Förs. 1982/83:4 (Framställning / redogörelse 1982/83:4)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1982/83:4

Förslag

1982/83:4

Riksdagens revisorers förslag angående det statliga stödet till industrin 1982-06-10

Till riksdagen
1 Inledning

Det senaste årtiondets strukturella och konjunkturbetingade svårigheter
inom det svenska näringslivet har tvingat fram en snabb ökning av olika
former av statliga stödinsatser. Ett stort antal myndigheter och andra organ
är engagerade i stödverksamheten.

Mot bakgrunden av statens betydande insatser för att på olika sätt stödja
näringslivet och medverka i arbetet med att underlätta strukturomvandlingen
inom industrin har riksdagens revisorer granskat det statliga stödet till
näringslivet och utredningsverksamheten kring detta stöd.

Revisorerna har efter sin granskning funnit
att en samlad översyn bör göras av industristödet i syfte att bl. a. begränsa
antalet stödorgan och stödformer,
a» ett register bör upprättas över stödföretagen,

att en ökad samordning och en mer ändamålsenlig strukturering bör göras av
den information som samlas in om den internationella ekonomiska,
tekniska och handelspolitiska utvecklingen,
att en förteckning över viktigare informationskällor i vad avser den tekniska,
industriella och handelspolitiska utvecklingen bör upprättas,
attén sammanställning bör göras av de förslag som framkommit vid de
senaste årens omfattande näringspolitiska utredningsverksamhet,
att en ökad samordning av den exportfrämjande verksamheten bör genomföras,

att den insatsvaruproducerande industrins konkurrenskraft bör stärkas
samt

att utvecklingen för den svenska tekoindustrin bör noga följas och en
beredskap på området upprätthållas så att åtgärder snabbt kan sättas in
om de i proposition 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin, m. m.
föreslagna åtgärderna visar sig otillräckliga.

Som ett led i granskningen har upprättats en rapport med titeln Det statliga
stödet till industrin (1981/82:3). Yttranden över rapporten har avgetts av 21
remissinstanser. En sammanfattning av rapporten och remissvaren är som
bilaga fogad till denna skrivelse.

1 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 4

Förs. 1982/83:4

2 Revisorernas överväganden

2.1 Allmänt

En mera aktiv näringspolitik inleddes under senare hälften av 1960-talet.
Det statliga stödet till näringslivet var till en början av förhållandevis
begränsad omfattning. Det hade en i huvudsak långsiktig inriktning med
syfte att bl. a. underlätta strukturomvandlingen i vissa branscher och främja
vissa regionalpolitiska och försörjningspolitiska mål.

Under 1970-talet har den svenska industrin ställts inför betydande
problem. Existensen för flera branscher och många större företag har varit
hotad. Som en följd härav har 1970-talets industripolitik präglats av
omfattande statliga stödinsatser till skilda företag, branscher och regioner.
Dessa industripolitiska åtgärder har ofta aktualiserats av akuta krissituationer.

Stora utredningsinsatser har på senare år satts in för att finna orsakerna till
näringslivets problem. Utredningsverksamheten har varit både splittrad och
utan kontinuitet. Detta torde bero på att de mer långsiktiga frågorna fått stå
tillbaka i strävan att finna lösningar på de mer kortsiktiga problemen.

De flesta bedömare torde i dag vara ense om att det är en kombination av
faktorer inom och utom landet som samverkat till att det svenska näringslivet
snabbt och i växande omfattning fått svårigheter.

Trots omfattande samhälleliga stödåtgärder i form av bidrag, lån,
garantiutfästelser, skattelättnader och allmän service har det visat sig svårt
att uppnå en önskad expansion inom näringslivet. Detta torde till stor del
hänga samman med den internationella ekonomiska utvecklingen. På grund
härav har åtgärder vidtagits för att lösa i första hand akuta problem inom
olika krisbranscher.

Den svenska ekonomin uppvisar f. n. stora balansproblem. Utvecklingen
inom industrin kommer att vara av avgörande betydelse i strävandena att
återställa balansen. Det är därför angeläget att stödet i ökad utsträckning
styrs över till expansiva och långsiktigt konkurrenskraftiga företag. Det är
nämligen utvecklingen inom denna del av industrin som blir bestämmande
för avvecklingstakten inom den icke lönsamma delen av industrin.

Det industripolitiska stödsystemet har växt fram successivt under senare
år. Åtgärdsprogrammen har ofta haft såväl industripolitiska som sysselsättnings-
och regionalpolitiska syften. Den genomförda granskningen har enligt
revisorernas mening visat att det nuvarande stödsystemet är mycket
komplicerat och svåröverskådligt. Härav följer också att det ofta är svårt
eller närmast ogörligt att utvärdera effekterna av insatta åtgärder.

De överväganden och förslag som granskningen gett anledning till

Förs. 1982/83:4

kommer i det följande att behandlas under följande tre huvudrubriker:

Översyn av det statliga industristödets administration och utformning

Effektiviserad informationsöverföring

Vissa exportfrämjande åtgärder.

2.2 Översyn av det statliga industristödets administration och utformning

De statliga industripolitiska insatserna ökade kraftigt under 1970-talet.
Under budgetåret 1979/80 uppgick industristödet till ca 16 miljarder kronor i
form av lån och bidrag. De statliga garantiförbindelserna för lån m. m. till
industrin uppgick den 31 december 1980 till drygt 50 miljarder kronor.

Ett stort antal organ och stödformer har under senare år skapats för att
kanalisera stödet till industrin. Ett tiotal centrala myndigheter och Olika
regionala organ inom främst handels-, arbetsmarknads- och industridepartementens
verksamhetsområden är engagerade i administrationen av ekonomiskt
stöd till företag inom industrisektorn. Antalet stödformer uppgår till
flera hundra. Antalet varierar beroende på hur de skilda stödformerna
avgränsas.

Det ekonomiska stödet till industriföretag finansierades budgetåret
1979/80 från mer än 100 olika anslag på statsbudgeten. Handläggningen av
stödärenden bestäms av ett komplicerat regelsystem. Utöver de årliga
anvisningar som lämnas till myndigheterna i de s. k. regleringsbreven
förekommer i fråga om flertalet anslag kompletterande bestämmelser
angivna i olika författningar, regeringsbeslut, regeringsskrivelser m. m. I
vissa fall utfärdar även den medelsdisponerande myndigheten närmare
föreskrifter för verkställigheten av de bestämmelser regeringen utfärdat.

Stödverksamhetens uppsplittring gör att verksamheten blir svår att
överblicka och att utvärderingen av vidtagna stödåtgärder försvåras. Denna
splittring hindrar en samlad och fortlöpande kompetens- och erfarenhetsuppbyggnad.
Splittringen har också gjort att det blivit svårare för företagen
att orientera sig i stödsystemet.

