Berättelse från den svenska parlamentariska delegationen hos Europarådets rådgivande församling rörande församlingsmötena under år 1973samt församlingens januarimöte år 1974.
Framställning / redogörelse 1974:19
1974-06-14
Till Riksdagen
Berättelse från den svenska parlamentariska delegationen hos Europarådets
rådgivande församling rörande församlingsmötena under år 1973
samt församlingens januarimöte år 1974.
Härmed får den svenska parlamentariska delegationen hos Europarådets
rådgivande församling överlämna efterföljande redogörelse för rådets
församlingssessioner under år 1973 samt församlingssessionen i
januari 1974. Till redogörelsen är fogad en bilaga med förteckning över
församlingens beslut under samma tidrymd.
På delegationens vägnar:
ASTRID BERGEGREN
/ Ragnar Dromberg
1 Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 19
1974:19
2
Berättelse från den svenska parlamentariska delegationen hos Europarådets
rådgivande församling rörande församlingsmötena under år 1973
samt församlingens januarimöte år 1974.
Tidigare berättelser över verksamheten inom Europarådets rådgivande
församling har omspänt ett kalenderår och tre församlingsmöten.
Denna gång omfattar berättelsen förutom verksamheten under år 1973
även en redogörelse för rådgivande församlingens januarimöte i år. Bakgrunden
härtill är bl. a. att Europarådets årscykel löper från och med
majmötet det ena året fram till majmötet det andra året (sålunda väljs
de parlamentariska ombuden varje år för en sådan mandatperiod, och
alla reguljära val inom Europarådsförsamlingen förrättas vid församlingens
majmöte och med verkan för ett år framåt). De tre ordinarie
mötena med församlingen under ett verksamhetsår benämns delsessioner;
den första hålls sålunda i maj, den andra i september/oktober och
den tredje i januari; en hel årscykel av sådana möten betecknas som en
session.
Europarådets rådgivande församling höll tredje delen av sin 24:e årssession
under tiden 22—26 januari 1973, första delen av sin 25:e session
under tiden 14—18 maj 1973, andra delen av sin 25:e session under
tiden 25 september—2 oktober 1973 och tredje delen av sin 25 :e session
under tiden 21—25 januari 1974. Samtliga möten hölls vid Europarådets
högkvarter i Strasbourg.
I anslutning till alla de tre församlingsmötena under år 1973 samlades
parlamentariker från EFTA-länderna för diskussion av frågor av gemensamt
intresse på det handelspolitiska området.
Svensk representation
Under den aktuella perioden företräddes riksdagen i församlingen och
dess organ av följande valda ombud och suppleanter fram till majmötet
1973:
Ombud:
Ambassadör Kaj Björk (s), ordförande i delegationen
Jur. dr Gunnar Hedlund (c)
Kontorist Astrid Bergegren (s)
Avdelningsdirektör Daniel Wiklund (fp)
Rektor Stig Alemyr (s)
Direktör Gösta Bohman (m)
Suppleanter:
Hemmansägare Uno Hedström (s)
Direktör Bengt Sjönell (c)
Barnavårdsman Mary Holmqvist (s)
1974:19
3
Redaktör Per Ahlmark (fp)
Ingenjör Nils Erik Wååg (s)
Direktör Bertil Lidgård (m)
Från och med majmötet 1973 till och med den aktuella verksamhetsperiodens
slut hade den svenska parlamentariska delegationen följande
sammansättning:
Ombud:
Kontorist Astrid Bergegren (s), ordförande i delegationen
Jur. dr Gunnar Hedlund (c)
Rektor Stig Alemyr (s)
Avdelningsdirektör Daniel Wiklund (fp), vice ordförande i delegationen
Hemmansägare
Uno Hedström (s)
Direktör Gösta Bohman (m)
Suppleanter:
Ingenjör Nils Erik Wååg (s)
Direktör Bengt Sjönell (c)
Departementssekreterare Anita Gradin (s)
Redaktör Per Ahlmark (fp)
Fil. kand. Lennart Pettersson (s)
Direktör Bertil Lidgård (m)
I januarimötet 1973 deltog herrar Björk och Hedlund, fröken Bergegren,
herrar Wiklund, Alemyr, Hedström, fru Holmqvist, herrar Ahlmark,
Lidgård och Wååg.
I majmötet deltog fröken Bergegren, herrar Wiklund, Alemyr, Bohman,
Hedlund och Hedström, fru Gradin samt herrar Pettersson, Sjönell
och Wååg.
I september/oktobermötet deltog fröken Bergegren, herrar Wiklund,
Alemyr, Hedström, Bohman, fru Gradin samt herrar Ahlmark, Lidgård
och Wååg.
I januarimötet 1974 deltog fröken Bergegren, herrar Alemyr, Hedström,
Wååg, Ahlmark, fru Gradin samt herr Lidgård.
Den svenska delegationens sekreterare har under den aktuella perioden
varit föredraganden i utrikesutskottet Ragnar Dromberg.
Ombuden och suppleanterna är normalt fördelade på församlingens
samtliga 14 utskott (kommittéer), vilka sammanträder såväl mellan som
under församlingsmötena och bereder huvuddelen av församlingens
ärenden. Ett av dessa utskott, nämligen det ständiga utskottet, har fullmakt
att i vissa frågor agera på församlingens vägnar mellan dess möten.
På grundval av utskottens förslag eller betänkanden antar den råd
-
1974:19
4
givande församlingen antingen rekommendationer till ministerkommittén
eller resolutioner (samt utlåtanden och s. k. direktiv eller instruktioner
till utskotten).
De svenska ombuden och suppleanterna har under redogörelseperioden
varit fördelade på församlingens utskott på följande sätt (snedstrecken
anger personskiften vid inledningen av den 25 :e sessionen, dvs.
från och med församlingsmötet | i maj 1973): |
|
| Ordinarie: | Suppleanter: |
Ständiga utskottet | Alemyr | Bohman |
| Bergegren | Wiklund |
Politiska utskottet | Björk/Alemyr | Alemyr/Bergegren |
| Sjönell | Ahlmark |
Utskottet för ekonomi och | Wååg/Alemyr | Holmqvist/Petters- |
utveckling | (ordf.) | son |
| Bohman | Wiklund |
Social- och hälsovårdsutskottet | Bergegren (ordf.) | Hedström/ Gradin |
| Wiklund (vice | Sjönell |
Juridiska utskottet | Bergegren | Hedström |
| Hedlund | Lidgård |
Kultur- och utbildnings- | Lidgård | Sjönell |
utskottet | Alemyr/Wååg | Björk/Gradin |
Utskottet för vetenskap och | Ahlmark | Sjönell |
teknologi | Wååg/Pettersson | Bergegren/Wååg |
Utskottet för regionalplanering | Alemyr/Hedström | Wååg |
och kommunala frågor | Sjönell | Lidgård |
Utskottet för procedurfrågor | Lidgård | —/Bergegren |
J ordbruksutskottet | Hedström | Sjönell |
Utskottet för europeiska icke- | Ahlmark | Holmqvist/Hed- |
medlemsländer |
| ström |
Utskottet för förbindelser med | Wiklund (vice | Bergegren/Alemyr |
de nationella parlamenten | ordf.) |
|
och allmänheten | ||
Utskottet för befolknings- | Holmqvist/Gradin | Wiklund |
och flyktingfrågor | ||
Budgetutskottet | —/Pettersson | —/Ahlmark |
Vid majmötet omvaldes fröken Bergegren och herr Wiklund som ordförande
resp. vice ordförande i social- och hälsovårdsutskottet.
Samtidigt nyvaldes herr Alemyr som ordförande i utskottet för ekonomi
och utvecklingsfrågor. Vidare omvaldes herr Wiklund som vice
ordförande i utskottet för förbindelser med de nationella parlamenten
och allmänheten.
1974:19
5
Herr Alemyr var (från majmötet år 1972) till majmötet år 1973 en av
församlingens tio vicepresidenter och i denna egenskap medlem av församlingens
s. k. byrå.
Flera av församlingens utskott har tillsatt halvpermanenta eller mer
tillfälliga underutskott. Följande svenska ombud har under den period
som den 25 :e församlingssessionen omfattar (eller viss tid därav) varit
ledamöter av sådana underutskott: herr Ahlmark av politiska utskottets
underutskott beträffande internationell terrorism, herr Wiklund av socialutskottets
underutskott beträffande 5:e seminariet rörande internationell
frivilligtjänst, fröken Bergegren av socialutskottets underutskott
beträffande den europeiska socialstadgan, fröken Bergegren av
juridiska utskottets underutskott beträffande strafflag och kriminologi,
av dess underutskott beträffande havsresurser och -nedsmutsning samt
av dess underutskott beträffande narkotikaberoende, herr Lidgård av
kulturutskottets underutskott beträffande historiska och konstnärliga
minnesmärken och platser, herr Sjönell av regionalutskottets underutskott
beträffande Europapriset och Europa-tankens utbredning och herr
Hedström av samma utskotts underutskott beträffande naturvård samt
av jordbruksutskottets underutskott beträffande relationerna med FN:s
livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).
Under hela den aktuella perioden har italienaren Giuseppe Vedovato
(kristl, dem.) varit församlingens president.
Ministerkommitténs verksamhetsberättelse presenterades vid januarimötet
1973 av den brittiske parlamentariske understatssekreteraren
Anthony Royle (som ställföreträdare för dåvarande brittiske utrikesministern
Alec Douglas-Home), vid maj- samt september/oktobermötena
av den österrikiske utrikesministern Rudolf Kirchschläger och vid
januarimötet 1974 av den belgiske utrikesministern Renaat van Elslande.
