Fullmäktiges i riksbanken förvaltningsberättelse för år 1980 (Framställning / redogörelse 1980/81:9)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1980/81:9

Redogörelse
1980/81:9

Fullmäktiges i riksbanken förvaltningsberättelse för år 1980

1981-01-29

1 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 9

ISBN 91-85456-17-9
ISSN 0347-3198

Tryckt hos Göteborgs Offsettryckeri AB, Stockholm 1981

Redog. 1980/81:9

Till Riksdagen

Jämlikt föreskrift i 37 § lagen för Sveriges Riksbank får fullmäktige avge
härvid fogade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning under år 1980.

En redogörelse för det internationella finansiella samarbetet under året
återfinns i bilaga 1.

Redogörelse för utvecklingen under år 1980 av Riksbankens jubileumsfond
och Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred
Nobels minne återfinns i bilagorna 2 respektive 3.

Valutastyrelsens årsberättelse till fullmäktige återges i bilaga 4.

Stockholm den 29 januari 1981

TORSTEN BENGTSON

ALLAN HERNELIUS LARS WOHLIN ERIK WÄRNBERG

GUNNAR STRÄNG KARL ERIK ERIKSSON THAGE G. PETERSON

/Thomas af Jochnick

Redog. 1980/81:9

Innehåll

Kredit- och valutapolitiken 5

Den internationella utvecklingen 5

Det inhemska konjunkturläget 9

Politikens utformning 11

Betalningsbalans och valutautveckling 18

Kreditmarknad och likviditet 19

Appendix: Institutionella förändringar på kreditmarknaden .... 25

Kredit- och valutapolitiska åtgärder 31

Riksbankens bokslut 36

Riksbankens styrelse och vissa förvaltningsåtgärder 42

Internationellt finansiellt samarbete Bilaga 1 ... 50

Riksbankens Jubileumsfond Bilaga 2 ... 56

Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap

till Alfred Nobels minne Bilaga 3 . .. 58

Valutastyrelsens berättelse Bilaga 4 ... 59

Redog. 1980/81:9

Kredit- och valutapolitiken

Den internationella utvecklingen

Den internationella konjunkturen hade ännu i början av 1980 god fart och
sträcktes därmed ut något längre än vad som tidigare förutsetts. Under våren
inträffade emellertid en markant omsvängning med en nedgång i industriproduktion
och orderingång. Härtill bidrog oljeprishöjningarna och den,
främst i inflationsbekämpande syfte, restriktiva ekonomiska politiken.

Konjunkturnedgången inleddes i Förenta staterna efter det att den redan
strama kreditpolitiken hade skärpts ytterligare under första kvartalet 1980 i
syfte att dämpa den höga inflationstakten och de starka inflationsförväntningarna.
Nedgången blev brant och kort. Fr o m tredje kvartalet skedde en
snabb återhämtning. Kreditpolitiken anpassades snabbt till förändringarna i
konjunkturutvecklingen. Det särskilda åtstramningsprogram som införts i
mars avvecklades och den höga räntenivå som uppnåtts i början på året
trappades brant ned - prime rate föll från 20 % i april till 10 3/4 % i juli.
Politiken stramades sedan snart åt igen, speciellt som inflationen tenderade
att ånyo förstärkas och penningmängden var svår att hålla inom fastställda
ramar. I december hade prime rate nått upp till över 21 %.

Avmattningen i konjunkturen spred sig snabbt till Västeuropa där den blev
mindre dramatisk men å andra sidan inte visade någon klar tendens till snar
återhämtning. Under andra halvåret sjönk den totala produktionen i flertalet
större OECD-länder. Ett undantag utgjorde Japan, vars produktionstillväxt
visserligen avtog, men ändå uppnådde 3 % i årstakt under andra halvåret. I
Storbritannien hade produktionsnedgången inletts redan 1979 under inflytande
av en kraftfullt inflationsbekämpande penning- och finanspolitik och
stigande pundkurs. De mindre industriländerna uppvisade i allmänhet en
något mer expansiv bild än de större. De berörs ofta med viss eftersläpning av
en avmattning.

För helåret 1980 beräknas produktionstillväxten för hela OECD-området
ha sjunkit till ungefär 1 % från drygt 3 % 1979. Utvecklingen medförde en
växande arbetslöshet under 1980. Den beräknas i OECD-området som
helhet ha stigit från ca 5 % vid årets början till ca 6 1/2 % vid årets slut.

Nedgången i konjunkturen började allmänt med ett fall i bostadsbyggandet.
Den privata konsumtionen försvagades då hushållen ökade sitt sparande
efter den neddragning som skett under 1979. Näringslivets fasta investeringar
har däremot hållits relativt väl uppe, även om en avmattning skedde under
årets senare del. Detta sammanhänger med att företagens lönsamhet denna
gång utvecklats gynnsammare än efter oljeprishöjningarna 1973-74. Då
lageruppbyggnaden inte varit lika kraftig som 1973-74 har inte heller
lageravvecklingen fått så stor omfattning. I Japan bidrog en stark exportutveckling
till den höga produktionstillväxten.

Den acceleration av inflationen som ägt rum under 1979 fortsatte in över

Redog. 1980/81:9

första hälften av 1980, men därefter skedde en avsaktning. I genomsnitt för
OECD-området som helhet beräknas konsumentpriserna ha stigit något mer
under loppet av 1980 än under 1979 då de ökade med 10 %. En viktig orsak
till den höga prisstegringstakten var oljeprishöjningarna. Dessa uppgick från
början av 1979 till mitten av 1980 till ca 150 % och har fortsatt även därefter.
Oljeprishöjningarna synes emellertid inte ha resulterat i kompenserande
löneökningar i samma utsträckning som skedde efter oljekrisen 1973-74.

Den avtagande inflationstakten under senare delen av 1980 sammanhänger
till stor del med den restriktiva ekonomiska politik som fördes men
även med den tilltagande recessionen. Politiken hade som viktigaste mål att
bekämpa inflationen och hindra en pris-lönespiral från att göra sig gällande.
Denna strävan tog sig framför allt uttryck i en restriktiv penningpolitik,
varvid ett framträdande drag varit att begränsa penningmängdens tillväxt.
Trots svårigheter i många fall att uppfylla uppsatta mål härför kunde
kreditmarknadsläget ändå hållas stramt. Detta yttrade sig i att räntorna steg
kraftigt under första delen av 1980. Förenta staterna intog därvid, som
framgått ovan, en ledande roll vad gäller ränteutvecklingen. Fluktuationerna
blev betydligt större där än i övriga länder. I andra större OECD-länder, som
Förbundsrepubliken Tyskland och Japan, inleddes en begränsad lättnad av
penningpolitiken i samband med att konjunkturen mattades. Räntehöjningarna
i USA under hösten medförde dock att penningpolitiken i de övriga
OECD-länderna inte kunde lättas i den utsträckning som konjunkturförsvagningen
i och för sig motiverade. Man eftersträvade i första rummet att
undvika ränteskillnader, som kunde försvaga den egna valutan.

Oljeprisstegringarna medförde att OECD-ländernas samlade bytesbalansunderskott
ökade kraftigt under 1980. Det uppgick då till ca 73 miljarder
dollar, en dryg fördubbling jämfört med 1979. Under 1978 hade denna balans
visat ett överskott på nära 10 miljarder dollar. Även de icke-oljeproducerande
u-ländernas underskott ökade kraftigt 1980 - till 50 miljarder dollar.
Mot de nämnda underskotten svarade ett bytesbalansöverskott för OPEC på
116 miljarder dollar. Liksom efter oljeprishöjningarna 1973-74 fördelades
OECD-områdets underskott mycket ojämnt mellan medlemsländerna. De
tidigare överskottsländerna Japan och Förbundsrepubliken Tyskland, som
redan 1979 gått in i en underskottssituation, fick under 1980 kraftigt ökade
bytesbalansunderskott. Dessa två länder uppvisade de största underskotten
medan USA och Storbritannien noterade överskott 1980. En stor del av
underskotten föll på de mindre länderna, vilket till stor del förklaras av den
förhållandevis expansiva efterfrågeutvecklingen i dessa länder.

Trots att bytesbalansunderskotten ökade under 1980 minskade upplåningen
på de internationella kreditmarknaderna något. Den totala upplåningen
1980 uppgick till 113 miljarder dollar jämfört med 117 miljarder 1979.

Upplåningsminskningen koncentrerades till marknaden för bankkrediter.
De medelfristiga banklånen på euromarknaden beräknas under 1980 ha
minskat till 74 miljarder dollar från 78 miljarder 1979. Minskningen i

Redog. 1980/81:9

bankutlåningen berodde inte på knapphet i tillgång utan på att kreditrisken
kom att spela en alltmer framträdande roll för långivarna. Bankerna antog
allmänt en mer försiktig attityd vid sin utlåning till låntagare med svag
kreditvärdighet. Minskningen i bankutlåningen föll därför främst på de
icke-oljeexporterande u-länderna.Låntagare med hög kreditvärdighet erhöll
oförändrat goda villkor medan svagare låntagare fick vidkännas vidgade
räntemarginaler. Samtidigt minskade de genomsnittliga löptiderna.

Emissionsvolymen för utländsk upplåning på obligationsmarknaderna
uppgick till 38 miljarder dollar 1980, vilket innebar en i stort sett oförändrad
volym jämfört med 1979. Härav svarade eurobondmarknaden för ca 55 %
och utländska emissioner på de nationella kreditmarknaderna för ca 46 %,
vilket innebar att den förstnämnda marknadens andel ökade något. Andelen
obligationer uttryckta i dollar ökade jämfört med föregående år från 39 % till
44 %. Vid sidan av dollarn var liksom tidigare den tyska marken och den
schweiziska francen de viktigaste lånevalutorna.

Som tidigare framgått uppvisade räntenivån i USA under det senaste året
dramatiska svängningar. Det var också detta förhållande som i hög grad

Diagram 1. Låneräntan på euromarknaden för vissa valutor (tremånadersräntan) Månadsgenomsnitt.

Procent

USD

GBP

JPY

DEM

CHF

1979 1980

Redog. 1980/81:9

präglade valutamarknaden under det gångna året. Skillnader i bytesbalanssituation
och inflationstakt, som under de närmast föregående åren mera
direkt påverkat kursutvecklingen, kom nu att spela en mindre framträdande
roll.

De kraftiga svängningarna i dollarräntorna medförde helt naturligt stora
kortfristiga kapitalrörelser, särskilt från de oljeproducerande ländernas sida,
med betydande effekter på den amerikanska dollarns kursnivå. Så steg t. ex.
kursen mot tyska mark under det första kvartalet med 16 % från 1,70 till 1,97
DEM/USD. Under den därpå följande tremånadersperioden föll kursen
12 % till 1,73 DEM/USD för att under andra halvåret åter stiga ca 13 %. Vid
årsskiftet 1980/81 låg den kring 1,95 DEM/USD efter att temporärt under
december nått över 2,00 DEM/USD.

Även om kursrörelserna mellan dollarn och flertalet viktigare valutor
fluktuerade kraftigt påverkades det inbördes förhållandet mellan valutorna i
det europeiska monetära systemet (EMS) endast obetydligt. Den för tyska
marken ovanliga placeringen inom EMS - sedan hösten 1979 har den
huvudsakligen legat kring mitten eller i nedre delen av bandet - bestod trots
de stora kursrörelserna mot dollarn. Bidragande till markens utveckling var
bl. a. ett betydande bytesbalansunderskott. Tyska marken var sålunda svag
inom EMS även i lägen då den relativt sett var stark mot dollarn, vilket
sannolikt var en bidragande orsak till att valutamarknaden under det gångna

Diagram 2. US-dollarns kursutveckling gentemot några viktiga valutor -

Bas: Juni 1979. Veckogenomsnitt. Procent

JPV

JCHF

/•N /

DEM

-10

1979

1980

Redog. 1980/81:9

året var befriad från några mer betydande kursförväntningsstyrda valutaflöden.

Det inhemska konjunkturläget

Under år 1979 hade en snabb ökning skett i den ekonomiska aktiviteten
genom att exporten fortsatt att stiga i nästan samma snabba takt som under

1978, men också genom att den inhemska efterfrågan förstärkts kraftigt.
Förbättringen i efterfrågeläget hade fört med sig en stark uppgång i
importvolymen, vilket tillsammans med de kraftiga stegringarna i oljepriserna
under året lett till en markant försämring i bytesbalansen. Utvecklingen
under året kom också att innebära en tilltagande balansbrist i den meningen
att återhämtningen av den inhemska efterfrågan varit förenad med en
fortsatt kraftig ökning av underskottet i statens budget.

Vid ingången av 1980 pekade utvecklingen närmast mot en fortsatt god
tillväxttakt under året om än något svagare än under 1979. Den förutsedda
något lägre tillväxten i den inhemska efterfrågan väntades till stor del
kompenseras av en förstärkning i nettoefterfrågan från utlandet. Såväl den
externa som den interna efterfrågan utvecklades dock sämre än väntat. Den
tillväxtstimulans från utlandet via exporten som förutsetts uteblev. Oljeprisstegringarna
under året blev kraftigare än väntat. Trots att importuppgången
blev lägre än förutsett försämrades därför den externa balansen ytterligare
och bytesbalansunderskottet ökade från drygt 11 miljarder kr 1979 till ca 20
miljarder. Utvecklingen inom den offentliga sektorn innebar att statens
budgetunderskott också fortsatte att stiga kraftigt under 1980. Med
anledning av den ökade balansbristen skedde en åtstramning av den
ekonomiska politiken under hösten. Detta medverkade till att den inhemska
efterfrågan inte tog fart igen efter nedgången i samband med arbetsmarknadskonflikten
under våren.

Minskningen i exporten blev kraftigast på råvarusidan beroende på att
basindustrierna först kom att beröras av den internationella konjunkturavmattningen.
Förlusterna av marknadsandelar för bearbetade varor inom
OECD-området, vilka redan börjat märkas under 1979, fortsatte och
förstärktes under 1980 och exporten av bearbetade varor sjönk. Till en del
orsakades dessa andelsförluster av de relativprisstegringar som skedde under

1979. Till viss del kan de emellertid också föras tillbaka på arbetsmarknadskonflikterna
under våren. Det exportbortfall som då inträffade synes inte i
sin helhet ha kunnat återhämtas senare under året då nedgången i den
internationella konjunkturen var klart manifesterad. Den vikande utlandsefterfrågan
tog sig uttryck i en kraftig minskning i orderingången från
exportmarknaden såväl för verkstadsindustrin som för industrin i sin
helhet.

Den privata konsumtionen utvecklades svagare än väntat. Arbetsmarknadskonflikterna
synes ha haft inverkan på hushållens konsumtion särskilt av

Redog. 1980/81:9

varaktiga varor, vilken under andra kvartalet föll tillbaka kraftigt. Åtstramningen
av finanspolitiken under hösten medverkade till att den inkomstförstärkning
som skedde för hushållen under andra halvåret, bl. a. genom
utbetalning av retroaktiva lönehöjningar, inte ledde till den återhämtning i
privata konsumtionen som kunde ha väntats. För året som helhet beräknas
hushållens sparkvot ha stigit ett par procentenheter och den privata
konsumtionen ökat endast betydligt volymmässigt sett.

De fasta bruttoinvesteringarna fortsatte att stiga men i en betydligt lägre
takt än föregående år. Det var därvid främst de offentliga investeringarna,
särskilt på den statliga sidan, som ökade medan det privata näringslivets
investeringar sammantaget i stort sett stagnerade. Industrins investeringar,
såväl inom statlig som privat industri, utvecklades emellertid expansivt.
Även om investeringsuppgången blev kraftig räckte den emellertid inte till
för att återföra industriinvesteringarna till 1977 års - och än mindre 1976 års -nivå. Bostadsinvesteringarna föll tillbaka kraftigt under 1980. Nedgången i
nyproduktionen torde ha sammanhängt med den snabba stegring som skett i
bygg- och boendekostnaderna under de senaste åren. Därtill kom emellertid
att det fortfarande rådde brist på byggnadsarbetskraft.

Vid slutet av 1979 hade lagren inom industrin i stort sett normaliserats efter
den starka lageruppbyggnad som skedde i samband med överbryggningspolitiken
åren 1974—76. Under 1980 kom en betydande lageruppbyggnad inom
industrin åter till stånd, delvis beroende på en ofrivillig ökning i färdigvarulagren
till följd av ökade leveranssvårigheter under arbetsmarknadskonflikten.
En avveckling av dessa överskottslager under återstoden av året
försvårades av den vikande utlandsefterfrågan. Produktionen inom industrin
hölls i stort sett uppe på den nivå som uppnåtts före konflikten. För året som
helhet kan därför industriproduktionen beräknas ha ökat endast obetydligt
jämfört med 1979.

Den sjunkande inhemska aktiviteten och lägre oljeimport mot slutet av
året resulterade i kraftiga volymminskningar i importen mot slutet av året.
Importvolymen kom för året som helhet att öka endast obetydligt samtidigt
som exporten i stort sett stagnerade. Detta tillsammans med en försämring i
bytesförhållandet förklarar den kraftiga försvagningen i handelsbalansen
som skedde. Underskottet i handelsbalansen beräknas ha ökat med 6
miljarder kr. Därtill kom en fortsatt försämring i övriga löpande betalningar
framför allt genom att räntebetalningarna på utlandsskulder steg. Totalt
beräknas därmed underskottet i bytesbalansen ha uppgått till ca 20 miljarder
kr.

Av OECD-områdets totala underskott svarade Sverige för närmare 7 %,
vilket kan jämföras med Sveriges andel av den totala produktionen inom
OECD, som var 1 1/2 %.

Arbetslösheten låg under större delen av året kvar på en relativt låg nivå.
Mot slutet av året slog emellertid en ökning i den öppna arbetslösheten
igenom. Försämringen i arbetsmarknadsläget tog sig också uttryck i en

Redog. 1980/81:9

kraftig uppgång i varsel om uppsägningar och permitteringar. Deltidsarbete
av arbetsmarknadsskäl ökade även i omfattning.

Prisstegringstakten blev avsevärt kraftigare under 1980 än under året
innan. Stegringen i konsumentprisindex uppgick till 14,3 % under året,
vilket kan jämföras med 10 % under 1979. Ekonomisk-politiska åtgärder
såsom ökad indirekt beskattning drog upp prisstegringstakten i större
utsträckning under 1980 än under 1979. Rensat från sådana åtgärder var
prisökningstakten 1980 endast ca en procentenhet högre än 1979.

