Förs. 1981/82:16 (Framställning / redogörelse 1981/82:16)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Förs. 1981/82:16

Förslag
1981/82:16

Riksdagens revisorers förslag angående statens stöd till idrotten

1982-02-25

Till riksdagen

1 Inledning

Idrotten har under senare årtiondena fått ökad betydelse i samhället. I
anslutning härtill har också samhällets intresse för och stöd till idrotten
ökat. Mot denna bakgrund har riksdagens revisorer beslutat att undersöka
det stöd som staten ger idrotten. Huvudintresset har härvid varit att
undersöka om anslagna medel använts i enlighet med de intentioner som
legat bakom statsmakternas beslut.

Revisorerna har efter sin granskning funnit

att idrottsrörelsen väl följer de riktlinjer som dragits upp för den idrottsliga
verksamheten och användningen av det statliga stödet,

att den statliga tillsynen och kontrollen av idrottsrörelsens verksamhet
bör förenklas,

att det statliga stödet till mindre föreningsägda idrotts- och friluftsanläggningar
bör utredas i förenklingssyfte och

att planeringen av nya idrotts- och friluftsanläggningar, särskilt större
anläggningar av regional betydelse, bör förbättras.

Som ett led i granskningen har upprättats en granskningspromemoria
med titeln Statens stöd till idrotten (1981:2). Promemorian har i sedvanlig
ordning remissbehandlats. En sammanfattning av promemorian och remissvaren
är som bilaga fogad till denna skrivelse.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Allmänt

Idrottsrörelsen är en etablerad folkrörelse. Den ställning som idrotten
med tiden fått i samhället återspeglas i det stöd i olika former som ges åt
idrotten.

Den nuvarande inriktningen av statens stöd fastställdes år 1970 av riksdagen
vid behandlingen av regeringens proposition (1970:79) om stöd till
idrotten. Propositionen byggde till övervägande delen på de förslag som
idrottsutredningen lagt fram i sitt betänkande Idrott åt alla (SOU 1969:29).
1 Riksdagen 1981/82. 2 sami. Nr 16

Förs. 1981/82:16

Regeringen föreslog i sin proposition inte någon ändring i de principer
som tidigare gällt och kring vilka den svenska idrottsrörelsen slutit upp. En
ökad satsning på breddidrott innebär å andra sidan inte något förringande
av elitidrotten anfördes det i propositionen. Elitidrotten har ett värde såväl
för de aktiva som för den stora del av vårt folk som i egenskap av åskådare
visar den sin uppskattning. Den är också av stort värde för att väcka och
bredda intresset för motion och fysisk fostran över huvud taget. Särskilt
gäller detta ungdomen.

Som grund för stödet skulle således även i fortsättningen ligga en strävan
att stimulera motions- och breddidrotten. Regeringens förslag om inriktningen
av det statliga stödet godtogs av riksdagen. Dessa riktlinjer för
stödet har sedan varit vägledande för utvecklingen av idrotten och jämställda
aktiviteter från böljan av 1970-talet och framåt.

Mot denna bakgrund har revisorerna granskat det statliga stödet till
idrotten.

Det statliga stödet ges i olika former. Det kan ges direkt till de idrottsliga
organisationerna eller indirekt som ett led i annan verksamhet som helt
eller delvis bedrivs med statliga medel. Det direkta stödet har under de
senaste tio åren utgått dels från 10:e huvudtiteln (jordbruksdepartementet)
i form av organisationsstöd till idrottens organisationer och anläggningsstöd
till idrottsanläggningar, dels från 9:e huvudtiteln (utbildningsdepartementet)
i form av bidrag till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet,
s.k. statligt lokalt aktivitetsstöd. Under budgetåret 1980/81 uppgick stödet
till idrotten i form av organisationsstöd till 143,8 milj. kr., anläggningsstöd
till 25 milj. kr. och lokalt aktivitetsstöd till närmare 85 milj. kr.

Som exempel på indirekt stöd från statens sida kan nämnas de medel
som anslås till försöksverksamhet med kombination av gymnasieskolstudier
och idrott, idrottsplutonema inom försvaret samt arbetsmarknadsstödet
till byggande av idrottsanläggningar och sporthallar.

Granskningen har i första hand koncentrerats till organisationsstödet
och anläggningsstödet. Det lokala aktivitetsstödet som ges för all organiserad
ungdomsverksamhet men som till den övervägande delen går till
ungdom som idrottar i någon form har dock granskats endast i vad avser
vissa av de administrativa formerna för stödet. Det indirekta stödet till
idrotten har också berörts mera kortfattat, huvudsakligen för att ge en total
bild av det statliga stödet.

Det statliga stödet för den löpande verksamheten i form av organisationsstöd
och lokalt aktivitetsstöd utgör endast en del av idrottsorganisationemas
intäkter. Redan hos Sveriges riksidrottsförbund (RF) - idrottens
topporganisation - som får sin verksamhet till större delen finansierad
med statliga medel främst i form av organisationsstöd finns det även andra
intäkter. Ju längre ner man kommer i organisationen, från RF sett, ökar
tillflödet av andra medel än direkt statligt stöd. Sålunda tillkommer landstingsstöd,
kommunalt stöd, indirekt statligt stöd och egna inkomster.

Förs. 1981/82:16

Vid granskningen har försök gjorts att klarlägga medlemsstrukturen
inom idrottsrörelsen, främst ålders- och könsfördelningen inom idrottsföreningarna.
Vidare har intäkter och kostnader hos specialförbunden (SF),
distriktsförbunden (DF), specialdistriktsförbunden (SDF) och idrottsföreningarna
studerats. Här har särskilt undersökts satsningen på elitidrott,
den internationella verksamheten såväl i form av tävlingsverksamhet som
kongresser och konferenser samt ersättningarna till aktiva idrottsutövare.
Antalet anställda och förtroendevalda inom förbund och föreningar och
deras förhållanden har också granskats. Därutöver har vissa speciella
frågor tagits upp, bl.a. kostnaderna för olika slag av information, kvinnornas
roll inom idrotten och satsningarna på handikappidrott.

När det gäller anläggningsstödet har vid granskningen såväl det direkta
som det indirekta statliga stödet till planering och byggande av idrottsanläggningar,
kommunernas investeringar i och drift av anläggningarna, den
geografiska fördelningen och utnyttjandet av dem samt anläggningarnas
skötsel och öppethållande berörts.

Granskningen har inte gett anledning till annan bedömning än att idrottsrörelsen
väl följer de riktlinjer som dragits upp för den idrottsliga verksamheten
och användningen av det statliga stödet. I övrigt har det inte heller
funnits anledning till anmärkningar. Vid granskningen har emellertid uppmärksammats
vissa förhållanden, främst av administrativ art, som bör tas
upp till närmare överväganden. Dessa frågor redovisas i det följande.

2.2 Statens kontroll av RF:s verksamhet och statsbidragen till utanför RF
stående organisationer

Statens insyn i RF:s och dess förbunds verksamhet erhålls genom att
regeringen utser två ombud med suppleanter i riksidrottsstyrelsen och
dessutom genom statliga revisorer med uppgift att för statens räkning
granska verksamheten. Regeringens ombud skall särskilt följa RF:s behandling
av de ärenden som RF ”i myndighets ställe” handlägger i vad
gäller organisationsstödet till de utanför förbundet stående organisationerna.

Granskningen har visat att de kontrollfunktioner som RF och dess
förbund som självständiga organisationer har byggt upp inom sig väl tillgodoser
även statens krav på erforderlig kontroll. Den granskning som regeringens
revisorer därutöver gör synes därför knappast behöva bibehållas.
Det bör vara tillräckligt att RF till regeringen för granskning ger in sina
verksamhetsberättelser och de av de egna revisorerna avgivna revisionsberättelserna.
Slopandet av revisorerna har också tillstyrkts vid remissbehandlingen.

Regeringens ombud i riksidrottsstyrelsen följer som nämnts särskilt
RF:s behandling av ärenden angående anslag till de utanför RF stående
organisationerna. Från RF:s sida ser man helst att även den verksamhet

11 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 16

Förs. 1981/82:16

som dessa organisationer bedriver ryms inom RF:s ram. Anledningen till
att utvecklingen inte gått åt detta håll är att de utanförstående organisationerna
anser att deras verksamhet är av sådan art att den inte bör inordnas
under RF. Verksamheten hos dem skiljer sig från RF-förbundens bl.a.
genom att konkurrens- och tävlingsaspekterna inte finns med. Var och en
av de tio organisationerna kan dessutom sägas utgöra en folkrörelse i sig,
och organisationerna anser därför att det principiellt sett är fel att en
folkrörelse fördelar statsmedel till en annan.

Den nu genomförda granskningen tyder på att de utanförstående organisationerna
kan ha fått en något mer restriktiv behandling än de till RF
anslutna förbunden. Ett bestämt uttalande härom fordrar dock djupare
studier än de nu utförda.

Under granskningen har väckts förslag om att bilda ett särskilt samarbetsorgan
för de utanför RF stående organisationerna för att öka deras
möjligheter att gentemot RF bevaka sina intressen.

Vid remissbehandlingen har RF och Svenska fotbollförbundet avstyrkt
detta förslag. RF som finner det angeläget att genom olika åtgärder försöka
utveckla samarbetsformerna mellan dessa organisationer och de egna specialförbunden
anser att en ändring av den nuvarande ordningen som fastställdes
av 1970 års riksdag kräver starkare motiv än de som nu framförts.
Nuvarande system fungerar enligt RF bra.

Svenska fotbollförbundet anför för sin del:

SvFF är tveksamt till nyskapandet av en särskild samarbetsorganisation
för de utanförstående organisationerna. Enligt vår mening innebär redan
dagens situation en ”kamp” om statsanslagen på ett ”slagfält” där skiljelinjerna
är mycket svaga i konturerna mellan t.ex. ett SF och en främjandeorganisation.
En ytterligare polarisering kan i stället försämra förutsättningarna
för ändamålsenlig fördelning av statsanslagen och effektivt utnyttjande
av dessa begränsade resurser.

I förekommande fall kan det snarast övervägas om det inte är lämpligast
att sammanslå närstående specialförbund med resp. främjandeorganisation.

Övriga RF-förbund har inte haft något att erinra eller också avstått från
att yttra sig.

Friluftsfrämjandet och Ridfrämjandet, som representerar de organisationer
som står utanför RF, har i sina remissvar redovisat starkt missnöje
med det nuvarande stödet. Båda organisationerna är vidare kritiska mot
RF:s myndighetsfunktion och anser att regeringens ombud i riksidrottsstyrelsen
inte garanterat dem lika behandling med RF-förbunden. Ridfrämjandet
anser också att principerna för medelstilldelningen borde vara helt
annorlunda än de nuvarande.

1 årets budgetproposition (prop. 1981/82:100, bilaga 13 s. 156 ff.) föreslås
att ett statens rekreationsråd inrättas den 1 juli 1982. I rådets ämbetsuppgifter
ingår bl.a. att ta över det statliga stödet till de utanför RF stående

Förs. 1981/82:16

organisationerna. De problem som här behandlats rörande statsbidragets
fördelning till bl.a. främjandeorganisationerna skulle då få sin lösning. I
väckta motioner yrkas dock avslag på förslaget, som f.n. behandlas i
riksdagen.

Genomförs emellertid förslaget bör samtidigt även frågan om statens
ombud i RF:s styrelse tas upp till prövning. Enligt revisorernas mening
finns det i ett sådant läge inte kvar arbetsuppgifter för ombuden som
motiverar ett bibehållande av kontrollfunktionen.

