allmänhetens inlåning i bankinstituten
(affärsbanker, sparbanker, postbanken och centralkassor för jordbrukskredit)
samt allmänhetens innehav av sedlar och mynt.

Kvartalsuppgifterna för penningmängden har beräknats som medeltalet av
uppgifterna för månadsslutet vid kvartalets ingång och för de tre månadssluten
under kvartalet. I diagrammet redovisade procentuppgifter visar förändringen
från ett kvartal till nästföljande kvartal, uppräknad till årstakt, dvs.
förändringsuppgifterna har multiplicerats med fyra.

Detta innebär en avsevärt större ökning än den som ägt rum i fråga om
omsättning och realekonomisk aktivitet inom dessa sektorer. För åren
1972 och 1973 gäller detsamma för kommunerna.

Penningmängden

Företagens, hushållens och kommunernas tillgodohavanden på inlåningsräkningar
i olika slag av bankinstitut samt innehav av sedlar och
mynt har i diagram B sammanförts till en enhet, »penningmängden».
Som synes ökade denna i ungefär samma takt 1973 som 1972. Genomsnittligt
var tillväxttakten under det senast förflutna året endast några
tiondels procent högre än under det närmast föregående. Inte heller kan
sägas att stegringstakten för penningmängden under innevarande period
av lätt penningpolitik i nämnvärd utsträckning avvikit från den som
rådde under den föregående, dvs från hösten 1966 till hösten 1968.
Under båda perioderna ökade penningmängden med en årstakt om
8—13 % de olika kvartalen. Skillnaden ligger däri att den sistförflutna

Tabell 1. Penningmängden

Mkr

	1971	1972	1973 (prel)
A. Penningmängden hos allmänheten, ökning	10 366	14 116	17 600
B. Tillskott genom:
Valutareservens förändring	1208	2 251	3 900
Statens utgiftsöverskott minus statens
upplåning utanför bankerna	2 046	3 596	1450
Riksbanken, diverse	— 346	— 620	— 900
Bankernas utlåning till allmänheten	5 991	8 969	10150
Bankernas nettoförvärv av hypoteks-
obligationer	1268	1923	3 800
Bankerna, diverse	199	— 2 003	— 800
Summa	10 366	14116	17 600
Anm. Penningmängdens ökning har i denna	tabell beräknats som	föränd-

ringen från årsslut till årsslut.

perioden av lätt penningpolitik och hög stegringstakt för penningmängden
blivit längre än den föregående på grund av olikheter i konjunkturförloppet.

Beloppsmässigt kan penningmängden beräknas ha ökat med omkring
17 600 mkr. I tabell 1 redovisas denna ökning tillsammans med tillskott
till penningmängden genom valutareservens tillväxt, statens och riksbankens
transaktioner, bankernas utlåning m m. Liksom under 1972 svarade
bankutlåningen för det största tillskottet. Statsbudgetens underskott balanserades
i större utsträckning genom upplåning utanför banksystemet
1973 än 1972, varför tillskottet genom statens transaktioner avtog något.
Tillskottet genom valutareservens ökning växte å andra sidan.

Den reala likviditeten

Sätts penningmängden i relation till bruttonationalprodukten i löpande
priser, erhålls en kvot som brukar kallas real likviditet. Likviditeten i
denna mening har en långsiktigt fallande trend. Kalkyler tyder på att en
uppjustering av årsvärdena med omkring % erfordras för att eliminera
denna. Såväl en ojusterad som en justerad serie för den reala likviditeten
redovisas i diagram C.

Som framgår av diagrammet fortsatte den reala likviditeten att växa
1973. Tillväxten hade ungefär samma takt som 1972. En mera långsiktig
jämförelse visar vad gäller den justerade serien att den reala likviditeten
var ungefär lika hög 1973 som 1968, det mest likvida året under
den föregående konjunkturavmattningen.

Trots att penningmängden ökat i ungefär samma takt under den senaste
konjunkturavmattningen som under den föregående, har den reala
likviditeten stigit förhållandevis sakta. Den var 1970 aldrig nere så lågt

Diagram C. Real likviditet

Kvoten mellan penningmängden och bruttonationalprodukten
<y0 till löpande priser

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

A. Real likviditet, faktisk kvot

B. Real likviditet, med Yz % per år trendjusterad kvot

som 1966 men nådde likväl först efter tre års stegring upp till 1968 års
nivå. Förklaringen ligger i den relativt snabbare prisstegringen under
det senare skedet.

Den reala likviditeten är emellertid liksom penningmängden ett grovt
mätinstrument på likviditetsutvecklingen inom ekonomin. För de olika
sektorerna inom denna förändras likviditeten på skilda sätt och en likviditetsförändring
för en viss sektor kan ha större betydelse för den ekonomiska
utvecklingen än om den inträffar inom någon annan. Vanligtvis
svänger företagens likviditet mellan hög- och lågkonjunktur, mellan
stram och lätt kreditmarknad, långt mer än den totala penningmängden
och den reala likviditeten. En redovisning sektorvis av likviditetsläge
och finansieringssituation är sålunda mera informativ. Viss sektorfördelad
information har ovan lämnats. Ytterligare sådan lämnas längre
fram i detta kapitel.

Bankerna

Riksbanken

Riksbankens transaktioner i skattkammarväxlar och obligationer resulterade
1973 liksom 1972 i en nettoförsäljning. Under den närmaste tiden
dessförinnan hade stora nettoförvärv gjorts i syfte att befria bankerna
från deras under kreditåtstramningen 1969—70 stora skuld till riksbanken
och öka deras likviditet och att allmänt lätta kreditmarknadsläget.
Under 1973 liksom under 1972 företog bankerna upplåning i riksbanken
endast tillfälligt — någon gång när statsbudgeten under en kortare period
drog in medel, när stora placeringar i statsobligationer gjordes av
bankerna eller marknaden utanför dessa eller när den utelöpande sedel -

Tabell 2. Affärsbankernas nettoställning gentemot riksbanken

Mkr

	1968	1969	1970	1971	1972	1973
Januari	— 226	— 421	— 484	— 120	530	610
Februari	— 307	— 515	— 979	— 496	534	618
Mars	— 790	— 621	— 1076	— 483	557	649
April	— 667	— 878	— 1223	— 498	554	645
Maj	— 575	— 1757	— 2 451	— 872	570	655
Juni	— 641	— 3 124	— 2 966	— 1436	266	86
Juli	— 561	— 2 028	— 1506	— 217	564	662
Augusti	— 670	— 1725	— 1475	120	562	595
September	— 450	— 1 316	— 890	— 65	583	685
Oktober	— 196	— 1 603	— 1 397	17	577	419
November	— 510	— 969	— 642	304	584	642
December	— 848	— 880	— 574	541	614	728

Anm. Nettoställningen under en månad har beräknats som medeltal av de
vid månadens fyra rapportdagar föreliggande differenserna mellan affärsbankernas
tillgodohavanden på checkräkning i riksbanken och deras skuld
till riksbanken för upptagna lån. I checkräkningstillgodohavandena ingår
from augusti 1969 även medel innestående i enlighet med kassakvotslagens
bestämmelser.

mängden temporärt ökade kraftigt. På riksbanksbalansens tillgångssida
var det för året som helhet i allt väsentligt de utländska valutorna som
ökade; förvärven av sådana balanserade mer än väl den utelöpande sedelmängdens
tillväxt.

Den utelöpande sedelmängden ökade från början av år 1973 till dess
slut med 9,4 %. ökningstakten under 1972 hade varit 9,6 %. Någon
större skillnad i sedelvolymens tillväxt mellan nämnda år förekom således
inte. Under loppet av 1973 förekom däremot osedvanligt stora
förändringar. Under senare delen av maj varslade Statstjänstemännens
Riksförbund om strejk vid riksbanken. Först vid mitten av juni avblåstes
strejkhotet. Den uppladdning av sedlar som då ägde rum, i allt väsentligt
hos bankerna men i någon mån också hos allmänheten, ledde till att
den av riksdagen fastställda högsta tillåtna nivån för den utelöpande
sedelmängden temporärt överskreds. Den 15 juni 1973 var sedelvolymen
25 % större än ett år tidigare. Efter det att strejkhotet avblåsts, återfördes
sedlar i stor mängd till riksbanken, och innan juni månad gått till
ända var den utelöpande sedelmängden nedbringad till en nivå som låg

i linje med den som förekom före strejkhotet.

Affärsbanker

Affärsbankernas kassaställning var under 1973 ansträngd endast vid
några få tillfällen. Störst var upplåningen i juni efter sedeluppladdningen
med anledning av strejkhotet, vilket i tiden sammanföll med den för
året starkaste budgetmässiga åtstramningen. Bankernas lån i riksbanken
var då tillfälligt uppe i 1 500 mkr. Under hösten förekom sedan upp -

Tabell 3. Förändringar i affärsbankernas och andra bankers likvida tillgångar	Mkr
	1971	1972	1973 (prel)
Påverkande faktorer
1. Total valutareserv	1208	2 251	3 900
2. Statens kassamässiga utgiftsöverskott	2 636	6 345	6 150
3. Statens upplåning utanför bankerna (ökning = —)	— 590	— 2 749	— 4 700
4. Allmänhetens innehav av sedlar och mynt (ökning = —)	— 1418	— 1332	— 1250
5. Investeringsfonder plac. i riksbanken (ökning = —■)	199	4	— 200
6. Övriga riksbankstransaktioner	— 545	— 624	— 700
7. Summa 1—6 = 12 + 20	1490	3 895	3 200
Affärsbankernas likvida tillgångar
8. Korta nettofordringar på riksbanken	1 118	93	175
9. Korta nettofordringar på riksgäldskontoret	— 44	1333	— 275
10. Korta nettofordringar på utländska banker	— 156	105	75
11. Statsobligationer	1261	533	3 525
12. Summa 8—11	2179	2 064	3 500
13. Korta nettofordringar på andra banker och övriga kreditinstitut	— 1202	— 1052	— 3700
14. Hypoteksobligationer	221	83	2 7001
15. Summa 13—14	— 981	— 969	—1 000
16. Summa 12+15	1 198	1095	2 500
Andra bankers likvida tillgångar
17. Korta nettofordringar på riksbanken	8	—	—
18. Korta nettofordringar på riksgäldskontoret	— 1001	1 511	— 600
19. Statsobligationer	304	320	300
20. Summa 17—19	— 689	1 831	— 300
21. Korta nettofordringar på affärsbanker och övriga kreditinstitut	2127	— 411	2 400
22. Hypoteksobligationer	1 047	1 840	1 100
23. Summa 21—22	3 174	1 429	3 500
24. Summa 20+23	2 485	3 260	3 200

Anm. I »Andra banker» ingår sparbanker, postbanken och centralkassor för jordbrukskredit.

1 Inkl. 955 mkr i s. k. mellankrediter.

låning i riksbanken i samband med att stora inbetalningar gjordes på
då emitterade statslån. Med undantag för dessa tillfällen var bankernas
nettoställning gentemot riksbanken positiv och lika med deras
checkräkningstillgodohavanden i riksbanken, liggande vid eller något
över gällande kassakvotskrav. Månadsmedeltalen låg året igenom väl i
nivå med fjolårets utom för juni och september (tabell 2).

Sina likvida tillgångar höll bankerna till väsentlig del i riksgäldskontoret
såsom skett under lång tid. Dagslånefordringarna hos riksgälds -

Diagram D. Bankernas nettofordringar på staten, riksbanken och utlandet

Säsongrensade ställningsuppgifter

Mkr

18 000

16000

14 000

12 000

10000

8000

6000

Tjr

4 000

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

A. Samtliga banker

B. Affärsbanker

Anm. Innehavet per kvartal av ifrågavarande likvida tillgångar har beräknats
som medetalet av innehavet vid kvartalets ingång och vid de tre månadssluten
under kvartalet. I affärsbankernas nettoställning gentemot utlandet har endast
de avista tillgångarna och skulderna tagits med.

kontoret liksom även skattkammarväxelinnehavet varierade med likviditetslägets
kortsiktiga svängningar. Dessa tillgångar sammanlagt låg på en
högre nivå under de tre första kvartalen av 1973 än under motsvarande
tid 1972. Vid slutet av året var de lägre.

Alltsedan hösten 1971 har affärsbankerna gjort relativt stora placeringar
i statsobligationer, i första hand kortfristiga sådana. De blev
mycket stora redan 1971, då de uppgick till 1 261 mkr, men under
1973 överskreds detta belopp. De uppgick då till 3 500 mkr. Till en del
har dessa förvärv ägt rum i förening med en minskning av mera kortfristiga
tillgångar. Så skedde i särskilt hög grad under andra halvåret
1973 men även tidigare. Denna transformering av likvida medel från
primära till sekundära likvida tillgångar är ett uttryck för att bankerna
uppfattat likviditetsläget som högt.

Affärsbankernas totala fordringar på riksbanken och staten samt
avista fordringar på utländska banker ökade under 1973 med omkring
3 500 mkr efter att under 1972 ha ökat med drygt 2 000 mkr. För
»Andra banker» förekom en minskning av detta slag av fordringar

Tabell 4. Affärsbankernas likviditetskvoter

Likvida tillgångar i procent av skulder vid slutet av varje månad
Genomsnitt för samtliga banker

1969 1970 1971 1972 1973

Januari	29,5	34,1	38,6	37,0	36,8
Februari	29,4	34,3	38,3	35,7	35,0
Mars	31,8	31,9	38,3	36,3	36,6
April	29,9	32,4	38,9	35,4	34,9
Maj	26,3	29,7	36,0	34,7	35,4
Juni	25,7	32,0	35,0	33,5	34,8
Juli	29,8	34,5	37,7	35,5	37,6
Augusti	29,1	34,2	37,2	34,9	36,2
September	29,3	34,5	37,0	34,2	36,1
Oktober	32,4	35,9	38,2	35,4	35,9
November	32,8	35,6	38,3	35,4	38,2
December	35,0	37,8	38,2	37,3	39,9

med 300 mkr att jämföras med en ökning om 1 831 mkr 1972. Den
starkt olikartade utvecklingen för de båda bankgrupperna sammanhänger
delvis med tillfälliga kastningar i medelsflödet vid årsskiftena. Av
större intresse är tillväxten av dessa tillgångar för alla banker tillsammans.
Den uppgick 1973 till 3 200 mkr eller ej fullt så mycket som
1972 då den utgjorde 3 895 mkr (tabell 3, rad 7, och diagram D).

Till ökningen av nämnda likvida tillgångar 1973 bidrog valutareservens
tillväxt med 3 900 mkr och statens utgiftsöverskott med 6 150 mkr.
Ökningen av allmänhetens sedelinnehav absorberade likviditet liksom

— och detta framför allt — placeringen av statspapper utanför banksystemet.
Dessa placeringar uppgick 1973 till 4 700 mkr att jämföras
med 2 749 mkr 1972.

I här tecknade bild av bankernas likviditetsutveckling har affärsbankernas
tidsbundna fordringar och skulder gentemot utländska banker
inte tagits med. Dessa placeringar är emellertid till en del av sådan
art att de skulle kunna räknas in bland de likvida tillgångarna. Tidigare
var de av ringa omfattning och förändrades förhållandevis litet. Numera
är de av större betydelse. Beaktas förändringen av dessa fordringar och
skulder — en nettoökning 1972 med 678 mkr och 1973 med 1 755 mkr

— förskjuts bilden av likviditetsutvecklingen. Samtliga bankers totala
nettofordringsökning på riksbanken, staten och utländska banker blir
då något större 1973 (4 900 mkr) än 1972 (4 600), och betalningsbalansöverskottets
roll för den interna likviditetsutvecklingen framstår som än
mer dominerande.

Av andra likvida tillgångar än de som består av fordringar på riksbanken,
staten och utländska banker observeras särskilt förvärven av
hypoteksobligationer, inklusive de sk mellankrediterna. Dessa förvärv

Tabell 5. Inlåningen hos bankerna

Mkr

Förändring i innestående belopp	Affärs- banker	Spar- banker	Postbankens sparkonton	Post- girot	Central- kassor	Totalt
1971 1 kv.	2 146	2 616	890 —	1 841	161	3 972
2 kv.	— 1378	— 298	lil	910	39	— 616
3 kv.	1 617	721	367 —	578	219	2 346
4 kv.	2 010	44	49	784	359	3 246
Hela året	4 395	3 083	1417 —	725	778	8 948
1972 1 kv.	3 422	2 631	706 —	310	96	6 545
2 kv.	— 674	— 336	52	575	75	— 308
3 kv.	1 863	967	233 —	717	164	2 510
4 kv.	2 322	87	— 72	1343	357	4 037
Hela året	6 933	3 349	919	891	692	12 784
1973 1 kv.	3 802	2 595	697 —	1045	209	6 258
2 kv.	— 261	40	194	965	145	1 083
3 kv.	2 957	1 146	139 —	547	335	4 030
4 kv	2 495	— 1001	— 13	2 187	4041	4 973
Hela året	8 993	3 6811	1 017	1 560	1 0931	16 344
Ställning
31/12 1973	63 419	40 7681	12 344	7 514	7 3101	131 355

1 Preliminära siffror.

blev betydligt större 1973 än de båda föregående åren. De skedde i enlighet
med en i inledningskapitlet beskriven överenskommelse i syfte att
förbättra avlyftssituationen för bostadsbyggnadskrediter. De inräknas
emellertid i bankernas likvida tillgångar i vid mening, den nämligen som
tillämpas vid beräkning av likviditetskvoter för bankerna, och bidrog således
till att höja likviditetskvoterna. Förvärven ägde i stor utsträckning
rum mot slutet av 1973, vilket förklarar den stora ökningen av bankernas
likviditetskvoter från november till december detta år (tabell 4). Höjningen
av kvoten från oktober till november sammanhängde med den i
avsnittet om kreditpolitiken beskrivna ändringen i definitionen av likviditetskvoten.

Insättarbehållningen i affärsbankerna växte mer 1973 än 1972. Beloppsmässigt
var tillväxten större än någonsin eller 8 993 mkr (tabell 5).
Relativt till behållningens storlek var dock tillväxten ej nämnvärt avvikande
från den som förekom under t ex 1967 och 1968. Den procentuella
ökningen var då 15,6 % respektive 17,8 %. År 1973 var den

16,5 %.

Expansionen av affärsbankernas utlåning fortsatte 1973. De utestående
byggnadskreditema minskade visserligen, men för övriga krediter var
tillväxttakten i det utestående beloppet högre under 1973 än under de
båda närmast föregående åren; för 1971—73 var den procentuella tillväxten
12,3, 13,3 respektive 16,0.

Tabell 6. Affärsbankernas utlåning

Mkr

Nettobelopp	Bostadsbyggnads- krediter		»Mellan- krediter»	övrig utlåning		Totalt
1971	1972	1973	1973	1971	1972	1973	1971	1972	1973
1 kv.	— 647	290	668		955	1942	1 292	308	2 232	1960
2 kv.	149	582	— 471		1212	1 131	1 853	1361	1713	1382
3 kv.	81	350	311	306	773	1 100	1557	854	1450	2174
4 kv.	816	650	—601	>1 OO	478	— 33	959	1294	617	1076
Summa	399	1 872	— 93	1024	3 418	4 140	5 661	3 817	6 012	6 592
Ställning
31/12	7 449	9 321	9 228	1 024 31 228	35 367	41028	38 676	44 688	51280

Nya bostadsbyggnadskrediter lämnades till ett belopp av 7 479 mkr
under 1973 att jämföras med 6 406 mkr under 1972. Avlyften ökade än
mer, tack vare dels växande emissioner av hypoteksobligationer, dels de
s k mellankrediter affärsbankerna gav under senare hälften av 1973. Avlyften
uppgick för året som helhet till 7 572 mkr. Under 1972 hade de
uppgått till 4 533 mkr. Det utestående beloppet minskade med 93 mkr
efter att ha ökat med 1 872 mkr under 1972 (tabell 6). De stora avlyften
var emellertid koncentrerade till årets senare del. Dessförinnan hade de
varit relativt små under ett pär års tid, och det utestående beloppet av
bostadsbyggnadskrediter hade vuxit. Väntetiderna för avlyft av byggnadskrediter
i färdigställda bostadsfastigheter hade då påtagligt ökat.

Affärsbankernas övriga utlåning består i hög grad av kreditgivning till
näringslivet men även till enskilda personer. Efter hand som kreditpolitiken
lättade efter föregående högkonjunktur, växte detta kreditflöde i
snabb takt. Under andra halvåret 1971 var det i säsongrensadc tal uppe
i drygt 2 000 mkr eller av samma storlek som före åtstramningen (diagram
E). Kreditflödet bibehöll denna omfattning till och med första
halvåret 1973, varefter det på nytt ökade. Expansionen begynte redan
under årets andra kvartal men fick särskild fart senare under året.

Svenska Bankföreningens analys av medlemsbankernas kreditgivning
visar att bankernas utlåning 1973 liksom under 1972 i stor utsträckning
gick till handel och servicenäringar. Än större var dock beloppen för de
personliga krediterna och de krediter för olika ändamål som lämnas
mot säkerhet i bostadsfastigheter. Utlåningen till industrin, som ökat
mycket kraftigt under det första skedet efter det att kreditåtstramningen
lättats vid årsskiftet 1970—1971, avtog däremot.

Under 1971 och 1972 utlovade och kontrakterade affärsbankerna
krediter i långt snabbare takt än krediter utnyttjades. För det kontrakterade
ej disponerade beloppet fortsatte ökningen 1973, medan en nedgång
skedde för det utlovade ej kontrakterade. Enligt Svenska Bank -

Diagram E. Affärsbankernas inlåning och »övrig» utlåning

Nettoflöden per halvår
Säsongrensade uppgifter

Mkr
5 000

4000

3000

2000

1 000

— 1 000

A. Inlåning

B. »Övrig» utlåning

föreningens kreditanalys var dessa belopp i slutet av 1973 sammanlagt
omkring 6 000 mkr större än ungefär tre år tidigare. Ett annat uttryck
för i första hand näringslivets likviditetsberedskap utgör den starka ökningen
av inlåningen på räkningar med särskilda villkor. Det innestående
beloppet på sådana räkningar var 7 700 mkr större vid utgången av
1973 än vid utgången av 1970.

Sparbanker

Sparbankernas likviditet fortsatte att öka 1973. Deras kortfristiga nettotillgodohavandena
hos affärsbanker, i allt väsentligt hos Sparbankernas
Bank, som vid årets ingång uppgick till drygt 2 300 mkr, ökade under
året med omkring 900 mkr. Innehavet av obligationer, som ingår bland
bankernas likvida tillgångar i vid mening, ökade med 900 mkr, varav ca
750 mkr utgjordes av bostadsobligationer och 150 mkr av statsobligationer.
Sparbankernas förbindelser ökade i en lägre takt, och kvoten mellan
likvida tillgångar och förbindelser växte. För de 74 större sparbankerna
var likviditetskvoten vid årets ingång 22,8 % och vid dess utgång

25,5 %. Av dessa sparbanker fyllde alla så när som tre å fyra stycken
det uppställda totala likviditetskravet 20 % vid årets samtliga månadsslut.
Antingen detta krav eller det marginella om 25 % — tillgångs- och
förbindelseökningen — räknad från slutet av 1971 — fylldes under

årets alla månadsslut av samtliga dessa sparbanker på något enstaka undantag
när.

Insättarbehållningen hos samtliga sparbanker ökade i ungefär samma
takt 1973 som 1972 eller med ca 10 %. Beloppsmässigt ökade insättarbehållningen
något mer under 1973 än 1972 (tabell 5). Relativt svagast
var inlåningsutvecklingen under årets första kvartal. Insättarbehållningen
ökade då med ett lägre belopp än som skett under motsvarande kvartal
de båda närmast föregående åren. Till detta lägre belopp bidrog det
förhållandet att den genomsnittliga räntenivån var lägre 1972 än 1971
och att ett års upplupna räntor väsentligen krediteras inlåningskontona
efter årets slut.

Samtliga sparbankers utlåning till allmänheten, som 1972 uppgick till
drygt 2 100 mkr, torde ha blivit något större 1973. Uppgifter om utvecklingen
inom de 74 större sparbankerna fram till och med november indikerar
detta. I fråga om bostadsbyggnadskrediter har avlyft under lång
tid skett ungefärligen i takt med husens färdigställande och någon anhopning
av oavlyftade sådana krediter inte förekommit. För övrig utlåning
har det utestående beloppet vuxit förhållandevis kraftigt under ett
par års tid. Efter att ha ökat med endast 5,2 % under 1971 steg det med

7,5 % under 1972 och med 7,7 % under tolvmånadersperioden till och
med november 1973.

Postbanken

Genom en mycket stor inströmning av kortfristiga medel vid slutet av
1972 hade postbankens likviditet kraftigt ökat. En nedgång följde sedan
som mer än neutraliserade denna ökning. De likvida tillgångarna hade
en fallande tendens, förbindelserna växte och likviditetskvoten minskade.
Likviditetskravet överskreds dock med bred marginal under årets
samtliga månader.

Insättarbehållningen på postbankens sparkonton ökade under året
med 9,0 %, vilket i stort sett svarade mot ökningen 1972. Ökningen utgjorde
1 017 mkr att jämföras med 919 mkr för 1972. Under första och
tredje kvartalet var dock ökningen lägre än under motsvarande tid de
båda föregående åren. Medelinströmningen i postgirot, som kraftigt varierar
från år till år, blev större 1973 än 1972. En omfattande kortfristig
utlåning till andra banker följde härav. I fråga om skattkammarväxlar
och dagslån till riksgäldskontoret översteg de inlösta beloppen
placeringarna. Under 1972 hade stora nettoplaceringar gjorts. I fråga
om obligationer och långa lån uppgick placeringarna 1973 till 1 600
mkr; under 1972 hade de utgjort 1 400 mkr.

Centralkassor för jordbrukskredit

För centralkassorna för jordbrukskredit var likviditetsutvecklingen mycket
gynnsam 1973 och kontrasterar mot den under 1972. Under 1972

Tabell 7. Bankernas utlåning samt förvärv av obligationer
och förlagsbevis

Nettobelopp Mkr

	1969	1970	1971	1972	1973 (prel)
Affärsbanker	2 712	1 510	5 253	6 657	11 500
Sparbanker	2 461	1690	2 231	2 869	3 250
Postbanken	718	682	651	1415	1600
Centralkassor för jordbrukskredit	373	395	629	724	750
Summa	6 264	4 277	8 764	11665	17100

Anm. Från summabeloppen i tabell 16 har för olika slag av banker dragits
placeringarna i skattkammarväxlar och dagslån.

hade utlåningen haft en högre stegringstakt än inlåningen. Under 1973
var förhållandet det omvända.

Under en stor del av 1972 hade centralkassoma ej fyllt det uppställda
likviditetskravet 20 %. Under första halvåret 1973 skedde det ej heller
men väl under andra halvåret. Tillväxten av de likvida tillgångarna
gällde främst tillgodohavanden hos Jordbrukets Bank; nettoförvärven
av obligationer var förhållandevis små.