Politikens utformning

Utsikterna för 1980 pekade, som nämnts, mot en fortsatt uppgång i den
inhemska konjunkturen, om än något svagare än 1979, återspeglande en
väntad avmattning i den internationella konjunkturen. Den inhemska
återhämtningen hade emellertid skett från en låg aktivitetsnivå. Även om
resursutnyttjandet hade ökat påtagligt förelåg ändå inga tecken på en
inhemsk överkonjunktur. Sedan mitten av 1979 hade emellertid den yttre
balansen krävt en successiv åtstramning på kreditmarknaden. De kraftiga
oljeprisstegringarna och upptrappningen av räntenivån i utlandet medförde
ett omfattande valutautflöde. För att dämpa detta utflöde skärptes kreditpolitiken.
Bl. a. höjdes riksbankens diskonto tre gånger under sommaren
och hösten 1979. En ytterligare anpassning av kreditpolitiken företogs i
januari 1980. Diskontot höjdes från 9 till 10 % med verkan fr. o. m. den 18
januari. Samtidigt medgav riksbanken att räntesatsen för obligationer och
andra långfristiga lån med bunden ränta justerades upp med 3/4 procentenhet.
Vidare höjdes kassakraven för affärsbankerna från 6 till 8 % fr. o. m.
den 22 januari. Därmed hade under litet drygt ett halvår diskontot höjts från
6 1/2 till 10 % och straffräntan, dvs. den ränta som bankerna får betala vid
upplåning i riksbanken över vissa belopp, från 8 1/2 till 13 %. Den senare
räntan hade dessutom gjorts effektiv framför allt genom en uppdragning av
kassakraven från 2 till 8 %. Räntenivån för långfristiga lån hade under
samma tid justerats upp med 1 3/4 procentenhet (Diagram 3).

De obalanser som förelåg i den svenska ekonomin under 1979 i form av
stora underskott i bytesbalansen och i statens budget blev än mer markerade
under 1980. Försämringen av bytesbalansen blev efterhand mer framträdande
än väntat, framför allt till följd av fortsatta oljeprishöjningar men också
genom en försvagning av exportutvecklingen. Den inhemska ekonomiska
aktiviteten mattades under senare delen av året samtidigt som takten i
prisstegringarna snarast tenderade att stiga efter att ha sjunkit något under
våren. Problemen att avväga den ekonomiska politiken såväl med hänsyn till
inre och yttre balans som med avseende på olika interna mål accentuerades
sålunda. Vid utformningen av kreditpolitiken har det framstått som ett
minimikrav att den inhemska kreditmarknaden skulle hållas så stram att
förekommande kapitalutflöde till följd av direkta investeringar, exportkre -

Redog. 1980/81:9 12

Diagram 3. Vissa räntesatser för läng- och kortfristig upplåning
Procent

Emissionsränta på långa statslån

Riksbankens

diskonto

"1 J

Diskonto för 3-månaders skattkammarväxlar

1977 1978 1979 1980

diter m. m. i stort balanserades av ett privat kapitalinflöde. Det betyder att
den statliga upplåningen skulle täcka bytesbalansunderskottet och dessutom
eventuellt ge ett tillskott till valutareserven.

Kapitalmarknaden

För att begränsa de likviditetspåspädande effekterna av statens budgetunderskott
framstod det som angeläget att så långt möjligt täcka statens
finansieringsbehov genom upplåning på den inhemska institutionella kapitalmarknaden
- närmare bestämt Allmänna pensionsfonden och enskilda
försäkringsbolag - och hos allmänheten.

Allmänna pensionsfonden, som utgör den största placeraren på den
institutionella kapitalmarknaden, har kommit i ett utvecklingsskede då den
årliga placeringskapaciteten i stort sett stagnerat. Liksom tidigare har även
under det gångna året en växande del av AP-fo''ndens kapacitet tagits i
anspråk för prioriterade placeringar. I en överenskommelse mellan riksbanken
och fondstyrelserna angavs att 75 % av nettoplaceringarna under året,
frånräknat återlånen, skulle utgöras av prioriterade placeringar, dvs.

Redog. 1980/81:9

statspapper, bostads- och hypoteksbanksobligationer. Fondens placeringar i
bostadsobligationer, som ingår bland de prioriterade placeringarna, skulle
uppgå till oförändrat 4 000 mkr.

Vid överläggningar med försäkringsbolagen framkom att dessa inte ansåg
sig kunna följa en placeringsrekommendation av motsvarande slag som
under 1979 med mindre än att räntenivån för långa placeringar höjdes så att
försäkringsbolagen kunde uppnå en positiv realränta. Från riksbankens sida
förklarades att den stela räntestrukturen för långa lån skulle luckras upp
genom att räntorna på oprioriterade placeringar frigjordes från sin nära
anknytning till räntorna på prioriterade placeringar. Riksbanken kunde inte
lämna några utfästelser beträffande ränteutvecklingen och var inte beredd
att godta att realräntelån skulle få lämnas i fortsättningen. Sådana lån hade
då vuxit kraftigt i omfattning och man kunde räkna med att de, om de även
fortsättningsvis tilläts, skulle komma till allmän användning inte bara hos
försäkringsbolagen utan även på övriga delar av kapitalmarknaden. En
generell användning av realräntelån skulle enligt riksbanksfullmäktiges
bedömning avsevärt försämra möjligheterna att bekämpa inflationen.

Då förhandlingarna med försäkringsbolagen om en ny placerings- och
ränteöverenskommelse inte ledde till något resultat hemställde riksbanksfullmäktige
den 10 april hos regeringen om förordnande om allmän
placeringsplikt och räntereglering. Denna hemställan innefattade, förutom
försäkringsbolagen, även bankinstituten. Det system som tillämpats för
styrning av bankernas utlåningsräntor hade länge varit utsatt för påfrestningar.
Med hänsyn till det starka tryck uppåt på räntenivån som förelåg och de
stora ekonomiska konsekvenser räntetaken hade för enskilda banker
bedömde fullmäktige att en formell tillämpning av ränteregleringen med de i
lagstiftningen specificerade sanktionsformerna var att föredra framför den
informella räntereglering som tillämpats under 1970-talet.

Regeringen tillmötesgick riksbanksfullmäktiges begäran med undantag
för placeringsplikt för bankinstitut. Med stöd av förordnandet utfärdade
fullmäktige tillämpningsföreskrifter om allmän placeringsplikt för försäkringsbolag
att gälla fr. o. m. den 1 maj 1980 till årets slut. För liv- och
pensionsförsäkringsföretag skulle minst 75 % av nettoplaceringarna och för
sakförsäkringsföretagen minst 64% avse prioriterade placeringar1.

Tillämpningsföreskrifter om regleringen av försäkringsbolagens räntor
utfärdades att gälla fr. o. m. 13 maj 1980. Högsta medgivna räntesatser
angavs för olika kategorier av prioriterade lån. Dessa räntesatser hade satts i
viss relation till emissionsräntan för långfristiga statsobligationslån, som då
var 11 1/2 %. Högsta räntesatser för kommunlån knöts till räntan för
kommunobligationslån. För realräntelån fick räntesatsen, innefattande

1 Som prioriterade placeringar räknades statspapper, bostads- och hypoteksbanksobligationer,
bottenlån till nyproducerade bostäder, statsbelånad ombyggnad samt
statsbelånade kontors- och affärshus.

Redog. 1980/81:9

indextillägget, inte överstiga den för tioåriga statliga obligationslån. För
övriga lån - inklusive lån till industrin - fastställdes högsta medgivna
räntesats till 14 1/2 %.

Ränteregleringen gav - bortsett från realräntelånen - utrymme för en
betydande uppjustering av räntorna på oprioriterade lån. Samtidigt som
formell räntereglering började tillämpas på den svenska kreditmarknaden
sökte riksbanken sålunda åstadkomma en större differentiering av räntestrukturen
inom den icke prioriterade sektorn. I fråga om näringslivets
obligations- och förlagslån och motsvarande lån tillkännagavs samtidigt med
tillämpningsföreskrifterna att emissionskontrollen i fortsättningen skulle
komma att användas för att styra emissionsvolymen och dess fördelning.
Större frihet skulle däremot ges vad gäller räntesättningen. Allmänna
pensionsfonden, försäkringsbolag, banker och företag skulle komma att få
ansvaret för anpassningen av räntesatserna för näringlivets obligations- och
förlagslån med hänsyn till marknadsläget, låntagarnas kreditvärdighet,
lånens löptid och amorteringstakt m. m.

Syftet var att öka näringslivets möjligheter att konkurrera om kapitalmarknadens
resurser och skapa bättre balans med räntorna vid utländsk
upplåning. Riksbanken förklarade att man noga skulle följa utvecklingen och
i överläggningar med marknadens parter söka skapa förutsättningar för en
rimlig utveckling av räntenivån och en väl avvägd räntestruktur.

Efter den ökade frihet som givits ifråga om räntesättningen på den
oprioriterade delen av kapitalmarknaden steg räntorna markant på denna
marknad. Emissionsräntan för industriobligationslån justerades upp omedelbart,
från 11 3/4 % till 13 % för bästa låntagare, och sedan ytterligare en
halv procentenhet till 131/2 % mot slutet av året. En motsvarande
anpassning uppåt ägde rum för AP-fondens lån till mellanhandsinstituten och
även för långa kommunlån. Försäkringsbolagens övriga lån steg snabbt upp
mot den övre gräns på 14 1/2 % som angivits i tillämpningsföreskrifterna.

Spännvidden mellan prioriterade och oprioriterade räntor begränsades
något då riksbanksfullmäktige i augusti beslöt att medge en höjning av den
långa räntan med en procentenhet för prioriterade obligationer. I anslutning
härtill emitterades ett tioårigt statslån till 12 1/2 % ränta.

Utöver lättnaderna i emissionskontrollen genomfördes under 1980 även
andra ändringar - av huvudsakligen institutionell karaktär - på kreditmarknaden,
vilka bör bidra till att förbättra dess effektivitet1. Bl. a. medverkade
riksbanken, vad gäller ändringar på kapitalmarknaden, till en sanering av
reverslånemarknaden. Den upplåning som sker i bostadsinstituten för
finansiering av äldre bostadsfastigheter, ej statsbelånade affärs- och kontorshus
m. m. separerades på grundval av riksdagens beslut i anledning av
kapitalmarknadspropositionen fr. o. m. halvårsskiftet från upplåningen för

1 För en utförligare beskrivning av dessa ändringar se efterföljande appendix
”Institutionella förändringar på kreditmarknaden”.

Redog. 1980/81:9

prioriterade ändamål. De obligationer som för detta ändamål emitteras av
Stadshypotekskassan, Bofab och Spintab räknas efter denna tidpunkt inte
längre som prioriterad placering i likviditets- och placeringskrav. Denna
oprioriterade fastighetskreditgivning på kreditmarknaden bedrivs, förutom
av ovannämnda institut, även av ett antal såväl äldre som nybildade institut.
För upplåningen till detta ändamål på den organiserade kreditmarknaden
fastställdes för 1980 en ram på sammanlagt 2 000 mkr fördelad på de olika
instituten. Därutöver medgavs instituten att låna lika mycket utanför denna
marknad. Dessutom fick outnyttjad ram på den organiserade marknaden
kompenseras genom upplåning till ett dubbelt så stort belopp utanför
densamma. Riksbanken har inte fastställt några regler för räntesättningen
utan denna är i princip fri. Begränsningen av upplåningens omfattning bör
dock ha en återhållande verkan på upplåningsräntan.

De vidgade möjligheterna till oprioriterad belåning av fastigheter i
bostadsinstituten bör bidra till att minska omfattningen av den grå
reverslånemarknaden. Dessutom bör de villkor på viss minsta löptid som
uppställts för att instituten skall förvärva säljarreverser bli normgivande för
villkoren på dessa i framtiden. Därmed skulle de korta säljarreverserna, som
medfört svårigheter för många låntagare, försvinna ur marknaden.

Ett annat inslag på kapitalmarknaden var den förkortning av amorteringstiden
och upptrappning av amorteringarna som genomfördes beträffande
bostadsinstitutens prioriterade upp- och utlåning i syfte att öka institutens
nyutlåningskapacitet. Amorteringstiden förkortades med 10 år och annuitetslånen
övergavs till förmån för s. k. serielån, enligt vilka amorteringarna
är oberoende av räntesatsen. I rådande höga ränteläge gav annuitetsprincipen
endast obetydliga amorteringar vid början av ett låns löptid. För nya
bostadsobligationer sker numera amortering enbart genom utlottning och
inte genom uppköp.

Bankerna

Den statliga upplåningen på den inhemska kreditmarknaden var trots
nämnda åtgärder långt ifrån tillräcklig för att förhindra att det stora
budgetunderskottet ledde till ett betydande likviditetstillflöde hos allmänheten
och hos bankerna. För att allmänhetens likviditet inte skulle förstärkas
ytterligare och näringslivet inte skulle bli ännu mindre beroende av
finansiering i utlandet, måste expansionen av bankernas utlåning hållas
tillbaka. Begränsningen av bankernas icke utlandsfinansierade övriga
utlåning, dvs. annan utlåning än prioriterade byggnadskrediter, skedde
liksom under de närmast föregående åren med användning av likviditetskraven.
Riksbanken har därvid angivit riktlinjer för utlåningstillväxten och
sedan fastställt likviditetskraven för bankerna så att de skulle vara förenliga
med den angivna tillväxten. Den fortsatt kraftiga likvidiseringen av
ekonomin och banksystemet nödvändiggjorde ytterligare uppjusteringar av

Redog. 1980/81:9

likviditetskraven under 1980.

Redan i samband med diskontohöjningen i november 1979 hade beslutats
att likviditetskraven skulle höjas vid ingången av år 1980. I början av 1980
hade riksbanken angivit som riktlinje att det utestående beloppet för
bankernas icke utlandsfinansierade övriga utlåning skulle medges öka med
9 % i årstakt. Inför växande underskott i bytesbalansen och tilltagande
valutautflöde skärptes kreditpolitiken. Utlåningstillväxten skulle successivt
dämpas så att den kring årsslutet var nere i en takt av 6 % över tolv månader.
För att påverka utvecklingen i denna riktning höjdes likviditetskraven med 2
procentenheter för samtliga banker med undantag av Sparbankernas Bank
och Föreningsbankernas Bank med verkan fr. o. m. juli. En ytterligare
höjning av likviditetskraven genomfördes sedan med verkan fr. o. m.
november. Under perioden 1978-1980 hade därmed bankernas likviditetskrav
uppjusterats sammanlagt 9 gånger, innebärande en höjning, totalt, med
ca 10 procentenheter. (Tabell 1.)

Tabell 1 Likviditetskrav för bankinstituten
Procent

1979		1980
mar	jul	jan jul	nov

PKbanken	37	39	38	40	41
SE-banken	37	37	38	40	41
Svenska Handelsbanken	37	37	38	40	41
Götabanken	31	31	32	34	35
Provinsbankerna	30	31	32	34	35
Sparbankernas Bank	45	45	45	45	45
Föreningsbankernas Bank	50	50	50	50	50
Sparbanker, större	28	29	30	32	32
Sparbanker, mindre	27	28	29	31	31
Föreningsbanker	28	29	30	32	32

Bankernas utomlands refinansierade utlåning berördes ej av de vidtagna
åtgärderna. Bankerna hade frihet att inom ramen för gällande valutareglering
låna utomlands för utlåning till svenska företag och för finansiering av
svensk export.

Vid fortlöpande stora kassatillskott till bankerna blir kassakraven, såvida
de inte trappas upp, effektiva endast under en kortare period för att hålla
kvar bankernas upplåning i riksbanken i straffräntezonen och på så sätt hålla
uppe penningmarknadsräntorna. För att skapa utrymme för eventuella
senare höjningar beslutade riksbanksfullmäktige den 10 april, i ett skede med
relativt lugn på valutamarknaden, att sänka kassakraven för affärsbankerna
från 8 till 2 % med verkan fr. o. m. den 14 april. I anslutning till sänkningen
emitterades två statliga obligationslån för att suga upp den ökade kassalik -

Redog. 1980/81:9

viditeten. Då de korta räntorna - på specialinlåning och bankcertifikat -sjönk något i maj, motverkades detta genom att skattkammarväxlar
emitterades till ett höjt diskonto i början av juni, innebärande en effektiv
förräntning på inemot 13 %. Därmed stabiliserades även de övriga korta
räntorna på denna nivå.

Utöver de höjningar av bankernas in- och utlåningsräntor som gjordes i
samband med diskontohöjningen i januari, företogs ingen allmän justering
av bankräntorna under 1980. Valutasituationen omöjliggjorde varje anpassning
nedåt i den allmänna räntenivån då det internationella ränteläget lättade
temporärt i mitten på året. De tillämpningsföreskrifter, som utfärdades på
grundval av tidigare nämnda förordnande om räntereglering för bankerna att
gälla fr. o. m. 13 maj innebar ingen större avvikelse från tidigare gällande
maximiräntor. Differentieringen av dessa räntor på olika grupper av banker
reducerades dock något samtidigt som skillnaden mellan högsta och lägsta
föreskrivna maximiränta krymptes. Den vägda genomsnittliga räntesatsen
för utestående lån i var och en av affärsbankerna med undantag för
PKbanken fick ej överstiga diskontot plus 3,80 procentenheter. För
PKbanken, sparbanker och föreningsbanker höjdes taket till 3,65 procentenheter
över diskontot. Bankernas på refinansiering i utlandet grundade
utlåning berörs ej av ränteregleringen. Detsamma gäller lån med bunden
ränta finansierade med återlån i AP-fonden eller med bankobligationer.

En partiell avvikelse från angivna maximiräntor medgavs genom beslut av
fullmäktige i december 1980. Bankerna gavs möjlighet att utan hinder av
tidigare medgivna högsta medelränta höja räntorna på kredit i räkning,
exklusive bostadsbyggnadskrediter, med högst en procentenhet. Åtgärden
får ses mot bakgrund av kraftigt stigande dollarräntor och fortsatt
valutautflöde men också i samband med ränteutvecklingen på den s. k. grå
marknaden. Ju lägre, relativt sett, räntan är på bankkrediter, desto större är
företagens benägenhet att dra på sina krediter i räkning för att låna ut på den
grå marknaden. Räntehöjningen på sådana krediter bör därför bidra till att
dämpa den kraftiga expansionen av denna marknad.

Finansbolagens verksamhet har under senare år expanderat kraftigt. Den
långvariga kreditpolitiska åtstramningen gentemot bankerna har sannolikt
varit en bidragande faktor härtill. Finansbolagen har legat utanför riksbankens
kontroll och kan i viss utsträckning ha ersatt bankernas kreditgivning.
Vid halvårsskiftet vidgades lagen om kreditpolitiska medel på så sätt att
förordnande om emissionskontroll och utlåningsreglering även kunde
utfärdas för finansbolag. Efter överläggningar under hösten med chefen för
ekonomidepartementet har kontokortsföretagen åtagit sig att av sina kunder
kräva en lägsta kontantinsats på 25 % vid kontokortsbetalning samt att iaktta
återhållsamhet i sin marknadsföring och beviljning av nya kontokrediter.
Under senare delen av året fördes diskussioner mellan riksbanken och
finansbolagen angående en begränsning av deras kreditgivning under 1981.
Dessa diskussioner hade dock inte slutförts före utgången av året.

2 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 9

Redog. 1980/81:9

Samtidigt med ändringen i ränteregleringen hemställde fullmäktige hos
regeringen om förordnande om kassakrav för sparbanker och föreningsbanker.
Tidigare förordnande avsåg endast bankaktiebolag. Fullmäktige ansåg
det emellertid angeläget med hänsyn både till de påfrestningar på kreditpolitiken
som kunde förutses och till konkurrentförhållandena på kreditmarknaden
att kassakraven inte enbart riktades mot affärsbankerna.

