AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET (Framställning / redogörelse 1930:Mo)

MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETS BERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1930

STOCKHOLM 1930
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning..................... 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Krigsdomstol har obehörigen dömt till ansvar tor förtärande, vars brottslig het

bort bedömas enligt tryckfrihetstörordningen.................................... 10

2. Åtal mot cheten för och vissa ledamöter av marinförvaltningen för under låtenhet

att beivra av ämbetsverkets kamrerare begången förskingring m. m. 23

3. Åtal mot t. f. chef för arméförvaltningens fortifikationsdepartement för det

medel utanordnats, oaktat Kungl. Maj:t förut avslagit framställningar om
anslag till samma ändamål.................................................................. 53

4. Korkmatta pålagd i chefsbostad, utan att medel därför beviljats.................. 64

5. Åtal mot kårchef för det han kostnadsfritt upplåtit expeditions- och arrest lokaler

inom kårens kanslihus såsom bostäder åt officerare m. fl............. 71

6. Åtal för oriktiga uppgifter i tjänsteskrivelser............................................ 78

7. Febersjuk värnpliktig sjukskriven vid truppen i stället för å sjukrum ......... 80

8. Värnpliktig, som av läkare befriats från ansträngande tjänst, har likväl kom menderats

att deltaga i roddövning och att därefter ösa roddbåten ......... 82

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

9. Mål angående förfarande, som innefattat djurplågeri och skadegörelse, har

avgjorts i disciplinär ordning, ehuru målet lagligen bort liänskjutas till
krigsrätt .......................................................................................... 89

10. Obehörigt förfogande av kompanichef över manskapets postsparbanksmedel . 89

11. Obehörigt förfogande av kompanichef över manskapets postsparbanksmedel

har av truppförbandschefen bedömts såsom allenast försummelse och oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikter och målet härom har avgjorts i disciplinär
ordning.................................................................................... 90

Redogörelse för vissa ärenden, som ieke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Genom ett av krigshovrätten meddelat utslag har mål, vari villkorlig dom

lagligen icke kunnat ifrågakomma, återförvisats till krigsrätt för utredning
huruvida förutsättningar funnes för sådan dom .................................... 91

2. Samtidig tillämpning av 101 § strafflagen för krigsmakten och 129 § samma

lag för samma brottsliga förfarande...................................................... 94

3. Mål, som av krigsrätt förklarats vilande, har sedermera icke upptagits till

handläggning förrän efter av inilitieombudsmannen framställd anmärkning 96

4. Fråga om komplettering av gällande bestämmelser örn undersökning inför

krigsrätt av skada å kronan tillhörig egendom....................................... 99

5- Förhör i mål hållet utan att målsägaren bereus tillfälle att vara närvarande.
Målet, som gällde misshandel å annan krigsman, har avgjorts i disciplinär
ordning utan den förorättades tillstånd ................................................ 103

Sid.

6. Försummelse att föranstalta örn utredning rörande tilltalades uppgifter att

de varit utsatta för misshandel av överordnad....................................... 105

7. Dröjsmål med straffverkställighet förorsakad av fel vid nöjdförklarings upp tagande

............................................................................................ 108

8. Försummelse att göra föreskrivna anteckningar angående nöjdförklaringar ... 109

9. Tillrättavisning av två olika slag meddelad för samma förseelse.................. lil

10. Värnpliktig, som vid ridlektion ådragit sig benskada, har trots upprepade

framställningar att få vila likväl fått fortsätta lektionen. Den värnpliktige
har sedermera under tid, då han på grund av benskadan varit sjukskriven
i kvarter, obehörigen använts till handräckningsgöromål ........................ 112

11. Fråga huruvida läkare visat försummelse vid behandling av ett sjukdomsfall.

Tillika fråga i vad mån värnpliktig läkare får anlitas att förrätta sjukvisitation.
........ ..................................................................................... 117

12. Försummelse av regementsläkare att handlägga och för regementschefen före draga

ärende angående ersättning åt värnpliktig för sjukdom, ådragen under
militärtjänstgöring .............................................................................. 128

13. Värnpliktig har på grund av försummelser av vederbörande befattningshavare

fått fullgöra repetitionsövning, som lagligen icke ålegat honom, samt oriktigt
påförts böter för uraktlåten mönstring.................................................. 131

14. Värnpliktig, som på grund av oduglighet till krigstjänst blivit hemförlovad

från värnpliktstjänstgöring, har det oaktat erhållit order örn inställelse för
fullgörande av “återstående tjänstgöring"................................................ 136

15. Fråga huruvida civila personer, vilka till trupp utdelat antimilitaristiska

skrifter, obehörigen kvarhållits av militärbefälet samt därvid utsatts för

otillåten behandling m. m. ................................................................. 138

16- Anmärkning mot chefen för civilavdelningen i marinförvaltningen för det
denne mot en av honom utställd check uppburit visst belopp ur marinförvaltningens
kassa .......................................................................... 147

17. Fråga huruvida befattningshavare vid truppförband (maskinist) tagit obehörig

del i ett av annan person utfört arbete för truppförbandet m. m............. 150

18. Fråga huruvida, vid en upphandling av hö till truppförband, upphandlings myndigheten

varit berättigad att utesluta ett anbud från prövning ......... 154

19. Fråga örn tjänstekungörelsers införande i tidningar.................................... 160

Framställningar till Konungen m. m.

1. Angående förläggningslokalen för det vid garnisonssjukhuset i Stockholm

tjänstgörande handräcknings- och sjukvårdsmanskapet ........................... 164

2. Fråga örn rätten till läkarvård i kvarter för viss personal vid flottans station

i Stockholm..................................................................................... 165

3. Angående handläggning av disciplinmål vid skeppsgossekåren i .Marstrand ... 166

4. Fråga om tillgodoräknande för samvetsöm värnpliktig av redan fullgjord tjänst göring

vid krigsmakten i särskild ordning vid övergång från sådan tjänstgöring
till civilt arbete för statens räkning............................................. 171

5. Angående beredande av ersättning åt en värnpliktig, som huvudsakligen till

följd av viss ofullständighet i vederbörlig författning blivit oriktigt inkallad
till tjänstgöring ................................................................................ 177

6. Angående ifrågasatt inskränkning i kronans rätt att vid motfordran innehålla

värnpliktigs penningbidrag ................................................................. 187

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1929. Härvid har

jag till en början att meddela, att jag under tiden från och med den 1
juli till och med den 14 augusti begagnade mig av den militieombudsmannen
enligt 23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester. Under
denna tid uppehölls militieombudsmansämbetet, jämlikt bestämmelser i
sistnämnda paragraf, av revisionssekreteraren Erik Holger Elliot, vilken
blivit utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads
samt Göteborgs och Bohus län. Under dessa resor har jag för ändamål,
som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen för militieombudsmannen, besökt:

Göta livgardes fästningsbataljon i Vaxholm;

Svea ingenjörkår;

Södermanlands regemente;
straffängelset i Linköping;
chefen för Östra brigaden;

Livgrenadjärregementet;

Svea trängkår;

Tredje flygkåren;
centralfängelset i Växjö;

Kronobergs regemente;
kronohäktet i Visby;
militärbefälhavaren på Gotland;

Gotlands infanterikår;

Gotlands artillerikår;
straffängelset i Karlskrona;

Kronobergs regementes detachement i Karlskrona;

Göta ingenjörkårs kustingenjörkompani;

Flottans station i Karlskrona;

Karlskrona kustartilleriregemente;
straffängelset i Kristianstad;

Norra skånska infanteriregementet;

Vendes artilleriregemente;
centralfängelset å Härlanda;

Göta artilleriregemente;

Göteborgs örlogsdepå;

Karlskrona kustartilleriregementes detachement i Älvsborg; och
Skeppsgossekåren i Marstrand.

Under deli tid, då jag åtnjöt semester, företog tjänstförrättande militieombudsmannen
inspektionsresor till Stockholms och Västerbottens län och
besökte han därvid:

Krigsskolan;
kronohäktet i Umeå;
Västerbottens regemente; och
Norrlands dragonregemente.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske, utan att resorna därigenom väsentligen förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen vid
militieombudsmansexpeditionen samt i vissa fall därjämte av byråintendenten
vid expeditionen och av en byggnadskunnig officer. Vid inspektionen
av truppförband hava särskilt krigsrättsprotokollen, krigsdomarens
diarier, protokollen angående disciplinära bestraffningar, anteckningsböckerna
över meddelade tillrättavisningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar
samt handlingar rörande upphandling och redovisning av material
av olika slag ävensom marketenterirörelsen granskats. Tillika har
uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner och materiel samt åt hygieniska
förhållanden. I samband med inspektionerna av truppförband hava
även arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken
å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett personer,
som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1929 års lagtima riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1929 från år 1928 balanserade ärenden

till ett antal av.................................................................................................... 36

Under år 1929 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet....................................................................................... 188

enligt diariet över hemliga ärenden................................................................ 2

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1929, utgör

alltså ................................................................................................................... 226

De 190 ärenden, som inkommit under år 1929, utgöras av:

ärenden, inkomna från myndighet................................................................ 11

klagomål eller framställningar från enskilda............................................ 64

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning.................................................................... 103

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m..... 12

Summa 190

Av de från föregående år balanserade ärenden hava 16 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 20 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.

Till behandling under år 1929 hava alltså förelegat 80 klagomål eller
framställningar från enskilda samt 123 ärenden, som uppkommit under
inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.

Av dessa klagomål och inspektionsanmärk-	Enskilda	Inspektionsan-
ningar m. m. hava	klagomål	märkningar m. m
under året avgjorts............................................................	75	108
vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande
eller påminnelser............................................................	3	2
vid årets slut varit på domstols eller annan myndig-
hets prövning beroende....................................................	2	12
vid årets slut varit på militieombudsmannens prov-
ning beroende....................................................................	—	1
Summa	80	123

Av ovannämnda under året avgjorda enskilda klago-mål och inspektionsanmärkningar m. m. hava på grund av återkallelse avskrivits....................................	1
till annan myndighet hänvisats........................................	2	14
utan åtgärd avskrivits........................................................	25	—
efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits........................................................	37	64
på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi-litieombudsmannen fått bero........................................	2	4
på grund därav att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits blivit avskrivna............	4	20
efter av domstol eller annan myndighet på militie-ombudsmannens föranstaltande meddelat beslut avslutats............................................................................	4	6

Summa 75 108

Av de anhängiggjorda åtalen voro vid 1929 års början ännu icke

slutligt prövade ................................................................................................ 6

anhängiggjordes under år 1929 .................................................................... 5

Summa 11

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts................................................................ 6

äro vid årets slut på prövning beroende.................................................... 5

Summa 11

Av de under året anhängiggjorda åtal hava anställts

på grund av förd klagan................................................................................ 1

på grund av anmärkning vid inspektion eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning........................................................................ 4

Summa 5

Av hela antalet (226) ärenden äro under året slutbehandlade ............ 206

i avvaktan på myndighets beslut eller infordrad utredning vilande .... 19

på militieombudsmannens prövning beroende .................................... 1

Summa 226

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag för
övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för framställningar, som av mig gjorts hos Kungl. Maj :t.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser fullständig redogörelse ansetts böra meddelas endast för
sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat åtal
allenast i korthet omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på
grund av det spörsmål, som förelegat, kunna hava intresse utöver det
enskilda fallet.

Stockholm den 10 januari 1930.

GUNNAR BENDZ.

Sturk Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet,

1. Krigsdomstol har obehörigen dömt till ansvar för förfarande, vars
brottslighet bort bedömas enligt tryckfrihetsförordningen.

I en den 19 mars 1928 inkommen klagoskrift förklarade typografen
Folke Emanuel Rosén, att han ville fästa militieombudsmannens uppmärksamhet
på ett inför krigsrätten vid Svea artilleriregemente handlagt
mål mot Rosén, i vilket mål Rosén blivit dömd till fängelse i sex
månader 10 dagar, samt anhöll, att militieombudsmannen måtte upptaga
saken till granskning.

Av protokollen i målet framgick följande.

Rosén, vilken skolat inställa sig till värnpliktstjänstgöring vid regementet
den 20 februari 1928, inställde sig först den 10 påföljande mars.
Därvid anställdes med Rosén förhör dels av vederbörande batterichef,
dels ock av divisionschefen. Enligt protokollen över dessa förhör hade
Rosén i samband med inställelsen spritt antimilitaristiska skrifter bland
manskapet på 9. batteriet. Genom beslut av vederbörande regementsbefälhavare
nämnda den 10 mars 1928 hänsköts saken till krigsrätt.

Vid krigsrätten, som sammanträdde den 13 mars 1928, företeddes följande
av vederbörande batterichef verkställda utredning:

»När R, den 10 mars omkring kl. 10 infann sig å 9. batteriet för att
anmäla sig till tjänstgöring, fanns jag icke å batteriet, varför han i avvaktan
på min ankomst fick uppehålla sig i batterikorridoren. Enligt
vad R. vid batteriförhör inför mig erkänt, har hail under sitt uppehållande
i korridoren, till en del av manskapet utlämnat antimilitaristiska
skrifter, dels ’Militärvägraren, tillfällighetstidning mot militarismen’,
tryckt å Föreningstryckeriet, Stockholm 1926. (Indragen enligt T. L.),
dels ’Den Fosterlandslöse’ nr 1 1927, utgiven av Stockholms anarkistiska
förenings antimilitaristiska kommitté. Batteriadjutanten, styckjunkare

Gustafsson, som kommit in i korridoren, kade iakttagit, att en del värnpliktiga
innehade exemplar av ovannämnda skrifter samt kade då avfordrat
dem dessa. Av batteriadjutanten avlämnades till mig 4 ex. av
’Militärvägraren’ ock 2 ex. av ’Den fosterlandslöse’. Vid förfrågan bland
de värnpliktige hava värnpliktige (två namn) anmält sig kava av E.
direkt mottagit vardera ett exemplar av ’Militärvägraren’ ock värnplik
tige (två namn) på samma sätt vardera ett exemplar av ’Den fosterlandslöse’.
Alla fyra hade avlämnat sina exemplar till batteriadjutanten. Vid
av mig i samband med batteriförhöret verkställd kroppsvisitation hos
E. anträffades ytterligare 4 ex. av ''Den fosterlandslöse’ samt ett ex. av
ett flygblad: ''Arbetare! Soldater!’, fyra ex. av ett mindre anslag med
påskrift ''Värnpliktsstrejk är militarismens död! Vägra mönstra!’ och
16 st. brevmärken: ''Krig är mord m. m.\

Av förhöret framgick vidare, att E. varit ådömd fängelse för antirnilitaristisk
agitation samt varit kallad inför Stockholms Eådhusrätt för
det han i sin inskrivningsbok anbringat antimilitaristiskt märke. E.
uppgiver, att han endast inom 9. batteriets lokaler utdelat skrifter under
sin vistelse inom kasernen den 10 mars. Vid av regementsväbeln samma
dag gjord undersökning inom samtliga batterier hava heller inga antimilitaristiska
skrifter påträffats.»

Bosén uppgav vid krigsrätten: Då han inställt sig i kasernen, hade
han medhaft fyra exemplar av skriften »Militärvägraren» och ett tjugutal
exemplar av skriften »Den fosterlandslöse». Bland manskap å 9.
batteriet hade han utdelat nämnda fyra exemplar av »Militärvägraren»
och minst två exemplar av tidningen »Den fosterlandslöse». Han bestrede
emellertid, att han därvid ägt kännedom örn att förstnämnda
skrift, som han sålt under ett par års tid, förklarats indragen. Visserligen
hade han blivit bötfälld för spridning av berörda skrift, men hade
detta berott på, att han utdelat skriften under sabbatstid. Han medgåve,
att han innehaft de ovan omförmälda lapparna och märkena; och hade
det varit på grund av spridning av flygblad utav samma innehåll som
det med överskriften »Arbetare! Soldater!», som han blivit ådömd en
månads fängelse.

Vid krigsrätten företeddes ett exemplar av tjänstemeddelande rörande
lantförsvaret för den 25 januari 1928 B nr 9, och antecknade krigsrätten
därur, att riksdagens justitieombudsman (skall vara tryckfrihetskommittén)
funnit tidigare meddelat förordnande örn indragning av tidningen
»Militärvägraren» böra äga bestånd.

Åklagaren yrkade ansvar å Bosén dels för rymning, dels ock för spridande
av de i målet ingivna skrifterna, därvid åklagaren särskilt åberopade
vissa delar av tidningarna »Militärvägraren» och »Den fosterlandslöse».

Vid redogörelse för sina levnadsomständigheter uppgav Bosén, att han
hade anställning såsom typograf vid Föreningstryckeriet i Stockholm

samt vid bokförlaget oell tidningen Brand samt att han den 14 september
1927 av Svea hovrätt dömts för missbruk av tryckfriheten att hållas
i fängelse en månad.

Krigsrätten meddelade samma den 13 mars 1928 följande utslag: Enär
genom vad Rosén erkänt jämte vad övrigt i målet förekommit vore utrett,
dels att han, som skolat inställa sig till värnpliktstjänstgöring vid
regementet den 20 februari 1928, då uteblivit och inställt sig först den
10 påföljande mars, dels ock att han omedelbart efter ankomsten till kasernen
i 9. batteriets korridor bland krigsfolket utspritt två skrifter, benämnda
»Militärvägraren» och »Den Fosterlandslöse», samt innehållande
upphetsande till ovilja mot krigstjänsten; alltså prövade krigsrätten rättvist
döma Rosén dels jämlikt 50 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten
för rymning att hållas i vaktarrest tio dagar, dels ock jämlikt 71 § i
samma lag för spridning av skrifter, innehållande upphetsning till ovilja
mot krigstjänsten, att hållas i fängelse sex månader; och skulle arreststraffet
övergå till motsvarande fängelse i tio dagar, vadan Rosén i en
bot skulle hållas i fängelse sex månader tio dagar.

Krigsrätten förordnade tillika, att talan mot utslaget, så vitt det innefattade
straff för rymningsbrottet, skulle föras hos krigshovrätten genom
besvär, samt att utslaget i övrigt skulle underställas krigshovrättens
prövning.

I enlighet med anvisning av militieombudsmannen anförde Rosén hos
krigshovrätten besvär över krigsrättens utslag och androg i en till utveckling
av sin talan ingiven skrift följande. Rosén saknade kännedom
örn att den ena av de skrifter, som han vid det i målet ifrågakomna tillfället
utdelat, vore indragen och bestrede vid sådant förhållande, att
krigsrätten varit behörig att handlägga ifrågavarande mål, som skulle
bedömas och avgöras enligt tryckfrihetsförordningen. Rosén yrkade
därför, att krigshovrätten på denna grund måtte undanröja krigsrättens
utslag.

Krigshovrätten meddelade den 22 maj 1928 följande utslag i målet:
Krigshovrätten funne ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag, såvitt
Rosén därigenom jämlikt av krigsrätten åberopade lagrum dömts
att för rymning undergå disciplinstraff av vaktarrest i tio dagar. Vidkommande
åtalet i övrigt, så enär detsamma avsåge ansvar för spridande
av tryckta skrifter, men frågan örn ansvar därutinnan skulle bedömas
och avgöras enligt tryckfrihetsförordningen och förty icke tillhörde
krigsdomstols upptagande, prövade krigshovrätten lagligt undanröja
krigsrättens utslag i denna del och det i sammanhang härmed meddelade
underställningsbeslutet.

Sedan militieombudsmannen inhämtat, att krigsdomaren A. von Hedenberg
tjänstgjort såsom ordförande i krigsrätten vid ifrågavarande
tillfälle, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 31 maj 1928 von

Hedenberg att för egen del avgiva och från övriga i krigsrätten vid
ifrågavarande tillfälle tjänstgörande ledamöter infordra yttrande i ärendet.
I yttrandet skulle angivas anledningen till att krigsrätten funnit
sig behörig att till prövning och avgörande upptaga ifrågavarande mål,
så vitt anginge åtalet för spridande av vissa tryckta skrifter.

Med anledning härav inkom krigsdomaren von Hedenberg sedermera
med det begärda yttrandet, i vilket övriga ledamöter av krigsrätten, vice
auditören Bertil Meyer, kaptenen O. Palme och styckjunkaren F. Eriksson
förklarade sig instämma.

I yttrandet anfördes följande:

Till en början ville von Hedenberg tillkännagiva, att, enär man å regementet
med hänsyn till sakens beskaffenhet och Roséns uppträdande
bland manskapet ansett synnerlig skyndsamhet av nöden och för den
skull hos ordinarie krigsdomaren begärt omedelbar handläggning vid
krigsrätt samt von Hedenberg med anledning av dennes opasslighet tillfölje
sjukdom ej erhållit remisshandlingarna förrän på kvällen den 12
mars, von Hedenberg saknat tillfälle till någon forskning i hithörande
litteratur.

Vad anginge Roséns klagoskrift, krävde densamma ej annat yttrande
än att Rosén syntes vidhålla en åskådning, vars uttryck från hans sida
mer än en gång kommit i strid med statens intressen och därför vid fyrfaldiga
tillfällen bestraffats, utan att rättelse vunnits.

Remissen i målet grundade sig å rapport från Roséns batterichef därom
att Rosén bland batteriets manskap utdelat dels en tryckt skrift,
benämnd »Militärvägran», vilken riksdagens justitieombudsman (skall
vara tryckfrihetskommittén) enligt T. L. för den 25 januari 1928 förordnat
skola fortfarande vara indragen, dels ock en likaledes tryckt
skrift, benämnd »Den fosterlandslöse», innehållande upphetsande till
ovilja mot krigstjänsten, och vilken senare skrift samma dag, som krigsrätten
sammanträdde, vederbörligen förklarats indragen. Härjämte hade
rapporterats, att Rosén innehaft en del tryckta lappar med påskrifter
såsom »Vägra mönstra» och dylikt. Vid rannsakningen hade Rosén erkänt
vad i rapporten lagts honom till last samt uppgivit, att han för
tidigare spridning av ett par av berörda skrifter blivit vid olika tillfällen
av civil domstol dömd till böter och fängelse, men att han, som
vore »antimilitarist», icke komrne att härutinnan av något straff låta
rätta sig. Emellertid hade Rosén förnekat, att han varit medveten örn
indragningen av »Militärvägraren». Han hade dock på frågor medgivit,
att han vore anställd såsom typograf och kassör å det tryckeri och den
officin, där sistnämnda skrift trycktes, och varifrån den utgåves. Målet
hade för den skull angått brott bland annat enligt 72 § strafflagen för
krigsmakten samt i allt fall av denna anledning skolat upptagas av
krigsrätten och underställas krigshovrätten. I detta sammanhang kunde
ifrågasättas, huruvida icke rätteligen nämnda lagrum bort i krigsrättens

utslag på grund av vad ovan anförts åberopas, då objektiva skäl förelegat
för antagande, att Rosén ägt kännedom om indragningen av »Militärvägraren».

Även örn emellertid 72 § icke varit tillämplig och Roséns förfarande
sålunda avsett allenast spridning av ej indragna skrifter, hade von Hedenberg
varit av den mening, att målet borde upptagas av krigsrätten.
Vid tillkomsten av 1914 års strafflag för krigsmakten hade nämligen
lagstiftaren för tillgodoseende av statens ifrågavarande intresse ej nöjt
sig med stadgandet i 10 kap. 14 § allmänna strafflagen, ehuru detta stadgande
tillfullo torde täcka förfarande enligt 71 § strafflagen för krigsmakten,
utan i den nya speciallagen konstituerat ett särskilt brott för
den, som lode under denna lag. Till stöd för sin mening örn domstolens
kompetens åberopade von Hedenberg ytterligare, att lagstiftaren här ej
såsom på så många andra ställen i strafflagen för krigsmakten hänvisat
till allmän lag och att 71 § placerats i omedelbar närhet av stadgandet
rörande det under krigsdomstol ostridigt hörande brottet enligt
72 §, ävensom att i båda dessa lagrum använts densamma tekniska termen
»skrift». I sistnämnda avseende hade von Hedenberg utgått från
den möjligen felaktiga, men förvisso ursäktliga uppfattningen, att lagstiftaren
icke med skrift i ena lagrummet avsett tryckt handling och i
den nästföregående paragrafen hand- eller maskinskriven sådan, särskilt
som dylik tolkning nog vore skäligen främmande för verkligheten och
71 § av denna anledning skulle förbliva faktiskt otillämpad. Ytterligare
åberopade von Hedenberg till stöd för sin ovan återgivna åsikt, att densamma
syntes enligt ett i N. J. A. 1903 :191 refererat rättsfall hava i
princip omfattats av numera justitierådet Appelberg och av dåvarande
innehavaren av justitiekanslersämbetet, ett rättsfall, varom von Hedenberg
dock först efter tiden för krigshovrättens utslag i målet mot Rosén
erhållit kännedom. Härvid vågade von Hedenberg framkasta det antagande,
att med hänsyn dels till sådana omständigheter, som framkommit
i nu ifrågavarande och liknande mål, dels till de säregna förhållanden,
som sammanhängde med tillämpningen av vår egendomliga tryckfrihetslagstiftning,
opinionen inom högsta domstolen kunde genom vunnen erfarenhet
under de gångna 25 åren hava kantrat därhän, att man numera
skulle finna det omedelbara ingripandet inför krigsdomstol vara lämpligt
och i överensstämmelse med justitiekanslerns uppfattning i ovanberörda
fall riktigt.

von Hedenberg ville tillägga, att, enligt vad han inhämtat, Roséns förfarande
numera med anledning av krigshovrättens utslag av åklagaren
anmälts till åtal vid Stockholms rådhusrätt.

Under åberopande av vad von Hedenberg anfört och då krigsrättens
utslag icke kommit till tillämpning, hemställde von Hedenberg, att Roséns
klagoskrift ej måtte föranleda vidare åtgärd än att, örn sådant syn -

tes militieombudsmannen önskvärt, en förtydligande ändring av 71 ^
strafflagen för krigsmakten föresloges.

Klaganden, som beretts tillfälle att inkomma med påminnelser, uraktlät
detta.

I skrivelse den 30 november 1928 till överkrigsfiskalsämbetet anförde
militieombudsmannen, efter lämnad redogörelse för vad handlingarna i
målet innebölle, följande.

De i målet berörda stadgandena i strafflagen för krigsmakten vore av
följande lydelse:

»71 $.

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den ban bland
krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes sökt
förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten
eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej gärningen
är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom
i 68 § förmäles, dömd till fängelse, eller, i lindrigare fall, till disciplinstraff.
Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete
i högst två år dömas. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen
till straff för delaktighet i brott, som därå följt, gälle vad i 4 kap.
1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag är sagt.

Lag samma vare örn den, som annans skrift, den där innefattar sådan
uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom. sägs,
utspritt eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften åsyftade
verkan.

72 $.

Den, som, medan förordnande örn indragning av skrift jämlikt § 4 mom.
12 eller 13 tryckfrihetsförordningen är gällande, med vetskap örn förordnandet
utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans
fartyg, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år. Sker brottet
vid tillfälle, som i 65 § sägs, då må till straffarbete i högst ett år
dömas.»

71 § strafflagen för krigsmakten utgjorde för de personer, som lydde
under denna lag, i viss mån en motsvarighet till 10 kap. 14 § i allmänna
strafflagen. Vissa betydelsefulla olikheter förefunnes dock mellan de två
stadgandena. Å ena sidan hade 10 kap. 14 § allmänna strafflagen så till
vida en vidsträcktare omfattning än 71 § strafflagen för krigsmakten,
att i det förra lagrummet uppmaning till varje slag av brott vore be -

lagd med straff, under det att i det sistnämnda endast straffbelädes uppmaning
eller annat försök att förleda till ohörsamhet mot förmans eller
överordnads befallningar i tjänsten. Å andra sidan vore omvänt 71 §
strafflagen för krigsmakten i det avseendet av en i viss mån vidsträcktare
räckvidd än 10 kap. 14 § allmänna strafflagen, att enligt det förra
lagrummet straffades icke blott uppmaning eller annat försök att förleda
till brott utan även försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten,
oaktat ju hysandet av dylik ovilja icke i och för sig vore i lag förbjudet.

71 § strafflagen för krigsmakten och 10 kap. 14 § allmänna strafflagen
överensstämde emellertid därutinnan, att frågan huruvida en uppmaning
av ifrågavarande slag, framställd i tryckt skrift, vore att anse såsom
brottslig icke skulle bedömas enligt något av dessa lagrum utan enligt
stadgandena i tryckfrihetsförordningen. Att så vore fallet framginge av
den i § 1 mom. 1 upptagna bestämmelsen: »Ej må någon i annan ordning
eller i annat fall, än denna lag stadgar, kunna för tryckt skrifts innehåll
tilltalas eller straffas.» Detta hade till yttermera visso fastslagits av
högsta domstolen (se bland annat N. J. A. 1903, sid. 191). Vid de tillfällen,
då fråga örn ändring i hithörande bestämmelser sedermera varit
å bane, hade man utgått från, såsom en självfallen sak, att — då det
gällde tryckt skrift, som till sitt innehåll ansåges brottslig — ansvarsfrågan
enligt gällande rätt skulle bedömas enligt tryckfrihetsförordningen.
Såsom exempel härpå hänvisades till yttrande av generalmajoren A. von
Matern till 1901 års krigslagstiftningskommittés år 1905 avgivna betänkande
(del II, sid. 249), justitieministern Albert Peterssons yttrande vid
remiss till lagrådet år 1906 av det då uppgjorda förslaget till strafflag
för krigsmakten (prop. nr 67/1908, sid. 115—116); högsta domstolens yttrande
över samma förslag (prop. nr 67/1908, sid. 235—238) samt justitieministerns
yttrande i prop. nr 132/1908.

Att saken skulle bedömas enligt tryckfrihetsförordningen och icke enligt
71 § strafflagen för krigsmakten, resp. 10 kap. 14 § allmänna

strafflagen vore av betydelse i flera avseenden. Enligt tryckfrihetsförordningen
gällde som bekant särskilda regler i processuellt hänseende:
åtalsrätt tillkomme endast justitiekanslern, åtalet skulle alltid ske inför
civil domstol och brottsligheten skulle bedömas av jury. Vidare förefunnes,
vad särskilt anginge förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen
och 71 § strafflagen för krigsmakten, en skiljaktighet mellan de
straffrättsliga bestämmelserna såtillvida, att försök att upphetsa till
ovilja mot krigstjänsten, därest det skedde muntligen eller i en icke
tryckt skrift, vore straffbart enligt 71 § strafflagen för krigsmakten,
men, därest det skedde i tryckt skrift icke alls vore straffbart, örn icke
förfarandet tillika innefattade uppmaning till brott eller försök att förleda
till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet (jfr § 3 morn. 7
tryckfrihetsförordningen och 71 § strafflagen för krigsmakten).

Stadgandet i 72 § strafflagen för krigsmakten handlade örn utsprida!!-

de av sådan skrift, beträffande vilken förordnande om indragning meddelats
jämlikt tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 12 eller 13. De i dessa
moment meddelade bestämmelserna gåve nämligen åt vissa myndigheter
rätt att, när en skrift av visst angivet innehåll anträffades vid trupp
eller ombord å flottans fartyg, förordna örn indragning av skriften. Behörighet
att förordna örn dylik indragning tillkomme i Stockholm den
eller de personer, som chefen för justitiedepartementet för detta ändamål
tillsatt, samt å ort utom Stockholm departementschefens ombud.
Förordnandet skulle dock ofördröjligen underställas tryckfrihetskommittén.
Enligt § 4 mom. 14 vore den som, medan förordnande örn indragning
vore gällande, med vetskap örn förordnandet utsprede eller läte
utsprida den indragna skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffbar,
och skulle, där vederbörande lydde under strafflagen för krigsmakten,
straffet bestämmas enligt denna lag. Det vore just 72 § strafflagen
för krigsmakten, som med denna hänvisning avsåges, och nämnda stadgande
gällde följaktligen endast i det fall att fråga vore örn tryckt skrift.
Såsom framginge av såväl anförda stadgande i tryckfrihetsförordningen
§ 4 mom. 14 som 72 § strafflagen för krigsmakten, gällde såsom förutsättning
för straffbarhet, att vederbörande skulle hava vetskap örn förordnandet
örn indragning.

Åtal för utspridande av indragen skrift skulle, där utspridaren lydde
under strafflagen för krigsmakten, ske inför krig set omstol. Såsom av det
ovan anförde framginge, förelåge härutinnan en olikhet i förhållande till
vad som gällde beträffande utspridande av en icke indragen, men enligt
tryckfrihetsförordningen straffbar tryckt skrift. För detta senare förfarande
skulle ju, även örn den enligt tryckfrihetsförordningen ansvarige
lydde under strafflagen för krigsmakten, åtal ske inför alvil domstol
enligt den i tryckfrihetsförordningen stadgade ordningen.

Vad förevarande fall anginge, så hade visserligen beträffande en av
de vid tillfället utdelade skrifterna — »Militärvägraren» — förordnande
örn indragning blivit jämlikt tryckfrihetsförordningen meddelat före det
utspridande vid truppen, varom i målet vore fråga och som ägde rum
den 10 mars 1928. Emellertid hade Rosén vid krigsrätten bestritt, att
han ägde kännedom örn denna indragning, och någon bevisning till stöd
för dylik kännedom hade icke förebragts vid krigsrätten och hade ej
heller senare förekommit. Såsom von Hedenberg i förklaringen framhållit,
hade Rosén visserligen uppgivit, att han hade anställning såsom typograf
vid Föreningstryckeriet, där ifrågavarande skrift blivit tryck i,
men då skriften syntes utgöra en tillfällighetspublikation tryckt år 192(>
samt indragen år 1927 (se Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till
1928 års riksdag, sid. 290), syntes denna omständighet icke i och för sig
utgöra något bevis för att vetskap örn indragningen förelegat.

Huru emellertid härmed än förhölle sig, hade denna omständighet icke

2 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

någon betydelse för bedömande av frågan huruvida det av krigsrätten
meddelade utslaget vore lagligen grundat eller icke. Krigsrätten hade
nämligen, såsom framginge av dess utslag, funnit utrett, att Rosén »omedelbart
efter ankomsten till kasernen i 9. batteriets korridor bland krigsfolket
utspritt två skrifter, benämnda ''Militärvägraren'' och ''Den Fosterlandslöse’
samt innehållande upphetsande till ovilja mot krigstjänsten»,
och på grund härav dömt honom jämlikt 71 § strafflagen för krigsmakten,
»för spridande av skrifter, innehållande upphetsning till ovilja mot
krigstjänsten». Det vore således endast fråga örn huruvida detta krigsrättens
utslag vore lagligen grundat. Att så icke vore fallet framginge
av vad ovan sagts. Enär de skrifter, varom i målet vore fråga, varit
tryckta, hade det icke tillkommit krigsrätten att pröva, huruvida ett
utspridande av desamma på grund av skrifternas innehåll vore brottsligt
eller icke. Denna fråga kunde endast hava avgjorts i den ordning,
som stadgades i tryckfrihetsförordningen, vilket — såsom förut sagts —
innebure, att endast justitiekanslern ägt förordna örn åtal, att saken
skulle hava upptagits vid civil domstol och att skriftens brottslighet
skolat bedömas av jury enligt bestämmelserna i § 3 tryckfrihetsförordningen.
Genom krigshovrättens utslag den 22 maj 1928 hade också blivit
fastslaget, att frågan örn ansvar för spridande av de i krigsrättens utslag
omförmälda skrifterna skulle bedömas och avgöras enligt tryckfrihetsförordningen
och icke tillhörde krigsdomstols upptagande.

