Förs. 1982/83:11 (Framställning / redogörelse 1982/83:11)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1982/83:11

Förslag

1982/83:11

Riksdagens revisorers förslag angående riksbankens regionala
organisation

1982-12-17

Till riksdagen

1 Sammanfattning

Riksdagens revisorer föreslår en ny utformning av riksbankens regionala
kontorsorganisation. Enligt förslaget bör denna, som nu omfattar 23 avdelningskontor,
fortsättningsvis bestå av följande enheter, nämligen

1. åtta avdelningskontor, placerade i Gävle, Göteborg, Härnösand, Jönköping,
Linköping, Luleå, Malmö och Örebro,

2. högst tio kassakontor på orter som riksbanksfullmäktige bestämmer,

3. sedeldepåer inom postverket för riksbankens räkning till antal och på
orter som riksbanksfullmäktige bestämmer.

Den nya organisationen föreslås bli tillämpad fr.o.m. den 1 januari 1984.
För att undvika driftstörningar och ge skälig tid för personalplanering
föreslås vissa övergångsbestämmelser.

Vidare föreslås att försörjningen med mynt snarast ses över av riksbanksfullmäktige
i samverkan med myntverket, postverket och bankerna.

Revisorernas förslag innebär att den regionala organisationen anpassas
till den nuvarande huvuduppgiften, nämligen betalningsmedelsförsörjningen.
Förslagen grundar sig på en granskning av verksamheten vid
riksbankens avdelningskontor. Sammanfattningar av en i granskningsärendet
upprättad rapport (1981/82:6) Riksbankens avdelningskontor och de
över rapporten avgivna remissyttrandena redovisas i bilaga 1 till denna
skrivelse. Efter remisstidens utgång har ny riksbankschef tillträtt. Denne
har getts tillfälle att lämna synpunkter i ärendet. De redovisas i bilaga 2.

2 Genomförd granskning

2.1 Bakgrund

Riksbankens nuvarande kontorsnät omfattar 23 avdelningskontor. Det
byggdes upp under 1800-talets senare del i huvudsakligt syfte att ge allmänheten
i olika delar av landet ökade möjligheter att få bankkrediter. Sedan
dess har det allmänna bank- och kreditväsendet genomgått en snabb utveckling.
Detta har lett till att de traditionellt bankmässiga arbetsuppgifter1
Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 11

Förs. 1982/83:11

na vid avdelningskontoren har minskat i omfattning och att verksamheten
vid kontoren i dag alltmer präglas av en kraftigt ökande hantering av sedlar
och mynt. Avdelningskontorens organisation har dock inte anpassats till
denna utveckling. Härigenom har bristen på mer kvalificerade uppgifter
blivit påfallande stor för vissa personalkategorier vid kontoren.

Kontorens organisation och arbetsuppgifter har satts i fråga och prövats
gång efter annan alltsedan 1930-talet. Riksdagens revisorer uttalade sålunda
för sin del år 1969 i en skrivelse till riksdagen att en förutsättningslös
utredning borde göras om betalningsmedelsförsöijningen och om riksbankens
kontorsnät. Förslaget avvisades dock (BaU 1969:43).

År 1979 prövade riksbanksfullmäktige senast frågan om kontorsorganisationen.
En majoritet av fullmäktige ansåg då att bankens samtliga 23
avdelningskontor skulle behållas. Beslutet innebar emellertid vidare att
ansträngning''.'',, skulle göras för att tillföra kontoren nya arbetsuppgifter
som ett komplement till betalningsmedelsförsörjningen. Med hjälp av konsult
har sedermera också sådana ansträngningar gjorts, dock utan påtagliga
praktiska resultat.

Riksdagens revisorer tog för sin del i böljan av år 1981 upp till förnyad
prövning frågan om riksbankens regionala kontorsorganisation och beslöt
- på basis av en förstudie — i oktober samma år att en granskning skulle
genomföras.

I december 1981 beslöt riksdagen att bosättningslånegivningen skulle
upphöra den 1 januari 1982 (prop. 1981/82:30, SoU 1981/82:19, rskr
1981/82:72). Dessa lån administreras lokalt av avdelningskontoren och
utgjorde den helt dominerande delen av kontorens nyutlåning. Genom
beslutet kommer bosättningslånerörelsen att vara i stort sett avvecklad år
1988. Med anledning av proposition 1981/82:30 framhöll bankofullmäktige i
skrivelse till finansutskottet att en avveckling av bosättningslånen i hög
grad skulle påverka avdelningskontorens verksamhet och därmed allvarligt
rubba förutsättningarna att bibehålla den nuvarande kontorsorganisationen.
Fullmäktiges majoritet uttryckte sin uppfattning på följande sätt.

Ett slopande av bosättningslånen vore att ta bort så viktiga delar av
riksbankens arbetsuppgifter att det svårligen kan försvaras att behålla ett
riksbankskontor i varje län. Det måste då ske en successiv nedläggning av
kontor och koncentration av sedelhanteringen till stora moderna kontor
kombinerade med sedeldepåer eller s.k. kassakontor. Detta innebär att
riksbankens arbetsuppgifter regionalt i huvudsak begränsas till sedelhantering.

Riksdagen behandlade vidare i december 1981 avdelningskontorsfrågan
med anledning av en motion (1980/81:407) om avskaffande av riksbankens
lokalkontor. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1981/82:13 avstyrkte
finansutskottet bifall till motionsyrkandet. Å andra sidan ansåg utskottet
att en omprövning av kontorsorganisationen borde komma till stånd. Ut -

Förs. 1982/83:11

skottet noterade att utvecklingen sedan år 1979 - då organisationsfrågan
senast prövades av riksbanksfullmäktige - än tydligare hade visat att
kontorsorganisationen för närvarande är överdimensionerad i förhållande
till de uppgifter som åvilar kontoren samt att försöken att finna nya
uppgifter inte lett till önskat resultat. Det är därför enligt utskottet angeläget
att kontorsnätet nu dimensioneras efter kontorens faktiska arbetsuppgifter.

Utskottet fann det vidare ytterst angeläget att revisorernas just påbörjade
granskning genomfördes med stor skyndsamhet. Utskottet förutsatte
att en rapport över granskningen skulle föreligga under våren 1982. I
enlighet härmed färdigställdes en rapport angående riksbankens avdelningskontor,
vilken som ett led i granskningsarbetet i början av juni 1982
sändes ut på remiss.

2.2 Granskningsresultatet

Vid granskningen har huvudvikten lagts vid avdelningskontorens arbete
med betalningsmedelsförsöijningen. Självfallet har denna inriktning av
granskningen bestämts av det förhållandet att den övriga verksamheten vid
kontoren blivit mer och mer begränsad och att påtagliga försök att tillföra
kontoren arbetsuppgifter vid sidan av betalningsmedelsförsöijningen inte
lett till resultat. En sådan inriktning av arbetet har även stöd i finansutskottets
ovan nämnda betänkande.

Granskningen inleddes med en kartläggning av nuläget. Information
införskaffades därvid genom bl.a. sammanträffanden med företrädare för
riksbankens administration och besök vid några avdelningskontor. I detta
skede inhämtades även synpunkter och önskemål från bankinspektionen
och bankväsendet samt från rikspolisstyrelsen och postverket. På grundval
av vad sålunda kommit fram övervägdes utifrån främst funktionsmässiga,
säkerhetsmässiga och ekonomiska utgångspunkter hur en ändamålsenlig
regional organisation för riksbanken borde vara uppbyggd. Personalorganisationerna
vid riksbanken orienterades vid ett par tillfallen om
utredningsläget.

Av vad som framkommit vid granskningen finns det nu inte anledning att
redovisa annat än vad som erfordras för att ge en mera allmän bild.
Ytterligare upplysningar återfinns i den sammanfattning av granskningsrapporten
som är fogad till denna skrivelse.

Avdelningskontorens arbetsuppgifter består väsentligen av kassarörelse,
utlåning till allmänheten, inlåning, beredskapsplanering för betalningsväsendet
och den egna administrationen. Med kassarörelse avses avdelningskontorens
ansvar för betalningsmedelsförsöijningen, dvs. kontorens
ansvar för att tillgång till sedlar och mynt finns inom resp. region. Kontorspersonalens
arbetstid ägnas numera huvudsakligen åt kassarörelse. Endast

Förs. 1982/83:11

en mindre del av tiden hänför sig till annan verksamhet, främst utlåningsrörelsen.

För att ge en uppfattning om avdelningskontorens utlåning till allmänheten
anges i följande tabell den sammanlagda storleken av den viktigaste
utlåningen — inkl. bosättningslån - vid utgången av år 1981.

Nämnas kan att hypotekslånegivningen sedan år 1980 har minskat väsentligt
till följd av att äldre obligationer fr.o.m. detta år inte får belånas.

Avdelningskontorens utestående lån till allmänheten (1981-12-31)

Bosättningslån	Avbetalningslån	Hypotekslån
Antal Belopp (tkr)	Antal Belopp (tkr)	Antal Belopp (tkr)
39815 182518	9108 82586	12460 252867

Beloppsmässigt utgjorde riksbankens utlåning till allmänheten i slutet av
år 1981 ca 3,7 promille av affärsbankernas, sparbankernas och föreningsbankernas
utestående lån till allmänheten vid samma tidpunkt.

Avdelningskontoren svarar också för viss inlåningsverksamhet. Den
avser främst förvaltning av medel som olika företag sätter av till investeringsfonder,
arbetsmiljöfonder och på vinstkonto. Vidare säljer riksbankens
kontor sedan juni månad 1981 skattkammarväxelcertifikat. Dessa
utgör andelar i större skattkammarväxlar som riksbanken köpt in från
riksgäldskontoret.

Regionalt ankommer det på cheferna för avdelningskontoren att leda
och samordna beredskapsplaneringen på bank- och betalningsväsendets
område samt att utöva tillsyn över denna i samråd med resp. länsstyrelse.

Samtliga avdelningskontor har samma organisatoriska uppbyggnad med
en styrelse, en direktör och två eller flera kamrerare i ledningen för resp.
kontors verksamhet. Enligt personalstaten fanns det 508 tjänster vid kontoren
i januari 1982.

Driftkostnaderna för kontoren uppgick år 1981 till 72,7 milj. kr. (inkl.
investeringar i maskiner och inventarier på ca 1,4 milj. kr.). I allmänhet låg
kostnaderna mellan 2,0—3,5 milj. kr. per kontor. För de två största kontoren,
dvs. kontoren i Malmö och Göteborg, låg driftkostnaderna dock på
en betydligt högre nivå eller uppemot 8 resp. 10 milj. kr. Tre kontor —
Kalmar, Kristianstad och Visby - hade kostnader som understeg 2,0 milj.
kr.

Av de 23 avdelningskontoren har 15 stycken sina lokaler i fastigheter
som ägs av riksbanken. Sedan år 1978 har ombyggnad resp. nybyggnad
genomförts vid kontoren i Gävle, Jönköping, Malmö, Luleå, Umeå och
Västerås. Även kontoren i Visby och Östersund har nyligen åtgärdats.

Av de icke åtgärdade kontoren har inte något utom kontoret i Skövde en
helt godtagbar standard. Behovet av byggnadsinvesteringar är därför om -

Förs. 1982/83:11

fattande. I många fall behövs större utrymmen för sedelräkningen och/eller
större valvsvolym. Åtgärder behöver också vidtas för att öka säkerheten
vid penninghanteringen genom uppförande exempelvis av skyddade värdeintag.
Helt nya lokaler bedöms erforderliga i Halmstad, Kalmar, Karlskrona,
Karlstad, Växjö och Uppsala.

Under den senaste femårsperioden har kostnaden för investeringar i
fastigheter och i säkerhetsanordningar uppgått till sammanlagt ca 100 milj.
kr. Enligt riksbanken beräknas investeringsbehoven vid bibehållen organisation
för åren 1982—1990 uppgå till ca 270 milj. kr. räknat i 1980 års
prisnivå.

En rättvisande bild av avdelningskontorens intäkter har utifrån tillgängliga
redovisningshandlingar inte utan större omgång gått att få. Nämnas
kan dock att inkomsterna från uthyrning av avdelningskontorsfastigheter
förra året uppgick till drygt 2,6 milj. kr.

Riksbanken bedriver viss försöksverksamhet som alternativ till avdelningskontor.
Riksbanken har sålunda medgett att då posten i Norrköping
lägger in sedlar i en särskild sedeldepå, dessa sedlar får anses som insatta i
riksbanken. Sedeldepån, som inrättades år 1978 och inte betjänar banker,
är organisatoriskt hänförd till avdelningskontoret i Linköping. I Borås har
riksbanken år 1980 inrättat ett eget s.k. kassakontor, där riksbanken lämnar
ut, tar emot och räknar sedlar men inte driver annan verksamhet.
Kassakontoret är underställt avdelningskontoret i Göteborg.

Granskningsrapporten ger vid handen att riksbanken med hänsyn till de
krav som man måste kunna ställa på en säker och rationell sedel- och
myntförsöijning skall ha viss regional organisation. Å andra sidan anses
antalet avdelningskontor kunna skäras ned om de kvarvarande kontoren
samtidigt kompletteras med ett antal mindre personalkrävande regionala
enheter.

I rapporten redovisas tre olika organisationsmodeller var och en uppbyggd
med en basorganisation som består av ett begränsat antal avdelningskontor.
Avdelningskontoren kompletteras med ett antal sedeldepåer
och/eller kassakontor. Riksbankens lokala representation ute i landet skulle
då enligt rapporten kunna utökas med tre till nio orter beroende på
vilken organisationsmodell man stannar för.

De tre modellerna har utformats på ett sådant sätt att det inte skall vara
nödvändigt att på avdelningskontoren lägga andra arbetsuppgifter än de
som är förenade med betalningsmedelsförsörjningen. Modellerna består av
följande organisatoriska enheter.

Förs. 1982/83:11

Antal riksbanksorter utöver Stockholm

	Nuvarande	Organisationsmodell
	organisation
		1	2 3
Avdelningskontor	23	10	7 7
Kassakontor	1*	—	21 8
Sedeldepåer	1*	24	19
Riksbanksorter	25	34	28 34

* Försöksverksamhet

Skillnaden mellan avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer är
följande.

Avdelningskontor har som huvuduppgift att ansvara för den regionala
betalningsmedelsförsöijningen och beredskapsplaneringen. De är stora
enheter för lagring och hantering av sedlar och mynt. Övriga sedelnederlag
är - oavsett om de har formen av kassakontor eller sedeldepåer —
underordnade avdelningskontoren. Riksdagen beslutar om avdelningskontorens
lokalisering och antal.

Kassakontor är mindre riksbanksenheter som utväxlar sedlar och
mynt med post och banker inom sina upptagningsområden. De betjänas av
riksbankspersonal och är inrymda i egna eller av riksbanken förhyrda
lokaler som antingen kan vara helt fristående eller sammanbyggda med
post- eller bankkontor.

Riksdagen fastställer hur många kassakontor som högst får inrättas. Var
kontoren skall läggas avgörs däremot av riksbanksfullmäktige.

Vid kassakontoren sorteras och räknas både sedlar och mynt. Inga
andra arbetsuppgifter än de som direkt hör samman med kassarörelsen kan
läggas på kassakontoren.

Sedeldepåer är små enheter som utväxlar sedlar med post och
banker inom sina upptagningsområden. De betjänas av postens personal
och är inrymda i postens lokaler men står under riksbankens tillsyn och
kontroll.

Sedeldepåer inrättas genom beslut av riksbanksfullmäktige.

Från sedeldepåer utlämnas dels nya eller av överordnat avdelningskontor
uppräknade sedlar, dels inlämnade sedelbuntar som efter en ytlig
kontroll bedöms vara brukbara utan sortering. Depån ombesörjer alltså
inte uppräkning och sortering av sedlar. Mynt finns inte vid depåerna.

Samtliga tre modeller är enligt rapporten rationella lösningar i förhållande
till nuvarande organisation.

I rapporten förordas en lösning enligt modell 3.

Förslaget kan sammanfattas på följande sätt.

— Riksdagen beslutar att det skall finnas avdelningskontor i Göteborg,

Jönköping, Linköping, Luleå, Malmö, Sundsvall och Örebro.

Förs. 1982/83:11

- Riksbanksfullmäktige ges rätt att inrätta kassakontor, dock högst tio,

samt sedeldepåer. Fullmäktige bestämmer var det skall finnas kassakontor
resp. sedeldepåer.

3 Revisorernas överväganden

3.1 Allmänna synpunkter

Revisorerna har vid sina överväganden självfallet gått ut från de synpunkter
på riksbankens regionala organisation som framfördes i finansutskottets
tidigare nämnda betänkande (1981/82:13) om riksbankens avdelningskontor.
Synpunkter som riksdagen genom särskild skrivelse gett revisorerna
till känna.

I betänkandet noterar finansutskottet att riksbanksfullmäktige i skrivelse
till utskottet den 29 oktober 1981 framhållit att det finns anledning att
ompröva fullmäktiges beslut år 1979 att behålla den nuvarande regionala
organisationen med 23 avdelningskontor. Detta beslut byggde nämligen
enligt fullmäktige på flera förutsättningar som sedermera inte blivit uppfyllda.
Sålunda har riksbankens utlåningsverksamhet inte kunnat bibehållas
eller utvidgas som man trodde år 1979. Banken har inte heller kunnat
finna nya naturliga arbetsuppgifter för avdelningskontoren. Vidare har de
kalkylerade kostnaderna för en planerad ombyggnad av kontoren kraftigt
underskattats.

Utskottet finner det för sin del angeläget dels att kontorsnätet dimensioneras
efter de faktiska arbetsuppgifter som föreligger, dels att vid en
förutsättningslös prövning av organisationen också skilda former prövas
för organisationen av betalningsmedelsförsöijningen — den dominerande
verksamheten vid avdelningskontoren. Utskottet anser vidare att det ligger
i sakens natur att vad man därvid kommer fram till på sedelförsörjningens
område får avgörande betydelse för kontorsorganisationen som
helhet.

Revisorerna har efter den nu genomförda granskningen och den därpå
följande remissbehandlingen inte kommit fram till något som pekar på att
det finns möjligheter till en utvidgning av arbetsuppgifterna vid sidan av
kassarörelsen (hanteringen av betalningsmedlen). Härtill kommer att ett
studium av den ekonomiska omslutningen vid avdelningskontoren visar att
verksamheten i dag väsentligen kan betraktas som en ren servicerörelse
för tillhandahållande av betalningsmedel åt penninginstituten (post och
banker). Den regionala organisationen bör därför dimensioneras med hänsyn
till vad som rimligen kan krävas för handhavandet av betalningsmedelsförsörjningen.

Att utge och tillhandahålla betalningsmedel (sedlar) är en i gällande lag
föreskriven skyldighet för riksbanken. Skyldigheten får anses innebära att
banken skall tillse att det ute i landet finns god tillgång till betalningsmedel

Förs. 1982/83:11

och att betalningsmedlen har en tillfredsställande kvalitet. Å andra sidan
måste det vara uppenbart att riksbanken inte — åtminstone inte utan
särskild ersättning — skall utföra uppgifter som det rätteligen bör ankomma
på penningsinstituten att svara för såsom räkning, sortering och förvaring
av sedlar och mynt.

Revisorerna anser sig ha kunnat konstatera att riksbanken har en ambition
att hålla en hög standard i vad gäller sedelkvaliteten och visat stort
tillmötesgående när det gäller sin service mot penninginstituten.

Allmänhetens kontakter med riksbankens avdelningskontor i betalningsmedelsärenden
får bedömas vara minimala.

En bedömning av avdelningskontorens verksamhet kan också göras
utifrån frågeställningen om inte riksbankens nuvarande ställning som centralbank
bör renodlas. Härvid kommer vissa av de nuvarande tjänsterna
som riksbanken genom sina kontor tillhandahåller såsom statsbank att
beröras, t.ex. kreditgivningen och andra liknande uppgifter.

Tankegångar i denna riktning har förts fram såväl av dåvarande riksbankschefen
Lars Wohlin som av nuvarande riksbankschefen Bengt Dennis.
De anser båda att riksbankens regionala organisation i fråga om
dimensionering och struktur skall styras av riksbankens ställning som
centralbank och uppgifter som har nära samband med denna. Vidare är det
enligt Dennis önskvärt att en sådan utgångspunkt för omorganisationen
entydigt slås fast av riksdagen vid dess ställningstagande till revisorernas
rapport. Samma uppfattning har förts fram av Wohlin som för sin del
understrukit att möjligheten att bygga upp en centralbank har försvårats av
att tanken på riksbanken som en statsbank tillmätts en alltför stor vikt i
många slag av beslut.

Revisorerna delande nu framförda synpunkterna.

Granskningen ger revisorerna anledning förorda att verksamheten vid
avdelningskontoren koncentreras på kassarörelsen. Arbetet vid kontoren
bör då även i övrigt främst avse uppgifter som har ren centralbankskaraktär.
Antalet kontor bör minskas och betalningsmedelshanteringen utanför
avdelningskontoren läggas på lägre enheter inom riksbanken eller under
riksbankens tillsyn anförtros enheter utanför banken, förslagsvis inom
postverket.

