från den svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska(rådgivande) församling rörande församlingsmötena under tiden maj (Framställning / redogörelse 1979/80:7)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Redog. 1979/80: 7

Redogörelse
1979/80:7

från den svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska
(rådgivande) församling rörande församlingsmötena under tiden maj

1979—februari 1980 (31 :a sessionen)

1980-03-18

Till riksdagen

Svenska delegationen hos Europarådets parlamentariska (rådgivande)
församling överlämnar bifogade redogörelse för de tre församlingsmötena i
Strasbourg (maj 1979, oktober 1979 och januari-februari 1980) som ägde
rum under församlingens 31 :a årssession. Till redogörelsen är fogad en
förteckning över församlingens samtliga rekommendationer, resolutioner
och andra beslut under samma tidsrymd.

På delegationens vägnar:

BENGT SJÖNELL

John H M Hagard

1 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 7

Redog. 1979/80: 7

Innehållsförteckning

1. Allmänt om församlingens arbete 3

2. Den svenska representationen 5

3. Politiska frågor och frågor som rör europeiska icke-medlemsländer
7

4. Ekonomiska frågor - utvecklingssamarbete 20

5. Sociala frågor, hälsovård 26

6. Juridiska frågor 27

7. Kultur och utbildning 29

8. Vetenskap och teknologi 30

9. Regionplanering och kommunala myndigheter - miljövård 34

10. Befolknings- och flyktingfrågor 35

11. Jordbruk 38

Bilaga: Förteckning över församlingens beslut 41

Redog. 1979/80:7

Redogörelse från den svenska delegationen vid Europarådets parlamentariska
(rådgivande) församling avseende tiden maj 1979 — februari
1980 (31:a sessionen)

1. Allmänt om församlingens arbete

Europarådets parlamentariska församlings 31 :a årssession var stadgeenligt
fördelad på tre delsessioner. Den första av dessa ägde rum undertiden
7-11 maj 1979, den andra under tiden 3-11 oktober 1979 och den tredje
under tiden 28 januari — 1 februari 1980. Samtliga tre plenarmöten hölls i
Strasbourg.

Församlingens s. k. minisession hölls i Stockholm under tiden 26—29
juni 1979. Under dessa dagar hölls sammanträden med församlingens
ständiga utskott och tio andra utskott.

Vid församlingens majmöte valdes österrikaren Franz Karasek (ÖVP)
till Europarådets generalsekreterare för en period av fem år från den 17
september 1979. Den nordiske kandidaten. Olof Rydbeck, förlorade
knappt i en andra valomgång. Vid den första valomgången erhöll den av de
nordiska delegationerna lanserade kandidaten. Sveriges ambassadör i
London, Olof Rydbeck 62 röster. Österrikes Franz Karasek 50 röster och
Frankrikes Gabriel Péronnet 41 röster. För att någon skulle ha valts redan i
första omgången krävdes 77 röster. Eftersom ingen av kandidaterna erhållit
erforderlig kvalificerad majoritet genomfördes en andra omgång samma
dag. Vid dennas början kvarstod samtliga tre kandidater. Sedan en fransk
ledamot föreslagit 15 minuters uppehåll i överläggningarna inkom till församlingspresidenten
ett meddelande om att Péronnet dragit tillbaka sin
kandidatur. Val förrättades därefter mellan Karasek och Rydbeck varvid
den förstnämnde erhöll 78 röster och Rydbeck 74.

Vid majmötet avhandlades inriktningen av Europarådets framtida arbete
och särskilt Europarådsförsamlingens verksamhet i ljuset av att EG i juni
skulle komma att välja sitt parlament vid direkta val. Vidare behandlades
frågan om samarbete mellan länderna i norra och södra Europa. På det
ekonomiska området diskuterades utvecklingssamarbetet med u-länderna.
En av Anders Björck utarbetad rapport om europeisk luftfartspolitik antogs.
På jordbruksområdet behandlades landanvändning. Generaldirektören
i FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) lämnade en redovisning
av organisationens arbete. På kulturområdet antogs en rapport om
förhållandet mellan filmen och staten samt en om bevarandet av den
historiskt värdefulla träkajen i Dublin.

Som gästtalare vid majmötet framträdde den turkiske premiärministern
Biilent Ecevit. som lämnade en redogörelse för förhållandena i Turkiet.
Han pekade särskilt på de ansträngningar som gjorts i syfte att bibehålla
och stärka demokratin i landet. En mångfald exempel androgs på vilka
problem man haft att tackla samtidigt som Ecevit underströk folkflertalets

Redog. 1979/80:7

och regeringens vilja att inte förtröttas i sina ansträngningar. De ekonomiska
svårigheterna framhölls som särskilt allvarliga. Ecevit kritiserade väststaterna
för att. trots löften härom, inte ha kommit Turkiet till hjälp i den
akuta valutabrist som rådde. EG-länderna kritiserades för att försvåra
möjligheterna uppnå ett godtagbart avtal mellan Turkiet och gemenskaperna.

Som representant för värdlandet framtädde Frankrikes justitieminister
Alain Payrefitte med anledning av Europarådets trettioårsjubileum.

Nederländernas utrikesminister C. A. van der Klaauw presenterade ministerkommitténs
verksamhetsrapport.

Den nederländske liberale ledamoten Henri de Koster omvaldes till
församlingens president.

Som ett led i församlingens behandling av läget i Mellanöstern framträdde
vid höstmötet Israels och Egyptens utrikesministrar.

Som gästtalare vid höstmötet framträdde Spaniens statschef, kung Juan
Carlos I. Han citerade Robert Schumann som sagt att Europa hellre bör
vara en kulturell samfällighet än en militär allians eller ekonomisk enhet.
De faktorer som enligt talaren format identiteten hos europeerna är humanism.
olikhet och universalitet. Som exempel på humanism nämndes de
ansträngningar som lett fram till den europeiska konventionen om de
mänskliga rättigheterna. En särskild styrka sades ligga i olikheten i de
europeiska kulturerna inom ramen för en gemensam civilisation. I detta
sammanhang underströk han vikten av att man kommer till rätta med de
olikheter i förutsättningar, särskilt ekonomiska, som råder mellan Nordoch
Sydeuropa. När tankarna om universalitet utvecklades pekade kungen
särskilt på förbindelserna med Latinamerika.

Norges utrikesminister Knut Frydenlund presenterade vid höstmötet
ministerkommitténs sedvanliga verksamhetsberättelse.

Församlingens allmänpolitiska debatt under januari/nötet ägnades åt
läget i Afghanistan. Särskilt intresse knöts till Syriens och Jordaniens
utrikesministrars framträdande inför församlingen inom ramen för dess
behandling av Mellanösternproblemen.

I anslutning till rapporten från församlingens byrå och ständiga utskott
framlade Carl Lidbom ett förslag om att en företrädare för PLO skulle få
framträda inför församlingen på samma sätt som övriga berörda parter i
Mellanösternkonflikten gjort. Detta förslag kom aldrig till omröstning,
eftersom ett procedurförslag om hänvisning av Lidboms motion till byrån
vann majoritet.

Handelsminister Staffan Burenstam-Linder framlade på EFTA:s ministerråds
vägnar dess I8:e och I9:e årsrapporter.

Portugals utrikesminister Diogo Freitas do Amaral presenterade ministerkommitténs
verksamhetsrapport.

Redog. 1979/80: 7

2. Den svenska representationen

Till den 31 :a årssessionen anmälde riksdagen följande valda ombud och
suppleanter i församlingen och dess organ.

Ombud:

Bengt Sjönell (c), delegationens ordförande
Carl Lidbom (s)

Gösta Bohman (m) till 1979-11-14

Stig Alemyr (s), delegationens vice ordförande

Einar Larsson (c)

Nils Erik Wååg (s)

Anders Björck (m) from 1979-11-14

Suppleanter

Nils Hörberg (fp)

Anita Gradin (s)

Anders Björck (m) till 1979-11-14
Lennart Pettersson (s)

Anna Eliasson (c)

Kurt Hugosson (s)

Inger Lindquist (m) fro m 1979-11-14

Ombuden och suppleanterna är fördelade på församlingens fjorton utskott
vilka sammanträder i samband med församlingens plenarmöten och
även mellan dessa. I utskotten bereds de ärenden som församlingen har att
fatta ståndpunkt till. På grundval av utskottens betänkanden och förslag
antar den parlamentariska församlingen rekommendationer till ministerkommittén,
resolutioner, yttranden eller direktiv. Ett av utskotten, kallat
det ständiga utskottet, har fullmakt att besluta på församlingens vägnar
under tiden då församlingen icke sammanträder i plenum.

De svenska ombuden och suppleanterna har under verksamhetsperioden
varit fördelade på församlingens utskott på följande sätt:

	Ordinarie	Suppleanter
Ständiga utskottet	Alemyr	Bohman''
	Gradin	Sjönell
Politiska utskottet	Sjönell	Hörberg
	Lidbom	Gradin
Utskottet för ekonomi och	Björck	Eliasson
utveckling	Alemyr	Pettersson
Social- och hälsovårdsutskottet	Eliasson	Larsson
	Hugosson	Gradin

'' Ersattes i november av Björck.

Redog. 1979/80:7

Juridiska utskottet	Bohman.2	Larsson
	Lidbom	Hugosson
Kultur- och utbildningsutskottet	Eliasson	Björck
	Alemyr	Pettersson
Utskottet för vetenskap och	Sjönell	Larsson
teknologi	Pettersson	Wååg
Utskottet för regionplanering	Larsson	Hörberg
och kommunala frågor	Wååg	Pettersson
Utskottet för befolknings- och	Hörberg	Eliasson
flyktingfrågor	Gradin	Hugosson
Utskottet för procedurfrågor	Bohman2	Lidbom
Jordbruksutskottet	Larsson	Lidbom
Utskottet för europeiska icke-medlemsländer	Gradin	Hörberg
Utskottet för förbindelser med de nationella parlamenten och med
allmänheten	Björck	Alemyr
Budgetutskottet	Wååg	Bohman2

Vid majmötet omvaldes Stig Alemyr som ordförande i det ekonomiska
utskottet. Anita Gradin valdes till ordförande i utskottet för befolkningsoch
flyktingfrågor. Lennart Pettersson valdes till förste vice ordförande i
utskottet för vetenskap och teknologi.

Flertalet utskott har tillsatt underutskott vilka i många fall är tämligen
permanenta år från år medan andra kan utses med anledning av en särskild
fråga. Följande svenska delegater har under verksamhetsperioden eller del
av den varit ledamöter av sådana underutskott:

Nils Hörberg (suppleant Carl Lidbom) av det politiska utskottets underutskott
för läget i Mellanöstern; Stig Alemyr och Anders Björck av det
ekonomiska utskottets underutskott för förbindelserna med internationella
organisationer: Stig Alemyr ordförande i ekonomiska utskottets underutskott
för samarbete mellan länderna i norra och södra Europa; Lennart
Pettersson av ekonomiska utskottets underutskott för anordnande av ett
kollokvium om internationell skatteflykt; Kurt Hugosson av socialutskottets
underutskott för den europeiska balken om social trygghet samt i dess
underutskott för den europeiska sociala stadgan: Anna Eliasson av socialutskottets
underutskott för frivilligtjänst; Carl Lidbom av juridiska utskottets
underutskott för arbetsprogrammet: Kurt Hugosson av juridiska ut -

2 Ersattes i november 1979 av Lindquist.

Redog. 1979/80: 7

skottets underutskott för havsrätten; Stig Alemyr av kultur- och
utbildningsutskottets underutskott för det europeiska kultur- och konstarvet;
Anna Eliasson av kultur- och utbildningsutskottets underutskott för
ungdom och idrott; Anders Björck av kultur- och utbildningsutskottets
underutskott för Unesco och andra internationella organisationer; Lennart
Pettersson ordförande i vetenskapsutskottets underutskott för databehandling
och telekommunikationer; Bengt Sjönell och Nils Erik Wååg av
vetenskaputskottets underutskott för energi och miljö; Lennart Pettersson
av vetenskapsutskottets underutskott för genomförandet av den 5:e parlamentariska
konferensen om vetenskap samt i dess blandade kommitté för
vetenskapligt samarbete; Anita Gradin av befolkningsutskottets underutskott
för internationell migration samt Anita Gradin och Kurt Hugosson av
befolkningsutskottets underutskott för demografiska- och utvecklingsproblem.

3. Politiska frågor och frågor som rör europeiska icke-medlemslånder

Europa rådsförsamlingens roll i ljuset ar det direktralda Europaparlamentet
utgjorde temat för den allmänpolitiska debatten vid majmötet. En
rapport hade framlagts av huvudrapportören i det politiska utskottet, den
schweiziske ledamoten Walther Hofer, demokratiska centerunionen (dok.
4311). I rapporten omtalades riskerna för att Europarådsförsamlingen skulle
kunna komma att förblekna vid framtida jämförelser med Europaparlamentet.
Utan att i rapporten ha analyserat varför utvecklingen skulle leda
dithän drog Hofer slutsatsen att Europarådsförsamlingens framtida roll
borde likna en europeisk senats. Härför kritiserades rapporten i debatten
och vid omröstningen om delar av resolutionen uteslöts avsnittet om
Europarådsförsamlingen som en senat.

I församlingens resolution (nr 693) uttrycks förhoppningen att församlingen,
som enligt stadgan har relativt begränsade rådgivande funktioner,
bör få behålla sin handlingsfrihet i syfte att öka dess inflytande. Detta
intlytande bör inte enbart kunna göras gällande i Europarådsländerna utan
också i en vidare krets. Samtidigt bör församlingens roll kunna utvecklas
utöver den som 1949 års stadga förutser. Vidare noteras att många framtida
medlemmar i Europaparlamentet inte kommer att vara ledamöter i
nationella parlament, vilket kommer att medföra att Europarådsförsamlingen
kommer att inta en särställning som forum för nationella parlamentariker,
som vill ägna sig åt europeiska politiska frågor.

Församlingen anser att en större differentiering av funktioner och mandat
mellan de båda parlamentariska församlingarna i Europa bör kunna
underlätta deras framtida relationer. Som medel härför föreslås bl. a. att
regelbundna möten skall äga rum mellan presidenterna i de båda församlingarna
och mellan utskott i dem. För att ytterligare stärka Europarådsförsamlingens
roll framförs förslag om att man i framtiden skall kunna hålla

Redog. 1979/80:7

möten ägnade en dialog med icke-europeiska demokratier. Samtidigt bör
en dialog öppnas med parlament i andra länder i syfte att förmå ickemedlemsländer
att ansluta sig till de Europarådskonventioner, som står
öppna även för dem. När det gäller arbetet i Europarådsförsamlingen
föreslås en aktivare roll för de politiska grupperna och man uttalar sig för
att det i dag vanliga bruket av konsensusbeslut skall överges till förmån för
majoritetsbeslut. Detta förutses resultera i livligare debatter vilket i sin tur
kan medföra större trovärdighet åt det arbete som nedläggs i församlingen.

