från den svenska delegationen vid Europarådets parlamentariskarådgivande) församling rörande församlingsmötena under tiden april1980 - januari 1981 (32:a sessionen) (Framställning / redogörelse 1980/81:18)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1980/81:18

Redogörelse

1980/81:18

från den svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska
rådgivande) församling rörande församlingsmötena under tiden april
1980 - januari 1981 (32:a sessionen)

1981-03-27
Till riksdagen

Svenska delegationen hos Europarådets parlamentariska (rådgivande)
församling överlämnar bifogade redogörelse för de tre församlingsmötena i
Strasbourg (april 1980, september-oktober 1980 och januari 1981) som ägde
rum under församlingens 32:a årssession. Till redogörelsen är fogad en
förteckning över församlingens samtliga rekommendationer, resolutioner
och andra beslut under samma tidsrymd.

På delegationens vägnar:

BENGT SJÖNELL

John HM Hagard

1 Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 18

Redog. 1980/81:18 2

Innehållsförteckning

1. Allmänt om församlingens arbete 3

2. Den svenska representationen 5

3. Politiska frågor och frågor som rör europeiska icke-medlemslän- 7
der

4. Ekonomiska frågor, utvecklingssamarbete 20

5. Sociala frågor, hälsovård 24

6. Juridiska frågor 26

7. Kultur och utbildning 30

8. Vetenskap, teknologi och miljö 32

9. Befolknings- och flyktingfrågor 34

10. Jordbruk 37

Bilaga: Förteckning över församlingens beslut 40

Redog. 1980/81:18

Redogörelse från den svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska
(rådgivande) församling avseende tiden april 1980 -januari 1981 (32:a sessionen)

1. Allmänt om församlingens arbete

Europarådets parlamentariska församlings 32:a session var stadgeenligt
fördelad på tre delsessioner. Den första av dessa ägde rum under tiden 21-25
april 1980, den andra under tiden 24 september - 2 oktober 1980 och den
tredje under tiden 26-30 januari 1981. Samtliga tre plenarmöten hölls i
Strasbourg.

Församlingens s. k. minisession hölls i Madrid under tiden 1-4 juli 1980.
Under dessa dagar hölls sammanträden med församlingens ständiga utskott
och åtta andra utskott.

Bland de ärenden som behandlades vid aprilmötet må nämnas frågan om
avskaffande av dödsstraffet, där församlingen med röstsiffrorna 98-25-0
beslöt rekommendera ministerkommittén att den europeiska konventionen
om mänskliga rättigheter omarbetas så att dödsstraffet inte längre tillåts i
Europarådets medlemsländer i fredstid. Församlingen antog efter lång
debatt utan negativa röster och med ett tiotal avståenderöster en resolution
om läget i Mellanöstern (nr 728) i vilken bl. a. den israeliska bosättningspolitiken
fördöms och det palestinska folkets rätt till självbestämmande och
nationellt oberoende erkänns. Utan att något beslut fattades debatterades
säkerhet och samarbete i Europa. UNESCO:s generalsekreterare M.
Amadou-Mahtar M’Bow redogjorde för detta fackorgans verksamhet.

Portugals premiärminister Francisco Sa Carneiro framträdde som gästtalare
och framhöll bl. a. att han, trots åsiktsskillnader mellan honom och herr
Soares på det inrikespolitiska planet, kände tillfredsställelse över att kunna
konstatera att de båda delade uppfattningen om Portugals europeiska
möjligheter och tilläde att han hade en känsla av att det fanns en
samstämmighet i Portugal om politiken vad gäller Europa och det atlantiska
samarbetet.

Sa Carneiro förklarade att fred och säkerhet genom samarbete utgör
grundvalen för Portugals utrikespolitik. Det största hotet kom från
Sovjetunionens expansionistiska imperialism och två nyligen inträffade
händelser vittnade härom. Västeuropeisk solidaritet borde harmonisera med
transatlantiska länder som Förenta staterna, Brasilien och Canada. Därför
hade Portugal beslutat stödja Förenta staternas initiativ att vidta ekonomiska
sanktioner mot Iran. När det gällde principer, ansåg Sa Carneiro att
ekonomiska intressen ibland måste offras.

Premiärministern framhöll, med syftning på förhållandet till u-länderna,
att Portugal inte önskade föra en utrikespolitik enbart inriktad på Europa
eftersom landet skulle förlora en viktig dimension om man visade föga
intresse för Afrika, även om detta intresse i dag var annorlunda än förr. Han

Redog. 1980/81:18

sade att samarbetet med afrikanska stater nu utvecklades under ömsesidigt
hänsynstagande och respekt.

En fråga som under aprilmötet diskuterades från första till sista
arbetsdagen gällde fullmakterna för Maltas delegation. Enligt de informationer
som ingått från Malta hade det maltesiska parlamentet strax före
april-mötet förlängt mandatet för den delegation som valts ett år tidigare. Av
inrikespolitiska skäl vägrade emellertid det maltesiska utrikesministeriet att
utställa fullmakter för delegationen. Församlingen beslöt därför, efter
föredragning från fullmaktskommittén, att under ytterligare ett år förlänga
det godkännande som man 1979 givit åt de då presenterade maltesiska
fullmakterna.

Spaniens utrikesminister M. Marcelino Oreja Aguirre presenterade
ministerkommitténs sedvanliga verksamhetsrapport.

Den nederländske liberale ledamoten Henri de Koster omvaldes till
församlingens president. Anders Björck valdes till en av församlingens
tretton vice-presidenter.

Huvudfrågan vid septembermötet blev den debatt som församlingen
ägnade läget i Turkiet. Delsessionen inleddes blott tolv dagar efter
militärkuppen i Ankara.

Som gästtalare framträdde generalsekreteraren i OECD, Emile van
Lennep, Frankrikes premiärminister Raymond Barre, UNRWA:s generalkommissarie
Olof Rydbeck och Kinas utrikesminister Huang Hua.

Huang Hua hävdade att den största faran för världsfreden kommer från
hegemonismen, ty denna betydde aggression och krig. I nuläget var det
endast de två supermakterna som var kapabla att börja ett världskrig. Men
den ena supermakten hade förlorat sin överlägsenhet och tvingats inta en
defensiv position. Däremot var den andra på offensiven. Det var tydligt för
alla vilken av supermakterna som hade anstiftat de internationella konflikterna
i olika regioner under de senare åren.

Afghanistan- och Kampucheafrågorna hade blivit världsproblem. Dessa
var tydliga exempel på hegemonism och naken aggression. Invasionen av
Afghanistan var ett viktigt steg i en strategi syftande till kontroll av Persiska
viken och Indiska oceanen. Mot denna bakgrund ansåg Huang Hua att man
måste väcka medvetande om faran, fästa uppmärksamheten på den
internationella spänningen och krigsfaran samt mana till vaksamhet. Under
frågestunden fick Huang Hua tillfälle att utveckla sin syn på relationerna till
Sovjetunionen, Kinas nya öppna politik samt relationerna till Vietnam och
Kambodja.

Barre tog upp frågan om ESK-konferensen i ljuset av invasionen av
Afghanistan. Han hoppades att de 35 deltagarländerna skulle göra klart att
de inte önskade några pseudolösningar. Frankrike misstrodde principuttalanden.
Han ansåg det vara utmärkt att Europarådets ministrar skulle ägna
huvuddelen av sitt höstmöte åt ett meningsutbyte om ESK. Återstoden av
det korta talet ägnades Västeuropas ekonomiska situation.

Redog. 1980/81:18

Spaniens utrikesminister José Pedro Perez Llorca presenterade ministerkommitténs
verksamhetsrapport.

Vid januarimötet framträdde som gästtalare den österrikiska ministern för
vetenskap och forskning Hertha Firnberg. Hon framhöll bl. a. att vetenskapen
har en viktig roll att spela när det gäller att finna lösningar på problem
både på det ekonomiska och politiska området, något som allt fler människor
börjat inse. Utnyttjandet av tekniken i industrin hade skapat problem som
var både svåra att definiera och att lösa snabbt. Särskilt önskade hon att man
löser de problem som är förknippade med fritiden, informations- och
dokumentflödet.

Utrikesminister Ola Ullsten presenterade i egenskap av ordförande i
ministerkommittén dess rapport. I egenskap av svensk utrikesminister
pekade Ullsten på två olycksbådande trender i världspolitiken, dels
kapprustningen, dels de ökade antalen brott mot mänskliga rättigheter.
Utrikesministern framhävde önskvärdheten av att inkalla en europeisk
nedrustningskonferens och påminde om den svenska regeringens erbjudande
att stå som värd för en sådan. Vad beträffar mänskliga rättigheter
konstaterade han att Europarådets trovärdighet på detta område är
beroende av att organisationen effektivt och ärligt tar upp problem i den egna
medlemskretsen. Han underströk särskilt attTurkietfrågan måste behandlas
med hänsynstagande till Europarådets grundläggande principer, nämligen
samhällsbyggande på rättslig grund, skydd för mänskliga fri- och rättigheter
samt parlamentarisk demokrati.

2. Den svenska representationen

Till den 32:a sessionen anmälde riksdagen följande ombud och suppleanter
i församlingen och dess organ:

Ombud:

Bengt Sjönell (c), delegationens ordförande
Anders Björck (m)

Carl Lidbom (s)

Stig Alemyr (s), delegationens vice ordförande
Björn Molin (fp)

Nils Erik Wååg (s)

Suppleanter:

Einar Larsson (c)

Inger Lindquist (m)

Anita Gradin (s)

Lennart Pettersson (s)

Redog. 1980/81:18

Kerstin Anér (fp)

Kurt Hugosson (s)

Ombuden och suppleanterna är fördelade på församlingens fjorton
utskott, vilka sammanträder i samband med församlingens plenarmöten och
även mellan dessa. I utskotten bereds de ärenden som församlingen har att
fatta ståndpunkt till. På grundval av utskottens betänkanden och förslag
antar församlingen rekommendationer till ministerkommittén, resolutioner,
yttranden och direktiv. Ett av utskotten, kallat det ständiga utskottet, har
fullmakt att besluta på församlingens vägnar under tider då församlingen inte
sammanträder i plenum.

De svenska ombuden och suppleanterna har under verksamhetsperioden
varit fördelade på församlingens utskott på följande sätt:

	Ordinarie	Suppleanter
Ständiga utskottet	Björck	Sjönell
	Gradin	Alemyr
Politiska utskottet	Molin	Sjönell
	Lidbom	Gradin
Utskottet för ekonomi och	Björck	Molin
utveckling	Alemyr	Pettersson
Social- och hälsovårdsutskottet	Lindquist	Larsson
	Hugosson	Gradin
Juridiska utskottet	Lindquist	Molin
	Lidbom	Hugosson
Kultur- och utbildningsutskottet	Anér	Björck
	Alemyr	Pettersson
Utskottet för vetenskap och	Sjönell	Anér
teknologi	Pettersson	Wååg
Utskottet för regionplanering	Sjönell	Larsson
och kommunala frågor	Wååg	Pettersson
Utskottet för befolknings- och	Anér	Lindquist
flyktingfrågor	Gradin	Hugosson
Utskottet för procedurfrågor	Lindquist	Lidbom
Jordbruksutskottet	Larsson	Lidbom
Utskottet för europeiska icke-medlemsländer	Gradin	Molin
Utskottet för förbindelserna	Björck	Alemyr

Redog. 1980/81:18

Ordinarie Suppleanter

med de nationella parlamenten
och allmänheten

Budgetutskottet Wååg Lindquist

Vid aprilmötet valdes Anders Björck till vicepresident i församlingen och
ledamot av dess styrande organ, byrån. Anita Gradin omvaldes som
ordförande i befolknings- och flyktingutskottet och som vice ordförande i
utskottet för europeiska icke-medlemsländer. Lennart Pettersson omvaldes
som förste vice ordförande i utskottet för vetenskap och teknologi. Kurt
Hugosson valdes till vice ordförande i utskottet för social- och hälsovårdsfrågor.

Flertalet utskott har tillsatt underutskott, vilka i många fall är tämligen
permanenta år från år medan andra kan utses med anledning av en särskild
fråga. Följande svenska delegater har under verksamhetsperioden eller del
av den varit ledamöter av sådana underutskott:

Anita Gradin av det politiska utskottets underutskott för samarbete
mellan länderna i Nord- och Sydeuropa; Carl Lidbom av politiska utskottets
underutskott för läget i Mellanöstern; Anders Björck av ekonomiska
utskottets underutskott för förbindelserna med internationella organisationer
och Stig Alemyr av dess underutskott för samarbete mellan länderna i
Nord- och Sydeuropa; Kurt Hugosson av socialutskottets underutskott för
den europeiska balken om social trygghet; Carl Lidbom av juridiska
utskottets underutskott för arbetsprogrammet, Kurt Hugosson av dess
underutskott för havsrätten; Kerstin Anér av kultur- och utbildningsutskottets
underutskott för UNESCO och andra internationella organisationer och
Stig Alemyr av dess underutskott för ungdom och idrott; Lennart Pettersson
och Kerstin Anér av vetenskapsutskottets underutskott för databehandling
och telekommunikationer och Bengt Sjönell av dess underutskott för
energipolitik samt Lennart Pettersson av dess underutskott för genomförandet
av den 5:e parlamentariska konferensen om vetenskap och teknologi och
av dess blandade kommitté för vetenskapligt samarbete tillsammans med
Nils Erik Wååg; Nils Erik Wååg av regionalutskottets underutskott för
Europapriset och för främjandet av Europatanken; Anita Gradin av
befolknings- och flyktingutskottets båda underutskott för internationell
migration resp. världens demografiska och utvecklingsproblem samt Einar
Larsson av jordbruksutskottets underutskott för fiskefrågor.

3. Politiska frågor och frågor som rör europeiska icke-medlemsländer

När församlingen under aprilmötet avhandlade läget i Mellanöstern skedde
detta mot bakgrunden av en årslång befattning med frågan. De ursprungliga
initiativen till att Europarådsförsamlingen skulle ägna uppmärksamhet åt
läget i Mellanöstern kan delvis sägas vara betingade av att förhållandena i

Redog. 1980/81:18

denna del av världen påverkar säkerheten också för länderna på den
europeiska kontinenten. Många tolkade dock initiativen snävare, nämligen
som en möjlighet för Europarådsförsamlingen att stödja den process som
inleddes med president Sadats resa till Jerusalem, vilken småningom tog
form i Camp David-avtalen.