Vad von Hedenberg invänt till stöd för den uppfattning, som kommit
till uttryck i krigsrättens utslag, syntes icke förtjäna avseende.

von Hedenberg anförde till en början: »Vid tillkomsten av 1914 års
strafflag för krigsmakten nöjde lagstiftaren sig nämligen för tillgodoseende
av statens ifrågavarande intresse ej med stadgandet i allmänna
strafflagen 10:14, ehuru detta stadgande till fullo torde täcka förfarande
enligt 71 § strafflagen för krigsmakten, utan konstituerade i den nya
speciallagen ett särskilt brott för den, som lyder under denna lag.» Med
anledning härav syntes följande böra nämnas i fråga örn tillkomsten av
71 § strafflagen för krigsmakten samt detta lagrums förhållande till 10
kap. 14 § allmänna strafflagen.

71 § strafflagen för krigsmakten överensstämde ordagrant nied 72 ^
i det för 1908 års riksdag framlagda förslaget till ny strafflag för krigsmakten
(se prop. nr 76/1908, sid. 23). Nyssnämnda stadgande hade i sin
ordning hämtats från det av 1901 års krigslagstiftningskommitté år 1905
avgivna förslaget till ny strafflag för krigsmakten. I detta förslag hade
såsom 72 § upptagits följande stadgande:

»Var, som muntligen inför samlat krigsfolk söker förleda till ohörsamhet
mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller upphetsa
till ovilja mot krigstjänsten, varde, där ej den brottslige är efter
69 § till svårare ansvar förfallen, dömd till fängelse eller, i lindrigare
fall, till disciplinstraff. Är han i följd av gärningen förfallen till straff

för delaktighet i brott, som därå följt, vare lag, som i 4 kap. 1 § allmänna
strafflagen och 34 § denna lag är sagt.

Lag samma vare örn den, som egen eller annans skrift, den där innefattar
sådant förledande eller upphetsande, som i 1 mom. sägs, utspritt
eller utsprida låtit för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.
»

Örn detta stadgande yttrade kommittén i motiven — efter att hava
erinrat örn vissa bestämmelser i den då gällande strafflagen för krigsmakten,
bland annat i 80 §, — följande (se Betänkande 1905, del II, sid.
12 och 137).

»Vad angår 80 § — som stadgar straff för den, som på något ställe,
där krigsfolk är samlat, med högljudd röst eller med häftighet eller på
annat anstötligt sätt utfar i klander emot någon överordnads förhållande
eller åtgärder eller över lön, underhåll eller beklädnad eller företager sig
annan dylik handling, därav uppror eller upplopp lätt kan föranledas —
har kommittén ansett berörda paragraf såsom till sitt innehåll alltför svävande
och vittgående böra ersättas med ett stadgande, som uttryckligen
begränsar ansvaret till det fall, att någon muntligen inför samlat krigsfolk
eller genom utspridande av egen eller annans skrift söker förleda till
ohörsamhet mot överordnads befallningar i tjänsten eller upphetsa till
ovilja mot krigstjänsten. Medelst ett sådant stadgande, som i vad rörer
förledande, varom nyss är nämnt, komme att utgöra en motsvarighet till
allmänna strafflagens 10 kap. 14 § 2 och 3 morn., torde man, med bibehållande
av kärnan i den nuvarande 80 §, undvika dess nuvarande olägenheter.
»

»På sätt förut å sid. 12 omtalats, avser denna paragraf att i vissa delar
ersätta 80 § i nu gällande lag. Såvitt nu föreslagna 72 § stadgar straff
för förledande till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar
i tjänsten (här kurs.), vare sig detta sker muntligen eller genom egen
eller annans skrift, utgör densamma, såsom jämväl förut påpekats, en
direkt motsvarighet till 10 kap. 14 § 2 och 3 mom. i allmänna strafflagen.

Sista punkten i 1 mom. av nu ifrågavarande paragraf är lika lydande
med sista punkten i 1 mom. av nyss nämnda paragraf i allmänna lagen,
dock att här hänvisning göres även till 34 § i förslaget.»

Av det anförda framginge, att den nuvarande 71 § strafflagen för
krigsmakten tillkommit såsom en ersättning för 80 § i gamla strafflagen
för krigsmakten, och att 71 § strafflagen för krigsmakten endast till
viss del, nämligen såvitt paragrafen »stadgar straff för förledande till
ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten», motsvarade
10 kap. 14 § allmänna strafflagen. Försök att upphetsa till
ovilja mot krigstjänsten vore således, i motsats till vad von Hedenberg
antagit, ett förfarande, som icke täcktes av 10 kap. 14 § allmänna strafflagen.

Vad von Hedenberg till stöd för sin mening om domstolens kompetens
åberopat därom, att lagstiftaren icke i 71 § strafflagen för krigsmakten,
såsom på så många andra ställen i nämnda lag, hänvisat till allmän lag
samt att nämnda paragraf placerats i omedelbar närhet av stadgandet
rörande det under krigsdomstol ostridigt hörande brottet enligt 72 §
krävde icke något särskilt bemötande.

Då von Hedenberg i detta sammanhang jämväl åberopat det förhållandet
att i 71 § strafflagen för krigsmakten användes ordet »skrift» ■—
eller samma term, som förekomme i 72 § — behövde endast erinras därom,
att även i 10 kap. 14 § allmänna strafflagen begreppet »skrift» förekomme,
utan att det därför vore försvarligt för en civil domstol att, där
fråga vore örn tryckt skrift, behandla saken i annan ordning än tryckfrihetsförordningen
föreskreve.

Vad därefter anginge det av von Hedenberg omnämnda rättsfallet (N.
J. A. 1903, sid. 191), så hade von Hedenberg åberopat detta rättsfall icke
med hänsyn till den utgång detsamma fått — i alla instanser hade ju
utan någon skiljaktig mening fastslagits, att frågan örn ansvar för spridande
av de i målet ifrågakomna tryckta skrifterna skulle bedömas och
avgöras enligt tryckfrihetsförordningen — utan med hänsyn till den
uppfattning, som från åklagaresidan gjorts gällande vid målets fullföljd
till högsta domstolen. Bortsett från den omständigheten, att denna uppfattning
blivit enhälligt underkänd av högsta domstolen, ville emellertid
militieombudsmannen framhålla, att ej ens enligt nämnda uppfattning
ansvar enligt annan lag än tryckfrihetsförordningen för utspridande av
en tryckt skrift ifrågasatts annat än under vissa förutsättningar, som
icke vore för handen i nu föreliggande fall. Vid sin fullföljd av talan
till högsta domstolen i nämnda rättsfall hade nämligen den, som efter
förordnande av justitiekanslersämbetet fullföljde målet, anfört att stadgandet
i tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 1 därom att någon ej må i
annan ordning eller i annat fall, än tryckfrihetsförordningen stadgade,
kunna för tryckt skrifts innehåll tilltalas eller straffas icke utgjorde
hinder för att, sedan en tryckt skrifts innehåll blivit vid den uti tryckfrihetsförordningen
föreskrivna domstol och i där stadgad ordning förklarat
brottsligt, den, som i brottslig avsikt spritt skriften, härför vid
annan domstol tilltalades och dömdes till ansvar efter annan lag än
tryckfrihetsförordningen. Därvid hade åberopats, att åtal i den ordning,
tryckfrihetsförordningen föreskreve, vid vederbörlig domstol anhängiggjorts
mot den person, vilken skulle såsom författare ansvara för
skriftens innehåll, samt att, sedan juryn förklarat skriften brottslig enligt
vissa lagrum i tryckfrihetsförordningen, domstolen dömt den tilltalade
enligt samma lagrum för tryckfrihetbrott och förordnat örn konfiskation
av skriften, ävensom att detta utslag blivit av vederbörande
hovrätt fastställt genom utslag, som sedermera vunnit laga kraft.

Vad de i krigsrättens utslag omförmälda båda tryckta skrifterna an -

ginge, hade militieombudsmannen inhämtat, att något tryckfrilietsåtal
för innehållet i desamma icke blivit anhängiggjort. Visserligen hade,
såsom von Hedenberg i sitt yttrande omnämnt, vederbörande krigsfiskal,
sedan krigshovrättens utslag meddelats, anmält saken till allmän åklagare
vid Stockholms rådhusrätt, men då denne saknade behörighet att föranstalta
örn åtal i dylikt fall, hade denna anmälan icke kunnat föranleda
någon hans åtgärd. Från justitiekanslersämbetets sida hade, enligt vad
därifrån blivit upplyst, åtal för skrifterna icke blivit anhängiggjort och
dylikt åtal hade icke heller, enär ansvarsfrågan redan vid tiden för förevarande
måls anhängiggörande varit preskriberad enligt § 4 mom. 6 i
tryckfrihetsförordningen, dåmera kunnat ifrågakomma. I den mån skrifterna
— såsom krigsrätten funnit — endast innefattade upphetsande till
ovilja mot krigstjänsten, vore de för övrigt, såsom redan sagts, ej straffbara
enligt tryckfrihetsförordningen.

Av det anförda framginge, att vad som anfördes vid fullföljd till högsta
domstolen av det i N. J. A. 1903, sid 191, refererade rättsfallet saknade
tillämplighet å föreliggande fall.

von Hedenberg hade slutligen åberopat, att han först på kvällen den
12 mars 1928, således dagen före krigsrättens sammanträde, erhållit remisshandlingarna
i målet och därför saknat tillfälle till någon forskning
i hithörande litteratur. Någon djupgående forskning i litteratur i
ämnet hade icke behövt anställas. Därest von Hedenberg icke varit underkunnig
örn det eljest nog rätt kända förhållandet att ansvar för utspridande
av en tryckt skrift skulle, där ansvaret grundades på innehållet
i skriften, bedömas enligt tryckfrihetsförordningen och förty icke
tillhörde krigsdomstols prövning, hade han lätt kunnat skaffa sig visshet
härutinnan genom att använda sig av den allmänt nyttjade kommentaren
till strafflagen för krigsmakten, som utgivits av C. A. Svedelius
och O. af Geijerstam. Där avhandlades under § 71 dels frågan örn det
lagrum, efter vilket i tryckfrihetsmål straffet skulle utmätas för den
händelse den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, dels
ock frågan, huruvida straff kunde ådömas för försök att genom tryckt
skrift upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Beträffande det sistnämnda
spörsmålet yttrades: »I varje fall kan straff icke ådömas för försök att
genom tryckt skrift ''upphetsa till ovilja mot krigstjänsten’, så vida icke
skriftens innehåll är brottsligt enligt § 3 tryckfrihetsförordningen.» Av såväl
detta uttalande som av vad i kommentaren anförts beträffande tillämpligt
lagrum för straffets utmätande framginge tydligt, att brottsligheten
av utspridandet av tryckt skrift skulle bedömas enligt tryckfrihetsförordningen.
I kommentaren refererades även ovannämnda, av högsta domstolen
år 1903 avdömda rättsfall, av vilket angåves framgå, »att krigsrätt icke
ansetts vara behörig att till prövning upptaga ett mot krigsmän väckt
åtal för spridande av en tryckt skrift, vilken ansågs innebära uppmaning
till uppstudsighet mot befälet».

I detta sammanhang förtjänade framhållas att riksdagens justitieombudsman,
såsom framginge av ämbetsberättelsen till 1925 års riksdag, sid.
53 ff., förordnat örn åtal mot en allmän åklagare för det han obehörigen
instämt en person med yrkande örn ansvar å honom för brott mot tryckfrihetsförordningen.
För detta förfarande hade nämnde allmänne åklagare
av domstol dömts till ansvar för oförstånd i tjänsteutövning. I sitt
utslag hade därvid domstolen — efter att hava konstaterat, att det brott,
för vilket åtalet anhängiggjorts, vore att hänföra till förbrytelse mot
tryckfrihetsförordningen — yttrat, att åklagaren bort inse detta och att
han utan vederbörande myndighets förordnande anställt åtalet. Örn man
vore berättigad att ställa dylikt anspråk på en allmän åklagare, läge
det i sakens natur, att anspråk på kunskap i gällande rätt finge ställas
högre, när det gällde domare.

Av det anförda framginge, att icke något tvivel kunde råda därom,
att krigsrätten saknat behörighet att döma Rosén för det i krigsrättens
utslag upptagna brottet. Härtill komme, att det förfarande, som krigsrätten
funnit brottsligt och för vilket densamma dömt Rosén till fängelse
i sex månader — försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten — icke
i och för sig kunnat föranleda något straff alls, därest saken blivit i
vederbörlig ordning handlagd enligt tryckfrihetsförordningen. Genom
sitt nu anmärkta förfarande hade krigsrättens ledamöter enligt militieombudsmannens
uppfattning gjort sig skyldiga till sådant oförstånd i
domarämbetets utövning, att militieombudsmannen funne sig icke kunna
underlåta att göra detsamma till föremål för laga beivran, särskilt som
den avgivna förklaringen icke innehölle något oförbehållsamt medgivande
av förfarandets oriktighet.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal mot ledamöterna i
ifrågavarande krigsrätt för det oförstånd i domarämbetets utövning,
vartill de i ovan angivna hänseende gjort sig skyldiga, varvid ansvar å
dem borde yrkas enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen. Tillika anmodade
militieombudsmannen överkrigsfiskalsämbetet att understödja de
eventuella ersättningsanspråk, som Rosén, i målet hörd, kunde komma
att framställa, i den mån desamma vore befogade.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet von
Hedenberg och hans medparter under åtal inför krigshovrätten och yrkade
därvid ansvar å dem enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen. Ämbetet
överlämnade därjämte en av Rosén till krigshovrätten ställd skrift,
där Rosén anhållit örn skälig ersättning för honom genom behandlingen
vid regementet tillskyndat lidande, och förklarade sig ämbetet gent
emot krigsrättens ledamöter understödja Roséns ersättningsanspråk, i
den mån desamma kunde anses befogade.

Den 18 mars 1929 meddelade krigshovrätten utslag i målet. I utslaget
yttrades följande: Enär på sätt militieombudsmannen yttrat, krigsrätten
icke ägt att ingå i prövning av frågan huruvida innehållet uti ifrågavarande
skrifter varit brottsligt eller ej, samt von Hedenberg och hans
medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid
meddelande av ifrågavarande utslag förty gjort sig skyldiga till oförstånd
i domarämbetets utövning i åtalade hänseendet, prövade krigshovrätten
rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma von Hedenberg
och hans medparter att för vad sålunda läge dem till last böta,
von Hedenberg och Meyer vardera femtio kronor samt en var av Palme
och Eriksson fem kronor till kronan.

Det i målet mot von Hedenberg och hans medparter framställda ersättningsyrkandet
kunde i saknad av uppgiven grund för bedömande av
anspråkets befogenhet icke bifallas.

Utslaget har vunnit laga kraft.

2. Åtal mot chefen för och vissa ledamöter av marinförvaltning-en för
underlåtenhet att beivra av ämbetsverkets kamrerare beg-ången förskingring
m. m.

Sedan riksräkenskapsverket genom beslut den 25 september 1928 uppdragit
åt en dess tjänsteman att verkställa inventering av marinförvaltningens
fonder samt företaga den undersökning beträffande ämbetsverkets
räkenskapsväsen i övrigt, som kunde finnas av omständigheterna betingad,
anmälde ifrågavarande tjänsteman i skrivelse till riksräkenskapsverket
den 3 oktober 1928, att vid jämförelse mellan räkenskaperna och
från vederbörande banker införskaffade bankbesked visat sig, att de be
lopp, som enligt räkenskaperna skulle innestå å sparkasseräkningar för
Ostkustrederiernas fond och tandläkaren A. Rydbergs donationsmedel den
30 juni 1926, icke överensstämde med de hos respektive banker samma
dag enligt bankbeskeden innestående behållningar. Med bifogande av
denna anmälan anhöll riksräkenskapsverket i resolution den 4 oktober
3928, att marinförvaltningen ville avgiva utlåtande i ärendet.

Med anledning härav meddelade marinförvaltningen i skrivelse till
riksräkenskapsverket den 6 oktober 1928, att då marinförvaltningen numera
funne, att misstanke kunde föreligga, att falsk bokföring av dåvarande
redogöraren tillförordnade kamreraren förste marinintendenten
Reinhold Näsman ägt rum, marinförvaltningen avlåtit en skrivelse till
Överståthållarämbetet med påkallan av den ytterligare undersökning, vartill
handlingarnas innehåll kunde föranleda. Marinförvaltningen meddelade
därjämte i skrivelsen till riksräkenskapsverket, att marinförvaltningen
hade för avsikt att omedelbart verkställa ytterligare utredning

i ämnet. Vid skrivelsen fanns fogad den däri omförmälda anmälan till
Överståthållarämbetet, vilken var dagtecknad samma den 6 oktober.

På grund av sålunda ingången anmälan verkställdes inom kriminalavdelningen
vid Stockholms polis utredning i saken. Sedan Näsman därunder
tagits i förhör och den 12 oktober 1928 förklarats häktad, framlades
den 16 i samma månad polisrapport i saken.

Näsman berättade vid polisförhöret. Näsman hade i egenskap av kamrerare
vid marinförvaltningen även haft i uppdrag att vara redogörare
för vissa av marinförvaltningen förvaltade fonder, däribland apotekare
Knut Ljungbergs fond, Ostkustrederiernas fond, Västkustrederiernas
fond, tandläkaren A. Rydbergs donationsmedel och gåvomedel för slupen
Vasaorden. Fondernas tillgångar hade varit placerade delvis i obligationer
delvis å bankräkningar. Motböckerna å de på sparkasseräkning
i bank innestående medel bade förvarats bos Näsman. Uttag i bank
skedde å check, som undertecknades av tjänstgörande amiralitetsrådet
med kontrasignation av Näsman. Vid flera tillfällen hade Näsman haft
förordnande såsom amiralitetsråd, varunder han emellertid själv skött
redogörarebefattningen för fonderna. På grund av förordnandet som amiralitetsråd
hade han själv undertecknat checker för uttag å bankerna
för fondernas räkning, varvid den tjänstförrättande kamreraren kontrasignera
checkerna. Från nyssnämnda fonder hade Näsman vid olika
tillfällen under budgetåret 1925/1926 tillgripit sammanlagt mellan 9,000
och 10,000 kronor. Tillgreppen hade huvudsakligast skett, då Näsman
haft förordnande såsom amiralitetsråd. Då redovisningen av fondernas
medel skulle ske vid räkenskapsårets slut den 30 juni 1926, hade Näsman
icke kunnat återbetala de tillgripna penningarna, varför han fördröjt
ingivandet av redovisningarna till marinförvaltningen. I november 1926
hade emellertid redogörelsen över Ostkustrederiernas fond infordrats, varför
Näsman den 9 i samma månad upprättat densamma. De övriga redogörelserna
hade Näsman därefter upprättat och ingivit till marinförvaltningen
under december 1926. Sedan redogörelserna sålunda inkommit
till marinförvaltningen, hade marinförvaltningen utsett advokatfiskal
B. E. Brimberg samt revisorerna E. Silfverswärd och E. Lindbergh
som inventeringsmän. Då Näsman i början av januari 1927 icke
kunnat täcka bristen och förstått, att inventeringsmännen skulle upptäcka
densamma, hade han den 4 eller 5 januari anmält förhållandet för
marinöverkommissarie Boalt. Därvid hade Näsman förklarat, att han
inom den närmaste framtiden skulle söka täcka bristen, med vilken förklaring
Boalt varit tillfredsställd. Näsman hade även anmält saken för
amiralitetsrådet Wolff, vilken ställt erforderliga medel till förfogande
för täckande av den föreliggande bristen. För att klarhet skulle erhållas
beträffande det tillgripna beloppets storlek och storleken av de räntor,
som fonderna förlorat genom Näsmans förfaringssätt, hade Näsman blivit
anmodad att inkomma med en fortsatt redovisning från den 1 juli

1926. Näsman hade sedermera med hjälp av personal inom marinförvaltningen
uppgjort redogörelser för tiden 1 juli 1926—15 januari 1927, vilka
redogörelser överlämnats till marinförvaltningen. Näsman, som vid ifrågavarande
tid varit sjuk och nedbruten, hade från och med den 7 januari
1927 anmält sig sjuk. Med anledning härav hade en annan person förordnats
att upprätthålla Näsmans befattning. För att kunna avgiva slutredovisning
beträffande förvaltningen av fonderna, då den nye kamreraren
tillträdde befattningen, hade Näsman upprättat ytterligare en redogörelse
för varje fond, vilka redogörelser avsett tiden 1 juli 1926—
26 januari 1927. Sistnämnda redogörelser hade endast beträffande vissa
ränteposter skilt sig från de redogörelser, som avgivits den 15 januari.
En längre tid efter det han anmält sig sjuk hade Näsman fått meddelande
från någon person inom marinförvaltningen, att marinförvaltningen
beslutat,'' att en del redogörelser, som han tidigare ingivit, skulle
återställas till honom. Därvid hade Näsman tillfrågats, örn han önskade
få redogörelserna tillbaka eller örn de skulle förstöras. Då han icke
haft någon användning för handlingarna, hade han begärt, att desamma
skulle förstöras.

I polisrapporten hade upptagits en utförlig utredning beträffande de
från varje fond förskingrade medlen. Av denna utredning inhämtades
bland annat, att i de redogörelser för fondernas förvaltning under budgetåret
1925/1926, som Näsman i december 1926 ingivit, såsom behållningar
i fonderna vid budgetårets slut den 30 juni 1926 upptagits andra belopp
än de, som i verkligheten då förefunnits.

Uti en i polisrapporten intagen, av amiralitetsrådet Wolff avgiven promemoria,
dagtecknad den 11 oktober 1928, uppgav Wolff bland annat följande.
Den av Näsman omnämnda anmälan till Wolff hade skett den 4
januari 1927. Näsman hade därvid meddelat, att han nyss hos marinöverkommissarien
Boalt anmält, att han icke kunde vederbörligen redovisa
för ifrågavarande fonder och därför genast ville anmäla sig hos polisen,
men att Boalt avstyrkt detta och i stället rått honom att söka hjälp hos
vänner, främst Näsmans närmaste förman Wolff. Wolff hade emellertid
förklarat, att han först efter det han talat med chefen för ämbetsverket
konteramiralen Schneidler ville yttra sig över Näsmans framställning örn
hjälp. Påföljande dag hade Wolff, sedan han först av Boalt erhållit bekräftelse
på att Näsman rätt återgivit samtalet med Boalt, för konteramiralen
Schneidler omnämnt vad som förekommit. Denne hade förklarat
sig anse det mycket önskligt, örn något kunde göras för Näsman, icke
minst för sjöförsvarets skull. Wolff hade då erbjudit sig att genast giva
Näsman ett belopp, som mera än täckte vad Näsman uppgivit sig behöva.
Det avsedda beloppet hade förelegat inom en timme. Sedan Näsman underrättats
härom, hade han bett Wolff att å hans vägnar omhänderhava
medlen för att tillställas inventeringsmännen respektive insättas å vederbörliga
bankräkningar. Inventeringsmännen hade underrättats här -

om sannolikt samma dag eller eljest senast den 7 januari. Näsman hade
blivit tillsagd att han i allt fall omedelbart måste avgiva redovisningar
för fonderna »tills dato», men att han för ändamålet kunde påräkna hjälp
av personal inom marinförvaltningen. Kedogörelserna den 26 januari
1927 hade tillkommit i ersättning för redogörelserna den 15 i samma månad,
från vilka de skilde sig endast med avseende å vissa ränteposter.
Näsman själv eller de personer, som hjälpt honom med redogörelsernas
uppgörande, hade nämligen funnit, att Näsman borde ersätta fonderna
ränta å en del belopp, som bort vara insatta men ej insatts å bankräkningarna.

Uti ett i polisrapporten intaget, av inventeringsmännen Silfverswärd,
Lindbergh och Brimberg den 4 oktober 1928 avgivet yttrande till marinförvaltningen
uppgå vo inventeringsmännen i huvudsak följande: Praxis
syntes hava varit, att fondräkenskaperna avlämnats till amiralitetsrådet
någon dag före räkenskapsårets slut, varefter marinförvaltningen förordnat
inventeringsmän för förrättande av inventering å räkenskapsårets
sista dag. Instrumentet över inventeringen hade sedan plägat överlämnas
till amiralitetsrådet. Då räkenskaperna för budgetåret 1925/1926 icke
avgivits i rätt tid, hade Näsman, vilken tjänstgjort såsom amiralitetsråd
under tiden från den 11 juni till den 14 juli 1926, från expeditionshavanden
å revisionskontoret fått upprepade förfrågningar rörande dröjsmålet.
Först efter anmaning från Wolff, som av olika anledningar icke uppehållit
sitt ämbete under tiden från den 11 juni till den 18 augusti 1926,
hade räkenskaperna i december 1926 avlämnats. Sedan inventeringsmännen
förordnats att verkställa inventering, hade de för Wolff anmält, att
jämlikt kungl, kungörelsen den 15 december 1905 (svensk författningssamling
nr 76) inventering skolat äga rum senast den 1 juli 1926 för
styrkande av behållningen i fonderna den 30 juni 1926. Inventeringsuppdraget
hade med anledning härav av Wolff angivits skola avse den tidpunkt,
då Näsman, som därtill anmanats, avgivit redogörelser för tiden
från den 1 juli 1926. Sedan dylika redogörelser avgivits, undertecknade
av Näsman den 15 januari 1927, hade inventering ägt rum samma dag
och närmast följande söckendag (den 17 januari). Inventeringsinstrumentet,
som av förbiseende daterats den 15 januari 1927, hade överlämnats
till Wolff. Med anledning av ombyte av redogörare hade nya redo
görelser avgivits den 26 januari 1927, varefter den 28 i samma månad
på uppdrag förrättats inventering enligt dessa senare redogörelser. Instrumentet
över sistnämnda inventering skilde sig från det den 15 ja
nuari dagtecknade instrumentet, vilket icke funnes i behåll, allenast härutinnan,
att på grund av enligt de nya redogörelserna tillkommen uppbörd
behållningarna ökats med ett belopp av 135 kronor 65 öre. Av det
anförda framginge, att någon inventering av fondernas behållningar den
30 juni 1926 icke ägt rum.

Ä detta av inventeringsmännen avgivna yttrande hade amiralitets -

rådet Wolff den 5 oktober 1928 tecknat ett yttrande, vari han anförde
bland annat följande. Endera av dagarna den 7 eller 8 januari 1927 hade
inventeringsmännen haft det av dem omförmälda samtalet med Wolff.
Inventeringsmännens yttrande att inventeringsuppdraget därvid av Wolff
angivits skola avse den tidpunkt, då redogöraren avgivit redovisning för
tiden efter den 1 juli 1926 måste så till vida bero på ett misstag, som
Wolffs uttalande endast avsett och icke kunde avse annat än utsträckning
av uppdraget, enär inventeringen eljest icke komme att omfatta alla
de värden, som redovisningarna avsåge.

Av en i polisrapporten intagen skrivelse från marinförvaltningen till
riksräkenskapsverket den 5 oktober 1928 framgick, att de av Näsman foxliden
1 juli 1926—26 januari 1927 avgivna redogörelserna samt det den 28
i samma månad dagtecknade inventeringsinstrumentet den 1 februari
1927 föredragits inför marinförvaltningen samt att marinförvaltningen,
sedan detta skett, nämnda den 1 februari beslutat, att de av Näsman
den 15 januari 1927 avgivna redogörelserna jämte det samma dag dagtecknade
inventeringsinstrumentet skulle till vederbörande återställas,
vilket ock sedermera skett. I skrivelsen meddelades, att sistnämnda inventeringsinstrument
icke längre funnes i behåll.

I sin ovannämnda i polisrapporten intagna promemoria uppgav Wolff,
att återställandet av redogörelserna och inventeringsinstrumentet av den
15 januari vore en ren blunder.

Slutligen framgick av polisrapporten, att Näsman sedan någon av de
första dagarna i januari månad 1927 varit tjänstledig på grund av sjukdom
från sin befattning i marinförvaltningen, samt att någon åtgärd för
beivrande av Näsmans brott icke vidtagits förrän med anledning av riksi’äkenskapsverkets
ovannämnda anmälan den 4 oktober 1928.

Med anledning av innehållet i polisrapporten anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 17 oktober 1928 chefen för marinförvaltningen
att inkomma med yttrande dels av honom själv, dels av nedan angivna
befattningshavare i marinförvaltningen i följande hänseenden:

1) angående uraktlåtenheten att, oaktat kännedom erhållits örn Näsmans
brottsliga förfarande i fråga örn av honom förvaltade medel, vidtaga
åtgärder för hans lagförande inför domstol; yttranden skulle avgivas
av chefen för marinförvaltningen, marinöverkommissarien Boalt,
amiralitetsrådet Wolff samt de övriga ledamöter av marinförvaltningen,
som vid de tillfällen, då fråga örn Näsmans förfarande kunde hava förekommit
inför marinförvaltningen, deltagit i överläggningar oell beslut
härom;

2) angående dröjsmålet med avgivande av redovisning för budgetåret
1925/1926 beträffande de av Näsman förvaltade medlen samt med föreskriven
inventering härav; yttranden skulle avgivas av chefen för marin -

förvaltningen, Boalt, Wolff och vederbörande tjänsteman å revisionskontoret; 3)

angående uraktlåtenheten att, i den mån så kunnat ske, låta de i
januari 1927 verkställda inventeringarna jämväl avse den vid utgången
av budgetåret 1925/1926 förefintliga behållningen i de av Näsman förvaltade
fonderna; yttranden skulle avgivas av Wolff samt inventeringsmännen;
samt

4) angående marinförvaltningens beslut den 1 februari 1927 att Näsmans
den 15 januari 1927 dagtecknade redogörelser ävensom det samma
dag daterade inventeringsinstrumentet skulle till vederbörande återställas;
yttranden skulle avgivas av de personer, som deltagit i berörda beslut,
ävensom — såvitt anginge med anledning därav företagna åtgärder
— av inventeringsmännen.

Tillika anhöll militieombudsmannen, att vid yttrandena måtte fogas
avskrift av samtliga protokoll och övriga handlingar samt utdrag av vederbörliga
diarier, i den mån de avsåge ifrågavarande sak eller därmed
bade sammanhang.

Med skrivelse den 30 oktober 1928 överlämnade chefen för marinförvaltningen
konteramiralen Schneidler yttranden dels av honom själv dels av
marinöverkommissarien Boalt, amiralitetsrådet Wolff, kommendören Eklund,
inventeringsmännen samt den tjänsteman å marinförvaltningens revisionskontor,
som vid ifrågavarande tidpunkt tjänstgjort såsom förste
revisor. I skrivelsen meddelade konteramiralen Schneidler tillika, dels att
i beslutet den 1 februari 1927 deltagit, förutom Schneidler själv, kommendören
Eklund och amiralitetsrådet Wolff, dels att några övriga ledamöter
av marinförvaltningen icke före den 6 oktober 1928 deltagit i några
överläggningar och beslut, då fråga örn Näsmans förfarande förekommit
inom marinförvaltningen. Vid skrivelsen fogades avskrift av protokoll
och övriga handlingar angående ifrågavarande sak samt utdrag av vederbörliga
diarier, i den mån de innehöllo anteckningar angående densamma.

Av de bifogade handlingarna inhämtades följande:

att vid sammanträdet den 1 februari 1927 anmälts såväl redogörelserna
för tiden 1 juli 1926—lo januari 1927 med därtill hörande inventeringsinstrument
av sistnämnda dag som oek redogörelserna för tiden 1 juli
1926—26 januari 1927 med därtill hörande inventeringsinstrument av den
28 i sistnämnda månad;

att marinförvaltningen enligt särskilt protokoll för den 1 februari 1927
beslutat, att sistnämnda grupp av redogörelser jämte inventeringsinstrument
skulle för vederbörlig åtgärd överlämnas till ämbetsverkets revision; att

i amiralitetsrådets föredragningslista för samma dag i fråga örn
förstnämnda grupp av redogörelser med därtill hörande inventeringsinstrument
såsom beslut antecknats »Återställes genom Arn. till vederb.
sedan i nästa pkt upptagna redogör, inkommit»;

att samma beslut funnes antecknat i amiralitetsrådets rotel;
att i marinförvaltningens diarium i fråga örn redogörelserna av den
15 januari 1927 funnes antecknade två beslut, nämligen dels »*/> a.a.»
dels »Mfns beslut enl. prot. */* 1927: Återställas till vederbörande gm Arn.»;

samt att i fråga örn inventeringsinstrumentet av den 15 januari 1927
i marinförvaltningens diarium antecknats allenast »‘/s a.a.».

Konteramiralen Schneidler anförde i sitt yttrande följande.

Punkt 1. En av de första dagarna år 1927, sannolikt den 5 januari,
hade Wolff meddelat Schneidler, att Näsman dels för Wolff omtalat,
att han meddelat Boalt, att vissa värdehandlingar och en del kontanta
medel, för vilka lian varit redovisningsskyldig, hade fattats honom, dels
hos Wolff gjort framställning om hjälp under framhållande att i annat
fall brist skulle komma att framträda vid förestående inventering av de
under Näsmans förvaltning stående medlen. Wolff hade frågat, huru
Schneidler ställde sig till, att Wolff före inventeringen ställde de bristande
medlen till Näsmans förfogande. Då Schneidler ansett synnerligen
önskvärt, att så skedde, varigenom fonderna skulle skyddas mot förlust,
hade Schneidler avgivit sitt svar i överensstämmelse därmed. Örn något
brottsligt förfarande av Näsman hade anmälan icke ingått till ämbetsverket.
Visserligen hade Schneidler, enligt vad han nu uppgivit, erfarit,
att vissa Näsman anförtrodda medel fattats Näsman, men enligt Schneidlers
dåvarande uppfattning — en uppfattning, som torde vara den förhärskande
åtminstone bland icke-jurister — borde förskingring icke anses
föreligga, förrän det vid inventering påvisats, att brist verkligen
förelåge. Någon anledning att misstänka falsk bokföring hade så mycket
mindre funnits, som Näsman själv meddelat, att medel fattades. Vad
som i ärendet vid den nämnda tidpunkten kommit till Schneidlers kännedom
hade sålunda icke givit Schneidler anledning vidtaga åtgärder
för Näsmans lagförande inför domstol.

Punkt 2. Såvitt Schneidler kunde påminna sig, hade han icke erhållit
kännedom örn dröjsmålet med avgivande av redovisning för budgetåret
1925/1926 beträffande de av Näsman förvaltade medlen förrän de inkomna
redovisningarna för budgetåret 1925/1926 föredragits inför marinförvaltningen
den 24 december 1926, varvid inventeringsmän tillsatts.

Punkt 4. Den 1 februari 1927 hade föredragits såväl sex den 15 januari
dagtecknade redogörelser för vissa fonder som sex den 26 januari dagtecknade
dylika redogörelser, samtliga omfattande tiden från den 1 juli
1926, ävensom ett till vardera gruppen av redogörelser sig hänförande
inventeringsinstrument. Såvitt Schneidler kunde påminna sig, hade föredraganden
amiralitetsrådet Wolff meddelat, att redogöraren funnit några
smärre felaktigheter i förstnämnda redogörelser, varför han begärt att
få utbyta desamma mot de senare, på grundval av vilka ny inventering
ägt rum. Det inträffade understundom, särskilt beträffande räkningar

å rese- eller flyttningsersättning, att en sådan räkning, i vilken någon
felaktighet visat sig hava uppkommit, på räkningsupprättarens begäran
utbyttes mot en ny sådan, i vilken felaktigheterna rättats. I överensstämmelse
med vad sålunda plägade tillåtas, hade Schneidler även i förevarande
fall ansett det kunna medgivas, att ifrågavarande redogörelser,
i vilka några felaktigheter förefunnits, utbyttes mot rättade sådana.
Någon anledning att med ämbetsverkets handlingar införliva nämnda
redogörelser, som, efter vad vid föredragningen framgått, varit obehövliga
för räkenskapsväsendet, hade Schneidler icke ansett föreligga. Att
under sådana förhållanden vid handlingarna bibehålla det på basis av
dessa redogörelser upprättade inventeringsinstrumentet hade synts meningslöst.
Tyvärr hade det icke varit Schneidler bekant, att detta så
nyligen inkomna inventeringsinstrument använts och åberopats vid
granskningen av fondernas räkenskaper för räkenskapsåret 1925/1926;
eljest skulle beslutet givetvis blivit ett annat beträffande detta instrument
och som en följd därav även beträffande de redogörelser, till vilka
detsamma hänfört sig.

