FÖRVALTNINGSKONTOR 16.11.1971 Dnr 33Z—B.4/71 (Framställning / redogörelse 1971:21)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

RIKSDAGENS

FÖRVALTNINGSKONTOR 16.11.1971 Dnr 33Z—B.4/71

Till Riksdagen

Ersättningsstadga för riksdagen

Riksdagens förvaltningsstyrelse lägger härmed fram förslag till ersättningsstadga
för riksdagen och får i anslutning härtill anföra följande.

Inledning

I samband med att konstitutionsutskottet i betänkande nr 42 till 1966
års riksdag lade fram förslag till vissa ändringar i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
(ersättningsstadgan) uttalade utskottet, att stadgan syntes bristfällig
i olika hänseenden och därför borde bli föremål för en allmän
teknisk översyn. Utskottet anförde härom i huvudsak följande:

I det föregående har vissa brister påpekats, och även på flera andra
punkter föreligger anledning till närmare överväganden. Utskottet vill
särskilt anteckna två frågor av större räckvidd som diskuterats i samband
med behandlingen av förevarande ärende men i vilka utskottet inte funnit
sig kunna nu framlägga några förslag. Det ena gäller den nuvarande
konstruktionen med grundbelopp och tillägg, där utskottet ifrågasatt
om inte en »nollställning» borde ske genom att arvodets åsyftade bruttobelopp
1966 direkt utsätts i lagtexten; utskottet har emellertid ansett att
en sådan ändring bör föregås av mera ingående överväganden, vilka
lämpligen kan göras av riksdagens förvaltningskontor. Den andra frågan
avser sjukförmånerna, där det synes kunna ifrågasättas om inte en reglering
efter samma principer som gäller för statstjänstemännen, dvs. med
sjuklön och arbetsgivarinträde, borde införas. Även regeln om pensionsavdrag
från arvode i 1 § 3 mom. samt grupplivförsäkringen kan förtjäna
att överses. Enligt utskottets mening kan det också helt allmänt sägas, att
ersättningsstadgans tekniska konstruktion är förtjänt att ses över i ett
sammanhang. I och med att riksdagen med tillkomsten av dess förvaltningskontor
får bättre administrativa möjligheter, inte minst på det tekniska
område som här är aktuellt, synes emellertid konstitutionsutskottet
lämpligen kunna avlastas huvuddelen av utredningsarbetet i ersättningsfrågorna.
Detta bör i stället ankomma på förvaltningskontoret, som också
bör ta initiativ till önskvärda ändringar av teknisk natur.

Utskottets betänkande godkändes av riksdagen. Styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor har därefter i skilda framställningar lagt fram
förslag till ändringar i ersättningsstadgan.

1 Riksdagen 1971. 2 sami.

På förslag av styrelsen höjdes sålunda 1967 det engångsbelopp, som
utgick enligt då gällande bestämmelser om grupplivförsäkring, från
25 000 till 31 000 kronor (KU 1967: 31).

Efter förslag från styrelsen antogs vidare, med giltighet fr. o. m. den
1 januari 1969, regler om visstidspension för riksdagens ledamöter (KU
1968: 40). Dessa regler utgjorde en principiell nyhet i ersättningsstadgan.

Hösten 1970 beslöt riksdagen vissa ändringar av teknisk natur i ersättningsstadgan.
De gällde arvode till talmannen, anpassning av grupplivförsäkringen
till det för statstjänstemännen gällande systemet samt
vissa modifikationer i bestämmelserna om visstidspension (KU 1970:49).
Utom vad gäller arvodet till talmannen grundade sig riksdagens beslut
på förslag av förvaltningskontorets styrelse.

Sedan arbetet med att färdigställa de provisoriska lokalerna för riksdagen
vid Sergels torg och andra uppgifter, som sammanhängt med enkammarreformen,
numera väsentligen blivit genomförda, har förvaltningsstyrelsen
funnit tiden vara inne för att verkställa den allmänna
översyn av ersättningsstadgan, som riksdagen uttalat sig för.

Styrelsen beslöt den 4 juni 1971 att genomföra en översyn av ersättningsstadgan
med sikte på att förslag i ämnet skulle kunna föreläggas
riksdagen under höstsessionen 1971. Arbetet har bedrivits under ledning
av en inom styrelsen tillsatt arbetsgrupp och med tillgång till särskild
expertis.1

Under arbetet har alla de förslag till ändringar i ersättningsreglerna
prövats, som såvitt för styrelsen varit känt blivit framförda i skilda
sammanhang sedan 1966 och inte redan behandlats i särskild ordning.
Sålunda har de frågor övervägts som påpekats i konstitutionsutskottets
ovan citerade betänkande. Av dessa har f. ö. frågan om pensionsavdrag
från arvode senare tagits upp i motioner, vilka avslogs av riksdagen
sedan utskottet (KU 1968: 1) bl. a. hänvisat till att frågan torde komma
att aktualiseras i samband med den förutsatta översynen av ersättningsstadgan.
En motion har vidare väckts vid årets riksdag (nr 529) med
hemställan, att reglerna för visstidspensionering anpassas närmare till
motsvarande kommunala regler. Även reformkrav som kommit till
uttryck på annat sätt än genom formella initiativ har blivit diskuterade,
och vissa frågor har även tagits upp på initiativ av arbetsgruppen själv.
I den efterföljande motivskrivningen behandlas dock endast sådant
som kommit att få direkt betydelse för förslagets utformning. Någon
totalredovisning av alla synpunkter som diskuterats lämnas alltså inte.

Styrelsen har ansett det önskvärt att ersätta den nuvarande stadgan

1 Herrar Gillis Augustsson, Alvar Andersson och Carl Göran Regnéll, fröken
Viola Sandell samt herr Ola Ullsten. Experter har varit tf. direktören Magnus
Huss (RFK), byråchefen Marianne Sjönell (SPV) och jur. dr Fredrik Sterzel
(KU).

med en helt ny författning. Som benämning på denna förslår styrelsen
»ersättningsstadga för riksdagen». En genomgående strävan har varit att
göra författningen lättöverskådlig och att utforma såvitt möjligt enkla
bestämmelser. Även där egentliga materiella nyheter inte föreslås innebär
författningsförslaget genomgripande redaktionella förändringar. På
åtskilliga punkter blir, liksom nu, kompletterande föreskrifter erforderliga.
Sådana kommer att utfärdas av styrelsen så snart som möjligt efter
det statsmakterna tagit ställning till stadgeförslaget.

Några nya typer av förmåner innehåller inte styrelsens förslag till
stadga jämfört med den nu gällande. Förmånerna är av sju typer: (1)
arvode, (2) traktamente, (3) kostnadsersättning, (4) reseförmåner, (5)
grupplivförsäkring, (6) pensionsförmåner och (7) avgångsersättning. Vad
gäller (1)—(5) och (7) innebär förslaget i första hand rent tekniska och
redaktionella förändringar. I fråga om (6) åsyftas en utbyggnad av den
nuvarande ordningen till ett fullt utvecklat pensionssystem, som nära
ansluter till vad som gäller för tjänstemän. De viktigaste nyheterna är
en tioprocentig tilläggspension vid 67 års ålder samt sjukpension och
familjepension.

Framställningen i det följande indelas i två huvudavsnitt. Det första,
med rubriken »Arvode m. m.», behandlar förmånerna (1)—(5). Det
andra, med rubriken »Pension m. m.», behandlar förmånerna (6) och
(7) och innehåller sålunda de flesta sakliga nyheterna. I båda avsnitten
redovisas först gällande bestämmelser m. m. och därefter överväganden
och förslag.

En tabell, som anknyter till pensionsavsnittet, fogas som bilaga 1 vid
denna framställning. Förslaget till ny ersättningsstadga återfinns i bilaga
2.

Arvode m. m.

Gällande bestämmelser

Någon närmare redovisning av bestämmelsernas utveckling och förarbeten
skall inte lämnas. Endast vissa punkter av direkt betydelse i
detta sammanhang kommer att nämnas. Beträffande den närmaste bakgrunden
till de nuvarande reglerna hänvisas till KU 1959: 18, 1962: 20
och 1966: 42. Allmänt kan sägas att ersättningsreglerna fick sin alltjämt
gällande grundkonstruktion genom det förstnämnda utskottsutlåtandet.
Till grund för detta låg ett betänkande av 1957 års riksdagsarvodesutredning.
Systemet har genom de båda senare utskottsbetänkande^ förändrats
i detaljerna samt byggts på med regler om grupplivförsäkring
(1962) och kostnadsersättning (1966). Det sistnämnda betänkandet innehåller
bl. a. (KU 1966: 42 s. 2—4) en kort sammanfattning av ersättningsreglernas
huvudpunkter sedan 1866.

Den grundläggande bestämmelsen om arvode återfinns i 1 § 1
mom. andra stycket. Enligt den utgår »grundarvode» med 31 000 kronor
för år. Förvaltningsstyrelsen äger enligt 2 mom. besluta sådant tillägg
eller avdrag på detta grundarvode som »svarar mot förändringar i löner
till befattningshavare i statens tjänst».

Vid 1959 års reform sattes arvodet till 24 000 kronor för år. Den s. k.
arvodesnämnden, som bestod av talmännen och kanslideputerade, fick
befogenhet att, efter hörande av arbetsmarknadens parter, besluta om
förändringar som betingades av förskjutningar i det allmänna löneläget.
Vissa eftersläpningar kom emellertid att inträffa genom att arvodesnämnden
inte ansåg sig ha befogenhet att beakta annat än sedvanliga generella
procenthöjningar. Med hänsyn till bl. a. den särskilda höjningen av
samtliga löner på chefslöneplanen 1962 ändrades grundarvodet detta år
till 26 000 kronor. I utskottsbetänkande! antecknades bl. a. (KU 1962:
20 s. 7) att årsarvodet efter denna höjning skulle utgöra omkring 2/3 av
lönen i löneklass 1 på löneplan B. Sedan en ny eftersläpning inträffat till
följd av bl. a. en löneplansrevision, höjdes grundarvodet 1966 till nuvarande
belopp. Utskottet antecknade (KU 1966: 42 s. 12) att detta endast
innebar ett fasthållande vid den förut tillämpade principen. Arvodet
borde dåmera motsvara omkring 2/3 av lönen i löneklass 1 på löneplan
C.