Den gynnsamma inlåningsutvecklingen resulterade i en ökning av insättarbehållningen
med 17,6 % under 1973, vilket var betydligt mer än
under 1972 då den uppgick till 12,5 %. I absoluta tal utgjorde ökningen
1 093 mkr, vilket belopp aldrig uppnåtts tidigare.

Centralkassomas utlåning till allmänheten avtog som nämnts under

1973. Nettobeloppet för denna utlåning utgjorde 718 mkr efter att 1972
ha uppgått till 687 mkr.

Bankernas utlåning samt placering i obligationer — en summering
Den totala kreditgivningen per helår för olika slag av banker påverkas
kraftigt av tillfälliga medelsströmmar vid årsskiftena. Särskilt är detta
fallet för postbanken och affärsbankerna. De allra kortaste placeringarna
hos dessa institut, såsom skattkammarväxlar och dagslån, varierar därigenom
mycket år för år. För att få en bild av utvecklingen dessa placeringar
förutan har i tabell 7 de mera stabila posterna i de olika bankinstitutens
placeringar — utlåning och förvärv av obligationer och förlagsbevis
— sammanställts. För bankerna sammantaget blev dessa placeringar
större 1973 än 1972, innebärande en fortsättning på de senaste
årens snabba placeringsökning. Expansionen har varit mest påtaglig
för affärsbankerna.

Försäkrings- och pensionsinrättningar

Försäkringsbolagen

Under de tre första kvartalen 1973 förbättrades sakförsäkringsbolagens
finansiella ställning. Försäkringsfallen drog en kostnad om ca 1 400 mkr
(f å 1 450 mkr) och premieintäkterna inbringade ca 2 700 mkr (f å
2 450 mkr). Det växande inkomstöverskottet följdes av ökade placeringar.
För nämnda del av året uppgick de till netto 750 mkr (f å 600
mkr).

Livbolagens finansiella ställning förbättrades likaledes under nämnda
tid. Under de tre första kvartalen 1973 gav premieintäkter och försäkringsutbetalningar
ett större inkomstöverskott än under motsvarande
tid ett år tidigare. Kapitalavkastningen fortsatte likaledes att växa och
placeringsbehovet ökade. Nettoplaceringarna uppgick för nämnda kvartal
till 1 850 mkr att jämföras med 1 450 mkr under motsvarande tid
1972.

Försäkringsbolagens sammanlagda nettoplaceringar under de tre första
kvartalen 1973 uppgick således till ca 2 600 mkr. En liten del härav
investerades i egna fastigheter. På kapitalmarknaden placerades drygt
2 400 mkr. I placeringsmönstret skedde en viss förskjutning. Förvärven
av stats- och kommunobligationer avtog, medan kreditgivningen till
bostadssektorn och näringslivet ökade. Denna tendens i placeringsmönstret
förväntas bestå för året som helhet (jfr tabell 16, »Enskilda försäkringsinrättningar»).

Allmänna pensionsfonden

Allmänna pensionsfondens fondtillväxt uppgick 1973 till 10 026 mkr.
Detta var mer än 1972, då den uppgick till 9 585 mkr (tabell 8), men
takten i tillväxten avtog på ett markerat sätt. Härtill bidrog både en avtagande
stegring av inbetalade avgifter, uppkommen genom att det procentuella
avgiftsuttaget inte höjdes, och en tilltagande stegring av pensionsutbetalningama.

Den större fondtillväxten 1973 än 1972 följdes av växande placeringar
från allmänna pensionsfondens sida. De hade varit förhållandevis låga
1972, då allmänna pensionsfonden gjorde stora återbetalningar på tidigare
upptagna banklån. Denna skuldavveckling fortsatte 1973 men blev
då obetydlig. Å andra sidan kom återlånen att belasta fondökningen mer
1973 än 1972. Likväl kom placeringarna på kapitalmarknaden att växa.
Är 1972 hade de uppgått till i runt tal 8 100 mkr. År 1973 uppgick de
till 9 200 mkr.

Allmänna pensionsfondens placeringar fördelade på sektorer redovisas
i tabell 16 under »Offentliga försäkringsinrättningar», vilka dock
även inkluderar riksförsäkringsverkets utlåning om drygt 100 mkr, huvudsakligen
utgörande kommunlån. En jämförelse med placeringsför -

Tabell 8. Allmänna pensionsfonden

Nettobelopp

Mkr

	1970	1971	1972	1973
Fondökning	7 075	8 307	9 585	10 026
Upplåning	125	1 163	-968	- 142
Summa	7 200	9 470	8 617	9 884
Placeringar (nom. v.)	6 607	9 036	8 061	9 213
Återlån	441	277	352	454
Diverse1	152	157	204	217
Summa	7 200	9 470	8 617	9 884

1 Kassa och banktillgodohavanden samt räntefordringar, differens mellan nominellt
och bokfört värde m m.

delningen 1972 visar att placeringsökningen helt gällde bostadssektorn.
Förvärven av hypoteksobligationer 1973 blev dock ej fullt lika stora
som 1971, då allmänna pensionsfonden i hög grad ökade sin placeringskapacitet
genom kortfristig upplåning i banker. Förvärven av statspapper
avtog något liksom utlåningen till kommunerna och näringslivet.
Den relativa fördelningen av allmänna pensionsfondens placeringar 1973
blev: staten 20 % (få 24 %), kommunerna 6 % (få 8 %), bostadssektorn
44 % (f å 37 %) och näringslivet 30 % (f å 31 %). Bostadsinstitutens
obligationer har härvid i sin helhet förts till bostadssektorn.

Kreditaktiebolag och hypoteksinrättningar

Kreditaktiebolagen och hypoteksinrättningama svarar i stor utsträckning
för den långfristiga utlåningen till kommunerna, bostadssektorn och
näringslivet. De ombesörjer sin kapitalanskaffning till en del genom att
upptaga reverslån i andra kreditinstitut. För ett stort antal av dem sker
det dock främst genom emission av obligationer.

Kommuninstitut

Såväl Kommunlåneinstitutet AB som Kommunkredit AB emitterade
obligationer till ett lägre belopp 1973 än 1972. Sammanlagt uppgick
emissionerna till 135 mkr att jämföras med 236 mkr för 1972, allt räknat
i inbetalt belopp. Härutöver anskaffades medel på andra lånemarknader,
dock ej i samma utsträckning som 1972, och nyutlåningen minskade.
Kommuninstitutens nya lån uppgick till ca 300 mkr efter att ha
uppgått till 369 mkr 1972. Fördelad på institut redovisas nettoutlåningen
i tabell 9. Som synes var nettoutlåningen mindre 1973 än 1972 men
större än 1971. I den relativt höga siffran för 1972 ingick dock en icke
ringa del korta lån.

Tabell 9. Kreditaktiebolagens och hypoteksinrättningarnas utlåning

Nettobelopp Mkr

	1969	1970	1971	1972	1973 (prel)
Kommuninstitut
Kommunlåneinstitutet	93	— 12	90	lil	79
Kommunkredit	137	37	38	209	131
Summa	230	25	128	320	210
Bostadsinstitut
Stadshypotekskassan	3 699	3 494	4 282	2 701	3 418
Kreditaktiebolag för bostadsfinansiering	3 834	2 950	3198	3 432	4 567
Summa	7 533	6 444	7 480	6133	7 985
Företagsinstitut
Investeringsbanken	141	363	428	428	268
Industrikredit och Företagskredit	221	429	479	456	587
Exportkredit	215	229	256	79	6
Lantbrukskredit	68	101	129	150	151
Allmänna hypoteksbanken	170	141	207	172	179
Skeppshypotekskassor	66	64	75	99	81
Summa	881	1 327	1 574	1 384	1 272
Totalt	8644	7 796	9 182	7 837	9 467

Bostadsinstitut

I fråga om bostadsinstituten genomfördes vid ingången av 1973 en institutionell
förändring. Den utlåningsverksamhet, som bedrivits av
Svensk Fastighetskredit AB, Svenska Intecknings Garanti AB och Göteborgs
Intecknings Garanti AB, övertogs då av Svensk Bostadsfinansiering
AB. De tre institut, som då upphörde med sin tidigare långfristiga
nyutlåning, skulle dock förvalta sina utestående lånefordringar och låneskulder.
Efter genomförandet av denna förändring svarar Svensk Bostadsfinansiering
AB (Bofab) och Sparbankernas Inteckningsaktiebolag
(Spintab) tillsammans med stadshypotekskassan för den helt dominerande
delen av den långfristiga bostadsfinansieringen i Sverige.

Bostadsinstitutens låneförmedling, som under 1972 hade varit mindre
än under såväl 1971 som 1969 och 1970, blev mycket omfattande 1973.
Obligationer emitterades till ett belopp av 8 300 mkr, exklusive konverteringar,
(f å 6 000). Nya lån lämnades till ungefär samma belopp som
det vartill emissionerna uppgick. Under 1972 hade det något överstigit
emissionerna (6 300 mkr mot 6 000 mkr) och det överskjutande beloppet
finansierats genom diverse annan upplåning. Nettoutlåningen
uppgick till 7 960 mkr (f å 6 133 mkr).

I här redovisade uppgifter om bostadsinstitutens upp- och utlåning
ingår förutom låneförmedlingen till prioriterade ändamål, i allt väsent -

ligt bestående av nyproduktion av bostäder, även institutens övriga låneförmedling,
i stor utsträckning avseende finansiering av icke statsbelånade
affärs- och kontorshus. Av institutens nyutlåning får högst 10 %
användas för icke prioriterade ändamål.

Föreliggande statistik över den prioriterade utlåningen från bostadsinstituten
för perioden januari—november visar att nyutlåningen till
flerfamiljshus, som utgör mindre än hälften av ifrågavarande utlåning,
ökat obetydligt från 1972 till 1973. Den stora ökningen hänför sig till
småhusen och därvid i högre grad till icke statsbelånade sådana än till
statsbelånade.

Institut för näringslivets finansiering

Kreditaktiebolag och hypoteksinrättningar för näringslivets långfristiga
finansiering förmedlade krediter i ungefär samma omfattning 1973 som
1972 (tabell 9). Alltsedan 1970 har denna kreditförmedling varit betydligt
större än under senare delen av 1960-talet. Nettokreditgivningen
översteg då aldrig 900 mkr. Därefter har den uppgått till 1 300—1 600
mkr per år.

I denna expansion har Investeringsbanken och Industrikredit spelat en
avgörande roll. Båda ökade kraftigt sin utlåning 1970 och bibehöll den
på hög nivå 1971 och 1972. Under 1973 avtog Investeringsbankens utlåning
medan Industrikredit fortsatte att öka sin.

Investeringsbanken täckte sitt upplåningsbehov till en del genom upplåning
utomlands. Sålunda emitterade banken under 1973 ett lån på
100 miljoner DM och ett på 15 miljoner dollar. Medlen användes såväl
för finansiering av inhemsk investeringsverksamhet som för exportfinansiering.

Beträffande övriga här aktuella institut redovisas utlåning av oförändrad
omfattning för Lantbrukskredit och för Allmänna hypoteksbanken
och en minskning i utlåningen för Exportkredit och skeppshypotekskassoma.
För Exportkredit har minskningen pågått ett par års tid.

Obligationsmarknaden

Långfristig bruttoupplåning

Staten emitterade långfristiga räntelöpande obligationer till ett betydligt
större belopp 1973 än 1972. Emissionerna uppgick till 3 360 mkr efter
att ha uppgått till 2 050 mkr året innan, allt räknat i inbetalt belopp
(tabell 10). Emissionerna av premieobligationer ökade likaså men endast
i obetydlig utsträckning. Den del av emissionerna som utgjorde
konvertering av äldre lån var emellertid betydligt mindre 1973 än 1972,
varför de emitterade premielånen exklusive konverteringarna kom att
öka i relativt hög grad eller från 500 mkr till 800 mkr. Härutöver utgav

Tabell 10. Långfristiga obligationslån

Bruttobelopp

Mkr

	1971	1972	1973
Staten
Räntelöpande lån	2 595	2 052	3 363
Premielån, inkl. konverteringar	300	900	975
Premielån, exkl. konverteringar	150	500	800
Summa (exkl. konverteringar)	2 745	2 552	4163
Kommuner och kommuninstitut
Kommuner, inkl. konverteringar	400	470	525
Kommuner, exkl. konverteringar	—	—	485
Kommuninstitut	182	236	135
Summa (exkl. konverteringar)	582	706	620
Bostadsinstitut
Inkl. konverteringar och specialemissioner	7 975	7 206	8 877
Exkl. konverteringar och specialemissioner	7 710	6 026	8 331
Avseende bostadsfinansiering	6 900	5 406	7 492
Näringslivet
Företag: emissioner i Sverige	1700	1 614	1549
emissioner i utlandet	454	850	415
Företagsinstitut: emissioner i Sverige	328	345	357
emissioner i utlandet	—	221	221
Bostadsinstitut avseende andra ändamål än
bostadsfinansiering	810	620	839
Summa	3 292	3 650	3 381
Utländska låntagare	—	—	75
Totalt	13 519	12 314	15 731

staten ett sparobligationslån. För detta lämnas uppgifter i avsnitten om
staten och om ränteutvecklingen. Eftersom sparobligationer inte kan omsättas
på marknaden räknas de inte in i emissionerna på obligationsmarknaden.
På denna marknad lånade staten under 1973 ett bruttobelopp
på 4 163 mkr efter avdrag för konvertering av premielån att jämföras
med 2 552 mkr under 1972, innebärande en betydande ökning.

Kommunernas och kommuninstitutens sammanlagda upplåning på
obligationsmarknaden avtog i samband med kommunernas allmänt vikande
lånebehov. Nedgången hänför sig dock helt till kommuninstituten,
för vilka emissionerna minskade från 236 mkr 1972 till 135 mkr 1973.
Kommunernas egna emissioner ökade något, från 470 mkr 1972 till
525 mkr 1973. I sistnämnda uppgift ingår en konvertering på 40 mkr.

Som tidigare anförts emitterade bostadsinstituten obligationer till ett

betydligt större belopp 1973 än 1972. Härvid är att märka att emissionerna
under 1972 om 6 000 mkr var små och ej på långt när höll takt
med frammognandet av avlyftsfärdiga bostadsbyggnadskrediter. Jämföres
emissionsbeloppet 1973, exklusive konverteringar, på ca 8 300 mkr
med det för 1971 på 7 700 mkr får beloppet för 1973 en mera rättvisande
proportion.

Näringslivets upplåning på den svenska obligationsmarknaden genom
företagens egna emissioner och genom företagsinstitutens uppgick 1973
till 1 906 mkr efter att ha uppgått till 1 959 mkr 1972. Läggs härtill de
belopp, som bostadsinstituten använder för andra ändamål än den prioriterade
bostadsfinansieringen, förändras denna mindre nedgång till en
uppgång, från 2 579 mkr till 2 745 mkr. Näringslivets totala finansiering
på den svenska obligationsmarknaden ökade således från 1972 till 1973.
Detta utgjorde en fortsättning på en ökning som fortgått sedan 1970.

Företagens emissioner på utländska marknader minskade däremot;
1973 uppgick dessa till 415 mkr efter att ha uppgått till 850 mkr under
1972. Företagsinstitutens emissioner utomlands blev av oförändrad omfattning.
De uppgick både 1972 och 1973 till 221 mkr.

Utländska låntagare tilläts ej ta den svenska obligationsmarknaden i
anspråk under åren 1969—1972. Ar 1973 gavs världsbanken tillstånd att
i Sverige emittera ett lån. Detta uppgick till 75 mkr. Världsbankens första
lån i Sverige — det enda tidigare — upptogs år 1967.

Långfristiga och kortfristiga obligationer — nettoplaceringar
Inte blott de långfristiga emissionerna blev större 1973 än 1972. Det
blev även de kortfristiga. Efter avdrag för konvertering, inlösen och
amortering redovisas för långfristiga obligationer 1973 ett belopp om
14 000 mkr mot 10 400 mkr föregående år och för kortfristiga obligationer
ej långt från 4 000 mkr mot 1 700 mkr för år 1972. Uppgifterna
återfinnes i tabell 11, som också innehåller fördelning av dessa nettobelopp
på låntagargrupper och placerargrupper.

Eftersom det nästan uteslutande är staten som emitterar kortfristiga
obligationer, skiljer sig bilden av den totala nettoupplåningen på obligationsmarknaden
från den ovan tecknade bilden av den långfristiga bruttoupplåningen
på denna marknad främst i vad gäller den statliga upplåningen.
Som framgår av tabellen uppgick statens totala nettoupplåning
på obligationsmarknaden under 1973 till nära 8 000 mkr, fördelad på
ungefär hälften långfristigt och hälften kortfristigt. Som påpekas i annat
sammanhang utgör de kortfristiga obligationerna närmast ett alternativ
till skattkammarväxlar och dagslån och innebär en förlängning av
statens skuld till banksektorn. Ur denna synvinkel ligger det ett visst
godtycke i att över huvud räkna in dessa obligationer i placeringarna på
obligationsmarknaden.

Vad gäller övriga sektorers nettoupplåning på obligationsmarknaden

Tabell 11. Obligationsmarknaden

Nettobelopp

Mkr

Långivare	Läntagare
	Staten	Kom- muner	Bo- städer	Närings- liv	Summa
1972
Riksbanken	926	6	—	— 4	928
Affärsbanker	345	21	74	93	533
Andra banker	319 —	50	943	59	1 271
Enskilda försäkrings-inrättningar	460	219	1260	211	2 150
Offentliga försäkrings-inrättningar	1936	278	2 645	1718	6 577
Allmänheten	576	39	18	55	688
Summa	4 562	513	4 940	2132	12 147
varav:
Kortfristiga obligationer	2 025	— •	— 300	— 11	1 714
Långfristiga obligationer	2 537	513	5 240	2 143	10 433
1973 (prel)
Riksbanken	1000	0	0	0	1000
Affärsbanker	3 100	25	1 575	150	4 850
Andra banker	400 —	75	975	75	1 375
Enskilda försäkrings-inrättningar	200	100	1450	500	2 250
Offentliga försäkrings-inrättningar	1 875	325	3 600	1 850	7 650
Allmänheten	1 375	50	— 300	— 275	850
Summa	7 950	425	7 300	2 300	17 975
varav:
Kortfristiga obligationer	3 975	0	0	0	3 975
Långfristiga obligationer	3 975	425	7 300	2 300	14 000

utgjorde expansionen i bostadssektorns upplåning det mest framträdande
draget. Tillväxten av näringslivets nettoupplåning blev av förhållandevis
liten omfattning, och för kommuner och kommuninstitut sammanlagt
avtog nettoupplåningen. För samtliga dessa sektorer gällde emissionerna
långfristiga obligationer; kortfristiga inlöstes till smärre belopp.

Placeringarna i långfristiga obligationer var under en stor del av året
relativt begränsade, vilket bland annat resulterade i de tidigare omnämnda
förlängningarna av väntetiderna för avlyft av bostadsbyggnadskrediter.
Denna knapphetssituation förelåg, trots att allmänna pensionsfonden
och försäkringsbolagen fortgående förvärvade långa obligationer i väl så
stor omfattning som året innan. Efterfrågan på långt kapital är nämligen
regelmässigt betydligt större än vad allmänna pensionsfonden och de

Tabell 12. Kapitalmarknaden

Nettobelopp

Mkr

Placeringsform	Läntagare
	Staten	Kom- muner	Bo- städer	Närings- liv	Summa
1971 Långfristiga obligationer	2 567	406	6 741	2 446	12 160
Reverslån från enskilda och offentliga försäkrings-inrättningar		653	311	1 726	2 690
Aktier	—	—	—	687	687
Summa	2 567	1059	7 052	4 859	15 537
1972 Långfristiga obligationer	2 537	513	5 240	2 143	10 433
Reverslån från enskilda och offentliga försäkrings-inrättningar		560	172	1 766	2 498
Aktier	—	—	—	879	879
Summa	2 537	1 073	5 412	4 788	13 810
1973 (prel) Långfristiga obligationer	3 975	425	7 300	2 300	14 000
Reverslån från enskilda och offentliga försäkrings-inrättningar		575	200	2 200	2 975
Aktier	—	—	—	525	525
Summa	3 975	1000	7 500	5 025	17 500

Anm. Enskilda och offentliga försäkringsinrättningars reverslån innefattar
såväl de som lämnats direkt till de olika realsektorerna som till specialinstituten
för dessa sektorer. Långfristiga obligationer har beräknats på samma
sätt som i tabell 11.

enskilda försäkringsinrättningarna kan tillgodose. Denna efterfrågan kan
mötas på ett någorlunda tillfredsställande sätt endast om antingen allmänheten
eller bankerna också gör relativt stora långa placeringar. Till
någon del bidrog allmänheten till en förbättring av läget genom att göra
ovanligt stora köp av premie- och sparobligationer, och mot slutet av
året förvärvade affärsbankerna stora belopp av framför allt hypoteksobligationer.

Kapitalmarknaden — en summering av vissa långfristiga placeringar

Det är förenat med både principiella och praktiska svårigheter att från
den totala kreditmarknaden avgränsa vad som bör kallas kapitalmarknaden.
I tabell 12 har aktier och långfristiga obligationer sammanförts

Tabell 13. Statens upplåning

Nettobelopp

Mkr

	1969	1970	1971	1972	1973
Skattkammarväxlar och
korttidslån	1 908	1 922	— 36	1 779	—3 412
Korta obligationer	—1067	— 900	93	2 025	3 989
Långa obligationer	2 574	1265	2 457	2 037	3 162
Premieobligationer	200	364	110	500	800
Sparobligationer	276	193	56	150	671
Övrigt	— 95	364	— 44	— 146	940
Totalt	3 796	3 208	2 636	6 345	6150

Anm. Riksgäldskontoret och statsverkets kassaförändringar, som vanligtvis
är små, har dragits av på skattkammarväxlar och korttidslån för att ernå
överensstämmelse mellan uppgifterna för statens upplåning och budgetutfallet.

Beloppen för sparobligationer inkluderar under respektive år upplupen ränta.

med utlåningen från enskilda och offentliga försäkringsinrättningar såväl
till realsektorerna som till kreditaktiebolagen och hypoteksinrättningarna,
allt räknat netto. Kreditaktiebolagens och hypoteksinrättningamas
låneförmedling kommer härvid med genom dessa instituts
upplåning på den svenska obligationsmarknaden och i försäkrings- och
pensionsinrättningama.

En sådan avgränsnig av kapitalmarknaden ger vid handen, att kapitalmarknadsplaceringarna,
som kraftigt minskat från 1971 till 1972, på nytt
ökat. Ökningen gällde i allt väsentligt, såsom ovan framgått, placeringarna
i obligationer. Nedgången från 1971 till 1972 hade i huvudsak gått
ut över bostadsfinansieringen. Uppgången från 1972 till 1973 kom
främst bostadsfinansieringen till godo. Både en absolut och relativ fördelning
av det växande totalbeloppet visar en stark ökning för bostadssektorn.
Även statens absoluta och relativa andel ökade, medan för
kommunerna och näringslivet, vilka erhållit i stort sett oförändrade absoluta
belopp, andelarna minskade. Den relativa andelen blev för staten
23% (få 18%), kommunerna 6% (få 8%), bostadssektorn 43%
(f å 39 %) och näringslivet 29 % (få 35 %).

Utvecklingen hos olika Iåntagargrupper

Staten

Statens budgetunderskott uppgick 1973 till 6 150 mkr. Under 1972 hade
det uppgått till 6 345 mkr. Den kraftiga ökningen av statens investeringar
under de båda föregående åren förbyttes i en minskning 1973, mätt i
fasta priser, och i en relativt svag ökning, mätt i löpande priser. Transfereringsutgiftema
växte, detta i ungefär samma takt som 1972, och kon -

sumtionsutgiftema växte i ökad takt. I ökad takt växte också statens inkomster.
Detta sammanhängde till väsentlig del med en ökad tillväxt av
inkomster och omsättning i landet. Bland skatteförändringarna kan nämnas
höjningen av arbetsgivaravgiften och bensinskatten.

Statsskuldpolitiken var under 1973 i högre grad än under 1971 och
1972 inriktad på att neutralisera den likviditetsökning som följde av bl a
budgetunderskottet. Som tidigare visats (tabell 3) lånade staten på marknaden
utanför bankerna 4 700 mkr 1973. Under 1971 och 1972 hade
denna upplåning utgjort 590 mkr respektive 2 749 mkr.

Statens upplåning skedde under 1973 i följande former. Fyra långfristiga
räntelöpande obligationslån emitterades på sammanlagt 3 360
mkr och några få miljoner kronor inbetalades på ett tidigare emitterat
långt lån. Ett ursprungligen långfristigt lån på 200 mkr förföll till betalning
och några mycket obetydliga belopp amorterades på äldre lån. Två
premielån emitterades på tillsammans 975 mkr och ett sådant lån, 1963
års, om 175 mkr förföll till inlösen. Liksom 1972 emitterades ett sparobligationslån.
På detta tecknades 520 mkr mot 541 mkr på 1972 års
lån. Inbetalningarna på sparobligationslån sker med viss fördröjning. De
uppgick 1973 efter avdrag av vissa återbetalningar till totalt 671 mkr,
större delen avseende 1972 års lån. För 1972 var motsvarande siffra 150
mkr. Uppgifterna inkluderar även räntekrediteringar.

Genom långfristiga räntelöpande obligationslån, premielån och sparobligationslån
upplånade staten 1973 netto 4 633 mkr att jämföras med
2 687 mkr 1972. Härutöver emitterade staten fyra kortfristiga obligationslån
på tillsammans 5 089 mkr. Ett ursprungligen kortfristigt lån om
1 100 mkr inlöstes. Statens omfattande nettoupplåning genom emission
av såväl långfristiga som kortfristiga obligationer, vilka sammanlagt var
betydligt större än budgetunderskottet, möjliggjorde en betydande nedbetalning
av statens kortfristiga skulder, främst skattkammarväxlar.

Kommunerna

Kommunernas investeringar, mätt i fasta priser, var mindre 1973 än
1972. I löpande priser ökade de något. Konsumtionsutgifterna ökade
betydligt starkare, ehuru tillväxttakten avtog. Även inkomsterna steg i
avtagande takt, dock ej mera dämpat än att en ökning i kommunernas
finansiella sparande följde, ökningen av detta hade likväl varit avsevärt
större från 1971 till 1972. Under 1972 hade nämligen kommunerna
minskat tillväxten av sin reala aktivitet i betydande grad samtidigt som
deras inkomster ökat mycket kraftigt.

