Förs. 1982/83:7 (Framställning / redogörelse 1982/83:7)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1982/83:7

Förslag

1982/83:7

om ändrade bestämmelser angående kungörandet av författningar på
riksdagens förvaltningsområde

Till riksdagen

Efter beslut av förvaltningsdirektören tillsattes våren 1982 en arbetsgrupp
med uppgift främst att utreda frågan om ett sammanförande av Riksdagens
författningssamling (RFS) med Svensk författningssamling (SFS). Arbetsgruppen
redovisade resultatet av sitt utredningsarbete i en rapport till
förvaltningsdirektören den 16 september 1982 (bilaga 2).

Rapportens huvudsakliga innehåll

Lagar som enbart rör riksdagsområdet kungörs f. n. antingen i Riksdagens
författningssamling (RFS) eller i Svensk författningssamling (SFS). Kungörandeformen
beror på om riksdagen väljer att själv utfärda författning eller
låta regeringen utfärda den. Grundlag eller riksdagsordning kungörs dock
alltid i SFS eftersom sådan lag enligt regeringsformen skall utfärdas av
regeringen. Lagar för riksdagsområdet som kungörs i SFS publiceras även i
RFS.

Arbetsgruppens förslag innebär att kungörandet av lagar skall ske endast i
SFS och att RFS således inte längre skall användas för kungörande av lagar
på riksdagsområdet. Utfärdandet av dessa lagar skall ombesörjas av
regeringen.

En författningssamling för riksdagsområdet skall behållas för författningar
som beslutas av riksdagens förvaltningskontor efter delegation av riksdagen.
Publikationen föreslås kallas Riksdagens förvaltningskontors författningssamling,
även fortsättningsvis förkortad RFS.

Förslaget medför ändringar i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och
författningar och införande av en ny lag om författningssamlingar för
riksdagens förvaltningskontor och riksbanken, som ersätter lagen (RFS
1976:10) med bestämmelser om författningssamlingar utgivna av riksdagen
och riksbanken. Förslag till vissa ändringar av utformningen av RFS har
samtidigt framlagts.

De nya bestämmelserna skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari
1983.

Arbetsgruppen har övervägt om man i samband med ikraftträdandet bör
överföra nu gällande lagar som kungjorts i RFS till SFS. Med hänsyn till att
flera av de aktuella lagarna f. n. ses över förordar arbetsgruppen ett
successivt överförande. I samband med de lagstiftningsåtgärder som

1 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 7

Förs. 1982/83:7

föranleds av det pågående arbetet bör resp. lag i sin helhet kungöras i SFS.
Om några lagar vid utgången av år 1983 ännu inte kungjorts i SFS bör enligt
arbetsgruppen förvaltningskontoret ta initiativ till att så sker.

Remissyttranden

Rapporten har remitterats till kammarkansliet, utskottens kanslier,
överbibliotekarien, enheten för riksdagstryck vid förvaltningskontoret samt
till riksdagens verk. Dessutom har samråd ägt rum med utgivaren av
SFS.

Av de remissinstanser som inkommit med yttranden har samtliga godtagit
förslagen till lagändringar. Ett utskottskansli har dock ifrågasatt om
lagstiftningen inte bör träda i kraft den 1 januari 1984. Härigenom skulle en
fullständig övergång till det nya systemet kunna ske vid en och samma
tidpunkt.

Synpunkter på rapportens innehåll i övrigt har bl. a. rört frågan om en
gemensam publikation för samtliga författningar som rör riksdagsområdet.
Värdet av en sådan publikation framhålls genomgående. Överbibliotekarien
aktualiserar även en annan fråga, nämligen en översyn av äldre författningar
i syfte att föråldrade regler skall utmönstras.

Förvaltningsstyrelsens förslag

Riksdagens förvaltningsstyrelse har denna dag för sin del beslutat
godkänna rapportens innehåll och de lagförslag den upptar.

Med hänvisning till det sagda och till vad som anförts i rapporten
hemställer förvaltningsstyrelsen

att riksdagen antar de i bilaga 1 upptagna förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och
andra författningar,

2. lag om författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor
och riksbanken.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Oskar Lindkvist, Stig Olsson, Martin Olsson, John
Johnsson, Rolf Clarkson, Björn Molin, Tommy Franzén och Sten Svensson
samt personalföreträdarna Lennart Hedlund och Jan Bjurström.

Stockholm den 9 november 1982

RIKSDAGENS FÖRVALTNINGSSTYRELSE

På styrelsens vägnar

INGEMUND BENGTSSON

/Gunnar Grenfors

Förs. 1982/83:7

Bilaga 1

F örfattningsförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:633) om kungörande av lagar
och andra författningar
dels att 5 § skall upphöra att gälla,
dels att 3 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

För kungörande av författningar
skall finnas

1. Svensk författningssamling,

2. Riksdagens författningssamling,

3. författningssamlingar för centrala
myndigheter,

4. en författningssamling för varje
län.

Föreslagen lydelse

3 §

För kungörande av författningar

skall finnas

1. Svensk författningssamling,

2. författningssamlingar för centrala
myndigheter under regeringen,

3. författningssamlingar för riksdagens
förvaltningskontor och för
förvaltningsmyndigheter under
riksdagen,

4. en författningssamling för varje
län.

Författning som beslutas av riksdagens
förvaltningskontor skall kungöras
i författningssamling som förvaltningskontoret
låter utge.

Författning som beslutas av förvaltningsmyndighet under riksdagen skall
kungöras i författningssamling som utges genom myndighetens försorg eller
på annat sätt som riksdagen föreskriver.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

1* Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 7

Förs. 1982/83:7

2. Förslag till

Lag om författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och
riksbanken

Härigenom föreskrivs följande.

Författningssamling för riksdagens förvaltningskontor

1 § Riksdagens förvaltningskontors författningssamling (RFS) utges genom
förvaltningskontorets försorg.

Chefen för riksdagens förvaltningskontor är utgivare av RFS.

2 § Förutom författningar som beslutas av riksdagens förvaltningskontor,
skall författningar som beslutas av någon annan förvaltningsmyndighet
under riksdagen än riksbanken kungöras i RFS.

3 § Tillstånd till tryckning av en författning som skall kungöras i RFS
meddelas av utgivaren eller den som han bestämmer.

Tillstånd till tryckning av en författning som har beslutats av en
förvaltningsmyndighet under riksdagen får meddelas först sedan en behörig
tjänsteman hos myndigheten har godkänt att författningen trycks.

4 § Författningar som kungörs i RFS skall om möjligt utges så att de är
riksdagens ledamöter och organ samt författningssamlingens abonnenter till
handa i god tid innan de träder i kraft.

5 § Riksdagens ledamöter skall fortlöpande tillställas exemplar av RFS.
Författningssamling för riksbanken

6 § Riksbanken skall låta utge Riksbankens författningssamling (RBFS) och
utse utgivare för den.

7 § Av riksbanken beslutade författningar skall kungöras i RBFS.

8 § Tillstånd till tryckning av en författning som skall tas in i RBFS meddelas
av utgivaren. Innan en behörig tjänsteman hos myndigheten har godkänt att
författningen trycks får tillstånd till tryckningen ej ges.

