Förslag till riksdagen1987/88:9 (Framställning / redogörelse 1987/88:9)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förslag till riksdagen
1987/88:9

Riksdagens förvaltningskontors förslag om
säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens 1987/88-9
kammare

Riksdagen uppdrog den 10 december 1985 åt förvaltningskontoret att under
parlamentarisk medverkan utreda behovet av skärpt kontroll i vissa fall vid
inpassering till riksdagens åhörarläktare.

Frågan har utretts av en utredning bestående av riksdagsledamöterna John
Johnsson (s) ordf., Arne Kjörnsberg (s), Wivi-Anne Cederqvist (s), Rolf
Clarkson (m), Birgit Friggebo (fp), Kjell A Mattsson (c) och Bo Hammar
(vpk). Utredningen har biträtts av t.f. säkerhetschefen Rolf Bergman och
sekreterare har varit föredragande Staffan Hansson. Utredningens rapport
biläggs.

Utredningen konstaterar att behov finns i speciella situationer att kontrollera
om vapen eller andra föremål med vilka skada kan åstadkommas
medförs till åhörarläktaren. Utredningen tänker därvid särskilt på situationer
med allvarliga hot mot personer som vistas i plenisalen.

Med hänsyn till sitt resultat rörande behovet av skärpt kontroll framlägger
utredningen dels ett förslag om ändring i riksdagsordningen, dels ett förslag
om en lag om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare.

Förvaltningskontoret ställer sig bakom utredningens förslag.

I proposition 1987/88:22 föreslås bl.a. att sammanträde med ett utskott
skall efter beslut av utskottet vara offentligt. Propositionen bereds för
närvarande av konstitutionsutskottet. Förvaltningskontoret förutsätter i
likhet med utredningen att konstitutionsutskottet i sitt beredningsarbete
prövar frågan om säkerhetskontroll vid offentligt sammanträde med utskott.

Under hänvisning till det anförda hemställer förvaltningskontoret

1. att riksdagen antar det i bilagan intagna förslaget till lag om
ändring i riksdagsordningen,

2. att riksdagen antar det i bilagan intagna förslaget till lag om
säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare.

I detta beslut har deltagit, förutom undertecknad ordförande, riksdagsledamöterna
Alf Wennerfors (m), Oskar Lindkvist (s), Lennart Andersson (s),

Martin Olsson (c), John Johnsson (s), Rolf Clarkson (m) och Carl-Johan
Wilson (fp) samt personalföreträdarna Sven Sjögren, SACO/SR, Lennart
Hedlund, SF, och Per Axelson, ST.

Stockholm den 18 november 1987
Ingemund Bengtsson

Gunnar Grenfors 1

1 Riksdagen 1987188.2 sami. Nr 9

Förs. 1987/88:9
Bilaga

Behovet av säkerhetskontroll
vid sammanträde med riksdagens
kammare, m.m.

Rapport av utredningen om skärpt kontroll vid inpassering till
åhörarläktaren i riksdagens plenisal avgiven i november 1987

1 * Riksdagen 1987188. 2 sami. Nr 9

Till riksdagens förvaltningskontor

Förs. 1987/88:9

Riksdagen uppdrog den 10 december 1985 (KU 1985/86:6) åt förvaltningskontoret
att låta under parlamentarisk medverkan utreda behovet av skärpt
kontroll i vissa fall vid inpassering till riksdagens åhörarläktare. Uppdraget
gällde närmare bestämt om det för säkerhetsskyddet i riksdagen finns behov
av en sådan särskild lagstiftning som införts för domstolar genom lagen
(1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar.

Förvaltningsstyrelsen tillsatte med anledning härav den 12 mars 1986 en
utredning bestående av riksdagsledamöterna John Johnsson (s), Arne
Kjörnsberg (s), Wivi-Anne Cederqvist (s), Rolf Clarkson (m). Birgit
Friggebo (fp), Kjell A. Mattsson (c) och Bo Flammar (vpk). Till ordförande
utsågs John Johnsson. Som sekreterare i utredningen har anlitats föredraganden
Staffan Hansson. Utredningen har biträtts av t.f. säkerhetschefen Rolf
Bergman. Utredningen har hållit nio sammanträden och har gjort ett antal
studiebesök. Hos Stockholms tingsrätt har den där befintliga säkerhetssalen
studerats. Vid besök hos rikspolisstyrelsen har utredningen tagit del av
bombmateriel och informerats om risken för terrordåd. Under en resa i
Europa har säkerhetssystemen studerats hos parlamenten i Wien och
London, hos den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) och FN-centret i
Wien samt hos nationalförsamlingen i Paris. Under hand har synpunkter
lämnats om säkerhetssystemen i parlamenten i Köpenhamn, Oslo, Bern,
Bonn, Madrid och Rom. Vid ett besök hos Scotland Yard har uppgifter
tillförts utredningen om bl.a. den internationella terrorismen. Utredningen
har vidare hört experter från juristkommissionen samt rådgjort under hand
med folkstyrelsekommittén.

Genom en enkät har anställda hos riksdagen med arbetet förlagt i
anslutning till plenisalen beretts tillfälle att ge sin syn på behovet av skärpt
inpasseringskontroll till åhörarläktaren och utrymmen som gränsar till
plenisalen. Vaktpersonal vid huvudentrén och allmänhetens entré har hörts
om säkerheten vid entréerna.

Utredningen överlämnar härmed sin rapport med förslag till dels en lag om
ändring i riksdagsordningen, dels en lag om säkerhetskontroll vid sammanträde
med riksdagens kammare.

Till rapporten har fogats ett särskilt yttrande av ledamoten Bo Hammar.

Utredningen anser sig därmed ha slutfört sitt arbete.

Stockholm i november 1987
John Johnsson

Arne Kjörnsberg

Wivi-Anne Cederqvist

Rolf Clarkson

Birgit Friggebo

Kjell A Mattsson

Bo Hammar

/Staffan Hansson

Innehåll Förs-1987/88:9

Sammanfattning .. 7

Författningsförslag 9

1. Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen 9

2. Förslag till lag om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens
kammare 10

1. Allmän bakgrund 12

1.1 Grundprinciper 12

1.2 Risken för våldshandlingar 13

2. Brottsförebyggande lagbestämmelser 13

2.1 Rättegångsbalken, brottsbalken och polislagen 13

2.2 Inom luftfarten 14

2.3 Vid rättegångsförhandlingar 14

3. Säkerhetsskyddet i riksdagen 15

3.1 Säkerhetssystemet m. m 15

3.2 Bevakning 15

3.3 Bombhotsanläggningar 16

3.4 Polisiära insatser 16

3.5 Säkerhetsskyddet i plenisalen 16

3.5.1 Tillträde 16

3.5.2 Bevakning 17

3.5.3 Ordningsföreskrifter 17

4. Utländska förhållanden, m.m 17

4.1 Allmänhetens tillträde till åhörarläktaren i några främmande
parlament i Europa 17

4.2 Erfarenheter från riksdagens personal 18

4.3 Experter från juristkommissionen 20

4.4 Stockholms tingsrätt 20

4.5 Rikspolisstyrelsen 20

5. Utredningens överväganden 21

5.1 Behov av skärpt kontroll 21

5.2 Kontrollformer 21

5.2.1 Identitetskontroll 22

5.2.2 Undersökning av kläder och väskor 23

6. Utredningens förslag 23

6.1 Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen 24

6.2 Förslag till lag om säkerhetskontroll vid sammanträde med
riksdagens kammare 24

7. Offentligt sammanträde med utskott 30

8. Särskilt yttrande av Bo Hammar 30

Bilagor

Bilaga 1 Direktiv 31

Bilaga 2 Enkät rörande behovet av skärpt kontroll vid inpasseringen 6

till riksdagens åhörarläktare 32

Sammanfattning

Förs. 1987/88:9

Utredningen har enligt sina direktiv utrett behovet av skärpt kontroll vid
inpassering till riksdagens åhörarläktare. Särskilt har beaktats behovet av
skärpta kontrollmöjligheter vid hastigt uppkomna hot som innebär allvarlig
fara för liv, hälsa eller frihet eller omfattande förstörelse av egendom. Som
förutsättning har gällt att den svenska riksdagens öppenhet bibehålls och att
den personliga integriteten skyddas i största möjliga utsträckning.

Utredningen konstaterar att en svag punkt trots ett i övrigt fullgott
säkerhetssystem är möjligheten att medföra vapen eller andra tillhyggen till
åhörarläktaren genom att dölja dem i kläderna eller i en handväska.
Utredningen anser därför att det finns ett behov i speciella situationer att
kunna kontrollera om vapen eller andra föremål med vilka skada kan
åstadkommas medförs. Utredningen tänker därvid särskilt på situationer
med allvarliga hot mot personer som vistas i plenisalen.

Undersökning av en persons kläder eller något denne bär med sig är
juridiskt att betrakta som kroppsvisitation och kräver lagstiftning. Utredningen
föreslår att lagförslag framläggs för riksdagen som möjliggör den
förordade skärpta kontrollen.

I tilläggsbestämmelsen 2.4.1 riksdagsordningen finns bestämmelser som
syftar till att säkerställa ordningen vid kammarens sammanträden. Dessa
bestämmelser bör kompletteras med en bestämmelse om rätt att företa
säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare. Den närmare
regleringen av förutsättningarna för kontrollen görs i en särskild lag.
Säkerhetskontroll får enligt förslaget äga rum om det till följd av särskilda
omständigheter finns risk att det i samband med ett sammanträde med
riksdagens kammare kan komma att begås brott som innebär allvarlig fara
för någons liv, hälsa eller frihet eller omfattande förstörelse av egendom.
Beslutet om säkerhetskontrollen fattas av talmannen. Vid kontrollen skall
vapen och andra föremål som är ägnade att komma till användning vid sådant
brott eftersökas. Kontrollen sker i form av kroppsvisitation och undersökning
av väskor m.m. Den omfattar besökare till plenisalens åhörarläktare.
Talmannen får vid särskilda skäl göra undantag från kontrollen. Den som
inte underkastar sig säkerhetskontroll enligt beslutet härom skall vägras
tillträde till förhandlingen. Påträffas ett sådant föremål som eftersöks skall
den som medför det uppmanas att lämna det ifrån sig under besöket på
åhörarläktaren. Den som inte efterkommer uppmaningen får avlägsnas från
riksdagens lokaler. Kontrollen bör göras med så små ingrepp som möjligt.
Utredningen förordar i första hand användning av detektor.

I tilläggsbestämmelsen 2.4.1 riksdagsordningen införs också en hänvisning
till bestämmelser i lagen om säkerhetsskyddet i riksdagen som rör tillträdet
till åhörarläktaren.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 1988.

Ledamoten Bo Hammar har i ett särskilt yttrande bl.a. anfört att beslut om
säkerhetskontroll bör fattas av talmanskonferensen.

I en nyligen avlämnad proposition föreslås att sammanträde med utskott
skall vara offentligt efter särskilt beslut. Utredningen förutsätter att frågan
om säkerhetskontroll vid offentligt sammanträde med utskott prövas av
riksdagen om propositionsförslaget antas.

