AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET (Framställning / redogörelse 1931:Mo)

MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETS BERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1931

STOCKHOLM 193 I
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning..................... 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

1. Kostnad nedlagd å chefsbostad utan tillgång till därför erforderliga medel...... 11

2. Åtal mot kårchef för det han kostnadsfritt upplåtit expeditions- och arrest lokaler

inom kårens kanslihus såsom bostäder åt officerare m. fl............. 12

3. Mål angående förfarande, som innefattat djurplågeri och skadegörelse, har av gjorts

i disciplinär ordning, ehuru målet lagligen bort hänskjutas till krigsrätt 12

4. Obehörigt förfogande av kompanichef över manskapets postsparbanksmedel ... 15

5. Musikdirektör fälld till ansvar för fylleri under tjänstgöring m. m. ............... 46

6. Misshandel av underordnad i tjänsten........................................................ 52

7. Icke'' tillåten form för tillrättavisning använd. Tillrättavisning ålagd för brott,

som bort beläggas med disciplinstraff ...................................................... 54

8. Försummelse i behandling av insjuknad ................................................... 57

9. Utlänning har tillåtits besöka kasernetablissement utan vedex-börligt tillstånd 63

Redogörelse för vissa ärenden, som ieke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Felaktig sammansättning av undersökningskrigsrätt .................................... 66

2. I mål, som gällt såväl ansvar som ersättning, har ersättningsfrågan felaktigt

handlagts såsom särskilt" mål och avdömts av krigsrätt, vari krigsdomaren
ej deltagit. Tillika fråga örn samtidig tillämpning av 100 och 129 §§ strafflagen
för krigsmakten .......................................................................... 72

3. Sedan auditör avgivit ytti-ande i disciplinmål, har tillfälle icke beretts honom

att kontrasignei''a befälhavarens bestraffningsbeslut .................................... 75

4. Anmärkning mot vissa bestämmelser örn häktningsrätt i "Föreskrifter för

tjänsten vid flottans station i Stockholm (kasernföreskrifter)" ..................... 76

5. Tillrättavisningar tillsagda av därtill ej berättigad befälhavare ..................... 79

6. Anmärkning mot l-egementschefs beslut att entlediga musikvolontär från för ordnande

såsom musikvicekorpral i regementet ....................................... 86

7. Fråga om åtgärder till förekommande av olycksfall genom användande av

bajonett ............................................................................................. 91

8. Befattningshavares tillgodohavanden oriktigt innehållna med anledning av be farad

anmäi-kning mot förut till vederbörande utbetald avlöning ............... 94

9. För personalen vid truppförbands marketenteri- och bagerirörelser hava tecknats

försäkringar, som icke bort ifrågakomma. Begementsintendenten har vid försäkringarnas
tecknande varit agent för försäkringsbolaget........................... 96

10- Olämpligt uppträdande från officerares sida mot officérsaspiranter ............... 103

11. Fråga huruvida värnpliktig, som före år 1926 inskrivits såsom vapenför men
icke påbörjat någon tjänstgöring förrän efter ingången av nämnda år, skulle
befrias från värnpliktens fullgörande under] fredstid på den grund att han

Sid.

etter inskrivningen ådragit sig sjukdom, som föranlett hans hänförande till

icke vapenföra....................................................................................... 112

12. Fråga om rätt för värnpliktig att på kronans bekostnad erhålla sjukvård. Till lika

fråga huruvida med den värnpliktige vid hemförlovning på grund av
sjukdom rätteligen förfarits.................................................................... 114

13. Fråga örn säkerhetsföreskrifter å vissa skjutbanor ....................................... 128

14. Fråga huruvida vitsord i avskedspass är avgörande för rätten till avskedspremie 130

15. Fråga om militärläkares och kompanibefäls behandling av värnpliktig, som se dermera

berövat sig livet........................................................................ 135

16. Fråga huruvida kårchefs å kårorder meddelade beslut örn utbetalande till furir

av avskedsersättning enligt kungl, brev den 23 september 1926 mom. 2 grundade
rätt för furiren att utbekomma sådan ersättning, oaktat dylik författningsenligt
icke kunde utbetalas ............................................................ 158

17. Sedan aspirant vid en för infanteriet gemensam officersaspirantskola, som utgjort

underavdelning av regemente, intagits å garnisonssjukhus, har skolan upphört.
Fråga bl. a. örn skyldighet resp. rätt för ''den förutvarande skolchefen,
tillika officer vid regementet, att vid aspirantens utskrivning från sjukhuset
för fortsatt vård i hemmet hålla förhör med aspiranten jämlikt militärersättningsförordningen.
Jämväl fråga örn aspirantens behandling i sammanhang

med förhöret ..................................................................................... 463

Redogörelse för framställningar till Konungen m. m.

1. Angående kommendering av musikpersonal vid krigsmakten till utförande av

harmonimusik för allmänheten ............................................................... 193

2. Angående handläggning av disciplinmål vid skeppsgossekåren i Marstrand ...... 193

3. Angående befrielse från repetitionsövning för värnpliktig, som på grund av fel

av rullföringsbefälhavare icke fått fullgöra övningen inom vederbörlig tid ... 195

4. Angående förläggnings- och utspisningsförhållandena vid Andra flygkåren samt

angående enskilda lägerkassan vid kåren ............................................. 203

5. Angående sättet för anförande av besvär över krigshovrättens utslag............... 205

6. Angående utfärdande av bestämmelser, motsvarande de i 22 § av upphandlings förordningen

meddelade, i fråga örn andra avtal än de i nämnda förordning
avsedda................................................................................................ 207

7. Angående ändrade bestämmelser i fråga örn den tid, inom vilken personlig order

om inställelse till värnpliktstjänstgöring skall delgivas den värnpliktige ...... 208

Till RIKSDAGEN.

•Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieomhudsmansämbetet under år 1930.

Den av senaste lagtima riksdag förordnade militieombudsmannen revisionssekreteraren
Gunnar Martin Edvard Bendz blev den 9 maj 1930 utnämnd
till president i Göta hovrätt från och med den 1 juni samma år
samt avsade sig av denna anledning den 22 maj uppdraget att vara
riksdagens militieombudsman från och med den 15 juni 1930. Av riksdagen
blev jag i följd härav den 24 maj 1930 jämlikt § 68 riksdagsordningen
insatt i militieombudsmansämbetet från och med den 15 juni; och
har jag från och med nämnda dag innehaft ämbetet. Därutöver har jag
såsom vald till militieombudsmannens efterträdare utövat ämbetet från
och med den 10 till och med den 14 juni. Under tiden från och med den
8 juli till och med den 16 augusti begagnade jag mig av den militieombudsmannen
enligt 23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester.
Under denna tid uppehölls militieombudsmansämbetet, jämlikt bestämmelser
i sistnämnda paragraf, av byråchefen Frans Gustaf Sture CenterwaH,
vilken blivit utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång
från ämbetet. s

Ämbetsresor havn under året av min företrädare i ämbetet företagits
till Stockholms, Skaraborgs och Västmanlands län. Under dessa resor
bär militieombudsmannen Bendz för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av
instruktionen besökt:

Andia flygkårens förläggning i Hägernäs;
chefen för Västra arméfördelningen;
Skaraborgs regemente;

Livregementets husarer;

Karlsborgs artilleriregemente;

Göta trängkår;

arméns intendentur förråd å Karlsborg;
Andra intendentur kompaniet;
ridskolan å Strömsholm:

Första flygkåren; och
straffängelset i Västerås.

Harförutom har militieombudsmannen Bendz i Stockholm inspekterat:
Svea livgarde;

Livregementet till häst; och
Flottans station.

Under den tid jag förvaltat ämbetet har jag företagit ämbetsresor till
Uppsala, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Norrbottens
ian, och har jag därvid besökt:

arméns underofficersskola;
straffängelset i Uppsala;

Jönköpings—Kalmar regemente;

Smålands arméartilleriregemente;
straffängelset i Jönköping;

Bohusläns regemente;
kronohäktet i Uddevalla;

Älvsborgs regemente;

militärbefälhavaren för Övre Norrlands trupper;
kommendanten i Bodens fästning;

Norrbottens regemente;

Norrlands dragonregementes till Boden detacherade skvadron;
Norrbottens artillerikår;

Bodens artilleriregemente;

Bodens ingenjörkår;

arméns intendenturförråd i Boden;

Tredje intendentur kompaniet;
garnisonssjukhuset i Boden; och
kronohäktet i Luleå.

Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:

Fälttelegrafkåren;

arméns intendenturförråd; och

Första intendenturkompaniet.

Under den tid, då jag åtnjöt semester, företog tjänstförrättande militieombudsmannen
inspektionsresor till Stockholms, Jönköpings, Hallands
och Gävleborgs län, och besökte han därvid;

skjutskolan för infanteriet och kavalleriet å Rosersberg;

Göta ingenjörkår;

Hallands regemente;
kronohäktet i Halmstad;

arméns förläggnings- och förrådslokaler i Varbergs f. d. fästning;
kronohäktet i Varberg;

Hälsinge regemente; och
straffängelset i Gävle.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen förlängts eller
fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen samt i vissa fall därjämte av byråintendenten
vid expeditionen eller av en byggnadssakkunnig officer. Vid
inspektionen av truppförband hava särskilt krigsrättsprotokollen, protokollen
angående disciplinära bestraffningar, anteckningsböckerna över

meddelade tillrättavisningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar
samt handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel av
olika slag ävensom marketenterirörelsen granskats. Tillika har uppmärksamhet
ägnats åt vården av kaserner och materiel samt åt hygieniska
förhållanden. I samband med inspektionerna av truppförband hava även
arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken
å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett personer,
som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat
rannsakning inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1930 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1930 från år 1929 balanserade

ärenden till ett antal av................................................................. 20

Under år 1930 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet................................................................... 282

enligt diariet över hemliga ärenden....................................................... n

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1930, utgör
alltså ........................................................................................................

De 282 ärenden, som inkommit under år 1930, utgöras av:

ärenden, inkomna från myndighet.............................................

klagomål eller framställningar från enskilda............................................

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning................................................

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m_____

Summa

302

175

282

Av de från föregående år balanserade 20 ärenden hava 5 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 15 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.

Till behandling under år 1930 hava alltså förelegat 91 klagomål eller
framställningar från enskilda samt 190 ärenden, som uppkommit under
inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.

Av dessa klagomål och inspektionsanmärk- Enskilda inspektionsanningar
m. m. hava klagomål märkningar m. m.

under året avgjorts........................................................... 80 179

vid arets slut varit vilande i avbidan på yttrande

eller påminnelser............................................................ 9 ^

vid årets slut varit på domstols eller annan myndighets
prövning beroende.................................................... 0 7

vid årets slut varit på militieombudsmannens prövning
beroende.................................................................... 2 0

91 190

Summa

Enskilda

klagomål

Av ovannämnda under året avgjorda enskilda klagomål
och inspektionsanmärkningar m. m. hava

på grund av återkallelse avskrivits.................................... 0

till annan myndighet hänvisats........................................ 6

utan åtgärd avskrivits........................................................ 29

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd

utredning avskrivits........................................................ 32

på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi litieomhudsmannen

fått bero........................................ 3

på grund därav att klagande erhållit gottgörelse
eller rättelse eljest vunnits blivit avskrivna 5

efter av domstol eller annan myndighet på militieombudsmannens
föranstaltande meddelat beslut

avslutats............................................................................ 5

Summa 80

Inspektionsanmärkningar
m. m.

118

179

Av de anhängiggjorda åtalen voro vid 1930 års början ännu icke

slutligt prövade ................................................................................................ 5

anhängiggjordes under år 1930 5

Summa 10

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts 8

äro vid årets slut på prövning beroende 2

Summa 10

Av de under året anhängiggjorda åtal hava anställts

på grund av förd klagan................................................................................ 3

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning 2

Summa 5

Av hela antalet (302) ärenden äro under året slutbehandlade 279

i avvaktan på myndighets beslut eller infordrad utredning vilande .... 20

på militieombudsmannens prövning beroende ............................................ 3

Summa 302.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag för
övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhänggigjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder;

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Kungl. Maj :t.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas
endast för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot
annat åtal allenast i korthet omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på
grund av det spörsmål, som förelegat, kunna hava intresse utöver det
enskilda fallet.

Stockholm den 10 januari 1931.

HOLGER ELLIOT.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhångiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. Kostnad nedlagd ä chefsbostad utan tillgäng till därför
erforderliga medel.

Ämbetsberättelsen till 1930 års riksdag innehåller (sid. 64 ff.) redogörelse
för ett av militieombndsmannen anbefallt åtal mot förutvarande
chefen för Västmanlands trängkår överstelöjtnanten Hj. Tannlund och
förutvarande tygofficeren vid kåren majoren N. G. Psilander för det att
vissa kostnader nedlagts å kårens chefsbostad, utan att tillgång funnits
till därför erforderliga medel.

Av redogörelsen framgår att särskilda krigsrätten i Stockholm, varest
Tannlund och Psilander ställts under åtal, genom utslag den 12 april 1929
dömt Tannlund och Psilander jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
att undergå arrest utan bevakning, Tannlund i 4 dagar och Psilander
i 2 dagar ävensom förpliktat Tannlund och Psilander att gemensamt
eller vilkendera gälda gitte till kronan utgiva viss ersättning; vidare
framgår, att krigshovrätten, varest Tannlund och Psilander anfört besvär,
genom utslag den 18 december 1929 dels funnit Tannlund förvunnen
till förseelser i tjänsten i ifrågavarande samt annat hänseende (se
denna ämbetsberättelse sid. 12) och med tillämpning av 38 § strafflagen
för krigsmakten dömt Tannlund att i en bot undergå disciplinstraff av
arrest utan bevakning i 12 dagar, dels ock att krigshovrätten vidkommande
målet i övrigt ej funnit skäl göra ändring i krigsrättens utslag, dock
med tillägg av viss föreskrift.

Över krigshovrättens utslag anförde Tannlund underdåniga besvär.
Dessa besvär äro prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den 19 april 1930
ej funnit skäl göra ändring i krigshovrättens utslag.

2. Åtal mot kårchef för det han kostnadsfritt upplåtit expeditions- och
arrestlokaler inom kårens kanslihus såsom bostäder åt officerare m. fl.

Ämbetsberättelsen till 1930 års riksdag innehåller (sid. 71 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot förutvarande chefen för Västmanlands
trängkår överstelöjtnanten Hj. Tannlund anbefallt åtal för
tjänstefel. Såsom av redogörelsen framgår, hade militieombudsmannen
funnit, att kårchefen i strid med gällande föreskrifter utan ersättning
upplåtit lokaler inom kronans etablissement till inkvartering av officerare
och i ett fall även till civil person ävensom att Tannlund till egen
disposition upplåtit daglöjtnantsdubbletten och därvid själv fastställt
hyran. ''

Redogörelsen utvisar, att särskilda krigsrätten i Stockholm, varest åtal
anhängiggjorts, genom utslag den 14 april 1929 dömt Tannlund jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse och oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikter att hållas i arrest utan bevakning i 8 dagar,
samt att krigshovrätten, varest Tandlund besvärat sig, genom utslag den
18 december 1929 funnit Tannlund vara förvunnen till förseelse i tjänsten
dels i ifrågavarande, dels ock i annat hänseende (se denna ämbetsberättelse
sid. 11) och med tillämpning av 38 § strafflagen för krigsmakten
dömt Tannlund att för ifrågavarande förseelser i en bot undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i 12 dagar.

3. Mål angående förfarande, som innefattat djurplågeri och skadegörelse,
har avgjorts i disciplinär ordning, ehuru målet lagligen bort

hänskjutas till krigsrätt.

Vid en av militieombudsmannen den 20 augusti 1929 förrättad inspektion
av Göta artilleriregemente antecknades följande vid granskning av
förhörsprotokollen.

Den 31 juli 1926 blev värnpliktige nr 503 28/1925 Hansson för oskicklighet
i tjänsten ålagd, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, vaktarrest
i fem dagar utan tjänstgöring för det han, enligt vad förhörsprotokollet
den 29 juli 1926 utvisade, den 25 juli med en gödselkratta slagit
en häst, så att ett 20-tal sår uppstått å hästens högra lår. Straffbeslutet,
som meddelats av regementsbefälhavaren överstelöjtnanten
Thorleif Wessel, var kontrasignerat av auditören H. T. Gedda.

Det anmärktes, att då det åtalade förfarandet syntes innefatta — för -

utom förseelse i tjänsten — även djurplågeri, eventuellt skadegörelse av
kronans egendom, ifrågavarande mål icke bort behandlas i den för disciplinmål
stadgade ordning.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades överstelöjtnanten
Wessel i skrivelse den 24 augusti 1929 att till militieombudsmannen inkomma
med yttrande dels för egen del, dels från auditören Gedda. Vid
yttrandet skulle fogas avskrift av förhörsprotokollet och straffbeslutet
samt, därest av veterinär eller annan förebragt utredning örn skadan
funnes, även av dylik utredning.

Med skrivelse den 9 november 1929 översände överstelöjtnanten Wessel
dels avskrift av förhörsprotokoll i ärendet, dels ett av bataljonsveterinären
vid Göta artilleriregemente Kjell Melin den 4 november 1929 utfärdat
intyg, dels ock förklaring av auditören Gedda.

Av förhörsprotokollet framgick, att förhöret tillkommit med anledningav
en utav tjänstförrättande regementsveterinären Ragnar Palm den 26
juli 1926 till regementschefen avlåten skrivelse, vari Palm anmält, att
ifrågavarande häst vid sjukvisitation föregående dag befunnits hava ett
20-tal sår å högra låret, efter allt att döma tillfogade djuret genom slag
med en gödselkratta. Vid förhöret meddelade batterichefen, att ett flertal
blödande sår uppstått av slagen med krättan.

Regementsveterinären Melins intyg utvisade, att ifrågavarande häst på
grund av misshandeln varit sjukskriven under tiden den 26 juli—den 3
augusti 1926.

Auditören Geddas yttrande var av följande innehåll. Efter att ånyo
hava tagit del av handlingarna i målet ansåge Gedda numera, att målet
emot Hansson icke bort avgöras i disciplinär väg utan rätteligen bort
hänskjutas till avgörande vid krigsrätt. Gedda vore visserligen fortfarande
av den meningen, att Hanssons förfarande mot hästen icke innefattade
djurplågeri, då Hanssons gärning icke torde kunna betécknas såsom
innefattande uppenbar grymhet mot djur. Däremot vore det klart,
att Hansson vid tillfället tillfogat hästen skada. Vid avgivande av yttrande
i målet hade Gedda ansett Hanssons gärning helt täckas av den
tjänsteförseelse, vartill Hansson gjort sig skyldig. Gedda vore numera
av den uppfattningen, att stadgandena i 38, 98, 130 och 131 §§ strafflagen
för krigsmakten bort komma i tillämpning. Då förseelse mot 98 § icke
finge avgöras i disciplinär väg, hade det följaktligen ålegat Gedda att
föranstalta örn målets hänskjutande till krigsrätt. Därest så skett, hade
Hansson, vare sig hans handling betecknats såsom tjänsteförseelse i förening
med djurplågeri eller såsom tjänsteförseelse i förening med skadegörelse
å krigsmakten tillhörig egendom, icke rimligen kunnat ådömas
svårare straff än disciplinstraff, utmätt gemensamt för de genom en och
samma handling begångna förseelserna. Innan Gedda avgivit yttrande
i saken till regementsbefälhavaren, hade Gedda satt sig i telefonförbindelse
med regementsexpeditionen för att få reda på hästens tillstånd.

Gedda hade då lått det beskedet, att hästen varit utom fara och snart
skulle vara återställd. Vem som lämnat Gedda denna upplysning kunde
Gedda nu efter mera än tre år icke erinra sig. En kratta av det slag,
som plägade användas i regementets stallar vid borttagande av hästspillning,
brukade innehålla tio tinnar. Det vore givetvis möjligt, att
Hansson av krigsrätten, därest målet emot honom hänskjutits dit, skulle
hava ådömts annat disciplinstraff än som nu utmätts, men det vöre å
andra sidan troligt, att han dömts till samma eller ungefär samma straff.
För det fel, som i förevarande fall förekommit, ansåge sig Gedda ensam
ansvarig.

För egen del anförde överstelöjtnanten Wessel följande. Efter tagen
del av Geddas förklaring ville Wessel meddela, att även han numera
funne, att målet mot Hansson rätteligen bort hänskjutas till krigsrätt
för avgörande.

* *

I skrivelse den 23 november 1929 till överkrigsfiskalsämbetet anförde
militieombudsmannen, efter lämnad redogörelse för vad handlingarna i
ärendet innehålla, följande.

Handlingarna i ärendet utvisade, att det förfarande, varom i förevarande
fall var fråga, otvivelaktigt innefattade — förutom tjänsteförseelse
— såväl djurplågeri som skadegörelse av kronan tillhörig egendom.

Med hänsyn till arten av den misshandel, som Hansson förövat å ifrågavarande
häst — tjugo blödande sår, tillfogade med en gödselkratta —
måste gärningen givetvis stämplas såsom uppenbar grymhet. Till jämförelse
ville militieombudsmannen nämna, att även i fall, där misshandeln
icke syntes hava varit så svår, straff för djurplågeri blivit vederbörligen
ådömt (jfr ämbetsberättelserna 1920:137 ff. och 1926:116 ff.).

Att skadegörelsebrott jämväl förelegat torde tydligt framgå av det utav
regementsveterinären Melin utfärdade intyget, som utvisade, att hästen
under åtta dagar varit till tjänstgöring obrukbar.

Då emellertid varken djurplågeri eller skadegörelse å krigsmaktens
egendom hörde till de brott, som enligt strafflagen för krigsmakten finge
av befälhavare avdömas såsom disciplinmål, hade målet sålunda icke lagligen
kunnat avgöras i denna ordning utan bort hänskjutas till krigsdomstols
avgörande.

Det ifrågavarande straffbeslutet vore följaktligen uppenbart felaktigt.

Vilket straff krigsrätt i förevarande fall kunde hava bestämt, därest
målet i vederbörlig ordning blivit dit hänskjutet, undandroge sig givetvis
bedömande. Emellertid vore det uppenbart, att, även örn såväl djurplågeriet
som skadegörelsen ansetts förskylla allenast disciplinstraff
och följaktligen ett gemensamt dylikt straff blivit bestämt för dessa brott
och tjänsteförseelsen, vid straffmätningen hänsyn skolat tagas till den

omständigheten att till bestraffning föreläge tre brott oell icke allenast
ett.

Med hänsyn till vikten av att gränserna för den disciplinära bestraffningsrätten
icke överskredes hade militieombudsmannen ansett sig icke
böra underlåta att beivra det fel, som i förevarande fall blivit begånget.

För ifrågavarande beslut vore visserligen både överstelöjtnanten Wessel
och auditören Gedda ansvariga, men då det begångna felet huvudsakligen
torde böra läggas den juridiskt sakkunnige auditören till last, hade
militieombudsmannen ansett ansvar därför böra utkrävas allenast av
denne.

Militieombudsmannen uppdroge följaktligen åt överkrigsfiskalsämbetet
att för det felaktiga förfarande, vartill auditören Gedda på sätt ovan anförts
gjort sig skyldig, ställa honom under åtal inför krigshovrätten.
Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å honom efter lag och
sakens beskaffenhet.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet auditören
Gedda under åtal inför krigshovrätten och yrkade därvid, att Gedda
för vad militieombudsmannen lagt honom till last måtte ådömas ansvar
enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Den 8 april 1930 medelade krigshovrätten utslag i målet. I utslaget
yttrades följande: Enär vid det förhör, som legat till grund för ifrågavarande
straffbeslut, sådan utredning förebragts beträffande arten av
den handling, som varit föremål för bedömande, att Hansson bort lagföras
jämväl för djurplågeri och skadegörelse, vilka förbrytelser lagligen
icke kunnat bestraffas i den för disciplinmål stadgade ordning, samt
Gedda, vilken utan reservation kontrasignerat straffbeslutet och därför
vore ansvarig för detsamma, genom sin medverkan till målets avgörande
såsom disciplinmål ådagalagt oförstånd i utövningen av befattningen såsom
auditör, prövade krigshovrätten rättvist, med bifall till åtalet, döma
Gedda för vad han sålunda låtit komma sig till last jämlikt 25 kap. 17 §
allmänna strafflagen att böta 30 kronor.

Över krigshovrättens utslag anförde Gedda underdåniga besvär.

Kungl. Maid meddelade utslag i målet den 27 juni 1930, varvid Kungl.
Maj:t ej fann skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

4. Obehörigt förfogande av kompanichef över manskapets
postsparbanksmedel.

Vid en av militieombudsmannen den 11 april 1929 förrättad inspektion
av Svea ingenjörkår inhämtades följande vid granskning av ett utav
kårchefen den 27 april 1927 i disciplinär ordning avgjort mål angående
kaptenen Lars Olof Axel Liberg.

Kårchefen översten Gustaf Julius Rabe beordrade i skrivelse den 17
mars 1927 överstelöjtnanten G. A. Wiborgh att med biträde av kaptenerna

G. Beer och S. F. Orrling granska förvaltningen av det fast anställda
manskapets postsparbanksmedel under tiden från och med den 1 januari

1926 vid samtliga i Stockholm förlagda kompanier. Härvid skulle uppmärksamhet
bland annat ägnas åt de anmärkningsvärt stora uttag och
insättningar, som gjorts vid 6. kompaniet under juni, juli m. fl. månader.
Vederbörande kompanichefer skulle beredas tillfälle att inkomma med
skriftliga förklaringar över eventuella anmärkningar.

Den 18 mars 1927 avgav överstelöjtnanten Wiborgh rapport över den
verkställda utredningen och anförde därvid, så vitt angår ovannämnda
anmärkning beträffande 6. kompaniet, följande. I juni 1926 syntes jämförelsevis
stora summor hava uttagits av manskapets insättningar i postsparbanken,
utan att dessa medel i full utsträckning blivit av manskapet
kvitterade. De medel, som sålunda uttagits och icke kvitterats av manskapet,
bade insatts i postsparbanken i juli 1926. Under månaderna oktober
och november 1926 samt januari och februari 1927 bade jämväl åtskilliga
uttagningar av manskapets postsparbanksmedel ägt rum, utan att
kvitton förefunnes på mer än en del av de uttagna beloppen. I mars

1927 bade extra insättningar för manskapet gjorts i postsparbanken utöver
de föreskrivna. Av granskningen syntes vidare framgå, att förteckningen
över insättningar å sparmedel för augusti och september inkommit
till postsparbanken först den 23 oktober samt att dylik förteckning
för november inkommit till postsparbanken först den 22 december. Vid
den detalj granskning, som verkställts av kaptenerna Beer och Orrling,
hade framgått, att manskapets sparmedel vid 6. kompaniet den 17 mars
1927 befunnit sig i fullgod ordning samt att de den 18 mars 1927 (vid rapportens
avgivande) innestående medlen för en var av manskapet fullt
uppginge till de belopp, som skulle varit innestående, örn endast vederbörligen
kvitterade uttagningar gjorts och insättningarna verkställts i
rätt tid.

Chefen för 6. kompaniet kaptenen Liberg avgav i ärendet den 5 april
1927 en förklaring av följande innehåll. Då manskapet vid midsommar
1926 erhållit tjänstledighet för hemresa, bade de flesta saknat härför
nödvändiga medel, av vilken anledning de bos Liberg anhållit örn förskottsförsträckningar
å kommande avlöningar. Liberg bade då lämnat
manskapet medel av sitt kompaniförskott i likhet med vad Liberg vid
tidigare tillfällen gjort. Då Liberg emellertid vid närmare eftertanke
insett, att han i detta fall icke lämpligen borde hava utlämnat förskott
å lön, enär hans eget kompaniförskott skulle redovisas vid månadsskiftet,
bade han kommit att tänka på, att dylika lån eller förskott lika gärna
borde kunna tagas av manskapets sparmedel, då det ju icke här vore
fråga örn att uttaga dessa medel för alltid utan blott för tillfället. Då
uttagningarna varit av denna karaktär, hade Liberg ansett sig ej där -

till behöva begära kårchefens tillstånd. I enlighet härmed hade Liberg
den 26 juni uttagit en summa, som täckt de av honom till manskapet
utlämnade förskotten. Det hade emellertid dröjt med återbetalandet av
de förskotterade medlen, och en del av manskapet hade för att kunna
fullgöra dessa begärt att få göra uttag av sina obligatoriskt insatta medel,
vilket också beviljats av Liberg, som då var kårbefälhavare. De
sålunda för alltid gjorda uttagningarna hade manskapet fått kvittera,
under det att Liberg icke begärt kvitto på de andra mera tillfälligt uttagna
medlen, då ju dessa sedermera skulle återinsättas. Den 28 juli
hade visserligen återstått ännu en del icke återbetalda förskott, men Liberg
hade likväl då åter insatt på en extra insättningslista samtliga de
medel, som under juni blivit såsom lån uttagna, därvid Liberg huvudsakligen
använt egna medel och till en mindre del penningar av kompaniförskott.
Libergs avsikt hade nu varit att genom avdrag vid utbetalande
av månadslönen den 1 augusti söka indriva sina återstående förskott.
Det hade emellertid visat sig omöjligt att göra så stora avdrag
för löntagarna på en gång, örn de samtidigt skulle göra de obligatoriska
insättningarna, så mycket mer som de flesta också hade avdrag för skatter.
Liberg hade då ansett det vara riktigare att icke göra dylika insättningar
än att åter taga ut medel från postsparbanken för att täcka kompaniförskottet.
Då ej heller detta kunnat ske vid en enda månadsavlöning,
hade Liberg underlåtit att göra några som helst insättningar av
sparbanksmedel under augusti och september. Genom avdrag även under
oktober samt sedan de värnpliktiga återbetalt vad de erhållit i förskott
hade Liberg varit i stånd att den 23 oktober göra samtliga resterande
insättningar på en gång. Härmed hade alla förskott från midsommarhelgen
varit inbetalda och allt skulle hava varit i full ordning
igen, örn Liberg icke på samma sätt bevekts att göra penningförsträekningar
under augusti månad dels för hemresor under hemförlovningstiden
dels vid kompaniets övningsmarscli. Det hade nu blivit nödvändigt
att genom nya uttag täcka förskottet, och sådana uttag hade skett
dels i oktober dels ock under november, januari och februari. Dessa
senare uttag hade föranletts huvudsakligen av förskotterade avlöningar
vid manskapets hemresor under juluppehållet. Genom sjukdom, tidvis
åtföljd av sömnlöshet, under det senaste året hade Liberg icke besuttit
den spänstighet i sinnet, som varit fallet under normala förhållanden, då
Liberg säkerligen skulle hava haft kraft att motstå manskapets enträgna
framställningar örn erhållande av förskott och ävenledes iakttagit större
försiktighet i dessas utlämnande. Då Liberg erhållit kännedom örn att
han den 3 mars skulle entledigas från kompanichefsskapet, hade han ordnat
samtliga sina mellanhavanden med manskapet och samtidigt gjort
en extra insättning i postsparbanken, så att en var av manskapet därmed
hade fullständigt de belopp innestående, som bort innestå, därest
inga uttagningar hade gjorts. Själv hade Liberg fått vidkännas, förutom

2 — Militieombudsmcmnens ämbetsberättelse.

det besvär, som varit förbundet med dessa förskotteringar, även utgifter
för räntors gäldande, då Liberg själv varken begärt eller erhållit någon
ränta för de av honom försträckta medlen. Genom en under slutet av
1926 ådragen långvarig sjukdom hade Liberg varit ur stånd att personligen
ordna upp sina mellanhavanden med manskapet och vid avlöningstillfällen
bevaka sina intressen, och vore detta en av huvudorsakerna till
att en slutuppgörelse i detta avseende kommit att dröja så jämförelsevis
länge. Då ingen blivit lidande genom Libergs åtgärder, och Liberg själv
icke till egen fördel använt medlen, anhölle Liberg, att kårchefen ville
låta saken med den gjorda utredningen och denna Libergs förklaring
bero.

Med anledning av Libergs förklaring att han såsom chef för 6. kompaniet
vid upprepade tillfällen lämnat manskapet förskottsförsträckningar
å kommande avlöning höll överstelöjtnanten Wiborgh, enligt vad han
upplyste i skrivelse till kårchefen den 14 april 1927, nämnda dag förhör
med de av manskapet å 6. kompaniet, som erhållit sådana förskott och
ännu voro i tjänst vid kåren.

Furiren nr 36/6 Gunnar Jönsson meddelade därvid följande. Under
år 1927 hade Jönsson av kaptenen Liberg erhållit penningar i förskott,
utan att Jönsson kvitterat dessa penningar, då de erhållits. Först en
avsevärd tid efteråt — omkring en månad — hade Jönsson lämnat kaptenen
Liberg kvitto. Jönsson hade hört, att andra av 6. kompaniets personal
fått penningförsträckningar av Liberg.

Furiren nr 28/6 Hans Christian Gerle uppgav följande. Under år 1926
hade Gerle vid åtminstone ett tillfälle av Liberg erhållit förskott på sin
avlöning, vilket förskott Gerle kvitterat, ehuru flera månader efter det
han erhållit penningarna.

Korpralen nr lj6 Nils Evert Andersson meddelade följande. Vid midsommartiden
år 1926 hade Andersson av kaptenen Liberg erhållit penningar
för hemresa i förskott på sin avlöning. Han hade återbetalat dessa
genom uttag av sparmedel, som han kvitterat i augusti samma år. Liknande
förskott hade Andersson fått vid jultiden. Andersson hade hört,
att flera av manskapet — såväl stam som värnpliktiga — ganska ofta
erhållit förskott av kompanichefen. Särskilt hade detta skett i rätt stor
utsträckning under en övningsmarsch i augusti 1926.

Korpralen nr 9/6 Bernt Evert Nilsson uppgav följande. I augusti 1926
hade Nilsson i samband med en övningsmarsch av kaptenen Liberg erhållit
förskott å sin avlöning. Först i mars 1927 hade Nilsson lämnat
Liberg kvitto å dessa i förskott erhållna medel. Nilsson hade hort, att
flera av manskapet — både stam och värnpliktiga — fått penningförskott
av Liberg.

Kårchef en infordrade härefter yttrande av auditören von Hedenberg;
och anförde denne i skrivelse den 26 april 1927 med anledning härav
följande.

»I anslutning till vår gårdagskonferens beträffande kaptenen L. 0. A.
tabergs försummelse vid handhavande av kompanikassa och beträffande
insättning av sparbanksmedel har jag genomgått de av Dig i detta ärende
till mig överlämnade handlingar och tillika i ärendet rådgjort med min
kollega krigsdomaren Holmberg. Vi hava därvid kommit till det resultatet,
att, då berörda kassa och insättningar numera befinna sig i ordning,
och då tabergs uppgifter därom att han icke använt ifrågavarande
medel till egen fördel utan till visserligen obehöriga förskott till manskapet
vid kompaniet, Du ej skulle vara nödsakad att hänskjuta målet
till krigsrätt, men att Liberg däremot för de försummelser i fullgörandet
av tjänsteplikt, till vilka han uppenbarligen i ärendet gjort sig skyldig,
torde böra disciplinärt bestraffas med tillämpning av 130 § strafflagen
för Krigsmakten. Utmätandet av arreststrait i sådant hänseende är givetvis
en smakfråga, därvid jag dock med hänsyn till Libergs föregående
bestraffningar näppeligen anser mig kunna föreslå lägre straff än vaktarrest
t. ex. fem dagar.»

Den 27 april 1927 hölls därefter förhör med kaptenen Liberg, vilken
därvid erkände riktigheten av dea ritav överstelöjtnanten Wiborgh avgivna
rapporten ävensom att han gjort sig skyldig till försummelse av
tjänsteplikt och oförstånd i fullgörande av dylik. På därom framställd
fråga förklarade Liberg vidare, att han icke använt ifrågavarande sparbanksmedel
för sin vinning eller fördel.

Genom beslut samma dag ålade kårchefen kaptenen Liberg jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse och oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikter disciplinstraff av vaktarrest i 5 dagar.
Straffbeslutet var undertecknat av övers ten Rabe och kontrasignerat av
auditören von Hedenberg.

Kaptenen Liberg har sedermera undergått berörda straff med början
den 28 april 1927 och slut den 3 maj samma år.

Beträffande handläggningen av ifrågavarande mål anmärkte militieombudsmannen,
att nöjaktig utredning icke verkställts. Sparbanksmedlen
för det fast anställda manskapet vid 6. kompaniet hade visserligen vid den
i mars 1927 förrättade undersökning befunnits då vara i fullgod ordning,
men handlingarna innehölle icke någon sådan utredning om varje
särskilt fall, då uttag utan vederbörligt tillstånd verkställts, att av utredningen
framginge, huruvida uttaget gjorts efter löntagarens framställning
samt huruvida samma belopp, som uttagits, dessförinnan eller
omedelbart efter uttaget helt kommit löntagaren tillgodo. Även i fråga
örn de avlöningsbelopp, som icke inom förskriven tid blivit insatta, saknades
motsvarande utredning. Protokollet vid förhöret den 14 april 1927
innehölle icke några uppgifter angående storleken av de förskott, som utlämnats
till de vid förhöret hörda personerna, jämfört med de belopp,
som uttagits resp. icke inom föreskriven tid insatts å dessa personers
konton. Vidare hade, oaktat av handlingarna framginge, att uttag verkställts
resp. insättning icke inom föreskriven tid gjorts även för andra

personer än de vid nyssnämnda förhör avhörda, dessa andra personer
icke blivit hörda i målet för vinnande av utredning i ovan angivna
hänseenden.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
översten Rabe i skrivelse den 18 april 1929 att till inilitieombudsmannen
inkomma med yttrande för egen del samt av vederbörande
auditör. Vid yttrandet skulle fogas

1) avskrifter av samtliga handlingar rörande de insättningar och uttag,
som verkställts beträffande manskapets vid 6. kompaniet sparbanksmedel
under tiden från och med den 1 januari 1926 till och med mars
månad 1927 samt

2) en sammanställning över de konton, å vilka under ovannämnda tid
uttag verkställts utan vederbörligt tillstånd, vilken sammanställning
borde särskilt för varje konto utvisa samtliga därå verkställda insättningar
och uttag ävensom dagar för dessa.

De begärda yttrandena kommo militieombudsmannen tillhanda den 17
maj 1929. Vid kårchefens yttrande hade fogats sparbanksmedelsbesked
från 6. kompaniet för åren 1926 och 1927, förteckningar över insättningar
och uttag i postsparbanken (sparbanksmedelsrullor) från 6. kompaniet
för samma år ävensom en sammanställning av dessa insättningar och
uttag upprättad för varje person vid kompaniet.

Dessa handlingar utvisade, att Liberg den 28 juni 1926 å ett stort antal
konton uttagit olika belopp, tillhopa 2,975 kronor; att Liberg enligt en
extra insättningslista av den 26 juli 1926, vilken den 29 i samma månad
inkommit till postsparbanken, å de konton, varå uttag sålunda verkställts
— med undantag dock av ett — insatt olika belopp, i allmänhet mindre
än det uttagna, tillhopa 2,185 kronor; att även under oktober och november
1926 samt januari och februari 1927 avsevärda uttag å ett flertal konton
ägt rum; att de ordinarie månadsinsättningar, som skolat ske den 1
augusti, den 1 september och den 1 oktober 1926, icke verkställts förr
än den 23 oktober 1926; att de ordinarie månadsinsättningar, som skolat
ske den 1 november och den 1 december 1926, icke verkställts förr än den
22 december nämnda år; att även under månaderna april, maj, juni och
juli 1926 samt januari och februari 1927 insättningarna skett först i slutet
eller i varje fall senare hälften (februari 1927) av månaden samt att
Liberg den 8 mars 1927 enligt en extra insättningslista å ett flertal konton
insatt tillhopa 3,578 kronor.

Auditören von Hedenberg anförde i sitt den 10 maj 1929 dagtecknade
yttrande följande. Kårchefen hade den 25 april 1927 besökt Amu Hedenberg
och därvid överlämnat de ärendet rörande handlingar, vilka nu funnes
fogade och inbundna vid förhörsprotokollet. Att von Hedenberg ej
sett några ytterligare skrifter i ärendet eller erhållit några muntliga
upplysningar rörande detsamma, utöver vad dessa handlingar visade,
trodde han sig minnas, likasom ävenledes, att kårchefen Aud besöket till -

kännagivit sin önskan att i disciplinmålsväg avdöma målet, von Hedenbergs
uppfattning härutinnan hade av kårchefen i dagarna bekräftats,
von Hedenberg vitsordade, att han i anslutning härtill avlåtit det vid
handlingarna fogade brevet den 26 april 1927, likasom att han därefter
kontrasignerat kårchefens nästpåföljande dag daterade beslut. I ärendet
hade av militieombudsmannen anmärkts, att nöjaktig utredning ej
verkställts. I denna del ville von Hedenberg för sitt vidkommande erinra,
att, då enligt nu gällande organisation auditör (se Kommentar av
Svedelius och af Geijerstam sid. 394 ff.) icke vore anställd vid visst
truppförband, utan vid viss krigsrätt såsom helt civil tjänsteman, auditör
icke ägde befogenhet att såsom quasiaktor eller annorledes taga befattning
med eller medverka vid förhör och utredning, en uppfattning,
som syntes vinna stöd av stadgandet i militär bestraffningsförordning
§ 10 därom, att krigsfiskal i fall av behov borde lämnas tillfälle att härvid
medverka, samt att, då bestraffningsberättigad befälhavare önskade
disciplinärt korrigera förseelse av honom underställd personal, auditör
på grund av stadgandet i 203 § strafflagen för krigsmakten allenast
hade att till befälhavaren avgiva yttrande rörande brottets beskaffenhet
och det straff, som borde åläggas, därvid givetvis endast det därvid
föreliggande utredningsmaterialet kunde läggas till grund för sådant
yttrande. På sätt av von Hedenbergs brev den 26 april 1927 framginge,
hade han ansett, att det i målet föreliggande utredningsmaterialet visade,
att Liberg gjort sig skyldig till försummelse och oförstånd i sin tjänst
genom att dels obehörigen utlämna löneförskott och dels underlåta rätttidig
insättning av sparbanksmedel, samt därvid uttalat, fortfarande med
anledning av kårchefens uttalade önskan att disciplinärt härför bestraffa
Liberg, såsom sin mening, att 130 § strafflagen för krigsmakten borde
komma till tillämpning, därvid von Hedenberg föreslagit det för en 50 år
gammal officer nog så kännbara straffet av 5 dagars vaktarrest. 1
detta sammanhang ansåge sig von Hedenberg med anledning av innehållet
i militieombudsmarinens skrivelse i ärendet till kårchefen böra
tillägga, att von Hedenberg ej hyst eller av någon ingivits misstanke,
att Liberg gjort sig skyldig till annan förseelse, än som enligt förhörsprotokollet
lagts honom till last och som av honom medgivits, särskilt
som Libergs uppgifter därom att han av medkänsla lämnat förskott till
sitt manskap vunne stöd enligt överstelöjtnanten Wiborghs protokoll den
14 april saint räkenskaperna vid tiden för von Hedenbergs befattning
med målet angåves befinna sig i full ordning. Då målet på grund av
nu anförda skäl och såvitt av handlingarna framginge visade hän på
förseelser enligt 130 § strafflagen för krigsmakten, syntes anledning för
von Hedenberg saknas att anteckna skiljaktig mening beträffande anmärkta
beslutet. Slutligen ville von Hedenberg framhålla, att genom
berörda beslut någon skada ej torde hava uppkommit. Det torde nämligen
få anses ådagalagt, att Liberg begått de förseelser, vilka i målet

lagts honom till last och för vilka han genom anmärkta beslutet ålagts
bestraffning inom ramen av härför gällande straff skala. Därest Liberg
skulle hava begått förbrytelse av ytterligare eller annan art, syntes berörda
straffbeslut ej utgöra hinder för anhängiggörande av talan mot
honom för sådan förbrytelse. Med vad von Hedenberg anfört hade han
allenast velat angiva de omständigheter och skäl, som vid behandlingen
av detta haft inflytande, och icke att göra gällande, att von Hedenberg
ej skulle hava kunnat vid ett än grundligare penetrerande av fallet tillstyrka
kårchefen att hänskjuta målet till krigsrätt, von Hedenberg ville
tillika framhålla, att då under hans numera avslutade auditörstid tusentals
disciplinmålsundersökningar förekommit, kritiken beträffande undersökningsmaterialet
kunde hava blivit i någon mån avtrubbad.

För egen del anförde översten Rabe i skrivelse den 16 maj följande.
Det hade vid undersökningen icke kunnat utrönas, i vilka särskilda fall
uttag av sparmedel skett utan vederbörligt tillstånd, enär av Rabe eller
förutvarande kårchef behandlade ansökningar örn sparmedels utfående
icke förvarats vid kompaniet och kontrollanteckningar av kårchefen icke
förts före mars 1927. Endast i fråga örn uttag, som skett i samband med
manskaps avgång ur tjänst under 1926, kunde med bestämdhet sägas, att
uttagen varit i vederbörlig ordning. På grund härav utvisade den nu
uppgjorda sammanställningen endast vad insatts och uttagits. Vid granskningen
av kompaniets sparbanksmedel hade av Liberg företetts en del
kvitton, av vilka framgått, att åtminstone i ett flertal fall manskapet
begärt och utfått sparmedel. Av den i postsparbanken den 8 mars diarieförda
insättningslistan franninge de konton, som Liberg fått fylla, då
han ej gittat visa, att beloppen kvitterats av manskapet eller att uttagningarna
skett med vederbörligt tillstånd. Listan hade av såväl Liberg
som manskapet godkänts. Av Libergs förklaring syntes Rabe framgå,
att han åtminstone i åtskilliga fall utan framställning från löntagaren
uttagit sparmedel för att täcka till kompaniets manskapspersonal utlämnade
förskott, I vad mån belopp, som uttagits, redan före uttaget eller
omedelbart efter detta kommit löntagaren till godo, hade icke varit möjligt
att utreda, då varken Liberg eller den vida övervägande delen av
manskapet fört anteckningar rörande sina mellanhavanden, utan båda
parterna syntes hava litat på minnet. Att Liberg under hösten 1926 och
vintern 1926—1927 underlåtit föra dylika anteckningar och förfarit, som
han gjort, syntes Rabe med icke ringa sannolikhet kunna tillskrivas den
omständigheten, att han under denna tid varit starkt både fysiskt och
psykiskt nedsatt av den sjukdom (förlamning av ansiktets muskler å ena
huvudhalvan), som drabbat honom och som han omnämnt i sin förklaring.
Beträffande de avlöningsbelopp, som icke inom föreskriven tid insatts
a postsparbanken, hade samtliga dessa sedermera kommit löntagarna
helt till godo jämte ränta. Emellertid hade vid granskningen 1927
förbisetts, att Liberg å avlöningslistorna angivit här avsedda bankinsätt -

ningar såsom verkställda, ehuru de vid listornas inlämning till kåiens
kassaförvaltning icke varit gjorda. Anledningen till detta förbiseende
hade varit, att kontrollföreskrifter härutinnan saknats före det Rabe utfärdat
sådana i mars 1927. Förhöret den 14 april 1927 hade ägt lum på
Rabes föranstaltande i ändamål att konstatera det sätt, varpå de a\
Liberg omnämnda försträckningarna till manskapet ägt rum. Föi hörsledaren
hade därför ansett beloppens storlek liksom även hörande av envar
av kompaniets manskap vid detta tillfälle vara av mindre betydelse.
Det syntes Rabe ingalunda säkert, att Liberg, på grund av hans underlåtenhet
att föra anteckningar, till fullo återbekommit vad han försträckt
manskapet. Ett uppklarande härav hade Rabe emellertid ansett vara Libergs
ensak. Under den granskning av kompaniets sparbankskandlingar.
som Rabe låtit verkställa vid månadsskiftet februari—mars 1927 med anledning
av att det kommit till Rabes kännedom, att en av 6. kompaniets
fast anställda skulle hava yttrat, att hans egna anteckningar angående
storleken av hans tillgodohavande å postsparbanken icke stämde med
kompaniets sparbanksmedelsrulla, eller sedermera i samband med uttagens
jämte upplupen ränta återinsättning å postsparbanken, varvid manskapet,
i den mån det ej redan förut hade sådan, erhållit full kännedom
om Libergs förfarande, hade ingen anmält ytterligare fordran å honom
eller anmält missnöje med hans tillvägagångssätt. Rabe hade därför ansett
sig kunna underlåta att tillkalla krigsfiskalen för verkställande avvidare
undersökningar, till dess auditörens yttrande, huruvida ärendet
kunde behandlas såsom disciplinmål eller borde hänskjutas till krigsrätt,
kommit Rabe tillhanda. Beträffande von Hedenbergs yttrande vitsordade
Rabe, att Rabe uttryckt den förhoppningen, att målet måtte kunna avgöras
såsom disciplinmål, särskilt med hänsyn till den korta tid Liberg
hade att kvarstå i aktiv tjänst. Slutligen ville Rabe framhålla, att tillvaron
av kontrollföreskrifter från högre myndighet ävensom av bestämmelser
rörande de ständiga förskott, som finge till kompanichef utlämnas
för bestridande av avlöning åt kompaniets manskap m. m., skulle dels
omöjliggjort att under så lång tid som skett (försenad insättning a\ bankmedel
hade ägt rum redan i april 1926) dölja ett sådant förfarande som
det av Liberg begagnade, dels ock givit klarare utgångspunkter och stöd
för utredning.

I skrivelse den 8 juni 1929 anmodade militieombudsmannen kårchefen
att verkställa förhör med samtliga de vid kåren kvarvarande fast anställda
personer, å vilkas konton under tiden från och med den 1 januari
1926 till och med den 10 mars 1927 uttag blivit verkställda respektive föreskrivna
insättningar icke blivit inom vederbörlig tid gjorda, för utrönande,
med största möjliga precision beträffande belopp och tidsuppgifter.

1) i fråga örn varje under nämnda tid verkställt uttag, dels huruvida
och i vad mån uttaget gjorts efter löntagarens egen framställning eller

med hans eget medgivande, dels huruvida belopp, motsvarande det uttagna,
dessförinnan eller omedelbart efter uttaget helt kommit löntagaren
tillgodo eller huru mycket han eljest på dylikt sätt bekommit;

2) i fråga örn de försummade månadsinsättningarna, huruvida löntagaren
vid varje tillfälle, då dylik insättning för honom uraktlåtits, häftat
i någon skuld till Liberg samt, därest så varit fallet, till vilket belopp
skulden kunde hava uppgått vid varje sådan tidpunkt.

Med föranledande av kårchefens yttrande att vid månadsskiftet februari—mars
1927 företagits granskning av 6. kompaniets sparbanksliandlingar,
anmodade militieombudsmannen honom vidare att från de personer,
som verkställt denna granskning, infordra en fullständig redogörelse
över vad därvid förekommit. Däri skulle särskilt uppgivas den dag, då denna
granskning påbörjats, samt den dag, då densamma avslutats, det sätt,
på vilket granskningen verkställts, det resultat, densamma utvisat, samt
de åtgärder, som med anledning av granskningen vidtagits. De handlingar
eller anteckningar, avseende granskningen, som ännu kunde finnas i behåll,
skulle därjämte tillställas militieombudsmannen.

Vidare anmodade militieombudsmannen kårchefen att till militieombudsmannen
insända handlingarna till den detaljgranskning av manskapets
sparmedel vid 6. kompaniet, som enligt uppgift i överstelöjtnanten
Wiborghs skrivelse till kår chef en av den 18 mars 1927 verkställts av kaptenerna
Beer och Orrling i anslutning till det av kårchefen åt Wiborgh
den 17 i samma månad lämnade uppdraget. Örn några handlingar angående
denna granskning icke funnes i behåll, skulle Beer och Orrling
anmodas avgiva redogörelse för granskningen.

Med skrivelse den 15 augusti 1929 inkom kårbefälhavaren med protokoll
över förhör med samtliga vid kåren kvarvarande fast anställda personer,
å vilkas konton under tiden från och med den 1 januari 1926 till
och med den 10 mars 1927 uttag blivit verkställda. Vid detta förhör
förekom följande.

Furiren nr 28/6 Hans Christian Gerle, vilken hörts vid det av överstelöjtnanten
Wiborgh den 14 april 1927 hållna förhöret, berättade dels angående
det därvid omnämnda förskottet dels i övrigt följande. Ett uttag
den 26 juni 1926 å 200 kronor hade föranletts därav, att Gerle redan
någon dag före midsommaraftonen av kompanichefen utbekommit ett
förskott å 200 kronor och verkställt återbetalningen av nämnda förskott
på det sätt, att han bemyndigat kompanichefen att av Gerles å bank innestående
sparmedel lyfta 200 kronor och tillgodogöra sig detta belopp
såsom likvid för det lämnade förskottet. Däremot hade Gerle aldrig
gjort någon framställning örn uttagande av ett belopp av 350 kronor, som
lyfts å hans sparbanksbok den 26 oktober 1926, lika litet som han lämnat
något medgivande till ifrågavarande uttag. Icke heller hade beloppet
kommit honom tillgodo. Han hade först senare fått kännedom örn
lyftningen, men, samtidigt som detta meddelande lämnats honom, under -

rättats om, att beloppet äter insatts pa hans konto och att detta befunne
sig i vederbörlig ordning. Yad anginge ett uttag den 29 november 1926
å 120 kronor, så hade Gerle icke något minne av detta. Det kunde vara
möjligt, att han till kompanichefen gjort framställning att utfå berörda
belopp. Han vore däremot säker örn, att uttagningen icke haft till ändamål
att täcka något till Gerle av kompanichefen lämnat förskott. Gerle
hade också erhållit kännedom örn, att de insättningar av sparbanksmedel,
som skolat verkställas för augusti, september och november månader
1926, företagits långt senare än som vederbort, i det att insättningarna
för augusti och september månader skett först den 23 oktober 1926 och
insättningen för november månad ägt rum först den 22 därpå följande
december. Uraktlåtenheten att insätta berörda sparmedel, vilka för var
och en av de nämnda månaderna skulle uppgått till 20 kronor, hade i
varje fall icke sin grund uti, att Gerle av kompanichefen utfått förskottsmedel
eller över huvud taget i något Gerles förhållande.

Furiren nr 516 Bertil Jörgen Kjällmark yttrade. På Kjällmarks sparbanksbok
hade den 7 januari 1927 av kompanichefen uttagits 100 kronor.
Denna åtgärd hade ägt rum på kompanichefens eget bevåg, i det att
Kjällmark varken gjort framställning örn utbekommande av någon del
av sina sparmedel eller lämnat något medgivande till uttaget på hans
sparbanksbok. Icke heller hade det uttagna beloppet till någon del kommit
Kjällmark till godo, vilket Kjällmark förklarade sig så mycket säkrare
kunna påstå, som han endast en gång under sin tjänstetid uttagit
sparmedel och i detta förhållande hade ett gott stöd för sitt minne. Kjällmark
hade sedermera beretts tillfälle att konstatera, att det uttagna beloppet
åter blivit insatt å hans sparbanksbok.

Vid kårbefälhavarens skrivelse den 15 augusti 1929 hade fogats ett av
kaptenerna Beer och Orrling den 9 i samma månad avgivet yttrande, vari
anfördes följande. Samtliga handlingar, kvittenser m. m., som vid den
utredning i slutet av februari 1927 angående 6. kompaniets sparbanksmedel,
varmed Beer och Orrling biträtt dåvarande kompanichefen kaptenen
Liberg, varit tillgängliga eller upprättats, hade återställts till Liberg
såsom rätter ägare, då Beer och Orrling eller annan icke ägt dispositionsrätt
över desamma. Vid den anbefallda detaljgranskningen av det
fast anställda manskapets postsparbanksmedel under tiden den 1 januari
1926 t. o. m. den 17 mars 1927 hade Beer och Orrling genomgått samtliga
insättningar, uttagningar och överföringar av sparbanksmedel å 6. kompaniet
jämte därå företedda kvittenser. Därvid hade riktigheten av varje
å kompaniet stamanställds behållning genomräknats och granskats, allt i
enlighet med den utredning, som av Beer och Orrling förut verkställts,
och vilken utredning sedan av Beer och Orrling förelagts en var av manskapet
för granskning och godkännande, en var beträffande vederbörandes
konto. Inför överstelöjtnanten Wiborgh hade de stamanställda förekallats,
såvitt Beer och Orrling nu mindes, till en början man efter man

och tillfrågats om riktigheten av de belopp, som då funnits upptagna å
»Förteckning över insättningar av sparbanksmedel i postsparbanken för
fast anställt manskap vid armén och marinen», stämplad i postsparbanksbyrån
den 8 mars 1927. Därefter hade Wiborgh tillfrågat samtliga på en
gång, huruvida anledning till anmärkning i övrigt förefunnes mot för
en var upptaget belopp eller eljest. Ingen anmärkning hade gjorts, och
Wiborgh hade då resolverat, att alla vore nöjda. Så vitt Beer och Orrling
nu kunde erinra sig, hade icke något särskilt protokoll upprättats,
utan Wiborgh hade till kårchefen avgivit en rapport över vad som förekommit.
Vid ovanberörda utredning, som verkställts en eftermiddag och
följande natt i slutet av februari 1927 (exakta dagen kunde Beer och Orrling
icke nu fixera), hade postsparbanksmedelslistorna genomgåtts och
jämförts med av Liberg företedda kvittenser m. m. För varje stamanställd
hade månad för månad uträknats vederbörandes tillgodohavande;
örn insättningar och uttag skett på övligt sätt, varvid jämväl räntor för
för sent gjorda insättningar och som obehöriga ansedda uttag gottförts
envars konto. Därefter hade genomgåtts, som ovan nämnts, med envar
av manskapet de av Beer och Orrling utförda beräkningarna, varvid i
en del fall manskapet erkänt sig hava, utan kvittenser, av Liberg utbekommit
penningmedel, för vilka de nu lämnat kvitton, och hade Beer
och Orrling omräknat ifrågavarande konton, sedan såväl Liberg som
vederbörande manskap godkänt förhållandena. I sådant fall, där rätta
förhållandet icke med kvittenser eller på annat sätt kunnat till fullo styrkas
eller manskapet uttalat tvekan, hade manskapet med Libergs medgivande
tillgodoförts beloppet med ränta. Varken Liberg eller en stor del av
manskapet syntes hava fört anteckningar örn sina mellanhavanden utan
litat till minnet, vilket naturligt nog i hög grad försvårat utredningen. Envar
av kompaniets stamanställda manskap och Liberg hade till alla delar
godkänt den av Beer och Orrling verkställda utredningen med beräkningar.
Resultatet av utredningen framginge av den ovan anförda för
teckningen över insättningar, som Liberg gjort i mars månad, vilken för
teckning stämplats i postsparbanksbyrån den 8 mars 1927, sedan utredningen
av alla parter och i alla detaljer godkänts, och det torde med
visshet kunna sägas, att manskapet genom Libergs förfarande icke åsamkats
någon som helst förlust. Några åtgärder utöver utredningen hade
icke vidtagits från Beers och Orrlings sida.

I skrivelse till krigs! iskalen vid Svea ingenjör kårs krigsrätt den 29 augusti
1929 anmodade militieombudsmannen denne att verkställa eller låta
verkställa förhör med de av saken berörda fast anställda personer, som
icke längre vore i tjänst vid kåren, för vinnande av den utredning, som
angivits i skrivelsen till kårchefen den 8 juni 1929.

Vid skrivelsen hade fogats bland annat vissa å militieombudsmansexpeditionen
uppgjorda kontoutdrag, särskilt för en var av de personer,

som skulle höras, vilka kontoutdrag upprättats med ledning av ovannämnda
från kårchefen till militieombudsmannen inkomna sammanställning
av insättningar och uttag.

Med skrivelse den 19 oktober 1929 inkom krigsfiskalen John Gustaf
Johnsson med protokoll över de förhör, som verkställts i saken. Vid dessa
förhör hade förekommit följande.

Nr 11 Sven Ragnar Svensson uppgav bland annat: Ett å Svenssons
konto den 26 oktober 1926 uttaget belopp å 175 kronor hade Svensson
aldrig erhållit. Icke heller hade han någonsin framställt begäran att
utbekomma ett sä förhållandevis stort belopp som det ifrågavarande.
Anledningen till uttaget av nämnda belopp kunde icke heller vara någon
önskan hos kompanichefen att täcka något förskott till Svensson, enär
denne aldrig erhållit något sådant vare sig ur kompanikassan eller av
kompanichefen enskilt. Att insättningar skett på Svenssons sparbanksbok
å annan tid än som enligt gällande bestämmelser vederbort, kände
Svensson icke till. I varje fall kunde dylikt dröjsmål icke hava förorsakats
av något Svenssons förhållande.

Nr 3 Karl Erik Tage Modig berättade. Ett å Modigs konto den 8 januari
1927 uttaget belopp å 200 kronor hade Modig icke begärt och icke
heller erhållit. Han hade under hela sin tjänstetid endast verkställt ett
enda uttag, vilket gällt ett belopp av 75 kronor. Han holle icke för osannolikt,
att han erhållit sistnämnda belopp på det sätt, att han fått 10
kronor av ovannämnda 200 kronor samt resten genom ett uttag den 14
februari 1927 å 65 kronor. Detta antagande styrktes därav, att, då de
200 kronorna den 8 mars 1927 skulle återbetalas å hans konto, dit insatts
endast 191 kronor 20 öre, av vilket belopp 1 krona 20 öre uppenbarligen
utgjort ränta. Modig hade aldrig stått i skuld vare sig till kompanichefen
enskilt eller till kompanikassan, varför uttaget av de 200 kronorna
icke kunde hava skett för att täcka något till Modig lämnat förskott.
Icke heller kunde dröjsmålet med verkställande av insättningar hava
föranletts av något Modigs förhållande.

Nr 3 Axel Georg Hellström, å vars konto uttagits den 28 juni 1926 200
kronor och den 28 augusti samma år 85 kronor, yttrade. Han hade icke
något minne av, vilka belopp av sina sparmedel han begärt att få disponera,
eller hur mycket han utbekommit. Det voie emellertid enligt
hans förmenande osannolikt, att han någon gång erhållit så stort belopp
som 200 kronor. Han hade icke erhållit förskott ur kompanikassan eller
av kompanichefen enskilt och icke heller på annat sätt kommit i skuldförhållande
till den senare.

Nr 18 Gösta Alfred Olsson berättade bland annat följande. Vid något
tillfälle på hösten 1926 hade en volontär nr 16 Nyström å kansliexpeditionen
kommit över listan från postsparbanken på insättarnas medel,
varefter han tagit listan med sig till 6. kompaniets expedition. Olsson
hade då blivit i tillfälle att kontrollera sitt konto, som utvisat, att han

hade innestående omkring 150 kronor i banken. Detta belopp hade emellertid
icke motsvarat, vad han skulle hava innestående, enär detta vid
tiden i fråga skulle hava utgjort cirka 5 å 600 kronor. Kontot för en
hel del av hans kamrater hade ävenledes varit missvisande eller oriktigt.
Fnriren Gerle hade då gjort anmärkning till kompaniadjutanten
i saken med påföljd, att det företagits undersökning. Alla insättningar
hade därefter kompletterats och då Olsson vid kontraktstidens utgång
erhållit avsked från kåren, hade han fått kvittera ut till fullo vad han
haft att fordra jämte ränta. Han hade icke varit i någon skuld till sin
kompanichef under sin anställningstid.

Nr 12 Axel Vilhelm Barthelsson anförde bland annat. Barthelsson
kunde icke erinra sig, huruvida han någon gång erhållit uttaget belopp
i förskott. En gång hade han vid en hemresa av kompanichefen mot
kvitto fått låna 30 kronor, men detta belopp hade, enligt vad Barthelsson
trodde, sedermera avdragits vid avlöningstillfälle. Barthelsson kunde
icke yttra sig örn, huruvida insättning å hans bok alltid skett å vederbörlig
tid. Vid ett tillfälle under år 1926 eller 1927 hade Barthelsson genom
en kamrat, som tjänstgjort å kårexpeditionen och där varit i tillfälle
att taga del av bankbeskeden, fått reda på, att han enligt bankbeskeden
haft mindre innestående än vad hans egna anteckningar utvisat.
Skillnaden hade varit omkring 100 kronor. Denna skillnad hade emellertid
sedan insatts. Barthelsson hade under början av 1927 varit skyldig
kompanichefen 10 eller 20 kronor, men kunde han icke erinra sig^
på vilket sätt detta belopp inbetalts.

Nr 21 Hugo Alfred Pettersson berättade bland annat. Under sin tjänstgöringstid
hade Pettersson vid ett tillfälle av en kamrat gjorts uppmärksam
på att deras tillgodohavande i postsparbanken ej stämde överens
med vad tillgodohavandet rätteligen bort vara, varför de kommit till
insikt örn att kompanichefen utan deras vetskap eller medgivande gjort
uttag a sparbanksböckerna. På vilket sätt kompanichefen åtkommit
medlen kände Pettersson ej till, men förmodade, att det skett genom
uttag och icke genom tillgrepp av vid avlöningstillfällena innehållna belopp.
Han grundade denna sin åsikt på, att insättning av penningarna i
postsparbanken ovillkorligen skulle ske varje månad och till bestämda
belopp, varför en underlåtenhet härutinnan från kompanichefens sida
omedelbart skulle hava lett till anmärkning från postverket.

Nr 15 Johan Arthur Andersson, å vars konto före anställningstidens
slut uttagits den 28 juni 1926 200 kronor, uppgav, att han omkring den
1 juli 1926 bekommit allenast 100 kronor.

Förhör har därjämte hållits med nr i Johan Valfrid Carlsson, nr 5
Hilding Vilhelm Rundqvist, nr 7 Harry Carl Roland Larsson-Croneld nr
13 Oskar Gustaf Olof Falk, nr 17 Erik Verner Lage Gustafsson, nr 20
Torsten Elis Wilhelmsson, nr 19 Tage Allan Tidholm och nr 2 Gunnar
Frithiof Andersson-Rydegren. Dessa hava uppgivit, att de icke numera

kunde erinra sig tiderna för uttag av belopp ur deras sparkasseböcker
eller storleken av de belopp som uttagits. Samtliga med undantag av
Larsson-Croneld hava därjämte försäkrat, att de icke vid något tillfälle
häftat i skuld till kompanichefen kaptenen Liberg. Larsson-Croneld har
'' meddelat, att kompanichefen vid ett tillfälle till honom av egna medel
förskotterat penningar, då Croneld lämnat ansökan att få uttaga visst
belopp ur sin sparbanksbok, men har tillagt, att kompanichefen tillgodogjort
sig dessa penningar, då Cronelds ansökan örn uttag blivit beviljad.

I skrivelse till krigsfiskalen Johnsson den 13 november 1929 anförde
militieombudsmannen härefter följande. Då förhör icke anställts med
samtliga de personer, som avsåges i militieombudsmannens skrivelse den
29 augusti, utan att, såvitt visats, hinder därför mött, samt dessutom de
av polismyndigheterna anställda förhören icke verkställts på sätt angivits
i militieombudsmannens skrivelse, anmodades krigsfiskalen att i dessa
delar komplettera utredningen, varvid i Stockholm eller dess närhet
boende personer örn möjligt borde av krigsfiskalen själv förhöras. Sedan
dessa förhör verkställts, skulle krigsfiskalen höra kaptenen Liberg
i saken.

Med skrivelse den 21 december 1929 översände krigsfiskalen Johnsson
protokoll över ett av honom verkställt förnyat förhör i saken samt meddelade
därjämte, att kaptenen Liberg erhållit vederbörligt tillstånd att
till slutet av januari 1930 vistas utom riket.

Vid krigsfiskalens förnyade förhör förekom följande.

Nr 18 Olsson berättade. Olsson hade icke gjort framställning örn utbekommande
av följande å hans konto uttagna belopp, nämligen: 200 kronor,
uttaget deli 28 juni 1926, 40 kronor, uttaget den 28 augusti samma år,
350 kronor, uttaget den 29 november samma år, samt 90 kronor, uttaget
den 14 februari 1927. Han hade ej heller utbekommit dessa belopp. Olsson
hade icke från kompanichefen eller kompanikassan utbekommit något
förskott eller på annat sätt kommit att häfta i skuld till kompanichefen
eller kompaniet. Någon anledning varför icke hans sparbanksmedel
skulle hava insatts å vederbörliga tider hade följaktligen icke
heller, såvitt på honom berott, förefunnits.

Nr 7 Larsson-Croneld berättade. Han hade vid flera tillfällen utbekommit
medel från sin sparkasseräkning, men kunde icke erinra sig,
huru stora belopp han vid varje tillfälle erhållit. Han holle icke för
sannolikt, att han någonsin erhållit så stort belopp som ett å hans konto
under den 26 oktober 1926 upptaget belopp å 175 kronor. Vid ett tillfälle
hade han av kompanichefen erhållit begärt belopp, innan detsamma
blivit tillgängligt i banken, varefter kompanichefen täckt förskottet
med de uttagna medlen. Med undantag för detta förskott hade han icke
stått i skuld till kompanichefen eller kompanikassan, varför något dröjsmål
med insättande av hans sparbanksmedel i vederbörlig tid av dylik
anledning icke bort förekomma.

Nr 5 Rundqvist anförde. Beträffande en post å 150 kronor å hans
konto under den 28 juni 1926 kunde han bestämt påstå, att detta uttag
icke skett efter framställning från honom. Han hade aldrig begärt eller
utbekommit ett så stort belopp och hade icke heller erhållit något förskott,
till vars täckande uttaget varit behövligt. En eller två gånger
hade han av kompanichefen lånat mindre belopp, varje gång örn cirka
10 kronor. Hessa belopp hade han återbetalt vid närmast påföljande avlöningstillfälle
och hade alltså icke disponerat några bankmedel för likviderna.
Härutöver hade han icke häftat i skuld till kompanichefen eller
kompanikassan, varför någon dylik anledning icke kunnat motivera
dröjsmål med insättande å föreskriven tid av honom tillkommande sparkassemedel.

Nr 13 Falk yttrade. Ett å hans konto under den 3 januari 1927 uttaget
belopp å 125 kronor kunde icke hava uttagits efter framställning från
honom, enär han vid nämnda tidpunkt varit tjänstledig och återkommit
först den 8 januari. Han hade emellertid några veckor tidigare eller
närmare bestämt strax före jul år 1926 av kompanichefen erhållit ett
lån på 50 å 75 kronor och hade vid sin återkomst från tjänstledigheten
av kompanichefen erhållit meddelande, att denne gjort sig betald för lånet
genom att disponera motsvarande belopp av Falks sparbanksmedel.
Falk hade aldrig själv ingivit någon framställning örn att få disponera
något belopp av berörda medel. Icke heller hade han, utöver vad ovan
sagts, erhållit förskott eller häftat i skuld till kompanichefen eller kompanikassan.

Nr 17 Gustafsson, å vilkens konto uttagits, den 30 april 1926 50 kronor,
den 28 juni samma år 150 kronor och den 28 augusti samma år 30 kronor,
berättade. Gustafsson hade icke en enda gång under år 1926 ingivit
framställning örn utbekommande av bankmedel och icke heller någonsin
under nämnda tid disponerat några sådana eller av kompanichefen utbekommit
dylika. Han hade aldrig under hela sin tjänstetid av kompanichefen
eller ur kompanikassan erhållit några förskott eller häftat i
skuld till dem. Någon anledning att dröja utöver den föreskrivna tiden
med insättande av honom tillkommande medel hade alltså icke före1‘unnits.

Nr 20 Wilhelmsson, å vilkens konto uttagits, den 28 juni 1926 100 kronor,
den 29 november samma år 150 kronor och den 17 december samma år 50
kronor, förmälde. Han erinrade sig, att han under år 1926 två gånger
hemställt om utbekommande av medel från sin sparbanksbok. Han kunde
emellertid icke erinra sig beloppen, men mindes däremot, att han vid vart
och ett av de båda tillfällena utbekommit det av honom begärda beloppet.
Han vore också säker på, att han aldrig ingivit framställning örn
utbekommande av så stort belopp som 150 kronor, vilket upptagits under
den 29 november 1926, liksom också att han aldrig erhållit detta belopp.
Han hade i slutet av år 1925 eller början av år 1926 av kompanichefen

lånat 30 kronor, vilket belopp han kontant återbetalt. Härutöver bade
han emellertid icke utbekommit några förskott eller häftat i skuld till
kompanichefen eller kompanikassan,

* *

I skrivelse den 31 december 1929 till krigsfiskalen vid Vaxholms kustartilleriregementes
krigsrätt anförde militieombudsmannen Bendz härefter
följande.

Redan vid den granskning av förhörsprotokollet i målet med därtill hörande
handlingar, som militieombudsmannen företog vid inspektions tillfället,
stod det klart för militieombudsmannen, att anledning funnes att
antaga, att Liberg icke blott begått tjänsteförsummelse utan på ett straffbart
sätt obehörigen förfogat över manskapets sparbanksmedel. Den på
militieombudsmannens föranstaltande sedermera verkställda utredningen
hade också till fullo bestyrkt, att det brott, vartill Liberg i förevarande
hänseende gjort sig skyldig, icke utgjorde försummelse och oförstånd i
fullgörande av tjänsteplikt utan innebure brottsligt förfogande över manskapets
sparbanksmedel för egen fördel. Av utredningen framginge nämligen,
att Liberg vid flera olika tillfällen under år 1926 och 1927 å sparbankskontona
för det fast anställda manskapet å 6. kompaniet obehörigen
uttagit avsevärda belopp, utan att ägaren av medlen annat än undantagsvis
vare sig därom framställt begäran eller bekommit vad sålunda uttagits.
Vidare framginge av utredningen, att Liberg vid flera tillfällen under
nämnda år under längre eller kortare tid — vid ett tillfälle under
flera månader -— undanhållit manskapet vad som enligt gällande bestämmelser
skulle insättas i bank av manskapets avlöningsmedel.

I den till kårchefen avgivna förklaringen uppgav Liberg, att han till
manskapet vid sitt kompani skulle hava lämnat förskott å avlöning samt
att de av honom gjorda uttagen och icke vederbörligen insatta beloppen
varit avsedda att täcka sålunda lämnade förskott. Dessa uppgifter hade,
såsom framginge av de berättelser, som avgivits vid de på militieombudsmannens
föranstaltande anställda förhören, endast i ringa mån blivit bekräftade.
Dylika förskott syntes endast i enstaka fall hava förekommit
och de hade i allmänhet endast gällt relativt obetydliga belopp. De uppgivna
förskotten kunde således icke på något sätt förklara de mycket omfattande
uttagen och uraktlåtna insättningar, som förekommit för det
fast anställda manskapet vid 6. kompaniet under ifrågavarande tid.

I detta sammanhang finge militieombudsmannen framhålla, att översten
Rabe i sin till militieombudsmannen avgivna förklaring upplyst, att intet
skäl syntes föreligga till att antaga, att av Liberg till värnpliktiga lämnade
förskott skulle hava lämnats av andra medel än till Libergs förfogande
ställda förskottsmedel. I den mån dylika förskott till värnpliktiga

till äventyrs förekommit, saknade de således betydelse i detta sammanhang
och kunde icke av Liberg åberopas Såsom stöd för hans förfarande i fråga
örn de fast anställdas sparbanksmedel.

Av översten Rabes förklaring framginge, att Liberg, oaktat vederbörlig
insättning i bank icke verkställts, likväl i de till kårens kassaförvaltning
inlämnade avlöningslistorna intygat, att däri angiven bankinsättning blivit
verkställd. Att dylika osanna uppgifter lämnats hade vid granskning
av kårens räkenskapshandlingar bekräftats.

På grund av vad sålunda förekommit uppdroge militieombudsmannen
åt krigsfiskalen att ställa kaptenen Liberg under åtal inför vederbörlig
domstol samt därvid yrka ansvar å honom enligt 115 § strafflagen för
krigsmakten jämförd med 25 kap. 11 § allmänna strafflagen. Kaptenen
Liberg vore för närvarande placerad å ingenjörsstaben i Vaxholm.

De av saken berörda personer, som antingen icke alls eller endast ofullständigt
blivit hörda, skulle, i den mån hinder ej därför mötte, av krigsfiskalen
höras på sätt närmare angåves i särskild vid militieombudsmannens
skrivelse den 13 november 1929 fogad promemoria. Dessa personer
vore: nr 1 Andersson, nr 2 Andersson-Rydegren, nr 4 Carlsson, nr 6 Jakobsson,
nr 9 Nilsson-Rimér, nr 12 Barthelsson, nr 19 Tidholm, nr 21 Pettersson,
nr 29 Ekvall, nr 30 Sjögren, nr 36 Jönsson och nr 39 Hansson.

T. f. krigsfiskalen Arvid Magne ställde med anledning härav kaptenen
Liberg under åtal inför regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente
under yrkande örn ansvar å Liberg för vad i åtalsinstruktionen
lagts denne till last.

Vid krigsrätten företedde Magne protokoll över de förnyade förhör i
saken, som verkställts på militieombudsmannens begäran. Vid dessa förhör
förekom i huvudsak följande.