9 § Författningar som kungörs i RBFS skall om möjligt utges så att de är
författningssamlingens abonnenter till handa i god tid innan de träder i
kraft.

Övriga bestämmelser

10 § Riksdagens förvaltningskontor och riksbanken skall senast den 15
januari varje år lämna utgivaren av Svensk författningssamling uppgift om
huruvida författningssamling utgivits under föregående år samt om vilka
andra myndigheter som låtit inta författningar i någon av författningssamlingarna.

11 § De författningssamlingar som utges av riksdagens förvaltningskontor

Förs. 1982/83:7

och riksbanken skall ha samma format som Svensk författningssamling och
likartad typografisk utformning. De skall utges i lösa exemplar eller, när så
anses lämpligt, i häften omfattande en eller flera författningar. Endast en
författning får tryckas på samma blad.

12 § För varje författning anges på bladets första sida dagen då den har
utkommit från trycket.

Varje författning tilldelas ett löpnummer, som består av årtal och ett
nummer som är löpande för kalenderår och åtskilt från årtalet genom kolon.
En författning kan dessutom ges en sakbeteckning som visar dess ämnestillhörighet.

13 § När en författning som intagits i författningssamling kan bli svåröverskådlig
till följd av ändringar, bör den införas i sin helhet i författningssamlingen.
Detta kan ske antingen i samband med ändring eller vid annat
lämpligt tillfälle.

14 § Författningssamlingarna skall förses med register.

För underlättande av registerframställningen kan sakord utsättas i
anslutning till författningarnas rubriker.

15 § Författningar som ingår i författningssamling skall kunna köpas såväl
årgångsvis som var och en för sig.

16 § Utgivaren av författningssamling bestämmer vilka myndigheter och
andra som får abonnera kostnadsfritt på författningssamlingen. Flan
bestämmer också hur många exemplar som varje mottagare skall få. Till
varje landstingskommun, kommun och kommunbibliotek skall kostnadsfritt
utsändas ett exemplar av författningssamlingen.

Utgivaren kan medge att den som enligt första stycket får författningssamlingen
kostnadsfritt får ytterligare exemplar av särskild författning. Om
utgivaren medger det, kan även andra i särskilda fall få författningen
kostnadsfritt.

17 § I en författningssamling får införas även annat än författningar, i den
mån föreskrift därom finns eller i övrigt särskilda skäl talar för det och
författningssamlingen inte därigenom upphör att vara huvudsakligen en
regelsamling. Rättsfallsreferat får inte tas in i en författningssamling.

18 § Beslut enligt denna lag får inte överklagas.

19 § De ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna lag
meddelas av riksdagens förvaltningskontor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Genom lagen upphävs lagen (RFS 1976:10) med bestämmelser om
författningssamlingar utgivna av riksdagen och riksbanken.

Bilaga 2

Rapport

äng.

Riksdagens
författningssamling (RFS)

Förs. 1982/83:7

Till förvaltningsdirektören

Genom beslut av förvaltningsdirektören den 29 mars 1982 tillsattes en
arbetsgrupp bestående av föredragandena Staffan Hansson, Gunnel Norell
och Hans Regner, med uppgift främst att utreda frågan om ett sammanförande
av riksdagens författningssamling (RFS) med svensk författningssamling
(SFS). Hansson utsågs till sammankallande och huvudansvarig för
utredningsarbetet.

Arbetsgruppen får som resultat av utredningsarbetet överlämna bifogad
rapport, som utmynnar i förslag till en ny lag beträffande författningssamlingar
för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken samt till ändringar i
lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar. Arbetsgruppen
anser sig därmed har fullgjort sitt uppdrag.

Under arbetets gång har kontakt hållits med statsrådsberedningen,
kammarens kansli, konstitutionsutskottets kansli och riksdagens verk.

Stockholm den 16 september 1982

Staffan Hansson

Gunnel Norell

Hans Regner

Förs. 1982/83:7

Innehållsförteckning

Sid

Sammanfattning 5

Gällande regler om utfärdande och kungörande av författningar
6

Bestämmelser om SFS och RFS samt Riksbankens författningssamling
(RBFS) 7

Tillkomsten av bestämmelserna om RFS 8

Riksdagens beslut på förvaltningsområdet 10

Arbetsgruppens överväganden och förslag 11

Författningsförslag 20

Bilagor 23

Förs. 1982/83:7

Sammanfattning

Lagar som enbart rör riksdagsområdet kungörs f. n. antingen i Riksdagens
författningssamling (RFS) eller i Svensk författningssamling (SFS). Kungörandeformen
beror på om riksdagen väljer att själv utfärda författningen
eller låta regeringen utfärda den. Grundlag eller riksdagsordning kungörs
dock alltid i SFS eftersom sådan lag enligt regeringsformen skall utfärdas av
regeringen. Lagar för riksdagsområdet som kungörs i SFS publiceras även i
RFS.

Arbetsgruppen har konstaterat att systemet med dubbla författningssamlingar
för författningar som i regeringsformens mening är att betrakta som
lagar (av riksdagen fattade normbeslut) medfört vissa olägenheter. Bl. a. är
det enligt arbetsgruppens mening en påtaglig brist från informationssynpunkt
att inte alla lagar kungörs på samma sätt.

Arbetsgruppen har kommit fram till att endast en av de båda aktuella
författningssamlingarna bör komma i fråga för kungörande av lagar på
riksdagsområdet. I valet mellan i vilken av författningssamlingarna kungörandet
skall ske har arbetsgruppen stannat för SFS med hänsyn främst till att
denna publikation har den största spridningen och således är ägnad att bäst
tillgodose allmänhetens informationskrav. Med den valda lösningen har
arbetsgruppen funnit det lämpligast att utfärdandet av ifrågavarande lagar
också ombesörjs av regeringen.

En författningssamling för riksdagsområdet skall enligt arbetsgruppens
förslag behållas för författningar som beslutas av riksdagens förvaltningskontor
efter delegation av riksdagen. Publikationen bör kallas Riksdagens
förvaltningskontors författningssamling, även fortsättningsvis förkortad
RFS. Förslaget påverkar inte riksbankens författningssamling.

Arbetsgruppens förslag innebär ändringar i lagen (1976:633) om kungörande
av lagar och författningar och införande av en ny lag om författningssamlingar
för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken, som ersätter
lagen (RFS 1976:10) med bestämmelser om författningssamlingar utgivna av
riksdagen och riksbanken. Förslag till vissa ändringar av utformningen av
RFS framläggs samtidigt.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1983.

Arbetsgruppen har övervägt om man i samband med ikraftträdandet bör
överföra nu gällande lagar som kungjorts i RFS till SFS. Med hänsyn till att
flera av de aktuella lagarna f. n. är föremål för översyn förordar arbetsgruppen
emellertid att överförandet sker successivt och att de lagstiftningsåtgärder
som det pågående arbetet resulterar i leder till att resp. lag i sin helhet
kungörs i SFS. För den händelse några lagar vid utgången av år 1983 ännu
inte kungjorts i SFS bör förvaltningskontoret ta initiativ till att så sker.

1** Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 7

Förs. 1982/83:7

Gällande regler om utfärdande och kungörande av författningar

Enligt 8 kap. 19 § första stycket regeringsformen skall beslutad lag utan
dröjsmål utfärdas av regeringen. Lagar med sådana föreskrifter om
riksdagen eller dess myndigheter som inte skall tas in i grundlag eller i
riksdagsordningen kan dock enligt samma lagrum utfärdas av riksdagen.

Föredragande statsrådet uttalade i förarbetena till detta stadgande (prop.
1973:90 s. 327) att det vore mindre tillfredsställande om föreskrifter om
riksdagens interna angelägenheter måste utfärdas av regeringen och att det
därför borde vara möjligt för riksdagen att själv utfärda lagar med sådana
föreskrifter. Om riksdagen skulle välja att inte utnyttja denna möjlighet, fick
det enligt föredraganden ankomma på regeringen att med stöd av huvudregeln
utfärda även sådana lagar.

I 8 kap. 19 § andra stycket regeringsformen föreskrivs att lagar skall
kungöras så snart det kan ske och att detsamma skall gälla förordningar om
inte annat föreskrivits i lag.

Ett enhetligt system med författningssamlingar för kungörande tillkom
1976 genom lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar,
i fortsättningen benämnd kungörandelagen. Där föreskrivs i 3 § att för
kungörande av författningar skall finnas Svensk författningssamling (SFS),
Riksdagens författningssamling (RFS), författningssamlingar för centrala
myndigheter samt en författningssamling för varje län. Författningar som har
utfärdats av regeringen skall enligt 4 § kungöras i SFS eller - under vissa
förutsättningar - i någon annan författningssamling eller i någon annan
publikation. Författningar som har utfärdats av riksdagen skall enligt 5 §
kungöras i RFS eller på annat sätt som riksdagen föreskriver. Författning
som beslutas av förvaltningsmyndighet under riksdagen skall enligt 8 §
kungöras i författningssamling som utges genom myndighetens försorg eller
på annat sätt som riksdagen föreskriver.

Från regeln om kungörande undantas enligt 2 § kungörandelagen bl. a.
författningar som endast reglerar statlig myndighets inre förhållanden eller
förhållandet mellan statliga myndigheter och som inte innehåller något som
kan vara av väsentligt intresse för utomstående eller för berörda arbetstagares
eller uppdragstagares rättsställning och inte är en lag.

I förarbetena till lagen (prop. 1975/76:112 s. 71) uttalade föredragande
statsrådet att det normala sättet att kungöra författningar som riksdagen
hade utfärdat borde vara att de fördes in i RFS men att det borde stå öppet för
riksdagen att bestämma om något annat sätt för att kungöra dem.

En författning kan inte kungöras mer än en gång. Har en lag kungjorts i
RFS kan den därför inte kungöras även i SFS. Att en författning kungjorts i
RFS innebär dock inte något hinder mot att den publiceras också i SFS (se
prop. 1975/76:112 s. 84 och 23 § författningssamlingsförordningen 1976:725,
omtryckt 1977:952). På motsvarande sätt kan en författning som kungjorts i
SFS tas in även i RFS (se 3 § andra stycket och 17 § lagen (RFS 1976:10) med

Förs. 1982/83:7

bestämmelser om författningssamlingar utgivna av riksdagen och riksbanken).
När en redan kungjord författning på detta sätt trycks av i SFS och RFS
skall det klart framgå att det inte är fråga om ett officiellt kungörande utan
om ett bekantgörande i andra hand.

När konstitutionsutskottet i betänkandet KU 1974:65 behandlade de
följdändringar som den nya regeringsformen gav anledning till i olika
författningar om riksdagen och dess organ anförde utskottet (s. 11) bl. a.
följande: Med hänsyn till reglerna i nya RF om normgivningsmakten bör
fr. o. tn. den 1 januari 1975 av riksdagen beslutade viktigare instruktioner,
reglementen och stadgar rörande olika riksdagsorgan betecknas som lag.
Sådan lag får riksdagen enligt 8 kap. 19 § RF själv utfärda. Det synes
naturligt att kungörandet av sådan lag alltid sker i RFS, vilket inte bör hindra
att vissa lagar av detta slag också publiceras i SFS.

Beträffande kungörande i författningssamling som avses i kungörandelagen
av annat än författning gäller vad som är särskilt föreskrivet (14 §
kungörandelagen).

Bestämmelser om SFS och RFS samt Riksbankens författningssamling
(RBFS)

Inledning

Beträffande SFS gällde tidigare en kungörelse från 1928. Bestämmelser
angående RFS tillkom ursprungligen 1967 med 1928 års kungörelse som
förebild. De intogs i RFS 1967:1. Ändringar vidtogs 1974 (RFS 1975:13) som
en följd av utformningen av reglerna om normgivningsmakten i nya
regeringsformen.

I samband med tillkomsten av kungörandelagen utfärdades de nu gällande
reglerna dels för SFS i författningssamlingsförordningen (1976:725), dels för
riksdagen och dess verk i den förut nämnda lagen (RFS 1976:10) med
bestämmelser om författningssamlingar utgivna av riksdagen och riksbanken.

SFS

Författningssamlingsförordningen gäller enligt uttrycklig bestämmelse
(2 §) ej för riksdagens myndigheter.

SFS utges genom regeringens försorg (kungörandelagen 4 §). Utgivare är
rättschefen i statsrådsberedningen (författningssamlingsförordningen 3 §).

I SFS får enligt författningssamlingsförordningen förutom författningar
som skall kungöras införas allmänna råd, som närmare definieras i 1 §. I den
mån föreskrift finns eller särskilda skäl talar för det får även annat införas om
författningssamlingen därigenom ej upphör att vara huvudsakligen en
regelsamling (29 §).

Förs. 1982/83:7

RFS och RBFS

Bestämmelserna i lagen (RFS 1976:10) för riksdagens och riksbankens
författningssamlingar har utarbetats med de nya bestämmelserna om SFS
som förebild. Riksbanken har ansetts behöva en egen författningssamling
medan författning beslutad av annan myndighet under riksdagen intas i
RFS.

I RFS skall enligt 3 § intas

1. av riksdagen utfärdad författning,

2. av förvaltningsmyndighet under riksdagen beslutad författning med
instruktion, reglemente eller stadga avseende riksdagens organ eller
arbetstagare, om författningen ej intas i annan författningssamling,

3. av förvaltmingsmyndighet under riksdagen beslutad annan författning
med bestämmelser, som anses vara av sådan vikt för riksdagens organ,
ledamöter, arbetstagare eller en större allmänhet att den bör intas i RFS
och

4. av förvaltningsmyndighet under riksdagen beslutad annan författning
som anses böra kungöras och ej intas i annan författningssamling.

Utöver de författningar som anges i första stycket får i RFS intas i Svensk
författningssamling kungjord författning som anses böra återges i RFS.