Vid en jämförelse mellan de i föredragningslistan och amiralitetsrådets
rotel antecknade besluten för den 1 februari och motsvarande anteckDing
i diariet visade sig vissa skiljaktigheter, och anförde Schneidler
med anledning därav följande. För att föredragningarna skulle medhinnas
inom därför tillgänglig tid antecknade, vad amiralitetsrådets föredragning
beträffade, denne i samband med föredragningslistans upprättande
förslag till beslut i sådana ärenden, där beslutets avfattning enligt
den i ämbetsverket följda praxis syntes självfallen, övriga beslut infördes
vid föredragningen av chefen för ämbetsverket, vilken ock ändrade
de införda för slagsbesluten, då anledning härtill undantagsvis förekomme.
På akten infördes besluten av amiralitetsrådets sekreterare i
regel efter föredragningen, men det förekomme, att sådan anteckninggjordes
före föredragningen i samband med förslagsbeslutens införande
på föredragningslistan; därvid förutsattes givetvis, att rättelse, örn sådan
vöre erforderlig, vidtoges, innan föredraganden försåge beslutet med sin
påskrift. Införandet av beslut i roteln skedde alltid efter föredragningen
och i enlighet med föredragningslistan. Besluts införande i diariet
gjordes av ett biträde å registratorskontoret på grund av den anteckning
örn besluten, som av föredraganden gjordes å akten. I detta förfaringssätt
finge sökas anledningen till den bristande överensstämmelsen mellan
föredragningslista och rotel å ena sidan och diariet å den andra i
här föreliggande fall. Å föredragningslistans original syntes nämligen,
att ett förslagsbeslut »a.a.» varit infört men ersatts med »återställes
gm Arn. till vederbörande, sedan i nästa punkt upptagna redogörelser inkommit».
Ämbetsverkets registrator, aktuarien Lagercrantz, hade uppgivit,
att han ej haft handlingarna efter föredragningen; anteckningen
»a.a.» i diariet hade tydligen införts av biträdet efter vad som

funnits tecknat å handlingarna, och det riktiga beslutet hade sedermera
genom aktuariens försorg införts med ledning av föredragningslistan,
varvid det först införda »a.a.» likväl fått kvarstå. Anledningen till att
det vid föredragningen fattade beslutet beträffande inventeringsinstrumentet
den 15 januari rörande fonderna icke blivit antecknat i diariet,
hade av Lagercrantz uppgivits sannolikt vara bristande överensstämmelse
beträffande rubrikerna i föredragningslistan och i diariet.

Marinöverkommissarien Boalt anförde i sitt yttrande följande.

Punkt 1. Någon dag i början av januari 1927 hade Näsman kommit
in på Boalts ämbetsrum. Emot sin vana hade Näsman varit till ytterlighet
upprörd och till Boalts häpnad börjat med att säga, att »det vore
väl bäst, örn han anmälde sig för polisen»; penningar och värdehandlingar
hade fattats för honom i hans egenskap av redogörare för vissa fonder.
På grund av samtalets form och hela karaktär hade det aldrig
fallit Boalt in att härmed kunnat avses någon tjänsteanmälan. Bestämmelsen
i marinförvaltningens instruktion, att ärenden angående tjänstefel
handlades å Boalts avdelning, hade under hela Boalts tjänstetid icke
kommit till tillämpning och hade för tillfället fallit Boalt ur minnet. Då
Boalt saknat all kännedom om innebörden av Näsmans uppdrag att vara
redogörare för fonderna och det läge, vari Näsman ur redovisningssynpunkt
befunnit sig, hade Boalt tänkt sig möjligheten av att, örn erforderliga
penningmedel omedelbart stått till Näsmans förfogande, skulle
något förskingringsbrott icke förelegat. Så invand, som Boalt under
många års tjänst blivit i marinförvaltningens organisationsförhållanden,
hade det varit för Boalt uppenbart, att allt rörande redovisningen av
fonderna tillhörde chefen för kameralbyrån, som i detta avseende vore
med Boalt jämställd ledamot av marinförvaltningen. Utan att avstyrka
polisanmälan hade Boalt därför hänvisat Näsman att anmäla riktiga
förhållandet för amiralitetsrådet Wolff, som vore chef för kameralbyrån.
Sedan Boalt hos Wolff förvissat sig örn, att Näsman följt Boalts anvisning,
hade Boalt meddelat Wolff, att Näsman varit beredd att anmäla sig
hos polisen, och tillrått Wolff att efter företagen undersökning och utredning
vidtaga härav påkallade åtgärder. Någon Boalts medverkan i denna
angelägenhet hade icke påkallats, förrän riksräkenskapsverket upptagit
saken, och opåtalt hade Boalt icke kunnat påtvinga marinförvaltningen
någon sådan medverkan. Icke heller hade Wolff till Boalt gjort någon
anmälan rörande utredningens resultat. Då Boalt aldrig sett Näsmans
räkenskaper eller haft någon anledning att härav taga del, hade det icke
kunnat vara för Boalt känt, att förfalskning av räkenskaper kunde föreligga.
Då vidare brist, örn sådan förelegat, genast blivit ersatt, kunde
Näsmans brottslighet föranleda på sin höjd avsättning från Näsmans
kamrerareförordnande, som han sedermera icke uppehållit, men icke från
Näsmans beställning på intendenturkårens stat, i vilken han icke skulle

komma att uppbära lägre avlöning, än lian åtnjutit som kamrer under
sjukledighet. Beträffande uppgifterna i polisrapporten ville Boalt framhålla,
att han icke haft någon anledning att känna tillfredsställelse med
något Näsmans uttalande än mindre givit uttryck för något sådant. Såvida
med uppgiften i nämnda protokoll, att Näsman »beslutat anmäla
förhållandet» för Boalt, avsåges, att Näsman gjort någon anmälan
till Boalt i tjänsten, nödgades Boalt bestrida ett sådant påstående.
Även örn Boalt ansett, att en tjänsteanmälan av Näsman förelegat, hade
Boalts åtgärder måst bliva desamma. Boalt hade varken velat eller kunnat
hindra Näsman att anmäla sig hos kriminalpolisen. Boalts vägledning
dit hade Näsman uppenbarligen icke behövt. Då någon häktningsplikt
icke förelegat, hade Boalt icke haft anledning begära marinförvaltningens
medverkan för att försäkra sig örn Näsmans person. Örn Boalt
i annat syfte rusat åstad med att föredraga ärendet i marinförvaltningen,
utrustad endast med Näsmans vid upprörd sinnesstämning lämnade uppgifter,
hade Boalt väl gjort sig skyldig till uppenbart ämbetsfel. Såsom
det sedermera visat sig, hade ju vid den tid, då Boalt haft befattning
med saken, verkligen en brist förelegat. Ärendets beredning och handläggning
hade alltså krävt objektivt stöd. Och härför hade en utredning
inom ämbetsverket rörande Näsmans förhållande till fonderna varit en
nödvändig förutsättning. Men denna utredning hade endast kunnat ske
å kameralbyrån, till vars chef Boalt följaktligen måst vända sig. Som
denne i detta avseende själv vore ledamot av marinförvaltningen, hade
Boalt icke kunnat hindra honom att som sitt eget upptaga ärendet och
därmed vidare förfara, på sätt han i verkligheten gjort. Boalt hade aldrig
insett och insåge icke, att för Boalt förelegat någon ämbetsplikt att beivra
brott, begånget av redogöraren för ifrågavarande fonder. Det tillkomme
visserligen Boalt enligt marinförvaltningens instruktion att handlägga
ärendet angående tjänstefel, vartill väl för övrigt knappast kunde
räknas ämbetsbrott, som skulle handläggas inför domstol. Men att handlägga
dylika ärenden syntes Boalt vara en sak, att beivra dem en helt
annan. Skyldigheten att beivra ett ämbetsbrott syntes Boalt tillhöra
endast förman i den tjänst, vari brottet blivit begånget, eller någon, som
hade motsvarande kontrolluppgift, såsom exempelvis tjänstemän i riksräkenskapsverket.
Annat bleve väl helt olidligt. Ty denna skyldighet
måste väl sammanhänga med någon ämbetsplikt att utöva tillsyn över
tjänstemans ämbetsutövning. Enligt marinförvaltningens instruktion
tillhörde visserligen kameralbyrån formellt civilavdelningen, men i vissa
avseenden vore amiralitetsrådet såsom chef för kameralbyrån ledamot av
marinförvaltningen och i sådan egenskap sidoordnad med chefen för
civilavdelningen samt för sig och den personal, som i sådan tjänst stöde
till hans förfogande, direkt underställd chefen för marinförvaltningen.
Wolff hade också ofta och med framgång hävdat, att intet subordinationsferhållande
till chefen för civilavdelningen för Wolff förefunnes. Även

i gränsfall hade Wolff visat sig mycket känslig och energiskt avvisande
mot varje Boalts åtgärd, som Wolff trott innebära inblandning i Wolffs
angelägenheter.

I allt, som rörde marinförvaltningens uppbörd och medelsförvaltning
samt räkenskaper, vore det otvivelaktigt, att chefen för civilavdelningen
saknade all befogenhet att ingripa i kameralbyråns angelägenheter. Alldeles
uppenbart torde det vara, att Näsman i sin egenskap av redogörare
för fonderna icke i minsta mån lytt under chefen för civilavdelningen.
På vad sätt denna redogörarebefattning tillkommit, vore icke fullt klart
för Boalt. Marinförvaltningen hade visserligen blivit ålagd att förvalta
dessa fonder och följaktligen haft rätt att utse någon till redogörare för
dem. Men ingen annan än marinkassören, som vore redogörare för ämbetsverkets
medel, kunde åläggas att fullgöra sådant uppdrag. I den
mån uppdrag lämnats Näsman att vara redogörare för fonderna, måste
hans eget åtagande av uppdraget förutsättas hava förelegat, även örn
det uttryckligen gällt endast »kamreraren». Härav syntes Boalt också
förklarat, hur Näsman kunnat bibehålla uppdraget långa tider, då han
varit förordnad såsom amiralitetsråd. Såvitt Boalt kunde erinra sig,
hade han icke närvarit vid något beslut örn uppdrag att vara redogörare
för fonderna än mindre haft något sådant ärende lottat på sin avdelning
för dess handläggning. Den fortsatta behandlingen inom marinförvaltningen
av utredningen rörande Näsmans förhållande till fonderna
syntes Boalt giva ett osökt stöd för riktigheten av hans framställning
rörande kameralbyråns ställning i förhållande till civilavdelningen,
huru stridande mot andra organisationsformer inom ämbetsverken detta
än kunde synas utomstående.

Punkt 2. Av vad Boalt redan under punkt 1) anfört torde vara klart,
att Boalt icke haft någon kännedom örn något dröjsmål med avgivande avredovisning.

Amiralitetsrådet Wolff anförde i sitt yttrande följande.

Punkt 1. Enligt marinförvaltningens instruktion tillhörde ärenden angående
ansvar för tjänstefel av marinförvaltningens civila personal, så
ock balansmål chefens för ämbetsverkets civilavdelning, d. v. s. marinöver -kommissariens beredning och föredragning.

Näsman hade ock, i enlighet med instruktionen, hos chefen för civilavdelningen,
marinöverkommissarien Boalt, anmält, att han icke kunde vederbörligen
redovisa ifrågavarande fonder, samt angivit, i vilka hänseenden
brister skulle föreligga. Hos Wolff hade Näsman endast, med meddelande
om den hos Boalt gjorda anmälan samt i anslutning till dennes
råd, sökt hjälp. Omedelbart efter sitt samtal med Boalt den 5 januari
1927 hade Wolff lämnat konteramiralen Schneidler en detaljerad redogörelse
för vad som förekommit i saken. Schneidler hade därvid icke nämnt
något örn huruvida Boalt meddelat honom den av Näsman gjorda anmä 3

— Militieombudsmannens ämbetsberältelse.

lan, vilket dock givetvis måste hava skett. I allt fall hade Schneidler genom
Wolff erhållit full vetskap örn vad som förekommit. Efter Wolffs
redogörelse hade Schneidler framhållit den synnerliga önskvärdheten av
att Näsman skulle kunna hjälpas, men han hade själv ej vetat några utvägar
härtill. Då hade Wolff erbjudit sig att, oberoende av örn Näsmans
uppgifter vore riktiga eller ej, göra det enda, som lagen för sådant fall
anvisade, nämligen att genast sätta Näsman i stånd att ersätta staten
vad som kunde hava av Näsman förskingrats eller för honom förkommit.

Wolff hade icke annat än i tjänsten haft några förbindelser med Näsman
och hade på sin tid av principiella skäl icke kunnat förorda hans anställning
som t. f. kamrerare i mariniörvaltningen. Wolffs erbjudande att
omedelbart hjälpa Näsman hade förestavats av, å ena sidan, barmhärtighetsskäl,
å andra sidan, den av Schneidler framhållna önskvärdheten av
att Näsmans åtgöranden ej skulle skada sjöförsvarets intressen.

Sedan Näsman den 5 januari 1927 genom Wolffs försorg till fullo ersatt
vad som kunde hava av Näsman förskingrats eller för honom förkommit
samt Näsmans redovisningar blivit kameralt utan anmärkning granskade,
hade Wolff, å tjänstens vägnar, icke ägt någon behörighet, än mindre någon
skyldighet att vidtaga några som helst åtgärder för Näsmans lagförande
vid domstol. Eventuella dylika åtgärder kunde endast åligga chefen
för ämbetsverkets civilavdelning eller ock ämbetsverkets chef.

Punkterna 2), 3) och 4). Under den tid, då ifrågavarande redovisningar
skolat inkomma och inventering skolat ske, hade Wolff icke uppehållit
amiralitetsrådsämbetet och hade därför icke något ansvar för vad som under
sagda tid av tillförordnade amiralitetsrådet åtgjorts eller underlåtits.
Den 30 juni eller 1 juli 1926, då inventering av fonderna rätteligen skulle
hava ägt rum, hade Näsman uppehållit amiralitetsrådsämbetet. Han hade
då rätteligen bort anmäla sig jävig att i avseende å fonderna, för vilka
han hade redogöraransvar, handlägga amiralitetsrådsämbetet eller ock
tillse, att tillfälligt ombyte av redogörare ägt rum. Med de täta tillfälliga
ombyten å marinöverkommissarie-, amiralitetsråds- och kamrerarebefattningarna,
som förekommit, skulle dock ett ombyte av redogörare oftast
hava vållat mycken omgång och tidsspillan.

I december månad 1926, säkerligen närmare medio av månaden, bade
Wolff erhållit kännedom örn att redovisningen för fonderna ej inkommit
och att inventering icke ägt rum. Wolff hade då anmodat Näsman att
ofördröjligen avgiva redovisningarna. Någon misstanke örn att han ej
skulle kunna avgiva vederbörliga sådana hade icke från något håll förelegat.
De infordrade redovisningarna hade inkommit den 23 december
1926 på e. m. till amiralitetsrådets rotel. Örn man toge i betraktande, att
Näsman under mellantiden mellan tillsägelsen att avgiva redovisningar
och dagen före deras avlämnande jämväl måst sköta mängden av löpande
kamrersgöromål, torde i detta avseende ej något dröjsmål med avlämnandet
kunna läggas Näsman till last. Redan den 24 december 1926, då ar -

betet i marinförvaltningen upphört kl. 12 på dagen, hade redovisningarna
anmälts i ämbetsverkets plenum, varvid inventeringsmän förordnats. Såsom
vanligt i alla medelslörvaltande verk hade de löpande arbetena å bokslutskontoret
vid årsskiftet mycket hopats, varförutom en av inventeringsmännen
under samma dagar åtnjutit semester. Dessa omständigheter
jämte de tätt på varandra följande helg- och söndagarna hade säkerligen
föranlett att inventeringen, i den mån den kunnat ske, ej varit avslutad
den 4 januari 1927, då Näsman gjort sin anmälan till Boalt angående den
bristande redovisningen. I sammanhang med denna Näsmans anmälan
samt Wolffs samtal med ämbetsverkets chef hade Wolff av denne underhand
fått i uppdrag att meddela inventeringsmännen, att de ägde fortsätta
inventeringen att avse tiden jämväl efter den 30 juni 1926 till dess Näsman
lämnat fortsatt redovisning. Något formligt beslut hade emellertid ej
blivit fattat.

Då i redogörelserna av den 15 januari 1927 av förbiseende ej upptagits
vissa ränteposter till mindre belopp, vilka även bort redovisas och för
vilka Näsman hade full täckning, hade Näsman beretts tillfälle att inkomma
med härutinnan kompletterade redogörelser, vilka icke i annan
mån än nu berörts skilde sig från de föregående. Efter föredragning av
samtliga redogörelserna jämte inventeringsinstrumenten hade marinförvaltningen
beslutat, att de för den 15 januari dagtecknade redogörelserna
med tillhörande inventeringsinstrument skulle till vederbörande återställas,
vilket sedermera ock skett. Marinförvaltningen hade därvidlag förbisett,
att i fråga örn inventeringsinstrumentet detta även hänfört sig till
de för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926 avgivna redovisningarna. Detta förbiseende
vore så mycket beklagligare, som instrumentet endast med avseende
å tillkomna obetydliga ränteposter skilt sig från det senaste inventeringsinstrumentet.
Av vad sålunda nu och förut härom anlörts framginge
med tydlighet, att intet som helst skäl att söka dölja innehållet i det
återlämnade instrumentet förelegat.

Beträffande anteckningarna om ifrågavarande beslut vore följande att
meddela. Sedan Schneidler blivit chef för marinförvaltningen, hade i regel
i enlighet med hans därom framställda önskan Wolff, för arbetets underlättande
och påskyndande vid föredragningarna, på förhand infört beslut
i amiralitetsrådets iöredragningslistor. Emellertid hade det ofta nog
hänt, att vid föredragningen eller senare vid justering ämbetsverket i avseende
å de särskilda punkterna funnit andra beslut lämpligare än de av
Wolff införda, i vilka fall dessa ändrats. Så hade givetvis hiir varit fallet.
Beslutet vore infört av Schneidler. Under alla förhållanden kunde Wolff
ej tänka annat, än att Schneidler, innan han infört beslutet å föredragningslistan,
härom satt sig i förbindelse med chefen för nautiska avdelningen,
vilken även deltagit i handläggning av ärendet, och att även denne
varit ense med chefen om ifrågavarande ändrade anteckning i föredragningslistan.

När Näsman meddelat Wolff, att lian gjort sin anmälan till Boalt, och
Wolff därvid för att söka få en förklaring, huru förskingringarna skulle
hava tillgått, åtsport Näsman, huruvida han tilläventyrs förelagt Wolff
några checker till undertecknande, som han icke redovisat eller för vilkas
utfärdande något faktiskt underlag från marinförvaltningens sida icke
förelegat, hade Näsman svarat ett bestämt nej. Wolff hade ännu icke
kunnat konstatera, huruvida svaret varit riktigt eller ej, då räkenskapshandlingarna
ej vore för Wolff tillgängliga. Skulle, mot förmodan, Wolff
hava undertecknat någon dylik check, hade det naturligtvis skett alldeles
i god tro.

Kommendören Eklunds yttrande var av följande lydelse. Eklund kunde
icke erinra sig vad som passerat i plenum angående marinförvaltningens
beslut den 3 februari 1927 örn återställande av vissa redogörelser och inventeringsinstrument.
Eklund hade därför sökt med stöd av förefintliga
handlingar och på annat sätt rekapitulera vad som därvid skedde. Av marinförvaltningens
diarium och amiralitetsrådets föredragningslista framginge,
att anteckningarna i diariet rörande besluten beträffande ifrågavarande
redovisningar och inventeringsinstrument ej överensstämde med
besluten å föredragningslistan. Anteckningar i diariet örn ämbetsverkets
beslut skedde vanligen på grund av vederbörande föredragandes å akten
gjorda anteckning om dessa beslut. För samtliga ifrågavarande redovisningar
vore i diariet antecknat »Vs a. a. Marinförvaltningens beslut enligt
prof. Vs 1927: återställes till vederbörande genom Arn.» Enligt upplysning
av aktuarien Lagercrantz hade förra delen av beslutet, nämligen »a. a.»,
införts av ett av biträdena å aktuariekontoret, enligt vad detta ville erinra
sig, efter å de inkomna redovisningshandlingarna tecknat beslut; återstoden
av det antecknade beslutet hade vid annan tidpunkt införts efter
beslut, tecknat å vederbörlig föredragningslista. Å amiralitetsrådets föredragningslista
rörande ifrågavarande ärende kunde man med blotta
ögat skönja, att något beslut, troligen »a. a.», förut varit tecknat å listan,
men att denna anteckning senare borttagits och överskrivits med beslutet
»Återställes genom Arn. till vederbörande sedan i nästa punkt upptagna
redogörelser inkommit». Beträffande inventeringsinstrumentet överensstämde
föredragningslistan och marinförvaltningens diarium ej heller.
Huru härmed än förhölle sig, hade Eklund vid ifrågavarande plenum den
1 februari 1927 sig ej annat bekant, än att Näsman var sjuk och nedbruten.
Då enligt nuvarande chefens för marinförvaltningen önskan beslut,
som gånge efter viss rutin, skulle antecknas före föredragningen å föredragningslistan,
syntes det Eklund sannolikt, att beslutet »a. a.» påskrivits
föredragningslistan ifråga vid ärendet örn Näsmans redovisningar
före föredragningen. Mot detta beslut kunde Eklund desto mindre hava
något att erinra, som det meddelats Eklund, att ingen som helst brist i de
Näsman anförtrodda medlen förefunnes. Skulle vid sammanträdet hava

beslutats, att Näsmans redovisning jämte därtill hörande inventeringsinstrument
skulle återställas till honom, sedan de å föredragningslistan
upptagna rättade fondredovisningarna med därtill hörande nytt inventeringsinstrument
inkommit — något som Eklund nu ej kunde erinra sig —
finge Eklund som förklaring för ett deltagande i ett sådant beslut anföra,
att Eklund, som på grund av sin tjänstgöring icke blivit insatt i ifrågavarande
fonders redovisning, måste hava uppfattat detta beslut såsom
en formsak utan reell betydelse. På grund av vad som anförts kunde
Eklund icke känna sig ansvarig för detta beslut i den mån därigenom räkenskapshandlingar
av betydelse för framtiden gått förlorade.

Inventeringsmännen, revisorerna Silfverswärd och Lindbergh samt t. f.
advokatfiskalen Brimberg, lämnade i sitt yttrande i fråga örn punkt 3 i
militieombudsmannens skrivelse den 17 oktober 1928 en redogörelse av i
huvudsak samma innehåll som den av dem i yttrandet den 4 oktober
1928 avgivna.

Beträffande punkt 4 i militieombudsmannens skrivelse anförde Silfverswärd,
Lindbergh och Brimberg följande. Någon dag i början av februari
1927 hade de anmodats infinna sig å amiralitetsrådets ämbetsrum.
Därvid hade amiralitetsrådet meddelat marinförvaltningens beslut den 1
februari 1927 att det den 15 januari dagtecknade inventeringsinstrumentet
skulle på i beslutet anförda grunder till dem återställas. Detta återställande
hade ägt rum på det sätt, att deras namn på instrumentet bortklippts
och till dem överlämnats.

Med anledning av innehållet i de avgivna yttrandena anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till chefen för marinförvaltningen den 15 november
1928 örn nya yttranden i vissa angivna hänseenden.

Därvid skulle konteramiralen Schneidler med anledning av Wolffs uppgifter
meddela, dels huruvida det varit i enlighet med av Schneidler lämnad
föreskrift eller medgivande, som inventering uppskjuta, till dess de
felande medlen insatts å vederbörliga bankräkningar, dels ock huruvida
och i vad mån av Schneidler lämnats föreskrift angående vad inventeringen
skulle avse.

Till svar härå anförde konteramiralen Schneidler följande. Sedan inventeringsmän
för fonderna i bruklig ordning tillsatts den 24 december
1926 och amiralitetsrådet Wolff sannolikt den 5 januari 1927 lämnat meddelandet
örn bristen i fonderna, hade Schneidler av Wolff erhållit den motsedda
underrättelsen, att Näsman till sitt förfogande hade medel att ersätta
de felande värdehandlingarna och kontanta medlen. I vidare mån
än nu sagts hade Schneidler icke befattat sig med inventeringsförlarandet.
Det hade således icke varit i enlighet med av Schneidler lämnad föreskrift
eller medgivande, som inventering av fonderna uppskjutits, till
dess de felande medlen blivit insatta å vederbörliga räkningar, ej heller

hade Schneidler lämnat föreskrift angående vad inventeringen skulle avse.
Då sedermera det på grund av nämnda inventeringsuppdrag upprättade
instrumentet av den 28 januari 1927 anmälts i marinförvaltningens plenum
den 1 februari 1927 tillika med tilläggsredovisningar för den tid, som
förflutit efter den 30 juni 1926, hade Schneidler icke funnit anledning tro
annat, än att instrumentet utgjorde sådan inventeringshandling, som ämbetsverket
den 24 december 1926 gått i författning örn att införskaffa.

Inventeringsmännen anmodades uppgiva, vilka åtgärder för fullgörande
av inventeringsuppdraget av dem vidtagits före samtalet med Wolff angående
sättet för inventeringens utförande.

Revisorerna Silfverswärd och Lindbergh samt t. f. advokatfiskalen Brimberg
anförde med anledning härav följande. Beslutet örn inventeringens
förrättande hade meddelats den 24 december 1926. När beslutet delgivits
inventeringsmännen, kunde de nu ej erinra sig, och därom funnes ej något
bevis. I allt fall hade någon delgivning ej ägt rum nämnda den 24 december.
Lindbergh hade åtnjutit tjänstledighet den 27 och 28 december.
Uppmärksammas borde, att Näsman tjänstgjort som amiralitetsråd den
27—31 samma månad. Näsman torde icke hava haft något särskilt intresse
av att, i den mån det ankommit på honom, brådska med delgivningen
av beslutet. Säkert vore, att inventeringsmännen gått att fullgöra
sitt uppdrag, så snart det efter delgivningen av beslutet därom överhuvud
taget låtit sig göra. Till fullgörande av inventeringsuppdraget hade
inventeringsmännen påbörjat inventeringen den 4 januari för att konstatera
fondernas ställning vid inventeringstidpunkten. Inventeringsmännen
hade genomgått en del av tillgångarna, varefter en av inventeringsmännen
uppsökt Näsman å dennes tjänsterum och anmodat honom att för
inventeringsmännen förete fondernas sparkasseböcker samt Knut Ljungbergs
fond tillhöriga Stockholms stads 5 procent obligationer å 3,000 kronor.
Näsman hade emellertid därvid lämnat något undvikande svar samt
avlägsnat sig och icke på länge återvänt till sitt tjänsterum. Påföljande
dag hade inventeringsmännen omedelbart anmält förhållandet för Wolff
och därvid påpekat, att inventering för budgetåret 1925/1926 skolat ske
senast den 1 juli 1926. Wolff hade därvid meddelat inventeringsmännen,
att inventeringsuppdraget skulle avse den tidpunkt, då Näsman, som därtill
anmodats, inkommit med fortsatt redogörelse för fonderna.

Sedan berörda yttranden inkommit, blev ärendet föremål för ytterligare
utredning i skilda hänseenden dels genom förhör och dels genom införskaffande
av räkenskapshandlingar för ifrågavarande fonder m. m.

Sedan Näsman, på sätt ovan angivits, den 12 oktober 1928 förklarats
häktad, ställdes han under åtal vid Stockholms rådhusrätt. I utslag den
24 oktober 1928 fann rådhusrätten styrkt, att Näsman vid skilda tillfällen
under räkenskapsåret 1 juli 1925—30 juni 1926 tillgripit och förskingrat

från apotekaren Knut Ljungbergs fond 1,824 kronor 50 öre, från Ostkustrederiernas
fond 1,631 kronor 53 öre, från Västkustrederiernas fond 400
kronor, från tandläkaren A. Rydbergs donationsmedel 237 kronor 50 öre
och från gåvomedlen för slupen Vasaorden 2,200 kronor, att Näsman i juli
eller augusti 1925 å bankinrättning obehörigen pantsatt tre apotekaren
Knut Ljungbergs fond tillhöriga Stockholms stads 5 procent obligationer
av år 1925 till nominellt värde av 3,000 kronor och sedermera, då det lån,
för vilket obligationerna lämnats såsom säkerhet, icke kunnat av honom
inlösas, låtit försälja obligationerna och för egen räkning förbrukat de av
honom genom obligationernas pantsättning och försäljning åtkomna penningarna
samt att Näsman sedermera uti av honom under november och
december 1926 till marinförvaltningen avgivna skriftliga redogörelser för
ifrågavarande fonders förvaltning under ovannämnda räkenskapsår upptagit
de från varje fond tillgripna penningarna såsom innestående å fondens
sparkasseräkning i bank och obligationerna bland vederbörande fonds
tillgångar. På grund härav och då av omständigheterna i målet måste anses
framgå, att avlämnandet av berörda falska räkenskaper skett i uppsåt att
söka dölja de omförmälda tillgreppen av penningar och obligationer, prövade
rådhusrätten, i förmågo av 25 kap. 12 och 20 §§ strafflagen, rättvist
döma Näsman att varda avsatt från sina befattningar såsom marinintendent
och såsom tillförordnad kamrerare hos marinförvaltningen samt hållas
till straffarbete två år 10 månader och under viss tid vara underkastad
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, varjämte Näsman förklarades ovärdig
att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Sedan Näsman anfört besvär över rådhusrättens utslag hos Svea hovrätt,
fann hovrätten i utslag den 17 december 1928 skäl ej vara anfört, som
föranledde ändring i rådhusrättens utslag.

* *

Genom skrivelse till Konungen den 29 januari 1929 ställde militieom
budsmannen konteramiralen Schneidler, marinöverkommissarien Boalt och
amiralitetsrådet Wolff under åtal inför Högsta domstolen under yrkande,
att Schneidler, Boalt och Wolff måtte jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömas
till ansvar för tjänstefel. Till utveckling av denna talan anförde
militieombudsmannen i huvudsak följande.

Punkt 1.

Av såväl polisrapporten som de till militieombudsmannen avgivna yttrandena
1''ramginge, att redan i januari 1927 chefen för marinförvaltningen
konteramiralen Schneidler, chefen för civilavdelningen marinöverkommissarien
Boalt och chefen för kameralbyran amiralitetsrådet Wolff er -

hållit kännedom om att Näsman tillgripit medel ur ifrågavarande fonder.

Såsom utredningen utvisade, hade Näsman någon dag i början av januari
1927 uppsökt Boalt på dennes ämbetsrum i marinförvaltningen och
därvid omtalat, att för Näsman i hans egenskap av redogörare för fonderna
förelegat brist i penningar och värdehandlingar samt att det vore
bäst, att Näsman anmälde sig för polisen. Oaktat vad sålunda förekommit
hade emellertid icke från Boalts sida företagits någon åtgärd i syfte
att Näsmans brott skulle bliva i laga ordning beivrat eller ens för undersökning,
huruvida brottsligt förfarande förelåge.

Att skyldighet att vidtaga dylika åtgärder ålegat marinöverkommissarien
Boalt torde vara ställt utom allt tvivel. Enligt instruktionen för marinförvaltningen
den 20 september 1919 (Sv ffs. nr 617/1919) med däri den
31 december 1921 (Sv. ffs. nr 860/1921) gjorda ändringar ålåge det chefen
för civilavdelningen att bereda och föredraga ärenden, som anginge ansvar
för tjänstefel av marinförvaltningens civila personal, balans-, avskrivnings-
och besvärsmål samt övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet
(§ 8 mom. 1 i)). Under »ärenden, som angå ansvar för tjänstefel»
folie — i motsats till vad Boalt antoge -— även ärende angående ämbetsbrott
i den bemärkelse Boalt använde detta ord, försåvitt och i den
mån marinförvaltningen hade att taga befattning med ett dylikt ärende,
d. v. s. på sakens förberedande stadium. Att det i § 8 av instruktionen
använda begreppet »tjänstefel» även innefattade ämbetsbrott i nyss angivna
bemärkelse framginge tydligt av följande förhållande. I 5 kap. av
instruktionen avhandlades enligt rubriken bland annat »Åtal och ansvar
för tjänstefel», varmed åsyftades de i § 42 meddelade bestämmelserna i
detta ämne. Även sistnämnda paragraf använde begreppet »fel i tjänsten».
Det vore emellertid otvivelaktigt, att de i § 42 meddelade reglerna
angående forum även gällde för det fall att vederbörande befattningshavare
begått sådant fel, som kunde vara att hänföra till ämbetsbrott i den
bemärkelse Boalt använde ordet.

Med anledning av vad Boalt i övrigt anfört till försvar för sin underlåtenhet
att vidtaga någon åtgärd på grund av Näsmans anmälan ville
militieombudsmannen framhålla följande.

Boalt hade bland annat åberopat, att enligt marinförvaltningens instruktion
kameralbyrån visserligen formellt tillhörde civilavdelningen, men att
i vissa avseenden amiralitetsrådet såsom chef för kameralbyrån vore ledamot
av marinförvaltningen och i sådan egenskap sidoordnad med chefen
för civilavdelningen och för sig och den personal, som stöde till hans förfogande,
direkt underställd chefen för marinförvaltningen. I anslutning
härtill gjorde Boalt gällande, att chefen för civilavdelningen skulle sakna
befogenhet att ingripa i kameralbyråns angelägenheter i allt, som rörde
marinförvaltningens uppbörd och medelsförvaltning samt räkenskaper,
samt att Näsman i sin egenskap av redogörare för fonderna icke i minsta
mån skulle lyda under chefen för civilavdelningen. Oavsett att den av

Boalt sålunda hävdade uppfattningen icke i allo vore riktig — det vore t.
ex. givet, att då Näsman såsom redogörare och kamrer i marinförvaltningen
hörde till den under civilavdelningen sorterande kameralbyrån, han även,
låt vara indirekt, lydde under chefen för civilavdelningen — så hade de
åberopade förhållandena icke någon betydelse för bedömande av föreliggande
spörsmål. Här hade nämligen icke endast varit fråga örn »marinförvaltningens
uppbörd och medelsförvaltning samt räkenskaper» utan frågan
hade gällt, huruvida en civil befattningshavare i sin medelstörvältning
gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. Att dylikt förfarande
kunde misstänkas föreligga vore uppenbart, då ju Näsman på grund av
bristen sagt sig vilja anmäla sig hos polisen.

Boalt hade vidare anfört, att han icke betraktat Näsmans samtal med
honom såsom en tjänsteanmälan. Näsmans anmälan hade emellertid berört
förhållande i tjänsten, och det måste givetvis vara överordnad tjänstemans
plikt att, när till hans kännedom komme, att fel i tjänsten blivit begånget
av honom underställd befattningshavare, vidtaga därav påkallade
åtgärder. Detta hade så mycket mer varit en tjänsteplikt för Boalt, som
ju han i egenskap av chef för civilavdelningen just hade att handlägga
ärenden angående tjänstefel.