Förs. 1987/88:9

Författningsförslag

Förs. 1987/88:9

1. Förslag till

Lag om ändring i riksdagsordningen

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att tilläggsbestämmelsen 2.4.1
riksdagsordningen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Tilläggsbestämmelse

2.4.1

I plenisalen skall finnas särskilda platser för åhörare. Åhörare som
uppträder störande kan genast utvisas. Om oordning uppstår bland åhörare,
kan talmannen utvisa samtliga åhörare.

Besökare till åhörarläktaren skall på anmodan avlämna ytterkläder och
väskor samt föremål, som kan användas för att störa ordningen i plenisalen,
för förvaring under besöket på åhörarläktaren i för ändamålet avsedda
utrymmen. Den som inte efterkommer sådan anmodan får vägras tillträde till
åhörarläktaren. Lag (1985:1054).

Säkerhetskontroll får äga rum enligt
föreskrifter som meddelats i lagen
(1988:00) om säkerhetskontroll vid
sammanträde med riksdagens
kammare.

Ytterligare föreskrifter rörande
tillträdet till åhörarläktaren finns i 34
och 36 §§ lagen (1983:953) om
säkerhetsskydd i riksdagen.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1988.

2. Förslag till
Lag om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens
kammare

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

1 §

Säkerhetskontroll enligt tilläggsbestämmelsen 2.4.1 tredje stycket
riksdagsordningen får äga rum, om det till följd av särskilda omständigheter
finns risk att det i samband med ett sammanträde med riksdagens kammare
kan komma att förövas brott som innebär en allvarlig fara för någons liv,
hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom.

2 §

Beslut om säkerhetskontroll meddelas av talmannen.

3 §

Säkerhetskontroll omfattar besökare till plenisalens åhörarläktare vid
sammanträde med riksdagens kammare. Talmannen får, om särskilda skäl
talar för det, undanta personer från kontrollen.

4 §

Säkerhetskontroll utförs av polisman efter närmare anvisningar av
polismyndigheten med biträde av vaktpersonal vid riksdagen.

5 §

Vid säkerhetskontroll skall vapen och andra föremål som är ägnade att
komma till användning vid brott som avses i 1 § eftersökas. För detta
ändamål får kroppsvisitation äga rum. Väskor och andra föremål som
medförs till eller påträffas i riksdagens lokaler får undersökas.

6 §

Besökare som inte underkastar sig föreskriven säkerhetskontroll skall
vägras tillträde till åhörarläktaren.

Den som inte tillåter undersökning av väska eller annat föremål skall, om
det inte kan anses olämpligt, beredas tillfälle att lämna föremålet till
förvaring. Lämnas föremålet till förvaring, får tillträde inte vägras.

7 §

Påträffas vid säkerhetskontroll något sådant föremål som avses i 5 § och tas
det inte i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken, skall den hos
vilken föremålet påträffas uppmanas att lämna det ifrån sig för förvaring. Är
innehavaren till ett påträffat föremål okänd, får det omhändertas.

Den som inte efterkommer uppmaningen enligt första stycket får
avlägsnas från riksdagens lokaler.

8 §

Föremål som lämnats till förvaring eller omhändertagits enligt denna lag
skall förvaras på betryggande sätt. Om det begärs, skall bevis om att ett
föremål har lämnats till förvaring eller omhändertagits utfärdas. Föremålet
skall återlämnas till den som har lämnat det till förvaring eller från vilken det
omhändertagits när denne lämnar riksdagens lokaler.

Förs. 1987/88:9

9 § Förs. 1987/88:9

Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning skall verkställas i

enskilt rum och om möjligt i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av kvinna får
verkställas eller bevittnas endast av kvinna, om undersökningen inte sker
genom detektor.

10 §

Talmannens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1988.

1** Riksdagen 1987188. 2sami. Nr9

1. Allmän bakgrund

Förs. 1987/88:9

1.1 Grundprinciper

Sammanträden med riksdagens kammare är enligt huvudregeln i 2 kap. 4 §
riksdagsordningen (RO) offentliga. Bestämmelsen är ett uttryck för en
grundläggande princip i ett demokratiskt statsskick. Regeringsformens
bestämmelser om fri- och rättigheter syftar bl.a. till att slå vakt om
möjligheterna till politisk verksamhet och till offentliga meningsyttringar.
Det är synnerligen viktigt att den fria opinionsbildningen får fortgå utan
inskränkningar, om inte starka skäl talar för sådana. Riksdagen har också vid
upprepade tillfällen givit uttryck för att öppenhet i vårt statsskick utgör en
grundläggande förutsättning för det offentliga livet och att detta förhållande
självfallet skall prägla arbetet i riksdagen i dess egenskap av ledande
statsorgan (se KU 1982/83:19 och 1983/84:6). Kontrollåtgärder som syftar till
att förebygga brott eller förhindra störningar av allmän ordning och säkerhet
kan innebära mer eller mindre kännbara inskränkningar i lagskyddade
fri- och rättigheter. Av väsentlig betydelse för bedömning av skärpta
kontrollåtgärder är de generella begränsningar av den offentliga maktutövningen
som uppställs i den konstitutionella lagstiftningen och det statsrättsliga
skydd som fri- och rättigheter åtnjuter. Till de rättigheter som närmast
kan beröras i sammanhanget hör den ur den s.k. offentlighetsprincipen
härledda rätten till information samt bestämmelserna om offentlighet vid
allmänna sammanträden och om skydd för den kroppsliga integriteten.
Dessa rättigheter regleras i regeringsformen (RF).

Inskränkningar i de nämnda rättigheterna är möjliga med stöd av 2 kap.
12 § RF. Som allmän förutsättning gäller att rättighetsinskränkningarna får
göras endast för att tillgodose önskemål som är godtagbara i ett demokratiskt
samhälle. Inskränkningarna får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med
hänsyn till det ändamål som har föranlett dem och ej heller utgöra ett hot mot
den fria åsiktsbildningen. Bland de omständigheter som möjliggör begränsning
av yttrandefriheten och informationsfriheten nämns i 2 kap. 13 § RF
hänsynen till bl.a. allmän ordning och säkerhet. Vid bedömandet av vilka
begränsningar som får göras, skall särskilt beaktas vikten av vidast möjliga
yttrande- och informationsfrihet i bl.a. politiska angelägenheter. Rätten att
inskaffa uppgifter för att offentliggöra dessa eller för att lämna meddelanden
för offentliggörande i tryckt skrift är grundlagsskyddad genom 1 kap. 1 §
fjärde stycket tryckfrihetsförordningen (TF). Regeln om domstolsförhandlingars
offentlighet i 2 kap. 11 § andra stycket RF har betecknats som en
värdefull komplettering av den allmänna informationsfriheten (prop. 1975/
76:209 s. 127). Samma betraktelsesätt bör gälla 2 kap. 4 § RO om offentlighet
vid kammarens sammanträden.

Skyddet för den kroppsliga integriteten regleras i 2 kap. 4-6 §§ RF. Varje
medborgare är enligt 6 § skyddad gentemot det allmänna mot kroppsvisitation,
husrannsakan och liknande intrång. Till kroppsvisitation hänförs
undersökning av någons kläder eller av det man i övrigt bär med sig och till
husrannsakan övrigt intrång i slutet förvaringsutrymme. Skyddet mot
kroppsvisitation enligt 6 § omfattar således även undersökning av en

handväska (prop. 1975/76:209 s. 147). De ovan angivna allmänna förutsätt- Förs. 1987/88:9
ningarna i 2 kap. 12 § RF beträffande rättighetsinskränkningar gäller som
nämnts även skyddet för den kroppsliga integriteten.

1.2 Risken för våldshandlingar

Från säkerhetsenheten hos riksdagens förvaltningskontor har inhämtats att
bombhot mot riksdagens verksamhet förekommit vid tre eller fyra tillfällen
och då i samband med riksmötets öppnande. Bombhoten har dock framförts
på ett sådant sätt att de framstått som orealistiska. Allvarligare har varit
förekomsten av hot mot enskilda personer. Sådana hot har förekommit såväl
mot ledamöter som mot deras anhöriga. Hot av dessa slag förekommer
relativt ofta. Vid ett tillfälle framställdes hot per telefon mot en ledamot då
denne deltog i en debatt i kammaren.

Våldshandlingar i samband med kammarens sammanträden har aldrig
inträffat. Ett antal demonstrationer har förekommit. De har inte varit av
allvarligare slag och den egna personalen har kunnat reda ut uppkomna
situationer. Det finns emellertid en ständig osäkerhet inför uppgiften att
kunna garantera säkerheten vid kammarens sammanträden.

Hur stor är då risken att våldshandlingar verkligen kan komma att utföras?

För att bedöma den frågan måste den sättas in i ett större sammanhang än
som enbart rör de nationella förhållandena. Den internationella brottsligheten
och terrorverksamheten har under de senaste decennierna ökat starkt i
omfattning. De metoder som används i sådana sammanhang visar på
osedvanlig hänsynslöshet, råhet och fanatism från gärningsmännens sida. Av
inhämtade uppgifter framgår att risken för terrorhandlingar riktade mot
Sverige eller svenska intressen bedöms som ytterst liten. Däremot kan
Sverige även i fortsättningen komma att utnyttjas som en plattform för
planläggning av terrorverksamhet mot andra länder eller dess medborgare.

En risk som i dag endast är latent kan växa och även beröra företrädare för
Sverige. Terrorister slår till när det lämpar sig bäst för dem, ett faktum som
man inte får bortse från. Man får inte heller bortse från våldshandlingar av
otillräkneliga personer.

2. Brottsförebyggande lagbestämmelser

2.1 Rättegångsbalken, brottsbalken och polislagen

I 28 kap. rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om kroppsvisitation
som tvångsmedel vid utredning av misstanke om brott.

Möjligheter att ta i beslag och förklara förverkade vapen eller liknande
föremål utan misstanke om att ett brott förövats finns genom bestämmelserna
i 27 kap. 14 a § RB och 36 kap. 3 § brottsbalken (BrB). Det räcker att
risken - med tanke främst på föremålens beskaffenhet, platsen och den
uppkomna situationen - kan anses stor för att föremålen kan komma till
brottslig användning eller att föremålen är ägnade att användas som vapen
vid brott mot liv eller hälsa och påträffas under omständigheter som ger
anledning befara att de kan komma till brottslig användning. Beslut om

beslag får i de praktiskt verkande fallen meddelas av undersökningsledaren 13

eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål får åtgärder vidtas av polisman. Förs. 1987/88:9

I 19 och 22 §§ polislagen (1984:387) finns allmänna bestämmelser om
polisens befogenheter att företa kroppsvisitation från främst ordnings- och
säkerhetssynpunkt vid sidan av den egentliga brottsutredande verksamheten.
Enligt 19 § får polisman skyddsvisitera en person som grips eller
omhändertas eller avlägsnas för att farliga föremål skall tas om hand. Genom
22 § har polisen befogenhet att i förebyggande syfte kroppsvisitera för att
söka efter farliga föremål om det föreligger allvarlig risk för att ett brott, som
innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av
egendom, kommer att förövas på platsen.