Nr 1 Andersson, å vilkens konto uttagits den 28 juni 1926 100 kronor,
den 8 januari 1927 150 kronor och den 14 februari samma år 100 kronor,
berättade. Andersson hade varit anställd vid ingenjörkårens 6. kompani
från den 1 november 1924 till i oktober 1927. Då han slutat anställningen,
hade han i enlighet med vad han beräknat bekommit de penningmedel, som
under anställningstiden avdragits på kompaniexpeditionen och insatts i
bank. Redan under år 1926 hade Andersson fått kännedom örn att det
gjorts uttagningar å hans sparbanksbok utan att han ansökt därom eller
givit löfte därtill. Någon annan än kompanichefen hade icke gärna kunnat
antagas hava manipulerat med sparbanksböckerna, enär han haft hand
örn dessa. Vid tiden för första uttagningen den 28 juni 1926 hade Andersson
anhållit att utfå ett belopp av 100 kronor. Så vitt Andersson nu kunde
minnas, hade han emellertid bekommit endast 75 kronor. I början av december
1926 hade Andersson inlämnat ansökan örn att utfå penningar till

julen, troligen 100 kronor. Tre eller fyra dagar före julafton, då Andersson
erhållit permission för att resa till sitt hem, hade han av Liberg erhållit
ett belopp av troligen 50 kronor. Örn hans ansökning då varit beviljad
eller ej, visste Andersson icke. I januari eller februari 1927 hade Andersson
icke ansökt örn eller utfått några penningar av dem han haft innestående
å sparbanksboken. Beträffande insättningarna (15 kronor en var
av dagarna den 4 januari, den 8 februari, den 2 mars, den 24 april, den 24
maj, den 28 juni och den 29 juli 1926, 100 kronor den 28 juli 1926, 45 kronor
den 23 oktober 1926, 35 kronor den 22 december 1926, 20 kronor den 26 januari
1927, 20 kronor den 16 februari 1927, 201 kronor 99 öre den 8 mars 1927
samt 20 kronor den 10 mars 1927) förklarade Andersson, att kontoutdraget
vore rätt till posten för den 28 juli 1926 på 100 kronor. Andersson hade
nämligen dittills icke insatt större belopp än 15 kronor. Han hade emellertid
fått återbetala uttagningen den 28 juni samma år men dock icke med
så stort belopp som 100 kronor på en gång. Vid insättningen den 23 oktober
1926 hade Andersson varit befordrad till vice korpral och samtidigt
härmed hade insättningarna obligatoriskt höjts till 20 kronor. Den 22
december 1926 hade Andersson insatt allenast 20 kronor. Det vore emellertid
möjligt att han då även gjort någon avbetalning på uttagningen i
juni. Insättningarna i januari och februari 1927 hade skett med belopp
som upptagits i kontoutdraget. Insättningen av 201 kronor 99 öre den 8
mars 1927 hade icke verkställts av Andersson. Det vore möjligt, att Andersson
då återbetalt något av det belopp han bekommit till julen 1926, men det
hade under alla förhållanden ej varit så stort belopp som det ifrågavarande.
Avdragen hade gjorts den första dagen i varje månad och insättningarna
hade därför bort kunna ske någon av dagarna därefter, vilket även framginge
av kontoutdraget för de första månaderna år 1926. Det hade dock
vid ett par tillfällen under år 1926 förekommit, att kompaniet fått vänta på
sina avlöningar 8—10 dagar in i månaden. Andersson hade aldrig lånat
några penningar av kaptenen Liberg.

Nr 2 Andersson-Rydegren yttrade. Han komme ihåg, att han högst en
gång gjort ansökning att utfå medel å sin sparbanksbok, vilket han också
fått, men så stort belopp som 100 kronor hade han icke erhållit och hade
uttaget icke heller avsett. Han kunde dock icke nu erinra sig beloppets
storlek, ej heller när detta uttag gjorts. Av de å sparbanksboken gjorda
uttagen, den 30 april 1926 75 kronor, den 26 juni samma år 100 kronor, den
8 januari 1927 125 kronor samt den 14 februari samma år 75 kronor, hade
alltså, såvitt han erinrade sig, endast ett skett efter hans framställning
eller med hans medgivande, och samtliga uttagna penningbelopp hade
han icke mottagit. Han hade innehaft andra medel och hade fördenskull
icke behövt uttaga dylika å bär ifrågavarande bok. De enda insättningarna,
som rätteligen skulle hava gjorts å sparbanksboken, utgjordes av 15
kronor per månad, avdrag å lönen.

Nr i Carlsson anförde. Carlsson kunde nu, så lång tid efter sin anställ3
— Mililieombudsmannens åmbetsberältelse.

ning vid ingenjörkåren, icke så noga minnas de olika uttagen å sitt konto,
men kölle för troligt, att följande uttag vore riktiga: den 30 april 1926 75
kronor, den 28 juni 1926 75 kronor ock den 17 december 1926 60 kronor. Däremot
kunde Carlsson ej erinra sig att kan vare sig begärt eller bekommit
det uttag å 160 kronor, som enligt kontoutdraget vore gjort den 29 november
1926. De tre förstnämnda uttagen å Carlssons konto, vilka han tillfullo
bekommit, kade tillkommit på så vis att Carlsson ingivit en skriftlig ansökan
till vederbörande befäl att utfå beloppen, vilka kan även erhållit.
Tidpunkten för de olika uttagen kunde Carlsson ej erinra sig, men kölle
kan för troligt att den vore riktigt angiven i kontoutdraget. Carlsson förnekade
att han någon gång lånat penningar av kaptenen Liberg ock det
vore Carlsson obekant varför månadsinsättningar uraktlåtits. Carlsson
vitsordade att det belopp, som insatts å hans konto den 8 mars 1927, blivit
av honom godkänt såsom utgörande hans felande tillgodohavande i postsparbanksmedel.

Nr 6 Jakobsson, å vilkens konto uttagits den 28 juni 1926 200 kronor, den
29 augusti 7o kronor, den 26 oktober 150 kronor ock den 17 december 100
kronor samt den 14 februari 1927 70 kronor, yttrade. Han kade varit fast
anställd vid kåren under den tid kaptenen Liberg var chef för 6. kompaniet
och kade varit placerad å kompaniet under åren 1926 ock 1927. Han kade
till fullo erhållit sina innestående sparbanksmedel. Han visste örn att det
varit trassel med sparbanksmedlen under åren 1926 och 1927. Vid tre eller
fyra olika tillfällen hade kan skriftligen begärt ock erhållit medel av sitt
tillgodohavande i postsparbanken. Han kunde emellertid icke nu minnas
beloppens storlek. Ett så stort belopp, som uttagits den 28 juni 1926, 200
kronor, hade han varken begärt eller erhållit. Han hade icke stått i något
som helst skuldförhållande till Liberg, men hade däremot vid något tillfälle
erhållit förskott å lön. Det belopp, 171 kronor 66 öre, som den 8 mars
1927 insatts å hans konto, utgjorde vad som fattades enligt anteckningar,
som han då fört över tillgodohavandet i postsparbanken, men som nu förkommit.

Nr 9 NUsson-Rimér, å vilkens konto uttagits den 28 juni 1926 100 kronor,
den 8 januari 1927 150 kronor och den 14 februari 1927 65 kronor, yttrade.
Han hade icke ansökt örn att utfå ifrågavarande belopp eller någon del
därav, ej heller hade han utfått någon del därav. Eimér hade nämligen
aldrig rinder sin anställningstid uttagit något av insatta belopp och ej heller
erhållit förskott eller lån av Liberg i annan mån än att såväl han som
övriga fast anställda vid ett tillfälle, troligen i september 1926, erhållit 5
kronor i förskott å lön, enär de skulle deltaga i fälttjänstövningar på
Värmdön. Eimér hade icke vid något tillfälle häftat i skuld till Liberg.
Vid ett tillfälle hade han av annan person än Liberg blivit tillfrågad angående
sitt tillgodohavande, och eftersom Eimér fört noggranna anteckningar
hade han genast kunnat upplysa härom. Eimér hade också erhållit
gottgörelse i full utsträckning.

Nr 12 Barthelsson företedde en av honom under tjänstgöringstiden förd
anteckningsbok, i vilken han infört insättningar och uttag. Han uppgav,
att han icke nu kunde erinra sig, huruvida hans ansökan om uttag lytt på

samma belopp, som han erhållit, eller örn de begärda beloppen i	något fall
nedsatts.
Det för Barthelsson upprättade kontoutdraget var av följande innehåll.
1996 1L Trin esta ende ......	..... 314:	76	1926 3% Uttagna .... 35 27,; » .... 200
4/i Insätta	....... 25
v.	....... 25	—		28/8 » .... 50	—
O 1 7* »	....... 25	—		27io » 200	—
2iA. >	....... 25	—		”/i* » 90	—
UU *	....... 25	—		1927 »V, » .... 75	— 650: —
2SL *	....... 25	—
29A »	....... 20	—
28A »	....... 140	—
23Ao »	....... 75	—
”/„ »	....... 45	—
31/12 Ränta f. 1926 13	06
192 7 26/i Insatta	....... 20	—
	....... 20	—
73 *	....... 178	37
»	....... 20	— 681:4 3	10/3 Innestående ......	..... 346: 19
	Summa kr. 996: 19	Summa kr. 996: 19
Motsvarande anteckningar i Barthelssons anteckningsbok hade följande
lydelse:
1996 */. Tnnestående ______	..... 314:	76	1926 *% Uttagna .... 35 2% » .... 60
Vx Insatt	....... 25		—
7s »	....... 25	—		*%0 » •••• iso	—
Vs »	....... 25	—		16/12 » .... 90	- 335: -
74 »	....... 25	—
75 »	....... 25	—
7. »	....... 25	—
7» »	....... 20	—
V8 »	....... 25	—
7. »	....... 25	—
7io »	....... 25	—
7u »	....... 25	—
Vl2 »	....... 20	—
Ränta........	....... 16	43
1927 1/i Insatt	....... 20	—
7s »	....... 20	—
7s »	....... 2C	366:	43	1927 *% Innestående .....	..... 346: 19
	Summa	kr. 681:	19	Summa kr. 681: 19

Nr 19 Tidholm, å vilkens konto uttagits den 30 april 1926 60 kronor, den
28 juni 150 kronor, den 29 november 175 kronor och den 17 december 50
kronor, berättade följande. Han hade varit fast anställd vid 6. kompaniet
av Svea ingenjörkår från och med den 1 november 1924 till och med den
31 oktober 1927. Därunder hade av hans lön varje månad innehållits 15
kronor att insättas å sparbank. Huruvida ifrågavarande penningar blivit
insatta å bank, hade Tidholm sig icke bekant, enär han, såvitt han visste,
aldrig sett den för honom utfärdade bankboken. Till följd av att så lång
tid förflutit sedan han slutat sin nämnda anställning, kunde han icke så
noga erinra sig tiderna för de olika uttagen. Han ville dock minnas, att
första uttagningen troligen ägt rum i slutet av juli 1925, då han skolat resa
till sitt föräldrahem i Malmö. Tidholm hade då efter ansökan genom
kompaniadjutanten erhållit 50 kronor av sina innestående sparbanksmedel.
Dessa penningar hade han sedermera återbetalt på så sätt, att av hans lön
under vardera av de fem närmaste månaderna, förutom ovannämnda 15
kronor, innehållits ytterligare 10 kronor. Troligen i början av år 1926 hade
han ånyo ingivit ansökan örn att få uttaga 80 kronor av sina innestående
sparbanksmedel samt därvid uppgivit, att dessa skulle användas till betalande
av skuld. Nämnda ansökan hade bifallits och hade Tidholm genom
kompaniadjutanten någon dag senare erhållit ifrågavarande belopp, vilket
Tidholm sedermera återbetalt på förut nämnt sätt. I början av december
1926 hade Tidholm för tredje och sista gången ingivit ansökan örn att få
uttaga 50 kronor av sina sparbanksmedel, enär han skulle resa till sitt
föräldrahem i Malmö. Även denna ansökan hade blivit beviljad, och hade
Tidholm av Liberg några dagar före julen 1926 i två poster med två dagars
mellanrum erhållit 25 kronor varje gång. Dessa penningar hade han återbetalt
på samma sätt som förut. Omkring 14 dagar före det Tidholm skulle
sluta sin anställning vid ingenjörkåren eller den 15 oktober 1927 hade han
utan ansökan i förskott på sina innestående medel erhållit 100 kronor samt
den 28 oktober 1927 återstoden eller omkring 300 kronor, vilka utbetalats
mot kvitto. Han hade icke verkställt flera uttagningar eller uttagit högre
belopp, än som ovan nämnts och ej heller lämnat sitt medgivande åt annan
att uttaga medel å hans sparbanksbok. När han sedermera i början av
november 1927 anlänt till Malmö, hade han fått sig tillsänd lönen för oktober
månad samma år.

Nr 21 Pettersson, å vilkens konto uttagits den 27 mars 1926 50 kronor, den
28 juni 100 kronor, den 29 november 175 kronor och den 17 december 50
kronor, förklarade liksom vid det tidigare förhöret (se sid. 28), att han icke
med bestämdhet kunde precisera de belopp han vid olika tillfällen uttagit
å sin sparbanksbok, ej heller tiderna för de olika uttagen, enär han icke
fört några som helst anteckningar över sina tillgodohavanden å sparbanken.
Dock förklarade han det vara högst osannolikt att han, enligt vad för
honom företett kontoutdrag av sparbanksboken utvisade, den 29 november
1926 skulle hava uttagit ett så stort belopp som 175 kronor. Vad be -

träffade totalsumman av uttagna belopp, 375 kronor, trodde lian emellertid
denna stämma med vad lian efter egen ansökan och med eget medgivande
uttagit å sitt tillgodohavande i sparbanken.

Nr 29 Ekvall, å vilkens konto uttagits den 27 mars 1926 75 kronor, den
28 juni 200 kronor, den 28 augusti 50 kronor och den 25 oktober 598 kronor
22 öre, berättade. Ekvall hade erhållit anställning som volontär vid Svea
ingenjörkår den 1 oktober 1922 samt därefter tjänstgjort å kårens 6.
kompani till den 31 oktober 1926, då han på egen ansökan erhållit avsked.
Under anställningstiden hade han vunnit befordran till furir. »Enligt avtal
med kompanichefen» hade av Ekvalls avlöning för varje månad insatts
20 kronor å postsparbanken för Ekvalls räkning. Insättningarna hade
ombesörjts av Liberg. Örn Ekvall önskat insätta högre belopp någon månad,
hade han haft att därom underrätta Liberg innan månadsavlöningen
utbetalades. Det hade möjligen hänt någon gång att Ekvall begärt att å
sitt konto med postsparbanken få insatt något större belopp än 20 kronor
någon månad, men detta belopp hade i sådant fall icke överstigit 5 kronor.
För varje månad hade från postsparbanken lämnats ett kontoutdrag över
manskapets insättningar, vilket varit tillgängligt för manskapet å kompaniexpeditionen.
Ekvall hade för sin del icke så noga granskat dessa kontoutdrag,
varför han icke närmare kunde yttra sig, huruvida insättningarna
för honom verkställts i behörig ordning. Ekvall holle för troligt att han
erhållit de i hans konto upptagna uttagen den 27 mars å 75 kronor och den
28 augusti å 50 kronor. Uttaget å kronor 200 den 28 juni 1926 kunde Ekvall
icke erinra sig, och han vore så gott som säker på att han icke själv erhållit
detta uttag. Han vore även övertygad örn, att han icke av sina
medel den 28 juli 1926 insatt det i kontoutdraget upptagna beloppet 200
kronor. Den 25 oktober 1926 hade Ekvall, som för återstoden av sin anställningstid
erhållit permission, utfått alla sina i postsparbanken insatta
sparmedel, troligen 598 kronor 22 öre. Enligt vad han då uträknat hade
detta belopp till fullo utgjort vad han haft att fordra i detta hänseende.
Ekvall förklarade, att han icke vid något tillfälle erhållit något lån av
Liberg eller erhållit förskott å sin lön.

Nr 30 Sjögren, vilkens konto utvisade, att insättningar verkställts med
20 kronor den 4 januari, den 8 februari, den 2 mars, den 24 april, den 24 maj
och den 28 juni 1926, med 45 kronor den 29 juli 1926, med 100 kronor den 28
juli 1926 och med 110 kronor den 23 oktober 1926 samt att uttagningar verkställts
den 22 maj 1926 med 75 kronor, den 28 juni med 150 kronor och den
25 oktober med 464 kronor 96 öre, berättade följande. Sjögren hade erhållit
fast anställning vid Svea ingenjörkårs 6. kompani den 1 november 1923.
Från anställningstidens början till och med år 1925 hade av Sjögrens avlöning
insatts å postsparbanken 15 kronor för månad. Från och med år
1926 hade insättningen verkställts månadsvis med 20 kronor intill dess
Sjögren slutade sin anställning den 1 november 1926. Sjögren kunde icke
lämna någon förklaring till att kontoutdraget utvisade insättningar den

29 juli 1926 med 45 kronor, den 28 juli med 100 kronor oell den 23 oktober
med 110 kronor. Han erinrade sig bestämt, att det från varje månadsavlöning
avdragits 20 kronor för insättning i postsparbanken. Icke heller
kunde han lämna någon förklaring till att enligt samma kontoutdrag ingen
insättning syntes vara gjord för månaderna augusti och september 1926.
Sjögren kunde icke erinra sig att han den 22 maj 1926 gjort något uttag,
ehuru detta kunde vara möjligt. Örn så skett, kunde Sjögren icke uppgiva
beloppets storlek. Däremot erinrade sig Sjögren, att han den 28 juni 1926
uttagit något belopp, vars storlek han dock icke kunde uppgiva. Han ville
emellertid icke förneka, att det kunde hava utgjort 150 kronor. När Sjögren
någon av de sista dagarna i oktober 1926 lämnat regementet, hade han
utfått ett belopp överstigande 400 kronor, och, enligt uppgift av kompanibefälet,
hade sagda belopp varit hela hans tillgodohavande å postsparbanksboken.
Som Sjögren icke fört några anteckningar över de gjorda uttagen,
kunde han icke uppgiva några exakta belopp. Postsparbanksboken
hade han aldrig sett. Sjögren hade icke vid något tillfälle erhållit vare
sig lån eller förskott på lön av Liberg.

Nr 36 Jönsson, vilkens konto utvisade, att insättningar verkställts med:
den 4 januari 1926 25 kronor, den 8 februari 25 kronor, den 2 mars 70 kronor,
den 24 april 70 kronor, den 24 maj 25 kronor, den 28 juni 70 kronor, den
29 juli 25 kronor, den 23 oktober 165 kronor, den 22 december 45 kronor,
den 26 januari 1927 20 kronor, den 16 februari 20 kronor, den 8 mars 228 kronor
83 öre och den 10 mars 60 kronor, samt uttagningar verkställts med:
den 16 februari 1926 200 kronor, den 26 oktober samma år 300 kronor, den 8
januari 1927 150 kronor och den 14 februari 1927 250 kronor, yttrade. Jönsson
hade haft anställning vid Svea ingenjörkårs 6. kompani från den 23
november 1923 till den 1 november 1927, då han erhållit avsked från kåren.
Då Jönsson började sin anställning vid ingenjörkåren hade beträffande
hans avlöning stipulerats, att därav varje månad skulle i postsparbanken
insättas 20 kronor för Jönssons räkning. Insättningarna skulle ske genom
kompanichefens försorg. Sedermera hade Jönsson träffat avtal med Liberg
örn att av Jönssons månadsavlöning skulle för hans räkning i postsparbanken
insättas 25 kronor för varje månad. Efter den 1 januari 1926
hade å Jönssons avlöning månatligen avdragits minst 25 kronor, men hur
dessa insättningar skett hade Jönsson icke närmare kontrollerat. Den 16
februari 1926 hade Jönsson efter vederbörlig ansökan utfått 200 kronor å
sitt konto med postsparbanken. Dessa penningar hade Jönsson erhållit
med återbetalningsskyldighet. På vad sätt denna återbetalning skett kunde
Jönsson nu icke med bestämdhet erinra sig. Han antoge emellertid, att
45 kronor återbetalats i varje av månaderna mars, april och juni samt 65
kronor i oktober 1926. Det å Jönssons konto såsom uttaget deli 26 oktober
1926 antecknade beloppet 300 kronor kunde Jönsson icke erinra sig. Med
all säkerhet hade han icke utfått detta belopp. I början av år 1927 hade

Jönsson efter vederbörlig ansökan utfått ett belopp å sitt konto med postsparbanken.
Om det varit 150 eller 200 kronor kunde Jönsson emellertid
icke minnas, men antagligen hade det varit ett av dessa belopp och sålunda
ett av de i hans kontoutdrag upptagna beloppen för den 8 januari och den
14 februari 1927. Iian vore övertygad örn att han icke erhållit båda beloppen.
Det belopp, som Jönsson vid denna tid utfått, hade han troligen återbetalt
i olika perioder, men han saknade anteckning därom, varför han ej
med säkerhet kunde yttra sig härutinnan. Den 8 mars 1927 syntes hans
konto med postsparbanken hava blivit på något sätt reglerat, men Jönsson
kunde icke påminna sig, huruvida lian blivit tillfrågad, örn det sagda dag
för honom insatta beloppet utgjort hans felande tillgodohavande i postsparbanken.
Då Jönsson deli 1 november 192i slutat sin anställning vid
ingenjörkåren, hade han utfått sina i postsparbanken insatta besparingar
till fullo. Jönsson hade icke vid något tillfälle lånat några penningar av
Liberg eller erhållit förskott på sin avlöning under sin militärtjänstgöring.

Nr 39 Hansson, å vilkens konto uttagits deli 22 maj 1926 100 kronor, den
28 juni 200 kronor, den 28 augusti 50 kronor, den 26 oktober 200 kronor, den
17 december 150 kronor och den 14 februari 1927 75 kronor, berättade. Hansson
hade under åren 1926 och 1927 varit placerad å Svea ingenjörkårs 6.
kompani. Det hade vid upprepade tillfällen hänt, att han lånat mindre
belopp av kompanichefen eller kompaniadjutanten, men dessa belopp hade
återbetalts vid nästa avlöningstillfälle. Uttagen den 22 maj, den 28 augusti,
den 17 december 1926 och den 14 februari 1927 hade skett efter skriftlig
framställning från Hansson. Orsaken till dessa fyra uttag hade varit,
att Hansson lämnat ekonomisk hjälp till en arbetslös broder, och hade
alltså icke föranletts av att Hansson tidigare erhållit förskott eller lån
av Liberg. Däremot ville Hansson minnas, att en insättning på sensommaren
1926 gjorts på den grund, att Hansson erhållit ett förskott å 30 kronor
av Liberg. Uttagen den 28 juni och den 26 oktober 1926 hade icke skett på
Hanssons begäran och Hansson hade icke bekommit dessa medel. Det belopp,
171 kronor 1 öre, som insatts den 8 mars 1927, hade utgjort Hanssons
felande tillgodohavande av sparbanksmedel.

I skrivelse den 28 mars 1930 till t. f. krigsfiskalen vid Vaxholms kustartilleriregementes
krigsrätt lämnade militieombudsmannen vidare instruktion
för åtalets utförande och anförde därvid bland annat följande.
Hedan i åtalsmemorialet hade framhållits bland annat, att de ordinarie
månadsinsättningar, som skolat ske den 1 augusti, den 1 september oell
den 1 oktober 1926, icke verkställts förrän den 23 oktober 1926 samt att de
ordinarie månadsinsättningar, som skolat ske den 1 november och den 1
december 1926, icke verkställts förrän den 22 december nämnda år ävensom
att Liberg, oaktat vederbörlig insättning i bank icke verkställts, likvid
i de till kårens kassaförvaltning inlämnade avlöningslistorna intygat,

att (län angiven bankinsättning blivit verkställd. Härom bade ytterligare
förhör hållits av t. f. krigsfiskalen den 21 mars 1930. Med anledning av
vad dara timian förekommit uppdroge militieombudsmannen åt t. f. krigsfiskalen
att yrka ansvar å Liberg jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten
tor det han under augusti, september och november 1926 avgivit och för

utfaende av medel begagnat sig av osanna försäkringar örn verkställda
bankinsättningar.

Sådant ansvarsyrkande framställdes av t.
andra rättegångstillfället den 29 mars 1930.

t. krigsfiskalen Magne vid

Vid samma rättegångstillfälle ingav t. f. krigsfiskalen en av militieombudsmannen
upprattad promemoria, däri med avseende å gällande föreskrifter
i fråga örn utbetalande av avlöning och verkställande av bankmsattnmg
för fast anställt manskap anfördes följande.

Enligt 2 §1 st. av kungörelsen den 22 juni 1928 med vissa tilläggsbestämmelser
till de militära avlöningsreglementena beräknades, för månad,
on och övriga i avlöningsreglementena eller vederbörliga stater till beloppe
fastställda avlöningsförmåner till en tolftedel av årsbeloppet samt utbetalades
dar en annorlunda vore föreskrivet, för varje månad senast
torsta helgfria dagen i nästföljande månad.

Jämlik! § 33 mom. 13 av tjänstgöringsreglementet för armén ålåge
kompanichef bland annat att rekvirera, låta utdela och redovisa kompaniets
avloningsmedel och hade kompanichef i övrigt att ställa sig till efterrättelse
föreskrifterna i förvaltningsreglementena.

■ ?nlign§ 13 1 reglementet den 11 oktober 1907 för arméns kassaväsende
i fred (kassareglemente), sådant nämnda författningsram lydde enligt
kungörelsen den 31 december 1919 (sv. ffs. 887/1919), finge till kompaniskvadrons-
och batterichef samt jämställd officer för bestridande av avlöning
och annan gottgörelse åt manskap ävensom rekryteringskostnader
utlamnas stående förskott, som minst en gång i månaden fylldes genom
inlösen av de verifikationer, förskottsinnehavare till bevis om verkställda
utbetalningar från förskottet mottagit,

I enlighet med dessa föreskrifter erhölle kompanichef vid ingången av
nytt budgetår ett stående förskott, vars storlek avpassades bland annat
efter det antal man, som redovisades och avlönades å kompaniet.

Före varje månads utgång uppgjordes, vanligen av kompaniadjutanten,
avlöningslista för manskapet enligt av arméförvaltningen fastställda formulär
(för fast anställt manskap formulär 19 a). De olika kolumnerna
1—38 i listan ifylldes därvid, så att listan förelåge i det skick, att de däri
upptagna beställningshavarna kunde å vederbörlig avlöningsdag (den 1
helgfria dagen i varje månad) utfå och kvittera dem tilkommande avlöningsbelopp.

varje fall så snart ske

Kompanichefen skulle vidare omedelbart, eller i
kunde, verkställa föreskriven bankinsättning.

Sedermera skulle kompanichefen ingiva avlöningslistan till kassaför -

valtningen. Listans slutsumma avfördes därefter å kassadag (den 11 eller
21 i månaden) i räkenskaperna såsom utgift för statsverket, varvid kompanichefen
ägde att, mot listan som verifikation, utfå fyllnad i sitt förskott
med samma belopp, som listans slutsumma utvisade. Det sålunda
fyllda förskottet vore avsett bland annat för de avlöningar för löpande
månad, som skulle utbetalas den 1 i nästa månad.

För att utfå fyllnad i förskottet erfordrades, att kompanichefen med sitt
namn underskreve den å avlöningslistans första sida tecknade försäkran,
innehållande bland annat »att däri angiven bankinsättning blivit verkställd.
»

Vid krigsrätten förekom i övrigt åtskillig utredning.

Vid krigsrättens första sammanträde den 14 februari 1930 bestred Libergs
rättegångsombud, att krigsrätten vore behörig upptaga målet till
prövning samt anförde till stöd härför bland annat följande: Sedan Liberg
avgått ur aktiv tjänst, vore ban tjänstgöringsskyldig endast vid mobilisering
och skulle då tjänstgöra vid ingenjörsstaben i Vaxholm. Då
emellertid för närvarande mobilisering icke ägde rum, kunde skäligen
ifrågasättas, huruvida Liberg lydde under denna krigsrätt. Som Liberg
icke tillhörde något truppförband, borde tillämpas den regeln, att målet
skulle upptagas vid den krigsrätt, som saken närmast rörde, eller i förevarande
fall krigsrätten vid Svea ingenjörkår.

På fråga uppgav Liberg, som var vid rätten tillstädes, att ban numera
vore placerad å ingen jörsstaben i Vaxholm, som utgjorde en underavdelning
av kommendantsstaben därstädes, samt att Liberg vid mobilisering
skulle tjänstgöra vid nämnda ingenjörsstab, och tilläde Liberg på given
anledning, att han själv ansåge sig icke lyda under krigsrätten vid Svea
ingenjörkår.

Åklagaren bestred avseende å den framställda invändningen mot rättens
behörighet under framhållande av att Liberg vore tilldelad ingenjörsstaben
i Vaxholm.

Efter enskild överläggning avsade krigsrätten följande beslut. Med
hänsyn därtill att kaptenen Liberg tillhörde ingen jörsstaben i Vaxholm,
som lydde under regementskrigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente,
funne regementskrigsrätten sig vara behörig upptaga målet till
prövning.

över krigsrättens beslut i forumfrågan anförde kaptenen Liberg besvär
i krigshovrätten. Den 3 juni 1930 meddelade krigshovrätten utslag på
dessa besvär och anförde därvid följande. Enär Liberg sedan år 1927 tillhörde
Fortifikationens reserv, samt Liberg förty, oansett att ban haft sig
ålagt att i händelse av mobilisering tjänstgöra vid ingen jörsstaben i Vaxholm,
icke lydde under strafflagen för krigsmakten vid tiden för målets
anhängiggörande, ty och som vid sådant förhållande målets upptagande
jämlikt 44 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes tillkomme

krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som Liberg tillhörde vid
den tid, då brottet begicks, bleve, med upphävande av överklagade beslutet,
krigsrätten vid Vaxholms kustartilleriregemente förklarad obehörig
att med målet taga befattning.

Över krigshovrättens berörda utslag anfördes icke besvär.

Vid regementskrigsrättens vid Vaxholms kustartilleriregemente sammanträde
den 4 juli 1930 blev målet mot Liberg från vidare handläggning
avskrivet.

I skrivelse den 5 juni 1930 till krigsfiskalen vid regementskrigsrätten vid
Svea ingenjörkår uppdrog militieombudsmannen Bendz åt krigsfiskalen
att ställa kaptenen Liberg under åtal inför regementskrigsrätten vid Svea
ingenjörkår samt därvid yrka ansvar å honom enligt 115 § strafflagen för
krigsmakten, jämförd med 25 kap. 11 § allmänna strafflagen, ävensom
129 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 25 kap. 16 § allmänna
strafflagen, för vad från militieombudsmannens sida lagts Liberg till last
dels i den för målets anhängiggörande utfärdade åtalsinstruktionen dels
ock i den vid rättegångstillfället den 29 mars 1930 till Vaxholms kustartilleriregementes
krigsrätt av åklagaren ingivna skrivelsen från militieombudsmannen
med vidare instruktion för åtalets utförande.

Krigsfiskalen J. G. Johnsson ställde härefter kaptenen Liberg under åtal
inför regementskrigsrätten vid Svea ingenjörkår, därvid Johnsson förklarade,
att han vidhölle vad som inför kustartilleriregementets krigsrätt
av vederbörande åklagare andragits och yrkats i vad detsamma avsåge
brott från Libergs sida, begångna under åren 1926 och 1927.

Regementskrigsrätten vid Svea ingenjörkår meddelade utslag den 1 november
1930. I utslaget yttrades följande. I målet vore upplyst, att förre
kaptenen vid Fortifikationen numera kaptenen i dess reserv Lars Olof Axel
Liberg under år 1926 samt januari, februari och början av mars 1927, då
han tjänstgjort såsom chef för Svea ingenjörkårs sjätte kompani, vid upprepade
tillfällen dels efter utbetalande av avlöning till kompaniets fast
anställda manskap, därvid för varje man avdragits visst belopp avsett att
insättas i postsparbanken, dröjt med beloppens insättande i banken under
längre tid än som vederbort, dels ock å särskilda stamanställdas genom
innehållande av lönebelopp uppkomna tillgodohavanden i banken uttagit
åtskilliga summor, utan att vederbörande räkningshavare vare sig framställt
begäran örn eller bekommit vad som uttagits, men sedermera åter
insatt beloppen. Vad sålunda förekommit måste, i brist på tillförlitlig
utredning därom att förfogandet över medlen innefattade uppsåtlig förskingring,
anses allenast såsom uppsåtlig förbrytelse i tjänsten; och
kunde, med hänsyn till vad i målet blivit upplyst rörande Libergs personliga
förhållanden vid nämnda tid, annat icke anses än att Liberg av förhastande
begått förbrytelsen, därav ingen skada kommit. För förbrytel -

sen. ifråga kunde Liberg icke anses vara bestraffad genom den straffresolution,
som av kårchefen den 27 april 1927 meddelats beträffande Liberg.
Yad eljes i målet slutligen lagts Liberg till last måste däremot anses antingen
genom sagda resolution bedömt eller ock i brist på bevisning sakna
fog. Av anförda skäl och utan avseende å vad Liberg eljest till sitt fredande
andragit och i målet yrkat, i den mån yttrande därom ej tidigare
under målets handläggning meddelats, prövade regementskrigsrätten rättvist
allenast på det sätt bifalla den av åklagaren i målet förda talan, att
Liberg dömdes jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 25
kap. 16 § allmänna strafflagen, att för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten
böta 200 kronor; och skulle statsverket självt vidkännas det belopp, som av
allmänna medel tillerkänts ett på åklagarens begäran i målet hört vittne.

Från förestående utslag, därom krigsrättens militära ledamöter,
kaptenerna greve K. G. Falkenberg och A. F. Daevel, förenat
sig, voro krigsrättens ordförande krigsdomaren O. G. M.
Bång och auditören B. F. Björkman skiljaktiga, och förenade
de sig örn följande yttrande.

»I målet är upplyst, att förre kaptenen vid Kungl. Fortifikationen
numera kaptenen i dess reserv Lars Olof Axel Liberg
under år 1926 samt januari, februari och början av mars 1927,
då han tjänstgjort såsom chef för Kungl. Svea Ingenjörkårs
sjätte kompani, vid upprepade tillfällen dels efter utbetalande
av avlöning till kompaniets fast anställda manskap, därvid för
varje man avdragits visst belopp, avsett att insättas i postsparbanken,
dröjt med beloppens insättande i banken ofta under
flera veckor, i visst fall under nära tre månader, dels uti skriftliga
förklaringar, som han ingivit till kårens kassaförvaltning,
angivit innehållna belopp såsom i banken insatta, oaktat insättning
ännu icke skett, och därigenom åt sig utverkat högre fyllnad
i kompaniförskott än eljest kunnat till honom utbetalas,
dels ock å särskilda stamanställdas genom innehållande av lönebelopp
uppkomna tillgodohavanden i postsparbanken uttagit åtskilliga
summor utan att vederbörande räkningshavare vare sig
framställt begäran örn eller bekommit vad sålunda uttagits.

Tillika är upplyst, att Liberg vid särskilda tillfällen under
angiven tid till ersättande av gjorda uttag å bankräkningarna
verkställt extra insättningar, i huvudsak av enskilda medel, den
sista efter det uttagen i slutet av februari eller början av mars
1927 kommit till vederbörande militärbefäls kännedom, varvid
Liberg å manskapets räkningar i banken insatt tillhopa 3,578
kronor, så att räkningarna kommit att stiga till vederbörliga
belopp.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt uti målet förekommit
måste det anses utrett, att Liberg under angiven tid tillgripit
och förskingrat åtskilliga penningmedel, som han i kraft
av sin tjänst för krigsmaktens räkning emottagit till förvaltning
och redovisning, ävensom att beloppet av de av honom förskingrade
medlen vid slutet av sagda tid uppgått till åtmin -

stone en huvudsaklig del av den summa, med vilken han verkställt
slutlig gottgörelse.

Förfarandet är härutinnan att anse såsom fortsättning av ett
och samma brott.

Genom vad ovan upptagits beträffande Libergs försäkringar
om verkställda hankinsättningar är Liberg därjämte övertygad
om fortsatt uppsåtlig förbrytelse i tjänsten till egen fördel.

För de sålunda angivna förbrytelserna kan Liberg icke anses
vara bestraffad genom den straffresolution, som av kårchefen
den 27 april 1927 meddelats beträffande Liberg.

Vad eljest i målet slutligen lagts Liberg till last måste däremot
anses genom sagda resolution bedömt; och kan Liberg i
denna del icke åläggas ytterligare straff.

Liberg är icke vidare i besittning av det ämbete, vari han sig
förbrutit.

Av anförda skäl och utan avseende å vad Liberg eljest till
sitt fredande andragit och i målet yrkat, i den mån yttrande
därom ej tidigare under målets handläggning meddelats, pröva
vi rättvist döma Liberg dels jämlikt 115 § strafflagen för krigsmakten
samt 25 kap. 11 § och 2 kap. 17 § allmänna strafflagen,
jämförda med 4 kap. 3 § sistnämnda lag, för fortsatt förskingring
av medel, som han i sin tjänst omhänderhaft för krigsmaktens
räkning, att hållas i fängelse två månader, dels ock jämlikt
129 och 131 §§ strafflagen för krigsmakten samt 25 kap. 16
och 18 §§ ävensom 2 kap. 17 § allmänna strafflagen, jämförda
med 4 kap. 3 § allmänna strafflagen, för fortsatt uppsåtlig förbrytelse
i tjänsten till egen fördel att hållas i fängelse en månad
eller att sålunda i en bot hållas i fängelse tillhopa tre månader;

skolande Liberg ersätta statsverket vad av allmänna medel
utgått eller kan komma att utgå till på åklagarens begäran såsom
vittne i målet inför denna krigsrätt hörd person i ersättning
för inställelse.» I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 20 november 1930 uppdrog
härefter militieombudsmannen Elliot åt ämbetet att över krigsrättens utslag
anföra besvär hos krigshovrätten under yrkande, att krigshovrätten
måtte, med ändring av krigsrättens utslag, bifalla den mot kaptenen Liberg
i målet förda talan. Till utveckling av besvären skulle överkrigsfiskalsämbetet
anföra följande.

Även de krigsrättsledamöter, vilkas mening uttryckts i krigsrättens utslag,
hade ansett upplyst, att de uttag av åtskilliga belopp, som av Liberg
gjorts från vissa stamanställdas tillgodohavanden i postsparbanken, ägt
rum utan att vederbörande räkningshavare vare sig framställt begäran
örn eller bekommit vad som uttagits. Nämnda ledamöter hade emellertid
ansett tillförlitlig utredning ej föreligga därom, att förfogandet över sparbanksmedlen
innefattade uppsåtlig förskingring. Häremot finge framhållas
följande.

Liberg hade i april 1927 till kårbefälhavaren lämnat den förklaring rörande
sparbanksuttagen, att dessa ägt rum till täckande av förskott å av -

löningar, vilka förskott Liberg tidigare lämnat åtskilliga stamanställda
vid kompaniet på deras enträgna framställningar. Libergs ombud advokaten
Helge Richter hade vid första rättegångstillfället vid Vaxholms
kustartilleriregementes krigsrätt den 14 februari 1930 i närvaro av Liberg
uppgivit, att större delen av de av Liberg utkvitterade medlen på
sätt förut uppgivits utbetalts till manskapet, medan vad som möjligen
återstått på för Liberg obekant sätt förkommit. Mot dessa uppgifter hade
genom utredningen ställts utsagor av de personer, till vilka enligt Liberg
medlen skulle hava utbetalts. Enligt dessa utsagor, vilkas riktighet, i
den mån de vore för Liberg ofördelaktiga, så mycket mindre borde betvivlas
som personerna i fråga i sina förklaringar ådagalagt välvilja mot
Liberg, hade samma personer, såvitt anginge det stora flertalet belopp,
varom nu vore fråga, icke framställt någon anhållan örn förskott eller
uppburit sådana. Härigenom hade Libergs förenämnda uppgifter till
fullo vederlagts. Därefter hade Libergs ombud förre kronofogden Einar
Ekström vid ingenjörkårens krigsrätt den 1 november 1930, kort före
krigsrättens överläggning till utslag, på fråga uppgivit, att Liberg numera
erkände att han i åtskilliga fall — vilka kunde dock ej uppgivas —
utan uttryckligt medgivande från vederbörande räkningshavare gjort uttag
från deras postsparbankskonton under den i målet ifrågakomna tiden.

I målet vore ådagalagt, att de ifrågavarande uttagna beloppen icke
kommit manskapet tillgodo förrän vid de senare tidpunkter då beloppen
åter blivit av Liberg insatta i banken. Härom hade tydligen, såsom
nämnt, krigsrättens samtliga ledamöter varit ense. Men då nämnda förhållande
vore ådagalagt, hade Liberg icke gittat lämna någon rimlig förklaring
rörande anledningen till uttagen och förfarandet med de uttagna
medlen. Att dessa under tiden mellan uttaget och återinsättandet i banken
förblivit liggande i kassaskåp å Libergs kompaniexpedition förtjänade
uppenbarligen ej tilltro. Fastmer måste anses styrkt, att Liberg obeliörigen
förfogat över medlen i fråga.

Det erinrades i detta sammanhang örn det särdeles anmärkningsvärda
förhållandet, att en i målet ifrågavarande rekvisition å sparbanksmedel
till belopp av sammanlagt 2,975 kronor vore av Liberg dagtecknad den
26 juni 1926 och stämplad i postsparbanksbyrån den 28 i samma månad
samt att Liberg den 29 i samma månad vid redovisande av sitt då innehavda
kompaniförskott kontant inbetalt ett belopp av 2,999 kronor 60 öre.

Vad sålunda anförts åberopades i tillämpliga delar även med avseende
å Libergs förfarande med de avlöningsmedel, som han underlåtit att behörigen
insätta i postsparbanken. Rörande Libergs åtgärder att genom
avgivande av oriktiga intyg, tecknade å vissa avlöningslistor, bereda sig
fyllnad i förskott åberopades vad därom vid krigsrätten från åklagaresidan
anförts.

Krigsrätten, som funnit Libergs förfogande över sparbanksmedlen innefatta
uppsåtlig förbrytelse i tjänsten att bedömas efter 129 § strafflagen

för krigsmakten och 25 kap. 16 § allmänna strafflagen, hade tillika ansett
förbrytelsen hava av Liberg begåtts av förhastande. Denna krigsrättens
uppfattning vore ägnad att väcka förvåning, särskilt i betraktande därav
att Libergs brottsliga förfarande enligt vad upplyst vore ägt rum, fortlöpande
och systematiskt, under nära tre fjärdedels år eller längre.

Över utslaget har jämväl Liberg anfört besvär.

De anförda besvären äro ännu på krigshovrättens prövning beroende.

5. Musikdirektör fälld till ansvar för fylleri under tjänstgöring1 m. m.

I en till militieombudsmannen den 26 november 1929 insänd skrift anhöll
musikvicekorpralen i Södra skånska infanteriregementet nr 12/M
Göte Aug. Carlsson örn undersökning rörande förhållandena vid regementets
musikkår. Carlsson framhöll bland annat, att han och många
andra inom musikkåren blivit dåligt behandlade av musikdirektören R.
Svedberg, samt att Carlsson anmält musikdirektören hos regementschefen
för förolämpning.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till chefen för Södra skånska
infanteriregementet den 28 november 1929 infordrat utredning i ärendet,
översände regementschefen översten Georg Björnström med skrivelse den
30 november 1929 avskrift av handlingarna till Carlssons berörda anmälan.
Dessa handlingar utvisade bland annat, att Carlsson anmält Svedberg
hos regementschefen för det Svedberg den 17 november 1929 under
en orkesterrepetition å biograflokal i Ystad uppträtt förolämpande mot
Carlsson samt hotat honom med stryk; att förhör med anledning av denna
anmälan ägt rum den 20 november; samt att regementschefen den 23 i
samma månad resolverat, att anmälan icke skulle föranleda någon åtgärd.

Uti en den 5 december 1929 dagtecknad, till militieombudsmannen ställd
skrivelse anförde Carlsson sedermera bland annat följande.

Den 1 augusti 1928, då musikkåren haft engagemang vid Norra Promenadens
restaurang i Ystad, hade Svedberg i berusat tillstånd, iklädd uniform,
kommit upp på musikestraden kl. 8 e. m. för att dirigera musiken.
Att Svedberg varit berusad hade kåren genast märkt, ty Svedberg hade
dirigerat samtliga musikstycken fel. Tack vare kårens samspel hade
situationen räddats. Även publiken hade märkt det tillstånd, vari Svedberg
befunnit sig.

Den 12 september 1928 kl. 7.40 f. m. hade Svedberg kommit i bil till lägret
å Revinge hed i starkt berusat tillstånd. Det första Svedberg företagit
sig hade varit att fråga musiksergeanten Ahl, varför denne ej befunne
sig på trumslagning. Då Ahl upplyst Svedberg örn att klockan
ännu ej vore 8, hade Svedberg påstått, att klockan vore 9. Slutligen hade
Svedberg, övertygad örn sitt misstag, befallt till repetition kl. 8 i stället

för, enligt vad schemat angivit, trumslagning. Repetitioner!, som tagit
en timme i anspråk, hade varit rena spexet och kunde ur musikalisk synpunkt
sett icke kallas för undervisning. Svedberg hade till musikkårens
medlemmar använt sådana tilltalsord som »sjömansbuse», »djävla idiot»,
»sorgebarn» m. fl. Sådana tilltalsord hade Svedberg ej använt i enrum
utan inför hela kåren. Svordomar hörde till vanligheterna.

I skrivelsen yttrade Carlsson vidare bland annat följande.

Efter Carlssons anmälan till regementschefen mot Svedberg hade Carlsson
kommenderats på vakt av Svedberg, fastän Carlsson ej stått i tur och
fastän musikvolontärer och musikelever funnits ätt tillgå. Samtidigt
hade Carlsson kommenderats på fältskjutning två dagar i följd. Detta
betraktade Carlsson såsom förföljelse, i synnerhet efter ett yttrande av
daglöjtnanten, vilket lytt sålunda: »Varför är korpralen nu igen på vakt?
Det är ju ej länge sedan korpralen var här.» Härefter hade Carlsson omedelbart
blivit avlöst av en musikvolontär.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 9 december 1929 till regementschefen
anmodat denne att verkställa utredning bland annat med
anledning av vad Carlsson sålunda anfört, översände regementschefen,
översten Björnström med skrivelse den 14 december 1929 den begärda utredningen,
bland annat ett vid förhör i saken den 11 december 1929 fört
protokoll. Detta innehöll följande i fråga örn vad Carlsson lagt Svedberg
till last beträffande tillfällena den 1 augusti och den 12 september 1928.

Musiksergeanten Hansson yttrade, att Svedberg den 1 augusti 1928 varit
berusad, då han anfört kåren vid dess engagemang å Norra Promenaden.

Musikfuriren nr 6/M Sjögren förmälde, att han instämde i musiksergeanten
Hanssons yttrande angående Svedbergs uppträdande i Norra Promenaden
den 1 augusti 1928 samt tilläde, att publiken sannolikt även lagt
märke till det tillstånd, i vilket Svedberg befunnit sig.

Musikfanjunkaren Fredriksson förmälde, att han den 12 september 1928
kl. 8 f. m. sammanträffat med Svedberg och då förmärkt, att Svedberg
förtärt sprit. Svedberg hade befallt, att repetition skulle äga rum i stället
för den enligt programmet anbefallda trumslagningen. Det hade icke
varit någon oreda vid ovannämnda repetition, men utbytet av repetitionen
hade varit ringa.

Musiksergeanten Hansson bestyrkte vad fanjunkaren Fredriksson yttrat
angående Svedbergs uppträdande den 12 september 1928.

Musikfanjunkaren Lundquist meddelade, att han den 1 augusti och den
12 september 1928 märkt, att Svedberg förtärt sprit, men icke att Svedberg
uppfört sig opassande.

Musikdirektören Svedberg uppgav, att han före konsertens början den
1 augusti 1928 förtärt sprit, men att han icke varit berusad. Den 12 september
1928 omkring kl. 5.30 f. m. hade Svedberg anlänt till Revinge och
därefter intagit förfrukost i officersmässen kl. 7 f. m. Han hade hela
dagen den 12 september 1928 deltagit i tjänsten och intagit samtliga mål -

tider i officersmässen, utan att någon anmärkning gjorts mot honom. Att
utbytet vid repetitionen den 12 september icke varit stort kunde vara
beroende av många orsaker och behövde icke på något sätt sammanställas
med att Svedberg förtärt sprit under föregående kväll.

I en vid protokollet fogad, av musikfanjunkaren Anton Ahl i Lund till
regementschefen ställd skrivelse meddelade Ahl följande. Det hade icke
varit Ahl utan musiksergeanten A. Hansson, som tillfrågats av Svedberg
angående trumslagningen. Svedberg hade då av Hansson blivit upplyst
örn tiden. Ahl hade börjat trumslagningen med manskapet kl. 8 f. m., men
efter några minuter fått order örn repetition och hade Svedberg då varit
synbarligen berusad. Repetitionen hade tillgått såsom i Carlssons anmälan
omnämndes.

Härjämte hade vid regementschefens skrivelse bilagts ett utav kyrkoherden
H. Evander i Ystad utfärdat, så lydande intyg:

»På begäran intygas härmed:

att vid samtliga av undertecknad hållna militärgudstjänster, vid vilka
musikdirektören R. Svedberg medverkat såsom anförare för S. Sk. Infanteriregementets
musikkår, denna medverkan varit i allo värdig och avsevärt
bidragit till gudstjänsternas högtidlighet, utan att något för gudstjänsten
störande därvid av undertecknad förmärkts,

att detta gäller särskilt beträffande gudstjänsten i S:ta Maria kyrka i
Ystad den 24 sistlidne november, samt att, såvitt undertecknad har sig
bekant, S. Sk. Infanteriregementets musikkår under musikdirektör Svedbergs
insiktsfulla och energiska ledning tillvunnit sig allmän aktning och
beundran.

Dessutom är det mig en glädje att vitsorda, att jag de gånger jag sammanträffat
med direktör Svedberg alltid funnit hans uppträdande fullt
korrekt.

Ystad den 13 december 1929.

Hj. Evander
Kyrkoherde i Ystad,

förordnad att handhava den andliga vården
vid S. Sk. Infanteriregementet.»

Beträffande Svedbergs uppträdande mot musikkårens medlemmar förekom
vid förhöret följande.

Fanjunkare Fredriksson förmälde, att sådana tilltalsord som »idiot» använts
av Svedberg vid flera tillfällen under repetitionerna samt att Svedberg
stundom brukat använda svordomar under övningarna.

Musiksergeanten Hansson berättade, att Svedberg vid ett par tillfällen
brukat sådana tilltalsord som »idiot» och »sjömansbuse» samt att han vid
flera tillfällen använt svordomar vid övningarna.

Svedberg erkände, att han fällt sådana uttryck som »idiot», men icke
»sjömansbuse» samt att han även använt en eller annan svordom i tjänsten
under repetitionerna.

I fråga örn vaktkommenderingarna yttrade musikfanjunkaren Fred -

riksson vid förhöret följande. Musikelever oell musikvolontärer plägade i
regel kommenderas på vakt. På grund av stor avgång av manskap den
31 oktober 1929 och till följd av sjukdomsfall bland musikpersonalen hade
även från början av november månad samma år ende musikvicekorpralen
i regementet (Carlsson) kommenderats.

För egen del yttrade översten Björnström rörande kommenderingarna
följande. Fältskjutningen hade pågått den 28 november under omkring
4 timmar. Dagen före skjutningen hade samtliga funktionärer beordrats
till skjutplatsen för anordnande av målen och genomgång av den blivande
skjutningen, säkerhetsåtgärder m. m. Carlssons framställning härutinnan
vore således vilseledande. Beträffande vaktkommenderingarna
hade Carlsson jämlikt bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén
i likhet med övriga volontärer, men i långt mindre utsträckning än
dessa, tjänstgjort som spel vid kasernvakten (innebärande förläggning i
vaktlokalen och avgivande av dagordningens signaler). Den av Carlsson
omtalade avlösningen, vilken ägt rum den 29 november, hade varit tillfällig
och berott på att, dä en värnpliktig student (menig) för sin utbildning
tjänstgjort såsom vaktbefälhavare och gevärsgång (honnör) under
arméfördelningschefens inspektion denna dag kunnat ifrågakomma, regementsdagbefälet
ansett det vara lämpligare, att spelet därvid icke innehaft
högre tjänstegrad än vaktbefälhavaren.

I en av Carlsson den 7 januari 1930 dagtecknad påminnelseskrift yttrade
denne i fråga örn vaktkommenderingarna och därmed sammanhängande
förhållanden: Under oktober 1929 hade klaganden varit volontär och rörande
vakttjänsten under nämnda månad hade Carlsson icke något att
invända, men Carlsson hade velat framhålla, att han blivit förföljd av
Svedberg, sedan han anmält denne hos regementschefen i november 1929.
Då Svedberg sedermera fått reda på att Carlsson liänvänt sig till militieombudsmannen,
hade Carlsson befriats från vakt. Detta hade förefallit
Carlsson högst besynnerligt, ty hade Svedberg kunnat undvara Carlsson
efter anmälan till militieombudsmannen, syntes Carlsson icke hava tidigare
behövt fullgöra vakttjänstgöring i den utsträckning, som skett.

I fråga örn det av kyrkoherden Evander avgivna intyget yttrade Carlsson
bland annat följande. Intyget verkade något »gjort». Hur kunde
kyrkoherden Evander påstå, att Svedberg alltid uppträtt korrekt? Vid
ett tillfälle på våren 1929, då musikkåren givit konsert i S:ta Maria
kyrka i Ystad, hade Svedbergs utseende vittnat örn orgier. Under en paus
i konserten hade Svedberg gått in i sakristian och lagt sig. Efter konsertens
slut hade Svedberg ånyo gått in i sakristian och lagt sig med
kappan över sig. Kyrkoherden kunde knappast hava undgått att erhålla
kännedom örn dessa förhållanden. Hur kunde dä ett sådant intyg avgivas? Därom

anmodad, inkom regementschefen den 4 februari 1930 med utredning
i anledning av vad Carlsson i sin påminnelseskrift anfört. Sålunda

M nineon) bull sm a rine ns ämbetsberötlelsc

insände regementschefen bland annat protokoll, hållet vid förhör den 17
januari 1930. Detta protokoll innehöll följande i fråga om välkommen
deringarna.

Musikfanjunkaren Fredriksson förmälde: I regel brukade endast obe fordrade

kommenderas som vaktspel. Vid avgången den 31 oktober 1929
hade endast funnits tre för signalgivning kompetenta meniga kvar i
tjänst. Dessa tre hade turat med vakttjänstgöringen. Den 25 november
1929 hade emellertid en av dessa tre insjuknat, varvid den yngste befordrade,
musikvicekorpralen i regementet Carlsson, fått tura vid vakttjänstgöringen
med de två kvarvarande volontärerna. Sedan den sjuke volontären
tillfrisknat och de den 1 november 1929 nyantagna eleverna utbildats
i signalblåsning, hade Carlsson åter befriats från vakttjänst.

Rörande det av Carlsson omnämnda tillfället, då kåren givit konsert i
S:ta Maria kyrka i Ystad, innehöll förhörsprotokollet följande:

Musikfanjunkare! Fredriksson yttrade: Svedberg hade icke kommit

till den anbefallda repetitionen samma dag konserten skulle äga ram,
men däremot infunnit sig till konserten. Fredriksson hade icke något att
erinra mot musikdirektörens sätt att dirigera under konserten. Musikdirektören
hade verkat sjuk, men Fredriksson hade icke kunnat uppfatta,
huruvida sjukdomen varit beroende av spritförtäring. Dagen efter konserten
hade Fredriksson varit uppe hos musikdirektören, som då legat
sjuk. Svedberg hade varit sjuk under två dagar efter konserten.

Musikfuriren Iversen vitsordade Fredrikssons uppgifter men tilläde att
Svedberg luktat sprit vid konsertens början.

Musikfanjunkarna Lundquist och Hultgren vitsordade även Fredrikssons
uppgifter. De tilläde, att de ej förmärkt att Svedberg under kon
serten luktat sprit.

Vid protokollet hade fogats följande läkarintyg:

»Ystad den 16 januari 1930.

Härmed intygas på begäran, att jag den 9 mars 1929 omkr. kl. 21.30 i anledning
av sjukdomsfall tillkallades till Musikdirektör Ragnar Svedberg
i hans bostad samt att jag därvid behandlade honom för Gastritis ac.
(akut magkatarr), troligen åstadkommen genom intagande av otjänlig
föda. Att jag vid detta tillfälle å direktör Svedberg ej kunde konstatera
någon form av berusning, intygas desslikes.

Ystad som ovan.

Gösta Karström
leg. läkare.» I

I den skrivelse, varmed regementschefen översände utredningen, anförde
denne bland annat följande angående kommenderingarna.

Då tjänstens behöriga gång det medgåve, vore enligt praxis vid rege
mentet musikunder lief hiet fritaget från vakttjänst; härvid vore dock att
märka, att musikvicekorpral i regementet hade samma tjänstgöringsakyl
dighet som övriga musikvolontärer. Vaktkommenderingarna fördelades,
i den mån tjänsten i övrigt det medgåve, ungefärligen lika mellan musik -

volontärer och elever. Enär så många andra krav ställdes på musikpersonalen,
bleve det alltid en viss ojämnhet, särskilt under vissa tjänstgöringsperioder.
Musikvicekorpralen Carlsson hade, jämfört med övriga rnusikvolontärer,
i mycket ringa grad tagits i anspråk för vaktkommenderingar.
I oktober hade ännu funnits många volontärer och elever i tjänst, och
trots att tre spel under 10 dagar varit förlagda till Revinge och att två
av de avgångna för tillträdande av annan plats beretts tjänstledighet under
8 dagar, hade ingen volontär behövt kommenderas som vaktspel mer
än sex gånger.

I november, då de nyantagna eleverna ännu icke kunnat användas för
vakttjänsten, hade endast fyra musikvolontärer, Carlsson inräknad, funnits
disponibla. Till en början hade Carlsson, som den 1 november blivit musikvicekorpral
i regementet, icke tagits i anspråk, utan hade övriga volontärer
var tredje dag beordrats på vakt. Så hade volontär Nilsson insjuknat
och varit sjukskriven den 25—29 november. Det vittnade icke gott
örn Carlssons militära uppfattning och kamratskap, att han förutsatte, att
de två återstående volontärerna skulle beordras på vakt varannan dag och
han själv gå fri. Då december månad ingått, hade eleverna ännu icke
varit kompetenta att giva signaler och då de tre övriga volontärerna haft
en sträng vakttjänst under november, hade befunnits riktigast, att Carlsson
fortsatt att tura med de övriga volontärerna. I mitten av december
hade eleverna kunnat tagas i anspråk för vakttjänsten, och hade Carlsson,
liksom ock huvudsakligen övriga volontärer, kunnat befrias härifrån
under återstående del av månaden. Regementschefen funne sålunda, att
Carlsson beträffande vaktkommenderingarna fört obehörig klagan.

Bland de av regementschefen översända handlingarna fanns en av regementschefen
underskriven P. M. av följande lydelse:

»Musikvolontär Carlsson har för tillträdande av plats i Norrland begärt
avsked 15 februari. Avsked kommer att av mig meddelas, dock ej förrän
Riksdagens Militieombudsmans utslag i ärendet lämnats eller detsamma i
övrigt blivit slutfört.

Ystad den 27 januari 1930.

Georg Björnström
Regementschef.»

Sedan ärendet utställts till påminnelser av Carlsson, utan att denne emellertid
avgivit sådana, avgjorde militieombudsmannen ärendet den 20 mars
1930 och anförde därvid i skrivelse till regementschefen följande.

Utredningen i ärendet ådagalade, att Svedberg åtminstone vid två olika
tillfällen, nämligen den 1 augusti och 12 september 1928, uppträtt berusad,
vid förstnämnda tillfälle å offentlig plats inom förläggningsorten och vid
det sistnämnda under tjänstgöring samt att Svedberg dessutom vid flera
olika tillfällen under tjänstgöring använt otillbörliga uttryck och svordomar.

Bortsett från de yttranden, som Svedberg fällt vid en orkesterrepetition
den 17 november 1929 å biograflokal i Ystad, vilka yttranden icke fällts
under sådana förhållanden, att ansvar därför jämlikt strafflagen för krigsmakten
kumle ifrågakomma, hade Carlsson icke styrkt, att Svedberg
förolämpat honom i eller för tjänsten eller att Svedberg eljest gjort sig
skyldig till brottsligt förfarande av dylik art. Däremot hade Svedberg
uppenbarligen genom sina otillbörliga uttryck och svordomar brustit i anständigt
uppförande.

Då Svedberg vid begående av samtliga nu angivna förseelser utövat ledarskap
över musikkåren, måste förseelserna anses vara av allvarlig natur.

Jämlikt 185 § strafflagen för krigsmakten räknades mål angående förseelser
av nu ifrågavarande slag till disciplinmål, vari det tillkomme vederbörande
befälhavare att ålägga disciplinstraff.

På grund härav finge militieombudsmannen hos regementschefen, som
hade bestraffningsrätten över Svedberg, anmäla honom till bestraffning
för ovannämnda förseelser.

Beträffande klagomålen i övriga ovan angivna hänseenden fann militieombudsmannen
utredningen i saken icke giva anledning till ingripande.

I skrivelse den 1 april 1930 anmälde regementschefen, att han för de
anmärkta förseelserna ålagt Svedberg sex dagars arrest utan bevakning.

6. Misshandel av underordnad i tjänsten.

I en till militieombudsmannen den 18 mars 1930 inkommen klagoskrift
anmälde volontären vid 4. skvadronen av Livregementet till häst nr 31
Gideon Aronsson, att han å skvadronsexpeditionen blivit med ett ridspö
misshandlad av fanjunkaren A. E. Ekdahl, och anhöll Aronsson örn irtredning
i saken.

Genom skrivelse den 19 mars samma år anmodade militieombudsmannen
sekundchefen för regementet att föranstalta örn erforderlig utredning i saken
och att därmed till militieombudsmannen inkomma.

I en den 21 mars 1930 dagtecknad skrivelse översände sekundchefen avskrifter
av förhörsprotokoll med därtill hörande handlingar.

Av de insända handlingarna inhämtades följande.

Med bifogande av ett utav regementsläkaren R. Hybbinette utfärdat
läkarintyg hade sekundchefen den 19 mars anmodat chefen för 4. skvadronen
att i ärendet verkställa utredning.

Ifrågavarande läkarintyg var så lydande:

»Att livryttaren 31/4 Aronsson vid den 17 mars 1930 företagen undersökning
företett utbredda blånader oeh någon svullnad över större delen

av bägge lårens baksidor, tydande på blödningar under och i huden, tydligen
uppkomna genom ett yttre våld och ej motsägande Aronssons uppgift
att skadan uppstått genom spöslag, samt att hans arbetsförmåga därigenom
är väsentligt nedsatt de närmaste dagarna men att med all sannolikhet
något framtida men ej kommer att uppstå därav, intygas på heder
och samvete.

Stockholm den 19 mars 1930.

K. Hybbinette.

Regementsläkare.»

Vid ett å skvadronsexpeditionen av skvadronschef en, ryttmästaren Per
Brändström hållet förhör hade Aronsson meddelat följande. Lördagen den
15 mars 1930 klockan mellan 14.00 och 15.00 hade Aronsson blivit inkallad å
skvadronsexpeditionen av fanjunkaren Ekdahl, varvid Aronsson av denne
blivit misshandlad med ett ridspö. Som skäl härför hade fanjunkaren
uppgivit, att Aronsson misskött sig. Aronsson meddelade dessutom, att
han på grund av det inträffade den 17 mars 1930 avlåtit en klagoskrift till
riksdagens militieombudsman, men att Aronsson intet hade att erinra
mot att målet, därest fanjunkaren Ekdahl erkände vad som passerat, omedelbart
handlades såsom disciplinmål. Med anledning av vad Aronsson påstått
i fråga örn misshandeln hördes Ekdahl och medgav därvid, att han
vid sagda tillfälle med en rotting slagit Aronsson på plats å kroppen, som
framginge av läkarintyget. Som skäl härtill uppgav Ekdahl, att Aronsson
enligt Ekdahls åsikt vid upprepade tillfällen visat ett icke tillfredsställande
uppförande, bland annat då Aronsson viss angiven dag utan permission begivit
sig till staden.

Sedan vid majorsförhör den 20 mars 1930 såväl Ekdahl som Aronsson
vitsordat sina uppgifter vid det å skvadronsexpeditionen hållna förhöret,
samt upplyst blivit att Ekdahl gottgjort Aronsson med fordrade 100 kronor,
ålade sekundchefen samma dag Ekdahl jämlikt 90 § strafflagen för
krigsmakten för misshandel å underordnad krigsman i tjänsten disciplinstraff
av vaktarrest i sex dagar. I straffresolutionen hade härjämte antecknats,
att såsom förmildrande omständigheter tagits i betraktande, dels
att Aronsson i sitt uppförande varit synnerligen opålitlig och självsvåldig,
och dels att Ekdahl beredvilligt till Aronsson utgivit fordrad ersättning. I

I resolution den 22 mars 1930 förklarade militieombudsmannen att, sedan
ifrågavarande anmälan föranlett bestraffning och klaganden erhållit skadestånd,
varmed han förklarat sig åtnöjas, militieombudsmannen lunne
vidare åtgärd icke kunna ifrågakomma.

7. Icke tillåten form för tillrättavisning: använd. Tillrättavisningålagd
för brott, som bort beläggas med disciplinstraff.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 25 juli 1930 förrättad
inspektion av Hälsinge regemente antecknades följande vid granskning
av musikkompaniets anteckningsbok för tillrättavisningar.

_ L Musikdirektören bade den 8 juli 1930 meddelat nr 3 Åkerlund för olovlig
frånvaro nattetid samt underlåtenhet att fullgöra tjänsteplikt tillrätta''
isning, bestående däri, att Åkerlund skulle »slå revelj och tapto två veckor
utan ordinarie tur».

2. Musikdirektören hade den 19 juli 1930 meddelat nr 13 Friberg tillrättavisning
i form av 10 dagars permissionsförbud för misshandel av
underordnad.

Mot tillrättavisningen under 1. härovan anmärktes, att signalgivning
icke torde kunna räknas till handrackningsarbete och sålunda icke använ
das som form för tillrättavisning. Mot tillrättavisning under 2. härovan
anmärktes, att tillrättavisning icke lagligen kunnat åläggas för ifrågavarande
förbrytelse. I annat sammanhang anmärktes därjämte, att permissionsförbud
icke vore hänförligt till någon av de tillrättavisningsformer,
som angåves i 210 § strafflagen för krigsmakten.

På grund av i ad sålunda anmärkts, anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse den 30 juli 1930 chefen för Hälsinge regemente
att inkomma med vederbörandes yttrande.

Med skrivelse den 4 augusti 1930 översände regementschefen yttrande
över berörda anmärkningar från chefen för musikkompaniet musikdirektören
Ivar Fredrik Widner.

Hennes yttrande, som var dagtecknat den 31 juli 1930, innehöll följande:

1. Arten av den ålagda tillrättavisningen överensstämde icke med innehållet
i 210 §, vilket av Widner icke observerats vid meddelandet av ifrågavarande
tillrättavisning. Förbiseendet bomme emellertid icke vidare
att av Widner upprepas.

2. Förseelsen ifråga hade synts W hiner vara av så ringa beskaffenhet
att, då malsäganden, en yngre hornblåsare, anmält saken till Widner och
icke till regementschefen samt förklarat sig icke yrka ansvar vid krigsdomstol,
Widner ansett sig kunna använda sig av tillrättavisning för den
begångna förseelsen. I strafflagen 210 § d) angåves som tillrättavisningsform
förbud att under viss bestämd tid vistas utom i samma stycke angivna
områden. Att denna formulering icke använts i »Anteckningsbok för tillrättavisningar»
berodde på ett förbiseende, föranlett av att ordet permissionsförbud
sedan långliga tider tillbaka begagnats i dagligt tal inom
och utom tjänsten. Rättelse vore emellertid av Widner nu verkställd i
fråga om rubriceringen av tillrättavisningens art.

Beträffande de framställda anmärkningarna anförde regementschefen

i förenämnda skrivelse följande. Musikdirektören, som på egen begäran
anförtrotts befattningen som chef för sagda kompani, vore visserligen
skyldig efterfölja gällande föreskrifter vid handhavande av honom tillkommande
bestraffningsrätt. Att i enstaka fall något förbiseende från
hans sida kunde förekomma, vore dock mer förklarligt än i fråga om de
rent militära befattningshavarna. Vad nu särskilt vidkomme ifrågavarande
fall av »misshandel mot underordnad» torde detta hava hort rubriceras
såsom oförstånd eller förargelseväckande beteende, varför regementschefen
ville hemställa, att saken måtte vid den gjorda erinringen och nu lämnad
förklaring bero.

* *

I skrivelse den 11 augusti 1930 till chefen för Hälsinge regemente anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen härefter följande.

210 § strafflagen för krigsmakten hade följande lydelse:

»För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må, på sätt
och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället för disciplinär
bestraffning såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges

överordnade eller med honom likställda; . ..

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid, högst
trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom: „

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,
högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräcknings ar

beten; .

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom
kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eliel
likställt truppförband upplåten del av dylikt område.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag
för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i c) förmäles,
i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak
men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer.

Örn tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt femton
år, därom förordnar Konungen.»

Detta lagrum innehölle uttömmande bestämmelser om de slag av tillrättavisningar,
som finge användas. Den tillrättavisningsform, »slå revelj
och tapto två veckor utan ordinarie tur», som i det under 1. omnämnda
fallet använts av musikdirektören Widner, vore, såsom framginge av
lagrummet, icke hänförligt till något slag av tillrättavisningai, som enligt
detta vore medgivna.

Tillrättavisning kunde, såsom framginge av lagrummets ordalydelse,
ifrågakomma endast för förseelser mot militär tukt och ordning. Med
detta uttryck hade avsetts att betona, att tillrättvisning endast finge användas
för förseelser, som stöde i samband med det militära tjänstedr -

bullandet. Att härunder icke folie sådant brott som det under 2. härovan
upptagna, nämligen misshandel av underordnad, även örn brottet begåtts
av oförstånd, torde vara uppenbart.

Musikdirektören Widner hade såsom stöd för sin åtgärd att meddela sistnämnda
tillrättavisning åberopat, att saken anmälts för kompanichefen
och icke för regementschefen. Detta förhållande borde emellertid hava
föranlett, att målsägandens anmälan örn misshandeln av kompanichefen
vidarebefordrats till regementschefen. Tjänstgöringsreglementet för
armén innehölle nämligen i § 1:19 första stycket följande bestämmelser:

. »Befälhavare får icke lämna oanmärkt fel eller försummelse, som vare
sig i eller utom tjänsten begås av underlydande. Anser han felet eller
försummelsen fordra tillrättavisning eller straff, varom han icke själv
agert orörd jia.ska11 han ofördröjligen, skriftligen eller muntligen, anmäla
förila Ilandet till egen eller den felandes närmaste befälhavare, som
över den felande ager tillrättavisningsrätt. Då sistnämnda befälhavare
anser felet eller försummelsen icke kunna försonas med tillrättavisning
och själv icke ager bestraffningsrätt, skall han föra anmälan vidare till
den, som har sådan.»

Vidale hade åberopats, att målsäganden förklarat sig icke yrka ansvar
vid krigsdomstol för ifrågavarande misshandel. Med anledning härav
torde allenast böra erinras därom, att örn dylik förklaring icke förelegat,
målet måst hänskjutas till krigsrätts avgörande.

Genom meddelande av ifrågavarande tillrättavisningar hade Widner
enligt tjenstförrättande militieombudsniannens uppfattning förfarit i strid
med tydliga bestämmelser i 210 <§ strafflagen för krigsmakten. Även örn
Widner icke innehade samma rutin vid handläggning av förevarande slags
ärenden som en rent militär befattningshavare, hade han dock haft ovillkorlig
skyldighet att, innan han begagnade sig av sin tillrättavisningsrätt,
förskaffa sig erforderliga kunskaper örn innehållet i 210 § strafflagen
för krigsmakten. Tjänstförrättande militieombudsmannen hade därför
ansett sig icke kunna lämna det begångna tjänstefelet utan beivran. Detta
borde dock icke svårare anses än att detsamma finge föranleda tillrättavisning
eller bestraffning, som överordnad befälhavare ägde ålägga. Med
hänsyn härtill, och då utredning vid krigsrätt icke vore erforderlig, hade
tjänstförrättande militieombudsmannen funnit annan åtgärd i saken icke
behöva från hans sida vidtagas, än att han till regementschefen, som hade
bestraffningsrätten över Widner, anmälde Widner till den disciplinära
bestraffning eller den tillrättavisning, som regementschefen kunde linna
ifrågavarande tjänstefel föranleda.

Med anledning av berörda anmälan fick Widner den 12 augusti 1930
av regementschefen sig tilldelad varning för oförstånd i tjänsten.

8. Försummelse i behandling1 av insjuknad.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde förre hovstagar
korpralen vid Livregementets husarers 2. skvadron nr 44 G. A. Granberg
följande. Granberg hade varit fast anställd vid Livregementets husarer
under tiden från den 1 december 1925 till och med den 31 oktober
1929. Natten mellan den 13 och den 14 maj 1929 hade Granberg insjuknat i
blodförgiftning, till följd av ett brännsår å vänster hand, vilket Granberg
ådragit sig under tjänstgöring i regementets smedja några dagar
tidigare. På morgonen den 14 maj hade Granbergs vänstra arm varit
mycket ansvälld och han hade haft svåra smärtor i densamma. Granberg
hade stigit upp och klätt sig, men då han ej orkat vara uppe åter lagt sig
på sängen. Han hade varit mycket sjuk, omtöcknad av de svåra smärtorna
i armen och oförmögen att kumla redigt tänka och handla, varför
Granberg blivit liggande ensam kvar i logementet och försummat att inställa
sig vid sjukvisitationen, som tagit sin början kl. 8 f. m. Ingen hade
heller tillsagt Granberg att gå till densamma. Klockan omkring 10 f. m.
samma dag hade skvadronsad jutan ten kommit in på logementet, där Granberg
låg. Han hade frågat Granberg om denne varit vid sjukvisitationen
eller örn han skulle gå dit. Granberg hade då svarat »det är för sent nu.
men det här må väl gå över». Därpå hade skvadronsadjutanten avlägsnat
sig. Som Granberg ej kom till tjänstgöring i smedjan hade hovslagarfuriren
Lantz sökt upp Granberg och anträffat honom liggande i logementet.
Lantz hade sett på Granbergs arm och tillsagt honom att genast
gå till sjukavdelningen, vilket Granberg omedelbart gjort, åtföljd av Lantz.
Granberg hade inkommit å sjukavdelningen den 14 maj klockan omkring
11—11.30. Sjukvårdsfuriren hade tagit temperaturen på Granberg, och
hade denna varit 39.5°. Därefter hade Lantz omedelkart ringt upp regementsläkaren
O. Gertzén och anmält fallet. Granberg hade blivit inlagd å
sjuksalen och fått ett omslag på sin vänstra arm. Regementsläkaren hade
själv icke undersökt Granberg förrän vid sjukvisitation påföljande dag
klockan 8, då han behandlat Granberg. Granberg hade sedan vårdats å
sjukavdelningen till den 22 maj, då han på egen begäran blivit förd till
garnisonssjukhuset, där han sedan vårdats för allmän blodförgiftning.
Granberg hade utskrivits från garnisonssjukhuset den 17 mars 1930. På
grund av sjukdomen hade Granberg blivit invalid och oförmögen till arbete.
Det förefölle Granberg, som cm något fel vid behandlingen av honom
blivit begånget. Varlör hade läkaren ej kommit ut och verkställt
undersökning och behandling samma dag som Granberg inlades å
sjukavdelningen, då ett så allvarligt sjukdomsfall förelåg1? Örn Gran
berg redan samma dag som han iniunnit sig på sjukavdelningen blivit behandlad
av läkaren, hade sjukdomen kanske kunnat hävas. I varje fall
hade väl då de största utsikterna därtill förefunnits. Det lörefölle Gran

berg underligt, att han ej, sedan han av läkaren undersökts och behandlats,
blivit omedelbart förd till garnisonssjukhuset, där givetvis bättre
vård kunnat bringas honom än å regementets sjukavdelning. Måhända
kunde sjukdomen därigenom fått ett lindrigare förlopp utan att efterlämna
framtida men. Granberg anhölle hos militieombudsmannen örn utredning,
huruvida regementsläkaren Gertzén i detta fall fullgjort sina åligganden
eller icke.

Med anledning av berörda klagoskrift infordrade militieombudsmannen
utredning i ärendet från sekundchefen för Livregementets husarer ävensom
yttrande av regementsläkaren Gertzén.

Utredningen gav vid handen följande.

Vid förhör inför skvadronschefen ryttmästaren H. Hedenstierna hade
Granberg berättat, att han under smidning i skosmedjan den 8 maj fått
ett brännsår å vänster hand, att såret varit ganska obetydligt, varför
Granberg ej sökt någon läkare utan arbetat i smedjan till och med den 13
maj, att Granberg natten till den 14 maj vaknat och känt värk i vänstra,
armen samt att han till en början trott att han slagit armbågen i järnsängen,
varför han hållit sig i stillhet under förmiddagen i logementet.

Vid samma förhör hade hovslagarfmaren nr 40/2 Lantz berättat, att han
omkring klockan 12 på dagen gått upp till 2. skvadronen för att höra efter
hur det var med Granberg, enär denne var kommenderad att den 15 maj
medfölja officersaspirantskolan på marsch, att Lantz tillsagt Granberg
att gå till sjukhuset för att taga temperaturen, vilket Granberg gjort samt
att, då det befunnits att Granberg haft omkring 39° feber, han omedelbart
blivit inlagd på sjukhuset.