Det i rapporten framförda förslaget att förutsättningarna för att samla
handläggningen av det företagsinriktade stödet till ett mindre antal
myndigheter och organ skall utredas får stöd av flertalet remissmyndigheter.
Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) avstyrker emellertid att
industriella åtgärder av försörjningsberedskapskaraktär förs över från ÖEF
till annan myndighet. ÖEF anser att analysen av försörjningsförhållanden
och prövningen av bästa sätt för erhållande av försörjningsberedskap måste
göras av den myndighet som har det samlade försörj ningsansvaret på ett
område.

Förslagen att begränsa antalet stödformer och minska detaljregleringen av
stödmedlens användning i syfte att uppnå en ökad flexibilitet vid medelsanvändningen
får stöd eller lämnas utan erinran av samtliga remissorgan. Dessa

Förs. 1982/83:4

uttalar även ett klart stöd för förslaget om åtgärder för en enklare och
snabbare handläggning av stödärenden.

Revisorerna anser mot bakgrunden av vad som framkommit vid granskningen
att det är angeläget att vidta åtgärder för att höja de statliga
stödinsatsernas effektivitet. Det statliga stödsystemet har byggts upp stegvis.
Olika organisatoriska och administrativa lösningar har valts i skilda fall. Det
har inte företagits någon övergripande och systematisk prövning av helheten
i detta system. Med hänsyn till bl. a. det statsfinansiella läget ställs ökade
krav på prioriteringar inom stödverksamheten. Enligt revisorernas mening
bör därför en översyn av den statliga stödverksamheten
genomföras. Det är nödvändigt att denna översyn får omfatta den statliga
stödverksamheten i dess helhet. En sådan samlad översyn av det statliga
industristödet skulle lämpligen kunna företas i anslutning till pågående
utredningar om statens industriverks organisation och om arbetsmarknadsverkets
administration och organisation.

Den förordade översynen av industristödet bör, enligt revisorernas
mening, ha som mål att begränsa det stora antalet stödorgan och stödformer.
Genom att samla stödadministrationen till ett mindre antal myndigheter och
begränsa antalet stödformer torde vissa administrativa förenklingar och
bättre verksamhetsöverblick kunna uppnås.

Vissa remissmyndigheter har hävdat att handläggningen av stödärenden
har ett så nära funktionellt samband med den egna myndighetens övriga
uppgifter att det inte skulle vara möjligt att föra över stödadministrationen
till annan myndighet. Revisorerna vill med anledning härav anföra följande.
Det förhållandet att en myndighet har huvudansvaret för utredning och
planering m. m. inom en verksamhetssektor, t. ex. regional utveckling eller
försörjningsberedskap, innebär inte att det alltid är lämpligast att samma
myndighet har det slutliga ansvaret för genomförandet av de olika
industriella stödåtgärder som kan föranledas därav. Den nuvarande organisatoriska
uppsplittringen på stödområdet försvårar en samlad och fortlöpande
erfarenhetsuppbyggnad till grund för fördelningen av stödmedel.
Nödvändigheten av att styra över stödet till långsiktigt konkurrenskraftiga
företag talar för att stödadministrationen så långt som möjligt samlas hos det
organ som har till huvuduppgift att planera och samordna statliga industripolitiska
stöd- och utvecklingsinsatser.

Vid en översyn av industristödet bör även möjligheterna att minska
detaljregleringen av stödmedlens användning beaktas. På så vis skapas
förutsättningar för större flexibilitet vid medelsfördelningen. Detta torde
vara ägnat att ge de samlade resurserna en mer effektiv användning.

Revisorerna finner det vidare angeläget att åtgärder nu vidtas för att
förenkla ansökningsförfarandet och minska handläggningstiderna för stödärendena.
Det finns enligt revisorernas mening risk för att det rådande

Förs. 1982/83:4

komplicerade förfarandet vid handläggning av stödärenden försätter framför
allt de mindre företagen i ett sämre konkurrensläge vid stödfördelningen. De
mindre företagen har ofta svårt att orientera sig bland olika stödformer och
att avsätta de utredningsresurser som erfordras i samband med ansökan om
stöd.

Som framhållits ovan medför det stora antalet handläggande organ och
stödformer att överblicken över och samordningen av stödverksamheten
försvåras. I rapporten har därför även föreslagits att ett centralt
register upprättas över de företag som erhållit stöd eller är under
utredning vid olika handläggande organ. Ett sådant register skulle utgöra ett
instrument för samordning och kontroll av stödverksamheten. Det skulle
också kunna utgöra en utgångspunkt för sammanställningar och utvärderingar
av olika stödformer och stödet totalt.

Förslaget att inrätta ett centralt stödregister har mottagits positivt eller
lämnats utan erinran av flertalet myndigheter. Statistiska centralbyrån
(SCB) framhåller att, utifrån verkets erfarenheter i samband med hittills
utförda studier av industristödets effekter, det genomgående problemet har
varit att dels identifiera de företag som erhållit stöd, dels kvantifiera och
tidslokalisera stödet. Ett stödregister kopplat till verkets centrala företagsregister
skulle lösa dessa problem och vidare verka kvalitetshöjande för den
ekonomiska statistiken i övrigt.

Revisorerna anser det angeläget att samordningen, kontrollen och
uppföljningen av stödverksamheten förbättras. Enligt revisorernas mening
fyller det föreslagna stödregistret härvid en viktig funktion, och revisorerna
finner därför att ett sådant register bör upprättas. Revisorerna har noterat att
regeringen uppdragit åt statskontoret att i samråd med SCB och riksskatteverket
fortsätta arbetet med att vidareutveckla och pröva en samordning av
registerföring av företag. Det av revisorerna föreslagna registret bör
upprättas i nära samråd med nämnda arbetsgrupp. Genom en samordning
med redan tillgänglig företagsstatistisk information ökas möjligheterna att
allsidigt belysa stödverksamheten.

2.3 Effektiviserad informationsöverföring

I rapporten har pekats på behovet av åtgärder för att effektivisera
bevakningen av den internationella utvecklingen inom områden som är av
betydelse för svensk industri och för att möjliggöra ett bättre utnyttjande av
insamlad information. Remissinstanserna instämmer i denna bedömning.

Revisorerna ansluter sig till det i rapporten framförda förslaget att en
arbetsgrupp nu bör tillsättas med uppgift att göra en översyn av uppläggningen
av informationsverksamheten så att dubbelarbete undviks och att
materialet struktureras på sådant sätt att olika intressentgruppers informationsbehov
kan tillgodoses. Denna översyn bör företas i samråd med de

1* Riksdagen 1982/83. 2 sami. Nr 4

Förs. 1982/83:4

myndigheter som berörs av ett sådant åtgärdsprogram, främst de olika
organen inom utlandsrepresentationen, kommerskollegium, statens industriverk
(SIND) och styrelsen för teknisk utveckling (STU) samt med
företrädare för näringslivet och löntagarorganisationerna.

Revisorerna anser vidare att en förteckning över viktigare informationskällor
i vad avser den tekniska, industriella och handelspolitiska utvecklingen,
såsom föreslagits i rapporten, vore värdefull. Frågan om en sådan
sammanställning bör kunna närmare utredas av den föreslagna arbetsgruppen.