Sker ej någon ändring bör det förordade samarbetsorganet införas. Det
skall då fungera som samarbetspartner med RF-kansliet och regeringens
ombud i riksidrottsstyrelsen. Det bör ställa samman organisationernas
anslagsäskanden och bevaka deras intressen hos RF. Om en sådan ordning
visar sig fungera, kan samarbetsorganet med tiden ta egna initiativ till
hävande av den nuvarande anknytningen till RF om så anses erforderligt.

Det bör ankomma på regeringen att ta initiativet till bildandet av förordat
samarbetsorgan.

2.3 Det lokala aktivitetsstödet

Det lokala aktivitetsstödet fördelas av statens ungdomsråd. På idrottsområdet
administreras det centralt av distriktsförbunden. Omkring sex
heltidstjänster per år behövs för att ta hand om idrottsföreningarnas redovisningar
och kontrollen av redovisningen. Någon kritik mot de administrativa
formerna för stödet har ej kommit fram vid granskningen. Det
finns dock anledning att vidareutveckla följande synpunkter.

Redovisningen av bidragsberättigade aktiviteter sker på följande sätt.
Samtidigt som föreningarna sänder sina redovisningsblanketter för det
statliga lokala aktivitetsstödet till resp. distriktsförbund, skickar de en
kopia av samma blankett till den egna kommunen för att få kommunalt
aktivitetsbidrag. Samma underlag används således för de två bidragen, och
kontrollen av underlaget görs både inom distriktsförbunden och inom
kommunerna. Det nuvarande förfarandet utgör ett dubbelarbete som bör
undanröjas. Vidare bör redovisningen och kontrollen av det statliga aktivitetsstödet
kunna underlättas om samarbetet mellan förbunden och kommunerna
vidgas.

Dessutom bör undersökas om arbetet med stödet inte kan underlättas
och eventuella möjligheter till oegentligheter vid bidragsgivningen hindras
genom införande av ADB-rutiner. En genom revisorernas försorg utförd
studie på området talar härför.

Här framförda synpunkter har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Det bör ankomma på regeringen att ta vidare initiativ i frågan.

Revisorerna noterar att regeringen avser att skärpa kontrollen vid utbetalningarna
av det centrala och lokala aktivitetsstödet genom särskilda
krav på att det underlag som lämnas in till statens ungdomsråd som grund

Förs. 1981/82:16

för utbetalning av bidrag i princip skall vara bestyrkt av auktoriserad
revisor (prop. 1981/82:100, bilaga 12 s. 141).

2.4 Statligt stöd till idrotts- och friluftsanläggningar

I fråga om det statliga stödet till idrotts- och friluftsanläggningar har
granskats, förutom stödets omfattning under åren 1970-1980, kommunernas
investeringar i och drift av idrottsanläggningar, anläggningarnas utnyttjande,
den geografiska fördelningen av olika anläggningar samt deras
skötsel och öppethållande. I två avseenden har granskningen i denna del
gett anledning till särskilda påpekanden, nämligen när det gäller stödet till
mindre föreningsanläggningar och planeringen vid byggandet av olika slag
av anläggningar.

2.4.1 Stödet för uppförande av mindre föreningsanläggningar

Fr.o.m. den 1 juli 1980 utgår statligt stöd till idrotts- och friluftsanläggningar
endast i form av stöd till riksanläggningar och till mindre föreningsanläggningar.

Den nu genomförda granskningen har visat att statsbidraget till lokala
anläggningar täcker endast en ytterst liten del av anläggningarnas totalkostnader.
Bidraget är därför av tämligen liten ekonomisk betydelse för
mottagarna av stödet även om stödet i och för sig har betydelse. I granskningspromemorian
föreslogs att stödet skulle slopas.

Vid remissbehandlingen har förslaget avstyrkts av RF och övervägande
flertalet av de idrottsförbund som yttrat sig. Även Svenska kommunförbundet
avstyrker förslaget. Statens naturvårdsverk tillstyrker för sin del.

Kommunförbundet noterar i remissyttrandet att stödet för budgetåret
1981/82 uppgår till 3 milj. kr. och utgår till anläggningar med en investeringskostnad
mindre än 500000 kr. och att det f.n. finns ett 100-tal ansökningar
som skall behandlas. Förbundet anför vidare:

Självklart är detta statliga stöd av marginell ekonomisk betydelse både
när det gäller den totala investeringsvolymen inom fritidssektorn och ofta
också när det gäller finansieringen av enskilda objekt. Dessutom finns som
också påpekas i granskningspromemorian negativa konsekvenser i form av
långa väntetider, stora administrationskostnader osv. Enligt förbundet bör
bidraget dock inte utan vidare avvecklas. Bidragsgivningen har en viss
stimulerande effekt genom att engagera organisationerna i arbetet på att
skaffa anläggningar. Ett slopande av bidraget kan dessutom väntas leda till
krav på att kommunerna i ökad utsträckning skall stödja föreningslivet,
vilket i nuvarande ekonomiska läge ligger utanför kommunernas möjligheter.

Trots avstyrkandena från remissinstansernas sida anser revisorerna att
det knappast finns skäl för att bibehålla stödet i dess nuvarande form. De
ytterligare kostnader som kommunerna skulle få vidkännas uppgår till

Förs. 1981/82:16

obetydliga belopp, sett i relation till kommunernas driftskostnader för hela
sport-, idrotts- och friluftssektorn. Det torde för övrigt finnas goda möjligheter
att genom besparingar inom denna sektor bringa ner kostnaderna,
t.ex. genom ytterligare utnyttjande av fritidsengagerade för skötsel av
anläggningar, energisparåtgärder, sänkning av den materiella standarden
och, framför allt, ökat samutnyttjande av lokaler för idrott och andra
ändamål.

Revisorerna är dock inte nu beredda att utan närmare utredning föreslå
ett slopande av stödet men förordar att frågan utreds. Vid en sådan
utredning bör särskilt beaktas de små och ofta avlägset belägna föreningarnas
intressen.

2.4.2 Planeringen av idrotts- och friluftsanläggningar

Den genomförda granskningen har visat att det ur samhällsekonomisk
synvinkel finns skäl att se till att vissa synpunkter - främst av regionalpolitisk
karaktär - beaktas vid planeringen av nya idrotts- och friluftsanläggningar.

Vid planeringen av större idrotts- och friluftsanläggningar bör således
stor vikt läggas vid anläggningarnas placering från geografisk synpunkt.
Det upptagningsområde en anläggning skall täcka bör särskilt kartläggas.
Därutöver bör undersökas om inte en anläggning kan betjäna flera kommuner
som ligger nära varandra. Härigenom kan man uppnå att nya
anläggningar får en sådan placering att de inte till alltför stor del konkurrerar
med redan befintliga anläggningar. Såväl bygg- som driftskostnaderna
kan också fördelas på ett större antal kommuner, vilket medför besparingar.
I planeringsarbetet bör berörda kommuner, kommunförbundet, idrottens
distriktsförbund och specialdistriktsförbund m.fl. organisationer delta.

Med större idrotts- och friluftsanläggningar avses här inte bara anläggningar
som kräver särskilda topografiska betingelser, såsom skidbackar,
viss markareal och stora avstånd till bebyggelse, t. ex. motorbanor, eller i
övrigt har stora upptagningsområden utan även sådana anläggningar som
på grund av internationella eller andra elitidrottsliga krav fordrar en hög
materiell standard. Särskilt avses här friidrottshallar, fotbollshallar samt
sim- och ishallar.

Vidare har kunnat konstateras att det, såväl vad beträffar lokala som
regionala anläggningar, finns avsevärda skillnader mellan länen när det
gäller förekomsten av olika typer av anläggningar. Även med hänsyn tagen
till nödvändiga avvikelser från riksgenomsnittet — avvikelser betingade av
de speciella storstads- resp. glesbygdsförhållandena - finns det sålunda
stora skiljaktigheter i fråga om tillgången per invånare till olika anläggningar.
Detta gäller bl.a. sådana anläggningstyper som fotbollsplaner, inomhusbassänger,
ishockey-, bandy- och tennisbanor, sporthallar, elljusspår
och friluftsgårdar.

Förs. 1981/82:16

Även dessa förhållanden bör uppmärksammas av de olika intressenterna,
kommunerna, RF och de statliga myndigheter som administrerar
statsstödet. Till hjälp i planeringen av nya anläggningar bör framför allt
finnas tillgång till aktuell statistik över utbyggnadsläget, något som hittills
inte alltid varit fallet. Vidare bör också i större utsträckning än hittills
hänsyn tas till de önskemål om anläggningstyp och lokalisering som förs
fram av nyttjarna av anläggningarna. Här framförda synpunkter delas av
samtliga remissinstanser.

Revisorerna anser att de nu anförda synpunkterna bör beaktas vid
planeringen av nya idrotts- och friluftsanläggningar.

3 Övrigt

Vid granskningen har också vissa frågor rörande idrottsrörelsens organisation
berörts, bl.a. RF:s ställning i organisationen samt distriktsförbundens
arbetsområden och uppgifter.

Inom RF och dess förbund arbetar man f.n. genom redan tillsatta eller
planerade utredningar med frågor om idrottsrörelsens organisation. Revisorerna
förutsätter att de i granskningspromemorian framförda synpunkterna
därvid övervägs.

4 Revisorernas hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer revisorerna

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna i denna
skrivelse redovisade synpunkter och förslag avseende

a) avskaffandet av kravet på statliga revisorer för granskning av
Sveriges riksidrottsförbunds verksamhet,

b) översyn av det administrativa förfarandet vid utanordnande
av lokalt aktivitetsstöd och

c) bättre planering inför anläggandet av såväl lokalt som regionalt
betjänande idrotts- och friluftsanläggningar.

2. att riksdagen - om förslaget i propositionen 1981/82:100 att
inrätta ett rekreationsråd ej bifalles - som sin mening ger regeringen
till känna vad revisorerna i skrivelsen förordat om

a) inrättande av ett samarbetsorgan för de organisationer som
uppbär organisationsstöd genom riksidrottsförbundet utan att
tillhöra förbundet och

b) översyn av reglerna om stödet till mindre idrotts- och friluftsanläggningar.

Förs. 1981/82:16

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har deltagit
revisorerna Ingegerd Troedsson (m), Sture Palm (s), Bertil Jonasson (c),
Hugo Bengtsson (s), Hagar Normark (s), Allan Åkerlind (m), Ralf Lindström
(s), Ivan Svanström (c), John Johnsson (s). Kjell Nilsson (s), Maj
Pehrsson (c) och Olle Aulin (m).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen
Göran Hagbergh och byråchefen Bo Willart (föredragande).

På riksdagens revisorers vägnar
INGEGERD TROEDSSON

Bo Willart

Förs. 1981/82:16

RIKSDAGENS REVISORER
1982-02-12

Bilaga
Dnr 1980:45

Sammanfattning av granskningspromemoria (1981:2) om statens
stöd till idrotten och de remissyttranden som avgetts över den

1 Granskningspromemorian

1.1 Bakgrund

Det statliga stödet ges i olika former. Det kan ges direkt till de idrottsliga
organisationerna eller indirekt som ett led i annan verksamhet som helt
eller delvis bedrivs med statliga medel. Det direkta stödet har under de
senaste tio åren utgått dels från 10:e huvudtiteln (jordbruksdepartementet)
i form av organisationsstöd till idrottens organisationer och anläggningsstöd
till idrottsanläggningar, dels från 9:e huvudtiteln (utbildningsdepartementet)
som bidrag till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet, s.k.
statligt lokalt aktivitetsstöd.