RFS ges ut genom riksdagens förvaltningskontors försorg. Utgivare är
förvaltningsdirektören (2 §). Denne avgör fråga om intagande i RFS av
författning enligt första stycket 3 och 4 samt enligt andra stycket i 3 §.
Tillstånd till tryckning av författning som skall införas i RFS ges också av
förvaltningsdirektören (5 §).

RBFS utges av riksbanken (10 §). I RBFS skall intas av riksbanken
beslutad författning som anses böra kungöras (11 §).

I de båda författningssamlingarna får införas även annat än författningar
och allmänna råd, i den mån föreskrift därom finns eller i övrigt särskilda skäl
talar för det och författningssamlingen ej därigenom upphör att vara
huvudsakligen en regelsamling. RäM?fallsreferat får ej intas i författningssamling
(23 §).

De ytterligare föreskrifter som behövs i anslutning till lagen meddelas av
riksdagens förvaltningsstyrelse (25 §). Sådana föreskrifter har ej utfärdats.

Tillkomsten av bestämmelserna om RFS

Vid tillkomsten av de ursprungliga bestämmelserna om RFS anförde
riksdagen (bankoutskottets memorial nr 55 år 1966) att det länge hade
framstått som en brist att riksdagen inte förfogade över en egen författningssamling
för publicering av författningar och likartade bestämmelser beträffande
riksdagsarbetet, riksdagens verk m. m. Endast i begränsad utsträckning
ansågs sådana författningar och bestämmelser böra inflyta i SFS.

Förs. 1982/83:7

Författningar som ej intagits i SFS var ofta svåra att återfinna då de bara
publicerades som bilagor till utskottsutlåtanden eller stundom inte alls togs in
i trycket. Det konstaterades därför att ett problem som länge tett sig
angeläget skulle komma att lösas genom RFS.

I en av förvaltningskontoret i sammanhanget upprättad promemoria
behandlades vilka föreskrifter som borde intas i SFS resp. RFS. Härvid
hänvisades bl. a. till de motiv som föranlett publicering i SFS enligt 1928 års
kungörelse. Avgörande för frågan om publicering i SFS ansågs vara dels att
föreskriften härrörde från Kungl. Maj:t, hovrätt eller myndighet, dels
utfallet av prövningen huruvida föreskriften skulle lända till efterrättelse
eller eljest vara av vikt för en större allmänhet.

I fråga om RFS refererades i promemorian till konstitutionsutskottets
utlåtande 1966:9, enligt vilket det förutsattes att RFS skulle omfatta ”alla till
riksdagen och dess verk hörande författningar och föreskrifter av betydelse”.
En analys av innebörden i denna bestämning utmynnade i gruppindelning av
författningar och föreskrifter som borde införas i RFS.

En grupp utgjordes av författningar som antas av riksdagen ensam och
reglerar riksdagens egna förhållanden. Hit hörde riksdagsstadgan, kamrarnas
ordningsstadgor, instruktionen för nästa riksdags bankoutskott samt
instruktionen för riksdagens förvaltningskontor.

En annan grupp omfattade av riksdagen eller dess organ antagna
reglementen, stadgor och instruktioner avseende vad som kunde kallas organ
tillhörande den yttre riksdagsförvaltningen (verken).

En tredje grupp avsåg författningar och föreskrifter antagna av riksdagen
eller något av dess organ och som var gemensamma för hela riksdagsförvaltningen
eller del därav. Till gruppen hänfördes även sådana av förvaltningskontoret
med stöd av instruktion eller särskilt bemyndigande meddelade
gemensamma förvaltningsföreskrifter som avsåg tillämpning inom riksdagsförvaltningen
av en av Kungl. Maj:t för den övriga statsförvaltningen
utfärdad författning. Denna typ av författningar förutsattes bli relativt
vanligt förekommande. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 2. instruktionen för
förvaltningskontoret, enligt vilken som förutsättning för förvaltningsstyrelsens
rätt att meddela gemensamma föreskrifter gällde att annat ej var särskilt
stadgat, kunde dock tvekan i vissa fall uppkomma om författningen skulle
publiceras i RFS eller delges vederbörande riksdagsorgan på annat sätt.

En fjärde grupp avsåg vad som kallades förmånsområdet. Hit hänfördes
dels föreskrifter om arvoden och annan gottgörelse åt riksdagsledamöter,
pension åt riksdagsledamot och dennes efterlevande samt grupplivförsäkring,
dels bestämmelser i kollektivavtal, författning eller annorstädes om
anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare hos riksdagen och dess
verk.

Kollektivavtalen ansluter nära till avtalen för den övriga statsförvaltningen
och utgör bilagor till riksdagens avtal. Med hänsyn härtill och till att
sistnämnda avtal utgavs i en officiell version i offsettryck ansågs övervägande

Förs. 1982/83:7

praktiska skäl - bl. a. det avvikande formatet i förhållande till det för RFS
tilltänkta-tala för att kollektivavtalen och förvaltningskontorets föreskrifter
och anvisningar till dem inte skulle publiceras i RFS.

En grupp för sig utgjorde arbetsordningar och liknande föreskrifter som i
regel endast gällde för ett visst verk. Arbetsordningar för den regeringen
underställda statsförvaltningen infördes i regel inte i SFS. Från allmänhetens
synpunkt kunde detta enligt promemorian kanske anses som en brist,
eftersom arbetsordning för myndighet eller verk i regel innehåller bestämmelser
angående mottagningstid m. m. av intresse för allmänheten. För
riksdagsförvaltningens del ansågs dock - med hänsyn till det begränsade
antalet riksdagsmyndigheter - möjligt att på begäran av myndigheten få
arbetsordningen införd i RFS. Detsamma borde enligt promemorian gälla
beslut av riksdagsorgan, t. ex. förvaltningsstyrelsen, av vikt för riksdagsledamöterna
och/eller en större allmänhet. Som exempel nämndes de i
riksgäldskontorets författningssamling intagna bestämmelserna om lokalupplåtelser
i riksdagshuset och om bilparkeringen på planen framför
riksdagshuset.

Riksdagens beslut på förvaltningsområdet

Föreskrifter om riksdagen eller dess myndigheter beslutas av riksdagen
antingen i kammaren eller genom delegation till förvaltningsstyrelsen. Enligt
9 kap. 4 § riksdagsordningen skall förvaltningskontoret, såvitt gäller riksdagen
och riksdagens myndigheter, i den omfattning riksdagen bestämmer

1. handlägga frågor om anställnings- och arbetsvillkor för arbetstagare
samt andra personalfrågor,

2. meddela gemensamma förvaltningsbestämmelser,

3. göra upp förslag till anslag på statsbudgeten.

Förvaltningskontoret handlägger i övrigt, enligt vad riksdagen närmare
föreskriver, frågor om förvaltningen inom riksdagen och frågor om
förvaltning av ekonomisk natur inom riksdagens myndigheter, utom
riksbanken och riksgäldskontoret.

Omfattningen av förvaltningskontorets kompetens är närmare bestämd i
lagen (RFS 1975:2) med instruktion för riksdagens förvaltningskontor.

De författningar som beslutats av riksdagen eller förvaltningskontoret och
som återgetts i RFS framgår av bilagda förteckning. Underbilaga 1.