I rapporten har pekats på att ett stort antal utredningar om industripolitisk
verksamhet slutförts under senare år. I dessa utredningar återfinns ett
omfattande utredningsmaterial och ett stort antal förslag till åtgärder som ej
genomförts men som alltjämt kan ha aktualitet. I rapporten föreslås en
genomgång av tidigare utredningsresultat på området. Revisorerna delar
bedömningen att det nu kan finnas anledning att gå igenom och strukturera
detta material så att det lättare kan tas till vara vid överväganden om den
långsiktiga industriutvecklingen. Denna uppgift synes lämpligen kunna
läggas på struktursekretariatet inom industridepartementet.

Revisorerna vill samtidigt stryka under betydelsen av att pågående
utredningsverksamhet bedrivs i sådan form att dubbelarbete kan undvikas
och ett fruktbart idéutbyte mellan de olika utredningarna på detta område i
möjligaste mån stimuleras.

2.4 Vissa exportfrämjande åtgärder

Sverige är för sin ekonomiska utveckling starkt beroende av handeln med
omvärlden. För att minska underskottet i betalningsbalansen är det av största
vikt att slå vakt om landets internationella konkurrenskraft och att på olika
sätt stödja näringslivets exportansträngningar. Det statliga exportstödet får
delvis ses som en motvikt till stödutvecklingen på det internationella
planet.

Exportfrämjande verksamhet bedrivs f. n. av flera organ, bl. a. av
utrikesförvaltningen, Sveriges exportråd, SIND (i fråga om branschprogrammen),
de regionala utvecklingsfonderna (t. ex. försöksverksamhet med
statliga handelshus), exportkreditnämnden (EKN), nämnden för fartygskreditgarantier
och AB Svensk Exportkredit (SEK). Åtgärdsprogrammen
spänner över ett vitt fält av insatser. Mot denna bakgrund föreslås i rapporten
att en expertgrupp med företrädare för de berörda organen skall få i uppgift
att snarast klarlägga förutsättningarna för att genom en närmare samordning
av insatserna få till stånd en mera effektiv och målinriktad exportfrämjande
verksamhet.

Flertalet remissorgan delar den i rapporten framförda uppfattningen om

Förs. 1982/83:4

behovet av en samordning och översyn av den exportfrämjande verksamheten.
EKN och SEK, som främst yttrat sig över exportkreditverksamheten,
anser att denna bedrivs effektivt och ej är i behov av en översyn.

Revisorerna vill som sin mening hävda att såväl rapporten som de i
anledning av denna avgivna remissyttrandena pekar på att en översyn av den
exportfrämjande verksamheten nu är nödvändig. På grund av den splittrade
organisatoriska bild som samhällets exportfrämjande verksamhet visar bör
samordningsaspekterna härvid träda i förgrunden. Verksamheten bör
präglas av ett samordnat kommersiellt synsätt. Översynen bör göras i nära
samverkan med de olika exportfrämjande organen och näringslivets
organisationer. Den administrativa hemvisten av olika funktioner både på
departements- och myndighetsnivå bör även kunna prövas.

I rapporten ifrågasätts även om inte exportstödet skulle kunna utformas på
sådant sätt att det främjade en ökning av andelen svenska insatsvaror i
exportleveranserna. Flera av remissinstanserna anser, bl. a. med hänsyn till
internationella åtaganden, att åtgärderna på detta område främst bör vara av
den karaktären att de förbättrar den insatsvaruproducerande industrins
konkurrenskraft. Revisorerna instämmer i detta synsätt. En särbehandling
av svenska komponentvaror vid export torde inte vara genomförbar. I stället
torde andra åtgärder få övervägas. En betydelsefull insats för svensk
komponenttillverkning borde enligt revisorernas mening kunna åstadkommas
genom ökad marknadsinformation, så att svenska företag och potentiella
underleverantörer blir uppmärksammade på existerande affärsmöjligheter.
Detta skulle bidra till att stärka komponenttillverkarnas ställning även
vid leveranser inom landet. Utvecklingsfonderna bör här kunna spela en
aktiv roll.

Det är med tillfredsställelse revisorerna kan konstatera att SIND avser att
starta aktiviteter som har till syfte att öka kunskaperna om och kontakterna
mellan beställare och leverantörer, stimulera utbyggnaden av leveranskapaciteten
inom landet och i övrigt genom utbildning och rådgivning främja
underleverantörernas marknadsmässiga och tekniska kompetens.

Den svenska handelspolitiken är av tradition inriktad på att främja
internationellt handelsutbyte. I fråga om tekoområdet har vissa avsteg gjorts
från en strikt tillämpad frihandelspolitik av bl. a. försörjningspolitiska skäl.
Detta har skett i en inom ramen för GATT sluten mellanstatlig överenskommelse,
det s. k. multifiberavtalet (MFA). Trots vidtagna åtgärder har den
inhemska produktionen av tekovaror sjunkit allt längre under det långsiktiga
målet för den statliga tekopolitiken, samtidigt som de träffade begränsningsavtalen
på olika sätt varit fördyrande för de svenska konsumenterna. I
rapporten har föreslagits att en arbetsgrupp med företrädare för olika
intressenter tillsätts med uppgift att se över det handelspolitiska skyddet pä
tekoområdet. Remissinstansernas inställning till detta förslag går starkt isär

Förs. 1982/83:4

både i fråga om behovet av en sådan arbetsgrupp och verksamhetens
inriktning.

Flera av de frågeställningar som aktualiserats i rapporten har tagits upp i
proposition 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin, m. m. I propositionen
anges bl. a. att alternativ till multifiberavtalet skall utredas. Vidare
föreslås åtgärder för att åstadkomma en förbättrad kontroll av befintliga
importbegränsningar och en effektivisering av den statliga samordnings- och
samrådsorganisationen inom tekoområdet.

Mot denna bakgrund finner revisorerna det inte påkallat att nu föreslå att
en särskild arbetsgrupp tillsätts för att se över de i rapporten aktualiserade
frågeställningarna. Revisorerna vill dock framhålla vikten av att en
beredskap upprätthålls på detta område, så att åtgärder snabbt kan vidtas om
de i propositionen föreslagna insatserna visar sig otillräckliga.