Vid senare förhör inför skvadronshefälhavaren berättade dagunderofficeren
furiren 15/2 Karlsson följande. Karlsson hade den 14 maj på morgonen
klockan 5.is vid skvadronens uppställning i korridoren talat vid Granberg,
som då var påklädd. Sedan skvadronen marscherat till stallet hade
Granberg gått och lagt sig igen, men ej omnämnt att han var sjuk. Klockan
7 hade Karlsson varit inne i logementet, där Granberg låg. På Karlssons
tillfrågan varför Granberg fortfarande låg till sängs, hade denne meddelat
att han var sjuk. Karlsson hade då givit Granberg order att gå till
sjukvisitationen klockan 8, varvid Granberg svarat »det gör jag ej utan
jag ligger på skvadronen hela dagen». Karlsson hade sedan haft tjänstgöring
utom skvadronen till klockan 12, varför han ej kunnat kontrollera
om Granberg gått till sjukvisitationen.

Regementsläkaren Gertzéns yttrande, som var dagtecknat den 28 maj
1930, var av följande lydelse. Enligt protokoll från skvadronen i maj 1929
framginge med önskvärd tydlighet, att Granberg med berått mod vägrat
inställa sig vid den ordinarie sjukvisitationen den 14 maj 1929 klockan 8,
ehuru han redan då var sjuk. Först omkring klockan 12 hade han genom
sin närmaste förman tvingats att inställa sig å sjukavdelningen. Gertzén
hade uppringts av dåvarande sjukvårdsfuriren Carlsson, som uppgivit att

en hovslagarkorpral inkommit med 39.ic feber oell rodnad oell svullnad å
ena armbågen samt att något orent sår ej kunnat upptäckas utan hade det
närmast liknat ros. Han hade dessutom lämnat den upplysningen, att den
sjuke ej »brytt sig örn» att gå till ordinarie visitationen på morgonen utan
legat kvar i logementet och tillagt, att dessa hovslagare i allmänhet själva
brukade »kvacksalva» med sina sår och sjukdomar. Gertzén hade därför
tillsagt sjukvårdsfuriren att lägga ett Burrows våtvärmande omslag örn
korpralens arm och underrätta Gertzén ånyo om hans tillstånd efter aftontemperaturens
tagande klockan 17. Vid denna tid hade Gertzén fått upplysning
örn, att temperaturen gått ned O.s grad och att tillståndet var gott,
varför Gertzén ej ansett ett besök vara nödvändigt omedelbart. Någon
omtöckning eller oreda i tankegången hade Gertzén ej förmärkt hos Granberg
vare sig vid inkomsten eller senare, och Gertzén ville påpeka, att sådan
ej förekommit under den tid, Granberg vistades å sjukavdelningen.
Gertzéns beslut att ej besöka Granberg förrän på morgonen den 15 maj hade
i hög grad berott på principen att hålla på bestämd sjukvisitationstid.
Då en person, som varit fast anställd 4 år och därunder flera gånger varit
sjukskriven, vägrade att inställa sig å föreskriven visitationstid, måste
läkaren kraftigt reagera mot denna nonchalans. Då Gertzén dessutom
vore ensam läkare ä regementet och således dagligen under hela året
måste göra tjänst, skulle denna bliva för betungande och omöjliggöra all
privat praktik, örn det skulle bliva en vana för de sjuka att inställa sig å
sjukavdelningen, när helst det behagade dem- En annan sak vore det
med efter visitationen insjuknade eller olycksfall. Av intyg från förre
sjukvårdsfuriren Carlsson framginge, att Gertzén vid varje fall med hög
feber eller eljest svåra symptom på såväl inneliggande å sjukavdelningen
som nyinsjuknade plägade besöka sjukavdelningen även å eftermiddagen,
och under den tid, som Granberg vistades å sjukavdelningen, hade Gertzén
varit närvarande vid omläggningen även på aftonen. Enligt sjukjournalen
hade operationen den 15 maj på morgonen visat, att endast helt obetydligt
var fanns och att infiltrat och späckighet av vävnaden var det huvudsakliga
jämte rosfeber. Det hade således, även örn Gertzén undersökt
Granberg omedelbart efter inkomsten den 14 maj, med all sannolikhet ej
blivit annan följd än den ordination Gertzén telefonledes givit, nämligen
ett våtvärmande Burrows omslag. Det obetydliga var, som funnits på
morgonen den 15 maj, hade säkerligen bildats under natten genom det vatvärmande
omslaget. Vid ros borde enligt vanligt medicinskt bruk ej göras
ingrepp utom vid abscessbildning, och som syntes av förloppet hade sådana
ytliga uppstått under huden dag efter dag, vilka öppnats och dränerats.
Den svårartade infektionen som sådan var orsaken till det senare svåra förloppet
av sjukdomen, och var tidpunkten vid hans inträde a sjukavdelningen
redan för sen för att hindra denna vare sig genom ingrepp omedelbart
eller på annat sätt. Däremot måste Granberg själv anses vara vållande till
det svåra förloppet av sjukdomen genom att ej omedelbart sköta om sitt sår

(JO

å handen utan låta detta sköta sig självt från deli 8 till den 14 maj. Vad
.slutligen hans klander mot Gertzén att ej omedelbart avpollettera honom
till garnisonssjukhuset beträffade, ville Gertzén framhålla, att detta fall
till en början i intet avseende skilde sig från massor av andra infektioner,
som Gertzén behandlat å Sjukavdelningen. Granbergs allmäntillstånd hade
ej varit påverkat och först senare hade det visat sig, att infektionen var
synnerligen svårartad. Skulle läkaren å regementet avpollettera alla infektioner
och fall, där incisioner mäste göras, skulle han alldeles komma
(lort fran behandlingen av de fall, som såväl i fred som i krig utgjorde
huvudparten av sjukdomar hos kavallerister. Att från början förutsäga
fallets utveckling till det bättre eiler sämre, vore omöjligt vid dessa infektioner.
Då Granberg senare uttryckte sin önskan att få komma till garnisonssjukhuset,
hade han fått denna önskan uppfylld. Gertzén ville även
framhålla, att han hade tillräcklig kirurgisk utbildning och skolning för
att kunna sköta sådana fall och att han varit läkare å garnisonssjukhuset i
Skövde under en tid av över 8 år, under vilken tid de i Skövde förlagda
regementena hade större manskapsstyrka än för närvarande, och någon
anmärkning på hans tjänstgöring och hans arbete därstädes eller annorstädes
hade aldrig förekommit.

Vid detta yttrande hade fogats följande tre intyg:

_ 1- »Undertecknad som varit anställd som sjukvårdsfurir vid K. 3 under
tiden 1 november 1928—31 oktober 1929, får härmed angående f. d. hovstagarekorpralen
nr 44/2 Granbergs sjukdom under edlig förpliktelse intyga
följande: På f. m. den 14 maj 1929 träffade jag hovsta garefurir Lantz,
Granbergs närmaste förman, därvid jag tillfrågades, huruvida Granberg
var sjukskriven eller praktikbefriad, varvid jag genmälte, att Granberg ej
varit vid sjukvisitationen. Lantz anmärkte då, att i så fall skulle han antingen
gå till smedjan eller sjukavdelningen. Kl. 12 infann sig därefter
Lantz medförande Granberg. Han tillfrågades då av mig, när han fått
ont i armen och svarade då, att han dagen förut fått värk i densamma, men
ej »brytt sig örn» att infinna sig å sjuk visitation. Efter tagen temperatur
(39.i 1 och besiktning av armen telefonerade jag till regementsläkaren och
relaterade fallet, därvid jag omtalade, att han »ej brytt sig örn» att infinna
sig å ordinarie sjukvisitation kl. 8 och anmärkte även, att hovslagare
i allmänhet själva »kvacksalvade» med sina sår, varför jag ansåg, att han
i detta fall även gjort det. Jag anmärkte även, att inga sår Humös å v.
handen, utan att svullnaden och rodnaden av v. armbåge var huvudsaken.
Någon oredighet eller förvirring kunde ej förmärkas utan föreföll
han fullt klar och redig. Ej heller under de dagar han vårdades å sjukavdelningen
förmärktes någon oredighet eller förvirring hos Granberg. Regementsläkaren,
som omkring kl. 1/2 10—10 lämnat sjukavdelningen, ansåg
det var uppenbar trots av Granberg att ej infinna sig å sjukvisitationen,
tillsade mig att omlägga ett våtvärmande Burrowsomslag och underrätta
honom örn någon försämring inträdde. Kl. 17 underrättade jag regementsläkaren,
att temperaturen gått ned till 38.8 och att han kände sig
bättre, då regementsläkaren ej ansåg sig behöva besöka honom extra. På
morgonen den 15 maj var temperaturen endast 38.2. Någon klagan eller
oro på natten förekom ej från Granberg.

Jag vill härmed framhålla, att jag haft regementsläkarens order, att pa
aftonen alltid underrätta läkaren, örn någon försämring hos de inneliggande
sjuka under dagen inträtt och om några nya sjuka inkommit under
dagen, då regementsläkaren infann sig på aftonen örn hög temperatur eller
försämring i hälsotillståndet hos de sjuka det fordrade. Ävenledes vill jag
tillägga, att under Granbergs vistelse å sjukavdelningen regementsläkaren
även på aftonen deltog i omläggningen av honom.

Ävenledes intygas, att betydligt svårare blodförgiftningsfall än Granbergs
vårdats å sjukavdelningen och gått till full hälsa. Jag anser enligt
mitt förmenande, att i fallet Granberg regementsläkare Gertzén ej gjort
sig skyldig till någon försummelse utan tvärtom visat sig ytterst samvetsgrann
och uppoffrande under hela behandlingen och enligt mitt förmenande
Granberg själv gjort sig skyldig till försummelse genom att ej i tid
låta behandla sig.

Skövde den 26 maj 1930.

J. E. Carlsson.

Sjukvårdare. Adress: Lasarettet Eksjö.»

2. »Efter att lia tagit del av Regementsläkare O. Gertzéns yttrande med
anledning av »fallet Granberg» får jag härmed på begäran intyga

att Granbergs sjukdomsbild vid inkomsten till Garnisonssjukhuset i
Skövde den 22 maj 1929 dominerades av en septisk rosfeber med brand i
huden (phlegmonös erysipelas i god dränage) och

att någon operation icke förrän på sjätte dagen av sjukhusvistelsen blev
behövlig, och då på grund av metastaser av hans allmänna blodförgiftning.

Skövde den 29 maj 1930.

Einar Gråå

Sjukhusläkare vid Garnisonssjukhuset i Skövde.»

3. »Intyg.

Härmed intygas, att då jag besökte f. d. hovslagarekorpralen nr 44/2
Granberg i logementet den 14 maj 1929 pä förmiddagen och tillfrågade honom
varför han ej var i tjänstgöring, så svarade Granberg, att han hade
ont i en arm, »men det går väl snart över». Granberg var då fullständigt
klar och redig i sitt tal.

Skövde den 30 maj 1930.

John Kvarforth
Skv.-adjt. vid 2. skv. K. 3.» I

I skrivelse den 10 juli 1930 till arméförvaltningeus sjukvårdsstyrelse anhöll
tjiinstförrättande militieombudsmannen, att sjukvårdsstyrelsen ville
låta verkställa den ytterligare utredning i ärendet, som kunde anses erforderlig,
samt därefter inkomma med utlåtande till militieombudsmannen.

I skrivelse den 5 augusti 1930 anförde sjukvårdsstyrelsen med anledning
härav följande. Enligt egen uppgift bade Granberg fått ett brännsår å

vänstra handen, enligt uppgift i handlingarna förmodligen den 8 maj 1929.
Någon tid senare eller den 13 maj 1929 på eftermiddagen hade Granberg
markt, att vänstra armen började svullna, och sett strimmor upp mot armhålan,
där jämväl svullnad och ömhet förefunnits. Granberg, som den 14
maj känt sig dålig, hade försummat att sjukanmäla sig å för sjukvisitationen
fastställd tid men hade senare på dagen efter tillsägelse begivit sig till
regementets sjukhus, där han intagits med en temperatur på 39,i°. Regementsiäkaren
Gertzén, som telefonledes erhållit meddelande örn det inträffade,
hade givit order örn påläggande av ett Burrows våtvärmande
omslag men ej infunnit sig på sjukhuset. På eftermiddagen hade temperaturen
gatt ned 0.3°, varför regementsläkaren ej heller då ansett ett besök å
sjukhuset nödvändigt. Vid läkarens undersökning den 15 maj på morgonen

lagd sårnad med rodnad och svullnad nedåt och uppåt omkring sårnaden;
lymfådrorna uppåt armhålan hade synts inflammerade och där hade förefunnits
en hönsäggstor lynd körtelsvullnad; inga sår hade funnits å fingrarna,
däremot ett läkt dylikt å handryggen. Insnitt hade gjorts och därvid
iakttagits ansvälkl och av inflammationsprodukter genomdränkt vävnad,
men endast obetydlig mängd var. Den 16 maj hade bölder funnits uppåt
och nedåt kring armbågen. Den 17 maj hade ros tillkommit, den 19 maj
hade konstaterats en betydlig mängd var och därefter hade varje daggjorts
snitt. Den 22 maj hade patienten avpolletterats till garnisonssjukhuset
i Skövde, där sjukdomsbilden vid intagningen dominerats av en
septisk rosfeber med brand i hudén. På G:e dagen efter inkomsten på garnisonssjukhuset
hade företagits ny operation på grund av bölder annorstädes
å kroppen, uppkomna som följd av hans allmänna blodförgiftning.
Den sjuke hade sedermera vårdats å garnisonssjukhuset till den 17
mais 1930. Av ovan anförda sjukhistoria och av vad eljest i målet kunnat
utrönas syntes framgå, att sjukdomens förlopp med största sannolikhet påverkats
i ogynnsam och bestämmande riktning därav, att den sjuke alltför
sent sökt läkare, att det på förloppet av sjukdomen däremot näppeligen
kunnat hava inverkat, att något operativt ingrepp icke företagits den 14
maj; därtill hade det då knappast funnits anledning; operationen den 15
maj hade visat, att ännu den dagen ytterst obetydligt med var påträffats.
Icke heller torde sjukdomens förlopp rönt inflytande av att läkaren ifråga
den 14 maj meddelat anvisningarna rörande behandlingen telefonledes.
Någon på medicinska skäl grundad anledning att tidigare än skett avpollettera
den sjuke till garnisonssjukhuset syntes ej heller hava förelegat. Såsom
ensam läkare vid truppförbandet hade Gertzén förvisso en mången
gang ansträngande tjänst. Rörande lians omhändertagande av sina sjuka,
liksom skötseln av sjukavdelningen hade som allmänt omdöme styrelsen
kunnat giva det bästa vitsord. I detta fall syntes likväl — oavsett den av
regementsläkaren påtalade uraktlåtenheten från den sjukes sida att in
ställa sig till sjukvisitationen och oavsett den förtrogenhet med dylika

sjukdomars och sjukas behandling, en erfaren läkare förvärvade sig
det hava varit regementsläkarens skyldighet att personligen förvissa sig
om den närmare arten av den sjukes åkomma redan på dagen för den
sjukes intagning å truppförbandets sjukhus. Detta hade sjukvårdsstyrelsen
framhållit för regementsläkaren Gertzén.

* *

I skrivelse den 12 augusti 1930 till generalfältläkaren anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen följande efter att hava redogjort för vad i
iirendet förekommit:

Såsom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse uttalat, hade det i förevarande
fall varit regementsläkaren Gertzéns skyldighet att personligen förvissa
sig örn den närmare arten av liovslagarkorpralen Granbergs åkomma
redan på dagen för dennes intagning å truppförbandets sjukhus, d. v. s.
den 14 maj 1929. Även örn utgången av sjukdomsfallet, såsom i ärendet
nppgivits, måhända icke rönt inverkan därav att Granberg blivit undersökt
och behandlad av läkare först påföljande dag, syntes tjänstförrättande
militieombudsmannen likväl regementsläkaren Gertzéns
förhållande till ifrågavarande sjukdomsfall anmärkningsvärt. Genom sin
underlåtenhet att efter erhållen underrättelse örn konstaterad hög feber
hos Granberg infinna sig å sjukhuset för en noggrann undersökning av
denne, hade Gertzén enligt tjänstförrättande militieombudsmannens mening
visat försummelse i sin tjänst. Med hänsyn till vad i ärendet i övrigt
förekommit torde denna försummelse dock icke böra anses svårare, än att
densamma finge föranleda tillrättavisning eller disciplinär bestraffning,
meddelad av överordnad befälhavare.

På grund härav hade tjänstförrättande militieombudsmannen funnit
annan åtgärd i ärendet icke böra ifrågakomma, än att handlingarna i
ärendet överlämnades till generalfältläkaren för vidtagande av den åtgärd,
som generalfältläkaren kunde finna ovan angivna försummelse föranleda.

Den 26 augusti 1930 meddelade generalfältläkaren regementsläkaren
Gertzén tillrättavisning för den av tjänstförrättande militieombudsmannen
påtalade uraktlåtenheten.

9. Utlänning har tillåtits besöka kasernetablissement utan vederbörligt
tillstånd.

Med anledning av en artikel i tidningen Sydsvenska Dagbladet Snäll
posten för den 17 september 1930, vari uppgavs bland annat, att den
schweiziske flygaren Victor Glardon den 16 september besökt flygskol

kålen a Ljungbyhof! samt därvid visats ruut på skolans olika avdelningar
ävensom att kåren samma dag givit lunch för Glardon, anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 27 september 3930 ebefen för flygskolkåren
att meddela upplysning dels i vad mån ifrågavarande utlänning vid det
avsedda tillfället fått bese kårens etablissement, dels ock, för den hän
delse förutsättning jämlikt generalorder nr 796/1920 mom. 2 förelegat för
inhämtande av tillstånd till besöket från högre chef än kårchef, huruvida
sådant tillstånd lämnats. I skrivelsen anfördes följande.

Genom berörda generalorder, vilken utfärdats för lantförsvaret men enligt
sedermera meddelade bestämmelser i tillämpliga delar gällde jämväl
för flygvapnet, hade meddelats bland annat de föreskrifter, att utlänning,
som ankomme till eller vistades å annan militär förläggningsort än fästning,
och för vilken tillstånd till besök icke i särskild ordning meddelats,
ändock finge av vederbörande regements- (kår-)chef för visst tillfälle inbjudas
till offieersmäss ävensom, efter inhämtande av medgivande från
arméfördelningscliefen (chefen för flygvapnet), tillåtas besöka kasernetablissement
i övrigt, dock under villkor, att under besöket förråd icke
besåges och att endast sådana övningar av elementär beskaffenhet över
vores som i det lämnade medgivandet särskilt angivits. Rapport örn sådant
besök, som i momentet avsåges, angivande orsak till inbjudningen, besökets
varaktighet och vad därvid förekommit, skulle omedelbart insändas,
beträffande inbjudning till offieersmäss till arméfördelningscliefen (chefen
för flygvapnet) och beträffande övriga besök till chefen för försvarsdepartementet.

I skrivelse den 29 september 1930 anförde chefen för flygskolkåren kommendörkaptenen
av andra graden vid flygvapnet S. A. Flory såsom förklaring
följande. Under ifrågavarande besök å kåren den 16 september
hade Glardon uppehållit sig i hangaren och flygverkstaden bland annat
för att å sitt flygplan företaga Anssa för ryggflygning nödvändiga ändringsarbeten.
Glardon hade även passerat genom lektionslokalerna. Jämte
en del svenska och därvarande utländska flygare hade Glardon intagit
lunell å officersmässen. På grund av glömska från Florys sida hade till
stånd för Glardon att besöka kåren icke begärts.

På grund av uppgiften därom, att i lunchen a officersmässen ifrägakomna
dag deltagit även andra utländska flygare, anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 30 september 1930 kårchefen att meddela upplysning
dels i vad nian de sist'' avsedda utlänningarna, vilkas namn skulle
uppgivas, fått besöka kårens etablissement, dels ock, för den händelse
förutsättning förelegat för inhämtande av tillstånd till dessa utlänningars
besök från högre chef än kårchefen, huruvida sådant tillstånd lämnats.

Med anledning härav uppgav kårchefen i skrivelse den 1 oktober 1930
namnen å ifrågavarande utlänningar samt meddelade, att dessa jämlikt
Kungl. Maj:ts medgivande fått tillträde till kårens etablissement enligt
bestämmelser, som kårchefen ägt utfärda.

* *

I skrivelse den 29 oktober 1930 till chefen för flygvapnet anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Handlingarna i ärendet utvisade, att kårchef en, kommendörkaptenen av
andra graden Flory utan att inhämta vederbörligt tillstånd låtit en utländsk
flygare den 16 september 1930 besöka kårens kasernetablissement
och därvid uppehålla sig i hangaren och flygverkstaden samt passera genom
lektionslokalerna. Med hänsyn till vikten därav, att de i förevarande
ämne meddelade föreskrifterna noggrant iakttoges, hade militieombudsmannen
ansett sig icke kunna lämna det begångna tjänstefelet utan beivran.
Detta torde dock icke böra svårare anses, än att detsamma kunde
föranleda bestraffning eller tillrättavisning, som överordnad befälhavare
ägde ålägga. Med hänsyn härtill, och då utredning vid krigsrätt icke
vore erforderlig, hade militieombudsmannen funnit annan åtgärd i saken
icke behöva från militieombudsmannens sida vidtagas, än att militieombudsmannen
hos chefen för flygvapnet, som hade bestraffningsrätt över
Flory, anmälde honom till den disciplinära bestraffning eller tillrättavisning,
som chefen för flygvapnet kunde finna ifrågavarande tjänstefel
böra föranleda.

Med anledning av berörda anmälan meddelade chefen för flygvapnet i
skrivelse den 4 november 1930 till militieombudsmannen, att chefen för
flygvapnet jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten tilldelat kommendörkaptenen
Flory varning för förseelse mot militär ordning.

5 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Felaktig- sammansättning av undersökningskpigsrätt.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 4 augusti 1930
förrättad inspektion av Göta ingenjörkår antecknades följande vid granskning
av regementskrigsrättens protokoll.

Vid krigsrättssammanträdena den 25 april, den 23 maj ock den 17 juni
1930 handlades ett mål för undersökning av malskador å förrådsmateriel,
som tillhörde kåren. Genom Östra brigadens brigadorder nr 20 av den 16
april 1930 hade såsom militära ledamöter i krigsrätten beordrats kaptenerna
vid Jönköpings-Kalmar regemente B. Gyllenram och K. Wärnberg.
Då målet icke angick åtal mot officer eller underofficer vid kåren utan
allenast undersökning, hade militära ledamöter från annat truppförband
icke bort förordnas. Vid krigsrättens första sammanträde tjänstgjorde
såsom civila ledamöter krigsdomaren S. S. F. Landergren och auditören

H. A. Månsson.

I skrivelse den 12 augusti 1930 till chefen för Östra brigaden anhöll
tjänstförrättande militieombudsmannen, att brigadchefen ville till militieombudsmannen
insända avskrift av förenämnda brigadorder.

Av de handlingar, som brigadchefen med anledning härav insände till
militieombudsmannen, inhämtades, att chefen för Göta ingenjörkår i skrivelse
den 10 april 1930 till brigadchefen anhållit, att två militära ledamöter
(kaptener) måtte beordras som bisittare vid det krigsrättssammanträde,
som skulle äga rum vid kåren den 25 april 1930 för undersökning i
mål rörande skadad materiel.

På tjänstförrättande militieombudsmannens begäran översände kårchefen
sedermera med skrivelse den 21 augusti 1930 till militieombudsmannen,
i original, regementskrigsrättens protokoll uti ifrågavarande undersökningsmål.

Av dessa protokoll framgick, att kaptenerna Gyllenram och Wärnberg
genom brigadorder nr 23:1, meddelad före krigsrättssammanträdet den 23
maj 1930, beordrats att fortfarande, till dess ifrågavarande undersöknings -

ärende slutbehandlats av krigsrätten, vara ledamöter i regementskrigsrätten
vid kåren, ävensom att auditören Månsson ensam varit civil ledamot
av krigsrätten vid dess sammanträden den 28 maj och den 17 juni
1930.

I skrivelse den 26 augusti 1930 till chefen för Östra brigaden anmodade
militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit,
brigadchefen att inkomma med yttrande i ärendet och därvid översända
vissa handlingar.

I skrivelse samma dag anmodade militieombudsmannen kårchefen att
infordra och till militieombudsmannen inkomma med yttrande av krigsdomaren
Landergren och auditören Månsson ävensom att själv avgiva
yttrande i ärendet.

I båda skrivelserna anförde militieombudsmannen följande. Enligt 8 § i
lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes skulle i mål, som ej
rörde åtal mot viss person, militära ledamöter i regementskrigsrätt vara
två officerare av kaptens grad. Jämlikt 14 § i samma lag finge officer
eller underofficer, som tillhörde samma regemente eller samma därmed
likställda truppförband som »den tilltalade», ej vara bisittare i rätten, då
»mål angående åtal» mot officer eller underofficer där förekomme, utan
skulle i sådant fall militära ledamöter i krigsrätt vid annat truppförband
i deras ställe tjänstgöra i rätten. Då talan örn ansvar ej förts i nu ifrågavarande
mål, hade följaktligen till militära bisittare i krigsrätten bort
förordnas två kaptener inom kåren.

Med skrivelse den 6 september 1930 insände brigadchefen till militieombudsmannen
de begärda handlingarna. Av dessa inhämtades följande beträffande
innehållet i kårchefens framställning om förnyat förordnande
för officerare vid Jönköpings-Kalmar regemente såsom ledamöter i kårens
krigsrätt. Framställningen innefattades i en till brigadchefen ställd
skrivelse av den 1 maj 1930. Däri hade kårchefen, under erinran örn kaptenerna
Gyllenrams och Wärnbergs tidigare förordnande såsom ledamöter
i krigsrätten den 25 april 1930 och med underrättelse att vid krigsrätten
handlagt mål blivit uppskjutet och att dess fortsatta handläggning skulle
äga rum vid krigsrättssammanträde den 23 maj 1930, anhållit att samma
militära ledamöter måtte beordras i krigsrätten till dess ifrågavarande
mål slutbehandlats. Brigadordern för den 7 maj 1930 nr 23 innehöll i
mom. 1, att kaptenerna Gyllenram och Wärnberg beordrades att fortfarande,
till dess ifrågavarande mål slutbehandlats, vara ledamöter i den
krigsrätt vid Göta ingenjörkår, vilkens första sammanträde ägt rum den
25 april 1930; varjämte meddelande lämnades örn tidpunkten för nästa
sammanträde.

I sin skrivelse den 6 september 1930 anförde brigadchefen såsom yttrande
i ärendet följande. I 14 § rättegångslagen föreskreves, att i de fall, då
militära ledamöter, vilka lydde under annan befälhavare än den, som föranstaltade
örn rättens sammankallande, skulle inkallas till tjänstgöring

i krigsrätt, denne skulle hos närmast högre befälhavare göra framställning
örn deras inkallande. Det måste tillkomma den, som föranstaltade örn
rättens sammankallande, att avgöra huruvida målet innefattade sådant
fall, som skulle föranleda framställning till närmast högre befälhavare.
Utan tillgång till handlingarna i målet kunde denne icke utöva kontroll
över att anledningen till framställningen vore sakligt grundad. I kårchefens
framställning den 10 april 1930 vore det visserligen icke angivet,
att målet innebure ansvarstalan mot officer eller underofficer, men brigadchefen
hade utgått ifrån, att anledningen till framställningen måste
vara, att kårchefen efter auditörens hörande ansåge, att målet inneslöte
sådan ansvarstalan. I annat fall hade ju framställningen varit meningslös.
Av utredningen framginge emellertid, att i nu ifrågavarande mål
talan örn ansvar icke förts och att sålunda framställning till närmast
högre befälhavare i detta fall icke skolat göras. Till förekommande av ett
upprepande av berörda fel bomme brigadchefen att anbefalla att i framställning
jämlikt 14 § sista stycket rättegångslagen uttryckligen skulle an
givas att målet avsåge ansvarstalan mot namngiven officer eller underofficer.
Brigadchefen framhölle slutligen, att den av kårchefens framställning
föranledda kommenderingen av två kaptener ur Jönköpings-Kalmar
regemente till krigsrätten vid Göta ingenjörkår icke medfört särskild
kostnad för statsverket.

Med skrivelse den 8 september 1930 översände kårchefen yttranden av
krigsdomaren Landergren och auditören Månsson.

I yttrande, dagtecknat den 31 augusti 1930, anförde krigsdomaren Landergren
följande. Med förberedelserna till krigsrätt i berörda mål hade
Landergren ej tagit annan befattning än att han efter telefonpåringning
från auditören den 11 april bestämt tid för krigsrättens första sammanträde
den 25 april. Vid detta sammanträde hade såsom militära ledamöter
i krigsrätten anmält sig kaptenerna Gyllenram och Wärnberg enligt
brigadorder. I krigsrättens senare sammanträden i målet eller i förberedelserna
till dessa hade Landergren ej deltagit. Vitsordande riktigheten
av militieombudsmannens anmärkning mot krigsrättens sammansättning
beträffande dess militära ledamöter måste Landergren vidgå, att han under
målets handläggning icke ägnat frågan härom någon uppmärksamhet.
Landergren hemställde, att militieombudsmannen måtte pröva skäligt att
låta vid detta Landergren erkännande bero.

Auditören Månsson anförde i sitt den 4 september 1930 dagtecknade
yttrande såsom förklaring följande. I sin egenskap av auditör vid krigsrätten
hade Månsson granskat de handlingar, som i saken förelegat, dä
ifrågavarande mål skulle överlämnas till behandling vid krigsrätt, och
därutöver inhämtat muntliga upplysningar av regementsinteudenten vid
kåren kaptenen Ivar Jarl. Härigenom hade Månsson fått den uppfattningen,
att utredningen skulle komma att föranleda åtal mot förutvarande
regementsintendenter och förrådsförvaltare vid kåren; att de ifrågava -

•rande malskadorna vore mycket omfattande oell kunde tänkas i värde
representera högst betydande belopp, 10,000-tals kronor, samt att det alltså
rörde sig örn en sak, som krävde en synnerligen ingående och av personhänsyn
oberoende undersökning. I enlighet med denna uppfattning hade
Månsson tillrått kårchefen att föranstalta örn inkallande av två kaptener
från annat truppförband än kåren. Jämväl då målet efter uppskov skulle
för andra gången handläggas, hade Månsson haft samma uppfattning, och
hade tillrått, att för kaptenerna Gyllenram och Wärnberg skulle utverkas
fortsatt förordnande, tills målet slutbehandlats av krigsrätten. Da malet
den 23 maj 1930 handlagts för andra gången, hade genom utredningen
linjerna klarnat så, att det knappast vore troligt, att krigsfiskal skulle
komma att i detta mål mot någon viss person framställa yrkande örn ansvar
eller ersättningsskyldighet. I det läge saken sålunda kommit hade
det strängt taget måhända varit riktigt att påkalla insättande av två
kaptener från kåren såsom militära ledamöter i krigsrätten, men då malet
dåmera i huvudsak slutförts, hade Månsson ansett, att det icke skulle
vara opportunt, att kaptenerna Gyllenram och Wärnberg, vilka varit fullt
inne i saken, ersattes av andra militära ledamöter, som icke haft tillfälle
att följa utredningen och därför icke kände till detaljerna. Månsson hade
så mycket mindre ansett sig hava anledning föreslå ett utbyte, som kaptenerna
Gyllenram och Wärnberg tillhörde det i Eksjö förlagda Jönköpings-Kalmar
regemente och det sålunda icke varit förenat med någon
kostnad att bibehålla dem såsom ledamöter i krigsrätten. Att verkställa
utbyte skulle sålunda, även örn det bort ske för att formellt uppfylla lagens
bokstav, icke hava tjänat något praktiskt syfte, snarare tvärtom.
Under åberopande av vad han sålunda anfört och av det förhållandet, att
ingen skada vållats genom anordningen, hemställde Månsson, att den gjorda
anmärkningen icke måtte föranleda någon militieombudsmannens vidare
åtgärd.

I sin skrivelse den 8 september 1930 anförde kårchefen för egen del följande.
Vid krigsrättens handläggning av ifrågavarande mål hade ingalunda
varit uteslutet, att åklagaren skulle komma att yrka ansvar, ej endast
å uppbördsmannen utan även mot officer vid kåren för försummad
kontroll av förrådet. Härvid vore att märka, att fortifikationen vore jämställd
med regemente, vadan ett eventuellt åtal mot en vid kåren tidigare
placerad fortifikationsofficer även syntes falla under 14 § i lagen om krigsdomstolar
m. m. Med hänsyn härtill och för att såväl utredningen som
ett därur möjligen framgånget åtal skulle tillförsäkras fullt ojävig handläggning,
hade kårchefen hemställt om förordnande av militära bisittare
utom kåren. Att åtal icke skulle bliva följden, hade kårchefen före krigsrättsbehandlingen
givetvis ej kunnat förutse. 1

1 skrivelse den 27 september 1930 till brigadchefen meddelade militieoinbudsmannen,
att han icke funnit anledning till vidare åtgärd i ärendet

i vad det avsåge brigadchefen. I skrivelsen yttrade militieombusmannen
vidare följande.

Av vad brigadchefen anfört i sitt ovan återgivna yttrande föranleddes
militieombudsmannen till följande uttalande. Otvivelaktigt vore det riktigt,
att det i första hand tillkomna) den befälhavare, som föranstaltade
örn krigsrättens sammankallande, att avgöra huruvida målets beskaffenhet
skulle föranleda framställning hos högre befälhavare örn förordnande
av militära krigsrättsledamöter från annat truppförband. All kontroll
från den högre befälhavarens sida över en sådan framställnings sakliga
berättigande syntes dock ingalunda böra vara utesluten. Framställningen
kunde nämligen genom sitt innehåll mer eller mindre tydligt utvisa, att
anledning till densamma rätteligen icke förelegat. I sådant fall borde det
åligga den högre befälhavaren att genom hänvändelse till den lägre befälhavaren,
genom telefon eller på annat sätt, förvissa sig örn de faktiska förhållanden,
som föranlett framställningen, och därigenom förekomma en
kommendering, som ej bort äga rum. Härtill funnes så mycket större anledning,
som en dylik kommendering kunde föranleda obehöriga kostnader
för statsverket — på sätt brigadchefen tydligen själv i sitt yttrande uppmärksammat
— eller, därest statsverket utkrävde gottgörelse av ersättningsskyldig
befattningshavare, utgifter för denne.

I förevarande fall hade kårchefens första framställning, av den 10 april
1930, till brigadchefen innehållit anhållan örn beordrande av militära ledamöter
såsom bisittare vid krigsrättssammanträde »för undersökning i
mål rörande skadad materiel». Anledning till förmodan, att målets beskaffenhet
rätteligen icke bort föranleda framställningen, hade enligt militieombudsmannens
mening med hänsyn till de citerade orden ej saknats,
men avseende syntes dock även böra fästas vid det av brigadchefen åberopade
skäl för antagandet, att målet enligt kårchefens bedömande inneslöte
jämväl ansvarstalan. I

I skrivelse samma den 27 september till kårchefen yttrade militieombudsmannen: Med

anledning av vad i ärendet förekommit och då av kårchefens yttrande
icke tydligt framginge, huruvida han numera delade den av militieombudsmannen
hävdade uppfattningen därutinnan, att krigsrätten vid
de tre ifrågavarande sammanträdena varit oriktigt sammansatt, finge militieombudsmannen
anföra följande.

Den omständigheten, att åklagaren möjligen skulle komma att vid krigsrätten
yrka ansvar å officer vid kåren, hade enligt militieombudsmannens
mening icke bort föranleda kårchefen att utverka förordnande av officerare
från annat truppförband såsom ledamöter i krigsrätten, vid det förhållande
att fråga var örn krigsrätt allenast för undersökning. Den meningen
torde efter moget övervägande icke gärna kunna göras gällande,
att den större eller mindre sannolikheten av att ett undersökningsmål vid

krigsrätt skulle övergå till att bliva mål, däri åtal handlades, skulle enligt
gällande lag kunna öva inverkan på frågan om undersökning skrig srättens
sammansättning vad de militära ledamöterna anginge. .

I detta sammanhang ville militieombudsmannen till undvikande av
missförstånd i framdeles möjligen förekommande fall anmärka, att kårchefens
åsikt därom, att vid tolkning av 14 § andra stycket tredje punkten
i lagen örn krigsdomstolar m. m. fortifikationen i sin helhet skulle
vara att jämställa med regemente, enligt militieombudsmannens mening
icke vore riktig.

Vad anginge kårchefens önskan att i vad på kårchefen ankom tillförsäkra
målet en fullt ojävig handläggning framhölles, att lagen själv (8
och 14 §§ i lagen örn krigsdomstolar m. m.) noga reglerat hithörande förhållanden
och att något utrymme för en annan reglering genom den enskildes
åtgärder uppenbarligen icke funnes.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funne kårchefen hava förfarit
oriktigt därutinnan, att kårchefen hos chefen för östra brigaden gjort
framställning örn inkallande av officerare från annat truppförband än ingenjörkåren
såsom militära krigsrättsledamöter vid ifrågavarande sammanträden,
hade militieombudsmannen — som tillmätte den omständigheten
betydelse, att genom det förelupna felet någon kostnad icke åsamkats
statsverket — med hänsyn till sakens beskaffenhet och övriga omständigheter
funnit sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Slutligen yttrade militieombudsmannen följande i skrivelse den 27 september
1930 till auditör en Månsson:

Med anledning av vad i ärendet förekommit oell då av Månssons yttrande
icke tydligt framginge, huruvida han numera delade den av militieombudsmannen
hävdade uppfattningen därutinnan, att krigsi ätten vid
samtliga tre ifrågavarande sammanträden varit oriktigt sammansatt,
finge militieombudsmannen anföra följande.

Vad anginge Månssons råd till kårchefen att utverka förordnande a\
två kaptener från annat truppförband såsom ledamöter i krigsratten den
25 april och den 23 maj 1930, framhölles, att Månssons uppfattning rörande
sannolikheten av blivande åtal icke bort kunna föranleda omförmälda
råd, vid det förhållande att Månsson själv uppenbarligen tillrått kårchefen
att föranstalta örn krigsrätt allenast för undersökning. Den meningen
torde efter moget övervägande icke gärna kunna göras gällande, att den
större eller mindre sannolikheten av att ett undersökningsmål vid krigs
rätt skulle övergå till att bliva mål, däri åtal handlades, skulle enligt
gällande lag kunna öva inverkan på frågan örn under sök ilin g skr i g sr ättens
sammansättning vad de militära ledamöterna anginge. Lika uppenbart
torde vara, att nyssnämnda fråga icke av lagen gjorts beroende av
styrkan av de intressen, som föranlett undersökningskrigsrätten, eller av
det mått av grannlagenhet, som i det särskilda fallet kunde krävas av
krigsrättens ledamöter.

Beträffande de av Månsson åberopade skäl för underlåtenheten att, sedan
målet efter dess handläggande den 23 maj enligt Månssons uppfattning
kommit i annat läge, påkalla förordnande av militära ledamöter från
mgenjörkåren ville militieombudsmannen endast anmärka, att lagen tydligen
icke medgåve utrymme för opportunitetssynpunkter av det slag
Månsson åberopat. Detta förhållande framstode icke minst klart vid jämförelse
med de fall, då undersökningskrigsrätt i lagenlig sammansättning
utrett mål, vari därefter ansvarsyrkande framställdes. I sådana fall
måste ju enligt lagen oftast ett ombyte äga rum av åtminstone en militär
krigsrättsledamot.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funne Månsson hava förfarit oriktigt
i förut avhandlade hänseenden, hade militieombudsmannen — som
tillmätte den omständigheten betydelse, att genom det förelupna felet någon
kostnad icke åsamkats statsverket — med hänsyn till sakens beskaffenhet
och övriga omständigheter funnit sig kunna låta bero vid vad i
ärendet förekommit.

2. I mål, som gällt såväl ansvar som ersättning, har ersättningsfrågan
felaktigt handlagts såsom särskilt mål oeh avdömts av krigsrätt,
vari krigsdomaren ej deltagit.

Tillika fråga om samtidig tillämpning av 100 och 129 §§ strafflagen

för krigsmakten.

Vid en av militieombudsmannen i anslutning till inspektion av Livregementet
till häst den 18 mars 1930 företagen granskning av regementskrigsrättens
protokoll för år 1929 antecknades följande.

Den 18 oktober 1929 handlade regementskrigsrätten ett mål mot värnpliktige
nr 947 46/1928 Johan Herman Myrberg, rapporterad för det han
den 3 i samma månad olovligen använt och skadat en kronan tillhörig
motorcykel. Enligt en av sergeanten Thure Ericsson den 4 oktober 1929
dagtecknad, till sekundchefen ställd rapport hade Ericsson, då han samma
dag på morgonen visiterat motorcykeln, funnit densamma vara i åtskilliga
hänseenden skadad.

Vid rättegångstillfället uppgav Myrberg, att han vid kollision utanför
Sofiahemmet med en därstädes anställd person kört omkull, varvid de i
rapporten närmare angivna skadorna uppkommit å cykeln. Åklagaren
yrkade ansvar å Myrberg för det han olovligen begagnat för krigsmaktens
behov avsedd egendom och för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten. Då
någon beräkning av värdet av de å cykeln uppkomna skadorna icke fanns
tillgänglig, förklarade sig åklagaren icke för det dåvarande hava något
yrkande att framställa rörande ersättning för dessa skador.

Sedan målet härefter överlämnats å ömse sidor, meddelade krigsrätten
efter enskild överläggning följande utslag:

»Enär genom vad vpl. nr 947 46/28 John Herman Myrberg erkänt jämte
vad i övrigt i målet förekommit är lagligen styrkt, att han den 3 innevarande
oktober, sedan han i enlighet med given order rengjort en till fältsjukstallet
utlämnad motorcykel samt med densamma företagit en färd
till centralstationen, efter återkomsten till kasernen utan tillstånd med
berörda motorcykel företagit en rundtur i staden och därunder kolliderat
med en person, så att cykeln stjälpts över ända och blivit skadad, alltså
prövar regementskrigsrätten jämlikt 100 och 129 §§ strafflagen för krigsmakten
rättvist döma Myrberg för det han utan bemyndigande nyttjat
för krigsmaktens behov avsedd egendom samt för förbrytelse i tjänsten
att hållas i vaktarrest åtta dagar.»

Krigsrätten bestod vid ifrågavarande tillfälle av krigsdomaren V. F.
Holmberg och auditören B. F. Björkman samt två militära ledamöter.

Den 23 oktober 1929 handlade krigsrätten frågan om skadestånd i anledning
av kollisionen den 3 oktober. Vid krigsrättens sammanträde
föredrogs till en början krigsrättens ovanberörda utslag den 18 oktober.
Myrberg, som härefter hördes, förklarade sig icke hava något att erinra
mot vissa i ett besiktningsprotokoll angivna värden å reparationskostnader
för motorcykelns iståndsättande. Sedan krigsfiskalen yrkat åläggande
för Myrberg att ersätta kronan tillhopa 249 kronor 25 öre för de å
motorcykeln uppkomna skadorna samt Myrberg medgivit den sålunda
yrkade ersättningsskyldigheten, meddelade krigsrätten efter enskild överläggning
följande utslag:

»Jämlikt sitt medgivande förpliktas vpl. nr 947 46/1928 John Herman
Myrberg att till kronan utgiva 249 kronor 25 öre i ersättning för de skador,
som den 3 oktober 1929 uppkommit å till fältsjukstallet utlämnade
motorcykeln nr B 2569, då Myrberg- Titan tillstånd begagnat densamma.»

Vid ifrågavarande tillfälle var krigsdomare ej tillstädes, utan bestod
krigsrätten endast av auditör — auditören Björkman — och två militära
ledamöter.

Mot handläggningen av ifrågavarande mål anmärktes följande.

1) Då i målet förts talan örn ansvar samt det redan vid rättegångstillfället
den 18 oktober 1929 varit uppenbart, att skada uppkommit genom
det åtalade förfarandet, hade ersättningsfrågan icke bort handläggas såsom
särskilt mål och avdömas av krigsrätt i den sammansättning, som
enligt 59 § andra stycket av lagen den 23 oktober 1914 örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes är medgiven beträffande undersökningsmål,
vari talan örn ansvar ej föres.

2) Enär tillämpningen av 100 § strafflagen för krigsmakten uteslöte tilllämpningen
av 129 § samma lag, hade Myrberg icke bort dömas till ansvar
jämlikt nämnda båda lagrum.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
genom skrivelse den 26 mars 1930 krigsdomaren Holmberg att inkomma
med yttrande för egen del ävensom från auditören Björkman.

I yttrande den 5 april 1930 anförde Holmberg och Björkman följande.
I anledning av förstberörda anmärkning medgåves, att frågan örn skadeståndet
rätteligen bort avgöras i sammanhang med ansvarstalans bedömande
samt att målet bort uppskjutas, till dess att utredning vunnits örn
skadeståndsbeloppet, men framhölls, att den handläggning skadeståndsfrågan
erhållit likväl icke lett till oriktigt resultat. Vad beträffade den
andra anmärkningen, hade regementskrigsrätten vid åberopande av såväl
129 § som 100 § strafflagen för krigsmakten utgått från, att Myrberg gjort
sig skyldig till förseelse enligt förstnämnda paragraf, därigenom att han,
sedan han efter den enligt order företagna färden till centralstationen
återkommit till kasernen, underlåtit att därstädes vederbörligen avlämna
motorcykeln, samt att vad han i övrigt låtit komma sig till last folie under
100 § strafflagen för krigsmakten.

I skrivelse till krigsdomaren Holmberg den 23 april 1930, vilken skrivelse
delgavs jämväl auditören Björkman, framhöll militieombudsmannen följande.

Då riktigheten av den förstnämnda anmärkningen medgivits och någon
skada ej syntes hava uppkommit genom det felaktiga sätt, varpå målet
handlagts, föranledde denna anmärkning ej vidare yttrande från militieombudsmannens
sida.

Vad däremot anginge den under 2) upptagna anmärkningen, kunde militieombudsmannen
icke dela vad i yttrandet anförts i fråga örn bedömandet
av brottsligheten. Myrbergs underlåtenhet att efter den enligt order
företagna färden till centralstationen vederbörligen avlämna motorcykeln
kunde icke betraktas såsom en självständig förbrytelse enligt 129 § strafflagen
för krigsmakten, enär denna underlåtenhet kommit till uttryck först
genom den av honom företagna positiva handlingen att efter återkomsten
till kasernen anträda ifrågavarande olovliga färd ut i staden. Myrberg kunde
således enligt militieombudsmannens uppfattning icke anses hava gjort
sig skyldig till förbrytelser enligt såväl 100 § som 129 § strafflagen för krigsmakten.
Ehuru straffmätningen kunnat röna inverkan av den omständigheten
att Myrbergs förfarande blivit bedömt såsom två förbrytelser i stället
för rätteligen en, vore det dock icke uteslutet, att samma straff skulle
hava utmätts, örn förfarandet blivit bedömt såsom allenast en förbrytelse.
Militieombudsmannen hade därför ansett sig kunna låta bero vid den
gjorda anmärkningen.

3. Sedan auditör avgivit yttrande i disciplinmål, har tillfälle icke

bereus honom att kontrasignera befälhavarens bestraffningsbeslut.

Sedan militieombudsmannen den 8 september 1930 företagit inspektion
av Fälttelegrafkåren och därvid bland annat granskat förhörsprotokollen
i disciplinmål, anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 15 i samma
månad, att kårchefen måtte till militieombudsmannen inkomma med avskrift
av protokollet vid förhör den 4 mars 1930 med volontären vid 2.
kompaniet nr 35 E. H. Pettersson, jämte de å protokollet gjorda anteckningar,
vilket förhör föranletts därav, att Pettersson anfört klagan över
viss kommendering.

Med skrivelse den 18 september 1930 från regementsexpeditionen översändes
till militieombudsmannen avskrift av det önskade protokollet.

Av det å protokollet tecknade straffbeslutet syntes, att kårchefen överstelöjtnanten
T. Friis den 5 mars 1930 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd och oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt ålagt
Pettersson disciplinstraff av vaktarrest i två dagar. Beslutet var icke
kontrasignerat av auditör, men hade auditören B. F. Björkman den 4 mars
1930 i bredden av protokollet tecknat följande:

»Såsom mitt yttrande får jag vördsamt tillkännagiva att jag icke anser
att E. H. Pettersson kan dömas till disciplinstraff för vad i målet lagts
honom till last.»

I skrivelse den 7 oktober 1930 anmodade militieombudsmannen kårchefen
att infordra auditören Björkmans yttrande i ärendet samt därmed,
ävensom med eget yttrande, inkomma till militieombudsmannen.

I ett den 11 oktober 1930 dagtecknat, av kårchefen med skrivelse den 13
i samma månad till militieombudsmannen översänt yttrande, anförde
auditören Björkman, att sedan disciplinmålet överlämnats till honom den
4 mars 1930 och han samma dag återställt detsamma, försett med det å
förhörsprotokollet tecknade yttrande, målet därefter icke förelagts honom.

För egen del anförde överstelöjtnanten Friis i sin nyssnämnda skrivelse
följande. De i auditörens yttrande lämnade uppgifterna vitsordades. Vid
avkunnande av sitt beslut uti ifrågavarande mål hade överstelöjtnanten
ansett, att vederbörliga bestämmelser rörande kontrasignation av disciplinmål
blivit på ett tillfyllestgörande sätt iakttagna i och med det av
auditören underskrivna yttrandet å förhörsprotokollet. Därest överstelöjtnanten
begärt ytterligare utlåtande, skulle detta endast hava kommit
att innebära en upprepning av innehållet i auditörens redan avgivna yttrande.
I

I skrivelse den 5 november 1930 till överstelöjtnanten Friis anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Enligt § 9 militär bestraffningsförordning skulle befälhavares beslut,
varigenom i disciplinmål disciplinstraff ålades, kontrasigneras av auditö -

ren, därest dennes yttrande jämlikt 203 § strafflagen för krigsmakten
blivit inhämtat.

Denna bestämmelse vore ovillkorlig oell kunde icke utan vidare anses
uppfylld därigenom, att ett av auditören undertecknat yttrande funnes
antecknat till det i målet förda protokollet. Ändamålet med kontrasignationen
måste nämligen anses vara, förutom att fastslå att auditören överhuvud
av befälhavaren korts i det föreliggande fallet, tillika att bestyrka,
att auditören haft tillfälle att med avseende å lagligheten av befälhavarens
tillärnade beslut utöva teknisk granskning och göra de föreställningar,
som därav kunde föranledas, innan beslutet meddelades till efterrättelse.

I det förevarande fallet vore upplyst, att sedan auditören Björkman den
4 mars 1930 å förhörsprotokollet tecknat sitt yttrande av innebörd att Pettersson
icke borde bestraffas, samt kårchefen följande dag fattat beslut
att på visst sätt bestraffa Pettersson, auditören icke lämnats tillfälle att
kontrasignera kårchefens tillärnade beslut. Auditören hade alltså icke
beretts möjlighet att utöva den granskning av beslutet, som av militieombudsmannen
i det föregående ansetts åligga honom.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit överstelöjtnantens åtgärd
att i förevarande fall meddela bestraffningsbeslut utan att bereda auditören
tillfälle att kontrasignera detsamma vara felaktig, hade militieombudsmannen
ansett sig böra låta bero vid vad i ärendet förekommit.

4. Anmärkning: mot vissa bestämmelser om häktningsrätt i »Föreskrifter
för tjänsten vid flottans station i Stockholm (kasernföreskrifter)».

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
flottans station i Stockholm under januari 1930 företagen granskning av
stationskrigsrättens protokoll iakttog militieombudsmannen, att i ett flertal
fall häktningsbeslut, av handlingarnas innehåll att döma, syntes hava
blivit meddelade av befattningshavare, som enligt lag icke vore berättigad
föroidna örn dylik åtgärd, i det att enligt protokollen i vissa angivna mål
veckohavande officeren förordnat örn häktning, i allmänhet under angivande
att häktningen skedde »i kårchefens namn».

Med anledning härav anförde militieombudsmannen i skrivelse till stationsbefälhavarén
vid flottans station i Stockholm den 25 januari 1930
följande.

Enligt 94 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes tillkomme
befogenhet att förordna örn häktning befälhavare, vilken, enligt vad i
strafflagen för krigsmakten vore stadgat, i disciplinmål ägde utan inskränkning
utöva bestraffningsrätt över underlydande. Enahanda befogenhet
tillkomme kommendant och annan befälhavare, som av Konungen

förklarats skola vara likställd med kommendant, ävensom fartygschef i
fråga örn de personer, över vilka de endast i vissa disciplinmål ägde utan
inskränkning utöva bestraffningsrätt.

Befogenhet att förordna örn häktning tillkomme sålunda icke veckohavande
officer.

Emellertid hade i de av stationsbefälhavaren den 15 september 1921 fastställda
föreskrifterna för tjänsten vid flottans station i Stockholm (kasernföreskrifter)
i § 3 mom. 6 a) och b) intagits följande bestämmelser:

»6. Beträffande rymmare åligger veekohavande officeren:

a) att i Kårchefens namn häkta person, som bevisligen rymt och blivit
inställd på tid, då komp. exp. äro stängda, skolande vid sådant tillfälle
veekohavande officeren i vederbörlig ordning till kårchefen insända
skriftlig anmälan;

b) att icke häkta eller till häktet för förvaring överlämna rymmare,
som frivilligt anmäler sig, utan bör sådan person genom kompanichefens
eller veekohavande officerens försorg hållas under lämplig bevakning, där
sådan utan större svårighet kan ordnas; eljest endast omklädas på sätt som
för kasern!örbudna;»

Med anledning av vad sålunda anmärkts anhöll militieombudsmannen
örn upplysning, av vem ifrågavarande häktningsbeslut blivit meddelade
och huru därvid i övrigt tillgått.

Det anmärkes här, att punkt c) i omförmälda § 3 mom. 6 har följande
lydelse:

»c) att tills fallet utretts låta taga under bevakning manskap, som utan
att återfinnas i journalen över rymda, överlämnas av polisen;»

Med skrivelse den 11 februari 1930 översände stationsbefälhavaren till
svar å nämnda skrivelse ett från chefen för underofficers- och sjömanskårerna
i Stockholm infordrat yttrande i saken. I detta yttrande anförde
kårchefen följande. Då person, som jämlikt kasernföreskrifterna vid
flottans station i Stockholm § 3 mom. 6 a) skulle i kårchefens namn häktas,
förfores på följande sätt. När rymmare anlände under polisbevakning å
tid, då expeditionerna vore stängda, övertygade sig veekohavande officeren
örn rymmarens identitet samt förvissade sig om, att mannen funnes
upptagen såsom rymmare i rymningsjournalen. Mannen tillfrågades också,
örn han erkände rymningsförseelsen. Sedan sålunda konstaterats, att hail
»bevisligen rymt», meddelades han av veekohavande officeren örn häktningen
i ungefär följande ordalag: »Enligt gällande bestämmelser förklaras
Ni i Kårchef ens namn häktad». Den sålunda häktade överlämnades
därefter till vaktbefälhavaren, som läte avlämna honom till häktet,
där han mot kvitto överlämnades till veekohavande underofficeren. Skriftlig
rapport insändes därefter till kårchefen. Sedan bestämmelserna i Lag
om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 örn tiden för företagande
av rannsakning med häktad (sv. ffs. nr 208/1924) tillkommit,
hade dåvarande kårchefen utgivit en order av innehåll, att veekohavande
officeren skulle vid expeditionstidens början muntligen anmäla för andre

adjutanten eller förhörsunderofficeren, då någon blivit häktad, för att anmälan
jämlikt 1 § i ovannämnda lag ofördröjligen skulle kunna göras. Då
veckohavande officeren gjort denna muntliga anmälan, hade i de fall, som
berördes i militieombudsmannens skrivelse, den skriftliga rapporten uppsatts
av vaktbefälhavaren. Dessa rapporter hade därvid fått en formulering,
som i sin knapphändighet icke fullt återspeglat vad som i verkligheten
ägt rum, då de endast varit avsedda att konstatera tidpunkten för
rymmarens återkomst samt att häktning blivit verkställd.

I skrivelse till stationsbefälhavaren den 17 februari 1930 framhöll militieombudsmannen,
hurusom det utav kårchefen avgivna yttrandet bestyrkte,
att häktningsbeslut meddelats av veckohavande officeren, samt
anförde följande. Såsom militieombudsmannen redan i skrivelsen den 25
januari 1930 yttrat, vore veckohavande officer enligt lag icke befogad att
förordna örn häktning. Då emellertid ifrågavarande häktningsbeslut blivit
meddelade i överensstämmelse med de bestämmelser, som funnes upptagna
i de av stationsbefälhavaren den 15 september 1921 fastställda kasernföreskrifterna,
kunde någon anmärkning med anledning av besluten
icke riktas mot vare sig veckohavande officeren eller chefen för underofficers-
och sjömanskårerna, vilken från veckohavande officeren mottagit
rapporter örn häktningsbesluten.

Enär nämnda bestämmelser icke stöde i överensstämmelse med nu gällan
lag, torde det vara erforderligt, att desamma udderginge ändring, varvid
borde tillses, att bestämmelserna så avfattades, att rätt att förordna örn
häktning icke tillerkändes annan befälhavare än den, som enligt 94 § i lagen
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes vore berättigad meddela
sådant beslut. I de fall, som avsåges i § 3 mom. 6 a) av kasernföreskrifterna,
torde veckohavande officeren — därest ärendet icke omedelbart kunde
anmälas för kårchefen — kunna förfara så, som i § 3 mom. 6 b) och c)
föreskreves, eller ock med stöd av 96 § i rättegångslagen tillsäga vederbörande
försvarsarrest.

I skrivelse den 21 februari 1930 meddelade stationsbefälhavaren, att
ovannämnda bestämmelser i kasernföreskrifterna (S. K. F.) ändrats
sålunda:

»§ 3.

6. Beträffande rymmare åligger VO:

a) att örn person, som bevisligen rymt, blivit inställd på tid, då kompaniexpeditionerna
äro stängda, tillsäga honom förvarsarrest till dess KCS i
ärendet meddelat beslut och i vederbörlig ordning till denne insända skriftlig
anmälan;

b) att endast på sätt som för kasernförbudna är föreskrivet låta omkläda
rymmare, som frivilligt anmäler sig;

c) -------------------»

Enligt resolution den 22 februari 1930 lät militieombudsmannen vid sålunda
verkställd rättelse bero.

5. Tillrättavisningar tillsagda av därtill ej berättigad befälhavare.

I skrivelse den 28 mars 1930 till militieombudsmannen anförde förre musikkorpralen
Harald Kinell följande.

Kinell anhölle att militieombudsmannen måtte bringa under utredning
en del oegentligketer, som förekommit mot Kinell under den tid han varit
anställd vid Livregementets husarer såsom musikkorpral. Kinell hade
vid flera tillfällen blivit bestraffad av musikfanjunkaren K. A. Borgman
utan förhör och framför trupp. Den 20 april 1928 hade Kinell sålunda fått
sig tilldelade tre straffvakter och den 10 mars 1929 en straffvecka. Den 4
juli 1929 hade Kinell under tjänstledighet förbjudits att lämna bostaden
efter klockan halv ett på natten under juli månad. På grund av det anförda
ansåge sig Kinell vara ox^ättvist behandlad. Kinell hade alltid i sin
tjänst fullgjort sin plikt efter bästa förmåga, men det hade synts omöjligt
att göra musikfanjunkaren Borgman till lags, och det hade sett ut som örn
Kinell varit förföljd av Borgman. På grund av ofta återkommande hot
och trakasserier hade Kinell fått gå i ständig ängslan och blivit nervös,
så att tjänsten blivit olidlig, och Kinell hade därför ej kunnat kvarstå vid
regementet, helst Borgman förklarat att Kinell ej kunde bliva mer i den
militära tjänsten än Kinell redan var. Med anledning av det anförda
hemställde Kinell att lämpliga åtgärder måtte vidtagas mot musikfanjunkaren
Borgman.

Med anledning av klagoskriften anmodade militieombudsmannen sekundchefen
för Livregementets husarer att infordra yttrande från Borgman
samt föranstalta örn eljest erforderlig utredning ävensom att till militieombudsmannen
inkomma med berörda yttrande och utredning.

Med skrivelse den 14 april 1930 översände sekundchefen yttrande från
Borgman ävensom visst förhörsprotokoll.

I sitt yttrande anförde Borgman: Vad Kinell anfört örn de ifrågava rande

tillrättavisningarna vore icke med sanna förhållandet överensstämmande.
Under april 1928 hade Kinell varit kommenderad som vakttrumpetare
följande dagar, nämligen den 4, den 13 och den 23, alla gångerna
ordinarie vakt. Samma månad hade tre andra personer på grund av gällande
turer fått fullgöra vakt fyra gånger. Sedan kommendering med
vakt en vecka i sänder börjat i oktober 1928, hade Kinell, som icke haft
någon vaktkommendering under februari 1929, fått fullgöra sin ordinarie

vakt den 16—den 23 mars 1929. Det hade aldrig valdt Borgmans avsikt att
i någon mån trakassera Kinell eller behandla honom orättvist. Det hade
varit Borgmans strävan att upprätthålla regementets musikkårs anseende
och disciplinen inom densamma, och alla hans åtgärder hade haft
dessa syften. Av sekundchefen hade Borgman vederbörligen bestraffats
för det oförstånd i tjänsten sekundchefen ansett Borgman hava visat i
sina åtgärder mot Kinell under juli 1929. På grund av vad sålunda anförts
hemställde Borgman, att militieombudsmannen ville lämna Kinells
anmälan utan avseende.

I sin skrivelse förklarade sekundchefen, att Borgnians uppgifter beträffande
Kinells vakttjänstgöring överensstämde med förda koinmendörrullor.

Av ornförmälda förhörsprotokoll med därå gjorda anteckningar inhämtades,
att sedan utredning förekommit bland annat därom att Borgman
i början av juli 1929 förbjudit dels musikpersonalen att under vistelse i
Örebro bära regementets uniform efter klockan halv ett på natten, dels
ock musikpersonalen av manskaps grad att vistas utomhus efter samma
klockslag, samt att han vid två tillfällen handgripligen tillrättavisat en
musikelev, regementsbefälhavaren genom beslut den 29 augusti 1929 jämlikt
90 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för våld mot underordnad i
tjänsten samt försummelse och oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikter
ålagt Borgman disciplinstraff av vaktarrest i feni dagar.

Kinell anförde i avgiven påminnelseskrift följande. Uppgiften att Kinell
kommenderats till ordinarie vakt den 4, den 13 och den 23 april 1928
vitsordades av Kinell. De straffvakter, som Kinell åsyftade med sin anmälan,
vore emellertid de vakter, som Borgman tilldelat Kinell den 20
april 1928. Den straffvecka, som Borgman tilldelat Kinell i mars 1929.
hade Kinell fullgjort vid Göta trängkår under april samma år. Kinell
hade fått gå vakt två veckor i följd. Vid sistnämnda kommendering hade
Kinell turat med en annan korpral, som vid samina tillfälle fått sig tilldelat
enahanda straff. Kommendörrullan över vakttrmnpetare hade förts
av en furir och icke av Borgman. I denna rulla hade nog de flesta av
musikkårens inedlemmar tagit del av kommenderingarna, i synnerhet som
den varit tillgänglig när som helst, Det torde därför ej vara svårt att
fastställa, att de Kinell tilldelade straffen såsom vakttrumpetare däri stöde
angivna med blyerts och med ordet »straff». Detta hade såväl Kinell som
flera andra iakttagit,

Kinell uttalade sig i påminnelseskriften vidare rörande Borgmans åtgärder
mot Kinell i juli 1929 samt påstod ytterligare, att Borgman natten
mellan den 31 juli och den 1 augusti 1929 hotat Kinell med rapport vid hemkomsten
och med att Kinell ej skulle få stanna vid regementet längre än till
hösten 1929; att Borgman, under det musikkåren den 3 augusti 1929 utfört
musik vid en militärbegravning, i anledning av att Kinell vid ett tillfälle
ej varit riktigt rättad i ledet, sprungit emot Kinell med ett tillrop, vilket

verkat mycket pinsamt på Kinell; att Borgman den 21 januari 1930 hotat
Kinell med ett yttrande att, därest Kinell ej blåste mer trumpet på sin
fritid, Borgman skulle laga så att det bleve så mycket mer blåst på tjänstgöringstid;
att Borgman den 30 januari 1930, under det ridhusmusik utfördes,
till Kinell inför musikkåren fällt ett otillbörligt yttrande; samt att
Borgman till medlemmar i musikkåren yttrat att, örn Borgman blott visste
att Kinell ej finge någon plats, Kinell skulle få avsked men att, örn Kinell
hade utsikt att få plats, han skulle få gå kvar, i samband varmed Kinell
uppgav att han till Borgman avlämnat en avskedsansökan, vilken icke
syntes hava blivit vidarebefordrad.

Slutligen uppgav Kinell i påminnelseskriften bland annat, att Borgman
vid en konsert i Örebro uppträtt märkbart berusad inför musikkåren
samt skrattat åt sig själv för sin oförmåga att vid tillfället blåsa sin
stämma.

I skrivelse den 7 maj 1930 anmodade militieombudsmannen sekundchefen
att genom förhör föranstalta örn ytterligare erforderlig utredning angående
vad Kinell i olika avseenden lagt Borgman till last, i den mån detta
ej redan varit föremål för bestraffning.

I anledning därav översände sekundchefen med skrivelse den 16 maj
1930 protokoll över förhör, som hållits i ärendet den 12 och den 13 maj
1930.

Förhörsprotokollet innehöll bland annat följande.

Beträffande påståendet om tillrättavisning med tre straffvakter.

Borgman lämnade en i förhörsprotokollet sålunda avfattad förklaring:
»Bestrides av Musikfanjunkare Borgman och framgår ej av den av Musikfurir
Jönsson förda kommendörrullan, där ordet ''straff’ ej alls förekommer,
utan Kinell synes hava varit kommenderad i ordinarie tur.»

Musiksergeanten T. Lindblad samt musikfurirerna nr 59/Liv Jönsson och
nr 61/2 Wendel vitsordade Kinells uppgifter.

Beträffande påståendet örn tillrättavisning med en straffvecka.

Borgman lämnade en i protokollet så avfattad förklaring: »Bestrides av
Musikfanjunkare Borgman, vilken förklarar att det vid denna tid ej fanns
mer än två man av musikpersonalen, som kunde förekomma till kommendering
vid Kungl. Göta trängkår och därför fingo vakttjänst fjorton dagar
i följd vardera. Samma förhållande förekom även, enligt kommendörrullan,
i januari månad 1929. Övrig till dylik vakttjänstgöring använd
personal var kommenderad till genomgång av skolor å regementet
och fullgjorde därför vakt inom regementet.»

Lindblad, Jönsson och Wendel vitsordade Kinells uppgifter.

Beträffande påståendet rörande konserten i örebro.

Borgman bestred Kinells uppgift, under det att Lindblad, Jönsson och
Wendel vitsordade densamma.

Vidare förekom i förhörsprotokollet utredning därom, att Borgman för
sina åtgärder mot Kinell i juli 1929 redan i augusti samma år fått sig

6 — Militice minda mannens ämbetsbenitlelse.

ålagd disciplinär bestraffning, ävensom utredning rörande Kinells övriga
påståenden mot Borgman.

I avgiven ny påminnelseskrift, som inkom till militieombudsmansexpeditionen
den 30 juli 1930, förklarade sig Kinell vidhålla sin anmälan mot
Borgman. Börande Borgmans förhållande i juli 1929 meddelade Kinell,
att han ej avvetat att Borgman blivit bestraffad härför. Beträffande övriga
punkter av sin anmälan anföll Kinell örn noggrann undersökning.

I skrivelse den 23 augusti 1930 anmodade militieombudsmannen sekundchefen
att, bland annat genom förhör med musiksergeanten Lindblad samt
musikfurirerna Jönsson och Wendel ävensom andra personer med kännedom
örn ifrågavarande förhållanden, verkställa utredning i följande hänseenden: 1)

av vilken anledning Borgman den 20 april 1928 tilldelat Kinell tillrättavisning,
bestående av tre straffvakter, samt örn de närmare omständigheterna
i övrigt i samband med tillrättavisningens tilldelande;

2) örn de tidpunkter, då dessa straffvakter av Kinell fullgjorts;

3) av vilken anledning Borgman den 10 mars 1929 tilldelat Kinell tillrättavisning,
bestående i en straffvecka, samt örn de närmare omständigheterna
i övrigt i samband med denna tillrättavisnings tilldelande;

4) örn den tid, varunder Kinell fullgjort vakttjänst i anledning av sist
omförmälda tillrättavisning; samt

5) örn de närmare omständigheterna vid det tillfälle, då Borgman vid
konsert i Örebro skulle varit berusad, särskilt örn tidpunkten för händelsen,
graden av Borgmans berusning samt huruvida händelsen varit av beskaffenhet
att kunna uppfattas av allmänheten.

Protokoll över denna utredning skulle så snart ske kunde tillställas
militieombudsmannen, och skulle samtidigt till militieombudsmannen översändas
ifrågakomna kommendörrullor för 1928 och 1929 i original.

Med skrivelse den 10 september 1930 översände sekundchefen dels protokoll
fört vid förhör den 5 i samma månad med åtskilliga personer, dels
ock de önskade kommendörrullorna.

Förhörsprotokollet innehöll bland annat följande.

Beträffande den första utredningsgunkten enligt militieombudsmannens
skrivelse den 23 augusti 1930.

Musiksergeanten Lindblad erinrade sig att Borgman tilldelat Kinell tre
straffvakter men ej orsaken varför så skedde.

Musikfurirerna Jönsson och Wendel mindes, att Kinell vid ett tillfälle
tilldelats tre sträffvakter men ej anledningen därtill. Straffet hade tillsagts
vid en repetitionstimme, då musikkåren varit samlad. Wendel
ville minnas att Kinell försummat att inställa sig till lektionen och måste
skickas efter. Kinell hade försovit sig. Wendel kunde dock ej med bestämdhet
minnas örn denna förseelse inträffat i samband med den berörda
strafftilldelningen, men holle det för sannolikt.

Jönsson hade fört och förde allt fortfarande kommendörrullan och brm

kade införa ordet »straff» för extra vakter tilldelade utom vanlig ordning
såsom tillrättavisning. Ändringar i kommenderingar på grund av sjukdom
med flera orsaker hade ofta måst vidtagas av Jönsson, varför raderingar
företagits av Jönsson i kommenderingskolnmnerna. Ordet »straff»
kunde nu ej återfinnas i rullan, men Jönsson hade icke hortraderat det.
Rullan hade tidigare förvarats tillgänglig för musikpersonalen.

Wendel hade sett ordet »straff» skrivet i rullan på ett par tre ställen och
för olika personer men kunde ej erinra sig, örn det stått för Kinell eller
under april 1928.

Jönsson kunde ej minnas att han skrivit »straff» för Kinell under april

1928.

Borgman inkallades i närvaro av vittnena och fick del av vad vittnena
berättat. Borgman förmälde följande. Han kunde ej minnas vad som
förekommit i april 1928. Han hade aldrig sett ordet »straff» i rullan, och
örn det förefunnits, hade i allt fall icke han bortskaffat det. Alltsedan
första skrivelsen från militieombudsmannen i ärendet hade rullan förvarats
inlåst av Borgman. Dessförinnan hade Borgman aldrig brukat
se i rullan utan hade fått sig förelagt ett utdrag därur med kommenderingarna,
vilket undertecknats av Borgman och sänts till regementsexpeditionen.

Beträffande den andra utredning spunkten.

Lindblad, Jönsson och Wendel förklarade sig ej kunna minnas tidpunkten
för straffvakternas verkställande, ej heller örn de alls blivit verkställda.

För musikfuriren Lundström, musikkorpralen Lindgren samt musikvolontärerna
Carlén och Nilsson, vilka turat med vaktgöring i april 1928,
framhölls av förhörsledaren, att örn Kinell gått tre extra vakter under
april såsom straff, måste detta hava inneburit en minskning av de övrigas
vaktgöring. Ingen av den nämnda musikpersonalen kunde minnas straffvakter
för Kinell, ej heller någon minskning i vaktgöringen för dem själva
i anledning härav.

Beträffande den tredje utredningspunkten.

Lundström berättade: Han och Kinell hade ridit tillsammans den 10
mars 1929 och därvid glömt tiden samt försummat att inställa sig i tid till
musikrepetitionen. Borgman hade förebrått dem förseelsen och låtit dem
välja mellan rapport till sekundchefen eller en straffvecka. Lundström
hade svarat för båda, att de valde en straffvecka.

Carlén och Nilsson vitsordade riktigheten av dét anförda, vartill de varit
vittnen.

Beträffande den fjärde utredningspunkten.

Lundström berättade: Straffveckan hade verkställts vid Göta trängkår,
där Kinell och Lundström gått dagtrumpetare två veckor i följd i stället
för en vecka. Detta framginge av kommendörrullan, varav ock syntes att
detsamma hänt i januari, då utan att vara bestraffning.

Lindblad, Jönsson och Wendel vitsordade Lundströms uppgifter.

Borgman vidhöll sina tidigare uppgifter i förevarande avseende och
uppgav, att vare sig det varit straff eller ej, Kinell och Lundström fått
lov att gå två veckor vardera liksom i januari. Furirerna hade aldrig
kommenderats såsom vakttrumpetare vid Göta trängkår — detta vitsordades
av furirerna; Lundström hade år 1929 varit korpral —, Carlén och
Nilsson hade denna tid genomgått korpralskolan, musikeleven Andersson
hade läst för prästen. Borgman hade därför ej haft andra än Kinell och
Lundström att kommendera då liksom i januari.

Beträffande den femte utredningspunkten.

Lindblad förmälde: Tidpunkten för händelsen kunde han ej erinra sig,
men trodde att det varit under senare delen av en kvällskonsert under
sista delen av musikkårens vistelse i örebro, således under slutet av juli

1929. Lindblad hade märkt att Borgman varit något rörd av starka drycker,
men trodde ej att allmänheten uppfattat förhållandet.

Wendel berättade detsamma som Lindblad, likaså Jönsson, vilken tilläde:
Han preciserade graden av berusning sålunda, att medlemmarna i musikkåren
uppfattat att Borgman icke bläste sin stämma så som han brukade,
samt att den del av publiken, som kände till det spelade musikstycket,
måste hava uppfattat, att det blåstes fel. Borgman hade icke uppträtt så,
att publiken torde hava märkt något.

I detta yttrande instämde Lindblad och Wendel.

Borgman vidhöll i de övrigas närvaro sina tidigare uppgifter. Han hada
under pauserna besökt bekanta i restaurangen samt även druckit några
glas punsch, men hade icke varit berusad vid något tillfälle.

På förhörsledarens fråga — sedan Borgman fått avlägsna sig — huruvida
Borgman vid flera tillfällen uppträtt rörd av starka drycker, intygade
alla, att det endast skett vid det förut omförmälda tillfället.

Sedan Kinell beretts tillfälle att i anledning av den sålunda förebragta
utredningen inkomma med påminnelser, förklarade Kinell i skrift, som
inkom till militieombudsmansexpeditionen den 23 september 1930, sig till
alla delar vidhålla sin anmälan mot Borgman och anhöll örn utredning
därom.

I skrivelse den 28 oktober 1930 anhöll militieomhudsmannen, som övervägt
frågan örn vilken befälhavare närmast innehade tillrättavisningsrätt
över regementets musikkårs personal, hos sekundchefen örn upplysning
rörande det sätt, varå befälet över musikkåren ordnats (§ 69 i tjänstgöringsreglementet
för armén och § 39 i militär bestraffningsförordning).

Till svar meddelade sekundchefen i skrivelse den 29 oktober 1930 följande.
Jämlikt bestämmelserna i omförmälda § 69, mom. 6, hade regementskvartermästaren
enligt regementsorder varit placerad såsom musikbefälhavare,
och innehades denna befattning för närvarande av förre regementskvartermästaren
majoren R. Montgomery. Varken musikledaren,
musikfanjunkaren Borgman, eller musikbefälhavaren hade innehaft nå -

gon tillrättavisningsrätt över musikkårens personal, och hade några tillrättavisningar
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten ej av dem meddelats.
Musikkårens personal vore placerad, redovisad och förlagd å regementets
olika skvadronen och hade tillrättavisning, örn sådan förekommit
jämlikt § 39 militär hestraffningsförordning, meddelats av vederbörande
skvadronschef.

I skrivelse den 4 november 1930 till sekundchefen för Livregementets husarer
anförde militieombudsmannen följande.

Vad anginge klagandens påstående att han vid två tillfällen av musikfanjunkaren
Borgman fått sig tilldelad tillrättavisning framför trupp utan
att förhör hållits, nämligen den 20 april 1928, då klaganden tilldelats tre
straffvakter, och den 10 mars 1929, då honom tilldelats en straffvecka,
funne militieombudsmannen väl i ärendet utrett, att Borgman, vilken icke
innehaft sådant befäl, att därmed jämlikt § 39 militär hestraffningsförordning
för honom följt rätt att tilldela klaganden tillrättavisning, vid två
tillfällen under de senaste åren i musikkårens närvaro tillsagt klaganden
tillrättavisning bestående av, vid ena tillfället tre straffvakter och vid
det andra en straff vecka; men hade det icke kunnat utrönas, att klaganden
under den tid, då dessa tillrättavisningar enligt hans egna uppgifter skulle
hava verkställts, fått fullgöra mer vaktgöring än som i allt fall på grund
av föreliggande förhållanden ålegat klaganden.

Militieombudsmannen funne även utrett, att Borgman, samtidigt som
han tillsagt Kinell tillrättavisningen av en straffvecka, meddelat dåvarande
musikkorpralen Lundström.en tillrättavisning av samma slag, dock
att ej heller beträffande denna kunnat utrönas att tillrättavisningen såsom
sådan blivit verkställd.

Genom att vid beivrande av förseelser av musikkårens medlemmar, vilka
stått under musikfanjunkaren Bergmans ledarskap, giva sig sken av att
innehava tillrättavisningsrätt och tillsäga tillrättavisningar hade Borgman,
även örn dessa icke kommit till verkställighet, enligt militieombudsmannens
mening gjort sig skyldig till tjänstefel.