Kort före sistnämnda beslut hade arvodesnämndens befogenheter
överförts till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor, som inrättats
den 1 juli 1966. Utskottet hade, innan det lade fram förslaget om höjning
av grundarvodets belopp, inhämtat att styrelsen för sin del ansåg sig
kunna utan ändring av 1 § 2 mom. beakta även sådana ändringar i löneläget
som föranlett 1962 och 1966 års ändringar i ersättningsstadgan.
Utskottet tillstyrkte att en utvidgad automatik kom till stånd i enlighet
med denna nya tolkning av stadgandet. Riksdagen anslöt sig härtill. De
befogenheter, som tidigare tillkom styrelsen för förvaltningskontoret,
överfördes 1971 till riksdagens förvaltningsstyrelse.

Numera gäller alltså full »automatik» genom beslut av förvaltningsstyrelsen,
utgående från principen »2/3 av C 1». Endast för ändring,
som avviker från denna princip, erfordras stadgeändring. Arvodet utgör
f. n. 52 284 kronor för år.

En särskild regel om pensionsavdrag från arvode har
upptagits i 1 § 3 mom. Det stadgas där, att ledamöter som fyllt 65 år
skall vidkännas avdrag från arvodet för vissa slags pensioner, nämligen
tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring och egenpension på
grand av anställning i allmän tjänst. Avdraget skall dock ej överstiga
hälften av arvodet.

Regeln innebär alltså att avdrag inte görs för egenpension på grund
av anställning i enskild tjänst eller för tjänstelivränta på grund av an -

ställning i allmän tjänst och inte heller för pension som utgår före 65 års
ålder utan först sedan denna gräns passerats.

Avdragsregeln infördes 1962. Som motivering anfördes följande (KU
1962: 20 s. 7):

Som ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande utgår numera
såväl ett årsarvode med ett belopp, avpassat med hänsyn till att
arvodet skall ge en med hänsyn till uppdragets natur rimlig bärgning
för den som saknar andra inkomster, som ock egenpension och efterlevandepension.
Om den ovan föreslagna arvodeshöjningen genomföres,
kommer årsarvodet att utgöra omkring två tredjedelar av årslönen för en
statlig befattningshavare med lön enligt B 1 (löneklass 1 å löneplan B).
Därtill kommer, att den allmänna tilläggspensionen, till vilken arvodet
grundar rätt, ej påverkas av att riksdagsmannen förutom pensionen uppbär
fullt riksdagsarvode. Med hänsyn till det sålunda anförda bör enligt
utskottets mening en reduktion ske av riksdagsarvodet, i fall riksdagsmannen
samtidigt uppbär tilläggspension jämlikt lagen om allmän försäkring
eller pension på grund av allmän, d. v. s. statlig eller kommunal,
tjänst. Utskottet vill emellertid förorda, att reducering icke sker innan
riksdagsmannen fyllt 65 år. Vid bestämmande av avdragets storlek talar
visserligen starka skäl för att bestämma, att reducering kan ske med mer
än hälften av arvodet. Ett sådant skäl är att avdragsprocenten ej borde
vara mindre än i fråga om pensionsavdraget, då inkomstklyftan vid avgång
från riksdagen annars kan te sig mycket hög för den som samtidigt
avgår från allmän tjänst. Emellertid talar även rättviseskäl för att avdraget
bör göras så högt, att det blir kännbart ej bara för dem som har
en jämförelsevis liten pension, vars belopp helt kan komma att avdragas
å arvodet, utan även för dem som har höga pensioner. I detta sammanhang
må framhållas, att högsta pensionsbelopp enligt SPR f. n. är cirka
40 000 kr. Utskottet har emellertid av de skäl som inom utskottet anförts
i motsatt riktning, såsom hänsyn till statstjänstemännens nuvarande
förmåner, stannat för att föreslå ett pensionsavdrag om högst hälften av
arvodet. Avdraget skall således icke i något fall bli större än pensionens
belopp. Utskottet vill dessutom erinra om att detta förslag, såsom även
nämnts ovan, utgör en preliminär lösning i avvaktan på resultatet av författningsutredningens
arbete.

Som redan nämnts väcktes motioner 1968 med yrkande att avdragsregeln
skulle upphävas. Utskottet (KU 1968: 1) fann inte skäl att frångå
1962 års ställningstagande men framhöll samtidigt, att det inte var uteslutet
att utvecklingen på det statliga löneområdet kunde komma att påkalla
en ny prövning från riksdagens sida. Avdragsregeln »torde också
komma att aktualiseras i samband med en allmän översyn av ersättningsreglerna
i anledning av övergång till enkammarsystem».

Om traktamente är stadgat i 1 § 1 mom. tredje stycket. Riksdagens
ledamöter indelas i tre grupper efter bosättningen, räknat efter
avstånd fågelvägen från riksdagshuset, överstiger detta avstånd 70 kilometer,
utgår traktamente under sessionstid med »705 kronor för månad».

Understiger avståndet 15 kilometer, utgår aldrig något traktamente. Ligger
avståndet mellan de båda gränserna kan traktamente med högst det
angivna beloppet beviljas av förvaltningsstyrelsen efter ansökan. Den i
samband med arvodet citerade regeln i 2 mom. om »automatik» genom
beslut av förvaltningsstyrelsen är tillämplig även på traktamentena. Dessa
kan anpassas efter förändringar i vad som gäller för statstjänstemän.

Då traktamentsregeln infördes 1959 var avsikten, att fullt traktamente
skulle motsvara det lägsta belopp som utgick i traktamentsklass A till
»förrättningsman med eget hushåll». Sedan länge gäller enligt de statliga
traktamentsreglema en gräns mellan femtonde och sextonde dagen
av en förrättning. Under de första 15 dagarna utgår ett högre belopp.
Vid längre förrättningar har det ansetts, att vederbörande förrättningsmän
skall kunna ordna bostad etc. till lägre kostnad än vid kortare förrättningar.
För riksdagens ledamöter skall alltså det lägre beloppet enligt
»16-dagarsregeln» gälla, under hela sessionstiden. För att bibehålla traktamentet
vid den avsedda relativa nivån vidtogs en beloppsjustering 1962.

Om tillämpningen av regeln om möjlighet till traktamente för den som
är bosatt mindre än 70 men längre än 15 kilometer från riksdagshuset
gäller enligt praxis bl. a. följande. Under senare år har ingen beviljats
traktamente som varit bosatt närmare än 25 kilometer fågelvägen från
riksdagshuset. I ett fåtal fall har fullt traktamente tillerkänts vederbörande.
Vanligen medges reducerat traktamente. Detta utgår alltid med
2/3 av fullt traktamente.

F. n. utgör fullt traktamente 1 260 kronor för månad, och reducerat
traktamente sålunda 840 kronor för månad.

Samtliga ledamöter av riksdagen erhåller enligt 1 § 1 mom. andra
stycket kostnadsersättning med 3 600 kronor för år. Beloppet
är beskattningsbar inkomst enligt anvisningarna till 32 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Kostnadsersättningen infördes 1966. Motsvarande förmåner hade
emellertid utgått även tidigare. Härom hänvisas till den förut nämnda
historiken i utskottsbetänkandet. I sin motivering anförde utskottet följande
(KU 1966:42 s. 13—14):

Som framgått av redogörelsen för ersättningsreglernas utveckling har
tre i princip skilda faktorer beaktats: dels själva arbetet och det därav
orsakade inkomstbortfallet, dels de fördyrade levnadskostnaderna för
ledamöter bosatta utanför riksdagsorten, dels andra omkostnader som
riksdagsuppdraget medför oberoende av ledamöternas bosättning. För
de sistnämnda avsåg 1943, 1946 och 1947 års sakkunniga att särskild
ersättning skulle utgå under sessionstid; samtliga tänkte sig ett skattefritt
belopp på drygt 1 000 kronor. År 1951 infördes i stället generell avdragsrätt
vid beskattningen med 3 000 kronor, vilken 1954 ersattes med en
särskild kostnadsersättning av samma storlek. Skillnaden i belopp berodde
på att olika kostnader avsågs. Som utskottet uttalade 1954 hade det

högre beloppet avvägts med hänsyn till inte bara ledamöternas direkta
kostnader under sessionerna utan även de utgifter av mångahanda slag
som de också mellan sessionerna får vidkännas som ortens folkrepresentanter.
De sakkunniga däremot avsåg endast de direkta utläggen
under sessionerna. Enligt 1959 års beslut skulle emellertid samtliga kostnader
av ifrågavarande typ täckas ur arvodet. Till följd härav kan detta
inte direkt jämföras med den lön som tillkommer t. ex. en statstjänsteman.
Utskottet har funnit det riktigt att ett visst belopp återinförs för
det ändamål som här åsyftas. Detta belopp, som alltså bör utgå till samtliga
ledamöter, bör emellertid inte, som fallet var före 1959, vara a priori
undantaget från beskattning. I stället bör ledamöterna enligt 32 § 3 mom.
kommunalskattelagen äska avdrag för de särskilda kostnader som kan
visas. Vid övervägande av de olika belopp som i skilda sammanhang
föreslagits eller utgått för ifrågavarande ändamål samt penningvärdets
förändringar har utskottet stannat för att förorda ett årsbelopp av 3 600
kronor. Detta bör liksom tidigare betecknas kostnadsersättning samt utbetalas
med en tolftedel varje kalendermånad.

Regler om avdrag från arvode och traktamente vid
frånvaro återfinns i 2 §. De är tillämpliga på frånvaro som inte beror
på offentligt uppdrag.

I fråga om avdrag från arvode gäller följande. Beror frånvaron på
sjukdom, skall avdrag göras med 9/10 om sjukpenning utgår. För övriga
fall gäller att avdrag görs med 2/3 fr. o. m. sextonde frånvarodagen, om
bortovaron sträcker sig över längre tid än 15 dagar i följd. Arvode upphör
att utgå efter två års frånvaro.

I fråga om avdrag från traktamente gäller följande. Efter 15 frånvarodagar
i följd minskar traktamente till hälften. Efter 90 dagars frånvaro
utgår inget traktamente. Anledningen till bortovaron saknar betydelse
utom om den inte är offentligt uppdrag.

Ur motiven förtjänar närmast två punkter att antecknas. Under offentligt
uppdrag inbegrips (KU 1962: 20 s. 9) både sådana som getts av riksdagen
och sådana som getts av Kungl. Maj:t eller efter dess bemyndigande.
Uppdraget kan även avse förrättning utomlands, t. ex. att vara
delegat i FN eller i Europarådets rådgivande församling eller vid interparlamentariskt
möte.

Med »9/10-regeln» för fall då sjukpenning utgår har vidare avsetts
att i princip bereda full kompensation. Regeln infördes 1962 i anslutning
till att lagen om allmän försäkring antagits (KU 1962: 20 s. 8—9)
och jämkades 1966 i anslutning till att högsta beloppet för tilläggssjukpenning
höjts (KU 1966: 42 s. 14).