3 Revisorernas hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna i denna skrivelse redovisade synpunkter
och förslag avseende

1. en samlad översyn av industristödets administration och utformning i
syfte att bl. a. begränsa antalet stödorgan och stödformer,

2. införandet av ett register över stödföretagen,

3. en ökad samordning och en mer ändamålsenlig strukturering av den
information som samlas in om den internationella ekonomiska, tekniska
och handelspolitiska utvecklingen,

4. en förteckning över viktigare informationskällor i vad avser den tekniska,
industriella och handelspolitiska utvecklingen,

5. en sammanställning av de förslag som framkommit vid de senaste årens
omfattande näringspolitiska utredningsverksamhet,

6. en ökad samordning av den exportfrämjande verksamheten,

7. en förstärkning av den insatsvaruproducerande industrins konkurrenskraft
samt

8. behovet att upprätthålla en beredskap på tekoområdet så att åtgärder
snabbt kan sättas in om de i proposition 1981/82:148 om åtgärder för
tekoindustrin, m. m. föreslagna åtgärderna visar sig otillräckliga.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Bertil Jonasson (c), Hugo Bengtsson (s), Rolf
Sellgren (fp), Hagar Normark (s), Ralf Lindström (s), Ivan Svanström (c),
John Johnsson (s), Wiggo Komstedt (m), Kjell Nilsson (s), Maj Pehrsson (c)
och Joakim Ollén (m).

Förs. 1982/83:4

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Rolf Jensen och revisionsdirektören Lars-G. Dahlbom
(föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar
STURE PALM

Lars-G. Dahlbom

Förs. 1982/83:4

Bilaga

1982-06-10 Dnr 1980:47

Sammanfattning av rapport 1981/82:3 om det statliga stödet till
industrin och de remissyttranden som avgetts över den
1 Rapporten

1.1 Bakgrund

En mera aktiv näringspolitik inleddes under senare hälften av 1960-talet. I
samband med riksdagens ställningstagande år 1964 till riktlinjer för
lokaliseringspolitiken togs ett betydelsefullt steg mot ökad användning av
ekonomiska medel i den strukturpolitiska stödverksamheten. Tidigare hade
främst upplysning och rådgivning utnyttjats i denna verksamhet.

Det statliga stödet till näringslivet var till en början av förhållandevis
begränsad omfattning. Det hade en i huvudsak långsiktig inriktning med
syfte att bl. a. underlätta strukturomvandlingen i vissa branscher och främja
vissa regionalpolitiska och försörjningspolitiska mål.

Det senaste årtiondets strukturella och konjunkturbetingade svårigheter
har tvingat fram en snabb ökning av de statliga stödinsatserna. Stödet har
samtidigt i en allt högre grad riktats in på att lösa akuta problem inom olika
krisbranscher (företag).

Det näringspolitiska stödet är mångfacetterat och består av flera olika
stödformer. Stödinsatserna uppgår f. n. till avsevärda belopp. Ett stort antal
myndigheter och andra organ är engagerade i denna verksamhet.

Mot bakgrunden av statens betydande insatser för att på olika sätt stödja
industrin och medverka i arbetet med att underlätta strukturomvandlingen
inom industrin har riksdagens revisorer låtit granska det statliga stödet till
näringslivet och utredningsverksamheten kring detta stöd.1

1.2 Stödverksamhetens omfattning och administration

Under 1970-talet har en mängd organ och instrument tillskapats för att
kanalisera det statliga stödet till industrin och övriga delar av näringslivet.
Detta stöd utgår i form av ekonomiska insatser och serviceåtgärder av skilda
slag.

Det ekonomiska stödet består av bidrag, lån- och kapitaltillskott m. m.,
statliga garantier samt skatte- och avgiftsreduktioner. Jämsides härmed
administrerar staten en rad verksamheter av annat slag som är av vikt för

1 Granskningen har utförts på andra utredningsenheten inom revisorernas kansli av
Lars-G. Dahlbom.

Förs. 1982/83:4

utvecklingen inom industrin, t. ex. forsknings- och utvecklingsarbete,
rådgivning vid export, teknisk konsulentverksamhet, arbetsmarknadsservice
och näringslivsinformation. Ett par andra viktiga områden är den statliga
utredningsverksamheten och det internationella förhandlings- och informationsarbete
som olika statliga organ utför i syfte att främja bl. a. näringslivets
intressen.

Antalet stödformer kan beräknas uppgå till flera hundra. Antalet varierar
beroende på hur de skilda stödformerna avgränsas. Under femårsperioden
1975/76-1979/80 uppgick, enligt de beräkningar som utförts i granskningen,
det företagsinriktade stödet till näringslivet i dess helhet till 61,6 miljarder
kronor i form av transfereringar (26,6 miljarder kronor exkl transfereringar
till jordbruks- och bostadssektorerna) och 27,9 miljarder kronor i form av
kapitaltillskott m. m. (ca 10,0 miljarder kronor exkl jordbruks- och
bostadssektorerna). De statliga garantiförbindelserna för lån m. m. uppgick
den 31 december 1980 till sammanlagt 60,2 miljarder kronor. Verksamheten
finansierades budgetåret 1979/80 från mer än 150 olika anslag på statsbudgeten.

Handläggningen av stödärenden bestäms av ett komplicerat regelsystem.
Grundläggande bestämmelser för transfereringarna framgår av de årliga
s. k. regleringsbrev som utfärdas för vart och ett av de olika anslagen. I dessa
brev hänvisas ofta till tidigare regleringsbrev och till bakomliggande
riksdagsbeslut. Utöver de anvisningar som lämnas i regleringsbreven
förekommer i fråga om flertalet anslag kompletterande bestämmelser
angivna i olika författningar, regeringsbeslut, regeringsskrivelser m. m.
Totalt har mer än 270 sådana kompletterande bestämmelser samt över 200 nu
gällande ändringar till dessa utfärdats för de stödformer som handläggs på
myndighetsnivå. I vissa fall utfärdar även den medelsdisponerande myndigheten
närmare föreskrifter för verkställigheten av de bestämmelser regeringen
utfärdat. Som exempel kan nämnas att för en av stödformerna omfattar
dessa särskilda anvisningar nära 60 A4-sidor.

En betydande organisatorisk och administrativ apparat har byggts upp för
att handlägga de statliga stödinsatserna och styra stödmedlen till de
verksamheter som statsmakterna bedömt vara mest angelägna.

Ett 40-tal centrala myndigheter är f. n. engagerade i administrationen av
ekonomiskt stöd till företag inom olika sektorer av det svenska näringslivet
(industri, jordbruk och service). I vissa fall har handläggningen av dessa
ärenden delegerats till olika regionala organ. Totalt berörs därigenom tolv
departements verksamhetsområden.

Frågor om stöd till industrisektorn handläggs inom främst handels-,
arbetsmarknads- och industridepartementen. Stöd till industrin handläggs av
ett tiotal centrala myndigheter. Bland dessa kan nämnas transportrådet,
kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen,
statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling, exportkreditnämnden
och nämnden för fartygskreditgarantier. Bland myndigheter

Förs. 1982/83:4

m. m. på regional nivå kan nämnas länsarbetsnämnder, länsstyrelser och
regionala utvecklingsfonder. Jämsides härmed ankommer industripolitiska
funktioner på en rad andra organ såsom Sveriges exportråd, Sveriges
Investeringsbank och AB Svensk Exportkredit.

Denna differentiering av stödverksamheten innebär att det i dag finns en
kraftfull medelsarsenal för olika industripolitiska insatser.

