FÖRVALTNINGSSTYRELSE 1973-11-08 Dnr 296-B.4/73 (Framställning / redogörelse 1973:18)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

RIKSDAGENS

FÖRVALTNINGSSTYRELSE 1973-11-08 Dnr 296-B.4/73

Till riksdagen

Förslag till vissa ändringar i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter

Riksdagens förvaltningsstyrelse lägger härmed fram förslag till vissa
ändringar i ersättningsstadgan (SFS 1971:1197) för riksdagens ledamöter
och får i anslutning härtill anföra följande.

Inledning

Efter förslag av förvaltningsstyrelsen (framställning 1971:21) antog
riksdagen hösten 1971 en ny ersättningsstadga(1971:l 197) för riksdagens
ledamöter.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt betänkande (KU 1971:75) med
anledning av förvaltningsstyrelsens förslag jämte motioner att vissa i betänkandet
berörda ersättningsfrågor borde ägnas fortsatt uppmärksamhet
och närmare övervägas av förvaltningsstyrelsen. Utskottets betänkande
godkändes av riksdagen (rskr 1971:335).

Förvaltningsstyrelsen beslöt den 16 maj 1973 att den genom
utskottets betänkande aktualiserade översynen av vissa bestämmelser i
ersättningsstadgan skulle ske med sikte på att förslag i ämnet skulle
kunna föreläggas riksdagen under höstsessionen 1973. Arbetet har
bedrivits genom en inom styrelsen tillsatt kommitté med tillgång till
särskild expertis.1

I detta sammanhang har styrelsen även övervägt vissa ersättningsfrågor
som aktualiserats av de beslut som riksdagen fattat om införande av
ersättare för riksdagsledamöterna. Avsikten är att detta ersättarsystern,
sedan erforderliga ändringar i gällande grundlagar slutligt antagits av
riksdagen, skall kunna tillämpas redan i början av 1974 (se nedan s. 15

ff).

Förvaltningsstyrelsens överväganden och förslag redovisas punkt för
punkt i det nedanstående. De härav föranledda förslagen till ändringar i
ersättningsstadgan redovisas i bilaga 1 till denna skrivelse.

1. Arvode till riksdagens ledamöter

Enligt 3 § ersättningsstadgan utgår fr. o. m. den 1 januari 1972 till
riksdagsledamot arvode ”med belopp för månad som motsvarar två

1 Herrar Erik Adamsson (ordförande) och Ola Ullsten, fru Astrid Kristensson samt
herrar Gillis Augustsson och Einar Larsson i Borrby. Experter har varit förvaltningsdirektören
Eric Lindström och byrådirektören vid förvaltningskontoret Gregor
Engzell och sekreterare föredraganden hos konstitutionsutskottet Hans Waldenström.

1 Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 18

1973:18

tredjedelar av lönen till statstjänsteman i löneklass 1 på löneplan C”.
Arvodet utgör för närvarande 55 596 kronor per år. Från arvodet, som
anses som inkomst av anställning, skall enligt 6 § avdrag göras med två
tredjedelar fr. o. m. den sextonde dagen av ledighet som ledamot beviljas
av annat skäl än offentligt uppdrag. Som offentligt uppdrag betraktas
både uppdrag som getts av riksdagen och uppdrag som getts av Kungl.
Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande (se KU 1962:20 s. 9).
Uppdraget kan även avse förrättning utomlands, t. ex. att vara delegat i
FN eller i Europarådets rådgivande församling eller vid interparlamentariskt
möte.

Beträffande bakgrunden till den nuvarande arvodeskonstruktionen
kan antecknas följande. Då arvodet 1971 fick den utformning som
angetts i det föregående avsågs ej någon direkt ändring i sak utan endast
en sådan förenkling av systemet att arvodet i fortsättningen skulle
regleras automatiskt efter förändringar av lönen i löneklass C 1 utan
särskilda beslut av förvaltningsstyrelsen. En sådan automatik i beräkningarna
ansågs böra medföra betydande praktiska fördelar (se KU
1971:75 s. 5).

Vid behandlingen av vissa motioner vid 1966 års riksdag uttalade
konstitutionsutskottet (KU 1966:42 s. 12) att ”enligt ställningstagandena
1959 och 1962 bör arvodet nu motsvara ungefär två tredjedelar av lönen
i löneklass C 1”. Av betänkandet, som godkändes av riksdagen, framgår
att utskottet i princip anslöt sig till de synpunkter som närmare
utvecklats i motionerna och att utskottet ansåg att goda skäl talade för
en allmän omprövning av ersättningen till riksdagens ledamöter. De skäl
härför som särskilt angavs var vissa lönegradsuppflyttningar för statstjänstemännen
efter 1962, ökningen av riksdagens arbetsbörda under
senare år och utvecklingen på den kommunala sidan mot allt fler
heltidsengagerade förtroendemän, vilken framhölls vara av betydelse för
riksdagen bl. a. genom dess inverkan på rekryteringen. Mot en allmän
omprövning av ersättningen till riksdagsledamöterna talade emellertid
enligt utskottet det förhållandet att riksdagen och dess arbete var föremål
för reformsträvanden, dels genom den då nyligen tillsatta grundlagberedningen
och dels genom den sedan början av 1965 arbetande riksdagens
organisationsutredning. Med hänsyn till det sålunda då pågående reformarbetet
förklarade utskottet sig inte berett att föreslå några mera
djupgående ändringar i ersättningsreglerna utan förordade endast sådana
ändringar att arvodet inte undergick en sänkning relativt sett. Den senaste
höjningen av arvodet, beslutad retroaktivt fr. o. m. den 1 januari 1966,
motiverades sålunda inte av vare sig den då konstaterade ökningen av
riksdagsarbetet eller utvecklingen på den kommunala sidan (se KU
1966:42 s. 12-15).

Det bör vidare beaktas att även 1962 års beslut om höjning av
riksdagsmannaarvode! endast innebar en anpassning till löneutvecklingen
för vissa grupper av statstjänstemän (se KU 1962:20 s. 3). Till grund för
det nuvarande arvodessystemet ligger sålunda i själva verket 1957 års
riksdagsarvodesutredning och 1959 års riksdagsbeslut i ärendet (se KU

1973:18

1959:18). I sistnämnda betänkande, som mot bakgrunden av det anförda
fortfarande synes vara av viss principiell betydelse, anförde utskottet
bl. a. följande (KU 1959:18 s. 5-7):

Riksdagen är numera regelmässigt årligen samlad till två sessioner om
sammanlagt cirka 200 dagar. Under den tid session pågår är riksdagsledamöterna
i allmänhet sysselsatta med sammanträden i riksdagen under
fyra dagar i veckan, dock att alla vardagar ofta tages i bruk under slutet
av sessionerna. Men den tid, som åtgår till sammanträden, är icke
avgörande för bedömningen av riksdagsledamotens arbetsbörda. Ett
betydande arbete måste ledamoten ägna åt att sätta sig in i de olika
frågorna genom att taga del av riksdagstryck och annat material. Den
kontakt med hembygden och det intresse för dess problem, som är
naturligt för en riksdagsman, tar också tid i anspråk. Riksdagsarbetet är
vidare till sin art sådant, att det splittrar annan verksamhet. Även mellan
sessionerna är det därför understundom svårt för riksdagsmän att utöva
yrkesverksamhet. Den utredning de sakkunniga företagit styrker också,
att icke så få riksdagsmän varit tvungna lämna sitt yrke och nästan helt
blivit ekonomiskt beroende av sitt riksdagsmannauppdrag. Detta gör att
riksdagsmannaarvodet bör sättas till ett sådant belopp, att det ger en med
hänsyn till uppdragets natur rimlig bärgning för den som saknar andra
inkomster. Ingen bör av ekonomiska skäl behöva avstå från att bliva
riksdagsman. Riksdagsmannaskapets karaktär av förtroendeuppdrag medför
dock, att arvodet icke bör sättas så högt att det ter sig direkt
ekonomiskt lockande. Utifrån dessa utgångspunkter anser utskottet det
av de sakkunniga föreslagna arvodesbeloppet, 24 000 kronor för år, som
skäligt. Detta är även, som de sakkunnigas utredning visar, internationellt
sett jämförelsevis lågt.

Fullgörande av riksdagsmannauppdraget måste anses gå före utövande
av riksdagsmannens yrke. Att differentiera arvodet med hänsyn till hans
inkomst från annat håll bör därför icke komma i fråga. Alla riksdagsmän
bör sålunda erhålla lika högt arvode och löneavdrag i förekommande fall
verkställas i den tjänst riksdagsmannen har vid sidan av riksdagsmannauppdraget.
Vad angår statstjänstemän anser sig emellertid utskottet —
med hänvisning till vad ovan anförts om riksdagsmannauppdragets
nuvarande omfattning — böra understryka vikten av att dessa i erforderlig
utsträckning erhåller ledighet från sina tjänster, Kungl. Maj:t eller
vederbörande ämbetsmyndighet obetaget att för riksdagstiden å sin sida
föreskriva tjänstledighet, där sådan finnes nödig eller lämplig för
förvaltningens ostörda fortgång. — Vad som sagts om de statsanställda
gäller ej utan vidare de av statsrådets ledamöter, som är riksdagsmän.
Riksdagsarbetet ingår nämligen som ett naturligt led i deras arbete som
statsråd.Statsrådslönen borde därför, som de sakkunniga framhållit, vara
så avvägd, att den ger full kompensation för hela det arbete ett statsråd
utför.

Mot bakgrund av vad ovan sagts om att arvodet bör motsvara en med
hänsyn till uppdragets karaktär rimlig inkomst är det naturligt, att
förändringar i den allmänna lönenivån bör få återverkningar även på
riksdagsmannaarvodet. Att vid vaije förändring i denna göra lagändringar
ter sig onödigt omständligt. Med hänsyn till riksdagsmannauppdragets
natur är det emellertid mindre lämpligt att genom någon form av
automatik anknyta arvodet till en viss grupp löntagare. I första hand bör
dock jämförelse göras med statstjänstemän i motsvarande inkomstläge.
Utskottet förordar därför, att kanslideputerade tillika med kamrarnas
talmän gives befogenhet att besluta om det tillägg eller avdrag å arvodet,
som betingas av förskjutningar i det allmänna löneläget. Före sitt beslut i

1973:18

fråga som här avses bör kanslideputerade och talmännen på lämpligt sätt
höra representanter för arbetsmarknadens parter, vilkas mening torde
antecknas i kanslideputerades protokoll. Härigenom vinnes, att utanför
riksdagen stående personer får möjlighet att yttra sig i fråga om ändring
av arvodets storlek. Med vad sålunda anförts torde yrkandet i motionen B
11:261 vid föregående års senare riksdag få anses besvarat.

Det av utskottet framlagda förslaget bygger givetvis på de förutsättningar
som nu är för handen. Skulle en framtida revision av riksdagens
organisation eller arbetsformer medföra väsentliga förändringar bör en
omprövning ske av riksdagsmannaarvodets storlek.