Som exempel på indirekt stöd kan nämnas pågående försöksverksamhet
med kombination av gymnasieskolstudier och idrott, de idrottsplutoner
som sätts upp inom försvaret samt arbetsmarknadsstödet till byggande av
idrottsanläggningar och sporthallar.

Granskningen har i första hand koncentrerats till organisationsstödet
och anläggningsstödet. Det lokala aktivitetsstödet, som utgår för all organiserad
ungdomsverksamhet men som till övervägande delen fördelas
bland idrottande ungdom, har endast granskats från administrativ synpunkt,
bl.a. huruvida stödet medför onödigt administrativt merarbete.
Indirekt statligt stöd har berörts mera kortfattat, huvudsakligen för att ge
en total bild av det statliga stödet.

Granskningen har bedrivits i etapper och redogörelser för de olika etapperna
har lämnats separat i fyra delpromemorior avhandlande

— idrottsrörelsens verksamhet och organisation

— organistionsstöd och lokalt aktivitetsstöd

— stödet till idrottsanläggningar

— administrativa former för det lokala aktivitetsstödet.1

1 Granskningen har utförts på första utredningsenheten inom revisorernas kansli av
Anne-Charlotte Karlsson (idrottsrörelsens verksamhet och organisation), Elizabeth
Malmberg (organisationsstödet m.m.), Sven Mellstrand (stödet till idrottsanläggningar)
samt Bengt Wahlström - Data-service (administrativa former för det lokala
aktivitetsstödet).

Förs. 1981/82:16

1.2 Allmänna synpunkter

Idrottsrörelsen i vårt land är en etablerad folkrörelse som utvecklats
efter skilda linjer. Den ställning som idrotten med tiden fått återspeglas i
det stöd i olika former som samhället i dag ger idrotten.

Den nuvarande inriktningen av statens stöd fastlogs år 1970 av riksdagen
vid behandlingen av propositionen (1970:79) om stöd till idrotten. Propositionen
byggde till övervägande delen på de förslag som idrottsutredningen
lagt fram i sitt betänkande Idrott åt alla (SOU 1969:29). Dessa riktlinjer har
varit vägledande för utvecklingen av idrotten och jämställda aktiviteter
från början av 1970-talet och framåt.

Inför 1980-talet har huvudorganisationen på idrottsområdet, Sveriges
riksidrottsförbund (RF), utarbetat riktlinjer för den fortsatta idrottsliga
verksamheten. Dessa riktlinjer ansluter sig i allt väsentligt till vad som
hittills gällt men har anpassats till den utveckling som samhället genomgår.

Vid den nu genomförda granskningen har undersökts hur idrottsrörelsen
följt de av riksdagen i början av 1970-talet uppdragna riktlinjerna och hur
de statliga medlen kommit till användning.

Statens direkta stöd till idrotten utgörs av organisationsstöd, anläggningsstöd
och övervägande delen av det statliga lokala aktivitetsstödet.

Fr.o.m. budgetåret 1981/82 har den förändringen i anslagsgivningen
genomförts att anslagen organisationsstöd och anläggningsstöd slagits
samman till ett anslag, benämnt Stöd till idrotten. I samband härmed har
också det statliga stödet till idrottsanläggningar förändrats såväl när det
gäller anslagets storlek som den administrativa formen för dess fördelning.
Sålunda ger RF från det nya idrottsanslaget bidrag till s.k. riksanläggningar
samt idrotts- och friluftsanläggningar som ägs av idrottsföreningar anslutna
till förbundet, medan statens naturvårdsverk från anslaget Stöd till friluftslivet
m.m. ger bidrag till övriga friluftsanläggningar.

Budgetåret 1971/72 anvisades som organisationsstöd 45,4 milj. kr. Motsvarande
stöd för budgetåret 1980/81 uppgick till 143,8 milj. kr. Under
denna period har anslaget ökat med något över 98 milj. kr. Görs jämförelsen
i fasta priser med utgångspunkt i dagens prisnivå har anslaget ökat med
37-38%.

Anläggningsstödet till idrottsanläggningar och därmed jämförliga anläggningar
inkl. utvecklingsarbete uppgick budgetåret 1971/72 till 13,5 milj. kr.
och budgetåret 1979/80 till 36,65 milj. kr. Det årliga stödet har under denna
period ökat med ca23milj. kr. Anläggningsstödets del av anslaget Stöd till
idrotten för budgetåret 1980/81 uppgick till 25 milj. kr. Det minskade
anslaget för detta budgetår har bl.a. sin grund i de ändrade reglerna för
medelstilldelningen.

Görs för anläggningsstödet motsvarande fastprisberäkning av förändringarna
i stödet visar det sig att stödet mellan budgetåren 1971/72 och
1980/81 ökat med något över 3%.
t2 Riksdagen 1981182. 2 sami. Nr 16

Förs. 1981/82:16

Det statliga bidraget i form av lokalt aktivitetsstöd uppgick budgetåret
1971/72 till 18,5 milj. kr., varav 14,0 milj. kr. eller 75,7% tillföll idrottsrörelsen.
Budgetåret 1979/80 var bidraget 90,4 milj. kr. Av detta belopp fick
idrottsrörelsen 72,4 milj. kr. eller 80,1%. En fastprisberäkning grundad på
konsumentprisindex visar att idrottens andel av anslaget ökat med 134%
mellan budgetåren 1971/72 och 1979/80.

För budgetåret 1978/79 har gjorts en undersökning av samhällets totala
stöd till idrotten för den löpande verksamheten. Under detta budgetår
uppgick stödet i form av organisationsstöd, lokalt aktivitetsstöd och arbetsmarknadspolitisk!
stöd sammanlagt till 185,5milj. kr. Kommunerna
bidrog med 190,3 milj. kr., huvudsakligen i form av kommunalt lokalt
aktivitetsbidrag. Landstingen tillsköt 24,8milj. kr. Kommunerna var som
synes de största bidragsgivarna för den löpande verksamheten.

Även när det gäller stödet för byggande, underhåll och drift av idrottsanläggningar
dominerar kommunerna som bidragsgivare. Medan staten samma
budgetår totalt anvisade 36,6 milj. kr. i anläggningsstöd, kunde kommunernas
nettodriftskostnader enligt 1979 års bokslut för sport-, idrottsoch
friluftssektorn beräknas till ca 2,5 miljarder kronor. Därtill kommer de
kommunala investeringarna inom denna sektor.

Som tidigare nämnts ges också statligt indirekt stöd till idrotten. Sedan
läsåret 1972/73 har sålunda i omgångar bedrivits försöksverksamhet med
att kombinera studier vid gymnasieskolan och idrotts verksamhet. Målet
för denna försöksverksamhet har varit att förbättra möjligheterna för idrottande
ungdom att under eller efter en period av intensiv träning eller
tävlande skaffa sig en utbildning. Det har framförallt från social synpunkt
ansetts motiverat att söka former för att kombinera utövandet av idrott och
gymnasieskolstudier, då det visat sig att ungdomar som väljer att ägna sig
åt idrott framför skolgång på grund av brister i sin skolunderbyggnad
riskerar att få svårigheter att finna sysselsättning när den aktiva idrottstiden
är slut. Under budgetåret 1980/81 bedrevs försöksverksamheten inom
en medgiven ram av 400 intagningsplatser.

Vidare har det sedan år 1967 funnits möjlighet för ungdomar som satsar
på elitidrott att fullgöra sin värnpliktstjänstgöring vid speciellt organiserade
idrottsplutoner. Sådana finns f.n. vid nio förband. Det militära målet för
utbildningen är att de värnpliktiga efter genomgången utbildning skall
kunna krigsplaceras i spaningsbefattningar. I idrottsligt avseende är målet
att idrottsmannen skall nå vad han i sin idrottsgrens tekniska-, konditionsoch
styrkemässiga delar har planerat.

Till det indirekta stödet skall också räknas det stöd som ges på anläggningssidan
i form av arbetsmarknadspolitiskt stöd och bidrag till byggande
av skolornas gymnastiksalar m.m.

Förs. 1981/82:16

1.3 Idrottsrörelsens organisation

Idrottsrörelsens högsta organ är riksidrottsmötet och riksidrottsstyrelsen.
De är de beslutande organen inom riksidrottsförbundet (RF).

Riksidrottsmötet är idrottens riksdag till vilken 206 ombud från specialoch
distriktsförbunden samlas vartannat år. Riksidrottsstyrelsen är idrottsrörelsens
högsta verkställande organ och RF:s beslutande organ mellan
riksidrottsmötena. RF:s kansli har ca 140 anställda.

Till RF är anslutna 56 specialförbund (SF). Dessa representerar med
några undantag vart och ett sin särskilda idrott. Riksidrottsmötet beslutar
om inval av nya specialförbund i RF. Varje SF sköter sin egen idrott inom
landet och är också anslutet till resp. idrotts internationella förbund.

Inom RF finns dessutom 23 distriktsförbund (DF) som är RF:s motsvarighet
på det regionala planet. Dessa skall ge service till specialdistriktsförbund
och föreningar. DF:s distriktsgränser överensstämmer i stort sett
med de gamla landskapsgränserna.

Specialdistriktsförbunden (SDF), som är ca 1 000 till antalet, tar inom
vaije distrikt till vara resp. idrotts intressen. Vissa SF har specialdistriktsförbund
i landets alla 23 distrikt. De flesta SDF har en förtroendevald
styrelse.

Den minsta organisatoriska enheten inom idrottsrörelsen är föreningen.
Där bedrivs också den egentliga idrotts verksamheten. Till RF finns i dag
omkring 37000 idrottsföreningar anslutna.

Vid sidan av RF med anslutna förbund och föreningar finns det ett antal
organisationer som bedriver verksamhet likartad med idrottsrörelsens.
Dessa organisationer jämställs när det gäller det statliga organisationsstödet
med de i RF ingående förbunden och erhåller sitt statliga stöd genom
RF. De utanför RF stående organisationerna är f.n. tio till antalet.

Statens kontroll av RF:s verksamhet, särskilt fördelningen av stödet till
de utanför RF stående organisationerna, utövas genom två av regeringen
utsedda ombud med suppleanter i riksidrottsstyrelsen. Dessutom tillsätter
regeringen två revisorer med uppdrag att för statens räkning granska RF:s
verksamhet.

1.4 Organisationsstödet och det statliga aktivitetsstödet

Granskningen av det statliga organisationsstödet och det lokala aktivitetsstödet
till idrotten har skett genom undersökningar av verksamheten
hos RF och till RF anslutna förbund och föreningar samt de tio utanför RF
stående organisationerna. RF:s verksamhet har granskats genom studier
av RF:s anslagsäskanden och verksamhetsberättelser. Dessutom har intervjuer
gjorts med förtroendevalda och anställda inom förbundet. De till RF
knutna förbunden och deras föreningar har huvudsakligen granskats genom
en postenkät, kompletterad med intervjuer med representanter för

Förs. 1981/82:16

förbund och föreningar. De tio utanför RF stående organisationernas verksamhet
har granskats genom intervjuer med företrädare för organisationerna.

Vid granskningen har försök gjorts att klarlägga medlemsstrukturen
inom idrottsrörelsen, främst ålders- och könsfördelningen. Vidare har
intäkter och kostnader samt antalet förtroendevalda och anställda hos
special-, distrikts- samt specialdistriktsförbund och hos idrottsföreningarna
studerats. Därutöver har vissa speciella frågor tagits upp, såsom kostnaderna
för olika slag av information och specialförbundens internationella
verksamhet. Enkätundersökningen har huvudsakligen omfattat budgetåren
1976/77-1978/79.

