Förslag till riksdagen1988/89:28 (Framställning / redogörelse 1988/89:28)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förslag till riksdagen
1988/89:28

Riksdagens förvaltningskontors förslag om ökat stöd Förs
till riksdagens ledamöter 1988/89:28

Sammanfattning

Förvaltningsstyrelsen föreslår på grundval av en rapport som utarbetats av en
parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp för ökat stöd till riksdagens ledamöter
en uppräkning av riksdagsledamöternas kostnadsersättning. I
enlighet med rapporten föreslås också att riksdagen skall mot viss ersättning
tillhandahålla teknisk utrustning till stöd för ledamöterna i deras arbete och
att stödet till partigrupperna för bidrag till ledamöter som deltar i möten,
internationella konferenser o.d. med parlamentarisk anknytning förbättras.

Uppräkningen beträffande kostnadsersättningen föreslås träda i kraft den
1 januari 1990, medan uppräkningen av stödet till partigrupperna föreslås
gälla fr.o.m. den 1 juli i år.

Arbetsgruppens förslag

En av förvaltningsstyrelsen tillsatt arbetsgrupp med uppgift bl.a. att pröva en
förstärkning till partikanslierna lade i oktober 1988 fram en delrapport i
vilken första etappen av gruppens arbete redovisades.

På grundval av denna rapport och i enlighet med förslag av förvaltningsstyrelsen
fattade riksdagen i december 1988 beslut om en väsentlig ökning av
stödet till partigrupperna och därmed till riksdagsledamöterna.

Vid riksdagsbehandlingen av styrelsens förslag (Förs. 1988/89:13) framhöll
KU (1988/89:KU 16) att det utöver starka krav på förbättrad assistent- och
utredarhjälp också fanns andra önskemål och förslag rörande förbättrat stöd
och utbyggd service. Utskottet förutsatte att arbetsgruppen i sitt fortsatta
arbete skulle komma att ta upp bl.a. sådana frågor.

Riksdagen biföll KU:s hemställan.

Mot bakgrund av riksdagens tidigare uttalanden och med hänsyn till vad
som framkommit vid arbetsgruppens enkätundersökningar har gruppen i en
slutrapport den 3 maj (bilaga) i år föreslagit att kostnadsersättningen räknas
upp med 65 % av basbeloppet för samtliga riksdagsledamöter eller med för
närvarande ca 14 000 kr. per år. För ledamöter med traktamente innebär
detta en höjning av ersättningen per månad räknat från 1 628 kr. till 3 139 kr.
och för övriga ledamöter en motsvarande höjning från 2 325 kr. till 3 836 kr.

Arbetsgruppens förslag innebär också att riksdagsledamöterna får rätt att
disponera riksdagen tillhörig teknisk apparatur i form av datorutrustning,
telefax och mobiltelefoner och att de som betalning härför får vidkännas ett

1 Riksdagen 1988/89.2 sami. Nr 28

avdrag på kostnadsersättningen med vissa procent av basbeloppet, beroende
på vilken teknisk apparatur de disponerar.

Förslaget i denna del innebär också att riksdagen skall svara såväl för
abonnemang och ingångsavgifter som för kostnader för reparation och
service, medan ledamöterna själva får stå för löpande utgifter.

Stödet till partigrupperna för internationella resor fördelas för närvarande
enligt beslut av talmanskonferensen på partigrupperna så att partierna för de
första 20 mandaten får 1 500 kr. per mandat, för följande mandat upp till 50
utgår 1 000 kr. per mandat och för övriga 500 kr. per mandat.

Arbetsgruppen föreslår i sin slutrapport att stödet skall utgå med 4 000 kr.
per mandat för de första 20 mandaten och med 2 000 kr. per mandat för de
återstående.

Förvaltningsstyrelsen
Ökad teknisk utrustning m.m.

Arbetsgruppens uppfattning att det är angeläget att snabbt få till stånd ett
ökat stöd till riksdagsledamöterna delas av samtliga partier. Oenighet råder
dock i fråga om omfattningen av stödet och i vilken form detta bör ges. Med
hänsyn till att kostnadsersättningen nu legat på samma nivå i mer än tio år
finner förvaltningsstyrelsen för sin del en uppräkning av kostnadsersättningen
välmotiverad. Under denna tid har kraven på ledamöterna ökat, inte
minst när det gäller kontakten med medborgarna. Den av arbetsgruppen
föreslagna höjningen med ca 1 500 kr. per månad för samtliga ledamöter får
anses vara i nuläget väl avvägd.