Vid januarimötet 1973 framträdde som gästtalare den dåvarande danske
statsministern Anker Jörgensen i den allmänpolitiska debatten och
FAO:s generaldirektör A. H. Boerma i jordbruksdebatten.
Vid majmötet framträdde som gästtalare den amerikanske Frankrikeambassadören
John N. Irwin (som personlig representant för dåvarande
utrikesministern Rogers) och den italienske konseljpresidenten Giulio
Andreotti i en debatt om relationerna mellan Västeuropa och USA.
Vidare framträdde den isländske utrikesministern Einar Agustsson med
ett inlägg i den brittisk-isländska fiskerikonflikten.
Vid september/oktobermötet framträdde Israels premiärminister fru
Golda Meir med ett inlägg som helt kom att präglas av ett kidnappnings-
och politiskt utpressningsdrama, som utspelats i Österrike några
dagar tidigare och varit riktat mot den judiska utvandringsströmmen
från öststaterna till Israel. Vid detta möte framträdde som gästtalare
även den västtyske inrikesministern Hans-Dietrich Genscher med en
redogörelse för resultaten av den europeiska miljöministerkonferens
1974:19
6
som hade ägt rum i Wien tidigare under året, statsrådet Carl Lidbom
(som ersättare för handelsministern Kjell-Olof Feldt) med en presentation
av EFTA:s trettionde årsrapport samt den nederländske transportministern
Th. Westerterp med anledning av en debatt om två årsrapporter
från den europeiska transportministerkonferensen.
Vid januarimötet 1974 framträdde som gästtalare den franske statssekreteraren
för regionalplanering Christian Bonnet i en debatt om regionalfrågor
samt OECD:s generalsekreterare Emile van Lennep i en
debatt rörande OECD:s verksamhet.
Den svenske ledamoten av den europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna, Sture Petrén, omvaldes vid januarimötet 1974 för en
tid av nio år.
Allmänpolitiska frågor
Den allmänpolitiska debatten vid januarimötet 1973 rörde i första
hand öst—väst-relationerna, närmast med syftning på den då förestående
europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESSK) liksom förhandlingarna
om ömsesidiga balanserade militära styrkereduktioner
(MBFR). Diskussionen präglades av relativt starka motsättningar mellan
— förenklat uttryckt — avspänningsanhängare å ena sidan och skeptiker
eller varnare beträffande de sovjetiska intentionerna å den andra.
Negativism eller skepsis kom till uttryck i inlägg från främst västtysk
och österrikisk sida, under det att bedömningarna genomgående var
mera optimistiska och frimodiga från exempelvis brittisk sida. Utskottsrapportören
i ärendet, Sir John Rodgers, gav sin inställning följande aforistiska
form: ”Vi måste mera lyssna till framtidens viskningar än
dröja vid det förflutnas dövhet.” — I dennes rapport hade en positiv
bild av öst—väst-utvecklingen dittills förmedlats, samtidigt som dock
den stora vikten av politisk samordning mellan de västeuropeiska länderna
underströks för att trygga ESSK- och MBFR-förhandlingarnas
framgång. Europarådet självt borde kunna spela en mer aktiv roll i
det öst-västliga avspänningsarbetet, och i rapporten liksom i den rekommendation
(nr 692) som antogs påyrkades bl. a. att ministerkommittén
skulle undersöka möjligheten att etablera ett närmare samarbete med
de östeuropeiska staterna, särskilt beträffande en del Europarådskonventioner
och vissa tekniska verksamhetsgrenar.
Från svensk sida uttalade sig i denna debatt herr Björk, som i stort
stödde rapportören Rodgers teser. Björk diskuterade bl. a. huruvida en
av ESSK:s dagordningspunkter rätteligen borde rubriceras ”utbyte av
..snarare än ”rörelsefrihet för människor, idéer och informationer”.
— I fortsättningen av sitt anförande tog herr Björk upp Vietnam-frågan
(detta var innan eldupphör-avtalet slutits) och framhöll att de grymma
och omoraliska amerikanska terrorbombningama i Nordvietnam ingett
tvivel även hos USA:s mest brinnande vänner och framkallat en våg av
1974:19
7
indignation världen över: ”Minnena av Vietnamkriget kommer tvivelsutan
att göra många människor uppmärksamma på det hot mot mindre
nationers aspirationer som supermaktspolitiken kan utgöra, om den
bedrivs utan hänsyn till grundläggande moraliska värden och folkrättens
regler. Detta gäller för supermaktspolitik gentemot östeuropeiska länder
lika väl som gentemot västeuropeiska länder. Det gäller för Latinamerika
och Afrika lika väl som för Asien.” — Församlingspresidenten Vedovato
gav vid januarimötet offentlighet åt ett telegram som han den 29
december 1972 tillställt president Nixon och i vilket han uttalat ”vår
bestörtning över de förfärande förluster i liv som följer av den senaste
utvecklingen i Vietnam” och vädjat till den amerikanska regeringen att
”ge absolut prioritet åt skyddet av civilbefolkningen i Nordvietnam i
överensstämmelse med Haag- och Genéve-konventionemas principer”.
I den allmänpolitiska debatten diskuterades vid januarimötet även
Europarådets framtida roll, dess avgränsning och arbetsfördelning i förhållande
till EG och andra europeiska organ m. m. Debatten hade sin
utgångspunkt i en interimsrapport från en för ändamålet tillsatt särskild
arbetsgrupp (i vilken bl. a. herr Alemyr ingick). Något beslut i ärendet
togs inte vid detta tillfälle.
I interpellationsdebatten efter redovisningen av ministerkommitténs
verksamhet vid januarimötet ställde herr Ahlmark en fråga om hur
ministerkommittén följt upp församlingsrekommendationen nr 684 (från
oktobermötet 1972), i vilken bl. a. krävts ett skyndsamt ”utarbetande av
en gemensam europeisk front för att bekämpa terrorismen”. Svaret gick
ut på att ministerkommittén beslutat att snarast möjligt sammankalla
en ad hoc-kommitté av ledande ämbetsmän från olika länder med uppgift
att undersöka de juridiska aspekter som aktualiserades av den internationella
terrorismen, särskilt sådana som upptagits i FN:s generalförsamlings
resolution (nr 3034) från hösten 1972 i samma ämne. —
Med anledning härav tillsatte församlingens politiska utskott därefter
ett särskilt underutskott, i vilket bl. a. herr Ahlmark kom att ingå, för
att följa arbetet inom den av ministerkommittén tillkallade expertkommittén.
Liksom skett vid flera tidigare tillfällen uppstod även vid församlingens
januarimöte en i dagordningen icke förutsedd debatt om situationen
i Turkiet, med anledning av nya rapporter om förföljelser, tortyr och
andra övergrepp mot intellektuella o. a. — Från svensk sida framträdde
herr Björk och erinrade om den växande oron i flera medlemsländer
över utvecklingen i Turkiet. — Ett par turkiska talare förklarade att
händelserna i Turkiet feltolkats i pressen och annorstädes och att någon
fara för demokratin och dess överlevnad inte var för handen. — En motion
väcktes under mötet om en närmare politisk-juridisk undersökning
1974:19
8
av förhållandena i Turkiet. Bland motionärerna var fröken Bergegren
samt herrar Björk och Hedström.
I den politiska debatten framträdde även den danske statsministern
Anker Jörgensen som inbjuden gästtalare. Jörgensen uppehöll sig därvid
främst vid Danmarks inträde i EG och vad man från dansk sida väntade
sig därav, framför allt med avseende på förbättring av ”livskvalitén” och
förpliktelserna mot yttervärlden, ej minst mot den tredje världen: ”Den
danska regeringen hoppas att de nio gemenskapsländema skall förena
sina ansträngningar och motsätta sig den trånga materialism som många
människor tycks tro — fastän felaktigt — hittills har karakteriserat
samarbetet mellan de sex.” Han beklagade att endast tre nya länder tagit
steget in i EG; på dansk sida skulle man ha glatt sig dubbelt om också
Norge sagt ja i sin folkomröstning. — Som svar på en fråga från
engelsmannen Sir John Rodgers om det danska medlemskapets förenlighet
med det nordiska samarbetet framhöll Jörgensen att Danmark såg
sina relationer med de övriga nordiska länderna och sitt EG-medlemskap
som parallella utvecklingar och ansträngningar snarare än som
divergerande. De problem som de nordiska länderna stod inför i framtiden
var desamma som pockade på en lösning inom EG och gemensamma
för de moderna industrisamhällena.
Vid församlingens majmöte återkom frågan om Europarådets fortsatta
roll som ett huvudtema i den allmänpolitiska debatten. Den förutnämnda
arbetsgruppens slutrapport (dok. 3281) om Europarådets ”mission”,
som utarbetats under ledning av förre församlingspresidenten Olivier
Reverdin, förelåg nu och innehöll en lång rad praktiska förslag för att
återuppliva rådets permanenta syften och för att bättre definiera dess
plats i det internationella samarbetet, speciellt i förhållande till EG,
och för att förbättra dess beslutsprocedur och allmänna effektivitet.