Såsom framgår av den ovan lämnade redovisningen har frågan om
höjning av riksdagsmannaarvodet, främst till följd av den ökade arbetsbördan
i riksdagen, aktualiserats vid ett flertal tillfällen under det senaste
decenniet, men med hänsyn främst till olika pågående utredningar inte
föranlett några principiella ändringar i 1959 års beslut. De höjningar av
arvodet som skett efter 1959 har sålunda i princip tagit sikte endast på
att arvodets relativa nivå (i förhållande till vissa grupper av statstjänstemän)
inte skulle sänkas. Någon uppjustering med anledning av den ökade
arbetsbördan har däremot inte skett under den aktuella tidsperioden. Av
särskilt intresse för den nu aktuella bedömningen av ledamöternas
arvodesfråga torde sålunda vara att konstatera hur arbetsbördan förändrats
under de sista tio åren av tvåkammarriksdagen och vilka erfarenheter
som härvidlag vunnits beträffande riksdagsarbetet under de tre första
åren av den nya enkammarriksdagen.

Självfallet kan vid en dylik bedömning olika mätmetoder komma till
användning. I grundlagberedningens förslag till ny regeringsform och ny
riksdagsordning (SOU 1972:15) har till belysning av utvecklingen av
riksdagens arbetsuppgifter redovisats åtskilliga statistiska uppgifter rörande
antalet propositioner och spridningen i propositionsavlämnandet,
antalet väckta motioner, antalet utskottsbetänkanden samt antalet
framställda och besvarade interpellationer och enkla frågor (SOU
1972:15 bil. 5—9). I detta sammanhang har grundlagberedningen även
redovisat det totala antalet plenitimmar, tiden för kvällsplena och antalet
från vår- till höstsession uppskjutna ärenden (SOU 1972:15, bil. 10—13).
Grundlagberedningens statistik, kompletterad med motsvarande uppgifter
rörande arbetet i 1972 års riksdag och under vårsessionen 1973,
återfinns i bilaga 2 till förevarande skrivelse. Detta material belyser såväl
den starkt ökade omfattningen av riksdagens arbetsuppgifter som den
alltmer tidskrävande behandlingen av riksdagsärendena. Förvaltningsstyrelsen
får med hänvisning till detta material även framhålla följande.

Enligt grundlagberedningens statistik höll sig under senare hälften av
1950-talet och fram till 1961 antalet plenitimmar i första kammaren
relativt stadigt något över 200 och i andra kammaren (med större
variationer) mellan knappt 300 och inemot 350. Under de senaste åren av
1960-talet ökade antalet plenitimmar till runt 300 i första kammaren och
avsevärt över 400 i andra kammaren, vilket innebär en ökning under
denna tidsperiod med i runt tal nära 50 %. Under enkammarriksdagens
första år (1971) var antalet plenitimmar drygt 600 och 1972 uppgick

1973:18

antalet till nästan 650. Under vårsessionen 1973 har antalet plenitimmar
fortsatt att öka mycket kraftigt och för denna tid uppgått till nära 450,
vilket är cirka 10 % högre än under enkammarriksdagens två första år.
För innevarande år kan antalet plenitimmar beräknas närma sig 700, dvs.
ungefär dubbelt så många som i andra kammaren och drygt tre gånger så
många som i första kammaren på den tiden arvodesreglerna fick sin ännu
gällande principiella utformning (1959).

Betydelse i sammanhanget har även vissa andra förhållanden. Utskotten
håller numera i allt större utsträckning sammanträden också under
icke sessionstid. En viktig orsak härtill är talmanskonferensens rekommendationer
att utskotten i ökad utsträckning skall arbeta under
sommaruppehållet, så att ett större antal betänkanden kan bordläggas
och behandlas i kammaren redan vid höstsessionens början. Vidare
bör beaktas den ökade tid som enligt uppgifter bl. a. från partikanslierna
går åt för ledamöternas arbete inom partigrupperna i riksdagen. Vid
bedömningen av riksdagsledamöternas arbetsbörda bör också observeras
att många ärenden blivit alltmer omfattande och komplicerade och att
den erforderliga tidsåtgången för en noggrann bedömning och behandling
av dessa ärenden blivit synnerligen stor.

Mot bakgrunden av det ovan anförda framstår i och för sig en
genomgripande omprövning och höjning av ersättningen till riksdagens
ledamöter som i hög grad motiverad. Med hänsyn till den utredning som
riksdagen på förslag av konstitutionsutskottet (se KU 1973:26 s. 74—76)
nyligen beslutat tillsätta med uppgift att göra en allmän översyn av
riksdagens arbetsformer är förvaltningsstyrelsen dock ej beredd att nu
förorda en dylik genomgripande omprövning av riksdagsmannaarvodena.

I den nya utredningens direktiv har särskilt understrukits betydelsen av
att riksdagsledamöterna bereds rimliga möjligheter att verka även utanför
riksdagshuset och därmed bevara kontakterna med sina hemorter och
med samhällslivet i övrigt. Bland de frågor som torde komma att särskilt
övervägas märks frågor som hänger samman med årsrytmen i riksdagsarbetet
— exempelvis genom omfördelning av ärenden mellan sessionerna
och arbetsfria perioder under pågående riksmöte — och också rörande
veckorytmen i arbetet. Förslag från denna utredning kan sålunda komma
att på olika sätt påverka helhetsbedömningen av riksdagsledamöternas
ersättningsfrågor.

Den av förvaltningsstyrelsen tillsatta kommittén för översyn av vissa
bestämmelser i ersättningsstadgan har för sin del föreslagit att — i avbidan
på resultaten av den nyssnämnda av riksdagen beslutade utredningen —
arvodet till riksdagsledamöterna beräknas för en arbetstid i riksdagen
(inberäknat semester) omfattande tio i stället för åtta månader om året.
Ökningen av arbetsbördan bör enligt styrelsens mening få konsekvenser
på arvodessättningen. Förvaltningsstyrelsen är emellertid inte beredd att
nu ta ställning till det framlagda förslaget. I stället förordar styrelsen att
frågan närmare övervägs av ett opartiskt organ bestående av personer
utanför riksdagen men med god insikt i riksdagens arbetsförhållanden.
Först sedan ett sådant organ granskat det av kommittén framlagda

1973:18

förslaget bör riksdagen, enligt styrelsens mening, ta ställning härtill.

Förvaltningsstyrelsen får i detta sammanhang slutligen understryka
vad som tidigare anförts om att fullgörande av riksdagsmannauppdraget
måste anses gå före utövande av riksdagsmannens yrke. Någon differentiering
av arvodet med hänsyn till vederbörandes inkomst har därför
ansetts inte böra komma i fråga. Löneavdrag får sålunda i förekommande
fall verkställas i den tjänst ledamoten har vid sidan av riksdagsmannauppdraget
(se t. ex. KU 1959:18 s. 6). Styrelsen finner sålunda — med
hänvisning till tidigare uttalanden i saken och med beaktande av den
ökade tid som riksdagsarbetet kräver — det angeläget att en översyn av
gällande avdragsregler sker i syfte att anpassa dessa till den aktuella
värderingen av riksdagsmannauppdraget som en heltidssyssla under större
delen av året. Den av förvaltningsstyrelsen förordade översynen bör dock
ej ske i riksdagen utan efter sedvanliga förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter.

2. Vissa särskilda arvoden

Särskilda arvoden som jämlikt ersättningsstadgan för närvarande
utgår till vissa av riksdagens ledamöter är dels det speciella arvodet till
talmannen, dels det sammanträdesarvode som i vissa fall utgår till
ledamot och suppleant i utrikesnämnden och riksdagens lönedelegation.
Bestämmelserna innebär att talmannen utöver det vanliga riksdagsmannaarvode
erhåller ”ett så stort belopp, att de sammanlagda arvodesförmånerna
motsvarar lönen till statsråd”. Talmannens totala årsarvode uppgår
därigenom för närvarande till 115 620 kronor, dvs. motsvarande löneklass
6 på löneplan C (3 § ersättningsstadgan). Till ledamot och suppleant
i utrikesnämnden och riksdagens lönedelegation utgår särskilt arvode med
200 kronor för varje sammanträde som bevistas under tid då session ej
pågår (4 § ersättningsstadgan).

Förvaltningsstyrelsen finner i detta sammanhang ej tillräcklig anledning
föreligga att föreslå några ändringar rörande dessa särskilda arvoden.

Vid 1971 års riksdagsbehandling av ersättningsfrågorna framhöll
konstitutionsutskottet (KU 1971:75 s. 6) att även andra uppdrag, t. ex.
att vara vice talman, kan innebära vissa representationsförpliktelser och
merarbete i förhållande till vad som normalt ankommer på en ledamot.
Motsvarande synpunkter anfördes rörande ordförande och vice ordförande
i utskott. Utskottet ansåg därför att det kunde ifrågasättas om inte
också dylika uppdrag borde särskilt arvoderas. Denna fråga var enligt
utskottets mening värd att närmare övervägas och utskottet förutsatte att
förvaltningsstyrelsen vid sitt fortsatta arbete med ersättningsfrågorna
skulle ägna den uppmärksamhet och — om så fanns påkallat - framlägga
erforderliga förslag.

Mot bakgrunden av de hittills vunna erfarenheterna av arbetet i
enkammarriksdagen finner förvaltningsstyrelsen för sin del det nu alltmer
motiverat att införa en särskild ersättning för det merarbete det innebär
att vara vice talman och utskottsordförande. Däremot anser förvaltnings -

1973:18

styrelsen att det för närvarande inte föreligger tillräckliga skäl att
ytterligare vidga kretsen av särskilt arvodesberättigade ledamöter till att
omfatta även vice ordförande i utskott. Sistnämnda uppdrag torde som
regel ej innebära annat merarbete än det som uppkommer även för de
övriga partigruppernas ledande representanter i utskotten.

Efter en avvägning av de skilda synpunkter som kan göras gällande och
med beaktande av arvodespraxis inom statsförvaltningen och riksdagens
egna verk anser förvaltningsstyrelsen det skäligt att vice talman och
ordförande i utskott fr. o. m. den 1 januari 1974 erhåller ett särskilt
arvode med förslagsvis 8 400 kronor per år. Från detta arvode, som i sin
helhet bör anses som inkomst av anställning och utbetalas med en
tolftedel varje månad, torde de berörda ledamöterna få yrka avdrag enligt
sedvanliga skatterättsliga regler för de direkta kostnader som utövandet
av respektive uppdrag kan komma att medföra och som inte ersätts i
annan ordning.

Förvaltningsstyrelsen har inte i detta sammanhang gått in på någon
prövning av de arvoden som jämlikt särskilda av riksdagen antagna
reglementen eller instruktioner utgår till vissa riksdagsledamöter i olika
riksdagens verk m. m. Styrelsen avser dock att närmare överväga dessa
frågor och återkomma med ev. ändringsförslag till riksdagen i sådan tid
att nya bestämmelser kan vinna tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1974.

