Fullmäktiges i riksbanken förslag om riksbankens organisationm. m. (Framställning / redogörelse 1974:22)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

1974:22

SVERIGES

RIKSBANK 1974-10-24

Till riksdagen

Fullmäktiges i riksbanken förslag om riksbankens organisation
m. m.

I denna skrivelse framläggs förslag dels till vissa ändringar i bankoreglementet
dels till sådana ändringar i fråga om riksbankens organisation
och personal vilka efter företagen organisationsöversyn inom riksbanken
godtagits av fullmäktige och är av beskaffenhet att böra underställas riksdagen.

De föreslagna ändringarna i bankoreglementet har olika bakgrund. I första
hand är fråga om ändringar föranledda av grundlagsreformen och följdlagstiftningen
därtill. Vidare föreslås sådan ändring av bankoreglementet
att de riksbanksanställda i likhet med övriga statsanställda får möjlighet
att medverka inom sin myndighets ledningsorgan. Ytterligare ändring av
bankoreglementet sammanhänger med den organisationsöversyn för vilken
nedan närmare redogörs.

Mellan november 1973 och augusti 1974 har på fullmäktiges uppdrag
företagits en genomgripande organisationsöversyn inom riksbanken gällande
praktiskt taget hela bankens verksamhetsområde. Denna översyn har letts
av en grupp under ordförandeskap av vice riksbankschefen Hans Lundström.

I arbetet har deltagit såväl riksbankens egna tjänstemän som organisatorisk
expertis från statskontoret och från privata konsultföretag. Därjämte har
som expert på redovisnings- och budgeteringsfrågor medverkat avdelningschefen
vid riksrevisionsverket Ebbe Magnander. Visst samarbete har förekommit
med tjänstemän inom posten och polisen. Organisationsöversynen
redovisade resultatet av sitt arbete i rapport till fullmäktige av den 26 augusti
1974.

Organisationsöversynen, som måst arbeta mycket snabbt för att resultatet
av dess arbete skolat kunna inverka på utformningen av riksbankens nya
kontorsbyggnad, har under den tid som stått till förfogande ej kunnat presentera
slutliga förslag i samtliga upptagna frågor. Flera sådana har sålunda
föreslagits till fortsatt utredning bl. a. frågan om utformningen av riksbankens
framtida avdelningskontorsorganisation och dess uppgifter. De förslag
som ställs av organisationsöversynen gäller - naturligt nog med hänsyn
till den eftersträvade fullständigheten i granskningen - helt skilda företeelser
alltifrån centrala beslutsfunktioner inom riksbanken och bankens or -

1 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 22

1974:22

ganisationsstruktur till enklare administrativa rutiner. Flertalet av förslagen
är av den karaktär att de efter principbeslut av fullmäktige kan successivt
komma till utförande såsom på verkställighetsplanet beslutade åtgärder
i riksbankens interna rationalisering. Ifrågasatta ändringar i bankoreglementet
och fastställandet av antalet ordinarie tjänster måste emellertid underställas
riksdagen. Genom att de ordinarie tjänsterna knyts till befattningarna
som chefer för avdelningar inom riksbanken får riksdagen därmed också
tillfälle att ta ställning till den ändrade avdelningsindelningen. Förslag framläggs
vidare om införande av möjlighet att kontraktsanställa tjänstemän.

I de delar fullmäktige nedan anknyter till organisationsöversynens framställning
och förslag sker detta väsentligen endast genom hänvisning till
berört avsnitt i organisationsöversynens rapport, som samtidigt överlämnas
till riksdagen. Referat i denna skrivelse av berörda resonemang i organisationsöversynens
rapport har därmed ansetts kunna göras mycket kortfattade.

Nedan redovisas i ett första avsnitt fullmäktiges förslag till ändringar
i bankoreglementet varefter i ett därpå följande avsnitt upptas de organisatoriska
förslag i anledning av organisationsöversynen som bör underställas
riksdagen. De paragrafnummer som står som rubriker i avsnittet rörande
bankoreglementet avser gällande reglemente. Förslaget till författningstext
biläggs som bilaga A.

1. Förslag till ändringar i bankoreglementet
Allmänt

Nuvarande bankoreglemente, som fastställdes av riksdagen den 15 december
1970, är väsentligen blott en nedkortad version av 1934 års bankoreglemente,
som i sin tur i väsentliga delar byggde på äldre reglemente.
Gällande bankoreglemente har därför i flera avseenden en ålderdomlig prägel
och flera skäl kan tala för en mer fullständig överarbetning av detsamma.
Att fullmäktige likväl nu ej framlägger ett sådant förslag sammanhänger
med att vissa regelkomplex i reglementet är föremål för utredning. Vid
det fortsatta organisatoriska arbetet inom riksbanken förutsätts sålunda reglerna
för utlåning från riksbankens avbetalningslånefond skola omprövas.
Vidare kan pågående arbete inom riksdagen beträffande arvodering av uppdrag
inom riksdagen och riksdagsförvaltningen tänkas leda till förändringar
i fråga om icke blott arvodesbelopp utan även konstruktionen av de arvoderingsregler
som upptas i bankoreglementet. Nedan upptagna förslag
begränsar sig därför väsentligen till blott sådana ändringar som direkt föranleds
av grundlagsreformen med följdförfattningar, en utvidgad förvaltningsdemokrati
och organisationsöversynens förslag. Dock har därjämte vissa
felaktigheter ansetts böra rättas och vissa uppenbart obsoleta stadganden
utrensas eller anpassas till nuvarande förhållanden.

1974:22

Ang. en inledande bestämmelse

Regler om riksbankens förvaltning återfinns, förutom i regeringsformen
och riksdagsordningen, i riksbankslag och bankoreglemente. Dessa två senare
författningar är i viss mån parallellt uppställda. Mot riksbankslagens
två kapitel ”Om sedelutgivningen” och "Om bankrörelsen” svarar sålunda
i bankoreglementet avsnittet ”Om sedelutgivningen och bankrörelsen”.
Riksbankslagens kapitel ”Om riksbankens styrelse och förvaltning” motsvaras
i bankoreglementet av avsnittet ”Om styrelsen och förvaltningen
m. m”. Principen för författningsstoffets fördelning mellan lag och reglemente
är den, att mera centrala bestämmelser återfinns i riksbankslagen
medan bankoreglementet upptar kompletterande föreskrifter till lagen. Till
följd av denna uppdelning har bankoreglementet kommit att börja med
detaljbestämmelser om sedlars utseende och deras förstörande, något som
kan verka överraskande för den som, utan kännedom om den författningsmässiga
konstruktionen, väntar sig att i bankoreglementet finna grundläggande
regler om sedelutgivning. Det har med hänsyn till det sagda ansetts
naturligt att, på sätt ursprungligen varit förhållandet, låta bankoreglementet
börja med en inledande bestämmelse vari erinras om riksbankslagen och
om att bankoreglementet blott upptar kompletterande bestämmelser till denna
lag.

1 §

Regeln i 2 mom. om riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar efter
den grund som Konung och riksdag fastställt är ett uttryck för den guldinlösensskyldighet,
vilken ännu formellt består men som genom grundlagsreformen
kommer att slutligt upphävas. Stadgandet bör därför utgå.

Att fullmäktige såsom i 3 mom. föreskrivs kan medge inlösen av bristfälliga
och förslitna sedlar samt ersättning för helt förstörda sedlar torde
i och för sig följa av att sedlarna är riksbankens skuldbevis. Att ett stadgande
härom intages i författningstext synes likväl vara av värde främst med hänsyn
därtill att det för allmänheten klargör att en formell möjlighet består
att erhålla ersättning för förstörda sedlar. Stadgandet föreslås därför bibehållet
och skulle, om föregående moment upphävs, komma att bli 2 mom.

4§

I 4 § föreskrivs att riksbankskrediter får, med vissa undantag, beviljas
endast den som är hemmahörande inom det lånedistrikt som fastställs för
varje riksbankens kontor. Stadgandets uppgift är sålunda att fastlägga bestämda
arbetsområden för de olika avdelningskontoren. Genom att endast
ett kontor står till buds för en lånesökande vinns vidare att man vid berört
kontor kan veta att en lånesökande i princip icke kan ha andra låneengagemang
i riksbanken än som må finnas vid kontoret. Någon anledning
att författningsmässigt fastlägga vissa arbetsområden för de olika kontoren

1* Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 22

1974:22

synes emellertid ej föreligga. Den garanti som stadgandet avser att ge för
att en lånesökande ej är engagerad på annat håll i riksbanken saknar vidare
egentlig praktisk betydelse. Överhuvudtaget är det med hänsyn till den
utomordentligt starkt begränsade utlåning riksbanken bedriver till enskilda
och till de starka krav på säkerhet som därvid ställs icke anledning till
särskild reglering i bankoreglementet på förevarande punkt. Stadgandet föreslås
därför skola utgå.

I 5 § 4 mom. ges regler om bostadsanskaffningslån. Den i stadgandet
omnämnda kungörelsen av år 1960 angående bostadsanskaffningslån har
ersatts med en ny kungörelse i ämnet av 1 juli 1973 (499). Stadgandet bör
ändras med hänsyn härtill.

Gjorda hänvisningar till stadganden i bankoreglementet har ändrats i enlighet
med den nya paragrafordningen.

Kommissionärer inom riksbanken förekommer ej. Paragrafen bör utgå.
12 8

2 mom.

Enligt vad som utsägs i detta mom. skall suppleant för riksdagsvald fullmäktig
inkallas, "om fullmäktige eljest ej är beslutsföra”. Suppleant (år
dessutom inkallas även i annat fall, ”om ärende av vikt förekommer”. Enligt
praxis brukar dock suppleant inkallas så snart någon fullmäktig har förhinder
utan särskilt övervägande av huruvida förekommande ärendens vikt gör
detta motiverat. Det är av flera skäl naturligt att så sker. Fullmäktige vill
därför föreslå den enkla regeln att vid förfall för fullmäktig suppleant skall
inkallas.

Hänvisningen till RO skall ändras att avse motsvarande stadgande i nya
RO.

7 mom.

1 12 8 7 mom. föreskrivs att fullmäktig äger åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente ”för resa, som han för fullgörande av fullmäktiguppdraget
eller eljest för riksbankens räkning företager från hemorten eller ort där
han vistas för fullgörande av offentligt uppdrag”. Paragrafen utesluter sålunda
reseersättning för resa från t. ex. en sommarbostad på annan ort. Det
förefaller skäligt att rese- och traktamentsersättning skall kunna utgå oavsett
var fullmäktig befinner sig inom landet då han kallas till sammanträde
eller fullgörande av annat uppdrag. Å andra sidan förefaller regeln om re -

1974:22

sekostnadsersättning onödigt vidsträckt i det att den automatiskt medger
rese- och traktamentsersättning för hemresa till t. ex. ett rutinsammanträde,
även om fullmäktig befinner sig på offentligt uppdrag i utlandet. 1 enlighet
med det sagda föreslås att stadgandet omformuleras så att däri utsägs att
allmänna resereglemente! och utlandsresereglementet är tillämpliga för fullmäktig
med den avvikelsen att såsom tjänstgöringsort får anses varje ort
inom landet där fullmäktig befinner sig vid anträdande av tjänsteresa. I
vad mån hemresor från utlandet blir ersättningsberättigade blir därefter beroende
av beslut i det särskilda fallet.

13 §

Denna paragraf är f. n. delad i två moment, det första gällande direktionen,
dess sammansättning och arbetsuppgifter och det andra gällande valutastyrelsen.
Genom de förslag som nedan ställs kompletteras dessa regler med
bestämmelser om personalföreträdare i direktionen och om en lånedelegation.
Omfattningen av den nya texten gör det naturligt att uppdela paragrafen
i tre paragrafer avseende: den första direktionen (§ 11), den andra
lånedelegationen (§ 12), och den tredje valutastyrelsen (§ 13).

Genom kungörelsen (1974:224) om personalföreträdare i statlig myndighets
styrelse m. m. har generella anvisningar lämnats om att de statliga
myndigheternas styrelser skall inrymma företrädare fördem som är anställda
hos vederbörande myndighet. I fråga om myndighet med lekmannastyrelse
innebär kungörelsen att personalföreträdare har rätt att närvara och yttra
sig vid all handläggning i styrelsen. Vid handläggning av fråga som ej har
avseende på det slag av verksamhet myndigheten skall bedriva är personalföreträdare
också ledamot i styrelsen med i princip samma rättigheter
och skyldigheter som annan ledamot. För varje myndighet skall utses två
eller, om särskilda skäl förekommer, tre personalföreträdare. Dessa som
om ej särskilda skäl föranleder annat skall vara anställda hos myndigheten,
skall utses av Kungl. Maj:t på förslag av arbetstagarorganisation. Kungörelsen
innehåller i övrigt regler om att personalföreträdare skall entledigas
så snart den eller de arbetstagarorganisationer som föreslagit personalföreträdaren
begär det. Vidare ges bestämmelser om jäv på grund av personalföreträdares
särskilda ställning såsom förtroendeman för arbetstagarorganisation.

I enlighet med de grundläggande principerna i personalföreträdarkungörelsen
bör även riksbankspersonalen beredas tillfälle medverka inom ledningen
av riksbankens verksamhet. Anmärkas må för övrigt att riksdagens
förvaltningsstyrelse den 5 september 1974 uttalat att principerna i denna
kungörelse borde gälla för den inre riksdagsförvaltningen. På grund av riksbankens
i regeringsformen (9 kap. 12 § nya RF) fastlagda ställning kan emellertid
bestämmelserna i personalföreträdarkungörelsen ej direkt överföras
på riksbanken. Personalföreträdare inom fullmäktige utesluts nämligen av
regeringsformens föreskrift om hur riksbanken skall förvaltas. Den sakliga

1974:22

bakgrunden härtill är uppenbarligen att fullmäktige i riksbanken är en central
politisk instans och att det är angeläget att denna får spegla rådande riksdagssammansättning.
Det bör enligt fullmäktiges mening därmed ej heller
ifrågakomma att företrädare för personalen deltar i direktionens arbete när
denna utformar sina förslag till fullmäktige i centralbankspolitiska frågor.
Däremot framstår som naturligt att anknyta till kungörelsens reglering av
handläggningen av frågor ”sorn ej har avseende på det slag av verksamhet
myndigheten skall bedriva” för att vid sådan handläggning komplettera
direktionen med två personalföreträdare. Dessa skulle härigenom komma
att såsom ledamöter i direktionen deltaga i behandlingen av de frågor som
är av intresse för personalen såsom personalfrågor och frågor berörande arbetsförhållanden
och arbetsmiljö t. ex. organisationsfrågor, intendenturfrågor
m. m. Det förutsätts att minst en personalföreträdare måste närvara för att
beslutsförhet skall uppnås i de frågor där personalföreträdare deltar. Bankoreglementets
regler om direktionens sammansättning har omarbetats i
enlighet härmed. I övrigt föreslås att i bankoreglementet intages med kungörelsen
i huvudsak överensstämmande regler beträffande förordnande och
entledigande av personalföreträdare samt om jäv för sådan.

Organisationsöversynen har under avsnitt 1.2.1 (sid. 14-22) behandlat reglerna
om direktionens arbetsuppgifter och sammansättning. Förslaget bygger
väsentligen på tanken att dessa regler bör utformas i första hand med sikte
på vad som bör vara direktionens viktigaste uppgift, nämligen att i betydelsefulla
penning- och valutapolitiska frågor svara för den slutliga utformningen
av de förslag som förs till bankofullmäktige. Översynen föreslår
från denna utgångspunkt att direktionen avlyfts en del arbetsuppgifter som
ej naturligt sammanhänger med vad som sålunda uppfattas som dess centrala
funktion. Föreskriften om att direktionen skall "besluta om köp och försäljning
av utländska valutor”, vilka beslut kräver omedelbara ställningstaganden
i löpande kontakt med marknaden, föreslås sålunda skola utgå.
Detsamma gäller uppgiften att ”pröva utlåningsärenden”, vilken föreslås
överförd till en särskild lånedelegation för låneärenden. Tanken är vidare
att i större omfattning än f. n. delegera administrativa ärenden. Slutligen
föreslår översynen viss förändring i gällande ordning för fullmäktiges representation
i direktionen. Den nuvarande jourhavande ledamoten i direktionen
föreslås sålunda ersatt med en andre deputerad.

Vad först angår förslaget att från direktionens arbetsuppgifter avföra valutahandeln
innebär detta blott en formell bekräftelse av vad som enligt
sakens natur måste vara förhållandet. Fullmäktige vill vidare allmänt ansluta
sig till den av organisationsöversynen framförda uppfattningen, att verksamheten
inom direktionen bör i högre grad än hittills inriktas på att förbereda
och framlägga förslag i fråga om de centrala uppgifterna inom riksbankens
verksamhetssfär. Översynens övriga förslag om att avlyfta direktionen
arbetsuppgifter är ägnade att främja detta önskemål. Fullmäktige
vill sålunda föreslå att en lånedelegation inrättas. För att markera att denna

1974:22

icke skall befatta sig med riksbankens utlåning till bankväsendet torde dess
uppgift i bankoreglementet böra bestämmas till att "enligt fullmäktiges bestämmande
pröva ärenden rörande utlåning till allmänheten”. Fullmäktige
är däremot ej beredda biträda förslaget om ändrade regler för fullmäktiges
representation i direktionen.

Ang. förslagsrätt för fullmäktige

Med stöd av 55 § andra punkten RO har fullmäktige i riksbanken i 31 §
riksdagsstadgan medgivits rätt att väcka förslag hos riksdagen i vad som
anknyter till rikbankens organisation eller verksamhet. Dessa regler motsvaras
i nya RO av 3 kap. 8 § enligt vilken paragraf organ som utses av
riksdagen får väcka förslag hos riksdagen ”i fråga som rör organets kompetens,
organisation, personal eller verksamhetsformer”. Stadgandet är emellertid
ej begränsat till sådana rent organisatoriska frågor utan ger den ytterligare
föreskriften att ”riksdagen kan föreskriva att sådant organ även i
annat fall får väcka förslag hos riksdagen”. Att härmed åsyftas bl. a. riksbanken
framgår av tilläggsbestämmelse till 3 kap. 8 § nya RO (3.8.3) där
förslagsrätt för bl. a. fullmäktige i riksbanken i annan fråga än som avses
i 8 § första stycket första punkten förutsätts skola regleras i annan ordning.

Om innebörden av de sålunda föreslagna reglerna om förslagsrätt uttalade
grundlagberedningen i motiven till förslag till riksdagsordningen att vissa
organ borde få befogenhet att väcka förslag hos riksdagen utanför området
för rena riksdagsangelägenheter dvs. ”sakfrågor” aktualiserade i organets
verksamhet. Avsikten har alltså varit att ge dessa riksdagsorgan en initiativrätt
av i princip samma slag som utskottens. Grundlagberedningen
förutsatte att en närmare genomgång borde ske för att utröna dels vilka
riksdagsorgan som borde få en sådan mera vidsträckt befogenhet att väcka
förslag dels omfattningen av denna befogenhet. Det närmare innehållet av
initiativrätten borde enligt grundlagberedningen preciseras i instruktioner
och reglementen. Grundlagberedningen tilläde att utöver redan gällande
bestämmelser om allmän förslagsrätt (i instruktionerna för riksdagens ombudsmän
och riksdagens revisorer) det sannolikt icke kunde komma ifråga
att ge andra än fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret initiativrätt.

I enlighet med vad grundlagberedningen förutsatt bör alltså i bankoreglementet
intagas ett stadgande som medger fullmäktige en mera allmän
initiativrätt i förhållande till riksdagen. Förslag till sådant stadgande har
utformats i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser
i instruktionen för riksdagens ombudsmän och riksdagens revisorer. Anledning
att särskilt nämna att möjlighet finns att göra framställning till
regeringen har dock ej ansetts föreligga. Skälet för att införa den föreslagna
regeln är ju nämligen att fastlägga att fullmäktige har initiativmöjlighet
i förhållande till riksdagen. Att därutöver möjlighet finns att rikta en framställning
till regeringen är självklart.

1974:22

I enlighet med det sagda föreslås att i bankoreglementet införs en ny
paragraf enligt vilken fullmäktige medges rätt att göra framställning till
riksdagen, om i riksbankens verksamhet uppkommer anledning att väcka
fråga om författningsändring eller annan åtgärd från statens sida. Denna
paragraf synes lämpligen kunna införas före nuvarande 15 och 16 §§, vilka
innehåller bankoreglementets övriga regler om framställningar till riksdagen.

25-28 §§

I 25-28 §§ bankoreglementet ges vissa regler om riksbankens tjänstemän
(fördelning av tjänster, tillsättning därav och kompetenskrav). Utvecklingen
har i flera avseenden gjort dessa regler föråldrade och det är naturligt att
vid en översyn av bankoreglementet fastlägga nya bestämmelser på området.

Enligt 26 § 1 mom. får ordinarie tjänst i riksbanken innehas endast av
svensk medborgare. Beträffande krav på svenskt medborgarskap såsom villkor
för innehav av tjänst föreskrivs såvitt för riksbanken är av betydelse,
i 11 kap. 9§ nya RF: ”Endast den som är svensk medborgare får inneha.
.. tjänst eller uppdrag såsom chef för myndighet som lyder omedelbart
under riksdagen ... eller såsom ledamot av sådan myndighet eller dess styrelse
... 1 övrigt får krav på svenskt medborgarskap för behörighet att inneha
eller utöva tjänst eller uppdrag hos staten ... uppställas endast i lag eller
enligt förutsättningar som angives i lag.” Av detta stadgande synes för
riksbankens del böra följa att, förutom fullmäktige även vice riksbankschefen,
riksbanksdirektörer och de tjänstemän som är suppleanter i riksbankens
direktion måste vara svenska medborgare. Detsamma torde böra
gälla även ledamöterna i valutastyrelsen såsom styrande myndighet för valutaregleringen.
Därtill kommer att valutastyrelsen har att avgöra sådana
frågor beträffande medborgarnas rättsliga ställning som enligt uttalande i
grundlagsmotiven bör föranleda krav på svenskt medborgarskap.

Principerna för uppställande av svenskt medborgarskap som behörighetskrav
torde böra medföra att i riksbanken åtskilliga tjänster måste förbehållas
svenska medborgare utöver vad som följer direkt av 11 kap. 9 § nya RF.
På åtskilliga avdelningar inom riksbanken vinnes nämligen en sådan insyn
i kredit- och valutapolitiska ställningstaganden och underliggande material
härför liksom i förhållanden inom kreditväsendet och näringslivet att det
är rimligt att dessa arbetsuppgifter anförtros endast svenska medborgare.
Att avgränsa dessa tjänster är vanskligt särskilt med hänsyn till att arbetsuppgifter
ändras och förskjuts mellan avdelningar och grupper. Fullmäktige
vill därför föreslå att tjänst i riksbanken i princip skall förbehållas svenska
medborgare med möjlighet för fullmäktige att dispensera härifrån. På så
sätt blir möjligt att i enskilda fall pröva om gällande huvudprincip utan
olägenhet kan frångås.

De regler som bankoreglementet bör innehålla om bankens tjänstemän
synes i stort sett böra motsvara vad som i allmänhet upptas i verksin -

1974:22

struktioner om tjänster. I forsta hand bör då anges regler för inrättande
av tjänster. I detta avseende gäller enligt för riksdagsförvaltningen gällande
handläggningscirkulär (se bil. 1 till nämnda cirkulär) att inrättandet av ordinarie
tjänster är förbehållet riksdagen, medan extra ordinarie och extra
tjänster inrättas av vederbörande myndighet. I bankoreglementet föreslås
skola intagas en bestämmelse av samma innehåll samtidigt som det fastläggs
att den riksbanken tillkommande befogenheten att inrätta tjänster skall utövas
av fullmäktige. Tillika bör erinras om att fråga om inrättande av tjänst
i vissa fall måste underställas förvaltningsstyrelsen. I den mån fråga är om
extra ordinarie tjänst i lägst F 19 eller extra tjänst i lägst F 21 måste nämligen
fråga om sådan tjänsts inrättande underställas prövning av riksdagens förvaltningsstyrelse.

Vad härefter angår frågan om tjänsters tillsättande torde i bankoreglementet
blott böra intagas huvudprincipen härför. I enlighet härmed föreslås
att föreskrift skall lämnas om vilka tjänster som skall tillsättas av fullmäktige
respektive direktionen. Av fullmäktige föreslås skola tillsättas endast tjänster
i lönegrad F 19 och högre, vilket innebära» fullmäktiges tjänstetillsättningar
begränsas i förhållande till vad hittills varit förhållandet. Det skäl som talar
härför är, förutom det allmänna önskemålet att koncentrera fullmäktiges
arbete till riksbankens stora policyfrågor, det förhållandet att fullmäktige
i allmänhet har personlig kännedom om endast de högre tjänstemännen
av bankens personal. Att fullmäktige sålunda saknar möjlighet till en självständig
bedömning av flertalet tjänstetillsättningsärenden talar för att även
den formella beslutandebefogenheten i dessa ärenden överförs till direktionen.

Ang. viss åtalsprövning

Enligt ansvarighetslagen (1936:324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret m. fl. gäller särskilda bestämmelser beträffande
åtal för brott i tjänsten mot bl. a. fullmäktig i riksbanken och sådan direktionsledamot
i riksbanken som ej är fullmäktig. Åtal för sådant brott
beslutas sålunda av riksdagen, finansutskottet eller riksdagens revisorer samt
då fråga är om direktionsledamot i riksbanken som icke är full mäktig, jämväl
av fullmäktige i riksbanken.

Ikraftträdandet av 1974 års riksdagsordning medför en förändring beträffande
angivna åtalsregler. I 9 kap. 8 § RO stadgas sålunda att åtal mot fullmäktig
i riksbanken för brott, begånget i utövningen av hans uppdrag, får
beslutas endast av finansutskottet. Denna regel inskränks dock av en tillläggsbestämmelse
(9.8.1) enligt vilken huvudregeln om beslut om åtal mot
fullmäktig i riksbanken ej skall tillämpas i fråga om brott, begånget i utövningen
av riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen (1939:350).

I anledning av att reglerna om särskild prövning av fråga om åtal för
brott i tjänsten av fullmäktige överförts till riksdagsordningen har behov
ej vidare ansetts föreligga av den särskilda ansvarighetslagen. Denna lag

1974:22

skall därför enligt lagen (1974:571) om upphävande av ansvarighetslagen
(1936:324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
m. fl. upphöra att gälla vid utgången av år 1974. Därmed kommer att samtidigt
upphävas de särskilda reglerna för åtalsprövning beträffande bl. a. de
direktionsledamöter i riksbanken vilka ej är fullmäktige. Detta har uppmärksammats
av föredragande departementschefen vid såväl framläggande
av propositionen med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning
m. m.(prop. 1973:90sid.485)som vid framläggandeav förslaget om upphävande
av den särskilda ansvarighetslagen (prop. 1974:35 sid. 103). Departementschefen
har sålunda i båda sammanhangen uttalat att det inte kan komma
ifråga att ha olika ansvarighetsregler för personer som ingår i samma organ
och att samma regler därför bör gälla för vice riksbankschefen och den
bankdirektör som ingår som ledamot i direktionen såsom i fråga om fullmäktig.
Sådana bestämmelser har ansetts böra inarbetas i bankoreglementet.

I enlighet med vad sålunda förutsatts föreslås en ny bestämmelse i bankoreglementet
om särskild åtalsprövning beträffande brott i tjänsten begånget
av vice riksbankschefen eller riksbanksdirektör. På motsvarande sätt
som skett i tilläggsbestämmelse till 9 kap. 8 § RO görs dock undantag för
brott, begånget i utövningen av riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen,
då alltså allmänna åtalsregler kommer att gälla. Såsom är förhållandet
enligt ansvarslagen bör åtalsfrågor beträffande den personkrets varom nu
är fråga kunna prövas icke blott - såsom vid åtalsprövning beträffande fullmäktig
- av finansutskottet utan även av fullmäktige.

En särskild fråga vid tolkningen av nuvarande ansvarighetslag gäller huruvida
den föreskrivna åtalsprövningen beträffande bankdirektör gäller alla
dennes åtgärder i tjänsten. Denna fråga, som berörts av JO men av denne
lämnats öppen (se JO:s beslut den 11.9.1970 i anledning av klagomål från
advokaten Carl Göran Risberg mot Sveriges riksbank för infordrande av
vissa uppgifter), är svår att besvara. Stora svårigheter möter dock att avgöra
om en riksbanksdirektör vid vidtagande av viss åtgärd handlat som direktionsledamot
eller ej. En sådan tjänstemans arbetsuppgift består vidare
väsentligen i att följa de ärenden vari han är föredragande och ledamot
i direktionen genom att först förbereda dessa för beslut samt efter direktionens
beslut verkställa och följa upp dessa. Med hänsyn till det sagda
har den särskilda åtalsprövningen beträffande riksbanksdirektör ansetts böra
gälla samtliga åtgärder i tjänsten av dessa tjänstemän (bortsett från handläggning
av valutaärenden). Det föreslagna stadgandet har utformats i enlighet
härmed. Då ställföreträdare för riksbanksdirektör inträder i direktionen
eller i direktörens frånvaro förbereder eller verkställer beslut i direktionsärenden
bör motsvarande regler om åtalsprövning gälla ställföreträdaren.
Detsamma bör gälla personalföreträdare då denne inträtt i direktionen.

1974:22

2. Förslag till organisatoriska ändringar

Organisatoriska frågor av beskaffenhet att böra underställas riksdagen har
av organisationsöversynen behandlats i forsta hand i avsnitt 1.2.2 (sid.
22-23), som upptar vissa övergripande frågor och förslag beträffande huvudkontorets
avdelningsorganisation och beträffande kontraktsanställning.
Vidare torde i detta sammanhang få särskilt hänvisas till avsnitt 2.3 (sid.
65-81) där frågan om organisationen för riksbankens kredit- och valutapolitiska
verksamhet närmare behandlas. Även i övrigt behandlas de organisatoriska
frågorna i anslutning till lämnad redogörelse för det särskilda
sakområdet inom riksbankens huvudkontor. Organisationsfrågor behandlas
sålunda: beträffande valutaregleringen under avsnitt 3.5 (sid. 97-101), beträffande
bankrörelsen under avsnitt 4.5 (sid. 134-141) och beträffande den
administrativa funktionen under avsnitt 5.6 (sid. 164-174).

Sammanfattningsvis innebär organisationsöversynens förslag beträffande
riksbankens organisatoriska indelning, att man velat skapa avdelningar med
relativt ensartade arbetsområden och med tillräcklig storlek för att kunna
naturligt fungera som administrativa enheter. Från denna utgångspunkt har
översynen föreslagit inrättande av en ny avdelning, benämnd ekonomiska
avdelningen, för övertagande av de uppgifter från nuvarande kreditmarknadsavdelningen,
vilka är av mera allmän och flera avdelningar berörande
karaktär. Å andra sidan har föreslagits avskaffande av tre avdelningar. Den
av endast 4 personer bestående fondavdelningen föreslås sålunda integrerad
med nuvarande kreditmarknadsavdelningen till en ny avdelning, benämnd
kreditpolitiska avdelningen. Nuvarande kontorscentralen och bankexpeditionsavdelningen
föreslås sammanslagna, varigenom vinns att alla uppgifter
på betalningsmedelsförsörjningens och låneverksamhetens område kommer
att ombesörjas vid samma avdelning. Till ett särskilt direktionssekretariat
har hänförts, förutom till fullmäktige och direktionen knutna sekreterarfunktioner,
vissa allmänna, mindre personalkrävande hjälpfunktioner. Dit
har sålunda förts den nuvarande juridiska avdelningen, vilken bortsett från
direktionssekreterarpersonal består av endast en person. Innebörden av organisationsöversynens
förslag framgår närmare av bifogade organisationsplaner
avseende nuvarande och föreslagen organisation (bil. B och C).

Vad beträffar resurserna innebär organisationsöversynens förslag i första
hand en förstärkning av samordnings-, utrednings-, analys- och informationsfunktionerna
och av administrationen. Förslaget innebär att den
sammanlagda personalen på nuvarande kreditmarknadsavdelningen och
fondavdelningen, vilka i organisationsförslaget motsvaras av ekonomiska
avdelningen och kreditpolitiska avdelningen, ökas från 30 till 44, och att
den sammanlagda personalen på utländska förhandlingsavdelningen och utrikesavdelningen
ökas från 30 till 32. Även vad gäller det administrativa
området föreslås väsentligt ökade personella resurser, vilka i första hand
avses skola koncentreras till ett nyinrättat organisationskontor. Detta föreslås

1974:22

skola bestå av 9 tjänstemän för administrativ rationalisering, kontorsrationalisering,
administrativ service samt ADB-underhåll och ADB-drift. Det
bör framhållas att organisationsöversynen å andra sidan föreslår rationaliseringsåtgärder,
ägnade att minska personalbehovet. Totalt innebär organisationsöversynens
förslag en nettoökning av huvudkontorets personal
fram till 1976 från 427 till 444 anställda, dvs. med 17 personer. År 1979,
då föreslagna rationaliseringsåtgärder givit full effekt, beräknas i stället personalen
till 400 personer, vilket innebär en minskning med 27 personer
från nuläget. Det bör dock understrykas att medan föreslagna personalökningar
huvudsakligen avser personal i förhållandevis hög lönegrad (kvalificerade
ekonomer och administrativ expertis) de möjliggjorda personalminskningarna
avser personal i lägre lönelägen (främst sedelräkningspersonal
och personal med rutinartat kontorsarbete). Organisationsöversynen understryker
att de beräkningar som ligger bakom dessa siffror är gjorda med
reservation för förändringar som kan aktualiseras av en nu ej förutsebar
utveckling.

Också i fråga om ledningen av arbetet inom banken föreslås en förstärkning.
Tre tjänster som bankokommissarie och avdelningschef föreslås sålunda
ombildade till tjänster som biträdande bankdirektör och avdelningschef,
däribland tjänsten som chef för administrativa avdelningen. Organisationsöversynen
föreslår vidare att riksbanken för att kunna konkurrera
med bankväsendet om dugande personal får möjlighet att kontraktsanställa
tjänstemän.

Fullmäktige ansluter sig till organisationsöversynens förslag i vad gäller
riksbankens organisatoriska indelning.

Vad beträffar de av organisationsöversynen föreslagna personal förstärkningarna
behandlar fullmäktige till en början de förstärkningar som påverkar
riksbankens personalförteckning över tjänstemän på ordinarie stat, vilken
förteckning skall fastställas av riksdagen. Fullmäktige upptar därefter personalförstärkningar
i form av icke ordinarie tjänster. En sådan fråga avgörs
normalt av fullmäktige men kommer nu, då ifrågasatta tjänstetillsättningar
har samband med en större organisationsförändring, att överlämnas till avgörande
av riksdagens förvaltningskontor. I ett sista avsnitt behandlas därefter
frågan om införande av möjlighet till kontraktsanställning av personal
i riksbanken.

Enligt av fullmäktige fattat principbeslut dras numera gränsen mellan
ordinarie och icke ordinarie tjänster på så sätt att såsom ordinarie tillsätts
endast de tjänster som anses böra besättas med förordnande på viss tid.
Detta gäller vid huvudkontoret tjänsterna såsom riksbankschef, vice riksbankschef,
bankdirektör och, i princip, tjänsterna såsom bankokommissarie
och chef för avdelning. För närvarande finns 10 sådana ordinarie tjänster
såsom bankokommissarie i Fp-lönegrad, varav 6 i Fp 25(C 2), (5 ställföreträdare
för bankdirektör och chefen för revisionsavdelningen), 1 i Fp
24(C 1) och 3 i Fp 21(B 6) av vilka dock 2 sedan lång tid upprätthålls genom

1974:22

extra ordinarie tjänster.

I fråga om gruppen Fp-tjänster innebär den av organisationsöversynen
föreslagna differentieringen av avdelningstjänsterna att 3 nya tjänster som
biträdande bankdirektör skulle inrättas. Fullmäktige delar uppfattningen att
det är angeläget att genom inrättande av sådana tjänster skapa möjlighet
att rekrytera och behålla lämpliga tjänstemän för de uppgifter varom fråga
är samt att vinna en önskvärd avlastning av berörda tre bankdirektörer.
I enlighet härmed föreslår fullmäktige att 3 ordinarie tjänster med förordnande
på viss tid inrättas för biträdande bankdirektörer tillika avdelningschefer.
Därutöver föreslås att ordinarie tjänster med förordnande på viss tid inrättas
för cheferna för 5 avdelningar och för nuvarande chefen för fondgruppen,
vilken i enlighet med organisationsöversynens förslag föreslås få avdelningschefs
ställning inom den kreditpolitiska avdelningen. Sammanlagt föreslås
alltså 9 ordinarie tjänster som chef för avdelning varav 3 såsom biträdande
bankdirektörer i högre lönegrad och 6 som bankokommissarier i lägre lönegrad
(1 av dessa på övergångsstat) i stället för nuvarande 10 ordinarie avdelningschefstjänster
varav 6 i högre och 4 i lägre lönegrad. Inplaceringen i lönegrad
av de föreslagna ordinarie tjänsterna torde böra avgöras vid de löneförhandlingar
som förutsätts komma till stånd i anledning av organisationsöversynen
inom riksbanken. Förslag till personalplan upprättad i enlighet härmed
biläggs (bilaga D). Den nya planen bör gälla från den 1 januari 1976 då
riksbanken inflyttar i den nya byggnaden och då den nya organisationen
bör vara i kraft men med rätt för riksbanken att redan före nämnda dag
rekrytera till i planen fastlagda tjänster. I personalplanen har i övrigt benämningen
av tjänsterna som bankdirektör och de föreslagna tjänsterna
som biträdande bankdirektör ändrats till riksbanksdirektör respektive biträdande
riksbanksdirektör. Detta föranleds av förslag från organisationsöversynen
om att befattningsbenämningarna i riksbanken bör genom att
i görligaste mån använda prefixet ”riksbanks-” göras mera upplysande.

Vad härefter gäller de föreslagna personalförstärkningarna i fråga om icke
ordinarie tjänster är fullmäktige ej beredda att nu ta ställning till sådana
personalökningar som skulle komma att aktualiseras först efter 1976 års
ingång. Med denna utgångspunkt är det fullmäktiges avsikt att inrätta följande
nytillkommande tjänster. På de ekonomiska, kreditpolitiska och internationella
avdelningarna inrättas, i stället för den av organisationsöversynen
föreslagna sammanlagda personalökningen om 16 personer, 12 nya
tjänster. På valutaavdelningen ökas den handläggande personalen med 7
tjänstemän, samtidigt som biträdespersonalen successivt minskas med samma
antal. Vad gäller den administrativa avdelningen godtar fullmäktige
den föreslagna uppbyggnaden av ett nytt organisationskontor med en personal
på 9 personer. Vidare utökas del nuvarande organisations- och personalkontoret
(blivande personalkontor) samt bokföringskontoret (blivande
ekonomikontor) med vardera en tjänsteman. Ytterligare förstärks det blivande
direktionssekretariatet med dels en jurist dels en tjänsteman för sä -

1974:22

kerhets- och beredskapsplaneringsfrågor dels en registrator.

Vid behov av högre lönesättning än, i fråga om extra ordinarie tjänst,
F 18 och, i fråga om extra tjänst, F 20 kommer fullmäktige att underställa
frågan om sådan tjänsts inrättande riksdagens förvaltningskontors prövning.

Någon genomförd kostnadsberäkning av avsedda personalförstärkningar
har ej gjorts och möjlighet härtill finns ej heller, eftersom lönesättningen
av avsedda tjänster är beroende av avtal. Överslagsvisa beräkningar, varvid
tillkommande och avgående tjänster schablonmässigt hänförts antingen till
handläggartjänster med en total årskostnad om 80 000 kronor, eller kontoristtjänster
med en total årskostnad om 44 000 kronor, antyder emellertid
att föreslagna ökningar och minskningar av personal skulle medföra en nettoökning
av riksbankens personalkostnad i storleksordningen 1,5 miljoner
kronor. Detta är att sätta i relation till riksbankens totala årskostnad för
avlöningar och pensioner som för år 1973 uppgick till cirka 39 miljoner
kronor.

Vad slutligen angår frågan om möjlighet till kontraktsanställning har behov
härav uppkommit på grund av att riksbanken måste ha vissa tjänstemän
med sådan specialistkompetens som avlönas mycket högt inom bankväsendet,
t. ex. arbitragörer och fondspecialister, utan att likväl dessa tjänstemäns
ställning inom riksbankshierarkin möjliggör inplacering i tillräckligt
hög lönegrad. Detsamma torde f. ö. komma att gälla också ett par av förstärkningarna
som avses komma till stånd på valutaavdelningen. Motsvarande
problem har inom affärsverkens område lösts genom att dessa lått
möjlighet att kontraktsanställa sådan personal som på den allmänna arbetsmarknaden
betalas förhållandevis högt. Det är angeläget att också riksbanken
bereds motsvarande möjlighet. Fullmäktige får med hänvisning till
det sagda hemställa om ett principbeslut från riksdagens sida om att kontraktsanställning
får användas inom riksbanken. Det torde kunna överlämnas
åt riksdagens förvaltningskontor att i samråd med riksbankens administrativa
avdelning närmare utreda och fastställa lämpliga former för kontraktsanställning.

1974:22

Hemställan

Med åberopande av det anförda får fullmäktige hemställa att riksdagen
måtte

dels antaga föreslagna ändringar i bankoreglementet (bilaga A);
dels fastställa föreslagen personalplan (bilaga D) från den 1 januari 1976
med rätt för riksbanken att redan dessförinnan besätta i planen upptagna
tjänster;

dets ock medge riksbanken att kontraktsanställa tjänstemän och uppdra
åt riksdagens förvaltningskontor att fastställa formerna härför.

Stockholm som ovan

Å Fullmäktiges vägnar:

PIERRE VINDE

/Eva Jönsson

1974:22

Bilaga A

Förslag till ändringar i reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning
(Bankoreglementet)

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Inledande bestämmelse

1§

2 mont. Riksbanken är skyldig att,
när så påfordras, vid sitt huvudkontor
inlösa sina sedlar efter den grund som
Konung och riksdag fastställt.

3 mom. Fullmäktige för medge inlösen
av bristfälliga och forslitna sedlar
samt ersättning för helt förstörda
sedlar.

Lagen om Sveriges riksbank upptar
regler i kap. Ill om sedelutgivningen, i
kap. IV om bankrörelsen samt i kap.
VI om riksbankens styrelse och förvaltning.
/ detta reglemente ges under
motsvarande rubriker kompletterande
föreskrifter till lagens regler.

2 §

2 mom. Fullmäktige för medge inlösen
av bristfälliga och förslitna sedlar
samt ersättning för helt förstörda
sedlar.

4 §

Diskontering, lån eller kredit i
checkräkning får ej utan fullmäktiges
medgivande beviljas annan än den som
är mantalsskriven eller driver stadigvarande
rörelse inom det lånedistrikt som
fullmäktige bestämt,för varje kontor.

Utan hinder av distriktsindelningen
får dock mot realsäkerhet beviljas lån
utan avbetalningsrätt och kredit i
checkräkning.

Dessutom får bankinrättningar anlita
huvudkontoret i samtliga lånegrenar,
även om de icke tillhör dess distrikt.

1974:22

(Gällande lydelse)

5 §

4 mom. BostadsanskafTningslån
får utlämnas till anställningshavare
hos riksdagen och dess verk under
förutsättningar och på villkor motsvarande
dem som i 2 § kungörelsen
den 30 juni 1960 (nr 522) angående
bostadsanskaffningslån med statlig
garanti till anställningshavare i stålens
tjänst m. m. anges för beviljande av
däri avsedda lån.

6 §

För utlåningsrörelsen i dess helhet
gäller följande särskilda bestämmelser.

Diskontering, lån eller kredit i
checkräkning får ej beviljas:

a) fullmäktig i riksbanken, utom
såvitt gäller lån och kredit i checkräkning
mot säkerhet av statens, allmänna
hypoteksbankens eller Konungariket
Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

b) tjänsteman i riksbanken, utom
såvitt gäller dels vid huvudkontoret
avbetalningslån enligt 7§ dels vid
huvudkontoret eller det avdelningskontor,
där han tjänstgör, lån och
kredit i checkräkning mot säkerhet
av obligationer som utfärdats av staten,
allmänna hypoteksbanken, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
eller kommun eller som av
fullmäktige i belåningshänseende
likställs med sådana obligationer.

Till styrelseledamot vid avdelningskontor
får vid huvudkontoret
utlämnas avbetalningslån enligt 7§.

1 övrigt får lån eller kredit i checkräkning
beviljas sådan styrelseledamot
endast mot pant som prövas i

2 Riksdagen 1974. 2 sam!. Nr 22

(Föreslagen lydelse)

5 §

4 mom. Bostadsanskaffningslån
lår utlämnas till anställningshavare
hos riksdagen och dess verk under
förutsättningar och på villkor motsvarande
dem som i 3 och 4§§
kungörelsen den 25 maj 1973 (nr499)
om bostadsanskaffningslån med
statlig garanti till statsanställd m. m.
anges för beviljande av däri avsedda
lån.

6 §

För utlåningsrörelsen i dess helhet
gäller följande särskilda bestämmelser.

Diskontering, lån eller kredit i
checkräkning får ej beviljas:

a) fullmäktig i riksbanken, utom
såvitt gäller lån och kredit i checkräkning
mot säkerhet av statens, allmänna
hypoteksbankens eller Konungariket
Sveriges stadshypotekskassas
obligationer;

b) tjänsteman i riksbanken, utom
såvitt gäller dels vid huvudkontoret
avbetalningslån enligt 5§ dels vid
huvudkontoret eller det avdelningskontor,
där han tjänstgör, lån och
kredit i checkräkning mot säkerhet
av obligationer som utfärdats av staten,
allmänna hypoteksbanken, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa
eller kommun eller som av
fullmäktige i belåningshänseende
likställs med sådana obligationer.

Till styrelseledamot vid avdelningskontor
får vid huvudkontoret
utlämnas avbetalningslån enligt 5 §.

I övrigt får lån eller kredit i checkräkning
beviljas sådan styrelseledamot
endast mot pant som prövas i

1974:22

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och för sig innebära fullgod säkerhet, och för sig innebära fullgod säkerhet.

Växel, på vilken annan styrelseleda- Växel, på vilken annan styrelseledamot
än direktör är acceptant, tras- mot än direktör är acceptant, trassent
eller endossent, får diskonteras sent eller endossent, får diskonteras

i riksbanken endast om växeln är i riksbanken endast om växeln är

grundad på verklig handelsaffär eller grundad på verklig handelsaffär eller

siste endossenten är av Kungl. Maj:t siste endossenten är av Kungl. Majit

oktrojerad bankinrättning eller full- oktrojerad bankinrättning eller fullmäktige
lämnat tillstånd till diskon- mäktige lämnat tillstånd till diskonteringen.
teringen.

Lån eller kredit diskonteras i riksbanken.

Vad i denna stadgas om styrelseledamot.

Angående bolag eller om sådan person.

1 §

Fullmäktig i riksbanken, suppleant
för fullmäktig, ledamot av styrelse vid
avdelningskontor samt tjänsteman i
riksbanken får icke såsom kommissionär
taga befattning med växeldiskontering
eller med anskaffande av lån eller
annan kredit i riksbanken.

12 § 10 §

2 mom. Vid förfall för fullmäktiges
ordförande inkallas den av Konungen
förordnade suppleanten.

Vid förfall för annan fullmäktig
inkallas, med iakttagande av 70 §
5 mom. riksdagsordningen, av riksdagen
utsedd supp\eanl, om fullmäktige
eljest ej är beslutfora.

Suppleant får inkallas

2 mom. Vid förfall för fullmäktiges
ordförande inkallas den av regeringen
förordnade suppleanten.

Vid förfall för annan fullmäktig
inkallas, med iakttagande av 8 kap.
6 § andra stycket riksdagsordningen,
av riksdagen utsedd suppleant.

— av vikt förekommer.

7 mom. Fullmäktige äger att för
resa, som han för fullgörande av fullmäktigeuppdraget
eller eljest för riksbankens
räkning företager från hemorten
eller ort, där han vistas för fullgörande
av offentligt uppdrag, åtnjuta
resekostnadsersättning och, med det
undantag som i andra stycket sägs.

7 mom. För fullmäktig gäller allmänna
resereglementet och utlandsresereglementet,
dock att såsom tjänstgöringsort
får anses varje ort inom landet
där fullmäktig befinner sig vid anträdande
av tjänsteresa. Fullmäktig
hänförs därvid till reseklass A.

1974:22

(Gällande lydelse)

traktamente samt ersättning i övrigt
enligt bestämmelserna i allmänna resereglementet
eller, när fråga är om
utrikes resa, utlandsresereglementet.
Fullmäktig hänförs därvid till reseklass
A.

13 §

1 mom. Riksbankens direktion
skall enligt fullmäktiges bestämmande
förbereda ärenden som skall
handläggas av fullmäktige, tillse att
fullmäktiges beslut verkställs, utöva
tillsyn över göromålen inom banken,
besluta om köp och försäljning av utländska
valutor, pröva utlåningsärenden
samt handha den löpande förvaltningen
i övrigt.

Direktionen består av riksbankschefen,
vice riksbankschefen, deputeraden,
en annan av de av riksdagen
valda fullmäktige Gourhavande
fullmäktig) samt den bankdirektör
till vars verksamhetsområde föreliggande
ärende hör. Fullmäktige får
föreskriva att även annan bankdirektör
skall deltaga vid behandlingen av
visst ärende eller viss grupp av ärenden.

Turordning för alternerande
tjänstgöring som jourhavande fullmäktig
fastställs av fullmäktige.

Riksbankschefen, eller vid förfall
för honom vice riksbankschefen, är
ordförande i direktionen. Direktionen
är beslutför, när minst tre ledamöter,
bland dem deputeraden eller
jourhavande fullmäktigen, är närvarande.
Vid lika röstetal gäller den
mening som ordföranden biträder.

Vid direktionssammanträde förekommande
ärende skall hänskjutas

(Föreslagen lydelse)

11 5

1 morn. Riksbankens direktion
skall enligt fullmäktiges bestämmande
förbereda ärenden som skall
handläggas av fullmäktige, tillse att
fullmäktiges beslut verkställs, utöva
tillsyn över göromålen inom banken,
samt handha den löpande förvaltningen
i övrigt.

2 mom. Direktionen består av
riksbankschefen, vice riksbankschefen,
deputeraden, en annan av de av
riksdagen valda fullmäktige (jourhavande
fullmäktig), den riksbanksdirektör
till vars verksamhetsområde
föreliggande ärende hör samt, vid
handläggning av fråga, som ej har avseende
på det slag av verksamhet riksbanken
skall bedriva, två personalföreträdare.

Fullmäktige får föreskriva att
även annan riksbanksdirektör och biträdande
riksbanksdirektör skall deltaga
vid behandlingen av visst ärende
eller viss grupp av ärenden.

Turordning för alternerande
tjänstgöring som jourhavande fullmäktig
fastställs av fullmäktige.

3 mom. Riksbankschefen, eller vid
förfall för honom vice riksbankschefen,
är ordförande i direktionen. Direktionen
är beslutför, vid handläggning
av fråga som har avseende på det
slag av verksamhet riksbanken skall
bedriva, när minst tre ledamöter,

1974:22

(Gällande lydelse)

till fullmäktige, om någon av de närvarande
ledamöterna yrkar det.

(Föreslagen lydelse)

bland dem deputeraden eller jourhavande
fullmäktigen, är närvarande
och, vid handläggning av övriga frågor,
när därutöver minst en personalföreträdare
är närvarande. Vid lika röstetal
gäller den mening som ordföranden
biträder.

Vid direktionssammanträde förekommande
ärende skall hänskjutas
till fullmäktige, om någon av de närvarande
ledamöterna yrkar det.

4 mom. Personalföreträdare, som
skall vara anställd vid riksbankens huvudkontor,
utses avfullmäktige på förslag
av arbetstagarorganisation för en
tid av högst tre år. Personalföreträdare
skall entledigas så snart den arbetstagarorganisation
som föreslagit personalföreträdaren
begär det. Beträffande
jäv för personalföreträdare gäller
vad härom stadgas i kungörelsen
(1974:224) om personalföreträdare i
statlig myndighets styrelse m. m.

12 §

Riksbankens lånedelegation skall
enligt fullmäktiges bestämmande pröva
ärenden rörande utlåning till allmänheten.

Lånedelegationen består av deputeraden,
jourhavande fullmäktig, den
riksbanksdirektör som leder handläggningen
av de arbetsuppgifter som åvilar
bankavdelningen och chefen för denna
avdelning. Förde två sistnämnda ledamöterna
skall fullmäktige utse suppleanter.

Deputeraden eller vid förfall för honom
jourhavande fullmäktigen är ordförande
i lånedelegationen. Beslutförhet
kräver närvaro av tre i delegatio -

1974:22

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nen ingående ledamöter eller suppleanter.

15 §

Uppkommer i riksbankens verksamhet
anledning att väcka fråga om författningsändring
eller annan åtgärd
från statens sida, äger fullmäktige göra
framställning i ämnet till riksdagen.

25 §

Endast den som är svensk medborgarefår
inneha uppdrag sorn fullmäktig
eller ledamot av valutastyrelsen eller
som ställföreträdare för dessa. Detsamma
gäller tjänst i riksbanken om
fullmäktige ej medger annat.

25 §

/ mom. Fullmäktige får fördela förefintliga
ordinarie tjänster mellan
kontoren på sätt fullmäktige med hänsyn
till göromålens omfattning finner
lämpligt.

2 mom. Prövar fullmäktige ledigbliven
tjänst kunna umbäras, får fullmäktige
låta anstå med tillsättning
därav.

26 §

1 mom. Ordinarie tjänst i riksbanken
får innehas endast av svensk medborgare.

2 mom. I den mån så prövas erforderligt
får fullmäktige uppställa särskilda
kompetensvillkor för erhållande
av viss tjänst i riksbanken.

26 S

Ordinarie tjänst inrättas av riksdagen
och icke-ordinarie tjänst av fullmäktige.
dock att fråga om inrättande
av sådan tjänst i vissa fall skall underställas
prövning av riksdagens förvaltningskontor.

27 §

Tjänst i lägst lönegrad F19 tillsätts
av fullmäktige och övriga tjänster av
direktionen. Tjänst med beteckningen
Fp tillsätts med förordnande för högst
tre år.

1974:22

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §

Ordinarie tjänster tillsätts av fullmäktige,
tjänster med lönegradsbeteckningen
Bp eller Cp genom förordnande
för högst tre är i sänder.

28 §

Extra ordinarie tjänstemän antages
av fullmäktige eller, efter fullmäktiges
bemyndigande, av direktionen. Andra
icke-ordinarie tjänstemän anställs av
direktionen.

29 §

Åtal mot vice riksbankschefen eller
riksbanksdirektör för annat brott i
tjänsten än sådant som begåtts i utövning
av riksbankens beslutanderätt enligt
valutalagen får beslutas endast av
finansutskottet eller av fullmäktige.
Detsamma gäller ställföreträdare för
riksbanksdirektör och personalföreträdare,
då sådan inträtt i direktionen eller
då ställföreträdare eljest trätt i direktörens
ställe.

Dessa ändringar i bankoreglementet
träder i kraft den 1 januari 1975.

