FÖRVALTNINGSSTYRELSE 1974-05-02 Dnr 136-B.l
Framställning / redogörelse 1974:18
RIKSDAGENS
FÖRVALTNINGSSTYRELSE 1974-05-02 Dnr 136-B.l
Till riksdagen
Förslag till ändrad beräkning av arvodet till riksdagens ledamöter
Riksdagen beslöt den 4 december 1973 — på hemställan av konstitutionsutskottet
med anledning av riksdagens förvaltningsstyrelses framställning
- att en opartisk kommitté skulle tillsättas för att överväga
frågan om riksdagsledamöternas arvode och uppdrog åt riksdagens
förvaltningsstyrelse att tillsätta ledamöterna i denna kommitté.
Den av riksdagens förvaltningsstyrelse den 28 februari 1974 utsedda
kommittén1 för övervägande av frågan om riksdagsledamöternas arvode
har med skrivelse den 29 april 1974 avgett ett enhälligt yttrande.
Kommitténs skrivelse till förvaltningsstyrelsen bifogas denna framställning
(bilaga 1).
Förvaltningsstyrelsen ansluter sig till kommitténs förslag till ändrad
beräkning av arvodet till riksdagens ledamöter. Den ändring i ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter som föranleds av förslaget
redovisas i bilaga 2 till denna framställning.
Hemställan
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer förvaltningsstyrelsen
att riksdagen antar det i bilaga 2 intagna förslaget till lag om
ändring i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, herrar Larsson i Staffanstorp, Regnéll, Adamsson och
Stridsman, fröken Sandell samt herrar Ullsten, Elmstedt och Augustsson.
RIKSDAGENS FÖRVALTNINGSSTYRELSE
På styrelsens vägnar
HENRY ALLARD
/Eric Lindström
1 Kommittén har bestått av f. d. landshövdingen Valter Åman, ordförande, samt
följande av resp. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) föreslagna ledamöter, nämligen direktören Gunnar Högberg (SAF),
andre ordföranden Lars Westerberg (LO), biträdande direktören Karl-Erik Nilsson
(TCO) och förhandlingsdirektören Berne Palvall (SACO).
1 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 18
1974:18
2
Bilaga 1
Till riksdagens förvaltningsstyrelse
Den av riksdagens förvaltningsstyrelse den 28 februari 1974 utsedda
kommittén för övervägande av frågan om riksdagsledamöternas arvode
får härmed avge följande enhälliga yttrande. Kommittén har bestått av
f. d. landshövdingen Valter Åman, ordförande, samt följande av resp.
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Tjänstemännens
centralorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation föreslagna
ledamöter, nämligen direktören Gunnar Högberg (SAF), andre
ordföranden Lars Westerberg (LO), biträdande direktören Karl-Erik
Nilsson (TCO) och förhandlingsdirektören Berne Palvall (SACO).
Förvaltningsstyreisen har i sin framställning (1973:18) till riksdagen,
med hänvisning bl. a. till bifogat tabellmaterial, utförligt redovisat hur
arbetsbördan i riksdagen ökat sedan slutet av 1950-talet, då arvodesreglerna
fick sin ännu gällande principiella utformning. Såväl konstitutionsutskottet
som förvaltningsstyrelsen har framhållit att de ändringar som
beslutats efter år 1959 i princip endast har tagit sikte på att arvodets
relativa nivå, dvs. i förhållande till vissa grupper av statstjänstemän, inte
skulle sänkas. Trots att frågan om uppjustering av arvodet, närmast med
anledning av den ökade arbetsbördan, vid flera tillfällen under 1960-talet
har tagits upp, har den — med hänvisning främst till olika pågående
utredningar, såsom riksdagens organisationsutredningar (1965 och 1969)
och grundlagberedningen — tills vidare fått anstå. Först sedan tillräckliga
erfarenheter vunnits av arbetet i den nya enkammarriksdagen har under
hösten 1973 ett konkret förslag om höjning av arvodet förts fram inom
förvaltningsstyrelsen. Förslaget innebär att — i avvaktan på resultaten av
en särskild utredning om riksdagens arbetsformer — den ändringen görs
att arvodet beräknas för en arbetstid i riksdagen (inberäknat semester)
omfattande tio i stället för åtta månader om året.
