Förslag till riksdagen (Framställning / redogörelse 1988/89:9)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förslag till riksdagen

Riksdagens revisorers förslag angående stödet till
fiskerinäringen

Förs.

1988/89:9

Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning av vissa planerings- och
stödfrågor på fiskeriområdet.

Med utgångspunkt i det stöd som lämnas enligt förordningen (1985:439)
om statligt stöd till yrkesfisket m.m. har stödformerna fiskeri- och fiskberedningslån
granskats. Samtidigt har revisorerna studerat de statliga myndigheternas
planering av stödet till fisket samt odlingen av fisk och skaldjur.

I skrivelsen noteras att det för såväl olika typer av fiske som odling behövs
bättre planeringsunderlag, så att investeringsstödet kan avvägas mot biologiska
och marknadsmässiga begränsningar. Inriktningen av stödet bör
grunda sig på förutsättningarna för olika typer av fiske/odling. Även på
regional nivå behövs en mera samlad syn på näringens utveckling. De
övergripande aspekterna behöver vidare jämkas samman med de regionala
kraven.

När det gäller fiskerilånen förordas en utökad delegering till fiskenämnderna.
Beredningslånen har på senare år inte, som avsetts, gått till
produktutveckling eller avsättningsfrämjande åtgärder varför de föreslås bli
slopade. Om det finns behov av särskilda stödåtgärder, får stödet till
fiskberedningsindustrin i stället ges i form av regionala insatser. Vidare
förordas en viss översyn av stödförordningen.

1 Revisorernas granskning

Granskningen har främst rört tillämpningen av förordningen (1985:439) om
statligt stöd till yrkesfisket m.m. och har koncentrerats till fiskerilån och
fiskberedningslån. Administrationen av de aktuella stöden, utvecklingstendenserna
inom fiskenäringen och frågan om villkoren för stöden är anpassade
till utvecklingen har härvid studerats. Vi har även gjort en allmän
bedömning av fiskebranschens, främst fiskberedningsindustrins, ekonomiska
förutsättningar.

Syftet med granskningen i denna del har varit att undersöka om administrationen
av de aktuella stöden är effektiv samt att göra en bedömning av
utvecklingstendenserna inom fiskenäringen och om villkoren för stöden är
anpassade till utvecklingen.

Även mer allmänna frågor på fiskeområdet har berörts. Granskningen har
i denna del inte föranlett några förslag rörande de fiskepolitiska målen.

Däremot har vi funnit att det för genomförande av dessa mål behövs såväl

klarare övergripande program för uppnående av målen som konkreta 1

1 Riksdagen 1988189.2 sami. Nr 9

beslutsunderlag som ger ledning för precisering av de enskilda målen och
vägning mellan olika mål.

Granskningen har redovisats i rapporten (1987/88:6) Fiskeri- och fiskberedningslån
(dnr 1986:45). Yttranden över rapporten har inhämtats i
sedvanlig ordning. Sammanfattningar över rapporten och yttrandena är i
bilaga fogade till denna skrivelse.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Den vidare utvecklingen på fiskeområdet

Investerings- och avsättningsproblem samt övriga förekommande problem
varierar för olika typer av fiske. Inom ett och samma län kan flera olika
sorters fiske, såsom havsfiske, kustnära fiske och insjöfiske liksom fisk- och
skaldjursodling, förekomma.

Självfallet måste olika styrmedel och stödformer, bl.a. låne- och investeringsstöden,
användas med hänsyn tagna till givna förutsättningar, utvecklingsmöjligheter
osv. för olika typer av fiske, vattenbruk, beredning och
distribution. Granskningen har emellertid gett vid handen att de övergripande
kunskaperna och planeringen för att garantera att dessa krav uppfylls
saknas. Därför behöver förhållandena på området förbättras och målen för
fiskepolitiken vidareutvecklas.

Fiskeristyrelsen (FS) har det övergripande ansvaret på fiskeområdet.

När det gäller övergripande program för uppnående av uppsatta fiskepolitiska
mål har det vid granskningen noterats att man i dag visserligen gör
punktvisa planerings- och utvecklingsinsatser för de olika formerna av fiske
och odling. Inom några län har sålunda sådana insatser gjorts i fråga om
odling eller för någon särskild typ av fiske. Vid fiskeristyrelsen pågår vidare
bl.a. arbete med ett målprogram för fiskodling. Även för insjöfiske pågår ett
visst arbete vid FS. Däremot saknas övergripande planer för det framtida
fisket och dess dimensionering.

Fiskeristyrelsen har hittills gett få allmänna riktlinjer och gjort få
principiella ställningstaganden som avser näringens struktur- och kapacitetsläge.
Huvudvikten av verksamheten har snarare lagts på regler och principer
som avser dels till vilka ändamål/åtgärder stöd bör ges, dels stödbeloppens
storlek i förhållande till den motsvarande investeringens storlek.

Vid en under granskningen gjord enkät till fiskenämnderna har dessa
framhållit att FS borde ta ställning till hur det framtida fisket kan och skall se
ut, t.ex. med hänsyn till fördelning av resurser på havsfiske, kustnära fiske,
insjöfiske och odling. För att detta skall vara möjligt fordras t.ex. bedömningar
av den faktiska avkastningen per investerad krona och arbetstimme
för olika slag av fiske.

I granskningsrapporten har därför förordats att en mera övergripande
planering för fisket och odlingen på fiskets område genomförs. Vid
remissbehandlingen av rapporten har denna synpunkt genomgående delats
av remissinstanserna.

Exempel på frågor som behöver bearbetas är hur kravet på hushållning

Förs.

1988/89:9

med fisktillgångarna kan förenas med kravet att näringen skall arbeta så
rationellt och effektivt som möjligt liksom hur produktionsmålet skall
förenas med det regionalpolitiska målet.

Fiskeristyrelsen har i sitt remissvar berört styrelsens förutsättningar för
genomförande av förbättrad planering.

Styrelsen framhåller att den ansett sig tvingad att prioritera det arbete som
den nya lagen om naturresurser innebär för fisket men att styrelsen avser att
återigen gripa sig an den övergripande planeringen. FS tillägger att det i dag
verkar som om det finns ett större intresse hos näringen att diskutera frågor
som hör samman med kapacitetsutnyttjande och de biologiska och marknadsmässiga
förutsättningarna.

Behovet av en bättre övergripande planering har understrukits av ett
flertal av de hörda remissinstanserna. Sålunda framhåller jordbruksnämnden
att de statliga stödåtgärderna bör vara grundade på en långsiktig strategi som
tar sikte på att förverkliga de av statsmakterna fastställda målen för
fiskepolitiken. Detta kan ske genom att berörda myndigheter formulerar
vilka mål som skall gälla i fråga om t.ex. kapaciteten och strukturen inom
näringen och med ledning därav fastställer ramarna för den statliga
stödverksamheten och inriktningen på stödåtgärderna. En sådan planering
bör enligt nämnden lämpligen utföras rullande och sträcka sig över en
överblickbar tidshorisont, dvs. högst 2-3 år.

För att den långsiktiga planeringen skall bli verkningsfull är det enligt
nämnden också viktigt att samtliga berörda myndigheter omfattas av
planeringen, till vilken även bör knytas företrädare för fiskenäringen och
fiskberedningsindustrin. Nämnden framhåller.

Om så inte skulle ske finns enligt jordbruksnämnden uppenbar risk att olika
myndigheters stödåtgärder kommer att motverka varandra och leda till ett
icke optimalt utnyttjande av tillgängliga resurser. I en bransch som denna -med uppenbara risker för överetablering vid en alltför frikostig stödverksamhet
- är det enligt nämnden av stor betydelse att konsekvenserna på det
nationella planet kan överblickas då de konkreta stödärendena skall avgöras.
Som exempel kan nämnas stödet till fiskberedningsindustrin där antalet
stödärenden varje år är förhållandevis litet men där de enskilda ärendena i
flera fall avser relativt stora stödbelopp. Med hänsyn till näringens ringa
storlek och den betydelse som varje investering får för konkurrenssituationen
inom branschen, vore det enligt jordbruksnämndens mening olyckligt
om konsekvenserna ur det bredare nationella perspektivet inte belystes
tillräckligt. Aven på det nationella planet vore det, enligt jordbruksnämnden,
redan i dagsläget önskvärt att en bättre samordning kunde ske mellan
t.ex. fiskeristyrelsens stödverksamhet till fiskberedningsindustrin och lokaliseringsstödet
som administreras av arbetsmarknadsverket.

Fiskeristyrelsen är positiv till ett utvidgat samarbete mellan styrelsen,
fiskenämnderna och länsstyrelserna men påpekar dock att resurserna som
tilldelas är knappa. Styrelsen anser vidare att i de fall regionala myndigheter
beviljar ekonomiskt stöd till företag i fiskerinäringen bör det vara obligatoriskt
att informera fiskeristyrelsen om besluten.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten anser att revisorernas
iakttagelser och förslag beträffande övergripande planering för fiske

Förs.

1988/89:9

och vattenbruk ligger i linje med vad delegationen tidigare funnit och
framfört beträffande vattenbruket.