Styrelsen biträder också gruppens förslag om ökat tekniskt stöd till
ledamöterna och vill i sammanhanget erinra om att KU vid behandlingen av
gruppens delrapport i höstas framhöll att tillgång till modern ordbehandlingsutrustning
borde vara en självklarhet i riksdagen i likhet med vad som
gäller på ett stort antal jämförbara arbetsplatser. Med tillfredsställelse måste
framhållas att det - med den konstruktion av stödet som förslaget innebär -inte blir aktuellt med något skatteavdrag för teknisk apparatur som
tillhandahålls av riksdagen. Man undgår härigenom den olikformighet vid
ledamöternas beskattning som olika taxeringsnämnders delvis olikartade
bedömning av avdragen kan medföra.

Som arbetsgruppen framhåller måste givetvis - med hänsyn bl.a. till de
snabba kostnadsförändringarna på dataområdet - avdragen för den tekniska
utrustningen från tid till annan ses över av förvaltningskontoret. Förvaltningsstyrelsen
delar arbetsgruppens uppfattning att det bör ankomma på
styrelsen att ta de erforderliga besluten.

Förvaltningsstyrelsen delar även i övrigt de förslag och synpunkter i fråga
om kostnadsersättningen och det tekniska stödet som framförts av gruppen.
Det innebär att styrelsen anser att ikraftträdandet bör ske den 1 januari 1990
men att förvaltningskontoret före ikraftträdandet successivt bör inköpa och
tillhandahålla teknisk utrustning, dock utan att i dessa fall göra något avdrag
på kostnadsersättningen före den 1 januari 1990.

Förs. 1988/89:28

Som arbetsgruppen framhåller bör riksdagsbeslut tas redan i vår. Detta Förs. 1988/89:28
torde förutsätta att man förkortar motionstiden med tio dagar.

Med det anförda hemställer förvaltningsstyrelsen att arbetsgruppens
förslag genomförs.

Förvaltningsstyrelsen har i sina förslag om anslag på tilläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1988/89 m.m. (Förs. 1988/89:24) begärt medel
för bl.a. persondatorer med kringutrustning avseende såväl innevarande som
nästkommande budgetår. Med hänsyn härtill krävs såvitt nu kan bedömas
inga ytterligare medel för sådan utrustning.

Till frågan om medel för inköp av mobiltelefoner och telefaxapparater
återkommer förvaltningsstyrelsen i ett senare sammanhang.

Vad slutligen angår uppräkningen av kostnadsersättningen kan den antas
medföra ett ytterligare medelsbehov för budgetåret 1989/90 om ca 3,2
milj. kr. och för budgetåret 1990/91 om ca 6,3 milj. kr. Den exakta
nettoutbetalningen kan bestämmas först sedan man vet i vilken omfattning
teknisk utrustning kommer att efterfrågas. Till frågan om medelsanvisning
återkommer förvaltningsstyrelsen i ett senare sammanhang.

Avslutningsvis vill styrelsen erinra om att regeringsrätten i en dom i
oktober 1986 (RÅ 1986 ref 130) fastslagit att ett uppdrag som riksdagsledamot
får anses omfatta inte bara arbete som utförs i samband med riksdagens
verksamhet i formell mening utan också utanför riksdagen, i den egna
valkretsen, i partiorganisationen m.m. samt vad gäller kontaktverksamhet
med enskilda och organisationer. Detta måste, som arbetsgruppen framhåller,
anses innebära att en riksdagsledamot har rätt att vid beskattningen
tillgodoföra sig avdrag inte bara för alla kostnader han åsamkas i samband
med en valrörelse eller eljest för partipolitisk eller allmänpolitisk verksamhet
utan också för kostnader för fortbildning, för studieresor inom och utom
landet, för sekreterar- och kontorshjälp och för representation m.m., allt i
den mån kostnaderna har samband med riksdagsuppdraget. I likhet med
arbetsgruppen vill förvaltningsstyrelsen understryka angelägenheten av att
taxeringsnämnderna för att åstadkomma största möjliga rättvisa och likformighet
vid riksdagsledamöternas taxeringar behandlar ledamöterna mer
likvärdigt när det gäller avdrag för kostnader i samband med riksdagsuppdraget.

Stödet till partigrupperna för internationella resor

Principen för fördelningen av stödet till internationella resor är att varje
partigrupp får förfoga över ett anslag som står i relation till gruppens storlek.

Principen har dock modifierats med hänsyn till att flertalet av de konferenser
och möten för vilka anslaget kan tas i anspråk är av den karaktären att det är
önskvärt med deltagande från flera partier. Denna princip bör enligt
förvaltningsstyrelsen gälla även i fortsättningen.

En förutsättning för att stödet i någon utsträckning skall svara mot de
ökade kraven på och önskemålen om att svenska parlamentariker deltar i den
typ av konferenser o.d. som stödet är avsett för är, som stödgruppen
framhåller, att det får en större omfattning än för närvarande.