Vid remissbehandlingen har icke någon av de myndigheter eller de
intresseorganisationer som i stort tagit ställning till utformningen av den
regionala organisationen satt i fråga granskningsrapportens förslag om en
omorganisation och en uppstramning av verksamheten.

Hos remissinstanserna råder dock skilda meningar om hur en ny organisation
skall vara utformad. Revisorerna uttalade sig i granskningsrapporten
i första hand för en organisation som består av sju avdelningskontor,
kompletterade med högst tio kassakontor och sedeldepåer till ett antal som
riksbanken bestämmer.

Bankinspektionen har tillstyrkt den i rapporten föreslagna organisatio -

Förs. 1982/83:11

nen. De flesta av de övriga centrala statliga myndigheterna, nämligen
rikspolisstyrelsen, postverket, myntverket och brottsförebyggande rådet
har inte anfört något emot den principiella inriktningen i förslaget. Samma
inställning redovisas från företrädarna för bankintressena.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, som yttrat sig från beredskapsplaneringssynpunkt,
har uttalat sig för en organisation enligt revisorernas
alternativ 2.

Personalorganisationerna tillstyrker en omorganisation men ställer sig
negativa till inrättande av sedeldepåer.

Inom riksbanksfullmäktige har meningarna varit delade. Majoriteten1
(m, c, fp) anser att en ny organisation skall omfatta åtta avdelningskontor,
tolv kassakontor och sex sedeldepåer, medan en minoritet1 (s) reserverar
sig häremot för en ännu större organisation och förordar tio avdelningskontor,
14 kassakontor och - endast på försök - en sedeldepå.

Vid remissbehandlingen har från formell synpunkt inte rests några direkta
invändningar mot att riksbanken ges möjlighet att uppdra åt annan
utanför riksbanken - lämpligen statlig myndighet - att för bankens räkning
under vissa förutsättningar handha betalningsmedelsförsöijningen.

Vad som anförts vid remissbehandlingen har inte gett revisorerna anledning
att gå ifrån det remitterade huvudförslaget till organisation på annat
sätt än att revisorerna funnit sakliga skäl tala för att antalet avdelningskontor
bestäms till åtta i stället för sju. Revisorerna kommer i fortsättningen
att närmare gå in på organisationen och på vilka orter riksbanken bör vara
representerad.

Revisorerna bygger sitt organisationsförslag på en strävan att få till
stånd en rationell organisation som såväl i dagsläget som i framtiden kan
svara mot kraven på en fungerande penningmedelsförsörjning. Det fulla
genomförandet av en omorganisation tar en avsevärd tid, men ett genomförande
i principiella delar bör å andra sidan ej få dröja till efter den 1
januari 1984. Emellertid bör skäligt utrymme ges för en anpassning av
organisationen till såväl regionala som arbetsmarknadspolitiska förhållanden.
Övergångsbestämmelser har därför föreslagits i syfte att ge utrymme
för detta.

Förordade ändringar av organisationen medför behov av ändring i lagen
(RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet). Förslag
till erforderlig lagändring för genomförande av organisationen har fogats
som bilaga 3 till denna skrivelse. Efter hand som den nya organisationen i
sina detaljer införs får det ankomma på riksbanksfullmäktige att för riksdagen
föreslå de ytterligare lagändringar som kan befinnas nödvändiga.

1 I det följande avser majoriteten resp. minoriteten (reservanterna) förhållandena
före förändringar i sammansättningen av riksbanksfullmäktige hösten 1982.

Förs. 1982/83:11

3.2 Avdelningskontoren

I rapporten föreslås att det i en regional organisation som består av
avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer skall finnas sju avdelningskontor,
belägna i Göteborg, Malmö, Jönköping, Linköping, Luleå,
Sundsvall (ny ort) och Örebro.

I vad gäller antalet avdelningskontor och deras lokalisering samt landets
uppdelning i regioner mellan kontoren har endast riksbanksfullmäktige
redovisat fullständiga alternativ till rapportens förslag. Majoriteten av
fullmäktige förordar åtta avdelningskontor, medan reservanterna föreslår
tio. Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har antingen lagt
generella synpunkter på avdelningskontorens antal och lokalisering eller
begränsat sig till att behandla vissa orter och regioner.

Både majoriteten av fullmäktige och reservanterna har föreslagit att
riksbankens avdelningskontor skall vara kvar i Härnösand och därmed
motsatt sig en lokalisering till Sundsvall. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län anser för sin del inte att man i rapporten kunnat visa att några avgörande
säkerhetsmässiga eller transportmässiga fördelar skulle vinnas genom
en omlokalisering av Härnösandskontoret till Sundsvall och avstyrker av
bl.a. detta skäl rapportens förslag. Då förslaget inte heller uttryckligen
tillstyrkts av någon remissinstans finns det enligt revisorernas mening inte
tillräckliga skäl att vidhålla det. Härnösand bör alltså stå kvar som avdelningskontorsort
i mellersta Norrland.

Remissyttrandena innehåller också förslag om ytterligare ett antal avdelningskontor,
många betingade av främst lokala och regionala intressen.
Det synes dock vara en relativt utbredd uppfattning att Örebroregionen,
såsom den utformats i förslaget, är alltför stor. Bl.a. påpekas att avståndet
från Örebro till ett i Gävle beläget kassakontor skulle bli alltför långt och
att regionens sedel- och mynthantering totalt sett skulle bli mycket omfattande.
Både fullmäktiges majoritet och reservanterna förutsätter i sina
förslag en delning av Örebroregionen. Revisorerna anser att den sålunda
framförda kritiken har sitt berättigande och att ett åttonde avdelningskontor
bör tillkomma. Efter en sammanvägning av olika argument som förts
fram i lokaliseringsfrågan har vi stannat för att föreslå att Gävle bibehålls
som avdelningskontorsort.

Vid en genomgång av remissmaterialet har revisorerna inte funnit tillräckligt
välgrundade motiv för en ytterligare utökning av antalet avdelningskontor.
Enligt vår uppfattning skulle ett tätare kontorsnät inte vara
förenligt med de grundläggande principer som bör styra utformningen av
en ny organisation.

Vårt förslag är alltså att det i en ny organisation skall finnas åtta avdelningskontor,
placerade i Gävle, Göteborg, Härnösand, Jönköping, Linköping,
Luleå, Malmö och Örebro. Det kan noteras att så långt revisorerna
vill gå i fråga om antal kontor så sammanfaller valet av orter med såväl
majoritetens som minoritetens i riksbanksfullmäktige synpunkter.

Förs. 1982/83:11

Enligt granskningsrapporten bör avdelningskontorens huvuduppgift
vara att ansvara för betalningsmedelsförsöijningen (inkl. beredskapsplaneringen)
i resp. region samt att utöva den tillsyn över och ge det stöd till
underordnade kassakontor och sedeldepåer som erfordras för en väl fungerande
försörjning med sedlar och mynt. I rapporten uttrycks den uppfattningen
att fullmäktige skall kunna lägga även andra arbetsuppgifter på
avdelningskontoren. Sådana uppgifter — som endast skall ses som ett
komplement till arbetet med betalningsmedelsförsöijningen — bör dock
enligt rapporten inskränkas till verksamhet som mer direkt berör riksbanken
som centralbank.

Vad fullmäktige och andra remissinstanser uttalat beträffande avdelningskontorens
framtida arbetsuppgifter har inte gett revisorerna anledning
att inta någon från rapporten avvikande uppfattning i frågan. Såsom
förutsätts i rapporten bör det ankomma på riksbanksfullmäktige att ta
ställning till om några arbetsuppgifter utöver de nämnda sedan en omorganisation
genomförts skall ligga på avdelningskontoren och i sådant fall
vilka uppgifter. Man kan utgå från att fullmäktige därvid kommer att
överväga dels om den nuvarande utlåningsrörelsen på kortare eller längre
sikt bör avvecklas, dels om en centralisering av inlåningsrörelsen eller
annan verksamhet till något eller några kontor vore lämplig. Skulle riksbanken
i framtiden tillföras nya arbetsuppgifter får organisations- och
personalfrågor prövas i särskilt sammanhang.

Enligt granskningsrapporten skulle avdelningskontorens arbetsuppgifter
inte komma att bli av den arten att deras verksamhet behöver ledas av
styrelser. Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat rapporten
härvidlag. Bankinspektionen stöder den uppfattning som redovisas i rapporten.
Riksbanksfullmäktige anser att styrelsefrågan är svårbedömd. Enligt
fullmäktige bör styrelserna bestå åtminstone under den besvärliga omställningsperiod
som förestår. Därefter bör frågan om deras bibehållande
åter prövas.

Revisorerna delar fullmäktiges uppfattning att det finns skäl att inte nu ta
definitiv ställning till om styrelserna skall bibehållas eller ej. Vi förordar
alltså att denna fråga tills vidare lämnas öppen.

Det bör enligt vår mening anförtros riksbanksfullmäktige att - med
iakttagande av de riktlinjer som riksdagen anger för organisationen — fatta
beslut i alla frågor av administrativ karaktär. Hit räknar vi den geografiska
avgränsningen av avdelningskontorens regioner och därmed frågan om
vilka enheter i form av kassakontor och — i förekommande fall - sedeldepåer
som skall underställas resp. kontor. Den regionala indelningen bör
göras utifrån funktionsmässiga utgångspunkter och inte som nu styras av
länsindelningen. I det omfattande arbete som måste föregå en omorganisation
ligger också utformningen av tjänsteorganisationen vid de olika riksbanksenheterna.
Den i rapporten förordade personalstrukturen bör därvid
vara vägledande.

Förs. 1982/83:11

3.3 Kassakontoren

Avsikten är att kassakontor enligt i det föregående given definition (s. 6)
skall inrättas av riksbanksfullmäktige inom ramen för ett av riksdagen
fastställt högsta antal kontor. I rapporten föreslås att den övre gränsen
sätts vid tio kassakontor.

Förslaget om riksbanksenheter i form av kassakontor har överlag bemötts
välvilligt av remissinstanserna. De som yttrat sig i fråga om antalet
kassakontor önskar genomgående flera sådana kontor. Generellt gäller att
ju mer negativ inställning man har till sedeldepåer desto större intresse
visar man för kassakontor.

Riksbanksfullmäktiges majoritet kompletterar i sitt organisationsförslag
åtta avdelningskontor med tolv kassakontor och sex sedeldepåer. Reservanternas
förslag innefattar tio avdelningskontor och högst 15 kassakontor.

Som nyss nämnts är det inte avsikten att riksdagen - såsom i fråga om
avdelningskontoren — skall fastställa lokaliseringen av kassakontoren. För
att underlätta bedömningen av de organisationsmodeller som presenteras i
rapporten har emellertid i denna möjliga orter angetts inte bara för avdelningskontor
utan även för kassakontor och sedeldepåer. I tablån på nästa
sida anges dels förslaget till avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer
enligt organisationsmodell 3 i rapporten, dels riksbanksfullmäktiges
förslag. Även revisorernas reviderade förslag återges i tablån.

Bland de åtta kassakontorsorter som tagits upp i modell 3 ingår Gävle,
som - om riksdagen bifaller vårt förslag - skulle få behålla sitt avdelningskontor.
De övriga sju orterna är Falun, Skövde, Umeå, Uppsala, Visby,
Västerås och Östersund, vilka samtliga nu har avdelningskontor.

Vad som framkommit vid remissbehandlingen med avseende på kassakontorens
antal och lokalisering har gett oss anledning till följande kommentarer.

Utgår man från förslaget i rapporten skulle sydöstra Sverige komma att
tillgodoses jämförelsevis dåligt med avseende på renodlade riksbanksenheter,
dvs. avdelningskontor och kassakontor. Tre avdelningskontor -Växjö, Kalmar och Karlskrona — skulle nämligen enligt förslaget komma
att ersättas med postala sedeldepåer. Avstånden från nämnda orter till
närmast belägna avdelningskontor blir relativt långa. Skäl kan finnas att
inrätta ett kassakontor i regionen. Riksbanksfullmäktiges och andra sakkunnigas
bedömning ger vid handen att ett sådant kontor lämpligen placeras
i Växjö.

När det gäller Västsverige har befolkningskoncentrationen i trestadsregionen
Vänersborg, Trollhättan, Uddevalla av flera remissinstanser anförts
som ett skäl för att förlägga ett kassakontor till Trollhättan.

Beträffande förslaget om nedläggning av avdelningskontoret i Karlstad
och inrättande där av en sedeldepå har gjorts gällande att mynthanteringen

Förs. 1982/83:11

Teckenför- ■ avdelningskontor
klaring □ kassakontor

O sedeldepåer

Orter Gransknings- Riksbanksfullmäktige Revisorerna

rapporten

Majoriteten Reservanterna För- Exem- **

slag pel

Nuvarande avdel-
ningskontor*
Göteborg	■			■			■	■
Malmö	■			■			■	■
Linköping	■			■			■	■
Örebro	■			■			■	■
Gävle		□		■			■	■
Västerås		□			□		□		□
Uppsala		□			□		□		□
Falun		□			□		■		□
Jönköping	■			■			■	■
Luleå	■			■			■	■
Umeå		□			□		□		□
Skövde		□			□		□		□
Karlstad			O		□		□		□
Vänersborg
Växjö			O		□		■		□
Härnösand			O	■			■	■
Kristianstad			o			O	□
Östersund		□			□		□		□
Halmstad			o			O	□
Kalmar			o		□		□
Karlskrona			o			O	□
Nyköping			o
Visby		□			□		□		□
Övriga orter
Norrköping			o			o	försök O
Helsingborg			o			o
Borås			o		□		□
Eskilstuna			o			o	□
Södertälje			o
Sundsvall	■
Trollhättan			o		□		□		□
Örnsköldsvik			o
Skellefteå			o
Kiruna			o
Avesta			o
Bollnäs			o
	7	8	19	8	12	6	10 14 (1)	8	10

oed

-o

<L>

-o

c/3

* Kontoren upptagna i storleksordning efter värdet av inlevererade sedlar 1981.
** Exempel på sedeldepåorter redovisas ej.

Förs. 1982/83:11

vid Karlstadskontoret är så stor att en dylik förändring skulle åsamka
avsevärda svårigheter. Problemet skulle kunna lösas genom inrättande av
ett kassakontor.

Med de tre ovan angivna fallen har vi velat belysa de många önskemål
om ytterligare kassakontor som återfinns i remissmaterialet. Med utgångspunkt
i de grundläggande principer som enligt granskningsrapporten bör
vara vägledande vid avvägningen mellan avdelningskontor, kassakontor
och sedeldepåer anser vi emellertid att rapportens förslag beträffande
högsta antal kassakontor bör vidhållas. Vi föreslår alltså att riksdagen
fastställer detta till tio. Inom ramen härför får det sedan ankomma på
riksbanksfullmäktige att - efter ytterligare överväganden av behov, praktiska
möjligheter och ekonomiska konsekvenser — besluta om på vilka
orter kassakontor skall finnas.

En del remissinstanser hävdar att kassakontoren bör handha även andra
arbetsuppgifter än sådana som direkt hör samman med kassarörelsen. Till
dessa hör bl.a. reservanterna i riksbanksfullmäktige och TCO-S. Andra
åter stöder den uppfattning som kommer till uttryck i rapporten. Majoriteten
av fullmäktige anför för sin del följande.

För att reformens syfte, att rationalisera genom att anpassa kontorsorganisationen
till sedel- och myntförsöijningen, skall slå igenom, är det
viktigt att kassakontorens organisation personal- och lokalmässigt begränsas
uteslutande till dessa arbetsuppgifter. Såsom i rapporten föreslås bör
alltså kassakontorens uteslutande uppgift vara att in- och utväxla sedlar
och mynt med post och banker samt att bedriva härmed förenad kassavård
liksom sedel- och mynträkning. Därmed saknas anledning att hålla kassakontoren
öppna för allmänheten. Den eftersträvade lokalmässiga integreringen
mellan kassakontor och postkontor skulle för övrigt i åtskilliga fall
omintetgöra eller i vart fall i betydande mån försvåra kassakontorens
öppethållande för allmänheten. Lokalstyrelse kommer ej att behövas vid
kassakontor.

Kassakontorens utformning är enligt revisorernas uppfattning av avgörande
betydelse för hela organisationsfrågan. Det måste göras en klar och
tydlig åtskillnad mellan å ena sidan den verksamhet som bedrivs vid
avdelningskontoren och det ansvar som åvilar dessa och å andra sidan
göromålen vid kassakontoren. Om så inte blir fallet finns det uppenbara
risker för att man inte åstadkommer någon påtaglig förändring av den
nuvarande organisationen. Med kassakontor som ägnar sig åt andra arbetsuppgifter
än kassarörelse får man nämligen i stället för nuvarande 23
avdelningskontor i stort sett lika många avdelningskontor ”av första och
andra graden”.

Vår bestämda uppfattning är alltså att kassakontoren inte skall bedriva
bankrörelse. Däremot möter det inget hinder att kassarörelsen utvecklas
så att även avgiftsbelagda tjänster kan erbjudas t.ex. tillhandahållande av
särskilda förpackningar av sedlar och mynt. Vidare kan det finnas anled -

Förs. 1982/83:11

ning att i särskilda fall låta ett bestämt kassakontor handha viss avgränsad
specialuppgift. Riksbanken bör alltså exempelvis vara oförhindrad att, om
det befinns lämpligt, låta hanteringen av säkerheter för obligationskonsortielån
skötas av ett framtida kassakontor i Skövde.

I ett inledningsskede kommer kassakontorens lokaler i allmänhet att
utgöras av riksbankskontorens nuvarande lokaler. I den mån ett kassakontor
måste söka nya lokaler eller frågan om ombyggnad aktualiseras bör,
som fullmäktigemajoriteten framhåller, en samlokalisering med posten
eftersträvas. En sådan är inte bara ekonomiskt rationell utan medför även
betydande säkerhetsfördelar. Enligt vår uppfattning finns det inte heller
anledning att överge den i rapporten väckta tanken på en samlokalisering
med bankkontor om detta skulle te sig lämpligt.

3.4 Sedeldepåer

Vid ett genomförande av vårt förslag, som innefattar åtta avdelningskontor
och högst tio kassakontor, skulle antalet orter utanför Stockholm där
riksbanken höll lager av sedlar och mynt komma att uppgå till högst 18,
dvs. bli lägre än nu. Såsom framgår av rapporten finns det hos postverket
och bankerna starka önskemål om en decentralisering av riksbankens
nuvarande service i fråga om betalningsmedel. Därvid önskar man i första
hand en spridning av sedellagringen. En sådan åtgärd bedöms kunna ge
stora vinster i säkerhetshänseende och ses därför som väsentlig också av
rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande rådet, vilka även förordar en
större spridning av sedelvården.

I granskningsarbetet har det varit en strävan att finna organisatoriska
former som skulle möjliggöra en spridning av sedellagringen samt att
åstadkomma en sådan decentralisering med måttliga insatser av personal
och i fråga om lokalinvesteringar. Det huvudförslag som förs fram i rapporten
utgår från att den lämpligaste lösningen skulle vara att inrätta postala
sedeldepåer för riksbankens räkning. Härigenom skulle ett mera finmaskigt
nät av replipunkter för riksbanken kunna knytas till avdelningskontoren.
En fördel anges vara att sedeldepåsystemet inte hindrar en fortgående
centralisering av den fysiska sedelhanteringen (räkning och sortering).
En annan fördel är enligt rapporten att det tillför organisationen en
högre grad av rörlighet än vad ett system med endast avdelningskontor och
kassakontor erbjuder. Rapportens definition av sedeldepåer återges på s.
6.

I organisationsmodell 3 har lokaliseringen av sedeldepåer exemplifierats
genom angivande av 19 sedeldepåorter (se s. 13).

Förslaget att komplettera riksbankens nät av avdelningskontor och kassakontor
med sedeldepåer har fått ett blandat mottagande. Det har mött ett
positivt gensvar hos bl.a bankinspektionen, postverket och bankernas

Förs. 1982/83:11

intresseföreningar. Många remissyttranden, särskilt de från riksbankshåll,
präglas emellertid av en avvaktande hållning eller negativ inställning till
sedeldepåer i postverkets regi. Bl.a. påtalas att den typ av sedeldepåer,
öppna både för post och banker, som föreslås i rapporten ännu inte prövats
i praktiken. Enligt rikspolisstyrelsens mening bör samtliga underavdelningar
till avdelningskontoren betros med sedelvård och fullständig återanvändning
av sedlarna inom regionen, oavsett om de benämns kassakontor
eller sedeldepåer. Brottsförebyggande rådets yttrande går i samma riktning.

Revisorerna har för sin del inte funnit att några så vägande invändningar
mot sedeldepåer förts fram att tanken på att i mer reguljära former inrätta
sådana bör förkastas. Däremot tyder remissutfallet på att en etablering av
depåer skulle komma att bli mera begränsad och ske i långsammare takt än
vad förslaget i rapporten syftar till. Enligt vår uppfattning bör det emellertid
finnas förutsättningar att successivt inrätta ett antal sedeldepåer. Med
hänsyn till de invändningar av principiell natur som förts fram av riksbanksfullmäktige
och vissa andra remissinstanser bör frågan om inrättande
av postala sedeldepåer underställas riksdagens prövning. Vad gäller de
praktiska problem som påtalats i sammanhanget anser vi att dessa bör
kunna lösas om ett konstruktivt samarbete kommer till stånd mellan riksbanken,
postverket och bankerna. Hur verksamheten i detalj skall läggas
upp ankommer det inte på riksdagen att uttala sig om. På en punkt anser vi
dock att inriktningen måste klart fastställas, nämligen i det avseendet att
sedeldepåer på lika villkor skall vara öppna både för post och banker.