De medel som satsas på svenskt deltagande i OS-spel har inte gjorts till
föremål för särskild granskning.

Organisationsstödet ges till RF och disponeras av förbundet dels för den
egna verksamheten, dels för gemensam verksamhet inom RF och anslutna
förbund med föreningar, dels för fördelning till special- och distriktsförbund,
dels slutligen för fördelning i enlighet med regeringens beslut till de
tio utanför RF stående organisationerna.

Det statliga lokala aktivitetsstödet är ett stöd som ges till all ungdomsverksamhet.
För att en ungdomsorganisation skall få lokalt bidrag fordras
att den också får statsbidrag för sin centrala verksamhet. Det centrala
bidraget ges till organisationer som huvudsakligen är verksamma bland
barn och ungdom och har minst 3000 medlemmar i åldern 7-25 år och
dessutom har lokalavdelningar i minst hälften av landets 23 landstingskommuner.

Det statliga lokala stödet kompletteras i regel med ett kommunalt aktivitetsbidrag.
Varje kommun bestämmer själv storleken och utformningen av
detta, sålunda kan t.ex. andra särskilda åldersgränser och bidragsregler
gälla.

Aktivitetsstödet utbetalas av statens ungdomsråd. Bidraget förmedlas
till lokalavdelningarna eller föreningarna genom deras riksorganisationer,
för idrottens del RF.

1.4.1 RF:s verksamhet

RF:s totala budgeterade omslutning under budgetåret 1980/81 uppgick
till 252.5milj. kr. Av detta belopp gick drygt 28 miljoner till RF:s egen
verksamhet. RF-kansliets egentliga administrations- och lönekostnader,
för budgetåret 1980/81 ca 9,5 milj. kr., utgör ca 4% av de för RF totalt
budgeterade medlen.

Inom RF-kansliet arbetar ett 80-tal personer, fördelade på fyra särskilda
enheter. Till dessa kommer ytterligare 56 utbildnings- och idrottskonsulenter
som tjänstgör inom distriktsförbunden, i undantagsfall även inom
specialförbund, men är centralt anställda.

Förs. 1981/82:16

1.4.2 Utanför RF stående organisationer

Som tidigare nämnts fördelar RF ”i myndighets ställe” organisatior.sstöd
också till organisationer som inte tillhör RF men som bedriver verksamhet
av idrottskaraktär. Till denna grupp hör i dag följande tio organisationer,
nämligen Svenska båtunionen, Cykelfrämjandet, De svenska lantliga
ryttarföreningarnas centralförbund, Sveriges fritidsfiskares riksförbund,
Friluftsfrämjandet, Svenska livräddningssällskapet/Simfrämjandet,
Svenska pistolskytteförbundet, Svenska ponnyföreningen och Ridfrämjandet
samt, som en enhet kårortsnämnderna i Göteborg, Karlstad, Linköping,
Luleå, Lund, Stockholm, Umeå, Uppsala, Växjö, Örebro, Östersund,
Sundsvall, Kalmar, Jönköping, Falun och Borås.

De utanförstående organisationernas andel av organisationsstödet har
ökat med 16% under de senaste tio åren, medan organisationsstödet totalt
ökat med 217%. En förklaring till detta låga procenttal för de tio utanförstående
organisationerna är bl.a. att sammansättningen av denna grupp
under perioden förändrats. År 1976 lämnade sålunda Svenska korporationsidrottsförbundet
gruppen och gick in i RF som ett särskilt specialförbund.
Något senare lämnade också Skytteförbundens överstyrelse gruppen
samtidigt som förbundet i enlighet med riksdagsbeslut blev inräknat i
totalförsvaret och därigenom fick medel för sin verksamhet från försvarshuvudtiteln.
Ungefär samtidigt har dock två andra organisationer godkänts
av regeringen som berättigade till organisationsstöd, nämligen Sveriges
fritidsfiskares riksförbund och Svenska båtunionen.

Studeras anslagsutvecklingen för de utanförstående organisationerna
synes de vara missgynnade i förhållande till RF-förbunden. Medan specialförbundens
tilldelning av medel under en tio-årsperiod ökat med något
över 230% och distriktsförbundens med 350%, stannar de utanförstående
organisationernas ökning vid omkring 200%.

1.4.3 Verksamheten inom SF, DF och SDF

Den egentliga idrottsverksamheten bedrivs inom föreningarna. Dessa
tillhör allt efter sin verksamhet specialdistriktsförbund (SDF) och specialförbund
(SF). Rent geografiskt tillhör de samtidigt något distriktsförbund
(DF) — idrottsförbund. Enligt enkäten till föreningarna var deras totala
antal medlemmar 4,5 miljoner. I detta antal ingick emellertid också ett
visst antal dubbelanslutna. I RF:s medlemsregister upptogs år 1979 mer än
4 miljoner medlemmar. Även denna notering innefattade dubbelanslutna
och kollektivt anslutna medlemmar. Antalet medlemmar för år 1979 kan
beräknas reellt uppgå till omkring 2,5 miljoner.

Hur stor andel av dessa medlemmar som är män resp. kvinnor ger
undersökningen inte helt klart besked om, men det är troligt att av de två
tredjedelar av medlemmarna som är aktiva är en tredjedel kvinnor. Av
medlemmarna är ungefär två tredjedelar under 25 år. Såväl köns- som

Förs. 1981/82:16

åldersfördelningen bland medlemmarna har i stort sett varit oförändrad
över de tre år som studerats. Däremot ökade antalet medlemmar, inkl.
dubbelanslutningar, från ca 4 miljoner år 1976 till 4,5 miljoner år 1979.

När det gäller SF:s, DF:s och SDF:s ekonomi kan man beträffande
inkomstsidan säga att ungefär en tredjedel av verksamheten inom förbunden
bekostas med statsmedel, grovt räknat.

Vad beträffar användningen av resurserna bestod verksamheten inom
såväl SF, DF som SDF till en tredjedel av administration och till en
tredjedel av vad som kan kallas aktiv idrott.

Elitidrott i form av landslagsverksamhet tog 20% av SF:s resurser i
anspråk. Kostnader för landslagsverksamhet fanns endast hos specialförbunden.
Bredd- och motionsidrotten med tyngdpunkt på ungdomsverksamhet
utgjorde omkring 22% av verksamheten mätt i kostnader.

Inom SF, DF och SDF fanns det sammanlagt ca 1000 anställda. Huvuddelen
av dem hade resp. organisation som arbetsgivare, medan närmare
300 personer fick sin lön från statskassan (228 från AMS, 55 från RF).

En stor del av arbetet inom idrottsrörelsen utförs med hjälp a\ frivilligas
insatser — förtroendevalda och ledare. RF räknar med att mellan 300000
och 400000 personer är engagerade som frivilliga ledare. Av erfarenhet vet
man att ledarna är aktiva under 3-4 år, vilket medför att omkring 100000
nya ledare måste rekryteras och utbildas varje år.

Det finns därutöver ungefär 15000 förtroendevalda inom SF, DF och
SDF, om man inte bara räknar med ledamöter i styrelser och sektioner
utan även tar med dem som har särskilda uppdrag.

Internationell tävlingsverksamhet i landslagssammanhang bedriver endast
specialförbunden. De tar ungefär 20% av sina resurser till sådan
verksamhet. Landslagen kostar i genomsnitt något mer vid verksamhet
inom landet än utomlands. Huvuddelen av de resurser som åtgår för
verksamheten utomlands används för tävlingsändamål. Det har inte gått
att närmare precisera varför landslagsverksamheten inom landet är dyrare
än utomlands.

När det gäller annat internationellt utbyte såsom deltagande i kongresser
och konferenser utomlands deltar i genomsnitt sju personer vaije år.
Kostnaderna för representationen vid kongresser är ungefär dubbelt så
höga som kostnaderna för tävlingar utomlands.

Beträffande ersättningar till aktiva idrottsutövare har en jämförelse
gjorts angående villkoren för män och kvinnor samt villkoren för yngre och
äldre bland de aktiva. Det visade sig då att de flesta SF inte ersätter
förlorad arbetsinkomst. Resor till tävlingar betalas dock i allmänhet. Resekostnaderna
ersätts i högre utsträckning när manliga idrottsutövare reser.
Av enkätundersökningen har framgått att traktamenten utbetalas av ungefär
hälften av alla SF och att dessa även inom samma förbund är högre för
män än för kvinnor.

I träningsbidrag betalade specialförbunden ut 7,2 milj. kr. under budget -

Förs. 1981/82:16

året 1978/79. Av dessa fick kvinnorna mellan 3000 och 5000 kr. var och
männen mellan 18000 och 38000 kr., allt beroende på om utbetalningarna
gällde juniorer eller seniorer.

1.4.4 Verksamheten inom föreningarna

Verksamheten inom de idrottsföreningar som studerats vid enkätundersökningen
finansierades till ungefär en tredjedel med samhällsstöd. Av
detta kom dock endast en tiondel från statskassan och då i form av lokalt
aktivitetsstöd. Resten av samhällsstödet utgjordes av kommunala bidrag.
Föreningarnas viktigaste inkomstkällor var bingospel, lotterier och liknande
anordningar.

Föreningarnas verksamhet avsåg självfallet i hög utsträckning aktiv
idrott. Närmare hälften av resurserna satsades på bredd- och motionsidrott
och ytterligare en tredjedel på vad föreningarna själva har kallat elitidrott.
Administrationskostnaderna uppgick endast till ca 13%.

Inom de undersökta föreningarna fanns drygt 2000 anställda eller arvoderade,
av vilka ungefär hälften avlönades med AMS-medel. Därutöver
fanns det 150000 förtroendevalda. De förtroendevaldas arbetsinsatser varierade
mellan 100 och 300 timmar per år. I genomsnitt arbetade de ungefär
130 timmar per år.

1.4.5 Särskilda frågor

Särskilt intresse har riktats mot kvinnornas roll inom idrotten. Av enkätsvaren
från specialdistriktsförbunden kunde utläsas att två tredjedelar av
förbundens medlemmar var aktiva idrottsutövare och att av de aktiva en
tredjedel var kvinnor. Av de enligt enkäten något över 3 miljoner aktiva
utgjordes sålunda något över 980000 av kvinnor.

Vid SF:s internationella tävlingar utomlands utgjorde kvinnorna ca 20%
av de medverkande.

När det gäller den ekonomiska ersättningen till de kvinnliga idrottsutövarna
visar enkätundersökningen att dygnstraktamentena för kvinnliga
seniorer avsevärt har understigit de manliga seniorernas. Sålunda har SF
till de manliga juniorerna och de kvinnliga seniorerna betalat ungefär lika
mycket i traktamenten.

Träningsbidragen till de aktiva idrottsutövarna uppgick under senaste
verksamhetsåret till 7,2 milj. kr. Av detta belopp fick kvinnorna dela på
250000 kr. Också på tränarsidan har kvinnornas andel legat lägre. Av de
närmare 3 milj. kr. som satsades på tränare fick sålunda kvinnornas tränare
700000 kr.

Vad beträffar den kvinnliga representationen inom idrottsrörelsens olika
organ visar enkätsvaren inom special- och distriktsförbunden att antalet
förtroendevalda kvinnor uppgick till mellan 12 och 14% under det senaste
av de undersökta verksamhetsåren. Kvinnornas andel av utbetalade arvoden
till de förtroendevalda inom SF uppgick i stort sett till samma procent -

Förs. 1981/82:16

satser. Inom DF fick dock kvinnorna endast 1% av det sammanlagda
arvodet, vilket torde tyda på att kvinnorna inom dessa förbund inte innehaft
de högst betalda posterna, t.ex. varit ordförande eller kassör. Inom
föreningarna utgjorde kvinnorna i genomsnitt 25% av de förtroendevalda.