Om praxis bör anteckas att ledamöterna anses ha rätt att underlåta
anmälan till försäkringskassa och i stället uppbära fullt arvode från
riksdagen. Det har särskilt ansetts önskvärt från administrativ synpunkt
att såvitt möjligt undgå sjukkontroll, avdrag etc. under sessionsuppehållen.

Om reseförmåner stadgas i 3 §. Varje ledamot av riksdagen
äger anlita »inrikes järnvägar och statliga busslinjer» året om i obegränsad
utsträckning. Riksdagen inköper för varje ledamot ett årskort på SJ.
Förmånerna omfattar även single sovplats. Sådan måste emellertid rekvireras
särskilt. I fråga om flyg gäller att ledamot som erhåller helt traktamente
har rätt att flyga mellan riksdagsorten och hemorten under sessionstid
samt till och från session. Särskild rekvisition av flygresor måste
göras, eftersom årskort inte finns hos Linjeflyg.

I föreskrifter som utfärdas av förvaltningsstyrelsen kan bestämmas,
att ledamöterna får använda även andra färdmedel. Sådana föreskrifter
har utfärdats beträffande bl. a. taxi och kommunala kollektivtransportmedel.
Från dessa regler bortses emellertid i detta sammanhang.

Det bör tilläggas att ledamöterna givetvis erhåller ersättning enligt
vanliga regler för resekostnader i samband med särskilda förrättningar
för riksdagen, t. ex. utskottsresa eller bevistande av sammanträde med
utskott eller annat riksdagsorgan mellan sessionerna.

Det har redan nämnts att bestämmelser om grupplivförsäkring
infördes 1962. I 1 § 1 mom. fjärde stycket stadgas till en början
att riksdagens ledamöter är grupplivförsäkrade på det allmännas bekostnad.
Närmare bestämmelser ges i 7 § tredje stycket. Där sägs numera,
att försäkringsförmåner skall utgå med motsvarande tillämpning av reglementet
den 14 december 1962 (nr 698) angående statens grupplivförsäkring,
om ledamot avlider före 67 års ålder.

Bestämmelserna avvek från början från det statliga reglementets därigenom
att försäkringsbeloppet inte avtrappades efter uppnådda 55 års
ålder och att barntillägg inte utgick. En ändring härvidlag, som alltså
innebar att de statliga reglerna i princip blivit tillämpliga, genomfördes
1970 (KU 1970: 49).

Om praxis förtjänar antecknas att de statliga bestämmelserna tillämpats,
mot ordalydelsen i 7 §, även i ett fall där en ledamots hustru avlidit.
Det ansågs förutsatt att förmåner skulle utgå i full överensstämmelse
med de statliga reglerna och sålunda även i detta fall.

Enligt 4 § utgår ett högre arvode till talmannen än till
riksdagens övriga ledamöter. I stället för arvode enligt 1 § äger han
uppbära arvode som motsvarar lönen till statsråd. I fråga om traktamente,
kostnadsersättning, reseförmåner och grupplivförsäkring gäller
samma regler som beträffande övriga ledamöter.

En särskild bestämmelse om traktamente i utrikesnämnden
och lönedelegationen har upptagits i 5 §. Enligt denna
erhåller ledamot och suppleant i nämnda båda organ traktamente med
75 kronor för varje sammanträdesdag under tid då session inte pågår.

Detta traktamente utgår alltså även till den som är bosatt på sammanträdesorten,
och det utgör i vanlig ordning inte beskattningsbar inkomst.

överväganden och förslag

I de delar, som behandlas i detta avsnitt, innebär styrelsens förslag,
som sagts förut, väsentligen förändringar av teknisk och redaktionell
natur. Några konkreta anvisningar om önskade reformer har inte heller
getts av riksdagen. Vissa sakliga nyheter föreslås dock.

Vad först beträffar arvodet måste mot gällande konstruktion riktas
invändningen, att den inte återspeglar vad som faktiskt gäller. Den
»automatik», som infördes 1959 i fråga om arvodesändringar och som
ytterligare byggdes ut 1966 genom en ny tolkning av stadgans bestämmelse,
utgör i och för sig ett betydande värde från både administrativa
och principiella synpunkter. Sedan en norm väl antagits, kan den tillämpas
utan stadgeändring och förnyade sakdiskussioner efter varje allmän
avtalsrörelse. Det grundarvode på 31 000 kronor, som anges i stadgan,
har emellertid ingen anknytning till verkligheten. Det har visats i det
föregående att ett belopp av 24 000 kronor sattes från början, 1959, och
att detta höjdes 1962 och 1966 med hänsyn till en löneplansrevision
m. m. som den dåvarande arvodesnämnden inte ansåg sig kunna beakta.
Resultatet har blivit att stadgan inte ger någon upplysning vare sig om
det arvode som utgår eller om hur detta räknats fram.

I utskottsbetänkande! 1966 framfördes tanken på en »nollställning»
varigenom 1966 års arvode angavs som grundarvode. Tanken fick emellertid
falla, då utskottet ansåg att en sådan ändring borde föregås av
mera ingående överväganden, vilka lämpligen kunde göras av förvaltningskontoret.

Den princip som tillämpas i praktiken är, som nämnts förut, att
arvodet skall motsvara 2/3 av lönen till statstjänstemän i löneklass 1
på löneplan C. Styrelsen har övervägt om inte denna princip kunde
bringas till direkt uttryck i stadgan. Om tidigare överväganden i denna
fråga har styrelsen inhämtat följande.

Då (den begränsade) automatiken infördes 1959, anförde utskottet
(KU 1959: 18 s. 6—7), att det med hänsyn till riksdagsuppdragets karaktär
syntes mindre lämpligt att knyta arvodet direkt till en viss grupp
löntagare. I första hand borde dock jämförelser göras med »statstjänstemän
i motsvarande inkomstläge». Höjningen av grundarvodet 1962 motiverades
med hänsyn till den princip som kommit till uttryck i 1959
års utlåtande, och i senare sammanhang noterade utskottet direkt — som
framgått av citat ovan — att arvodet efter höjningen skulle utgöra »omkring
två tredjedelar av årslönen för en statlig befattningshavare med

1* Riksdagen 1971. 2 sami.

lön enligt Bl» (KU 1962: 20 s. 5 och 7). Den senaste arvodeshöjningen
motiverades med att arvodet »enligt ställningstagandena 1959 och 1962»
borde motsvara »ungefär två tredjedelar av lönen i löneklass Cl» (KU
1966: 42 s. 12). Därutöver gjordes det nyss nämnda uttalandet om en
eventuell »nollställning» av stadgans bestämmelse om grundarvode.

Enligt styrelsens mening talar starka skäl för att nu bringa principen
»2/3 av C 1» till direkt uttryck i stadgan. Den har redan tillämpats så
länge, att styrelsen inte kan finna fog för några sådana principiella betänkligheter
som uttalades 1959. En särskild fördel är att automatiken
förs ett steg längre, i det att beslut av förvaltningsstyrelsen inte längre
blir erforderliga för »automatiska» arvodesändringar. Dessa kan verkställas
genom omräkningar inom förvaltningskontoret.

Särskilt sedan automatiken genomförts på sätt som skett och föreslagits
— sålunda i tre steg: 1959, 1966 och nu — är det uppenbart att
skäl saknas att före arvodesändring höra arbetsmarknadens parter i enlighet
med 1959 års riksdagsuttalande. Det torde f. ö. ha förutsatts 1966,
att denna ordning inte vidare skulle behöva tillämpas.

Härefter uppkommer frågan om pensionsavdrag från arvode.
Styrelsen har i det föregående redovisat motiven för den nuvarande
avdragsregeln samt riksdagsbehandlingen av motioner om slopande
av regeln 1968. Det har angetts i utskottsbetänkandena både 1966
och 1968 att frågan skall prövas vid den allmänna tekniska översynen av
ersättningsstadgan.

Mot regeln i fråga kan främst två principiella invändningar av betydande
tyngd framställas. Till en början är konstruktionen orättvis.
Bl. a. avser den bara pensioner i allmän men inte i enskild tjänst, och
vidare är den genom maximeringsregeln — avdrag med högst halva
arvodet — mera oförmånlig för lägre pensioner än för högre. Att ytterligare
utvidga regelns tillämpning eller höja maximigränsen utöver halva
arvodet kan emellertid knappast komma i fråga mot bakgrunden av
de riksdagsuttalanden som gjorts.

Vidare är det principiellt föga tilltalande att ledamöterna inte erhåller
samma arvode. Särskilt efter enkammarreformen har denna invändning
fått avsevärd tyngd. Samtliga ledamöter får nu söka bli nominerade
och valda i direkta val, dessutom för en kortare mandatperiod än tidigare.
Den som blivit vald har otvivelaktigt därigenom dokumenterat sin
förankring på sådant sätt, att det kan framstå som stötande att riksdagen
endast ger honom ett reducerat arvode för hans arbete.

överväganden av denna art har lett styrelsen till att förorda, att den
nuvarande avdragsregeln slopas. Detta innebär inte att styrelsen ställer
sig främmande för tanken på en samordning av pension och riksdagsarvode.
Reduktion bör emellertid i så fall inte ske på arvodet utan på
pensionen i den mån detta är möjligt.

I ett fall, som inte omfattas av den nuvarande avdragsregeln, finner
styrelsen emellertid att avdrag bör göras från arvodet. Det gäller sjukbidrag
eller förtidspension, som ledamot kan uppbära enligt lagen om
allmän försäkring. En samordning genom att motsvarande avdrag görs
från riksdagsarvodet i sådana fall är en ofrånkomlig konsekvens bl. a.
av de i det följande behandlade reglerna om sjukpension.

I fråga om traktamentet gäller till en början detsamma som
redan sagts om arvodet. Nuvarande bestämmelser ger inte upplysning
om vad som faktiskt gäller. Styrelsen föreslår därför en ny regel som
direkt ger uttryck för den princip som tillämpats alltsedan 1959.

Styrelsen har också ingående diskuterat traktamentsreglernas utformning
i övrigt, främst 70- och 15-kilometersreglerna, samt studerat tilllämpningen
i praxis. Styrelsen har stannat för att inte föreslå någon
ändring. Det är uppenbart att tveksamma gränsfall alltid uppkommer,
vilka regler man än ställer upp, och det kan inte hävdas att gällande
konstruktion medfört särskilda nackdelar. Styrelsen har bl. a. övervägt
om något kan vara att vinna på att överge principen »avstånd fågelvägen»
för en princip »restid med vanliga kommunikationsmedel» eller
liknande. Samma tanke togs f. ö. upp redan vid 1959 års reform men
avvisades då med hänsyn till de praktiska svårigheter som tillämpningen
skulle möta. Samma synpunkter har beaktats av styrelsen i detta sammanhang.

