Förslag till riksdagen1987/88:16
Framställning / redogörelse 1987/88:16
Förslag till riksdagen
1987/88:16
Riksdagens revisorers förslag angående översyn av
1987/88:16
förfarandet vid delgivning av kallelser m.m. vid Förs -
domstolar och statliga myndigheter
Riksdagens revisorer anmäler härmed förslag om en övergripande översyn
av förfarandet vid delgivning av kallelser, stämningar och andra handlingar
vid domstolar och andra statliga myndigheter samt av stämningsmannaorganisationen
vid polisen.
Revisorerna har inledande granskat förhållandena på området, i första
hand vid vissa tingsrätter, och därvid funnit att den nuvarande ordningen har
brister som medför hinder i den löpande verksamheten vid domstolarna och
därmed också påverkar domstolarnas effektivitet. Vissa brister i stämningsmannaorganisationen
har också noterats.
Enligt revisorernas mening talar starka skäl för att förhållandena ses över
och att erforderliga åtgärder för att vinna en smidigare och effektivare
ordning vidtas skyndsamt.
1 Revisorernas överväganden
1.1 Bakgrund
På grundval av uppgifter som inhämtats vid en föredragning inför revisorerna
under våren 1987 har revisorerna beslutat att granska delgivningsförfarandet
vid domstolarna. På sedvanligt sätt har revisorerna inlett granskningen med
en förstudie av förhållandena.
Vid förstudien kunde konstateras att den nuvarande ordningen vid
tingsrätterna i fråga om delgivning av kallelser, stämningar och andra
handlingar inte är tillfredsställande och att en genomgripande översyn såväl
av de formella reglerna som av organisationen för förfarandet är erforderlig.
Revisorerna styrks i sin uppfattning härom bl.a. av två skrivelser från
lagmannen vid Stockholms tingsrätt angående problem med anknytning till
delgivningssystemet vid rättegångar som han, i samråd med övriga lagmän
vid tingsrätterna inom Stockholmsområdet, under 1987 ingett till justitiedepartementet.
Vid länsrätterna gäller problemen delgivningen av domstolsutslagen.
Med hänsyn till vad som framkommit vid den inledande granskningen har
revisorerna funnit skäl föreligga att omgående hemställa om en översyn av
förhållandena. Det kan inte anses ankomma på revisorerna att komma med
slutliga förslag till åtgärder.
Resultatet av den hittills genomförda granskningen redovisas i bilagda
dokument (Förstudie 1987/88:8). 1
1 Riksdagen 1987188.2 sami Nr 16
1.2 Behov av åtgärder
Förs. 1987/88:16
Granskningen har visat att tingsrätterna - särskilt de i Stockholmsområdet -har problem med att få fram snabba och säkra delgivningar. Problem
uppkommer inte bara när det gäller brottmål utan även vid tvistemål och
konkurser och framför allt i den summariska process som gäller för
lagsökningar och betalningsförelägganden.
Man understryker särskilt från tingsrätternas sida att delgivningsarbetet är
tungrott och att de formella kraven för att delgivningarna skall godkännas är
stränga. Sekretessbestämmelserna lägger vidare hinder i vägen för möjligheterna
att få fram erforderliga uppgifter i fråga om t. ex. hemliga telefonnummer.
Hämtning genom polisens försorg kan vidare endast ske undantagsvis.
Dessutom kan vitesförelägganden ofta vara verkningslösa på grund av den
eftersöktes ekonomiska situation.
Tingsrätterna har också fått ökad arbetsbörda genom att delgivningsarbetet
i större utsträckning lagts på domstolarna själva. Man betonar att
tingsrätterna inte fått några särskilda resurser för denna arbetsuppgift. För
övrigt fyller enligt uppgift viss föreskriven adressforskning inte något
ändamål.
Stark kritik framförs vidare mot stämningsmannaorganisationens sätt att
fungera, framför allt i polisdistrikten runt Stockholm. Det anförs sålunda
bl. a. att delgivningar påbörjas för sent och att redovisning inte sker inom
begärd tid.
Nu redovisade problem synes vara störst inom storstadsområdena, men
bl.a. en hos domstolsverket pågående undersökning om handläggningssvårigheter
vid olika typer av tingsrätter visar å andra sidan att även medelstora
och mindre tingsrätter utanför storstadsområdena redovisar motsvarande
förhållanden.
En av följderna av svårigheterna att genomföra delgivningar är att mål och
ärenden försenas. Under förstudien har konstaterats att förseningarna är
avsevärda. Detta gäller vid alla slag av mål, såväl tvistemål som brottmål och
mål inom den summariska processen vid lagsökningar och betalningsförelägganden
samt i konkursärenden.
Svårigheterna i delgivningsledet medför också ryckighet i domstolarnas
planering och därmed sämre effektivitet i arbetet samt att själva delgivningsarbetet
blir mer betungande. Dessa förhållanden ökar självfallet statsverkets
kostnader för verksamheten. Därtill kommer de direkta kostnaderna för
ersättningar till ombud, vittnen och sakkunniga vid inställda förhandlingar.
Vid den inledande och begränsade granskning som gjorts har dessa
kostnader för statsverket inte kunnat beräknas, då det erfordras tämligen
ingående studier för att genomföra sådana kostnadsberäkningar.
Utöver vad nu nämnts kommer de enskilda medborgarnas berättigade
krav på en effektivt verkande statsförvaltning.
Som nämnts har länsrätterna också problem med delgivningarna.
I övrigt hänvisas till bilagda förstudie (1987/88:8).
Med hänsyn till vad som framkommit vid vår granskning anser vi att snara
åtgärder bör vidtas för att i möjligaste mån minska de problem som i dag
uppenbarligen vidlåder delgivningsinstitutet. 2
1.3 Förslag till åtgärder
Förs. 1987/88:16
Delgivningsförfarandet vid domstolar och statliga myndigheter i övrigt samt
stämningsmannaorganisationen bör göras till föremål för en allomfattande
och förutsättningslös översyn. Härvid bör de förslag till förbättrande
åtgärder som redovisats i förstudiedokumentet beaktas.
2 Hemställan
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer riksdagens revisorer
beträffande delgivningsinstitutet och stämningsmannaorganisationen
att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad revisorerna
anfört om nödvändigheten av att en genomgripande översyn genomförs
samt hemställer att reformförslag skyndsamt föreläggs riksdagen
för beslut.
Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Wiggo Komstedt (m), John Johnsson (s), Börje Stensson (fp),
Kjell Nilsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s), Bertil Jonasson (c), Stig Gustafsson
(s), Birgitta Rydle (m), Anita Johansson (s). Torsten Karlsson (s), Hans
Lindblad (fp), Olle Aulin (m), Rune Jonsson (s) och Margareta Gard (m).
Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och f.d. revisionsdirektören Björn Ringström
(föredragande).
Stockholm den 24 mars 1988
På riksdagens revisorers vägnar
Wiggo Komstedt
Bo Willart
1 * Riksdagen 1987188. 2 sami Nr 16
3
DELGIVNINGSFÖRFARANDET VID
DOMSTOLARNA
Förs. 1987/88:16
Bilaga
Förstudie I987/88.81,
beslutad av revisorerna i plenum 1988-03-24
Sammanfattning
Riksdagens revisorer har beslutat granska delgivningsförfarandet vid domstol.
Vid föreliggande förstudie har en genomgång gjorts av delgivningsförfarandet
inom domstolsväsendet, främst vid underrätterna, varvid även
stämningsmannaorganisationen vid polisen berörts.
Trots att delgivningssystemet varit föremål för flera utredningar under de
senaste 15 åren och åtskilliga rationaliseringsåtgärder vidtagits, visar förstudien
att man vid tingsrätterna - det största området inom domstolsväsendet -fortfarande har stora problem med delgivning och att många förhandlingar
måste ställas in på grund av att behörig delgivning ej kommit till stånd eller
att den delgivne uteblivit.
Kraven på en godkänd delgivning är stränga, samtidigt som många
formella hinder gör delgivningen svårgenomförbar. Sålunda lägger sekretessbestämmelserna
fortfarande hinder i vägen när det gäller att få erforderliga
uppgifter, t. ex. i fråga om hemliga telefonnummer. Hämtning till
inställelse inför rätten genom polisens försorg kan endast ske undantagsvis
och vitesföreläggande är i många fall verkningslöst. Tingsrätterna har
dessutom fått ökad arbetsbörda genom att delgivningsarbetet lagts mera på
domstolarna själva. Viss föreskriven adresspaning fyller vidare enligt uppgift
inget ändamål.
Stark kritik framförs från tingsrätterna mot stämningsmannaorganisationens
sätt att fungera, framför allt i polisdistrikten runt Stockholm. Det anförs
sålunda att delgivning påbörjas för sent, att redovisning inte sker inom
begärd tid osv.
Nu redovisade problem synes vara störst i storstadsområdena, men även
mindre och medelstora tingsrätter har svårigheter.
Vid tingsrätterna inställs genomsnittligt 24 % av brottmål där förhandling
skall ske, varav en tredjedel på grund av brister i delgivningen. I tvistemål
med förhandling inställs genomsnittligt 35 % av målen, varav inte fullt en
tredjedel på grund av delgivningssvårigheter.
När rättegångsförhandlingarna i stor utsträckning måste uppskjutas påverkas
självfallet domstolarnas effektivitet, och onödiga merkostnader uppstår.
Staten får härigenom såväl direkta som indirekta merkostnader.
En negativ konsekvens från effektivitetssynpunkt är att målens avgörande
försenas. Två av fyra tillfrågade tingsrätter anger att målen ibland kan
försenas upp till ett halvt år. Förseningarna är också stora vad beträffar den
summariska processen för lagsökningar och betalningsförelägganden. Handläggningstiden
i svårdelgivna lagsökningar och betalningsförelägganden kan
1 Utredare: Björn Ringström.
4
i vissa fall uppgå till mer än ett och ett halvt år enligt två tillfrågade tingsrätter
i Stockholmsområdet. Enligt Stockholms tingsrätt kan även konkursärenden
ibland försenas upp till flera år på grund av delgivningssvårigheter.
En annan negativ konsekvens är att delgivningen - även den som lyckas -blir mera tungrodd och därmed kostsammare. Kostnaderna för tingsrätternas
delgivning har uppskattats ligga i storleksordningen 60 milj. kr. per år
(inklusive del av kostnaderna för särskild postdelgivning och polisens
stämningsmannaorganisation).