Boalt hade vidare anfört, att han saknat kännedom örn innebörden av
Näsmans uppdrag såsom redogörare för fonderna och örn det läge, vari
Näsman ur redovisningssynpunkt befunnit sig, samt att Boalt därför tänkt
sig möjligheten av att, örn erforderliga penningmedel omedelbart stöde till
Näsmans förfogande, något förskingringsbrott icke skulle föreligga.
Häremot ville militieombudsmannen framhålla, dels att en undersökning
i saken omedelbart skulle hava givit klarhet beträffande Näsmans läge
ur redovisningssynpunkt, dels ock att enligt tydliga stadganden i 25 kap.
11 och 12 §§ strafflagen förskingringsbrott förelåge, även örn det förskingrade
genast av ämbetsmannen ersattes. Dessa stadganden borde givetvis
för Boalt, som inom marinförvaltningen representerade den juridiska sakkunskapen,
vara väl kända.

Boalt hade vidare anfört, att då han aldrig sett Näsmans räkenskaper
eller haft någon anledning att därav taga del, det icke kunnat vara för
honom känt, att förfalskning av räkenskaperna kunnat föreligga. Dessa
omständigheter torde icke kunna tillmätas någon betydelse för nu förevarande
spörsmål. De räkenskaper, som sedermera av såväl rådhusrätten
som hovrätten ansetts vara falska, hade ingivits till marinförvaltningen
den 23 december 1926 och således funnits tillgängliga vid den tidpunkt, då
Näsman gjort sin anmälan till Boalt. Det hade således icke för denne
mött någon svårighet att göra sig förvissad örn räkenskapernas beskaffenhet.
För övrigt vore ju förskingring av ämbetsman straffbar, även örn
falsk bokföring icke förelåge. I detta sammanhang framhölle även Boalt,
att då bristen blivit ersatt, Näsmans brottslighet enligt Boalts uppfattning
på sin höjd kunde föranleda avsättning från kamrerareförordnandet men

icke från Näsmans beställning på i ntendenturkårens stak Detta Boalts
antagande vore, såsom framginge av domstolarnas utslag, icke riktigt.
För övrigt kunde givetvis spörsmålet örn avsättningspåföljdens omfattning
icke hava någon inverkan på frågan örn de rättsliga åtgärder, som
påkallades av Näsmans anmälan.

Boalt hade slutligen anfört, att han, då någon häktningsplikt icke förelegat,
saknat anledning begära marinförvaltningens medverkan för att
försäkra sig örn Näsmans person samt hade tillagt: »Hade jag i annat
syfte rusat åstad med att föredraga ärendet i marinförvaltningen, utrustad
endast med Näsmans i upprörd sinnesstämning lämnade uppgifter, hade
jag väl gjort mig skyldig till uppenbart tjänstefel.» Med anledning av
dessa uttalanden ville militieombudsmannen framhålla, att givetvis annat
icke blivit förutsatt eller kunde förutsättas, än att Boalts första åtgärd
skulle hava blivit att företaga eller föranstalta örn undersökning i saken
(jämför uttryckssättet i instruktionen att ärendena skola »beredas och föredragas»
av vederbörande ledamot) och först sedan dylik undersökning
skett, vidtaga de åtgärder, som därav påkallades. Man finge väl antaga,
att det sistnämnda från Boalts sida skulle hava kommit att innebära en
hemställan, i samband med ärendets föredragning inför marinförvaltningen,
örn anmälan till vederbörande polismyndighet för de vidare åtgärder,
som ankomme på denna, och icke örn någon marinförvaltningens »medverkan
för att försäkra sig örn Näsmans person».

Av utredningen framginge, att Näsman omedelbart efter det han gjort
ovannämnda anmälan hos Boalt för Wolff redogjort för nämnda anmälan
och vad i övrigt förekommit vid samtalet med Boalt. Sedan Wolff för
chefen för marinförvaltningen omtalat vad i saken förekommit samt själv
ställt erforderliga medel till förfogande för täckande av bristen i fonderna,
hade en vidlyftig undersökning blivit verkställd inom kameralbyrån
för utrönande av de belopp, som Näsman tillgripit ur fonderna eller eljest
genom sina förskingringar vore skyldig ersätta dessa. Sedan redogörelser
för fondernas förvaltning under tiden från och med den 1 juli 1926 blivit
uppgjorda och inventeringar vid två olika tillfällen under januari månad
1927 blivit verkställda -— varom mera i annat sammanhang — hade
de senast upprättade redogörelserna, avseende tiden den 1 juli 1926—26
januari 1927, jämte det den 28 i sistnämnda månad upprättade inventeringsinstrumentet
föredragits av Wolff den 1 februari 1927 inför marinförvaltningen.
Vid denna föredragning måste hos Wolff hava förelegat
full kännedom örn såväl Näsmans tillgrepp och förskingringar från fonderna
som angående oriktigheten av de i redogörelserna för budgetåret
1925/1926 upptagna utgående behållningarna, såvitt anginge sparkasseräkningarna
och de apotekare Knut Ljungbergs fond tillhöriga Stockholms
stads 5 procent obligationer å nominellt 3,000 kronor. Det oaktat hade
emellertid, såsom av marinförvaltningens protokoll i ärendet framginge,
av Wolff såsom föredragande icke gjorts någon hemställan örn åtgärd i

syfte att Näsmans brott skulle bliva i laga ordning beivrat. Dylik hemställan
borde hava gått ut på sakens överlämnande till chefen för civilavdelningen
för dennes vidare åtgärd.

Vad slutligen anginge konteramiralen Schneidler, hade Wolff uppgivit,
att Schneidler redan dagen efter det förutnämnda anmälningar skett eller
den 5 januari 1927 erhållit en detaljerad redogörelse för vad som förekommit
i saken. Schneidler sade i sitt yttrande, att han därvid erfarit, »att
vissa värdehandlingar och en del kontanta medel, för vilka Näsman vore
redovisningsskyldig, fattades honom» och sade vidare: »Örn något brotts ligt

förfarande av Näsman ingick icke anmälan till ämbetsverket.» Med
anledning härav ville mili ti eomhndsmannen framhålla, att Schneidler sålunda
erhållit kännedom örn avsevärda brister i de av Näsman förvaltade
fonderna samt att det icke av någon, vare sig Näsman själv eller annan
person vid något tillfälle sagts, att dessa brister skulle hava uppkommit
på annat sätt än genom olovliga tillgrepp ur fonderna. För övrigt skulle
enligt de för fondernas förvaltning meddelade föreskrifterna fondmedlen
göras räntebärande och de medel, som icke placerats i obligationer, innestå
å bankräkning. Näsman hade således icke någon som helst rätt att
mot redovisningsskyldighet disponera över behållningen i fonderna. I
den mån kontanta medel och värdehandlingar »fattades» Näsman, kunde
detta följaktligen icke bero på annat förhållande, än att Näsman olovligen
tillgripit fondernas medel. Därest Schneidler till en början svävat i
ovisshet örn den verkliga karaktären av Näsmans förfarande, hade han
under den långa tid, som förflöt fran Wolffs anmälan till den 1 febi uari
1927, då de av Näsman den 26 januari 1927 avgivna redogörelserna föredrogos
i marinförvaltningen, under vilken tid inom marinförvaltningen
verkställdes utredning örn de från varje fond tillgripna beloppen, med lätthet
kunnat förskaffa sig ingående kännedom såväl örn den verkliga karaktären
av Näsmans förfarande som angående tillgreppens omfattning och
tillvägagångssättet vid desamma. Den omständigheten att så tilläventyrs
ej skett, kunde givetvis ej utgöra tillräckligt försvar för Schneidlers underlåtenhet
att vidtaga på honom i egenskap av chef för ämbetsverket
ankommande åtgärd i syfte att Näsmans brott bleve föremål för laga hebran.
För såvitt Schneidler med sitt yttrande »örn något brottsligt förfarande
av Nilsman ingick icke anmälan till ämbetsverket» skulle vilja
göra gällande, att det beträffande en inom marinförvaltningen inträffad,
till hans kännedom bragt händelse av förevarande art skulle hava erfordrats
en till ämbetsverket ställd skriftlig anmälan, ville militieombudsmannen
framhålla, att en dylik uppfattning bottnade i ett tormalistiskt
och givetvis alldeles oriktigt betraktelsesätt.

Schneidler anförde vidare, att enligt hans dåvarande uppfattning förskingring
icke borde anses föreligga, förrän det vid inventering påvisats,
att brist verkligen förelåg. Att en sådan uppfattning, vilken Schneidler
numera icke syntes vidhålla, ej vore riktig vore uppenbart. Densamma

stöde i strid med förutnämnda bestämmelser i 25 kap. 11 och 12 §§ strafflagen.
Örn Schneidler icke själv ägt kännedom örn dessa lagbestämmelser,
bade det varit hans plikt att förskaffa sig dylik kännedom. Något
binder härför hade icke behövt möta med hänsyn till den juridiska sakkunskap,
som funnes representerad inom marinförvaltningen bland dess
ledamöter.

Härutöver ville militieombudsmannen framhålla, att även med utgångspunkt
från den uppfattning örn inventerings betydelse i förevarande hänseende,
som Schneidler sade sig hava hyst, denna uppfattning i allt fall
icke kunde vara tillämplig i nu föreliggande fall. Att i detta fall den
uppkomna bristen icke »påvisats vid inventering» hade nämligen uteslutande
berott på den omständigheten, att inventeringen, i strid med gällande
föreskrifter, uppskjutits att äga rum först sedan felande medel blivit
tillskjutna och insatta å bankräkningar. Även örn Schneidler icke —
såsom Wolff uppgivit — lämnat någon direkt föreskrift i fråga örn inventeringen,
hade det ju varit honom bekant, att inventering ej verkställts,
oaktat brist upptäckts.

Schneidler sade vidare, att någon anledning att misstänka falsk bokföring
så mycket mindre förefunnits, som Näsman själv meddelat, att medel
fattades. Med anledning härav ville militieombudsmannen till en början
hänvisa till, att förskingring vore straffbar, även örn densamma icke vore
förenad med falsk bokföring. Vidare kunde militieombudsmannen icke
finna, att det saknats anledning att misstänka falsk bokföring. Den omständigheten
att Näsman, sedan han ej lyckats anskaffa medel till ersättande
av tillgreppen ur fonderna, anmält sig själv kunde icke äga någon
betydelse i detta avseende, såvitt anginge räkenskaper, som avgivits före
nämnda anmälan. Den falska bokföring, som domstolarna funnit vara
för handen, hade förefunnits i de av Näsman den 23 december 1926 ingivna
räkenskaperna för budgetåret 1925/1926. Dessa räkenskaper hade anmälts
den 24 december 1926 i marinförvaltningen i närvaro av Schneidler.
Oaktat då icke förefunnits någon anledning att taga närmare kännedom
örn räkenskapernas innehåll, hade anledning därtill funnits i och med att
bristen i fonderna blivit känd. I varje fall kunde Schneidlers underlåtenhet
att förskaffa sig dylik kännedom givetvis icke åberopas till försvar för
försummelsen att vidtaga åtgärd i syfte att Näsmans brott bleve föremål
för laga beivran.

Schneidler droge av vad han anfört den slutsatsen, att vad som vid ifrågavarande
tidpunkt kommit till hans kännedom icke givit honom anledning
vidtaga några åtgärder för Näsmans lagförande inför domstol. Militieombudsmannen
kunde icke dela denna uppfattning. Tvärtom ansåge militieombudsmannen,
att de faktiska omständigheter, som framkommit i samband
med Näsmans angivelse mot sig själv och den därefter inom marinförvaltningen
verkställda utredningen, med tydlighet givit vid handen,
att Näsman begått åtminstone förskingring i ämbetet. Förhållandena

kunde näppeligen vara klarare än i föreliggande fall, där vederbörande
själv anmält sig och tillgreppen styrktes av räkenskaper och verkställd utredning.
Att det oaktat då icke av chefen för marinförvaltningen vidtagits
någon åtgärd i syfte att Näsmans brott skulle bliva föremål för laga
beivran torde icke stå i överensstämmelse med de ämbetsplikter, som enligt
instruktionen för marinförvaltningen och sakens natur ålegat chefen för
ämbetsverket. Det var marinförvaltningen såsom sådan, som förvaltade
ifrågavarande fonder, vilket franninge av Kungl. Maj:ts beslut angående
fonderna, § 2 mom. 4 i instruktionen för marinförvaltningen samt
$ 17 i kungörelsen örn marinförvaltningens kassarörelse den 16

november 1917 (Sv. ffs. nr 896/1917). Vidare vore enligt § 28 i instruktionen
chefen för marinförvaltningen Kungl. Majit ansvarig för ärendenas
jämna och ändamålsenliga gång och pliktig att tillse, att en var av
marinförvaltningens personal med nit och drift fullgjorde sina skyldigheter,
så att alla ärenden behörigen (här kurs.) och så skyndsamt som möjligt
avgjordes och expedierades. I detta chefens allmänna åliggande inbegrepes
iippenbarligen skyldighet att, där brottsligt förfarande inom det
honom anförtrodda verket kommit till hans kännedom, vidtaga vederbörliga
åtgärder i syfte att sådant förfarande bleve föremål för undersökning
och laga beivran.

Genom sin ovan angivna underlåtenhet att med anledning av vad under
januari månad 1927 kommit till deras kännedom vidtaga vederbörliga åtgärder
i syfte att Näsmans brott skulle bliva föremål för laga beivran
hade Schneidler, Boalt och Wolff enligt militieombudsmannens uppfattning
gjort sig skyldiga till allvarlig försummelse i ämbetet. Militieombudsmannen
ansåge sig hava så mycket större skäl att beivra denna underlåtenhet,
som densamma medfört åsidosättande av ett viktigt statsintresse,
nämligen att oredlighet i förvaltningen, där den uppdagades, bleve
föremål för bestraffning enligt gällande lag. Det borde icke vara statens
egna myndigheter medgivet att genom underlåtenhet att vidtaga på dem
ankommande åtgärder föranleda, att gällande lagar icke bleve tillämpade.

Punkt 2.

Enligt kungl, kungörelsen den 15 december 1905 med föreskrifter rörande
inventering hos redogörare för verk eller inrättning, vars räkenskap
för granskning skulle överlämnas till kammarrätten (Sv. ffs. nr 76/1905),
vilken kungörelse i vissa avseenden ändrats dels genom kungörelsen den
31 december 1920 (Sv. ffs. nr 891/1920) dels genom kungörelsen den 23 maj
1924 (Sv. ffs. nr 133/1924) skulle till styrkande av den i räkenskaperna utbalanserade
behållning inventering förrättas å sista söckendagen av räkenskapsåret,
efter det in- och utbetalningarna för dagen upphört, eller,
där hinder därför mötte, å det nästföljande årets första söckendag, förrän
in- och utbetalningarna på samma dag tagit sin början. Då räkenskaper -

na för ifrågavarande fonder fördes för budgetår, innebure denna föreskrift,
att räkenskaperna för budgetåret 1925/1926 skolat vara färdigställda av
redogöraren före budgetårets utgång samt att inventering enligt 1905 års
kungörelse för styrkande av behållningen den 30 juni 1926 skolat verkställas
senast den 1 juli samma år. Enligt vad inventeringsmännen uppgivit,
bade också i förevarande hänseende i regel förfarits på det sätt, att
räkenskaperna för fonderna varit iordningställda någon dag före räkenskapsårets
slut och därvid avlämnats till amiralitetsrådet, som anmält frågan
inför marinförvaltningen, varvid inventeringsmän förordnats å sådan
tid, att de kunnat förrätta inventering vid den i kungörelsen föreskrivna
tidpunkten.

Räkenskaperna för budgetåret 1925/1926 hade först den 23 december 1926
av Näsman ingivits till marini örvaltningen, varefter inventeringsmän förordnats
påföljande dag. Vid budgetårets utgång hade Näsman själv
tjänstgjort såsom amiralitetsråd, vilket förhållande förklarade, att någon
på amiralitetsrådet ankommande åtgärd icke då blivit vidtagen för räkenskapernas
avlämnande och inventerings förrättande. Emellertid hade
amiralitetsrådet Wolff från och med den 19 augusti 1926 inträtt i utövning
av sitt ämbete. Han hade därvid givetvis varit pliktig att såsom
chef för kameralbyrån tillse, att Näsman, som i egenskap av redogörare
för fonderna lydde under honom, fullgjorde sina skyldigheter med avseende
å räkenskapernas avlämnande. Enligt vad han själv uppgivit, hade
Wolff emellertid först någon dag i medio av december månad vidtagit någon
åtgärd för att få räkenskaperna avlämnade. I kungl, kungörelsen
den 23 maj 1924 angående avlämnande till riksräkenskapsverket av årsräkenskaper
m. m. (Sv. ffs. nr 178/1924) föreskreves, att marinförvaltningens
räkenskaper skulle avlämnas till riksräkenskapsverket senast den 15
september näst efter räkenskapsårets utgång, dock att avlämnandet skulle
kunna anstå till den 1 november. Före den i 1924 års kungörelse angivna
tidpunkten skulle räkenskaperna även hava undergått revision inom marinförvaltningen.
I förevarande fall hade så icke skett. Räkenskaperna,
som före nyssnämnda tidpunkt icke ens varit avlämnade av Näsman, hade
således ännu mindre dessförinnan varit föremål för någon handläggning
å revisionskontoret. Det ankomme givetvis på chefen för kameralbyrån
att tillse, att ifrågavarande föreskrifter efterlevdes.

Wolff hade således, såvitt anginge den tid under vilken han själv förvaltat
amiralitetsrådsämbetet, begått försummelse i ämbetet, icke blott i
fråga örn honom åliggande tillsyn över att redovisning för fonderna för
budgetåret 1925/1926 snarast möjligt avgåves och inventering förrättades,
utan även därutinnan att han ej tillsett, att räkenskaperna före den i
kungörelsen av den 23 maj 1924 föreskrivna tidpunkten blivit dels överlämnade
till marinförvaltningens revision för granskning dels avlämnade
till riksräkenskapsverket.

Punkt 3.

Såsom framginge av den verkställda utredningen, hade, oaktat Näsmans
redogörelser för budgetåret 1925/1926 ingivits till marinförvaltningen den
23 december 1926 och i anledning härav inventeringsmän förordnats påföljande
dag, inventering ej ägt rum förrän den 15 och den 28 januari
1927, sedan den yppade bristen i fonderna blivit täckt och felande medel
insatts å bankräkningarna. Dessa inventeringar hade dessutom endast
avsett behållningen i fonderna vid inventeringstillfällena men icke den i
redogörelserna för budgetåret 1925/1926 upptagna behållningen vid budgetårets
slut den 30 juni 1926.

Den i förutnämnda kungl, kungörelse den 15 december 1905 (Sv. ffs. nr
76/1905) föreskrivna inventering skulle ske till styrkande av den i räkenskapen
utbalanserade behållningen. Vid inventeringen skulle:

a) uppräknas den kontanta behållningen;

b) angivas det belopp, som kunde vara å upp- och avskrivnings- eller
giro- eller annan löpande räkning i bankinrättning innestående;

c) genomgås samtliga värde- och säkerbetsbandlingar.

Vad förevarande fonder anginge, så skulle medlen i desamma enligt
de för fonderna gällande föreskrifterna göras räntebärande, vadan någon
kontant behållning i fonderna icke skulle förefinnas. Något behov härav
torde med hänsyn till ordningen för utgifternas bestridande för övrigt
icke hava förelegat. De redogörelser, som Näsman avgivit för budgetåret
1925/1926, hade icke heller upptagit någon kontant behållning. Detta
hade, enligt vad militieombudsmannen inhämtat, icke heller varit fallet
med föregående redogörelser för fonderna. Den inventering, som enligt
föreskrifterna i 1905 års kungörelse skulle äga rum med anledning av redogörelserna
för budgetåret 1925/1926, hade således till ändamål att utröna,
huruvida vid räkenskapsårets slut den 30 juni 1926 funnits de
värdehandlingar och de behållningar å bankräkningar, som i räkenskaperna
blivit upptagna såsom utgående behållningar i fonderna nämnda
dag. Den omständigheten att inventering icke ägt rum inom den i nyssnämnda
författning föreskrivna tid kunde självfallet icke föranleda därtill,
att ett konstaterande av fondernas ställning vid räkenskapsårets slut
skulle kunna underlåtas. Det hade ej heller behövt möta det minsta hinder
att konstatera, huruvida de i räkenskaperna upptagna behållningarna
i värdehandlingar och å bankräkningar funnits den 30 juni 1926. Vad
behållningarna å sparkasseräkningarna anginge, funnes dessa ju angivna
i sparkasseböckerna; till styrkande av riktigheten av dessa kunde, därest
så ansetts erforderligt, utdrag av respektive bankkonton hava erhållits.
Vad värdehandlingarna anginge, skulle ju antingen handlingarna i original
eller ock av riksgäldskontoret eller riksbanken utfärdade förvaringsbevis
angående desamma finnas i marinförvaltningens kassavalv.
Med hänsyn till ordningen för utbekommande av handlingar, förvarade

på detta sätt, hade det vid en i januari 1927 verkställd inventering likaväl
som vid den undersökning, som sedermera verkställts av riksräkenskapsverket,
kunnat konstateras, huruvida handlingarna funnits den 30
juni 1926. För övrigt kunde tilläggas, att enligt vad militieombudsmannen
inhämtat av redogörelser med tillhörande inventeringsinstrument för
föregående år, redogörelserna i allmänhet icke avgivits förrän någon tid
efter räkenskapsårets utgång. Denna omständighet hade icke hindrat,
att inventeringen gällt tillgångarna vid räkenskapsårets utgång. Såsom
exempel på inventeringar, verkställda på detta sätt, bifogades avskrifter
av inventeringsinstrument, hörande till redogörelser för tiden 1 januari—
30 juni 1923. Dessa handlingar utvisade, att inventering verkställts en å
två månader efter räkenskapsårets utgång men i allt fall gällt behållningen
vid denna tidpunkt.

Av det anförda franninge, att då inventering verkställts, utan att därvid
angivits, huruvida behållningarna i räkenskaperna för budgetåret
1925/1926 vid räkenskapsårets utgång förefunnits, detta innebure ett uppenbart
åsidosättande av föreskrifterna i nyssnämnda kungl, kungörelse.
L verkligheten hade ju någon inventering i anslutning till redogörelserna
för budgetåret 1925/1926 helt enkelt icke alls blivit verkställd.

Sedan nya redogörelser upprättats för tiden 1 juli 1926—26 januari 1927
samt i anslutning till dessa redogörelser förnyad inventering verkställts
den 28 i sistnämnda månad, hade samtliga redogörelser för tiden efter
den 30 juni 1926, d. v. s. såväl de den 15 januari som de den 26 januari
dagtecknade, samt inventeringsinstrumenten av den 15 och den 28 januari
den 1 därpå följande februari av Wolff anmälts i marinförvaltningen.
Därvid hade icke av Wolff framställts någon anmärkning mot det förhållandet,
att inventering ej blivit verkställd i fråga örn behållningarna
i fonderna den 30 juni 1926.

Det hade ålegat Wolff såsom chef för marinförvaltningens redovisningsoch
räkenskapsväsen att tillse, att de i 1905 års författning meddelade
föreskrifterna efterlevdes. Denna författnings såväl anda som ordalag
måste innebära, att, även örn inventering verkställdes senare än vid där
angiven tidpunkt, densamma skulle, i den mån så kunde ske, verkställas
på det sätt, att därav framginge, huruvida i räkenskaperna utbalanserad
behållning vid räkenskapsårets utgång förefunnits eller icke. Att en inventering
av dylikt slag icke verkställts, vore så mycket mer anmärkningsvärt,
som just härigenom Näsmans olovliga tillgrepp ur fonderna
icke, såsom vederbort, blivit genom inventeringsinstrument konstaterade.

Även i annat avseende måste anmärkning riktas mot inventeringsförfarandet.
Ehuru i samband med den redan påbörjade inventeringen
brist blivit upptäckt, hade inventeringen ej fullföljts för bristens konstaterande
utan ägt rum först sedan å fondernas bankräkningar insatts
de belopp, vartill bristen beräknats uppgå. Även med utgångspunkt från
den uppfattningen, att inventering icke skulle avse annat än ställningen

vid inventeringstillfället, kade således ett fel blivit begånget. Ansvaret
för detta fel drabbade i främsta rummet Wolff, ty enligt vad han själv
medgivit och inventeringsmännen bekräftat, hade han, sedan inventeringsmännen
efter inventeringsförrättningens avbrytande anmält, att behållningen
i fonderna den 30 juni 1926 icke dåmera kunde styrkas, meddelat
inventeringsmännen, att inventering skulle förrättas först sedan
redogörelser för tiden efter den 30 juni 1926 avgivits; varvid uppenbarligen
förutsatts, att felande medel dessförinnan skulle tillföras fonderna.
Den omständigheten, att, sedan bristen redan upptäckts, kontanta medel
under viss tid funnits hos Wolff för täckande av bristen, vore utan betydelse,
då ju dessa medel icke funnits vid inventeringens påbörjande och
för övrigt icke heller sedermera tillförts fonderna förrän omedelbart före
inventeringen den 15 januari.

Således hade genom direkt ingripande av Wolff inventering av fonderna
blivit verkställd på sådant sätt, att den brist, som förefunnits redan vid
utgången av räkenskapsåret den 30 juni 1926, icke framgått av inventeringen.
Ett dylikt sätt att förrätta inventering kunde uppenbarligen
oj vara riktigt.

På grund av vad sålunda anförts lade militieombudsmannen i denna
punkt Wolff till last, att han icke — i vad på honom ankommit — tillsett,
att de i januari 1927 verkställda inventeringarna avsett fondernas
ställning den 30 juni 1926 eller ens den ställning, som fonderna haft, då
inventeringsförfarandet påbörjats, utan i stället angivit inventeringarna
skola avse fondernas ställning vid senare tidpunkt.

Punkt i.

Såsom under punkt 3. nämnts, hade amiralitetsrådet Wolff den 1 februari
1927 inför marinförvaltningen föredragit dels de redogörelser för fonderna,
som avgivits av Näsman för tiden 1 juli 1926—26 januari 1927,
dels ock det i anslutning till dessa redogörelser den 28 januari 1927 upprättade
inventeringsinstrumentet. Enligt protokollet hade därvid meddelats
vissa beslut i fråga örn nämnda redogörelser och inventeringsinstrument.
I amiralitetsrådets föredragningslista för den 1 februari 1927 funnes
därjämte i fråga örn de av Näsman den 15 januari 1927 avgivna redogörelserna
för fonderna samt det samma dag dagtecknade inventeringsinstrumentet
följande beslut antecknat: »Återställes genom Arn. till vederb.
sedan i nästa pkt. upptagna redogör, inkommit.» Detta beslut vore
även antecknat i amiralitetsrådets rotel. I marinförvaltningens diarium
funnes däremot för redogörelserna den 15 januari två olika beslut antecknade
nämligen dels »‘/s a.a.» och dels »Mfns beslut enl. prot. 1/s 1927: återställas
till vederbörande gm Arn.». Dessa båda anteckningar, vilka skett
av olika personer, hade, enligt vad marinförvaltningens aktuarie upplyst,
verkställts vid skilda tillfällen, den sist införda på anmodan av

4 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

Wolff. I marinförvaltningens diarium funnes däremot för inventeringsinstrumentet
den 15 januari endast antecknat beslutet: »a.a.». Det vore
upplyst, att även i amiralitetsrådets föredragningslista för redogörelserna
och inventeringsinstrumentet av den 15 januari först funnits antecknat
ett beslut »a.a.», men att denna anteckning bortraderats och ersatts med
förut angivna anteckning därstädes, samt att denna anteckning införts
av konteramiralen Schneidler. Även i amiralitetsrådets rotel hade före
den där nu befintliga anteckningen funnits en annan anteckning, som
borttagits.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst, kunde militieombudsmannen
endast betrakta de ledamöter i marinförvaltningen, som ostridigt deltagit
i beslutet örn handlingarnas återställande, nämligen Schneidler och
Wolff, såsom ansvariga för beslutet.

Att beslutet örn handlingarnas återställande vore oriktigt torde vara
otvivelaktigt. Ifrågavarande handlingar hade ingivits till marinförvaltningen
samt införts såväl i marinförvaltningens diarium som i amiralitetsrådets
rotel. Inventeringsinstrumentet hade därjämte legat till grund
för den granskning av redogörelserna för budgetåret 1925/1926, som verkställts
inom marinförvaltningens revision. Ifrågavarande handlingar
vore sålunda offentliga handlingar. Marinförvaltningen ägde därför givetvis
icke besluta örn deras återställande. Detta beslut hade, såsom
framginge av vad i ärendet blivit upplyst angående det sätt, på vilket
detsamma blivit verkställt, i verkligheten inneburit, att handlingarna blivit
förstörda.

Ifrågavarande beslut vore så mycket mera anmärkningsvärt, som skiljaktigheterna
mellan å ena sidan redogörelserna och inventeringsinstrumentet
av den 15 januari och å andra sidan redogörelserna av den 26 i
samma månad med därtill hörande inventeringsinstrument av den 28
januari just hänförde sig till förhållanden, som sammanhängde med Näsmans
förskingringar. Oavsett de olika uppgifter, som förekommit angående
skiljaktigheten mellan nämnda grupper av handlingar, vore utrett,
att skiljaktigheten hänförde sig till räntor, som borde hava erhållits
å fondernas sparkasseräkningar, därest Näsman icke tillgripit och förskingrat
medel för fonderna utan enligt marinförvaltningens föreskrift
haft medlen insatta å bank.

Genom ifrågavarande beslut hade Schneidler och Wolff begått uppenbart
tjänstefel. Detta fel vore för Wolffs del så mycket allvarligare, som.
det för Wolff såsom den i redovisnings- och granskningsväsende särskilt
sakkunnige måste hava varit uppenbart, att de med beslutet avsedda
handlingarna utgjort räkenskapshandlingar, vilkas förstörande under
inga förhållanden kunde vara tillåtet.

över militieombudsmannens åtalsmemorial avgåvo Schneidler, Boalt
och Wolff förklaringar, varjämte ytterligare skriftväxling förekom i
målet.

Genom utslag den 27 februari 1929 har Kungl. Maj:t allenast på det sätt
ändrat hovrättens utslag i målet mot Näsman, att tiden för det straffarbete,
vartill Näsman gjort sig förfallen, bestämts till ett år sex månader.

Den 12 december 1929 meddelade Kungl. Maid utslag i målet. I utslaget
yttrades följande.

Vad anginge militieombudsmannens under punkt 1 framställda ansvarsyrkanden
mot Schneidler, Boalt och Wolff, vore i målet utrett, att
samtliga de tilltalade i början av januari månad 1927 erhållit vetskap
örn de av Näsman gjorda förskingringarna. Oavsett att penningmedel
omedelbart därefter ställts till förfogande för täckande av bristen, hade
det ålegat de tilltalade att föranstalta örn åtal mot Näsman. Denna skyldighet
hade ålegat Schneidler såsom ämbetsverkets chef, Boalt såsom
chef för civilavdelningen och i denna egenskap skyldig att bereda och
föredraga bland annat ärenden örn ansvar för tjänstefel av marinförvaltningens
civila personal samt Wolff såsom chef för den till civilavdelningen
hörande kameralbyrån och sålunda Näsmans närmaste förman.

Beträffande militieombudsmannens under punkt 2 framställda ansvarsyrkande
mot Wolff, vore i målet upplyst, att Wolff vid tiden för utgången
av budgetåret 1 juli 1925—30 juni 1926 åtnjutit ledighet från sitt
ämbete och först den 19 augusti 1926 återinträtt i utövningen därav. Det
kunde icke läggas Wolff såsom försummelse i ämbetet till last, att han
därefter underlåtit att förvissa sig örn att under tiden för hans ledighet
redovisning för fonderna avgivits och inventering beträffande dessa förrättats.
Med hänsyn till vad i målet blivit utrett angående omfattningen
av marinförvaltningens räkenskaper samt till omständigheterna i
övrigt kunde Wolff ej heller anses hava gjort sig skyldig till ansvar
därigenom, att han icke särskilt kontrollerat, att räkenskaperna beträffande
fonderna medföljt övriga räkenskaper, då dessa överlämnats för
revision inom ämbetsverket och avlämnats till riksräkenskapsverket.

Vidkommande ansvarsyrkandet mot Wolff under punkt 3 kunde det
icke anses hava ålegat Wolff att, sedan inventering försummats vid utgången
av budgetåret 1 juli 1925—30 juni 1926, söka vid den inventering,
som skolat förrättas i anledning av förordnandet den 24 december 1926,
få återgiven fondernas verkliga behållning den 30 juni 1926. Däremot läge
det Wolff till last, att han fördröjt inventeringen, vilken begynte den 4
januari 1927, så att den kommit att avse fondernas behållning, sedan bri -

sten blivit täckt. Berörda förfarande, som enligt vad Wolff måste liava
insett kunnat föranleda, att Näsmans förskingringsbrott undgått uppmärksamhet
vid räkenskapernas granskning i riksräkenskapsverket,
måste emellertid uppfattas såsom en följd av Wolffs intagna ståndpunkt,
att åtal mot Näsman skäligen icke borde ifrågakomma, sedan bristen
blivit täckt. Med anledning härav kunde samma förfarande icke betraktas
såsom ett särskilt ämbetsbrott utan allenast såsom en fortsättning av
det tjänstefel, vartill Wolff gjort sig skyldig genom att icke, i vad på
honom ankom, föranstalta örn anställande av åtal mot Näsman.

I fråga örn ansvar syrkandena mot Schneidler och Wolff under punkt 4
måste det val anses hava under föreliggande omständigheter inneburit
felaktigt förfarande, att genom beslutet den 1 februari 1927 vissa handlingar,
som kunnat åtminstone i någon mån tjäna såsom bevis örn Näsmans
brottsliga förfarande, avförts från räkenskaperna, men då även
berörda beslut måste uppfattas såsom en fortsättning av tjänstefelet att
icke föranstalta örn åtal mot Näsman, funne Kungl. Majit särskilt ansvar
icke kunna ådömas Schneidler och Wolff för vad de i detta avseende
låtit komma sig till last.

På grund av vad sålunda anförts funne Kungl. Majit i anledning av
militieombudsmannens ansvarstalan de tilltalade böra fällas till ansvar,
Schneidler och Wolff jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen för
underlåtenhet att föranstalta örn åtal mot Näsman och för deltagande i
beslutet den 1 februari 1927 ävensom Wolff därjämte för det sätt, varpå
inventeringarna i januari månad 1927 verkställts, samt Boalt jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen för underlåtenhet att föranstalta örn åtal mot Näsman.

I fråga örn det straff, som borde ådömas envar av de tilltalade, vore
hänsyn att taga till följande omständigheter, nämligen å ena sidan beträffande
dels Schneidler, att han för sin uppfattning, att åtal mot Näsman
icke borde anställas, haft visst stöd i det förhållandet, att Boalt och
Wolff, vilka båda vore lagfarne, icke påyrkat dylik åtgärd, och dels Wolff
att han av egna medel tillskjutit vad som erfordrades för täckande av den
uppkomna bristen samt å andra sidan beträffande Boalt, att det måste
anses åligga honom såsom särskild tjänsteplikt att tillse, att tjänstefel av
den civila personalen bleve beivrade.

Kungl. Majit prövade förty lagligt döma de tilltalade att för försummelse
och oförstånd i ämbetet böta, Schneidler 200 kronor, Boalt 400 kronor
och Wolff 400 kronor. I

I målets avgörande av Högsta domstolen deltogo justitieråden
Petrén, Carlson, Wedberg, Molin och Lindhagen.