Genom en nyligen beslutad ändring av 19 § (prop. 1986/87:115, JuU 1986/

87:36) har polisen fått vidgade befogenheter att kroppsvisitera i den
utsträckning som behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål.

Som förutsättning gäller att föremålen är ägnade att användas vid brott mot
liv eller hälsa och att det kan antas att de kan förklaras förverkade enligt
36 kap. 3 § BrB. För detta ändamål får polismannen också undersöka
portfölj, handväska eller annat liknande handbagage. Den situation som
möjliggör kroppsvisitation skall genom hänvisningen till brottsbalken vara
sådan att risken typiskt sett är stor för att knivar och andra föremål kan
komma till användning vid våldsbrott.

2.2 Inom luftfarten

Inom luftfarten ledde problem med flygplanskapningar och sabotagehandlingar
under början av 1970-talet till införandet av lagen (1970:926) om
särskild kontroll på flygplats. Kontroll får enligt lagen företas för att
förekomma brott som utgör en allvarlig fara för säkerheten vid luftfart.

Förordnanden om kontrollen utfärdas av rikspolisstyrelsen efter samråd med
luftfartsverket och i brådskande fall av den lokala polismyndigheten.

Kontroll får också enligt en särskild lag utföras vid en av SAS anordnad
terminal i Malmö för befordran av flygpassagerare till Kastrups flygplats.

2.3 Vid rättegångsförhandlingar

Säkerhetskontroll enligt lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar
får utföras om det till följd av särskilda omständigheter i
samband med domstolsförhandling finns risk för att brott kommer att begås
som innebär allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet eller för
omfattande förstörelse av egendom. Kontrollen utförs i form av kroppsvisitation
och undersökning av väskor m.m. Den omfattar åhörare och med vissa
undantag personer som kallats att närvara vid förhandlingen. Det är
domstolen som beslutar om kontrollen medan genomförandet ankommer på
polismyndigheten. Den som inte underkastar sig föreskriven kontroll skall
vägras tillträde till förhandlingen. Kontrollen syftar till att förhindra
våldshandlingar i rättssalen och anslutande lokaler. Den går ut på att
efterforska vapen och andra föremål som kan användas vid sådan våldsutövning.

Under förarbetena till lagen framhöll riksåklagaren att samma problem
som gällde domstolarna också kunde gälla andra offentliga förrättningar eller 14

sammankomster exempelvis riksdagssessioner. Departementschefen ansåg
dock att den frågan inte borde tas upp i det då aktuella sammanhanget (prop.
1980/81:114 s. 11).

3. Säkerhetsskyddet i riksdagen

3.1 Säkerhetssystemet m.m.

Säkerhetsarbetet i riksdagens lokaler regleras i lagen (1983:953) om säkerhetsskydd
i riksdagen. Med riksdagens lokaler avses riksdags-, ledamots- och
förvaltningshusen. För säkerhetsarbetet finns inom kontoret en särskild
enhet som leds av säkerhetschefen. Säkerhetsskyddet omfattar bl.a. skydd
för tillträdet till riksdagen och för sekretess samt skydd mot infiltration. För
säkerheten i kammaren är tillträdesskyddet särskilt viktigt. Tillträdet till
riksdagens lokaler övervakas genom ett bevakningssystem med fasta bevakningsplatser
och personal som går ronder. Systemet är datoriserat och
administreras från en larmcentral. Denna är belägen vid huvudentrén i västra
riksdagshuset. I systemet finns ett stort antal larmpunkter, samt kortläsare
och TV-kameror. Larmpunkterna utlöser larm för överfall, inbrott, brand
och nödsituationer m.m. Kortläsarna finns vid entréerna och dörrar inom
lokalerna. Riksdagens ID-kort fungerar som nyckelkort i kortläsarna.
Larmcentralen har direktförbindelse med ledningscentralen för polismyndigheten
i Stockholm. Under icke kontorstid fungerar larmcentralen också
som telefonväxel för riksdagen.

Av betydelse för säkerhetsarbetet i riksdagen är också ett allmänt
säkerhetsmedvetande hos ledamöter och tjänstemän. Varje chef för en
arbetsenhet skall enligt lagen om säkerhetsskyddet uppmärksamma skyddet
inom enheten och hålla kontakt med säkerhetschefen i säkerhetsfrågor. Det
åligger riksdagsledamöter samt tjänstemän hos riksdagen och partikanslierna
i riksdagen att anmäla sådant som kan vara av betydelse från säkerhetssynpunkt.

3.2 Bevakning

Bevakningen av riksdagen ombesörjs av riksdagens egen personal och av
inhyrd personal från ett vaktbolag. Inhyrd personal finns i larmcentralen
samt vid allmänhetens entré och åhörarläktaren. Vid semester och sjukdom
inom säkerhetsenheten anlitas inhyrd personal även för entrébevakning i
övrigt. För larmcentralen har åtta fasta tjänster och fyra vikarier inhyrts.
Behovet av inhyrd personal för allmänhetens entré och åhörarläktaren
varierar mellan en och tio personer. Normalt inhyrs personal endast vid plena
som beräknas pågå mer än två timmar samt vid skolbesök och då många
visningsgrupper förekommer. Även vid visningar för allmänheten lördagar
och söndagar utnyttjas inhyrd personal. I övrigt ombesörjer säkerhetsenheten
entrébevakning med anställda hos riksdagen. För allmänhetens entré
samt för skolbesök och visningar är två personer avdelade. För bemanning av
huvudentrén vardagar mellan kl. 7 och 22 finns tre tjänstemän. Vid behov
kan förstärkning tillkallas från vaktbolaget, som garanterar att personal är på
plats inom tio minuter efter kallelsen.

Förs. 1987/88:9

3.3 Bombhotsanläggningar

Förs. 1987/88:9

Hos riksdagens telefonväxel finns en bombhotsanläggning som möjliggör
upptagning på band av bombhot över telefon via telefonväxeln. Beslut om
inkoppling av anläggningen fattas om så behövs av förvaltningsdirektören
eller säkerhetschefen. Inspelningen startar när telefonisten kopplar upp ett
samtal. När samtalet kopplas vidare eller avbryts av telefonisten upphör
inspelningen. Gammal inspelning överspelas efter 15 minuters inspelningstid.
Bandet kan avlyssnas om det flyttas till en särskild bandspelare i ett
centralskåp. Endast personal från säkerhetsenheten har möjlighet att göra
detta. Hittills har anläggningen bara varit i gång vid några enstaka tillfällen i
samband med riksmötets öppnande.

Även larmcentralen har en anläggning för in- och avspelning av bombhot.

3.4 Polisiära insatser

Polisen deltar i säkerhetsarbetet vid behov efter särskild kallelse. Bland
polisens uppgifter ingår att upprätthålla ordningen på allmän plats. Med
sådan plats förstås inte bara platser eller områden, som är allmänna enligt
allmänna ordningsstadgan (1956:617), såsom gator, parker och torg. Dit hör
även utrymmen inom byggnader eller områden i deras närhet som upplåtits
för allmänheten. Dessa utrymmen är dock allmänna endast i den utsträckning
och under den tid allmänheten äger tillträde dit. För tillträde till
riksdagens lokaler finns som framgått ovan föreskrifter i lagen om säkerhetsskyddet
i riksdagen.

Bland de polisiära insatserna ingår också som en viktig del den tekniska
undersökning som föregår viktigare sammankomster i riksdagen. Undersökningen
följs upp genom yttre och inre bevakning. Sådana undersökningar
kan självfallet också bli aktuella vid utrymning efter allvarligt menade
bombhot.

3.5 Säkerhetsskyddet i plenisalen

3.5.1 Tillträde

Tillträdet till plenisalens åhörarläktare är fritt för allmänheten och utan
andra inskränkningar än som följer av tilläggsbestämmelser till riksdagsordningen
(se nedan 3.5.3).

Till åhörarläktaren finns ingångar dels via allmänhetens entré i byggnadens
norra del och dels genom pressens utrymmen på plan 7 i södra delen.
Den senare passagen skall användas endast av pressfolk. Till själva kammaren
finns ingångar från kammarfoajén, från kammarkansliets korridor på
plan 5 och stenografernas korridor på plan 6. Allmänheten har ej tillträde till
kammarfoajén och plenisalen. Mitt i foajén finns en disk som betjänas av
personal från kammarservice. I personalens åligganden ingår bl.a. att
övervaka ordningen i foajén. Kammarkansliets korridor används delvis för
visningsgrupper (från hissen i norra delen till förbindelsegången över till
östra huset). Ingångarna från korridoren till plenisalen är försedda med
kortläsare. Det är två ingångar, till vilka dörrarna skall vara stängda. Passage
skall möjliggöras endast genom utnyttjande av nyckelkort. Från stenograf -

korridoren finns dessutom två dörrar som leder till utrymmen varifrån
plenisalen och åhörarläktaren kan fotograferas. Dörrarna är olåsta.

3.5.2 Bevakning

I allmänhetens entré finns en fast övervakningskamera samt överfallsknapp
och larmtelefon kopplade direkt till larmcentralen. Från entrén transporteras
besökare till åhörarläktaren med hiss till allmänhetens foajé på plan 7.
Möjlighet för allmänheten finns inte att stiga av på mellanliggande våningsplan.
Larmtelefon och överfallsknappar finns i läktarens foajé och i
plenisalen hos talmannen. I väggen bakom talmanspodiet finns gluggar för
två fasta övervakningskameror, som är riktade mot var sin del av åhörarläktaren.
I plenisalen finns också en rörlig kamera som till skillnad från de fasta
kan zoomas. Bilderna från samtliga kameror visas på monitorer i larmcentralen.
I praktiken är bevakningen ordnad på följande sätt. Larmcentralen är
bemannad dygnet runt. Då plena pågår finns bemanning vid allmänhetens
entré. Vid behov förstärks bevakningen med poliser utanför ingången.
Bemanning finns också på åhörarläktaren och i läktarens foajé.

3.5.3 Ordningsföreskrifter

För ordningen och säkerheten på kammarens åhörarläktare finns särskilda
bestämmelser i riksdagsordningen.

Åhörare skall enligt första stycket tilläggsbestämmelsen 2.4.1 till 2 kap. 4 §
RO anvisas särskilda platser i plenisalen. Om oordning uppstår på läktaren,
kan talmannen utvisa samtliga åhörare.

Föreskrifter i ett andra stycke av nämnda tilläggsbestämmelse syftar till att
förebygga uppkomsten av situationer som medför störningar eller hot mot
säkerheten i kammaren. Besökare till åhörarläktaren skall enligt dessa
föreskrifter anmodas att avlämna ytterkläder och väskor samt föremål, som
kan användas för att störa ordningen i plenisalen, för förvaring under besöket
i för ändamålet avsedda utrymmen. Förvaringsutrymmen finns vid allmänhetens
entré. Mindre väskor för sedvanliga personliga tillhörigheter, såsom
damhandväskor, får medtas om det inte finns anledning till misstanke att
väskan innehåller föremål som nämnts här ovan. Personalen kan inte kräva
att en väska skall öppnas utan endast vägra den det gäller tillträde till
åhörarläktaren. Om denne inte rättar sig efter personalens anvisningar får
polis tillkallas.