3. Traktamente

Bestämmelserna om traktamente finns i 7—9 §§ ersättningsstadgan
och innebär att riksdagens ledamöter delas in i tre grupper efter
bosättningen, räknat efter avstånd fågelvägen från riksdagshuset. Om
detta avstånd överstiger 70 kilometer utgår traktamente under sessionstid
med ”det lägsta belopp för dygn som tillkommer statlig förrättningsman
med eget hushåll”, dvs. för närvarande 42 kronor per dygn. Om avståndet
understiger 15 kilometer utgår aldrig något traktamente. Om avståndet
ligger mellan 15 och 70 kilometer kan ledamot tillerkännas traktamente
med högst det nyss angivna beloppet av förvaltningsstyrelsen. Enligt
praxis har detta inneburit att under senare år ingen ledamot som varit
bosatt närmare än 25 kilometer fågelvägen från riksdagshuset beviljats
traktamente. Till ledamöter bosatta längre än 25 kilometer men kortare
än 70 kilometer från riksdagshuset har i ett fåtal fall fullt traktamente
tillerkänts vederbörande, men vanligen har reducerat traktamente (2/3 av
fullt traktamente, dvs. 28 kronor per dygn) beviljats. Enligt de
tillämpningsföreskrifter som förvaltningsstyrelsen utfärdat beräknas traktamente
efter 30 dagar per månad, vilket innebär att fullt traktamente
för närvarande utgår med 1 260 kronor och reducerat traktamente med
840 kronor per månad. Slutligen kan nämnas att om ledamot är
frånvarande mer än 15 dagar i följd skall avdrag göras från traktamentet
med hälften fr. o. m. den sextonde dagen. Efter 90 dagars frånvaro utgår,
oavsett anledningen till bortovaron, inget traktamente.

1973:18

Förvaltningsstyrelsen har övervägt traktamentsreglemas utformning
och diskuterat dessas tillämpning i praxis. Särskild uppmärksamhet har
därvid ägnats de problem som från kostnadssynpunkt uppkommer för
ledamöter som med gällande ordning inte alls är berättigade till
traktamente. Under framhållande av att tveksamma gränsfall alltid kan
uppkomma, vilka regler som än ställs upp, och med beaktande av att ett
praktiskt lättadministrerat system är att föredra, anser förvaltningsstyrelsen
för sin del att ingen annan ändring i de nämnda traktamentsreglema
i ersättningsstadgan nu bör göras än vad som med anledning av det
nya ersättarsystemet nedan (s. 17 ff) föreslås. Styrelsen anser sig för
närvarande ha tillräckliga befogenheter enligt 26 § ersättningsstadgan att,
om så skulle erfordras, genom exempelvis nya tillämpningsföreskrifter
förändra ovannämnda praxis. Styrelsen avser dock att närmare överväga
dessa frågor i samband med den fortsatta behandlingen av frågor rörande
ledamöternas kostnadsersättning (se nedan s. 9—10).

4. Kostnadsersättning

Samtliga ledamöter av riksdagen erhåller enligt 10 § ersättningsstadgan
kostnadsersättning med 300 kronor per månad under hela året. Beloppet
är skattepliktig inkomst enligt anvisningarna till 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
(1928:370). De särskilda omkostnader som uppdraget som
riksdagsledamot medför och som inte är avsedda att täckas av i
förekommande fall utgående resekostnads- och traktamentsersättning är
enligt anvisningarna helt avdragsgilla.

Då kostnadsersättningen infördes 1966 anförde konstitutionsutskottet
(KU 1966:42 s. 13 — 14) bl. a. följande:

Traktamentet utgår för närvarande med belopp motsvarande traktamentsklass
A för statstjänstemän. Utskottet är medvetet om att
ersättningen ofta inte täcker de verkliga kostnaderna, särskilt inte för de
ledamöter som hyr bostad i Stockholm året runt. Trots detta och oaktat
en jämförelse med statstjänstemännen ingalunda är oomtvistligt riktig,
har utskottet funnit sig inte kunna tillstyrka att den gällande principen
överges. Även denna fråga torde få övervägas i senare sammanhang.
Utskottet föreslår sålunda ingen ändring i traktamentena.

Det framstår emellertid som otillfredsställande att riksdagens ledamöter
i allmänhet inte får full gottgörelse för de med uppdraget förenade
kostnaderna utan måste täcka vissa sådana ur arvodet. Särskilt måste i
detta sammanhang beaktas den ökning av bostadskostnaderna, som
betingats av att ledamöterna i större utsträckning än tidigare måste ha
bostad i Stockholm året runt. Då utskottet på anförda skäl inte funnit sig
kunna förorda att ledamöterna kompenseras på annat sätt, har utskottet i
stället övervägt möjligheten att återinföra en särskild kostnadsersättning
för alla ledamöter, avseende vissa kostnader som inte avses med
traktamentet.

Som framgått av redogörelsen för ersättningsreglernas utveckling har
tre i princip skilda faktorer beaktats: dels själva arbetet och det därav
orsakade inkomstbortfallet, dels de fördyrade levnadskostnaderna för
ledamöter bosatta utanför riksdagsorten, dels andra omkostnader som
riksdagsuppdraget medför oberoende av ledamöternas bosättning. För de

1973:18

sistnämnda avsåg 1943, 1946 och 1947 års sakkunniga att särskild
ersättning skulle utgå under sessionstid; samtliga tänkte sig ett skattefritt
belopp på drygt 1 000 kronor. År 1951 infördes i stället generell
avdragsrätt vid beskattningen med 3 000 kronor, vilken 1954 ersattes
med en särskild kostnadsersättning av samma storlek. Skillnaden i belopp
berodde på att olika kostnader avsågs. Som utskottet uttalade 1954 hade
det högre beloppet avvägts med hänsyn till inte bara ledamöternas
direkta kostnader under sessionerna utan även de utgifter av mångahanda
slag som de också mellan sessionerna får vidkännas som ortens
folkrepresentanter. De sakkunninga däremot avsåg endast de direkta
utläggen under sessionerna. Enligt 1959 års beslut skulle emellertid
samtliga kostnader av ifrågavarande typ täckas ur arvodet. Till följd härav
kan detta inte direkt jämföras med den lön som tillkommer t. ex. en
statstjänsteman. Utskottet har funnit det riktigt att ett visst belopp
återinförs för det ändamål som här åsyftas. Detta belopp, som alltså bör
utgå till samtliga ledamöter, bör emellertid inte, som fallet var före 1959,
vara a priori undantaget från beskattning. I stället bör ledamöterna enligt
32 § 3 mom. kommunalskattelagen äska avdrag för de särskilda kostnader
som kan visas. Vid övervägande av de olika belopp som i skilda
sammanhang föreslagits eller utgått för ifrågavarande ändamål samt
penningvärdets förändringar har utskottet stannat för att förorda ett
årsbelopp av 3 600 kronor. Detta bör liksom tidigare betecknas kostnadsersättning
samt utbetalas med en tolftedel varje kalendermånad.

I det 1971 framlagda förslaget till ersättningsstadga anförde förvaltningsstyrelsen
bl. a. följande:

Kostnadsersättningen har diskuterats av styrelsen mot bakgrunden av
det stora antal taxeringsprocesser som uppkommit om äskade avdrag från
densamma. Styrelsen har utrönt att åtskilliga sådana processer pågår för
närvarande och kan antas resultera i vissa prejudicerande utslag. I detta
läge finner styrelsen inte lämpligt att ta upp ett närmare resonemang om
kostnadsersättningen. Sedan ökad klarhet vunnits om skattemyndigheternas
praxis genom prejudicerande utslag och sammanställning av utslag
från olika delar av landet, kommer frågan att tas upp till prövning av
styrelsen. Uppgiften blir då att utreda om resultatet kan anses svara mot
vad som avsågs vid kostnadsersättningens införande 1966.

Beträffande gällande rätt kan vidare anföras följande.

1 32 § 3 mom. kommunalskattelagen (1928:370) sägs att såsom intäkt
av tjänst inte skall upptas vad som av staten anvisats till bestridande av
särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, t. ex.
förvaltningskostnadsbidrag och anslag till andra expenser samt resekostnads-
och traktamentsersättning. Detta stadgande kompletteras med mera
detaljerade föreskrifter i anvisningarna till 32 §. Enligt punkten 2 i
nämnda anvisningar till 32 § är, som ovan nämnts, kostnadsersättningen
för fullgörande av uppdrag som riksdagsledamot skattepliktig, medan de
särskilda omkostnader som uppdraget medför och som inte är avsedda att
täckas av i förekommande fall utgående resekostnads- och traktamentsersättning
får helt dras av. Detta stadgande infördes 1966 och har
tillämpats fr. o. m. 1967 års taxering, dvs. på 1966 och senare års
inkomster. Bevillningsutskottet hänvisade i sitt betänkande (BeU
1966:58) angående beskattningen av kostnadsersättning till riksdagsledamot
till konstitutionsutskottets ovannämnda förslag i betänkandet (KU

1* Riksdagen 1973. 2 sami. Nr 18

1973:18

1966:42) angående ersättningen för fullgörande av riksdagsmannauppdrag
m. m. och framhöll därvid särskilt att rätt till avdrag skulle föreligga
för ”de omkostnader, som är avsedda att täckas med kostnadsersättningen,
även om kostnaderna överstiger det uppburna beloppet” (BeU
1966:58 s. 2).

Vid en undersökning som förvaltningsstyrelsen vidtagit rörande
skattemyndigheternas praxis har styrelsen bl. a. uppmärksammat de
besvärliga gränsdragningsproblem som ofta uppkommer, när det gäller
bedömningen av å ena sidan vilka kostnader som ledamöterna åsamkats
direkt till följd av utövandet av riksdagsmannauppdraget och å andra
sidan vilka kostnader som är att hänföra till vad som kallats ledamöternas
”allmänpolitiska verksamhet”. Endast de förstnämnda kostnaderna har
av skattemyndigheterna ansetts avdragsgilla. Huruvida denna praxis står i
fullgod överensstämmelse med den sedan 1959 grundläggande värderingen
av riksdagsmannauppdraget som en heltidssyssla under större delen av
året kan kanske i vissa fall ifrågasättas. I vart fall torde det bli allt svårare
att upprätthålla en klar gräns mellan dessa olika slag av kostnader, som
normalt uppkommer för en riksdagsledamot. Som exempel på sådana
särskilda kostnader som avses täckas av den 1966 införda kostnadsersättningen
brukar anges hyreskostnader under icke sessionstid, avgifter till
riksdagsgruppens kansli, speciella resekostnader samt telefon-, porto- och
renskrivningskostnader. Betydande individuella variationer förekommer
dock.

Det bör vidare uppmärksammas att antalet till de högsta skattedomstolarna
överklagade ärenden — och sålunda även antalet nu föreliggande
prejudikat — rörande ledamöternas kostnadsersättning är litet och
dessutom begränsat till vissa speciella delar av kostnadsersättningen.