Satsningarna inom handikappidrotten har vidare närmare studerats,
dock inte genom en enkätundersökning.

Som tidigare nämnts uppgick organisationsstödet till idrotten budgetåret
1971/72 till 45,4 milj. kr. Tio år senare, budgetåret 1980/81, var det 143,85
milj. kr. I fast pris har stödet mellan nämnda budgetår ökat med ca 37-38%.

Handikappidrottens andel av stödet har i stort sett följt denna utveckling.
Det av RF till Handikappidrottsförbundet fördelade stödet, som budgetåret
1971/72 var 863 000 kr., beräknas för budgetåret 1980/81 uppgå till
ca 2,8 milj. kr. I fast pris har stödet ökat med ca 40% mellan nämnda
budgetår.

När det gäller det lokala aktivitetsstödet har granskningen visat att ett
DF - den nivå i organisationen som centralt mest sysslar med stödet — i
genomsnitt använder 53 arbetsdagar per år för att administrera stödet. De
flesta DF tycker att bidragsformen är bra. Några DF vill emellertid ha
bättre samordning av redovisningen av verksamheten med den redovisning
som lämnas till kommunerna eller att kommunerna helt tar över ansvaret
för det lokala stödet.

Även inom föreningarna är man tillfreds med bidragsformen. Den tid
som åtgår för administration av stödet anses vara måttlig. Mellan 27 och
100 timmar per år går åt för hanteringen av stödet beroende på hur stor
föreningen är. Bidragsreglerna uppfattas som enkla, och aktivitetsstödet
anses ha stor och i vissa fall avgörande betydelse för föreningarna.

1.5 Stödet till idrottsanläggningar

1.5.1 Genomförd granskning

Syftet med denna del av granskningen har, i likhet med vad som gällt
granskningen i övrigt, varit att undersöka om det statliga stödet använts på
ett ändamålsenligt sätt. Härvid har som utgångspunkt tagits de beslut på
området som riksdagen fattat samt av regeringen och centrala ämbetsverk
meddelade föreskrifter. Vidare har utnyttjats de utredningar om anordnande
av idrottsanläggningar som på skilda håll genomförts. Därutöver har
genom en särskild enkät till fritidsförvaltningarna i landets samtliga kommuner
undersökts tillgången på olika slag av idrottsanläggningar och hur
dessa finansieras i vad avser driftskostnaderna. Enkäten gav en nästan
fullständig bild av antalet idrottsanläggningar och sådana friluftsanläggningar
i vilka idrottsaktiviteter bedrivs. Vidare erhölls uppgifter om ägandeförhållanden,
geografisk belägenhet, driftskostnader och kommunalt
driftstöd. Aktuell riksomfattande officiell statistik rörande dessa förhållanden
har tidigare inte funnits.

Förs. 1981/82:16

Under den senaste tioårsperioden har direkt statligt stöd utgått för
följande här aktuella idrotts- och friluftsanläggningar, nämligen

— riksanläggningar för den samlade idrottsrörelsens behov,

— mindre idrottsanläggningar som uppförs av idrottsföreningar,

— näranläggningar för friluftsliv och

— större friluftsanläggningar av rikskaraktär.

Dessutom har stöd getts för utvecklingsarbete avseende sådana anläggningar.

Det statliga anläggningsstödet har ökat från 11,5 milj. kr. budgetåret
1970/71 till 36,65 milj. kr. budgetåret 1979/80. Fr.o.m. den 1 juli 1980
genomfördes den förändringen att bidragen till kommunala friluftsanläggningar
upphörde och att kommunerna som ersättning härför ges skatteutjämningsmedel.
Däremot får riksanläggningar och mindre föreningsägda
idrottsanläggningar fortsatt stöd. Anläggningsstödet minskades bl.a. därför
för budgetåret 1980/81 till 25 milj. kr.

Fram till den 1 juli 1981 var statens naturvårdsverk huvudman för
anläggningsstödet. Från sistnämnda dag sammanfördes anslagen organisationsstöd
och anläggningsstöd till ett anslag, benämnt Stöd till idrotten.
Samtidigt överfördes till RF handläggningen av frågor om anläggningsstöd
rörande riksanläggningar och mindre idrotts- och friluftsanläggningar som
ägs av idrottsförening ansluten till förbundet. Uppgår investeringskostnaderna
totalt till mindre än 500000 kr. anses anläggningen vara en mindre
anläggning.

Anläggningsstöd till övriga friluftsanläggningar ges alltjämt av naturvårdsverket.
Dessa medel kommer fr.o.m. den 1 juli 1981 från anslaget
Stöd till friluftslivet m.m.

För byggande av idrottsanläggningar utgår från statens sida, utöver det
direkta stödet, indirekt stöd i form av statsbidrag för beredskapsarbeten,
för uppförande av gymnastiksalar och för förbättring av boendemiljön.

Det ojämförligt största bidraget för byggande och drift av idrottsanläggningar
ger som tidigare framhållits kommunerna.

1.5.2 Resultatet av granskningen

Vid granskningen har berörts såväl det direkta som indirekta statliga
stödet till planering och byggande av idrottsanläggningar, kommunernas
investeringar i och drift av anläggningarna, den geografiska fördelningen
och utnyttjandet av dem samt anläggningarnas skötsel och öppethållande.

Härvid har framkommit att statsstödet för uppförandet av mindre, lokala
idrotts- och friluftsanläggningar på grund av sin ringa storlek — sett i
relation till de totala investeringarna - är av tämligen liten ekonomisk
betydelse för mottagarna av stödet även om stödet i och för sig har
betydelse. Det är i stället kommunerna som svarar för merparten av
kostnaderna för anläggningarna. Medan de årliga kommunala driftskostnaderna
uppgår till drygt sex gånger de årliga investeringskostnaderna, är

Förs. 1981/82:16

statens stöd till anläggningarnas drift lägre än investeringsstödet. Statens
bidrag utgör således en ytterst liten del av anläggningarnas totalkostnader.

Därutöver kan tilläggas att vissa negativa erfarenheter varit förknippade
med det hittillsvarande stödet till lokala anläggningar. Av dessa bör särskilt
följande nämnas, nämligen

— de långa väntetiderna för besked om bidrag resp. förnyat besked om
bidrag för dem som erhållit avslag på tidigare ansökan,

— den pågående minskningen av de statliga bidragen till dessa objekt, sett i
relation till deras totala investeringskostnader,

— avsaknaden av noggrannare utredningar om de lokala behoven av olika
slags anläggningar före bidragsgivningen,

— bidragsreglernas inverkan på beståndet av anläggningar då enligt reglerna
endast vissa anläggningstyper — numera endast sådana för vilka
investeringskostnaderna understiger 0,5 milj. kr. och ej kan anses vara
ett kommunalt åtagande — är bidragsberättigade oberoende av de lokala
behoven,

— den förmånligare behandlingen av nyinvesteringar i förhållande till underhåll
och förbättringar,

— den för handläggningen av bidragsärendena alltför kraftigt dimensionerade
administrationen, sett i relation till bidragens omfattning och betydelse,

— de negativa konsekvenserna för den kommunala markplaneringen vid
långa väntetider på besked om bidrag och

— den i många fall olämpliga lokaliseringen inom kommunerna av nya
anläggningar på grund av brister i beslutsunderlaget när det gäller prioriteringen
av bidragsobjekt.

Mot denna bakgrund framstår statens stöd för nyinvesteringar i mindre
lokala anläggningar inte längre lika självklart som förr. Utan tvekan har
dock statsstödet inneburit och innebär fortfarande en viss hjälp för den
enskilda idrottsföreningen som bygger en ny idrotts- och friluftsanläggning.

Den nu genomförda granskningen har vidare gett vid handen att det ur
samhällsekonomisk synvinkel är angeläget att man särskilt beaktar vissa
synpunkter av regional karaktär vid planeringen av idrotts- och friluftsanläggningar.

Sålunda bör vid planeringen av större idrotts- och friluftsanläggningar
stor vikt läggas vid deras placering från geografisk synpunkt. Det upptagningsområde
anläggningen skall täcka bör särskilt övervägas. Därutöver
bör undersökas om inte näraliggande kommuner kan betjäna varandra.
Härigenom kan man uppnå att nya anläggningar får en sådan placering att
de inte till alltför stor del konkurrerar med redan befintliga anläggningar.
Såväl bygg- som driftskostnaderna kan sannolikt fördelas på ett större
antal kommuner, vilket medför besparingar för vaije enskild kommun. I
planeringsarbetet bör berörda kommuner, Svenska kommunförbundet,

Förs. 1981/82:16

idrottens distriktsförbund och specialdistriktsförbund m.fl. organisationer
delta.

Med större idrotts- och friluftsanläggningar avses här inte bara anläggningar
som kräver särskilda topografiska betingelser, såsom skidbackar,
viss markareal och stora avstånd till bebyggelse, såsom motorbanor, eller i
övrigt har stora upptagningsområden utan även sådana anläggningar som
på grund av internationella eller andra elitidrottsliga krav fordrar en hög
materiell standard. Särskilt avses här friidrottshallar, fotbollshallar samt
sim- och ishallar.

Vidare har kunnat konstateras, såväl vad beträffar lokala som regionala
anläggningar, att det finns avsevärda skillnader ute i länen när det gäller
förekomsten av olika anläggningar räknat per invånare. Även med hänsyn
tagen till nödvändiga avvikelser från riksgenomsnittet - avvikelser betingade
av de speciella storstads- resp. glesbygdsförhållandena - finns det
stora skiljaktigheter i fråga om tillgången per invånare till olika slag av
anläggningar i olika län. Detta gäller t.ex. sådana anläggningstyper som
fotbollsplaner, inomhusbassänger, ishockey-, bandy- och tennisbanor,
sporthallar, elljusspår och friluftsgårdar.

Även dessa förhållanden bör uppmärksammas av de olika intressenterna,
kommunerna, RF och de statliga myndigheter som administrerar
statsstödet. Till hjälp i planeringen av nya anläggningar bör framför allt
finnas tillgång till aktuell statistik över utbyggnadsläget, något som hittills
inte alltid varit fallet. Vidare bör också i större utsträckning än hittills
hänsyn tas till önskemål beträffande lämpligt val av anläggningstyp och
lokalisering från dem som kan komma att utnyttja anläggningarna för sin
idrottsutövning.

1.6 Överväganden och förslag

1.6.1 Allmänt

Som inledningsvis redovisats gäller för användningen av det statliga
stödet till idrottens organisationer de riktlinjer som drogs upp av riksdagen
år 1970. Riksdagsbeslutet innebar en förstärkning av det statliga stödet till
idrotten samtidigt som en samordning av medelsanvisningen till idrottsändamål
genomfördes. En grundläggande tanke vid förstärkningen av stödet
var att öka insatserna för motions- och breddidrott.

Angelägenheten av ökade satsningar på bredd- och motionsverksamhet
har därefter under hela 1970-talet framhållits i regeringens årliga budgetförslag.
Vid riksdagsbehandlingen av förslagen har också särskilt betonats
den samlade idrottsrörelsens uppgift att söka nya grupper för regelbunden
motion och att ytterligare stärka breddidrotten, se bl.a. kulturutskottets
betänkande 1975/76:11.