Möjlighet finns att låsa in väskor i stöldsäkra boxar. Föremålen återlämnas
efter avslutat besök. Kontroll av att ytterkläder och väskor inte medtas utförs
i allmänhetens entré och i läktarens foajé utanför ingången till läktaren.

4. Utländska förhållanden, m.m.

4.1 Allmänhetens tillträde till åhörarläktaren i några främmande parlament i
Europa

Som en jämförelse med de svenska förhållandena kan följande nämnas om
allmänhetens möjligheter att åhöra debatterna i några främmande parlament.

Förs. 1987/88:9

I Österrike släpps ingen in i parlamentet som inte kan visa legitimation.
Handväskor får medföras på läktaren men kan öppnas stickprovsvis vid
misstanke om våldshandlingar. Övriga väskor deponeras.

Åhörarna i nationalförsamlingen i Paris utsätts för identitetskontroll och
får passera en metalldetektor. Väskor genomsöks för hand.

I London sker ingen identitetskontroll. Åhörarna passerar en röntgen- och
luftanalyskontroll. Den senare känner av kemiska substanser från sprängämnen.
Mindre väskor kontrolleras i en röntgensluss och avlämnas utanför
ingången till över- resp. underhuset. Andra väskor får inte medtas i
parlamentsbyggnaden.

I det danska folketinget avkrävs de personer som vaktpersonalen inte
känner igen legitimation. Alla lämnar sina väskor i en garderob. Säkerhetsåtgärderna
förstärks vid behov.

Det norska stortinget har nyligen infört kontroll med metalldetektor för
besökare till åhörarläktaren. Åhörarna övervakas dessutom genom TVkameror
under vägen upp till läktaren.

Parlamentet i Bonn tillåter besök på åhörarläktaren i princip endast efter
inbjudan. Listor över besökarna finns färdiga inför besöket. De upprättas
sedan säkerhetskontroll gjorts om så anses behövligt. Besökarna lämnar allt
bagage (även handväskor) i en garderob och passerar därefter en detektor.
Besökstiden på läktaren är högst en timme.

I Bern samlas åhörarna i en speciell entré till förbundsdagen och ledsagas
av en väktare upp till åhörarläktarna. Individuell kontroll eller visitering
förekommer inte. Väskor skall lämnas vid ingången till läktaren men man
brukar låta damerna ta med sina handväskor. Normalt finns beväpnade
vakter från parlamentet posterade i sessionssalen.

Den som önskar besöka parlamentet i Rom tillskriver en deputerad, som
anordnar besöket. Besökaren passerar en metalldetektor och tas om hand av
deputeranden.

Antalet åhörarplatser i parlamentet i Madrid är högst ett 20-tal. Metalldetektor
används vid behov. Det är få som lyssnar till debatterna och läktarna
övervakas av en vakt. Vid behov tillkallas polis eller militär.

Utöver den bevakning som upprätthålls inom byggnaderna, finns hos flera
parlament en yttre bevakning som kan vara ganska omfattande. Jämförelser
med förhållandena i Sverige är dock inte möjliga med hänsyn till de olika
förhållanden som råder och den terrorism de aktuella länderna har erfarenhet
av. I Paris patrullerar vakter med maskingevär runt parlamentsbyggnaden
och i såväl Paris som London hålls områdena runt byggnaderna under
ständig uppsikt genom TV-övervakning.

Sammanfattningsvis kan sägas att medan tillträdet till åhörarläktaren i
Sverige är i princip fritt för envar, så gott som samtliga besökta eller
tillfrågade parlament i Europa utsätter sina åhörare för någon form av
kontroll. Det rör sig företrädesvis om kontroller med detektorer och
röntgenslussar, i flertalet fall i kombination med identitetskontroll.

4.2 Erfarenheter från riksdagens personal

En enkät har genomförts bland personal med arbetet förlagt till plenisalen
eller angränsande lokaler. Flertalet tillfrågade anser sig inte utsatta för några

Förs. 1987/88:9

risker från allmänheten genom arbetet i eller invid kammaren. En oro för
våldshandlingar kan dock utläsas av några av svaren (Bilaga 1).

Från vaktpersonal, som tjänstgör vid de olika entréerna i riksdags- och
ledamotshusen, har inhämtats följande.

Huvudentrén

Sammanträdena i ledamotshuset skapar problem. Deltagarna tar sig lätt
vidare in i övriga byggnader och är då okända vid huvudentrén.

Entrén till ledamotshuset

Problemen förorsakas av att deltagare i möten i ledamotshuset tillåts gå på
egen hand. Man måste förstå att tillresande från landsorten vill passa på att se
riksdagen och inte bara lokalerna i ledamotshuset. Besöksmottagaren
ansvarar för deltagarna. Problemen uppkommer om denne släpper kontrollen
över gruppen. Besöksmottagaren bör därför vara närvarande vid
sammankomsten och därefter hålla uppsikt över deltagarna till dess de
lämnar byggnaderna.

Pressens entré

Entrén från pressens utrymmen till åhörarläktaren utnyttjas av ett 50-tal
journalister från bl.a. landsorten. Samtidigt förekommer att ledamöter låter
grupper passera in den vägen till läktaren eller utnyttjar passagen förbi
press- och TV-redaktionerna. Vaktpersonalen vet då inte om endast behöriga
släpps in på läktaren, vilket skapar problem.

Allmänhetens entré

Vid allmänhetens entré samlas enskilda besökare samt grupper av besökare,
företrädesvis skolklasser. Det kan röra sig om 200-300 personer under kort
tid som skall passera till åhörarläktaren. Den allmänhet som passerar in den
ordinarie vägen utgör ej problem. Kläder och väskor avlämnas enligt
anvisningar och besökarna delas upp på olika mottagare eller får passera till
läktarfoajén. Oanmälda grupper hänvisas till huvudentrén. Problem uppkommer
då grupper passerar inifrån byggnaden bakom vaktpersonalen ledda
av en besöksmottagare, som inte iakttar reglerna om ytterplagg och väskor.
Vaktpersonalen är fullt upptagen med övrig allmänhet och kan ej ge
anvisningar för grupper som passerar bakom dem. Det ger ett dåligt intryck
att vissa tillåts passera med ytterkläder och väskor, något som samtidigt
innebär en risk. Annars fungerar den tillämpade ordningen bra. Besökarna
till läktaren är politiskt intresserade personer som uppträder normalt.
Fridstörare förekommer sällan. Personalen har ordningsvaktförordnanden
och har befogenhet att avhysa den som stör ordningen. Systemet är säkert så
länge personalen har full kontroll över situationen. Skyddet mot att vapen
och andra tillhyggen medförs är dock otillräckligt.

Larmcentralen

Förs. 1987/88:9

Larmcentralen bör skyddas mot insyn. Som det nu är kan vem som helst få
inblick i centralen. En enkel avskärmning skulle avhjälpa problemet.

4.3 Experter från juristkommissionen

Förs. 1987/88:9

Experterna hos kommissionen, byråchefen Nils-Olof Berggren och polisöverintendenten
Kjell Arne Eliasson, har redogjort för kommissionens
arbete beträffande främst säkerheten i offentliga byggnader samt besvarat
frågor från utredningen. Därvid framkom i huvudsak följande.

Kommissionens arbete har inriktats på att undersöka organisations- och
systemfrågor och har främst gällt regeringskansliet men även säkerheten i
riksdagen har uppmärksammats. Representanter för kommissionen har
besökt riksdagen och diskuterat olika säkerhetsproblem med säkerhetsenhetens
ledning.

En del allmänna synpunkter framkom bl. a. beträffande allmänhetens
tillträde till plenisalens åhörarläktare. Allmänheten bör inte kunna utnyttja
pressens passage till åhörarläktaren.

Terroristhandlingar har hittills riktats mot Sverige eller svenska intressen i
ett fåtal fall. Terrorister slår till där det lämpar sig bäst för dem och en risk
som är latent i dag kan växa och riktas även mot exempelvis företrädare för
Sverige eller svenskt näringsliv. Rikspolisstyrelsen har en central roll genom
den information styrelsen får och de sammanställningar och bedömningar av
hot som styrelsen gör.

Vid passagekontroller enligt lagen om särskild kontroll på flygplats under
1985 påträffades c:a 15 000 föremål, som kunnat användas som tillhyggen
eller vapen, därav ett 100-tal skjutvapen. Flertalet vapeninnehav var dock
legala. Kontroller har en psykologisk effekt; de kan hindra att vapen
medförs. En våldsverkare kartlägger säkerhetssystemet och söker den
svagaste länken.

Det kan ifrågasättas om inte en särskild kontroll av besökande till
åhörarläktaren bör införas i vissa fall på motsvarande sätt som skett enligt
lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar.

4.4 Stockholms tingsrätt

Hos tingsrätten finns en säkerhetssal, som används av domstolarna inom
Svea hovrätts jurisdiktion med undantag för Gotland. Salen tillkom i
samband med ett fritagningsförsök med skottlossning i början av 1980-talet.
Vid inpasseringen till åhörarplatserna finns en metalldetektor. Den används
under rättegångsförhandlingar då polisen finner det påkallat. För tingsrättens
del är det fråga om 5-6 tillfällen om året. Åhörarna stör sällan
förhandlingarna och ingen reagerar mot kontrollen med detektorn.

4.5 Rikspolisstyrelsen

Säkerhetsproblemen i samband med terrorism härrör från grupper med
hemort utanför Sverige. Det finns ett latent terroristhot även för Sveriges
del. Utvecklingen går mot en upptrappning av terrorism. Sverige kan utgöra
en bas för terrorverksamhet riktad mot andra länder eller grupper inom
dessa. Även riksdagen kan i sådana sammanhang drabbas av terrorhandlingar.

5. Utredningens överväganden

Förs. 1987/88:9

5.1 Behov av skärpt kontroll

Under 1970- och 1980-talen har en rad våldsdåd med politisk bakgrund
utförts av terrorister i olika delar av världen. Det rör sig om ockupationer,
kapningar och attentat mot ambassader, resebyråer och flyglinjer. Inte heller
Sverige har förskonats. Utredningen vill i sammanhanget erinra om riksdagens
uttalande att vårt land ingalunda står oberört av den internationella
vålds- och terrorvågen (JuU 1986/87:23 s. 20).

Erfarenheterna av terrorverksamhet tyder på att terrorister slår till där det
bäst passar deras syften. Ett lands parlament är en utsatt plats för terrorism.

Hot har riktats även mot den svenska riksdagen. De har dock inte varit
särskilt allvarliga.