Delegationen för bostadsfinansiering och företrädare för bankerna
träffade i likhet med tidigare år en överenskommelse vid årets början om
bostadsbyggandets finansiering under 1980. Bankerna förklarade sig också
villiga att, i fråga om den slutliga finansieringen, medverka till avlyft av
byggnadskrediter i färdiga fastigheter genom att under året öka sitt
nettoinnehav av prioriterade bostadsobligationer med 5 500 mkr. Därtill
skall läggas Allmänna pensionsfondens nettoköp av sådana obligationer,
vilka enligt överenskommelse med riksbanken skulle uppgå till 4 000 mkr
och försäkringsbolagens bidrag till bostadsfinansieringen, ehuru ingen
uppgörelse kunde nås med dessa.

Betalningsbalans och valutautveckling

Valutautflödet under 1980 uppgick till 22,5 miljarder kr., en ökning med
drygt 10 miljarder kr. jämfört med året före. Utflödet var således i stort sett
av samma storlek som underskottet i bytesbalansen. Under fjärde kvartalet
då bytesbalansunderskottet minskade påtagligt var dock utflödet några
miljarder större.

Valutautflödet under 1980 finansierades praktiskt taget helt genom statlig
upplåning. Denna uppgick till 22 miljarder kr. Vid årets slut var den statliga
utlandsskulden 43 miljarder kr. räknat efter då gällande kurser. Valutareserven
var oförändrad inräknat en SDR-tilldelning motsvarande 0,3 miljarder
kr.

De medel som staten lånat upp utomlands kanaliserades till valutamarknaden
via riksbankens interventioner. Riksbanken sålde således i det
närmaste kontinuerligt valutor på marknaden. Kronans effektiva kurs mätt
med riksbankens valutakursindex hölls därigenom inom ett smalt intervall -ca 1 %. (Diagram 4.) Eftersom endast begränsade variationer tillåts kring
korgens nolläge ( motsvaras av index 100) måste större obalanser på
valutamarknaden mötas med interventioner. I sådana lägen är det alltså i
högre grad interventionerna än utslaget på index som anger hur stort trycket
på kronan varit under en viss period.

Riksbankens valutakursindex låg från årets början fram till mars på en nivå
kring 101, dvs. kronans värde var lägre än det som motsvarar korgens nolläge
(100). Den kraftiga förstärkningen av dollarn internationellt ledde till att
kronan förstärktes och valutautflödet minskade.

Sedan löneavtalen för flertalet löntagare slutits i början av maj förändrades
bilden ånyo; kronan försvagades och riksbankens valutaförsäljningar

Redog. 1980/81:9

Diagram 4. Riksbankens valutakursindex

Korgvalutornas värde gentemot svenska kronan. Kvartalsgenomsnitt för
1979 och veckogenomsnitt för 1980.

102

100

2 kv.

3 kv.

4 kv.

1979

1980

Anm. Indexvärdet 100 representerar riktnivån för genomsnittvärdet på utländska
valutor efter devalvering av 1977-08-29. Tal över/under 100 anger att kronans värde
understiger/överstiger riktnivån.

ökade. Den därpå följande hamnarbetarstrejken under några veckor i maj
förstärkte valutautflödet ytterligare. Detta låg på en mycket hög nivå under
sommaren och fram t. o. m. september. Därefter dämpades valutaefterfrågan
något. Från mitten av september fram till början av november
erfordrades därför endast tämligen måttliga interventioner från riksbankens
sida. Under denna period stärktes kronan och valutakursindex sjönk till strax
över 100. Denna nivå bibehölls i stort sett under december samtidigt som
valutautflödet successivt ökade igen.

Kreditmarknad och likviditet

Utvecklingen på kreditmarknaden under 1980 präglades liksom under 1979
av växande statliga budgetunderskott och ökat valutautflöde. Budgetunderskottet
steg från 44 miljarder kr 1979 till 54 1/2 miljarder kr 1980. De
likviditetspåspädande effekterna av budgetunderskottet begränsades emellertid
genom i första hand statens upplåning på den inhemska kapitalmarknaden.
Placeringskraven på Allmänna pensionsfonden och försäkringsbolagen
medförde att dessa ökade sina innehav av statspapper med ca 10
miljarder kr jämfört med 8 miljarder kr 1979. Emissionerna av premieobligationer
var av samma omfattning de båda åren - drygt 3 1/2 miljarder kr -medan hushållens köp av sparobligationer ökade med 2 miljarder kr till drygt
4 miljarder kr 1980. Tillsammans innebar detta att statsupplåningen på den
inhemska kapitalmarknaden steg från 14 miljarder kr till drygt 17 miljarder
kr.

Redog. 1980/81:9

Under 1979 förekom emellertid ytterligare inhemsk statsupplåning
utanför banksystemet. Staten lånade då 3,5 miljarder kr av medel som ställts
till vissa statliga bolags disposition över statsbudgeten - och därmed ökat dess
underskott det året. Dessa medel återbetalades till betydande del till bolagen
under 1980. Inräknat dessa transaktioner blev den inhemska statsupplåningen
utanför banksystemet 2 1/2 miljarder kr mindre 1980 än 1979 eller totalt 15
miljarder kr.

En indragning av medel från marknaden ägde vidare rum under 1979
genom att företagen bereddes tillfälle att på gynnsamma villkor sätta in
medel på likviditetsutjämningskonto i riksbanken. Sådana insättningar kan
närmast jämställas med marknadsoperationer. Motsvarande möjligheter
erbjöds inte under 1980.

Det växande budgetunderskottet i förening med nedgången i ovan angivna
operationer innebar ett betydligt större likviditetstillskott 1980 än 1979. Det
ökade från 23 till 39 miljarder kr. (Tabell 2.)

Nämnda likviditetstillskott neutraliserades emellertid delvis och utjämnades
också till en del mellan åren av de stora och växande valutautflödena.

Tabell 2 Bankernas likvida tillgångar
Förändring. Mkr

	1979	1980
Påverkande faktorer
Valutareserven, exkl. statens nettoupplåning i
utlandet	- 12211	- 22 068
Statens utgiftsöverskott	43 971	54 429
Statens upplåning utanför bankerna (ökning
= -)	- 17 651	- 14 978
Likviditetsutjämningskonton i riksbanken (ök-
ning = -)	- 3 198	- 214
Allmänhetens innehav av sedlar och mynt (ök-
ning = -)	- 3 359	- 2 644
Riksbanken, diverse	- 2 298	- 3916
Bankernas förvärv av hypoteksobligationer	7 056	6 568
Summa	12 310	17 177
Bankernas likvida tillgångar1
Affärsbanker	6 039	12 305
Sparbanker	4 621	4 112
Föreningsbanker	1 650	760
Summa	12 310	17 177

1 I bankernas likvida medel inräknas medel som står inne på checkräkning i riksbanken
för att uppfylla kassakraven medan bankernas upplåning i riksbanken ingår som
avdragspost. Kassakvotsmedel ingår av denna anledning inte som likviditetsindragande
post bland de påverkande faktorerna.

Redog. 1980/81:9

Dessa motsvarade, som nämnts, i stort sett underskotten i bytesbalansen. I
rådande kreditmarknadsläge och med en förhållandevis god likviditet
uppstod, netto räknat, inget behov av utlandsupplåning från näringslivets
sida. Totalt, inräknat även förvärv av prioriterade hypoteksobligationer,
uppgick likviditetstillväxten i bankerna till 17 miljarder kr 1980, en uppgång
med 5 miljarder kr från 1979. (Tabell 2.) Tillflödet av likviditet till bankerna
tillsammans med de medel som frigjordes genom sänkningen av kassakraven,
placerades i betydande utsträckning i statspapper. Bankernas utestående
lån i riksbanken uppgick vid slutet av 1980 till praktiskt taget samma
belopp som vid årets början - drygt 6 miljarder kr.

Sparbanker och föreningsbanker anpassade snabbt sin icke-utlandsfinansierade
övriga utlåning till den lägre tillväxttakt på 6 % över tolv månader
som riksbanken i juni angivit som riktlinje att gälla kring årsskiftet 1980/81.
Affärsbankerna låg emellertid under hösten och ända fram t o m november
kring den tidigare riktlinjen på 9 %. För året som helhet steg det utestående
beloppet för den icke-utlandsfinansierade övriga utlåningen med 6,7 % för
affärsbankerna (f å 8,5 %), 6,7 % för sparbanker (f å 9,9 %) och 6,2 % för
föreningsbanker (få 8,9%). Bankerna uppfyllde - sånär som på något
obetydligt undantag - fortlöpande de föreskrivna likviditetskraven.

I överläggningar med bankerna framhöll riksbanken att det tillgängliga
utlåningsutrymmet i första hand skulle användas för att tillgodose företagens
finansieringsbehov medan kreditgivningen till hushållen skulle begränsas.
Utvecklingen har också gått i denna riktning. Under tolvmånadersperioden
t o m september 1980 var visserligen övrigutlåningen till hushållen fortfarande
större än den icke-utlandsfinansierade utlåningen till företag. Utlåningen
till företag hölls emellertid uppe på nästan samma nivå som närmast
föregående tolvmånadersperiod medan utlåningen till hushåll sjönk kraftigt.
(Tabell 3.)

Utvecklingen av den utlandsfinansierade bankutlåningen påverkades av
en ändring i valutaregleringen. Denna ändring innebar att bankerna fr o m
ingången av 1979 bereddes möjlighet att genom upplåning utomlands
refinansiera kortfristiga lån avseende export- och importfinansiering.
Tidigare kunde sådan refinansiering endast ske genom att det importerande
eller exporterande företaget lånade direkt i utländsk bank. Genom
omläggningen kom den övervägande delen av upplåningen utomlands för
finansiering av utrikeshandeln att företas av svensk bank. Omläggningen
meförde en betydande nettokreditgivning från bankernas sida i inledningsskedet,
dvs. under första delen av 1979, innan nya lån i växande utsträckning
balanserades av förfallande lån. Samtidigt skedde en nettoåterbetalning av
motsvarande direktupplåning i utlandet. Nedgången från 1979 till 1980 i den
utlandsfinansierade bankutlåningen ger därför en missvisande bild av
utvecklingen av efterfrågan på utlandskredit.

Bankernas nettoplaceringar (exklusive statspapper och utlandsfinansierade
lån) var något lägre under 1980 än under 1979. Detta i förening med det

Redog. 1980/81:9

Tabell 3 Bankernas övriga utlåning'' fördelad på sektorer
Förändring i utestående belopp för 12 månader t. o. m. september

Mkr		Procent
1979	1980	1979 1980

lcke-utlandsfinansierad Kommuner Företag Hushåll Övrigt		367 4 101 11056 1 443	458 3 753 6 455 600	3.8 9,7 13,9 14.8	4,6 7,3 7,1 7,8
	Summa	16 969	11 266	11,9	7,1
Refmansierad i utlandet		6 047	5 394	53,7	31,2
Totalt		23 016	16 660	14,9	9,4

1 Omfattar utlåning till allmänheten exkl. prioriterade byggnadskrediter och mellankrediter.

Diagram 5. Penningmängden
Procent

Glidande 3-månadersförändringar i årstakt
12-månadersförändringar ^

1977 1978 1979 1980

Anm. Penningmängden innefattar allmänhetens inlåning i bankinstituten samt
allmänhetens innehav av sedlar och mynt. De glidande 3-månadersförändringarna är
säsongrensade.

Redog. 1980/81:9

växande valutautflödet innebar att tillväxten i penningmänden (allmänhetens
inlåning i bankerna och innehav av sedlar och mynt) var av ungefär
samma storlek under båda åren, trots att likviditetspåspädningen från
statsbudgeten förstärktes. Tillväxttakten i penningmänden, sett över tolvmånadersperioder,
höll sig under 1980 kring 11 å 12 % och uppgick vid slutet
av året till 12,3 % (få 11,3 %) (Diagram 5).

Allmänhetens långfristiga placeringar fortsatte under 1980 genom ökade
köp av såväl sparobligationer som aktier. Även försäkringsbolagens långa
placeringar torde ha ökat något i omfattning. Under de tre första kvartalen
1980 uppgick de till 9,9 miljarder kr mot 9,5 miljarder kr under motsvarande
kvartal 1979, en differens som kan väntas vidgas beräknat på helår.
Allmänna pensionsfondens placeringar på kapitalmarknaden var däremot
ungefär lika stora 1980 som 1979 - 14,7 respektive 14,3 miljarder kr.

Även om placeringskrav och placeringskapacitet för försäkringsbolag och
AP-fonden inte gav utrymme för någon nämnvärd ökning av dessa instituts
oprioriterade utlåning innebar bostadsinstitutens ökade möjligheter att ge
krediter genom upplåning utanför den organiserade kreditmarknaden ändå
en betydande vidgning av den långa marknaden. Bostadsinstitutens oprioriterade
utlåning uppgick till drygt 4 miljarder kr 1980 mot 2 1/2 miljarder

1979.

Tabell 4 Upplåningen på kreditmarknaderna i Sverige och i utlandet
fördelad på sektorer samt statens utlåning
Nettobelopp. Mkr

	I Sverige			I utlandet
	1978	1979	1980''	1978	1979	1980''
På kreditmarkna den Staten Kommuner Bostäder Företag Hushåll	31 200 1 200 14 600 14 500 8 700	34 900 1 400 17 700 15 300 9 400	32 400 1 200 18 (XX) 15 300 5 700	2000 600 3 300	9 000 100 2 100	22 000 4 000
Summa	70 200	78 700	72 61X1	5900	11 200	26 000
Statens utlåning Kommuner Bostäder Företag Hushåll	3 900 3 000 1 500	4 200 5 900 1 600	5 000 7 700 1 800
Summa	8 400	11 700	14 500

1 Beloppen innefattar en uppskattning av utfallet för fjärde kvartalet 1980.

Redog. 1980/81:9

Det totala nettoflödet av krediter på den inhemska kreditmarknaden sjönk
från 79 miljarder kr 1979 till knappt 73 miljarder kr 1980. (Tabell 4.)
Nedgången hänförde sig till staten och hushållssektorn medan kreditgivningen
till övriga sektorer var i stort sett oförändrad. Statens utlåning fortsatte att
växa under 1980. Framför allt ökade dess utlåning till företag. Denna
utlåning beräknas ha uppgått till ett belopp motsvarande hälften av
kreditgivningen till näringslivet på den organiserade marknaden.

Kreditflödet från utländska kreditmarknader, slutligen, beräknas ha
uppgått till 26 miljarder kr 1980- mer än en fördubbling jämfört med närmast
föregående år. Staten var den dominerande låntagaren. Dess upplåning
växte från 9 till 22 miljarder kr medan näringslivets upplåning genom kredit i
utländsk bank eller emission av obligationer beräknas ha ökat från 2 till 4
miljarder kr.

Redog. 1980/81:9

Appendix

Institutionella förändringar på kreditmarknaden

Ett flertal förändringar av institutionell art trädde i kraft på kreditmarknaden

1980. De flesta var grundade på de beslut som riksdagen i december 1979
fattade vid behandlingen av kapitalmarknadspropositionen (Prop 1978/
79:165)''. De viktigare förändringarna beskrivs i det följande.

Bankobligationer

Fr o m 1 januari 1980 har bankerna rätt att utfärda och ställa garanti för
räntebärande obligationer som lyder på minst ett hundra kronor. Löptiden
för sådana obligationer som ges ut i Sverige får vara högst sju år. Någon
begränsning i löptiden för obligationer som emitteras utomlands gäller inte.
Obligationer med längre löptid än ett år får i Sverige utfärdas intill ett belopp
som motsvarar högst 3 % av inlåningen (obligationer med en löptid av högst
ett år, sk bankcertifikat, behandlas i nästa avsnitt).

Obligationernas syfte är att öka bankernas möjligheter att medverka i den
medelfristiga finansieringen av industriinvesteringar. Genom att den formella
bindningen av inlåningen ökas skall bankerna i större utsträckning kunna
ge bundna lån.

Obligationsemissionerna är underställda riksbankens emissionskontroll.
Riksbanken gav bankerna tillstånd att fr o m den 3 november 1980 emittera
obligationer. Enligt de riktlinjer som uppställdes skall emissionsvolymen
begränsas. Ett procenttal på inlåningen anger ett för varje bank gällande tak
för emission av obligationer. Tillsvidare gäller gränsen 0,5 % av varje banks
inlåning från allmänheten. Räntan på bankobligationer skall enligt nämnda
riktlinjer vara bunden. Bankerna får i övrigt själva bestämma lånevillkoren
(räntesats, löptid, amorteringstakt etc). Förslag till prospekt skall tillställas
riksbanken i god tid före emission.

Obligationsskulder ingår ej i nämnaren vid beräkning av likviditetskvot.
Innehavet av obligationer som emitterats av annan bank inräknas ej bland
likvida tillgångar vid beräkning av likviditetskvot. Den mot bankobligationer
svarande utlåningen inräknas i ”Övrig utlåning”. Såvitt denna utlåning sker
till bunden ränta omfattas den ej av gällande räntekontroll (denna berör
endast rörliga räntesatser). Räntesatserna skall emellertid redovisas till
riksbanken.

Bankcertifikat

Bankernas möjligheter att erhålla inlåning med formell bindning av ränta och
löptid förbättrades ytterligare genom att de gavs rätt att utge s k bankcerti ''En

utförlig redovisning av kapitalmarknadspropositionen återfinns i riksbankens
kvartalstidskrift ”Kredit- och Valutaöversikt” 1980:1.

Redog. 1980/81:9

fikat, dvs obligationer med mycket kort löptid, högst ett år. Det främsta
syftet med denna förändring är att ge bankerna bättre möjligheter att
effektivt konkurrera om de medel som eljest skulle kunna söka sig till den grå
kreditmarknaden. Bankcertifikaten är ej underkastade riksbankens emissionskontroll
och har inte heller någon volymbegränsning.

Riksbanksfullmäktige beslöt den 24 januari 1980 att en banks utelöpande
bankcertifikat skall räknas in bland de förbindelser som ingår i likviditetskvotens
nämnare. Vid förvärv av andra bankers certifikat får en bank bland
sina likvida medel uppta högst ett belopp som svarar mot en procent av
bankens förbindelser. Bankernas rätt att till viss gräns få inräkna förvärvade
certifikat som likvida medel bör underlätta upparbetandet av en andrahandsmarknad
i certifikat.

Oprioriterad fastighetskreditgivning

I enlighet med riksdagsbeslut avvecklades kvoteringssystemet för bostadsinstitutens
utlåning den 1 juli 1980. Enligt tidigare ordning skulle bostadsinstitutens
nyutlåning enligt riksbankens rekommendationer till 90 % avse
prioriterade projekt medan resterande 10 % fick avse oprioriterade ändamål.
Eftersom bostadsobligationer ingår i likviditets- och placeringskvoter
innebar detta att placeringar som ur bostadspolitisk synpunkt inte var att
betrakta som prioriterade kom att behandlas som prioriterade i kreditpolitiska
sammanhang.

De regler som gäller från halvårsskiftet innebär att institutens utlåning för
prioriterade ändamål på upplåningssidan helt skall motsvaras av obligationer
som räknas som prioriterade placeringsobjekt för kapitalmarknadsplacerarna.
Den oprioriterade utlåningen finansieras med särskilda obligationer som
inte räknas som prioriterade placeringar för instituten på kreditmarknaden.