Det förhållandet att det statliga stödet till industrin går via många olika
organ och har många former och beteckningar gör emellertid att verksamheten
blir svår att överblicka och att utvärderingen av vidtagna stödåtgärder
ytterligare försvåras. Den organisatoriska splittringen hindrar en samlad och
fortlöpande kompetens- och erfarenhetsuppbyggnad. Uppsplittringen har
också gjort att det blivit svårare för företagen att orientera sig i stödsystemets
labyrinter.

1.3 Den industripolitiska informations- och utredningsverksamheten

Den statliga industripolitiska informations- och utredningsverksamheten
är omfattande. Den bedrivs dels av organ knutna till regeringskansliet såsom
olika permanenta branschråd, kommittéer, delegationer m. m. samt ett
30-tal tillfälliga statliga utredningar, dels av olika centrala och regionala
myndigheter. Denna uppspjälkning hänger i viss utsträckning samman med
det delade ansvaret för administrationen av det företagsinriktade stödet.

Av de centrala myndigheterna har statistiska centralbyrån, kommerskollegium,
patent- och registreringsverket, statens pris- och kartellnämnd,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen, statens
industriverk och styrelsen för teknisk utveckling en mera framträdande roll i
den industripolitiska informations- och utredningsverksamheten. Vidare kan
nämnas de olika organen inom utlandsrepresentationen samt de regionala
utvecklingsfonderna.

Utanför den statliga sektorn svarar företag, branschorganisationer,
organisationer på arbetsmarknaden samt enskilda forsknings- och utredningsinstitut
för betydelsefulla insatser inom detta område.

Behovet och värdet av den industripolitiska informations- och utredningsverksamheten
har vid skilda tillfällen starkt betonats såväl av statsmakterna
och den offentliga förvaltningen som av näringslivet. Därvid har särskilt
framhållits vikten av att noga följa den internationella tekniska och
industriella utvecklingen.

De former under vilka informations- och utredningsverksamheten bedrivs
har skapat irritation på många håll. Det är svårt för de olika intressenterna att
orientera sig i och utnyttja det omfattande material som samlas in på olika
håll om den tekniska, industriella och handelspolitiska utvecklingen.
Utredningsverksamheten har också kritiserats för att vara splittrad och utan
kontinuitet. Fördelningen av uppgifter och ansvar mellan de olika centrala
industripolitiska organen har varit oklar. Det har vidare pekats på att de mer

Förs. 1982/83:4

långsiktiga frågorna har fått stå tillbaka i strävan att finna lösningar på de mer
kortsiktiga problemen.

1.4 Synpunkter och förslag

Den företagna genomgången av det statliga industristödets administration
och utformning har gett anledning till följande sammanfattningsvis återgivna
synpunkter och förslag.

- Förutsättningarna att samla handläggningen av det företagsinriktade
stödet till ett mindre antal myndigheter och organ bör närmare
utredas.

- Möjligheterna att begränsa antalet stödformer och att minska detaljregleringen
av stödmedlens användning bör prövas i syfte att dels uppnå en
ökad flexibilitet vid medelsdispositionen, dels skapa bättre möjligheter att
styra stödet till expansiva och långsiktigt konkurrenskraftiga företag.

- Åtgärder bör vidtas för att förenkla det nu ofta komplicerade och
byråkratiska ansökningsförfarandet. Samtidigt bör olika vägar prövas för
att minska handläggningstiderna.

- I syfte att förbättra den industripolitiska framförhållningen och därmed
öka möjligheterna att genomföra den nödvändiga strukturomvandlingen i
mer planmässiga former bör insamlingen av sådan information om den
internationella utvecklingen som är av betydelse för industripolitikens
utformning ges en hög prioritet. En arbetsgrupp föreslås därför bli tillsatt
med uppgift att tillsammans med berörda myndigheter se över uppläggningen
av denna informationsverksamhet, så att dubbelarbete undviks,
och att materialet struktureras på ett sådant sätt att olika intressentgruppers
informationsbehov kan tillgodoses.

- För att underlätta för myndigheter, företag m. fl. att orientera sig i det
omfattande informationsmaterialet om den tekniska, industriella och
handelspolitiska utvecklingen bör den stödhandbok som ges ut av
industriverket kompletteras med uppgifter om tillgängliga informationskällor
på dessa områden.

- Ett stort antal utredningar om industripolitisk verksamhet har slutförts
under senare år. I dessa utredningar återfinns ett omfattande utredningsmaterial
och ett stort antal förslag till åtgärder som ej genomförts men som
alltjämt torde ha aktualitet. Det kan övervägas om man inte nu borde gå
igenom och strukturera detta material så att det lättare kan tas till vara vid
statsmakternas fortsatta industripolitiska överväganden. Denna uppgift
torde lämpligen kunna läggas på det inom industridepartementet nyligen
inrättande struktursekretariatet.

- Till hjälp för de handläggande myndigheternas samordning och kontroll av
stödverksamheten bör ett centralt register över företag som är aktuella i
stödsammanhang läggas upp. Ett sådant register skulle också kunna utgöra

Förs. 1982/83:4

utgångspunkt för sammanställningar och utvärderingar av olika stödformer
och av stödet totalt. F. n. saknas tillräcklig kunskap om stödformernas
effekter.

- Exportfrämjande verksamhet bedrivs f. n. av flera myndigheter m. m. En
expertgrupp med företrädare för de berörda organen föreslås få i uppgift
att snarast klarlägga förutsättningarna för att genom en närmare samordning
av insatserna få till stånd en mera effektiv och målinriktad
exportfrämjande verksamhet. Härvid bör även den administrativa hemvisten
för olika funktioner kunna prövas.

- Möjligheterna att utforma exportstödet på ett sådant sätt att detta stöd
främjar en ökning av andelen svenska insatsvaror i exportleveranserna bör
undersökas. Därigenom skulle stödet få en mera gynnsam sysselsättningsfrämjande
effekt. En översyn i detta syfte bör kunna omfatta också sådana
statliga organ som Fonden för industriellt samarbete med u-länder,
Swedfund.