— I debatten härom gjordes från svensk sida ett inlägg av herr Alemyr,
som slöt upp bakom Reverdin-rapportens slutsatser. Han framhöll bl. a.
att alla medlemsländer borde kunna hålla sig med permanenta representationer
i Strasbourg och han underströk det nödvändiga i att göra allmänheten,
som nu praktiskt taget ingenting vet om Europarådet, medveten
om rådet och dess möjligheter för framtiden. Herr Alemyr refererade
även det positiva uttalande om Europarådet och dess arbetsuppgifter,
som riksdagen i slutet av år 1972 antog på grundval av ett betänkande
från utrikesutskottet (UU 1972: 13).
I den mycket utförliga rekommendation (nr 704) som antogs i ärendet
hette det bl. a. att medlemsregeringama borde erkänna församlingens
viktiga politiska roll som Västeuropas bredaste parlamentariska forum
och använda Europarådet som instrument för samordning i alla politiska
frågor av gemensamt intresse för de 17 medlemsstaterna. Medlems
-
1974:19
9
regeringarna — och särskilt de Nios regeringar — borde samordna Europarådets
och EG:s verksamheter med vederbörlig hänsyn till de bådas
respektive roller och resurser och utan att dra någon skarp skiljelinje
mellan deras verksamhetssektorer. Därvid borde Europarådet ha fullmakt
att syssla med alla frågor som överskrider EG:s geografiska gränser och
Europarådet ges förtur i frågor som inte ägnar sig för integration av
EG-typ. Europarådet borde vidare — närhelst de politiska betingelserna
medgåve detta — vara berett att effektivt bidra till samarbetet
mellan Väst- och Östeuropa och att bidra till verkställandet av den europeiska
säkerhetskonferensens beslut.
Europarådet borde koncentrera sin verksamhet till följande områden:
a) de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, b) lagarnas
harmonisering, c) kulturellt samarbete, utbildningsreformer och europeisk
ungdomspolitik, d) problem som samhället och parlamentarismen
ställs inför som följd av de vetenskapliga och tekniska framstegen, e) naturvården
och det historiska arvet, rätten till en god miljö och levnadsbetingelser
som leder till en full utveckling av personligheten, f) vetenskapspolitik
och grundforskningsfrågor, g) sociala rättigheter, den invandrade
arbetskraftens ställning, hälsovård och ekonomiska problem såsom
konsumentskydd m. m., h) de kommunala myndigheternas deltagande
i samhällsbygget. En prioritetsplan borde upprättas och rådets arbetsprogram
överses med jämna mellanrum. Härvid borde man inte tveka
att släppa vissa icke-prioriterade verksamheter och överföra de därigenom
frigjorda resurserna till prioritetsområdena. — (Ministerkommittén
hade först i januari 1974 tillfälle att ta ställning till denna rekommendation
om Europarådets framtida roll, vilket skedde på basis av en rapport
från en särskild arbetsgrupp som hade anammat flertalet av grundtankarna
i församlingsrekommendationen.)
En annan del av den allmänpolitiska debatten vid majmötet ägnades
åt relationerna mellan Västeuropa och USA. I denna debatt uppträdde
som gästtalare dels den italienske konseljpresidenten Giulio Andreotti,
dels den amerikanske Frankrike-ambassadören John N. Irwin (som
personlig representant för utrikesministern William Rogers). Den senare
använde huvuddelen av sitt anförande till att närmare förklara de teser
om det amerikansk-europeiska samarbetets framtid, som i april hade
framlagts i ett tal i USA av dr Henry Kissinger, och till att söka undanröja
de missförstånd och förhastade slutsatser detta tal sades ha lett till
på olika håll. Irwin avvisade sålunda de kritiker som i Kissingers tal
velat se en appell för amerikansk hegemoni eller proklamerandet av
en ”pax americana”; tvärtom hade talet utgjort en vädjan om samarbete
mellan Europa och USA och ett fortsatt stöd för det europeiska
enhetsarbetet. Irwin ville också dementera uppfattningen att Kissinger
skulle ha proponerat en sekundär regional roll för Europa.
lf Riksdagen 1974. 2 sami. Nr 19
1974:19
10
I den resolution (nr 542) som antogs i ärendet beklagades de rådande
friktionerna mellan Västeuropa och USA på handels- och valutaområdena,
vilka sades återspegla bristen på en politisk konception beträffande
Atlantalliansens framtid. Vidare framhölls bl. a. att den fortsatta
amerikanska garantin av Europas säkerhet var väsentlig för att
trygga framgången för den öst-västliga avspänningspolitiken och att inga
större amerikanska trupphemtagningar borde ske med mindre överenskommelser
om ömsesidiga och balanserade styrkereduktioner uppnåddes.
Snabba framsteg inom EG mot ekonomisk, monetär och politisk
union utgjorde nödvändiga förutsättningar för att Västeuropa skulle bli
en mer oavhängig och likvärdig partner och sålunda befria USA från det
ensamma ledarskapets börda. Även Europarådets egen betydelse i detta
sammanhang betonades: det gav alla de demokratiska länderna i Västeuropa
— inklusive de tre neutrala i Europarådet — ”möjligheter till
nära kontakter med de demokratiska makterna på andra sidan Atlanten”.
Frågan om åtgärder mot den internationella terrorismen återkom
även på majmötets dagordning, sedan politiska utskottets särskilda underutskott
slutfört sitt utredningsarbete och en rapport (dok. 3285) framlagts,
i vilken kritik uttalades mot ministerkommitténs förmenta senfärdighet
i fråga om att åstadkomma ”en gemensam europeisk front” mot
terrorismen. — I den rekommendation (nr 703) som antogs i ärendet
påyrkades bl. a. sammankallandet av en specialkonferens med de för
polis- och säkerhetsfrågor ansvariga ministrarna i syfte att få till stånd
samordnade europeiska åtgärder till förhindrande av terrordåd.
En livlig specialdebatt om den isländska fiskeritvisten med Storbritannien
uppstod under majmötet, sedan den isländske utrikesministern
Einar Agustsson som gästtalare presenterat sin regerings hållning i fiskegränsfrågan
och bevekelsegrundema härför. — I debatten gjordes från
svensk sida ett inlägg av herr Alemyr, som gav uttryck för det svenska
folkets medkänsla med de av vulkanutbrottet på Vestmannaeyjar drabbade.
Katastrofen hade bidragit till att dramatiskt åskådliggöra Islands
ekonomiska sårbarhet och ytterliga beroende av fisket, framhöll herr
Alemyr, och på motsvarande sätt hade förståelsen för de isländska anspråken
på en utvidgad fiskegräns vuxit. Herr Alemyr sade sig hoppas
att denna ökade förståelse måtte delas av alla länder som är direkt engagerade
i utnyttjandet av Nordsjöns resurser och att hela frågan skulle
kunna lösas i en anda av ömsesidig förståelse vid den kommande havsrättskonferensen.
Även vid majmötet uppstod en animerad debatt om situationen i Turkiet,
utan att frågan stod upptagen på dagordningen. Meningsutbytet
1974:19
11
gällde bl. a. visningen av en brittisk dokumentärfilm om användningen
av tortyr i Turkiet.
Den dominerande händelsen vid församlingens möte i september/oktober
var tvivelsutan det framträdande som gjordes av Israels premiärminister
fru Golda Meir. Fru Meir var sedan en längre tid inbjuden
att tala om Mellanösternfrågan inför församlingen (liksom arabiska och
israeliska representanter förut framträtt där på motsvarande sätt),
men det terroristiska kapardåd, som ägt rum i Österrike några dagar
tidigare mot ett tåg med judiska emigranter på väg från Sovjetunionen
till Israel och som förmått den österrikiska regeringen att bl. a. åta sig
att stänga det judiska genomgångslägret i slottet Schönau utanför Wien,
förlänade fru Meirs framträdande en chockartad bakgrundsdramatik.
Fru Meir övergav sitt förberedda manuskript om Israel och Mellanöstemkrisen
(detta inträffade knappt en vecka före det nya krigsutbrottet
i Mellanöstern) och uppehöll sig i stället nästan helt vid kaperiet i
Österrike och dess politiska och humanitära konsekvenser. Hon betecknade
i sitt tal det som hänt i Wien som ”den största uppmuntran
till terror i hela världen” och påpekade att detta var första gången som
en regering ingått i en uppgörelse av sådant slag. Fru Meir uttalade
sin förhoppning att de löften som getts av den österrikiska regeringen
gentemot terroristerna inte utgjorde dess definitiva beslut i frågan och
att det någonstans måtte röra sig om ett missförstånd eller en misstolkning.
En ledande representant i församlingen för det österrikiska regeringspartiet,
Karl Czemetz, sade sig också hoppas att förbundskansler Kreiskys
uttalande inte utgjorde det sista ordet i saken och att situationen
kanske trots allt skulle klaras ut mellan österrike och Israel. Å andra
sidan sade han sig betvivla att något land i fredstid kunde tillåta gisslan
att offras. Västtyskland, Frankrike och Sverige hade under senare tid
alla fått betala ett pris för att skona gisslans liv.
I den efterföljande frågestunden ställde herr Ahlmark en fråga till fru
Meir, huruvida den aktuella kapitulationen inför terroristers hotelser
enligt hennes mening hade varit möjlig om en ”europeisk enhetsfront”
för att bekämpa terrorismen — såsom krävts i församlingens rekommendationer
nr 684 och 703 — verkligen hade kommit till stånd. I sitt svar
framhöll fru Meir bl. a. att kampen mot terrorismen skulle vara mycket
hjälpt om hela Europa i detta sammanhang utgjorde ett enhetligt territorium
där sådana dåd inte vore möjliga och där ingen regering gåve
efter för utpressning.