Reglerna om avdrag vid frånvaro bör enligt styrelsens mening
i första hand ges en enklare och mera lättillgänglig avfattning. Det
synes lämpligt att skilja mellan olika avdragsfall i olika paragrafer.

Vad först beträffar avdrag från arvode vid frånvaro på grund av sjukdom
har i det föregående visats, att den nu gällande »9/10-regeln» avser
att ge full kompensation. Resterande del av arvodet, alltså 1/10, och
(den skattefria) sjukpenningen skall tillsammans ge ungefär samma nettoresultat
som fullt arvode och ingen sjukpenning.

Hur 9/10-regeln fungerar i praktiken kan lätt klargöras om man
jämför med avdrag enligt den tabell för liknande fall enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring som intagits i en bilaga till Allmänt avlöningsavtal
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST). Det nu utgående
riksdagsarvodet motsvarar 145 kronor för dag. Sjukpenning och 1/10
arvode utgör (52+14: 50=) 66 kronor 50 öre. Schablonavdrag enligt
nämnda tabell ger resultatet (145—123+52=) 74 kronor. Ledamöterna
får alltså enligt 9/10-regeln 7 kronor 50 öre (skattepliktigt) »för
litet», dvs. regeln är som schablon betraktad väl anpassad.

Som ett alternativ har i 1966 års utskottsbetänkande, som i denna
del citerats i det föregående, pekats på en konstruktion liknande vad
som gäller för tjänstemän, dvs. med sjuklön och arbetsgivarinträde.

Styrelsen har vid sin prövning av de båda alternativen funnit skäl tala
för ett sådant system. Vid längre tids sjukdom behöver nämligen en
ledamot inte riskera att vidkännas minskad pensionspoäng inom den
allmänna tilläggspensioneringen, vilket skulle bli följden vid ett system
med sjukpenningavdrag därigenom att den pensionsgrundande årsinkomsten
minskas. För att ett system med arbetsgivarinträde skall bringas
till klart uttryck i stadgan syns följande böra iakttagas. Även om månadsarvodet
till ledamöterna liksom i nu gällande stadga likställs med
inkomst av anställning vid tillämpning av lagen om allmän försäkring
torde härutöver böra utsägas, att ledamot skall anses som arbetstagare.
Som »arbetsgivare» torde då riksdagen få anses. Enligt 3 kap. 16 § andra
stycket lagen om allmän försäkring ankommer det på Kungl. Majit att
fastställa på vad sätt ledamoten tillkommande sjukpenning jämte barntillägg
skall uppbäras från allmän försäkringskassa. En erinran härom
syns böra inflyta i stadgan. I övrigt torde erforderliga tillämpningsföreskrifter
böra utfärdas av förvaltningsstyrelsen efter i huvudsak det
mönster som gäller för statstjänstemännen. Härvid bör förutsättningarna
för och konsekvenserna vid undantag från arbetsgivarinträde regleras.

I fråga om avdrag från arvode vid frånvaro på annan grund än sjukdom
har några reformkrav inte framställts, och något behov av ändringar
i gällande regler har inte heller yppats vid tillämpningen i praxis.
Styrelsen föreslår därför ingen ändring.

Styrelsen förordar emellertid att man slopar den för alla frånvarofall
gällande men veterligen aldrig tillämpade regeln, att arvode inte längre
skall utgå efter två års frånvaro. Sedan mandattiden blivit tre år, får
denna regel ännu mindre praktisk betydelse än tidigare.

Vad härefter beträffar avdrag från traktamente har styrelsen inte
funnit anledning att föreslå annan ändring i nuvarande ordning än att
reglerna ges generell räckvidd. De skulle sålunda bli tillämpliga i samtliga
fall av frånvaro. Efter 15 dagars bortovaro nedsätts traktamentet
till hälften, och det slutar utgå efter 90 dagars frånvaro.

Kostnadsersättningen har diskuterats av styrelsen mot
bakgrunden av det stora antal taxeringsprocesser som uppkommit om
äskade avdrag från densamma. Styrelsen har utrönt att åtskilliga sådana
processer pågår f. n. och kan antas resultera i vissa prejudicerande utslag.
I detta läge finner styrelsen inte lämpligt att ta upp ett närmare
resonemang om kostnadsersättningen. Sedan ökad klarhet vunnits om
skattemyndigheternas praxis genom prejudicerande utslag och sammanställning
av utslag från olika delar av landet, kommer frågan att tas upp
till prövning av styrelsen. Uppgiften blir då att utreda om resultatet kan
anses svara mot vad som avsågs vid kostnadsersättningens införande
1966.

Ledamöternas reseförmåner har likaledes varit föremål för
granskning. Styrelsen vill fästa uppmärksamheten på att en högst väsentlig
ökning av riksdagens kostnader för flygresor inträtt under senare år,
utan motsvarande minskning av kostnaderna för single sovplats på tåg.
Mot denna bakgrund vill styrelsen understryka det önskvärda i att ledamöterna
såvitt möjligt iakttar återhållsamhet med flygresor och beaktar
föreliggande möjligheter att använda tåg där det inte vållar särskild
olägenhet. Samtidigt har emellertid enkammarreformen medfört ett ökat
behov av flygresor för vissa ledamöter. Som en följd av att något bostadsband
inte föreligger, på sätt var fallet för andra kammaren, har
flera ledamöter än tidigare invalts för valkretsar där de inte är bosatta.
Dessa ledamöter saknar enligt nuvarande regler rätt att färdas mellan
valkretsen och riksdagsorten med flyg på riksdagens bekostnad. Styrelsen
föreslår ett tillägg som ger dem rätt till tio sådana resor varje år
under sessionstid.

I övrigt har styrelsen inte funnit anledning att föreslå någon ändring
i resereglerna. Däremot kommer styrelsen i samband med att tillämpningsbestämmelser
utfärdas till den nya stadgan att överväga vissa justeringar
i de av styrelsen själv beslutna föreskrifterna, närmast om
resor med taxi och kommunala kollektivtrafikmedel.

Reglerna om grupplivförsäkring reviderades så sent som
hösten 1970. Någon saklig ändring är inte påkallad. En redaktionell
ändring bör emellertid företas som gör det statliga reglementet helt tilllämpligt.
Bl. a. bör lydelsen täcka det i praxis aktualiserade fallet, att
försäkringsförmåner utgår till följd av att annan än ledamot själv avlidit.

Inte heller beträffande arvode till talmannen är någon
saklig ändring påkallad. Styrelsen vill anteckna att bestämmelserna syns
böra tillämpas så, att omvald talman erhåller den högre ersättningen
även för hela den månad varunder valet förrättas.

Nuvarande regel om särskilt traktamente i utrikesnämnden
och lönedelegationen vid sammanträde under tid, då
session ej pågår, bör enligt styrelsens mening ersättas med en regel om
arvode. I sak är det ett arvode som avses, eftersom samma belopp utgår
till den som är bosatt på sammanträdesorten. Styrelsen föreslår att arvode
med 200 kronor utgår i stället för traktamente med 75 kronor. Vidare
bör även den 1971 inrättade riksdagens besvärsnämnd omfattas av
stadgandet.

Styrelsen vill framhålla, att de särskilda arvodena i dessa fall beror
på att uppdragen i fråga å ena sidan ligger utanför det »ordinarie»

riksdagsarbetet men å andra sidan inte är arvoderade som sådana. I
det första avseendet skiljer de sig från t. ex. ledamotskap i utskott, i det
andra från t. ex. ledamotskap i förvaltningsstyrelsen. I uppdrag som
dessa bör naturligtvis liksom nu något särskilt arvode inte utgå för sammanträden
under sessionsuppehåll.

Pension m. m.
Gällande bestämmelser

Bestämmelser om pensionsrätt för riksdagens ledamöter infördes först
1947 och har sedermera förändrats från tid till annan. De mest långtgående
förändringarna tillkom dels 1960 i samband med att beslut fattades
om den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) och riksdagsmannaarvodet
då gjordes pensionsgrundande inom denna pensionering (KU
1960: 27), och dels 1968 då rätt till s. k. visstidspension infördes (KU
1968: 40). Sistnämnda år beslutades även om särskild engångsersättning i
vissa fall, då förutsättningar för visstidspension saknades.

För närvarande tillämpas således olika pensionsformer vid sidan av
varandra. Reglerna härom återfinns i ersättningsstadgan och ett flertal
övergångsbestämmelser till denna. En redogörelse för vad som nu gäller
i pensionshänseende torde erfordras i förevarande sammanhang. Även
bestämmelserna i lagen om allmän försäkring är härvid av intresse.

Pensionsförmånerna enligt lagen om allmän försäkring
är egenpension i form av ålderspension och förtidspension
eller sjukbidrag samt familjepension i form av änkepension och barnpension.

I fråga om egenpension gäller i huvudsak följande.

Ålderspension utgår från 67 års ålder, och förtidspension eller sjukbidrag
tillkommer den som dessförinnan på grund av sjukdom eller
annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan har
sin arbetsförmåga varaktigt nedsatt med minst hälften.

Hel ålderspension utgör med nu gällande basbelopp 6 900 kr. tillhopa
33 120 kr. för år, nämligen folkpension 6 210 kr. och ATP 26 910 kr.,
beräknat med maximalt antal pensionspoäng, vilket dagens riksdagsarvode
ger. För hel ATP — folkpension är alltid hel — erfordras normalt
30 poängår räknade fr. o. m. år 1960 och intjänade t. o. m. det år, då
65-årsåldern uppnås. För den som är född 1914 eller tidigare räcker det
dock med tjugu år. För personer födda 1915—1923 ökar poängårskravet
för hel pension med ett år för varje årsgrupp och är sålunda
21—29 år.

För förtidspension och sjukbidrag gäller motsvarande bestämmelser.

Hel pension kan alltså endast utgå till den som är född 1914 eller
senare. För personer födda 1913—1896 reduceras pensionen med en
tjugondel för varje felande poängår.

För familjepension gäller väsentligt olika regler inom folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen. Reglerna härom är i huvudsak följande.