Med hänvisning till det anförda finner förvaltningsstyrelsen för sin del
att några säkra slutsatser, som kunde motivera förslag om ändrade
bestämmelser rörande kostnadsersättningen, inte kan dras av det nu
föreliggande materialet. Styrelsen avser emellertid att med fortsatt
uppmärksamhet följa denna fråga. Därvid kommer bl. a. att närmare
övervägas möjligheterna att efter samråd med de berörda skattemyndigheterna
få till stånd förtydligande anvisningar rörande den föreliggande
avdragsrätten för olika slag av uppkommande kostnader för riksdagens
ledamöter. Vidare kommer särskild uppmärksamhet att ägnas de problem
som i kostnadshänseende uppkommer för ledamöter som inte är
berättigade till traktamente Ofr ovan s. 8).

5. Reseförmåner

Bestämmelserna om riksdagsledamöternas reseförmåner finns i
11-13 §§ ersättningsstadgan. I 11 § sägs att ledamot äger anlita inrikes
järnvägar och statliga busslinjer på riksdagens bekostnad. Enligt 12 § får
ledamot som erhåller helt traktamente på riksdagens bekostnad anlita
flyg för resa mellan hemorten och riksdagsorten under tid då session
pågår samt till och från session. Vidare får ledamot som är bosatt utanför

1973:18

den valkrets för vilken han blivit invald vaije år under sessionstid anlita
flyg på riksdagens bekostnad för tio resor mellan riksdagsorten och
valkretsen. I 13 § sägs att förvaltningsstyrelsen i föreskrifter som
meddelas enligt 26 § kan bestämma att ledamot får anlita även annat
färdmedel på riksdagens bekostnad.

Bland de tillämpningsföreskrifter som förvaltningsstyrelsen hittills
utfärdat med stöd av 13 och 26 §§ ersättningsstadgan kan nämnas
följande. Vaije ledamot tilldelas ett personligt årskort för statens
järnvägar och får dessutom resa i single sovkupé mellan hemorten och
riksdagen under tid då session pågår samt till och från session. Vidare får
ledamot anlita även andra kollektiva trafikmedel än statliga för färd
mellan bostaden i hemorten och närmaste järnvägsstation eller flygplats
samt för färd mellan riksdagshuset eller bostaden på riksdagsorten och
närmaste järnvägsstation eller flygplats. 1 vissa särskilda fall då anlitande
av kollektiva trafikmedel skulle medföra avsevärd olägenhet får även taxi
eller privatbil anlitas på riksdagens bekostnad. Slutligen kan nämnas
att ordförande och vice ordförande i utskott under sessionsuppehållen får
anlita flyg mellan hemorten och riksdagsorten för sammanträden med
utskottens sekretariat, under förutsättning att flygresa medför tidsvinst.

Vid behandlingen av 1971 års förslag till ny ersättningsstadga anförde
konstitutionsutskottet (KU 1971:75 s. 7—8) bl. a. följande rörande
riksdagsledamöternas reseförmåner:

Utskottet anser att frågan om riksdagsledamöternas rätt att anlita flyg
inte får ses främst ur kostnadssynpunkt. I stället bör fästas avgörande
vikt vid angelägenheten att ledamöterna skall kunna fullgöra de med
riksdagsuppdraget förenade förpliktelserna utan att behöva använda
längre restid än som är nödvändigt. Inte minst viktigt i detta sammanhang
är önskvärdheten att ledamoten kan hålla kontakt med väljarna och ha
möjlighet att själv på ort och ställe sätta sig in i olika frågor. Det bör
också beaktas att utvecklingen medfört att flyget kommit att inom övriga
samhällsområden i allt större utsträckning begagnas vid tjänsteresor. Mot
denna bakgrund framstår nu gällande restriktioner för flygresor som i viss
mån föråldrade. Enligt utskottets mening bör därför övervägas att
utsträcka möjligheterna för ledamöterna att använda flyg för resor i
anledning av riksdagsuppdraget, bl. a. till tid då session inte pågår och
inte enbart vid resor till och från egen valkrets.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört kan utskottet inte
tillstyrka det i motionen 1971:1642 framställda kravet på vissa ytterligare
restriktioner i rätten att använda flyg. Förslaget i motionen 1971:1639
att för besök på riksdagskansli öppna möjlighet för ledamot att begagna
flyg även under icke sessionstid överensstämmer däremot till sitt syfte
med vad utskottet i det föregående uttalat. Frågan bör emellertid enligt
utskottets mening ges en mera generell lösning, som måste föregås av
ytterligare överväganden. Utskottet har därför stannat vid att nu inte
framlägga något förslag, som går utöver bestämmelserna i 12 §. Det bör i
stället ankomma på styrelsen att uppta frågan i dess helhet till förnyat
övervägande med beaktande av vad utskottet anfört.

Motsvarande synpunkter kan anföras för vidgade rättigheter för
riksdagsledamot i förhållande till vad nu gäller att vid resa som föranledes
av riksdagsuppdraget, begagna single sovkupé å järnväg och att anlita taxi
eller privatbil m. m. Utskottet förutsätter att de tillämpningsföreskrifter i

1973:18

detta hänseende som styrelsen skall utfärda med stöd av 26 § kommer att
beakta de särskilda förhållanden som gäller med avseende på riksdagsuppdraget
och får en sådan utformning att onödig formalism undviks vid
tillämpningen.

Förvaltningsstyrelsen har under sina överväganden rörande riksdagsledamöternas
reseförmåner inhämtat vissa upplysningar om motsvarande
förhållanden i några av våra grannländer. Sålunda kan nämnas att
ledamöterna såväl i det danska folketinget som i det norska stortinget har
fria resor med förutom järnväg och buss även inrikesflyg. För ledamöterna
i den finska riksdagen gäller däremot i princip ungefär samma
restriktioner som för de svenska riksdagsledamöterna. Även för de
deputerade i den franska nationalförsamlingen liksom för ledamöterna i
det engelska underhuset och i det italienska parlamentet gäller vissa
restriktioner beträffande rätten att utan kostnad anlita flyg. I Nederländerna
gäller att ledamöterna av den folkvalda andra kammaren i stället
för fria resor får en särskild årlig ersättning för resekostnader (för
närvarande på motsvarande inemot 7 000 kronor), medan i Belgien
parlamentsledamöterna har fria resor med alla kommunikationsmedel
som drivs av staten eller med statlig koncession. Motsvarande gäller i
princip för ledamöterna av den västtyska förbundsdagen, där mot styrkt
kostnadsräkning även inrikes flygresor sammanhängande med mandatets
utövande ersätts.

Som framgår av vad ovan anförts bör vid bedömningen av riksdagsledamöternas
reseförmåner avgörande vikt fästas vid angelägenheten att
ledamöterna skall kunna fullgöra de med riksdagsuppdraget förenade
förpliktelserna utan att behöva använda längre restid eller obekvämare
färdsätt än som är nödvändigt (jfr KU 1971:75 s. 7). Vidare bör enligt
förvaltningsstyrelsens mening det administrativa systemet vara så utformat
att det medger största möjliga smidighet och undviker onödig
formalism vid tillämpningen. Reglerna i ersättningsstadgan bör sålunda
inte vara onödigt detaljerade utan endast slå fast de principer som bör
råda och vilka det bör ankomma på förvaltningsstyrelsen att närmare
praktiskt utforma. Styrelsen föreslår därför nu endast den ändringen i
ersättningsstadgan att reglerna i 11 och 12 §§ ersätts av ett stadgande av
innebörd att ledamot — förutom att han har rätt att på riksdagens
bekostnad anlita inrikes järnvägar och statliga busslinjer — för utövande
av sitt uppdrag som riksdagsledamot äger anlita reguljärt inrikes flyg. Den
nuvarande bestämmelsen i 13 § att förvaltningsstyrelsen i föreskrifter
som meddelas enligt 26 § kan bestämma att även annat färdmedel får
anlitas på riksdagens bekostnad bör kvarstå oförändrad.

Styrelsen får i detta sammanhang slutligen framhålla att en analys av
de senaste årens kostnadsutveckling för riksdagsledamöternas resor ger
vid handen att riksdagens kostnader härför varit i stort sett oförändrade.
Styrelsen anser att det även med det något generösare system som nu
föreslås finns goda förutsättningar att bibehålla kostnaderna vid en rimlig
nivå.

1973:18

Förvaltningsstyrelsen avser att under det kommande året närmare
studera tillämpningen av de nu föreslagna reglerna om ledamöternas
reseförmåner för att mot bakgrunden av de vunna erfarenheterna söka
åstadkomma ett även från administrativ synpunkt så praktiskt och
smidigt system som möjligt.

6. Pensioner och avgångsersättning

I 14—18 §§ ersättningsstadgan finns bestämmelser om egenpension,
dvs. ålders-, sjuk- och visstidspension, i 19—23 §§ om familjepension och
i 24 § om avgångsersättning. Förvaltningsstyrelsen går inte i detta
sammanhang närmare in på innehållet i dessa bestämmelser utöver vad
som föranleds av nedan redovisade överväganden.

Vid 1971 års riksdagsbehandling av förslaget till ny ersättningsstadga
anförde konstitutionsutskottet (KU 1971:75 s. 8) bl. a. följande:

En allmän fråga i detta sammanhang är förhållandet mellan pensionsreglerna
för riksdagens ledamöter och för de heltidsengagerade kommunala
förtroendemännen. Redan 1968 uttalade utskottet som ett allmänt
önskemål på sikt, att en anpassning sker mellan de regler som gäller för
riksdagen och inom kommunerna. 1970 förklarade utskottet att detta
uttalande alltjämt ägde giltighet. I den under allmänna motionstiden
väckta motionen 1971:529 begärs en full anpassning till de regler som
tillämpas för den kommunala visstidspensioneringen.

Styrelsen förklarar i förslaget att vissa paralleller kan dras mellan
riksdagsuppdraget och uppdrag som heltidsengagerad kommunal förtroendeman.
Styrelsen anser emellertid att det lika litet nu som tidigare
föreligger skäl att dra parallellen fullt ut, när det gäller förutsättningar för
rätt till pension och sättet att bestämma pensionens storlek.

Utskottet kan för sin del som ett allmänt önskemål vidhålla att man
bör eftersträva ett pensionssystem för riksdagens vidkommande som i
vart fall inte uppvisar för stora olikheter i förhållande till vad som gäller i
fråga om andra förtroendemannapensioner. I detta sammanhang är
emellertid av betydelse att notera att utvecklingen på det kommunala
området inte är entydig. Det bör därför vara en viktig allmän uppgift för
styrelsen att noggrant följa denna utveckling och att om omständigheterna
påkallar det framlägga erforderliga ändringsförslag.