- De exportbegränsningsavtal på tekoområdet som Sverige träffat med ett
antal s. k. lågprisländer inom ramen för multifiberavtalet (MFA) har inte
tillräckligt effektivt skyddat den svenska tekoindustrin. Importen har i
stället ökat från andra länder. Avtalen har vidare lett till handel med de
överenskomna kvotutrymmena. Genom fördyringar på grund av överflyttningen
av importen från lågprisländerna och av handeln med ”införselrätter”
har de svenska konsumenterna förorsakats betydligt ökade
kostnader utan att den inhemska tekoindustrins konkurrensläge på ett
mera avgörande sätt förbättrats. I syfte att komma till rätta med dessa
förhållanden bör en arbetsgrupp med företrädare för olika intressentgrupper
tillsättas för att utarbeta och pröva olika lösningar. Därvid skulle bl. a.
följande tre alternativa infallsvinklar kunna bli föremål för en prövning.
Det bör betonas att möjligheterna att genomföra önskade ändringar i
avtalen i hög grad är beroende av de handelspolitiska spelreglerna och
rådande förhandlingssituation. Åtgärder kan inte vidtas ensidigt. Stor
hänsyn måste tas till handelsutbytet i övrigt och till risken för handelspolitiska
motåtgärder.

a) Sverige bör vid de handelspolitiska förhandlingarna sträva efter att
successivt avlasta exportländerna uppgiften att fördela de överenskomna
kvoterna (exportreglering). En sådan ändring torde leda till att bevakningen
av ingångna avtal kan effektiviseras. I sådant fall torde vi inte
kunna ansluta oss till ett nytt MFA-avtal. Genom att inom landet fördela
dessa kvoter på olika importörer (importreglering) skulle man också
uppnå att de extra vinster i distributionsledet som regleringen medför i
ökad utsträckning stannar i landet.

b) Det kan även övervägas att införa s. k. globalkvoter på tekoområdet.
Detta skulle innebära att det fastställdes totalramar för importen av olika
varor från samtliga berörda länder (exkl. EFTA- ochEG-området). Dessa
länder skulle sedan få konkurrera om det tillgängliga importutrymmet. Ett

Förs. 1982/83:4

system med globala importbegränsningar skulle underlätta bevakningen
av att importkvoten inte överskrids. Den kvoterade importen skulle
samtidigt förbilligas genom att denna då kan ske från de konkurrenskraftigaste
tillverkningsländerna.

c) Det kan å andra sidan övervägas om inte Sverige bör avstå från en
kvantitativ reglering av importen på tekoområdet. Skyddet för de delar av
den inhemska tekoindustrin som är av särskild betydelse från försörjningsoch
sysselsättningspolitisk synpunkt föreslås i sådant fall få formen av dels
tullar, som man får försöka förhandla fram under hänvisning till den
svenska tekoindustrins exceptionellt svåra konkurrensläge, dels ett till
tullskyddet avpassat industripolitiskt stöd.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten (1981/82:3) Det statliga stödet till industrin har
lämnats av transportrådet, statistiska centralbyrån (SCB), kommerskollegium,
generaltullstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF),
exportkreditnämnden (EKN), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens
industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), styrelsen för
Sveriges teknisk-vetenskapliga attachéverksamhet (STATT), nämnden för
fartygskreditgarantier (FKN), Fonden för industriellt samarbete med
u-länder- Swedfund, Sveriges exportråd, Textilgrossisternas Riksförbund,
Sveriges industriförbund, Textilrådet-Konfektionsindustriföreningen, Sveriges
hantverks- och industriorganisation (SHIO) - Familjeföretagen, Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Landsorganisationen i Sverige (LO) samt Svensk Exportkredit (SEK).

LO har bilagt yttrande från Beklädnadsarbetarnas förbund. LO instämmer
i de synpunkter förbundet anfört om rapportens förslag på tekoområdet.

Sveriges Grossistförbund har på eget initiativ lämnat ett yttrande, i vilket
organisationen ansluter sig till de synpunkter som anförts i yttrandet från
Textilgrossisternas Riksförbund.

2.1 Översyn av det statliga industristödets administration och utformning

Förslaget om en översyn av det statliga industristödets administration och
utformning har fått ett positivt gensvar från flertalet remissmyndigheter.
Arbetsmarknadsstyrelsen instämmer i att den stora mängden olika stöd och
de varierande regler som gäller för olika stödformer måste vara svåröverskådliga
för avnämarna. Styrelsen anser därför att det finns skäl att se över
både stödformerna och de regler som styr deras tillämpning. Industriverket,
som delar uppfattningen att en översyn av det statliga stödet till industrin bör
göras, framhåller att syftet bör vara att ge stödet en sådan inriktning att det
tillsammans med andra åtgärder medverkar till att underlätta industrins

Förs. 1982/83:4

strukturanpassning och bidrar till att utveckla de långsiktigt konkurrenskraftiga
delarna av industrin. Styrelsen för teknisk utveckling delar uppfattningen
att bl. a. den pågående utredningen av SIND:s organisation bör kunna
behandla också förutsättningarna för att minska antalet stödorgan och
stödformer. Nämnden för fartygskreditgarantier framhåller att förutsättningar
torde finnas för en mer lönsam och effektivare användning och
administration av stödmedel genom en koncentration av handläggningen till
ett mindre antal och mer specialiserade myndigheter och organ samt genom
en begränsning av antalet stödformer m. m. Nämnden ansluter sig därför till
förslaget i rapporten.

Transportrådet är positivt till en översyn av industristödet, men framhåller
att transportstödet bör vara kvar och även i fortsättningen handläggas av
rådet. ÖEF pekar på att styrelsen redan lämnat förslag till åtgärder i syfte att
minska antalet stödformer inom det ekonomiska försvarets område. ÖEF
avstyrker däremot bestämt att frågor om industriella åtgärder av försörjningsberedskapskaraktär
överförs från ÖEF till annan myndighet. Analysen
av försörjningsförhållanden och prövningen av bästa sätt för erhållande av
försörjningsberedskap måste göras av den myndighet som har det samlade
försörjningsansvaret på ett område. Av den anledningen är det inte möjligt
att föra över handläggningen av de industriella åtgärder ÖEF administrerar
till SIND eller annan myndighet.

Näringslivets organisationer liksom löntagarorganisationerna har uttalat
ett klart stöd för förslaget att se över industristödet. SHIO - Familjeföretagen
och Sveriges industriförbund ger dock samtidigt uttryck för den
uppfattningen att en sådan översyn inte får leda till en alltför långtgående
koncentration av stödadministrationen. LO delar utredningens uppfattning
att det nuvarande stödsystemet är ytterst komplicerat och svåröverskådligt.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma de sammantagna
effekterna. Det förhållandet att stödformerna är många får emellertid inte ge
överdrivna föreställningar om rationaliseringsmöjligheterna. En komplicerad
och sammansatt målstruktur för samhällets påverkan av näringslivet
nödvändiggör ett relativt komplicerat system för stödinsatser. Det faktum att
systemet byggts upp stegvis utan någon övergripande prövning av helheten
motiverar dock, enligt LO, att en översyn kommer till stånd i syfte att
koncentrera handläggningen till färre organ och minska antalet stödformer.
Beklädnadsarbetarnas förbund, som av LO beretts tillfälle att yttra sig över
rapporten, har uttalat att förbundet kraftigt vill instämma i slutsatsen att
handläggningen av det statliga stödet bör koncentreras till ett mindre antal
myndigheter. Likaså är det angeläget att antalet stödformer begränsas.
Dessa förslag bör enligt förbundet snarast utredas.

Förs. 1982/83:4

2.2 Effektiviserad informationsöverföring

Remissinstanserna har betonat vikten av en effektiviserad rapportering
om den tekniska, industriella och handelspolitiska utvecklingen i vår
omvärld. De instämmer i kravet på en översyn av den informationsverksamhet
om den internationella utvecklingen som är av betydelse för industripolitikens
utformning. Därvid har särskilt samordningsaspekten betonats.