BåNKOFULLMAKTIOE

''O

rlksbanksohef

DIREKTION
vice deputerad
riksbankschef

Jourhavande

fullmäktig

föredragande

bankdirektor

VALUTA-STYRET .SS

I r —

BANKDIREKTOR

BANKD fHOCIÖR

_ i .
BANKDIREKÖR |

RANKD mHKT«''R

KF.EDIT MARXNAD3- AVDEUfrMQEM -

Statistik kontoret -

Utrednings gruppen -

FOND-		UTLÄNDSKA
AVDET-NINGEN		FÖRHANDL1N0S-
		A WELJ .''INGEN
Fond-		Utrlkes-
expedltlonen		sekretarlatet -

UTRIKES AVUbLNTNUEN -

Artltrageexpedltlonen -

Utrikes expeditionen -

VAIIJTA AVDELNINGEN -

Licens kontoret -

Kontrollkontoret -

Valuta aekretarlatet -

DA.VK- EXI ''EDITIONS -AVDELNINGEN		KONTORR- CnnHAIJW
Kassa- expedltlonen		Utlånlngs-expedltlonen
Sedelräknlngs-exoedltlonen		Kontors-cen trals-exoedltlonen
Depouita-expedltlonen
i J avdelnlnga-
Inlininga-expedltlonen	i kontor

ADMINISTRATIVA

AVUdiZKOEN

Organisationsoch
personalkontoret -

Bokförlngs kontoret -

Zntendén turkon
tore t

Vakt kontoret -

ADB gruppen -

JURIDISKA

AVDELNINGEN

Dlrektlonoexpedl
tioner.

Säkerhets» och

planerlngs kcntoret -

F.EVISI0N3-AVDELNINGEN

Revlslonskon
tore t

*>ael för^törlngsKontoret

rra

§3

BANKOFULL MÄKTIGE

	D	T1FKTI0N
riksbankschef	vice	deputerad	Jourhavande	föredragande
	riksbankschef		fullmäktig	bankdirektör

VALUTA*

BANKDIREKTOR

BANKDIREKTÖR

HAKKDIRPKTÖR

EKONO MISKA AVDELNINGEN		KREBTTrOLITISKA AVDELNINGEN
Samordnings- och		Kapital-
Informatlons-		marknads-
grupp		grupp
KonJunktur-		Uanklnstltut-
ana’yr-		grupp
gmnp
H tat ir. tik-		Fond-
grupp		grupp

INTEKN A TI ONELL A
AVDELNINGEN

Valutapol itisk
grupp

Grupp för

ekonomiskt

samarbeta

UTOIKESAVDELNINGEN -

Arbltrage expeditlon -

Utrikes expedition -

VALUTAavdelningen -

Licensgrupp
1

Licensgrupp
2

Lioensgrupp
3

Kontroll grupp -

Allman

grupp

BANK AVDELNING -

Kasea expedition -

Sedel rnknlngs expedltlon -

Deposita expeditlon -

InlinIngsexpedition -

Utlånings expedltion -

{avdelnlr.gs -

ADMINISTRATIVA
AVDELNINGEN

Personal kontor -

Organiaatlons kontor -

Ekonomikontor -

Jntendénturkon
tor

Vakt kontor -

L-lrektlona sexrelarlat -

*»4

REVISION5-AVDELNINGEN

Pevisions kontor -

Sedelförs
törirgskon
tor

Organisationsplan

Förslag

1974:22

Bilaga D

Personalförteckning

Tjänstemän pä ordinarie stal

(Gällande)		(Föreslagen)
1 Riksbankschef	Fp 31	1 Riksbankschef	Fp 31
1 Vice riksbankschef	Fp 30	1 Vice riksbankschef	Fp 30
4 Bankdirektörer	Fp 28	4 Riksbanksdirektörer	Fp 28
6 Bankokommissarier	Fp 25''
(varav 5 stf för bankdir.) 1 Bankokommissarie	Fp 24	1 3 Bitr. riksbanksdirektörer I 6 Bankokommissarier1	Fp 26''
3 Bankokommissarier	Fp 21

‘1 lörhandlingsöverenskommelse den 14 oktober 1974 mellan riksdagens förvaltningskontor
samt berörda personalorganisationer har - under förutsättning av tjänsternas
inrättande samt under förbehåll om godkännande av riksdagens förvaltningsstyrelse
och riksdagens lönedelegation - tjänsterna som biträdande riksbanksdirektör placerats

i Fp 26.

''I antalet ingår, så länge nuvarande befattningshavare innehar sin befattning, tjänsten
som bankokommissarie och chef för nuvarande fondavdelningen.

1974:22

Bilaga

Till Bankofullmäktige

Översyn av riksbankens organisation 1974

Bankofullmäktige uppdrog 1973-06-07 åt vice riksbankschefen att överväga
behovet och uppläggningen av en allmän organisationsöversyn inom
riksbanken. Resultatet av detta arbete redovisades i en rapport till fullmäktige
1973-11-19. Rapporten utmynnade i förslag om en översyn. Motivering och
riktlinjer för den föreslagna översynen framgår av en inledande och sammanfattande
skrivelse till fullmäktige (bilaga 1).

Fullmäktige beslöt 1973-11-22 att under tiden fram till 1974-09-01 låta
utföra en allmän översyn av riksbankens organisation i huvudsaklig överensstämmelse
med de i rapporten redovisade riktlinjerna. Översynen har letts
av en grupp (ledningsgruppen) bestående av vice riksbankschefen, ordförande,
den administrativt ansvarige bankdirektören, vice ordförande, ordföranden
i riksbankstjänstemännens förening, avdelningschefen i statskontoret
Fredrik Trotzig samt övriga bankdirektörer, var och en ansvarig för
sitt respektive område.

Utredningsarbetet har huvudsakligen bedrivits i fyra projektgrupper, vilka
haft att under fem månader utreda var sin del av riksbankens organisation,
nämligen

- den kredit- och valutapolitiska verksamheten och utrikesrörelsen,

- betalningsmedelsförsörjning och icke-centralbanksmässig inrikesrörel se,

- valutareglering och statistik samt

- administration.

De fyra projektgrupperna har varit sammansatta av både personer från
riksbanken och externa konsulter.

Till de fyra projektgrupperna har varit knutna fyra referensgrupper, huvudsakligen
omfattande de avdelningschefer, vilkas avdelningar berörts av
respektive projektgrupps arbete. Personalen har alltså i betydande omfattning
engagerats i arbetet.

Samordningsuppgifter har utförts av avdelningsdirektör Carl Gissdal och
byrådirektör Urban Rönnerdahl från statskontoret samt bankdirektör Arne
Lindå och byrådirektör Lars Nyström från riksbanken. Nyström har även
fungerat som organisationsöversynens huvudsekreterare.

Utöver de fyra projektgrupperna har en särskild arbetsgrupp sysslat med
frågan om betalningsmedelsförsörjning och kontorsnätets organisation samt
en med karriär- och lönesystemet inom riksbanken. Vidare har riksrevisionsverket
bistått med utredning av redovisnings-, revisions- och verksamhetsplaneringsfunktionen.

De olika arbetsgruppernas sammansättning och ansvarsområden framgår
av bilaga 2.

1974:22

Utredningsarbetet inleddes genom ett tredagars seminarium för den engagerade
personalen i december 1973. Studiebesök har avlagts vid avdelningskontoren
i Malmö och Östersund samt vid centralbankerna i Danmark, Finland,
Nederländerna, Norge och Österrike. Hos de utländska centralbankerna
studerades bl. a. sedelhantering, utbildning och organisation av de utredande
avdelningarna. Information om andra centralbankers organisation har införskaffats
per brev. Studiebesök har slutligen avlagts hos ett antal svenska
affärsbanker och andra institutioner.

Projektgruppernas rapporter, på vilka föreliggande rapport är baserad, överlämnades
till ledningsgruppen 1974-05-30. Ledningsgruppen har därefter under
sommaren vid tre internatsammanträden på respektive fyra, tio och
två dagar bearbetat utredningsmaterialet och utformat föreliggande rapport.

Ledningsgruppen får härmed överlämna denna rapport.

Stockholm 1974-08-26

HANS LUNDSTRÖM

ÅKE GUSTAFSSON

KURT EKLÖF

BENGT ERNE

ARNE LINDÅ

L. OLOFSSON

FREDRIK TROTZIG

L. NYSTRÖM

1974:22

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1 Allmänna överväganden och huvudsakliga resultat

1.1 Inledning 32

1.2 Övergripande överväganden och förslag 34

1.2.1 Direktionen 34

1.2.2 Avdelningsorganisationen 39

1.3 Övriga överväganden och förslag i huvuddrag 45

1.3.1 Allmän översikt 45

1.3.2 Förstärkning av den ekonomisk-politiska funktionen 47

1.3.3 Ökade insatser på det administrativa området 48

1.3.4 ADB-behandling på valutaregleringsområdet m. m. 49

1.3.5 Rationalisering av bankrörelsen 50

1.3.6 Utredning av avdelningskontorsfrågan 51

2 Den kredit- och valutapolitiska verksamheten

2.1 Riksbankens ekonomisk-politiska uppgifter 53

2.1.1 Uppgifternas art och omfattning 53

2.1.2 Berörda avdelningar 55

2.2 Behov av resursförstärkning och organisatoriska förändringar 57

2.2.1 Behov av resursförstärkning 57

2.2.2 Behov av organisatoriska förändringar 64

2.3 Organisation 65

2.3.1 Ekonomiska avdelningen 66

2.3.2 Kreditpolitiska avdelningen 70

2.3.3 Internationella avdelningen 73

2.3.4 Utrikesavdelningen 74

2.3.5 Sammanfattning 75

3 Valutaregleringen

3.1 Valutaavdelningen och arbetssituationen 77

3.2 Personalförstärkning, utbildning 79

3.3 Integrerat ADB-system 80

3.3.1 Diarieföring 81

3.3.2 Tillståndsregistrering 81

3.3.3 Kontroller 82

3.3.4 Valutastatistik 82

3.3.5 Referenssystem 83

3.3.6 Fördelar och kostnader, förslag 83

3.4 Övriga rutinförändringar, arkivfrågor 85

3.5 Organisation , 86

1974:22

4 Bankrörelsen

4.1 Sedel- och myntrörelsen 89

4.1.1 Rationalisering av sedel- och myntdistributionen.... 89

4.1.2 Rationalisering av sedel- och mynthanteringen vid huvudkontoret
93

4.2 Deposita 99

4.3 Utlåningsrörelsen 100

4.3.1 Utlåning till allmänheten av riksbankens medel .... 100

4.3.2 Utlåning till allmänheten från statliga fonder 105

4.3.3 Eventuell utvidgning av utlåningsverksamheten 106

4.3.4 Uppläggning av register 107

4.4 Inlåningsrörelsen 107

4.5 Organisation 108

5 Administrativa frågor

5.1 Karriärer, befordran, lönesystem och rekrytering 114

5.2 Utbildning 117

5.2.1 Nuvarande utbildningsverksamhet 117

5.2.2 Förslag 118

5.3 Övriga personaladministrativa frågor 119

5.3.1 Personalpolitik 120

5.3.2 Personalplanering 120

5.3.3 Introduktion 120

5.3.4 Personbedömning, personalutveckling 121

5.3.5 Omplacering, avgång 121

5.3.6 Personalvård 122

5.3.7 Intern information 122

5.4 Diarieföring, utskrift, arkivering m. m 123

5.4.1 Diarieföring 123

5.4.2 Utskrift.. 123

5.4.3 Arkivering 124

5.4.4 Duplicering 124

5.4.5 Attestering 124

5.5 Redovisning, verksamhetsplanering, revision och långsiktsplanering
124

5.5.1 Redovisning 125

5.5.2 Budgetering-planering 125

5.5.3 Revision 127

5.5.4 Långsiktsplanering 127

5.6 Organisation 128

5.6.1 Behovet av en organisations- och rationaliseringsfunk tion

128

5.6.2 Personalkontoret 130

1974:22

5.6.3 Överföring av nuvarande ADB-grupp till utlåningsex peditionen

130

5.6.4 Vaktkontoret 131

5.6.5 Säkerhets- och planeringskontoret 132

5.6.6 Juridiska avdelningen 133

5.6.7 Revisionsavdelningen 133

5.6.8 Övriga organisatoriska enheter 134

5.6.9 Sammanfattning 134

6 Avdelningskontorsfrågan

6.1 Historik 135

6.2 Allmänna synpunkter 136

6.3 Modell till en ny kontorsorganisation 138

6.4 Ställningstagande och direktiv för fortsatt utredning 143

7 Förslagen och deras konsekvenser

7.1 Förslag som underställs fullmäktige 149

7.1.1 Direktion och avdelningschefer 149

7.1.2 Inrättande av en ekonomisk avdelning 149

7.1.3 Förändringar inom kreditpolitiska avdelningen, internationella
avdelningen och utrikesavdelningen 150

7.1.4 Införande av ADB-system m. m. för valutaavdelningen 150

7.1.5 Valutaavdelningens organisation 151

7.1.6 Omläggning av sedel- och myntdistributionen 151

7.1.7 Förändringar avseende kassavården vid huvudkontoret 152

7.1.8 Anskaffning av sedelsorteringsmaskiner m. m 152

7.1.9 Slopande av 5-kronorssedeln och utredning om förenklad
hantering av 10-kronorssedeln 153

7.1.10 Förändringar i utlåningsrörelsen 153

7.1.11 Sammanläggning av bankexpeditionsavdelningen och

kontorscentralen till en avdelning 154

7.1.12 Förändring av befordrings- och lönesystem 154

7.1.13 Förändringar av den administrativa avdelningens organisation
155

7.1.14 Förändring av de administrativa funktionerna 155

7.1.15 Avdelningskontorsnätets organisation och därmed sam manhängande

frågor rörande sedel- och myntdistributionen
156

7.2 Fortsatt behandling av förslagen 157

7.3 Förslagens konsekvenser i avseende på personalbehov och lokaler
159

1974:22

Bilagor

1 Skrivelse till bankofullmäktige 1973-11-19

2 Bemanningsplan för organisationsöversynen

3 Registrering i ADB-system för valutaavdelningen

4 P-registrets omfattning och utveckling

5 Tekniska hjälpmedel

6 Prognos över utelöpande sedelmängd

7 Sedel- och mynthanteringen vid huvudkontoret

8 Maskinell utrustning för sedelsortering och mynträkning

9 Effekterna av slopande av 5-kronorssedeln respektive totalmakulering
av 10-kronorssedeln

10 Depositaverksamheten

11 Nuvarande utlåningsrörelse

12 Nuvarande inlåningsrörelse

13 Karriärer, befordran, lönesystem och rekrytering

14 Utbildning inom riksbanken

15 Intern information

16 Redovisning och revision samt verksamhets- och långtidsplanering

17 Kostnadskalkyl avseende förslag rörande valutaavdelningen

18 Förteckning över förslag som ej fordrar beslut av fullmäktige

19 Förslag till ändring av bankoreglementet

Bilagorna, som ej medtagits här, återfinns i separat del av organisationsöversynens
rapport.

1974:22

1 Allmänna överväganden och huvudsakliga resultat
1.1 Inledning

Organisationsöversynens syfte har varit tvåfaldigt: dels att förbättra riksbankens
förutsättningar att fylla sina uppgifter, dels att öka personalens
möjligheter att känna tillfredsställelse i sitt arbete.

Förutsättningar för en förbättrad måluppfyllelse kan skapas genom en
kvantitativ och kvalitativ förstärkning av tillgängliga resurser och genom
ett effektivare, mera rationellt utnyttjande av dessa resurser. Ökad arbetstillfredsställelse
kan möjliggöras genom åtgärder syftande till att förbättra
arbetsbetingelserna (t. ex. lönesystem, lokaler) och till att öka personalens
deltagande i planering och beslut.

Det bör från början konstateras att översynen har nödgats inrikta sig
mer på det första av dessa båda syften än på det andra. Arbetet har alltså
koncentrerats på riksbanken som instrument för fullgörande av vissa uppgifter
snarare än som arbetsplats för personalen. Detta innebär inte att personalaspekten
tillmäts underordnad betydelse. Den är tvärtom både utomordentligt
viktig i sig och dessutom helt avgörande för att organisationsoch
rationaliseringsinriktade åtgärder skall få en positiv effekt. Men de 8
månader som stått till översynens förfogande har inte medgivit ett så djupgående
arbete på personalområdet som i och för sig hade varit motiverat.
Översynen har på detta område väsentligen fått begränsa sig till att föreslå
vissa allmänna riktlinjer och en förstärkning av de personaladministrativa
resurserna.

Den extremt korta utredningstiden har också nödvändiggjort en förhållandevis
intensiv insats av utredningspersonal med utnyttjande även av
externa konsulter. Härigenom har man tillfört arbetet expertis på områden
där de egna resurserna ej räckt till, samtidigt som man sökt utnyttja de
fackkunskaper som finns samlade hos den egna personalen. Denna medverkan
från personalens sida har också haft en utbildningseffekt genom
den träning den givit i utredningsarbete på det organisatoriska området.
Ett par personer har också inför utredningsarbetet genomgått statskontorets
AR-kurs.

Den begränsade tid som stått till förfogande har vidare medfört att stora
delar av det mycket omfattande område som översynen täcker bara kunnat
bli föremål för en relativt ytlig behandling. Här föreslås i regel fortsatt utredning.
Även i övrigt, t. ex. när det gäller rationaliseringsmöjligheter, förutses
fortsatt arbete ske. Detta gäller speciellt de avdelningar där organisationsöversynen
icke hunnit utreda dessa möjligheter. Vidare har vissa
brister i form och i detaljer måst accepteras, liksom vissa redaktionella svagheter.
Slutligen har tidspressen speciellt i slutskedet varit så stor att vissa
förslag icke kunnat beredas i berörd referensgrupp och vissa formuleringar
icke hunnit avstämmas med ledningsgruppens samtliga ledamöter.

Den omedelbara anledningen till att organisationsöversynen måst forceras

1974:22

är som bekant att arbetena på det nya riksbankshuset i september når en
punkt efter vilken ändringar i rumsplaneringen blir svårare och dyrare. Det
hade under sådana omständigheter kunnat synas naturligt att begränsa översynen
till frågor och områden av direkt relevans i detta sammanhang. En
viss prioritering av dessa avsnitt av översynen har också skett och i den
avslutande sammanfattningen av förslagen har de från ifrågavarande synpunkt
mest brådskande särskilt angivits. Men det har visat sig svårt att
göra några helt invändningsfria avgränsningar och uteslutningar. Det kan
dessutom ligga ett värde i att på en gång erhålla en relativt heltäckande
framställning - låt vara av varierande djup och halt - av riksbankens organisationsfrågor.
Detta bör göra det möjligt att se olika problem och förslag
i ett större sammanhang och underlätta ställningstaganden till såväl akuta
som mera långsiktiga frågor. Därför har översynsarbetet bedrivits på bred
front och därför framläggs resultatet i dess helhet.

Så sker i första hand i föreliggande rapport. Denna är disponerad i enlighet
med den indelning av riksbankens verksamhet i fyra funktionsområden
som skisserades i rapporten till fullmäktige 1973-11-19 och som legat till
grund för utredningsarbetets organisation. Efter inledningen och sammanfattningen
(kapitel 1) behandlas alltså i tur och ordning den kredit- och valutapolitiska
verksamheten (kapitel 2), valutaregleringen (kapitel 3), betalningsmedelsförsörjning
och låneverksamhet (kapitel 4) och administrativa
frågor (kapitel 5). Härefter diskuteras avdelningskontorsfrågan (kapitel 6).
Avslutningsvis rekapituleras framlagda förslag och redovisas dessas konsekvenser
(kapitel 7). Uppläggningen är sådan att översynens överväganden
och förslag i allt väsentligt framgår av det inledande och det avslutande
kapitlet. Mellanliggande kapitel ger utförligare analyser och motiveringar
och fler detaljer.

Till rapporten fogas en bilagevolym. Här redovisas, delvis efter överarbetning,
en betydande del av det utredningsmaterial på sammanlagt 1 350
sidor, som legat till grund för rapporten. Delar av detta material har inarbetats
i själva rapporten, andra delar har bedömts vara av mindre intresse. Det
i bilagevolymen intagna materialet är av varierande intresse och delvis detaljbetonat.
Ledningsgruppen har inte granskat det i alla enskildheter och
inte tagit ställning annat än i den mån så framgår av själva rapporten. Skulle
på någon punkt bristande överensstämmelse föreligga mellan rapporttexten
och en motsvarande bilaga, är det givetvis den förra som tar över.

Föreliggande inledande kapitel behandlar i det följande först vissa frågor
- och förslag i anslutning härtill - av en så övergripande karaktär att de
inte kunnat hänföras till något särskilt av därpå följande funktionsbaserade
kapitel. Det gäller huvudsakligen frågor på direktionsnivå och frågor avseende
avdelningsorganisationen i stort. Därefter lämnas en kort sammanfattning
av organisationsöversynens övriga huvudförslag och de överväganden
som ligger bakom dessa. Härvid redovisas först förslag innebärande
utbyggnad och förstärkning på vissa områden och därefter förslag huvud 3

Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 22

1974:22

sakligen syftande till rationalisering och besparingar. För en sammanfattning
av organisationsöversynens samtliga förslag hänvisas till kapitel 7.

1.2 Övergripande överväganden och Förslag

1.2.1 Direktionen

I samband med grundlagsändringar, varigenom riksbankschefens ställning
formellt fastslogs och befattningen såsom vice riksbankschef inrättades, tillkom
genom beslut av 1933 års riksdag riksbankens direktion såsom bankens
verkställande ledning. Direktionen bestod till en början av riksbankschefen,
vice riksbankschefen samt två andre deputerade. Då i samband med 1943
års omorganisation av riksbanken bankdirektörstjänster inrättades för att
överta de löpande arbetsuppgifter som tidigare åvilat de båda andre deputerade
sammankopplades de nya befattningarna med direktionen på så
sätt, att i direktionen alltid skulle ingå den bankdirektör till vars verksamhetsområde
det behandlade ärendet hörde.

Samtidigt säkrades fullmäktiges direkta inflytande på det löpande arbetet
genom införande av den nuvarande deputeradeinstitutionen och av jourhavande
fullmäktig. Efter dessa ändringar består alltså riksbankens direktion
av: riksbankschefen, vice riksbankschefen, deputeraden, vilken väljs inom
fullmäktige för tiden mellan ordinarie fullmäktigeval jourhavande fullmäktig,
vilken tjänstgöring cirkulerar mellan återstående riksdagsvalda fullmäktige,
samt den bankdirektör till vars verksamhetsområde föreliggande ärende
hör.

Direktionens uppgifter är enligt 13 § 1 mom bankoreglementet att ”förbereda
ärenden som skall handläggas av fullmäktige, tillse att fullmäktiges
beslut verkställs, utöva tillsyn över göromålen inom banken, besluta om
köp och försäljning av utländska valutor, pröva utlåningsärenden samt handha
den löpande förvaltningen i övrigt”. I enlighet med vad bankoreglementets
formulering sålunda anger, synes avsikten ursprungligen ha varit
att direktionen skulle vara riksbankens beslutande organ. Allt mellan ”de
stora penningpolitiska spörsmålen”, vilka angavs skola gå till fullmäktige,
och de rena verkställighetsåtgärderna förutsattes alltså skola föranleda beslut
i direktionen. Härför talar också uttalandet av 1943 års riksdags bankoutskott
att direktionen borde sammanträda varje söckendag, vilket också ansågs
så mycket mer nödvändigt som direktionen även skulle pröva låneärenden
(vilka tidigare avgjorts inom en lånedelegation).

Den verklighet, i vilken riksbanken verkar och vilken banken har att
genom sina åtgärder påverka, har emellertid efterhand framtvungit andra
arbetsformer. För det första kan konstateras att bankofullmäktige inte kan
förväntas avsätta så mycken tid för det löpande riksbanksarbetet som en
ständigt fungerande direktion skulle förutsätta. Därtill kommer att åtskilliga
av de ärenden som enligt bankoreglementet förutsätts avgöras av direktionen
är av den beskaffenheten att beslut måste fattas mer eller mindre omedelbart

1974:22

utan möjlighet att avvakta ett senare sammanträde under dagen. Hit hör
ärenden rörande köp och försäljning av utländska valutor, där särskilt de
senaste årens valutasamarbete har kommit att ställa alltmer ökade krav
på omedelbara åtgärder i form av interventioner. Detsamma gäller köp och
försäljning av obligationer och skattkammarväxlar. Mera allmänt kan också
fastslås att i Sverige liksom i andra länder ett betydande mått av självständig
beslutanderätt måste knytas till centralbankschefen för att ge honom den
handlingsfrihet som en effektivt bedriven centralbanksverksamhet förutsätter.
I enlighet med det sagda har i praxis utbildat sig fullmakter för riksbankschef
och vice riksbankschef att besluta i frågor som efter ordalagen
skulle hänföras till direktionen. Vad gäller bl. a. köp och försäljning av statspapper
och utlandsaffärer har denna delegering förts längre ner i hierarkin.

Direktionens uppgift att ”tillse att fullmäktiges beslut verkställs” och
att ”utöva tillsyn över göromålen inom banken” kräver för sitt utförande
ej formella beslut. Dessa funktioner fullgörs därför i allmänhet på tjänstemannaplanet.
Anmälan i direktionen sker först då kompletterande beslut
erfordras eller då särskilt anmärkningsvärda omständigheter gören anmälan
till beslutsinstansen naturlig.

Det som finns kvar av direktionens uppgifter, sådana de angivits i bankoreglementet,
blir alltså att ”förbereda ärenden som skall handläggas av fullmäktige”,
”pröva utlåningsärenden samt handha den löpande förvaltningen i
övrigt”. En kvantifiering av hur direktionen fördelar sin tid mellan dessa olika
uppgifter har gjorts genom att under första kvartalet 1974 tid tagits på de
enskilda direktionsärendena. Av en total sammanträdestid på drygt 17 timmar
har under denna tid cirka 54 procent åtgått för låneärenden (varav cirka
34 för bosättningslån), cirka 17 procent för att förbereda ärenden till fullmäktige,
likaledes cirka 17 procent för administrativa ärenden och anmälningar
om kassaöverskott och kassaunderskott.

Regler för direktionens verksamhet vilka resulterar i en tidsfördelning
som den angivna är enligt organisationsöversynens mening föga tillfredsställande.
I stället bör reglerna om direktionens sammansättning och arbetsuppgifter
utformas med hänsyn i första hand till vad som bör vara
dess viktigaste uppgift, nämligen att i betydelsefulla penning- och valutapolitiska
frågor svara för den slutliga utformningen av de förslag som skall
föras till den politiskt beslutande instansen, bankofullmäktige. I detta syfte
föreslår organisationsöversynen följande förändringar.

För det första bör direktionen avlyftas de arbetsuppgifter som ej naturligt
sammanhänger med dess centrala funktion. Härigenom vinns tidsbesparing
för i första hand riksbankschef, vice riksbankschef och deputerad. Dessutom
markerar en sådan reform klarare mot vilket mål verksamheten inom riksbankens
direktion förväntas vara inriktad. Under pågående organisationsöversyn
har åtgärder vidtagits i angiven riktning genom att delegering skett
av åtskilliga personalärenden. Det torde böra ankomma på direktionen själv
efter utredning på tjänstemannanivå, i första hand under medverkan av

1974:22

bankdirektören för administrativa ärenden, att ta fortsatta intitiativ till delegering.
Förutom redan vidtagen delegering av personalärenden, vilken torde
böra omprövas efter någon tids erfarenheter härav och ges fastare former,
synes det sålunda lämpligt att i större omfattning än f. n. delegera intendenturärenden.
På annan plats i organisationsöversynens rapport framläggs
förslag till behandling utanför direktionen av ärenden rörande smärre kassabrister
och kassaöverskott inom riksbanken. Delegering av det slag varom
nu är fråga sker inom ramen för gällande bestämmelser och föranleder ej ändring
i bankoreglementet.

Som framgår av den redovisade tidsstudien kan emellertid en än större
tidsvinst ernås genom att direktionen upphör att pröva låneärenden. En
angelägen reform från organisationsöversynens synpunkter är därför återinförande
av en särskild lånedelegation. Direktionen skulle på så sätt avlastas
ärenden av övervägande rutinmässig natur. Härigenom skulle mer utrymme
skapas för behandling av frågor vid vilkas beredning och avgörande direktionen
kan göra mer betydelsefulla insatser. Organisationsöversynen föreslår
därför att bestämmelsen om att direktionen skall ”pröva utlåningsärenden”
utgår ur 13 § 1 mom. bankorglementet och att ett nytt moment
införs i samma paragraf om en riksbankens lånedelegation.

Uppgiften för denna delegation torde i bankoreglementet lämpligen kunna
anges med att lånedelegationen skall pröva ”ärenden rörande utlåning till
allmänheten”. Syftet med att sålunda begränsa lånedelegationens uppgift
till utlåning ”till allmänheten” är att avgränsa denna utlåning mot riksbankens
lån till bankväsendet. I övrigt skulle all riksbankens utlåning förås
till lånedelegationens avgörande antingen fråga är om utlåning av riksbankens
egna medel eller från lånefonder som står under riksbankens förvaltning
och antingen fråga är om beviljande av lån eller någon i samband med
låneförvaltningen sammanhängande åtgärd. Närmare specificering av lånedelegationens
arbetsuppgifter liksom dess möjlighet att själv delegera vissa
ärenden vidare till tjänstemän förutsätts skola intagas i en särskild fullmäktiges
instruktion till lånedelegation motsvarande nu gällande fullmäktigeinstruktion
för direktion och valutastyrelse.

Vad gäller sammansättningen av en lånedelegation med ovan skisserade
uppgifter bör denna inte göras alltför stor men dock inrymma någon fullmäktig.
Naturligt kan därför vara att i lånedelegationen ingår nuvarande
deputeraden, tillika ordförande, och den bankdirektör inom vars verksamhetsområde
låneärendena faller. Dessa båda deltar f. n. i direktionen i behandlingen
av låneärenden. Det förefaller tillräckligt att dessa två i delegationen
kompletteras med chefen för den avdelning, där låneärendena bereds.
Såsom personlig suppleant för deputeraden bör en annan fullmäktig
fungera - om såsom nedan föreslås en andre deputerad utses, lämpligen
denne. För bankdirektören och avdelningschefen synes suppleanter ej behöva
anges i bankoreglementet. Det får ankomma på fullmäktige att såsom
suppleanter utse de befattningshavare i riksbanken vilka genom sin tjänst

1974:22

kan anses ha de bästa förutsättningarna att inträda i lånedelegationen. Dessa
suppleanter torde ej behöva vara personliga.

I övrigt föreslås den ändringen i bankoreglementets uppräkning i 13 §
1 mom. av direktionens uppgifter, att frågor rörande köp och försäljning
av utländska valutor utgår. Såsom ovan framhållits är det icke gärna tänkbart
att beslutanderätten i dessa frågor utövas av direktionen.

Såsom framgått syftar ovan ställda förslag till att koncentrera direktionens
arbete till, förutom större allmänna ärenden, beredandet av sådana frågor
som skall föras till slutligt avgörande i fullmäktige. Det kan vara anledning
granska även hur direktionens sammansättning svarar mot denna verksamhetsinriktning.
Vad som då är påfallande och i viss mån egenartat är
systemet med jourhavande fullmäktig. Detta har tillkommit för att tillgodose
önskemål om att alla fullmäktige skall fl inblick i riksbankens löpande
verksamhet. Nackdelen härmed är att ingen av de såsom jourhavande förekommande
får en mer ingående och löpande kännedom om arbetet inom
banken. Särskilt om man ser som direktionens kanske mest väsentliga uppgift
att slutligt fastställa förslag som förs fram till fullmäktige, har systemet
med växlande ledamöter inom direktionen en ytterligare nackdel. Det är
uppenbart att vid framläggande av förslag för en politiskt sammansatt grupp
som bankofullmäktige stor vikt måste fästas vid att förslagen från början
utformas med sikte på att kunna accepteras av skilda åsiktsriktningar. Det
är då av värde att dessa företräds redan under det förberedande arbetet
i direktionen så att olika möjligheter till uppläggning kan prövas och möjliga
kompromisser diskuteras. Detta intresse kan ej alltid tillgodoses inom nuvarande
system eftersom den jourhavande fullmäktigen stundom tillhör
samma grupp som den i direktionen ingående deputeraden. Från nu förevarande
synpunkt skulle alltså direktionen bättre kunna fylla sin uppgift
om däri inginge förutom deputeraden en annan fullmäktig med deputerads
ställning. Genom fortlöpande tjänstgöring inom direktionen skulle han på
samma sätt som nuvarande deputeraden förvärva en mera ingående kännedom
om verksamheten inom riksbanken och inom denna skiftande aktuella
problem. Genom att han förutsätts utses från en annan partigruppering
än den nuvarande deputeraden tillhör borde bättre förutsättningar skapas
att inom direktionen utforma för fullmäktiges olika åsiktsriktningar acceptabla
förslag.

I enlighet med det sagda föreslår organisationsöversynen att nuvarande
jourhavande fullmäktigen utbyts mot en deputerad, förslagsvis benämnd
andre deputerad.

Såsom ovan nämnts ingår i direktionen - utöver berörda fullmäktigerepresentanter
(riksbankschef, deputerad och jourhavande) samt vice riksbankschef
- även den bankdirektör, till vars verksamhetsområde föreliggande
ärende hör. Eftersom samtliga bankdirektörer är ålagda att, därest
hinder icke inträffar, delta i direktionens sammanträden, kommer de dock
alla (bankdirektören för valutaavdelningen i viss mån undantagen) att re -

1974:22

gelmässigt bevista direktionens sammanträden, oavsett om därvid något
ärende inom deras respektive verksamhetsområde behandlas eller ej. Rösträtt
har emellertid endast bankdirektör vid behandling av ärende inom sitt verksamhetsområde.
Om såsom nedan föreslås även tjänster såsom biträdande
bankdirektörer inrättas, bör även dessa på motsvarande sätt åläggas att delta
i direktionens sammanträden, givetvis utan rösträtt annat än när de i en
bankdirektörs frånvaro fungerar som ställföreträdare för denne.

Förslag till ändringar i bankoreglementet beträffande direktionen innefattande
bestämmelse också om arvodering av andre deputeraden har utarbetats
i enlighet med vad ovan utvecklats (bilaga 19).

I instruktionen för direktionens ledamöter har dessa ålagts - envar beträffande
sitt verksamhetsområde - att själva eller genom vederbörande
avdelningschef eller gruppchef ombesörja föredragning inför direktionen av
de ärenden som skall underställas direktionens prövning. Någon saklig ändring
härvidlag åsyftas ej. Organisationsöversynen förutsätter därvid att delegering
av uppgiften att föredra kan ske icke blott när det gäller enskilda
ärenden utan också i fråga om hela verksamhetsområden där alltså föredragningen
skulle i princip alltid komma att fullgöras av avdelningschef
eller gruppchef. Särskilt torde det vara anledning att om biträdande bankdirektörstjänst
tillskapas låta dessa tjänstemän i allmänhet svara för föredragningen
av ärenden från det egna verksamhetsområdet.

Såsom en viss svaghet på planet närmast under direktionen har under
senare år framträtt det förhållandet, att någon tjänsteman inte utsetts som
företräder hela riksbanken då både riksbankschefen och vice riksbankschefen
är frånvarande. Vid riksbankschefens frånvaro skall visserligen vice riksbankschefen
fungera såsom bankens chef men särskilt under senare års
internationella förhandlingar har det blivit allt mer vanligt att både riksbankschef
och vice riksbankschef måste vara frånvarande samtidigt. Också
under dessa perioder bör det finnas någon som kan ta ansvaret som riksbankschef
då ett omedelbart ställningstagande erfordras, t. ex. i fråga om
åtgärder på kreditmarknaden, interventioner på valutamarknaden eller dylikt.
Detta behov är också i viss mån förutsett i bankoreglementet som i
12 § 3 mom. föreskriver att ”om vid förfall för riksbankschefen vice riksbankschefen
är förhindrad att träda i hans ställe får fullmäktige förordna
annan av riksdagen vald fullmäktig eller bankdirektör att uppehålla befattningen
såsom riksbankschef’. Stadgandet tar närmast sikte på mera enstaka
vakanser i det att vikarie förutsätts skola förordnas vid varje särskilt
tillfälle. Sådana tillfällen uppträder emellertid med viss regelbundenhet och
ökad frekvens. Med hänsyn härtill och till värdet av största möjliga kontinuitet
föreslås att stadgandet tas i anspråk på så sätt, att fullmäktige förordnar
en bankdirektör att ständigt vid frånvaro av både riksbankschefen
och vice riksbankschefen vara ställföreträdare för den förstnämnde.

1974:22

1.2.2 A vdelningsorganisationen

Under direktionen utövas ledningen av riksbanken av fyra bankdirektörer.
Bankdirektörsbefattningama,som ursprungligen var två, tillskapades år 1943
för att med yrkesutbildade tjänstemän ersätta de inom fullmäktige valda
andre deputerade, genom vilka fullmäktige i enlighet med äldre riksbankstradition
direkt deltog i ledningen av bankens löpande verksamhet.

De olika bankdirektörernas verksamhetsområden bestäms av den av fullmäktige
fastställda instruktionen för de ledamöter av riksbankens direktion
vilka tillika är tjänstemän i banken. I denna fördelas de olika avdelningarna
i banken mellan bankdirektörerna. Inom de gränser som bestäms av att
vissa specialavdelningar måste föras till person med motsvarande specialutbildning
brukar denna uppdelning av avdelningarna traditionellt vara tämligen
flexibel. Vid avgångar och nytillsättningar liksom vid längre tjänstgöringar
utomlands har sålunda avdelningarna omfördelats mellan bankdirektörerna
med hänsyn tagen till vederbörandes erfarenhetsbakgrund, intresseinriktning
etc.

För närvarande är fördelningen den, att en bankdirektör med ekonomisk
utbildning leder kreditmarknadsavdelningen och fondavdelningen. En bankdirektör
med erfarenhet från framför allt internationellt förhandlingsarbete
leder utländska förhandlingsavdelningen och utrikesavdelningen. Den bankdirektör
som är jurist svarar för - förutom juridiska avdelningen - bankexpeditionsavdelningen,
administrativa avdelningen och kontorscentralen
samt dessutom säkerhets- och beredskapsfrågor, vilka förts till en utanför
avdelningsindelningen stående grupp. Den fjärde bankdirektören leder valutaavdelningen.
Arbetet inom sistnämnda avdelning kan i viss mån sägas
ha en särställning i det att valutaregleringen innebär en direkt myndighetsutövning.
Detta har också funnit ett organisatoriskt uttryck i att valutaregleringsärenden
avgörs, icke av riksbankens direktion, utan av riksbankens
valutastyrelse, där också riksbanken utanförstående ledamöter ingår.
Slutligen bör i detta sammanhang noteras att revisionsavdelningen icke
är underställd bankdirektör eller direktionen. Chefen för denna avdelning
sorterar direkt under fullmäktige.

Någon ändring i fråga om bankdirektörsinstitutionen föreslås ej. Ej heller
föreslås någon ändring beträffande antalet bankdirektörer eller avdelningarnas
fördelning dem emellan. Detta innebär ej att organisationsöversynen
betraktar nuvarande fördelning såsom låst för överskådlig tid. Tvärtom bör
man liksom hittills kunna acceptera en viss flexibilitet härvidlag.

Under bankdirektörsnivån är som framgår av vad ovan sagts arbetet i
riksbanken fördelat mellan tio olika avdelningar jämte det utanför avdelningsorganisationen
stående säkerhets- och planeringskontoret. Vissa av avdelningscheferna
är tillika ställföreträdare för bankdirektör, vilket innebär
att de vid förfall för bankdirektören inträder såsom ledamot i direktionen.
En närmare redogörelse för det arbete som bedrivs på de skilda avdelningarna
lämnas i det följande under de särskilda kapitlen. I detta sammanhang skall

1974:22

endast framhållas att nuvarande indelning i avdelningar torde ha påverkats,
utöver behovet att fördela skilda funktioner på olika administrativa enheter,
även av önskemål om att kunna bereda vissa tjänstemän den med chefskapet
för avdelning förenade löneställningen. Detta har medverkat till att avdelningarna
är mycket olika stora. Medan bankexpeditionsavdelningen sysselsätter
ett 90-tal personer och valutaavdelningen ett 80-tal, består sålunda
fondavdelningen av blott 4 tjänstemän. Den juridiska avdelningen består
i realiteten av endast en person, nämligen avdelningschefen själv.

I syfte att undersöka lämpligheten av en reviderad avdelningsindelning
har organisationsöversynen analyserat de olika funktionerna inom banken.
Dessa har därefter sammanförts till avdelningar med beaktande av dels
att varje avdelning bör ha ett relativt ensartat arbetsområde, dels att avdelningen
tillika skall ha tillräcklig storlek för att på ett naturligt sätt kunna
fungera som en administrativ enhet. Denna analys och de resonemang som
förts på grundval därav har lett fram till de förslag om en modifierad avdel
ningsorganisation som redovisas i de följande kapitlen. Sammanfattningsvis
innebär dessa förslag följande förändringar i fråga om indelningen i avdelningar.

En betydande förstärkning av riksbankens resurser föreslås på vad man
skulle kunna kalla den ekonomisk-politiska delen av bankens arbetsområde.
Häri innefattas främst planering, samordning och information avseende den
kredit- och valutapolitiska verksamheten, konjunktur- och betalningsbalansanalys
och statistikproduktion. För dessa uppgifter föreslås en ny avdelning,
ekonomiska avdelningen, inrättad. Denna avdelning övertar de
av kreditmarknadsavdelningens uppgifter som är av mera allmän och flera
avdelningar berörande natur. Å andra sidan föreslås fondavdelningen integrerad
i kreditmarknadsavdelningen, fortsättningsvis benämnd kreditpolitiska
avdelningen. På utrikessidan föreslås endast marginella förändringar
i den ärendemässiga avgränsningen mellan utrikesavdelningen och utländska
förhandlingsavdelningen, vars namn synes böra ändras till internationella
avdelningen. För valutaavdelningen föreslås förändringar endast
i den interna organisationen. Kontorscentralens funktioner anses inte motivera
en särskild avdelning, varför en sammanslagning med bankexpeditionsavdelningen
föreslås. Till denna avdelning, förslagsvis kallad bankavdelningen,
skulle därmed sammanföras alla de uppgifter, på både betalningsmedelsförsörjningens
och låneverksamhetens område, som ombesörjs
vid både huvudkontoret och avdelningskontoren. Till ett särskilt direktionssekretariat
hänförs dels till fullmäktige och direktionen knutna sekreterarefunktioner,
dels vissa allmänna, mindre personalkrävande hjälpfunktioner,
såsom juridik, säkerhetsfrågor och beredksapsplanering. Därmed
försvinner den juridiska avdelningen. Beträffande administrativa avdelningen,
som föreslås utbyggd - speciellt på personal-och organisationssidan -aktualiseras inga större förändringar i den yttre organisationen. Detsamma
gäller revisionsavdelningen.

1974:22

Efter dessa forändringar skulle riksbankens organisation fä det utseende
som framgår av tablån på följande uppslag. I anslutning härtill redovisas
även nuvarande organisation. Antalet avdelningar skulle alltså minska från
10 till 8 genom å ena sidan försvinnandet av fondavdelningen, kontorscentralen
och juridiska avdelningen och å andra sidan tillkomsten av ekonomiska
avdelningen. 1 organisationstablåerna visas också avdelningarnas interna
organisation. Organisationsöversynens förslag på denna nivå framgår närmare
av de kapitel där respektive avdelningar behandlas.

Syftet med ovan sammanfattade förslag till modifieringar av avdelningsorganisationen
är att förstärka och rationalisera denna så att varje avdelning
blir naturligt avgränsad och får uppgifter och personal av en sådan betydelse
och omfattning att avdelningen är motiverad som organisatorisk enhet. Härigenom
bör förutsättningarna öka för att avdelningarna skall kunna fungera
som relativt självständiga arbetsenheter till vilka beslut i ökad utsträckning
kan delegeras. Detta bedömer organisationsöversynen önskvärt både från
avdelningspersonalens synpunkt och med hänsyn till arbetsbelastning och
arbetsinriktning på bankdirektörsnivå. I den mån bankdirektörerna kan avlastas
uppgifter av mer rutinbetonad och direkt arbetsledande natur får de
mer utrymme för utåtriktade och policy- och planeringsbetonade insatser.

En utveckling i här antydd riktning skärper kraven på avdelningscheferna
och på deras förmåga att självständigt handlägga ärenden och leda personal.
Organisationsöversynen har i sina överväganden och förslag utgått från att
ifrågavarande befattningar inte placeras på lägre lönenivå än lägsta avdelningschefstjänster
i övrig statlig förvaltning.

Befattningarna som avdelningschefer i riksbanken är för närvarande fördelade
på två lönenivåer. Den högre av dessa omfattar de avdelningschefer,
vilka tillika är ställföreträdare för bankdirektör. Tanken med detta system
har ursprungligen varit att inom varje bankdirektörsområde skulle finnas
en avdelningschef som vid förfall för bankdirektören skulle fungera som
ställföreträdare för denne. Ställföreträdaren har därmed samtidigt varit bankdirektörens
suppleant i direktionen. Efter hand har ställföreträdaretjänsterna
kommit att fördelas väsentligen med sikte på att utnyttja dem med ställföreträdarskap
förenade högre lönenivån för att kunna nyrekrytera eller behålla
arbetskraft i befattningar där riksbanken konkurrerar framför allt med
bankväsendet om speciellt kvalificerad personal. Systemet med ställföreträdare
för bankdirektörerna har på grund härav ej kunnat upprätthållas.
Inom tre bankdirektörsområden är sålunda samtliga avdelningschefer ställföreträdare
var och en blott för sin avdelning, medan det fjärde området
med fyra avdelningar helt saknar ställföreträdare. Denna utveckling får visserligen
anses ha varit en nödvändig prioritering inom en given ram. Den
har emellertid skett på framför allt den administrativa sidans bekostnad.
Mot denna bakgrund vill organisationsöversynen framföra följande synpunkter.

De krav som redan i dag ställs på avdelningscheferna och som enligt

BANKOFULLMÄKTIG]

DIREKTION

riksbankschef

vice 1.deputerad 2.deputerad
riksbankschef

föredragande

bankdirektör

va: rta -

>*4

BANKDIREKTOR

BANKDIREKTÖR

EKONOMISKA		KREDITPOLITISKA
AVDELNINGEN		AVDELNINGEN
Samordnings- och		Kapital-
informations-		marknads-
grupp		grupp
Konjunktur-		Bankinstitut-
analys -		grupp
grupp
Statistik-		Fond-
grupp		grupp

INTERNATIONELLA

AVDELNINGEN

Valutapolitisk

grupp

Grupp för

ekonomiskt

samarbete

UTRIKESAVDELNINGEN -

Arbitrage expedition -

Utrikes expedition -

VALUTA- AVDELNINGEN		BANK- AVDELNINGEN
Licens-		Kassa-
grupp 1		expedition
Licens-		Sedel-
grupp 2		räknings -expedition
Licens-		Deposita-
grupp ?		expedition
Kontroll-		Inlånin gs-
grupp		expedi tion
Allmän		Utlånings-
grupp		expedition

i 23

| avdelnlngs -

ADMINISTRATTVA
AVDELNINGEN

Personal kontor -

Organisationskon
tor

REVISI0N3-

AVDELNINGEN

Revisions kontor Sedelförs

tö rings -kon tor

Ekonomi kontor -

In tendén turkon
tor

Vakt kontor -

Direktions sekretariat -

Organisationsplan

Förslag

BANKOFULLMÄKTIGE


D I R E K 1 riksbankschef vice deput riksbankschef	ION erad Jourhavande föredragande fullmäktig bankdirektör

vALUTA -

BANKDIREKTÖR

BANKDI

REKTOR

BANKDIREKTÖR

KREDIT MARKNADS AVDELNINGEN -

Statistik kontoret -

Utrednings gruppen -

FOND-		UTLÄNDSKA
AVDELNINGEN		FÖRHANDLINGS-
		AVDELNINGEN
Fond-		Utrikes-
expeditionen		sekretariatet

UTRIKESAVDELNINGEN -

Arbitrage expeditionen -

Utrikes expeditionen -

VALUTA -AVDELNINGEN

Licens kontoret -

Kontroll kontoret -

Valuta sekretariatet -

BANK EXPEDITIONSAVDELNINGEN -

Kassa expeditionen -

Sedelräknings expeditionen -

Depositaexpedi
tionen

Inlåningsexpeditionen -

KONTORS CENTOALEN -

Utlåningsexpeditionen -

Kontorscentralsexpedltionen -

• 23

] avdelnings- }
L

ADMINISTRATIVA

AVDELNINGEN

Organisationsoch
personalkontoret -

Bokföringskon
to re t

In tendénturkontoret -

Vakt kontoret -

ADB gruppen -

JURIDISKA

AVDELNINGEN

Direktionsexpeditionen -

Säkerhets- och
planeringskontoret

REVISIONSAVDELNINGEN -

Revisionskon
to re t

Sedel förs

törings kontoret -

-P»

1974:22

vad ovan anförts kommer att ytterligare skärpas är särskilt accentuerade
inom vissa sektorer. Den besvärande konkurrens om kvalificerad personal
som riksbanken är utsatt för inriktas speciellt på vissa befattningar och personer.
Det finns vidare ett uttalat behov av att förstärka riksbankens administrativa
funktioner - speciellt i vad gäller personal- och organisationsfrågor
- och att som chef för ifrågavarande avdelning rekrytera en mycket
kvalificerad tjänsteman med en sådan ställning att han kan självständigt
driva dessa frågor och effektivt avlasta den administrativt ansvarige bankdirektören.
Av här angivna skäl finner organisationsöversynen det motiverat
att tre av avdelningschefstjänsterna konstrueras som biträdande bankdirektörstjänster
placerade i något högre lönegrad.

Ur de allmänna motiveringarna för inrättandet av dessa tjänster kan även
deras inplacering i avdelningsorganisationen härledas. Med den utbyggnad
av riksbankens personalresurser för ekonomisk och kreditpolitisk analysoch
utredningsverksamhet som organisationsöversynen i det följande föreslår
är det naturligt att en förstärkning kommer till stånd också på chefsnivå.
Översynen anser det lämpligt att denna förstärkning tar sig uttryck
i att en av berörda avdelningschefstjänster ges karaktären av biträdande
bankdirektörstjänst, placerad på den för riksbankspolitiken fundamentala
kreditpolitiska avdelningen. Beträffande det bankdirektörsområde som omfattar
de internationellt inriktade avdelningarna omfattar detta tämligen disparata
verksamhetsområden, nämligen dels en enhet för internationell utrednings-
och förhandlingsverksamhet, dels en enhet väsentligen inriktad
på valutahandel och förvaltning av valutareserven Därtill kommer att under
överskådlig tid riksbanken kommer att ha behov av särskilda insatser på
vartdera av dessa områden, vilka sedan Bretton Woods-systemets sammanbrott
fått växande betydelse. Mot denna bakgrund och även med hänsyn
till att bankdirektören för utrikessidan kan förväntas i stor utsträckning
befinna sig på tjänsteresa utomlands är det naturligt att en av avdelningscheferna
på detta område får ställning som biträdande bankdirektör. Inom
det bankdirektörsområde, som omfattar bankavdelning och administrativ
avdelning samt i det föreslagna direktionssekretariatet ingående juridiska
ärenden och säkerhets- och beredskapsfrågor, är artskillnaden mellan arbetsfunktionerna
än mer framträdande. Då såsom f. n. bankdirektören är
jurist, är det därför angeläget att komplettera denne med en högt kvalificerad
administrativ chefstjänsteman. Det är önskvärt att chefen för den administrativa
avdelningen sålunda kan ges en mera framskjuten ställning och
därmed förenad möjlighet att mera självständigt leda det administrativa
arbetet.

Genom tillskapande av tjänster såsom biträdande bankdirektörer inom
berörda tre bankdirektörsområden löser sig även frågan om ställföreträdarskap
i direktionen på ett naturligt sätt. Samtliga tre biträdande bankdirektörer
förutsätts sålunda bli ställföreträdare i direktionen, envar för den honom
överordnade bankdirektören. Med den fördelning av tjänsterna som biträ -

1974:22

dande bankdirektörer som ovan angivits kommer dessa tre också att kunna
täcka direktionens arbetsområde i allt väsentligt. De biträdande bankdirektörer
som blir chefer för en av de ekonomisk-politiska avdelningarna
respektive en av utlandsavdelningarna kan sålunda täcka respektive bankdirektörsområden
i deras helhet. Däremot torde chefen för administrativa
avdelningen ej lämpligen böra gå in som ställföreträdare i fråga om ärenden
från bankavdelningen. Genom att låneärenden i framtiden förutsätts skola
behandlas i lånedelegationen minskar emellertid direktionsärendena från
bankavdelningen väsentligt. Ställföreträdarskapet för denna avdelning torde
därmed väl kunna övertagas av annan bankdirektör eller biträdande bankdirektör.
Detta bör kunna gälla även de enstaka ärenden som i bankdirektörens
frånvaro må kunna anmälas från direktionssekretariatet. Vad slutligen
angår valutaavdelningen förs praktiskt taget aldrig några ärenden från
denna avdelning till direktionen. Ställföreträdarskapet i direktionen för bankdirektören
på valutaregleringsområdet synes lämpligen kunna anförtros annan
bankdirektör eller biträdande bankdirektör.

När det gäller övriga tjänster vill organisationsöversynen anföra den allmänna
synpunkten att i syfte att kunna erbjuda konkurrenskraftiga löner
lönesättningen icke i lika hög grad som hittills bör knytas till den ställning
vederbörande tjänsteman intar inom riksbankshierarkin. Översynen anser
sålunda att riksbanken bör ges möjlighet att kontraktsanställa tjänstemän.
Så förutses böra ske särskilt inom de områden där riksbanken direkt konkurrerar
med affärsbankerna om kvalificerad och specialistutbildad arbetskraft.
Men det bör också framhållas att om man såsom i organisationsöversynens
förslag bestämmer antalet avdelningar och deras arbetsområde
uteslutande från organisatoriska synpunker, dessa avdelningar måste kunna
inrymma tjänster på en lönenivå som i och för sig kan fä motsvara avdelningschefs.
Organisationsöversynens förslag innebär för övrigt, att chefen
för fondgruppen förutses fä avdelningschefs ställning. Den omständigheten
att juristfunktionen icke förläggs till en särskild avdelning fär inte heller
påverka löneställningen för den som under bankdirektören är ansvarig för
juridiska ärenden. Även inom vissa andra avdelningar bör på motsvarande
sätt möjlighet finnas att kvarhålla högt kvalificerad personal genom att inrätta
personliga tjänster.

1.3 Övriga överväganden och förslag i huvuddrag

1.3.1 Allmän översikt

Organisationsöversynen har följt två huvudlinjer i sitt arbete. Dels har
man sökt lokalisera eventuella bristområden i riksbankens organisation och
bedöma erforderliga förstärkningar av denna. Dels har man sökt finna rationaliseringsmöjligheter
och beräkna realiserbara besparingar.

En allmän strävan har härvid varit att hålla förslagen om personalökningar
på vissa avdelningar inom ramen för en oförändrad total personalstyrka,

1974:22

dvs. låta dem motsvaras av förslag möjliggörande personalminskningar på
andra avdelningar. Såtillvida har detta lyckats som att personalbehovet vid
huvudkontoret efter ett genomförande av översynens samtliga förslag beräknas
minska med 20 å 30 personer. Detta läge inträder emellertid först
1979, eftersom vissa rationaliseringsåtgärder tar avsevärd tida att genomföra.
1976 skulle antalet anställda enligt översynens förslag däremot vara 17 större
än i dag, eftersom nyrekryteringen bedöms böra ske med det snaraste. Denna
tillfälligt ökade personal ryms i det nya bankhuset som härigenom kommer
att fullständigt tas i anspråk.