I februari fastställde riksbanken riktlinjer för den oprioriterade fastighetskreditgivningen1.
Bakgrunden var det ovan refererade riksdagsbeslutet och
att därtill nya institut bildats för oprioriterad kreditgivning.

Styrningen av den oprioriterade kreditgivningen sker med hjälp av
basramar som fastställts för de olika instituten. Dessa anger respektive
instituts upplåning på den organiserade kreditmarknaden. Som upplåning på
denna marknad räknas obligationer och förlagsbevis och de reverser som
placeras i försäkringsinstitut och banker. För Stadshypotekskassan, Spintab
och Bofab får basramen fyllas medelst obligationer och förlagsbevis samt
med reverser placerade i försäkringsinstitut och banker. Övriga instituts
basramar får fyllas med reverser placerade i nyssnämnda institut samt
förlagsbevis. Den totala basramen för år 1980, alltså institutens sammanlag ''För

en mer detaljerad beskrivning av riktlinjerna, se riksbankens kvartalstidskrift
”Kredit- och Valutaöversikt” 1980:1.

Redog. 1980/81:9

da upplåning på den organiserade marknaden detta år sattes till 2 000
mkr.

Utöver vad basramen medger får instituten låna minst lika mycket på den
icke organiserade marknaden. Denna upplåning skall för samtliga institut ske
mot revers. Vidare får outnyttjade belopp på den organiserade marknaden
kompenseras med upplåning utanför denna till ett dubbelt så högt belopp.
Denna konstruktion avspeglar intentionen att söka vidga kapitalmarknaden
till att omfatta nya placerargrupper. Konstruktionen borde, vid gällande
kreditefterfrågan, leda till ökade ansträngningar att lån upp hos nya grupper.
Den möjlighet till fri räntesättning som medgavs enligt riktlinjerna avsåg
också att underlätta för instituten att anpassa sina upplåningsvillkor för att
uppnå detta mål.

Vad avser formerna för upplåningen skall instituten ha karaktären av
kapitalmarknadsinstitut och medelsanskaffningen sålunda vara långfristig.
Obligationerna och förslagsbevisen är långfristiga. Även reverserna skall
vara långfristiga. Den genomsnittliga löptiden för dessa skall vara minst 5
år.

De reverser som upprättas mellan köpare och säljare i anslutning till
fastighetsöverlåtelser, s k säljarreverser, skall ha en löptid på minst 10 år om
instituten skall förvärva dem. Enligt riksbankens rekommendationer bör
institut, banker och fastighetsmäklare medverka till att följande regler
tillämpas för 10-årsreverser:

- årliga amorteringar men med möjlighet till amorteringsfrihet i 2 år

- amorteringarna skall fördelas så att ingen årsamortering blir större än 1/8

av det belopp varpå reversen utställts

- räntan, som kan vara fast eller rörlig, anpassas så att reversens

andrahandsvärde hålls uppe och realisationsvinster/förluster begränsas.

Instituten kan även förvärva utelöpande säljarreverser. Dessa skall, såvitt
de utfärdats efter det att dessa riktlinjer offentliggjorts, fylla ovan angivna
krav. De här ställda kraven på säljarreverser är minimikrav. Längre löptider
utgör självfallet inget hinder. Även för sådana mera långfristiga reverser bör
amorteringsplanen utformas så att inte någon årsamortering överstiger 1/8 av
lånebeloppet.

Lånen skall vara vanliga nominallån, dvs inte indexlån eller sk realräntelån.

Genom att de som är verksamma på fastighetsmarknaden vet att instituten
inte befattar sig med säljarreverser som inte uppfyller de uppställda
minimikraven, får dessa krav en normerande effekt även för säljarreverser
utanför den kontrollerade kreditmarknaden.

Redog. 1980/81:9

Ny konstruktion på bostadsobligationer

I mars fattade riksbanksfullmäktige beslut om ny konstruktion på bostadsobligationer''
. Bostadsinstituten gavs tillstånd att emittera obligationslån med
40-årig amorteringsplan, dvs 10 år kortare än hittills. Obligationslånen skulle
liksom tidigare ha en löptid på 20 år. Vidare övergavs annuitetsprincipen och
lånen gavs istället formen av s k serielån.

Förkortningen av amorteringstiden skedde på grundval av de av riksdagen
bifallna förslagen i kapitalmarknadspropositionen. Enligt kapitalmarknadsutredningen
skulle bostadsinstitutens lån till flerfamiljshus förkortas från 60
år till 50 år, för lån till småhus från 40-50 år till 30-40 år och
amorteringsplanen för de obligationslån som finansierar denna utlåning från
50 till 40 år. Genom det större återflödet av medel till kapitalmarknadsinstituten
ökar deras möjligheter att lämna nya lån.

Förutom förkortningen av amorteringsplanerna med 10 år innebar
riksbankens beslut som nämnts att annuitetslånen ersattes med serielån för
vilka amorteringarnas fördelning i tiden bestäms oberoende av räntan.
Annuitetsprincipen hade sitt berättigande under en tid då den nominella
räntan var förhållandevis låg. Då erhölls en rimligt hög amortering redan
under lånets första skede. Genom uppgången i den långa räntan har det skett
en successiv minskning av amorteringsdelen i annuiteten under lånens
inledningsskede. Denna effekt undviks genom den nya konstruktionen.

Amorteringstakten för serielånet fastställdes så att den för den första
10-årsperioden efter lånets utgivande i stort sett motsvarar den takt som
gällde för lån som utgavs vid tiden då kapitalmarknadsutredningen
utarbetade sitt förslag. Den långa räntan låg då ett par procentenheter lägre
än för närvarande. Amorteringarna utgår enligt en progressivt beräknad
plan. För varje 5-årsperiod av lånets löptid amorteras ca 1,7 %, 2,8 %, 4,7 %
respektive 6,9 % av lånets ursprungliga belopp. Efter 20 år har sålunda
16,1 % av det ursprungliga lånebeloppet amorterats. I ett annuitetslån på 40
år med 9,5 % ränta skulle 13,3 % ha amorterats efter 20 år.

Riksbankens beslut gällde villkoren för bostadsinstitutens obligationer,
dvs institutens upplåning. Den snabbare amorteringen på institutens
upplåning nödvändiggör emellertid att instituten gör en anpassning av
motsvarande slag ifråga om villkoren på sin utlåning.

Fr o m år 1975 ersattes de tidigare paritetslånen av ett lånesystem med
garanterade räntor som omfattar både bostadsinstitutens bottenlån och
statliga bostadslån. Räntekostnader för dessa lån, överstigande den i
lånesystemet garanterade räntan, subventioneras av staten.

Fram till i november var den garanterade räntesatsen för nybyggda hyresoch
bostadsrättshus 3,4 % och för nybyggda småhus 5,5 %. Förstnämnda
räntesats ändrades from november 1980 till 3,0%, varifrån den, som

■En detaljerad beskrivning återfinns i riksbankens kvartalstidskrift ”Kredit- och
Valutaöversikt” 1980:2.

Redog. 1980/81:9

tidigare, stiger med 0,25 procentenheter per år tills den nått bottenlåneräntans
nivå. (För äldre bostadsrättshus har de årliga tilläggen ökats.) Fr o m
januari 1981 trappas räntesatsen för småhus upp med 0,5 procentenheter per
år (tidigare 0,35 procentenheter). Dessutom har vissa ytterligare justeringar
gjorts för äldre hus som innebär att räntebidragen minskar.

Låntagarens räntekostnad påverkades sålunda inte under en stor del av
lånens löptid av förändringar i den långa räntan. Kombinationen av
annuitetsprincipen och ovannämnda subventionssystem medförde att den
faktiska årliga lånekostnaden för nya bostadslån minskade vid räntehöjningar.
Genom övergången till serielån elimineras denna effekt.

Ändrade bestämmelser för återlån

Ett av de beslut som antogs av riksdagen beträffande AP-fonden berörde
bestämmelserna om återlån. Enligt återlånesystemet har företag, som erlagt
ATP-avgift, möjlighet att återlåna viss del av det inbetalda beloppet. Genom
ändringar i bestämmelserna fr o m 1 januari 1980 får återlån uppgå till högst
hälften av det belopp som erlagts

a) under det närmast föregående året eller

b) under de fem närmast föregående åren i den mån avgiftsbetalningarna
inte redan utnyttjats som underlag för återlån.

Återlån enligt a får uppgå till lägst 50 000 och enligt b till högst 500 000
kr.

Tidigare förelåg inte den ackumulerade lånemöjligheten. De belopp som
mindre företag då kunde återlåna var så blygsamma att dessa företag inte
fann det meningsfullt att årligen ansöka om återlån. Genom den möjlighet
som öppnats kan de mindre företagen få ett mer effektivt stöd inom
återlånesystemets ram än vad tidigare var fallet.

Vidare höjdes återlånens maximala löptid från 10 till 15 år. Principerna för
räntesättningen ändrades också. Tidigare fastställdes den ränta kreditinstituten
erlade till AP-fonden så att den översteg högsta inlåningsräntan med
1/2 procentenhet. Enligt de nya reglerna skall denna ränta motsvara räntan
för närmast före senaste årsskifte i Sverige utgivna långfristiga statslån.
Räntesatsen skall omprövas vart femte år under lånens löptid. Ändringen
motiveras av att återlån inte bör vara en billigare finansieringsform än
obligationslån, vilket skulle ha blivit fallet om de tidigare reglerna för
bankernas lån hos AP-fonden behållits och bankerna tagit ut en normal
räntemarginal på återlånen till företagen.

Finansbolagen

Under 1980 fattade riksdagen beslut rörande finansbolagen. I början av året
antogs en lag om finansbolag (SFS 1980:2) och senare under året fördes
finansbolagen in under den kreditpolitiska lagstiftningen. Båda gäller fr o m

Redog. 1980/81:9

1 juli 1980. Besluten baserades på förslag av finansieringsbolagskommittén
som i sitt betänkande konstaterade att finansföretagen spelar en alltmer
betydelsefull roll på den svenska kreditmarknaden. Med hänsyn härtill och
för att nå de mål som ställts upp i direktiven ansåg kommittén att
finansbolagen borde inordnas i ett regelsystem liknande det som gällde för
övriga kreditinstitut. Lagen om finansbolag innehåller bl a föreskrifter om
det egna kapitalets förhållande till bolagets upplåning, bestämmelser om
tillsyn m m. Tillsynsmyndighet är bankinspektionen.

Genom inordnandet under den kreditpolitiska lagstiftningen har finansbolagen,
dvs sådana factoring-, leasing- och kontokortsföretag m m som
omfattas av lagen om finansbolag, fått status av kreditinstitut. Som sådana är
de skyldiga att lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att
bedöma om något av de båda kreditpolitiska medel som skall kunna tillämpas
på finansbolagen - emissionskontroll och utläningsreglering - behöver
användas. Utläningsreglering skall alltså kunna avse inte bara som f n
bankinstitut utan även finansbolag.

Redog. 1980/81:9

Kredit- och valutapolitiska åtgärder 1980

17 januari

Riksbanksfullmäktige beslutade att fr o m den 18 januari höja riksbankens
diskonto från 9 till 10 %. Samtidigt medgavs att räntesatsen för långfristiga
obligationer och andra långfristiga lån med bunden ränta höjdes med 3/4
procentenheter. Fr o m den 22 januari höjdes kassakraven för affärsbankerna
från 6 till 8 %.

21 januari

Fullmäktige beslutade om riktlinjer för den oprioriterade fastighetskreditgivningen.

25 januari

Överenskommelse träffades mellan delegationen för bostadsfinansiering och
företrädare för bankerna om bankernas byggnadskreditgivning och deras
andel av den slutliga bostadsfinansieringen under 1980.

Bankerna - de privata affärsbankerna, PKbanken, sparbankerna och
föreningsbankerna - förklarade sig villiga att svara för de byggnadskrediter
som skulle behövas för statligt belånade nybyggnader och ombyggnader,
inklusive energisparåtgärder, samt allmänna samlingslokaler och tomträttsmark,
som finansierades med statligt stöd. Bankerna förklarade sig
härutöver villiga att medverka till att byggnadskrediter ställdes till förfogande
även för bostadsbyggandet utan statliga lån.

I fråga om den slutliga finansieringen förklarade sig bankerna villiga att
medverka till avlyft i färdiga fastigheter genom att under året öka sitt
nettoinnehav av bostadsobligationer med 5 500 mkr.

6 mars

Riksbanksfullmäktige beslöt ge bostadsinstituten tillstånd att emittera
obligationslån med 40-årig amorteringsplan, d v s 10 år kortare än dittills.
Obligationslånen skulle liksom tidigare ha en löptid på 20 år. Annuitetsprincipen
övergavs och lånen skulle fortsättningsvis få formen av s k serielån.

18 mars

Valutastyrelsen beslöt om vissa ändringar i tillämpningen av valutaförordningen
vad gäller

kriterier för utlandsupplåning
kostnader vid större exportorder
förtidsinlösen av lån

Redog. 1980/81:9

10 april

Riksbanksfullmäktige beslutade att from den 14 april sänks kassakraven för
affärsbankerna från 8 % till 2 %.

Samtidigt beslutade riksbanksfullmäktige att i en skrivelse till regeringen
begära förordnande om allmän placeringsplikt och räntereglering för
försäkringsbolag och bankinstitut att gälla under ett år.

29 april

Riksbanksfullmäktige utfärdade tillämpningsföreskrifter rörande försäkringsbolagens
placeringar med anledning av regeringens förordnande av den
23 april om allmän placeringsplikt för försäkringsbolagen. Riksbanksfullmäktige
beslutade även att ändra tillämpningen av emissionskontrollen för
näringslivet.

För livförsäkrings- och pensionförsäkringsbolag gällde att minst 75 % av
nettoplaceringsökningen skulle avse prioriterade placeringar och för sakförsäkringsbolag
minst 64 %.

I fråga om näringslivets obligations- och förlagslån och motsvarande lån
skulle emissionskontrollen användas för att styra emissionsvolymen och dess
fördelning. Däremot skulle en större frihet ges vad gällde räntesättningen.
Allmänna pensionsfonden, försäkringsbolag, banker och företag skulle få
ansvaret för anpassningen av räntesatserna för näringslivets obligations- och
förlagslån med hänsyn till marknadsläget, låntagarnas kreditvärdighet,
lånens löptid och amorteringstakt m m.

8 maj

Riksbanken meddelade föreskrifter om räntereglering för försäkringsbolagen
och bankinstituten med anledning av regeringens förodnande av den 23 april.
För försäkringsbolagen föreskrevs att räntesatsen på prioriterade bostadslån
med bunden ränta ej fick överstiga 11,70 procent. Räntesatsen på s k
indexlån fick ej överstiga räntesatsen för tioåriga statsobligationslån (11,50
procent). För övriga lån, med vissa undantag, fick räntan ej överstiga 14,50
procent.

För bankinstituten föreskrevs att den genomsnittliga räntesatsen för
PKbanken, Sparbankernas Bank, Föreningsbankernas Bank, sparbanker
och föreningsbanker ej fick överstiga riksbankens diskonto med mer än 3,65
procentenheter. För övriga affärsbanker sattes samma gräns till 3,80
procentenheter över riksbankens diskonto.

17 juni

Valutastyrelsen beslutade om ändring av reglerna avseende bankers innehav
av obligationer i utländsk valuta.

Redog. 1980/81:9

Nya tillstånd skulle meddelas med en för varje bank angiven beloppsgräns.
Tillstånd skulle gälla tills vidare och lämnas under förutsättning att bankens
obligationsinnehav i utländsk valuta i sin helhet finansieras genom utlandsupplåning.

Beträffande resevaluta beslutades att resande till utlandet som avser att
vistas i utlandet minst fyra veckor, får hos försäljningsställe för resevaluta
köpa för högst 12 000 kronor per person. Beloppet innebar en fördubbling
jämfört med tidigare.

19 juni

Likviditetskvotskraven för samtliga affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker
- med undantag för Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas
Bank - höjdes med 2 procentenheter fr o m den 1 juli. Detta skulle medge en
utlåningsökning från banksystemet på 6 % i årstakt för 1980 mot tidigare
riktlinje på 9 %.

Likviditetskraven blev:

Post- och Kreditbanken	40%
Skandinaviska Enskilda Banken	40%
Svenska Handelsbanken	40%
Götabanken	34%
Provinsbanker	34%
Sparbankernas Bank	45%
Föreningsbankernas Bank	50%
Större sparbanker	32%
Mindre sparbanker	31 %
Föreningsbanker	32%

28 augusti

Riksbanksfullmäktige beslöt medge en höjning av den långa räntan för
prioriterade obligationer med 1 procentenhet.

I anslutning till höjningen av räntan för prioriterade obligationer medgavs
försäkringsbolagen rätt att höja räntan för lån, vilkas ränta var knuten till
dessa obligationer, väsentligen prioriterade bostadslån. För räntan på andra
lån medgavs inte någon höjning. Den högsta tillåtna räntan för försäkringsbolagen
bibehålls sålunda oförändrad vid 14,50 procent.

23 oktober

Riksbanksfullmäktige beslöt höja likviditetskraven för affärsbankerna med 1
procentenhet fr o m november 1980. Målsättningen om en utlåningsökning
från banksystemet om 6 % i årstakt kvarstod.

3 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr 9

Redog. 1980/81:9

För Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank liksom för
sparbankerna och föreningsbankerna bibehölls de tidigare likviditetskraven.

Följande likviditetskrav skulle gälla:

Post- och Kreditbanken	41 %
Skandinaviska Enskilda Banken	41 %
Svenska Handelsbanken	41 %
Götabanken	35%
Provinsbanker	35%
Sparbankernas Bank	45 %
Föreningsbankernas Bank	50%
Större sparbanker	32%
Mindre sparbanker	31 %
Föreningsbanker	32%

18 december

Riksbanksfullmäktige beslöt att förlänga tillämpningen av ränteregleringen
och placeringsplikten för försäkringsbolag för första kvartalet 1981.

Bankerna medgavs höja räntan pä kredit i räkning (exkl bostadsbyggnadskrediter)
med 1 procentenhet fr o m den 23 december 1980.

Samtidigt beslöt fullmäktige att hos regeringen hemställa om förordnande
om kassakrav för sparbanker och föreningsbanker.