Inom länsrätterna - det näst största området av domstolsväsendet - synes
man inte ha samma problem med delgivning vid rättegången eller med
inställda förhandlingar, då rättegången oftast är skriftlig. Däremot orsakar
reglerna om formell delgivning av domarna i de ca 150 000 målen avsevärt
merarbete och icke obetydliga portokostnader, bl. a. för många rekommenderade
försändelser.
När det gäller stämningsmannaorganisationen har vissa polismyndigheter
framhållit att de saknar tillräckliga resurser för delgivningsarbetet. På sina
håll säger man sig vidare ha svårigheter med att rekrytera särskilt förordnade
stämningsman, då ersättningen är begränsad till 30 kr. per ärende (ett ärende
innebär ofta upprepade delgivningsförsök).
Förstudien har gett vid handen att en övergripande översyn av delgivningsorganisationen
vid domstolar och polismyndigheter bör komma till stånd.
Härvid bör de formella kraven vid förfarandet vid delgivning prövas och
såväl erforderliga förenklingar som skärpningar av bestämmelserna övervägas
i syfte att få ett bättre, snabbare och effektivare förfarande till stånd.
Samtidigt bör organisationen för delgivningsförfarandet övervägas och
kostnaderna för att uppnå en effektiv organisation bedömas.
En skrivelse till riksdagen med förslag om en övergripande översyn av
delgivningsförfarandet skall avges.
1 Inledning
1.1 Syftet med förstudien
Vid en föredragning av lagmannen Tomas Nordqvist vid Handens tingsrätt
inför riksdagens revisorer under våren 1987 påtalade han vissa brister i
systemet för delgivning av stämningar och kallelser vid underrätterna.
Bristerna medförde onödiga kostnader, bristande effektivitet och tidsförseningar.
Han anförde även att många trots delgiven kallelse underlåter att
inställa sig till förhandling, något som var en starkt bidragande orsak till att
handläggningstiderna i många fall blir alltför långa. Detta orsakade dessutom
mycket dubbelarbete och påverkade effektiviteten i verksamheten. Vissa
ändringar har gjorts i delgivningslagstiftningen under senare år, vilket i
någon mån underlättat arbetet, men ytterligare lättnader skulle vara
önskvärda ansåg han.
Med anledning härav beslutade revisorerna att närmare granska förhållandena
på området.
Att domstolarna haft stora problem med att bl. a. åtalade inte kunnat
delges eller inte inställt sig till förhandlingar i mål och att mål av denna
Förs. 1987/88:16
Bilaga
5
anledning måst inställas har tidigare uppmärksammats. Sålunda har riksrevisionsverket
i en rapport 19771 påpekat att enligt en undersökning vid tio
tingsrätter 37 % av alla huvudförhandlingar i brottmål inställdes och att över
14 % av de planerade huvudförhandlingarna ställdes in på grund av att man
inte lyckats delge den åtalade. Såväl domstolarna som andra berörda, t.ex.
advokater, vittnen m. fl. har därigenom orsakats olägenheter och kostnader.
I förevarande förstudie har försök gjorts att identifiera vilka problem som
föreligger och vilken ungefärlig omfattning dessa har samt att undersöka om
det kan finnas möjligheter att komma till rätta med problemen. Studien har
omfattat de två största områdena inom domstolsväsendet, tingsrätterna och
länsrätterna. Systemet med stämningsmän inom polisväsendet har även blivit
belyst.
1.2 Uppläggning av förstudien
Vid förstudien har tidigare utredningar och annan dokumentation genomgåtts.
Tingsrätterna i Gävle, Handen, Jönköping och Stockholm samt
länsrätten i Stockholms län har besökts. I samband med besöket vid
Stockholms tingsrätt har en inom tingsrätten gjord enkät beträffande
delgivningsproblemen inom tingsrätten studerats. Besök har också gjorts vid
delgivningsenheten i Handens polisdistrikt och delgivningcentralen vid
Stockholmspolisen.
Med hänsyn till den omorganisation som diskuteras beträffande handläggning
av mål rörande lagsökning och betalningsföreläggande har även
kronofogdemyndigheten i Stockholm besökts.
Underhandssamråd har skett med personal inom domstolsverket (DV).
Vissa kontakter har även tagits med representanter för rikspolisstyrelsen och
statskontoret.
Med bistånd av rikspolisstyrelsen har uppgifter angående stämningsmannaorganisationen
inhämtats från samtliga polismyndigheter.
2 Bakgrund
2.1 Gällande bestämmelser
Med delgivning menas att en handling bevisligen lämnas till någon som skall
ta del av den eller eljest har rätt att ta emot den. I många fall är det nämligen
viktigt för t. ex. en domstol, en myndighet eller en privatperson att få bevis
om att en viss handling har lämnats till en bestämd person. Det kan t. ex. gälla
en stämning, en kallelse till förhandling eller ett testamente. En föreskrift om
att delgivning skall ske kan sägas vara ett uttryck för att ingen skall dömas
ohörd eller ovetande drabbas av ingripande rättsverkningar.
Genom delgivningslagen (1970:428, DL) skapades ett gemensamt delgivningsförfarande
för rättegång och förvaltningsförfarande. DL anknyter i sak
tämligen nära till vad som tidigare gällde för de allmänna domstolarna.
Förs. 1987/88:16
Bilaga
1 Allmänna domstolarna - tingsrätternas handläggning av brottmål (1977-11-16).
6
Lagen gäller utom för domstolar och myndigheter i vissa fall även när någon
enskild skall ombesörja delgivning.
Närmare föreskrifter om tillämpningen av DL återfinns i delgivningsförordningen
(1979:101, DF).
Domstolsverket utgav 1985 en ”Delgivningshandbok”, som utom gällande
bestämmelser även innehåller handledning för delgivningsarbetet, blanketter
m. m.
DL och DF reglerar hur delgivning skall ske. Bestämmelser om när
delgivning erfordras återfinns i de författningar som innehåller de materiella
bestämmelserna. Vad beträffar tvistemål och brottmål finns t.ex. sådana
bestämmelser i rättegångsbalken och i fråga om testamenten i ärvdabalken.
Vissa bestämmelser i rättegångsbalken, förvaltningslagen och sekretesslagen
berör också själva delgivningsförfarandet. (Se t. ex. DV:s handbok.)
Slutligen finns också en förordning (1980:507, omtryckt 1984:289) om
ersättning för vissa delgivningar m. m.
2.2 Delgivningssystemet
Redogörelsen för delgivningssystemet kommer uteslutande att behandla
förfarandet inom domstolsväsendet, det ojämförligt största tillämpningsområdet.
Domstolsväsendet omfattar 135 domstolar med ca 6 000 anställda. Samtliga
domstolar torde ombesörja delgivning i större eller mindre omfattning.
Även om regeln om fri bevisprövning i princip gäller också vad beträffar
delgivning, är det i praktiken oftast nödvändigt att delgivningen sker strikt
enligt bestämmelserna i DL och DF.
Som huvudregel gäller att den enklaste och billigaste delgivningsformen
skall användas. Denna benämns ordinär delgivning och innebär att domstolen
genom postförsändelse, bud eller telefon delger den sökte stämning,
kallelse eller annan handling. Lyckas inte detta kan särskild postdelgivning,
stämningsmannadelgivning eller kungörelsedelgivning tillgripas.
Enligt DL och DF finns således fyra huvudformer för delgivning. Inom
dessa finns flera delgivningssätt.
Ordinär delgivning
A Brevdelgivning
Handlingen och ett delgivningskvitto skickas till den sökte i ett vanligt brev.
Den sökte undertecknar kvittot och sänder det tillbaka till myndigheten.
B Buddelgivning
Ett bud lämnar handlingen till den sökte som skall skriva under delgivningskvitto.
Förs. 1987/88:16
Bilaga
7
C Rekommenderad eller assurerad försändelse med mottagningsbevis
Den sökte får en avi om försändelsen och hämtar ut den hos posten. I
samband därmed undertecknar han mottagningsbeviset.
D Telefondelgivning
En tjänsteman vid myndigheten ringer till den sökte och läser upp meddelandet.
Därefter skickas handlingen i vanligt brev till den sökte. Delgivningen är
genomförd när handlingen har skickats.
Särskild postdelgivning
Försändelsen skickas i ett vanligt brev till den sökte. På kuvertet fästes en
blankett för delgivningskvitto. Brevbäraren lämnar kuvertet till den sökte
eller till någon annan som har rätt att ta emot delgivningen. Mottagaren
skriver under delgivningskvittot, som sänds tillbaka av posten.
Stämningsmannadelgivning
Stämningsmännen är knutna till polisväsendet. Vid de större polismyndigheterna
finns en delgivningsenhet med fast anställd personal. Vid de mindre
polismyndigheterna sorterar delgivningsfunktionerna under myndighetens
kansli. Det finns också särskilt förordnade stämningsmän som sorterar under
polisen. Dessa senare får ersättning per uppdrag (f.n. 30 kr.). I Stockholm,
Göteborg och Malmö benämns delgivningsenheten delgivningscentral.
Vid delgivning genom stämningsman skickas försändelsen tillsammans
med en blankett för delgivningsanteckningar till den polismyndighet som
skall ombesörja stämningsmannadelgivning. Stämningsmännen överlämnar
delgivningsförsändelsen till den sökte eller annan som har rätt att ta emot
delgivningen. Mottagaren skriver under delgivningskvittot. Delgivningen är
genomförd när stämningsmännen anträffat den sökte och överlämnat
handlingen, oavsett om den sökte tar emot och kvitterar försändelsen eller
ej
Kungörelsedelgivning
A
Egentlig kungörelsedelgivning
Kungörelsedelgivning innebär att man annonserar om handlingens huvudsakliga
innehåll och om var och när den hålls tillgänglig.
B Spikning
I vissa fall får man i stället för kungörelsedelgivning i egentlig mening
(annonsering) använda sig av s. k. spikning. Stämningsmännen lägger då ett
tillslutet kuvert med delgivningshandlingen i den söktes brevlåda. Om det
inte finns någon brevlåda, fäster stämningsmännen kuvertet på dörren till
den söktes bostad.
Förs. 1987/88:16
Bilaga
8
C Delgivning genom tillhandahållande
Ett meddelande om var och när handlingen hålls tillgänglig delges den sökte.