Därest Borgman, såsom på grund av förekomna omständigheter vore sannolikt,
ansett de förseelser, som av Kinell och Lundström vid tillfällena
begåtts, hava varit av beskaffenhet att påkalla beivran medelst tillrättavisning,
hade Borgman dessutom försummat sin plikt att örn förseelserna
göra anmälan hos de befälhavare, som närmast haft tillrättavisningsrätt
över de felande.

Beträffande klagandens anmälan i övrigt mot musikfanjunkaren Borgman
hade militieombudsmannen icke funnit denne övertygad örn förhållande
av beskaffenhet att kunna medföra bestraffning.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit Borgman hava gjort sig
skyldig till tjänstefel, hade militieombudsmannen ansett sig kunna låta bero
vid vad i saken förekommit. Därvid hade militieombudsmannen tagit i be -

traktande bland annat, att Borgman genom regementsbefälhavarens beslut
den 29 augusti 1929, eller senare än hans nu ifrågavarande förseelser
begåtts, ålagts ett så allvarligt straff som vaktarrest i fem dagar för förseelser,
som avsett hans förhållande till musikkårens medlemmar och
hans sätt att utöva ledarskapet för kåren.

Militieombudsmannen anmodade i skrivelsen sekundchefen att giva musikfanjunkaren
Borgman del av samma skrivelse.

6. Anmärkning- mot regementschefs beslut att entlediga musikvolontär
från förordnande såsom musikvicekorpral i regementet.

Ämbetsberättelsen till innevarande års riksdag innehåller (sid. 46 ff.)
redogörelse för ett genom klagomål av musikvicekorpralen i Södra skånska
infanteriregementet nr 12/M Göte Aug. Carlsson hos militieombudsmannen
anhängiggjort ärende angående musikdirektören K. Svedberg.

Sedan Svedberg ålagts visst disciplinstraff, meddelade regementschefen
översten Georg Björnström i skrivelse till militieombudsmannen den 1
april 1930 — vari underrättelse örn detta straff lämnades — att Carlsson
jämlikt bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén § 84, mom.
5 andra stycket, entledigats från förordnandet att vara musikvicekorpral
i regementet och erhållit avsked.

I en till militieomhudsmannen den 2 april 1930 inkommen klagoskrift
anförde Carlsson följande. Carlsson hade för någon tid sedan lagt in örn
avsked från regementet på grund av att han erhållit anställning vid ett
annat regemente. Begementschefen hade svarat, att så fort militieombudsmannen
slutfört ärendet angående musikdirektören Svedberg skulle
Carlsson erhålla avsked. Den 1 april 1930 hade Carlsson erhållit meddelande
av musikfanjunkaren Fredriksson, att Carlsson hlivit »degraderad»
samt fått sitt avsked på grund av att regementschefen ansett honom
oduglig. Aågon anmälan hade ej gjorts mot Carlsson. Carlsson ansåge,
att han verkligen ej vore oduglig i musikaliskt hänseende.

Vid klagoskriften hade fogats bestyrkt avskrift av ett så lydande intyg:

»Undertecknad vill härmed med nöje intyga att Musikv. korp. Karlsson
under den tid han varit min elev i Klarinettblåsning (från sitt inträde vid
reg. tills dato) skött sina musikaliska åligganden på ett i allo tillfredsställande
sätt. Tack vare goda förutsättningar och ett aldrig slappnande
intresse för sitt instrument har Karlsson hunnit längre än i allmänhet
kolleger av samma grad. Musikv. korp. Karlsson är användbar i vilken
orkester som helst.

Ystad den 1 april 1930.

Gustav Hultgren

Musikfanj. 17.»

I skrivelse till chefen för Södra skånska infanteriregementet den 2
april 1930 anmodade militieombudsmannen regementschefen att inkomma
med avskrift av det beslut, varigenom Carlsson entledigats från förordnandet
att vara musikvicekorpral i regementet, ävensom av vederbörande
befälhavares framställning i saken. Härjämte anmodades regementschefen
avgiva yttrande i ärendet.

I ett den 4 april 1930 dagtecknat yttrande anförde regementschefen
översten Georg Björnström följande. Anledningen till Carlssons entledigande
vore, att regementschefen icke funne den lämplig som underbefäl
med därmed följande förmansskap och befälsrätt, vilken — utöver de
sakliga förhållandena — i tydlig avsikt att misstänkliggöra en förman
framkomme med och sedermera vid förhör vid regementet upprepade förvrängda
eller felaktiga påståenden (obefogad klagan angående vaktkommendering
med beskyllning örn förföljelse från musikdirektören Svedbergs
sida, påstående att Svedbergs utseende vittnat örn orgier, då denne
__ehuru sjuk — anfört konserten i Ystads kyrka, tillvitelsen mot kyrkoherden
Evander m. m.). Framställning örn Carlssons entledigande hade
icke gjorts av musikdirektören, utan hade beslutet av regementschefen fattats
på grund av bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén
§ 84 mom. 5 andra stycket första meningen (jämförd med § 1 mom. 19).
Musikfanjunkaren Hultgrens intyg örn Carlssons musikaliska förmåga
vore en den förevarande frågan ovidkommande sak; det vore icke för
oduglighet som musiker utan för olämplighet som underbefäl, som Carlsson
entledigats från vicekorpralsförordnandet. Regementschefen ville
även framhålla, att det just varit Carlssons duglighet som musiker, som
en gång föranlett, att Carlsson på musikdirektören Svedbergs tillskyndan

__ehuru med tvekan på grund av att anmärkningar funnits mot hans

uppträdande — ansetts böra uppmuntras med vicekorpralsförordnande
i regementet.

Vid yttrandet hade fogats avskrift av regementsorder nr 14 den 2 april

1930. Denna order innehöll bland annat följande.

»11) Entledigande. Sedan musikvicekorpralen i regementet nr 12/M
Carlsson befunnits olämplig att vidare innehava underbefälsställning, har
jag den 1. dennes entledigat honom från förordnandet som vicekorpral i
regementet.

12) Avsked. Avsked---från och med den 4. dennes musikvolon tären

nr 12/M Carlsson.»

I avgiven påminnelseskrift anförde Carlsson bland annat följande:
Ehuru regementschefen på grund av Carlssons anmälan till militieombudsmannen
blivit nödsakad att — uppenbarligen ytterst motvilligt —
ådöma Svedberg disciplinstraff för i hög grad olämpligt uppträdande inför
sina underordnade, så bleve slutet på historien, att Carlsson straffades
för sin djärvhet att icke låta sig nöja. På vad stödde sig nu regementschefen
i sin uppfattning att Carlsson icke skulle vara »lämplig som underbefäl»?
Jo, därpå att Carlsson skulle »i tydlig avsikt att misstänklig -

göra en förman» hava framkommit med och sedermera vid förhör upprepat
»förvrängda eller felaktiga påståenden». Den avsikt, som översten här
pådiktade Carlsson, hade aldrig funnits. Carlssons avsikt hade varit att
begära rättvisa, ingenting annat. Örn någon lumpen avsikt att endast
misstänkliggöra förefunnits, så hade Carlssons öppet framställda klagomål
till militieombudsmannen varit fullkomligt överflödiga. I det avseendet
hade Svedbergs gärningar talat för sig själva, och de hade varit
allmänt bekanta Carlssons hjälp förutan.

Förödmjukelsen i entledigandet, motiverat med regementschefens beskyllning
mot Carlsson rörande nesliga avsikter med Carlssons klagomål
hos militieombudsmannen, ansåge sig Carlsson icke behöva stillatigande
fördraga. Icke nog med att Carlsson och hans kamrater av Svedberg
under Ramsten blivit utsatta för så nedsättande tillmälen, att endast ett
fullständigt uppgivande av människovärdet kunnat lämna dem obeivrade.
Icke nog med att disciplinstraffet över musikdirektören tydligt nog vittnat
örn vad man finge tala i tjänsten vid Södra skånska infanteriregementet.
Nu komme till på köpet översten vid samma regemente — tydligen
i den uppfattningen att menige man sällan eller aldrig hade utsikt
att få rätt och slungade i ansiktet på en underordnad, som redan genom
entledigandet erhållit de påtagligaste bevis för överstens absoluta
maktfullkomlighet, en förolämpande beskyllning för bakdanteri »i tydlig
avsikt att misstänkliggöra». Genom regementschefens åtgärd att entlediga
Carlsson, kompletterad med ett ytterst nedsättande yttrande, som
fullt officiellt avlåtits till militieombudsmannen, hade obotlig skada tillfogats
Carlsson med hänsyn till hans framtida möjlighet att försörja sig
som regementsmusiker.

Då beslutet örn Carlssons entledigande, enligt vad Carlsson trodde sig
hava visat, måste anses vila på orättvis grund, hemställde Carlsson örn
vidtagande av åtgärder för beivrande av denna regementschefens olagliga
åtgärd. Vidare hemställde Carlsson örn anställande av åtal under vederbörligt
ansvarsyrkande mot översten Björnström för det han i offentlig
skrift, daterad den 4 april 1930, till militieombudsmannen framfört yttranden
mot Carlsson, vilka å ära ginge samt för Carlssons anseende, yrke
och fortkomst menliga vore. Därest denna Carlssons hemställan vunne bifall,
anhölle Carlsson att bliva kallad som målsägande för att sättas i tillfälle
att framställa de ansvars- och skadeståndsyrkanden, till vilka Carlsson
ansåge sig berättigad efter regementschefens för Carlsson så förklenliga
yttranden.

I förnyat yttrande den 15 maj 1930 anförde översten Björnström följande.

Carlsson syntes icke i och för sig vilja bestrida regementschefs i § 84
mom. 5 tjänstgöringsreglementet för armén grundade rätt (och plikt) att
entlediga den, som icke befunnes lämplig att innehava underbefälsbeställning.
Carlsson ville allenast göra gällande, att detta entledigande vilade

å orättvis grund. Det syntes översten med skärpa häremot böra erinras,
att den omständigheten att Carlsson kunde hava visat sig som en dugande
musiker icke enligt tjänstgöringsreglementet kunde berättiga honom att
kvarstå som underbefäl. Reglementet hade enligt överstens mening inrymt
åt regementschefen en klar befogenhet att pröva, huruvida vederbörande
vore lämplig att bibehållas i underhefälsbeställning. Efter vad som
framginge av vederbörligt straffregister samt anteckningsbok för tillrättavisningar
hade Carlsson redan före sitt förordnande till underbefäl låtit
vissa anmärkningar komma sig till last. Då översten likväl, ehuru med
stor tvekan, befordrat Carlsson till vicekorpral i regementet, hade detta
berott därpå, att Carlsson visat förutsättningar att bliva en god musiker
och anledning icke syntes saknas för det antagandet, att Carlsson på
grund av de skedda bestraffningarna skulle låta sig rättas och hans ansvarskänsla
ökas. När Carlsson nu ville göra gällande, att han, då någon
egentlig anmärkning mot hans verksamhet som musiker vid regementet
icke förekommit, obehörigen entledigats, grundade sig detta förmenande
å en åtminstone enligt överstens mening påtaglig missuppfattning av
åberopade bestämmelser i tjänstgöringsreglementet. Det vore här icke
fråga örn huruvida Carlsson gjort sig förfallen till någon försummelse
i sin verksamhet som musiker utan örn han kunde anses hava visat sig
lämplig som underbefäl. Bestämmelsen hade, såvitt översten kunde förstå,
tillkommit i syfte att kunna rätta till sådana missförhållanden, då
militär i manskapsställning ådagalagt en viss tjänsteduglighet och därför
befordrats till underbefäl men i denna egenskap befunnits sakna de
egenskaper, som måste finnas för handen hos den, vilken skulle stå som
ett föredöme för sina underlydande. Översten kunde med hänsyn härtill
ej tolka bestämmelsen i fråga annorlunda, än att den av underbefälet,
som icke visat sig äga den allmänna lämplighet som överordnad och de
karaktärsegenskaper, som måste fordras av dem, vilka hade det närmaste
befälet över de meniga, icke borde bibehållas i underbefälsgrad.

Av handlingarna i ärendet angående Carlssons klagomål mot Svedberg
syntes det översten uppenbarligen framgå, att Carlsson ådagalagt sådan
brist på berörda egenskaper, att fullgiltiga skäl förefunnits för hans entledigande.

Då Carlsson syntes vilja framhäva sitt entledigande såsom en hämndakt
från överstens sida, ville översten framhålla, att han uti en i januari
1930 till militieombudsmannen avlåten skrivelse i ärendet angående anmälan
mot Svedberg förklarat Carlssons anhållan om avsked icke kunna
bifallas, innan målet mot Svedberg slutförts. Vad som Carlsson låtit komma
sig till last redan då hade nämligen enligt överstens mening varit av
den beskaffenhet, att det syntes böra övervägas, om avsked kunnat ifrågakomma
med bibehållande av tjänsteställning som underbefäl, översten
påstode sålunda, att det vore så långt ifrån att entledigandet av Carlsson
vilade å orättvis grund, att det fast mera på grund av handlingarna och

utredningen i målet mot Svedberg finge anses fulltygat, att Carlsson icke
befunnits lämplig att innehava underbefälsställning, vid vilket förhållande
det jämlikt åberopade § 84 mom. 5 i tjänstgöringsreglementet varit
överstens tjänsteplikt att entlediga Carlsson.

Vad därefter anginge Carlssons hemställan örn åtal för det översten
i sin skrivelse till militieombudsmannen den 4 april 1930 fällt ärekränkande
yttranden mot Carlsson, syntes det översten tillfyllest att för vederläggande
av dylikt påstående hänvisa till samtliga handlingar i målet mot
Svedberg. Enligt överstens bestämda omdöme ådagalade dessa handlingar,
att Carlsson utöver de faktiska upplysningar, som av honom lämnats,
i uppenbar avsikt att misstänkliggöra sin förman, musikdirektören Svedberg,
framkommit med och vid förhör vid regementet upprepat förvrängda
eller felaktiga påståenden på sätt överstens ovanberörda skrivelse närmare
omförmälde. Att ett sålunda å förhörshandlingarna i målet mot
Svedberg grundat omdöme skulle kunna anses innefatta uppsåtlig ärekränkning
av Carlsson vore enligt överstens förmenande absurt.

Visserligen läte Carlsson i sin skrivelse påskina, att han själv skulle
önskat erhålla ny militär musikeranställning, men Carlssons handlingar
syntes ej överensstämma därmed. Ehuru denne utlovats anställning vid
annat regemente omedelbart efter erhållet avsked från Södra skånska
infanteriregementet den 4 april 1930, hade han icke inställt sig vid regementet
och hade icke låtit sig avhöra förrän i början av maj, då han
från regementets musikkompaniexpedition begärt att återfå förut ingivna
betyg m. m. Platsen vid regementet hade hela tiden stått Carlsson
öppen.

Översten hemställde slutligen, att vad Carlsson i sin påminnelseskrift
anfört och yrkat icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom resolution den 22
maj 1930 av följande innehåll.

I § 84 mom. 5 av tjänstgöringsreglementet för armén stadgas bland annat
följande.

»Underbefäl, som icke befinnes lämpligt att vidare innehava underbefälsställning,
skall av regementschefen entledigas från förordnandet och
återgå till beställning såsom menig. Framställning örn sådant entledigande
skall göras av vederbörande kompanichef, då han finner anledning
därtill vara för handen. I tillämpliga delar förfares på enahanda sätt
med musikvolontär eller beställningsman av underbefäls tjänstegrad,
vilken visat sig icke längre vara förtjänt av den högre tjänstegraden.»

Dessa stadganden utvisade, att medan regementschef i fråga örn vanligt
underbefäl kunde entlediga detsamma under förutsättning att det »icke
befinnes lämpligt att vidare innehava underbefälsställning», liknande rätt
tillkomme honom i fråga örn musikvolontär eller så kallad beställningsman
av underbefäls tjänstegrad under förutsättning, att sådan befatt -

ningshavare »visat sig icke längre vara förtjänt av den högre tjänstegraden».
Enligt vad redan ordalagen gåve vid handen och vad militieombudsmannen
även inhämtat, vore det med avsikt, som förutsättningen
för nedflyttning till ställning såsom menig angivits olika för de nämnda
kategorierna av befattningshavare. Beträffande musikunderbefäl och
beställningsmän vore det således icke fråga örn, huruvida vederbörande
vore lämplig att innehava befälsställning eller icke.

I förevarande fall hade Carlsson av regementschefen blivit entledigad
från sitt förordnande såsom musikvicekorpral i regementet på grund därav,
att regementschefen ansett vissa Carlssons uttalanden, framkomna i
samband med en till militieombudsmannen gjord anmälan, innefatta bevis
örn olämplighet att innehava underbefälsställning.

Detta regementschefens förfaringssätt stöde enligt militieombudsmannens
uppfattning icke i överensstämmelse med en riktig tolkning av ovan
anförda bestämmelser i tjänstgöringsreglementet och vore så mycket mer
anmärkningsvärt, som det icke blivit i vederbörlig ordning fastslaget, att
Carlssons ifrågakomna uttalanden varit förgripliga.

Ehuru militieombudsmannen således funnit regementschefens beslut örn
Carlssons entledigande såsom musikunderbefäl felaktigt och under förevarande
omständigheter anmärkningsvärt, hade militieombudsmannen, då
de i § 84 av tjänstgöringsreglementet använda ordalagen möjligen kunnat
föranleda regementschefens oriktiga uppfattning örn stadgandets innebörd,
med stöd av 5 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktion,
ansett sig kunna underlåta vidtaga vidare åtgärd mot regementschefen
med anledning av beslutet.

Då Carlssons yrkande örn ansvar å översten Björnström för visst yttrande
av denne i en till militieombudsmannen den 5 april 1930 ingiven
skrift avsåge ett ämne, varmed det enligt lag icke tillkomme militieombudsmannen
att taga befattning, kunde samma yrkande icke föranleda
någon militieombudsmannens prövning.

7. Fråga om åtgärder till förekommande av olycksfall genom
användande av bajonett. I

I samband med granskning av krigsrättsprotokoll under inspektioner
hade militieombudsmannen inhämtat följande.

Begementskrigsrätten vid Södra skånska infanteriregementet handlade
den 2 december 1927 ett mål mot en värnpliktig, tilltalad för vårdslöshet
i tjänsten och vållande till kroppsskada.

Av vid krigsrätten företedda handlingar framgick, att den värnpliktige
under fälttjänstövningar den 29 september 1927 vid ett bajonettanfall skadat
en person, tillhörande den anfallna avdelningen.

Den värnpliktige uppgav vid ett i saken hållet förhör bland annat följande.
Den värnpliktige hade förut haft baljan fastsurrad nied ståltråd
men hade föregående dag under anbefalld gevärsvård tappat ståltråden,
och — trots flera försök att anskaffa ny sådan — icke lyckats. Troligen
hade baljan till bajonetten gått av under den fäktning, som förekommit
i samband med framryckningen, eller då den värnpliktige ryckt tillbaka
geväret.

Vid krigsrättssammanträdet uppgav den värnpliktige vidare bland annat
följande. Dagen före olyckstillfället hade den värnpliktige bett en
kamrat att söka anskaffa ståltråd, men han hade ej fått någon. Påföljande
morgon hade övningarna börjat redan klockan 5, och i då rådande
mörker hade den värnpliktige ej kunnat förskaffa sig någon ståltråd.
Icke heller senare på dagen hade tillfälle därtill yppat sig, enär övningarna
pågått utan avbrott.

En såsom vittne avhörd kapten berättade inför krigsrätten följande.
Kompaniet hade anbefallts att hava baljorna fastsurrade vid bajonetterna,
för vilket ändamål ståltråd i regel tillhandahölles å kompaniet.
Under övningar å annan ort en vecka före olyckstillfället hade vittnet
märkt, att några saknat ståltråd. Med anledning härav hade vittnet
framhållit skyldigheten att hava bajonetterna fastsurrade. Härför krävdes
ej ovillkorligen ståltråd. Man kunde även använda t. ex. starkt segelgarn.

Krigsrätten förklarade i meddelat utslag, att den värnpliktige genom
sin underlåtenhet att vid ifrågavarande tillfälle hava baljan fastsurrad
vid bajonetten måste anses hava gjort sig skyldig till vårdslöshet i tjänsten
och därigenom vållat den uppkomna skadan samt dömde därför den
värnpliktige dels för tjänstefel till disciplinstraff, dels för vållande till
kroppsskada till böter.

Regementskrigsrätten vid Svea livgarde handlade den 6 oktober 1927 ett
mål mot en furir, tilltalad för vållande till kroppsskada.

Av handlingarna i målet framgick, att furiren under en stridsövning
den 22 september 1927 utdelat bajonettstötar med en bajonett, från vilken
baljan fallit av, med påföljd att två volontärer ganska allvarsamt skadats,
samt att ytterligare tre volontärer vid samma tillfälle erhållit mindre
rispor, likaledes av blottade bajonetter.

I en av vederbörande bataljonschef avgiven rapport uttalade denne
bland annat följande. »I övrigt torde dels skärpta bestämmelser behövas
för att förhindra ett upprepande av händelsen, dels pålitliga tekniska åtgärder
fastslås för ett bättre fästande av bajonettbaljorna, såvida man ej
vill gå in för att under fälttjänst helt förbjuda bajonetternas påsättande.»

Furiren uppgav vid krigsrätten, att örn geväret hölles nedåt, bajonettbaljan
någon gång glede av bajonettkniven, samt att detta även kunde
inträffa, örn man finge ett slag på geväret eller hade att parera en stöt.

Vederbörande kompanichef upplyste bland annat, att baljan kunde falla
av vid parad av en stöt, men framhöll, att varje karl, som vore försedd
med bajonett, hade skyldighet tillse, att baljan hölles kvar å bajonettkniven
av blecket å baljans övre del.

Furiren uppgav i anledning härav, att blecket bleve förslappa! vid nötning,
varför baljan då lättare folie av.

Krigsrätten yttrade i meddelat utslag, att i målet vore upplyst, att handgemäng
enligt meddelade föreskrifter icke finge förekomma vid ifrågavarande
övningar och att furiren varit skyldig tillse, att bajonettbaljan
kvarhölles å bajonetten av det å baljan befintliga munblecket samt att,
därest baljan av någon orsak fallit av bajonetten, omedelbart påsätta
densamma, men att furiren underlåtit detta. Då furiren därigenom gjort
sig skyldig till vårdslöshet och försummelse i fullgörande av tjänsteplikt
samt genom detta sitt förfarande vållat skador, varav lindrigare sjukdom
följt, dömde krigsrätten furiren till visst disciplinstraff.

I skrivelse den 12 maj 1930 till arméförvaltningens artilleridepartement
anförde militieombudsmannen följande.

Då, enligt vad av förestående redogörelser framginge, kroppsskador
under övningar i bajonettanfall inträffat till följd av att påsatta baljor
lossnat och fallit av, hade militieombudsmannen velat bringa det inträffade
till departementets kännedom för att tagas i övervägande i samband
med de försök i fråga örn säkrare anbringande av bajonettbaljan,
sorn, enligt vad militieombudsmannen inhämtat, för närvarande påginge.

# »

Genom generalorder den 15 december 1930, nr 2502, har Kungl. Majit
befallt, att nedanstående säkerhetsbestämmelser tills vidare skola lända
till elterrättelse under övningar med påsatt bajonett:

1. Under sådana övningar, då soldaten eller hans motståndare kan utsättas
för skada genom bajonetten, skall bajonettbaljan vara påsatt.

2. Bajonettbalja till gevär fästes på ett betryggande sätt med metalltråd
enligt vederbörande regements- (kår-) chefs närmare bestämmande.

3. Bajonettbaljans fästanordning (även bajonettbaljans till karbin)
kontrolleras av soldaten vid lämpliga tillfällen, särskilt före och efter
skjutning med lös ammunition, vilken skyldighet det åligger befälet att
meddela truppen.

4. Skjutning med skarp ammunition nied påsatt bajonettbalja får
icke förekomma.

Sedermera har arméförvaltningens artilleridepartement genom skrivelse
den 22 december 1930 bl. a. bestämt, att kostnaderna för anskaffning
av metalltråd för bajonettbaljans fästande vid gevärsbajonetten
skola bestridas å kol. 551.

8. Befattningshavares tillgodohavanden oriktigt innehållna nied anledning
av befarad anmärkning mot förut till vederbörande utbetald

avlöning.

Denna ämbetsberättelse innehåller (sid. 46 ff.) redogörelse för ett hos
militieombudsmannen genom klagomål av musikvicekorpralen i Södra
skånska infanteriregementet nr 12/M Göte Aug. Carlsson mot musikdirektören
vid regementet E. Svedberg anhängiggjort ärende. I en av
Carlsson den 7 januari 1930 dagtecknad påminnelseskrift anförde denne
bland annat följande. Da nio beställningshavare av musikmanskapet
skulle avgå ur tjänst den 31 oktober 1929, hade musikdirektören Svedberg
kommit under fund med att han utbetalat för mycket i lön åt fem
man under ett år. Pyra av dessa hade fått envar 148 kronor för mycket
samt den femte 40 kronor för mycket. Utan någon som helst anmärkning
från högre ort hade Svedberg av de avgåendes sparbanksmedel innehållit
148 kronor för två samt 40 kronor för en. De två övriga, som vardera
erhållit 148 kronor för mycket, vore kvar i tjänst. Carlsson vore
en av dem. Till de avgående hade Svedberg yttrat, att örn han ej finge
någon anmärkning fran högre ort inom tre år, skulle de få penningarna
tillbaka.

Sedan chefen för Södra skånska infanteriregementet anmodats att verkställa
utredning med anledning av vad Carlsson sålunda anfört, översände
regementschefen med skrivelse den 27 januari 1930 begärd utredning,
däribland ett protokoll, fört vid ett den 17 i samma månad hållet
förhör. Protokollet innehöll i fråga örn innehållandet av sparbanksmedlen
följande.

Kompaniadjutanten på musikkompaniet, musikf anjunkar en Fredriksson
förmälde: Enligt avlöningsreglementet för fast anställt manskap vid
försvarsväsendet (sv. ffs. nr 128/1928) kunde volontärer efter vissa tjänstemånader
erhålla löneförhöjning. I den tron att ifrågavarande bestämmelser
ägde tillämpning jämväl på musikvolontärer hade Fredriksson
utbetalt högre lön åt vissa musikvolontärer. Genom ett i T. L. A. nr
24/1929 intaget kungl, beslut hade emellertid bestämts, att volontärer
med kompetens till musikunderbefälsbeställning skulle äga rätt till löneförhöjning
enligt åberopade författning först från och med den 1 juli
1929. Genom sistnämnda bestämmelse hade Fredriksson insett, att han i
vissa fall utbetalt för höga löner. Då tre volontärer, som erhållit för
mycket i lön, den 1 november 1929 lämnat tjänsten, hade med dem träffats
en frivillig överenskommelse, enligt vilken kompaniadjutanten skulle
få innehålla vad de erhållit för mycket i lön (148 kronor för två volontärer
och 40 kronor för en). Fredriksson hade givit ifrågavarande volontärer
löfte att, därest anmärkning på utbetalningen icke skulle komma
inom ett år, de innehållna medlen skulle tillställas dem. Medlen hade

insatts på sparbanksböcker i volontärernas namn med dispositionsrätt
för musikdirektören. Fredriksson hade förfarit på detta sätt, för att
penningarna vid eventuell anmärkning skulle finnas disponibla.

Musikfuriren Iversen vitsordade, att Fredrikssons framställning vore
riktig; dock hade Iversen, som vid uppgörelsens träffande varit närvarande
i kompaniexpeditionen, icke den uppfattningen, att överenskommelsen
varit frivillig.

Musikdirektören Svedberg förmälde: Fredrikssons framställning vore
riktig, dock kunde Svedberg icke erinra sig, att någon viss tid angivits
för återställande av penningarna till volontärerna, för så vitt anmärkning
på utbetalandet icke gjordes. Förslaget örn medlens innehållande på frivillighetens
väg hade framställts av Fredriksson till Svedberg, och hade
Svedberg gillat förslaget.

I sin ovanberörda skrivelse anförde regementschefen bland annat följande.
Det åberopade avlöningsreglementet för manskap (sv. ffs. nr 128/
1928), § 3, mom. 7, syntes icke hava avsett musikvolontärer, ehuru musikfanjunkarens
missuppfattning härutinnan kunde förklaras av, att denne
ansett musikpersonalen hänförlig till gruppen »beställningsmän». Misstaget
hade upptäckts genom den i T. L. A. nr 24/1929 intagna föreskriften.
Avlöningstillägg hade därefter icke utbetalts förrän efter den 1 juli 1929.

I en såsom bilaga vid regementschefens skrivelse fogad handling av
den 24 januari 1930 uppgav Svedberg, att de i Carlssons anmälan omnämnda
sparbanksmedlen komme att inreverseras till kassaförvaltningen
å näst infallande kassadag.

Sedermera insände regementschefen, efter militieombudsmannens anmodan,
kontoutdrag rörande ifrågavarande i bank insatta penningmedel
ävensom avskrift av reversal beträffande penningmedlens inleverering
till kassaförvaltningen. Av kontoutdragen framgick, dels att den 5 november
1929 i bank insatts 148 kronor för vardera av två av ifrågavarande
volontärer samt 40 kronor för en, dels ock att medlen jämte därå belöpande
ränta uttagits den 27 januari 1930. Av reversalet framgick, att
medlen påföljande dag, den 28 januari 1930, av Svedberg inlevererats till
kassaförvaltningen.

Vid prövning av ärendet den 20 mars 1930 yttrade militieombudsmannen
följande.

Då vederbörande myndighet icke ens framställt anmärkning beträffande
storleken av de till ifrågavarande tre musikvolontärer utbetalda
avlöningsmedel, hade Svedberg förfarit felaktigt, då han vid volontärernas
avgång ur tjänst till säkerhet för en eventuell regressfordran mot
dem av deras sparbanksmedel innehållit vad som beräknats hava för
mycket utbetalts.

Av utredningen i ärendet framginge emellertid, att Svedberg endast

några dagar efter innehållandet insatt medlen i bank i respektive volontärers
namn samt att medlen numera såsom oriktigt utbetalda inlevererats
till statsverket.

Militieombudsmannen läte därför bero vid vad sålunda förekommit.

9. För personalen vid truppförbands marketenteri- och bagerirörelser
hava tecknats försäkringar, som icke bort ifrågakomma.
Regementsin tendén ten har vid försäkringarnas tecknande varit agent

för försäkringsbolaget.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 3 juni 1929
företagen inspektion av Västerbottens regemente antecknades i samband
med granskning av bokföringen för regementets enskilda lägerkassa följande.

Kassan hade den 15 april 1922 tecknat försäkring i Försäkringsaktiebolaget
Heimdall för olycksfall, som i eller utom arbetet drabbade arbetare
i det för enskilda lägerkassans räkning drivna bageriet. För försäkringen,
som var gällande till den 15 april 1932, utgjorde årspremien 117 kronor.
Bolagets agent i fråga örn förevarande försäkring hade, enligt upplysning
av regementsintendenten, vid försäkringens tecknande varit en
vid regementet tjänstgörande officer och var vid tiden för inspektionen,
med avseende å premieuppbörd, kaptenen vid regementet friherre O. Cederström.

Bland enskilda lägerkassans inkomstverifikationer för år 1929 påträffades
en handling, utvisande att Livförsäkringsaktiebolaget Thule för ett
belopp av 2,232 kronor 44 öre återköpt en försäkringspolis nr 159856 å bageriföreståndaren
C. J. Ocklinds liv. Regementsintendenten uppgav på
förfrågan, att denna försäkring tagits av enskilda lägerkassan antagligen
något av åren 1914—1915; att dylika försäkringar av enskilda lägerkassan
tagits jämväl å åtskilliga andra personers liv; samt att enligt uppgift
dåvarande regementsintendenten varit agent för bolaget Thule.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse till militärbefälhavaren för Övre Norrlands
trupper den 12 augusti 1929, att militärbefälbavaren måtte föranstalta
örn utredning rörande de fall, då försäkring tagits av enskilda lägerkassan
vid regementet under tiden från och med år 1914. Därvid
skulle översändas avskrifter av dels beslut, som i ärendena fattats av
kassans eller vederbörande rörelses förvaltning, dels avtal och andra
handlingar, som upprättats med försäkringsinrättningarna, dels oell de
villkor och bestämmelser, som gällt för de försäkrades anställning vid bagerirörelsen
eller, möjligen, annan rörelse. Tillika anhöll tjänstförrättande
militieombudsmannen, att utredning genom militärbefälhavarens för -

sorg måtte åvägabringas rörande den befattning, som befattningshavare
vid regementet dels vid försäkringsavtals slutande såsom agent tagit med
ifrågavarande försäkringar, i den mån sådant ej framginge av förut angivna
handlingar, dels ock sedermera tagit med premieuppbörd för försäkringarna.

Med skrivelse den 19 september 1929 översände militärbefälhavaren från
chefen för Västerbottens regemente infordrad utredning, innefattad i en
den 16 september 1929 dagtecknad skrivelse. I denna anförde regementschefen
översten P. A. Erlandsson bland annat följande.

Ar 1917 hade tecknats livförsäkringar för sju arbetare, anställda vid regementets
bageri. Premierna för dessa försäkringar hade kvitterats av
kaptenen H. Olsen, vilken då varit regementsintendent vid regementet.
Huruvida denne även såsom agent tecknat försäkringarna framginge ej
av de vid regementet tillgängliga handlingar. Under år 1918 hade premierna
för ovannämnda försäkringar kvitterats av Olsen. År 1919 hade
fyra premier kvitterats av Olsen samt två av dåvarande kaptenen vid regementet
G. Grafström. Åren 1920 och 1921 hade premier betalts endast
för två av försäkringarna. Dessa premier hade kvitterats av Grafström.
Åren 1922—1926 hade premierna kvitterats av dåvarande kaptenen vid regementet
I. Stiernström samt från och med år 1927, då endast en försäkring
funnits kvar — C. J. Ocklinds —, av person utom regementet.

För personalen å marketenteriet syntes livförsäkringar år 1917 hava
tecknats jämlikt ett av dåvarande regementschefen meddelat beslut, För
nämnda år hade några premiekvitton ej kunnat återfinnas. Åren 1918
och 1919 hade premier kvitterats av Olsen samt under 1920 av Grafström.
Efter år 1920 hade några premiekvitton ej anträffats. Av tillgängliga
handlingar framginge ej vem som tecknat försäkringarna.

Den i militieombudsmannens skrivelse den 12 augusti 1929 omnämnda
•olycksfallsförsäkringen, vilken avsåge arbetare vid enskilda lägerkassans
bageri, vore tecknad av Stiernström, vilken kvitterat premierna till och
med år 1928, varefter dessa kvitterats av kaptenen vid regementet O. Cederström.

Vid regementet hade icke kunnat anträffas några handlingar angående
de villkor och bestämmelser, som gällt för de försäkrades anställning vid
bagerirörelsen eller annan rörelse. Den ende, som nu funnes kvar vid regementet
av den försäkrade personalen, vore bageri föreståndaren C. J.
Ocklind. Enligt vad denne meddelat, hade något villkor örn livförsäkring
för personal vid bageriet aldrig ingått i anställningsavtalet.

Regementschefen anförde vidare bland annat följande. Stiernström
hade såsom agent även tecknat och kvitterat premie för en försäkring å
bageriets lastbil — år 1926 — samt en avbrottsförsäkring för bageriet —
år 1927. Premierna för dessa försäkringar vöre från och ined år 1927
kvitterade av person ej tillhörande regementet. Brand försäkringspremier
för enskilda lägerkassan och bageriet under åren 1914—1917 hade i regel

7 — Mifitieombudsnianiicns ä rube Is b c rd Heise

kvitterats av förre kaptenen vid regementet G. C. Schildt, vilken avgått
ur aktiv tjänst år 1917. Stiernström syntes även i ett fåtal fall hava kvitterat
dylika premier. Huruvida ovannämnda personer även såsom agenter
tecknat försäkringarna hade ej med säkerhet kunnat utrönas, men
hade så sannolikt varit fallet. Från och med år 1928 vore samtliga brandförsäkringspremier
kvitterade av personer, som ej tillhörde eller tillhört
regementet.

Regementschefen tilläde slutligen, att några beslut rörande tecknande
av försäkringar, med undantag för beslutet angående livförsäkringarna
vid marketenteriet, ej kunnat återfinnas bland tillgängliga handlingar.

Vid regementschefens skrivelse hade bilagts avskrift av ett utav Olsen
den 14 november 1916 avgivet förslag angående beredande av pension åt
viss personal, anställd vid Västerbottens regementes marketenteri. Enligt
å förslaget verkställd anteckning hade dåvarande regementschefen,
översten B. Ribbing, den 16 i samma månad godkänt förslaget.

Vidare hade vid regementschefens skrivelse fogats avskrift av en av
Olsen den 3 januari 1917 till bolaget Thule ställd ansökan rörande nyssnämnda
försäkringar.

Med skrivelse den 24 oktober 1929 inkom sedermera på begäran vederbörande
befälhavare för Västerbottens regemente med kompletterande
upplysningar i ärendet, och anförde regementsbefälhavaren i skrivelsen
bland annat följande.

År 191S hade till bageriets kassa inlevererats 3,000 kronor, utgörande
livförsäkring för en vid bageriet anställd arbetare, som detta år avlidit.
År 1924 hade inlevererats 557 kronor 98 öre, år 1927 784 kronor 98 öre och
år 1929 2,232 kronor 44 öre, utgörande ersättning för livförsäkringar å arbetare
vid bageriet, vilka försäkringar av försäkringsbolaget återköpts.
År 1919 hade två försäkringar utbytts mot fribrev. I förut insänd utredning
hade angivits, att premiebetalning för personal vid bageriet endast
ägt rum för två försäkringar efter år 1919. En förnyad undersökning
hade emellertid visat, att betalning erlagts för tre försäkringar till och
med år 1923 samt därefter för två försäkringar till och med år 1926, efter
vilket år premier betalts endast för en försäkring.

De försäkringar, som tecknats för personal vid marketenteriet, syntes
hava upphört med år 1920, efter vilket år några premiekvitton ej kunnat
återfinnas. Någon inleverering till marketenteriet för återköp eller dylikt
av försäkringsbrev syntes ej hava förekommit. Huruvida någon eller
några av den försäkrade marketenteripersonalen kommit i åtnjutande av
pension på grund av försäkringarna eller örn något försäkringsbelopp utbetalts
till eventuellt avlidens efterlevande, bade ej kunnat utrönas.

Vid skrivelsen hade i avskrift fogats

1) två den 4 november 1919 utfärdade s. k. fribrev, enligt vilka veder -

börande försäkringsbolag förbundit sig att till försäkringstagaren, Västerbottens
regementes bageri, utbetala enligt vardera brevet 200 kronor vid
den tidpunkt, då den försäkrade uppnådde 50 år, eller vid den försäkrades
därförinnan timade död;

2) försäkringsbrev, dagtecknat den 18 och den 21 april 1922 och avseende
den förut omnämnda kollektiva olycksfallsförsäkringen angående
personalen vid regementets bageri; samt

3) försäkringsbrev angående förut omnämnda avbrotts-, automobil- och
brandförsäkringar.

I en till arméförvaltningen ställd skrivelse av den 8 november 1929 redogjorde
militieombudsmannen för vad i ärendet förekommit rörande livförsäkringarna
för bageri- och marketenteripersonalen samt olycksfallsförsäkringarna
beträffande förstnämnda personal. X dessa hänseenden
anförde militieombudsmannen följande.

1) År 1917 hade tecknats livförsäkringar för sju vid regementets bageri
anställda arbetare. Premierna för dessa försäkringar hade för de
första åren å försäkringsbolagets vägnar kvitterats av dåvarande regementsintendenten
kaptenen Olsen. Av dessa försäkringar hade en utfallit
med kapitalbeloppet, två blivit utbytta mot s. k. fribrev samt tre
vid olika tillfällen blivit återköpta. Enligt vad en av de försäkrade uppgivit,
skulle något villkor örn livförsäkring för personal vid bageriet aldrig
hava ingått i anställningsavtalet.

2) Enligt ett i november 1916 av regementschefen efter förslag av regementsintendenten
meddelat beslut hade vidare under år 1917 tecknats
pensionsförsäkringar för den vid regementets marketenteri anställda personalen.
Även för dessa försäkringar hade premierna under de första
åren å försäkringsbolagets vägnar kvitterats av Olsen. Försäkringarna
syntes hava varit i kraft till och med år 1920, varefter de syntes hava
upphört att gälla.

3) Under år 1922 hade vidare — såsom redan vid inspektionen anmärkts
— tecknats kollektiv olycksfallsförsäkring för den vid regementets bageri
anställda personalen, oaktat nämnda personal såsom anställd i statens
tjänst syntes hava varit berättigad till ersättning av statsverket i händelse
av olycksfall i arbetet. Premien för denna försäkring hade under
de första åren å försäkringsbolagets vägnar kvitterats av kaptenen vid
regementet Stiernström i egenskap av agent.

Med anledning av vad sålunda förekommit beträffande de under 1) oell
2) upptagna försäkringarna anhöll militieombudsmannen i skrivelsen, att
arméförvaltningen måtte infordra yttrande från Olsen, vilken enligt upplysning
tjänstgjorde inom ämbetsverket. Olsen skulle därvid uppgiva,
huruvida han vid den tidpunkt, då försäkringarna tecknats, varit agent
för vederbörande försäkringsbolag och uppburit ersättning för anskaffan

100

det av försäkringarna samt huruvida de under 2) upptagna försäkringarna
upphört vid angiven tidpunkt och marketenteriet eller annan allmän
kassa därvid erhållit någon ersättning av bolaget och i så fall huru mycket.

Militieombudsmannen anhöll tillika, att arméförvaltningen måtte avgiva
utlåtande i ärendet beträffande samtliga under 1)—3) upptagna försäkringar
samt därvid meddela, huruvida enligt ämbetsverkets uppfattning
åtgärder vore erforderliga till förekommande av försäkringsavtal
av förevarande slag samt till förhindrande av att befattningshavare vid
truppförband tjänstgjorde såsom agent för försäkringsbolag i fråga om
försäkring för truppförbandets eller någon av dess institutioners räkning.

Arméförvaltningens intendents- och civila departement inkommo den 13
mars 1930 med det begärda utlåtandet och överlämnade därvid tillika ett
den 6 december 1929 dagtecknat yttrande av kaptenen Olsen.

Kaptenen Olsen anförde i sitt yttrande bland annat följande.

Då de under 1) och 2) i militieombudsmannens skrivelse avsedda försäkringarna
tecknats, hade Olsen varit agent för Livförsäkringsaktiebolaget
Thule, som till honom för dessa utbetalt vanlig agentprovision.

Beträffande de under 2) i skrivelsen upptagna försäkringarna hade Olsen,
sedan han lämnat såväl Västerbottens regemente som Thales agentur
i september 1919, icke därmed haft någon befattning.

Avsikten med försäkringarna hade varit att för ifrågavarande icke statsanställda
personal bereda en viss pension vid viss ålder och att överlåta
detta på ett försäkringsbolag, om det vid avskedstagandet befunnes lämpligt
inköpa livränta, eller ock att utbetala viss avskedsersättning. Åtgärden
hade icke förutsetts A*id vederbörandes anställning och hade alltså
icke ingått i de första anställningsvillkoren, lika litet som de löneförhöjningar,
som efter dyrtidens inträdande måst vidtagas. Vad beträffade
försäkringen för mässföreståndaren, så hade den tillkommit för att han.
som övergått till reservstat för att få behålla befattningen såsom marketenteriföreståndare,
icke därigenom skulle få lägre pension än örn han
kvarstått å stat. Vid regementet hade vid tiden i fråga icke ansetts görligt
att avstå en underofficer på stat till marketenteriföreståndare, dä
arbetet vid marketenteriet varit alltför krävande. Det hade även varit
meningen att genom åtgärden öka vederbörande personals intresse för
tjänsten oell att det därigenom skulle vara lättare att bibehålla duglig
personal för längre tid. Då tanken varit att åstadkomma pension åt de
anställda själva men icke för deras efterlevande, hade eventuellt utfallande
dödsfallsbelopp avsetts att ingå till respektive kassor, under det att
begravningshjälp skulle utbetalas. Så hade även skett vid ett dödsfall,
som inträffat bland bageripersonalen år 1918. I försäkringsvillkoren hade
ingått, att vid ombyte av personal det matematiska värdet för den avslu -

101

tade försäkringen skulle tillgodoräknas vid uträkning av premie för den
följande. Detta hade tillämpats endast en gång.

Planen syntes hava övergivits under år 1920. Uppslaget till detta sätt
för pensionsfrågornas ordnande hade erhållits 1916 genom att Olsen iiv om''
bud för bolaget fått meddelande örn denna form för kollektivförsäkringar,
som då av flera företag ansetts mycket lämplig. Så hade även ansetts
vid regementet, då ärendet föredragits vid slutet av 1916. Olsen hade betraktat
saken som ett slags penningplacering och hade icke haft någon
tanke på att den kunde anses gälla entreprenad eller dylikt, så mycket
mindre som det icke varit fråga örn statsmedel. Skulle en sådan försäkring
ordnas, hade från denna sida sett intet varit att anmärka mot att
det skedde hos Livförsäkringsaktiebolaget Thule, som vöre landets största
livförsäkringsanstalt. Någon ökad kostnad för försäkringen hade icke
uppstått därigenom att Olsen varit agent. Premierna vöre fastställda, och
någon återbetalning av provision till en kassa medgåves icke, liksom det
för en agent vore strängt förbjudet att avstå sin provision. Olsen nämnde
detta som en förklaring till sitt handlingssätt men ville på samma gång
medgiva, att han nu ansåge, att det varit olämpligt av honom som regementsintendent
att taga befattning med saken på sätt som skett.

Vad den ekonomiska sidan beträffade, syntes den icke hava ställt sig
ofördelaktig för kassorna, även med hänsyn till att vissa försäkringsbelopp
jämförelsevis tidigt utfallit.

Vid yttrandet hade Olsen fogat en från vederbörande bolag anskaffad
utredning angående försäkringarna av marketenteripersonalen. Denna
utredning utvisade, att för personalen tecknats fem försäkringar samt att
marketenteriets förpliktelser upphört på följande sätt. Tre under år 1916
tagna försäkringar hade under loppet av åren 1920 och 1921 transporterats
på de försäkrade själva. Den fjärde försäkringen hade återköpts av bolaget
vid den försäkrades avgång ur tjänst under år 1918, då premien varit
betald till och med samma år. Härvid hade försäkringens matematiska
värde gottgjorts vid beräkning av premien för efterträdarens försäkring,
varvid alltså icke förekommit någon kontant återbetalning. Premiebetalningen
för den sist avsedda försäkringen hade avbrutits i december 1919,
varigenom försäkringen, som saknat återköpsvärde, förfallit. Den femte
av försäkringarna, tagen å vederbörande marketenteriföreståndares liv,
vilken försäkring lytt å 3,700 kronor, hade upphört i och med den försäkrades
död, då försäkringsbeloppet den 7 juli 1921 utbetalts till marketenteriet.

Det av intendents- och civila departementen avgivna yttrandet var sä
lydande:

»De under år 1917 vid Kungl. Västerbottens regemente träffade avtalen
angående livförsäkring av vissa vid regementets enskilda lägerkassas ba
gerirörelso anställda arbetare samt angående pensionsförsäkring av viss

102

regementets marketenterirörelse tillhörande personal torde höra ses mot
bakgrunden av, att några reglementariska föreskrifter rörande förvaltningen
av marketenterirörelserna och övriga för truppförhandens enskilda lägerkassas
räkning drivna affärsföretag vid tiden för slutande av berörda
avtal icke voro utav departementen utfärdade. Ett visst osäkerhetstillstånd
var då rådande i fråga örn uppfattningen rörande de enskilda lägerkassornas
natur och huruvida deras tillgångar vore att betrakta såsom
statsmedel eller såsom enskilda tillgångar, vilket medförde, att den vid
truppförhandens marketenteri- och övriga affärsrörelser anställda personal
ingalunda med säkerhet kunde anses såsom statsanställd och förty berättigad
att i enahanda ordning, som allmänt tillämpades med avseende å
övriga civila arbetare vid armén, få komma i åtnjutande av pension utav
statsmedel. Under sådana förhållanden synes det förklarligt, att vederbörande
vid Kungl. Västerbottens regemente sökt i viss mån ekonomiskt
säkerställa den vid enskilda lägerkassans rörelser anställda personalen
för dess ålderdom genom tagande av blandade liv- och pensionsförsäkringar.

Jämväl den under år 1922 vid regementet tecknade kollektiva olycksfallsförsäkringen
av arbetarna vid bagerirörelse]! torde kunna anses försvarlig,
enär det ej vid den tidpunkt, då nyssnämnda försäkringsavtal slöts,
torde hava varit för regementet känt, att enskilda lägerkassorna hade
statsmedels natur och att de vid lägerkassornas rörelser anställda arbetare
voro statsanställda. Det är, såsom känt är, först under de senare åren som
den meningen stadgats, att enskilda lägerkassornas tillgångar äro statsmedel
och att den vid lägerkassornas marketenteri- och affärsrörelser anställda
arbetspersonal är att betrakta såsom statsanställd.

Vad därefter angår det förhållandet, att beträffande här ifrågavarande
försäkringsavtal befattningshavare vid regementet varit agenter eller uppbördsmän
för försäkringsbolagen, få departementen anföra, att, även örn
§ 4 av den vid tiden för slutandet av ovanberörda liv- och pensionsförsäkringar
gällande upphandlingsförordning knappast torde kunna sägas hava
haft direkt tillämplighet å nämnda fall, det givetvis legat i sakens natur,
att den person, som i egenskap av tjänsteman haft att taga befattning med
försäkring för statens verk eller andra statens institutioner, icke bort vara
ombud för försäkringsgivaren och uppbära därmed förenad provision. Med
hänsyn till vad kaptenen Olsen uti sin ovannämnda skrivelse den 6 sistlidne
december andragit, anse departementen emellertid, att, såvitt angår
kaptenerna Olsens och Stiernströms ansvarighet i förevarande mål, vid
vad i saken förekommit bör få bero.

Vad slutligen beträffar frågan, huruvida åtgärder synas arméförvaltningen
erforderliga till förekommande av försäkringsavtal av förevarande
slag samt till förhindrande av, att befattningshavare vid truppförband såsom
agenter för försäkringsbolag taga befattning med försäkring för
truppförbands eller någon av dess institutioners räkning, få departemen -

103

ten meddela, att departementen uti skrivelser denna dag anmodat samtliga
arméfördelningschefer och med dem likställda chefer att fästa vederbörandes
uppmärksamhet därå, att försäkring av arbetspersonal, anställd vid de
för enskilda lägerkassornas räkning vid truppförhanden drivna marketenteri-
och affärsrörelser, under inga förhållanden må äga rum.

Då anledning finnes antaga, att försäkringsavtal av här ifrågavarande
slag icke komma att för framtiden vid truppförbanden avslutas, få arméförvaltningens
intendents- och civila departement såsom sin åsikt uttala,
att några ytterligare föreskrifter i ärendet icke torde vara av behovet pakallade.
»

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen den 30 april 1930 dels genom
avlåtande till Konungen av en framställning (se denna ämbetsberättelse
sid. 207 ff.), dels ock genom meddelande av följande resolution:

Militieombudsmannen funne det synnerligen anmärkningsvärt, att kaptenen
Olsen vid avslutande av de i ärendet ifrågavarande livförsäkringarna
för bageri- och marketenteripersonalen varit agent för vederbörande
försäkringsbolag och i denna egenskap uppburit provision av bolaget,
oaktat han såsom regementsintendent haft att handlägga försäkringsfrågorna.
Detta Olsens handlingssätt framstode så mycket mer oriktigt, som
ifrågavarande rörelser icke bort belastas med utgifter för dylika försäkringar.
Då emellertid på grund av inträdd preskription ansvar i detta
hänseende numera icke kunde ifrågakomma, funne militieombudsmannen
åtgärd i sådant syfte icke kunna vidtagas.

Då arméförvaltningens intendents- och civila departement genom cirkulärskrivelser
fäst vederbörande myndigheters uppmärksamhet därå, att
försäkring av arbetspersonal anställd vid de för enskilda lägerkassornas
räkning vid truppförbanden drivna marketenteri- och affärsrörelser, icke
finge äga rum, läte militieombudsmannen bero vid sålunda vunnen rättelse
i fråga örn dessa försäkringar.

Genom departementenas försorg erhöll kaptenen Olsen del av denna resolution.

10. Olämpligt uppträdande från officerares sida mot officersaspiranter.

I en den 30 juni 1930 dagtecknad skrift anförde värnpliktige nr 380
12/1928 Carl Eric Harry Anold följande.

Anold påkallade militieombudsmannens uppmärksamhet i nedan omförmälda
angelägenhet och yrkade att, därest så funnes nödigt, åtgärder vidtoges
till rättelse av inträffat förhållande. I början av februari 1928 hade

104

Anold antagits som officersaspirant vid Kronobergs regemente. Den 15
juni hade utbildningen tagit sin början, och efter att liava genomgått
infanteriets officersaspirantskola i Linköping med godkända betyg hade
Anold befordrats till korpral och tjänstgjort på eget regemente såsom
gruppchef vid utbildningen år 1929 av sommarrekryterna. Vid officerskårens
sammanträde någon tid innan regementsmötet tagit sin början hade
beslutats, att av de åtta officers- och reservofficersaspiranterna endast
tie skulle stanna kvar, därav två på stat och en i reserven. Övriga fem,
däribland Anold, hade förklarats olämpliga för vidare utbildning och erhållit
avsked från anställningen som aspiranter samt överförts till värnpliktiga
korpraler och i denna egenskap tjänstgjort under regementsmötet.
Givetvis hade det varit Anolds önskan att kvarstå i reserven, något som

han hela tiden inriktat sig på, då antalet platser på stat varit så starkt
begränsat.

Anledningen till att Anold förklarats olämplig hade mycket sysselsatt
honom. Därest det skulle vara Anolds uppförande »utom» tjänsten, som
varit orsaken, hade han sitt goda uppförandebetyg jämväl å regementet
att uppvisa. Anold veterligen hade han endast brustit i aktning och vördnad
mot överordnad utom tjänsten, då han vid några tillfällen nekat sin
plutonchef, en nyutnämnd fänrik, att å aspirantmässen »hoppa kråka» och
dylikt för honom. Dessa misslyckade s. k. livningsförsök från fänrikens
sida hade enligt Anolds mening hos fänriken skapat något slags agg till
Anold, som märkbart satt sina spår i deras förhållande i tjänsten.

Av de fem avskedade aspiranterna hade sedermera en blivit antagen
såsom reservist å annat regemente. Därest anledningen till aspiranter^
avskedande från Kronobergs regemente varit olämplighet, hade väl denna
olämplighet gällt aven för ett annat regemente. Visserligen hade samtliga
de avskedade erhållit endast betyget 1 i tjänstbarhet vid regementet, men
da Anold senare fullgjort sitt repetitionsmöte såsom värnpliktig korpral
under en kompanichef, som vore lärare på Karlberg, hade Anold erhållit
hogsta betyget i tjänstbarhet.

Anolds avskedande från regementet hade vållat honom synnerligen stort
men i hans verksamhet och försämrat hans framtidsutsikter. Då han sökt
anställning, hade kännedomen örn hans plötsliga avsked från regementet
gjort, att hans lämplighet till den sökta befattningen ilrågasatts.

Med stod av det anförda hemställde Anold, att han måtte bliva antagen
såsom reservofficersaspirant å annat regemente och finge fullgöra sin vidare
utbildning under reservofficerskurs på Karlberg.

Av ett klagoskriften bilagt avgångsletyg lör Anold från infanteriets
fficersaspirantskola 1928—1929, dagtecknat den 22 maj 1929, inhämtac’es
bland annat, att Anold erhållit i uppförande vitsordet Mycket gott (10)

v/wdef T r fT7\Satt UtbMning m anställ™g såsom officer på stat
vitsordet Lämplig (7) samt såsom huvudbetyg Godkänd.

Med anledning av klagoskriften anmodade militieombudsmannen i skri -

105

veise den 2 juli 1930 chefen för Kronobergs regemente att till militieombudsmannen
inkomma med yttrande.

I skrivelse den 12 juli 1930 till militieombudsmannen anförde regementschefen
såsom sitt yttrande följande. Anolds olämplighet såsom officersaspirant
i och för tjänsten hade av regementschefen personligen och av
Anolds bataljons- och kompanichefer flera gånger under sommarsoldatskolan
1929 konstaterats, och framginge av de Anold av sistnämnda chefer
tilldelade vitsord, att Anold vore den av officersaspiranterna, som uppnått
de sämsta betygen. Vid officerskårssammanträde jämlikt kungörelsen nr
405 i svensk författningssamling 1926, § 7 mom. 1, hade Anold enhälligt
förklarats olämplig för fortsatt utbildning till anställning såsom officer
på stat eller i reserven. Anold hade under sin tjänstgöring såsom officersaspirant
under sommarsoldatskolan erhållit vitsordet 1 i inskrivningsboken.
Anold framkölle att han senare under repetitionsövningarna erhållit
vitsordet 3. Detta vore riktigt, ty i förra fallet hade Anold bedömts såsom
officersaspirant men i senare fallet, efter entledigandet, såsom värnpliktig
korpral, och i sistnämnda egenskap hade han jämställts med övriga korp
Täler, vilka endast i undantagsfall erhölle lägre vitsord än 3. Det frarnhölles,
att inskrivningsbokens vitsord omfattade betygen 0—3, under det
vitsorden för officersaspirant omfattade betygen 0—10. Anolds vitsord
4 i lämplighet såsom officersaspirant bleve, överfört till inskrivningsboken,
lika med 1. Vad vidare anginge den reservofficersaspirant,
vilken entledigats från regementet men sedermera blivit antagen vid annat
regemente, framhölles att denne väl enligt officerskårens vid Kronobergs
regemente yttrande endast erhållit 4 i lämplighet men dock varit
godkänd i alla övningsgrenar med ganska goda betyg. — Rörande vad
Anold framhållit angående vissa »livningsförsök» vore dessa för regementschefen
okända. Regementschefen andolie att Anolds skrivelse icke
måtte föranleda till någon militieombudsmannens åtgärd.

Av ett regementschefens yttrande bifogat, av vederbörande kompanichef
den 4 september 1929 och vederbörande bataljonschef den 5 i samma månad
undertecknat vitsord för sex officersaspiranter, vilka under sommaren
1929 tjänstgjort vid 5. kompaniet, inhämtades att Anold, dåmera korpral
i regementet, erhållit i uppförande vitsordet 10 och i lämplighet för fortsatt
utbildning vitsordet 4.

Vidare inhämtades av ett likaledes vid regementschefens yttrande fogat
protokoll från sammanträde med regementets officerskår den 5 september
1929 lör avgivande av yttrande jämlikt omlörmälda § 7 mom. 1 rörande
officersaspiranternas lämplighet lör fortsatt utbildning, att officerskåren
enhälligt lörklarat Anold och tre andra oflicersaspiranter av olika anledningar
olämpliga lör lortsatt utbildning till anställning såsom officerare
på stat eller i reserven.

Sedan Anold beretts tillfälle att bemöta regementschefens yttrande,

106

anförde Anold i påminnelser, som inkommo till militieombudsmansexpeditionen
den 12 augusti 1930, i huvudsak följande.

Av regementschefen hade påpekats, att Anold vöre den av officersaspiranterna,
som på regementet uppnått de sämsta betygen. Detta vore riktigt.
För sin del ansåge Anold emellertid dessa betyg oriktigt satta.
Örn man jämförde Anolds betyg från officersaspirantskolan, där han
tjänstgjort ett helt år, med hans betyg från regementet, vilka han erhållit
efter endast tre månaders tjänstgöring, syntes en mycket stor skillnad.
Skulle väl Anolds färdighet i de olika övningsgrenarna gått ned så oerhört,
eller skulle måhända Anolds lärare på officersaspirantskolan, vilka
väl bort känna honom efter ett års bekantskap, vara mindre kompetenta
att bedöma hans lämplighet än de på regementet? Detta vore väl knappast
troligt.

Att vad Anold förut framhållit örn »livningsförsök» vore för regementschefen
okända vore beklagligt, men faktum kvarstode och borde ingalunda
förbises. Att livning förekomme och alltid förekommit mellan
äldre och yngre kamrater vore bekant och kunde hava sin förklaring, men
att livning förekomme från officerares sida mot aspiranter, för vilka de
skulle sätta betyg och över vilkas lämplighet de skulle yttra sig, vore
sorgligt att konstatera. Så hade varit förhållandet vid Kronobergs regemente.

En längre tid under aspiranternas tjänstgöring vid regementet hade de
varje kväll blivit uppkallade på aspirantmässen, där aspiranterna av en
del yngre officerare, däribland Anolds plutonchef, anmodats att »hoppa
kråka», stå på händer, berätta opassande historier och allt vad man kunde
hitta på. Detta hade ingalunda varit trevligt för de agerande. Aspiranterna
hade kunnat använda sin fritid på bättre sätt. Vid ett tillfälle hade
det till och med gått så långt, att Anolds plutonchef upprepade gånger
uppmanat honom att taga av vapenrocken och slåss med honom i närvaro
av Anolds kamrater och ett flertal av regementets yngre officerare, av
den anledningen att Anold haft djärvheten vägra att på plutonchefens
befallning utföra något slags konststycke. Vad Anold sist anfört vore
kanske i och för sig intet att tala örn, men det gåve måhända en förklaring
varför betygen sjunkit så hastigt och varför så många aspiranter
hösten 1929 avskedats från regementet.

Det vore Anolds fasta övertygelse, att han i likhet med sina avskedade
kamrater blivit orätt behandlad. Det kunde ej vara rätt att behandla
ynglingar, som efter avlagd studentexamen av intresse och fri vilja gått
i militärtjänst, på sådant sätt som man gjort vid regementet. Anold vore
övertygad örn att, därest aspiranterna sökt till annat regemente, det omtalade
aldrig skulle hava inträffat.

I skrivelse den 13 augusti 1930 anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
regementschefen att verkställa utredning beträffande Anolds
påstående att s. k. livning förekommit från officerares sida gentemot

107

aspiranter^ ävensom att med berörda utredning inkomma till militieombudsmannen.

Med skrivelse den 2 september 1930 översände regementschefen protokoll
hållna vid förhör den 25 och den 27 augusti 1930 med åtskilliga personer.
Av förhörsprotokollet den 25 augusti inhämtades följande.

Underlöjtnanten P. Lindencrona meddelade vid förhöret: Anolds påstående
att aspiranterna under en längre tid av deras tjänstgöring vid regementet
varje kväll blivit uppkallade på aspirantmässen vore oriktigt.
Detta hade aldrig inträffat under någon permissionskväll, d. v. s. onsdag,
lördag eller söndag. Det torde hava ägt rum en eller två gånger i veckan.
Därvidlag hade aspiranterna erhållit undervisning örn huru de skulle
uppträda utom tjänsten, varjämte en del skämt förekommit. Bland annat
hade förekommit en del frågor, t. ex. »Hur många infanteriregementen
finnas i svenska armén». En del av aspiranterna hade icke kunnat besvara
dessa frågor. Några enstaka gånger hade gymnastiska övningar
förekommit, t. ex. intagande av »valvstupstående». En av aspiranterna,
som vore framstående gymnast, hade vid ett tillfälle visat sin skicklighet
i att utföra armhävningar. Någon uppmaning till aspiranterna att berätta
opassande historier hade icke förekommit. Något som helst för aspiranterna
nedsättande hade ej heller förekommit. För aspiranterna hade
framhållits, att avsikten vore att de yngre officerarna skulle få tillfälle
att lära känna aspiranterna och att dessa skulle lära sig att vara tillsammans
med dem som kamrater, när de sedan komme till officersmässen.
Vid ett tillfälle hade Anold fått tillsägelse att lämna rummet på grund
av synnerligen opassande uppförande.

Underlöjtnanten B. Uller uppgav vid förhöret: Han vitsordade Lindencronas
uppgifter. Aspiranterna hade vid ett tillfälle fått visa sin färdighet
i gymnastik genom att utföra »valvstupstående». Då Anold ej kunnat
utföra detta, hade Uller uppmanat honom att istället »hoppa kråka», varvid
Anold vägrat. Uller hade då tillsagt honom att taga av sig vapenrocken
och slåss med Uller, varvid denne fällt följande yttrande: »Örn du
inte vill göra det, så kan du åtminstone på ärligt svenskt vis slåss med
mig». Härpå hade Anold svarat: »Jag slåss ej med min plutonchef.»
Uller, som vid tillfället var civilklädd, hade då svarat: »Jag är ej din
plutonchef nu», samt uppmanat Anold att följa med ut och således ej
slåss i närvaro av någon av kamraterna. Yttrandet hade fällts i närvaro
av tre eller fyra av de yngre officerarna jämte aspiranterna. Anledningen
till att Uller utmanat Anold att slåss hade varit, att Uller fått höra,
att Anold vid ett tillfälle under officersaspirantskolan i Linköping anfallit
och slagit en av sina kamrater. Uller kunde ej erinra sig att han uppmanat
Anold mer än vid detta tillfälle att »hoppa kråka».

Fänriken G. Sahlén uppgav: Lindencronas och Ullers yttrande vitsordades.
Sahlén hade själv vid ovannämnda tillfälle visat hur »valvstupstående»
skulle utföras.

108

Vidare inhämtades av förhörsprotokollet den 27 augusti 1930 följande.

Offieersaspiranten Linell meddelade: Anolds påstående att aspiranterna
skulle uppkallats varje kväll å aspirantmässen under en längre tid vöre
oriktigt. Detta hade inträffat högst två eller tre gånger i veckan samt
aldrig någon permissionskväll. Uppkallande tre gånger i veckan hade inträffat
endast någon enstaka gång. Vid dessa tillfällen hade några få av
de yngre officerarna besökt aspirantmässen, olika officerare vid olika tillfällen.
Därvid hade en del skämtsamma upptåg förekommit. Sålunda
hade både av officerare och av aspiranter berättats en del skämtsamma
historier, dock icke av opassande beskaffenhet, varjämte aspiranterna fått
hålla föredrag över ämnen, som officerarna meddelat. Aspiranterna hade
därjämte fått besvara en del frågor angående namn på regementschefer,
utseendet på olika regementsknappar o. s. v. Vid några enstaka tillfällen
hade gymnastiska övningar utförts, vari även officerare deltagit. Linell
hade hela tiden tagit dessa tilldragelser på aspirantmässen såsom skämt.

Linell bestyrkte, att det tillgått på det sätt underlöjtnanten Uller berättat
angående det tillfälle, då Uller uppmanat Anold att slåss med
Uller. — Anold hade ett häftigt sinnelag. Under officersaspirantskolan i
Linköping hade Anold vid ett tillfälle utan egentlig anledning slagit till
Linell.

Officersaspiranterna Hellgren och Holm vitsordade riktigheten av Lineus
yttrande. Holm tilläde att någon uppmaning att berätta historier
aldrig förekommit. Officerare och aspiranter hade suttit kamratligt tillsammans
och berättat en del historier för varandra såsom tidsfördriv.

För egen del anförde regementschefen i skrivelsen den 2 september 1930
huvudsakligen följande.

Regementschefen hade låtit verkställa utredning med vid regementet nu
tjänstgörande officerare och officersaspiranter, vilka närvarit vid samkvämen
i aspirantmässen sommaren 1929. Av den verkställda utredningen
framginge, att några av de yngre officerarna under sommarsoldatskolan
1929 besökt aspirantmässen i avsikt att personligen lära känna
aspiranterna. Dessa besök, varom aspiranterna i förväg underrättats,
hade ägt rum en, två eller högst tre gånger i veckan och aldrig de kvällar,
då manskapet i allmänhet åtnjutit permission. Besöken hade sålunda ägt
rum sådana dagar, då alla aspiranterna i allt fall varit inom kasernen
och i den för dem upplåtna mässlokalen i kanslihuset. Samkvämen hade
således varit av fullkomligt privat natur, officerarna hade ibland varit
civilklädda, och något som helst samband med tjänsten eller tjänstgöringen
hade de icke haft. Anolds påstående att aspiranterna varje kväll
uppkallats i aspirantmässen vore alltså icke med sanningen överensstämmande.

Sedan årtionden hade det vid regementet varit vanligt, att de yngsta
officerarna uppsökt aspiranterna i avsikt att lära känna sina blivande
kamrater — så hade skett och skedde för övrigt också under sommaren.

109

1930 — utan att aspiranter^ däröver anfört några klagomål. Dessa unga
officerare bodde i kanslihuset i samma våning och å ömse sidor örn aspirantmässen,
varför besök i denna för dem tett sig som en naturlig sak.

Av utredningen framginge vidare, att vid de samkväm, som i nämnda
syfte kommit till stånd sommaren 1929, vissa av dc yngre officerarna deltagit
blott någon enstaka gång, andra vid flera tillfällen. Därvid hade
helt naturligt förekommit en del upptåg av oskyldig art, såsom plägade
vara fallet när unga män träffade samman. Aspiranterna hade därvid
stundom fått besvara en del frågor, vars natur framginge av protokollen.
Några enstaka gånger hade gymnastiska övningar företagits, i vilka även
officerarna deltagit. Vid samkvämen hade officerarna och aspiranterna
suttit kamratligt tillsammans, varvid även en del historier berättats, dock
utan att någon tvingats därtill. Såväl de officerare som de aspiranter,
vilka närvarit vid förhören, hade förnekat att aspiranterna uppmanats
berätta opassande historier. Stundom hade hållits föredrag av skämtsam
art.

Utredningen hade enligt regementschefens uppfattning visat, att något
som helst för aspiranterna nedsättande icke förekommit vid ifrågavarande
tillfällen. Icke heller hade de tvingats att utföra något, som för dem
kunnat medföra kroppslig skada, obehag eller men. De närvarande yngre
officerarna hade själva deltagit i upptågen, och örn någon icke brytt sig
örn att utföra vad man önskat, hade han icke tvingats därtill. Att på
officerarnas initiativ skämt, upptåg eller rent skoj av oskyldig art förekommit
kunde regementschefen icke anse vara av någon sådan graverande
natur, att det för dem borde medföra tillrättavisning eller straff.

I detta sammanhang framhölles av regementschefen, att enligt protokollen,
oaktat de yngre officerarna sommaren 1929 flerfaldiga gånger besökt
aspirantmässen och aspiranterna, synbarligen endast vid ett enda tillfälle
förekommit någon friktion.

Däremot funne regementschefen det olämpligt, att vid detta tillfälle en
av de yngre officerarna i obetänksamhet uppmanat Anold att slåss med
officeren, örn han nu menat allvar med uppmaningen eller icke. Sedan
detta nu kommit till regementschefens kännedom, hade han tilldelat ifrågavarande
officer tillrättavisning i form av varning. Men officerens enligt
regementschefens mening olämpliga ixppmaning till Anold hade icke något
att göra med den s. k. livningen, ty Anold hade avböjt erbjudandet och
någon tvekamp hade därför icke kommit till stånd. Officeren hade erhållit
tillrättavisningen icke för något slags limming utan för bristande
uppfattning om sin ställning.

Regementschefen bade förgäves försökt att i militära reglementen och
förordningar återfinna ordet livning. Begreppet definierades olika. Vad
som för den ene tedde sig som ett oskyldigt skämt kändes för en annan
sorn ett obehag. Det syntes därför synnerligen nödvändigt, att begreppet
livning så definierades, att man på gränsområdet mellan oskyldigt kam -

Ilo

ratligt skämt oell upptåg mellan äldre ock yngre å ena sidan samt brutalitet,
övervåld, tvång och självtagen bestraffningsrätt å den andra kunde
få gränslinjen klart utstakad. Att begreppet icke hade något samband
med tjänstgöringen syntes uppenbart; det avsåge endast förhållande å
fritid och utom tjänsten.

I sin skrivelse berörde regementschefen även den vid regementet gjorda
betygsättningen för Anold och vad därmed bade samband. Därvid anförde
regementschefen bland annat följande.

För att visa vilken uppfattning vederbörande kompani- och bataljonschefer
baft beträffande Anold ville regementschefen i utdrag återgiva
dessa befälhavares yttranden till regementschefen angående aspiranterna
år 1929. Kompanichefen hade angående Anold yttrat: »Var ointresserad
och visade opålitlighet. Försök att vid flera tillfällen undandraga sig
sina tjänsteförrättningar förelågo. Har inför truppen yttrat sig angående
befälets tjänstutövning på ett ofördelaktigt och olämpligt sätt, vilket en
värnpliktig låtit komma plutonchefen till del. Anold visade bristande
förmåga att i praktiken omsätta sina teoretiska kunskaper. Anold visade
tredska.» Bataljonschefen hade instämt i kompanichefens yttrande och
bland annat framhållit, att till och med vissa av aspiranterna visat trots
mot bataljonschefen personligen, när rättelser mot dem i tjänsten måst
göras. Slutligen hade regementschefen själv, såsom tidigare anförts, vid
flera tillfällen under sommarsoldatskolan 1929 kunnat konstatera Anolds
olämplighet såsom befäl. Denna hans olämplighet i befälsbefattning hade
alltså av ansvariga befälhavare vid olika tillfällen blivit iakttagen.

Anolds påstående att anledningen till de dåliga vitsord han erhållit
skulle varit den nämnda kontroversen med phitonehefen i aspirantmässen
vore således fullkomligt orimligt. Vid tiden för vitsordens utfärdande
hade bataljons- och kompanicheferna icke haft någon kännedom örn friktionen
under samkvämet.

De vitsord Anold erhållit från officersaspirantskolan, varifrån han utgått
såsom nummer 123 av 171 elever, alltså bland den sämre tredjedelen,
avsåge hans rent personliga kunskaper och färdigheter. Såsom framginge
av det återgivna yttrandet av hans kompanichef vid regementet,
hade Anold visat bristande förmåga att i praktiken omsätta sina teoretiska
kunskaper. Betygen från officersaspirantskolan hade icke berört
Anolds förmåga att föra ständigt befäl över och vara lärare för icke utbildad
värnpliktig trupp, d. v. s. just den tjänstgöring han haft att utföra
vid regementet. För en blivande officer vore emellertid detta slag av
tjänstgöring den mest betydelsefulla.

Av vad sålunda anförts framginge, att Anold icke hade någon som helst
grund för de beskyllningar örn orättvisa i betygsättningen, som av honom
anförts. Ett flertal av de uppgifter Anold lämnat vore icke med verkliga
förhållandet överensstämmande.

lil

I skrivelse elen 11 november 1930 till chefen för Kronobergs regemente;
anförde militieombudsmannen härefter följande.

De anförda klagomålen däröver, att Anold förklarats icke lämplig för
vidare utbildning till officer på stat eller i reserven och i samband därmed
fått avgå från sin anställning såsom officersaspirant, lämnade militieombudsmannen,
sedan utredning numera verkställts, utan avseende.

Av utredningen i ärendet funne militieombudsmannen framgå följande.
Under tiden för sommarsoldatskolan år 1929 hade yngre officerare vid
regementet en, två eller högst tre gånger i veckan, på kvällarna då officers-
och reservofficersaspiranterna varit fria från tjänstgöring, utan inbjudan
från aspiranterna infunnit sig i dessas mässlokal i regementets
kanslihus för samqväm med aspiranterna. Därvid hade, förutom samtal
och skämt, förekommit, att aspiranterna av officerarna meddelats undervisning
örn huru aspiranterna skulle uppträda utom tjänsten samt att
aspiranterna fått hålla föredrag över ämnen, som officerarna förelagt
dem, och besvara en del frågor, som ställts till dem av officerarna.
Några enstaka gånger hade dessutom aspiranterna fått visa sin färdighet
i gymnastiska övningar. För aspiranterna hade av officerarna framhållits,
att avsikten med besöken vore, att de yngre officerarna skulle få tillfälle
att lära känna aspiranterna och att dessa skulle lära sig att vara tillsammans
med officerarna som kamrater, när de sedan komme till officersmässen.
— Vid ett tillfälle hade förekommit, att sedan aspiranterna fått visa
sin färdighet i gymnastik genom att utföra »valvstupstående» och Anold
enligt uppgift ej kunnat utföra detta, underlöjtnanten Uller, som var
Anolds plutonchef och vid tillfället var civilklädd, i närvaro av förutom
aspiranterna tre eller fyra yngre officerare uppmanat Anold att i stället
»hoppa kråka», vilket Anold vägrat att göra; att Uller då tillsagt honom
att taga av sig vapenrocken och slåss med Uller, vartill Anold svarat, att
han ej sloges med sin plutonchef; att Uller därefter, med ett yttrande att
han vid tillfället ej vore Anolds plutonchef, uppmanat Anold att följa med
ut och således ej slåss i närvaro av kamraterna; samt att emellertid någon
tvekamp ej kommit till stånd.

Vid bedömande av officerarnas uppträdande mot aspiranterna under
samkvämen på aspirantmässen hade militieombudsmannen fäst stor vikt
vid det förhållande, att dessa officerare i likhet med övriga medlemmar av
officerskåren jämlikt gällande bestämmelser angående sättet för officersoch
reservofficersaspiranters vid armén antagning och utbildning haft att
vid slutet av sommaren 1929 utlåta sig rörande aspiranternas lämplighet
för fortsatt utbildning till anställning såsom officerare. Med hänsyn till
detta förhållande vore naturligt, att aspiranterna icke känt sig fria att
underlåta efterkomma officerarnas tillsägelser och uppmaningar vid sam
kvämen. Å andra sidan vore uppenbart, att en vägran eller underlåten
het från aspirants sida att efterkomma sådan tillsägelse eller uppmaning
lätt kunnat hos officerarna väcka misstämning mot aspiranter Sådan

112

misstämning kunde i sin tur kava varit agnild att, medvetet eller omedvetet,
påverka vederbörandes omdöme örn aspiranter lämplighet för fortsatt
utbildning till officer.