Förvaltningsstyrelsen godtar att stödet liksom hittills utgår med visst
belopp per mandat och föreslår i enlighet med arbetsgruppens förslag att

stödet beräknas till 4 000 kr. per mandat för de första 20 mandaten och till
2 000 kr. per mandat för de övriga mandaten. Detta innebär att bidraget för
deltagande i vissa konferenser m.m. för budgetåret 1989/90 måste räknas upp
från 350 000 kr. till 940 000 kr. och anslaget Ersättningar till riksdagens
ledamöter m.m. i enlighet härmed höjas i motsvarande mån. Till anslagsfrågan
återkommer förvaltningsstyrelsen i ett senare sammanhang.

Hemställan

Förvaltningsstyrelsen hemställer

1. att riksdagen antar det i Bilaga 2 till arbetsgruppens slutrapport
intagna förslaget till Lag om ändring i lagen om ersättning m.m. till
riksdagens ledamöter,

2. att riksdagen i övrigt godkänner de i förvaltningsstyrelsens förslag
angivna riktlinjerna för ökat stöd till riksdagens ledamöter.

Med hänsyn till att ärendet är brådskande och bör avgöras under
innevarande riksmöte hemställs vidare att motionstiden förkortas till fem
dagar.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknad
ordförande riksdagsledamöterna Oscar Lindkvist (s), Marianne Stålberg (s),
Bo Forslund (s). Birgit Friggebo (fp). Martin Olsson (c). Marianne
Samuelsson (mp), Wiggo Komstedt (m) och Per Olof Håkansson (s).

Stockholm den 10 maj 1989
Riksdagens förvaltningskontor

Rolf Clarkson

Anders Forsberg

Särskilt yttrande

av Rolf Clarkson och Wiggo Komstedt (båda m)

Vi ansluter oss till de synpunkter som framförts av Anders Björck (m) i det
till arbetsgruppens slutrapport fogade särskilda yttrandet.

Förs. 1988/89:28

1989-05-03

Förs. 1988/89:28

Bilaga

Slutrapport från arbetsgruppen för ökat stöd till
riksdagens ledamöter

Uppdraget

Arbetsgruppen tillsattes av riksdagens förvaltningsstyrelse efter en framställning
från partiernas riksdagsgrupper. I skrivelsen från partigrupperna
framhölls att gruppen borde ges i uppdrag att pröva
dels en förstärkning av de ekonomiska resurserna till partikanslierna för att
dessa i ökad omfattning skall få möjlighet att anställa skrivande och
utredande personal att ställa till ledamöternas förfogande,

dels frågan om riksdagens lokalbehov för att bl.a. förbereda kontorsutrymme
för ett ökat antal sekreterare.

I ett senare beslut uppdrog förvaltningsstyrelsen åt arbetsgruppen att
också lägga förslag till framtida utformning av stödet till partigrupperna för
internationella resor.

Gruppens tidigare rapport

Gruppen avgav under hösten 1988 en rapport med förslag till utbyggnad av
såväl biträdeshjälpen till ledamöterna som stödet till partigrupperna. Den
innehöll också synpunkter på riksdagens lokalfrågor. I rapporten angavs att
gruppen planerade att avge sin slutrapport under våren 1989 samt att den i
det fortsatta arbetet till ytterligare behandling skulle ta upp de problem för
ledamöterna i deras arbete som framkommit vid den enkätundersökning som
genomförts. Det förutskickades också att gruppen i sin slutrapport skulle
behandla de speciella problem med assistenthjälp som föreligger för
utskottens presidiemedlemmar.

Gruppens fortsatta arbete

Enkätsvaren gav en rad förslag och synpunkter rörande den interna servicen
vad gäller såväl ledamöternas arbets- som bostadssituation i riksdagen.

Förvaltningskontoret har inför gruppen redovisat vilka åtgärder man avser
vidta för att tillmötesgå ledamöternas synpunkter i denna del. Förvaltningskontoret
har också svarat för en särskild enkät rörande presidieledamöternas
assistenthjälp och kommer att lägga förslag till förbättringar på detta
område.

En viktig del av enkäten, vid sidan av frågorna rörande biträdeshjälpen till
ledamöterna, gällde vilken teknisk utrustning ledamöterna ansåg sig behöva
för att bättre kunna lösa framför allt de kommunikationsproblem som följer
av den speciella arbetssituationen med en rad uppdrag och uppgifter utanför
riksdagen. Arbetsgruppen har därför i första hand inriktat sitt fortsatta
arbete på att finna en lösning på detta område som tillgodoser de skiftande
behov som ledamöterna har. Gruppens förslag innebär en uppräkning av
kostnadsersättningen kombinerat med avdrag för ianspråktagen teknisk
utrustning. 5

Gruppen har också behandlat den speciella frågan om stöd till partigrup- Förs. 1988/89:28
perna för internationella resor. Bilaga

Överväganden

1. Behovet av bättre teknisk utrustning m.m.

Kostnadsersättningen till riksdagsledamöterna utgör för närvarande 70 % av
basbeloppet för ledamöter berättigade till traktamente och 100 % av samma
belopp för övriga. Den har varit till sin nivå oförändrad under mer än tio år.
Under denna tid har kraven på ledamöterna ökat, inte minst när det gäller
kontakten med medborgarna.