Den finansiella utvecklingen var i hög grad olika för olika kommuner.
För vissa stadskommuner var upplåningsbehovet betydande såväl 1972
som 1973, trots att för hela kommunsektorn inkomsterna översteg utgifterna.
För kommunernas upplåningsbehov är därtill även kommunernas
utlåning av betydelse. Dels beroende härpå, dels beroende på strä -

Tabell 14. Kommunernas likviditetsutveckling, utgiftsöverskott
samt totala upplåning
Nettobelopp

Mkr

	1970		1971		1972		1973
	1 hå.	2 hå.	1 hå.	2 hå.	1 hå.	2 hå.	1 hå.
Förändring av likvida tillgångar	— 426	— 389	84	— 367	780	1 306	1 148
Utgiftsöverskott	836	2 077	602	2 413	591	— 118	— 255
Upplåning	410	1688	686	2 046	1371	1 188	893
därav: på kreditmarknaden	352	931	689	1 147	1 164	736	568

van att avveckla kortfristiga skulder och öka de likvida tillgångarna,
företog kommunerna en större långfristig nyupplåning 1972 än 1971 och
fortsatte under 1973 att låna på lång marknad i stor utsträckning. För
tolvmånadersperioden tom juni 1973 uppgick kommunernas långfristiga
nyupplåning till 3 700 mkr, dvs samma belopp som året innan.

Denna relativt omfattande långfristiga upplåning i förening med ett
vikande finansieringsbehov ledde till en viss konsolidering av kommunernas
skulder. De utestående långfristiga skulderna ökade under tolvmånadersperioden
tom juni 1973 med 2 100 mkr, medan de kortfristiga
minskade med 100 mkr. Samtidigt ökade de likvida tillgångarna med
nära 2 500 mkr (tabell 14).

Ovan lämnade uppgifter om kommunernas upplåning gäller deras totala
upplåning. En del av denna företas utanför den organiserade marknaden.
Under tolvmånadersperioden tom juni 1973 var denna upplåning,
räknad netto, något mindre än under motsvarande period ett år
tidigare. Så var även fallet för kommunernas nettoupplåning på den organiserade
marknaden, såsom framgår av tabell 16.

Bostäder

Bostadsinvesteringama var volymmässigt mindre 1973 än 1972. Antal
lägenheter under produktion avtog kraftigt. Småhusens växande andel

i totalproduktionen innebar emellertid att resursanspråken avtog relativt
mindre. Detta tillsammans med en stigande kostnadsnivå gjorde att investeringarna
i löpande priser ökade, ökningen torde ha varit så pass
stor som inemot 9 %. Från 1971 till 1972 hade bostadsinvesteringama i
löpande priser ökat med 10 %. För år 1973 beräknades de uppgå till
10 400 mkr. Häri ingår inte tomtkostnaderna, vilka genom det växande
småhusbyggande tenderat stiga alltmer.

Denna expansion av bostadsbyggandets kostnader har ställt ökade
krav på kreditmarknaden. Under tolvmånadersperioden tom september
1973 gavs nya bostadsbyggnadskreditiv till ett belopp av 11400 mkr,
vilket var 1 100 mkr mer än under motsvarande period ett år tidigare
(tabell 15).

Tabell 15. Finansieringen av nyproduktionen av bostäder

Mkr

	Byggnadskrediter		tMellan- krediter»	Fastig- hetslån	Obliga- tioner	Summa
	Utbetalda	Avlyfta	ökning
Oktober 1971—
september 1972
Affärsbanker	6470	4 433	2 037			124	2 161
Sparbanker	2 546	2 128	418			466	884
Postbanken	1092	1071	21		142	238	401
Försäkringsbolag	—	—	—		180	1408	1 588
AP-fonden	—	—	—		37	2 643	2 680
Bostadsstyrelsen	—	—	—		2122	—	2 122
Restpost	192	219	— 27		—	288	261
Summa	10 300	7 851	2 449		2 481	5 1671	10 097
Oktober 1972—
september 1973
Affärsbanker	7 056	5 898	1 158	306		158	1622
Sparbanker	2 809	2418	391			580	971
Postbanken	1 199	651	548		189	25	762
Försäkringsbolag	—	—	—		264	1 671	1935
AP-fonden	—	—	—		10	3 012	3 022
Bostadsstyrelsen	—	—	—		1 880	—	1 880
Restpost	374	216	158		—	— 108	50
Summa	11 438	9 183	2 255	306	2 343	5 338“	10 242

1 Härtill konverteringar och specialemissioner på 889 mkr.

2 Härtill konverteringar på 1 105 mkr.

Under ett par års tid fram till hösten 1973 växte de utestående byggnadskreditiven
mycket kraftigt eller med nära fem miljarder kronor.
Under sommaren 1973 träffade delegationen för bostadsfinansiering en
uppgörelse med olika grupper av institut om ökade förvärv av hypoteksobligationer,
för affärsbankerna alternativt även s k mellankrediter. Uppgörelserna
innebar att omkring 9 000 mkr långt kapital skulle ställas till
bostadsinstitutens förfogande på detta sätt. Eftersom hypoteksinstituten
även belånar andra fastigheter än bostadsfastigheter, maximalt till ett
belopp av 10 % av upplåningen, skulle bostadssektorn via ovannämnda
placeringar komma att tillföras omkring 8 000 mkr. Tillsammans med
bostadsstyrelsens utlåning samt försäkrings- och pensionsinrättningamas
och sannolikt även i viss mån andra instituts direkta långfristiga bostadslån
torde avlyften under 1973 som helhet ha blivit större än de nya bostadsbyggnadskrediterna,
och de utestående beloppen av sådana krediter
skulle ha minskat. Vad gäller affärsbankerna är det känt att de minskade.
Betydligt större belopp, klara för avlyftning, stod likväl oavlyftade
vid slutet av 1973 än två år tidigare.

Diagram F. Kreditmarknaden totalt samt näringslivets upplåning
på kreditmarknaden

Nettoflöden per halvår
Säsongrensade uppgifter

Mkr

18000

16 000

14 000

12 000

10 000

8 000

6000

4000

2 000

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

A. Totalt

B. Näringslivet

Näringslivet

Näringslivets fasta investeringar beräknas volymmässigt ha ökat i en
lägre takt 1973 (3,4 %) än 1972 (6,4 %). I löpande priser växte dock
ökningstakten. Lagerinvesteringama, som kraftigt minskat från 1970 till
1971 och från 1971 till 1972, blev negativa 1973, dvs lagerförtäring
ägde rum. Näringslivets fasta investeringar och lagerinvesteringarna var
omkring 1 000 mkr större 1973 än 1972.

Näringslivets upplåning på den organiserade kreditmarknaden i Sverige
ökade också. Under 1973 uppgick den till 12 000 mkr efter att ha
uppgått till 10 000 mkr 1972, allt netto (tabell 16 och diagram F). I dessa
siffror ingår emellertid även hushållens upplåning. Det statistiska
grundmaterialet är inte sådant att denna upplåning genomgående kan
urskiljas. Den i affärsbanksstatistiken särredovisade kreditgivningen till
enskilda personer samt annan utlåning, som inte är specifikt inriktad på
näringslivet, var som ovan framgått stor både 1972 och 1973 jämfört
med tidigare år.

Tabell 16. Kreditmarknaden

Mkr

Län givare	Läntagare
	Staten	Kom- muner	Bo- städer	Närings- Summa liv
1971 Riksbanken	1 524		— 30	30	1 524
Affärsbanker	1 220	203	596	3 193	5 212
Andra banker	— 698	665	1 593	949	2 509
Enskilda försäkrings-inrättningar	— 90	141	1736	911	2 698
Offentliga försäkrings-inrättningar	953	822	4 139	3 269	9 183
Allmänheten	— 273	5	45	372	149
Totalt	2 636	1 836	8 079	8 724	21 275
1972 Riksbanken	— 183	6		3	— 174
Affärsbanker	1 949	125	1946	4 053	8 073
Andra banker	1 831	673	2 685	1 330	6 519
Enskilda försäkrings-inrättningar	460	291	1 401	1092	3 244
Offentliga försäkrings-inrättningar	1 936	766	2 676	2 797	8175
Allmänheten	352	39	18	745	1 154
Totalt	6 345	1 900	8 726	10 020	26 991
1973 (prel) Riksbanken	—1525	0	0	25	—1 500
Affärsbanker	3 250	275	2 500	5 175	11200
Andra banker	— 250	200	2 600	2 450	5 000
Enskilda försäkrings-inrättningar	200	250	1 600	1 500	3 550
Offentliga försäkrings-inrättningar	1 875	725	3 600	3 100	9 300
Allmänheten	2 600	50 -	- 300	— 100	2 250
Totalt	6 150	1 500	10 000	12 150	29 800

Näringslivets kapitalanskaffning på den svenska obligationsmarknaden
blev som ovan nämnts något större 1973 än 1972. Emissionerna
utomlands avtog emellertid liksom övrig såväl lång som kort upplåning
i utlandet. Kreditanskaffningen i bankerna ökade däremot kraftigt, särskilt
under årets senare del. Företagens vinster var ej obetydligt större
1973 än 1972, och självfinansieringen av investeringarna torde ha tilltagit.
Den samtidigt växande upplåningen gjorde att företagens likvida
tillgångar kraftigt ökade.

Kreditmarknaden — en sammanfattning

Den totala kreditgivningen på den organiserade kreditmarknaden blev
större 1973 än 1972. Liksom för expansionen från 1970 till 1971 och
från 1971 till 1972 var det affärsbankerna som svarade för den kraftigaste
tillväxten — från drygt 8 000 mkr till drygt 11 000 mkr i nettoflöde.
Även allmänna pensionsfonden svarade för ej obetydligt större
nettoplaceringar 1973 än 1972. Totalt kan kreditgivningen beräknas ha
uppgått till 30 000 mkr efter att 1972 ha uppgått till 27 000 mkr och
1971 till 21 000 mkr (tabell 16). Som framgår av diagram F koncentrerades
tillväxten till årets senare del.

Större delen av det totala kreditflödets ökning kom näringslivet till
godo. Tillväxten för denna sektor gällde i störst utsträckning bankkrediterna.
Även till bostadssektorn gick emellertid större belopp 1973 än
1972. Härvid var ökningen koncentrerad till den slutliga finansieringen.
Kommunernas upplåning minskade. Detta gjorde även statens upplåning
i någon mån. I syfte att dämpa den snabbt växande likviditeten inom
ekonomin försköts statsupplåningen mot lång marknad.

Ränteutvecklingen

Någon allmän ränteförändring genomfördes inte i Sverige under 1973.
Ej heller under 1972 hade någon sådan företagits, varför den räntestruktur,
som utbildats efter diskontosänkningama under 1971 i stor utsträckning
bestod ännu vid ingången av 1974. Smärre förändringar inträffade
dock 1973. Dagslåne- och skattkammarväxelräntorna var sålunda något
lägre 1973 än 1972, och en viss nedjustering av räntan på några särskilda
slag av inlåningsräkningar, främst lönekonton och produktlikvidkonton,
företogs vid mitten av året i enlighet med en överenskommelse
mellan kreditinstituten, nådd i slutet av 1972.

Den i stort sett stabila räntenivån i Sverige under 1973 kontrasterade
mot ränteutvecklingen i ett flertal andra länder. I t ex Storbritannien,
Frankrike, Nederländerna, Västtyskland och USA steg räntorna och fick
en nivå som betydligt översteg den svenska. I jämförelse med de nämnda
länderna kom Sverige att framstå som ett utpräglat lågränteland. Den
starka betalningsbalansen gjorde det möjligt att i konjunkturstimulerande
syfte bibehålla räntenivån förhållandevis låg och avstå från att följa
med i den internationella räntenivåns stegring.

Diskontot och vissa penningmarknadsräntor

Riksbankens officiella diskonto var under 1973 5 %. Det hade satts vid
denna nivå den 12 november 1971 (diagram G). Inte sedan i början av
1950-talet har diskontot under så lång tid legat kvar på oförändrad nivå.

Följande regler för bankernas upplåning i riksbanken, fastställda i
januari 1973, gällde under 1973. Räntan för upplåning i riksbanken var
lika med riksbankens diskonto oavsett skuldsättningens längd. Gränsen
för bankernas straffräntefria upplåning i riksbanken var 75 % av en
banks egna kapital. Räntesatsen för upplåning över denna gräns var dis Tabell

17. Riksgäldskontorets diskonto vid försäljning
av skattkammarväxlar

Procent

1970 1971

Löptid	31.3	30.6	30.9	31.12	31.3	30.6	30.9	31.12
3 mån	8,5	8,5	8,5	8,25	6,75	6,25	5,5	4,00
6 mån	8,5	8,5	8,5	8,25	—	6,25	—	4,50
9—12 mån	8,5 1972				1973
3 mån	3,50	4,00	3,75	2,75	3,00	3,00	2,75	2,50
6 mån	4,25	—	4,25	4,00	—	3,50	3,50	3,25
9—12 mån								3,75

Diagram G. Riksbankens diskonto
samt vissa kortfristiga
statslåneräntor

1973

1969

1970

1971

1972

A. Riksbankens diskonto

B. Diskonto för tre månaders
skattkammarväxlar

C. Emissionsränta för statslån
med högst sju års löptid vid
emissionstillfället

Diagram H. Emissionsräntor samt
effektiv ränta på statliga lån

1970

1971

1973

1972

1969

A. Effektiv ränta på statliga lån
med 15 års återstående löptid

B. Emissionsränta för långa statslån

C. Emissionsränta för långa industrilån -

kontot plus två procentenheter. Det lätta läget på penningmarknaden
1973 gjorde emellertid att straffräntebelagd upplåning i riksbanken
knappast förekom under detta år.

Räntan på dagslån mellan kreditinstituten var under 1973 jämförelsevis
låg. Riksgäldskontoret betalade från årets början till den 8 mars
2,5 %, därefter till den 16 april 2 % och under resten av året 1,5 % för
sin upplåning på dagslånemarknaden. Kreditinstituten betalade 2,5 % i
januari och något mer under februari—april. De stora skatteuppbörderna
i maj och juni pressade upp dagslåneräntan, och i juni var den uppe
i 5 % eller lika med riksbankens diskonto. Därefter sjönk den igen och
nådde i juli sin miniminivå för året, 1,5 %. Under återstoden av året
fluktuerade räntan mellan diskontot, 5 %, framför allt under skatteuppbördsperiodema,
och sin miniminivå, 1,5 %, under de lättare perioderna
mellan skatteuppbördema.

Diskontot för skattkammarväxlar med 3 månaders löptid var under
1973 jämförelsevis lågt. Det höll sig mellan 2,5 % och 3 % (diagram G).
Även för växlar med längre löptid var diskontot lågt jämfört med tidigare.
Det hade dessutom något av en fallande trend under loppet av
året. I januari 1973 var sålunda diskontot för 6-månadersväxlar 4 %.
Det sänktes i april till 3,50 % och i december till 3,25 %.

Diagram J. Inlåningsräntor

Diagram K. Utlåningsräntor

1973

1970

1971

1972

1969

A. Ränta på kapitalräkning med
12 månaders uppsägning

B. Ränta på kapitalsamlingsräkning


		i
				. •	• •
r			L.
		1

r

			II’	A B C
p			A	D
1969	1970	1971	1972	1973

A. Försäkringsbolagens ränta på lån
mot säkerhet i stora förstklassiga
industrifastigheter, fast ränta

B. Hypoteksinstitutens ränta på lån
mot inteckning i bostadsfastighet,
fast ränta

C. Affärsbankernas medelränta för
annan utlåning än krediter i räkning
och diskonterade växlar

D. Sparbankernas medelränta för
annan utlåning än krediter i räkning
och diskonterade växlar

Kreditinstitutens in- och utlåningsräntor

Bankernas annonserade inlåningsräntor har under senare år i allmänhet
stått i en fast relation till riksbankens diskonto. Detta innebär att de på
något undantag när inte ändrats sedan november 1971, då som nämnts
den senaste diskontoförändringen ägde rum.

Den högsta annonserade inlåningsräntan utgör räntan på kapitalräkning
med 12 månaders uppsägning. Den har sedan november 1971 legat
vid 514 % (diagram J). På kapitalsamlingsräkningar och kapitalsparräkningar,
från vilka uttag av mindre belopp kan göras utan uppsägning,
har under motsvarande tid betalats 4% %.

För vissa andra inlåningsräkningar träffade bankföreningen, sparbanksföreningen,
jordbrukskasseförbundet och postbanken en överenskommelse
under hösten 1972 med verkan från och med den 1 juli 1973.
Denna överenskommelse innebar, att ingen ränta skulle utgå på vanlig
checkräkning och att räntan på sparkasseräkning skulle vara högst

4,75 %. Räntan på samtliga former av lönekonton och produktlikvidkonton
skulle vara 3 %; på belopp överstigande 10 000 kronor skulle ränta

betalas efter en räntesats på 4,75 %. överenskommelsen innebar för
några institut en viss sänkning av räntan på ifrågavarande räkningar.

Räntan för inlåning på särskilda villkor, s k specialinlåning, har en
ganska stor spridning. För den avgjort största delen av denna inlåning
låg räntan under 1973, vad gäller affärsbankerna vid 6 % och vad gäller
sparbankerna något högre. Så hade varit fallet också under 1972.

Bankinstitutens rörliga utlåningsräntor annonseras av affärsbanker
och sparbanker som gränser för ett intervall inom vilket den aktuella
utlåningsformens ränta ligger. Dessa gränsvärden är kopplade till diskontot,
vilket innebär att de inte har förändrats sedan den senaste diskontoförändringen
i november 1971. För att få en bättre bild av bankinstitutens
faktiskt tillämpade räntesatser än vad dessa intervaller erbjuder,
har riksbanken sedan slutet av 1970 låtit insamla information
härom. För dessa ränteanalyser redogörs i ett separat avsnitt nedan.

Förändringen av de bundna utlåningsräntorna följer normalt förändringarna
av den långfristiga obligationsräntan. Eftersom den senaste förändringen
av denna ränta inträffade den 10 september 1971, var dessa
räntor oförändrade under 1973 liksom under 1972. Bostadsinstitutens
bundna lån mot säkerhet av primärinteckning i bostadsfastighet kom efter
att ha sänkts med Va % i september 1971 att ligga vid 7,2%. För
kommunlån och för industrilån med bästa säkerhet har tillämpats 7,35 %
respektive 7,6 % (diagram K).

Emissionsräntor för obligationer och förlagsbevis

Under 1973 emitterade staten fyra korta obligationslån, i januari, mars,
augusti och oktober. Löptiderna varierade mellan 2 och 4 år. De emitterades
till underkurs med en effektiv ränta för det kortaste på 6,25 %
och för det längsta på 7,20 % (diagram G).

Fyra långa statslån emitterades —i april, maj, oktober och december.
Löptiden var 10 år och räntan 7 % (diagram H). Härutöver emitterade
staten två premieobligationslån — i mars och oktober. De totala vinstbeloppen
var av sådan storlek att de svarade mot en effektiv ränta om
5,90 % resepktive 5,93 %. Liksom föregående år emitterades ett sparobligationslån,
detta i november. Såväl årets som föregående års sparobligationslån
gav en genomsnittlig förräntning på 8 %, inklusive bonus,
trots lånens olika utformning. På 1972 års lån var räntan under första
året 6 % men stiger därefter med en halv procentenhet per år fram till
och med 1977. Därtill ges en skattefri bonus på 8 % vid löptidens slut
1 mars 1978. På 1973 års lån ges däremot under hela löptiden fram till
1 mars 1979 en ränta på 6% %, vartill kommer en skattefri bonus vid
inlösen på 11,5 % av det ursprungliga inköpsvärdet.

De bostadsfinansierande institutens upplåning på obligationsmarkna -

Tabell 18. Emissionsvillkor för långfristiga obligalionsoch
förlagslån

Procent

1971

Låntagare	11.7 1969— 18.3 1971	19.3—22.4	23.4—9.9	10.9—11.11	12.11 1971— 26.3 1973	27.3 1973— 31.12 1973
Staten	7,25	7,25	7,25	7,0	7,0	7,0
Bostadsinstitut
bostadsfastigheter	7,25	7,25	7,25	7,0	7,0	7,0l
kont-fast:er m. m.	7,5	7,5	7,5	7,25	7,25
Industrier
obligationslån	7,5-7,75	7,5—7,75	7,5—7,75	7,25—7,5	7,25—7,5	7,25—7,5
förlagslån	8,0—8,25	8,0—8,25	8,0—8,25	Vj k/l 1 oo o	7,75—8,0	7,75—8,0
Kommuner	7,5	7,5	7,5	7,25	7,25	7,25
Banker (förlagslån)	7,75	7,75	7,75	7,5	7,5	7,5
Riksbankens diskonto	7,0	6,5	6,0	5,5	5,0	5,0

1 Från 27/3 sammanslogs bostads- och kontorslån till ett lån med nom. ränta 7 % och emissionskursen
99,75 (eff ränta 7,025 motsvarande genomsnittsränta för de tidigare två lånen).

den skedde fram till 1973, dels genom lån för bostadsfastigheter, dels
genom lån för andra ändamål (kontorsfastigheter m m). De förstnämnda
emitterades efter samma räntevillkor som långa statsobligationer eller
7 %, medan de senare hade en ränta om 7% %. En omläggning skedde
from mars 1973. Denna innebar att de två lånen ersattes av ett lån,
vars nominella ränta blev 7 % och emissionskurs 99,75 %. Härigenom
blev institutens genomsnittliga upplåningskostnader oförändrade. Sex sådana
lån till de nya villkoren emitterades under året.

Kommunerna emitterade obligationslån till en ränta av 7,25 %. Löptiden
för dessa lån var 20 år. Flertalet industrilån, nämligen de som

Tabell 19. Köpkurser och effektiv förräntning för vissa statslån

	Kurser				Effektiv ränta
	1972 31/12	1973 31/3	30/6	30/9	1972 31/12 31/12	1973 31/3	30/6	30/9	31/12
Lån med kort återstående löptid
5% 1959/69/75 5/10	94)4	95	95)4	95)4	96)4 7,24	7,22	7,32	7,46	7,63
5)4% 1960/70/75 12/4	96)4	97	97)4	97)4	98)4 7,20	7,14	7,04	7,29	6,55
6%% 1966/76/77 16/9	98	98	98	98	98)4 7,25	7,28	7,30	7,34	7,13
Lån med fång återstående löptid
3 % 1945/55/85 1/7	65	65	65	65	67 7,32	7,39	7,47	7,54	7,29
5)4% 1964/78/82 18/3	85)4	85 K	86)4	86)4	87)4 7,40	7,45	7,37	7,42	7,29
6% 1969/84 23/1	89)4	89)4	89)4	89)4	90)4 7,40	7,43	7,45	7,47	7,32
7)4% 1970/85 20/1	100	99)4	99)4	99)4	100 7,25	7,28	7,28	7,28	7,25

Tabell 20. Direkt avkastning på börsnoterade aktier

Procent

	Mars	Juni	Sept	Dec	Mars	Juni	Sept	Dec
	1970				1971
Stamaktier, totalt	4,21	4,65	4,81	4,99	4,41	4,41	4,58	4,12
Verkstäder	3,32	3,63	3,76	3,90	3,29	3,16	3,37	3,03
Skogsindustrier	5,34	5,38	5,64	6,03	6,29	7,16	7,56	6,66
Järnverk och bruksföretag	3,93	4,60	4,56	4,90	4,47	4,80	5,03	4,96
Rederier	6,94	7,24	7,53	7,51	5,95	6,78	7,08	7,31
Banker	6,93	8,26	7,99	7,52	6,85	6,31	6,09	5,87
Preferensaktier, totalt	8,20	9,10	8,81	8,96	8,25	8,63	8,16	7,94
	1972				1973
Stamaktier, totalt	3,81	3,88	3,72	3,75	3,91	3,73	3,92	4,04
Verkstäder	2,82	2,83	2,71	2,77	3,08	2,90	3,10	3,32
Skogsindustrier	6,01	5,91	5,57	5,04	4,79	4,50	4,76	4,36
Järnverk och bruksföretag	4,19	4,12	4,21	4,42	3,94	3,73	4,17	4,28
Rederier	6,91	6,97	6,49	5,78	5,09	3,86	3,93	5,14
Banker	6,36	7,25	6,80	6,87	7,24	7,49	7,34	7,01
Preferensaktier, totalt	8,41	8,63	8,84	8,47	8,15	8,51	8,48	8,51
emitterades av börsnoterade	företag, hade	också	en räntesats på	7,25 %.

En räntesats om 7,5 % tillämpades för lån emitterade av andra företag.
Förlagslån emitterades av företag till 7,75 %.

Kurser och effektiva räntor på statsobligationer

Liksom under 1972 förblev kursnivån, såsom den noteras vid Stockholms
Fondbörs, för såväl långa som korta statslån relativt stabil under året.
För de längre lånen förekom under de tre första kvartalen vid några tillfällen
ett svagt kursfall men mot slutet av året en kursstegring. De kortaste
lånens kurser, liggande under pari, steg under året mot inlösningskursema.

Den effektiva räntan för utelöpande obligationer, beräknad på ovannämnda
kurser, hade stigit under 1972. Den steg ytterligare något fram
till i oktober 1973. En nedgång följde sedan under fjärde kvartalet 1973.
Detta gällde såväl de korta som de långa lånen.

Kurser och effektiv avkastning på aktier

Aktiekurserna steg enligt Affärsvärldens generalindex med 4%, under
perioden 1 januari 1973 till 19 oktober 1973. Under 1972 hade detta
index stigit med 10 % och under 1971 med 22 %. För rederierna ökade
index under nämnda period 1973 med hela 46,1 % och för skogsföretagen
med 13,7 %. För bankaktier var kurserna fallande liksom under

1972. Nedgången var dock ringa — endast 0,4 %. Efter den 19 oktober

Tabell 21. Medelräntor för olika kreditslag samt kreditslagens
relativa andel av den totala utlåningen

Uppgifterna avser den 30 september 1973

Affärsbanker	Sparbanker	Centralkassor
Ränta Andel	Ränta Andel	Ränta Andel

Bostadsbyggnadskrediter	7,86	20	7,66	12	8,00	3
Övriga krediter i räkning	8,90	24	8,73	3	8,92	6
Diskonterade växlar	8,20	6	8,55	0	8,40	4
Lån mot inteckning i bostadsfastigheter inom 75 %
av uppskattningsvärdet	7,84	13	7,13	54	7,04	16
Lån mot borgen	8,08	7	7,99	6	7,98	10
Lån mot inteckning
i industrifastigheter	7,65	6	7,65	1	7,39	2
Lån till kommuner på över 5 år	7,10	1	6,87	7	7,00	3
Lån mot inteckning i jord-bruksfastigheter inom 75 %
av uppskattningsvärdet	7,66	1	6,86	5	6,86	39
Jordbrukslån mot statlig garanti	7,01	0	6,77	1	6,77	10
övrig utlåning	7,84	22	7,81	11	7,59	7
Totalt	8,11	100	7,34	100	7,27	100

Anm. För bostadsbyggnadskrediter och krediter i räkning tillämpas avgifter.
Dessa utgår på kontrakterat belopp, medan räntor utgår på disponerat belopp.
För nämnda krediter har vid framräkning av redovisad medelränta, som avser
att gälla lånekostnader (räntor och avgifter) för disponerat belopp, avgiften
vägts in med sitt dubbla belopp.

föll aktiekurserna kraftigt med anledning av den oljekris som då utbröt.
De steg därefter på nytt och var vid utgången av december uppe vid
ungefär samma nivå som ett år tidigare.