Vad beträffar ökade insatser för kvinnlig idrott har kulturutskottet varje
år fr.o.m. 1977 som sin uppfattning anfört att det är angeläget att man inom

Förs. 1981/82:16

idrottsrörelsen energiskt fullföljer strävandena att öka utrymmet för kvinnoidrotten
och att skapa jämlika förhållanden för män och kvinnor. Utskottet
har därvid också pekat på de specialsatsningar som RF under de
senare åren gjort för den kvinnliga idrotten.

Granskningen har inte kunnat koncentreras till enbart användningen av
de statliga medlen, eftersom idrottsrörelsen även tillförs andra medel för
sin verksamhet och de statliga medlen sålunda i de olika leden utgör större
eller mindre del av intäkterna. Granskningen har därför fått avse idrottsrörelsens
verksamhet i dess olika former oavsett hur stor del av denna som
finansierats med statsmedel.

Vid bedömningen av verksamheten har det förhållandet att RF, dess
förbund och föreningar är privaträttsliga subjekt med vad därav följer av
självständighet i fråga om användandet av anförtrodda medel måst beaktas.

Den genomförda granskningen har totalt sett inte gett anledning till
annan bedömning än att idrottsrörelsen väl följer de riktlinjer som dragits
upp för den idrottsliga verksamheten och användningen av det statliga
stödet. Vid granskningen har emellertid uppmärksammats vissa förhållanden,
främst av administrativ art, som bör tas upp till närmare överväganden.

1.6.2 Särskilda frågor

Statens insyn i RF:s och anslutna förbunds verksamhet uppnås genom
att regeringen utser två ombud med suppleanter i riksidrottsstyrelsen och
dessutom två statliga revisorer att för statens räkning granska verksamheten.
Regeringens ombud skall särskilt följa RF:s behandling av de ärenden
som RF ”i myndighets ställe” handlägger i vad gäller det statliga idrottsstödet
till de utanför RF stående organisationerna.

Granskningen har visat att de kontrollfunktioner som RF och dess
förbund som självständiga organisationer har byggt upp inom sig väl tillgodoser
även de krav på kontroll som från statens sida är erforderliga. Den
revisionella granskning som statens revisorer därutöver utför kan därför
knappast behöva bibehållas. Det bör vara tillräckligt att RF för kontrollen
av verksamheten till regeringen inger sina verksamhetsberättelser och de
av de egna revisorerna avgivna revisionsberättelserna.

Från RF:s sida ser man helst att även de utanför RF stående organisationerna
ryms inom ramen för förbundets verksamhet. Anledningen till att så
inte sker är att de utanförstående organisationerna inte anser att de bör
inordnas i RF. Verksamheten hos dem skiljer sig från den som bedrivs
inom RF, främst genom att konkurrens- och tävlingsaspekten inte finns
med. Var och en av de tio organisationerna kan dessutom sägas utgöra en
folkrörelse i sig, och man anser därför att det principiellt sett är fel att en
folkrörelse fördelar statsmedel till en annan. I bakgrunden ligger dock
sannolikt bl.a. förhoppningar om att kunna få en generösare tilldelning av

Förs. 1981/82:16

statsmedel om man inte behöver gå via RF. Den nu genomförda granskningen
ger viss antydan om att de utanförstående organisationerna kan ha
fått en något restriktivare behandling än de till RF anslutna förbunden. Ett
bestämt uttalande härom fordar dock djupare studier.

Gällande ordning för statsbidragens fördelning infördes år 1970. Det har
inte funnits skäl att föreslå en ändring och därmed ett skiljande i övrigt av
de utanförstående organisationerna från RF. En sådan åtgärd skulle knappast
medföra förenklingar för någon part. Däremot bör de utanförstående
organisationerna kunna skapa en egen samarbetsorganisation med uppgift
att fungera som samarbetspartner med RF-kansliet och regeringens ombud
i riksidrottsstyrelsen, inkomma med anslagsäskanden och ställa krav i
övrigt på RF. Om en sådan samarbetsorganisation visar sig fungera, bör
den med tiden själv kunna ta initiativ till att den nuvarande anknytningen
till RF hävs.

Det lokala aktivitetsstödet, som fördelas av statens ungdomsråd, sköts
på idrottsområdet centralt av distriktsförbunden. Sammanlagt omkring sex
heltidstjänster per år behövs för att ta hand om idrottsföreningarnas redovisningar
och kontrollen av dem. Någon kritik mot bidragssystemet från
t.ex. föreningarnas sida har ej kommit fram vid granskningen. Följande
synpunkter torde dock böra beaktas.

Redovisningen av bidragsberättigade aktiviteter går så till att samtidigt
som föreningarna sänder sina redovisningsblanketter för det statliga lokala
aktivitetsstödet till resp. DF skickar de en kopia av samma blankett till sin
kommun för att erhålla kommunalt aktivitetsbidrag. Samma underlag används
således för de två bidragen, och kontrollen av underlaget görs både
inom distriktsförbunden och inom kommunerna. Det nuvarande förfarandet
utgör ett dubbelarbete som bör undanröjas. Vidare bör redovisningen
och kontrollen av det statliga aktivitetsstödet kunna underlättas om samarbetet
mellan distriktsförbunden och kommunerna vidgas. Även övriga
ideella organisationer som får lokalt aktivitetsstöd bör vara naturliga samarbetspartner.

Dessutom bör undersökas om arbetet med stödet inte kan underlättas
och eventuella möjligheter till oegentligheter vid bidragsgivningen hindras
genom införande av ADB-rutiner. En i samband med granskningen utförd
studie på området talar härför.

När det gäller kvinnornas roll inom idrotten har vid olika tillfällen kritik
riktats mot bl.a. den sneda fördelningen av förtroendeuppdrag mellan
kvinnor och män och mot att de idrottsligt aktiva kvinnorna i vissa fall ges
sämre förmåner. Genomförd granskning ger i viss mån belägg för denna
kritik.

Såväl de uttalanden till kvinnornas förmån som gjorts vid riksdagsbehandlingen
av idrottsfrågor som det inom samhället i övrigt pågående
arbetet på jämställdhetsområdet påverkar självfallet även utvecklingen
inom idrotten positivt. Det finns vidare anledning att notera att jämställd -

Förs. 1981/82:16

hetskommittén i samband med att den fått utökade direktiv även fått till
uppgift att verka för en jämställd idrott. De initiativ som RF tagit på detta
område och det arbete förbundet i övrigt lägger ner bör självfallet noteras.

RF, dess förbund och föreningar utgör privata rättssubjekt med rätt att
självständigt besluta bl.a. om sin verksamhets organisatoriska former.
Med hänsyn till storleken av de bidrag som det allmänna ställer till idrottsrörelsens
förfogande har det dock ansetts att följande synpunkter böra
läggas på de nuvarande organisatoriska formerna inom idrottssrörelsen.

RF:s kansli med sitt 80-tal anställda fungerar mera som ett topporgan för
idrottsrörelsen än som det administrativa samordningsorgan det formellt
är. På senare tid har från flera håll också påpekats att man genom effektiviteten
hos kansliet pressar fram en utveckling som övriga inom idrottsrörelsen
har svårt att följa.

Förhållandet bör uppmärksammas och RF-kansliets roll i organisationen
mera noggrant fastställas.

Revisionen av RF:s verksamhet bör vidare utföras av auktoriserade
revisorer och avse såväl räkenskaper som förbundets förvaltning, varvid
betydligt större vikt bör läggas på förvaltningsrevision än vad som görs i
dag. Revisionen bör utföras som ett vanligt konsultuppdrag mot ordinarie
arvode och inte som ett oavlönat förtroendeuppdrag. Samma revisor bör
vidare inte få sköta revisionen för en längre sammanhängande period än
sju år. Härigenom undviks risken för lojalitetskonflikter. Sju år motsvarar
den period som bankinspektionen rekommenderat för en och samma revisors
verksamhet vid revision av affärsbankerna.

En utökad, regelbunden förvaltningsrevision av RF torde också kunna
ersätta det arbete som RF:s dechargeutskott i dag utför. Dechargeutskottets
ordförande och dess tio ledamöter, valda på två år av riksidrottsmötet,
kan härigenom frigöras för mer angelägna uppgifter. Dechargeutskottets
förslag till förenklingar och förbättringar har för övrigt hittills till övervägande
delen haft karaktären av åtgärder på den administrativa rationaliseringens
område. Sådana arbetsuppgifter bör läggas på en tjänsteman inom
RF-kansliet med ansvar för den administrativa utvecklingen.

Distriktsförbunden har en mycket viktig roll att spela i den idrottsliga
organisationen. De har nämligen möjlighet att fungera som komplement till
specialförbunden. Medan specialförbunden i allmänhet endast intresserar
sig för en särskild idrott och ofta har en utpräglad elitprofil, har distriktsförbunden
möjlighet att ta initiativ till tvärkontakter, att värna om breddoch
motionsverksamhet och att över huvud taget se framåt. Genom sina
mer allmänna arbetsuppgifter kan förbunden till den övriga idrottsrörelsen
förmedla de allmänna stämningarna inom samhället och därigenom bl.a.
verka som motvikt till de starka konserverande krafter som kan förmärkas
inom idrottsrörelsen.

Distriktsförbunden är RF:s regionala organisation. De har inom sina
resp. distrikt samma uppgifter som RF har centralt. Idrottsutredningen

Förs. 1981/82:16

föreslog att distriktens verksamhet skulle finansieras med landstingsmedel
i enlighet med principen att staten stöder på central nivå (RF och SF),
landstingen på regional nivå (DF och SDF) och kommunerna på lokal nivå
(idrottsföreningarna).

Under budgetåret 1978/79 utgjorde landstingens stöd till distrikten 55%
av intäkterna, medan ca 20% kom från statskassan via RF och AMS. RF
bekostar också med statsmedel lönerna för drygt 50 idrotts- och utbildningskonsulenter
som arbetar inom distriktsorganisationen. Mot denna
bakgrund - bl.a. distriktens såväl finansiella som personella integration
med RF — kan distriktens representation vid riksidrottsmötena sättas i
fråga. Sett mot den tänkta utvecklingen att landstingen till allra största
delen svarar för bidragen till förbunden är deras representation emellertid
helt naturlig.

Distriktens gränser följer i dag de gamla landskapsgränserna. Som ett led
i en eventuell ökad finansiell anknytning till landstingen bör förbunden
snarast anpassa sina verksamhetsområden till landstingens gränser.

Vaije DF bör också med RF:s hjälp gå igenom förekommande administrativa
stödfunktioner, varvid man särskilt bör beakta möjligheterna att
låta RF sköta en större del av administrationen, så att distriktsförbunden i
högre utsträckning kan ägna sig åt sina övriga uppgifter.

I samband med en översyn av uppgifter och organisation bör man också
beakta RF-konsulentemas ställning. Särskilt bör övervägas om inte konsulenternas
insatser skulle kunna bli ännu effektivare om de gavs en gentemot
RF mer självständig ställning.

Specialförbunden inom RF är många och starka - RF:s existens byggde
ju från början på samarbetet mellan vissa specialförbund. Man kan dock
fråga sig om inte specialiseringen gått väl långt. På samma sätt som det
t.ex. inom Skidförbundet finns olika grenar inom verksamheten kunde
man tänka sig att utövarna av de s.k. kraftsporterna slog sig ihop i ett
specialförbund med olika grupperingar. Varför skulle inte Gångförbundet
kunna samordna sin verksamhet med Friidrottsförbundet? En sammanslagning
av specialförbund skulle kunna minska en del dubbelarbete, t.ex.
vid spridandet av information och vid annat administrativt pappersarbete,
och därmed frigöra resurser för andra och viktigare uppgifter.