Kommittén, som tagit del av även annan statistik som belyser hur
arbetsbördan i riksdagen ökat under det senaste decenniet, får inledningsvis
framhålla att det dock knappast är möjligt att göra en riktig,
kvantitativ bedömning av riksdagsarbetet enbart på grundval av sådant
material. Riksdagsledamöternas verksamhet består ju inte bara av arbetet
i kammaren och utskotten (m. fl. riksdagsorgan) utan också av andra
mångskiftande, statistiskt svårbeskrivliga uppgifter, som utgör en väsentlig
del av riksdagsarbetet, t. ex. att sätta sig in i olika frågor, att utarbeta
motioner och interpellationer liksom reservationer och särskilda yttranden,
vidare att förbereda debattinlägg och inte minst att delta i
partigruppernas verksamhet. Särskilt bör beaktas den avsevärda inläsningstid
som normalt krävs för att fullgöra uppdrag i utskott m. fl.
riksdagens organ. Som exempel kan i första hand nämnas kanslipromemorior
och utkast till skrivningar. Det kan här inskjutas att det inom det
statliga utredningsväsendet förutsätts ett rikligt mått av dylik — särskilt
1974:18
3
arvoderad — inläsningstid.
Till detta kommer det för vår representativa demokrati självklara
kravet på riksdagsledamöterna att de i tillräcklig utsträckning bevarar
kontakterna med sina hemorter och väljare liksom med samhällslivet i
övrigt. Utövandet av uppdraget som riksdagsledamot bör sålunda inte
uppfattas som isolerat från verksamheten i valkretsen utan torde
dessutom ofta direkt stimuleras av den kommunalpolitiska aktiviteten.
Det faktiska sambandet mellan arbetet i riksdagshuset och i valkretsen
bör därför inte underskattas vid en bedömning av riksdagsledamöternas
arbetsbörda. Det bör också uppmärksammas att vårt demokratiska
styrelseskick bygger på förefintligheten av olika med varandra konkurrerande
politiska partier till vars väsentligaste uppgifter hör att informera
allmänheten om och vinna väljarna för sina idéer, förslag och initiativ i
olika frågor. I detta allmänna informationsarbete kommer ofta riksdagsledamöterna
i främsta ledet. Detta arbete kan sålunda ses som ett utflöde
av uppdraget att vara riksdagsledamot.
Mot bakgrunden av det nyss sagda är det dock uppenbart att vissa
statistiska uppgifter rörande arbetet i riksdagen kan bidra till att ge en
bild av riksdagsledamöternas uppgifter. Ur det relativt omfattande
materialet, som stått till förfogande, vill kommittén särskilt framhålla
följande.
Förslagen som ligger till grund för den nuvarande arvodesberäkningen
baserades, vad gäller bedömningen av arbetsbördan i riksdagen, främst på
uppgifter om arbetet i 1954—1956 års riksdagar. Vad först beträffar
arbetet i kamrarna kan nämnas att antalet plenitimmar i första kammaren
då uppgick till något över 200 och i andra kammaren till cirka 300. Som
framgår av den i förvaltningsstyrelsens framställning till riksdagen
redovisade statistiken, som bl. a. bygger på material som ställts samman
inom grundlagberedningen, ökade fram till slutet av 1960-talet antalet
plenitimmar i båda kamrarna med i runt tal 50 %. Under enkammarriksdagen,
med dess avsevärt större antal ledamöter än i någon av de
förutvarande kamrarna, har antalet sammanträdestimmar — trots olika
rationaliseringsåtgärder för att underlätta arbetet — naturligt nog fortsatt
att öka och har under de båda senaste åren uppgått till avsevärt över 600
per år. Detta innebär att arbetstiden i kammaren nu kan sägas vara
ungefär dubbelt så lång som i andra kammaren och drygt tre gånger så
lång som i första kammaren, då de nu gällande arvodesreglema
bestämdes. Det bör också märkas att under den aktuella tiden antalet
kvällsplena (eller allt oftare nattplena), liksom tidsåtgången för dessa,
mer än fördubblats, vilket alltså inneburit att ledamöternas ”obekväma”
arbetstid både i absoluta och i relativa tal kraftigt ökat. Under år 1973
förekom det inte mindre än 37 sådana kvällsplena, dvs. i genomsnitt
ungefär ett per arbetsvecka, vilka tog i genomsnitt drygt fyra timmar och
således ”normalt” slutade ungefär vid midnatt.
Det bör i detta sammanhang också observeras att den ökade
sammanträdestiden i kammaren även i ett annat hänseende påverkar
1974:18
4
riksdagsledamöternas arbetssituation. Enligt gällande bestämmelser har
nämligen utskotten inte möjlighet att sammanträda samtidigt som det
pågår sammanträde i kammaren. Detta har naturligtvis inneburit svårigheter
för arbetet i utskotten, särskilt under perioder då detta sker under
stor tidspress. Fr. o. m. nästa år kommer dock utskotten att i vissa fall få
rätt att sammanträda även på tid då sammanträde pågår i kammaren.