Som framgått av redogörelsen från den föregående sessionen (redogörelse
1979/80:7 s. 9 ff) framträdde flera företrädare för de berörda staterna inför
församlingen under året. Politiska utskottet tillsatte ett särskilt underutskott,
som företog resor i länderna i Mellanöstern för att inhämta bakgrundsinformation.
Från svensk sida deltog Nils Hörberg och Carl Lidbom i detta
underutskott. Politiska utskottet hade också mot slutet av sin befattning med
frågan kontakter med företrädare för PLO.

Politiska utskottets rapport (dok. 4524) hade utarbetats av den franske
gaullisten Jacques Baumel. I sin introduktion av denna framhöll han att
endast en politisk lösning av problemen kan nås om man i arbetet involverar
alla berörda parter. Han ville inte fördöma Camp David-avtalen men ansåg
dem utgöra otillräckliga steg i fredsprocessen. De grundläggande faktorerna
som påverkade en lösning var dels Israels rätt till respekt och säkerhet, dels
palestiniernas rätt till medborgarskap och ett eget land. Baumel tolkade
säkerhetsrådets resolution 242 så att en dialog kunde inledas mellan de båda
först sedan Israel dragit sig tillbaka från de områden som man ockuperat
sedan 1967. Han klandrade Israel för att degenerera den palestinska frågan
till ett administrativt ärende. Att vägra upprättande av en palestinsk stat vore
enligt rapportören futilt i ljuset av modern vapenutveckling, som gjorde
statsgränser i det närmaste värdelösa om de inte erkänts av andra stater.
Samtidigt kritiserade han PLO för att i sina stadgar fortfarande ha med
punkter som är oacceptabla, vilket i sin tur fick Israel att frukta ett aggressivt
Palestina, stött av Sovjetunionen.

Baumel uttryckte förhoppningen att år 1980 skulle bli Europas år i
Mellanöstern, särskilt som Sovjetunionen är misskrediterat och Förenta
staterna är upptaget av presidentval. Europa kunde knappast bidra militärt
men väl moraliskt, politiskt och diplomatiskt samt inte minst ekonomiskt. En
europeisk Marshallplan för Mellanöstern såg han som ett verksamt bidrag till
en lösning.

Debatten samlade ett trettiotal talare. Samtliga uttryckte sin uppskattning
över den balans som präglade rapporten. I grova drag präglades inläggen av
två tendenser. Somliga önskade genomgående se uttryck för starkare
uppskattning av Camp David-avtalen och den förhandlingsprocess som
inletts med dem, under det att andra såg dessa avtal som ett antingen
otillräckligt steg eller ett steg i fel riktning i det att dessa avtal inte på ett
tillfredsställande sätt tillvaratar palestiniernas rättigheter, däribland rätten
till en egen nationell identitet. Ett allmänt omdöme efter debatten var att den
genomfördes i en atmosfär präglad av måtta och sans i en utsträckning som
kontrasterade mot de stundtals livliga åsiktsutbytena i frågan i politiska

Redog. 1980/81:18

utskottet och dess underutskott.

Carl Lidbom, som verksamt bidragit till resolutionsutkastets slutliga
utformning i politiska utskottet, sade i sitt inlägg att det judiska folket, som
lidit så länge, hade funnit nationell identitet i Israel. För européerna, som i
stor utsträckning hade att bära ansvaret för dessa lidanden, fanns det därför
anledning glädjas däröver och att försvara Israels rätt till existens och
säkerhet. Israel hade emellertid inte skapats ur intet, vilket medfört att det
judiska folkets diaspora nu ersatts av en för palestinierna. Han konstaterade
att Camp David-avtalen mottagits med sympati av flertalet europeiska
regeringar. Hos några blandades denna dock med viss skepsis, särskilt som
avtalen dras med svagheter när det gäller palestiniernas rättigheter. Dessa
svagheter framträdde tydligare ju längre tiden gick. Han syftade på
israelernas sätt att skapa faits accomplis på ockuperat område. Den
palestinska autonomi som Camp David-avtalen talar om töms därför på sitt
reella innehåll. Lidbom ville därför ge dem rätt som redan från början hävdat
att Camp David innebar en återvändsgränd.

Lidbom förespråkade en ny utgångspunkt i sökandet efter en lösning och
vädjade till Europarådets medlemsregeringar att i FN verka för att resolution
242 kompletteras eller ersätts eftersom denna resolution blott betraktar
palestiniernas problem som flyktingproblem.

Han vände sig till de israeliska observatörerna i församligen och sade att
Israel med en viss bitterhet anklagat européerna för att svika Israel av rent
egoistiska skäl bottnande i en önskan att få köpa olja billigt. Inget kunde
utgöra mera felaktig propaganda eftersom européernas osvikliga stöd för
Israels existens och säkerhet på intet sätt förpliktade dem till att stödja Israels
expansion bortom gränserna som gällde före sexdagarskriget.

Till det resolutionsförslag som politiska utskottet framlagt hade inte
mindre än 18 ändrings- eller tilläggsförslag lagts fram inför plenardebatten.
Efter enträgen vädjan från rapportören drogs 17 av dessa tillbaka och det
enda kvarstående röstades ned. Församlingen antog därefter en resolution
(nr 728) i det närmaste enhälligt i det att inga nej-röster avgavs och blott ett
tiotal avstående-röster.

Bland innehållet i resolutionen märks att församlingen välkomnar de
ansträngningar som Israel och Egypten gör inom ramen för Camp
David-avtalen i syfte att få slut på en 30-årig konflikt mellan dessa båda stater
samtidigt som den beklagar att dessa avtal inte synes kunna utgöra grunden
för en efterlängtad allomfattande lösning. Församlingen är medveten om att
åtskilliga europeiska regeringars erkännande av PLO som den representativa
organisationen för palestinierna kommer att dröja, så länge som PLO inte
erkänner Israel och inte upphör att bruka våld. Israels rätt att existera,
åtnjuta säkerhet och oberoende erkänns samtidigt som samma rättigheter
erkänns för Israels grannstater. Israels bosättningspolitik på ockuperade
områden fördöms som en politik som står i strid med internationell rätt och
som försvårar möjligheterna att nå en rättvis och varaktig fred. Det

Redog. 1980/81:18

understryks att Israels vägran att erkänna det palestinska folkets rätt till
självbestämmande och oberoende innebär, liksom PLO:s vägran att erkänna
Israels rätt att existera, hinder för en lösning av den rådande krisen.

Församlingen uppmanar alla berörda parter att göra de ömsesidiga
eftergifter som leder till respekt för rätten för de palestinska och israeliska
folken att bestämma sin egen framtid, en rätt som borde bekräftas av det
internationella samfundet. Regeringarna i Europarådets medlemsländer
uppmanas att samordna agerandet i FN i syfte att komplettera eller ersätta
säkerhetsrådets resolution 242, som inskränker problemet för det palestinska
folket till ett flyktingproblem samt att arbeta för kollektiva och effektiva
garantier för okränkbarheten av de gränser som kan bli resultatet av de
förhandlingar som borde äga rum.

Ursprungligen hade avsikten varit att man under rubriken Europarådets
allmänna inriktning under aprilmötet enbart skulle avhandla säkerhet och
samarbete i Europa. Nu kom detta debatterna att sammanslås med ärendet
om flyktingsituationen i Afghanistan.

Den spanske centerdemokraten Lopez Henares hade inför behandlingen i
plenum utarbetat en preliminär rapport (dok. 4525), som i korta drag
tecknade den senaste utvecklingen i Afghanistan, läget beträffande olympiska
spelen i Moskva samt mänskliga rättigheter inför ESK-uppföljningsmötet
i Madrid hösten 1980. Karin Hafstad, norsk höyreledamot, hade på
befolkningsutskottets uppdrag utarbetat en rapport om flyktingläget i
Afghanistan (dok. 4516) varav framgick att antalet flyktingar i världen, som
hittills uppgått till 10 milj. människor, nu ökat med ytterligare 700 000 från
Afghanistan.

Debatten, som avsågs utgöra en inledning till huvuddebatten vid
minisessionen i Madrid under sommaren, samlade ett trettiotal talare, som i
huvudsak ägnade uppmärksamhet åt frågan om säkerhet och samarbete i
Europa i ljuset av Sovjetunionens intervention i Afghanistan och särskilt
vilka följder denna kunde få för möjligheterna att planenligt genomföra
Madridmötet.

En finsk delegat, herr Söderman, som deltog i debatten i egenskap av
observatör, framhöll att genomförandet av slutakten från Helsingfors skulle
komma att bli en långsiktig process där uppföljningsarbetet skulle bli av
särskild betydelse. Det rådande världspolitiska läget borde leda till att man
intensifierade förberedelserna för höstens Madridmöte. Han underströk att
innehållet i de olika korgarna har lika stor betydelse men att man från finsk
sida ändå ville fästa särskilt avseende vid utvecklingen av frågorna på
nedrustningsområdet.

Bengt Sjönell sade bl. a. att begreppet avspänning för honom är odelbart
både vad gäller den geografiska omfattningen och avspänningsprocessens
olika delkomponenter. Efter att ha tecknat en pessimistisk bild av läget i Iran
och Mellanöstern samt pekat på intensifieringen av vapenhandeln framhöll
han att det nu var särskilt viktigt att ge arbetet på förtroendeskapande

Redog. 1980/81:18

åtgärder och S ALT-förhandlingarna nya impulser. Han kunde inte hålla med
dem som önskade se Madridmötet uppskjutet, eftersom det, mot bakgrund
av det rådande läget, var än viktigare att genomföra detta. Annars skulle en
paus skapas i uppföljningsarbetet, som i sin tur skulle medföra stora
svårigheter att starta på nytt när de politiska konjunkturerna blev bättre.

Också Björn Molin underströk vikten av att Madridmötet ägde rum som
planerat och framhöll att det var av stor betydelse att man gick vidare och
utvecklade systemet för förtroendeskapande åtgärder. Han berörde den
svenska regeringens erbjudande att stå som värd för en europeisk nedrustningskonferens
och ansåg att en väl förberedd konferens av dett slag skulle
göra det möjligt för de europeiska staterna att medverka till nedrustning i vår
del av världen. Han pekade på den motsättningen som finns i Helsingforsakten
mellan principen om respekt för mänskliga rättigheter och nationell
suveränitet, men menade att åtagandena på mänskliga rättighetsområdet
måste vara ovillkorliga. I det avseendet fann han att Sovjetunionen
uppenbarligen brustit i att leva upp till sina åtaganden i Helsingfors.

Församlingen antog efter debatten enhälligt en resolution (nr 729) med
uppmaning till Europarådets medlemsländer att bistå flyktingarna från
Afghanistan i samarbete med de internationella organisationer, som verkar i
detta syfte samt att uppmuntra en politisk utveckling som gör det möjligt för
flyktingarna att snarast återvända hem.

Till minisessionen hade Lopez Henares också utarbetat en rapport om
säkerhet och samarbete i Europa (dok. 4560). I denna tecknade han läget
inför det uppföljningsmöte inom ramen för den europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensen (ESK), som skulle inledas i Madrid i november 1980.
I rapporten lämnades en redogörelse för de möten som ägt rum inom
ESK-processens ram sedan det förra uppföljningsmötet i Belgrad samtidigt
som en relativt mörk bild tecknades av utsikterna till framgång i Madrid.
Huvuddragen i denna bild utgjordes av Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan,
förvisningen av Dr. Andrej Sacharov samt de radikalt försämrade
förbindelserna mellan de båda supermakterna.

Särskilda yttranden förelåg från utskottet för förbindelserna med europeiska
icke-medlemsländer (dok. 4550), utskottet för vetenskap och teknologi
(dok. 4561), ekonomiska utskottet (dok. 4568), kultur- och utbildningsutskottet
samt en muntlig rapport frän juridiska utskottet.

Debatten i ständiga utskottet blev stundtals livlig. Från brittiskt konservativt
håll önskade man att det resolutionsförslag som bifogats LopezHenares
rapport borde ändras i sådan riktning att uttryck gavs för att
möjligheterna till framgång vid ESK-mötet i Madrid var ytterst små mot
bakgrund av Afghanistankrisen. Både rapportören Lopez-Henares och flera
socialdemokratiska ledamöter vände sig häremot.

Anita Gradin anförde på egna och Anders Björcks vägnar att man delade
församlingspresidentens uppfattning att ESK-mötet i Madrid skulle komma
att bli årets viktigaste möte i Europa. Eftersom Europarådet omfattar

Redog. 1980/81:18

tjugoen av de länder som deltar i ESK borde man kunnat vänta ett både
fylligare och mer balanserat resolutionsförslag, framhöll Gradin. Det var
visserligen riktigt att det ankom på regeringarna att utforma detaljerna i resp.
lands ståndpunkter men det borde vara parlamentarikernas plikt att ange
inriktningen av dessa ståndpunkter. Hon uttryckte därför förhoppningen att
Europarådet och den parlamentariska församlingens ledamöter inför och vid
uppföljningsmötet i Madrid skulle verka för preciserade förslag rörande
exempelvis sänkta trösklar för förhandsanmälan av truppförflyttningar på
marken, i luften och till sjöss samt att Helsingforsaktens bestämmelser skulle
utvidgas att omfatta vidare och mer bindande åtgärder som kan upprätthållas
inom definierade geografiska områden. Inom korg III-området önskade
Gradin och Björck se förbättringar för både enskilda och grupper att få pass
och visa, lägre avgifter för dessa dokument samt nedbringande av tiden för
behandling av ansökningar för dem. De underströk vikten av att informationsflödet
tillåts öka mellan dem som har olika religiös tro.

I den resolution som antogs med en avståenderöst (nr 732) uttrycks
tillfredsställelse med att ESK-mötet i Madrid synes kunna äga rum trots det
försämrade internationella politiska klimatet. Särskilt pekar man på
Afghanistankrisen och de försämrade förhållandena för dem som i Östeuropa
agerat för att främja tillämpningen av slutakten från Helsingfors.
Församlingen understryker att avspänningen är universell öch odelbar och
förkastar argument som vill göra gällande att påtalande av missförhållanden
när det gäller tillämpningen av mänskliga rättighetsprinciper skulle utgöra
inblandning i staters inre angelägenheter. En viss ljusning noteras när det
gäller familjeåterförening där någon av parterna bor i Bulgarien, Ungern,
Polen eller Rumänien. Däremot noteras klart försämrade arbetsförhållanden
för journalister i Sovjetunionen, DDR och Tjeckoslovakien.