Den direkta avkastningen, kvoten mellan nominell avkastning och
kurs, som sjunkit under de två föregående åren föll för det totala antalet
stam- och preferensaktier obetydligt fram till i oktober 1973.

Bankinstitutens utlåningsräntor enligt ränteanalysen
Riksbanken genomför tillsammans med bankinspektionen två gånger om
året, i mars och september, en analys av bankernas utlåningsräntor. Analysen
omfattar alla bankinstitut: affärsbanker, sparbanker, postbanken
och centralkassorna för jordbrukskredit. Den senaste analysen avser den
30 september 1973. I det följande redogöres för denna. Information ges
om den nivå räntorna hade för olika slag av utlåning hos respektive institutgrupp.
Utöver denna strukturbeskrivning ges en redogörelse för
räntornas förändring under det senaste året.

För att i stora drag belysa räntcstrukturen hos bankinstituten har i
tabell 21 uppgifter sammanställts om räntorna för de viktigare kredit -

Tabell 22. Medelräntor 30 september 1973

Affärsbanker Sparbanker Centralkassor

Av- Ränte- Av- Ränte- Av- Ränte -

I. Byggnadskrediter	gift	sats	gift	sats	gift	sats
A. Bostadsfastigheter (kontrakterat belopp)	0,47	6,95	0,12	7,46	0,47	7,16
B. Andra fastigheter (kontrakterat belopp)	0,54	7,68	0,22	7,75	0,63	7,06
C. Tillfälliga bostadskrediter		7,67		7,61		7,22
II. övriga krediter i räkning
A. Till kommuner (kontrakterat belopp)	0,76	6,68	0,68	6,73	1,00	6,94
B. Till övriga (kontrakterat belopp)
a) mot säkerhet	0,95	6,96	0,97	7,02	0,99	6,95
b) utan säkerhet	1,47	7,39	1,32	7,50	1,26	7,08
III. Diskonterade växlar		8,20		8,55		8,40
IV. övriga krediter
A. Mot statlig garanti
a) jordbruksgarantilån		7,01		6,77		6,77
b) industri- och hotellgarantilån		7,47		7,60		7,67
c) övriga garantilån		6,43		6,11		6,86
B. Till kommuner och därmed jämförlig sam-
fällighet
a) lån ställda att återbetalas inom fem år		7,51		7,42		6,97
b) övriga lån		7,10		6,87		7,00
C. Mot obligationer		7,78		7,65		7,64
D. Mot börsnoterade aktier och förlagsbevis		7,71		8,01		7,74
E. Mot inteckning i bostadsfastigheter
a) inom 75 % av uppskattningsvärdet		7,84		7,13		7,04
b) över 75 % av uppskattningsvärdet		8,07		8,01		7,89
F. Mot inteckning i kontors- och affärsfastigheter
inom 75 % av uppskattningsvärdet		7,79		7,33		7,12
G. Mot inteckning i jordbruks- och skogsfastig-
heter inom 75 % av uppskattningsvärdet		7,66		6,86		6,86
H. Mot inteckning i fritidsfastigheter		8,20		7,90		7,69
I. Mot inteckning i industrifastigheter		7,65		7,65		7,39
J. Mot övrig säkerhet		7,64		7,39		7,63
K. Mot borgen		8,08		7,99		7,98
L. Utan särskild säkerhet
a) sparlån		8,71		8,57		8,30
b) kortvariga krediter till näringsidkare i och
för hans rörelse		8,11		8,00		8,75
c) övriga		8,76		8,43		8,00
Summa övriga krediter		7,83		7,25		7,09

Anm. Där ej annat angives avser uppgifterna medelränta på disponerat belopp. Avgift och ränta kan
ej sammanläggas till en procentuell lånekostnad utan uppjustering av avgiften, eftersom avgift utgår
på hela det kontrakterade beloppet och ej enbart på den disponerade delen därav.

och låneformerna samt dessa utlåningsformers relativa storlek hos de
olika bankinstituten. Som synes ligger affärsbankernas genomsnittliga
ränta väsentligt högre än sparbankernas och centralkassornas. Detta har
i stor utsträckning sin förklaring i hur olika slag av institut har sin utlåning
fördelad på olika utlåningsformer och dessas grad av säkerhet.

Affärsbankernas utlåning i form av checkräkningskrediter, växlar eller
andra krediter av betydelse för näringslivets löpande verksamhet är av
stor omfattning och betingar en relativt hög ränta. Sparbankerna och
centralkassorna å sin sida har såsom nedan visas i sina portföljer en jämförelsevis
stor andel bottenlån i bostads- och jordbruksfastigheter, och
dessa lån har en förhållandevis låg ränta. Skillnaden i kredit- och lånefördelningen
och därmed den genomsnittliga räntans nivå har dock
minskat något under de senaste åren.

Ett pär tekniska företeelser som försvårar jämförelser bör påpekas.
Även i en relativt finfördelad redovisning kommer krediter eller lån
med olika säkerhetsgrad att ingå i många av de redovisade grupperna;
ingen grupp är fullständigt homogen. Ju mer aggregerad redovisningen
är, desto försiktigare måste den jämförande bedömningen bli. Förekomsten
av avgifter för beviljade belopp och variationer i dessa belopps utnyttjande
försvårar i sin tur jämförelser av lånekostnader. I de fall sammanvägning
av avgifter och räntor skett i här presenterad redovisning,
har avgiften vägts in med sitt dubbla belopp. Det har med andra ord
förutsatts att beviljade krediter genomsnittligt varit utnyttjade till halva
sitt belopp.

Mot bakgrunden av ovanstående framstår det betydelsefullt att ge en
i hög grad detaljerad redovisning av räntor och avgifter för olika utlåningsformer.
En relativt detaljerad sådan ges i tabell 22. Kompletterande
uppgifter lämnas i det följande bland annat vad avser räntornas
spridning inom en och samma utlåningsform.

För bostadsbyggnadskrediter mot kommunborgen tillämpar affärsbankerna
ganska enhetliga räntevillkor. Ca 80% av det vid utgången
av september 1973 kontrakterade beloppet om 5 450 mkr löpte med en
ränta mellan 6,75 % och 7,00 % och hade en avgift på 0,5 %. Den lägsta
räntan var 5,75 % med en avgift på 1,25 % och den högsta var

8,75 % utan avgift. Hos sparbankerna var spridningen något större, och
den vanligaste typen av villkor — 7,53 % utan avgift — svarade för
drygt 66 % av det totalt kontrakterade beloppet 2 583 mkr, den lägsta
räntan var 5,75 % med en avgift om 1 % och den högsta var 9 % utan
avgift.

För »krediter i räkning mot säkerhet», som hos affärsbankerna svarar
för 28 % av utlåningen, medan den hos sparbankerna endast representerar
knappt 3 % och hos centralkassorna 9 %, var de vanligaste villkoren
lika eller 7,00 % med 1 % avgift. Variationerna var dock här
större än för bostadsbyggnadskrediter och hos affärsbankerna var lägsta
räntan 5,25 % med 3 % i avgift och den högsta 12 % utan avgift.

För »övriga krediten), den grupp som vanligen kallas lån, är genomsnittsräntan
betydligt högre hos affärsbanker än hos sparbanker och
centralkassor. Av de enskilda lånetypema observeras särskilt lånen mot
inteckning i bostadsfastigheter och jordbruksfastigheter inom 75 % av

Tabell 23. Förändring i medelräntor från den 30 september 1972
till den 30 september 1973 för några större grupper av kreditslag

	Affärsbanker	Sparbanker	Centralkassor
Bostadsbyggnadskrediter
ränta och dubbel avgift	+ 0,06	+ 0,04	— 0,01
ränta	+ 0,11	+ 0,04	+ 0,03
avgift	— 0,03	± 0,00	— 0,02
Övriga krediter i räkning
ränta och dubbel avgift	+ 0,00	+ 0,03	— 0,00
ränta	+ 0,03	+ 0,02	+ 0,05
avgift	— 0,01	— 0,00	— 0,03
Diskonterade växlar	+ 0,05	+ 0,03	+ 0,03
Lån	+ 0,04	+ 0,05	+ 0,04
Totalt	+ 0,03	+ 0,05	+ 0,04

Anm. Vid sammanvägningar av grundmaterialets olika ränteuppgifter har som
vikter använts kreditslagens relativa andelar den 30 september 1972.

uppskattningsvärdet. För bottenlån i bostadsfastigheter låg genomsnittsräntan
hos affärsbankerna vid 7,84 % och för sparbanker, hos vilka dessa
lån utgör mer än hälften av alla deras utestående krediter, vid
7,13 %. För bottenlånen i jordbruksfastigheter var genomsnittsräntan
7,66 % hos affärsbanker och 6,86 % hos centralkassor, vilkas lånestock
till drygjt en tredjedel utgörs av sådana lån.

Räntan för bottenlån i bostadsfastigheter skulle kunna förväntas ha
en låg spridning. Det har den emellertid inte. Affärsbankerna redovisar
för 80 % av hela utlåningsstocken en ränta liggande mellan 7,25 % och
8,25 %. Hos sparbankerna var motsvarande siffror 6,75 % och 7,75 %.
Denna relativt höga spridning kan ha sin förklaring i att äldre bottenlån
löper med en förhållandevis låg ränta och att nya ges till en högre.
Nivåskillnaden mellan affärsbanker och sparbanker kan ha sin förklaring
i att sparbankerna har en större andel äldre lån bland sina bottenlån
än affärsbankerna.

Till belysning av förändringen i genomsnittsräntorna för vissa huvudtyper
av krediter liksom för den totala utlåningen hos de olika bankinstituten
har uppgifter sammanställts i tabell 23. Vid beräkningen av
förändringarna i dessa genomsnittsräntor har som vikter använts utlåningens
fördelning på olika kredittyper den 30 september 1972. Härigenom
har inträffad förändring i utlåningens struktur sådan denna redovisas
i grundmaterialet inte fått någon effekt på beräknad förändring
i genomsnittsräntorna. Grundmaterialet innehåller dock, trots rikhaltig
specifikation, betydande aggregat. Inom dessa kan naturligtvis strukturförändringar
ha ägt rum, som påverkat i grundmaterialet redovisad genomsnittsränta
för olika kredittyper och därmed genomsnittsräntan för
i tabellen redovisade huvudgrupper liksom för den totala utlåningen.

Tabell 24. Förändring i medelräntor från 30 september 1972 till 30 september 1973
hos affärsbanker, sparbanker och centralkassor

Affärsbanker	Sparbanker	Centralkassor
Avgift Ränte-	Avgift Ränte-	Avgift Ränte-
sats	sats	sats

I. Byggnadskrediter
A. Bostadsfastigheter (kontrakterat belopp)	-0,03+0,09	±0,00+0,03	—0,02+0,03
B. Andra fastigheter (kontrakterat belopp)	—0,02+0,03	+0,01+0,07	—0,20+0,14
C. Tillfälliga bostadskrediter	+0,09	+0,08	+0,16
II. övriga krediter i räkning
A. Till kommuner (kontrakterat belopp)	+0,02—0,01	—0,01—0,02	—0,07—0,03
B. Till övriga (kontrakterat belopp)
a) mot säkerhet	—0,01+0,01	±0,00+0,05	±0,00 ±0,00
b) utan säkerhet	—0,10—0,13	—0,01+0,07	—0,01—0,03
III. Diskonterade växlar	+0,05	+0,03	+0,03
IV. Övriga krediter
A. Mot statlig garanti
a) jordbruksgarantilån	+0,13	±0,00	+0,01
b) industri- och hotellgarantilån	±0,00	—0,01	+0,07
c) övriga garantilån	+0,30	+0,24	+0,15
B. Till kommuner och därmed jämförlig sam-
fällighet
a) lån ställda att återbetalas inom fem år	+0,02	+0,01	—0,04
b) övriga lån	±0,00	±0,00	+0,01
C. Mot obligationer	+0,21	+0,06	+0,03
D. Mot börsnoterade aktier och förlagsbevis	—0,05	±0,00	—0,21
E. Mot inteckning i bostadsfastigheter
a) inom 75 % av uppskattningsvärdet	+0,05	+0,06	+0,07
b) över 75 % av uppskattningsvärdet	+0,07	+0,06	+0,06
F. Mot inteckning i kontors- och affärsfasligheter
inom 75 % av uppskattningsvärdet	+0,02	—0,03	+0,07
G. Mot inteckning i jordbruks- och skogsfastig-
heter inom 75 % av uppskattningsvärdet	+0,06	+0,02	+0,03
H. Mot inteckning i fritidsfastigheter	+0,03	+0,03	+0,24
I. Mot inteckning i industrifastigheter	—0,01	+0,05	+0,13
J. Mot övrig säkerhet	±0,00	±0,00	+0,07
K. Mot borgen	+0,11	+0,02	+0,07
L. Utan särskild säkerhet
a) sparlån	—0,08	+0,07	+0,03
b) kortvariga krediter till näringsidkare i och
för hans rörelse	+0,07	—0,16	+0,09
c) övriga	-0,58	+0,01	±0,00
Summa övriga krediter	+0,04	+0,05	+0,04

Anm. Vid sammanvägningar av delposterna för »Summa övriga krediter» (enda sammanvägningen) har
som vikter använts kreditslagens relativa andelar den 30 september 1972.

Som framgår av tabellen har genomsnittsräntan höjts för såväl affärsbanker
som för sparbanker och centralkassor. För affärsbanker uppgick
höjningen till 0,03 procentenheter, för sparbanker med 0,05 procentenheter
och för centralkassor med 0,04 procentenheter. Vid beräkningen

av ränteförändringen har liksom ovan ifråga om beräkningen av räntenivån
avgiften vägts in med dubbelt belopp.

Affärsbankerna och centralkassorna sänkte under den redovisade tolvmånadersperioden
avgifterna för såväl bostadsbyggnadskrediter som övriga
krediter i räkning, medan sparbankerna höll dem oförändrade. Räntorna
för dessa krediter höjdes däremot genomgående — räntan för bostadsbyggnadskrediter
dock mer hos affärsbankerna än hos de båda
andra institutgrupperna och räntan för övriga krediter i räkning mer hos
centralkassorna än hos de övriga.

En sammanvägning av avgifter och räntor på sätt som omnämnts ger
som resultat att affärsbankerna höjt lånekostnaden för bostadsbyggnadskrediter
något mer än sparbankerna och att sparbankerna i någon mån
höjt lånekostnaden för övriga krediter i räkning, medan övriga institutgrupper
inte gjort detta. Det bör dock observeras att det här som i
övriga fall är fråga om mycket små förändringar.

För diskonterade växlar steg genomsnittsräntan hos samtliga institutgrupper
— något mer hos affärsbanker än hos sparbanker och centralkassor.
Stegringen var för respektive institutgrupper räknat i procentenheter,
såsom framgår av tabellen: 0,05, 0,03 och 0,03.

Lånen utgör den volymmässigt dominerande gruppen i institutens
kreditgivning. För affärsbankerna utgör den 50 % av de utestående beloppen,
för sparbankerna 85 % och för centralkassoma 87 %. Vad gäller
denna grupp av kreditgivning var stegringen förhållandevis lika för
de olika institutgrupperna eller 0,04, 0,05 respektive 0,04 procentenheter.

En mera detaljerad redovisning av utlåningsräntornas förändring under
här behandlad period lämnas i tabell 24. För några lånetyper, obetydliga
till volymen, förekom mycket stora positiva eller negativa förändringar.
Genomgående gäller eljest att förändringarna inte kan betecknas
som stora. För här ingående delgrupper liksom för de större
grupper, som ovan redovisats, är det i regel fråga om några få hundradels
procentenheter.

Ovan har försök gjorts till att belysa hur genomsnittsräntor och genomsnittsavgifter
ändrats sett ur räntesats- och avgiftssynpunkt. Den inverkan
på en banks inkomster som en förskjutning i utlåningsstrukturen
medför, har i så stor utsträckning som grundmaterialet medger eliminerats.
Försök har emellertid också gjorts att beräkna effekten på genomsnittsräntoma
av förändringarna i lånestrukturen sådana dessa framträder
i grundmaterialet. Grundmaterialet är då, såsom nämnts, inte sådant,
att en förskjutning mot högre eller lägre räntor inom en viss lånetyp,
t ex lån mot inteckning i bostadsfastigheter inom 75 % av uppskattningsvärdet,
registreras. Den registrerbara effekten på genomsnittsräntoma
av lånestrukturens förändring över ett år visade sig vara mycket
liten. Endast för sparbanker registrerades ett utslag; en ökning med ett
par hundradels procentenheter noterades.

Betalningsbalansen

De mest utmärkande dragen i 1973 års betalningsbalans var det stora
exportöverskottet och den mycket kraftiga ökningen av bankernas utlandsställning.
För bådadera var det visserligen fråga om en fortsättning
av en utveckling som begynt redan vid mitten av år 1970, men utslagen
i ökande riktning var betydligt större 1973 än under de närmast föregående
åren. I fråga om kapitalbalansen skedde en omkastning i utvecklingen.
Kapitalimporten under de närmast föregående åren förbyttes i en
viss kapitalexport.

Bytesbalansens överskott uppgick 1973 till 4 500 mkr mot 1 200 mkr
föregående år. Dominerande för denna utveckling var, såsom framgår
av nedanstående tablå, förstärkningen av handelsbalansen. Dennas överskott
blev 6 600 mkr mot 3 100 mkr 1972. Underskottet för övriga poster
i bytesbalansen, tjänster och transfereringar blev något lägre än föregående
år.

I kapitalbalansen var det framför allt förändringar i de långfristiga
lånen, såväl obligationsemissionerna som övriga långa lån, både privata
och statliga, som bidrog till omkastningen i denna balans från 1972 till

1973. För obligationsemissionerna och andra slag av privata långa lån,
avtog upplåningen. För de statliga kapitaltransaktionerna tilltog utlåningen.

Bankernas utlandsställning, innefattande såväl riksbankens reserver
som valutabankemas avista- och tidsposition, hade uppvisat en kraftig
tillväxt under 1972. Ökningen uppgick till 2 900 mkr. Valutainflödet
fortsatte under 1973 och blev då än större; bankernas utlandsställning
ökade med 5 600 mkr till 14 900 mkr och valutareserven, vari valutabankernas
tidsposition ej inräknas, ökade med 3 900 mkr till 11 600 mkr.
Betalningsbalansens utveckling under de senaste sex åren framgår i
grova drag av nedanstående tablå (mkr).

	1968	1969	1970	1971	1972	1973
Varor	— 913	— 961	— 965	2 048	3 082	6 490
Tjänster	809	630	299	— 151	— 661	— 615
Tranfereringar	— 491	— 741	— 781	— 908	— 1207	— 1 350
Bytesbalans	— 595	— 1072	— 1 447	989	1214	4 525
Kapitalbalans	577	— 121	1 147	599	1 151	— 208
Tilldelade SDR	—	—	196	180	178	—
Restpost	— 68	— 493	722	— 367	386	1 322
Utlandsställning	— 86	— 1 686	618	1401	2 929	5 639
Grundbalans1	4	— 1251	— 733	1020	2 020	4 976

1 Grundbalansen är summan av bytesbalansen, långfristiga statliga och långfristiga
privata kapitaltransaktioner.

Tabell 25. Betalningsbalansen, kvartalsuppgifter

Mkr

A. Löpande trans-	1972				1973				Äret
aktioner	l:a kv	2:a kv	3:e kv	4:e kv	l:a kv	2:a kv	3:e kv	4:e kv	1972	1973
1. Export enligt
handelsstatistiken	9618	10 326	9 742	12 063	12 673	13 055	12 028	15 439	41749	53 195
2. Import enligt
handelsstatistiken	9 492	9 460	8 883	10 783	11 282	10 768	10 850	13 660	38 618	46 560
1—2. Handelsbalans	126	866	859	1 280	1 391	2 287	1 178	1 779	3 131	6 635
3. Korrigering av
handelsstastistiken	— 37	— 21	— 28	37	— 83	— 42	23	— 43	— 49	—145
4. Sjöfartsnetto	495	577	679	620	565	545	750	675	2 371	2 535
5. Resevaluta	—511	—602	—791	—490	-492	—585	—755	—468	—2 394	—2 300
6. övriga tjänster	—349	—366	—309	—414	—489	—330	—402	—429	—1438	—1 650
7. Korrigeringspost	200	200	200	200	200	200	200	200	800	800
8. Transfereringar	—335	—214 —418	—240	—251	—280	—475	—344	—1 207	—1 350
Summa A
Bytesbalans	-411	440	192	993	841	1 795	519	1 370	1 214	4 525
B. Kapitaltransaktioner
1. Statliga kapital-
transaktioner	146	— 31	— 23	— 45	— 41	— 54	— 56	— 47	47	—198
2. Värdepappers-
transaktioner
Emissioner och
amorteringar	567	45	117	292	336	40	110	39	1021	525
Övriga trans-
aktioner	— 30	— 97	— 4	— 60	— 69	— 46	— 27	— 8	—191	—150
3. Privata långfris-
tiga lån	392	161	— 6	266	178	9	—181	34	813	40
4. Direkta investe-
ringar	—278	—112	— 54	-460	3	—213	—283	—207	—904	—700
5. Övriga privata
kapitaltransak-
tioner	175	— 16	14	192	574	— 67	-492	260	365	275
Summa B
Kapitalbalans	972	— 50	44	185	981	—331	—929	71	1 151	—208
C. Tilldelade SDR	178								178	—
D. Restpost	331	151	—214	118	252	141	776	153	386	1 322
E. Bankernas
utlandsställning
1. Riksbankens
guld och valutor	1 103	251	63	838	1996	1245	—128	812	2 255	3 925
2. Valutabankemas
avistaposition	—253	45	78	126	— 53	437	—416	— 9	— 4	— 41
1+2. Valutareserven	850	296	141	964	1 943	1 682	—544	803	2 251	3 884
3. Valutabankernas
tidsposition	220	245	—119	332	131	— 77	910	791	678	1 755
Summa E	1 070	541	22	1 296	2 074	1 605	366	1 594	2 929	5 639

En fördelning av betalningsbalansens olika poster per kvartal visar
följande huvuddrag.

Samtliga kvartal under 1973 resulterade i exportöverskott på över
1 000 mkr. överskottet var störst under andra kvartalet med 2 300 mkr.
Även bytesbalansen var positiv under årets samtliga kvartal och uppgick
för andra kvartalet till 1 800 mkr.

Kapitalbalansen, som första kvartalet 1973 gav ett kapitalinflöde på
1 000 mkr, svängde till kapitalutflöde under andra och tredje kvartalen
och gav för hela året ett kapitalutflöde på 200 mkr. Förändringen från
1972 års kapitalinflöde på 1 200 mkr berodde, som framgått, främst på
minskad upplåning i utlandet. Uppgifter för fjärde kvartalet är endast
delvis baserade på faktisk statistik och utgör närmast prognoser. De kan
sålunda komma att revideras, i vissa fall i betydande grad, när fullständiga
uppgifter föreligger. I synnerhet gäller detta kapitaltransaktionerna
och restposten. Tillgängliga uppgifter ger emellertid en positiv restpost
på 1 300 mkr mot 400 mkr föregående år.

Bytesbalansen

Bytesbalansens totala överskott har redovisats i det föregående. Nedan
lämnas uppgifter om de enskilda posterna i denna balans.

Under en lång följd av år förekom underskott i den svenska handelsbalansen.
Sedan andra halvåret 1970 har emellertid överskott förekommit.
För år 1973 uppgick detta till 6 635 mkr, vilket innebar en fördubbling
av 1972 års överskott på 3 131 mkr (tabell 26).

Den förbättring i bytesförhållandet gentemot utlandet som ägde rum
1972 förbyttes i en viss försämring 1973. För vart och ett av årets kvartal
steg importpriserna mer än exportpriserna. Nedanstående tablå visar
den procentuella ökningen sedan motsvarande period föregående år.

Export			Import
Värde	Pris	Volym	Värde	Pris	Volym

1972 året	9	4	5	6	2	4
1973 året	27	9	16	21	11	8
l:a kv	32	5	25	19	6	12
2:a kv	26	8	17	14	9	5
3:e kv	24	12	11	22	13	9
4:e kv	28	13	13	29	20	8

Vad gäller prisutvecklingen under de tre första kvartalen 1973 för
enskilda varugrupper kan nämnas att exportpriset för fartyg steg med
37 %, för trävaror med 22 % och för metaller utom järn och stål med
17 %. För relativt stora delar av exporten steg priserna ej särdeles
mycket och för malmer sjönk de med 3 %. Importpriset för vardera

Tabell 26. Utrikeshandeln

Mkr

	Export			Import			Import- export-	(—) resp (+) överskott
1971	1972	1973	1971	1972	1973	1971	1972	1973
Januari	3 121	3 171	4 120	3 089	3 101	4 007	32	70	113
Februari	2 710	3 088	3 889	2 677	3 041	3 340	33	47	549
Mars	3 478	3 359	4 660	3 180	3 350	3 932	298	9	728
April	2 956	3 291	3 632	3 056	3 031	3 1501	—100	260	482’
Maj	3 085	3 354	4 936	2 742	3 238	4 0501	343	116	OO oo as
Juni	3 774	3 681	4 483	3 177	3 191	3 6001	597	490	883’
Juli	2 720	2 919	4 080	2 734	2 723	3 400’	— 14	196	6801
Augusti	2 762	3 324	3 800	2 624	3 033	3 550’	138	291	250’
September	3 300	3 499	4157	3 080	3 127	3 900’	220	372	257’
Oktober	3 459	3 923	5 285	3 315	3 850	4 700’	144	73	585’
November	3 530	4 452	5 215	3 199	3 787	4 4501	331	665	765’
December	3 329	3 688	5 054*	3 319	3 146	4 48012	10	542	574’2
Kvartal 1	9 309	9 618	12 673	8 946	9 492	11282	363	126	1 391
2	9 815	10 326	13 055	8 975	9 460	10 7681	840	866	2 287’
3	8 782	9 742	12 028	8 438	8 883	10 850’	344	859	1 178’
4	10 318	12 063	15 439“	9 833	10 783	13 66012	485	1280	1 77912
Summa	38 224	41 749	53 1952	36 192	38 618	46 56012	2 032	3 131	6 635’2

1 Importsiffrorna är korrigerade för beräknad eftersläpning i tullbehandlingen av viss import från
EG-länderna
3 Prognos

jordbruksråvaror och bränslen steg med 26 % och för konsumtionsvaror
med 13 %. Exportvolymen ökade kraftigast för massa med 34 %. Importvolymen
för investeringsvaror ökade med 13 %.