Redog. 1980/81:9
Riksbankens bokslut

Tillgångar. Mkr Balans

1979 1980

Guld och utländska tillgångar

Guld och valutareserv	15 209	15 198
Guld	1 168	1 168
Särskilda dragningsrätter i
Internationella valutafonden	946	978
Reservposition i Internationella valutafonden	752	936
Lån till Internationella valutafonden	236	172
Utländska banker m. m., nettobelopp	3 938	4 232
Utländska värdepapper	8 169	7 712
Sveriges andel i Internationella återuppbyggnadsban-
kens grundfond, inbetalt belopp	196	196
Övriga	1 067	566
Inhemska tillgångar
Skattkammarväxlar och obligationer	33 257	31 555
Statspapper	32 905	31 224
Övriga	352	331
Utlåning	6 630	6 871
Banker	6011	6 225
Övriga kreditinstitut	-	-
Allmänheten	619	646
Skiljemynt	51	48
Checkar och postväxlar m. m.	188	1
Övriga	11	70

Summa 56 609 54 505

Redog. 1980/81:9

räkning Skulder. Mkr

1979 1980

Utländska skulder

Nettotilldelning av särskilda dragningsrätter i Interna -

tionella valutafonden	841	1 126
Övriga	1 801	1 471
Inhemska skulder
Utelöpande sedlar	31 580	34 420
Checkräkning	10213	2 905
Staten	184	65
Banker	10 002	2 804
Övriga	27	36
Särskilda räkningar	5 570	5 718
Konton för investering i skogsbruk och rörelse	2 105	2 204
Arbetsmiljökonton	195	66
Särskilda investeringskonton	72	34
Konton för likviditetsutjämning	3 198	3412
Konton för allmän investeringsfond	-	2
Tillfälliga vinstkonton	-	-
Övriga	21	127
Eget kapital	6 583	8 738
Grundfond	1 000	1 000
Reservfond	500	500
Dispositionsfond	2 990	4 208
Övriga egna fonder	125	125
Reserverade vinstmedel	1	0
Vinst för året	1 967	2 905

Summa 56 609 54 505

Redog. 1980/81:9 38

Resultaträkning

Mkr

1979 1980

Intäkter
Utländska rörelsen
Ränteintäkter	1 496	1 457
Räntekostnader	- 149	- 179
Kursdifferenser	- 413	2
Övriga inkomster	1	0
Inhemska rörelsen
Ränteintäkter av skattkammarväxlar och obligationer	2 087	3 550
Övriga ränteintäkter	355	596
Övriga räntekostnader	- 324	- 1 203
Nedskrivning av statspapper och obligationer	- 920	- 1 103
Övriga inkomster	7	7
Summa	2 140	3 123
Kostnader
Sedelkostnader	- 44	- 49
Personalkostnader	- 97	- 115
Övriga förvaltningskostnader	- 32	- 54
Summa	- 173	- 218

Redovisat årsresultat

1 967 2 905

Redog. 1980/81:9

Kommentarer till 1980 års bokslut

Vid beräkning av bokföringskurserna för riksbankens utländska tillgångar
och skulder tillämpas en princip som baseras på ett genomsnitt av
marknadskurserna under en viss period. Med anledning härav har riksbankens
utländska tillgångar och skulder nedskrivits med 45 mkr, vilket
redovisas i resultaträkningen under rubriken "utländska rörelsen, kursdifferenser”.

Riksbankens innehav av obligationer har under året nedskrivits med 1 103
mkr.

Övriga ränteintäkter består av räntor på utlåning till banker och
allmänhet.

Av beloppet på övriga räntekostnader ingår räntor på kassakvotsmedel
med 797 mkr och räntor på konton för likviditetsutjämning med 405 mkr.

Av personalkostnaderna uppgår löner och arvoden till 75 mkr och
pensioner och sociala avgifter till 39 mkr.

Riksbankens resultat för år 1980 uppgår till 2 905 058 984 kr. För år 1979
uppgick resultatet till 1 967 445 840 kr.

Redog. 1980/81:9 40

Inom linjen förda poster

Tkr

1979 1980

Tillgångar
Taxeringsvärden av riksbankens fastigheter i
Stockholm: nya riksbankshuset	60 000	60 000
gamla riksbankshuset	7000	7000
Göteborg	4 100	4 100
Malmö	5900	17 300
Falun	630	630
Gävle	500	500
Halmstad	550	550
Härnösand	400	400
Jönköping	440	640
Karlstad	720	720
Kristianstad	460	460
Linköping	1 000	1 000
Luleå	1 362	1 362
Nyköping	850	850
Visby	230	230
Örebro	650	650
Östersund	330	330
Tumba, sedelförbränningshuset	217	217
Diverse valv	125	125
Summa	85 464	97 064
Aktier i Tumba Bruk	25 000	25 000
Aktier i Banken för internationell betalningsutjämning m. fl.	10 105	10 105
Riksbankens mynt- och medaljsamling	160	160
Lån till riksbankspersonalens semesterförening	1 466	1 464

Summa 122 196 133 793

Redog. 1980/81:9

Utlåning till allmänheten

Den 31 december 1980 utestående lån till allmänheten fördelar sig till antal
och belopp på de olika kontoren sålunda: I förteckningen har inte medtagits
utlåningen från egnahems- m. fl. lånefonder vilken totalt uppgår till ca 265
tkr.

	Bosättningslån	Avbetalningslån	Hypotekslån
Antal	Belopp, tkr	Antal	Belopp, tkr	Antal	Belopp, tkr
Stockholm	7 759	35 159	974	6 954	4314	138 784
Göteborg	4 206	21 423	623	3 739	896	45 820
Malmö	4 093	17 631	309	1 944	1 107	55 683
Falun	1 637	7 685	766	5 731	1 089	17 517
Gävle	1 998	9 854	225	1 849	646	15 744
Halmstad	847	3 681	99	458	531	14 696
Härnösand	1 986	9 570	185	1 812	584	14 646
Jönköping	1 599	7 231	283	1 681	728	21 306
Kalmar	1 101	5 273	459	3 231	614	13 080
Karlskrona	983	4 806	221	1 357	507	11 914
Karlstad	1 838	8 690	429	3 969	675	13 871
Kristianstad	1 314	6 301	102	825	493	14 472
Linköping	2 203	10 423	319	2 441	967	23 869
Luleå	2 501	11 726	225	1 481	471	14 914
Skövde	1273	6 126	247	2 258	577	14 095
Nyköping	1 579	7 435	270	2 436	542	9 409
Umeå	2 019	9 497	821	9 604	814	18318
Uppsala	1 643	8 096	842	8 439	1 019	16 343
Visby	297	1 433	103	1 493	287	3 926
Vänersborg	2 049	9 657	257	1 921	390	10 298
Västerås	1 545	7 325	179	1 518	767	17 499
Växjö	1 041	4 822	284	1 309	518	15 502
Örebro	1207	5 301	740	4 573	785	13 546
Östersund	1020	5 149	1 014	11 278	876	10 383
Summa	47 738	224 293	9 976	82 300	20 197	545 637

Redog. 1980/81:9

Riksbankens styrelse och vissa förvaltningsåtgärder

Fullmäktige

Vid utgången av år 1980 hade fullmäktige följande sammansättning.

Torsten Bengtson, ordförande

Allan Hernelius, vice ordförande och deputerad

Lars Wohlin, riksbankschef

Erik Wärnberg

Gunnar Sträng

Karl Erik Eriksson

Thage Peterson

Suppleanter

Bertil Jonasson, personlig suppleant för ordföranden

Sten Westerberg

Grethe Lundblad

Ivan Svanström

Gunnar Nilsson

Rune Ångström

Curt Boström

Kurt Eklöf, vice riksbankschef
Valutastyrelsen

Beträffande valutastyrelsens sammansättning vid utgången av år 1980
hänvisas till styrelsens berättelse till fullmäktige, som utgör bilaga 4 till
förvaltningsberättelsen.

Disposition av riksbankens vinst för år 1979

På förslag av fullmäktige beslöt riksdagen att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel - 1 968 030 006 kr. - skulle 750 mkr inlevereras till statsverket
under budgetåret 1979/80, 1 218 mkr överföras till dispositionsfonden och
återstående 30 006 kronor kvarstå på räkning för odisponerade vinstmedel.

Avgivna remissyttranden

Fullmäktige har under året efter remiss avgivit yttrande över följande
betänkanden, utredningar och skrivelser. I förteckningen har inte medtagits
yttranden över ansökningar som remitterats till riksbanken.

Redog. 1980/81:9

17.1, § 2. Promemorian Svenska rederiers utlandsinvesteringar samt
flaggöverföringar (Ds K 1979:10) avgivet av sjöfartspolitiska utredningen.

31.1, § 3. Framställning från Televerket om åtgärder för bättre marknadsanpassning.

31.1, § 4. Promemorian Nya former för finansiering av skolbyggandet (Ds
U 1979:15).

28.2, § 1. Skrivelse för AB Svensk Exportkredit med anhållan om
utvidgning av nuvarande ram för SEK-systemet.

28.2, § 2. Skrivelse från Allmänna pensionsfondens första, andra och
tredje fondstyrelser angående räntesatsen för lån från fondstyrelse till bank
som lämnat återlån under år 1980.

6.3, § 2. Ansökan från Lantbrukskredit om godkännande av ändringar i
bolagsordningen för Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB.

6.3, § 3. Skrivelse från Myntverket angående lagen om förbud mot
nedsmältning av mynt, mm.

10.4, § 4. Skrivelse från riksdagens finansutskott med hemställan om
yttrande över motion 1979/80:1905 med anledning av riksbankens förvaltningsberättelse
för år 1979.

10.4, § 7. Skrivelse från Allmänna pensionsfonden om godkännande av
kreditinstitut som reverslåntagare för oprioriterad fastighetsbelåning.

24.4, § 1. Skrivelse från Finansieringsföretagens förening om ändring av
7 § lagen (1980:2) om finansbolag.

29.4, § 3. Skrivelse från riksdagens justitieutskott med hemställan om
yttrande över motionerna 1979/80:1120 och 1979/80:1864 om åtgärder mot
den ekonomiska brottsligheten.

29.5, § 4. Utredningen Multinasjonale Selskapers rolle i de nordiske lands
ökonomi (Utredning NU A 1979:19).

11.6, § 1. Fastställande av normalräntan för lån från statens utlåningsfonder
under budgetåret 1980/81.

19.6, § 5. Skrivelse från riksdagens finansutskott med hemställan om
yttrande över motion 1979/80:773 om indexreglering av lån.

Redog. 1980/81:9

19.6, § 6. Serviceföretagsutredningens betänkande Serviceföretagen -vägar till utveckling (SOU 1979:74).

19.6, § 7. Oljeersättningsdelegationens rapport Finansiering av energiteknik
för oljeersättning (Ds I 1979:17).

3.7, § 1. Promemoria om aktiesparfonder för anställda i visst företag eller
inom viss koncern (Ds E 1980:2).

3.7, § 2. Promemorian Återförsäkringsverksamhet genom Captive-bolag
(Ds E 1980:1).

17.7, § 1. Betänkandet Blandade krediter - förmånlig kreditgivning i
samband med svensk export till u-länder (Ds H 1980:3).

17.7, § 2. Ansökan från Sparbankernas Inteckningsaktiebolag (Spintab)
om stadfästelse av ändringar i bolagsordningen för bolaget.

17.7, § 3. Ansökan från SPAFI, Sparbankernas Fastighetsfinansieringsaktiebolag,
om stadfästelse av ändringar i bolagsordningen för bolaget.

17.7, § 4. Ansökan från Kommunkredit AB om stadfästelse av ändringar i
bolagsordningen för bolaget.

17.7, § 5. Ansökan från AB Företagskredit om stadfästelse av ändringar i
bolagsordningen för bolaget.

17.7, § 6. Ansökan från Götabanken om tillstånd för Agro Merkantil
Lantbruksleasing AB att i kapitaltäckningshänseende få jämställas med
kreditaktiebolag.

14.8, § 1. Skrivelse från Svenska Bankföreningen angående begränsningen
av banks rätt att utge obligationer.

4.9, § 1. Rapporten Nordiskt samarbete om projektexport (NU A
1980:7).

11.9, § 1. Framställning från Svenska fondhandlareföreningen om
lagändring avseende fondkommissionslagen (1979:748).

25.9, § 3. Promemoria från Kommerskollegium med förslag till ändringar i
regleringen om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Redog. 1980/81:9

25.9, § 4. Skrivelse från Allmänna pensionsfondens första, andra och
tredje fondstyrelser angående räntesatsen för lån från fondstyrelse till bank
som lämnat återlån.

25.9, § 6. Akademiska avhandlingen Affärsbankernas räntabilitet, soliditet
och tillväxt.

25.9, § 7. Postverkets förslag till ändrad finansieringsform för postverkets
investeringar i fastigheter och i fordon mm i postens diligenstrafik.

9.10, § 1. Kapitalvinstkommitténs delbetänkande Stimulans av aktiesparandet
(Ds B 1980:11).

9.10, § 2. Företagsobeståndskommitténs delbetänkande Företags obestånd.
Samordning av statliga åtgärder. (SOU 1979:91).

9.10, § 3. Betänkandet Kärnkraftens avfall, organisation och finansiering
(SOU 1980:14) avgivet av utredningen om organisations- och finansieringsfrågor
rörande hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt
avfall.

9.10, § 4. Betänkandet Vägar till ökad välfärd (Ds Ju 1979:1) avgivet av
särskilda näringspolitiska delegationen.

9.10, § 5. Utredningen Vård av byggnadsminnesmärken.

16.10, § 2. Banklagsutredningens delbetänkande Konsumentskyddet inom
bankområdet och bankinspektionens styrelse (Ds E 1980:3).

6.11, §2. Skrivelse från Exportkreditnämnden ang. ramarna för nämndens
totala garantiåtaganden för budgetåret 1981/82.

6.11, § 3. Hemställan från Sveriges allmänna hypoteksbank om höjning av
bankens grundfond.

13.11, § 1. Skrivelse från Allmänna pensionsfondens första, andra och
tredje fondstyrelser om ändrad lydelse av 15 § reglementet (1959:293)
angående Allmänna pensionsfondens förvaltning.

27.11, § 3. Skrivelse från Motorbranschens riksförbund angående förordningen
(1959:575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar.

Redog. 1980/81:9

11.12, § 1. Skrivelse från Sparbankernas Aktiefonder Administrations AB
angående förslag till ändring av aktiefondslagen i syfte att aktiefonders medel
kan placeras i fler typer av värdepapper.

11.12, § 2. Promemorian Bidragsgivning till små vattenkraftverk, Utvärdering
(SIND PM 1980:23).

Innestående på särskilda räkningar

Vid utgången av år 1980 innestod i riksbanken medel på särskilda räkningar
enligt nedan.

Investeringskonton för konjunkturutjämning	2 204 mkr
varav
investering i rörelse	2 191 mkr
investering i skogsbruk	13 mkr
Arbetsmiljökonton	66 mkr
Särskilt investeringskonto	24 mkr
Investeringskonto för skog	10 mkr
Likviditetsutjämningskonto	3 412 mkr
Konton för allmän investeringsfond	2 mkr

Statens bosättningslånefond

Statens bosättningslånefond utgjorde t.o.m. budgetåret 1979/80 en s.k.
revolverande lånefond, vilket innebar att medel som inflöt genom amorteringar
kunde användas för nyutlåning. Efter omläggning av det statliga
budgetsystemet redovisas fr.o.m. budgetåret 1980/81 nyutlåningen direkt
över anslaget. Det innebär att ränta och amorteringar på utestående lån
tillförs statsbudgetens inkomstsida. Framdeles kommer sålunda regering och
riksdag att genom anslagsbeviljandet årligen fastställa utlåningens omfattning.

För budgetåret 1980/81 utgör det disponibla utlåningsbeloppet ca 85,8
mkr. Av detta hade ca 27,5 mkr förbrukats vid utgången av år 1980. Under
budgetårets första sex månader utgavs sammanlagt 3 593 bosättningslån,
varav 2 598 till makar eller sammanboende, 863 till ensamstående mödrar
och 132 till ensamstående fäder eller ensamstående handikappad utan barn.
Medelbeloppet för under budgetårets sex första månader utlämnade lån
utgjorde 7 660 kronor.

Utlåningen från fonden utgjorde vid utgången av år 1980 224,3 mkr
fördelade på 47 738 lån. Fördelningen på de olika kontoren av lånen till antal
och belopp framgår av de uppgifter som intagits på s. 41.

Redog. 1980/81:9

Utlåning från riksbankens avbetalningslånefond

Antalet utestående lån från riksbankens avbetalningslånefond, vilken
uppgår till 125 mkr, uppgick vid utgången av år 1980 till 9 976 med den
fördelning mellan bankens kontor som framgår av s. 41. Den sammanlagda
lånesumman vid årets utgång utgjorde ca 82 mkr.

Hypotekslånegivningen

Hypotekslån beviljas huvudsakligen för förvärv av premieobligationer i
samband med nyemission. Viss belåning av äldre premieobligationer har
dock i mindre omfattning förekommit. Genom beslut av fullmäktige den 4
september 1980 har denna möjlighet att belåna äldre premieobligationer i
riksbanken upphört.

Vid årets utgång uppgick antalet hypotekslån till 20 197 med en
sammanlagd lånesumma om ca 545,6 mkr. Fördelningen på de olika
kontoren av lånen till antal och belopp framgår av de uppgifter som intagits
på s. 41.

A vdelnings kontorens arbetsuppgifter

I avdelningskontorsutredningens slutrapport, som avlämnades till fullmäktige
1978, konstaterades att det vid riksbankens avdelningskontor rådde brist
på kvalificerade arbetsuppgifter för den arbetsledande och handläggande
personalen. Med hänsyn till nedgången i utlåningsrörelsen hade situationen
enligt rapporten blivit besvärande vid flera kontor. Fullmäktige beslöt i
anledning härav bevaka möjligheterna att söka tillföra avdelningskontoren
nya och kvalificerade arbetsuppgifter och uppdrog åt Statskonsult Organisations
AB att utarbeta en sammanställning av de tjänster riksbanken kunde
tänkas erbjuda utomstående och på vilka villkor detta kunde ske. Utredarna
har den 23 december 1980 avlämnat rapporten Nya arbetsuppgifter till
riksbankens avdelningskontor. Rapporten har ännu inte blivit föremål för
fullmäktiges behandling.

Översyn av sedelhanteringen

Den under år 1979 tillsatta arbetsgruppen med uppgift att utreda sedelhanteringen
i riksbanken avlämnade den 30 juni 1980 sin rapport till fullmäktige.
Enligt rapporten kunde den inströmmande sedelmängden förväntas i stort
sett bli fördubblad under 1980-talet. För att kunna möta denna ökning
föreslog arbetsgruppen att den maskinella sedelsorteringskapaciteten utökades.
På förslag av arbetsgruppen beslöt fullmäktige att hos Hugin
Kassaregister AB beställa en prototyp av den helautomatiska sedelsorteringsmaskinen
Hugin BPM 6000 samt teckna option på ytterligare fyra
maskiner. Fullmäktige beslöt vidare att för placering vid vissa avdelnings -

Redog. 1980/81:9

kontor inköpa fyra halvautomatiska sedelsorteringsmaskiner av märket ISS
300 P. Den totala investeringskostnaden beräknades till ca 10,3 mkr.

Kassakontor

Såsom framgår av föregående års förvaltningsberättelse beslöt fullmäktige i
anslutning till frågan om riksbankens avdelningskontor att öppna möjlighet
att försöksvis inrätta sedeldepåer i riksbankens egen regi på ett mycket
begränsat antal orter där behovet med hänsyn till strävan att minska
sedeltransporterna framstod som särskilt stort. En sådan sedeldepå eller vad
som numera betecknas som kassakontor har under året på försök inrättats i
Borås. Vid kassakontoret, som är inrymt inom postkontoret Borås 1, mottas
sedlar från och utlämnas sedlar till post och banker. Där bedrivs endast härav
föranledd kassavård, sedelhantering och sedelsortering. Kassakontorets
inrättande har medfört att de tidigare dagliga sedeltransporterna mellan
Göteborg och Borås har kunnat ersättas med transporter med långa
mellanrum, vilka då kan ges gott säkerhetsskydd. Kassakontoret sorterar
organisatoriskt under avdelningskontoret i Göteborg.