Såväl nationella som regionala utvecklingsplaner och program bör tas fram
för olika former av fiske och vattenbruk, anser delegationen. I dessa
sammanhang bör frågor rörande fiskberedning och fiskdistribution också tas
upp. Arbetet bör ledas av FS men ges tillräcklig regional flexibilitet. Med en
sådan planering som grund bör de olika regionala, regionalpolitiska och
fiskepolitiska stödinsatserna enligt delegationen kunna fördelas på ett
effektivare sätt.

Fiskenämnden i Göteborgs och Bohus län har påpekat att fiskbestånd och
fiske snabbt förändras genom bl.a. föroreningar (algblomning), utveckling
av fiskbestånd, fiskeregler, sociala förändringar i samhället, marknader
m.m. och att detta ställer krav på strukturen i ett framtaget bättre
planeringsunderlag. Det förstärker också behovet av kontinuerlig uppföljning
och ändringar i givna prognoser.

Från fiskenäringens sida har Sveriges Fiskgrossisters riksförbund framfört
att det i en så reglerad näring som fiskenäringen behövs en grundläggande
uppfattning om tillgången på fisk av olika slag, om fångst- och odlingskapacitet,
industriell kapacitet samt sist men inte minst om hur marknaden ser ut i
Sverige och internationellt och förväntas komma att utvecklas för olika slag
av färska och beredda produkter. Det är enligt förbundets mening nödvändigt
att de statliga insatserna har sin bakgrund i en korrekt beskrivning av den
verklighet i vilken de är avsedda att verka och att åtgärder av olika
myndigheter, såväl centrala som regionala, är samordnade och har samma
mål. Detta skulle enligt förbundet underlättas av en sådan planering.

Revisorerna anser för sin del att en förbättring av planeringen snarast bör
genomföras och att samarbete härvid regelmässigt skall ske mellan centrala
och regionala statliga organ samt med företrädare för fiskerinäringen.

För en vidare, mera strukturinriktad stödpolicy fordras enligt den remitterade
rapporten tillgång till planeringsunderlag som kan användas för
principiella ställningstaganden.

Med bättre planeringsunderlag kan både enskilda företag säkrare överväga
sina investeringar och myndigheterna lättare fatta riktigare beslut om
regionala, regionalpolitiska och fiskepolitiska stödinsatser.

Underlaget skall ge förutsättningar för vägning av investeringsstödet mot
bl.a. biologiska och marknadsmässiga begränsningar. Det skall även utgöra
en grund för samordning av styrmedel och stödinsatser, t.ex. mellan
licensgivning och investeringsstöd.

Som underlag för en strukturinriktad stödpolicy, som är anpassad för olika
typer av fiske, behövs också andra bearbetningar och sammanställningar av
uppgifter från befintliga informationskällor om näringen än de som nu görs.
Låneadministrationen vid fiskeristyrelsen och fiskenämnderna ger t.ex.
möjligheter till goda kunskaper om fiskets situation, vilka bör tas till vara i
större utsträckning än i dag. Sålunda kan t.ex. belysas vilket stöd som ges till
olika typer av fiske och vad som kommer ut av stödet.

Det är väsentligt att planeringen inte endast koncentreras till en typ av
fiske/odling i taget. Planeringen bör i stället ges sådana former att den kan
ske fortlöpande över hela fältet. Arbetet skall ledas av FS. Andra myndighe -

Förs.

1988/89:9

ters och organisationers, speciellt fiskenämnders och andra regionala organs,
kunnande bör härvid tas till vara.

I rapporten framförda synpunkter delas av flertalet remissinstanser. I ett
par yttranden påpekas vikten av att även det småskaliga fisket och
insjöfiskets behov tillgodoses liksom att åtgärderna anpassas till de olika
kuststräckornas speciella förutsättningar.

Ett par andra remissinstanser berör ytterligare frågor som bör beaktas.
Fiskenämnden i Hallands län anser sålunda att planering och dimensionering
av det svenska fisket bör göras efter biologiska faktorer och länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län att det övergripande målet i fiskepolitiken bör vara
livskraftiga fiskbestånd.

På samma sätt som det på övergripande nationell nivå behövs en inriktning
av investeringsstödet som grundar sig på förutsättningarna för olika typer av
fiske/odling, behövs det enligt vår mening även på regional nivå en mera
samlad syn på näringens utveckling. FS, länsstyrelserna och fiskenämnderna
bör arbeta åt detta håll.

Vår granskning har vidare visat att ett ökat samarbete på det regionala
planet är önskvärt och att den nationella bilden av fiskenäringens utvecklingsmöjligheter
behöver stämmas av mot regionala och regionalpolitiska
synsätt.

Större delen av det regionala och regionalpolitiska stödet till fiskenäringen
har hittills gått till vattenbruket. Detta stöd har, som delegationen för
samordning av havsresursverksamheten framhållit, lämnats på en hög
risknivå. En vägning av investeringsstödet till vattenbruket mot investeringsstödet
till andra delar av fiskenäringen skulle vidare enligt vår mening kunna
medföra effektivitetsvinster för näringen.

Här förordade förbättringar av planeringsunderlaget bör enligt revisorerna
genomföras. Arbetet bör göras i samverkan mellan centrala och regionala
statliga organ och med företrädare för fiskerinäringen.

2.2 Delegering av fiskerilåneärenden

Vid granskningen av de administrativa formerna för handhavandet av
fiskerilånen har frågan om delegering av dessa ärenden från central nivå, FS,
till regional nivå, fiskenämnderna, aktualiserats.

Som ett led i genomförandet av övergripande program för olika typer av
fiske och odling på fiskeområdet är det nödvändigt att ett nära samarbete på
den statliga sidan mellan de centrala och de regionala nivåerna på fiskeområdet
eftersträvas. En utökad delegering till fiskenämnderna av stödärenden,
så att nämnderna, var och en inom sin region, även kan besluta om stöd i form
av fiskerilån och lånegarantier vid förvärv av fartyg kan bidra härtill.
Nämnderna skulle då få bättre förutsättningar att utveckla samarbetet med
andra regionala organ som länsstyrelse och utvecklingsfond. Handläggningstiderna
för låneärenden liksom servicen till fiskeföretagen skulle också
kunna förbättras.

Förslaget har vid remissbehandlingen i stort sett genomgående tillstyrkts
av fiskenämnderna och de hörda länsstyrelserna.

Flera av fiskenämnderna har förutsatt att delegeringen avser endast fartyg

Förs.

1988/89:9

1 * Riksdagen 1988/89. 2 sami. Nr 9

upp till 12 meters längd. Någon nämnd har påpekat att åtgärden kan
föranleda ökad arbetsbelastning och vidare understrukit vikten av att en klar
policy i fiskerilånefrågor utarbetas.

Fiskeristyrelsen har inte redovisat någon direkt ståndpunkt.

Av de remissinstanser som intagit en negativ hållning kan nämnas att
statens jordbruksnämnd anser att delegeringen inte medför några påtagliga
fördelar vare sig för fiskare eller de administrativa myndigheterna. Regleringsföreningen
Svensk Fisk uttalar att den möjliga överblick över fiskberedningsbranschen
som erfordras för bedömning av fiskerilåneansökningarna
går förlorad vid en ändring av handläggningen och Sveriges Fiskares
riksförbund anser att lån till större fartyg bör handläggas av fiskeristyrelsen.

Enligt vår mening medför ett genomförande av förslaget påtagliga
fördelar. De nackdelar som påpekats kan utan svårigheter övervinnas, bl.a.
genom att fiskeristyrelsen vidareutvecklar principer för handläggning av
ärendena och metoder för de ekonomiska bedömningar som görs i anslutning
till dessa. En uppdelning av lånen mellan FS och fiskenämnderna skulle
medföra en ökad administration som avsevärt minskar de eljest påtagliga
fördelarna.

Delegeringen av stödärendena förutsätter länsvisa ramar för fiskerilånemedlen.
Den budgetdialog som härvid skulle komma till stånd mellan
nämnderna och fiskeristyrelsen bör kunna medföra ett fruktbart växelspel
mellan företrädare för regional resp. övergripande fiskepolitik vilket i sin tur
bör leda fram till en mer strukturinriktad stödpolicy.

2.3 Fiskberedningslån

Vid granskningen har vi vidare funnit skäl att överväga om de nuvarande
lånen för stöd till fiskberedningsindustrin har någon roll att spela. Vår
bedömning grundar vi på en undersökning av fiskberedningsindustrins
ekonomiska situation och det förhållandet att det i stort sett inte har varit
någon som ansökt om beredningslån för produktutveckling eller för avsättningsfrämjande
åtgärder på senare år. I de fall beredningslån beviljats har de
gått till kostnadsbesparande och arbetsmiljöförbättrande åtgärder.

I granskningsrapporten har därför föreslagits att fiskberedningslånen skall
slopas. Vår slutsats angående behovet av dessa lån har i allt väsentligt
godtagits av de statliga remissmyndigheterna, medan företrädarna för
branschintressena, Sveriges Fiskares riksförbund och Sveriges Fiskgrossisters
riksförbund, förordar att låneformen bibehålls.