I fråga om värdeförändringar för några av utrikeshandelns mera betydande
poster kan nämnas att exportvärdet för fartyg ökade med 48 %,
för trävaror med 47 % och för massa med 43 % medan personbilar,
malmer och livsmedel endast ökade med respektive 14 %, 13 % och
6 %. Importvärdet ökade för malmer med 49 %, järn och stål med
35% och bränslen med 26% medan värdet av personbilsimporten
endast ökade med 3 %.

Gentemot EG var exporten under januari—oktober 1973 värdemässigt
30 % större och importen 21 % större än under motsvarande tid ett år
tidigare. För EFTA var motsvarande siffror 27 % respektive 19 %. Exporten
till USA steg med 13% och importen steg med 7 % efter förra
årets minskning. Exporten till Japan ökade med 80 % men utgjorde endast
1,3% av Sveriges totala export. Gentemot u-länderna ökade exporten
med 19% och importen med 13% (exkl. oljor och fartyg blev
motsvarande siffror 29 % respektive 18 %).

Diagram L. Utrikeshandeln

Log. skala

Mkr

55 000

50 000

45 000

40 000

35 000

30 000

25 000

1973

1972

1971

1970

1969

A. Export

B. Import

Diagram M. Handelsbalans och valutareserv

Mkr


—	A B
				K
				r
		/f	*pvJ
	4/	(
v	v

1969 1970 1971 1972 1973

A. Handelsbalans

B. Förändring i valutareserven

Posten korrigering av handelsstatistiken omfattar sex delposter, vilkas
beräknade utveckling framgår av följande tablå (mkr).

	1972	1973
Direktlandad fisk	50	60
Återinförsel	— 391	— 475
Återutförsel	215	255
Oljerabatter	67	49
Icke-monetärt guld	— 5	— 5
Korrigering av flygplansimport	15	— 29
Summa »korrigering av handelsstatistiken»	— 49	— 145

Sjöfartsnettot beräknas ha stigit från 2 371 mkr 1972 till 2 535 mkr
1973.

Rederiernas intäkter och kostnader vid utrikes sjöfart har för 1973
uppskattats till intäkter på 5 290 mkr och kostnader på 2 970 mkr att
jämföra med 4 725 mkr respektive 2 622 mkr för 1972. Intäkterna ökade
under året med 12 % och utgifterna med 13 %. En kraftig uppgång
av inhyrningen av utländskt tonnage ägde rum under året. Sålunda steg
till utlandet erlagda charterhyror under januari—september med 142
mkr eller 26 % till 698 mkr jämfört med motsvarande period föregående
år. Samtidigt ökade influtna charterhyror med 63 mkr eller 8 % till 847
mkr. Den svenska handelsflottans tonnage ökade under januari—september
med 200 000 bruttoton eller 4 %.

Inseglingsnettot för 1973 har beräknats till 2 320 mkr mot 2 103 mkr
1972. Efter avdrag av biljettavgifter som betalades i Sverige, uppskattade
till 165 mkr, och tillägg för utländska fartygs kostnader i svenska
hamnar m m, beräknade till 380 mkr, erhålles ett sjöfartsnetto på 2 535
mkr eller 164 mkr mer än föregående år.

Inkomsterna för resevaluta hade under 1972 ökat med endast 4 %,
medan utgifterna stigit med 18 %. Under 1973 ökade inkomsterna enligt
preliminära beräkningar med 13 %, medan utgifterna ökade högst obetydligt.
I absoluta tal innebar det utgifter på 3 275 mkr och inkomster
på 975 mkr, vilket gav ett nettoutflöde på 2 300 mkr mot ett utflöde på
2 394 mkr 1972. I stället för tidigare års ökande nettoutflöde inträdde
således en stagnation under 1973 i samband med den låga utgiftsökningen.

Mot bakgrund av en ökning av antalet flygcharterresenärer under
januari—september på 7 % mot 29 % samma period föregående år och
en stagnation av antalet färjeresenärer till Danmark och Finland, var
den låga ökningen av resevalutautgifterna dock ej helt förvånande.

Gästarbetarnas överföringar till utlandet genom valutabank, redovisade
under transfereringar i bytesbalansen, ökade procentuellt mer än
antalet arbetsanmälda utlänningar, vilket den 1 oktober var 229 656 mot

Tabell 27. Regionalfördelning av resevalutautgifterna

Mkr

1972 januari—november	1973 januari—november
Totalt varav Förändring	Totalt varav Förändring
återköpta av de totala	återköpta av de totala
svenska utgifterna	svenska utgifterna
sedlar 1971—1972	sedlar 1972—1973

Finland	508	400	40%	545	417	7%
Danmark	546	270	18%	498	245	— 9%
Spanien	363	162	38%	340	149	— 6%
Västtyskland	269	79	14%	334	74	24%
Schweiz	300	242	34%	276	213	— 8%
USA	260	3	9%	218	0	—16%
Storbritannien	157	23	6%	171	25	9%
Norge	116	57	7%	116	47	0%
Frankrike	94	27	18%	103	20	10%
Italien	117	28	15%	87	19	—26%
Österrike	75	24	27%	77	23	3%
Jugoslavien	57	53	90%	61	56	7%
Nederländerna	41	19	11 %	48	20	17%
Grekland	27	3	—29%	42	0	56%
övriga	128	41	3 %	167	61	30%
Summa	3 058	1 431	22%	3 083	1 369	1%

220 631 vid samma tidpunkt föregående år. Huruvida de gästarbetaröverföringar
i form av sedlar, checkar m m, som redovisas i resevalutaposten
ökade i samma utsträckning som antalet gästarbetare ger tillgänglig
statistik inte besked om. Det skulle dock närmast kunna tänkas
att den relativt högre ökningen för transfereringar skulle ha åtföljts av
vikande utförsel av sedlar m. m. Om så är fallet skulle gästarbetarnas
överföringar inom resevalutaposten snarare ha minskat än ökat.

Länderfördelningen i tabell 27, vilken huvudsakligen baseras på försäljning
av respektive lands valuta samt återköp av svenska sedlar, speglar
inte enbart ländernas betydelse som resmål utan även ländernas valutors
ställning som resevaluta i annat land och ländernas betydelse i
handeln med olika valutor. Minskningen för USA och ökningen för
Västtyskland kan delvis bero på att US $ minskat sin betydelse som resevaluta
i annat land medan DM ökat. Förändringarna av utgifterna till
Finland och Danmark stämmer ganska väl med utvecklingen av antalet
färjepassagerare till respektive länder.

Inkomster och utgifter för övriga tjänster beräknas ha ökat med 18 %
respektive 17 % under 1973. Eftersom utgifterna ligger på en högre
nivå, betyder större procentuella ökningar för utgifter än för inkomster
en än större skillnad i kronor räknat. Med inkomster på 3 300 mkr och
utgifter på 4 950 mkr blev nettoutflödet 1 650 mkr mot 1 441 mkr 1972.

Räntor och utdelningar ökade med ca 200 mkr både på inkomst- och
utgiftssidorna, ökat nettoinflöde noterades för posterna land- och flygfrakt
och biljetter medan övriga poster resulterade i ett ökat nettoutflöde.
De största ökningarna av nettoutflödet noterades för provisioner,
övriga transportkostnader och administration. Den stora utgiftsökningen
för provisioner stämde väl överens med den kraftiga exportökningen.

Korrigeringsposten, som avser att kompensera ett iakttaget redovisningsbortfall
av inkomster i främst posten övriga tjänster, har angivits
till oförändrat 800 mkr under de senast förflutna fyra åren. Utgifterna
under övriga tjänster ökade något mer än inkomsterna under 1973, och
om delposten räntor och utdelningar, för vilken utvecklingen under en
lång rad år avvikit från genomsnittet avdrages, erhålles en ökning av inkomsterna
med 11 % och av utgifterna med 15 % och jämfört med 1969
då korrigeringsposten senast höjdes har motsvarande inkomster stigit
med 67 % och utgifter med 69 %. Denna utveckling synes icke motivera,
att korrigeringsposten förändras för 1973.

Privata transfereringar till utlandet beräknas ha uppgått till 470 mkr
mot 403 mkr 1972. Häri ingår gästarbetaröverföringar till utlandet med
ca 100 mkr. En stor del av gästarbetarnas överföring av i Sverige intjänade
medel torde dock ske på sådant sätt, att beloppen inte registreras
i denna post. Som ovan nämnts ingår vissa överföringar i resevalutaposten.

Privata transfereringar från utlandet kan beräknas till 70 mkr mot
72 mkr föregående år.

Offentliga transfereringar har beräknats medföra ett nettoutflöde på
950 mkr mot ett utflöde på 876 mkr 1972. I beloppet för 1972 ingår
109 mkr som transferering till Finland i samband med avvecklingen av
svenska statens kredit till Finland.

Det offentliga gåvobiståndet till utvecklingsländerna har beräknats
uppgå till 850 mkr mot 641 mkr 1972. I de 850 mkr 1973 ingår nedskrivning
av en biståndskredit till Pakistan med 10 mkr. Bistånd i form
av kapitalinsatser i internationella organ och bilaterala krediter, vilket
redovisas under offentliga kapitaltransaktioner, steg till 370 mkr från
300 mkr 1972. Det totala utvecklingsbiståndet kan för 1973 beräknas
till ca 1 200 mkr mot 941 mkr föregående år.

Nettot av privata och offentliga transfereringar till och från utlandet
blev ett utflöde på ca 1 350 mkr mot 1 207 mkr 1972.

1 Interimskrediten till Bangladesh å 55 mkr har fastställts till 7 mkr och har
slutreglerats under 1973.

2 I detta belopp ingår 0,3 mkr, som annullerats gentemot Pakistan och övertagits
av Bangladesh.

3 Bangladesh har övertagit betalningsansvaret för Pakistans kredit från 1966.
* Utbetalningarna under kreditavtalet med Chile har under 1973 avbrutits tills
vidare.

s Pakistans kredit har nedskrivits med 10 mkr

Tabell 28. Svenska statens krediter till utlandet

Mkr

		Lånebelopp	Utbetalt under 1973	Återbetalt under 1973	Utestående ultimo 1973	Beviljat, ännu ej utbetalt belopp
Bangladesh	1 1972	7,0	2,4	6,7	—
	1972	29,6	0,7	—	i,<p	28,6
	a 1973	25,0	—	—	23,8	1,2
Botswana	1972	20,5	5,9	—	5,9	14,6
	1972	8,0	—	—	—	8,0
Chile	* 1972	24,2	19,5	—	19,5	4,7
Danmark	1948	159,4	—	5,4	60,3	—
Etiopien	1968	30,0	2,8	—	25,7	4,3
	1969	23,5	3,7	—	13,9	9,6
Indien	1964	24,0	—.	—	24,0	—
	1966	24,0	—	—	23,4	0,6
	1968	40,0	0,0	—	38,2	1,8
	1968	35,0	—	—	33,5	1,5
	1971	125,0	16,5	—	42,4	82,6
	1971	26,0	—	—	—	26,0
	1972	175,0	5,0	—	5,0	170,0
Kenya	1968	19,0	4,4	—	14,0	5,0
	1970	18,3	8,7	—	15,0	3,3
	1971	31,5	10,2	—	19,7	11,8
	1972	31,0	4,8	—	4,8	26,2
	1972	20,0	0,7	—	0,7	19,3
Norge	1950	125,0	—	5,8	39,0	—
Pakistan	1967	9,1	—	—	9,1	—
	‘ 1968	26,0	—	10,0	16,0	—
Sudan	1966	35,0	—	—	32,7	2,3
	1970	15,0	4,0	—	13,1	1,9
Tanzania	1965	10,0	—	—	10,0	—
	1967	4,0	—	—	4,0	—
	1967	30,0	0,6	—	30,0	—
	1969	39,0	—	—	39,0	—
	1969	15,0	7,9	—	15,0	—
	1970	15,0	4,5	—	15,0	—
	1970	20,0	5,9	—	9,3	10,7
	1970	63,0	14,7	—	44,2	18,8
	1971	33,0	18,6	—	33,0	—
Tunisien	1963	6,0	—	—	6,0	—
	1965	6,0	—	—	5,7	—
	1967	15,0	1,8	—	12,7	2,3
	1969	26,0	3,8	—	14,3	11,7
	1970	18,5	—	—	5,0	13,5
	1970	30,0	12,2	—	19,1	10,9
	1973	15,0	—	—	—	15,0
Turkiet	1963	26,0	—	—	26,0	—
	1970	15,6	—	—	15,4	0,2
Östafrika	1970	27,0	12,3	—	19,8	7,2
	1972	25,0	14,7	—	15,7	9,3
Summa			186,3	27,9	819,9	522,9

Kapitalbalansen

Förändringen i kapitalbalansen från ett relativt stort överskott 1972 till
ett underskott 1973 har ovan beskrivits. För delposterna i kapitalbalansen
kan följande uppgifter lämnas.

De statliga kapitaltransaktionerna kom att resultera i ett nettokapitalutflöde
på 198 mkr att jämföra med ett nettokapitalinflöde på 47 mkr
1972 och ett nettoutflöde på 180 mkr 1971. Anledningen till omsvängningen
1972 till kapitalinflöde var slutregleringen av svenska statens
kredit till Finland, vilken bokförts som kapitalinflöde med 189 mkr
under denna post.

Utbetalningar av utvecklingskrediter har under året ökat kraftigt och
uppgick till 186 mkr. Den kredit på 24 mkr som tidigare lämnats till
Pakistan men för vilken Bangladesh nu övertagit betalningsansvaret har
ej bokförts i betalningsbalansen medan däremot nedskrivningen med 10
mkr gentemot Pakistan för en annan kredit har bokförts som amortering
av kredit. Bidraget till IDA uppgick till 187 mkr vilket erlades i form
av skuldsedlar. Dispositioner av tidigare överlämnade skuldsedlar har
uppgått till 48 mkr, varför IDA:s innehav av svenska skuldsedlar ökade
under året med 139 mkr. Denna ökning redovisas i betalningsbalansen
som inflöde av kapital.

Bland värdepapperstransaktionerna har emissioner och amorteringar
givit ett nettoinflöde på 525 mkr efter nyemissioner i utlandet med 653
mkr och världsbankens obligationsupplåning i Sverige av 75 mkr. Amorteringarna
gav ett nettoutflöde på 53 mkr.

För övriga transaktioner, dvs import och export av värdepapper, noterades
en omsättningsminskning med 25—30 %.

Nettoinflödet för samtliga värdepapperstransaktioner blev 375 mkr
mot 830 mkr föregående år. Skillnaden berodde som nämnts på den
kraftigt minskade upplåningen i utlandet.

övriga privata långfristiga lån i utlandet, dvs andra än i form av
obligationsemissioner gav ett nettoinflöde på 50 mkr mot ett inflöde på
813 mkr föregående år.

Upptagandet av nya lån i utlandet blev 850 mkr medan amorteringarna
uppgick till 800 mkr mot 1 614 mkr respektive 797 mkr för 1972.

Några nya utländska lån i Sverige av betydelse upptogs inte under
året och amorteringarna var små.

Summan av nettoinflödet under övriga privata långfristiga lån och
nettotransaktioner i obligationslån ger en nettoupplåning på 565 mkr
mot 1 834 mkr föregående år. Upplåningen i utlandet har alltså minskat
mycket kraftigt sedan föregående år.

De svenska direkta investeringarna i utlandet beräknas ha uppgått
till 1 150 mkr mot 1 423 mkr föregående år. Av dessa investeringar finansierades
omkring 100 mkr genom upplåning i utlandet. Motsvarande

tal för 1972 var 263 mkr. Avvecklingen av svenska investeringar i utlandet
har beräknats till ca 150 mkr mot 191 mkr under 1972.

Utländska direktinvesteringar i Sverige beräknas ha medfört ett kapitalinflöde
på omkring 500 mkr under 1973 mot 546 mkr under föregående
år. Desinvesteringarna har beräknats till 200 mkr mot 218 mkr
1972.

Nettoresultatet av de direkta investeringarna innebar enligt dessa beräkningar
ett kapitalutflöde på 700 mkr mot ett utflöde på 904 mkr
under 1972. Dessa beräkningar bygger liksom för övriga privata långfristiga
lån på preliminär statistik och de här angivna beloppen kan
komma att revideras ej obetydligt.

övriga privata kapitaltransaktioner omfattar dels uppgifter som erhålles
från riksbankens valutastatistik, dels uppgifter från statistiska centralbyrån
och konjunkturinstitutet. Förändringen av de långfristiga tillgångarna
representerade ett utflöde på 15 mkr mot 92 mkr 1972. Det
stora utflödet 1972 förklaras av den förskottsbetalning för en av Sverige
i Finland beställd isbrytare med 80 mkr, som ingick i slutregleringen av
svenska statens kredit till Finland.

Posten långfristiga skulder, vilken bl a omfattar tidigare emigranters
överföringar av kapital till utlandet, innebar ett nettoutflöde på ca 150
mkr mot 127 mkr föregående år.

Kortfristiga kapitaltransaktioner, som huvudsakligen omfattar kortfristiga
lån av olika slag i utlandet, bl a i samband med finansiering av
import och export, beräknas under 1973 ha inneburit ett nettokapitalutflöde
på 800 mkr mot ett inflöde på 302 mkr 1972.

Enligt SCB:s varvsenkät hösten 1973 beräknade de svenska varven, att
deras leveranser med 755 mkr skulle understiga likvidema från utlandet,
vilket innebär en kapitalimport med detta belopp. Motsvarande belopp
för 1972 var 242 mkr. Betalningar för import av fartyg och flygplan
beräknas under 1973 ha understigit införseln med 284 mkr, vilket innebär
en kapitalimport på detta belopp, medan under föregående år införseln
understeg betalningarna med 46 mkr med en motsvarande kapitalexport
till följd. Skillnaden mellan införselvärden och likvider för datorer
m m, beräknas ha motsvarat ett kapitalinflöde på 200 mkr mot 199
mkr under 1972.

övriga privata kapitaltransaktioner gav alltså en kapitalimport på 275
mkr mot 365 mkr föregående år.

Tilldelade SDR

Under 1973 har det ej skett någon ny tilldelning av särskilda dragningsrätter
i Internationella valutafonden.

Restposten

Med ett överskott i bytesbalansen på ca 4 500 mkr och ett kapitalutflöde

på ca 200 mkr finns det statistisk redovisning för ett valutainflöde på
4 300 mkr, vilket med ca 1 300 mkr understiger den faktiska ökningen
av bankernas utlandsställning under 1973. Restposten skulle för 1973
bli 1 300 mkr mot 400 mkr föregående år. Det har ovan framhållits, att
särskilt uppgifterna om privat kapital är att betrakta som delvis mycket
preliminära. Revideringar av posterna i betalningsbalansen leder till
motsvarande justeringar av restposten.

Bankernas utlandsställning

Bankernas utlandsställning ökade under året med 5 639 mkr från 9 228
mkr till 14 867 mkr. ökningen pågick under hela året med undantag av
en liten nedgång under augusti.

Valutareserven som ökat mycket kraftigt under 1972 fortsatte att öka
än kraftigare under årets sex första månader. Under juli till och med
oktober sjönk valutareserven något för att under de två sista månaderna
åter stiga kraftigt. Ökningen under 1973 blev 3 884 mkr mot 2 251 mkr

Tabell 29. Bankernas utlandsställning

Mkr

Riksbanken Valutabankerna Valutareserven Bankernas

(1 + 2 + 3) utlandsställning

(4 + 5)

Guld Ställning Avista- Tids- Ställ- 12-mån.-Ställ- 12-mån.-

och gentemot position position ning forändr. ning förändr.

valutor IMF

1 2 3 4 5 6 7 8

1964	dec.	4476	453	576	181	5 505	1	019	5 686	947
1965	»	4 207	737	678	137	5 622		117	5 759	73
1966	*	4 380	855	733	279	5 968		346	6 247	488
1967	»	3 513	717	1 528	294	5 758-		210	6 052-	- 195
1968	»	3 287	850	1594	235	5 731-		27	5 966-	- 86
1969	»	2 887	523	468	402	3 878-	-1	853	4 280-	-1 686
1970	>	2 970	654	648	626	4 272		394	4 898	618
1971	>	4 633	432	415	819	5 480	1	208	6 299	1401
1972	»	6 855	465	411	1497	7 731	2	251	9 228	2 929
1973	jan.	7 033	444	679	1652	8 156	2	442	9 808	3 188
	feb.	7 921	460	575	1465	8 956	3	020	10 421	3 529
	mars	8 856	460	358	1628	9 674	3	344	11 302	3 933
	april	9 333	449	503	1639	10 285	3	738	11 924	4 323
	maj	9 626	450	703	1650	10 779	4	061	12 429	4 648
	juni	10111	450	795	1 551	11 356	4	730	12 907	4 997
	juli	9 831	450	870	1982	11 151	4	322	13 133	5 127
	aug.	10 021	450	505	2 098	10 976	4	107	13 074	5 123
	sept.	9 983	450	379	2461	10 812	4	045	13 273	5 341
	okt.	9 254	450	823	2 779	10 527	3	206	13 306	4 888
	nov.	10106	450	710	3 035	11 266	3	522	14 301	5 282
	dec.	10 761	484	370	3 252	11 615	3	884	14 867	5 639

föregående år. Hela ökningen föll på riksbanken. En förändring av bokföringskursen
för SDR medförde en ökning av ställningen getemot IMF
med 29 mkr under december, samt en ökning av tillgångarna i SDR
med 35 mkr.

Valutabankernas tidsposition förbättrades med 1 755 mkr mot en förbättring
med 678 mkr under 1972. ökningen var starkast under andra
halvåret och uppvägde då den tillfälliga nedgången i valutareserven.

Valutamarknaden

Under årets första hälft utsattes valutamarknaderna för allvarliga störningar
i form av omfattande kapitalrörelser främst från USA till flertalet
länder i Europa samt Japan. Dessa ledde till förändringar inte blott
i valutornas inbördes värdeförhållanden utan även i det internationella
betalningssystemet som sådant. Avgörande för denna utveckling var det
fortsatta stora underskottet i den amerikanska betalningsbalansen och
bristande förtroende för den amerikanska dollarn. Andra halvåret karaktäriserades
främst av en successiv förbättring i USA:s betalningsbalans
och en förstärkning av dollarn. Detta bidrog till att utvecklingen
efter halvårsskiftet i stort blev lugnare än tidigare under året. De mot
slutet av året till följd av kriget i Mellersta Östern utlösta rubbningarna
i oljetillförseln påverkade marknadernas bedömning av olika valutor.
Bia stärktes dollarn ytterligare under det att främst den holländska
florinen men till att börja med även den västtyska marken utsattes för
press. I stort sett medförde detta dock inte att det relativa lugnet på
valutamarknaderna stördes.

Händelseutvecklingen under första halvåret inleddes redan i slutet av
januari då i Italien vidtogs åtgärder för att hejda ett pågående valutautflöde.
Samtidigt som valutarestriktionerna skärptes infördes en sk
dubbel valutamarknad, dvs valutamarknaden uppdelades i två skilda
sektorer för kommersiella respektive finansiella betalningstransaktioner
med utlandet. Kursen på den kommersiella liran skulle hållas inom
gällande marginalkurser mot dollar medan den finansiella liran tilläts
fluktuera fritt. Dessa åtgärder utlöste ett ökat valutautflöde via den finansiella
marknaden, vilket främst sökte sig till Schweiz. Inför risken av
ett betydande valutainflöde med inflationsdrivande verkningar på den
schweiziska ekonomin beslöt de schweiziska myndigheterna att inte
längre intervenera på valutamarknaden och att schweizerfrancen
följaktligen tillsvidare skulle tillåtas flyta. Dessa händelser inträffade i
ett läge som präglades av en viss oro för dollarn på grund av prisutvecklingen
i USA och de amerikanska handelsbalansunderskotten och
föranledde stora dollarutbud på valutamarknaderna. Under trycket härav
föll dollarn till de nedre marginalkursema. Sedan centralbankerna i
flertalet länder i Europa — framför allt i Förbundsrepubliken Tyskland
— samt i Japan tvingats köpa avsevärda dollarbelopp stängdes valutamarknaderna
i dessa länder den 12 och 13 februari. Den 12 februari
meddelade den amerikanska regeringen att den beslutat devalvera dollarn
med 10 %.1)

i) Det nya parivärdet för dollarn som uttrycktes i SDR (särskilda dragningsrätter)
och som innebar en höjning av det amerikanska guldpriset från 38 dollar
till 42,22 dollar per uns godkändes formellt av USA:s kongress i september.

Flertalet viktigare valutor behöll sina parivärden eller centralkurser
(riktkurser) gentemot SDR (särskilda dragningsrätter) eller guld oförändrade,
vilket innebar en uppskrivning av dessa gentemot dollarn med
11,11%. Den svenska kronan och den finska marken skrevs upp med
endast 5,5 respektive 5,1 %, medan den isländska kronan behöll värdet
mot denna oförändrat. De japanska och italienska myndigheterna beslöt
att låta sina respektive valutor flyta. I fråga om liran gällde beslutet den
kommersiella marknaden, dock skulle uppdelningen på en kommersiell
och en finansiell marknad bibehållas.

Devalveringen av dollarn ledde emellertid ej till att lugnet på valutamarknaderna
återställdes. Sedan de åter öppnats fortsatte valutaflödet
från USA — bia under intryck av diskussioner om att EG-valutorna
kunde komma att flyta gemensamt mot dollarn — och vid månadsskiftet
februari—mars hade stödköpen av dollar fått sådan omfattning att flertalet
viktigare valutamarknader måste stängas från och med den 2 mars.

För att nå fram till en lösning av de akuta valutaproblemen ägde flera
internationella möten rum, bl a två ministermöten i Paris den 9 och 16
mars med deltagande av tiogruppens medlemmar samt Danmark, Irland,
Luxemburg och Schweiz. I anslutning härtill beslöt sex EG-länder —
Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Luxemburg
och Nederländerna — att för sina valutor bibehålla det system för
snävare inbördes fluktuationsmarginaler, som infördes i april 1972. Detta
system, till vilket även Sverige och Norge anslöt sig, innebär i korthet
att kursskillnaden mellan två i systemet deltagande valutor vid varje
tidpunkt begränsas till högst 2,25 %. Valutorna i systemet bildar sålunda
ett band — populärt kallat »ormen» — med en maximal bredd mellan
den starkaste och den svagaste valutan av 2,25 %. De marginalkurser
som fastställts mellan valutorna upprätthålls genom interventioner i dessa.
Däremot skall normalt interventioner inte äga rum i dollar för att
uppnå ett visst värde mellan deltagarvalutor och dollar. I motsats till
vad som gällde före mötet den 16 mars kan sålunda det av valutorna
ifråga bildade bandet röra sig fritt mot dollar och andra utanförstående
valutor. Enligt överenskommelse mellan de i mötet deltagande länderna
inklusive USA skulle dock interventioner kunna ske även i dollar då så
erfordrades för att upprätthålla ordnade förhållanden på respektive valutamarknader.
I anslutning till dessa överläggningar beslöt Förbundsrepubliken
Tyskland att med verkan fr o m den 19 mars revalvera den
tyska marken med 3 %. Storbritannien, Schweiz, Italien, Japan och Kanada
förklarade sig komma att även fortsättningsvis låta sina valutor
flyta.