Debatten samlade något mer än tjugo talare. Från svensk sida framträdde
Bengt Sjönell, som bl. a. framhöll att Europarådets roll sett i ljuset
av ett direktvalt Europaparlament endast var en utgångspunkt för en
analys av församlingens framtida roll. Han drog fram två andra, nämligen
Europarådsförsamlingens särskilda roll när det gäller att skydda och utveckla
de mänskliga rättigheterna och de demokratiska värdena. Sjönell
underströk vikten av att man i församlingsarbetet så långt som möjligt
söker koncentrera intresset på ett relativt fåtal frågor. I syfte att stärka
Europarådsförsamlingens möjligheter att agera på jämställd fot med Europaparlamentet
förordade Sjönell ökade resurser för den parlamentariska
församlingens politiska grupper.

Vid höstmötet antogs efter livlig debatt resolutionerna 705 och 706 om
flyktingproblemen i Sydostasien. En rapport hade framlagts av den
schweiziske ledamoten Walther Hofer (dok. 4399). I det resolutionsförslag
som bifogats denna rapport och som politiska utskottet gjort till sitt uppmanas
Europarådets medlemsregeringar och andra stater att lämna största
möjliga humanitära bistånd till de sydostasiatiska flyktingarna både i mottagningsläger
och i de europeiska länder som beviljat dem asyl. Medlemsländernas
regeringar, som utfäst sig att främja de mänskliga rättigheterna,
uppmanas att beakta detta i sina ekonomiska och politiska förbindelser
med de länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna, (resolutionens
§ 9 b). Något tidigare i resolutionsförslaget uttrycks största bekymmer
över de brott mot de mänskliga rättigheterna som begås i Vietnam. Cambodja
och Laos.

Anita Gradin vände sig mot denna teknik i resolutionen eftersom den
hade karaktären av utpressning. Hon underströk vikten av att man fortsätter
att lämna bistånd också till de länder varifrån flyktingarna kommer mot
bakgrund av de stora behov man där har i samband med återuppbyggnadsarbetet.
Hon framlade tillsammans med flera ledamöter ett ändringsförslag,
som syftade till att nämnda § 9 b skulle utgå.

Den norska hpyreledamoten Karin Hafstad lade fram ett tilläggsförslag
till det redan framlagda resolutionsförslaget. I detta utvecklades behovet
av bistånd till Cambodja.

Hafstads tillägg antogs med en avståenderöst (res. 706). Gradins m.fl.
ändringsförslag avslogs med röstsiffrorna 30-31-2. Därefter antogs det
resolutionsförslag som framlagts av politiska utskottet (nr 705). Därvid

Redog. 1979/80:7

avstod flertalet av de ledamöter som tidigare röstat för Gradins ändringsförslag.

I januari 1979 hade församlingen beslutat att en rapport skulle utarbetas
om läget i Iran. Då satt shahen fortfarande vid makten och ayatollah
Khomeini befann sig i Frankrike. I politiska utskottets rapport (dok. 43981,
som framlades vid höstmötet och som utarbetats av den franske socialisten
Georges Lemoine, förklarade han att, sedan shahen störtats, många hoppats
på återupprättande av frihet, återgång till demokrati, större social
rättvisa och en bättre fördelning av bruttonationalprodukten. Detta skulle
leda till ökat välstånd i Iran. För dagen kvarstod emellertid många farhågor.
Risken fanns att en ny diktatur skulle växa fram under den islamiska
regimen, som syntes vända ryggen åt demokratin. I rapporten erkändes att
vissa utrensningar var nödvändiga bl. a. av Savakpersonal, shahens hemliga
polis. Ingen kunde kritisera den nya regimen för att den vidtog åtgärder
mot denna. Det var emellertid svårt att acceptera attacker på de progressiva
krafterna främst inom den politiska vänstern, som hade medverkat till
att föra ayatollahn till makten.

Mot denna bakgrund fann politiska utskottet det nödvändigt att handla.
Det krävdes dels att man fördömde shahens regim, dels att man påminde
den nuvarande regimen om de principer för demokrati och mänskliga
rättigheter som bär upp Europarådet.

I debatten framträdde flera medlemmar i den turkiska delegationen och
förespråkade skrivningar som mera tog fasta på kritik av shahens störtade
regim och nedtoning av kritiken mot den nuvarande. De ändringsförslag
som framlades i detta syfte avslogs av församlingen. Resolution 712 i
frågan antogs med stor majoritet. Ett fåtal nejröster avgavs.

Politiska utskottet hade beslutat att som ett led i sitt studium av Mellanösternproblemen
inbjuda den israeliske och egyptiske utrikesministern.
Vid höstmötet framträdde utrikesministrarna Moshe Dayan och Boutros
Boutros-Ghali. Ordföranden i politiska utskottet meddelade före deras
anföranden att den underkommitté som utskottet tillsatt för Mellanösternfrågorna
och som besökt Israel och Egypten under sensommaren också
hade för avsikt att besöka Jordanien, Syrien och Libanon. Dessutom avsåg
man kontakta andra intresserade parter via Arabförbundet.

Den egyptiske utrikesministern framhöll inledningsvis att president Sadats
besök i Jerusalem inte var dennes första fredsinitiativ. Ända sedan
presidenten tillträtt sitt ämbete hade han strävat i riktning mot försoning
och fredlig samexistens. Presidenten hade hela tiden föredragit en kollektiv
lösning framför en bilateral och därför hade det varit särskilt viktigt att
FN funnits med i bilden. Israel hade, enligt talaren, eftersträvat en motsatt
handlingslinje. På egyptisk sida önskade man se en lösning på de egyptiskisraeliska
problemen kopplad till en lösning av den palestinska frågan, men
på israelisk sida hade man vägrat erkänna ett sådant samband.

Bortsett från de många åsiktsskillnaderna mellan Egypten och Israel

Redog. 1979/80:7

fanns det enligt Boutros-Ghali en panarabisk dimension som komplicerade
förhandlingarna. Han syftade på att de flesta arabstaterna intagit en fientlig
attityd till Camp David-överenskommelserna. Han menade att det finns en
objektiv allians mellan israeliska och arabiska krafter som förkastat avtalen.
Dessa krafter hade utifrån diametralt motsatta utgångspunkter fördömt
fredsprocessen och sökt isolera Egypten från den övriga arabvärlden.
De egyptiska fredsansträngningarna hade därför försvårats av Israels
vägran att erkänna en palestinsk existens med eget innehåll (a Palestinian
entity).

Enligt utrikesminister Boutros-Ghali var därför Egyptens målsättning nu
att komma igenom denna dubbla förtroendekris, som äventyrade den
fredsprocess som inletts med president Sadats Jerusalemresa. Varje försoning
mellan Egypten och arabstaterna skulle försvåra kontakterna mellan
Israel och Egypten och ett närmande mellan Egypten och Israel skulle
fördjupa klyftan mellan Egypten och de övriga arabstaterna. Talaren framhöll
avslutningsvis att Europa kunde spela en roll på tre områden. För det
första genom att trygga palestiniernas rättigheter, för det andra genom att
stilla oron hos israelerna och för det tredje genom att undvika att förvärra
de arabisk-israeliska åsiktsskillnaderna.

Innan han behandlade de pågående fredssträvandena uttryckte Israels
utrikesminister uppskattning över de initiativ som tagits i Europarådet till
förmån för judarna i Sovjetunionen. Han ansåg också att Europarådets
fördömande av terrorism innebar ett exempel för fria människor överallt i
världen.

30 års krig, varvat med vapenstillestånd, eld-upphör-överenskommelser.
truppåtskillnader. FN-observatörer och andra temporära arrangemang.
hade tagit en ny vändning i och med djärvt ledarskap hos president
Sadat och premiärminister Begin. De hade fått hängiven hjälp från president
Carter, konstaterade Moshe Dayan. Fredsavtalet med Egypten skulle
ses som ett första steg mot en omfattande fred. Man var från israelisk sida
beredd förhandla med samtliga grannar. Han upprepade därför inbjudan
till Jordanien. Syrien och Libanon samt till representanter för de palestinaaraber
som bor i Judéen. Samarien och Gaza att delta i de pågående
förhandlingarna om upprättande av en självstyrande myndighet.

Moshe Dayan uttryckte besvikelse över några europeiska regeringars
attityd gentemot fredsprocessen. Det varén besvikelse och förvånande att
ett stort antal europeiska regeringar inte välkomnat fredsavtalet. Denna
inställning hade främst kommit till uttryck i de Mellanösterndeklarationer
som avgivits av EG:s utrikesministrar. 1 deras då nyligen inför FN avgivna
deklaration hade man t. o. m. misslyckats med att kalla det israelisk-egyptiska
fredsavtalet vid dess rätta namn. Denna deklaration hade dessutom
förtigit PLO:s mord på civila israeler. En sådan utgångspunkt kunde enligt
Dayan enbart försvaga ställningen för dem som stöder fredsprocessen.
Han uttryckte förhoppningen att Europas fria stater i stället skulle upp -

Redog. 1979/80: 7

muntra alla dem som deltar i de svåra förhandlingarna.

Beträffande den självstyrande myndigheten - det administrativa rådet
- för palestinaaraberna nämnde talaren att när detta valts, upprättats och
invigts av innevånarna i Judéen. Samarien och Gaza skulle en övergångsperiod
om fem år börja. Därefter borde, enligt israelisk uppfattning, nås
överenskommelse om slutlig status för områdena och förhandlingar inledas
med Jordanien i syfte att ingå ett fredsavtal, som skall fastställa gränserna
mellan de båda staterna.

Dayan citerade några delar ur PLO:s stadgar och konstaterade att denna
organisations syfte är att utplåna staten Israel. Antydningar om andra
målsättningar från PLO:s sida är falska, underströk han.

Den israeliske utrikesministern berörde också flyktingproblemen och
ansåg att de problem som gällde dem som är bosatta i Syrien och Libanon
(300000) resp. Jordanien (240000) inte kan lösas i Judéen, Samarien eller
Gaza. I de tre sistnämnda områdena bor I 200000 människor inklusive
350000 flyktingar. Härtill kom att dessa tre områden inte är ekonomiskt
självförsörjande. Lösningen på flyktingproblemen borde därför sökas i
andra arabländer, särskilt som de flesta av dem har rik tillgång på mark och
är glest befolkade.

Avslutningsvis framhöll utrikesminister Dayan att det israeliska folket är
övertygat om att andra arabstater småningom kommer att ansluta sig till
fredsprocessen. Man väntade att Europa skulle uppmuntra denna process
och främja regionalt samarbete samt starta ekonomiska projekt som är av
gemensamt intresse för Europa och Mellanöstern. Han tänkte sig en ny
form av Marshallplan som skulle föra det europeiska exemplet rörande
ekonomiskt samarbete till Mellanöstern.

Efter anförandena svarade de båda utrikesministrarna på 60 skriftliga
frågor, som tidigare inlämnats av församlingsledamöterna. På Nils Hörbergs
fråga om vad de västeuropeiska staterna kan göra för att stödja de
egyptisk-israeliska förhandlingarna svarade den egyptiske utrikesministern
att man kunde bistå vid skapandet av en infrastruktur för palestinierna
på Västbanken. De europeiska staterna borde mera aktivt bidra till lösningen
av Mellanösternproblemen. Boutros-Gahli hade ett intryck av att
Europa alltför ofta hade gömt sig bakom Förenta Staterna. Direkt bistånd
till palestinierna var nödvändigt och han uppmanade Europa att främja
försoning och internationell förståelse i syfte att lösa det palestinska problemet.

På samma fråga räknade den israeliske utrikesministern upp vad Europa
inte gjort för att främja en lösning i Mellanöstern. Han hoppades att av
ledamöterna i församlingen få stöd för det enda konkreta fredsinitiativ som
existerar, nämligen de pågående förhandlingarna. Särskilt viktigt skulle,
enligt Dayan, vara att inga nya idéer förs fram om hur problemen skall
lösas.

Carl Lidbom ställde frågan till Israels utrikesminister huruvida, i ljuset

Redog. 1979/80:7

av att den israeliska regeringen hade föreslagit en formel för att ge begränsat
självstyre åt palestinierna i ockuperade områden, detta självstyre åtminstone
skulle göra det möjligt för palestinierna att avbryta Israels konfiskation,
expropriation och köp av arabisk mark samt om detta självstyre
också skulle gälla palestinierna i Jerusalem. Utrikesminister Dayan förklarade
att expropriation och rekvisition av mark inte hör samman. Frågan
om expropriation och rekvisition av mark var en känsklig fråga i Israel och
den var föremål för domstolsprövning. I Israel försökte man. fortsatte han.
att begränsa sig till Genévekonventionen, dvs. att vidta sådana åtgärder
endast när militära behov rättfärdigar dem. Han trodde inte att frågan hade
något att skaffa med självstyre. Camp David-avtalet innesluter inte möjligheten
av en palestinsk stat. fortsatte han. Avtalet nämnde enbart gränsen
mellan två stater, nämligen Israel och Jordanien. Inte något utrymme
lämnades för en tredje stat, en palestinsk stat.

Utrikesminister Boutros-Ghali. som också svarade Lidbom, höll med
Moshe Dayan om att Camp David-avtalet inte hänvisade till en palestinsk
stat men det innehöll inte heller något om att detta skulle vara förbjudet.
Enligt Boutros-Gahli var syftet med att förbjuda nya israeliska bosättningar
på Västbanken att möjliggöra förhandlingar om framtiden för området.
Om Israel accepterade förhandlingsprincipen borde man inte söka påtvinga
området förändringar förrän förhandlingarna hade avslutats. Annars
fanns det ingen anledning alls att förhandla. Israels agerande gjorde, enligt
den egyptiske utrikesministern, palestinsk medverkan i fredsförhandlingarna
svårare. Enligt egyptisk uppfattning var palestinierna berättigade till
självstyre och en verklig fred skulle vara omöjlig utan en palestinsk stat.

Vid januarimötet väckte Carl Lidbom en motion (dok. 4465) om att
församlingen skulle inbjuda en företrädare för PLO att framträda inför
församlingen som ett led i dess behandling av Mellanöstern-problemen.
Av byråns rapport (dok. 4476). som presenterades för församlingen den 28
januari, framgick att byrån tidigare beslutat att till sitt möte den I februari
1980, eller senare, uppskjuta behandlingen av en begäran från politiska
utskottet till byrån att inbjuda en representant för PLO att framträda inför
församlingen.

Strax före mötets början på eftermiddagen den 28 januari begärde de
nederländska kristdemokraterna Joep Mommersteeg och Jan Schoelten att
Lidboms motion inte skulle bli föremål för omröstning vid detta tillfälle
utan hänvisades till byrån för behandling i samarbete med församlingens
ständiga utskott. Georges Margue, kristlig socialist från Luxembourg och
talesman för motståndarna till Lidboms motion, framhöll att det var för
tidigt under rådande omständigheter i Mellanöstern att inbjuda en representant
för PLO. Han ifrågasatte också huruvida det var lämpligt för
Europarådet att behandla en konflikt som inte direkt berör Europa. Herr
Margue ansåg det riktigt att inbjuda representanter för stater och internationella
organisationer men ifrågasatte det lämpliga i att inbjuda en repre -

Redog. 1979/80:7

sentant för PLO. Han hänvisade till terroristaktioner som företrädare för
den palestinska saken hade begått i Europa och framhöll, att talesmän för
PLO uttalat sig positivt om Sovjetunionens intervention i Afghanistan, en
fråga som församlingen strax dessförinnan beslutat att behandla i brådskande
ordning.