Vid septembermötet genomfördes en debatt om det instundande ESKmötet
i Madrid utan att någon resolution antogs. I debatten påminde Björn
Molin om det svenska förslaget om en europeisk nedrustningskonferens.
Molin hoppades att uppföljningsmötet i Madrid skulle leda till beslut om en
europeisk nedrustningskonferens och förklarade att denna kunde utgöra
kulmen på olika ansträngningar till förmån för nedrustning. Väl förberedd
skulle en sådan konferens kunna leda till konkreta nedrustningsåtgärder,
som i sin tur skulle kunna främja det arbete som bedrivs i Genéve med samma
syfte. Mot bakgrund av att konferensen om uppföljning av icke-spridningsavtalet
misslyckats i Genéve under augusti tidigare under året ansåg han det
vara särskilt viktigt att använda andra förhandlingslösningar såsom exempelvis
en europeisk nedrustningskonferens. Han erinrade om utrikesminister
Ullstens upprepade inbjudan till en sådan konferens i Sverige och hoppades
att Europarådets medlemsländer ville stödja konferensen.

David Atkinson, brittisk konservativ, hade till aprilmötet utarbetat en
rapport på uppdrag av utskottet för förbindelserna med europeiska
icke-medlemsländer. I denna rapport om yttrande-, samvets- och religions -

Redog. 1980/81:18

frihet i Östeuropa tecknade han läget där inför ESK-uppföljningsmötet i
Madrid. Atkinson analyserade i tre avsnitt innehållet i Sovjetunionens
konstitution på detta område och läget i praktiken, innehållet i den
internationella rätten när det gäller yttrande-, samvets- och religionsfrihet
samt vilka åtgärder som är nödvändiga för att skydda dessa rättigheter.

I den resolution (nr 730) som församlingen antog enhälligt uttrycks oro
över att princip 7 i ESK-slutaktens kapitel om korg I rörande mänskliga
rättigheter alltjämt i större eller mindre utsträckning kränks i östeuropiska
kommunistiska stater samt att sådana kränkningar står i strid med
FN-stadgan, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och
FN:s konvention om civila och politiska rättigheter, vilka samtliga biträtts av
dessa länder. Europarådets medlemsstater uppmanas därför att i Madrid
verka för att mötet där tillsätter en särskild kommission med uppgift att
fullständigt undersöka och rapportera om diskriminering och förföljelse på
grund av någons tro i någon av staterna som deltar i ESK, vare sig sådana
rapporter kommer från enskilda eller grupper samt att denna kommission
skall publicera sina slutsatser. Man bör i Madrid verka för att alla fångar som
intagits för att de strävat efter uppfyllelse av Helsingforsdokumentet skall
släppas och deras rättigheter återställas. Amnesti bör utfärdas för alla som
fängslats för sin tro eller övertygelse. Alla hinder måste undanröjas för att
människor i praktiken skall kunna ge uttryck för sin tro och övertygelse.

När Europarådsförsamlingen samlades tolv dagar efter kuppen i Turkiet
och fastställde dagordningen för septembermötet upptogs inte frågan om läget
i Turkiet. Efter debatt i politiska utskottet och på dess rekommendation
beslöt församlingen emellertid att ta upp frågan på dagordningen och den
behandlades vid tre sammanträden. En turkisk delegation från det upplösta
parlamentet deltog. I denna ingick blott fyra av delegationens normalt tolv
ledamöter.

När den schweiziske centerdemokraten Ernst Steiner introducerade
politiska utskottets rapport (dok. 4621) framhöll han nödvändigheten av att
Europarådet fördömer varje maktövertagande med icke-demokratiska
medel eftersom sådana strider mot Europarådets stadga. Andra länder i
Europa hotades av risker för att deras demokratier undermineras och därför
kunde man inte acceptera att utvecklingen i Turkiet bildade mönster.
Dessutom måste, enligt rapportören, Europarådet stödja dem som förföljs
för sin politiska övertygelse.

Debatten kom att präglas dels av inlägg från dem som önskade ge
militärjuntan i Turkiet tid för att skapa lugn och ordning i landet som en
förutsättning för en återgång till demokratiskt parlamentariskt styrelseskick,
dels av en strävan hos majoriteten av församlingens ledamöter att medverka
till ett tryck på militärerna att snarast deklarera sin vilja att återgå till sådant
styre samt därvid bekantgöra en tidsplan för denna process.

Carl Lidbom förmodade att flera medlemsstater önskade blunda för
utvecklingen i Turkiet mot bakgrund av landets medlemskap i NATO.

Redog. 1980/81:18

Eftersom landet hade befunnit sig på gränsen till anarki före kuppen hade
många sannolikt hoppats på att militärerna skulle återskapa lugn och
ordning. Tidigare hade Europarådet inte alltid handlat tillräckligt beslutsamt
såsom värnare om mänskliga rättigheter och demokrati. Visserligen hade
organisationen omsider kommit att spela en roll i störtandet av de grekiska
överstarna men det hade dröjt flera år innan Europarådet handlat.

Lidbom stödde politiska utskottets rapport och de däri intagna utkasten till
beslut. Han ifrågasatte emellertid om församlingen handlat rätt när den
godkänt fullmakterna för de fyra närvarande turkiska ledamöterna. Kunde
dessa fritt ge uttryck för sin uppfattning? Om fyra av tolv var närvarande, var
befann sig resten? Vem hade valt ut dem som reste till Strasbourg?

Björn Molin förklarade att församlingen, som representerade demokratiskt
valda parlament, inte stillatigande kunde åse militärt maktövertagande i
Turkiet. Man måste kritisera avskaffandet av demokratin. En uppriktig
önskan att hålla Turkiet kvar i den europeiska demokratiska familjen kunde,
enligt Molin, väl förenas med uppriktiga uttryck för vår uppfattning om det
rådande läget.

Han uttryckte oro för de politiker som fängslats och för den fackliga
rörelsens framtid i Turkiet. Med särskilt allvar noterade han rapporter om
kränkningar av mänskliga rättigheter. Eftersom Turkiet inte längre var en
parlamentarisk demokrati ifrågasatte han om landet kunde fortsätta som
medlem i Europarådet. Visserligen hade militärerna förklarat att de
småningom önskade återgång till demokratiskt styre. Spåren förskräckte
emellertid i det att militärdiktaturer aldrig kan främja demokratin, det är
alltid en väg bort från det målet. En militärdiktatur kunde därför aldrig vare
sig rättfärdigas eller ursäktas.

Församlingen fattade två beslut utan negativa röster men med ett tiotal
avståenderöster. I rekommendationen (nr 904) hänvisas till artikel 3 i
Europarådets stadga vari förutsättningarna för medlemskap anges. Regeringen
i Turkiet uppmanas att respektera den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter, att utan dröjsmål frige alla valda politiker som inte
gravt brutit mot lagar som gällde före den 12 september, att vidta omedelbara
åtgärder syftande till återgång till demokrati, vilket bl. a. innebär rätten att
bilda politiska partier, fackföreningar och rätten att fritt få ge uttryck för sin
mening. Europarådets ministerkommitté uppmanas att noga följa utvecklingen
i Turkiet i samarbete med församlingen samt att påminna den turkiska
regeringen om att ministerkommittén är skyldig att handla i enlighet med
stadgans artikel 8 om inte den turkiska regeringen uppfyller församlingens
krav. Artikel 8 behandlar formerna för suspension och uteslutning ur
organisationen.

I ett direktiv (nr 392) noterar församlingen att fullmakterna för den
turkiska delegationen inte utlöper förrän den 11 maj 1981 samt att turkiskt
deltagande kommer att upphöra därefter om inte nya val hållits i landet
dessförinnan. Oro uttrycks över att majoriteten av den turkiska delegationen

Redog. 1980/81:18

inte var närvarande vid septembermötet, varför församlingspresidenten ges i
uppdrag att undersöka vad som hänt de frånvarande parlamentarikerna.
Politiska utskottet får i uppdrag att noggrant följa utvecklingen i landet på ett
sådant sätt att ingen turkisk delegat hindras från att delta i församlingens
arbete. Dessutom beslutar församlingen att föra upp frågan om den turkiska
delegationens deltagande i församlingsarbetet på dagordningen för mötet i
januari 1981.

Till januarimötet hade den österrikiske ledamoten Ludwig Steiner
(österrikiska folkpartiet) utarbetat en rapport (dok. 4657) om läget i Turkiet.
Han hade i början av januari besökt Turkiet tillsammans med den spanske
socialisten Yanez-Barnuevo. Rapporten andades en viss förståelse för att
läget före kuppen den 12 september 1980 kunde ha medfört stöd för kuppen
hos breda lager av det turkiska folket. Steiner redovisade noggrant vad han
erfarit av företrädarna för de turkiska myndigheterna. För detta fick han
uppbära viss kritik från majoriteten av de mer än 50 talarna i debatten.
Flertalet inlägg fokuserade nämligen på nödvändigheten av att man sätter
juntan under press för att förmå den att precisera tidpunkten för och sättet på
vilket en återgång till demokratin skall ske och på det ohållbara i längden i att
ett land som inte är en demokrati tillåts fortsätta som medlem i Europarådet.
En minoritet bland talarna, främst företrädd av de turkiska ledamöterna och
några konservativa britter, såg i stället en fara i att pressa militärerna för hårt
eftersom detta skulle kunna medföra att landet fjärmades från den
västeuropeiska gemenskapen.

Anita Gradin framträdde tidigt i debatten och ansåg att det faktum att
församlingen avhandlade Turkietfrågan var viktigt i sig. Hon erinrade om att
försök gjorts från turkisk sida och bland ledamöter i församlingen att
förhindra sådan debatt. Att dessa krafter fortfarande utgjorde en minoritet
av ledamöterna fann hon hoppingivande. Syftande på ministerkommitténs
beslut att inte föra upp Turkietfrågan permanent på sin dagordning uttryckte
hon förhoppning om att Europarådets båda huvudorgan skulle kunna förena
sig i ansträngningarna att noggrant följa utvecklingen i landet.

Gradin förstod de svårigheter som det turkiska folket genomgått före
kuppen och beklagade det förfall för den demokratiska palamentarismen
som landet genomgått. Steiners rapport förmedlade intrycket av vissa
förbättringar i vad avser den personliga tryggheten i landet, men hon
underströk att varken de händelser som föregick kuppen eller de svårigheter
som nu fanns att åstadkomma fullkomligt lugn fick utgöra ursäkter för juntan
att fastställa sättet på vilket en återgång till demokrati skulle ske och än
viktigare, när så skulle ske. Brister i dessa hänseenden skulle bara utgöra
argument för dem, som med rätta, läser historien så att militärregeringar
endast är beredda att överlämna makten till civila demokratiska organ om de
försätts under tryck att göra detta.

En särskild anledning att nära följa utvecklingen i landet också i
ministerkommittén var, enligt Gradin, att detta skulle möjliggöra snabbt

Redog. 1980/81:18

agerande i enlighet med Europarådets stadga om läget skulle kräva det.
Enligt vad som framkom i rapporten fanns det anledning att befara att detta
skulle komma att bli nödvändigt inom kort. Hon uttryckte förvåning över att
Steiner i sin rapport inte medtagit det förtryck som utövas mot fackliga
organisationer i Turkiet och refererade till de erfarenheter som bl. a.
ordföranden i Kommunalarbetareförbundet gjort då han medverkat i de
offentliganställdas fackliga internationals besök i landet. Gradin redogjorde
för den tortyrbehandling som den turkiske facklige ledaren Bastiirk blivit
utsatt för. Avslutningsvis menade Gradin att om inte några förändringar i
positiv riktning skett då församlingen samlades i maj 1981 var det absolut
nödvändigt att rekommendera agerande från Europarådets sida i enlighet
med de regler som finns inskrivna i stadgan.

Efter att ha konstaterat att demokratin inte längre tillämpades och att
tortyr och annan förnedrande behandling förekom i Turkiet frågade Björn
Molin om landet kunde fortsätta som medlem i Europarådet. De förklaringar
som generalen Evren lämnat om att man avsåg sammankalla en konstitutionsförsamling
i augusti 1981 och att dess samlande skulle innebära
uteslutning av några politiker från politisk verksamhet samt tillskapandet av
en senat med de befogenheter som det nuvarande militärrådet hade, fann
Molin föga hoppingivande. Sådana planer svarade inte mot de krav som ställs
på demokrati och folklig suveränitet. Han uttryckte stor oro för de kristnas
situation i landet. Via kyrkornas kommitté bland turkiska invandrare i
Europa hade han erfarit att man våldfört sig på kyrkor, kristna skolor och
enskilda kristna i Turkiet. Det föreföll därför som om också religionsfriheten,
som är en grundläggande mänsklig rättighet, hotades i landet. -Häremot protesterade den turkiske ledamoten Ustiinel, som ansåg dessa
uppgifter grundlösa.

Ett land utan fria politiska partier, utan fria fackföreningar och utan fria
kyrkor kunde aldrig betecknas som en demokrati, inte heller kunde en sådan
situation rättfärdigas av något inre hot. Därför ansåg Molin, att, om inga
tecken visades på återgång till demokrati i Turkiet, frågan om suspension av
Turkiets medlemskap i Europarådet måste tas upp till prövning vid
församlingens möte i maj 1981 i enlighet med stadgans regler. Han hoppades
emellertid att detta inte skulle bli nödvändigt.

I det direktiv (nr 395) som församlingen antog med stor majoritet
upprepades det krav som församlingen reste i rekommendation nr 904 vid
oktobermötet 1980, att den turkiska regeringen noggrant anger på vilket sätt
och när demokratiska institutioner skall återupprättas så att de återspeglar
folkets fritt uttryckta vilja samt ger fullständig politisk frihet samt frihet åt
fackföreningar och pressen. Församlingen anser att demokratiska principer
inte tillämpas i Turkiet, att inte heller mänskliga rättigheter respekteras
eftersom det av rapporter framgår att tusentals människor arresterats och
fängslats utan rättegång, att flera fall av tortyr förekommit trots att
premiärministern den 6 december 1980 förklarat sig vara fast besluten att låta

Redog. 1980/81:18

undersöka rapporterade fall av tortyr och om nödvändigt lagföra dem som
gjort sig skyldiga därtill, att press och annan publicistisk verksamhet de facto
censureras samt att andra brott mot den europeiska mänskliga rättighetskonventionen
förekommit. Över det förhållandet att dödsdomar verkställts i
strid med tidigare praxis, men i formell överensstämmelse med lagen,
uttrycker församlingen oro.