Av anförda skäl föreslår vi att riksbanken uttryckligen ges rätt att inrätta
sedeldepåer.

3.5 Växelmyntshanteringen

Riksbanken lämnar i dag ut och tar emot mynt på 24 platser i landet
(huvudkontoret och 23 avdelningskontor).

I rapporten redovisas beträffande mynten bl.a. följande.

Värdemässigt utgör myntrörelsen endast ett par tiondels procent av
sedelrörelsen vid riksbankskontoren. Mynt har lång omloppstid utanför
banksystemet och lång användningstid över huvud taget. Anledningen till
den volymmässigt stora myntrörelsen vid avdelningskontoren är att överskott
och brister på växelmynt uppkommer hos bank- och postkontor. I
jämförelse med sedlar anses mynt inte vara något åtråvärt rånobjekt.

I rapporten görs den bedömningen att växelmyntshanteringen i större
utsträckning än för närvarande bör kunna skötas av postverket och bankerna
själva. Denna bedömning grundas bl.a. på att postverket förklarat
sig berett att - mot betalning och med hjälp av sina transportfordon —
medverka i transporterna av mynt mellan riksbankens kontor och kunder
på andra orter. Enligt rapportens förslag skulle riksbankens växelmynts -

Förs. 1982/83:11

hantering i en regional organisation med avdelningskontor, kassakontor
och sedeldepåer (modell 3) komma att koncentreras till huvudkontoret, sju
avdelningskontor och högst tio kassakontor. Vid sedeldepåer förutsätts
det inte finnas mynt.

Synpunkter som gäller växelmyntshanteringen har närmare utvecklats
framför allt i yttrandena från riksbanken och dess avdelningskontor samt i
myntverkets yttrande.

Riksbanksfullmäktige delar uppfattningen i rapporten att det är möjligt
att klara landets myntförsörjning även om riksbanken begränsar sin växelmyntshantering
till färre orter. Fullmäktige anser emellertid att omfattningen
av arbetet med myntdistributionen underskattats i rapporten. Bl.a.
pekar de på att riksbankskontoren har en viktig uppgift såsom varande en
naturlig och neutral omfördelare av mynt, en funktion som varit mycket
betydelsefull i tider då brist kunnat råda på en eller annan myntvalör.
Vidare understryks att mynten kommer att utgöra en växande andel av
betalningsmedlen i och med att 5-kronorssedeln byts ut mot mynt med
början hösten 1982 och av den anledningen att 10-kronorssedelns utbyte
mot mynt kan förutses inom överskådlig tid.

Myntverket lämnar i sitt yttrande uppgifter som väl belyser vad som är
utmärkande för myntrörelserna. Det framgår tydligt att mynthanteringen i
väsentliga avseenden skiljer sig från sedelhanteringen. Med hänsyn till de
olikheter som föreligger anser verket att man vågar dra slutsatsen att en
organisation som är ändamålsenlig för sedelhanteringen inte å priori är
lämpad för en rationell mynthantering. Verket ser gärna att det görs en
genomgripande översyn av sättet att förpacka och transportera mynt för
att uppnå ett för hela distributionskedjan tillfredsställande system.

Enligt vår uppfattning finns det goda skäl att göra en ordentlig översyn
av mynthanteringen. Härför talar inte bara de skäl myntverket åberopat.
Av väsentlig betydelse är också att finna former som gör det möjligt att
minska transporterna av mynt mellan riksbankskontoren och post/banker.
Detta ter sig speciellt angeläget i ett läge då de lägsta sedelvalörerna
successivt byts ut mot mynt. Om så befinns lämpligt bör även frågor om att
slopa vissa lägre myntvalörer kunna tas upp till bedömning. Vid en översyn
bör också närmare övervägas den i några remissyttranden presenterade
idén att via ett riksbankskontor i Eskilstuna organisera riksbankens
mynttransporter ut i landet. Vidare bör postverkets roll i myntdistributionen
belysas närmare. Det är heller inte uteslutet att kunskap om hur
försörjningen med mynt går till i andra länder skulle kunna ge impulser till
lämpliga lösningar.

Den förordade översynen, som i första hand avser hanteringen av mynt,
bör inledas snarast möjligt och utföras av riksbanken i samverkan med
myntverket, postverket och bankerna. Arbetet bör inriktas på att riksbanken
i största möjliga utsträckning skall klara sin regionala medverkan i
myntförsörjningen via avdelningskontor och kassakontor.

2 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 11

Förs. 1982/83:11

3.6 Kostnadsbesparingar m.m.

Riksbankens kostnader för sedelhanteringen har till följd av avsevärt
ökade volymer vuxit mycket kraftigt under den senaste tioårsperioden och
kommer — om den nuvarande utvecklingen inte bryts — enligt gjorda
prognoser att fortsätta att växa i snabb takt. Dessa kostnader är av olika
slag. De består i huvudsak av kostnader för att hantera och förvara sedlar
samt för nyproduktion och transport av sedlar.

Granskningsarbetet har framför allt inriktats på att finna en organisatorisk
ram som är ändamålsenlig för riksbankens arbete med betalningsmedelsförsörjningen.
En rationell organisatorisk lösning är självfallet av betydelse
i kostnadshänseende och utan tvivel kan en organisationsförändring i
den riktning som förordas i rapporten väntas medföra besparingar. Att det
förhåller sig så bestyrks av riksbanksfullmäktige, även om de — i likhet
med flera andra remissinstanser — är av den uppfattningen att besparingseffekterna
inte blir så stora som uppskattningarna i rapporten tyder på.

Samtidigt måste konstateras att en organisatorisk förändring inte är
tillfyllest om man på ett mer verkningsfullt sätt önskar påverka riksbankens
kostnader för betalnirtgsmedelsförsörjning. En kombination av olika
åtgärder är nödvändig för att nå ett sådant resultat. I det följande berörs
kortfattat några faktorer som är av intresse i detta större sammanhang.

Det är av avgörande betydelse hur arbetsfördelningen mellan riksbanken
och bankerna/posten gestaltar sig. Härvid inställer sig frågor av följande
slag. Förhåller det sig för närvarande på det sättet att penninginstituten i
alltför hög grad anlitar riksbanken för att kostnadsfritt få sedlar och mynt
räknade och sorterade. Har dylika tendenser förstärkts i och med den
snabba utvecklingen av uttagsautomater, till vilka bankerna vill ha sedlar
av god kvalitet. Bör riksbanken vidta åtgärder och i så fall vilka i syfte att
minska inleveranserna av sedlar från post- och bankkontor.

Av granskningsrapporten framgår att riksbanken överväger olika möjligheter
att styra sedelströmmarna, men att detta är förenat med svårbemästrade
problem. Som påpekas i rapporten finns det anledning för riksbanken
att ägna skärpt uppmärksamhet åt de faktorer som bestämmer kostnaden
för betalningsmedelsförsörjningen. I sitt remissyttrande instämmer fullmäktige
häri. Revisorerna anser sig därför kunna utgå från att riksbanken
noga följer utvecklingen och överväger vilka åtgärder som kan och bör
vidtas. En regional organisation som är helt anpassad till huvuduppgiften,
betalningsmedelsförsörjningen, torde för övrigt ge riksbanken bättre förutsättningar
att få kunskap om penninginstitutens beteenden och agerande.
Detta borde i sin tur underlätta en styrning av sedelströmmarna.

En grundläggande utgångspunkt måste självfallet vara att riksbanken
inte kostnadsfritt åtar sig uppgifter som det rätteligen åligger penninginstituten
att själva svara för. Däremot kan det vara motiverat att riksbanken
med hänsyn till sina unika förutsättningar när det gäller hantering av sedlar

Förs. 1982/83:11

och mynt i ökad utsträckning mot ersättning åtar sig uppgifter för postverkets
och bankernas räkning. Hit hör uppdelning i specialförpackningar för
leverans till mindre post- och bankkontor, myntrullning m.m. Verksamhet
av detta slag drivs f.n. på försök vid vissa avdelningskontor och bör, som
nuvarande riksbankschefen framhållit i sitt yttrande, med fördel kunna
utvecklas vidare.

Riksbankens kostnader för sedelhanteringen är starkt beroende av antalet
sedlar som bankerna och posten levererar in till banken. Härvid är inte
endast penninginstitutens nyss berörda agerande med sedlar av betydelse
utan även förändringar i den utelöpande sedelmängden. Värdet av den
utelöpande sedelvolymen utvecklas i stort sett i takt med bruttonationalprodukten
i löpande priser och kan i detta sammanhang betraktas som en
opåverkbar faktor. Sedelvolymen, mätt i antal sedlar, har emellertid inte
vuxit i lika snabb takt till följd av en märkbar förskjutning mot högre
sedelvalörer.

Med tanke på riksbankens kostnader för sedlar ligger det i bankens
intresse att försöka dämpa ökningen av antalet sedlar. Nyligen vidtagna
åtgärder (beslut om införande av en 500-kronorssedel och påböijat utbyte
av 5-kronorssedeln mot 5-kronorsmynt) visar att riksbanken har sin uppmärksamhet
riktad på hithörande frågor.

Slutligen bör framhållas att det är av vikt att få till stånd en så långt
möjligt rationell hantering av sedlar och mynt såväl inom riksbanksenheterna
som vid transporter och omlastningar. Av rapporten framgår klart att
påtagliga besparingar skulle kunna göras genom en övergång till maskinell
sedelsortering, särskilt om högproducerande helautomatiska maskiner används.
Vid en förändring av riksbankens regionala organisation är det
naturligt att denna fråga ägnas stor uppmärksamhet, liksom frågor om
arbetsmiljön i övrigt.

Vidare tyder både granskningsrapporten och uttalanden i vissa remissyttranden
på att det bör göras en grundlig genomgång och översyn av de
arbetsrutiner som nu tillämpas vid riksbankens kontor. Ett sådant arbete
ser vi som ofrånkomligt i samband med den tjänsteorganisations- och
personalplanering som måste föregå en omorganisation.

Ett problem för sig utgör kontorens lokaler. Behovet av byggnadsinvesteringar
är omfattande. Dels behövs i många fall större utrymmen, däribland
valvsutrymmen, dels måste säkerheten förbättras i olika avseenden
genom exempelvis skyddade värdeintag.

I enlighet med riksdagens beslut (FiU 1981/82:13, rskr 1981/82:119) vilar
f.n. beslut om nya investeringar i avvaktan på det slutliga ställningstagandet
till frågan om kontorsorganisationen. Vi räknar med att investeringarna
åter kommer i gång i takt med att planeringen för en ny organisation
framskrider och att de då inriktas på att i större utsträckning än hittills
tillgodose de krav som är förenade med en rationell och säker penninghantering.

Förs. 1982/83:11

Vad ovan anförts om bl.a. riksbankens möjligheter att på olika sätt
begränsa kostnaderna för arbetet med betalningsmedelsförsörjningen ger
enligt vår uppfattning inte anledning för riksdagen att göra några särskilda
påpekanden eller uttalanden i dessa frågor.

3.7 Säkerhetsfrågor

I rapporten har det kraftigt strukits under att säkerhetsaspekter måste
väga tungt vid utformningen av en regional organisation för betalningsmedelsförsörjningen.
Bl.a. framgår av rapporten följande.

Riksbanksfullmäktige har beträffande valv och utrymmen för värdeförvaring
lagt fast en säkerhetsnivå som innebär att säkerheten skall ligga
över den nivå som normalt anses erforderlig i Sverige som skydd mot
dagens brottsmetoder. Den av fullmäktige antagna riktpunkten för valvskonstruktioner
anses ge mycket hög säkerhet. Spännvidden till bankernas
valv är stor i fråga om krav på säkerhet. Än större är skillnaden om man
jämför med postens valv och förvaringsutrymmen.

Vidare redovisas att tillfrågad säkerhetsexpertis tillmäter skyddade intag
för i- och urlastning av penningmedel ännu större vikt än värdevalvens
konstruktion. Det konstateras också att riksbanken i dag har många kontor
som inte uppfyller säkerhetskraven.

Vad beträffar värdevalv och skyddat intag samt slussfunktion för in- och
utlämning av pengar utgår rapporten från att riksbankens normer skall
tillämpas vid alla enheter i riksbankens regionala organisation, dvs. inte
bara vid avdelningskontor och kassakontor utan även vid sedeldepåer.

Revisorerna delar denna uppfattning, vilken också fått stöd vid remissbehandlingen
av rapporten.

Transporterna av sedlar och mynt ägnas särskild uppmärksamhet i rapporten.
Därvid görs en åtskillnad mellan olika typer av transporter, nämligen -

riksbankens egna transporter av främst nya sedlar och mynt, för vilka
en särskild organisation finns uppbyggd,

- transporter i riksbankens regi mellan avdelningskontor samt kassakontor
och/eller sedeldepåer,

- transporter mellan riksbanksenheter och post- och bankkontor.

I rapporten behandlas inte närmare riksbankens egna tunga biltransporter.
Dessa har regelmässigt poliseskort. Hur eskorttjänsten bör vara anordnad
m.fl. frågor har nämligen nyligen setts över av en arbetsgrupp med
representanter för riksbanken och rikspolisstyrelsen. Gruppens arbete har
resulterat i nya rutiner, vilka tillämpas fr.o.m. hösten 1982.

Beträffande transporter mellan avdelningskontor och dem underställda
enheter i form av kassakontor och sedeldepåer görs i rapporten den bedömningen
att de bör utföras i riksbankens regi. För de fall riksbankens

Förs. 1982/83:11

egna transportfordon inte kan utnyttjas förutsätts att professionella bevakningsföretag
anlitas och att polismedverkan kan erhållas.

1 fråga om antalet sist berörda transporter anser rikspolisstyrelsen att de
från säkerhetssynpunkt i möjligaste mån bör nedbringas. Styrelsen önskar
därför sedelvård och fullständig återanvändning av sedlar inom resp. enhets
region. Styrelsen stöder i övrigt rapporten i nu aktuellt avseende.

Vad slutligen beträffar de många, dagligen förekommande, leveranserna
till och från riksbankskontoren utgör de f.n. ett stort säkerhetsproblem.
Sedlar transporteras nämligen i stor omfattning längs landsvägarna i
oskyddade fordon i främst postala transporter. I granskningsrapporten har
de risker som är förenade härmed uppmärksammats och tillmätts betydelse
vid utformningen av organisationsförslagen. De överväganden som
redovisas i rapporten tar sin utgångspunkt i bedömningar som gjorts av en
arbetsgrupp för värdetransportfrågor inom brottsförebyggande rådet. Denna
grupp presenterade i början av 1979 förslag till generella rekommendationer
om hur olika typer av värdetransporter skall utföras (BRÅ PM
1979:1). Utmärkande för dessa rekommendationer är en strävan att genom
olika åtgärder försöka minska de dåligt skyddade penningtransporterna. I
syfte att åstadkomma detta föreslås bl.a. att ett sedeldepåsystem av den
typ revisorerna förordar införs. Brottsförebyggande rådet och rikspolisstyrelsen
erinrar om detta önskemål i sina yttranden.

Revisorerna har erfarit att brottsförebyggande rådets styrelse tillkallat
en ny arbetsgrupp med uppgift att se över riktlinjerna i nämnda PM om
värdetransporter. I gruppen ingår bl.a. representanter för riksbanken,
rikspolisstyrelsen, postverket, bankinspektionen, och Svenska bankföreningen.
Enligt vår mening är denna arbetsgrupp ett naturligt forum för en
fördjupad diskussion om de transportsäkerhetsfrågor som nu blir aktuella
genom revisorernas förslag.

Sammanfattningsvis har granskningen och remissyttrandena över rapporten
inte gett revisorerna anledning till annan bedömning än att säkerhetskraven
i olika avseenden så långt möjligt måste tillgodoses. Säkerhetsanordningar
av olika slag liksom den interna hanteringen av främst sedlar
kan mot angiven bakgrund väntas ges hög prioritet vid den närmare utformningen
av organisationen. Kraven på absolut säkerhet får dock inte
drivas så långt att inrättande av sedeldepåer på lämpliga ställen och med
lämpliga transportavstånd hindras. Det bör understrykas att inrättandet av
ett större antal riksbanksplatser än vad nu finns, bl.a. genom anordnande
av sedeldepåer, bör kunna minska de sedeltransporter som i dag sker
genom postverkets försorg i form av bl.a. assurerade försändelser.

3.8 Beredskapsfrågor

Frågor som berör beredskapsaspekter på betalningsmedelsförsörjningen
har vid granskningen inte ansetts böra ges någon avgörande betydelse vid

Förs. 1982/83:11

de överväganden som ligger till grund för organisationsförslagen. Fredsorganisationen
har alltså förutsatts få bli styrande för den beredskapsplanering
som riksbanken enligt nu rådande ansvarsfördelning har att svara för
på bank- och betalningsväsendets område. Av granskningsrapporten framgår
emellertid att den bedömningen gjorts att det för nämnda planeringsarbete
inte behövs ett avdelningskontor i vaije län. Därmed förenade uppgifter
förutsätts alltså kunna fullgöras även om antalet kontor väsentligt
minskar.

Riksbanksfullmäktige synes inte vara av den uppfattningen att beredskapsaspekterna
behöver tillmätas större vikt vid en omorganisation. I
likhet med flera andra remissinstanser har de nämligen inte särskilt berört
dessa aspekter i sitt yttrande. Synpunkter på hithörande frågor lämnas
framför allt av försvarsdepartementets samordningsavdelning, överstyrelsen
för ekonomiskt försvar, civilbefälhavarna i två civilområden samt av
länsstyrelserna och en del avdelningskontor. Dessa synpunkter går i allmänhet
ut på att samtliga i rapporten redovisade organisationsmodeller
innebär försämringar i förhållande till nuvarande organisation, att förutsebara
svårigheter skulle accentueras i avspärrnings- och krigstillstånd och
att speciella arrangemang då skulle behövas om en organisationsförändring
i den riktning som förordas genomfördes. Flertalet har dock förståelse för
att det av andra skäl behövs en omorganisation.

Sammantaget torde remissopinionen kunna tolkas så att frågor som rör
riksbankens ansvar för betalningsmedelsförsöijningen i kris- och krigstillstånd
behöver övervägas i särskild ordning. Enligt vår uppfattning ger de
synpunkter som förts fram i remissyttrandena en god indikation på vilka
specialproblem som vid en beslutad omorganisation måste tas upp till
behandling. Däribland ingår dels att lösa hur samordningen mellan riksbanken
och andra myndigheter (motsv.) skall fungera, dels att undersöka vilka
konsekvenser organisationen får för den författningsmässiga regleringen
av verksamheten. Riksbanken bör, om så erfordras, återkomma till riksdagen
med erforderliga förslag.

4 Förslagen

Riksdagens revisorer förslår
att riksbankens regionala organisation omorganiseras så att den fortsättningsvis
består av följande enheter, nämligen

1. åtta avdelningskontor, placerade i Gävle, Göteborg, Härnösand,
Jönköping, Linköping, Luleå, Malmö och Örebro,

2. högst tio kassakontor på orter som riksbanksfullmäktige bestämmer,

3. sedeldepåer inom postverket för riksbankens räkning till antal och
på orter som riksbanksfullmäktige bestämmer,

Förs. 1982/83:11

att verksamheten inom de särskilda enheterna inom den regionala organisationen
anordnas i enlighet med vad revisorerna förordat,
att försöijningen med mynt snarast ses över av riksbanksfullmäktige i
samverkan med myntverket, postverket och bankerna,
att betalningsmedelsförsörjningen och verksamheten inom riksbankens
regionala organisation i övrigt anordnas i enlighet med vad revisorerna
förordat,

att den nya regionala organisationen börjar att tillämpas fr.o.m. den 1
januari 1984 dock med vissa övergångsbestämmelser.

5 Hemställan

Revisorerna hemställer att

1. riksdagen antar vid skrivelsen fogat förslag till lag om ändring i
lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken (Bankoreglementet),

2. riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna
vad revisorerna i skrivelsen föreslagit angående dels riksbankens
regionala organisation och verksamheten inom denna, dels en
utredning om försörjningen med mynt.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Sture Palm (s), Allan Akerlind (m), Wiggo Komstedt (m), John
Johnsson (s), Kjell Nilsson (s), Joakim Ollén (m), Stig Josefson (c),
Wivi-Anne Radesjö (s), Arne Gadd (s), Stig Alftin (s), Bengt Silfverstrand
(s) och Kerstin Andersson (c).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen Göran
Hagbergh, byråchefen Bo Willart, avdelningsdirektören Per Mårtensson
och avdelningsdirektören Britt-Marie Holmgren (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar

STURE PALM

Britt-Marie Holmgren

Förs. 1982/83:11

RIKSDAGENS REVISORER Bilaga 1

1982-11-10 Dnr 1981:28

Sammanfattning av rapport 1981/82:6 om riksbankens avdelningskontor
och de remissyttranden som avgetts över den

1 Rapporten

1.1 Bakgrund

Riksbanken är genom huvudkontoret i Stockholm och sina 23 avdelningskontor
representerad i varje län. Riksbankskontor finns i samtliga
residensstäder utom i Mariestad. Avdelningskontoret i Skaraborgs län
flyttades i början av 1970-talet till Skövde.