Mot denna bakgrund öppnades valutamarknaderna ånyo den 19 mars
samtidigt som man i flera länder skärpte valutabestämmelserna för att
hindra ett ytterligare valutainflöde. Naturligt nog blev under en tid
härefter valutahandeln avvaktande och marknaderna var relativt lugna

med i stort sett endast måttliga kursrörelser för dollarn. I mitten av
maj försvagades emellertid dollarn ånyo påtagligt, framför allt mot de
i EG:s valutakurssystem deltagande valutorna.

Trots att den amerikanska betalningsbalansen förbättrats och att
dollarn rätt allmänt ansågs undervärderad fortsatte den att sjunka till
extremt låga värden. Förmodligen medverkade härtill flera faktorer, såsom
farhågor för ökad inflation i USA, fallet i de amerikanska aktiekurserna
och Watergateaffären. Härutöver synes emellertid även den
tyska antiinflationspolitiken med stram likviditet och höga räntor ha
bidragit till att den tyska marken — och därmed även övriga i EG:s
kurssystem deltagande valutor — steg i värde mot dollarn. Den starka
efterfrågan på tyska mark förorsakade avsevärda interventioner inom
EG-systemet för att hålla marken inom 2,25 %-bandet. Dessa interventioner
innebar ett betydande valutainflöde till Förbundsrepubliken Tyskland
och för att motverka detta revalverades marken den 29 juni med
5,5 %. Marknaden lugnades emellertid inte av denna åtgärd, utan efterfrågan
på ytska mark och andra europeiska valutor fortsatte, och den
6 juli hade dollarkursema fallit till ca 13% under gällande centralkurser.
Som en illustration till dollarns utveckling kan nämnas att
exempelvis dollarn i Sverige den 6 juli noterades i ca kronor 3,99 eller
ca 12,5 % under centralkursen.

Vid centralbankschefernas månatliga möte i Basel den 8 juli utfärdades
en kommuniké innebärande att man var beredd att vid behov
intervenera i dollar i enlighet med den ovan nämnda Paris-överenskommelsen
av den 16 mars. Under mötet beslöts vidare att swap-arrangemangen
mellan USA och vissa länder skulle utökas med 6,25 miljarder
dollar till ca 18 miljarder.

Denna kommuniké i förening med bia tillkännagivandet av en förbättring
i USA:s handelsbalans för juni och stigande dollarräntor medförde
från slutet av juli en avsevärd återhämtning för dollarn.

Oljekrisen, som utlöstes av kriget i Mellersta östern i oktober, påverkade
som ovan nämnts valutamarknaden. Till en början inträdde en
viss försvagning av dollarn men sedan verkningarna av krisen på olika
länders ekonomi blivit mer kända, fortsatte dollarns förbättring i november
och december och dollarkurserna i flera länder steg till strax över
gällande centralkurser. Då oljekrisen mest påtagligt kom att drabba
Nederländerna, blev den holländska florinen föremål för ett visst tryck.

Sedan EG-systemets tillämpning från och med den 19 mars 1973 har,
som framgått ovan, de i systemet deltagande valutorna som grupp varit
föremål för stora kurssvängningar mot framför allt dollarn. Efter den
markant stigande trenden under första halvåret föll de deltagande valutorna
under andra halvåret tillbaka till i närheten av gällande centralkurser
mot dollarn. Även mellan de deltagande valutorna var kursrörelserna
inom den ram som systemet ger relativt stora. Sålunda har så

gott som samtliga deltagande valutor vid något tillfälle legat antingen på
övre eller nedre gränsen av bandet, dvs som starkaste respektive svagaste
valuta. I allmänhet har den maximala bandbredden — 2,25 °lo —
varit utnyttjad och vid några tillfällen har mer betydande spänningar
förekommit mellan i systemet deltagande valutor. Inte minst med tanke
på de påfrestningar dollarkursens stora förändringar under året inneburit,
måste emellertid systemet anses ha fungerat tillfredsställande.

Utöver de tidigare nämnda revalveringama av den tyska marken i
mars och juni företogs justeringar av centralkurserna för två av de i
systemet deltagande valutorna. Den holländska florinen och den norska
kronan revalverades med 5 % med verkan från den 17 september respektive
den 16 november. I båda fallen angavs att åtgärden vidtagits
som ett led i bekämpandet av inflationen.

Den österrikiska schillingen revalverades två gånger — i anslutning
till motsvarande åtgärder i Tyskland — nämligen den 29 mars med
2,25 % och den 3 juli med 4,8 %.

Pundet fortsatte att flyta under hela 1973 och var tidvis föremål för
stora kursrörelser. Fram till i juni visade pundet en tidvis starkt stigande
tendens, delvis som en följd av trycket mot dollarn, men även
på grund av ett räntemässigt betingat valutainflöde. Storbritannien var
ett av de få länder som ej infört bestämmelser för att hindra sådant
inflöde. Utvecklingen av den brittiska handelsbalansen och de pessimistiska
bedömningarna av den engelska ekonomin kom emellertid så
småningom att återspeglas i pundkursen och i juli föll exempelvis
pundnoteringen i Stockholm till som lägst ca 10,00 kronor per pund
jämfört med ca 11,30 i maj. Under höstmånaderna inträdde emellertid
en viss stabilisering och den ovannämnda förbättringen av dollarn blev
inte lika utpräglad mot pundet som i förhållande till de i EG-systemet
deltagande valutorna. Mot svenska kronor noterades pundet vid slutet
av året i ca 10,65 kronor per pund.

Den japanska yenen steg avsevärt i förhållande till dollarn efter beslutet
i februari att låta yenvalutan flyta. En betydande omsvängning
skedde emellertid härefter i den japanska betalningsbalansen, vilket
medförde valutautflöde under resten av året. Till följd av kontinuerliga
dollarförsäljningar från den japanska centralbankens sida hölls dock
dollarkursen tämligen stabil fram till i november, då centralbanken
tillät den stiga med ca 5 %.

För den svenska valutamarknadens del medförde den allmänna valutaoron
i början av året liksom det stora överskottet på framför allt kapitalbalansen
ett betydande valutainflöde till Sverige. Kronan följde under
denna tid i stort sett samma mönster som flertalet europeiska valutor
och tillhörde de starkare bland dessa.

I samband med dollarns devalvering i februari fastställde bankofullmäktige
efter samråd med regeringen kronans nya centralkurs till 4,56

kronor per dollar att gälla fr. o. m. den 15 februari1). Detta innebar en
uppskrivning av kronans värde gentemot dollarn med 5,55 % och en
nedskrivning i förhållande till guld och SDR samt flertalet övriga europeiska
valutor med 5,01 %.

I samband med Sveriges anslutning till EG:s valutakurssystem från
och med den 19 mars vidtogs i Sverige liksom i flera andra länder åtgärder
för att dämpa valutainflödet. Dessa åtgärder, som närmare redovisas
i Valutastyrelsens berättelse (bil. 1), syftade för Sveriges del främst
till att förhindra en onormal ökning av utländska bankers behållningar
av kronor.

Efter Sveriges inträde i kurssystemet låg kronan bland de starkare
valutorna i systemet fram till juni månad under inflytande av ett fortsatt
om än något avtagande valutainflöde, som delvis var betingat av oron
kring dollarn. Trots att bytesbalansen fortsatte att visa överskott inträdde
härefter en viss försvagning av kronan. Delvis torde detta förklaras av att
det kommersiella utbudet av dollar tenderade att avta när dollarkursen
sjunkit till extremt låga värden, medan köpintresset då istället tilltog.
Framför allt torde emellertid den i förhållande till utlandet mycket likvida
penningmarknaden och det internationellt sett låga ränteläget i
Sverige under andra halvåret ha påverkat kronans utveckling. I och
med att den akuta valutaoron avtog kom sannolikt räntedifferensema att
på olika sätt få ökad betydelse. Bl a skedde under året en nedgång i
svenska företags upplåning utomlands. Samtidigt ökade benägenheten
hos exportföretag att hålla inflytande exportlikvider på räntebärande
konton i utländsk valuta (valutakonton) hos svenska banker. Dessa förhållanden
har bidragit till att kronan tidvis visat en något svagare tendens
under andra halvåret. Vid några tillfällen — framför allt i juli och
oktober — har kronan legat i botten av EG-bandet med interventioner
som följd. Efter den norska kronans revalvering i november förekom ett
visst valutainflöde till Sverige och kronan blev åter en av de starkare
valutorna inom EG:s valutakurssystem. I slutet av december låg dollarkursen
i Stockholm ca % % över centralkursen.

Guldpriset på London-marknaden vid s k fixing steg under året kontinuerligt
från som lägst 64 dollar per uns i januari till som högst 127
dollar per uns i juni och juli, varefter priset föll tillbaka och från augusti
månad fluktuerade mellan ca 90 och 110 dollar per uns.

Guldprisets rörelser återspeglade i stort sett utvecklingen på valutamarknaden.
De starkaste prisstegringarna skedde i februari i samband
med dollardevalveringen och under perioden maj till början av juli. Förutom
det rent spekulativa inslaget i efterfrågan på guld torde i viss mån

i) I november anmälde riksbanken till Internationella Valutafonden en i SDR
uttryckt centralkurs för svenska kronan, nämligen 0,181787 SDR per krona
(= 5,50094 kronor per SDR). Detta motsvarar den tidigare mot dollar uttryckta
centralkursen 4,56 kronor per dollar.

även de skärpta bestämmelserna mot kapitalinflöde i flera länder ha
gjort guld till en attraktiv alternativ placeringsform. Från slutet av juli
sjönk priset starkt, en utveckling som återspeglade dels det ökande förtroendet
för dollarn, dels stigande internationella räntesatser.

Den 13 november meddelades att de tidigare sk guldpoolländerna
beslutat upphäva överenskommelsen av mars 1968 enligt vilken de monetära
myndigheterna i berörda länder icke längre skulle utföra guldtransaktioner
på den fria marknaden. Då detta beslut av marknaden bedömdes
kunna medföra utbud av guld från centralbankernas sida sjönk
priset under några dagar till omkring 90 dollar per uns. I december steg
priset ånyo sannolikt under inflytande av oljekrisen.

I september godkändes i USA en lag som gav amerikanska medborgare
rätt att äga guld. Lagen ger dock presidenten rätt att avgöra när
den skall börja tillämpas. Den 1 april liberaliserades guldimporten till
Japan vilket till en början medförde ökade japanska guldköp.

Internationellt finansiellt samarbete

Förhandlingarna inom Internationella valutafondens (IMF) ram om en
reform av det internationella valutasystemet har fortsatt under året utan
att några avgörande framsteg kunnat noteras, överläggningarna sker
på tre olika nivåer: i den s. k. 20-kommittén, som inrättades i juli 1972
som särskilt forum för reformdiskussionerna, i 20-kommitténs ställföreträdarkommitté
och i tekniska arbetsgrupper. Dessutom har vissa frågor
specialstuderats av fondens direktion.

Vid fondens årsmöte i september framlade 20-kommittén till fondens
styrelse ett första utkast till en reform av valutasystemet. Detta första
utkast sammanfattade de framsteg som nåtts under förhandlingarna;
åtskilliga centrala frågor lämnades öppna. I samband med årsmötet
enades 20-kommittén om en tidsplan för det fortsatta reformarbetet.
Denna tidsplan förutser att de utestående problemen skall ha lösts till
den 31 juli 1974.

Efter årsmötet har förhandlingarna kommit att koncentreras till
fyra huvudområden, för vilka särskilda arbetsgrupper under ställföreträdarkommittén
upprättats. Arbetsgrupperna behandlar följande områden: —

anpassningsprocessen dvs. regler för hur länder skall bete sig vid
betalningsbalansrubbningar,

— interventioner på valutamarknader och reglering av uppkommande
betalningsöverskott eller -underskott,

— konsolidering av reserwalutabehållningar samt hur den globala
likviditetsvolymen skall bestämmas,

— överföring av reala resurser till utvecklingsländer.

Då något beslut om ny tilldelning efter första basperioden inte fattats
skedde under året ingen ny tilldelning av särskilda dragningsrätter
(SDR). Sverige har tidigare totalt tilldelats 107,05 miljoner SDR.1 Riksbanken,
som äger de särskilda dragningsrätter som tilldelats Sverige,
har hittills inte använt SDR för att anskaffa valuta. Riksbanken har
inte heller tillhandahållit annan deltagare i SDR-systemet valuta mot
SDR.

Sveriges nettoställning i IMF? som inräknas i den officiella valutareserven,
uppgick vid utgången av 1973 till 87,9 miljoner SDR, vilket
innebär en minskning med 2,0 miljoner SDR under året. Förändringen

1 En SDR motsvarar 0,888671 g fint guld, dvs. samma värde som gällde för
dollarn före dennas nedskrivning i december 1971. Detta värde används som
bokföringsenhet av valutafonden.

5 Nettoställningen motsvarar summan av egentlig guldtranch (i guld inbetalat
insatskapital), särskild guldtranch (det belopp fonden disponerat av det i kronor
inbetalda insatskapitalet) och utestående GAB-lån i kronor.

i nettoställningen motsvarar fondens nettoanvändning av kronor vid
transaktioner med andra medlemsländer. Vid årets utgång uppgick fondens
innehav av kronor till ca 1 304 mkr, vilket utgör 73 % av Sveriges
kvot.

Världsbanken (IBRD) upptog under 1973 ett lån på 75 mkr på den
svenska kapitalmarknaden. Lånet som löper på 15 år med 7J4 % ränta
är bankens andra obligationsemission i Sverige. Det första lånet upptogs
1967.

Inbetalningarna av Sveriges bidrag till den tredje påfyllnaden av
Internationella utvecklingsfonden (IDA) fullgjordes i och med den
tredje delbetalningen. Betalningen, som verkställdes i november 1973,
uppgick till 187 mkr och skedde liksom vid de två tidigare inbetalningarna
med skuldsedel. Sverige hade vid 1973 års utgång inbetalt
totalt 1 080 mkr, varav 796 mkr var ordinarie bidrag och 284 mkr
extra bidrag.

I samband med världsbanksgruppens årsmöte i Nairobi i september
träffades en principöverenskommelse om en fjärde påfyllnad av utvecklingsfonden
med sammanlagt 1,5 miljarder dollar per år under en treårsperiod.
Den fjärde resurspåfyllnaden avses träda i kraft 1 juli 1974.

Sverige anslöt sig i mars 1973 till det arrangemang för krympta växelkursmarginaler
som sex EG-länder, nämligen Belgien, Frankrike, Danmark,
Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland upprättat för sina
valutor. Arrangemanget innebär, att de anslutna ländernas valutor skall
hållas inom en maximal kursmarginal av 2,25 % samtidigt som de tillåts
flyta fritt mot dollar och utomstående länders valutor. Till detta arrangemang
har även Norge anslutit sig. Sveriges deltagande innebär, att
den svenska kronan bibehåller en fast relation till valutorna i en för
Sverige betydelsefull grupp av länder som svarar för en stor del av den
svenska utrikeshandeln. Kurserna mellan deltagande länders valutor
upprätthålls på vanligt sätt genom ömsesidiga interventioner av de berörda
ländernas centralbanker (jfr. avsnittet om valutamarknaden).

Vid ett möte i Basel i november 1973 enades centralbankscheferna
i Belgien, Italien, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland
och USA om att upphäva 1968 års överenskommelse om upprättandet
av en dubbel guldmarknad (s. k. two-tier märket). Överenskommelsen
från 1968, till vilken Sverige anslutit sig, innebar, att de deltagande
länderna inte skulle förse guldmarknaderna i London och på
andra platser med guld och inte heller köpa guld från den fria marknaden.
Beslutet att avskaffa den dubbla guldmarknaden betyder att
centralbankerna i fortsättningen får möjlighet att sälja guld på den fria
marknaden.

Valutafondens direktion beslutade i december 1973 att i anslutning
till överenskommelsen om att avskaffa den dubbla guldmarknaden upphäva
1969 års beslut angående riktlinjer för fondens köp av guld från

Sydafrika. Enligt dessa riktlinjer kunde Sydafrika räkna med att till
fonden sälja nyproducerat guld om landet behövde utländska valutor av
betalningsbalansskäl eller om guldpriset på den fria marknaden sjunkit
till eller under 35 dollar per uns.

Sverige underrättade i november 1973 Organisationen för ekonomiskt
samarbete och utveckling (OECD) om att Sverige beslutat återtaga tre
av de fyra undantag som gjordes i september 1969 från liberaliseringsförpliktelserna
enligt organisationens liberaliseringsstadgor. Återtagandet
av undantagsställningen gäller återköp av utlandsägda svenska värdepapper,
transferering till utlandet av emigranters tillgångar samt betalningar
av premier för livränte- och kapitalförsäkringar utomlands.
Undantagsställningen för den fjärde posten, direkta investeringar i utlandet,
kvarstår tills vidare.

Överenskommelsen mellan riksbanken och Federal Reserve Bank of
New York om ömsesidiga kreditfaciliteter i form av swaptransaktioner i
kronor och dollar utökades under året med 50 miljoner dollar till 300
miljoner dollar samt förlängdes till den 3 december 1974. Överenskommelsen
har hittills ej utnyttjats.

Sverige slöt den 26 juli 1973 ett handelsavtal med den Tyska Demokratiska
Republiken, varvid även överenskoms att betalningar mellan de
båda länderna fr. o. m. den 1 januari 1974 skall ske i konvertibel valuta.
Övergångsvis skall dock under första halvåret 1974 i viss omfattning
betalningar kunna ske enligt tidigare särskilda betalningsordning. Genom
denna överenskommelse kommer för Sveriges del det sista bilaterala
betalningsavtalet med annat land att upphöra.

Sverige lämnade under året en ny utvecklingsbiståndskredit. Riksbanken
har liksom vid tidigare ingångna kreditavtal av detta slag åtagit
sig att medverka banktekniskt vid tillämpningen av avtalen. Krediterna
och deras utnyttjande redovisas närmare i tabell 28.

Riksbankens bokslut

I det följande återgives riksbankens bokslut för år 1973 samt uppgifter
om utlåningen från vissa lånefonder.

Diskontot å svenska skattkammarväxlar och räntor å svenska obligationer
har bokförts å vinst- och förlusträkningen i den utsträckning som
de uppburits under året.

Riksbankens nettovinst för år 1973 uppgick till kronor 630 818 107: 34.
För 1972 var vinsten kronor 233 909 214: 01.

Balans

1972	1973
Kronor	Kronor	Kronor

Tillgångar
Guld Särskilda dragningsrätter i Internatio-	1 046 841 949: 56		1 114 748 204: 28
nella valutafonden Särskild guldtranch i Internationella va-	553 774 873: 06		588 816 062: 82
lutafonden Guldtranch i Internationella valutafon-	44 849 646: 57	36 893 034: 86
den Fordringar hos utländsk bank eller ban-	420 322 500: — (465 172 146: 57)	446 951 375: —	483 844 409: 86
kir, nettobelopp, samt utrikes växlar	146 802 444: 59	831 795 655: 53
Utländska statspapper	5 107 655 625: — (5 254 458 069: 59)	8 225 604 640: —	9 057 400 295: 53
Skattkammarväxlar Statens och hypoteksinrättningars obliga-	7 190 000 000: —	4 640 000 000: —
tioner	3 033 219 100: — (10 223 219 100:—)	3 592 958 470: —	8 232 958 470: —
Diskonterade växlar	35 480 472: 23	31 293 112: 89
Hypotekslån	54196 233: —	84 477 528: —
Kredit i checkräkning	212 054:81 (89 888 760: 04)	5 794 657: 61	121 565 298:50
Avbetalningslån	66 819 489: —		60 720 490: —
Skiljemynt Inhemska bankers checkar, postremiss-	66 843 418: 83		66 525 057: 27
växlar m. m. Sveriges andel i Internationella återupp-byggnadsbankens grundfond, inbetalt	130 751447: 10		8 848 474: 44
belopp	143 452 836: —		143 452 836: —
Ny riksbanksbyggnad i Stockholm1	20 796 744: 65	52 653 659: 44
övriga tillgångar	49 033 278: 14 (69 830 022: 79)	90 856 355: —	143 510 014:44
Summa kronor	18 111052112:54		20 022 389 613: 14

1 Under åren 1967—1969 har dessutom som »Projekteringskostnader för ny riksbanksbyggnad» utbetalats
kronor 810 532: 50.

räkning

1972

Kronor

1973

Kronor

Skulder

Utelöpande sedlar
Checkräkning:

Statliga myndigheter
Bankaktiebolag
Andra insättare

Medel på konton för investering i skogsbruk
och rörelse
övriga skulder

Nettotilldelning av särskilda dragningsrätter
i Internationella valutafonden
Grundfond
Reservfond

Tidigare avsatta pensionsmedel
Avbetalningslånefond
Kursdifferenskonto
Riksbankens byggnadsfond
Balanserade vinstmedel
från föregående år
årets vinst

13 924 590 206: —

386 910 486: 22
696 661 529: 52
10743 817:22
(1 094 315 832:96)

1 047 279 021:98
12 426 162: 80

553 661 730
50 000 000
20 000 000:

6 767 843:18
125 000 000:

904 000 000
139 000 000:

102 101: 61
233 909 214:01

341 876 564: 36
828 336400: 30
4 360 690: 42

15 229 409 871: —

1 174 573 655: 08

1 240 550 729: 76
18 519 987:66

588 738 103: 50
50 000 000: —
20 000 000: —
6 767 843: 18
125 000 000: —
799 000 000: —
139 000 000: —

11 315: 62
630 818 107: 34

Summa kronor 18 111 052112:54

20 022 389 613:14

Resultat

1972	1973
Kronor	Kronor	Kronor

Utgifter och förluster Räntor på inlåningsräkningar	54 263:63	54 087: 02
Hypotekslåneräntor m. m.	13 390 124: 92	62 182 815: 95	62 236 902: 97
(Summa räntor för år 1972 kr. 13 444 388: 55) Avlöningar, pensioner m. m. Fullmäktige och suppleanter för dem	138 703: 72	138 989: 35
Styrelseledamöter vid avdelnings-kontoren och suppleanter för dem	268 215: —	272 231:45
Ledamöter i valutastyrelsen och suppleanter för dem	30 600: —	29 500: —
Tjänstemän och övrig personal Lönegradsplacerad personal	24 556 049: 89	26 732 087: 45
Sedelräkningsbiträden	801 292:10	632 144:—
Övrig personal	1 461 242: 80	1 595 741:50
Pensioner och ATP-avgifter	8 783 173: 43	9 556 159: 95	38 956 853: 70
(Summa avlöningar, pensioner m. m. för år 1972 kr. 36 039 276: 94) Förvaltningsutgifter m. m. (exkl. avlöningar) Fastighetskostnader Ändrings- och reparationsarbeten	4 476 512: 29	4 191 395: 78
Kontorshyror, uppvärmningskost-nader	979 446:51	1067 071:70
Övriga fastighetskostnader	303 855: 59	334 583: 52
Inventarier och deras underhåll	1 068 166: 28	1 022 494: 72
Materialier, tidningar, böcker m. m.	1 194 385: 84	1 673 842: 77
Post-, assurans- och teleavgifter m. m.	2 591 351: 10	3 043 100: 13
Rese- och traktamentskostnader	331 629:46	341 857: 55
Personalvård m. m.	1 087 381:35	1 435 620: 77
Säkerhetsanordningar	559 960: 58	477 756: 39
Transportkostnader	489 418: 23	369 934: 88
ADB-kostnader	233 611:57	204 400: —
Övriga förvaltningskostnader	782 885: 27	57 560: 22	14 219 618:43
(Summa förvaltningsutgifter m. m. för år 1972 kr. 14 098 604: 07) Sedelkostnader	9 127 563: 11	11 023 640:45
Diverse	27 884: 46	11742:06	11 035 382:51
Summa utgifter och förluster	72 737 717: 13		126 448 757: 61
Saldo vinst	233 909 214: 01		630 818 107: 34

Summa kronor

306 646 931: 14

757 266 864: 95

räkning

1972 1973

Kronor Kronor Kronor

Inkomster och vinster

Diskonto på växlar 2 253 369: 92 2 122 759:42

Räntor på hypotekslån m. m. 5 626 566: 37 9 167 786: 58

Räntor på avbetalningslån 4 433 561:99 4 229 905:13 15 520 451: 13

(Summa inkomster av lånerörelsen för
år 1972 kr. 12 313 498:28)

Av utrikesrörelsen uppkommen vinst 93 274 613:90 610 496 849: 17

Inkomst av svenska statspapper och
obligationer, efter nedskrivningar 198 774 858:94 128 745 465:31

Courtage och provisioner m. m. 403 561: 87 626 674: 31

Ränta å hos riksgäldskontoret innestående
pensionsfondsmedel 453 445:49 460 213:35

Avgifter för i förvar mottagna depositioner
478 255: 40 486 034: 85

Ersättning för förvaltning av statliga
fonder 491 374:50 463 937:70

Inkomster av fastigheter 435 080: 71 445 649: 50

Diverse 22 242:05 21 589:63

Summa Kronor

306 646 931: 14

757 266 864: 95

Inom linjen förda tillgångar och skulder

	1972		1973
Tillgångar Taxeringsvärdet av riksbankens fastig-heter i
Stockholm	7 000 000	—	7 000 000: —
Göteborg	2 600 000	—	2 600 000: —
Falun	644 000	—	644 000: —
Gävle	600 000	—	600 000: —
Halmstad	550 000	—	550 000: —
Härnösand	475 000	—	475 000: —
Jönköping	420 000	—	420 000: —
Karlstad	640 000	—	640 000: —
Kristianstad	410 000	—	410 000: —
Linköping	605 000	—	605 000: —
Luleå	655 000	—	655 000: —
Nyköping	830 000	—	830 000: —
Visby	230000	—	230 000: —
Växjö1)	1050 000	—	—
örebro	700 000	—	700 000: —
Östersund	310 000	—	310 000: —
Tumba: sedelförbränningshuset	264 000	—	264 000: —
Diverse valv	125 000	—	125 000: —
	18 108 000	—	17 058 000: —
Aktier i AB Tumba Bruk	25 000 000		25 000000: —
Aktier i Banken för internationell betal-
ningsutjämning	10 099 216:45	10 099 216: 45
Riksbankens mynt- och medaljsamling	160 157	81	160 157: 81
Lån till riksbankspersonalens semester-
förening	1026 475	—	1 153 575: —
Svenska lånefordringar m. m.	40 894: 25	—
Summa kronor	54 434 743: 51	53 470 949: 26
Skulder
Lånebanksobligationer	8 005: 98	8 005: 98
övriga	230: 31	14 696: 54
Summa kronor	8 236: 29	22 702: 52

x) Fastigheten försåld 1973.