Specialdistriktsförbunden är också många till antalet. Vissa har bara en
ombudsman som sköter verksamheten men de flesta har förtroendevalda
styrelser. Tillsammans uppgår dessa förbund till ca 1 000, vilket innebär att
det i vart och ett av de 23 distrikten finns 43 specialförbund eller att alla 56
specialförbunden är representerade i 18 av de 23 distrikten. Det kan sättas i
fråga om antalet specialdistriktsförbund verkligen motsvaras av ett uttalat
behov.

Skulle för övrigt möjligen en effektivisering av distriktsförbunden och en
ökad samverkan inom specialförbunden kunna minska antalet specialdistriktsförbund
och därmed också minska t.ex. det pappersarbete som i
dag kraven på effektiv information och kommunikation för med sig.

Förs. 1981/82:16

Genom den ändring av statsstödet som genomfördes den 1 juli 1980
består stödet för uppförande av mindre idrotts- och friluftsanläggningar i
dag — bortsett från det indirekta stöd som ges i form av arbetsmarknadspolitisk!
stöd, bidragen till bättre boendemiljö och den kompensation som ges
via den kommunala skatteutjämningen — endast av stödet till riksanläggningar
och till mindre föreningsanläggningar. Härtill kommer de tidigare
angivna negativa erfarenheterna av tillämpningen av stödet. Det kan därför
sättas i fråga om stödet inte skulle kunna överlåtas på kommunerna.
Härigenom skulle för övrigt de lokala behoven av åtgärder kunna tillgodoses
bättre tack vare den större kännedom om lokala förhållanden som de
kommunala fritidsnämndei na och fritidsförvaltningarna besitter. De ytterligare
kostnader som kommunerna skulle få vidkännas uppgår till obetydliga
belopp, sett i relation till kommunernas driftskostnader för hela sport-,
idrotts- och friluftssektorn. Det torde för övrigt finnas goda möjligheter att
genom besparingar inom denna sektor bringa ner kostnaderna, t.ex. genom
ytterligare utnyttjande av fritidsengagerade för skötseln av anläggningar,
energisparåtgärder, sänkning av den materiella standarden och, framför
allt, ökat samutnyttjande av lokaler för idrott och andra ändamål.

Beträffande planeringen av idrotts- och friluftsanläggningar har det
direkta intresset från statens sida med åren blivit mindre rent ekonomiskt
och förmodas nu bli ännu mindre.

Granskningen har emellertid gett vid handen att det ur samhällsekonomisk
synvinkel är angeläget att vissa synpunkter - främst av regional
karaktär — beaktas vid planeringen. Sålunda bör vid planeringen av större
idrotts- och friluftsanläggningar stor vikt läggas vid deras placering från
geografisk synpunkt. Det upptagningsområde anläggningen skall täcka bör
särskilt övervägas. Därutöver bör undersökas om inte näraliggande kommuner
kan betjäna varandra. Härigenom kan man uppnå att nya anläggningar
får en sådan placering att de inte till alltför stor del konkurrerar med
redan befintliga anläggningar. Såväl bygg- som driftskostnaderna kan då
fördelas på ett större antal kommuner, vilket medför besparingar för vaije
enskild kommun. I planeringsarbetet bör berörda kommuner, Svenska
kommunförbundet, idrottens distriktsförbund och specialdistriktsförbund
m.fl. organisationer delta.

Med större idrotts- och friluftsanläggningar avses här inte bara anläggningar
som kräver särskilda topografiska betingelser, som skidbackar, viss
markareal och stora avstånd till bebyggelse som motorbanor eller i övrigt
har stora upptagningsområden utan även sådana anläggningar som på
grund av internationella eller andra elitidrottsliga krav fordrar en hög
materiell standard. Särskilt avses här friidrottshallar, fotbollshallar samt
sim- och ishallar.

Vidare har kunnat konstateras, såväl vad beträffar lokala som regionala
anläggningar, att det länsvis finns olika avsevärda skillnader, om man går
ut från tillgången på anläggningar per invånare inom de olika länen. Även

Förs. 1981/82:16

med hänsyn tagen till nödvändiga avvikelser från riksgenomsnittet - avvikelser
betingade av de speciella storstads- resp. glesbygdsförhållandena —
är skiljaktigheterna stora. Detta gäller t.ex. sådana anläggningstyper som
fotbollsplaner, inomhusbassänger, ishockey-, bandy- och tennisbanor,
sporthallar, elljusspår och friluftsgårdar.

Även dessa förhållanden bör uppmärksammas av de olika intressenterna,
kommunerna, RF och de statliga myndigheter som administrerar
statsstödet. Till hjälp i planeringen av nya anläggningar bör framför allt
finnas tillgång till aktuell statistik över utbyggnadsläget, något som hittills
inte alltid varit fallet. Vidare bör också i större utsträckning än hittills
hänsyn tas till önskemål beträffande lämpligt val av anläggningstyp och
lokalisering från dem som kan komma att utnyttja anläggningarna för sin
idrottsutövning.

1.7 Sammanfattning av framförda förslag

Följande förslag till åtgärder har framförts beträffande

statens insyn i och kontroll av idrottsrörelsen

— avskaffande av den kontrollfunktion inom riksidrottsförbundet som regeringens
revisorer svarar för

de utanför riksidrottsförbundet stående organisationerna

— inrättande av samarbetsorganisation

det lokala aktivitetsstödet

— översyn av det administrativa förfarandet vid utanordnande av stöd
stödet till idrottsanläggningar

— slopandet av det statliga stödet till mindre föreningsanläggningar

— genomförande av bättre planering såväl regionalt som lokalt vid byggande
av idrotts- och friluftsanläggningar.

Vidare förordas att riksidrottsförbundet beträffande RF:s organisation

— ser över RF-kansliets roll i organisationen

— lägger om revisionen av RF och dess verksamhet

— ger RF:s dechargeutskott förändrade arbetsuppgifter

— utreder distriktsförbundens roll i organisationen

— minskar antalet specialförbund genom sammanslagningar

— ser över antalet specialdistriktsförbund med utgångspunkt i uttalade
behov.

Förs. 1981/82:16

2 Remissyttrandena

Yttranden över granskningspromemorian har avgetts av Sveriges riksidrottsförbund
(RF), skolöverstyrelsen, statens ungdomsråd, statens naturvårdsverk,
statens planverk, Svenska friidrottsförbundet, Svenska fotbollförbundet,
Svenska simförbundet, Dalarnas idrottsförbund, Göteborgs
distrikts idrottsförbund, Ångermanlands idrottsförbund, Stockholms
idrottsförbund, Skånes handbollförbund, Stockholms tennisförbund, Friluftsfrämjandet,
Ridfrämjandet, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.

2.1 Allmänt

Remissinstanserna ställer sig positiva till de resultat som redovisas i
granskningspromemorian. I vissa enskildheter har dock några instanser
framfört avvikande mening i förhållande till vad som förordats i promemorian.

Riksidrottsförbundet noterar med tillfredsställelse att det i promemorian
konstateras att idrottsrörelsen väl följer de riktlinjer som dragits upp för
den idrottsliga verksamheten och användningen av det statliga stödet.
Uttalandet är värdefullt för förbundet anser man.

Även Göteborgs distrikts idrottsförbund uttalar tillfredsställelse över
denna slutsats i promemorian och Ångermanlands idrottsförbund finnér
det positivt att statsmakterna visat intresse för hur statens stöd till idrotten
används.

Stockholms idrottsförbund noterar med tillfredsställelse den positiva
bild av idrottens verksamhet på olika nivåer som kommit fram. Utredningen
belyser väl de ideellt arbetande ledarnas avgörande betydelse för
idrottsrörelsens fortlevnad och utveckling. Den visar vidare hur idrotten
totalt men främst på föreningsnivå varit beroende av anställda som avlönas
med AMS-medel. Samtidigt framhåller förbundet att det sociala åtagande
idrottsrörelsen tagit på sig genom att under årens lopp bereda meningsfull
sysselsättning åt arbetshandikappade bör beaktas.

Fotbollförbundet framhåller att statsmakterna snarast bör precisera sina
mål och ambitioner för idrottsrörelsen liksom motsvarande krav på elitoch
breddidrotts verksamheten. Först därefter torde en meningsfull förvaltningsrevision/utvärdering
kunna avlämnas beträffande idrotten som en
betydande samhällspolitisk (social, kulturell och även ekonomisk) faktor,
anser förbundet.

2.2 Statens insyn i och kontroll av idrottsrörelsen

Samtliga remissinstanser som yttrat sig tillstyrker förslaget om avskaffande
av den kontrollfunktion som tillsättandet av regeringens revisorer i
RF utgör.

Förs. 1981/82:16

2.3 Samarbetsorgan för de utanför RF stående organisationerna

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av naturvårdsverket, Friidrottsförbundet,
Simförbundet, Ångermanlands idrottsförbund och Ridfrämjandet.

Däremot avstyrks förslaget av RF och Fotbollförbundet. Friluftsfrämjandet
som är kritiskt mot den nuvarande ordningen för bidragsgivningen
uttalar sig inte direkt angående samarbetsorganet.

Simförbundet hoppas att förslaget om ett samarbetsorgan för de utanför
RF stående organisationerna inte skall skapa ett motsatsförhållande till
specialförbunden. Förbundet hoppas också att, när det gäller bedömningen
av bidrag, hänsyn tas till att de utom RF stående organisationerna
erhåller statliga bidrag från olika titlar i statsbudgeten och inte enbart
tillgodoses genom idrottsanslaget.

RF finnér det angeläget att hänvisa till de diskussioner som fördes av
idrottsutredningen (SOU 1969:29) och till 1970 års riksdagsbeslut med
anledning av utredningens förslag. Beslutet innebar att RF gavs ansvaret
att till idrottsorganisationerna inom och utom RF fördela statsmedel och i
övrigt fungera ”i myndighets ställe”.

Idrottsutredningen diskuterade flera tänkbara alternativ beträffande
handläggningen på myndighetsplanet, framhåller RF vidare. Utredningen
stannade för att myndighetsfunktionen skulle anförtros idrottens eget
topporgan, riksidrottsförbundet. En sådan ordning ansåg utredningen vara
en organisatorisk rationalisering och den bästa garantin mot idrottsrörelsens
splittring, en följdverkan som skulle försvåra samordning och effektivitet.

RF understryker vidare att man givetvis finner det angeläget att genom
olika åtgärder försöka utveckla samarbetsformerna mellan utanför RF
stående organisationer och specialidrottsförbunden (SF).

Fotbollförbundet är tveksamt till nyskapandet av en särskild samarbetsorganisation
för de utanförstående organisationerna. Enligt förbundets
mening innebär redan dagens situation en ”kamp” om statsanslagen på ett
”slagfält” där skiljelinjerna är mycket svaga i konturerna mellan t.ex. ett
SF och en främjandeorganisation. En ytterligare polarisering kan i stället
försämra förutsättningarna för en ändamålsenlig fördelning av statsanslagen
och ett effektivt utnyttjande av de begränsade resurserna. I förekommande
fall kan det närmast övervägas om det inte är lämpligast att slå
samman närstående specialförbund med resp. främjandeorganisation, anser
förbundet.