Justitierådet Wedberg var av skiljaktig mening i den mån
följande av honom avgivna yttrande utvisar i

»Beträffande ansvarsyrkandet i punkt 2 är jag ense med
Justitierådet Lindhagen.

Vad angår åtalet i övriga punkter är utrett att samtliga de
tilltalade i början av januari 1927 erhöllo vetskap om de av
Näsman gjorda förskingringarna. Ehuru Wolff omedelbart
ställde egna medel till förfogande för täckande av bristen, har
det ålegat de tilltalade att föranstalta örn åtal mot Näsman.
Denna skyldighet har åvilat Schneidler såsom ämbetsverkets
chef, Boalt såsom chef för civilavdelningen och i denna egenskap
skyldig att bereda och föredraga bland annat ärenden örn
ansvar för tjänstefel av marinförvaltningens civila personal
samt Wolff såsom chef för den till civilavdelningen hörande
kameralbyrån och sålunda Näsmans närmaste förman. De tilltalade
lia av oförstånd underlåtit fullgöra samma skyldighet,
och som ett led i denna försummelse ingår att Wolff fördröjt
den inventering, som begynt den 4 januari 1927, så att den
kommit att avse fondernas behållning efter det bristen blivit
täckt. Däremot kan det icke anses ha ålegat Wolff att tillse
att inventeringen komme att utvisa fondernas behållning den
30 juni 1926; och beslutet den 1 februari 1927 örn vissa handlingars
återställande till Näsman bör, örn än felaktigt, icke föranleda
ansvar.

På grund av nu sagda och med hänsyn till övriga omständigheter
i målet prövar jag lagligt döma! de tilltalade, jämlikt 25
kapitlet 17 § strafflagen, att för oförstånd i ämbetet böta
Schneidler 100 kronor samt Boalt och Wolff vardera 200 kronor.»

3. Åtal mot t. f. chef för arméförvaltningens fortifikationsdepartement,
för det medel utanordnats, oaktat Kungl. Majit förut avslagit
framställningar om anslag till samma ändamål.

Vid en av militieombudsmannen den 21 november 1927 förrättad inspektion
av Västmanlands trängkår inhämtades vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll, att den 2 november 1925 inför krigsrätten förekommit
ett mål mot chefen för kåren överstelöjtnanten Hj. Tannlund och majoren
N. G. Psilander. Av nämnda protokoll samt av ett flertal andra sedermera
infordrade handlingar framgick följande.

I ett den 26 januari 1924 av Psilander i egenskap av kårbefälhavare avgivet
förslag till stat för arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel vid Västmanlands
trängkår för budgetåret 1924/1925 upptogos under erforderliga
utgifter dels inläggning av parkettgolv i två rum i chefsbostaden för en
beräknad kostnad av 1,200 kronor, dels uppsättning av staket omkring viss
del av chefsbostaden i enlighet med en förslaget bifogad ritning för en
beräknad kostnad av 550 kronor.

I ett den 29 januari 1924 över detta förslag till stat avgivet yttrande
anförde arméfördelningschefen i fråga örn de sålunda föreslagna utgifterna.
Kårchefens framställning örn inläggande av parkettgolv i två rum
i chefsbostaden i Väsby avstyrktes med hänsyn till att golven i ifrågava -

rande byggnad, som endast varit tagen i bruk sedan den 18 december 1920,
icke vore i behov av omläggning. Förslaget örn uppsättning av staket
omkring viss del av området för cbefsbostaden avstyrktes, enär arméfördelningschefen
ansåge ifrågavarande anläggning icke för det dåvarande
vara av behovet påkallad.

Sedan arméförvaltningens fortifikations- och civila departement med
anledning härav i det förslag till stat, som departementen ingåvo till
Kungl. Maj:t, för sin del icke upptagit nämnda poster, fastställde Kungl.
Majit genom beslut den 20 juni 1924 stat för arrende-, jordskylds- och
tomtöresmedel för budgetåret 1924/1925 för samtliga truppförband. I staten
för Västmanlands trängkår blevo därvid ifrågavarande två poster icke
upptagna.

I kårens förslag till stat för arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel för
budgetåret 1925/1926, vilket avgavs av Tannlund såsom kårchef den 25 januari
1925, upptogs ånyo under erforderliga utgifter uppsättning av staket
omkring viss del av chefsbostaden till en beräknad kostnad av 550 kronor,
varjämte i stället för inläggning av parkettgolv i två rum i chefsbostaden
upptogs omläggning av nämnda golv till en beräknad kostnad av
350 kronor.

Vad sålunda föreslagits blev visserligen tillstyrkt av arméfördelningschefen
— vilket, enligt vad denne uppgav i en den 20 augusti 1925 dagtecknad
skrivelse till Tannlund, delvis berodde därpå att en av arméfördelningschefen
i oktober 1924 förrättad inspektion av kasernvården vid
kåren givit vid handen, att arbetena i fråga redan blivit utförda — men
sedan arméförvaltningens fortifikations- och civila departement för sin del
icke upptagit nämnda två poster i sitt till Kungl. Majit avgivna statförslag,
yttrade Kungl. Majit i beslut den 6 juni 1925, varigenom staterna
för ifrågavarande medel vid samtliga truppförband för budgetåret 1925/
1926 fastställdes, att Kungl. Majit funnit vissa i ärendet gjorda framställningar
icke kunna bifallas, däribland 900 kronor för omläggning av golv
i chefsbostaden vid Västmanlands trängkår och anordnande av staket omkring
bostaden. I den av Kungl. Majit fastställda staten för Västmanlands
trängkår blevo fördenskull ifrågavarande poster icke upptagna.

Sedan arméfördelningschefen sedermera infordrat förklaring av Tannlund
till att arbetena utförts utan tillstånd och utan att medel därför i behörig
ordning anvisats, meddelade Tannlund i ett den 21 augusti 1925 avgivet
yttrande, att han under år 1923 låtit uppsätta staketet, enär det på
grund av chefsbostadens läge utmed allmänna landsvägen blivit olidligt
att icke hava området inhägnat, samt att han under år 1924 låtit omlägga
de två golven i chefsbostaden, enär dessa golv varit bristfälliga. I skrivelse
till arméförvaltningens fortifikationsdepartement den 3 september
1925 bragte arméfördelningschefen vad sålunda förekommit till departementets
kännedom.

Sedan Tannlund på anmodan meddelat, att ifrågavarande arbeten ut -

förts genom tygverkstäderna vid kåren och att kostnaderna uppdebiterats
på dessa verkstäder, titel 357, blev Tannlund därefter på föranstaltande av
arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement ställd under
åtal vid kårens regementskrigsrätt.

Vid krigsrätten yrkade åklagaren ansvar å Tannlund jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för det ifrågavarande arbeten utförts, innan
anslag funnits tillgängliga och beträffande staketet, innan bemyndigande
lämnats till detsammas uppförande. Arméförvaltningens ombudsman
framställde därjämte vid krigsrätten å kronans vägnar ersättningsanspråk
mot såväl Tannlund som Psilander, mot den sistnämnde emedan han såsom
kasernofficer icke reserverat sig mot Tannlunds beslut örn arbetenas
utförande.

Krigsrätten meddelade den 2 november 1925 utslag i målet av följande
innehåll: Tannlund bade i egenskap av chef för Västmanlands trängkår
genom beslut, som fattats på föredragning av dåvarande kasern- och tygofficeren
vid kåren Psilander, låtit dels i början av sommaren år 1923 uppföra
ett staket kring chefsbostaden vid kåren, dels under juni månad 1924
omlägga golven i matsalen och herrummet i samma bostad. Båda besluten
hade fattats, utan att anslag till arbetena blivit i vederbörlig ordning
beviljade, och hade kostnaderna, nämligen 403 kronor 50 öre för staketets
uppförande och 118 kronor för omläggningen av golven, i kårens räkenskaper
påförts tygverkstäderna titel 357. De av Tannlund sålunda fattade
besluten funne krigsrätten innefatta tjänstefel, vilka emellertid, med hänsyn
till vad Tannlund till sitt fredande anfört, måste anses begångna under
synnerligen förmildrande omständigheter. Krigsrätten prövade förty
rättvist att jämlikt 130 och 138 §§ strafflagen för krigsmakten döma Tannlund
för oförstånd i tjänsten i särskilda avseenden till arrest utan bevakning
i två dagar. Tannlund och Psilander, såsom med Tannlund gemensamt
ansvarig för besluten, förpliktades därjämte att, vilkendera gälda
gitte, ersätta kronan ovannämnda, av besluten föranledda utgifter med
tillhopa 521 kronor 50 öre.

Detta utslag vann laga kraft.

I en den 8 december 1925 dagtecknad, till Konungen ställd underdånig
ansökning anhöll därefter Tannlund å egna och Psilanders vägnar, att
Kungl. Maj:t måtte i nåder befria dem från ifrågavarande betalningsansvar
samt av arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel till kostnadernas
täckande anvisa 521 kronor 50 öre. Sedan chefen för V. arméfördelningen
avgivit yttrande över denna ansökning och därvid avstyrkt densamma,
förklarade arméförvaltningens fortifikationsdepartement i ett den 16 januari
1926 dagtecknat yttrande, att departementet, i anslutning till vad av
arméfördelningschefen i ärendet anförts, ansåge sig icke kunna tillstyrka
ansökningen. Genom beslut den 5 februari 1926 förklarade därefter Kungl.
Maj:t, att ansökningen icke föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Redan innan målet mot Tannlund oell Psilander anhängigg jörts l id
krigsrätten, hade Tannlund, med anledning av skrivelse från arméfördelningschefen
den 22 augusti 1925, i ett den 24 i samma månad avgivet förslag
till stat för arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel vid kåren för
budgetåret 1926/1927 åter upptagit under erforderliga utgifter uppsättning
av staket omkring viss del av chefsbostadens område samt omläggning
av golven i två rum i chefsbostaden till samma beräknade kostnad, 900
kronor, som upptagits i statförslaget för budgetåret 1925/1926. Denna post
blev emellertid även nu, oaktat arméfördelningscbefen tillstyrkt densamma,
av arméförvaltningens fortifikationsdepartement icke upptagen i desstill
Kungl. Majit avgivna förslag till stat för kåren.

I den vid 1926 års riksdag framlagda statsverkspropositionen vidtogs
den förändringen i redovisningssättet beträffande arrende-, jordskyldsocb
tomtöresmedlen, att inkomster och utgifter för dessa medel redovisades
i riksstaten. Detta skedde sålunda, att å särskild titel under ordinarie
reservationsanslaget till byggnader, övningsfält och skjutbanor (byggnadsanslaget)
upptogs beräkning av inkomster och utgifter för de fastigheter,
vilka förut redovisats under arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen. Till
grund för denna beräkning låg, såvitt angår Västmanlands trängkår, en
stat, vari det av Tannlund begärda beloppet 900 kronor uteslutits. Sedan
riksdagen bifallit vad Kungl. Majit äskat i anslag till byggnader m. nr,
fastställde Kungl. Majit genom beslut den 14 maj 1926 stat för byggnadsanslaget
för budgetåret 1926/1927. I denna stat upptogs bland kostnader
för sådana lantförsvaret tillhörande fastigheter, vilka förut redovisats under
arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen, för Västmanlands trängkår
samma belopp, som legat till grund för Kungl. Majits beräkning i statsverkspropositionen.
Med tillämpning av denna stat fastställde arméförvaltningens
fortifikationsdepartement den 26 maj 1926 specialstat för ifrågavarande
anslagstitel vid kåren under budgetåret 1926/1927, i vilken specialstat
det av Tannlund begärda beloppet 900 kronor följaktligen ej heller
upptogs. I

I en därefter till arméförvaltningens fortifikationsdepartement ställd,
den 29 juni 1926 dagtecknad ansökning anhöll Tannlund, att departementet
måtte anvisa medel dels till inhägnad av området omkring chefsbostaden
dels till drivning och hyvling (omläggning) av golven i chefsbostadens
matsal och herrum, varvid Tannlund — under uppgift att ifrågavarande
arbeten såsom ofrånkomligen behövliga på Tannlunds bekostnad utförts
genom kårens tygverkstäder för respektive 403 kronor 50 öre och 118 kronor
eller tillsammans 521 kronor 50 öre — anhöll, att departementet måtte
bevilja honom ersättning med nämnda belopp.

I ett över denna ansökning den 5 juli 1926 avgivet yttrande upptog arméfördelningschefen,
vad som förut förekommit vid fastställande av stater
för ifrågavarande medel vid kåren, krigsrättens utslag samt Kungl. Majits

beslut den 5 februari 1926 i anledning av Tannlunds till Kungl. Majit
ställda ansökan, varefter arméfördelningschefen fortsatte: Anledningen

till att kår chef en nu återkomme till fortifikationsdepartementet med anhållan
att få de honom av krigsdomstol ådömda kostnaderna för ifrågavarande
arbeten ersatta utan att i skrivelsen på minsta sätt omnämna vad
som förut tilldragit sig i ärendet och utan att anföra några nya skäl forsin
framställning, kirnde arméfördelningschefen ej finna förklarlig. Ehuru
arméfördelningschefen i och för sig skulle vilja tillstyrka en framställning
örn befrielse för kårchefen från den honom ålagda ersättningsskyldigheten,
ansåge han sig dock, med hänsyn dels till vad han tidigare i yttrande
över Tannlunds till Kungl. Majit ställda ansökning anfört dels därtill
att Kungl. Majit i de fastställda staterna för budgetåren 1925/1926 och
1926/1927 avslagit gjorda framställningar örn beviljande av för ändamålet
erforderliga medel, dels ock slutligen därtill att kårchefen genom domstols
lagakraftägande utslag dömts ersättningsskyldig och Kungl. Majit efter
gjord underdånig framställning icke funnit sig föranledd att utanordna
medel till ersättande av kostnaderna för ifrågavarande arbeten, icke kunna
tillstyrka den gjorda framställningen.

Genom beslut den 14 juli 1926, meddelat av översten C. G. W. Gartz i
egenskap av tjänstförrättande chef för departementet på föredragning av
tjänstförrättande chefen för kasernbyrån numera majoren Iwan Axell,
ställde emellertid fortifikationsdepartementet till kårchefens förfogande
dels ett belopp av 403 kronor 50 öre för »inlösen» av det kring chefsbostaden
uppsatta stängslet, dels ett belopp av 118 kronor såsom ersättning för
drivning och hyvling av golven i chefsbostaden, vilka båda arbeten i beslutet
angåvos hava utförts på kårchefens bekostnad. I beslutet föreskrevs
tillika, att ifrågavarande medel skulle redovisas å titel 763. I

I skrivelse den 20 april 1928 anmodade militieombudsmannen. översten
Gartz och majoren Axell att inkomma med yttrande med anledning av
arméförvaltningens fortifikationsdepartements nämnda beslut den 14 juli
1926. Gartz och Axell anförde därefter i ett gemensamt avgivet yttrande
följande. Den av Tannlund bebodda bostadsbyggnaden hade uppförts genom
fortifikationsdepartementets kasernbyrås försorg efter förslag och ritningar,
uppgjorda inom samma byrå. Kostnaderna hade däremot bestritts
från de under departementets civilbyrå stående arrende-, jordskylds- och
tomtöresmedel. Hedan vid förslagets uppgörande linde det varit tydligt,
att ett staket omkring tomten skulle bliva nödvändigt. Gårdstomt och
plantering gränsade omedelbart till stora utfartsvägen från Sala, vilken
väg vore starkt frekventerad av luffare och annat löst folk. På grund
av anslagets knapphet hade staketet icke omedelbart kunnat komma till
utförande, men hade från kasernbyrån ställts i utsikt, att medel därtill
skulle anvisas, så snart tillgång funnes. Enligt Tannlunds uppgift hade
han ansett sig hava löfte av arméfördelningschefen, att staketet skulle

upptagas i staten för arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel. Tannlund
hade då varit nog oförsiktig att låta uppföra staketet, innan några medel
anvisats. När sedermera förslaget örn staket av arméfördelningschefen
avstyrkts och inga medel anvisats, hade kostnaden måst bokföras på tygverkstäderna,
som utfört arbetet. Att detta förfaringssätt varit felaktigt
vore uppenbart och Tannlund hade av krigsrätten dömts till ansvar och
blivit ålagd att jämte Psilander ersätta verkstadskassan dess utgifter.
Det hade varit den verkstadskassan felaktigt påförda Kostnaden, som skolat
ersättas; däremot hade det varit kronans skyldighet att snarast möjligt
anskaffa erforderlig inhägnad. Det torde icke inom arméns alla bostadsbyggnader
kunna uppvisas någon med tillnärmelsevis lika utsatt läge,
som icke blivit av kronan försedd med stängsel. Att Tannlunds nådeansökan
icke blivit av fortifikationsdepartementet tillstyrkt hade, örn Gartz
och Axell icke missminde sig, berott på att den utmynnat i en framställning
att slippa ersätta verkstadskassan, en begäran som uppenbarligen
varit orimlig. I och med att arrende-, jordskylds- och tomtöresmedelsfonden
försvunnit och uthyrningsbostäderna ställts under kasernbyrån, hade
medel funnits disponibla för staketets uppförande, och då det nuvarande
staketet betalats av Tannlund och sålunda varit hans egendom, hade departementet
beslutat anvisa medel till detsammas inlösande.

Genom skrivelse till Kungl. Majit den 4 oktober 1928 ställde militieombudsmannen
översten Gartz under åtal inför Högsta domstolen för vad
han i förevarande hänseende låtit komma sig till last under yrkande, att
Gartz måtte härför fällas till ansvar enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.
Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
härvid följande.

Av den förebragta utredningen framginge, att i tre olika från kåren avgivna
statförslag för arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel, nämligen
förslagen till stater för budgetåren 1924/1925, 1925/1926 och 1926/1927, under
föreslagna utgifter upptagits en post för uppsättande av staket omkring
viss del av chefshostadens område men att, sedan arméförvaltningens
fortifikationsdepartement för vart och ett av nämnda budgetår i sitt till
Kungl. Majit ingivna förslag till stat för ifrågavarande medel icke upptagit
berörda post, densamma icke heller upptagits i den sedermera för
varje budgetår fastställda staten. På samma sätt förhölle sig med den i
statförslagen från kåren för budgetåren 1925/1926 och 1926/1927 såsom föreslagen
utgift upptagna posten för omläggning av två golv i chefsbostaden,
i det att nämnda post ej upptagits i de för sistnämnda två budgetår
fastställda staterna. Vidare framginge, att Kungl. Majit avslagit ovannämnda
ansökan av Tannlund och Psilander — en ansökan som, i mot -

sats till vad i förklaringen antoges, ingalunda endast gått ut på att erhålla
befrielse från ådömt betalningsansvar utan även avsett, att Kungl.
Majit måtte av arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel till ifrågavarande
kostnaders täckande anvisa det av krigsrätten utdömda beloppet 521 kronor
50 öre.

Frågan om anvisande av medel till nu ifrågavarande kostnader hade
således ett flertal gånger varit föremål för Kungl. Majits prövning och
beslut. Redan på grund av Kungl. Majits ställning av högsta förvaltningsmyndighet
över arméförvaltningen läge det i sakens natur, att Tannlunds
ansökan den 29 juni 1926 till arméförvaltningens fortifikationsdepartement
icke bort av departementet avgöras utan bort hänskjutas till
Kungl. Majits prövning. Då Kungl. Majit i särskilt beslut avslagit en
ansökan örn anvisande av medel till täckande av ifrågavarande kostnader
och då Kungl. Majit dessutom, med uteslutande av begärt belopp för dessa
kostnader, fastställt stat för just det budgetår, vars anslag genom fortifikationsdepartementets
ifrågavarande beslut blivit belastat, hade detta
beslut helt enkelt inneburit en ändring i vad Kungl. Majit sålunda i saken
beslutat.

Men icke nog härmed. Departementet hade genom nämnda beslut anvisat
medel, utan att dylika stått till departementets förfogande för det
ändamål, varom fråga varit. För klargörande av denna fråga vore det
erforderligt att först lämna en redogörelse för tillkomsten och innebörden
av den förändring med avseende å redovisningen av arrende-, jordskyldsoch
tomtöresmedel, som vidtagits för tiden från och med budgetåret
1926/1927.

Före nämnda budgetår voro arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel,
vilka i huvudsak utgjordes av inkomster härflytande av en del under lantförsvaret
lydande jordbruksfastigheter m. m., icke upptagna på riksstaten.
Varje truppförband, som hade dylika medel till disposition, plägade
årligen avgiva förslag till stat för desamma, upptagande såväl inkomster
som utgifter, varefter, sedan vederbörande arméfördelningschef och arméförvaltningens
fortifikationsdepartement yttrat sig över de avgivna förslagen,
Kungl. Majit fastställde stater, särskilt för varje truppförband.

Riksdagens under år 1924 församlade revisorer föreslogo i sin till 1925
års riksdag avgivna berättelse angående granskningen av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
den 1 januari—den 30 juni 1923 (sid. 10 ff.) en förändring med avseende
å redovisningen av arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen. Efter att
hava lämnat en redogörelse för tillkomsten av ifrågavarande medel m. m.
anförde revisorerna.

För vinnande av största möjliga ordning och reda i förvaltningen vore
det enligt revisorernas mening önskvärt, att bestämda föreskrifter meddelades
rörande användningen av ifrågavarande fondmedel. Så länge fondens
inkomster vore jämförelsevis ringa, finge avsaknaden av dylika fö -

reskrifter anses hava varit av mindre betydelse, men med hänsyn till storleken
av fondens nuvarande inkomster måste detta krav framträda allt
starkare. Härtill komme, att genom de förändringar beträffande riksstatsanslagen
å fjärde huvudtiteln, som under de senaste åren ägt rum, ett uppdragande
av bestämda gränser mellan å ena sidan de inkomster, som
borde tillgodoföras anslagen, och de utgifter, som borde belasta
desamma, samt å andra sidan fondens inkomster och utgifter
måste anses vara ur redovisningssynpunkt nödvändigt. Därest det
skulle visa sig möta vissa svårigheter att exakt angiva de inkomster och
utgifter, som borde redovisas å fonden, kunde jämväl den utvägen anlitas,
att låta fondens inkomster och utgifter i huvudsak ingå i ordinarie byggnadsanslaget.
Genom detta tillvägagångssätt skulle givetvis därjämte
vinnas en icke obetydlig förenkling beträffande redovisningen av inkomsterna
från lantförsvarets fastigheter och byggnader m. m. samt utgifterna
för desamma.

Sedan arméförvaltningens fortifikations- och civila departement avgivit
förklaring i ämnet — därvid departementen hävdat den uppfattningen,
att ordinarie byggnadsanslagets medel och arrendemedlen alltjämt borde
hållas skilda från varandra samt redovisas under olika titlar — anförde
1925 års riksdag uti skrivelse nr 157, punkt 1, i detta avseende följande.

Vad revisorerna yttrat rörande redovisningen av arrende-, jordskyldsoch
tomtöresmedlen, syntes riksdagen utvisa, att en förändring härutinnan
vore påkallad. Det kunde nämligen icke anses stå i god överensstämmelse
med numera gällande praxis i avseende å redovisningen av statsverkets
inkomster och utgifter, att så pass betydande belopp som de, varom
här vore fråga, icke komme till synes i riksstaten och härigenom undandroges
statsregleringen. Följden härav hade också blivit, att överskottet
å arrendemedlen ofta kunnat disponeras på ett flertal olika ändamål,
vilka till sin natur varit sådana, att de hort tillgodoses av lantförsvarets
anslag till extra utgifter.

Riksdagen, som icke kunde dela de av arméförvaltningen uttalade betänkligheterna
mot en förändring i fråga örn redovisningen av arrendemedlen,
holle alltså före, att ifrågavarande inkomster och utgifter för
framtiden borde i en eller annan form uppföras på riksstaten. Härvid
torde emellertid de av arméförvaltningen framförda önskemålen örn att
ifrågavarande medel borde redovisas för sig utan att sammanföras med
andra i riksstaten upptagna medel, kunna utan olägenhet vinna beaktande,
exempelvis på det sättet, att en särskild titel för arrendemedlen upplades
under ordinarie byggnadsanslaget. Det syntes riksdagen önskvärt,
att den sålunda ifrågasätta förändringen rörande sättet för redovisningen
av här berörda inkomster och utgifter genomfördes från och med budgetåret
1926/1927.

På grund av det anförda anhölle riksdagen, att Kungl. Majit måtte föranstalta
om sådan förändring av det nuvarande redovisningssättet beträffande
fjärde huvudtitelns (lantförsvarets) arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel,
att inkomster och utgifter för dessa medel från och med budgetåret
1926/1927 redovisades å riksstaten.

Över denna riksdagens skrivelse avgåvo arméförvaltningens fortifikations-
och civila departement utlåtande samt anförde därvid huvudsakligen
följande.

Därest, i enlighet med riksdagens uttalade önskan, en förändring med
avseende å dispositionen och redovisningen av ifrågavarande fondmedel
nu skulle ske, ansåge departementen enklast, att gränsen mellan lantförsvarets
fastigheter såsom direkt tjänande försvarsändamål och såsom avkastningsdomäner
icke längre uppehölles. Denna gräns måste enligt förhållandenas
natur, då samma fastighet ofta tjänade håda dessa intressen,
ofta vara vag, och dess försvinnande kunde därför anses vara till viss fördel.
Departementen ansåge sålunda lämpligt, att medel för de utgifter,
som nu upptoges i stat för arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen, anvisades
å ordinarie byggnadsanslaget, men ej under särskild titel utan i
samband med medel för övriga utgifter under anslaget. Däremot kunde
departementen ej tillstyrka, att de inkomster, som nu inginge till arrendefonden,
upptoges under byggnadsanslaget. Det syntes departementen
nämligen icke hava varit avsett, vare sig av statsrevisorerna eller av riksdagen,
att utgifterna under byggnadsanslaget skulle göras beroende av
ifrågavarande inkomster. En praktisk och enkel anordning syntes vara,
att samtliga inkomster av lantförsvarets fastigheter redovisades under en
alldeles särskild inkomsttitel å riksstaten. Beträffande dessa inkomster
borde vid en sådan anordning uppgöras en beräkning vid slutet av varje
år, och kunde hänsyn till de beräknade inkomsterna tagas vid statsregleringen
för nästpåföljande budgetår.

Ett villkor för denna anordnings lämplighet vore emellertid, att en tillräcklig
summa ställdes till fortifikationsdepartementets förfogande för mötande
av oväntade utgifter under budgetåret (här kurs.). De utgifter,
som nu bestredes från arrendemedlen, vore nämligen ofta synnerligen
svårberäkneliga och samtidigt av natur att ej kunna utan skada uppskjutas.
Sådana omständigheter som t. ex. skogsbrand eller annan eldsvåda,
utgången av taxeringsmål, åläggande att stensätta ett vägstycke, deltagande
i ett dikningsföretag, kunde medföra omedelbara utgifter till betydande
belopp. På grund härav borde enligt departementets mening — förutom
de medel, som erfordrades för bestridande av de på förhand beräknade
utgifterna — visst belopp ställas till fortifikationsdepartementets förfogande
för oförutsedda utgifter (här kurs.).

I statsverkspropositionen till 1926 års riksdag (prop. nr 1, 4 huvudtiteln
sid. 174) anförde chefen för försvarsdepartementet följande:

»Vad arméförvaltningens fortifikations- och civila departement andra -

git såsom skäl till sin särskilda ståndpunkt i frågan Ilar icke synts mig
vara av så avgörande betydelse, att jag därpå funnit mig böra grunda
förslag till riksdagen. Emellertid torde få medgivas, att, med hänsyn till
de utgifters art, vartill byggnadsanslagets medelstillgångar hädanefter
skulle komma att avses, svårighet kan uppstå att med den tillförlitlighet,
som torde vara önskvärd, verkställa beräkning av det erforderliga anslagsbehovet.
Ur sådan synpunkt vill jag därför icke motsätta mig, att,
såsom departementet ifrågasatt, en viss summa under anslaget avses att
stå till fortifikationsdepartementets förfogande för oberäknade utgifter
(här kurs.). ---------- —-------------

I anslutning till det anförda tillstyrker jag, att från och med nästkommande
budgetår å särskild titel under ordinarie byggnadsanslaget upptages
beräkning av de inkomster och utgifter, vilka hänföra sig till ifrågavarande
fondmedel.»

Då departementschefen i fråga örn anslagstiteln för arrende-, jordskyldsoch
tomtöresmedlen samt Järvafältets arrendemedel, med ledning av infordrade
uppgifter rörande de beräknade inkomsterna och utgifterna, för
budgetåret 1926/1927 ansåg sig kunna beräkna en behållning av 94,000 kronor,
blev det belopp, som Kungl. Majit av riksdagen begärde såsom ordinarie
reservationsanslag till byggnader, övningsfält och skjutbanor (det
s. k. ordinarie byggnadsanslaget) för nämnda budgetår upptaget till ett
belopp, som med 94,000 kronor understeg det eljest såsom erforderligt
beräknade.

Sedan riksdagen beviljat det av Kungl. Majit äskade beloppet å ordinarie
byggnadsanslaget (se riksdagens skrivelse nr 74 p. 5), fastställde
Kungl. Majit genom förutnämnda beslut den 14 maj 1926 stat för nämnda
anslag. I nämnda stat upptogs bland annat, under titel VII, till »oförutsedda
utgifter m. m. för sådana lantförsvaret tillhörande fastigheter, vilka
hittills redovisats under arrende-, jordskylds- och tomtöresmedel», ett belopp
av 80,000 kronor, vilket belopp arméförvaltningens fortifikationsdepartement
skulle äga disponera såsom reservationsanslag. I nämnda beslut
föreskrev Kungl. Majit tillika bland annat, att i den fastställda staten
omförmälda anslagsmedel icke utan Kungl. Majits medgivande finge
anlitas till täckande av brister i fråga örn behov, vartill medel av anslaget
blivit av Kungl. Majit anvisade.

Efter denna redogörelse fortsatte militieombudsmannen vidare.

Nyssnämnda titel VII vore i den av arméförvaltningen för budgetåret
1926/1927 upprättade liggaren över de i riksstaten uppförda anslag å fjärde
huvudtiteln upptagen såsom nr 763; och det vore å denna titel, som de
av arméförvaltningens fortifikationsdepartement genom beslutet den 14
juli 1926 beviljade medlen enligt föreskrift i beslutet skulle redovisas.

Såväl den för ifrågavarande anslagstitel angivna rubriken som den av
arméförvaltningen och chefen för försvarsdepartementet lämnade motive -

ringen för inrättande av samma anslagstitel gåve med all önskvärd tydlighet
vid handen, att ändamålet med anslaget endast vore, att arméförvaltningen
därigenom skulle sättas i tillfälle tillgodose sådana utgiftsbehov,
som icke kunde förutses eller beräknas och på den grund ej kunnat
uppföras å de ordinarie staterna. Den omständigheten att i anslagets
rubrik angåves, att medlen skulle användas till »oförutsedda utgifter m.
m.» kunde icke hava annan betydelse än att, förutom de i egentlig mening
oförutsedda utgifterna, d. v. s. sådana som icke alls kunnat förutses vid
staternas uppgörande, även de utgifter, som vore därmed jämförliga, t. ex.
sådana som, ehuru förutsedda, ej kunde på förhand till storleken beräknas,
finge bestridas med medel å detta anslag. Även örn det i något enstaka
fall skulle kunna råda tvekan, örn en utgift vore hänförlig till den
kategori, för vilken detta anslag vore avsett, så torde det under alla förhållanden
vara alldeles uteslutet, att därunder skulle kunna föras utgifter,
som redan flera gånger varit under Kungl. Maj:ts och arméförvaltningens
prövning och, änskönt upptagna i framlagda förslag till stater,
blivit avslagna och uteslutna i de fastställda staterna. Att denna slutsats
vore riktig framginge tydligt av den ovan anförda, av Kungl. Majit i
samband med fastställande av staten för byggnadsanslaget meddelade föreskriften,
att å den fastställda staten omförmälda anslagsmedel icke utan
Kungl. Majits medgivande finge anlitas till täckande av brister i fråga
örn behov, vartill medel av anslaget blivit av Kungl. Majit anvisade. Då
med anledning av denna föreskrift det för oförutsedda utgifter avsedda
anslaget icke finge användas till täckande av brist, som uppstått i fråga
örn ett å den ordinarie staten upptaget behov, så vore det uppenbart, att
anslaget ännu mindre finge användas till täckande av ett behov, för vilket,
oaktat framställning därom gjorts, Kungl. Majit icke alls beviljat
några medel.

I detta sammanhang torde även böra framhållas, att Kungl. Majit i den
förteckning över beräknade inkomster och utgifter för arrende-, jordskylds-
och tomtöresmedlen för budgetåret 1927/1928, som på grund av en
från riksdagens sida uttalad önskan intagits i statsverkspropositionen till
1927 års riksdag (se prop. nr 1, 4. huvudtiteln sid. 154) ifrågavarande anslag
angivits vara avsett att »disponeras av fortifikationsdepartementet
för oförutsedda utgifter».

Av vad sålunda anförts framginge, att arméförvaltningens fortifikationsdepartement
saknat befogenhet att, såsom skett genom beslutet den
14 juli 1926, bevilja medel till de av Tannlund begärda ändamålen. Vid
sådant förhållande torde vad i förklaringen anförts beträffande nödvändigheten
av de ifrågakomna arbetena sakna betydelse för spörsmålet huruvida
nämnda beslut kunde anses lagligen grundat eller icke. För ifrågavarande
beslut vore Gartz ansvarig och hade han genom beslutet enligt

militieombudsmannens uppfattning gjort sig skyldig till tjänstefel, vilket
militieombudsmannen, med hänsyn till sakens principiella betydelse, icke
ansett sig kunna underlåta att beivra.

Kungl. Majit meddelade utslag i målet den 23 december 1929. I utslaget
yttrades följande. Då Gartz, som vore ansvarig för departementets
ifrågavarande beslut, på sätt militieombudsmannen anfört genom beslutets
meddelande visat oförstånd i ämbetet, prövade Kungl. Maj:t jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen lagligt döma Gartz att härför böta 100 kronor.

4. Korkmatta pålagd i chefsbostad, utan att medel därför beviljats.

I samband med en av chefen för V. arméfördelningen i januari 1926
förrättad inspektion av Västmanlands trängkår upprättade dåvarande expeditionsintendenten
vid arméfördelningsstaben, kaptenen T. Reuterswärd
en den 26 januari 1926 dagtecknad promemoria, innehållande vissa iakttagelser
rörande tygverkstädernas vid kåren förvaltning. I denna promemoria
anförde kaptenen Reuterswärd bland annat. Av den vid tygverkstäderna
förda arbetsboken framginge, att den 12 augusti 1924 påläggning
av korkmatta verkställts i chefsbostaden och att kostnaden 76 kronor 80
öre bokförts å titel 973. Ifrågavarande post syntes emellertid icke återfinnas
i den till arméförvaltningen insända medelsredovisningen.

Sedan arméfördelningschefen i skrivelse den 11 februari 1926 anmodat
kårchefen, överstelöjtnanten Hj. Tannlund att med anledning av de i promemorian
angivna iakttagelserna inkomma med förklaring, översände
Tannlund med skrivelse den 8 mars 1926 ett av förutvarande tygofficeren
vid kåren, majoren N. G. Psilander i ämnet avgivet yttrande. I detta
yttrande anförde Psilander, att korkmattan i chefsbostadens kök och serveringsrum
inlagts i stället för reparation av golven samt att kostnaden
76 kronor 80 öre, för såvitt han då kunde erinra sig det, balanserats till
räkenskapsåret 1925/1926.