Utlåning från vissa lånefonder

Den 31 december 1973 utestående lån från olika lånefonder fördelar sig till antal och
belopp i tusental kronor på de olika kontoren sålunda:

	Avbetalnings-	Statens		Egnahems-m. fl. lånefonder	Fonden för	Värnpliktslån
			lånefond	jordbrukskredit	Vämplikts- lånefonden	Fonden för låneunderstöd
	Antal	Belopp	Antal	Belopp	Antal	Belopp	Antal	Belopp	Antal	Belopp Antal	Belopp
Huvudkon- toret	2 066	7 061	8 809	22 263	442	3 107	2	11	7	6	10	19
Göteborg	1 376	5 348	4 278	11 384	40	226	—	—	1	2	3	2
Malmö	628	2 479	5 437	14176	45	472	—	—	4	3	2	7
Falun	602	2 502	1 345	3 904	53	363	1	1	1	—	—	—
Gävle	424	2 074	1 882	5 213	142	800	—	—	1	—	—	—
Halmstad	358	1 312	945	2 506	268	1 809
Härnösand	272	882	1 989	5 396	159	664	—	—	2	2	—	—
Jönköping	510	1697	1520	4 019	81	793	1	3	2	3	—	—
Kalmar	373	1049	1 325	3 546	53	513
Karlskrona	293	1250	715	1 884	84	748	—	—	1	1	—	—
Karlstad	341	1275	1 527	4 640	274	1063	2	4	—	—	—	—
Kristianstad	188	681	1408	4 072	225	2 450
Linköping	371	1234	2 215	5 577	153	1244	2	1	3	4	—	—
Luleå	274	878	2 312	6 291	259	1 176	—	—	1	2	—	—
Nyköping	264	869	1537	4 055	139	1 307	12	33	2	6	—	—
Skövde	371	2 202	1080	2 852	134	1079	5	16	1	5	1	2
Umeå	381	1448	1788	4 983	285	1925	—	—	2	4	—	—
Uppsala	2 638	13 633	2 335	6112	167	1265	12	19	1	1	—	—
Visby	113	558	291	797	136	982
Vänersborg	291	1472	1 967	5178	292	1990	4	18	2	2	—	—
Västerås	183	603	1 501	3 931	42	355	5	8	1	2	—	—
Växjö	640	2 494	1 116	2 985	175	1 301
Örebro	363	1 443	1 795	4 794	15	90	1	1	—	—	—	—
Östersund	1 152	6276	876	2289	201	724

Summa 14 472 60 720 49 993 132 847 3 864 26 446 47 115 32 43 16 30

Den 31 december 1973 utestående stödlån till jordbrukare fördelar sig till antal och belopp
i tusental kronor på de olika kontoren sålunda:

	Enl. SFS 766/1951 St B	Enl. SFS 764/1952 St C		Enl. SFS 723/1954 St D		Enl. SFS 593/1955 St E	Enl. SFS 650/1957 St F		Enl. SFS 83/1960 St G	Summa
	Antal Belopp	Antal Belopp	Antal Belopp	Antal Belopp	Antal Belopp	Antal Belopp	Antal Belopp
Huvudkon- toret		10	65	1		13	52	7	34	1	2	32	153
Göteborg	— —	—	—	1	—	—	—	2	3	—	—	3	3
Malmö	— —	—	—	4	5							4	5
Falun	— —	1	1	1	—	1	3	4	5	1	2	8	11
Gävle		1										1	—
Halmstad	— —	1	3	2	1							3	4
Härnösand
Jönköping	— —	2	4									2	4
Kalmar	— —	9	30	—	—	4	13	—	—	—	—	13	43
Karlskrona	— —	1	3	—	—	—	—	1	—	—	—	2	3
Karlstad	— —	2	2	—	—	2	6	1	4	—	—	5	12
Kristianstad	— —	2	2	7	18	1	4	1	5	—	—	11	29
Linköping	— —	8	12	—	—	11	29	6	13	—	—	25	54
Luleå	— —	3	4	10	12	13	14	—	—	—	—	26	30
Nyköping	— —	3	4	—	—	2	3	1	1	—	—	6	8
Skövde	— —	8	20	3	5	9	33	3	10	—	—	23	68
Umeå	— —	1	1	4	3	4	3	2	3	—	—	11	10
Uppsala	— —	9	12	1	—	11	31	13	49	—	—	34	92
Visby	— —	1	9	—	—	1	16	—	—	—	—	2	25
Vänersborg	— —	1	3	2	4	3	16	4	14	—	—	10	37
Västerås								1	7	—	—	1	7
Växjö	— —	1	8									1	8
Örebro	1 4	9	21	1	3							11	28
Östersund

Summa

1 4 73 204 37 51 75 223 46 148 2 4 234 634

Den 31 december 1973 utestående lån, vilka övertagits från egnahemsorganen
och hushållningssällskapen, fördelar sig till antal och belopp på
följande olika lånetyper:

Utestående lån

Antal Belopp kronor

Utlåning, som handhaves av såväl huvudkontoret
som avdelningskontoren:

Jordbruksegnahemslån, skogslån, äldre tilläggslån
och förstärkningslån 3 430 23 708 501: —

Bostadsegnahemslån 29 127 369: —

Nybyggnadslån 7 2 479: —

Lån till estlandssvenskar 14 19 913: —

Transport 3 480 23 858 262: —

Utlåning, som helt handhaves av huvudkontoret: Arrendelån

1 1 032: —

Lån till låneförmedlare:

Arbetarsmåbrukslån 381 2 559 998: —

Jordbruksegnahemslån 2 27 034: —

Summa 3 864 26 446 326: —

Riksbankens styrelse och vissa lörvaltningsåtgärder

§ 1.

Fullmäktige m. fl.: Vid det val av fullmäktige och suppleanter för
dem som riksdagen förrättade den 3 maj 1973 valdes för valperioden
1973—1976

till fullmäktige herrar Bengtson och Dahlén, båda omvalda, samt till
suppleanter för dem respektive herr Fritz Börjesson, nyvald, och fru
Cecilia Nettelbrandt, omvald.

Fullmäktige omvalde samma dag för tiden till dess nytt val av fullmäktige
år 1974 förrättats:
till vice ordförande: herr Wärnberg;
till riksbankschef: herr Åsbrink;
till deputerad: herr Wärnberg; och
till vice riksbankschef: herr Lundström.

Sedan riksdagen på därom av herrar Åsbrink och Dahlén gjorda framställningar
beviljat dem entledigande från uppdragen att vara fullmäktige
i riksbanken, herr Åsbrink från den 1 november 1973 och herr
Dahlén från årsskiftet 1973/74, har riksdagen valt den 31 oktober 1973
herr Krister Wickman och den 12 december 1973 fru Cecilia Nettelbrandt
till fullmäktige i riksbanken samt till suppleanter för dem respektive
herrar Gunnar Nilsson, omvald, och Jan-Erik Wikström, nyvald.

Till riksbankschef efter herr Åsbrink utsåg fullmäktige den 1 november
1973 herr Wickman för tiden till dess nytt val av fullmäktige förrättats
år 1974.

§2.

Valutastyrelsen: Till ledamöter i valutastyrelsen omvalde fullmäktige
den 3 maj 1973 — förutom vice riksbankschefen Lundström, som
från och med den 1 mars 1973 efterträtt herr Joge som vice riksbankschef
och som på grund härav enligt 13 § 2 mom. andra stycket bankoreglementet
skall vara styrelsens ordförande — herr Wärnberg, vice
ordförande, och bankdirektören Åkermalm samt till personliga suppleanter
för dem respektive bankdirektören Gustafsson, bankofullmäktigen
Bengtson och bankdirektören Olofsson. Valet gäller tills vidare, dock
längst till dess nytt fullmäktigeval ägt rum år 1974.

De av Kungl. Majit till utgången av juni 1975 utsedda ledamöterna i
valutastyrelsen utgöres av statssekreteraren Bo Jonas Sjönander — vilken
med statssekreteraren Tony Hagström som suppleant den 1 mars
1973 vid Lundströms utnämning till vice riksbankschef efterträtt Lundström
(vars suppleant var t. f. kanslirådet Bert Ekström) — direktören
Jonas Nordenson (suppleant Per Eric Bolin), direktören Lars Sjunnesson
(suppleant direktören Nils-Hugo Hallenborg) och direktören Gunnar
Svalling (suppleant direktören Johan R:son Söderberg).

§3.

Beträffande sammansättningen av styrelserna vid avdelningskontoren
torde få hänvisas till fullmäktiges protokoll den 13 december 1973.

§4.

Investeringsfonder för konjunkturutjämning samt skogskonto: Vid utgången
av år 1973 innestod i riksbanken medel insatta enbgt gällande
bestämmelser om investeringsfonder för konjunkturutjämning (Kungl,
kungörelse 1955: 256, med senare ändringar) till ett sammanlagt belopp
av 1 240,6 mkr, därav 1 229,6 mkr avsåg investering i rörelse och 11,0
mkr investering i skogsbruk.

Vid samma tidpunkt innestod i riksbanken ett belopp av omkring 0,2
mkr jämlikt förordningen den 27 mars 1954 (nr 142) om taxering för
inkomst av medel, som insatts på skogskonto. Ränta på medlen har utgått
efter 43A % fr. o. m. den 1 december 1971.

§5.

Riksbankens officiella diskonto är fr. o. m. den 12 november 1971
5%.

§6.

Sedelutgivningsrätten m. m.: Genom lag den 18 maj 1973 (SFS 1973:
297) höjdes maximibeloppet för sedelutgivningen fr. o. m. den 1 juli
1973 med 1 400 mkr till 16 200 mkr.

Under det gångna året var den utelöpande sedelmängden störst på
rapportdagen den 21 december och uppgick då till 16 014 mkr, en ökning
i förhållande till motsvarande dag 1972 med 1 613 mkr eller
11,2%. Det lägsta utelöpande sedelbeloppet under 1973 förelåg på
rapportdagen den 6 april och utgjorde då 12 451 mkr. Den högsta procentuella
ökningen i förhållande till 1972 noterades den 15 juni och
uppgick då till 24,7 %, den lägsta procentuella ökningen registrerades
den 23 januari och utgjorde 4,5 %.

§7.

Angående användande av riksbankens vinst för år 1972 torde få hänvisas
till finansutskottets betänkande nr 16 år 1973.

§8.

Riksbankens avbetalningslånefond: Antalet utestående lån från riksbankens
avbetalningslånefond, vilken uppgår till 125 mkr, uppgick vid
utgången av år 1973 till 14 472 med den fördelning mellan bankens
olika kontor, som framgår av s. 85. Den sammanlagda lånesumman vid
sagda tidpunkt utgjorde 60,7 mkr, en minskning under året med ca
6,1 mkr.

Ränta på de lån från avbetalningslånefonden, vilka utlämnats med

statlig kreditgaranti, fastställes av centrala studiehjälpsnämnden (SFS
1969:39). För dessa lån gäller sedan den 12 november 1971 en räntesats
på 5% °/o. För övriga avbetalningslån är räntan fr. o. m. nämnda
dag 6H °fo Hittills

har från fonden utlämnats 16 lån till tjänstemän vid riksdagens
verk för förvärv av bostadsrätt i bostadsrättsförening. Vid utgången
av år 1973 utestod två lån.

§9.

Statens bosättningslånefond: Från statens bosättningslånefond — till
vilken riksdagen hittills såsom kapital anvisat investeringsanslag på sammanlagt
183 108 700 kronor — utgjorde utlåningen vid utgången av år
1973 ca 132,8 mkr.

Det utestående lånebeloppet har under året minskat med 10,0 mkr.
Antalet lån uppgick till 49 993, en minskning under samma tid med
2 194 lån. Av under året utlämnade lån har 6 003 utgivits till äkta
makar och övriga sammanboende samt återstoden 1 272 till ogifta
mödrar eller till ogifta fäder.

Medelbeloppet för utlämnade lån utgjorde under budgetåren 1971/72
4 916 kronor och 1972/73 4 879 kronor.

Rörande fördelningen på de olika kontoren av lånen till antal och
belopp hänvisas till de uppgifter, som intagits på s. 85.

För förvaltningen av bosättningslånen under budgetåret 1972/73 har
riksbanken uppburit 313 122 kronor. Ersättningsgrunderna har varit
oförändrade sedan budgetåret 1953/54.

Från låneverksamhetens början i januari 1938 och till utgången av
år 1973 har utlämnats lån till ett sammanlagt belopp om omkring 785
mkr. Därav har ca 648,4 mkr återbetalats och ett belopp av tillhopa
omkring 4 mkr efterskänkts eller avskrivits.

För lån från fonden utgår ränta efter fast, under hela lånetiden oförändrad
procentsats, utgörande den normalränta, som av Kungl. Maj:t
fastställts för det budgetår, då lånet beviljats. Beträffande lån, som utlämnas
under innevarande budgetår, utgör räntefoten (normalräntan)
7%.

Kungl. Maj:t har under året tillsatt en utredningsman med uppdrag
att göra en allsidig översyn av verksamheten med de statliga bosättningslånen.
Till utredningen har som exepert knutits bl. a. chefen för kontorscentralen
bankokommissarien Eckerström.

§ 10.

Egnahems- m. fl. lån: Av de egnahems- m. fl. lån, som riksbanken
per den 1 juli 1948 övertog från egnahemsorganen och hushållningssällskapen,
kvarstod vid utgången av år 1973 ett antal av 3 864 med ett
sammanlagt kapitalbelopp av ca 26,4 mkr, en nedgång under året med

1 220 lån och med ett belopp av ca 7,8 mkr. Rörande lånens fördelning
på de olika kontoren hänvisas till sammanställningar på s. 85 och 87.

För förvaltningen av lånen har riksbanken under budgetåret 1972/73
uppburit ersättning efter oförändrat per lån 3 kronor 50 öre med 17 794
kronor.

Av de av riksbanken förvaltade fondmedlen, som sammanhänger med
ifrågavarande låneverksamhet, har till statsverket under år 1973 av
influtna amorteringar återlevererats ca 6,2 mkr. Beloppet fördelar sig
med 5,9 mkr på egnahemslånefonden, 0,01 mkr på lånefonden för främjande
av bostadsbyggande på landsbygden och 0,3 mkr på arbetarsmåbrukslånefonden.

§ 11.

Stödlån till jordbrukare: Vid utgången av år 1973 förvaltade riksbanken
stödlån till jordbrukare, utgivna enligt Kungl, kungörelserna
nr 766/1951 (StB), 764/1952 (StC), 723/1954 (StD), 593/1955 (StE),
650/1957 (StF) och 83/1960 (StG) till ett sammanlagt belopp av ca 0,6
mkr. Lånens antal utgjorde 234. Rörande lånens fördelning på riksbankens
kontor och på de olika lånetyperna hänvisas till sammanställningen
på s. 86.

Hittills har av riksbanken efterskänkts eller avskrivits stödlån med ett
belopp av sammanlagt ca 1,6 mkr.

Riksbanken har inte uppburit någon ersättning för förvaltningen av
stödlånen.

§ 12.

Fonden för supplementär jordbrukskredit: Avvecklingen av lånen
från fonden för supplementär jordbrukskredit har fortsatt och vid utgången
av år 1973 kvarstod 47 lån på sammanlagt 0,1 mkr.

Rörande lånens fördelning på de olika kontoren hänvisas till sammanställningen
på s. 85.

§ 13.

Värnpliktslån: Vid utgången av år 1973 utestod 16 värnpliktslån från
fonden för låneunderstöd och 32 lån från värnpliktslånefonden. Lånens
fördelning på riksbankens olika kontor framgår av sammanställningen
på s. 85.

Under år 1973 avskrevs under fonden för låneunderstöd 5 586 kronor
och under värnpliktslånefonden ett belopp av 12 073 kronor.

Någon ersättning utgår ej till riksbanken för här avsedda låneförvaltning.

§ 14.

Fiskredskapslån: Riksbanken har att bevilja och förvalta lån från statens
fiskredskapslånefond. Härför gällande bestämmelser har meddelats
i Kungl, kungörelse den 6 april 1962 (nr 100; ändrad senast genom
kungörelse SFS 1969: 815).

Enligt regleringsbrev den 5 juni 1973 har av riksdagen anvisat investeringsanslag
på 200 000 kronor till statens fiskredskapslånefond ställts
till kammarkollegiets förfogande att utbetalas för därmed avsett ändamål.

Vid utgången av år 1973 utestod 43 fiskredskapslån på sammanlagt
164 269 kronor fördelade på följande bankens kontor:

Kontor	Antal	Belopp kronor
Göteborg	28	104 394: —
Malmö	10	40450: —
Halmstad	1	1 800: —
Kalmar	1	3 000: —
Kristianstad	2	9 000: —
Visby	1	5 625: —
	43	164 269: —

Räntan på dessa lån motsvarar normalräntan för det budgetår då
lånet beviljats.

§ 15.

Hotellgarantilån: Riksbankens kontor fungerar som lokalorgan i
ärenden rörande statsgaranti för lån, som utlämnas till företag inom
turisthotellnäringen.

§ 16.

Studiemedel: Riksbanken har för sitt bestyr med utbetalning av studiemedel
för budgetåret 1972/73 uppburit en ersättning med 133 021
kronor 70 öre, motsvarande 70 öre per utbetald studiemedelsanvisning
(regleringsbrev den 19 maj 1972).

Under år 1973 har utbetalning verkställts för 209 706 studiemedelsanvisningar
till ett sammanlagt belopp av ca 831,5 mkr, varav 166,9 mkr
avser studiebidrag.

§ 17.

Riksbankens personal: Riksbankens personal vid utgången av år 1972
och 1973 framgår av nedanstående tablå.

Huvud-	Avdelnings-	Summa
kontoret	kontoren
1972 1973	1972 1973	1972 1973

Lönegradsplacerade: förordnandetjänstemän	15	15	21	23	36	38
övrig s. k. bankpersonal	120	127	90	91	210	218
bankexpeditörer	33	37	38	40	71	77
biträdespersonal	171	166	170	173	341	339
bevakningspersonal m. fl.	54	56	26	27	80	83
Sedelräkningsbiträden	6	8	46	27	52	35
Övrig personal1	41	41	47	49	88	90
Totalsumma	440	450	438	430	878	880

1 Lokalvårdare, nattvakter, fastighetsarbetare, vik. vaktmästare m. fl.

§ 18.

Huvudkontorets nybyggnad: I november månad 1972 antogs entreprenör
för uppförande av den nya byggnaden från biltunnelnivån.

Biltunneln hade tidigare utförts i Gatukontorets regi och de två
källarvåningarna bredvid denna i en separat entreprenad i riksbankens
regi.

Byggnadsarbetena pågår helt enligt projektets huvudtidplan, betongarbetena
pågår f. n. med bjälklaget över plan 10, dvs. sjätte våningsplanet
över gatan. I underliggande våningsplan pågår installationer och
stomkompletteringar.

Arbetena har hittills kunnat bedrivas fritt från störningar.

Upphandling av inredningar pågår i takt med en till huvudtidplanen
knuten inredningstidplan.

Av kontrakterade arbeten har upparbetats och utbetalats för tiden
januari—november 1973 13 416 807 kronor.

Arkitekt- och övriga konsultkostnader har under året utbetalats till
ett belopp av 3 827 190 kronor.

Till Stockholms Elverk har utbetalats 530 000 kronor som anläggningsbidrag
för anslutning till fjärrvärmeanläggning.

Till Gatukontoret har utbetalats slutlikvid för preliminär reglering av
biltunnelkostnaderna med 1 720 340 kronor.

Den för projektet upprättade investeringskalkylen har hittills i allt
väsentligt kunnat innehållas.

§ 19.

Riksbankens kontorsnät: De av fullmäktige tidigare beslutade upprustnings-
och ombyggnadsarbetena vid kontoren i Linköping och Uppsala
är slutförda till en kostnad av 1 048 000 kronor, varav 973 000 kronor
erlagts under år 1973. Under år 1973 har till en kostnad av sammanlagt
360000 kronor beslutats och utförts installation av hissanläggning
vid kontoret i Malmö samt hissanläggning och yttre reparationsarbeten
vid kontoret i Härnösand.

Ombyggnadsarbetena vid kontoret i Göteborg har blivit något försenade.
Inflyttning kommer att ske under februari 1974.

§20.

Allmän organisationsöversyn inom riksbanken: I anslutning till pågående
utredning angående möjligheterna att utnyttja automatisk databehandling
inom riksbankens olika verksamhetsområden (se förvaltningsberättelsen
för år 1971, § 20, sidan 75) har fullmäktige i juni 1973
givit vice riksbankschefen Hans Lundström i uppdrag att låta utreda
behovet och uppläggningen av en allmän organisationsöversyn inom
riksbanken. Sedan denne efter fullgjort uppdrag avgivit Rapport till
bankofullmäktige av den 19 november 1973 rörande behov och uppläggning
av en allmän organisationsöversyn inom Sveriges Riksbank,

beslöt fullmäktige den 22 november 1973 att under tiden fram till den
1 september 1974 under vice riksbankschefens ledning låta utföra en
allmän översyn av riksbankens organisation i huvudsaklig överensstämmelse
med de i ovannämnda rapport skisserade riktlinjerna.

§21.

Förvaltningsdemokrati inom riksbanken: Sedan fullmäktige den 21
december 1972 tillsatt en arbetsgrupp med uppdrag att förbereda en
utvidgad förvaltningsdemokrati i riksbanken genom nya och utvidgade
former för samråd med bankens personal avgav gruppen en i maj
1973 dagtecknad rapport. Fullmäktige beslöt den 6 juli 1973 om åtgärder
i anledning av gruppens förslag på det personaladministrativa området.
Förutom insatser för förbättrad introduktion av tjänstemän, utbildning,
personalcirkulation samt synpunkter på lokalfrågor och hälsovård
har fullmäktiges beslut inneburit att en särskild personalnämnd inrättats
med uppgift att förbereda utnämningsärenden.

§22.

Avtalsförhandlingar m. m.: Vid förhandlingar år 1973 mellan huvudorganisationerna
och riksdagens förvaltningskontor om visst procentpåslag
på utgående löner och om lönegradshöjningar för vissa tjänster
strandade förhandlingarna med Statstjänstemännens Riksförbund (SR),
varefter SR utfärdade strejkvarsel. Sedan arbetsdomstolen, där förvaltningskontoret
förde talan under påstående att varslad strejk icke vore
laglig, förklarat hinder icke föreligga för fackliga stridsåtgärder upptogs
förlikningsförhandlingar. Dessa ledde den 15 juni 1973 till avtal med
SR om visst procentpåslag och om lönegradsförändringar för ett 60-tal
tjänster vid riksbanken.

§23.

För riktigheten av de på s. 79—84 lämnade sifferuppgifterna svarar
bankkamrerama Bo Landberg och Sven Holmström, vilka undertecknat
respektive kontrasignerat riksbankens bokslut.

§24.

Inspektioner m. m.: I bankoreglementet föreskrivna inspektioner av
avdelningskontoren har under året verkställts.

Föreskrivna inventeringar och undersökningar har ägt rum av huvudkontorets
kassor och förvaringsrum.

Revision genom därtill av chefen för revisionsavdelningen utsedda
tjänstemän har under året verkställts vid samtliga avdelningskontor.

Bilaga 1

Valutastyrelsens berättelse

Till Fullmäktige i Sveriges Riksbank

Valutastyrelsen får härmed avge berättelse för år 1973 angående sitt
verksamhetsområde.

Förordnande om fortsatt valutareglering har under året meddelats för
tiden till den 1 juli 1974. Förlängningen av valutaförfattningarna skedde
utan andra ändringar än ett tillägg av en punkt 8 i 2 § valutalagen,
innebärande att Kungl. Maj:t äger föreskriva att avgift som bestäms
med stöd av meddelat förordnande om valutareglering skall tillfalla
riksbanken, samt ett tillägg i 3 § valutaförordningen varigenom till riksbanken
delegeras att bestämma att sådan avgift skall tillfalla riksbanken.

Tillämpningsbestämmelser m. m.

För att motverka spekulationer mot den svenska kronans värde utfärdades
i mars, med ändringar i juni, tillämpningsföreskrifter till bestämmelserna
om att gottskrift på allmänt konto icke får ske så att behållningen
kommer att överstiga vad som kan betecknas som normal kontobehållning.
Sålunda fastställdes, på basis av det genomsnittliga nettotillgodohavandet
innestående under januari månad 1973, vad som skulle
anses såsom normal kontobehållning på allmänt konto för utländsk
bank eller bankir. Riksbanken förbehöll sig vidare att vidtaga åtgärder
i syfte att föreskriva att avgift skulle uttas på belopp som överstiger
sålunda fastställd normalbehållning och att göra den kontoförande
banken betalningsansvarig för sådan avgift. Någon sådan avgift har ej
uttagits under året.

Genom beslut i november fastställde valutastyrelsen nya riktlinjer för
valutabankernas förmedling av utländsk kredit till svenska företag. Dittills
hade svenska banker inte annat än i undantagsfall medgivits att
förmedla sådan kredit genom att själva låna i utlandet och på basis av
denna upplåning lämna kredit till svenska företag. De nya riktlinjerna
innebär att riksbanken tills vidare är beredd att, i fall där ett svenskt
företag erhållit valutatillstånd att upptaga kredit i utlandet med längre
löptid än fem år eller i vissa fall tio år, under vissa förutsättningar
medge att svensk bank lämnar krediten i fråga och för denna utlåning
refinansierar sig i utlandet. Normalt förutsätts härvid att de belopp
som företaget erhållit tillstånd att låna i utlandet skall uppgå till 10
mkr eller mer. Lägre belopp skall dock kunna godtagas i undantagsfall.
Dessa riktlinjer gäller tills vidare och får betecknas som en på försök
införd lättnad i tidigare mera restriktiva praxis.

I november beslöt Kungl. Maj:t i enlighet med framställning från
bankofullmäktige att underrätta OECD om att Sverige från och med

den 15 november 1973 beträffande återköp av utlandsägda svenska
värdepapper, emigranters kapitalöverföringar och betalningar av premier
på livränte- och kapitalförsäkringar ej längre ämnade utnyttja
undantagsbestämmelserna enligt artikel 7 c i organisationens liberaliseringsstadgor.
Härmed återinfördes i stadgorna föreskriven liberalisering
för dessa tre kategorier av betalningar.

Återtagandet av de tre undantagen från OECD:s liberaliseringsstadgor
föranledde ändring i valutaregleringspraxis endast med avseende på
emigranters överföringar, då praxis i övrigt genom successivt införda
lättnader redan motsvarade OECD-förpliktelserna. Sammanfattningsvis
gäller för närvarande följande praxis vid tillståndsgivningen beträffande
ifrågavarande betalningar.

Återköp av utlandsägda svenska värdepapper (lydande på svenska
kronor) medges. Transferering av försäljningslikviden till utlandet kan
därvid ske, när säljaren är utländsk fysisk eller juridisk person eller
svensk emigrant, som enligt gällande emigrationsvalutabestämmelser
äger rätt att utföra medel. En förutsättning för att återköp skall kunna
ske är att affidavit kan företes, utvisande att värdepapperen icke vid
någon tidpunkt efter den 1 januari 1959 ägts av valutainlänning eller
att de med riksbankens tillstånd förvärvats från valutainlänning. Uppfylls
icke affidavitvillkoren, prövas frågan om värdepapperens åtkomst
av riksbanken.