Lidbom motsatte sig att hans motion skulle hänvisas till byrån. Syftet
med motionen var att församlingen skulle få möjlighet till en grundlig
debatt om Mellanösternfrågorna. Han pekade på att Egypten. Israel, Syrien
och Jordanien samt sekreteraren i Arabförbundet redan inbjudits. Det
var väsentligt att församlingen tog kännedom om synpunkterna hos alla
intresserade och berörda parter i Mellanöstern-konflikten. Han ifrågasatte
syftet bakom kravet på en hänvisning av hans motion till byrån, eftersom
politiska utskottet och byrån redan hade fördröjt ett beslut i frågan och
önskade därför att församlingen själv vid detta tillfälle skulle fatta beslut
om att inbjuda en representant för PLO. Stöd för motionen innebar inte
något stöd för PLO och församlingen avkrävdes inte heller något beslut om
PLO:s krav, metoder och syften. De frågorna skulle man få tillfälle att
avhandla i den kommande stora debatten om Mellanöstern. Lidbom underströk
att de som röstade för förslaget att remittera motionen till byrån i
själva verket inte önskade lyssna till PLO i församlingen. En begäran från
Carl Lidboms sida, att omröstningen om Mommersteegs och Scholtens
procedurförslag skulle ske genom namnupprop, avslogs av presidenten.

De båda nederländska ledamöternas förslag antogs. Enligt sedvänjan
bekantgjordes inte röstresultat, men enligt tillgängliga uppgifter blev resultatet
ungefär 75 röster för och 55 emot.

I brådskande ordning förde församlingen upp läget i Afghanistan på
dagordningen för januarimötet. Redan i sitt öppninganförande hade församlingens
president, den nederländske liberale ledamoten Hans de Koster,
sagt att de förklaringar med vilka man i Pravda rättfärdigat interventionen
i Afghanistan nästan var identiska med dem som en annan diktator
hade givit innan han i maj 1940 invaderat Nederländerna. På uppdrag av
det politiska utskottet hade den franske gaullisten Jacques Baumel utarbetat
en rapport (dok. 4485) om läget i Afghanistan. I denna gick han tillbaka
till den kommunistiska statskuppen i landet i april 1978 och konstaterade,
att den sovjetiska interventionen började redan i mars 1979, då man hade
förstört byar och mördat hela bybefolkningar under möten i moskéer. Vid
tidpunkten för rapportens justering befann sig enligt Baumel 80 0(K) sovjetiska
soldater i Afghanistan. En redogörelse lämnades för de internationella
reaktioner interventionen lett till.

I rapporten granskades också kritiskt de sovjetiska myndigheternas
ingripande mot Dr Andrej Saeharov.

Med rapporten framlades tre resolutionsförslag; ett om krisen i Afghanistan,
ett annat om arresteringen och bortförandet av Dr Andrej Saeharov
samt ett om de olympiska spelen i Moskva. Det sistnämnda förslaget hade

Redog. 1979/80: 7

också varit föremål för behandling i kultur- och utbildningsutskottet.

I debatten framträdde mer än 70 talare, som samtliga fördömde de
sovjetiska myndigheternas ingripande mot Dr Sacharov. Med undantag av
en talare fördömdes den sovjetiska interventionen i Afghanistan. Den
franske kommunisten Serge Boucheny förklarade att församlingen var
selektiv i sin indignation och frågade var denna indignation fanns när
Allende mördades i Chile eller när turkarna ockuperade Cypern. Han
förklarade att det hade varit bättre om den sovjetiska interventionen hade
varit onödig. Nu hade den utgjort ett svar på CIA:s intervention. Om
Förenta Staterna drog sig tillbaka från Pakistan skulle Sovjetunionen återtåga
från Afghanistan. Lady Fleming från Grekland. PA.SO.K., framhöll
att den turkiska invasionen av Cypern 1973 var ett lika dåligt exempel som
den i Afghanistan.

Ordföranden i den norska delegationen, socialdemokraten Liv Aasen,
förklarade att man inte kunde använda ord starka nog i fördömandet av
invasionen i Afghanistan.

Ordföranden i den danska delegationen, socialdemokraten Lasse Budtz.
underströk i likhet med flera talare, att den sovjetiska invasionen gjorde
det än mer nödvändigt att fortsätta ansträngningarna för avspänning var
det än är möjligt. Samtalen om truppreduktioner i Wien måste fortsätta och
man måste understryka nödvändigheten av att Salt Il-avtalet ratificerades,
sade Budtz.

Bengt Sjönell konstaterade att invasionen i Afghanistan var ett flagrant
brott mot internationell rätt och ett brott mot FN-stadgan och framhöll att
man inte kunde acceptera de förklaringar som Sovjetunionen givit för sin
intervention i landet. Han ansåg att den väpnade invasionen hotar att
rubba balansen i denna del av världen. Den utgjorde också en fara för
internationell fred och säkerhet i världen i övrigt. Det var uppenbarligen
nödvändigt i detta sammanhang att understryka att ett litet land har samma
rätt som en supermakt att forma sig egen framtid.

Sjönell fäste uppmärksamheten vid de fysiska och psykiska påfrestningarna
som flyktingarna i området utsattes för. Detta humanitära problem
måste, enligt Sjönell, det internationella samfundet söka lösa genom samfällt
agerande.

Sett i ett europeiskt sammanhang hotade den sovjetiska invasionen
allvarligt utvecklingen mot avspänning mellan de båda supermakterna.
Förutsättningarna för att Salt Ii-avtalet skulle träda i kraft syntes begränsade.
Om ratifikation av det avtalet uppsköts skulle en paus skapas i
förhandlingarna som syftade till avspänning samtidigt som kärnvapenrustningarna
i Europa skulle kunna trappas upp. Sjönell pekade också på de
svårigheter som samtalen i Wien om truppreduktioner i Europa stod inför
och de svårigheter som nedrustningskonferensen i Genéve och ESK-uppföljningen
i Madrid senare under året kunde möta.

Redog. 1979/80:7

Deportationen av Dr Sacharov visade, enligt Sjönell, att Sovjetunionens
intresse för en verklig uppföljning av ESK endast är läpparnas bekännelse.
Han ansåg att det nu fanns en omedelbar risk för farlig konfrontation
i världspolitiken. De framgångar som uppnåtts i försöken att
minska spänningen innebar fördelar för alla länder och framsteg i den
riktningen fick inte tillåtas avstanna. Trots existerande svårigheter uppmanade
han därför stormakterna att fortsätta den processen. Resultatet av
denna skulle nämligen tjäna både dem och den övriga världen. Arbetet på
nedrustning och arbetet inom ESK var därför av särskild vikt.

I frågan om de olympiska spelen i Moskva förklarade Sjönell att idrottsorganisationerna
själva skulle besluta huruvida de önskade delta.

Carl Lidbom betecknade den sovjetiska invasionen av Afghanistan som
ett brott som man inte kan urskulda sig. Den var ett bruk av våld som var
oförenligt med FN:s stadga och ett flagrant brott mot det afghanistanska
folkets rätt till oberoende och territoriell integritet. Den innebar också ett
åsidosättande av mänskliga rättigheter. Invasionen hade äventyrat avspänningsprocessen
och skapat ett ytterst farligt internationellt läge. Enligt
Lidbom hade den brutala aggressionen mot Afghanistan skapat allvarlig
oro i andra länder som gränsar till Sovjetunionen, särskilt i Iran och
Pakistan, vars gränser kunde hotas. Den ingav osäkerhet om ryssarnas
långsiktiga avsikter och satte vår försörjning av olja från Mellanöstern i
fara. Rör det sig här om en vilja från Sovjetunionens sida att bevara sin
styrka i sitt intresseområde eller om ett första steg i en sovjetisk offensiv
mot Indiska oceanen och kontroll av Persiska viken, frågade Lidbom.
Eftersom vi inte kände svaren på dessa frågor var det viktigt att låta
Sovjetunionen förstå att en militär expansionspolitik inte kan tolereras av
det internationella samfundet.

Han ansåg att det fanns anledning att glädja sig åt att inte enbart Förenta
Staterna och väststaterna utan också tredje världens länder intagit en fast
hållning inför läget i Afghanistan. Den resolution som FN:s generalförsamling
antagit var otvetydig liksom den som antagits av den islamiska konferensen
i Islamabad.

Carl Lidbom ifrågasatte värdet av president Carters initiativ att söka få
de olympiska spelen i Moskva bojkottade. Om det gällde att förödmjuka
ryssarna och att slå ett slag mot prestigen i Kreml skulle en bojkott kanske
kunna visa sig effektiv, men om initiativet avsåg att förmå Sovjetunionen
att dra tillbaka sina trupper från Afghanistan betvivlade Lidbom att åtgärden
skulle kunna bli framgångsrik. En politik vars syfte är att förödmjuka
motståndaren medför uppenbara risker. I vissa kretsar, både i Moskva och
i Washington, var man enbart tillfreds med att åter höra det militanta språk
som användes under det kalla kriget. Alla de förhoppningar som grundats
på avspänningspolitiken, på Helsingforsavtalet, på SALT Il-avtalet och på
förhandlingarna i Wien om en begränsning av de militära styrkorna i
Europa hade snabbt glömts. Det är viktigt att sätta stopp för den sovjetiska

Redog. 1979/80:7

expansionen, fortsatte Lidbom, men i sökandet efter de rätta metoderna
tick man inte glömma att ett nytt kallt krig inte kan utmynna i ingenting
utan endast i ett krig. Han varnade för att Europa nu är ett potentiellt stort
slagfält förberett för kollektivt självmord. Oansvarig bravur skulle därför
frammana en katastrof, som vi alla önskade undvika.

Lidbom förmodade att den nuvarande spänningen mellan supermakterna
delvis skulle kunna vara resultatet av att deras regeringar är svaga
och därför hade en atmosfär skapats i vilken hökar trivs. Så mycket
viktigare var det därför för européerna att söka analysera det internationella
läget med så stort lugn som möjligt. Det fanns anledning, avslutade han,
att uppmuntra och stödja den måttfulla attityd som dittills visats av den
franske presidenten och den tyske förbundskanslern.

Flera talare krävde att församlingen skulle uttala sig till förmån för en
bojkott av de olympiska spelen i Moskva eller att dessa borde flyttas.
Andra talare menade att sådana beslut endast borde fattas av idrottsorganisationerna
själva. Ordföranden i kulturutskottet, den brittiske labourledamoten
John Röper, vädjade till församlingen att inte söka gå för långt i
någon riktning, eftersom en enhällig uppfattning i församlingen var bäst
skickad att få positiv betydelse.

Församlingen fattade tre beslut. I rekommendation 889 förklarar församlingen
att interventionen i Afghanistan innebär ytterligare ett flagrant brott
mot principerna om icke bruk av våld. territoriell integritet och icke
inblandning i de interna angelägenheterna i andra länder samt mot grundläggande
mänskliga rättigheter. De förklaringar som givits av Sovjetunionen
i försök att rättfärdiga sin intervention anser församlingen vara helt
oacceptabla. Den upprepar sitt stöd för tanken om avspänning och den
process som bl. a. ESK:s slutakt ger uttryck för. Samtidigt erinrar församlingen
om att principerna om avspänning varken är delbara eller begränsade
till vissa geografiska områden samt att Sovjetunionens aggression i
Afghanistan inte får leda till ett slut på ansträngningarna för avspänning,
vilket skulle kunna skada medlemmarna i den alliansfria rörelsen. Församlingen
stöder ministerkommitténs begäran att alla främmande trupper omedelbart
och utan villkor helt dras bort från Afghanistan och uppmanar
regeringarna i Europarådets medlemsländer att omedelbart vidta åtgärder i
samarbete med vederbörande FN-organ i syfte att ge humanitärt bistånd åt
flyktingar från Afghanistan, vilka lämnat sitt land som ett resultat av den
sovjetiska invasionen. Församlingen förklarar sin solidaritet med folket i
Afghanistan, vilket bör ha rätt att fritt bestämma sin egen framtid utan
inblandning utifrån och understryker att avspänningspolitiken allvarligt
sätts i fara så länge en stats suveränitet och oberoende kränks av en av
signatärmakterna till Helsingforsakten. Ministerkommittén rekommenderas
att uppmana regeringarna i Europarådets medlemsländer att inta en
fast hållning till händelserna i Afghanistan i alla internationella fora, särskilt
vid uppföljningsmötet i Madrid rörande genomförandet av slutakten

Redog. 1979/80: 7

från Helsingfors samt att ge uttryck för aktiv solidaritet med länderna i
tredje världen.

I resolution 718 uttrycker församlingen sin indignation över arresteringen
av Dr Andrej Sacharov och över de drakoniska åtgärder som sovjetiska
myndigheter vidtagit mot honom. Församlingen stöder de uttalanden som
presidenten de Koster gjorde den 23 januari 1980 då han sade att denna
onda handling kommer att tolkas så att herr Brezjnevs stöd för avspänning,
högtidligt försäkrat i Helsingfors och Belgrad, kan ifrågasättas. Församlingen
anser att agerandet strider mot Helsingforsakten och sätter avspänningsprocessen
i fara. Med beaktande av kapitel 7 i slutakten från Helsingfors,
vilket innehåller de juridiska åtaganden som varje signatärmakt gjort
mot de andra, uppmanas de sovjetiska myndigheterna att omedelbart
släppa Andrej Sacharov och återupprätta hans fullständiga rättigheter.

I resolution 719 om de olympiska spelen har församlingen de oföränderliga
moraliska värdena bakom demokrati och idrott i åtanke när den fäster
de olympiska kommittéernas uppmärksamhet på allvaret i de händelser
som ägt rum i Afghanistan samt den behandling som professor Sacharov
utsatts för och uppmanar dem att beakta dessa händelser när de fattar
beslut om huruvida de skall delta i de olympiska spelen i Moskva eller i de
ceremonier som äger rum där. I sina kontakter med de nationella olympiska
kommittéerna och med den internationella olympiska kommittén
uppmanas de europeiska regeringarna att sträva efter en gemensam ståndpunkt
när det gäller de olympiska spelen i Moskva.

Församlingen fortsatte vid januarimötet sin behandling av läget i Mellanöstern.
Den schweiziske ordföranden i det politiska utskottet. Walter
Hofer, förklarade att han var fullständigt medveten om att problemen i
Mellanöstern hänger nära samman med palestiniernas öde och att det
politiska problemet måste lösas. Han förklarade att politiska utskottet
skulle komma att höra en kvalificerad representant för PLO och kritiserade
dem som fördömt församlingen för att den vägrade höra PLO. Det var
inte fallet enligt Hofer.

Som ett led i behandlingen av Mellanösternproblemen hade församlingen
till januarimötet inbjudit Syriens vice premiärminister och utrikesminister,
herr Abdel Halim Khaddam, och Jordaniens utrikesminister, herr
Marwan Kasim, att framträda inför församlingen. Också en representant
för Libanons regering hade inbjudits, men från libanesisk sida anmäldes
förhinder.