I skrivelse den 1 maj 1926 till arméförvaltningens fortifikationsdepartement
bragte arméfördelningschefen en del vid ovannämnda inspektion
framkomna anmärkningar till departementets kännedom. Därvid anförde
arméfördelningschefen i nu förevarande hänseende följande. Kårchefen
hade i skrivelse den 27 augusti 1923 hos arméfördelningschefen gjort
framställning örn inläggande av korkmatta i regementskvartermästarens
rum. Genom svarsskrivelse den 4 oktober samma år hade arméfördelningschefen
anfört, att kostnaden för inläggande av korkmatta ej kunde
bestridas av medel ställda under fortifikationsdepartementets förvaltning.
Kårchefen borde sålunda icke hava svävat i okunnighet örn att
han vid inläggande av ifrågavarande korkmatta i sitt kök och serve -

ringsrum förfarit enligt arméfördelningschefens mening oriktigt. Vad
som emellertid gjorde denna sak ytterligare anmärkningsvärd vore, att
kostnaden enligt tygverkstädernas räkenskaper avförts å titel 973. Så
vore dock icke förhållandet. Någon korkmatta kunde ej i de från kåren
insända räkenskaperna återfinnas. Däremot hade kårchefen i sitt förslag
till stat för titel 973 den 26 januari 1924 begärt bland annat 45 kronor
till reparation av golvet i sitt serveringsrum, en framställning, som genom
fortifikationsdepartementets skrivelse den 2 juni 1924 bifallits. T
hyggnadsredogörelsen från Västmanlands trängkår för budgetåret 1924/
1925 den 20 november 1925 vore detta golv också upptaget såsom reparerat
för en kostnad av 45 kronor.

Med anledning av sålunda lämnade uppgifter anmodade militieombudsmannen
chefen för Västmanlands trängkårs avvecklingsorganisation att
verkställa den utredning i ämnet, som med ledning av för honom tillgängliga
handlingar eller inhämtade upplysningar kunde förebringas.

Den 11 maj 1928 avgav dåvarande chefen för berörda avvecklingsorganisation
överstelöjtnanten K. Erhardt yttrande i ärendet, vari anfördes
följande. Korkmattan hade inköpts genom tygverkstäderna och betalts
å titel 357. Den anslagstitel, kol. 973, som sedan skulle ersätta korkmattan,
hade varit utan medel, då överföring skulle verkställas, varför utgiften
76 kronor 80 öre balanserats till nästföljande budgetår. Någon
överföring från kol. 973 till kol. 357 å ovanstående belopp hade ej blivit
gjord.

Sedermera insändes från avvecklingsorganisationen yttranden i ärendet
av överstelöjtnanten Tannlund, majoren Psilander och tygunderofficeren
fanjunkaren E. Andersson ävensom protokoll vid utredning, som
verkställts med anledning av militieombudsmannens skrivelse.

Överstelöjtnanten Tannlund anförde därvid, så vitt nu är i fråga, följande.
Arméförvaltningens fortifikationsdepartement syntes hava godtagit
åtgärden med korkmattor såsom en klok och tillåten form för reparation,
då efter arméfördelningschefens skrivelse till nämnda departement
den 1 maj 1926 ingen anmärkning mot Tannlund utställts före tiden
för Västmanlands trängkårs indragning. Tannlund kunde givetvis nu
efter ytterligare 2 1/» års förlopp och utan tillgång till några handlingar
icke avgiva annan förklaring än den 8 mars 1926. Då golven i serveringsrum
och kök år 1924 skulle repareras — Tannlund förmodade, att
anslagsposten 45 kronor gällt håda rummen -— ville Tannlund minnas, att
sakkunnig hantverkare tillstyrkt inläggande av korkmatta — rummen
voro på grund av sitt läge mot norr synnerligen kalla — i stället för uppbrytande,
omhyvling och omläggning. När majoren Psilander förklarat,
att han balanserat posten 76 kronor 80 öre till räkenskapsåret 1925/1926,
torde hans tankegång — efter vad Tannlund kunde förstå — hava varit
att, då kostnaden för reparationen av golven i serveringsrum och kök
överstigit anslaget 45 kronor, balansera denna till dess att under följande 5

5 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

år å posten »mindre reparationer» under titeln »arrende-, jordskylds- och
tomtöresmedel» skillnaden mellan 76 kronor 80 öre och 45 kronor funnes
disponibel. Att i arbetsboken för tygverkstäderna — vilka också sorterat
under Psilander — vederbörande upptagit reparationen av golven
under benämningen »påläggning av korkmatta», ehuru Psilander såsom
kasernofficer avsett och ansett sig oförhindrad bokföra den å titel 973,
torde möjligen vara förklarligt.

Majoren Psilander anförde följande. Utöver vad Psilander i sitt yttrande
till arméfördelningschefen anfört, hade han ej något att tillägga.
Han hade avgått från sin befattning som kasern- och tygofficer och hade
sig intet bekant örn, hur efter denna tid förfarits med likviderandet av
de i skrivelsen omtalade korkmattorna. Att Psilander år 1924 i egenskap
av tygofficer skulle hava uppfört sagda kostnader i tygverkstädernas
räkenskaper under titel 973 ville och kunde han ej förneka, då han nu ej
erinrade sig, hur därmed förhölle sig. Örn så skett, hade Psilander intet
att anföra till sitt försvar, alldenstund han givetvis hade sig bekant, att
dylika kostnader ej kunde bestridas av medel, ställda under fortifikationsdepartementets
förvaltning.

Fanjunkaren Andersson yttrade följande. Korkmattan hade inköpts
genom tygverkstäderna och betalts å titel 357. Den anslagstitel kol. 973,
som sedan skulle ersätta korkmattan, hade varit utan medel, då överföring
skulle verkställas, varför utgiften 76 kronor 80 öre balanserats till
nästföljande budgetår. Någon överföring från kol. 973 till kol. 357 å ovanstående
belopp hade ej sedan blivit gjord.

Vid den omförmälda utredningen uppgav fanjunkaren Andersson vidare
följande. Innan korkmattan pålades, hade golvet i serveringsrummet
reparerats för det i militieombudsmannens skrivelse angivna beloppet 45
kronor. I arbetsboken hade därefter kostnaderna för korkmattorna, vilka
inköpts å titel 357, antecknats att betalas å kol. 973. Då denna anslagstitel
emellertid saknat medel, hade titel 357 icke erhållit ersättning för
mattorna.

I skrivelse till arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement
den 13 juni 1928 anhöll militieombudsmannen härefter, att departementen
ville, efter utredning, verkställd med ledning av trängkårens räkenskaper
och de upplysningar, som eljest kunde inhämtas, inkomma
med utlåtande i ärendet, varvid upplysning i nedannämnda hänseenden
skulle lämnas.

1) Huru hade kostnaderna för korkmattan bokförts i räkenskaperna?
Därvid skulle särskilt angivas, å vilken titel densamma betalats, samt,
därest överföring skett, vilken titel densamma slutligen fått belasta.

2) Hade tygverkstäderna bestritt kostnaden för påläggningen av korkmattan?
Örn så vore fallet, vilken anslagstitel hade denna kostnad fått
belasta och till vilket belopp kunde densamma uppskattas?

3) Hade medel anvisats till inköp och påläggning av ifrågavarande
korkmatta?

4) Hade den i byggnadsredogörelsen för budgetåret 1924/1925 upptagna
reparationen av golvet i chef sbostadens serveringsrum verkställts? Hade
reparationen även omfattat golvet i köket? Huru bade kostnaden för
reparationen bokförts i räkenskaperna?

5) Hade, därest den i punkt 4) omförmälda reparationen även omfattat
golvet i köket, medel därtill stått till kårchefens förfogande?

Arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement avgåvo
det begärda utlåtandet den 3 november 1928 och anförde däri följande.

Departementet åberopade innehållet av tre i ärendet utav t. f. bokhållaren
å fortifikationsdepartementet, chefen för intendentsdepartementets
tekniska revision samt bokhållaren å intendentsdepartementet avgivna
memorial jämte en vid den sistnämndes memorial fogad bilaga. Fortifihationsdepartementet
ville härutöver för sin del anmäla, att departementet
beträffande den i fjärde momentet av militieombudsmannens skrivelse
begärda utredningen icke vore i stånd att lämna några upplysningar utöver
dem, som framginge av t. f. bokhållarens förberörda memorial.

I de ifrågavarande memorialen anfördes bland annat följande:

I memorialet av t. f. bokhållaren vid fortifikationsdepartementet yttrades
beträffande punkt 1) i militieombudsmannens skrivelse, att den omhandlade
korkmattan syntes hava bekostats från anslag under intendentsdepartementets
förvaltning, titel 357, och att kostnaden för mattan sedermera
icke överförts till någon under fortifikationsdepartementets förvaltning
stående redovisningstitel, utan alltjämt syntes belasta titel 357. Beträffande
punkt 3) yttrades, att några medel icke anvisats av fortifikationsdepartementet
till inköp eller påläggning av ifrågavarande korkmatta.
Beträffande punkt 4) anfördes, att av byggnadsredogörelsen och
räkenskapen att döma allenast golvet i serveringsrummet reparerats, att
kostnaden härför bokförts å titel 973, juni månads räkenskap verifikation
nr 1730, men att räkningen vore summariskt avfattad: »Reparation av
dörrar, fönster och golv i chefsbostaden kronor 161:15.» I fråga örn punkt
5) anfördes slutligen, att några medel till reparation av golvet i köket icke
stått till kårchefens förfogande.

I memorialet av chefen för intendentsdepartementets tekniska revision
anfördes angående punkt 2) följande. Av upplysningarna i ärendet syntes
framgå, att tygverkstäderna verkställt påläggningen av ifrågavarande
korkm atta. Huruvida tygverkstäderna bestritt några kostnader för
påläggningen torde däremot svårligen kunna avgöras. Arbetet kunde
nämligen hava verkställts antingen av å ordinarie stat anställd personal
eller ock av vid tygverkstäderna anställda extra arbetare. I förra fallet
hade några direkta kostnader ej förekommit utan endast beräknade dylika,
men i senare fallet hade direkt utgift för arbetslönen måst utgå och
denna hade i så fall avförts å titel 357.

I memorialet av bokhållaren å intendentsdepartementet anfördes beträffande
punkterna 1) och 2) i militieombndsmannens skrivelse. Enligt
den vid tygverkstäderna förda arbetsboken bade påläggningen av korkmattan
verkställts den 12 augusti 1924 och kostnaden 76 kronor 46 öre
(skulle vara 76 kronor 80 öre) bokförts å titel 973. Ifrågavarande post
återfunnes emellertid icke uti den till arméförvaltningen insända medelsredovisningen.
Men enligt räkning från K. A. Anderssons Möbelaffär i
Sala den 26 augusti 1924 hade till chefsbostaden försålts linoleummatta
och papp för en sammanlagd kostnad av 74 kronor 40 öre, som avförts å
titel 357. Återstoden 2 kronor 40 öre syntes avse påläggningen av mattan.
Denna hade sannolikt verkställts av ordinarie arbetare på den vanliga
arbetstiden. Då dessa arbetare avlönades från anslaget till intendentur -behov, titel 357, hade sistnämnda belopp 2 kronor 40 öre jämväl fått belasta
titel 357. Beträffande punkt 3) i militieombudsmannens skrivelse
anfördes, att intendentsdepartementet icke anvisat medel för inköp och
påläggning av ifrågavarande korkmatta.

Den ifrågavarande räkningen från K. A. Anderssons Möbelaffär var av
följande lydelse.

»Ver. nr 317.

Tit. nr 357. Nr 385.

Sala den 26 aug. 1924.

Kungl. Västmanlands trängkår, Chefsbostaden.

Till K. A. Anderssons Möbelaffär. Debet.

An. sålt att betalas pr kontant

4.8 m. Granit ............................................ 14:— 67:20

12 m. Papp .............................................. —: 60 7:20

74:40

Disponeras på uppbördsmannen
Fanj. Andersson

till uppbörd mot kvitto och redovisning i behörig ordning.

Å kårchefens vägnar:

N. G. Psilander

Tygofficer.

Utbetalas å kol. nr 357 järnh Int.-dep :skr. av d. 10jt 1920. D. N. 785.

Å kårchefens vägnar:

N. G. Psilander
Tygofficer.

Kvitteras med förbehåll örn annotering.

E. Andersson

Uppbördsman.

Annoterat:

N. G. Psilander

Tvgofficer.»

Den i utbetalningsordern å nämnda verifikation omförmälda skrivelsen
från arméförvaltningens intendentsdepartement var av det innehåll,
att utgifter och inflytande ersättningsmedel för trängkårernas tygverkstäder
skulle redovisas å anslaget till oförutsedda intendenturmaterielbehov
(titel 357).

Från arméförvaltningens fortifikationsdepartement erhöll militieombudsmannen
på begäran avskrift av handlingarna rörande staten för arrende-,
jordskylds- och tomöresmedel (titel 973) vid Västmanlands trängkår
för budgetåret 1924/1925. Av dessa handlingar framgick, att, i överensstämmelse
med ett av kårbefälh avaren majoren Psilander avgivet förslag,
för reparation av golvet i chefsbostadens serveringsrum anslagits ett
belopp av 45 kronor.

Fortifikationsdepartementet tillställde militieombudsmannen härjämte
på begäran såsom lån Västmanlands trängkårs hyggnadsredogörelse för
ovannämnda budgetår; och var i denna redogörelse angivet, att berörda
reparation blivit verkställd för den beräknade kostnaden av 45 kronor.
Fanjunkaren Andersson, som vid berörda tidpunkt var kasern- och tygunderofficer,
hade även vid förhör uppgivit, att golvet i serveringsrummet
reparerats för nyssnämnda belopp före mattans påläggning.

Sedan militieombudsmannen på grund av vad i ärendet förekommit
beslutat låta anställa åtal mot överstelöjtnanten Tannlund och majoren
Psilander för vad de låtit komma sig till last, hlev överkrigsfiskalsämbetet
härom underrättat genom ämbetsskrivelse den 10 december 1928. I
särskild instruktion för åtalets utförande anförde militieombudsmannen.

Av den förebragta utredningen framginge, att överstelöjtnanten Tannlund
låtit genom Västmanlands trängkårs tygverkstäder för chefsbostaden
inköpa 4.8 meter granitmatta och 12 meter papp för ett belopp av tillhopa
74 kronor 40 öre, vilket belopp betalats å titel 357 (intendentsdepartementets
anslag till oförutsedda intendenturmaterielbehov), ävensom att
Tannlund genom tygverkstädernas försorg låtit den 12 augusti 1924 inlägga
sagda matta i chefshostadens kök och serveringsrum, för vilket
arbete kostnaden, 2 kronor 40 öre, jämväl fått belasta nämnda titel. Enligt
vad fanjunkaren Andersson uppgivit, vore totalkostnaden, 76 kronor
80 öre, avsedd att framdeles överföras till titel 973 (de under fortifikat.
ionsdepartementets förvaltning stående arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen),
och i tygverkstädernas arbetsbok hade även antecknats, att
kostnaden skulle betalas å sistnämnda titel.

Några medel för korkmattans inköpande och inläggande hade emellertid
icke stått till kårchefens förfogande vare sig å nämnda eller andra

titlar. Härtill komme, att, enligt vad militieombudsmannen från arméförvaltningens
revision inhämtat, titel 357 icke under några omständigheter
finge belastas med utgifter för byggnad, som underhölles å titel
973, och att sistnämnda titel icke finge tagas i anspråk för inköp av och
påläggning av korkmattor.

Genom ifrågavarande åtgärder hade Tannlund enligt militieombudsmannens
mening gjort sig skyldig till uppenbart tjänstefel. För åtgärdernas
vidtagande vore emellertid majoren Psilander jämte Tannlund ansvarig,
enär Psilander såsom kasern- och tygofficer föredragit ärendet
och icke mot beslutet anfört avvikande mening. Militieombudsmannen
uppdroge fördenskull åt vederbörande åklagare att i laga ordning ställa
Tannlund och Psilander under åtal inför behörig domstol för de tjänstefel,
som de, på sätt ovan anförts, begått. Åklagaren skulle därvid påstå
ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika bereda arméförvaltningen
tillfälle att å kronans vägnar utföra ersättningstalan.

Efter uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen J. G.
Johnsson överstelöjtnanten Tannlund och majoren Psilander under åtal
inför särskilda krigsrätten i Stockholm. Krigsrätten, varest arméförvaltningens
ombudsman å kronans vägnar framställde ersättningsyrkande,
meddelade utslag i målet den 12 april 1929. I utslaget yttrades följande:
I målet vore upplyst, att överstelöjtnanten Tannlund i augusti 1924, då
han var chef för numera indragna Västmanlands trängkår, låtit genom
kårens tygverkstäder inköpa 4.8 meter korkmatta och 12 meter papp för
ett belopp av 74 kronor 40 öre och inlägga korkmattan jämte pappen i
köket och serveringsrummet i den till kårens kasernetablissement hörande
chefsbostaden för en kostnad av 2 kronor 40 öre ävensom låtit betala sagda
kostnader, tillhopa 76 kronor 80 öre, av medel från anslagstitel 357, avseende
arméförvaltningens intendentsdepartements anslag till oförutsedda
intendenturmaterielbehov; och enär tillika vore upplyst, att några
medel för inköp och påläggande av berörda korkmatta med papp icke
stått till Tannlunds förfogande, funne krigsrätten Tannlund genom vidtagande
av ovan omförmälda åtgärder hava gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten. Då majoren Psilander, som vid ifrågavarande tid tjänstgjort
såsom kasern- och tygofficer vid trängkåren och på vilkens föredragning
ärendet angående korkmattans inköpande och påläggande sålunda
ankommit, vidgått, att han icke anmält avvikande mening mot
beslutet därom eller, därest detsamma fattats utan Psilanders hörande,
mot dess genomförande, hade Psilander genom sin underlåtenhet härutinnan
gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. Krigsrätten prövade
förty, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Tannlund
och Psilander för vad dem sålunda läge till last att undergå arrest
utan bevakning Tannlund i fyra dagar och Psilander i två dagar. Här -

jämte förpliktades Tannlund och Psilander att gemensamt eller vilkendera
gälda gitte till kronan utgiva ersättning med 76 kronor 80 öre.
Över krigsrättens utslag anförde Tannlund och Psilander besvär.
Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 18 december 1929. Angående
innehållet i detta se denna ämbetsberättelse sid. 77.

5. Åtal mot kårchef för det han kostnadsfritt upplåtit expeditions- och
arrestlokaler inom kårens kanslihus såsom bostäder åt officerare m. fl.

Ambetsberättelsen till 1929 års riksdag innehåller (sid. 78 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen vid inspektion av Västmanlands
trängkår den 21 november 1927 framställd anmärkning rörande upplåtelse
av vissa lokaler inom kårens kasernetablissement. Såsom av redogörelsen
framgår (sid. 96), fann militieombudsmannen, att kårchefen överstelöjtnanten
Hj. Tannlund i strid med gällande föreskrifter utan ersättning
upplåtit lokaler inom kronans etablissement till inkvartering av
officerare och i ett fall även till civil person ävensom att Tannlund till
egen disposition upplåtit daglöjtnantsdubbletten och därvid själv fastställt
hyran. Då militieombudsmannen ansåg Tannlunds ifrågavarande
åtgärder innefatta tjänstefel, som borde föranleda heivran, uppdrog militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämhetet att ställa Tannlund under
åtal inför vederbörlig domstol för vad han i berörda hänseenden låtit
komma sig till last (se även samma ämbetsberättelse sid. 47).

Kungl. Maj:ts reglemente den 30 november 1922 för underhåll och vård
av lantförsvaret tillhörande eller till lantförsvaret upplåtna byggnader
och markområden, övnings- och skjutfält, skjutbanor, lanthefästningar
och andra fastigheter m. m. (kasernvårdsreglemente) innehåller i § 4
bland annat följande bestämmelser:

Truppförbandschef är ansvarig för kasernvården vid truppförbandet
och meddelar därför nödiga föreskrifter samt övervakar dessas noggranna
efterlevnad.

Truppförbandschef fördelar på grund av plan, som av Kungl. Majit
blivit fastställd, inkvarteringen inom truppförbandet. För tilldelandet
av tjänstebostäder gälla särskilt utfärdade bestämmelser.

Där utan olägenhet för truppförbandet eller dess övningar inkomst åt
kronan kan beredas genom uthyrning av lägenheter eller utarrendering
av mark, gräsbete eller höskörd m. m., låter truppförbandschefen verkställa
sådan uthyrning eller utarrendering, allt i enlighet med därför
särskilt utfärdade bestämmelser.

Från uthyrda byggnader, utarrenderade lägenheter och jordområden
m. m. inflytande inkomster tillgodoföras det anslag, från vilket underhållet
bestrides, samt redovisas enligt därför upprättade stater samt särskilt
utfärdade bestämmelser.

De närmare bestämmelserna angående upplåtelse av lantförsvaret tillhörig
fast egendom äro givna av fortifikationsdepartementet i dess skrivelse
i ämnet den 26 maj 1923, d.nr 1141 C. Denna skrivelse har följande
uppställning.

Under mom. l:o) avhandlas tillfälliga upplåtelser av lokaler m. m. för
anordnande av övningar, tävlingar o. dyl.

Under mom. 2:o) avhandlas andra, d. v. s. ej tillfälliga, upplåtelser.
Detta moment innehåller tre avdelningar, betecknade med A)—C). Avdelning
A) innehåller bestämmelser för upplåtelse av byggnad, lägenhet,
markområde o. dyl., vilka underhållas av arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen,
avdelning B) bestämmelser för upplåtelse av bostadslägenhet
i byggnad, som underhålles av byggnadsanslaget, samt avdelning C) bestämmelser
för upplåtelse av annan lokal än bostadslägenhet samt av
markområde för idrott, utställningar o. dyl.

Bestämmelserna angående upplåtande av under B) om förmäld bostadslägenhet
äro följande:

Då dylik bostadslägenhet icke behöver disponeras såsom tjänstebostad,
må vederbörande truppförbands- eller motsvarande chef uthyra densamma,
varvid bestämmelse intages i kontraktet örn skyldighet för hyresgästen
att tre månader efter uppsägning utrymma lägenheten, därest
den behöver tagas i anspråk för försvarets räkning. Kan uthyrning
mot sådant villkor ej ske, skall chefen med eget yttrande hänskjuta frågan
örn uthyrning utan berörda villkor till fortifikationsdepartementets
prövning.

Vid bestämmandet av hyresavgift för lägenhet, varom är fråga, bör
hänsyn tagas till den av departementet för lägenheten fastställda s. k.
normalersättningen.

Hyresavgifterna skola tillgodoföras byggnadsanslaget (tit. 757).

Körande de under C) omnämnda slag av upplåtelser stadgas följande:

Dylika lokaler eller markområden må av vederbörande truppförbandseller
motsvarande chef upplåtas mot avgift till sådant belopp, att kronan
erhåller ej allenast ersättning för slitning m. m. utan jämväl skälig inkomst,
samt mot villkor i övrigt örn skyldighet för hyresgäst eller arrendator
att på tillsägelse av upplåtaren omedelbart avträda och utrymma
lokalen eller markområdet, örn upplåtaren anser behov därav för försvarets
räkning föreligga.

Inflytande medel skola tillgodoföras vederbörligt underhållsanslag.

Dessutom stadgas beträffande samtliga i skrivelsen avsedda upplåtelser,
att avgifter för eventuell uppvärmning, belysning och inre renhållning
skola beräknas särskilt och icke ingå i de omförmälda ersättningsbeloppen.

Beträffande tillhandahållandet av kaserninventarier stadgas i reglementet
den 11 oktober 1907 för anskaffning, underhåll och vård av intendenturmaterielen
vid arméns truppförband (intendenturmaterielreglementet)
§ 5 mom. 3, att kronan tillhandahåller all för inredning av arméns
etablissement erforderlig eller eljest för tjänsten behövlig materiel även -

som att kaserninventarier tillhandahållas officerare och underofficerare
samt civilmilitära personer av motsvarande rang för de lokaler, som till
nämnda personal blivit upplåtna såsom tjänsterum eller gemensamma
samlingsrum, eller vilka vid tillfälliga kommenderingar upplåtits såsom
bostadsrum.

Genom cirkulärskrivelse den 19 september 1919 har intendentsdepartementet
med anledning av hos departementet gjord framställning örn rätt
för truppförbandschef att i vissa fall uthyra kaserninventarier och sängservis
till officerare m. fl., till vilka under tillfällig kommendering bostadsrum
upplåtits, utfärdat följande föreskrifter:

»Vid tillfälliga kommenderingar, då lokal i kronans hus blivit såsom
bostadsrum upplåten åt officer, underofficer eller likställd, utan att denne
äger åtnjuta inkvartering in natura, må enligt regements- eller likställd
chefs beprövande förutom kaserninventarier, varom stadgas i intendenturmaterielreglementet
§ 5 mom. 3, från kronans förråd tillhandahållas
jämväl sängpersedlar m. m. mot ersättning enligt nedanstående tabell:

Tabell

utvisande den slitningsersättning, som skall erläggas för sängpersedlar
m. m. vid utlåning till officerare, underofficerare och likställda under tillfälliga
kommenderingar, då inkvartering in natura icke åtnjutes.

		Ersättningsbelopp vid persedlars utlåning under en tid av
		högst åtta dagar	iner än åtta dagar
Persedelslag		för dag Kr.	högsta sam-manlagda er-sättnings-belopp. Kr.	för dag Kr.
Madrass, kuddar med örngott eller persedlar.....................................	motsvarande	0: 50	2: 50	0: 30
Lakan ..........................................		0:25	1: 25	0: 15
Sängtäcke eller 2 filtar.....................		0: 17	0: 85	0: 10
Handduk........................................		0: 08	0: 40	0: 05

Ersättningen skall utgå för varje hel dag eller del därav persedlarna
varit ställda till vederbörandes förfogande.

Låntagaren är ansvarig för persedlarna under lånetiden samt skyldig
att efter i vederbörlig ordning verkställd utredning ersätta å dem annorledes
än genom normal slitning uppkommen skada.» I

I särskild instruktion för åtalets utförande anförde militieombudsmannen
efter att hava redogjort för ovannämnda bestämmelser följande.

De anförda bestämmelserna gåve med all önskvärd tydlighet vid handen,
att — bortsett från vissa slag av tillfälliga upplåtelser, varom här

ej vöre fråga — uthyrning av truppförband tillhörig lägenhet finge ske
allenast örn inkomst åt kronan därigenom kunde beredas. Mot nämnda
bestämmelser hade Tannlund brutit därigenom att han upplåtit vissa
dagbefäls-, arrest- och expeditionslokaler inom Västmanlands trängkårs
kanslihus såsom bostäder åt officerare vid kåren utan att ersättning betingats
vare sig för lokal, belysning, värme eller — där kaserninventarier
och sängservis av kronan tillhandahållits — nyttjandet av sådan egendom.
Tannlund hade såsom försvar för sin åtgärd anfört, att han icke
ansett sig berättigad att uthyra annat rum än officersaspirantrummet,
varför han tillåtit vederbörande att kostnadsfritt disponera övriga nu
ifrågavarande lägenheter, då detta kunnat ske utan olägenhet för tjänsten.
Ett dylikt resonnemang vore uppenbarligen ohållbart, ty örn Tannlund
icke varit berättigad att uthyra ifrågavarande lokaler, hade han
givetvis ännu mindre ägt fritt upplåta dem. Tannlund syntes också själv
hava haft en känsla av det oriktiga i de kostnadsfria dispositionerna,
enär han för de officerare, som gratis disponerade ifrågavarande lokaler,
framhållit skyldigheten att vidkännas eventuella hyreskrav, samt
låtit dem deltaga i gäldandet av den av fortifikationsdepartementet fastställda
hyran för officersaspirantrummet. Särskilt sistnämnda anordning
gåve vid handen, att Tannlund själv insett det egendomliga däri,
att den officer, som bebodde officersaspirantrummet, skulle erlägga hyra,
men de officerare, som bebodde daglöjtnantsdubbletten, officers- och underofficersarresterna
samt arkivrummet, icke skulle gälda någon hyra.
Därest på grund av denna anordning den uppfattningen skulle göras gällande,
att samtliga inkvarterade officerare fått betala hyra till kronan,
måste framhållas, att i dylikt fall officersaspirantrummet uthyrts på
andra villkor än de af fortifikationsdepartementet föreskrivna.

Således — huru än saken såges — hade gällande bestämmelser blivit
åsidosatta. Antingen hade upplåtelserna av daglöjtnants-, officers- och
underofficersarresterna och arkivrummet skett utan ersättning och således
i strid mot gällande bestämmelser i ämnet eller ock hade officersaspirantrummet
upplåtits på andra villkor än de fastställda.

Vad särskilt det förstnämnda alternativet anginge — och det vore
härom saken i främsta rummet rörde sig, ty någon ersättning till kronan
hade icke betingats vid upplåtelserna — så måste med skärpa framhållas,
att Tannlund icke kunde åberopa någon bestämmelse, som skulle
kunna berättiga honom att göra dylika gratisupplåtelser. De enda upplåtelser,
där enligt fortifikationsdepartementets skrivelse den 26 maj 1923
någon betalning för själva lokalen ej behövde erläggas, vore de tillfälliga
upplåtelserna för övningar, tävlingar o. dyl. och även för dessa upplåtelser
föreskreves, att kronan ej finge tillskyndas någon förlust. Till yttermera
visso stadgades i fortifikationsdepartementets ifrågavarande bestämmelser
såsom gällande för samtliga slag av upplåtelser, att avgifter
för eventuell uppvärmning och belysning skulle beräknas särskilt och icke

ingå i ersättningsbeloppen. Enligt vad en undersökning av kårens räkenskaper
gåve vid handen, hade icke någon ersättning för vare sig uppvärmning
eller belysning av ifrågavarande lokaler erlagts förrän den 1
februari 1926 med anledning av då framställd anmärkning. Lokalerna
hade således upplåtits utan någon ersättning för uppvärmning och belysning,
vilket stöde i strid med nyss anförda fullkomligt klara och tydliga
bestämmelse.

Vad anginge daglöjtnantsrummen, så gåve utredningen i ärendet —
däri inbegripet jämväl uppbördsverifikationerna från kåren — icke anledning
till annat antagande, än att dessa rum upplåtits i det skick, vari
desamma anordnats av kronan, d. v. s. med möbler och sängutrustning.
I fråga örn övriga lokaler borde utredning förebringas, huruvida upplåtelserna
i något fall även inbegripit rätt att nyttja kronan tillhöriga
inventarier och persedlar. Av ovan anförda cirkulärskrivelse framginge,
att vid tillfälliga kommendering ar — de enda fall, då det överhuvudtaget
vore medgivet att utlämna kronan tillhöriga inventarier och persedlar
till militär befattningshavares enskilda bruk — ersättning skulle enligt
närmare angivna grunder utgå för uthyrning av sådan egendom. Ett
enligt dessa grunder beräknat ersättningsbelopp skulle, därest det avsett
i nämnda cirkulärskrivelse medgiven upplåtelse, hava uppgått till belopp,
som avsevärt överstigit vad Tannlund bestämt i hyresersättning för upplåtelse
av lokalen.

Att ersättning för lokalernas disposition ävensom för uppvärmning och
belysning sedermera uttagits av vederbörande hyresgäster, kunde icke
förringa Tannlunds ansvar, då åtgärden vidtagits först efter det att arméfördelningschefen
med anledning av inspektion framställt anmärkning
mot att upplåtelserna skett utan ersättning. Ersättning hade nämligen
enligt vad kårens räkenskaper utvisade, inlevererats första gången
den 1 februari 1926.

Vad därefter anginge Tannlunds upplåtande av daglöjtnantsdubbletten
till egen disposition, hade Tannlund härutinnan anfört, att han ansett
sig icke behöva inhämta överordnad myndighets medgivande till en
dylik upplåtelse. Fortifikationsdepartementets ovannämnda skrivelse
den 26 maj 1923 innehölle självfallet icke regler, huru förfaras skulle, då
truppförbandschef ville upplåta expeditions- och arrestlokaler såsom husrum
åt sig själv eller till egen disposition ställa andra i kasernen befintliga
lokaler. I fråga om upplåtelse av lägenheter, vilka underhålles av
arrende-, jordskylds- och tomtöresmedlen, innehölle däremot nämnda skrivelse
den bestämmelsen, att upplåtelse till truppförbandschef skulle verkställas
av arméfördelningschef eller likställd chef (mom. 2:o) A) ). Det
måste ligga i sakens natur, att samma förfaringssätt skulle tillämpas i
fråga örn varje upplåtelse till truppförbandschef, som icke skedde på
villkor, fastställda av annan myndighet. Detta framginge tydligt därav,
att, därest truppförbandschef undantagsvis skulle önska förhyra för an -

nan befattningshavare avsedd tjänstebostad, och således i mom. 2:o) B)
ornförmält fall förelåge, lian uppenbarligen icke kunde med sig själv föra
sådana förhandlingar, som i nämnda moment förutsattes, utan måste,
oaktat uttrycklig föreskrift för ett dylikt ej förutsett fall icke meddelats,
hänskjuta ärendet till överordnad myndighets prövning.

Vad slutligen anginge Tannlunds åtgärd att under sommaren 1924 lämna
tillåtelse åt kommissarien för lantbruksmötet i Sala att under omkring
en veckas tid bebo rum i kårexpeditionen, torde Tannlunds försvar
för nämnda åtgärd icke hava någon betydelse. Någon författningsbestämmelse,
som medgåve en dylik upplåtelse, funnes icke.

Genom sina ifrågavarande författningsstridiga dispositioner av kronans
etablissement hade Tannlund enligt militieomhudsmannens mening begått
tjänstefel av så allvarlig beskaffenhet, att detsamma icke kunde lämnas
utan laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt
vederbörande åklagare att i laga ordning ställa Tannlund under åtal inför
vederbörlig domstol för vad honom sålunda läge till last samt därför å
honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Efter uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigfiskalen J. G.
Johnsson överstelöjtnanten Tannlund under åtal inför särskilda krigsrätten
i Stockholm. Krigsrätten meddelade utslag i målet den 14 april
1929. I utslaget yttrades följande. I målet vore upplyst, att Tannlund,
som i egenskap av chef för numera indragna Västmanlands trängkår
för olika perioder under tiden — för såvitt nu vore ifråga — från den 8 november
1923 till och med den 31 januari 1926 såsom bostad åt olika officerare
och underofficerare upplåtit följande lokaler inom kårens kasernetablissement,
nämligen daglöjtnantsdubbletten, officers- och underofficersarresterna
samt arkivrummet, vid upplåtelserna av nämnda lokaler
icke betingat kronan ersättning för desammas användande samt för deras
uppvärmning och belysning, samt att Tannlund under viss tid i slutet av
år 1927 åt sig själv till bostad uthyrt daglöjtnantsdubbletten och officersaspirantrummet.
Genom sin underlåtenhet att vid ifrågavarande
upplåtelser för tid före den 1 februari 1926 av lokaler inom trängkårens
kasernetahlissement till bostad betinga kronan ersättning för lokalernas
disponerande samt för deras uppvärmning och belysning hade Tannlund
åsidosatt de i arméförvaltningens fortifikationsdepartements skrivelse
den 26 maj 1923 angående bestämmelser för upplåtelse av lantförsvaret
tillhörig fast egendom givna föreskrifter; och genom åtgärden att åt sig
själv uthyra daglöjtnantsrummen och officersaspirantrummet hade Tannlund
förfarit i strid mot grunderna för de i samma skrivelse givna bestämmelser.
Vidare vore i målet upplyst, att såväl daglöjtnantsrummen,
vilka, antingen båda eller ettdera, av Tannlund uthyrts såsom bostad åt
officerare för olika tider jämväl från och med ovan nämnda den 1 februari
1926 till och med den 31 januari 1927, som arkivrummet under de

tider, sagda rum sålunda använts till bostad, varit helt eller delvis försedda
med kronan tillhöriga möbler; och hade Tannlund genom att uthyra
rummen i sådant skick handlat i strid mot stadgandet i § 5 mom. 3
i intendenturmaterieIreglementet den 11 oktober 1907. Utan avseende å
vad Tannlund i målet invänt funne krigsrätten Tannlund hava i nu angivna
avseenden gjort sig skyldig till försummelse och oförstånd i tjänsten.
Däremot funne krigsrätten med hänsyn till vad i målet blivit upplyst
den omständigheten, att Tannlund låtit kommissarien för Västmanlands
läns sommaren 1924 i Sala delvis inom trängkårens etablissement
anordnade lantbruksutställning tillbringa några nätter inom kårexpedinen
icke vara av beskaffenhet att för Tannlund medföra ansvar. På nu
anförda skäl prövade krigsrätten rättvist döma Tannlund, jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten, för den försummelse och det oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikter, som Tannlund, på sätt ovan nämnts, låtit komma
sig till last, att hållas i arrest utan bevakning 8 dagar.