2.3 Tidigare utredningar och rationaliseringsåtgärder
Kritik mot delgivningssystemet framfördes redan kort efter det att DL
infördes 1970. Flera utredningar har också gjorts. Med anledning av dessa
har vissa rationaliseringsåtgärder, bl.a. av teknisk natur vidtagits. Stämningsmannadelgivning,
som tidigare ombesörjts av stämningsmän som
förordnats av länsstyrelserna, knöts administrativt till polisväsendet. Domstolar
och andra myndigheter ålades vidare att mer än dittills själva svara för
att en person nåddes av en delgivning.
En redogörelse för tidigare utredningar och rationaliseringsåtgärder
lämnas i underbilaga 1.
2.4 Pågående eller planerade undersökningar, m. m.
Domstolsverket fastställde den 16 mars 1987 direktiv för en översyn av
delgivningsförfarandet, benämnda ”Delgivningsreformen”. Enligt direktiven
avser man med projektet att utvärdera de författningsändringar syftande
till att effektivisera delgivningsverksamheten som trädde i kraft den 1 juli
1985 samt att i övrigt analysera hur delgivningsreformen har fungerat i
praktiken. Med hänsyn till att det från den utsedda referensgruppen för
projektet uttalades att det då var väl tidigt att utvärdera reformen från 1985
avses projektet bli påbörjat våren 1988.
Vid DV:s organisationsenhet pågår vidare ett projekt med syfte att bl. a.
undersöka om mål vid storstadsdomstolar är förbundna med större handläggningssvårigheter
än mål vid mindre domstolar. I samband därmed undersöks
också om delgivningssvårigheterna är större vid storstadsdomstolarna.
Inom rikspolisstyrelsen pågår arbete med att utfärda nya allmänna råd för
förfarandet vid delgivning genom stämningsman.
Vidare har chefen för Stockholms tingsrätt, lagman Carl-Anton Spak, i
november 1987 skrivit till justitiedepartementet och framfört den oro
lagmännen i Stockholmsområdet känner för delgivningssituationen i länet. I
skrivelse den 2 februari 1988 har Spak gjort ett tillägg till nyssnämnda brev.
Skrivelserna biläggs som underbilaga 2 a och b.
Från justitiedepartementet har inhämtats att man inom departementet
överväger om man skall lägga den s. k. summariska processen om fordringsanspråk
(lagsökning och betalningsföreläggande) hos kronofogdemyndigheterna
i stället för hos tingsrätterna. Som framgår nedan av avsnitt 3.1 har
tingsrätterna stora problem med delgivning i dessa ärenden.
I riksdagen har i motion (1987/88: JuU 706) påpekats att 24 § DL för några
år sedan ändrades så att stämningsmans intyg bara gäller som fullt bevis om
delgivning skett i tjänsten. Det är därför numera nödvändigt att leja två
personer om man privat önskar delge någon handling genom försorg av
stämningsman. Motionären föreslår en lagändring så att delgivning av en
enda stämningsman skall kunna anses laggill som fullt bevis även om
Förs. 1987/88:16
Bilaga
9
delgivningen sker för privatpersons räkning. Motionen har ännu ej slutbehandlats
i riksdagen.
Advokaten Anders Hessle och landstingsjuristen Erik Nordblom har i
oktober 1987 hos JO anfört klagomål mot Solna tingsrätt angående
handläggningen av ett lagsökningsmål som bl. a. gällde avhysning. Av JO:s
utredning i ärendet framgår att tingsrättens handläggning betungats av att
man haft svårigheter att verkställa delgivningar i bl. a. lagsökningsmål, vilket
bl. a. berott på bristande resurser hos vederbörande polismyndighet. Under
hänvisning till riksdagens revisorers pågående utredning överlämnades
beslutet i ärendet av JO bl. a. till revisorerna för kännedom.
3 Kartläggning och iakttagelser
3.1 Delgivning vid tingsrätterna
3.1.1 Allmänt
För att få en bild av förhållandena på området har besök gjorts vid fyra av de
97 tingsrätter som finns i landet, tingsrätterna i Stockholm, Handen, Gävle
och Jönköping. En enkät med frågor angående tingsrätternas erfarenheter
har också sänts till de besökta tingsrätterna. För att inte betunga många
tingsrätter med besvärligt uppgiftslämnande har enkäten begränsats till de
besökta tingsrätterna.
Enkätsvaren har sammanställts i underbilaga 3. Alltför långt gående
slutsatser kan givetvis inte dras av detta begränsade underlag. Om mera
exakta data erfordras måste statistik insamlas fortlöpande under viss tid,
vilket inte varit möjligt inom ramen för denna förstudie.
Delgivning förekommer mer eller mindre ofta i de flesta typer av mål och
ärenden hos tingsrätterna. Särskilt frekvent är delgivning i
- mål angående lagsökning och betalningsförelägganden,
- brottmål,
- tvistemål
- konkurser.
Fältstudierna utvisar att tingsrätterna - särskilt i Stockholmsområdet -fortfarande har mycket stora problem med att få fram snabba och säkra
delgivningar trots författningsändringarna 1985 och tillkomsten av DV:s
delgivningshandbok. Detta uppges vara tingsrätternas största problem vid
sidan av ekonomin. Delgivningsproblem föreligger inte bara i brottmål utan
även i tvistemål och konkurser samt framför allt i den summariska process
som gäller för lagsökningar och betalningsförelägganden.
Man framhåller sålunda att delgivningsarbetet är tungrott och att det
fortfarande är ungefär lika svårt att delge. Sålunda är de formella kraven på
delgivning stränga. Sekretessbestämmelserna lägger fortfarande hinder i
vägen för att få erforderliga uppgifter t.ex. i fråga om hemliga telefonnummer.
Hämtning genom polisens försorg kan vidare endast ske undantagsvis.
Vitesföreläggande kan ofta vara verkningslöst på grund av vederbörandes
ekonomiska situation.
Tingsrätterna har dessutom fått ökad arbetsbörda genom att delgivnings -
Förs. 1987/88:16
Bilaga
10
arbetet mera lagts på domstolarna själva. Man betonar att tingsrätterna inte
fått några ytterligare resurser härför. Viss föreskriven adressforskning fyller
enligt uppgift inte något ändamål.
Stark kritik framförs vidare från tingsrätterna mot stämningsmannaorganisationens
sätt att fungera, framför allt i polisdistrikten runt Stockholm. Det
anförs sålunda att delgivningen påbörjas för sent, att redovisning inte sker
inom begärd tid osv.
Problemen synes vara störst inom storstadsområdena, men bl. a. DV:s
undersökning om handläggningssvårigheter vid olika typer av tingsrätter
visar att även medelstora och mindre tingsrätter utanför storstadsområdena
har stora problem.
3.1.2 Kostnader för inställda förhandlingar
Nyssnämnda undersökning har enligt uppgift under hand visat att i brottmål
med förhandling1 inställs 24 % av målen, varav en tredjedel på grund av
delgivningssvårigheter. I tvistemål med förhandling2 inställs 35 % av målen,
varav inte fullt en tredjedel på grund av delgivningssvårigheter. Undersökningen
avser 29 tingsrätter av varierande storlek.
Genom att förhandling uppskjutits blir rättens ledamöter mer eller mindre
sysslolösa tills nästa mål påropas. Härvid berörs ofta en lagfaren domare och
tre nämndemän eller tre lagfarna domare. Dessutom går det givetvis tid åt att
på nytt utsätta målet och kalla de berörda. Det uteblivna målet medför alltså
indirekta kostnader för staten.
Vidare händer det ofta att man inte hinner underrätta övriga berörda
såsom motparten, ombud (advokater), vittnen, sakkunniga m.fl. De som
sålunda inställt sig har rätt till ersättning enligt vanliga normer. Staten får
alltså även direkta extra kostnader. Trots att viss ersättning utgår är det
givetvis en stor olägenhet för de berörda att inställa sig i onödan.
Även i konkurser måste förhandlingar ofta inställas på grund av brister i
delgivningen.
Kostnaderna som uppkommer på grund av att mål blir uppskjutna går inte
att uppskatta utan ingående studier.
3.1.3 Försening av mål och ärenden
En negativ konsekvens av svårigheten att genomföra behöriga delgivningar
är att målens avgörande försenas. Enligt enkäten till de fyra besökta
tingsrätterna är förseningarna avsevärda. Stockholms tingsrätt uppger
sålunda att brottmålen försenas minst 4 veckor. Handens tingsrätt anger att
förseningarna i olika typer av mål varierar mellan 12 och 24 veckor. Vid
Gävle tingsrätt varierar förseningarna mellan 3 och 26 veckor och vid
Jönköpings tingsrätt mellan 4 och 10 veckor (se underbil. 3).
Detta bör ses mot bakgrunden av att handläggningstiden är lång även
normalt. I ordinär rättegång i tvistemål tog närmare hälften av målen år 1986
1 Utom s.k. notariemål.
2 Utom s. k. gemensamma ansökningar och FT-mål.
Förs. 1987/88:16
Bilaga
11
1 * * Riksdagen 1987/88. 2 sami. Nr 16
mer än sex månader att genomföra i tingsrätterna1.1 brottmål tog en sjättedel
av målen mer än sex månader i tingsrätten1 - bortsett från tiden för polisens
och åklagarens utredning. Vittnesmålens tillförlitlighet blir givetvis sämre ju
längre tid som förflyter mellan inträffad händelse och vittnesmålet.
Parterna i civilmål har berättigade krav på att målet skall avgöras snarast
möjligt. Påföljder på grund av brott bör också följa så snart som möjligt efter
brottet.
Förseningarna är också stora inom den summariska processen vid lagsökningar
och betalningsförelägganden. Vid Handens och Stockholms tingsrätter
misslyckas över hälften av den ordinära delgivningen i dessa mål, varför
stämningsmannadelgivning måste tillgripas. Vid Jönköpings tingsrätt uppgavs
att ordinär delgivning misslyckades i tre fjärdedelar av målen om
lagsökning och betalningsförelägganden (ls/bf-mål). Enligt enkäten var
handläggningstiderna följande
| Normal handläggningstid | Handläggningstid i |
Stockholms TR | 8-12 veckor | 12-96 veckor |
Handens TR | 5 " | 80 ” |
Gävle TR | ca 5 | ca 15 |
Jönköpings TR | 3 ” | 12 " |
Stockholms tingsrätt upplyser att konkursärenden i vissa fall kan försenas
upp till flera år på grund av delgivningssvårigheter.