Syriens utrikesminister beklagade att de arabiska staterna hade blivit
straffade för det stöd de givit de allierade i deras kamp mot det ottomanska
väldet. Bestraffningen hade bestått i Balfourdeklarationen resp. upprättandet
av staten Israel på en del av Palestina. Enligt herr Khaddam hade de
arabiska staterna förklarat sig beredda att delta i skapandet av en varaktig
fred baserad på följande två förutsättningar. Fullständigt israeliskt tillbakadragande
från allt ockuperat arabiskt territorium och erkännande av det
2 Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 7

Redog. 1979/80:7

palestinska folkets oförytterliga nationella rättigheter, däribland dess rätt
att återvända, att utöva självbestämmande samt att upprätta en oberoende
stat. Han kritiserade dem som stödde Camp David-avtalen och det egyptisk-israeliska
fredsfördraget för att de inte inser att Israel är aggressivt och
hyllar en ideologi baserad på expansion och dominans, att konflikten i
området inte enbart gäller förhållandena mellan Egypten och Israel samt
att Mellanösternkonflikten inte började 1967.

Den syriske vice premiärministern betecknade president Sadats Jerusalemsresa
som ett svek. Han förklarade att Syrien hade förkastat Camp
David-avtalen och det egyptisk-israeliska fredsavtalet av följande skäl. De
stred mot FN:s stadgar och resolutioner och de utgjorde en bilateral
lösning mellan Egypten och Israel. De hade förstärkt Israels dominans
över Egypten. Vad som uppnåtts i Camp David betydde förintelse av den
palestinska saken och en splittring av det palestinska folket. Vidare hade
Camp David-politiken ytterligare komplicerat läget i området såtillvida
som det tidigare där fanns en arabisk-israelisk konflikt till vilken nu lagts
en arabisk-egyptisk. Avtalen var ett steg i förberedelserna för förnyad
aggression mot den arabiska nationen. Herr Khaddam konstaterade att
den egyptiska regimen brutit mot den arabiska viljan och hånat alla arabiska
beslut.

Herr Khaddam besvarade ett trettiotal frågor som ställts av ledamöter i
församlingen. Nils Hörberg hade frågat hur länge Syrien var berett att i
Libanon hålla en ansenlig del av sina militära styrkor, varför de fortfarande
var där samt om Syrien ansåg det var tid att avbryta sin militära närvaro,
vilket skulle tillåta Libanon att besluta om sin egen framtid utan närvaro av
främmande trupper på sitt territorium. Herr Khaddam gav sin regerings
syn på varför syriska trupper fanns i Libanon och förklarade att Syrien var
berett att dra tillbaka trupperna så snart man hade mottagit en formell
begäran härom från den libanesiska regeringen. F. n. stod det emellertid
klart, att om de syriska trupperna drogs tillbaka så skulle inbördeskrig
omedelbart bryta ut igen. Libanon var en del av den arabiska världen och
Syrien hade därför en broderlig plikt att bistå. Syriens enda målsättning
var att bidra till att inbördeskrig i Libanon kunde undvikas.

Jordaniens utrikesminister, herr Kasim, välkomnade inledningsvis att
europarådsförsamlingen driver en politik som syftar till fredlig lösning av
globala, regionala och subregionala konflikter. Han erinrade om att Mellanöstern
sedan 1948 hade bevittnat många fredsförsök som gått om intet.
Han nämnde de försök som gjorts av Folke Bernadotte, Ralph Bunche,
Dag Hammarskjöld. U Thant. Gunnar Jarring och Henry Kissinger och
slutligen med Camp David-avtalen. Han trodde inte att någon annan region
hade blivit föremål för så många försök från tredje parter att lösa en
konflikt. Skälet till varför man inte lyckats åstadkomma fred var enligt herr
Kasim, att dessa tredje parter inte förmått att handla i linje med vad man
kommit fram till i sina förberedande undersökningar.

Redog. 1979/80:7

Enligt utrikesministern måste en lösning på problemen i Mellanöstern
bygga på följande väsentliga punkter. Israel måste dra tillbaka sina militära
styrkor från alla arabiska områden däribland det arabiska Jerusalem. Man
måste erkänna nödvändigheten av att finna en rättvis lösning på den
palestinska frågan, inklusive rätt till självbestämmande för det palestinska
folket och rätt för detta att upprätta en nationell enhet. I en allomfattande
fredsprocess måste alla parter i konflikten delta, också PLO.

Den spanske socialisten Luis Yanez-Barnuevo hade på politiska utskottets
vägnar till januarimötet utarbetat en rapport (dok. 4477) om situationen
för mänskliga rättigheter i Latinamerika. I sin introduktion för
församlingen ville Yanez-Barnuevo särskilt understryka att utvecklingen
under senare år i Dominikanska Republiken. Peru, Ecuador och Bolivia
hade varit löftesrik.

Ett 20-tal talare framträdde i debatten. Haldis Havröy. norsk socialdemokrat,
redogjorde i sitt anförande för den verksamhet som en inom
Stortinget bildad solidaritetsgrupp med Chile utfört sedan oktober 1977.
Den brittiske labourledamoten Phillip Whitehead beklagade att så få ledamöter
var närvarande i församlingssalen vid denna debatt särskilt som
närmare 70 talare hade framträtt i en debatt tidigare i veckan då läget i
Afghanistan avhandlades. Han frågade vem i den franska delegationen
som var villig att fördöma den franska regeringens försäljning av 16 Mirageplan
till Pinochet-diktaturen i Chile. Han noterade att ingen av de 18
konservativa brittiska ledamöterna var närvarande i församlingen. Han
beklagade att dessa inte ville förklara varför den brittiska regeringen ånyo
sänt en ambassadör till slaktarna i Santiago och varför den brittiska regeringen
nyligen beslutat att lägga ned det särskilda programmet för att ta
emot latinamerikanska flyktingar i Storbritannien.

I resolution 722 bekräftar församlingen principen att det inte utgör
inblandning i ett lands inre angelägenheter när man försvarar mänskliga
rättigheter genom att ta upp frågan härom i internationella sammanhang,
genom att handla till förmån för samarbete i syfte att uppnå de olika
rättigheterna eller genom att uttala sig mot allvarliga och upprepade kränkningar
av dessa rättigheter var de än inträffar. Vidare ges uttryck för
övertygelsen att det demokratiska Europas deltagande i ansträngningarna i
världen att försvara mänskliga rättigheter är en väsentlig del av dess
internationella förbindelser. Församlingen är allvarligt oroad inför försämringen
av läget för mänskliga rättigheter i Argentina, Chile, Uruguay,
Guatemala och Cuba, där varje form av opposition systematiskt slås ned
på ett grymt och brutalt sätt genom mord, kidnappning samt fysisk och
mental tortyr. Församlingen är bestört över ett stort antal människors
försvinnande i sådana länder, däribland många barn, havande kvinnor och
utlänningar. I texten ges uttryck för uppfattningen att regeringarna i Chile
och Argentina under täckmantel av en slags ekonomisk liberalism bedriver
en politik, som utarmar befolkningen till förmån för ett litet antal nationella

Redog. 1979/80:7

och utländska särintressen.

Bland punkterna i resolutionens huvuddel märks att regeringarna i Europarådets
medlemsländer uppmanas att upphöra med allt ekonomiskt och
militärt bistånd till regeringarna i Argentina. Chile. Guatemala. Uruguay
och Paraguay med undantag för direkt humanitärt bistånd till befolkningen
i dessa länder samt att göra allt samarbete med Cuba. inklusive ekonomiskt
bistånd, beroende av att detta land upphör med att kränka mänskliga
rättigheter och upphör med militär intervention i andra länder. Undantag
görs för humanitärt bistånd som kommer folket i landet direkt till godo.
Medlemsländernas regeringar uppmanas att söka påverka de uppräknade
latinamerikanska ländernas regeringar att omedelbart upphöra med sådana
påtryckningsmedel som mord, kidnappningar och tortyr. Argentinas regering
skall på samma sätt förmås upphäva lagen, som gör det möjligt att
dödförklara saknade personer. Regeringarna i medlemsländerna uppmanas
att särskilt inom FN verka till förmån för utarbetandet av en internationell
konvention, som syftar till inskränkning och avskaffande av bruket att låta
personer försvinna samt att definiera den skuld som de för försvinnandena
ansvariga har.

Vid januarimötet antogs ett direktiv (nr 390) i vilket församlingen ger sitt
politiska utskott och utskottet för migrationsfrågor i uppdrag att år 1980
eller 1981 anordna ett kollokvium rörande läget för mänskliga rättigheter i
Latinamerika och därmed sammanhängande flyktingproblem.

4. Ekonomiska frågor — utvecklingssamarbete

Efter gemensam beredning mellan de politiska och ekonomiska utskotten
framlades vid majmötet en rapport (dok. 4310) rörande Europarådets
roll när det gäller utbyggt samarbete mellan länderna i norra och södra
Europa. Rapporten hade utarbetats av den portugisiske socialdemokraten
Rui Machete och den turkiske folkrepublikanen Besim Ustiinel.

Den rekommendation som antogs (nr 861) understryker att otillräcklig
ekonomisk och social utveckling i länderna i södra Europa utgör hinder för
större politisk stabilitet och enighet mellan Europarådets medlemsstater.
Det anses att försvaret av mänskliga rättigheter och demokratiska institutioner
kräver större ekonomisk och social rättvisa på hela kontinenten
såväl som inom respektive medlemsland. Församlingen stöder Greklands.
Portugals och Spaniens medlemsansökningar till EG. Samtidigt ges uttryck
för uppfattningen att deras medlemskap i EG inte får leda till nya ekonomiska
eller politiska svårigheter för icke-EG-medlemmar. Ministerkommittén
rekommenderas att ägna ett särskilt möte på ministernivå åt hithörande
frågor. Möjligheten bör övervägas att sammankalla ett särskilt regeringschefsmöte
inom Europarådet i syfte att ge ökad slagkraft åt organisationens
strävanden till förmån för de minst utvecklade av dess medlemmar.
Man förespråkar att medlemsregeringarna skall samordna sin politik i

Redog. 1979/80: 7

såväl europeiska som icke-europeiska internationella organ för att därmed
främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i Europarådets Medelhavsländer.
Detta kan ske genom att exempelvis investeringar i dessa
länder uppmuntras och genom överföring av teknologi till dem. Bland
åtgärder i övrigt föreslås inrättande av ett tekniskt biståndsprogram till
förmån för de Sydeuropeiska länderna, varigenom experter kan bistås och
kurser kan arrangeras för att möjliggöra ett bättre tillvaratagande av dessa
länders egna resurser.

Anita Gradin och Bengt Sjönell framlade sju ändrings- eller tilläggsförslag
till resolutionsförslaget (dok. 4310 amendments No I to 7). Dessa
syftade till att framhäva att social och ekonomisk utveckling inom länderna
också är väsentlig för att större jämställdhet skall uppnås mellan
medlemsländerna. Särskilt underströks vikten av främjandet av mänskliga
rättigheter och utvecklandet av demokratiska institutioner inom medlemsländerna.
1 ett särskilt tillägg framhävdes att brister på området rörande
ekonomisk och social rättvisa aldrig kan få tjäna som ursäkt för att man
inte strävar efter att stärka skyddet för mänskliga rättigheter, demokratiska
värden och institutioner.

Det i resolutionsförslaget kraftfullt uttalade stödet för Greklands. Spaniens
och Portugals medlemsansökningar till EG önskade Gradin och Sjönell
få ersatt med att församlingen blott noterade ansökningarna. Det sistnämnda
förslaget föll vid omröstningen. Resultatet blev detsamma för
deras förslag om att slopa det föreslagna tekniska biståndsprogrammet.
Deras motivering härtill var att ett sådant skulle kunna riskera urholka
biståndsansträngningarna gentemot länderna i tredje världen. 1 övrigt antogs
de av Gradin och Sjönell framlagda förslagen.

Vid majmötet diskuterades biståndssamarbetet med a-länderna. Den
nederländske kristdemokraten Joep Mommersteg hade utarbetat en rapport
(dok. 4313), som bl. a. fångade upp den debatt som förekommit vid ett
möte med OECD:s biståndskommitté DAC i Paris i december 1978. I
församlingens resolution (nr 691) utvecklas det inbördes beroendet mellan
i-länderna och u-länderna. Som exempel härpå nämns handel, teknologi,
råvaruproduktion och fördelningen av den samlade produktionen i världen.
Församlingen bekräftar sitt intresse för respekten av civila, politiska,
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i alla länder och förklarar att
utvecklingsbistånd bör gå hand i hand med bättre åtnjutande av mänskliga
rättigheter. Församlingen uppmanar alla regeringar att följa upp allmänt
accepterade principer i den nya ekonomiska världsordningen, som antogs
vid FN:s sjunde extra generalförsamling, särskilt genom att hålla fast vid
särskilt angivna utvecklingsmålsättningar, tidtabeller och åtaganden.
OECD:s medlemsländer, vilka ännu inte uppnått den överenskomna målsättningen
på 0.7% av bruttonationalprodukten i offentligt bistånd, uppmanas
att ange en exakt tidpunkt för när så kan ske. Medlemsländerna i
OECD uppmanas att öka ansträngningarna för att nå stabila råvarupriser

3 Riksdagen 1979/80. 2 sami. Nr 7

Redog. 1979/80:7

vid tillräckligt lönsamma nivåer samt att bistå u-länderna i deras ansträngningar
att själva förädla sina produkter. De rekommenderas att ge fritt
tillträde på sina marknader åt i u-länderna producerade färdigvaror samt
att inta en positiv attityd till det arbete som pågår inom FN:s industribiståndsorgan
UNIDO för att skapa en kod för överföring av teknologi till uländerna.
Församlingen understryker vikten av att allmänheten i medlemsländerna
inser det växande inbördes beroendet mellan i- och u-länder.

På uppdrag av ekonomiska utskottet hade Anders Björck till majmötet
utarbetat en rapport om luftfartspolitiken i Europa (dok. 4314).

I den resolution som antogs av församlingen (nr 694), noteras den nya
luftfartspolitiken i Förenta Staterna syftande till ökad konkurrens. Församlingen
understryker bl. a. nödvändigheten av att skydda de europeiska
konsumenterna mot överdriven protektionism till förmån för nationella
flygbolag. Flygbolagens samarbetsorganisation IATA uppmanas att ytterligare
utveckla sitt multilaterala konsultationssystem rörande biljettpriser
för att öka flexibiliteten och känsligheten för konkurrenskrafterna på
marknaden. Man betonar den viktiga roll som den europeiska luftfartskonferensen
ECAC kan spela när det gäller att samordna luftfartspolitiken i
medlemsländerna och fäster särskild vikt vid att det nära samarbetet
mellan Europarådsförsamlingen och ECAC bibehålls.