Detta gäller emellertid inte vid kammarens arbetsplena utan i princip bara
vid interpellationsdebatter och frågestunder. Dessutom krävs att utskottet
i förväg fattar enhälligt beslut därom. Denna ändring har dock
framhållits vara i viss mån ägnad att förbättra utskottens arbetsmöjligheter.
Vid en bedömning av hur arbetet i kammaren utvecklats under de
senaste 15—20 åren kan vidare konstateras att den största delen av
ökningen faller på höstsessionema. Sedan slutet av 1960-talet har sålunda
ett allt större antal ärenden uppskjutits till höstsessionerna. Detta har
skett i syfte att effektivisera riksdagsarbetet genom en jämnare fördelning
av arbetet under hela riksdagsåret. I statistiska termer kan omfördelningen
uttryckas så, att vid mitten av 1950-talet svarade höstsessionema
endast för 15—20% av plenitiden under hela riksdagsåret, medan i
enkammarriksdagen arbetstiden under höstsessionema uppgått till ungefär
hälften av arbetstiden under vårsessionerna. Om man ser till det totala
antalet till höstsessionema uppskjutna ärenden (dvs. såväl propositioner
jämte följdmotioner som och framför allt fristående motioner m. m.)
visar det sig att detta antal ökat från ca 50—100 i mitten av 1950-talet till
drygt 400 under förra året.
Vad så beträffar arbetet i riksdagens utskott bör först nämnas att den
nya utskottsorganisationen — som innebär bl. a. att det skall finnas minst
sexton fackutskott, alla försedda med självständig initiativrätt — i
enkammarriksdagen försvårar direkta jämförelser med förhållandena
under tvåkammarriksdagarna. Kommittén har mot denna bakgrund
koncentrerat undersökningen till de två utskott, konstitutionsutskottet
och utrikesutskottet, vars arbetsuppgifter under nämnda perioder är
lättast att jämföra.
Konstitutionsutskottet avgav under de tre åren 1954-1956 sammanlagt
60 betänkanden varav 6 under höstsessionerna. Under de tre åren
1971 — 1973 avgav utskottet sammanlagt 189 betänkanden, varav 91
under höstsessionema. Motsvarande jämförelser beträffande betänkandenas
omfång och antalet avgivna reservationer och särskilda yttranden var
drygt 700 sidor under åren 1954—1956 mot drygt 1 800 sidor under åren
1971 — 1973 och 57 reservationer och särskilda yttranden under åren
1954—1956 mot 143 under åren 1971 — 1973. Antalet utskottssammanträden
har däremot ökat endast i mindre grad, dock har antalet
sammanträden under höstsessionema ungefär fördubblats.
Utrikesutskottet avgav under åren 1954—1956 sammanlagt 19 betänkanden,
varav 5 under höstsessionerna, och under åren 1971—1973
sammanlagt 69 betänkanden, varav 29 under höstsessionerna. Den första
periodens betänkanden omfattade sammanlagt ett 70-tal sidor mot drygt
1974:18
5
500 sidor hittills under enkammarriksdagen. Under åren 1954—1956
förekom inga reservationer eller särskilda yttranden, vilket kan jämföras
med sammanlagt 70 sådana under åren 1971—1973. Även antalet
sammanträden med utrikesutskottet har ökat kraftigt (från 22 till 86)
under den ifrågavarande tiden.
I detta sammanhang bör slutligen erinras om att utskotten har rätt att
sammanträda även under den tid då det ej pågår riksdagssession, dvs. i
första hand under sommaren och förhösten. Detta sker också numera i
viss och allt större utsträckning. En viktig orsak härtill är talmanskonferensens
rekommendationer att utskotten i ökad utsträckning skall arbeta
även under sommaruppehållet, så att ett större antal betänkanden kan
bordläggas och behandlas i kammaren redan vid höstsessionens början.
Förutom uppgifter av det slag som ovan redovisats beträffande arbetet
i kammare och utskott torde även antalet motioner, interpellationer och
enkla frågor kunna i viss mån bidra till bilden av ledamöternas
arbetsbörda i riksdagen. Kommittén får härom anföra följande.
I första hand brukar antalet fristående motioner (dvs. motioner som
väckts under den allmänna motionstiden) anföras som exempel på den
allmänpolitiska aktiviteten i riksdagen. Under 1954—1956 års riksdagar
väcktes årligen i genomsnitt ca 400 sådana motioner i första kammaren
och ca 500 å 600 i andra kammaren. Eftersom de flesta motionerna var
väckta parvis (dvs. med lika lydelse i båda kamrarna) bör dock
jämförelsen med förhållandena i enkammarriksdagen i stället avse det
sammanlagda antalet fristående motionsärenden, vilket under tiden
1954—1956 uppgick till i genomsnitt inemot 600 per år. Under åren
1971 — 1973 har antalet sådana motioner ökat kraftigt från ca 1 200 år
1971 till nästan 1 600 år 1973. Det bör då också märkas att motionerna,
såsom direkt framgår av riksdagstrycket, numera ofta är mycket mer
omfattande än tidigare.