Beträffande emigranters kapitalöverföringar (inkl. värdepapperslikvider
och värdepappersutförsel) medger riksbanken utförsel av intill
100 000 kronor per person vid utflyttningen och som regel av resterande
nettotillgångar i Sverige sedan vederbörande varit bosatt i utlandet
ett kalenderår utöver utflyttningsåret. Som förutsättning för utförsel
utöver det vid utflyttningstillfället medgivna beloppet på 100 000
kronor gäller att bosättningen utomlands inte kan antas bli av endast
begränsad varaktighet, såsom i fråga om anställda i svenska dotterbolag
eller andra företag med svensk anknytning eller i fråga om studerande
i utlandet. Under våren 1973 beslöt valutastyrelsen att en dittills gällande
begränsning till 10 mkr av emigranters överföringar skulle ersättas
av en regel innebärande att, sedan tillstånd till utförsel av 10 mkr
lämnats, ytterligare valutatilldelning skulle medges intill 5 mkr per kalenderår.
I samband med notifikationen till OECD upphävdes även
denna begränsning.

I enlighet med riksdagsbeslut om samordning mellan riksbanken och
skatte- och uppbördsmyndigheter vid prövning av ansökan om tilldelning
av emigrationsvaluta (prop. 1972: 147) utfärdade valutastyrelsen
i maj föreskrift om att till sådan ansökan skulle fogas bevis om sökandens
skatteförhållanden från länsstyrelsen i det län där sökandens senaste
hemortskommun i Sverige är belägen. Av sådant bevis, som ej får
vara utfärdat tidigare än en månad före ansökningstillfället, skall fram -

gå att sökanden inte häftar i skuld för restförda skatter eller arbetsgivaravgifter,
debiterade men ej förfallna skatter eller innehållen skatt
för arbetstagare, att sökandens räkenskaper ej är föremål för taxeringseller
skatterevision och att taxeringsintendent inte hos skattedomstol för
talan om sökandens taxeringar eller att, därest samtliga dessa förutsättningar
ej är uppfyllda, nöjaktig säkerhet ställts för ifrågakommande
skattebelopp. Sådant bevis skall fogas såväl till ansökan vid emigrationstillfället
som till ansökan om ytterligare valutatilldelning före eller
efter kvalifikationsperiodens utgång.

För betalningar av premier på livränte- och kapitalförsäkringar i utländska
försäkringsbolag gäller att dessa kan utföras av valutabankerna
som löpande betalningar under förutsättning att summan av de premier
som försäkringstagaren har att erlägga till utlandet inte överstiger
1 000 kr för kalenderåret. I fråga om högre belopp lämnar riksbanken
efter ansökan tillstånd för premiebetalning på äldre försäkringar. För
nya försäkringskontrakt lämnas tillstånd under förutsättning att försäkringen
innehåller ett betydande element av dödsrisktäckning, varjämte
i regel erfordras att den tecknats i ett koncessionerat, under uppsiktsmyndighet
i hemlandet ställt försäkringsföretag.

Av de ursprungligen fyra undantagen från liberaliseringsförpliktelserna
kvarstår endast det som avser direkta investeringar i utlandet.
Även för denna kategori har dock successivt vissa lättnader gjorts i de
1969 införda restriktionerna. Tillståndsgivningen har under året skett
efter samma riktlinjer som under 1972. Huvudprincip har sålunda varit
att en planerad utlandsinvestering skall vara exportfrämjande eller annars
förmånlig från betalningsbalanssynpunkt. Detta krav har dock ej
gällt i fråga om investeringar i u-länder.

I maj höjdes vissa valutabankers limiter för deras totala valutabehållningar
enligt gällande valutahandelstillstånd.

Statistiska uppgifter om tillståndsgivningen

Såsom framgick av valutastyrelsens berättelse för 1972 registrerades för
nämnda år jämfört med tidigare år relativt stora förändringar i tillståndssiffroma
för flertalet av de viktigare kategorierna av kapitaltransaktioner
med utlandet. Tillstånden ökade sålunda kraftigt för finansiell
upplåning i utlandet (varmed här avses medel- och långfristig upplåning),
direkta investeringar i utlandet, återköp av utlandsägda svenska
värdepapper och emigrantöverföringar. Samtidigt minskade tillstånden
för utländska direkta investeringar i Sverige. Siffrorna för 1973 visar
såväl en bättre balans mellan in- och utgående transaktioner som en
viss återgång från de nivåer tillståndsgivningen nådde under 1972.

Tillståndssiffroma för 1972 och 1973 för ovannämnda transaktionskategorier
samt för förvärv av rekreationsbostäder i utlandet framgår
av nedanstående sammanställning (till närmaste 10-tal avrundade belopp
i mkr).

		1972	1973
A Utländska direkta investeringar	i Sverige	480	610
Finansiell upplåning i utlandet1		3 600	2 550
	Summa A	4 080	3 160
B Direkta investeringar i utlandet		1900	1500
Återköp av värdepapper		450	370
varav från emigranter		(230)	(260)
Emigranters överföringar		300	270
varav inom ramen för 100 000	kr vid utflyttningen	(110)	(100)
Rekreationsbostäder i utlandet		40	30
	Summa B	2 690	2 170
A—B		1 390	990

1 Med avdrag för utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag
(jfr tabell 1, not 4).

Det bör påpekas att sammanställningens siffror endast täcker en del
av kapitalbalansens poster och ej representerar faktiskt genomförda
betalningar. Utfallet av de senare redovisas i den av riksbanken publicerade
betalningsbalansstatistiken. De i sammanställningen framräknade
nettoresultaten visar en minskning i inflödet för 1973 jämfört med 1972.
Enligt preliminära betalningsbalansberäkningar har kapitalbalansen
under 1973 i själva verket svängt från ett inflöde under 1972 på 1 150
mkr till ett utflöde på 210 mkr.

En av de betalningskategorier vars utveckling påverkar kapitalbalansen
är de kortfristiga kommersiella krediterna hos utländska kreditinstitut.
Tillstånd till upptagandet av sådana krediter lämnas som regel
i form av ramtillstånd för en viss tidsperiod. Efterfrågan på valutatillstånd
har varit hög, medan det faktiska utnyttjandet av sådana tillstånd
däremot var betydligt lägre än under 1972. Ränteutvecklingen i utlandet
och i Sverige var under året sådan, att upplåning i utlandet blev
betydligt mindre attraktiv i förhållande till upplåning inom landet.
Intresset för att ha en likviditetsreserv i form av valutatillstånd för upplåning
i utlandet synes ändock ha varit stort. Utnyttjade belopp under
tillstånd till kommersiell upplåning var under de tre första kvartalen
1973 lägre än återbetalda belopp. Perioden resulterade sålunda i en
nettoåterbetalning på 200 mkr mot en nettoupplåning på 440 mkr under
samma period föregående år.

I tabellbilagan lämnas en närmare redovisning för tillståndsgivningen
under 1973 och vissa tidigare år avseende finansiell upplåning i utlandet,
svenska direkta investeringar i utlandet och utländska direkta investeringar
i Sverige.

Tillstånd till finansiell upplåning i utlandet lämnades under 1973 till
ett sammanlagt belopp av 2 698 mkr, vilket innebär en nedgång från
föregående år, då beloppet var 3 867 mkr (tabell 1). Minskningen hän -

för sig främst till tillstånd för svenska varv att uppta lån i utlandet,
vilka sjönk från 1 246 mkr 1972 till 337 mkr. Även tillstånd till upplåning
i utlandet för övriga svenska exportindustrier och för finansiering
av svenska investeringar utomlands sjönk kraftigt, medan tillstånd till
lån i utlandet för svenska redare och för långfristig importfinansiering
steg till högre belopp än under 1972. Tillståndsbeloppet för lån för
finansiering av industriella investeringar i Sverige uppgick till 493 mkr
mot 581 mkr 1972.

Tillståndsgivningen för svenska direkta investeringar i utlandet låg
med 1 504 mkr även under 1973 på en relativt hög nivå, liksom den gjort
sedan 1969, ehuru den minskade i förhållande till 1972, då den uppgick
till 1 903 mkr (tabell 2 och 3). Av beloppet hänförde sig 245 mkr till tillstånd
vari förutsetts att finansiering skulle ske genom upplåning i utlandet,
att jämföra med 556 mkr under 1972 (tabell 1).

Tabell 2 fördelar investeringstillstånden på ländergruppema EFTA,
EG, Nordamerika, u-länder och övriga. EG-området omfattar därvid
för 1973 det utvidgade EG, dvs även Danmark, Irland och Storbritannien,
medan uppgifterna för de tidigare åren avser de ursprungliga sex
EG-ländema. På motsvarande sätt innefattar EFTA-området för de
tidigare åren de två länder, Danmark och Storbritannien, som för 1973
är inkluderade i EG-området. Nedgången i investeringstillstånden har
varit störst för det gamla EG-området med ca 200 mkr och för Nordamerika
med ca 140 mkr. Av de lämnade tillstånden föll 337 mkr på
de nordiska länderna (306 mkr 1972), varav på Danmark 171 mkr (142
mkr), 263 mkr på Västtyskland (266 mkr), 107 mkr på Storbritannien
(229 mkr) och 185 mkr på Nordamerika (324 mkr). Av tillstånden till
investeringar i u-länder, 255 mkr mot 272 mkr 1972, föll 49 mkr på
Europa (18 mkr), 5 mkr på Afrika (7 mkr), 155 mkr på Amerika (216
mkr) och 46 mkr på Asien (31 mkr).

Av det totala tillståndsbeloppet för direkta investeringar i utlandet,

1 504 mkr, avsåg 419 mkr försäljningsföretag och 1 085 mkr övriga
företag, dvs huvudsakligen produktionsföretag, att jämföra med 518
mkr respektive 1 385 mkr 1972 (tabell 3). Försäljningsföretagens andel
av totalbeloppet var därmed i stort sett oförändrad. Tillstånd till nyetableringar
i utlandet lämnades för 522 mkr att jämföra med 663 mkr
föregående år. Antalet nyetableringar ökade relativt kraftigt, med 104
Danmark 37 mkr (14 mkr), från Storbritannien för 141 mkr (71 mkr)
och från Nordamerika för 232 mkr (230 mkr).

Tillståndsgivningen avseende försäljningsföretag sjönk från 266 mkr
mkr 1972 till 615 mkr under 1973 (tabell 4).Om länderna fördelas på
samma ländergrupper under 1973 som 1972, kan konstateras, att ökningen,
137 mkr, i det närmaste helt fallit på EFTA, med 89 mkr, och
EG, med 54 mkr, medan »övriga» länder minskat. Investeringar från de
nordiska länderna beviljades för 57 mkr mot 26 mkr under 1972, varav

100

Danmark 37 mkr (14 mkr), från Storbritannien för 141 mkr (71 mkr)
och från Nordamerika för 232 mkr (230 mkr).

Tillståndsgivningen avseende försäljningsföretag sjönk från 266 mkr
1972 till 173 mkr (tabell 5). För övriga företag steg beloppet från 212
mkr till 442 mkr. Tillstånden till nyetablering i Sverige steg beloppsmässigt
från 138 mkr till 278 mkr, medan antalet sådana nyetableringar
låg ungefär oförändrat vid drygt 200.

Beträffande såväl svenska investeringar i utlandet som utländska i
Sverige synes gälla, att lämnade tillstånd i det närmaste helt utnyttjas.
Beroende på projektens art förekommer dock i många fall avsevärda
tidsförskjutningar i utnyttjandet.

På valutastyrelsens vägnar:

Hans Lundström L. Olofsson

Stockholm den 15 januari 1974

101

Tabellbilaga

Tabell 1. Tillstånd till finansiell upplåning utomlands 1967—1973.

Tabell 2. Tillstånd till direkta investeringar i utlandet 1955—1973 med fördelning
på ländergrupper.

Tabell 3. Tillstånd till direkta investeringar i utlandet 1970—1973. Verksamhetstyp
och nyetableringar.

Tabell 4. Tillstånd till direkta investeringar i Sverige från utlandets sida
1960—1973 med fördelning på ländergrupper.

Tabell 5. Tillstånd till direkta investeringar i Sverige från utlandets sida
1970—1973. Verksamhetstyp och nyetableringar.

Statistiken över finansiell upplåning utomlands och direkta investeringar avslutas
årsvis medio december.

EFTA: T. o. m. 1972 Danmark, Finland, Island, Norge, Portugal, Schweiz,
Storbritannien, Österrike.

1973 Finland, Island, Norge, Portugal, Schweiz, Österrike.

EG: T. o. m. 1972 Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Västtyskland.

1973 Belgien, Danmark, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Storbritannien, Västtyskland.

Nordamerika: Canada, USA.

U-Iändér: Enligt OECD:s förteckning.

Försäljningsföretag: Företag vilkas ändamål enbart är försäljning av som
regel svenska exportvaror utomlands respektive utländska i Sverige.
övriga företag: Företag av skiftande art; beloppsmässigt överväger utvinnings-,
tillverknings- och sammansättningsföretag (produktionsföretag).

102

Tabell 1. Tillstånd till finansiell upplåning utomlands 1967—1973

Mkr

	1967	1968	1969	1970	1971	1972	1973
Svenska redares lån	134	183	135	651	446	557	764
Svenska varvs lån1	72	179	498	366	814	1246	337
övriga svenska exportin-dustriers lån	47	59	0	492	472	453	120
Lån för finansiering av in-dustriella investeringar i Sverige Övriga lån	6	2	6	92	26	581 235“	493 703“
	259	423	639	1601	1758	3 072	2 417
Lån för finansiering av svenska direkta investe-ringar i utlandet3 a) Lån beviljade under året	244	79	440	366	439	525	135
b) Lån beviljade tidigare år3 Utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag*	288	706	272	561	(66) 384	(31) 270	(110) 146
Summa	791	1 208	1 351	2 528	2 581	3 867	2 698

1 Varvens utestående utländska låneskuld uppgick den 15/12 1968 till 1 143 mkr

15/12 1969 till 1283 mkr

15/12 1970 till 1 565 mkr

15/12 1971 till 2 256 mkr

15/12 1972 till 2492 mkr

15/12 1973 till 2 692 mkr

* Motsvarande belopp ingår i de i tabell 2 och 3 redovisade investeringstillstånden.

“ Här redovisade belopp har upptagits under rubriken övriga svenska exportindustriers lån för
det år då respektive lånetillstånd lämnats.

* Beloppen inkluderas i de i tabell 4 och 5 redovisade investeringstillstånden.

'' I summan ingår långfristig importfinansiering med ca 209 mkr för 1972 och ca 688 mkr för
1973.

103

Tabell 2. Tillstånd till direkta investeringar i utlandet 1955—1973

Mkr

År	EFTA	EG	Nord- amerika	U-länder	övriga	Totalt
1955	28,5	28,6	11,8	62,5	5,3	136,7
1956	16,2	29,7	20,1	63,5	6,1	135,6
1957	38,2	43,1	46,4	61,3	2,3	191,3
1958	19,5	40,1	18,4	88,1	3,2	169,3
1959	33,2	162,2	62,7	91,8	6,4	356,3
1960	62,9	65,1	9,0	149,8	1,6	288,4
1961	57,5	78,4	12,0	183,2	14,7	345,8
1962	158,9	154,6	51,9	67,3	21,8	454,5
1963	174,6	79,4	9,9	119,6	7,3	390,8
1964	227,3	278,1	80,0	156,8	4,7	746,9
1965	127,2	203,8	46,7	136,5	23,4	537,6
1966	163,3	244,2	144,9	166,8	16,1	735,3
1967	258,3	273,9	124,4	188,8	31,6	877,0
1968	244,1	152,5	93,2	157,6	25,1	672,5
1969	471,5	327,9	561,9	282,8	52,2	1 696,3
1970	249,1	360,9	184,6	251,1	47,6	1 093,3
1971	291,5	352,7	249,9	294,1	67,2	1 255,4
1972	570,3	681,1	324,4”	271,5	55,4	1 902,7”
1973	227,6	760,51	184,7	254,6	76,1	1 503,5
Summa	3 419,7	4 316,8	2 236,9	3 047,7	468,1	13 489,2

1 Härav Danmark, Irland och Storbritannien tillsammans 280,0 mkr.
* Reviderade siffror sedan föregående berättelse.

Anm. Fr. o. m. 1961 ingår i beloppen även sådana utlandsinvesteringar, som finansierats genom upplåning
i utlandet (jfr tab. 1).

104

Tabell 3. Tillstånd till direkta investeringar i utlandet 1970—1973
Verksamhetstyp och nyetableringar

Mkr

	1970		1971		19721		1973
	Antal	Belopp	Antal	Belopp	Antal	Belopp	Antal	Belopp
Totalt		1 093,3		1 255,4		1 902,7		1 503,5
försäljningsföretag		196,3		371,8		517,9		418,5
övriga		897,0		883,6		1 384,8		1 085,0
därav nya under året ..	. 350	396,4	370	332,5	437	662,9	541	521,7
försäljningsföretag ..	. 203	40,3	227	68,9	230	135,9	261	112,4
övriga	147	356,1	143	263,6	207	527,0	280	409,3
Härav:
EFTA		249,1		291,5		570,3		227,6
försäljningsföretag ..		67,1		112,6		212,3		90,8
övriga		182,0		178,9		358,0		136,8
därav nya under året ..	. 197	84,1	221	127,1	236	348,2	157	93,6
försäljningsföretag ..	. 115	10,7	138	24,3	129	80,8	75	15,2
övriga	82	73,4	83	102,8	107	267,4	82	78,4
EG		360,9		352,7		681,1		760,5“
försäljningsföretag ..		47,8		103,8		190,8		203,6
övriga		313,1		248,9		490,3		556,9
därav nya under året ..	71	92,2	84	156,0	122	247,6	270	235,3
försäljningsföretag ..	48	IV	58	31,9	64	33,3	137	64,6
övriga	23	81,0	26	124,1	58	214,3	133	170,7
Nordamerika		184,6		249,9		324,4		184,7
försäljningsföretag ..		42,7		68,0		96,0		72,8
övriga		141,9		181,9		228,4		111,9
därav nya under året ..	22	122,0	25	12,9	23	11,6	28	76,8
försäljningsföretag ..	12	4,6	13	3,2	16	9,2	14	16,4
övriga	10	117,4	12	9,7	7	2,4	14	60,4
U-länder		251,1		294,1		271,5		254,6
försäljningsföretag ..		28,7		66,3		37,3		34,6
övriga		222,4		227,8		234,2		220,0
därav nya under året ..	50	68,1	30	27,9	42	33,9	71	109,0
försäljningsföretag ..	23	8,0	11	1,5	13	5,4	27	11,6
övriga	27	60,1	19	26,4	29	28,5	44	97,4

1 Reviderade siffror sedan föregående berättelse.

* Härav Danmark, Irland och Storbritannien tillsammans 280,0 mkr.

Anm. I siffrorna ingår även sådana utlandsinvesteringar, som finansierats genom upplåning i utlandet
(jfr. tab. 1).

105

Tabell 4. Tillstånd till direkta investeringar i Sverige från utlandets sida 1960—1973

Mkr

År	EFTA	EG	Nord- amerika	övriga	Totalt
1960	91,4	9,9	33,0	0,1	134,4
1961	49,9	48,5	68,0	0,1	166,5
1962	247,4	46,9	27,1	0,5	321,9
1963	358,9	39,2	354,6	4,0	756,7
1964	138,0	53,5	155,5	12,9	359,9
1965	175,6	30,7	112,9	0,6	319,8
1966	189,5	131,0	333,2	0,6	654,3
1967	119,0	93,4	362,1	9,7	584,2
1968	319,6	43,9	672,4	3,0	1 038,9
1969	87,2	151,5	301,4	10,4	550,5
1970	213,8	282,9	263,2	19,2	779,1
1971	197,1	96,9	275,2	42,1	611,3
1972	143,4	82,0	230,1	22,1	477,6
1973	54,6	313,71	231,6	15,0	614,9
Summa	2 385,4	1 424,0	3 420,3	140,3	7 370,0

1 Härav Danmark, Irland och Storbritannien tillsammans 178,0 mkr.

Anm. I beloppen ingår även i tabell 1 redovisade lån, som utlandsägda företag erhållit från moderbolag
eller koncernbolag.

106

Tabell 5. Tillstånd till direkta investeringar i Sverige från utlandets sida 1970—1973

Verksamhetstyp och nyetableringar

Mkr

	1970		1971		1972		1973
	Antal	Belopp	Antal	Belopp	Antal	Belopp	Antal	Belopp
Totalt		779,1		611,3		477,6		614,9
försäljningsföretag ..		303,6		321,6		265,5		172,7
övriga		475,5		289,7		212,1		442,2
därav nya under året ..	. 201	290,8	187	185,2	207	137,9	203	277,5
försäljningsföretag ..	. 110	33,7	96	21,6	112	41,0	92	34,4
övriga	91	257,1	91	163,6	95	96,9	lil	243,1
Härav:
EFTA		213,8		197,1		143,4		54,6
försäljningsföretag ..		121,9		97,9		43,0		24,3
övriga		91,9		99,2		100,4		30,3
därav nya under året ..	. 106	61,7	114	62,9	lil	71,3	66	27,9
försäljningsföretag ..	63	12,3	56	12,5	60	15,6	32	9,4
övriga	43	49,4	58	50,4	51	55,7	34	18,5
EG		282,9		96,9		82,0		313,T
försäljningsföretag ..		49,6		35,7		47,6		61,2
övriga		233,3		61,2		34,4		252,5
därav nya under året ..	51	134,0	40	14,1	47	27,5	99	143,8
försäljningsföretag ..	28	6,8	26	4,0	26	18,3	42	14,9
övriga	23	127,2	14	10,1	21	9,2	57	128,9
''Nordamerika		263,2		275,2		230,1		231,6
försäljningsföretag ..		110,0		182,3		160,5		74,2
övriga		153,2		92,9		69,6		157,4
därav nya under året ..	43	91,7	24	73,1	37	34,2	26	98,7
försäljningsföretag ..	19	11,8	11	4,3	19	5,3	12	4,0
övriga	24	79,9	13	68,8	18	28,9	14	94,7

1 Härav Danmark, Irland och Storbritannien tillsammans 178,0 mkr.

Anm. I beloppen ingär även i tabell 1 redovisade lån, som utlandsägda företag erhållit från moderbolag
eller koncernbolag.

107

Bilaga 2

Riksbankens Jubileumsfond

Fondens intäkter uppgick under 1973 till 19 505 661: 04 kronor. Omkostnaderna
uppgick till 713 956: 31 kronor, varigenom fondens nettointäkt
kom att utgöra 18 791 704: 73 kronor. Under året beviljade fonden anslag
på tillsammans 19 507 923: 22 kronor. Under dessa och tidigare
beviljade anslag utbetalades 18 364 955: 01 kronor.

Under året upplupna men ej uppburna räntor har ej bokförts.

Fondens ställning per den 31 december 1972 och 1973 framgår av
följande balansräkning. De ursprungligen övertagna obligationerna upptogs
till de bokföringsvärden, varmed de överfördes till fonden. Därefter
har vid förvärv eller försäljning av obligationer faktiska inköps- resp.
försäljningsvärden använts som bokföringsvärde. Av det vid årets slut
såsom disponibla medel bokförda beloppet har 2 638 464: 64 kronor
reserverats för pensionsavgifter för i tidigare beviljade anslag engagerad
personal. Bland skulderna har i 1973 års balansräkning upptagits »Ej
förbrukade anslag» med 229 001:32 kronor, varmed avses beviljade
anslag som aldrig kommit att utnyttjas samt överblivna, till fonden
återbetalade medel.

Utöver här redovisade under året beviljade anslag har fondens styrelse
vid sitt decembersammanträde beviljat ett anslag på 1 200 000
kronor att utgå ur de under 1974 disponibla medlen.

108

Balansräkning
per den 31 december 1972 och 1973

Tillgångar 1972 1973

Obligationer utfärdade av

Svenska staten 126 402 250: — 126 402 250: —

Hypoteksinrättningar 141 641 500: — 141 641 500: —

Kommuner 20 116 750:— 20 130 750: —

Industrier 32 818 100:— 32 748 100: —

Checkräkning i riksbanken .... 270 904: 73 856 346: 01

Postgiro 2 040:53 9 121:22

Kassa 500: — 500: —

Kr 321 252 045: 26 Kr 321 788 567: 23

Skulder

Kapitalkonto 282 708 420:96 282 708 420:96

Beviljade, ej utbetalda 16 230 060: 42 17 253 799: 56

anslag

Disponibla medel:

Ingående behållning .... 22 234 098: 55 22 313 563: 88

Avgår: Beviljade anslag 19 168 963:39 19 507 923:22

Tillkommer: Årets nettointäkt
18 894 775:55 18 791704:73

Ej förbrukade anslag 353 653:17 229 001:32

Utgående behållning .. 22 313 563:88 21 826 346:71

Kr 321 252 045: 26 Kr 321 788 567: 23

Resul tatråkning

Utgifter

Omkostnader 590 162: 11 713 956: 31

Fondens nettointäkt 18 894 775: 55 18 791 704: 73

Kr 19 484 937:66 Kr 19 505 661:04

Inkomster

Ränteintäkter netto 19 480 547: 88 19 496 737: 58

övriga intäkter 4 389: 78 8 923: 46

Kr 19 484 937: 66

Kr 19 505 661:04

109

Bilaga 3

Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till
Alfred Nobels minne

Till fonden har under 1973 influtit räntor till ett belopp av kronor
1 462 383:35. Under året upplupna, ej uppburna räntor, har ej bokförts.

Till Nobelstiftelsen har utbetalats 841 500 kronor, varav 510 000 kronor
utgör 1973 års ekonomipris och 331 500 kronor förvaltningskostnader.

Fondens ställning per den 31 december 1973 framgår av följande
utdrag ur räkenskaperna, som upptar de till fonden ursprungligen avsatta
obligationerna till marknadsvärdet vid utgången av år 1968 och
de därefter köpta obligationerna till de faktiska inköpsvärdena.

Balansräkning
per den 31 december 1972 och 1973

Tillgångar Obligationer utfärdade av hypoteksinrättningar .. kommuner industrier På räkning i riksbanken Skulder Kapitalkonto	1972 10 965 000: — 2 930 000: — 8 404 000: — 967 440: 99	1973 10 965 000: — 4 130 000: — 8 404 000: — 388 324: 34
23 266 440: 99 23 266 440: 99	23 887 324: 34 23 887 324: 34
	Resultaträkning
Utgifter
Prissumma m. m	792 000: —	841 500: —
överskott	665 550: —	620 883: 35
	1 457 550: —	1 462 383: 35

Inkomster
Räntor ..

1 457 550:

1 462 383: 35