I de intervju- och enkätundersökningar som gjordes för folkstyrelsekommitténs
räkning betonade riksdagsledamöterna vikten av att de gavs tid och
möjlighet att informera sig om den kommunala verksamheten i valkretsarna
och att fungera som kontaktlänkar mellan den lokala verksamheten och
rikspolitiken. Kommittén menade för sin del att detta att fungera som
kontaktpersoner mellan de olika nivåerna i den politiska och offentliga
verksamheten var en av riksdagsledamöternas viktigaste uppgifter och tog
det som en av utgångspunkterna för arbetet med förändring av arbetsformerna
i riksdagen.

Enligt kommitténs mening var det en viktig del av uppgiften som väljarnas
representant att delta i föreningsmöten och publika evenemang i valkretsen,
att hålla kontakt med de förtroendevalda i kommun och landsting, att göra
arbetsplats- och skolbesök och att allmänt hålla sig underrättad om aktuella
problem och förhållanden i valkretsen.

På grundval av en av arbetsgruppen tidigare utarbetad rapport och i
enlighet med ett förslag av förvaltningsstyrelsen fattade riksdagen i december
förra året beslut om en ökning av de ekonomiska resurser som är avsedda
som stöd till partigrupperna och därmed till riksdagens ledamöter. Under
riksdagsbehandlingen av detta ärende erinrade konstitutionsutskottet (1988/
89:KU16) om att riksdagsledamöterna enligt en av gruppen utförd enkät,
utöver starka krav på förbättrad assistent- och utredarhjälp, också hade en
rad andra önskemål och förslag om förbättrat stöd och utbyggd service.
Utskottet underströk också att den plan som fastlagts för utbyggnad av
riksdagens datasystem innebar att samtliga ledamöter som så önskade skulle
utrustas med dataterminal på arbetsrummen under innevarande mandatperiod.
Detta borde enligt utskottet kunna ske ännu snabbare än sorn då
planerades. Tillgång till modern ordbehandlingsutrustning i riksdagen
borde, menade utskottet, vara en självklarhet i likhet med vad som gäller på
ett stort antal jämförbara arbetsplatser. Efter hand som ledamöterna fick
tillgång till och lärde sig utnyttja datasystemet i riksdagen borde ledamöterna
enligt utskottet erbjudas sådan datautrustning som gjorde det möjligt för
dem att även nå kontakt med detta system från hemorten.

1.1 Förslag till åtgärder

Mot bakgrund av riksdagens tidigare uttalanden om behovet av ökat stöd till
ledamöterna och med hänsyn till vad som framkommit vid arbetsgruppens
enkätundersökningar föreslår gruppen en uppräkning av kostnadsersättningen
med 65 % av basbeloppet (dvs. med för närvarande ca 14 000 kr.) för
samtliga ledamöter.

Gruppen föreslår också att riksdagen tillhandahåller viss teknisk utrustning
till stöd för ledamöterna i deras arbete. Stödet i denna del bör utformas
så att det ger ledamöterna största möjliga valfrihet. Det bör således vara
neutralt i frågan om vilket stöd ledamoten föredrar.

Önskemålen när det gäller förbättrad kommunikationsutrustning gäller
inte bara tillgång till riksdagens ordbehandlingssystem och möjlighet att nå
kontakt med detta från hemorten. De omfattar även utrustning som
personsökare, telefonsvarare, telefaxapparater och mobiltelefoner. Behoven
varierar av naturliga skäl starkt beroende på ledamöternas arbetssituation.
Denna bestäms bl.a. av faktorer som valkretsens geografiska belägenhet
och storlek, möjligheterna för ledamöterna att på hemorten utnyttja
kommunikationsutrustning tillhörig exempelvis partiexpeditioner eller tidningsredaktioner,
deras uppdrag i riksdagen och i parti- och organisationsverksamhet
i övrigt på lokal, regional, central och i en del fall också
internationell nivå. Ledamöternas intresse för att utnyttja olika former av
tekniska hjälpmedel är givetvis också starkt beroende av hur de själva väljer
att organisera sitt arbete och vilka erfarenheter de har från annan verksamhet
av att använda kommunikationsutrustning.