Europarådsstaterna uppmanas att ta under omprövning det nu använda
poolsystemet genom vilket flygbolag har ensamrätt på att beflyga vissa
sträckor, vilket allvarligt begränsar konkurrensen. Medlemsstaterna uppmanas
att ta initiativ till att förenkla och förenhetliga strukturen för startoch
landningsavgifter i syfte att göra dem billigare. Större ansträngningar
bör göras för att förenhetliga sammansättningen av de nationella flygbolagens
flygplansflottor, så att antalet typer begränsas på europeiska router
genom att koncentrera innehavet till mer ekonomiska och tystare bredbukiga
flygplanstyper och detta med beaktande av den ekonomiska och
teknologiska betydelsen av en fungerande europeisk flygindustri. Kombination
av charter och reguljärt flyg bör öka på vissa sträckor t. ex. genom
att det görs möjligt att boka ett antal charterplatser på reguljära flygningar.
Församlingen anser att åtgärder bör vidtas för att göra det lättare för
konsumenterna att hållas informerade om existerande prisalternativ så att
de kan välja dem som är fördelaktigast.

Vid minisessionen i Stockholm i juni behandlade Europarådsförsamlingens
ständiga utskott på församlingens vägnar en rapport från det ekonomiska
utskottet rörande anordnande av ett symposium om skatteflykt.
Rapporten (dok. 4372) hade framlagts av Lennart Pettersson. I resolutionen
(nr 699) beslutas att ett symposium i dessa frågor skall anordnas i
mars 1980 i Strasbourg. Därvid skall särskilt följande ämnen studeras:
definition, omfattning och betydelse av internationell skatteflykt resp.
undvikande av skatt, åtgärder för att förbättra europeiskt och vidare internationellt
samarbete mot skatteflykt samt tillämpningen av Europarådskonventioner
på skattefrågor.

Redog. 1979/80:7

I januari 1978 tog Nils Erik Wååg initiativet till att man skulle studera
möjligheterna att införa automatiska kopplingar för järnvägsvagnar i hela
Europa. Vid minisessionen förelåg en rapport från ekonomiska utskottet -rapportör var den brittiske labourledamoten Robin Cook (dok. 4361) -samt ett yttrande från utskottet för vetenskap och teknologi, utarbetat av
Nils Erik Wååg (dok. 4367). 1 den resolution som antogs (nr 697) uppmanas
Europarådets medlemsregeringar att införa automatkoppling för järnvägsvagnar
senast 1995.

Vid höstmötet behandlade församlingen den tjugofjärde och tjugofemte
årsrapporten från den europeiska transportministerkonferensen avseende
verksamheten under år 1977 och 1978. Rapporterna (dok. 4282 och 4379)
introducerades av transportministerkonferensens ordförande, den jugoslaviske
transportministern Ante Zelie.

I resolutionen (nr 704) noterar församlingen att den europeiska transportministerkonferensen
skall samordna och främja de aktiviteter som
bedrivs inom internationella organisationer, som ägnar sig åt europeiska
inlandstransporter. Församlingen anser att konferensen bör intensifiera
sitt samarbete med EG, särskilt på områdena rörande järnvägs- och kombinerade
transporter, samt med andra berörda internationella organisationer,
särskilt den europeiska civila luftfartskonferensen. ECAC. Transportministerkonferensen
uppmanas att prioritera utvecklingen av järnvägsoch
kanaltransporter, vilka kräver mindre energi än andra transportsätt.
Församlingen uttrycker tillfredsställelse över att transportministerkonferensen
tagit initiativ i syfte att underlätta för handikappade att röra sig
mera fritt.

Europarådsförsamlingens årliga granskning av OECD:s verksamhet
ägde som vanligt rum under höstmötet. I debatten deltog, förutom församlingsledamöterna,
generalsekreteraren i OECD. Emile van Lennep samt
parlamentariker från OECD-länderna Finland. Australien och Canada.
Inför debatten hade en huvudrapport framlagts av det ekonomiska utskottet.
Rapportör var norrmannen Svenn Stray, höyre. (dok. 4410). Härutöver
förelåg rapporter med yttranden från flera andra utskott.

Vid samma tillfälle behandlade församlingen den sjätte och sjunde rapporten
från OECD:s atomenergiorgan (dok. 4264 och 4386). Inför debatten
härom hade en rapport framlagts av utskottet för vetenskap och teknologi
med fransmannen Henri Feretti (U.D.F.) som rapportör (dok. 4401).

Tyngdpunkten i van Lenneps anförande kretsade kring tre frågor: nödvändigheten
av att minska inflationen såsom en förutsättning för att stärka
möjligheterna för ekonomisk tillväxt, nödvändigheten av att komma till
rätta med de strukturella hindren för tillväxt och av att upprätthålla ett
öppet, marknadsorienterat, ekonomiskt system samt nödvändigheten av
att minska den bristande betalningsbalansen och att verka för ökad stabilitet
på valutamarknaden. Stray ansåg att den politiskt och socialt mest
akuta frågan på det ekonomiska området är arbetslösheten. Han varnade

Redog. 1979/80:7

för att det rådande ekonomiska läget riskerade att öka protektionistiska
tendenser i världshandeln.

Församlingen antog en resolution (nr 710) vari OECD:s olika verksamhetsområden
kommentateras. Dessutom antogs en resolution på atomenergiområdet
(nr 711). Sedan den sistnämnda antagits avgav Nils Hörberg
en röstförklaring i vilken han meddelade att han röstat emot resolutionen
eftersom i denna sägs att kärnenergi är en nödvändighet.

I egenskap av ordförande i EFTA:s ministerråd presenterade handelsminister
Staffan Burenstam-Linder EFTA:s I8:e och 19:e årsrapporter vid
januarimötet. På uppdrag av utskottet för ekonomi och utveckling hade
den franske socialisten Lucien Pignion utarbetat en rapport (dok. 4455) i
vilken årsrapporterna kommenterades.

I den resolution (nr 715) som församlingen antog erkänns de positiva
bidrag som EFTA sedan sin tillkomst för 20 år sedan lämnat för att
avlägsna handelshinder mellan europeiska länder och för att utveckla
internationellt ekonomiskt samarbete. Härigenom hade man bidragit till att
förbättra den ekonomiska miljön i Europa. Församlingen välkomnar särskilt
tillskapandet inom EFTA av en parlamentarikerkommitté, som erbjuder
utmärkta möjligheter för diskussion av gemensamt intresse för medlemmarna.
Med tillfredsställelse noteras det sätt på vilket det stora frihandelsområdet
omfattande 16 europeiska länder fungerar. Församlingen ger
uttryck för uppfattningen att frihandel mellan europeiska stater är önskvärd
trots de protektionistiska tendenser som kan skönjas i spåren på de
ekonomiska svårigheter som alla industriländer möter. Pris- och sysselsättningsproblem,
som alla europeiska länder nu erfar kan, enligt församlingen,
inte lösas genom protektionism eller genom en minskning av den
andel av befolkningen som är i arbete t. ex. genom att återsända migrerande
arbetskraft, utan att dessa svårigheter snarare kräver samfällda
insatser för att stimulera ekonomisk aktivitet. Särskild uppmärksamhet vill
församlingen fästa vid betydelsen av de ekonomiska förbindelserna mellan
EFTA-länderna, som representerar en marknad om 40 miljoner invånare,
och EG som utgör en marknad om 260 miljoner invånare. Det noteras att
de båda organisationerna är de ömsesidigt viktigaste handelspartnerna för
varandra. Församlingen inbjuder EFTA- och EG-ländernas regeringar att
samordna sin ekonomiska politik ytterligare i syfte att skapa gemensamma
positioner på flera områden. Resolutionen omnämner en rad exempel där
detta borde vara möjligt.

Det ekonomiska utskottet hade under lång tid diskuterat ett utkast till en
rapport rörande vissa individuella och allmänna åtgärders betydelse för
produktivitet och levnadsstandard. Rapportör i denna fråga var den brittiske
konservative ledamoten Sir Frederic Bennett. En rapport i ärendet hade
utarbetats av honom redan till oktobermötet 1979, men efter en intensiv
debatt i församlingen den gången återförvisades ärendet till ekonomiska
utskottet. I mellantiden hade Sir Frederic i samarbete med några tyska

Redog. 1979/80:7

socialdemokrater låtit omarbeta rapporten i vissa stycken i syfte att åstadkomma
en text som skulle kunna omfattas av majoriteten i församlingen.

Rapporten (dok. 4464) utsattes också denna gång för kritik av socialistiska
ledamöter. Dessa framhöll att rapportens tema var att kapitalismen är
det bästa medlet för att åstadkomma ett rikt samhälle. Rapportören sades
felaktigt utgå från att människan endast motiveras av rent ekonomiska
överväganden, när hon i själva verket kan sträva högre och ädlare.

Vid debattens slut förklarade Stig Alemyr att han som socialdemokrat
och ordförande i det ekonomiska utskottet, i likhet med majoriteten av
socialisterna i utskottet, inte kunde acceptera den politiska filosofi som Sir
Frederic givit uttryck för i rapportens förklarande memorandum. Resolutionen
däremot behandlade inte denna filosofi. Den tog inte ställning för
eller emot något ekonomiskt eller politiskt system. I stället hemställde den
blott att OECD skall bedriva undersökningar. Detta var skälet till varför
Alemyr kunde acceptera dokumentet.

I den av församlingen antagna resolutionen (nr 716) tar församlingen
kännedom om de hypoteser som rapporten arbetat efter, nämligen att för
stor statlig inblandning i ekonomin försvagar viljan hos företagare att ta
initiativ och därför minskar antalet sysselsättningstillfällen, produktiviteten
och levnadsstandarden; att de länder, vars ekonomi och levnadsstandard
har gjort störst framsteg under de senaste 30 åren, hur än resultatet av
dessa framsteg har fördelats, i allmänhet har varit marknadsekonomier
som bygger på fri företagsamhet eller åtminstone respekterar den; samt att
en sådan grad av individuell direkt beskattning som av skattebetalarna
betraktas som för hög har negativt inflytande på investeringar i produktionen
och särskilt påverkar besluten hos unga människor när de planerar
för framtiden.

Den franske gaullisten Jean Valleix hade på ekonomiska utskottets
vägnar utarbetat en rapport om effekten av användningen av mikroprocessorer
i stor skala (dok. 4466). I samma ärende hade den brittiske labourledamoten
Maurice Miller utarbetat en rapport (dok. 4471) på uppdrag av
utskottet för vetenskap och teknologi. Miller antog att nästan 2/3-delar av
samtliga yrken på ett eller annat sätt i framtiden skulle komma att påverkas
av användningen av mikroprocessorer.

I debatten mottogs de båda rapporterna i huvudsak positivt. Några
talare underströk dock särskilt de allvarliga sociala konsekvenserna som
ett bruk i stor skala av mikroprocessorer sannolikt skulle komma att
medföra.

I den enhälligt antagna resolutionen (nr 717) konstaterar församlingen att
den ökade användningen av datorer innebär ett teknologiskt framsteg av
största vikt som kommer att få avgörande betydelse för ekonomin och
sysselsättningen i industriländerna. Man konstaterar vidare att ett stort
antal handgrepp som hittills utförts av människan i framtiden kommer att
utföras av datorer och programmerad utrustning. Samtidigt uttrycks farhå -

Redog. 1979/80:7

gor för att man genom att ersätta människan med maskiner kommer att
kunna förlora ett stort antal arbetstillfällen. Församlingen anser sig emellertid
inse att tekniska framsteg är väsentliga om de europeiska ländernas
ekonomier skall vidmakthålla sin produktivitet och internationella konkurrenskraft.

Församlingen antar att den snabba expansionen av datorindustrin sannolikt
kommer att skapa nya arbetstillfällen både i produktionen av utrustning
och komponenter och i databehandlingsindustrin men att aktuella
uppskattningar ger vid handen för det första att färre arbetstillfällen kommer
att skapas än som förloras som ett resultat av bruk i stor skala av
mikroprocessorer i industrin. För det andra kommer en utveckling som
kompenserar detta bortfall att inträffa på ett långt senare stadium. Församlingen
håller före att bruket i stor skala av mikroprocessorer i framtiden
leder till skapande av nya mycket kvalificerade arbetstillfällen och en
minskning av energikonsumtionen, vilket i sin tur kommer att bidra till
ekonomisk tillväxt.

Församlingen förklarar att det är oacceptabelt att ett stort antal arbetstillfällen
snabbt och utan kompensation förloras, särskilt vid en tidpunkt då
arbetslösheten redan är hög. Samtidigt vill man undvika att ta avstånd från
tekniska framsteg, som kan få betydelse för produktiviteten i de europeiska
ländernas ekonomier i förhållande till deras konkurrenter och således
också få betydelse för sysselsättningen. Regeringarna i Europarådets medlemsländer
inbjuds att utforma program för att komma till rätta med de
negativa sociala konsekvenserna av tekniska framsteg, särskilt vid införande
av mikroprocessorer i stor skala. En rad områden på vilka sådana
program är nödvändiga räknas upp. Ekonomiska utskottet får uppdraget
att fortsätta sin undersökning på detta område i syfte att utarbeta ytterligare
detaljerade handlingsprogram för att komma till rätta med de problem,
som kan väntas följa i spåren på bruket av denna avancerade teknologi.

5. Sociala frågor, hälsovård

Vid minisessionen i Stockholm i juni antogs ett yttrande (nr 95) rörande
den europeiska sociala stadgan. I yttrandet beklagas att stadgan inte
tillämpas i full utsträckning samt att ministerkommittén inte alltid utnyttjat
möjligheten att rikta uppmaningar till stater som anslutit sig till stadgan och
som inte uppfyllt sina förpliktelser. Ministerkommittén uppmanas att anmoda
flera länder, däribland Sverige, att i full utsträckning leva upp till
sina åtaganden enligt stadgan. Vid minisessionen hade ständiga utskottet
som bakgrundsmaterial en rapport från det sociala utskottet — rapportör
var Jean Spautz, kristsocialist från Luxemburg (dok. 4371). Rapporten
hämtar sina uppgifter från den kommitté av oavhängiga experter som
granskar efterlevnaden av stadgan. Av expertkommitténs rapport framgick
att Sverige brustit i ett avseende. Enligt kommittén kunde man nämligen

Redog. 1979/80:7

inte av från Sverige lämnade statistiska uppgifter utläsa huruvida reell
likalön för lika arbete finns. I detta avseende led, enligt kommittén. Sveriges
statistik av samma svaghet som den som tas fram i andra länder.

Vid minisessionen antogs en rekommendation (nr 873) vari ministerkommittén
uppmanas beakta särskilda synpunkter vid översynen av den europeiska
socialförsäkringsbalken och det därtill hörande protokollet. Av den
omfattande rapporten från sociala utskottet (dok. 4373) — rapportör var
den belgiske kristdemokraten William Verleysen - framgick bl. a. att
lagstiftningen i Sverige motsvarar de krav som uppställts i balken.