Vidare anförde utskottet (KU 1971:75 s. 9—10) följande rörande
frågan om åldersgräns för rätt till visstidspension m. m.:

Utskottet, som noterar att 50-årsgränsen fastställdes 1968 i samband
med visstidspensioneringens införande, anser att vägande skäl i och för sig
kan anföras mot vaije åldersgräns i detta hänseende. Ur rent principiell
synpunkt bör sålunda för frågan om pensionsrätt på grund av ledamotskap
av riksdagen vara avgörande, inte åldern utan antalet verksamhetsår.
På det kommunala området är det också för närvarande ovanligt att
åldersrekvisit uppställes. Krav i sådan riktning har dock framställts. Inte
minst betydelsefullt för frågans lösning är vidare det förhållandet att det
vid fastställd åldersgräns, i stort sett oberoende av var denna sättes, alltid
kan uppkomma besvärliga tröskelproblem. Det bör även beaktas att en
åldersgräns i praktiken kan försvåra för partierna att nominera nya
riksdagskandidater. Utskottet, som på anförda skäl visserligen anser det
böra på sikt övervägas om någon bestämd åldersgräns över huvud bör

1973:18

fastställas för rätt till visstidspension, finner emellertid tiden ännu inte
vara mogen för att frångå den hittills tillämpade principen med sådan
åldersgräns. I dagens läge vill utskottet inte heller motsätta sig styrelsens
förslag att bibehålla denna gräns vid fyllda 50 år. Utskottet förutsätter
emellertid därvid att styrelsen ägnar frågan i hela dess vidd fortsatt
uppmärksamhet. För att såvitt möjligt motverka uppkomsten av otillfredsställande
tröskeleffekter, bör styrelsen redan nu medges rätt att, om
särskilda omständigheter föreligger, bevilja visstidspension till ledamot
som inte uppnått 50 års ålder. Bestämmelse därom har intagits i 16 § som
fjärde stycke. Slutligen vill utskottet här erinra om bestämmelserna om
avgångsersättning i 24 §.

Förvaltningsstyrelsen, som i detta sammanhang övervägt jämväl
nyssnämnda frågor, finner för sin del — med hänvisning till att den nya
ersättningsstadgan hittills tillämpats i endast knappt två år — att tiden
ännu inte är mogen att frångå hittills tillämpade principer med vissa
åldersgränser. Även vad avser det vid tidigare tillfällen diskuterade
förhållandet mellan pensionsreglerna för riksdagens ledamöter och för de
heltidsengagerade kommunala förtroendemännen finner styrelsen att
ytterligare erfarenheter av utvecklingen framför allt på det kommunala
området bör avvaktas, innan några förslag till ändringar i ersättningsstadgan
kan läggas fram. Båda dessa frågor kommer sålunda att ytterligare
övervägas av förvaltningsstyrelsen.

I sin skrivelse till riksdagen den 16 november 1971 tog förvaltningsstyrelsen
vidare upp frågan om talmannens pensionsförmåner. Med
beaktande av bl. a. grundlagberedningens då pågående överväganden
framlades dock ej något förslag om särbehandling av talmannen i
pensionshänseende i förhållande till övriga riksdagsledamöter. Styrelsen
anförde härom följande (s. 23):

Som nämnts förut erhåller talmannen arvode som motsvarar lönen till
statsråd. Styrelsen har övervägt om han även i pensionshänseende bör ha
samma förmåner som statsråd. Detta skulle bl. a. innebära att pensionsrätt
skulle inträda efter sex år. Styrelsen har stannat för att inte
framlägga något förslag i denna riktning. Härvid har styrelsen bl. a.
beaktat att talmannens ställning och befogenheter ingår som ett centralt
led i grundlagberedningens överväganden om statschefens ställning. En
reglering av hans ekonomiska förmåner, som går utöver vad som föreslogs
av 1969 års organisationsutredning, syns redan med hänsyn härtill
olämplig. Frågan kan, om det anses påkallat, tas upp till förnyad
prövning sedan ställning tagits till grundlagberedningens blivande förslag.

Enligt styrelsens nu framlagda förslag kommer sålunda talmannen att i
pensionshänseende jämställas med övriga ledamöter av riksdagen.

I det förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen
som riksdagen våren 1972 antagit som vilande för vidare grundlagsenlig
behandling (prop. 1972:66, KU 1972:30, rskr 1972:204) förutsätts att
talmannens uppdrag som riksdagsledamot under den tid han är talman
skall utövas av ersättare. Som närmare kommer att behandlas i nästa
avsnitt om ersättare avses motsvarande regler gälla för riksdagsledamot
som utses till ledamot av statsrådet. Det nya systemet med ersättare

1973:18

torde efter grundlagsenlig behandling i riksdagen bölja att tillämpas redan
i februari 1974.

Förvaltningsstyrelsen finner mot bakgrunden av det anförda och med
hänvisning jämväl till talmannens centrala ställning enligt den nya
författningen det nu väl motiverat att talmannen även i pensionshänseende
får motsvarande förmåner som statsråd. Detta innebär att
talmannen förutom de olika pensionsförmåner som enligt ersättningsstadgan
utgår till riksdagsledamöterna bör tillerkännas förmåner intill de
sammanlagda belopp som motsvarar pensionsförmånerna för statsråd.
Bestämmelser härom föreslås införas i ersättningsstadgan (som tillägg till
resp. 14 § och 19 §).

7. Ersättare för riksdagsledamöterna

Riksdagen beslöt våren 1972 att som vilande för vidare grundlagsenlig
behandling anta förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen
som innebär att ett system med ersättare för riksdagsledamöterna
införs (prop. 1972:66, KU 1972:30). Samtidigt antog riksdagen en
särskild lag om ersättare för riksdagsledamöterna (rskr 1972:204, SFS
1972:236). Reformen, som bygger på ett separat förslag från grundlagberedningen
(SOU 1970:17), innebär att det skall finnas ersättare för
riksdagsledamot som är riksdagens talman eller som tillhör statsrådet
liksom för ledamot som är ledig. Under den tid som ledamot är talman
eller statsråd skall hans mandat innehas av ersättare. Beviljas ledamot
ledighet för en tid av minst en månad skall ersättare kallas in för att
tjänstgöra i ledamotens ställe. Ersättare skall, enligt vad som föreskrivs i
vallagen (1972:620), utses från samma parti, i samma valkrets och från
samma listtyp som ledamoten.

Avsikten är att ersättarsystemet skall kunna tillämpas i början av
1974, sedan erforderliga ändringar i gällande grundlagar slutligt antagits
av riksdagen. De regler om ersättare för riksdagsledamöterna som intagits
i den nya författningen (prop. 1973:90, KU 1973:26) överensstämmer i
sak helt med riksdagens nyssnämnda beslut i frågan 1972.

Såsom särskilt underströks i propositionen 1972:66 (s. 36) innebär
ersättarsystemet i fråga om talmannen och ledamot som är statsråd att de
inte får utöva de rättigheter som är förenade med det riksdagsmandat de
innehar. På motsvarande sätt är de befriade från skyldigheter som beror
av innehav av mandat i riksdagen. Om talmannen eller statsråd avgår
återtar han automatiskt utövandet av sitt riksdagsmandat. Annan
ledamot, som har ersättare på grund av att han i vederbörlig ordning
beviljats ledighet, får inte under ledighetstiden tillfälligt återta sin
funktion som ledamot genom att t. ex. delta i riksdagens överläggningar
eller i utskottsarbete. Ledamoten återtar givetvis sin plats i riksdagen när
ledigheten upphör.

1973:18

Vad beträffar ersättningsfrågorna för ersättarna anfördes i propositionen
1972:66 (s. 36) följande:

En naturlig följd av att ersättare skall finnas för statsråd som är
ledamot av riksdagen är att han inte blir berättigad till förmåner i form av
arvode m. m. som följer med riksdagsmandatet. Dessa bör i stället
tillkomma ersättaren. För talmannen gäller redan nu en särskild
arvodesregel i 3 § ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter.
Ersättningsstadgan innehåller också regler om avdrag på utgående
ersättning för ledamot som är förhindrad att delta i riksdagsarbetet.
Frågan huruvida ändrade bestämmelser i dessa hänseenden behövs torde,
liksom frågan om arvode m. m. till ersättare, komma att tas upp av
riksdagen.

Beträffande ersättares ställning när han tjänstgör i ledamots ställe bör
gälla att han i riksdagen verkar i samma former och med samma
rättigheter och skyldigheter som vaije annan ledamot. En särskild
bestämmelse om detta bör, i enlighet med beredningens förslag, tas in i
RO (jfr 28 § i förslaget till ändring i RO).

I specialmotiveringen till förslaget till ändring av 23 § i den nuvarande
riksdagsordningen anfördes följande:

1 paragrafen föreslås i enlighet med grundlagberedningens förslag ett
tillägg som markerar att ersättare äger rätt till arvode och reseersättning.
Paragrafen har fått en sådan utformning att den inte utesluter möjligheten
att ge bestämmelser som innebär att ersättare kan få ekonomiska
förmåner inte bara under tid då han utövar ledamotskap utan också i
annan form, t. ex. som s. k. exspektansbidrag. Bestämmelser som här
avses har sin plats i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter.

Konstitutionsutskottet berörde i sitt betänkande (KU 197230) med
anledning av propositionen 1972:66 jämte följdmotioner inte närmare
frågan om ersättning till ersättare för riksdagsledamöterna.

I propositionen 1973:90 föreslogs följande lydelse av 9 kap. 6 § i den
nya riksdagsordningen:

Riksdagsledamot skall av statsmedel åtnjuta arvode för sitt uppdrag.
Bestämmelser härom, om andra ekonomiska förmåner i anledning av
uppdraget och om gottgörelse till ersättare för riksdagsledamot meddelas
ilag.

I specialmotiveringen till detta stadgande anfördes i propositionen
(s. 482) följande:

Det förefaller mig vara mindre lämpligt från lagteknisk synpunkt att
som beredningen slå fast i RO att riksdagsledamot skall ha rätt även till
andra ekonomiska förmåner för sitt uppdrag än arvode utan att därvid
ange vari dessa förmåner skall bestå. Detaljerade bestämmelser i detta
hänseende kan emellertid självfallet inte ges i RO. Jag förordar därför att
endast rätten till arvode kommer till direkt uttryck i förevarande
paragraf. Såvitt gäller övriga ekonomiska förmåner med anledning av
uppdraget som riksdagsledamot bör det vara tillräckligt med en föreskrift
i RO att bestämmelser härom skall meddelas i lag.

Konstitutionsutskottet hade i sitt betänkande (KU 1973:26) inte

1973:18

något att erinra mot det föreslagna stadgandet, vilket också av riksdagen
antagits såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts i motiven för det nya
ersättarsystemet är det uppenbart att ersättare som utövar uppdrag som
riksdagsledamot i princip bör ha samma ekonomiska förmåner som
denne. En bestämmelse av denna innebörd bör införas i ersättningsstadgan
(1 §).