Förs. 1982/83:7

Arbetsgruppens överväganden och förslag
Allmänna synpunkter

Som framgår av den lämnade redogörelsen beror formen för kungörandet
av en författning ytterst på om det är regeringen eller riksdagen som utfärdar
den. Några bestämmelser utöver 8 kap. 19 § RF om kompetensfördelningen
härvidlag finns inte. Det är alltså riksdagen som från fall till fall avgör vem
som skall utfärda en författning om riksdagen eller dess myndigheter. Väljer
riksdagen att själv utfärda författningen skall den numera normalt kungöras i
RFS.

I praktiken fattar inte riksdagen något formellt beslut om vem som skall
utfärda en författning, utan frågan avgörs genom expedieringen av riksdagsskrivelsen
om den beslutade författningen. Skall författningen utfärdas av
regeringen går skrivelsen till regeringen. Skall den utfärdas av riksdagen
underrättas förvaltningskontoret. Enligt inhämtade uppgifter från kammarkansliet
är det i regel utformningen av ingressen till det antagna författningsförslaget
som styr om regeringen eller förvaltningskontoret skall underrättas.

Vid en genomgång av de författningar som rör riksdagen eller dess
myndigheter har arbetsgruppen konstaterat att det hittillsvarande systemet
för utfärdande och kungörande av författningarna inte är helt tillfredsställande.
Detta gäller särskilt de författningar som kommit till före 1976.
Arbetsgruppen vill till en början peka på att vissa författningar på
riksdagsområdet utfärdats av regeringen och kungjorts i SFS. Så är fallet med
exempelvis lagarna om riksbanken och riksgäldskontoret, lagen med
instruktion för riksdagens ombudsmän och ersättningsstadgan. Andra
författningar av mera grundläggande betydelse, t. ex. besvärsstadgan,
bankoreglementet och reglementet för riksgäldskontoret har däremot
kungjorts i RFS. Enligt arbetsgruppens mening är det från informationssynpunkt
mindre tillfredsställande att inte alla författningar av mera allmänt
intresse kungörs i SFS, som har betydligt större spridning än den
förhållandevis okända och svåråtkomliga RFS.

Också andra nackdelar är förknippade med den nuvarande ordningen.
F. n. blir författningar om riksdagen och dess myndigheter som kungörs i SFS
publicerade också i RFS. Författningar som kungörs i RFS tas däremot inte
in i SFS. Enligt arbetsgruppens uppfattning innebär ett sådant system risker
för missförstånd i fråga om var författningen egentligen kungjorts. Även om
man vid publiceringen i RFS numera markerar att det är fråga om ett
bekantgörande i andra hand anser arbetsgruppen att riskerna för missförstånd
kvarstår. För den läsare av RFS som inte är helt insatt i frågan måste det
nämligen te sig förbryllande att en författning som ges ut i RFS-serien i själva
verket inte har ett RFS-nummer utan skall betecknas med sitt SFS-nummer.
Att författningarna om riksdagsområdet ömsom kungörs i SFS och ömsom i
RFS leder också till svårigheter när det gäller att få kännedom om

Förs. 1982/83:7

författningens gällande lydelse. Den sorn vill skaffa sig kännedom i
sistnämnda hänseende bör kunna göra detta genom att gå igenom registren
till den författningssamling i vilken författningen ursprungligen kungjorts.
Om en sådan genomgång inte utvisar att författningen är ändrad, bör man
kunna utgå ifrån att så inte heller är fallet. Därför bör alla ändringar i en
författning kungöras i samma författningssamling som grundförfattningen.
Om alla ändringar inte flyter in i registret till den författningssamling där
författningen kungjorts, får registret ett direkt missvisande innehåll.
Registrets värde som arbetsredskap för dem som skall tillämpa författningen
eller av annan orsak vill ha tillgång till gällande lydelse av den minskar då
allvarligt. Att de olika författningsregistren är ofullständiga medför bl. a. att
det behov av följdändringar i de aktuella författningarna som en viss
lagstiftning kan medföra inte upptäcks.

Ett exempel på den förvirring som kan uppstå när en författnings gällande
lydelse inte framgår av registret till SFS har vi i den lag med instruktion för
riksdagens revisorer som riksdagen antog den 12 december 1974. Kungl.
Maj:t utfärdade lagen påföljande dag och gav då till känna vad riksdagen
hade föreskrivit. Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1975, utkom den 23
december 1974 av trycket i SFS 1974:1036 och återfinns i det datorbaserade
SFS-registret under detta nummer. Den 10 februari 1975 utkom så lagen i
RFS under nummer 1975:9. Trots den i sammanhanget något dunkla
ingressen till SFS 1974:1036 torde det vara rimligt att betrakta införandet i
SFS som det officiella kungörandet och publiceringen i RFS som ett
bekantgörande i andra hand. Lagen har sedermera ändrats. Dessa ändringar
har utfärdats av riksdagen och kungjorts i RFS. Någon uppgift om
ändringarna har inte införts i SFS, och några anteckningar om dem har inte
heller gjorts i SFS-registret, då de varit okända för utgivaren av SFS.
SFS-registret ger därför en felaktig bild av var gällande lydelse av lagen kan
studeras. När ändringarna kungjordes i RFS (RFS 1976:4, 1979:5 och
1979:10) angavs lagen rubrik som lagen (RFS 1975:9) med instruktion för
riksdagens revisorer. Om lagen betraktas som kungjord i SFS borde den i sin
rubrik i stället ha haft benämningen (1974:1036).

Med hänsyn till de olägenheter som den nuvarande ordningen för
kungörande av lagar och andra författningar för riksdagsområdet innebär
anser arbetsgruppen det angeläget att en ändring kommer till stånd.
Olägenheterna torde i någon mån kunna undanröjas genom olika administrativa
åtgärder. För att ett tillfredsställande resultat skall kunna uppnås
krävs emellertid mera långtgående förändringar. Eftersom olägenheterna i
betydande utsträckning orsakas av att författningarna ibland kungörs i RFS
och ibland i SFS bör utgångspunkten vara att endast en kungörandeform
skall finnas. Detta innebär att författningarna skall kungöras antingen i en
särskild författningssamling för riksdagen eller i SFS. De ovan redovisade
uttalandena som gjordes under förarbetena till RFS och andra lagar av
betydelse i sammanhanget äger enligt arbetsgruppens mening alltjämt

Förs. 1982/83:7

giltighet. Detta talar för att RFS bör väljas för kungöranden. Mot RFS talar
emellertid att innehållet i vissa av författningarna är av intresse för
allmänheten och alltså bör spridas utanför den begränsade krets som har
tillgång till RFS. Om författningarna i stället kungörs i SFS uppnås flera
betydelsefulla fördelar. För det första tillgodoses allmänhetens informationsbehov
i större utsträckning. För det andra blir överblicken över författningsmaterialet
bättre. En tredje fördel med kungörande i SFS är att författningarna
kommer att automatiskt inflyta i rättsdatasystemet och att en central
författningsregistrering därigenom uppnås. Att författningarna finns i
rättsdata har betydelse inte minst vid genomförande av lagstiftningsprojekt
som rör riksdagens verksamhetsområde. Arbetsgruppen vill vidare peka på
att de aktuella författningarna som riksdagen beslutar om numera alltid har
lagkaraktär och att det ligger ett värde i att man har samma system för
kungörande av dem som för kungörande av andra lagar. Det finns också skäl
att peka på att man vid ett kungörande i SFS får tillgång till den expertis när
det gäller utformningen av författningar som finns i statsrådsberedningen.
F. n. avviker RFS från SFS i typografiskt hänseende.