Kommerskollegiet framhåller att den samordning som förekommer
mellan olika berörda instanser i dessa sammanhang är bristfällig. En
liknande bedömning har gjorts av industriverket som betonar att en ökad
samordning av den internationella bevakningen vid olika myndigheter är
önskvärd. Industriverket pekar vidare på att verket redan tidigare lagt fram
förslag i detta syfte.

Även LO erinrar om att organisationen sedan flera år i olika sammanhang
strukit under att en effektiviserad bevakning av den internationella
utvecklingen av betydelse för den svenska industripolitiken är angelägen. En
sådan effektivisering är enligt LO en viktig förutsättning för en förbättrad
industripolitisk framförhållning. SACO/SR uttalar att en internationell
överblick givetvis måste betecknas som synnerligen angelägen. Med tanke på
dess omfattning och de resurser som erfordras är det också helt nödvändigt
att insatserna inom vårt land koordineras åtminstone i alla mera övergripande
frågor.

Bland de remissorgan som uttalat sig om formerna för en samordning går
meningarna isär. Industriverket anser att, med hänsyn till att verket har en
central roll i den industripolitiska utredningsverksamheten, det är naturligt
att industriverket ges mandat och resurser att genomföra en sådan
samordning. Styrelsen för teknisk utveckling anser att uppgiften att utarbeta
konkreta förslag till ett bättre utnyttjande av den samlade informationen i
första hand bör ankomma på befintliga organ och myndigheter. SHIOFamiljeföretagen
och Sveriges industriförbund har hänvisat till sina tidigare
avlämnade yttranden över betänkandet Att utveckla en långsiktig industripolitik
(Ds 1 1980:17-18). SHIO-Familjeföretagen har i yttrandet om denna
utredning anfört att informationsinsamlingen till underlag för en långsiktig
offensiv industripolitik bör samlas till ett organ, lämpligen inom industridepartementet.
Sveriges industriförbund pekar på möjligheten att utnyttja
näringspolitiska rådet i dessa sammanhang.

Förslaget att komplettera stödhandboken med uppgifter om vissa viktigare
informationskällor om den tekniska, industriella och handelspolitiska
utvecklingen har berörts av enbart två remissmyndigheter. Industriverket,
som instämmer i att en sådan sammanställning vore värdefull, föreslår att
denna information ges ut fristående från stödhandboken. Kommerskollegiet
har gett uttryck för i huvudsak likartade synpunkter.

Förs. 1982/83:4

2.3 Stödregister

Förslaget att inrätta ett centralt register över företag med någon form av
statligt stöd har vunnit gehör eller lämnats utan erinran från flertalet
remissinstanser. Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar att den ansluter sig till
uppfattningen att det föreligger ett behov av bättre översikt och analys än
f. n. Industriverket delar den i rapporten framförda uppfattningen om
behovet av en samlad information om de stödåtgärder som vidtagits eller är
under utredning vid olika handläggande organ. Industriverket, som därför
tillstyrker förslaget att inrätta ett centralt stödregister, finner det naturligt att
verket görs till huvudman för ett sådant register. Statistiska centralbyrån
(SCB) förordar att SCB får i uppdrag att upprätta ett stödregister kopplat till
verkets centrala företagsregister. Ett sådant arrangemang skulle vara förenat
med olika tekniska fördelar och det skulle bl. a. verka kvalitetshöjande för
den ekonomiska statistiken i övrigt.

Centralorganisationen SACO/SR anser att man vid kommande översyner
av bidragssystemen bör överväga möjligheterna till en förbättrad kontroll
och uppföljning av såväl bidrag som bidragsmottagare. På detta område
skulle t. ex. en utökad och förbättrad datoranvändning kunna komma väl till
pass. LO anser att ett centralt register med uppgift om företag som erhållit
någon form av samhällsstöd är en angelägen åtgärd varför ett sådant snarast
bör byggas upp.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) anser att frågan om ett centralt
stödregister kan avgöras först när möjligheterna prövats att nedbringa
antalet stödformer och stödorgan. STU anser att det finns stor risk för att
kostnaderna för att upprätta och underhålla ett centralt register inte
motsvarar värdet. STU kan därför inte på tillgängligt underlag tillstyrka
förslaget om ett centralt register. Även SHIO-Familjeföretagen och Sveriges
industriförbund tar upp kostnadsaspekten. Organisationerna befarar att den
föreslagna uppläggningen av ett centralt register över företag som är aktuella
i stödsammanhang kan medföra betydande kostnader om det skall vara
användbart för meningsfulla statistiska bearbetningar. Samtidigt är det högst
tveksamt om ett sådant register bidrar till att ge ett bättre beslutsunderlag i
konkreta ärenden.

2.4 Bättre utnyttjande av tidigare industripolitisk utredningsverksamhet

Förslaget att gå igenom och strukturera utredningsmaterialet från tidigare
industripolitisk utredningsverksamhet, så att det lättare kan tas till vara vid
statsmakternas fortsatta industripolitiska överväganden, får stöd av
kommerskollegium, statens industriverk och styrelsen för teknisk utveckling.
SHIO-Familjeföretagen och Sveriges industriförbund befarar dock att
en särskild och mera ambitiös genomgång av detta slag inte skulle vara
meningsfull.

Förs. 1982/83:4

2.5 Vissa exportfrämjande åtgärder

Statens industriverk delar den i rapporten framförda meningen om
behovet av en samordning och översyn av den exportfrämjande verksamheten.
Det är därvid, enligt industriverket, viktigt att målen för verksamheten
klargörs och relateras till andra industripolitiska åtgärder. De exportfrämjande
åtgärderna bör ses som ett led i det industripolitiska arbetet som syftar
till att underlätta för företagen att anpassa sig till förändrade strukturella
betingelser.

Enligt expertrådet återstår alltjämt mycket att göra vad beträffar
ytterligare samordning av den exportfrämjande verksamheten. Exportrådet
anser därför att förslaget om tillsättande av en expertgrupp är tillfredsställande.
Ytterligare kunskaper om och integration av de tjänster som erbjuds
företagen är en mycket viktig fråga för exportrådet. Exportrådet anser att det
kommersiella synsätt som ingår i verksamhetsplaneringen f. n. skulle vara av
värde för en eventuell expertgrupp att ta del av. Exportrådet anser att den
grundläggande affärsmässiga synen är den mest sysselsättningsbefrämjande
och vill gärna utveckla detta inom ramen för en eventuell expertgrupp. I en
sådan grupp bör även Swedfund, Beredningen för Internationellt Tekniskt
Samarbete (BITS), STU och SIDA vara representerade. Exportrådet anser
att den administrativa hemvisten för olika funktioner givetvis bör prövas i
samband med en sådan expertutredning.