På grund av vad sålunda anförts funne militieombudsmannen officerarnas
uppträdande å aspirantmässen hava varit olämpligt och oförenligt
med iakttagande av den i tjänstgöringsreglementet för armén stadgade
skyldighet för överordnad att såväl i som utom tjänsten förhålla sig
grannlaga mot underordnad.

Men även med bortseende från officerarnas befattning med frågan örn
aspiranternas lämplighet för fortsatt officersutbildning funne militieombudsmannen
officerarnas täta besök å aspirantmässen utan inbjudan under
tid, då aspiranterna skäligen kunnat göra anspråk på att under fullt
otvungna förhållanden få vistas i sin mässlokal, icke stå i god överensstämmelse
med nyss berörda skyldighet för överordnad att förhålla sig
grannlaga mot underordnad.

Yad anginge underlöjtnanten Uller ansåge militieombudsmannen hans
uppträdande mot Anold vid omförmälda tillfälle synnerligen anmärkningsvärt
och innefattande försummelse av honom jämlikt tjänstgöringsreglementet
åliggande plikter.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit ådagalagt, att officerare
vid regementet gjort sig skyldiga till uppträdande, som icke vore förenligt
med deras reglementsstadgade skyldigheter, hade militieombudsmannen
ansett sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit. Därvidhade
militieombudsmannen tagit i betraktande bland annat det förhållande,
att enligt vad som vore upplyst besök av yngre officerare å aspirantmässen
vid regementet förekommit sedan lång tid tillbaka samt att därigenom
vederbörandes sinne för olämpligheten av det uppträdande, som i
det föregående av militieombudsmannen kritiserats, torde hava avtrubbats.
För underlöjtnanten Ullers del hade militieombudsmannens beslut i
ärendet väsentligen grundats å regementschefens meddelande, att han då
mera tilldelat Uller tillrättavisning i form av varning för hans uppträdande
mot klaganden vid tillfället ifråga.

11. Fråga huruvida värnpliktig, som före ar 1926 inskrivits såsom
vapenför raen icke påbörjat någon tjänstgöring förrän efter ingången
av nämnda ar, skulle befrias frän värnpliktens fullgörande under
fredstid på den grund att han efter inskrivningen ådragit sig sjukdom,
som föranlett hans hänförande till icke vapenföra. I

I en den 10 september 1930 dagtecknad, till militieombudsmannen insänd
skrift anförde värnpliktige nr 220 46/1915 Karl Alfred Eklund följande.
Eklund fullgjorde från och med den 9 september 60 dagars värnpliktstjänstgöring
i ersättningsreserven. Då Eklund förut ej fullgjort

113

någon värnpliktstjänstgöring och av inskrivningsnämnden i februari
1929 blivit omförd till icke vapenför, ansåge Eklund, att lian blivit felaktigt
inkallad. Vid en den 10 september förrättad läkarundersökning
hade Eklund befunnits lida av högersidigt rörligt bråck, oell borde således
å Eklund tillämpas bestämmelserna i § 123 inskrivningsförordningen.
Eklund hemställde, att militieombudsmannen måtte vidtaga
sådana åtgärder, att Eklund bleve liemförlovad.

Med anledning av klagoskriften anmodade militieombudsmannen i
skrivelse den 11 september 1930 befälhavaren för Stockholms stadsrullföringsområde
nr 45 att till militieombudsmannen inkomma med yttrande.

I skrivelse den 13 september 1930 till militieombudsmannen anförde
rullföringsbefälliavaren såsom sitt yttrande följande.

I värnpliktslagen den 12 juni 1925, § 52, föreskreves, att i fråga örn
tjänstgöringsskyldigheten i beväringen under fredstid för värnpliktiga,
inskrivna före år 1926, skulle gälla vad i nämnda hänseende uti särskild
lag stadgades för värnpliktiga av 1925 års klass, dock med bland annat
de undantag, som angåves i förenämnda paragraf, mom c), vari bestämdes
beträffande värnpliktig, som till följd av laga förfall, beviljat uppskov
eller uteblivande utan laga förfall icke börjat fullgöra honom
åliggande första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast å tid,
som i sådant avseende stadgades för värnpliktiga av 1925 års klass, lagen
den 12 juni 1925 skulle tillämpas, jämväl såvitt avsåge tjänstgöringsskyldigheten
i beväringen under fredstid, därvid beträffande icke vapenför
värnpliktig skulle gälla vad som i samma lag stadgades rörande
till ersättningsreserven uttagen värnpliktig. Någon begränsning med
hänsyn till den tidpunkt, då sådan värnpliktig skulle hava förklarats
icke vapenför (i samband med inskrivningen eller eljest före eller efter
årsskiftet 1925—1926) angåves icke i nämnda moment. Det hade därför
synts rullföringsbefälhavaren uppenbart, att i mom. c) givna bestämmelser
utan undantag gällde alla däri omförmälda värnpliktiga inskrivna
före år 1926, sålunda även den, som, inskriven såsom vapenför, bleve
efter år 1925 förklarad icke vapenför. Lagen syntes med andra ord hava
i § 52 velat fastslå, att samtliga däri omförmälda värnpliktiga skulle
fullgöra värnpliktstjänstgöring av viss däri närmare bestämd längd.

Eklund, som inskrivits år 1915, hade inställts (inställt sig) till tjänstgöring
endast åren 1916 och 1928. Enligt anteckning å stamkortet hade
han icke någotdera året fått räkna sig tillgodo någon värnpliktstjänstgöring.
Det hade därför synts rullföringsbefälhavaren tvivelaktigt,
huruvida han kunde anses år 1916 hava »börjat fullgöra honom åliggande
första tjänstgöring». Örn så skulle vara förhållandet, skulle det numera
åligga Eklund att jämlikt bestämmelserna i värnpliktslagen 1925,
§ 52, första stycket, jämförd med lagen örn ändrad utbildningstid för
värnpliktiga av 1925 års klass, § 5 a), fullgöra antingen 165 dagars tjänst 8

— Militieombudsmanncns ämbetsberättelse.

114

göring eller 60 dagars tjänstgöring (generalorder nr 1083/1929). På grund
av ovissheten härvidlag hade rullföringsbefälhavaren — liksom eljest i
tvivelaktiga fall — valt den kortare, d. v. s. för den värnpliktige minst
betungande tjänstgöringstiden och låtit inkalla Eklund till den värnpliktstjänstgöring
örn 60 dagar, som det för närvarande ålåge värnpliktiga,
uttagna till ersättningsreserven i depåtjänst, att fullgöra. Möjligheten
att Eklund skulle anses befriad från fredstjänstgöring hade rullföringsbefälhavaren,
såsom i det föregående framhållits, ansett helt utesluten.

Eklund hade genom rullföringsexpeditionen i februari 1929 inlämnat eli
till inskrivningsnämnden ställd skriftlig ansökan örn befrielse från
värnpliktens fullgörande i fredstid, varvid han bland annat bifogat ett
läkarintyg, utvisande att han vore att hänföra till icke vapenföra. Å.
nämnda intyg hade den nämnden biträdande läkaren tecknat »icke vapenför
(B. 40)». Enligt vad av nämndens ordförande å ansökningen
gjord påteckning samt vid inskrivningsförrättningen förd liggare över
ansökningar utvisade, hade inskrivningsnämnden förklarat Eklund icke
vapenför, men icke bifallit hans ansökan örn befrielse från fredstjänstgöring,
varvid i liggaren särskilt antecknats: »Inskriven före 1926».

Med anledning av Eklunds uppgift i klagoskriften, att han vid läkarundersökningen
den 10 september 1930 befunnits lida av högersidigt rörligt
bråck, finge rullföringsbefälhavaren framhålla, att nämnda bråck
varit anledning till, att Eklund år 1929 av inskrivningsnämnden förklarats
icke vapenför.

Vid yttrandet hade fogats avskrift av Eklunds värnpliktskort och av
det i yttrandet omnämnda läkarintyget.

Vid prövning av ärendet den 15 september 1930 fann militieombudsmannen
Eklunds framställning ej föranleda vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida.

12. Fråga om rätt för värnpliktig att på kronans bekostnad erhålla

sjukvård.

Tillika fråga huruvida med den värnpliktige vid hemförlovning på
grund av sjukdom rätteligen förfarits. I

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 10 juli 1930, anförde
värnpliktige nr 354 55/1929 Karl Emanuel Strömborn följande:
Strömbom anhölle att genom militieombudsmannen erhålla den hjälp
och rättelse, som vore möjlig, i de svårigheter, vari han kommit under
sin värnpliktstjänstgöring. Strömbom hade blivit tilldelad första flyg -

115

kåren och inryckt den 12 mars 1930 till fullgörande av sin värnplikt.
Han hade legat fjorton dagar på militärsjukhuset i Västerås, och läkaren
hade ej kunnat konstatera annat än möjligen halsfluss. Man hade
misstänkt, att Strömbom simulerade, och hotat honom med att bliva
hemskickad och få göra örn övningen nästa år. Inför denna utsikt hade
Strömbom, ehuru sjuk, försökt att deltaga i övningarna. Till pingst
hade han fått permission och rest till sitt hem, Kvarnbo i Hållnäs, där
han stannat till annandag midsommar, då han rest tillbaka till Västerås.
Under hela sin permission hade Strömhorn alltjämt varit dålig, tidvis
sängliggande. Vid återresan hade han besökt Uppsala och där sökt läkare.
Genom röntgenfotografering hade nu befunnits, att Strömbom
hade varbildning i näsan och käkhålan. Försedd med läkarbetyg härom*
från Uppsala hade Strömbom återvänt till Västerås. Här hade Strömbom
åter blivit inlagd på sjukhuset och opererad, men den 2 juli hade
Strömbom hemsänts, därvid förklarats att Strömbom ådragit sig tillfällig
sjukdom under permissionen. Vidare hade han överförts till annan
årsklass, varav torde följa att han finge fullgöra återstoden av övningen
nästa år. Ytterligare hade Strömbom, som vore sjuk och hade ett fattigt
hem, nödgats på egen eller kommunens bekostnad söka fortsatt behandling
för en sjukdom, som han otvivelaktigt ådragit sig under sin militärtjänstgöring.
Det funnes möjlighet för att Strömbom aldrig bleve fullt
frisk, utan finge men för hela livet. Strömbom anhölle därför dels att
erhålla behandling för den under militärövningarna ådragna sjukdomen
på militärsjukhus eller eljest på statens bekostnad, till dess han bleve
fullt frisk, dels ock att få sin utan eget förvållande åsamkade sjukdomstid
inräknad i tjänstgöringstiden.

Å Strömboms skrift hade kyrkoherden teol. lie. O. Larsson tecknat intyg
av innehåll att Strömboms uppgifter, såvitt Larsson kände, vore
sanningsenliga och att Strömbom vore i behov av skyndsam hjälp för
fortsatt läkarvård.

I skrivelse den 10 juli 1930 anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
chefen för första flygkåren att efter verkställd utredning så
snart sko kunde inkomma med yttrande i detta ärende.

Med anledning härav överlämnade kårchefen med skrivelse den 11
augusti 1930 yttrande dels av kårläkaren, fältläkaren Gunnar Wingren,
dels ock av bataljonsläkaren i fältläkarkårens reserv Ivar Behring,
jämte vissa vid fältläkaren Wingrens yttrande fogade bilagor.

I sitt yttrande anförde fältläkaren Wingren följande:

A Strömboms läkarkort funnes inga som helst anteckningar om uppgiven
sjukdom i näsan eller i dess bihålor före den 26 juni 1930. Strömbom
hade varit sjukskriven vid följande tillfällen: a) för vaccinbesvär
vid truppen 7 dagar, tiden den 24—den 30 mars 1930, b) för böld å ena
kinden vid truppen 3 dagar, tiden den 7—den 9 april 1930, c) för halsfluss
å militärsjukhus 14 dagar, tiden den 7—den 20 maj 1930, samt d) för

116

sjukdom i näsans bihålor vid truppen 1 dag samt å Västerås centrallasarett
7 dagar, tiden den 26 juni—den 2 juli 1930.

Av journalen från militärsjukhuset vid kåren framginge, att Strömhorn
insjuknat den 2 maj 1930 men sjukanmält sig först den 7 maj. Hail
hade inkommit med klagomål över ont i halsen samt hosta. Strömhorn
hade på morgon den 7 maj haft en temperatur av 37.9° C. samt företett
rodnad och svullnad i halsen. Lungor = 0. Han hade inlagts på ett
isoleringsrum och där vårdats under hela sjukdomstiden. Han hade
aldrig under hela sjukhusvistelsen klagat över några som helst obehag
från näsan eller dess bihålor. Wingren påminde sig mycket väl,
att han vid flera tillfällen gjort palpation över Strömboms käkhålor och
att denne vid varje undersökningstillfälle förnekat ömhet.

Strömboms halsfluss hade förlöpt normalt, och det hade varit Wingrens
avsikt att utskriva Strömbom den 12 maj, men som Strömbom då
klagat över mattighet och trötthet, hade han fått kvarligga.

Då Strömbom fortfarande känt sig »matt», hade han den 15 maj röntgenfotograferats
för undersökning rörande lungtuberkulos. Ordet simulation
hade aldrig av Wingren fällts till Strömbom, ej heller hade Wingren
hyst den tanken att Strömbom vore simulant, men då röntgenutlåtandet
inkom, hade Wingren framhållit för Strömbom, att denne »nu
tycktes vara frisk», och att det väl vore möjligt för honom att snart
börja tjänstgöra igen. Den möjligheten stöde honom dock till buds att,
örn han så önskade och han ej ansåge sig orka med tjänsten, erhålla uppskov
till nästa år. Vid Wingrens fråga, huruvida Strömbom för stöde
Wingrens mening, hade Strömbom svarat: »Ja, fältläkare.»

Strömbom hade så fått kvarligga, och den 20 maj hade han vid morgonronden
självmant förklarat, att han vore frisk och kunde arbeta. Följande
dag, den 21 maj, hade han utskrivits frisk, och sedan hade Wingren
icke återsett honom.

Den 7 juni hade Strömbom i likhet med ett antal kamrater hemförlovats,
och vid sin återkomst den 26 juni hade han omhändertagits av bataljonsläkaren
Behring, som under Wingrens semester skött läkartjänsten
vid kåren.

Den 26 juni hade Strömbom av Behring remitterats till Västerås
centrallasarett, kirurgiska avdelningen. Den 1 juli hade Wingren på
eftermiddagen gjort ett besök å kårens sjukhus för vissa handlingars
underskrivande i anledning av kvartalsskiftet. Wingren hade då av
sjukvårdsfuriren nr 5/1 Hallberg erhållit uppgift därom, att en värnpliktig
av Behring blivit inremitterad till centrallasarettet. Vid undersökning av
den värnpliktiges nummer för utrönande av hemortsrätten hade upptäckts,
att han bort remitteras till akademiska sjukhuset i Uppsala.
Wingren hade samma afton ringt upp Behring och för honom framhållit
vikten av att vederbörande patient antingen vårdades å militärsjukhuset,
där nödigt instrumentarium funnes för behandling av käkhåla,

117

eller att patienten snarast möjligt utskreves tor efterbehandling å hemortssjukhuset
i Uppsala, där sjukhuslegan ju vore avsevärt billigare.
Samtidigt hade Wingren för Behring påpekat, att å kåren icke under
året funnits någon värnpliktig patient med symptom från näsans bihålor,
varför patienten säkerligen, ådragit sig sin sjukdom under hemförlovningstiden.
Wingren hade även för Behring framhållit vikten av att
§§ 113 och 123 i inskrivningsförordningen följdes.

Vid Wingrens återkomst den 31 juli 1930 från semestern hade Wingren
fått kännedom därom, att vederbörande patient av Wingren vårdats för
halsfluss och att han nu anfört klagomål. Av förda handlingar framginge,
att Strömbom den 2 juli av Behring jämlikt inskrivningsförordningen
§§ 107 och 123 (borde vara §§ 107, 113 och 123) förklarats för tillfället
oduglig till krigstjänst på grund av under hemförlovning ådragen
katarr i näsans bihålor.

Av journalen vid centrallasarettet framginge, att såsom motivering föi
Strömboms utskrivning anförts att han skulle i fortsättningen vårdas å
hemortslasarett, tydligen en uppgift av Behring till vederbörande lasarettsläkare.

Då Strömbom aldrig klagat över besvär från sin näsa och dess bihåloi
under tiden före hemförlovningen, ansåge Wingren det vara fullt riktigt
och reglementsenligt att Strömbom förklarats för tillfället oduglig
till krigstjänst med de symptom, som han i slutet av juni och början avjuli
företett, och då det dragit ut på tiden med Strömboms tillfrisknande
från en sjukdom, som uppträtt under vistelsen i hemmet.

Det förefölle Wingren synnerligen långsökt att i klagoskriften talades
örn att sjukdomen otvivelaktigt ådragits under militärtjänsten. Det
vore i hög grad förvånande, att Strömbom icke genast vid avresan från
kåren låtit efterbeliandla sig å akademiska sjukhuset i Uppsala, dit han
förut hittat vägen, så mycket mer som han nu yttrade farhågor över
sin sjukdom och talade örn blivande invaliditet.

Ehuru inga anteckningar funnes angående av Behring gjord remiss
till nämnda sjukhus, torde dock Strömbom helt säkert av Behring pa
ett eller annat sätt erhållit råd, hjälp och anvisningar i detta avseende.

Wingren avvisade med harm påståendet att han skulle hava tillvita!
Strömbom att vara simulant. Wingren hade försökt, efter bästa förstånd
och med bästa avsikt samt följande sitt samvete och sin plikt som läkare,
att göra det bästa möjliga för Strömbom, samtidigt som Wingren
såsom statens tjänsteman följt givna anvisningar och författningar samt
delgivit en yngre kamrat meddelande örn desamma i angivna punkter.

Vid detta yttrande funnos fogade bland annat följande handlingar: 1)

avskrift av läkarkort rörande Strömbom, vilket bestyrkte fältläkaren
Wingrens uppgifter örn do tider, varunder Strömbom varit sjukskriven.
Å kortet fanns bland annat följande anteckning: »Hemförlovad på

118

grund av under permission ådragen sinusitis, för tillf, oduglig till krigstjänst
d. 3. 7. 1930 I. B.» Å kortets baksida var rörande läkarundersökning
av Strömbom den 8 april 1930 vid första tjänstgöringens början
antecknat, jämte annat, att Strömboms kroppsbyggnad vore god oell
hans intelligens utan anmärkning.

2) avskrift av sjukhusjournal rörande Strömbom. Journalen utvisade
bland annat, att Strömbom å kårens sjukhus inkommit den 7 och utskrivit.
» den 21 maj 1930, att han vårdats under diagnosen halsfluss, samt
att han insjuknat den 2 men sjukanmält sig först den 7 maj, klagande
över ont i halsen samt hosta. Ytterligare funnos å journalen följande
anteckningar:

»St. pr. Rodnad och svullnad i pharynx. Lungor = 0.

12. 5. 30. Uppgiver mattighet och kväljningar.---

Röntgen 15. 5. 30. Lungor = 0. Hjärta = 0.

20. 5. 30. Känner sig alldeles frisk.

21. 5. 30. Utskr. frisk.

G. Wingren.»

3) i avskrift av avskrift en av poliklinikläkaren vid akademiska sjukhuset
i Uppsala Hugo Jerkö den 2 augusti 1930 utfärdad handling angående
Strömbom. Av handlingen framgick bland annat följande:
Strömbom hade sökt å medicinska polikliniken den 23 juni 1930 närmast
för trötthet och matthet. Vid undersökning hade man beträffande svalget
funnit att detta var rodnat, tonciller stora och sönderklyftade, svalgväggen
slembelagd. Röntgenundersökning hade utvisat stark slöjighet
över höger käkhåla och de bakre silbenscellerna på båda sidor, slöjighet
även över vänster käkhåla. Diagnos: sinusit. Behandling: Då patienten
enligt uppgift för närvarande fullgjorde sin värnplikt i Västerås, rekommenderades
han till behandling därstädes.

4) d avskrift av avskrift ett utlåtande från akademiska sjukhusets
röntgenavdelning.

5) i avskrift av koncept en handling upprättad vid centrallasarettet i
Västerås angående Strömbom, vilken handling bland annat utvisade, att
Strömbom inskrivits å lasarettet den 26 juni 1930 och utskrivits förbättrad
den 2 juli 1930, att vid operation den 27 juni, bestående i punktion
av höger käkhåla, utspolats ringa mängd tuktlös var, samt att Strömbom
utskrivits för fortsatt vård å hemortslasarett.

6) i avskrift en av bataljonsläkaren Behring såsom tjänstförrättande
hårläkare den 2 juli 1930 utfärdad handling, i vilken intygades, att
till linjetjänst uttagne värnpliktige Strömbom, född den 17 april 1909.
vid förstnämnda dag jämlikt inskrivningsförordningen §§ 107 och 123
företagen läkarbesiktning på grund av under hemförlovning ådragen
katarr i näsans bihålor befunnits för tillfälligt oduglig till krigstjänst.

7) ett av sjukvårdsfuriren Hans Hallberg den 1 augusti 1930 utfärdat
intyg av innehåll att till Strömbom aldrig av fältläkaren Wingren ytt -

119

rats något som helst, som kunnat tydas såsom misstanke på simulation,
varjämte i intyget meddelades att Hallberg dagligen biträtt vid sjukhusronden
under den tid Strömbom A''årdats å kårens sjukhus.

Bataljonsläkaren Behrings yttrande var av följande innehåll:

Under den tid Behring tjänstgjort såsom tillförordnad hårläkare vid
första flygkåren hade Strömbom inställt sig vid sjukvisitationen den 26
juni 1930, medförande det röntgenutlåtande från akademiska sjukhusets
i Uppsala röntgenavdelning, vilket funnes bland remisshandlingarna. Ur
de av Strömbom vid tillfället lämnade uppgifterna och vid den av Behring
då företagna undersökningen av Strömbom hade inga hållpunkter
kunnat vinnas för att Strömbom företett symptom från de sjuka bihålorna
före den hemförlovning den 7 juni, varifrån han först efter midsommarhelgen
återvänt. Ej heller hade å Strömboms läkarkort funnits
någon anteckning örn att han under sin tjänstgöring vid kåren tidigare
vårdats för ifrågavarande åkomma. Den 26 juni hade Behring översänt
Strömbom till centrallasarettets kirurgiska poliklinik för konsultation
av lasarettsläkaren beträffande frågan, huruvida något mer omfattande
kirurgiskt ingrepp kunde ifrågasättas. Strömbom hade i anslutning
till denna konsultation omedelbart blivit intagen å kirurgiska
avdelningen.

Vid det i Win grens utredning omnämnda telefonsamtalet hade Behring
blivit uppmärksamgjord på det förhållandet att, såvida lasarettsvård
för Strömbom vore erforderlig, denna med hänsyn till Strömboms
hemortsrätt borde äga rum å sjukhuset i det Kin, där han var hemma,
och att, därest anledning funnes till antagande, att Strömbom ådragit
sig sin åkomma under liemförlovningstiden, Behring jämlikt inskrivningsförordningen
§§ 107, 113 och 123 hade att hemförlova Strömhorn såsom
för tillfället oduglig till krigstjänst. Da, såsom nämnt, inga hallpunkter
kunnat vinnas för att Strömbom under sin tidigare tjänstgöringsperiod
klagat över eller företett symptom från näsans bihålor, vare
sig genom hans egna uppgifter eller genom anteckningarna å läkarkortet,
hade Behring ansett det vara hans reglementsenliga plikt att hemförlova
Strömbom jämlikt de åberopade paragraferna. Vid förfrågan å
centrallasarettet hade erhållits det besked, att med hänsyn till Strömboms
hälsotillstånd intet hinder mötte för dennes överförande till hemortslasarettet
för fortsatt vård, och hade Behring i detta syfte begärt
Strömboms utskrivning från lasarettet, vilken också ägt rum den 2 juli.
Den 3 juli hade Strömbom instiillt sig vid av Behring förrättad sjukvisitation
å kårens sjukhus och då av Behring erhållit utförlig upplysning
örn vad det tillämpade förfaringssättet för hemförlovningen innebure
och av vilken orsak det måst tillämpas. Mot detsamma hade av Strömbom
då icke rests den ringaste protest. Han hade därjämte erhållit instruktion
att omedelbart inställa sig vid sitt hemortssjukhus i Uppsala
för fortsättande av den lasarettsvård, varav Behring ansett honom vara

120

i behov. Behrings mening om lämpligheten av fortsatt sjukhusvård hade
enligt samtal med lasarettsläkaren vid centrallasarettets kirurgiska avdelning
synts delas av denne, varom även slutanteckningen i lasarettsjournalen
bure vittnesbörd. Någon skriftlig remiss till akademiska sjukhuset
hade icke av Behring vid tillfället överlämnats till Strömbom,
enär Behring ansett en sådan överflödig med hänsyn till den kännedom
örn sjukhusförhållandena i Uppsala, som Behring förutsatte Strömbom
äga sedan tidigare besök å sjukhuset i fråga, och med vetskap örn att
vederbörande läkare vid Strömboms förnyade inställelse för vård därstädes
enligt gängse kutym komme att begära sjuk journalutdrag från
centi allasarettet i Västerås, därest han ansåge andra upplysningar erforderliga
än dem Strömbom själv kunnat lämna.

Sedan tillfälle beretts Strömbom att bemöta de inkomna yttrandena,
anförde Strömbom i en skrift, som inkom till militieombudsmannen den
5 september 1930, följande:

Det påpekades först, att Strömbom varit sjuk i halsfluss och varbildning
i näsans bihålor i en följd under värnpliktstjänstgöringen från den
7 maj 1930 till Strömboms hemsändande den 3 juli. För Strömbom och
för vanligt sunt förstånd vore det självklart, att denna långa sjukdomstid
stöde i ett sammanhang, så att det vore samma sjukdom som utvecklat
sig i dessa olika faser.

För Strömbom hade det i början varit svårt att förstå, att sjukdomen
bestode i varbildning i näsans bihålor. Åkomman torde vara mycket
smygande och stundom även för läkare rätt svår att misstänka och
konstatera. Strömbom hade i Västerås icke av doktor Wingren blivit
röntgenfotograferad för huvudet, utan blott för lungorna. I Uppsala
hade det varit en mycket lång och noggrann undersökning och röntgenfotografering
hela dagen, innan de funno sjukdomsorsaken vid fotografering
av huvudet.

Att Strömbom tiden den 21 maj—den 7 juni försökt deltaga i tjänstgöringen,
vilken för övrigt bestått i lättare handräckning, hade berott på att
han velat bjuda till till det yttersta; att Wingren förklarat honom frisk,
ehuru Strömbom långt ifrån känt sig frisk; samt att Wingren hotat honom
med att bliva hemsänd och ett annat år få göra örn tjänstgöringen.

Vid sin hempermission tiden den 7—den 25 juni hade Strömbom hela tiden
fortfarande varit sjuk och känt de symptom, som han nu visste vara
utmärkande för varbildning i näsan, nämligen mattighet, täppt i bröstet
och svårighet att andas. Han hade ej deltagit i jordbruksarbetet, då han
känt sig sjuk.

Vid undersökningen i Uppsala hade läkaren förklarat, att det varat en
längre tid. Efter operationen i Västerås hade Strömbom, ehuru hans
åkomma fordrat långvarig efterbehandling, som också Wingren och Behring
erkände, blivit hemskickad vind för våg, utan remiss, för att i sin
fattigdom bäst han kunde söka efterbehandling. Genom ett obevisat på -

121

stående att Strömbom ådragit sig sjukdomen under hempermissionen, trots
att han hela tiden varit sjuk, hade Strömbom dessutom blivit hemförlovad
och överförd till nästa årsklass med följd att han bleve inkallad till ny
tjänstgöring nästa år.

Strömbom yrkade att antingen nu bliva återinkallad och vid kårens
sjukhus erhålla den efterhehandling han behövde eller ock bliva på kårens
bekostnad inlagd på sjukhus för vård eller få ersättning för sjukresor och
efterhehandling, samt vidare att få sin sjukdomstid räknad såsom fullgjord
tjänstgöring. Då en värnpliktig fullgjorde sin plikt mot fosterlandet, borde
han också erhålla full vård för sjukdom, vari han råkat under tjänstgöringen.

Vid dessa Strömboms påminnelser hade fogats ett av sju personer undertecknat
intyg den 1 september 1930 av innehåll att Strömbom, vilken under
tiden den 7—den 25 juni 1930 varit permitterad i sitt hem, vid hemkomsten
och under hela permissionstiden varit sjuk och dålig, klagat över mattighet
och svårighet att andas samt icke deltagit i skördearbetet i hemmet.

På militieombudsmannens anhållan avgav därefter flygstyrelsen utlåtande,
vilket inkom till militieombudsmansexpeditionen den 13 september
1930, och anförde styrelsen därvid, efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit, följande:

I sin skrivelse till militieombudsmannen den 8 juli samt i sitt bemötande
av läkarnas yttranden hade Strömbom förklarat sig vara övertygad örn att
han ådragit sig sin sjukdom i näsans bihålor under den militära tjänstgöringen.
Han funne det uppenbart, att inflammationen i näsans bihålor
utvecklat sig såsom fortsättning av den halsfluss, för vilken han vårdats
vid truppförbandet under tiden den 7—den 21 maj.

Mot denna Strömboms åsikt angående sjukdomens uppkomst stöde den
uppfattning, som hystes av de båda truppförbandsläkarna. Fältläkaren
Wingren ansåge sålunda, att Strömbom, när han den 21 maj utskrivits från
kårens sjukhus, varit fullt återställd från sin halsfluss samt att han därvid
icke visat symptom av bihåleinflammation. Wingren hade under behandlingen
av Strömbom haft sin uppmärksamhet inriktad på patientens
bilxålor, över vilka han vid flera tillfällen gjort palpation, och hade Strömbom
därvid förnekat förekomsten av ömhet. Bataljonsläkaren Behring,
som närmast svarat för Strömboms vård efter återkomsten till truppförbandet
den 26 juni, ansåge, att de av Strömbom därvid lämnade uppgifterna
ävensom den av Behring då företagna undersökningen icke lämnat
stöd för antagandet, att Strömbom skulle hava företett symptom från de nu
sjuka bihålorna före hemförlovningen. På grund därav hade Behring ansett
sig berättigad beträffande uppkomsten av biliåleinflammationen draga
den slutsats, att sjukdomen ådragits under tiden för hemförlovningen
samt att militärtjänsten sålunda icke varit den framkallande orsaken.

Utgående från denna sin uppfattning samt uppmärksamgjord av kårens
ordinarie läkare på innebörden av inskrivningsförordningens föreskrifter

122

i §§ 107, 113 och 123 hade den tjänstförrättande läkaren ansett sig haft
skyldighet att vid läkarbesiktning jämlikt § 107 förklara Strömbom för
tillfälligt oduglig till krigstjänst. I anslutning härtill hade Strömbom
hemförlovats (§ 123:2). Behring hade uppgivit sig därvid hava lämnat
Strömbom utförlig upplysning örn vad det tillämpade förfaringssättet för
hemförlovningen innebure och av vilken orsak det måst tillämpas. Härmed
hade Strömbom låtit sig nöja. Av detta torde väl närmast framgå, att
Strömbom vid denna tidpunkt delat Belirings uppfattning därom, att
militärtjänsten icke varit orsak till uppkomsten av bihåleinflammationen.

Sedan Strömbom därefter fått erfara konsekvenserna av hemförlovningen
i anledning av sjukdom, till vilken den militära tjänstgöringen icke ansetts
vara orsak, d. v. s. att han icke vidare erhölle fri sjukvård samt att han
icke ägde såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig den fortsatta sjukdomstiden
efter hemförlovningen den 3 juli, hade Strömbom frångått sitt första
ställningstagande till frågan örn sjukdomens uppkomst.

Huruvida den av Strömbom sålunda förfäktade uppfattningen att bihåleinflammationen
utvecklats ur den halsfluss, för vilken han erhållit vård
å truppförbandets sjukhus under tiden den 7—den 21 maj och att inflammationen
sålunda vore orsakad av den militära tjänsten, eller den av
truppförbandsläkaren hysta åsikten, att bihåleinflammationen vore en
självständig sjukdom ådragen under tjänstledighet i hemmet, vore den
riktiga, syntes med vetenskapligt bindande bevis icke kunna fastslås.

Läkarnas uppfattning, stödd dels på konstaterade förhållanden under
Strömboms sjukhusvistelse i maj, därvid inga som helst symptom framträtt
av sjukdom i näsans bihålor, dels på det förhållandet att Strömbom
under därpå följande tjänstgöring under omkring två veckor icke anmält
sig lida av symptom av vare sig nyss nämnd eller annan sjukdom, måste
anses vara strängt objektiv eller formellt bärkraftig.

Å andra sidan syntes ej heller Strömboms uppfattning örn sjukdomens
utveckling kunna utan vidare avvisas. Han uppgåve sig hava varit sjuk
under denna sin tjänstgöring vid kåren men likväl av fruktan att bliva
hemskickad och därmed få under ett följande år göra örn sin tjänstgöring
försökt deltaga i densamma, då den bestått i lättare handräckning. Detta
senare uttalande motsades dock åtminstone delvis av det meddelande, som
hans kompanichef lämnat kårläkaren efter av flygstyrelsen infordrad upplysning
angående Strömboms tjänstgöringsförhållanden under ifrågavarande
tid. I detta uttalande uppgåves Strömbom hava varit i full tjänstgöring
under tiden den 21 maj—den 9 juni men likväl enligt logementskamraternas
utsago ofta hava klagat över värk i näsa och huvud. Detta
klagomål bade Strömbom icke framfört till sina överordnade.

Det torde sålunda enligt styrelsens förmenande icke kunna uteslutas, att
Strömbom redan vid utskrivningen från sjukhuset den 21 maj burit på en
i anslutning till halsflussen framträdande latent infektion, lokaliserad till
näsans bihålor, och att denna så småningom utvecklat sig under den fort -

123

satta tjänstgöringen samt under vistelsen i hemmet för att slutligen framträda
i den form, som kunnat konstateras vid Strömboms besök å sjukhuset
i Uppsala den 23 juni 1930.

Under den därpå följande tiden intill hemförlovningen den 3 juli hade
Strömbom på kronans bekostnad erhållit all erforderlig vård, och hade
mot denna inga klagomål riktats. Efter denna tid hade Strömbom på grund
av gällande bestämmelser av den 12 december 1924 (sv. ffs. nr 518) angående
beredande av fri sjukvård under fredstid för armén tillhörande personal,
vilken författning jämlikt kungl, brev deli 29 juni 1926 angående tillämpning
på flygvapnet av vissa för armén och marinen gällande förvaltningsföreskrifter
tillämpades även beträffande flygvapnets personal, icke utan
vidare kunnat beredas fri sjukvård, sedan han blivit hemförlovad på grund
av sjukdom, som sålunda av vederbörande läkare ansetts icke bevisligen
vara ådragen under militärtjänstgöring.

Då emellertid, såsom framhållits, oklarhet rådde angående sjukdomens
uppkomst, syntes dock Strömbom med tillämpning av bestämmelserna i §
3 andra stycket och § 6 i nyssnämnda författning genom framställning till
flygstyrelsen kunna beredas den fria sjukvård även efter hemförlovningen,
som styrelsen kunde pröva skälig ersätta med hänsyn tagen till företedda
läkarintyg jämte styrkta kostnadsuppgifter för erhållen sjukvård.

Däremot syntes styrelsen icke kunna vidtaga begärda ändringar i Strömboms
värnpliktsförhållanden, sedan han hemförlovats jämlikt inskrivningsförordningen
§ 123:2.

På grund av vad sålunda anförts hemställde styrelsen, att Strömboms
framställning icke måtte föranleda någon annan militieombudsmannens
åtgärd, än att Strömbom hänvisades att, med bifogande av läkarintyg örn
sin sjukdom och förefintligt behov av sjukvård efter tiden för hemförlovningen
den 3 juli ävensom med styrkta uppgifter örn de kostnader, som nämnda
sjukvård åsamkat honom, till styrelsen inlämna framställning örn beviljande
av fri sjukvård under hemförlovningen. För erhållande av eventuell
ändring i sitt värnpliktsförhållande torde Strömbom böra anvisas att
hänvända sig till Kungl. Majit.

Vid detta utlåtande var i avskrift av avskrift fogad en skrivelse den 28
augusti 1930 från kompanichefen kaptenen T. Runius till kårläkaren vid
första flygkåren. Skrivelsen var av följande innehåll: Strömbom hade varit
i full tjänstgöring från den 21 maj till hemförlovningen den 9 juni 1930
på grund av anbefallt uppehåll i tjänstgöringen. Under nämnda tid hade
han enligt utsago av kamrater å samma logement ofta klagat över värk i
nilsa och huvud. Något dylikt klagomål hade emellertid icke framförts till
logementsbefälhavaren eller övriga underbefäl, ej heller till befälet.

I skrivelse den 17 september 1930 till medicinalstyrelsen anhöll militieombudsmannen,
att styrelsen ville så snart ske kunde avgiva utlåtande i
ärendet och därvid angiva dels, i anslutning till § 3 i kungörelsen den 12
december 1924 (nr 518) angående beredande av fri sjukvård under fredstid

124

för armén tillhörande personal, huruvida det vore uppenbart, att Strömboms
ifrågakomna sjukdom icke ådragits under militär tjänstgöring eller
därigenom ogynnsamt påverkats, dels ock, i anslutning till § 113 mom. 1 i
inskrivningsförordningen den 23 december 1925 (nr 485), huruvida Strömboms
värnpliktstjänstgöring kunde antagas hava varit orsak till sjukdomen
ifråga.

Medicinalstyrelsen avgav utlåtande i skrivelse, som till militieombudsmannen
inkom den 9 oktober 1930, och åberopade därvid såsom eget utlåtande
ett av styrelsen från medlemmen av dess vetenskapliga råd ''professorn
Gunnar Holmgren inhämtat yttrande. Däri hade professorn Holmgren
anfört följande: Rörande den första frågan, på vilken militieombudsmannen
önskat styrelsens svar, framhölles, att varbildning i käkhålan
kunde uppträda och till en tid förlöpa utan manifesta symptom. Det vore
sålunda väl möjligt, att Strömbom ådragit sig varbildningen under militär
tjänstgöring utan att detta vid den läkarundersökning, som företagits,
kunnat fastställas, och det vore likaledes möjligt, att sjukdomsförloppet
ogynnsamt påverkats då Strömbom återinträdde i tjänst utan att känna sig
frisk. Rörande frågan huruvida Strömboms värnpliktstjänstgöring kunde
antagas hava varit orsak till sjukdomen ifråga, saknades i handlingarna
tillräckliga hållpunkter för ett sådant antagande.

Av en från vederbörande rullföringsbefälhavare infordrad avskrift av
Strömboms värnpliktskort inhämtades bland annat, att Strömbom nu tillhörde
klass 1930 och vore kyrkobokförd i Hållnäs församling. Rörande
Strömboms tjänstgöringsförhållanden inhämtades av kortet, att Strömbom
under år 1930 fullgjort tjänstgöring i en följd med början den 12 mars
och slut den 9 juni och finge tillgodoräkna sig 89 dagars tjänstgöring, samt
att Strömbom vistats å sjukhus med början den 26 juni och slut den 2 juli,
vilken tid han icke finge tillgodoräkna sig. I

I skrivelse den 17 oktober 1930 till chefen för första flygkåren anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Vad först anginge frågan huruvida Strömbom rätteligen bort, såsom
skett, den 3 juli 1930 hemförlovas för att sedermera med 1930 års klass fullgöra
återstående del av sin tjänstgöring, inberäknat tiden den 26 juni—
den 2 juli 1930, varunder han vistats å sjukhus, vore för denna fråga bestämmelserna
i § 113 mom. 1 och § 123 mom. 4 inskrivningsförordningen avgörande.
Då den tidslängd, varunder Strömbom icke deltagit i tjänstgöringen,
den 3 juli 1930 utgjort sammanlagt mer än fjorton dagar, hade
Strömbom jämlikt förstnämnda författningsrum icke ägt att såsom
tjänstgöringstid tillgodoräkna sig den tid han icke deltagit i tjänstgöring,
såvida anledningen till det uteblivna deltagandet varit en annan än
sjukdom eller skada, till vilken tjänstgöringen kunde antagas hava varit
orsak. Därest han icke ägt tillgodoräkna sig omförmälda tid, hade han
jämlikt § 123 mom. 4, sådant,momentet lydde enligt kungörelsen den 2 december
1927 (nr 467) skolat hemförlovas, såframt ej efter anmälan av ve -

125

derbörande truppförbandschef eller eljest i kommandoväg annorlunda bestämts,
vilket såvitt upplyst icke skett.

Spörsmålet huruvida Strömboms tjänstgöring kunde antagas hava varit
orsak till hans sjukdom torde med hänsyn till den utredning, som i ärendet
förelåge — särskilt medicinalstyrelsens utlåtande —■ böra besvaras sålunda,
att tillräckliga skäl saknades tor ett sådant antagande. Mot beslutet örn
Strömboms hemförlovning kunde sålunda ej göras någon anmärkning till
gagn för Strömbom.

Beträffande härefter frågan huruvida Strömbom efter hemförlovningen
den 3 juli varit berättigad att på kronans bekostnad erhålla den sjukvård,
varav han kunde hava varit i behov, märktes bestämmelserna i omförmälda
kungörelse den 12 december 1924 (nr 518). Enligt § 1 i denna kungörelse
erhölle värnpliktiga vid armén — kungörelsen gällde enligt sedermera
meddelade bestämmelser även flygvapnet — i regel fri sjukvård under
tjänstgöring ävensom under föreskriven marsch eller färd vid inryckning
till eller utryckning från tjänstgöring. Enligt paragrafens andra stycke
ansåges tjänstgöringen börja med inryckningen samt sluta, då den tjänstgöringsperiod,
till vilken den värnpliktige inkallats, ginge till ända eller
han dessförinnan hemför lovades från tjänstgöringen. Vidare stadgades i
§ 3 första stycket, att örn värnpliktig vid tjänstgöringens slut vore i behov
av vård å sjukvårdsinrättning, han ägde, med den inskränkning som i paragrafens
andra stycke sades, åtnjuta fri sådan vård, intill dess han blivit till
hälsan så återställd, att han friskskreves eller utskreves; dock finge denna
förmån, därest ej arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse (beträffande flygvapnet
flygstyrelsen) för särskilt fall annorlunda bestämde, icke åtnjutas
under längre tid än ett år, räknat från och med dagen efter tjänstgöringens
slut. I omförmälda andra stycke stadgades, att därest det vore uppenbart,
att sjukdomen icke ådragits under militärtjänstgöring eller därigenom
ogynnsamt påverkats, vore den sjuke, örn sjukdomen föranledde hemförlovning,
icke berättigad att därefter åtnjuta fri sjukvård, med mindre
sjukvårdsstyrelsen (flygstyrelsen), på därom gjord framställning, annorlunda
förordnade.

Den nu föreliggande utredningen funne militieombudsmannen utvisa, att
det icke vore uppenbart att Strömboms sjukdom ej ådragits under militär
tjänstgöring eller därigenom ogynnsamt påverkats, och Strömbom hade
alltså enligt militieombudsmannens mening varit berättigad att, i den mån
behov förelegat, åtnjuta fri sjukvård jämlikt omförmälda § 3 första stycket.

Börande den ordning, vari Strömbom, örn han alltjämt vore i behov av
vård å sjukvårdsinrättning, borde komma i åtnjutande av sådan vård, torde
några direkta bestämmelser i detta ämne icke vara meddelade, vare
sig i omförmälda kungörelse den 12 december 1924 eller eljest. I § 2 av
kungörelsen hade emellertid lämnats föreskrifter örn beredande av sjukvård
för de fall, som avhandlades i § 1 i kungörelsen d. v. s. sjukvård
under tjänstgöring samt färd eller marsch vid in- eller utryckning. Sådan

126

sjukvård bereddes i regel vid truppen eller å sjukhus eller sjukavdelniug,
avsedd för det truppförband, den sjuke tillhörde.

Det syntes militieombudsmannen ankomma på kårchefen såsom chef för
det truppförband, vilket Strömbom vid hemförlovningen tillhörde, att vidtaga
erforderliga åtgärder för beredande av vård åt Strömbom. Därest
denna vård icke lämpligen kunde beredas vid kårens sjukhus, torde flygstyrelsen
på kårchefens framställning med stöd av § 6 i kungörelsen meddela
föreskrifter örn vården.

Den frågan framställde sig härefter till besvarande, huruvida anmärkning
kunde göras mot befattningshavare vid kåren med avseende å förfarande
med Strömbom. Av den föregående utredningen torde, särskilt på
grund av vad som upplysts rörande beskaffenheten av Strömboms sjukdom,
utan vidare framgå, att någon anmärkning icke kunde framställas mot
fältläkaren Wingrens befattning med Strömboms sjukdomsfall. Likaledes
vore det tydligt, att beslutet örn Strömboms hemförlovning och bataljonsläkaren
Behrings åtgärd att utfärda intyg till grund för nämnda beslut
varit riktiga, låt vara att den i intyget förekommande uppgiften rörande
uppkomsten av Strömboms sjukdom blivit alltför positivt avfattad.

Emellertid hade det visat sig, att felaktigt förfarande ägt rum därutinnan,
att Strömbom icke efter beslutet örn hemförlovningen erhållit
erforderlig vård å kronans bekostnad, vilken vård syntes bort lämnas
honom å kårens sjukhus. För detta felaktiga förfarande vore bataljonsläkaren
Behring närmast ansvarig. Vid bedömande härav måste dock
tagas i betraktande beskaffenheten av Strömboms sjukdom och därav
föranledda svårigheter att avgöra, huruvida Strömbom jämlikt § 3 första
stycket i kungörelsen ägt ovillkorlig rätt till fri sjukvård. Med hänsyn
till nämnda svårigheter funne militieombudsmannen bataljonsläkaren
Behrings bedömande, att någon ovillkorlig rätt för Strömbom till fri
sjukvård ej förelåg, icke böra läggas Behring till last såsom tjänstefel.

Även örn en för sjukvården å ett truppförband ansvarig läkare örn en
värnpliktig i Strömboms belägenhet hyste den uppfattningen, att den
värnpliktige icke ägde sådan ovillkorlig rätt till fri sjukvård som nyss
sagts, borde läkaren uppenbarligen principiellt icke lämna den sjuke
utan allt bistånd, då han efter hemförlovningen lämnade truppförbandet.
I fråga örn lungtuberkulos hade föreskrifter meddelats i sjukvårdsstyrelsens
cirkulär nr 1709/1922 rörande förfaringssättet, då tuberkulos
lungsjukdom konstaterades hos underofficerare, fast anställt manskap
och värnpliktiga under tjänstgöring vid armén. I övrigt torde uttryckliga
bestämmelser saknas örn huru förfaras skulle med en värnpliktig,
som hemförlovades för sjukdom utan att vara berättigad till sjukvård
å kronans bekostnad, men det borde tydligen kunna fordras att läkaren
förfore på ett efter de föreliggande omständigheterna förståndigt sätt.
Viss ledning för sitt handlingssätt torde läkaren kunna hämta från föreskrifter
i § 136 i tjänstgöringsreglementet för armén, vilken paragraf

127

handlade om intagning pä och utskrivning från sjukhus. Erforderliga
direktiv borde av läkaren lämnas den sjuke, och ett skriftligt besked rörande
den sjuke och hans sjukdom syntes i många fall böra utfärdas till
ledning för den sjukvårdsanstalt, som närmast finge den sjuke under behandling.
Därest den sjuke ej utan hjälp kunde förflytta sig till den nya
sjukvårdsanstalten, borde sådan hjälp anordnas. Vid lindrigare sjukdomsfall,
så ock eljest då giltig anledning funnes till antagande att den
sjuke skulle genom egna eller anhörigas åtgöranden bliva omhändertagen
på betryggande sätt, ställdes tydligen mindre krav på truppförbandets
läkare.

I förevarande fall hade bataljonsläkaren Behring icke utfärdat något
skriftligt besked rörande Strömbom, vilken ej varit svårare sjuk än att
han på egen hand kunnat inställa sig vid akademiska sjukhuset i Uppsala.
I stället hade Behring enligt egna uppgifter, som Strömbom icke
kunde anses hava bestritt, muntligen lämnat denne instruktion att omedelbart
inställa sig vid sjukhuset i Uppsala för fortsättande av lasarettsvård,
och hade Behring till förklaring av att någon skriftlig handling
ej överlämnats till Strömbom, åberopat dels det förhållande, att Strömbom
förutsattes känna till sjukhusförhållandena i Uppsala, där han tidigare
besökt sjukhuset, dels ock vetskapen örn att vederbörande läkare
vid Strömboms förnyade inställelse vid sjukhuset för vård enligt gängse
kutym komme att begära sjukhusjournalsutdrag från lasarettet i
Västerås, därest andra upplysningar ansåges erforderliga än de, som
Strömbom själv kunde lämna.

Med hänsyn till vad bataljonsläkaren Behring sålunda åberopat syntes
militieombudsmannen, att Behrings handlingssätt med avseende å
Strömbom vid dennes avresa från kåren — sett ur synpunkten av
Behrings egen uppfattning i frågan örn Strömboms rätt till fri sjukvård
— kunde anses försvarligt.

På grund av vad här ovan anförts anmodade militieombudsmannen
kårchefen att så snart ske kunde lämna militieombudsmannen meddelande,
huruvida kårchefen komme att ofördröjligen vidtaga åtgärder för
att bereda Strömbom den vård, vartill han enligt § 3 första stycket i
kungörelsen den 12 december 1924 (nr 518) ägde rätt, såvitt han därav
fortfarande vore i behov, samt ersättning för den vård Strömbom nödgats
efter den 3 juli 1930 förskaffa sig utan kårchefens bistånd, i den
mån sådan ersättning kunde visas befogad.

Kårchefen anmodades giva bataljonsläkaren Behring del av militieombudsmannens
skrivelse.

I särskild skrivelse den 17 oktober 1930 till Strömbom meddelade militieombudmannen
denne bland annat anvisning örn vad Strömbom hade
att iakttaga för erhållande av sin rätt i berörda hänseenden.

128

I skrivelse den 23 oktober 1930 till militieombudmannen meddelade
kårbefälhavaren vid första flygkåren, att han den 21 oktober 1930 anmodat
Strömbom att snarast inställa sig vid kåren för undersökning och
vård, så vitt Strömbom därav fortfarande vore i behov, samt för erhållande
av befogad ersättning för eventuellt erhållen vård.

13. Fråga om säkerhetsföreskrifter å vissa skjutbanor.

Med anledning av vissa uppgifter i tidningspressen angående en deli
22 juli 1930 inträffad olycka vid Livregementets grenadjärer under
skjutövning med en kulspruta å regementets skjutbana, varvid furiren
nr 130/6 Emil Alm ljutit döden, anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse den 23 juli 1930 sekundchefen för regementet att
till militieombudsmannen insända avskrift av protokoll vid det förhör''
i ärendet, som torde hava hållits vid regementet, ävensom redogörelse
från vederbörande angående de åtgärder, som vidtagits för bevakning
av regementets skjutbana under ifrågavarande skjutning.

Med skrivelse den 31 juli 1930 översände regementsbefälhavaren utdrag
a\ regementskrigsrättens vid Livregementets grenadjärer protokoll
för den 25 juli 1930, i ärendet, under förmälan att av protokollet framginge
de säkerhetsåtgärder kompani- och plutoncheferna i enlighet med
gällande förfaringssätt vidtagit.

Av krigsrättsprotokollet inhämtades bland annat följande. Vid övningen
hade en pluton, tillhörande kulsprutekompaniet, å regementets
skjutbana utfört skjutning med en kulspruta, som varit uppställd på en
vall 600 meter framför målställen. Kulsprutan hade monterats på ett
förankringskors å vallens vänstra (västra) del, vilken plats var den enda,
"varifran skjutning med kulspruta pa nämnda avstånd kunde äga rum,
enär de framförliggande 300- och 400-meters vallarna på grund av sin
höjd omöjliggjorde skjutning från högra (östra) delen av 600-metersvallen.
Målet hade utgjorts av helfigurer, vilka ställts upp framför skottvallen
å banans vänstra del. Före övningens början hade såväl kompanibefälhavaren
som plutonchefen kontrollerat, att kulsprutans skottfält
genom anbringande av s. k. stoppsprintar begränsats så, att de
yttersta vänstra målställen icke kunde nås av elden från kulsprutan.

Samtidigt med dessa övningar hade ett annat kompani, vilket Alm tillhörde,
bedrivit övningar i terrängen väster örn skjutbanan. Alm hade
därvid erhållit order att såsom kontrollant vid en rapportföringsövning
begiva sig till en plats belägen öster örn skjutbanan. På väg mot nämnda
plats hade Alm haft sällskap med furiren nr 176/s Andersson och
korpralen nr 147/6 Björklund. På avsevärt avstånd från skjutbanan hade
Andersson uppmärksamgjort Alm på att kulspruteskjutning pågick, så

129

att Alm icke borde passera över skjutbanan, vartill Alm svarat, att det
inte vore någon fara. Sedan Alm och Björklund kort därpå skilts från
Andersson och fortsatt i riktning mot skjutbanans västra del, hade Alm
yttrat till Björklund: »Nu sk jutes det på skjutbanan, vi måste gå bakom
vallen.» De hade gått vidare i riktning mot blinderingens västra
del, och då Alm, som gått före Björklund, befunnit sig ungefär 19 meter
från nedgången till blinderingen, hade ny skjutserie börjat. I samma
ögonblick hade befälhavaren för markörerna, furiren nr 2/liv Ljungmark,
vilken varseblivit Alm, från blinderingen ropat till denne att
kasta sig ned. Alm hade därpå kastat sig omkull eller fallit, vilket
kunde Ljungmark ej avgöra. I samma ögonblick Ljungmark ropat sin
varning till Alm, hade kulspruteserien avslutats. Med anledning därav
att Alm legat alldeles stilla, hade Ljungmark sprungit fram till Alm samtidigt
som semaforen svängde till »eld upphör» och röd skärm visades
ovan vallen. Ljungmark hade då iakttagit, att Alm träffats i huvudet.

Vid krigsrätten upplystes, att å ifrågavarande skjutbana ej funnes
några varningsmärken eller andra anordningar till utmärkande av att
skjutning påginge därstädes. Anordningar i varningsändamål hade
aldrig plägat vidtagas, och någon föreskrift örn dylika anordningar funnes
ej. Vidare upplystes, att den av Alm nyttjade gångstigen till birn
deringens västra nedgång »icke användes för något civilt eller militärt
ändamål». Det vore allmänt känt, att platsen för skjutningen av ålder
begagnats till skjutbana jämväl innan den börjat användas av regementet.

Den vid krigsrätten närvarande krigsfiskalen anförde, att enär av den
förebragta utredningen framginge, att Alm med full vetskap örn pågående
skjutning av egen vilja till följd av tanklöshet eller av annan orsak
utsatt sig för fara att träffas aA'' kulor och därvid dödats, krigsfiskalen
icke hade något ansvarsyrkande att framställa.

På grund av vad sålunda förekommit förklarade krigsrätten, att vid
utredningen skulle bero och målet från krigsrättens vidare behandling
avskrivas.

Med översändande av handlingarna i ärendet anhöll tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 13 augusti 1930 till arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, att departementet ville avgiva utlåtande,
huruvida gällande säkerhetsföreskrifter blivit iakttagna vid
ifrågavarande skjutning.

I skrivelse den 23 augusti 1930 anförde departementet med anledning
härav, att inom departementet verkställd utredning givit vid handen, att
gällande säkerhetsföreskrifter blivit vid ifrågavarande skjutning iakttagna.

Vid berörda skrivelse hade fogats en av skjutbaneoffieeren å departementets
kasernbyrå kaptenen A. F. Daevel den 20 augusti 1930 avgiven
promemoria, däri anförts följande:

Milin corn hull.sino unens ämbetsbrrältelse.

130

»Den övning i skolskjutning med kulspruta m/14, som ovannämnda
dag ägde rum, kar, enligt till bataljonschefens förhörsprotokoll lämnad
redogörelse för skjutningens förlopp, utförts enligt i Bihang till Tredje
delen av S. I. e. och k. (skjutinstruktion för trupper beväpnade med
eldhandvapen och kulspruta) angivna bestämmelser.

Av befälet och underbefälet såväl vid bataljonschefens förhör som
ock inför krigsrätten lämnade uppgifter utvisa, att i S. I. e. och k., Tredje
delen, § 21, Säkerhetsföreskrifter, anbefallda åtgärder blivit vidtagna
och rätt utförda.

Vid av undertecknad å platsen verkställd undersökning har därjämte
konstaterats, att inga erinringar kunna göras mot de skjuttekniska åtgärder,
som för skjutningens utförande vidtagits å banan.»

I skrivelse den 15 september 1930 till arméförvaltningens fortifikationsdepartement
anförde militieombudsmannen följande.

Av den i ärendet föreliggande utredningen funne militieombudsmannen
framgå, att med hänsyn till innehållet i gällande säkerhetsföreskrifter
och till de av den ansvariga personalen vid regementet vidtagna åtgärder
någon försummelse, som föranlett eller bidragit till olyckan, icke
kunde läggas personalen till last, utan att olyckan inträffat genom Alms.
eget förvållande.

I samband med detta ärendes avgörande finge militieombudsmannen
emellertid till departementets övervägande hemställa, huruvida det
icke vore lämpligt, att, åtminstone såvitt anginge banor för skjutning
med andra vapen än artilleripjäser, en föreskrift utfärdades i den riktning
att, då skjutning å skjutbana påginge, skulle vid varje väg och
stig, som ledde till skjutbaneområdet, å lämpligt avstånd från samma
område vara anbringat anslag, signalanordning eller dylikt, varigenom
tydligt tillkännagåves, att skjutning å banan påginge.

14. Fråga huruvida vitsord i avskedspass är avgörande för rätten

till avskedspremie. I

I en skrift, som inkom till militieombudsmannen den 6 oktober 1930, anförde
förre korpralen vid flottan Harald Nilsson följande. Den 30 september
1930 hade Nilsson avgått från flottan och då erhållit såsom vitsord
för hela sin tjänstetid betyget »mindre väl». Nilsson ansåge sig enligt gällande
bestämmelser vara berättigad till betyget »redligt och väl» och således
även till avskedspremie. Därvid stödde Nilsson sig på en bestämmelse
i »Föreskrifter för tjänsten på Skepps- och Kastellholmarna» av det innehåll,
att betyget redligt och väl erhölle den, som under de senaste fyra åren
endast haft ett arreststraff, dock att straffet ej finge gälla persedelförskingring,
snatteri etc. Nilsson anhölle örn hjälp för rättelses erhållande^

131

Vid skriften var i bestyrkt avskrift fogat Nilssons avskedspass, så lydande: »Avskedspass.

Chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans
station i Stockholm gör veterlig! att korpralen vid 2:a yrkeskompaniet
N:r 650 Nilsson, H. (på grund av KCS res. D. nr 506: y) härmed varder
från krigstjänsten avskedad med vitsord, att han under en tjänstetid av
9 år skickat sig mindre väl, kunnande Nilsson bidraga till sitt livsuppehälle.
Stockholm den 30 sept. 1930. A. Hägg.

Stellan Elliot, adjutant.»

Den av Nilsson åsyftade bestämmelsen i »Föreskrifter för tjänsten på
Skepps- och Kastellholmarna», av vilka föreskrifter andra delen utfärdats
av chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans station i
Stockholm, innefattas i § 28 mom. 4 av nämnda del, vilket moment har
följande lydelse:

»När avskedspass skall utfärdas, inlämnar kompanichefen till KCS1 koncept
till sådant. Vid förslag till bestämmandet av vitsord och uppförande
skola följande grunder tillämpas:

ostraffad: redligt och utmärkt väl;

straffad 1 gång under senaste fyra åren: redligt och väl;

örn straffet givits för persedelförskingring: väl;

straffad 2 eller flera gånger under de senaste fyra åren: redligt, redligt
och väl, redligt men mindre väl — beroende på omständigheterna; örn
straffet givits för persedelförskingring, får ej vitsordet redligt användas.»

Jämlikt Kungl, brev den 23 augusti 1918 angående föreskrifter beträffande
anställningspremier samt rekapitulations- och avskedspremier vid
flottan och kustartilleriet gäller bland annat, att avskedspremier tilldelas
vid flottan eller kustartilleriet fast anställt underbefäl av manskapet —
dock ej båtsmän eller hornblåsare — som efter ingången av år 1919 efter
minst sex års väl vitsordad tjänstgöring avgår från beställning på stat
utan att samtidigt beredas civilanställning i statens tjänst.

I skrivelse den 6 oktober 1930 till stationsbefälhavaren vid flottans station
i Stockholm anhöll militieombudsmannen, att stationsbefälhavaren
måtte föranstalta örn utredning i ärendet samt med densamma inkomma
till militieombudsmannen.

Med skrivelse den 7 november 1930 överlämnade tillförordnade stationsbefälhavaren
dels ett yttrande i ärendet av förutvarande chefen för underofficers-
och sjömanskårerna kommendören A. Hägg, dels ock utdrag av
kompanirullan rörande Nilsson.

Kommendören Hägg anförde i sitt yttrande: I »Föreskrifter för tjänsten
vid flottans station i Stockholm», andra delen § 28 mom. 4, hade kårchefen
bestämt de grunder, enligt vilka kompanichef skulle avgiva förslag
till vitsord å avskedspass. För ett stort antal fall saknades bestämmelser,
bland annat örn inverkan av straff, ådömda tidigare än under de
senaste fyra åren, och för vissa fall kunde bestämmelser icke fastställas,

1 Chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid Flottans station i Stockholm.

132

utan läge det i kårchefens hand att i varje särskilt fall avgöra vilket vitsord
som skulle avgivas. Enär Nilsson dömts till böter för snatteri samt till
arreststraff för fylleri och förargelseväckande beteende, hade kårchefen
ansett, att annat vitsord än »mindre väl» icke kunnat ifrågakomma. Nils
son hade i sin skrivelse framhållit, att han ansåge sig berättigad erhålla
vitsordet »redligt och väl». Detta vitsord kunde och finge ej givas en karl,
som av krigsrätt dömts till böter för snatteri.

Av utdraget av kompanirullan inhämtades bland annat: Nilsson antogs
till skeppsgosse den 1 oktober 1918 och vid sjömanskåren den 1 oktober 1921
samt befordrades till korpral den 30 september 1924. Tjänstetid 12 år oell
senaste betyg för uppförande 10 och för tjänstbarhet 8. Enligt straffregistret
hade Nilsson dels den 4 augusti 1923 av särskilda krigsrätten å kustflottan
jämlikt 102 och 105 §§ strafflagen för krigsmakten samt 20 kap.
1 § allmänna strafflagen dömts för första resan snatteri till böter 25 kronor,
dels ock den 19 januari 1928 av kårchefen jämlikt 96 § strafflagen för
krigsmakten för fylleri och förargelseväckande beteende fått sig ålagt
disciplinstraff av åtta dagars vaktarrest utan tjänstgöring.

För egen del anförde tillförordnade stationsbefälhavaren i skrivelsen
den 7 november 1930 följande. Nilssons uppgifter, att han enligt gällande
föreskrifter skulle vara berättigad att erhålla vitsordet »redligt och väl»,
vore så till vida felaktiga, som ovannämnda bestämmelser i »Föreskrifter
för tjänsten på Skepps- och Kastellholmarna» utfärdats av chefen för underofficers-
oell sjömanskårerna och endast avsåge att tjäna såsom direk
tiv för kompanicheferna vid avgivande av förslag till vitsord å avskedspass.
I kårchefens hand läge sedan att avgöra, vilket vitsord vederbörande
skulle erhålla. Vad föreliggande fall beträffade syntes det som örn
Nilsson, vilken under sin tjänstetid blivit dömd till straff för snatteri,
icke borde erhålla det vitsordet att han under sagda tid skickat sig »red
ligt och väl».

Med anledning av skrivelse från militieombudsmansexpeditionen översände
sedermera chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flot
tans station i Stockholm till expeditionen kompanirullan för Nilsson.

Av rullan inhämtades bland annat följande. Efter Nilssons förenämnda
anställningstid såsom skeppsgosse hade hans första anställningstid vid
sjömanskåren varat från och med oktober 1921 till och med september 1927,
varefter han tre gånger erhållit förlängd anställning, varje gång på ett år.
Nilsson hade år 1923 genomgått fullständig korpralskola ävensom mineringsskola,
år 1928 »underofficersskola, ekonomiklass, lägre», samma år
yrkeskurs vid förråd samt år 1929 »underofficersskola, ekonomiklass,
högre». Hans betyg för uppförande hade varit: från oktober 1918 till i
oktober 1921: 8, därefter till oktober 1922: 9, därefter till den 4 augusti
1923: 10, därefter till den 29 i samma månad: 7, därefter till oktober 1923:
8, därefter till oktober 1924: 9, därefter till den 20 januari 1928: 10, därefter
till den 29 februari 1928: 6, därefter till den 31 mars 1928: 7, därefter till

133

i september 1929: 8 samt därefter intill dess lian den 30 september 1930
erhöll avsked: 10. Nilssons betyg för tjenstbarhet hade i allmänhet varit

8 eller 7 och icke lägre än 6, vilket betyg han haft för tjänstbarhet i land
tiden den 1 oktober—den 1 november 1925 och tiden den 3 april—den 31
oktober 1929 samt för tjänstbarhet ombord tiden den 8—den 22 augusti
1927.

Jämlikt gällande skolreglemente för flottans manskap, del I § 7, motsvara
sifferbetygen för uppförande följande vitsord: siffran 10 berömligt,

9 och 8 mycket gott, 7 och 6 gott, 5 mindre gott samt 4—0 opålitligt. Beträffande
tjänstbarhet gäller det motsvarande, därvid det vitsord som svarar
mot siffrorna 1—0 benämnes otillräcklig.

I skrivelse den 29 november 1930 till Nilsson anförde militieombudsmannen,
efter lämnad redogörelse för handlingarnas innehåll och i ämnet gällande
bestämmelser, följande.

Såsom framginge av den lämnade redogörelsen hade Nilssons uppförandebetyg
icke under någon del av hans tjänstgöringstid varit lägre än vitsordet
gott, och hade betyget nied undantag för en del av augusti 1923 och
en tid av mellan två och tre månader år 1928 varit mycket gott eller berömligt,
Nilssons tjänstbarhetsbetyg hade varit gott eller mycket gott.
— Det anmärktes i detta sammanhang, att Nilsson, efter det han i augusti
1923 dömts till straff för snatteri, befordrats till korpral redan i september
1924.

Jämlikt § 175 i reglementet för marinen, del I, skulle, då någon vid sjömans-
eller skeppsgossekåren erhållit avsked, vederbörande kårchef, efter
framställning av den avskedade, därom utfärda avskedspass enligt visst
formulär. Enligt en i reglementet vid nämnda formulär intagen anmärkning
borde vitsordet för den avskedade uttrycka, i vad mån han skickat sig
redligt och väl. I förenämnda av chefen för underofficers- och sjömanskårerna
vid flottans station i Stockholm utfärdade föreskrifter, § 28 mom.
4, hade givits bestämmelser rörande de grunder, som skulle tillämpas, då
vederbörande kompanichefer till kårchef en avgåve förslag till bestämmandet
av vitsord och uppförande för avskedspass.

Vid meddelande av vitsord i avskedspass vore kårchef tydligen icke
bunden av de i omförmälda § 28 mom. 4 meddelade bestämmelserna, vilka
dessutom icke fullständigt reglerade ifrågavarande förhållanden. Vederbörande
kårchefs åtgärd att i avskedspasset tilldela Nilsson vitsordet
»mindre väl» hade väl enligt militieombudsmannens mening med hänsyn
till den långa tid som förflutit efter bestraffningen för snatteri samt de
Nilsson under hela tjänstetiden meddelade goda vitsord för uppförande
och tjänstbarhet — varit oriktig, men torde samma åtgärd med hänsyn till
förekomna omständigheter icke vara av beskaffenhet att kunna medföra
ansvar för tjänstefel.

134

På grund härav och då Nilssons avskedspass i övrigt vore avfattat enligt
fastställt formulär, kunde någon åtgärd med avseende å lydelsen av passet
av militieomhudsmannen icke vidtagas.

Vad anginge frågan örn rätt för Nilsson till avskedspremie framhölles,
att skäl med fog syntes kunna göras gällande till stöd för den meningen, att
det vitsord, som lämnats i avskedspass, utfärdat av vederbörande kårchef,
rätteligen icke i och för sig vore avgörande för frågan örn rätt till avskedspremie,
utan att denna fråga finge, med iakttagande av bestämmelserna
i ovannämnda Kungl, brev den 23 augusti 1918, prövas efter samtliga
föreliggande förhållanden. I detta avseende kunde åberopas utgången
av ett av Regeringsrätten vid föredragning den 17 februari 1925 avgjort
mål angående besvär av förre furiren P. O. Bergström i fråga örn
avskedspremie (Regeringsrättens årsbok 1925, not. Fö. nr 34).1

Därest Nilsson ansåge sig berättigad till avskedspremie, hade han att
hos stationsbefälhavare^ vid flottans station i Stockholm därom göra
framställning. För den händelse stationsbefälhavaren, som torde meddela
Nilsson skriftligt beslut i ärendet, skulle lämna Nilssons framställning
utan bifall, ägde Nilsson över beslutet anföra besvär hos marinförvaltningen
i enlighet med den besvärshänvisning, som i stationsbefälhavare^ beslut
torde meddelas honom.

Med skrivelse den 29 november 1930 till stationsbefälhavaren översände
militieomhudsmannen en avskrift av skrivelsen till Nilsson och anhöll därvid,
att stationsbefälhavaren måtte giva kommendören Hägg del av den
bilagda skrivelsen.

Notisen rörande nämnda mal innehaller följande: Norrbottens regementes kassaförvaltning,
varest klaganden, vilken varit fast anställd vid regementet dels under tiden V12
1917.—sl/io 1920, dels under tiden 18/n 1920—30/* 1924, anhöll att efter avgång ur tjänst
sistnämnda dag utbekomma vederbörlig avskedspremie efter fullgjord tjänst av minst 6
ar, beslut 36/4 1924, förklarade sig förhindrad bifalla ansökningen, enär den i anmärkning
3 till staten för användande av anslaget till rekryteringskostnader intagna föreskriften
därom att avskedspremie utginge efter minst 6 års väl vitsordad tjänst måste anses avse
det högsta vitsord, som lämnades avskedat manskap för fullgjord tjänstgöring eller »utmärkt
väl», men klaganden vid avskedet allenast erhållit vitsordet »väl». Arméförvaltningens
civila departement, där klaganden anförde besvär och regementsbefälliavaren inkom
med utdrag ur vederbörligt straffregister rörande klaganden, av vilket framginge, att klaganden
under sin tjänstetid vid 4 olika tillfällen ådömts disciplinstraff, beslut 13/e 1924:
ej ändring. Regeringsrätten: Som klaganden, efter det han i november 1920 erhållit förnyad
anställning, under sin återstående tjänstetid av mer än 3 år 5 månader, frånsett en
disciplinförseelse av ringare art, förhållit sig väl, samt med avseende härå vad tidigare
mot klaganden förekommit icke kunde anses utgöra tillräcklig anledning att vägra klaganden
avskedspremie, farn! Regeringsrätten skäligt att med undanröjande av civila departementets
och kassaförvaltningens beslut visa målet åter till kassaförvaltningen för
^anordnande till klaganden av stadgad avskedspremie.

135

15. Fråga om militärläkares och kompanibefäls behandling av värnpliktig,
som sedermera berövat sig livet.

I en till militieombudsmannen den 27 november 1929 inkommen klagoskrift
anförde John Pajala i Pajala och hans hustru Agnes Pejok, följande.
„ ,

Makarnas son Elis Evald Pajala hade inryckt till fullgörande av sin

värnplikt vid Norrbottens regemente den 24 maj 1929 och placerats pa
3 kompaniet därstädes. Den 31 maj 1929 hade sonen tagit sig av daga
genom att skära av sig halsen. Av den undersökning, som med anledning
av händelsen verkställts å regementet den 3 juni 1929, framginge
bland annat att värnpliktige Pajala närvarit vid sjukvisitationerna den
26, 27, 28 och 30 maj men ej blivit sjukskriven utan fått deltaga i övningarna,
att dagkorpralen på kompaniet, nr 52 Lindgren, av Pajalas
yttranden under de sista dagarna fått den uppfattningen, att han vöre
virrig, och meddelat läkaren därom, att tjänstgörande läkaren den 30 maj
blivit underrättad örn att Pajala lede av sömnlöshet samt att han även
örn nätterna pratat i predikande ton en del virriga meningar, detta till
och med ensam i korridoren, att Pajala den 30 maj fått deltaga i en 9
kilometers marsch och att han därunder fått upprepade tillrättavisningar
av kompanichefen, samt att orsaken till självmordet syntes hava varit
plötsligt påkommen sinnesförvirring.

Rörande händelsen hade makarna Pajala förhört en del av den avlidnes
exerciskamrater, varjämte makarna tagit del av tillgängliga handlingar
i ärendet. De hade därvid erfarit följande fakta. Av det utdrag
av 3. kompaniets sjukrulla, som vore bilagt förhörsprotokollet, framginge,
att deras son varit sjukanmäld den 25,27,28 och 30 maj, men av tjänstförrättande
läkarens förklaringsskrift framginge, att deras son även den 31
maj besökt sjukvisitationen. Något sjukbesked eller annan handling föi
den 31 maj hade ej stått att finna i sjukstugans arkiv vid besök av klagandenas
ombud. I sin förklaring hade tjänstförrättande bataljonsläkaren
sagt, att han först den 30 maj på sjukvisitationen blivit av dagkorpra
len uppmärksamgjord på att värnpliktige Pajala »hade någon eller några
nätter sovit oroligt» och att han i övrigt uppträtt egendomligt, ävensom
att läkaren ej kunnat i anledning av dessa uppgifter och vid samma till
fälle gjorda egna iakttagelser, »fatta ståndpunkt huruvida här förelåg
en grov och klumpig simulation eller en psykisk rubbning» samt att läkaren
fördenskull i skrivelse till kompanichefen anhållit, att denne skulle
låta observera värnpliktige Pajala »för1 att därmed lämna bidrag till
uppfattningen av dennes eventuella sjukdom».

Vid klagandenas förhör med en del av värnpliktige Pajalas exerciskamrater
hade dessa berättat följande rörande dennes besök på sjukvisitationen.
Hans besök inne hos läkaren hade alltid varit mycket kort.
Läkaren hade en gång sagt åt honom att »det blir nog bra bara ni går

136

ut och gör några vändningar». Dä Pajala för läkaren talat osammanhängande
om bibeln m. m„ hade läkaren ej tagit någon notis om detta,
ej heller gjort några motfrågor i syfte att få reda på vad han menat med
sina yttranden. Vid Pajalas andra eller tredje besök hade läkaren förklarat
honom frisk och att intet fattades honom. Dagkorpralen nr 52 Lindgren
hade vid Pajalas andra eller tredje sjukbesök för läkaren omtalat, att
enligt uppgift av Pajalas kamrater Pajala varit orolig örn nätterna, varjämte
dagkorpralen bett läkaren verkställa en grundlig undersökning av
Pajala. Vid Pajalas sjukbesök den 30 maj hade läkaren sagt åt honom,
att »en sådan stor oell stark karl skulle exercera och inte springa hos doktorn».
Den av. Pajalas kamrater, som tolkat mellan honom och läkaren,
hade för denne översatt allt vad Pajala pratat; tolken hade även vid ett pär
tillfällen för läkaren framhållit sin egen uppfattning örn Pajala och sagt,
att det vore omöjligt att han simulerade, när han vakade hela nätterna
och pratade ensam, varjämte tolken för läkaren försäkrat sin uppfattning,
att Pajala ej vore vid sina sinnens fulla bruk. Läkaren hade härtill
endast försäkrat, att Pajala simulerade. Strax före sjukvisitationen
den 29 eller den 30 maj hade läkaren vid passerandet av sjukstugans
avklädningsrum vänt sig till Pajala nied förfrågan vad som fatta,
des honom. Därvid hade en av Pajalas kamrater med ett tecken uppåt
och runt sitt eget huvud för läkaren visat, att sonen vore virrig, vartill
läkaren som svar blinkat, som örn han hade förstått vad kamraten åsyftat
med tecknet. Vid sjukvisitationerna hade Pajala, omedelbart efter del
han för läkaren beskrivit sitt onda, åter förklarat sig vara fullt frisk.