Situationen i Sverige är inte jämförbar med den som råder i vissa länder i
Europa. Inget tyder f. n. på att en upptrappning kan befaras av våldshandlingar
som berör den svenska riksdagen. Detta utesluter dock inte att skärpta
kontrollåtgärder för att förebygga våld kan behövas i riksdagen i speciella
situationer. Inget säkerhetssystem är starkare än dess svagaste länk. En
svaghet i riksdagens system är den möjlighet som finns att oupptäckt medföra
vapen eller andra tillhyggen i kläder eller väskor som får medföras in på
åhörarläktaren. Risken härför har bl.a. framhållits från vaktpersonal med
placering vid allmänhetens entré. Det måste under alla omständigheter
framstå som ett risktagande att inte ens i hotsituationer kunna skärpa
kontrollen mot bl.a. sådana förfaranden.

Utredningen har vid sina överväganden kommit fram till att behov av
skärpt kontroll vid inpassering till riksdagens åhörarläktare föreligger i vissa
fall.

Mot införandet av skärpt kontroll står intresset av ett fritt tillträde för
allmänheten att åhöra debatterna i kammaren, dvs. den på offentlighetsprincipen
grundade rätten till fri information. Öppenheten i ett demokratiskt
system tillgodoses också bäst av en så obehindrad kontakt mellan parlamentariker
och allmänhet som möjligt. Till detta kommer integritetsfrågorna,
rätten att få vara anonym och att vara kroppsligen skyddad.

En skärpt kontroll måste utföras med minsta möjliga ingrepp i de intressen
som skall skyddas. Rimligt avvägda befogenheter att skärpa kontrollen
bidrar å andra sidan till att säkerställa offentlighet vid debatterna genom att
göra mer drastiska ingrepp obehövliga eller på annat sätt förhindra att
utomparlamentariska aktioner lamslår sammanträdena.Utredningen har
under hand inhämtat från folkstyrelsekommittén att skärpta kontrollmöjligheter
vid åhörarläktaren inte kan anses strida mot den öppenhet som bör
gälla i vårt parlamentariska system.

5.2 Kontrollformer

Utredningsuppdraget innefattar frågan om det för riksdagen finns behov av
en sådan särskild lagstiftning som införts beträffande domstolarna genom
1981 års lag. I första hand bör givetvis mindre ingripande åtgärder tillgripas

om de kan anses tillräckliga. Det gäller därför att undersöka om andra former 21

för skärpt kontroll finns som tillgodoser behovet av kontrollmöjligheter.

Regler finns som nämnts redan som möjliggör för talmannen att utrymma
läktaren om oordning uppstår bland åhörarna. En befogenhet att utrymma
utgör emellertid inte ett förebyggande säkerhetsskydd. För ett helt säkert
skydd i risksituationer måste med nuvarande bestämmelser förhandlingarna
hållas inom stängda dörrar. Enligt riksdagsordningen gäller som förutsättning
härför att åtgärden påkallas av hänsyn till rikets säkerhet eller i övrigt till
förhållandet till annan stat eller mellanfolklig organisation (2 kap. 4 § RO).

En lösning med stängda dörrar innebär ett drastiskt ingrepp i offentlighetsprincipen
. Tänkbart vore att efter särskild prövning tillåta endast journalister
eller andra representanter för massmedier att närvara vid överläggningarna.
Ett annat sätt vore att överföra ljud och bild från plenisalen till en annan lokal
varifrån allmänheten skulle kunna följa debatten. Även sådana lösningar
framstår dock som oacceptabla.

Mot den angivna bakgrunden och för att undvika långtgående inskränkningar
i kravet på offentlighet har utredningen kommit fram till att
säkerheten bör tillgodoses genom någon form av effektiv personkontroll. De
kontrollformer som kan övervägas är identitetskontroll samt efterforskning
av föremål man för med sig i kläder eller väskor o. d.

5.2.1 Identitetskontroll

Utredningen har under sina studiebesök hos parlament och institutioner i
Europa funnit att identitetskontroll är en vanligt förekommande metod för
att stärka säkerhetsskyddet. Med ett viktigt undantag - parlamentet i
London - skall åhörare till läktarna och andra besökare till parlamenten vara
anmälda i förväg eller också avkrävs de legitimation för att få komma in i
parlamentsbyggnaderna. I vissa fall är kontrollen långtgående som i Bonn
där förberedande säkerhetsundersökningar av enskilda personer förekommer.

Kontrollen innefattar en rätt att avkräva åhörare uppgift om namn och
hemvist samt legitimation eller annan liknande handling som styrker
identiteten. Redan vetskapen om att identitetskontroll utförs torde i viss
utsträckning avskräcka från våldshandlingar.

Det framstår för svenska förhållanden som tveksamt att avkräva legitimation.
För att kontrollen inte skall sakna verkan måste den, som inte kan
styrka sin identitet, vägras tillträde. Även om flertalet människor har någon
identitetshandling på sig så är det inte säkert att de känner till kontrollen och
har handlingarna med sig. Det framstår då som egendomligt att bli vägrad
tillträde till åhörarläktaren endast på grund av avsaknad av identitetshandlingar.
För att inte sakna värde bör också uppteckning av personuppgifterna
göras. Förutom de administrativa problem som är förknippade härmed
tillkommer principiella överväganden. Kontrollen skulle innebära en alltför
långtgående begränsning av anonymitetsskyddet. Riksdagen har också vid
införandet av lagen om säkerhetsskydd i riksdagen tagit ställning i frågan. Av
bestämmelserna i 34 och 36 §§ i lagen följer att besökare skall kunna få
tillträde till åhörarläktaren utan att behöva uppge sin identitet.

De ovannämnda nackdelarna minskar då identitetskontrollen begränsas
till speciella tillfällen, avpassade efter den föreliggande risksituationen. I

Förs. 1987/88:9

sådana situationer framstår det emellertid som framgår nedan ändock som
nödvändigt att identitetskontrollen kombineras med kontroll av om någon
bär vapen eller andra tillhyggen på sig. Å andra sidan torde den som
underkastats sådan kontroll och fått sin väska eller annat handbagage
undersökt inte längre anses som någon allvarlig riskfaktor.

Utredningen kommer därför vid en samlad bedömning av för- och
nackdelar med identitetskontroll till slutsatsen att denna kontrollform inte
bör införas.

5.2.2 Undersökning av kläder och väskor

Inom lagstiftningen förekommer begreppet kroppsvisitation. Därmed avses
som tidigare nämnts undersökning av en persons kläder eller något denne bär
med sig. Även undersökning av medförd väska, kasse och liknande kan
inbegripas i uttrycket.

Kroppsvisitationen syftar till att eftersöka vapen eller annat föremål som
kan tänkas komma till användning vid befarade våldshandlingar och andra
övergrepp. Med annat föremål avses bl.a. ammunition, sprängämnen,
tandmedel eller liknande. Goda möjligheter att spåra skjutvapen och andra
metallföremål finns med hjälp av metalldetektor. Sådan kontroll hänförs
juridiskt till begreppet kroppsbesiktning utan att för den skull vara särskilt
ingripande. Metalldetektorer utnyttjas i olika sammanhang som kontrollinstrument
i såväl privata som offentliga sammanhang såsom i varuhus och på
flygplatser. Med undantag för parlamentet i Wien kunde utredningen
konstatera att metalldetektorer fanns hos samtliga övriga besökta institutioner
i Europa. Bland de nordiska länderna finns metalldetektorer i Finlands
riksdag och i det norska stortinget. Som ett komplement till metalldetektorn
undersöks i allmänhet väskor, paket och andra föremål. Detta sker oftast i en
röntgensluss men förekommer också för hand. Även luftanalyskontroll finns
för att spåra kemiska substanser från sprängämnen.

6. Utredningens förslag

Utredningen har som nämnts enligt sina direktiv att ta ställning till frågan om
det för säkerhetsskyddet i riksdagen finns behov av en sådan lagstiftning som
införts för domstolar genom lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar.
Utredningen finner med hänvisning till sina ovan relaterade
överväganden att ett sådant behov föreligger.

Utmärkande för de situationer då behov av särskild säkerhetskontroll
föreligger är de fall då risken för våldshandlingar och andra övergrepp inte
kan hänföras till någon bestämd person utan är av mer allmän räckvidd. Med
hänsyn till de ingrepp som de vidgade kontrollmöjligheterna trots allt kan
innebära för den personliga integriteten och intresset av fri information får de
å andra sidan endast komma ifråga när våldshandlingar kan befaras på grund
av hot eller andra omständigheter. Det skall således inte vara möjligt att
utöva skärpt kontroll när som helst eller regelmässigt vid vissa tillfällen såsom
vid riksdagens öppnande. För att klara intresseavvägningen vid en skärpt
inpasseringskontroll skulle innehållet i den lag som används för domstolarna
kunna i tillämpliga delar utnyttjas även för riksdagen. Som gäller på

Förs. 1987/88:9

motsvarande sätt vid domstolsförhandlingar, bör åtgärderna få vidtas endast
om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att brott som utgör
allvarlig fara för säkerheten kan komma att förövas i samband med
kammarens sammanträden. Frågan får bedömas från fall till fall och
kontroller tillgripas bara om kvalificerade brott kan befaras.

Den öppenhet som bör råda i riksdagsarbetet gör att inskränkningar däri
endast får betingas av tvingande säkerhetsskäl och av hänsyn till arbetets
behöriga gång.

Den lag som gäller om säkerhetskontroll vid domstolar kan i allt väsentligt
utgöra förebild för en lag för riksdagen. Utredningen föreslår att en
motsvarande lag införs för sammanträden med riksdagens kammare.

6.1 Förslag till lag om ändring i riksdagsordningen

En lag om säkerhetskontroll bör ses som ett komplement till bestämmelserna
om tillträdet till åhörarläktaren i tilläggsbestämmelsen 2.4.1 riksdagsordningen.
Rätten att företa säkerhetskontroll bör därför framgå av tilläggsbestämmelsen.
Av lagtekniska skäl är det däremot mindre lämpligt med en
fullständig reglering av kontrollen i riksdagsordningen, som i övrigt innehåller
procedurregler för riksdagsarbetet. Bestämmelserna i övrigt om säkerhetskontrollen
bör därför meddelas i en särskild lag eller i lagen om
säkerhetsskyddet i riksdagen. Med hänsyn till att säkerhetskontrollen enbart
rör ordning och säkerhet i kammaren som talmannen ansvarar för medan
säkerhetsskyddslagen även rör skyddet av övriga lokaler under säkerhetschefens
direkta tillsyn, har utredningen valt att hålla de båda lagkomplexen
åtskilda. Utredningen föreslår därför en särskild lag benämnd lagen om
säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare. I tilläggsbestämmelsen
2.4.1 intas en hänvisning till lagen.

Även lagen om säkerhetsskyddet innehåller föreskrifter om tillträdet till
plenisalen. För fullständighetens skull bör tilläggsbestämmelsen hänvisa
även till dessa föreskrifter.