Beträffande antalet framställda interpellationer och enkla frågor blir
bilden densamma. Sålunda framställdes under 1954—1956 års riksdagar
varje år i genomsnitt ett 100-tal interpellationer och ett 50-tal enkla
frågor (för båda kamrarna tillsammans). Under åren 1971 — 1973 framställdes
i genomsnitt ungefär 200 interpellationer och 400 enkla frågor.
Ungefär hälften av interpellationerna och en tredjedel av de enkla
frågorna framställs numera under höstsessionerna.
Som kommittén inledningsvis anfört bör den ovan lämnade statistiken
rörande utvecklingen av riksdagsarbetet inte uppfattas som någon exakt
mätare av detta utan uppfattas som bidrag till bilden av riksdagsledamöternas
arbetsuppgifter. Att dessa till stor del förekommer — och bör
förekomma — också utanför riksdagen har också understrukits. Trots att
det uppenbarligen inte är möjligt att närmare ange en arbetsbörda som är
representativ för varje riksdagsledamot eller ens för ett genomsnitt av alla
riksdagsledamöter anser kommittén, att det kan vara av intresse att
försöka beskriva hur en ”normal”arbetsvecka kan se ut för den ”vanliga”
riksdagsledamoten.
Under de tider då riksdagsarbetet inte behöver särskilt forceras (såsom
1974:18
6
ständigt sker under i första hand maj och december) kan riksdagsveckan
sägas börja på tisdag förmiddag, då i princip samtliga sexton utskott
sammanträder. Det kan inskjutas att före dessa utskottssammanträden
hålls separata sammanträden för ledamöterna i de olika partigrupperna.
En undersökning som gjorts visar sålunda att ungefär 60 % av utskottssammanträdena
äger rum på tisdagarna, eftersom det vanligtvis ej
förekommer sammanträde i kammaren förrän senare på eftermiddagen
(bordläggningsplenum och ibland interpellationsdebatt och s. k. frågestund
varvid vederbörande statsråd besvarar framställda interpellationer
och enkla frågor). På tisdagskvällen håller vanligtvis partigrupperna sina
sammanträden. Onsdag och ofta även torsdag har kammaren arbetsplenum,
ofta förlängt med kvällsplenum, särskilt på onsdagskvällen. De
torsdagar då arbetsplenum ej äger rum förekommer i stället interpellationsdebatter
och frågestund. För att bl. a. bereda utskotten möjlighet
att sammanträda brukar kammaren ej sammanträda under torsdag
förmiddag. Ungefär 25 % av utskottens sammanträden förläggs därför till
torsdagarna. Beroende på arbetsbördan, förekommer på fredagarna
antingen fortsatt arbetsplenum eller bordläggningsplenum. Det kan
nämnas att under senare år drygt hälften av utskotten — främst
konstitutionsutskottet — också har vissa sammanträden på fredagarna.
Trots att det bara är något över 5 % av den sammanlagda sammanträdestiden
i utskotten som förläggs till fredagarna kan en viss ökning märkas
under senare år, detta med anledning av den ökade arbetsbördan i
utskotten. 1 övrigt kan nämnas att utskotten endast undantagsvis
sammanträder på måndagar men — förutom i första hand tisdagar och
torsdagar — ofta håller sammanträden också under den tid på onsdagarna
då kammarsammanträde ej pågår. Ungefär 10% av utskottens sammanträdestid
brukar sålunda vara förlagd till onsdagar.
Under de perioder då riksdagsarbetet inte behöver särskilt forceras kan
ledamöterna vanligtvis resa till sina hemorter under fredagen. Även om
kommittén inte närmare studerat frågan om riksdagsledamöternas kommunala
uppdrag, är det uppenbart att flertalet av ledamöterna har dylika
uppdrag i sina hemorter. Också de som inte bibehållit sina kommunala
engagemang utnyttjas självfallet i många sammanhang för att bevaka
hemortens intressen hos regering och övriga myndigheter i Stockholm.
Kommittén anser att denna verksamhet både är ägnad att bevara och
stärka kontakten mellan riksdagsledamoten och dennes väljare och också är
av väsentlig betydelse för riksdagsledamotens rikspolitiska verksamhet.