Att nettoeffekten av ett genomförande av samtliga förslag är en personalreduktion
är givetvis inte liktydigt med en motsvarande kostnadssänkning.
Ökningarna avser i genomsnitt högre avlönad personal än minskningarna.
Viktigare är att personalminskningarna förutsätter betydande maskininvesteringar.
Dessa uppskattas emellertid ha uppvägts av de personalbesparingar
de möjliggör inom ca 10 år. Även med reservation för att
gjorda beräkningar är synnerligen preliminära och osäkra och för att vissa
förslag överhuvudtaget inte kunnat kostnadsberäknas vågar organisationsöversynen
inte ange huruvida nettoeffekten av dess förslag på lång sikt
blir från kostnadssynpunkt positiv eller negativ. Skulle utfallet bli negativt,
bör det enligt organisationsöversynens uppfattning dock inte röra sig om
ett mot bakgrund av riksbankens totala förvaltningskostnader orimligt belopp.
På de osäkra punkterna innebär förslagen givetvis inte definitiva beslut
utan endast fortsatt utredning.

Uppläggningen av översynsarbetet har utgått från bankens fyra viktigaste
funktioner

- den kredit- och valutapolitiska (här sammanfattningsvis benämnd den
ekonomisk-politiska)

- valutaregleringen

- betalningsmedelsförsörjningen

- den administrativa.

Sammanfattningsvis har organisationsöversynen konstaterat behov av förstärkningar
när det gäller den första och den sista av dessa funktioner och
rationaliseringsmöjligheter i fråga om de båda övriga. Detta är i och för
sig inte överraskande. Å ena sidan har riksbanken sedan länge ålagt sig
stor restriktivitet när det gäller personalresurserna såväl på det ekonomiskpolitiska
som på det administrativa området. Å andra sidan är det främst
inom valutareglering och betalningsmedelsförsörjning som verksamheten
är så relativt enhetlig och delvis rutinbetonad att mer betydande automatisering
är möjlig.

De fyra funktionerna behandlas nedan i nyssnämnda ordning. Framställningen
begränsas till huvuddragen i organisationsöversynens allmänna överväganden
och mest väsentliga förslag.

1974:22

1.3.2 Förstärkning av den ekonomisk-politiska funktionen

Organisationsöversynen har analyserat arten och omfattningen av riksbankens
ekonomisk-politiska uppgifter och verksamheten på närmast berörda
avdelningar (kreditmarknadsavdelningen, fondavdelningen, utländska
förhandlingsavdelningen och utrikesavdelningen). Det framgår av analysen
att personalresurserna för den ekonomisk-politiska verksamheten är klart
underdimensionerade.

Detta tar sig olika uttryck. Vissa verksamhetsområden är föremål för
mindre insatser än vad som är normalt i centralbanker i jämförbara länder.
Speciellt när det gäller bevakning och analys av den löpande ekonomiska
och finansiella utvecklingen och utredningar att läggas till grund för planeringen
av kredit- och valutapolitiken har brister konstaterats. Även den
interna samordningen och den utåtriktade informationen är eftersatta områden.
Samtidigt har omfattningen av övertidsarbetet befunnits oacceptabelt
hög.

För att förstärka riksbankens insatser på dessa och närliggande områden
och samtidigt reducera övertidsuttaget föreslår organisationsöversynen att
personalen ökas med sammanlagt 16 tjänstemän.

Vidare föreslås att vissa av arbetsuppgifterna sammanförs till en nyinrättad
avdelning, förslagsvis benämnd ekonomiska avdelningen. Denna föreslås
organiserad på tre grupper. En av dessa skulle svara för samordnings-, planerings-
och informationsuppgifter. Den interna samordningen och planeringen
avses också effektiviseras genom regelbundna sammanträden mellan
riksbanksledningen och berörda avdelningschefer. Den andra gruppen skulle
inriktas på bevakning och analys av konjunkturutvecklingen samt på betalningsbalansfrågor,
särskilt analys- och utvecklingsarbete. Slutligen skulle
i avdelningen ingå en statistikgrupp, i stort sett motsvarande nuvarande
statistikkontor. En viss minskning av den med statistikproduktionen sysselsatta
personalen bedöms kunna möjliggöras genom inköp av en s. k.
bordskalkylator.

Den föreslagna personalförstärkningen berör, förutom den ekonomiska
avdelningen, huvudsakligen kreditmarknadsavdelningen, i det följande benämnd
kreditpolitiska avdelningen, med vilken som tidigare nämnts fondavdelningen
föreslås införlivad. Här föreslås inte några nya funktioner utan
endast en viss förstärkning syftande till förbättrad bevakning och fördjupad
analys av kreditmarknaden. Även denna avdelning föreslås organiserad på
tre grupper: kapitalmarknadsgruppen för uppgifter berörande kapitalmarknadens
struktur och fungerande, bankinstitutgruppen för frågor rörande bankernas
verksamhet samt fondgruppen för de operativa funktionerna på kreditmarknaden.

För den internationella avdelningen (nuvarande utländska förhandlingsavdelningen),
organiserad på en valutapolitisk grupp och en grupp för
ekonomiskt samarbete, föreslås inga större förändringar. Detsamma gäller

1974:22

utrikesavdelningen, som fortfarande avses bestå av en arbitrage- och en
utrikesexpedition.

1.3.3 Ökade insatser på det administrativa området

Organisationsöversynens arbete på det administrativa området har inriktats
dels på personalresursfrågan, dels på ett antal konkreta problem - från
befordrings- och lönesystem och verksamhetsplanering till attesteringsförfarande
och systematisk maskinskrivning. En generell slutsats är att ökade
insatser krävs för att riksbanken på det administrativa området, speciellt
i vad gäller personalpolitik och organisationsfrågor, skall nå en tillfredsställande
nivå. Organisationsöversynen har på vissa områden lämnat mer
eller mindre konkreta förslag till sådana insatser, delvis som underlag för
den personalförstärkning som föreslås.

1 befordrings- och lönefrågan konstateras att nuvarande stela system med
dess strikta uppdelning i personalkategorier verkar hämmande på personalrörlighet
och personalutnyttjande och på möjligheter till personlig utveckling.
Härtill kommer riksbankens svårigheter att genom marknadsmässig
lönesättning anställa och behålla duglig personal i vissa befattningar.
Med reservation för att det här i sista hand delvis rör sig om rena förhandlingsfrågor
skisserar organisationsöversynen vissa riktlinjer för vidare
bearbetning inom banken och upptagande av överläggningar med berörda
förvaltningsorgan inom riksdagen och vederbörande personalorganisationer.
Enligt dessa riktlinjer skulle bl. a. antalet karriärer kraftigt reduceras, ett
mycket stort antal tjänster utformas som högstlönetjänster, kontrakts- eller
arvodesanställning kunna tillgripas i särskilda fall, vissa befordringsgångar
förkortas,dvs. avslutas vid en lägre lönegrad än f. n.,och all personal, oavsett
nuvarande karriärtillhörighet, kunna söka utannonserad tjänst.

Två arbetsgrupper föreslås utarbeta förslag till utbildningspolitik respektive
personalpolitik, varjämte ett utbildningsråd föreslås inrättat. Den interna
informationen anses böra förbättras. Bland övriga förslag märks centraliserad
diarieföring och ny kontoplan.

Inom vissa andra statliga myndigheter tillämpad s. k. verksamhetsplanering
bedöms som intressant inte minst på grund av det moment av företagsdemokrati
som sådan verksamhet inrymmer. Fortsatt arbete och i
första hand viss utbildning på området föreslås därför. I fråga om revisionen
förordas fortsatt utredning omfattande såväl intern kontroll som redovisnings-
respektive förvaltningsrevision.

När det gäller erforderlig personalförstärkning anser organisationsöversynen
att denna i första hand bör koncentreras till ett nyinrättat organisationskontor
bestående av 9 tjänstemän för administrativ rationalisering,
kontorsrationalisering, administrativ service samt ADB-underhåll och ADBdrift.
Detta kontor torde till en början i hög grad komma att tas i anspråk
för vidareutveckling och genomförande av en betydande del av alla de förslag

1974:22

vari översynsarbetet resulterat.

På vaktkontoret bedöms det möjligt att reducera personalstyrkan med
ett 10-tal personer genom rationaliseringar på framfor allt kontorsservicesidan.
Vid inflyttningen i det nya huset torde å andra sidan en motsvarande
personalökning krävas för bevakningsuppgifter.

1.3.4 ADB-behandling pä valularegleringsomrddet m. m.

För valutaavdelningen avtecknar sig huvudsakligen två problem. Det ena
är akut och gäller svårigheten att med dagens resurser klara den inkommande
mängden av ansökningsärenden. Detta problem har lett dels till övertidsarbete
i icke acceptabel omfattning, dels till att cheferna i onormal utsträckning
tvingats disponera sin tid för direkt deltagande i ärendehandläggningen
på detaljnivå och därmed fått delvis åsidosätta rena chefsfunktioner.

Det andra problemet gäller svårigheten att i ett något längre perspektiv
med rimliga resurser i form av både personal och lokaler ta hand om, kontrollera,
statistikbehandla och förvara den kraftigt växande strömmen av
inkommande valutaanmälningar och andra rapporter. Denna tillväxt, som
uppgått till i genomsnitt 13 % per år under de senaste fyra åren och som
sammanhänger med växande utrikeshandel, näringslivets internationalisering
och ökade privata kapitalöverföringar till och från utlandet, kommer
med samma tillväxttakt i framtiden att innebära, att antalet inkommande
valutaanmälningar 1985 utgör ca 4 miljoner. För att ta hand om detta material
skulle personalstyrkan på kontrollkontoret behöva minst fördubblas och arkivutrymmet
fyrdubblas om inga åtgärder vidtogs.

Det förstnämnda problemet fordrar enligt organisationsöversynens mening
dels omedelbara åtgärder i form av förstärkning av den tillståndsgivande
funktionen med 6 handläggare. Dels erfordras insatser för en effektivisering
av utbildningen, cirkulationen och den interna informationen på avdelningen.

Det senare problemet kan endast lösas med långsiktiga åtgärder. Organisationsöversynen
har funnit att tekniska rationaliseringsåtgärder, främst
på ADB-området, inte bara kan hejda en annars nödvändig kraftig tillväxt
av kontroll-, statistik- och arkivfunktionerna i framtiden utan också minska
personalbehovet med ca 25 personer i förhållande till dagens situation. Förslag
framläggs därför om att ett principbeslut nu fattas om införande av
ett integrerat ADB-system för funktionerna diarieföring, tillståndsgivning,
kontroll och statistik och att fortsatt utredning omedelbart skall ske på detta
område, varefter frågan på nytt får anmälas för fullmäktige. För detta utredningsarbete
erfordras anlitande av extern expertis på ADB-området.

Enligt uppgjord tidsplan skulle ett ADB-system av skisserat slag kunna

4 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 22

1974:22

vara i funktion vid mitten av 1977, om det fortsatta utredningsarbetet igångsätts
omedelbart. Enligt den preliminära kostnadskalkylen skulle nedlagda
kostnader balanseras av uppnådda rationaliseringsvinster inom 8 år.

I syfte att nå rationaliseringsvinster så tidigt som möjligt föreslås, att
en bordskalkylator för arbetet med valutastatistiken anskaffas med det snaraste,
med en beräknad inbesparing av 8 personer till följd, och att utrymmesoch
arbetsbesparande arkivautomater installeras i samband med flyttningen
till det nya huset.

Valutaavdelningens organisation föreslås förändrad så, att dagens indelning
i tre grupper (licenskontoret, kontrollkontoret och valutasekretariatet)
utbyts mot en indelning i fem grupper, nämligen tre licensgrupper, en kontrollgrupp
och en allmän grupp. Denna förändring avses främja en utveckling
mot att tillståndsärendena i högre grad än i dag skall kunna avgöras på
gruppnivå.

1.3.5 Rationalisering av bankrörelsen

Organisationsöversynens rationaliseringsförslag beträffande vad som allmänt
betecknas som riksbankens bankrörelse kan sägas i första hand gälla
dels sedel- och myntdistributionen, dels sedel- och mynthanteringen vid
huvudkontoret. Dessutom diskuteras den vid riksbanken bedrivna ut- och
inlåningsrörelsen, varvid organisationsöversynen redovisar vissa ställningstaganden.

Beträffande sedel- och myntdistributionen framförs som ett alternativ till
nuvarande ordning tanken att låta samtliga transporter av sedlar och mynt
till avdelningskontoren ske direkt från sedeltryckeriet respektive myntverket.
De redovisade fördelarna med direktdistribution av sedlar från Tumba
kan kortfattat sägas vara att man undgår transporterna Tumba-Stockholm
samt sedlarnas hanterande vid inläggning i valv i Stockholm och uttagande
därifrån. Förutom inbesparade personalresurser i form av chaufförer, vaktpersonal
vid transporter, kassavårdspersonal vid inläggning och uttagande
i valv samt polisövervakning vinns framför allt en ökad säkerhet genom
att transporterna av sedlar genom Stockholm bortfaller utan ökning av transportbehovet
på annat håll. Översynen redovisar som nackdelar av det tänkta
distributionssystemet de härigenom nödvändiggjorda investeringarna i
Tumba för valv och garage. Kostnaderna härför uppskattas till 3-5 mkr.,
motsvarande en beräknad periodiserad årskostnad i storleksordningen
300000 kr. Organisationsöversynen föreslåratt en särskild utredning tillsätts
för att i en rapport vid årsskiftet 1974/75 framlägga underlag till slutligt
ställningstagande i frågan.

Beträffande myntdistributionen föreslås denna omlagd så att mynt för
framtiden skulle i ett från sedlarna skilt distributionssystem distribueras
direkt från myntverket i Eskilstuna. Vad gäller myntdistributionen bedöms
vidare vissa fördelar vara förenade med dess överförande till något bevak -

1974:22

ningsbolag.

Beträffande genomförandet av sedeltransporterna tänker sig organisationsöversynen
att hittills medföljande kassavårdare skall ersättas med bevakningspersonal,
något som anses kunna ske utan eftersättande av vare sig
den inre eller den yttre säkerheten.

I fråga om sedel- och mynthanteringen vid huvudkontoret föreslås vissa
reformer ägnade att minska antalet ordinarie kassavårdare med 3.

Beträffande sedelräknings- och sedelsorteringsarbetet vid huvudkontoret
som i dag sysselsätter cirka 40 personer på i stort sett heltid, föreslår översynen
rationaliseringsåtgärder på två olika områden. För räkning och sortering
av 50-, 100- och 1 000-kronorssedlar anses sedelsorteringsmaskiner
böra anskaffas. Översynen föreslår att principbeslut härom fattas nu och
att efter närmare utredning av frågan om lämplig maskinpark inköp sker
i sådan takt att en första maskin installeras i slutet av 1976 för att åtföljas
av ytterligare två enheter under 1977 och 1978.

Beträffande 5-kronorssedeln föreslås att denna indras i samband med att
ett modifierat 5-kronorsmynt med ny prägling introduceras och att i avbidan
härpå inkommande 5-kronorssedlar totalmakuleras.

För 10-kronorssedelns del föreslås fortsatt utredning av tillämpade räknings-,
sorterings- och makuleringsrutiner i syfte att i framtiden övergå
till totalmakulering också av inkommande 10-kronorssedlar.

Vad angår riksbankens utlåning till allmänheten av egna medel anser
organisationsöversynen att sådan utlåning ej är motiverad av centralbanksmässiga
skäl. Eftersom arbetsförhållandena vid avdelningskontoren är sådana
att dessa utan större realekonomisk kostnad kan ta på sig viss utlåningsverksamhet
och denna därtill ger en eftersträvansvärd variation i
arbetet på kontoren, föreslår organisationsöversynen att riksbanken fortsätter
med långivning till allmänheten. Den rent kommersiella utlåningen i form
av växeldiskontering och krediter i checkräkning föreslås dock skola upphöra.
I övrigt tar organisationsöversynen upp vissa spörsmål beträffande
den fortsatta utlåningsverksamheten, framför allt frågan om riktlinjerna härför
och föreslår att särskild utredning av dessa frågor kommer till stånd.

1.3.6 Utredning av avdelningskontors/rågan

Såsom utgångspunkt för sina överväganden beträffande avdelningskontoren
konstaterar organisationsöversynen att riksbanken måste ha ett kontorsnät
för att kunna ge den samhällsservice man eftersträvar i fråga om
betalningsmedlen men att nuvarande kontorsorganisation är föga anpassad
för att på ett rationellt sätt ge denna service. Organisationsöversynen, som
med hänsyn till den påtalade motsättningen utgår från att en utredning
av riksbankens avdelningskontorsorganisation under alla förhållanden måste
komma till stånd inom överblickbar tid, förordar att denna utredning tillsätts
med det snaraste.

1974:22

Vid angivande av förslag till riktlinjer för utredningen söker organisationsöversynen
förena två önskemål, nämligen dels strävan att genom koncentration
skapa större enheter, dels kraven på att riksbanken skall lagra
sedlar på fler platser än f. n. Detta har lett organisationsöversynen till att
såsom huvudalternativ för utredningen föreslå ett tvånivåsystem. Ett begränsat
antal storkontor (regionkontor) skulle enligt detta svara för betalningsmedelsförsörjningen
vart och ett i sin region men därvid biträdas av
ett eller flera underordnade småkontor (filialkontor). Vid de senare skulle
i princip endast bedrivas betalningsmedelshantering. All annan verksamhet
skulle koncentreras till regionkontoren. Genom denna begränsning av arbetsuppgifterna
vid filialkontoren samt genom deras förläggning till postkontor
och måhända genom öppethållande endast för penninginstitut förutsätts
filialkontoren kunna arbeta rationellt och med tillfredsställande säkerhet
med personal på, vid de minsta kontoren, endast 3-4 personer. Som
ytterligare riktpunkter för organisationen anges, att kontor bör bibehållas
på samtliga platser där sådana f. n. är inrättade. Även andra möjligheter
att minska sedeltransporterna bör prövas av utredningen såsom sedeldepåer
inom posten och ersättning till postverket för viss sedellagring.

På den föreslagna utredningen ställs kravet att dess förslag skall innebära
att samtliga anställda vid avdelningskontoren skall kunna beredas fortsatt
sysselsättning antingen vid huvudkontoret eller vid avdelningskontor. Med
hänsyn särskilt till personalen bör utredningen bedrivas så att förslag föreligger
under 1976.

1974:22

2 Den kredit- och valutapolitiska verksamheten

2.1 Riksbankens ekonomisk-politiska uppgifter

2.1.1 Uppgifternas art och omfattning

Riksbanken har till uppgift att bereda, besluta och verställa kredit- och
valutapolitiska åtgärder. Det grundläggande syftet är att påverka utvecklingen
i enlighet med de allmänna samhällsekonomiska mål som statsmakterna
fastställer. Det gäller både de stabiliseringspolitiska målen, som
tar sikte på sysselsättning, priser och balansen i de utrikes betalningarna,
och målen för de reala och finansiella resursernas fördelning.

Den allmänna inriktningen av kreditpolitiken har i allt väsentligt bestämts
av konjunkturutvecklingen och strävan att dämpa konjunkturutvecklingen.
Ett betydelsefullt inslag har dessutom varit att skapa utrymme på kreditmarknaden
för finansiering av de bostadsbyggnadsprogram som beslutas
av statsmakterna. Under lång tid kunde politiken föras utan att en bristande
balans i de utrikes betalningarna medförde alltför påtagliga begränsningar
av handlingsutrymmet, men sedan slutet av 60-talet har kreditpolitiken
i tilltagande grad måst utformas med beaktande av utvecklingen av betalningsbalansen.
Samtidigt har den världsomfattande inflationen och de
nya förhållandena på valutaområdet lett till att kursförändringar alltmer
kommit att diskuteras som medel att stabilisera den inhemska utvecklingen.
Mycket tyder på att kraven på kredit-och valutapolitiken kan komma att
växa ytterligare i framtiden. Det medför ett ökat behov av planering och
samordning av politiken, av fortlöpande bevakning av utvecklingen på en
råd områden och av ingående analys av alternativa åtgärder i olika situationer.

Både kreditpolitiken och valutapolitiken måste basera sig på ingående
studier av utvecklingen i Sverige och i utlandet vad gäller såväl valutamarknaden
och kreditmarknaden som den reala ekonomin. Riksbankens
ekonomisk-politiska verksamhet kräver således att banken har resurser att
kontinuerligt följa och analysera utvecklingen inom nämnda områden samt
att grundligt bereda och genomföra olika åtgärder.

Nära knutet till den löpande ekonomisk-politiska verksamheten men av
mer renodlad utredningskaraktär är det arbete som bör bedrivas för att analysera
och kalkylera effekterna av den förda politiken. Härigenom skapas
ett nödvändigt erfarenhetsunderlag så att olika medel kan utnyttjas på ett
ändamålsenligt sätt.

Bankens ekonomisk-politiska funktioner inrymmer utöver den verksamhet
som direkt hänger samman med utformningen av den löpande kreditoch
valutapolitiken en rad andra uppgifter, såväl på det inhemska området
som i internationella sammanhang.

Tjänstemän från banken deltar sålunda som ledamöter och som sekreterare
och experter i olika offentliga utredningar med anknytning till riksbankens
verksamhet. Dessa uppgifter har sedan lång tid tagit en betydande del av

1974:22

bankens utredningskapacitet i anspråk. Även om detta utredningsarbete formellt
bedrivs utanför riksbanken är det likväl av så vitalt intresse för banken
att det bör betraktas som ett normalt inslag i dess verksamhet. Som exempel
på utredningar som engagerat tjänstemän från banken under senare tid kan
nämnas fondbörsutredningen, betalningsbalansutredningen, kreditpolitiska
utredningen och kapitalmarknadsutredningen.

Riksbanken är dessutom en central remissinstans för offentliga utredningar
i ämnen som ligger inom dess ansvarsområde. Utarbetandet av remissvar
har ofta karaktären av kvalificerat utredningsarbete och ställer betydande,
både kvantitativa och kvalitativa, krav på bankens utredningsresurser.
Den form av utredningsarbete som remissbehandlingen utgör, bör
betraktas som en betydelsefull del av riksbankens ekonomisk-politiska funktioner
i vid mening.

På det internationella området medverkar riksbanken i ett tidvis mycket
omfattande och resurskrävande utrednings- och förhandlingsarbete. Detta
bedrivs väsentligen i internationella valutafonden (IMF) och OECD med
dess kommittéer och arbetsutskott samt i internationella regleringsbanken
i Basel (BIS). Genom ett aktivt deltagande inom dessa organisationer kan
även mindre länder påverka beslut av betydelse för deras ekonomiska utveckling.
Riksbanken bör därför kunna göra en fullgod insats i de internationella
ekonomisk-politiska överläggningarna. Bland de mera omfattande
uppgifter som förekommit under de senaste tio åren må nämnas förhandlingarna
om SDR-systemet under senare delen av 60-talet, den multilaterala
växelkursanpassningen i december 1971, arbetet på en internationell valutareform
inom 20-kommittén och hanteringen av den situation som uppstått
till följd av oljeprisstegringarna.

Flera avdelningar berörs av det förberedande utrednings- och analysarbetet
som krävs för att riksbankens insatser i dessa sammanhang skall vara väl
underbyggda och personal deltar ofta direkt i de internationella överläggningarna.
Samråd sker ofta med andra berörda svenska instanser, främst
finansdepartementet samt utrikes- och handelsdepartementen, och med övriga
nordiska centralbanker.

Ett viktigt inslag i riksbankens ekonomisk-politiska uppgifter sett i ett
vidare perspektiv är att skapa det lämpliga ”klimatet” för den politik man
anser böra föras. Det bör ligga i bankens intresse att främja en allmän och
öppen diskussion av den politik som utformas av banken. Banken bör därför
kunna informera om kredit- och valutapolitiken och diskutera problemställningar
i anslutning härtill i tidnings- och tidskriftsartiklar, massmedia,
föredrag etc.

Riksbankens ekonomisk-politiska funktioner spänner alltså över ett brett
fält. Uppgifterna kan sammanfattas under följande punkter:

- bevakning och analys av den inhemska och internationella ekonomiska
utvecklingen

- bevakning och analys av utvecklingen på den inhemska kreditmarknaden
och på den svenska och den internationella valutamarknaden

1974:22

- beredning och genomförande av kredit- och valutapolitiska åtgärder

- utveckling av riksbankens policy i internationella frågor och dennas
fullföljande i respektive forum

- operationer på kreditmarknaden samt i utländska valutor och värdepapper -

det löpande handhavandet av emissionskontroll och valutareglering

- utredningar m. m. rörande kredit- och valutamarknaderna och avseende
effekterna av vidtagna åtgärder

- utredning av frågor inom ramen för internationellt ekonomiskt samarbete
samt deltagande i detta arbete

- insamling, bearbetning och distribution av ekonomisk statistik

- extern och intern information om den förda kredit- och valutapolitiken
och om den därmed sammanhängande ekonomiska och finansiella utvecklingen.

2.1.2 Berörda avdelningar

Riksbankens uppgifter på det ekonomisk-politiska området handläggs på
följande avdelningar:

- Kreditmarknadsavdelningen

- Fondavdelningen

- Utländska förhandlingsavdelningen

- Utrikesavdelningen

- Valutaavdelningen

Kreditmarknadsavdelningen handhar såväl utredningsuppgifter som policyoch
servicefunktioner. Till utredningsverksamheten hör främst den allmänna
analysen vad gäller kreditmarknad, konjunkturutveckling och betalningsbalans
samt utarbetande av förslag till remissyttranden och engagemang
i offentliga utredningar. Avdelningen utarbetar också underlaget för kreditpolitiska
åtgärder och handhar därmed en viktig del av bankens policyfunktioner.
Servicefunktionerna är omfattande. Statistikkontoret handhar
sålunda huvuddelen av bankens statistikproduktion (kontrollstatistik avseende
likviditets- och placeringskvoter, allmän statistik och betalningsbalansstatistik).
I fråga om intern och extern information har avdelningen
ansvaret för förvaltningsberättelse och årsbok, veckorapporten angående
riksbankens tillgångar och skulder, den dagliga utgivningen av pressmeddelandet
("Ekot”), pressklipp samt skötseln av biblioteket. Dessutom sker
beredningen av riksbankens kommersiella krediter på denna avdelning och
fondavdelningen. Avdelningens personal består f. n. av 26 tjänstemän, varav
4 kontorister. En av dessa tjänstemän är tjänstledig för särskilt uppdrag.

Fondavdelningen svarar för operativa funktioner på inrikessidan. Avdelningen
handhar köp coh försäljning av skattkammarväxlar och svenska obligationer.
Diskussioner förs med riksgäldskontoret om dagslåneränta, villkor
vid emission av statsobligationer m. m. Avdelningen bereder vidare
ärenden angående emissionstillstånd och har fortlöpande kontakter med

1974:22

banker och kapitalmarknadsinstitut för att följa läget på kreditmarknaden.
Den svarar för utarbetandet av tillämpningsföreskrifter för likviditetskvoter
m. m. och av bestämmelser rörande villkor för och omfattning av bankernas
upplåning i riksbanken. Vidare infordrar den räntor, straffavgifter, etc. Med
hänsyn till dess nära och dagliga kontakter med kreditmarknaden och till
dess uppgifter vid genomförande av vidtagna åtgärder är det naturligt att
avdelningen medverkar i den allmänna uppläggningen av kreditpolitiken.
Avdelningens personal består f. n. av 4 tjänstemän, varav 1 kontorist.

Utländska.forhandlingsavdelningen har dels utredande uppgifter, dels vissa
policyfunktioner och dels allmänna sekretariatsuppdrag på det internationella
området. På avdelningen utförs och samordnas huvuddelen av det bevaknings-,
analys- och utredningsarbete som erfordras som underlag för riksbankens
insatser i internationella organisationer, främst IMF och OECD.
Vidare omfattar arbetet deltagande i överläggningar i internationella organisationer.
Tyngdpunkten i den policy-orienterade verksamheten har legat
på valutaområdet. Avdelningens befattning med utformningen av den
svenska valutapolitiken avser bl. a. frågor som gäller Sveriges förhållande
till OECD:s liberaliseringsstadgor för löpande osynliga betalningar och kapitalrörelser.
På avdelningen faller att granska sådana betalningsklausuler
m. m. som ingår i bilaterala biståndsavtal och industriella samarbetsavtal
och att handlägga kursgarantifrågor avseende svenska finansiella insatser
i vissa internationella institutioner. Vidare sker viss bevakning och analys
av den internationella ekonomiska och betalningsbalansmässiga utvecklingen.
Bland uppgifterna ingår också att planera och genomföra arrangemang
vid internationella sammanträden, att ordna program för utländska besökare
samt att besvara frågor från utländska banker och privatpersoner. Avdelningens
personal består f. n. av 12 tjänstemän, varav 3 kontorister.

Utrikesavdelningen förvaltar riksbankens valutareserv och ansvarar för bankens
operativa funktioner på valutamarknaden, dvs. köp och försäljning
av utländska valutor och guld. Den ansvarar för den löpande bevakningen
av utvecklingen på den svenska och den internationella valutamarknaden,
genomför utredningar, sammanställer viss statistik och bedriver upplysningsverksamhet
i anslutning härtill. Vidare handlägger avdelningen betalningsuppdrag
till och från utlandet, inbegripet betalningar under statliga
krediter till u-länder. Den sköter telex- och telegramtrafiken, handhar bankens
provsamling av utländska sedlar och mynt samt undersöker utländska
sedlars äkthet. Bankens utrikes postärenden ombesörjs inom avdelningen
som även tillhandahåller bankens tjänstemän resevaluta. Avdelningens personal
består f. n. av 18 tjänstemän, varav 6 kontorister.

Valutaavdelningens verksamhet innefattar bl. a. handläggning av ansökningar
om valutatillstånd, övervakning av att gällande valutabestämmelser
allmänt iakttas samt granskning av valutabankernas verksamhet. Utöver
de operativa uppgifter som är förenade med valutaregleringen utarbetas förslag
till erforderliga ändringar i denna. Inom avdelningen genomförs också

1974:22

utredningar i anslutning till verksamheten. Denna avdelning behandlas närmare
i kap. 3.

2.2 Behov av resursförstärkning och organisatoriska förändringar

Organisationsöversynen har kunnat konstatera att basorganisationen för
riksbankens kredit-och valutapolitiska verksamhet är klart underdimensionerad.

Brist på personal har medfört att vissa verksamhetsområden är föremål
för mindre insatser än vad som är normalt i centralbanker i jämförbara
länder. Det gäller såväl utredningar av långsiktig natur som löpande bevakning
och bedömning av utvecklingen på områden av intresse för riksbanken.
Härav följeratt underlaget för utformningen av riksbankens åtgärder
ibland är knapphändigt och att kvaliteten på vissa av de utförda arbetsuppgifterna
är lägre än önskvärt. Svårigheter föreligger också ofta att i tid
få fram material vid förberedelser av olika åtgärder.

Även om ambitionerna sålunda har fått inskränkas på väsentliga verksamhetsområden,
är belastningen på den berörda personalen oacceptabelt
hög. Arbetssituationen har tvingat fram en mer eller mindre kontinuerlig
övertid. Det gäller särskilt avdelningschefer och andra tjänstemän i arbetsledande
ställning liksom den personal som sysslar med större utredningsuppdrag.
För flera av dessa uppgick övertidsvolymen under första halvåret
1974 uppskattningsvis till 200-300 timmar. I ett begränsat antal extrema
fall torde övertidsuttaget vara minst det dubbla. Dessa siffror inkluderar
även icke beordrad övertid. Även för annan personal som ansvarar för särskilt
underbemannade arbetsområden har övertiden antagit proportioner som
inte är godtagbara vare sig för den enskilde eller från arbetsgivarsynpunkt.

1 det följande redovisas de områden där behov av ökade personalresurser
och organisatoriska förändringar framkommit under översynsarbetet. Bankens
ekonomisk-politiska verksamhet har därvid indelats i huvudfunktioner
på det inhemska och det internationella området i syfte att precisera vilka
arbetsområden som måste tillföras ökade resurser och vilka organisatoriska
förändringar som bör genomföras. En förstärkning av i första hand utredningsresurserna
och en bättre samordning av funktionerna har bedömts
som väsentlig föra» riksbanken skall kunna fullgöra sina ekonomisk-politiska
uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Det ligger i sakens natur att de arbetsområden
där inga eller endast smärre förändringar anses erforderliga
erhållit ett förhållandevis litet utrymme i framställningen.

2.2.1 Behov av resursförstärkning

Resursmässiga problem återfinns i huvudsak på kreditmarknadsavdelningen
och i viss mån även på utländska förhandlingsavdelningen och utrikesavdelningen.
På dessa avdelningar saknas förutsättningar att på ett till -

1974:22

fredsställande sätt bevaka och analysera utvecklingen på flera områden av
vital betydelse med de konsekvenser som föijer härav när det gäller att
upprätthålla en godtagbar beredskap mot händelser som kräver åtgärder från
bankens sida.

Bevakning och analys av den ekonomiska och finansiella utvecklingen
i Sverige och utomlands, inbegripande även utarbetandet av vissa prognoser,
är sålunda av grundläggande betydelse för att kredit- och valutapolitiken
skall kunna föras med önskvärd effektivitet. Den osäkerhet som präglar
nuvarande internationella situation och utvecklingen framöver förstärker
också behovet av en sådan bevakning och analys. Det är därför väsentligt
att det finns tillräcklig kapacitet för att bedriva denna verksamhet kontinuerligt
och systematiskt.

Vad gäller kreditmarknaden görs analyser och prognoser med relativt täta
mellanrum. Omfattningen blir delvis beroende av rådande förhållanden och
den politik som förs. Exempelvis kräver användandet av limiter på bankernas
upplåning i riksbanken en mycket detaljerad uppföljning av utvecklingen
på penningmarknaden. Andra analyser är dock mindre bundna till den för
tillfället förda politiken. Det görs t. ex. kalkyler över utrymmet på kapitalmarknaden
för det kommande året, vilka relateras till behovet av långfristig
upplåning.

Även om en relativt omfattande bevakning och analys av utvecklingen
på kreditmarknaden äger rum, är förhållandena inte tillfredsställande. Det
är för det första inte tillräckligt att följa hur olika kreditinstitutgrupper utvecklas
totalt. Det krävs dessutom, i varje fall vad beträffar de större kreditinstituten,
ingående kännedom om deras individuella situation. Användningen
och utformningen av olika kreditpolitiska instrument kan nämligen
i viss utsträckning bli beroende av utvecklingen för enskilda institut. För
närvarande finns emellertid inte resurser för en mer ingående analys. Ett
annat problem är att resurser hittills saknats för att mer ingående analysera
olika sektorers, t. ex. kommunernas och företagens, finansiella situation.

De förhållanden, som beskrivits ovan beträffande den löpande kreditmarknadsanalysen,
gäller i än högre grad i fråga om konjunkturbedömningen.
Ambitionerna har här fått inskränkas till att ta del av de översikter som
utarbetas inom konjunkturinstitutet, finansdepartementet, internationella
organisationer och annorstädes. Internt görs i stort sett endast sammanställningar
av allmänt förekommande material. Även om prognoser och
översikter är omfattande och omedelbart ställs till bankens förfogande saknas
likväl möjligheter att kritiskt utvärdera dessa och att mer regelmässigt följa
konjunkturutvecklingen.

De kreditpolitiska åtgärderna syftar i allt väsentligt till att påverka den
realekonomiska utvecklingen även om detta sker via kreditmarknaden. Det
är sålunda av stor betydelse att riksbanken noga följer den allmänna
ekonomiska utvecklingen. Vidare är tillgången på genomarbetade prognoser
trots allt ganska begränsad. Från det att den reviderade nationalbudgeten

1974:22

presenteras i månadsskiftet april/maj föreligger sålunda ingen ny prognos
förrän konjunkturinstitutet publicerar sin höstrapport sex månader senare.
Det är ett alltför långt mellanrum för att nämnda prognoser skall kunna
utgöra det huvudsakliga underlaget för den löpande kreditpolitiken. Slutligen
behövs det erfarenhet av konjunkturanalys för att kunna bedöma det material,
som löpande framkommer i mer eller mindre bearbetat skick.

Det är självfallet inte meningen att riksbanken skall dubblera det arbete,
som redan utförs inom finansdepartementet och konjunkturinstitutet. Ett
relativt omfattande samarbete förekommer, huvudsakligen på informella
vägar, där även riksbanken bidrar på de områden där den besitter särskild
kompetens. Det kan vara värdefullt att utvidga detta samarbete ytterligare.
Detta skulle i sig kräva en viss resursökning jämfört med nuvarande förhållanden.
Helt avgörande för resursbehovet på detta område är emellertid
att riksbanken, liksom varje annan centralbank, måste ha egen ekonomisk
expertis till förfogande för att göra de analyser och bedömningar som är
erforderliga som ett led i policyberedningen. Det kan inte ske genom att
man i känsliga lägen anlitar utomstående experter. Att med kort varsel
göra en någorlunda välgrundad bedömning av konjunkturutvecklingen kräver
erfarenhet av olika konjunktursituationer och beredskap i form av fortlöpande
bevakning. En ökad satsning på analys och bedömning av den
ekonomiska utvecklingen framstår därför som ett nödvändigt inslag i en
effektiv planering av kredit- och valutapolitiken.

Analysen av den svenska betalningsbalansen intar från riksbankens synpunkt
en särställning såtillvida att banken har ansvaret för sammanställning
av denna. Uppgifterna i detta sammanhang avses omfatta såväl löpande
analys och utvecklingsarbete som sammanställning och rapportering till internationella
organisationer m. fl. Den ändrade situationen på valutamarknaden
har lett till en starkt ökad efterfrågan på uppgifter och särskilda sammanställningar
på betalningsbalansområdet. Bristen på resurser har därför
blivit akut. Den särskilda belastningen medför att kapaciteten nu inte ens
räcker till för den löpande statistikproduktionen. Än mindre finns det utrymme
för analys och utvecklingsarbete.

I betalningsbalansutredningens betänkande ”Den svenska betalningsbalansstatistiken”
(SOU 1971:31) föreslogs bl. a. att en särskild samordningsgrupp
skulle inrättas med uppgift att främja samverkan mellan de institutioner
som producerar och analyserar betalningsbalansstatistiken (s. 108).
Tanken på en sådan samordningsgrupp övervägs inom finansdepartementet
men har ännu ej realiserats. Organisationsöversynen anser i likhet med betalningsbalansutredningen
att en utbyggnad och förbättring av betalningsbalansstatistiken
är i hög grad angelägen. En översyn av denna statistik
bör därför igångsättas inom en snar framtid. Detta bör ske oavsett om den
föreslagna samordningsgruppen kommer till stånd eller ej.

Vid översynsarbetet bör inventeras vilka krav som bör ställas på betalningsbalansstatistiken.
En sådan kartläggning har i viss utsträckning redan

1974:22

gjorts inom organisationsöversynen. Vidare bör lämpliga metoder och tekniker
utredas för insamling och bearbetning av källmaterial. Insamlingen
av det material som erhålls från valutaregleringsstatistiken har dock varit
föremål för organisationsöversynens studium. Åtgärder bör också föreslås
för att avhjälpa kvalitativa brister i nuvarande statistik. Slutligen bör lämpliga
former utarbetas för presentation av betalningsbalansstatistiken t. ex. vad
gäller periodicitet, detaljrikedom, medium, analysnivå och internationell rapportering.

Om den av betalningsbalansutredningen föreslagna samordningsgruppen
kommer till stånd, är det naturligt att den blir ansvarig för det fortsatta
utvecklingsarbetet rörande betalningsbalansstatistiken. I annat fall får det
ledas av riksbanken. I båda fallen torde en betydande del av arbetet få
utföras av personer från banken.

Resursåtgången för arbetet på detta område är i hög grad beroende av
den ambitionsnivå på vilken arbetet skall bedrivas. Det är emellertid uppenbart
att verksamheten omedelbart måste tillföras ytterligare personal redan
för att täcka det löpande behovet av statistiskt material och grundläggande
analys.

Därest den föreslagna utredningen kommer att framlägga väsentliga ändringsförslag
beträffande insamling, bearbetning eller presentation av betalningsbalansstatistiken,
är det av vikt att dessa förslag kan beaktas i arbetet
med ett genomförande av det av organisationsöversynen föreslagna ADBsystemet
(se kapitel 3).

Hur stora resurser som krävs för policy-, utrednings- och övriga uppgifter
inom det internationella området, vilka i första hand åvilar utländska förhandlingsavdelningen,
blir väsentligen beroende av den ambitionsnivå man
vill arbeta på. Det är givet att riksbanken inte bör syfta till en så fullständig
och grundlig täckning av utvecklingen utomlands som de stora ländernas
centralbanker kan kosta på sig och som organisatoriskt ofta tar sig uttryck
i ett nät av enheter som sysslar med särskilda länder och organisationer.
Däremot förefaller det rimligt att riksbanken kan göra insatser i de internationella
överläggningarna som svarar mot vad jämförbara länder - Nederländerna,
Norge, Finland m. fl. - åstadkommer och mot det inflytande
som är realistiskt att eftersträva.

De resurser som nu står till buds är inte helt tillräckliga för att upprätthålla
en sådan ambitionsnivå. Bristerna ligger framför allt i att så stor del av
personalen nu måste tas i anspråk för löpande ärenden. Utrymmet för framåtsyftande
studier och utredningar har med andra ord varit snävt begränsat.
Arbetet i internationella kommittéer har i första hand fått inriktas på att
analysera de förslag som läggs fram av de större länderna och de internationella
organisationernas sekretariat. Det gäller t. ex. det svenska deltagandet
i 20-kommitténs och dess arbetsgruppers arbete med valutareformproblemen.
Trots att största möjliga resurser avdelats för detta ändamål,
har de endast i mycket begränsad utsträckning möjliggjort utarbetande av

1974:22

svenska förslag.

Den påtalade bristen på resurser för arbetsmässig framförhållning har varit
särskilt utpräglad vad gäller riksbankens deltagande i det internationella
samarbetet ifråga om den allmänna ekonomiska politiken och betalningsbalansutjämningen.
Att'''' utveckla en kapacitet för självständiga prognoser
av trender och problem på dessa områden vore självfallet att gå för långt.
Det är emellertid uppenbart att resurserna behöver förstärkas för att möjliggöra
en mer ingående bevakning och analys än den som nu kan utföras.

Ovan har givits exempel på en rad områden där riksbankens resurser
för utredning och bevakning behöver förstärkas för att förbättra underlaget
förden ekonomiska politiken och ställningstaganden i internationella frågor.
Som framgått av den inledande beskrivningen av riksbankens ekonomiskpolitiska
funktion innefattar denna förutom åtgärder av skilda slag också
en rad andra uppgifter. Bland dessa framhölls särskilt kravet att banken
kan ställa exprtis till förfogande i samband med offentliga utredningar och
att informera om den ekonomiska utvecklingen och den förda politiken.

Under nuvarande förhållanden medför arbetet i samband med de offentliga
utredningarna ofta att brist på resurser uppstår för fullgörandet av de interna
uppgifterna inom berörda avdelningar. Därtill kommer att de tjänstemän
som engageras i utredningarna som regel har en arbetsledande ställning.
Särskilda svårigheter kan uppstå genom att dessa tjänstemän är hårt engagerade,
samtidigt som viss övrig personal, som inte berörs av utredningarna,
blir ställd med bristande ledning i det löpande arbetet.

Personal på kreditmarknadsavdelningen svarar för huvuddelen av riksbankens
engagemang i de offentliga utredningarna. Under den senaste tioårsperioden
har arbetsinsatsen i olika kommittéer i genomsnitt motsvarat
två å tre heltidssysselsatta tjänstemän från avdelningen. Det är nödvändigt
att öka rekryteringsunderlaget inom banken för deltagande i offentliga utredningar
så att uppdragen kan fördelas bland ett större antal tjänstemän
med tillräckliga erfarenheter än vad som för närvarande förekommer.

På samma sätt bör utarbetandet av de talrika remissyttranden över offentliga
utredningar som för närvarande handläggs av ett fätal personer,
främst inom kreditmarknadsavdelningen, spridas bland ett större antal
tjänstemän. Arbetsinsatsen på avdelningen för detta ändamål har under
den senaste tolvmånadersperioden motsvarat två å tre heltidssysselsatta
tjänstemän. Det bör framhållas att uppgifter om antalet remissyttranden
inte ger någon klar bild av den arbetsbelastning dessa medför. Vissa yttranden
kan sålunda handläggas på mycket kort tid, medan andra kan kräva
flera månaders heltidsarbete.

Förvaltningsberättelse och årsbok tar i anspråk en betydande del av riksbankens
utredningsresurser. Mätt med internationella mått är bankens arbete
med egna publikationer emellertid av liten omfattning. Banken torde sålunda
vara unik bland industriländernas centralbanker genom att inte utge någon
periodisk publikation av typen kvartalstidskrift. Organisationsöversynen an -

1974:22

ser att utgivning av en sådan skulle fylla ett väsentligt informationsbehov
och samtidigt vara en god bas och en stimulans för det interna arbetet.
Det är emellertid viktigt att understryka att arbetsinsatsen lätt kan underskattas.
Enligt organisationsöversynens mening bör därför resursbehovet
och kostnaden prövas närmare inom ramen för en översyn av den ekonomiska
informationen i banken innan beslut fattas i frågan (se avsnitt
2.3). I det fall beslutet då blir positivt måste också motsvarande resursanspråk
tillgodoses.

Trots att insatserna på samtliga uppräknade områden är betydande, torde
ändå som ett sammanfattande omdöme kunna sägas att utredningsarbetet
hittills haft en uppehållande, övervägande defensiv prägel. Problemen har
i allmänhet lösts efter hand som de anmält sig vare sig det gällt att fatta
beslut om åtgärder på olika områden eller att bemöta kritik mot den förda
politiken. De utredningar som bedrivits i bankens egen regi eller som tagit
tjänstemän från banken i anspråk har i motsvarande mån initierats utifrån
eller framtvingats av omständigheterna. Det är organisationsöversynens uppfattning
att riksbanken inte har en utredningskapacitet som motsvarar kraven
på en modern centralbank. Jämförelser med centralbanker i vissa andra
länder av motsvarande storlek bekräftar detta.

Det är angeläget att en ändring kommer till stånd härvidlag. Den nuvarande
utredningsverksamheten bör därför utvidgas och omfatta ett större
inslag av analyser och undersökningar med syfte att läggas till grund för
planeringen av riksbankens ekonomisk-politiska aktivitet i ett längre perspektiv.
Till denna sida av utredningsverksamheten hör också att mer ingående
bedöma den förda kredit- och valutapolitiken och utvärdera instrument
härför än vad som hittills varit möjligt. Som ett led i denna verksamhet
bör ingå att följa den svenska och internationella penningpolitiska debatten.
Riksbanken bör också ha möjlighet att delta i denna debatt. Dessa uppgifter
utgör ett viktigt inslag i planeringen av politiken.

En ökning av personalresurserna kan motiveras inte bara utifrån synpunkten
att den direkt skulle möjliggöra utarbetande av bättre underlag
för bankens ekonomisk-politiska verksamhet. Om antalet tjänstemän medger
att även andra uppgifter kan utföras än de som är oundgängligen nödvändiga
för att handlägga den löpande verksamheten, kan flera fördelar
uppnås som på lång sikt är av värde för banken.

Möjligheterna att utan besvärande störningar i arbetet bereda personalen
tillfälle till utbildning inom olika områden av intresse för banken är f. n.
starkt beskurna genom personalbristen. Det gäller såväl utrymmet för teoretisk
utbildning som möjligheter för tjänstemännen att under någon tid
verka utom banken, t. ex. i internationella organisationer och i andra centralbanker,
för att vinna praktiska erfarenheter inom arbetsområdet. Genomsnittligt
har något mindre än två tjänstemän, samtliga med lång erfarenhet,
varit tjänstlediga för arbete i internationella organisationer under de senaste
tio åren. Detta har under vissa tider inneburit att skiktet av kvalificerade

1974:22

tjänstemän blivit uttunnat på ett besvärande sätt. Särskilt bör framhållas
betydelsen av att tjänstemännen ges möjligheter till språkstudier, vilket är
av intresse för flera avdelningar, men särskilt beträffande personalen på
utrikesavdelningen och utländska förhandlingsavdelningen. Tjänstgöring i
internationella organisationer, liksom möjligheter att delta vid förhandlingar
inom dessa, bör möjliggöras i ökad utsträckning också för att för framtiden
träna upp personal med förhandlingsvana.

Möjligheterna att lösgöra personal för tjänstgöring i internationella organisationer
och för andra uppgifter, t. ex. expertuppdrag i u-länder, underlättas
också om tjänstemännen är välutbildade så att vikarier på olika
poster lätt kan rekryteras inom banken. En sådan ordning, där ett visst
genomsnittligt antal tjänstemän ständigt är tjänstlediga med vikarier, skulle
också möjliggöra någon extra rekrytering, uppskattningsvis motsvarande totalt
två tjänstemän på de berörda avdelningarna, utan att personalkostnaderna
därigenom skulle stiga. Den ökade rörlighet bland personalen, som
då skulle kunna komma till stånd, skulle bidra tili mångsidigheten i
tjänstemännens utbildning och erfarenheter.

Sammanfattningsvis kan konstateras att en ökning av resurserna är nödvändig
såväl vad gäller bevakning och analys av den löpande ekonomiska
och finansiella utvecklingen som i fråga om utredningar att läggas till grund
för den långsiktiga planeringen av politiken. Rådande förhållanden karakteriseras
vidare av att fackkunskaperna på för banken viktiga områden inte
i tillräcklig utsträckning är förankrade i basorganisationen utan i hög grad
samlade hos ett fåtal personer med lång erfarenhet av arbetet inom området.
Det leder till en alltför stark koncentration av kvalificerade arbetsuppgifter
på chefsnivå och även en alltför stor arbetsbörda för dessa personer. Med
de krav som ställs bör en lösning sökas genom ökad specialisering kombinerad
med förbättrade utbildningsmöjligheter. Denna syn överensstämmer
väl med de önskemål beträffande arbetsformerna som framförts
från den berörda personalens sida.

Organisationsöversynens förslag till resursförstärkningar, som preciseras
i avsnitt 2.3, kan mot bakgrund av de synpunkter på den nuvarande organisationen,
som redovisats i det föregående, sägas ha tre syften. De ökade
resurserna bör för det första medge att volymen övertidsarbete reduceras.
För det andra bör ett bättre underlag kunna framställas för riksbankens
ekonomisk-politiska åtgärder genom ökad bevakning och analys av väsentliga
områden som nu är eftersatta. För det tredje, slutligen, bör kvaliteten
kunna höjas på det material som redan nu utarbetas inom banken.

Behovet att öka personalresurserna har vuxit under en lång period. Riksbanken
har traditionellt visat stor restriktivitet vad gäller personalökningar
samtidigt som kraven på dess kapacitet ökat särskilt under senare år. Det
förslag som preciseras i avsnitt 2.3 att öka antalet tjänstemän på de berörda
avdelningarna med totalt 16 personer är vad som översynen bedömer erforderligt
för att organisationen skall bringas att fungera på ett tillfreds -

1974:22

ställande sätt. Det framstår emellertid som angeläget att undvika en alltför
snabb uppbyggnad. Organisationsöversynen anser därför att det beräknade
personalbehovet bör tillgodoses successivt under loppet av 1975 och 1976.

2.2.2 Behov av organisatoriska förändringar

Huvudfrågorna i det följande gäller dels hur de föreslagna ökade utredningsresurserna
skall inplaceras i organisationen, dels hur samordningen
och informationen mellan de ekonomisk-politiska funktionerna skall utvecklas.

Som nämndes inledningsvis i detta kapitel har det sedan slutet av 60-talet
skett betydande förändringar i förhållandena på valutamarknaderna och vad
gäller de utrikes betalningsströmmarna. Kreditpolitiken har i minst lika hög
grad fått utformas med hänsyn till utvecklingen av den yttre balansen som
till det inhemska konjunkturläget. Behovet av en samordning av kreditoch
valutapolitiken har sålunda ökat. Det finns ett brett fält inom vilket
kredit- och valutapolitiken har viktiga beröringspunkter. En uppdelning av
instrumenten eller åtgärderna i kredit- resp. valutapolitiska kan visserligen
göras. Viktigt är emellertid att finna den lämpliga avvägningen av dessa
instrument vid olika typer av uppkommande ”störningar” i form av bytesbalansunderskott,
kapitalutflöde etc. Det kräver en övergripande diskussion
om riktlinjerna för politiken och en samordning av åtgärderna. Med
lanke på den gränslinje mellan inrikes- och utrikessidan, som traditionellt
har funnits i riksbanken, bör samordningen i någon form återspeglas i organisationen.

Organisationsöversynen anser att samverkan och informationsutbyte mellan
berörda avdelningar i första hand skulle kunna underlättas genom regelbundna
sammanträden, i vilka bankdirektörerna och avdelningscheferna
för de ekonomisk-politiska avdelningarna deltar. Sammanträdena leds lämpligen
av riksbankschefen eller vice riksbankschefen. Därvid ges information
om utveckling och åtgärder på olika områden av särskild betydelse för kreditoch
valutapolitiken, planeras utredningar samt diskuteras den närmare utformningen
av åtgärder och förslag av policykarkatär. Särskilt torde det
vara angeläget att ta upp förslag om sådana interna utredningar som griper
över flera områden och därför lämpligen sker i samverkan mellan två eller
flera avdelningar. Det är inte meningen att sammanträdena skall utvecklas
till en institution genom vilken alla ekonomisk-politiska frågor skall föras
upp till ledningen. Det huvudsakliga och praktiska arbetet vid utformningen
av politiken måste givetvis ske genom kontakter direkt mellan ledningen
och avdelningarna.

Samarbetet i den här angivna formen bör ge ledningen och avdelningscheferna
en god överblick över bankens ekonomisk-politiska verksamhet.
Det ger därmed också möjlighet att bättre än för närvarande samordna olika
uppgifter.

1974:22

En förutsättning för att sammanträdena skall fungera som ett effektivt
och smidigt instrument för samordningen har bedömts vara att en särskild
funktion skapas på vilken ansvaret för förberedelserna och för kontinuiteten
i verksamheten läggs. Enligt organisationsöversynens mening är det lämpligt
att samordningsfunktionen utvidgas så att der. även inrymmer ansvaret
för informationsfunktionen. Konjunkturbedömningen liksom betalningsbalansanalysen
utgör ett grundläggande moment vid uppläggningen av både
kredit- och valutaplitiken. Detta bör markeras genom att dessa aktiviteter
ges en mer självständig ställning i stället för att som hittills, särskilt vad
gäller den förstnämnda verksamheten, ha utgjort ett eftersatt inslag i kreditmarknadsavdelningens
arbete. Konjunkturbedömningens och betalningsbalansanalysens
övergripande karaktär motiverar enligt organisationsöversynens
mening att den enhet som ansvarar för verksamheten bildar en
särskild avdelning tillsammans med samordningsgruppen.

Även statistikproduktionen bör inordnas i den nya avdelningen. Huvuddelen
av denna återfinns nu på kreditmarknadsavdelningen. Bl. a. med hänsyn
till att aktiviteterna bör tillföras vissa mer avancerade tekniska hjälpmedel
synes en ökad samordning vara motiverad. Det är också sannolikt
att samordnings- och informationsgruppen har ett betydande behov av att
utnyttja statistikfunktionens tjänster. Den nya avdelningen bör förslagsvis
benämnas ekonomiska avdelningen.