3.1.4 Delgi vningsarbetet blir mera resurskrävande
Svårigheterna med delgivning orsakar naturligtvis - utom olägenheterna
med inställda förhandlingar samt förseningar i mål och ärenden - att själva
delgivningsarbetet blir mer betungande.
Det är svårt att beräkna omfattningen av tingsrätternas arbete med
delgivning, bl. a. eftersom arbetsuppgiften är fördelad som deltidsuppgift på
ett stort antal av kanslipersonalen. (Denna uppgår totalt till närmare 2 500.)
Dessutom blir även den lagfarna personalen i viss utsträckning involverad i
arbetet. Den får t. ex. ta ställning till mera svårbedömda fall. Uppgifterna
från enkäten tyder emellertid på att arbetsåtgången för delgivning inom
tingsrätterna är lika stor eller större än arbetsåtgången vid polisens delgivningsorganisation.
Då lönerna till berörd personal vid tingsrätterna genomsnittligt
torde ligga högre än ersättningarna inom stämningsmannaorganisationen,
torde man kunna anta att tingsrätternas arbetskostnader överstiger
de kostnader för löner och arvoden (sammanlagt 30,1 milj. kr.) som
framräknats för stämningsmannaorganisationen (jfr underbil. 3 och 4).
Förs. 1987/88:16
Bilaga
'' Källa: Rättsstatistisk årsbok 1987.
12
3.2 Delgivning vid länsrätterna
Förs. 1987/88:16
Bilaga
Det finns 24 länsrätter med ca 900 anställda. Länsrätterna utgör således en
betydande del av domstolsväsendet. Det är därför av intresse att veta om de
har samma problem som tingsrätterna när det gäller delgivning.
Under utredningen har därför länsrätten i Stockholms län besökts varvid
lagman Åke Lundborg samt chefsrådmän m. fl. intervjuats. Enligt samstämmiga
uppgifter har länsrätten inte några nämnvärda problem med inställda
förhandlingar dels därför att muntlig förhandling är relativt sällsynt, dels
också därför att muntlig förhandling oftast hålls efter begäran av enskild part
som då har eget intresse av att inställa sig.
Länsrätterna har dock vissa problem med delgivning av körkortsindragningar,
vid utdömande av vite samt då taxeringsintendent väckt talan i
skattemål, t. ex. om eftertaxering. Det sistnämnda skall ske senast femte året
efter taxeringsåret. Länsrätten måste i sistnämnda mål avgöra målet inom ett
år. Detta uppmuntrar till sabotage mot rättegången. Lagman Lundborg
ansåg att man borde slopa denna ettårsgräns.
Länsrätten har sålunda inte så stora problem med delgivning under själva
rättegången, där delgivningen i stor utsträckning kan ske i form av vanligt
lösbrev. Däremot är arbetet med formell delgivning av det stora antalet
domar betungande för kanslipersonalen. (Under 1986 inkom närmare
150 000 mål till de 24 länsrätterna.) Bl. a. skall man pricka av att delgivningskvitto
återkommit samt, om så ej är fallet, sända påminnelse och eventuellt
rekommenderad försändelse. Portokostnaderna för rekommenderade försändelser,
som ofta måste användas, torde uppgå till icke obetydliga belopp.
De vid intervjun närvarande domarna var överens om att i skattemål part
normalt borde kunna underrättas om domen genom vanligt lösbrev. Det
framhölls också att det inte borde vara nödvändigt att fotokopia av domen
var vidimerad. Bestämmelserna borde ändras i dessa hänseenden.
3.3 Delgivning vid övriga domstolar
Delgivning förekommer även vid övriga domstolar. Då verksamheten vid
dessa är av mindre omfattning än vid tingsrätter och länsrätter, har det inte
ansetts motiverat att inom ramen för en förstudie göra någon kartläggning av
delgivningen vid ifrågavarande domstolar.
3.4 Kostnader för särskild postdelgivning m.m.
Posten har enligt uppgift beräknat sina kostnader för den särskilda postdelgivningen
år 1986 enligt följande
192 283ärendena 16:50 ca3 173 000
Särskild ersättning till brevbärare med
2:80 för utförd delgivning ca 250 000
Summa kr.
3 423 000
13
Förs. 1987/88:16
Bilaga
3.5 Polisens stämningsmannaorganisation
Stämningsmannadelgivning kan ske genom personal inom polisväsendet,
antingen genom härför direkt anställda eller genom polismän eller administrativ
personal som fått förordnande som stämningsmän. Dessutom finns
”fritidsarbetande” stämningsmän som inte är anställda hos polisen men fått
särskilda förordnanden som stämningsmän. Även dessa senare administreras
numera av polisen.
Delgivningscentralen inom Stockholmspolisen samt delgivningsenheten
vid Handens polisdistrikt har besökts. Då några uppgifter om stämningsmannaorganisations
nuvarande storlek inte fanns har genom förmedling av
rikspolisstyrelsen en enkät gjorts hos de 118 polismyndigheterna. Uppgifterna
har sammanställts i underbilaga 4. Upplysningar har även inhämtats per
telefon.
Organisationen varierar mellan olika polismyndigheter. Storstadsdistrikten
(Stockholm, Göteborg och Malmö) har särskilda s. k. delgivningscentraler
med enbart fast anställd personal för delgivning. Delgivningscentralerna
har egna datorer och ett eget datasystem för registrering m. m. av delgivningsärendena.
Datasystemet är kopplat till SPAR (statens person- och adressregister)
och till BASUN (register över företag och organisationer). Datorn
skriver också ut vissa handlingar och kan ge besked om arbetsläget.
Föreståndaren för delgivningscentralen i Stockholm ansåg att datasystemet
borde kunna betjäna även andra distrikt.
Enligt enkäten har också 33 andra polismyndigheter fast anställd personal
för delgivning (minst halvtid), som ibland bildar en s. k. delgivningsenhet. I
allmänhet sker delgivning vid dessa polismyndigheter även genom fritidsarbetande
stämningsmän. 82 polismyndigheter har inga anställda för att direkt
arbeta med delgivning utan anlitar enbart särskilt förordnade stämningsmän.
Sammanlagt finns enligt enkäten ca 160 fast anställda för delgivning och ca
560 särskilt förordnade ”fritidsarbetande” stämningsmän. Dessutom handläggs
en stor del av delgivningsärendena vid många polisdistrikt av administrativ
personal och polismän i samband med andra uppgifter.
Det sistnämnda gäller bl.a. vid den mycket vanliga rutinen att man
påbörjar delgivningen med att sända ett nytt brev till den sökte med
uppmaning att avhämta försändelsen på polisstationen. Det kan noteras att
delgivning på detta sätt synes lyckas i förvånansvärt många fall. Flera
polismyndigheter anger sålunda att ca 20-25 % av dessa försändelser
avhämtas. Polismyndigheten i Kristinehamn uppger att man på detta sätt
Posten får ersättning av statsverket för sina kostnader.
Portokostnaderna för övriga delgivningsförsändelser, vilka går som tjänstebrev,
kan inte redovisas separat. Kostnaderna för alla rekommenderade
försändelser, som är mycket vanliga t.ex. i mål om lagsökning och betalningsföreläggande,
måste dock vara betydande. Antalet lagsökningar och betalningsförelägganden
var 1986 ca 510 0001. Avgiften för rekommenderad
försändelse med mottagningsbevis var samma år 16:50 kr.
1 Källa: Rättsstatistisk årsbok 1987.
14
kallar nära nog samtliga som skall delges och att ca 40 % hörsammar
kallelsen.
Polismän delger ibland i samband med andra uppdrag. Någon polismyndighet
framhåller att detta är till fördel för tjänsten i övrigt.
I brådskande fall händer det relativt ofta att stämningsman inte anlitas utan
att delgivningen sker genom polisman.
Antalet delgivningsärenden hos stämningsmannaorganisationen uppgick
år 1987 enligt enkäten till ca 426 000. Drygt 85 % av ärendena kom från
domstolarna.
Kostnaderna för stämningsmannaorganisationen under budgetåret 1986/
87 har uppskattats till över 36 milj. kr. (se underbil. 4).
Delgivningscentralen i Stockholm, som genom sitt datasystem har lätt
tillgängliga uppgifter om resultatet av delgivningsverksamheten, upplyser att
man lyckas med delgivningen i 47 % av ärendena. 35 % har redovisats med
positiva hinder - dvs. ny adress har framtagits, den sökte saknar känd
hemvist, har avlidit eller också har ärendet återkallats. Ca 18 % har
redovisats med hinder (delgivningen har misslyckats). Ungefär motsvarande
uppgifter har lämnats av delgivningscentralerna i Göteborg och Malmö.
Uppgifterna från övriga polismyndigheter är mer svårtolkade. I allmänhet
uppges att delgivning lyckas i 81-90 % av fallen. Åtskilliga polismyndigheter
utanför storstadsområdena uppger sig emellertid lyckas med delgivningen till
närmare 100 %. Det är dock troligt att man härvid inte tagit hänsyn till de
s. k. positiva hindren.
Flera polismyndigheter framhåller bristen på resurser för delgivning.
Polismyndigheten i Jakobsberg anser att medel för polisens delgivningsverksamhet
borde anvisas den centrala förvaltningsmyndigheten hos vilken de
lokala polismyndigheterna kunde begära återfyllnad för utbetalda ersättningar.
Särskilt betänkligt är enligt myndigheten att man i den nya
anslagskonstruktionen valt att lägga stämningsmannaarvodena under en
kostnadsbegränsad ram för löner till administrativ personal. Även några
andra polismyndigheter har framfört liknande synpunkter. I något fall har
man sagt sig att av denna orsak vara tvungen låta polispersonal sköta
delgivning.
Lagman Spak har också i en av sina skrivelser till justitiedepartementet
berört bristen på medel för delgivningspersonal inom polisen och pekat på
möjligheten att låta polisen använda medel som inte kan utnyttjas för lön tilt
polismän att förstärka polisens delgivningsresurser med (se underbil. 2 b).
Bl. a. föreståndaren för delgivningscentralen i Stockholm har framhållit att
det finns behov av utbildning av stämningsmännen.
Det har också framkommit att det på sina håll är problem med att rekrytera
särskilt förordnade stämningsmän på grund av att ersättningen är begränsad
till 30 kr. per ärende. Att märka är att ett ärende ofta innebär upprepade
delgivningsförsök.