6.2 Förslag till lag om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens
kammare

Lagförslaget är som nämnts utformat med lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll
vid domstolsförhandlingar som förebild. De motiv som anförts i
specialmotiveringen för nyssnämnda lag kan därför i allt väsentligt gälla även
för lagförslagets bestämmelser.

1 § Säkerhetskontroll enligt tilläggsbestämmelsen 2.4.1 tredje stycket riksdagsordningen
får äga rum, om det till följd av särskilda omständigheter finns risk
att det i samband med ett sammanträde med riksdagens kammare kan komma
att förövas brott som innebär en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller frihet
eller för omfattande förstörelse av egendom.

Paragrafen anger förutsättningarna för lagens tillämpning. Med sammanträde
i kammaren avses sammanträden då riksdagsledamöterna är samlade till
plenum i kammaren. För säkerhetskontroll krävs att det med hänsyn till
särskilda omständigheter föreligger risk för att brott som utgör en allvarlig

Förs. 1987/88:9

fara i vissa angivna hänseenden kan komma att förövas i samband med ett
kammarsammanträde. De brott som kan föranleda säkerhetskontroll är
sådana som kan anses innefatta en allvarlig fara för någons liv, hälsa eller
frihet eller för omfattande förstörelse av egendom. I första hand är det fråga
om brott som anges i brottsbalkens kap. 3 (brott mot liv och hälsa), 4 (brott
mot frihet och frid) och 13 (allmänfarliga brott). Även andra brott bör dock
beaktas. Risken skall röra kvalificerade gärningar som mord, dråp, allvarligare
misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, mordbrand, allmänfarlig
ödeläggelse och sabotage. När det gäller brott mot den personliga
säkerheten är det tillräckligt att risk finns för att en enda person kan skadas
allvarligt.

Det går inte att generellt ange hur stor risken för brott bör vara för att
kontrollåtgärder skall tillgripas. Stor återhållsamhet måste dock iakttas och
lagstiftningen tillämpas restriktivt med hänsyn till åtgärdernas ingripande
natur. Säkerhetskontroll skall endast äga rum under mycket speciella
förutsättningar som kan tänkas inträffa bara i ett mycket begränsat antal fall.
Risken skall kunna relateras till särskilda omständigheter såsom hotelser
eller förberedande åtgärder som tyder på brottsliga avsikter. Vid bedömandet
måste alltid riskerna vägas mot de olägenheter som kontrollen kan
medföra. Särskilt gäller därvid att största möjliga hänsyn tas till intresset av
riksdagens öppenhet mot allmänheten. Alla relevanta faktorer måste vägas
in, således också arten av befarade brottsliga handlingar och möjligheten att
genom bevaknings- och andra åtgärder nedbringa riskerna. Kravet på
risknivån minskar ju allvarligare den aktuella faran är.

I första hand bör säkerhet vid sammanträdena med riksdagens kammare
uppnås genom andra förebyggande åtgärder. Om en eller flera bestämda
personer misstänks för att planera en våldsaktion i samband med ett
sammanträde, kan ingripande göras med stöd av de straffprocessuella
bestämmelserna i rättegångsbalken. Detta är fallet vid t.ex. olaga hot eller
straffbar förberedelse till brott. I sådana fall behövs inte någon säkerhetskontroll
enligt den föreslagna lagen. Typiskt sett torde säkerhetskontroll bli
aktuell i de fall då risken för våldshandlingar inte kan hänföras till bestämda
personer utan är av mer allmän natur.

2 § Beslut om säkerhetskontroll meddelas av talmannen.

Beslut i frågor enligt lagen (1983:953) om säkerhetsskydd i riksdagen fattas
av riksdagens förvaltningsstyrelse utom i de fall där beslutanderätten enligt
lagen tillkommer förvaltningsdirektören eller säkerhetschefen. Förvaltningsstyrelsen
får överlåta beslutanderätten till sin direktion i frågor som inte
har principiell betydelse eller i övrigt särskild räckvidd (Lag (1983:1061) med
instruktion för riksdagens förvaltningskontor 12 § punkt 11 och 14 §).
Delegation har skett bl.a. rörande säkerhetsskyddet vid särskilda tillfällen.

Förvaltningsdirektören beslutar enligt 22 § lagen om säkerhetsskyddet om
skärpt bevakning vid behov för viss tid. Om omedelbara åtgärder krävs får
säkerhetschefen besluta om bevakningen. Bestämmelsen syftar till att
möjliggöra snabba beslut om skärpning av bevakningen vid exempelvis ett
hot mot riksdagen.

Av hänsyn till frågans betydelse för den politiska demokratin bör ett beslut

Förs. 1987/88:9

om skärpt inpasseringskontroll inte fattas på tjänstemannanivå. Förvaltningsstyrelsen
eller dess direktion är de organ som i den löpande verksamheten
fattar beslut i säkerhetsfrågor på parlamentarisk nivå. Med hänsyn till att
beslut om skärpta kontrollåtgärder kan krävas med kort varsel bör dock
annan instans avgöra dessa frågor. Talmannen leder kammarens sammanträden
och har i riksdagsordningen tillagts beslutsbefogenheter som rör
handläggningen av ärendena och ordningen i kammaren. Talmannen kan ta
ställning omedelbart utan det förberedelsearbete som inkallandet av ett
beslutsorgan kräver. Det framstår därför som naturligt att talmannen är den
som bör besluta även om skärpta kontrollåtgärder. De beslutsfunktioner som
enligt lagen tillagts talmannen utövas vid förfall för talmannen av vice
talman.

I regel torde frågan om skärpt kontroll initieras av polismyndigheten och
beslutas i samråd med denna. Om talmannen beslutar om säkerhetskontroll,
ankommer det på polischefen eller annat polisbefäl att besluta om åtgärdernas
genomförande och att se till att polispersonal ställs till förfogande.

Det kan vara av värde från anonymitetssynpunkt att åhörare på förhand
känner till säkerhetskontrollen. Å andra sidan torde en kontroll som kan
sättas in utan förvarning utgöra ett effektivare skydd mot våldshandlingar än
om våldsverkare vet att kontrollen annonseras i förväg. Något krav på att
beslutet anslås bör därför inte uppställas.

3 § Säkerhetskontroll omfattar besökare till plenisalens åhörarläktare vid
sammanträde med riksdagens kammare. Talmannen får, om särskilda skäl
talar för det, undanta personer från kontrollen.

Kontrollen omfattar samtliga åhörare och således också deltagare i besöksgrupper
som under ledning av en riksdagsledamot eller riksdagens guider
åhör en debatt i kammaren. I princip omfattar kontrollmöjligheten även
riksmötets öppnande. Kontrollen torde dock inte bli aktuell vid detta tillfälle
eftersom endast inbjudna tar plats på åhörarläktaren och det kan förutsättas
att endast personer som inte kan misstänkas för våldshandlingar inbjuds.
Möjlighet bör finnas för talmannen att undanta personer från kontrollen om
särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara de immunitetsregler som
tillämpas för beskickningspersonal från främmande länder.

4 § Säkerhetskontroll utförs av polisman efter närmare anvisningar av
polismyndigheten med biträde av vaktpersonal vid riksdagen.

Polisen har som verkställande myndighet i princip självständigt ansvar för
kontrollens genomförande, t.ex. i fråga om sättet för kroppsvisitation,
bedömningen av om ett påträffat föremål är av sådant slag som avses i 5 §,
lämpliga avspärrningsanordningar, vilka bevakningsinsatser som behövs
m.m. Riksdagen skall i allmänhet inte ta befattning med de tveksamma
frågor som uppkommer vid verkställigheten. De får lösas av vederbörande
polismän, om de inte hänskjutits till polisbefäls avgörande. Det förutsätts att
den vaktpersonal vid riksdagen som biträder vid kontrollens utförande har
förordnande enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter samt de befogenheter
som följer av 13 § polislagen (1984:387).

Förs. 1987/88:9

5 § Vid säkerhetskontroll skall vapen och andra föremål som kan komma till
användning vid brott som avses i 1 § eftersökas. För detta ändamål får
kroppsvisitation äga rum. Väskor och andra föremål som medförs till eller
påträffas i riksdagens lokaler får undersökas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vilka kontrollåtgärder som får
företas. Syftet med kontrollen är att förhindra att vapen och andra föremål
som kan användas vid våldshandlingar och andra övergrepp medförs till
sammanträdet. Med andra föremål som kan komma till användning vid brott
avses bl.a. ammunition, sprängämnen, tändmedel eller liknande. Även t.ex.
en kniv kan räknas dit. För att efterforska sådana föremål får kroppsvisitation
äga rum. Kroppsvisitation innebär i första hand undersökning av en
persons kläder och av det denne i övrigt bär på sig. Även undersökning av det
som någon bär med sig, t.ex. en väska, brukar hänföras till kroppsvisitation.
För tydlighetens skull har emellertid i förevarande paragraf införts en
uttrycklig bestämmelse om undersökning av väskor m.m.

Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än ändamålet med åtgärden
kräver. Frågan får avgöras från fall till fall. All den hänsyn omständigheterna
medger bör iakttas. En fördel är givetvis om en detektor används. Vid en
sådan undersökning förekommer ingen kroppskontakt. Vid undersökning
med s.k. handdetektor förs detektorn vanligtvis på ett avstånd av ca 10
centimeter från kroppen. Om detektorn ger utslag för metallföremål, måste
en mera ingående, manuell undersökning vidta. Det bör framhållas att bl.a.
vissa sprängmedel inte torde kunna upptäckas med användning av metalldetektor.

I paragrafen föreskrivs även att väskor och andra föremål, t.ex. en kasse
eller ett paket, som medförs till eller påträffas i riksdagens kammare eller i till
denna hörande utrymmen, får undersökas.

Syftet med undersökningen är att eftersöka vapen och andra farliga
föremål. Undersökningen får således inte ske i annat ovidkommande syfte.
Den som genomsöker en väska har följaktligen inte någon rätt att ta del av
handlingar, akter eller liknande som eventuellt förvaras i väskan.

Paragrafen gör det möjligt att undersöka väskor och andra föremål som
påträffas i plenisalen eller i anslutning till denna, även om föremålet inte har
något samband med en viss person. En väska som någon ställt ifrån sig och
som ingen vill kännas vid får sålunda undersökas. Även andra herrelösa,
misstänkta föremål får öppnas och genomsökas.

För att öppna lås t.ex. på en påträffad väska får erforderligt våld användas.

6 § Besökare som inte underkastar sig säkerhetskontroll skall vägras tillträde
till åhörarläktaren.

Den som inte tillåter undersökning av väska eller annat föremål skall, om det
inte kan anses olämpligt, beredas tillfälle att lämna föremålet till förvaring.
Lämnas föremålet till förvaring, får tillträde inte vägras.

I paragrafen berörs den situationen att en åhörare inte vill underkasta sig
säkerhetskontrollen. Denne skall då vägras tillträde till sammanträdet.