I operativt hänseende ges församlingens politiska utskott i uppdrag att
noggrant följa utvecklingen i Turkiet. Ständiga utskottet instrueras att
behandla läget i landet vid sitt möte den 26 mars 1981 och församlingen
beslutar att på nytt ta upp frågan vid sitt majmöte.

Under septembermötet avhandlades också inom ramen för debatten om
ESK-mötet i Madrid läget i Bolivia. Carl Lidbom hävdade att Europarådet
borde ägna denna fråga uppmärksamhet trots att landet upplevt 200
militärkupper på 150 år. Anledningen till intresset stod att söka i det
förhållandet att kuppen i juli 1980 tragiskt avbrutit en lång och svår
demokratiseringsprocess. De som nu tagit makten tillhörde den värsta
sortens reaktionärer och de var influerade av krafter i utlandet, särskilt
Argentina. Lidbom hade nyligen besökt Bolivia och mött personer som
fängslats, förhörts och torterats, många gånger av personer med argentinsk
brytning. De nuvarande makthavarna betecknade han som värre än
reaktionärer eftersom de var gangstrar och knarkhandlare. En facklig
delegation hade besökt landet och en svensk medlem hade därvid förhörts av
landets inrikesminister, som var chef för politiska polisen. - Lidbom
uttryckte sin uppskattning över den katolska kyrkans insatser och pekade
särskilt på de bolivianska biskoparnas verksamhet.

Församlingen antog en resolution (nr 742) i vilken militärregimen i Bolivia
uppmanas att omedelbart upphöra med terroraktiviteterna för vilka civila
medborgare faller offer, att upphöra med det systematiska bruket av tortyr,
att upplösa koncentrationslägren samt att frige samtliga politiska fångar.
Europarådets medlemsstater uppmanas att inte erkänna militärregimen, att
avbryta allt bistånd till och ekonomiskt samarbete med landet, att stödja dem
som önskar lämna landet av politiska skäl och bistå dem när de lyckats lämna
landet samt att stödja de stater med demokratiskt styrelseskick i Andinska
pakten som fördömt kuppen i Bolivia.

På uppdrag av politiska utskottet hade Robert E. Krieps, socialist från
Luxemburg, till septembermötet utarbetat en rapport om nödvändigheten av
att bekämpa nyfascistisk propaganda och dess rasistiska aspekter (dok. 4590).
I sin introduktion konstaterade Krieps att rapporten dessvärre var aktuell
mot bakgrund av det som hänt barn i Antwerpen, Hamburg och Marseilles,
händelserna i Bologna och Munchen samt våldsangreppen mot judar i
Frankrike. Kampen mot fascismen måste drivas med kraft, hävdade han,
särskilt som demokratier inte är immuna mot denna farsot.

Församlingen fördömer i sin resolution (nr 743) olika former av nyfascism
och nynazism och uppmanar regeringarna att lagstifta i syfte att ytterligare

1* Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr 18

Redog. 1980/81:18

begränsa möjligheterna för sådana rörelser att verka. Journalisters ansvar i
samband med information som kan främja rasism och elitism framhävs
samtidigt som regeringarna uppmanas att intensifiera ansträngningar på
kultur- och utbildningsområdet till förmån för ökad förståelse hos de unga för
de demokratiska värdena.

Inom utskottet för förbindelser med europeiska icke-medlemsländer hade
den maltesiske nationalisten Vincent Tabone utarbetat en rapport om
mänskliga rättigheter i Sovjetunionen (dok. 4581) och den brittiske konservative
ledamoten David Atkinson en om församlingsfrihet i Östeuropa (dok.
4582). Församlingen slår i sin resolution (nr 739) fast att icke-inblandning i ett
lands interna angelägenheter inte kan användas som argument, när det är
fråga om mänskliga rättigheter och tillbakavisar sovjetiska argument, som
syftar till att hindra stater som undertecknat ett internationellt avtal från att
försäkra sig om att en annan signatärmakt fullgör sina förpliktelser enligt
detta avtal. I resolutionen uttrycks stor oro över att sovjetiska myndigheter
utvidgat förföljelserna av oliktänkande i syfte att på kortaste möjliga tid göra
sig av med dem, särskilt medlemmar i grupper som ägnar sig åt att följa upp
Helsingforsavtalets efterlevnad. Församlingen välkomnar de framgångar
som de polska arbetarna vunnit inom ramen för den polska konstitutionen
och det fredliga sätt på vilka de åstadkommits. Stöd uttrycks för deras
rättmätiga krav på att få organisera oberoende, fritt valda fackföreningar.
Också kravet på att kyrkan skall få tillträde till media stöds. Bland
rekommendationerna märks att Europarådets medlemsstater i FN bör verka
för utarbetandet av en konvention som förbjuder och bestraffar missbruket
av psykiatrisk vård för politiska syften.

Anita Gradin tecknade i sin rapport (dok. 4580) en mycket mörk bild av
läget för judarna i Sovjetunionen. I sin introduktion visade hon hur man från
de sovjetiska myndigheternas sida under året drastiskt begränsat möjligheterna
för ryska judar att utvandra. Bl. a. hade denna begränsning åstadkommits
genom att endast de som fått inbjudan att komma till Israel från sina
föräldrar eller barn där tillåtits utvandra. Detta innebar avsteg från den
praxis som tillämpats under de senaste tio åren. Ett av skälen till de sovjetiska
myndigheternas ändrade attityd kunde, enligt Gradin, vara att ett ökat antal
judiska emigranter valde att slå sig ned någon annanstans än i Israel och då
särskilt i Förenta staterna. Denna grupp hade under förra året stigit till 67 %
av dem som utvandrade. I sin tur berodde detta på att man i Sovjetunionen
uppenbarligen valt att ge utvandringstillstånd till sådana judar som av olika
skäl var kända för att inte i första hand önska utvandra till Israel. Den nya
utvandringspolitiken hade därför lett till att antalet ”refuseniks” - personer
som vägrats utvandringstillstånd - stigit markant under det gångna året med
många personliga tragedier som följd. Hon konstaterade att judarna i
Sovjetunionen behandlas långt sämre än andra minoriteter i landet.
Möjligheterna för dem som önskar praktisera judendomen och traditionellt
kulturliv enligt judiskt mönster var mycket begränsade och den antisemitiska

Redog. 1980/81:18

propagandan stegrades år från år.

Sovjetunionen uppmanas i församlingens resolution (nr 740) att påskynda
behandlingen av visumansökningar, att frige dem som fängslats för att de
sökt utvandra och förena sig med sina familjer. Anatoly Scharanski, Ida
Nudel och Josef Mendelevich nämns särskilt. Dessutom uppmanas Sovjetunionen
att upphöra med all rasdiskriminering och spridning av rasinspirerad
propaganda samt att utvidga möjligheterna för studium av judiska språk. -Europarådets medlemsländer uppmanas att vid ESK-konferensen i Madrid
pressa Sovjetunionen till efterlevnad av slutaktens bestämmelser och att se
till att de frågor som behandlas i församlingens resolution tas upp i
Madrid.

Vid januarimötet 1980 väckte Carl Lidbom en motion om mänskliga
rättigheter och tillämpningen av internationell rätt på av Israel sedan 1967
ockuperat område. I församlingen väcktes därefter följdmotioner om läget
för judar i Libanon och Syrien. I Lidboms motion var tanken att
Europarådsförsamlingen genom särskilda undersökningar skulle fastställa
sakläget i området. Sommaren 1980 fattade församlingens politiska utskott
enhälligt beslut om att en sådan undersökning skulle ske skyndsamt.
Församlingens styrande organ, byrån, beslutade emellertid i november att
undersökningen skulle vara inopportun f. n. Till januarimötet 1981 motionerade
Lidbom om att församlingen skulle dela politiska utskottets
bedömning och således godkänna att utskottet fick företa undersökningar på
platsen av förhållandena (dok. 4667). Motionen avslogs med en majoritet i
storleksordningen 55 mot 25 med några avståenderöster.

När Lidbom utvecklade skälen för sin motion framhöll han att han inte
önskade diskutera huruvida Israel kränkt arabernas rättigheter. Däremot
berörde byråns beslut två grundläggande principfrågor, nämligen huruvida
byrån borde inskränka sina aktiviteter till administrativa och budgetära
frågor eller om den skulle agera som om den vore ett överutskott. Man hade
valt det senare alternativet. Vägran att bevilja en resa till området för
politiska utskottets underutskott för Mellanöstern hade inte motiverats av
budgetskäl utan av att resan inte ansågs opportun av politiska skäl. Denna
attityd, i uppenbar strid med politiska utskottets, var oacceptabel. Skyddet
av mänskliga rättigheter borde vara en grundläggande målsättning för
Europarådet. Ingen annan internationell organisation hade samma ansvar på
detta område. Byråns inställning innebar att skyddet för mänskliga
rättigheter i ett land som har observatörsställning i Europarådet reducerades
till en fråga om opportunitet. Lidbom ansåg att om församlingen inte
underkände byråns beslut skulle risken vara stor för att Europarådet
förlorade sin trovärdighet av fruktan för att stöta sig med en vänligt sinnad
regering.

Den franske gaullisten Jacques Baumel, som var politiska utskottets
generalrapportör, hade till januarimötet framlagt den årliga rapporten om
Europarådets allmänna politiska målsättning (dok. 4656). Rapporten, som

Redog. 1980/81:18

formades till en rundmålning av världsläget, redovisade öst-väst-relationerna
i ljuset av ESK-uppföljningen i Madrid, speglade den senaste tidens
utveckling i Polen och koncentrerade intresset i Mellanösternkomplexet på
konflikten Iran-Irak. Israelisk-arabiska problem gavs denna gång mindre
uppmärksamhet. Kortare avsnitt behandlade euro-amerikanska förbindelser
och läget på Nordirland.

I debatten deltog, mot bakgrund av att intresset huvudsakligen knöts till
Turkietfrågan vid denna delsession, ett mindre antal talare. Carl Lidbom
framhävde vikten av att Europarådet ägnar mänskliga rättighetsfrågorna
ökad uppmärksamhet. I sin teckning av världsläget erinrade han om den
sovjetiska invasionen av Afghanistan och deportationen av dr Andrej
Sacharov, den Iran-irakiska konflikten, utvecklingen i södra Afrika och
Latinamerika samt valet av ny president i Förenta staterna, vilket skulle
kunna leda till drastiska förändringar av Förenta staternas utrikespolitik.
Lidbom ansåg att församlingens ledamöter måste inse att i en värld med ökad
spänning var deras ansvar större än förut. Europarådets medlemmar måste
noggrant följa utvecklingen för mänskliga rättigheter i hela världen. Även
om det försiktiga beslut som församlingen fattat i Turkietfrågan sannolikt var
vist, fann han att andra beslut som fattats vid mötet var mindre positiva. Han
syftade på det negativa beslutet om undersökning av kränkningar av
mänskliga rättigheter i Mellanöstern och undersökningen av sanningen
bakom Amnesty International rapporter om förekomsten av tortyr i några
av Europarådets medlemsstater. Han hoppades att dessa beslut var mindre
misstag och förutskickade att han tänkte återkomma med initiativ i dessa
frågor. Han bedömde det som meningslöst att församlingen kritiserade
behandlingen av judar i exempelvis Sovjetunionen om den inte också
granskade vad som sker i turkiska och spanska fängelser.

Den resolution som församlingen antog (nr 746) speglar de frågor som
behandlades i Baumels rapport i den anda som kommit till uttryck i
församlingens beslut under det gångna året. Sedan rapport inkommit om att
UNRWA (FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar) till sommaren
1981 på grund av brist på pengar kraftigt måste inskränka sitt engagemang på
skolområdet, framlade Anita Gradin tilläggsförslag till resolutionen, vilka
antogs. I dessa pekas på de allvarliga följderna av ett sådant beslut samtidigt
som de medlemsregeringar som ännu inte gjort detta, uppmanas att
omedelbart öka sina bidrag till UNRWA.

4. Ekonomiska frågor, utvecklingssamarbete

Den tyske socialdemokraten Uwe Holtz hade till aprilmötet på ekonomiska
utskottets vägnar framlagt en rapport om utvecklingssamarbete och
förberedelserna för FN:s tredje utvecklingsårtionde (dok. 4513). Wolfgang
Blenk, österriskiska folkpartiet, hade framlagt en rapport om FN:s konferens

Redog. 1980/81:18

rörande teknik och vetenskap för utveckling, som ägde rum i Wien i augusti
1979.

I introduktionen av rapporten framhöll Holtz att norra och södra
halvklotet åtskiljs av en fattigdomsridå. En huvuduppgift för nordsydsamarbetet
var därför att riva ned denna såsom ett led i freds- och
avspänningsprocessen. Brandtrapporten utgjorde ett utmärkt bidrag härvidlag.
Han ansåg att rustningsbegränsning borde utgöra en integrerad del av
utvecklingsstrategin, som borde syfta till social rättvisa och en människovärdig
tillvaro. Utvecklingsansträngningarna i u-länderna borde förhindra
främmande dominans och inblandning. Han ansåg att nord-syddialogen inte
kunde utvecklas om den utsattes för inflytande från maktpolitiska överväganden.
Freds- och avspänningspolitiken måste omfatta också tredje världen
och detta måste i framtiden innebära deltagande av de östeuropeiska
länderna.

Blenk redogjorde för utvecklingen vid FN:s konferens om vetenskap och
teknologi för utveckling i Wien i augusti 1979 och menade att en särskilt
viktig faktor i en integrerad utveckling var överföring av teknologi.
Industriländerna borde inte bara förse utvecklingsländerna med utbildningsoch
informationssystem utan också medverka till att skapa förutsättningar i
mottagarländerna för att dessa kunde komma till användning. Samtidigt
borde mottagarländerna precisera sina egna behov så att den teknologi som
överförs anpassas till deras behov. Han berörde också forskarflykten från
u-länderna och underströk att det brådskar att förse studenterna i u-länderna
med utbildningsmöjligheter hemma.

I den resolution som församlingen antog (nr 726) uppmanas Europarådets
medlemsländer att vid utarbetandet av strategin för tredje utvecklingsårtiondet
verka för att människornas basbehov tillgodoses både på det materiella
och intellektuella området. Därvid bör i-länderna stödja u-ländernas
ansträngningar för ekonomiska och sociala reformer, landsbygdsutveckling,
ekologiska program, decentralisering av industrin samt aktivare medverkan
av de fattiga i utvecklingsansträngningarna. Medlemsländerna uppmanas att
stödja förslagen i Brandtkommissionens rapport och därvid bl. a. verka för
ökat finansiellt bistånd till tredje världen, för genomförande av en ny
energistrategi, för ett balanserat program avseende industriell anpassning
och omstrukturering, för en översyn av villkoren för lån från Internationella
valutafonden samt automatiska vinstöverföringar genom internationella
exportskatter vid vapenaffärer och vid utvinning av havsbottnens resurser i
områden utom nationell jurisdiktion.