Förs. 1987/88:16
Bilaga
15
3.6 Sammanlagda kostnader för tingsrätternas delgivning
Milj. kr.
minst 30,1
2,6
minst 27,1
Summa minst 59,8
Ovanstående beräkningar är givetvis osäkra, då de delvis grundar sig på
begränsat underlag och ej helt verifierade antaganden. Det kan dock med fog
antas att de sammanlagda kostnaderna för tingsrätternas delgivning ligger i
storleksordningen 60 milj. kr.
4 Slutsatser
Vid förstudien har kunnat noteras att det nuvarande förfarandet vid
delgivning av kallelser, stämningar och andra handlingar är behäftat med
brister som påverkar såväl domstolarnas som åklagarnas och andra myndigheters
arbetsförhållanden och effektivitet. Också de enskilda medborgarnas
rättmätiga krav på en effektivt verkande statsförvaltning berörs. Även om
man bör vara medveten om att svårigheterna vid delgivningen delvis ligger i
sakens natur och att domstolarna alltid torde komma att ha svårt att delge
vissa åtalade och gäldenärer, visar förstudien att problemen är så stora att
snara åtgärder bör vidtas för att i görligaste mån undanröja dessa.
Situationens allvar och angelägenheten av en översyn understryks också
starkt av innehållet i de skrivelser som lagman Spak vid Stockholms tingsrätt
på uppdrag av övriga lagmän i Stockholms län avgivit till justitiedepartementet
(underbil. 2 a och b). I dessa framhålls bl. a. att den mest angelägna
reformen för domstolarnas del skulle vara att få ett väl fungerande kallelseoch
delgivningssystem. Vidare understryks att detta skulle betyda långt mera
för domstolarnas effektivitet än planerade förändringar på själva rättegångens
område.
I en av skrivelserna framhålls vidare att - enligt uppgift från polisens sida -en anledning till rådande svårigheter med delgivningarna i Stockholms län är
att det råder brist på medel för att förstärka den personal som sysslar med
delgivningsuppdrag inom de olika polisdistrikten.
Kostnaderna för tingsrätternas eget arbete
(se underbil. 3)
Del av kostnaderna för postdelgivning:
Tingsrätterna bedöms svara för minst 75 % av postdelgivningen
(bl.a. med hänsyn till det stora antalet
lagsökningar och betalningsförelägganden)
75 %av3 423 000 (se avsnitt 3.4)
Del av kostnaderna för stämningsmannaorganisationen:
Enligt underbil. 4 uppgår löner, arvoden och reseersättningar
vid stämningsmannaorganisationen till 36,2
milj. kr. Kostnader för lokaler, ADB, porton m.m. har
ej kunnat beräknas.
Med ledning av enkäten till polismyndigheterna bedöms
75 % av ärendena komma från tingsrätterna
75 % x 36,2 milj. kr.
Förs. 1987/88:16
Bilaga
16
Den omständigheten att de sammanlagda kostnaderna för enbart tingsrätternas
delgivning kan antas ligga omkring 60 milj. kr. per år talar för att det är
angeläget att verksamheten är så effektiv som möjligt.
Det kan också framhållas att det självfallet är ett rättssäkerhetsintresse att
handläggningen av mål och ärenden inte fördröjs. Vittnesmålen blir sålunda
otillförlitligare ju mera tiden går. Borgenärer har vidare ett berättigat
intresse av att få sina fordringsanspråk realiserade inom rimlig tid osv.
Delgivningsproblemen bör tas upp till granskning i hela sin vidd. Den
allmänna översynen bör omfatta inte bara domstolarnas tillämpning av
nuvarande regler utan även avse alla ändringar i de formella kraven för
delgivning som kan leda till förbättringar och lättnader i förfarandet. Vidare
bör organisationen och rutinerna m. m. inom stämningsmannaorganisationen
hos polisen granskas. Att man för närvarande inom regeringskansliet
överväger att eventuellt överföra den summariska processen (lagsökningar
och betalningsförelägganden) från tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna
gör det också angeläget att delgivningsförfarandet i sin helhet ses över.
Under förstudien har ett flertal synpunkter med förslag till ändringar
syftande till förbättringar på området samlats in, se underbilaga 5. Med
utgångspunkt i dessa synes bl. a. följande frågor böra belysas vid en översyn.
Lagstiftningsfrågor:
- Kan delgivningsarbetet underlättas genom författningsändringar, varigenom
mindre krav ställs på hur delgivning skall ske? Kan surrogatdelgivning
medges i flera ärendetyper? Kan delgivning beträffande lagsökningar och
betalningsförelägganden förenklas om dessa ärenden förs över till kronofogdemyndigheterna?
Kan man mjuka upp vissa sekretessbestämmelser i
syfte att domstolarna lättare skulle få tillgång till uppgifter som behövs för
delgivning? Kan kraven för användande av tvångsmedel möjligen sänkas,
t.ex. beträffande hämtning? Är det motiverat att införa kraftigare
sanktioner för utevaro i mål? Kan och bör partsdelgivning stimuleras?
Organisation, rutiner och resursbehov m. m.:
- Behövs ändringar av anvisningar och rutiner för domstolarnas och postens
delgivningsarbete?
- Är den på sina håll starka kritiken mot stämningsmannaorganisationens
sätt att arbeta berättigad? Finns möjligheter att förbättra effektiviteten
inom denna organisation genom omläggning av rutiner och skärpt
uppföljning inom polisväsendet? Behövs utbildning av stämningsmännen?
Bör ADB-stöd utnyttjas i större utsträckning? Är nuvarande organisation
lämplig? Har stämningsmannaorganisationen tillräckliga resurser? Är
anslagskonstruktionen lämplig? Skulle det vara till fördel om tingsrätterna
hade egna stämningsmän? Vilket är effektivast och billigast - delgivning
genom fast anställda eller särskilt förordnade stämningsmän som får
ersättning per uppdrag? Är ersättningsnormerna för stämningsmännen
lämpligt utformade? Bör lyckad delgivning premieras? Är ersättningen
tillräcklig för att upprätthålla det nuvarande systemet med särskilt
förordnade stämningsmän?
Förs. 1987/88:16
Bilaga
17
- Hur skulle resursbehovet vid tingsrätterna och stämningsmannaorganisationen
påverkas om ärendena om lagsökning och betalningsföreläggande
överförs till kronofogdemyndigheterna? Vilka resursbehov skulle uppstå
hos kronofogdemyndigheterna?
Som ovan redovisats har noterats att domstolsverket avser att under våren
1988 påbörja en utvärdering av lagändringarna 1985 samt att det även i vissa
andra avseenden pågår översyner på området. Förstudien har emellertid
samtidigt visat att det är nödvändigt att nu göra en total översyn av området
och att dellösningar knappast torde leda till de avsevärda förbättringar som
bör eftersträvas.
Vid denna översyn bör särskilt bedömas vilka krav som bör ställas för att
formell delgivning skall anses ha skett, vilka myndigheter som skall svara för
delgivningen, organisationen för delgivningsförfarandet samt organisation,
rutiner och resursfrågor m. m. inom stämningsmannaorganisationen hos
polisväsendet.
Det ankommer inte på revisorerna att genomföra en översyn av den
karaktär och omfattning som här är i fråga. I stället skall mot bakgrunden av
vad som framkommit vid den hittills genomförda granskningen behovet av en
skyndsam översyn anmälas för riksdagen i särskild skrivelse.
Förs. 1987/88:16
Bilaga
18
Tidigare utredningar och rationaliseringsåtgärder
Redan kort tid efter delgivningslagens (DL:s) tillkomst framfördes, särskilt
från de allmänna domstolarna, flera anmärkningar mot delgivningsförfarandet.
Särskild kritik riktades mot olika detaljer i systemet med stämningsmän.
En utredning för teknisk översyn av delgivningsbestämmelserna, delgivningsutredningen,
tillsattes därför 1972. Utredningsman blev expeditionschefen
Harriet Stangenberg. Utredningen avgav delbetänkandet (Ds Ju
1974:15) Förenklad delgivning och slutbetänkandet Förenklad delgivning 2
Delgivningscentralerna (Ds Ju 1975:19).
11974 års betänkande föreslog delgivningsutredningen åtskilliga ändringar
i DL och den dåvarande delgivningskungörelsen.
Ändringsförslagen syftade bl. a. till att öka användningen av ordinär
delgivning, i första hand med vanligt brev eller bud. Utredningen konstaterade
nämligen att myndigheterna i huvudsak behållit de delgivningsformer som
de använde före DL:s tillkomst. Detta hade medfört att stämningsmannadelgivning
använts i för stor utsträckning. Enligt förslaget skulle det som villkor
för stämningsmannadelgivning finnas särskild anledning anta att delgivning
genom brev, bud eller rekommenderat brev ej kunde ske. Domstolar och
andra myndigheter borde mer än dittills själva svara för att en person nåddes
av en delgivning.
Den särskilda postdelgivningen genom brevbärare föreslogs slopad.
Denna delgivningsform utvisade nämligen enligt utredningen allt sämre
effektivitet, bl. a. beroende på svårigheten att anträffa folk på bostadsadressen
under arbetstid.
Utredningen föreslog också en samlad arbetsledning för stämningsmannadelgivning,
såväl beträffande den som sköttes av polisväsendet som beträffande
den som då utfördes av stämningsmän som länsstyrelserna förordnat.
Stämningsmannadelgivningen borde administrativt knytas till polisväsendet.
Det skulle också vara en betydelsefull förenkling om det klarlades att
delgivning kunde ske per telefon.
Flera åtgärder av praktisk natur föreslogs också. Uttrycket ”delgivningserkännande”,
som kunde missförstås som ett erkännande i själva saken,
föreslogs ändrad till ”delgivningskvitto”. Myndigheterna borde foga ett
svarskuvert till delgivningskvittot. En särskild påklistrad etikett skulle
användas för att fästa den söktes uppmärksamhet på nödvändigheten att
returnera delgivningskvittot. Påminnelse per telefon borde utnyttjas i större
omfattning. Utredningen framhöll också att kvällstjänstgöring vid försöksverksamhet
givit gott resultat. Vidare framhöll utredningen vikten av att
arbetet planerades så att flera delgivningsförsök vid behov skulle hinna
göras. Kallelse till huvudförhandling borde vanligtvis sändas ut senast ca en
månad före den utsatta förhandlingsdagen.