Då ledamöterna sålunda under vissa tider av riksdagsåret kan vistas i sina
hemorter under helgerna och vanligen också under måndagarna, blir det
därför naturligt nog så, att denna tid till stor del går åt till olika
kommunala frågor och sammanträden samt kontakter med väljarna. Det
bör också observeras att ledamöterna nödgas anslå en stor del av helgen
och tiden före tisdag till inläsning av handlingarna till utskottens
sammanträden. Enligt vad kommittén inhämtat förekommer det inte
sällan att försändelserna innehåller hundratals sidor av olika sammanträdeshandlingar,
såsom propositioner, motioner, kanslipromemorior, re
-
1974:18
7
citer, utkast till skrivningar osv. Det kan också nämnas att drygt två
tredjedelar av riksdagens ledamöter innehar minst två uppdrag, som
beslutats av riksdagen. Då en riksdagsledamot vanligen tjänstgör som
ordinarie ledamot i ett och som suppleant i ett annat utskott hör sålunda
inläsning av handlingarna till två utskotts sammanträden till den normala
helgsysselsättningen.
Att, såsom ibland sker, utgå från att riksdagsledamöternas arbetsvecka
under vissa tider omfattar endast fyra dagar (tisdag till fredag) ger
sålunda, enligt kommitténs mening, en missvisande bild av ledamöternas
arbete. Man kan snarare säga att riksdagsledamöternas verkliga arbetsvecka
dels är ovanligt lång, dels inrymmer åtskilligt arbete på obekväm
arbetstid, såsom under kvällar, nätter och helger.
I det utlåtande av konstitutionsutskottet (KU 1959:18) som i princip
ligger till grund för det nuvarande arvodessystemet framhölls bl. a. att
den kontakt med hembygden och det intresse för dess problem som är
naturligt för en riksdagsman också tar tid och att riksdagsarbetet till sin
art är sådant att det splittrar annan verksamhet. Därför menade utskottet
— under hänvisning till bl. a. företagna utredningar härom — att det ofta
var svårt för riksdagsledamöterna att utöva yrkesverksamhet. Detta
motiverade, enligt utskottet, att arvodet sattes till ”ett sådant belopp, att
det ger en med hänsyn till uppdragets natur rimlig bärgning för den som
saknar andra inkomster”. Ingen borde sålunda av ekonomiska skäl
behöva avstå från att bli riksdagsledamot. Å andra sidan borde dock,
enligt utskottet, med hänsyn till ledamotskapets karaktär av förtroendeuppdrag
arvodet inte sättas så högt att det ter sig ”direkt ekonomiskt
lockande”.
Fullgörande av uppdraget som riksdagsledamot måste anses gå före
utövande av ledamotens yrke. Detta framgår också av ett särskilt
grundlagsstadgande. Någon differentiering av arvodet med hänsyn till
vederbörandes inkomst har därför ansetts inte böra komma i fråga (jfr
KU 1973:50 s. 6). Kommittén går inte närmare in på dessa frågor, såsom
ev. samordning av olika utgående förmåner. Vad beträffar riksdagsledamöternas
engagemang vid sidan av riksdagsarbetet utgår kommittén från
att förutsättningarna för en omfattande sådan sidoverksamhet kommer
att minska alltmer till följd av den ökade arbetsbördan i riksdagen.
Eftersom arvodet enligt riksdagens mening ”bör motsvara en med
hänsyn till uppdragets karaktär rimlig inkomst” (KU 1959:18 s. 6) har
det också ansetts naturligt att ge det en viss anknytning till den allmänna
lönenivån. Sålunda utgår för närvarande arvodet med ett belopp för
månad som motsvarar två tredjedelar (eller åtta tolftedelar) av lönen till
statstjänsteman i löneklass 1 på löneplan C, dvs. den vanliga lönen till
byråchefer m. fl. Arvodet utgör för närvarande i 1974 års löneläge
58 240 kronor per år. Härtill kan, om man så vill, läggas 3 600 kronor om
året i särskild kostnadsersättning, vilken dock är avsedd att ersätta vissa
kostnader som ledamöterna åsamkas genom vistelsen i Stockholm och
som inte täcks av de traktamenten som utgår. Som exempel härpå kan
nämnas kostnaderna för bostad i Stockholm under icke sessionstid samt
1974:18
8
bidrag till kanslihjälp m. m. Från arvodet, som anses som inkomst av
anställning, görs avdrag med två tredjedelar fr. o. m. den sextonde dagen
av ledighet som ledamot beviljas av annat skäl än offentligt uppdrag eller
sjukdom och annat laga förfall. För det fall att vederbörande av annat
skäl än de nyss nämnda beviljas ledighet under minst en månad i följd,
och sålunda får ersättare, utgår inte något arvode alls.