På förslag av ekonomiska utskottet antogs en resolution (nr 731) om
effekterna av den senaste tidens prisinstabilitet för guld. Den brittiske
konservative ledamoten Toby Jessel hade framlagt en rapport i ärendet (dok.
4520).

Till minisessionen hade den tyske liberale ledamoten Manfred Vohrer på
ekonomiska utskottets uppdrag utarbetat en rapport (dok. 4555) om
1** Riksdagen 1980/81. 2 sami. Nr 18

Redog. 1980/81:18

framtidsutsikterna för små och medelstora företag dvs. företag med upp till
500 anställda. I rapporten hävdades vikten av att samhällets byråkrati eller en
snårskog av svårtolkade bestämmelser inte får lägga hämsko på möjligheterna
för små och medelstora företag att dels starta, dels leva vidare och
utvecklas. Riskerna var stora för att denna mindre företagsform, som i
rapporten ansågs viktig för att bibehålla och stärka konkurrens- och
innovationsbenägenhet i en fri marknadsekonomi, skulle förtvina.

I den rekommendation som ständiga utskottet antog på församlingens
vägnar (nr 895) uppmanas ministerkommittén att genom övervakningsåtgärder
se till att rättvisa konkurrensförhållanden främjas, att åtgärder vidtas för
att på det sociala och skattemässiga området skapa gynnsamma förutsättningar
för de små och medelstora företagens bidrag till ekonomiskt och
socialt framåtskridande och skapande av sysselsättningstillfällen. Vidare bör
ministerkommittén se över möjligheterna för att dessa företag får tillgång till
statliga och kommunala finansieringsresurser. De bör också ges stöd för att
kunna söka sig ut på exportmarknaden. Reglerna för överlåtelse av sådana
företag bör ses över så att det blir lättare för grundarna att avyttra dem. Bland
rekommendationerna märks också att Europarådets medlemsregeringar
uppmanas att medverka till att dessa företag erbjuds ökade möjligheter att
delta i biståndsprojekt.

I januari 1980 avhandlade församlingen frågan om effekten av användning
av mikroprocessorer i stor skala. I slutet av april samma år hölls ett
kollokvium i Strasbourg om de ekonomiska effekterna av rymdteknologin och
annan avancerad teknologi. Den belgiske kristdemokraten John van
Waterschoot hade på ekonomiska utskottets uppdrag utarbetat en rapport
(dok. 4556) i vilken han redovisade vad som förevarit vid kollokviet. David
Atkinson, brittisk konservativ, hade på teknisk-vetenskapliga utskottets
vägnar utarbetat ett yttrande (dok. 4559). I båda rapporterna uttrycks oro för
den europeiska rymdorganisationens, ESA, framtid mot bakgrund av att
stater som i och för sig deltar i ESA:s arbete inte dragit sig för såväl multisom
bilaterala rymdsatsningar utom ramen för ESA:s verksamhet. Det
ständiga utskottet antog på församlingens vägnar ett direktiv (nr 391) i vilket
man beslutar att mot slutet av året genomföra ett offentligt parlamentsförhör
om de ekonomiska och sociala effekterna av avancerade teknologier.

Europarådsförsamlingens årliga granskning av OECD:s verksamhet ägde
som vanligt rum under septembermötet. I debatten deltog, förutom
församlingsledamöterna, generalsekreteraren i OECD, Emile van Lennep
samt parlamentariker från andra OECD-länder, denna gång Australien,
Canada, Finland, Japan och Förenta staterna. Van Lennep ägnade en
väsentlig del av sitt tal åt oljekrisen. Enligt hans uppgift var EG:s
bruttonationalprodukt då ca 5 % lägre än vad som skulle varit fallet utan de
senaste oljeprishöjningarna. Den strategi han rekommenderade var dels
efterfrågedämpande åtgärder, dels åtgärder för att öka utbudet. Även om
oljeprisökningarna i sig hade en deflationistisk, efterfrågedämpande, effekt

Redog. 1980/81:18

hade studium av den första oljekrisen visat att en snabb minskning av
konsumtionen var nödvändig, detta främst för att skapa utrymme för den
exportökning som erfordras för att kunna betala de högre oljenotorna.
Produktiva investeringar måste uppmuntras och positiva anpassningsåtgärder
vidtas. En rörelse bort från temporära insatser för att rädda sysselsättning
mot åtgärder för att förbättra såväl arbetskraftens som kapitalets respons till
marknadens krav var nödvändig.

Under första halvåret 1980 var den genomsnittliga inflationstakten i
OECD hela 15 %. Under andra kvartalet började emellertid effekten av den
minskade köpkraften verka, vilket märkts främst inom bilsektorn.

Även om arbetslöshetsprognosen för mitten av år 1981 pekade mot 7 %
fick inte detta föranleda regeringarna att söka hålla nere arbetslösheten med
ökade utgifter. Det hade visat sig vara en i dagens inflationsekonomi direkt
skadlig åtgärd. Enda botemedlet var att återställa villkoren för ickeinflatorisk
tillväxt. I mellantiden fick riktade åtgärder sättas in mot de mest
drabbade grupperna. En möjlighet som ofta diskuterats var arbetsdelning.
Om man emellertid inte också kunde komma överens om inkomstdelning
och delning av eventuell inkomstökning, var risken även här stor för
inflationsdrivande effekter.

Inför debatten hade framlagts en huvudrapport från ekonomiska utskottet
(dok. 4592) samt yttranden från flera andra utskott, nämligen utskottet för
vetenskap och teknologi, regionalutskottet (dok. 4596), jordbruksutskottet
(dok. 4593) samt kultur- och utbildningsutskottet (dok. 4603). - Församlingen
antog en omfattande resolution (nr 737) vari OECD:s olika verksamhetsgrenar
kommenteras.

Lennart Pettersson, som är församlingens rapportör i frågan om internationell
skatteflykt, framlade vid septembermötet en rapport (dok. 4591) om
det symposium som ägde rum i detta ärende i Strasbourg den 5-7 mars 1980.
Pettersson kunde i sin introduktion av rapporten konstatera att symposiet
blev en stor framgång både sakligt sett och när det gällde den presstäckning
det fått. Han föreslog att ministerkommittén i samarbete med OECD nu
borde verka för utvidgat multilateralt samarbete på detta område, något som
man nått enighet om på symposiet. Något nytt beslut från församlingens sida
krävdes inte eftersom den i sin rekommendation 833 från april 1978 redan
uttalat sin uppfattning.

Flertalet talare instämde i Petterssons positiva bedömning av symposiet
och önskvärdheten av vidgat europeiskt samarbete för att stävja skatteflykten.
Egentligen var det endast den schweiziska kristdemokraten Josi Meier,
som ansåg att det multilaterala tillvägagångssättet var felaktigt. Hon ansåg i
stället att varje land enskilt skulle vidta de åtgärder som det självt ansåg bäst
lämpade.

Spanjoren José Luis Lopez Henares, demokratiska centerunionen, och
den turkiske folkrepublikanen Besim Ustunel hade på politiska och
ekonomiska utskottens uppdrag till septembermötet utarbetat en rapport om

Redog. 1980/81:18

samarbete mellan Nord- och Sydeuropa som ett led i uppföljningen av det
beslut som församlingen fattade i denna fråga redan 1979 (rek. 861).
Debatten samlade denna gång huvudsakligen talare från sydeuropeiska
delegationer. - I den omfattande rekommendation som församlingen antog
(nr 905) märks bl. a. förslag om att ministerkommittén skall ägna särskilda
möten uteslutande åt det europeiska nord-sydsamarbetet, ökat tekniskt och
ekonomiskt bistånd till Sydeuropa, vidgat mandat för den särskilda fonden
för återanpassning av flyktingar samt tillsättandet av en särskild post som
samordnare inom Europarådet av utvecklingsansträngningarna inriktade på
Sydeuropa. En allmänt hållen vädjan framförs om att andra ministerier än
utrikesministerier, vart och ett inom sin intressesfär, söker bidra till en
minskning av obalansen mellan länderna i södra och norra Europa.

5. Sociala frågor, hälsovård

Till aprilmötet hade den franske vänsterradikalen Maurice Brugnon
utarbetat en rapport om fattigdomen i Europa (dok. 4508). Gaullisten
Camille Petit hade på kultur- och utbildningsutskottets vägnar utarbetat ett
yttrande i samma ärende (dok. 4511). Rapporten behandlade det bistånd
som finns tillgängligt för dem som är fysiskt och psykiskt isolerade i
samhället. Många lider av fattigdomens konsekvenser så att en ond cirkel
skapas. Brugnon ansåg att det i och för sig var riktigt att Europarådet ägnade
sig åt de fattigare länderna men framhöll att det var lika viktigt att man
uppmärksammade egna medborgare i svårigheter.

I den rekommendation församlingen antog (nr 893) uppmanas ministerkommittén
att undersöka huruvida samhällets institutioner är avpassade för
att samordna det arbete som bedrivs av regeringarna och kommunerna för att
bekämpa fattigdomen. En minimiinkomst bör fastställas och Europarådets
återuppbyggnadsfond vill man ge uppgiften att gradvis bistå i ansträngningar
att bygga bort slumområden. Tanken framförs på upprättande i medlemsländerna
av rättsinformationscentraler i fattiga områden så att invånarna där
bättre skall kunna utnyttja sina lagliga rättigheter till hjälp.

På något längre sikt rekommenderas ministerkommittén att i den
europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och i den europeiska
sociala stadgan inarbeta rätten till minimilön, dräglig bostadsstandard
och yrkesutbildning.

Nationella rapporter ingivna med tvåårsintervall från de fördragsslutande
parterna är ett grundläggande element i uppföljningen av den europeiska
sociala stadgan. Dessa rapporter sammanställs av resp. lands ansvariga
myndigheter på basis av ett frågeformulär som omfattar 83 sidor. Ministerkommittén
hade låtit göra en översyn av formuläret och underställt
församlingen en ny version. Efter en rapport från den portugisiske socialisten
Armando Bacelar (dok. 4565) antog det ständiga utskottet vid minisessionen
ett yttrande (nr 101) om översynen av frågeformuläret avseende tillämpningen

Redog. 1980/81:18

av den europeiska sociala stadgan. I yttrandet lämnas en rad synpunkter på
detaljer i förslaget till nytt frågeformulär. Församlingen anmärker att trots de
ansträngningar som gjorts att förenkla och klargöra texten så har det nya
formuläret en tendens att tolka stadgans bestämmelser restriktivt. Församlingen
anser också att det tilltänkta formuläret inte kan spegla verkligheten i
de sociala förhållandena eller de framsteg som gjorts i olika länder om det
endast grundas på existerande lagtexter samtidigt som man blundar för
numeriska data och den nakna verkligheten.

I oktober 1979 hölls i Strasbourg ett seminarium om frivilliginsatser i
u-länderna under FN:s tredje utvecklingsårtionde. Mrs. Jill Knight, brittisk
konservativ, rapporterade vid minisessionen om vad som förevarit i
Strasbourg (dok. 4503). Bland punkterna i den rekommendation som antogs
(nr 894) kan nämnas att församlingen väcker tanken på att en särskild
europeisk status ges dem som gör frivilliginsatser i u-länderna. Detta kan
enligt församlingen ske bl. a. genom att frivilligtjänst erkänns som en viktig
faktor när det gäller att förbättra levnadsförhållandena för de fattigaste
grupperna i u-länderna. Därför bör regeringarna också främja dessa
aktiviteter. Möjligheter till frivilliginsatser emellan u-länder inbördes bör
också övervägas aktivt. I rekommendationen framhävs att det behövs bättre
samordning mellan offentliga myndigheter och frivilligorganisationer på
detta område. Man bör på regeringsnivå i varje Europarådsland undersöka
möjligheterna att åstadkomma en bättre återanpassning i hemländerna för
de frivilligarbetande när de återvänder hem.

Kvinnliga fångar och småbarn, återanpassning till ett vardagsliv i
samhället, kort fängelsetid, familjeband och besök, samhällskontakter,
arbete, yrkesutbildning, eftervård, socialförsäkringsfrågor och pension,
arbetslöshetsunderstöd och utländska fångar var några av de frågor som
Marga Flubinek, österrikiska folkpartiet, behandlade i sin till januarimötet
utarbetade rapport om fångarnas sociala situation (dok. 4573). Till det
rekommendationsförslag som fogats till rapporten hade Kurt Hugosson och
Anita Gradin lagt fram flera tilläggsförslag, som syftade till att i texten
ytterligare understryka möjligheterna för fångar att kommunicera brevledes
och per telefon, att få permissioner samt att få stöd från samhällets sida vid
strafftidens slut. Efter omröstningar kom församlingen blott att anta det
tilläggsförslag som syftade till sysselsättningsfrämjande åtgärder för fångar.

Kurt Hugosson menade att också fängelserna måste bli föremål för de
socio-ekonomiska och kulturpåverkade förändringar som präglar samhället i
övrigt. Han fann grundläggande sociala rättigheter väsentliga för återanpassningen
av fångar till ett vardagsliv i samhället på de villkor som samhället
fastställt. Att avskärma fångarna från ett liv i frihet innebär i sig att man
förlorar sin sociala plattform. Av denna anledning hävdade han att det är
väsentligt att banden med samhället utanför fängelset bibehålls så långt det är
möjligt under fängelsetiden. Därigenom underlättas återskapandet av den

Redog. 1980/81:18

sociala plattformen efter frigivningen. Hugosson förklarade att han och
Anita Gradin lagt fram sina tilläggsförslag mot bakgrund av de goda
erfarenheter man vunnit i Sverige under den senaste tioårsperioden efter
kriminalvårdsreformen. Hugosson föreslog att ledamöterna gjorde tankeexperimentet
att de under ett antal månader helt skulle avskärmas från världen
utan möjligheter att kommunicera med någon samt att man för överskådlig
tid förlorat sitt arbete samtidigt som man saknade möjlighet att se sig om
efter ett nytt. Han förmodade att om experimentet genomfördes det skulle
medföra chockerande erfarenheter. Han vädjade till församlingens ledamöter
att medverka till att också fångar besparas sådana erfarenheter.