Det försök med sedeldepå i postverkets regi som inletts i Norrköping har
fortsatt under året. Fullmäktiges principbeslut att sedeldepåer skall drivas i
riksbankens egen regi innebär att vid lämpligt tillfälle fråga kommer att
upptas om att antingen ombilda depån till kassakontor (såsom ovan
beskrivits för Borås) eller att avveckla densamma.

Riksbankens fastigheter

Fullmäktiges beslut 1979 att behålla den nuvarande kontorsorganisationen
samt den snabba ökningen av sedelvolymen och ökade säkerhetskrav har,
såsom framhållits i 1979 års förvaltningsberättelse, medfört att mycket
omfattande investeringar måste göras i fastigheter under 1980-talet.

Under 1979 har en ombyggnad avslutats vid kontoret i Umeå. Kostnaden
härför uppgick till ca 3,6 mkr. Vidare har fullmäktige beslutat att till en
beräknad kostnad om 16 mkr om- och tillbygga kontoret i Gävle.
Projektering av ny fastighet i Jönköping har fortskridit under året.
Kostnaden för den blivande kontorsbyggnaden, som avses skola inrymma två
våningsplan för uthyrningsändamål, beräknas till 26 mkr. Beslut har också
fattats om att uppföra en ny kontorsbyggnad i Halmstad. För ändamålet har
nuvarande fastighet överlåtits till Halmstad kommun och ny tomt förvärvats
av kommunen. Fullmäktige har vidare beslutat söka anskaffa en tomt i
Uppsala för framtida uppförande av kontorsfastighet. Medel har vidare
anslagits dels för att upprätta skiss på ny kontorsfastighet i Karlstad, dels för
förprojektering av möjligheterna att uppföra en ny fastighet i Växjö i
anslutning till befintlig byggnad för postverket.

Redog. 1980/81:9

Riksbankens jubileumsfond

Fullmäktige fastställde den 3 juli 1980 direktiv till en utredning om
finansiering av Riksbankens jubileumsfonds verksamhet. Som utredningsman
har tillkallats docenten Bengt Metelius.

ADB-verksamhet

Under 1980 har den nya stordatorn av märket Burroughs installerats och
testats vid bankens huvudkontor. Det första system som tas i full produktion
på den nya anläggningen avser bankens utlåningsverksamhet. Successivt
under 1981 tas olika delsystem i produktion med början under februari 1981
då lån och investeringar som ingår i kapitalbalansen överförs till ADB.

Riksbankens personal vid utgången av åren 1979 och 1980

Huvud- Avdelnings- Summa

kontoret kontoren

	1979	1980	1979	1980	1979	1980
Tjänstemän som omfattas av chefslöne
avtalet och förordnandetjänstemän	13	13	-	-	13	13
Handläggande personal i övrigt	204	212	108	109	312	321
Biträdespersonal1	322	317	375	411	697	728
Övrig personal2	10	10	38	39	48	49
Summa	549	552	521	559	10703	lill3

1 Riksbanksassistenter, kontorister, sedelräknare, expeditionsassistenter m fl.

2 Ej lönegradsplacerad personal: arvodister, lokalvårdare, fastighetsskötare och
tillfälligt anställd personal.

3 Exklusive 12 tjänstemän som är tjänstlediga för upprätthållande av tjänst i annan
statsinstitution.

4 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr 9

Redog. 1980/81:9

Bilaga 1

Internationellt finansiellt samarbete

Överläggningarna om ett substitutionskonto

Förhandlingarna inom Internationella valutafonden (IMF) om att upprätta
ett substitutionskonto har fortsatt under 1980 utan att några avgörande
framsteg har kunnat noteras. Det primära syftet med ett substitutionskonto
är att stärka den särskilda dragningsrättens, SDRs, ställning som reservtillgång,
samtidigt som kontot på kort sikt kan bidra till en lugnare utveckling på
valutamarknaden. Kontot skulle mottaga frivilliga insättningar av US-dollar
från IMFs medlemsländer och i utbyte tillhandahålla fordringar uttryckta i
SDR.

Vid IMFs interimskommittés möte i april diskuterades ett till stora delar
färdigt förslag till konto men enighet kunde inte nås i vissa centrala frågor.
Dessa gällde vilka åtaganden USA resp insättarna skulle göra för att säkra
balans mellan kontots tillgångar och skulder, kontots totala omfattning i
inledningsskedet och röstningsregler för deltagarna. Efter detta möte har
förslaget i stort sett lagts åt sidan även om interimskommittén, senast vid sitt
möte i september, framhållit att utredningarna om ett substitutionskonto
skall fortsätta.

Förstärkning av IMFs resurser och SDR-tilldelningar

Överenskommelsen om den sjunde allmänna kvotöversynen i IMF trädde i
kraft i december sedan medlemsländer med sammanlagt 75 % av kvoterna
godkänt höjningar av sina insatser. Översynen innebär att kvotsumman i
IMF höjs från ca 40 till 60 miljarder SDR1 om samtliga medlemsländer
accepterar och inbetalar föreslagna ökningar. Sveriges kvot har genom
översynen höjts med 50 % till 675 milj SDR. Höjningen med 225 milj SDR
inbetalades i december, varvid en fjärdedel erlades i SDR och återstoden i
kronor i enlighet med överenskommelsen om kvotöversynen.

Kvothöjningen medför en avsevärd förstärkning av IMFs egna resurser.
Efterfrågan på betalningsbalansstöd från IMF väntas emellertid under 1981
öka i sådan omfattning att det krävs ytterligare resursförstärkningar. Vid
interimskommitténs möte i september nåddes enighet om att IMF bör stärka
sin utlåningskapacitet genom att låna upp medel i de medlemsländer som har
tillfredsställande externbalans. Möjligheterna för IMF att låna på det privata
kreditmarknaderna skall också prövas. Dessutom kommer förberedelserna
för den åttonde allmänna kvotöversynen att inledas i början av 1981.

Interimskommittén beslöt också att IMF skall kunna låna ut större belopp
än hittills till underskottsländer som vidtar kraftfulla anpassningsåtgärder.

''En SDR motsvarade vid utgången av 1980 5,58 kr.

Redog. 1980/81:9

Dessutom skall anpassningsprogrammen kunna sträcka sig över längre
perioder än vad som hittills varit praxis.

Den supplementära finansieringsfaciliteten, som trädde i kraft 1979 och
som möjliggör utvidgad kreditgivning till medlemsländer med stora underskott,
har under 1980 utnyttjats i betydande omfattning. Facilitetens
totalram, ca 7,8 miljarder SDR, väntas vara helt intecknad i början av
1981.

Nya SDR-tilldelningar. I enlighet med fondstyrelsens beslut i december
1978 om ett återupptagande av tilldelningarna av särskilda dragningsrätter
skedde i januari en ny tilldelning om totalt ca 4 miljarder SDR, varvid Sverige
erhöll ca 47 milj SDR. Den totala tilldelningen av SDR uppgår därmed till
17,4 miljarder, varav Sverige har erhållit 201 milj. Under 1981 kommer
ytterligare en nytilldelning om drygt 4 miljarder SDR att ske.

Valutafondens löpande verksamhet

IMFs direktion beslöt i september 1980 att med verkan från årsskiftet
förenhetliga och förenkla de s k valutakorgar, vilka bestämmer värdet
respektive räntan på SDR. Den tom 1980 tillämpade värderingen av SDR
grundades på en korg bestående av sexton valutakomponenter. Den tidigare
räntesättningen för SDR skedde på grundval av en korg, som endast
omfattade de fem stora medlemsvalutorna: US-dollar, tyska mark, franska
francs, japanska yen och engelska pund. Enligt den nya ordningen grundas
såväl värdering som räntesättning på en korg med dessa fem valutor. De olika
valutorna har getts följande vikter i den nya korgen:

US-dollar	42	%
Tyska mark	19	%
Franska francs	13	%
Japanska yen	13	%
Engelska pund	13	%

En valutas vikt har väsentligen bestämts på grundval av dels ifrågavarande
lands exportvärde, dels valutans betydelse som reservvaluta.

Syftet med övergången till det nya, förenklade korgsystemet är att göra
SDR mer marknadsanpassad och därigenom mer användbar och eftertraktad
som både reservtillgång och denomineringsenhet.

Riksbanken, som äger de SDR som tilldelats Sverige, har hittills inte
använt SDR för att anskaffa valuta. Riksbanken har däremot tillhandahållit
andra deltagare i SDR-systemet valuta i utbyte mot totalt 24 miljoner SDR,
varav under 1980 ca 5 miljoner SDR. Deltagarländernas samlade användning
av SDR uppgick under 1980 till 8 597 miljoner mot 2 766 miljoner SDR under
1979.

Dragningar och återbetalningar under fondens ordinarie faciliteter framgår
av Tabell 1.

Redog. 1980/81:9

Tabell 1. Utnyttjande av IMFs ordinarie resurser. Dragningar och
återbetalningar av valutor
Milj SDR

	Dragningar	Varav kronor	Återbetal- ningar	Varav kronor	Nettoutnytt-jande av fondens resurser
1947-1976	34 296	408	18 152	247	16 144
1977	3 425	30	2 654	21	771
1978	3 744	-	3 416	33	328
1979	1 536	-	1 913	11	- 377
1980	2 534	-	2 298	38	236
Totalt	45 535	438	28 433	350	17 102

Den 1976 inledda utauktioneringen av en sjättedel av valutafondens
guldbehållning, dvs 25 milj uns, avslutades under 1980. Vid de fem
auktionerna under 1980 - den sista ägde rum i maj - varierade försäljningspriset
mellan 460 och 718 dollar per uns. Medelpriset för hela fyraårsperioden
blev 229 dollar. Vinsterna under 1980 uppgick till sammanlagt 1 186 milj
dollar, varigenom auktionsprogrammet sedan 1976 kommit att inbringa ett
totalt överskott om 4 640 milj dollar. Merparten av detta överskott används
för att finansiera en särskild fond, Trust Fund, som administreras av IMF.
Från Trust Fund har u-länder med låg per capita-inkomst erhållit betalningsbalansstöd
på betydligt mjukare villkor än dem IMF normalt tillämpar. I
början av 1981 beräknas Trust Fund ha lånat ut alla sina medel, dvs ca 3
miljarder SDR.

IMFs kronbehållning och Sveriges nettoställning i IMF, vilken inräknas i
valutareserven, framgår av Tabell 2.

Tabell 2. IMFs kronbehållning och Sveriges nettoställning i IMF
Uppgifter vid slutet av resp år. Milj SDR

Kronbehållning

Nettoställning1

Belopp % av kvoten

1977	163,2	50	225,4
1978	314,5	70	191,0
1979	312,4	69	180,7
1980	511,7	76	193,9

•Nettoställningen motsvarar summan av egentlig reservtranch (i reservtillgångar
inbetalt insatskapital), särskild reservtranch (det belopp fonden netto disponerat av
det i kronor inbetalda insatskapitalet) och långivning till IMF.

Under 1980 inträdde St Vincent och Zimbabwe som nya medlemmar i
IMF. Antalet medlemsländer uppgick vid årets slut till 141.

Beträffande Kinas representation i IMF ägde en betydelsefull ändring rum

Redog. 1980/81:9

1980 i det att denna överfördes från Taiwan-Kina till Folkrepubliken. I
samband härmed höjdes Kinas kvot från 550 till 1 200 milj SDR och Kina
erhöll en egen representant i IMFs direktion. Direktionen har nu 22
ledamöter. Kina har vidare anslutit sig till den kvothöjning som fastställts
inom ramen för den sjunde allmänna översynen. Efter denna höjning uppgår
Kinas kvot till 1 800 milj SDR.

Världsbanksgruppen

I Världsbanksgruppen ingår Världsbanken (IBRD), Internationella utvecklingsfonden
(IDA) samt Internationella finansieringsbolaget (IFC). Omfattningen
av gruppens finansieringsverksamhet framgår av Tabell 3.

Världsbanken anskaffar medel till sin utlåning huvudsakligen genom
upplåning. Summan av bankens utestående upplåning var vid utgången av
september nära 30 miljarder dollar. Räntan på under 1980 upplånade medel
låg något under 9 % i genomsnitt. Bankens utlåningsränta var under andra
halvåret 1980 9,25 %.

Besluten i bankens styrelse om en ungefärlig fördubbling av det egna
kapitalet trädde i kraft i januari. Medlemsländernas tecknande av andelar i
kapitalhöjningen, vars totala ram är 44 miljarder dollar, skall äga rum fr o m
den 30 september 1981 tom den 30 juni 1986. I juni bemyndigades
regeringen av riksdagen att teckna de andelar som Sverige erbjudits. Dessa
motsvarar drygt 1 % av den beslutade kapitalhöjningen eller ca 1 950 mkr.
Knappt 7,5 % av totalt tecknat belopp behöver inbetalas. Liksom vid
tidigare kapitalinbetalningar tillskjuter riksbanken de erforderliga medlen.

ID As kreditgivning, som går till u-länder med låg inkomst per capita,
baseras på gåvobidrag från de ekonomiskt starka medlemsländerna.
Bidragsgivarnas uppgörelse om ID As sjätte resurspåfyllnad godkändes av
ID As styrelse i mars 1980. IDA skall därigenom tillföras totalt 12 miljarder
dollar fördelade över tre år (1980/81-1982/83). Regeringen erhöll i maj
riksdagens bemyndigande att slutligt godta Sveriges andel av påfyllnaden.
Andelen är 3 % eller ca 1 500 mkr och avses bli erlagd i stigande skala under
de tre åren. Till första årsbidraget har anslagits 460 mkr.

IDAs sjätte resurspåfyllnad skulle träda i kraft den 1 juli 1980, men
förutsättningarna härför har ännu inte uppfyllts. Orsaken är att USAs
kongress dröjer med att ge sitt godkännande av USAs medverkan i
påfyllnaden. För att undvika ett avbrott i IDAs verksamhet har man kommit
överens om ett övergångsarrangemang. Detta har börjat tillämpas sedan tolv
länder lämnat ovillkorliga förhandsutfästelser om sammanlagt 1,2 miljarder
dollar. Regeringen har med riksdagens bemyndigande lämnat en förhandsutfästelse
motsvarande halva det första årsbidraget eller 230 mkr.

5 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 9

Redog. 1980/81:9

Tabell 3. Världsbanksgruppens långivning1 i femårsperioder
1964-1978 samt 1979 och 19802
Miljarder USD

	1964-	1969-	1974-
	1968	1973	1978	1979	1980
Nya utfästelser
IBRD	4,3	8,9	24,4	7,0	7,6
IDA	1,3	3,9	7,9	3,0	3,8
IFC	0,2	0,6	1,2	0,4	0,7
Summa	5,8	13,4	33,5	10,4	12,1
Utbetalningar, netto
IBRD	1,7	2,9	8,4	3,6	4,4
IDA	1,3	1,4	5,3	1,2	1,4
IFC	0,1	0,3	0,8	0,2	0,3
Summa	3,1	4,6	14,5	5,0	6,1

''För IFC ingår även bidrag till riskkapital. 2Uppgifterna i tabellen avser Världsbanksgruppens
räkenskapsår, som löper 1 juli—30 juni.

Övrigt internationellt finansiellt samarbete

Som en följd av Sveriges medlemskap i Interamerikanska utvecklingsbanken
(IDB) inbetalades i november, i form av skuldsedlar deponerade i
riksbanken, dels 0,8 mkr utgörande den fjärde insatsen i det interregionala
kapitalet, dels 13,6 mkr till fonden för särskild verksamhet. Dessutom har
IDB begärt inlösen av delbelopp från tidigare skuldsedlar. I samband
härmed har överförts 0,95 mkr till det interregionala kapitalet och 10,4 mkr
till fonden för särskild verksamhet.

Sverige inträdde under 1980 som medlem i Afrikanska utvecklingsbanken
(ADB) i enlighet med riksdagens beslut den 28 maj. Sveriges totala
kapitalinsats i ADB uppgår till 365,6 mkr, varav 91,4 mkr skall inbetalas
under fem år i fem lika stora delar. Med anledning av höjning av de totala
kapitalinsatserna i Afrikanska utvecklingsfonden har delbetalningar om
totalt 72 mkr gjorts från svensk sida. I samband med höjningar av de totala
kapitalinsatserna i Asiatiska utvecklingsfonden samt Asiatiska utvecklingsbanken
har 30,6 mkr resp 0,8 mkr inbetalats under 1980. Överföringarna sker
via konto i riksbanken.

Under 1980 har en utvecklingsbiståndskredit till Tunisien lämnats av
Sverige. Dessutom har en särskild statskredit lämnats till Turkiet inom ramen
för en internationell stödaktion. Riksbanken har, liksom vid tidigare
kreditavtal, åtagit sig att medverka banktekniskt vid dessa avtals tillämpning.

Överenskommelsen mellan riksbanken och Federal Reserve Bank of New
York om ömsesidiga kreditfaciliteter i form av swaptransaktioner i kronor

Redog. 1980/81:9

och dollar har under 1980 förlängts för en period av ett år och utökats med
200 milj dollar till 500 milj dollar. Överenskommelsen har hittills ej
utnyttjats.

Redog. 1980/81:9

Bilaga 2

RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND

Fondens intäkter 1980 var 41 466 267:67 kronor. Förvaltningskostnaderna
uppgick till 1 483 771:96 kronor och projektomkostnaderna till 1 006 332:88
kronor. Fondens disponibla forskningsmedel för kommande år blir alltså
38 976 162:82 kronor. Detta belopp jämte i balansräkningen under Skulder
upptagna ”ej disponerade medel” och ”ej utnyttjade anslag”, tillhopa
39129 042:78 kronor, kan disponeras för forskningsanslag, from 1981.
Motsvarande resurs föregående år var 34 910 756:11 kronor. Under året
beviljades anslag till ett sammanlagt belopp av 34 902 800:-- kronor.

Under året upplupna men ej uppburna räntor har ej bokförts. Fondens
ställning per den 31 december 1979 och 1980 framgår av följande
balansräkning. Obligationerna upptages på tillgångssidan till nominella
värden, medan som motpost på skuldsidan redovisas ”Obligationers
värderegleringskonto”. Sistnämnda konto motsvarar summan av kapitalkonto
samt skillnaden mellan obligationernas nominella och tidigare
bokförda värden.