Sociala utskottet hade till höstmötet framlagt två rapporter med anknytning
till det internationella harnåret. Den ena hade utarbetats av den
norska socialdemokraten Haldis Havröy (dok. 4376) och den andra om
barnmisshandel av den brittiska konservativa ledamoten Jill Knight (dok.
4387). Efter en lång debatt och sedan församlingen tagit ställning till
tjugoåtta tilläggs- eller ändringsförslag antogs en rekommendation (nr 874)
i vilken Europarådets ministerkommitté uppmanas att utan dröjsmål utarbeta
en europeisk stadga om barnens rättigheter. Denna bör utformas så
att föräldrar ges största möjliga bistånd att axla sitt stora ansvar. I rekommendationen
anges de principer som bör vägleda ministerkommittén i dess
arbete på denna stadga. Dessa principer rör sådana områden som barnets
rättsliga ställning, barnmisshandel och bristande omsorg om barn, prostitution
och pornografi, barnarbete, socialt och medicinskt skydd samt
särskilda åtgärder för idrotten.

På förslag av sociala utskottet behandlades en rapport (dok. 4375) om
flygbuller och önskvärdheten av att allmänheten i större utsträckning får
medverka vid beslut rörande flygtrafiken i syfte att minska flygbuller.
Rapporten hade utarbetats av den brittiske konservative ledamoten Cranley
Onslow. En rekommendation (nr 875) om allmänhetens medverkan vid
beslut om flygbullerfrågor antogs.

6. Juridiska frågor

Församlingen kunde efter en långdragen procedurdebatt vid majmötet
anta den deklaration om polisen som förelegat i utkast redan vid januarimötet
under den trettionde sessionen. Rapporten hade utarbetats av
Georges Margue, kristsocialist från Luxemburg. Resolutionen (nr 690)
uttrycker bl. a. att det är olämpligt att de som kränkt mänskliga rättigheter
såsom medlemmar av polisen fortsättningsvis är anställda som poliser. Det
fastslås att summariska avrättningar, tortyr och andra former för förnedrande
behandling är förbjuden. Församlingen anser att enskilda polismän
inte skall lyda order som går ut på att utföra sådana handlingar. Deklarationen
innehåller dessutom ett avsnitt som gäller polisens status, utbildning
och övriga förhållanden samt en avslutande del om hur polismän skall
handla i krig och andra nödsituationer samt vid tillfällen då landet är

Redog. 1979/80:7

ockuperat av främmande makt. Samtidigt med resolutionen antogs en
rekommendation (nr 858) vari ministerkommittén uppmanas inbjuda medlemsregeringarna
att ge sitt fulla stöd åt deklarationen.

Som ett led i arbetet under FN:s barnår antogs vid minisessionen en
rekommendation (nr 869) rörande underhållsbidrag och bidragsförskott.
En rapport i ärendet hade utarbetats av den schweiziska kristdemokraten
Josi Meier (dok. 4321). Vid samma tillfälle antog ständiga utskottet på
församlingens vägnar en rekommendation (nr 870) vari medlemsländerna
uppmanas att i större utsträckning ratificera Europarådskonventioner. I
ett direktiv (nr 382) i samma ärende ges den parlamentariska församlingens
utskott för förbindelser med de nationella parlamenten och allmänheten i
uppgift att i sitt arbete söka verka för samma sak. Vid minisessionen
antogs dels ett yttrande (nr 94) och en resolution (nr 701) i vilka man
godkänner att ett Europarådets pris för mänskliga rättigheter instiftas.

Vid höstmötet förelåg en rapport från det juridiska utskottet - rapportör
var den brittiske konservative ledamoten Percy Grieve — rörande fredligt
biläggande av tvister (dok. 4406).

1 rekommendationen (nr 878) uppmanas Europarådets ministerkommitté
att i framtiden spela en aktivare roll när det gäller fredligt biläggande av
tvister mellan rådets medlemsländer. De stater som har vissa reservationer
beträffande skiljedom rekommenderas överväga möjligheten att dra tillbaka
dessa reservationer.

Grieve hade på uppdrag av juridiska utskottet utarbetat ytterligare en
rapport, nämligen rörande 300-årsminnet av Storbritanniens Habeas Corpus
Act (dok. 4407). Som gästtalare i detta ärende framträdde den brittiske
lordkanslern Lord Hailsham of Saint Marylebone. Dennes anförande, som
var starkt präglat av naturrättsliga tankegångar, utmynnade i att människorna
i sitt beteende styrs av "L-faktorn”, där L stod för "love". I den
resolution som antogs (nr. 703) uppmanas Europarådets medlemsländer att
i sina lagar inarbeta den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
så att denna kan tillämpas direkt av de nationella domstolarna. De
medlemsländer som ännu inte gjort detta uppmanas erkänna individuell
klagorätt enligt artikel 25 i konventionen och tvingande jurisdiktion inför
den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna enligt artikel 46 i
konventionen.

En rapport från juridiska utskottet till höstmötet (dok. 4405) hade utarbetats
av den portugisiske centersocialdemokraten Francisco Pires rörande
underlättande av resor mellan Europarådets medlemsländer. Ministerkommittén
rekommenderas (nr 879) bl. a. att påskynda arbetet på att skapa
ett enhetligt identitetskort, som kan ersätta pass samt att söka förenhetliga
reglerna i medlemsländerna om införande av varor för personligt bruk i
linje med de regler härom som utarbetats inom EG.

1 enlighet med artikel 38 och 40 i den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter förrättade församlingen vid januarimötet val av fyra

Redog. 1979/80: 7

ledamöter i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Ursprungligen
skulle val ha skett av fem ledamöter, men eftersom en av de
tre danska kandidaterna avlidit dagen före valet uppsköts valet av dansk
ledamot till en senare tidpunkt.

För tiden fram till den 29 januari 1989 valdes följande ledamöter: fru
Denise Bindschedler-Robert. Schweiz. Brian Walsh. Irland. Thor Wilhjalmsson.
Island och Lous Edmond Pettiti, Frankrike.

7. Kultur och utbildning

Joop Voogd, Nederländerna, labour. hade till majmötet utarbetat en
rapport (dok. 4306) om filmen oell staten. En rekommendation (nr 862) i
ärendet antogs enhälligt av församlingen. Bland flera rekommendationer
på det nationella planet märks att ministerkommittén bör låta en kommitté
utarbeta riktlinjer för praktiska statliga åtgärder syftande till stimulans av
filmproduktionen och till uppmuntran av nya talanger och utbyte av erfarenheter.
Dessutom bör riktlinjer utarbetas för selektivt statligt bistånd till
kvalitetsproduktion snarare än automatiskt utbetalda bidrag. Skatter och
avgifter på film bör stå i relation till pålagor som läggs på andra visningar
och möjligheterna för samarbete på lika villkor mellan film och television
undersökas. På det europeiska planet bör ansträngningar göras för att
samordna politiken på hela det audio-visuella området och en studie företas
av hur man kan diversifiera filmdistributionen, varvid särskild vikt bör
läggas vid filmproduktion i Europa.

En rekommendation (nr 863) om upprättande av en internationell skola i
Strasbourg antogs enhälligt.

Vid behandlingen av frågan om bevarandet av den gamla triikajen i
Dublin hade församlingen tillgång till en av den norske ledamoten Jakob
Aano, kristelig folkparti, utarbetad rapport (dok. 4335). Församlingen
antog en resolution (nr 695) vari vederbörande irländska myndigheter
uppmanas att inte tillåta vidare byggnation på stället förrän hela platsen
utgrävts samt att ompröva planerna på att bebygga platsen med kontorshus.

Vid minisessionen behandlades en rapport från kulturutskottet rörande
industriarkeologi. Rapporten hade utarbetats av den brittiske labourrepresentanten
Andrew Faulds (dok. 4357). Initiativet i resolutionen (nr 872)
syftar till att förmå ministerkommittén att inleda ett arbete som i första
hand skall resultera i en definition av vad industriarkeologi är och vilka
målsättningar man bör ha för sådan verksamhet. I andra hand önskar man
få fram en förteckning över vilka fabriker, industrimiljöer och intressanta
resultat av industriell verksamhet som är av särskilt intresse att bevara.

Den brittiske konservative ledamoten Lord Duncan-Sandys hade på
kulturutskottets uppdrag till höstmötet utarbetat en rapport (dok. 4396)
rörande bevarande av det europeiska arkitekturarvet. I den av församling4
Riksdagen 1979180. 2 sami. Nr 7

Redog. 1979/80: 7

en antagna resolutionen (nr 880) ges uttryck för uppfattningen att Europas
oersättliga arkitekturarv fortsätter att hotas av försummelse, förfall, förstörelse
och opassande nybyggnation. Visserligen noteras att dessa problem
uppmärksammats mer under senare år, men man konstaterar att
otillräckliga åtgärder vidtagits. Därför uppmanar församlingen ministerkommittén
att inbjuda medlemsregeringarna att vidta effektivare åtgärder
för att tillämpa principerna i den år 1975 antagna europeiska stadgan om
arkitekturarvet. Särskilt framhävs vikten av att förteckningar upprättas i
medlemsländerna över vilka byggnader i städer och på landsbygden som är
av särskilt intresse i aetta sammanhang. Ett stort antal exempel anförs på
vilka områden regeringarna bör tillse att det allmänna ges möjlighet att
inskrida för att stoppa oönskade åtgärder, som riskerar att förfuska arvet.
Samtidigt antogs tre resolutioner vilka behandlar de nationella parlamentens
roll i vården av arkitekturarvet (nr 707), lokala och regionala myndigheters
roll (nr. 708) samt andra oberoende organisationers roll på detta
område (nr. 709).

Ett närbesläktat ämne var föremål för en rapport från kulturkommittén,
nämligen arkitekturarvet från landsbygden. Rapporten (dok. 4421) hade
utarbetats av den tyske socialdemokraten Olaf Schwenke. I resolutionen
(nr. 881) noteras att intresset för arkitekturarvet från landsbygden inte ökat
lika starkt som det som omfattat arvet i städerna. Församlingen anser att
bevarandet av den historiska miljön på landsbygden är väsentligt om
landsbygdsbefolkningen skall få möjlighet att utveckla sina särskilda sociala
och kulturella värden. För att öka möjligheterna härtill uppmanas
ministerkommitténs underkommitté för regionplanering att låta sina aktiviteter
till förmån för arkitekturarvet i städerna under 1980 följas av liknande
aktiviteter till förmån för ett återupplivande av bylivet.

8. Vetenskap och teknologi

1 brådskande ordning hade på dagordningen för maj-mötet inskrivits
frågan om prognoser för jordbävningar. En rapport i frågan hade utarbetats
av den nederländske kristdemokraten Pärn Cornelissen (dok. 4332). I
denna lämnades bl. a. en redogörelse för vad som framkommit vid ett
seminarium, som anordnats av Europarådet och den europeiska rymdorganisationen
ESA i Strasbourg den 5-7 mars 1979. I den enhälligt antagna
resolutionen (nr. 864) uppmanas ministerkommittén att i sin tur uppmana
medlemsregeringarna att stödja de förslag som framfördes vid seminariet.

På våren 1978 ägde i Strasbourg rum en rundabordskonferens om dataanvändning
i parlamentsarbete. Inför minisessionen hade utskottet för
vetenskap och teknologi låtit Lennart Pettersson utarbeta en rapport (dok.
4312) som skildrade vad som förevarit vid konferensen och som dessutom
drog ut konsekvenserna därav för Europarådets medlemsparlament. I den
resolution som ständiga utskottet antog (nr 696) ges uttryck för uppfatt -

Redog. 1979/80:7

ningen att datasystem i ökad utsträckning bör göras tillgängliga för nationella
parlament och de europeiska parlamentariska församlingarna. Bl. a.
önskar man se möjligheter för parlamenten att få tillgång till de databanker
som EG förfogar över. Syftet med denna parlamentens inmarsch i dataåldern
är att öka tillgången på information om förhållandena i andra länder.

I en rekommendation (nr 866) som antogs vid samma tillfälle om integritetsskydd
vid databehandling uppmanas ministerkommittén att snarast
fullborda arbetet på konventionsutkastet rörande dataskydd samt att öppna
möjligheten för icke-europeiska stater att ansluta sig till den. Dessutom
uppmanas medlemsländer, som ännu inte vidtagit lagstiftningsåtgärder på
området, att göra detta i överensstämmelse med de riktlinjer som redan
utarbetats inom Europarådet.

Europarådsförsamlingen hade den 18 och 19 december 1979 anordnat en
offentlig hearing i Bryssel om snabba bridreaktorer. Den tyske kristdemokraten
Christian Lenzer hade på sitt utskotts vägnar till januarimötet
utarbetat en rapport i vilken han redogjorde för resultatet av hearingen i
Bryssel (dok. 4473). Av rapporten och Lenzers introduktion av densamma
framgick att snabba bridreaktorer utgör det mest ekonomiska sättet för att
producera kärnenergi. De erbjöd den bästa metoden för att möta de krav
på elektricitet som världen kommer att ställa under århundraden framåt.
Han framhöll att avfall i form av uran och plutonium, som genererades av
andra reaktorer, kunde användas i bridreaktorer. På grund av sitt ekonomiska
bruk av bränsle skulle de bidra till en stabilisering av energipriserna i
världen och de skulle också garantera att uran blev tillgängligt för andra
syften. Han gav uttryck för uppfattningen att dessa reaktorer i allmänhet är
mycket säkra. T.o. m. i det hypotetiska fallet att en stor spricka skulle
uppstå skulle utflöde av fissionsmaterial kunna undvikas. Tester som hade
utförts i Förenta Staterna, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen
hade inneburit förbättringar av bridsystemet. Han ansåg att de höga säkerhetskraven
i dessa system skulle förhindra att sådana reaktorer skulle
komma att utgöra ett hot mot miljön. Vad angick möjligheterna att göra
militärt bruk av plutonium från kommersiella reaktorer sade han att detta
var ett i grunden politiskt problem.

Flera talare, däribland tyska, nederländska och schweiziska, kritiserade
rapporten. Den nederländske ledamoten Martin Rönings, labour, förklarade
att man av rapporten klart kunde sluta sig till att den starka industrilobbyn
till förmån för kärnenergi hade haft ett avgörande inflytande på dess
utformning.

Einar Larsson uttryckte förvåning över att rapporten ställde sig positiv
till bridreaktorer, särskilt som man i Europa och i världen i övrigt börjat
ifrågasätta bruket av kärnenergi i allmänhet och snabba bridreaktorer i
synnerhet. Han förklarade att komplexiteten i kärnenergiteknologin hade
visats klart i Harrisburgolyckan. Särskilt hade Harrisburg demonstrerat i
vilken utsträckning bruket av kärnkraft är avhängigt av mänsklig ofelbarhet.

Redog. 1979/80: 7

Det vore, enligt Larsson, mycket olämpligt om Europarådets parlamentariska
församling skulle anta det resolutionsförslag som framlades med
rapporten. I stället borde församlingen rekommendera medlemsländerna
att utveckla alternativa teknologier och stimulera bruket av förnyelsebara
energikällor. Ju snabbare alternativa teknologier togs i bruk. desto snabbare
skulle man bli oberoende av inte bara den osäkra tillförseln av olja
utan också kärnenergibaserad produktion av elektricitet, som mer och mer
visat sig vara förenad med stora och olösta säkerhetsrisker. Dessutom var
det sannolikt att kärnkraft skulle visa sig vara en ekonomisk felsatsning när
man beaktar alla de kostnader, som kärnenergientusiasterna önskade låta
framtida generationer betala.