Genom tillkomsten av den föreslagna avdelningen koncentreras den återstående
delen av kreditmarknadsavdelningen på mer renodlade kreditmark -nadsfrågor. Mot bakgrund härav är det motiverat att införa en ”vertikal”
integration av den kreditpolitiska verksamheten från utredningar till operativa
uppgifter. Det uppnås genom att resterande del av kreditmarknadsavdelningen
sammanförs med fondavdelningen till en kreditpolitisk avdelning.

Anknytningen mellan de tre avdelningarna på utrikessidan är inte lika
stark, samtidigt som var och en av dem är tillräckligt stor för att utgöra
en självständig enhet. Organisationsöversynen anser därför att de nuvarande
avdelningarna på utrikessidan bör bestå oförändrade.

2.3 Organisation

Grunddragen i de förslag till ändring av nuvarande organisation av de
ekonomisk-politiska funktionerna, som förts fram i närmast föregående avsnitt,
kan sammanfattas i följande punkter.

1. Riksbankens resurser för utredningar, analys och bevakning på det
ekonomiska och finansiella området såväl i fråga om inhemska som internationella
förhållanden förstärks väsentligt.

2. Samordning och planering av den kredit- och valutapolitiska verksamheten
effektiviseras genom att regelbundna sammanträden hålls mellan
bankdirektörerna och cheferna för de ekonomisk-politiska avdelningarna,

5 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 22

1974:22

under ledning av riksbankschefen eller vice riksbankschefen, för information
om och diskussion av hithörande frågor. En särskild funktion inrättas med
ansvar för denna samordning och planering.

3. Konjunktur- och betalningsbalansanalys, statistik och information,
som inte har en klar anknytning till enbart inrikes- eller utrikessidan, men
som nu huvudsakligen handhas på kreditmarknadsavdelningen, bryts ut
ur denna och bildar tillsammans med den under punkt 2 nämnda samordningsfunktionen
en nyinrättad ekonomisk avdelning.

4. Återstående mer renodlade kreditmarknads- och kreditpolitiska uppgifter
sammanförs med fondavdelningens huvudsakligen operativa uppgifter
till en kreditpolitisk avdelning.

I det följande behandlas den närmare utformningen av de ekonomiskpolitiska
avdelningarna med undantag för valutaavdelningen och förslag
framläggs beträffande överflyttningen av arbetsuppgifter, avdelningarnas indelning
i enheter samt dimensioneringen av personalresurserna.

Det synes lämpligt att i samband med organisationsöversynen ändra namnet
på utländska förhandlingsavdelningen. Det rena förhandlingsinslaget
utgör endast en mindre del av dess verksamhet. Förslagsvis kan beteckningen
internationella avdelningen användas för att anknyta till dess uppgifter
såväl i det internationella valutapolitiska arbetet som i det övriga
ekonomisk-politiska samarbete som bedrivs i internationella organisationer.

De fem avdelningarna med ekonomisk-politiska funktioner skulle därmed
benämnas ekonomiska avdelningen, kreditpolitiska avdelningen, internationella
avdelningen, utrikesavdelningen och valutaavdelningen.

2.3.1 Ekonomiska avdelningen

I den nyinrättade ekonomiska avdelningen föreslås följande funktioner
inrymmas: samordning av den kredit- och valutapolitiska verksamheten,
konjunkturanalys, betalningsbalansanalys, ekonomisk information och statistikproduktion.
Det innebär att avdelningens verksamhet innefattar relativt
heterogena uppgifter. Ett karakteristiskt drag är dock att de griper över
både inrikes- och utrikessidan. Den övervägande delen härrör som nämnts
från den nuvarande kreditmarknadsavdelningen. Avsikten med utbrytningen
är inte enbart att renodla de uppgifter som gäller kreditmarknaden utan
också att ta upp eller aktivera vissa områden som av olika skäl blivit eftersatta.
Det gäller såväl konjunktur- och betalningsbalansanalys som information.
Därtill kommer den helt nya samordningsfunktionen.

Samordnings^u n k t io ne n innefattar i första hand sekretariatsuppgifter i anslutning
till de sammanträden mellan bankens ledning och avdelningscheferna,
som förslås hållas en gång per vecka. Uppgifterna består i att fortlöpande
hålla sig underrättad om arbetet på de olika ekonomisk-politiska
avdelningarna och att identifiera och belysa för banken viktiga problemställningar.
Funktionen skulle därmed innehålla inslag av mer långsiktig

1974:22

planering av kredit- och valutapolitiken. Planeringsverksamheten bör därvid
även innefatta uppläggningen av valutaregleringen som ett led i stabiliseringspolitiken.
Principiella och juridiska spörsmål i samband med valutaregleringen
avses dock ligga utanför planeringsorganets verksamhetsområde.

Någon mer omfattande organisation för samordning och planering bör
emellertid inte byggas upp utan man skall på detta område eftersträva flexibilitet.
Uppgifterna kan nämligen förmodas bli av skiftande karaktär och
behovet av insatser kommer troligen att växla i omfattning under olika
tider. Kravet på flexibilitet torde bäst tillgodoses genom att planerings- och
utredningsarbetet huvudsakligen sker i projektgrupper. Härigenom kan på
ett smidigt sätt representanter för olika sakområden i banken sammanföras
och även utomstående expertis tillkallas. Tillskapande av projektgrupper
för att lösa särskilda uppgifter är naturligtvis inget nytt, men med den här
skisserade uppläggningen skulle ansvaret för samordning av verksamheten
läggas på en särskild funktion och samarbetet över avdelningsgränserna
effektiviseras.

För samordningsverksamheten behövs 2 personer med förmåga att initiera
och i förekommande fall leda arbete i olika projektgrupper.

Ett väsentligt led i en effektivare samordning av den kredit- och valutapolitiska
verksamheten är att den löpande informationen utvecklas. För
närvarande finns ingen samlad dokumentation ens om riksbankens egna
ekonomisk-politiska åtgärder. Det ankommer i stort sett på var och en,
som handhar vissa uppgifter, att bestämma om och till vilka information
om vissa åtgärder m. m. inom området bör spridas. Informationen blir därför
ofta en sekundär uppgift. Erfarenheterna visar att förhållandena på detta
område är otillfredsställande. Det behövs en funktion med ansvar för den
ekonomiska informationen, som aktivt arbetar för att samla in uppgifter
om åtgärder m. m. och som systematiserar spridningen av informationen.
Funktionen bör vara ansvarig för att information sammanställs för bankofullmäktiges
räkning. Dokumentationen av åtgärder och andra viktigare
händelser av ekonomisk-politisk betydelse bör också handhas av samma
funktion. Dessutom bör den ha det redaktionella ansvaret för riksbankens
publikationer, f. n. förvaltningsberättelse och årsbok, sköta pressklipp och
utgivandet av det dagliga pressmeddelandet (”Ekot”) samt sköta biblioteket.

För verksamheten krävs 3 personer. Utöver de 2 som nu är ansvariga
för biblioteket och pressklipp samt "Ekot”, erfordras 1 person med vana
vid redaktionellt arbete och behandling av informationsfrågor.

Det har inte varit möjligt att under den tid som stått till förfogande mer
ingående behandla former för och omfattning av riksbankens externa och
interna ekonomiska information. Organisationsöversynen föreslår därför att
den tjänsteman som blir ansvarig för informationsfunktionen får som en
första uppgift att inventera behovet av sådan information och framlägga
förslag om dess inriktning, omfattning och utformning. Bl. a. skall därvid
tre konkreta problem tas upp. För det första skall övervägas om utgivandet

1974:22

av det dagliga pressmeddelandet ”Ekot” bör fortsätta och om pressklipp
kan tas fram och distribueras på ett bättre sätt än det nuvarande. För det
andra skall den lämpliga samordningen utredas mellan den ekonomiska
informationen och den allmänna information inom banken som behandlas
i kapitel 5. För det tredje skall utarbetas förslag till uppläggning av en kvartalstidskrift
med beräkning av kostnader och resursanspråk.

Organisationsöversynen föreslår att samordning, planering och information
sammanförs i en samordnings- och informationsgrupp. Nuvarande arbetsuppgifter
kräver därvid, som framgått ovan, en personal på totalt 5 handläggande
tjänstemän. Skulle riksbanken besluta att utge en kvartalstidskrift,
torde gruppen behöva förstärkas med minst en redaktör med ekonomisk
bakgrund. Å andra sidan medför ett eventuellt upphörande av pressmeddelandet
och anskaffning av pressnotiser utifrån att personalen kan minskas
med 1 person.

Som nämnts tidigare är för närvarande inga särskilda resurser avdelade
för konjunktnranalys. I avsnitt 2.2 har understrukits att det är ett minimikrav
att riksbanken har tillräckliga resurser att fortlöpande bevaka utvecklingen
och analysera och värdera det material som framkommer samt att rapportera
om utvecklingstendenserna. Dessutom bör det vara möjligt att göra jämförelser
med tidigare konjunkturförlopp och även studera effekterna av den
förda politiken. En mer avanserad analys inom detta område skulle kräva
betydande resurser. Även med den blygsammare målsättningen erfordras
som ett minimum 2 handläggande personer. En av dessa skall vara en
kvalificerad ekonom med erfarenhet av detta arbete. Det förutsätts att ett
nära samarbete etableras med internationella avdelningen, som skall ha det
huvudsakliga ansvaret för bevakningen av den internationella ekonomiska
utvecklingen.

För närvarande är 3 personer sysselsatta inom kreditmarknadsavdelningen
med betalningsbalanss ta t i st i ke n. Motiven för en ökning av resurserna på
detta område har utvecklats i avsnitt 2.2. Kapaciteten räcker nu inte till
för den löpande statistikproduktionen och utrymme finns överhuvudtaget
inte för analys och utvecklingsarbete på detta område för vilket riksbanken
bär huvudansvaret. Det behövs en ökning till 6 personer för att klara det
löpande rutinarbetet och dessutom delta i det utvecklingsarbete, som kan
läggas till grund för riksbankens långsiktiga politik på området. En av tjänstemännen
skall vara kvalificerad ekonom med sådana kunskaper att han
kan representera riksbanken i den ovan nämnda utvecklingsgrupp för betalningsbalansstatistiken
som kan komma att skapas.

Av de 8 tjänstemännen inom konjunktur- och betalningsbalansanalysområdet
föreslås 5 bilda en konjunkturanalysgrupp, medan 3 heltidssysselsatta
med statistiska sammanställningar placeras i statistikgruppen.

En stor del av riksbankens stof/sr/fcproduktion är f. n. samlad på statistikkontoret
på kreditmarknadsavdelningen. Därutöver förekommer i varierande
utsträckning statistikproduktion på en rad olika avdelningar. Sålunda

1974:22

utarbetas en omfattande valutaregleringsstatistik på kontroll kontoret, en rad
rapporter om valutaställning och valutakurser på arbitrageexpeditionen, ett
antal sammanställningar rörande låneverksamhet och kassarörelse på kontorscentralen
etc.

Organisationsöversynen förordar en viss centralisering av riksbankens statistikproduktion
till en statistikgrupp. För en sådan centralisering talar fördelen
att få ett centralt ansvar för samordning av tidpunkter för och innehållet
i olika sammanställningar, en enhetlig presentation samt bättre förutsättningar
för att utnyttja tekniska hjälpmedel för beräkningar och diagramritning.
Denna centralisering kan dock ej ske generellt. Om såväl grundmaterial
och expertis som konsumenter finns inom en annan avdelning
bör statistikproduktionen kvarligga inom denna avdelning.

Den tidsmässiga arbetsbelastningen är f. n. mycket ojämn på statistikkontoret,
där flera mycket tidskrävande sammanställningar vid mitten av
månaden medför en svårmanövrerad toppbelastning. Den helt rutinmässiga
siffersammanslagningen skulle i hög grad kunna underlättas och påskyndas
genom någon form av maskinell statistikbearbetning. Volym- och beräkningsmässigt
torde en bordskalkylator av sådant slag som beskrivs i bilaga
5 vara tillräcklig. Utöver större snabbhet och säkerhet i bearbetningen erbjuder
bordskalkylatorn flera fördelar. Sålunda kan automatiska kontroller
byggas in. Likaså kan säsongrensning av olika statistiska serier göras internt
i stället för att som nu utlämnas till extern behandling. Slutligen öppnas
möjligheten att från rapporterande kreditinstitut erhålla rapporterna på exempelvis
hålkort, varigenom inmatningsarbetet skulle kunna ske helt automatiskt
med ytterligare personalbesparing till följd. Ytterligare utredning
av olika typer av bordskalkylatorer och deras kapacitet och lämplighet återstår.
Det föreslås dock, att ett principbeslut om anskaffning av en sådan
bordskalkylator fattas redan nu. Uppskattning av kostnaden för en kalkylator
redovisas i bilaga 5.

Statistikkontoret sysselsätter för närvarande 7 personer, inklusive gruppchef,
som sysslar med statistikproduktion exklusive betalningsbalansstatistiken.
Genom användning av en bordskalkylator bör denna personal kunna
minskas till 5 personer. Därtill skall läggas tidigare nämnda 3 personer för
sammanställning av betalningsbalansstatistik. Antalet handläggande personer
skulle därmed uppgå till 8.

Ekonomiska avdelningen föreslås sålunda bestå av tre grupper: en samordnings-
och informationsgrupp med 5 handläggare, en konjunkturanalysgrupp
med 5 handläggare samt en statistikgrupp med 8 handläggare,
dvs. sammanlagt, inklusive avdelningschef, 19 handläggare. Antalet kontorister
för allmänna sekreterargöromål föreslås uppgå till 4.

1974:22

2.3.2 Kreditpolitiska avdelningen

Kreditpolitiska avdelningen avses inte tillföras några för banken helt nya
funktioner. Organisationsöversynen anser det emellertid angeläget att avdelningen
med den centrala ställning den har för utformningen av riksbankens
politik tilldelas resurser som möjliggör en fördjupad analys och
en mer kontinuerlig och grundlig bevakning av kreditmarknaden.

Verksamheten inom kreditpolitiska avdelningen kan inte uppdelas i klart
avgränsade funktioner. Två huvudområden kan dock urskiljas som enligt
organisationsöversynens mening motiverar att avdelningen innefattar en
kapitalmarknadsgrupp och en bankinstitutgrupp.

Kapitalmarknadsgruppens arbetsområde bör omfatta de uppgifter som i
vid mening berör kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. Till dessa
hör att löpande insamla, sammanställa och analysera uppgifter från kapitalmarknadsinstituten
om utvecklingen av dessas placeringskapacitet och
att analysera läget på kapitalmarknaden i allmänhet. De data som därvid
erhålls används för att utarbeta prognoser och bedömningar av den framtida
utvecklingen. Till gruppens uppgifter hör också att analysera det lånebehov
som kan förväntas uppkomma bland de olika låntagarkategorierna på kapitalmarknaden,
nämligen staten, bostadssektorn, kommunerna och näringslivet.
Sedan man bedömt föreliggande upplåningsbehov, åligger det
gruppen att utarbeta förslag till uppläggning av politiken på detta område
mot bakgrund av de speciella problem som följer av den närmast permanenta
bristen på balans mellan tillgång och efterfrågan på kapital. På två områden
drivs analysen särskilt långt, nämligen i fråga om statens och bostadssektorns
finansiering. Gruppen skall utarbeta underlag för den statliga upplåningspolitiken,
som utformas i samråd mellan riksgäldskontoret och riksbanken.
I fråga om bostadsfinansieringen görs speciella analyser som även används
av delegationen för bostadsfinansiering, ett inom bostadsdepartementet arbetande
organ för att genom samråd och överenskommelser med bankinstituten
lösa bostadsbyggandet finansieringsfrågor. Gruppen förbereder också
de möten som riksbanken normalt hälleren gång i kvartalet med AP-fondens
styrelser och med försäkringsbolagen.

Bankinstitutgruppen avses handha frågor som rör bankernas verksamhet
och utarbeta förslag till utformning av kreditpolitiska åtgärder. Bland uppgifter
som sålunda skall handläggas inom enheten kan nämnas följande.
Som grund för bevakningen av bankernas verksamhet infordras regelbundet
redogörelser på särskilda rapportblanketter. Sedan detta material kontrollerats,
görs sammanställningar och analyser som ligger till grund för utarbetande
av kreditpolitiska åtgärder eller diskussioner med bankerna. Särskilt
de större affärsbankernas verksamhet måste också löpande följas individuellt.
För att fylla sina uppgifter måste gruppen följa utvecklingen på
kreditmarknaden i dess helhet. Kontakterna med bankerna sköts löpande
på avdelningschefsnivå. Härutöver äger sammanträden rum mellan riks -

1974:22

banksledningen och bankinstitutens chefer, månatligen beträffande affärsbanker
och sparbanker och mindre regelbundet beträffande jordbrukskasserörelsen.
Det åligger bankinstitutgruppen att utarbeta statistiskt underlag
för dessa överläggningar och att föreslå vilka ärenden som skall behandlas
och vilken ståndpunkt som därvid bör intas av riksbanken.

Den nuvarande fondavdelningen sköter de operativa funktionerna på kreditmarknaden.
Avdelningen utfärdar som ovan nämns t. ex. tillämpningsföreskrifter
för likvididets- och kassakvoter, handlägger ärenden i anknytning
till emissionskontrollen och sköter de dagliga kontakterna med riksgäldskontoret
och kreditinstituten.

Sedan de uppgifter utanför kreditmarknadsområdet som nu handläggs
av kreditmarknadsavdelningen överförts till den nyinrättade ekonomiska
avdelningen, hararbetet på den kreditpolitiska avdelningen renodlats. Enligt
organisationsöversynens mening är det ändamålsenligt att den utredande
och beredande verksamheten på kreditmarknadsavdelningen och den operativa
funktionen på fondavdelningen sammaförs i kreditpolitiska avdelningen,
där de operativa funktionerna då bör handläggas inom en särskild
fondgrupp. Härigenom kommer avdelningens arbete att innefatta alla de kreditpolitiska
funktionerna från det utredande stadiet till genomförande av
kreditpolitiska åtgärder, löpande kontakter med kreditinstituten, uppföljning
av vidtagna kreditpolitiska åtgärder samt utvärdering av den förda politiken.
För en sammanslagning av de båda nuvarande avdelningarna talar också
att fondavdelningen endast omfattar 4 tjänstemän.

Den nuvarande fondavdelningens arbete handhas i vad gäller de mera
kvalificerade uppgifterna huvudsakligen direkt av chefen. Det gäller framför
allt kontakterna med ledningen för de olika kreditinstituten där informationer
utväxlas om situationen på kreditmarknaden och diskussion förs angående
institutens löpande utlånings-och placeringsverksamhet. Dessa uppgifter
måste ligga kvar på chefsnivå. Sammanförandet av de båda avdelningarna
medför således inte att behovet förändras vad gäller chefstjänstemän.
Chefen för fondgruppen förutsätts alltså ha avdelningschefs ställning.
I praktiken skulle således sammanslagningen av kreditmarknadsavdelningen
och fondavdelningen innebära att avdelningschefsfunktionen
dubbleras på den kreditpolitiska avdelningen.

De arbetsuppgifter som beskrivits översiktligt i det föregående och fördelats
på de tre grupperna ställer enligt organisationsöversynens mening
följande krav på personalresurserna.

Kapitalmarknadsgruppen bör ha en chef med erfarenheter av marknadens
funktionssätt. Detta innebär att vederbörande måste ha såväl god teoretisk
bakgrund som insikter i de olika kapitalmarknadsinstitutens och obligationsmarknadens
funktionssätt. 5 handläggande tjänstemän bör därutöver tillföras
enheten. Av dessa skall en ha ansvaret för insamling och systematisering
av uppgifter om utvecklingen på kapitalmarknaden. 4 tjänstemän
skall ansvara för analyser och prognoser av tillgängligt kapitalutbud och

1974:22

de olika sektorernas finansieringsbehov och andra problem. Under senare
år har kreditmarknadsavdelningen i genomsnitt haft drygt 2 personer engagerade
i offentliga utredningar på heltid. Det kan förutses att de offentliga
utredningarna även i fortsättningen kommer att ställa motsvarande krav.
Genomsnittligt kan en av tjänstemännen på kapitalmarknadsgruppen förutsättas
vara konstant engagerad utanför det löpande arbetet på enheten.

Bankinstitutgruppens chef måste besitta kunskaper om de olika bankgruppernas
verksamhet och givetvis ha ingående erfarenheter av kreditmarknadens
funktionssätt i stort. Utöver gruppchefen krävs 6 handläggande tjänstemän
på enheten. En av dessa skall, liksom motsvarande tjänsteman i
kapitalmarknadsgruppen, ansvara för insamling och kontroll av rapporter
från bankinstituten. En tjänsteman skall ansvara för de regelbundna sammanträdena
med bankerna och därvid sammanställa det material som krävs
som underlag vid överläggningarna. En tjänsteman torde syssla med analys
av ränteutvecklingen, medan 2 avses följa bankernas verksamhet och därvid
studera de större instituten individuellt. Därvid kan uppgifterna lämpligen
fördelas så att en av tjänstemännen handhar affärsbankernas verksamhet
och den andre sparbankernas. Den sjätte handläggande tjänstemannen kan,
liksom i kapitalmarknadsgruppen, antas vara permanent sysselsatt med offentligt
utredningsarbete.

Fondgruppens chef skall särskilt ansvara för de löpande kontakterna med
kreditinstituten. Därutöver krävs 3 handläggande tjänstemän. Av dessa bör
1 besitta goda kunskaper i företagsekonomi och redovisning för att kunna
genomföra finansieringsanalyser av de företag som ansöker om emissionstillstånd.

Den personalstyrka som angetts för de tre grupperna bör enligt organisationsöversynens
mening också vara tillräcklig för att utarbeta de remissyttranden
som faller på avdelningen. Den helt övervägande delen av
riksbankens remissärenden torde komma att handläggas av kreditpolitiska
avdelningen. De föreslagna personalresurserna bör också medge att avdelningen
svarar för utformningen av kreditmarknadsstatistiken och att den
utarbetar den övervägande delen av texten i bankens förvaltningsberättelse
och årsbok. Överföringen av det löpande arbetet med statistikproduktionen
på statistikgruppen och det redaktionella arbetet med publikationerna på
informationsgruppen kommer således endast att innebära en partiell avlastning
av den kreditpolitiska avdelningen.

Organisationsöversynen föreslår att den beredning av krediter som nu
sker i samarbete mellan kreditmarknadsavdelningen och fondavdelningen
överförs till den nyinrättade bankavdelningen där övrig kommersiell långivning
avses handläggas (se kap. 4). Från resurssynpunkt innebär överföringen
dock endast en obetydlig avlastning av den kreditpolitiska avdelningen
eftersom verksamheten har ringa omfattning.

Sammanfattningsvis bedömer alltså organisationsöversynen att kreditpolitiska
avdelningen bör bestå av 21 tjänstemän, varav 18 handläggare. Av

1974:22

dessa skall 6 arbeta i kapitalmarknadsgruppen, 7 i bankinstitutgruppen och
4 i fondgruppen. För sekreterargöromål erfordras 3 kontorister.

2.3.3 Internationella avdelningen

De resurser som hittills stått till buds för utländska förhandlingsavdelningen
har inte varit tillräckliga för att upprätthålla en tillfredsställande
ambitionsnivå på det internationella området enligt de allmänna mått som
angetts i det föregående. Av den tidigare framställningen har framgått, att
förutom en allmän förstärkning av kapaciteten att analysera problem på
det monetära området resurser också bör sättas in så att bevakningen och
analysen av den internationella ekonomiska och betalningsbalansmässiga
utvecklingen kan ges en mer framskjuten plats.

Internationella avdelningens arbete kan i huvudsak uppdelas i två grupper,
nämligen dels sådana uppgifter som hänger samman med bevakning och
analys av den internationella utvecklingen på det monetära området, dels
sådana som har mer allmän anknytning till internationellt ekonomiskt samarbete
i olika former. Även om de båda huvudområdena självfallet har nära
anknytning till varandra intar ändå de monetära frågorna, vad gäller såväl
det arbete som hänger samman med utformningen av den löpande valutapolitiken
som den mera långsiktiga frågan om det internationella valutasystemets
utveckling, en sådan ställning att de kan avgränsas till en
särskild organisatorisk enhet. Organisationsöversynen föreslår därför att den
internationella avdelningen indelas i en valutapolitisk grupp och en grupp
för ekonomiskt samarbete. Uppdelningen bör medge en sådan grad av specialisering
som är nödvändig för att bygga upp en stab av kvalificerade
tjänstemän som förmår tillhandahålla den erforderliga expertkunskapen på
de olika områdena.

Den valutapolitiska gruppen skall sålunda genomföra utredningar för svenska
ställningstaganden i internationella valutapolitiska frågor som behandlas
inom t. ex. IMF, OECD, EG och BIS. Gruppen skall också i samverken
med utrikes- och valutaavdelningarna svara för förberedande utredningar
avseende interna åtgärder på det valutapolitiska området. Vidare skall man
sammanställa information om den internationella valutapolitiska utvecklingen
och om de valutaåtgärder som vidtagits i för Sverige viktiga länder.

Gruppen för ekonomiskt samarbete avses genomföra utredningar och utarbeta
underlag för svenska ställningstaganden i frågor inom riksbankens
verksamhetsområde som aktualiseras i det internationella ekonomiska samarbetet
inom i första hand OECD. Gruppen skall också löpande bevaka
den internationella ekonomisk-politiska utvecklingen och därvid samarbeta
med den föreslagna ekonomiska avdelningen. De rena sekretariatsfunktionerna
bör falla på denna grupp.

Avdelningens personalstyrka bör dimensioneras så att möjligheter föreligger
till deltagande i internationella kurser och seminarier samt med -

1974:22

verkan i arbetsutskott och studiegrupper som tillsätts av internationella organisationer
för behandling av vissa problem av väsentligt intresse för riksbanken.
Vidare bör möjligheter öppnas för någon längre tids tjänsgöring
utomlands i internationella organisationer. En sådan tjänstgöring är av intresse
på lång sikt för banken, då tjänstemännen härigenom kan uppnå
såväl goda språkkunskaper som vana vid internationellt förhandlingsarbete.

Av de uppgifter som nu handläggs av utländska förhandlingsavdelningen
bör det arbete överföras till utrikesavdelningen som rör uppgifter av betalningsteknisk
natur i samband med bilaterala biståndavtal och industriella
samarbetsavtal. Vidare bör viss rapportering av statistiska uppgifter till internationella
organisationer kunna överföras till ekonomiska avdelningen.
De resurser som friställs genom dessa överföringar blir dock av ringa omfattning,
uppskattningsvis en fjärdedels årsarbetskraft.

Organisationsöversynen har bedömt att den internationella avdelningen
behöver tillföras ytterligare två handläggande tjänstemän utöver det antal
som f. n. tjänstgör på utländska förhandlingsavdelningen. Ökningen skulle
innebära en nödvändig förstärkning av bevakning och analys på det internationella
monetära och ekonomiska området. Den skulle också möjliggöra
att tjänstemän under chefsnivån biträder under internationella överläggningar
för att på sikt kunna överta kvalificerade förhandlingsuppdrag.
Avdelningen skulle därmed bestå av chef och 10 handläggande tjänstemän,
vilka fördelas med respektive 6 och 4 på de båda grupperna. De 3 kontorister
för allmänna sekreterargöromål som nu tjänstgör på utländska förhandlingsavdelningen
beräknas kunna behållas oförändrade till antalet.

2.3.4 Utrikesavdelningen

Organisationsöversynen har inte funnit anledning att föreslå att utrikesavdelningens
ansvarsområde förändras i någon betydande grad. Avdelningens
indelning i två enheter, arbitrageexpeditionen och utrikesexpeditionen,
bör alltså även framdeles bestå.

Särskilt på arbitrageexpeditionen har vissa uppgifter tenderat att öka och
att bli mer komplicerade. I situationer med oro på valutamarknaden, vilka
sedan några år inträffat med korta mellanrum, ökar arbetsbelastningen kraftigt,
och arbetets natur är sådan att dröjsmål med handläggning av inkommande
ärenden inte kan accepteras. Resurserna måste också medge att
även andra uppgifter än de som omedelbart kräver beslut kan handläggas.
Personalbristen har ofta medfört eftersläpning i löpande arbetsuppgifter och
att en önskvärd uppföljning av vissa frågor ej kunnat ske. Utrymme måste
vidare finnas för cirkulation på olika arbetsuppgifter och för viss vidareutbildning
så att personalen därigenom tränas att bemästra olika problemområden.
Åtminstone en person måste i genomsnitt kunna disponeras för
utredningsarbete.

Personalsituationen på arbitrageexpeditionen har blivit alltmer besvärande

1974:22

inte minst genom att vakanser ständigt har uppstått. En förstärkning är
nödvändig för att expeditionen skall vara i stånd att möta de krav som
ställs. Detta är en av de enheter inom banken där det är angeläget att få
möjlighet att utnyttja en mer flexibel lönestruktur. Organisationsöversynen
föreslår att antalet handläggande tjänstemän på arbitrageexpeditionen ökas
från 6 till 7.

En mycket begränsad lättnad på arbitrageexpeditionen kan åstadkommas
genom att handläggningen av några uppgifter flyttas över till utrikesexpeditionen.
Sålunda bör de betalningsuppdrag som handhas av arbitrageexpeditionen
överföras till utrikesexpeditionen som nu sköter övriga utrikesbetalningar.
Telex- och telegramtrafiken bör också handläggas på utrikesexpeditionen
som också berörs av största delen av denna. I detta sammanhang
bör också vissa arbetsuppgifter av betalningsteknisk natur i samband
med transaktioner under av svenska staten ingångna avtal om bilaterala
s. k. u-krediter överföras från nuvarande utländska förhandlingsavdelningen
till utrikesexpeditionen. Vissa utländska betalningsuppdrag, avseende skatterestitutioner
från länsstyrelserna, föreslås å andra sidan överföras till postgiro
eller till andra banker. Då det knappast är möjligt att på förhand avgöra
hur stor nettoförändringen blir av arbetsbelastningen som en följd av dessa
överföringar, förordar organisationsöversynen att antalet handläggande tjänstemän
tills vidare bibehålls oförändrat vid 5.

Totalt kan sålunda personalbehovet på utrikesavdelningen, inklusive avdelningschef,
uppskattas till 13 handläggande tjänstemän, dvs. en ökning
med 1 person. En gemensam skrivcentral för de båda expeditionerna beräknas
å andra sidan kunna nedbringa behovet av kontorister från 6 till
5 personer.

2.3.5 Sammanfattning

Det ovan beräknade personalbehovet för de ekonomisk-politiska avdelningarna
exklusive valutaavdelningen har sammanställts i nedanstående tabell
tillsammans med uppgifter över nuvarande personaluppsättning. Därvid
har inräknats även tjänster som tillfälligt inte är besatta. Vid jämförelsen
korresponderar de nuvarande kreditmarknads- och fondavdelningarna mot
ekonomiska och kreditpolitiska avdelningarna samt utländska förhandlingsavdelningen
mot internationella avdelningen.

Som framgår av tabellen innebär organisationsöversynens förslag en ökning
av det totala antalet tjänstemän på de fyra avdelningarna med 16 (från
60 till 76). De handläggande tjänstemännens antal föreslås öka med 15 från
46 till 61. Antalet kontorister föreslås öka med 1 från 14 till 15.

1974:22

Personaldimensionering

1974	1976		Förändring
			1974-1976
Hand-	Konto- Hand-	Konto-	Hand- Konto-
läggare	rister läggare	rister	läggare rister

Ekonomiska avdelningen			19	4
Samordnings- och infor-
mationsgrupp			5
Konjunkturanalysgrupp			5
Statistikgrupp	25	5	8		+	12 +	2
Kreditpolitiska avdelningen			18	3
Kapitalmarknadsgrupp			6
Bankinstitutgrupp			7
Fondgrupp			4
Internationella avdelningar	9	3	11	3	+	2	0
Valutapolitisk grupp			6
Grupp för ekonomiskt sam-
arbete			4
Utrikesavdelningen	12	6	13	5	+	1 -	1
Arbitrageexpedition	6		7
Utrikesexpedition	5		5
Summa	46	14	61	15	+	15 +	1
Totalt		60		76		+ 16

Anm: Summorna för respektive avdelning inkluderar avdelningschefen.

1974:22

3 Valutaregleringen

3.1 Valutaavdelningen och arbetssituationen

Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen utövas av valutastyrelsen.
Denna kan besluta även i delegation, bestående av styrelsens ordförande
och den i styrelsen ingående bankdirektören (valutadirektionen). Därutöver
kan ärenden avgöras på tjänstemannanivå inom valutaavdelningen i den
mån tidigare praxis kan anses tillämplig.

Inom valutaavdelningen förekommer flera beslutsnivåer. Under valutadirektionen
fattas i allmänhet beslut i tillståndsärenden på arbetsgruppsnivå.
I fall då osäkerhet om tillämpning av givna riktlinjer råder förs ärendet
till kontorschefen eller avdelningschefen. Det förekommer även att ärenden
förs vidare till den för avdelningen ansvarige bankdirektören. Ärenden som
anses kräva en mer djupgående diskussion behandlas vid regelbundna avdelningssammanträden,
där bankdirektören, avdelningschefen, kontorscheferna
och gruppcheferna avgör till sammanträdet hänskjutna frågor.

Valutaavdelningen är uppdelad i ett licenskontor, ett kontrollkontor och
sedan början av 1973 ett valutasekretariat.

Inom licenskontoret handläggs ansökningar om valutatillstånd, vilka prövas
mot bakgrund av valutaförordningens bestämmelser och meddelade
dispenser samt de riktlinjer och den praxis som valutastyrelsen eller valutadirektionen
fastställt för avdelningens arbete. Tillståndsprövningen innebär
för den enskilde tjänstemannen dels en analys av det enskilda ärendet,
dels ett relaterande av detta till nämnda bestämmelser och riktlinjer. Arbetet
försvåras av den karaktär av ramlagstiftning som valutaregleringen har och
den stora variationen i de enskilda ärendena och i de motiv som åberopas
i ansökningarna. Den nya lagstiftning rörande behandling av ansökningar
om tillstånd till direktinvesteringar i utlandet, som trätt i kraft vid halvårsskiftet
1974, innebär ökade krav på analys av de samhällsekonomiska
konsekvenserna av dessa investeringar.

Tillståndsgivningen är inom licenskontoret organiserad på tre arbetsgrupper:
L 1, inom vilken främst investeringsärenden handläggs, L 2, inom vilken
främst krediter och andra finansiella och kommersiella transaktioner utom
investeringar handläggs, samt L3, inom vilken främst privatpersoners utlandstransaktioner
handläggs. Kontoret sysselsätter f. n. 19 handläggande
tjänstemän mot 6 under 1965. Vid jämförelse bör hänsyn tagas även till
det 1973 ur licenskontoret utbrutna valutasekretariatet, som idag har 5 handläggare
och 4 kontorister. De senare betjänar även licenskontoret.

Kontroll kontorets arbetsuppgifter omfattar övervakning av att gällande
valutabestämmelser allmänt iakttages samt granskning av att valutabanker
och auktoriserade försäljningsställen för resevaluta iakttar sin redovisningsplikt
mot riksbanken och icke överskrider erhållna befogenheter i valutaärenden.
Vid misstanke om att valutabestämmelserna överträtts ankommer
det på kontroll kontoret att motta till riksbanken inkommande polisutred -

1974:22

ningar och att bereda dessa inom valutaavdelningen, innan de överlämnas
till juridiska avdelningen för prövning av frågan om angivelse till åtal.
Vid från valutaregleringssynpunkt mera komplicerade polisutredningar kan
direkt biträde från kontrollkontoret påkallas under förundersökningen. Anledning
kan även finnas för kontrollkontoret att på eget initiativ inleda
och driva utredningar i syfte att klarlägga, huruvida valutaregleringen överträtts,
för att om så befinnes ha varit förhållandet kunna lägga den verkställda
utredningen till grund för begäran om fortsatt polisutredning. Sådana kontrollutredningar
kan bli av komplicerad revisionsteknisk och juridisk natur.
Kontoret svarar vidare för statistiksammanställningar för valutaregleringsoch
betalningsbalansändamål. Underlaget för statistiksammanställningarna
utgörs av de från valutabankerna insända anmälningarna av gjorda betalningar
till och från utlandet (inköps-respektive försäljningsanmälan). Dessa
anmälningar används även i kontrollarbetet. Kontrollkontoret har i likhet
med licenskontoret organiserat arbetet på ett antal arbetsgrupper. På kontoret
tjänstgör 50 personer, varav 20 personer kan karakteriseras som handläggare,
mot totalt 30 personer 1965.

Valutaavdelningen har växt kraftigt under den senaste tioårsperioden.
Orsakerna till personalökningarna har varit den arbetstillväxt som i stor
utsträckning kan härledas till skärpningen av valutaregleringen 1969 och
till ökningen av näringslivets och kreditmarknadens internationalisering i
stort. Vidare har antalet ansökningar avseende privatpersoners kapitalöverföringar
till utlandet ökat.

Antalet till licenskontoret inkommande ansökningar har således mångdubblats
under perioden och uppgår f. n. till ca 40000 ärenden per år, samtidigt
som antalet till kontrollkontoret inkommande anmälningar ökat än
snabbare och nu uppgår till ca 800 000 per år.

En eventuell framtida minskning av valutaregleringens omfattning kan
givetvis leda till en minskad arbetsvolym. F. n. torde det emellertid vara
mest realistiskt att räkna med en fortsatt ökning av arbetsvolymen, inte
på grund av någon skärpning av regleringen utan med hänsyn till utlandstransaktionernas
ständigt växande omfattning och de ökade krav som ställs
på snabbhet och fullständighet i ärendenas beredning och uppföljning.

De ovan redovisade personalökningarna kan sägas ha haft en defensiv
prägel. Nyrekrytering har således skett efter konstaterad arbetstillväxt. Med
hänsyn till arbetets svårighetsgrad och den därmed långa upplärningstiden
har nyrekryteringen ej kunnat förhindra att arbetstillväxten resulterat i ett
kontinuerligt övertidsarbete för framför allt personal i arbetsledande ställning.
Vissa tjänstemän har sålunda varit nödsakade att regelbundet arbeta
på övertid i en omfattning som i längden icke är godtagbar. Den stora
proportionen nyanställda har vidare lett till att ett onormalt stort antal ärenden
fått avgöras på chefsnivå och att de normala chefsfunktionerna därmed
delvis blivit eftersatta.

Den onormalt höga arbetsbelastningen har även medfört att ett flertal

1974:22

andra uppgifter ej hunnits med. I viss utsträckning har kontrollfunktioner
således fått stå tillbaka för den löpande statistikproduktionen. Inom valutasekretariatet
har man i stor utsträckning kommit att deltaga i handläggningen
av ansökningar om valutatillstånd varvid vissa sekretariats- och
utredningsuppgifter fått skjutas på framtiden. Exempel härpå är en översyn
av den externa informationen om valutaregleringen till valutabanker, andra
kreditinstitut och allmänheten.

Det bör här erinras om att förordnande om valutareglering i fredstid lämnas
för 1 år i taget. Nedan framlagda förslag har enligt riktlinjerna för organisationsöversynen
utgått från en valutareglering av ungefär nuvarande inriktning
och omfattning.

3.2 Personalförstärkning, utbildning

Som ovan redovisats svarar valutaavdelningens personalresurser ej mot
avdelningens arbetsbelastning. Redovisad och uppskattad övertid, inklusive
icke beordrad sådan, beräknas svara mot drygt 4 årsarbetskrafter. Ökade
krav ställs dessutom på avdelningen vad gäller behandlingen och uppföljningen
av vissa ärenden avseende direkta investeringar i utlandet. Den förestående
omläggningen av avdelningens arbetsrutiner innebär vidare en
ej obetydlig påfrestning på personalen under de närmaste åren.

Såväl övertidsproblemet som de för avdelningen tillkomna nya arbetsuppgifterna
medför att avdelningens personal måste förstärkas. Med hänsyn
till det relaterade sambandet mellan arbets- och personaltillväxt och den
nuvarande stora belastningen på arbetsledande personal torde en rekrytering
av oerfaren personal i mycket liten utsträckning leda till att avdelningens
arbetssituation förbättras. Den nu nödvändiga rekryteringen bör därför företrädesvis
inriktas mot personal med speciell kompetens och erfarenhet.

Enligt organisationsöversynens uppfattning bör till arbetet med tillståndsgivningen
rekryteras 6 personer, varav 4 för att helt eller delvis eliminera
övertiden och 2 för att möta de ökade kraven. Om möjligt bör några personer
med ingående erfarenhet av sådana transaktioner som behandlas i ansökningar
om valutatillstånd rekryteras. Härav bör för den speciella handläggningen
av vissa investeringsansökningar 1 person med god ekonomisk utbildning
och erfarenhet från näringslivet rekryteras.

För uppföljningen av utländska investeringar bör rekryteras 2 personer
varav 1 med god kunskap i och praktisk erfarenhet av balansanalys. Totalt
behöver avdelningen således tillföras 8 tjänstemän.

Rekryteringen av kvalificerad personal med speciell kompetens kommer
helt naturligt att på sikt kompletteras med rekrytering av oerfaren personal.
För denna personalkategori avses ett utbildningsprogram utarbetas, som
kombinerar teori och praktik. Ett sådant program i kombination med en
organiserad personalcirkulation mellan avdelningens grupper bör på längre
sikt kunna förbättra avdelningens beredskap mot ökande arbetsvolym, bl. a.

1974:22

genom att ny personal snabbare kan sättas in i arbetet. Åtgärder för att
åstadkomma en förbättring i detta avseende är även utarbetandet av en
handbok för arbetet på valutaavdelningen, uppläggningen av ett referenssystem
(se nedan), samt effektiviseringar i övrigt av den interna informationen
inom avdelningen.

Ärenden av juridisk art inom riksbanken handläggs antingen av den för
juridiska ärenden ansvarige bankdirektören eller av den jurist som är placerad
på nuvarande juridiska avdelningen. Detta gäller även de ärenden av denna
art som uppkommer på valutaavdelningen. Det juridiska biträde som lämnas
valutaavdelningen avser förutom kontinuerlig rådgivning och upplysningsverksamhet
biträde med utarbetande av cirkulärbestämmelser och andra
anvisningar liksom vid utredningar i anledning av misstanke om överträdelse
av valutabestämmelserna. En annan arbetsuppgift som f. ö. kraftigt ökat
i omfattning de senaste åren gäller utarbetande av yttranden rörande överklaganden
av avslag på valutaansökningar. Utredningar av nämnt slag har
ofta fått utföras av kontrollkontoret utan juridiskt bistånd, samtidigt som
ett ökat behov av att ta juristtjänster i anspråk vuxit fram i samband med
större kontrollutredningar. Fullföljandet av sådana ärenden har i denna situation
under senare år ibland blivit eftersatt.

Med anledning härav föreligger behov av att förstärka den juridiska funktionen
i riksbanken genom rekrytering av ytterligare 1 jurist. Även om
det är arbetet med ärenden rörande valutaregleringen som främst motiverar
tillskottet, synes det inte vara lämpligt att någon av juristerna ägnar sig
enbart åt valutaregleringen och därför placeras på denna avdelning. Möjligheten
att kunna fördela det varierande antalet ärenden av olika slag som
kräver juridisk kompetens på en eller flera av bankens jurister talar snarare
för att den juridiska expertisen finns samlad på en enhet som står till hela
bankens tjänst. Den föreslagna nya juristen bör därför organisatoriskt tillhöra
direktionssekretariatet och redovisas följaktligen i vad gäller personaldimensionering
i kapitel 5.

3.3 Integrerat ADB-system

Den stora mängden dokument och den ofta mycket rutinbetonade behandlingen
av dessa i kontroll- och statistiksyfte gör valutaregleringsområdet
väl lämpat för en personalsparande automatisk databehandling. Detsamma
gäller diarieföring av de över 50 000 ärenden per år som bör diarieföras,
varav ca 40 000 ansökningsärenden.

Organisationsöversynen har övervägt införandet av ett integrerat ADBsystem
för funktionerna diarieföring, tillståndsregistrering, kontroller och
valutastatistik. Systemet avses arbeta med ett antal dataregister. De väsentligaste
registren är diariet, person/företagsregistret och statistikregistret.

Information från de två förstnämnda registren förutsätts vara åtkomlig
via bildskärmsterminal. Varje handläggare förutsätts få effektiv tillgång till

1974:22

informationen varför en terminal bör placeras i varje arbetsrum. En terminal
skulle även finnas tillgänglig i valutadirektionens sammanträdesrum. För
de två nämnda registren krävs informationslagring på s. k. direktaccessminnen,
dvs. minnen av sådan typ att åtkomst av enskilda data kan ske
dirkt utan att hela eller delar av ett dataregister måste genomläsas.

Statistikregistret förutsätts lagrat på magnetband som bearbetas sekvensiellt,
dvs. dataregistret "läses” från början till slut med summering av önskade
data. De i betalningsbalansen ingående posterna från valutastatistiken
kan göras åtkomliga via terminal i ett dagligen å jour-fört register.

Bearbetningen av de olika registren sker med olika programsystem. För
diarieföringen förutsätts ett existerande generellt informationsåtervinningssystem
användas, dvs. ett färdigutvecklat system som kan inköpas. För
åtkomst via terminal av information från och för sekvensiell bearbetning
av person/företagsregistret måste program utvecklas. Samma förhållande
gäller bearbetningar av statistikregistret.

Nedan lämnas en kortfattad beskrivning av det sätt på vilket ADB-systemet
och dess olika register skulle användas. En mera fullständig redogörelse
återfinns i bilaga 3, som också innehåller en diskussion av olika
alternativ för datautrustning.

3.3.1 Diarieför ing

I kapitel 5 föreslås att riksbankens diarieföring centraliseras till ett huvuddiarium
utom vad gäller ärenden som inkommer till eller utgår från
valutaavdelningen, för vilka föreslås ett lokalt diarium på avdelningen.

Med anledning av ökad ärendeinströmning har man på valutaavdelningen
sedan ett antal år ej ansett sig kunna vidmakthålla en fullständig diarieföring.
De ansökningar som inkommit på blanketterna inköpsanmälan och försäljningsanmälan,
vilka bedömts i regel kunna behandlas och returneras
samma dag, har därför undantagits från dirarieföring. Detta förhållande får
betraktas som mindre tillfredsställande och det föreslås därför att alla till
valutaavdelningen inkommande ansökningar diarieförs.

Antalet diarieförda ärenden på valutaavdelningen beräknas därmed komma
att uppgå till över 200 diarieförda poster per dag vid nuvarande verksamhetsvolym
eller över 50 000 poster per år. En diarieföring av denna
omfattning innebär att manuella rutiner för omregistrering av och sökning
efter ärenden blir mycket svårarbetade och tidskrävande om de skall kunna
uppfylla normala krav på servicenivå. Valutaavdelningens diarieföring föreslås
därför bli ADB-baserad.

3.3.2 Tillstdndsregistrering

I och med dirarieföring av en ansökan avses sökanden automatiskt bli
registrerad i ett ADB-baserat person/företagsregister. Detta skulle tillföras

6 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 22

1974:22

vissa data om tillstånd, utnyttjande av tillstånd och sådana betalningar som
ej fordrar riksbankens tillstånd.

Vid behandling av ansöknings- eller kontrollärenden kan handläggaren
via en bildskärmsterminal få veta vilka tillstånd som lämnats, hur de utnyttjats
och vilka övriga betalningstransaktioner sökanden utfört. Detta kan

1 åtskilliga fall ersätta rekvisitioner från arkivet. I andra fall får handläggaren
veta exakt vilken information av intresse som finns att rekvirera.

Sedan beslut fattats och inmatats i datorn, kan datasystemet automatiskt
skriva ut tillståndet.

Genom införandet av denna tillståndsregistrering kan en råd idag för
hand förda, i vissa fall tidskrävande, specialregister avskaffas, t. ex. investerings-,
emigrant- och fastighetsregister. Förandet av enbart investeringsregistret
(för kontroll, statistik och information) sysselsätter f. n. omkring

2 personer, vilka således kan inbesparas.

3.3.3 Kontroller

Den kontrollerande verksamhet som baserar sig på anmälningar och rapporter
om utförda valutatransaktioner har huvudsakligen två syften. För
det första kontrolleras att en transaktion som åberopar ett givet tillstånd
har skett i enlighet med detta tillstånd och i överensstämmelse med de
villkor på vilka tillståndet givits. Denna kontroll kan sägas vara en rutinkontroll,
som är väl lämpad för databehandling. För det andra kontrolleras
att övriga transaktioner är av den arten att de ej erfordrat riksbankens tillstånd.
Denna kontroll baserar sig på en granskning av den enskilda transaktionen
och innebär en analys av angivet ändamål relaterad till valutaregleringens
bestämmelser. Själva kontrollarbetet är i stor utsträckning ej
lämpat förautomatisering, men det kan bl. a. understödjas av en ADB-rutin
som på olika förutbestämda grunder presenterar stickprov för manuell
granskning.

Databehandling av den stora informationsvolym som inkommer till riksbanken
skulle bli mycket dyr om riksbanken skulle behöva föra över erforderliga
uppgifter från blanketter till datamedia. En förutsättning för en
total databehandling av detta material är därför att större delen av informationen
kan erhållas på datamedia från valutabankerna. Detta kräver diskussioner
med bankerna. Denna fråga behandlas närmare i bilaga 3.

3.3.4 Valutastatistik

De uppgifter som registrerats i person/företagsregistret förutsätts även
användas för produktion av viss valutastatistik. Denna statistik avser sammanställningar
över givna tillstånd och avslagna ansökningarmed fördelning
på olika kategorier, utnyttjanden av givna tillstånd m. m.

Samtidigt som valutastatistiken används som hjälpmedel vid såväl till -

1974:22

ståndsgivning som kontrollverksamhet på valutaavdelningen, utgör delar
av den underlag för betalningsbalansstatistiken. På detta område beräknas
utnyttjandet av ADB leda till en väsentligt snabbare statistikproduktion
och därmed till ett betydligt bättre underlag för betalningsbalansanalys.

3.3.5 Referenssystem

Organisationsöversynen har även övervägt användande av ADB-teknik
för valutaavdelningens referensregister.

Behovet av ett referensregister dikteras av att ansökningsärendena uppvisar
så många variationer, att regler rörande dessa omöjligen i detalj kan
medtas i de skrivna valutabestämmelserna. Handläggarna har därför i hög
grad varit beroende av eget eller andras minnesförråd av tidigare handlagda
ärenden. Då handläggarna på licenskontoret f. n. genom både tillväxten och
omsättningen av personal genomsnittligt har relativt kort erfarenhet av arbetet
har behovet av ett referensregister accentuerats.

Arbetet med att bygga upp ett referensregister har redan inletts. I det
fortsatta arbetet bör prövas i vilken utsträckning det för diarieforing avsedda
ADB-systemet även kan utnyttjas för informationsåtkomst ur detta referensregister.

3.3.6 Fördelar och kostnader, förslag

Genom ADB-systemet beräknas åtskillig personal med relativt rutinmässigt
arbete kunna inbesparas. Sålunda kan huvuddelen av det manuella
arbetet med sortering och statistisk bearbetning samt kontroll av utnyttjande
av låne- och investeringstillstånd upphöra. Systemet är förutsättningen för
en avsedd förvaring av originalen till valutaanmälningarna hos bankerna
och därmed en minskad volym på valutaavdelningens arkiv. Den relativt
omfattande informationsregistreringen leder vidare till att rekvisitioner från
arkivet förväntas bli betydligt färre än idag. Som en följd härav beräknas
arkivpersonalen kunna minskas kraftigt. Totalt har räknats med personalbesparingar
på mellan 20 och 30 personer på nuvarande kontrollkontoret.

I förslaget till personaldimensionering och i den kostnadskalkyl som intagits
som bilaga 17 har räknats med en besparing på 25 personer.

Kostnaderna för det tänkta systemet skulle balanseras av uppnådda besparingar
inom 8 år.

Utöver den personalbesparande effekten bör framhållas några av systemets
kvalitativa aspekter. Sålunda beräknas en betydande förbättring av underlaget
för betalningsbalansstatistiken kunna vinnas, både vad gäller täckningsgrad,
tillförlitlighet och produktionstid. Framställningen av betalningsbalansstatistiken
är för övrigt ett område som i sig, oavsett valutaregleringsaspekten,
skulle kunna motivera uppbyggandet av ett datasystem. Vidare
erhålls en fullständig och effektiv diarieföring och möjlighet till snabbare

1974:22

ärendehandläggning på såväl tillstånds- som kontrollsidan genom mer lätttillgänglig
information.

Organisationsöversynen föreslår, att ett principbeslut nu fattas om införande
av ett ADB-system för de här beskrivna funktionerna, dvs. diarieföring,
tillståndsregistrering, kontroll och statistik. Vidare föreslås att fortsatt
utredning omedelbart sker av systemets detaljutformning, lämplig teknisk
utrustning och möjligheten att använda generell programvara, dvs.
ett redan färdigutvecklat system. En av de väsentligaste frågor som därvid
omedelbart måste utredas är i vilken utsträckning valutabankerna kan leverera
av riksbanken specificerat material på ett datamedium. Att så kan
ske har utgjort en av förutsättningarna för lämnade förslag avseende kontroll
och valutastatistik och därmed även för de kalkyler som gjorts. Om i det
fortsatta utredningsarbetet denna eller någon av övriga förutsättningar för
förslaget visar sig ej vara förhanden kommer ADB-frågan att anmälas för
fullmäktige för förnyat ställningstagande.

Ansvaret för det fortsatta utredningsarbetet och införande av ADB-systemet
bör vila på den administrativa avdelningen (organisationskontoret).
En icke oväsentlig medverkan kommer dock ofrånkomligen att krävas från
valutaavdelningen och medföra påfrestningar på dess personal. Under en
övergångsperiod torde cirka en person, företrädesvis från kontrollgruppen,
få avsättas för detta arbete.

3.4 Övriga rutinförändringar, arkivfrågor

Skyldighet föreligger att till riksbanken anmäla betalningar till och från
utlandet över vissa minimibelopp med inköps- respektive försäljningsanmälan.
Från denna regel har undantag gjorts för likvider för varuexport
vilka sedan 1961 icke behöver rapporteras med försäljningsanmälan. Valutaavdelningen
kommer i en PM till valutastyrelsen att framlägga förslag
om slopande av detta undantag. Åtgärden avser att ge möjlighet att statistiskt
följa bakom en förändring av valutareserven liggande faktiska betalningar
genom att ge den information om exportbetalningar som nu saknas. Samtidigt
räknar man med att det redovisningsbortfall avseende tjänstebetalningar
från utlandet, som ligger bakom den i bytesbalansen för åren fr. o. m.
1962 införda korrigeringsposten skall upphöra. Denna korrigeringspost, vilken
för de senaste åren uppskattas till 800 mkr per år och som är mycket
osäker, skulle därmed kunna slopas.

Om den föreslagna åtgärden blir genomförd, ökar mängden av valutarapporter
till riksbanken kraftigt och det statistiska arbetet på valutaavdelningen
likaså. Detta ställer krav på rationaliseringsåtgärder redan innan ovan
skisserade ADB-system kan tas i bruk.