Avdelningskontorsorganisationen byggdes upp under 1800-talets senare
del med huvudsaklig uppgift att bedriva utlåning till allmänheten. Verksamheten
har efter hand fått en annan inriktning och domineras nu helt av
betalningsmedelsförsöijningen, dvs. av arbetet med att tillhandahålla sedlar
och mynt regionalt.

Trots att frågan prövats i snart ett halvt sekel har man hittills inte kunnat
finna någon varaktig lösning på hur avdelningskontorsorganisationen skall
anpassas till de ändrade förhållandena. Till följd härav har bristen på
kvalificerade arbetsuppgifter för såväl den arbetsledande som den kassavårdande
personalen vid kontoren blivit påfallande. Denna brist är nu än
mer framträdande sedan kontoren med utgången av år 1981 har upphört att
ge ut bosättningslån.

De med tiden ändrade förutsättningarna för avdelningskontorens verksamhet
är den främsta anledningen till revisorernas beslut om granskning.
Därtill kommer att alla möjligheter till besparingar inte synes ha tagits till
vara inom den nuvarande organisationens ram. Granskningsarbetet har
koncentrerats på att finna en ändamålsenlig och varaktig organisation för
betalningsmedelsförsöijningen.1

1.2 Avdelningskontoren

1.2.1 Arbetsuppgifter

Arbetet vid riksbankens avdelningskontor består väsentligen av kassarörelse,
ut- och inlåning, beredskapsplanering för betalningsväsendet och
egen administration. Med kassarörelse åsyftas den verksamhet som är
förenad med avdelningskontorens uppgift att inom sina resp. regioner

1 Granskningen har utförts på första utredningsenheten inom revisorernas kansli av
Britt-Marie Holmgren och Per Mårtensson.

Förs. 1982/83:11

svara för försörjningen med sedlar och mynt. Kontorspersonalens totala
arbetstid fördelar sig ungefärligen på så sätt att två tredjedelar av tiden
hänför sig till kassarörelse, medan den återstående tredjedelen till övervägande
del avser utlåningsrörelse.1

Verksamheten vid avdelningskontoren domineras helt av det arbete som
är förenat med betalningsmedelsförsörjningen. I korthet går detta arbete ut
på att kontoren håller sedlar och mynt i lager, ger ut sedlar och mynt till
och tar emot sådana betalningsmedel från post och banker, räknar och
sorterar inströmmande sedlar och mynt samt makulerar utsorterade sedlar.

Den volymmässigt största arbetsuppgiften ligger på kontorens sedelräkningsavdelningar.
Den inströmmade sedelmängden - och därmed sedelsorteringsarbetet
- har vuxit mycket kraftigt under senare år. År 1981
uppgick antalet till riksbankens huvudkontor och avdelningskontor inlevererade
sedlar till ca 870 miljoner stycken, vilket innebär en ungefärlig
fördubbling sedan år 1970.

F.n. sker sedelsorteringen manuellt på samtliga avdelningskontor utom
på kontoret i Västerås, där för en tid sedan två s.k. halvautomatiska
sedelsorteringsmaskiner installerades. Successivt avses flera avdelningskontor
förses med hel- eller halvautomatiska maskiner.

Näst efter kassarörelsen är utlåningsverksamheten den största arbetsuppgiften
vid avdelningskontoren. Antalet utestående lån fördelade sig den
31 december 1981 på de tre helt dominerande låntyperna på följande sätt:

bosättningslån 39815

avbetalningslån 9108

hypotekslån 12460

Utlåningen till allmänheten minskar i omfattning. Bosättningslånegivningen
har upphört och kommer i stort sett att vara avvecklad i slutet av år
1988. Antalet utestående lån från riksbankens egen avbetalningslånefond
har under de senaste tio åren ungefär halverats.

Sedan år 1980 har även hypotekslånegivningen minskat väsentligt till
följd av att äldre obligationer fr.o.m. detta år inte får belånas.

Avdelningskontoren svarar också för viss inlåningsverksamhet. Den
avser främst förvaltning av medel som företag sätter av till investeringsfonder,
arbetsmiljöfonder och på vinstkonto.

Vidare säljer riksbankens kontor sedan juni månad 1981 skattkammarväxelcertifikat.
Dessa utgör andelar i större skattkammarväxlar som riksbanken
köpt in från riksgäldskontoret.

Riksbanken är inom det ekonomiska försvaret ansvarsmyndighet på
bank- och betalningsväsendets område med uppgift att leda, samordna och

1 Uppgiften om arbetstidens fördelning är hämtad ur avdelningskontorsutredningens
slutrapport (1978) och avser år 1977.

Förs. 1982/83:11

övervaka beredskapsplanläggningen i fred för att trygga penningmedelsförsöijning
och betalningsförmedling under beredskap och krig. Regionalt
ankommer det på direktörerna vid avdelningskontoren att leda och samordna
beredskapsplaneringen samt att utöva tillsyn över denna i samråd
med länsstyrelserna.

Då riksbanksfullmäktige i februari 1979 beslöt om en oförändrad kontorsorganisation
var en av förutsättningarna för beslutet att kontoren skulle
kunna erhålla nya arbetsuppgifter. Därefter har försök gjorts från riksbankens
sida att överta arbetsuppgifter i samband med utvecklingsfondernas
låneförvaltning, lönegarantiärenden och förvaltning av lån från oljeersättningsfonden
liksom för att riksbanken skulle inleda ett utökat samarbete
med riksgäldskontoret, åta sig att förvalta eventuellt framtida underhållsfonder,
biträda centrala studiestödsnämnden vid återkrav av studiemedel
samt överta viss administration av glesbygdsstödet.

De kontakter som tagits i anledning av fullmäktiges beslut har hittills ej
lett till något resultat.

1.2.2 Personal

Samtliga avdelningskontor har samma organisatoriska uppbyggnad med
styrelse, direktör och två eller flera kamrerare i ledningen för resp. kontors
verksamhet.

Enligt personalstaten finns följande 508 tjänster vid avdelningskontoren
(januari 1982):

Direktör, kamrer, kammarskrivare 108

Övrig personal i banksalen (riksbankskassör,
expeditionsassistent,
riksbanksassistent m.fl.) 137

Sedelräkning 263

Antalet sedelräknare har under senare år ökat kraftigt.

1.2.3 Lokaler

15 av de 23 avdelningskontoren har sina lokaler i fastigheter som ägs av
riksbanken. Sedan år 1978 har ombyggnad resp. nybyggnad genomförts
vid kontoren i Gävle, Jönköping, Malmö, Luleå, Umeå och Västerås.
Även kontoren i Visby och Östersund har nyligen åtgärdats.

Av de icke åtgärdade kontoren har inte något utom kontoret i Skövde en
helt godtagbar standard. Behovet av byggnadsinvesteringar är omfattande.
I många fall behövs större utrymmen för sedelräkningen och/eller större
valvsvolym. Åtgärder behöver också vidtas för att öka säkerheten genom
exempelvis skyddat värdeintag. Helt nya lokaler bedöms erforderliga i
Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Växjö och Uppsala.

Förs. 1982/83:11

1.2.4 Kostnader

Driftkostnaderna vid avdelningskontoren (inkl. investeringar i maskiner
och inventarier på ca 1,4 milj. kr.) uppgick år 1981 till 72,7 milj. kr. I
allmänhet låg de mellan 2,0—3,5 milj. kr. per kontor. För de två största
kontoren, dvs. kontoren i Malmö och Göteborg, låg driftkostnaderna dock
på en betydligt högre nivå eller uppemot 8 resp. 10 milj. kr. Tre kontor -Kalmar, Kristianstad och Visby - hade samma år driftkostnader som
understeg 2,0 milj. kr.

Under den senaste femårsperioden har kostnaderna för investeringar i
fastigheter och säkerhetsanordningar uppgått till sammanlagt ca 100 milj.
kr.

Enligt riksbankens beräkningar avseende investeringsbehov vid oförändrad
organisation skulle motsvarande kostnader under åren 1982-1990
uppgå till ca 270 milj. kr. i 1980 års prisnivå.

1.3 Postverkets och bankernas medverkan i distributionen av sedlar och
mynt

Från riksbankens huvudkontor och avdelningskontor distribueras sedlar
och mynt vidare ut i samhället via banker och postverket. Affärsbanker
och övriga kreditinstitut på riksbanksort hämtar själva sitt behov av sedlar
och mynt på riksbankskontoret. Större postkontor i regionen erhåller
också sina behov av betalningsmedel genom leveranser från riksbankskontoret
via postens huvudkontor på riksbanksorten. De större postkontoren
förser i sin tur mindre postkontor och postanstalter samt bankkontor på
icke riksbanksort med sedlar och mynt. Distributionssystemet bygger på
det allmänna postala distributionsnätet som är uppbyggt för postverkets
totala transportbehov.

I vissa fall tillgodoser banker behovet av betalningsmedel vid sina avdelningskontor
på orter som inte har riksbankskontor genom postförsändelser
direkt från Stockholm eller genom egna transporter från riksbanksort.

Postverkets betydande engagemang i landets penningmedelsförsörjning
belyses i rapporten. Sålunda fördelade sig sedelleveranserna till och från
avdelningskontoren mellan postverket och ”övriga” (i allt väsentligt
banker) på följande sätt år 1981:

Emottagna Utlämnade

sedlar (%) sedlar (%)

Postverket
Övriga (banker)

52,6

47,4

100,0

59.9

40,1

100,0

Förs. 1982/83:11

I de belopp som i riksbankens sedelstatistik hänförs till postverket ingår
även medel som av bankerna inlämnats resp. beställts via posten. Under
juli 1981 gjorde riksbanken en specialundersökning av inleveranserna av
sedlar till riksbanken. Den visade bl.a. att en tredjedel av de sedlar posten
lämnade in denna månad utgjordes av egna leveranser, medan två tredjedelar
härrörde från banker.

1.4 Försöksverksamhet

1.4.1 Sedeldepå

Frågan om att ytterligare decentralisera riksbankens sedellagring har
diskuterats i olika sammahang, bl.a. av den s.k. avdelningskontorsutredningen
i slutet på 1970-talet. Därvid har man i första hand övervägt möjligheterna
att inrätta sedeldepåer vid sådana större postkontor på icke riksbanksort
som är av central betydelse i det postala distributions- och
transportsystemet. För att fa en uppfattning om hur sedeldepåer skulle
fungera i praktiken påböijade postverket och riksbanken år 1978 ett gemensamt
försök med en sedeldepå vid postkontoret Norrköping 1. Försöket
pågår alltjämt.

Sedeldepån är organisatoriskt hänförd till avdelningskontoret i Linköping.
Från detta kontor förses depån med obegagnade eller kontrollräknade
sedlar. Mynt finns inte vid depån, som inte heller ombesörjer uppräkning
och sortering av sedlar. Från sedeldepån utlämnas dels nya eller av
Linköpingskontoret uppräknade sedlar, dels inlämnade sedelbuntar som
efter en ytlig kontroll bedöms vara brukbara utan sortering. De inlämnade
sedelbuntar som bedöms kräva sortering transponeras till Linköping vid
samma tillfälle som påfyllning görs med nya och kontrollräknade sedlar.

Depån i Norrköping drivs i postverkets regi, men inkomna medel anses
ha kommit riksbanken till godo. Två tjänstemän vid postkontoret Norrköping
1 är utsedda till depåförvaltare med ansvar för deponerade medel.
Depån betjänar postkontoren i Norrköpings postområde, uppemot 30 till
antalet. Bankerna i regionen har inte tillträde till depån. De erhåller sina
sedlar på vanligt sätt, dvs. antingen genom postpaket/postgirotransaktioner
eller genom transporter i egen regi.

Av de uppgifter som lämnas i rapporten framgår bl.a. att vid depån år
1981 togs emot och lämnades ut sedlar till ett värde av 863,9 resp. 672,0
milj. kr. Beloppsmässigt var depån ungefär jämförbar med avdelningskontoret
i Nyköping i fråga om in- och utlämnade belopp. År 1980 återanvändes
- utlämnades utan kontrollräkning - 48,3% av det antal sedlar
som lämnades in från postkontoren. Motsvarande andel år 1981 var 45,5%.

Årskostnaden för den personal vid Norrköping 1 som var engagerad i
depåarbetet beräknades år 1980 uppgå till drygt 100 000 kr., inkl. kalkylmässiga
lokalkostnader.

Förs. 1982/83:11

1.4.2 Kassakontor

Riksbanksfullmäktige har av principiella skäl ställt sig utomordentligt
tveksamma till tanken på att anordna postala sedeldepåer. I stället har
fullmäktige förklarat sig vilja undersöka om inte sedeldepåer i riksbankens
egen regi - kassakontor - kunde inrättas på ett mycket begränsat antal
orter, där behovet av sådana depåer framstod som särskilt stort. Hittills
har endast en riksbanksdepå av detta slag inrättats, nämligen i Borås, där
ett kassakontor öppnades i augusti 1980. Verksamheten vid detta kontor
har rubricerats som försöksverksamhet.

Kassakontoret är organistoriskt knutet till avdelningskontoret i Göteborg.
Det är inrymt i postens lokaler i Borås men bemannat av riksbankspersonal.
Kontoret förestås av en riksbankskamrer. I övrigt arbetar där
fyra sedelräknare.

Vid kassakontoret kan post och banker lämna in och ta ut sedlar på i
princip samma sätt som vid ett vanligt avdelningskontor. Kassakontoret är
däremot inte öppet för allmänheten. I likhet med Norrköpingsdepån hanteras
där inte heller några mynt.

Ar 1981 hade kassakontoret en inströmning på 1 198 milj. kr. medan
värdet av utlämnade sedlar uppgick till 1 201 milj. kr.

Till skillnad från Norrköpingsdepån räknas inkomna sedlar upp vid
kassakontoret i Borås. Förslitna sedlar som sorteras ut makuleras också på
plats. Personalstyrkan i Borås är dock alltför liten för att man skall hinna
med att ta hand om alla inkomna sedlar. I viss utsträckning måste därför
sedlar skickas från kassakontoret till avdelningskontoret i Göteborg för
räkning och sortering. På grund av lokalförhållandena har det inte varit
möjligt att öka personalen i Borås.

Grovt räknat kunde kassakontoret ta hand om 70% av de sedlar som
strömmade in år 1981. Resten fick i princip skickas till Göteborg för
uppräkning och sortering.

Löneutbetalningarna till personalen vid kassakontoret uppgick under år
1981 till 375 000 kr. Inklusive det av riksbanken för samma år tillämpade
lönekostnadspåslaget motsvarar detta en personalkostnad på 600 000 kr.
Till detta kan läggas lokalkostnaderna, som enligt ett interimistiskt avtal
uppgår till i runt tal 25 000 kr./år.

1.5 Faktorer av betydelse för den framtida betalningsmedelsförsörjningen

Ansatsen i granskningsarbetet har varit att pröva hur betalningsmedelsförsörjningen
i fredstid bör vara organiserad i vårt land. Under arbetets
gång har genom intervjuer och studiebesök studerats hur försöijningen
med sedlar och mynt nu fungerar. Synpunkter och önskemål har också
inhämtats från närmast berörda intressenter, bland dem postverket, bankerna
och bankinspektionen samt beträffande säkerhetsfrågor från rikspo -

Förs. 1982/83:11

lisstyrelsen. Vissa faktorer har bedömts vara av speciellt intresse att
belysa närmare. Hit hör sedelmängdens utveckling och riksbankens möjligheter
att påverka inleveranserna av sedlar till riksbanken från post och
banker. Vidare har säkerhetsfrågor och principer för riksbanksorters lokalisering
och antal liksom kontorens service till avnämarna uppmärksammats.

Beträffande sedelutvecklingen konstateras sammanfattningsvis följande
att värdet av den utelöpande sedelvolymen i stort sett kommer att utvecklas
i takt med bruttonationalprodukten,
att förändringar av den genomsnittliga sedelvalören har betydelse för utvecklingen
av antalet utelöpande sedlar,
att man inte kan förvänta sig någon snar, märkbar förändring av sedelbehovet
till följd av ändrade betalningsvanor,
att självfallet en övergång till ökat utnyttjande av mynt minskar behovet
av sedlar i de lägsta valörerna.

Kostnaderna för riksbankens sedelhantering är starkt beroende av antalet
inlevererade sedlar från post och banker. Relationen mellan inleveranserna
av sedlar och den utelöpande sedelmängden är ett mått på sedlarnas
omloppshastighet. Under perioden 1970—1980 har omloppshastigheten legat
över två. Detta innebär att varje sedel har kommit in till riksbanken för
kontroll och uppräkning i genomsnitt mer än två gånger varje år. Omloppshastigheten
är av avgörande betydelse för riksbankens kostnader för hantering
och förvar av sedlar men har också stor betydelse för kostnaderna
för transporter. Vill man påverka kostnaderna för sedelhantering är också
makuleringsprocenten av intresse.

Från bankväsendets sida förklarar man den volymmässigt stora inströmningen
till och utströmningen från riksbanken främst med att vissa banker
och bankkontor kännetecknas av att kontanter strömmar in dit medan
andra — främst sparbanker och föreningsbanker - i första hand är utbetalande
banker.

För postverket fluktuerar behovet av kontanter. Vissa dagar har posten
stora utbetalningar av pensioner, barnbidrag, skatteåterbäring etc. Andra
dagar, exempelvis kring månadsskiftena, tar man emot stora inbetalningar.

Bankernas och postens beteenden styrs emellertid också av ett kostnadstänkande.
Sedelhanteringen är för banker/post förenad med kostnader
som schematiskt kan delas upp i tre huvudkomponenter, nämligen kostnader
för att

- räkna och hantera sedlar,

- inneha sedlar,

- transportera sedlar.

Riksbanken räknar i dag upp och kontrollerar inlevererade sedlar och
mynt kostnadsfritt. Det har hävdats att bankerna i rationaliseringssyfte
därför försöker lägga över en del av detta arbete på riksbanken, ett påstående
som bankväsendets företrädare dock ställer sig tvivlande till.

Förs. 1982/83:11

Riksbanken har redan vidtagit åtgärder för att öka bankernas intresse att
behålla sedlar. Sålunda får bankerna numera tillgodoräkna sig sitt sedelinnehav
när kassakraven beräknas. Sedelinnehavet har därigenom gjorts
räntemässigt neutralt i förhållande till övrig kassabehållning.

På postverket ställer riksbanken emellertid inte några kassakrav. Postkontoren
gör sina kassabehållningar räntebärande genom att ”överskottskassorna”
sätts in på postens checkräkning i riksbanken, varifrån de
överförs till postverkets räntebärande konto hos Post- och Kreditbanken.

I rapporten återges en prognos för sedelinströmningen till riksbanken
under åren 1980—1989. Enligt prognosen skulle antalet buntar om ett
hundra stycken sedlar - exkl. 10 000- och 5-kronorssedlar - komma att
nära nog fördubblas under dessa år. Hänsyn har därvid inte tagits till den
bromsning av tillväxttakten som en genomsnittligt ökad sedelvalör
och/eller minskad omloppshastighet kan komma att innebära.

För riksbanken är det med hänsyn till de ökande kostnaderna för sedelhanteringen
av vikt att söka dämpa inleveranserna av sedlar.

Utifrån en förmodan om att bankerna och posten lägger huvudsakligen
ekonomiska överväganden bakom sitt agerande med sedlar övervägs inom
riksbanken olika möjligheter att påverka bankernas och postens beteende.
Syftet är att finna ekonomiska incitament som leder till att inleveranserna
reduceras och därmed sedlarnas omloppshastighet minskar. I diskussionen
förekommer bl.a. tankar på att i någon form ta ut avgifter för inleveranser,
att ändra valuteringsbestämmelserna och att ge posten räntegottgörelse för
kassabehållningar som överstiger rimlig storlek.

I rapporten slås fast att betalningsmedelsförsöijningen måste organiseras
så att den fyller alla rimliga krav på säkerhet. Detta gäller såväl med
avseende på transporter samt värdevalv och andra lokaler som i fråga om
hanteringen i övrigt av sedlar och mynt. Särskilt har vid granskningen
uppmärksammats de insatser som gjorts av bl.a. brottsförebyggande rådet,
Bankernas säkerhetskommitté och Postens Värdeservice AB när det gäller
att höja säkerhetsnivån vid värdetransporter. I samband härmed noteras
att företrädare för postverket, bankväsendet och rikspolisstyrelsen vid
intervjuer under utredningsarbetets gång framhållit att det är angeläget
med en minskning av antalet transporter. Enligt vad som framkommit vid
granskningen skulle en ytterligare decentralisering av riksbankens sedellagring
bidra till att minska transporterna.

Till utgångspunkt för de principer som anges i rapporten för riksbanksorternas
lokalisering och antal ligger en studie av vissa förhållanden som
bedömts viktiga med tanke på betalningsmedelsförsörjningen. I studien
har framför allt beaktats vilka orter som är de största tätorterna och vilka
orter som är centrala i postens distributionsnät. Som ett mått på orternas
tyngd när det gäller penningströmmar har använts antalet banker på orten
och storleksordningen av huvudpostkontorets penningförmedling.