Redog. 1980/81:9

Balansräkning
per den 31 december 1979 och 1980. Kronor

Tillgångar

Obligationer

Checkräkning i riksbanken

Postgiro

Kassa

Summa

Skulder

Obligationers värderegleringskonto
Beviljande, ej utbetalda anslag
Innehållen skatt
För pensionsavgifter m m
reserverade medel
Forskningsmedel för kommande år
varav

ej disponerade medel
ej utnyttjade anslag
disponibla medel

Summa

1979 1980

684 352 000:-	684 352 000:-
19 235 494:20	26 151 350:-
101 369:49	3 911:46
500:-	500:-
703 689 363:69	710 507 761:46
646 675 395:96	646 332 995:96
20 369 714:97	23 298 229:07
41 537:-	55 534:-
1 691 959:65	1 691 959:65
34 910 756:11	39 129 042:78
(204 355:17)	(7 956:11)
(153 588:90)	(144 923:84)
(34 552 812:04)	(38 976 162:83)

703 689 363:69 710 507 761:46

Resultaträkning

per den 31 december 1979 och 1980

	1979	1980
Intäkter Räntor på obligationer Övriga räntor Övriga intäkter	35 544 021:60 1 268 756:26 51 984:56	39 889 976:95 1 461 002:37 115 288:35
Summa	36 864 762:42	41 466 267:67
Kostnader Förvaltningskostnader Projektomkostnader	1 248 366:03 1 063 584:35	1 483 771:96 1 006 332:88
Summa	2 311 950:38	2 490 104:84
Disponibla forskningsmedel nästa år	34 552 812:04	38 976 162:83

Redog. 1980/81:9

Bilaga 3

Fonden för riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till
Alfred Nobels minne

Till fonden har under 1980 influtit räntor till ett belopp av kronor 1 972 675.
Under året upplupna, ej uppburna räntor, har ej bokförts. Till Nobelstiftelsen
har utbetalats 1 452 000 kronor, varav 880 000 kronor utgör 1980 års
ekonomipris och 572 000 kronor förvaltningskostnader.

Fondens ställning framgår av följande utdrag ur räkenskapen, som upptar
de till fonden ursprungligen avsatta obligationerna till marknadsvärde vid
utgången av år 1968 och de därefter köpta obligationerna till de faktiska
inköpsvärdena.

Balansräkning
per den 31 december 1979 och 1980. Kronor

1979

1980

Tillgångar

Obligationer utfärdade av
hpoteksinrättningar
kommuner
industrier
På räkning i riksbanken

9 475 000:-4 130 000:-12 091 000:-1485 688:11

9 475 000:-4 130 000:-12 931 000:-1 163 918:66

Skulder

Kapitalkonto

Summa

27 181 688:11
27 181688:11

27 699 918:66
27 699 918:66

	Resultaträkning
Utgifter
Prissumma och kostnader	1 320 000:-	1 452 000:-
Räntor m.m.	-	2 444:45
Överskott	597 675:-	518 230:55
	Summa 1 917 675:—	1 972 675:-
Inkomster
Räntor	1 917 675:-	1 972 675:-

Redog. 1980/81:9

Bilaga 4

Valutastyrelsens berättelse

Till fullmäktige i Sveriges riksbank

Valutastyrelsen får härmed avge verksamhetsberättelse för år 1980.
Valutaförfattningarna

Förordnande om fortsatt valutareglering meddelades under året för ytterligare
ett år, d v s till utgången av juni 1981 (Prop. 1979/80:160, FiU 34, SFS
1980:362, 363).

Inga ändringar gjordes i valutalagen. I 1 § valutaförordningen gjordes en
ändring när det gäller valutastatus för utländska filialer i Sverige. Tidigare
hade såsom bosatta i Sverige betraktats endast sådana filialer till utländska
bolag eller till utländska ekonomiska föreningar som drev verksamhet i
Sverige med särskilt tillstånd. Ändringen innebär att alla filialer eller andra
kontor som driver verksamhet här i riket för utländska bolags eller utländska
ekonomiska föreningars räkning skall anses vara bosatta i Sverige.

Tillämpningen av valutaförfattningarna

Valutaregleringen utövades under 1980 efter i stort sett samma principer som
under senare år. Vissa ändringar vidtogs dock. De viktigare härav behandlas
nedan i anslutning till redogörelsen för resp. område.

Finansiell upplåning i utlandet

Under första kvartalet 1980 lämnades svenska företag tillstånd att uppta lån i
utländsk valuta i huvudsaklig överensstämmelse med den praxis som gällde
under 1979. Enligt denna praxis kunde företag erhålla riksbankens tillstånd
att låna direkt i utlandet dels för finansiering av ändamål angelägna från
bytesbalanssynpunkt under förutsättning att lånet översteg motvärdet av 10
mkr, dels för finansiering av direkt investering i utlandet. Vidare kunde
främst mindre och medelstora företag utan att själva inhämta riksbankens
tillstånd uppta lån under valutabankernas sk ramtillstånd. Ramtillstånden
gav bankerna möjlighet att uppta lån i utlandet för vidareutlåning till svenska
företag. Vidareutlåningen fick i det enskilda fallet inte överstiga 10 mkr och
skulle avse finansiering av allmänt produktiv verksamhet i Sverige eller
direkt investering i utlandet.

I mars 1980 ändrades dessa lånekriterier. Begränsning till ”finansiering av
ändamål angelägna från bytesbalanssynpunkt” resp till ”finansiering av
allmänt produktiv verksamhet i Sverige” avskaffades. Ändringarna syftade

Redog. 1980/81:9

till att undanröja sådana hinder för kapitalimport som ej längre ansågs
motiverade samt att göra reglerna för upplåning enhetliga för de båda
upplåningsformerna. Enda inskränkningen blev nu att vissa kategorier av
låntagare och låneändamål undantogs. Tillstånd till upplåning lämnas
sålunda normalt ej till finansieringsföretag, för förvärv i kapitalplaceringssyfte
av fastigheter, värdepapper eller andra tillgångar eller för finansiering
av bostads- och fritidshus.

Beträffande valutabankernas upplåning i utlandet för vidareutlåning till
svenska företag avskaffades dessutom de beloppsramar som riksbanken
fastställt för resp bank.

Med iakttagande av dessa lånekriterier medgavs, som tidigare, dels företag
efter ansökan normalt tillstånd att uppta lån i utlandet under förutsättning att
lånet uppgick till minst 10 mkr, dels valutabanker generellt att uppta lån i
utlandet för vidareutlåning till företag, främst mindre och medelstora
sådana, under förutsättning att lånet i varje enskilt fall ej översteg 10 mkr. I
bägge fallen skulle löptiden liksom tidigare vara genomsnittligt minst fem
år.

Kommuner (utom de största) och kommunägda företag undantogs, liksom
tidigare, från dessa upplåningsmöjligheter. Den kommunala upplåningen
förutsattes ske genom kommunlåneinstituten i likhet med tidigare tillämpad
praxis.

Beträffande förtidsinlösen av lån i utländsk valuta gällde att förtidsinlösen
medgavs genom upptagande av nytt lån i utlandet på minst samma
genomsnittliga löptid som det inlösta lånets återstående genomsnittliga
löptid. Vidare fick uppköp ske av egna obligationer förfallande inom nio
månader.

Under 1979 hade riksbanken medgivit förtida återbetalning av lån som
förföll till slutbetalning inom högst nio månader. Denna möjlighet upphävdes
i april 1980.

Kommersiella krediter

I likhet med tidigare gällande praxis lämnades svensk exportör eller importör
normalt tillstånd att i utlandet eller hos valutabank uppta lån i utländsk valuta
för finansiering av egen leverantörskredit vid förestående varuexport resp
finansiering av förestående varuimport. Villkoren för upplåningen skall
överensstämma med villkoren för normal leverantörskredit. Lån på upp till
sex månader får dock upptas hos valutabank utan särskilt tillstånd. Sådant
lån får upptas även om normal leverantörskredit understiger sex månader.

Lån för utlandsfinansiering av lämnade exportkrediter fick enligt tidigare
gällande regler normalt tas i anspråk först vid leverans. Detta innebar att
finansiering i utlandet av upparbetningskostnader ej medgavs. Med anledning
av det föreliggande behovet av upplåning i utlandet beslöt valutasty -

Redog. 1980/81:9

reisen i mars 1980 att exportör skulle kunna erhålla tillstånd till upplåning i
utländsk valuta för finansiering av upparbetningskostnader vid större
exportorder. Återbetalning av sådant lån skulle ske antingen med inflytande
likvid för leveransen eller med nytt lån för finansiering av lämnad
exportkredit enligt gällande regler.

I anslutning till den kreditgivning som AB Svensk Exportkredit (SEK)
bedriver enligt förordningen (1978:404) om exportkreditfinansiering med
statligt stöd m m har riksbanken lämnat SEK dispenser att lämna kredit i
utländsk valuta till svensk exportör eller valutabank samt i svensk eller
utländsk valuta till utländsk köpare eller dennes bank. SEK får likaledes från
svensk exportör eller valutabank avlyfta kredit till utländsk köpare eller
dennes bank. Riksbanken har också lämnat dispens för valutabankerna att
lämna sådana krediter till svensk exportör, utländsk köpare eller dennes
bank, som SEK enligt nämnda förordning refinansierar eller avlyfter.

Riksbanken kräver refinansiering i utlandet av kommersiella krediter till
utlandet för vissa exportaffärer där utländska varor ingår. Sedan 1979 gäller
att affärer där andelen utländska varor uppgår till högst 30 % av kontraktsvärdet
undantagits från kravet.

Direkta investeringar i utlandet

Ansökningar om tillstånd till direkta investeringar i utlandet behandlades
enligt de allmänna riktlinjer som gällt under de senaste åren. Sådana
investeringar medgavs alltså om de främjade export från Sverige eller på
annat sätt var gynnsamma från bytesbalanssynpunkt. Dessutom ställdes krav
på utlandsfinansiering genom upplåning på genomsnittligt minst fem år.
Undantag från detta krav gjordes dels vid investering i försäljningsföretag
och andra företag som i betydande omfattning avsatte export från Sverige,
dels investeringar understigande 1 mkr, dels också investeringar i länder som
är huvudmottagare av svenskt bistånd.

Restriktionerna på direkta investeringar i utlandet tillämpades även under
1980 med stöd av artikel 7 c i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga. OECD:s
råd väntas komma att granska Sveriges undantagsställning under 1981.

Övriga transaktioner

Under året företogs ytterligare några ändringar av bestämmelserna för några
transaktionskategorier, bl a följande.

I reglerna om terminsaffärer borttogs den tidsbegränsning som tidigare
gällt i vissa fall för allmänhetens försäljning av valuta till valutabank. Vidare
infördes möjlighet för exportföretag att redan på offertstadiet sälja valuta på
termin per den förutsedda betalningsdagen eller per tidpunkten för
offerttidens slut. Vinst på annullerad terminsaffär får ej gottskrivas kunden.
Dispens infördes även, under vissa förutsättningar, för valutainlänning som

6 Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr 9

Redog. 1980/81:9

upptagit lån i utländsk valuta, att i valutabank på termin köpa den valuta i
vilken lånet är uttryckt mot annan utländsk valuta. När långivaren är
utländsk bank lämnas normalt tillstånd till sådan terminsaffär även med den
långivande banken i utlandet.

Försäljningsställe för resevaluta får utan riksbankens prövning sälja valuta
för upp till 6 000 kr. till resande till utlandet. Under året höjdes detta belopp
till 12 000 kr. då det gäller resande som avser att vistas i utlandet minst fyra
veckor.

Den bestämmelse som infördes 1979 om krav på legitimation och vissa
andra uppgifter vid köp av resevaluta för mer än 1 000 kronor upphävdes.
Kravet på försäljningsställena att göra resenärerna uppmärksamma på
resevalutabestämmelserna kvarstår dock och en kortfattad information om
bestämmelserna skall, liksom tidigare, lämnas på avräkningsnotor som
används vid försäljning av resevaluta.

Enligt valutaföreskrifterna om reseutgifter och resevaluta får uttag göras
på svensk bankbok i de nordiska länderna i den omfattning riksbanken gett
vederbörande bank tillstånd att medge sådana uttag. Beloppsbegränsningen
för sådana uttag höjdes under året från 4 000 till 5 000 kronor per månad.
Vidare medgavs att uttag sker på svenska sparbankskonton i Danmark,
Finland och Norge även med check eller betalkort med begränsning till 1 000
resp 500 kronor per transaktionstillfälle.

Reglerna för valutabankernas innehav av obligationer i utländsk valuta
modifierades i juni 1980. De tillstånd att i egen portfölj överta obligationer i
utländsk valuta som vissa valutabanker haft var av två slag. Det ena, som ej
var beloppsbegränsat, innebar rätt att överta obligationer som erhållits i
tilldelning vid deltagande i försäljningskonsortier, för senare placering i
utlandet. Sådan placering skulle vara slutförd inom ett år. Förvärv av
obligationer på eftermarknaden medgavs ej under detta tillstånd. Den andra
typen av tillstånd innebar förutom rätt att förvärva obligationer m m, som
erhållits i tilldelning vid deltagande i försäljningskonsortier, även rätt till köp
på eftermarknaden. Dessa senare tillstånd var beloppsbegränsade.

Den ändring som infördes i juni 1980 innebar en liberalisering av
bankernas handel med obligationer. Endast ett slags tillstånd utfärdas
innebärande rätt att förvärva obligationer i utländsk valuta till en för varje
bank angiven beloppsgräns. Gränserna sattes högt och är inte avsedda att
innebära begränsning av förvärv i normal omfattning. I obligationsinnehaven
får även ingå svenska statens obligationer i utländsk valuta under förutsättning
att alla förvärv av sådana obligationer från valutautlänningar sker på sätt
som ej möter invändning från riksgäldskontoret. Tillstånden innebär även
rätt till köp på eftermarknaden. Någon tidsbegränsning av obligationsinnehaven
föreskrivs ej. För att reducera valutakonsekvenserna av denna
liberalare praxis förenas tillstånden med villkor att banks obligationsinnehav
i utländsk valuta i sin helhet permanent finansieras genom utlandsupplåning.

Redog. 1980/81:9

Vissa tillstånd till försäljning till utlandet av svenska aktier har under året
lämnats i enlighet med de förutsättningar som fastställdes av valutastyrelsen
1979. Dessa förutsättningar innebar att tillstånd fick lämnas när aktieöverlåtelserna
bedömdes medföra fördelar från exempelvis exportförsäljningseller
kapitalförsörjningssynpunkt eller när speciella skäl ansågs föreligga.
Under 1980 lämnades sådana tillstånd till försäljning till utlandet av svenska
aktier till ett belopp av cirka 350 mkr. Härav har under året utnyttjats cirka 60
mkr.

Valutaregleringens administration

Under året har ca 37 000 ansökningar om tillstånd och andra ärenden
handlagts på valutaavdelningen, eller lika många som 1978 och 1979. På
valutaavdelningen har liksom det föregående året tjänstgjort ca 110
personer.

I valutastyrelsen har följande personella förändringar skett.

Till nya ledamöter i valutastyrelsen har utsetts vice riksbankschefen Kurt
Eklöf, ordförande, med avdelningsdirektör Lars Nyström som suppleant
samt riksbanksdirektör Åke Gustafsson. Bankokommissarie Christer Uggla
har under året lämnat sin befattning. Statssekreterare Marianne Wahlberg
har ersatt statssekreterare Rolf Skillner. Valutastyrelsens och valutadirektionens
sammansättning vid utgången av 1980 framgår av bilaga.

Statistiska uppgifter om tillståndsgivningen

Tillståndsgivningens utveckling för vissa transaktionskategorier framgår av
Tabell 1. Det framgår att tillståndsbeloppen för 1980 ligger på ungefär
samma nivå som under 1979 med ett markant undantag för utländska direkta
investeringar i Sverige, som fördubblades. Den kraftiga ökningen förklaras
till stor del av franska Renaulfs engagemang i Volvo.

I det följande lämnas en mer detaljerad redovisning för tillståndsgivningen
avseende lån och direkta investeringar. Belopp i utländsk valuta har
omräknats till svenska kronor efter den kurs som gällde då tillstånden
gavs.

Uppgifter om faktiskt genomförda transaktioner återfinns i den av
riksbanken redovisade betalningsbalansstatistiken. I denna ingår även övriga
typer av kapitaltransaktioner, t ex desinvesteringar och värdepappershandel
som inte behandlas här.

Upplåning i utlandet

Riksbankens tillståndssiffror ger ingen fullständig bild av hur den medel- och
långfristiga upplåningen i utlandet utvecklats. Den statliga upplåningen
utomlands omfattas nämligen inte av tillståndsgivningen. Inte heller den

Redog. 1980/81:9 64

Tabell 1 Tillstånd för vissa transaktionskategorier
Mkr

	1976	1977	1978	1979	1980
Tillstånd som vid utnyttjande resul-terar i kapitalimport Utländska direkta investeringar i Sverige	583	643	788	787	1 586
Medel- och långfristig upplåning i utlandet1: Totalt	11 733	13 804	13 992	11 912	12 506
Nyupplåning	11 733	13 527	10 398	8 566	10 603
Tillstånd som vid uttnyttjande resul-terar i kapitalexport Svenska direkta investeringar i utlandet: Totalt	3 476	4 315	3 005	3 506	3 796
Utan krav på utlands-finansiering	1 523	2 464	1 328	1492	1448
Emigranters överföringar: Totalt	335	320	246	436	448
Inom ramen för 100 000 kr. vid utflyttning	64	61	76	108	126
Rekreationsbostäder i utlandet	23	51	75	134	128

1 Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på ett år eller mer.
Posten upptar inte tillstånd avseende bankers refinansiering av till utlandet lämnade
lån eller utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag. De sistnämnda
räknas som utländska företags direkta investeringar i Sverige.

Observera att beloppen enbart avser tillstånd. Sålunda ingår ej statens upplåning. Ej
heller lån via valutabank som får tas upp utan riksbankens tillstånd sedan de s k
ramtillstånden avskaffats i mars 1980. (Se Tabellerna 2 och 3).

upplåning som valutabankerna tidigare företog enligt de s k ramtillstånden
kräver numera tillstånd.

Tabellerna 2 och 3, som visar tillståndgivningen under den senaste
femårsperioden, har därför kompletterats med faktiskt upptagna lån som ej
krävt riksbankens tillstånd. Valutabankernas ramtillstånd ingår i tillståndssiffrorna
fram till mars 1980 då beloppsramarna upphävdes. Lån av denna typ
som tagits upp efter denna tidpunkt redovisas som valutabankers upptagna
lån.

Tillståndsgivningen till medel- och långfristig upplåning i utlandet uppgick
till 12,5 miljarder kr 1980 mot 11,9 miljarder kr 1979 och 14,0 miljarder kr
1978. Därtill kommer den statliga upplåningen med 23,3 miljarder kr 1980
jämfört med 9,1 miljarder kr 1979 och 6,4 miljarder kr 1978. För 1980
uppgick dessutom icke tillståndspliktig upplåning (via valutabank) till 1,8
miljarder kr (se Tabell 2). I beloppen ingår även tillstånd avseende
ersättningslån för förtidsinlösen av tidigare upptagna lån. Med lån för

Redog. 1980/81:9 65

Tabell 2 Tillstånd till medel- och långfristig upplåning i utlandet,
totalt

Fördelning på låntagare. Mkr

	1976	1977	1978	1979	1980
Kommuner	894	740	553	365	742
Rederier	401	1 569	1 436	1 438	2 201
Varv	1 951	2 020	3 365	2 244	440
Övriga	8 487	9 475	8 638	7 865	9 123
Summa	11 733	13 804	13 992	11 912	12 506
Upptagna lån1
Staten och riksbanken	-	9 855	6 409	9 057	23 315
Valutabanker	-	-	-	-	1 750

Anm. Uppgifterna inkluderar tillstånd avseende ersättningslån vid förtidsinlösen av
tidigare upptagna lån.

Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på ett år eller mer.
Tabellen upptar inte tillstånd avseende bankers refinansiering av till utlandet lämnade
lån eller utlandsägda företags lån från moderbolag eller koncernbolag. De sistnämnda
räknas som utländska företags direkta investering i Sverige och redovisas i Tabell
10.

1 Som komplement till tillståndsbeloppen i tabellen redovisas här upptagna lån som ej
krävt riksbankens tillstånd.

förtidsinlösen fråndragna erhålls tillståndsgivningen för nyupplåning med
10,4,8,6 resp 10,6 miljarder kr för åren 1978-1980. Den statliga upplåningen
tillkommer här med 2,0, 9,1 resp 22,2 miljarder kr samt icke tillståndspliktig
bankrefinansiering på 1,8 miljarder kr 1980 (se Tabell 3). Tillståndsgivningen
avseende nyupplåning har som synes stagnerat på en nivå kring 10 miljarder
kr vilket innebär att den resulterande upplåningen till största delen åtgår till
amorteringar på tidigare upplåning. Det kraftigt ökade upplåningsbehovet
som de allt större underskotten i bytesbalansen gett upphov till har istället
reglerats av staten.

AvTabell 3 framgår olika låntagarkategoriers andel av lånetillstånden. Av
det totala tillståndsbeloppet för 1980 avser 23 % finansiering av svenska
direkta investeringar i utlandet.

En fördelning på lånetyper för 1980 visar att 18 % av tillståndsbeloppet
avser obligationslån och 82 % övriga lån.

I tillståndsbeloppen avseende nyupplåning ovan ingår såväl valutabankernas
upplåning under ramtillstånd (tom mars 1980) som deras upplåning för
vidareutlåning till svenska låntagare med tillstånd i varje enskilt fall.
Valutabankernas andel av tillståndsbeloppet var 2,5 miljarder kr 1980
jämfört med 4,0 miljarder kr föregående år. Under april-december 1980
upptog valutabankerna, som ovan nämnts, därutöver lån på 1,8 miljarder kr
för vidareutlåning till svenska låntagare. Kommuninstituten deltog på

Redog. 1980/81:9

Tabell 3 Tillstånd till medel- och långfristig nyupplåning i utlandet
Fördelning på låntagare. Mkr

		1976	1977	1978	1979	1980
Kommuner		894	740	553	208	593
Rederier		401	1 569	1 152	1 264	1 682
Varv		1 951	2 020	2 500	1 187	278
Övriga		8 487	9198	6 193	5 907	8 050
	Summa	11 733	13 527	10 398	8 566	10 603
Upptagna lån1
Staten och riksbanken		-	9 855	2 035	9 057	22 249
Valutabanker		-	-	-	-	1 750
Anm. Uppgifterna avser	tillstånd till	nyupplåning, dvs.	exklusive	tillstånd	avseende

ersättningslån vid förtidsinlösen av tidigare upptagna lån.

1 Som komplement till tillståndsbeloppen i tabellen redovisas här upptagna lån som ej
krävt riksbankens tillstånd.

motsvarande sätt med 0,1 miljarder kr 1980 för vidareutlåning till kommuner.
Under 1979 förekom inte någon sådan upplåning från kommuninstitutens
sida.

Den vid årsskiftet 1980/81 utestående medel- och långfristiga låneskulden
beräknas ha uppgått till ca 91 miljarder kr mot ca 68 miljarder kr vid
föregående årsskifte. Beräkningen bygger på uppgifter avseende faktiskt
upptagna lån under 1980 och tidigare. Av diagram 1 framgår att staten och
kommunerna svarar för drygt 50 % av låneskulden jämfört med 37 % vid
föregående årsskifte. Det är staten som stått för den helt dominerande delen
av nettoupplåningen under året, medan näringslivets och kommunernas
upplåning täckt amorteringarna på tidigare upptagna lån och därutöver
endast gett ett mindre bidrag till nettoupplåningen. En sammanställning över
förfallande amorteringar på låneskulden har gjorts på grundval av uppgifter
från låntagarna (se Tabell 4). Omräkning till svenska kronor har skett efter
de kurser som gällde vid utgången av 1980. Det bör noteras att förändringar i
låneskulden delvis beror på valutakursförändringar. Låneskuldens fördelning
på valutor framgår av Tabell 5.

Vid årsskiftet 1978/79 fick bankerna möjlighet att förmedla kortfristiga
krediter i utländsk valuta till svenska företag för export- och importfinansiering.
Tidigare hade företagen endast fått låna direkt i utländska banker.
De svenska bankerna tog mycket snart över en dominerande del av denna

Redog. 1980/81:9 67

Diagram 1. Utestående medel- och långfristiga utlandslån fördelade
på sektorer

Stockuppgifter vid slutet av varje halvår. Miljarder kr.

Totalt

Näringslivet

Staten och
riksbanken

Kommuner

LJ 1 1 1 I i | i_

1977 1978 1979 1980

Tabell 4 Förfallande amorteringar på utestående medel- och långfristiga utlandslån
Miljarder kr

	1981	1982	1983	1984	1985	1986	1987	1988	1989	1990-	Summa
Staten och riksbanken	1,4	2,3	1,3	7,3	4.8	5,8	5,3	5,1	3,2	7,3	43,8
Kommuner	0,3	0,3	0,4	0,3	0.3	0,3	0,3	0,2	0,2	0,9	3,5
Övriga	4,6	7,4	7.0	6.5	6,0	3,8	2,3	1,4	0,9	2,7	42,6
Lån utan fastställd
amorteringsplan											1,3
Summa	6.3	10,0	8.7	14,1	11,1	9,9	7,9	6,7	4.3	10,9	91.2

Anm. Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på ett år eller mer.

Tabellen upptar inte amorteringar avseende bankers lån för refinansiering av till utlandet lämnade lån eller
utlandsägda företags lån från moderbolag eler koncernbolag.

Redog. 1980/81:9

Tabell 5 Utestående medel- och långfristiga utlandslån
Stockuppgifter vid utgången av 1980. Miljarder kr.

USD	DEM	CHF	NLG	JPY	Övriga valutor	Multi- currency lån1	Summa
Staten och riksbanken 28,1	7,8	4,4	0,7	2,2	0,6	_	43,8
Kommuner 0,8	0,7	0,5	0,8	0,2	0,3	0,2	3,5
Övriga 14,4	4,5	5,9	1,6	-	4,9	12,6	43,9
Summa 43,3	13,0	10,8	3,1	2,4	5,8	12,8	91,2
Proc fördelning 48	14	12	3	3	6	14	100

Anm. Medel- och långfristig upplåning omfattar lån med en löptid på ett år eller mer.

Tabellen upptar inte bankers lån för refinansiering av till utlandet lämnade lån eller utlandsägda företags lån från
moderbolag eller koncernbolag.

1 Lån som under löptiden kan byta valuta.

finansiering. Vid årsskiftet 1979/80 uppgick bankernas utestående lån av
detta slag till 4,6 miljarder kr, medan företagens motsvarande lån direkt i
utländska banker gått ner till 1,2 miljarder kr från 4,6 miljarder kr vid
föregående årsskifte. Under 1980 ökade de svenska bankernas lån till 7,7
miljarder kr medan företagens lån direkt i utlandet låg kvar på en nivå av
drygt 1 miljard kr.

Kommersiella krediter till utlandet

Krediter till svensk exportörs eller importörs utländske motpart eller dennes
bank lämnas av valutabankerna. Det gäller främst längre krediter vid
leverans av kapitalvaror framför allt till statshandelsländer och u-länder.
Tillstånd för valutabankerna att ge sådana krediter lämnades under 1980 med
2,3 miljarder kr mot 4,5 miljarder kr 1979. Krediterna avsågs närmast helt bli
refinansierade i utlandet. Krediter med löptider på fem år eller mer uppgick
till 0,7 miljarder kr. Under det statsstödda systemet för exportkreditfinansiering
lämnas krediter av AB Svensk Exportkredit (SEK) och av valutabankerna
med refinansiering hos SEK. Sådan kreditgivning sker med dispens
från riksbanken och ingår således inte i tillståndsbeloppen ovan.

Direkta investeringar i utlandet

Tillståndsgivningen för svenska direkta investeringar i utlandet uppgick till
3,8 miljarder kr 1980, en något högre siffra än 1979. I årets siffra ingår en
direktinvestering på omkring en halv miljard kr, som motsvaras av en
samtidig lika stor desinvestering i annat land. Tabell 6 visar tillståndsbeloppet
fördelat på länder och ländergrupper under den senaste femårsperioden.

Redog. 1980/81:9 69

Tabell 6 Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet, totalt och i försäljningsföretag Fördelning

på länder och ländergrupper. Mkr

1976	1977	1978	1979	1980
T F	T F	T F	T F	T F

USA	529	68	557	85	576	83	988	142	1 194	134
Storbritannien	205	50	620	86	317	46	243	72	313	36
Frankrike	201	70	206	22	301	107	334	72	249	43
Danmark	155	52	180	57	118	63	179	58	162	43
Norge	577	22	571	58	94	61	169	95	151	22
Finland	191	107	134	52	89	52	94	48	143	35
Luxemburg	60	-	35	-	87	-	36	-	143	-
Liberia	3	-	75	-	33	-	86	-	129	-
Belgien	60	7	80	28	83	20	49	11	128	12
Australien	15	2	55	6	35	2	70	34	120	10
Västtyskland	421	88	327	62	148	87	291	64	lil	49
Kanada	47	3	82	17	9	4	73	6	110	7
Brasilien	458	41	589	2	305	4	142	30	106	1
Nederländerna	114	24	233	20	200	11	121	11	105	8
Bermuda	-	-	-	-	66	-	40	-	92	-
Italien	52	8	74	7	51	11	52	41	82	18
Övriga	388	95	497	139	493	183	539	133	458	87
	Summa 3 476	637	4 315	641	3 005	734	3 506	817	3 796	505
Norden	923	181	885	167	301	176	442	201	456	100
Övriga OECD	1 859	375	2 474	395	1 982	454	2 436	516	2 741	363
U-länder1	673	80	947	79	709	104	596	100	574	42
Övriga länder	21	1	9	-	13	-	32	-	25	-

Anm. I tabellen särredovisas de länder för vilka beloppen under 1980 överstigit 60 mkr, ordnade efter
beloppsstorlek.

T = Investeringar totalt.

F = Investeringar i försäljningsföretag dvs företag vilkas enda ändamål är försäljning av huvudsakligen svenska
exportvaror i utlandet. Bland övriga företag överväger beloppsmässigt utvinnings-, tillverknings- och
sammansättningsföretag (produktionsföretag).

1 Enligt FN:s definition.

Efter en kraftig ökning 1977 sjönk tillståndsgivningen åter och har därefter
legat på en nivå 3,0-3,8 miljarder kr. För åren 1976 och framför allt 1977
förekom vissa typer av investeringar av speciella orsaker, främst i utländska
rederier, som uppgick till betydande belopp och som ej haft sin motsvarighet
därefter. Dessa investeringar berörde främst Norge och Storbritannien.

De största mottagarländerna för svenska direkta investeringar var under
1980 USA, Storbritannien och Frankrike med tillsammans närmare 50 % av
det totala tillståndsbeloppet.

Tillståndsbeloppet för u-länder uppgick till 574 mkr mot 596 under
föregående år. Av beloppet avser 195 mkr (föregående år lil mkr) Afrika,

Redog. 1980/81:9

Tabell 7 Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet
Procentuell fördelning efter transaktionsform

	1976	1977	1978	1979	1980
Betalning från Sverige	14	11	17	17	16
Upplåning i utlandet	56	43	56	58	62
Insats av varor och tjänster	15	19	-	1	-
Disposition av varufordran	7	16	8	12	5
Disposition av vinstmedel	8	9	11	6	4
Övrigt	-	2	8	6	13
Summa	100	100	100	100	100

Tabell 8 Tillstånd till svenska direkta investeringar i utlandet
Procentuell fördelning på investeringsobjekt

	1976	1977	1978	1979	1980
Produktionsföretag1	45	50	49	54	50
Försäljningsföretag	18	15	25	23	13
Rederier2	15	23	7	6	4
Övriga	22	12	19	17	33
	Summa 100	100	100	100	100

1 Härmed avses utvinnings-, tillverknings- och sammansättningsföretag.

2 Svenska varvs och rederiers investeringar i utländska rederier.

268 mkr (379 mkr) Latinamerika och lil mkr (106 mkr) Asien. Tidigare har
den helt dominerande andelen av u-landsinvesteringarna gått till Latinamerika.

Av det totala tillståndsbeloppet 1980 avsåg 38 % tillstånd till nyetableringar.
1979 var motsvarande andel 22 %. Antalet nyetableringar 1980 och
1979 var 560 respektive 504.

Av tillståndsbeloppet avsåg 69 % insatser i form av eget kapital och resten
lån och annat obundet kapital.

Utlandsinvesteringarnas fördelning på transaktionsformer framgår av
Tabell 7. För 62 % av tillståndsbeloppet krävdes finansiering genom
upplåning i utlandet med i regel genomsnittlig löptid på minst fem år.

Tabell 8 visar investeringstillstånden med fördelning på investeringsobjekt.

De uppgifter som lämnas här gäller direkta investeringar, dvs. kapitaltillskott
från moderbolag till dotterbolag i annat land. Förutom att moderbolaget
finansierar dotterbolaget genom att tillföra medel (direkt investering),
kan dotterbolaget finansiera sig genom egen upplåning i utlandet. Sådan
upplåning kan ske med borgen eller garanti från moderbolaget. Tillstånds -

Redog. 1980/81:9

Tabell 9 Tillstånd till svenska företag att ställa borgen/garanti för

utländska dotterbolags upplåning

Mkr

		1976	1977	1978	1979	1980
Norden		358	475	411	353	912
Övriga OECD		2 095	2 409	2 623	2 169	2 909
U-länder		760	1 239	752	965	1 598
Övriga		21	8	8	2	1
	Summa	3 234	4 131	3 794	3 489	5 420

Tabell 10 Tillstånd till utländska direkta investeringar i Sverige, totalt och i försäljningsföretag Fördelning

på länder och ländergrupper. Mkr

1976	1977	1978	1979	1980
T F	T F	T F	T F	T F

Frankrike	63	52	58	31	10	1	57	2	524	36
USA	121	43	94	26	204	34	118	63	404	127
Västtyskland	30	14	129	24	56	34	109	51	239	27
Storbritannien	174	45	38	9	134	119	119	14	86	40
Finland	9	2	14	5	48	13	83	4	83	14
Belgien	8	-	53	53	5	-	24	24	63	62
Danmark	34	14	86	26	55	33	67	30	39	29
Schweiz	55	36	49	35	56	31	50	21	38	29
Japan	-	-	-	-	19	19	11	11	28	28
Nederländerna	6	1	7	-	6	2	23	7	23	3
Sovjetunionen	2	2	1	-	20	20	-	-	19	19
Norge	16	7	36	8	132	26	58	11	15	5
Kanada	50	-	-	-	1	-	-	-	13	1
Övriga	15	13	78	64	42	41	68	33	12	8
	Summa 583	229	643	281	788	373	787	271	1 586	428
Norden	59	23	136	39	235	72	210	46	137	48
Övriga OECD	514	198	497	235	521	270	561	213	1 425	358
Övriga länder	10	8	10	7	32	31	16	12	24	22

Anm. I tabellen särredovisas de länder för vilka beloppen under 1980 överstigit 10 mkr, ordnade efter
beloppsstorlek.

T = Investeringar totalt.

F = Investeringar i försäljningsföretag dvs företag vilkas enda ändamål är försäljning av huvudsakligen
utländska varor i Sverige. Bland övriga företag överväger beloppsmässigt tillverknings- och sammansättningsföretag
(produktionsföretag).

Redog. 1980/81:9

givningen till sådana borgens- och garantiåtaganden är betydande och
redovisas i Tabell 9. För 1980 var tillståndsbeloppet 5,4 miljarder kr och
översteg klart de redovisade direktinvesteringstillstånden. För dotterbolagens
upplåning utan säkerhet från moderbolagen krävs ej riksbankens
tillstånd och statistik över sådan upplåning kan därför ej redovisas.

Utländska direkta investeringar i Sverige

Tillståndsbeloppet för utländska direkta investeringar i Sverige fördubblades
jämfört med föregående år och uppgick till 1,6 miljarder kr. Som tidigare
nämnts har franska Renault’s investering i Volvo Personvagnar starkt
bidragit till den stora ökningen. Frankrike, USA och Västtyskland svarade
för de största investeringarna (Tabell 10). Utlandsägda företags lån från
moderbolag eller koncernföretag ingår i siffrorna med 803 mkr jämfört med
343 mkr 1979. Av totalbeloppet uppgick andelen nyetableringar till 47 %
jämfört med 23 % 1979. Antalet nyetableringar uppgick till 213 mot 200
föregående år. Tillstånd för lån från svenska kreditinstitut till utlandsägda
bolag i Sverige mot borgen av utländska moderbolag och banker ingår ej i det
redovisade tillståndsbeloppet för direkta investeringar i Sverige. Sådan
tillståndsgivning uppgick till 778 mkr 1980 mot 919 mkr 1979.

På valutastyrelsens vägnar:

Kurt Eklöf j

IM. Belaieff

Stockholm den 20 januari 1981

Redog. 1980/81:9

Valutastyrelsens sammansättning 1980-12-31

Förordnade för samtliga i styrelsen förekommande ärenden:

Ledamöter Personliga suppleanter

Kurt Eklöf, ordförande	Lars Nyström
Vice riksbankschef	Avdelningsdirektör
Allan Hernelius, vice ordförande	Erik Wärnberg
Riksdagsman	Riksdagsman
Harry Eriksson	Thomas Hagdahl
Direktör	Direktör
AB Electrolux	Sveriges Industriförbund
Claes-Göran Källner	Bengt-Göran Löwenthal
Direktör	Direktör
Svenska Bankföreningen	Svenska Bankföreningen
Lars Lidén	Hans Möller
Direktör	Direktör
Esselte AB	Möllers Kafferosteri AB
Sten Westerberg	Kurt Malmgren
Statssekreterare	Rättschef
Ekonomidepartementet	Budgetdepartementet
Åke Gustafsson	Vakant
Riksbanksdirektör

Förordnade för ärenden rörande direkta investeringar i utlandet:

Ledamöter

Thorsten Holm
Ekonomichef
Tjänstemännens Centralorganisation

Rune Molin
Sekreterare

Landsorganisationen i Sverige
Robert Nilsson
Statssekreterare
Industridepartementet
Marianne Wahlberg
Statssekreterare
Arbetsmarknadsdepartementet

Personliga suppleanter

Sören Lindebro
l:e sekreterare
Svenska Industritjänstemannaförbundet

Lars Ljung
Sekreterare

Landsorganisationen i Sverige
Olle Stångberg
Departementsråd
Industridepartementet
Arne Carlsson
Departementsråd
Arbetsmarknadsdepartementet

Redog. 1980/81:9

Valutadirektionens sammansättning 1980-12-31

Ledamöter

Kurt Eklöf, ordförande

Åke Gustafsson, vice ordförande

Lars Nyström

Vakant

Föredragande gruppchef (eller motsvarande)

Suppleanter

Robert Sparve
Nils Bjärtun