Friluftsfrämjandet finner redovisningen i granskningspromemorian av
svaren som getts vid förekommande intervjuer vara bristfällig och anför
bl.a. följande i remissvaret:

I stället för att ironisera över att utanför RF stående organisationer
verkar ”sorn om var och en satt och grufläde på sitt håll” borde framförts
följande:

Förs. 1981/82:16

att Friluftsfrämjandet inte instämmer i idrottspropositionens uttalande
att det inte är meningsfullt att dra någon gräns mellan idrott och friluftsliv
att ifråga om RF:s myndighetsfunktion uppvaktningar gjorts hos regeringens
idrottssakkunniga Rolf Rämgård och Rune Ångström
att nackdelarna för och den styvmoderliga behandlingen av de utomstående
organisationerna påtalats för regeringens ombud i Riksidrottsstyrelsen
vid ett flertal tillfällen
att den filosofi rörande utnyttjande av idrottens utbildningskonsulenter
och samordning av ledarutbildning m.m. som presenteras i idrottsproposition
visat sig ohållbar i den praktiska verkligheten
att därför talet om bidrag till den samlade idrottens gemensamma verksamhet
och anläggningar är missvisande.

Friluftsfrämjandet finner det vidare otillfredsställande att granskningen
av stödet till utanför RF stående organisationer har gjorts mera ofullständig
än övrig granskning. Då ifrågasättandet av oväldig behandling varit
allmän borde denna fråga studerats mera ingående, anser främjandet.

Ridfrämjandet (RidF) anser att RF brustit i objektivitet vid medelstilldelningen
och att detta skett av skäl som inte är acceptabla mot bakgrund
av RF:s myndighetsfunktion. Främjandet anför i sitt remissyttrande vidare.

Ehuru formuleringarna i granskningspromemorian är försiktiga synes
det som om RR kommit till en likartad uppfattning vad gäller Ö10 i
allmänhet. Det framgår av rekommendationen på sidan 23, stycket två, där
RR föreslår en egen samarbetsorganisation för dessa. Enligt RidF:s mening
måste en sådan samarbetsorganisation — sedan den visat sig funktionsduglig
— få någon form av befogenheter i relationen till RF, antingen
genom ett riksdags- eller ett departementsbeslut. Enligt RidF:s mening
måste en formell befogenhet till. Det nuvarande systemet med regeringens
representanters i RS uppdrag att föra Ö10:s talan är kraftlöst. Under årens
lopp har flera av dessa representanter förklarat att de är överens med Ö10
om att diskriminering sker, men de har inte kunnat påverka RS, i vaije fall
inte mer än marginellt.

Ännu väsentligare än att Ö10 nästan hela tiden fått sämre medelstilldelning
än SF:en är dock enligt vår mening att hela fördelningsgrunden
numera är fel. Detta beror i första hand på den kraftiga och medelskrävande
utvecklingen av RF:s centrala organisation sedan 1970.

Ridfrämjandet förordar vidare andra fördelningsgrunder för statsbidraget.

2.4 Det lokala aktivitetsstödet

Förslaget om en översyn av det administrativa förfarandet vid utanordning
av det lokala aktivitetsstödet och införande av ett ADB-system för att
underlätta hanteringen tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Statens ungdomsråd förklarar att rådet inte har något att erinra mot att

Förs. 1981/82:16

organisationerna tar datatekniken till hjälp vid administreringen av det
lokala aktivitetsstödet. Revisorernas studie visar att flera fördelar kan
vinnas med ett sådant system. Eftersom studien endast omfattar RF:s
hantering går det dock inte att dra den slutsatsen att samtliga bidragsmottagande
organisationer skulle uppnå samma fördelar genom att använda sig
av ADB. RF erhåller ca 80% av det lokala stödet. Övriga 68 bidragsberättigade
organisationer delar på resterande 20% och har därmed en betydligt
mindre omfattande administration.

Ungdomsrådet framhåller vidare att rådet i sina anvisningar till bidragsförordningen
inte ger några direktiv till hur bidraget skall administreras
internt i organisationerna. För kontrollen av bidraget finns dock klara
regler. Det ankommer på riksorganisationen att gentemot ungdomsrådet
ansvara för att en tillfredsställande kontroll sker. Vid rekvireringen av
bidraget skall organisationerna på redovisningsblanketten ange hur den
interna kontrollen går till. Ungdomsrådet gör sedan stickprovskontroller.
Eftersom samma blankett används både för rekvisition av det statliga och
det kommunala stödet har kommunernas kontroll betydelse också för det
statliga bidraget.

I granskningspromemorian har anförts att den kontroll som sker dels i
organisationerna och dels i kommunerna medför ett dubbelarbete som bör
undanröjas. Mot bakgrund av den betydelse som den kommunala kontrollen
har även för det statliga stödet motsätter sig ungdomsrådet en förändring
av kontrollsystemet. Det dubbelarbete som förvisso utförs bör inte
betraktas som en belastning utan som en tillgång i kontrollarbetet. Däremot
skulle det vara positivt om redovisningen och kontrollen kan förenklas
genom det vidgade samarbete som förordas mellan organisationerna
och kommunerna, framhåller rådet.

Kommunförbundet delar uppfattningen om att det är önskvärt med
kontakter och samverkan mellan idrottens distriktsförbund och kommunerna.
Bl.a. kan dubbelarbete undvikas vid kontroll av bidragsunderlagen,
anser förbundet. Samverkan förekommer sedan lång tid i många distrikt
men kan säkerligen generellt förbättras. Vad beträffar införande av
ADB-rutiner för just behandling av det lokala aktivitetsstödet påpekar
förbundet att det i många av de större kommunerna diskuterats införandet
av ADB som hjälpmedel, bl.a. inom bidragshanteringen. Några kommuner
har också infört sådana rutiner. Detta bör alltså beaktas vid en eventuell
undersökning av ADB-behovet.

2.5 Slopande av det statliga stödet till mindre föreningsanläggningar

Till detta förslag ställer sig remissinstanserna genomgående negativa.
Naturvårdsverket tillstyrker dock förslaget. Däremot avstyrks det av RF,
Fotbollförbundet, Simförbundet, Dalarnas idrottsförbund, Göteborgs distrikts
idrottsförbund, Ångermanlands idrottsförbund, Skånes handbollförbund
och Svenska kommunförbundet.

Förs. 1981/82:16

Kommunförbundet påpekar i sitt remissyttrande att stödet självklart är
av marginell ekonomisk betydelse både när det gäller den totala investeringsvolymen
inom fritidssektorn och ofta också när det gäller finansieringen
av enskilda objekt. Dessutom finns det, som också påpekats i
granskningspromemorian, negativa konsekvenser i form av långa väntetider,
stora administrationskostnader osv. Enligt förbundet bör bidraget
dock inte utan vidare avvecklas. Bidragsgivningen har en viss stimulerande
effekt genom att den engagerar organisationerna i arbetet på att skaffa
anläggningar. Ett slopande av bidraget kan dessutom väntas leda till krav
på att kommunerna i ökad utsträckning skall stödja föreningslivet, vilket i
nuvarande ekonomiska läge ligger utanför kommunernas möjligheter.

Naturvårdsverket påpekar att verket inte delar vissa av de negativa
synpunkter på stödet som redovisas i promemorian. Verket anför i yttrandet: Att

exempelvis avsaknaden av utredningar om de lokala behoven av
anläggningar skulle ha medfört olämpliga lokaliseringar stämmer inte med
verkets erfarenheter. De anläggningar som erhållit bidrag har varit sådana
som har passat in i kommunernas planering för idrott och friluftsliv.
Yttranden från berörd kommun över föreningsprojektens lokalisering har
regelmässigt inhämtats innan beslut fattats om bidrag.

Vidare anges i promemorian att ansökningar om nyinvesteringar behandlats
förmånligare än om- och tillbyggnader. Denna uppgift måste
grunda sig på en missuppfattning eftersom verket vid sin prövning av
bidragen aldrig gjort någon åtskillnad mellan nybyggnad, ombyggnad eller
upprustning. Bidraget har under en längre tid i princip fördelats så att till
anläggningar med en kostnad under 100 000 kronor har bidrag utgått med
30%. När investeringen överstigit 100 000 kronor har bidraget maximerats
till 30 000 kronor. Detta gynnar inte stora investeringar, utan snarare
mindre såsom till- och ombyggnader. Därtill kommer att bidrag inte beviljats
för ansökningar med investeringskostnader över 350000 kronor.

I anslutning till revisorernas påpekande att administrationen av bidragsärendena
under hela perioden skulle ha varit överdimensionerad sedd i
relation till bidragens omfattning och effekt vill verket nämna följande.
Under större delen av 70-talet, då bidragen fortfarande hade betydelse och
antalet ansökningar följaktligen var väsentligt större krävdes en omfattande
arbetsinsats vid hanteringen av dessa ärenden. Eftersom föreningarna
oftast är ovana att hantera ärenden av det här slaget krävdes vidare ofta
ingående granskning av ritningar och beskrivningar, kompletteringar av
inlämnade handlingar samt samråd med såväl föreningarna som kommunerna.
Detta medförde avsevärda arbetsinsatser. Under senare år har dock
arbetet med föreningsansökningama minskat.

2.6 Bättre planering vid byggande av idrotts- och friluftsanläggningar

Förslaget har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen.

Förs. 1981/82:16

2.7 Vissa organisatoriska frågor berörande RF och dess förbund

I granskningspromemorian förordas att RF

— ser över RF-kansliets roll i organisationen,

— lägger om revisionen av RF och dess verksamhet,

— ger RF:s dechargeutskott förändrade arbetsuppgifter,

— utreder distriktsförbundens roll i organisationen,

— minskar antalet specialförbund genom sammanslagningar och

— ser över antalet specialdistriktsförbund med utgångspunkt i uttalade
behov.

Förslaget om en översyn av RF-kansliets roll i organisationen har endast
kommenterats av fem remissinstanser. Friidrottsförbundet, Fotbollförbundet,
Dalarnas idrottsförbund och Landstingsförbundet tillstyrker eller lämnar
förslaget utan erinran, medan Ångermanlands idrottsförbund avstyrker
det.

En omläggning av ordningen för revisionen av RF tillstyrks eller lämnas
utan erinran av Friidrottsförbundet, Fotbollförbundet och Landstingsförbundet,
medan förslaget avstyrks av Dalarnas, Ångermanlands och Stockholms
idrottsförbund.

Förslaget om ändrade arbetsuppgifter för RF:s dechargeutskott biträds
eller lämnas utan erinran av Friidrottsförbundet, Fotbollförbundet, Dalarnas
och Stockholms idrottsförbund samt Landstingsförbundet. Ångermanlands
idrottsförbund avstyrker för sin del förslaget.

Förslaget om utredning av distriktsförbundens roll i organisationen tar
RF ej ställning till under hänvisning till pågående utredning på området.
Även Göteborgs distrikts idrottsförbund hänvisar till pågående utredning.
Ångermanlands idrottsförbund avstyrker förslaget, medan Friidrottsförbundet,
Dalarnas idrottsförbund och Landstingsförbundet i princip inte
har något att invända mot det.

Förslaget om sammanslagning av specialförbund (SF) lämnas utan erinran
av Friidrottsförbundet och Simförbundet, medan RF inte tar ställning.
Förbundet redovisar dock i princip en positiv syn på förslaget. Det avstyrks
av Dalarnas och Ångermanlands idrottsförbund samt Stockholms
tennisförbund, Friluftsfrämjandet och Landstingsförbundet.

En sammanslagning av specialdistriktsförbund (SDF) tillstyrks eller
lämnas utan erinran av Friidrottsförbundet, Simförbundet, Stockholms
idrottsförbund och Landstingsförbundet, medan Dalarnas och Ångermanlands
idrottsförbund samt Stockholms tennisförbund avstyrker förslaget.
RF tar ej ställning i frågan.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982