Enligt arbetsgruppens mening talar starka skäl för att alternativet med SFS
bör väljas. Med hänsyn till det förhållandevis ringa antal författningar det är
fråga om torde arbetet med SFS-utgivningen påverkas endast marginellt.
Vissa merkostnader torde uppkomma för utgivningen av SFS, men dessa
torde väl uppvägas av de besparingar som görs om kungörandet i RFS slopas
och kammarkansliets och förvaltningskontorets arbete i detta hänseende
underlättas.

Arbetsgruppen förordar således att de lagar som rör riksdagen och dess
verk alltid kungörs i SFS. Något bekantgörande i andra hand såsom hittills
skett bör inte förekomma. Om författningarna skall kungöras i SFS
uppkommer frågan huruvida de skall utfärdas av regeringen eller riksdagen.
Enligt arbetsgruppens mening talar övervägande skäl för att man också här
bör ha samma ordning som när det gäller andra lagar, dvs. att de utfärdas av
regeringen. Inte minst av praktiska skäl är det sålunda ändamålsenligt att
samma rutiner tillämpas oavsett författningens innehåll. Detta innebär för
kammarkansliets del att en riksdagsskrivelse om att en viss lag antagits
expedieras till regeringskansliet. Det ankommer därefter på regeringen
enligt 8 kap. 19 § RF att utfärda lagen. Något särskilt uppdrag för regeringen
behövs således inte.

Vad nu sagts gäller inte de föreskrifter som beslutas av förvaltningsstyrelsen
med stöd av delegationsbestämmelserna i instruktionen för riksdagens
förvaltningskontor eller av myndighet under riksdagen. När det gäller
författningar av myndigheter under riksdagen är det f. n. endast riksbanken
som har beslutat några sådana. Dessa återfinns i RBFS. Arbetsgruppen har
efter samråd med rättschefen i statsrådsberedningen övervägt möjligheten
att också förvaltningskontorets författningar skall kungöras i SFS. Några av
dessa föreskrifter har den mera allmängiltiga karaktär som krävs för

Förs. 1982/83:7

kungörande i SFS medan andra inte lämpar sig för ett sådant kungörande.
Arbetsgruppen anser att förvaltningskontorets föreskrifter i olika avseenden
liksom hittills bör kungöras i en särskild författningssamling som således
delvis får ersätta RFS. En viss parallellitet skulle härigenom uppkomma i
förhållande till RBFS och de författningssamlingar som ges ut av centrala
myndigheter under regeringen. I den författningssamling som således bör
finnas för förvaltningskontorets beslut bör också om så blir erforderligt i
framtiden kunna tas in föreskrifter som beslutas av annan myndighet under
riksdagen än riksbanken.

En nackdel med förslaget att RFS skall slopas och ersättas med
kungörande i SFS och en särskild förvaltningskontorets författningssamling
är att samtliga författningar som rör riksdagsområdet inte längre kommer att
finnas samlade i en publikation. Problemet torde dock kunna lösas på
administrativ väg. Arbetsgruppen vill i sammanhanget peka på möjligheten
att man inför ett system där SFS-författningarna, som rör riksdagens område,
och förvaltningskontorets föreskrifter samlas i form av lösblad i pärmar. Ett
sådant lösbladssystem kombinerat med ett årligt register över författningarna
torde kunna fylla samma praktiska behov som RFS. En möjlighet är också
att man årligen sammanför författningarna i deras gällande lydelse i en
samlingsvolym. En sådan handbok kan vara särskilt användbar för dem som
ofta måste tillämpa de olika författningarna. Arbetsgruppen vill också peka
på de fördelar som kan uppnås med ett databaserat register för RFS och
RBFS.

Genomförande m. m.

Arbetsgruppens förslag innebär att de lagar som rör riksdagen och dess
myndigheter alltid skall utfärdas av regeringen och kungöras i SFS samt att en
särskild författningssamling skall skapas för förvaltningsföreskrifter som
beslutas av förvaltningskontoret. Ett genomförande av förslaget kräver vissa
ändringar i kungörandelagen och lagstiftningen om RFS och RBFS.
Stadgandet i 8 kap. 19 § RF om att riksdagen får utfärda vissa lagar bör
däremot tills vidare kunna kvarstå. Enligt arbetsgruppens mening bör frågan
om en ändring i 8 kap. 19 § RF tas upp i samband med andra ändringar av RF.
Det finns också anledning avvakta erfarenheterna av den föreslagna
reformen. Något förslag till ändring i RF lägger arbetsgruppen således inte
fram.

Vad gäller kungörandelagen berör arbetsgruppens förslag 3, 5 och 8 §§. I
3 §, som innehåller regler om vilka författningssamlingar som skall finnas,
bör riksdagens författningssamling utgå. I stället bör föreskrivas att det skall
finnas författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och förvaltningsmyndigheter
under riksdagen. Tillägget av författningssamling för
myndigheterna under riksdagen har ett förtydligande syfte och avser främst
riksbankens författningssamling. Riksbanken är f. n. som nämnts ovan den

Förs. 1982/83:7

enda myndighet under riksdagen som har en egen författningssamling. Med
den valda formuleringen håller man möjligheten öppen för riksdagen att
bestämma vilka författningssamlingar som skall finnas för myndigheterna
under riksdagen. Bestämmelsen i 5 § om kungörande av författningar som
utfärdas av riksdagen bör utgå. I 8 § slutligen bör införas ett nytt stycke av
innebörd att författning som beslutas av riksdagens förvaltningskontor skall
kungöras i författningssamlingen för förvaltningskontoret. Arbetsgruppen
vill framhålla att bestämmelsen inte tar sikte enbart på sådana förvaltningsföreskrifter
som endast gäller på riksdagsområdet, t. ex. olika bestämmelser
om riksdagsmännens förmåner, utan också på beslut varigenom författningar
som utfärdats av regeringen görs tillämpliga på riksdagen och dess verk.
Sådana beslut är enligt arbetsgruppens mening i realiteten en författning och
bör därför som regel kungöras. Huruvida ett kungörande i det enskilda fallet
kan underlåtas får avgöras enligt reglerna i 2 § kungörandelagen. Av
lagrummet följer att andra författningar än lagar inte behöver kungöras om
de bl. a. endast reglerar en statlig myndighets inre förhållanden eller
förhållandet mellan myndigheter och de inte är av väsentligt intresse för
anställda eller utomstående. Undantagsregeln synes formellt inte omfatta
föreskrifter om riksdagens inre förhållanden men torde kunna tillämpas
analogt när det är fråga om författningar som beslutas av förvaltningskontoret.
Riksbankens författningar omfattas däremot uttryckligen av stadgandet.