Förutom arvode, traktamente, kostnadsersättning samt rese- och
pensionsförmåner enligt samma regler som för ledamot bör emellertid —
med hänsyn till de särskilda problem och kostnader som kan uppkomma
för en ersättare som kallas in till tjänstgöring — denne under de första
femton tjänstgöringsdagama i stället tillerkännas traktamente med de
högsta belopp som enligt bestämmelserna i allmänna resereglemente!
(1952:735) utgår till statlig förrättningsman. Förvaltningsstyrelsen förordar
därför att i 7 § ersättningsstadgan införs en bestämmelse härom.
Detta innebär att ersättare som utövar uppdrag som riksdagsledamot för
de första femton dagarna av varje tjänstgöringsperiod erhåller traktamente
med för närvarande 89 kronor i stället för 42 kronor per dygn.

Styrelsen föreslår vidare att den får fullmakt att, då så prövas skäligt,
besluta om viss utsträckning av den för tjänstgörande ersättare arvodesberättigande
tiden. Detta kan lämpligen ske genom ett tillägg i 2 § om att
förmånsbestämmelsema i 3—13 §§ helt eller delvis skall kunna tillämpas
på sådan ersättare på motsvarande sätt som nu gäller för ledamot.

Förvaltningsstyrelsen har vidare övervägt frågan om eventuellt införande
av s. k. exspektansbidrag till ersättare. Enligt styrelsens mening bör
dock något dylikt generellt utgående bidrag till samtliga ersättare - efter
1973 års val sammanlagt 509 personer — inte nu införas. Styrelsen
förutsätter emellertid att samtliga ersättare, som så önskar, utan kostnad
fortlöpande tillställs ett exemplar av riksdagstrycket liksom visst annat
informationsmaterial, med hänsyn till angelägenheten av att hela denna
kvalificerade grupp av förtroendevalda kan hållas närmare informerad om
riksdagens arbete. Någon bestämmelse härom bör dock ej införas i
ersättningsstadgan.

Vad så beträffar ersättarsystemets konsekvenser från förmånssynpunkt
för de ledamöter som inte utövar sitt uppdrag som riksdagsledamot
kan följande anföras.

För riksdagsledamot som väljs till talman gäller, som framgår av
den ovan lämnade redovisningen, särskilda bestämmelser i ersättningsstadgan,
vilka i huvudsak inte torde beröras av att hans uppdrag som
riksdagsledamot i fortsättningen skall utövas av ersättare. Någon anledning
att ändra bestämmelserna om talmannens arvode, traktamente,
kostnadsersättning, reseförmåner eller pensionsförmåner (utöver vad i
sistnämnda avseende ovan, s. 15, föreslagits) föreligger sålunda ej enligt
förvaltningsstyrelsens mening.

För riksdagsledamot som blir statsråd har, som framgår av de
ovan redovisade motiven för införande av systemet med ersättare,

1973:18

förutsatts att han inte i fortsättningen blir berättigad till de förmåner i
form av arvode m. m. som föijer med riksdagsmandatet (jfr prop.
1972:66 s. 36). Förvaltningsstyrelsen föreslår därför att ersättningsstadgans
bestämmelser inte alls blir tillämpliga på ledamot som är statsråd. En
bestämmelse härom föreslås i 1 §. Detta leder till att den nuvarande
bestämmelsen i 7 § om att statsråd inte erhåller traktamente kan utgå.
Styrelsen får i detta sammanhang framhålla att den - med hänsyn till de
förmåner som enligt andra bestämmelser gäller för statsråd — utgår från
att ledamot som blir statsråd, vad beträffar de enligt ersättningsstadgan
utgående förmånerna till riksdagens ledamöter, inte blir sämre ställd, än
om han hela tiden utövat sitt uppdrag som riksdagsledamot. Om ledamot
som blir statsråd exempelvis avgår från denna befattning, innan rätt till
full statsrådspension föreligger, bör sålunda inte totalt sett lägre
pensionsförmåner utgå, än om han hela tiden utövat uppdraget som
riksdagsledamot. Styrelsen får härvid erinra om den möjlighet som enligt
16 § fjärde stycket föreligger för förvaltningsstyrelsen att, om särskilda
skäl föreligger, medge att ålders- eller visstidspension får utgå även till
ledamot som inte uppfyller vissa föreskrivna villkor. Även beträffande
familjepension föreligger redan enligt 19 § tredje stycket en viss
dispensmöjlighet för förvaltningsstyrelsen.

För riksdagsledamot som beviljas ledighet för en tid av minst en
månad i följd och därför ej utövar sitt uppdrag som riksdagsledamot
uppkommer vissa särskilda problem från ekonomisk förmånssynpunkt.
Enligt de nuvarande bestämmelserna i ersättningsstadgan skall för
ledamot som beviljas ledighet under mer än femton dagar i följd av annat
skäl än offentligt uppdrag avdrag göras från arvodet med två tredjedelar
fr.o.m. den sextonde dagen (6 §). Bortovaro till följd av sjukdom har
hittills ej betraktats som ledighet utan som laga förfall. Enligt 5 § gäller
s. k. arbetsgivarinträde. Vidare skall för varje ledamot som är frånvarande
mer än femton dagar i följd — oavsett anledningen till bortovaron —
avdrag göras från traktamente med hälften fr. o. m. den sextonde dagen
och traktamentet helt upphöra efter nittio dagar (9 §). Något avdrag från
kostnadsersättningen förekommer ej (jfr 10 §).

Då ersättarsystemet innebär ökade möjligheter för riksdagsledamot att
beviljas ledighet från sitt uppdrag, finner förvaltningsstyrelsen det rimligt
att avdrag från utgående förmåner sker i större omfattning än hittills. Att
åtskilliga gränsdragningsproblem härvid kan uppkomma vid olika slag av
beviljad ledighet är uppenbart.

Styrelsen får i sammanhanget också erinra om att det nya ersättarsystemet
förutsätter att den hittillsvarande skillnaden mellan laga förfall och
ledighet upphör. Ledamot som av laga förfall (t. ex. sjukdom) är
förhindrad att ta del i riksdagsarbetet skall enligt gällande regler endast
anmäla detta till kammaren (RSt 72 §) men skall i fortsättningen, ev.
genom ombud, ansöka även om dylik ledighet från riksdagsarbetet Qfr
grundlagberedningens uttalande i SOU 1970:17 s. 35 med hänvisning till
författningsutredningens uttalande härom i SOU 1963:18 s. 50-51).
Någon saklig ändring i bedömningen av förhinder till följd av laga förfall

1973:18

har dock ej avsetts. Tvärtom har uttalats att i dylika fall ansökan givetvis
bör beviljas. Enligt särskild tilläggsbestämmelse (1.8.1) till 1 kap. 8 § i
den nya riksdagsordningen skall ansökan om ledighet dels innehålla de
skäl varpå ansökan grundas, dels avse ledighet under viss tid. Dylik
ansökan skall, enligt samma bestämmelse prövas av talmannen, om den
gäller ledighet under kortare tid än en månad, och av riksdagen, om den
gäller för längre tid. Även detta innebär viss ändring av nuvarande
bestämmelser i riksdagsstadgan, enligt vilka talmannen endast kan bevilja
ledighet för högst åtta dagar (RSt 72 § andra stycket).

Vad så gäller bedömningen från ersättningssynpunkt av olika slag av
ledighet får förvaltningsstyrelsen anföra följande.

Beträffande ledamot som på grund av sjukdom eller annat laga förfall
beviljas ledighet för en tid av minst en månad och därför får

ersättare anser styrelsen att något annat avdrag än det som enligt 9 §
ersättningsstadgan görs från traktamente inte bör komma i fråga. Härvid
hänvisar styrelsen till reglerna om arbetsgivarinträde enligt 5 § och till

vad som anfördes härom i förslaget till ny ersättningsstadga (1971). Det

kan slutligen anmärkas att det självfallet ej bör komma i fråga att under
s. k. partiell sjukledighet tillämpa reglerna om ersättare.

Beträffande ledamot som till följd av offentligt uppdrag beviljas sådan
ledighet att ersättare inkallas finner styrelsen att avgörande

skäl talar för att inte nu ändra ersättningsstadgans förmånsbestämmelser i
detta avseende. Innebörden härav är att vederbörande under ledigheten
endast får vidkännas avdrag från traktamente enligt bestämmelserna i 9 §.
Samma bestämmelser bör alltså, enligt styrelsens mening, gälla som för
ledamot som beviljas sjukledighet. Styrelsen får särskilt framhålla att det
ofta — t. ex. med hänsyn till uppdragets angelägenhet från allmän
synpunkt — kan föreligga ett direkt intresse från riksdagens sida att
ledamot beviljas ledighet för offentligt uppdrag. Några onödiga ekonomiska
hinder härför bör sålunda inte finnas. Självfallet kan en mer
frikostig arvodering från den offentliga uppdragsgivarens sida än den som
följer av reglerna i bl. a. gällande kommittékungörelse (1946:394)
föranleda en annan bedömning. Någon ändring i avdragsreglerna från
riksdagens sida bör emellertid ej göras, innan närmare erfarenheter
vunnits av ersättarsystemets tillämpning. Styrelsen får även anmärka att
de enda fall av offentliga uppdrag som hittills gett anledning till
bortovaro under längre tid än en månad gällt uppdrag i Förenta
Nationerna (jfr SOU 1970:17 s. 29).

Vad slutligen beträffar ledamot som av andra skäl än offentligt
uppdrag, sjukdom eller annat laga förfall beviljas ledighet under minst en
månad anser styrelsen att i dessa fall principen bör vara att samtliga
förmåner enligt ersättningsstadgan får avstås under ledigheten och i
stället uppbäras av den inkallade ersättaren. Såsom framgår av motiven
för ersättarsystemet bör liksom hittills en liberal praxis tillämpas vid
bedömningen av ledamöternas ledighetsansökningar. Sålunda har särskilt
framhållits att ”ledamot bör kunna beviljas ledighet för enskilda
angelägenheter, såsom familjeangelägenheter, skötande av egen tjänst

1973:18

eller eget företag, affärsresa m. m.” (författningsutredningen i SOU
1963:18 s. 50). Vidare har uttalats att om ersättare kommer att finnas,
skapas bättre förutsättningar för riksdagsledamot att bli ledig. Det har
dock ansetts ligga i sakens natur att ledighet för längre tid bör bedömas
mera restriktivt än andra ansökningar. Med hänvisning till det anförda
föreslår förvaltningsstyrelsen att ledamot som av andra skäl än offentligt
uppdrag, sjukdom eller annat laga förfall beviljas ledighet under minst en
månad, på motsvarande sätt som föreslås för statsråd, inte omfattas av
ersättningsstadgans förmånsbestämmelser. En bestämmelse härom föreslås
i 1 §.

8. Övriga förslag till ändringar i ersättningsstadgan

Förutom de förslag till ändrade bestämmelser i ersättningsstadgan
vilka framgår av det ovan anförda får förvaltningsstyrelsen i detta
sammanhang föreslå även vissa smärre ändringar av formell karaktär,
närmast föranledda av olika lagändringar.

Sålunda bör i 5 § orden ”jämte barntillägg” ersättas av orden ”eller
föräldrapenning” med anledning av de ändringar som med giltighet
fr. o. m. den 1 januari 1974 gjorts i lagen (1962:381) om allmän
försäkring (se prop. 1973:46, SfU 1973:21, rskr 1973:197 och SFS
1973:465).