Änkepension från folkpensioneringen utgår till

1) änka som har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med
barn under sexton år, därest barnet vid mannens död stadigvarande
vistades i makarnas hem eller hos änkan,

2) annan änka, då barn som nyss sagts ej finns, endast om änkan vid
mannens död fyllt 36 år och äktenskapet varat i minst fem år.

Barnpension från folkpensioneringen utgår till barn, vars fader eller
moder avlidit och som ej fyllt sexton år, dock ej om barnet var adopterat
av annan än den avlidne eller dennes make.

Änkepensionen utgör vid nu gällande basbelopp 6 210 kr. för år,
dock att om änkan i de fall som avses under 2) ovan ej uppnått 50 års)
ålder vid mannens död pensionen minskas med en femtondel för varje
år varmed hennes ålder vid mannens död understeg 50.

Barnpensionen utgör 1 725 kr. för år och barn och utgår tills barnet
uppnått 16 års ålder.

Änkepension från tilläggspensioneringen utgår till änka efter den försäkrade,
om äktenskapet varat minst fem år och ingåtts senast den dag,
då den försäkrade fyllde 60 år. Är dessa förutsättningar ej uppfyllda
men den försäkrade efterlämnat barn som tillika är barn till änkan, har
hon likväl rätt till änkepension.

Barnpension utgår till den försäkrades barn som ej fyllt 19 år.

Hel änkepension utgör för ensam änka vid nu gällande basbelopp och
med maximalt antal pensionspoäng 10 764 kr. och, om barnpension utgår,
9 419 kr. för år.

Hel barnpension är för ensamt barn — då änka alltså ej finns —
samma belopp som för ensam änka, 10 764 kr. för år. Finns änka utgör
barnpensionen för ett barn 4 036 kr. och för varje barn utöfver ett
2 691 kr. för år. Mellan flera barn delas det belopp lika, som tillkommer
barnen.

Liksom beträffande ålders- och förtidspension kan hel änke- resp.
barnpension inte utgå efter försäkrad, född före 1914.

Reglerna om visstidspension för ledamot av riksdagen
innehåller i huvudsak följande.

Rätt till visstidspension har den som varit ledamot av riksdagen minst
sex år och som vid mandatets upphörande uppnått 50 års ålder. Rätten
till pension upphör om pensionstagaren ånyo blir ledamot av riksdagen

men föreligger eljest för tid från mandatets upphörande längst intill den
månad varunder 67 års ålder uppnås.

Enligt särskilt bemyndigande ägde styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
för ledamot vars mandat upphörde i samband med enkammarriksdagens
införande medgiva dispens såväl från de sex åren
som från 50-årsgränsen.

Hel visstidspension tillkommer den som kan åberopa minst 20 riksdagsår
och utgör för månad 40 procent av det vid varje tidpunkt gällande
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, dvs. 2 procent för
varje riksdagsår. Med nu gällande basbelopp, 6 900 kr., utgör sådan
pension 33 120 kr. för år. Lägsta visstidspension — för sex riksdagsår
— utgör 9 936 kr. för år.

Till i nästföregående stycke avsedd ledamot ägde styrelsen för förvaltningskontoret
jämväl medgiva större pensionsbelopp än som följde
av bestämmelserna.

För tid då den som är berättigad till visstidspension tillika uppbär förtidspension
eller sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring, lön eller
egenpension på grund av anställning i allmän tjänst eller pension på
grund av riksdagsmannauppdraget — annan än visstidspension — skall
visstidspensionen minskas med sålunda utgående förmån eller i förekommande
fall ej utgå.

Med rätt till visstidspension är inte förenad någon motsvarande rätt
för efterlevande. För dessa gäller lagen om allmän försäkring, ersättning
från grupplivförsäkring för riksdagens ledamöter samt i vissa fall
efterlevandepension från den särskilda riksdagsmannapensioneringen.

Visstidspensionen avlöses från 67-årsåldern antingen av enbart ålderspension
från den allmänna försäkringen (ATP och folkpension) eller
under vissa förutsättningar av sådan pension jämte särskild riksdagsmannapension.

Om de inledningsvis nämnda reglerna om särskild riksdag smannapension
m. m. förtjänar följande antecknas.

Riksdagsmannapension, som var den första pensionsformen för riksdagens
ledamöter, avlöstes i princip 1960 av förmåner enligt lagen om
allmän försäkring. Eftersom förmåner enligt denna lag, såsom framgår
av den förut lämnade redogörelsen för denna försäkring, inte kan utgå
med fulla belopp för andra än dem som är födda 1914 eller senare måste
den särskilda riksdagsmannapensioneringen behållas under en övergångstid.
För denna pensionering räknas emellertid endast riksdagsår
t. o. m. år 1960.

Rätt till riksdagsmannapension äger den som varit ledamot av riksdagen
minst 8 år före år 1961, fyllt 65 år och upphört att vara ledamot.

När särskilda omständigheter därtill föranleder må styrelsen för riks -

dagens förvaltningskontor enligt ersättningsstadgan, utan hinder av vad
ovan sägs, efter ansökan bevilja riksdagsmannapension för viss tid eller
livstid åt den som varit ledamot av riksdagen minst 2 men ej 8 år före
1961 eller som inte fyllt 65 år.

Hel riksdagsmannapension tillkommer den som kan åberopa minst
20 riksdagsår före 1961 och utgör i 1971 års pensionsnivå 22 140 kr.
för år d. v. s. 1 107 kr. för år för varje riksdagsår.

Riksdagsmannapension samordnas efter vissa särskilda regler med
tilläggspension — ej folkpension — enligt lagen om allmän försäkring
eller lön eller egenpension på grund av anställning i allmän tjänst, om
de sammanlagda förmånerna överstiger beloppet av en och en halv
hel riksdagsmannapension (33 210 kr. år 1971). För den som ej är berättigad
till någon ålderspension inom den särskilda riksdagsmannapensioneringens
ram kan likväl utgå s. k. temporär pension mellan 65 och
67 års ålder. Denna pension skall i princip svara mot den blivande ATPpensionen
grundad enbart på ledamotskap av riksdagen.

Make efter den som varit ledamot av riksdagen minst 8 år äger rätt
till efterlevandepension. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor får
dock, när särskilda omständigheter föreligger, bevilja pension till make
efter den, som varit ledamot av riksdagen kortare tid än 8 år, samt till
frånskild make. Huvudregeln för rätt till efterlevandepension är att
äktenskapet skall ha ingåtts senast den dag ledamoten fyllt 60 år men
dispens kan i särskilda fall meddelas från detta villkor. Vissa samordningsbestämmelser
gäller.

Makepension utgår med hälften av det belopp som tillkommit eller
skolat tillkomma ledamoten i form av riksdagsmannapension grundad
på antalet vid frånfället uppnådda riksdagsår.

Hel makepension är alltså 11 070 kr. för år räknat.

Efterlevande barn eller adoptivbarn under 19 år till riksdagsledamot
kan erhålla pension. Barnpension är 15 % av efterlevandemakepension,
om sådan utgår, och eljest 40 % av pensionen för efterlevande make.
Finns flera pensionsberättigade barn ökas dessa procenttal med 10 %
för varje följande barn.

Hel barnpension, där efterlevande make finns, är alltså 1 660 kr. för
år och för ett ensamt barn 4 428 kr. för år.

Även bestämmelserna om avgångsersättning bör i korthet
beröras. Sådan skall utgå till den som varit ledamot av riksdagen minst
tre år och som inte i samband med mandatets upphörande återgår till
eller erhåller anställning i allmän tjänst och som inte heller blir berättigad
till pension enligt ersättningsstadgan eller till förtidspension eller
sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring. Avgångsersättningen utgör
en engångsersättning och skall alltid motsvara tre månadsarvoden.

överväganden och förslag

I samband med sitt förslag till 1970 års riksdag om vissa ändringar i
ersättningsstadgan bl. a. beträffande visstidspensioneringen för riksdagens
ledamöter framhöll styrelsen att det vid en översyn av ersättningsstadgan
torde vara befogat att granska det ganska invecklade regelsystemet
i sin helhet. Vidare framhölls att man i det sammanhanget borde
beakta de överläggningar som för det dåvarande pågick om ett mera
allmänt införande på arbetsmarknaden av kompletteringspensioner till
allmän tilläggspension och folkpension. Dessa överläggningar är numera
slutförda och uppgörelse har träffats mellan LO och SAF om sådana
kompletteringspensioner. Dessa utgöres av såväl en särskild pension
mellan 65 och 67 års ålder, vilken sistnämnda är den inom den allmänna
pensioneringen gällande normala pensionsåldern, som ett pensionstillägg
fr. o. m. denna ålder. På samma sätt som vid införandet av den
allmänna tilläggspensioneringen, ATP, förutsätter uppgörelsen ett successivt
inväxande i pensionsrättigheterna.

För riksdagens ledamöter gäller, som framgår av redogörelsen för
gällande bestämmelser, att pensionsfrågan liksom för övriga medborgare
i första hand är löst genom den allmänna försäkringen. Som komplettering
finns dels den 1968 införda visstidspensioneringen som har samband
med riksdagsuppdragets speciella karaktär, dels den s. k. temporära
pensionen mellan 65 och 67 år, motsvarande den inom LO-SAF-området
nu införda särskilda pensionen och dels slutligen den kvardröjande särskilda
riksdagsmannapensioneringen grundad på riksdagsmannaår före
1961. Vissa familjepensionsförmåner kan också utgå inom den sistnämnda
pensioneringen.

Tidpunkten torde nu vara inne för att införa ett såvitt möjligt enhetligt
system för de kompletteringspensioner, som bör utgå till riksdagens
ledamöter. Att riksdagsmannauppdraget inte kan betraktas som en bisyssla
har fastslagits i tidigare sammanhang, bl. a. när visstidspensioneringen
infördes. Efter enkammarriksdagens tillkomst torde arbetsbördan
ha ökat ytterligare. Riksdagsledamot synes alltså böra jämställas med
arbetstagare i allmänhet i vårt land när det gäller pensionsskydd. Specialregler
torde dock alltjämt böra finnas med hänsyn till riksdagsmannauppdragets
speciella karaktär. Vissa paralleller har redan i detta sammanhang
dragits med de heltidsengagerade kommunala förtroendemännen.
Någon anledning till ändring i detta synsätt torde inte förefinnas.
Lika litet nu som tidigare föreligger emellertid enligt styrelsens mening
skäl för att dra parallellen fullt ut, när det gäller förutsättningar för
rätt till pension och sättet att bestämma pensionens storlek.