Arbetsgruppen har också fäst särskild vikt vid att stödet i den här delen inte
får leda till några skattemässiga oklarheter för ledamöterna. Vid sin prövning
av olika alternativ har gruppen konstaterat att det finns en risk att sådana
oklarheter kan uppkomma om stödet i sin helhet ges inom ramen för en
förhöjd kostnadsersättning eller genom att riksdagen kostnadsfritt tillhandahåller
den utrustning som ledamöterna bedöms behöva för utövande av sitt
uppdrag. I det förra fallet kan inte uteslutas att skäligheten av yrkade avdrag
för teknisk apparatur kan komma att bli föremål för en delvis olikartad
bedömning av olika taxeringsmyndigheter. I det senare kan frågan om
särskild förmånsbeskattning komma att aktualiseras, exempelvis om en av
riksdagen tillhandahållen mobiltelefon installeras i en riksdagsledamots
privatbil.

Läget blir däremot ett annat om man väljer den konstruktionen att
riksdagen tillhandahåller den tekniska utrustningen och riksdagsledamoten
som betalning härför får vidkännas ett avdrag på kostnadsersättningen. I
detta fall äger och svarar riksdagen för underhåll och reparationer av den
tekniska apparaturen, och det blir därför inte aktuellt med något avdrag för
maskinkostnaderna vid riksdagsledamöternas beskattning.

I enlighet med det anförda föreslår arbetsgruppen att riksdagsledamöterna
för tid då de disponerar riksdagen tillhörig teknisk apparatur i form av
datorutrustning, telefax och mobiltelefoner får ett avdrag på kostnadsersättningen.
Avdraget bör i nuläget bestämmas till 15 % av basbeloppet för
persondatorer med skrivare och modem, motsvarande belopp för ficktelefon

Förs. 1988/89:28

Bilaga

och till 10 % för biltelefon och telefaxapparatur. Beloppen måste givetvis
från tid till annan ses över av förvaltningskontoret med hänsyn till kostnadsutvecklingen.
Denna princip kan givetvis bli tillämplig även på annan
utrustning som kan bli aktuell i framtiden. Det får ankomma på förvaltningsstyrelsen
att ta de erforderliga besluten.

För ledamöter som så önskar bör det finnas en möjlighet att efter viss tid
lösa ut den tekniska apparaturen. Villkoren härför fastställs av förvaltningskontoret.

Om en riksdagsledamot är borta från riksdagsarbetet mer än 90 dagar i
följd upphör enligt 10 § ersättningslagen rätten till kostnadsersättning. Då
bör också, om inte annat överenskoms mellan förvaltningskontoret och
ledamoten, den tekniska apparatur ledamoten disponerar återställas till
riksdagen.

Utöver föreslagna avdrag för teknisk utrustning tillkommer löpande
kostnader för samtal, disketter, papper, kolpulver m.m. Driftkostnaderna
svarar ledamöterna för. Detta har beaktats vid bestämmandet av den
föreslagna höjningen av kostnadsersättningen. Abonnemang och ingångsavgifter
samt kostnader för reparation och service svarar förvaltningskontoret
för. Det ankommer på förvaltningskontoret att fastställa de närmare
bestämmelser som sammanhänger med användandet.

Arbetsgruppens förslag i fråga om kostnadsersättningen förutsätter, om
det antas, ändring av 10 § ersättningslagen. Vidare krävs ett tillägg i
anvisningarna till samma paragraf.

1.2 Sammanfattning

Arbetsgruppen anser för sin del att uppräkningen av kostnadsersättningen
liksom den föreslagna ordningen för tillhandahållande av teknisk utrustning
innebär icke oväsentliga förbättringar av stödet till riksdagsledamöterna.
Genom en högre kostnadsersättning får en ledamot, som i stället för teknisk
utrustning vill anlita personell kontorshjälp, större möjligheter att göra det.
Det föreslagna systemet är neutralt när det gäller valet av stöd och innebär att
alla riksdagsledamöter kommer att behandlas enhetligt när det gäller
kostnader för teknisk apparatur.

Arbetsgruppen har diskuterat frågan om vissa andra fasta och löpande
kostnader, som normalt är förenade med ett riksdagsmannauppdrag, bör
föranleda en ytterligare utbyggnad av stödet till ledamöterna. Gruppen
tänker i sammanhanget på kostnader för telefon, brevporto m.m. I nuläget
har gruppen ansett sig böra avstå från det. Den av gruppen föreslagna
uppräkningen av kostnadsersättningen innebär att denna för ledamöter med
traktamente höjs från nuvarande 1 628 kr. till 3 138 kr. och för övriga
ledamöter från 2 325 kr. till 3 836 kr. per månad räknat. Även med den av
gruppen föreslagna reduktionen av kostnadsersättningen för ledamöter som
vill ha tillgång till teknisk apparatur innebär förslaget en icke oväsentlig
höjning av nu utgående kostnadsersättning. Som exempel kan nämnas att
ledamot med traktamente som vill disponera både datoranläggning i hemmet
och biltelefon får en höjning av ersättningen med ca 900 kr. per månad.