Terroraktionen i Österrike gav för övrigt vid samma möte upphov
till en resolution (nr 557) med den något eufemistiska och dunkla beteckningen
”Europarådets medlemsstaters ansvar beträffande personers
rörelsefrihet i Europa”. I resolutionen underströks bl. a. nödvändighe
-
1974:19
12
ten för medlemsstaterna att erkänna sitt gemensamma ansvar för att fast
stå emot alla försök att framtvinga politiska beslut genom våldshandlingar
och kriminellt hot och uttalades övertygelsen att ”ingen regering
kan anses bunden av ett genom våld, hot eller utpressning framtvingat
löfte”.
Huvudämnet för höstmötets allmänpolitiska debatt, som avsåg de
pågående öst—väst-förhandlingarna och förhandlingarna mellan Västeuropa
och USA, kom till följd av kapningen i Österrike och fru Meirs
framträdande något i skymundan, och diskussionen i denna fråga, som
baserades på en rapport av dansken Knud 0stergaard, blev därför ganska
kortfattad. — I den resolution (nr 556), som denna del av debatten utmynnade
i, underströks bl. a. att konkreta resultat av den europeiska
säkerhets- och samarbetskonferensen (ESSK) endast kunde uppnås under
förutsättning att verkliga framsteg gjordes i frågan om rörelsefrihet för
personer, idéer och informationer och att avspänningen måste avse mer
än att uppnå ömsesidiga ekonomiska fördelar. Vidare betonades att
parallella framsteg i de militära styrkereduktionsförhandlingama var
lika väsentliga för en framgångsrik tredje fas av ESSK.
Den allmänpolitiska debatten vid januarimötet 1974 hade sin utgångspunkt
i en rapport (dok. 3387) om ”politiskt samarbete mellan Västeuropas
stater”, som börjat utarbetas av den i det danska decembervalet
utslagne ledamoten Knud 0stergard men sedan färdigställts av schweizaren
professor Walther Hofer. — I rapporten och den på grundval
därav antagna rekommendationen (nr 726) riktades en uppmaning till
ministerkommittén och medlemsregeringarna att verkligen ”göra bruk
av Europarådet och dess institutioner för samråd och samarbete i frågor
av gemensamt intresse” samt att ”vidta lämpliga åtgärder för att
hindra Europas politiska söndring (dismemberment)” genom att skapa
en effektiv ordning för att låta Europarådet fungera som en förbindelselänk
mellan EG-ländema och andra europeiska medlemsstater.
I rekommendationen påtalades vidare ministerkommitténs ”uraktlåtenhet
(failure) hittills att på ett tillfredsställande sätt följa upp församlingens
initiativ” och framhölls det att församlingen är ”mer övertygad
än någonsin... att det politiska samarbetet mellan Europarådets
medlemsstater behöver förstärkas”, sedan Europas brister och otillräckligheter
manifesterats under höstens och vinterns kriser.
I själva rapporten erinrades om att Europarådet, trots att dess stadga
gör det till en politisk organisation, ända från början befunnit sig i ett
tillstånd av politisk oförmåga: endast församlingen (i motsats till ministerkommittén)
hade dittills spelat någon genuint politisk roll (som
exempel anfördes bl. a. Greklands-, Cypern-, Nordirlands- och Sydtyrolenfrågornas
liksom terrorismfrågans behandling). Församlingens många
uttalanden på det allmänpolitiska området hade rönt föga gensvar från
1974:19
13
ministerkommitténs sida och ”missförstånd” hade beklagligtvis uppstått
mellan de båda organen i en del frågor. Allt detta måste rättas till och
ministerkommitténs möten användas inte för diskussion av administrativa
rutinfrågor utan som ett instrument för samråd och koordination
av angelägna frågor av gemensamt intresse för de 17 medlemsländerna,
inte minst på det utrikespolitiska området. I rapporten framkastades i
detta sammanhang tanken att låta de politiska cheferna i medlemsländernas
utrikesministerier sammanträda för att förbereda ministerkommitténs
möten.
I rapporten i övrigt liksom i församlingsdebatten talades åtskilligt om
den djupgående söndring mellan EG-statema som kommit i dagen
i den arabiska oljebojkottens spår, om bristen på solidaritet och beredskap
i Europa inför energikrisen, om det franska säragerandet i valutafrågan,
om den besvikelse som toppmötet i Köpenhamn ingett, om
spänningarna vis-å-vis USA, om den ”förödmjukelse” Europa utsatts för
genom supermakternas agerande i Mellanösternkriget, om de fördystrade
utsikterna för en genuin öst—väst-avspänning och om oron för resultaten
av den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen. — Både
rapporten och debatten hade sålunda en ganska pessimistisk och villrådig
grundton beträffande västsamarbetet i stort och EG/NATO-samarbetet
i synnerhet. — Samtidigt bör emellertid konstateras att just
denna villrådighet bidrog till att i debatten generera en förstärkt känsla
av att Europarådet alltjämt bör ha en betydande roll att spela i Europasamarbetet,
särskilt då de andra europeiska organisationer sviktar.
Ekonomiska frågor
Frågan om konsumentskydd och en eventuell europeisk konsumentskyddsstadga
av konventionskaraktär har i församlingen dryftats i olika
omgångar sedan år 1971. Vid majmötet 1973 förelåg bl. a. en rapport
(dok. 3280), som på det ekonomiska utskottets vägnar utarbetats av
förre brittiske Labour-ministem George Darling, med ett utarbetat förslag
till en sådan konsumentskyddsstadga (”consumer protection charter”)
samt yttranden däröver från församlingens juridiska och sociala
utskott. — I debatten härom framträdde från svensk sida herr Wiklund,
som bl. a. underströk behovet av speciellt skydd och hjälp i detta
sammanhang för de fattigaste samhällsskikten. Han påyrkade även obligatorisk
testning av begagnade bilar liksom tydliga och begripliga varudeklarationer
av det eventuella narkotikainnehållet i medicinska preparat.
— Församlingen antog i ärendet dels en rekommendation (nr 705),
dels en resolution (nr 543). I den förra uppmanades ministerkommittén
att verka för medlemsstaternas accepterande av principerna i den konsumentskyddsstadga,
som återgavs i en bilaga till resolutionen nr 543,
samt att senare rapportera tillbaka till församlingen om de resultat som
uppnåtts härvidlag. Ministerkommittén uppfordras vidare att under
-
1974:19
14
söka möjligheten att efter hand få till stånd en europeisk konsumentskyddskonvention
efter motsvarande linjer.
Vid majmötet diskuterades vidare en rapport (dok. 3275) om det
europeiska civilflyget, som till största delen behandlade det arbete som
utförs inom den europeiska civila luftfartskonferensen (ECAC). I rapporten
analyserades de huvudproblem som civilflyget står inför och
uppmanades ECAC att aktivt engagera sig för deras lösning. Särskilt
påyrkades en fortsatt multilateral liberalisering av lufttrafikrättigheterna,
en förbättring av säkerhetsnormerna samt större uppmärksamhet på flygets
negativa inverkningar på miljön. Församlingen antog på grundval
härav en resolution (nr 545) med motsvarande innehåll. Ett inlägg i debatten
härom gjordes från svensk sida av herr Alemyr.
Vid majmötet förekom även en debatt om återverkningarna av en
ekonomisk och monetär union på regionalutvecklingen, i vilken bl. a.
herr Alemyr deltog. Församlingen antog i ärendet en resolution (nr 544),
vari bl. a. välkomnades beslutet vid de Nios toppkonferens i Paris i
oktober 1972 att upprätta en regionalutvecklingsfond inom EG. Vidare
uppmanades alla Europarådets medlemsstater att på allt sätt se till att
EG:s och dess medlemsländers regionalpolitik blir ordentligt koordinerad
med de länders som inte är EG-medlemmar. I den underliggande
rapporten (dok. 3282), som främst var inriktad på EG-staterna, påtalades
att nuvarande industrialiseringstrender sannolikt kommer att framkalla
en akut kris i Västeuropas fattigare regioner och underströks att
en uthållig attack mot den regionala ojämlikheten utgör en förutsättning
för en fortsatt ekonomisk och monetär integration i Europa. Det
ekonomiska utskottet avser senare framlägga en rapport om regionalproblemen
i de länder som står utanför EG, däribland de nordiska länderna.
Vid församlingens september/oktobermöte behandlades bl. a. EFTA.s
13:e årsberättelse, som presenterades av statsrådet Carl Lidbom (som
ersättare för handelsminister Kjell-Olof Feldt, dåvarande ordförande i
EFTA-rådet). Herr Lidbom omtalade bl. a. att EFTA:s kommmitté för
ekonomisk utveckling i enlighet med önskemål som uttryckts från
Europarådsförsamlingens sida i oktober 1971 fortsatt sina studier av
regionala utvecklingsfrågor och att kommittén nyligen framlagt sin
femte rapport inom detta område, betitlad ”National Settlement Strategies:
a framework for regional development” (utarbetad av en arbetsgrupp
under ledning av den svenske professorn T. Hägerstrand). — I
den efterföljande diskussionen uttalade sig bl. a. herr Alemyr i sin egenskap
av ordförande i församlingens ekonomiska utskott.