För det statistiska rutinarbetet på valutaavdelningen med valutaanmälningarna
föreslås anskaffandet av en s. k. bordskalkylator. Härmed avses
utrustning av sådant slag som är programmerbar, men till vilken perifer

1974:22

utrustning av samma typ som till datorer ej går att ansluta. En bordskalkylator
kan således ses som en dator med vissa begränsningar. En beskrivning
av en bordskalkylator med kostnadsberäkning återfinns i bilaga 5. I
kapitel 2 har föreslagits att en dylik kalkylator även anskaffas för arbetet
inom statistikgruppen på den ekonomiska avdelningen. Genom att samma
typ av kalkylator anskaffas på nämnda enheter kan driftsstörningar, toppbelastningar
osv. smidigt avklaras. Även om denna bordskalkylator kommer
att användas bara under övergångstiden innan det ovan nämnda datorsystemet
tagits i drift är den kostnadsmässigt fullt motiverad även vid denna
korta avskrivningstid. Genom anskaffandet av en kalkylator beräknas personalåtgången
kunna reduceras kraftigt, bl. a. genom att sorteringsarbetet
minskar radikalt och genom att även övrigt statistikarbete underlättas. Totalt
torde 8 personer kunna inbesparas i förhållande till dagens situation.

För att minska belastningen på företagen har övervägts vissa blanketttekniska
konstruktioner, som innebär att valutaanmälan utskrivs samtidigt
med andra blanketter. Merarbetet vid utskrift av de införda försäljningsanmälningarna
beräknas därigenom bli mycket marginellt, medan arbetet
med ifyllande av inköpsanmälan i stället minskar i förhållande till dagens
situation. För genomförande av detta inom avsedd tid erfordras att blankettekniska
diskussioner med valutabankerna snarast kommer till stånd.

Även i övrigt haren rad uppslag till rationaliseringsåtgärder framkommit
under översynsarbetet. Dessa har överlämnats till valutaavdelningen för att
i tillämpliga delar efter vidareutveckling i samarbete med det organisationskontor
som föreslås i kapitel 5 tas upp i särslild ordning på relevant beslutsnivå.
Som exempel på sådana förslag kan nämnas nya blankettset för
ansökningar, där en kopia används som ett aktivt hjälpmedel i kontrollarbetet,
speciella rapportblanketter att utsändas till sökanden tillsammans
med tillstånd i sådana fall då rapportering med valutaanmälan ej sker samt
gemensamma rapporteringsfrigränser för alla typer av betalningar istället
för de olika gränser som för närvarande finns. Hit hör även förslag om
ändrade arbetsrutiner inom exempelvis kontroll- och statistikarbetet.

Den viktigaste delen av valutaavdelningens arkiv är för närvarande det
s. k. P-registret. I detta förvaras korrespondens, ansökningshandlingar och
valutaanmälningar i bokstavsordning efter namn på person eller företag.
Från P-registret rekvireras dagligen en stor mängd handlingar som används
i arbetet både på licenskontoret och kontrollkontoret. P-registret förvaras
för närvarande i mappar i vertikalskåp. Valutaanmälningarna utsorteras i
regel efter fem fulla kalenderår.

Ovan har föreslagits, att informationen i valutaanmälningarna överförs
till riksbanken på ett datamedium. Inköpsanmälningarna skulle kunna kvarligga
i valutabankerna. Försäljningsanmälningar skulle, sedan de kompletterats
av betalningsmottagama med uppgift om betalningens art, insändas
till riksbanken via valutabankerna eller, om det visar sig tekniskt möjligt,
likaså kvarligga i valutabankerna. För riksbanken skulle detta innebära vä -

1974:22

sentliga besparingar, både i arkivpersonal och arkivutrymme.

Från valutaanmälningar som avser tillståndskrävande transaktioner lagras
informationen individuellt i det nya ADB-baserade person/företagsregistret.
Från övriga valutaanmälningar registreras informationen endast statistiskt
i samma register, medan de individuella transaktionerna automatiskt skrivs
ut på mikrofilm med hänvisning lagrad i person/företagsregistret.

Det kvarvarande P-registret skulle därefter innehålla huvudsakligen korrespondens,
främst i anslutning till ansökningar och i samband med redovisning
och kontroll, dvs. handlingar som relativt frekvent, om än betydligt
mindre frekvent än idag, kan komma till användning i ärendehandläggningen.

P-registret föreslås vid inflyttningen i det nya riksbankshuset överfört
till s. k. elektromekaniska arkivautomater, vilka har större kapacitet än dagens
vertikalskåp. Utöver den utrymmesbesparande effekten vinns även
en i hög grad förbättrad arbetsmiljö för arkivpersonalen, som kan utföra
arkivarbetet sittande med arkivlådorna i normal arbetshöjd i stället för som
för närvarande stående med en arbetshöjd varierande från axelhöjd till golv.

3.5 Organisation

Valutaavdelningen föreslås organiserad på 5 arbetsgrupper, nämligen 3
tillståndsgrupper, 1 kontrollgrupp och 1 allmän grupp för sekretariatsfrågor
m. m.

Inom valutaavdelningen fördelas redan nu tillståndsgivningen på tre arbetsgrupper
efter ärendekategori. Ingen förändring föreslås när det gäller
denna fördelning av tillståndsgivningen på arbetsgrupper. De tre nuvarande
grupperna är emellertid idag formellt sammanförda till ett licenskontor med
en kontorschef, vilka beteckningar svarar mot grupp respektive gruppchef
i riksbankens formella organisation. Kontorschefen har dock nödgats avsätta
huvuddelen av sin tid för investeringsgruppens (ovan benämnd L 1) arbete
och har därför i praktiken egentligen fungerat närmast som chef för denna
grupp. De övriga två grupperna har i praktiken arbetat direkt under avdelningschefen.
Förslaget innebär att den faktiskt rådande organisationen
formaliseras. Licenskontoret upphör alltså som organisatorisk enhet och
de tre tillståndsgrupperna blir därigenom vid sidan av kontrollgruppen och
den allmänna gruppen direkt underställda avdelningschefen.

En målsättning bör enligt organisationsöversynens uppfattning vara, att
man i görligaste mån inom avdelningen avgör sådana ärenden, där avgörandet
kan sägas följa av etablerad valutaregleringspraxis. I det sammanhanget
må också påpekas att en förbättring av referenssystemet bör öka
möjligheterna att överblicka och därmed inhämta ledning från tidigare avgöranden.
Denna utveckling innebär att ärendena i högre grad än idag kommer
att avgöras på gruppnivå utan högre chefers medverkan, vilket innebär
större ansvar för gruppcheferna. Även detta talar för att dessa får en tjäns -

1974:22

teställning närmast under avdelningschefen. Genom denna vidgade självständighet
för gruppcheferna avses vidare avdelningschefen få mer tid för
egentliga chefsfunktioner, såsom administrativ styrning och planering.

På varje arbetsgrupp bör finnas minst en A-signatur utöver gruppchefen.
Vid förfall för gruppchefen skall vikarie kunna hämtas inom gruppen.

För att vid avgörande av vissa ärenden möjliggöra en mera fördjupad
diskussion behålls avdelningssammanträdet, där avdelningschefen och
gruppcheferna under bankdirektörens eller avdelningschefens ordförandeskap
behandlar till sammanträdet hänskjutna ärenden. Detta sammanträde
blir den enda nivån mellan arbetsgrupperna och valutadirektionen. Till den
senare nivån förutsätts färre ärenden behöva föras än idag.

Dagens kontrollkontor omfattar kontroll-, statistik- och arkivfunktionerna.
I den nya organisationen föreslås kontrollgruppen enbart handha kontrollfunktionen.
Statistikarbetet övertas i det närmaste helt av ADB-systemet.
Ansvaret för arkivet föreslås överflyttat till allmänna gruppen.

Denna grupps arbetsuppgifter föreslås även i fortsättningen omfatta de
nuvarande, dvs. utredningar, information, utbildning, diarieföring, uppbyggnad
av referenssystem m. m. Därtill föreslås komma ansvaret för arkivet
med dess personal på 6 personer och för inmatningen i datasystemet med
dess 4 personer.

I nedanstående tablå jämförs den nuvarande personaldimensioneringen
på valutaavdelningen med det beräknade personalbehovet, dels vid tiden
för inflyttningen i det nya huset, dels vid den tid då ett ADB-system beräknas
vara i full funktion, dvs. vid halvårsskiftet 1977.

Personaldimensionering

1974	1976	1977	Förändring 1974-1977
Hand-	Kon- Hand-	Kon- Hand-	Kon- Hand- Kon-
läg-	toris- läg-	toris- läg-	toris- läg- toris-
gare	ter gare	ter gare	ter gare ter

Licensgrupp 1	6''	8	8	+ 2
Licensgrupp 2	5	7	7	+ 2
Licensgrupp 3	8	9	9	+ 1
Kontrollgrupp	20 29	20 9	14 2	- 6 - 27
Allmän grupp	5 5	7 18	6 15	+ 1 +10
Summa	44 34	51 27	44 17	0-17
Totalt’	79	79	62	- 17

Av tablån framgår att antalet tjänstemän på valutaavdelningen vid inflyttningen
i det nya huset 1976 enligt organisationsöversynens förslag är
oförändrat, medan det till halvårsskiftet 1977 beräknas ha kunnat minska
med 17.

'' Inklusive kontorschefen
! Inklusive avdelningschefen

1974:22

Bakom den oförändrade nettosiffran 1976 ligger dock förstärkningar av
tillståndsfunktionen med 6 handläggare, varav 1 placerad på allmänna gruppen,
och av kvalificerad investeringskontroll med 2 personer samt reducering
av mer rutinbetonat arbete inom kontrollfunktionen med 8 personer.

Den därefter beräknade nettominskningen till halvårsskiftet 1977 uppstår
genom att ADB-systemet ersätter ytterligare 11 personer som arbetar med
kontroll och statistik. Genom det nya ADB-systemet kan vidare arkivarbetet
minska avsevärt. Antalet tjänstemän minskar därmed med 8. Genom centralisering
av avdelningens skrivfunktion och vissa automatiseringar kan
antalet kontorister för utskrift minska med 2.

Å andra sidan krävs 4 kontorister för inmatning i ADB-systemet.

Nettominskningen på 17 personer avser helt kontorister.

1974:22

4 Bankrörelsen

4.1 Sedel- och myntrörelsen

4.1.1 Rationalisering av sedel- och myntdistributionen

Som underlag för en bedömning av hur sedelrörelsen i framtiden bör
organiseras har en prognos - bilaga 6 - utarbetats över den utelöpande sedelmängdens
utveckling byggd på de senaste tio årens erfarenheter. Sålunda
har den genomsnittliga ökningen beloppsmässigt under perioden 1964-1973
varit 6,9 96, dock med relativt stora årliga variationer. En årlig ökning med
i genomsnitt 7 96 under åren 1974-1985 skulle innebära en fördubbling
av sedelomloppet under denna period från drygt 16 miljarder kronor till
drygt 34 miljarder kronor.

En ökning av den utelöpande sedelmängden påverkar naturligen arbetet
med räkning och sortering av sedlar inom riksbanken. Vid en årlig ökning
på 7 96 av sedelomloppet beräknas antalet uppräknade sedelbuntar vid riksbanken
komma att öka med ca 85 96 under perioden 1974-1985. Av de
enskilda sedelvalörerna förväntas 100-kronorssedeln, som är den volymmässigt
i särklass största sedeln, öka med 140 96 medan exempelvis 10-kronorssedeln endast beräknas öka med ca 15 96 •

Alla sedlar trycks idag vid AB Tumba Bruk och alla mynt produceras
i Eskilstuna efter myntverkets omlokalisering dit sommaren 1974. Enligt
nuvarande rutiner transporteras hela sedel- och myntproduktionen till huvudkontoret
varifrån avdelningskontoren erhåller erforderliga leveranser.

Vid en bedömning av hur sedel- och myntdistributionen i framtiden bör
organiseras bör beaktas att drygt 50 96 av samtliga obegagnade sedlar som
lämnade riksbanken under åren 1972 och 1973 utlämnades från avdelningskontoren.
Detta innebär att över hälften av den totala sedelproduktionen
som idag transporteras från sedeltryckeriet i Tumba till huvudkontoret sänds
vidare från huvudkontoret till avdelningskontoren för deras behov. För
myntleveranserna gäller motsvarande förhållande. De totala sedeltransporterna
till avdelningskontoren från huvudkontoret under 1973 översteg 100
ton.

Det måste anses vara orationellt att sålunda först transportera in hela
sedelproduktionen till huvudkontoret där den lossas och läggs in i valv
varefter hälften därav ånyo lastas för att transporteras ut till avdelningskontoren.
Nuvarande distributionssystem är historiskt betingat och hänför
sig till den tid då sedeltryckeriets lokaler inrymdes i nuvarande riksbankshuset.
När sedelproduktionen sedermera omlokaliserades till först Kungsholmen
och därefter till Tumba vidtogs ej den nära till hands liggande
rationaliseringsåtgärden att lägga om sedeldistributionen, utan det gamla
distributionssystemet kom att bestå.

Ett naturligt alternativ till nuvarande rutiner för distribution av sedlar
och mynt från huvudkontoret till avdelningskontoren är att låta samtliga

1974:22

transporter av sedlar och mynt till kontoren ske direkt från sedeltryckeriet
respektive myntverket. I det följande diskuteras först hur direktdistribution
av sedlar kan organiseras samt vilka för- och nackdelar som är förknippade
härmed. Därefter förs motsvarande diskussion beträffande myntdistributionen.

Att direkt transportera sedlar från Tumba till avdelningskontoren utan
mellanliggande transport över huvudkontoret medför ökad säkerhet. Transporterna
i Stockholms starkt trafikerade innerstad kommer att reduceras
avsevärt medan landsvägstransporternas omfattning förblir oförändrad.
Dessutom reduceras antalet i- och urlastningar vid det nya bankhuset betydligt,
vilket också medför ökad säkerhet.

Utöver ökad säkerhet medför en eventuell omläggning av sedeltransporterna
till avdelningskontoren enligt här skisserade riktlinjer inbesparing
av personella resursinsatser i form av chaufförer under själva transporterna
och vaktmästare under lossnings- och lastningsarbetet vid det nya bankhuset.
Dessutom inbesparas resurser för kassavård under både transporterna
och i- och urlastningarna samt polisövervakning under transporterna från
Tumba till huvudkontoret. Enbart för riksbankens del torde inbesparas ca
1 manår.

Vad gäller transportkapaciteten torde riksbankens och sedeltryckeriets bilpark
kunna samordnas för effektivare användning vid direktdistribution
av sedlar från Tumba till kontoren. Beroendet av utomstående entreprenör
för sedeltryckeriets räkning skulle därvid kunna bortfalla. Fordonsparken
skulle också kunna göras mer ändamålsenlig genom anskaffning av fordon
med större kapacitet, då hänsyn till gällande viktbegränsningar i Stockholms
city ej behöver tas.

I det nya bankhuset har för nuvarande huvudkassa-dagkassa byggts
ett flertal valv i våningsplan 4-6. Dessa valv är med rationell hantering,
innefattande bl. a. lagring av sedlar i s. k. Compactussystem, tillräckliga
även om sedeldistributionen till avdelningskontoren också framdeles kommer
att ske från huvudkontoret. Utöver nämnda valv i plan 4-6 har 3
stora underjordiska valv byggts i plan 1-3 för att utgöra en reserv för i
framtiden eventuellt uppkommande icke nu förutsebara behov. Av dessa
3 valv föreslås valvet på plan 3 reserveras för huvudkassans eventuella behov
oberoende av hur sedeldistributionen i framtiden kommer att organiseras.
Dispositionen av de båda övriga underjordiska valven påverkas inte av hur
frågan om den framtida sedeldistributionen löses. Möjligheterna att tillsvidare
hyra ut dessa valv eller på annat lämpligt sätt disponera dem synes
under alla omständigheter böra undersökas.

Vid en omläggning av sedeldistributionen enligt här skisserad modell
erfordras emellertid att riksbanken i anslutning till Tumba Bruk kan disponera
och kontrollera erforderliga valvsutrymmen för lagring av den från
Tumba Bruk köpta sedelproduktionen. Därvid krävs byggnation av nya valv.
Inom sedeltryckeriet har man redan diskuterat utbyggnad av valven för

1974:22

tryckeriets egen räkning varför en samordning bör äga rum vad gäller planering
och byggnation av nya valv om beslut skulle fattas om övergång
till direkt distribution av sedlar från Tumba till kontoren.

För lagring av samtliga sedelvalörer motsvarande 1/2 årsbehov (1976-77
ca 100 milj. sedlar) erfordras ett valvsutrymme på ca 200-300 kvm beroende
på lagringsform. Då ett dylikt valv skulle komma att användas under flera
decennier torde dock ett valvsutrymme i storleksordningen 500 kvm för
lagring av sedlar erfordras. Kostnaderna för ett dylikt valv samt för erforderligt
garageutrymme torde uppgå till 3-5 miljoner kronor. I beaktande
av att en dylik investering bör kunna avskrivas över en mycket lång tidsperiod,
förslagsvis 50 år, blir dock den periodiserade årskostnaden med
en kalkylränta på 8 % endast av storleksordningen 300 000 kronor.

Frågan om kassavården vid ett av riksbanken kontrollerat valv i Tumba
skulle kunna lösas genom att två personer organisatoriskt knutna till kassaexpeditionen
stationeras i Tumba. Dessa två tjänstemän skulle dels svara
för erforderlig kassavård, dels handha den tekniska undersökningen av skadade
sedlar. Dessutom skulle de kunna utföra vissa revisionella uppgifter.
För att erhålla viss flexibilitet torde den i Tumba stationerade riksbankstjänsteman,
som svarar för industrirevisionen vid bruket och som organisatoriskt
tillhör revisionsavdelningen, kunna utnyttjas som reservkassavårdare.
Om ytterligare reserver erfordras torde någon tjänsteman från riksbankens
sedelförstöringskontor i Tumba kunna anlitas för nämnda kassavårdande
uppgifter. Slutligen kan i akuta situationer kassavårdare erhållas
från huvudkontoret. Den ytterligare påfrestning på organisationen det alltid
innebär att ha personal stationerad på annat håll är därför i detta fall endast
av marginell betydelse.

Någon merkostnad för bevakning torde inte uppstå eftersom sedelvalven
i Tumba redan ligger under tillfredsställande bevakning.

Vid en omläggning av sedeldistributionen torde viss del av transportpersonalen
tidvis komma att tjänstgöra i Tumba, något som med hänsyn
till den korta restiden (ca 30 min.) dock får anses acceptabelt. Erforderliga
tjänsteresor till Tumba för exempelvis eventuella kassavårdare och revisorer
samt för chefen för kassaexpeditionen då denne skall inventera valvsbehållningen
torde därför ej heller medföra några väsentliga nackdelar.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att en omläggning av sedeltransporterna,
innebärande direkttransport av sedlar från sedeltryckeriet i
Tumba till kontoren, medför uppenbara fördelar. Väsentligast är den ökade
säkerheten som emellertid inte är möjlig att kvantifiera och värdera. Dessutom
inbesparas dels personal för transporter samt i- och urlastning vid
det nya bankhuset, ca 1 manår, dels kostnaden för själva transporterna,
inte minst för erforderlig polisövervakning. Mot en omläggning av sedeltransporterna
talar behovet av att bygga valv i Tumba. Den periodiserade
årliga kostnaden för en dylik investering uppskattas dock till endast ca
300 000 kronor. Härtill erfordras 2 kassavårdare i Tumba vilka dock förutses

1974:22

ägna endast en mindre del av sin tid - mindre än 1/2 manår - åt kassavårdsarbete.

Organisationsöversynen föreslår att en särskild utredning tillsätts i syfte
att närmare studera formerna för direktdistribution av sedlar till kontoren
från sedeltryckeriet i Tumba samt konsekvenserna härav. Härvid bör särskilt
utredas hur erforderlig utbyggnad av valv och garage i Tumba bör ske,
hur kassavården praktiskt bör ordnas, hur fordonsparken bör vara beskaffad
och fördelad mellan Tumba och huvudkontoret samt vartransportpersonalen
lämpligen bör tjänstgöra. Utredningen bör innefatta erforderliga kostnadsberäkningar.
Den bör bedrivas skyndsamt i syfte att framlägga rapport vid
årsskiftet 1974-75. Önskvärdheten av snabb avrapportering betingas av önskemålet
att ej föra över nuvarande rutiner till det nya bankhuset i det fall
sedeldistributionen kommer att läggas om. Skulle så bli fallet torde nuvarande
bankbyggnad med tillgängliga valv även fortsättningsvis kunna
användas i avvaktan på att erforderlig valvsbyggnad i Tumba färdigställs.
Utredningen föreslås ledas av chefen för bankexpeditionsavdelningen. Dessutom
bör företrädare för transporttjänsten, säkerhetstjänsten och sedeltryckeriet
delta i utredningsarbetet.

Myntdistributionen föreslås omlagd så att mynten i framtiden distribueras
direkt från myntverket i Eskilstuna till kontoren i ett separat distributionssystem.
Härigenom elimineras onödiga transporter till och från huvudkontoret
samt arbete vid i- och urlastningen i det nya bankhuset, vilket medför
ökad säkerhet och reducerade kostnader. Den huvudsakliga myntproduktionen
föreslås lagras i anslutning till myntverket. Erforderliga valvsutrymmen
härför finns varför någon byggnation ej blir nödvändig. Ansvaret för
myntdistributionen föreslås ligga kvar hos riksbanken. Vad beträffar säkerheten
under mynttransporterna behöver bevakningen inte vara av samma
omfattning som vid en sedeltransport. Det torde vara tillfyllest att kontinuerlig
kontakt hålles med polisen via radio, varför direkt poliseskort inte
torde erfordras. Genom skilda distributionssystem för sedlar och mynt vinnes
alltså att den för samhället dyra polisbevakningen kan koncentreras
till ett färre antal transporter.

En tänkbar lösning vad gäller myntdistributionen är att lägga ut den på
entreprenad till något bevakningsbolag - exempelvis ABAB eller Securitas
- som skulle ansvara för transport och bevakning av myntleveranserna.
Vissa fördelar skulle troligen stå att vinna med en dylik lösning med tanke
på dessa organisationers stora och flexibla kapacitet vad gäller fordon och
lämplig personal. I ett eventuellt avtal med ett transport- och bevakningsbolag
bör klargöras hur ansvarsfördelningen skall vara mellan riksbanken
och transportbolaget, hur i- och urlastning vid myntverket respektive kontoren
skall ske, hur stark bevakningen bör vara under själva transporten,
hur sekretessfrågorna skall lösas etc.

Möjligheterna att utnyttja bevakningsbolag för mynttransporterna föreslås
bli föremål för utredning inom bankexpeditionsavdelningen i samråd med

1974:22

företrädare för transporttjänsten och myntverket. Arbetet bör kunna slutföras
i början av 1975 varefter myntdistributionen direkt från myntverket till
avdelningskontoren kan påbörjas senast i samband med inflyttningen i det
nya bankhuset.

Planeringen av samtliga sedel- och mynttransporter föreslås kvarligga vid
huvudkontoret. Den person som handhar dessa arbetsuppgifter är tillika
kassavårdare vid huvudkassan varför ingen personalbesparing kan uppnås
om dessa arbetsuppgifter åläggs en av kassavårdarna i Tumba. Dessutom
är chefen för transportenheten med vilken täta kontakter erfordras i detta
arbete placerad vid huvudkontoret.

Transport av mynt och sedlar till avdelningskontoren sker dels per bil,
dels per flyg. På transporterna medföljer bevakningsman och kassavårdare.
Biltransporterna sker dessutom under polisövervakning. Kassavårdarnas
enda uppgift i detta sammanhang är den i och för sig betydelsefulla att
övervaka att de plomberade enheterna inte utsätts för tillgrepp i någon form.
Att verkligen inventera till sig materialet vid lastningen är inte möjligt.
Kassavårdarnas uppgift är därmed att jämställa med bevakning varför de
bör ersättas med personal ur bevakningskåren. Härigenom undviks att kassavårdsfunktionen
på kassaexpeditionen regelbundet åderlåts på kassavårdare,
vilket för närvarande medför ständiga omplaceringsproblem. Denna förändring,
som är oberoende av eventuell omorganisation av sedel- och myntdistributionen,
avses träda i kraft så snart som möjligt.

De förslag som presenteras nedan i avsnitt 4.1.2 rörande rationalisering
av sedel- och mynthanteringen vid huvudkontoret är inte beroende av huruvida
sedel- och myntdistributionen kommer att omorganiseras eller ej.
De kan genomföras efter beslut härom i samband med inflyttningen i det
nya bankhuset även om nuvarande organisation av sedel- och myntdistributionen
inte ändras.

4.1.2 Rationalisering av sedel-och mynthanteringen vid huvudkontoret

På bankexpeditionsavdelningen handhas kassavården av 10 kassavårdare,
varav 3 i huvudkassan, 4 i dagkassan och 3 på sedelräkningsexpeditionen.

I huvudkassan tjänstgör normalt avdelningschefen och gruppchefen på inlåningsexpeditionen
som kassavårdare, medan den tredje hämtas från annat
håll inom banken. Dagkassan är indelad i två avdelningar, nämligen ”inre
behållningen” med viss beloppslimit och "fasta behållningen” som vid varje
dags slut alltid återställs till för denna behållning fastställt belopp genom
leverans till eller från ”inre behållningen”. För ”inre behållningens” kassavård
svarar gruppchefen på kassaexpeditionen jämte en annan tjänsteman
placerad på kassaexpeditionen. Kassavården för "fasta behållningen” sköts
av två andra tjänstemän på kassaexpeditionen. Kassavårdare från dagkassan
inventerar dessutom varje dag mynträkningsexpeditionens behållning och
har personligt lås på kassaskåpsdörren. På sedelräkningsexpeditionen sköts

1974:22

kassavården av 3 personer, nämligen gruppchefen, ställföreträdande gruppchefen
samt en annan tjänsteman på expeditionen.

I det nya bankhuset avses valvet på våningsplan 6 fungera som huvuddepåvalv,
valvet på plan 5 som förrättningsvalv (motsvarande nuvarande
dagkassan), medan valvet på plan 3 skulle utgöra reservdepåvalv. Dessa
valv torde kunna sammanslås till en enda funktion, i det fortsatta benämnd
”huvudkassan”. Den nuvarande uppdelningen på ”fasta” och ”inre behållningen”
föreslås upphävd. I anslutning till den planerade in- och utlämningen
av sedlar och mynt från och till kreditinstituten på plan 4 torde
en expeditionskassa med tillräcklig kapacitet kunna placeras, varigenom
undviks att bankbuden tvingas att besöka sedelräkningsexpeditionen på plan
7 och förrättningskassan på plan 5.

Genom att fastställa fasta expeditionstider för de olika kreditinstituten
torde lunchstängning kunna införas, dels för förrättningsvalvet på plan 5,
dels för expeditionskassan på plan 4. Härigenom skulle lunchavbytande kassavårdare
ej erfordras.

Genom ovannämnda åtgärder torde antalet ordinarie kassavårdare i den
nya huvudkassan kunna begränsas till 4 mot 7 för nuvarande huvudkassa
och dagkassa.

Föreslagen expeditionskassa på plan 4 liksom övriga förrättningskassor
på plan 5 bör ligga under huvudkassans redovisning.

Enligt existerande planer rörande sedelräkningsexpeditionen kommer en
och samma tjänsteman där att handha och svara för dels uppackning, lådning
och kontroll av uppackat material, dels ut- och inlämning av sedlar gentemot
sedelräkningspersonalen. De båda funktionerna är dock bundna till olika
delar av för sedelräkningsexpeditionen planerade lokaler varför de bör delas
på två olika tjänstemän.

Kassavårdsfunktionen på sedelräkningsexpeditionen bör handhas av andre
och tredje man på expeditionen. Då varje förrättning i valvet kräver kassavårdarnas
samtidiga närvaro, är det olämpligt att låta gruppchefen kvarstå
som kassavårdare då han skulle bli alltför bunden till valvet för att tillfredsställande
kunna sköta sin arbetsledande uppgift. Gruppchefens befattning
med kassavården bör därför inskränka sig till personligt lås på valvsdörren,
varigenom antalet kassavårdare kan minskas från 3 till 2.

Mynträkningens behållning är enligt nuvarande bestämmelser maximerad
till 5 000 kronor. Därför ”säljer” mynträkningen varje eftermiddag sin produktion
av myntpåsar, som inte fått avsättning i förrättningskassorna, till
dagkassan. Dels levereras hela av mynträkningen plomberade bårar, dels
lösa påsar med mynt av olika valörer. För att effektivisera hanteringen med
uppräknade mynt torde mynträkningens maximala behållning böra höjas
till förslagsvis 500 000 kronor. Härigenom skulle leveranserna från mynträkningen
till förrättningsvalvet inskränka sig till att omfatta hela bårar.

Vad gäller kassavården på mynträkningen torde två kassavårdare vara
tillfyllest. Kassavårdsuppgifterna föreslås åvila föreståndaren och dennes

1974:22

ställföreträdare.

I bilaga 7 redogörs närmare för hur sedel- och mynthanteringen föreslås
ordnad i det nya bankhuset.

Organisationsöversynen föreslår alltså

att nuvarande huvudkassa och dagkassa vid huvudkontoret sammanslås
till en enda funktion, benämnd huvudkassa, samt att dagkassans nuvarande
uppdelning på ”fast” och ”inre behållning” upphävs

att antalet kassavårdare i huvudkassan minskas från 7 till 4

att antalet kassavårdare på sedelräkningsexpeditionen minskas från 3 till

att personalen på mynträkningen får eget kassavårdaransvar med 2 kassavårdare att

mynträkningens behållning höjs från nuvarande 5 000 kronor till
500 000 kronor.

Chefen för bankavdelningen föreslås erhålla i uppdrag att vidta de åtgärder
som erfordras för att redovisade förslag skall kunna genomföras i samband
med inflyttningen i det nya bankhuset. Förslaget förutsätter ändringar i
tjänstgöringsstadgarna för huvudkontoret.

Organisationsöversynen vill i detta sammanhang framhålla att göromålen
med kassavården inom riksbanken ställer stora krav på de tjänstemän, som
utses till kassavårdare. Arbetet, som kräver yttersta noggrannhet, sker ofta
under tidspress. Kassavårdarna måste ständigt vara tillhands och får ofta
avbryta annat arbete. Därtill kommer ansvaret för de ständigt ökande kassabehållningarna.

All sortering av sedlar i riksbanken sker för närvarande manuellt. För
räkningen används delvis maskinell utrustning. Arbetet med att räkna och
sortera sedlar ökar varje år. År 1973 uppräknades 5,1 miljoner buntar. Enligt
i bilaga 6 redovisad prognos över sedelomloppet beräknas antalet uppräknade
buntar år 1985 uppgå till ca 9,8 miljoner stycken. Av den uppräknade volymen
svarar huvudkontoret för ca 1/3. Det rena sedelräknings- och sedelsorteringsarbetet
vid huvudkontoret kräver idag ca 40 personer på i stort
sett heltid. Därtill erfordras personal för uppackning m. m. Den manuella
sorteringsteknik som nu tillämpas är så långt utvecklad att någon påtaglig
förbättring i syfte att öka antalet uppräknade buntar per sedelräknare och
dag med bibehållen kvalitet på arbetet inte är möjlig.

För att kunna klara av den förväntade ökningen av arbetsvolymen på
sedelräkningsexpeditionen kan tre alternativa lösningar urskiljas, nämligen

- anställning av fler sedelräknare

- ökad totalmakulering

- maskinell sortering.

Alternativet att anställa fler sedelräknare alltefter behov torde innebära
att antalet personer sysselsatta med räkning och sortering av sedlar vid

1974:22

huvudkontoret i stort sett skulle fördubblas under perioden 1973-1985. Kostnaderna
för denna verksamhet skulle därmed komma att öka avsevärt under
kommande år. Dessutom torde det bli allt svårare att ny rekrytera personer
med erforderliga kvalifikationer till ett dylikt monotont och föga stimulerande
arbete.

Att generellt makulera alla till riksbanken inkomna sedlar medför ökade
kostnader för sedelproduktionen. Olika länder har temporärt tillämpat totalmakulering,
oftast av det skälet att existerande sedelräknings- och sedelsorteringsavdelningar
inte klarat av tillfälliga toppbelastningar.

Införandet av maskinell räkning och sortering torde med hänsyn till den
förväntade snabba ökningen av den utelöpande sedelmängden vara det mest
realistiska alternativet. Ett flertal andra europeiska centralbanker har valt
denna lösning. Sålunda har Nederländerna och Österrike redan installerat
sedelsorteringsmaskiner som går i produktion (av märket Crosfield respektive
Toshiba) medan bl. a. Västtyskland och Italien bedriver ett relativt omfattande
utvecklingsarbete. För Sveriges del torde det inte vara aktuellt att
utveckla ett eget maskinellt system för sedelsortering varför köp av någon
redan existerande maskintyp är den naturliga lösningen.

Att med utgångspunkt från de uppgifter och erfarenheter som erhållits
vid studiebesök i Nederländerna och Österrike avge rekommendation om
köp av den ena eller den andra maskinen är inte möjligt. Härför erfordras
mera ingående studier, med anlitande av tryckeriteknisk expertis, för att
få klarhet i vilken betydelse de svenska sedlarnas format och övriga speciella
egenskaper skulle få i de två olika maskintyperna. Dessutom måste närmare
utredas vilka kompletterande funktioner som bör utvecklas i det ena och
det andra systemet för att riksbankens behov skall kunna tillfredsställas
samt vilka kostnadseffekter detta får i de båda alternativen.

Införandet av maskinell utrustning för räkning, sortering och äkthetskontroll
kan motiveras dels med rent ekonomiska skäl, dels med tanke
på tänkbara svårigheter att rekrytera personal i framtiden för ett så rutinartat
arbete som manuell sortering. Dessutom erhålles en förbättrad kontroll av
sedlarnas äkthet. Denna effekt är dock icke direkt mätbar i ekonomiska
termer.

För att närmare utreda frågan om lämplig maskinpark för riksbankens
del samt studera möjligheterna till vidareutveckling av vissa komponenter
har initiativ tagits av riksbanken till ett samarbete med Norges Bank, Finlands
Bank och Danmarks Nationalbank i dessa frågor.

Sedelsorteringsmaskinerna torde för riksbankens del i första hand användas
för 50-, 100- och 1 000-kronorssedlarna. För 5- och 10-kronorssedlama
föreslås förenklad hantering enligt vad som redovisas nedan. För huvudkontorets
del motsvarar dagens behov av uppräkning och sortering av
50-, 100-och 1 000-kronorssedlar drygt tvåToshibamaskinermed 8-timmars
arbetsdag. Redan 1978 skulle med nu förutsebar ökning av antalet uppräknade
sedlar behovet motsvara full beläggning på tre Toshibamaskiner.

1974:22

I detta sammanhang kan också nämnas att den uppräknade sedelvolymen
vid vardera avdelningskontoren i Göteborg och Malmö (50-, 100- och 1 000-kronorssedlar) i dag motsvaras av en beläggning på en Toshibamaskin om
ca 60 % varfor maskinell utrustning av här diskuterad typ kan komma
att aktualiseras även för vissa avdelningskontor.

En sedelsorteringsmaskin av märket Toshiba har en kapacitet motsvarande
ca 12 sedelräknerskor. Om hänsyn tas till erforderliga maskinoperatörer
kan man räkna med en nettobesparing om ca 10 personer per maskin. Om
dessutom möjligheter till skiftarbete vid sedelsorteringsmaskinerna beaktas
blir denna besparing än större. För Crosfleldmaskinen är nettobesparingen
ca 8 personer per maskin.

I bilaga 8 lämnas en kortfattad beskrivning av de i Nederländerna och
Österrike installerade sedelsorteringsmaskinerna samt en enkel kostnadskalkyl.
Kostnaderna för föreslagna investeringar torde balanseras av uppnådda
besparingar efter 6-9 år. I bilagan lämnas också förslag till inköp
av mynträkningsmaskiner.

För huvudkontorets del torde alltså enligt organisationsöversynens uppfattning
sedelsorteringsmaskiner successivt böra introduceras. En första maskin
torde kunna installeras under senare delen av 1976 varefter en utökning
av maskinparken till två och tre enheter bör kunna ske under 1977 och
1978. Genom en dylik successiv introduktion underlättas lösandet av förutsebara
personalproblem samtidigt som erfarenheter av maskinell hantering
vinns efter hand. Dessutom erhålls en önskvärd manuell beredskap vid
eventuella maskinfel under en relativt lång inkörningsperiod för de nya
sedelsorteringsmaskinerna.

Organisationsöversynen föreslår alltså att principbeslut fattas rörande anskaffning
av sedelsorteringsmaskiner för huvudkontorets räkning. Efter sådant
beslut bör fortsatt utredning ske av frågan i samarbete med i första
hand Finlands Bank och Norges Bank. Utredningen bör studera och framlägga
förslag om lämplig maskinpark. Förslagen bör baseras på infordrade
preliminära anbud och innefatta fullständiga kostnadsberäkningar. I utredningen
bör delta representanter för bankavdelningen och sedeltryckeriet.
Utredningen bör bedrivas skyndsamt i syfte att möjliggöra installation av
en första maskin under senare delen av 1976.

Slutligen föreslår organisationsöversynen att en mynträkningsmaskin av
typ Laurel LAC-10 inköps. Maskinen bör installeras i samband med inflyttningen
i nya bankhuset.

Inom ramen för organisationsöversynen har också frågor rörande vissa sedeltyper
behandlats. Bl. a. har de ekonomiska konsekvenserna av olika förfaranden
vad gäller räkning, sortering och makulering av 5- och 10-kronorssedlarna
studerats. Detta arbete redovisas detaljerat i bilaga 9.

Vad avser 5-kronorssedeln har som alternativ till nuvarande rutiner studerats
generell makulering av samtliga till riksbanken inkommande sedlar
samt förenklat räkningsförfarande. Dessutom har också konsekvenserna av

7 Riksdagen 1974. 2 sami Nr 22

1974:22

att slopa 5-kronorssedeln och endast behålla ett 5-kronorsmynt studerats.
Resultaten av gjorda kalkyler visaratt alternativet att slopa 5-kronorssedeln
och endast behålla ett 5-kronorsmynt utan jämförelse är det mest fördelaktiga.
Ett dylikt förfarande skulle medföra en kraftig kostnadsreducering
jämfört med övriga alternativ - storleksordningen ca 7 miljoner kronor vid
en kalkylperiod om 12 år och en kalkylränta om 8 %• Vid en längre kalkylperiod
skulle ”vinsten” bli ännu större beroende på att ett 5-kronorsmynt
kan förväntas cirkulera under åtminstone 30-40 år medan en 5-kronorssedel
endast har en genomsnittlig livslängd på 1 1/2 år.

I beaktande av de stora kostnadsreduceringar som är möjliga föreslår organisationsöversynen
att 5-kronorssedeln indrages i samband med att ett
modifierat 5-kronorsmynt med ny prägling introduceras. 1 avvaktan på ett
beslut om 5-kronorssedelns slopande och produktion av ett nypräglat 5-kronorsmynt föreslås att samtliga 5-kronorssedlar som inkommer till riksbanken
makuleras för att minska räknings- och sorteringsarbetet. Vad avser
5-kronorssedeln makuleras redan idag mer än 50 % av de uppräknade sedlarna.
För enbart huvudkontoret är motsvarande siffra drygt 70%.

Även vad gäller 10-kronorssedeln har de ekonomiska konsekvenserna
av olika räknings-, sorterings- och makuleringsrutiner studerats, vilket redovisas
i bilaga 9. Härvid har ett alternativ till nuvarande rutiner studerats
innebärande att koppartrycket slopas och generell makulering av samtliga
10-kronorssedlar införs. Det studerade alternativet visar sig vara ekonomiskt
likvärdigt med nuvarande rutiner vid fullständig kontroll av sedlarna och
klart fördelaktigare om en förenklad kontroll accepteras. Genom att slopa
koppartrycket reduceras produktionskostnaderna per sedel med 50 % medan
de totala produktionskostnaderna förblir oförändrade eftersom antalet
nyproducerade sedlar på grund av sedelmakuleringen fördubblas. En positiv
effekt av totalmakulering som ej går att uppskatta i ekonomiska termer
är den förbättrade kvaliteten på utelöpande 10-kronorssedlar som uppnås
genom att riksbanken bara lämnar ut obegagnade sedlar.

Frågan om hur 10-kronorssedeln bör hanteras vad avser räkning, sortering
och makulering samt dess kvalitativa utförande bör studeras i särskild ordning.
Härvid bör effekterna av slopandet av koppartrycket utredas vad avser
säkerhetsmässiga aspekter samt konsekvenserna för exempelvis de synskadade.
Dessutom bör sedeltryckeriets kapacitet för sedeltryck med respektive
utan koppartryck belysas liksom effekterna av totalmakulering av 10-kronorssedeln
för sedelförstöringskontoret. Den tekniska utrustningen för sedelförstöring
vid kontoret i Tumba är relativt nedsliten och har bristfällig
kapacitet, varför också erforderlig utrustning för detta ändamål bör studeras.
Härvid bör även andra metoder än bränning av makulerade sedlar beaktas.
Vid beräkning av personalbehovet på sedelräkningsexpeditionen har antagits
att utredningen kommer att resultera i att totalmakulering av 10-kronorssedeln
kommer att ske på samma sätt som redan nu föreslås beträffande
5-kronorssedeln.

1974:22

Organisationsöversynen föreslår alltså

att 5-kronorssedeln slopas i samband med att ett modifierat 5-kronorsmynt
med ny prägling emitteras
att i avvaktan härpå samtliga till riksbanken inkommande 5-kronorssedlar
makuleras och att enbart nya sedlar av denna valör utlämnas till kreditinstituten
och allmänheten
att 10-kronorssedelns hantering vad avser räkning, sortering och makulering
blir föremål för en särskild utredning, varvid också effekterna av
ett eventuellt slopande av koppartrycket bör studeras
att i samband med utredningen den tekniska utrustningen vid sedelförstöringskontoret
ses över.

I utredningen föreslås företrädare för bankavdelningen, sedeltryckeriet,
sedelförstöringskontoret och organisationskontoret delta. Utredningen bör
påbörjas under 1975.

4.2 Deposita

Riksbankens depositaexpedition förvaltar dels värdepapper tillhöriga riksbanken
och depositioner betingade av riksbankens ställning som centralbank,
dels värdepapper tillhöriga statliga myndigheter, fonder och stiftelser, dels
värdepapper tillhöriga privatpersoner. De stora deponenterna är utöver riksbanken
själv före detta postbanken, riksförsäkringsverket och kammarkollegiets
fondbyrå. Postbankens och riksförsäkringsverkets depositioner består
av endast obligationer, medan kammarkollegiets värdepappersportfölj omfattar
både obligationer och aktier. Bland gruppen övriga deponenter består
depositionerna till största delen av aktier.

Förvaltning av privatpersoners värdepapper kan inte betraktas som någon
centralbanksmässig uppgitft. Privatpersoner torde utan nackdel kunna vända
sig till kreditinstituten som erbjuder motsvarande tjänster. Privatpersonernas
depositioner är också förhållandevis små och därför för riksbanken relativt
dyra från hanteringssynpunkt. Denna verksamhet föreslås därför upphöra.

En överflyttning av före detta postbankens depositioner från riksbanken
till PK-banken förefaller trolig. Ett bortfall av denna arbetsuppgift skulle
märkbart reducera arbetsbelastningen på expeditionen, eftersom antalet förvarade
värdepapper skulle reduceras med ca 25 %. Härigenom skulle en
personalreducering om 2 handläggare möjliggöras.

Vidare föreslås att förvaringsavgiftema höjs så att de i stort sett motsvarar
affärsbankernas avgifter för depositioner av värdepapper.

På depositaexpeditionen torde det vara tillfyllest med två valvsvårdare
samt personligt lås på valvsdörren för chefen för expeditionen. Säkerheten
i valven ökar inte om tre personer arbetar tillsammans. Chefen kan om
han så bedömer erforderligt ändå arbeta i valvet i mån av behov men behöver
inte ständigt finnas där. Han bör bäst kunna planera och övervaka arbetet

1974:22

100

på hela expeditionen om han befrias från det löpande valvsvårdaransvaret.
För depositaexpeditionens arbete och bakgrunden till förslagen redogörs utförligt
i bilaga 10.

Organisationsöversynen föreslår alltså

att privatpersoners möjlighet att deponera värdepapper i riksbanken upphör att

förvaringsavgifterna höjs så att de i stort sett motsvarar affärsbankernas
avgifter för depositioner av värdepapper

att antalet valvsvårdare minskas från 3 till 2.

Förslagen angående privatpersoners depositioner kräver lagändring och
ändring av tjänstgöringsstadgarna för huvudkontoret. Förslaget angående
valvsvårdarna erfordrar också ändring av tjänstgöringsstadgarna.

4.3 Utlåningsrörelsen

Riksbanken bedriver sedan gammalt viss utlåning till allmänheten innefattande
såväl enskilda personer som företag. Till en del är det fråga
om utlåning av riksbankens egna medel, till en del utlåning från statliga
fonder. Utlåning av förstnämnda slag sker främst i form av avbetalningslån,
hypotekslån, växeldiskontering och kredit i räkning. Bosättningslånen utgör
den viktigaste formen av lån från statliga fonder.

Omkring 25 % av arbetstiden vid avdelningskontoren åtgår för handhavande
av riksbankens totala utlåning till allmänheten. Detta motsvarar
ca 100 manår. Antalet anställda på utlåningsexpeditionen vid huvudkontoret
uppgår till 30 personer. Av sålunda ianspråktagna personalresurser torde
omkring 60 % kunna hänföras till utlåning från statliga fonder. I bilaga
11 redovisas utförligt nuvarande utlåningsverksamhet.

4.3.1 Utlåning till allmänheten av riksbankens medel

Vad gäller riksbankens utlåning till allmänheten av egna medel har organisationsöversynen
prövat dels om det finns centralbanksmässiga skäl
för att bibehålla denna utlåning, dels om det finns andra skäl för att bibehålla
den. Under antagande av att viss utlåning bör bibehållas har organisationsöversynen
sedan undersökt hur frågan om denna utlånings lämpliga utformning
och inriktning bör behandlas.

Vid prövningen av huruvida riksbanken av centralbanksmässiga skäl bör
ägna sig åt utlåning till allmänheten har bl. a. undersökts huruvida riksbanken
genom denna utlåning skulle styra den allmänna räntenivån i landet.
Som utvecklats i bilaga 11 är en sådan styrning möjlig endast vid en beredvillighet
från riksbankens sida att mycket kraftigt öka sin utlåning, som
för närvarande utgör mindre än en halv procent av affärsbankernas utlåning
till allmänheten. Organisationsöversynen anser inte att en sådan utveckling

1974:22

101

är eftersträvansvärd. Den ligger inte i linje med idén om att en centralbank
skall vara en bankernas bank utan är närmast ägnad att skapa svårigheter
för centralbanken. Riksbanken har dessutom mera lätthanterliga medel att
tillgå för styrningen av räntenivån än sin utlåning till allmänheten.

Det har anförts att en centralbanks behov av information från företagen
om likviditet, vinster, omsättning, investeringsverksamhet etc. skulle kunna
tillgodoses genom den insyn hos företagen som utlåning till dessa för
med sig. För att informationen skall bli tillförlitlig, måste emellertid utlåningen
ha en stor spridning med avseende på näringsgrenar, företagsstorlek
m. m. och således vara mycket omfattande. Som nämnts vill emellertid
organisationsöversynen inte förorda en mycket omfattande utlåning från
riksbanken till allmänheten, varför nämnda informationsbehov lår tillgodoses
på annat sätt. Vid kreditåtstramningar inträffar det att enskilda personer
och företag med från många synpunkter goda skäl att erhålla lån
inte kan få sådana. Det har hävdats att det skulle vara en lämplig uppgift
för riksbanken som centralbank att övervaka kreditåtstramningarnas effekter
i dessa avseenden och träda in som långivare när så anses befogat. Häremot
kan vägande invändningar riktas. Skulle riksbanken ikläda sig den roll det
här är fråga om, skulle å ena sidan krav ställas på riksbanken om att den
skall ta hand om ”kreditpolitikens offer”. Å andra sidan skulle kritik riktas
mot riksbanken för att den i åtstramningslägen expanderar sin utlåning.
Risk skulle dessutom föreligga för att banker och andra kreditinrättningar
främst skulle stöta bort de kunder de inte vill ha och riksbanken få ett
”negativt” kundurval.

Riksbankens utlåning till allmänheten kan alltså enligt organisationsöversynens
uppfattning inte motiveras med centralbanksmässiga skäl. Några
alltigenom hållbara sådana torde inte finnas. Andra skäl kan emellertid åberopas.

Säkerhets- och beredskapsskäl nödvändiggör en viss minimistyrka av personal
på avdelningskontoren. Arbetet med sedel- och mynthanteringen är
dessutom sådant att vissa tjänstemän får en ojämn arbetsbelastning. Utan
större realekonomisk kostnad kan således avdelningskontoren ta på sig
viss utlåningsverksamhet. Sådan verksamhet ger dessutom en ökad variation
i arbetet på kontoren.

Organisationsöversynen förordar därför att riksbanken fortsätter med långivning
till allmänheten, dock med vissa förändringar. Här syftas i första
hand på utlåningen av egna medel. Över utlåningen från statliga fonder
är riksbanken naturligtvis inte självbestämmande, men som framgår nedan
är det organisationsöversynens mening att även utlåning av sådant slag
bör handhas av riksbanken. I det följande lämnas en beskrivning av de
olika formerna för riksbankens egen utlåning till allmänheten och förslag
till ändringar presenteras. För riksbankens förvaltning av statliga utlåningsfonder
redogörs längre fram.

Avbetalnings/ån lämnas endast till privatpersoner. Verkligt behov av lån

1974:22

102

skall föreligga, och ändamålet skall vara väl motiverat. Avbetalningslån beviljas
ej personer som innehar betydande förmögenhet och ej heller till ändamål
av lyxkaraktär.

Vid utgången av 1973 utestående lån fördelade sig med 1/3 på förvärv
av bostadsrättslägenhet, 1/4 på inköp av möbler och ca 10 % på utrustning
för yrkesändamål. Lån beviljas också i vissa fall för bl. a. studier och inköp
av bostadshus. Ändamålsfördelningen varierar dels mellan huvudkontoret
och avdelningskontoren, dels mellan de olika avdelningskontoren. Detta
förklaras delvis av olika lånebehov i olika landsdelar, men väsentligen av
den skillnad i bedömningsavseende som förekommer mellan kontoren i
avsaknad av direkta lånedirektiv. En något större likformighet i långivningen
är önskvärd. Det bör ankomma på riksbankens direktion att ge erforderliga
direktiv härvidlag.

Räntan på avbetalningslånen - i juli 1974 8 1/2 % - bör ligga i närheten
av den ränta andra banker betingar på borgenslån, eftersom det här är fråga
om sådana. För närvarande är skillnaden mellan genomsnittet för den av
bankerna tillämpade räntan på borgenslån och den av riksbanken tillämpade
omkring en halv procentenhet. Denna skillnad kan motiveras med den
starkare säkerhet för lånen som riksbanken kräver.

Mot bakgrund av vad som tidigare anförts om tillgängliga personalresurser
anser organisationsöversynen att här ifrågavarande slag av långivning, som
f. n. kräver en arbetsinsats av ca 25 manår vid avdelningskontoren, bör
bibehållas. Själva namnet på densamma är dock otillfredsställande. Låneformen
skiljer sig inte från andra låneformer däri att lånen avbetalas utan
däri att de är lämnade mot borgen. Enligt organisationsöversynens mening
vore beteckningen borgenslån att föredra.

Hypotekslänerörelsen omfattar lån till allmänheten mot säkerhet av obligationer,
i huvudsak premieobligationer. Dels kan obligationerna belånas
direkt vid emission, dels kan belåning ske för vissa ändamål av tidigare
emitterade obligationer. År 1973 höjdes det maximerade beloppet per låntagare
från 20 000 kronor till 30 000 kronor. Gällande räntefot för hypotekslån
var i juli 1974 8 %. Som jämförelse kan nämnas att andra banker i
genomsnitt betingade sig en ränta på 8 3/4 % för lån mot säkerhet i obligationer.

Antalet hypotekslån har under senare år ökat relativt kraftigt (ca 3 600
lån per ult. 1968, ca 8 400 lån per ult. 1973). Anledningen härtill torde
framför allt vara en ökning av konsortiebildningen för större köp av obligationer,
vilka så gott som regelmässigt belånas. Riksgäldskontoret har
genom en omfattande informationsverksamhet i hög grad bidragit till det
ökade intresset för konsortiebildning.

Ett motiv för denna låneform, knuten till emissionerna av premieobligationer,
är att den ökar möjligheterna för allmänheten att köpa och spara
i premieobligationer. Härigenom tillgodoses strävandena att ge spridning
åt obligationerna. Att belåna redan emitterade obligationer anses också i

1974:22

103

viss mån främja dessa strävanden eftersom småspararna anses obenägna
att vid temporära likviditetspåfrestningar sälja sina obligationer.

Organisationsöversynen förordar alltså att hypotekslånerörelsen bibehålls
och vill samtidigt ifrågasätta om inte strävandena att sprida premieobligationer
skulle främjas om riksbanken vid emission av premieobligationer
erhåller större andel av obligationerna än hittills.

Växeidiskontotering i riksbanken återupptogs 1962 efter att ha varit under
avveckling i ca 10 år. Diskonteringen skedde länge till en ränta som var
ej obetydligt lägre än den som tillämpades av andra banker. 1 samband
med höjningen av det officiella diskontot med 1 % den 1 april 1974 uppjusterades
diskontosatsen för i riksbanken diskonterade växlar liksom för
flera andra låneformer med 2 % och större likhet med andra bankers räntesättning
uppnåddes. Trots denna åtgärd ligger den av riksbanken tillämpade
diskontosatsen omkring 1 /2 % lägre än den som andra banker i genomsnitt
tillämpar.

Med vissa undantag är låntagarna mindre företag, ojämnt fördelade på
branscher. De uppgår till ca 60 stycken. De utgörs inte av någon speciell
kategori som statsmakterna beslutat att tillförsäkra kredit genom riksbanken.
De har inte heller utvalts efter några andra speciella kriterier.

Organisationsöversynen har övervägt argumenten för ett bibehållande av
denna företagsinriktade utlåningsverksamhet. Den har därvid funnit att riksbanken
inte bör engagera sig i näringslivets finansiering genom sin utlåning
till allmänheten. Den vill därför förorda att riksbankens nuvarande växeldiskontering
avvecklas efter hand.

Avvecklingen av riksbankens växeldiskontering bör ske på ett smidigt
sätt. Den bör väsentligen genomföras under perioder av lätt kreditmarknad
och därmed goda möjligheter att erhålla krediter på annat håll än i riksbanken.
Ett och annat företag torde falla bort utan åtgärd från riksbankens
sida. Avvecklingsprocessen bör kunna utsträckas till en period av omkring
10 år. I förbigående må nämnas att växeldiskontering är en kreditform stadd
i tillbakagång inom bankväsendet i allmänhet.

Kredit i checkräkning är en utlåningsform som för närvarande förekommer
i mycket liten omfattning inom riksbanken (endast 14 konton per 31 december
1973). Denna utlåningsform torde svårligen kunna motiveras. De
företag och rörelseidkare som beviljats denna form av kredit torde liksom
andra företag kunna söka sig till affärsbankerna och övriga kreditinstitut
för att få sitt lånebehov täckt. Därför föreslås att denna utlåningsform upphör
vid avdelningskontoren och att där existerande checkräkningskrediter avvecklas
successivt. För de checkräkningskrediter som finns vid huvudkontoret
(för närvarande för AB Tumba Bruk, Riksbankens Jubileumsfond och
Riksbankstjänstemännens Sparkasseförening) synes undantag böra göras.