En utgångspunkt för styrelsens arbete med att åstadkomma ett nytt
pensionssystem för riksdagens ledamöter har sålunda främst varit att

ernå en anpassning av de nuvarande reglerna till dels de förändringar
som skett genom tillkomsten av enkammarriksdagen, dels uppgörelsen
som skett inom LO-SAF-området. Målsättningen har varit att åstadkomma
ett system som kan ersätta det nuvarande regelsystemet för dem
som vid det nya systemets tillkomst är ledamöter av riksdagen. En strävan
har också varit att skapa ett från administrativ synpunkt enkelt
system, som är lätt att tillämpa.

Inom personalpensioneringen finns i dag två system för komplettering
av den allmänna pensionen. Det s. k. bruttosystemet gäller för statsoch
kommunalanställda medan det s. k. nettosystemet gäller för arbetsmarknaden
i övrigt. Med bruttosystemet når man i princip fullständig
överensstämmelse med den totala pensionsnivå man kommit överens
om men det förutsätter samtidigt en individuell uppföljning vid varje tidpunkt
av den allmänna pensionen och förändringar i densamma t. ex. på
grund av ändrat civilstånd. Dessutom erbjuder det stora svårigheter att
göra förståeligt för den enskilde hur bruttosystemet fungerar. Bakom
nettosystemet ligger en uppskattning av den allmänna pensionens storlek
i procent av den pensionsgrundande lönen. Resultatet blir här inte
lika exakt som bruttosystemet men förutsätter mindre bundenhet hos
samma arbetsgivare och föranleder mindre administration. För riksdagens
ledamöter torde med hänsyn bl. a. till riksdagsmannauppdragets
speciella karaktär nettosystemet vara att föredra.

Förvaltningsstyrelsen föreslår alltså att för riksdagens ledamöter införes
ett pensionssystem, som intagits i det bifogade förslaget till ny
ersättningsstadga, och vill i anslutning härtill anföra följande.

Det föreslagna nya pensionssystemet för riksdagens ledamöter förutsätter,
eftersom det är uppbyggt som ett nettosystem, att några avsevärda
förändringar inte genomförs beträffande den allmänna pensioneringen.
Skulle detta bli fallet bör skyldighet föreligga för riksdagsledamot
att underkasta sig de förändringar av pensionssystemet som kan
befinnas påkallade med anledning därav.

Ledamöter av riksdagen skall ha rätt till e g e n p e n s i o n i form
av ålders-, sjuk- och visstidspension och familjepension för
efterlevande make och barn samt i vissa fall särskild änkepension. För
rätten till pension har uppställts vissa villkor i fråga om pensionsålder,
antal riksdagsår och för visstidspension även viss minimiålder.

Pensionsåldern, dvs. den tidpunkt då rätt till ålderspension inträder
och efter vilken tjänstgöring i riksdagen inte får medräknas för bestämmande
av pensionens storlek, bör liksom hittills vara 65 år. Med hänsyn
till att endast antalet hela riksdagsår beaktas i sammanhanget föreslås
att pensionsåldern inträder vid utgången av det riksdagsår, varunder 65-årsåldern uppnås. Motsvarande reglering finns t. ex. inom skolområdet,
där utgången av läsåret är avgörande för pensionsålderns inträde.

För rätt till pension gäller i dag visst minsta antal riksdagsår, åtta
riksdagsår för den särskilda riksdagsmannapensionen och sex riksdagsår
för visstidspensionen, medan det för den temporära pensionen räcker
med två år, varav någon del efter fyllda 60 år. Styrelsen har stannat
för att minst sex riksdagsår i princip skall vara villkor för rätt till pensionsförmån,
såväl ålders- och visstids- som familjepension. Något villkor
om minsta antal riksdagsår bör dock inte gälla den som vid uppnåendet
av pensionsåldern alltjämt är ledamot av riksdagen. S. k. riskpensionsskydd
bör också föreligga utan sådant villkor. Sålunda föreslås
att rätt till familjepension och särskild änkepension skall föreligga om
ledamot avlider under pågående mandatperiod även om antalet riksdagsår
inte uppgår till sex. Rätt till sjukpension föreslås också få utgå
oberoende av antalet uppnådda riksdagsår för den som frånträder sitt
uppdrag och tillerkännes hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt
lagen om allmän försäkring.

För att vid mandatets upphörande kunna erhålla visstidspension erfordras
enligt nu gällande bestämmelser att ledamoten, förutom att kunna
åberopa sex riksdagsår, uppnått 50 års ålder. Styrelsen finner denna
åldersgräns lämpligt avvägd och har inte funnit anledning att föreslå
någon ändring av densamma.

Vad angår den föreslagna pensionens nivå må erinras om att inom det
nuvarande systemet inte finns något direkt samband mellan pensionens
storlek och riksdagsmannaarvodet. I likhet med vad som gäller inom
personalpensioneringen i övrigt har ett sådant samband nu föreslagits.
Pensionsunderlaget skall alltså utgöra det vid varje tidpunkt utgående
riksdagsmannaarvodet för månad. Pensionen skall stå i viss relation
till detta. Härigenom uppnås också en automatisk värdebeständighet av
utgående pensioner. För den närmare bestämningen av denna relation
redogörs nedan vid beskrivningen av de olika pensionsförmånerna.

För storleken av en pension är också avgörande den tid som skall
erfordras för att hel pension skall få utgå. För ledamot av riksdagen
erfordras 20 riksdagsår för såväl hel riksdagsmannapension som hel
visstidspension. Inom personalpensioneringen är detta krav i allmänhet
30 tjänstår, dock att för de heltidsengagerade kommunala förtroendemännen,
statsråden och vissa statliga och kommunala förordnandetjänstemän
endast erfordras 12 år för hel pension. I samband med visstidspensionens
införande för riksdagens ledamöter och därefter har med
hänvisning särskilt till de heltidsengagerade kommunala förtroendemännen
röster motionsvägen höjts för att antalet för hel pension erforderliga
riksdagsår skulle sänkas. Även konstitutionsutskottet har 1968 och
1970 uttalat att goda skäl kunde anföras för en lägre gräns än 20 riksdagsår.
Emellertid anser styrelsen, såsom i det föregående anförts, att
parallellen med dessa kommunala förtroendemän inte bör dras så långt
att någon väsentlig förkortning av den angivna tidsregeln genomföres

för riksdagsledamöternas del. Styrelsen har alltså för sin del funnit den
nuvarande tidsregeln i och för sig lämplig. Med hänsyn till att mandatperioden
numera är tre och inte fyra resp. åtta år, torde det dock vara
lämpligt att antalet för hel pension erforderliga riksdagsår utgör en multipel
av tre. Det föreslås därför att tidsgränsen sätts till 18 uppnådda
riksdagsår. I riskpensionsfallen — sjuk- och vissa familjepensionsfall —
har det dock ansetts skäligt att, såsom för andra arbetstagare, häri får
inräknas även till pensionsåldern återstående tid.

Hel egenpension föreslås i enlighet med vad som gäller inom
personalpensioneringen utgöra före 67 års ålder 65 procent och fr. o. m.
67 års ålder 10 procent av pensionsunderlaget. Hel pension före 67 års
ålder blir 33 984 kr. för år i 1971 års arvodesnivå. För den som inte
kan åberopa minst 18 riksdagsår minskas detta belopp med en artondel
för varje felande riksdagsår. Lägsta pension blir alltså — för sex riksdagsår
— före 67 års ålder 11 328 kr. för år. Fr. o. m. 67 års ålder blir
de totala pensionsförmånerna för hel pension räknat efter basbeloppet
6 900 och 1971 års riksdagsarvode (folkpension 6 210 +ATP 26 910 +
riksdagspension 5 232=) 38 352 kr. för år. För ledamot som är född
före 1914 och som på grund härav inte kan intjäna hel tilläggspension
bör fr. o. m. 67 års ålder utöver de 10 procenten utgå 2,6 procent av
pensionsunderlaget för varje år ledamoten är född före 1914. En motsvarande
reglering gjordes när den s. k. FTP-planen infördes på den enskilda
arbetsmarknaden i samband med tillkomsten av den allmänna
tilläggspensionen.

Rätten att uppbära egenpension bör givetvis upphöra om pensionstagaren
ånyo blir ledamot av riksdagen.

Familjepension, vid sidan av de förmåner som den allmänna
försäkringen ger, förekommer i full utsträckning inom den statliga och
kommunala personalpensioneringen. Inom den enskilda sektorn utgår
familjepension däremot endast i vissa fall, där änkepension inte kan
utgå från den allmänna försäkringen, samt för inkomster som överstiger
lYi basbelopp, dvs. den maximiinkomst för vilken pensionspoäng får
beräknas inom ATP-försäkringen. För riksdagsledamot finns i dag familjepensionsrätt
i vad avser mandattid före 1961. Med hänsyn härtill
och med beaktande av de familjepensionsförmåner som kan utgå för
de stats- och kommunalanställda har styrelsen ansett att viss kompletteringspension
bör föreligga även i familjepensionshänseende. Förmånerna
bör gälla efterlevande make — alltså även änkling i likhet med regleringen
för de statsanställda — samt barn som inte uppnått 19 års ålder.
För efterlevande make har uppställts det inom personalpensioneringen
alltjämt gällande villkoret, att äktenskapet ingåtts senast den dag ledamoten
fyllt 60 år. Emellertid bör möjlighet finnas för förvaltnings -

styrelsen att medge dispens härifrån bl. a. i sådana fall där makarna
tidigare varit gifta med varandra eller den efterlevande maken förlorat
en tidigare familjepension vid det senare äktenskapets ingående. Förvaltningsstyrelsen
bör också äga att medge familjepension åt frånskild
hustru. Därvid förutsättes att Kungl. Maj:ts praxis i motsvarande fall
kommer att vara normerande.

Hel familjepension till ensam änka, änkling eller ensamt barn föreslås
utgöra 5 procent av pensionsunderlaget eller 2 616 kr. för år. Härigenom
skulle de sammanlagda familjepensionema för den som äger uppbära
folkpension och ATP bli ungefär desamma som dem som utgår till änka
efter statstjänsteman i samma löneläge som riksdagsledamot. För två
eller flera pensionsberättigade efterlevande utgör det föreslagna beloppet
10 procent av pensionsunderlaget eller 5 232 kr. för år. Om fler
än två pensionsberättigade finns föreslås ej någon ytterligare ökning
i förhållande till antalet förmånstagare, enär förmånerna då skulle komma
att överstiga vad som för motsvarande fall utgår för stats- och
kommunalanställda.

På samma sätt som beträffande egenpensionen bör familjepensionen
ökas för änka och barn till den som är född före 1914.