Som konservativ med lång erfarenhet av kriminalvårdspolitik både som
domare och politiker kunde Inger Lindquist försäkra församlingen att
juridiska utskottet i sin rapport varken föreslagit något orealistiskt, onödigt
radikalt eller vänsterbetonat. I stället speglade förslaget lagstiftning som
redan tillämpats i flera år och som fungerat tillfredsställande för alla parter,
åtminstone var detta förhållandet i Sverige. Det fanns emellertid två problem
som hon önskade belysa, nämligen för det första, att det är viktigt att hålla
drogmissbrukare och droghandlare skilda från andra fångar. Tyvärr hade
man måst uppleva flera tragedier i Sverige. Fångar som aldrig tidigare
kommit i kontakt med droger hade blivit svåra missbrukare under
fängelsetiden. Det var inte bara fråga om personliga tragedier utan också om
ett tungt ansvar för samhället. Lindquist ansåg att om vi tvingas låsa in
människor för en tid så måste vi åtminstone se till att de inte blir skadade för
livet.

För det andra frågade Lindquist vad man bör göra med de barn som
medföljer fängslade mödrar. Hon kunde inte acceptera tanken på att barn
skall behöva växa upp i fängelse därför att föräldrar begått brott. Ett fängelse
var inte en god uppväxtmiljö. Enda undantaget kunde vara nyfödda som för
en tid vistades hos sina mödrar. Också i dessa fall gällde det att skydda
människor från att i onödan skadas genom åtgärder från samhällets sida.
Beklagligtvis måste vi ha kvar fängelser för att bekämpa kriminalitet men
ingen borde lida i onödan på grund av deras existens, föll Lindquists
slutord.

I församlingens mycket omfattande rekommendation till ministerkommittén
(nr 914) lämnas förslag på åtgärder på samtliga de områden som
behandlades i Hubineks rapport.

6. Juridiska frågor

År 1973 motionerade medlemmar i de skandinaviska delegationerna om
att Europarådet skulle anta en rekommendation att medlemsländerna skulle
avskaffa dödsstraffet. Under årens lopp beslutade majoriteten i det juridiska
utskottet att frågan inte borde tas upp till avgörande i församlingens plenum

Redog. 1980/81:18

trots enträgna ansträngningar från förutvarande Europarådsdelegaten Bertil
Lidgards sida. Han var då utskottets rapportör i frågan.

Carl Lidbom hade till aprilmötet utarbetat en rapport på juridiska
utskottets vägnar om avskaffande av dödsstraffet. I den slutliga lydelsen kom
utskottets förslag till resolution och rekommendation att förespråka avskaffande
av dödsstraffet blott i fredstid.

I den resolution (nr 727) som församlingen antog med runt hundra
ja-röster, ett tiotal nej-röster och några avstående-röster förklaras att
dödsstraffet är omänskligt. Församlingen uppmanar parlamenten i de
medlemsländer som fortfarande har kvar dödsstraffet i fredstid att avskaffa
detta. I en samtidigt med röstsiffrorna 98-25-0 antagen rekommendation (nr
891) konstaterar församlingen att den europeiska konventionen om mänskliga
rättigheter i artikel 2 erkänner varje människas rätt till liv men att
utrymme samtidigt lämnas för att avrätta någon om denne befunnits skyldig
till brott på vilket enligt lag kan följa detta straff. Mot denna bakgrund
rekommenderar församlingen ministerkommittén att ändra innehållet i
nämnda artikel för att den skall få en lydelse som överensstämmer med den
nyssnämnda resolutionen.

Debatten samlade ett trettiotal talare. Huvuddelen av dem uttalade sig till
förmån för resolutionen och rekommendationen i rapporten. Några talare
förklarade sig i och för sig hysa stor förståelse för det goda syftet bakom
förslagen, men ansåg att tiden ännu inte var mogen för ett så drastiskt steg.
Andra höll före att man borde behålla dödsstraffet för särskilt allvarliga
brott, varvid några syftade på terroraktiviteter under det att andra hade
väpnade rån i tankarna.

När Carl Lidbom introducerade rapporten framhöll han att frågan om
avskaffande av dödsstraffet var en av de mest kontroversiella och samtidigt
en av de viktigaste frågorna för en organisation vars syfte är att skydda frihet
och mänskliga rättigheter. Han väntade att debatten skulle präglas både av
känslor och saklighet. Han medgav att rapporten var kort och förklarade att
skälet härtill var att ämnet på det intellektuella planet kunde sägas vara
uttömt. De som förespråkade bibehållande av dödsstraffet stod kvar vid sina
åsikter under det att den allmänna opinionen syntes vara att djungelns lag
inte längre är hållbar.

Han konstaterade att några ledamöter i juridiska utskottet ansåg att
dödsstraffet räddade tänkbara offer samtidigt som de medgav att det var i det
närmaste omöjligt att bevisa dödsstraffets avskräckande effekt. Även om en
majoritet i vissa länder ville behålla straffet var det intressant att notera att
man inte ville föreslå att avrättningar skulle ske offentligt, något som
förmodligen skulle höja den eventuellt förekommande avskräckande effekten.
Som Albert Camus hade framhållit i Reflexions sur la guillotine skulle
den mänskliga naturen vara lika stabil som lagen om denna natur lät sig
påverkas av sådant avskräckande. De som önskade bibehålla dödsstraffet
var, enligt Lidbom, emellertid ivriga motståndare till något som de ansåg

Redog. 1980/81:18

vara ett djärvt experiment i oroliga tider.

För Lidbom var dödsstraffet omänskligt och oförenligt med andan i den
europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Administrativt mord var
ovärdigt civiliserade stater och förnedrande för alla inblandade. Eftersom
man vida omkring åsidosatte mänskliga rättigheter fanns det ingen ursäkt för
Europarådet, en organisation vars existensberättigande är förknippat med
framsteg på detta område, att acceptera sådant åsidosättande. I de flesta av
de sju länder, vars straffrätt fortfarande innehåller dödsstraff, hade man
regelbundet benådat människor, vilket förvandlat lagarna i detta stycke till
döda bokstäver. Blott i Frankrike tillämpades dödsstraffet. I egenskap av
europeisk parlamentariker, djupt fäst vid Frankrike, dess språk, tradition
och kultur, uttryckte han förvåning och besvikelse över att Frankrike handlar
som man gör. Flan kunde inte förstå varför det franska parlamentet inte gripit
sig an frågan. Europa skulle bli en bättre kontinent och en källa till
inspiration om man avskaffade dödsstraffet, avslutade Lidbom.

Inger Lindquist erinrade om att Gösta Bohman varit medförslagsställare
till motionen sju år tidigare och om de insatser som Bertil Lidgård på sin tid
gjorde som rapportör i ärendet. Hon beklagade att frågan drivits långsamt i
alla länder, inkl. Sverige, och sade sig därför förstå att man i mindre lugna
samhällen än vårt eget såg svårigheter med att gå raskt fram. Emellertid
ansåg hon att man i detta stycke borde se Spanien som föredöme, eftersom
man där, trots svårigheter i form av terrorism, nyligen avskaffat dödsstraffet i
fredstid. Samtidigt beklagade hon den inställning man i dag har i
Frankrike.

I en värld där vi dagligen skakas av nyheter om fattigdom, lidande och död
måste vi, framhöll hon, sträva efter att lindra dessa plågor motiverade av vår
önskan att skydda liv och värna om respekten för människorna. Om vi då
verkligen menar vad vi säger kan vi inte samtidigt beröva någon livet
eftersom skyddet för detta är själva grunden för all mänsklig social ordning.
Ett samhälle som byggs med lag kan inte acceptera regler som tillåter
samhället självt att utöva det mest extrema våldet.

Carl Lidbom var i maj 1979 huvudmotionär till en rekommendation till
ministerkommittén att den borde verka för en harmonisering av lagstiftningen
rörande sky dd för varumärken. Enligt motionen borde Europarådet i sina
strävanden beakta det arbete som EG bedriver på området. Detta borde ske i
syfte att skapa ett system som står öppet för samtliga medlemsstater i
Europarådet.

Den schweiziska kristdemokraten Josi Meier hade till septembermötet
utarbetat en rapport i frågan (dok. 4595), vars huvudbeståndsdel var ett
yttrande från professor A. Trollér i Lucern.

I församlingens rekommendation (nr 899) uppmanas ministerkommittén
att handla i enlighet med motionärernas förslag. Dessutom inbjuds de
Europarådsländer, som ännu inte anslutit sig till Madridöverenskommelsen

Redog. 1980/81:18

den 14 april 1891 om internationell registrering av varumärken att göra
detta.

Som ett led i Europarådets stöd för det svenska utkastet till internationell
konvention mot tortyr hade juridiska utskottet uppdragit åt den schweiziska
kristdemokraten Josi Meier att till januarimötet utarbeta en rapport (dok.
4650). I den rekommendation (nr 909) som församlingen antog enhälligt
rekommenderas ministerkommittén att verka för att Europarådets medlemsregeringar
påskyndar antagandet av konventionen, som utarbetats inom
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Europarådsstater som är
representerade i FN:s mänskliga rättighetskommission bör förmå kommissionen
att noggrant studera det av Schweiz anti-tortyrkommitté och
internationella juristkommissionen utarbetade förslaget till tilläggsprotokoll
så snart konventionen överlämnats till ECOSOC (FN:s ekonomiska och
sociala råd), så att tillämpningen av konventionen stärks.

I anslutning till ärendet om tortyrkonventionen hade den svenska
delegationen med Carl Lidbom i spetsen och ytterligare ett trettiotal
ledamöter väckt en motion som syftade till att församlingen skulle uppmana
sitt juridiska utskott att utröna sanningen bakom de rapporter från Amnesty
International som givit vid handen att tortyr används i vissa av Europarådets
medlemsländer (dok. 4648). Sedan tre ändrings- och tilläggsförslag förkastats
av församlingsmajoriteten skred man till omröstning första mötesdagen.
Efter särskild framställning skedde detta med namnupprop. Det visade sig
att tillräckligt antal ledamöter inte infunnit sig för att man skulle kunna fatta
beslut, varför ny omröstning företogs dagen därpå. Vid denna förkastade
församlingen motionen med 52 röster mot 51.

Wolfgang Blenk, österrikiska folkpartiet, och Robert E. Krieps, socialist
från Luxemburg, hade på juridiska utskottets uppdrag utarbetat en rapport
(dok. 4669) rörande EG:s anslutning till Europarådets konvention om
mänskliga rättigheter. Tankarna om EG:s anslutning till konventionen har
dikterats av en önskan att bevara Europarådets ledande roll i fråga om
skyddet av de mänskliga rättigheterna i Västeuropa. Tid efter annan har
höjts röster inom EG för att man också där skulle på allvar börja syssla med
dessa frågor och detta skulle kunna medföra en försvagning av Europarådets
ställning. I rapporten redovisades de praktiska problem som är förknippade
med att EG blir fördragsslutande part till konventionen. Dessa problem
gäller främst sammansättningen av Europarådets kommission och domstol
för de mänskliga rättigheterna. I den resolution som församlingen antog (nr
745) uttrycks förhoppningen att EG inom kort skall inkomma med en formell
framställning om att få ansluta sig till konventionen.

Vid aprilmötet valde församlingen Max Sörensen att efterträda Helga
Pedersen, som avlidit, till dansk ledamot i den europeiska kommissionen för
mänskliga rättigheter.

Sedan Liechtenstein inträtt som medlem i Europarådet och den brittiske
ledamoten Sir Gerald Fizmaurice avlidit hade församlingen att vid septem 1***

Riksdagen 1980181. 2 sami. Nr 18

Redog. 1980/81:18

bermötet välja två ledamöter i den europeiska domstolen för mänskliga
rättigheter. Som efterträdare till Sir Gerald valdes Sir Vincent Evans, tidigare
bl. a. rättschef i Foreign and Commonwealth Office. Som företrädare för
Liechtenstein i domstolen valdes den kanadensiske medborgaren professor
Ronald St John Macdonald. Det är därmed första gången domstolen får en
icke-europeisk ledamot. Bakgrunden till Liechtensteins val av en ickeeuropé
som första namn bland de tre nominerade sades vara att man f. n. inte
ansåg sig ha en för detta uppdrag tillräckligt kvalificerad medborgare i
Liechtenstein att föreslå.

Vid januarimötet valdes ytterligare två domstolsledamöter, nämligen för
Förbundsrepubliken Tyskland professor Rudolf Bernhardt och för Italien f.
postministern Carlo Russo.

7. Kultur och utbildning

Samarbetet med UNESCO var föremål för en kortare debatt vid aprilmötet.
Kristdemokraten Carlo Meintz från Luxemburg hade framlagt en rapport
(dok. 4528) på kultur- och utbildningsutskottets vägnar. Generaldirektören i
UNESCO M. M’Bow redogjorde i ett anförande för organisationens
aktiviteter och fäste uppmärksamheten vid det för UNESCO unika
samarbetsavtal, som ingicks mellan UNESCO och Europarådet år 1952. I
den rekommendation (nr 892) som antogs enhälligt uttrycks bl. a. önskemålet
att Europarådets medlemsstater i UNESCO borde främja denna
organisations verksamhet, som tar sikte på aktiviteter i u-länderna på sådana
områden som mänskliga rättigheter, kommunikation och kulturutveckling.

Under intryck av den sovjetiska inmarschen i Afghanistan och den bojkott
av olympiska spelen i Moskva som vissa länder genomfört motionerades
under församlingens aprilsession 1980 om att man i Europarådet borde
hörsamma den inbjudan man från grekisk sida utfärdat att permanent
förlägga spelen till Grekland. Den franske gaullisten Maurice Druon hade till
septembermötet utarbetat en rapport (dok. 4585) i vilken tecknas bakgrunden
till vår tids olympiska spel, de stora organisatoriska problem som är
förknippade med dem samt de politiska övertoner som kommit att påverka
deras genomförande. Flera debattörer förordade en permanent förläggning
till Grekland under framhållande av att detta i ett slag skulle lösa både de
organisatoriska och politiska problem som spelen dras med.