Delgivningsutredningens slutbetänkande 1975 innehöll bl. a. förslag om
att distriktsindelningen vid delgivningscentralerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö skulle slopas och att personalen i stället skulle sammanföras i
arbetsgrupper. Vidare borde systemet för ersättning till de fältarbetande
stämningsmännen omprövas.
År 1977 fick Statskonsult i uppdrag att göra viss utredning om delgivnings -
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 1
19
verksamhetens organisation. Huvudstudien redovisades 1978-01-31.
Riksrevisionsverket (RRV) analyserade som ett led i sin förvaltningsrevision
vissa frågor om tingsrätternas handläggning av brottmål och lade fram
resultatet i den tidigare nämnda rapporten 1977-11-16. En utgångspunkt var
iakttagelser att utsatta brottmål ofta blev inställda, vilket påverkade
genomströmningstiden för målen, ledde till merarbete för tingsrätterna samt
ställde till problem för berörda parter, vittnen m.fl. Som inledningsvis
berörts konstaterade RRV att 37 % av huvudförhandlingarna i brottmål vid
de 10 undersökta tingsrätterna ställdes in. 14 % ställdes in på grund av att
man inte lyckats delge den tilltalade. I 3 % av de utsatta förhandlingarna
uteblev den tilltalade trots att han delgetts kallelse. RRV föreslog i denna
fråga bl. a. att DV skulle undersöka om blanketter m. m. kunde förbättras.
De framlagda förslagen övervägdes inom justitiedepartementet. Övervägandena
redovisades i promemorian Delgivning (Ds Ju 1978:2) och resulterade
dels i att den dåvarande delgivningskungörelsen 1979 ersattes med
delgivningsförordningen (DF), dels också i ett antal ändringar i DL resp. DF
år 1978 och 1985.
Reformen innebar bl. a. följande. Kraven på parterna skärptes när det
gäller att tillhandahålla uppgifter för delgivningsändamål. Domstolarna fick
möjlighet att avvisa en ansökan om sökanden inte lämnat föreskrivna
uppgifter om motparten. Myndigheterna blev skyldiga att på begäran av
annan myndighet lämna ut enskilds adress m. m., oavsett om sekretess gäller
för uppgiften. Undantag skulle dock gälla för uppgift hos televerket om
hemligt telefonnummer till en enskilds bostad. Fastighetsägare och arbetsgivare
blev skyldiga att lämna vissa upplysningar till stämningsman samt
medverka till att stämningsman får tillträde till fastigheter och arbetsplatser.
Slutligen infördes möjlighet att delge per telefon. (Jfr prop. 1984/85:109.)
Det uttalades i detta sammanhang att det kunde vara lämpligt att
domstolsverket utarbetade en mer ingående information till ledning för den
personal som sysslade med delgivningsfrågor. Den av DV i september 1985
publicerade delgivningshandboken var ett led i denna verksamhet.
Genom ändringarna i DL och DF samt tillkomsten av DV:s delgivningshandbok
har flera förslag och synpunkter som redovisats ovan tillgodosetts.
Stämningsmännen inordnades t. ex. under polisväsendet. Dock märks att
särskild postdelgivning bibehölls och att distriktsindelningen vid delgivningscentralen
i Stockholm fortfarande gäller. Tanken bakom reformen var att
ordinär delgivning skulle användas i övervägande antalet fall och att de
handläggande myndigheterna själva skulle utföra större delen av delgivningarna.
Endast de svåraste delgivningarna skulle utföras av delgivningsmän.
Rikspolisstyrelsen (RPS) har 1984 vid delgivningscentralen i Stockholm
infört ADB-stöd för registrering m. m. av delgivningsuppdragen. Systemet är
kopplat till flera olika register bl. a. statens person- och adressregister
(SPAR). ADB-stödet har senare även införts vid delgivningscentralerna i
Göteborg och Malmö. Statskontoret har 1985-06-19 redovisat en efterstudie
av systemet för ADB-stöd vid delgivning (det s. k. JAD-systemet).
År 1984 genomfördes ett förslag av rättegångsutredningen, som innebar att
person som skulle hämtas till förhandling under vissa omständigheter kunde
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 1
20
omhändertas under 6 eller högst 18 timmar i förväg (prop. 1983/84:78, JuU
15,rskr. 152). Fr. o. m. 1988 har man - likaledes efter förslag av rättegångsutredningen
- gått över till ett system med direkt vitesföreläggande vid kallelse
av vittnen (prop. 1986/87:89, JuU 31, rskr. 278). (Tidigare fick vite föreläggas
först om målet skjutits upp till ny förhandling.)
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 1
21
Stockholms tingsrätt
Lagmannen
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 2 a
Till justitiedepartementet
Ang frågor som rör domstols kallelser och delgivningar
Vid sammanträde den 16 oktober 1987 med lagmännen i tingsrätterna i
Stockholms län uppdrogs åt mig att i skrivelse till justitiedepartementet ge
uttryck för den oro som finns inom domstolarna för att delgivningarna tar
alltför lång tid. I protokollet vid sammanträdet antecknades bl. a. följande:
”Slutligen diskuterades det ständigt återkommande bekymret med delgivningar.
Det framhölls att delgivningarna tar alltför lång tid, att tillräckliga
resurser saknas på vissa håll, att nuvarande regler och föreskrifter inte är
ändamålsenliga, att det föranleder dubbelarbete och ibland leder till att
tillgängliga resurser på delgivningssidan inte kan utnyttjas tillfullo.”
Till det föregående vill jag lägga, att jag vid sammanträffande den 28
september 1987 med dåvarande statssekreteraren i justitiedepartementet
Harald Fälth tog upp svårigheterna med delgivningarna i Stockholmsområdet
och sade honom, att den mest angelägna reformen för domstolarnas del
skulle vara att få ett väl fungerande kallelse- och delgivningssystem. Enligt
min mening, tilläde jag, skulle ett skapande av ett väl fungerande kallelseoch
delgivningssystem betyda långt mera för tingsrätternas effektivitet än
planerade förändringar på själva rättegångens område.
Vid sammanträffandet framhöll jag också följande. I proposition 1984/
85:109 ”Effektivare delgivning” s. 28 anförs att ett ”minimikrav är att
domstolen eller myndigheten - om delgivningsförsändelsen kommer i retur
outlöst eller delgivningskvittot inte kommer in inom rimlig tid - kontrollerar
adressuppgiften hos någon adresskälla (mantalsregister, postverket, SPAR
eller pastorsämbete) samt försöker nå den eftersökte per telefon i bostaden
eller på arbetsplatsen”. Detta uttalande i propositionen har lett till mycket
stora svårigheter för domstolarna. Svårigheterna hänför sig bl. a. till att det
angivna medfört tillkomsten av ytterligare arbetsuppgifter för domstolarna
utan att de tillförts resurser därför och till att olika polismyndigheter ansett
sig kunna begränsa sitt arbete med delgivningarna under åberopande av
uttalandet. För övrigt är det nog heller inte vare sig praktiskt möjligt eller
lämpligt effektivitetsmässigt sett att domstolarna alltid gör kontroller i
enlighet med vad som förutsätts i propositionen.
Allt större krav ställs numera på domstolarnas effektivitet. Det är inte
minst med hänsyn därtill högst beklagligt, att delgivningssystemet inte
fungerar ordentligt. Detta leder till besvärligheter för domstolarna bl. a.
genom att planerade förhandlingar, till vilka kallelser har utskickats, inte
kommer till stånd. Det i sin tur medför luckor i domstolarnas sessionsdagar.
Nämndemän, åklagare och advokater klagar alltmera på att de förgäves
måste inställa sig till förhandlingar eller tvingas vänta utan att ha något att
göra på grund av att förhandlingar först på förhandlingsdagen visar sig inte
kunna genomföras. 22
För den summariska processens del - där snabbhet egentligen är en
förutsättning för processen - leder den dåliga delgivningssituationen, i vart
fall för Stockholms tingsrätts del, till att kanske hälften av ansökningarna inte
blir delgivna förrän efter flera månader eller rent av ett halvår. Delgivningar i
den summariska processen torde av polismyndigheterna lågprioriteras,
vilket är orsaken till de långa dröjsmålen. Detta kan emellanåt skapa den
effekten att innehavare av fordran väljer att ansöka om stämning i tvistemål i
stället för att ansöka om exempelvis betalningsföreläggande, vilket ur
samhällets synpunkt är slöseri med rättsväsendets resurser.
Jag har inhämtat uppgifter om delgivningssituationen av samtliga avdelningar
inom Stockholms tingsrätt och har berett övriga tingsrätter i Stockholms
län tillfälle att yttra sig. Mitt intryck av vad som därvid anförts är, att
delgivningssituationen är värre genomsnittligt sett i polisdistrikten utanför
Stockholm än i Stockholms polisdistrikt, där det finns en särskild delgivningscentral
med vilken Stockholms tingsrätt har ett utmärkt samarbete. Att
situationen är mycket dålig i vissa polisdistrikt kan bero på vilka värderingar
som görs av olika arbetsuppgifter i dessa polisdistrikt.
Av bilaga1 till denna skrivelse till justitiedepartementet framgår, att det
händer i polisdistrikt utanför Stockholm att man inte vidtar någon enda
annan delgivningsåtgärd än att man genom brev ber den som skall delges att
själv komma till polismyndigheten och hämta kallelsen! Av bilagan framgår
också, att förhandling i det ifrågavarande målet måst ställas in ett flertal
gånger på grund av just bristande delgivning.
Tingsrätten har kännedom om att domstolsverket avser att utvärdera den
lagstiftning som kom till stånd genom proposition 1984/85:109 ”Effektivare
delgivning” och också om att riksdagens revisorer har börjat intressera sig för
delgivningsproblemen. Till en av riksdagens revisorer tillsatt särskild utredningsman,
som nyligen besökt Stockholms tingsrätt, har jag sagt att inget är
så viktigt för en tingsrätts effektivitet som just en väl fungerande delgivningsorganisation
och att det förhållandet att en sådan inte finns leder till
synnerliga svårigheter för tingsrätterna och till stora onödiga kostnader för
statsverket.