Med hänsyn närmast till den betydelse som utvecklingen på den
kommunala sidan mot allt fler heltidsengagerade förtroendemän eventuellt
kan ha för rekryteringen av dugande riksdagsledamöter har
kommittén även undersökt vissa arvoden till kommunala förtroendemän,
främst kommunalråd och landstingsråd. Något skäl att direkt anknyta
riksdagsarvodet till arvoderingen av kommunalråd m. fl. finns inte enligt
kommitténs uppfattning. Däremot kan självfallet ifrågasättas riktigheten i
att arvodera riksdagsledamöterna för deras arbete med ett lägre belopp än
som i allmänhet utgår till heltidsengagerade kommunala förtroendemän i
landet. Beträffande den närmare bedömningen av denna fråga kan
hänvisas till bifogade PM (underbilaga 1).
Då riksdagens arbetsformer nu är föremål för allmän översyn har
kommittén icke velat föreslå någon genomgripande omvärdering av
ersättningen till riksdagens ledamöter.
Den nuvarande ersättningen kan sägas bygga på förutsättningen att
riksdagsledamöterna bara behöver arbeta åtta månader om året, utan
semester- och övertidsersättningar, och kan ägna resten av året till sina
yrken m. m. Ett på detta sätt beräknat arvode utgör dock, enligt
kommitténs mening, inte längre skälig ersättning för fullgörande av det
ansvarspåliggande och alltmer krävande uppdraget som riksdagsledamot.
Det som nu borde göras för att anpassa ersättningen till vad som numera
kan anses skäligt anser kommittén vara att, såsom också föreslagits i
förvaltningsstyrelsen, utsträcka den arvodesberättigande tiden från åtta
till tio månader om året.
Såsom ovan nämnts har arvodet till riksdagsledamöterna anknutits till
lönen till statstjänsteman i löneklass 1 på löneplan C. Fr. o. m. den 1
januari 1974 har löneklass C 1 ersatts av löneklass F 24, vilken innebär
7 280 kronor per månad i 1974 års lönenivå. Till denna löneklass, liksom
till löneklasserna F 25—31, har dock numera knutits särskilda ålderstillägg
på 5 %, vilka i praktiken kan sägas motsvara de löneklassuppflyttningar
som sedan länge sker inom de lägre lönegraderna. I fortsättningen
får sålunda statstjänstemännen i löneklasserna F 24-31 vart tredje år ett
ålderstillägg med 5 % av löneklasslönen. Högst tre sådana ålderstillägg kan
dock utgå och den tilläggsgrundande tiden räknas ej längre tillbaka än
fr. o. m. den 1 januari 1971. Kommittén har erfarit att ungefär 80 % av
tjänstemännen i F 24 (dvs. f. d. Cl) nu torde vara berättigade till ett
sådant ålderstillägg.
Vad beträffar den hittillsvarande anknytningen av arvodet till en viss
angiven löneklass på den statliga löneplanen får kommittén hänvisa till
riksdagens uttalande om att en ”sådan automatik i beräkningarna bör
medföra betydande praktiska fördelar” (KU 1971:75 s. 5). Beslut om
1974:18
9
arvodets storlek behöver således inte fattas varje år eller i samband med
omreglering av lönerna till ifrågavarande statstjänstemannagrupper. Avsedda
arvo desändringar kan med den nuvarande automatiken verkställas
genom sedvanliga omräkningar inom förvaltningskontoret. Kommittén
finnér mot den bakgrunden, att praktiska skäl talar för att bibehålla en
anknytning till den statliga löneplanen.
När det gäller ersättningsnivån finner kommittén dock — med
hänvisning främst till vad ovan anförts om den ökade arbetsbördan — det
skäligt att riksdagens ledamöter i fortsättningen får ersättning för
ytterligare två månader per år. Med bibehållande av den hittillsvarande
anknytningen till den statliga löneplanen bör sålunda ledamöternas
arvode beräknas med ett belopp som motsvarar tio tolftedelar av
vederbörande löneklass.