Inom den allmänna försäkringen gäller, såsom framgår av den tidigare
lämnade redogörelsen, i vissa fall som villkor för änkepension, att
äktenskapet varat fem år. Motsvarande villkor finns inte inom personalpensioneringen.
Här föreslås därför en särskild änkepension, motsvarande,
för hel pension räknat, vad som skulle ha utgått i allmän tillläggspension.

Såsom närmare angivits i föregående avsnitt om arvodena skall arvode
i princip utgå till alla, oberoende av andra inkomster, även pensionsinkomster.
Detsamma bör gälla pension på grund av uppdrag som ledamot
av riksdagen. Undantag härifrån måste dock liksom beträffande
arvodet göras för vissa samtidigt utgående socialförsäkringsförmåner på
grund av sjukdom. I särskilda anvisningar till stadgan, som förvaltningsstyrelsen
föreslås få utfärda, torde bl. a. böra föreskrivas vad som skall
iakttagas, om förtidspension eller sjukbidrag minskats på grund av att
yrkesskadelivränta uppbäres samtidigt.

I gällande regler om avgångsersättning föreslås två ändringar.
För att mildra tröskeleffekten av kravet på 50 år för visstidspension
föreslås att avgångsersättning skall utgå med sex månadsarvoden
till den som vid mandatets upphörande fyllt 40 år. Vidare föreslås,
i likhet med vad som föreslagits beträffande arvode och pension,
att ersättningen skall utgå till alla som i övrigt uppfyller kraven oberoende
av om återgång sker till allmän tjänst eller ej. Normerande för
ersättningens bestämmande bör vara det månadsarvode som gällde omedelbart
innan uppdraget som riksdagsledamot upphörde.

De nya pensionsbestämmelsema bör träda i kraft den 1 januari 1972
och gälla för den som då är ledamot av riksdagen, om han inte anmäler
att han vill kvarstå på de äldre bestämmelserna. En sådan valmöjlighet
bör skäligen medgivas enär gjorda beräkningar visat att det i vissa fall
kan bli högre pensionsförmåner enligt nu gällande bestämmelser för den
som kan åberopa många riksdagsår före 1961. Tablå med vissa jämförelsesiffror
bifogas (bilaga 1). Valmöjligheten bör kvarstå tills ansökan
görs om pension och bör som en följd härav även kunna utövas av efterlevande.

För ledamot som lämnat riksdagen före den 1 januari 1972 skall äldre
regler gälla.

Slutligen skall ett par speciella frågor beröras som övervägts av styrelsen.

En av dessa gäller talmannens pensionsförmåner. Som nämnts förut
erhåller talmannen arvode som motsvarar lönen till statsråd. Styrelsen
har övervägt om han även i pensionshänseende bör ha samma förmåner
som statsråd. Detta skulle bl. a. innebära att pensionsrätt skulle inträda
efter sex år. Styrelsen har stannat för att inte framlägga något förslag i
denna riktning. Härvid har styrelsen bl. a. beaktat att talmannens ställning
och befogenheter ingår som ett centralt led i grundlagberedningens
överväganden om statschefens ställning. En reglering av hans ekonomiska
förmåner, som går utöver vad som föreslogs av 1969 års organisationsutredning,
syns redan med hänsyn härtill olämplig. Frågan kan,
om det anses påkallat, tas upp till förnyad prövning sedan ställning tagits
till grundlagberedningens blivande förslag.

Enligt styrelsens nu framlagda förslag kommer sålunda talmannen att
i pensionshänseende jämställas med övriga ledamöter av riksdagen.

Ett annat spörsmål gäller vissa övergångsfall i samband med enkammarreformen.
Hade förvaltningsstyrelsens förslag till ersättningsstadga
vunnit tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1971, hade visstidspension
eller avgångsersättning kunnat beviljas då avgående ledamot, som återgått
till allmän tjänst. Styrelsen har emellertid inte funnit sig böra föreslå
att visstidspension får utgå retroaktivt från nämnda tidpunkt. Frågan
om eventuell samordning av annan inkomst med visstidspension bör
nämligen få prövas utanför riksdagen och med sikte på blivande visstidspensioner.
Styrelsen finner det däremot rimligt att den, som lämnat
riksdagen vid årsskiftet 1970—1971 till följd av enkammarreformen och
som inte kunnat utfå visstidspension eller avgångsersättning på grund av
gällande samordningsregler, kan erhålla särskild avgångsersättning i efterhand.
Sådan ersättning bör motsvara tre månadsarvoden av den storlek
som gällde vid avgången. Riksdagens förvaltningsstyrelse bör erhålla
bemyndigande att efter särskild framställning kunna besluta härom.

Hemställan

Riksdagens förvaltningsstyrelse hemställer
att riksdagen

1. antar det som bilaga 2 till denna framställning fogade förslaget
till ersättningsstadga för riksdagen;

2. bemyndigar riksdagens förvaltningsstyrelse att medge särskild
avgångsersättning i vissa övergångsfall enligt vad som anförts i
framställningen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, herrar Larsson i Staffanstorp, Wärnberg, Adamsson och
Ullsten, fröken Sandell, fru Kristensson samt herrar Augustsson och
Andersson i Knäred.

RIKSDAGENS FÖRVALTNINGSSTYRELSE

På styrelsens vägnar
HENRY ALLARD

/Magnus Huss

Reservation

av fröken Sandell

Beträffande villkoret att makepension icke kan utgå i fall där äktenskapet
ingåtts efter 60-årsålderns inträde ber jag att få avlämna reservation.
Såsom tidigare motionär i ämnet i riksdagen vidhåller jag min där
framförda mening att en lämplig ålder för äktenskaps ingående inte bör
föreskrivas vare sig i lag eller stadga och föreslår därför

att bisatsen i andra meningen i 19 § utgår och att paragrafen i denna
del får följande lydelse:

19 §

Familjepension utgår efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen
eller berättigad till egenpension enligt 16 §. Den tillkommer efterlevande
make samt efterlevande barn som ej uppnått 19 års ålder, dock
ej barn som vid ledamotens död var adopterat av annan än maken.

Särskilt yttrande

av fröken Sandell

Principen om pensionsrätt grundad enbart på civilstånd börjar alltmer
ersättas av familjepensionsprincipen, dvs. pension skall utgå såsom försörjningsbidrag
vid förekomsten av barn. 1962 års pensionsförsäkringskommitté
föreslår i sitt betänkande SOU 1971: 19 riktlinjer för en framtida
reform där nuvarande makepensioner ersätts med familje- eller
försörjarpension. Jag delar helt denna nya princip men då pensionskommitténs
förslag ännu någon tid kommer att stanna på diskussionstadiet
anser jag det inte lämpligt att nu föreslå — och kanske skapa strid omkring
— en sådan förändring beträffande riksdagens pensionsbestämmelser,
vilka ju rör en liten grupp och lätt kan anpassas till vad som
genom lagstiftning kan bli gällande i framtiden.

Bilaga 1

Beräkning i 1971 års nivå av riksdagsmannapension enl. övergångsbestämmelserna till ersättningsstadgan, allmän tilläggspension och folkpension för

ledamöter, födda nedanstående är och med minst åtta riksdagsår före 1961 (kol. 1—4) samt riksdagsmannapension enligt förslag till ny ersättningsstad ga

(kol. 5—7).

Förutsättning: 1. att ingen ledamot uppbär lön eller pension p. g. a. anställning i allmän tjänst

2. att medelpoängen vid beräkning av ATP är 6,5 poäng och basbeloppet 6 900 kr.

3. att riksdagsmannapensionen (enl. kol. 1) beräknats med hänsyn till ersättningsstadgans samordningsregler vid samtidigt innehav av

tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring (ATP)

Född år	Antal år enl. övergångsb. l>	ATP- grun- dande år	Pension från 67 år					Antal till-godoräknade år enl. nytt förslag (§ 15)	Pen- sions- grun- dande år	Pension från 67 år
enl. över-gångsb. före sam-ordn.	enl. över-gångsb. efter sam-ordn.	ATP	summa kr.	FP för en- totalt kol. samstående 1+2+3 kr.	enligt § 17 i för-slaget	enligt kol. 2+3	totalt kol. 5+6 kr.	kol. 7 jämf. med kol. 4
				kol. 1	kol. 2	kol. 1+2	kol. 3	kol. 4			kol. 5	kol. 6	kol. 7	kol. 8
1900	1942—1960=19	5	21 033	21 033	6 728	27 761	6 210	33 971	1942—1965	18	24 264	12 938	37 202	+ 3 231
1901	1941—1960=20	6	22 140	22 140	8 073	30213	6 210	36 423	1941—1966	18	22 896	14 283	37 179	+ 756
1902	1945—1960=16	7	17 712	17 712	9 419	27 131	6 210	33 341	1945—1967	18	21 540	15 629	37 169	+ 3 828
1902	1953—1960= 8	7	8 856	8 856	9 419	18 275	6 210	24 485	1953—1967	15	17 952	15 629	33 581	+ 9 096
1905	1941—1960=20	11	22 140	18 409	14 801	33 210	6 210	39 420	1941—1970	18	17 460	21 011	38 471	— 949
1905	1953—1960= 8	11	8 856	8 856	14 801	23 657	6 210	29 867	1953—1970	18	17 460	21 011	38 471	+ 8 604
1906	1946—1960=15	12	16 605	16 605	16 146	32 751	6 210	38 961	1946—1971	18	16 104	22 356	38 460	— 501
1906	1949—1960=12	12	13 284	13 284	16 146	29 430	6 210	35 640	1949—1971	18	16 104	22 356	38 460	+ 2 820
1907	1948—1960=13	13	14 391	14 391	17 492	31 883	6 210	38 093	1948—1972	18	14 748	23 702	38 450	+ 357
1908	1947—1960=14	14	15 498	14 373	18 837	33 210	6 210	39 420	1947—1973	18	13 380	25 047	38 427	— 993
1909	1953—1960= 8	15	8 856	8 856	20 183	29 039	6 210	35 249	1953—1974	18	12 024	26 393	38 417	+3 168
1910	1941—1960=20	16	22 140	11 682	21 528	33 210	6 210	39 420	1941—1975	18	10 668	27 738	38 406	—1 014
1910	1953—1960= 8	16	8 856	8 856	21 528	30 384	6 210	36 594	1953—1975	18	10 668	27 738	38 406	+ 1 812
1911	1943—1960=18	17	19 926	10 336	22 874	33 210	6 210	39 420	1943—1976	18	9 312	29 084	38 396	—1 024
1912	1953—1960= 8	18	8 856	8 856	24 219	33 075	6 210	39 285	1953—1977	18	7 944	30 429	38 373	— 912
1913	1949—1960=12	19	13 284	7 645	25 565	33 210	6 210	39 420	1949—1978	18	6 588	31 775	38 363	—1 057
1914	1950—1960=11	20	12 177	6 300	26 910	33 210	6 210	39 420	1950—1979	18	5 232	33 120	38 352	—1 068
1915	1951—1960=10	21	11 070	6 300	26 910	33 210	6 210	39 420	1951—1980	18	5 232	33 120	38 352	—1 068
1915	1953—1960= 8	21	8 856	6 300	26 910	33 210	6 210	39 420	1953—1980	18	5 232	33 120	38 352	—1 068
1916	1951—1960=10	22	11 070	6 300	26 910	33 210	6 210	39 420	1951—1981	18	5 232	33 120	38 352	—1 068
1917	1953—1960= 8	23	8 856	6 300	26 910	33 210	6 210	39 420	1953—1982	18	5 232	33 120	38 352	—1 068
1918	1953—1960= 8	24	8 856	6 300	26 910	33 210	6 210	39 420	1953—1983	18	5 232	33 120	38 352	—1 068
1919 1951—1960=10 1 1960 dubbelräknas.	25	11 070	6 300	26 910	33 210	6 210	39 420	1951—1984	18	5 232	33 120	38 352	—1 068