I lagtexten regleras inte frågan om vilka åtgärder i övrigt som får vidtas mot
den åhörare som inte har gått med på kontroll men som misstänks för att bära

Förs. 1987/88:9

t.ex. vapen på sig. I vissa fall kan ingripande ske med stöd av de Förs. 1987/88:9
straffprocessuella bestämmelserna.

Det kan tänkas att någon visserligen underkastar sig kroppsvisitation men
inte medger att en väska eller ett annat föremål som han medför undersöks av
polisen. Vederbörande skall då i stället enligt andra stycket beredas tillfälle
att lämna väskan eller föremålet till förvaring under den tid han bevistar
sammanträdet. Gör han det, får han inte förvägras tillträde av det skälet att
han inte medger undersökning därav.En förutsättning för tillträde i detta fall
är dock att den som verkställer kontrollen inte anser det olämpligt att väskan
eller föremålet lämnas till förvaring. Det bör sålunda förhindras att någon till
förvaring avlämnar en väska som kan befaras innehålla t.ex. en sprängladdning.
Även i andra fall kan det anses olämpligt att ett föremål lämnas till
förvaring.

7 § Påträffas vid säkerhetskontroll något sådant föremål som avses i 5 § och tas
det inte i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken, skall den hos vilken
föremålet påträffas uppmanas att lämna det ifrån sig för förvaring. Är
innehavaren till ett påträffat föremål okänd, får det omhändertas.

Den som inte efterkommer uppmaningen enligt första stycket får avlägsnas
från riksdagens lokaler.

Paragrafen behandlar den situationen att det vid en säkerhetskontroll
påträffas ett vapen eller något annat föremål som kan komma till användning
vid ett övergrepp. Ibland kan vederbörande misstänkas för att förbereda en
våldsaktion vid sammanträdet. En sådan förberedelse är i allmänhet
straffbar. Polisen kan i en sådan situation ingripa med straffprocessuella
tvångsmedel. Vederbörande kan gripas enligt 24 kap. 7 § och föremålet tas i
beslag enligt bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken, RB. Om det med
hänsyn till omständigheterna inte finns anledning att ingripa på detta sätt,
t.ex. om tillstånd att inneha vapnet föreligger eller om en fickkniv eller annat
spetsigt föremål påträffas och det inte föreligger misstanke om brott, skall
vederbörande uppmanas att lämna ifrån sig föremålet. Första stycket första
meningen i förevarande paragraf upptar en bestämmelse av detta innehåll. I
en andra mening i stycket föreskrivs att föremål som påträffas i samband med
en säkerhetskontroll får omhändertas också när innehavaren är okänd. Den
som inte efterkommer en uppmaning att lämna föremål ifrån sig får enligt
andra stycket avlägsnas från riksdagens lokaler. Vid behov får våld tillgripas
(10 § polislagen).

En vägran att efterkomma en uppmaning att lämna ifrån sig ett föremål till
förvaring kan ge upphov till misstanke om brott och polisen kan då ingripa
med stöd av RB. Enligt andra stycket får en åhörare avlägsnas från
riksdagens lokaler, dvs.förpassas ur riksdagshuset. Polisen bör inte utnyttja
denna befogenhet annat än när det är befogat av säkerhetsskäl. Är det t.ex.
fråga om en pennkniv eller liknande föremål, bör åtgärden undvikas. Den
som skall avlägsnas skall i första hand uppmanas att lämna byggnaden
frivilligt och lämpligen åtföljas av polis eller vaktpersonal till utgången. Den
som inte efterkommer uppmaningen får med stöd av 24 kap. 2 § brottsbalken
med tvång avlägsnas från riksdagens lokaler.

8 § Föremål som lämnats till förvaring eller omhändertagits enligt denna lag
skall förvaras på betryggande sätt. Om det begärs, skall bevis om att ett föremål
lämnats till förvaring eller omhändertagits utfärdas. Föremålet skall återlämnas
till den som har lämnat det till förvaring eller från vilken det omhändertagits
när denne lämnar riksdagens lokaler.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förvaringen av föremål som har
lämnats till förvaring eller omhändertagits.

Förvaringen skall ske på ett betryggande sätt. Det torde få ankomma på
riksdagen att i samråd med polisen svara för de praktiska detaljerna. Med
betryggande förvaring avses att förvaringen skall ske så att man inte riskerar
att föremålet försvinner. Det bör lämpligen förvaras i ett låst eller bevakat
utrymme.

Till skillnad mot vad som gäller enligt RB i fråga om kroppsvisitation och
husrannsakan har några föreskrifter om att protokoll skall upprättas vid
säkerhetskontroll enligt denna lag inte tagits upp. Detta förhållande är
motiverat främst av praktiska skäl. Därtill kommer att någon konkret
misstanke om brott i regel inte föreligger. Om vapen eller andra föremål tas i
beslag följer emellertid av bestämmelserna i 27 kap. 13 § RB att protokoll
måste upprättas samt bevis om beslaget utfärdas om den drabbade begär det.

När någon lämnar en väska eller något annat föremål som han inte vill ha
undersökt i förvar eller om ett vapen eller annat farligt föremål omhändertas
utan att tas i beslag bör vederbörande ha möjlighet att få ett bevis om detta.
En bestämmelse om att bevis skall utfärdas på begäran har tagits upp i en
andra mening av paragrafen. Beviset bör inte utan att det särskilt begärs
förses med namn på den som har lämnat ifrån sig föremålet. Det bör
emellertid alltid innehålla datum och en hänvisning till lagen om säkerhetskontroll
samt en beskrivning av föremålet. Den som lämnat ifrån sig ett
föremål bör även få ett kvitto på föremålet, t.ex. en nummerbricka, så att det
kan utlämnas till rätt person.

Föremålet skall återlämnas till innehavaren när denne lämnar riksdagens
lokaler.

9 § Kroppsvisitation som är av mera väsentlig omfattning skall verkställas i
enskilt rum och om möjligt i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av kvinna får
verkställas eller bevittnas endast av kvinna, om undersökningen inte sker
genom detektor.

I denna paragraf ges närmare bestämmelser om förfarandet vid kroppsvisitation.
Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med - förutom lagen om
säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar - motsvarande bestämmelser i
RB och 5 § lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats. En kroppsvisitation
av mera väsentlig omfattning skall sålunda verkställas i enskilt rum
och om möjligt i närvaro av vittne. Vidare gäller en särskild regel om
kroppsvisitation av kvinna. I likhet med vad som gäller enligt lagen om
flygplatskontroll har en sådan mer summarisk kroppsvisitation som sker
genom detektor ansetts kunna undantas från den särskilda bestämmelsen om
kroppsvisitation av kvinna.

Förs. 1987/88:9

10 § Talmannens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

I paragrafen föreskrivs att talmannens beslut enligt denna lag inte får
överklagas. Besvärsrätt saknas även för det fall att talmannen avslagit en
begäran om kontrollåtgärd.

Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft den 1 april 1988.

7. Offentligt sammanträde med utskott

I propositionen 1987/88:22 föreslås bl.a. att sammanträde med ett utskott
skall - efter beslut av utskottet - vara offentligt. Förslaget är ännu ej
behandlat av riksdagen.

Utredningen förutsätter att frågan om säkerhetskontroll vid sådant
sammanträde prövas av riksdagen om förslaget i propositionen antas.

8. Särskilt yttrande av Bo Hammar

Ledamoten Bo Hammar har i ett särskilt yttrande anfört följande:
Öppenheten i den svenska riksdagen är i jämförelse med de flesta andra
länders parlament mycket stor. Allmänheten har således utan särskild
kontroll tillträde till riksdagens åhörarläktare. Det är av största vikt att denna
öppenhet kan upprätthållas. Mer restriktiva regler i riksdagen skulle med
säkerhet få efterföljd på många andra områden i samhället och i olika
offentliga institutioner. Det är tillfredsställande att utredningen också
understryker betydelsen av öppenhet. Terroristhot mot den svenska riksdagen
kan naturligtvis inte uteslutas och möjligheterna till fullgott skydd
däremot är obefintliga utan enorma säkerhetsåtgärder som ingen önskar.
Hittills har riksdagen varit förskonad från våldshandlingar i samband med
kammarens sammanträden och inga allvarliga hot har heller förekommit.
Särskilda säkerhetsåtgärder kan naturligtvis behöva vidtas i extrema situationer.
Sådana åtgärder bör då enligt min mening prövas i talmanskonferensen.
Utplacering av detektor i allmänhetens foajé bör föregås av en sådan
prövning och endast komma i fråga i akuta situationer.

Förs. 1987/88:9

PM angående utredning rörande behovet av skärpt kontroll vid
inpassering till riksdagens åhörarläktare*

Lägen kan uppkomma då behov finns att skärpa kontrollen av inpasseringen
till riksdagen. I förslaget 1984/85:26 om vissa frågor rörande säkerhetsskyddet
i riksdagen aktualiserade förvaltningskontoret frågan om införandet av
en lag om skärpt kontroll vid inpasseringen till åhörarläktaren. Införandet av
en sådan lag borde enligt förvaltningskontoret förberedas. Lagen borde
kunna sättas i kraft omedelbart, förslagsvis efter beslut av talmannen.

Riksdagen uppdrog den 10 december 1985 i enlighet med konstitutionsutskottets
hemställan (KU 1985/86:6) åt förvaltningskontoret att låta under
parlamentarisk medverkan utreda behovet av skärpt kontroll i vissa fall vid
inpassering till riksdagens åhörarläktare.

I enlighet med det sagda beslutar förvaltningsstyrelsen för att utreda
nämnda fråga tillsätta en utredning bestående av tre ledamöter från
socialdemokraterna och en ledamot från vart och ett av de övriga riksdagspartierna.
Partigrupperna bör inkomma med förslag till representanter
varefter styrelsen tillsätter utredningen och ordförande.

Utredningen bör särskilt beakta behovet av skärpta kontrollmöjligheter
vid hastigt uppkomna hot som innebär allvarlig fara för liv, hälsa eller frihet
eller omfattande förstörelse av egendom. Utredningsarbetet skall bedrivas
mot bakgrund av kravet på att i största möjliga omfattning behålla den
svenska riksdagens öppenhet och intresset av att skydda den personliga
integriteten.

I sammanhanget bör också beaktas likartad lagstiftning inom andra
områden såsom den särskilda lag (1984:1064) om säkerhetskontroll som kan
tillämpas vid domstolsförhandlingar.

Utredningen bör samråda med folkstyrelsekommittén (Ju 1984:05).

Utredningen får anlita erforderlig expertis.

Arbetet bör bedrivas så att förvaltningsstyrelsen kan ta ställning till
utredningens resultat under riksmötet 1986/87.

Förs. 1987/88:9

Bilaga 1

* Bilaga till förvaltningsstyrelsens protokoll 1985/86 nr 5, § 53.

Enkät rörande behovet av skärpt kontroll vid inpasseringen till
riksdagens åhörarläktare

Enkäten gjordes i november—december 1986. Följande grupper av anställda
deltog:

Kammarkansliet inkl. stenograferna 49

Kammarservice jämte chef och sektionschef vid intendenturenheten 17
Lokalvårdare 10

Teknisk service 10

Bevakningspersonal jämte förutvarande förman i vaktbolag 10

Informationstjänsten 4

Informatörer (guider) 2

Totalt 102

56 personer har besvarat enkäten. Fördelningen av svaren på de olika

frågeställningarna framgår här nedan.