Vid januarimötet höll församlingen sin årligen återkommande debatt
1974:19
15
om OECD.s verksamhetsberättelse, som presenterades av organisationens
generalsekreterare Emile van Lennep. Vidare deltog även talesmän
för inbjudna observatörsdelegationer från den amerikanska kongressen
och det kanadensiska parlamentet. Debatten, som bl. a. spände över
energikrisen och de aktuella internationella handels- och valutaförhandlingama,
avslutades av herr Alemyr i egenskap av ordförande i ekonomiska
utskottet. — Från debatten må noteras att den norske ledamoten
Arvid Johanson (arb.) bl. a. talade om de norska oljefyndigheterna och
deras exploatering. Han nämnde i delta sammanhang att Norge inte vill
bli beroende av de multinationella företagen men ser fram emot ett samarbete
med andra OECD-länder, särskilt grannländerna Sverige och
Danmark.
Sociala frågor och hälsovårdsfrågor
Vid januarimötet 1973 framlades en rapport (dok. 3158) om människors
inträde i pensionsåldern och förberedelserna för att underlätta
övergången från ett aktivt liv. I den rekommendation (nr 695) som antogs
på grundval härav talades bl. a. om behovet av effektiv information
till ålderskategorierna i fråga beträffande de sociala förmåner de
kan göra anspråk på och om värdet av flexibel pensionsålder. — Till
stöd för rekommendationen talade bl. a. fröken Bergegren i sin egenskap
av sociala utskottets ordförande.
Frågan om granskningen av den europeiska sociala stadgans tillämpning
skulle på grundval av en rapport från social- och hälsovårdsutskottet
(dok. 3276) ha behandlats redan vid församlingens majmöte men
blev då på grund av tidsnöd uppskjuten till september/oktobermötet.
Rapporten i fråga utgjorde närmast ett ställningstagande från utskottets
sida till de påpekanden och anmärkningar beträffande socialstadgans
efterlevnad i anslutna länder under granskningsperioden 1968—69,
vilka gjorts av dels den i stadgan förutsedda oavhängiga expertkommittén,
dels av ministerkommitténs särskilda underkommitté för detta ändamål.
Granskningen (hittills den andra i ordningen) avsåg blott åtta medlemsländer,
däribland Sverige (endast tio stater hade dittills ratificerat
stadgan, därav två först efter den aktuella granskningsperioden).
Församlingen antog en rekommendation (nr 710), i vilken socialstadgan,
som undertecknades år 1961 och trädde i kraft år 1965, betecknades
som det viktigaste fördragsverket inom Europarådet vid sidan av
mänskliga rättighetskonventionen. Under beklagande av att varken
Benelux-länderna, Island, Malta, Schweiz eller Turkiet ännu tolv år
efter undertecknandet ratificerat stadgan uppmanades ministerkommittén
att verka för dessa länders biträde av stadgan utan vidare dröjsmål.
— I samma ärende antog församlingen vidare ett utlåtande (”opinion”)
(nr 64) i tjugofem punkter, som närmare tog upp de båda granskningsinstansernas
anmärkningar och värderade dem. Beträffande några av
1974:19
16
dessa punkter framförde fröken Bergegren på egna vägnar vissa reservationer.
Hennes invändningar gällde bl. a. de s. k. oavhängiga experternas
behörighetsområde, tolkningen av vissa artiklar i stadgan liksom vissa
av de åtgärder (sanktionsförfaranden etc.), som anbefallts av de olika
granskningsinstansema.
En synnerligen livlig debatt utspann sig vid höstmötet om en av
social- och hälsovårdsutskottet framlagd rapport (dok. 3323) om kontroll
av tobaks- och alkoholreklamen och åtgärder för att begränsa konsumtionen
av dessa produkter. — Ärendet hade väckts genom en motion
av fröken Bergegren m. fl.
I den på grundval därav antagna rekommendationen (nr 716) uppmanades
medlemsregeringarna (genom ministerkommittén) bl. a.
— att utbygga de social-medicinska serviceåtgärderna för behandling
av rökare och alkoholister som önskar få ett slut på sitt beroende
samt att stödja organisationer som är aktiva på detta område,
— att strikt reglera eller förbjuda tobaks- och alkoholreklam i TV och
radio samt att begränsa annonseringen av dessa produkter i allmänhet,
speciellt i pressen, i samlingssalar, på gator, allmänna platser
och idrottsplatser,
— att genomföra energiska informationskampanjer om de risker som
är förenade med tobaks- och alkoholkonsumtion,
— att förbjuda rökning på alla allmänna färdmedel och i väntrum,
med mindre särskilda rökavdelningar eller rökrum finns anordnade,
— att öka beskattningen av särskilt skadlig tobak och alkohol,
— att göra hälsovarning liksom information om tjär- och nikotinhalt
obligatoriska på cigarettpaket,
— att sätta straffbarhetsgränsen för rattonykterhet vid 0,8 promille (såsom
rekommenderats av ministerkommittén den 22 mars 1973) samt
att vidta åtgärder för att sänka denna gräns till 0,5 promille.
I debatten härom, som delvis präglades av starka kontroverser, yttrade
sig från svensk sida herr Wiklund samt fröken Bergegren. Herr
Wiklund betecknade både tobak och alkohol som droger eller miljögifter
och beroendet av dem som sjukdomstillstånd, för vilka man hittills
inte funnit rationella behandlingsmetoder. Även i förstadierna till
verkligt beroende kunde förgiftningar av dessa ämnen leda till fysisk
och psykisk funktionssvikt och dessutom bli socialt riskabel, exempelvis
i samband med handhavandet av maskiner. Herr Wiklund förordade
profylax framför terapi på detta liksom andra sjukdomsområden. — Vid
samma möte framställde herr Wiklund för övrigt en skriftlig interpellation
om missbruk av mediciner i samband med bilkörning. Fröken Bergegren,
som talade i egenskap av ordförande i det utskott som framlagt
rapporten, försvarade teserna i denna mot angrepp från olika håll (av
vilka en del tycktes företräda vinodlar-, bränneri- och bryggeriintressen).
1974:19
17
Vid januarimötet 1974 väcktes en motion av bl. a. fröken Bergegren,
fru Gradin och herr Alemyr till förmån för en europeisk deklaration om
de sjukas rättigheter.
Vidare väcktes vid samma tillfälle en motion av bl. a. fröken Bergegren
i vilken hemställdes om utarbetandet av en europeisk kod för polisens
yrkesutbildning.
Juridiska och mänskliga rättighetsfrågor
Vid sitt januarimöte 1973 antog församlingen en rekommendation
(nr 696) rörande vissa aspekter av medborgarskapsförvärv, i vilken bl. a.
påyrkas att europeiska kommittén för juridiskt samarbete (CCJ) skall
studera dels möjligheten att ge makar av olika nationalitet rätten att avgöra
om de vill förvärva endera makens medborgarskap, dels mcdborgarskapsfrågan
för barn som fötts i blandade äktenskap liksom möjligheten
att utarbeta en europeisk konvention på detta område. — I debatten
härom uttalade sig från svensk sida fröken Bergegren, som för
övrigt i januari 1971 hade väckt en motion i denna fråga.
Vid församlingens september/oktobermöte antogs en rekommendation
(nr 713) angående havsrätten, i vilken beklagades att det samförstånd
som tidigare länge rått mellan de europeiska nationerna på detta område
försvunnit och att ingenting dittills uträttats inom Europarådets ram
för att reparera detta förhållande. I den operativa delen rekommenderades
ministerkommittén att granska havsrättens aktuella läge (exempelvis
genom att sammankalla ett speciellt möte) och att vidta andra lämpliga
åtgärder för att så långt möjligt harmonisera de europeiska staternas
uppträdande vid FN:s kommande havsrättskonferens. — I diskussionen
härom yttrade sig företrädesvis isländska, brittiska och norska delegater,
men huvuddelen av dessa anföranden anknöt snarare till den isländskbrittiska
fiskerättskonflikten än till de allmänna havsrättsproblemen. Påfallande
var att de ömsesidiga inläggen i fiskerifrågan denna gång
präglades av långt större försonlighet än vid den debatt som hade ägt
rum i samma fråga under församlingens januarimöte.
Församlingen antog vidare en rekommendation (nr 714) om utvecklingen
av den humanitära folkrätten. I den underliggande rapporten
(dok. 3336) beskrevs och välkomnades det arbete som utförts vid de
av Internationella Rödakorskommittén organiserade regeringsexpertkonferensema
i Genéve åren 1971 och 1972 (vid vilka två tilläggsprotokoll
till Genéve-konventionerna rörande skyddet av offer för internationella
resp. icke-intemationella konflikter utarbetats) och uttalades vidare
tillfredsställelse över att det schweiziska förbundsrådet kallat till en
diplomatisk konferens år 1974 för att granska dessa båda protokollsutkast.
I rekommendationen uppfordrades medlemsregeringarna att delta
i 1974 års konferens ”i en positiv och liberal anda” under det att mi
-
1974:19
18
nisterkommittén anbefalldes dels att studera och befrämja att ett system
för övervakning av den humanitära folkrättens efterlevnad genom att ett
opartiskt internationellt organ inrättas, dels att se till att upplysning och
undervisning rörande de humanitära folkrättskonventionerna på alla
nivåer intensifieras. — Rekommendationsförslaget hade tillkommit med
anledning av en motion om krigföringens humanisering, undertecknad
av bl. a. herr Lidgård.