I detta sammanhang bör också framhållas att det synes som om det i allt
större utsträckning har blivit så att bl. a. tilltalade, målsägande och vittnen
inte kommer eller inte vill komma till förhandlingar trots att de har delgetts
kallelse. Enkelt uttryckt kan sägas att respekten för de kallelseåtgärder
domstolarna vidtar tycks ha avtagit med åren. Det är t. ex. inte ovanligt, att
en kallad bara uteblir eller skriver till tingsrätten att han inte har lust eller tid
att komma eller förebär andra inte godtagbara skäl. Den kallade kan
exempelvis säga att han tycker att han inte vill vara borta från sitt arbete eller
tvärtom - vilket särskilt förekommer i fråga om polismän som skall vittna -säger att han inte anser sig vilja offra en fridag för en domstolsförhandlings
skull. Mycket arbete måste därför inom domstolarna läggas ned på att genom
övertalning t. ex. per telefon försöka få en kallad att inställa sig. Inte ens
utdömande av vite och utsättande av förhöjt vite hjälper emellertid alltid,
vilket väl beror på att den kallade bedömer möjligheterna att mäta ut
beloppen hos honom som obefintliga.
Det är troligt att man exempelvis genom information i massmedia från
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 2 a
23
1 Bilagan utesluten.
justitiedepartementets eller domstolsverkets sida skulle kunna öka kunskaperna
hos allmänheten om att det är en medborgerlig plikt att inställa sig
inför domstol när kallelse kommer.
Avslutningsvis vill jag framhålla att det synes mig synnerligen angeläget att
det görs något från justitiedepartementets sida i syfte att förbättra delgivningssituationen
och få kallade att inställa sig inför domstol. Det känns
nämligen svårt i rådande situation med mängder av mål och ärenden i balans
att inte kunna utnyttja tingsrättsorganisationen på ett effektivt sätt. Man
borde i sammanhanget överväga, om man inte i Sverige under senare år har
gått fel väg, när man t. ex. har befriat polismyndigheterna från vissa uppgifter
som rör kallelser och deras delgivningar och i stället lagt vissa uppgifter på de
myndigheter som begär delgivning. Tyvärr har väl de här ”signalerna” från
statsmakternas sida medfört den konsekvensen att vissa polismyndigheter -som jag framhållit tidigare - lågprioriterar vissa delgivningsgöromål eller
kanske rent av allt delgivningsarbete. Uppenbart är väl dessutom att polisen
har större kännedom än domstolen om en stor del av dem som skall kallas till
domstol och deras boendeförhållanden. I våra nordiska grannländer torde
också för närvarande kallelse- och delgivningsuppgifter angående brottmålen
på ett helt annat sätt än i Sverige åvila åklagar- och polismyndigheternas
motsvarighet där.
Carl-Anton Spak
Inger Söderholm
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 2 a
24
Stockholms tingsrätt 1988-02-02 Förs. 1987/88:16
Lagmannen Underbilaga 2 b
Till justitiedepartementet
Ang. tillägg till tidigare skrivelse till justitiedepartementet angående frågor som
rör domstols kallelser och delgivningar
På uppdrag av lagmännen i tingsrätterna i Stockholms län har jag i tidigare
skrivelse till departementet anmält den oro som finns inom domstolarna för
att delgivningarna tar alltför lång tid (bilaga)1.
Skrivelsens innehåll diskuterades vid sammanträde den 26 januari 1988
mellan länspolismästaren i Stockholms län, de båda regionåklagarna i länet
och mig själv. Därvid upplystes från polissidan att en anledning till rådande
svårigheter med delgivningarna i Stockholms län är att det råder brist på
medel för att förstärka den personal som sysslar med delgivningsuppdrag
inom de olika polisdistrikten. I och för sig finns medel tillgängliga för
anställande av polismän men dessa medel får inte disponeras för anställande
av ytterligare delgivningspersonal.
Som jag framhöll i min föregående skrivelse skulle det vara till mycket stort
gagn för domstolarnas och åklagarmyndigheternas funktion, om delgivningsverksamheten
i Stockholms län kunde förbättras. En åtgärd, som skulle
kunna medföra förbättringar, är att förstärka polisens delgivningsresurser.
Det synes mig vara en utväg härför att tillåta polisen att använda medel som
inte behövs för avlöningar till polismän.
Denna skrivelse har upprättats efter samråd med generaldirektören i
domstolsverket Lars Åhlén.
Carl-Anton Spak
1 Bilagan utesluten.
25
Sammanställning av uppgifter från vissa tingsrätter
Nedanstående förfrågningar har gjorts till tingsrätterna i Gävle, Handen,
Jönköping och Stockholm.
1 Uppskattning av antalet delgivningsförsändelser
Då det visat sig svårt att dra några slutsatser av dessa uppgifter har materialet
ej bearbetats.
2 Uppskattning av antal årsarbetskrafter för delgivning
Arbetsåtgången i tingsrätterna för delgivning har tidigare ej beräknats.
Enkäten visar emellertid följande.
| Antal anställda | Årsarbetskrafter |
Stockholms TR | ca 600 | 78 ca 13 % 6.75 ca 16 % 3.75 ca 10 % |
| 716,5 | 90,60 |
De redovisade siffrorna bekräftar således att delgivningsarbetet är avsevärt Att med ledning av ovanstående uppgifter beräkna den totala arbetsåt-gången inom tingsrätterna för delgivning är inte möjligt. Dels är det fråga om Däremot kan en jämförelse mellan resursåtgången för delgivning vid de | ||
| Årsarbets-krafter för | Motsvarande stämnings-mannaorganisation antal särskilt förordnade antal del av ärendena |
Stockholms Handens Gävle Jönköpings | 78 6.75 3.75 | 50 - 0 % |
Speciellt uppgifterna från Stockholm, där delgivningscentralen endast har
fast anställd personal, tyder på att arbetsåtgången vid tingsrätterna är lika
stor eller större än vid motsvarande delar av stämningsmannaorganisationen.
Om hänsyn tas till att de särskilt förordnade stämningsmännen vid ifrågavarande
distrikt tar en betydligt mindre del av ärendena än de heltidsanställda,
tyder även uppgifterna från övriga områden på att så är fallet. Det kan antas
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 3
26
att relationerna mellan tingsrätternas och stämningsmannaorganisationens
arbetsinsatser genomsnittligt är ungefär desamma i hela landet. Tingsrätternas
sammanlagda arbetsinsats synes därför åtminstone vara lika stor som den
inom stämningsmannaorganisationen.
Då de genomsnittliga lönerna inom tingsrätterna torde ligga högre än
ersättningarna inom polisens delgivningsorganisation synes arbetskostnaderna
för delgivning vid tingsrätterna vara högre än de i bilaga 4 framräknade
kostnaderna för löner och arvoden inom stämningsmannaorganisationen
(30,1 milj. kr.).
3 Förseningar av målen
| Stockholm | Handen | Gävle | Jönköping |
Brottmål | Minst | 12-24 | 3 veckor | 10 veckor |
| 4 veckor | veckor |
|
|
T-mål (med | (ej be- | 16-24 | 8-26 | 8 veckor |
tre jurister) | svarad) | veckor | veckor |
|
Övriga mål | (ej be- | 16-24 | 3 veckor | 4 veckor |
| svarad) | veckor |
|
|
4 Förseningar av lagsökningar och betalningsförelägganden
Dessa uppgifter har redovisats direkt i rapporttexten.
5 Antal anställda
Uppgifterna har använts vid beräkningarna enligt p. 2 ovan.
6 Exempel på direkta och indirekta kostnader för inställda förhandlingar
De tillfrågade tingsrätterna har inte ansett sig kunna lämna några typexempel
på dylika kostnader.
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 3
27
Sammanställning av uppgifter från
polismyndigheterna
Samtliga polismyndigheter har besvarat enkäten. I vissa fall har delfrågor
dock ej besvarats.
1 Antal delgivningsärenden
Det totala antalet delgivningsärenden (personer/organisationer som skulle
delges) kalenderåret 1987 uppgick enligt enkäten till ca 426 000. Denna
uppgift bör vara tillförlitlig, då underlaget direkt framgår av diarier.
Siffrorna kan jämföras med uppgifterna i betänkandet Förenklad delgivning
(Ds Ju 1974:15). Enligt detta uppgick år 1972 antalet verkställda
delgivningar hos polismyndigheterna och delgivningscentralerna till drygt
301 000 (bilaga 13) och antalet stämningsmannauppdrag utanför polisorganisationen
för tre kvartal under 1972 till närmare 59 000 (bilaga 14), dvs.
sammanlagt till ca 360 000. Antalet ärenden skulle således ha ökat med
66 000 eller med ca 18 % sedan 1972. Dessa uppgifter bör ses mot bakgrund
av att man genom lagstiftningsåtgärder sökt nedbringa antalet stämningsmannadelgivningar.
Intentionerna bakom reformen 1985 var t.ex. att
domstolarna i större utsträckning själva skulle ombesörja delgivningen.
Enligt enkäten kommer 85 % av ärendena från domstolarna.
Deluppgifter om hur många ärenden som handläggs av anställda resp.
särskilt förordnade stämningsmän är ej tillförlitliga. Bortfallet av uppgifter är
också relativt stort. Uppgifter härom har därför ej sammanställts.
2 Hur stor procent av delgivningarna lyckas?
Svaren har sammanställts enligt följande:
Procent lyckade | Antal polis-myndigheter |
41 - 50 % | 6 |
51 - 60 % | 2 |
61 - 70 % | 4 |
71 - 80 % | 23 |
81- 90% | 46 |
91 - 100 % | 35 |
Ej besvarat | 2 118 |
Delgivningscentralen i Stockholm, som genom sitt datasystem har lätt
tillgängliga uppgifter om resultatet av delgivningen, upplyser att man lyckas
med delgivningen i 47 % av ärendena. 35 % har redovisats med positiva
hinder - dvs. ny adress har framtagits, den sökte saknar känd hemvist, har
avlidit eller också har ärendet återkallats. Ca 18 % har redovisats med hinder
(delgivningen har misslyckats). Liknande uppgifter har även lämnats av
delgivningscentralerna i Göteborg och Malmö. Att 35 polismyndigheter
säger sig lyckas med delgivningen i 91-100 % av fallen kan tyda på att man
inte tagit hänsyn till s. k. positiva hinder.
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 4
28
3 Antalet anställda för delgivningsändamål hos myndigheterna
Polismyndigheterna hade enligt enkäten i januari 1988 sammanlagt ca 160
särskilt anställda för delgivning. Härvid har halvtidsanställda medräknats i
de fall detta uppgivits. Av dessa är ca 110 knutna till delgivningscentralerna i
storstäderna (Stockholm, Göteborg och Malmö).
4 Antal särskilt förordnade stämningsman
Enligt enkäten fanns i januari 1988 ca 560 ”fritidsarbetande” stämningsmän.
Dessutom har administrativ personal ofta förordnande som stämningsmän.
5 Under 1986/87 utbetald ersättning för särskilt anställda för delgivning
Enligt enkäten har ca 17 542 800 kr. utbetalats i lön till ifrågavarande
personal. (I vissa fall har lönekostnadstillägg felaktigt inräknats. Dessa har
borttagits vid bearbetningen.) Läggs lönekostnadstillägg med 39 % till detta
erhålls en lönekostnad av drygt 24 300 000 kr.
Reseersättningarna till denna personal har enligt enkäten uppgått till ca
1 874 000 kr.
6 Totalkostnader för stämningsmannaorganisationen
Lönekostnader för fast anställd personal ca 24,3 milj kr
Arvoden till särskilt förordnade stämningsmän ca 5,8 milj kr1
Summa löner och arvoden ca 30,1 milj kr
Reseersättning
- fast anställd personal ca 1,9 milj kr
- särskilt förordnade stämningsmän ca 4,2 milj kr1
Summa ca 36,2 milj kr
Härtill kommer kostnader för lokaler, ADB, porton m. m.
1 Enligt uppgift från RPS.
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 4
29
Under förstudien framkomna förslag till eventuellt
möjliga förbättringar
1 Enklare form för delgivning av kallelser m. m.
- Skyldighet borde införas för personer som redan delgivits stämning att till
domstolen meddela adressändring eller tillfällig bortovaro. Delgivning av
kallelse till förhandling borde då kunna ske med vanligt brev utan krav på
delgivningskvitto. Om vederbörande undantagsvis inte nåtts av delgivningen,
kunde institutet återställande av försutten tid komma till användning
(lagman T Nordqvist m. fl., Handens tingsrätt).
2 Uppmjukning av och information om sekretessbestämmelserna
- Domstolarna borde vid behov alltid kunna få uppgift om hemliga
telefonnummer. Dessa får numera endast undantagsvis lämnas ut av
televerket (lagman Nordqvist och lagman Spak, Stockholms tingsrätt).
- Myndigheterna borde få rätt och skyldighet att lämna ut uppgifter som
domstolarna behöver för sitt arbete med delgivning (lagman Spak).
- Socialdistrikten borde få mer information om delgivnings- och sekretesslagarna
(avd. 14, Stockholms tingsrätt).
3 Partsdelgivning
- Part, som åtar sig att själv ombesörja delgivning, borde få rabatt på
ansökningsavgiften (lagman B Frank, Gävle tingsrätt).
- Delgivning av en enda stämningsman bör kunna anses som fullt bevis, även
om delgivningen sker för privatpersons räkning (motion 1987/
88:JuU 706).
4 Surrogatdelgivning vid lagsökning/betalningsföreläggande
- Surrogatdelgivning, dvs. att delgivningsförsändelsen får överlämnas till
medlem av den söktes hushåll m.fl., borde tillåtas även vid lagsökning och
betalningsföreläggande (Birgit Hagström, Gävle tingsrätt).
5 Delgivning av kortare återkallelser av körkort
- För att återkallelse av körkort under kortare tid inte skall bli meningslös
genom att körkortshavaren undanhåller sig, borde tiden för återkallelsen
räknas från delgivningen, inte från dagen för länsrättens beslut (Filip
Autio, Gävle polisdistrikt).
6 Kraven på spikning
- Kraven i 15 § DL för att s.k. spikning får ske borde sänkas. Det borde
sålunda inte krävas ett konstaterande om att det finns anledning antaga att
den sökte avvikit eller håller sig undan. På sina håll tvekar man nämligen
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 5
30
att intyga detta. Om rätt adress var känd, borde det räcka med att den Förs. 1987/88:16
sökte inte anträffats trots flera delgivningsförsök (lagman Frank, Gävle Underbilaga 5
tingsrätt).
7 Begränsning av domstolarnas befattning med fordringsanspråk
- Då det förekommer att lagsökning eller betalningsföreläggande begärs
även för mycket obetydliga belopp, borde det fastställas en minimigräns i
dylika ärenden. Det kan också ifrågasättas om domstolarna verkligen skall
behöva medverka till indrivning av parkeringsböter (lagman Frank, Gävle
tingsrätt).
8 Möjlighet att direkt an vända kungörelsedelgivning
- Av en dom av HD framgår att det är fel att i ett mål direkt använda
kungörelsedelgivning (spikning), även om man från tidigare mål eller
ärende vet att vederbörande är svårdelgiven. Bestämmelserna borde
ändras i detta hänseende (lagman Nordqvist m. fl.).
9 Stämningsmän knyts till tingsrätterna
- Handens tingsrätt har mycket goda erfarenheter av att en tjänsteman vid
tingsrätten förordnats som stämningsman (lagman Nordqvist).
- Tingsrätterna borde få egna stämningsmän (Birgit Katsoulaki, Handens
tingsrätt).
- Före förstatligandet hade rådhusrätten egna stämningsmän som arbetade
på ackord. Systemet fungerade bra (lagman Spak).
- Förhållandena borde kunna förbättras genom återgång till systemet med
fler särskilt förordnade stämningsmän (Stockholms tingsrätt).
10 Rutiner m. m. vid tingsrätterna
- Större tingsrätter kanske borde ha dataterminaler med anknytning till
SPAR-registret (lagman Spak).
- Bestämmelserna om tingsrättens skyldighet att göra adresspaning och föra
delgivningsanteckningar åt stämningsmännen borde modifieras, då bestämmelserna
i flertalet fall inte fyller något ändamål och orsakar mycket
arbete (Birgit Katsoulaki, Handens tingsrätt, tingsfiskal Ulla Pålsson,
Stockholms tingsrätt, Birgit Hagström, Gävle tingsrätt m. fl.).
- Blanketterna för delgivningskvitto och delgivningsanteckningar kunde
sammanföras i blankettset för genomskrift (Irene Bergström, Gävle
tingsrätt).
- Blanketterna för delgivningskvitton borde tryckas i löpande band för att
underlätta utskriften (Lena Janghorn, Jönköpings tingsrätt).
31
11 Bättre uppgifter iförundersökningsprotokoll
- Primärrapporterna från polisen kan vara dåliga i fråga om adressuppgifter
och ej heller kompletterade av åklagaren (avd. 19 Stockholms tingsrätt).
12 Vissa ändringar i postens rutiner
- Posten borde inte bifoga mottagningsbeviset, när man aviserar om
rekommenderad försändelse. Många sökta underlåter troligen att lösa ut
försändelsen, då de av mottagningsbeviset ser att försändelsen kommer
från en domstol (L E Isaksson, Handens tingsrätt).
- Brevbärarna borde få bättre information om vad som åligger dem vid
särskild postdelgivning (avd. 14 Stockholms tingsrätt).
- Uppgifter om tillfällig eftersändning lämnas inte ut med mindre skriftlig
begäran gjorts av tingsrätten (avd. 19 Stockholms tingsrätt).
13 Stämningsmännens rutiner m. m.
- Efterforskning bör i större utsträckning ske på arbetsplatsen (avd. 14 m. fl.
Stockholms tingsrätt).
- Stämningsmännen borde börja söka tidigare (avd. 16 och 19 Stockholms
tingsrätt).
14 Utbildning av stämningsmän
- Stämningsmännen borde få utbildning (S Nilsson, delgivningscentralen i
Stockholm).
15 ADB-användning inom stämningsmannaorganisationen
- Flera polisdistrikt borde kunna anknytas till ADB-systemet vid delgivningscentralen
i Stockholm (S Nilsson).
16 Delgivning av domar
- Domar i skattemål borde normalt kunna delges genom vanligt lösbrev.
Vidimering av fotokopia av sådan dom är onödig (lagman Lundborg m. fl.,
länsrätten i Stockholm).
17 Stämningsmannaorganisationens resurser
- Annan anslagskonstruktion för stämningsmannaorganisationen (se vad
polismyndigheten i Jakobsberg anfört under 3.5 i rapporten).
- En åtgärd som skulle kunna medföra förbättringar vore att förstärka
polisens delgivningsresurser. En utväg härför synes vara att tillåta polisen
att använda medel som inte behövs för avlöningar till polismän (lagman
Spak, se bil. 2 b).
Förs. 1987/88:16
Underbilaga 5
32
Innehållsförteckning
Förs. 1987/88:16
Revisorernas förslag s.
1 Revisorernas överväganden 1
1.1 Bakgrund 1
1.2 Behov av åtgärder 2
1.3 Förslag till åtgärder 3
2 Hemställan 3
Bilaga Förstudien: Delgivningsförfarandet vid domstolarna 4
Sammanfattning 4
1 Inledning 5
1.1 Syftet med förstudien 5
1.2 Uppläggning av förstudien 6
2 Bakgrund 6
2.1 Gällande bestämmelser 6
2.2 Delgivningssystemet 7
2.3 Tidigare utredningar och rationaliseringsåtgärder 9
2.4 Pågående eller planerade undersökningar, m. m 9
3 Kartläggning och iakttagelser 10
3.1 Delgivning vid tingsrätterna 10
3.1.1 Allmänt 10
3.1.2 Kostnader för inställda förhandlingar 11
3.1.3 Försening av mål och ärenden 11
3.1.4 Delgivningsarbetet blir mera resurskrävande 12
3.2 Delgivning vid länsrätterna 13
3.3 Delgivning vid övriga domstolar 13
3.4 Kostnader för särskild postdelgivning m. m 13
3.5 Polisens stämningsmannaorganisation 14
3.6 Sammanlagda kostnader för tingsrätternas delgivning 16
4 Slutsatser 16
Underbilagor (till förstudien)
1. Tidigare utredningar och rationaliseringsåtgärder 19
2.a-b Skrivelser från lagmannen vid Stockholms tingsrätt till justitiedepartementet
angående frågor som rör domstolskallelser
och delgivningar 22
3. Sammanställning av uppgifter från vissa tingsrätter 26
4. Sammanställning av uppgifter från polismyndigheterna 28
5. Under förstudien framkomna förslag till eventuellt möjliga
förbättringar 30
33
''-•;V3U ''
Stockholm 1988