1. Har Du upplevt situationen på Din arbetsplats som hotad på grund av
allmänhetens uppträdande på plenisalens åhörarläktare?

Ja 3

Nej 50

Ej svarat 3

2. Om svaret på frågan är ja

a) Har hot förelegat

vid enstaka tillfälle 1

några gånger 2

vid flera tillfällen

b) Har hotet/hoten inneburit fara för person eller egendom?

Ja 2

Nej -

c) Hade hotet/hoten kunnat förhindras

Ja 1*

Nej 1

vid ja, på vilket sätt

* Genom metalldetektor och kontroll av väskor

3. Terrorverksamhet förekommer som bekant utomlands. Enstaka terrorhandlingar
har också förekommit i Sverige. Tror Du att terrorhandlingar
kan komma att utföras vid sammanträde med riksdagens kammare?

Ja 42

Nej 10

Ej svarat 4

4. Känner Du otrygghet i Ditt arbete med hänsyn till den risk för
våldshandlingar som kan drabba plenisalen?

Ja 5

Ja, i någon mån 18

Nej 32

Ej svarat 1

Förs. 1987/88:9

Bilaga 2

5. Kan enligt Din uppfattning eventuella hot om våld bemästras med den
bevakning som i dag finns vid allmänhetens entré och utanför åhörarläk -

taren?

Ja 12

Nej 40

Vet ej 4

6. Skulle en skärpt kontroll av inpasseringen till åhörarläktaren genom

metalldetektor eller liknande och möjlighet att öppna besökares väskor

m.m. enligt Din mening minska riskerna för våldshandlingar?

Ja 44

Nej 11

Vet ej 1

7. Synpunkter på behovet av skärpta kontrollmöjligheter vid inpassering till

kammarens åhörarläktare

- Exempel på hot som innebär fara för person och egendom utgör
demonstration mot kärnkraft då det kastades in olika saker. Den
gången var det ju visserligen bara papper o. d. men det kan ju vara
farligare saker nästa gång. Det verkar vara så otroligt lätt att komma
förbi vakterna med olika föremål.

- Man är ju inte rädd egentligen men ibland snuddar tanken vid en hur
lätt det måste vara att kasta ner föremål från läktaren, t. ex. en
rökbomb.

- Samtidigt måste jag erkänna att jag väl egentligen är emot olika
detektorer, kroppsvisitering osv. Det är ett intrång.

- I samband med försvarsdebatten har personer, som definitivt ej hör till
de människor som aktivt verkar för fred, tagit tillfället i akt och på ett
mycket militant sätt stört förhandlingarna. Detta har vid flera tillfällen
medfört handgemäng.

- Efter dessa debatter har vi vid ett tillfälle hittat en stor lång jaktkniv och
vid ett annat en skinnpåse med gråsten om cirka ett kilo i.

- Vid frågestunder och interpellationsdebatter som behandlar kontroversiella
ämnen som kärnkraft, miljö, försvar, barnomsorg, invandrarfrågor
etc. besöks åhörarläktaren av såväl enskilda som grupper av
människor som jag bedömer som odemokratiska.

- Varför odemokratiska? Personer som ej accepterar ett i riksdagen
demokratiskt fattat beslut anser jag saknar den demokratiska grundsynen.
Jag vill poängtera att detta är min personliga uppfattning.

- Tyvärr är min uppfattning att riksdagens sammanträden kan komma att
drabbas av terrorhandling. Vid flera tillfällen har från åhörarläktaren
kastats ned flygblad till kammarens ledamöter. Dess bättre har det
hittills varit papper som ej gjort någon skada, men jag har alltid känt
viss oro inför voteringarna i anledning av detta. På våra idrottsarenor
har det i besvikelsens stunder kastats rökbomber, metallkulor, golfbollar
med isatta spikar etc.

- Min uppfattning är att kontroll av besökare med metalldetektor skulle
kunna förhindra/försvåra terrorhandling under pågående plenum.

Förs. 1987/88:9

Bilaga 2

- Redan vetskapen om att denna kontroll utförs skulle verka preventivt
och förhindra att föremål togs in i riksdagshuset, även av den som icke
företräder terrororganisation.

- På grund av att visningstjänsten ofta har stora grupper och guiden går
först, ser man inte över hela gruppen. Ofta stannar besökarna och blir
efter och då går de in i rum och tittar. River även i bokhyllorna efter
väggen, och därför går det ju lätt att lägga dit en bomb. Därför bör det
vara en vakt som följer efter stora grupper också. Det behövs mera
kontroll.

- Beträffande frågorna 3,4,5 och 6 grundar sig mina svar på att jag i mitt
arbete som skolinformatör dagligen dels får frågor angående bevakning,
dels får höra hur lätt det är att komma in på läktaren med mindre
skjutvapen i fickorna.

8. Synpunkter på säkerheten i kammaren

- I en tänkt förstärkning av säkerhetsskyddet i kammaren tror jag inte att
man kommer till rätta med problemet att vid uttalade hot i förväg stärka
bevakningen med metalldetektorer eller liknande hjälpmedel.

- Erfarenheten av de terrorhandlingar som utförs i utlandet visar
mestadels att man först efter dådets utförande tagit på sig ansvaret för
terrorhandlingen.

- Vidare är undersökning med metalldetektor en relativt tidsödande och
irritationsskapande procedur med tanke på det stora antalet människor
som besöker huset under de stora debattdagarna, samt att den typen av
undersökning av person eller väska troligtvis inte är hundraprocentigt
säker.

- Min tanke är att det enklaste och effektivaste sättet att förstärka
säkerheten i kammaren är att sätta upp pansarglas som avskiljer
åhörarläktaren från kammaren; en terrorhandling som skulle få
katastrofala följder har därigenom förhindrats.

9. Bättre sammanhållning på gruppbesökarna

- Oftast ser man att den som har hand om gruppbesökarna alltid går först
och då blir det alltid eftersläntrare. Det har också hänt att vissa
besökare öppnar stängda dörrar och tittar in i rummen.

- Jag utgår från att en skärpning redan i dag sker i fall hot eller annat
bedöms motivera en sådan. Vore sorgligt om inpasseringen till riksdagsläktaren
skulle likna vad som nu sker på flygplatserna.

- Nu kan små handvapen, typ h-granat, hur lätt som helst slängas ner från
läktaren, utan att vi kan hindra det.

- Jag har inte vid något tillfälle känt mig hotad, men jag tänker då och då
på vad som enkelt kan inträffa. I och med att inget skydd finns mellan
plenisalen och dess läktare borde det vara ganska enkelt att medföra
mindre utrustning som kan medföra hot om våld eller våld. Det har ju
förekommit begränsad skottlossning vid något tillfälle för länge sedan,
utförd av en psykiskt sjuk.

- Även Knesset har utsatts för terrordåd (inga jämförelser i övrigt).
Talmannen och personalen i hans närhet samt statsrådsbänkarna torde
enligt mitt förmenande främst utgöra mål för terrorhandlingar. Sjuka
personer kan vara farliga för alla, även för övriga personer på läktaren.

Förs. 1987/88:9

Bilaga 2

- Till 100 % kan man nog aldrig gardera sig mot attacker från målmedvetna
terrorister. Om man förstärker kontrollen på ett ställe, läktaren,
får man inte lämna andra tillträdesvägar helt oskyddade.

- Kamerabalkongerna och -gluggarna vid plenisalen är platser med god
överblick, varifrån en eller ett par beväpnade personer kan hålla
Sveriges riksdag som gisslan.

- Sätt lås på dörrarna dit, så blir det åtminstone lite svårare för obehöriga
att ta sig in. Nycklar kan ju förvaras på expeditionen i närheten.

- Plenisalen är av naturliga skäl också ganska öppen från kammarfoajén.
Går det att snabbt stänga och låsa dörrarna om det skulle behövas?

- Det är väl minst lika viktigt att - om möjligt - skärpa kontrollen vid de
övriga entréerna?

- Det enda mig veterligen, som inträffat på åhörarläktaren, har varit
demonstrationer med banderoller och pamfletter. Sådana uttryck kan
inte anses utgör något hot, utan endast opinionsstämningar.

- Risk för våldshandlingar kan finnas var som helst i riksdagshuset.
Varför skulle jag känna mig mer otrygg om jag vistas i plenisalen än i
någon annan del av huset? Jag anser frågan inte vara relevant.

-Jag anser att hot om våld kan förekomma i eller vid vilken entré som
helst till riksdagshuset; bevakningen vid övriga entréer utgörs vid
många tillfällen av enbart en man, medan allmänhetens entré ofta har
två eller tre bevakningsman. Även denna fråga får ses som icke
relevant.

- Den svenska demokratin är en, och skall vara, en öppen demokrati.
Sådant som kan uppfattas som stämplingar mot människor, som vill
besöka den svenska demokratins högborg i avsikt att ta reda på hur de
valda ombuden av det svenska folket behandlar frågor som berör den
svenska demokratin, kan få motsatt effekt än vad som avsetts.
Metalldetektorer och krav om att få öppna besökares väskor kan
kanske behövas vid tillfällen, då det med stor sannolikhet kan befaras
att våldshot föreligger, men ej generellt.

- Detta är helt klart enligt mina egna uppfattningar och värderingar. Jag
behåller fortfarande min optimistiska tro på att människor fortfarande
är mest benägna att visa varandra respekt och hänsyn, även om
egoismen och hänsynslöshetens förespråkare gör sig alltmer högljudda.

- Svaren kan till synes verka inkonsekventa. Det hela handlar dock om
att vara realistisk och inse att terroristattacker kan inträffa men
samtidigt ha en sådan distans till sin omgivning att man inte är rädd var
gång man går in i kammaren.

- Ytterligare en säkerhetsåtgärd vore att införa koder till Securitaskorten
på nätterna. Som det är nu går det att komma in i riksdagshuset från
gatan mitt i natten med Securitaskortet utan kod.

- Det kan ju gälla även för dem som brukar demonstrera och kasta
diverse papper.

- Ett problem, som upplevs dagligen, är ett antal människor, som till
synes utan guide vandrar omkring i grupp eller enskilt och synes ha full
frihet, utan någon som helst kontroll.

Förs. 1987/88:9

Bilaga 2

- Man kan inte skydda sig mot terror, det visar erfarenhet från andra
länder.

- Jag tror att nuvarande regler om att väskor och ytterkläder skall lämnas
utanför är till fyllest. En synpunkt: Ibland används pressens entré till
läktaren av besöksgrupper. Detta är inte bra därför att

1) väskor och ytterkläder kollas ej,

2) vakterna har ej koll på hur många som kommer in,

3) pressen störs i sina arbetslokaler.

Förs. 1987/88:9

Bilaga 2

gotab Stockholm 1987 13728 36