Vidare bör i 19 § vad som särskilt anförs om adoptivbarn utgå,
eftersom dessa numera så långt möjligt likställs med andra barn i
familjerättsligt hänseende (se prop. 1970:186, 1LU 1970:81 och 82, rskr
1970:470 samt SFS 1970:840).

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer förvaltningsstyrelsen
att riksdagen

1. beslutar att en opartisk kommitté skall tillsättas för att
överväga frågan om riksdagsledamöternas arvode,

2. antar det i bilaga 1 intagna förslaget till lag om ändring i
ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, herrar Larsson i Staffanstorp, Wärnberg, Adamsson och
Ullsten, fru Kristensson samt herrar Augustsson, Larsson i Karlskoga och
Stridsman.

RIKSDAGENS FÖRVALTNINGSSTYRELSE

På styrelsens vägnar
HENRY ALLARD/

Eric Lindström

1973:18

Bilaga 1

Förslag till

Lag om ändring i ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter Härigenom

förordnas i fråga om ersättningsstadgan (1971:1197) för
riksdagens ledamöter

dels att 1, 2, 4—7, 11,14 och 19 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att nuvarande 12 § skall upphävas.

Föreslagen lydelse

1 § Till ledamotskap av riksdagen
är knutna de ekonomiska
förmåner som anges i denna stadga.
Förmånerna utgår dock inte
för tid då ledamot är statsråd eller
av annat skäl än offentligt uppdrag,
sjukdom eller annat laga
förfall beviljas ledighet under
minst en månad i följd.

För ersättare som utövar uppdrag
som riksdagsledamot gäller
samma bestämmelser som för ledamot
med de undantag som anges
i 2 och 7 §§.

2 § Bestämmelserna i 3—13 §§ äger tillämpning på riksdagsledamot
från och med ingången av den månad, då han skall taga plats i riksdagen,
till och med utgången av den månad, då han upphör att vara ledamot,
dock ej för tid innan han blev ledamot.

För ersättare som utövar uppdrag
som riksdagsledamot tillämpas
bestämmelserna i denna stadga
endast för den tid då han utövar
detta uppdrag. Förvaltningsstyrelsen
äger dock, då så prövas skäligt,
besluta att bestämmelserna i
3-13 §§ helt eller delvis skall
tillämpas på sådan ersättare även
för tid därutöver enligt de grunder
som enligt första stycket gäller för
ledamot.

Pension enligt denna stadga utgår från och med den dag, då rätten att
uppbära pension inträder, till och med den dag, då en månad förflutit
efter pensionstagarens död, eller, om pensionsrätten upphör av annan
anledning, till och med utgången av den månad, varunder rätten upphört.
Den som är ledamot av riksdagen kan inte samtidigt uppbära egenpension
enligt denna stadga.

Nuvarande lydelse

1 § Till ledamotskap av riksdagen
är knutna de ekonomiska
förmåner som angives i denna
stadga.

1973:18

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 § Vice talman och ordförande
i utskott erhåller särskilt arvode
med 8 400 kronor för år.
Ledamot och suppleant i utrikesnämnden och riksdagens lönedelegation
erhåller särskilt arvode med 200 kronor för varje sammanträde som
bevistas under tid då session ej pågår.

5 § Sjukpenning jämte barntillägg,
som tillkommer ledamot,
skall uppbäras i den ordning som
anges i 3 kap. 16 § andra stycket
lagen (1962:381) om allmän försäkring
(arbetsgivarinträde).

6 § Beviljas ledamot ledighet
under mer än femton dagar i följd
av annat skäl än offentligt uppdrag,
skall avdrag göras från arvodet
med två tredjedelar från och
med den sextonde dagen.

5 § Sjukpenning eller föräldrapenning,
som tillkommer ledamot,
skall uppbäras i den ordning
som anges i 3 kap. 16 § andra
stycket lagen (1962:381) om allmän
försäkring (arbetsgivarinträde).

6 § Beviljas ledamot ledighet
under mer än femton dagar men
mindre än en månad i följd av
annat skäl än offentligt uppdrag,
sjukdom eller annat laga förfall,
skall avdrag göras från arvodet
med två tredjedelar från och med
den sextonde dagen.

7 § Ledamot, som är bosatt
på längre avstånd än 70 kilometer
fågelvägen från riksdagshuset, erhåller
för tid då session pågår
traktamente, beräknat efter det
lägsta belopp för dygn som enligt
allmänna resereglementet
(1952:735) utgår till statlig förrättningsman
med eget hushåll.
Ersättare som utövar uppdrag som
riksdagsledamot erhåller dock för
de första femton dygnen av varje
tjänstgöringsperiod i stället
traktamente med de högsta belopp
som enligt allmänna resereglemente''t
utgår till statlig förrättningsman.

Traktamente utgår dock ej till
ledamot som är statsråd.

1973:18

Nuvarande lydelse

11 § Ledamot äger anlita inrikes
järnvägar och statliga busslinjer
på riksdagens bekostnad.

Föreslagen lydelse

11 § Ledamot äger anlita inrikes
järnvägar och statliga busslinjer
på riksdagens bekostnad. För
utövande av sitt uppdrag som riksdagsledamot
eller talman äger ledamot
dessutom anlita inrikes
flyglinjer på riksdagens bekostnad.

12 § Ledamot som erhåller
helt traktamente äger på riksdagens
bekostnad anlita flyg för resa
mellan hemorten och riksdagsorten
under tid då session pågår
sam t till och från session.

Ledamot som är bosatt utanför
den valkrets, för vilken han blivit
vald, äger varje år under tid då
session pågår anlita flyg på riksdagens
bekostnad för tio resor mellan
riksdagsorten och valkretsen.

14 § Pensionsförmånerna är ålders-, sjuk-och visstidspension.

Pensionsåldern inträder vid utgången av det riksdagsår varunder
ledamoten uppnår 65 års ålder.

Pensionsunderlaget utgörs vid varje tidpunkt av det arvode för månad
som utgår till ledamot.

Talmannen erhåller utöver pension
enligt denna stadga ett så
stort belopp att de sammanlagda
förmånerna motsvarar pensionen
till statsråd.

19 § Familjepension utgår efter
den som vid sin död var
ledamot av riksdagen eller berättigad
till egenpension enligt 16 §.
Den tillkommer efterlevande
make, under förutsättning att äktenskapet
ingåtts senast den dag
ledamoten fyllt 60 år, samt efterlevande
barn (adoptivbarn) som ej
uppnått 19 års ålder, dock ej barn
som vid ledamotens död var adopterat
av annan än maken.

Särskild änkepension utgår till änka som omfattas av första stycket,
om hon ej erhåller änkepension enligt tilläggspensioneringen inom den
allmänna försäkringen.

1973:18

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Riksdagens förvaltningsstyrelse kan bevilja skälig pension till frånskild
make ävensom till efterlevande make oaktat äktenskapet ingåtts senare
än som sagts i första stycket.

Familjepension enligt denna
stadga utgår till efterlevande till
talmannen med ett sä stort belopp
att de sammanlagda förmånerna
motsvarar familjepensionsförmånerna
till efterlevande till statsråd.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1974 utom vad gäller ändringarna
i 1, 2 och 7 §§, vilka
träder i kraft när det förslag till
ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen som riksdagen
antagit som vilande med anledning
av proposition nr 66 till 1972 års
riksdag slutligt antagits och erhållit
kraft av grundlag.

1973:18

Bilaga 2

Vissa statistiska uppgifter rörande riksdagens arbetsbörda (uppgifterna
hämtade från grundlagberedningens betänkande 1972:15 med motsvarande
kompletteringar för 1972 och vårsessionen 1973)

Antalet propositioner1 samt spridningen i propositionsavlämnandet åren 1955—1973

(vårsessionen)

År	Antal	Därav		Av vårsessionens propositioner avlämnades4
-10.2	11.2- 10.3	11.3- 12.4	13.4	- Sista veckan av proposi-tionstiden5	Sista propo- Efter pro-sitionsdagen positions- tidens Datum Antal utgång5
Vs2	Hs3
1955	217	199	18	65	60	60	14	15	11/4	1	15
1956	201	181	20	58	43	67	13	22	10/4	10	14
1957	194	179	15	55	43	73	8	19	11/4	5	8
1958A	161	161	-	50	30	73	8	19	11/4	6	9
1958B	57	40	17	-	-	—	—	—		—	—
1959	186	160	26	46	33	65	16	19	12.4	4	16
1960	190	166	24	40	34	75	17	25	11/4	7	17
1961	202	170	32	37	27	77	29	26	11/4	16	29
1962	203	175	28	44	36	83	12	22	11/4	9	12
1963	202	170	32	28	37	85	20	20	11/4	14	20
1964	204	165	39	42	24	79	20	24	10/4	7	20
1965	180	135	45	22	17	83	13	18	12/4	0	13
1966	162	127	35	28	15	75	9	16	11/4	0	9
1967	175	136	39	26	21	77	12	35	11/4	24	12
1968	171	126	45	19	20	81	6	29	10/4	4	6
1969	171	116	55	13	21	71	11	31	13/4	0	11
1970	205	136	69	19	25	65	27	27	13/4	9	18
1971	181	117	64	13	15	76	13	18	12/4	0	13
1972	147	101	46	11	15	62	13	18	10/4	4	15
1973Vs		132		12	23	82	15	29	11/4	19	16

11 antalet propositioner ingår även Kungl. Maj:ts skrivelser och öppna brev till riksdagen.

2Under rubriken ”vårsession” har upptagits även 1958 års B riksdags arbetsperiod under sommaren.
3Under rubriken ”höstsession” har upptagits även 1958 års B-riksdags arbetsperiod under hösten.

4Såsom avlämningsdag har räknats den dag propositionen inlämnades till kammarkanslierna.
5Propositionstiden för budgetpropositioner är 70 dagar och för övriga propositioner 90 dagar räknat från
riksdagens öppnande. I tabellen är det 90-dagarsperioden som avses.