Med anledning av att det år 1973 förflutit 25 år sedan FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs och 20 ar sedan den
europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna trädde i kraft
antog församlingen en rekommendation (nr 715), i vilken ministerkommittén
bl. a. rekommenderades att på lämpligt sätt uttrycka sitt stöd för
firandet av detta dubbeljubileum samt att ge stöd åt det i Strasbourg
baserade Internationella mänskliga rättighetsinstitutet (René Cassinstiftelsen),
exempelvis genom att upprätta en särskild fond till vilken
europeiska stater kunde lämna frivilligbidrag. — Ärendet hade väckts
genom en motion av bl. a. herr Lidgård. — Församlingen antog även
en resolution (nr 552) i samma fråga. — Rapportören i detta ärende,
fransmannen Péridier, beklagade att Frankrike ännu inte hade ratificerat
konventionen men kunde samtidigt meddela att den franska regeringen
i dagarna hade beslutat inleda sitt ratifikationsförfarande. Han räknade
vidare med att Schweiz, som av konstitutionella skäl förut inte kunnat
ansluta sig till konventionen, numera ändrat sin författning och väntades
kunna ratificera konventionen före 1973 års slut.
Debatten i denna fråga kom på grund av militärkuppen i Chile två
veckor tidigare att helt domineras av ett brännmärkande av de förbrytelser
(massarresteringar, summariska avrättningar, tortyr etc.) mot de
mänskliga rättigheterna som ägt rum i Chile efter Allende-regeringens
störtande. Från svensk sida uttalade sig i denna fråga fröken Bergegren
och herr Wiklund. — Fröken Bergegren gav i sitt anförande främst
stöd åt en skriftlig protestdeklaration med anledning av militärkuppen i
Chile, vartill församlingens socialistiska grupp tagit initiativet. — I en
annan skriftlig deklaration, initierad från norsk sida och med fröken
Bergegren, fru Gradin och herrar Alemyr, Hedström och Wååg bland
medundertecknama, föreslogs att Salvador Allende posthumt måtte tilldelas
Nobels fredspris för år 1974. — Herr Wiklund tog händelserna i
Chile till utgångspunkt för att erinra församlingen om den motion om en
resolution för dödsstraffets avskaffande, som från svensk sida — med
fröken Bergegren samt herrar Wiklund, Bohman, Sjönell och Wååg som
undertecknare — hade väckts i samband med församlingens majmöte,
och påyrkade att denna motion skulle ges prioritet i det juridiska utskottets
arbetsprogram. (Det kan i sammanhanget nämnas att herr
Lidgård i juni 1973 utsågs till det juridiska utskottets rapportör i frågan
1974:19
19
om dödsstraffets avskaffande.) — Från norsk sida berördes de mänskliga
rättighetsövergreppen i såväl Chile som Turkiet.
Församlingens permanenta utskott tog vid sitt möte i juli 1973 ställning
till en rapport (dok. 3313) som av juridiska utskottet antagits med
anledning av en motion från januari 1972 av herr Wiklund m. fl. om
inrättandet av en europeisk ombudsman för de mänskliga rättigheterna.
I den av permanenta utskottet antagna resolutionen (nr 549) i frågan
beslutades att som ett första steg anordna ett möte med de parlamentariska
ombudsmän eller motsvarande, som redan finns i olika medlemsländer,
samt representanter för Europakommissionen och den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna och andra kvalificerade personer
”för att utbyta informationer om och erfarenheter av de olika
nationella systemen och för att ge råd beträffande önskvärdheten att
utsträcka systemet till europeisk nivå”. — Mötet i fråga kom till stånd
i april 1974 och var organiserat av församlingens juridiska utskott.
Vid september/oktobermötet framställde herr Wiklund en skriftlig
interpellation angående skyddet av zigenares mänskliga rättigheter.
Kultur- och utbildningsfrågor
Kultur- och utbildningsfrågorna behandlades företrädesvis vid församlingens
september/oktobermöte. Därvid dryftades bl. a. en rapport
(dok. 3329) om yttrandefriheten och konstnärens roll i det europeiska
samhället, i vilken sammanfattats resultaten av ett symposium i samma
ämne som Europarådet hade anordnat i Florens i juni 1973. På grundval
härav antog församlingen dels en resolution (nr 553) om kränkningar
av yttrandefriheten, dels två rekommendationer (nr 718 och 719) om
yttrandefrihetens plats vid den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen
(ESSK) resp. om utövandet av den konstnärliga uttrycksfriheten.
— I resolutionen beklagades att stränga politiska kontrollåtgärder
gentemot de kulturella aktiviteterna vidtagits i öststaterna (och särskilt
i Sovjetunionen) samtidigt som man där manifesterat en önskan
om öppnare internationella relationer. Det konstaterades vidare att denna
utveckling lett till en växande isolering och byråkratisering av sovjetkulturen
i jämförelse med omvärlden och att detta riskerade att kompromettera
ett av säkerhetskonferensens huvudsyften, nämligen rörelsefriheten
över gränserna för personer och idéer. — I den förstnämnda
rekommendationen hävdades på motsvarande sätt att de överenskommelser
som blir resultatet av ESSK inte får leda till något övergivande av
yttrandefriheten och att säkerhet och avspänning inte får tjäna som
alibin för kompromisser härvidlag. Reglementerade officiella kulturutbyten
är sålunda inte tillfyllest. I rekommendationen betonades vidare vikten
av att ge skydd åt folkminoriteter, vilkas kulturella roll borde erkännas.
— I den senare rekommendationen uppmanades ministerkom
-
1974:19
20
mittén att genom sin expertkommitté för mänskliga rättigheter granska
existerande kultursamarbetsavtal (även med icke-medlemsländer) för att
bl. a. se om den nödvändiga respekten för den konstnärliga uttrycksfriheten
iakttas.
I en ytterligare rekommendation (nr 717) om situationen för det
europeiska kultur- och utbildningssamarbetet riktades starka förebråelser
mot ministerkommittén för försummelser på detta område och för att
inte ha lämnat eller förutsett tillräckliga bidrag till det europeiska kultursamarbetsrådets
(CCC) verksamhet.
Frågor rörande vetenskap och teknik
Församlingen antog vid sitt majmöte 1973 en resolution (nr 546) om
europeisk rymdpolitik, vari alla medlemsstater i den europeiska rymdkonferensen
uppfordrades att inte endast delta i konferensen utan också
att ”göra en allvarlig politisk, teknologisk och finansiell ansträngning” för
att utan ytterligare dröjsmål enas om ett europeiskt satellit- och bärraketprogram
och om deltagande i det s. k. post-Apollo-programmet.
Vid majmötet väcktes en motion — med bl. a. herr Wååg som medundertecknare
— om upprättandet av en internationell parlamentarisk
vetenskapligt-teknisk förening i syfte att befrämja personliga kontakter
mellan intresserade parlamentsledamöter och informationsutbyte rörande
vetenskapspolitik.
Vid sitt januarimöte 1974 antog församlingen utan debatt en rekommendation
(nr 727) om upprättandet av en europeisk rymdmyndighet
samt en rekommendation (nr 728) om upprättandet av en europeisk
vetenskapsstiftelse. Idén till en sådan stiftelse hade framkommit vid den
av Europarådet arrangerade parlamentariska vetenskapskonferensen i
Lausanne i april 1972 och även anammats av en konferens i Gif-surYvette
i september 1973, organiserad av ett flertal nationella forskningsråd
och vetenskapsakademier. I rekommendationen i fråga uppmanades
ministerkommittén att stödja tillkomsten av en dylik vetenskapsstiftelse
och att se till att nära band skapas mellan stiftelsen och Europarådet.
Miljövårdsfrågor
Miljövårdsfrågorna hör i Europarådsförsamlingen till regionalplaneoch
kommunalutskottets kompetensområde. Till grund för församlingens
miljövårdsdebatt, som under den aktuella perioden i huvudsak var
koncentrerad till januarimötet 1973, låg en rapport i vilken bl. a. lämnades
en sammanfattning av resultaten från FN:s miljökonferens i
Stockholm år 1972, en redogörelse för andra internationella organisationers
(bl. a. OECD:s och EG:s) aktiviteter på miljövårdsområdet och
för den nationella miljövårdspolitiken i tretton av Europarådets medlemsländer,
däribland även Sverige. Sverige betecknades i rapporten som
det ledande landet på miljövårdens område. I samband härmed fram
-
1974:19
21
lades även en introduktionsrapport (dok. 3238) rörande vattenvård,
en introduktionsrapport (dok. 3227) om avfallsbehandling och en rapport
(dok. 3236) om vattenförorening till följd av gödningsmedel i jordbruket.
I den av församlingen antagna rekommendationen (nr 699) i
ämnet riktades uppmaningar till medlemsregeringarna att på europeiskt
resp. nationellt plan vidta en rad lagstiftnings-, forsknings-,
informations- och andra åtgärder på miljövårdsområdet.
I frågestunden efter redovisningen av ministerkommitténs verksamhet
ställde herr Alemyr frågan huruvida ministerkommittén avsåg att inbjuda
östeuropeiska länder att delta i den ministerkonferens om europeisk
miljövård, som skulle hållas i Wien i slutet av mars 1973. På ministerkommitténs
vägnar svarade understatssekreteraren Royle att konferensen
stod öppen för de europeiska icke-medlemsländer som uttryckt intresse
av att delta i den. Den österrikiska regeringen hade i egenskap av konferensvärd
inbjudit Finland, Grekland, Liechtenstein, Portugal, Rumänien,
Spanien och Jugoslavien. Herr Alemyr förklarade sig icke tillfredsställd
med svaret och beklagade att inte fler östeuropeiska länder inbjudits.