Beredning av riksbankens kommersiella kreditgivning till företag sker
i dag av fondavdelningen och kreditmarknadsävdelningen gemensamt. Under
avvecklingsperioden föreslås beredningen av denna icke centralbanks -

1974:22

104

mässiga utlåning överförd till utlåningsexpeditionen. Resursbehovet påverkas
dock icke härav.

Arvskattelänen, som är av ringa omfattning, är centraliserade till huvudkontoret.
De uppkommer genom att tingsrätt medger dödsbo eller dödsbodelägare
att erlägga del av arvskatt medelst skuldförbindelse mot säkerhet
av inteckning och/eller börsnoterade aktier. Sedan revers jämte säkerhet
och tingsrättens beslut inlämnats till riksbanken, inbetalar riksbanken det
fastställda beloppet till vederbörande skattemyndighet varigenom dödsboet/dödsbodelägaren
erhåller ett arvskattelån. Ingen förändring i handläggningen
av denna låneform föreslås.

I sin genomgång av de olika låneformer, som finansieras med riksbankens
egna medel, har organisationsöversynen stött på några frågor, som den velat
aktualisera utan att på alla punkter ange precisa förslag till lösning. Hit
hör frågan om riktlinjer för hur utlåningen skall bedrivas. Svårigheterna härvidlag
gäller framför allt ändamålen för lånen men också långivningens
omfattning. Existerande riktlinjer är ofullständiga och ger inte tillfredsställande
ledning.

Organisationsöversynen är vad gäller utlåningens omfattning av den meningen
att utlåningen bör begränsas så att den inte kräver utökning av
personalen på kontoren. Räntan bör ligga i närheten av den nivå som tilllämpas
inom bankväsendet i allmänhet för motsvarande slag av lån. Detta
är en förutsättning för att annonsering av låneverksamheten skall kunna
ske. Utlåningen bör vidare enligt organisationsöversynens uppfattning vara
inriktad på privatpersoner och inte på företag. Detta ligger i linje med det
val av låneformer organisationsöversynen förordat. Formellt bör företag
dock inte uteslutas som låntagare i riksbanken.

Organisationsöversynen har inte givit sig in på preciseringar i dessa stycken
och har inte heller sökt analysera frågan om ändamålen för utlåningen.
Organisationsöversynen vill i stället förorda att särskild utredning sker av
hithörande frågor.

Utöver utarbetandet av klarare riktlinjer för utlåningen anser organisationsöversynen
att några redovisningsfrågor bör ses över. I riksbankens veckorapport
sker inte någon särredovisning av hypotekslånen till allmänheten
men väl av avbetalningslånen. Förstnämnda slag av lån bildar tillsammans
med lån till kreditinrättningar en post benämnd hypotekslån. Förklaringen
till denna olikhet i redovisningen är att en särskild fond finns inrättad för
avbetalningslån, medan hypotekslånen inte har någon särskild motpost på
balansräkningens skuldsida.

Olika alternativ till redovisning finns. All riksbankens utlåning till allmänheten
skulle kunna sammanföras under en enda rubrik, betecknad ”Utlåning
till allmänheten”. Internt kunde specifikationer föras, vilket bl. a.
skulle möjliggöra en fullständigare redovisning i förvaltningsberättelser och
årsböcker. De indelningar som synes vara aktuella är ”Borgenslån”, ”Lån
mot säkerhet i obligationer”, ”Diskonterade växlar”, ”Kredit i räkning”

1974:22

105

och ”Arvskattelån”. Beteckningen ”Borgenslån" skulle ersätta den nuvarande
beteckningen ”Avbetalningslån”.

Utlåningen till allmänheten skulle kunna ske ur en ”Fond för utlåning
till allmänheten”. Det bör i detta sammanhang framhållas att frågan om
fond eller icke fond inte är blott en redovisningsfråga. En fond sätter tak
för utlåningen, ett tak som dock genom fullmäktigebeslut kan förändras.

Organisationsöversynen har inte ansett sig böra ställa förslag i dessa frågor
utan har endast velat peka på deras existens och föreslå utredning av dem.

Denna utredning rörande riksbankens utlåning till allmänheten som organisationsöversynen
alltså förordar torde kunna ske i regi av den lånedelegation
som föreslås i det följande.

4.3.2 Utlåning till allmänheten från statliga fonder

Bosättningslånen har förvaltats av riksbanken sedan år 1938. Fram till
budgetåret 1972/73 har utgivits drygt 330 000 lån till ett sammanlagt belopp
om drygt 760 miljoner kronor. En allsidig utredning av denna utlåning
äger för närvarande rum i den s. k. bosättningslåneutredningen,som tillsattes
i maj 1973. Utredningen, vars slutliga ställningstagande kan väntas under
hösten 1974, behandlar bl. a. frågan om en eventuell omläggning av låneadministrationen
från riksbanken till kommunerna eller annan myndighet.

Enligt vad som hittills framkommit är det emellertid inte osannolikt att
utredningen stannat för att riksbanken även i fortsättningen bör förvalta
bosättningslånen, men att ett mer ingående samarbete framdeles bör ske
med kommunernas sociala organ. Bl. a. diskuteras förslag om att en viss
kommunal garanti skall kunna ställas i fall där lån bör beviljas av sociala
skäl samt att yttranden om låneansökningar skall koncentreras till de sociala
myndigheterna inom kommunerna. Vidare övervägs en utvidgning av personkretsen
för lånesökande, en utsträckning av 6-månadersgränsen för maximal
boendetid före ansökan och en höjning av det högsta lånebeloppet.
Inkomstgränsen liksom räntesättningen på bosättningslånen är också föremål
för översyn.

Bosättningslåneverksamheten utgör en dominerande del av riksbankens
icke centralbanksmässiga utlåningsrörelse. Detta gäller särskilt vid avdelningskontoren.
Enligt de uppskattningar om arbetstidens fördelning under
kalenderåret 1973, som gjorts vid avdelningskontoren, upptar handläggningen
av bosättningslånen ca 13 % av den totala arbetstiden vid kontoren,
vilket motsvarar ca 50 manår.

Om de förslag som är under övervägande inom bosättningslåneutredningen
genomförs, torde i ett initialskede antalet bosättningslån öka mycket
kraftigt. En sådan ökning kan medföra en icke obetydlig ökning av arbetet
med bosättningslånen, även om samarbetet med de sociala organen inom
kommunerna också kan antas komma att innebära en viss avlastning.

1974:22

106

Fiskredskapslån beviljas från statens fiskredskapslånefond som förvaltas
av riksbanken. Utlåningsverksamheten är av ringa omfattning. Ingen förändring
i handläggningen av dessa lån föreslås. Några förändringar i de
arbetsuppgifter riksbanken har beträffande hotellgarantilånen förordas inte
heller.

Ett flertal låneformer inom riksbanken är under avveckling. Det gäller
egnahems- m. fl. lån, lånen ur fonden för supplementär jordbrukskredit (SJlån),
värnpliktslånen (V- och Vu-lån) samt stödlånen. Av dessa torde alla
SJ-lån, stödlån och Vu-lån - tillsammans ca 300 st. - vara nödlidande och
komma att avvecklas under hand. Vad gäller egnahems- m. fl. lån kvarstår
knappt 4 000 st. Dessa torde i det närmaste bli slutreglerade under 1970-talet.

Genom kungörelse den 31 maj 1974 har Kungl. Maj:t förordnat att förvaltningen
av garantilån till studerande m. fl. skall överföras till riksbanken
från f. d. postbanken. Enligt uppgift från postbanken rör det sig om 655
lån till ett sammanlagt belopp av 4,72 miljoner kronor. Denna lånestock,
som övertas av riksbanken under hösten 1974, kommer att förvaltas vid
riksbankens avdelningskontor i Örebro.

4.3.3 Eventuell utvidgning av utlåningsverksamheten

Inom ramen för översynsarbetet har vissa sonderingar ägt rum i syfte
att undersöka möjligheterna att tillföra i första hand avdelningskontoren
arbetsuppgifter från andra områden inom statsförvaltningen. Härvid har arbetet
inriktats på olika låneformer som på ett relativt naturligt sätt skulle
kunna infogas i nuvarande verksamhetsgrenar. Resultatet av dessa sonderingar
har dock blivit negativt.

Bland annat har överföring till riksbanken av de statliga bostadslånen
diskuterats. En dylik åtgärd har ej befunnits vara rationell, dels med tanke
på att en fungerande organisation redan existerar för handläggningen av
dessa lån, dels beroende på den mycket stora lånevolym det här är fråga
om, per ultimo juni 1973 drygt 530 000 lån. En överföring av dessa lån
skulle därmed kräva utökning av både lokaler och personal vid vissa avdelningskontor.
Motsvarande argument gäller för studiemedelslånen, vilka
för närvarande uppgår till mer än 350 000.

Förvaltningen av allmänna studielånefonder och statens lånefond för universitetsstuderande
handhas av PK-banken. Antalet utestående lån är ca
160 000, vilka till övervägande del kommer att vara slutbetalda inom 10
år. Någon nyutlåning förekommer ej. Eftersom denna lånerörelse endast
omfattar avveckling av redan beviljade lån skulle övertagandet av dessa arbetsuppgifter
inte ge något varaktigt bidrag till sysselsättningsfrågans lösning.

Den enda av de av organisationsöversynen granskade låneformer som
torde kunna överföras till riksbanken är de bostadsanskaffningslån som statliga
tjänstemän, vilka på grund av ändrad stationeringsort är tvungna att
skaffa ny bostad, haj- möjlighet att erhålla hos PK-banken. Riksbanken hand -

1974:22

107

har redan motsvarande låneverksamhet gällande anställda vid riksdagen
och dess verk. Antalet lån av ifrågavarande art hos PK-banken uppgår till
ca 1 000. En viss ökning av denna låneverksamhet kan förväntas i samband
med omlokaliseringen av statliga verk. Denna låneverksamhet torde utan
svårighet kunna rymmas inom riksbankens avbetalningslånefond. Diskussioner
bör inledas med PK-banken i syfte att söka överföra dessa lån till
riksbanken.

4.3.4 Uppläggning av register.

För att effektivisera utlåningsverksamheten torde ett centralt engagemangsregister
- troligen ADB-baserat - i personnummerordning böra läggas
upp vid huvudkontoret. Ett dylikt register bör omfatta samtliga lånekunder
i riksbanken inklusive de låntagare vars lån slutbetalats under de senaste
5 åren. Med ett sådant historiskt register skulle vinnas, att man kunde
erhålla uppgifter om hur tidigare lån skötts, eventuella medlåntagare etc.
Värdefullt vore också om de personer vars låneansökningar avslagits kunde
registreras och kvarstå under exempelvis 3 år. Ett dylikt ansökningsregister
skulle vara till stor hjälp då man bl. a. skulle kunna erhålla uppgift om
anledning till avslag, upplysningar om lånesökanden, tidpunkt för ansökan
etc.

I gällande författning avseende investeringsfond för konjunkturutjämning
stadgas att ”hos riksbankens huvudkontor i Stockholm skall föras register
över samtliga konton för investering”. Detta centrala register över investeringskonton
bör kunna inlemmas i nämnda engagemangsregister. I likhet
med låneregistret bör det bli ett hänvisningsregister, lämpligen ordnat i företagsnummerordning.
Det nuvarande otympliga investeringskontoregistret
som finns på kontorscentralen skulle då kunna slopas.

Hur dessa registerfrågor tekniskt bör lösas bör utredas av det föreslagna
organisationskontoret. Även om ett centralt ADB-baserat låneregister icke
kommer att införas bör dock under alla förhållanden en omgruppering av
nuvarande låneregister i personnummerordning ske, vilket skulle underlätta
handläggningen av låneärendena.

4.4 InlåningsröreLsen

Inlåningen vid riksbanken omfattar checkräkningskonton, skogskonton,
investeringskonton för rörelse och skogsbruk samt arbetsmiljökonton. Antalet
anställda på inlåningsexpeditionen uppgår till 13. För nuvarande inlåningsrörelse
redogörs i bilaga 12.

Förutom checkräkningar för banker, statsverket samt vissa statliga myndigheter
och verk utgörs de flesta övriga checkräkningskonton vid huvudkontoret
- ca 350 - av riksbankstjänstemännens egna checkräkningar. Huvuddelen
av personalens löner räknas ut med hjälp av ADB vid Försvarets

1974:22

108

civilförvaltning, medan själva utbetalningen sker vid riksbanken. Härvid
insätts en stor del av lönerna på de enskilda tjänstemännens kombinerade
check- och sparkasseräkningar. Löneutbetalningarna skulle kunna överföras
till affärsbank, varvid personalens checkräkningskonton i riksbanken skulle
upphöra. Att handha arbetsuppgifterna enligt nuvarande rutiner tar dock
mindre än ett manår i anspråk och ett bibehållande av checkräkningskontona
torde vara ett önskemål från personalens sida. Någon förändring föreslås
därför inte.

Investeringskonton förs vid de riksbankskontor inom vilkas länsområde
vederbörande företag är mantalsregistrerat. Insättningar kan emellertid göras
vid vilket riksbankskontor som helst, som då vidarebefordrar beloppet till
det kontor inom vars länsområde företaget är registrerat. Verksamheten
är således decentraliserad och ingen förändring härvidlag föreslås. Vad gäller
skogskonton är denna verksamhet inom riksbanken för närvarande av blygsam
omfattning. Någon förändring i nuvarande rutiner föreslås inte.

Enligt den nya lagen om avsättning till arbetsmiljöfond skall aktiebolag,
ekonomisk förening och sparbank göra avsättning till arbetsmiljöfond. Medlen
skall inbetalas till riksbankskontor och insättas på ett särskilt räntelöst
konto. Denna verksamhet bedrivs decentraliserat på samma sätt som arbetet
med investeringskonton.

Inlåningsexpeditionen vid huvudkontoret och avdelningskontoret i Göteborg
handhar också verksamheten med bankernas dagliga clearing. Överläggningar
med bankföreningen och affärsbankerna äger för närvarande rum
beträffande bl. a. avräkningsförfarandet vid clearing samt upphörande av
clearing i Göteborg. Några förändringar i nuvarande rutiner föreslås inte
för närvarande.

4.5 Organisation

Arbetsuppgifterna rörande betalningsmedelsförsörjningen (sedel- och
myntrörelsen) och lånerörelsen föreslås vid huvudkontoret bli organiserade
på en enda enhet, bankavdelningen, omfattande en kassaexpedition, en sedelräkningsexpedition,
en depositaexpedition, en inlåningsexpedition och
en utlåningsexpedition samt avdelningskontoren. Denna avdelning motsvarar
nuvarande bankexpeditionsavdelningen och kontorscentralen.

En förutsättning för att arbetet skall fungera effektivt på denna nya bankavdelning,
som blir en av bankens största avdelningar, är att en stor del
av de arbetsuppgifter som nu ligger på cheferna för bankexpeditionsavdelningen
och kontorscentralen delegeras till personal på lägre nivå. Detta kräver
att cheferna förde olika expeditionerna är väl kvalificerade försina uppgifter.
Genom en dylik delegering ges också större möjligheter för chefen för bankavdelningen
att ägna sig åt egentliga chefsfunktioner såsom arbetsledning
och långsiktig planering av arbetet.

Även så kan dock denna avdelningschefstjänst förväntas bli mycket ar -

1974:22

109

betstyngd och det har därför övervägts att tillskapa en ställföreträdartjänst
utan anknytning till någon av avdelningens expeditioner. Organisationsöversynen
har dock avstått härifrån men har noterat förslaget. I vart fall
synes arbetstyngden inom avdelningen kunna utgöra skäl för att den gruppchef
som blir ställföreträdare för avdelningschefen erhåller en speciellt framskjuten
ställning.

Kassaexpeditionen föreslås bli bemannad med 14 personer, inklusive chefen
för expeditionen. Härav är 3 kassavårdare, 3 kassörer, 2 biträdande kassörer,
5 mynträknare och 1 vaktmästare, vilken är stadigvarande stationerad
på kassaexpeditionen. För deltidstjänstgöring på kassaexpeditionen tillkommer
i dag kassavårdare från andra enheter liksom den tjänsteman som planerar
transportresorna, för närvarande organisatoriskt knuten till inlåningsexpeditionen.
1 praktiken innebär detta därför en personalminskning med
1 person på kassaexpeditionen. Samtidigt torde förstärkning av kassavårdare
från andra enheter ej behövas.

Kassavårdarna på kassaexpeditionen avses bli assisterade i sitt arbete i
valven av de båda biträdande kassörerna, som tillika utgör reserver för de
3 ordinarie kassörerna. De 3 sistnämnda personerna bemannar förrättningskassa
1 och 2 på plan 5 samt föreslagen expeditionskassa på plan 4. Kassören
i denna senare kassa föreslås bli assisterad av en vaktmästare som är behjälplig
dels vid utlämnande och emottagande av sedlar och mynt, dels
vid packning av mynt i härför lämplig lokal på plan 4 i anslutning till
kassan.

Genom de i avsnitt 4.1.2 redovisade förslagen angående sammanslagning
av kassafunktionerna m. m. torde antalet kassavårdare på kassaexpeditionen
kunna reduceras från 7 till 4. Föreslagen lösning med biträdande kassörer
som assisterar kassavårdarna i valven möjliggör också att nuvarande behov
av personal från vaktkontor för tjänstgöring i valven bortfaller, vilket innebär
en ytterligare inbesparing motsvarande ca 1 manår.

På mynträkningen bör kassavårdsuppgifterna åvila föreståndaren och hans
ställföreträdare. Dessutom erfordras 3 personer för mynträkningsarbetet. Vid
stor arbetsbelastning torde tillfällig resursförstärkning erfordras från vaktkontoret.
Nuvarande mynträkningsgrupp tillhörande kassaexpeditionen har
normalt en personal på 5 personer, vilka samtliga i dag organisatoriskt är
knutna till vaktkontoret. En förändring i detta avseende föreslås, innebärande
att nämnda 5 personer även organisatoriskt knyts till kassaexpeditionen
och därmed till bankavdelningen.

På sedelräkningsexpeditionen uppskattas resursbehovet år 1978 till ca 35
personer enligt nedanstående redovisning, under förutsättning att sedelomloppet
ökar med ca 7 % per år enligt redovisad prognos i bilaga 6, att
3 sedelsorteringsmaskiner installeras med en kapacitet och teknik motsvarande
Toshibamaskinen,att totalmakulering av 10-kronorssedeln införs och
att 5-kronorssedeln slopas.

Förutom gruppchef erfordras 2 kassavårdare samt 1 person som handhar

1974:22

110

ut- och inlämning av sedlar gentemot sedelräkningspersonalen. För upppackning
och lådning av inkommet material åtgår ca 10 personer vilka dock
delar av dagen också kan vara behjälpliga vid räkning av 10-kronorssedlar,
buntning etc. Dessutom torde erfordras 2 personer som mer eller mindre
på heltid svarar för arbetet med 10-kronorssedeln samt 3 personer för sedelmakulering.
Den senare uppgiften kommer att öka beroende på dels att
antalet uppräknade buntar förutses öka, dels att 10-kronorssedeln förutses
bli totalmakulerad. Makuleringen torde ske i anslutning till de automatiska
sedelsorteringsmaskinerna.

För drift av 3 sorteringsmaskiner 1978 torde erfordras en personalstyrka
på ca 8 personer. Av dessa svarar 4 personer för förräkning av samtliga
buntar för att kunna lokalisera eventuella över- eller underskott till speciell
bunt, 3 personer tjänstgör som operatörer - en på varje maskin - samt
1 person tar hand om och buntar det färdiga materialet från de tre maskinerna.
Dessutom erfordras 1 tekniker som svarar för den dagliga servicen
av sorteringsmaskinerna och i mån av tid även enklare service på övriga
sedel-och mynträkningsmaskiner som finns inom banken. Härtill erfordras
reservpersonal för att täcka in frånvaro för semester och sjukdom, uppskattningsvis
7 personer.

Resursbehovet på sedelräkningsexpeditionen år 1978 skulle således under
ovan angivna förutsättningar uppgå till 35 personer. Om nuvarande arbetsrutiner
skulle bibehållas, förenklad hantering av 10-kronorssedlarna inte
skulle införas och 5-kronorssedlarna inte skulle slopas torde resursbehovet
nämnda år uppgå till ca 70 personer. Föreslagna rationaliseringsåtgärder torde
sålunda innebära en personalreducering med 35 personer.

Ett successivt införande av sedelsorteringsmaskiner underlättar lösandet
av förutsebara personalproblem på sedelräkningsexpeditionen. För närvarande
är ca 40 personer sysselsatta med enbart räknings- och sorteringsarbete.
Denna personalstyrka torde behöva utökas med ca 5 personer fram till 1976
- vilka dock bör anställas som extra personal - då en första maskin tidigast
kan installeras. Hänsyn har härvid tagits till förutsebar ökning av antalet
uppräknade buntar. Genom installation av tre sedelsorteringsmaskiner reduceras
personalbehovet netto med ca 30 personer. Resterande personalminskning
- 5 personer - hänför sig till föreslagen förenkling av hanteringen
med 10-kronorssedeln (3 personer) och slopandet av 5-kronorssedeln (2
personer). Eftersom nuvarande personaluppsättning har relativt hög genomsnittsålder
kommer ett flertal personer att avgå med pension inom de närmaste
åren (ca 20 personer fram till och med 1978). Dessutom torde övergång
till annat arbete inom eller utom banken ytterligare reducera personalstyrkan
något. Även rekrytering av operatörer till sedelsorteringsmaskinerna torde
kunna ske inom sedelräkningsexpeditionen varför förutsebara personalproblem
inte torde bli större än att de bör kunna lösas.

För depositaexpeditionen föreslås inga organisatoriska förändringar. Dock
bör som ovan föreslagits i avsnitt 4.2 antalet valvsvårdare reduceras från

1974:22

lil

3 till 2 med ett personligt lås på valvsdörren för chefen för expeditionen.
Antalet tjänstemän föreslås bli 10 personer, en minskning med 1 halvtidstjänst.
Om f. d. postbanken skulle bortfalla som deponent i riksbanken torde
dock personalstyrkan kunna reduceras med ytterligare 2 personer.

Ett sammanförande av utlånings- och inläningsrörelserna till samma avdelning
skulle ge möjligheter till bättre utnyttjande av personalresurserna.
Vissa arbetsuppgifter på inlåningsexpeditionen - främst clearing - medför
mycket ojämn arbetsbelastning under dagen för berörd personal. Arbetsuppgifternas
karaktär kräver att resurser finns så att toppbelastningarna klaras,
varför brist på arbete kan uppstå under övriga delar av dagen. På utlåningsexpeditionen
finns arbetsuppgifter - exempelvis krav- och indrivningsverksamhet
- vilka är mycket lämpliga som utfyllnad då de utan nackdel
kan handläggas på bl. a. de tider då clearingverksamheten är av ringa
omfattning. Erforderlig personal på inlåningsexpeditionen torde därför med
fördel kunna delta i nämnda verksamhet på utlåningsexpeditionen samtidigt
som viss reservkapacitet genom utbildning torde kunna tillskapas på utlåningsexpeditionen
för att vid behov delta i arbetet på inlåningsexpeditionen.

Kontorscentralsexpeditionen är i princip ett organ för samordning och
förmedling mellan avdelningskontoren och huvudkontoret. Expeditionen
förmedlar genom daglig korrespondens uppdrag mellan kontoren och sköter
bokföring av dessa transaktioner via dagligt s. k. missivbrev. Övriga arbetsuppgifter
är telefonöverföringar till och från avdelningskontoren, fördelning
av ankommande post, handläggning av ärenden rörande hotellgarantilån
och arvskattefrågor, ombudsmannaärenden samt sammanställning
av statistik rörande sedel- och lånerörelsen.

Ovannämnda bokföringsuppgifter inklusive utskrift av missivbreven föreslås
ske på bokföringskontoret. Fördelning av inkommande post till berörda
enheter föreslås ske centralt på direktionssekretariatet. Ombudsmannaärenden
- krav- och indrivningsverksamhet - föreslås överflyttade till utlåningsexpeditionen.
Sammanställning av statistik avseende sedel- och lånerörelsen
torde överföras till nuvarande statistikkontoret. Den telefonavisering från
avdelningskontoren av kreditinstitutens insättningar på checkräkning som
sker till kontorscentralen, där transaktionerna sammanställs för vidare befordran
till inlåningsexpeditionen, föreslås ske direkt till berörd personal
vid sistnämnda expedition. Vad slutligen gäller förmedling av kontakter
mellan avdelningskontoren och olika tjänstemän vid huvudkontoret torde
denna verksamhet vara av mycket liten omfattning då de flesta kontakter
redan sker direkt med berörda tjänstemän. Distribution av cirkulär och meddelanden
till avdelningskontoren från olika enheter inom huvudkontoret
torde lämpligen kunna handhas av direktionssekretariatet.

Utlåningsexpeditionen föreslås överföras till den avdelning i vilken inlåningsexpeditionen
redan ingår, nämligen bankexpeditionsavdelningen,
som i samband därmed föreslås byta benämning och kallas bankavdelningen.

1974:22

112

Nuvarande kontorscentralsexpeditionen föreslås därmed upphöra då den inte
har kvar några egentliga funktioner sedan nuvarande arbetsuppgifter av icke
lånekaraktär överförts till andra enheter inom banken. Nuvarande ADBgrupp
inom administrativa avdelningen som handhar bl. a. ADB-behandlingen
av vissa lån föreslås överförd till utlåningsexpeditionen.

Utlåningsexpeditionen får följande arbetsuppgifter och personaluppsättning -

förundersökningar (6 personer)

- kravverksamhet och indrivning (9 personer)

- expeditionsgöromål, kundkontakter och valvsvård (6 personer)

- registervård och ADB-kontroll (5 personer)

Det totala resursbehovet på utlåningsexpeditionen - byggt på förutsättningarna
att nuvarande utlåningsformer består i ungefär nuvarande omfattning,
att inga nya låneformer av betydande storlek tillförs riksbanken
och att nu befintliga låneformer under avveckling successivt upphör - skulle
därmed uppgå till 27 personer inklusive chefen för expeditionen a*t jämföras
med nuvarande personaluppsättning på 34 personer. Reduceringen av personalbehovet
förklaras av bättre resursutnyttjande och avveckling av vissa
låneformer samt överförande av vissa arbetsuppgifter till andra enheter inom
banken.

Resursbehovet för inlåningsexpeditionen uppskattas till 10 personer att
jämföras med nuvarande 13 personer. Personalreduceringen möjliggörs även
här främst av bättre resursutnyttjande.

Vid huvudkontoret gäller för närvarande bemyndigandet att bevilja lån
chefen för nuvarande kontorscentralen i förening med chefen för utlåningsexpeditionen.
Ärenden som för närvarande inte kan eller får avgöras på
denna nivå skall hänskjutas till direktionen för beslut. Detta leder till att
direktionen får ägna avsevärd tid - enligt gjorda beräkningar ca 45 % av
sammanträdestiden - åt att åhöra föredragning av en mängd låneärenden
som inte skulle behöva kräva den samlade direktionens uppmärksamhet.
Direktionen befinner sig här på samma plan som en lokal kontorsstyrelse,
för vilken den eljest är överordnad instans. Detta innebär e.i viss skevhet
i beslutsnivån. Dessutom tillkommer beträffande bosättningslån den anomalin
att direktionen omprövar sina egna beslut om avslag i de fall den
sökande anmäler missnöje. Den nuvarande ordningen kan ibland medföra
viss tidsförskjutning, eftersom direktionen inte alltid hinner med låneärendena
utan dessa får stå över till nästa sammanträde.

Under förutsättning att bosättningslånen även i framtiden kommer att
handläggas inom riksbanken föreslås att en lånedelegation inrättas för prövning
av icke blott bosättningslån utan även annan utlåning. Delegationen
skulle för huvudkontoret fatta de beslut som vid avdelningskontoren åvilar
kontorsstyrelsen. Till direktionen skulle hänskjutas sådana specialfall som
ligger utanför kontorsstyrelsens befogenheter samt beträffande bosättnings -

1974:22

113

lån begäran om prövning i högre instans.

Nämnda lånedelegation föreslås bestå av 3 ledamöter, nämligen förste
deputeraden (ordförande), den bankdirektör under vilken bankavdelningen
sorterar samt chefen för denna avdelning. Som suppleant för förste deputeraden
föreslås andre deputeraden. Som suppleanter för övriga ledamöter
föreslås chefen för direktionssekretariatet och chefen för utlåningsexpeditionen.
Delegationen bör vara beslutsför vid närvaro av 3 ledamöter, varav
minst en ordinarie.

I detta sammanhang torde också frågan om kassadifferensernas handläggning
beröras. Jämlikt gällande bestämmelser skall kassadifTerenser på
100 kronor eller därutöver anmälas till direktionen, som har att fatta beslut
i ärendet. Organisationsöversynen föreslår att gränsen för hänskjutande till
direktionen höjs till belopp överstigande 100 kronor. Differenser på detta
belopp - det rör sig i regel om enstaka 100-kronorssedlar - bör vid avdelningskontoren
avgöras av kontorsstyrelsen efter utredning av samma
omfattning som nu. Protokollsutdrag skall tillställas revisionen. I direktörens
årsberättelse bör antalet behandlade fall anmälas. Endast om kontorsstyrelsen
eller chefen för revisionsavdelningen så anser påkallat, t. ex. vid
återkommande brister, skall anmälan göras till direktionen. Vid huvudkontoret
bör motsvarande beslut kunna fattas av chefen för bankavdelningen
tillsammans med den bankdirektör under vilken bankavdelningen sorterar.
Ett instrument bör upprättas för varje ärende och kopia av detsamma tillställas
revisionen. Om så anses av omständigheterna motiverat, skall frågan
hänskjutas till direktionen.

Personaldimensionering

	1974	1976	1979	Förändring 1974-1979
Avdelningschef	2	1	1	- 1
Kassaexpedition	9	14	14	+ 5
Sedelräkningsexpedition	58	62	35	- 23
De postexpedition	11	10	10	- 1
Inlåningsexpedition	13	10	10	- 3
Utlåningsexpedition	30
Kontorscentralsexpedi- \		27	27	- 7
tion j	4
Summa	127	124	97	- 30

8 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 22

1974:22

114

5 Administrativa frågor

I kapitel 2-4 har genomgåtts vad som skulle kunna benämnas bankens
operativa verksamhet, dvs. den verksamhet som utgör bankens uppgift som
organisation. För ett effektivt fullgörande av dessa uppgifter behövs en administrativ
funktion, en hjälpfunktion till den operativa verksamheten. Huvudsyftet
med organisationsöversynen har varit att utreda vilken organisation
av och vilka personalresurser för den operativa verksamheten och den administrativa
funktionen som bör föreligga vid inflyttningen i det nya bankhuset.
Under översynsarbetet har emellertid helt naturligt även sådana administrativa
rutiner kommit att utredas, som direkt berör hela eller delar
av den operativa verksamheten utan att förändringar av dem nödvändigtvis
medför organisatoriska eller personella konsekvenser. I detta kapitel redovisas
såväl sådana administrativa frågor som de frågor som avser organisationen
av administrativa avdelningen, juridiska avdelningen, revisionsavdelningen
och säkerhets- och planeringskontoret.

5.1 Karriärer, befordran, lönesystem och rekrytering

Frågor beträffande karriärer, befordran, lönesystem och rekrytering har
ett starkt inbördes samband. Nära kopplade därtill är även utbildning och
personalcirkulation. En väsentlig förändring inom något av dessa områden
påverkar som regel övriga områden.

Organisationsöversynen är väl medveten om att här berörs frågor av en
typ som är föremål för överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Framlagd beskrivning av tänkbara förändringar får därför i tillämplig
omfattning ses som ett arbetsmaterial för vidare behandling av berörda parter.
Organisationsöversynen behandlar dessa frågor uteslutande från sin egen
primära utgångspunkt, nämligen att undersöka möjliga förbättringar i riksbankens
organisation och arbetsformer från såväl effektivitets- som personalsynpunkt.
Resultatet av arbetet på detta område redovisas utförligt
i bilaga 13.

De problem som uppmärksammats i utredningsarbetet är i korthet följande: -

personalrörlighet och personalutnyttjande hämmas av den strikta uppdelningen
i olika personalkategorier dvs. amanuens-, kammarskrivar-, bankexpeditörs-,
bevaknings- och kontorskarriärerna

- det stela befordrings- och lönesystemet, som huvudsakligen bygger på
tjänstetid, ger en hämmande effekt på individens möjlighet och initiativ
till personlig utveckling

- riksbanken har svårigheter att genom en marknadsmässig lönesättning
anställa och behålla duglig personal i vissa befattningar.

Från personalen inom banken har starkt framhållits önskemål om färre
karriärer, mindre låsning till en karriär och ökade möjligheter för dugliga

1974:22

115

medarbetare att avancera snabbare befordrings- och lönemässigt.

Det torde vara av intresse att notera att den s. k. lönesystemutredningen
i sin slutredovisning (Ds Fi 1974:6) tagit upp motsvarande problem. Man
har från utredningens sida funnit att det statliga lönesystemet i sig inrymmer
möjligheter att åstadkomma den vid varje enskild myndighet erforderliga
flexibiliteten. Man har härvid pekat på bland annat instituten högstlön, lägstlön
och alternativlön samt årliga översyner av löner och andra anställningsvillkor
som medel att uppnå en sådan flexibilitet.

En introduktion av högstlönesystemet har nyligen ägt rum i riksbanken.
Vid förhandlingarna våren 1974 infördes högstlönegrad för ett 25-tal befattningar.

Jämförande studier har genomförts avseende ett antal andra organisationer,
nämligen tullverket, konjunkturinstitutet, statskontoret, statsdepartementen,
affärsbankerna och Norges Bank. Det visar sig att man i ökande
utsträckning lägger tyngdpunkten på arbets- och meritvärdering i stället
för karriäruppdelning, långa befordringsgångar och befordran med hänsyn
till tjänsteår.

Vid affärsbankerna har utformats en grundstruktur som ger en garanterad
minimiutveckling och över vilken har lagts en i princip helt fri befordringsoch
lönepolitik. Även vid Norges Bank, vilken från verksamhetssynpunkt
ligger nära till hands för en jämförelse, finnér man ett strukturerat system
med flexibiltet och spelrum för anpassning till arbetskrav och meriter.

På det nationella planet kan, vad avser befordrings- och lönesystem, iakttas
en utjämningstrend såtillvida att den offentliga sektorn med bibehållande
av viss grundstruktur går mot ökad flexibilitet under det att det privata
näringslivet är på väg mot ökad fasthet i strukturen med bibehållande av
viss flexibilitet.

Lönesystemets utformning är beroende av organisationens lönepolitik och
däri liggande prioritering av mål. Några av huvudmålen är vanligen rättvisa,
motivation, trygghet, konfliktbegränsning, marknadsanpassning och flexibilitet
i organisationen. Motsvarande mål gäller för befordringspolitiken.

Riksbankens nuvarande system synes ha givit hög prioritering av målen
konfliktbegränsning och trygghet på bekostnad av andra mål. De konstaterade
problemen ger, mot bakgrund av den allmänna utvecklingen på området,
riksbanken anledning att ompröva målprioriteringen. Det torde sålunda
vara angeläget att mer betona vikten av motivation och marknadsanpassning.
Rättvisa med hänsyn till arbetskrav och duglighet bör också
ges en mer framträdande roll.

Några grundläggande förutsättningar för ett system som bättre tillgodoser
föreliggande behov är att

- det skall passa in i det statliga mönstret med en i princip enhetlig
uppbyggnad men med erforderlig anpassning till olika personalkategorier

- det skall ge trygghet, delvis i form av garanterad minimiutveckling,

1974:22

116

och samtidigt lämna möjlighet öppen för utvecklingsfrämjande inslag

- indelning i karriärer begränsas

- arbetsvärdering blir en viktig faktor

- en allsidig meritvärdering blir utslagsgivande vid tillsättning och befordran.

I det (oljande beskrivs riktlinjer för förändringar som bedöms kunna leda
till en rimlig prioritering av både organisationens och individens mål:

- Karriärbegreppen avskaffas utom vad gäller bevaknings- och kontorspersonal
för vilka gällande befordringsgångar inom den statliga sektorn
förutsätts förbli gällande. I samband därmed kan det f. ö. vara anledning
att mera allmänt, i samråd med personalen, överse befattningsbenämningarna
i riksbanken. Dessa erbjuder f. n. exempel på beteckningar som föga
ansluter sig till befattningarnas innehåll. Vid en sådan översyn kan måhända
även förtjäna övervägas lämpligheten av att beträffande vissa befattningar
använda prefixet ”riksbanks-” för att göra beteckningen mera upplysande.
En tjänsteman skulle alltså t. ex. utnämnas till ”riksbankskamrerare” i stället
för till ”bankkamrerare”.

- Alla tjänster över bevaknings- och kontorskarriären och upp till och
med gruppchefsnivå utformas som högstlönetjänster (dvs. för en tjänst anges
den högsta lönegrad som en tjänsteinnehavare med maximal duglighet kan
uppnå). På de flesta av dessa torde även lägstlöner böra anges (dvs. för
en tjänst anges den lägsta lönegrad i vilken en innehavare av tjänsten kan
inplaceras).

- Den enskilda tjänsten blir det dominerande begreppet. Kvalifikationskraven
blir styrande för varje tjänsts inplacering i högstlönesystemet.

- Kontraktanställning eller arvodesanställning tillgrips vid behov för att
kunna behålla särskilt värdefulla specialister utan att bryta högstlönestrukturen.

- För att vinna syftet att såvitt möjligt göra de enskilda tjänsterna till
det styrande begreppet vid lönesättning torde nuvarande befordringsgångar
tillhörande kammarskrivar- och amanuenskarriärerna böra förkortas. De tilllämpas
för personal som anställs till vissa befattningar och som har studentkompetens
respektive akademisk kompetens (eller motsvarande genom
praktiskt arbete förvärvad kompetens). Den minskade löneutvecklingsgarantin
bör mer än väl kompenseras av möjligheten till snabbare avancemang
i högstlönesystemet. Dessa befordringsgångar tillämpas med viss
flexibilitet och betraktas mer som en minimiutveckling.

- Kriterierna vid tillsättning av tjänster och befordran omprioriteras. All
personal oavsett nuvarande karriärtillhörighet förutsätts kunna söka utannonserad
tjänst. Avgörande vid tillsättningen blir sökandens arbetsmeriter,
utbildning och personliga duglighet. Särskild tonvikt vid personliga egenskaper
läggs vid rekrytering till chefsbefattningar och vissa specialistbefattningar,
t. ex. på ADB-området och inom arbitragerörelsen.

1974:22

117

- Nuvarande system för personalcirkulation ersätts med ett system för
snabbare cirkulation avseende samtliga avdelningar inom banken.

- Utbildningen anpassas, såsom redovisas i avsnitt 5.2 nedan, till en
utveckling inom respektive verksamhetsområde. Den görs moduluppbyggd
för varje område för att kunna medverka till en snabbare inlärnings- och
specialiseringsprocess. Utbildningen görs i princip tillgänglig för samtlig personal.

- Riksbankens personalnämnd kompletteras med representation från arbetsgivarsidan
för tillförande av synpunkter och underlag inför tillsättningsärenden
och för ökad möjlighet till samråd och samverkan.

Förändringar enligt ovan beskrivna riktlinjer får givetvis förutsättas ge
en rad övergångsproblem. Dessa måste vid en fortsatt bearbetning identifieras
och analyseras. Erfarenheter från andra organisationer vittnar om
att det finns möjligheter att lösa problemen.

Organisationsöversynen föreslår att ovan skisserade riktlinjer i första hand
läggs till grund för vidarebearbetning inom riksbanken och upptas till överläggningar
med berörda förvaltningsorgan inom riksdagen och berörda personalorganisationer.

5.2 Utbildning

Utredningsarbetet har på utbildningsområdet kunnat föras så långt som
till en problembeskrivning avseende nuvarande utbildning, behovsanalys
och förslag till principiell uppläggning av utbildningsprogram inom banken.
Förslag till kursprogram, seminarier etc. är således något som återstår att
utforma i samarbete mellan utbildningsfunktionen inom banken och företrädare
för bankens olika verksamhetsområden. I bilaga 14 redovisas mer
utförligt problem, analys och förslag på utbildningsområdet. Nedan redogörs
i korthet för nuvarande utbildningsverksamhet och de väsentligaste förslagen
till förändringar av denna.

5.2.1 Nuvarande utbildningsverksamhet

Riksbankens nuvarande utbildning vänder sig till personalkategorierna
kontorsbiträden och bevakningspersonal med 4-5 tjänsteår, vilka antagits
till bankexpeditörskursen, samt kammarskrivaraspiranterna. Övrig personal
har föga möjlighet till av banken understödd utbildning. Dock förekommer
ibland bank- och språkstudier i utlandet för enstaka tjänstemän. Vidare
förekommer utbildningsinsatser i beredskaps-, säkerhets- och miljöfrågor
samt enstaka kurser i maskinskrivning. Möjlighet finns att utnyttja bandoch
grammofonkurser i vissa språk. Banken ger också visst kursstöd, f. n.
200 kronor per tjänsteman och år, om vilket emellertid givits mycket liten
information.

1974:22

118

Bankexpeditörs- och kammarskrivarkurserna är baserade på korrespondensstudier
på fritid. Kammarskrivarkursen omfattar 2 års studier, varav
det första årets studier utgörs av bankexpeditörskursen.

Utbildningen uppvisar vissa brister. Kvaliteten och omfattningen av korrespondensmaterialet
är mycket ojämn för bankens olika verksamhetsområden.
Vid intervjuer har det visat sig att tjänstemän inom flera arbetsenheter
ser ett mycket ringa samband mellan kursinnehållet och de egna arbetsuppgifterna.
Även tjänstemän som tjänstgör på enheter vilkas utbildningsbehov
tillgodoses genom denna kurs är starkt kritiska då det gäller kursens
omfattning.

Bankexpeditörs- och kammarskrivarkursen är en engångsföreteelse för
den enskilda tjänstemannen. Utbildningens inplacering i tiden är sådan att
de inhämtade kunskaperna först efter en mycket lång tid, om någonsin,
kommer till praktisk nytta.

Förhållandet kontrasterar starkt mot den moderna grundsynen på utbildning.
Enligt denna bör utbildningen placeras mycket nära i tiden till de
arbetsuppgifter för vilka den ges. Detta ger en högre motivation till kunskapsinhämtning
och eliminerar risken för att kunskaperna är föråldrade
eller delvis bortglömda när de behövs. Att kunskaper föråldras innebär givetvis
också att för ett visst ämnesområde inhämtade kunskaper måste förnyas
efter en viss tid. Utbildning måste ses som en kontinuerlig process.

En enkät rörande behovet av vidareutbildning inom banken har även
visat att det existerar ett flertal kunskaps- och färdighetsområden som ej
täcks av nuvarande grundutbildning.

5.2.2 Förslag

En skriven utbildningspolitik som anger riktlinjer och målsättning för
bankens utbildningsverksamhet skulle enligt organisationsöversynens uppfattning
utgöra ett viktigt stöd för alla berörda parter, dvs. bankledning,
avdelningschefer, övriga anställda och personalorganisationer. Förslag till
en utbildningspolitik föreslås utarbetas av en arbetsgrupp med personalrepresentation.
Personalpolitiken bör ligga i linje med den positiva syn på
utbildning som gäller för den statliga sektorn. Det bör härvid påpekas att
en ny lag väntas träda i kraft 1975-01-01, som ger anställda i såväl offentlig
som enskild tjänst rätt till ledighet för studier. Dessa behöver ej gälla vidareutbildning
i yrket.

Huvudansvaret för inventering och lokalisering av utbildningsbehov åvilar
bankens avdelningschefer. Arbetet kan dock initieras av utbildningsfunktionen
genom påminnelser, förfrågningar och samtal med avdelningscheferna.
En riktigt handlagd inventering förutsätter också personalens medverkan.
En form därför kan vara utvecklingssamtal som förs mellan chef
och medarbetare. Härvid bör speciellt betonas chefens ansvar för vidareutvecklingen
av underställd personal.

1974:22

119

De frågor som kan bedömas som viktigast vid inventering av utbildningsbehov
är följande:

- hur klarar individen sina nuvarande arbetsuppgifter?

- behövs utbildningsinsatser för nuvarande eller kommande arbete?

- förslag till vidareutbildning

- förslag till tidsplan för utbildningen.

En rapport om utbildningsbehov bör lämnas till utbildningsfunktionen
från respektive avdelning en gång per år. Utbildningsfunktionen ansvarar
för behovssammanställningar, planering och genomförande av utbildningsinsatser.

Som ett komplement till utbildningsfunktionen föreslås att ett principbeslut
fattas om inrättande av ett särskilt utbildningsråd med två arbetsgivarrepresentanter
och två personalrepresentanter. Rådets uppgifter, som
närmare torde preciseras i en av administrativa avdelningen utarbetad och
i direktionen fastlagd instruktion, skulle i huvudsak omfatta att ta ställning
till den allmänna inriktningen av utbildningen inom banken. Rådet borde
vidare inom ramen för en särskild utbildningsbudget kunna prioritera och
tillgodose enskilda utbildningsbehov.

Rådet bör lägga särskild vikt vid områdena ledarutveckling och organisationsutveckling.
Andra centralbanker ger mycket stort utrymme åt dessa
utbildningsområden. Som exempel kan nämnas att Norges och Nederländernas
centralbanker anlitar internationellt kända ledarutvecklingsinstitut
för denna verksamhet.

Vid kartläggning av bankens utbildningsbehov har framkommit att stora
delar av personalen känner behov av en brett upplagd men komprimerad
grundkurs, som sedan kan byggas på stegvis. I bilaga 14 redovisas ett förslag
till utbildningsstruktur baserad på block som kan kombineras ihop på olika
sätt alltefter det aktuella behovet. Dessa block täcker olika ämnesområden
och fördelar sig på olika nivåer. Enligt detta förslag har den enskilde möjlighet
att efter genomgången grundutbildning fördjupa sina kunskaper inom sitt
eget eller inom närliggande arbetsområde. Utbildningsstrukturen är i stort
likartad den som tillämpas inom affärsbankerna.

5.3 Övriga personaladministrativa frågor

Inom avsnitten 5.1 och 5.2 har delredovisats några av de väsentligaste
förslagen till förändringar på det personaladministrativa området. Särredovisningen
har gjorts med tanke på intresset för och vikten av dessa frågor.
Nedan redogörs för förslag till förändringar av vissa övriga funktioner inom
området.

1974:22

120

5.3.1 Personalpolitik

Med personalpolitik menas de riktlinjer och normer som gäller för bankens
principiella inställning till frågor avseende i huvudsak områdena personalplanering,
rekrytering, introduktion, omplacering, utbildning, ledarskap, information
och personalvård.

Någon skriven personalpolitik för riksbanken finns inte idag. Därför föreligger
alltid risken att problem rörande personalfrågor löses utifrån varje
enskild handläggares subjektiva personalpolitiska uppfattning och tillfälliga
bedömning av situationen.

En samrådsgrupp föreslås fl i uppgift att utarbeta förslag till en skriftlig
personalpolitik. Förslaget görs till föremål för en ingående diskussion bland
bankens personal på samtliga nivåer.

5.3.2 Personalplanering

Med personalplanering avses planering av alla aktiviteter som syftar till
anpassning av organisationens personalresurser - såväl kvantitativt som kvalitativt
- till verksamhetens krav. Personalplanering är därför också nära
knuten till andra personaladministrativa funktioner såsom rekrytering, utbildning
och omplacering och utgör ett viktigt underlag för åtgärder på dessa
områden.

En mer systematisk och långsiktig personalplanering saknas i riksbanken
idag. Nuvarande befordringssystem, där tjänsteåren i stort sett är utslagsgivande,
ger också föga utrymme för en användbar sådan. En viss begränsad
form av personalplanering finns dock för kammarskrivare som under utbildningstiden
och de närmast följande åren avses följa en planerad cirkulationstjänstgöring.

Personalplaneringen inom banken föreslås systematiseras och utvecklas.
Den bör innehålla beräkning av framtida personalbehov, beskrivning av
nuvarande personalresurser och förslag till åtgärder för anpassning till kommande
behov. En regelbunden revidering av personalplanerna förutsätts
göras för att de skall utgöra ett effektivt styrande instrument.

5.3.3 Introduktion

Med introduktion menas hela den process, under vilken en individ anpassas
till en ny arbetssituation. Nyanställning, omplacering och även befordran
innebär att individen placeras i en ny arbetsmiljö, där andra förhållanden
råder än dem man varit van vid.

Nuvarande teoretiskt välutvecklade rutiner har i praktiken visat sig fungera
något ojämnt inom bankens olika enheter. Personalkontorets roll i introduktionen
föreslås därför vidgas för att ge möjlighet till ökad effekt. Så
bör t. ex. inom personalkontoret särskilt utsedd tjänsteman ej blott följa

1974:22

121

med den nyanställde till arbetsplatsen utan också förvissa sig om att denne
blir rätt omhändertagen.

Personaltjänstemannen bör vidare betrakta sig som medansvarig under
viss tid för den nyanställdes infogande i arbetsmiljön. En i början frekvent
och successivt minskande tillsyn kan vara lämplig. Eventuella iakttagelser
bör diskuteras med den nyanställdes chef.

En uppföljning av introduktionsrutinen bör göras från tid till annan, exempelvis
i form av intervju med nyanställd efter 1/2-1 års tjänstgöring.

5.3.4 Personbedömning, personalutveckling

Med begreppet personbedömning brukar man avse en sammanfattande
skattning av olika egenskaper, prestationer och utvecklingsmöjligheter hos
individerna på en arbetsenhet. På en sådan skattning, som vanligtvis utförs
av en överordnad, kan baseras åtgärder i samband med en befordran, utbildning
eller omplacering. En tjänsteman bör bedömas av mer än en chef.

Det bör ligga inom ramen för personalkontorets verksamhet att ta upp
frågan om personbedömning, inklusive utbildning för chefer i personbedömningsmetodik,
och att i samarbete med bankens chefer eventuellt utveckla
metoder för sådan bedömning.

Nära kopplad till personbedömningen - och även till utbildningen - är
frågan om utvecklingen av personalen. Ett medel härvid som synes tillämpas
i mycket ringa grad i banken är s. k. utvecklingssamtal. Därmed menas
i korthet en oftast regelbundet återkommande form av samtal mellan chef
och medarbetare under vilket medarbetarens behov av och möjlighet till
vidareutveckling diskuteras mot bakgrund av företagets respektive individens
mål.

Utvecklingssamtal kan vara ett effektivt medel för konstruktiv samverkan.
Det är betydligt mer utbrett än systematisk och formaliserad personbedömning
och dess utbredning ser ut att fortsätta. Tillämpningen kräver
emellertid åtskilligt av cheferna i form av bl. a. allmän ledarförmåga,
socialpsykologiska insikter och öppenhet. Det är ingalunda en metod som
man för in genom utfärdande av direktiv.

Personalkontoret bör i samband med kommande insatser för ledarutveckling
beakta möjligheten för och lämpligheten av att i banken stimulera till
användning av utvecklingssamtal som ett medel för samverkan mellan chefer
och medarbetare.

5.3.5 Omplacering, avgång

Anledningen till en omplacering kan vara ett önskemål från tjänstemannen
själv, ett påkallat personalbehov, ett led i cirkulationstjänstgöring eller en
befordran.

Ett starkt samarbete mellan berörd personal, chefer och personalkontoret

1974:22

122

måste utvecklas. Omplacering skall föregås av en fullständig information
och diskussioner med berörd personal i så god tid som möjligt.

Vid personalavgång bör personalfunktionen i ökad grad utnyttja den möjlighet
till information som s. k. avgångssamtal kan ge och efter bedömning
från fall till fall ta initiativ därtill. Syftet med sådana samtal, som hittills
ej arrangerats i nämnvärd omfattning, bör vidgas till att inkludera information
beträffande uppfattningen om organisationens styrka och svagheter,
förhållanden på arbetsplatsen, känslostämningar och annat som kan ge underlag
för förbättrande åtgärder.

5.3.6 Personalvård

Med begreppet personalvård avses olika personalsociala aktiviteter såsom
hälsovård, social rådgivning, administration av fritidsaktiviteter etc.

För att tillgodose behoven av den sociala personalvården bör dessa arbetsuppgifter
läggas på en särskild tjänsteman på personalkontoret. Denne
tjänsteman bör bl. a. ta initiativ till olika trivselfrämjande åtgärder och aktiviteter
och förutsätts upprätta nära samarbete med personalorganisationerna.

5.3.7 Intern information

En utförligare redogörelse för området intern information lämnas i bilaga

15. Nedan redovisas kortfattat resultatet av utredningsarbetet på detta område.

Kravet på informationsspridning inom en organisation har kommit att
få allt större aktualitet under de senaste åren. Det är emellertid inte enbart
från personalens sida som dessa krav framförs. Även från foretagsledarsidan
har man uppmärksammat interninformationens betydelse som motivationsskapande
faktor.

Det är därför fullt naturligt att man inom riksbanken finner att kraven
på informationsspridning går utöver nuvarande förhållanden vad avser omfattning,
djup och periodicitet. För att åstadkomma en angelägen förbättring
av den interna informationen föreslås en särskild informationsfunktion inrättas
inom personalkontoret. Resursmässigt beräknas arbetet med interninformationen
motsvara en årsarbetskraft.

Ett av de viktigaste instrumenten för spridningen av intern information
är en personaltidning. Möjligheterna att överta det av riksbankstjänstemännens
förening inarbetade namnet "Bancoposten” bör undersökas. Ett sådant
övertagande har redan diskuterats med föreningen, som ej längre anser sig
ha resurser att driva tidningen. Utöver den information av administrativ
karaktär (nyanställningar, befordringar, avgångar etc.), som informationsfunktionen
bör förmedla, är i första hand information rörande bankens verksamhet
av intresse. Således bör förändringar eller intressanta inslag i de

1974:22

123

enskilda avdelningarnas verksamhet presenteras i den personaltidning som
kan komma att utges.

5.4 Diarieföring, utskrift, arkivering m. m.

Inom detta avsnitt redovisas förslag till förändringar av vissa administrativa
rutiner inom banken. Redovisningen görs mycket kortfattad som
en uppsummering av ett antal förslag till vilka fullmäktige nu ej behöver
ta ställning, men som dock bör nämnas såsom en del av resultatet av översynsarbetet.
På flertalet av nedan nämnda områden krävs närmare utformning
av förslagen.

5.4.1 Diarieföring

Diarieföringen inom banken är f. n. mycket omfattande med hänsyn till
antalet diarier. 17 diarier för registrering av såväl interna som externa ärenden
har lokaliserats under översynsarbetet. Förhållandet, som delvis är avhängigt
nuvarande lokalmässiga splittring av bankens enheter, bedöms medföra såväl
ett merarbete som att en enhetlig och rationell diarieföring försvåras. Till
inflyttningen i det nya riksbankshuset föreslås därför att diarieföringen centraliseras
till ett huvuddiarium i anslutning till postöppningen, utom vad
gäller in- och utgående ärenden till valutaavdelningen och ärenden av hemlig
natur. Dessa kategorier av ärenden registreras lokalt i särskilda diarier.

Därtill föreslås att en tjänst som registrator inrättas vid huvuddiariet och
organisatoriskt placeras inom driektionssekretariatet (se nedan).