Som ovan nämnts torde för närvarande ungefär 80 % av de statstjänstemän
(främst byråchefer) som får lön enligt samma löneklass som ligger
till grund för riksdagsledamöternas arvode vara berättigade till ett
ålderstillägg på 5 %. Om motsvarande förmånsregler skulle gälla även för
riksdagens ledamöter skulle, enligt en undersökning som kommittén
gjort, 287 av de nuvarande 350 ledamöterna vara berättigade till ett
sådant ålderstillägg. Kommittén vill dock inte förorda att differentierade
arvoden införs i riksdagen utan anser att liksom hittills bör denna
ersättning vara fika för alla riksdagsledamöter. Det bör sålunda inte
komma i fråga att på samma sätt som sker för ifrågavarande statstjänstemän
vart tredje år höja arvodet till vissa av riksdagens ledamöter men inte
till andra. Som ett alternativ till införande av ålderstillägg, som i så fall
bör gälla även för den relativt lilla grupp på 63 ledamöter som ännu inte
uppnått tre riksdagsår, föreslår kommittén därför att arvodet till samtliga
riksdagsledamöter i stället för anknytningen till löneklass F 24 baseras på
löneklass F 25. I 1974 års löner är skillnaden mellan dessa belopp ungefär
5 %. Den totala månadslönen enligt löneklass F 24 jämte ett ålderstillägg
på 5 % är för 1974 7 644 kronor, medan lönen enligt löneklass F 25
uppgår till 7 650 kronor. Skäl talar sålunda, enligt kommitténs mening,
för att arvodet fastställs till ett belopp som motsvarar tio tolftedelar av
lönen i löneklass F 25 på den statliga löneplanen och att riksdagen avstår
från att införa någon motsvarighet till de särskilda ålderstilläggen till
statstjänstemän.
Kommittén får sålunda med hänvisning till det anförda för sin del
sammanfattningsvis föreslå att arvodet till samtliga riksdagens ledamöter
fr. o. m. den 1 januari 1974 utgår med ett belopp som motsvarar tio
tolftedelar av lönen i löneklass F 25 på den statliga löneplanen.
Innebörden härav är att riksdagsledamöterna får sammanlagt 76 500
kronor i årligt arvode, vilket ungefär motsvarar helårslönen till statstjänstemän
i löneklass F 19 (f. d. A 32), som omfattar bl. a. vissa byrådirektörer.
Det kan slutligen nämnas att det föreslagna arvodet — särskilt om i
förekommande fall utgående kostnadsersättning och traktamente beaktas
— ungefär motsvarar vad som för närvarande utgår till ledamöterna i såväl
det danska folketinget som det norska stortinget. Beträffande vissa
1974:18
10
närmare uppgifter om motsvarande förmåner i Danmark, Finland och
Norge hänvisar kommittén till bifogade sammanställning (underbilaga 2).
Stockholm den 29 april 1974
VALTER AMAN GUNNAR HÖGBERG KARL-ER1K NILSSON
BERNEPALVALL LARS WESTERBERG
1974:18
11
Underbilaga 1
PM angående ersättningen till vissa kommunala heltidsengagerade förtroendemän
m. m.
Under hösten 1971 genomförde Svenska kommunförbundet tillsammans
med Utredningen om den kommunala demokratin en enkätundersökning,
som omfattade landets samtliga (då 464) kommuner. Bland det
som undersöktes var förekomsten av heltidsengagerade förtroendemän
och deras arvoden. Även om uppgifterna i undersökningen, som avsåg
förhållandena den 1 juli 1971, inte är helt aktuella — bl. a. torde
åtskilliga kommunsammanläggningar ha föranlett höjda arvoden till de
berörda förtroendemännen — torde de vara av visst intresse i detta
sammanhang. Från Svenska landstingsförbundet har vidare inhämtats
vissa upplysningar om ersättningen till landstingsråd och övriga heltidsengagerade
förtroendemän i landstingen. Dessa uppgifter bygger på handlingar
och protokoll från landstingsmötena under ett antal år och avser de
under år 1973 utgående arvodena. Även om vissa ändringar därefter
skett, bl. a. med anledning av införande av majoritetsstyre i ett antal
landsting, torde de nu tillgängliga uppgifterna vara av intresse i detta
sammanhang.
Att allt fler kommunala förtroendemän heltidsengageras beror till stor
del på den kommunala verksamhetens kraftiga expansion och att man
härvid velat garantera förtroendemannainflytandet över denna verksamhet.
Som exempel på hur snabb utvecklingen varit kan nämnas att det för
tjugo år sedan fanns heltidsengagerade förtroendemän i endast 15
kommuner, medan det i början av 1970-talet fanns sammanlagt drygt
300 sådana förtroendemän, fördelade på 200 kommuner.
Av de nyss nämnda undersökningarna framgår bl. a. att drygt hälften
av samtliga kommunalråd och 95 % av alla landstingsråd vid undersökningstillfället
hade årsarvoden enligt KB-planen. Arvodena uppgick
sålunda i dessa fall till belopp som omräknade till 1974 års löner skulle
uppgå till ca 80 000 kronor.