Avslutningsvis vill arbetsgruppen erinra om att kostnadsersättning för
fullgörande av uppdrag som riksdagsledamot visserligen utgör skattepliktig

Förs. 1988/89:28

Bilaga

intäkt men att de omkostnader som uppdraget medför får dras av helt i de fall
de inte är avsedda att täckas av resekostnads- och traktamentsersättningar.
Gruppen vill i sammanhanget också erinra om att regeringsrätten i dom den
29 oktober 1986 (RÅ 1986 ref: 130) fastslagit att ett uppdrag som riksdagsledamot
får anses omfatta inte bara arbete som utförs i samband med
riksdagens verksamhet i formell mening utan också utanför riksdagen, i den
egna valkretsen, i partiorganisationen m.m.

Enligt arbetsgruppens mening innebär regeringsrättens dom att en riksdagsledamot
har rätt att vid beskattningen tillgodoföra sig avdrag för alla
kostnader han åsamkas i samband med en valrörelse eller eljest för
partipolitisk eller allmänpolitisk verksamhet. Kostnader för fortbildning och
för studieresor inom och utom landet bör - liksom kostnader för att anlita
sekreterar- och kontorshjälp - därmed vara avdragsgilla om de har samband
med riksdagsuppdraget.

Gruppen vill avslutningsvis framhålla vikten av att riksdagens ledamöter
behandlas mer likvärdigt av taxeringsnämnderna när det gäller avdrag för
kostnader i samband med riksdagsuppdraget.

I fråga om tidpunkten för den föreslagna höjningen av kostnadsersättningen
bedömer gruppen att hänsyn måste tas till möjligheterna att tillgodose
ledamöternas behov av teknisk utrustning. Detta talar för ett ikraftträdande
den 1 januari 1990. Gruppen förutsätter dock att riksdagsbeslut i ärendet kan
tas redan i vår, vilket torde kräva förkortad motionstid.

Gruppen utgår från att förvaltningskontoret före ikraftträdandet successivt
inköper och tillhandahåller teknisk utrustning, dock utan avdrag på
kostnadsersättningen i dessa fall före den 1 januari 1990.

2. Stödet till partigrupperna för internationella resor

För innevarande år har i budgeten avsatts ett belopp på 348 000 kr. för bidrag
till ledamöter som på partiernas uppdrag deltar i internationella konferenser
och i andra internationella sammanhang. Talmanskonferensen har på förslag
av konstitutionsutskottets arbetsgrupp för riksdagsfrågor beslutat att medlen
fördelas på partigrupperna enligt följande:

Partierna får för de första 20 mandaten 1 500 kr./mandat, för följande upp
till 50 mandat 1000 kr./mandat och för resterande mandat 500 kr./mandat.

Principen för fördelningen är att varje partigrupp får förfoga över ett
anslag som står i relation till gruppens storlek. Principen har dock modifierats
med hänsyn till att flera av de konferenser och möten för vilka anslaget kan
tas i anspråk är av den karaktären att det är önskvärt med deltagande från
flera partier.

Arbetsgruppen angav i sin rapport till talmanskonferensen att enligt dess
mening borde fördelningsprincipen i framtiden bli föremål för fortsatta
överväganden i syfte att etablera en ordning som kan tillämpas oberoende av
anslagets storlek.

I årets budgetproposition har för ändamålet reserverats ett belopp på
350 000 kr. Den ordning som nu tillämpas innebär att varje partigrupp får
disponera över medel för att bekosta sina ledamöters resor till konferenser
o.d. med anknytning till den parlamentariska verksamheten. Medlen kan

Förs. 1988/89:28

Bilaga

också, om riksdagsgruppen så önskar, tas i anspråk för att sända observatörer
till någon eller några av Europaparlamentets sessioner.

Medlen förvaltas av riksdagens förvaltningskontor och utanordnas till
resenärerna efter beslut av partigrupperna. Ersättning för resekostnaderna
utgår enligt det statliga utlandsresereglementet.

Arbetsgruppen har haft att överväga stödets framtida storlek och utformning.
Enligt gruppens mening föreligger fortfarande behov av ett särskilt stöd
för deltagande i möten, konferenser o.d. med parlamentarisk anknytning,
vid sidan av såväl de resestipendiemöjligheter som erbjuds de enskilda
ledamöterna som det resande som bekostas inom ramen för partigruppsstödet.

För att stödet i någon utsträckning skall svara mot de ökade kraven på och
önskemålen om deltagande av de svenska partierna i den typ av möten,
konferenser o.d. för vilket det är avsett krävs att det får en större omfattning
än för närvarande.