Förs. 1982/83:11

Inte oväntat blev resultatet av undersökningen att riksbankens avdelningskontor
i dag på det hela taget är ”rätt ” lokaliserade. Residensstäderna
är ju oftast samtidigt de största tätorterna, vilket i sin tur innebär att
flödet och cirkulationen av sedlar och mynt är störst där. Nyköpings-,
Vänersborgs- och Härnösandskontoren kan emellertid utifrån de angivna
utgångspunkterna anses fellokaliserade.

I rapporten konstateras också att transporttekniska förhållanden, särskilt
inom postverkets distribution, föranlett att avdelningskontorens upptagningsområden
när det gäller leveranser av sedlar och mynt inte överensstämmer
med länsområdet. I vissa fall betjänas inte mer än ca hälften av
länet. För samtliga avdelningskontor utom det i Visby gäller att upptagningsområdena
i större eller mindre omfattning bryter länsgränserna.

De överväganden som gjorts efter företagna undersökningar har gett vid
handen att följande utgångspunkter är viktiga vid bedömningen av riksbanksorternas
lokalisering och antal

— resp. orters storlek med avseende på flödet och cirkulationen av sedlar
och mynt,

— distributionsmässiga och transporttekniska förhållanden,

— en totalt sett lämplig avvägning mellan riksbankstransporter och transporter
i senare distributionsled (transportsäkerhet),

— övriga säkerhetsmässiga förhållanden samt

— praktiska förutsättningar och kostnader.

Möjligheterna att uppnå en rationellare sedelhantering genom en mera
allmän övergång till sedelsorteringsmaskiner behandlas i rapporten. Enligt
denna står det fullständigt klart att man i största möjliga utsträckning
måste inrikta sig på maskinell sortering vid riksbankskontoren. Översiktliga
kalkyler visar nämligen att det’redan i dagsläget finns betydande
besparingar att göra genom sådan sortering. Vid en fördubblad inströmning
av antalet sedlar, något som med nuvarande utvecklingstendenser
inte ter sig orimligt inom en relativt nära framtid, blir besparingarna högst
avsevärda. Det understryks också att inte bara ekonomiska aspekter utan
även arbetsmiljösynpunkter talar för en övergång till maskinell sortering.

I rapporten görs vidare den bedömningen att riksbankskontoren genom
förenklingar av arbetsrutiner och ökad användning av kontorstekniska
hjälpmedel m.m. bör kunna nedbringa sina kostnader.

1.6 Utgångspunkter för organisationsförslag

1.6.1 Riksbankens ansvar

Enligt rapporten talar såväl legala och principiella synpunkter som säkerhetsmässiga
och praktiska skäl för att riksbanken även i framtiden bör
handha de arbetsuppgifter som är förenade med ett övergripande ansvar
för betalningsmedelsförsörjningen i landet. För att fullgöra denna uppgift
behöver riksbanken ha tillgång till en regional organisation.

Förs. 1982/83:11

1.6.2 Bestående lösning

En grundläggande utgångspunkt för granskningsarbetet har varit att
finna en lösning av organisationsfrågan som har goda förutsättningar att bli
bestående för överskådlig framtid. Ett framåt syftande organisationsförslag
måste grundas på arbetsuppgifter som med rimlig säkerhet kan bedömas
som varaktiga också i ett längre perspektiv. Varken riksbankens utlåningsrörelse
eller kontorens arbete med investeringskonton (motsv.) uppfyller
enligt den bedömning som görs i rapporten dessa krav. Däremot måste
betalningsmedelsförsörjningen betraktas som en både naturlig, bestående
och sannolikt växande uppgift.

1.6.3 Betalningsmedelsförsörjningen styrande för organisationen

Det bör enligt rapporten slås fast att kontorsnätet framdeles bör byggas
upp enbart med hänsyn till den organisation som behövs för en väl fungerande
betalningsmedelsförsörjning. Inom ramen för en sådan organisation
bör fullmäktige kunna lägga någon eller några kompletterande arbetsuppgifter
på ett eller flera av kontoren; arbetsuppgifter som dock bör ha en
centralbanksmässig inriktning.

Den nuvarande länsvisa regionindelningen anses inte motiverad att bibehålla
i en framtida organisation för sedel- och myntförsörjningen.

Vad gäller antalet avdelningskontor anges som en utgångspunkt att
kontorens försörjningsområden skall vara så stora att underlaget för deras
verksamhet inte äventyras exempelvis genom att penningströmmarna
söker sig nya vägar. För större enheter talar också att sådana torde vara
mindre känsliga för dels fluktuationer i arbetsbelastningen, dels förändringar
i personalstyrkan t.ex. vid semestrar och andra ledigheter. En annan
vinst är de kostnadsbesparingar som kan göras vid maskinell sedelsortering
i större skala. Rent allmänt gäller vidare att en renodling och begränsning
av kontorens uppgifter till att avse det arbete som sammanhänger med
sedel- och myntförsöijningen kräver arbetsräjonger av viss minsta omfattning
för att personal i ledande befattningar skall få meningsfull sysselsättning.

Det framhålls vidare att den hittillsvarande och förväntade utvecklingen
av penningmängden ger riksbanken anledning att ägna skärpt uppmärksamhet
åt betalningsmedelsförsörjningen och de faktorer som bestämmer
kostnaderna för densamma. Möjligheterna att påverka omloppshastigheten
är därvid väsentliga liksom en lämplig avvägning av makuleringsfrekvensen.
Även rationella hanteringsrutiner blir allt viktigare. Att verksamheten
vid avdelningskontoren föreslås bli koncentrerad på det arbete som
är förenat med betalningsmedelsförsörjningen bör ses också ur detta perspektiv.
Avsikten har alltså varit att få till stånd en ny kontorsorganisation
3 Riksdagen 1982183. 2 sami. Nr 11

Förs. 1982/83:11

som ger bättre förutsättningar för riksbanken att handha sina regionala
uppgifter på ett medvetet, ändamålsenligt och rationellt sätt.

Vidare konstateras att det för en säker och effektiv försörjning med
sedlar och mynt behövs ett väl fungerande samarbete mellan riksbanken
och penninginstituten (posten/bankerna). Ökad kunskap om bankernas
och postens agerande bör också kunna ge riksbanken bättre förutsättningar
att påverka deras beteende om så skulle anses motiverat.

Avdelningskontorens arbetsuppgifter har inte bedömts bli av den arten
att deras verksamhet bör ledas av styrelser.

1.6.4 Decentraliserad sedellagring

Färre avdelningskontor med större arbetsområden innebär emellertid
också att riksbankens lagerhållning av sedlar och mynt begränsas till färre
orter. Tillgängligheten liksom servicen gentemot bankerna/posten försämras
därvid. De många och sämre skyddade transporterna av sedlar och
mynt mellan avdelningskontoren och penningsinstituten ökar också i längd
och antal vid vaije indragning av ett avdelningskontor.

Mot den angivna bakgrunden har det varit naturligt att söka finna en
organisatorisk lösning som förenar de fördelar ett minskat antal avdelningskontor
erbjuder med en i förhållande till nuläget decentraliserad
sedellagring.

De organisationsmodeller som presenteras i rapporten bygger på system
i vilka ett färre antal avdelningskontor än de 23 nuvarande kompletteras
med antingen sedeldepåer, öppna för post och banker, eller kassakontor av
typ Borås men med lagerhållning av både sedlar och mynt. En modell med
både depåer och kassakontor har också analyserats.

Tanken har varit att riksbanken i framtiden inte skall vara så låst vid
visst antal och viss lokalisering av depåer och kassakontor som man i dag
är när det gäller avdelningskontoren. En eftersträvansvärd flexibilitet och
dynamik skulle därmed tillföras riksbankens regionala organisation.

1.7 Organisationsmodeller

I rapporten redovisas tre olika organisationsmodeller: var och en uppbyggd
kring en basorganisation med ett begränsat antal avdelningskontor.
Dessa kompletteras med ett antal sedeldepåer och/eller kassakontor. Riksbankens
representation ute i landet är härigenom tänkt att kunna utökas
med tre till nio orter beroende på vilken organisationsmodell man stannar
inför.

Förs. 1982/83:11

Antal riksbanksorter utöver Stockholm

	Nuvarande	Organisationsmodell
	organisation
		1	2 3
Avdelningskontor	23	10	7 7
Kassakontor	1*	—	21 8
Sedeldepåer	1*	24	19
Riksbanksorter	25	34	28 34

* Försöksverksamhet

Skillnaden mellan avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer är
följande.

Avdelningskontor har som huvuduppgift att ansvara för den regionala
betalningsmedelsförsörjningen och beredskapsplaneringen. De är stora enheter
för lagring och hantering av sedlar och mynt. Övriga sedelnederlag är
— oavsett om de har formen av kassakontor eller sedeldepåer - underordnade
avdelningskontoren.

Riksdagen beslutar om avdelningskontorens lokalisering och antal.

På ett avdelningskontor kan fullmäktige lägga även andra arbetsuppgifter.
Sådana uppgifter — som endast skall ses som ett komplement till
arbetet med betalningsmedelsförsörjningen - bör dock inskränkas till
verksamhet som mer direkt berör riksbanken som centralbank.

Kassakontor är mindre riksbanksenheter som utväxlar sedlar och mynt
med post och banker inom sina upptagningsområden. De betjänas av
riksbankspersonal och är inrymda i egna eller av riksbanken förhyrda
lokaler som antingen kan vara helt fristående eller sammanbyggda med
post- eller bankkontor.

Riksdagen faställer hur många kassakontor som högst får inrättas. Var
kontoren skall läggas avgörs däremot av riksbanksfullmäktige.

Vid kassakontoren sorteras och räknas både sedlar och mynt. Inga
andra arbetsuppgifter än de som direkt hör samman med kassarörelsen får
läggas på kassakontoren.

Sedeldepåer är små enheter som utväxlar sedlar med post och banker
inom sina upptagningsområden. De betjänas av postens personal och är
inrymda i postens lokaler men står under riksbankens tillsyn och kontroll.

Sedeldepåer inrättas genom beslut av riksbanksfullmäktige.

Från sedeldepåer utlämnas dels nya eller av överordnat avdelningskontor
uppräknade sedlar, dels inlämnade sedelbuntar som efter en ytlig
kontroll bedöms vara brukbara utan sortering. Mynt finns inte vid sedeldepåerna,
som inte heller ombesörjer uppräkning och sortering av sedlar.

De sju orterna med avdelningskontor i modellerna 2 och 3 är Göteborg,
Malmö, Jönköping, Linköping, Luleå, Sundsvall och Örebro. I modell 1
med tio orter tillkommer Gävle, Skövde och Västerås.

Förs. 1982/83:11

Antalet avdelningskontor är således större i sedeldepåalternativet (modell
1) än i de båda andra alternativen. Anledningen härtill är att avdelningskontoren
i de sistnämnda fallen kompletterats med kassakontor i
riksbankens regi med i stort sett samma funktion som den avdelningskontoren
avses få.

Vid överväganden om vilka avdelningskontor som bör behållas har valet
av naturliga skäl kommit att falla i första hand på de kontor som nu har den
största in- och utströmningen av sedlar och mynt. Vissa andra faktorer har
också beaktats såsom de nuvarande kontorens lokalstandard. Endast en
ny ort med avdelningskontor förordas, nämligen Sundsvall.

Vad gäller lokaliseringen av kassakontor och sedeldepåer har i rapporten
endast angivits exempel på tänkbara lösningar. Innan man fattar slutgiltigt
beslut om vilka sedeldepåer och/eller kassakontor som skall finnas
måste praktiska möjligheter och ekonomiska konsekvenser ytterligare
övervägas.

I rapporten görs ett försök att bedöma och jämföra de tre organisationsmodellerna.
Bl.a. diskuteras i vilken mån de olika modellerna ger förutsättningar
för en stabil avdelningskontorsorganisation men samtidigt innehåller
enheter som kan utgöra ett flexibelt och utvecklingsbart komplement
till avdelningskontoren.

Vidare prövas i vilken utsträckning modellerna tillgodoser önskemål om
decentralisering av sedellagringen, vilka förutsättningar som ges för en
rationell sedelhantering, hur sedelkvaliteten kan förväntas bli påverkad vid
olika organisationsalternativ samt vad dessa betyder för myntförsöijningen.
I sistnämnda hänseende ger rapporten uttryck för uppfattningen att det
torde vara möjligt att klara landets myntförsöijninig på ett acceptabelt sätt
även om riksbanken begränsar sin växelmyntshantering till färre orter.

Beträffande transporter av sedlar och mynt har det inte funnits anledning
att närmare gå in på frågor som rör riksbankens egna tunga biltransporter
med nya sedlar och mynt, eftersom dessa transporter f.n. ägnas stor
uppmärksamhet inom riksbanken. I övrigt redovisas för de tre organisationsmodellerna
en beräkning av behovet av transporter mellan de föreslagna
avdelningskontoren och dem underställda kassakontor/sedeldepåer.
Hur transporterna i slutledet, dvs. mellan riksbanksenhet och postoch
bankkontor, påverkas vid olika organisationsalternativ berörs också.

I fråga om behovet av riksbankspersonal redovisas följande beräkning
för de olika modellerna.

Förs. 1982/83:11

Organisationsmodell
1 2 3

Tjänstemän (exkl.
sedelräkning)

Avdelningskontor	75	53	53
Kassakontor	-	63	24
Sedelräkning
Avdelningskontor	250	120	160
Kassakontor	-	150	100
Summa	325*	386	337*

* I modellerna 1 och 3 tillkommer postpersonal, i genomsnitt uppskattat till en
årsarbetskraft per sedeldepå.

Endast personal som är avsedd för arbetet med betalningsmedelsförsörjningen
ingår. Beräkningen avser nuläget. Personalmässiga konsekvenser
av maskinell sedelsortering har inte beaktats. Vaktmän, fastighetsskötare
och lokalvårdare ingår inte, eftersom deras anställningsform är mycket
varierande. Utesluts dessa kategorier även ur nuvarande personalstat för
avdelningskontoren uppgår antalet tjänster till 499. I rapporten påpekas
emellertid att jämförelser med nuläget är svåra att göra, eftersom det inte
gått att renodla dagens personalresurser till att avse endast arbetsuppgifter
som har direkt samband med betalningsmedelsförsörjningen.

I rapporten jämförs på motsvarande sätt vad driftkostnaderna för den i
organisationsmodellerna avsedda verksamheten, alltså betalningsmedelsförsörjningen,
skulle uppgå till om modellerna tillämpades i nuläget.

Driftkostnader (milj. kr.)

	Nuvarande organisation Modell 1	Modell 2	Modell 3
A Riksbankens egna kontor Personalkostnader	64,5	37,8	46,0	40.2
Övriga driftkostnader	8,2	4,8	5,8	5,1
B Sedeldepåer	0	4,8	0	3,8
Totalt	72,7	47,4	51,8	49,1

I tabellen anges även de totala driftkostnaderna för verksamheten (inkl.
lånerörelsen m.m.) vid avdelningskontoren år 1981.

De uppskattningar av investeringskostnaderna som redovisats i rapporten
tyder på att de tre organisationsmodellerna är jämförbara med avseende
på sådana kostnader. För samtliga modeller uppskattas investeringsbehovet
motsvara en kostnad av ca 150 milj. kr. Beloppet ligger betydligt
lägre än det riksbanken räknat med vid oförändrad organisation (270 milj.
kr.).

Förs. 1982/83:11

1.8 Överväganden och förslag

Granskningsarbetet har som tidigare angetts koncentrerats på att finna
en ändamålsenlig och varaktig organisation för betalningsmedelsförsörjningen.
Frågor som berör beredskapsaspekter på betalningsmedelsförsörjningen
har inte getts någon avgörande betydelse vid utformningen av
organisationsförslagen. Fredsorganisationen har alltså förutsatts få bli styrande
för beredskapsplaneringen.

Den avgörande skillnaden i förhållande till nuvarande organisation är att
avdelningskontorens huvuduppgift — betalningsmedelsförsörjningen —
helt har fått styra den organisatoriska ramen och legat till grund för
resursberäkningar m.m.

Samtliga tre organisationsmodeller som presenteras i rapporten bygger
på att riksbanken alltfort skall ha det övergripande ansvaret för landets
försörjning med sedlar och mynt och att riksbanken för denna uppgift
behöver ha tillgång till en regional organisation. Något försök att fullständigt
definiera vad detta ansvar innebär har inte gjorts vid granskningen.
Som framgår av det föregående har emellertid den bedömningen gjorts att
riksbanken utan allvarliga olägenheter bör kunna minska sin service till
bankerna och postverket när det gäller mynthanteringen. I rapporten uttrycks
också den uppfattningen att riksbanken fortsättningsvis inte kostnadsfritt
bör överta sådant sedelsorteringsarbete som bör och enligt gällande
föreskrifter också skall åvila andra penninginrättningar. Vidare utgår
förslagen från att gällande lagar inte lägger hinder i vägen för att betalningsmedelsförsörjningen
i viss utsträckning överlåtes till enheter som
ligger utanför riksbanken. Det förutsätts då att riksbankens kontroll över
verksamheten är säkrad. I enlighet härmed föreslås det få ankomma på
riksbanken att — inom den ram för en regional organisation som anges av
riksdagen i lag eller särskilda uttalanden - besluta om antalet kassakontor
och sedeldepåer. Det bör vidare vara riksbanken som fastställer vilka krav
som skall ställas i fråga om förvaring och hantering av sedlar inte endast
vid enheter i riksbankens egen regi utan även vid sedeldepåer i postens
regi. I riksbankens ansvar innefattas också att avgöra vilken lägsta sedelkvalitet
som skall accepteras.

En central utgångspunkt vid övervägandena har varit att möjliggöra en
större spridning av sedellagringen.

1 granskningsuppdraget har inte bara legat att finna en ändamålsenlig bas
för landets betalningsmedelsförsöijning. Däri har också ingått att beakta
kostnadsaspekterna.

När det gäller driftkostnaderna har granskningen gett vid handen att
kostnadsbesparingar kan göras genom att sammanföra sedelsorteringsarbetet
till större enheter. Detta ger förutsättningar att använda högproducerande
maskiner för arbetet.

Behovet av omfattande byggnadsinvesteringar vid bibehållen kontorsorganisation
har påverkat ställningstagandena.

Förs. 1982/83:11

I rapporten görs den bedömningen att samtliga organisationsmodeller
som presenteras utgör rationella lösningar i förhållande till nuvarande
organisation.

En sammanvägning av för- och nackdelarna med organisationsmodellerna
visar enligt rapporten att en lösning enligt modell 2 (kassakontorsalternativet)
inte bör föras fram som ett förstahandsalternativ. Visserligen
leder detta alternativ till en minskning av antalet avdelningskontor med en
samtidig decentralisering av sedellagringen. Metoden att med enbart kassakontor
uppnå en mer långtgående decentralisering av sedellagringen är
emellertid förhållandevis dyrbar. En organisation som bygger på ett antal
större avdelningskontor kompletterade endast med kassakontor torde också
bli ganska stel och därmed svårare att anpassa till framtida förändringar
i penningströmmarna. Med den bindning av riksbankens resurser som är
förenad med en lösning enligt detta alternativ finns det vidare risk för att
vissa av de problem som kännetecknar den nuvarande avdelningskontorsorganisationen
kommer att prägla även en framtida organisation.

Vad därefter beträffar modell 1 (sedeldepåalternativet) och modell 3
(alternativet kassakontor och sedeldepåer) görs den bedömningen att båda
alternativen ger goda förutsättningar för en ändamålsenlig organisation av
betalningsmedelsförsöijningen. Genom modell 1 kan en rationell sedelsortering
och en spridning av sedellagringen åstadkommas till en lägre kostnad.
Alternativ 3 innebär en mindre genomgripande förändring av den
nuvarande organisationen. Båda alternativen ger gott handlingsutrymme
vid framtida förändringar av penningströmmarna.

Resultatet av en jämförelse av de tre modellerna har blivit att modell 3
förts fram som ett huvudalternativ, dvs. en organisation bestående av sju
avdelningskontor, kompletterade med kassakontor och sedeldepåer.

Innebörden av förslaget är den att riksbankens regionala organisation
ändras på följande sätt:

- Riksdagen beslutar att det skall finnas avdelningskontor i Göteborg,
Malmö, Jönköping, Linköping, Luleå, Sundsvall och Örebro.

- Riksbanksfullmäktige medges rätt att inrätta kassakontor, dock högst
tio, samt sedeldepåer. Fullmäktige bestämmer var det skall finnas kassakontor
resp. sedeldepå.

1.9 Övergångsfrågor

Det har inte ansetts ligga i revisorernas uppgift att komma med en slutlig
organisationsplan med därtill hörande övergångsregler. Dock berörs helt
kort några frågor.

Övergången till en ny organisation förutsätts kräva ytterligare överväganden
och praktiskt förberedelsearbete för att kunna förverkligas. Omorganisationen
beräknas komma att ske successivt och inte kunna vara till
fullo genomförd förrän under andra hälften av 1980-talet.