Vid remissbehandlingen har jordbruksnämnden påpekat att i mitten av
1970-talet så befann sig stora delar av den svenska fiskberedningsindustrin i
ett läge där det förelåg ett stort behov av nyinvesteringar i såväl byggnader
som maskiner. Flera anläggningar var i mycket dåligt skick och det ansågs
angeläget både av livsmedelshygieniska och arbetsmiljömässiga skäl att en
relativt snabb förbättring kom till stånd. Det årliga anslaget för fiskberedningslån
höjdes därför på kort tid från endast några hundra tusen kronor per
år till 10 milj. kr. per år. Härigenom möjliggjordes en erforderlig rationalisering
av fiskberedningsindustrin samtidigt som kapaciteten för att omhänderta
det svenska fiskets fångster utökades väsentligt.

Förs.

1988/89:9

Kapaciteten inom fiskberedningsindustrin kan enligt nämnden efter de
utbyggnader som ägt rum under den senaste tioårsperioden i stort sett anses
motsvara det behov som kan finnas och någon ytterligare utökning av
kapaciteten synes inte erforderlig. Däremot föreligger alltjämt ett visst
behov av modernisering av befintliga anläggningar samt rationalisering av
driften, anser nämnden.

Nämnden har förståelse för om man inom fiskberedningsindustrin även
fortsättningsvis anser sig ha behov av statligt stöd på fördelaktiga villkor, inte
minst för att kunna klara konkurrensen från den utländska industrin. Genom
att stödets användningsområden starkt begränsats under senare år har det
dock redan i dagsläget fått väsentligt mindre betydelse än tidigare. Dessutom
har utbyggnaden av fiskberedningsindustrin till erforderlig kapacitet i stort
sett genomförts. Nämnden har därför icke något att erinra mot att
fiskberedningslånen slopas, åtminstone på försök.

Nämnden är vidare i princip tveksam till en utökad stödverksamhet till
fiskberedningsindustrin på regional basis, såvida inte verksamheten kan
anpassas till en övergripande statlig planering under medverkan av nämnden
och FS.

I likhet med vad som uttalats i granskningsrapporten anser fiskeristyrelsen
att det finns behov av stödåtgärder för beredningsindustrin men att detta kan
tillgodoses i annan ordning. Det finns, påpekar styrelsen, stora överskott av
sill/strömming, och för flera andra fiskslag behövs det en utveckling både vad
gäller fångstteknik och beredning/utveckling av konsumentprodukter. FS
har tillsammans med skogs- och jordbruksforskningsrådet utarbetat ett
forsknings- och utvecklingsprogram för fiskenäringen där det ingår både
teknisk utveckling och produktutveckling. Mot bakgrunden av de synpunkter
som framförts i rapporten anser styrelsen att svensk fiskenäring står bättre
rustad att möta framtiden om de medel som anslagits till fiskberedningslån
(10 milj. kr.) kan användas till fiskerilån (5 milj. kr.) för att öka moderniseringstakten
i svensk fiskeflotta och till att delvis finansiera det forskningsprogram
som FS och skogs- och jordbruksforskningsrådet har utarbetat
(5 milj. kr.).

Från branschhåll anför Sveriges Fiskgrossisters riksförbund att enligt
föreningens uppfattning så är kostnadssänkande investeringar i hög grad
åtgärder som främjar avsättningen av svenskfångad fisk. Förbundet anför i
sitt yttrande bl.a.

I den hårda konkurrens som präglar marknaden för fisk och fiskprodukter
och med den snabba utveckling som sker när det gäller produktionsutrustningen
är det nödvändigt för svensk beredningsindustri att göra investeringar
i kostnadssänkande utrustning och ny teknik i minst samma takt som
konkurrenterna för att kunna bibehålla sin konkurrenskraft och fortsätta att
bidra till avsättningen av fisk. I denna mening är alltså även kostnadsbesparande
investeringar avsättningsfrämjande.

Vi vill också nämna att ett antal beredningsföretag planerar en omfattande
satsning på en för dem ny exportmarknad. Denna satsning kräver mycket
stora investeringar för att bygga upp marknaden och torde om den lyckas
leda till klart ökad avsättning av svenskfångad fisk. Det är uppenbart att
möjlighet att få fiskberedningslån väsentligt underlättar finansiering och
genomförande av sådana satsningar.

Förs.

1988/89:9

Länsstyrelsen i Blekinge län har påpekat att länsstyrelsen bör tilldelas medel
som får användas för ändamål som i dag kan tillgodoses genom fiskberedningslånen.

Med hänsyn till den utveckling som ägt rum och branschens nuvarande
struktur anser revisorerna att det uppenbarligen inte finns skäl att bibehålla
de från finansiell synpunkt förmånliga fiskberedningslånen. Vi föreslår
därför att de slopas. Det stöd till fiskberedningsindustrin som är påkallat får i
stället ges i form av regionala stödinsatser. Det finns nämligen behov av
stödåtgärder för produktutveckling och avsättningsfrämjande åtgärder.
Sålunda finns det överskott av t.ex. sill, strömming och siklöja liksom stora
problem med distributionen av fisk.

Enligt den nuvarande stödförordningen kan fiskerilån lämnas för mindre
fiskberedningsanläggning eller för fiskodling i samband med yrkesfiske.
Denna möjlighet bör kvarstå.

2.4 Översyn av stödförordningen

Om fiskberedningslånen, som vi förordat, avskaffas, måste förordningen
(1985:439) om stöd till yrkesfisket m.m. ändras. Samtidigt härmed kan det
vara lämpligt att stödförordningen ses över från mer teknisk synpunkt.

Att en översyn görs har tillstyrkts av flera remissinstanser.

Som exempel på bestämmelser som bör omprövas kan nämnas följande.
Stöd skall enligt 4 § lämnas till åtgärd som är önskvärd från allmän
synpunkt. Vid bedömningen skall med rekvisitet ”önskvärdheten från
allmän synpunkt” förstås behovet av såväl en tillfredsställande arbetsmiljö
som sysselsättning i kust- och skärgårdsområden. Härigenom utesluts stöd
till åtgärd som har betydelse för sysselsättningen på landsbygden i inlandet.
Förhållandet har påpekats av fiskenämnden i Kronobergs län.

Enligt vår mening bör stöd kunna medges även för att insjöfisk skall kunna
tillvaratas på ett rationellt sätt.

I vår granskningsrapport påpekades att 6 § i förordningen skapade
tolkningsproblem och tillämpningssvårigheter. Paragrafen borde därför
slopas. Synpunkterna i rapporten verifierades vid remissbehandlingen.

Regeringen har numera genom beslut den 4 oktober 1988 upphävt
paragrafen med verkan fr.o.m. den 1 november 1988, varför ytterligare
åtgärder är obehövliga.

3 Sammanfattning

Med hänvisning till vad ovan anförts förordar revisorerna

a) att utvecklingen på fiskeområdet främjas genom att bättre
planering kontinuerligt utförs och att säkrare planeringsunderlag tas
fram inför fortsatta investeringsbeslut på såväl central som regional
nivå genom den centrala myndighetens, fiskeristyrelsens, och de
regionala myndigheternas, länsstyrelsernas och fiskenämndernas,
försorg,

b) att fiskberedningslån och motsvarande lånegarantier slopas,

c) att beslut om fiskerilån och lånegarantier för förvärv av fartyg får
fattas av fiskenämnd,

Förs.

1988/89:9

d) att förordningen om statligt stöd till yrkesfisket m.m. samtidigt Förs.

med nämnda ändringar blir föremål för en teknisk översyn. 1988/89:9

4 Hemställan

Revisorerna hemställer

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
revisorerna förordat angående

1. den vidare utvecklingen på fiskeområdet,

2. slopande av de nuvarande fiskberedningslånen och lånegarantierna,

3. möjlighet för fiskenämnd att besluta om fiskerilån och lånegarantier,

4. en teknisk översyn av förordningen (1985:439) om statligt stöd till
yrkesfisket m.m.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Arne Gadd (s), Alf Wennerfors (m), Stig Gustafsson (s), Birgitta
Hambraeus (c), Anita Johansson (s), Anders G Högmark (m), Torsten
Karlsson (s), Per Stenmarck (m), Sten-Ove Sundström (s), Maja Bäckström
(s), Ulla Orring (fp) och Bengt Kronblad (s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och revisionsdirektören Ingrid Carlman
(föredragande).

Stockholm den 27 oktober 1988
På riksdagens revisorers vägnar

Arne Gadd

Ingrid Carlman

Sammanfattning av rapport 1987/88:6 om fiskeri- och
fiskberedningslån och de remissyttranden som har
avgetts över den
1 Rapporten

1.1 Bakgrund

Med utgångspunkt i det stöd sorn lämnas enligt förordningen (1985:439) om
statligt stöd till yrkesfisket m.m. har stödformerna fiskeri- och fiskberedningslån
granskats.

Syftet var att undersöka om administrationen av de aktuella stöden är
effektiv samt att bedöma utvecklingstendenserna inom fiskerinäringen och
om villkoren för stöden är anpassade till utvecklingen. För att belysa dessa
frågeställningar tas också mer allmänna frågor inom fiskeområdet upp i
rapporten.