Miljöproblemen i Europa kunde omöjligen lösas utan fruktbärande
diskussioner mellan Väst- och Östeuropa, framhöll han.
Vid september/oktobermötet behandlades en rapport (dok. 3338) som
redovisade resultaten från ovannämnda europeiska miljöministerkonferens.
I den rekommendation (nr 720) som antogs påyrkades bl. a. att
en andra sådan miljöministerkonferens anordnas snarast möjligt. Vidare
förordades bl. a. upprättandet av ett europeiskt nätverk av rekreationsoch
skyddsområden liksom utformningen av en sammanhängande politik
för djurlivets skydd. — I debatten härom framträdde den västtyske
inrikesministern Hans-Dietrich Genscher sorn gästtalare.
Vid samma möte väcktes en motion — med bl. a. herrar Bohman
och Lidgård som undertecknare — för en rekommendation om en europeisk
konvention rörande skyddet av internationella sötvatten mot nedsmutsning.
Jordbruksfrågor
På grundval av en rapport (dok. 3234) om kontraktsjordbruk och s. k.
vertikal integration inom det europeiska jordbruket antog församlingen
vid sitt januarimöte 1973 en rekommendation (nr 690), i vilken bl. a.
yrkades på en råd åtgärder (däribland modellkontrakt, informationskampanjer
m. m.) för att stärka förhandlingspositionen hos de jordbrukare,
som är uppbundna av leveranskontrakt med olika livsmedelsbearbetande
företag. Det anmärktes i såväl rapporten som rekommendationen
att den jordbrukskooperativa rörelsen i de flesta europeiska länder
visat sig otillräcklig för att motverka riskerna och nackdelarna med
kontraktsjordbruk.
1974:19
22
Församlingen antog vid samma tillfälle en rekommendation (nr 691)
om skogsbruket inom Medelhavsområdet, i vilken föreslogs en serie
samfällda åtgärder för att bl. a. åstadkomma en återbeskogning av
de skövlade skogarna i Medelhavsländerna. Med motiveringen att alla
européer skulle ha glädje och nytta av en riktig skogsvård inom denna
region anbefalldes i rekommendationen också att andra europeiska länder
genom ett budgetutjämningssystem finansiellt måtte bidra härtill.
I ett inlägg från svensk sida reserverade sig herr Hedström beträffande
sistnämnda förslag, som han betecknade som varken realistiskt eller
berättigat.
Församlingen debatterade vidare den verksamhetsberättelse sorn FN:s
livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) vartannat år framlägger
för Europarådet. Rapporten presenterades muntligen av FAO-chefen
A. H. Boerma. I en resolution (nr 539), som församlingen antog med
anledning härav, uppmanades FAO bl. a. att koncentrera sina ansträngningar
på ett begränsat antal prioriterade aktiviteter och att undvika
en splittring av sina begränsade tillgångar. Vidare kritiserades i starka
ordalag den växande likgiltigheten hos allmänna opinionen och de europeiska
regeringarna inför ”de ekonomiska olikheterna (i världen), källa
till social orättvisa och svält”.
Vid januarimötet 1974 antog församlingen en rekommendation (nr
724) om utfiskningsproblem och sätten för att skydda fiskbeståndet i
Nordatlanten och Nordsjön. I rekommendationen uppmanades ministerkommittén
att bl. a. sammankalla en internationell politisk konferens
för att dryfta dessa frågor. Förslagen stöddes från svensk sida genom
ett inlägg av herr Hedström.
Frågor rörande europeiska icke-medlemsländer
Ett av de mest uppmärksammade ärendena vid januarimötet 1974
var den rapport (dok. 3374) om judarnas situation i Sovjetunionen, som
framlades av herr Ahlmark på uppdrag av utskottet för europeiska ickemedlemsländer.
(Rapporten finns f. ö. översatt till svenska språket och
har som bilaga fogats till en riksdagsmotion — 1974: 201 — av herr
Ahlmark angående behandlingen av judarna i Sovjetunionen, varöver
utrikesutskottet avgett betänkandet UU 1974: 5.)
I sin muntliga introduktion av rapporten framhöll herr Ahlmark
bl. a. att inga trakasserier eller förföljelser kunnat krossa de sovjetiska
judarnas nationella medvetande; tvärtom kunde man konstatera att en ny
och stolt självmedvetenhet vaknat hos hundratusentals judiska sovjetmedborgare.
Herr Ahlmark erinrade om att nästan 80 000 judar tillåtits
lämna Sovjetunionen sedan mars 1971, men att många fler förgäves
ansökt om utresetillstånd. Den antisionistiska kampanjen hade inte
försvagats, och fortfarande stängde de sovjetiska myndigheterna syna
-
1974:19
23
gogor och förbjöd böcker på hebreiska och jiddisch. Judar utestängdes
alltjämt från många yrken och många judiska ungdomar hindrades
studera de universitetsämnen de önskade. Stora regionala olikheter i
sovjetmyndigheternas behandling av den judiska befolkningsgruppen
hade även kunnat konstateras: det syntes sålunda betydligt lättare att
utverka utresetillstånd för judar bosatta i de sovjetiska randrepublikema
(exempelvis Baltikum och Georgien) eller de f. d. ungerska, rumänska,
tjeckoslovakiska och polska områdena än för judar i rikets inre.
I debatten yttrade sig från svensk sida vidare fröken Bergegren, som
erinrade om att denna fråga hade ett samband med ett av huvudämnena
för den pågående europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen,
nämligen personers rörelsefrihet. Trots en tilltagande — och välkommen
— avspänning mellan staterna i öst och väst kunde man inte bevittna
någon motsvarande avspänning inom Sovjetunionen, mellan de styrande
och de styrda eller speciellt mellan statsapparaten å ena sidan och dissidenter
eller kritiker å den andra. Fröken Bergegren nämnde här särskilt
de perfida attackerna mot Alexander Solzjenitsyn och påtryckningarna
på vetenskapsmän som Sacharov, Medvedev och Levitj liksom den husrannsakan
som gjorts hos poeten Nekrasov: ”Vi bör alltid välkomna avspänning,
men en sann avspänning är omöjlig att uppnå så länge yttrandefriheten
och rörelsefriheten för människor och idéer undertrycks, oavsett
om detta händer i öst eller i vissa västländer.” — En lång rad andra
talare kommenterade rapporten på likartat sätt, och debatten avslutades
av rapportören Ahlmark.
I den rekommendation (nr 722) som antogs av församlingen uppmanades
medlemsregeringarna (genom ministerkommittén) att söka påverka
sovjetmyndigheterna att bidra till en fortsatt förbättring av öst—väst-relationerna
i säkerhetskonferensens anda genom att bl. a. förenkla och
påskynda behandlingen av judars utreseansökningar, genom att garantera
att inga repressalieåtgärder vidtas mot de sovjetiska judar som vill
utnyttja sin elementära och av de mänskliga rättighetskonventionema
sanktionerade rätt att utvandra, genom att ge den judiska befolkningsgruppen
de kulturella och religiösa rättigheter som tillkommer denna i
enlighet med artikel 123 i Sovjetunionens författning samt genom att
uttryckligen förbjuda antisemitisk propaganda i böcker och andra
publikationer.
Församlingen antog vid samma möte en resolution (nr 558) om situationen
i Grekland. I resolutionen fördömdes Athénregeringens fortsatta
kränkningar av mänskliga rättigheter och efterlystes ett hävande av undantagstillståndet
och alla politiska fångars frigivning, återställande av
rätten att fritt organisera politiska partier, fria och hemliga val liksom
utarbetandet av en genuint demokratisk författning som garanterar parlamentet
effektiva befogenheter. Medlemsregeringarna uppmanades att
1974:19
24
använda allt sitt inflytande i denna riktning, individuellt och kollektivt
inom organisationer som NATO och EG. — Två norska representanter
talade i debatten om den grekiska militärdiktaturen som ett inre hot mot
NATO-alliansen och ett hot mot den egna demokratin och betonade
att samtliga norska partier slöt upp bakom de synpunkter som kom till
uttryck i resolutionen.
Befolknings- och flyktingfrågor
Vid en debatt under januarimötet 1973 med anledning av FN:s flyktingkommissariats
(UNHCR) 18:e verksamhetsberättelse yttrade sig från
svensk sida herr Wiklund, som därvid främst uppehöll sig vid deportationen
av asiater från Uganda samt vid den portugisiska kolonialismen
och vid rasförtrycket i södra Afrika. Herr Wiklund framkastade vidare
tanken på att inrätta en regional flyktingkommissarie för de ca 600 000
flyktingar som alltjämt finns i Europa. — Församlingen antog vid detta
tillfälle en rekommendation (nr 700), vari bl. a. erinras om ett tidigare
yrkande (rekommendationen nr 434 från år 1965) på en europeisk konvention
om territoriell asylrätt.
Som följd av en av fröken Bergegren initierad och av bl. a. herr Lidgård
medundertecknad motion från februari 1973 rörande bistånd till
länderna i Indokina efter eldupphöröverenskommelsen från slutet av
januari framlade utskottet för befolknings- och flyktingfrågor en rapport
i ämnet till församlingens majmöte. I den på grundval härav antagna
rekommendationen (nr 706) uttalades bl. a. stöd för tanken att
FN upprättar ett bistånds- och återuppbyggnadsprogram för folken i
Indokina. Vidare uppmanades ministerkommittén att förmå medlemsregeringarna
att ge väsentligt stöd till Röda kors- och andra frivilligorganisationer,
som lämnar omedelbart humanitärt bistånd till krigsoffren
i Indokina, att snarast möjligt definiera och koordinera biståndsprojekt
på längre sikt samt att dessutom uppmuntra och delta i FN- och
fackorgansprojekt i samma syfte.