Förs. 1982/83:11

Med hänsyn såväl till personalens berättigade krav på att få ett snabbt
besked om den framtida organisationen som till behovet av en snar ombyggnad
av vissa föråldrade lokaliteter är det enligt rapporten angeläget att
riksbanken i ett tidigt skede tar ställning till på vilka orter kassakontor och
sedeldepåer skall inrättas. Det förutsätts att fullmäktige tar initiativ till
överläggningar med postverket om inrättande av sedeldepåer.

Vidare konstateras att formerna för att tillgodose personalens anställningstrygghet
vid omorganisationer av detta slag är särskilt reglerade.
Hithörande frågor har därför inte utvecklats närmare.

Särskilt yttrande

Till rapporten har fogats ett särskilt yttrande av Rolf Sellgren. Yttrandet
har följande lydelse:

I utredningen föreslås att avdelningskontoret i Härnösand flyttas till
Sundsvall och att Härnösand bibehålls som sedeldepå. Jag har härvid en
avvikande mening.

Med hänsyn till att utredningen utgått från förutsättningslösa utgångspunkter
och att riksdagens revisorer avser att utforma det slutliga förslaget
efter remissbehandlingen har jag accepterat utredningen i sin nuvarande
utformning.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten (1981/82:6) Riksbankens avdelningskontor har
efter remiss lämnats av riksbanken efter hörande av kontorsstyrelserna vid
samtliga avdelningskontor, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande
rådet (BRÅ), postverket, myntverket, bankinspektionen, försvarsdepartementets
samordningsavdelning, överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF), länsstyrelserna i samtliga län, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) genom TCO:s Statstjänstemannasektion (TCO-S), Centralorganisationen
SACO/SR genom Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer
(JUSEK), Landsorganisationen i Sverige (LO) som bilagt yttrande
från Statsanställdas förbund (SF), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges föreningsbankers förbund och Post- och Kreditbanken
(PK-banken).

Hos ÖEF har endast efterfrågats synpunkter på beredskapsplaneringen
för penningmedelsförsörjningen. Länsstyrelserna har i första hand tillfrågats
beträffande transportsäkerhetsfrågor och beredskapsplanering.

PK-banken ansluter sig i sitt yttrande till de synpunkter som framförs i
Svenska bankföreningens yttrande.

Civilbefälhavarna har under hand beretts tillfälle att yttra sig. Yttranden

Förs. 1982/83:11

har inkommit från civilbefälhavarna i Östra civilområdet och Bergslagens
civilområde.

På eget initiativ har synpunkter lämnats av Svenska kommunförbundets
avdelning i Kalmar län, Kalmar kommun, Trollhättans kommun, Vänersborgs
kommun, Gävle kommun, TCO-distrikten i Värmlands och Älvsborgs
län, Svenska bankmannaförbundet samt förbundets avdelningar i
Halmstad, Trollhättan-Vänersborg och Falun, av banker som är verksamma
i Trollhättans kommun samt av Sparbanken i Vänersborg.

2.1 Allmänt

Remissutfallet ger ett klart stöd för uppfattningen att riksbankens regionala
organisation bör förändras i föreslagen riktning. Endast i ett fåtal
yttranden föreslås att nuvarande organisation behålls. Däremot råder det
delade meningar om hur en framtida organisation bör vara utformad.

Riksbanksfullmäktige konstaterar sålunda — även om de inte är eniga
om vilken organisationsmodell som bör väljas — att den nuvarande organisationen
är överdimensionerad i förhållande till regionförvaltningens arbetsuppgifter.

Av avdelningskontoren anser kontoret i Gävle att läget ifråga om kontorsorganisationen
nu är sådant att någon form av krympt organisation
måste accepteras. Ställningstagandena till rapporten ger vid handen att
huvudparten av avdelningskontoren delar Gävlekontorets uppfattning. Endast
några kontor, främst de mindre, föreslår att nuvarande organisation
behålls.

Postverket understryker att verkets engagemang i landets penningmedelsförsörjning
är av mycket betydande omfattning och anser att utredningen
väl belyst detta. I yttrandet framhålls att ett väl utvecklat nät av
”riksbanksenheter” — förlagda till orter som har central betydelse i den
postala transport- och sorteringsorganisationen - är av vital betydelse för
postverkets fortsatta engagemang att vid sidan av riksbanken svara för en
stor del av landets penningmedelsförsörjning.

Från bankhåll pekar Svenska bankföreningen och PK-banken på att
redan avdelningskontorsutredningen i sin rapport år 1978 på ett övertygande
sätt visade att ett system med sedeldepåer på större orter i landet
bättre skulle svara mot dagens krav på sedelförsörjningen i landet än
nuvarande kontorsorganisation. Sveriges föreningsbankers förbund är av
samma uppfattning.

Enligt RPS är den nuvarande avdelningskontorsorganisationen illa anpassad
till de krav som i dag måste ställas på en rationell penningmedelsförsörjning.
De regionala sedellagren är således för få och i vissa fall även
felplacerade med hänsyn till befolkningskoncentrationen och penningströmmarna.

BRÅ erinrar om att rådet tidigare då en omorganisation var aktuell

Förs. 1982/83:11

framhållit nödvändigheten av att riksbankens lager av sedlar decentraliseras
genom att sedeldepåer förläggs till ett antal större orter i landet.

Av länsstyrelserna förordar endast tre (Blekinge, Kalmar och Kopparberg)
en oförändrad organisation.

Från personalorganisationernas sida har man varit sparsam med mera
principiella synpunkter på riksbankens lokalorganisation. Enligt SF motiverar
dock utvecklingen av arbetsuppgifter vid avdelningskontoren att en
översyn görs av den nuvarande regionala organisationen.

2.2 Vissa utgångspunkter för organisationsförslaget

2.2.1 Den regionala huvuduppgiften

Vid granskningen har betainingsmedelsförsöijningen ansetts vara avdelningskontorens
huvuduppgift. En grundläggande utgångspunkt för granskningen
har därför varit att söka anpassa riksbankens kontorsnät till vad
som erfordras för att ombesörja denna. Remissinstanserna har inte rest
några invändningar mot detta synsätt.

Riksbanksfullmäktige finner det således viktigt att ett organisationsförslag
grundas på arbetsuppgifter som nu finns och som med rimlig säkerhet
kan bedömas som varaktiga. Detta innebär enligt fullmäktige att organisationen
måste bygga på avdelningskontorens uppgifter i sedel- och myntförsörjningen
och övriga arbetsuppgifter som kan beräknas kvarligga på kontorsorganisationen.
Önskvärt är emellertid att också bevara en flexibilitet
inför framtiden, anser de.

Dåvarande riksbankschefen Lars Wohlin redovisar i ett särskilt yttrande
vissa allmänna synpunkter på frågan hur riksbankens avdelningskontorsorganisation
bör vara anpassad till riksbankens uppgifter som centralbank.
Enligt hans mening kan redovisade förslag sägas innebära en anpassning
av kontorsorganisationen till riksbankens uppgifter som centralbank. Han
anser också att tillfället nu är lämpligt att renodla riksbankens ställning
såsom sådan. Sålunda bör utlåningsverksamheten avvecklas successivt
och organisationen utformas enbart med hänsyn till att klara av en tillfredsställande
betalningsmedelsförsörjning. Det är vidare mycket viktigt att
denna princip slås fast av riksdagen. Möjligheten att bygga upp en centralbank
har nämligen enligt riksbankschefen försvårats av att riksbankens
karaktär av statsbank i vissa lägen tillmätts en alltför stor vikt. Detta anges
ha påverkat personalrekryteringen, organisationen, fullmäktigearbetets inriktning
etc.

I det särskilda yttrandet konstateras avslutningsvis att riksbanken står
inför stora och växande uppgifter som sammanhänger med de ökade underskotten
i budgeten och bytesbalansen, valuta- och kreditpolitikens växande
betydelse, de stora och snabba förändringarna i det internationella
finanssystemet. Detta kräver förändringar och förstärkning av riksbankens

Förs. 1982/83:11

organisation. Detta arbete som påbörjats skulle försvåras om riksdagen
inte kunde enas om en långsiktig och stabil lösning av avdelningskontorsfrågan
och därmed riksbankens organisation.

Bankinspektionen instämmer i de allmänna överväganden som ligger
bakom framlagda förslag.

Enligt JUSEK måste de krav som bör ställas på riksbankens regionala
organisation styras av kassaflödet. För personalens skull är det viktigt att
nu försöka finna en organisation som är anpassad inte bara till dagens
kassaflöde utan även till tänkbara förändringar.

Även TCO-S instämmer i att de krav som betalningsmedelsförsörjningen
ställer skall styra utformningen av riksbankens kontorsnät.

2.2.2 Länsanknytningen

I frågan om att generellt bryta upp det nuvarande länssambandet pekar
flera av länsstyrelserna på de nackdelar detta skulle innebära för det egna
länet. 1 övrigt kommenteras förslaget huvudsakligen utifrån synpunkten att
beredskapsplaneringen och riksbankens uppgifter i avspärrnings- och
krigstillstånd underlättas av en länsvis anknytning.

Ett par avdelningskontor tar också upp denna fråga. Enligt kontoret i
Göteborg saknar det i och för sig intresse för betalningsmedelsförsöijningen
om länet eller annan regional indelning skall utgöra arbetsräjong för ett
avdelningskontor. Länet är emellertid en administrativ indelningsgrund
som är allmänt vedertagen i skilda sammanhang. Kontorsstyrelsen förordar
därför att länsindelningen fortfarande skall gälla vid utformningen av
riksbankens organisation ute i landet, inte minst därför att man inte bör
försvåra eller rent av omöjliggöra en länsroll för riksbanken i framtiden,
om bedömningar i den riktningen sedermera skulle ge sig till känna.

Kontoret i Malmö anser för sin del att riksbanken bör vara representerad
i vaije län för att kunna fullgöra sina uppgifter som centralbank.

2.2.3 Övrigt

Några remissinstanser noterar att vissa särskilda aspekter inte tillräckligt
beaktas i de allmänna överväganden som legat till grund för organisationsförslaget.

ÖEF konstaterar sålunda att riksbankens nuvarande regionala fredsorganisation
är anpassad till den verksamhet som riksbanken har att utöva
under beredskap och krig och anser det från beredskapssynpunkt viktigt
att även dessa aspekter beaktas när organisationen ses över.

Flera av länsstyrelserna har uppfattningar som ligger nära ÖEF:s. Endast
länsstyrelsen i Uppsala län delar uttryckligen i rapporten redovisad
uppfattning om att riksbankens fredsmässiga organisation bör vara utgångspunkten
för beredskapsplaneringen avseende betalningsmedelsförsöijningen
under krig.

Förs. 1982/83:11

LO för ett generellt resonemang som går ut på att olika förslag till
omorganisation av statliga myndigheter etc. även bör prövas utifrån i
vilken utsträckning förslagen ligger i linje med de regionalpolitiska strävandena.
Denna regel bör enligt LO gälla i förevarande fall.

Även flertalet länsstyrelser efterlyser ett regionalpolitisk! synsätt i organisationsfrågan
.

2.3 Riksbankens ansvar för betalningsmedelsförsörjningen

2.3.1 Övergripande ansvar

Ingen remissintans ifrågasätter bedömningen att riksbanken även i framtiden
bör handha de arbetsuppgifter som är förenade med ett övergripande
ansvar för betalningsmedelsförsörjningen och att riksbanken för att fullgöra
denna uppgift behöver ha tillgång till en regional organisation.

Riksbanksfullmäktige diskuterar i sitt yttrande frågan om vilken grad av
service det är rimligt att riksbanken tillhandahåller när det gäller sedel- och
mynthanteringen i landet och anför därvid inledningsvis följande.

Denna service kan sägas i första hand bestå däri att riksbanken över
huvud taget finns på en plats och därigenom ger post och banker på orten
möjlighet att insätta sina överskottskassor för omedelbar kreditering på
institutens checkräkningar i riksbanken. Med riksbankens betalningsmedelsservice
brukar emellertid främst åsyftas den fysiska hanteringen av de
sedlar som passerar genom riksbanken. Denna hantering innebär att sedlarna
sorteras så att utgående sedelbuntar håller acceptabel kvalitet... Än
mer betydelsefull är antalskontrollen av inlämnade sedelbuntar. För att
sedlar över huvud taget skall på avsett sätt kunna fungera i den allmänna
omsättningen, är det sålunda ett i det närmaste absolut krav att när sedelbuntar
åter går ut från riksbanken, dessa är till sitt innehåll så säkert
kontrollerade som det snart sagt är möjligt att åstadkomma.

De önskemål om förändringar i riksbankens sedelhanteringsservice som
under senare år framställts i den allmänna debatten och från riksbankens
kunder gäller, fortsätter fullmäktige, helt och hållet riksbankens service i
förstnämnt avseende dvs. att riksbanken skall vara tillgänglig på flera
platser för att sedlar och mynt där skall kunna lämnas och hämtas. Drivkrafterna
bakom dessa krav är enligt fullmäktige två som delvis sammanhänger.
För det första kräver polisen att organisationen utformas så att så
litet sedlar som möjligt behöver transporteras på vägarna. För det andra
har penninginstituten ett starkt ekonomiskt intresse av att riksbankskontor
finns nära tillgängligt så att överskottssedlar omedelbart kan insättas i
riksbanken och därigenom tillgodogöras antingen för återbetalning av lån i
riksbanken eller genom räntebärande placering på penningmarknaden.
Några önskemål om förbättrad service från riksbankens sida när det gäller
den fysiska hanteringen av sedlar och mynt har däremot ej framförts.
Tvärtom anges penninginstituten såsom ”genomgående mycket nöjda”
med riksbankens insatser härvidlag.

Förs. 1982/83:11

Fullmäktige understryker att man vid ställningstagande till önskemål om
att riksbanken skall finnas tillgänglig på flera platser måste observera att
posten önskar fa möjlighet att få förräntning på sitt stora kassainnehav av
sedlar och mynt. Bankerna, som dessutom har krav på service från riksbanken
i form av hög sedelkvalitet, erhåller redan i dag förräntning på sina
sedelinnehav genom att dessa får inräknas i kassakvoterna. Bankerna
förlorar emellertid en dags ränta på sedelinnehav vid inleveranser av sedlar
från icke-riksbanksort.

Det är enligt fullmäktige självfallet inte möjligt att tillgodose bankernas
och postens önskemål om tillgänglighet i obegränsad omfattning. Det måste
därför göras klart, anser fullmäktige, att riksbanken inte är beredd att
bygga upp en väsentligt större organisation än den nuvarande i form av
kassakontor och/eller postala sedeldepåer. Eftersom posten söker anpassa
sina rutiner så att verket får lägsta möjliga kassa av sedlar och mynt, kan
det emellertid finnas anledning för riksbanken att närmare diskutera med
verket om gemensamma åtgärder som motverkar en samhällsekonomiskt
icke meningsfull transport av sedlar till riksbanken.

Bestämning av kontorsnätets omfattning måste enligt fullmäktige grundas
på en avvägning mellan framför allt tre faktorer:

1. Önskan att upprätthålla en rimligt hög sedelkvalitet i den utelöpande
sedelstocken,

2. Strävan att undvika alltför omfattande sedeltransporter och

3. Rimlig storlek på kontoren så att de möjliggör en rationell, högt
mekaniserad sedelhantering.

Även avdelningskontoret i Göteborg tar upp frågan om hur långt riksbankens
ansvar för spridningen av betalningsmedel inom landet egentligen
skall sträcka sig och diskuterar i detta sammanhang postverkets roll när
det gäller att från riksbankens kontor distribuera sedlar och mynt vidare ut
i samhället. Postens insatser behöver enligt kontorsstyrelsens uppfattning
inte innebära att verket ”utför tjänster åt riksbanken och så att säga tar
risker i transportledet på riksbankens vägnar”. Den alldeles övervägande
delen av de postala besöken vid riksbanken är besök, där postverket som
kund hämtar eller lämnar medel i den egna rörelsen. Kontorsstyrelsen
framhåller att ingenting hittills hindrat postverket och bankerna att vid
behov öka kassabehållningen vid de enskilda kontoren i sådan omfattning
att antalet värdetransporter skulle kunna reduceras väsentligt. Styrelsen
finner det inte motiverat att riksbanken skall ta på sig kostnader för
etablering av kontor eller depåer, som ligger utanför det naturliga spridningsledet
för riksbanken. En annan sak är, konstaterar styrelsen, att det
kan vara svårt att fastlägga omfattningen härav.

Förs. 1982/83:11

2.3.2 Principiella synpunkter på postala sedeldepåer

Systemet med sedeldepåer i postverkets regi som förutsätter att riksbanken
avhänder sig en del av ansvaret för sedelförsöijningen har från flera
håll rönt betänkligheter av mer principiell natur.

Riksbanksfullmäktige anser för sin del.

Ur principiell synpunkt bör då till en början fastslås att en sedelbanks
exklusiva privilegium att utge sedlar kan synas utesluta möjligheten att låta
andra penninginstitut hålla sedellager som betraktas såsom icke utgivna,
dvs. såsom ingående i sedelbankens behållning. Ty när penninginstitut kan
inom sina egna väggar sätta in sedlar i centralbanken genom att flytta dem
från ett skåp till ett annat, utsuddas i viss mån gränsen mellan ”utgivna”
och ”icke utgivna” sedlar. Härav föranledes gärna också omotiverade
ekonomiska fördelar för depåhållaren. Dessa kan naturligtvis motverkas
genom reglerna för depåerna men lär icke kunna helt uteslutas. Principiella
skäl av här antytt slag kan antas vara anledningen till att det veterligen icke
finns någon stat där centralbanken arbetar med egna sedeldepåer inneliggande
hos andra penninginstitut.

En del avdelningskontor, bland dem kontoren i Malmö, Halmstad och
Jönköping, ger uttryck för liknande tankegångar.

Det är enligt styrelsen för kontoret i Malmö av principiella skäl tveksamt
om det är riktigt att riksbanken avvecklar en stor del av sin verksamhet för
att låta den skötas av ett annat statligt verk, i all synnerhet som det verket
har en annan huvudman — regeringen - än vad riksbanken har, som lyder
direkt under riksdagen.

Kontorsstyrelsen framhåller även angelägenheten av att det finns ett
centralt huvudmannaskap för verksamheten beträffande såväl verksamhetens
bedrivande som tillsyn och kontroll av denna. Vidare är ett sådant
huvudmannaskap väsentligt för utbildandet av riksbankens policy gentemot
allmänheten och avnämarna av riksbankens tjänster. Dessutom är
det enligt styrelsens uppfattning av vikt, att det finns en central huvudman
för personalpolitiken för de tjänstemän som sysslar med betalningsmedelsförsörjningen.

JUSEK anser att all regional riksbanksverksamhet skall skötas av riksbankens
organisation och föreslår att sedeldepån i Norrköping avvecklas.

Postverket förklarar sig för sin del berett att på nya eller befintliga
riksbanksorter åta sig att bygga upp och driva sedeldepåer på riksbankens
uppdrag. Villkoren för detta och valet av orter i detalj liksom i vilken takt
utbyggnaden skall ske måste bli en uppgift för riksbanken och postverket
att lösa gemensamt i den anda som anges i rapporten anser verket.

Svenska bankföreningen och PK-banken nämner två grundläggande förutsättningar
för sitt tillstyrkande av sedeldepåorganisationen. Den ena är
att depåerna tillämpar lika villkor för posten och bankerna i deras konkurrens
om inlåningskunder och inom betalningsförmedlingens område. Den

Förs. 1982/83:11

andra är att valuteringen i riksbanken av bankernas transaktioner med
depåer inte försämras jämfört med vad som gäller transaktioner direkt på
riksbankskontona.

2.4 Växelmyntshanteringen

I rapporten gjord bedömning att växelmyntshanteringen vid en framtida
organisation inte bör tillmätas lika stor vikt som försöijningen med sedlar
har gett anledning till olika kommentarer.

Hanteringsmässigt och transportekonomiskt är det enligt riksbanksfullmäktige
en stor fördel att det finns någon form av ”myntcentraler” så långt
ut i omloppet som möjligt så att de vikter och volymer det är fråga om inte
behöver återföras till ett litet fåtal orter för uppräkning, utjämning och
återutsändning. Riksbanksfullmäktige menar vidare att rapporten förbisett
att riksbankskontoren inte bara tar emot, lämnar ut och sorterar mynt utan
även omfördelar tillgängliga mynt mellan avnämarna. Beroende på kundkretsens
sammansättning har nämligen vissa banker ständiga överskott
och andra underskott på mynt. Riksbankskontoret inom området har därför
varit en naturlig neutral omfördelare av växelmynt, en funktion som
varit mycket betydelsefull i tider då brist kunnat råda på en eller annan
myntvalör. Till detta kommer, framhåller fullmäktige, att mynten kommer
att utgöra en växande andel av betalningsmedelsförsörjningen. Utbyte av
5-kronorssedeln mot mynt påbörjades hösten 1982 och 10-kronorssedelns
utbyte mot mynt kan förutses inom överskådlig tid. Riksbanksfullmäktige
anser det därför rimligt att man vid organisationens utformning tar väsentlig
hänsyn också till mynthanteringen.

Synpunkter av samma innebörd framförs av så gott sorn alla avdelningskontor.

Myntverket begränsar sitt yttrande till de föreslagna formerna för penningmedelsförsörjningen
och uppehåller sig därvid i första hand vid mynthanteringen.