Antalet motioner med fördelning på den allmänna motionstiden, vårsessionen i övrigt och
höstsessionen åren 1965 — 1973 (vårsessionen)

År	Motioner avgivna under						Antal motions- ärenden hela året
Allmän motionstid	Vårsessionen i övrigt	Höstsessionen
FK AK	Antal motions- ärenden	FK AK	Antal motions- ärenden	FK	AK	Antal motions- ärenden
1965	611 715	735	154 181	199	55	79	82	1 016
1966	642 789	814	117 142	159	51	54	60	1 033
1967	684 851	870	176 214	222	68	79	87	1 179
1968	743 949	967	225 278	297	69	86	92	1 356
1969	890 1 017	1 055	170 204	225	72	88	95	1 375
1970	995 1 152	1 208	254 310	334	133	143	170	1 712
1971	1 199	1 199	289	289		155	155	1 643
1972	1 464	1 464	245	245		208	208	1 917
1973Vs	1 577	1 577	430	430

Antalet utskottsbetänkanden åren 1955 — 1973 (vårsessionen)

(I tablån har icke medtagits sammansatta och särskilda utskott)

Är	UU		KU		SU		BeU		BaU		1LU		2LU		3LU		JoU		ABU		Summa
V	H	V	H	V	H	V	H	V	H	V	H	V	H	V	H	V	H	V	H	V	H	Hela året
1955	4	2	21	1	159	36	53	6	35	5	38	3	36	4	27	6	30	13	17		420	76	496
1956	4	1	16	1	160	68	50	10	34	6	35	3	40	20	25	3	33	11	23	—	420	123	543
1957	8	2	18	-	141	44	48	6	34	3	36	2	36	3	24	2	33	7	29	-	407	69	476
1958	6	2	16	9	109	107	47	25	26	17	25	15	25	19	21	4	27	14	17	4	319	216	535
1959	5	3	19	5	139	55	54	16	42	6	28	2	41	9	21	6	34	5	25	—	408	107	515
1960	5	1	24	3	150	60	72	13	33	6	38	4	51	20	29	5	35	8	29	—	466	120	586
1961	8	2	17	2	144	52	66	13	31	4	47	4	53	21	28	2	35	7	30	—	459	107	566
1962	8	1	19	4	156	43	57	11	32	6	41	4	33	12	36	9	27	10	48	7	457	107	564
1963	7	4	13	3	155	65	49	13	25	8	37	15	59	19	30	13	18	6	35	5	428	151	579
1964	6	7	21	19	146	64	59	9	41	8	34	18	54	18	35	9	20	10	41	19	457	181	638
1965	9	1	31	17	140	55	38	20	51	16	29	12	54	26	27	9	19	11	40	16	438	183	621
1966	7	5	38	8	125	39	48	15	44	19	34	13	50	28	48	14	15	15	49	10	458	166	624
1967	10	4	35	25	129	82	51	14	42	22	41	23	50	26	48	16	31	9	41	17	478	238	716
1968	10	4	22	18	142	59	47	25	54	17	38	19	47	26	51	21	32	16	43	14	486	219	705
1969	13	11	26	26	123	68	51	25	39	15	40	20	60	29	44	20	29	28	50	3	475	245	720
1970	13	2	43	6	142	85	47	20	54	36	48	34	54	42	57	35	36	17	48	31	542	308	850

	KU		FiU		SkU	JuU		LU		UU		FöU	SfU		SoU	KrU	UbU	TU		JoU		NU		InU		CU
	V	H	V	H	V H	V	H	V	H	V	H	V H	V	H	V H	V H	V	H	V	H	V	H	V	H	V	H	V	H
1971	39	39	34	20	42 31	15	14	13	15	12	10	15 9	31	12	25 20	18 12	21	12	13	15	46	23	27	28	19	19	19	13	389	292	681
1972	32	26	30	12	33 35	17	13	18	8	11	10	17 8	26	16	26 19	18 6	31	20	13	19	42	21	43	27	14	14	30	5	401	249	650
1973Vs 27		33		44	26		21		15		18	24		18	27	31		14		29		60		24		23		434

1973:18

Antalet framställda och besvarade interpellationer åren 1955—1973 (vårsessionen)

Är	Våren			Hösten			Hela året	Därav obe-svarade
FK	AK	Summa	FK	AK	Summa	FK+AK
1955	20	39	59	13	29	42	101	3
1956	24	87	lil	9	38	47	158	10
1957	24	68	92	13	35	48	140	7
1958A	16	68	84				84	20
1958B	16	64	80				80	6
1959	26	69	95	10	40	50	145	9
1960	28	97	125	16	49	65	190	10
1961	34	83	117	11	43	54	171	7
1962	38	93	131	24	41	65	196	10
1963	30	86	116	28	73	101	217	4
1964	35	85	120	16	48	64	184	12
1965	22	70	92	18	56	74	166	6
1966	38	75	113	26	72	98	211	32
1967	57	109	166	35	77	112	278	4
1968	35	100	135	23	50	73	208	10
1969	25	92	117	30	77	107	224	11
1970	45	73	118	21	56	77	195	5
1971	124''			98			222	3
1972	135''			103			238	5
1973Vs	89							(7 Vs)

''Därav 1 återkallad

Antalet framställda och besvarade enkla frågor åren 1955—1973 (vårsessionen)

År	Våren			Hösten			Hela året	Därav obe-svarade
	FK		AK	Summa	FK	AK	Summa	FK + AK
1955	7		49	56	2	21	23	79	4
1956	3		31	34	5	27	32	66	4
1957	11		62	73	1	15	16	89	3
1958A	6		27	33	-	-	-	33	3
1958B	4		15''	19	3	32	35	54	3
1959	4		33	37	6	21	27	64	3
1960	5		52	57	2	24	26	83	3
1961	3		38	41	8	26	34	75	3
1962	8		32	40	3	27 2	30	70	4
1963	14		40	54	6	18	24	78	6
1964	42		106	148	27	51	78	226	7
1965	19		100	119	21	101	122	241	3
1966	36		114	150	14	95	109	259	4
1967	56		167	223	36	93	129	352	0
1968	67		183	250	22	80	102	352	13
1969	47		179 3	226	22	108	130	356	5
1970 1971 1972 1973Vs	59	2764 2266 238	194	253	32 1345 139	88	120	373 410 365	3 8 4

1 Därav 1 återkallad

2 Därav 1 återkallad

3 Därav 1 återkallad

4 Därav 3 återkallade

5 Därav 1 återkallad

6 Därav 3 återkallade

1973:18

Antalet plenitimmar i kamrarna under åren 1955-1973 (vårsessionen) med fördelning
på vår- och höstsession

Ar	Våren				Hösten		Hela året
Totalt FK	AK	Därav i maj FK AK	FK	AK	FK	AK
1955	175	228	41 %	37%	41	63	216	291
1956	186	245	52%	51 %	46	77	232	322
1957	166	233	48 %	47%	34	58	200	291
1958*	108	188	—	—	45	77	205	345
1959	165	243	44%	45 %	59	95	224	338
1960	181	272	43 %	41 %	43	73	224	345
1961	166	231	43 %	44%	42	77	208	308
1962	194	276	43 %	45 %	49	68	243	344
1963	191	257	42%	44%	55	95	246	352
1964	218	278	40%	37%	69	112	287	390
1965	189	268	44%	42%	61	118	250	386
1966	191	287	29%	27%	63	109	254	396
1967	209	317	42%	39%	92	144	301	461
1968	216	307	45 %	42%	73	100	289	407
1969	195	295	35 %	36%	88	135	283	430
1970	236	303	43 %	44%	83	127	319	430
1971	405		38 %2	205		610
1972	415		35%	209		644
1973Vs	447		42 %2

1 Dessutom under sommarmånaderna 52 timmar för FK och 80 timmar för AK

JI maj och juni

Antalet plenitimmar och avgjorda utskottsbetänkanden i andra kammaren med fördelning på månad åren 1967—1970
samt motsvarande uppgifter för enkammarriksdagen åren 1971 — 1973 (vårsessionen)

Månad	1967				1968				1969			1970
tim .min.		bet.		tim. min.		bet.		tim. min.	bet.		tim. min.	bet.
Januari	35.01		0		36.30		0		6.04	0		28.30	4
Februari	29.43		60		21.09		72		42.38	54		17.37	46
Mars	57.52		lil		77.59		131		76.50	101		39.12	109
April	69.33		157		43.09		108		62.25	157		85.20	176
Maj	124.43		151		127.36		176		106.43	164		133.06	208
Juni		317		479		307		487	295		476	304		543
Oktober	3.49		6		7.12		11		25.11	11		22.40	15
November	83.53		150		45.38		126		45.36	118		41.49	159
December	56.20	144	83	239	47.31	100	81	218	64.46 135	116	245	61.58 126	134	308
Summa		461		718		407		705	430		721	430		851

Månad	1971			1972			1973
tim. min.	bet.		tim. min.	bet.		tim. min.	bet.
Januari	47.14	2		7.00	_		21.38
Februari	19.55	28		48.42	24		43.14	44
Mars	97.45	97		96.07	81		111.58	125
April	86.07	87		102.42	126		83.12	107
Maj	121.22	118		160.02	170		147.06	138
Juni	33.18 405	57	389	414	-	401	39.56 447	20 434
Oktober	15.27	29		9.50	26
November	77.22	149		105.09	135
December	112.10 205	114	292	114.27 229	87	248
Summa	610		681	643		649

1973:18

Kvällsplena i andra kammaren åren 1955—1970 samt i enkammarriksdagen
åren 1971 —1973 (vårsessionen)

Ar	An- tal	Sammanträdestid	Längsta kvällsplenum
Totalt tim. min.	I genom-snitt tim. min.	Datum	Slut kl.
1955	13	52.17	4.01	26/5	02.16
1956	14	67.20	4.49	9/5	02.46
1957	16	76.27	4.47	10/5	03.36
1958	16	77.39	4.51	25/7	03.32
1959	14	66.09	4.43	29/4	02.55
1960	15	73.18	4.53	6/4	02.20
1961	11	59.16	5.23	17/5	02.43
1962	17	80.01	4.42	11/5	02.38
1963	17	76.11	4.29	14/4	02.58
1964	18	73.39	4.06	15/4	02.25
1965	20	89.41	4.29	9/12	03.21
1966	21	87.25	4.09	13/4	02.28
1967	23	101.27	4.24	17/5	01.41
1968	19	98.13	5.10	28/5	03.42
1969	21	100.13	4.46	28/5	02.54
1970	20	95.02	4.45	5/5	01.59
1971	31	141.57	4.34	10/3	03.31x
1972	29	131.10	4.31	14/12	04.04
1973Vs	29	123.10	4.15	31/1	01.21

xAjournering mellan kl. 23.33 och 03.30

Antalet från vårsession till höstsession uppskjutna ärenden under åren
1955—1973 (vårsessionen)

1	2	3	4	5	6
År	Proposi- tioner	Framställ-ningar, m. m.	Motioner i ani. av propositioner o. framställningar, m. m.	Övriga motions- ärenden	Totalt kol. 2,3,5
1955	4	1	3	56	61
1956	8	-	27	94	102
1957	12	3	21	46	61
1958x		-	-	-	—
1959	7	2	5	51	60
1960	11	2	13	91	104
1961	11	1	2	79	91
1962	7	—	19	79	86
1963	9	-	16	126	135
1964	14	3	21	120	137
1965	10	1	16	126	137
1966	10	2	13	126	138
1967	15	3	13	229	247
1968	6	1	10	203	210
1969	7	4	12	234	245
1970	12	2	11	284	298
1971	4	3		345	352
1972	5	2	6	371	384
1973	10	1	17	408	436

x2 riksdagar (A och B)

GOTAB 73 5357 S Stockholm 1973

'' i'' ''. ''i T
S. - - / , .

\,: * ■