Einar Larsson redogjorde därefter för folkomröstningen i Sverige den 23
mars och vilka åtgärder man bör vidta om nejalternativet skulle vinna
majoritet i denna.

Han kritiserade det föreliggande resolutionsförslaget för att tiga på ett
iögonenfallande sätt när det gäller de stora risker man löper för ytterligare
spridning av kärnvapen om man utnyttjar bridteknologin — risker som
ligger i möjligheten att använda avfallet från den processen nästan direkt
vid framställning av kärnvapen. Dessutom teg resolutionen när det gäller
nödvändigheten av att utveckla en fullständigt ny generation säkerhetsåtgärder
innan aktivt bruk av bridreaktorer borde kunna planeras.

Är det riktigt att anta en resolution, som uppenbarligen inspirerats av
kärnkraftsindustrins intressen och som ägnar liten uppmärksamhet åt den
genuina och rättmätiga fruktan som allmänheten känner? Är det riktigt att
rekommendera en teknologi vars avfall måste lagras i årtionden i containers
och bassänger, som ännu inte konstruerats, och sedan transportera
avfallet från dessa bassänger på transportmedel, som ännu inte uppfunnits
till platser, som ännu inte upptäckts, för att där gömmas i tusentals år
undan generationer, som ännu inte fötts och till vilka vi måste överlämna
ansvaret för att finna lösningar på de problem vi har lämnat olösta, frågade
Einar Larsson. Han uppmanade alla dem, som för ett ögonblick, beaktar
det arv som vi skall lämna våra barn, att rösta mot resolutionsutkastet.

Kurt Hugosson förklarade att resolutionsutkastet och rapporten skulle
kunna betraktas som försiktigt utformade dokument, eftersom de behandlade
säkerhetssystemen och den information som är nödvändig till allmänheten
rörande bridreaktorer. Han ansåg emellertid att utgångspunkterna
för rapporten och resolutionen var felaktiga, eftersom resolutionen synes
ta för givet att snabba bridreaktorer representerar en positiv teknologisk
utveckling. Han uttrycke för egen del starka reservationer och var medveten
om att andra gjorde detsamma. Utan varje tvekan måste dessa för det
första förses med en helt ny generation av säkerhetssystem för att kunna
tillåtas tas i bruk. Den aspekten borde enligt Hugosson ha utvecklats
grundligare i Lenzers rapport. För det andra skulle bridreaktorer med
säkerhet medföra ökad hantering av plutonium. I vår oroliga tid behövdes

Redog. 1979/80:7

ingen särskilt livlig fantasi för att förstå att riskerna ökar för att plutoniumavfall
skulle kunna hamna i händerna på dem som vill använda det för
att kärnvapenrusta. Den risken var oacceptabel för Kurt Hugosson och för
alla partier som representeras i den svenska riksdagen, förklarade han.

Således var utgångspunkten i resolutionsutkastet felaktig eftersom man i
detta ställer sig positiv i allmänhet till vidareutveckling av bridteknologin
vid en tidpunkt när kärnenergi av varje slag ifrågasätts av fler och fler
människor som är genuint och rättmätigt ängsliga inför de risker den
medför. Därför uppmanade han församlingen att rösta mot resolutionsförslaget.

Den omfattande resolutionen (nr 720) i ärendet antogs med mycket
knapp majoritet. Lenzers rapport innehöll också ett utkast till en rekommendation
riktad till ministerkommittén. I denna förespråkades vissa utbildningsåtgärder
rörande joniserande strålning m. m. Rekommendationen
antogs inte av församlingen eftersom den inte samlade erforderlig 2/3
majoritet.

Den danske socialdemokraten Karl Holst hade på uppdrag av utskottet
för vetenskap och teknologi till januari-mötet utarbetat en rapport (dok.
4472) om datorisering och skydd av mänskliga rättigheter. Av rapporten
och introduktionen av denna framgick att man i många länder fruktar
följderna av en fullständig frihet för datorisering. Han hänvisade till den
stora spridningen av små datorer och den mångfald uppgifter om enskilda
individer som lagras i dessa. Han konstaterade att sju medlemsländer,
däribland Sverige, nu hade antagit lagar på detta område. Samtidigt underströk
han vikten av handling också på det internationella planet. Europarådet
hade tagit initiativet till ett förenhetligande av nationella åtgärder och
hade utarbetat ett utkast till en konvention med grundläggande principer
för skydd vid databehandling. Det samarbete som bedrivits mellan EG och
Europarådet vid utarbetandet av konventionen hade utgjort ett gott exempel
på konstruktivt samarbete. Han beklagade därför det beslut som det
nyvalda Europaparlamentet hade fattat för att påskynda utarbetandet av
EG-direktiv för dataskydd och han hoppades att Europarådsförsamlingens
ledamöter skulle verka för undanröjande av de missförstånd som uppstått
med Europaparlamentet.

Den resolution som församlingen antog, (nr 721), ger uttryck för övertygelsen
att den snabba tekniska utvecklingen borde åtföljas av effektiva
nationella och internationella lagstiftningsåtgärder till skydd för den enskilde
medborgarens rättigheter och intressen, särskilt rätten till privatliv i
enlighet med artikel 8 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.
Församlingen välkomnar de snabba framsteg som gjorts inom Europarådet
när det gäller att utarbeta en konvention för skydd av enskilda mot
automatisk behandling av persondata.

De nationella parlament, som ännu inte vidtagit lagstiftningsåtgärder på
detta område, uppmanas i enlighet med församlingens rekommendation

Redog. 1979/80: 7

866 från år 1979 att lagstifta om dataskydd i enlighet med de principer som
definierats av Europarådet. Sådana lagstiftningsårtgärder, framhåller församlingen.
kommer att underlätta det slutliga antagandet av konventionen
samt att den snabbt träder i kraft.

I ett samtidigt antaget direktiv (nr 389) ger församlingen sitt juridiska
utskott och utskottet för vetenskap och teknologi i uppdrag att ytterligare
studera skyddet av individuella rättigheter i ljuset av utvecklingen på
databehandlingsområdet samt att rapportera till församlingen i dessa frågor
i framtiden.

9. Regionplanering och kommunala myndigheter — miljövård

Vid minisessionen förelåg en rapport från regionalutskottet rörande
långväga lufth urna föroreningar (dok. 4368). Den hade utarbetats av den
norske socialdemokraten Odd Lien. Ständiga utskottet antog en resolution
(nr 867) i vilken man hänvisar till princip 21 i Stockholmsdeklarationen
från FN:s miljövårdskonferens. I denna sägs staterna bära ansvaret för att
aktiviteter inom områden över vilka de har jurisdiktion eller kontroll inte
skadar miljön i andra stater eller områden utom nationell jurisdiktion. Man
erinrar i resolutionen om det arbete som nedlagts på detta område inom
den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESK) och OECD.
På Europarådsförsamlingens vägnar välkomnas att FN:s ekonomiska
kommision för Europa (ECE) tidigare under året antagit en konventionstext
rörande luftburna föroreningar och anser att denna utgör ett första
steg mot minskade föroreningar av detta slag. Ministerkommittén uppmanas
att inbjuda medlemsregeringarna att underteckna konventionen och att
snarast låta ratificera den. Dessutom uppmanas de att inom ramen för
denna konvention snarast utarbeta planer för hur man skall minska föroreningar
förorsakade av svavel.

På förslag av regionalutskottet antogs vid höstmötet en rekommendation
(nr 882) om vattenförorening i Rhens avrinningsområde.

Redan 1966 togs i den parlamentariska församlingen initiativ till utarbetandet
av en ramkonvention för samarbete över nationsgränserna mellan
kommunala och regionala myndigheter. Vid höstmötet beklagade den av
regionalutskottet utsedde rapportören, den tyske socialdemokraten Karl
Ahrens, att det tagit så många år att få fram en konventionstext. Av
Ahrens rapport (dok. 4402) och introduktionen av denna framgick att den
nu framlagda konventionstexten inte hade blivit så omfattande som man
ursprungligen hoppats skulle bli fallet. Som ett exempel värt efterföljd
nämndes det samarbete mellan de nordiska staterna som också på detta
område utvecklats inom Nordiska rådet.

I församlingens yttrande över texten till ramkonventionen (nr 96) begärs
att ministerkommittén skall öppna konventionen för undertecknande före
utgången av år 1979 och att medlemsländerna skall påskynda ratifikations -

Redog. 1979/80:7

proceduren. Vidare uppmanas ministerkommittén att se till att från 1980
information delges berörda kommuner och regionala organ om samarbete
över gränserna i enlighet med konventionens bestämmelser.

Ordföranden i den europeiska konferensen mellan lokala och regionala
myndigheter översände i november 1979 texterna till de resolutioner som
konferensens 14:e möte hade antagit den 16- 18 oktober 1979 i Strasbourg.
Den österrikiske socialdemokraten Johann Windsteig hade på sitt utskotts
vägnar utarbetat en rapport till jannarimötet (dok. 44701.

Bortsett från specialkommentarer till varje resolution som antagits av
konferensen uttalar församlingen i sitt yttrande (nr 97) bl. a. följande synpunkter.
Den anser att deltagarländernas delegationer skall utses av nationella
sammanslutningar av lokala och regionala myndigheter och att regeringar
endast skall medverka när det gäller att åstadkomma rättvis balans
mellan representanter för lokala myndigheter resp. regionala samt en geografisk
fördelning bland medlemmarna i de nationella delegationerna. Församlingen
uttrycker bekymmer över den ökade faran för att konferensens
arbete och Europarådsförsamlingens aktiviteter dubblerar varandra. Utskotten
i de båda organen uppmuntras att aktivare samordna sina arbetsprogram
som rör lokala och regionala myndigheter.

Den brittiske labourledamoten. Peter Hardy, hade på utskottets uppdrag
till januarimötet utarbetat en rapport (dok. 4463) om den tredje europeiska
miljövårdsministerkonferensen, som ägde rum i Bern den 19-21 september
1979. 1 den rekommendation som församlingen antog (nr 888) välkomnas
att 18 medlemsstater. Finland och EG då undertecknade den europeiska
konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter och deras
naturliga miljöer. Särskild vikt vill man ge skyddet av flyttande djurarter.
Ministerkommittén uppmanas bl. a. att vidta nödvändiga åtgärder för att
göra det möjligt för en eller två församlingsledamöter att delta i det arbete
som miljöministerkonferensens interimskommitté skall utföra. Europarådsländernas
regeringar uppmanas att påskynda ratifikationen av konventionen.
Församlingen rekommenderar att den europeiska miljöministerkonferensen
möts lika ofta i framtiden som hittills.

10. Befolknings- och flyktingfrågor

Utskottets för befolknings- och flyktingfrågor rapport till majmötet
(dok. 4262) hade framlagts av den brittiske konservative ledamoten Toby
Jessel. Den behandlade betydelsen av demografiska förändringar för social-
och migrationspolitiken. I församlingens enhälligt antagna rekommendation
(nr 865) behandlas de låga reproduktionstalen i flertalet av Europarådets
medlemsländer och de relativt höga talen i ett fåtal. Ministerkommittén
rekommenderas att inbjuda medlemsländerna att bedriva en medveten
befolkningspolitik och bl. a. se till att allmänheten görs medveten om
den rådande demografiska situationen och dess implikationer. Särskilda

Redog. 1979/80: 7

åtgärder förespråkas i länder med låga respektive höga''reproduktionstal.
Åtgärder bör vidtas för att tillförsäkra alla anställda, vare sig de är invandrare
eller redan medborgare i landet, lika lön, arbetsvillkor och social
status.

1 debatten gjorde Anita Gradin ett inlägg i vilket hon bl. a. förklarade att
om obalans råder i befolkningsutvecklingen tyder detta på att något är fel i
samhället. Gradin framhöll att kvinnans roll kommit att förändras i det att
hon gjort sitt inträde på arbetsmarknaden. Mannens roll har däremot
förblivit i stor» sett densamma. En möjlighet att förändra också mannens
roll samtidigt som man ökade antalet födslar vore att. särskilt i tider av stor
arbetslöshet, förkorta arbetsdagen så att kvinnor och män kunde gå hem
tidigare. Gradin förklarade att invandring visserligen kan skapa problem
men man fick inte bortse från att denna har positiva följder för såväl det
kulturella och sociala som det ekonomiska livet i det mottagande samhället.
I detta sammanhang är det viktigt att invandrarna inte bara får möjlighet
att leva ett rikt liv i sina nya samhällen utan att de försäkras möjligheten
att bevara kontakten med den miljö de lämnat.

Vid minisessionen togs frågan om saknade politiska fångar i Chile upp
på rekommendation av utskottet för befolknings- och flyktingfrågor. Dess
rapport, som utarbetats av den portugisiske socialdemokraten José Angelo
Correia (dok. 4322) och som introducerades av Anita Gradin pekade på
den behandling som Chile-frågan fått i Europarådet sedan 1973. I huvudsak
har man fokuserat på flyktingproblem. Mot bakgrund av rapporten
från FN:s särskilda undersökningskommission rörande förhållandena i
Chile behandlade Correias rapport de svårigheter som drabbat de I 000-2 000 försvunna politiska fångarna och deras anhöriga. I den rekommendation
(nr 868) som ständiga utskottet antog på församlingens vägnar uppmanas
ministerkommittén att inbjuda medlemsregeringarna att stödja det
internationella arbete som bedrivs för att undersöka vad som hänt de
försvunna. Medlemsregeringarna anmodas att i skarpast möjliga ordalag
uppmana chilenska myndigheter att frige alla politiska fångar samt att
lämna information om vad som hänt de försvunna. Medlemsregeringarna
uppmanas att bidra till FN:s frivilliga fond för humanitärt, juridiskt och
finansiellt bistånd till chilenska fångar, flyktingar och deras familjer. I ett
vid samma tillfälle antaget direktiv (nr 381) ges församlingspresidenten i
uppdrag att informera de chilenska myndigheterna om församlingens djupa
oro över vad som hänt de politiska fångarna i Chile och särskilt dem som
försvunnit. Därvid skall understrykas den rätt som deras familjer har att bli
underrättade om familjemedlemmarnas öden sedan de arresterats av säkerhetsstyrkorna.

Efter framställning från migrationsutskottet tog man vid minisessionen i
brådskande ordning upp frågan om läget för flyktingarna i Sydostasien. En
rapport i ärendet hade utarbetats av den norska ledamoten Karin Hafstad,
höyre, (dok. 4381). En livlig debatt utspann sig i ständiga utskottet. Sär -

Redog. 1979/80:7

skilt rörde denna huruvida man i resolutionen skulle uttrycka oro för att
brott mot de mänskliga rättigheterna begås i Vietnam. Cambodja och
Laos. 1 rapportens resolutionsutkast saknades ett sådant uttalande. 1 den
resolution, som antogs (nr 698) kom ett uttalande härom att ingå, vilket
ledde till att ett stort antal ledamöter avstod vid omröstningen om resolutionen.
Denna innehåller i övrigt bl. a. uppmaning till Europarådets medlemsländer
att vidta åtgärder på nationell nivå för att ta emot fler flyktingar
från Sydostasien, öka biståndet via FN:s flyktingkommissarie samt bidra
till en lösning av flyktingproblemen i den delen av världen.