Kerstin Anér, som i sitt anförande speglade den svenska delegationens
uppfattning, erkände att något måste göras för att främja spelens internationella
och sportsliga karaktär, men ansåg att detta ansvar vilade på den
internationella olympiska kommittén. Hon efterlyste varför Druons rapport
inte reflekterade några kontakter med kommittén i frågan. Enligt de
uppgifter hon hade tillgängliga var nämligen entusiasmen måttlig i den

Redog. 1980/81:18

internationella olympiska kommittén för tanken på förläggning till Grekland
och den svenska olympiska kommittén saknade den. Som en allmän
synpunkt framhöll Anér att idrottsorganisationerna bör stå fria gentemot
statsmakterna i alla länder och alltså genomföra sina aktiviteter på eget
ansvar och i eget namn. Av dessa skäl kunde hon inte stödja de föreslagna
besluten. Hon tilläde att det var svårt att se hur uteslutande från deltagande i
spelen eller bojkott av dem skulle förhindras vid en permanent förläggning av
dem till en plats nära Olympia.

Olafur Grimsson från den isländska folkalliansen hade svårt att acceptera
de föreslagna besluten och rapportens analys av det enkla skälet att man helt
bortsett från ett väsentligt inslag i olympiska spelen, nämligen de olympiska
vinterspelen.

Församlingen fattade två beslut med stor majoritet. Det avgavs ett tiotal
nejröster, däribland de svenska, Grimssons och några brittiska labour samt
lika många avståenden, huvudsakligen av socialistiska ledamöter.

I församlingens resolution (nr 738) förespråkas en permanent förläggning
av de olympiska sommarspelen till Nea Olympia i Grekland, en plats som bör
ges internationell status under internationella olympiska kommitténs förvaltning.
Anläggningarna där förutsätts finansieras av en internationell fond.
Europarådets medlemsländer bör stödja den internationella olympiska
kommittén i syfte att åstadkomma flyttningen av spelen till Grekland. - I
rekommendationen (nr 900) uppmanas ministerkommittén att förmå medlemsregeringarna
att verka för genomförande av tankarna i den nyssnämnda
resolutionen.

År 1977 var Anna Eliasson huvudmotionär och Bengt Sjönell, Björn
Molin, Lennart Pettersson, Anita Gradin, Nils Erik Wååg m. fl. medförslagsställare
till en motion som syftade till att förmå Europarådet att fästa
större avseende vid ungdomsfrågorna i sitt arbete och att det europeiska
ungdomscentret och ungdomsfonden i linje därmed skulle få ökade
ekonomiska resurser. Den brittiska labourledamoten George Foulkes hade
till septembermötet utarbetat en rapport (dok. 4587), som framtagits efter
omfattande konsultationer med berörda europeiska ungdomsorganisationer.
- I församlingens rekommendation (nr 902) om ungdomssamarbete i
Europa uppmanas ministerkommittén agera i enlighet med motionärernas
önskemål.

De stora fördelar av ökad förståelse mellan ungdomar i olika europeiska
länder som följer på skol- och skolungdomsutbyte hade till minisessionen
utretts av den grekiska ledamoten Alexandra Mantzoulinou, ny demokrati
(dok. 4541). I rekommendationen (nr 897) uttrycks uppfattningen att väl
förberedda och rätt genomförda utbildningsbesök och skolutbyte utgör en
direkt och fruktbärande erfarenhet för unga människor i Europa och bidrar
till ömsesidig förståelse och ökar känslan av att man tillhör samma
kulturkrets och civilisation. Bl. a. mot den bakgrunden rekommenderas
ministerkommittén att uppmana regeringarna i medlemsländerna att främja

Redog. 1980/81:18

utbildningsbesök och skolutbyte genom aktivt stöd i form av ekonomiska
bidrag samt att vidga sådana utbyten att omfatta också länder vars språk inte
är utbredda eller allmänt föremål för skolundervisning. Staterna bör också
enligt församlingen uppmanas att införa sådant utbyte i läroplanerna.

En rekommendation om förteckning av minnesstenar och andra minnesmärken
och deras bevarande (nr 898) antogs i Madrid. En rapport i ärendet
hade utarbetats av den irländske Fine Gael-ledamoten Oliver J. Flanagan.

8. Vetenskap, teknologi och miljö

På sitt utskotts vägnar hade till septembermötet den holländske kristdemokraten
Pärn Cornelissen utarbetat en rapport om flygtrafikledning (dok.
4610). I sin introduktion pekade Cornelissen på att de moderna flygplanens
höga fart och det inbördes beroendet mellan trafikledningarna i olika länder
gjort en rent nationell trafikkontroll omodern. Internationellt samarbete var
nödvändigt också på detta område. Med beklagande konstaterade han därför
att det projekt som sedan ett tiotal år tillbaka bedrivs inom organisationen
Eurocontrol inte utnyttjats till fullo ens av de länder som deltar i det. -Församlingen antog en tekniskt orienterad resolution (nr 741) vari Europarådets
medlemsländer uppmanas att gemensamt vidta åtgärder så att så
många stater som möjligt kan delta i Eurocontrol. Dessutom önskar
församlingen att denna organisation i fortsättningen rapporterar till Europarådsförsamlingen
om sin verksamhet.

Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland har beslutat att utveckla
egna system för direktsändande TV-satelliter utom ramen för det rymdteknologiska
samarbete som bedrivs inom den europeiska rymdorganisationen
ESA. På tekniskt-vetenskapliga utskottets vägnar hade den norske hpyreledamoten
Lars Roar Langslet till minisessionen utarbetat en rapport om
europeisk politik avseende konstruktion och utförande av direktsändande
TV-satelliter (dok. 4543). I rapporten behandlades de båda nämnda
initiativen i Frankrike och Tyskland, Europeiska radiounionens (EBU:s)
aktiviteter samt arbetet inom den europeiska rymdorganisationen (ESA) och
NORDSAT-projektet. En redogörelse lämnades för teknikens möjligheter i
dag och konsumenternas i morgon. I den rekommendation som ständiga
utskottet antog på församlingens vägnar (nr 896) beklagas att Frankrike och
Förbundsrepubliken gått fram på egen hand vilket leder till att Europa
kommer att få två eller tre konkurrerande industricentra för denna teknologi
när ett varit nog för att åstadkomma nödvändig kraftsamling av utvecklingsresurserna.
Detta konstateras i sin tur kunna leda till att Europa relativt sett
kommer att försvaga sin konkurrenskraft på världsmarknaden. Dessutom
uttrycker man oro för att detta kommer att leda till att Europa får svårt att
försäkra sig om tillgång till egna tekniska lösningar, vilket i sin tur kan leda till
fördyringar i konsumentledet. Ministerkommmittén uppmanas därför att

Redog. 1980/81:18

bl. a. ge aktiviteterna inom ESA företräde framför andra multi- eller
bilaterala rymdaktiviteter.

Guy Brasseur, belgisk ledamot och deputerad för den franskspråkiga
demokratiska fronten hade till minisessionen på tekniskt-vetenskapliga
utskottets vägnar utarbetat en rapport om förbud mot användning av
freongas och andra medel, för att rädda atmosfärens ozonlager (dok. 4558).
Brasseur redogjorde för vetenskapens nuvarande ståndpunkt när det gällde
risker vid användning av freon som drivgas i aerosolförpackningar. Ett
rikhaltigt statistiskt material redovisades om produktion och användning av
denna gas i Förenta staterna och Europa sedan början av 1930-talet. I den
riskanalys som presenterades hade material bl. a. från Världsmeteorologorganisationen,
WMO, använts. Han redovisade vilka åtgärder som vidtagits
från samhällets sida i en rad industriländer, bl. a. Sverige.

I den resolution som antogs (nr 733) konstateras att det finns all anledning
att begränsa och kontrollera bruket av freoner. Även om det här är fråga om
ett globalt problem anser församlingen att de västeuropeiska industristaterna
bär ett särskilt ansvar eftersom i dessa produceras och konsumeras
huvuddelen av freongasen i världen. Man uttrycker uppskattning över de
åtgärder som vidtagits från samhällets sida att minska bruket av freon i
aerosolförpackningar särskilt i Förenta staterna, Canada, Sverige, Norge och
Nederländerna. Regeringarna i Europarådets medlemsstater uppmanas att
öka informationen till allmänheten om riskerna bl. a. genom märkning på
förpackningarna. Dessutom bör större forskningsresurser sättas in för att
utröna riskerna för ozonlagret, vilka följer på användning av konstgjort
framställda produkter samt för att utveckla alternativ.

Vid januarimötet ägnades en hel dags plenarbehandling åt flera rapporter
om teknologins landvinningar och de miljömässiga problem som följer i
spåren. Gaullisten Jean Bozzi hade på uppdrag av utskottet för regionplanering
och kommunala frågor utarbetat en rapport om miljöpolitikens
utveckling i Europa under de båda sistlidna åren (dok. 4658). Lord
Northfield, labour, hade på uppdrag av utskottet för teknologi och vetenskap
utarbetat ett yttrande över den nyssnämnda rapporten (dok. 4663).

I Bozzis rapport lämnades en utförlig redovisning av vad som åstadkommits
på miljövårdsområdet inom Europarådet, i den europeiska kommittén
för bevarande av naturen och naturresurserna, inom ramen för tillämpningen
av den europeiska konventionen för skydd mot nedsmutsning av internationella
vattenvägar, i den europeiska konferensen för regionala och kommunala
myndigheter, under den tredje miljövårdsministerkonferensen, i en rad
Europarådsstater samt av organ inom FN-familjen och andra internationella
eller regionala samarbetsorgan. Lord Northfield pekade i sitt yttrande på de
stora riskerna för dubbelarbete och bristande samordning mellan olika
internationella organisationer, som ägnar sig åt miljövårdsarbete. Han fann
det också nödvändigt att fortsättningsvis ge ökat utrymme åt ansträngningar

Redog. 1980/81:18

som syftar till renare teknologi och positiva åtgärder på förhand för att
skydda miljön.

Nils Erik Wååg hade på regionalutskottets uppdrag utarbetat en omfattande
rapport om effekterna på miljön av större industriinstallationer (dok.
4641).

När Wååg introducerade rapporten erinrade han om att Europa under hela
industrialiseringsperioden utsatts för miljöfaror, men att vi i dag har bättre
tekniska möjligheter att undvika skador. Nu gäller frågan mera att uppbåda
politisk vilja och vidga det internationella samarbetet. Innan stora fabriker
anläggs borde man, enligt Wååg, utföra konsekvensstudier avseende verkan
på miljön. Den rådande ekonomiska krisen innebar härvidlag svårigheter,
eftersom andra prioriteringar kanske görs nu. Gruvindustrier, processindustrier,
reningsanläggningar och energiverk medförde särskilt allvarliga
miljörisker. Något längre ned på skalan kom industrikoncentrationen i
allmänhet, järnvägar, vägar och hamnar. För att kunna utföra framgångsrika
konsekvensstudier krävdes att man utarbetade särskilda modeller. Med
tillgång till dem skulle det vara lättare för myndigheterna att beskriva
miljökraven för industrietableringar.

Att allmänheten i en demokrati aktivt deltar i beslutsprocessen avseende
större industriprojekt ansåg Wååg vara särskilt viktigt. Ökad information,
allmänna möten, populärframställningar av konsekvensstudiernas resultat
och myndigheternas beslut samt skälen för dessa var medel som borde
utnyttjas. Han ansåg att det är värdefullt att det internationella samarbetet
vidgas särskilt i gränsbygder.

Fransmannen Henri Feretti (demokratiska unionen) hade på uppdrag av
utskottet för vetenskap och teknologi utarbetat ett yttrande (dok. 4662) över
OECD.s atomenergiorgans 8:e verksamhetsrapport (dok. 4578).

Församlingen antog tre omfångsrika rekommendationer på miljövårdsområdet,
nämligen om miljövårdspolitiken i Europa (nr 910), om konsekvenserna
av större industrietableringar (nr 911) och om OECD:s atomenergiorgans
verksamhet (nr 912). Dessutom antogs ett direktiv rörande miljövårdspolitiken
i Europa (nr 394).

9. Befolknings- och flyktingfrågor

Under hösten 1979 och våren 1980 behandlade församlingen läget i
Mellanöstern. I april antogs resolution 728 i det närmaste enhälligt.
Sommaren 1980 besökte ordföranden i migrationsutskottet, Anita Gradin,
och utskottets rapportör Lord McNair Mellanöstern för att på sitt utskotts
uppdrag insamla bakgrundsmaterial till en rapport om Palestinaflyktingarna
och den verksamhet som bedrivs av UNRWA (FN:s hjälporganisation för
Palestinaflyktingar). I Lord McNairs rapport till septembermötet (dok. 4583)
tecknades den politiska bakgrunden till dagens flyktingproblem, han
redovisade sina intryck från flyktinglägren och uppskattade UNRWA:s

Redog. 1980/81:18

aktiviteter. Han konstaterade att i avvaktan på en politisk lösning i
Mellanöstern måste UNRWA ges möjligheter att fortsätta sin verksamhet.

I sitt anförande redogjorde UNRWA:s generalkommissarie Olof Rydbeck
först för UNRWA:s verksamhet och sätt att arbeta. Han kom därefter in på
de ekonomiska svårigheterna. Även om verksamheten skulle gå att bedriva
oinskränkt under 1980, var riskerna stora för att han skulle bli nödgad dra in
ett antal skolor i Syrien och Jordanien redan fr. o. m. januari 1981. Valet
hade fallit på dessa länder, eftersom i Libanon och i de ockuperade områdena
ingen möjlighet fanns för de ansvariga regeringarna att inskrida med någon
form av kompensation.

Många uppskattande ord yttrades i debatten om de insatser som gjorts och
görs av UNRWA. Den brittiska konservative ledamoten Toby Jessel
kritiserade däremot Rydbeck för att inte klarare ha utpekat de oljeproducerande
arabstaterna och de östeuropeiska staterna såsom bristande
bidragsgivare till UNRWA:s verksamhet

I egenskap av utskottsordförande underströk Anita Gradin i sitt sammanfattande
anförande att utskottet hade strävat efter att inte beröra de politiska
frågeställningarna. Därför hade man inte i utkastet till rekommendation tagit
upp frågan om orsakerna till varför olika regeringar intagit en mindre positiv
attityd när det gällde bidrag till UNRWA. Hon erinrade om att rapporten
skulle ses som ett komplement till den om de politiska frågorna som
behandlades vid församlingens aprilsession.

I församlingens rekommendation (nr 901) uppmanas ministerkommittén
att i sin tur förmå Europarådets medlemsländer att öka sina reguljära bidrag
till UNRWA och att dessutom lämna särskilda bidrag för att lösa de
svårigheter som flyktingorganisationens utbildningsprogram nu står inför.
Dessutom bör medlemsregeringarna söka övertyga de oljeproducerande
arabländerna och öststaterna om att de bör bidra ekonomiskt till organisationen.
Europarådets medlemsländer rekommenderas utforma sin Mellanösternpolitik
så att den bidrar till en lösning av Mellanösternproblemen i
enlighet med ovan nämnda resolution 728.