Liksom tidigare bör anslaget fördelas på partigrupperna i relation till deras
storlek, men med hänsynstagande till att det vid flera konferenser med
parlamentarisk anknytning är önskvärt med representation för flera eller alla
partier.

Arbetsgruppen föreslår att stödet utformas så att det utgår med ett visst
belopp per mandat för de första 20 mandaten och med halva det beloppet för
vart och ett av partiernas övriga mandat. För budgetåret 1989/90 bör
partigrupperna erhålla 4 000 kr./mandat för de första 20 mandaten och
således 2 000 kr./mandat för de övriga. Med den mandatfördelning som nu
gäller i riksdagen innebär förslaget att partierna erhåller del av stödet enligt
följande:

Parti	Antal mandat	Stöd	%
s	156	352 000	37
m	66	172 000	18
fp	44	128 000	14
c	42	124 000	13
vpk	21	84 000	9
mp	20	80 000	9
		940 000	100

Slutord

Arbetsgruppen har i arbetet med slutrapporten haft följande sammansättning:
Jan Bergqvist (s), ordf., Elving Andersson (c), Anders Björck (m),
Birgit Friggebo (fp), Margö Ingvardsson (vpk), Marianne Samuelsson (mp)
samt Olle Svensson (s). Den har biträtts av riksdagsdirektören och förvaltningsdirektören
samt tjänstemän från RFK. Föredraganden Ulf Christoffersson
har fungerat som sekreterare.

Med denna rapport är gruppens arbete slutfört.

Förs. 1988/89:28

Bilaga

Reservation

av Margo Ingvardsson (vpk)

Den föreslagna höjningen av kostnadsersättningen med 65 % av basbeloppet
motiveras med ledamöternas behov av datorutrustning och telefax i
hemmet samt mobiltelefon.

Konstruktionen med höjd kostnadsersättning och att ledamöterna till
riksdagen betalar avgifter för lånad teknisk utrustning syftar till att underlätta
skatteavdrag för kostnader som uppdraget som riksdagsledamot medför.

Enligt vpk:s mening bör riksdagen tillhandahålla ledamöterna den tekniska
utrustning som behövs för uppdraget. De kostnader som uppdraget som
riksdagsledamot medför skall redovisas i deklarationen enligt gällande
villkor.

Om den bedömningen görs att uppdraget som riksdagsledamot medför så
omfattande kostnader att det befogar en inkomstförstärkning bör lönen
justeras. Att som nu föreslås i stället höja kostnadsersättningen kan
uppfattas som en dold löneförmån.

Särkilt yttrande
av Anders Björck (m)

Arbetsgruppen för ökat stöd till riksdagens ledamöter tillsattes i början av år
1988. Bakgrunden var eri framställning från riksdagspartiernas gruppledare.

Frågan om en förbättring av riksdagsledamöternas arbetssituation är inte
ny. Under senare år har allt fler röster höjts för att vidta väsentliga
förbättringar i syfte att ge ledamöterna rimliga förutsättningar att sköta
riksdagsuppdraget på ett effektivt sätt.

Riksdagen består av 349 ledamöter. Deras sätt att arbeta varier helt
naturligt. Olika ledamöter har olika arbetsmetodik beroende på bakgrund,
bosättningsort, uppdrag inom riksdagen och partier liksom arbetsuppgifter
utanför riksdagen. Det är därför rimligt att utforma ledamotsstödet så att det
tillgodoser de många skiftande behov av stöd som finns. Stödet måste
anpassas så långt det är möjligt till de enskilda ledamöternas arbetssituation.

Detta förutsätter att ledamotsstödet i fortsättningen i ökad utsträckning
slussas direkt till de enskilda ledamöterna. Detta behöver inte stå i
motsatsförhållande till en förbättring av gruppkansliernas ekonomiska stöd
från riksdagen. Där har också fr.o.m. årsskiftet en kraftig förbättring skett.
Det s.k. kanslistödet har ökat från 4 875 000 kr. till 19 323 000 kr. och
kontorshjälpsstödet från 9 870 000 kr. till 16 510 000 kr.

En satsning av motsvarande storleksordning vad gäller stödet till ledamöterna
genom en höjning av kostnadsersättningen föreslås emellertid inte av
arbetsgruppen. De höjningar som nu föreslås kommer blott i ringa grad att
medverka till den rejäla förbättring av arbetsförhållandena som behövs för
att ledamöterna skall kunna sköta riksdagsuppdraget på ett effektivt sätt.

Det finns sålunda anledning att med besvikelse se på arbetsgruppens
resultat vad gäller förbättringar för den enskilde riksdagsledamoten. Majoriteten
har genomgående varit inriktad på att öka det stöd som i olika former

Förs. 1988/89:28

Bilaga

utgår via partigrupperna. Detta är ett synsätt som det finns anledning att
vända sig mot.