Med anledning av vad som uttalades under förarbetena till lagstiftningen
om RFS (se ovan s. 9-10) vill arbetsgruppen tillägga att någon skyldighet att
publicera kollektivavtal inte föreligger enligt kungörandelagen. Det finns
emellertid inga hinder mot att sådana avtal tas in i författningssamling om så
anses önskvärt.

Lagen om bestämmelser om författningssamlingar utgivna av riksdagen och
riksbanken bör med den lösning arbetsgruppen förordat ersättas med en ny
författning som reglerar utgivningen av förvaltningskontorets och riksbankens
författningssamlingar. Med hänsyn till att riksdagens övriga myndigheter
hittills inte behövt egna författningssamlingar anser arbetsgruppen att det
inte är nödvändigt att nu meddela särskilda bestämmelser om sådana
författningssamlingar. Skulle det i framtiden visa sig att något annat verk än
riksbanken behöver en författningssamling får lagen ändras.

Den nya lagstiftningen bör kunna utformas efter mönster av den
nuvarande lagen. Vissa av de nu gällande bestämmelserna bör dock kunna
slopas. Detta gäller bl. a. reglerna om allmänna råd (1 och 8 §§ delvis, samt
21 och 22 §§). Några allmänna råd har inte utgivits av vare sig förvaltningskontoret
eller riksdagens verk och torde enligt inhämtade upplysningar inte
heller komma att aktualiseras under en överskådlig framtid. Vidare bör i
enlighet med arbetsgruppens tidigare ställningstagande bestämmelserna om
bekantgörande i andra hand (3 § andra stycket och 17 §) utgå. Också
föreskriften i gällande lag (8 §) om att författningarna i RFS årligen skall

Förs. 1982/83:7

sammanföras i ett bokband eller på annat lämpligt sätt bör kunna slopas. För
SFS finns en motsvarande bestämmelse i författningssamlingsförordningen.
Eftersom RFS i princip endast kommer att innehålla förvaltningskontorets
föreskrifter synes - liksom när det gäller författningssamlingarna för centrala
myndigheter - det inte längre föreligga något behov av en lagstadgad
skyldighet att samla författningarna i ett band. Även utan en uttrycklig
lagbestämmelse kan det som tidigare framhållits emellertid vara lämpligt att
förvaltningskontoret gör en årlig sammanställning av gällande författningar
på riksdagsområdet. Om det aktuella stadgandet slopas synes i stället
reglerna i författningssamlingsförordningen böra kompletteras med en
bestämmelse om att den bundna upplagan av SFS skall innehålla uppgifter
om - förutom vilka centrala myndigheter som utgivit författningssamlingar -vilka författningssamlingar som utgivits på riksdagsområdet. Det ankommer
på regeringen att utfärda de erforderliga bestämmelserna härvidlag. I den
nya lagen om RFS och RBFS bör införas en föreskrift om att förvaltningskontoret
och riksbanken senast eller den 15 januari varje år skall lämna
utgivaren av SFS uppgift om huruvida förvaltningskontoret resp. riksbanken
låtit utge författningssamling under det föregående året samt huruvida i
författningssamlingarna intagits författning från något annat riksdagens verk
än riksbanken. Som en följd av den föreslagna ordningen bör även reglerna i
den gällande lagen om utgallring av bundna årgångar av RFS (9 §) kunna
undvaras.

I övrigt bör de nuvarande bestämmelserna med i huvudsak endast smärre
ändringar överföras till den nya lagen.

Sådana ändringar är påkallade bl. a. beträffande bestämmelserna om vilka
författningar som skall tas in i RFS och RBFS (3 och 11 §§). I kungörandelagen
regleras vilka författningar som skall kungöras. Principen är att alla
författningar som utfärdas av regeringen, riksdagen och dem underställda
myndigheter skall kungöras. Gällande regler om RFS och RBFS kan
emellertid tolkas som om de innebär avsteg från kungörandelagens
bestämmelser och ger utrymme för en skönsmässig bedömning av vilka
författningar som skall intas i författningssamlingarna. Någon sådan
avvikelse torde emellertid inte vara åsyftad av lagstiftaren. I den nya lagen
bör föreskrivas att i RFS skall intas - förutom förvaltningskontorets
författningar - författningar som beslutats av förvaltningsmyndighet under
riksdagen om författningen inte kungörs i annan författningssamling. Vidare
bör stadgas att riksbankens författningar skall kungöras i riksbankens
författningssamling. Gällande regel (4 §) om att utgivaren av RFS skall
besluta i vissa angivna fall om intagande av författning i RFS bör utgå.
Huruvida ett kungörande i visst fall kan underlåtas får avgöras av
förvaltningskontoret resp. riksbanken med tillämpning av kungörandelagens
regler. Arbetsgruppen vill tillägga att de föreslagna nya reglerna inte ger
utrymme för kungörande av författningar som utfärdats av regeringen i RFS
och RBFS. I detta hänseende kan reglerna synas mindre väl förenliga med 4 §

Förs. 1982/83:7

kungörandelagen som enligt sin ordalydelse ger regeringen möjlighet att
kungöra författning i annan författningssamling än SFS, dvs. bl. a. RFS och
RBFS. Att författning som regeringen utfärdar skall kungöras i någon av
författningssamlingarna för riksdagsområdet torde emellertid inte ha avsetts
av lagstiftaren.

Författningssamlingen för förvaltningskontoret bör enligt arbetsgruppens
mening betecknas Riksdagens förvaltningskontors författningssamling. Som
förkortning av beteckningen bör RFS alltjämt kunna användas. En fördel
härmed är att de författningar som hittills beslutats av förvaltningskontoret
och kungjorts i RFS kan få behålla sina nuvarande författningsnummer. När
det gäller distributionen av RFS och RBFS bör det liksom f. n. finnas en
föreskrift om att landstingskommun, kommun och kommunbibliotek skall få
författningssamlingen gratis och att det i övrigt skall ankomma på utgivaren
att bestämma vilka som kostnadsfritt skall få abonnera på författningssamlingen.
Vidare bör varje riksdagsledamot liksom hittills tillställas RFS.
Arbetsgruppen vill i sammanhanget understryka vikten av att riksdagsledamöterna
utöver tilldelningen av RFS får de författningar som kungörs i SFS
och som rör riksdagsområdet. Att RFS i fortsättningen reserveras för
förvaltningskontorets föreskrifter och inte kommer att omfatta lagar bör
nämligen inte få leda till att informationen till riksdagsledamöterna om
antagna författningar beträffande riksdagens arbete försämras. Det får
ankomma på förvaltningskontoret att vidta erforderliga åtgärder, exempelvis
genom distribution av särtryck eller kopior av de relevanta SFSförfattningarna.
Någon uttrycklig lagbestämmelse i ämnet bör inte införas.