1.2 Utredningens uppläggning

För granskning av hur stödet administreras av främst fiskeristyrelsen (FS)
och fiskenämnderna har tillämpningsföreskrifter och policy för olika typer av
stöd, handläggningen av stödärenden samt stödets fördelning studerats.
Även material om andra typer av stöd till fiske/odling, främst regionalt stöd,
liksom samarbetet mellan i första hand regionala myndigheter har beaktats.

1.3 Den vidare utvecklingen på fiskeområdet

De naturliga förutsättningarna för olika typer av fiske varierar av lättförståeliga
skäl för olika delar av vårt land. Traditioner inom näringen och
infrastrukturer skiljer sig också åt.

Investerings- och avsättningsproblem samt övriga förekommande problem
är också olika för olika typer av fiske. Inom ett och samma län kan flera olika
sorters fiske, såsom havsfiske, kustnära fiske och insjöfiske liksom fisk- och
skaldjursodling förekomma.

För de olika formerna av fiske och odling görs punktvisa planerings- och
utvecklingsinsatser. Inom några län har sålunda sådana insatser gjorts i fråga
om odling eller för någon särskild typ av fiske. Vid fiskeristyrelsen pågår
vidare bl.a. arbete med ett målprogram för fiskodling. Även för insjöfiske
pågår ett visst arbete vid FS.

Däremot saknas i dag övergripande planer för det framtida fisket och dess
dimensionering.

När det gäller den övergripande planeringen har vår granskning, liksom en
av RRV 19821 rapporterad, gett vid handen att FS stödpolicy innehåller få
klara beslutsregler eller principiella ställningstaganden som tar fasta på

Förs.

1988/89:9

Bilaga

''Den statliga fiskeriadministrationen, revisionsrapport. RRV dnr 1981:406.

näringens struktur- och kapacitetsläge. Huvudvikten läggs snarare på regler
och principer som avser dels till vilka ändamål/åtgärder stöd bör ges, dels
stödbeloppens storlek i förhållande till den motsvarande investeringens
storlek.

Från fiskenämndernas sida har man framhållit att FS mera bör ta ställning
till hur det framtida fisket kan och skall se ut, t.ex. med hänsyn till fördelning
av resurser på havsfiske, kustnära fiske, insjöfiske och odling. För att detta
skall vara möjligt fordras t.ex. bedömningar av den faktiska avkastningen per
investerad krona och arbetstimme för olika slag av fiske.

Granskningen har också visat att det för såväl olika typer av fiske som
odling behövs bättre planeringsunderlag för principiella ställningstaganden.
De sammantagna effekterna av olika styrmedel och stödformer för de olika
typerna av fiske och odling bör sålunda kunna belysas. Dimensioneringsfrågorna
bör också beaktas.

Investeringsstödet bör vidare avvägas bl.a. mot biologiska och marknadsmässiga
begränsningar för resursutnyttjande. Ledningen av detta arbete,
som bör pågå kontinuerligt, bör ankomma på fiskeristyrelsen.

Som underlag för en strukturinriktad stödpolicy, som är anpassad för olika
typer av fiske, behövs också andra bearbetningar och sammanställningar av
uppgifter från befintliga informationskällor än de som nu görs. Låneadministrationen
vid FS och fiskenämnderna ger möjligheter till goda kunskaper om
fisket, vilka bör tas till vara. Sålunda skulle loggboksuppgifter liksom
ansökningar om lån kombinerade med beslut om stöd kunna användas.
Härvid kan t.ex. belysas vilket stöd som ges till olika typer av fiske och vad
som kommer ut av stödet.

Det stöd i form av lån och bidrag som genom utvecklingsfonder och
länsstyrelser ges till fiske och odling, inklusive beredning, är nästan lika
stort1 som det som via fiskeriorganisationen ges i form av fiskeri- och
fiskberedningslån. Formerna för stödet varierar mellan länen. I vissa
dominerar det regionala utvecklingsstödet, i andra dominerar stödet i form
av fiskeri- och fiskberedningslån. Störst omfattning har såväl regionalt
utvecklingsstöd som stöd i form av fisken- och fiskberedningslån i Göteborgs
och Bohus län.

Arten och frekvensen av kontakter mellan å ena sidan fiskenämnd och å
andra sidan länsstyrelse och utvecklingsfond varierar mycket från län till län.
Det synes inte vara så att kontakterna är mer omfattande ju större det
ekonomiska stödet är. Detta torde hänga samman med att det inte är samma
typ av fiske/odling som stöds genom regionalt utvecklingsstöd som genom
fiskeri- och fiskberedningslån.

Vid den övergripande planeringen bör sålunda också samordningen av
olika stödformer och olika myndigheters arbetsinsatser beaktas.

På samma sätt som det på nationell nivå behövs en inriktning av stödet som
grundar sig på förutsättningarna för olika typer av fiske/odling, behövs det på
regional nivå en en mera samlad syn på näringens utveckling. FS, länsstyrelserna
och fiskenämnderna bör arbeta åt detta håll. Granskningen har visat att
ökat samarbete på det regionala planet är önskvärt och att bättre och

Förs.

1988/89:9

Bilaga

1 Ändrat i förhållande till rapport 1987/1988:6, sid. 42.

flexiblare stöd mycket väl kan åstadkommas för fiskenäringen genom
anlitande av allmänna regionala stödåtgärder. Denna grundsyn ligger bakom
förslaget under punkten 1.5 om slopande av fiskberedningslånen.

1.4 Fiskerilån

För genomförande av övergripande program för olika typer av fiske och
odling är det självklart att de övergripande aspekterna jämkas samman med
de regionala kraven. Å andra sidan bör de regionala instansernas arbete
samtidigt göras mera heltäckande. Därför bör en utökad delegering av
stödärenden till fiskenämnderna genomföras, så att dessa, var och en inom
sin region, även kan besluta om stöd i form av fiskerilån vid förvärv av fartyg.
Detta förutsätter att tilldelning av fiskerilånemedel till nämnderna görs. Den
budgetdialog som härvid skulle komma till stånd mellan nämnderna och FS
borde kunna medföra ett fruktbart växelspel mellan företrädare för regional
resp. övergripande fiskepolitik.

Efter hand har, i förhållande till anslagets storlek, relativt stora budgetreservationer
uppstått på anslaget för fiskeri- och fiskberedningslån. Förhållandet
bör beaktas i det fortsatta arbetet på att sammansmälta det centrala
och det regionala stödet till fisket och odlingen.

För att underlätta uppföljningen bör man i fortsättningen vid den
ekonomiska redovisningen skilja på disponerade lånemedel (beviljade lån)
och förbrukade medel (utbetalda lån).

1.5 Fiskberedningslån

Enligt FS och JN har det i stort sett inte varit någon som ansökt om
beredningslån för produktutveckling eller för avsättningsfrämjande åtgärder
på senare år. Beredningslån har dock utbetalats och då gått till kostnadsbesparande
och arbetsmiljöförbättrande åtgärder. Det finns emellertid behov
av stödåtgärder för de förstnämnda syftena. Sålunda finns det överskott av
t.ex. sill, strömming och siklöja liksom stora problem med nuvarande
fiskdistribution som är uppbyggd i flera led. Trots detta har några lån inte
sökts.

Beredningsindustrin har genom sina branschorganisationer Sveriges Sill-,
Fisk- och Skaldjursproducenters förening samt Sveriges Fiskgrossisters
Riksförbund för sin del mer utpekat lönsamheten än finansieringen som det
stora problemet för näringen. Bland de faktorer som i hög grad sägs påverka
lönsamheten nämns konkurrensen från tullfria importprodukter, råvarufördyrande
prisregleringsavgifter, minskad export genom importbegränsande
EG-tullar samt, bl.a. beroende på begränsningar i rätten att landa fisk på
måndagar där så förekommer, ojämn och bristande tillgång på vissa råvaror.

Fiskeristyrelsen har inte närmare undersökt det bristande intresset för lån
till produktutveckling och avsättningsfrämjande åtgärder eller tagit reda på
om det skulle kunna finnas andra sätt att få till stånd sådana investeringar. En
möjlig väg att gå skulle dock t.ex. ha varit att understödja olika regionala
utvecklingsinsatser.

Med hänsyn till den utveckling som ägt rum finns det inte skäl att bibehålla
fiskberedningslånen, varför de bör slopas. Stödet till fiskberedningsindustrin
får i stället ges i form av regionala stödinsatser.

Förs.

1988/89:9

Bilaga

1.6 Översyn av stödförordningen

Om fiskberedningslånen skall upphöra, medför detta att vissa ändringar
behöver genomföras i förordningen (1985:439) om stöd till yrkesfisket m.m.
Samtidigt med att dessa ändringar görs, kan det vara lämpligt att göra viss
översyn av stödförordningen från mer teknisk synpunkt.