Bilaga 2

Förslag till

Ersättningsstadga för riksdagen

Inledande bestämmelser

1 §

Till ledamotskap av riksdagen är knutna de ekonomiska förmåner som
angives i denna stadga.

2 §

Bestämmelserna i 3—13 §§ äger tillämpning på riksdagsledamot från
och med ingången av den månad, då han skall taga plats i riksdagen,
till och med utgången av den månad, då han upphör att vara ledamot,
dock ej för tid innan han blev ledamot.

Pension enligt denna stadga utgår från och med den dag, då rätten
att uppbära pension inträder, till och med den dag, då en månad förflutit
efter pensionstagarens död, eller, om pensionsrätten upphör av
annan anledning, till och med utgången av den månad, varunder rätten
upphört. Den som är ledamot av riksdagen kan inte samtidigt uppbära
egenpension enligt denna stadga.

Arvode

3 §

Arvode utgår med belopp för månad som motsvarar två tredjedelar
av lönen till statstjänsteman i löneklass 1 på löneplan C. Talmannen erhåller
därutöver ett så stort belopp, att de sammanlagda arvodesförmånerna
motsvarar lönen till statsråd.

Vid tillämpning av lagen om allmän försäkring skall arvodet anses
som inkomst av anställning och ledamot anses som arbetstagare.

4 §

Ledamot och suppleant i utrikesnämnden, riksdagens lönedelegation
och riksdagens besvärsnämnd erhåller särskilt arvode med 200 kronor
för varje sammanträde som bevistas under tid då session ej pågår.

5 §

Sjukpenning jämte barntillägg, som tillkommer ledamot, skall uppbäras
i den ordning som anges i 3 kap. 16 § andra stycket lagen om
allmän försäkring (arbetsgivarinträde).

Avdrag från arvodet skall göras för sjukbidrag eller förtidspension,
som utgår enligt lagen om allmän försäkring.

6 §

Beviljas ledamot ledighet under mer än femton dagar i följd av annat
skäl än offentligt uppdrag, skall avdrag göras från arvodet med två tredjedelar
från och med den sextonde dagen.

Traktamente

7 §

Ledamot, som är bosatt på längre avstånd än 70 kilometer fågelvägen
från riksdagshuset, erhåller för tid då session pågår traktamente, beräknat
efter det lägsta belopp för dygn som tillkommer statlig förrättningsman
med eget hushåll.

Traktamente utgår dock ej till ledamot som är statsråd.

8 §

Annan ledamot, som är bosatt på längre avstånd än 15 kilometer
fågelvägen från riksdagshuset, kan av riksdagens förvaltningsstyrelse
tillerkännas traktamente med högst det belopp som följer av 7 §.

9 §

Är ledamot frånvarande mer än femton dagar i följd, skall avdrag
göras från traktamente med hälften från och med den sextonde dagen.
Har frånvaron ej upphört efter nittio dagar, skall något traktamente ej
längre utgå.

Kostnadsersättning

10 §

Kostnadsersättning utgår med 300 kronor för månad.

Reseförmåner

11 §

Ledamot äger anlita inrikes järnvägar och statliga busslinjer på riksdagens
bekostnad.

12 §

Ledamot som erhåller helt traktamente äger på riksdagens bekostnad
anlita flyg för resa mellan hemorten och riksdagsorten under tid då
session pågår samt till och från session.

Ledamot som är bosatt utanför den valkrets, för vilken han blivit
vald, äger varje år under tid då session pågår anlita flyg på riksdagens
bekostnad för tio resor mellan riksdagsorten och valkretsen.

13 §

I föreskrifter som meddelas enligt 26 § kan bestämmas, att ledamot
äger anlita även annat färdmedel på riksdagens bekostnad.

Egenpcnsion

14 §

Pensionsförmånerna är ålders-, sjuk- och visstidspension.
Pensionsåldern inträder vid utgången av det riksdagsår varunder ledamoten
uppnår 65 års ålder.

Pensionsunderlaget utgörs vid varje tidpunkt av det arvode för månad
som utgår till ledamot.

15 §

För hel pension fordras 18 riksdagsår. Endast år före uppnådd pensionsålder
tillgodoräknas.

Då fråga är om sjukpension, inräknas utöver antalet uppnådda riksdagsår
även de år som återstår till pensionsåldern.

16 §

Ålderspension utgår vid uppnådd pensionsålder eller vid den senare
tidpunkt då mandatet upphör. För den som lämnat riksdagen före pensionsåldern
föreligger dock rätt till ålderspension endast om han uppnått
minst sex riksdagsår.

Sjukpension utgår till ledamot som före pensionsåldern frånträder
sitt uppdrag på grund av sjukdom och erhåller helt sjukbidrag eller hel
förtidspension enligt lagen om allmän försäkring.

Visstidspension utgår till den som varit ledamot minst sex år och
vid mandatets upphörande uppnått 50 år men ej pensionsåldern och
som ej är berättigad till sjukpension.

17 §

Hel egenpension utgör för månad före 67 års ålder 65 procent och
från och med 67 års ålder 10 procent av pensionsunderlaget. För ledamot
som är född före 1914 ökas sistnämnda procenttal med 2,6 procent
för varje år han är född före 1914.

Uppgår antalet riksdagsår inte till 18, utgår så stor del av hel egenpension
som svarar mot antalet riksdagsår.

18 §

Från egenpension före 67 års ålder avdrages vad ledamoten är berättigad
att uppbära i form av sjukpenning, sjukbidrag eller förtidspension
enligt lagen om allmän försäkring, sjukpenning dock endast om den
börjat utgå vid pensionstillfället.

Utgår ej hel pension minskas avdrag i motsvarande mån som pensionen.

Familjepension

19 §

Familjepension utgår efter den som vid sin död var ledamot av riksdagen
eller berättigad till egenpension enligt 16 §. Den tillkommer efterlevande
make, under förutsättning att äktenskapet ingåtts senast den
dag ledamoten fyllt 60 år, samt efterlevande barn (adoptivbarn) som ej
uppnått 19 års ålder, dock ej barn som vid ledamotens död var adopterat
av annan än maken.

Särskild änkepension utgår till änka som omfattas av första stycket,
om hon ej erhåller änkepension enligt tilläggspensioneringen inom den
allmänna försäkringen.

Riksdagens förvaltningsstyrelse kan bevilja skälig pension till frånskild
make ävensom till efterlevande make oaktat äktenskapet ingåtts
senare än som sagts i första stycket.

20 §

Hel familjepension utgör för månad, för en förmånsberättigad (make
eller barn) 5 procent av pensionsunderlaget och för två eller flera förmånsberättigade
10 procent av pensionsunderlaget.

Om ledamoten var född före 1914, skall för varje år han var född
före detta år de angivna procenttalen ökas med 1,04 procent för änka
och med 0,26 procent för varje barn. Ökning skall dock ske med 1,04
procent för ett barn, om ledamoten inte efterlämnade änka.

Om mer än en förmånsberättigad finns, fördelas familjepensionen så
att make alltid erhåller vad som skolat utgå till en förmånsberättigad.
Mellan flera barn delas lika.

Hel särskild änkepension utgör för månad 21 procent av pensionsunderlaget.

21 §

Från särskild änkepension avdrages livränta som med anledning av
dödsfallet utgår till änkan på grund av obligatorisk yrkesskadeförsäkring
eller på grund av staten åliggande ersättningsskyldighet.

22 §

Bestämmelserna i 14 § tredje stycket, 15 § första stycket, 17 § andra
stycket samt 18 § andra stycket äger motsvarande tillämpning.

Vid fastställande av pension efter den som vid sin död var ledamot
av riksdagen eller uppbar sjukpension äger även 15 § andra stycket
motsvarande tillämpning.

23 §

Rätten till familjepension och särskild änkepension upphör för make
vid ingående av nytt äktenskap.

Avgångsersättning

24 §

Avgångsersättning utgår till den som varit ledamot av riksdagen minst
tre år och som vid mandatets upphörande ej erhåller pension enligt
denna stadga. Ersättningen utgör sex månadsarvoden för den som vid
mandatets upphörande uppnått 40 års ålder och eljest tre månadsarvoden.

Grupplivförsäkring

25 §

Ledamöterna är grupplivförsäkrade på riksdagens bekostnad. Reglementet
den 14 december 1962 (nr 698) om statens grupplivförsäkring
äger motsvarande tillämpning.

Tillämpningsföreskrifter m. m.

26 §

Riksdagens förvaltningsstyrelse äger meddela de beslut och föreskrifter
som erfordras vid tillämpningen av denna stadga.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1972, då stadgan den 21
februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande
upphör att gälla. Äldre bestämmelser skall dock alltjämt äga
tillämpning i fråga om pensionsrätt som grundar sig endast på ledamotskap
av riksdagen som upphört före den 1 januari 1972.

De nya pensionsbestämmelserna skall inte heller äga tillämpning i
fråga om den som erhållit rätt till pensionsförmåner enligt de äldre bestämmelserna
och kvarstår som ledamot av riksdagen efter den 1 januari
1972, om önskemål därom anmäls hos riksdagens förvaltningskontor
senast i samband med ansökan om pension.

TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1971