Över krigsrättens utslag anförde Tannlund besvär. Krig shovrätten meddelade
utslag i målet den IS december 1929. Samtidigt företog krigshovrätten
till avgörande de besvär Tannlund och majoren Psilander var för
sig anfört över särskilda krigsrättens i Stockholm utslag den 12 april
1929 (refererat i denna ämbetsberättelse sid. 70). Krigshovrätten yttrade
följande.

Vad anginge den mot Tannlund förda ansvarstalan, funne krigshovrätten
— som, vid det förhållandet att Tannlunds disponerande under viss
tid för egen räkning av officersaspirantrummet i målet icke lagts Tann
lund till last, undanröjde, krigsrättens därom meddelade yttrande1 —
Tannlund vara förvunnen till förseelser i tjänsten i de uti krigsrättens
båda utslag i övrigt angivna hänseenden. På grund härav och då jämlikt
stadgandet i 38 § strafflagen för krigsmakten för dessa förseelser skulle
bestämmas ett gemensamt straff, prövade krigshovrätten, med hänsyn
jämväl till vad upplyst blivit angående de med ifrågakomna tjänsteförseelser
förknippade omständigheterna, skäligt på det sätt fastställa överklagade
utslagen i denna del, att Tannlund jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten dömdes för ifrågavarande förseelser att i en bot undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i 12 dagar. Vid verkställighet
härav skulle avräknas vad Tannlund kunde hava undergått av de honom
av krigsrätten ådömda disciplinstraff.

Vidkommande målet i övrigt funne krigshovrätten ej skäl att göra
ändring i krigsrättens utslag, med rätt dock för Tannlund och Psilander
att tillgodogöra sig ifrågavarande korkmatta med tillhörande papp
mot gäldande av de med korkmattans och pappens löstagande från golvet
och golvets försättande i dess förutvarande skick förenade kostnader.

1 Åtalet avsåg i fråga om upplåtelserna till Tannlund själv allenast upplåtelsen av daglöjtnantsrummen,
ehuru krigsrätten av misstag i sitt utslag även upptog upplåtelsen av
officersaspirantrummet såsom felaktig.

6. Åtal för oriktiga uppgifter i tjänsteskrivelser.

Ämbetsberättelsen till 1929 års riksdag innehåller (sid. 29 ff.) redogörelse
för ett emot majoren i armén kaptenen i trängens reserv Nils Georg
Psilander anställt åtal för tjänstefel, bestående däri att han lämnat oriktiga
uppgifter i fråga örn vissa reparationsarbeten å chefsbostaden vid
Västmanlands trängkår dels i en av honom i egenskap av kasernofficer
den 26 januari 1924 upprättad handling, innefattande motivering till statförslag
för viss anslagstitel till kåren, dels ock i en av honom i samma
egenskap den 8 augusti 1924 avlåten skrivelse till fortifikationsofficeren i
V. arméfördelningens stab.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att regementskrigsrätten vid Upplands
regemente, varest åtalet anställdes, meddelade utslag i målet den 21 december
1928. Krigsrätten fann däri utrett dels att Psilander i förstnämnda
handling underlåtit upplysa, att i densamma omförmält staket redan
blivit uppfört, dels att han i skrivelsen den 8 augusti 1924 lämnat onöjaktiga
uppgifter beträffande nämnda staket och golven i två rum i chefsbostaden.
Berörda underlåtenhet fann krigsrätten innefatta fel i fullgörande
av Psilanders tjänsteplikt men icke vara av beskaffenhet att
föranleda ansvar. Vad mot Psilander förekommit beträffande skrivelsen
den 8 augusti 1924 fann krigsrätten icke innefatta fel i fullgörande av
Psilanders tjänsteplikt. Krigsrätten lämnade förty vederbörande åklagares
efter uppdrag av militieombudsmannen mot Psilander förda talan
utan bifall. Av redogörelsen framgår vidare, att militieombudsmannen
uppdragit åt överkrigsfiskalsämbetet att över krigsrättens utslag anföra
besvär hos krigshovrätten under yrkande att krigshovrätten måtte, med
ändring av krigsrättens utslag, bifalla den i målet förda ansvarstalan.

Vid rättegångstillfället den 2 november 1928 hade Psilander beträffande
de i tjänsteskrivelsen av den 8 augusti 1924 omförmälda två golven i chefsbostaden
uppgivit i huvudsak följande. Enligt vad Psilander numera erinrade
sig, hade golven icke blivit omlagda utan endast påbättrade, d. v. s.
de hade hyvlats och en eller annan bräda hade utbytts mot en ny. Detta
arbete innefattade endast vad som under alla förhållanden skulle utföras
före påläggande av parkettgolv. När anslag till inläggning av parkettgolv
icke beviljades, ämnade kårchefen begära anslag till omläggning av
golven, därför att en omläggning under alla omständigheter erfordrades.
Det gällde nämligen för kårchefen att få ett vanligt snyggt golv i sin
bostad. Det vore mot bakgrunden av nu anförda omständigheter, som
Psilanders yttrande örn golven i handbrevet till fortifikationsofficeren
borde ses.

Då dessa av Psilander vid krigsrätten lämnade uppgifter icke stodo i
överensstämmelse med vare sig de upplysningar, som inför en år 1925
hållen krigsrätt och i ett flertal skrivelser lämnats av kårchefen överstelöjtnanten
Tannlund eller med vad Psilander själv tidigare uppgivit i

frågan, föranstaltade militieombudsmannen om en närmare undersökning
på ort och ställe. Däri meddelade upplysningar och iakttagelser gåvo tydligt
vid handen, att den under juni 1924 utförda reparationen å golven i
chefsbostaden, tvärtemot vad Psilander inför krigsrätten meddelat, inneburit,
att golven i deras helhet blivit omlagda på det sätt, som av kårchefen
uppgivits, och därvid försatta i ett utmärkt skick, vilket alltjämt
bestode. Att golvplankorna, oaktat byggnaden endast varit i bruk omkring
3 V2 år, skulle hava utbytts mot nya, hade aldrig av kårchefen eller
annan påståtts.

Krig shovrätten har meddelat utslag i målet den 3 juni 1929. I utslaget
yttrades. Ehuru Psilander i den i målet ifrågakomna den 26 januari 1924
dagtecknade handling, däri meddelats, att staket kring chefsbostaden vore
erforderligt, underlåtit angiva, att sådant staket redan blivit uppfört,
likväl och som av ett av Psilander i krigshovrätten åberopat intyg av
vederbörande fortifikationsofficer framginge, att Psilander redan i november
1923 meddelat denne, att kårchefen på eget bevåg låtit uppföra
nämnda staket, samt Psilander, som sålunda finge antagas hava saknat
avsikt att för vederbörande myndigheter undandölja verkliga förhållandet
i avseende å staketets uppförande, förty icke kunde anses hava genom
innehållet i nämnda handling gjort sig skyldig till tjänstefel, funne krigshovrätten
ej skäl göra ändring i krigsrättens utslag i vad därigenom
överkrigsfiskalsämbetets yrkande örn ansvar å Psilander i denna del av
målet lämnats utan bifall.

Vidkommande åtalet i övrigt vore väl i målet utrett, att Psilander uti
omförmälta den 8 augusti 1924 till fortifikationsofficeren vid förutvarande
femte arméfördelningens stab avlåtna skrivelse lämnat oriktiga uppgifter
i av militieombudsmannen närmare angivna hänseenden, ävensom att Psilander
varit underkunnig örn dessa uppgifters bristande överensstämmelse
med verkligheten, men enär berörda skrivelse avlåtits av Psilander på
anmaning av kårchefen samt jämväl, enligt vad i krigshovrätten blivit
upplyst, avfattats i enlighet med av kårchefen Psilander meddelade direktiv,
alltså och då vid sådant förhållande samt med hänsyn till omständigheterna
i målet för övrigt det felaktiga förfarande, som Psilander genom
de i skrivelsen lämnade oriktiga uppgifterna låtit komma sig till last, skäligen
icke kunde anses vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar för
tjänstefel, funne krigshovrätten överkrigsfiskalsämbetets fullföljda talan
icke heller föranleda ändring i det slut, krigsrättens utslag härutinnan
innehölle. I

I målets avgörande av krigshovrätten del togo ordföranden
hovrättsrådet J. Lagerbielke, kommendören H. Eneström, översten
friherre G. af Wetterstedt, hovrättsrådet A. Johansson och
krigshovrättsrådet E. Wikström. Hovrättsrådet Lagerbielke
var av skiljaktig mening och yttrade. »I målet är ådagalagt,

ej mindre att Psilander i omförmälta skrivelse av den 8 augusti
1924 uppgivit, bland annat, att kårchefen låtit uppsätta
nämnda staket på egen bekostnad, ehuru Psilander avvetat, att
kostnaderna för staketet påförts kårens tygverkstäder, än även
att Psilander i sistnämnda skrivelse lämnat uppgift därom att
golven i två rum i chefsbostaden vore i sådant skick, att omläggning
av desamma vore i hög grad behövlig, änskönt Psilander
ägt kännedom därom att golven redan blivit omlagda;
och enär Psilander genom avgivande av ifrågavarande medvetet
oriktiga uppgifter visat oförstånd i tjänstens utövning,
prövar jag lagligt, med ändring av krigsrättens utslag i dessa
delar, döma Psilander för vad härutinnan ligger honom till last
jämlikt § 130 strafflagen för krigsmakten att undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i tre dagar. I övrigt är jag
ense med pluraliteten.»

Den 29 juni 1929 meddelade militieombudsmannen följande resolution.
Beträffande åtalet för innehållet i skrivelsen den 8 augusti 1924 hade krigshovrättens
ledamöter enhälligt funnit utrett, att Psilander i skrivelsen lämnat
medvetet oriktiga uppgifter i de av militieombudsmannen angivna
hänseenden samt att Psilander härigenom låtit felaktigt förfarande komma
sig till last. Vid sådant förhållande hade militieombudsmannen
med hänsyn till stadgandet i 7 § av den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen ej funnit skäl att draga målet under Högsta domstolens
prövning.

7. Febersjuk värnpliktig sjukskriven vid truppen i stället

för å sjukrum.

Ämbetsberättelsen till 1929 års riksdag innehåller (sid. 37 ff.) redogörelse
för klagomål av en värnpliktig, medicine studerande Lars Allan
Karlsson i Edsbyn. Av nämnda redogörelse framgår, att Karlsson, som
den 14 juni 1926 inryckt till värnpliktstjänstgöring vid Västernorrlands regemente,
vid läkarundersökning den 21 i samma månad befunnits hava en
kroppstemperatur av 39.4 grader, men att den läkare, som förrättat undersökningen
— bataljonsläkaren B. Bringe — det oaktat icke låtit inlägga
Karlsson å sjukrum utan allenast sjukskrivit honom vid truppen.

Av redogörelsen framgår vidare, att Bringe till försvar för sin åtgärd
anfört, att sjukhuset och sjukpaviljongen vid regementet varit fullbelagda
(av regementsläkarens yttrande framgick emellertid, att en sängplats
av det beräknade antalet dylika platser var ledig) samt att Karlsson
trots den höga temperaturen vid tillfället skulle hava känt sig frisk. I
sistnämnda hänseende åberopade Bringe en anteckning å läkarkortet, att
Karlsson skulle hava jakande besvarat framställd fråga, huruvida han
vore frisk.

* #

Med anledning av vad i saken blivit upplyst beslöt militieombudsmannen
ställa bataljonsläkaren Bringe under åtal för tjänstefel. I skrivelse till
krigsfiskalen vid Kronobergs regementes krigsrätt den 20 december 1928
(Bringe var dåmera anställd vid Kronobergs regemente) anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i saken förekommit, följande.

Enligt tjänstgöringsreglementet för armén, § 134 mom. 2, sådant detta
författningsriim lydde vid tidpunkten för Karlssons värnpliktstjänstgöring,
finge vid truppen vårdas endast de lindrigt sjuka, som lede av vissa
yttre åkommor, såsom smärre skador o. d., men ej de, vilka voro behäftade
med feber eller smittsam sjukdom.

Denna bestämmelse hade icke iakttagits av bataljonsläkaren Bringe,
då han den 21 juni 1926 sjukskrev Karlsson. Ehuru Karlsson hade så
hög temperatur som 39.4 grader, hade nämligen Bringe förordnat, att
Karlsson skulle sjukskrivas vid truppen, och Bringe hade icke ens lämnat
föreskrifter, att Karlsson skulle hålla sig till sängs i logementet. Tvärtom
syntes Bringe hava förutsatt, att Karlsson skulle vistas uppe, då Karlsson
erhållit besked örn att dagligen infinna sig vid sjukvisitationen för
temperaturmätning. De skäl, som Bringe föreburit till förklaring av
sin underlåtenhet att icke inlägga Karlsson å sjukrum, saknade varje
betydelse. Därest plats icke kunnat beredas å sjukrum — av yttrandena
framginge dock, att en plats stått till förfogande — hade det varit Bringes
ovillkorliga skyldighet att bereda Karlsson förläggning i annan från
övrigt manskap isolerad lokal. Någon omöjlighet att verkställa en sådan
åtgärd kunde icke hava förelegat och hade heller icke påståtts. Det å
läkarkortet tecknade jakande svaret på frågan, örn Karlsson ansåge sig
»för närvarande» fullt frisk, kunde så mycket mindre hava någon betydelse,
som motsatsen av Bringe konstaterats vid läkarundersökningen.

Det fel, vartill bataljonsläkaren Bringe gjort sig skyldig vid behandlingen
av Karlsson, hade militieombudsmannen funnit vara av den allvarliga
beskaffenhet, att det icke borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen
uppdrog fördenskull åt krigsfiskalen att ställa Bringe under åtal
vid regementskrigsrätten för tjänstefel, varvid krigsfiskalen borde yrka
ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

Med anledning härav ställde krigsfiskalen E. Theorin bataljonsläkaren
Bringe under åtal inför regementskrigsrätten vid Kronobergs regemente,
därvid krigsfiskalen yrkade, att Bringe måtte dömas till ansvar för försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt.

Såsom ombud för målsägaren värnpliktige Karlsson yrkade Theorin
vidare, att Bringe måtte förpliktas att till Karlsson utgiva visst skadestånd.

Den 3 april 1929 meddelade krigsrätten utslag, i vilket i fråga örn den
mot Bringe förda ansvarstalan anfördes följande. Enär målsägaren Karlsson
vid sjukvisitation den 21 juni 1926, därvid Bringe omhänderhaft läkarundersökningen,
blivit av Bringe sjukskriven vid truppen, oaktat Karlsson

S — Militieombudsmannens ämbetsberättelse..

vid temperaturmätningen befunnits hava en temperatur av 39.4 grader,
alltså och då enligt tjänstgöringsreglementet för armén § 134 mom. 2,
sådant detta författningsrum lydde vid tidpunkten för sjukskrivandet
ifråga, vid trupp icke finge vårdas sådana sjuka, som vore behäftade med
feber, prövade krigsrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen och 132 § strafflagen
för krigsmakten lagligt döma Bringe att för den försummelse i
fullgörande av tjänsteplikt, han sålunda låtit komma sig till last, böta
femtio kronor. Målsägaren Karlssons skadeståndsanspråk blevo av krigsrätten
på anförda skäl ogillade.

Utslaget har vunnit laga kraft.

8. Värnpliktig, som av läkare befriats från ansträngande tjänst,
har likväl kommenderats att deltaga i roddövning och att därefter

ösa roddbåten.

Värnpliktige studenten nr 273 12/1927 Oskar Henry Lindqvist anmälde
i en den 19 juni 1929 till militieombudsmannen inkommen skrift dåvarande
underlöjtnanten vid Karlskrona kustartilleriregemente Erik Nordling
för tjänstefel.

Till utveckling av sin talan anförde Lindqvist i nämnda skrift följande.
Vid Lindqvists inryckning till värnpliktstjänstgöring den 2 maj 1929 hade
Lindqvist av vederbörande läkare vid regementet blivit befriad från ansträngande
tjänstgöring på grund av för hög temperatur. En vecka senare,
då Lindqvist blivit på nytt undersökt, hade vederbörande läkare
förordnat, att Lindqvist endast finge deltaga i läsning och dylikt och att
inga som helst kroppsansträngningar finge förekomma. Trots detta hade
Lindqvist den 16 maj 1929 av Nordling blivit beordrad till roddexercis.
Vid återkomsten från rodden hade Nordling frågat Lindqvist, huru det
kändes, varpå Lindqvist svarat, att han kände sig sjuk och illamående
med hjärtklappningar. Lindqvist hade vidare tillagt, att han ansåge, att
löjtnanten icke haft rätt att kommendera honom till tjänstgöring mot läkarens
föreskrift. Oaktat Lindqvist sålunda anmält, att han vore sjuk,
hade Nordling beordrat Lindqvist att ensam ösa båten, medan båtbesättningen
i övrigt fått gå att äta middag. Alla order hade av Lindqvist utförts
utan gensägelse. Dagen därpå hade Lindqvist blivit sjukskriven av läkaren,
och efter ett par dagars vistelse såsom sjuk i kvarter hade Lindqvist lagts
in på flottans sjukhus i och för röntgenfotografering. Diagnosen hade därvid
blivit hjärtinflammation (endocarditis). Därefter hade Lindqvist utskrivits
till en veckas lindrig tjänstgöring. Lindqvist hade sedermera på
grund av att han varit sjuk i mera än åtta dagar blivit hemförlovad.
Lindqvist hade blivit av Nordling rapporterad för obefogad klagan inför
trupp, varefter målet mot Lindqvist hänskjutits till krigsrätt. Vid krigs -

rätten hade emellertid åklagaren förklarat sig icke kunna framföra något
ansvarsyrkande, varför målet blivit av krigsrätten avskrivet. Enligt
Lindqvists åsikt vore det tydligt, att Nordling borde straffas för tjänstefel.

Med anledning av denna klagoskrift anmodades chefen för Karlskrona
kustartilleriregemente i skrivelse den 20 juni 1929 att verkställa utredning
i ärendet samt att vid utredningen foga avskrift av protokollen uti det i
klagoskriften omnämnda, vid regementskrigsrätten handlagda målet samt
övriga saken rörande handlingar.

Av de på grund härav inkomna krigsrättsprotokollen inhämtades bland
annat följande.

Underlöjtnanten Nordling anförde vid krigsrätten. Då ifrågavarande
under Nordlings befäl bedrivna roddövning skulle taga sin början, hade
Lindqvist hos Nordling anmält, att han på grund av sjukdom vore befriad
från ansträngande tjänst. Nordling hade emellertid ej gjort sig underrättad
örn beskaffenheten av Lindqvists sjukdom, ej heller örn innebörden av
den Lindqvist meddelade befrielsen. Då närmare besked i nämnda avseenden
icke brukade meddelas vederbörande kompaniexpedition, hade
Nordling icke ansett sig hava något att vinna med en förfrågan å denna.
Med hänsyn till att övningen allenast avsett meddelande av roddinstruktion,
vilket enligt Nordlings åsikt icke kunde hänföras till ansträngande
tjänst, hade Nordling på eget bevåg beordrat Lindqvist att deltaga i densamma.
Övningen hade tagit sin början kl. 15 och avslutats före inryckningssignalen
kl. 15.25. Då omkring 10 minuter åtgått till den använda
båtens iordningställande, hade roddinstruktion bedrivits under högst
en kvart. Nordling hade icke vare sig under eller efter övningen märkt,
att denna för Lindqvist inneburit någon ansträngning. Omedelbart efter
övningens slut hade Nordling framställt sin fråga till Lindqvist, örn övningen
varit ansträngande, varefter Lindqvist avgivit sitt svar, vilket Nordling
såväl till innehåll som ton funnit anmärkningsvärt.

Särskilt åtspord, vitsordade Nordling vid krigsrätten, att han efter ordväxlingen
med Lindqvist beordrat denne att ösa den vid roddövningen använda
båten. En av Lindqvists kamrater hade, under förmälan att Lindqvist
vore illamående, erbjudit sig att biträda Lindqvist med arbetet, vilket
Nordling medgivit. Vid tillfället hade det emellertid funnits mycket
litet vatten i båten.

Härtill genmälde Lindqvist, att det tagit 10 minuter att ösa båten.

Vid krigsrätten hördes ett flertal vittnen. Flera av dessa förklarade, att
de icke funnit övningen ansträngande. Ett vittne förklarade emellertid,
att han holle det för troligt, att roddövningen för en klen person med nedsatta
kroppskrafter kunde varit nog så ansträngande. Ett annat vittne förklarade,
att han efter övningens slut lagt märke till att Lindqvist varit
ovanligt blek och verkat ansträngd. Slutligen förklarade ett vittne, att
han, som haft sin plats bredvid Lindqvist i båten, redan medan roddövningen
pågått iakttagit, att denna bekommit Lindqvist illa. Detta vittne

hade vid roddövningens slut dessutom lagt märke till, att Lindqvist blivit
alldeles likblek och varit överhöljd av svett samt förefallit mycket andfådd
och ansträngd, varjämte vittnet tilläde, att han på Nordlings fråga,
hur rodden bekommit Lindqvist, hört denne svara »ja, jag känner mig
illa berörd», innan Lindqvist fällt sitt ovannämnda yttrande till Nordling.

Vid krigsrätten företeddes ett av tjänstförrättande äldste läkaren den 4
juni 1929 avgivet intyg av följande lydelse:

»Till Regementschefen.

Anmodad inkomma med yttrande angående värnpliktige 305/2 Lindqvist,
som den 16 maj 1929 varit befriad från ansträngande övningar på grund
av febersjukdom av okänd anledning, men denna dag ändock kommenderats
till deltagande i rodd, anhåller undertecknad härmed vördsamt få
meddela följande.

Enligt sjukrullan sjukmönstrade L. den 7 maj och befriades därvid från
ansträngande tjänst. Temperaturen var då omkring 38 ° och har alltsedan
dess varit osäker och något för hög. Den 17 maj, då undertecknad förrättade
sjukmönstring, inställde L. sig och klagade över obestämda symptom,
framför allt hjärtklappning och trötthet, temperaturen även då för hög,
varför jag fann lämpligt att ställa honom under observation. Samma dag
anhåller L. att få söka läkare i staden, vilket jag beviljade. L. sökte därvid
doktor Lyttkens, som inremitterade honom till Flottans sjukhus. Undersökningen
där visar, att L. lidit av lindrig endocardit (akut hjärtinflammation),
som sannolikt icke för honom kommer att kvarlämna framtida
men.

Huruvida rodden kan anses hava inverkat menligt på L:s sjukdomstillstånd
intygar härmed,

1) att kroppsrörelser vid dylika sjukdomar må anses synnerligen skadliga,

2) att den möjligheten ej kan helt uteslutas, att L:s sjukdomstillstånd
därigenom förlängts — att L. ej iakttagit den inskränkning på rörelser,
som åsyftas med »befrielse från ansträngande tjänst».

På heder och samvete. Karlskrona den 4 juni 1929.

K. Jensen-Carlén.

tj. I. Äldste läkare.» I

I avgiven förklaring över klagoskriften anförde underlöjtnanten Nordling
följande. Orsakerna varför Lindqvist, trots att han anmält sig vara
befriad från ansträngande tjänst, kommenderats att deltaga i övningen
vore, dels och framför allt att den anbefallda övningen, den första för
året och med till största delen outbildat folk, icke varit av ansträngande
natur utan omfattat den första utbildningen i båttjänst, som bestode i in -

struktions meddelande, hur materielen förvarades, hur årtagen skulle uttagas,
hur årorna skulle resas och i vilken ordning de skulle fattas m. m.;
dels att Lindqvist hela dagen deltagit i tjänsten utan någon som helst inskränkning
och några dagar tidigare frivilligt deltagit i en order- och rapportlöpning,
som måste anses mera ansträngande. I sjukrullan hade Lindqvist
varit förd såsom »befriad från ansträngande tjänst »med influensa som
diagnos. Någon anteckning örn vilka övningar Lindqvist ej finge deltaga
i hade icke funnits. Icke heller hade vederbörande läkare till kompaniet
eller instruktionsofficerarna givit några föreskrifter angående Lindqvist.
Termen »befriad från ansträngande tjänst», vore ej definierad, varför ett
bedömande av ansträngningsgraden, då särskilda föreskrifter av läkare
saknades, måste ske efter vad som för en frisk person vore ansträngande,
d. v. s. efter vad som i dagligt tal kallades för ansträngande. Att övningen
ej varit ansträngande vore styrkt av de deltagande, rar för det måste anses
fastslaget, att Nordling därvid ej förfarit felaktigt. Att läkaren vid
sjukmönstringarna förordnat, att Lindqvist endast finge deltaga i läsning
och dylikt vore obestyrkt. På Nordlings fråga, huruvida rodden varit ansträngande,
hade Lindqvist svarat »ja det har den», men icke sagt, att han
varit sjuk och illamående med hjärtklappning. Att Lindqvist efter roddövningen
varit illamående hade, så vitt Nordling kunnat se, ej framgått
av några yttre tecken. Som båten skulle ösas, emedan det fanns något
vatten i den, hade Nordling satt »den som uppfört sig sämst, d. v. s. Lindqvist,
att göra detta». Att ösa en båt, som icke innehölle mera än en obetydlig
mängd vatten, kunde enligt Nordlings mening icke kallas en ansträngande
övning, i all synnerhet som Lindqvist själv fått bestämma arbetstakten.

I avgiven påminnelseskrift anförde Lindqvist följande. Bodd vore utan
tvekan det mest ansträngande i militärutbildningen. Skulle begreppet
lindrig tjänst över huvud taget betyda något, måste rodd falla utanför.
Vad speciellt denna roddövning anginge, ville Lindqvist bestämt påstå, att
den icke alls varit så teoretisk, som man nu ville göra gällande. De värnpliktiga
studenterna, däribland Lindqvist, vilka föregående sommar övat
rodd, hade blivit placerade på de tre längst akterut befintliga tofterna
och de nyinryckta stamrekryterna på de främre, för att dessa skulle lära
av studenterna. Det hade således för de värnpliktiga studenternas del
varit fråga örn en uppvisningsrodd. Åtminstone hade de fattat saken så.
Lindqvist bestrede därför, att övningen kunde kallas mindre ansträngande.
Arbetet att ösa båten — en »tolvhuggare» — måste anses ansträngande oberoende
av takten. Att Lindqvist verkligen varit sjuk borde Nordling hava
insett av Lindqvists ansträngda röst och echaufferade utseende. Lindqvist
hänvisade till avgivet vittnesmål örn att han varit genomsvett och likblek
och vidhöll, att Nordling handlat på ett sätt, som icke borde undgå vidtagande
av åtgärder.

Av sedermera infordrade utdrag av 2. kompaniets sjukrulla, sjukjour -

naler m. fl. handlingar inhämtades, att Lindqvist sjukanmält sig den 7
maj, att därvid i sjukrullans anteckningskolumn antecknats »A. Influensa»,
att han den 17 maj sjukskrivits i kvarter och inlagts i reservsjukrum,
att han den 22 maj avpolletterats till och inlagts å flottans sjukhus
samt den 24 i samma månad utskrivits därifrån till en veckas lindrig tjänst,

Vid ett den 12 augusti 1929 hållet förhör anförde kompaniadjutanten
vid 2. kompaniet, att Lindqvists namn i sjukrullan, av stilen att döma, införts
av dåvarande läkaren, marinläkarestipendiaten Eugen Jonsson.
Kompaniadjutanten hade icke erhållit anmälan eller kännedom örn någon
annan föreskrift angående Lindqvists tjänstgöring än vad som innefattades
i anteckningen »A» i sjukrullan. I enlighet med den för kompaniadjutanten
gällande instruktionen hade denne muntligt, samtidigt med dagrapporten,
anmält Lindqvists sjukdomsfall till tjänstförrättande kompanichefen.

Vid samma förhör berättade vederbörande sjukvårdare vid förläggningen
å Aspö mad följande. Lindqvist hade kommit till sjukmönstring efter
dennas slut någon dag i början av maj månad. Utflyttningen till förläggningen
å Aspö hade ägt rum den 6 maj, varför det måste hava varit
efter denna datum. Vederbörande läkare hade då själv infört Lindqvists
namn i sjukrullan. Sjukvårdaren hade fått föreskrift att taga Lindqvists
temperatur två gånger örn dagen i tio dagar och att under samma tid
giva honom visst pulver dagligen. Lindqvist skulle vara fri från ansträngande
tjänst, men läkaren hade ej givit några särskilda anvisningar
härom. När läkaren gått, hade sjukvårdaren gått med sjukrullan till 2.
kompaniets expedition utan att i övrigt där anmäla förhållandet.

De personer, som tjänstgjort såsom kompanidagunderofficerare å 2.
kompaniet under tiden från och med den 4 till och med den 18 maj, hördes
även vid förhöret och förklarade, att de icke erhållit några föreskrifter av
läkaren angående Lindqvists tjänstgöring.

I regementsinstruktionen för Karlskrona kustartilleriregemente, av vilken
ett utdrag bifogades, föreskrives bland annat följande i § 58.

»5. Efter återkomsten till kompaniet skall kDU, sedan han avgivit rapport
till kompaniadjutanten över utgången av sjukmönstringen, meddela
DK dels sådana särskilda föreskrifter, som av läkaren givits beträffande
sjuka, som skola vårdas i kompanikvarteret, dels om någon skall intagas
på sjukrum (sjukhus).

I de fall, då läkaren föreskriver befrielse från viss tjänst, skall anteckning
därom göras i sjukrullans anteckningskolumn medelst någon av nedanstående
beteckningar.

A = befriad från ansträngande tjänst.

Aa = » » » » för armar.

Ab = » » » » » ben.

G = » » gymnastik.

U — » » utearbete.

Med ledning av den gjorda anteckningen bestämmer kompanichefen,
till vilken utsträckning deltagande i övningar och annan tjänstgöring
skall ifrågakomma.»

Marinläkarstipendiaten Jonsson, från vilken med anledning av uppgifterna
vid nyssnämnda förhör, yttrande infordrades, anförde. Lindqvist
hade sjukanmält sig vid inryckningen till tjänstgöring i början av maj.
Anteckning på föreskrivet sätt att Lindqvist vore befriad från ansträngande
tjänst syntes hava blivit gjord första övningsdagen den 7 maj.
Samma dag — Lindqvist hade då varit förlagd å Aspö mad — hade
Jonsson till yttermera visso meddelat Lindqvists dåvarande instruktionsofficer,
att Lindqvist ej finge deltaga i några som helst kroppsövningar
utan endast i rent teoretisk undervisning. Innan Jonsson avlägsnat sig,
hade instruktionsofficeren givit order av motsvarande innehåll till instruktören,
örn Jonson mindes rätt, en underofficer.

Med anledning av vad marinläkarstipendiaten Jonsson meddelat hördes
vederbörande instruktionsofficer och instruktör och uppgåvo därvid
följande.

Instruktionsofficeren underlöjtnanten Hans Ekelund: I början av maj
månad, då Ekelund tjänstgjort såsom instruktionsofficer för 2. kompaniet,
hade Jonsson utanför sjukrummet meddelat Ekelund föreskrifter angående
Lindqvists tjänstgöring. Jonssons yttrande hade, enligt vad Ekelund
ville erinra sig, varit följande: »Lindqvist får icke deltaga i någon
ansträngande tjänst. Jag har redan talat med sergeanten.» På grund
härav hade Ekelund ej funnit det vara någon anledning att meddela sergeanten
ytterligare föreskrifter beträffande Lindqvists tjänstgöring.

Instruktören sergeanten Josef Nyström: Någon dag i början av maj,
då Nyström tjänstgjort såsom instruktionsunderofficer för 2. kompaniets reservbefälselever,
hade Nyström under marschen till en plats, där signalering
och morsering skulle övas, blivit hejdad av marinläkarstipendiaten
Jonsson. Denne hade därvid meddelat, att Lindqvist ej finge deltaga
i övningen, örn det gällde semaforering, enär ansträngande rörelser med
armarna vore farliga för honom. Då Nyström upplyst Jonsson örn att
endast morsering förestode, hade Jonsson meddelat, att Lindqvist kunde
deltaga däri. Under samtalet hade tjänstgörande instruktionsofficeren
underlöjtnanten Ekelund kommit tillstädes. Jonsson hade då vänt sig
till denne med sina föreskrifter beträffande Lindqvist. Nyström hade
därefter avlägsnat sig och sedermera ej erhållit några ytterligare föreskrifter
beträffande Lindqvists tjänstgöring.

I skrivelse den 26 november 1929 till chefen för Karlskrona kustartilleriregemente
anförde militieombudsmannen härefter följande.

Utan tvekan måste rodd — även sådan den vid ifrågavarande tillfälle
bedrivits — hänföras till »ansträngande tjänst». Att detta varit vederbörande
läkares uppfattning framginge tydligt av det utav honom avgivna
yttrandet. Även örn Nordling ansett sig kunna utgå från att roddövningen
ifråga icke skulle bliva av särskilt ansträngande natur, hade
han bort inse, att övningen kunde bliva ansträngande för den, som enligt
läkares föreskrift åtnjöt ifrågavarande befrielse. Enligt vad Nordling
själv uppgivit vid krigsrätten, hade han med anledning av Lindqvists
anhållan örn befrielse från övningen icke ens gjort sig underrättad örn
Lindqvists sjukdom och vad som kunde avses med läkarens föreskrift.
Det hade varit så mycket större anledning härtill, som enligt regementsinstruktionen
det icke tillkom Nordling utan vederbörande kompanichef
att bestämma, till vilken utsträckning deltagande i övningar och annan
tjänstgöring skulle ifrågakomma, därest läkaren föreskrivit befrielse från
viss tjänst. Nordling torde följaktligen hava förfarit felaktigt, då han
beordrat Lindqvist att deltaga i rodden. Med hänsyn till vad Nordling
till försvar för denna sin åtgärd anfört ansåge sig militieombudsmannen
emellertid icke skäligen böra bedöma detta hans förfarande såsom tjänstefel.