Enligt förordningens 6 § lämnas inte stöd till åtgärd som med hänsyn till
sökandens ekonomiska ställning bedöms kunna bli vidtagen på skäliga
villkor utan detta stöd. Bortsett ifrån problemet med vad som skall avses med
begreppet ”skäliga villkor”, och begreppet ”sökandes ekonomiska ställning”
är det tveksamt om villkoren i 6 § inte är oförenliga med villkoren i 4 §
enligt vilken en åtgärd skall vara företagsekonomiskt motiverad och lämplig
från allmän synpunkt. Enligt 4 § skall sålunda en åtgärd som är företagsekonomiskt
lönsam få stöd men enligt 6 § kan en sådan åtgärd under samma
förutsättningar anses icke alltid berättigad till stöd.

I fråga om villkoren i 6 § noteras bl.a. Om samhället går in med stöd till
åtgärder som inte är företagsekonomiskt lönsamma, innebär detta att företag
som ekonomiskt sett ligger på marginalen (och således ej får stöd) riskerar att
bli utkonkurrerade av från effektivitetssynpunkt sämre företag som erhåller
stöd. Är motivet för stöd att vinna sysselsättningseffekter, kan denna effekt
utebli genom sysselsättningsminskningen i de marginella företagen. Det
enda man i så fall har uppnått är ett totalt sett sämre resursutnyttjande.
Paragrafen 6 i förordningen föreslås utgå eller åtminstone bli överarbetad.

1.7 Förslag

På grundval av vad som redovisats i rapporten föreslås avslutningsvis i denna
följande, nämligen att

- fiskepolitiken vidareutvecklas så att de olika styrmedlen och stödformerna,
bl.a. lånestödet, används med större hänsyn till givna förutsättningar,
utvecklingsmöjligheter osv. för olika typer av fiske och odling,

- bättre planeringsunderlag kontinuerligt tas fram av fiskeristyrelsen för en
sådan nu nämnd strukturinriktad stödpolicy; fiskenämnders och andra
regionala organs kunnande och arbete skall härvid användas,

- den inomregionala samverkan kring fiske- och odlingsfrågor och olika
former av stöd till näringen stärks,

- en fortsatt delegering till fiskenämnderna av fiskerilåneärenden sker som
ett led i en regionalisering av arbetet med fiskepolitiska frågor,

- fiskberedningslånen slopas; stöd till produktutveckling och avsättningsfrämjande
åtgärder får i stället ges som regionalt utvecklingsstöd,

- en viss översyn av förordningen (1985:439) om statligt stöd till yrkesfisket
m.m. görs.

Förs.

1988/89:9

Bilaga

2 Remissyttranden

Yttranden över rapporten (1987/88:6) Fiskeri- och fiskberedningslån har
efter anmodan lämnats av statens pris- och kartellnämnd, fiskeristyrelsen
(FS), statens jordbruksnämnd, delegationen för samordning av havsresursverksamheten,
samtliga fiskenämnder, länsstyrelsen i Blekinge län, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Värmlands län efter
hörande av lantbruksnämnden i länet samt länsstyrelsen i Västerbottens län.
Tillfälle att yttra sig hade beretts regleringsföreningen Svensk Fisk, Sveriges
Fiskgrossisters riksförbund, Svenska Insjöfiskarenas centralförbund, Sveriges
Sill-, Fisk- och Skaldjursproducenters förening, Sveriges Fiskares
riksförbund samt Vattenbrukarnas riksförbund. Sveriges Sill-, Fisk- och
Skaldjursproducenters förening ansluter sig till Sveriges Fiskgrossisters
riksförbunds yttrande. Därmed har samtliga som beretts tillfälle att yttra sig
över rapporten också gjort det.

Tre fiskenämnder har anfört att de har så liten erfarenhet av fiskeri- och
fiskberedningslån, att de inte har något att tillföra. För två av dessa,
fiskenämnden i Skaraborgs län och fiskenämnden i Älvsborgs län, gäller att
länets del av de stora insjöarna förvaltas av särskild nämnd i annat län.

2.1 Den vidare utvecklingen inom fiskets område

En enig remissopinion stöder allmänt kravet på att den övergripande
planeringen skall förbättras. Många stöder också tanken att planeringsunderlaget
skall tjäna ett mer strukturinriktat stöd som tar hänsyn till givna
förutsättningar och utvecklingsmöjligheter för olika typer av fiske och
odling.

Beträffande behovet av planering anser jordbruksnämnden att de statliga
stödåtgärderna bör vara grundade på en långsiktig strategi som tar sikte på
att förverkliga de av statsmakterna fastställda målen för fiskepolitiken. Detta
kan ske genom att berörda myndigheter formulerar vilka mål som skall gälla i
fråga om t.ex. kapaciteten och strukturen inom näringen och med ledning
därav fastställer ramarna för den statliga stödverksamheten och inriktningen
på stödåtgärderna. En sådan planering bör enligt nämnden lämpligen utföras
rullande och sträcka sig över en överblickbar tidshorisont, dvs. högst 2-3 år.

Statens pris- och kartellnämnd anser att fiskeribranschen i största möjliga
utsträckning själv måste svara för strukturella anpassningsåtgärder och att
marknaden lättare kan anpassa sig till förändringar om den inte utsätts för
alltför genomgripande regleringar. Nämnden anser därför också att det är en
fördel för marknadens funktion att ange önskad inriktning i stället för önskad
dimensionering av fisket. Det gäller för alla typer av fiske. Däremot kan
givetvis ett bättre planeringsunderlag tas fram för att fisket skall kunna få
hjälp att utvecklas i den önskade riktningen.

Fiskeristyrelsen (FS) har ansett sig tvingad att prioritera det arbete som den
nya lagen om naturresurser innebär för fisket men avser att återigen gripa sig
an den övergripande planeringen. Styrelsen tillägger att det i dag verkar som
om det finns ett större intresse hos fiskenäringen att diskutera frågor som hör
samman med kapacitetsutnyttjande och de biologiska och marknadsmässiga
förutsättningarna.

Förs.

1988/89:9

Bilaga

Från fiskenäringens sida anför Sveriges Fiskgrossisters riksförbund att det i
en så reglerad näring som fiskenäringen behövs en grundläggande uppfattning
om tillgången på fisk av olika slag, om fångst- och odlingskapacitet,
industriell kapacitet samt sist men inte minst om hur marknaden ser ut i
Sverige och internationellt och förväntas komma att utvecklas för olika slag
av färska och beredda produkter. Det är enligt förbundets mening nödvändigt
att de statliga insatserna har sin bakgrund i en korrekt beskrivning av den
verklighet i vilken de är avsedda att verka och att åtgärder av olika
myndigheter, såväl centrala som regionala, är samordnade och har samma
mål. Detta skulle enligt fiskgrossisterna underlättas av föreslagen planering.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten anser att revisorernas
iakttagelser och förslag beträffande övergripande planering för fiske
och vattenbruk ligger i linje med vad delegationen tidigare funnit och
framfört beträffande vattenbruket och tillstyrker därför förslaget. Såväl
nationella som regionala utvecklingsplaner och program bör tas fram för
olika former av fiske och vattenbruk. I dessa sammanhang bör frågor rörande
fiskberedning och fiskdistribution också tas upp. Arbetet bör ledas av FS
men ges tillräcklig regional flexibilitet. Med en sådan planering som grund
bör de olika regionala, regionalpolitiska och fiskepolitiska stödinsatserna
enligt delegationen kunna fördelas på ett effektivare sätt.

Beträffande kravet på planering inmhåWer fiskenämnden i Göteborgs och
Bohus län att fiskbestånd och fiske snabbt förändras genom bl.a. föroreningar
(algblomning), utveckling av fiskbestånd, fiskeregler, sociala förändringar
i samhället, marknader m.m. och att detta ställer krav på strukturen i ett
framtaget bättre planeringsunderlag. Det förstärker också behovet av
kontinuerlig uppföljning och ändringar i givna prognoser.

Fiskenämnden i Hallands län anser att planering och dimensionering av
svenskt fiske inte kan göras förrän det bedrivs effektivt fiske och miljövård i
Kattegatt och att planering och dimensionering av svenskt fiske måste göras
efter biologiska faktorer. Fiskenämnden i Gävleborgs län påpekar att det
behövs bättre kännedom om bl.a. vissa fiskars biologi och om marknadsmässiga
begränsningar, medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att
det övergripande målet i fiskepolitiken bör vara livskraftiga fiskbestånd.

I flera yttranden påpekas vikten av att även det småskaliga fisket och
insjöfiskets behov tillgodoses liksom att åtgärderna anpassas till de olika
kuststräckornas förutsättningar.

Fiskenämnden i Gotlands län hänvisar till de begränsade fiskekvoterna för
det svenska fisket och påtalar att det är nödvändigt att dimensionera
fiskeflottan med hänsyn till kvoternas storlek och de fiskepolitiska målen och
anför vidare.

Detta innebär även en hushållning med fiskresurserna så att man kan säkra
ett framtida fiske i Östersjön. Enligt nämndens mening bör mindre och
medelstora fiskefartyg prioriteras vid licensgivningen. Sådana fartyg bedriver
ofta fiske typ krok- och garnfiske, där man undviker att fånga småfisken.
Enligt nämndens mening har man under senare år gett licenser för alltför
många stora och effektiva trålare, huvudsakligen hemmahörande på svenska
västkusten, vilka har satts in i torskfisket i Östersjön. Detta har sannolikt

Förs.