Inledningsvis konstaterar myntverket att det med hänsyn till myntens
betydande livslängd och förhållandevis stora framställningskostnad är angeläget
att de befintliga mynten verkligen används. Myntverkets årliga
produktion av ca 280 miljoner stycken mynt med en vikt av 1 000 ton är vid
en internationell jämförelse mycket stor i förhållande till landets befolkning.
Produktionsvolymen anges bero företrädesvis på tidigare påtalade
brister på olika myntvalörer i handeln. Det förhållandevis låga värdet av
den enskilde medborgarens myntinnehav gör det inte heller särskilt angeläget
för allmänheten att lämna ifrån sig mynten.

Förs. 1982/83:11

Myntverket lämnar i sitt yttrande uppgifter om de stora fluktuationerna i
myntrörelserna till och från riksbanken över året och framhåller att mynthanteringen
i detta avseende skiljer sig från sedelhanteringen. Om man
därtill lägger myntens i förhållande till sedlarnas låga värde men höga vikt
och det faktum att indragningen av mynt för makulering är helt obetydlig —
endast några promille av den årliga myntutgivningen - kan man enligt
verket våga dra slutsatsen att en organisation som är ändamålsenlig för
sedelhanteringen inte å priori är lämpad för en rationell mynthantering.
Det framgår också att verket gärna ser att det görs en genomgripande
översyn av sättet att förpacka och transportera mynt för att uppnå ett för
hela distributionskedjan tillfredsställande system.

Myntverket instämmer i att de nuvarande avdelningskontoren inte alla
är belägna på den lämpligaste orten men ser förslaget om en nedskärning
till 15 orter för myntdistributionen utanför Stockholm som negativt. 1
anslutning härtill framhåller verket att särskilda krav ställs på mynthanteringen
vid de tillfällen då bruksmynt i högre valörer än nu introduceras och
när de lägsta valörerna dras in.

2.5 Säkerhetsfrågor

Samtliga remissinstanser lägger stor vikt vid frågan om säkrare penningtransporter.
Någon entydig bild av hur man egentligen ser på organisationsförslagen
ur denna speciella synvinkel är det dock svårt att få fram.

Bankinspektionen understryker särskilt behovet av att säkerhetsanordningar
ges hög prioritet vid den närmare utformningen av organisationen.
En riktpunkt bör vara att sedeltransporter skall begränsas till det oundgängligt
nödvändiga.

Både rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande rådet koncentrerar sina
yttranden på de säkerhetsmässiga aspekterna av en omorganisation. De
synpunkter som förs fram präglas av önskemål om att i möjligaste mån
reducera antalet värdetransporter, och i yttrandena förespråkas en regional
organisation som är starkt decentraliserad.

De stora penningtransporter som förutsätts komma att ske mellan avdelningskontor
och kassakontor/sedeldepåer är enligt RPS av den digniteten
att de måste tillförsäkras en hög grad av säkerhet, varför det kan bli
nödvändigt att ge dem eskort av något slag antingen från polisen eller från
vaktbolag. Vad polisen beträffar kan den centralt placerade eskortgruppen,
som engageras i riksbankens egen transportorganisation, knappast åta
sig regionala eskortuppdrag. RPS kan inte heller lämna några generella
utfästelser om eskort i övrigt. Enligt styrelsen bör det emellertid finnas
goda möjligheter att få poliseskort för de transporter det här är fråga om.
Det ankommer på vederbörande polischef att avgöra om och i vilken
omfattning som polisen kan medverka i det enskilda fallet. RPS förklarar
sig vidare beredd att medverka för att uppnå en samordning av eskortverksamheten.

Förs. 1982/83:11

BRÅ anser för sin del att det av såväl säkerhetsskäl som praktiska skäl
är önskvärt att riksbankens egen transportorganisation utnyttjas för transporterna
mellan avdelningskontor och sedeldepåer/kassakontor i så stor
utsträckning som möjligt.

Länsstyrelserna har i enlighet med revisorernas önskemål tagit upp
transportsäkerhetsfrågor i sina yttranden.

Ett antal länsstyrelser fäster stor vikt vid att man finnér en organisatorisk
lösning som nedbringar antalet transporter. I denna riktning går yttrandena
från bl.a. länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Jönköpings och Gävleborgs län. Negativa till den i rapporten förordade
organisationsmodellen är länsstyrelserna i Blekinge, Hallands och Kronobergs
län, vilka enligt modellen i sina resp. residensstäder skulle få sedeldepåer
i stället för avdelningskontor. Från transportsäkerhetssynpunkt
bedöms detta vara negativt. Ett par länsstyrelser anser sig inte nu ha några
problem med sedeltransporter inom sitt eget län och ifrågasätter från
denna utgångspunkt en organisationsförändring.

Flera länsstyrelser — bland dem länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus
län - framhåller att transportsäkerheten skulle kunna förbättras genom
tekniska anordningar och säkrare omlastningsplatser.

De länsstyrelser som yttrat sig i fråga om polisbevakning av transporter
anser att en strävan bör vara att frigöra polisen för andra arbetsuppgifter
och rekommenderar att bevakningsföretag i större omfattning än nu engageras.
Information till polisen om tyngre transporter samt larmkoppling av
fordon till polisen nämns som alternativ till poliseskort.

2.6 Beredskapsplanering

Även i fråga om beredskapsplaneringen på bank- och betalningsväsendets
område har remissinstanserna skilda uppfattningar när det gäller en ny
organisation av riksbankens regionala representation. Flertalet har dock
förståelse för att det behövs en viss omorganisation.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar konstaterar att riksbankens nuvarande
regionala fredsorganisation också är anpassad till den verksamhet
som riksbanken har att utöva under beredskap och krig. ÖEF är av den
bestämda uppfattningen att riksbanken alltjämt måste ha en sådan organisation
att banken som totalförsvarsmyndighet kan kvarstå som planeringsoch
samordningsmyndighet inom bank- och betalningsväsendet.

Beredskapsuppgifterna bör enligt ÖEF genomföras inom ramen för riksbankens
egen organisation och under sådana betingelser att samverkan i
fred såväl som i orostider blir tryggad i förhållande till länsstyrelser och
civilbefälhavare. Detta talar enligt styrelsen för en organisation bemannad
med riksbankspersonal, dvs. organisationsmodell 2 med avdelnings- och
kassakontor. ÖEF anser att en sådan organisation i verkställighetslagen
bör kunna medge önskad representation på såväl civilbefälhavare- som
länsstyrelsenivå.

4 Riksdagen 1982183.2 sami. Nr II

Förs. 1982/83:11

Försvarsdepartementets samordningsavdelning anser att den organisationsmodell
som förordas i rapporten inte utesluter att man genom kompletteringar
kan tillgodose beredskapssynpunkterna. Vad som behövs är
en effektiv beredskapsorganisation som under den centrala riksbanksledningen
och militär/civilbefälhavarna i samråd med länsstyrelserna och
penninginrättningarna kan svara för planering och funktion inom området.
Ledamöterna i beredskapsorganet bör utses redan i fred och under ledning
av det regionala riksbankskontoret påbörja beredskapsplaneringen på såväl
civilområdes- som länsnivå.

Civilbefälhavaren i östra civilområdet lämnar i sitt yttrande förslag till
hur samverkanspersonal från riksbanken bör grupperas/placeras i krig
(beredskap) om organisationsförslaget i rapporten genomförs. Civilbefälhavaren
i Bergslagens civilområde är däremot av den uppfattningen att det
skulle vara värdefullt om det slutliga ställningstagandet till omorganisationen
kunde fa föregås av en närmare analys av beredskapssynpunkterna.

Flera av länsstyrelserna framhåller att den länsanknytning som den
nuvarande organisationen medger är fördelaktig för beredskapsplaneringen
samt vid avspärrnings-och krigstillstånd (t.ex. Kalmar, Västmanlands
och Kopparbergs). Bland dem är därför några negativa till en omorganisation.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att riksbanken i varje län bör ha ett
avdelnings- eller kassakontor.

Några länsstyrelser, bland dem de i Göteborgs- och Bohus samt Gotlands
län, framhåller att det behövs speciella länsvisa arrangemang i krig
då samverkanspersonal måste avdelas från riksbanken till länsstyrelsernas
krigsorganisation.

Önskemål förs också fram om en anpassning av riksbankens framtida
regionindelning till civilområdesindelningen.

2.7 Förslag till organisation

2.7.1 Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser stöder den grundläggande tanken i rapportens
förslag till organisatorisk utformning, dvs. att riksbankens lokala organisation
skall bestå av ett mindre antal avdelningskontor än i dag som samtidigt
får förstärkning av ett antal mindre personalkrävande regionala enheter.
Olika meningar råder emellertid dels om enheternas status, antal och
lokalisering, dels om vilka arbetsuppgifter de skall ha och vilken service de
skall ge.

Sedeldepåernas funktionssätt

En fråga som tilldragit sig stor uppmärksamhet och som i många fall
varit utslagsgivande för remissinstansernas förord för viss organisationsmodell
är de postala sedeldepåernas funktionssätt. Bl.a. har riksbanken

Förs. 1982/83:11

och dess avdelningskontor en kritisk inställning till de föreslagna depåerna.
Allmänt framhålls därvid att de depåer som avses i organisationsförslaget
inte är jämförbara med den försöksdepå som för närvarande finns
i Norrköping. Den senare är nämligen öppen endast för posten, medan de
föreslagna depåerna skulle vara öppna även för banker.

Den omständigheten att man vid en sedeldepå ej förutsätts bedriva
annan sedelhantering än insättning och uttag ur depån har också gett
anledning till kommentarer i en del yttranden.

Riksbanksfullmäktige framhåller sålunda som negativt att huvuddelen
av de inlämnade sedlarna måste transporteras till närmaste riksbankskontor
för uppräkning och sortering och därefter transporteras tillbaka till
sedeldepån tillsammans med påfyllning av helt nya sedlar. Sedeltransporter
måste alltså fortgå i betydande omfattning även om sedeldepåer
inrättas. En viss risk finns också, anser fullmäktige, att banker på depåorter
med många uttagsautomater och behov av goda sedlar inte vill
riskera att från depån få ut osorterade sedlar. Sådana banker kan tänkas
låta hämta eller i assurerade postförsändelser rekvirera sedlar från närmaste
riksbanksort. I den mån så blir fallet, skulle ett system med sedeldepåer,
inrättade för att minska sedeltransporterna, i viss utsträckning få en
effekt som verkar i motsatt riktning.

Enligt fullmäktige är systemet med kassakontor i jämförelse med det
med sedeldepåer överlägset när det gäller att reducera transportriskerna.
Den räkning, sortering och makulering av sedlarna som kassakontoren
förutsätts utföra medför att en ort med kassakontor inte behöver andra
sedeltransporter än de som skall förse kontoret med helt nya sedlar.
Sådana transporter erfordras - förutsatt att kassakontoret har ändamålsenliga
valv — endast en till två gånger om året och ombesörjs då av
riksbankens egen transportorganisation.

Fullmäktige påtalar också vissa praktiska olägenheter som är förenade
med sedeldepåer om dessa byggs ut till ett rikstäckande system.

Utlämnade och osorterade sedelbuntar kommer, anser de, att medföra
att den genomsnittliga sedelkvaliteten i sedelomloppet på depåorten efter
hand sjunker. I detta sammanhang hävdas att riksbankens övervakning av
sedelkvaliteten blir alltmer betydelsefull på grund av den ökade användningen
av sedelautomater och att det gäller att uppehålla en så jämn
kvalitet som möjligt på en acceptabel nivå.

Vidare anser fullmäktige att ett system med sedeldepåer bidrar till att
förlänga den tid som förflyter innan inlämnade sedlar antalskontrolleras.
Detta finner de särskilt besvärande om sedelförfalskningar skulle förekomma.
Likaså förutses att det kan uppkomma problem när det gäller frågan
hur brister och överskott i sedelbuntar skall regleras inom ett utbyggt
sedeldepåsystem. I stor utsträckning blir det nämligen enligt fullmäktige
omöjligt att ordna det så att sedelbuntar, som utan föregående kontroll
utlämnas från depå, endast går till den penninginrättning som lämnat in

Förs. 1982/83:11

buntarna i fråga, något som skulle kunna motverka problemen med brister
och överskott.

Slutligen framhålls att det tillhandahållande av mynt som nu äger rum
vid riksbankens enheter går förlorat om kontoren ombildas till sedeldepåer.

Utöver riksbanken och dess avdelningskontor samt TCO-S - som redovisar
uppfattningar som ligger mycket nära de nyss återgivna - påtalar
även andra remissinstanser vissa svagheter i depåsystemet eller framför
önskemål om viss utökad service vid dessa.

Svenska bankföreningen och PK-banken godtar för sin del att icke
kontrollräknade sedelbuntar utväxlas från sedeldepåer. Samtidigt konstaterar
de emellertid att en sådan ordning medför att åtgärder och ansvarsförhållanden
i samband med fel i sedelbuntar behöver regleras. Bankföreningen
anser att detta lämpligen kan göras genom översyn av riksbankens
föreskrifter om sedel- och myntförsändelser till riksbanken.

Svenska sparbanksföreningen förordar att utlämning av sedelbuntar från
sedeldepåerna görs först efter kontrollräkning av sedlarna.

Föreningsbankerna önskar att sedeldepåerna även tillhandahåller mynt.
Av samma uppfattning är Bankföreningen och PK-banken.

För att minska transportriskerna bör enligt rikspolisstyrelsen och brottsförebyggande
rådet samtliga underavdelningar till avdelningskontoren,
oavsett om de benämns kassakontor eller sedeldepåer, betros med sedelvård
så att fullständig återanvändning av sedlarna inom regionerna kan
ske.

Avdelningskontorens arbetsuppgifter m.m.

En annan fråga som — främst från riksbankshåll — särskilt kommenterats
är de föreslagna avdelningskontorens arbetsuppgifter.

Enligt riksbanksfullmäktige skall vid avdelningskontoren bedrivas alla
de arbetsuppgifter som i dag ankommer på och kan komma att anförtros ett
avdelningskontor. Fullmäktige preciserar sin uppfattning på följande sätt.

Utöver betalningsmedel sförsörjningen i det egna distriktet och ansvaret
för att planera och leda även regionens betalningsmedelsförsöijning bör
alltså avdelningskontoren svara för den regionala beredskapsplaneringen
på bank- och betalningsväsendets område samt handha inlåning och, i den
mån denna verksamhet kommer att bestå, utlåning. Kommer riksbanken
att få ytterligare arbetsuppgifter tilldelade för sin kontorsorganisation bör
också dessa tillföras avdelningskontoren. Därtill kommer möjligheten att
till enstaka avdelningskontor avdela någon speciell arbetsuppgift.

Samtliga avdelningskontor inom riksbanken har i sina yttranden självfallet
tagit upp avdelningskontorens arbetsuppgifter. Så gott som genomgående
pläderar kontoren för att den nuvarande verksamheten vid sidan av
betalningsmedelsförsöijningen bör utökas. Från ett par kontorsstyrelsers
sida hävdas att någon form av bisysselsättning måste finnas med hänsyn

Förs. 1982/83:11

till att vissa ledande befattningar behövs för betalningsmedelsförsörjningen
och att kapaciteten hos denna personal bör tas till vara. Vidare skulle
rekryteringen av sådan personal försvåras. Några konkreta förslag om nya
arbetsuppgifter av annat slag än vad som tidigare diskuterats och hittills
inte lett till resultat i form av utökade arbetsuppgifter har dock inte förts
fram. Den allmänna inställningen synes emellertid vara att de kompletterande
arbetsuppgifter avdelningskontoren nu har är naturliga, att de i dag
finns hos jämförbara centralbankers filialkontor och att de bör kunna
utvecklas.

TCO-S lämnar i en särskild promemoria, som fogats till yttrandet, förslag
till hur riksbankens regionala organisation skulle kunna medverka vid
den statliga upplåningen från allmänheten. Förslaget avser ett utökat samarbete
mellan riksbanken och riksgäldskontoret och behandlar tre funktioner,
nämligen åtgärder för att öka statens upplåning från hushållen, notariattjänster
samt stansning av sålda sparobligationer.

Ett par länsstyrelser tar också upp frågan om övriga arbetsuppgifter.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län pekar mer allmänt på olika uppgifter som
skulle kunna vara aktuella. Andra går in på specialfrågor såsom förvaltningen
av lån från utvecklingsfonderna och oljeersättningsfonden. Länsstyrelsen
i Södermanlands län föreslår att man i det kommande organisationsförslaget
tar hänsyn till att myntverket är lokaliserat till Eskilstuna.
Av rationella skäl vore det lämpligt att den centrala administrationen kring
myntdistribution och nyproduktion av mynt låg nära varandra. Länsstyrelsen
anser det därför motiverat att ett kassakontor (motsvarande) förläggs
till Eskilstuna. Tankar i denna riktning tillkännages även av reservanterna i
fullmäktige och avdelningskontoret i Nyköping.

En från den gängse remissopinionen avvikande uppfattning har länsstyrelsen
i Värmlands län som i sitt förstahandsalternativ föreslår att riksbankens
arbetsuppgifter vid de regionala kontoren renodlas till att avse betalningsmedelsförsöijningen
och därmed sammanhängande uppgifter, inkl.
beredskapsplanering.

Nära samman med frågan om avdelningskontorens uppgifter hör frågan
om kontoren skall vara öppna för allmänheten eller ej.

Riksbanksfullmäktige anser att så skall vara fallet. Samma uppfattning
har de avdelningskontor som yttrat sig i frågan.

Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat rapportens förslag att
avdelningskontoren inte längre skall ledas av en styrelse.

Riksbanksfullmäktige anser för sin del att denna fråga är svårbedömd.
Styrelsernas uppgifter har, uttalar fullmäktige, till största delen försvunnit
genom kreditgivningens upphörande. Att beröva avdelningskontoren den
anknytning till trakten, till lokal förvaltning och näringsliv som styrelserna
representerar vore likväl en förlust. I vart fall synes styrelserna enligt
fullmäktige böra bestå under den besvärliga omställningsperiod som förestår.
Därefter bör frågan om styrelsernas bibehållande åter prövas.

Förs. 1982/83:11

Av de avdelningskontor som berört styrelsefrågan är det endast kontoret
i Göteborg som stöder rapportens uppfattning. I yttrandet anförs sålunda
att det är uppenbart att kontorsstyrelser kan undvaras om det blir så att
kontoren i framtiden inte skall handlägga ärenden med mer kvalificerat
innehåll vid sidan av betalningsmedelsförsöijningen.

Bankinspektionen anser inte att styrelser kommer att behövas. Inspektionen
anför i sammanhanget följande.

Vad i övrigt gäller de redovisade förslagen vill inspektionen framhålla att
enheterna i den framtida organisationen i hög grad får uppgifter som är av
mera teknisk än bankmässig natur. Detta bör påverka rekryteringen av
personer till verksamheten i fråga, även de ledande befattningarna. Styrelser
kommer inte att erfordras för de kvarvarande avdelningskontoren. I
stället bör kontorscheferna — var och en inom sin region — ha personligt
ansvar och beslutsbefogenheter som avvägs med hänsyn till verksamhetens
natur. De bör sortera under en särskild, centralt ansvarig befattningshavare.

2.7.2 Organisationens utformning

I det följande redovisas summariskt remissinstansernas ställningstagande
till utformningen av riksbankens regionala organisation. Förslag beträffande
val av orter, regionindelning m.m. och andra specifika önskemål är
legio och omnämns därför endast i undantagsfall.

Instanser som biträder revisorernas förslag (modell 3)

Utmärkande för denna kategori är självfallet att en organisation med
avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer accepteras. Men vissa av
dessa instanser ger dock uttryck för en mycket reserverad inställning till en
lösning som innebär inrättande av postala sedeldepåer.

Såväl riksbanksfullmäktiges majoritet som reservanterna utesluter att
riksbanken i så stor utsträckning som rapporten förutsätter skall bygga sin
lokala organisation på postala sedeldepåer. De ser sålunda kassakontor
som det naturliga komplementet till avdelningskontorsnätet.

Majoriteten av fullmäktige konstaterar emellertid att samtidigt som både
principiella och praktiska skäl talar för att riksbanken avstår från postala
depåer, så kräver både posten och bankerna att riksbanken är etablerad på
ett större antal platser inom landet. Mycket långtgående krav av sådan
innebörd kan det enligt fullmäktige inte finnas skäl att tillmötesgå. En
rimlig servicenivå anges vara att banken är etablerad inom alla större
tätortsregioner i Sverige. Detta skulle innebära att riksbanken skulle behöva
ha replipunkter på ungefär 26 platser i landet. För att nå dit och likväl
undvika att arbeta med alltför små kassakontor är majoriteten av fullmäktige
beredd acceptera att nätet av kassakontor kompletteras med ett mindre
antal sedeldepåer. Sådana avses — av skäl som närmare utvecklats i

Förs. 1982/83:11

yttrandet - kunna bli inrättade oavsett om bankerna kan tas emot vid
depån eller ej. Strävan skall dock vara att hålla sedeldepå öppen också för
bankerna.