Riksdagen består av 349 ledamöter och inte av sex politiska partier.
Riksdagsledamöterna representerar svenska folket och är i allmänna val
ansvariga för hur uppdraget skötts. Det finns all anledning att - liksom fallet
är i många länders parlament - stärka de enskilda riksdagsledamöternas
ställning.

Arbetsgruppen har tyvärr i ett antal avseenden misslyckats med detta.
Redan från början missades möjligheten att få en utökning av antalet
arbetsrum genom att snabbt ta över utbildningsdepartementets lokaler.
Dåvarande utbildningsministern Lennart Bodström motsatte sig detta trots
att utmärkta ersättningslokaler erbjöds. Nu är hela projektet med övertagande
av utbildningsdepartementet starkt försenat på grund av onödig hänsyn
till regeringen.

De satsningar som gjorts av en höjning av kontorshjälpsstödet innebär att
pengar slussas via partigrupperna som sedan har att avgöra hur de skall
användas. Några garantier har inte skapats för att det verkligen blir en ökning
av skrivhjälpen i enlighet med de intentioner som finns.

Vad gäller möjligheterna för ledamöterna att företa internationella resor
föreslås en kraftig höjning av det belopp som skall ställas till förfogande.
Typiskt nog slussas inte pengarna genom det system som finns för ledamöternas
enskilda stipendieresor utan genom stödet till partigrupperna för
internationella resor.

Det verkar tyvärr på flera håll finnas ett motstånd mot att stärka
ledamöternas ställning genom att ge dem rimliga arbetsresurser. I stället
stärks partigrupperna. Detta är beklagligt, då det rimligen måste finnas goda
möjligheter att tillgodose såväl partigrupper som enskilda ledamöter.

Det måste med beklagande konstateras att arbetsgruppen för ökat stöd till
ledamöterna - som nu avlämnar sin slutrapport - inte lyckats genomföra de
genomgripande förändringar som behövs för att vända utvecklingen. Det är
t.ex. beklagligt att en del ledamöter under senare år lämnat riksdagen för att i
stället verka som kommunal- eller landstingsråd. Detta har säkert i de flesta
fall ett samband med skillnaden i arbetssituation.

Sedan ett antal år tillbaka finns inom konstitutionsutskottet en särskild
arbetsgrupp för arbetsformsfrågor. Den har tagit initiativ till ett flertal
viktiga reformer, t.ex. voteringsfria kvällar, samlade voteringar, men också
för stöd till ledamöterna av mer praktisk natur. Det är att hoppas att denna
arbetsgrupp nu återupptar sitt arbete. Den bör framlägga förslag som leder
till de förbättringar som är nödvändiga vad gäller ledamöternas arbetssituation
för att hävda riksdagens roll i den svenska folkstyrelsen.

Förs. 1988/89:28

Bilaga

Förslaget i sammanfattning

Förs. 1988/89:28

Bilaga 1:

Kostnadsersättningen

		Ledamot med traktamente	Ledamot utan traktamente
Nuläge
% av basbelopp		70	100
Kronor		1 628	2 325
Förslag
% av basbelopp		135	165
Kronor		3 138	3 836
Teknisk utrustning
	Kostnad	Avdrag (% av	Avdrag/månad
	(kronor)	(basbeloppet)	(kronor)
Persondator med
kringutrustning	ca 30 000	15	350
Ficktelefon	20 000-25 000	15	350
Biltelefon	15 000 - 20 000	10	230
Telefaxapparat	15 000 - 20 000	10	230

Förslag till Förs. 1988/89:28

Lag om ändring i lagen om ersättning m.m. till riksdagens Bilaga 2

ledamöter (1988:589)

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen om ersättning m.m. till riksdagens
ledamöter (1988:589) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

10 § Till en ledamot betalas kostnadsersättning
för månad.
Kostnadsersättning utgör för år räknat
för ledamot som är berättigad till
traktamente 70 procent av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring och för annan ledamot
ett basbelopp.

Efter frånvaro mer än nittio dagar
i följd upphör kostnadsersättningen.
Talmannen är inte berättigad till
kostnadsersättning.

10 § Till en ledamot betalas kostnadsersättning
för månad.
Kostnadsersättning utgör för år räknat
för ledamot som är berättigad till
traktamente 135 procent av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring och för annan ledamot
165 procent av basbeloppet.

För ledamot som disponerar viss
teknisk utrustning tillhörig riksdagen
minskas kostnadsersättningen
enligt föreskrifter som meddelas av
riksdagens förvaltningskontor.

Efter frånvaro mer än nittio dagar
i följd upphör kostnadsersättningen.
Då skall, om inte annat överenskoms
mellan förvaltningskontoret och den
enskilda ledamoten, den tekniska utrustningen
återställas. Talmannen är
inte berättigad till kostnadsersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.