1988/89:9

Bilaga

inneburit en överfiskning, vilket medfört att torskbeståndet minskat kraftigt i Förs.
Östersjön under senare år. Vid licensgivning bör även tas vissa regionalpoli- 1988/89:9

tiska hänsyn, där sysselsättningssvaga län bör ges företräde. Bilaga

Även fiskenämnden i Hallands län tar upp frågan om de alltför effektiva
trålarna och menar att så kallade skontrålar måste införas vid allt fiske med
torsktrål i Kattegatt.

Fiskenämnden i Kristianstads län anser att regionala synpunkter måste
beaktas i större utsträckning vid planering som rör det framtida fisket,
eftersom differentieringen inom yrkesfisket kan vara stor även inom ett enda
län och således föranleda krav på skillnader i bedömningen av behovet av
statligt stöd.

Fiskenämnden i Blekinge län anser att planering på såväl nationell - som
regional - nivå för fiske, fiskberedning och vattenbruk, måste, för att få
avsedd effekt, åtföljas av ett föreskrivet samrådsförfarande mellan å ena
sidan fiskeriverket (FS och fiskenämnderna) och å andra sidan länsstyrelser
och utvecklingsfonder i samband med beviljande av regionalt utvecklingsstöd
till fiske-, fiskberednings- och vattenbruksföretag.

Delegationen för samordning av havsresursverksamheten som har kartlagt
regionalt stöd till havsanknutna näringar och teknikområden framhåller att
80 % av detta stöd har gått till vattenbruket. Det har lämnats på en relativt
hög risknivå. Delegationen konstaterade bl.a. därför, i sin rapport om
regionalt stöd, att det inför fortsatta ekonomiska satsningar på vattenbruket
finns behov av att stämma av det regionala och regionalpolitiska synsättet
mot en nationell bild av näringens utvecklingsmöjligheter. Det finns alltså
behov av samverkan mellan närings- och regionalpolitisk! motiverade
insatser. Delegationen tolkar revisorernas rapport så att detta förhållande
också gäller för fiskesektorn. De regionala utvecklingsfrågorna inom havsresursverksamheten
kommer enligt delegationen att tas upp i samband med
revidering av det övergripande programmet för svensk havsresursverksamhet.

När det gäller att genomföra den långsiktiga statliga planeringen av
fiskenärringen så att den blir verkningsfull är det enligt jordbruksnämnden
viktigt att samtliga berörda myndigheter omfattas av denna planering, till
vilken även bör knytas företrädare för fiskenäringen och fiskberedningsindustrin.
Nämnden framhåller.

Om så inte skulle ske finns enligt jordbruksnämnden uppenbar risk att olika
myndigheters stödåtgärder kommer att motverka varandra och leda till ett
icke optimalt utnyttjande av tillgängliga resurser. I en bransch som dennamed
uppenbara risker för överetablering vid en alltför frikostig stödverksamhet
- är det enligt nämnden av stor betydelse att konsekvenserna på det
nationella planet kan överblickas då de konkreta stödärendena skall avgöras.
Som exempel kan nämnas stödet till fiskberedningsindustrin där antalet
stödärenden varje år är förhållandevis litet men där de enskilda ärendena i
flera fall avser relativt stora stödbelopp. Med hänsyn till näringens ringa
storlek och den betydelse som varje investering får för konkurrenssituationen
inom branschen, vore det enligt jordbruksnämndens mening olyckligt
om konsekvenserna ur det bredare nationella perspektivet inte belystes
tillräckligt. Även på det nationella planet vore det, enligt jordbruksnämnden,
redan i dagsläget önskvärt att en bättre samordning kunde ske mellan
t.ex. FS:s stödverksamhet till fiskberedningsindustrin och lokaliseringsstödet
som administreras av arbetsmarknadsverket.

Jordbruksnämnden understryker att de stödinsatser som för närvarande görs
på regional nivå varken är samordnade inbördes eller med den stödverksamhet
som bedrivs av FS under medverkan av bl.a. jordbruksnämnden. Detta
förhållande utgör enligt nämnden ett hinder för att uppnå ett optimalt
resultat av de statliga stödinsatserna inom fiskenäringen.

Jordbruksnämnden anser det tveksamt om länsstyrelser och utvecklingsfonder
besitter de kunskaper i fråga om t.ex. fiskenäringens marknadsmässiga
förutsättningar som behövs då enskilda stödärenden skall avgöras. Till
detta kommer, enligt nämnden, att en handläggning på regional nivå
sannolikt kommer att leda till en mindre enhetlighet i tillämpningen av
stödsystemet.

Beträffande samarbetet mellan central och regional nivå är också FS
positiv till ett utvidgat samarbete mellan styrelsen, fiskenämnderna och
länsstyrelserna men påpekar dock att resurserna som tilldelas är knappa.
Styrelsen anser vidare att i de fall regionala myndigheter beviljar ekonomiskt
stöd till företag i fiskerinäringen bör det vara obligatoriskt att informera
fiskeristyrelsen om besluten.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att FS uppgift bör vara att formulera en
övergripande handlingslinje för stödet till näringen som tar fasta på
näringens struktur- och kapacitetsläge. Styrelsen bör i samverkan med de
regionala organen ta fram underlag och göra analyser som kan vara
vägledande för handläggningen av stödverksamheten.

Såväl fiskenämnder som länsstyrelser är överlag positiva till en ökad
samverkan inom länen. Härigenom kan man bl.a., som fiskenämnden i
Gotlands län framför, åstadkomma ett bättre och flexiblare stöd för
fiskenäringen genom att anlita allmänna regionala stödåtgärder. Enligt
länsstyrelsen i Västerbottens län bör även utvecklingsfonderna aktivt delta i
ett sådant arbete, särskilt i frågor om vattenbruk och fiskberedning.
Länsstyrelsen tillägger att för det egna länets del är även Umeå universitet
och lantbruksuniversitetet viktiga resurser.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att samverkan på länsnivå bäst kan
uppnås genom att förslaget om samordnad länsförvaltning genomförs.

Fiskenämnden i Hallands län ser gärna ökat samarbete med länsförvaltningen
men utan den onödiga byråkrati som man anser att den samordnade
länsförvaltningen skulle innebära.

Fiskenämnden i Kopparbergs län redovisar att avsaknaden av regional
planering har inneburit att ekonomiskt stöd till enskilda odlingar ofta
bidragit till oönskad konkurrens mellan odlingarna med sämre lönsamhet
som följd.

Fiskenämnden i Kristianstads län anser att inom den regionala utvecklingen
är det mest angeläget att satsa på produktutveckling av sill och redovisar
ett sådant exempel. Nämnden anser det viktigt att medel görs tillgängliga för
ökade forskningsinsatser på området.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att det är angeläget att först ta fram
underlag för branschstöd till insjöfisket och vattenbruket och sedan samordna
detta stöd med andra stödformer som det regionalpolitiska stödet eller
fondernas utvecklingskapital.

Förs.

1988/89:9

Bilaga

2.2 Delegering av fiskerilåneärenden

Förslaget om att delegera fiskerilåneärenden till fiskenämnderna har i stort
sett lämnats utan erinran från de statliga myndigheternas sida, medan
näringslivsorganisationens är mer negativa.

Jordbruksnämnden har i princip ingenting att invända mot delegeringen
men ställer sig tveksam till om fiskenämnderna i nuläget verkligen har
resurser för detta, eftersom den ekonomiska expertisen inom fiskeriverket är
helt koncentrerad till den centrala förvaltningen. Nämnden ställer sig även
tveksam till huruvida en sådan förändrad handläggningsordning skulle
komma att innebära några mer påtagliga fördelar vare sig för fiskarena eller
de administrerande myndigheterna.

De hörda länsstyrelserna är, liksom fiskenämnderna med enstaka undantag,
positiva till delegeringen och understryker vikten av att hänsyn skall tas
till de speciella förutsättningarna för olika typer av fiske.

Länsstyrelsen i Blekinge anser att beslut om stöd bör läggas så nära dem det
berör som möjligt och att fiskenämnderna därför bör ta över handläggningen
av hela stödformen fiskerilån.

Länsstyrelsen i Västerbotten redovisar att inget fiskerilån beviljats till länet
under budgetåren 1985/86 och 1986/87 och att länsstyrelsen därför beslutat
att lämna glesbygdsstöd till licensierade yrkesfiskare fr.o.m. budgetåret
1986/87. Denna stödgivning har enligt länsstyrelsen stimulerat till ökade
investeringar i båtar och utrustning, vilket medfört bättre verksamhets- och
inkomstförutsättningar. Länsstyrelsen anser vidare att fiskenämnden med
egna medel skulle kunna föra en mer aktiv politik och på ett mer kraftfullt
sätt kunna ta till vara fiskets intressen. Fiskestödet och de regionala
stödmedlen skulle härigenom kunna samordnas.