5.4.2 Utskrift

Översynsarbetet har i huvudsak omfattat en faktainsamling och problemanalys.
En rationalisering av utskriftsarbetet torde kunna ske i samband
med eller efter inflyttningen i det nya riksbankshuset. Medlen för denna
rationalisering torde kunna vara organisatoriska förändringar som medför
att utskriftsarbetet koncentreras inom varje avdelning till ett färre antal
personer och att avdelningar utnyttjar gemensamma resurser, tekniska förbättringar
genom standardisering och kvalitetshöjning av materiel och material,
samt effektivare introduktion och uppföljning av att regler för systematisk
maskinskrivning följs.

Partiell koncentrering av resurserna och förutsedda tekniska förbättringar
har gjort det möjligt för organisationsöversynen att i sina förslag begränsa
ökningen av skrivpersonal - och i något fall även planera en minskning
- i förhållande till antalet handläggare.

1974:22

124

5.4.3 Arkivering

Arbetet har inriktats mot en redovisning av allmänna riktlinjer för hur
arkiveringen inom banken bör utformas. Huvuddelen av all arkivering förutsätts
även fortsättningsvis ske avdelningsvis. En centralisering bör göras
inom varje avdelning, arkivansvarig person utses och arkivregler utformas
där sådana f. n. ej finns. Vissa handlingar av mer allmänt intresse torde
dock böra bli föremål för central registrering, eventuellt även central arkivering.

5.4.4 Duplicering

En central reproduktionsgrupp föreslås inrättas vid inflyttningen i det
nya riksbankshuset. Utrustningen för enheten föreslås omfatta såväl snabbare
kopieringsmaskiner av konventionell typ som en offsetduplikator. Den
sistnämnda typen av utrustning finns f. n. ej inom banken. Anskaffningskostnaden
för en offsetduplikator har beräknats till 30 000 kronor. Den centralt
placerade utrustningen kompletteras med s. k. korridormaskiner på de
våningsplan där särskilt behov föreligger. Huruvida det enskilda reproduktionsarbetet
bör utföras centralt eller lokalt beror av reproduktionens omfattning
och kraven på snabbhet. Riktlinjer härför bör utarbetas.

5.4.5 Alleslering

F. n. föreligger vissa oklarheter inom banken med avseende på hur och
när olika personer skall attestera olika handlingar. En attestinstruktion för
banken föreslås utarbetas. I instruktionen definieras de olika attesttyperna
samt anges befogenhetsfördelning och regler för attesteringsförfarandet.

5.5 Redovisning, verksamhetsplanering, revision och långsiktsplanering

För utredning av redovisnings- och revisionsfunktionema inom riksbanken
tillkallades en särskild utredningsman, avdelningschefen vid riksrevisionsverket
Ebbe Magnander. Denne har redovisat resultatet av utredningsarbetet
i promemorian ”Redovisning och revision samt vissa därmed sammanhängande
frågor vid riksbanken”. Promemorian återfinns som bilaga

16. Nedan redovisas utredningsmannens förslag och de väsentliga punkterna
i organisationsöversynens ställningstagande till dessa. Framställningen följer
härvid utredningsmannens indelning av rapporten i områdena redovisning,
budgetering-planering och revision.

1974:22

125

5.5.1 Redovisning

Kravet på redovisning inom de statliga verken inskränker sig till löpande
kassabokföring med en grov kostnadsslagsredovisning. En längre gående
redovisning med fördelning av kostnader på kostnadsslag, kostnadsställen
och kostnadsbärare skall kunna motiveras utifrån särskilda syften. Dessa
kan vara önskemål om att kunna bedöma medelsbehov och medelsdisposition
för olika verksamhetsgrenar, strävan att kunna delegera ansvar för
medelsdispositionen etc. Frågan om redovisningssystemets uppbyggnad är
i viss utsträckning förknippad med frågan om verksamhetsplanering.

Organisationsöversynen föreslår införandet av en ny kontoplan för riksbanken.
I utredningsmannens rapport redovisas utkast till en sådan. Kontoplanen
skall möjliggöra en redovisning omfattande såväl kassabokföring
med avslut som kostnadsfördelning på kostnadsslag (löner, material, tjänster
etc.), kostnadsställen (ansvarsområden, dvs. inom riksbanken förslagsvis avdelningar)
och kostnadsbärare (program/projekt, dvs. olika verksamhetstyper
såsom planering, utredningsprojekt etc.) Den grundläggande systematiken
hämtas från den inom statsförvaltningen tillämpade S-planen (en
ursprungligen av programbudgetutredningen skisserad kontoplan för kassaoch
kostnadsredovisning). Försöksvis tillämpning av den nya kontoplanen
föreslås påbörjas vid ingången av år 1976.

Förslaget kan ses som en förberedelse för ett senare införande av någon
form av verksamhetsplanering med resultatredovisning inom banken. Kontoplanens
uppläggning bör vara sådan att möjligheterna till en förenklad
redovisning med utnyttjande av ADB beaktas. Hänsyn till detta kommer
att tagas vid fortsatt utredningsarbete med detaljutformning av kontoplan
och rutiner för rapportering, kodning m. m. Utredningsarbetet bör bedrivas
i särskilt tillsatt arbetsgrupp inkluderande personal från administrativa avdelningen
och revisionsavdelningen samt under medverkan av expertis från
riksrevisionsverket. Personal från riksbanken bör ges möjlighet att deltaga
i av riksrevisionsverket anordnade kurser inom området ”statlig redovisning
och system S” (eventuellt inbegripet grundkurs i ADB).

5.5.2 Budgetering-planering

Begreppet verksamhetsplanering omfattar i vid mening en kontinuerlig
process inom vilken elementen planering, rapportering och resultatanalys
ingår. Planeringen kan göras för större eller mindre delar av en organisations
verksamhet och för olika långa tidsperioder. Sambandet med kontoplanen
framgår av att planeringen normalt görs för kostnadsslag, ansvarsområden
och program/projekt. Planeringen resulterar, i ekonomiska termer uttryckt,
i budgetdata för dessa kostnadsområden. Vad gäller tidsaspekten arbetar
man f. n. mestadels inom de statliga myndigheterna med minst ett tvåårigt
perspektiv, budgetåret och petitaåret (år 2). Inom de myndigheter som till -

1974:22

126

lämpar verksamhetsplanering arbetas därutöver med en planering för åren
3-6 (rullande planering).

Förutom de ovan nämnda möjligheterna till bedömningar av medelsbehov
och medelsdisposition och till delegering av ansvar för medelsdisposition
har organisationsöversynen särskilt fäst avseende vid de moment av företagsdemokrati
som verksamhetsplanering inrymmer. Erfarenheterna från
statsförvaltningen visar att planeringen har kommit att förutsätta en ökad
medverkan av medarbetare på alla nivåer inom organisationen vid framtagandet
av underlag för och i diskussioner kring målen för verksamheten
och medlen att uppnå dessa mål.

Riksbankens centralbanksmässiga verksamhet torde kunna jämställas eller
liknas med de statliga myndigheternas myndighetsutövning. Bankens
verksamhetsutgifter skulle härvid vara jämförliga med de utgifter för vilka
de statliga myndigheterna tilldelas anslag. Myndigheternas anslagsframställning
skulle i riksbankens fall ersättas av någon form av intern ekonomisk
planeringsprocess.

Riksbankens verksamhetsområde omfattar ett flertal aktiviteterav mycket
olika karaktär. All planering är till svårighetsgraden beroende av hur rutiniserad
och förutsägbar respektive komplex och variationsrik en verksamhet
är. En verksamhetsplanering inom banken skulle inledningsvis kunna
inriktas mot de ur planeringssynpunkt enklare aktiviteterna. Som ett
första mål skulle kunna sättas införandet av en internbudget för vissa ansvarsområden
såsom bankavdelningen och valutaavdelningen. Utredningsmannen
har föreslagit att en fullständig försöksverksamhet med verksamhetsplanering
skulle införas under 1976.

Organisationsöversynen är i princip positiv till de förslag som utredningsmannen
redovisat. Införandet av en så omfattande och genomgripande förändring
som den föreslagna verksamhetsplaneringen medför måste emellertid
ses i ett längre perspektiv. Det genomförda översynsarbetet har genererat
ett flertal förslag till förändringar av såväl mer omfattande som
detaljerad natur. Detaljutformning och genomförande av de olika förslag
som framkommit kommer att medföra en fortsatt hård belastning av personalen.

Organisationsöversynen föreslår sålunda att arbetet på införandet av någon
form av verksamhetsplanering förs vidare utan att forceras. Det första steget
bör härvid vara att personal på chefsnivå ges information och utbildning.
Detta kan ske dels genom deltagande i av riksrevisionsverket anordnade
kurser inom området ”Programbudgetering och verksamhetsplanering”,dels
genom diskussioner i internt anordnande seminarier med deltagande av
utomstående expertis. Utbildnings- och informationsverksamheten föreslås
påbörjas under år 1975.

1974:22

127

5.5.3 Revision

Inom statsförvaltningen omfattar begreppet revision två verksamhetstyper,
redovisningsrevision och förvaltningsrevision. Redovisningsrevisionen
syftar i första hand till att säkerställa att prestationer, kostnader, intäkter
och andra faktorer av ekonomisk art redovisas på ett riktigt, tillförlitligt
och ändamålsenligt sätt. Detta innebär att tillse dels att verksamhetens arbetsrutiner
inkluderar en intern kontroll, dels att denna interna kontroll
fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det interna kontrollsystemet bör omfatta
definierade ansvars- och befogenhetsområden, fastställd arbetsordning,
ansvars- och arbetsfördelning samt en systematiskt uppbyggd redovisning.
Förvaltningsrevisionen syftar till en granskning av att organisationens verksamhet
bedrivs på ett ändamålsenligt, planmässigt och från allmänt ekonomiska
synpunkter tillfredsställande sätt.

Den nuvarande revisionens inriktning inom riksbanken innebära» någon
distinktion mellan redovisningsrevision och intern kontroll ej görs. Ett flertal
arbetsmoment som naturligen borde vara en del av respektive avdelnings
arbetsrutiner utförs f. n. inom revisionsavdelningen. Någon förvaltningsrevision
bedrivs f. n. ej inom revisionsavdelningen.

På detta område föreslår organisationsöversynen i likhet med utredningsmannen
fortsatt utredning. Det bör uppdragas åt chefen för revisionsavdelningen
att i samarbete med oerörd avdelning samt under medverkan
av expertis från riksrevisionsverket lämna förslag till hur den interna kontrollen
skall byggas upp inom riksbanken med överföring av arbetsuppgifter
från revisionsavdelningen till övriga avdelningar. Uppdraget bör även omfatta
utarbetande av förslag till hur redovisningsrevisionen skall bedrivas
och hur en förvaltningsrevision inom banken skall organiseras. Gränsdragningen
i revisionsarbetet mellan riksdagens revisorer och revisionsavdelningen
bör klarläggas i samarbete mellan dessa parter. Riksdagens revisorer
har nyligen påbörjat en översyn av detta område, varför det faller sig naturligt
att det under översynsarbetet utarbetade materialet kan tjäna som underlag
i ett * ,t samarbete. Personal från revisionsavdelningen bör ges tillfälle
att deltaga i av riksrevisionsverket anordnade kurser inom området Revision
- redovisningsrevision (inbegripet revision av ADB-baserade system). Utredningsarbetet
bör påbörjas under hösten 1974 och avrapporteras under
1975.

5.5.4 Långsiktsplanering

Man har inom banken i många avseenden haft ganska kort framåtblick
och agerat först när impuls till åtgärd blivit akut. Någon analys av i vilken
utsträckning en prognosering av framtida tendenser och skeenden är möjlig
och nyttig har ej gjorts.

Att en sådan analys genomförs torde vara ett minimikrav vad gäller ban -

1974:22

128

kens verksamhet - framförallt på ledningsnivå - inom området långsiktsplanering
(LSP).

LSP kan i första hand sägas syfta till att belysa alternativa förutsättningar
för organisationens verksamhet. För varje sådan förutsättning bedöms sannolikheten
för att den kommer att föreligga, vilka konsekvenser den kommer
att ha för verksamheten och vilka åtgärder som därvid skulle behöva vidtagas
av organisationen. LSP innebär således ingen låsning av handlingsfriheten
utan ett möjliggörande av högre beredskap för beslutsfattande i framtiden.
Planeringen baseras på antagna utgångsförutsättningar och arbetar med prognoser
för de rörliga variabler som ligger inom ramen för verksamheten.

En längre gående planering har ingen begränsning i några fasta förutsättningar
eller variabler. Underlag härför måste med all sannolikhet komma
genom prognoser från bankens policy- och utredningsinriktade enheter. Sålunda
skulle en utveckling, enligt vad som skisserats i det av affärsbankerna
bedrivna SIBOL-projektet, mot ett kontantlöst samhälle totalt förändra förutsättningarna
för betalningsmedelsförsörjningen.

En långsiktig planering inom banken kan organiseras på många olika
sätt. Utformningen av funktionen är främst beroende av hur stark samverkan
som krävs mellan bankens olika verksamhetsgrenar och hur djupgående
planeringsarbetet kommer att bli inom respektive verksamhetsgren.

Under översynsarbetet har inte ett tillräckligt underlag hunnit insamlas
för ett förslag till långsiktsplaneringsfunktionens utformning. Frågan om
organisation av långsiktsplaneringsarbetet torde böra lösas i samband med
fortsatt utredning på verksamhetsplaneringsområdet.

5.6 Organisation

5.6.1 Behovet av en organisations- och rationaliseringsfunktion

Som redovisats på olika ställen i tidigare kapitel och i tidigare avsnitt
av detta kapitel har man inom banken i viss utsträckning arbetat efter rutiner
som i dagens situation kan sägas vara föråldrade och mindre rationella.
Resurser och kompetens för ett kontinuerligt rationaliseringsarbete har ej
funnits inom banken. Det kan därför ses som fullt naturligt att översynsarbetet
resulterat i ett stort antal förslag till förändringar av rutiner på ett
flertal verksamhetsområden.

Enbart vidareutveckling och genomförande av de förslag som presenterats
kommer att kräva en mycket stor insats av såväl speciell, utredande personal
som personal från berörda avdelningar inom banken. Detta arbete torde
komma att sträcka sig ett flertal år framåt i tiden. Man kan även förutse
behov av en kontinuerlig utveckling av bankens administrativa rutiner.

Både genomförande av översynens förslag och den kontinuerliga utvecklingen
skulle i och för sig kunna ske med hjälp av konsulter på rationaliseringsområdet.
Det löpande arbetet förutsätts emellertid kräva en så stor

1974:22

129

resursinsats att såväl kostnads- som praktiska aspekter talar för att riksbanken
bygger upp en egen kompetens på området. En viss egen kompetens
torde under alla omständigheter vara ofrånkomlig på bl. a. ADB-sidan.

Arbetsuppgifternas omfattning och karaktär liksom den erforderliga specialistkompetensen
motiverar inrättandet av en från personalkontoret friståendeenhet.
Nuvarande organisations-och personalkontor, som i praktiken
är ett rent personalkontor, föreslås således delas upp i ett organisationskontor
och ett personalkontor. De huvudsakliga arbetsuppgifterna för det förstnämnda
kommer att ligga inom följande områden:

- Administrativ utveckling. Generellt sett kan området anses täckas av
de sedvanliga begreppen AR (administrativ rationalisering) och KR (kontorsrationalisering).
Arbetet bedrivs normalt i projektform och omfattar organisation,
system och rutiner, arbetsmetoder och hjälpmedel. Som ett led
i bankens administrativa utveckling bör ingå viss utbildning på rationaliseringsområdet
av främst bankens chefspersonal men även andra anställda.

- Rådgivning och smärre projektinsatser. Syftet är här att hjälpa bankens
olika avdelningar med tillfälliga problem.

- Administrativa rutinuppgifter. Dessa har karaktären av löpande administrativ
service och innefattar t. ex. utarbetande av eventuella organisations-
och instruktionshandböcker samt blanketteknisk rådgivning och
standardisering.

- Underhåll av ADB-system. Varje ADB-system fordrar som regel vissa
underhållsinsatser för felsökning, uppdateringar och smärre förändringar.

- ADB-drift. Denna huvuduppgift omfattar huvudsakligen viss överföring
av data till datormedium samt drift av dator med tillhörande för- och
efterbehandling under förutsättning att banken anskaffar egen dator.

Kontorets personal kommer huvudsakligen att arbeta i temporära projektgrupper.

Inom kontoret föreslås 9 nya befattningar inrättas, varav

1 chef för organisationskontoret

2 AR-män

2 systemmän/programmerare

3 programmerare/operatörer

1 kontorist

Chefen för organisationskontoret förutsättes ha erfarenhet från ledande
befattning inom AR-området, täckande även ADB-frågor, samt insikter
i modern organisationsutveckling.

För en av befattningarna som AR-man bör ställas krav på flerårig erfarenhet
av AR-arbete inklusive ADB-projekt samt god AR-teknisk utbildning.

Organisationsöversynen har här utgått från att förslaget i kapitel 3 om
införande av ett ADB-system för valutaavdelningen kommer att realiseras.

9 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 22

1974:22

130

Därest så ej skulle bli fallet, minskar behovet av ADB-tekniker, som här
angivits till 5 personer, med 3 å 4 personer.

5.6.2 Personalkontoret

F. n. tjänstgör 9 tjänstemän inom organisations- och personalkontoret.

Mot bakgrund av den föreslagna inriktningen av det personaladministrativa
arbetet bedöms resursbehovet vid personalkontoret bli 10 tjänstemän,
varav

1 chef för personalkontoret

2 befattningshavare typ personalassistenter

1 befattningshavare typ utbildningsspecialist

1 befattningshavare typ informationsspecialist

5 kontorister

För samtliga befattningar i handläggarkategorin bör ställas speciella kompetenskrav.
Sålunda bör för befattningen inriktad mot rekrytering krävas
bl. a. erfarenhet av rekryteringsarbete, insikter i personbedömningsmetoder
och utbildning i arbetsspykologi.

Som informationsspecialist bör tillsättas en person med praktisk erfarenhet
från motsvarande typ av befattning eller kompetens svarande mot journalistexamen.

För befattningen som utbildningsansvarig bör man förutsätta pedagogisk
utbildning, kunskap om moderna utbildningsmetoder samt erfarenhet av
utbildningsplanering och utbildningsadministration.

Personalfunktionen utgör en nyckelfunktion i den förändrings- och utvecklingsprocess
som banken torde stå inför. Det bedöms därför angeläget
att en hög kompetens byggs upp på chefsnivå innefattande kunskap om
moderna personaladministrativa system och organisationsutveckling samt
insikter i kommunikationsteknik och utbildningsfrågor.

5.6.3 Överföring av nuvarande ADB-grupp till utldningsexpeditionen

Inom administrativa avdelningen finns ens. k. ADB-grupp, f. n. bestående
av 3 personer.

Ca 85-90 %, enligt personalens uppskattning, av resurserna används för
arbete med lånerutiner omfattande främst

- kontroll av stansunderlag samt registreringar

- delvis upprättade av stansunderlag

- kontroll av ADB-output med avstämningar och felbehandling.

Resterande del av resurserna används i samband med ränteanalys för
statistikkontorets räkning 2 gånger per år. Förberedelsearbetet omfattar mottagande
av datamaterial utifrån, kontroll av ”stansvänlighet” och kontroll -

1974:22

131

räkning. Den senare uppgiften är betungande och förefaller orationell eller
överflödig. Om ADBoutput är korrekt fungerar ADB-gruppen enbart som
distributionskanal, i annat fall omhändertages fel för omkörning.

Förberedelse- och kontrollarbetet fordrar sådana ADB-insikter som måste
finnas hos varje ADB-användande linjeenhet. En organisatorisk koppling
av ADB-gruppen till organisationskontoret bedöms icke rationell.

ADB-gruppen föreslås därför överföras till utlåningsexpeditionen för att
där bilda en kontrollfunktion. ADB-gruppens arbete med ränteanalysema
kan under en viss övergångsperiod utföras som ett servicearbete åt statistikgruppen,
dit det dock bör överföras så snart som erforderligt kunnande
där etablerats.

5.6.4 Vaktkontoret

Vaktkontoret svarar för en rad olika uppgifter, huvudsakligen bevakning,
transporttjänst, mynträkning, sedelhantering, förrådstjänst och kontorsservice.
En särskild personalgrupp svarar för lokalvård, dvs. städning. Speciellt
bevakning, hantering och transport av stora värden är ansvarsfulla uppgifter
som ställer stora krav på personalen.

F. n. tjänstgör inom vaktkontoret 49 tjänstemän vartill kommer 6 nattvakter
och 20 lokalvårdare. Personalen har i stor utsträckning inte någon
fast placering på viss arbetsuppgift utan arbetsfördelningen sker löpande
alltefter behov.

Vid en bedömning av vaktkontorets organisation och en dimensionering
av dess resurser bör man i första hand skilja mellan arbetsuppgifter avseende
å ena sidan bevakning och å andra sidan kontorsservice. I det första begreppet
inryms därvid rena vakthållningsuppgifter, medan det andra begreppet täcker
vad som normalt inryms i vaktmästarbefattningar. För denna senare kategori
bör man även söka utskilja sådana arbetsuppgifter som kräver en fast placering
av personal och/eller viss särskild information/utbildning på uppgiften
i fråga. Med utgångspunkt från dessa principer torde arbetet inom
vaktkontoret kunna organiseras på funktionerna postdistribution (inkl. postöppning),
transporter, reproduktion, bevakning, allmän service och lokalvård.

De resurser som kommer att krävas för dessa funktioner bör bedömas
med utgångspunkt från förhållanden som kommer att vara för handen i
det nya riksbankshuset.

En undersökning har gjorts av för- och nackdelarna med att anlita ett
vaktbolag för bevakningsuppgiftema. Undersökningen visar att alternativen
egen personal respektive vaktbolag ger ungefär lika kostnader. Organisationsöversynen
vill förorda det förstnämnda alternativet med tanke på dels
att nuvarande personal inom vaktkontoret kan anlitas, dels den något högre
säkerhet detta alternativ torde innebära. En kartläggning av vaktkontorets
arbete har påvisat möjligheten att med nuvarande förhållanden kunna reducera
personalstyrkan i storleksordningen 10 personer genom ratio -

1974:22

132

naliseringar på framförallt kontorsservicesidan. De åtgärder som leder till
effektivisering är främst en fastare arbetsfördelning, central basering av vaktmästare
för kontorsservice, rationellt upplagd postdistribution och förändrade
reproduktionsmetoder. Vid inflyttningen i det nya huset torde emellertid
denna rationalisering uppvägas av de ökade resurser för bevakning
som där erfordras.

Som redovisats i kapitel 4 föreslås de 5 tjänstemän inom vaktkontoret
som arbetar med mynträkning överföras till kassaexpeditionen.

Lokalvården i det nya huset föreslås ske genom att viss städning sker
på dagtid och fullständig städning varannan dag. Med denna inriktning
av lokalvården erfordras 17 lokalvårdare, alltså en minskning med 3.

En närmare utformning av organisation och rutiner bör göras av organisationskontoret
och vaktkontorets chef. I avvaktan härpå föreslås personalstyrkan,
exklusive lokalvårdare och mynträkningspersonal, förbli oförändrad,
dvs. 50 personer. Den totala personalstyrkan skulle således uppgå
till 67 personer.

5.6.5 Säkerhets- och planeringskontoret

Säkerhets- och planeringskontoret sorterar f. n. direkt under bankdirektören
för administrativa ärenden. Inplaceringen är i huvudsak historiskt
betingad. Tidigare låg ansvaret för säkerhetsfrågor och beredskapsplanering
på betalningsmedelsområdet på en bankdirektör, vars befattning enbart omfattade
detta område.

F. n. handläggs uppgifterna på området av en tjänsteman på säkerhetsoch
planeringskontoret med stöd av bankdirektören för administrativa ärenden,
och - med hänsyn till tidigare tjänstgöring på befattningen - av chefen
för administrativa avdelningen. Riksbankens ställning såsom ansvarsmyndighet
för beredskapsplanläggningen på bank- och betalningsväsendets område
har medfört en betydande arbetsbelastning inte minst genom de krav
som ställs från andra ansvarsmyndigheter på gemensamt deltagande i olika
utredningsprojekt och övningar inom totalförsvaret. Arbetsbelastningen har
efter hand blivit sådan att en prioritering av de väsentligaste uppgifterna
fått göras. Detta gäller även säkerhetsfrågor.

För att riksbanken inom sin sektor skall kunna motsvara de krav som
planläggningen inom det ekonomiska försvaret förutsätter erfordras också
framdeles betydande arbetsinsatser. Detta gäller även säkerhetsfrågorna som
ingalunda torde minska i omfattning. Snarare kan förväntas ökade krav
bl. a. sammanhängande med tekniskt mer komplicerade system. Därför föreslås
en personalförstärkning med en kvalificerad handläggare. De två
tjänstemännen förutsätts samarbeta utan någon funktionell arbetsuppdelning
sig emellan, enär de bör kunna ersätta varandra vid frånvaro. En sekreterare
torde räcka även i fortsättningen.

Nuvarande bankdirektörens ansvarsområde omfattar förutom dessa frågor

1974:22

133

även sedel- och myntrörelsen, lånerörelsen samt administrativa och juridiska
frågor. Med tanke bl. a. på den betydande satsning på administrativ utveckling
som banken förutsätts inleda och den insats som därvid krävs
av bankdirektören, torde denne böra avlastas det mer direkta ansvaret för
säkerhets- och beredskapsfrågor. Organisationsöversynen föreslår därför att
funktionen för säkerhets- och beredskapsfrågor förs till den enhet som benämns
direktionssekretariatet enligt förslag i det följande.

5.6.6 Juridiska avdelningen

Juridiska avdelningen som bestårav en jurist och den personal som arbetar
på direktionsexpeditionen föreslås få benämningen ändrad till direktionssekretariatet
men alltjämt stå direkt under bankdirektören.

Behov av ytterligare en jurist för handläggning av främst ärenden rörande
valutaregleringen har närmare redovisats i kapitel 3, där den därför erforderliga
tjänsten föreslagits bli placerad på direktionssekretariatet.

Vidare har enligt ovan säkerhets- och beredskapsfunktionen med 3
tjänstemän föreslagits tillföras direktionssekretariatet.

Därtill har också enligt tidigare förslag en registrator för huvuddiariet
ansetts böra tillhöra sekretariatet.

Även vid lokalplaneringen i det nya huset har som princip förutsatts
att bankdirektör bör ha egen sektererare vilket synes rimligt med hänsyn
till arbetets art. Dessa sekreterare räknas organisatoriskt till direktionssekretariatet.

Personalstyrkan vid direktionssekretariatet skulle därmed komma att uppgå
till sammanlagt 14 personer.

5.6.7 Revisionsavdelningen

Revisionsarbetet har inte närmare undersökts av organisationsöversynen
och någon förändring avseende revisionskontoret föreslås inte.

Frågor om sedelförstöringskontorets organisatoriska inplacering har övervägts
varvid lämpligheten att överföra kontoret från revisionsavdelningen
till bankavdelningen diskuterats. Argumentet för en dylik överflyttning har
varit dels att sedel förstöring är ett led i sedel- och myntförsörjningen varför
denna arbetsuppgift organisatoriskt borde tillhöra bankavdelningen, dels att
revisionsavdelningen inte skall revidera sig själv vilket den faktiskt gör
enligt nuvarande organisationsstruktur. Argumentet för att behålla nuvarande
organisation i detta avseende har varit att chefspersonalen på sedelförstöringskontoret
utför löpande stickprovskontroller av revisionell karaktär
vid sedeltryckeriet. Om en överflyttning av kontoret till bankavdelningen
skulle äga rum torde därför revisionsavdelningen tvingas placera 2 personer
i Tumba för att handha denna kontroll, vilket alltså skulle resultera i motsvarande
personalökning. Dessutom är det inte lämpligt att sammanföra

1974:22

134

sedelförstöringskontoret med andra enheter som handhar gångbara betalningsmedel
med tanke på de arbetsrutiner som idag tillämpas på kontoret.
Någon förändring i organisatoriskt hänseende föreslås därför inte.

5.6.8 Övriga organisatoriska enheter

De övriga enheter som inte närmare undersökts under översynsarbetet
är intendenturkontoret och bokföringskontoret.

Inga förändringar föreslås avseende intendenturkontoret, där 16 personer
tjänstgör.

Bokföringskontoret, med en personal på 8 tjänstemän, beräknas vid införandet
av budgetplanering få en annorlunda inriktning och föreslås få
benämningen ändrad till ekonomikontor, vilket bättre motsvarar den framtida
verksamheten. Resurserna förden utvidgade verksamheten får bedömas
under det fortsatta utvecklingsarbetet avseende bankens verksamhetsplanering
vilket närmare behandlats i avsnitt 5.5. För insatser i samband med
införandet av den förbättrade ekonomiska planeringen kan dock redan nu
förutsättas ett behov av förstärkning med 1 handläggare. Personalstyrkan
vid kontoret föreslås således ökas till 9 personer. Det kan emellertid i sammanhanget
framhållas att studiemedelsområdet varit föremål för offentlig
utredning och att enligt denna riksbankens redovisningsuppgifter härutinnan
sannolikt kommer att bortfalla från 1977. Detta torde då innebära en minskning
med 4 personer vid ekonomikontoret.

5.6.9 Sammanfattning

I nedanstående tablå redovisas en sammanställning över personalbehovet
jämfört med nuläget. Den eventuella senare minskningen av personal för
studiemedelsredovisningen vid ekonomikontoret har inte medtagits.

Personaldimensionering

	1974	1976	Förändring
			1974-1976
Administrativa avdelningen''	112	112	0
Organisationskontor 1	Q	91	+ in
Personalkontor	y	10/	T 1
Intendenturkontor	16	16	0
Ekonomikontor	8	9	+ 1
Vaktkontor1	75	67	- 8
ADB-gruppen’	3	0	- 3
Direktionssekrétariat		14	4- 4
Säkerhets- och planeringskontor	2}	I 7	T 7
Summa	122	126	+ 4

''Inklusive avdelningschef
''Inklusive nattvakter och lokalvårdare
■Överförs till bankavdelningen

1974:22

135

6 Avdelningskontorsfrågan
6.1 Historik

Frågan om riksbankens kontorsorganisation har under de senaste decennierna
upprepade gånger varit föremål för utredningar och ställningstaganden
från fullmäktiges och riksdagens sida. Den senaste större utredningen, i
sin tur föranledd av tidigare utredningar och uttalanden från riksdagen om
nödvändigheten att överse riksbankens kontorsnät, tillsattes av fullmäktige
år 1957 och avlämnade i december 1958 en promemoria angående
riksbankens kontorsnät. Promemorian behandlades av 1959 års riksdag (BaU
1959:44) som i enlighet med kommitténs och fullmäktiges förslag beslöt
att riksbanken tills vidare fick behålla ett oförändrat kontorsnät. Det uttalades
emellertid att fullmäktige borde ägna kontorsfrågan fortsatt uppmärksamhet.

Frågan om riksbankens kontorsnät upptogs därefter av riksdagens revisorer
som i skrivelse till riksdagen den 27 februari 1969 föreslog en allmän
utredning om betalningsmedelsförsörjningen i syfte att leda till ett slutligt
ställningstagande beträffande riksbankens kontorsorganisation. Därvid borde
också undersökas konsekvenserna av en eventuell nedskärning eller indragning
av lokalkontorsorganisationen med hänsyn till de övriga arbetsuppgifter
som åvilade denna. Fullmäktige, som yttrade sig i ärendet såväl
under revisorernas utredningsarbete som direkt till bankoutskottet, avstyrkte
för sin del en allmän utredning om riksbankens kontorsnät. Fullmäktige
underströk därvid att det i och för sig vore fullt möjligt att utforma en
sådan ordning för sedelrörelsens handhavande att huvuddelen därav överfördes
på andra organ men att den faktiska arbetsåtgången, dvs. "den samhällsekonomiska
kostnaden”, icke torde komma att ställa sig lägre på grund
härav. Med hänsyn härtill och då fullmäktige för sin del fann rimligt att
riksbanken själv svarade för ifrågavarande arbetsuppgifter fann fullmäktige
naturligt att riksbanken behöll en decentraliserad kontorsorganisation av
i stort sett dåvarande omfattning samtidigt som lämpligheten av vissa justeringar
av organisationen antyddes. På hemställan av bankoutskottet (BaU
1969:43) avslog riksdagen revisorernas framställning dock med uppdrag för
fullmäktige att särskilt uppmärksamma frågan om kontorsorganisationens
uppgifter och utformning och att inrikta sig på att ta erforderliga initiativ
till reformer.

Ett par sådana initiativ från fullmäktige behandlades vid påföljande års
riksdag då fullmäktige föreslog dels en flyttning av riksbankens avdelningskontor
i Skaraborgs län från Mariestad till Skövde, vilket godkändes av
riksdagen (BaU 1970:47), dels en indragning av avdelningskontoret i Vänersborg,
vilket däremot avvisades av riksdagen (BaU 1970:73).

Under den period som omfattas av de redovisade utredningarna och ställningstagandena
beträffande riksbankens kontorsorganisation har dennas
uppgifter väsentligt förändrats. Lånerörelsen har sålunda - bortsett från bosättningslånen
- sjunkit. Detta kan illustreras med att mellan åren 1958

1974:22

136

och 1973 egnahemslånen antalsmässigt nedgått från 47 321 till 3 422 och
stödlånen från 52 170 till 202. Under samma tid har värdet av de vid avdelningskontoren
uppräknade sedlarna tredubblats (från 8 till 24 miljarder
kronor). Denna förändring av kontorens arbetsuppgifter har ej kunnat undgå
att påverka deras inre organisation. De har anpassats till sin nya arbetsinriktning
genom att personalen i bankkarriären så långt som möjligt uttunnats
samtidigt som den med sedelhantering heltidssysselsatta personalen
kraftigt ökat. I stort sett måste dock sägas att kontoren personalmässigt
ej mera väsentligt ändrat karaktär. Oaktat det är sedelrörelsen och därmed
kontakterna med penninginstituten som på ett helt annat sätt än tidigare
är huvuduppgiften, finns det sålunda vid alla kontor ledande personal som
är skolad för allmänt bankmässiga uppgifter och vidare hålls personal bunden
i disktjänst genom att alla kontor är öppna för allmänheten.

6.2 Allmänna synpunkter

Att riksbanken i dag upprätthåller en avdelningskontorsorganisation är
motiverat med hänsyn till bankens ansvar för betalningsmedelsdistributionen,
låt vara att motiven för grundande av avdelningskontor en gång varit
mera sammansatta. Såsom tämligen utförligt utvecklats i fullmäktiges remissyttrande
till riksdagens revisorer år 1969, har fullmäktige också hävdat
uppfattningen att nuvarande kontorsorganisation i stort sett svarar mot vad
som behövs för att riksbanken skall tillfredsställande kunna fullgöra sina
uppgifter som sedelbank. Det har alltså ansetts motiverat att riksbanken
håller ungefärligen såsom f. n. tjugutre kontor för att på så många platser
i landet kunna bedriva sedelvård, dvs. kontrollräkning och utsortering av
sedlar, och för att genom egna transporter, som kan koncentreras och därför
går starkt skyddade, föra ut nya sedlar till så många sedel nederlag. I begränsningen
till tjugutre kontor ligger samtidigt att det också ansetts försvarbart
att den fortsatta spridningen av sedlarna ut till penninginstituten
ombesörjs av icke-riksbankstransporter, i första hand normala posttransporter.

Det förhållandet att kontoren såsom f. n. fungerar såsom självständiga
bankkontor skapar vissa speciella organisatoriska problem. Den arbetsledande
personalen måste nämligen, för att få ett meningsfullt arbete svarande
mot dess utbildning och därmed förenade löneställning, kunna sysselsättas
även med andra uppgifter än övervakning av sedelarbetet, i första hand
sålunda med låneförvaltande arbete. Sådana arbetsuppgifter krävs också för
att kunna sysselsätta den personal som av säkerhetsskäl erfordras i den
för allmänheten tillgängliga banksalen och som ej normalt bör arbeta med
sedel hantering. Den ovan skildrade utvecklingen av kontorens arbetsuppgifter
är alltså ägnad att efter hand undanröja förutsättningarna för den
nuvarande kontorsorganisationen genom att den nödvändiga balansen går
förlorad mellan sedelarbete och traditionella bankuppgifter. Därtill kommer
också att trots ökningen av sedelarbetet de totala arbetsuppgifterna vid de

1974:22

137

minsta kontoren har svårt att räcka till för att dessa kontor skall kunna
fungera effektivt såsom självständiga administrativa enheter. Det framstår
som alltmer tveksamt om det är rationellt att upprätthålla samma formella
organisation för mindre som för större avdelningskontor när de förras arbetsvolym
i vissa fall endast uppgår till en tiondel av arbetsvolymen vid
kontor för vilka denna organisation synes ändamålsenlig.

Mot bakgrund av de angivna problemen är det naturligt att en stor del
av de diskussioner som förts beträffande riksbankens avdelningskontor kommit
att gälla möjligheterna att tillföra dem nya arbetsuppgifter. Även under
organisationsöversynen har vissa undersökningar ägt rum beträffande möjligheterna
att erhålla arbetsuppgifter från annat håll. Vad därvid framkommit
gör emellertid sannolikt att det i vart fall ej är att räkna med någon förändring
som på ett mer avgörande sätt skulle påverka kontorens arbetsförhållanden.
Å ena sidan är det sålunda möjligt, att den för närvarande arbetande utredningen
beträffande bosättningslånen kommer att föreslå att dessa alltjämt
skall förvaltas av riksbanken, och om utredningens intentioner i övrigt realiseras
kan det även vara anledning räkna med en viss utvidgning av bosättningslånerörelsen.
Å andra sidan förefaller det icke sannolikt att riksbanken
skulle komma att erhålla nya arbetsuppgifter av mera väsentlig omfattning.
Vidare har övervägts huruvida avdelningskontoren skulle kunna
tillföras ytterligare arbetsuppgifter genom en ökning av riksbankens egen
utlåning vid kontoren. Principiella skäl har emellertid ansetts tala emot
en ökning av den kommersiella utlåningen, för vilken i stället förutses en
avveckling över en period. Vad åter gäller avbetalnings- och hypotekslånen
anses inte dessa böra öka i en omfattning som nämnvärt ändrar sysselsättningsförhållandena
på avdelningskontoren.

Vad ovan framhållits om svårigheterna att på lämpligt sätt balansera arbetsuppgifterna
för den nuvarande personalorganisationen vid avdelningskontoren
leder lätt till slutsatsen att riksbanken bör dra in ett antal avdelningskontor.
Den sammanföring av arbetsuppgifter till större enheter
som härigenom skulle komma till stånd skulle möjliggöra att den arbetsledande
personal som erfordras för sedelhanteringsuppgifterna kunde fullt
utnyttjas på andra uppgifter samtidigt som de enskilda kontorens personalorganisation
bleve tillräckligt stor för att dessa bättre skulle kunna möta
personalfrånvaro genom sjukdomsfall och semestrar. De större sedelräkningsavdelningar
som skulle uppstå genom koncentration av sedelhanteringen
till större enheter skulle vidare kunna utgöra tillräckligt underlag
för övergång till maskinell sedelhantering inkluderande räkning, sortering
och äkthetskontroll också utanför storstadsregionerna.

I den mån de eftersträvade större arbetsenheterna skulle vinnas genom
indragningar av avdelningskontor blir emellertid resultatet oundvikligen en
försämrad service i fråga om betalningsmedelsförsörjningen, något som fullmäktige
ej velat acceptera. Det kan därför ligga nära till hands att söka
en utväg ur dilemmat på så sätt att riksbanken visserligen behåller kontor

1974:22

138

för betalningsmedelsforsörjningen på alla platser där sådana nu finns men
ger dem en mycket starkt förenklad organisation i förhållande till den nuvarande.
Samtidigt skulle alla andra arbetsuppgifter än de som omedelbart
sammanhänger med in- och utväxlingen av betalningsmedel sammanföras
till större arbetsenheter, som då borde kunna bibehålla ungefärligen den
nuvarande organisationsformen.

Tanken på att behålla ett tätare kontorsnät genom att såsom antytts organisera
kontoren på två olika nivåer har vunnit stöd genom att fördelarna
av kontorsindragningar under senare år kommit att ifrågasättas från nya
utgångspunkter. Den ökade frekvensen av bankrån har nämligen under 1970-talet på ett väsentligt sätt förändrat den situation till vilken det hittillsvarande
sedeldistributionssystemet i landet kan sägas vara anpassat. Ansvariga instanser,
1973 års brottskommission och rikspolisstyrelsen, har sålunda i olika
sammanhang och vid upprepade tillfällen framhållit för företrädare för riksbanken
att det icke är acceptabelt, att sedlar i så stor omfattning som för
närvarande transporteras oskyddat längs landsvägarna i främst postala transporter.
Även om hittills ett större antal landsvägsrån icke förekommit, har
man velat se en efter hand alltmer ökande risk härför allteftersom post
och banker förstärker skyddet i sina lokaler och därigenom kan väntas föranleda
presumtiva rånare att söka mera oskyddade objekt. Från såväl brottskommissionen
som rikspolisstyrelsen har framhållits att man därför borde
eftersträva en minskad transportfrekvens och minskade mängder transporterade
sedlar genom en decentraliserad sedellagring. Detta skulle innebära
att utom nuvarande riksbankskontor ytterligare ett antal sedelnederlag upprättades,
dit sedlarna skulle kunna föras genom koncentrerade och därför
starkt skyddade transporter. Härigenom skulle antalet postala transporter
kunna nedbringas. Genom det ökade antalet sedelnederlag skulle vidare
under sedelinströmningsperioder sedlar komma att lagras upp på ett större
antal platser än för närvarande för att sedan, under utströmningsperiod,
åter sättas i cirkulation från samma platser. De cykliska variationerna i sedelomloppet
över månaden skulle sålunda ej behöva föranleda en ökning
av sedelströmmarna mellan lokala postkontor och länets riksbankskontor.

6.3 Modell till en ny kontorsorganisation

Med utgångspunkt från de allmänna synpunkter som angivits ovan har
under organisationsöversynen studerats hur riksbankens kontorsorganisation
teoretiskt borde vara utformad för att på bästa sätt kunna fullgöra sin
väsentliga uppgift, nämligen att svara för betalningsmedelsforsörjningen.
Arbetet har bedrivits i en för ändamålet särskilt sammansatt arbetsgrupp.
Syftet med arbetsgruppens studier har varit, inte att framlägga ett färdigt
förslag till en ny organisation, utan snarare att utforma en modell för hur
en sådan skulle kunna byggas upp om man hade frihet att forma den efter
de krav som betalningsmedelscirkulationen i dag ställer. Tanken har varit

1974:22

139

att en sådan teoretisk modell till ny kontorsorganisation därefter Hnge ställas
mot nuläget för en bedömning av frågan huruvida fördelarna med en ny
organisation kan anses uppväga med en omorganisation förenade kostnader
och olägenneter. Bedöms så vara förhållandet förutsätts modellen i andra
hand kunna ligga till grund för fortsatt utredningsarbete. Under arbetet
har kontakt hållits med representanter för rikspolisstyrelsen och poststyrelsen
för att säkra att polisiära och postala synpunkter tillbörligt beaktas.

Skissen till en ny kontorsorganisation har alltså, med bortseende från
den icke central-banksmässiga verksamhet som för närvarande bedrivs vid
riksbankens avdelningskontor, utformats för att möjliggöra en så effektiv
och säker betalningsmedelscirkulation som möjligt. Såsom ytterligare utgångspunkter
har gällt att riksbanken gentemot penninginstituten skall bibehålla
minst nuvarande service i fråga om försörjningen med betalningsmedel
och att i en ny organisationsform antalet oskyddade sedeltransporter
skall kunna minskas.

Stark kritik har riktats mot att f. n. sedlar i så betydande utsträckning
transporteras fram och åter till penninginstituten genom vanliga postala
transporter. Det har därför varit naturligt att söka en organisationsform,
där riksbankens sedelnederlag på något sätt anknyts till det postala distributionssystemet.
Om detta har inhämtats att landet är indelat i 38 brevområden
(varvid bortses från att vardera av de tre storstadsregionerna är
indelad i 2 brevområden), vart och ett med en s. k. spridningspostanstalt
som distribuerar posten vidare till postanstalterna inom brevområdet. Spridningspostanstalten
är samtidigt s. k. uppsamlingspostanstalt, men därutöver
finns inom vissa brevområden en eller flera andra uppsamlingspostanstalter,
där post samlas för att vidarebefordras i större posttransporter. För sedeltransporternas
del innebär det postala distributionssystemet att sedlar kommer
att i stor omfattning dagligen transporteras genom postala transporter
från riksbanksort till spridningspostanstalter där fördelning sker till mindre
sedelströmmar inom brevområdet. Återströmningen av sedlar går, sedan
de mindre sedelströmmarna hopförts till uppsamlingspostanstalter, från dessa
postanstalter åter till riksbanksort. Detta gäller också spridningspostanstalter,
vilka som nämnts samtidigt är uppsamlingspostanstalter. Till följd
härav kommer alltså sedlar ständigt att i stor utsträckning gå fram och
åter mellan riksbanksorter och spridningspostanstaltsorter.

Mot bakgrund av vad sålunda redovisats beträffande sedelströmningen
i dagliga postala transporter blir det naturligt att söka minska antalet transporter
genom att förlägga riksbanksnederlag av sedlar till i princip samtliga
de orter där spridningspostanstalter finns. 1 ett sådant mera finmaskigt kontorsnät
skulle alltså riksbankens egna starkt skyddade transporter kunna
överta transporterna mellan riksbanksort och spridningspostanstaltsorter.
Det gjorda utkastet till ny organisation för riksbankens avdelningskontor
har baserats på denna tanke. Den principiella anknytningen av riksbankens
sedelnederlag till spridningspostanstalter har därefter vid modellkonstruktionen
modifierats i båda riktningarna.

1974:22

140

För det första har det ansetts möjligt att avstå från att lokalisera ett riksbankssedelnederlag
till spridningspostanstaltort i de fall då sådan ort är relativt
närliggande nuvarande riksbanksort. För det andra har man ansett
sig böra placera sedelnederlag även i en del orter där det endast finns
uppsamlingspostanstalt. Från postal sida har även framhållits önskvärdheten
av att sedelnederlag förläggs till några andra centralorter som har dåliga
förbindelser med andra större städer och ett relativt omfattande omland
med betydande befolkningsunderlag. Vidare har man ansett sig kunna acceptera
att vissa områden blir underförsörjda med sedel nederlag, om de
i stället har goda järnvägsförbindelser med riksbanksort samtidigt som inoch
utströmningen av sedlar är förhållandevis ringa. I syfte att göra den
efter sådana teoretiska principer konstruerade organisationsmodellen lättare
praktiskt genomförbar, har modellen vidare tillåtits influeras av nuvarande
organisation på så sätt att samtliga nuvarande riksbankskontor erhållit sedelnederlag.

Från antagna utgångspunkter har det bedömts att riksbanken bör hålla
sedelnederlag på 30-40 orter i landet. Om kontorsnätet sålunda görs tätare
är det å andra sidan önskvärt att kunna koncentrera vissa moment i sedelhanteringen
till ett fåtal platser för att vinna vissa stordriftsfördelar. Modellen
till ny kontorsorganisation har därför konstruerats på två olika nivåer,
varvid organisationen skisserats på följande sätt.

Landet indelas i ett antal regioner. Inom varje region skall finnas ett
kontor (regionkontor) som ansvarar för planeringen av betalningsmedelsförsörjningen
inom regionen. Vid regionkontoret hålls också ett centralt
förråd av sedlar och mynt för hela regionens behov. Inom regionen finns
vidare ett antal underordnade kontor (filialkontor) vilka tänks fungera som
sedeldepåer, ett vart för sitt distrikt. Filialkontorens behov av sedlar och
mynt tillgodoses genom transporter från regionkontoret, som också svarar
för allmän plartering av regionens försörjning med betalningsmedel, kontroll
av filialkontorens kassabehållningar liksom erforderlig personalplanering.
Med betalningsmedelsförsörjningen omedelbart sammanhängande funktioner,
dvs. sedel hantering (uppräkning, sortering, äkthetskontroll, kontrollräkning
och makulering), och erforderlig kassavård förutsätts skola fullgöras
av såväl regionkontor som filialkontor. Filialkontoren kan, om de enbart
sysslar med betalningsmedelsförsörjning, fungera som slutna enheter med
öppethållande endast för post och övriga penninginstitut efter telefonanmälan
om att man önskar inlämna eller uttaga sedlar.

Avsikten är att regionkontoret genom en sådan organisation skall ständigt
överblicka sedelförsörjningsläget inom regionen och tillgodose tillfälliga variationer
i efterfrågan på betalningsmedel genom sedeltransporter från regionkontor
till filialkontor eller i vissa fall genom transporter mellan filialkontor.
Ett sådant system, som alltså förutsätter att regionkontoret håller
ett centrallager av sedlar skulle vara ägnat att minska antalet sedeltransporter
från huvudkontoret.

Den väsentliga fördelen med att sålunda upprätthålla fullständig sedelvård

1974:22

141

vid ett förhållandevis stort antal platser blir, att inkommande sedlar efter
sortering på platsen åter kan sättas i omlopp därifrån. Sedlarna skulle alltså
ej behöva i samma utsträckning som nu transporteras fram och åter till
sedelräkningscentral.

Vid indelning av landet i regioner har man eftersträvat att ge dessa en
sådan storlek att de - samtidigt som de är tillräckligt stora för att hålla
personalreserv och sedelcentrallager för regionen - skall kunna behålla överblicken
över sedelförsörjningen inom regionen med möjlighet tili tillräckligt
snabbt ingripande. Det bör sålunda vara möjligt att på en och samma dag
utan uttagande av övertid gå fram och åter med en sedeltransport till varje
filialkontor inom regionen. En förutsättning för urvalet av orter för regionkontor
har vidare varit att riksbankskontor för närvarande finns på platsen,
detta för att i görligaste mån undvika omlokalisering av personal och byggnadsinvesteringar.
Från angivna utgångspunkter har antalet regionkontor
befunnits böra ligga mellan 6 och 12. I den upprättade modellen har man
stannat för 9, nämligen Malmö, Växjö, Göteborg, Linköping, Örebro, Stockholm,
Gävle, Härnösand och Umeå. Varje region omfattar ett eller flera
län. Regionernas gränser förutsätts enligt det upplagda systemet följa brevområdenas
gränser. Detta kommer i några fall att innebära avvikelser från
länsgränser.

När det härefter gällt att inplacera filialkontor i regionerna har man på
sätt som antytts i det föregående i huvudsak anknutit till det postala distributionssystemet
och lokaliserat filialkontoren enligt postens önskemål.
Strävan har samtidigt varit att nå en så balanserad sedelinströmning som
möjligt till de olika filialerna. Från angivna utgångspunkter har man kommit
fram till en modell till kontorsorganisation enligt följande uppställning (nuvarande
riksbanksorter kursiverade).

Region kontor	Antal filialkontor	Lokalisering av filialkontor
Malmö	5	Kristianstad, Helsingborg, Halmstad,
		Hässleholm, Ystad
Växjö	4	Kalmar, Karlskrona, Jönköping. Nässjö
Göteborg	3	Vänersborg, Uddevalla, Borås
Örebro	3	Karlstad, Skövde, Falköping
Linköping	3	Norrköping, Nyköping, Västervik
Stockholm	4	Visby, Uppsala, Västerås, Eskilstuna
Gävle	3	Falun, Bollnäs, Avesta
Härnösand	2	Östersund, Sundsvall
Umeå	3	Luleå, Skellefteå, Örnsköldsvik

Vad gäller sedeltransporterna har man utgått från att den säkerhetsnivå
som för närvarande upprätthålls vid riksbankstransporter mellan huvudkontor
och avdelningskontor i ett framtida system skall omfatta alla transporter
till regionkontor liksom även transporterna från regionkontor till filialkontor
och mellan filialkontor. I det sammanhanget kan noteras att även
om filialkontor i princip skall försörjas från sitt regionkontor, detta i vissa
fall kan te sig irrationellt och att direkta sedeltransporter från Stockholm/

1974:22

142

Tumba till filialkontor också kan tänkas böra förekomma. Transportsystemet
skulle alltså jämfört med nuvarande ordning innebära en höjning
av säkerhetsnivån genom att sedlar skulle komma att föras fram också till
de nya filialorterna genom koncentrerade, starkt skyddade riksbankstransporter.
Vad gäller återströmningen av sedlar har arbetsgruppen förutsatt
att filialkontoren skall svara för makulering, varför den säkerhetsrisk som
för närvarande representeras av återgående sedel transporter från filialorterna
bortfaller.

Det har inte varit möjligt att göra några kostnadsutredningar beträffande
uppbyggnaden av ett kontorsnät som det skisserade. Det är emellertid uppenbart
att förslaget förutsätter vissa initialinvesteringar på nya riksbanksorter
främst i form av valvsutrymmen. Tanken är dock att söka i görligaste mån
reducera investeringsbehovet genom att lokalmässigt integrera riksbankskontoren
med posten. I vissa fall kan även regionkontorens valv behöva
utbyggas för att nå den eftersträvade lagringskapaciteten, vilken synes böra
sättas till 1 1/2-2 års sedelförbrukning. Med en sådan kapacitet skulle alltså
antalet transporter från Stockholm/Tumba kunna begränsas till en om året.
Som riktpunkt för filialkontorens lager tänks att dessa icke får understiga
ett kvartals behov. Totalt skulle dessa normer för sedellagringen innebära
att riksbankens beredskapslager av sedlar utanför Stockholm skulle kunna
ökas.

Vad gäller personalbehovet kan konstateras att modellens kontorsnät måste
medföra ett ökat framtida personalbehov för den centralbanksmässiga
verksamheten. För regionkontoren, bortsett från regionkontoret i Stockholm,
kan man räkna med 10-15 anställda per kontor. Personalstyrkan vid filialkontoren
tänks variera mellan ett personalbehov på 6-8 personer vid
de största filialkontoren och 3-4 personer vid de minsta. Regionkontorens
personalstyrka har beräknats för att kunna utgöra personalreserv för filialkontoren
vid extraordinära arbetstoppar, sjukdom eller dylikt. Därtill bör
övervägas möjligheten att vid sådana tillfällen kunna engagera personal med
fast anställning inom postverket.

Förutsättningarna förden modellkonstruktion som gjorts har som nämnts
varit att hänsyn ej skulle tas till den icke-centralbanksmässiga verksamheten,
ut- och inlåning samt övrig serviceverksamhet. Denna har emellertid konstaterats
kunna sammanföras till regionkontoren utan allvarliga nackdelar från
servicesynpunkt. Därvid har såvitt gäller bosättningslånerörelsen noterats
att de direkta kontakterna med allmänheten sköts av ortsombuden. Givetvis
kan det av hänsyn till personalen vara önskvärt, i vart fall under ett övergångsskede,
att de filialkontor som utgörs av äldre riksbankskontor fortsätter
att ombesörja vissa låneförvaltnings- och serviceuppgifter såsom insättning
eller uttag från investeringskonto, utlämnande av blanketter till lånesökande,
mottagande av låneansökningar, inhämtande av soliditetsupplysningar, förberedande
av hypotekslån etc. Även om filialkontor sålunda betros med
vissa icke centralbanksmässiga uppgifter skall dock beslutanderätten i dessa

1974:22

143

ärenden ligga vid regionkontor, varför styrelse ej kommer att erfordras vid
filialkontoren.

Följande sammanfattande jämförelse kan göras mellan nuvarande system
och modellen.