TCO har kunnat konstatera att den svenska konkurrenskraften försvagats
under senare år. Mot denna bakgrund föreslås en allmän effektivisering av
exportfrämjandet. Bl. a. bör bevakningen av projekt som stöds av de olika
FN-organen och av de regionala utvecklingsbankerna förstärkas i syfte att ge
svensk industri större möjlighet att delta i dessa. Vidare bör de fackliga
organisationerna inom tjänstemannarörelsen få ett ökat inflytande i exportfrämjandet.

LO delar uppfattningen att något måste göras åt den mycket splittrade
organisatoriska bild som samhällets exportfrämjande verksamhet uppvisar.
LO har i annat sammanhang krävt en utredning om detta. LO anser dock inte
att översynen bör anförtros en expertgrupp med företrädare för berörda
organ. Översynen bör göras av en mer fristående utredning, bl. a. med
hänsyn till att även ansvarsfördelningen på departementsnivå bör prövas.

Kommerskollegium är tveksamt till möjligheterna att nå några väsentliga
effektivitetsvinster genom en enkel administrativ åtgärd i form av tillsättandet
av en expertgrupp. Verket tar ställning till detta förslag inte minst mot
bakgrund av de olika utredningar och åtgärder som genomförts på detta
område under senare år. Exportkreditnämnden är utifrån nämndens
erfarenheter från exportkreditgivningen inte övertygad om att en expertgrupp
skulle kunna lämna några egentliga bidrag till att effektivisera en
verksamhet som fortgående är föremål för översyn. AB Svensk Exportkredit
(SEK) anser att exportkreditverksamheten f. n. i huvudsak är effektiv och

Förs. 1982/83:4

målinriktad. Någon översyn härvidlag anser SEK således inte erforderlig.
Behovet av en expertgrupp för att utröna möjligheterna till effektivisering av
andra delar av den exportfrämjande verksamheten anser sig SEK inte ha
möjligheter att bedöma. Industriverket instämmer i att den svenska
insatsvaruproducerande industrins konkurrenssituation behöver förbättras.
Under 1970-talet har andelen importerade insatsvaror ökat. Vissa delar av
den insatsvaruproducerande industrin har drabbats särskilt hårt. Speciella
åtgärder är därför motiverade.

Enligt industriverkets mening bör dessa åtgärder vara av den karaktären
att de varaktigt förbättrar den insatsvaruproducerande industrins konkurrenskraft.
Kommerskollegiet har uttryckt liknande synpunkter på utformningen
av ett sådant stöd. Verket anser att ett stöd till svensk komponenttillverkning
bör utformas så, att man söker minska informationsbarriärer så
att inhemska, potentiella underleverantörer och svenska exportföretag blir
uppmärksammade på existerande affärsmöjligheter. Vidare bör svensk
komponentexport främjas på samma sätt som all annan export.

Kommerskollegiet, liksom exportkreditnämnden, SHIO-Familjeföretagen
och Sveriges industriförbund, varnar för sådana åtgärder som skulle
diskriminera export av industriprodukter som innehåller utländska insatsvaror.
Sådana åtgärder kan stå i strid med internationella åtaganden på
subventionsområdet. Samtidigt pekas på att handel med komponenter och
insatsvaror inte är något som ensidigt missgynnar Sverige.

2.6 Utredning om vissa handelspolitiska åtgärder på tekoområdet

Förslaget att tillsätta en arbetsgrupp för att utarbeta och pröva olika
handelspolitiska lösningar på tekoområdet får stöd av SHIO-Familjeföretagen
och Sveriges industriförbund samt av LO och Beklädnadsarbetarnas
förbund. Generaltullstyrelsen har uttalat att den finner det angeläget att
tullverket blir representerat i en sådan grupp. Kommerskollegiet och
Textilgrossisternas Riksförbund anser att de frågor som en sådan arbetsgrupp
skulle ta upp även fortsättningsvis bör prövas och utarbetas inom
ramen för nuvarande institutioner. Textilgrossisternas Riksförbund anser
dock att det nu är hög tid att ompröva den hittills förda politiken på
tekoområdet - en politik som, enligt förbundet, inte visat sig ha några
positiva effekter med utsikt till bestående resultat. Textilrådet-Konfektionsindustriföreningen
avstyrker bl. a. av tidskäl att en arbetsgrupp tillsätts för
att utreda olika alternativ i handelspolitiken på tekoområdet. Även
Beklädnadsarbetarnas förbund har starkt strukit under det angelägna i att
åtgärder vidtas med det snaraste på detta område.

Beträffande de alternativa infallsvinklar som i rapporten föreslagits bli
föremål för arbetsgruppens prövning går remissinstansernas ställningstaganden
vitt isär. Beklädnadsarbetarnas förbund anser att de tre punkter som
anges i rapporten, nämligen a) export- och importreglering, b) globalkvoter

Förs. 1982/83:4

för tekoimporten och c) slopande av importrestriktioner på tekoområdet,
mycket väl kan vara utgångspunkter för en sådan utredning. SHIOFamiljeföretagen
och Sveriges industriförbund menar att införandet av s. k.
globalkvoter på tekoområdet kan övervägas. De båda organisationerna tar
dock klart avstånd från tankegången att den kvantitativa regleringen skulle
ersättas med tullar. Textilrådet-Konfektionsindustriföreningen förordar
klart ett alternativ med globalkontingenter för tekoimporten. Ett slopande
av de kvantitativa regleringarna av tekoimporten med ett tullskydd och ett
industripolitiskt stöd bedöms som orealistiskt.

Textilgrossisternas Riksförbund förespråkar ett successivt slopande av de
kvantitativa importhindren på tekoområdet. Organisationen ställer sig klart
avvisande mot ökade tullar och anser att ett globalkvoteringssystem skulle
vara orealistiskt.

Industriverket har uppmärksammat de problem som revisorerna berör.
Verket erinrar om att det på uppdrag av regeringen inom sitt ansvarsområde
har utrett och lämnat underlag för den fortsatta långsiktiga planeringen av de
statliga åtgärderna för tekoindustrin. Utredningsresultaten har bl. a. redovisats
i SIND PM 1981:12 och SIND PM 1981:13. Dessa utredningar har,
framhåller industriverket, utgjort en del av underlaget för propositionen
1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin som nyligen lagts fram och i vilken
förslag lämnas om inriktningen av de fortsatta statliga åtgärderna på
tekoområdet. Bl. a. förordas en ökad satsning på effektivitetshöjande
åtgärder. Vidare lämnas förslag till lag om ursprungsmärkning av kläder.
Åtgärder föreslås också för att åstadkomma en förbättrad kontroll av
befintliga importbegränsningar från lågprisländer.

Dessa åtgärder bör, menar industriverket, kunna leda till viss förbättring
av den svenska tekoindustrins situation. En beredskap bör dock hållas så att
åtgärder snabbt kan vidtas om de förslagna insatserna visar sig otillräckliga.

GOTAB 72379 Stockholm 1982