Fiskenämnderna anser att de kan få bättre möjlighet att driva en mera
anpassad regionalpolitik med stöd av även andra låne- och bidragsformer
samt uppnå en snabbare och enklare handläggning som ger de sökande bättre
service. En del fiskenämnder föreslår att lån och bidrag till fartyg under 12
meter läggs på fiskenämnderna eftersom beslutanderätten för licenser har
denna gräns.

Fiskenämnderna i Blekinge län och i Kristianstads län påpekar att vissa
problem kan uppkomma då efterfrågan på fiskerilån varierar kraftigt mellan
olika budgetår. Vissa fiskenämnder har även en mycket liten låneverksamhet.
Dessa problem kan dock, enligt nämnden, förebyggas om fiskeristyrelsen
vid fördelningen av låneramar till de olika fiskenämnderna reserverar ett
visst belopp för nämndernas oförutsedda behov.

Fiskenämnden i Malmöhus län anser att en förutsättning för delegeringen
är att en klar policy i fiskerilånefrågor utarbetas samt att bättre underlag för
bedömning av planerade investeringar tas fram. Nämnden anför vidare:

Praktiskt kommer den föreslagna hanteringen av låneärenden att innebära
en ökad arbetsbelastning för de redan ansträngda fiskenämnderna. Det kan
ifrågasättas om det finns möjlighet att klara detta arbete utan resursförstärkning
i vissa kustlän. Även för lantbruksnämnderna i Malmöhus län innebär
ändringen en ökad arbetsinsats. Fördelarna med en utökad lokal verksamhet
överväger dock och bör inte få hindras av bristande resurser.

Förs.

1988/89:9

Bilaga

Lantbruksnämnden i Värmlands län anser sig redan i dagsläget ha svårt att Förs.

tillgodose fiskenämndernas behov av administrativ service och kameralt 1988/89:9

arbete. Nämnden förutsätter därför att nya resurser tillförs FS för detta Bilaga

ändamål.

Bland näringslivsorganisationerna anser regleringsföreningen Svensk Fisk
att en delegering skulle medföra risker för en splittring av effektiviteten i
näringen. Föreningen anser att det krävs en total överblick över beredningskapaciteten
i landet för att göra de rätta bedömningarna i enskilda
fiskerilåneärenden.

Sveriges Fiskares Riksförbund anser att nuvarande förhållanden bör
bibehållas och att t.ex. frågor om lån till större fiskefartyg bör avgöras av
fiskeristy reisen.

2.3 Slopande av fiskberedningslån

Om förslaget om att slopa fiskberedningslånen är meningarna delade.
Näringslivsorganisationerna anser genomgående att beredningslånen skall
bibehållas.

Jordbruksnämnden ger i sitt yttrande följande bild av behovet av lånen.

I mitten av 1970-talet befann sig stora delar av den svenska fiskberedningsindustrin
i ett läge där det förelåg ett stort behov av nyinvesteringar i såväl
byggnader som maskiner. Flera anläggningar var i mycket dåligt skick och
det ansågs angeläget både av livsmedelshygieniska och arbetsmiljömässiga
skäl att en relativt snabb förbättring kom till stånd. Det årliga anslaget för
fiskberedningslån höjdes därför på kort tid från endast några hundra tusen
kronor per år till 10 milj. kr. per år. Härigenom möjliggjordes en erforderlig
rationalisering av fiskberedningsindustrin samtidigt som kapaciteten för att
omhänderta det svenska fiskets fångster utökades väsentligt.

Kapaciteten inom fiskberedningsindustrin kan efter de utbyggnader som
ägt rum under den senaste tioårsperioden i stort sett anses motsvara det
behov som kan finnas och någon ytterligare utökning av kapaciteten synes
inte erforderlig. Däremot föreligger alltjämt ett visst behov av modernisering
av befintliga anläggningar samt rationalisering av driften.

Dessutom har utbyggnaden av fiskberedningsindustrin till erforderlig
kapacitet i stort sett genomförts. Nämnden har därför inte något att erinra
mot att fiskberedningslånen slopas, åtminstone på försök. Nämnden är
vidare i princip tveksam till en utökad stödverksamhet till fiskberedningsindustrin
på regional basis, såvida inte verksamheten kan anpassas till en
övergripande statlig planering under medverkan av nämnden och fiskeristyrelsen.

Av de hörda näringslivsorganisationerna anser Sveriges Fiskares Riksförbund
att fiskberedningslånen bör bibehållas och framhåller det stora stöd till

beredningsindustrin som på olika sätt utgår i konkurrentländerna. Förbun- 19

det anser också att ett bibehållande av fiskberedningslånen bidrar till att öka
avsättningen av svenskfångad fisk.

Vattenbrukarnas Riksförbund anser att det är av stor vikt att stöd kan utgå i
andra former om fiskberedningslånen försvinner för att skynda på och
befrämja övergången till ett mera varierat och kundanpassat utbud av
laxfisk. Detta stöd måste, enligt förbundet, kunna utgå till alla företag som
anses lämpliga, oberoende av lokaliseringsort.

Regleringsföreningen Svensk Fisk hänvisar till att konkurrenssituationen
för de svenska yrkesfiskarnas huvudprodukter sill/strömming och torsk
gentemot i första hand utlandet har hårdnat och anser därför att beredningen
av dessa produkter måste effektiviseras. Härvid har fiskberedningslånen haft
en stor betydelse inte minst för de mindre industrierna. Föreningen anser det
mot bakgrund härav viktigt att möjligheterna för beredarna av fisk att erhålla
fiskberedningslån kvarstår oförändrade.

Även Sveriges Fiskgrossisters Riksförbund avstyrker att beredningslånen
slopas och anför följande:

Enligt vår uppfattning är kostnadssänkande investeringar i hög grad åtgärder
som främjar avsättningen av svenskfångad fisk. I den hårda konkurrens som
präglar marknaden för fisk och fiskprodukter och med den snabba utveckling
som sker när det gäller produktionsutrustningen är det nödvändigt för svensk
beredningsindustri att göra investeringar i kostnadssänkande utrustning och
ny teknik i minst samma takt som konkurrenterna för att kunna bibehålla sin
konkurrenskraft och fortsätta att bidra till avsättningen av fisk. I denna
mening är alltså även kostnadsbesparande investeringar avsättningsfrämjande.

Förbundet redovisar också att ny teknik för fiskrensning är på väg att införas
och att denna kommer att kräva stora investeringar.

I stället för att avskaffa dessa stödformer, eller begränsa deras användningsområde,
bör man enligt förbundet för att få största möjliga effekt när
det gäller att främja avsättningen av fisk överväga att utvidga de områden till
vilka stöd kan ges. Om syftet är att främja avsättningen av fisk borde stöd
också kunna ges till avsättningsfrämjande åtgärder inom handeln.

Den övervägande delen av de övriga statliga myndigheterna har i likhet
med jordbruksnämnden icke något att erinra mot förslaget att slopa lånen.

Fiskeristyrelsen (FS) bekräftar att det finns stora överskott av sill/
strömming och att det för flera andra fiskslag behövs en utveckling både vad
gäller fångstteknik och beredning/utveckling av konsumentprodukter.

Styrelsen håller tillsammans med skogs- och jordbrukets forskningsråd på
med att utarbeta ett forsknings- och utvecklingsprogram för fiskerinäringen
där det ingår både teknisk utveckling och produktutveckling.

Mot bakgrund av revisorernas rapport anser FS att svensk fiskerinäring
skulle stå bättre rustad att möta framtiden om de medel som anslagits till
fiskberedningslån (10 milj. kr.) kan användas till fiskerilån (5 milj. kr.) för
att öka moderniseringstakten i svensk fiskeflotta och till att delvis finansiera

Förs.

1988/89:9

Bilaga

det forskningsprogram som fiskeristyrelsen och forskningsrådet utarbetat
(5 milj. kr.).

Statens pris- och kartellnämnd påpekar att beredningsindustrin själv bör
kunna avgöra vilka resurser som skall avdelas till produktutveckling och
marknadsföring med hänsyn till marknadens möjligheter. Att branschen
visar bristande intresse för lån behöver inte betyda att företagen inte
investerar. De företag som eventuellt inte satsar på produktutveckling och
marknadsföring kan vidare, enligt nämnden, ha gjort bedömningen att den
nuvarande marknadssituationen inte skulle ge lönsamhet åt dessa investeringar.

Länsstyrelsen i Värmlands län motsätter sig inte att beredningslånen slopas
men framhåller vikten av att länen tillförs medel i form av regionalt
utvecklingskapital för att täcka behovet inom fiskerinäringen om möjligheten
att använda fiskberedningslån för utveckling av produkter och marknader
försvinner.

Även länsstyrelsen i Blekinge län anser att staten skall ställa resurser till
förfogande för åtgärder som är ägnade att tillgodose de ändamål som
beredningslånen ursprungligen syftade till och föreslår att länsstyrelsen
tilldelas medel för detta inom ramen för anslaget för regionala utvecklingsinsatser.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vore det olyckligt att minska
det statliga stödet till fisket och fiskberedningsindustrin. De brister i
hanteringen av stödet som redovisas i rapporten hänger i hög grad samman
med den inriktning som svenskt fiske har i dag med en koncentration på stora
fångstvolymer av ett fåtal arter. Med en starkare regionalpolitisk inriktning
skulle stödet kunna användas för att bygga upp flera mindre industrier
baserade på lokal råvara. I norra Bohuslän finns det t.ex. en god tillgång på
krabba, men fisket är obetydligt och någon vidareförädling förekommer inte
alls, trots att efterfrågan på importerad krabba av motsvarande kvalitet är
mycket stor.