På grundval av en rapport (dok. 3332) rörande invandrararbetares
integrering i värdländernas samhällsliv antog församlingen vid sitt september/oktobermöte
dels en rekommendation (nr 712), dels en resolution
(nr 551). I den förra anbefalldes medlemsländerna (genom ministerkommittén)
att å ena sidan anamma en politik som förbättrar invandrarnas
situation och som lättare och snabbare integrerar dem i värdländerna
och att å andra sidan främja den ekonomiska utvecklingen i
utvandringsländerna, särskilt i deras överbefolkade regioner. Till dessa
allmänna rekommendationer fogades förslag om ett 25-tal konkreta åtgärder
i denna riktning. — Bland förslagen finns ett avsnitt om politiska
rättigheter, där det heter att man dels bör vidta åtgärder för att
upprätta kommunala invandrarråd med rådgivande funktion, dels bör
ge invandrare kommunal rösträtt och valbarhet efter fem år, förutsatt
1974:19
25
att de varit bosatta i respektive kommun under de tre närmast föregående
åren. — I resolutionen i samma ämne uppfordrades fackföreningar
i invandringsländema att bl. a. hålla regelbundna konsultationer
med sina motsvarigheter i utvandringsländerna om de migrerade
arbetarnas situation. Arbetsgivarorganisationerna uppmanades i resolutionen
att bl. a. ge invandrararbetarna samma befordringsmöjligheter
m. m. som arbetstagarna från det egna landet samt att främja invandrarnas
yrkesutbildning.
Efter en debatt om verksamhetsberättelsen från Europarådets särskilda
ombud för flyktingar och överbefolkning antog församlingen en
rekommendation (nr 711), där medlemsstater som ännu inte anslutit sig
till Europarådets ”Resettlement Fund" uppfordrades att göra så. —
Från svensk sida anmälde fru Gradin reservation mot just denna del av
rekommendationen i fråga och anslöt sig därvid till den motivering som
dessförinnan angetts av den danske ledamoten Stinus (rad. venstre):
”Skälet är att växlande danska regeringar av olika politiska kulörer
funnit att resettlement-fonden är något som Europarådet aldrig borde
ha engagerat sig i. Jag delar den ståndpunkten. Vi är fullt medvetna om
de väldiga problem som skall lösas men anser att det i fallet med resettlement-fonden
skapats ett onödigt maskineri, en apparat som vi kan
klara oss förutan.”
En förteckning över de beslut i form av rekommendationer, resolutioner
etc., som fattats av församlingen och dess ständiga utskott under
den period som föreliggande berättelse avser, bifogas.
Utförligare redogörelser för debatterna och besluten vid vart och ett
av de ifrågavarande församlingsmötena har fortlöpande utarbetats och
utgetts i stencilform och finns liksom övrig dokumentation med anknytning
till församlingsmötena att tillgå vid riksdagens internationella sekretariat.
1974:19
26
Bilaga
Beslut fattade av Europarådets rådgivande församling och dess ständiga
utskott under år 1973 samt vid församlingsmötet i januari 1974
Rekommendationer
nr 689 om 16:e verksamhetsberättelsen från Europarådets särskilda
representant för flyktingar och överbefolkning
690 om kontrakt]ordbruk och vertikal integration inom europeiskt
jordbruk
691 om situationen för skogsbruket i Medelhavsområdet
692 om de öst-västliga relationerna i Europa
693 om det europeiska gränstraktssymposiet (Strasbourg, 29 juni
—1 juli 1972)
694 om 9:e mötet med europeiska kommunalkonferensen
695 om förberedelser inför pensionsåldern
696 om vissa aspekter rörande förvärv av medborgarskap
697 om gränser för tillväxt
698 om europeisk rymdpolitik och resultaten av europeiska rymdkonferensen
den 20 december 1972
699 om miljöpolitik i Europa
700 om 18:e verksamhetsberättelsen från FN:s flyktingkommissarie
(UNHCR)
701 om det europeiska forskningsprojektet i Antarktis
702 om samarbetet mellan Europarådet och Internationella institutet
för privaträttens förenhetligande (UNIDROIT)
703 om internationell terrorism
704 om Europarådets roll (mission)
705 om konsumentskydd
706 om bistånd till länderna i Indokina
707 om 4:e verksamhetsberättelsen från Internationella centret för
jordbruksforskning inom Medelhavsområdet
708 om ursprungs- och kvalitetsbeteckningar för jordbruksprodukter
709
om djurslaktmetoder
710 om ratificeringen av och accepterandet av alla föreskrifter i
europeiska sociala stadgan
711 om 17:e verksamhetsberättelsen från Europarådets särskilda
representant för flyktingar och överbefolkning
1974:19
27
712 om invandrade arbetares integrering i värdländernas samhällsliv
713
om havsrätten
714 om utvecklingstendenser inom den humanitära folkrätten
715 om 25-årsjubileet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna och 20-årsjubileet av den europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna
716 om kontroll av tobaks- och alkoholreklamen och om åtgärder
för att begränsa konsumtionen av dessa produkter
717 om det europeiska samarbetet inom kultur och utbildning
718 om yttrandefrihetens plats inom den europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensens arbete
719 om utövandet av den konstnärliga uttrycksfriheten
720 om resultaten av den europeiska miljöministerkonferensen
(Wien, 28—30 mars 1973)
721 om hänvisning av europeiska konventionsutkast till församlingen
innan de av ministerkommittén öppnas för undertecknande
722
om den judiska befolkningsgruppens situation i Sovjetunionen
723 om resultaten av 2:a europeiska konferensen med ministrar
ansvariga för regionplanering (La Grande Motte, 25—27 september
1973)
724 om överfiskningsproblem och om metoder för att bevara fiskbeståndet
i Nordatlanten och Nordsjön
725 om en europeisk tjänstemannakår (”civil service”)
726 om politiskt samarbete mellan Västeuropas stater
727 om upprättandet av en europeisk rymdmyndighet
728 om upprättandet av en europeisk vetenskapsstiftelse
Resolutioner
nr 537 | om sammankallandet av ett 5:e seminarium om internationell |
| frivilligtjänst |
538 | till svar på 13:e verksamhetsberättelsen från europeiska atom- |
| energiorganet (ENEA) |
539 | till svar på 7:e tvåårsrapporten från FN:s livsmedels- och jord- |
| bruksorganisation (FAO) |
540 | om valet av ordförande och vice ordförande i utskotten samt |
| om beslutsförhet i utskott |
541 | om tidsgränser för bordläggning av utskottsrapporter och för- |
| slag till församlingsbeslut |
542 | om relationerna mellan Västeuropa och USA |
543 | om en konsumentskyddsstadga |
1974:19
28
544 om återverkningarna av en ekonomisk och monetär union på
regionalutvecklingen
545 om civilflyg i Europa
546 om det europeiska rymdsamarbetet
547 om torkan i Sahel-området i Afrika
548 om inrättandet av en europeisk privat investeringsgarantifond
549 om ett möte beträffande de nationella ombudsmannainstitutionerna
och deras eventuella utsträckning till europeisk nivå
550 till svar på 18:e verksamhetsberättelsen från den mellanstatliga
kommittén för europeisk migration (ICEM)
551 om invandrade arbetares integrering i värdländernas samhällsliv
552
om 25-årsjubileet av FN:s allmänna förklaring om de mänsk
liga
rättigheterna och 20-årsjubileet av den europeiska konventionen
om de mänskliga rättigheterna
553 om kränkningar av yttrandefriheten
554 till svar på 13:e årsrapporten från den europeiska frihandels
sammanslutningen
(EFTA)
555 till svar på 18:e och 19:e årsrapporterna från den europeiska
transportministerkonferensen (ECMT)
556 om de pågående öst-västliga och transatlantiska förhandling
arna
(Europarådets allmänna politik)
557 om Europarådets medlemsstaters ansvar för människors rö
relsefrihet
i Europa
558 om situationen i Grekland
559 om resultaten av 2:a europeiska konferensen med ministrar
ansvariga för regionplanering (La Grande Motte, 25—27 september
1973)
560 om organiserandet av ett europeiskt symposium för sötvatten
skydd
561
om petitioner till församlingen (artikel 56 i procedurreglema)
562 till svar på OECD:s verksamhetsberättelse för år 1972
Direktiv
nr 332 | om de öst-västliga relationerna i Europa |
333 | om det europeiska gränstraktssymposiet |
334 | om gränser för tillväxt |
335 | om finansieringen av arbetsgruppsmöten rörande vetenskap- |
| ligt samarbete |
336 | om återverkningarna av en ekonomisk och monetär union på |
| regionalutvecklingen |
337 | om vetenskapligt och tekniskt samarbete i Europa |
1974:19
29
338 om invandrade arbetares integrering i värdländernas samhällsliv
339
om havsrätten
340 om det europeiska samarbetet inom kultur och utbildning
341 om uppföljningsåtgärder efter symposiet om yttrandefriheten
och konstnärens roll i det europeiska samhället
342 om petitioner till församlingen (artikel 56 i procedurreglerna)
Utlåtanden
nr 62 om budgetprogrammet för församlingens verksamhet under år
1974
63 om Europarådets budget för år 1974
64 om tillämpningen av den europeiska sociala stadgan
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 740042