Som brådskande ärende hade vid liöstmötets inledning inskrivits frågan
om samarbete för återuppbyggnad ar Nicaragua. 1 en rapport (dok. 4397),
som utarbetats av Anita Gradin på uppdrag av utskottet för befolkningsoch
flyktingfrågor, underströks det stora behovet av skyndsamt bistånd till
Nicaragua. I sin introduktion av rapporten pekade hon särskilt på det
program som man prioriterade i Nicaragua och som går ut på att förmå
nicaraguaner som vistats utomlands att återvända hem. Det rör sig särskilt
om yrkeskunniga människor. Hon underströk vikten av att Europarådets
medlemsländer reagerar positivt på de appeller som den europeiska flyktingorganisationen
1CEM efter hänvändelse från regeringen i Nicaragua
riktat till Europarådet.

I den rekommendation som antogs (nr 877) uppmanas ministerkommittén
att inbjuda medlemsregeringarna att snabbt bidra till ICEM:s program.

1 ett samtidigt antaget direktiv (nr 384) anmodas församlingspresidenten
rikta en enahanda vädjan till Europarådets medlemsregeringar.

Utskottet för befolknings- och flyktingfrågor hade till januarimötet lagt
fram en rapport om Europarådets sårskilde representant för flyktingfrågor.
Rapporten hade på uppdrag av utskottet utarbetats av den belgiske
socialisten Claude Déjardin (dok. 4456). 1 debatten uttryckte samtliga
talare stor uppskattning över det arbete som den i mars 1979 avlidne
fransmannen Pierre Schneiter sedan 26 år nedlagt såsom Europarådets
särskilde representant för flyktingfrågor. Några talare ville samtidigt ifrågasätta
om det var lämpligt att man för flykting- och befolkningsfrågor
återbesatte posten som särskild representant, särskilt som detta inte förekommer
på andra områden inom Europarådets arbete. Den schweiziske
kristdemokraten Jean Wilhelm, vice ordförande i migrationsutskottet, ville
gå så långt att återremittera ärendet till utskottet. Hans senkomna procedurförslag
möttes med stor ovilja och församlingen avslog det.

I den rekommendation (nr 714) som församlingen antog med stor majoritet,
men med några nej- resp. avståenderöster. förklarar den att uppgiften
som Europarådets särskilde representant för flyktingfrågor och överbefolkning
bör bibehållas. Därvid kan hans uppgifter utvidgas att också
omfatta det intensifierade samarbetet mellan länderna i Nord- och Sydeuropa.
Den särskilde representanten bör vara ansvarig för samordningen
av samtliga de aktiviteter som organ inom Europarådet bedriver på fly k -

Redog. 1979/80:7

ting- och migrationsområdena. Det framhålls att han bör avlönas i enlighet
med sitt ansvar och de stora arbetsuppgifter han får. Han bör också åtnjuta
politisk prestige, ha personlig resning och de förbindelser som är nödvändiga
för att kunna utföra sina uppdrag. Församlingen anser att mandatet
för den särskilde representanten bör fastställas vid den europeiska migrationsministerkonferensen
i Strasbourg i maj 1980 samt att den parlamentariska
församlingen skall göras delaktig i beslut som rör tillsättandet av och
uppgifterna för den särskilde representanten.

II. Jordbruk

Efter en kortare debatt antog församlingen vid majmötet en resolution
(nr. 692) med anledning av FAO:s tionde tvåårsrapport. I debatten framträdde
också FAO:s generalsekreterare Edouard Saouma och redogjorde
för de aktiviteter som utvecklas inom FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation.
Bland rekommendationerna i resolutionen märks att medlemsregeringarna
bör stödja tillskapandet av ett internationellt spannmålsavtal.
stödja u-länderna i deras ansträngningar att tillgodogöra sig de levande
resurserna i havet i den exklusiva ekonomiska zonen samt öka sitt offentliga
bistånd till u-länderna till 0,7% av bruttonationalprodukten.

Vid majmötet antog församlingen enhälligt en rekommendation (no. 859)
rörande landanvändning. En rapport (dok. 4315) hade utarbetats av den
irländske ledamoten Patrick Hegarty (Fine Gael). I rekommendationen
understryker församlingen att det är väsentligt att utveckla strategier för
att aktivera världens tillgångar av jordar för livsmedelsproduktion. Man
ger också uttryck för uppfattningen att land bör användas under hänsynstagande
till sin kapacitet, lämplighet och samhällets behov och inte uteslutande
göras till föremål för marknadskrafternas spel. Man bör utveckla ett
internationellt klassifikationssystem. som medger att objektiva kriterier
skapas för att på rationella grunder planera för framtida landanvändning.
De områden som är bäst lämpade för olika slags jordbruks- resp. skogsbruksproduktion
bör identifieras. Det framhålls att land skall vara tillgängligt
för yngre lantbrukare. Därigenom undviks att jord alltför ofta inköps
som investering eller skydd mot inflation av finansinstitut som har mindre
intresse av att främja jordbruket.

Einar Larsson lämnade en redogörelse för förhållandena i Sverige. Därvid
pekade han bl. a. på vissa tendenser under de båda senaste årtiondena
då en viss skillnad kunnat förmärkas mellan dem som äger jorden och dem
som aktivt brukar den. Han förmodade att den utveckling vi ser i dag kan
leda till att kanske ännu hårdare styråtgärder från samhällets sida måste till
för att inte landanvändningen skall regleras enbart av kortsiktiga industriella
intressen eller intressen som blott ser till rationaliseringsmöjligheter.
Om man nämligen driver rationaliseringssträvandena för långt riskerar
man att gå miste om särskilda livskvaliteter, vilka inte främjas av att
människan ersätts av maskiner.

Redog. 1979/80:7

På basis av en rapport (dok. 4309), utarbetad av den franske ledamoten
Emile Bizet, antog församlingen enhälligt en rekommendation (nr. 860) om
faran av den stora ökningen i antalet husdjur. Denna ökning konstateras
öka riskerna för spridning av sjukdomar och åstadkomma en försämring av
de hygieniska förhållandena för människan.

Den brittiske labourledamoten Peter Hardy hade till minisessionen fått
jordbruksutskottets uppdrag att utarbeta en rapport om skogsbruket i
Europa. Bland huvudpunkter i den resolution som antogs (nr. 700) märks
en uppmaning till medlemsländerna att söka höja självförsörjningsgraden
av skogsråvaror samt att minska det stora svinnet i skogsbruket och
skogsindustrin.

Den spanske senatorn Carlos Calatayud, demokratiska centerunionen,
och den nederländske liberale senatorn Johan Schlingemann hade till
januarimötet fått jordbruksutskottets uppdrag att utarbeta en rapport om
jordbruksaspekter på utvidgningen av de europeiska gemenskaperna. I
denna beskrevs vilka svårigheter, särskilt på jordbruksområdet, EG å ena
sidan och Portugal, Spanien och Grekland på den andra står inför i samband
med utvidgningen av EG (dok. 4467).

1 debatten, som samlade ett stort antal talare, kritiserades EG-kommissionens
vicepresident med ansvar för jordbruksfrågor, dansken Finn Olav
Gundelach, för att han, trots enträgen inbjudan, vägrat infinna sig i församlingen.
Särskilt allvarligt fann många talare att Gundelach dessutom övertalat
den spanske jordbruksministern att avhålla sig från att närvara, trots
att den sistnämnde haft för avsikt att komma. Flera talare hävdade att
Medelhavsländernas inträde i EG borde medföra en omprövning av gemenskapernas
jordbrukspolitik, som utsattes för kraftig kritik. Särskilt
pekade man på EG:s överskottslager av oxkött och dess stora smörberg.
Många välkomnade utvidgningen av EG på politiska grunder men medgav
att den skulle komma att sätta gemenskaperna på svåra prov.

Ordföranden i den franska delegationen, gaullisten Jean Valleix, ifrågasatte
om de nio verkligen var redo för den ökade konkurrens på jordbruksområdet
som skulle komma från länderna i Medelhavsregionen efter en
utvidgning av EG. Från flera håll, särskilt brittiskt, framhävdes nödvändigheten
av att utvidgningen inte fick leda till att de stater som inte är
medlemmar i gemenskaperna skulle hamna i ett ännu svårare läge än
hittills.

Bland huvudpunkterna i den resolution som antogs (nr. 714) märks att
församlingen anser att utvidgningen innebär att EG måste gripa sig an
uppgiften att hjälpa de nya medlemsstaterna att nå samma ekonomiska och
sociala standard som de övriga medlemmarna. Församlingen framhåller
också att Greklands, Spaniens och Portugals medlemskap i gemenskaperna
måste vinnas i sådana former att man undviker negativa bieffekter för
europeiska länder som inte är medlemmar i EG. Alla berörda parter
inbjuds att anta en ny Medelhavspolitik, som, under iakttagande av be -

Redog. 1979/80: 7

stämmelserna i Romfördraget, skall säkerställa en rättvis fördelning av
resurserna och samtidigt möjliggöra en lösning på sådana strukturella
problem som följer på ett utvidgat EG. Generöst bistånd till sammanslutningar
i Medelhavsområdet för frukt- och grönsaksproducenter förespråkas.
Berörda parter uppmanas studera möjligheten att ändra gemenskapernas
jordbrukspolitik i syfte att minska den frustration, de nackdelar och
utgifter som för närvarande är förknippade med den.

Redog. 1979/80:7

Biillou

Beslut fattade av Europarådets parlamentariska (rådgivande) församling
och dess ständiga utskott under 31 :a årssessionen (maj
1979—mars 1980)

Rekommendationer

nr 858 om polisdeklarationen

859 om landanvändning

860 om faran i den stora ökningen av antalet husdjur

861 om intensifierat samarbete mellan länderna i Nord- och Sydeuropa

862 om filmen och staten

863 om inrättandet av en internationell skola i Strasbourg

864 om prognoser för jordbävningar

865 om demografiska förändringars betydelse för social- och migrationspolitiken 8661

om integritetsskydd vid databehandling
8671 om långväga luftburna föroreningar
8681 om saknade politiska fångar i Chile
8691 om underhållsbidrag och bidragsförskott
8701 om ratifikation av Europarådskonventioner
8711 om åtgärder som vidtagits i enlighet med rekommendationer från
Europarådsförsamlingen samt om förbindelserna med ministerkommittén

872'' om industriarkeologi

873'' om tillämpning och översyn av den europeiska socialförsäkringsbalken 874

om den europeiska stadgan om barnens rättigheter

875 om flygbuller

876 om rapporten från Europarådets särskilde representant för flyktingfrågor 877

om samarbete för återuppbyggnad av Nicaragua

878 om fredligt biläggande av tvister

879 om resor mellan Europarådets medlemsländer

880 om bevarande av Europas arkitekturarv

881 om arkitekturarvet från landsbygden

882 om vattenförorening i Rhens avrinningsområde

8832 om tagande av gisslan och ockupationen av Förenta Staternas
ambassad i Teheran
8842 om utlåtande med anledning av 8:e rapporten från centret för
avancerade studier av Medelhavsområdets jordbruk

Redog. 1979/80:7

8852 om Europarådets kulturidentitetskort

8862 om det europeiska kollokviet rörande normerna för eftergymnasial
utbildning på energiområdet

887 om uppgifterna för Europarådets särskilde representant för flyktingfrågor
och överbefolkning

888 om den tredje europeiska miljöministerkonferensen

889 om krisen i Afghanistan

890 om skydd för personuppgifter

Resolutioner

nr 690 om polisdeklarationen

691 om biståndssamarbetet med u-länderna

692 om FAO:s tionde tvåårsrapport

693 om direktval till Europaparlamentet och Europarådsförsamlingens
roll

694 om luftfartspolitik i Europa

695 om träkajen i Dublin

6961 om data i parlamentsarbete
697'' om automatiska järnvägskopplingar
6981 om flyktingarna i Sydostasien
6991 om ett symposium rörande skatteflykt
7001 om skogsbruk i Europa

7011 om Europarådets pris för mänskliga rättigheter

702 om nytt namn på utskottet för europeiska icke-medlemsländer

703 om 300-årsminnet av Habeas Corpus Act

704 om den europeiska transportministerkonferensen

705 om flyktingarna i Sydostasien

706 om bistånd till befolkningen i Cambodja

707 om de nationella parlamentens roll vid bevarande av arkitekturarvet 708

om lokala och regionala myndigheters roll vid bevarande av arkitekturarvet 709

om oberoende organisationers roll vid bevarande av arkitekturarvet 710

om OECD:s verksamhet

711 om verksamheten i OECD:s atomenergiorgan

712 om läget i Iran

7132 om utlåtande med anledning av den 21 :a rapporten från den mellanstatliga
kommittén för europeisk migration

714 om jordbrukssynpunkter på utvidgningen av EG

715 om EFTA:s 18:eoch I9:e årsrapporter

Redog. 1979/80: 7

716 om vissa individuella och allmänna åtgärders betydelse för produktivitet
och levnadsstandard

717 om effekten av användning av mikroprocessorer i stor skala

718 om arresteringen och förflyttningen från Moskva av Dr Andrej
Sacharov

719 om Olympiska spelen i Moskva

720 om säkerhets- och ekonomiska synpunkter på snabba bridreaktorer 721

om datorisering och skydd av mänskliga rättigheter

722 om mänskliga rättigheter i Latinamerika

723 om allmänhetens tillträde till församlingens utskottsmöten och
tillgång till deras dokument

724 om publicering av anföranden som ej hållits p. g. a. tidsbrist

725’ om ökning av antalet vicepresidenter i församlingen

Direktiv

nr 379 om personal ställd till parlamentariska församlingens förfogande

3801 om långväga luftburna föroreningar

3811 om saknade politiska fångar i Chile

3821 om ratifikation av Europarådskonventioner

3831 om åtgärder som vidtagits i enlighet med rekommendationer från
Europarådsförsamlingen samt förbindelserna med ministerkommittén 384

om samarbete för återuppbyggnad av Nicaragua

385 om effekterna av stigande guldpriser

386 om förberedelser för den femte parlamentariska vetenskapliga
konferensen

387 om parlamentshearings rörande bilar och miljön

3882 om det europeiska kollokviet rörande normerna för eftergymnasial
utbildning på energiområdet

389 om datorisering och skydd av mänskliga rättigheter

390 om mänskliga rättigheter i Latinamerika

Yttranden

nr 92 om programbudgeten för församlingens utgifter under år 1980
93'' om Europarådets budgetar för 1977, 1979 och 1980
941 om utkast till bestämmelse rörande Europarådets pris för mänskliga
rättigheter

95'' om femte granskningsperioden (1974- 1975) avseende tillämpningen
av den europeiska sociala stadgan

Redog. 1979/80:7

96 om ramkonventionen rörande samarbete mellan lokala myndigheter
över nationsgränserna

97 om de beslut som fattats vid det I4:e mötet med den europeiska
konferensen mellan lokala och regionala myndigheter

983 om den andra medelfristiga planen

1 antagen av ständiga utskottet den 28 juni 1979

2 antagen av ständiga utskottet den 22 november 1979
''antagen av ständiga utskottet den 17 mars 1980

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980