Det genomsnittliga årsarvodet till kommunalråd skulle med omräkning
av 1971 års uppgifter till 1974 års lönenivå nu vara drygt 75 000 kronor
medan motsvarande genomsnittliga årsarvode till landstingsråden skulle
vara åtskilligt över 90 000 kronor. Det bör här vidare anmärkas att det
finns ett tydligt samband mellan de kommunala förtroendemännens
arvoden och kommunernas storlek. Sålunda hade borgarråden och
kommunalråden i de största kommunerna (Stockholm, Göteborg och
Malmö) i genomsnitt nästan tre gånger så stora årsarvoden som
kommunalråden i den minsta storleksgruppen (mindre än 5 000 invånare).
I nedanstående tabell har förtecknats vissa kommunal- och landstingsråd,
fördelade efter vid undersökningstillfällena utgående helårsersättning
(förutom ev. förekommande extraarvoden, t. ex. i kommunala bolag
o. d.):
1974:18
12
Löneklass | motsvarande nuvarande löneklass | innebärande | Antal förtroende- män | varav landstings- råd |
KB 8 | F 29 | 120 840 | 182 | 8 |
KB 7 | F 28 | lil 120 | - | - |
KB 6 | F 27 | 103 140 | 9 | 6 |
KB 5 | F 26 | 96 600 | 25 | 2 |
KB 4 | F 25 | 91 800 | 46 | 21 |
KB 3 | F 24 | 87 360 | 42 | 4 |
KB 2 |
| 83 940 | 29 | 5 |
KB 1 | F 20 | 79 080 | 36 | 3 |
övriga |
|
| 106 | 3 |
1 Exklusive ålderstillägg.
2Inklusive de 9 borgarråden i Stockholm, vilka vid undersökningstillfället arvoderades
enligt löneklass KB 10 men som senare fått arvodet sänkt.
Sammanställning av vissa nordiska jämförelser beträffande riksdagsledamöternas ersättning
(Samtliga belopp är omräknade i svenska kronor)
| Danmark1 | Finland2 | Norge3 | Sverige f. n. | Sverige enl. |
Årsarvode | 70 460 | 57 040 | 66 540 | 58 240 | 76 500 |
Traktamente och/ | 6 4005 -18 8706 | O7-ca 12 375® | ca 8 8409 -ca 17 68010 | 3 60011 -ca 12 40012 | 3 60011 -ca 12 40012 |
Totalt per år | 76 860-89 330 | 57 040-69 415 | 75 380-84 220 | 61 840-70 640 | 80 100-88 900 |
1 Växelkurs 72:80; den danska omkostnadsersättningen (6 400-18 870 kr)
är skattefri.
2 Växelkurs 119:10; traktamentet (dagpenning) är skattefritt.
3 Växelkurs 80:20; traktamentet beskattas men ledamöterna får göra avdrag
för uppkomna kostnader.
4 Traktamentsbeloppens storlek beror på hur långt bort vederbörandes
bostad är belägen.
5 Ledamöter som är bosatta inom 45 km från Köpenhamns ”hovedbanegård”.
6 Ledamöter som inte är bosatta på Själland.
7 Ledamöter som är bosatta mindre än 30 km frän Helsingfors centralstation
får ingen sådan ersättning.
* Ledamöter som är bosatta mer än 60 km från centralstationen; ledamöter
som är bosatta 30-60 km från centralstationen får halv ersättning.
9 Ledamöter som är bosatta högst 40 km från stortinget.
10 Ledamöter som är bosatta mer än 40 km från stortinget.
11 Ledamöter som är bosatta högst 70 km från riksdagshuset får i princip
endast kostnadsersättning, som är skattepliktig men med rätt till avdrag för
vissa kostnader. (Traktamente kan i vissa fall beviljas efter dispens.)
12 Ledamöter som är bosatta mer än 70 km från riksdagshuset får, förutom
kostnadsersättning, traktamente (skattefritt).
1974:18
14
Bilaga 2
Förslag till
Lagom ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter
Härigenom
förordnas att 3§ ersättningsstadgan (1971:1197) för
riksdagens ledamöter skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Arvode utgår med belopp för
månad som motsvarar tvä tredjedelar
av lönen till statstjänsteman
i löneklass 1 på löne plan C. Talmannen
erhåller därutöver ett så
stort belopp, att de sammanlagda
arvodesförmånerna motsvarar lönen
till statsråd.
3 §
Föreslagen lydelse
Arvode utgår med belopp för
månad som motsvarar tio tolftedelar
av lönen till statstjänsteman i
löneklass F 25. Talmannen erhåller
därutöver ett så stort belopp,
att de sammanlagda arvodesförmånerna
motsvarar lönen till statsråd.
Vid tillämpning som arbetstagare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974. Den tillämpas dock även för tid
från och med den 1 januari 1974.
GOTAB 74 7580 Stockholm 1974
I