Fullmäktigemajoriteten för fram ett förslag som innefattar åtta avdelningskontor,
tolv kassakontor och sex sedeldepåer. Vad beträffar avdelningskontoren
föreslås att dessa förläggs till Linköping, Jönköping,
Malmö, Göteborg, Örebro, Gävle, Härnösand (i stället för rapportens
Sundsvall) och Luleå. Jämförs detta förslag med rapportens modell 3 så
tillkommer utöver de sju avdelningskontor som föreslås i rapporten ett
avdelningskontor i Gävle.

Sex av riksbankens avdelningskontor (kontoren i Falun, Gävle, Karlstad,
Linköping, Västerås och Örebro) tillstyrker med mer eller mindre
långtgående förbehåll att modell 3 läggs till grund för den framtida organisationen.

Postverket konstaterar att det i organisationsmodellerna 1 och 3 ingår
flera riksbanksorter än i modell 2, som enbart bygger på avdelningskontor
och kassakontor. Om modell 2 omfattat lika många orter som de båda
andra modellerna skulle kanske detta alternativ ha tett sig som det som
legat närmast till hands att förorda. Som det nu förhåller sig kan enligt
verket modell 3 med sin kombination av avdelningskontor, kassakontor
och sedeldepåer vara lämpligt avvägd för att ligga till grund för det fortsatta
arbetet med utveckling av en rationell organisation för landets penningmedelsförsörjning.

I sitt yttrande framhåller postverket bl.a. att det från postal synpunkt -såväl säkerhetsmässigt som driftmässigt — är en stor fördel att ha riksbanksenheter
lokaliserade till postala driftlokaler. Detta uppges gälla oavsett
om enheten organisatoriskt drivs av riksbanken som eget kontor eller
av postverket som sedeldepå.

Bankinspektionen är den remissinstans som mest förbehållslöst tillstyrker
modell 3. Enligt inspektionen bör man också på längre sikt pröva i vad
mån inte också kassakontoren kan bytas ut mot sedeldepåer.

Vad därefter gäller synpunkter från bankernas intresseföreningar anser
Bankföreningen och PK-banken att någon av modellerna 1 och 3 bör
väljas.

Sparbanksföreningen, som också låter valet stå mellan dessa båda alternativ,
föredrar alternativ 3 som medför en högre grad av service gentemot
bankerna. Även föreningsbankerna förordar modell 3.

Bankföreningen, PK-banken och föreningsbankerna önskar, som tidigare
nämnts, att sedeldepåerna även tillhandahåller mynt.

Enligt rikspolisstyrelsen bör den i organisationsmodellerna 1 och 3 föreslagna
utökningen av riksbanksorter från nuvarande 25 till 34 kunna ge
stora vinster i säkerhetshänseende. I valet dem emellan föredrar RPS
modell 3 som karaktäriseras av en mer decentraliserad sedelvård.

Brottsförebyggande rådet anser att man bör söka en lösning som upp -

Förs. 1982/83:11

fyller önskemål om decentralisering och flexibilitet och sätter från denna
utgångspunkt de organisationsmodeller som innehåller sedeldepåer framför
modell 2. När det gäller valet mellan modellerna 1 och 3 förklarar sig
BRÅ inte ha någon bestämd uppfattning. Med hänsyn till att rådet i likhet
med rikspolisstyrelsen har önskemål om sedelvård på så många orter som
möjligt torde yttrandet dock kunna tolkas så att preferenserna ligger närmare
modell 3 än modell 1.

Av länsstyrelserna accepterar följande mer eller mindre reservationslöst
modell 3, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgsoch
Bohus, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län.

Instanser som avstyrker revisorernas förslag

De instanser som avstyrker revisorernas förslag grundar i allmänhet sitt
avståndstagande på en starkt kritisk inställning till sedeldepåer i postverkets
regi. De förordar alltså en organisation i vilken riksbanken har det
fulla och direkta ansvaret för betalningsmedelsförsörjningen. Bland dem
finns det dels instanser som vill bibehålla nuvarande ordning, dels de som
förordar modell 2 i rapporten.

Ett fåtal remissinstanser — några avdelningskontor och länsstyrelser —
motsätter sig varje form av omorganisation.

Vad beträffar organisationsmodell 1 i rapporten har ingen remissinstans
gett ett klart förord för en organisation enligt denna modell.

Vad slutligen gäller en organisation enligt modell 2 utesluter med hänsyn
till den kritik mot postala sedeldepåer som närmare utvecklats i riksbanksfullmäktiges
yttrande en minoritet av fullmäktige att sedelförsörjningen
baseras på postala sedeldepåer. Försöksverksamheten vid depån i Norrköping
bör dock enligt reservanterna få fortsätta, förutsatt att depån öppnas
även för banker. Låter sig detta inte göra bör inrättande av ett kassakontor
i Norrköping övervägas.

Reservanterna föreslår för sin del en regional organisation bestående av
tio avdelningskontor och 14 kassakontor samt en sedeldepå (alltjämt försöksverksamhet).
I fråga om avdelningskontoren tillkommer två utöver de
åtta majoriteten i fullmäktige stannat för, nämligen ett i Växjö och ett i
Falun.

Enligt rapporten skall kassakontoren uteslutande ha till uppgift att inoch
utväxla sedlar och mynt med post och banker samt att bedriva härmed
förenad kassavård liksom sedel- och mynträkning. Reservanterna ansluter
sig till denna grundläggande idé, men de anser det olämpligt att totalt
avskära kassakontoren från möjlighet till kontakt med allmänheten. Kontoren
bör därför organiseras personal- och lokalmässigt på så sätt att det
finns möjligheter att ta emot allmänheten och att vid kontoren utföra
sådana tjänster som riksdagen eller fullmäktige inom riksbankens verksamhetsområde
kan finna lämpligt att tilldela även kassakontor. Någon för
allmänheten öppen banksal anses däremot inte behövas och inte heller
någon lokalstyrelse.

Förs. 1982/83:11

Ett antal av riksbankens avdelningskontor, bland dem de i Göteborg och
Malmö, företräder uppfattningar som ligger nära dem reservanterna i fullmäktige
framfört.

Även personalorganisationerna ger sitt stöd för en regional organisation
utan postala sedeldepåer.

TCO-S accepterar en viss differentiering mellan vad i rapporten benämns
avdelningskontor och kassakontor. Organisationen motsätter sig
dock den starka begränsningen av verksamheten på kassakontoren som
föreslås i rapporten. Även uppgifter utöver kassarörelsen skall kunna
ifrågakomma vid samtliga kontor. För att markera ett annorlunda innehåll i
kontorsbegreppet används benämningen regionkontor och lokalkontor. I
sak ligger organisationens uppfattning nära reservanternas i riksbanksfullmäktige.

JUSEK, som uttryckligen anger att organisationen i sitt yttrande bortser
från bankers, näringslivets och allmänhetens krav, baserar sitt yttrande på
personalens behov och anser från denna sin utgångspunkt att all regional
verksamhet skall skötas av riksbankens egen personal. Detta innebär att
sedeldepån i Norrköping bör avvecklas och ersättas med ett kassakontor.

SF anser att sedeldepåer har vissa väsentliga nackdelar jämförda med
kassakontor. Därför är enligt förbundets mening modell 2 det alternativ
som i dagens situation bör föredragas. Först om nackdelarna med sedeldepåer
kan överbryggas finnér förbundet det möjligt att genomföra organisationsförändringar
i enlighet med den förordade modellen med ett mindre
antal kassakontor och ett antal sedeldepåer.

Ett par länsstyrelser (Jönköpings och Älvsborgs) uttalar sig för en modell
med avdelningskontor och kassakontor.

Enligt ÖEF talar beredskapshänsyn för en organisation bemannad med
riksbankspersonal, dvs. modell 2.

Även andra lösningar har presenterats. Sålunda föreslår länsstyrelsen i
Värmlands län som förstahandsalternativ att man i huvudsak behåller den
nuvarande avdelningskontorslokaliseringen, dvs. ett kontor i vaije län,
men att kontoren överlag ombildas till kassakontor. Detta innebär att
riksbankens arbetsuppgifter vid de regionala kontoren renodlas till att avse
betalningsmedelsförsörjningen och därmed sammanhängande arbetsuppgifter,
inkl. beredskapsplanering. I andra hand förordas en organisation
enligt modell 2 i rapporten.

Avdelningskontoret i Visby förordar som ett förstahandsalternativ att
nuvarande organisation med 23 avdelningskontor resursmässigt dimensioneras
med hänsyn till tyngdpunkten i verksamheten och kompletteras med
fem till tio sedeldepåer.

Uppsalakontoret föreslår ett genomförande i två steg, innebärande att
flertalet avdelningskontor bibehålls fram till år 1990 och att några kassakontor
och ett fåtal sedeldepåer inrättas under denna period. Vid år 2000

Förs. 1982/83:11

har enligt Uppsalakontorets förslag ett antal avdelningskontor omvandlats
till kassakontor och ett antal kassakontor till sedeldepåer. Eventuellt kan
ytterligare sedeldepåer ha inrättats.

Vissa remissinstanser tar inte ställning till vilken organisationsform som
bör väljas. Hit hör myntverket, försvarsdepartementets samordningsavdelning
och en del länsstyrelser.

2.8 Ekonomiska kalkyler

Endast ett fåtal remissinstanser, främst sådana med anknytning till riksbanken,
har kommenterat de beräkningar avseende resursbehov som redovisas
i rapporten.

Riksbanksfullmäktige konstaterar att den föreslagna reformen innebär
att man söker anpassa en organisation, som på grund av förändrade arbetsuppgifter
blivit överdimensionerad, till de arbetsuppgifter som alltjämt
består och bestrider inte att besparingar därigenom kan vinnas.

Fullmäktigemajoriteten anser emellertid att besparingseffekterna, även
om de kan väntas bli betydande, ändock säkerligen överskattas i rapporten.
Riksbankens erfarenheter säges sålunda tyda på att behovet av valvsutrymmen
underskattats. Vad gäller personalbehovet hävdas att tillbörlig
hänsyn inte tagits till personalavgång på grund av semestrar, sjukdom,
tjänstledighet etc.

Innebörden av reservanternas kritik mot de ekonomiska kalkylerna i
rapporten är densamma som majoritetens men skarpare formulerad.

Av avdelningskontoren anser många att de förslag till personalstater vid
avdelningskontor, kassakontor och sedeldepåer som lagts fram i rapporten
pekar på en bristande realism och att bemanningen över lag är för snävt
tilltagen.

Några kontor pekar på att utredningen endast redovisat kostnaderna för
avdelningskontoren men inte beaktat att kontoren samtidigt har betydande
intäkter på sin låneverksamhet samt provisioner i samband med försäljning
av statspapper. Intäktssidan förs i övrigt på tal endast av länsstyrelsen i
Kalmar län och TCO-S.

Enligt TCO-S förmärks i rapporten även en tydlig strävan att nedbringa
riksbankens kostnader för hanteringen av sedlar och mynt utan att samtidigt
beakta att kostnaderna övervältras på andra instanser. Vidare ställer
sig TCO-S starkt tvivlande till de i rapporten upptagna kostnadskalkylerna
och anser att både lokal- och personalbehovet klart underskattas.

JUSEK menar att den analys som gjorts i fråga om lokaler inte är
tillräcklig vare sig vad gäller kostnader eller utrymme. Samma uppfattning
förs fram av många riksbankskontor.

Förs. 1982/83:11

2.9 Övergångsfrågor m.m.

När det gäller frågor som rör omställningen till en ändrad organisation
koncentreras remissynpunkterna på de problem som förutses uppkomma
för berörd personal.

Riksbanksfullmäktige anser det angeläget att personalen så snart som
möjligt får ett besked om avdelningskontorens framtid och instämmer av
detta skäl i rapportens förordande om ett snabbt principbeslut.

Majoriteten uttalar för sin del att den föreslagna omorganisationen kommer
att föranleda mycket besvärliga personalproblem och understryker att
största möjliga hänsyn måste tas till den nu anställda riksbankspersonalen.
Särskilda personalpolitiska åtgärder kan därvid bli nödvändiga. De övergångssvårigheter
som påtalas åberopas emellertid inte som skäl mot en
förändring av organisationen.

Reservanterna i fullmäktige menar att deras förslag till framtida organisation,
som bygger på avdelningskontor och kassakontor, gör att övergångsproblemen
blir väsentligt mindre än de skulle bli om rapportens
huvudförslag genomfördes. Några egentliga personalöverskott som måste
leda till friställande skulle inte behöva uppkomma med den lösning reservanterna
förordar, hävdar de.

Bankinspektionen framhåller att enheterna i den framtida organisationen
i hög grad får uppgifter som är av mera teknisk än bankmässig natur och att
detta bör påverka rekryteringen av personer till verksamheten i fråga, även
då personvalet till de ledande befattningarna.

Frågor som rör hänsynstagande till personalen präglar av naturliga skäl
personalorganisationernas yttranden.

TCO-S har i sitt yttrande förordat en försöksperiod om två år, under
vilken sedeldepån i Norrköping öppnas för både post och banker. Under
försöksperioden bör övergången till en ny organisation närmare planeras.
TCO-S förutsätter att de fackliga organisationerna på ett tidigt stadium
bereds tillfälle att delta vid utarbetandet av en genomförandeplan för
omstrukturering av avdelningskontorsorganisationen. Formerna för en sådan
medverkan m.m. bör enligt TCO-S regleras i avtal mellan riksbanken
och organisationerna.

Enligt JUSEK måste en eventuell ny organisation genomföras i sådan
takt att eventuella personalförändringar i möjligaste mån kan ske genom
naturlig avgång.

SF understryker i sitt yttrande att en organisationsförändring måste
genomföras under största möjliga hänsynstagande till de anställdas berättigade
krav på inflytande och trygghet i anställningen.

2.10 Ej begärda yttranden

I huvudparten av dessa yttranden framförs synpunkter på de negativa
konsekvenser den i rapporten förordade omorganisationen skulle få för

Förs. 1982/83:11

sysselsättningen och penningmedelsförsöijningen i en viss region eller på
en viss bestämd ort.

Svenska bankmannaförbundet, som behandlar organisationsfrågan mer
principiellt, anser att organisationsmodell 2 både med hänsyn till säkerhet,
servicenivå och tillgänglighet bäst svarar mot de krav som kan ställas på
riksbanken i nu aktuellt avseende.

Förs. 1982/83:11

Bilaga 2

Yttrande (1982-11-30) av riksbankschefen Bengt Dennis

Riksdagens revisorers första avdelning har i brev av den 25 november
1982 anmodat mig att avge yttrande över Riksbankens avdelningskontor,
rapport 1981/82:6. På grund av den korta tid sorn stått till förfogande
inskränker jag mig till några få huvudfrågor som aktualiseras i och med
denna rapport.

Vad först avser den centrala frågan, dimensioneringen och strukturen
för riksbankens regionala organisation, vill jag framhålla behovet av att
denna styrs av riksbankens ställning som centralbank och uppgifter som
har nära samband med denna. Det är önskvärt att denna utgångspunkt för
omorganisationen entydigt slås fast av riksdagen vid dess ställningstagande
till revisorernas rapport.

Härav följer att riksbankens regionala organisation främst bör byggas
upp med sikte på en rationell betalningsmedelsförsörjning. En sådan bör
omfatta dels en avgiftsfri servicedel, dels en avgiftsbelagd verksamhet på
affärsmässig basis inriktad på banker, posten och andra större kunder.
Verksamhet av det senare slaget drivs f.n. på försök vid vissa kontor. Hur
omfattande en sådan avgiftsbelagd verksamhet kan bli är omöjligt att
bedöma innan försöksverksamheten utvecklas vidare.

För betalningsmedelsförsörjningen torde erfordras ca 20 avdelnings- och
kassakontor. Vad beträffar frågan om inrättandet av ett antal sedeldepåer
finns anledning erinra om att riksbanksfullmäktige, såväl majoriteten som
minoriteten, i sitt remissvar har pekat på vissa praktiska problem. Sedeldepåer
bör därför inrättas i en sådan takt att erfarenheter av systemet kan
utvinnas innan ett ev. beslut om införande av ett större antal depåer fattas.
Hittillsvarande försöksverksamhet med sedeldepå i Norrköping ger inte
tillräcklig erfarenhet då bankerna stått utanför verksamheten.

Vad beträffar genomförandet av en ny regional organisation för riksbanken
utgår jag från att ett principbeslut fattas under 1983 och att genomförandetiden
sedan anpassas till vad omständigheter av mera praktisk art
kräver. Det är för tidigt att i dag ange hur lång denna tid för genomförande
av den nya organisationen bör vara. Bestämmande bör vara bl.a. takten i
om- och nybyggnadsarbeten, administrativa och personalpolitiska omständigheter
samt resurserna inom riksbankens organisation. En viss övergångstid
är alltså nödvändig men det är angeläget att denna inte sträcks ut
till en sådan längd att driftsproblem uppstår vid de kontor som skall
försvinna eller omvandlas till kassakontor.

Jag vill avslutningsvis peka på att omorganisationen knappast kan genomföras
utan uppsägningar av personal.

Min förhoppning är att riksdagens kommande beslut skall undanröja den
osäkerhet som under lång tid rått kring frågan om riksbankens regionala
organisation, en osäkerhet som negativt påverkat såväl arbetet som de
anställda.

Förs. 1982/83:11

Bilaga 3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken
(Bankoreglementet)

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (RFS 1975:6) med reglemente för riksbanken
(Bankoreglementet) skall ha nedan angivna lydelse.

3 §

Nuvarande lydelse
Riksbanken skall ha avdelningskontor
i Göteborg och Malmö samt
Falun, Gävle, Halmstad, Härnösand,
Jönköping, Kalmar, Karlskrona,
Karlstad, Kristianstad, Linköping,
Luleå, Nyköping, Skövde,
Umeå, Uppsala, Visby, Vänersborg,
Västerås, Växjö, Örebro och
Östersund.

Föreslagen lydelse
Riksbanken skall ha avdelningskontor
i Gävle, Göteborg, Härnösand,
Jönköping, Malmö, Linköping,
Luleå och Örebro.

Riksbanken får ha högst tio kassakontor
på orter som fullmäktige i
riksbanken bestämmer.

Fullmäktige får, efter särskild
överenskommelse med postverket,
inrätta sedeldepåer inom postverket
på orter som fullmäktige bestämmer
för mottagande och utlämning
på riksbankens uppdrag av
sedlar till andra delar av postverket
och till banker.

Fullmäktige utfärdar de föreskrifter
för verksamheten vid avdelningskontor,
kassakontor och sedeldepåer
som fullmäktige finner
erforderliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984, dock att om särskilda skäl
därtill finns avdelningskontor som inrättats enligt 3 § i dess äldre lydelse får
finnas kvar till den 1 januari 1986.

Förs. 1982/83:11 63

Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Genomförd granskning 1

2.1 Bakgrund 1

2.2 Granskningsresultatet 3

3 Revisorernas överväganden 7

3.1 Allmänna synpunkter 7

3.2 Avdelningskontoren 10

3.3 Kassakontoren 12

3.4 Sedeldepåer 15

3.5 Växelmyntshanteringen 16

3.6 Kostnadsbesparingar m. m 18

3.7 Säkerhetsfrågor 20

3.8 Beredskapsfrågor 21

4 Förslagen 22

5 Hemställan 23

Bilaga I

1 Rapporten 24

1.1 Bakgrund 24

1.2 Avdelningskontoren 24

1.2.1 Arbetsuppgifter 24

1.2.2 Personal 26

1.2.3 Lokaler 26

1.2.4 Kostnader 27

1.3 Postverkets och bankernas medverkan i distributionen av

sedlar och mynt 27

1.4 Försöksverksamhet 28

1.4.1 Sedeldepå 28

1.4.2 Kassakontor 29

1.5 Faktorer av betydelse för den framtida betalningsmedelsförsörjningen
29

1.6 Utgångspunkter för organisationsförslag 32

1.6.1 Riksbankens ansvar 32

1.6.2 Bestående lösning 33

1.6.3 Betalningsmedelsförsöijningen styrande för organisationen
33

1.6.4 Decentraliserad sedellagring 34

1.7 Organisationsmodeller 34

1.8 Överväganden och förslag 38

1.9 Övergångsfrågor 39

Särskilt yttrande 40

2 Remissyttrandena 40

2.1 Allmänt 41

2.2 Vissa utgångspunkter för organisationsförslaget 42

2.2.1 Den regionala huvuduppgiften 42

2.2.2 Länsanknytningen 43

2.2.3 Övrigt 43

2.3 Riksbankens ansvar för betalningsmedelsförsöijningen 44

2.3.1 Övergripande ansvar 44

2.3.2 Principiella synpunkter på postala sedeldepåer 46

2.4 Växelmyntshanteringen 47

Förs. 1982/83:11 64

2.5 Säkerhetsfrågor 48

2.6 Beredskapsplanering 49

2.7 Förslag till organisation 50

2.7.1 Allmänna synpunkter 50

Sedeldepåernas funktionssätt 50

Avdelningskontorens arbetsuppgifter m. m 52

2.7.2 Organisationens utformning 54

Instanser som biträder revisorernas förslag 54

Instanser som avstyrker revisorernas förslag 56

2.8 Ekonomiska kalkyler 58

2.9 Övergångsfrågor m. m 59

2.10 Ej begärda yttranden 59

Bilaga 2 Yttrande av riksbankschefen 61

Bilaga 3 Lagförslag 62

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982