Enligt arbetsgruppens mening är det angeläget att de nya reglerna kan
börja tillämpas så snart som möjligt. Arbetsgruppen föreslår därför att
ikraftträdandetidpunkten bestäms till den 1 januari 1983. Fr. o. m. denna dag
skall alltså samtliga nya lagar utfärdas av regeringen och kungöras i SFS.
Reformen påverkar emellertid inte de lagar som redan kungjorts i RFS.
Dessa kommer alltså att saknas i dataregistret för SFS och tills vidare behålla
sitt RFS-nummer. Eventuella ändringar i lagarna kommer däremot att
kungöras i SFS. Arbetsgruppen anser att det innebär påtagliga nackdelar att
dualismen vid författningspubliceringen skall leva kvar under en relativt lång
tid. Det framstår därför som angeläget att man snarast möjligt kan få de nu
gällande lagarna överförda till SFS. En sådan överföring bör om den skall
tillgodose sitt ändamål ske genom att lagarna upphävs och ersätts av nya lagar
i samma ämnen.

Med hänsyn till det anförda har arbetsgruppen övervägt om man redan nu
kan föra över lagarna till SFS. Enligt arbetsgruppens mening är antalet lagar
som behöver föras över ej så stort att några praktiska hinder finns av denna
anledning. Tillhopa rör det sig om åtta författningar, nämligen besvärsstadgan
(RFS 1970:3) för riksdagen och dess verk, stadgarna (RFS 1974:2) för
Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond, lagen (RFS 1975:2) med instruktion

Förs. 1982/83:7

för riksdagens förvaltningskontor, bankoreglementet (RFS 1975:6), lagen
(RFS 1975:8) med reglemente för riksgäldskontoret, reglementet (RFS
1975:11) för Nordiska rådets svenska delegation, bestämmelserna (RFS
1975:15) om revision av riksdagsförvaltningen samt arvodesstadgan (RFS
1979:1) för riksdagen och dess organ. Vid ett ställningstagande till frågan om
en omedelbar överföring måste emellertid vissa andra omständigheter vägas
in. Sålunda är några av författningarna inte fullt tidsenliga och kan behöva
ses över åtminstone redaktionellt. Detta gäller bl. a. bankoreglementet. I
sammanhanget vill arbetsgruppen erinra om att finansutskottet år 1981
tillsatte en utredningsgrupp för att bearbeta ett av riksgäldsfullmäktige
framlagt förslag till en ny lagstiftning om riksgäldskontoret. Arbetsgruppen
slutförde sitt uppdrag i juni 1982 genom avlämnande av en promemoria med
vissa lagförslag till finansutskottet, som beräknas behandla ärendet under
hösten 1982.1 promemorian framhålls bl. a. att det framstår som befogat att
samordningen mellan riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet blir
föremål för närmare utredning och att därvid om så befinnes önskvärt en
bearbetning kan ske av författningarna om riksbanken. De i promemorian
framlagda lagförslagen innefattar bl. a. en ny lag om riksgäldskontoret som
skall ersätta bl. a. det nuvarande reglementet samt ändringar i bestämmelserna
om revision av riksdagsförvaltningen. Om lagförslagen genomförs
synes det lämpligt att ändringarna av revisionsbestämmelserna genomförs så
att riksdagen antar en ny lag på området. Även vissa andra av de aktuella
författningarna berörs av pågående utredningsarbete. Detta gäller främst
instruktionen för förvaltningskontoret och reglementet för Nordiska rådets
svenska delegation.

Arbetsgruppen anser att ett överförande av de aktuella lagarna till SFS bör
anstå under en tid i avvaktan på resultatet av det arbete som sålunda pågår.
Övergångstiden bör dock inte vara längre än ett år. Arbetsgruppen föreslår
därför att förvaltningskontoret mot slutet av 1983 tar upp frågan om
överförande av återstående lagar till SFS. I sammanhanget vill arbetsgruppen
understryka vikten av att man i samband med det pågående utredningsarbetet
överväger möjligheten att i stället för ändringar i gällande författningar
låta eventuella lagstiftningsåtgärder få formen av nya lagar som kan
införas i SFS.

I anslutning till det anförda vill arbetsgruppen erinra om oklarheterna
beträffande lagen med instruktion för riksdagens revisorer (se ovan s. 12).
Om möjligheten att ersätta den nuvarande lagen med en ny inte utnyttjas kan
bristfälligheterna botas genom att en framtida ändring av författningen
utfärdas av regeringen och att ett omtryck av hela lagen sker vid kungörandet
i SFS. Arbetsgruppen vill understryka vikten av att frågan uppmärksammas i
samband med en ändring av författningen.

Avslutningsvis vill arbetsgruppen något beröra vissa praktiska frågor om
utformningen av de författningar som skall kungöras i RFS och RBFS. Enligt
gällande bestämmelser och den föreslagna nya lagen på området skall

Förs. 1982/83:7

författningssamlingarna ha en typografisk utformning som liknar SFS. Den
närmare utformningen av RFS skiljer sig emellertid i dag i några avseenden
från SFS och från författningssamlingarna för centrala myndigheter. Bl. a. är
författningarna inte undertecknade och innehåller inte alltid uppgift om när
de beslutats eller utfärdats. I sammanhanget kan också påpekas att RFS
saknar uppgift om var författningarna kan beställas. Arbetsgruppen anser att
RFS och RBFS i fortsättningen bör undertecknas och att utformningen av
författningarna bör ändras så att de närmare ansluter till SFS och andra
författningssamlingar. Det får ankomma på förvaltningsstyrelsen att bestämma
av vem författningarna skall undertecknas. Enligt arbetsgruppens
mening finns två alternativ, antingen att författningarna undertecknas av
styrelsens ordförande med kontrasignation av förvaltningsdirektören eller
att förvaltningsdirektören och den föredragande tjänstemannen undertecknar
författningarna. Beträffande undertecknande av RBFS får frågan
avgöras av riksbanken. Som underlag för förvaltningskontorets och riksbankens
överväganden om utformningen av RFS och RBFS har arbetsgruppen
utformat några förslag till mallar för författningar. Underbilagorna 2-4.

Förs. 1982/83:7

F örfattningsförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:633) om kungörande av lagar
och andra författningar
dels att 5 § skall upphöra att gälla,
dels att 3 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

För kungörande av författningar
skall finnas

1. Svensk författningssamling,

2. Riksdagens författningssamling,

3. författningssamlingar för centrala
myndigheter,

4. en författningssamling för varje
län.

3 §

Föreslagen lydelse

För kungörande av författningar
skall finnas

1. Svensk författningssamling,

2. författningssamlingar för centrala
myndigheter under regeringen,

3. författningssamlingar för riksdagens
förvaltningskontor och för
förvaltningsmyndigheter under
riksdagen,

4. en författningssamling för varje
län.

Författning som beslutas av riksdagens
förvaltningskontor skall kungöras
i författningssamling som förvaltningskontoret
låter utge.

Författning som beslutas av förvaltningsmyndighet under riksdagen skall
kungöras i författningssamling som utges genom myndighetens försorg eller
på annat sätt som riksdagen föreskriver.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.

Förs. 1982/83:7

2. Förslag till

Lag om författningssamlingar för riksdagens förvaltningskontor och riksbanken Härigenom

föreskrivs följande.