Angående Pajalas uppträdande under regements vistelsen samt kompanibefälets
uppträdande mot honom hade hans exerciskamrater berättat
följande. En del av kamraterna hade redan de första dagarna efter inryckningen
märkt nervösa symptom hos Pajala, och minst tre dagar före
den 31 maj hade alla kamraterna på kompaniet varit medvetna örn att
Pajala ej varit vid sina sinnens fulla bruk. Pajala hade ej någonsin sjukanmält
sig själv, utan detta hade hans kamrater alltid ombesörjt, ty de
hade ansett honom behöva läkarvård. Pajala hade städse varit lugn och
aldrig visat någon uppstudsighet, och alla de värnpliktiga kamraternas
uppträdande mot honom hade varit fullt korrekt. Då korpralen Lind
gren upprepade gånger såväl på sjukvisitationen som på kompaniet ansatt
Pajala med otaliga frågor, hade en av de värnpliktiga sagt åt korpralen,
att denne vore dum, som ansatte Pajala med så onödiga frågor. På
detta hade korpralen svarat, att han hade i uppdrag att undersöka, örn
Pajala verkligen vore tokig. En av de värnpliktiga hade den 30 maj pa
morgonen anmält för kompanidaguiwlerofficeren, korpralen Hjälm, ali
befälet borde taga reda på Pajala, ty denne vore virrig. Samma dag
hade samme värnpliktige sagt åt korpralen Lindgren, att det borde sättas
vakt örn Pajala, ty denne vore tokig. Dagkorpralen hade varit av samma
mening vid tillfället. Då Pajala en morgon kommit från sjukvisita -

137

tionen, hade hail inställt sig i felaktig avdelning på kaserngården, och
sedan lian lilivit bortvisad därifrån, hade han gått runt utan att åter
finna sin egen avdelning, trots att denna befunnit sig i närheten. Pajala
hade vid övningarna varit frånvarande och ej förstått eller kunnat följa
anvisningarna. Härför hade han fått många tillrättavisningar av övningsbefälet.
Därvid hade dessa använt hela kaskader av svordomar och
grova tillmålen. Värnpliktiga, som befunnit sig i andra övningsavdelningar
än Pajala, hade över stora avstånd hört Pajalas namn utropas,
åtföljt av tillrättavisningar och svordomar. Kompanichefen, kaptenen
Steckzén, hade i sin utredning, daterad den 1 juni 1929, uppgivit att Pajala
den 30 maj deltagit i en 9 kilometers marsch och att Pajala därunder
gått i otakt, varför kaptenen tilldelat Pajala upprepade tillrättavisningar.
Pajalas kamrater hade beträffande denna marsch uppgivit, att
Pajala därvid gått i främsta roteparet, och att såväl kaptenen Steckzén
som fänriken Dylta under hela marschen utfarit i svordomar och hårda
och grova tillmålen mot Pajala, därför att denne gått i otakt. Kamraterna
hade tyckt synd örn Pajala för att hans namn sa ofta utropats
och för att hail av befälet varit utsatt för så grova tillmålen och svordo
mar. Under marschen hade hållits en rast för fotbesiktning; de värnpliktiga
hade fått avtaga skodonen och, ehuru alla övriga redan avtagit
skodonen, hade Pajala ännu suttit med skodonen på och funderat, utan att
säga något. Såväl befälet som kamraterna hade upprepat ordern för honom,
och sedan han väl avtagit skodonen, hade han undersökt sina fotter
på ett så märkvärdigt sätt, att bland andra en värnpliktig, som ej tidigare
känt Pajala, fått den uppfattningen att han ej vore normal.

Vad först beträffade tjänstgörande läkarens uppträdande i denna sak,
syntes det klagandena synnerligen märkvärdigt, att han ej »kunnat fatta
ståndpunkt», då han av Pajalas uppträdande måst hava sett, att allt ej
stått rätt till, och örn läkaren själv ej haft uppfattningsförmåga, så hade
han bort på grund av tolkens och dagkorpralens relation örn att Pajala
lede av sömnlöshet, givit honom sömnmedel eller förpassat honom till garnisonssjukhuset.
Läkaren hade icke haft något skäl att tro, att tolken
och dagkorpralen talat osanning beträffande Pajalas uppträdande i övrigt.
Då dessa lekmän på området förstått och för läkaren omtalat sig hava
den uppfattningen, att Pajala ej vore vid sina sinnens fulla bruk, hade
en läkare även bort se och upptäcka något. I stället för att för säkerhets
skull giva Pajala lugnande medel, så att han fått sova ut, eller förpassa
honom till garnisonssjukhuset, hade läkaren framhärdat i sin, av
allt att döma, förutfattade mening att Pajala simulerade. För läkarens
åsikt i detta fall linde funnits så mycket mindre skäl, som fallet varit
det enda på regementet.

Då Pajalas besök inne hos läkaren alltid varit mycket korta, förstode
man därav, att läkaren ej givit sig tid till att genom samtal eller annorledes
komma till klarhet örn, vad som fattats Pajala. Detta styrkte an

138

tagandet, att undersökningen verkställts alltför lättvindigt och. under
inverkan av en förutfattad mening. Genom sin åtgärd att anhålla hos
kompanichefen att denne skulle låta observera Pajala, erkände läkaren
öppenhjärtigt sin egen oförmåga att undersöka och komma till klarhet
över en människas sinnesbeskaffenhet. Tillika underkände läkaren genom
denna sin åtgärd även läkarnas på garnisonssjukhuset förmåga att
avgöra, huruvida verkligt psykisk rubbning vore tillfinnandes eller simulation
förelåge. I anledning av läkarens nämnda åtgärd uppstode
frågan, genom vem kompanichefen skulle observera Pajala. Naturligtvis
genom sina underlydande, underbefäl och exerciskamraterna, alltså
lekmän på området. Men läkaren hade ju redan fått en del lekmäns utlåtande
i saken, i dagkorpralens och tolkens uppgifter och omdömen, och
örn nu läkaren varit beroende av flera lekmäns utlåtande, hade han åtminstone
för säkerhets skull bort giva Pajala sömnmedel och gå upp på
kompaniet samt förhöra flera av exerciskamraterna. I stället för att lita
till sin egen och läkarnas på garnisonssjukhuset psykiatriska utbildning
hade läkaren anmodat övningsbefälet på kompaniet att verkställa en
grundläggande undersökning. Huru befälet uppfattat och verkställt sitt
uppdrag, framginge av det förut omtalade uppträdandet, då så sent som
den 30 maj på eftermiddagen Pajala utsatts för regelrätt utskällning med
irriterande svordomar och grovheter. Läkaren borde varit underkunnig
örn att livet i en truppförläggning ej vore lämpligt för en aldrig så litet
nervös och psykiskt rubbad person samt att såväl övning i trupp som enskild
utbildning vore av den art, att den verksamt befordrade nervösa
åkommor, och vidare att befälet på ett kompani saknade förutsättningar
att på ett varligt och förståndigt sätt bemöta och behandla en nervös och
psykiskt rubbad person. Det syntes klagandena som örn befälets grova oell
irriterande uppträdande mot Pajala förvärrats sedan det erhållit läkarens
uppdrag att iakttaga Pajala. Själva kompanichefens uppträdande på
marschen den 30 maj bevisade detta.

Klagandena ansåge, att tjänstförrättande läkaren ej tagit nödig omsorg
örn deras son och i sin halsstarrighet samt sitt felaktiga förfarande
begått ett synnerligen grovt tjänstefel, vilket på ett verksamt sätt bidragit
till deras sons förtidiga död.

Kompanibefälets uppträdande mot deras son ansåge de även hava varit
upprörande. Ytterligare belägg för befälets olämplighet som observatörer
finge man av kaptenens eget erkännande, att han under marschen
den 30 maj, således efter det han erhållit läkarens anhållan, tilldelat
Pajala upprepade tillrättavisningar för det denne gått i otukt. Då av
de värnpliktigas berättelser framginge, att såväl kaptenen som fänriken
Dylta utfarit i svordomar och grova tillmälen mot Pajala under denna
marsch, och då man visste att hela avdelningen bestått av nyinryckta
värnpliktiga, vilka endast varit ute för någon orienteringsutflykt i
grannskapet, så måste man undra över örn Pajalas otakt i avdelningen

139

vid tillfället varit av så stor betydelse, att officerarna därför behövt ösa
ur sig svordomar och grovheter. Då kompanibefälet särskilt skolat observera
Pajalas sinnesbeskaffenhet, framstode befälets uppträdande mot
honom såsom fullt medveten provokation, ty befälet hade kunnat låta
Pajala vara i fred, åtminstone vid detta tillfälle, och observerat honom
ändå, och örn nu Pajalas otakt i täten haft sådan inverkan på truppen, hade
befälet kunnat flytta honom i kön och ändå observera hans beteende utan
anlitande av svordomar och grovheter. Klagandena ansåge, att kompanibefälet
uraktlåtit att, trots uppmaningar av deras sons kamrater, taga
vård örn honom och att befälet genom sitt olämpliga uppträdande mot
Pajala uppammat och förvärrat hans sjukdom, så att den kulminerat i
fullständig sinnesförvirring.

På grund av det anförda anmälde klagandena för militieombudsmannen
tjänstförrättande bataljonsläkaren Sven Andersson ävensom de befälspersoner,
som tjänstgjort på Norrbottens regementes tredje kompani under
tiden den 22 maj—den 3 juni 1929, samtliga för förseelse i tjänsten och anhöllo
klagandena, att militieombudsmannen ville föranstalta örn en allsidig
undersökning i de av klagandena påtalade omständigheterna samt, örn
fog därtill funnes, anhängiggöra åtal mot den eller dem, som brustit i sin
tjänsteplikt.

Med anledning av denna klagoskrift anmodade militieombudsmannen
chefen för Norrbottens regemente att insända avskrift av protokollet vid
det förhör, som hållits med anledning av värnpliktige Pajalas död, jämte
därtill hörande handlingar ävensom infordra och till militieombudsmannen
inkomma med yttranden av de befattningshavare vid regementet, mot
vilka anmärkning riktats i klagoskriften.

Med skrivelse den 7 februari 1930 översände regementschefen avskrift
av förhörsprotokoll den 3 juni 1929 med bilagor samt yttranden av kaptenen
B. Steckzén, fänriken J. R. Dylte, kadetten nr 294 63/1928 Jansson,
reservofficersaspiranten nr 158 45/1928 Malmborg samt tjänstförrättande
regementsläkaren, fältläkarstipendiaten Sven Andersson.

1) Av förhörsprotokollet framgick huvudsakligen följande.

Enligt en förberedande utredning av chefen för 3. kompaniet kaptenen
Steckzén meddelade denne: Han hade den 29 maj 1929 på förmiddagen, då
han följt 2. plutonens övningar av plutonchefen fänriken Dylte fått meddelande
örn att värnpliktige Pajala tillhörde dem av plutonens värnpliktiga,
som hade svårt att tillgodogöra sig utbildningen. Samma dags eftermiddag
hade Pajala bevistat övning å skjutbanan för påvisande av kulans inträngningsförmåga
samt därefter varit närvarande vid demonstration av
sjuktransportplanet å flygfältet. Vid återkomsten till kasernen hade av
manskapet verkstiillts val av medlem till matkommissionen. Av de två
värnpliktiga, som därvid kommit på förslag, hade valts en värnpliktig
Lindkvist, som till yrket vore slaktare. Tydligen hade Pajala tagit intryck
av vad han under denna dag sett och hört, ty följande dag den 30

140

maj på morgonen hade kompaniadjutanten meddelat kaptenen, att Pajala
skulle fällt ett yttrande, att Lindkvist tänkte stycka honom samt sända delarna
med flygmaskin. Samma morgon hade kaptenen av doktor Andersson
erhållit ett meddelande, att Pajala borde observeras av befälet å kompaniet,
dock utan att Pajala märkte det. Detta hade varit för att kunna
konstatera, huruvida han vore fullt normal eller icke. Kaptenen hade talat
härom med fänriken Dylte samt även med värnpliktige Lindkvist, dä kaptenen
befarat, att Pajala efter yttrandet att döma möjligen ville skada
Lindkvist. På eftermiddagen den 30 maj hade Pajala deltagit i en 9 kilometers
marsch. Härunder hade han flera gånger gått i otakt och fått upprepade
tillsägelser härom av kaptenen. Pajala hade tillfälligtvis rättat
sitt fel men blott för att kort därpå förnya detsamma. Den 31 maj på morgonen
hade kaptenen i sjukpaviljongen uppsökt jourhavande läkaren och
samtalat med honom angående Pajalas eventuella hem förlovning. När
kaptenen omkring klockan 9.30 f. m. samma dag i sällskap med löjtnanten
Schotte gått upp i kompaniförläggningen, hade kaptenen där påträffat Pajala,
vilken kommit fram till kaptenen, lagt ena armen örn hans hals och
sagt, att han icke sovit på natten och kände sig dålig, men att han, örn han
finge sova den dagen, skulle bliva en riktig karl. Samtidigt hade värnpliktige
nr 244 72/1926 Lundgren, som stått bredvid, meddelat, att Pajala
varit uppe och orolig under natten. Pajala hade då av kaptenen erhållit
det begärda tillståndet att gå till sängs. Omkring klockan l.so e. m. samma
dag hade dagkorpralen Lindgren kommit springande på kaserngården
och meddelat kaptenen, att Pajala skurit sig i halsen. Kaptenen hade då
skyndat upp i kasernen, där han sammanträffat med doktor Thorburn,
som just anlänt och tillsåg, att anstalter vidtogos för Pajalas transporterande
till sjukhuset.

Fänriken Dylte vitsordade vid den förberedande utredningen vad som
förekommit örn Dyltes uppgifter till kompanichefen beträffande Pajala den
29 maj. Efter doktor Anderssons meddelande den 30 maj hade fänriken så
gott sig göra låtit sökt observera Pajala, dock utan att vinna klarhet om
hans verkliga sinnestillstånd. Fänriken hade i enlighet med kompanichefens
direktiv tillsagt männen i plutonen, att de icke på något sätt finge
driva skoj med Pajala.

Vice korpralen nr 52 Lindgren vitsordade kompanichefens uppgifter örn
dennes sammanträffande med Pajala den 31 maj kl. 9.30 f. m. samt uppgav,
att Pajala efter erhållet tillstånd gått och lagt sig. Pajala hade legat
omkring en timme, sedan gått upp ett ögonblick och därpå ånyo lagt sig.
När Lindgren omkring 5 minuter före självmordet tittat in i logementet,
hade Pajala legat och till synes sovit. Lindgren hade omedelbart därefter
gått ut och uppehållit sig i korridoren, tills värnpliktige nr 580 73/1928
Gustafsson plötsligt öppnat logementsdörren och ropat, att Pajala skurit
sig i halsen. Lindgren hade sprungit in i logementet och då sett värnpliktige
nr 244 72/1926 Lundgren i färd med att taga kniven av Pajala.

141

Lindgren hade sedan sprungit till garnisonssjukhuset att hämta läkare
och till kompanichefen, som befunnit sig å kaserngården, samt vidare till
sjukpaviljongen efter en hår. Lindgren hade av Pajalas yttranden under
de sista dagarna fått den uppfattningen, att Pajala varit virrig, och meddelat
läkaren därom. Pajala hade varje morgon sedan inryckningen varit
närvarande vid sjukvisitation.

Värnpliktige nr 580 73/1928 Gastafsson uppgav, att Pajala tidvis varit
uppe natten mellan den 29 och den 30 maj samt följande natt. Den 31 maj
hade Pajala yttrat, att kompanichefen valt ut två slaktare — tydligen med
tanke på de föreslagna två medlemmarna till matkommissionen — för att
slakta honom. Omkring klockan 1.40 e. m. hade Gustafsson uppehållit sig
i det logement, där Pajala befunnit sig samt legat och sovit. Gustafsson
hade kort därpå gått ut i tvättrummet, och när han efter omkring tre mi
unter återkommit till logementet, hade han upptäckt, att Pajala skurit sig
i halsen. Gustafsson hade då ropat på dagkorpralen Lindgren och värn
pliktige Lundgren. De hade omedelbart kommit tillstädes, varvid Lundgren
avväpnat Pajala. Gustafsson hade därpå sprungit till sjukpaviljongen
att hämta läkare.

Värnpliktige nr 244 72/1926 Lundgren hade hört att Pajala den 30 maj
på morgonen yttrat: »I dag skall jag fara hem, det blir ej många, som få
åka så fint», samt på Lundgrens fråga, vad Pajala menat därmed: »Ja i
flygmaskin». Lundgren hade även hört Pajala säga, att de tänkte dräpa
honom, då kompanichefen uttagit två slaktare. Samma dag hade Pajala
avlägsnat sig från sjukpaviljongen, varför Lundgren gått till kompaniet
och hämtat honom tillbaka. Lundgren vitsordade kompanichefens uppgifter
örn dennes sammanträffande med Pajala den 31 maj omkring klockan
9.so f. m. Pajala hade då först på upprepade uppmaningar av Lundgren
gått till sängs. Pajala hade sedan legat med kortare uppehåll i sängen till
tiden för självmordet. Omkring klockan 1.40 e. m. hade Lundgren jämte
dagkorpralen Lindgren och värnpliktige Gustafsson uppehållit sig i loge
mentet, där Pajala legat. Lundgren hade tilltalat Pajala, men denne hade
ej svarat. Därefter hade Lundgren gått ut i dagrummet och vistats där
omkring tre minuter, då han hört rop i korridoren och uppfattat att någel
hänt Pajala. Lundgren hade då skyndat in i logementet, gripit tag i Pa
.lalas armar och hållit dem för att hindra honom att vidare skada sig.
Lundgren hade därpå tagit upp ett lakan för att hämma blodflödet, men
Pajala hade då ryckt bort detsamma. Lundgren hade på nytt sökt härn
ma blodets strömmande och hjälpt Pajala tills läkaren anlänt.

Av förhörsprotokollet den 3 juni 1929 framgick beträffande förhöret
sistnämnda dag, att fänriken Dylte, vice korpralen Lindgren och värnpliktige
Lundgren vitsordade den av kaptenen Steckzén verkställda utredningens
riktighet. Ingendera av dem hade hört Pajala yttra något,
som antytt att han själv ämnat förkorta sitt liv. Värnpliktige Gustafsson
hade den 3 juni före förhöret utryckt, varför han ej kunnat höras,

142

men hans inför kompanichefen lämnade uppgifter vitsordades av Lindgren
och Lundgren.

Vid förhörsprotokollet var även fogad en den 12 juni 1929 dagtecknad
skrivelse från dåvarande tjenstförrättande bataljonsläkaren Sven Andersson
till regementsläkaren vid Norrbottens regemente. Skrivelsen var av
följande innehåll. Redan vid sundhetsvisitationen den 25 maj hade
värnpliktige Pajala anmält sig av den orsak att han genomgått lungsäcksinflammation
för flera år sedan. Temperaturtagning och undersökning
hade emellertid icke visat hållpunkt för någon sjukdom. Sedermera hade
han sjukanmält sig den 26, 27 och 28 maj och då uppgivit diverse besvär,
såsom ont i halsen och »stygn i bröstet» och så vidare. Han hade
icke någon gång blivit sjukskriven, då något objektivt sjukdomssymptom
ej förefunnits. Den 30 maj hade han infunnit sig på sjukvisitation, och
dagkorpralen hade meddelat, att Pajala någon eller några nätter sovit
oroligt, gått upp i sömnen och pratat i predikande ton en del virriga meningar.
Han hade även påträffats stående i korridoren ensam, även då
högljutt predikande att »det skulle komma svåra tider, det skulle bliva
dyrt för de fattiga». Då Pajala tillfrågats, vad han menat med detta, hade
han svarat med samma ord, som dagkorpralen förut uppgivit att han använt
på kompaniet. Pajala hade då av läkaren tillsagts, att han just nu
icke behövde hava några bekymmer för dyrtiden, då han var inne i sin
värnpliktstjänstgöring. Han syntes nöjt sig därmed, och då han icke
sjukskrivits, hade han gått ut i väntrummet, där läkaren tydligt obser
verat, hur hans kamrater skrattat åt honom och han själv dragit på munnen.
Då Andersson icke kunnat fatta ståndpunkt, huruvida här förelåg»''
en grov och klumpig simulation eller en psykisk rubbning, hade Andersson
skrivit en anhållan till kompanichefen, att denne skulle låta observera
Pajala för att därmed lämna bidrag till uppfattningen av Pajalas
eventuella sjukdom. Dagen därpå den 31 maj hade Pajala åter varit
sjukanmäld och värnpliktige läkaren Johansson, som förrättat sjukvisitationen,
hade funnit Pajala ovanligt klar i förhållande till dagen förut
och icke sjukskrivit honom, utan ansett det vara bättre att få honom i
fortsättningen observerad vid trupp. Pajala hade synts belåten med att
ej bliva sjukskriven och hade avlägsnat sig utan att protestera.

2) Kaptenen Steckzéns yttrande, dagtecknat den 5 februari 1930, hade
följande innehåll.

Då plutonchefen fänriken Dylte den 29 maj 1929 hade meddelat kaptenen
angående svårigheten med värnpliktige Pajalas utbildning, hade fänriken
på samma gång anmält, att Pajala icke ställde sig till efterrättelse
givna befallningar och föreskrifter, oaktat det visat sig att han, därest
han velat bjuda till, kunde utföra och efterkomma desamma. Yad
marschen den 30 maj beträffade hade denna gått från kasernen över Hedenkron
till vägkorset i Heden och vidare över Trångforsbron till kasernen.
Under marschen kasernen—Heden (halva sträckan) hade Dyltes piil -

143

ton, vilken Pajala tillhört, gatt i mitten eller möjligen i kön av marschkolonnen.
Själv hade kompanichefen gått i täten och i följd därav ej
haft någon känning med Pajala. För tjänstemeddelanden hade kompanichefen
även beordrat Dylte till täten, men denne hade tidvis uppehållit
sig vid sin pluton för att kontrollera ordningen därstädes. Vid ankomsten
till vägkorset i Heden hade gjorts rast, och hade kaptenen då erhållit meddelande
av någon av befälet å den pluton Pajala tillhörde, att Pajala ej
oaktat upprepade tillsägelser brytt sig örn att gå i takt. Då marschen
fortsattes, hade Dyltes pluton dragits upp i täten, och hade kaptenen då
för att observera Pajala låtit denne gå i främsta roteparet och således
bakom kaptenen. Under marschen mot kasernen hade Pajala vid upprepade
tillfällen gått i otakt och av kaptenen ett flertal gånger fått tillsägelse
att gå i takt. Det hade därvid visat sig, att han mycket väl kunnat utföra
kaptenens order och även hållit takten, så länge han sett sig observerad
av kaptenen, men sedan underlåtit att åtlyda kaptenens befallning. Den
formulering, som kaptenen använt vid sina order till Pajala, hade kaptenen
ej så inskärpt i minnet, att han nu ett halvt år efteråt ordagrant
kunde erinra sig densamma, men kaptenen bestrede pa det bestämdaste
påståendet, att kaptenen på något sätt förgått sig mot värnpliktige Pajala
och utöst sig i svordomar mot honom. Vad Dylte beträffade, hade
denne under denna del av marschen gått vid kaptenens sida och därunder
icke tilltalat Pajala.

Som vittnen av vad under ifrågavarande marsch tilldragit sig åberopade
kaptenen officersaspiranten nr "294 63/1928 Jansson och reservofficersaspiranten
nr 158 45/1928 Malmborg, vilka varit de enda underbefäl,
som då tjänstgjort å Dyltes pluton.

Då värnpliktige Pajalas föräldrar dagen efter dödsfallet inträffat i
3. kompaniets förläggning, hade kaptenen varit tillstädes och hjälpt dem
att söka rätt på de värnpliktiga kamrater till deras son, vilka ägde närmare
kännedom örn händelserna i samband med dödsfallet. Föräldrarna
hade därvid själva utvalt en värnpliktig, som tydligen de och deras
son känt väl till, och hade kaptenen uppmanat honom att lämna en
fullständig redogörelse för allt, som passerat. Även hade kaptenen, för
att de skulle vara ostörda i sitt samtal, ställt kompaniexpeditionen till
förfogande och givit order, att ingen av befälet under tiden finge uppehålla
sig där. Kaptenen hade även meddelat, att andra värnpliktiga,
som kunde lämna några upplysningar, vore i tillfälle att under ifrågavarande
dag sammanträffa med Pajalas föräldrar. Ehuru såväl då som
under uppehållet i tjänstgöringen i slutet av juli 1929 möjlighet funnits
att klarlägga alla detaljer, syntes man vid denna tidpunkt ej kunnat
erinra sig några fel från befälets sida. Ifall sådana funnits, hade
säkerligen anmälan omedelbart ingivits.

3) Fänriken Dyltes yttrande, dagtecknat den 18 december 1929, innehöll
följande. T klagoskriften uppgåves, att kompanibefälet av värnplik -

144

tige Pajalas kamrater skulle liava gjorts uppmärksamt pa att Pajala
icke vore fullt normal. Något sådant uttalande hade de icke gjort
till fänriken. Under marschen den 30 maj hade Pajala gått i främsta
roteparet. Han hade därvid flera gånger rättats, då han gått i otakt.
På tillsägelse »Gå i takt!» hade han hytt fot och kommit i takt med
övriga. Han hade sålunda själv kunnat avgöra, vilket fel han gjort
samt huru det skolat rättas. Med anledning härav hade Pajala synts
åtminstone vid detta tillfälle varit vid sina sinnens fulla bruk, och hade
antagits, att han av ren slöhet underlåtit att följa sidokamraternas takt.
Att de tillsägelser att gå i takt, som Pajala fått under marschen, skulle
givits i form av ett utösande av svordomar och grovheter, förnekade fänriken
på det bestämdaste. Under den rast, som gjorts under marschen,
hade fotvisitation verkställts av plutoncheferna personligen. Fänriken
hade stått och väntat på att Pajala skulle bliva färdig med att taga av
sig skodonen, och Pajala hade sålunda aldrig fått tillfälle att själv
först undersöka sina fötter. Påståendet, att Pajala skulle hava undersökt
dem på ett sådant sätt att han verkat sinnesrubbad, syntes alltså
vara gripet ur luften.

4) kadetten nr 294 63/1928 Janssons yttrande, dagtecknat den 17 december
1929, var av följande innehåll. Under marschen den 30 maj
1929 hade kadetten gått i samma rotepar som värnpliktige Pajala. Mot
marschens slut hade denne flera gånger gått i otakt med kompaniet.
Fänriken Dylte hade då tillsagt Pajala att gå i takt, men kadetten kun
de ej erinra sig, att Dylte därvid »överöste Pajala med svordomar och
gröva uttryck». För övrigt hade det aldrig hänt rinder den tid kadetten
tjänstgjort på 3. kompaniet, att Dylte uppträtt olämpligt mot de värn
pliktiga. Däremot hade kadetten den uppfattningen, att alla tyckt bra
örn sin plutonchef. Att Pajalas kamrater skulle påpekat för befälet,
att han vore rubbad, vore främmande för kadetten. Först sedan Pajala
berövat sig livet, hade kadetten fått veta, att Pajala varit orolig
och stigit upp för att bedja natten före händelsen i fråga. Det hade
varit synnerligen svårt för befälet att bilda sig någon uppfattning örn
Pajala under den korta tid han exercerat, detta på grund av att Pajala
haft så svårt att tala svenska. För det mesta hade han med en skakning
på huvudet givit svar på de frågor, som ställts till honom.

5) Reservofficersaspiranten nr 158 45/1928 Malmborgs yttrande, dagtecknat
den 6 januari 1930, hade följande innehåll. Malmborg intygade,
att under marschen den 30 maj 1929 värnpliktige Pajala icke tilltalats
med svordomar eller hårda ord, samt att Malmborg ej heller vare sig
av Pajalas kamrater eller av Pajala själv hört något före Pajalas dödsdag,
som kunnat åsyfta hans sjukdom.

6) Tjänstförrättande regementsläkaren Anderssons yttrande, dagteck
nät den 14 januari 1930, innehöll, förutom uppgifter som han tidigare
lämnat, följande.

145

Då dagkorpralen den 30 maj 1929 på tillfrågan upplyst, att Pajala stålt
ensam uppe på natten och pratat högt i predikande ton, hade Andersson
först fått den uppfattningen, att Pajala tillhörde någon i Norrland
icke ovanlig religiös sekt. För att få klarhet härutinnan hade Andersson
till kompanichefen skrivit en anhållan örn observation av Pajaln
under övningarnas gång. Den 31 maj vid sjukmottagningen hade Pajala
för såväl en sjukvårdskorpral som läkaren förklarat sig vara frisk
och hade således intet att invända, när Pajala ej sjukskrevs.

Vid alla tillfällen, då Andersson och värnpliktigo läkaren Sven Johansson
samt den övriga sjukvårdspersonalen kommit i beröring med
Pajala, hade de icke kunnat konstatera, att Pajala varit iögonenfallande
underlig i sitt sätt eller psykiskt avvikit från sina ofta med hänsyn
till språk och vanor svårbegripliga kamrater från Sveriges nordligaste
bygder. Ej heller hade Andersson eller någon av sjukvårdspersonalen
hört Pajala själv eller någon annan omtala att Pajala umginges med
självmordstankar.

Mot vissa av klagandenas påståenden och beskyllningar anfördes.
Sjukbeskedet för värnpliktige Pajala för den 30 maj 1929 funnes och
hade sedan den dagen alltid funnits å sjukpaviljongen i motsats till
makarnas påståenden. De värnpliktigas besök å sjukpaviljongen under
sjukvisitationen kunde av flera skäl — övningar, tjänsten i övrigt —
icke vara längre än som med hänsyn till diagnos och ordination vore
erforderligt. Först den 30 maj hade till Andersson lämnats någon upplysning
örn att Pajalas omgivning på kompaniet ansåge honom nervös
eller underlig, och icke heller hade dagkorpralen anhållit örn
»grundlig undersökning». När Pajala den 30 maj första gången yttrat
de förut omtalade osammanhängande orden, som skulle vara hämd
tade ur bibeln, hade dessa ord förorsakat den omedelbart igångsatta
observationen på kompaniet. Varken Andersson eller någon annan av
sjukvårdspersonalen kunde draga sig till minnes, att tolk använts vid
Pajalas undersökningar, och icke heller hade Andersson yttrat eller kunnat
till dagkorpralen yttra att simulation förelåge, då Andersson först
den 30 maj erhållit upplysning om att Pajala företett misstänkta nervösa
symptom och Andersson själv icke förrän den dagen haft anledning
draga i betänkande, örn simulation eller psykisk sjukdom förelegat.
När Pajala under en övning icke kunnat finna sig till rätta i sin egen
avdelning, ansåges detta av hans föräldrar vara bevis på att han varit
psykiskt sjuk, men envar, som haft med nyinryckt trupp att göra,
visste, att sådant då och då förekomme och till och med även bland de
psykiskt bäst utrustade. Pajalas föräldrar uppgåve, att undersökningarna
av deras son skett under inverkan av förut fattad mening. Detta
vore absolut felaktigt, då tvärtom Andersson första gången det
meddelats honom, att Pajala misstänktes icke vara fullt psykiskt
frisk, den 30 maj, omedelbart godtagit detta meddelande

10 — Militicombudsmannens embetsberättelse.

146

och föranstaltat om observation. I klagoskriften hade uppgivits,
att Andersson, när han anhållit om observation av Pajala, redan fått sig:
delgiven flera lekmäns uppfattning örn Pajalas psykiska tillstånd. Detta
vore icke med verkligheten överensstämmande. Först den 30 maj hade
Andersson erhållit de viktiga upplysningarna, och vad dessförinnan
passerat å kompaniet mellan Pajala, befäl och kamrater, därom hade
Andersson före nämnda dag icke varit underrättad. Klagandena hade
vidare anklagat Andersson för att han uraktlåtit att giva deras son
sömnmedel. Mot bakgrund av den erfarenhet, att de nyinryckta värnpliktiga
ofta hade svårighet att sova gott samt därför stege upp örn
nätterna och även pratade i sömnen, hade Andersson den 30 maj icke
ansett en natts orolig sömn vara anledning till ordination av sömnmedel.
Att Pajala den 31 maj förefallit fullt klar och ej ansett sig särskilt
sjuk, intygades också av en tjänstgörande sjukvårdskorpral. På
morgonen den 31 maj före Pajalas självmord hade Andersson icke erhållit
resultatet av den redan igångsatta observationen å kompaniet, vilken
också naturligtvis varit avsedd att räcka så länge, att något positivt
resultat av densamma kunde erhållas.

Följande fakta förelåge. Pajala, som inryckt den 24 maj 1929 till fullgörande
av sin första tjänstgöring, hade under dagarna den 26, 27, 28,
30 och 31 maj sjukanmält sig. De tre första dagarna hade han uppgivit
sig lida av vanliga katarrala sjukdomssymptom, men vid verkställda
undersökningar hade det visat sig, att sjukdom i den mening, som
skulle kunnat utgöra anledning till sjukskrivning, icke förelegat. Några
tecken till psykiskt lidande hade då icke förmärkts. Först den 30 maj
hade Pajalas -beteende samt då erhållna upplysningar givit vid handen,
att psykisk sjukdom skulle kunnat föreligga. Och det vore ett känt förhållande,
att sådan sjukdom brukade kunna bliva manifest under värnpliktstiden
från att förut hava varit latent. Då emellertid ytterst vaga
symptom den 30 maj givit sig tillkänna, hade Andersson förfarit så
som då plägade vara fallet, d. v. s. omedelbart hos kompanibefälet anmält
sin misstanke och anhållit örn dess bistånd för att få upplysning
örn huruvida befälet skulle märka några tecken till abnormitet hos Pajala,
vilka skulle kiinna tjäna till hjälp vid ett bedömande av en eventuell
psykisk rubbning. Den 31 maj på sjukvisationen hade vid samtal
med Pajala icke förmärkts tecken på psykisk rubbning, och Pajala hade
sagt sig vara frisk samt icke röjt tecken på nedslagenhet eller missnöje,
då han icke blivit sjukskriven.

Sjukvisitationerna hade verkställts av Andersson och värnpliktige läkaren
Johansson varje dag. Någon av dagarna hade Andersson personligen
icke sett Pajala, enär läkarna arbetat parallellt. Till förklaring
härav kunde även tjäna, att Andersson samtidigt haft att ombesörja
sjukvården vid Norrbottens artillerikår och dit hänvisade truppförband.

Anderssons handlingssätt finge förklaras genom följande. Inga upp -

147

gifter om psykisk abnormitet hos Pajala hade varit kända för Andersson
före den 30 maj. Det syntes framgå av klagoskriften, att Pajalas
eget nppträdande före den 30 maj hort föranleda Andersson till noggrannare
psykiska undersökningar. Härtill borde anmärkas, att så gott som
samtliga nyinryckta värnpliktiga dagarna efter inryckningen företedde
en hel del originella drag, vilket delvis vore lätt att förstå, då de komme
i en miljö så helt olik deras förutvarande. Mycket vore för dem
nytt och obegripligt, även skrämmande på grund av förutfattade meningar
örn den fara, som värnpliktst jönsten innebure. Vid Norrbottens
regemente tillkomme dessutom, att de nyinryckta på grund av svårigheter
med språket ofta betedde sig på ett underligt sätt, vilket också
toges i beräkning av befälet. Pajala hade varit finsktalande men även
talat svenska.

Man finge ej heller glömma, att den i Norrbotten synnerligen aktiva
antimilitaristiska propagandan sökte så verksamt som möjligt utså misstro
och ovilja mot all militär och militärtjänstgöring, vilket hos de värnpliktiga
så ofta medförde osäkerhet i deras inställning till de nya plikterna,
att det ytterligare gåve anledning till avvikelser från ett normalt
uppträdande.

Icke att förglömma vore heller, att inskränkt fattningsförmåga, utan
att hava med sinnessjukdom och dylikt att göra, ju icke vore sällsynt och
i lindrigare fall medgåve den värnpliktiges användning i vissa tjänster.
Det vore uppenbart att även sådana fall, i synnerhet vid tjänstgöringens
början, kunde te sig mer eller mindre egenartade.

Av anförda skäl framginge tydligt, att vid första tjänstgöringens
början de nyinryckta ofta företedde en brokig bild av egendomligheter i
sitt uppträdande. Med hänsyn till alla övriga sjukdomar, varav de nyinryckta
värnpliktiga kunde lida — det behövde blott nämnas de så vanliga
fallen av olika former av tuberkulos, hjärtfel, ledgångsreumatism m. m.
— vore det nödvändigt, att läkaren i första hand tränade sin iakttagelseförmåga
på upptäckandet av dylika sjukdomar. Det torde vara fullkomligt
omöjligt att under de första dagarna efter nyinryckningen börja
underkasta de värnpliktiga ingående psykisk analys, annat än i de fall,
där tydlig sinnessjukdom vore för handen, och detta just1 av det skäl,
som förut anförts.

Vad Pajala beträffade, förnekade Andersson bestämt, att Pajala skilt
sig från en hel del andra värnpliktiga, såsom de brukade bete sig de
första dagarna efter inryckningen. Anderssons intryck av Pajala bade
varit, att han såsom finsktalande m. m. haft svårt att följa med i början
och därför möjligen varit rädd för tjänsten och sökt för småsaker,
som ej föranledde sjukskrivning. Undersökningarna av hans somatiska
tillstånd hade givit anledning härtill, och noggrannare undersökning
av hans psykiska tillstånd hade Andersson icke haft anledning att
företaga.

148

Den 30 maj hade situationen ändrats. Nu hade Andersson fått upplysning
om att vissa åtminstone till synes psykiska rubbningar förefunnes.
Det vore då att märka, att sinnessjukdom hos Pajala icke förut
varit för Andersson antydd. Pajala hade genomgått inskrivningsförrättning
år 1928, och inga som helst intyganden från anhöriga eller
andra hade framlagts, tydande på att han vid inryckningen skulle lidit
av sinnessjukdom. Dessutom hade Andersson fyra dagar förut sett och
talat med Pajala utan att hava haft anledning misstänka sinnessjukdom.
Det hade varit med hänsyn härtill, som Andersson nu sökt kompanibefälets
bistånd för att få Pajala iakttagen — härmed naturligtvis
icke anhållande örn dess hjälp till psykiatrisk diagnos, utan för
att med hänsyn till av befälet under olika förhållanden gjorda observationer
få några fakta till hjälp att bedöma fallet. Det kunde förefalla
Pajalas föräldrar egendomligt, men det vore nog ändå så, att många
upplysningar från lekmän kunde vara till stor hjälp för en snabb diagnos
vid börjande sinnessjukdom. Någon som helst anledning förmoda, att
värnpliktige Pajala skulle förkorta sitt liv, hade Andersson som sagt
icke haft.

Det syntes framgå av klagoskriften, att det skulle varit lämpligare att
Pajala omedelbart den 30 maj inlagts på sjukhus. Denna sak måste ses
ur flera synpunkter. Garnisonssjukhuset skulle omhändertaga alla fall
i behov av sjukvård och naturligtvis även fall i behov av observation.
Garnisonssjukhuset bleve vid inryckning i regel fullbelagt, vadan en viss
gallring måste ske. Men det vore också självklart, att i den mån observation
ansåges kunna verkställas åtminstone förberedande vid truppen,
skulle sådan ske där, såväl av hänsyn till andra vårdbehövande som till
truppförbandets förmåga av självhjälp och av ekonomiska skäl.

Med hänsyn till vad senare framkommit syntes det Andersson otvivelaktigt,
att Pajala tagit sitt liv i ett anfall av akut sinnessjukdom.
När hade denna sjukdom börjat? För besvarande av denna fråga syntes
det av synnerlig vikt att få utrönt, örn Pajala företett symptom på sinnessjukdom
före inryckningen. Det kunde väl anses uteslutet, att symptom
av psykiskt eller organiskt lidande skulle hava förmärkts redan före
inryckningen, ty då syntes det egendomligt, att icke föräldrarna, som av
anmälan att döma icke torde vara alldeles främmande för psykiatriska
intressen, hade försett sin son med vederbörliga handlingar, utvisande
detta förhållande att framföras vid inryckningen. Hade däremot symptom
icke börjat uppträda förrän efter inryckningen, syntes det Andersson
rätt mycket begärt, att han på en inryckande kontingent örn 383 man,
alla för honom fullkomligt obekanta, en del talande främmande språk,
skulle på grand av ytterst vaga symptom kunna uppspåra ett fall av
just begynnande sinnessjukdom och med sådan klarhet genomskåda sjukdomen,
att han genom vidtagna åtgärder skulle kunna förhindra ett suicidium,
som beginges sjunde dagen efter inryckningen. Och detta under

149

det att han vid sjukvisitationen skulle —- med var mans rätt — lika noga
undersöka alla sjukanmälda.

Akuta psykoser av denna art vore ju icke sällsynta. Det torde även
vara ett ofta iakttaget förhållande, att sinnessjuka, som sjuknade så akut
som denna patient och vilkas psykos vore med suicidala tendenser, .trots
vidtagna åtgärder lyckades förkorta sitt liv. Här hade inga suicidala
tendenser förekommit, innan självmordet skedde, vilket komme Andersson
att förmoda, att ingen annan åtgärd än inspärrning i cell kunnat innebära
garanti mot suicidium. Det syntes högst osannolikt, att en förflyttning
av Pajala till garnisonssjukhuset skulle inneburit någon som
helst säkerhet gent emot självmord. Likaså syntes en inspärrning i cell
på grund av de visade symptomen dels varit fullkomligt omotiverad, dels
med hänsyn till dess möjliga följder ur medicinsk synpunkt icke för-,
svarlig.

Andersson sammanfattade fallet sålunda. Värnpliktige Pajala hade
begått självmord i akut sinnesförvirring. Sjukdomens första symptom
hade kommit smygande några dagar före självmordet. Det hade icke varit
möjligt för Andersson att taga ställning till eventuell förekomst av
sinnessjukdom förrän den 30 maj 1929. Den av Andersson vidtagna åtgärden
att påkalla kompanibefälets hjälp för observation av Pajala hade
varit motiverad och med hänsyn till de då föreliggande omständigheterna
tillräcklig. Paj alas den 31 maj begångna självmord hade skett så
plötsligt och oväntat, att detsamma icke varit möjligt att förutse, och det
torde varit tvivelaktigt, huruvida andra möjliga åtgärder kunnat förändra
sjukdomens upplösning i självmord. Av anförda skäl ansåge sig
Andersson hava haft fullt fog för sitt handlingssätt och ingalunda skyldig
till ”synnerligen grovt tjänstefel”, för vilket Andersson av makarna Pajala
beskyllts.

Sedan handlingarna i ärendet utställts till påminnelser av makarna
Pajala, ingåvo dessa till militieombudsmannen en skrift av den 26 mars
1930 jämte en skriftlig redogörelse för ett enskilt anordnat förhör med
•vissa värnpliktiga samt ett brev i avskrift.

1) Omförmälda skriftliga redogörelse var undertecknad den 31 augusti
1929 av landstingsmannen Carl T. Wanhainen och innehöll i huvudsak
följande.

På begäran av makarna Pajala hade Wanhainen den 31 augusti 1929
inställt sig å 3. kompaniet av Norrbottens regemente för att genom förhör
med do värnpliktiga å kompaniet erhålla närmare detaljer rörande
omständigheterna vid värnpliktige Pajalas självmord den 31 maj. Wanhainen
hade åtföljts av redaktören Carl Jansson i Boden, vilken fungerat
såsom sekreterare. En del av de värnpliktiga hade därvid frivilligt infunnit
sig i dagrummet, och Wanhainen hade anhållit att de skulle berätta
vad de hade sig bekant i saken, varjämte envar förehållits att hålla sig
till sanningen.

150

Korpralen nr 52 Lindgren berättade: Andra eller tredje gången Pajala
besökt läkaren hade denne förklarat Pajala frisk och att intet fattades
honom. Lindgren hade uppgivit för läkaren, att Pajalas kamrater
för Lindgren berättat att Pajala varit orolig örn nätterna. Lindgren
hade anmodat läkaren att verkställa grundlig undersökning, vilket
läkaren också sagt sig skola göra. Doktorn hade själv i förrummet
hämtat någon av de andra sjukanmälda och anmodat denne att tolka
mellan doktorn och Pajala. Värnpliktige nr 580 Gustafsson hade sålunda
vid flera olika tillfällen tillkallats och fungerat som tolk. -—
Någon av de sista dagarna före händelsen, då Lindgren gjort sin rond
för att upptaga sjukanmälda, hade Pajala för Lindgren uppgivit att han
skulle bliva skjuten och styckad samt återskickas med flygmaskin. Dagen
före händelsen hade Pajala vid Lindgrens besök i logementet uttalat
bibelspråket »Gud har skapat mig med alla sinnen» etc. samt hållit
sträng utkik åt fönstret, varpå en värnpliktig till Lindgren anmärkt
att »det borde sättas vakt örn den där karlen», en uppfattning som även
Lindgren vid tillfället fått av Pajalas uppträdande. — Då Pajala talat
osammanhängande ord bland annat örn bibeln, hade läkaren icke tagit
någon notis örn dessa och icke heller, såvitt Lindgren hört, framställt
motfragor i syfte att få reda på vad Pajala menat med sina yttranden.
— Lindgren hade bott i samma logement som Pajala under hela tiden.
Korpralen Malmborg, som likaledes bott i logementet, hade varit logementsbefälhavare.
Kamraternas uppträdande mot Pajala hade hela tiden
varit fullt korrekt, och Pajala hade icke vid något tillfälle varit
utsatt för gyckel.

Värnpliktige Arne Liminga uppgav: Han hade tillhört samma halvtropp
som Pajala. Denne hade varit med i övningarna alla dagar
utom den 31 maj. Under dessa dagar hade endast enskild utbildning förekommit
med samtliga värnpliktiga. Pajala hade under övningarna
uppträtt på ett sätt, som givit vid handen att han icke riktigt förstått
befälets anvisningar. Alla som varit tröga, när det gällt att uppfatta
anvisningarna, hade fått göra örn rörelserna till dess de utförts bättre.
Pajala hade därvid nödgats göra örn rörelserna oftare än kamraterna.
Därvid hade hänt att Pajala blivit utsatt för regelrätt utskällning, därvid
svordomar icke sparats. Befälets uppträdande härvid hade plägat
vara präglat av den största grovhet. Liminga och Pajala hade varit
mycket tillsammans under fritiden och ofta gått på marketenteriet tillsammans.
Tre eller fyra dagar efter inryckningen hade Liminga börjat
märka, att allt icke stått rätt till med Pajala. Denne hade nämligen
ofta underlåtit att svara, när Liminga frågat honom örn något. En
gång hade Pajala frågat »varför tala de örn mig och varför skratta
de åt mig?». Liminga ansåge att Pajala varit fullt normal när han inryckte
samt även de första dagarna därefter. Säkert tre dagar före
händelsen hade alla kamraterna haft den uppfattningen, att Pajala icke

151

voro normal. Denna uppfattning hade Liminga såväl som andra hans
kamrater framfört till dagkorpralen. Men Liminga hade icke, liksom ea
heller kamraterna, uttalat sina farhågor till annat befäl an dagkorpralen.
En värnpliktig som legat i sängen ovanför Pajala hade den 31 maj
på morgonen uppgivit, att Pajala icke sovit den natten.

Värnpliktige Axel Snäll berättade: Han hade inryckt tillsammans
med Pajala och hade icke förmärkt något säreget hos honom. Under
hela tiden vid regementet hade de ständigt varit i kontakt^ med varandra.
Tredje eller fjärde dagen efter inryckningen hade såväl Snäll
som en del av de andra kamraterna märkt, att Pajala uppträtt en smula
egendomligt. Han hade uppträtt virrigt och framställt underliga frågor.
Den 30 maj hade Snäll varit sjukanmäld och då hört Pajala i avklädningsrummet
tala örn den yttersta dagens händelser. Bland annat hade
Pajala uppgivit att det komme att bliva sju nödår, varefter skulle följa
sju goda år. I övrigt hade Pajala talat örn bibeln. Snäll hade vid
samma tillfälle hört, att Pajala under undersökningen hos läkaren talat
örn samma saker. Allt vad Pajala yttrat i avklädningsrummet och
inne hos läkaren hade sagts på finska språket med enstaka svenska ord.
Vid undersökningen hade Pajala tolkats av nr 580 Gustafsson. Denne
hade därvid för läkaren tolkat allt vad Pajala sagt. Det enda yttrande
av läkaren, som Snäll härvid uppfattat, hade varit att »en sådan stor
och stark karl skulle exercera och inte springa hos doktorn». Av detta
yttrande hade Snäll fått den uppfattningen, att läkaren varit led vid
Pajalas upprepade besök. Efter visitationen hade Snäll tillsammans
med Pajala gått över kaserngården till kompaniet. På kaserngården
hade Pajala på finska sagt till Snäll »var är vi nu», varpå Snäll svarat
»känner du inte att vi ha gruset på kaserngården under fotterna?».—
Redan första gången Snäll märkt egendomligheterna hos Pajala hade
kamraterna talat därom ganska allmänt. Snäll hade bott i annat logement
än Pajala. — På särskild fråga försäkrade Snäll ytterligare, att
tolken den 30 maj för doktorn tolkat de osammanhängande och oförklarliga
meningar, som Pajala uttalat. —- Pajala hade under övningarna haft
svårt att hålla rättningen i ledet, och Snäll hade många gånger hört befälet
tillropa Pajala att gå riktigt i ledet, ehuru Snäll icke tillhört samma
avdelning utan befunnit sig på något avstånd därifrån. En dag, då
Pajala kommit från sjukvisitationen, hade han inställt sig i felaktig
avdelning på kaserngården och kommenderats att inställa sig i sin egen
grupp. Pajala hade då gått runt kaserngården men icke kunnat finna
sin egen avdelning.

Värnpliktige nr 244 72/1926 Lundgren berättade: Lundgren hade bott
i samma logement som Pajala. Dagen efter besöket på flygfältet, och
sedan en värnpliktig uttagits till köket, hado Pajala uppgivit för logementskamraterna
att »do skall slakta mig och transportera mig med
flygmaskin och det blir icke alla som får åka så fint som jag». Ytt -

152

randet hade fällts på svenska. Lundgren hade nu fått den uppfattningen
att Pajala blivit virrig och hade gått till kompanidagunderofficeren korpralen
Hjälm och sagt, att det vore något på tok med Pajala och att man
horda taga reda på honom. Lundgren hade återgivit Pajalas yttrande,
och dagunderofficeren hade lovat att föranstalta örn sjukskrivning av
Pajala. — Lundgren hade varit i samma övningsgrupp som Pajala och
därvid märkt att Pajala verkat frånvarande och ej kunnat följa anvisningarna
med samma snabbhet som kamraterna. Samtliga värnpliktiga
hade under de första dagarna fått uppsträckningar, men åtminstone under
de två sista övningsdagarna hade Pajala fått de flesta tillrättavisningarna.
Den 29 och den 30 maj hade även Lundgren varit sjukanmäld.
En av dagarna hade Pajala före undersökningen gått ifrån sjukpaviljongen,
varför dagkorpralen givit Lundgren order att uppsöka Pajala,
och Lundgren hade anträffat honom uppe på kompaniet. Då de följts
åt tillbaka till paviljongen, hade Pajala varit så frånvarande att han
icke själv kunnat hitta till paviljongen, varför Lundgren måst leda honom.
Någon av samma dagar hade Pajala på paviljongen predikat örn
kommande nöd m. m. Bataljonsläkaren hade då kommit in och gått
igenom avklädningsrummet samt frågat vad som fattades Pajala. Lundgren
hade gjort en rörelse med fingret uppåt huvudet, därvid betecknande,
att Pajala vore virrig. Läkaren hade blinkat till, och det hade
förefallit som örn läkaren förstått vad Lundgren menat med tecknet. —
I det dagliga umgänget vid kompaniet samt vid visitationen hade
korpralen Lindgren utfrågat Pajala örn en hel del saker. Lundgren hade
därvid sagt till korpralen »du är dum som ansätter Pajala med så många
frågor». Korpralen hade svarat, att han hade i uppdrag att taga reda
på örn Pajala verkligen vore tokig. Natten före händelsen hade Lundgren
gått korridorvakt i kompaniet och därvid upptäckt, att Pajala den
natten icke sovit något. . På morgonen den 31 maj hade Lundgren och
korpralen Lindgren följts åt till kaptenen och anhållit, att Pajala måtte
få stanna inne, enär han icke sovit på natten. I samma stund hade Pajala
kommit fram till kaptenen, slagit armarna örn hans hals och bett
att få sova. Pajala hade aldrig själv sjukanmält sig, detta hade kamraterna
fått ombesörja. Pajala hade städse varit lugn och aldrig visat
uppstudsighet.

Värnpliktige Oskar Mäki: Han hade känt Pajala före inryckningen och
hade ej märkt några egendomligheter hos honom. Mäki hade bott i annat
logement än Pajala. Fjärde eller femte dagen efter inryckningen
hade Mäki hört av några kamrater, att Pajala uppträdde egendomligt,
varefter även Mäki genom samtal med Pajala konstaterat detsamma.
Mäki hade märkt att Pajala, när han gått i korridoren, icke kunnat gå
rakt fram utan gått än åt den ena än åt den andra sidan, i sick-sack.
Vidare hade Pajala ställt en del frågor, som förefallit meningslösa.
Ehuru Mäki icke tillhört samma övningsgrupp som Pajala, hade Mäki

153

ofta hört Pajalas namn ropas på övningsplatsen i samband med tillrättavisning.
Mäki hade den uppfattningen att Pajala varit en stillsam
natur, väl trög i rörelserna men aldrig stursk eller uppstudsig. — Den
30 maj hade Mäki liksom Pajala varit med på en längre marsch. Pajala
hade gått i främsta roteparet men icke kunnat hålla takten, varöver
befälet uttryckt stort missnöje. Man hade utfarit i svordomar och
hårda ord mot honom. Såväl plutonchefen fänriken Dylta som kompanichefen
kaptenen Steckzén hade på detta sätt tillrättavisat Pajala. Till
en början hade Pajala rättat sig, men det hade icke dröjt länge förrän
han åter kommit ur takten. Detta hade sedan upprepats under hela
marschen.

Värnpliktige Oskar Väärälä: Även han hade deltagit i marschen den
30 maj och gått i andra roteparet från täten. Väärälä hade icke känt
eller samtalat med Pajala före denna marsch. Jämväl Väärälä hade hört
do tillrättavisningar Pajala fått av befälet under marschen; både kaptenen
och fänriken hade brukat svordomar. Väärälä hade tyckt synd
örn Pajala för att han hade blivit utsatt för så hårda tillmälen. Under marschen
hade gjorts en rast, varvid fotbesiktning företagits. Pajala hade därvid
satt sig bredvid Väärälä. Ehuru alla andra redan tagit av sig skorna,
hade Pajala fortfarande suttit med skorna på och funderat utan att säga
något. Väärälä hade flera gånger uppmanat Pajala att taga av sig skorna;
även befälet hade upprepat ordern härom till Pajala. Sedan denne
slutligen tagit av sig skorna, hade han granskat sina fötter på ett så
märkvärdigt sätt, att Väärälä fått den uppfattningen att Pajala vore
konstig på något sätt. När sedan ordern givits att skorna skulle tagas
på, hade Pajala dröjt så länge att han fått sträng uppsträckning av
befälet. När alla andra haft skorna på sig, hade Pajala ännu suttit barfota.

2) Omförmälda vid makarna Pajalas påminnelser fogade brev var avsänt
från värnpliktige Hugo Gustafsson till John Pajala och dagtecknat
den 16 augusti 1929 samt företeddes i bestyrkt översättning från finska
språket till svenska. Till svar å ett John Pajalas brev berättade Gustafsson
bland annat följande. Från de första dagarna hade man hos värnpliktige
Pajala märkt nervösa symptom, när han ofta talat örn den
yttersta tidens tecken enligt bibeln. När de varit till skjutfältet och
återvände hem, hade kaptenen kommenderat två man till köket och därvid
uttryckt sin förväntan att dessa skulle vara slaktare till yrket, ty
där skulle behövas sådana. Örn detta hade Pajala ofta talat och anmärkt
att de tänkte döda honom, när kaptenen uttagit slaktare. Nästa dag
hade Gustafsson följt Pajala till läkaren som tolk. Där hade Pajala först
klagat för doktorn över ont i bröstet, men i samma andetag hade han
åter förklarat sig vara frisk och talat örn samma saker för doktorn, örn
den yttersta tidens tecken, vilket allt Gustafsson översatt. Gustafsson
hade sagt åt läkaren att Pajala ej vore vid sina sinnens fulla bruk, men

154

läkaren hade svarat att Pajala simulerade och sagt att han finge exercera.
Gustafsson hade två olika gånger varit med Pajala till läkaren
och med samma resultat. Gustafsson hade meddelat läkaren, att det
vore omöjligt att Pajala simulerade, när han vakade nätterna igenom
och pratade ensam.

3) I sin förenämnda skrift den 26 mars 1930 till militieombudsmannen
anförde makarna Pajala bland annat följande.

Av kaptenen Steckzéns förklaring finge man ytterligare bekräftat, att
kompanibefälet ej varit vuxet uppgiften att observera en psykiskt rubbad
person, i det att kaptenen sagt sig hava placerat värnpliktige Pajala i
främsta roteparet av marschkolonnen för att kunna observera honom.
Där hade kaptenen lättare kunnat ytterligare irritera Pajala. De värnpliktiga,
vilka klagandena låtit förhöra, hade mot kaptenens och fänriken
Dyltes bestridande berättat att dessa vid sina tillrättavisningar använt
sig av svordomar. Mot påståendet att klagandena först nu upptäckt
fel från befälets sida påpekades, att Pajalas kamrater redan vid
klagandenas besök å kompaniet den 1 juni 1929 för dem omtalat, hur obalanserat
befälet uppträtt mot deras son.

Avseende vid kadetten Janssons och aspiranten Malmborgs intyg bestredes,
enär dessa varit befäl vid samma kompani och således vore medansvariga
samt även inbegrepes i klagandenas anmälan. Både Jansson
och Malmborg hade handhaft den enskilda utbildningen av de värnpliktige
på 3. kompaniet och hade själva använt svordomar mot Pajala
och övriga underlydande. Det vore egendomligt att Malmborg påstode
sig ej före Pajalas död hava hört något, som kunnat åsyfta dennes
sjukdom. Då Malmborg varit rumsbefälhavare i det rum, där Pajala
legat, hade det ej bort undgå Malmborg vad som varit så allmänt känt
av övriga på kompaniet.

. Då tjänstgörande läkaren Andersson den 31 maj haft tillfälle höra
ett utlåtande av kaptenen Steckzén örn Pajala, så hade Andersson därmed
fått åtminstone preliminärt resultat av den igångsatta observationen,
och då Andersson därtill dagarna förut av andra fått sin uppmärksamhet
fäst på förhållandet och tillika själv den 30 maj funnit skäl till närmare
undersökning av Pajala men ej sjukskrivit honom eller avpolletterat
honom till garnisonssjukhuset, hade Andersson antingen haft en förutfattad
mening eller tagit saken allt för lättvindigt. Då Andersson enligt
egen uppgift ej kunnat fatta ståndpunkt den 30 maj, hade han bort hava
ganska lätt härtill den 31 maj.

Det föreföll klagandena löjligt att Andersson anförde även den antimilitaristiska
propagandan till försvar för sin uraktlåtenhet, ty dylik
propaganda hade ej bedrivits i klagandenas ort. Det syntes klagandena
som örn militärbefälet självt genom sitt obalanserade uppträdande mot
de värnpliktiga hade största skulden till missnöjet med hela militärsystemet.

155

Klagandena bestrede att platsbrist å garnisonssjukhuset varit rådande
vid ifrågavarande tid. — Värnpliktige Pajala bade icke under sin uppväxttid
haft några symptom å psykisk defekt.

Genom att uraktlåta att införpassa värnpliktige Pajala till garnisonssjukhuset
hade Andersson utlämnat Pajala till en olämplig och
omänsklig behandling på kompaniet, och den behandling han där fått
undergå hade haft till följd hans förtidiga död.

I skrivelse den 3 april 1930 anmodade militieombudsmannen chefen
för Norrbottens regemente att lill militieombudsmansexpeditionen insända
jämte annat den skrivelse, som doktor Andersson den 30 maj 1929
avlåtit till chefen för 3. kompaniet med anhållan att denne skulle låta
observera värnpliktige Pajala.

Med anledning härav översände regementschefen ett yttrande den 7
april 1930 av kaptenen Steckzén, däri anfördes följande. Skrivelsen från
doktor Andersson hade utgjorts av ett enskilt till Steckzén personligen
ställt kortare meddelande, skrivet på en papperslapp, och innehållit en
uppmaning att låta observera Pajala. Som Steckzén vid mottagandet
befunnit sig å kaserngården, följande 3. kompaniets övningar, hade
Steckzén omedelbart visat det för plutonchefen fänriken Dylte och låtit
honom taga del av innehållet. Meddelandet hade funnits i Steckzéns
ägor ännu i början av oktober 1929. Då han vid den tiden i samband
med sin förflyttning till Stockholm utrymt sin bostad, hade han bränt
ett flertal av sina privata papper, däribland det omtalade meddelandet,
enär Steckzén tagit för givet att detsamma ej vore av någon som helst
betydelse.

I skrivelse den 3 april 1930 till Konungens befallningskavande i Norrbottens
län anhöll vidare militieombudsmannen, att befallningshavanden
måtte genom underlydande myndigheter föranstalta örn förhör med
värnpliktige Liminga, Snäll, Lundgren, Mäki och Väärälä, varvid en
var av dem borde —- sedan det vid förhöret den 31 augusti 1929 av landstingsmannen
Wanhainen förda protokollet blivit i tillämpliga delar för
den värnpliktige uppläst — tillfrågas huruvida han vitsordade innehållet
i berättelsen, sådan den i protokollet återgivits, eller örn han hade något
att ändra eller tillägga. Därjämte skulle envar av Liminga, Mäki och
Väärälä uttryckligen tillfrågas, vilka militära beställningshavare använt
»hårda tillmålen» mot Pajala, vid vilka tillfällen detta skett samt
vilka tillmålen därvid begagnats.

I anledning härav översände Konungens befallningshavande med skrivelse
den 2 juni 1930 till militieombudsmannen tre förhörsprotokoll, av
vilka inhämtades i huvudsak följande.

1) Enligt protokoll över förhör den 15 april 1930 av landsfiskalen i Pajala
distrikt med värnpliktige Liminga hade denne berättat: Han vitsordade
innehållet i sin berättelse sådan den återgivits i Wanliainens förhörsprotokoll,
dock med ändring att satserna »Härvid hände det, att han

156

blev utsatt för regelrätt utskällning, därvid svordomar icke sparades.
Befälets uppträdande härvid plägade vara präglat av den största grovhet»
skulle utgå. Däremot berättade Liminga att såväl Pajala som andra
värnpliktiga, vilka icke rätt kunde utföra givna order och kommandoord,
blivit strängt tillrättavisade av befälet. Liminga kunde icke erinra
sig vilka ord befälet använt vid tillrättavisningarnas utdelande till
Pajala. För »utskällning» eller svordomar hade Pajala emellertid icke
blivit utsatt från befälets sida. Ej heller hade befälets uppträdande
mot de värnpliktiga präglats av grovhet, varemot deras uppträdande
förefallit vara så bestämt, att de värnpliktiga iakttagit lydnad. Liminga
hade icke av Pajalas uppträdande under vistelsen vid regementet
i Boden fått den uppfattningen, att Pajala umgåtts med planer att
förkorta sitt liv. Självmordet hade sålunda varit en överraskning för
Liminga.

Enligt landsfiskalens protokoll hade vidare den 9 maj 1930 hörts värnpliktige
Snäll, vilken till alla delar vitsordat sin berättelse enligt Wanhainens
förhörsprotokoll och uppgivit att han icke hade något att ändra
eller tillägga till berättelsen. — Slutligen hade enligt landsfiskalens
protokoll värnpliktige Mäki vid förhör den 19 maj 1930 likaledes vitsordat
sin tidigare berättelse och sagt sig icke hava något att ändra eller
tillägga.

2) Enligt protokoll vid förhör den 25 maj 1930 av landsfiskalen i Älvsby
distrikt med värnpliktige Lundgren, till yrket arbetare, hade Lundgren
uppgivit att han, med reservation för angivna data, vilka han icke
nu kunde minnas, till alla delar vitsordade sin berättelse enligt Wanhainens
protokoll och att han icke hade något tillägg att göra.

3) Enligt protokoll vid förhör den 29 maj 1930 av stadsfiskalen i Haparanda
med värnpliktige Väärälä, till yrket garveriarbetare, hade denne,
utan att innehållet i hans berättelse enligt Wanhainens protokoll
delgivits honom, redogjort för vad som under omförmälda fältmarsch den
30 maj 1929 tilldragit sig, vilken redogörelse till alla delar överensstämt
med Wanhainens protokoll. Sedan sistnämnda protokoll därefter upplästs
för Väärälä, vidhöll denne riktigheten av sin berättelse för Wanhainen
med tillägg, att det varit kaptenen Steckzén och fänriken Hylte,
som under marschens början i hårda ordalag tillhållit Pajala att gå i takt
med de övriga i truppen; och att de därunder brukat svordomar, såsom
»förbannad» och »din djävul». Väärälä kunde icke bestämt erinra sig
vilkendera av de två befälspersonerna, som sagt det ena eller det andra
uttrycket, men vidhölle i allt fall att båda vid tillfället brukat svordomar.

I skrivelse den 5 juni 1930 till medicinalstyrelsen anhöll militieombudsmannen,
att styrelsen ville i ärendet avgiva utlåtande så vitt anginge
vederbörande läkares handlingssätt med anledning av det hos honom upprepade
gånger anmälda sjukdomsfallet.

157

I utlåtande den 28 juni 1930, som till militieombudsmanneu inkom den
4 följande juli, avgav medicinalstyrelsen följande utlåtande:

Enligt styrelsens mening hade fältläkarstipendiaten Andersson, såvitt
av handlingarna i ärendet framginge, icke haft anledning att före visitationen
den 30 maj 1929 misstänka sinnessjukdom hos värnpliktige Pajala.
Då läkaren nämnda dag beträffande Pajala icke vidtagit annan åtgärd
än att hos kompanichefen anmäla honom för observation, ansåge styrelsen
att häremot någon berättigad anmärkning icke kunde göras. Även
vid den hästa vård och övervakning kunde självmord vid de tidiga
psykoserna ofta icke förekommas.

Militieombudsmannen avgjorde ärendet genom resolution den 20 augusti
1930 av följande lydelse:

Beträffande de mot tjänstförrättande bataljonsläkaren Sven Andersson
i ärendet framställda klagomål funne militieombudsmannen, i likhet med
medicinalstyrelsen, Andersson, vilken såvitt av utredningen framginge
icke före den 30 maj 1929 haft anledning misstänka sinnessjukdom hos
värnpliktige Pajala, ej hava i fråga örn sina åtgärder beträffande Pajala
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vidkommande klagandenas påståenden rörande kompanibefälets uppträdande
mot Pajala visade utx-edningen bland annat följande. Två
värnpliktiga hade vid förhör uppgivit, att då Pajala under en marsch
den 30 maj 1929 icke kunnat hålla takten, kompanichefen kaptenen Steckzén
och plutonchefen fänriken Dylte begagnat svordomar och hårda ord
mot Pajala. Kaptenen Steckzén hade uppgivit, att Pajala, då han under
marschen flera gånger gått i otakt, av Steckzén erhållit upprepade tillsägelser
därom, men Steckzén hade bestämt bestritt att han på något sätt
förgått sig mot Pajala. Fänriken Dylte hade vitsordat, att Pajala under
marschen erhållit tillsägelser att gä i takt, men hade bestämt förnekat att
tillsägelserna givits i form av ett utösande av svordomar och grovheter,
på sätt av klagandena påståtts. En officersaspirant, vilken tjänstgjort
vid truppen, hade uppgivit, att Dylte under marschen tillsagt Pajala att
gå i takt, men förklarat sig ej kunna minnas, att Dylte därvid »överöste
Pajala med svordomar och grova uttryck». En reservofficersaspirant,
som tjänstgjort vid truppen, hade uppgivit att Pajala under marschen icke
tilltalats med svordomar eller hårda ord. Slutligen hade en värnpliktig
vid ett av klagandena föranstaltat förhör uppgivit, att det hänt att Pajala
under utbildningen blivit utsatt för regelrätt »utskällning», därvid
svordomar icke sparats, och att befälets uppträdande härvid plägat vara
präglat av den största grovhet, men hade samme värnpliktig vid senare,
av landsfiskalen i Pajala distrikt hållet förhör förklarat, att nyss återgivna
satser skulle utgå, samt tillagt bland annat, att Pajala icke blivit
utsatt för »utskällning» eller svordomar från befälets sida, liksom att
befälets uppträdande mot de värnpliktiga icke präglats av grovhet, vare -

158

mot deras uppträdande förefallit att vara så bestämt, att de värnpliktiga
iakttagit lydnad.

Den i ärendet föreliggande utredningen funne militieombudsmannen
ieke giva stöd för vidtagande av åtgärder från militieombudsmannens sida
mot Pajalas kompanibefäl. Även örn genom vidare vidlyftig utredning
ytterligare omständigheter möjligen skulle kunna förebringas därom, att
kompanibefälet den 30 maj 1929 tilltalat Pajala på olämpligt sätt, syntes
något orsakssammanhang av betydelse mellan sådant tilltal och Pajalas
följande dag inträffade självmord med hänsyn till i övrigt upplysta förhållanden
icke rimligen kunna antagas.

På grund av vad sålunda och i övrigt förekommit funne militieombudsmannen
ej skäl att i ärendet vidtaga vidare åtgärd.

I särskilda skrivelser den 27 augusti 1930 erhöllo makarna Pajala ävensom
chefen för Norrbottens regemente del av nämnda resolution, den
sistnämnde för delgivning med doktor Andersson, kaptenen Steckzén och
fänriken Dylte.

16. Fråga huruvida kårchefs å kårorder meddelade beslut om utbetalande
till furir av avskedsersättning enligt Kungl, brev den 23 september
1926 mom. 2 grundade rätt för furiren att utbekomma sådan ersättning,
oaktat dylik författningsenligt icke kunde utbetalas.

I en till militieombudsmannen den 24 september 1930 inkommen skrift
anhöll sergeanten i fortifikationens reserv E. A. W. Rantzow örn utredning
angående avskedsersättning, som enligt kårorder vid fälttelegrafkåren
den 19 oktober 1926 blivit honom tillerkänd men som icke utbetalts.

I skriften anförde Rantzow vidare följande. Anställd vid fälttelegrafkåren
hade Rantzow åren 1921—1922 genomgått fortifikationens underofficersskola,
hade upptagits å klassifikationslista för befordran till underofficer
samt erhållit avsked från beställning såsom furir på stat den 1 november
1926, varvid Rantzow enligt ovannämnda kårorder fått sig tillerkänd
den sedermera ej utbetalade ersättningen. På grund härav hade Rantzow
gått förlustig sina framtidsutsikter såsom underofficer; Rantzow hade ock
med tanke på avskedsersättningen gjort inköp av en kvarn- och sågverksrörelse,
vilken han ett år senare måst avyttra på grund av ekonomiska svårigheter.
Därigenom hade han gjort en kännbar förlust.

Vid Rantzows skrift var fogat bestyrkt utdrag av kårorder den 19 oktober
1926 nr 204, punkt 4, vilken punkt hade följande lydelse: »Rekapitulation
med furiren nr 16/2 Rantzow kan ej äga rum den 1. instundande
november, men tilldelas han avskedsersättning enligt Kungl, brev av den

23. sept. 1926 mom. 2. (T. L. A nr 37/1926).---Stockholm som ovan.

C. E. Nauclér. Kårchef.»

159

I skrivelse den 24 september 1930 anmodade militieombudsmannen che
fen för fälttelegrafkåren att föranstalta örn utredning i ärendet samt därmed
ävensom med eget yttrande till militieombudsmannen inkomma.

Med skrivelse den 29 september 1930 insände kårbefälhavaren majoren
K. von Döbeln av regementsintendenten vid kåren verkställd utredning
i ärendet, under förmälan att kårbefälhavaren intet hade att tillägga till
denna utredning.

I sin utredning anförde regementsintendenten kaptenen J. Astrand följande.
Rantzow, som vid avskedet den 1 november 1926 varit placerad såsom
furir av 1 klass vid 2. kompaniet med tjänstgöring å 5. kompaniet, hade
innehaft anställning vid Göta ingenjörkår under tiden den 21 januari
1917—den 31 december 1919 och vid fälttelegrafkåren sedan den 1 maj
1921. Före avskedet hade Rantzow av kompanichefen tillfrågats, huruvida
Rantzow önskade rekapitulation, vartill Rantzow förklarat sig villig.
På grund av rekryteringsförhållandena vid kåren hösten 1926 hade emellertid
kårchefen ansett sig icke kunna erbjuda Rantzow förnyad anställning,
och då annan anställning i statens tjänst icke kunnat beredas Rantzow,
hade han hänvisats att hos kassaförvaltningen söka utfå avskedsersättning
jämlikt kungl, brevet den 23 september 1926. Kassaförvaltningen,
till vilken Rantzow vänt sig för att utfå avskedsersättning, hade
emellertid funnit, att Rantzow icke kunde ifrågakomma till erhållande av
dylik ersättning, enär — jämlikt kungl, brevet den 23 september 1926
mom. 2 sista stycket — avskedsersättning endast finge utgå till högst det
antal furirer, som motsvarade skillnaden mellan sammanlagda antalet
furirer av 1 och 2 klass enligt den genom Kungl. Maj:ts beslut den 31
juli 1925 för fälttelegrafkåren fastställda staten för budgetåret 1925 —
1926 samt motsvarande antal enligt den genom beslut den 4 juni 1926 för
kåren fastställda, den 1 november 1926 ikraftträdande staten. Av ovannämnda
stater framginge, att någon förändring i antalet furirsbeställningar
icke förefunnes. Enligt ovannämnda kungl, brev hade Kungl. Maj:t
dock ställt i utsikt att hantverkskorpraler m. fl. skulle kunna komma i
åtnjutande av dylik ersättning. På grund härav syntes Rantzow, som tidigare
varit hantverksbeställningsman vid kåren, böra ingå till Kungl.
Majit med anhållan att av nåd få sig tillerkänd avskedsersättning.

I skrivelse den 2 oktober 1930 anmodade militieombudsmannen överstelöjtnanten
C. R. Nauclér, som i egenskap av kårchef utfärdat den i ärendet
omnämnda kårordern den 19 oktober 1926, att till militieombudsmannen
inkomma med yttrande i ärendet.

I skrivelse den 22 oktober 1930 anförde överstelöjtnanten Nauclér följande.

Rantzow, som varit anställd först vid Göta ingenjörkår och sodan vid
fälttelegrafkåren i sammanlagt 8 år 5 månader, hade 1922—1923 genomgått
fortifikationens underofficersskola och då innehaft beställning såsom
hantverksfurir av 2 klass. Rantzow hade varit avsedd att erhålla

160

1 klass hantverksfurirlön dea 1 november 1925. Då emellertid innehavaren
av denna beställning, hantverksfuriren nr 21/7 Seigertz, enligt arméfördelningschefens
uttalade önskan och efter Kungl. Marits medgivande,
tillåtits rekapitulera på ett år eller till och med den 31 oktober 1926, hade
möjligheten stängts att på denna väg befordra Kantzow. På grund av
Kantzows tjänsteålder, och då Kantzow fyllt fordringarna till befordran
till 1 klass furir även inom övriga kårens kompanier, hade Rantzow tillfälligt
överflyttats i 1 klass furirsbeställning vid annat kompani, dock
med bibehållen tjänstgöring vid 7. (tyg-) kompaniet i avvaktan på Seigertz’
avgång hösten 1926. Vid denna tidpunkt hade emellertid förhållandena
med avseende å 1 klass hantverksfurirsbeställningen gestaltat sig
på enahanda sätt som föregående år, och provisoriet med Kantzows placerande
på annat kompani hade på grund av befordringshänsyn i övrigt
då icke kunnat få fortgå. Det hade alltså ej återstått annat val än att
efter då utlöpande kontraktstid icke rekapitulera med Rantzow utan bevilja
honom avsked.

Vid en första jämförelse mellan fjärde huvudtitelns liggare 1925—1926
och 1926—1927 hade en minskning av furirsbeställningar vid övergången
till den nya härordningen synts komma att uppstå, varför det förefallit,
som örn vissa avskedsersättningar skulle kunnat tillkomma en del avgående
furirer. Under sådana förhållanden hade kårordern den 19 oktober
1926 punkt 4 tillkommit, vilken, då avgörandet i fråga örn avskedsersättning
läge hos kassaförvaltningen, torde hava bort erhålla en mera
reserverad formulering. Då ärendet kort därefter förekommit i kassaförvaltningen,
hade regementsintendenten sett sig förhindrad utbetala
avsedd avskedsersättning på den grund att någon minskning av sammanlagda
antalet furirer av 1 och 2 klass enligt de i kungl, brevet den
31 juli 1925 och förordningen den 4 juni 1926 fastställda staterna ej förelegat.
Det hade nämligen befunnits, att den minskning, som vid jämförelsen
mellan liggarna antagits skola uppstå, legat i ett antal furirer,
som med den nya härordningens införande skulle komma att överflyttas
till flygvapnet. Sedan ärendet föredragits inför överstelöjtnanten av
regementsintendenten, hade denne erhållit order att meddela Rantzow
om förhållandet. Beslutet hade delgivits Rantzow av regementsintendenten
i vittnens närvaro, och några besvär häröver hade Rantzow icke
i tjänsteväg ingivit. Kårorderns bestämmelse hade, vid meddelandet av
detta kassaförvaltningens beslut till Rantzow, blivit upphävd. En till
Kungl. Maj:t i januari 1927 av Rantzow gjord underdånig ansökan att
av nåd få sig tillerkänd avskedspremie enligt den högre tariffen hade
överstelöjtnanten i egenskap av kårchef på allt sätt, ehuru enligt vad
han erfarit förgäves, tillstyrkt.

Kantzows framtidsutsikter såsom underofficer hade upphört med att
han måst erhålla avsked på grund av Seigertz’ rekapitulation, vilken skett
i strid med kårchefens planer och vilja, och därjämte hade utsikterna

161

till underofficersbefordran i allmänhet minskats med genomförandet av
1925 års härordning.

I övrigt instämde överstelöjtnanten i vad som anförts i kårbefälliavanens
utredning.