Kurt Hugosson var huvudmotionär och Nils Hörberg, Anita Gradin, Stig
Alemyr m. fl. var medförslagsställare till en motion som väcktes i september
1979 om rätt för utländska medborgare att rösta i och vara valbara vid lokala
val. Efter det att utskottet haft en livlig behandling av ärendet, vilket bl. a.
visas av att den ursprungliga rapportören utbyttes mot en ny, kunde den
franske socialisten Raymond Forni lägga fram en rapport i ärendet (dok.
4586). 1 sin introduktion pekade Forni bl. a. på de erfarenheter vi vunnit i
Sverige sedan invandrare fått rösträtt här. Debatten i församlingen samlade
ett stort antal talare. Särskilt de som motsätter sig rösträtt för invandrare
framträdde. - Kerstin Anér underströk däremot att Europa inte kunde
fungera i dag utan migrerande arbetskraft. Därför borde dessa arbetare
behandlas så långt som möjligt på samma sätt som andra arbetare. Detta

Redog. 1980/81:18

betydde i den aktuella frågan att de borde ges rösträtt i lokala val under det
att de borde få behålla rätten att rösta i nationella val i de länder där de
fortfarande är medborgare.

Anér redovisade positiva erfarenheter från de två val i vilka invandrare
hittills kunnat rösta i vårt land.

Som utskottsordförande framhöll Anita Gradin i sitt sammanfattande
anförande bl. a. att det är viktigt för immigranter att dela ansvaret i sina nya
länder. Det var väsentligt att de deltog i politiska aktiviteter i dessa länder
särskilt som detta var av stort värde för integrationen i för dem nya
samhällen. Sådan medverkan skapar större förståelse för invandrarnas
situation, menade Gradin.

Också beslutet i församlingen omgavs med dramatik. Omröstningen om
församlingens rekommendation (nr 903) uppsköts i flera dagar och företogs
med namnupprop. Rekommendationen antogs med 68 ja, 24 nej och 4
avstående. Erforderlig 2/3 majoritet uppnåddes således.

I rekommendationen uppmanas ministerkommittén att genomföra de
förslag som framfördes av den europeiska kommunministerkonferensen i
maj 1980 och som förespråkade utarbetandet av ett internationellt avtal som
definierar civila rättigheter på lokalplanet inkl. rätten för medborgare i
föredragsslutande stater att rösta och vara valbara i lokala val.

Med anledning av att Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike infört
viseringstvångför turkiska medborgare behandlade församlingen denna fråga
i brådskande ordning vid septembermötet. Efter en rapport från den
schweiziske socialisten Richard Muller antogs en rekommendation (nr 906) i
vilken församlingen uppmanar ministerkommittén att förmå de länder som
infört visumtvång att utan dröjsmål upphäva dessa beslut samt att försäkra
sig om att andra stater, särskilt inom EG, inte inför visumtvång.

Richard Muller hade på migrationsutskottets uppdrag till januarimötet
utarbetat en rapport om invandrarnas situation i värdländerna (dok. 4584).
Syftet med rapporten var att undersöka förhållandena där invandrarna bor
och jämföra dessa med de inhemska medborgarnas. Samtidigt önskade han
antyda vilka åtgärder som har vidtagits eller som borde kunna vidtas för att
tillförsäkra invandrarna en jämställd roll i de samhällen de valt att bosätta sig
i. I rapporten analyserades invandrarnas juridiska ställning både teoretiskt
och i praxis i civilrättsligt hänseende, invandringskontrollerande åtgärder,
avvisning, utvisning och familjeföreningsfrågor. Sysselsättningsmöjligheter
och bostadsförhållanden, löneförhållanden och stöd vid arbetslöshet för
invandrare i olika Europarådsländer beskrevs. Dessutom tog Muller upp
frågan om diskriminering, rastänkande och andra utlänningsfientliga aktioner
som drabbar invandrarna.

I egenskap av ordförande i migrationsutskottet sammanfattade Anita
Gradin församlingens debatt och sade att migration är en sammansatt
företeelse som inte enbart rymmer ekonomiska faktorer utan också sociala,
politiska och kulturella. Särskilt efter andra världskriget hade, enligt Gradin,

Redog. 1980/81:18

befolkningsflyttningar antagit mycket stora proportioner. Omkring 15
miljoner utländska arbetare bor nu i Europarådets medlemsländer. Först
under senare år hade det internationella samfundet och nationella organisationer
blivit medvetna om den rad problem som man tidigare inte förutsett,
när utländsk arbetskraft massrekryterades. I spåren på den ekonomiska
krisen år 1974 hade invandringsströmmen avtagit. För många invandrare
hade återkomsten till hemlandet inneburit svåra påfrestningar, särskilt som
de där mött en än hårdare ekonomisk verklighet.

Trots att många invandrare levt i sina nya hemländer länge och verksamt
bidragit till den ekonomiska utvecklingen där har många av dem levt vid
sidan om dessa samhällen. För politikerna var det därför angeläget, menade
Gradin, att främja jämställdhet i juridisk och administrativ praxis samtidigt
som förbättringar görs för invandrarnas integration. Hon lämnade en rad
exempel på åtgärder, särskilt sådana som syftade till förbättrade förhållanden
för invandrarkvinnorna.

Gradin kritiserade avslutningsvis majoriteten av Europarådsländerna för
att inte ha tillträtt Europarådets konvention om invandrarnas juridiska
ställning, som antogs redan år 1977. Än så länge hade blott Portugal, Spanien
och Sverige gjort detta.

I församlingens rekommendation till ministerkommittén (nr 915) framläggs
ett sjupunktsprogram för bättre förhållanden för invandrarna.

10. Jordbruk

Efstratios Papaefstratiou, grekisk ledamot från Ny demokrati hade till
minisessionen utarbetat en redogörelse för FN:s världslivsmedelsprograms
sjunde rapport (dok. 4545). I den resolution som ständiga utskottet antog (nr
735) observerades att miljontals människor, däribland många barn, årligen
dör av hunger och att uppskattningsvis 400 miljoner människor kommer att
drabbas av undernäring eller felnäring. En mindre omfördelning av världens
livsmedelslager skulle räcka för att förse dessa svältande människor med
lämplig föda. Danmark, Nederländerna, Sverige och Norge bestås erkännande
för att man lämnar särskilt generösa bidrag till livsmedelsprogrammet
samtidigt som andra Europarådsländer kritiseras för att lämna mycket
mindre bidrag i förhållande till sin befolkning och jordbruksproduktion.
Livsmedelsprogrammet (WFP) uppmanas att öka andelen katastrofbistånd i
sina aktiviteter och stöd uttrycks för Brandtkommissionens förslag om
massiv resursöverföring avseende jordbruk i utvecklingsländer. Bland
rekommendationerna riktade till medlemsregeringarna märks att församlingen
anser att en ansenlig andel av deras livsmedelsbistånd bör kanaliseras
genom multilaterala organisationer och då särskilt via WFP.

På uppdrag av jordbruksutskottet hade den spanske centerdemokraten
Carlos Calatayud och den tyske kristdemokraten Gunter Muller till

Redog. 1980/81:18

minisessionen utarbetat en rapport om den världskonferens om jordbruksreformer
och landsbygdsutveckling som ägde rum i Rom den 12-29 juli 1979
(dok. 4546). I den resolution som antogs (nr 736) sägs att behovet av att
anordna en sådan konferens delvis måste ses som regeringarnas misslyckanden
att leva upp till många av de åtaganden de gjort vid 1974 års
världslivsmedelskonferens. Trots den s. k. gröna revolutionen konstateras
per capita-produktionen av livsmedel ha stagnerat i u-länderna under
1970-talet. Europarådsländerna uppmanas därför att verka för att det
internationella samfundet uppfyller de åtaganden som gjordes 1974 genom
att upprätta ett internationellt system för livsmedelsreserver, träffa globala
överenskommelser om baslivsmedel samt bibehålla och helst öka det totala
internationella livsmedelsbiståndet på 10 miljoner ton spannmål per år.

Jordbruk och energi-fakta och tro. Så inledde Adolf Spies von Biilesheim,
tysk kristdemokrat, sin på jordbruksutskottets uppdrag till januarimötet
utarbetade rapport (dok. 4660). I denna behandlade han utsikterna för en
minskning av jordbrukets energikonsumtion såväl som möjligheterna till
ökad energiproduktion inom denna näringsgren.

Einar Larsson ansåg att rapportören varit överdrivet försiktig i sin
bedömning av möjligheterna för jordbruket att i framtiden medverka i
energiproduktionen. Han redogjorde för de svenska projekt som tar sikte på
produktion i stor skala av etanol från sockerbetor för användning efter
inblandning i explosionsmotorer. Larsson hade funnit att kostnaderna för
denna bränsleproduktion endast var obetydligt högre än för importerade
petroleumbränslen. Kostnadsrelationen var f. n. tyvärr något sämre i andra
europeiska länder, hade han erfarit. Han skildrade även de framgångsrika
försök som gjorts för att använda vegetabiliska oljor, såsom solrosolja och
rapsolja, som drivmedel i dieselfordon. Dessa oljor var dock f. n. väsentligt
dyrare än vanlig dieselolja.

Som kommentar till rapportens beskrivning av framställningen av gas ur
naturgödsel bedömde Larsson det som en framgång i miljövården om
metangas ur gödsel kunde produceras i stor skala eftersom föroreningarna i
restprodukterna är mycket små samtidigt som resterna kan brukas som
gödsel.

I församlingens resolution (nr 744) uppmanas Europarådets medlemsstater
att främja de syften som redovisades i rapporten.

Ett tjugotal talare, däribland Islands fiskeriminister Steingrimur Hermansson,
deltog i debatten om belgaren Raoul Bonnels, frihets- och
framstegspartiet, och spanjoren Baldomera Fernandez Calvinos, demokratiska
centerunionen, rapport om framtiden för fisket i Europa (dok. 4655). I
rapporten redovisades läget för fisket i medlemsstaterna och analyserades
regeringarnas, fiskeindustrins samt vetenskapssamhällets framtida roller i
utformningen av bättre förutsättningar för fisket. I rekommendation 913
uppmanar församlingen ministerkommittén att verka för högre effektivitet

Redog. 1980/81:18

och bättre förtjänstutveckling för fisket genom åtgärder ägnade att öka
fiskbeståndet, för åtgärder mot havs- och sjöföroreningarna och för ökade
forskningsbidrag.

Församlingen önskar se en bättre samordning mellan EG-staternas
fiskeripolitik och de Europarådsstaters, som inte är medlemmar i gemenskaperna.
Vikten av att redan ingångna internationella avtal på detta område
följs understryks särskilt.

Fullständig dokumentation från församlingens arbete finns att tillgå vid
riksdagens internationella sekretariat.

Redog. 1980/81:18

Bilaga

Beslut fattade av Europarådets parlamentariska församling och dess
ständiga utskott under 32:a årssessionen (april 1980 - mars 1981)

Rekommendationer

nr 891 om avskaffande av dödsstraffet och den europeiska konventionen
om mänskliga rättigheter

892 om samarbete med UNESCO

893 om fattigdom i Europa

8941 om frivilliginsatser i u-länderna

8951 om framtiden i Europa för små och medelstora företag
8961 om direktsändande TV-satelliter
8971 om skol- och skolungdomsutbyte
8981 om minnesmärken

899 om en internationell varumärkeslag

900 om de Olympiska spelen i framtiden

901 om Palestinaflyktingarna och UNRWA

902 om ungdomssamarbete i Europa

903 om invandrares rösträtt i lokala val

904 om läget i Turkiet

905 om samarbete mellan Nord- och Sydeuropa

906 om visumtvång för turkiska medborgare

9072 om FN:s flyktingkommissaries verksamhet (UNHCR)

9082 om politiska flyktingar i Argentina, vilka erhållit utresevisum

909 om internationell konvention mot tortyr

910 om miljöpolitiken i Europa

911 om effekterna av större industriinstallationer

912 om OECD:s atomenergiorgans verksamhet

913 om framtiden för fisket i Europa

914 om fångarnas sociala situation

915 om invandrarnas situation i värdländerna
9163 om terrorism

9173 om ett europeiskt musikår år 1985
9183 om församlingsdirektörens ställning

Redog. 1980/81:18

Resolutioner

Nr 726 om strategin för FN:s tredje utvecklingsårtionde

727 om avskaffande av dödsstraffet

728 om läget i Mellanöstern

729 om flyktingarna från Afghanistan

730 om yttrande-, samvets- och religionsfrihet i Östeuropa

731 om effekterna av prisinstabiliteten för guld
7321 om säkerhet och samarbete i Europa

7331 om förbud mot freonanvändning

7341 om parlamentariska församlingens förbindelser med de nationella
parlamenten
7351 om FN:s världslivsmedelsprogram

7361 om världskonferensen om jordbruksreformer och landsbygdsutveckling 737

om OECD:s verksamhet

738 om de Olympiska spelens framtid

739 om mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och församlingsfrihet i
Östeuropa

740 om läget för judarna i Sovjetunionen

741 om flygtrafikledning

742 om läget i Bolivia

743 om bekämpning av nyfascistisk propaganda

744 om jordbruk och energi

745 om EG:s anslutning till Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna

746 om Europa och stigande spänning i världen

Direktiv

nr 3911 om avancerade teknologiers sociala och ekonomiska effekter
392 om medlemmarna i den turkiska delegationen till parlamentariska
församlingen

3932 om politiska flyktingar i Argentina, vilka erhållit utresevisum

394 om miljöpolitiken i Europa

395 om läget i Turkiet
3963 om terrorism

Yttranden

nr 99 om den andra medelfristiga planen

100 om församlingens programbudget för år 1981
1011 om översyn av frågeformuläret som används vid övervakningen av
efterlevnaden av den europeiska sociala stadgan
1021 om Europarådets budget för 1978, 1980 och 1981
1031 om programbudgeten för församlingen 1980
1043 om den 15:e konferensen mellan europeiska regionala och kommunala
organ

''antagen av ständiga utskottet den 3 juli 1980

2antagen av ständiga utskottet den 25 november 1980

3antagen av ständiga utskottet den 26 mars 1981

GOTAB 66662 Stocholm 1981