Stödet till fiskberedningsindustrin skulle även i fortsättningen kunna
hanteras av fiskeristyrelsen, men med utvecklingsfonderna och länsstyrelserna
som beredande organ, anser länsstyrelsen.

Fiskenämnden i Blekinge län påpekar att den hittills inte har haft något
inflytande i samband med handläggningen av lån till fiskberedningsindustrin
i länet. Detta har upplevts som mycket negativt eftersom nämnden anser sig
ha kunskaper av värde om fisket regionalt.

För att förbättra lönsamheten inom fiskerinäringen behövs det enligt
nämnden de närmaste åren kraftiga satsningar på produktutveckling inom
fiskberedningsindustrin. Särskilt värdefull i detta sammanhang är produktutveckling
med sill/strömming som råvara, eftersom lönsamheten i såväl
sillfisket som sillberedningen är svag. Slutligen föreslår nämnden att de 10
milj. kr. som hittills avsatts för fiskberedningslån i stället bör användas till
fiskerilån.

De flesta övriga fiskenämnder tillstyrker eller lämnar utan erinran att
fiskberedningslånen slopas dels beroende på att nämnderna har liten
erfarenhet av dessa lån, dels därför att finansieringen ordnats på annat sätt.

Förs.

1988/89:

Bilaga

Fiskenämnden i Kristianstads län anför följande.

Beträffande ett slopande av fiskberedningslånen som ju utnyttjas mycket
sporadiskt och i mycket varierande grad så tillstyrker fiskenämnden även
detta förslag.

Vad gäller glesbygdsstöd så har fiskenämnden enbart positiva erfarenheter
från samarbetet med länsstyrelsen i Kristianstads län.

Fiskenämnden ser användandet av regionala utvecklingsbidrag för främjande
av olika delar av fiskerinäringen som en bättre lösning då man från
nämndens sida får en bra möjlighet att styra investeringarna till de projekt
som bibehåller sysselsättningen inom yrkesfisket och för hela näringen
framåt.

Fiskedelegationen i Norrbottens län - som fullgör fiskenämndens funktion -redovisar att något fiskberedningslån inte utgått inom länet under senare år.

Vissa mindre lånebelopp har sedan 1930-talet beviljats till fiskarenas
producentkooperativa fiskförsäljningsföreningar och de har därvid fyllt en
icke obetydlig uppgift vid föreningarnas uppbyggnad. Stödformen har
emellertid, enligt delegationen, blivit inaktuell sedan dylikt stöd på ett lättare
och smidigare sätt kunnat ordnas i första hand som lokaliseringsstöd via
utvecklingsfonden i länet.

Fiskenämnderna i Uppsala och Västmanlands län anser att beredningslånemedlen
om möjligt bör användas till fiskerilån.

Fiskenämnden i Kronobergs län ser de i rapporten framlagda förslagen till
ändring av nuvarande förhållanden som ett försök att minska statens bidragsoch
låneutgifter framför allt till utveckling av fiskberedning och marknadsföring,
vilket enligt nämnden är negativt. Nämnden anser dock att om avsikten
i stället är decentralisering är förslaget positivt. I detta fall kan resp. nämnd
bättre satsa på de för näringen i länet lämpligaste projekten. En förutsättning
för detta är dock, enligt fiskenämnden i Kronobergs län, att medlen finns
direkt tillgängliga för nämnden.

Fiskenämnderna i Östergötlands och Stockholms län vill dock ha kvar
fiskberedningslånen. De pekar på behovet av utvecklingsarbete för fiskprodukter
och på avsättningsproblem för främst sill/strömming och anser att det
bör utredas eller att FS bör verka för att medlen används till sådana ändamål
för vilka de är avsedda.

2.4 Översyn av stödförordningen

Beträffande den förordade översynen av stödförordningen är synpunkterna
delade. Till övervägande delen biträds dock förslaget. Fiskenämnden i
Kronobergs län, som tillstyrker en översyn, framför följande förslag till
ändring.

I den mera utvecklade skrivningen av riksdagens fastställda riktlinjer för de
fiskeripolitiska målen sägs under rubriken ”Det regionalpolitiska målet” att
” ... hänsyn också måste tas till kravet på sysselsättning i de kust- och
skärgårdsområden där fiskerinäringen har stor regionalpolitisk betydelse”. -Denna skrivning utesluter att medlen kan användas där fiskerinäringen har
eller kan få stor betydelse för sysselsättningen på landsbygden i vårt inland.

Skrivningen bör omarbetas så att medlen kan främja landsbygdsutvecklingen
där insjöfisket är eller kan vara en viktig binäring till annan areell näring. 22

Förs.

1988/89:9

Bilaga

Förs.

1988/89:9

Bilaga

Fiskenämnden i Västerbottens län tillägger att stor flexibilitet skall medges
vid tillämpningen så att stödgivningen kan anpassas till regionala förhållanden.

Fiskedelegationen vid länsstyrelsen i Norrbottens län anser att förordningen
i huvudsak är bra men att några detaljregler bör kunna utgå och förordningen
utformas så att den rent allmänt kan utgöra grunden för ett flexibelt statligt
lånestöd åt yrkesfiske och kommersiell fiskodling. Bidragsreglerna (avskrivningslån)
bör, enligt delegationen, anpassas till de bestämmelser som gäller
för glesbygdsstöd.

Vad beträffar de i granskningsrapporten berörda formuleringarna i
förordningen så delar fiskeristyrelsen inte helt de framförda synpunkterna
och anför följande.

Begreppet ”sökandens ekonomiska ställning” innebär att hänsyn tas till
sökandens nettotillgångar och möjligheter att på annat sätt än via statligt stöd
finansiera investeringen. En sökandes ekonomiska ställning har inget direkt
samband med om åtgärden är företagsekonomiskt motiverad (god lönsamhet).
Styrelsen anser således inte att det råder något motsatsförhållande
mellan § 6 och § 4.

Det är emellertid relativt sällsynt att ansökningar avslås med hänsyn till §
6. I de fall det sker har det varit fråga om mycket solida företag som gjort
investeringar av ringa omfattning. Med hänsyn till att de tillgängliga
låneramarna väsentligt understiger de ansökta beloppen anser styrelsen det
värdefullt att kunna prioritera bland inkomna ansökningar. Styrelsen anser
därför det olämpligt att ta bort § 6.

Statens pris- och kartellnämnd kan inte se att innehållet i 4 § och 6 § är
motstridigt; snarare kompletterar de varandra. Nämnden framhåller att
tillämpningen av stödförordningen dock kan ge effekter som inte är
konkurrensneutrala. Exempelvis har värderingen av bostadsfastighet betydelse
för hur stort lånebelopp den enskilda fiskaren beviljas. Nämnden anser
det därför befogat att göra en översyn av stödförordningen.

Jordbruksnämnden anför följande angående villkoren i 4 och 6 §§.

De nuvarande villkoren i förordningen gör att statligt stöd inte kan lämnas till
vare sig företag med tillräckligt god ekonomi eller till företag med så dålig
ekonomi att investeringen inte kan bedömas bli företagsekonomiskt lönsam.
Jordbruksnämnden delar därför revisorernas uppfattning på denna punkt
och instämmer i bedömningen att 6 § bör kunna slopas.

Sveriges Fiskares Riksförbund anser att det inte skall göras några
förändringar i de nuvarande reglerna.

Även vid inlandsvatten bör stöd kunna medges för att resursen insjöfisk skall
kunna tillvaratagas på ett rationellt och riktigt sätt.

Insjöfisket och dess vatten kan, om så behövs, påverkas av landets egna
lagar och bestämmelser och insjöfisket kommer att få ett allt större värde ur
berednings- och allmän försörjningssynpunkt efter hand som våra havsvatten
alltmer blir påverkade av den negativa miljöhanteringen.

Innehållsförteckning Förs.

1988/89:9

Revisorernas förslag

1 Revisorernas granskning 1

2 Revisorernas överväganden 2

2.1 Den vidare utvecklingen på fiskeområdet 2

2.2 Delegering av fiskerilåneärenden 5

2.3 Fiskberedningslån 6

2.4 Översyn av stödförordningen 8

3 Sammanfattning 8

4 Hemställan 9

Bilaga

1 Rapporten 10

1.1 Bakgrund 10

1.2 Utredningens uppläggning 10

1.3 Den vidare utvecklingen på fiskeområdet 10

1.4 Fiskerilån 12

1.5 Fiskberedningslån 12

1.6 Översyn av stödförordningen 13

1.7 Förslag 13

2 Remissyttranden 14

2.1 Den vidare utvecklingen inom fiskets område 14

2.2 Delegering av fiskerilåneärenden 18

2.3 Slopande av fiskberedningslån 19

2.4 Översyn av stödförordningen 22

gotab Stockholm 1988 15959