I påminnelser, vilka till militieombudsmannen inkommo den 8 november
1930, anförde Kantzow följande. Enligt omförmälda kårorder hade
Rantzow blivit avskedad men fått sig tillerkänd avskedsersättning såsom
kompensation för sina förlorade framtidsutsikter som underofficer.
Då kårordern varit så formulerad och dessutom meddelad av en myndighet,
som alla, vilka därav berördes, måste rätta sig efter, hade Rantzow
tagit för givet att penningarna skulle utbetalas. Därför hade Rantzow
vidtagit åtgärder för sin civila utkomst genom att avsluta köpeavtal
för övertagande av kvarn- och sågrörelse i Mala, Vankiva socken.
Kassadagen den 1 november 1926 hade Rantzow infunnit sig på kårens
kassaförvaltning för att utfå avskedsersättningen. Först då hade Rantzow
fått den upplysningen av regementsintendenten, att avskedsersättning
ej kunde utbetalas. Då Rantzow enligt avtal skulle tillträda rörelsen
den 1 november, hade han ej haft tid att närmare undersöka förhållandet.
Då kårordern ej blivit ändrad och Rantzow ej förrän nämnda
kassa dag fått upplysning att avskedsersättning ej kunde utbetalas, hade
han råkat i en svår situation. Dels hade han förlorat sin anställning och
därmed sina framtidsutsikter som underofficer, ehuru han genomgått
underofficersskola med betyget med beröm godkänd och blivit kvalificerad
för befordran. Dels hade han genom köpeavtal blivit bunden vid
kvarn- och sågrörelsen, som han ett år senare på grund av ekonomiska
svårigheter måst avyttra med kännbar förlust. På grund av det anförda
andolie Rantzow att få avskedsersättningen utbetald jämte ränta och
att därutöver erhålla 2,000 kronor i ersättning för den förlust han måst
vidkännas.

I skrivelse den 4 december 1930 till sergeanten Rantzow anförde militieombudsmannen,
efter att hava redogjort för vad i ärendet förekommit,
följande.

Jämlikt omförmälda kungl, brev den 23 september 1926 hade Kungl.
Majit förordnat bland annat, att innehavare av beställning såsom furir,
vilken på grund av den enligt av Kungl. Majit den 4 juni 1926 fastställda
stater för arméns truppförband beslutade minskningen av antalet
furirsbeställningar vid kontraktstidens utgång icke vunne förnyad anställning
vid försvarsväsendet, ägde att — oberoende av den avskedspremie,
vartill han enligt gällande bestämmelser kundo vara berättigad
— enligt grunder, som angivits i kungl, brevet, uppbära en särskild avskedsersättning.
Härvid skulle iakttagas att avskedsersättning finge utgå
till högst det antal furirer, som motsvarade skillnaden mellan sammanlagda
antalet furirer av 1 och 2 klassen enligt den genom beslut den

11 — Militieombudsmannens ämbelsberättelsr..

162

31 juli 1925 för vederbörligt truppförband fastställda staten för bud-getåret
1925/1926 samt motsvarande antal enligt den genom förenämnda beslut
den 4 juni 1926 för samma truppförband fastställda, den 1 november
1926 ikraftträdande staten.

Den för fälttelegrafkåren fastställda staten för budgetåret 1925/1926
upptoge ett antal furirer av sammanlagt 28, medan i den för kåren fastställda,
den 1 november 1926 ikraftträdande staten motsvarande siffra
vore 22.

Av tillgängliga handlingar hade emellertid inhämtats, att den minskning
av staten med 6 furirer, som sålunda ägt rum, haft sin orsak i det
förhållande att det enligt staten för 1925/1926 kåren tillhörande flygkompaniet
från och med den 1 juli 1926 överflyttats till flygvapnet; varjämte
upplysts, att något avskedande från furirsbeställning icke ägt rum
i anledning av denna överflyttning. Vid sådana förhållanden torde, med
hänsyn till berörda bestämmelse i kungl, brevet örn högsta antalet avskedsersättningar,
någon dylik ersättning jämlikt samma kungl, brev
rätteligen icke kunna utbetalas vid fälttelegrafkåren.

Icke heller torde Kantzow å lydelsen av omförmälda av överstelöjtnanten
Nauclér den 19 oktober 1926 utfärdade orderpunkt kunna grunda,
rätt till ersättning av Nauclér. Orderpunkten hade haft sin orsak i en,
med hänsyn till lydelsen av de fastställda staterna för kåren i viss mån
förklarlig missuppfattning rörande antalet avskedsersättningar, som för
kåren kunde ifrågakomma, och sedan missuppfattningen undanröjts,
hade Rantzow den 1 november 1926 erhållit meddelande att han ickekunde
emotse någon avskedsersättning. — Det kunde i detta sammanhang
anmärkas, att i fall då belopp oriktigt utbetalts till befattningshavare i
statens tjänst och talan fördes mot vederbörande redogörare örn beloppets
återbetalande till statsverket, vid bifall härtill redogöraren plägade
åläggas återbetala beloppet »med honom öppen lämnad rätt att av
vederbörande söka sitt åter i mån av befogenhet». Det torde därför vara
tydligt, att, därest den ifrågavarande avskedsersättningen blivit till
Rantzow utbetald, Rantzow sedermera skulle hava utsatts för krav örn
återbetalning av beloppet.

På grund av vad sålunda anförts hade militieombudsmannen funnit
sig icke kunna företaga vidare åtgärd i ärendet.

163

17. Sedan aspirant vid en för infanteriet gemensam officersaspirantskola,
som utgjort underavdelning av regemente, intagits å garnisonssjukhus,
har skolan upphört. Fråga bl. a. örn skyldighet resp. rätt för den
förutvarande skolchefen, tillika officer vid regementet, att vid aspiranter
utskrivning frän sjukhuset för fortsatt vård i hemmet hålla
förhör med aspiranten jämlikt militärersättningsförordningen. Jämväl
fråga om aspirantens behandling i sammanhang med förhöret.

I skrivelse, som till militieombudsmannen inkom den 12 augusti 1930,
anhöll majoren i armén A. R. Nicolin, att militieombudsmannen måtte
ombesörja fullständig utredning angående kaptenen vid Livgrenadjärregementet
J. H. M. Palmaers förfarande med Nicolins son officersaspiranten
B. R. Nicolin i samband med dennes utskrivning från garnisonssjukhuset
i Linköping i juni 1930.

Av de vid denna skrivelse fogade handlingar inhämtades bland annat
följande.

1) I skrivelse till chefen för Livgrenadjärregementet den 6 juni 1930
anförde majoren Nicolin:

Aspiranten Nicolin hade sedan något före mitten av maj 1930 varit intagen
å garnisonssjukhuset, där han punkterats för vatten i lungsäcken
och vårdats för pleurit. Genom tillmötesgående från läkaren vid sjukhuset,
regementsläkaren L. M. Möller, hade medgivits att Nicolin den
2 juni finge under iakttagande av försiktighet transporteras till sitt hem
i Växjö för att där få vård under ledning av provinsialläkaren Tegner
och överläkaren vid lasarettet Sjövall. Möller hade även sökt förbindelse
med regementsläkaren vid Livgrenadjärregementet, så att inga
hinder skulle möta för transporten. — Aspiranten Nicolin vore fortfarande
sjukskriven och skulle hållas sängliggande i ytterligare en månad. —
Även hade majoren Nicolin hållit regementskvartermästaren vid Göta
livgarde, vilket regemente aspiranten Nicolin tillhörde, underrättad om
alla planerade mått och steg. Majoren Nicolins hustru hade den
1 juni rest upp till Linköping och enligt avtal med Möller avhämtat
aspiranten Nicolin den 2 juni för avresa med tåg kl. 2.34 e. m. från Linköping.
Sedan biljetter köpts och medan endast tågtiden avvaktats, hade
plötsligt kl. 2.13 e. m. ett värnpliktigt skrivbiträde kommit med förbud
från kaptenen Palmeer, förutvarande chef för aspirantkompaniet, för
aspiranten Nicolin att resa och med order att denne omedelbart skulle
inställa sig å kompaniexpeditionen för undergående av förhör. Nicolin
hade genast tagit en bil till expeditionen och där anmält för Palmeer,
att Nicolin fått tillstånd att resa. Palmeer hade frågat bland annat, örn
Nicolin trodde att han kunde få resa så där utan vidare. Palmeer hade
vidare frågat örn Nicolin vore ensam, varvid Nicolin anmält att han
befunne sig i sin mors sällskap och att hon väntade honom på stationen.
Palmeer hade då uttalat något beklagande av att han icke tidigare känt

164

till dessa omständigheter, i vilket fall han kunnat ordna så att resan fått
äga rum. Han hade uppehållit Nicolin några minuter, varpå denne fått
order att söka upp sin mor och förmå henne att resa utan honom. Därefter
hade Nicolin måst återvända och sedan hållits i förhör från kl.
3.05 till omkring kl. 4as e. m., ehuru med korta pauser. Palmaer hade
därefter meddelat, att Nicolin kunde få resa eventuellt med ett kvällståg.

Under tiden hade majoren Nicolin av sin hustru i telefon underrättats
örn Palmaers tilltag, varför majoren per telefon sökt och vunnit förbindelse
med regernentskvartermästaren vid Livgrenadjärregementet kaptenen
Björkman och med regementsläkaren Möller. Den senare hade förbjudit
resan förrän dagen efter det nu inträffade och jämväl ordnat så,
att aspiranten Nicolin återförts till sin bädd på garnisonssjukhuset, i
stället för att enligt Palmaers tanke tillfällig förläggning bereddes honom
på regementets sjukpaviljong.

Efter detta bråk hade aspiranten Nicolins temperatur ökat från 37.6°,
som förut varit normal eftermiddagstemperatur, till 38°. Följande dag
hade emellertid temperaturen åter varit normal för detta sjukdomsfall,
så att Nicolin äntligen fått avresa med sin moder.

Örn över huvud ett förhör skolat hållas, så hade väl detta, då Nicolin
varit sjukskriven, icke kunnat ske annat än med läkarens medgivande
och i så fall på sjukhuset. Palmaer syntes hava saknat varje rätt
att på sätt som skett taga befäl över den sjukskrivne. Utryckning från
aspirantskolan hade skett för eleverna den 20 och för kompanichefen
den 24 maj 1930. Det borde även betonas, att regementskvartermästaren,
som sökt hjälpa majoren Nicolins hustru till rätta, två gånger under
förhöret uppsökt Palmaer och framhållit att något missförstånd
måtte föreligga, men detta hade icke bekommit Palmaer.

De ökade utgifter, som blivit en följd av Palmaers egenmäktiga förfarande,
brydde sig majoren mindre örn, men att Palmaer allvarligt kunnat
äventyra hans enda barns hälsa och liv, ansåge majoren oförlåtligt.
En sådan omdömeslöshet borde icke vara att finna hos chefen för en så
viktig skola som infanteriets aspirantskola. Palmaers ingripande stöde
i strid med vad som reglementsenligt kunnat vara hans befogenhet och
visade prov på en brist på omdöme, som torde vara sällsynt i kaptensgraden
inom armén. Nicolin anhölle därför örn den utredning, som kunde
finnas erforderlig, och de åtgärder i övrigt, som därefter kunde påkallas.
Nicolin anhölle att få del av utredningsresultatet, då han eventuellt
hade för avsikt att även vidtaga andra åtgärder mot Palmaer.

2) I en med anledning av majoren Nicolins anmälan till regementschefen
ingiven skrivelse anförde kaptenen Palmeer:

Den 2 juni 1930 mellan kl. 1 och 2 e. m. hade sjukvårdssergeanten vid
Livgrenadjärregementet Cervin infunnit sig å officersaspirantskolans expedition
och anhållit örn vissa uppgifter angående aspiranten Nicolin.

165

Cervin hade därvid meddelat, att regementsläkaren komma att utfärda
intyg örn att Nicolin vore för tillfället oduglig till krigstjänst samt att
Nicolin på grund därav komme att hemförlovas av regementschefen.
Samtidigt hade Palmaer av expeditionsbiträdet Ekegren fått veta, att
Nicolin vore utskriven från garnisonssjukhuset och hade för avsikt att
avresa med tåg samma dag kl. 2.34 e. m.

Då Nicolin ej blivit fullt återställd efter den sjukdom han ådragit
sig under tiden för aspirantskolan, hade Palmaer ifrågasatt örn icke sjukdomen
vore av sådan art, att förhör borde hållas enligt regementsinstruktionen
§ 126, innan hemförlovning ägde rum. Då i dylikt fall läkarens
åsikt skulle inhämtas, hade Palmaer anmodat Cervin att hos
tjänstförrättande regementsläkaren efterhöra, huruvida förhör borde hållas
med Nicolin med anledning av sjukdomen. Efter en stund hade
genom en sjukvårdsfurir kommit meddelande, att tjänstförrättande legementsläkaren
ansåge att förhör borde hållas. Palmaer hade då beslutat
omedelbart verkställa förhöret.

När Palmaer fattat detta beslut, hade han sålunda vetat, att Nicolin
vore utskriven från sjukhuset samt att regementsläkaren ännu icke utfärdat
intyg örn Nicolins oduglighet i krigstjänst och regementschefen
således icke fattat beslut örn Nicolins hemförlovning enligt inskrivningsförordningen
§ 122 ävensom att tjänstförrättande regementsläkaren ansåge
att förhör enligt regementsinstruktionen § 126 borde hållas. Däremot
hade Palmaer icke vetat att läkare vid sjukhuset givit Nicolin tillstånd
att avresa med tåg samma dag kl. 2.34 e. m., ej heller att Nicolins
hälsotillstånd vore sådant, att ett förhör med honom icke kunde hållas
utan risk. Palmaer hade icke haft anledning misstänka att läkare vid
sjukhuset givit Nicolin tillstånd att resa, enär denne samma dag utskrivits
från sjukhuset och därmed läkares vid sjukhuset befälsrätt över
honom hade upphört. Ej heller hade Palmser kunnat förmoda att Nicolins
hälsotillstånd vore så dåligt att förhör icke utan risk kunde hållas,
enär tjänstförrättande regementsläkaren meddelat att förhör borde hållas.

Palmaer hade beordrat expeditionsbiträdet meddela Nicolin att denne
omedelbart skulle inställa sig på expeditionen för förhör örn den sjukdom
han ådragit sig under aspirantskolan. För att bereda Nicolin den
bästa förläggning, som stöde till buds, sedan han utskrivits fran garnisonssjukhuset,
hade Palmaer utverkat tillstånd för Nicolin att förläggas
på mottagningspavil jongén.

Då Nicolin anmält sig på expeditionen, hade Palmaer fått veta, att Nicolin
erhållit tillstånd av läkare vid garnisonssjukhuset att avresa med tåg
kl. 2.34 e. m. och att hans moder skulle resa med samma tåg. Trots att
Nicolin fått nämnda tillstånd, hade Palmaer ansett sig icke hava rättighet
att inställa förhöret. För att detta ej skulle giva anledning till oro
hos hans moder, hade Nicolin först satts i tillfälle att meddela sig med
henne. Palmaer hade fortfarande icke misstänkt att ett förhör kunde

166

äventyra Nicolins hälsa. Av den temperaturlista, varav Palmaer fått taga
del, hade framgått att Nicolin varit feberfri flera dagar. För att under
förhöret icke onödigt ansträngas hade Nicolin hela tiden fått sitta.

Efter verkställt förhör hade Palmaer ansett sig icke längre hava anledning
förhindra Nicolins avresa, enär avrustning och avlöning varit
verkställda och läkare vid sjukhuset givit honom tillstånd att resa innan
beslut örn hemförlovning fattats.

Riktigheten av majoren Nicolins uppgift örn förhörets längd bestredes.
Förhöret hade icke börjat förrän omkring kl. 3.30 e. m. och ej varat längre
än som för Palmaer åtgått för att få frågan utredd.

I anmälan hade ifrågasatts, huruvida Palmaer haft befälsrätt över
Nicolin den 2 juni. Oavsett denna fråga ansåge Palmaer att det tillkommit
honom att verkställa förhöret. Han ansåge sig sålunda icke hava
förfarit egenmäktigt, och hans åtgöranden hade varit i överensstämmelse
med gällande författningar och instruktioner. Palmaers omdöme
hade i denna sak ej blivit satt på prov, då han icke av läkare blivit un*
derrättad örn Nicolins hälsotillstånd.

3) Ett protokoll fört vid utredning vid Livgrenadjärregementet den
11—den 13 juni 1930 utvisade i huvudsak följande:

Regementsläkaren Ståhlberg anförde: På anmodan i telefon av sjukhusläkaren
vid garnisonssjukhuset regementsläkaren Möller omkring 14
dagar före den 2 juni 1930 hade Ståhlberg sagt sig skola utfärda intyg
örn att aspiranten Nicolin vore för tillfället oduglig till krigstjänst, och
hade detta skolat göras i samband med utskrivningen från sjukhuset.
Någon dag för utskrivningen hade därvid ej fastställts. Ståhlberg hade
lovat utfärda intyget utan att behöva se eller särskilt undersöka Nicolin.
Ståhlberg hade emellertid framhållit, att förutsättningen härför
vore att underrättelse örn utskrivningen lämnades i god tid, helst någon
dag i förväg. Enär Ståhlberg under tiden den 1—den 3 juni varit tjänstledig,
hade han ej tagit någon vidare befattning med ärendet. Något
meddelande örn överenskommelsen med sjukhusläkaren hade Ståhlberg
ej lämnat till doktor Key-Åberg, som under sistnämnda tid varit tjänstförrättande
regementsläkare, enär Ståhlberg vid avresan ej vetat örn
tidpunkten för Nicolins utskrivning.

Fanjunkaren Sundberg uppgav: Han hade varit kompaniadjutant vid
aspirantskolan och från och med den 29 maj 1930 placerats såsom kompaniadjutant
vid 5. kompaniet. Han hade ej haft annan befattning med
aspiranten Nicolin, medan denne legat på garnisonssjukhuset, än att omkring
den 20 maj avlöning och sista inlämning av erhållna persedlar
verkställts. Skrivbiträdet Ekegren hade den 2 juni någon gång efter kl.
10 f. m. inställt sig vid 5. kompaniet samt meddelat Sundberg, att Nicolin
funnes vid aspirantkompaniet och skulle resa samt ville ha ut biljett.
Sundberg hade svarat, att hail skulle komma så fort han kunde.
Sundberg hade blivit färdig med föreliavda göromål efter någon tim -

167

me, oell Nicolin hade därefter av Sundberg erhållit slutavlöning samt biljett
för resan till Stockholm. Nicolin hade därvid uppgivit, att regementsläkarna
Möller och Ståhlberg på något sätt ordnat för honom -troligen angående hans utskrivning från sjukhuset —, samt att hans fader
utverkat tillstånd från Göta livgarde för Nicolin att resa hem i
stället för att resa till Stockholm. Nicolin hade avlägsnat sig från kompaniet
omkring kl. U.so f. m. Sundberg hade haft inskrivningsbok samt
avlämningshandlingar för Göta livgarde färdiga strax före kl. 12 och
framlagt dessa papper på kompanichefens bord för underskrift. Sundberg
hade ej träffat Palmeer personligen.

Sjukvårdssergeanten Cervin anförde:

Tjänstförrättande regementsläkaren Key-Åberg hade den 2 juni strax
före kl. 12 telefonerat till Cervin och sagt, att denne skulle skriva ut intyg
örn att Nicolin vore för tillfället oduglig till krigstjänst. Intyget
skulle dateras den 2 juni och underskrivas vid påföljande dags sjukvisitation.

Omkring kl. 1 e. m. hade Cervin gått till kaptenen Palmaer pa aspiTantkompaniets
expedition och begärt uppgifter örn Nicolin, nödvändiga
för nämnda intyg. Cervin hade därvid ej vetat att Nicolin kommit ut
från garnisonssjukhuset. Palmaer hade omedelbart frågat Cervin, örn
denne ej ansåge det vara nödvändigt att hålla förhör jämlikt regementsinstruktionen
§ 126 mom. 3. Cervin hade svarat att enligt hans åsikt
dylikt förhör borde hållas, ehuru han naturligen ej kunde avgöra den
saken. Palmaer hade uppdragit åt Cervin att inhämta Key-Åbergs yttrande
huruvida förhör skulle hållas.

Cervin hade omedelbart cyklat till sjukhuspaviljongen samt ringt till
garnisonssjukhuset och bett att få träffa Key-Åberg. Denne, som varit
upptagen av operation, hade genom en furir låtit svara, att han, som ej
haft någon befattning med Nicolin, icke kunde yttra sig härom, utan skulle
Cervin direkt inhämta sjukhusläkaren Möllers yttrande. Därest Möller
ansåge att förhör skulle hållas, så skulle enligt Key-Åberg också dylikt
verkställas. Omedelbart därefter, omkring kl. l.so e. m., hade Möller uppringts
och tillfrågats, örn förhör borde hållas med Nicolin. Cervin hade
dessutom meddelat att det vore besvärligt att få tag i Nicolin som befunne
sig vid järnvägsstationen. Möller hade dock ansett, att förhör
borde hållas. Det resultat vartill Cervin kommit genom sina telefonsamtal,
nämligen att förhör borde hållas, hade omedelbart genom sjukvårdsfuriren
Fredén meddelats kaptenen Palmaer.

Någon underrättelse örn utskrivning från sjukhuset jämlikt regementsinstruktionen
§ 123 mom. 2 liado Cervin ej mottagit. Cervin hade sålunda
ej vetat, att Nicolin överhuvud varit utskriven, och hade alltså ej
varit i tillfälle, att jämlikt samma moment underrätta vederbörande
kompani. Avpolletteringssedeln skulle, enligt vad Cervin sedermera er -

168

farit, hava inträffat omkring kl. 12, och Cervin hade fått del av densamma
först efter samtalet med Palmaer.

Sjuksköterskan Ruth Grönlund anförde bland annat: Hon hade hört
Cervin tala i telefon, tydligen med Möller. Sedan Cervin slutfört samtalet,
hade han givit furiren Fredén order i ungefär följande ordalag:
»Furiren Fredén skall genast gå till aspirantkompaniet och meddela, att
vederbörande läkare anser, att det hör hållas förhör.» — Sjukvårdsfudrén
Fredén bekräftade Ruth Grönlunds uppgift örn den order han erhållit
av Cervin. Vid framförandet till Palmeer hade Fredén använt
samma ordalag, dock hade han i stället för »vederbörande läkare» sagt
»doktorn», enär han ej vetat vem vederbörande läkare vore. — Tillfrågad
örn Fredén mottagit underrättelse örn utskrivningen från sjukhus
jämlikt regementsinstruktionen § 123 mom. 2, svarade Fredén, att
han ej kunde erinra sig detta men att det mycket väl kunnat vara fallet.
Under alla förhållanden hade Cervin ej underrättats därom. Dylika
meddelanden örn utskrivning hade ej brukat föranleda någon särskild
åtgärd. Något meddelande till kompanierna hade ej brukat avsändas.
Fredén, som ej ägde kännedom örn föreskriften att kompanierna
skulle underrättas, ansåge att telefonmeddelandet örn utskrivningen gjorts
i kontrollsyfte, sa att påföljande morgon vederbörande vid sjukhuspaviljongen
kunde konstatera, örn den utskrivne inställt sig vid sjukvisitationen.

Regementsläkaren Key-Aber g anförde:

Han hade tjänstgjort såsom tjänstförrättande regementsläkare vid Livgrenadjärregementet
under tiden den 1—den 3 juni 1930. Örn Nicolin»
hemförlovning och eventuell överenskommelse härom mellan regementsläkarna
Möller och Ståhlberg hade Key-Åberg ej i förväg orienterats av
Ståhlberg.

Den 2 juni omkring kl. 10 f. m. hade Key-Åberg under pågående opelation
å garnisonssjukhuset av Möller anmodats att, i överensstämmelse
med överenskommelse mellan Möller och Ståhlberg, samma dag utfärda intyg
örn att Nicolin vore för tillfället oduglig till krigstjänst. KeyÅberg
hade ombetts att därom underrätta sjukpaviljongen vid regementet.
Möller hade särskilt påpekat vikten av att detta ej bortglömdes.
Key-Åberg hade fått den uppfattningen att Nicolin skulle utskrivas från
sjukhuset, men hade ej vetat något bestämt örn hans avresa samma dag.

Efter operationernas slut och vid början av sin mottagning omkring
kl. 12 hade Key-Åberg i telefon beordrat Cervin att å formulär i den
vanliga boken utfärda förenämnda intyg, som skulle dagtecknas den 2
juni — emedan ordern då utfärdats — samt undertecknas vid sjukvisitationen
påföljande dag.

Omkring kl. 1 e. m. hade från sjukpaviljongen vid regementet kommit
telefonförfrågan, huruvida förhör jämlikt regementsinstruktionen § 126
finge hållas med Nicolin, enär förfrågan därom gjorts av Palman. Key -

169

Åberg, som varit sysselsatt med operation, hade låtit svara att han, som
icke haft någon befattning med Nicolin under dennes sjukdom, icke ansåge
sig kunna träffa något avgörande, utan hänsköte frågan till den behandlande
läkaren regementsläkaren Möller. Örn denne funne förhör
lämpligt, så hade Key-Åberg intet att erinra. — Key-Åberg framhölle,
att på grund av den bristande orientering han fått i ärendet, särskilt
beträffande Nicolins förestående avresa, angelägenheten ej kommit att
behandlas i den ordning inskrivningsförordningen § 122 föreskreve.

Expeditionsbiträde! värnpliktige Ekegren uppgav:

Han hade tjänstgjort vid aspirantskolans expedition hos kaptenen Palmaer
efter utryckningen den 20 maj.

Nicolin hade kommit upp till expeditionen den 2 juni omkring kl. 10
—10.30 f. m. samt meddelat Ekegren att Nicolin fått tillstånd att resa
— av vem hade ej nämnts — samt ville lia biljett och avlöning. Ekegren
hade då förfarit såsom framginge av fanjunkaren Sundbergs yttrande.
Nicolin hade följt med till 5. kompaniet, varvid Nicolin av kaptenen
Linton inbjudits att vänta i kompaniets expedition.

Vid Palmaers ankomst till aspirantskolans expedition omkring kl. 1 e. m.
hade Ekegren framlagt de av Sundberg omnämnda handlingarna, varvid
Ekegren samtidigt nämnt att Nicolin enligt egen uppgift fått tillstånd
att avresa på middagen. En kort stund därefter hade Cervin infunnit
sig på expeditionen enligt vad denne anfört. Sedan meddelande
från sjukhuspaviljongen genom furiren Fredén inträffat, att förhör skulle
hållas med Nicolin, hade Ekegren beordrats avhämta Nicolin.

Ekegren hade först gått till garnisonssjukhuset och där fått den upplysningen
att Nicolin troligen skulle resa omkring kl. 2 e. m. Ekegren
hade då gått till sitt hem, tagit sin cykel och farit till järnvägsstationen
samt påträffat Nicolin i järnvägsparken i sällskap med sin moder
omkring kl. 2.io e. m. Ekegren hade framfört sitt ärende till Nicolin,
varpå denne i bil farit direkt upp till kasernen.

4) Av ett protokoll hållet vid förhör den 12 juni 1930 å garnisonssjukhuset
i anledning av majoren Nicolins anmälan till regementschefen
framgick i huvudsak följande.

Sjukhusläkaren regementsläkaren Möller anförde:

Nicolin hade från och med den 12 maj 1930 vårdats vid allmänna avdelningen
å garnisonssjukhuset, å vilken avdelning Möller vore sjukhusläkare.
Nicolin hade begärt, att så snart hans hälsotillstånd det medgåve
få förflyttas till sitt föräldrahem i Växjö. För att på lämpligaste
och mest skonsamma sätt ombesörja hans hemresa hade Möller i god''
tid, omkring 14 dagar föro Nicolins utskrivning från sjukhuset, föreslagit
regementsläkaren vid Livgrenadjärregementet Ståhlberg, att denne skulle
utfärda läkarintyg för Nicolins hemförlovning utan att Nicolin behövde
inställa sig vid regementets sjukpaviljong. Detta förslag hade av Ståhlberg
gillats, varvid Möller tagit för avgjort att även övriga för Nico -

170

lins avresa erforderliga åtgärder vid regementet skulle ombesörjas utan
ytterligare anmälan.

Den 2 juni på morgonen bade Möller överenskommit med Nicolina
mor att hemresan skulle företagas samma dag i moderns sällskap. Ståhlberg
hade då varit tjänstledig, varför Möller muntligen vid morgonronden
underrättat tjänstförrättande regementsläkaren Key-Åberg örn överenskommelsen
med Ståhlberg samt hemställt till Key-Åberg att utfärda
omförmälda intyg. Möller hade ej vare sig denna dag eller tidigare uppmanat
någon att anställa förhör med Nicolin angående uppkomsten av
hans sjukdom.

Sedan Nicolin blivit hindrad att den 2 juni lämna staden, hade Möller
medgivit att Nicolin natten till den 3 juni skulle få kvarligga å sjukhuset
för att sistnämnda dag hemresa.

På fråga meddelade Möller, att han icke rörande Nicolin gjort sådan
anmälan, som angåves i 24 § i förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Möller ansåge denna anmälningsskyldighet åligga regementsläkaren vid
Livgrena dj ärregemente t.

Sjukhusväbeln, fanjunkaren Bäckström uppgav: Han hade den 2 juni
på morgonen, sedan Nicolin utskrivits, till sjukpaviljongen vid regementet
avlämnat meddelande härom på sätt i instruktionen för garnisonssjukhuset
i Linköping § 20 mom. 1 föreskreves samt jämlikt samma paragraf
mom. 4 till regementet översänt avpolletteringssedel för Nicolin.
Meddelandet angående dennes utskrivning hade, enligt vad Bäckström
trodde sig minnas, mottagits av sjukvårdsfuriren Fredén.

5) En skrivelse den 17 juni 1930 från chefen för Livgrenadjär regementet
till chefen för Kronobergs regemente, vid vilket regemente majoren
Nicolin är regementsintendent, innehöll bland annat följande: I enlighet
med Nicolins önskan hade chefen för Livgrenadjärregementet låtit
göra utredning angående de närmare förhållandena i samband med aspiranten
Nicolins utskrivning från garnisonssjukhuset, vilken utredning
bifogades. Med hänsyn till majoren Nicolins skrivsätt i hans skrivelse
till regementschefen hade denne valt att orientera chefen för Kronobergs
regemente i frågan. I anledning av Nicolins anhållan att chefen
för Livgrenadjärregementet efter utredning ville »i övrigt vidtaga de
åtgärder, som kunde påkallas», meddelades att regementschefen icke
komme att beträffande kaptenen Palmser vidtaga några som helst åtgärder,
enär denne handlat i full överensstämmelse med regementsinstruktionens
föreskrifter. Palmaer kunde icke lastas för felaktigt förfarande
från sjukhusläkarens sida. Med anledning av majoren Nicolins meddelande,
att han eventuellt hade för avsikt att även vidtaga andra åtgärder
mot Palmaer, meddelades, att regementschefen i sådant fall komme
aJt ställa sig helt och fullt på Palmsers sida samt stödja alla de åtgärder,
som han i så fall kunde finna sig föranlåten att vidtaga.

171

6) Ett av sjukhusläkaren Möller undertecknat utdrag ur sjukjournal,
förd å garnisonssjukhuset i Linköping angående aspiranten Nicolin innehöll
följande:

»Diagnos: Pleurit. exsudat. sin.

Inkom d. 12/s 1930.

Under sista veckorna känt sig ovanl. trött och matt. Hostat örn morgnarna.
Håll på v. sida vid andning. Sista dagarna mycket andfådd.
Ej inställt sig på regementets sjukmottagningar utan först vid den
obligatoriska läkarundersökningen av aspiranter upptäcktes sjukdomen.

St. pr. d. 12h- Dämpning över v. lunga upptill mitten av scapulan.
Hjärttoner höras knappast. Temp. 38.7°.

13/s. Uttappning av 2,100 cm3 ngt grumlig vätska, innehållande rikl.
med lymfocyter o. måttl. mängd bakterier, huvudsaki. diplococcer.

19/s. Dämpning upptill spin. scap., dock i sin övre del uppklarnande.
Andningsljudet höres men svagt. Förlängt expir. å h. lungspets. Gnidningslj.
å vänster.

2e/5 g g — 20

Röntgen: H. lunga klar. Ä v. lunga beslöjning av nedre lungfältet,
vilket till stora delar sannolikt är orsakad av svålar, men nedtill i
sinus finnes ännu någon vätska. Ikring hilus på denna sida ser man
några små fläckformiga infiltrat i lungan..

31/ä. Dämpning längst ned v. bak och gnidningsljud. Temperaturstegr.

endast under 1. veckan. ... ,,

2/e. Pat. utskriven på egen begäran för omedelbar hemresa tor att
vårdas i hemmet. Är förklarad för tillfället oduglig till krigstjänst.

Omkr. kl. 5 e. m. denna dag inställde sig pat. åter å sjukhuset. Temp.

var då 38.i°, något senare 37.8°.

Morgontemp. var d. 3/e 36.7°. Lämnade denna dag sjukhuset.

Linköping den 13 juli 1930.

Ludvig Möller.

Sjukhusläkare.»

7) Ett intyg den 26 juli 1930 av legitimerade läkaren Y. Tegner i Växjö innehöll
följande: Aspiranten Nicolin undersöktes av doktor Tegner i Nicolins
hem den 4 juni 1930 och företedde då dämpning å vänster lunga från 1/2
scapulan och ned samt i sidan, över det dämpade området mycket försvagad
andning; framtill nedtill gnidningsljud. Temperatur 37.7°.
Sålunda tecken på lungsäcksinflammation. Efter åtta dagar var temperaturen
afebril, och den 14 kunde Nicolin börja sitta uppe. Den 29 juni
inträdde åter en försämring med ökad dämpning och återuppträdande av
gnidningsljud i sidan och fram över lingulan. Sedan 20 juli temperaturen
åter normal. Huruvida Nicolins sjukdom stöde på tuberkulos has, vågade
doktor Tegner ej avgöra, men givetvis fordrade sjukdomen den sorgfälligaste
vård och noggrann övervakning.

I sin förenämnda, till militieombudsmannen ingivna skrift anförde majoren
Nicolin bland annat följande.

Då den utredning, varom han anhållit hos chefen för Livgrenadjärregementet,
syntes honom ofullständig och oklar, anhölles nu örn fullständig
utredning. Nicolin uttalade sin förvåning över regementschefens åtgärd

172

att ställa sin svarsskrivelse å Medins anmälan till chefen för Kronobergs
regemente med begäran örn delgivning med Nicolin.

Den 2 juni 1930 hade aspirantskolan enligt generalorder nr 1747/1929
varit upplöst. Därest kaptenen Palmaer tillhört annat regemente än Livgrenadjärregementet,
skulle han normalt nämnda dag icke varit i Linköping
och icke kunnat taga befäl över aspiranten Nicolin, som vid denna
tid redovisats vid Göta livgarde, ehuru sjukskriven. Det framhölles att
aspiranten Nicolin å regementsorder för livgardet redan den 24 maj utnämnts
till korpral, vilket ytterligare vore ett stöd för att Palmers befälsrätt
vore omtvistad. Det syntes också egendomligt att Palmaer så vitt
man kunde finna icke torde under tiden före den 2 juni på något sätt hava
hållit sig underrättad örn aspiranter tillstånd. Örn emellertid så varit
förhållandet, hade väl varit så mycket mera nödvändigt att av den ansvarige
läkaren direkt inhämta upplysning örn huruvida hälsotillståndet
medgåve förhörs hållande, i så fall eventuellt på garnisonssjukhuset.

Det syntes även anmärkningsvärt, att vederbörande ansåge sig enligt
regementsinstruktionen hava varit skyldig hålla förhör, men det oaktat
frågat en sergeant och låtit tillfråga tjänstförättande regementsläkaren
örn förhör borde hållas. Ingen regementsinstruktion kunde medgiva
eller föreskriva förhör utan hänsyn till patientens hälsotillstånd. Förhör
skulle säkerligen icke hava medgivits på det sätt som nu skett, örn läkaren
vid garnisonssjukhuset tillfrågats. Intet hade varit att säga, örn förhöret
skett på garnisonssjukhuset. Palmaer syntes sätta likhetstecken
mellan utskriven och friskskriven, vilket vore två skilda saker. Palmers
påstående att aspiranten Nicolin vid tiden för förhöret varit feberfri i flera
dagar, vore mot sanningen stridande. Han hade icke varit feberfri,
förrän långt senare, och vore det ännu icke konstant.

Att aspiranten Nicolin först använts i budskickning för att söka förmå
sin mor att resa och sedan kvarhållits i ett förhör, som aldrig bort få äga
rum, syntes majoren såsom hans fader upprörande. Mot Palmaers påstående
att han, oavsett örn han haft befälsrätt över aspiranten eller icke,
ansett det tillkomma Palmaer att verkställa förhör, vände sig majoren bestämt.
Palmaer kunde val ej begära att av läkaren bliva underrättad örn aspirantens
hälsotillstånd, då läkaren näppeligen kunnat ana ett så orimligt
ingripande från Palmaers sida. Palmaer hade utan tillstånd av den
läkare, som handhaft behandlingen av aspiranten, ingripit med risk och
våda för dennes hälsa och utan att inhämta den ansvarige läkarens yttrande
örn hans hälsotillstånd.

När majoren Nicolin i sin skrivelse till regementschefen berört, att han
eventuellt även ville föra annan talan mot Palmaer, hade han därmed avsett
att framställa krav pa ersättning för de onödiga kostnader som drabbat
honom genom Palmaers ingripande, låt vara att Nicolin i sin skrivelse yttrat
att han fäste mindre avseende vid dylika omständigheter.

173

1 detta sammanhang anmärkes följande rörande bestämmelser av in
tresse i de avseenden, varom nu är fråga.

Enligt generalorder nr 1747/1929 och de äldre generalorder, till vilka
förstnämnda order hänvisar, har beträffande infanteriets officersaspirantskola
1929—1930, gällt bland annat följande.

Skolan har varit förlagd till Livgrenadjärregementet och bildat en
regementschefen direkt underställd underavdelning av regementet. Till
skolan hava varit beordrade såsom chef kaptenen vid nämnda regemente
Palmaer och såsom kompanibefäl och lärare (biträdande lärare) ävensom
kompaniunderbefäl personal tillhörande skilda förband av armén. Inryckning
har ägt rum å vissa angivna dagar i oktober 1929 samt utryckning:
för chefen den 24 maj 1930, för kompaniadjutanten, dagkorpralen, expeditionsbiträde!
och handräckningsmanskapet den 28 samt för övrig personal
den 20 i samma månad. Aspirant har varit utrustad delvis från
det truppförband han tillhört och delvis från Livgrenadjärregementet.

Vad angår bestämmelser rörande anmälan och undersökning i fall av
sjukdom med mera ådragen i militärtjänst, har till en början enligt kungl,
förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, — i det följande kallad
militärersättningsförordningen —- 2 kap. under rubrik Ersättning för
skada till följd av olycksfall, i 14 § stadgats följande: Uppkommer under
militärtjänstgöring skada till följd av olycksfall, skall den skadades kompanichef
eller motsvarande befäl ofördröjligen därom underrättas. Yppas
skadan först sedan tjänstgöringen upphört, skall underrättelse därom
i stället lämnas rullföringsbefälhavaren eller, örn den skadade är inskriven
å sjömanshus, sjörullföringsbefälhavarén. — I 15 § stadgas: Sedan
underrättelse örn olycksfallet lämnats på sätt i 14 § sägs, åligger det
kompanichefen eller motsvarande befäl eller rullförings- eller sjörullföringsbefälhavaren
att, där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas
medföra påföljd, som föranleder ersättning enligt vissa tidigare i
förordningen förekommande bestämmelser, örn olycksfallet ofördröjligen
avgiva skriftlig anmälan. Denna anmälan skall av kompanichefen eller
motsvarande befäl för översändande till riksförsäkringsanstalten ingivas
till vederbörande militära personalchef. Av rullförings- eller sjörullföringsbefälhavaren
skall anmälan, med avvikelse från den för beford
rån av tjänstemeddelanden fastställda ordning, insändas omedelbart till
riksförsäkringsanstalten. Do närmare bestämmelserna rörande anmälan
örn olycksfall, som i förordningen avses, meddelas av Kungl. Maj:t. — I
samma förordnings 3 kap., under rubrik Ersättning i anledning av sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, föreskrives i 24 §: Har sjukdom,
som i detta kapitel avses, yppats under militärtjänstgöring och föreligga
för vederbörande militärläkare otvetydiga skill att antaga, att sjukdomen
kan föranleda ersättning enligt förordningen, skall den kompani -

174

chef eller motsvarande befäl enligt 15 § åliggande anmälningsskyldighet
fullgöras av militärläkaren.

Vidare föreskrives i kungl, kungörelsen den 25 november 1927 (nr 445)
med närmare föreskrifter för tillämpning av förenämnda förordning, i
§ 1, att den anmälan örn olycksfall, som omförmäles i 15 § i förordningen,
skall avfattas enligt formulär, som fastställes av riksförsäkringsanstalten,
samt innehålla uppgift i vissa angivna hänseenden; i § 2,
att där anmälan, varom i § 1 förmäles, skall ingivas till vederbörande
militära personalchef, det åligger denne att ofördröjligen efter mottagandet
av dylik anmälan införskaffa läkarintyg av viss beskaffenhet
samt föranstalta örn undersökning, varvid utredning bör äga rum i närmare
angivna hänseenden; att den skadade bör lämnas tillfälle att närvara
vid undersökningen och att vederbörande militära personalchef, sedan
undersökning, som ovan sägs, ägt rum, har att med eget utlåtande
till riksförsäkringsanstalten insända samtliga till ärendet hörande handlingar;
samt i §8, att beträffande sjukdom, som avses i 3 kap. av förordningen,
i tillämpliga delar skall gälla vad förut i kungörelsen stadgats,
dock med bland annat, följande tillägg: 1) Anmälan, varom i 24 §
i förordningen stadgas, skall avfattas enligt formulär, som fastställes av
riksförsäkringsanstalten, samt innehålla uppgift, förutom i de uti § 1
angivna hänseenden, jämväl i visst ytterligare hänseende; 2) Vid undersökning,
som i § 2 sägs, skall utredning ske även i vissa i § 8 närmare
angivna avseenden.

I gällande regementsinstruktion för Livgrenadjärregementet, § 126
mom. 2 och 3, har under rubrik Åtgärder vid kroppsskada och sjukdom,
som kan föranleda ersättning, stadgats följande:

»2) Vid inträffad olycksfallskada eller sjukdom, i anledning varav ersättning
jämlikt gällande militärersättningsförordning — — — kan
ifrågasättas, skall kompanichefen snarast tillse, att den skadade (sjuke)
underkastas läkarbesiktning och läkarvård, samt, efter att hava inhämtat
regementsläkarens åsikt angående fallet i fråga, hålla en förberedande
utredning. Protokollet över utredningen jämte anmälan, avgiven
enligt av riksförsäkringsanstalten fastställda formulär, inlämnas till
vederbörande bataljonschef. — —---

Ofördröjligen efter inkommen anmälan verkställer bataljonschefen
eller den regementschefen särskilt förordnar förhör rörande skadans eller
sjukdomens uppkomst.

Vid förhör bör utredas —----

Den skadade eller sjuke---skall lämnas tillfälle att vid förhöret

närvara och därför underrättas örn tid och plats.

Efter bataljonsförhöret överlämnas förhörsprotokollet med bilagor till
regementsläkaren, som äger att utfärda utlåtande.

3) Vid olycksfallskada skall detta utlåtande innehålla---.

175

Vid sjukdom, sorn kan föranleda ersättningsanspråk, skall utlåtandet innehålla
dels ett särskilt yttrande rörande sjukdomens uppkomst och utveckling,
dels ett uttalande, huruvida skälig anledning finnes att
antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än
tjänstgöringen och att denna icke väsentligt bidragit därtill (se närmare

§ 19 i militärersättningsförordningen---)---»

Rörande garnisonssjukhuset i Linköping har i Kungl. Maj :ts reglemente
för sjukhuset den 18 maj 1928 (sv. ffs. nr 251) stadgats bland annat: Sjukhuset
har till ändamål att emottaga och vårda sjuk personal, tillhörande de
i Linköping förlagda eller dit kommenderade truppförband, staber, militära
skolor eller utbildningskurser m. fl. (§ 1). Sjukhuset lyder under
chefen för östra arméfördelningen och är i förvaltningshänseende
närmast underställt chefen för det i Linköping förlagda truppförband, som
Kungl. Majit på förslag av arméfördelningschefen bestämmer (§ 2); (enligt
senare meddelad bestämmelse chefen för Livgrenadjärregementet). —
Sjukhusets personal.består av bland andra överläkare, sjukhusläkare och
sjukhusväbel (§ 3). •— I § 2 omförmäld truppförbandschef har befäl över den
i sjukhuset för sjukdom intagna militära personal av lägre tjänsteställning
än den han själv innehar (§ 5 mom. 1). Vid sjukhuset förekommande förvaltningsärenden
avgöras av nämnde truppförbandschef på föredragning
av vederbörande honom underställda föredragande, dock beträffande ärenden
angående sjukvård på föredragning av överläkaren (§ 5 mom. 2).
Överläkaren utövar närmaste inseendet över sjukhuset och där intagna
sjuka i allt, som rör allmän ordning. Han biträder vederbörande chef i
handläggningen av förekommande sjukhusärenden (§ 6). — Sjukhusläkare
ansvarar för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handliavande, ordningens
upprätthållande samt fastställda ordningsreglers noggranna efterlevnad
å sjukhuset eller den avdelning, han jämlikt sjukhusinstruktionen
förestår. Det åligger sjukhusläkare bland annat att, då sjuk intagits, utskrivits
eller å sjukhuset avlidit, därom ofördröjligen underrätta väbeln
för vidtagande av de åtgärder, som på denne ankomma (§ 7). — Sjukhusväbel
förestår sjukhusets expedition och för därvid — i den mån detta
icke åligger läkare — rullor över å sjukhuset intagna patienter samt upprättar
och överlämnar till sjukhusets kassaförvaltning räkningar å ersättning
för patienternas underhåll och vård. Därjämte biträder han med all
den expeditionsföring i övrigt, som erfordras för sjukhuset (§ 9). — För
sjuka av manskaps klass med vederlikar erlägges, på sätt i § 15 mom. 2
närmare omförmäles, av respektive truppförband ersättning för egentliga
sjukvårdskostnader under varje dag eller del därav, de sjuka vårdats å
sjukhuset (§ 11). — Kassaförvaltningen för sjukhuset handhaves av kassaförvaltningen
vid i § 2 omförmält truppförband (§ 14). — För manskap med
vederlikar vid armén erlägges av det truppförband, varifrån den sjuke
avpolletterats, ersättning för sjukvård för varje sjukhusdag, under vilken

176

portion helt eller delvis åtnjutits vid sjukhuset, med belopp, uträknat efter
vissa angivna grunder (§ 15 mom. 2).

Rörande utskrivning från sjukhus stadgas i tjänstgöringsreglementet för
armén § 136 mom. 6 följande. Vederbörande sjukhusläkare bestämmer, när
på sjukhus intagen skall utskrivas därifrån. Läkare på militärt sjukhus
skall lämna underrättelse örn den förestående utskrivningen till vederbörligt
truppförband. Den utskrivne föres från sjukhuset av dagbefälet
eller på annat i regementsinstruktionen föreskrivet sätt. — Har det truppförband,
vartill den som skall utskrivas hör, lämnat den ort, där det
militära sjukhuset är beläget, skall underrättelse örn den förestående utskrivningen
lämnas till den befälhavare, som har inseende över sjukhuset,
varefter denne föranstaltar örn den utskrivnes avsändning till vederbörligt
truppförbands förläggningsort eller till hemorten.

I den av vederbörande arméfördelningschef fastställda instruktionen
för garnisonssjukhuset i Linköping bär beträffande utskrivning från
detta sjukhus stadgats: Utskrivning verkställes vid den dagliga ronden.
Sjukjournaler och avpolletteringssedlar fullständigas genom vederbörande
sjukhusläkares försorg, varefter sedlarna överlämnas till väbeln. Då
så ske kan, bör den utskrivne samma dag lämna sjukhuset. Vid utskrivning
av manskap lämnas därom av väbeln, så snart ske kan, skriftligt
meddelande till vederbörligt truppförband, på vars chef det jämlikt tjänstgöringsreglementet
för armén § 136 mom. 6 ankommer att ordna den sjukes
förande från sjukhuset. Åt därtill berättigad personal rekvireras i
fall av behov genom väbelns försorg truppbiljett till hemorten, vilken
biljett betalas av vederbörligt truppförband. Avpolletteringssedlar för
manskap, som ej hämtas av befäl, översändas genom väbelns försorg till
vederbörlig truppförbandschef.

Slutligen har i gällande regementsinstruktion för Livgrenadjärregementet,
§ 123 mom. 2, stadgats: Underrättelse örn utskrivning från sjukhus
delgives mottagningspaviljongén, som i sin ordning meddelar vederbörligt
kompani, vilket ombesörjer den utskrivnes avhämtande.

Enligt gällande inskrivningsförardning § 107 skall i vissa angivna fall
läkarbesiktning under tjänstgöring äga rum. Jämlikt samma förordning
§ 123 mom. 2 skall värnpliktig, som vid sådan läkarbesiktning befunnits
för tillfället oduglig till krigstjänst, hemförlovas, därest han icke,
örn förhållandet föranletts av sjukdom eller skada, till vilken tjänstgöringen
kan antagas hava varit orsak, önskar kvarbliva i tjänstgöringen.
— Enligt § 122 i förordningen meddelas beslut örn hemförlovning av vederbörande
truppförbandschef (beväringsbefälhavare), och verkställes
hemförlovningen ofördröjligen efter därom fattat beslut, där ej sjukdom
eller annat förhållande hindrar beslutets omedelbara verkställighet.

Med anledning av majoren Nicolins klagoskrift anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 13 augusti 1930 chefen för

177

Livgrenadjärregementet att till militieombudsmannen inkomma med yttrande
av kaptenen Palmaer.

Med remissresolution den 24 i samma månad översände regementschefen
såsom dylikt yttrande en den 23 augusti 1930 dagtecknad skrift
av kaptenen Palmeer, däri anfördes huvudsakligen följande.

Aspiranten Nicolin hade sjukskrivits den 12 maj och hade vid utryckningen
från aspirantskolan den 20 i samma månad varit av sjukdom förhindrad
att medfölja Göta livgardes kontingent till Stockholm. Han
hade således fortfarande måst förplägas och vårdas vid Livgrenadjärregementet
och följaktligen redovisas där och icke vid Göta livgarde. I
dagbesked för aspirantskolan för maj 1930 hade under senare delen av
månaden upptagits två värnpliktiga från främmande truppförband, linjemanskap,
icke disponibla. Båda dessa hade varit kvarliggande aspiranter,
därav den ene Nicolin. Nicolin hade även avlönats vid Livgrenadjärregementet.

Den 2 juni hade Palmaer bestyrkt Nieolins tjänstgöring vid aspirantskolan
å hans värnpliktskort och i hans inskrivningsbok. Samma dag
hade till Göta livgarde översänts Nieolins avlämningshandlingar.

Det sagda ansåge Palmaer tillräckligt för att visa, att Nicolin under
sin vistelse på garnisonssjukhuset redovisats vid Livgrenadjärregementet
och icke vid Göta livgarde. Ytterligare åberopades, att garnisonssjukhuset
i disciplinärt hänseende och förvaltningshänseende vore underställt
chefen för Livgrenadjärregementet.

Det hade framhållits, att örn chefen för aspirantskolan tillhört annat
regemente, han den 2 juni icke kunnat taga befäl över Nicolin. Detta
vore riktigt, men i så fall hade de å sjukhus kvarliggande aspiranter^
överflyttats till redovisning på annat kompani av Livgrenadjärregementet.
Det hade då varit en annan kompanichef, som burit ansvaret för
de kvarvarande aspiranternas redovisning m. m. och som vid utskrivningen
från garnisonssjukhuset haft befälsrätt över dem. Palmaer hade
utryckt såsom chef för »infanteriets officersaspirantskola 1929/1930»
den 24 maj och inryckt såsom chef för »infanteriets officersaspirantkompani
1930» den 16 juni. Uppehållet mellan aspirantskolan och aspirantkompaniet
hade inom regementet ej föranlett någon omorganisation, och
under hela mellantiden hade Palmaer varit i tjänst vid regementet.

Vid sjukdom, i anledning varav ersättning jämlikt militärersättningsförordningen
kunde ifrågasättas, skulle kompanichef jämlikt regementsinstruktionen
§ 126, efter att hava inhämtat regementsläkarens åsikt örn fallet
i fråga, hålla en förberedande utredning. Så snart en från garnisonssjukhuset
utskriven lämnat sjukhuset, hade enligt Palmaers åsikt sjukhusläkares
befälsrätt "över den utskrivne upphört, och det syntes därför
felaktigt att sjukhusläkaren i detta fall helt och hållet på egen hand lämnat
Nicolin tillstånd att avresa.

Från garnisonssjukhus till truppen utskriven skulle vårdas vid trup12
— Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

178

pen. Härom gällde bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för armén
§ 134 mom. 2. I detta fall bade Palmaer icke mottagit några föreskrifter,
varför han ansett sig oförhindrad att verkställa förhör med
Nicolin.

Vad anginge majoren Nicolins påstående att Palmaer icke hållit sig
underrättad örn aspirantens sjukdom, meddelades att Palmaer samma
dag aspiranten sjukskrevs gjort sig noggrant underrättad örn sjukdomsfallet
och i telefon satt sig i förbindelse med majoren Nicolin samt meddelat
honom alla inhämtade underrättelser. Därefter hade Palmaer eller
annan personal åtskilliga gånger inhämtat upplysningar örn Nicolins
hälsotillstånd, delvig genom personliga besök. Då hälsotillståndet icke
syntes oroande, hade Palman- icke ansett nödvändigt att själv personligen
besöka sjukhuset.

Temperaturlistan för Nicolin syntes visa att Palmaer icke lämnat oriktiga
uppgifter rörande Nicolins temperatur dagarna närmast före utskrivningen.

Palmaer ansåge det hava varit hans absoluta skyldighet att hålla förhör
med Nicolin sedan doktor Key-Åberg förklarat sig anse att så borde ske.
Palmaer hade icke fått meddelande örn behovet av särskilda försiktighetsmått
gent emot Nicolin och hade därför icke haft anledning antaga,
att denne icke skulle tåla vid att sittande besvara Palmsers frågor, då
Nicolin ägt krafter att företaga en flera timmars järnvägsresa. Enligt Palmsers
åsikt vore föreskrivna förhör för fall, varom här vore fråga, tillkomna
av omtanke örn den sjuke eller dennes rättsinnehavare och icke
för att skada vederbörande. Det syntes som örn Palmaer med all rätt
kunnat bliva ställd till ansvar, därest han underlåtit att handla efter givna
bestämmelser och majoren Nicolin senare möjligen kommit med ersättningsanspråk
mot kronan.

Hela saken bottnade i att meddelande örn Nicolins förestående utskrivande
ej lämnats i tid. Efter begäran eller uttalat önskemål från sjukhusläkaren
hade Palmaer självfallet före utskrivandet beredvilligt hållit
förhöret på sjukhuset, då Palmaer såsom nämnt hela tiden befunnit sig
i tjänstgöring. Intyg örn oduglighet för krigstjänst hade hunnit utfärdas
och beslut örn hemförlovning fattas. Överenskommelse örn tiden för
hemresan hade kunnat träffas. Inskrivningsförordningen § 122 hade nu
blivit åsidosatt, då sjukhusläkaren givit Nicolin tillstånd att resa innan
beslut örn hemförlovning fattats.

Palmaer bestrede att han på något sätt förfarit felaktigt eller att han
skulle kunna lastas för vare sig temperaturstegringen närmast efter förhöret
eller för Nicolins fortsatta sjukdom.

Vid detta yttrande hade fogats, förutom utdrag av vissa instruktioner
och reglementen, tillika följande handlingar.

1) bestyrkt utdrag ur dagbesked vid officersaspirantskolan för maj
1930, utvisande att under tiden från och med den 21 maj i dagbeskedet

179

upptagits två man under rubriken: Värnpliktiga, från främmande truppförband,
linjemanskap, icke disponibla.

2) bestyrkt utdrag av avlöningslista vid skolan för maj 1930, utvisande
att aspiranten Nicolin för månaden bekommit 31 kronor, därav kvitterats
den 21 maj 20 kronor och den 1 juni 11 kronor.

3) bestyrkt utdrag ur konceptbok vid skolan, enligt vilket kaptenen
Pallmer i uppgiven egenskap av kompanichef den 2 juni 1930 avsänt en
skrivelse till Göta livgarde. Enligt konceptskrivelsen översändes inskrivningsbok
samt värnplikts- och lakari?ort för aspiranten Nicolin, vilken
vore »här» avlönad till och med den 31 maj.

4) bestyrkt avskrift av sjukjournal, förd vid garnisonssjukhuset i
linköping rörande Nicolin. Journalen utvisade bland annat följande anteckningar:
Diagnos pleurit. exsudat. sin. Inkom den 12 maj 1930, utgick
den 2 juni »till truppen». Temperatur kurva å journalen visade, att
Nicolin under tiden från och med den 27 maj till och med den 1 juni icke
haft högre morgontemperatur än högst 36.8° eller högre aftontemperatur
än högst 37.4°. Å journalen fanns vidarp antecknat: »2/2’. Temp. onda*,
kl. 5 38.1° ngt senare 37.8° 3/’2’ morgontemp. 36.7°».

5) intyg den 18 augusti 1930 av kontoristen Harry Ekegren i Linköping
av innehåll att Ekegren såsom expeditionsbiträde vid aspirantskolan under
tiden den 15 mars—den 10 juni hade, medan aspiranten Nicolin vårdades
på garnisonssjukhuset, minst två gånger beordrats besöka Nicolin
och därvid göra sig underrättad om Nicolins hälsotillstånd.

Sedan tillfälle beretts majoren Nicolin att i ärendet avgiva påminnelser,
anförde Nicolin i skrivelse den 16 september 1930 i huvudsak följande.

Vad anginge aspiranten Nicolins redovisning finge man väl säga, att
han redovisats på Göta livgarde men upptagen såsom kvarliggande å sjukhuset
i Linköping, under det att naturligen en del handlingar måst upptaga
honom även på Livgrenadjärregementet på den grund att garnisonssjukhuset
vore underställt chefen för detta regemente. Huru skulle
aspiranten Nicolin eljest kunnat göras till korpral i Göta livgarde?

Kaptenen Palmaer hade medgivit, att örn han tillhört annat regemente,
han den 2 juni icke kunnat taga befäl över Nicolin. Därav syntes ock
framgå, att Palmaer saknat den befälsrätt han nu tagit sig.

Före ett förhör om sjukdomen hade yttrande bort inhämtas av den läkare,
som vårdat patienten, icke »örn förhör borde hållas» utan örn patientens
tillstånd medgåve förhörs hållande. Därefter skulle hela förloppet
blivit ett annat. Erforderligt förhör hade kunnat hållas senare
antingen på Göta livgarde eller genom vederbörande rullföringsbefälhavare.
Aspiranten Nicolin hade icke varit utskriven vare sig till truppeller
till annan tjänstgöring, utan han skulle med den ansvarige läkarens
medgivande flyttas till en annan sjukbädd, i hemmet, för att beredas
bästa möjliga vård.

ISO

Att febern varit lindrig bade berott på att temperaturen hållits nere
genom feberstillande medel. Temperaturstegringen under den 2 juni
kunde icke törnekas. I det stadium, vari aspiranten belunnit sig, bade
varje motighet, obehag eller besvikelse varit ett olämpligt eller rent av
farligt irritament, som kunnat förvärra sjukdomen eller i varje fall fördröja
läkningen. Aspiranten Nicolin hade senare befunnits hava tuberkulos
i vänstra lungan. Den lungspecialist, som nu skötte aspiranten, hade
ännu icke ansett sig kunna tillåta patienten att sitta uppe, men Palmaer
hade redan i början av juni ansett honom kunna användas i budskickning
och hållas i ett ansträngande, både psykiskt och fysiskt ytterst
olämpligt förhör.

Palmaers yttrande örn det medgivande, som skulle givits av Key-Åberg,
skure sig emot vad han själv tidigare anfört och stöde i strid med vad
majoren erfarit av sin hustru och sin son vid deras hemkomst.

I våra dagar kunde till och med mycket svårt sjuka eller skadade väl
transporteras långa sträckor, ehuru de ej finge utsättas för fysiska ansträngningar
eller psykiska irritament.

Då aspiranten Nicolin väl kommit till järnvägsstationen, hade det väl
icke varit omöjligt för Palmeer att själv ringa upp doktor Möller och att
därefter, örn så befunnits oundgängligen nödvändigt, fara till tåget, vända
sig till majorens hustru med ett par ord till förklaring och på några
minuter göra aspiranten de frågor, som verkligen behövts.

Av de punkter, som enligt riksförsäkringsanstaltens promemoria angående
utredning i ersättningsärenden skulle utredas, vore det endast en
punkt — rörande de närmare omständigheter, under vilka sjukdomen ansåges
ådragen — som i detta fall kunnat föranleda ett pär frågor till den
sjuke, men, sådana förhållandena varit, hade näppeligen något funnits
att utreda, i allt fall intet som behövt taga mer än fem minuter i anspråk.

Den av Palmaer åberopade kategoriska skyldigheten att hålla förhör
hade icke förefunnits. Ej heller torde en regementsinstruktion kunna i
sådant fall skärpa allmänna författningar.

I skrivelse den 17 oktober 1930 till chefen för Livgrenadjärregementet
anhöll militieombudsmannen. att regementschefen ville lämna militieombudsmannen
upplysning i följande hänseenden:

1) upplysning huruvida vederbörande befälhavare beträffande garnisonssjukhuset
i Linköping meddelat sådana bestämmelser örn sättet för
avpollettering till garnisonssjukhus, som avsåges i § 135 mom. 1 tredje
stycket i tjänstgöringsreglementet för armén, eller bestämmelser örn sättet
för avpollettering från sjukhuset. Därest bestämmelser meddelats,
skulle angivas vilka dessa vöre.

2) upplysning örn vad som, med hänsyn till föreskrifterna i § 136 mom.

6 i tjänstgöringsreglementet, förekommit i samband med aspiranten Nico -

181

lins utskrivning från garnisonssjukhuset och hana hemsändande. Härutinnan
skulle uppgivas de meddelanden och förfrågningar, som från
sjukhuset, regementschefen eller kaptenen Palmaer gjorts till sekundchefen
för Göta livgarde, eller omvänt gjorts från sekundchefen, så ock de
beslut, som fattats rörande förfarandet med Nicolin.

3) upplysning huruvida Palmaer av regementschefen erhållit något uppdrag
att på regementschefens vägnar taga befattning med Nicolin efter
det Palmaer den 24 maj 1930 utryckt från infanteriets officersaspirantskola.

Med anledning härav meddelade chefen för Livgrenadjärregementet i
skrivelse den 11 november 1930 de begärda upplysningarna och översände
därvid, förutom utdrag av vissa instruktioner, följande handlingar:

1) ett av regementsläkaren Ståhlberg till regementschefen avgivet yttrande
av i huvudsak följande innehåll.

Vad anginge Ståhlbergs samtal med doktor Möller vore det riktigt, att
därvid förekommit, vad Möller härom uppgivit, men självfallet hade
Ståhlberg ej kunnat lova att så långt i förväg utfärda nödigt intyg eller
vidtaga åtgärder för Nicolins hemförlovning, utan hade detta skolat ske
så fort Ståhlberg fått meddelande örn att Nicolins utskrivning från sjukhuset
vore förestående. När Ståhlberg den 1 juni avrest på sin tjänstledighet
under tre dagar, hade han ej kunnat ana att Nicolin redan följande
dag skulle utskrivas, varför någon orientering örn samtalet med
Möller ej lämnats Ståhlbergs ställföreträdare. Ståhlberg hade desto
mindre haft anledning att tro på en utskrivning under sin frånvaro på
grund av åkommans natur, i det att »vatten i lungsäcken» vore en sjukdom,
som brukade taga synnerligen lång tid för sin utläring, och vid
Ståhlbergs avresa hade endast 19 dagar förflutit från det patienten inlades
å sjukhuset. Det sannolika vore, att det plötsliga utskrivandet tillkommit
som följd av patientens egen och föräldrarnas anhållan därom.

Den sannolika gången av vad som inträffat i samband med Nicolins
utskrivning vore följande. På morgonen den 2 juni hade doktor Möller
fattat beslut örn patientens utskrivning och bestämt att han samma
dag skulle få hemresa. Härom hade han visserligen underrättat tjänstförrättande
regementsläkaren Key-Åberg, men denne syntes ej hava bibringats
den uppfattning att Nicolin skulle avresa redan några timmar
senare. Säkerligen hade på grund härav blivit ett dröjsmål av omkring
två timmar med de åtgärder som bort vidtagas, enär Key-Äberg fiirst
omkring kl. 12 beordrat sjukvårdssergeanten Cervin att utskriva omförrnälda
intyg. För att erhålla upplysningar hade Cervin begivit sig till
kompaniexpeditionen, där han träffat Palmser, och Cervin hade då fått
i uppdrag att på vederbörligt håll efterhöra hur med förhör skulle förfaras.
Doktor Key-Åberg hade hänvisat Cervin till doktor Möller. Örn
det därefter följande telefonsamtalet hade motstridande uppgifter lämnats,
men säkert vore att Cervin fått den uppfattningen, att förhör hor -

182

de anställas med Nicolin. Resultatet av samtalet hade delgivits Palmaer,
som besluta anställa förhör. Förhöret syntes hava skett på lör Nicolin
minst ansträngande sätt, ehuru det säkerligen varit lämpligast örn förhöret
medhunnits, medan Nicolin ännu varit kvar på sjukhuset.

Det framginge icke av förhörsprotokollet örn, och i så lall när, någon
anmälan till regementsexpeditionen örn Nicolins förestående hemresa ägt
rum. Något meddelande till sekundchefen för Göta livgarde från garnisonssjukhusets
sida med anledning av Nicolins utskrivning hade icke
förekommit.

2) en skrivelse av kaptenen Palmeer till regementschefen med uppgift
a de handlingar m. m., som avgått från aspirantskolan beträffande aspiranten
Nicolin i samband med dennes utryckning, utskrivning från sjukhuset
och hemsändande. Enligt skrivelsen hade den 21 maj 1930 till regementsexpeditionen
vid Livgrenadjärregementet inlämnats skrivelser ställda
till regementskvartermästarna vid samtliga infanteriregementen med
överlämnande av kontingenternas avlämningshandlingar. Skrivelsen till
Göta livgarde hade dessutom innehållit ett meddelande att Nicolin kvarlåge
å garnisonssjukhuset och att hans inskrivningsbok samt värnpliktsoch
läkarkort senare skulle översändas. Den 22 maj hade avsänts turlista
för aspiranter^, vilken handling legat till grund för Nicolins utnämning
till korpral i Göta livgarde. Den 2 juni hade till regementsexpeditionen
inlämnats en skrivelse ställd till regementskvartermästaren
vid Göta livgarde, vilken skrivelse bilagts Palmsers yttrande i augusti
1930. Å värnpliktskortet och i inskrivningsboken hade Nicolins tjänstgöring
vid skolan varit bestyrkt. Å läkarkortet antecknade läkare tiden
för avpollettering till och utskrivning från sjukhuset samt ändringar med
avseende å värnpliktsförhållanden, i detta fall »för tillfället oduglig till
krigstjänst». Den 2 juni efter förhöret med Nicolin hade Palmaer gått
direkt till regementschefens tjänsterum för att lämna rapport örn vad
som under dagen förevarit beträffande Nicolin. Då regementschefen
lämnat kasernen, hade denna rapport framförts den 3 juni på förmiddagen,
varvid Palmaers åtgöranden vunnit gillande. Den 4 juni hade till
regementsexpeditionen överlämnats protokoll angående Nicolins ådragna
sjukdom. Något meddelande angående Nicolins utskrivning från garnisonssjukhuset
hade icke kommit till kompaniet.

3) en skrivelse från sergeanten G. Lindblad till regementschefen med
redogörelse för vad som vid utredningen rörande Nicolins sjukdom förekommit.
Av skrivelsens innehåll må här anmärkas följande: Lindblad
hade den 2 juni 1930 haft tjänstledighet och mera av en tillfällighet nämnda
dag befunnit sig å aspirantskolans expedition. Han hade av Palmaer
anmodats att, därest det bleve någon utredning örn Nicolins sjukdom, föra
protokollet. »På det sättet», hade Palmaer yttrat, »behöver aspiranten
Nicolin inte vara här så länge, örn han har bråttom.» I avvaktan på
Nicolins inställelse hade på expeditionen framtagits bland annat militär -

183

ersuttningsförortimligen och liksförsäkringsanstaltens promemoria, vilka
handlingar genomlästs av Palmaer och Lindblad, varvid Palmaer gjort
anteckningar örn de punkter, som utredningen holde klarlägga. Lindblad
hade uppgjort stomme till protokoll och ifyllt riksförsäkringsanstaltens
formulär till sjukdomsanmälan i de delar, vari detsamma, redan då kunnat
ifyllas. När dessa förarbeten, som bland annat avsett att förkorta
tiden för själva förhöret, blivit avslutade, hade Nicolin inställt sig. Vid
det därefter följande förhöret hade förhörsledaren sökt på allt sätt hjälpa
Nicolin till rätta. Hela förhöret hade haft form av ett resonemang, där
förhörsledaren hela tiden underlättat Nicolins berättelse genom uppgifter
örn tider för övningarna o. s. v. Enligt Lindblads bestämda uppfattning
hade utredningen verkställts så fort som möjligt. Härtill hade naturligtvis
medverkat de utförda förarbetena. Någon renskrivning a\ protokollskonceptet
hade icke förekommit förrän Nicolin avlägsnat sig. Under
hela förhöret hade Nicolin behandlats pä det mest hänsynsfulla och
vänliga sätt. Lindblad hade sällan varit med örn att befälhavare med
sådan personlig vänlighet behandlat underlydande i tjänsten. • Lindblads
skrivelse hade tillkommit av de skäl, att Lindblad icke haft tillfälle
att vid utredningen redogöra för vad som passerat vid förhöret och att
Lindblad blivit upprörd över ovederhäftiga tidningsartiklar.

I regementschefens förenämnda skrivelse den 11 november 1930 till militieombudsmannen
hänvisade regementschefen till de salunda avgivna yttrandena
och anförde bland annat följande.

Från garnisonssjukhuset hade intet meddelande lämnats till sekundchefen
för Göta livgarde. Från sekundchefen hade regementschefen veterligt
intet meddelande eller förfrågan gjorts till sjukhuset. Från Livgrenadjärregementet,
inberäknat kaptenen Palmeer, hade till sekundchefen
lämnats de meddelanden, som framginge av Palmsers yttrande. Från
sekundchefen hade till Livgrenadjärregementet icke kommit något meddelande
eller förfrågan beträffande Nicolin. De beslut, som fattats rörande
förfarandet med Nicolin, vöre följande: Doktor Möllers beslut angående
Nicolins utskrivning från garnisonssjukhuset och hemsändande; Möllers
och tjänstförrättande regementsläkaren Key-Äbergs beslut, gemensamt
eller var för sig eller ock blott den förstnämndes, att förhör jämlikt
regements}listruktionen § 126 borde hållas med Nicolin; Palmsers beslut
att sin plikt likmätigt verkställa ifrågavarande förhör. Från regementschefens
sida förelåge intet beslut, enär han icke blivit underrättad örn
Nicolins utskrivning och hemfärd förrän dagen efteråt.

Oaktat uttalande örn regementschefens uppfattning i saken icke begärts,
kunde denne icke underlåta att framhålla att det påtalade förfaringssättet
beträffande förhöret bottnade i att Möller medgivit att en tydligen
icke frisk patient finge utskrivas »till truppen» och hemsändas, att
han icke jämlikt tjänst gör ingsreglemen tet för armén § 136 mom. 6 lämnat
Livgrenadjärregementet underrättelse örn den förestående utskrivningen

184

»förestående» kunde icke tolkas såsom »så gott som samtidigt skeende»
—, att Möller icke före utskrivningen föranstaltat örn hållande på garnisonssjukhuset
av sådant förhör, som han tydligen själv ansett påkallat,.
att han icke lämnat några direktiv, då han blivit åtspord örn förhöret,
samt att Möller enligt regementschefens uppfattning icke förfarit med
skyldig noggrannhet i förevarande fall vid sina samtal med doktorerna
Ståhlberg och Key-Äberg.

Palman- hade icke av regementschefen erhållit något uppdrag att å dennes
vägnar taga befattning med Nicolin efter det han utryckt från aspirantskolan.
En regementschefs befattning med manskap skedde städse
genom vederbörande kompanichef. Då Palmaer fortfarande varit kvar i
tjänstgöring vid regementet, hade det alltså varit självklart att han utövat
denna befattning. Aspirantskolan vore en underavdelning av Livgrenad
järregementet liksom övriga kompanier. Liksom kompanierna vissa
tider av året vore till det yttre »döda» men ändock tarvade kompanichef
och kompaniadjutant för expeditions- och förrådstjänst ävensom för
att taga befattning med möjligen kvarvarande manskap, så vore förhållandet
med aspirantskolan fullkomligt detsamma. Någon måste »stå
för» förbandet även under mellantider. Därest Palmar begärt tjänstledighet,
hade en annan kapten måst utses att handlägga under mellantiden
uppstående expeditions- och förrådsfrågor, liksom att hava befäl över
kvarvarande personal, i detta fall två aspiranter. Värnpliktiga, som avslutat
sin tjänstgöring men kvarlåge å militärsjukhus eller vore arresterade,
lydde fortfarande under sin kompanichef samt redovisades och förplägades
genom denne. Regementschefen ville därför gendriva majoren
Nicolins uppfattning att Palman- icke haft något befäl över aspiranten
Nicolin.

Befordran av aspirant till korpral verkställdes naturligen av vederbörandes
egen regementschef, d. v. s. i detta fall sekundchefen för Göta
livgarde. Befordran vore oberoende av huruvida en aspirant vore frisk
eller sjuk vid tillfället. Så snart därför sekundchefen erhållit den upprättade,
den 22 maj expedierade turlistan över aspiranterna och av denna
sett att Nicolin vore godkänd, hade det varit sekundchefens skyldighet
att befordra Nicolin samtidigt med övriga aspiranter tillhörande Göta
livgarde.

I skrivelse den 12 november 1930 anmodade militieombudsmannen regementschefen
att infordra och till militieombudsmannen inkomma med
yttrande av regementsläkaren Möller, och översände regementschefen
med skrivelse den 21 i samma månad sådant yttrande.

I sitt yttrande anförde doktor Möller huvudsakligen följande.

Efter de underhandlingar Möller fört med doktorerna Ståhlberg och
Key-Åberg hade Möller varit fullt berättigad att anse, att aspiranten
Nicolin före sin hemresa kunde betraktas förklarad för tillfället oduglig
till krigstjänst och att även andra formaliteter varit uppfyllda eller

185

kunnat klaras utan Medins personliga närvaro. Möller hade frågat
Nicolin, om avrustningen varit verkställd, och fått till svar att kompaniet
vore upplöst och allt ordnat. Det hade då icke funnits någon anledning
för Möller att motsätta sig Nicolins hemresa, utan det hade tvärtom
varit önskvärt att den ägde rum just den dagen, emedan Nicolins
hälsotillstånd denna och föregående dagarna varit relativt tillfredsställande
och hans moder befunnit sig i staden och kunnat följa honom till
hemmet, där han skulle vårdas. Att patienter utskrevs icke friska förekomme
naturligen emellanåt, när annan vårdform ansåges lämplig. Nicolin
hade således icke av Möller utskrivits till truppen utan för hemförlovning.

Under hänvisning till underhandlingarna med Ståhlberg och KeyÅberg,
Möllers muntliga anmälan på morgonen den 2 juni till Key-Åberg,
att Nicolin samma dag fått tillstånd att resa, ävensom sjukhusväbelns
samma morgon omedelbart efter ronden till regementets sjukpaviljong
lämna/de meddelande örn Nicolins utskrivning, ansåge Möller, att föreskriften
i tjänstgöringsreglementet för armén § 136 mom. 6 till fullo
följts. Meddelande till regementet hade skett lika tidigt och på samma
sätt i detta fall som i alla övriga.

Vad anginge frågan örn förhör å sjukhuset örn Nicolins sjukdom hade
Möllers tidigare uttalade åsikt örn anmälningsskyldighet inneburit den
meningen, att Möller icke i likhet med tjänstegrenschef vid truppförband
hade att närmare föranstalta örn och tillse att vederbörligt förhör hölles.
Såsom läkare vid garnisonssjukhuset hade Möller omkring den 20
maj i detta fall, liksom Möller alltid brukade då det kunde bliva fråga
örn ersättning på grund av sjukdom, framfört anmälan örn sjukdomen
till vederbörande tjänstegrenschef vid truppförbandet. I detta fall hade
dessutom doktor Ståhlberg såsom närvarande vid läkarundersökningen av
aspiranterna den 12 maj haft kännedom örn Nicolins sjukdom.

Beträffande regementschefens påstående att Möller icke lämnat några
direktiv angående förhör anfördes, att Möller vid telefonsamtalet med
Cervin fått den uppfattningen att Nicolin redan lämnat sjukhuset för
hemresa. På förfrågan örn förhör borde hållas hade Möller påpekat, att
sådant lämpligen förut bort hållas, men när nu detta icke varit gjort,
hade framhållits utvägen att genom vederbörande rullföringsbefälhavare
(polismyndighet) anställa dylikt. Möller bestrede på det bestämdaste
att han uppmanat till hållande av förhör, och påståendet att Möller
gjort det folie på sin orimlighet. Möller hade ju förut sökt ordna med
att hemresan kundo företagas så skonsamt som möjligt och icke förut
ansett, att Nicolin borde tagas upp till regementet för utfärdande av läkarintyg
och för andra formaliteter.