Följande punkter talar emot en omorganisation av riksbankens kontorsnät
i enlighet med modellen:

- En omorganisation medför alltid vissa olägenheter för personalen, åtminstone
på kort sikt. En omorganisation inom modellens ram medför en
förändring i personalbehovet mellan olika orter och i personalsammansättningen.
Arbetsuppgifterna vid filialkontoren blir av rutinbetonad karaktär.

- Vissa initiala kostnader uppstår vid en omlokalisering såsom investeringar
i bankvalv etc. vid de nya kontoren. Med hänsyn till att vissa
av dessa kontor blir små, kan en lokalmässig integrering med postkontor
på ifrågavarande orter tänkas, vilket innebär en viss minskning av investeringskostnaderna.

- En viss osäkerhet vad gäller effekten av omorganisationen föreligger.
Den nuvarande kontorsorganisationen får anses fungera tillfredsställande
vid den ambitionsnivå som hittills varit rådande.

Följande punkter talar för en dylik omorganisation:

- Genom tillkomsten av nya riksbanksorter bortfaller behovet av dagliga,
värdemässigt betydande, transporter i båda riktningarna mellan dessa orter
och nuvarande riksbankskontor. I stället kan transporterna till de nya riksbanksorterna
koncentreras till relativt få och stora transporter under rigorös
säkerhetskontroll. Därtill kommer att sedeltransporter behöver gå endast
i ena riktningen eftersom de återgående transporterna består av makulerade
sedlar.

- I de nya riksbanksorternas närområden kommer kvaliteten på den utelöpande
sedelmängden att förbättras.

- Med hänsyn till inträffad och befarad minskning av icke-centralbanksmässiga
uppgifters omfattning kan svårigheter uppstå att i tillräcklig grad
bereda meningsfull sysselsättning åt personal med utbildning i sedvanligt
bankarbete. Genom att koncentrera dessa arbetsuppgifter till ett fåtal kontor
kan denna personals kunskapspotential bättre utnyttjas.

- Ett två-nivåsystem innebär större förmåga till anpassning såväl till förändringar
i den omgivning inom vilken betalningsmedelsförsörjningen verkar
som till förändringar i de arbetsuppgifter av icke-centralbanksmässig
karaktär som åläggs riksbanken. En ökad flexibilitet erhålls alltså.

6.4 Ställningstagande och direktiv för fortsatt utredning

Som framgått av de allmänna synpunkter beträffande riksbankens avdelningskontorsorganisation
som redovisats i det föregående, är denna på
ett bristande sätt anpassad till dagens förhållanden. Detta sammanhänger
med att den nuvarande typen av kontor utformats under helt andra be -

1974:22

144

tingelser och till stor del med sikte på andra arbetsuppgifter. Denna bristande

anpassning förvärras efterhand allteftersom tyngdpunkten i avdelningskontorens
verksamhet förskjuts till betalningsmedelsförsörjning. Det är mot
denna sedan lång tid fortskridande utveckling man har att se de initiativ
som från tid till annan tagits till mer eller mindre långtgående kontorsindragningar.

Samtidigt är det enligt organisationsöversynens mening angeläget att riksbanken
har ett nät av avdelningskontor för att kunna ge penninginstituten
en god samhällsservice i fråga om betalningsmedelsförsörjning. Denna synpunkt
har också mycket kraftigt understrukits av fullmäktige som utgått
från att nuvarande servicenivå skall upprätthållas.

Frågan är därmed om man, såsom hittills, skall försöka ge den eftersträvade
servicen beträffande betalningsmedelsförsörjningen genom en organisation
som i väsentlig mån utformats för andra ändamål och under
andra förhållanden eller om den verkställda översynen av riksbanken bör
utvidgas att gälla även avdelningskontoren. Organisationsöversynen förordar
för sin del att översynen kompletteras med en utredning beträffande den
framtida utformningen av riksbankens avdelningskontorsorganisation. Skälen
för att en sådan utredning - som även om den nu uppskjuts ändock
torde komma inom en överblickbar framtid - bör äga rum nu är följande.

Först och främst bör tillfället begagnas att utreda kontorsorganisationen
i anslutning till att organisation och system för sedel- och myntdistribution
liksom rutiner för kontroll, sortering och makulering av sedlar är under
utredning. Att båda frågekomplexen kan komma under omprövning i ett
sammanhang förefaller kunna ge möjligheter till en ömsesidig anpassning
som eljest riskerar att gå förlorade.

För det andra kan det ses som ett starkt personalintresse att kontorsfrågan
nu prövas. Hotet om indragningar har i flera decennier vilat över kontoren.
Detta har skapat en påfrestande osäkerhet hos personalen och bidragit till
viss för riksbanken ogynnsam personalavgång. Eftersom obestridligen den
nuvarande avdelningskontorsorganisationen inte är anpassad till nuvarande
förhållanden, kommer det hotet att upplevas som bestående så länge frågan
om kontorens framtid inte är grundligt utredd och klarlagd.

Slutligen har,såsom ovan redovisats, bestämda krav framförts från berörda
myndigheter på att distributionen av sedlar i landet organiseras på sådant
sätt att antalet oskyddade sedeltransporter kan kraftigt minskas. Det krav
på omedelbara åtgärder som sålunda ställs berör på ett mycket väsentligt
sätt avdelningskontorens centrala uppgift.

Organisationsöversynen förordar sålunda utredning av kontorsfrågan och
övergår därmed till riktlinjerna för en sådan utredning.

Som framgår av de allmänna synpunkter som redovisats ovan och av
den problemanalys som skett inom översynens ram råder i viss mån motsatta
önskemål beträffande framtida utvecklingslinjer. Å ena sidan eftersträvas
att sammanföra avdelningskontoren till större enheter för att vinna admi -

1974:22

145

nistrativa fördelar. Särskilt kan visas på önskemålet att vinna tillräckligt
underlag vid åtminstone vissa avdelningskontor för att utnyttja maskinell
sedelhantering. Å andra sidan skulle kontorsindragningar medföra en väsentlig
sänkning av nuvarande servicenivå i fråga om sedelförsörjning vilket
är oförenligt med hittillsvarande ambitioner från riksbankens sida. Tanken
har därför uppkommit att söka förena dessa motsatta krav genom att organisera
avdelningskontoren i ett tvånivåsystern. Härigenom skulle det bli
möjligt att bibehålla en enkel typ av kontor på ett stort antal platser, samtidigt
som annan verksamhet än betalningsmedelsförsörjning kunde koncentreras
till storkontor. Ytterligare stöd för en sådan tanke har vunnits genom kraven
på riksbanken att decentralisera sedel lagringen för att de oskyddade sedeltransporterna
skall kunna minskas.

Den organisationsidé, som sålunda framkommit och som legat till grund
för organisationsöversynens teoretiska modell till en ny kontorsorganisation
bör vidareutredas. Det finns nämligen skäl för antagande att fördelar står
att vinna med att sammanföra vissa funktioner inom nuvarande avdelningskontor
till ett mycket mer begränsat antal kontor än f. n. Samtidigt
skulle alltså återstående arbetsuppgifter kvarligga vid kontor av underordnad
typ. Som lämpliga riktlinjer för närmare utredning av denna organisationsidé
kan anges följande.

Till typen storkontor, här benämnda regionkontor, bör sammanföras
lånebeviljande och låneförvaltande uppgifter, inlåning, övriga kontakter med
allmänheten (såsom småväxlingar, premieobligationsförsäljningar) och myndighetsutövning
såsom beredskapsplanering. Dessutom förutsätts sådana
större kontor på nuvarande sätt svara för betalningsmedelsförsörjningen
inom sitt närmaste område. De tänks dessutom fungera som centrallager
för betalningsmedel för en mycket vidare region där sedlar lagras också
vid den underordnade typen småkontor, kallade filialkontor, som administrativt
skulle vara underställda regionkontoret. Det överordnade kontoret
skulle inom denna vidare region ha ansvar för planeringen av betalningsmedelsförsörjningen
innefattande både beslutande och verkställande åtgärder
härvidlag. Regionkontoren kan förutsättas få tillräckligt arbetsunderlag
för att kunna bilda effektivt arbetande administrativa enheter under ledning
av lokala styrelser. Filialkontoren åter skulle i princip syssla blott med betalningsmedelsförsörjning
vart och ett inom sitt distrikt. Möjligen bör deras
verksamhet också begränsas att blott avse sedlar, medan myntdistributionen
finge baseras på de överordnade kontoren. Ett filialkontor kan alltså konkret
tänkas som ett riksbankens kassavalv, betjänat av blott så många tjänstemän
som skulle erfordras för att lägga in, ta ut och sortera de sedlar som passerar.
Säkerhetsproblemet för dessa sålunda mycket små arbetsenheter torde på
bästa sätt kunna lösas om de förlädes i direkt anslutning till postanstalt.
Genom att kontoren hölls öppna blott för penninginstitut och efter telefonanmälan
kunde säkerheten ytterligare höjas samtidigt som arbetsplaneringen
underlättades. Lämpligheten av att betro filialkontoren eller vissa

10 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 22

1974:22

146

av dessa med vissa låneförberedande uppgifter, vilket förutsätter möjlighet
till kontakt med allmänheten bör dock närmare utredas.

Särskilt med hänsyn till den betydelse som från ansvarigt håll tillmäts
en minskning av de oskyddade sedeltransporterna blir det vid utredningen
särskild anledning att uppmärksamma hur transportorganisationen bör utformas.
Utgångspunkt för utredningen blir i detta avseende vad som kan
komma att bestämmas beträffande distributionscentral (huvudkontoret eller
Tumba) och beträffande tekniskt transportsystem liksom i fråga om skilda
distributionssystem för sedlar och mynt. En förutsättning för utredningen
skall vara att sedlarna skall kunna föras fram till samtliga riksbankens kontor
under samma säkerhetsskydd som f. n. Utredningen har därvid att klarlägga
vilka transporter som skall ombesörjas av riksbanken och behovet av transportorganisation
härför samt dess eventuella fördelning på avdelningskontor.
Varje regionkontor torde sålunda behöva ha resurser genom eget transportmedel
eller förhyrning därav för att föra ut sedlar till filialkontor. I
detta sammanhang uppkommer också frågor om behov av personal för kassavård
och för bevakning samt om möjlighet att få polisskydd. Olika transportsätt
för vägas mot varandra: flygtransport eller biltransport eller eventuellt
i vissa fall även tågtransport.

För att undvika att skapa risker genom transporter av återströmmande
sedlar bör samtliga kontor svara för makulering. Nya former härför bör
studeras. Man bör sålunda undersöka möjligheten att makulera på ett sådant
sätt att de makulerade sedlarna kan kontrolleras till sin äkthet genom körning
i sedelsorteringsmaskinen. Härigenom skulle en effektivare äkthetskontroll
kunna upprätthållas t. o. m. om man tillfälligtvis eller mera permanent skulle
önska totalmakulera någon valör.

Genom att på sätt som ovan förutsatts gruppera riksbankens avdelningskontor
på två skilda nivåer och skapa en organisationsstruktur härför enligt
angivet mönster blir det möjligt att möta en del av de administrativa olägenheter
som påtalats i nuvarande system. Regionkontoren förutsätts bli
så få att de kan bära upp en fullständig bankmässig organisation med kapacitet
också för sådana uppgifter. Filialkontoren förutsätts kunna arbeta
med en enkel organisation anpassad till blott sedel hantering.

Den springande punkten vid ställningstagande till ett sådant tvånivåsystem
blir emellertid antalet kontor. Då utredningen har att ta ställning
härtill måste beaktas de krav som framförts på en mera decentraliserad
sedellagring. Dessa krav har en sådan bakgrund och en sådan tyngd att
de måste i viss utsträckning tillmötesgås. Utredningen skall i enlighet härmed
utgå från förutsättningen att kontor skall bibehållas på samtliga riksbanksorter
och att därutöver riksbankskontor skall inrättas på ytterligare
ett antal orter. Som riktpunkt för utredningens förslag i detta avseende
torde kunna tjäna den av organisationsöversynen skisserade modellen med
9 region- och 30 filialkontor. Utredningen bör särskilt undersöka lämpligheten
av att låta sådant riksbankskontor som nedklassas till filialkontor

1974:22

147

11 åtminstone under en övergångstid driva en mer omfattande rörelse än
andra filialkontor.

Även om tanken på en form av tvånivåsystem sålunda framskjutits som
ett huvudalternativ, skall utredningen pröva även andra organisationsformer
för att nå en eftersträvad minskning av sedeltransporterna. I forsta hand
bör beaktas den effekt i sådan riktning som torde åstadkommas genom
tillämpning av det förslag som framlagts av utredningen om den kreditpolitiska
lagstiftningen (Ds Fi 1974:2) och som innebär att bankinstituten
skall kunna hålla större sedelkassor utan att belastas av särskild räntekostnad
härför. Fråga är emellertid om riksbanken även därutöver bör tillmötesgå
önskemål från postverket om att få sätta in sedlar i riksbanken genom att
lägga in dem i särskilda depåer förvarade i postanstalt och förvaltade av
postverket. En annan tänkbar form att främja sedellagring utanför riksbanken
vore att banken ersatte postverket dess räntekostnad för viss sedellagring.
En sådan åtgärd torde i och för sig ha den största transportbesparande
effekten genom att sedlar härigenom skulle kunna lagras på
flera ställen. Mot regler av angiven innebörd talar dock principiella betänkligheter.
Det strider mot riksbankslagen och torde sakna motsvarighet i
andra länder att sedlar skulle kunna lagras utanför centralbanken och likväl
ej anses ingå i sedelomloppet. Därtill kommer att sådan extern sedellagring
knappast torde få en transportbesparande effekt om den ej kombineras med
sedelvård och att förutsättningar härför knappast torde föreligga. Det får
ankomma på utredningen att bedöma om det kan anses lämpligt att använda
nu skisserade metoder för att minska sedeltransporterna och hur i sådant
fall riksbankens kontorsorganisation bör anpassas härtill.

Vid framläggande av sitt förslag skall utredningen, utan att i detalj redovisa
personal planer för de individuella kontor utredningen må föreslå, göra en
mer översiktlig bedömning av personalbehovet inom kontorsorganisationen
och dess fördelning på olika personalkategorier. Särskilt skall utredas möjligheten
att vid förläggning av filialkontor till postala lokaler deltidsutnyttja
postanställd personal för riksbanksuppgifter. Utredningen behöver icke för
samtliga föreslagna kontor presentera färdiga förslag i fråga om kontorslokaler
men bör visa på vilka möjligheter som står till buds i form av anskaffande
av egna lokaler eller förläggning hos postanstalt.

Utredningens antaganden och bedömningar i fråga om personal- och lokalbehov
skall möjliggöra en översiktlig kostnadsjämförelse mellan att upprätthålla
en distributions- och kontorsorganisation som den nuvarande samt
att bygga upp och driva sedeldistribution enligt utredningens förslag.

Utredningen skall bedrivas från förutsättningen att samtliga anställda vid
riksbankens avdelningskontor skall kunna beredas sysselsättning antingen
vid huvudkontoret eller vid kontor inom den föreslagna nya kontorsorganisationen.
Bl. a. för att underlätta detta bör utredningen räkna med en
successiv övergång till den nya organisationsformen och skissera en tidsplan
härför.

1974:22

148

Utredningsarbetet bör bedrivas i nära samarbete med rikspolisstyrelsen
och postverket och i utredningen bör ingå representanter för dessa verk.
Från polisen bör inhämtas vilka krav som ställs på transportskydd och vilken
hjälp som kan påräknas från polishåll. Genom kontakter med postverket
bör garantier skapas för att riksbankskontoren lokaliseras så lämpligt som
möjligt från postal synpunkt och även i övrigt organiseras så att den distributionstekniska
samordningen mellan riksbank och post i görligaste mån
underlättas.

Från riksbanken förutsätts i utredningen ingå två fullmäktigerepresentanter
samt ansvarig bankdirektör och avdelningschef. Med hänsyn särskilt
till personalen bör utredningen bedrivas skyndsamt så att förslag föreligger
under 1976.

1974:22

149

7 Förslagen och deras konsekvenser

Nedan sammanfattas de i föregående kapitel framlagda förslag som för
sitt genomförande förutsätter beslut av fullmäktige. I detta sammanhang
redovisas de kostnads-/intäktsuppskattningar som i nuvarande läge kunnat
göras. Vidare sammanfattas förslagens personella och lokalmässiga konsekvenser.
Slutligen behandlas frågan om förslagens ikraftträdande.

De förslag som nu ej erfordrar fullmäktiges ställningstagande redovisas
i bilaga 18.

7.1 Förslag som underställs fullmäktige

7.1.1 Direktion och avdelningschefer

Organisationsöversynen föreslår att i direktionen ingående jourhavande
fullmäktig ersätts med en andre deputerad. Prövningen av utlåningsärenden
föreslås överförd till en nyinrättad lånedelegation. Möjligheten att avlasta
direktionen även administrativa rutinärenden genom delegering till administrativa
avdelningen skall utredas.

Organisationsöversynen föreslår att en bankdirektör förordnas att vid förfall
för både riksbankschef och vice riksbankschef upprätthålla befattningen
som riksbankschef. Vidare föreslås att tre av avdelningschefstjänsterna konstrueras
som biträdande bankdirektörstjänster.

Dessa förslag redovisas närmare i avsnitt 1.2.

7.1.2 Inrättande av en ekonomisk avdelning

Organisationsöversynen föreslår att en ny avdelning, benämnd ekonomiska
avdelningen, inrättas med uppgift att svara för samordning och planering
av den kredit- och valutapolitiska verksamheten, information, konjunkturanalys,
betalningsbalansanalys och statistikproduktion.

Samordningsfunktionen innefattar i första hand sekretariatsuppgifter i anslutning
till de sammanträden mellan bankens ledning och avdelningscheferna
på de ekonomisk-politiska avdelningarna som föreslås äga rum en
gång per vecka. Planeringsfunktionen syftar till att skapa underlag för mera
långsiktig planering av kredit- och valutapolitiken. Informationsfunktionen
innefattar dels den ekonomiska informationen inom banken, dels det redaktionella
arbetet med riksbankens publikationer samt biblioteket. I analysfunktionerna
ingår att fortlöpande följa konjunktur- och betalningsbalansutvecklingen,
att analysera det material som framkommer och att rapportera
om utvecklingstendenserna. Slutligen föreslås en viss samordning
av riksbankens statistikproduktion till en statistikfunktion inom den ekonomiska
avdelningen.

För statistikarbetet inom ekonomiska avdelningen föreslås inköp av en
bordskalkylator till en kostnad av ca 135 000 kr.

11 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 22

1974:22

150

Den ekonomiska avdelningen föreslås indelad i tre grupper, nämligen
en samordnings- och informationsgrupp, en konjunkturanalysgrupp samt
en statistikgrupp. Erforderlig personal för avdelningen beräknas till 19 handläggare
och 4 kontorister.

I avsnitten 2.2 och 2.3 redovisas utförligt motiven för inrättandet av en
ekonomisk avdelning, varvid också avdelningens arbetsuppgifter och resursbehov
analyseras.

7.1.3 Förändringar inom kreditpolitiska avdelningen, internationella avdelningen
och utrikesavdelningen

Organisationsöversynen föreslår att fondavdelningen med bibehållande
av nuvarande avdelningschefsbefattning ingår i en på kreditmarknadsavdelningen
baserad kreditpolitisk avdelning. Härigenom erhålls en avdelning
vars arbetsuppgifter täcker hela det kreditpolitiska fältet från utredningsverksamhet
och beredning av kreditpolitiken till genomförande av åtgärder
och olika slag av kreditmarknadsoperationer. Den kreditpolitiska avdelningen
föreslås innefatta en kapitalmarknadsgrupp, en bankinstitutgrupp
och en fondgrupp. Erforderlig personal för avdelningen beräknas till 18 handläggare
och 3 kontorister. Vid en jämförelse av den ekonomiska och den
kreditpolitiska avdelningen med de mot dessa båda avdelningar för närvarande
svarande kreditmarknads- och fondavdelningarna innebär personalberäkningen
en ökning med 12 handläggare och 2 kontorister.

Vissa arbetsuppgifter på den internationella avdelningen (nuvarande utländska
förhandlingsavdelningenjav betalningsteknisk natur samt viss statistisk
rapportering till internationella organisationer föreslås bli överförda
till utrikesavdelningen resp. ekonomiska avdelningen. Internationella avdelningen
föreslås indelad i en valutapolitisk grupp och en grupp för ekonomiskt
samarbete. Erforderlig personal för avdelningen beräknas till 11
handläggare och 3 kontorister, innebärande en ökning med 2 handläggare.

Utrikesavdelningens ansvarsområde föreslås inte förändras i någon
nämnvärd grad och indelningen på en arbitrageexpedition och en utrikesexpedition
föreslås bestå. Personalbehovet på utrikesavdelningen beräknas
till 13 handläggare och 5 kontorister, vilket innebär en ökning med 1 handläggare
och en minskning med 1 kontorist.

I avsnitten 2.2 och 2.3 redovisas och motiveras utförligare dessa förslag.

7.1.4 Införande av ADB-system m. m. för valutaavdelningen

Organisationsöversynen föreslår att principbeslut fattas rörande uppbyggnad
av ett integrerat ADB-system på valutaregleringsområdet för funktionerna
diarieföring, tillståndsregistrering, kontroll och valutastatistik. ADBsystemet
avses dels utföra åtskilligt av det rutinbetonade arbete på kontrollkontoret
som i dag utförs manuellt, dels via bildskärmsterminaler i

1974:22

151

tjänsterummen ge snabb och effektiv åtkomst till de olika registren, dels
ge möjlighet till ett betydligt snabbare och tillförlitligare underlag för betalningsbalansstatistiken.
Systemet beräknas inbespara ca 25 personer.

Efter ett principbeslut föreslås fortsatt utredning rörande bl. a. val av teknisk
utrustning för ADB-systemet. Vidare bör utredas i vilken utsträckning
valutabankerna kan leverera av riksbanken specificerat material på datormedium
samt förutsättningarna för förvaring av valutaanmälningsoriginalen
i valutabankerna. Detta utredningsarbete förutsätter anlitande av externa
konsulter till en beräknad kostnad av 200 000 kr.

Erforderliga investeringar i teknisk utrustning för ADB-systemet har uppskattats
till ca 4,1 mkr.

Som en interimistisk lösning i avvaktan på att ADB-systemet kan tas
i bruk föreslås att en bordskalylator anskaffas för omkring 135 000 kr.,
varigenom personalbesparingar med 8 personer beräknas kunna ske redan
1976.

För förvaring av arkivhandlingar föreslås att valutaavdelningen utrustas
med utrymmessparande arkivautomater för en kostnad av ca 550 000 kr.

Dessa kostnader samt utvecklings- och driftskostnader för ADB-systemet
m. m. skulle enligt vissa antaganden komma att balanseras av uppnådda
besparingar inom 8 år.

Ansvaret för erforderligt utrednings- och utvecklingsarbete föreslås åvila
organisationskontoret i nära samarbete med valutaavdelningen.

7.1.5 Valutaavdelningens organisation

Valutaavdelningen föreslås organiserad på tre licensgrupper, en kontrollgrupp
och en allmän grupp. Personalbehovet på avdelningen beräknas till
44 handläggare och 17 kontorister 1977-07-01, vid vilken tid ett ADB-system
av föreslagen omfattning beräknas kunna vara i drift, om principbeslut härom
fattas nu och arbetet fortskrider enligt föreliggande tidplan. Detta innebär
en nettoreducering av personalbehovet med 17 kontorister jämfört med nuvarande
personalresurser. Brutto föreslås dock en förstärkning av tillståndsgivningsfunktionen
med 6 handläggare och en motsvarande reduktion av
antalet handläggare på kontrollgruppen. Vid tiden för inflyttningen i det
nya huset uppgår personalbehovet till 51 handläggare och 27 kontorister,
vilket totalt innebär oförändrat antal tjänstemän gentemot i dag men en
ökning av antalet handläggare med 7 personer och en lika stor minskning
av biträdespersonalen.

I kapitel 3 i denna rapport redovisas förslag rörande ADB-system på valutaavdelningen
samt organisations- och resursmässiga överväganden.

7.1.6 Omläggning av sedel- och myntdistributionen

Organisationsöversynen föreslår att förutsättningarna och formerna för

1974:22

152

direktdistribution av sedlar från sedeltryckeriet i Tumba till avdelningskontoren
blir föremål för utredning med särskilt beaktande av kostnadsfrågan.
Utredningen bör främst avse behovet av nybyggnad av valv och
garage i Tumba, kassavårdens ordnande och fordonsparkens sammansättning
och fördelning mellan Tumba och huvudkontoret. Den föreslås ledas
av chefen för nuvarande bankexpeditionsavdelningen. Dessutom bör företrädare
för transporttjänsten, säkerhetstjänsten och sedeltryckeriet delta
i utredningsarbetet. Utredningen bör bedrivas skyndsamt så att den kan
slutföras vid årsskiftet 1974/75.

De på sedel- och mynttransporterna medföljande kassavårdarna föreslås
ersatta med bevakningspersonal.

Vidare föreslår organisationsöversynen att samtliga mynttransporter till
kontoren sker direkt från myntverket i Eskilstuna i ett från sedeltransporterna
fristående distributionssystem. Möjligheterna till utläggning av myntdistributionen
på entreprenad till ett bevakningsbolag föreslås bli undersökta.

Dessa förslag motiveras och redovisas utförligare i avsnitt 4.1.1.

7.1.7 Förändringar avseende kassavården vid huvudkontoret

Organisationsöversynen föreslår att nuvarande huvudkassa och dagkassa
sammanförs till en enda funktion, benämnd huvudkassa, samt att dagkassans
nuvarande uppdelning på ”fast behållning” och ”inre behållning”
upphävs. Antalet kassavårdare i huvudkassan föreslås minskas från 7 till
4 och på sedelräkningsexpeditionen från 3 till 2. På plan 4 i det nya huset
föreslås en expeditionskassa inrättad för kreditinstitutens in- och utlämning
av sedlar och mynt. Härför föreslås förbeställning och fasta expeditionstider
tillämpas, varigenom lunchstängning kan införas av förrättningsvalvet på
plan 5 och expeditionskassan på plan 4. Mynträkningen föreslås få eget
kassavårdsansvar med 2 kassavårdare. Dessutom föreslås att mynträkningens
högsta behållning höjs från nuvarande 5 000 kr. till 500 000 kr. På depositaexpeditionen
föreslås antalet valvsvårdare reduceras från 3 till 2. Lägsta
beloppsgräns för de kassadifferenser som måste anmälas i direktionen föreslås
höjd till belopp över 100 kr.

Chefen för bankavdelningen föreslås erhålla i uppdrag att förbereda redovisade
förslag så att de kan genomföras i samband med inflyttningen
i det nya bankhuset. Förslagen förutsätter ändringar i tjänstgöringsstadgarna
för huvudkontoret.

Kassavårdsfrågorna behandlas utförligare i avsnitt 4.1.2.

7.1.8 Anskaffning av sedelsorteringsmaskiner m. m.

Organisationsöversynen föreslår att principbeslut fattas rörande anskaffning
av sedelsorteringsmaskiner för räkning, sortering och äkthetskontroll
av i första hand 50-, 100- och 1 000-kronorssedlarna vid huvudkontoret.

1974:22

153

Successiv installation förutses av tre enheter under perioden 1976-1978.
Efter principbeslut bör fortsatt utredning studera och framlägga förslag om
val av lämplig maskinpark. Förslagen bör baseras på infordrade anbud och
innefatta fullständiga kostnadsberäkningar. I utredningen bör delta representanter
för bankavdelningen och sedeltryckeriet. Utredningsarbetet bör
bedrivas skyndsamt.

Kostnaderna för maskintyperna Toshiba och Crosfield är 1,7 mkr. resp.
720000 kr. per enhet exkl. viss utrustning och installation. Möjlig personalreducering
utan skifttjänstgöring uppgår till 10 resp. 8 personer per maskinenhet.
Kostnaderna för föreslagna investeringar torde enligt vissa antaganden
balanseras av uppnådda besparingar efter 6-9 år.

En mynträkningsmaskin av typ Laurel LAC-10 föreslås inköpt till en
kostnad av ca 36 000 kr. Maskinen bör installeras i samband med inflyttningen
i det nya bankhuset.

Den maskinella utrustningen för sedelsortering och mynträkning behandlas
utförligt i avsnitt 4.1.2.

7.1.9 Slopande av 5 -kronorssedeln och utredning om förenklad hantering av 10-kronorssedeln

Organisationsöversynen föreslåratt 5-kronorssedeln slopas i samband med
att ett modifierat 5-kronorsmynt med ny prägling införs. I avvaktan härpå
föreslås att samtliga till riksbanken inkommande 5-kronorssedlar makuleras
och att av denna valör endast nya sedlar sätts i cirkulation. Ett slopande
av 5-kronorssedeln skulle under en 12-årsperiod ge en kostnadsreducering,
inkl. viss personalbesparing, om ca 7 mkr. (diskonterat nuvärde till 8 %
kalkylränta) gentemot nuvarande förhållanden.

10-kronorssedelns hantering föreslås bli föremål för särskild utredning,
varvid också lämpligheten av totalmakulering bör studeras. Härvid bör också
den tekniska utrustningen vid sedelförstöringskontoret ses över. I utredningen
föreslås företrädare för bankavdelningen, sedeltryckeriet, sedelförstöringskontoret
och organisationskontoret delta.

Den föreslagna hanteringen av 5-kronorssedeln beräknas medföra inbesparing
av 2 personer och en förenklad hantering av 10-kronorssedeln 3
personer.

Hanteringen av 5- och 10-kronorssedlarna diskuteras utförligare i avsnitt
4.1.2.

7.1.10 Förändringar i utldningsrörelsen

Organisationsöversynen föreslår att växeldiskontering liksom kredit i
checkräkning successivt avvecklas. Den beredning av sådana ärenden som
bedrivs inom kreditmarknadsavdelningen och fondavdelningen föreslås i
avvaktan härpå överförd till bankavdelningen. Vidare föreslås att en dis -

1974:22

154

kussion med PK-banken initieras i syfte att från denna bank till riksbanken
överföra där förvaltade bostadsanskaffningslån. Chefen för bankavdelningen
föreslås erhålla i uppdrag att genomföra fattade beslut.

Organisationsöversynen föreslåratt en särskild utredning utarbetar förslag
till närmare riktlinjer för utlåningen till allmänheten (avbetalnings- och hypotekslångivning)
samt vissa redovisningsfrågor i anslutning till utlåningsverksamheten.
Utredningen föreslås ske i regi av den lånedelegation varom
förslag framlagts.

Vad avser depositaverksamheten föreslås att privatpersoner ej fortsättningsvis
skall äga deponera värdepapper i riksbanken och att förvaringsavgifterna
höjs i nivå med affärsbankernas motsvarande avgifter.

Förslagen rörande utlåningsrörelsen redovisas i avsnitt 4.3.

7.1.11 Sammanläggning av bankexpeditionsavdelningen och kontorscentralen
till en avdelning

Organisationsöversynen föreslåratt bankexpeditionsavdelningen och kontorscentralen
sammanslås till en avdelning, benämnd bankavdelningen.
Denna föreslås omfatta kassaexpedition, sedelräkningsexpedition, depositaexpedition,
inlåningsexpedition och utlåningsexpedition. Den nuvarande
kontorscentralexpeditionen föreslås upphöra, varvid dess arbetsuppgifter
överförs till andra enheter. Personalbehovet inom bankavdelningen beräknas
till för kassaexpeditionen (inklusive mynträkningen) 14 personer, sedelräkningsexpeditionen
35 personer (avseende 1979-01-01 efter införande av sedelsorteringsmaskiner,
slopande av 5-kronorssedeln och införande av förenklad
hantering av 10-kronorssedeln), depositaexpeditionen 10 personer,
inlåningsexpeditionen 10 personer samt utlåningsexpeditionen 27 personer.
Detta innebär en minskning med 30 personer jämfört med nuvarande personalresurser.

Bankavdelningens organisation och resursbehov motiveras närmare i avsnitt
4.5.

7.1.12 Förändring av befordrings- och lönesystem

Under översynsarbetet har framlagts utkast till förändringar av gällande
system för befordran och lönesättning, innebärande övergång till högstlönesystem,
minskning av antalet karriärer, förkortning av befordringsgångar
samt ökad tonvikt på sökandes skicklighet vid tillsättning och befordran.
Organisationsöversynen föreslår att frågan om förändringar i linje med utkastet
behandlas vidare med berörda förvaltningsorgan inom riksdagen och
berörda personalorganisationer.

Utkastet till förändringar redovisas utförligare i avsnitt 5.1.

1974:22

155

7.1.13 Förändringar av den administrativa avdelningens organisation

Organisationsöversynen föreslår att ett från personalkontoret fristående
organisationskontor inrättas inom den administrativa avdelningen för att
dels vidareutveckla och genomföra vissa i denna rapport framlagda förslag,
dels ansvara för en kontinuerlig utveckling av bankens administrativa rutiner.
Organisationskontorets huvudsakliga arbetsuppgifter föreslås bli administrativ
utveckling inom banken, rådgivning och mindre projektinsatser,
underhåll av ADB-system och ADB-drift. Personalbehovet för organisationskontoret
beräknas till 8 handläggare och 1 kontorist, vilket innebär
en ökning med lika många personer.

Organisationsöversynen föreslår att personalkontorets arbetsuppgifter i
fortsättningen helt inriktas på personaladministrativt arbete, innefattande
personalplanering, rekrytering, utbildning, intern information och lönerutiner.
Erforderlig personal beräknas till 5 handläggare och 5 kontorister, vilket
innebär en ökning med 1 handläggare.

Juridiska avdelningen, direktionsexpeditionen samt säkerhets- och planeringskontoret
föreslås sammanförda till ett direktionssekretariat direkt underställt
den för administrativa ärenden ansvarige bankdirektören. Den juridiska
expertisen inom banken föreslås förstärkt med 1 person. Dessutom
föreslås personalen inom säkerhets- och beredskapsfunktionen bli utökad
med 1 person. Slutligen föreslås att diarieföringen centraliseras till ett huvuddiarium
på direktionssekretariatet, utom vad gäller valutaavdelningens
ärenden, och att 1 registrator tillförs direktionssekretariatet för detta ändamål.
Personalbehovet inom sekretariatet beräknas till 6 handläggare och 8 kontorister,
vilket innebär en ökning med 3 handläggare och 1 kontorist jämfört
med de nuvarande enheter som föreslås sammanförda.

Nuvarande ADB-grupp inom administrativa avdelningen föreslås överflyttad
till utlåningsexpeditionen för att där bilda en kontrollfunktion.

7.1.14 Förändring av de administrativa funktionerna

Organisationsöversynen föreslår vidare att ett förslag till utbildningspolitik
inom riksbanken utarbetas av en arbetsgrupp inkluderande personalrepresentanter
och att ett särskilt utbildningsråd inrättas. Utbildningsbehovet
inom banken föreslås årligen inventeras, varefter planering och genomförande
av utbildningsinsatserna bör ske genom personalkontorets försorg.
Dessutom framläggs förslag om utarbetande av en skriftlig personalpolitik
genom en därtill utsedd samrådsgrupp inom banken.

En ny kontoplan för riksbanken föreslås införas i syfte att möjliggöra
redovisning omfattande dels kassabokföring med avslut, dels kostnadsbokföring
med fördelning på kostnadsslag, kostnadsställe och kostnadsbärare.
Erforderligt utredningsarbete bör bedrivas av en arbetsgrupp med personal
från administrativa avdelningen och revisionsavdelningen under medverkan

1974:22

156

av expertis från riksrevisionsverket. Dessutom föreslås fortsatt utredning
rörande möjligheterna att successivt införa verksamhetsplanering inom riksbanken.
I samband därmed föreslås att frågan om hur arbetet med långsiktsplaneringen
inom banken bör organiseras blir föremål för utredning.
Som ett första led i arbetet på införande av verksamhetsplanering föreslås
viss utbildning av personal på chefsnivå. En förstärkning av personalen
på ekonomikontoret (nuvarande bokföringskontoret) med 1 handläggare föreslås
för bankens interna ekonomiska planering och deltagande i nämnda
utredningsarbete.

Revisionsarbetet inom riksbanken föreslås bli föremål för fortsatt utredning
i samarbete mellan chefen för revisionsavdelningen och expertis från
riksrevisionsverket. Nära kontakt bör hållas med riksdagens revisorer. Utredningsuppdraget
bör omfatta utarbetande av förslag till hur redovisningsrevisionen
inom banken skall bedrivas samt hur förvaltningsrevisionen skall
organiseras.

Organisationsöversynen föreslår att bevakningen i det nya bankhuset
handhas av egen personal inom vaktkontoret. Vaktkontorets organisation
och rutiner i det nya huset föreslås närmare utformade av organisationskontoret
och vaktkontorets chef. 1 avvaktan härpå beräknas för vaktkontorets
huvudsakliga funktioner - postdistribution, transporter, reproduktion, bevakning,
allmän service och lokalvård - personalbehovet till 67 personer.
Nuvarande personalstyrka på vaktkontoret uppgår till 75 personer. Av
minskningen avser 3 personer lokalvårdare och 5 personer mynträknare som
föreslås överflyttade till kassaexpeditionen.

En viss centralisering föreslås ske av reproduktionen inom banken och
en offsetduplikator föreslås anskaffad. Kostnaden för denna utrustning beräknas
till ca 30 000 kr.

Ovanstående förslag behandlas utförligt i kapitel 5.

7.1.15 A vdelningskontorsnätets organisation och därmed sammanhängande frågor
rörande sedel- och myntdistributionen

Organisationsöversynen föreslår att en utredning tillsätts beträffande riksbankens
avdelningskontor i syfte att genom en omorganisation vinna vissa
administrativa fördelar och att minska antalet oskyddade postala sedeltransporter.
1 första hand skall studeras lämpligheten av att koncentrera den
nuvarande rörelsen till ett begränsat antal kontor (regionkontor) samtidigt
som sedelhantering bedrivs även vid kontor av underordnad typ (filialkontor).
Utredningen skall även pröva lämpligheten av och formerna för sedeldepåer
inom posten.

Utredningen skall särskilt uppmärksamma sedeltransporterna och ange
vilka transporter som riksbanken bör ombesörja liksom behov av transportmedel
och personal för bevakning. För kontoren skall anges översiktliga
beräkningar av personal-och lokalbehov. Dessutom bör kostnadsjämförelser

1974:22

157

göras mellan nuvarande kontorsorganisation och det alternativ som kan
komma att föreslås.

Utredningsarbetet bör bedrivas så att förslag kan underställas fullmäktige
före utgången av 1976.

Motivering och förslag till direktiv för utredningen redovisas i kapitel

7.2 Fortsatt behandling av förslagen

Såsom inledningsvis framhållits har organisationsöversynen forcerats med
hänsyn till den pågående nybyggnaden. Tidsschemat för denna är sådant
att möjlighet föreligger att intill mitten av september göra justeringar i rumsplaneringen.
Om ställning icke hinner tas till samtliga organisationsöversynens
förslag före nämnda tidpunkt, bör alltså i vart fall de förslag föras
till beslut, vilka påverkar dispositionen av lokalerna i det nya bankhuset.
Detta gäller avsnitten 7.1.2 Inrättande av en ekonomisk avdelning; 7.1.3
Förändringar inom kreditpolitiska avdelningen, internationella avdelningen
och utrikesavdelningen; 7.1.5 Valutaavdelningens organisation; 7.1.11 Sammanläggning
av bankexpeditionsavdelningen och kontorscentralen till en
avdelning samt 7.1.13 Förändringar av den administrativa avdelningens organisation.

Vad gäller övriga förslag är det önskvärt att de frågor som nu kräver
riksdagsbeslut, dvs. föreslagna ändringar i bankoreglementet och huvuddragen
av den nya organisationen (se avsnitt 7.1.1, 7.1.2, 7.1.3, 7.1.11 och
7.1.13), hinner behandlas av 1974 års riksdag. Även vissa övriga frågor som
upptagits av organisationsöversynen kan komma att kräva riksdagsbeslut,
t. ex. slopande av 5-kronorssedeln (7.1.9), slopande av rätt för omyndig att
deponera värdepapper i riksbanken (7.1.10) och förändring av avdelningskontorsorganisationen
(7.1.15).

Skrivelse till riksdagen avseende de förstnämnda frågorna bör expedieras
senast i slutet av oktober. Önskvärt är alltså att dessa förslag behandlas
ay fullmäktige under september månad.

Av återstående förslag, dvs. de som varken påverkar lokaldispositionen
eller nu kräver riksdagsbeslut, är vissa ändå så brådskande att fullmäktigebeslut
om möjligt bör fattas senast 1974-10-10. Detta gäller avsnitten

7.1.4 Införande av ADB-system m. m. för valutaavdelningen, 7.1.6 Omläggning
av sedel- och myntdistributionen, 7.1.8 Anskaffning av sedelsorteringsmaskiner
m. m., 7.1.12 Förändring av befordrings- och lönesystem
samt 7.1.15 Avdel ni ngskontorsnätets organisation och därmed sammanhängande
frågor rörande sedel- och myntdistributionen. Beträffande övriga
förslag krävs beslut ej förrän senare under hösten.

Vid positivt ställningstagande till organisationsöversynens förslag uppkommerfråga
om tidsschemat för genomförande härav. I den mån de ställda
förslagen innebär rent praktiska reformer, som kan beslutas omedelbart av

1974:22

158

fullmäktige eller som efter ytterligare utredning förväntas återkomma till
fullmäktige för beslut, behövs dock ej några formella bestämmelser om
ikraftträdande. Besluten kan tas allteftersom erforderligt beslutsunderlag
hinner tas fram.

I de delar där ett genomförande av organisationsöversynens förslag skall
bygga på riksdagsbeslut erfordras emellertid särskilda promulgationsbestämmelser.
Åtskilligt talar då för att tidpunkten för den nya organisationens
ikraftträdande väljs förhållandevis långt fram i tiden. Flera av de föreslagna
förändringarna kräver nämligen lång förberedelsetid. I första hand må visas
på nödvändigheten av att efter riksdagsbeslut uppta och slutföra de löneförhandlingar
som föranleds av organisationsförslaget. Vidare är det uppenbart
att uppbyggnaden av nya arbetsenheter, där personal successivt skall
rekryteras och insättas i avsedda arbetsuppgifter, kommer att ta lång tid
i anspråk.

Vissa andra förslag har samband med färdigställandet av den nya byggnaden
för riksbankens huvudkontor. Tillfredsställande arbetsrum för den
personal som skall nyrekryteras lär sålunda ej kunna stå till förfogande förrän
riksbanken flyttar in i den nya byggnaden. En sådan organisatorisk reform
som bildandet av den nya bankavdelningen har också en lokalmässig aspekt,
genom att nuvarande bankexpeditionsavdelning och kontorscentralen, som
skall bilda den nya bankavdelningen, kommer att finnas i olika byggnader
till dess inflyttning sker i det nya huset. Även i andra avseenden är organisatoriska
förändringar beroende av inflyttningen.

Å andra sidan saknas anledning att avvakta inflyttningen i den nya riksbanksbyggnaden
för genomförande av vissa av de föreslagna organisatoriska
reformerna. Vad som föreslagits i fråga om direktionens sammansättning
och arbetsuppgifter synes sålunda vid ett positivt ställningstagande härtill
böra genomföras utan tidsutdräkt. Vidare kan allmänt sägas att för genomförande
av de föreslagna rationaliseringsåtgärderna liksom för uppbyggnad
av de föreslagna ytterligare resurserna erfordras en administrativ avdelning
med större kapacitet än den nuvarande. Personal bör omedelbart rekryteras
i första hand till det nya organisationskontoret, som måste börja fungera
för att den nya organisationen i övrigt skall kunna byggas upp.

Även om det sålunda är möjligt att i grova drag skissera ett tidsmönster
för uppbyggnad av den nya organisationen, går det ej att lägga fast bestämda
tidpunkter för vidtagande av den ena eller andra åtgärden bl. a. beroende
på att man ej vet när den personal man önskar rekrytera kommer att stå
till förfogande. Organisationsöversynen vill med hänsyn till påtalade svårigheter
föreslå följande ordning för ikraftträdandet.

De föreslagna ändringarna i bankoreglementet, vilka ej har nödvändigt
samband med övriga organisatoriska reformer, föreslås skola träda i kraft
vid lämplig dag så snart som möjligt efter riksdagens beslut. Vid beslut
av 1974 års riksdag bör alltså ändringarna i bankoreglementet träda i kraft
den 1 januari 1975.

1974:22

159

Vad beträffar den föreslagna personalorganisationen är denna som framhållits
i åtskilliga avseenden beroende av inflyttningen i den nya riksbanksbyggnaden.
Det kan därför vara naturligt att välja ett inflyttningen näraliggande
datum såsom den dag då den nya organisationen formellt förutsätts
vara i kraft. Organisationsöversynen vill därför föreslå att framlagd organisations-
och personalplan skall träda i kraft den 1 januari 1976. Såsom
framhållits erfordras emellertid dessförinnan successiv uppbyggnad av organisationen.
Riksdagens beslut om ny organisations- och personalplan bör
därför ge fullmäktige möjlighet att under år 1975 göra de rekryteringar och
utnämningar som organisationsförslaget förutsätter. Detta bör gälla även
tjänster där befattningshavare nu finns men denne avgår före den nya personalplanens
ikraftträdande. Genom att i något eller några fall begagna sig
av sådana dubbleringar blir det möjligt att den nya organisationen får byggas
upp av de chefstjänstemän som sedan skall svara för det fortsatta arbetet.

Vad slutligen gäller det fortsatta arbetet på att genomföra organisationsöversynens
förslag kommer detta att kräva betydande insatser inom riksbanken.
Även med kraftigt stöd från det föreslagna organisationskontoret
är det oundvikligt att arbetsinsatser utöver den löpande verksamheten måste
göras inom berörda avdelningar. Därjämte kommer behov av extern expertis
att uppstå. Särskilt gäller detta den tekniska sidan, t. ex. vid val av teknisk
utrustning, systemarbete och programutveckling för det föreslagna ADBsystemet.

7.3 Förslagens konsekvenser i avseende på personalbehov och lokaler

Nedan sammanställs de personalberäkningar som redovisats och motiverats
i kapitlen 2-5 och som sammanfattats i avsnitt 7.1 ovan. Som jämförelse
redovisas därefter nuvarande personaluppsättning. Antalet tjänstemän
totalt för varje avdelning innefattar även respektive avdelningschef.

Nuvarande personal uppgår alltså till 427 personer. Vid ett genomförande
av organisationsöversynens förslag beräknas personalbehovet vid inflyttningen
i det nya bankhuset 1976-01-01 till 444 personer. Detta innebär en
ökning med 17 personer. När samtliga rationaliseringsåtgärder givit full effekt
1979-01-01 beräknas dock personalbehovet ha minskat till 400, dvs.
med 27 personer i förhållande till nuläget och med 44 i förhållande till
läget vid inflyttningen. Personalbehovet måste emellertid, speciellt i vad
avser 1979, anges med reservation för förändringar som kan aktualiseras
av en nu ej förutsebar utveckling.

Fram till inflyttningen i det nya bankhuset beräknas alltså personalbehovet
öka. De största ökningarna faller på de ekonomiska och kreditpolitiska avdelningarna
med 14 personer och på organisationskontoret med 9 personer.
Beräknade personalminskningar sker främst på in- och utlåningsexpeditionerna
med 13 personer. Inom valutaavdelningen sker en utökning av personalen
inom licensgrupperna och en lika stor minskning på kontrollgruppen.

1974:22

160

Organisationsöversynens personalberäkningar för huvudkontoret avseende
1976-01-01

23''

21''

124

112

Direktionsledamöter Ekonomiska avdelningen
samordnings- och informationsgrupp	5
konjunkturanalysgrupp	5
statistikgrupp	8
kontorister	4
Kreditpolitiska avdelningen
kapitalmarknadsgrupp	6
bankinstitutgrupp	7
fondgrupp	4
kontorister	3
Internationella avdelningen
valutapolitisk grupp	6
grupp för ekonomiskt samarbete	4
kontorister	3
Utrikesavdelningen
arbitrageexpedition	7
utrikesexpedition	5
kontorister	5
Valutaavdelningen
licensgrupp 1	8
licensgrupp 2	7
licensgrupp 3	9
kontrollgrupp	29''
allmän grupp	25''
Bankavdelningen
kassaexpedition	14
sedelräkningsexpedition	62''
depositaexpedition	10’
inlåningsexpedition	10
utlåningsexpedition	27
Administrativa avdelningen
organisationskontor	9
personalkontor	10
ekonomikontor	9
intendenturkontor	16
vaktkontor	67
Revisionsavdelningen
revisionskontor	13
sedelförstöringskontor	19
Direktionssekretariat	14

Summa 1976-01-01 444

Summa 1979-01-01 400*

1 Angivet antal kommer sannolikt att uppnås Törst under loppet av 1976.

''Efter infört ADB-system m. m. 1977-07-01 reduceras personalbehovet med 13 till
16 personer.

’ Efter infort ADB-system m. m. 1977-07-01 reduceras personalbehovet med 4 till
21 personer.

''Efter installation av 3 sedelsorteringsmaskiner 1979-01-01, slopande av 5-kronorssedeln
och införande av förenklad hantering av 10-kronorssedeln reduceras personalbehovet
med 27 till 35 personer.

*Om f. d. postbanken bortfaller som deponent i riksbanken reduceras personalbehovet
med 2 personer.

'' 444 minus summan av de personalminskningar som angivits i not 2, 3 och 4 ovan.

1974:22

161

Nuvarande personal vid huvudkontoret

Direktionsledamöter		6
Kreditmarknadsavdelningen		26
utredningssekretariatet	14
statistikkontoret	11
Fondavdelningen		4
fondexpeditionen	3
Utländska förhandlingsavdelningen		12
utrikessekretariatet	11
Utrikesavdelningen		18
arbitrageexpeditionen	8
utrikesexpeditionen	9
Valutaavdelningen		79
licenskontoret	19
kontroll kontoret	49
valutasekretariatet	10
Bankexpeditionsavdelningen		92
kassaexpeditionen	9
sedelräkningsexpeditionen	58
depositaexpeditionen	11
inlåningsexpeditionen	13
Kontorscentralen		35
kontorscentralsexpeditionen	4
utlåningsexpeditionen	30
Administrativa avdelningen		112
organisations- och personalkontoret	9
bokföringskontoret	8
intendenturkontoret	16
ADB-gruppen	3
vaktkontoret	75
Juridiska avdelningen		8
direktionsexpeditionen	7
Säkerhets- och planeringskontoret	2	2
Revisionsavdelningen		33
revisionskontoret	13
sedelförstöringskontoret	19

427

Övriga förändringar fram till 1976-01-01 innebären personalökning på vissa
enheter och en personalminskning på andra enheter resulterande i en nettoökning
med 7 personer. Totalt skulle alltså personalen komma att öka
med 17 personer.

Under perioden 1976-01-01—1979-01-01 beräknas däremot personalbehovet
komma att minska med 44 personer. Minskningen hänför sig dels till
valutaavdelningen där föreslagna rationaliseringsåtgärder 1977-07-01 medför
en personalreduktion om 17 personer, dels till sedelräkningsexpeditionen
där installation av 3 sedelsorteringsmaskiner, slopande av 5-kronorssedeln
och förenklad hantering av 10-kronorssedeln beräknas medföra en personalreduktion
om 27 personer. Någon personalökning har inte förutsetts för
nämnda period. Personalbehovet uppvisar således två olika tendenser, nämligen
dels en tämligen kraftig ökning av i första hand teoretiskt skolad
personal på de ekonomisk-politiska avdelningarna och på administrativa avdelningen,
dels en numerärt ännu kraftigare minskning av personal med
annan bakgrund inom valutaavdelningen och bankavdelningen. Det ökade

1974:22

162

resursbehovet inom de ekonomisk-politiska och administrativa avdelningarna
torde därmed endast i begränsad utsträckning kunna tillgodoses genom
överföring av personal som frigörs inom valutaavdelningen och bankavdelningen.
Det kan därför väntas bli nödvändigt med extern rekrytering
till huvuddelen av de nya tjänsterna inom de ekonomisk-politiska avdelningarna
och till ett flertal tjänster inom den administrativa avdelningen.
Med hänsyn till omfattningen och den speciella inriktningen av denna rekrytering
blir det sannolikt lämpligt att låta den ledas av en särskild grupp
med företrädare från berörda avdelningar och under medverkan av extern
expertis med särskild kompetens på personalrekryteringsområdet.

Den personalreducering som organisationsöversynens förslag medför jämfört
med i dag gäller valutaavdelningen och bankavdelningen och uppgår
netto till 17 personer på valutaavdelningen, 23 personer på sedelräkningsexpeditionen
(27 personer jämfört med 1976) och 13 personer på in- och
utlåningsexpeditionerna, dvs. sammanlagt 53 personer. Denna reducering
kommer delvis att motsvaras av naturlig avgång. En överslagsberäkning
visar att ca 35 personer på nämnda enheter fram till årsskiftet 1978/79 uppnått
pensionsåldern, vartill erfarenhetsmässigt kan kan tillkomma viss ytterligare
avgång. Där reduceringen går utöver den naturliga avgången bör berörd
personal beredas sysselsättning i annan verksamhet inom banken, i förekommande
fall efter av banken anordnad vidareutbildning. 1 fall där pensionering
är nära förestående och omplacering möter svårigheter föreslås
att, om tjänstemannen så önskar, förtidspensionering kan ske. Slutligen
torde genomförandet av vissa förslag kunna ställas något på framtiden om
detta underlättar lösandet av uppkomna personalproblem. Organisationsöversynen
anser därför att de problem för viss personal som framlagda förslag
medför kommer att kunna lösas inom den egna organisationen.

Med utgångspunkt från redovisad personalberäkning har en genomgång
av lokaldispositionen i riksbankens nya kontorshus gjorts. Resultatet härav
visar att samtliga våningsplan måste tagas i anspråk.

Med riksbankens nuvarande personalstyrka och hittillsvarande lokalplanering
återstår ca 30 rum på våningsplan 11, vilka reserverats för uthyrning.
Genom den av organisationsöversynen föreslagna personalökningen med
17 personer fram till 1976-01-01 samt vissa andra förslag som erfordrar
ökat lokalutrymme måste ca 20 rum ianspråktas. Härigenom reduceras alltså
nämnda överskott till ca 10 rum. Dessutom är det organisationsöversynens
uppfattning att två tjänstemän inte bör dela på ett rum om inte arbetsmässiga
skäl härför föreligger. Härigenom ökar rumsbehovet med ytterligare ca 15
rum. Överskottet förvandlas således till ett underskott på ca 5 rum. Detta
underskott kan dock elimineras genom att vissa tjänstemän delar rum under
en övergångsperiod fram till 1977-07-01 då föreslagna rationaliseringsåtgärder
på valutaavdelningen genomförts. Härvid frigörs ett mindre antal rum,
varigenom de personer som övergångsvis måst dela rum i princip kan erhålla
eget rum efter detta datum. Den successiva personalreducering som sker

1974:22

163

därefter på sedelräkningsexpeditionen resultarar inte i att några ytterligare
lokaler i det nya bankhuset frigörs. Detta beror på att personalminskningarna
i forsta hand möjliggörs av att sedelsorteringsmaskiner installeras, vilka är
relativt utrymmeskrävande.

Organisationsöversynens förslag innebär alltså att det nya bankhusets lokaler
är fullt disponerade såväl vid inflyttningen som 1977-07-01, då personalreduktionerna
skett.

GOTAB 74 8121 Stockholm 1974

WMM: