Förs. 1984/85:12 (Framställning / redogörelse 1984/85:12)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1984/85:12

Förslag
1984/85:12

Riksdagens revisorers förslag med anledning av granskningen av
vissa kostnader för förvaring av anhållna, häktade och andra omhändertagna 1984-12-06 Till

riksdagen

1 Inledning

Riksdagens revisorer har på förslag av justitieutskottet granskat vissa
kostnader för förvaringen av anhållna och häktade. Granskningen har
begränsats till att avse kostnader som i huvudsak är hänförliga till kriminalvårdsverkets
häktesorganisation. Åklagarmyndigheternas och domstolarnas
kostnader av motsvarande slag, som redovisningsmässigt kan anses
falla inom granskningsområdet, har inte tagits med då någon särredovisning
av dessa kostnader ej finns.

I första hand har beläggningssituationen, driftkostnaderna och transportverksamheten
vid häktena granskats. De förpassningsresor till utlandet
som handhas av kriminalvårdens transportorganisation har ägnats speciell
uppmärksamhet i granskningsarbetet.

För ett detaljerat studium har utvalts tio häkten av varierande storlek
och med geografisk spridning över hela landet, nämligen häktena i Stockholm,
Göteborg, Luleå, Norrköping, Härnösand, Kristianstad, Västerås,
Umeå, Växjö och Visby.

En sammanfattning av den över granskningen upprättade rapporten
(1983/84:7) Vissa kostnader för förvaring m.m. av anhållna, häktade och
andra omhändertagna samt över rapporten avgivna yttranden lämnas i
bilaga till denna skrivelse.

I fråga om beläggningen av häktesplatserna har revisorerna inte funnit
anledning att lägga fram några förslag med hänsyn bl. a. till den utveckling
av platsbeläggningen som redovisats för det senaste året.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Kostnader för häktena

Kostnaderna för de allmänna häktena redovisas hos kriminalvårdsverket.
De har i löpande priser stigit från 151 milj. kr. under budgetåret
1979/80 till 202 milj. kr. under budgetåret 1982/83. Genomsnittsbeläggningen
har under åren 1979 till 1982 ökat från 712 till 945 intagna.

1 Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr 12

Förs. 1984/85:12

Driftkostnaderna vid de utvalda häktena har bedömts utifrån en framräknad
dygnskostnad per medelbelagd häktesplats vid de olika häktena.
Därvid har konstaterats att stora variationer föreligger i häktenas kostnadsbild.
Sålunda varierade dygnskostnaden per medelbelagd plats vid de
tio häktena från lägst 508 kr. per intagen i Göteborg till högst 1026 kr. per
intagen i Härnösand. Beloppen avser budgetåret 1982/83.

Beträffande de i dygnskostnaden ingående delposterna är kostnaden
för personalen helt dominerande. Vissa skillnader i personalbemanningen
vid häktena och därmed också i kostnadsbilden kan hänföras till
organisatoriska orsaker. Så är fallet med de mellan häktena varierande
kostnaderna för transportförare. Även efter erforderlig justering för sådana
organisatoriskt betingade orsaker kvarstår dock bilden av en påtaglig
skillnad i personaltäthet om man sätter den i relation till den genomsnittliga
utnyttjandegraden av tillgängliga häktesplatser. Revisorerna kan sålunda
notera att häktet i Stockholm har ca 80% och häktet i Luleå ca 110% högre
personalbemanning, exkl. transportförare, per medelbelagd plats än häktet
i Göteborg.

Även bespisningskostnaderna vid häktena utvisar påfallande
stora variationer när de uttrycks i dygnskostnad per medelbelagd plats.
Högsta utspisningskostnad för budgetåret 1982/83 utvisar häktet i Norrköping
med 63 kr. per dygn och intagen, medan huvudparten av häktena
redovisar kostnader understigande 50 kr. per dygn och intagen. Lägsta
kostnaden finns för häktet i Visby med 27 kr. per intagen.

Orsaken till skillnaderna i utspisningskostnad har visat sig vara att
häktena saknar möjlighet att själva tillaga kosten. De är hänvisade till att
anlita utomstående leverantörer eller närliggande kriminalvårdsanstalters
utspisningsavdelningar.

Revisorerna har vidare observerat att kostnaden för biblioteksverksamheten
vid häktena är mycket hög jämfört med motsvarande
kostnad för övriga vårdplatser inom kriminalvården. Den genomsnittliga
kostnaden per vårdplats uppgick sålunda år 1981 till 954 kr. vid häktena
mot 521 kr. vid slutna riksanstalter och 304 kr. vid slutna lokalanstalter.

Till denna verksamhet som utövas i kommunal regi har kriminalvården
för häktenas del lämnat bidrag med 225 kr. per vårdplats. Totalkostnaden
för bibliotekstjänsten inom kriminalvården uppgick till 1 507 000 kr. för
budgetåret 1982/83. För budgetåret 1984/85 har styrelsen begärt anslag om
2909000 kr.

Beträffande kostnadsläget vid häktena anför kriminalvårdsstyrelsen i sitt
remissyttrande att personalkostnaden bestäms av att en viss grundbemanning
krävs oavsett antalet intagna. Därför kan dygnskostnad per medelbelagd
häktesplats vara en diskutabel utgångspunkt för en kostnadsjämförelse
häktena emellan. Styrelsen medger dock att det finns skäl att analysera
de i rapporten påtalade skillnaderna i personalbemanningen vid vissa häkten.

Förs. 1984/85:12

För att söka minska utspisningskostnaderna uppger sig styrelsen ha för
avsikt att låta närbelägna kriminalvårdsanstalter i möjligaste mån överta
mathållningen för häktena.

När det gäller biblioteksservicen har kriminalvårdsstyrelsen anfört att
dess ambition har varit att bereda varje häktad möjlighet till boklån en gång
per vecka. Styrelsen har därför prioriterat häktena vid fördelningen av
anslag till biblioteksverksamheten.

Med hänsyn till att kommunerna enligt uppgift i allt större utsträckning
har börjat kräva full täckning för sina kostnader för biblioteksservicen kan
häktenas kostnad för denna befaras komma att stiga avsevärt. Revisorerna
vill därför sätta i fråga om det är realistiskt att för häktenas del
bibehålla nuvarande målsättning för en personlig biblioteksservice i full
omfattning.

De stora variationerna i dygnskostnaden per intagen mellan häktena bör
enligt revisorerna föranleda en mera fördjupad kostnadsanalys och bättre
uppföljning av kostnaderna för häktena än som hittills gjorts. Resultaten av
den förbättrade kontrollen och uppföljningen av kostnadsutvecklingen bör
redovisas för riksdagen i kommande budgetpropositioner.

2.2 Transport verksamheten

Transportverksamheten inom kriminalvårdsverket bedrivs sedan en
längre tid tillbaka som en försöksverksamhet. Av denna verksamhet utgör
transporterna inom häktesorganisationen en betydande del. De senare sker
i stor utsträckning på uppdrag av andra myndigheter.

När det gäller den allmänna transportverksamheten kan det
noteras att på vissa längre transportsträckor sker transporterna av intagna
sedan några år enligt fasta turer. Detta har medfört ett påtagligt förbättrat
utnyttjande av tillgänglig transportkapacitet. Emellertid kan kriminalvårdens
transportcentraler inte planera sin verksamhet på ett rationellt sätt
beroende på att de skall utföra transporter även för andra myndigheter.
Samordningen av sådana transporter, bl. a. när det gäller dem som sker för
domstolarna, bör enligt transportcentralerna kunna förbättras så att en
rationellare verksamhet uppnås.

Under den tid som granskningen pågått har en arbetsgrupp inom kriminalvårdsverket
arbetat med frågor rörande organisationen av transportverksamheten.
Kriminalvårdsstyrelsen har därför i sitt remissvar uttalat
följande.

Kriminalvårdens kostnader för transportväsendet har som revisorerna
framhåller varit föremål för en omfattande utredning och utvärdering av
styrelsens administrativa utvecklingsavdelning. Rapporten är nu färdig
och föremål för remissbehandling. Styrelsen avser att under hösten redovisa
resultatet till regeringen. De frågor som berörs av revisorerna kommer
därvid att behandlas på ett sätt som i betydande utsträckning tillgodoser
revisorernas önskemål. Bland annat kommer styrelsen att lämna förslag
tl Riksdagen 1984185. 2 sami. Nr 12

Förs. 1984/85:12

om hur den transportorganisation som hittills drivits som försöksverksamhet
slutligt bör utformas. Frågan om samarbete i transportfrågor mellan
kriminalvården och rättsväsendets övriga myndigheter kommer att behandlas
i detta sammanhang. Aven frågan om urval av den personal som
avdelas för utlandstransporter behandlas av utredningen.

Rikspolisstyrelsen och Statsanställdas Förbund anför i sina remissyttranden
att erfarenheterna från den långa försöksperioden som varat i mer
än 17 år, motiverar att beslut nu fattas om att transportverksamheten i
fortsättningen skall vara en permanent del av kriminalvårdsverkets verksamhet.

Revisorerna anser för sin del att de åtgärder till rationalisering av transporterna
vid häktena som hittills vidtagits inom kriminalvårdsverket visat
sig ha haft en positiv effekt på verksamheten. Ytterligare förbättringar
torde dock stå att vinna genom en organiserad samordning av de transporter
som sker för domstolarnas räkning. Möjligheterna att i rationaliseringssyfte
förbättra samarbetet mellan domstolarna och kriminalvårdsverket
bör därför undersökas. Domstolsverket har också i sitt remissyttrande
förklarat sig berett att medverka i en sådan utredning.

Även förpassnings resorna skall i allt väsentligt ombesörjas av
kriminalvårdens transportorganisation. Medel har också tilldelats kriminalvårdsverket
för denna uppgift. I granskningsrapporten konstateras det
dock att man i praktiken inte följer de anvisningar som utfärdats för
förpassningsresoma. Detta gäller såväl genomförandet av som bevakningen
vid resorna. Påtagliga skillnader föreligger mellan polisdistrikten i fråga
om praxis vad gäller polismedverkan vid utomnordiska förpassningsresor.
Speciellt vissa polisdistrikt inom Stockholmsregionens transportområde
har vid utomnordiska förpassningsresor tillämpat polismedverkan i en
avsevärt större omfattning än vad gäller landets övriga polisdistrikt. Något
sakligt skäl till de långa bevakningssträckorna och den höga graden av
polisiär medverkan inom Stockholmsregionen har inte kunnat lämnas vare
sig av kriminalvårdsstyrelsens transportsektion eller rikspolisstyrelsens
utlänningsenhet.

I granskningsrapporten erinras om att det inom kriminalvårdsverket i
enlighet med riksdagens beslut har byggts upp en transportorganisation
som är avsedd att utföra längre förpassningsresor både för kriminalvårdsverkets
och polisens räkning. Det är därför kriminalvårdsverkets uppgift
att ombesöija de utländska förpassningsresoma. För det fall bevakning
erfordras vid transporter skall kriminalvårdsverket i normalfallet svara för
denna. Endast i undantagsfall bör, framhålls i rapporten, polispersonal
anlitas.

Rikspolisstyrelsen delar denna uppfattning. Sålunda anser den att kriminalvårdsstyrelsen
skall ha huvudansvaret för transportverksamheten. Polisiär
medverkan vid förpassningar bör enligt vad styrelsen anfört i sitt

Förs. 1984/85:12

remissvar endast förekomma i särskilda fall. Också Statsanställdas Förbund
ansluter sig till denna mening.

Kriminalvårdsstyrelsen har för sin del påpekat att även förpassningsresorna
till utlandet har omfattats av den utredning och utvärdering av
transportverksamheten som skett inom styrelsens administrativa utvecklingsavdelning.
Styrelsen har vidare i sitt remissvar anmärkt att de synpunkter
som revisorerna har fört fram om transportverksamheten i betydande
utsträckning kommer att tillgodoses i det förslag som kommer att
lämnas till regeringen. Sålunda kommer frågorna om transportorganisationens
slutliga utformning, samarbetet i transportfrågor mellan kriminalvården
och rättsväsendets övriga myndigheter samt organisationen av
förpassningsresorna till utlandet att närmare behandlas.

Revisorerna noterar med tillfredsställelse att kriminalvårdsstyrelsen i
stort delar revisorernas syn på de frågor som i granskningsrapporten tagits
upp angående transportverksamheten inom häktesorganisationen. Revisorerna
förordar att den nuvarande försöksverksamheten ges mer permanenta
former, att samordningen av myndigheternas behov av transporter och
kriminalvårdsverkets transportverksamhet byggs ut och att åtgärder vidtas
för genomförande av mer enhetliga former för förpassningsresorna. Revisorerna
förutsätter att de åtgärder som kommer att vidtas anmäls för
riksdagen.

3 Hemställan

Revisorerna hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad revisorerna förordat angående

1. fördjupad kostnadsanalys

2. förbättrad kostnadsuppföljning

3. redovisning av kostnadsutvecklingen och

4. transportverksamheten.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Allan Åkerlind (m), Bertil Jonasson (c), Hagar
Normark (s), Ralf Lindström (s), Wiggo Komstedt (m), John Johnsson (s),
Kjell Nilsson (s), Stig Josefson (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Margit Sandéhn
(s) och Margareta Gard (m).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart och revisionsdirektören Percy Björklund
(föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Percy Björklund

Förs. 1984/85:12

RIKSDAGENS REVISORER Bilaga

1984-12-06 Dnr 1982:39

Sammanfattning av rapport (1983/84:7) Vissa kostnader för förvaring
m. m. av anhållna, häktade och andra omhändertagna och de
remissyttranden som avgetts över den
1 Rapporten

1.1 Granskningens omfattning

Riksdagens revisorer har granskat häktesorganisationen. Granskningen
har begränsats till att i första hand avse beläggningssituationen och de
totala kostnaderna för driften samt transportverksamheten vid de allmänna
häktena. För detaljerade studier har utvalts tio häkten av varierande storlek
och med geografisk spridning över hela landet. Urvalet omfattar såväl
stora, medelstora som små häktesenheter. Vissa häkten utför genom sina
transportförare transporter av klientel för både kriminalvården och polisen,
varvid samordning av transporterna skall ske genom kriminalvårdens
transportcentraler.

Följande häkten omfattas av granskningen:

Stora	Medelstora	Små
Stockholm	Luleå	Umeå
Göteborg	Norrköping	Växjö
	Härnösand	Visby
	Kristianstad
	Västerås

Vid granskningen har speciellt de utländska förpassningsresorna såsom
en del av kriminalvårdsverkets transportverksamhet varit föremål för ett
mer ingående studium.

1.2 Beläggningen vid häktena

Den genomsnittliga beläggningen på de allmänna häktena låg under en
följd av år på en i stort sett konstant nivå. Under 1980 ökade emellertid
beläggningen mycket kraftigt. Genomsnittsbeläggningen har sedan ökat
under 1981 och 1982. Jämfört med 1979 har den 1982 ökat med 33%, från i
genomsnitt 712 till 945 intagna. Ökningen har fortsatt även under 1983.

I rapporten redovisas att medelbeläggningen stadigt ökat under budgetåren
1979/80—1982/83, och att ett par av häktena genomgående har en
mycket hög beläggning. Detta gäller i första hand häktena i Kristianstad
och Växjö med en medelbeläggning på 103% resp. 116% av tillgängligt
platsantal för budgetåret 1982/83. Beträffande resurstillgången inom häk -

Förs. 1984/85:12

tesorganisationen anför kriminalvårdsstyrelsen, att de senaste årens kraftiga
ökning av den genomsnittliga platsbeläggningen har medfört mycket
stora påfrestningar för vissa regioner.

Inom vissa polisdistrikt har platsbristen vid häktena åsamkat statsverket
merkostnader. Sålunda utvisar en sammanställning att inom Malmö polisdistrikt
extra kostnader i storleksordningen 1/2—1 milj. kr. för år 1980 har
drabbat statsverket på grund av bristen på erforderliga förvaringsplatser
för anhållna och häktade. Förutom de direkta kostnaderna har den otillräckliga
platskapaciteten medfört olägenheter för såväl personalen som de
anhållna och häktade personerna.

Även åklagare och försvarare åsamkas merarbete och besvär genom de
extra resor som de måste företa till de temporärt utnyttjade häktena
utanför Malmöområdet.

Också i andra delar av landet har det rått brist på häkteslokaler. Kriminalvårdsstyrelsen
har enligt uppgift utöver polisens arrestlokaler anskaffat
ytterligare häktesplatser i olika delar av landet genom att utnyttja utrymmen
i fungerande och nedlagda kriminalvårdsanstalter.

1.3 Kostnader för häktena

Kostnaderna för de allmänna häktena redovisas hos kriminalvårdsverket
under anslaget E2 kriminalvårdsanstalterna. Enligt erhållet redovisningsmaterial
har driftkostnaderna uppgått till följande belopp.

Budgetår 1979/80 151 milj. kr.

1980/81 173 ”

1981/82 192 ”

1982/83 202 ”

De årliga driftkostnaderna vid de utvalda häktena har för analysändamål
brutits ned till dygnskostnad per medelbelagd häktesplats.

Kostnadsläget vid de granskade häktena var för budgetåret 1982/83
följande.

Häkte	Medelbeläggning %	Utfall på anslag E2 kr. 1982/83	Dygnskostnad/ intagen, kr.
Stockholm	71,6	66713000	802
Göteborg	82,3	24780000	508
Luleå	59,7	6485000	996
Norrköping	82,1	7622000	691
Härnösand	69,2	6616000	1026
Kristianstad	103,3	6686000	631
Västerås	75,0	7 264000	765
Umeå	82,4	3 773000	796
Växjö	116,7	3 729000	776
Visby	76,5	3012000	652
Hela landet	77,7	201898000	699

Förs. 1984/85:12

Som framgår av sammanställningen varierar dygnskostnaden avsevärt
vid häktena. Häktet i Göteborg hade detta budgetår den lägsta dygnskostnaden
med 508 kr. per intagen, medan häktet i Härnösand redovisade den
högsta dygnskostnaden med 1026 kr. per intagen.

I rapporten redovisas även vissa delposter som ingår i den framräknade
dygnskostnaden. Den största delposten i dygnskostnaden per intagen utgörs
av löner till personalen. För budgetåret 1982/83 varierade personalkostnaderna
mellan 72 och 86% av de granskade häktenas dygnskostnader.
Påtagliga skillnader mellan häktena konstateras föreligga vad avser
personalläget uttryckt i antal anställda per medelbelagd plats. Häktet i
Göteborg hade sålunda under budgetåret 1982/83 i genomsnitt 0,72 anställda
per medelbelagd plats, medan motsvarande tal för häktet i Stockholm
var 1,28, för häktet i Luleå 1,56 och för häktet i Härnösand 1,61.

Om transportförarfunktionen vid häktena frånräknas, ändras bilden
ganska avsevärt. Fortfarande har häktet i Göteborg den lägsta personaltätheten
per medelbelagd plats med 0,59 anställda, medan häktena i Stockholm
och i Härnösand båda redovisar 1,06 anställda per medelbelagd plats.
Även enligt denna beräkningsnorm utvisar häktet i Luleå den högsta
personaltätheten per medelbelagd plats med 1,28 anställda. De framtagna
värdena indikerar att personaltätheten vid häktet i Stockholm för de normala
arbetsuppgifterna genomsnittligt är nästan dubbelt så stor per medelbelagd
plats som vid häktet i Göteborg.

En av orsakerna till de stora differenserna mellan häktena kan sökas i
utnyttjandegraden av platserna. Beläggningssituationen för ett visst häkte
torde vara svår att lokalt kunna påverka, men för den långsiktiga personalplaneringen
bör en låg medelbeläggning av platserna under en längre
tidsperiod föranleda en viss reducering av personalstyrkan.

Övriga delposter i häktenas dygnskostnader, som påvisbart påverkar
totalkostnaden, är utspisning och transportkostnader. Beträffande utspisningskostnaderna
kan noteras att häktena saknar möjligheter
att själva tillaga kosten. De är hänvisade till att anlita utomstående leverantörer
eller närliggande kriminalvårdsanstalters utspisningsavdelningar.
Dygnskostnaden för bespisning per intagen varierar starkt mellan de granskade
häktena. Högsta kostnad för budgetåret 1982/83 utvisar häktet i
Norrköping med 63 kr. per dygn och intagen, medan huvudparten av
häktena redovisar kostnader understigande 50 kr. per dygn och intagen.
Lägst utspisningskostnad finns vid häktet i Visby med 27 kr. per intagen.

1 rapporten betonas att det med hänsyn till disponibelt underlagsmaterial
är svårt att bedöma skäligheten av utspisningskostnaderna vid häktena,
bl. a. beroende på varierande leverans- och transportsätt för matportionerna.
De betydande skillnaderna i kostnaderna för utspisning bör enligt
revisorernas mening föranleda en förbättrad kostnadsuppföljning inom
häktesorganisationen.

Förs. 1984/85:12

Transportverksamheten berörs i avsnitt 1.4.

En annan kostnadspost, nämligen biblioteksverksamheten, ligger
för häktenas del på en mycket hög nivå jämfört med motsvarande
kostnad för övriga vårdplatser inom kriminalvården, påpekar revisorerna i
rapporten.

Kriminalvårdsstyrelsen köper biblioteksservicen av kommunerna. I
samband med den försämrade ekonomin för kommunerna har dessa i allt
större utsträckning börjat kräva full täckning för sina kostnader för biblioteksservicen.
Kostnaden och ersättningen per vårdplats för år 1981 anges
till följande belopp:

Vårdplats vid	Genomsnittlig kostnad	Ersättning till kommunerna
Häkte	954 kr.	225 kr.
Sluten riksanstalt	521 ”	115 ”
Sluten lokalanstalt	304 ”	90"

Kostnaden för bibliotekstjänsten vid kriminalvårdsanstalterna och häktena
uppgick till 1507000 kr. för budgetåret 1982/83. För budgetåret
1984/85 har styrelsen begärt anslag om 2909000 kr. för samma ändamål.
Som speciellt kostnadskrävande anges vara biblioteksservicen till utländska
medborgare eller invandrare med obefintliga eller begränsade kunskaper
i svenska.

Revisorerna anser att om de framförda kraven från kommunerna på
kostnadstäckning för biblioteksservicen till kriminalvården skulle aktualiseras
till fullo kan denna service komma att medföra en avsevärd kostnadsökning,
speciellt för häktesorganisationen. I det ansträngda statsfinansiella
läge som f. n. råder torde det därför kunna sättas i fråga om det är realistiskt
att bibehålla målsättningen att förverkliga den personliga biblioteksservicen
för de häktade i full omfattning.

1.4 Transport verksamheten

Transportverksamheten inom kriminalvårdsverket har i sin nuvarande
form bedrivits som en försöksverksamhet sedan år 1966.

I propositionen 1964: 100 angående organisationen av polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet behandlades bl. a. häktesorganisationen och fångvårdens
transportverksamhet. Beträffande häktesorganisationen föreslogs
att numera kriminalvårdsstyrelsen skulle bli chefsmyndighet för häkten
och till häkten anslutna polisarrester.

Vidare förordades att polisen i betydande omfattning skulle befrias från
förpassningsuppgifter vilka i stället skulle ombesörjas av befattningshavare
vid häktena.

Förs. 1984/85:12

Sedan riksdagen godtagit regeringens förslag till omorganisation av bl. a.
polisväsendet, har transportverksamheten successivt byggts ut inom den
nuvarande kriminalvårdsorganisationen.

För att samordna och effektivisera transporterna inom kriminalvården
har landet indelats i fyra transportområden. Inom varje transportområde
finns en transportcentral för samordning av speciellt de längre transporterna.
Dessa centraler är belägna i Härnösand, Stockholm, Göteborg och
Malmö. Enligt uppgift från kriminalvårdsstyrelsen var kriminalvårdens
transportverksamhet fullt utbyggd år 1972.

Den årliga transportkostnaden för kriminalvårdsanstalterna torde under
de senaste två budgetåren uppskattningsvis belöpa sig till ca 65 milj. kr.
Därav kan enligt en schablonberäkning ca 43 milj. kr. vara hänförbara till
häktesorganisationen.

För att effektivisera transporterna framför allt på de längre transportsträckorna
har ett system med fasta turer införts inom kriminalvården.
Sålunda finns sedan år 1982 fasta transportturer på följande sträckor:

Luleå - Umeå

Umeå - Härnösand

Härnösand - Gävle

Gävle - Stockholm

De fasta turerna och anmälningsplikten till transportcentralerna vid behov
av längre transporter har enligt uppgift medfört ett bättre utnyttjande
av transportresurserna.

En stor del av de transporter som ombesötjs av kriminalvårdens transportorganisation
kan dock enligt uppgift inte planeras av transportcentralerna
på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller i första hand transporter till
häktnings- och andra domstolsförhandlingar. Frågan om förläggning av i
första hand lokaler för häktningsförhandlingar har därför ånyo fått aktualitet.

En arbetsgrupp som kriminalvårdsstyrelsen tillsatt för att utreda transportverksamheten
inom kriminalvården har beräknat de totala transportoch
bevakningskostnaderna för samtliga domstolsinställelser under år 1981
till följande belopp:

Personalkostnader 6966000

Fordonskostnader 2 288 000

Totalt kr. 9254000

Till detta belopp skall läggas kostnaden för anlitade vaktbolag uppgående
till ca 850 000 kr. Behovet av ett närmare samarbete mellan kriminalvårdsstyrelsen
och i första hand domstolsverket avseende transportverksamheten
har påtalats från häktesorganisationens sida. Önskemål har
därvid uttalats om domstolsförhandlingar som är tidsmässigt så förlagda
att övertidsuttag i möjligaste mån begränsas. Detta kan i första hand gälla
inställelser vid domstol då häkteslokaler och domstolslokaler är belägna på
långt avstånd från varandra.

Förs. 1984/85:12

1.5 Förpassningsresor till utlandet

Som tidigare nämnts skall framför allt de längre förpassningsresorna
genomföras av kriminalvårdsverkets transportorganisation, och den 1 oktober
1972 träffades ett avtal mellan rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen
om utlandstransporterna vid förpassningar.

Rikspolisstyrelsen har utfärdat följande anvisningar för förpassningsresa
med flygplan.

Polismyndighet skall alltid anmäla behovet av förpassningsresan till
kriminalvårdsstyrelsens transportcentral.

Transportcentralen åvilar att skyndsamt lämna besked om transporten
kan utföras av personal från kriminalvården. Endast i de fall då kriminalvårdspersonal
inte helt kan utföra förpassningsresan eller behov föreligger
av medverkan av i ärendet väl insatt polisman, får transporten utföras
genom polisens försorg eller med biträde av polispersonal.

Revisorerna har särskilt granskat omfattningen av och bevakningen vid
utländska förpassningsresor.

Därvid har framkommit att påfallande stora skillnader föreligger i praxis
mellan polisdistrikten rörande bevakningen. Detta gäller i hög grad polisens
medverkan för bevakning vid de utomnordiska förpassningsresorna,
medan stor enhetlighet kan konstateras i fråga om polisiär medverkan vid
inomnordiska förpassningsresor. Uppgifter för budgetåren 1981/82 och
1982/83 utvisar att av 21 tillfrågade polisdistrikt så använde sig polisdistrikt
tillhörande kriminalvårdens Stockholmsregion endast i 59% av fallen personal
från kriminalvården för att utföra uppdragen. För polisdistrikten
inom de tre övriga kriminalvårdsregionerna i landet var motsvarande procenttal
87—100%.

Även när det gäller insatsen av bevakningspersonal för förpassningsuppdrag
avvek på ett markant sätt praxis inom Stockholmsområdet från praxis
inom övriga tillfrågade polisdistrikt. Detta gällde såväl till transportcentralerna
anmälda som oanmälda förpassningsresor till utomnordiska länder.

De lokala polismyndigheterna i Stockholmsregionen har även under
senare budgetår bedömt kravet på säkerhet på ett sätt som påtagligt avviker
från övriga transportregioner, vilket medfört en hög grad av medverkan
från polisens sida. Att behovet av polisiär bevakning skulle vara större
vid förpassningar av utlänningar från Stockholmsregionen än från t. ex.
Göteborgstrakten betvivlas emellertid starkt i rapporten.

Kostnaderna för förpassningsresor till utlandet beräknas för kriminalvårdsverket
ha uppgått till ca 12 milj. kr. under budgetåret 1982/83. Härtill
kommer kostnader inom polisväsendet, vilka uppskattas vara i storleksordningen
3 milj. kr. för samma period. Polisens kostnader för dess medverkan
i utländska förpassningsresor finns endast särredovisade från budgetåret
1981/82. Sålunda uppgick de direkta kostnaderna (exkl. löner och
övertidsersättning) för förpassningsresor för polisens del till följande belopp:
1,3 milj. kr. budgetåret 1981/82 och 2,0 milj. kr. budgetåret 1982/83.

Förs. 1984/85:12

Kriminalvårdens transportcentraler har ju till uppgift att planera och
samordna erforderliga transporter på det för statsverket förmånligaste
sättet. Detta gäller inte minst de utländska förpassningsresorna som ofta
medför betydande kostnader. Genom att t. ex. ta till vara alternativa möjligheter
för flygtransporter kan transportcentralerna göra påtagliga besparingar.

Beträffande kostnader för förpassads resa och bagage
framhålls i rapporten att utlänning enligt utlänningslagens 99 § är skyldig
att betala kostnaderna för sin egen resa till den ort dit han åläggs att resa.
Kostnaden för bevakningspersonal skall däremot stanna på statsverket.

Enligt uppgifter, erhållna från såväl rikspolisstyrelsen som kriminalvårdsstyrelsens
transportenhet, förekommer det i de allra flesta fall att
både biljettkostnaden och avgiften för bagageövervikt har betalats av
statsverket, trots att den förpassade i många fall har haft tillgångar att själv
bestrida dessa kostnader.

Behovet av strikta regler och en enhetlig tillämpningspraxis vid verkställighet
av förpassningar konstateras i rapporten.

1.6 Överväganden

Revisorerna konstaterar att beläggningen av häkte splatserna har stigit
kraftigt de senaste åren. Speciellt har kategorin häktade ökat och därigenom
även den genomsnittliga förvaringstiden för de intagna. Totalt har
dock klienttillströmningen under de tre senaste åren legat på i stort sett
oförändrad nivå.

Det ökade antalet häktade och den akuta platsbristen vid kriminalvårdsanstalterna,
speciellt vid de allmänna häktena, föranledde justitieministern
att under år 1983 tillkalla en särskild utredare (Dir. 1983:24) för en översyn
av reglerna om häktning och anhållande. Enligt direktiven för översynen
skall grunderna för sådana åtgärder ses över. Bl. a. skall frågan om tillämpning
av alternativ till häktning som inte innebär frihetsberövanden utredas.
Ett förslag från utredningen, 1983 års häktningsutredning (Ju 1983:04),
beräknas föreligga under andra halvåret 1984.

Revisorerna finner att det bl. a. med anledning av den pågående utredningen
är motiverat att tillgodose det akuta behovet av häktesplatser
genom provisoriska lösningar på sätt som kriminalvårdsstyrelsen gjort.

De stora variationerna i dygnskostnaderna per intagen häktena emellan
bör dock enligt revisorernas mening föranleda en förbättrad kostnadsanalys
och kostnadsuppföljning. I fortsättningen bör sålunda kontinuerliga
kostnadsjämförelser göras mellan häktena i vad avser dygnskostnaderna.
De påfallande stora skillnaderna i personalbemanningen vid häktena, sett i
relation till medelbeläggningen, talar vidare för att kriminalvårdsstyrelsen
gör en översyn av personalbehovet på lång sikt.

Ett bättre utnyttjande av tillgängliga resurser inom kriminalvårdsverkets

Förs. 1984/85:12

transportverksamhet anser revisorerna också vara möjligt. Åtgärder för att
förbättra denna verksamhet förutsätts bli vidtagna internt med ledning av
resultatet från den projektgrupp inom kriminalvårdsverket som arbetar
med denna fråga.

För att åstadkomma en rationell transportverksamhet är man bl. a. beroende
av att myndigheterna samordnar sin verksamhet, som t. ex. när det
gäller att förlägga häktningsförhandlingar och andra domstolsförhandlingar
till lokaler i anslutning till polishus som är lämpliga från transportsynpunkt.
Det finns därför anledning att överväga åtgärder på ett övergripande
plan. I rapporten förordar revisorerna att samarbetet mellan domstolsverket
och kriminalvårdsstyrelsen beträffande transporterna till olika
domstolsförhandlingar ses över genom regeringens försorg.

Revisorerna finner det också rimligt att kriminalvårdsverkets transportorganisation
ges en slutlig lösning efter många års försöksverksamhet (17
år). En sådan lösning bör även få omfatta de utländska förpassningsresorna.

Beträffande ansvaret för de utländska förpassningsresorna anför revisorerna
att det i fortsättningen bör åligga kriminalvårdsverket att ombesörja
dessa. För det fall bevakning erfordras vid transporten skall kriminalvårdsverket
i normalfallet svara för denna. Skulle man från polismyndighets sida
finna att särskilda skäl föreligger för polisiär medverkan vid förpassningsresan,
skall självfallet sådan polisiär insats anordnas i samråd med transportcentralerna.

Såväl själva transporten som bevakningen bör / utvisningsfall normalt
ombesörjas av kriminalvårdsverkets transportorganisation. 1 avvisningsfall
kan det emellertid — speciellt vid gränsstationer — föreligga skäl för att
polisen fortfarande bör utföra avvisningen utan medverkan av transportcentralerna.

Att medverka i förpassningsresor till utlandet är en arbetsuppgift som
kräver speciell utbildning och kunskap. Därför är det angeläget att de
transportförare inom kriminalvårdsverket som skall anförtros uppgifter av
detta slag uppfyller de rimliga krav som kan ställas på personalen för
sådana utlandsuppdrag.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten (1983/84:7) Vissa kostnader för förvaring
m.m. av anhållna, häktade och andra omhändertagna, har efter remiss
lämnats av domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
Statsanställdas Förbund och Sveriges Arbetsledareförbund.

Förs. 1984/85:12

2.1 Beläggningssituationen

I rapporten redovisas att beläggningen av platserna vid de allmänna
häktena kraftigt ökat alltsedan år 1980 och att platssituationen under
perioden 1980-1982 inom vissa regioner tidvis har varit besvärande. Det
konstateras vidare att detta förhållande har medfört betydande extra kostnader
för statsverket.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att beläggningssituationen under budgetåret
1983/84 delvis har förändrats. Sålunda uppges den genomsnittliga
beläggningen vid häktena ha minskat med 16% under budgetåret. Någon
entydig förklaring till denna förändring anser sig styrelsen dock inte kunna
ge.

För Malmöregionens del kan enligt styrelsen någon tillfredsställande
lösning på platsproblemet vid häktena inte åstadkommas förrän häktet i en
planerad förvaltningsbyggnad i Malmö kan tas i bruk. I årets anslagsframställning
har styrelsen också kraftigt understrukit behovet av denna byggnad.

2.2 Kostnader för häktena

I fråga om driftkostnaderna vid häktena framhålls beträffande dygnskostnaden
per häktesplats från kriminalvårdsstyrelsens sida att en
sådan kostnad vid medelbeläggning kan vara en diskutabel värdemätare
för kostnadsjämförelser häktena emellan. Speciellt gäller detta i fråga om
personalbehovet vid de skilda häktena. Beläggningen kan variera genom
att antalet intagna kan växla mycket snabbt. Dessutom kräver en sluten
institution som ett häkte en viss grundbemanning oavsett antalet intagna.
Styrelsen medger dock att skäl finns att analysera orsakerna till den av
revisorerna påtalade skillnaden mellan Göteborgshäktet och övriga häkten.

Statsanställdas Förbund framhåller angående personalbehovet vid häktena
att man inte ensidigt kan se till medelbeläggningen av platserna. Vid
fastställande av tjänstgörings- och arbetslistor krävs lika stor personaltäthet
oavsett om beläggningen vid häktet är låg eller hög. Enligt förbundets
uppfattning bör den av revisorerna föreslagna översynen av personalbehovet
vid häktena anstå. Som skäl härför anför förbundet att en utredning
inom justitiedepartementet angående personaldimensioneringen vid
kriminalvårdsverkets anstalter och häkten pågår.

Utspisningskostnaderna vid häktena anges i rapporten vara
höga och variera kraftigt mellan de granskade häktena. Kriminalvårdsstyrelsen
förklarar detta förhållande med att häktena har utrustats med endast
serveringskök, bl. a. för att minska byggkostnaderna. Maten levereras från
utomstående leverantörer eller består av s. k. bekvämkost. Båda dessa
alternativ har enligt styrelsen visat sig vara dyrare än att tillaga mat på
konventionellt sätt. Styrelsen söker därför att efter hand låta närbelägna

Förs. 1984/85:12

kriminalvårdsanstalter ta över mathållningen för häktena, där så är möjligt.

Kostnaden för biblioteksservicen vid häkten har i rapporten
angetts vara mycket hög jämfört med motsvarande kostnad vid andra
vårdplatser inom kriminalvården. Kriminalvårdsstyrelsen uppger sig ha
prioriterat häktena vid fördelningen av medel för biblioteksverksamheten.
Orsaken härtill är enligt styrelsen att för flertalet häktade utgör läsning den
enda avkoppling som kan erbjudas i en närmast total isolering från yttervärlden.
Årskostnaden per häktesplats beräknas uppgå till 954 kr. varav
kriminalvården betalar 225 kr. Återstoden av kostnaden faller på den
kommun där häktet är beläget. Styrelsen uppger sig hittills ha lyckats
upprätthålla den mycket betydelsefulla biblioteksservicen genom en välvillig
inställning från kommunerna.

2.3 Transportverksamheten

Kriminalvårdens kostnader för transportverksamheten har — något som
revisorerna också framhållit i rapporten — varit föremål för en omfattande
utredning och utvärdering inom kriminalvårdsverket. Kriminalvårdsstyrelsen
upplyser i sitt remissvar att resultatet av denna utredning under innevarande
höst kommer att redovisas till regeringen.

De frågor som berörs av revisorerna i granskningsrapporten kommer
därvid att föreslås få en lösning som enligt styrelsens bedömning i betydande
utsträckning tillgodoser revisorernas önskemål. Sålunda kommer bl. a.
förslag att läggas fram om hur transportorganisationen — hittills en försöksverksamhet
— slutligt bör utformas. Frågan om samarbete i transportfrågor
mellan kriminalvården och rättsväsendets övriga myndigheter kommer
också att behandlas. Även frågan om personalens medverkan vid
utlandstransporter tas upp till behandling i denna utredning.

Styrelsen avvaktar därför övergripande ställningstaganden från statsmakternas
sida med anledning av den kommande rapporten till regeringen.

Domstolsverket framhåller att den nuvarande transportverksamheten
synes fungera på ett för domstolarna mycket tillfredsställande sätt. Verket
påpekar att häktningsförhandlingar på många orter — speciellt större -regelbundet hålls i polishusets lokaler. Emellertid kan såväl praktiska som
principiella invändningar resas mot detta förhållande. Det är enligt verket
angeläget att domstolens självständiga ställning gentemot de myndigheter
som närmast svarar för lagföringen inte kan sättas i fråga genom lokalmässiga
arrangemang. Domstolsverket har emellertid förståelse för de krav på
ett rationellt utnyttjande av kriminalvårdens transportorganisation som
framställs i såväl revisorernas rapport som kriminalvårdsstyrelsens rapport
(Kriminalvårdsverkets transportverksamhet).

Verket uppger sig vara berett att medverka i en eventuell utredning med
syfte att finna tillfredsställande lösningar på föreliggande problem.

Rikspolisstyrelsen delar revisorernas uppfattning att man mot bakgrund

Förs. 1984/85:12

av de erfarenheter som vunnits under den långa försöksperioden skulle
kunna fatta ett slutligt beslut om utformningen av transportverksamheten
som en permanent del av kriminalvårdsverkets verksamhet. Styrelsen
anser att kriminalvårdsstyrelsen skall ha huvudansvaret för transportverksamheten.

Denna uppfattning om transportverksamheten framförs också av Statsanställdas
Förbund. Den inom kriminalvårdsverket uppbyggda transportorganisationen
har enligt förbundet visat sig vara effektiv och värdefull.
Dock bör enligt förbundet ett bättre samarbete mellan domstolarna och
kriminalvårdsverket komma till stånd, när det gäller transporter mellan de
två myndigheterna. Förbundet framhåller emellertid att delvis nya grepp
bör kunna tas i besparingssyfte. Sålunda skulle fler förhandlingar kunna
hållas i polishusen i stället för i domstolslokalerna och rättegångarna
förläggas tidigare på dagen för att minska kostnaderna för inom kriminalvården
berörda personalkategorier.

Beträffande kostnadsbesparingar inom transportorganisationen anser
Sveriges Arbetsledareförbund att varje anstalt borde utnyttja sina egna
möjligheter till att omhänderta misskötsamma intagna i stället för att flytta
dem till andra anstalter. Helt onödiga transporter skulle på detta sätt kunna
undvikas, speciellt om tiden till frigivning rör sig om enbart några veckor.

3 Förpassningar till utlandet

Ansvaret för förpassningsresor, som ingår som en normal del
i transportverksamheten, skall enligt rikspolisstyrelsen ligga hos kriminalvårdsstyrelsen.
Polisiär medverkan vid förpassningar bör endast förekomma
i särskilda fall. Kostnadsmässigt bör vid polisiär medverkan resekostnader
och traktamenten belasta kriminalvårdsverkets anslag.

Aven Statsanställdas Förbund ansluter sig till revisorernas förslag att
kriminalvårdsstyrelsen bör vara ensam huvudman och ansvarig för samtliga
utländska förpassningsresor. Dock kan enligt förbundet rationella skäl
tala för att polispersonal svarar för avvisningar i särskilda fall, speciellt vid
gränsstationer.

Kriminalvårdsstyrelsen hänvisar till sin egen transportutredning och tar
därför inte upp denna fråga i sitt remissvar.

Däremot redovisar kriminalvårdsstyrelsen sin syn på kostnader för
förpassade personers flygresor och deras bagagekostnader.
Ansvaret för återkrav av transportkostnader för personer som
utvisas efter straff åligger styrelsen. I den mån den utvisade har medel att
bekosta resan försöker anstaltsledningen förmå denne att frivilligt betala
sin del av resekostnaderna. Däremot är det enligt styrelsen olönsamt och
omständligt att tvinga någon att betala.

Återkrav på biljett- och resekostnader för personer som avvisas —

Förs. 1984/85:12

förpassas enligt utlänningslagen - handläggs av polisen efter samma modell
som gäller för utvisade. Inkasserade medel skall betalas in till styrelsens
transportkonto, framhåller kriminalvårdsstyrelsen. Så har enligt styrelsen
också skett i ett tiotal fall per år.

Styrelsen har för avsikt att ta kontakt med rikspolisstyrelsen för att
utarbeta gemensamma riktlinjer för handläggning av dessa frågor.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984