Vad anginge påståendet att Möller icke förfarit med skyldig noggrannhet
vid samtalen med Ståhlberg och Key-Åberg luinvisado Möller till
vad han tidigare anfört. Möller uttalade sin förvåning över att Ståhl -

186

berg så missuppfattat honom med avseende å Möllers anhållan örn utfärdande
av läkarintyg för hemförlovning, att detta skulle göras först när
sjukdomen utläkts. Möller visste sig med säkerhet hava framfört Nicolins
begäran att, så snart hans hälsotillstånd det medgåve, få förflyttas
till sitt föräldrahem för fortsatt vård. Då Möller icke haft något att
däremot invända, hade han i god tid gjort framställning till Ståhlberg,
och såväl förhör örn sjukdomens uppkomst som andra formaliteter hade
kunnat förberedas, eventuellt ordnas, och betraktas klara den dag då
det varit lämpligt för patienten och hans anhöriga att förflyttning ägde
rum. Vidare ville Möller än en gång påpeka, att anmälan från sjuk
husväbeln örn utskrivningen ingått omedelbart efter ronden på morgonen
den 2 juni, således omkring kl. 10 f. m. Därest regementsinstruktionen
§ 123 mom. 2 inom rimlig tid följts och sålunda vederbörligt kompani fått
meddelande samt rapportsystemet alltså fungerat tillfredsställande, hane
väl med all sannolikhet vederbörande kompanichef, som ju sade sig hava
gjort sig väl underrättad örn sjukdomsförloppet, tidigare gått i författning
örn förhörs anställande, vilket då mycket väl hunnits med, innan
Nicolin lämnat sjuklmset.

Kegementsorder den 4 juni 1930 för Livgrenadjärregementet, vilken order
i bestyrkt avskrift på begäran insänts till militieombudsmansexpeditionen,
utvisade, att aspiranten Nicolin vid läkarbesiktning jämlikt
inskrivningsförordningen § 107 befunnits för tillfället oduglig till krigstjänst
och att Nicolin hemförlovats.

Av militieombudsmannen från vederbörande rullföringsbefälhavare
infordrat utdrag ur värnpliktskort rörande aspiranten Nicolin utvisade
följande: Nicolin, som är född den 15 juli 1909 och är student, inskrevs år
1929, tilldelades klass B och uttogs för utbildning i befälstjänst. Dan
antogs den 9 mars 1929 till officersaspirant vid Göta livgarde samt fullgjorde:
den 15—den 17 juni 1929 första tjänstgöring vid regementet i 2
dagar, den 18 juni—den 7 september 1929 såsom officersaspirant tjänst för
soldat- och förberedande underbefälsutbildning vid Livgrenadjärregementet
i 82 dagar samt den 12 september—den 6 oktober 1929 repetitionsövning
vid Göta livgarde i 25 dagar ävensom tiden den 15 oktober 1929—den 31
maj 1930 såsom officersaspirant underbefälsutbildning vid Livgrenadjärregementet
i 213 dagar. Han blev den 2 juni 1930 hemförlovad jämlikt
inskrivningsförordningen § 123 mom. 2.

Sedan majoren Nicolin beretts tillfälle att i ärendet avgiva ytterligare påminnelser,
anförd & Nicolin i en skrift den 16 december 1930 följande: Nicolin
inskränkte sig, ehuru mycket kunde vara att anföra, till att hänvisa
till en av aspiranten Nicolin nedskriven skildring av förloppet av förhöret
den 2 juni, av vilken skildring visades att en mängd prat, som därvid
förekommit, icke haft med utredningen örn sjukdomen att göra. Sergeanten
Lindblad vore jävig i ärendet såsom direkt lydande under kaptenen
Palmaer. — Det syntes som örn någon av aspiranten Nicolins kamrater

187

bort vara tillstädes vid förhöret. — Doktor Möllers yttrande förefölle
att ställa allt i sin rätta dager.

Vid majoren Nicolins skritt var fogad en icke undertecknad handling
med överskrift Aspirant Nicolins skildring av förhöret. Av handlingens
innehåll må här antecknas följande. Då aspiranten Nicolin den 2 juni
inträtt å kompaniexpeditionen, hade kaptenen Palmaer yttrat bland annat
»jaså, trodde aspiranten att Ni skulle få resa sa där utan vidare?»,
vartill Nicolin svarat »ja, eftersom jag fått tillstånd». »Nej, visst inte»,
hade Palmaer genmält, »det skall hållas förhör för att utröna sjukdomens
uppkomst m. m. Det är till aspirantens eget hästa för att Ni skall kunna
få ut ersättning för minskad arbetsförtjänst.» Nicolin hade svarat,
att han med all säkerhet ej skulle kräva statsverket på ersättning för
minskad arbetsförtjänst, och frågat, örn saken ej kunde ordnas så snabbt
att Nicolin ändå kunde resa med avsett tåg. Nej, det ginge ej, men Palmeer
skulle ordna så, att Nicolin finge ligga över natten pa sjukpaviljongen
vid regementet för att ej ådraga sig extra utgifter. Palmeer hade
hela tiden varit ovanligt vänlig, vilket Nicolin med förvåning märkt,
då Nicolin förut aldrig varit tillags.

I skrivelse den 19 december 1930 till chefen för Livgrenadjärregementet
översten P. L. T. Falkman anförde militieombudsmannen, efter redogörelse
för vad i ärendet förekommit:

Följande sammanfattning kunde göras av utredningsmaterialet i viktigare
delar:

Aspiranten Nicolin, som under någon tid mot slutet av officersaspirantskolan
känt sig trött och matt samt hostat, inställde sig det oaktat
ej vid läkarens i Livgrenadjärrregementet sjukmottagningar; först vid den
obligatoriska läkarundersökningen av aspiranterna med början den 12
maj 1930 upptäcktes lungsjukdom hos Nicolin. Samma dag intogs han
för vård å garnisonssjukhuset. Vid tiden för de övriga aspiranternas utryckning,
den 20 maj, liksom vid utryckningen den 28 i samma månad
av den sist utryckande delen av skolans personal, kvarlåg Nicolin å sjukhuset.
Den 2 juni 1930 utskrevs Nicolin på egen begäran från sjukhuset,
enligt anteckning i sjukjournalen »för omedelbar hemresa för att
vårdas i hemmet» och lämnade samma dag sjukhuset för att senare samma
dag åter inställa sig där, sedan hinder för avresan mött. Den 3 juni
lämnade Nicolin sjukhuset och avreste till hemmet i Växjö.

Omkring den 20 maj 1930 syntes inlämning för Nicolins räkning hava
skett av de av honom från Livgrenadjärregementet mottagna persedlarna.
Nicolin hade till och'' med den 31 maj 1930 avlönats från samma regemente.
A »daghesked vid officersaspirantskolan för maj månad 1930»
hade, såvitt anginge tiden den 20—31 maj under rubrik »Värnpliktiga
från främmande truppförband, linjemanskap, icke disponibla» upptagits
2 man, av vilka enligt uppgift Nicolin varit den ena. Med skrivelse den

188

2 juni 1930 till Göta livgarde hade kaptenen Palmaer i uppgiven egenskap
av kompanichef översänt inskrivningsbok samt värnplikts- och läkarkort
för Nicolin.

Underrättelse örn beslutet örn Nicolins hemförlovning såsom för tillfället
oduglig till krigstjänst hade intagits å regementsorder för Livgrenadjärregementet
den 4 juni 1930. Beslutet syntes hava av chefen för
detta regemente fattats den 3 eller den 4 i samma månad.

I samband med Nicolins utskrivning från garnisonssjukhuset hade
förekommit följande. Sjukhusläkaren regementsläkaren Möller hade
uppgivit: För att på så lämpligt och skonsamt sätt som möjligt ombesörja
Nicolins hemresa hade Möller omkring fjorton dagar löre Nicolins
utskrivning från sjukhuset föreslagit regementsläkaren vid Livgrenadjärregementet
Ståhlberg att denne skulle utfärda läkarintyg för Nicolins
hemförlovning utan att Nicolin behövde inställa sig vid regementets
sjukpaviljong. Förslaget hade gillats av Ståhlberg, och hade Möller
tagit för avgjort, att även övriga för Nicolina avresa erforderliga
åtgärder vid regementet skulle ombesörjas utan ytterligare anmälan.
Den 2 juni på morgonen hade Möller överenskommit med Nicolins mor,
att hemresan skulle företagas samma dag i moderns sällskap. Möller
hade muntligen vid morgonronden mellan kl. 9 och kl. 10 f. m. underrättat
tjänstförrättande regementsläkaren vid regementet Key-Åberg örn
överenskommelsen med Ståhlberg och hemställt till Key-Åberg att utfärda
omförmälda intyg. —- Sjukhusväbeln vid garnisonssjukhuset Bäckström
hade uppgivit, att han den 2 juni på morgonen, sedan Nicolin utskrivits,
till sjukpaviljongen vid Livgrenadjärregementet avlämnat
meddelande härom enligt instruktionen för sjukhuset § 20 mom. 1 ävensom
jämlikt mom. 4 i samma paragraf till regementet översänt avpolletteringssedel
för Nicolin. — Regementsläkaren Ståhlberg hade uppgivit:
På anmodan av Möller omkring fjorton dagar före den 2 juni hade Ståhlberg
sagt sig skola utfärda intyg örn att Nicolin vore för tillfället oduglig
till krigstjänst; detta skulle göras i samband med utskrivningen från
sjukhuset, och någon dag för utskrivningen hade därvid ej fastställts.
Ståhlberg hade lovat utfärda intyget utan att behöva se eller särskilt
undersöka Nicolin. Förutsättningen härför hade dock varit, att underrättelse
örn utskrivningen lämnades i god tid, helst någon dag i förväg.
Intyg skulle utfärdas och åtgärder vidtagas för Nicolins hemförlovning
sa fort Ståhlberg fatt meddelande örn att Nicolins utskrivning vöre förestående.
Ståhlberg, som tiden den 1—den 3 juni varit tjänstledig och bortrest,
hade ej till sin ställföreträdare doktor Key-Åberg lämnat något meddelande
örn överenskommelsen med Möller, detta enär Ståhlberg vid avresan
ej vetat örn tidpunkten för Nicolins utskrivning. — Regementsläkaren
Key-Aber g hade vitsordat, att han ej före sin tjänstgöring såsom
regementsläkare vid Livgrenadjärregementet den 1—den 3 juni orienterats
beträffande någon överenskommelse mellan Möller och Ståhlberg

189

om Nicolina hemförlovning. Den 2 juni omkring kl. 10 f. m. hade KeyÅberg
å garnisonssjukhuset av Möller anmodats att enligt överenskommelse
mellan Möller och Ståhlberg utlärda intyg samma dag därom, att
Nicolin vore för tillfället oduglig till krigstjänst, och ombetts att därom
underrätta sjukpaviljongen vid regementet. Möller hade särskilt
påpekat vikten av att detta ej bortglömdes. Key-Åberg hade fått den
uppfattningen, att Nicolin skulle utskrivas från sjukhuset, men hade ej
vetat något bestämt örn hans avresa samma dag. Vid början av sin mottagning
omkring kl. 12 middagen hade Key-Åberg i telefon beordrat sjukvårdssergeanten
Cervin vid regementet att uppsätta förenämnda intyg,
som skulle dagtecknas den 2 juni — emedan ordern då utfärdats — och
undertecknas vid sjukvisitationen påföljande dag. På grund av den
bristande orientering Key-Åberg erhållit i ärendet, särskilt rörande Nicolins
förestående avresa, hade detsamma ej kommit att behandlas i den
ordning inskrivningsförordningen § 122 föreskreve. — Regementsläkaren
Möller hade i anledning av Ståhlbergs och Key-Åbergs uppgifter ytterligare
anfört: Efter underhandlingarna med dessa två läkare hade Möller
varit berättigad anse, att Nicolin före sin hemresa kunde betraktas förklarad
för tillfället oduglig till krigstjänst och att även andra formaliteter vore
uppfyllda eller kunde klaras utan Nicolins personliga närvaro. På fråga
till Nicolin huruvida dennes avrustning vore verkställd hade Möller fått
till svar, att kompaniet vore upplöst och allt ordnat. Det hade då varit
önskvärt att Nicolins hemresa ägde rum just den ifrågavarande dagen,
emedan Nicolins hälsotillstånd då och föregående dagar varit relativt
tillfredsställande och hans moder kunnat följa honom till hemmet. Föreskriften
i tjänstgöringsreglementet för armén § 136 mom. 6 hade till fullo
följts. Härutinnan hänvisades till förenämnda underhandlingar, den
muntliga anmälan den 2 juni på morgon till Key-Åberg samt sjukhusväbelns
meddelande samma dag till regementet. Meddelandet till regementet
hade skett lika tidigt och på samma sätt i detta fall som i alla
övriga. — Sjukhusfuriren Fredén, som tillfrågats örn han mottagit underrättelse
jämlikt regementsinstruktionen § 123 mom. 2 örn Nicolins utskrivning
från sjukhus, hade uppgivit, att han ej kunde erinra sig detta
men att det mycket väl kunnat vara fallet; i allt fall hade sergeanten
Cervin ej underrättats därom. Dylika meddelanden örn utskrivning
hade ej brukat föranleda särskild åtgärd. Något meddelande till kompanierna
hade ej brukat avsändas. Fredén ägde ej kännedom örn föreskriften
rörande sådant meddelande.

Beträffande åtgärder med hänsyn till militärersättningsförordningen i
anledning av aspiranten Nicolins sjukdom hade förekommit följande.

Sedan Nicolins sjukdom konstaterats vid läkarundersökningen den 12
maj 1930 och Nicolin samma dag avpolletterats till garnisonssjukhuset,
hado någon anmälan eller undersökning i anledning av sjukdomen med
hänsyn till nämnda förordning icke skett före den 2 juni. Sistnämnda

190

dag mellan kl. 1 ock kl. 2 e. m. infann sig’ sjukvårdssergeanten Cervin å
en expedition vid Livgrenadjärregementet, å vilken kaptenen Palmaer befann
sig. Cervin anhöll om vissa uppgifter rörande Nicolin samt meddelade,
att regementsläkaren skulle utfärda intyg örn att Nicolin vore
för tillfället oduglig till krigstjänst, och att Nicolin komme att på den
grund av regementschefen hemiörlovas. Samtidigt fick Palmaer av ett
skrivbiträde veta, att Nicolin vore utskriven från garnisonssjukhuset och
hade för avsikt att avresa med tåg samma dag kl. 2.34 e. m. Palmaer,
som ifrågasatte huruvida ej sjukdomen vore sådan att förhör borde före
Nicolins hemförlovning hållas enligt regementsinstruktionen § 126, för
vilket fall läkarens åsikt skulle inhämtas, anmodade Cervin att hos
tjänstförrättande regementsläkaren efterhöra, huruvida förhör borde
hållas med Nicolin. Cervin satte sig då i förbindelse med doktor KeyÅberg,
som befann sig å garnisonssjukhuset. Denne, som var upptagen
av operation, lät genom annan person svara, att Cervin skulle direkt
hos sjukhusläkaren Möller inhämta dennes yttrande och — enligt KeyÅhergs
uppgift —• att, örn Möller funne förhör lämpligt, så hade KeyÅberg
intet att erinra (enligt Cervins uppgift: att, örn Möller ansåge att
förhör skulle hållas, så skulle enligt Key-Åberg också dylikt verkställas).
Omedelbart därefter, omkring kl. 1.30 e. m., telefonerade Cervin till
Möller och frågade, örn förhör borde hållas med Nicolin. Enligt Cervins
åsikt hade Möllers svar innehållit, att förhör borde hållas, och gav
Cervin efter telefonsamtalet sjukvårdsfuriren Fredén order att meddela
aspirantkompaniet att »vederbörande läkare» ansåge att det borde hållas
förhör. Ä andra sidan hade Möller uppgivit att han på Cervins
fråga rörande förhör påpekat, att sådant lämpligen förut bort hållas,
samt att, när nu detta icke skett, av Möller framhållits utvägen att ge-;
nom vederbörande rullföringsbefälhavare (polismyndighet) anställa förhör.
Möller hade bestämt bestritt, att han uppmanat till att hålla förhör,
påståendet härom vore orimligt med hänsyn till Möllers tidigare åtgärder
för att skona Nicolin.

Efter mottagande av Cervins förenämnda order framförde furiren
Fredén till kaptenen Palmaer, att »doktorn» ansåge att det borde hållas
förhör. Palmaer beslöt då att omedelbart verkställa förhöret; Palmaer,
som vid denna tidpunkt enligt egen uppgift icke visste att läkare vid garnisonssjukhuset
givit Nicolin tillstånd att avresa med tåg kl. 2.34 e. m„
sände skrivbiträdet till järnvägsstationen med meddelando till Nicolin
att denne omedelbart skulle inställa sig på expeditionen för förhör örn
sin sjukdom. Sedan förhöret hållits, ansåg sig Palmaer icke längre hava
anledning förhindra Nicolins avresa, enär avrustning och avlöning verkställts
och läkare vid garnisonssjukhuset givit Nicolin tillstånd att resa
innan beslut örn hemförlovning fattats.

* *

191

Sedan aspiranten Nicolins sjukdom konstaterats vid läkarundersökningen
den 12 maj 1930, kade skyldighet att ofördröjligen göra anmälan
örn sjukdomsfallet jämlikt 15 och 24 §§ militärersättningsförordningen
ålegat »vederbörande militärläkare». Härmed borde i förevarande fall nied
hänsyn till aspirantskolans ställning såsom en underavdelning av Livgrenadjärrregementet
förstås regementsläkaren vid regementet Ståhlberg,
vilken dessutom jämlikt generalorder nr 819/1930 deltagit i undersökningen
av Nicolin den 12 maj. Anmälan hade bort ingivas till »vederbörande
militära personalchef», som i detta fall varit chefen för Livgrenadj
är regementet. Därest personalchefen mottagit anmälan, hade
det ålegat honom att ofördröjligen införskaffa läkarintyg och föranstalta
örn undersökning, varvid kaptenen Palmaer såsom chef för skolan på
grund av regementsinstruktionen § 126 mom. 2 haft att företaga utredning.
Emellertid hade Ståhlberg underlåtit att fullgöra den anmälningsskyldighet,
som sålunda ansetts åligga honom.

Efter den 20 maj 1930 hade Nicolin icke längre tillhört aspirantskolan
och, enligt militieombudsmannens mening, rätteligen icke heller någon
annan underavdelning av Livgrenadjärregementet. Under tiden mellan
utryckningen från skolan och intill utskrivningen från garnisonssjukhuset
den 2 juni syntes med »vederbörande militärläkare» böra förstås
överläkaren eller vederbörande sjukhusläkare vid sjukhuset och med
»vederbörande militära personalchef» sekundchefen för det truppförband,
Göta livgarde, vilket Nicolin tillhörde. Den ställning, chefen för Livgrenadjärregementet
jämlikt §§ 2 och 5 i reglementet för garnisonssjukhuset
i Linköping intoge till den på sjukhuset för sjukdom intagna militära
personalen, syntes militieombudmannen icke medföra, att chefen
för sistnämnda regemente vore i förevarande hänseende att anse såsom
»vederbörande militära personalchef». Även örn så voro fallet, syntes
dock icke å den för Livgrenadjärregementet utfärdade regementsinstruktionen,
§ 126, kunna grundas skyldighet för kaptenen Palmaer att,
sedan aspirantskolan med personalens utryckning upphört att finnas till,
i egenskap av förutvarande chef för skolan eller chef för kompani av regementet
företaga utredning rörande Nicolins sjukdom.

Efter det Nicolin i början av juni hemförlovats, hade det, örn så ifrågakommit,
ålegat vederbörande rullföringsbefäl att direkt till riksförsäkringsanstalten
göra erforderlig anmälan örn Nicolins sjukdomsfall.

På grund av vad sålunda anförts rörande kaptenen Palmaer och då
denne, sedan Nicolin utryckt från aspirantskolan, icke längre haft befälsrätt
över Nicolin och således ej heller rättighet att beordra Nicolin
till inställelse för förhör angående sjukdomen, funne militiombudsmannen
Palmaer hava genom sin anmodan den 2 juni 1930 till Nicolin i nyssnämnda
hänseende, vilken anmodan varit att anse som en befallning, förfarit
felaktigt i sin tjänst. Då emellertid Palmaer vid sitt ifrågavarande
förfarande tydligen ansett sig uppfylla en honom åliggande tjänsteplikt,

192

och då någon nämnvärd skada för Nicolins hälsa, såvitt utrönts, knappast
genom förfarandet torde hava uppkommit, funne militieombudsmannen
sig, vad Palmaer anginge, kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Ståhlbergs underlåtenhet att fullgöra sin omförmälda anmälningsskyldighet
funne militieombudsmannen ej vara av beskaffenhet att föranleda
någon militieombudsmannens åtgärd. Därvid hade militieombudsmannen
fäst sig vid att lydelsen av § 126 mom. 2 i regementsinstruktionen
för Livgrenadjärregementet syntes ägnad att undanskymma
det förhållande, att militärläkares ifrågavarande anmälningsskyldighet
jämlikt 24 § militärersättningsförordningen borde fullgöras innan utredningen
genom vederbörande militära personalchef enligt § 2 i kungörelsen
med närmare föreskrifter för tillämpning av förordningen ägde rum.

Ej heller föranleddes någon militieombudsmannens åtgärd av den omständigheten
att, sedan anmälan örn Nicolins sjukdom försummats av läkare
å regementet, någon sådan anmälan ej heller gjorts av läkare vid
garnisonssjukhuset.

I ärendet hade militieombudsmannen vidare uppmärksammat, att vid
Nicolins utskrivning från garnisonssjukhuset och avresa till hemmet i
samband med hemförlovningen gällande bestämmelser icke iakttagits.
Med tillämpning av tjänstgöringsreglementet för armén § 136 mom. 6, och
då i detta fall med det i momentet förekommande uttrycket »vederbörligt
truppförband», sedan aspirantskolan i maj 1930 upphört att finnas
till, torde böra förstås Göta livgarde, hade, efter det vederbörande sjukhusläkare
bestämt, att Nicolin skulle utskrivas från garnisonssjukhuset,
läkare å sjukhuset haft att lämna underrättelse örn den förestående utskrivningen
till den befälhavare, som hade inseende över sjukhuset,
d. v. s. chefen för Livgrenadjärregementet, varefter chefen haft att föranstalta
örn Nicolins avsändning till Göta livgardes förläggningsort eller
till hemorten.

I förevarande fall syntes väl från sjukhuset underrättelse örn Nicolins
utskrivning hava lämnats till Livgrenadjärregementet ungefär samtidigt
som utskrivningen ägt rum, men hade sjukhusläkaren, regementsläkaren
Möller, utan att avvakta chefens för Livgrenadjärregementet åtgärder
och utan att vederbörligt beslut örn Nicolins hemförlovning — vilket beslut
rätteligen bort meddelas av sekundchefen för Göta livgarde — förelegat,
på eget bevåg tillåtit Nicolin att avresa från Linköping den 2 juni. Med
hänsyn till omständigheterna funne militieombudsmannen sig dock även
i denna del av ärendet kunna låta bero vid vad däri förekommit.

Regementschefen anmodades att giva kaptenen Palmaer samt regementsläkarna
Ståhlberg och Möller del av militieombudsmannens skrivelse.

Redogörelse för framställningar till Konungen m. m.

1. Angående kommendering av musikpersonal vid krigsmakten till
utförande av harmonimusik för allmänheten.

Ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag innehåller (sid. 290 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 29 januari 1916 till Konungen
avlåten skrivelse i detta ämne. Framställningen var föranledd av klagomål
från Svenska musikerförbundets förbundsstyrelse däröver, att musikkåren
vid Karlskrona grenadjärregemente blivit kommenderad att i
Höglands park i Karlskrona utföra konsertmusik för allmänheten vissa
uppgivna dagar.

Ärendet har av Kungl. Majit avgjorts genom generalorder den 25 april
1930, nr 777. Kungl. Majit har dels medgivit, att chef för regemente, i
vilket musikkår ingår, må, efter samråd i erforderliga fall med vederbörande
civil myndighet, beordra honom underlydande musikpersonal att
för visst fall utföra musik å allmän plats, å sjukhus o. d. samt i övrigt
vid vissa särskilda tillfällen av offentlig karaktär, dock under förutsättning
att statsverket härigenom icke åsamkas särskilda kostnader, dels
befallt, att ifrågavarande tjänstgöring skall inräknas i musikpersonalens
ordinarie tjänstgöringstid.

2. Angående handläggning av disciplinmål vid skeppsgossekaren

i Marstrand.

Ämbetsberättelsen till 1930 års riksdag innehåller (sid. 166 ff.) redo
görelse för en av militieombudsmannen till Konungen avlåten framställning
i detta ämne. Framställningen var föranledd därav att militieom
budsmannen i samband med en under år 1929 verkställd inspektion avis
— Militieombudsmunnens ämbetsberätfelse.

194

skeppsgossekåren i Marstrand erfarit, att auditör» yttrande icke infordrats
i ett stort antal disciplinmål samt att i vissa fall bestraffningsbesluten.
oaktat auditör före deras meddelande avgivit yttrande, icke blivit
av honom kontrasignerade. I framställningen uttalade militieombudsmannen
den uppfattningen, att då kåren lydde under regementskrigsrätten
vid Göta artilleriregemente, den vid denna krigsrätt anställde auditören
jämlikt § 19 mom. j) i instruktionen för krigsdomare, auditörer och
krigsfiskaler vore pliktig biträda chefen för kåren i handläggningen axvid
kåren förekommande disciplinmål, varjämte militieombudsmannen
framhöll, att den nuvarande chefen för kåren visserligen förklarat sig
vilja för framtiden följa denna militieombudsmannens uppfattning, men
att då auditören vid nämnda krigsrätt H. T. Gedda i avgivna yttranden
uttalat en annan mening örn sin skyldighet härutinnan, garanti icke funnes
för en konsekvent oell riktig rättstillämpning för framtiden. Militieombudsmannen
hemställde därför, att Kungl. Majit måtte vidtaga den
åtgärd, som Kungl. Majit kunde pröva lämplig för vinnande av rättelse
för framtiden i anmärkta hänseendet.

Över militieombudsmannens framställning infordrade Kungl. Majit utlåtande
av krigshovrätten, som anförde bland annat följande. Det läge
i sakens natur att, då avdelning av krigsmakten, för vilken krigsrätt
icke vore inrättad, enligt bestämmelserna i 5 § sista stycket av lagen
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes förklarades skola lyda under
viss krigsrätt, den vid sådan krigsrätt anställde auditörens tjänstgöringsskyldighet
i och med en dylik inkorporering utökades att därefter
omfatta de på auditör ankommande tjänsteåligganden jämväl vid den
sålunda under krigsrättens domvärjo lagda avdelningen. Därest en dylik
avdelning vore förlagd till annan ort än den, där auditören vore bo
satt, kunde väl berörda förhållande för disciplinmålens vidkommande
föranleda, att ett inhämtande av auditörens yttrande ofta skulle medföra
dröjsmål, som kunde inverka menligt för krigslydnadens upprätthållande,
och i många fall torde nog sålunda vederbörande chef enbart
i den omständighet, att auditör ej funnes å platsen tillgänglig, äga fullgiltig
anledning att utan auditörens hörande ålägga disciplinstraff. Men
i fall, där yttrande avfordrades auditören, vore han enligt krigshovrättens
åsikt otvivelaktigt skyldig att lämna det äskade biträdet och i sådant
fall naturligtvis också pliktig att i stadgad ordning kontrasignera
i ärendet meddelat beslut. Något stöd för en motsatt uppfattning kunde
enligt krigsliovrättens mening ej hämtas vare sig av den avfattning,
som givits det omtvistade stadgandet i § 19 mom. j) i instruktionen för
krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler, eller av övriga föreliggande
fråga berörande stadganden. Då, enligt vad av militieombudsmannen
förebragt utredning syntes giva vid handen, gängse uppfattning hos vederbörande
auditörer — med allenast det i framställningen berörda undantag
— sammanfölle med kr i gsho vrättens sålunda gjorda uttalande.

195

Sunne krigshovrätten ett förtydligande av nyss anmärkta stadgande i instruktionen
knappast vara erforderligt.

Med anledning av militieombudsmannens framställning meddelade
Kungl. Maj:t beslut den 16 januari 1930, innefattat i ett till krigshovrätten
ställt brev. I beslutet uttalade Kungl. Maj:t, att stadgandet i § 19
mom. j) i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler redan
i sin nuvarande lydelse måste anses innebära, att auditör vid viss krigsrätt
vore pliktig att i disciplinmål biträda befälhavare för en var avdelning
av krigsmakten, för vilken samma krigsrätt vore forum. Kungl.
Maj:t funne militieombudsmannens ifrågavarande framställning icke
föranleda vidare åtgärd eller yttrande.

Sedan krigshovrätten till åtlydnad av Kungl. Majrts i beslutet meddelade
föreskrift, för auditören Geddas förständigande till honom översänt
avskrift av nämnda kungl, brev, anmodade militieombudsmannen genom
skrivelse den 3 februari 1930 Gedda att inkomma med bevis örn att han
numera kontrasignerat de bestraffningsbeslut, vilka, oaktat Gedda avgivit
yttrande i målen, icke förut blivit försedda med hans kontrasignation.

Med skrivelse den 5 februari 1930 inkom därefter Gedda med det begärda
beviset.

Sedan rättelse vunnits i fråga örn sättet för handläggning av disciplinmålen
vid skeppsgossekåren till överensstämmelse med den av militieombudsmannen
uttalade uppfattningen, lät militieombudsmannen härvid
bero.

3. Angående befrielse från repetitionsövning för värnpliktig, som pä
grund av fel av rullföringsbefälhavare icke fått fullgöra övningen

inom vederbörlig tid.

Militieombudsmannen avlät den 24 januari 1930 till Konungen en så
lydande framställning:

»I en till mig insänd skrift anförde värnpliktige nr 793 67/1925 Carl
Albert Almqvist följande.

Almqvist hade fullgjort första värnpliktstjänstgöringen vid Norrbottens
regemente den 13 april—den 11 juli 1926. Genom kungörelse hade Almqvist
sedermera blivit inkallad att hösten samma år fullgöra första repe
titionsövningen vid Västernorrlands regemente. På inryckningsdagen
hade Almqvist inställt sig bland de andra inställelseskyldiga vid i kungö
reisen bestämt tåg men hade ej blivit uppropad. När uppropet var slut.
hade Almqvist därför gått fram till befälhavaren för hämtningsbefälet.

196

anmält sitt nummer och namn samt fragat, örn han ej funnes upptagen
i rullan. Efter noggrant sökande hade konstaterats, att så ej varit
fallet. Almqvist hade då påpekat, att han enligt kungörelsen skulle göra
första repetitionsövningen ifrågavarande höst, och anhållit att få åka
med kontingenten, men detta hade nekats honom. Befälhavaren hade
sagt, att han ej hade rätt att medtaga flera än rullan angav, samt framhållit,
att Almqvist ej hade annat att göra än att stanna hemma. Almqvist
hade ej känt sig tillfredsställd med detta svar, varför han i två
ojäviga vittnens närvaro för befälhavaren ännu en gång framhållit, att
han ansåge sig inställelseskyldig, och att han ville åka med. Även denna
gång hade han fått nekande svar.

I slutet av september samma år hade Almqvist fått en skrivelse från
befälhavaren för Sollefteå rullföringsområde nr 67 majoren H. W. de
Bésche, varigenom förklaring infordrats angående orsaken till Almqvists
uteblivande. Då denna skrivelse var daterad den 29 september och repetitionsövningen
börjat omkring den 11 september, hade Almqvist alltså
saknats först efter 18 dagar. Almqvist hade ej heller blivit efterspanad
i vanlig ordning, vilket tillsammans med att Almqvist saknades så sent
tydligt torde utvisa, att oreda förelegat, för vilken Almqvist nu finge
lida orätt. Omedelbart efter det Almqvist erhållit ovannämnda skrivelse
från Sollefteå rullföringsområde, hade Almqvist insänt den infordrade
förklaringen jämte intyg på att Almqvist inställt sig i vederbörlig ordning
men ej fått följa med kontingenten. Denna förklaring hade godtagits
och Almqvist hade fått räkna laga förfall för utevaron från ifrågavarande
repetitionsövning. Sedermera hade Almqvist fullgjort en repetitionsövning
år 1927 och en år 1928.

Enligt skrivelse från majoren de Bésche den 11 oktober 1926 hade Almqvist
icke skyldighet fullgöra ytterligare repetitionsövning, men det oaktat
hade Almqvist den 14 september 1929 telefonledes erhållit order att
omedelbart inställa sig i Sollefteå för tjänstgöring. Då Almqvist emellertid
idkade handelsrörelse och bageri och dessutom ansvarade för skolkassa,
kunde Almqvist icke omedelbart inställa sig utan hade i telefon
satt sig i förbindelse med rullföringsexpeditionen och genom att uppläsa
majoren de Bésches skrivelse den 11 oktober 1926 lyckats utverka en frist
för inställelse. Sedermera hade. man emellertid konstaterat, att Almqvist
fått felaktig upplysning av majoren de Bésche och att ett förbiseende
blivit begånget av denne. Örn händelsen nu varit sådan, att Almqvist
ej haft ovan åberopade skrivelse i behåll, utan blivit efterspanad i vanlig
ordning, hade han kanske fått lämna affär, bageri, ouppklarad skolkassa
m. m. åt sitt öde, och därigenom åsamkats en avsevärd förlust genom
vederbörandes slarv, först och främst därigenom att han ej fått
rycka in till tjänstgöring i laga ordning och sedan genom felaktigt med
delande. År 1926 hade Almqvist haft tid och tillfälle att tjänstgöra, utan
att detta för honom inneburit någon nämnvärd förlust, men numera hade

197

Almqvist sin tid upptagen med arbete för sin familj och skulle göra en
avsevärd förlust, först och främst genom att behöva betala lön till den
eller dem, som Almqvist måste leja, och sedan därigenom att hans affärer
ej bleve skötta så som han själv skötte dem. Som Almqvist ansåge
det vara orätt att han skulle stå ansvarig för att han genom militärbefälets
slarv utan eget förvållande blivit fördröjd med fullgörandet av värnplikten,
anhölle han, att militieombudsmannen ville göra undersökning
i saken och bereda Almqvist honom tillkommande rätt, antingen på det
sätt att han bleve befriad från fullgörande av återstående repetitionsövning
eller så att han erhölle gottgörelse för den ekonomiska förlust,
han komme att göra, därest han bleve tvungen att fullgöra nämnda övning.

Vid klagoskriften hade fogats bland annat:

1) ett intyg av följande lydelse:

»Härmed intygas att värnpl. 793 67/1925 Carl Albert Almqvist vid inryckningen
till repetitionsövningen år 1926 inställde sig vid Rossöns station
för att medfölja den avgående värnpliktskontingenten men att han
av vederbörande kontingentsbefälhavare erhöll den upplysningen, att han
ej vore inställelseskyldig.

Bodum Rossön den 18 september 1929.

2) avskrift av skrivelsen den 11 oktober 1926 från dåvarande befälhavaren
för Sollefteå rullföringsområde majoren de Besche till Almqvist,
vilken skrivelse var av följande lydelse:

»Härmed meddelas, att av Eder ingiven förklaring rörande anledningen
till uteblivande från årets repetitionsövning godkännes. Ni äger därför
räkna laga förfall för utevaro innevarande år. Författningsenligt skall
Ni dock omföras till 1926 års klass, varför Eder inskrivningsbok skall
till rullföringsexpeditionen insändas för ändring av klass i densamma.
Årsklassen 1926 åligger endast två rep.övningar, vilket genom överföringen
jämväl kommer Eder till godo.»

3) avskrift av en skrivelse från nuvarande befälhavaren för Sollefteå
rullföringsområde nr 67 majoren C. A. Sehade-Erlandsen, vilken skrivelse
var av följande lydelse:

»Med anledning av insända skrivelsen av den 11 oktober 1926, utfärdad
av dåvarande befälhavaren för rullföringsområdet Major de Bésche,
meddelas, att densamma av förbiseende är felaktig.

Enligt värnpliktslagen § 52 c är den, som påbörjat 1. tjänstgöring enligt
lagen den 20 febr. 1925 skyldig att fullgöra 3 rep. övningar. Omföring
till 1926 års klass kan sålunda icke inverka på tjänstgöringstidens längd
sedan 1. tjänstg. fullgjorts å tid, som ålegat 1925 års klass.

Änders Sjödin.

Fjärdingsman i Bodums s:n

Einar Hallström.

Folkskoll.»

198

Då Ni genom åberopade skrivelse vilseletts, äger Ni räkna laga förfall
för inställelse innevarande år, men är skyldig att fullgöra rep.-övn.
nästa år.»

Över klagoskriften infordrade jag yttrande av majoren de Besche, vilken
i skrivelse den 8 oktober 1929 anförde följande. Almqvist hade varit
skyldig att i september 1926 inrycka till första repetitionsövningen vid
Västernorrlands regemente. Till denna repetitionsövning hade Almqvist
varit inkallad genom allmän kungörelse. Avlämningshandlingar för honom
hade i likhet med för övriga inställelseskyldiga värnpliktiga överlämnats
till regementet den 4 september 1926. Att Almqvist icke blivit
uppropad av hämtningsbefälet från Västernorrlands regemente — ett
underbefäl — vid Bosso järnvägsstation torde hava berott därpå, att
han vid regementet icke upptagits å uppropslistan. Då Almqvist, enligt
uppgift, vid uppropet gjort anmälan hos hämtningsbefälet att han var
inställelseskyldig, borde hämtningsbefälet hava förvissat sig örn, huru
härmed förhölle sig genom att studera inskrivningsboken och därefter
låtit Almqvist medfölja kontingenten. Det förvånade de Bésche, att så
ej skett, örn Almqvist så intensivt påyrkat att få medfölja kontingenten,
som han låtit påskina i sin skrivelse, oell det syntes de Bésche kunna
ifrågasättas, örn ej Almqvist, efter att hava anmält sig och erhållit meddelande,
att han ej stöde upptagen på uppropslistan, utan ytterligare yrkande
att få medfölja kontingenten, avlägsnat sig. EfterspaningssedJarna
för deni, som uteblivit från repetitionsövningen, hade inkommit
till rullföringsexpeditionen från regementet den 20 september och bland
dessa hade även varit efterspaningssedel för Almqvist. Då de Bésche
icke ägt kännedom örn vad som passerat vid inryckningstransporten vid
Rossö järnvägsstation — något som borde hava skett, örn det passerat på
av Almqvist relaterat sätt — hade de Bésche misstänkt, att Almqvist
möjligen missuppfattat kungörelsen och ansett sig icke vara inställelseskyldig,
enär han fullgjort tjänstgöring förut under året. På grund härav
hade de Bésche den 20 september 1926 tillskrivit regementskvartermästaren
vid Norrbottens regemente med förfrågan, huruvida de värnpliktiga,
som utryckt från 1. tjänstgöringen den 11 juli, underrättats örn.
att de samma år skulle fullgöra sin 1. repetitionsövning. Härpå hade de
Bésche erhållit till svar: »att de allmänna bestämmelserna enligt inskrivningsboken
voro genomgångna». Efter erhållet svar från Norrbottens
regemente hade de Bésche anmodat Almqvist att inkomma med förklaring
rörande uteblivandet från repetitionsövningen i stället för att i vanlig
ordning utsända efterspaningssedeln. Då Almqvist i sin till do Bésche
ingivna förklaring anfört, att han inställt sig till samlingen men icke
blivit uppropad, hade de Bésche godtagit denna förklaring såsom skäl
till laga förfall för inställelse till 1926 års repetitionsövning. de Bésches
uppgift i samma skrivelse till Almqvist, att han, sedan han omförts till

199

1926 ars klass, skulle Iiava endast två repetitionsövningar att fullgöra,
vore tyvärr felaktig. Denna uppgift hade berott på ett beklagligt förbiseende
vid tillämpningen av övergångsbestämmelserna i 1925 års värnpliktslag,
§ 52 — vilka då för första gången tillämpats — och kunde de
Bésche icke annat än på det livligaste beklaga, att så skett. Att Alm
qvist på grund av denna uppgift trott sig vara fri från repetitionsövningen
år 1929 hade de Bésche ingen anledning att betvivla, ehuru kungörelsen
till årets repetitionsövning uttryckligen påpekade tjänstgöringsskyldighet
år 1929 för dem, som påbörjat sin tjänstgöring senast å tid, som
ålegat 1925 års klass och icke fullgjort tre repetitionsövningar. Almqvist
hade ju också ansetts hava haft laga förfall för sin utevaro. Att Alm
qvist skulle lida större avbräck i sin ekonomiska ställning genom att fullgöra
sin repetitionsövning år 1930 i stället för år 1929 tilläte sig de Bésche
betvivla och förmodade, att Almqvist icke lidit eller bomme att lida någon
skada genom vad som kunde såsom fel tillvitas de Bésche i förevarande
avseende.

I skrivelse till chefen för Västernorrlands regemente den 10 oktober
1929 anmodade jag regementschefen att efter verkställd utredning inkomma
med yttrande över klagomålen så vitt anginge truppbefälets åtgärder
i samband med 1926 års repetitionsövning.

I yttrande den 12 oktober 1929 anförde regementschefen med anledning
härav följande. De åtgärder, sorn berörde truppbefälet vid regementet
i föreliggande fall, vore dels hämtuingsbefälets upprop vid Kössö station.

dels majoren de Bésches uppgift: »Att Almqvist icke blev uppropad — ---

torde berott på, att han vid regementet icke upptagits å uppropslistan.»
Enär ingen svensk medborgare torde inställa sig till värnpliktstjänstgöring
utan tvingande skäl, borde hämtningsbefälet förstått, att Almqvist
haft sådana skäl för sin inställelse, och att det hade varit klokt att låta honom
åtfölja kontingenten till regementet, där saken kunnat undersökas. Örn
hämtningsbefälet i detta fall alltså handlat oklokt, vore likväl dess handlingssätt
formellt oantastligt. Uppropslistorna uppgjordes av rullföringsbefälet,
ej vid regementena (vilka för övrigt saknade nödiga data påstigningsstationer
— för en sådan handlings uppgörande). Så torde även
hava skett i detta fall. Örn uppropslistan varit felaktig, som major de
Bésche antoge, så hade alltså detta eventuella fel begåtts i rullföringsexpeditionen,
där sådana ärenden handlades.

Med översändande av samtliga handlingar i ärendet anmodade jag i
skrivelse den 14 oktober 1929 majoren de Bésche att inkomma med förnyat
yttrande med anledning av vad chefen för Västernorrlands regemente
i sin skrivelse den 12 oktober anfört i fråga örn uppropslistorna.

I förnyat yttrande den 20 december 1929 anförde majoren de Bésche

200

bland annat följande. Då de Bésche först anmodats avgiva yttrande
med anledning av Almqvists anmälan, hade de Bésche saknat varje minne
av, huru det förhållit sig med översändandet av värnpliktskorten,
de Bésche hade av denna anledning tillskrivit ett av biträdena å rullföringsexpeditionen
i Sollefteå med begäran örn undersökning i saken och
hade till svar därå mottagit meddelande, att efterspaningssedlarna inkommit
till expeditionen den 20 september och att följaktligen värnpliktskort
måste hava varit översänt till regementet. På denna uppgift hade
de Bésche grundat sin till militieombudsmannen avgivna förklaring.
Efter mottagandet av militieombudsmannens skrivelse den 14 oktober 1929
hade de Bésche ånyo begärt undersökning i Sollefteå. Till svar på denna
begäran hade meddelats de Bésche, att buntarna med förteckningar över
värnpliktskort genomgåtts, men att någon förteckning upptagande Almqvists
namn icke kunnat återfinnas och att det sålunda ville synas, som
örn Almqvists kort av förbiseende icke översänts; att i liggaren över efterspaningseedlar
endast infördes de, som bleve efterspanade, och att då
Almqvist fått räkna laga förfall och sålunda icke efterspanats, vare sig
nu efterspaningen icke begärts eller begärd efterspaning avbrutits, liggaren
icke gåve någon upplysning örn, huruvida Almqvists kort varit
översänt eller icke. Med hänsyn till vad sålunda meddelats de Bésche
kunde han icke vidhålla sitt påstående, att värnpliktskort för Almqvist
säkerligen översänts från rullföringsexpeditionen. Det syntes nu lika.
sannolikt, att så ej skett och att Almqvists namn av sådan anledning icke
förekommit å uppropslistan. Även örn så vore förhållandet, kunde de
Bésche icke underlåta framhålla, att det syntes honom, som örn Almqvist
i icke ringa grad själv bidragit till det olyckliga resultatet, likasom ock
att hämtningsbefälet icke torde kunna anses utan skuld därtill. Hämtningsbefälet
hade bort taga del av Almqvists inskrivningsbok och närmare
undersökt saken och, örn befälet ej trott sig örn att avgöra saken,
låtit Almqvist, örn han det velat, medfölja, de Bésche kände sig icke övertygad
örn att hämtningsbefälets handlingssätt vore, såsom chefen för
Västernorrlands regemente sade, oantastligt, men tillkomme det icke de
Bésche att döma därom, de Bésche vidhölle vad han förut sagt därom,
att Almqvist genom anmärkta förfarande icke lidit någon skada.

I avgiven påminnelseskrift anförde Almqvist bland annat följande. Att
Almqvist fortast möjligt ville bliva fri sin värnplikt, borde ej förvåna
någon. Värnplikten vore i många, för att ej säga alla, avseenden en
black örn foten, vilket Almqvist tyckte, att även de Bésche borde förstå.
Exempel därpå funnes i närmast till hands liggande tidningsblad: »Exercisfri
ung man får plats» etc. Att Almqvist varit angelägen örn att få
fullgöra repetitionsövningen bekräftades ytterligare genom Almqvists till
de Bésche avgivna förklaring av den 1 oktober 1926. Att det överhuvud
taget skulle varit Almqvists skyldighet att nödga kontingentsbefälhava -

201

ren att medtaga Almqvist tilläte sig Almqvist betvivla. Det begångna
felet vore lika stort eller litet, även örn Almqvist endast inställt sig och
åhört uppropet och sedan, då han ej blivit uppropad, i all tysthet avlägsnat
sig. Så torde också en mera korttänkt person hava handlat. Almqvist
hade emellertid räknat med, att han skulle bliva fördröjd ett år,
därigenom att han ej funnits upptagen på uppropslistan. När Almqvist
sedermera erhållit meddelandet från rullföringsexpeditionen, att han genom
överföring till 192G års klass endast hade två repetitionsövningar att
fullgöra, hade han ju blivit glad över att han ej fått följa med, men som
saken nu stöde, hade denna glädje blivit av kort varaktighet. Att Almqvist
själv på minsta sätt bidragit till att repetitionsövningen försummades,
ansåge Almqvist bestämt uteslutet. Almqvist ansåge, att vad han
bevisligen gjort för att få fullgöra densamma, borde vara mer än nog.
Majoren de Béches anmärkning att en repetitionsövning för Almqvist ej
borde vara olägligare 1930 än 1929, vore alldeles riktig. Men någon sådan
övning hade ej ålegat Almqvist 1929, örn allt gått i sin rätta ordning.
Att en repetitionsövning däremot varit olägligare för Almqvist 1929, eller
. skulle bli olägligare för Almqvist vilket annat årtal som helst framöver,
än år 1928, ville Almqvist belysa. Sommaren 1928 hade Almqvist byggt
ett bageri. När Almqvist på hösten kommit hem från sin, som han trott,
sista repetitionsövning, hade han i slutet av oktober samma år börjat en
affär. Almqvist hade således 1929 ett bageri och en affär att sköta, vilket
han ej haft 1928 eller tidigare. Därtill komme Almqvists befattning
med skolkassan m. m., vilket allt toge tid och krafter i anspråk. Det hade
aldrig varit utan olägenhet, när xllmqvist varit nödsakad lämna sitt arbete
för värnpliktstjänstgöringen, men sin plikt hade han i allt fall gjort
utan ådagalagt missnöje. Dock kunde Almqvist utan att reagera ej se
sig förflyttad från årsklass till årsklass och bliva bibragt den uppfattningen,
att hans värnplikt vore klar, så att han kunde börja sin bana på
allvar, och sedan se sig lurad. Almqvist vidhölle sitt krav att repetitionsövningen,
örn så kunde ske, avskreves. Skulle detta dock ej låta sig
göra, krävde Almqvist för att hålla sig i någon mån skadeslös, kontant
ersättning med 10 kronor per dag förutom vanlig avlöning och familjeundérstöd
av regementet under den tid repetitionsövningen påginge, eller
25 å 26 dagar, samt 5 kronor 80 öre för lösen av handlingar och porton,
dock under förutsättning att ej ytterligare utgifter åsamkades Almqvist
under sakens utredning.

Vid påminnelseskriften hade fogats bestyrkt avskrift av Almqvists den
1 oktober 1926 avgivna yttrande till befälhavaren för Sollefteå rullföringsområde
nr 67. Yttrandet var av följande lydelse:

»Den 10 september inställde jag mig, på i kungörelsen angiven tid, vid
tåget. När jag ej blev uppropad, bad jag furiren, som verkställde uppropet,
att noga so efter om ej mitt namn förekom i rullan, men trots
noggrant genomsökande, kunde han ej hitta det. Jag frågade furiren

202

hur jag borde göra, t. o. m. två gånger, och fick båda gångerna samma
svar: att jag skulle stanna hemma och avvakta vidare meddelanden. När
jag några dagar senare såg i Soll. Bl., att några skulle inkallas till Boden
i denna månad, trodde jag, att jag var bland dessa, men så torde ej
vara fallet. Jag blir således ett år fördröjd utan mitt förvållande och
så länge jag ej är klar med värnplikten, kan jag ju ej gärna få någon
stadigvarande plats eller ännu mindre börja något eget; jag är nämligen
handelsbiträde och kontorist för närv. hemma hos min får. Därför vore
det ju av stort värde för mig, örn jag finge en månads handräckningstjänst
i vinter i stället för det, absolut utan mitt förvållande, försummade
mötet.

Jag hoppas att denna förklaring skall anses giltig och bifogar till bekräftelse
på vad jag sagt 1 intyg.»

Den i ärendet verkställda utredningen giver vid handen, att värnpliktige
Almgvist, vilken skulle fullgöra 1. repetitionsövningen vid Västernorrlands
regemente hösten 1926, på grund av försummelse från vederbörande
rullföringsbefälhavares sida att till truppbefälet översända avlämningshandlingar
för honom, icke blivit upptagen å vederbörlig uppropslista
och på den grund av hämtningsbefälet icke tillåtits medfölja
värnpliktskontingenten till nämnda regemente. Härigenom har Almqvist
kommit att fullgöra 1. repetitionsövningen ett år senare än som
vederbort.

Vidare är utrett, att Almqvist genom skrivelse från samme rullföringsbefälhavare
i oktober 1926 bibragts den uppfattningen, att lian med fullgörande
av 2. repetitionsövningen år 1928 skulle hava avslutat sin värnpliktstjänstgöring
i fredstid. Genom denna felaktiga upplysning har föranletts,
att Almqvist icke, såsom vederbort, inställt sig tili fullgörande
av 3. repetitionsövningen år 1929. Almqvist, som, därest ovannämnda två
fel icke förekommit, skulle hava avslutat sin värnpliktstjänstgöring år
1928, har sålunda alltjämt ytterligare en repetitionsövning att fullgöra.

Genom de förelupna felen har rullföringsbefälhavaren otvivelaktigt
gjort sig skyldig till tjänstefel och torde kunna göras ansvarig för den
skada, som åsamkas Almqvist, därest han år 1930 nödgas fullgöra 3. repetitionsövningen.
Oavsett svårigheten att i penningar fixera ett dylikt
skadestånd, torde detta i allt fall icke kunna uppväga de nackdelar, som
skulle drabba Almqvist, därest han numera nödgas fullgöra ytterligare
en repetitionsövning.

Med hänsyn härtill och då den värnpliktige enligt min mening icke i
någon mån — såsom majoren de Bésche velat göra gällande — kan göras
ansvarig för uppskovet med repetitionsövningarnas fullgörande utan
detta uteslutande orsakats av de utav vederbörande myndighet begångna

203

felén, synas billighetsskäl tala för, att den värnpliktige kommer i åtnjutande
av befrielse från sista årets repetitionsövning.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion
bär jag därför ansett mig böra anmäla detta ärende för Eders
Kungl. Majit under hemställan, att Eders Kungl. Majit ville taga i övervägande,
huruvida dylik befrielse kunde beredas ifrågavarande värnpliktige.
»

Sedan chefen för generalstaben den 7 mars 1930 avgivit infordrat underdånigt
utlåtande över framställningen, fann Kungl. Majit jämlikt beslut
den 2 maj 1930 med hänsyn till vad i ärendet förekommit gott frikalla
Almqvist från värnpliktens vidare fullgörande under fredstid.

Militieombudsmannen meddelade därefter den 5 maj 1930 följande resolutioni Sedan

Kungl. Majit med anledning av militieombudsmannens framställning
frikalla! Almqvist från värnpliktens vidare fullgörande under
fredstid, varigenom den skada, som Almqvist lidit genom de av vederbörande
rullföringsmyndighet begångna felen, finge anses gottgjord, ansåge
sig militieombudsmannen kunna låta bero vid vad sålunda i saken
blivit ernått.

4. Angående förläggnings- och utspisningsförhållandena vid Andra
flygkåren samt angående enskilda lägerkassan vid kåren.

Härom avlät militieombudsmannen den 31 januari 1930 till Konungen
en skrivelse av följande lydelse:

»Vid en av mig den 27 innevarande januari förrättad inspektion av
Andra flygkåren antecknades följande i fråga örn förläggningsförhållandena.
Manskapet vid kåren ävensom några av den övriga personalen äro
förlagda å logementsfartyget Göta. Förläggning i land förekommer icke.
Förläggningslokalerna ombord å Göta, särskilt för manskapet, äro ganska
trånga. Manskapet får intaga sina måltider i samma lokaler, där det
nattetid har sina kojer sträckta. För varje måltid måste bord och bänkar
framtagas och uppsättas för att sedan efter måltiden åter undanstuvas.
Servisen består av förtenta plåtkärl. Diskning efter måltiden sker
i samma kärl, vari maten hämtas. Dagrum eller överläsningsrum finnes
icke. En del av manskapet har, enligt vad kårchefen upplyste, på
eget initiativ och på egen bekostnad förhyrt rum i Viggbyholm för att
ostört kunna ägna sig åt läxläsning. Tillfälle till bad eller dusch gives

204

ej heller. Vattnet i fjärden vid Hägernäs kail på grund av förorening
icke användas för sådant ändamål. Såsom marketenterilokal användes
för närvarande en mindre träbarack, som genom marinförvaltningens försorg
år 1921 uppfördes för förläggning av arbetsstyrkan vid dåvarande
planeringsarbetet.

Vid granskning av enskilda lägerkassan antecknades följande. Kårens
marketenteri uppsattes den 1 oktober 1929. Vid nämnda tidpunkt förefanns
såsom tillgång ett belopp av 299 kronor 82 öre, vilket belopp överlämnats
till kåren från numera logementsfartyget Götas marketenteri.
Vid inspektionstillfället utgjorde kassans kontanta tillgångar 296 kronor
62 öre, vartill kom ovannämnda belopp, 299 kronor 82 öre, som utlämnats
såsom förskott till marketenteriföreståndaren för inköp av varor. Kassan
häftar för närvarande i skuld till enskild firma för ett belopp av omkring
400 kronor (för inköp av en kassaapparat). Inkomsterna, för enskilda
lägerkassan utgöras — förutom av den behållning, som marketenteriet
kan lämna — endast av ersättning för försålt matavfall med 25 kronor
för månad. Kassans små tillgångar möjliggöra icke, att något nämnvärt
åtgöres för att bereda manskapet förströelse under fritiden, vilket
med hänsyn till de dåliga förläggningsförhållandena och kostnaden för
resor till Stockholm å fritid är av verkligt behov påkallat. Enligt lämnad
uppgift hålles biografföreställning varannan vecka, men till kostnaden
härför kan enskilda lägerkassan allenast delvis bidraga. Den övriga
kostnaden måste uttagas genom inträdesbiljetter.

Som statsmakterna nyligen fattat beslut beträffande logementsfartyget
Götas användande såsom förläggningslokal för kåren, har jag ansett mig
icke nu kunna ifrågasätta ändring i detta förhållande.

Emellertid synes mig, med hänsyn till förläggningens dåliga beskaffenhet,
önskvärt, örn åtgärder kunde vidtagas för att bereda manskapet
större trevnad än vad för närvarande är fallet och även i någon mån
förströelse under fritiden.

Bland annat torde det vara av behovet påkallat, att lämpliga lokaler
beredas manskapet för att användas såsom dagrum, överläsningsrum
och marketenteri.

Vidare torde de små tillgångar, varöver kårens enskilda lägerkassa, i
jämförelse med arméns och marinens truppförband, för närvarande förfogar,
endast i mycket ringa utsträckning medgiva tillgodoseende av
manskapets trevnad. Under det att vid armén och marinen avsevärda
belopp årligen äro disponibla för manskapets nytta och nöje, torde Andra
flygkåren endast kunna beräknas disponera synnerligen blygsamma belopp
för sådant ändamål. Det synes därför vara med rättvisa och billighet
överensstämmande, örn enskilda lägerkassan vid Andra flygkåren
kunde erhålla så stort tillskott, att därigenom möjliggjordes att i större
utsträckning än Hittills bereda manskapet någon trevnad och förströelse
under fritiden.

205

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion
har jag därför ansett mig böra anmäla dessa förhallanden för
Eders Kungl. Maj:t.»

I ärendet har flygstyrelsen den 1 april 1930 avgivit utlåtande och därvid
bland annat meddelat, att styrelsen numera bemyndigat vederbörande
kårchef att för kårens räkning anskaffa en diskmaskin och ett kylskåp,
att styrelsen gått i författning örn överlämnande till kåren av för
densamma erforderlig porslinssorvisutredning, att härmed de anordningar
för bespisningsförhållandenas förbättrande, som för närvarande med tillgängliga
medel kunde åstadkommas, blivit vidtagna, att beträffande
dagrum och överläsningsrum härför fullt användbara och tillräckliga
lokaler stöde till förfogande i den för kåren nyuppförda expeditionsbyggnaden
samt att styrelsen vid nästa medelsäskanden komme att framhålla
behovet av uppförandet av matinrättning och marketenterilokaler för
kårens manskap.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit medgav Kungl. Majit genom
beslut den 2 maj 1930, att ett belopp av 2,000 kronor finge överföras från
flygvapnets anslag till extra utgifter till enskilda lägerkassan vid Andra
flygkårens till Hägernäs förlagda huvuddel.

5. Angående sättet för anförande av besvär över krigshov rättens

utslag.

I detta ämne avlät militieombudsmanneu den 20 februari 1930 till Konungen
en framställning av följande lydelse:

»Enligt 65 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes skola
besvär över krigsrätts utslag eller beslut inom viss angiven tid antingen
ingivas till krigsöverdomstolen eller ock avlämnas till den befälhavare,
som föranstaltat örn krigsrättens sammankallande, i vilket sistnämnda
fall det åligger befälhavaren att ofördröjligen insända besvärshandlingar
na till krigsöverdomstolen. Part, som i målet hålles häktad, har dessutom
rätt att till viss annan myndighet avlämna sina besvär.

76 § i ovannämnda lag, vilken innehåller regler örn besvär över krigsöverdomstols
utslag eller beslut, företer så till vida olikhet mot nyss anförda
lagrum, att, då det gäller besvär- av icke häktad person, motsvarighet
saknas till den i 65 § upptagna bestämmelsen örn rätt att avlämna
besvären till vederbörande befälhavare. Besvär över krigshovrättens ut
slag skola således ovillkorligen ingivas till nedre justitierevisionen inom

206

den i paragrafen stadgade besvärstiden. Sker ej detta, kunna besvären,
även om de inom besvärstiden skulle hava avlämnats till vederbörande befälhavare,
icke upptagas till prövning.

I den före 1916 gällande förordningen örn krigsdomstolar fanns icke någon
bestämmelse örn rätt för icke häktad person att vid anförande av besvär
över krigsrätts utslag avlämna besvären till vederbörande befälhavare.
Den i nu gällande lag upptagna bestämmelsen härom föreslogs av 1905
års krigslagstiftningskommitté (för övrigt delvis efter mönster av en
motsvarande bestämmelse i det av 1895 års kommitté avgivna förslaget
till lag örn krigsdomstolar och rättegången därstädes). 1905 års kommitté
anförde såsom huvudsakligt skäl för ifrågavarande anordning den bundenhet,
som den militära tjänstgöringen i många fall måste medföra, samt
omsorgen örn att ingen av sin tjänstgöring skulle hindras att få ett av
krigsrätt meddelat utslag underställt högre rätts prövning. Kommittén,
som icke föreslog motsvarande bestämmelser i fråga örn sättet för överklagande
av krigshovrättens utslag, har icke anfört några särskilda skäl
härför. Möjligt är, att kommittén ansett sig böra eftersträva överensstämmelse
med de i rättegångsbalken upptagna reglerna för anförande av
besvär över hovrätts utslag.

Bland annat i samband med en av mig förrättad inspektion har jag haft
anledning iakttaga, att ifrågavarande olikhet beträffande sättet för anförande
av besvär över krigsrätts och krigshovrättens utslag icke saknar
praktisk betydelse, och enligt vad jag sedermera erfarit, har det vid flera
tillfällen inträffat, att besvär över krigshovrättens utslag, oaktat besvären
inom vederbörlig tid ingivits till befälhavaren och av denne därefter
översänts till nedre justitierevisionen, med hänsyn till innehållet i nu gällande
bestämmelser icke av högsta domstolen upptagits till prövning.

Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl förefinnas
för upprätthållande av denna skiljaktighet beträffande sättet för anförande
av besvär över krigsrätts och krigshovrättens utslag. De skäl, som
av 1905 års krigslagstiftningskommitté anförts för den av kommittén föreslagna
rätten att till vederbörande befälhavare avlämna besvär över krigsrätts
utslag, synas mig äga giltighet även då det gäller besvär över krigshovrättens
utslag och någon olägenhet synes mig icke behöva befaras av
en dylik utsträckning av nämnda rätt.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida
icke 76 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes borde undergå
ändring i syfte att det må vara enskild klagande tillåtet att vid anförande
av besvär över krigshovrättens utslag avlämna besvären till den
befälhavare, som föranstaltat örn krigsrättens sammankallande.»

207

0. Angående utfärdande av bestämmelser, motsvarande de i 22 § av
upphandlingsförordningen meddelade, i fråga om andra avtal än de i

nämnda förordning avsedda.

Härom avlät militieombudsmaunen den 30 april 1930 följande framställning
till Konungen:

»I 22 § av förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling och
arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egen
dom (sv. ffs. nr 10/1920) stadgas följande.

’!• Den, som på grund av anställning i statens tjänst har att taga befattning
med upphandling eller arbete, som i denna förordning avses, eller
med därav föranledd kontroll, besiktning, uppbörd eller annan åtgärd, må
ej själv åtaga sig att tillhandahålla gods eller utföra arbete eller i något,
som rör sådant avtal och dess fullgörande, vara ombud för anbudsgivare,
leverantör eller entreprenör.

2. Annan i statens tjänst anställd person eller den, som på grund av
särskilt uppdrag har att för statens räkning taga sådan befattning med
upphandling eller arbete, som i 1 mom. omförmälts, må ej själv åtaga sig
att tillhandahålla gods eller utföra arbete för myndighet, verk, inrättning
eller truppförband, som han tillhör eller för vars räkning han innehar dylikt
uppdrag, ej heller i något, som rör sådant avtal och dess fullgörande,
vara ombud för anbudsgivare, leverantör eller entreprenör.

3. I statens tjänst anställd person må ej, utom i de fall då vederbörande
överordnade myndighet med hänsyn till statens fördel finner skäl därtill
lämna särskilt tillstånd, uppdraga åt medlem av sin familj eller sitt hushåll
att leverera gods till eller utföra särskilt betalt arbete för det förråd
eller annan sådan anstalt, varöver han utövar tillsyn.’

Denna förordning äger endast tillämplighet å vissa slag av avtal, huvudsakligen
köpeavtal och olika slag av arbetsbeting.

Emellertid synes mig behov av bestämmelser liknande de i 22 § upphandlingsförordningen
meddelade föreligga även beträffande andra avtal
än sådana, för vilka upphandlingsförordningen gäller.

Vid inspektion av ett truppförband har iakttagits, att regementsintendenten,
vilken å tjänstens vägnar har att handlägga frågor rörande truppförbandens
så kallade enskilda lägerkassor och av dem bedrivna affärsrörelser,
tagit initiativ till vissa försäkringsavtal för dessa rörelsers räkning
med försäkringsbolag, för vilket han själv varit agent. Olämpligheten
härav synes mig uppenbar. Med anledning av vad i det nu åsyftade
fallet förekommit — det gällde vissa personförsäkringar beträffande personalen
vid nämnda rörelser — har visserligen arméförvaltningens intendents-
och civila departement, sedan genom min försorg departementens
uppmärksamhet blivit fäst ä förhållandet, utfärdat bestämmelser till förhindrande
av sådana försäkringsavtal som de i nämnda fall träffade. Då
emellertid de sålunda utfärdade bestämmelserna icke avse sådana sak

208

försäkringar, som alltjämt i stor utsträckning förekomma för enskilda
lägerkassornas räkning, ock försäkringar av skilda slag — enligt vad jag
förvissat mig örn — förekomma även inom andra områden för statens
verksamhet, synes det vara av behovet påkallat, att de principer, som
ligga till grund för 22 § uppliandlingsförordningen, vinna tillämpning även
i fråga örn försäkringsavtal.

Huruvida beträffande andra avtal behov föreligger av en utsträckning
av nyssnämnda principers tillämplighetsområde ligger utom min erfarenhet,
men grundsatsernas allmängiltighet synes mig tala för att de göras
tillämpliga på alla de olika slag av avtal, som staten kan ingå.

Mot en dylik utsträckning av dessa principers tillämplighetsområde kan
möjligen invändas, att därigenom skulle skapas hinder för ingående av
avtal, som i särskilt fall kan vara för kronan fördelaktigt. Ett korrektiv
häremot ligger emellertid i Eders Kungl. Maj:ts rätt att medgiva undantag
från en bestämmelse av antytt innehåll. Då en eventuell förordning i
ämnet bomme att falla inom Eders Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsområde,
skulle beviljande av dylikt undantag kunna förekomma obe
roende av huruvida särskilt stadgande därom inflyter i förordningen eller
icke.

Med stöd av vad jag sålunda anfört får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande, huruvida icke beträffande
sådana avtal, för vilka upphandlingsförordningen ej gäller, borde
utfärdas bestämmelser, motsvarande de i 22 § av denna förordning
meddelade.»

7. Angående ändrade bestämmelser i fråga örn den tid, inom vilken
personlig order örn inställelse till värnpliktstjänstgöring skall delgivas
den värnpliktige.

Härom avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 31 juli 1930
följande framställning till Konungen:

»I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde handelsträdgårdsmästaren
Karl Ericsson i Valla bland annat följande. Värnpliktige
nr 674 57/1926 David Danielsson från Ludvika hade sedan den 16 februari
1930 varit anställd i Ericssons tjänst. Danielsson, som på grund av religiösa
samvetsbetänkligheter erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring
fullgöra civilt arbete för statens räkning, hade genom inkallelseorder,
som avsänts den 10 maj, erhållit befallning att den 17 i samma
månad inställa sig i Enköping för påbörjande av dylikt arbete. Eftersom
inkallelseordern lytt på omedelbar inställelse, hade varken Danielsson eller
Ericsson fått tillfälle att ordna för sig. Danielsson vore anställd som första

209

biträde med åliggande att sköta växthus och drivbänkar, varför stora svårigheter
uppstått för Ericsson att omedelbart anskaffa efterträdare.

Över klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttrande av befäl-''
liavaren för Falu västra rullföringsområde nr 57. Denne anförde i skrivel
se den 24 maj 1930 bland annat följande. I fråga örn sådana värnpliktiga,
vilka skulle jämlikt lagen den 12 juni 1925 örn värnpliktiga, vilka hysa
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, § 1 b, (sv. ffs. nr
338/1925), fullgöra civilt arbete för statens räkning, till vilken grupp nr
674 57/1926 Danielsson hörde, gällde beträffande den tid, inom vilken den
värnpliktige före tjänstgöringens början skulle erhålla order örn sådan
tjänstgöring, bestämmelsen i generalorder nr 1021/1926,1. pkt 9. Enligt denna
bestämmelse skulle order utfärdas till den värnpliktige i god tid före
tjänstgöringens början. Då ordern avsänts den 10 maj och av Danielsson
torde hava mottagits den därpå följande dagen för inställelse den 17 maj,
syntes Danielsson, som enligt egen uppgiven adress bodde i Ludvika och
således nära rullföringsexpeditionen, haft god tid att, därest olägenhet
förelegat för inställelse till tjänstgöring, sätta sig i förbindelse med expeditionen
och eventuellt erhålla uppskov. Någon sådan förfrågan från
Danielsson angående tjänstgöringstiden, som omnämndes i klagoskriften,
syntes icke hava kommit till rullföringsexpeditionen. Dessutom hade Danielsson
våren 1929 icke tillhört rullföringsområdet nr 57 utan först efter
den 27 november sagda år överförts dit.

I avgiven påminnelseskrift anförde Ericsson bland annat följande. Rullföringsbefälhavaren
hade som stöd för sin åtgärd anfört bestämmelsen i
generalorder nr 1021/1926 I, pkt 9, att kallelse skulle utfärdas i god tid
före tjänstgöringens början. Detta hade enligt Ericssons mening icke skett,
ty 7 dagar vore väl ändå ej tid nog för att kunna skaffa erforderlig ersättare,
som i detta fall skulle vara yrkesman med god praktik. Visserligen
nämndes om eventuellt uppskov, men örn nu detta icke lyckats, framträdde
ju här klart och tydligt, att kallelsen ej utfärdats i god tid.

T fråga örn inkallelse av värnpliktiga genom allmän kungörelse stad
gas i § 98:3 inskrivningsförordningen, att kungörelsen skall upprättas av
rullföringsbefälhavare och av denne överlämnas till Konungens befallningshavande,
vilken myndighet åligger att införa kungörelsen i sammandragen
form i länskungörelserna och offentligen anslå den inom kommunerna.
Införandet skall ske så tidigt, att kungörelsen kan uppläsas i kyrkorna
inom vederbörligt område å minst två söndagar före den angivna
samlingsdagen.

I fråga örn inkallelse genom personlig order gälla för olika fall särskilda
i generalorder intagna bestämmelser.

Sålunda stadgas i den i ärendet åberopade generalordern nr 1021/1926

M ilitieombmisnui rine lis ärnbetsberiittelse.

210

(TLB, sid. 415), I. pkt 9, beträffande härens värnpliktiga, att order skall
utfärdas till den värnpliktige i god tid före tjänstgöringens början.

I fråga om marinens och flygvapnets till rullioringsområde hörande
värnpliktiga gäller enligt samma generalorders II. pkt 21, enahanda bestämmelse,
som ingivits ovan i I. pkt 9.

Beträffande marinens och flygvapnets till sjörullföringsområde hörande
värnpliktiga stadgas i generalorder nr 71/1927, pkt 1, att, därest inkallelse
skall ske genom personlig order, denna skall utfärdas till den värnpliktige
i god tid före tjänstgöringens början.

I generalorder nr 583/1926 angående inkallelse och tjänstgöring m. m. för
expeditions- och skrivbiträden (TLB, sid. 224), stadgas i pkt 1, tredje stycket,
att inkallelseorder skall, där frivillig överenskommelse icke kan träffas,
i regeln vara utfärdad senast två månader före avsedd inryckningsdag,
dock att, undantagsvis och där särskilda omständigheter så betinga,
här angiven tid må minskas till endast en månad.

I generalorder nr 606/1926 angående inkallelse och tjänstgöring'' för sådana
värnpliktiga, vilka skola jämlikt lagen den 12 juni 1925 fullgöra sin
tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapnens bruk eller bära vapen
eller ammunition, (TLB, sid. 231), stadgas i pkt 2, andra stycket, afl
inkallelseorder skall, där frivillig överenskommelse icke kan träffas, i
regeln vara utfärdad senast två månader före avsedd inryckningsdag, dock
att, undantagsvis och där särskilda omständigheter så betinga, här angiven
tid må minskas till endast en månad.

Slutligen innehåller generalorder nr 1653/1928 angående tjänstgöringens
ordnande för vissa i handräckningstjänst använda värnpliktiga (TLB, sid.
498) i pkt 3, att sådan värnpliktig icke må utan eget medgivande beordras
inrycka tidigare än fyra veckor efter vederbörlig inkallelseorders utfärdande.

Yad i ärendet förekommit har synts mig ådagalägga behovet av att
ändrade bestämmelser införas i fråga örn den tid före tjänstgöringens början,
inom vilken personlig order örn inställelse till värnpliktstjänstgöring
skall delgivas den värnpliktige.

Uttrycket ’i god tid före tjänstgöringens början’ synes vara alltför tänjbart.
Enligt vad jag vid inspektion å rullföringsexpeditioner inhämtat,
råder också vitt skilda uppfattningar örn innebörden av detta uttryck.
Lämpligt vore därför, örn ifrågavarande uttryck bleve utbytt mot ett stadgande
örn viss minimifrist.

Anmärkas kan vidare, att den olikhet, som förefinnes i ifrågavarande
hänseende beträffande olika kategorier värnpliktiga, ej synes vara motiverad
med hänsyn till tjänstgöringens art. Det torde sålunda vara svårt att
förstå varför t. ex. en samvetsöm värnpliktig, som erhållit tillstånd att
fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eliel''
bära vapen eller ammunition, medgives en tidsfrist efter inställelseorderns

211

mottagande av i allmänhet två månader, under det att beträffande en samvetsöm
värnpliktig, som erhållit tillstånd att i stället för tjänstgöring vid
krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning, det överlämnats åt
vederbörande myndighet att bestämma inställelsefristen.

Genom införande av enhetliga bestämmelser i ämnet beträffande de
olika kategorierna värnpliktiga skulle vinnas den fördelen, att en var
värnpliktig kunde, oberoende av tjänstgöringens art, alltid påräkna viss i
generalorder bestämd minimifrist efter inkallelseorderns mottagande.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktion
Ilar jag ansett mig böra anmäla detta ärende för Eders Kungl.
Majit till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna föranleda.
»

* #

Genom arméns generalorder den 29 augusti 1930 (nr 1870) har Kungl.
Majit befallt, att generalorder nr 1021/1926. mom. 9, första stycket, skall
hava följande ändrade lydelse:

»9. Order skall utfärdas i god tid före tjänstgöringens början och senast
vid sådan tidpunkt, att den kan vara den värnpliktige tillhanda en månad
före avsedd inryckningsdag; inkallelse med kortare tidsfrist må äga rum —
då icke i särskilda fall annorlunda av Kungl. Majit anbefalles — allenast
efter den värnpliktiges eget medgivande. Ordern, som utfärdas till den
värnpliktige personligen, skall innehålla underrättelse om, vilken tjänstgöring
han skall fullgöra, det truppförband (skola), där tjänstgöringen
skall äga rum, samt tid och ort (tjänstgöringsort eller samlingsplats) för
inställelsen».

I samband härmed har Kungl. Majit fastställt nedanstående ändringar i
följande arméns generalorder, nämligen:

Generalorder nr 583jl926, mom, 1, tredje stycket.

»Inkallelseorder utfärdas enligt bestämmelserna i generalorder nr
1021/1926, mom. 9» (ändrad lydelse, se ovan).

Generalorder nr 606/1926, morn, 2, andra stycket.

»Inkallelseorder utfärdas enligt bestämmelserna i generalorder nr 1021/
1926, mom. 9» (ändrad lydelse, se ovan).

Generalorder nr 16.53jl928, mom, 3.

»3. Inkallelseorder utfärdas enligt bestämmelserna i generalorder nr
1021/1926, mom. 9» (ändrad lydelse, se ovan).

Beträffande inkallelse till civilt arbete i stället för tjänstgöring vid
krigsmakten har genom arméns generalorder den 10 november 1930 (nr
2322) bestämts, att inkallelseorder skall, så snart arbetsplatser och in ryck -ningstider av Kungl. Majit fastställts, omedelbart utfärdas. Ordern skall
äga giltighet även därest värnpliktig utflyttar till annat rnllföringsområde.

212

Slutligen har Kungl. Maj:t genom marinens generalorder den 12 november
1930 fastställt följande ändring i mom. 1 av generalorder nr 71/1927:

»Morn. 1. Marinens---må inkallelse ske genom personlig order.

Ordern skall utfärdas i god tid före tjänstgöringens början och senast
vid sådan tidpunkt, att den kan vara den värnpliktige tillhanda en månad
före avsedd inryckningsdag. Inkallelse med kortare tidsfrist må äga
rum — då icke i särskilda fall annorlunda av Kungl. Maj:t anbefalles —
allenast efter den värnpliktiges eget medgivande. Ordern skall utfärdas
till den värnpliktige personligen och meddelas honom antingen
genom posten eller genom kronobetjänings eller polismyndighets försorg
samt innehålla underrättelse örn, vilken tjänstgöring han skall fullgöra,
den station eller det truppförband, där tjänstgöringen skall äga rum, samt
tid och ort (tjänstgöringsort eller samlingsplats) för inställelsen.

Har värnpliktigs---därå begäras.»