Till samma resultat kunde militieombudsmannen emellertid icke komma
vid bedömandet av Nordlings order till Lindqvist att efter roddövningens
slut ensam ösa den vid övningen använda båten. Av utredningen
framginge, att Nordling omedelbart efter roddövningens avslutande frågat
Lindqvist, örn övningen varit för honom ansträngande och därvid
fått jakande svar. Nordling kunde heller icke hava undgått att uppmärksamma
det ansträngda utseende, som Lindqvist enligt vittnens utsago
haft efter rodden. Att Nordling det oaktat meddelat Lindqvist
nämnda order måste anses såsom ett handlande i uppenbar strid mot vederbörande
läkares föreskrift. Befallningen vore så mycket mera anmärkningsvärd,
som densamma, enligt vad Nordling själv medgivit, föranletts
av ett Lindqvists föregående yttrande till Nordling och således
kommit att framstå såsom en bestraffning för detta. Örn Nordling ansett
berörda yttrande otillbörligt, hade det stått honom fritt att göra anmälan
därom till vederbörande chef, men Nordling hade saknat varje
rätt att på sätt nu skedde straffa Lindqvist för yttrandet.

Genom vad löjtnanten Nordling i sist berörda hänseende låtit komma
sig till last torde han hava gjort sig skyldig till oförstånd i utövning av
sin tjänst. Denna hans förseelse borde dock icke anses svårare, än att
densamma föranledde sådan bestraffning eller tillrättavisning, som överordnad
befälhavare ägde ålägga. På grund härav och då vidare utredning
vid krigsrätt icke syntes erforderlig, hade militieombudsmannen
funnit annan åtgärd i saken icke behöva vidtagas än att militieombuds -

mannen hos regementschefen, som hade bestraffningsrätten över Nordling,
anmälde honom till den disciplinära bestraffning eller tillrättavisning,
som regementschefen kunde finna den anmärkta förseelsen böra föranleda.

Med anledning av berörda anmälan blev Nordling den 29 november
1929 av regementschefen tilldelad varning för vårdslöshet vid fullgörande
av tjänsteplikt.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos
domstol eller annan myndighet.

9. Mål angående förfarande, som innefattat djurplågeri och skadegörelse,
har avgjorts i disciplinär ordning, ehuru målet lagligen bort

hänskjutas till krigsrätt.

Vid en av militieombudsmannen den 10 augusti 1929 förrättad inspektion
av Göta artilleriregemente gjordes vid granskning av förhörsprotokollen
anmärkning mot ett av regementsbefälhavaren överstelöjtnanten T.
Wessel meddelat, av auditören H. T. Gedda kontrasignerat straffbeslut.
Det anmärktes, att då det förfarande, som beslutet avsåge, innefattade
djurplågeri, eventuellt skadegörelse av kronan tillhörig egendom, målet
icke lagligen kunnat avgöras såsom disciplinmål utan bort hänskjutas till
krigsdomstols avgörande.

Sedan yttranden i ärendet avgivits och då det begångna felet huvudsakligen
borde läggas den juridiskt sakkunnige auditören till last, uppdrog
militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa auditören
Gedda under åtal inför krigshovrätten för det felaktiga förfarande, vartill
han i berörda hänseende gjort sig skyldig. Skrivelse härom expedierades
den 25 november 1929.

10. Obehörigt förfogande av kompanichef över manskapets postsparbanksmedel.

Vid en av militieombudsmannen den 11 april 1929 förrättad inspektion
av Svea ingenjörkår iakttogs, att kårchefen den 27 april 1927 i disciplinär
ordning ålagt dåvarande chefen för 6. kompaniet kaptenen Lars Olof
Axel Liberg jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse
och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter med avseende å manskapets

postsparbanksmedel disciplinstraff av vaktarrest i 5 dagar. Då granskningen
av protokollet i detta disciplinmål gav anledning antaga, att Liberg
icke blott begått tjänsteförsummelse utan obebörigen till egen fördel
förfogat över manskapets postsparbanksmedel, föranstaltade militieombudsmannen
örn ytterligare utredning i ärendet. Då denna utredning bestyrkte
detta antagande, ställde militieombudsmannen Liberg under åtal
för brott mot 115 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 25 kap.
11 § allmänna strafflagen. Skrivelse härom avläts den 31 december 1929
till krigsfiskalen vid Vaxholms kustartilleriregementes krigsrätt, under
vilken krigsrätt Liberg numera lyder.

11. Obehörigt förfogande av kompanichef över manskapets postsparbanksmedel
har av truppförbandschefen bedömts såsom allenast försummelse
och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter och målet
härom har avgjorts i disciplinär ordning.

Såsom av föregående referat framgår, hade chefen för Svea ingenjörkår
genom beslut den 27 april 1927 i disciplinär ordning ålagt dåvarande
chefen för 6. kompaniet kaptenen Lars Olof Axel Liberg jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för försummelse och oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikter med avseende å manskapets postsparbanksmedel disciplinstraff
av vaktarrest i 5 dagar. Straffbeslutet var undertecknat av
kårchefen översten G. J. Rabe och kontrasignerat av dåvarande auditören
A. R. A. von Hedenberg.

Den till grund för straffbeslutet liggande utredningen befanns vara
synnerligen ofullständig, då nämligen allenast ett fåtal av det utav saken
berörda manskapet blivit hört och förhören i övrigt varit ofullständiga.
Av de vid straffbeslutets meddelande tillgängliga handlingarna
framgick emellertid, att anledning funnits att antaga, att Liberg till egen
fördel på ett obehörigt sätt förfogat över manskapets postsparbanksmedel.
En på militieombudsmannens föranstaltande verkställd ytterligare utredning
i saken bestyrkte detta antagande. Såväl på grund av sakens
beskaffenhet som på grund av bristfälligbeterna i utredningen hade kårchefen
icke lagligen ägt att i disciplinär ordning avgöra ifrågavarande
mål, utan hade bort hänskjuta detsamma till krigsrätts avgörande. Sedan
översten Rabe och auditören von Hedenberg avgivit infordrade yttranden
i ärendet, ställde militieombudsmannen dem under åtal inför
krigshovrätten för de fel de begått vid handläggningen av detta mål.
Skrivelse härom avläts till överkrigsfiskalsämbetet den 31 december
1929.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Genom ett av krigshovrätten meddelat utslag har mål, vari villkorlig
dom lagligen icke kunnat ifrågakomma, återförvisats till krigsrätt
för utredning huruvida förutsättningar funnes för sådan dom.

På förekommen anledning infordrade militieombudsmannen från krigshovrätten
dels avskrift av ett utav krigshovrätten den 7 mars 1927 meddelat
utslag på besvär av värnpliktige Robert Emanuel Grönberg över ett
av stationskrigsrätten vid flottans station i Karlskrona den 19 januari
1927 meddelat utslag i mål mellan krigsfiskalen Bengt Falk, å tjänstens
vägnar, å ena, samt Grönberg, å andra sidan, angående olovligt tillgrepp,
dels ock handlingarna till utslaget ifråga.

Berörda handlingar ävensom sedermera infordrade utdrag av stationskrigsrättens
vid flottans station i Karlskrona protokoll utvisade följande.

Den 5 januari 1927 hölls förhör med ovannämnde Grönberg, angiven för
det han natten mellan den 1 och 2 i samma månad under posttjänstgöring
från en värnpliktig Nilsson tillgripit en tiokronorssedel. Vid förhöret erkände
Grönberg rapportens riktighet och förmälde, att tillgreppet ägt
rum från Nilssons sjöskrin, som stått förvarat under hans säng i det
logement, där Grönberg tjänstgjorde såsom post.

Målet mot Grönberg hänsköts till stationskrigsrätten, vilken för rannsakning
angående ifrågavarande förbrytelse sammanträdde den 12 januari
1927. Vid förhör med Grönberg erkände han, att han under sin
posttjänstgöring med användande av Nilssons nyckel öppnat skrinet och
tillägnat sig tiokronorssedeln. Vid krigsrätten upplystes, att Grönbergs
posttjänstgöring närmast avsett att eventuellt väcka manskapet å logementet
för utryckning med brandbilen, varjämte posttjänstgöringen avsett
att bevaka logementet för obehöriga.

Den 19 januari 1927 meddelade stationskrigsrätten följande utslag. Uti
målet vore utrett, att Grönberg — född den 26 mars 1906 i Kristianstad
och för närvarande där kyrkoskriven — natten mellan den 1 och den 2
januari 1927 å ett logement inom sjöreservens kasern å Karlskrona ör -

logsvarv, där Grönberg tjänstgjort såsom post, ur ett Nilsson tillhörigt
låst sjöskrin, vartill Grönberg berett sig tillträde genom användande av
Nilssons nyckel, som Grönberg tagit ur Nilssons bussarong, tillgripit en
tiokronorssedel. Med tillämpning av 106 och 109 §§ strafflagen för krigsmakten
prövade krigsrätten förty rättvist döma Grönberg, som förut ej
undergått bestraffning för tillgreppsbrott, att för första resan stöld undergå
straffarbete under sju månader, varjämte Grönberg skulle varda
underkastad påföljd enligt andra kapitlet 19 § allmänna strafflagen intill
dess ett år förflutit från det Grönberg efter utståndet straff blivit frigiven.
I avbidan på straffets verkställighet förklarade krigsrätten Grönberg
skyldig träda i häkte.

Över stationskrigsrättens utslag anförde Grönberg besvär hos krigshovrätten
under yrkande att krigshovrätten måtte, med ändring av utslaget,
bereda Grönberg den lindring av straffet, som kunde åstadkommas.

Sedan krigshovrätten den 9 februari 1927 utställt besvären till delgivning
med vederbörande åklagare och i samband därmed förordnat, att Grönberg
skulle försättas på fri fot, meddelade krigshovrätten den 7 mars 1927
utslag, däri krigshovrätten yttrade följande. Enär anledning syntes kunna
föreligga att i avseende å ifrågavarande tillgreppsbrott tillämpa villkorlig
straffdom jämlikt bestämmelserna i lagen den 28 juni 1918, men särskild
förundersökning vore behövlig för vinnande av utredning, huruvida
erforderliga förutsättningar funnes för dylik dom i föreliggande fall, ty
och som nämnda undersökning lämpligen borde äga rum genom krigsrättens
försorg, aktade krigshovrätten nödigt att, med undanröjande av
överklagade utslaget, visa målet åter till krigsrätten, som hade att detsamma
på anmälan åter företaga och därmed vidare lagligen förfara.

Vid stationskrigsrättens sammanträde den 9 mars 1927 företogs målet
mot Grönberg till förnyad behandling. Då Grönberg emellertid icke kunnat
inkallas till ifrågavarande sammanträde, blev målet uppskjutet till
den 16 mars 1927.

Genom beslut den 16 mars 1927 förordnade härefter stationskrigsrätten,
att förundersökning angående Grönberg skulle verkställas och utsåg till
förundersökare fängelseassistenten C. Melén i Kristianstad.

Från beslutet var auditören B. de Maré skiljaktig och yttrade bland
annat följande:

»Ehuru enligt min åsikt villkorlig dom ej kan ifrågakomma i förevarande
mål, där straffet måste utmätas enligt 106 och 109 §§ strafflagen för
krigsmakten; samt förundersökning följaktligen för statsverket kommer
att medföra utgifter, som måste anses onödiga, förordnar jag likväl, i anslutning
till kungl, krigshovrättens anvisning, att förundersökning skall
verkställas och förordnar jag till förundersökare fängelseassistenten C.
Melén i Kristianstad.»

Vid stationskrigsrättens sammanträde den 30 mars 1927 föredrogs det
krigsrätten tillhandakomma protokollet över den av Melén verkställda för -

undersökningen, varefter krigsrätten meddelade följande utslag. Uti målet
vore utrett, att tilltalade värnpliktige Grönberg natten mellan den 1
och 2 januari 1927 å ett logement inom sjöreservens kasern å örlogsvarvet
i Karlskrona, där Grönberg tjänstgjort såsom post, ur ett värnpliktige
Nilsson tillhörigt låst sjöskrin, vartill Grönberg berett sig tillträde genom
användande av Nilssons nyckel, som Grönberg tagit ur Nilssons bussarong,
tillgripit en tiokronorssedel. Med tillämpning av 106 och 109 §§
strafflagen för krigsmakten prövade krigsrätten förty rättvist döma Grönberg,
som förut ej undergått bestraffning för tillgreppsbrott, att för första
resan stöld undergå straffarbete under sju månader, varjämte Grönberg
skulle vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess
ett år förflutit från det Grönberg efter utståndet straff blivit frigiven.
Fängelseassistenten Melén, som förrättat förundersökning i målet, tillerkändes
i ersättning härför 45 kronor att utgå av allmänna medel.

Av den å militieombudsmansexpeditionen förvarade fångförteckningen
för straffängelset i Kristianstad för november 1927 framgick, att Grönberg
undergått det honom ådömda straffet mellan den 12 april och den 12
november 1927.

Uti skrivelse den 8 december 1928 till ordföranden i krigshovrätten hovrättsrådet
N. G. J. Lagerbielke anförde militieombudsmannen, efter att
hava redogjort för vad sålunda förekommit, följande.

Enligt 2 § i lagen den 28 juni 1928 angående villkorlig straffdom finge
villkorlig dom ej meddelas i fall, där straffpåföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen
ådömdes. Då enligt 109 § strafflagen för krigsmakten den, som
gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skulle dömas till sådan påföljd,
hade följaktligen villkorlig dom icke kunnat förekomma i förevarande
mål, vilket gällde ansvar för brott enligt 106 § strafflagen för krigsmakten.

Militieombudsmannen anhöll med anledning av vad sålunda anmärkts,
att yttrande måtte införskaffas från de ledamöter av krigshovrätten, som
vore ansvariga för krigshovrättens beslut den 7 mars 1927.

I ett den 16 januari 1929 dagtecknat yttrande anförde de i målets avgörande
deltagande ledamöterna av krigshovrätten, nämligen ordföranden,
hovrättsrådet Lagerbielke, översten Oscar Nygren, kommendören
Henning Eneström, hovrättsrådet Arvid Johansson samt t. f. krigshovrättsrådet
Einar Wikström, följande.

Vid föredragning av målet hade krigshovrätten ansett, att, med hänsyn
därtill att Grönberg förut ej undergått någon bestraffning samt till
det jämförelsevis ringa beloppet av det tillgripna jämte vad övrigt förekommit,
straffet jämlikt 106 § strafflagen för krigsmakten skulle kunnat
nedsättas till straffarbete i sex månader. Genom ett oförklarligt förbiseende
av bestämmelsen i 109 § i samma lag att påföljd enligt 2 kap. 19
§ strafflagen ändock skulle ådömas hade krigshovrätten fattat sitt beslut
om förundersökning för vinnande av utredning, huruvida erforderliga
förutsättningar funnes för tillämpning av villkorlig straffdom. Up -

penbarligen kunde ju dylik dom vid nu angivna förhållande på grund
av stadgande i 2 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom
ej förekomma. Krigshovrätten hade därför att erkänna riktigheten av
den av militieombudsmannen framställda anmärkningen. Av handlingarna
framginge ej, att annan kostnad i följd av den föreskrivna förundersökningen
orsakats än den, som tillerkänts förundersökaren av allmänna
medel, fyrtiofem kronor, vilket belopp enligt kvitto vore inbetalt till
statsverket.

Vid prövning av ärendet den 11 februari 1929 meddelade militieombudsmannen
följande resolution.

Såsom militieombudsmannen i skrivelsen den 8 december 1928 anmärkt,
kunde på grund av stadgande i 2 § lagen örn villkorlig straffdom, jämförd
med 109 § strafflagen för krigsmakten, villkorlig dom icke ifrågakomma
i förevarande mål. Krigshovrättens beslut att återförvisa målet
till krigsrätten för utredning, huruvida förutsättningar funnes för sådan
dom, vore sålunda felaktigt, vilket även medgivits av de ledamöter i krigshovrätten,
som deltagit i beslutet.

Då emellertid krigshovrätten med anledning av de anförda besvären
omedelbart förordnat örn den tilltalades försättande på fri fot och krigshovrättens
ledamöter ersatt statsverket kostnaderna för den i följd av
återförvisningen verkställda förundersökningen, hade militieombudsmannen
med stöd av 5 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen
ansett sig kunna underlåta vidtaga vidare åtgärd i ärendet.

2. Samtidig- tillämpning- av 101 § strafflagen för krigsmakten och
129 § samma lag för samma brottsliga förfarande.

Vid en av militieombudsmannen i anslutning till inspektion av Svea
trängkår den 22 mars 1929 företagen granskning av kårens krigsrättsprotokoll
antecknades, att krigsrätten i ett mot värnpliktige nr 40 20/1925 K. I.
Stålberg anhängiggjort mål den 10 november 1928 meddelat följande utslag: »Svaranden

har erkänt, att han vid flera tillfällen under tiden mellan
den 10 och den 17 september 1928 utav honom till bruk i tjänsten utlämnad
ammunition undandolt sex stycken skarpladdade patroner och omkring
trettiosex stycken s. k. lösa patroner, i avsikt att vid tjänstgöringstidens
slut bortföra patronerna och tillgodogöra sig desamma.

Svaranden har sålunda gjort sig skyldig till förseelse mot 101 § strafflagen
för krigsmakten i förening med uppsåtlig förbrytelse i tjänsten enligt
129 § samma lag.

Svaranden har vidare erkänt, att han av värnpliktige vid livgrenadjärregementet
Helge Karlsson vid ett tillfälle under ovan angivna tid mottagit
minst tjugofem stycken lösa patroner, vilka svaranden förstått vara
av Karlsson olovligen åtkomna.

Svaranden har sålunda i denna del gjort sig förfallen till ansvar enligt
101 § strafflagen för krigsmakten.

Med tillämpning av 38 § strafflagen för krigsmakten samt 100, 101 och
129 §§ samma lag dömer krigsrätten svaranden att hållas i vaktarrest
femton (15) dagar.»

Mot utslaget anmärktes

1) att Stålberg blivit dömd med tillämpning av 100, 101 och 129 §§ strafflagen
för krigsmakten, ehuru han förklarats skyldig dels till förbrytelse
mot 101 § strafflagen för krigsmakten i förening med uppsåtlig förbrytelse
i tjänsten enligt 129 § samma lag, dels ock till förbrytelse mot 101 §
strafflagen för krigsmakten,

2) samt att Stålberg för sitt förfarande med den till hans eget bruk utlämnade
ammunitionen icke syntes hava bort dömas till ansvar jämlikt
såväl 101 § (eventuellt 100 §) strafflagen för krigsmakten som 129 § samma
lag.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren C. H. Ramsay, vilken varit ordförande i ifrågavarande
krigsrätt, att inkomma med yttrande för egen del ävensom från
auditören B. F. Hallberg, vilken i sådan egenskap tjänstgjort vid krigsrätten.
I yttrande den 13 maj 1929 anförde Ramsay och Hallberg följande.
Det vid ifrågavarande rättegångstillfället av Hallberg förda memorialet
med däri antecknat koncept till utslag utvisade, att endast 101 och 129 §§
av krigsrätten tillämpats. »100 §» hade influtit uti konceptprotokollet genom
misskrivning och hade icke förekommit i det justerade och avkunnade
utslaget. I den del av målet, som rörde ansvar å Stålberg för undandöljande
av till honom utlämnad ammunition syntes 101 § icke hava bort
åberopas, endast 129 §. Att 129 § ansetts böra åberopas hade uppenbarligen
icke förorsakat någon skada. I

I skrivelse till krigsdomaren Ramsay den 16 maj 1929, av vilken skrivelse
även auditören Hallberg erhöll del, anförde militieombudsmannen följande.

Vad under 1) anmärkts föranledde på grund av i förklaringen lämnad
upplysning ej vidare uttalande från militieombudsmannens sida.

Vad därefter anginge den under 2) upptagna anmärkningen ville militieombudsmannen
framhålla följande. Den tilltalade hade för förfarandet
med den till hans eget bruk utlämnade ammunitionen av krigsrätten förklarats
hava gjort sig skyldig till »förseelse mot 101 § strafflagen för
krigsmakten i förening med uppsåtlig förbrytelse i tjänsten enligt 129 §
samma lag» och således till två olika förbrytelser. Detta vore, såsom i förklaringen
även medgivits, uppenbarligen icke riktigt, enär tillämpning

av ettdera av dessa lagrum uteslöte tillämpning av det andra. Frågan huruvida
brott förelåge mot båda dessa lagrum eller örn endast ettdera av
dem vore tillämpligt vore ingalunda utan betydelse, ty enligt 131 § strafflagen
för krigsmakten skulle, därest förbrytelse enligt 129 § samma lag
tillika innefattade annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff
efter strafflagen för krigsmakten eller allmän lag borde följa, den i 4
kap. 2 § allmänna strafflagen stadgade bestraffningsregeln vinna tillämpning.
Denna regel innebure, att för brotten särskilda straff skulle ådömas.
Att i förevarande fall så ej skett berodde uteslutande därpå, att
brotten ansetts endast böra förskylla disciplinstraff. I följd bärav bade
jämlikt det i 38 § strafflagen för krigsmakten meddelade stadgandet bestämts
ett gemensamt straff.

Ehuru straffmätningen kunnat röna inverkan av den omständigheten
att ifrågavarande förfarande blivit bedömt såsom två förbrytelser, vore
det dock icke uteslutet att, såsom i förklaringen framhållits, samma straff
skulle hava utmätts, även örn förfarandet, såsom rätteligen bort ske, blivit
bedömt såsom allenast en förbrytelse. Militieombudsmannen hade därför
ansett sig kunna låta bero vid den gjorda anmärkningen.

3. Mål, som av krigsrätt förklarats vilande, har sedermera icke

upptagits till handläggning- förrän efter av militieombudsmannen

framställd anmärkning.

Vid en av militieombudsmannen den 2 november 1928 förrättad inspektion
av Västernorrlands regemente inhämtades följande vid granskning
av regementskrigsrättens protokoll. Den 26 november 1926 hölls inför överstelöjtnanten
C. H. Henning förhör med värnpliktige nr 160 66/1924 Karl
Gustaf Bergkvist, anmäld för förolämpning mot annan krigsman. Genom
resolution den 27 november 1926 beslöt regementschefen, att handlingarna
i ärendet skulle överlämnas till krigsdomaren under anhållan örn målets
handläggning vid vederbörlig krigsdomstol. Den 7 december 1926 förekom
målet vid krigsrätten. Härvid inställde sig såsom åklagare vice krigsfiskalen
Anders Lindh, varemot Bergkvist icke lät sig avhöra. Sedan de till
krigsrätten överlämnade handlingarna föredragits, förmälde åklagaren,
att Bergkvist icke dåmera vore i tjänstgöring samt anhöll, att målet måtte
förklaras vilande. Krigsrätten beslöt i överensstämmelse härmed.

Mot handläggningen av målet anmärktes följande. Anledning syntes
icke hava förelegat att förklara målet vilande utan hade målet bort uppskjutas
till senare rättegångstillfälle för svarandens inställande. Såvitt
vid inspektionen kunde utrönas, syntes målet sedermera icke hava förekommit
till handläggning.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades krigsdomaren Per

Hansson genom skrivelse den 17 november 1928 att avgiva yttrande i ärendet
ävensom inkomma med yttrande från krigsrättens övriga ledamöter
samt från vice krigsfiskalen Lindh.

I yttrande den 6 december 1928 anförde krigsrättens ledamöter. Vid
krigsrättens sammanträde den 7 december 1926, då målet mot Bergkvist
varit anhängigt, hade krigsfiskalen meddelat, att Bergkvist icke varit
tillstädes, enär han blivit hemförlo vad och hans hemort, Rovland i Indals
församling, vore avlägsen. Krigsfiskalen hade anhållit, att målet måtte
förklaras vilande. Sedan inhämtats, att Bergkvist skulle tjänstgöra vid
regementet i september 1927, hade krigsrätten bifallit krigsfiskalens hemställan.
Krigsrätten hade ansett, att denna hemställan varit grundad på
verkliga billighetsskäl. I krigsrättens diarium funnes beträffande målet
antecknat: »1926 d. 7/12 beslöts, att målets vidare behandling skulle bero
av anm. av åkl.» Krigsfiskalen P. W. Glad hade den 21 november 1928 anmält
målet till förnyad behandling, i anledning varav det utsatts till handläggning
vid krigsrätten den 1 december 1928, då det på krigsfiskalens anhållan
uppskjutits till den 14 i samma månad. Krigsrättens ledamöter
hemställde, att militieombudsmannen måtte låta vid den avgivna förklaringen
bero.

Vice krigsfiskalen Lindh yttrade i skrivelse den 6 december 1928. Anledningen
varför Lindh den 7 december 1926 vid krigsrätten anhållit, att
ifrågavarande mål måtte förklaras vilande, och ej begärt uppskov för
Bergkvists inställande inför rätten hade varit, att Bergkvist, som vore bosatt
i Indals församling och vid krigsrättens sammanträde redan hemförlovats,
ej skulle behöva företaga en dyrbar resa till Sollefteå i ett mål
av bagatellartad beskaffenhet och vars utgång vid krigsrätten vore ytterst
oviss. Bergkvist skulle inställa sig till tjänstgöring vid regementet den
10 september 1927. I krigsfiskalens diarium hade Lindh jämväl antecknat
följande: »Målet vilar tills Bergkvist rycker in den 10/9 1927.» Vid krigsrättens
berörda sammanträde hade nämligen rättens ordförande meddelat,
att åklagaren skulle anmäla målet till behandling. Lindhs förordnande
att, på grund av ordinarie krigsfiskalens död, uppehålla ledigblivna krigsfiskalsbefattningen
hade upphört den 1 februari 1927, och vid överlämnandet
av diariet och övriga handlingar till Lindhs efterträdare, krigsfiskalen
P. W. Glad, hade Lindh påpekat detta mål för honom. I anledning
av vad sålunda förekommit hemställde Lindh, att militieombudsmannen
måtte låta vid hans avgivna förklaring bero.

I skrivelse den 10 december 1928 anmodade militieombudsmannen krigsfiskalen
Glad att avgiva yttrande i ärendet. Denne anförde i skrivelse
den 22 december 1928 följande. Den 4 januari 1927 hade Glad förordnats
att vara krigsfiskal vid regementskrigsrätten vid Västernorrlands regemente
och Norrlands trängkår. Omedelbart efter tillträdet av tjänsten
hade Glad iordningställt nytt åklagarediarium, enär det tidigare använda
då varit fulltecknat. I det tidigare använda diariet hade Bergkvists mål

7 — Militieombudsmannens ämbetsberättehe.

funnits antecknat, men där förekomme icke anteckning om huruvida målet
handlagts vid krigsrätten. I sista marginalen funnes med blyerts antecknat:
»Målet vilar tills Bergkvist rycker in den 10/9 1927.» Utskrift
av protokoll i målet hade icke kommit Glad tillhanda förrän efter den 21
november 1928. Sedan Glad sålunda erhållit protokoll i målet och därigenom
kunnat sätta sig in i detsamma, hade Glad inkallat förenämnde Bergkvist
att svara inför krigsrätten den 1 december 1928. Bergkvist hade
emellertid uraktlåtit att då iakttaga inställelse, men den 20 i samma månad
hade han inställt sig genom ombud, och hade målet därvid blivit överlämnat
till krigsrättens prövning och av denna slutligen avdömts. På
grund av vad som sålunda förekommit hemställde Glad, att militieombudsmannen
måtte låta vid nu avgivna yttrande bero.

Av krigsrätten sedermera infordrade protokoll i målet inhämtades, att
krigsrätten genom sitt utslag den 20 december 1928 ogillat det mot Bergkvist
anställda åtalet.

I skrivelse till krigsdomaren Per Hansson den 11 februari 1929 anförde
militieombudsmannen härefter följande. Såsom framginge av de avgivna
yttrandena, hade ifrågavarande mål, då svaranden vid rättegångstillfället
den 7 december 1926 icke kommit tillstädes, av krigsrätten förklarats vilande
i syfte att detsamma skulle på anmälan av åklagaren kunna återupptagas
under september månad 1927, då svaranden åter skulle inträda
i tjänstgöring vid regementet. Målet hade då emellertid icke blivit återupptaget.
Ansvaret härför åvilade i främsta rummet vederbörande åklagare.
Emellertid syntes krigsdomaren, som av anteckningarna i krigsdomarens
diarium kunnat inhämta, att målet ej blivit anmält till återupptagande,
hava hort förvissat sig örn anledningen härtill. Anteckningarna
i krigsdomarens diarium hade bland annat till uppgift att giva krigsdomaren
möjlighet att utöva kontroll över målens behöriga handläggning.
Att ett mål först efter lång tids förlopp återupptoges kunde medföra
olägenheter i olika hänseenden. Även för den tilltalade torde det icke
alltid vara likgiltigt, vid vilken tidpunkt ett mot honom anhängiggjort
mål bleve slutligen avgjort. Då emellertid i förevarande fall någon skada
icke syntes hava uppkommit av dröjsmålet med målets återupptagande,
hade militieombudsmannen låtit bero vid de avgivna förklaringarna.

Till krigsfiskalen Glad avlät militieombudsmannen samma dag en skrivelse
av i huvudsak samma innehåll. I denna skrivelse framhöll militieombudsmannen,
att anteckning örn krigsrättens beslut influtit i det diarium,
som vice krigsfiskalen Lindh överlämnat till Glad, samt att örn Glad
varit i tvivelsmål örn innebörden av denna anteckning, han lätt kunnat
förvissa sig därom genom att förhöra sig hos krigsdomaren eller auditören.

4. Fråga orri komplettering av gällande bestämmelser om undersökning
inför krigsrätt av skada å kronan tillhörig egendom.

Vid en av militieombudsmannen den 25 maj 1929 i samband med inspektion
av Gotlands infanterikår verkställd granskning av krigsrättsprotokollen
antecknades följande.

Den 17 november och 7 december 1928 höllos sammanträden med krigsrätten
för undersökning med anledning av vissa vid brand den 7 september
samma år inträffade skador å kronan tillhörig egendom.

I målet ingåvos förteckningar över den förstörda egendomen, däribland
en sammanställning, utvisande att vid branden förstörts egendom tillhörande
eller stående under disposition av

1) arméförvaltningens intendentsdepartement till ett värde av 297,416
kronor 16 öre,

2) arméförvaltningens civila departement (undervisnings-, gymnastikoch
fäktmateriel) 1,176 kronor 10 öre,

3) Statens centrala möbelförråd 508 kronor 20 öre, samt

4) enskilda lägerkassan 25 kronor 55 öre.

I utslag den 7 december 1928 yttrade krigsrätten i den del av målet, som
gällde den under 2)—4) upptagna materielen: »Krigsrätten finner sig på
grund av bestämmelsen i 39 § sista stycket av lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes icke vara behörig att ingå på någon undersökning
beträffande materiel, stående under Kungl, arméförvaltningens civila departements
uppsikt eller tillhörande Statens centrala möbelförråd och
Kungl. Gotlands infanterikårs enskilda lägerkassa.»

Med anledning av innehållet i krigsrättens berörda utslag anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till arméförvaltningens intendents- och civila
departement den 30 maj 1929, att departementen ville avgiva utlåtande,
huruvida och i vad mån ändring erfordrades i gällande författningar för
att undersökning inför krigsdomstol skulle kunna äga rum jämväl beträffande
sådan egendom, som omförmäldes under 2)—4) här ovan.

Arméförvaltningens civila departement infordrade yttrande från arméförvaltningens
ombudsman. Denne avgav den 10 juni 1929 en promemoria,
i vilken han anförde:

»Till en början anser jag mig böra framhålla dels att förekomsten av
s. k. undersökningskrigsrätter — vilka närmast äro att betrakta såsom vid
domstol hållna polisförhör — vid olika truppförband är mycket ojämn, i
det att det ankommer på vederbörande truppförbandschef att avgöra, om
han vill påkalla sådan krigsrätt eller ej, dels ock att en Undersökningskrigsrätt
kan, eventuellt med ändrad sammansättning, övergå till vanlig
krigsrätt. Något hinder torde ej förefinnas, att i de av militieombudsmannen
angivna fall påkalla hållandet av vanlig krigsrätt, d. v. s. krigsrätt
kan äga rum, blott ansvars- och ersättningsyrkande eller endera framställes
mot viss person.

100

Praxis i fråga om undersökningskrigsrätter torde ej vara keit enhetlig.
Visserligen föreskrives i 39 § sista stycket av lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes den 23 oktober 1924, att, örn i särskild författning
är stadgat, att undersökning i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol,
detta skall vara gällande -— det lärer vara detta stadgande, som
bestämt den av krigsrätten vid Kungl. Gotlands infanterikår i förevarande
fall intagna ståndpunkten — men det torde å andra sidan finnas exempel
på, att krigsrätter verkställt undersökning även i sådana fall, då undersökningen
ej föranletts av bestämmelser i vederbörliga materielreglementen,
t. ex. då person i tjänst vid armén blivit skadad i tjänsten. Därest i de
av militieombudsmannen berörda fallen särskilda åtgärder anses böra vidtagas,
för att i förekommande fall undersökningskrigsrätt må kunna hållas,
synes mig det lämpligaste tillvägagångssättet vara, att det utfärdas
en särskild författning, angivande antingen helt allmänt (med upphävande
av de särskilda föreskrifterna i materielreglementena) att undersökning
inför krigsdomstol må äga rum i alla fall, då materiel, som disponeras
av krigsmakten (ej blott tillhör krigsmakten, då det kan tänkas, att
krigsmakten blott disponerar materielen med vad man skulle kunna beteckna
såsom nyttjanderätt —- se t. ex. 3 i militieombudsmannens skri
velse), förkommit (t. ex. på grund av påstådd stöld), förstörts eller skadats,
av krigsmakten disponerade medel förkommit (därmed likartade fall)
eller person, tillhörande krigsmakten, skadats i tjänsten, eller också —
med bibehållande av bestämmelserna i förevarande avseende i gällande
materielreglemente — att, utom i de fall, särskilt är stadgat, undersökning
inför krigsdomstol må äga rum på sätt nyss angivits. Vad särskilt angår
de tre av militieombudsmannen angivna fallen, så finnes beträffande undervisnings-,
gymnastik- och fäktmateriel något särskilt förvaltningsreglemente
ej utfärdat, och torde, då de kassor, vilka givits den missvisande
benämningen enskilda lägerkassor, tillhöra staten, i fråga örn materiel m.
m., som disponeras av dessa kassor, några särskilda föreskrifter vidkommande
undersökning inför krigsdomstol ej vara erforderliga, utan måste
de i detta avseende allmänt gällande stadgandena anses vara tillämpliga
även å dessa kassor med vad till dem hörer.»

Till stöd för denna sin uppfattning i fråga örn enskild lägerkassas natur
åberopade ombudsmannen Kungl. Maj:ts utslag i ett mål, vari Svea trängkårs
enskilda lägerkassa var part. I detta mål hade Svea hovrätt i besvärshänvisning
till utslag den 10 januari 1924 föreskrivit, att det ålåge lägerkassan
att ingiva bevis örn nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning.
Talan mot utslaget fullföljdes till Kungl. Majit, och lägerkassan nedsatte
i samband därmed ett belopp av 300 kronor. Emellertid yrkades hos
Kungl. Majit att — enär hovrätten, vid det förhållande att jämlikt 30 kap.
19 § rättegångsbalken kronan vore befriad från skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift
och kostnadsersättning, icke beträffande lägerkassan bort såsom
villkor för rätt till fullföljd av talan mot hovrättens utslag föreskriva

101

nedsättande av dylik avgift och ersättning — Kungl. Maj:t måtte (oavsett
målets utgång) berättiga lägerkassan att återbekomma det deponerade beloppet,
300 kronor. Kungl. Majit, som i huvudsak fastställde hovrättens utslag
i själva saken, biföll genom utslag i målet den 23 december 1925 berörda
yrkande.

Departementen avgåvo den 18 juni 1929 det begärda utlåtandet och anförde
därvid följande.

För att åsyftade undersökningar skulle kunna verkställas, syntes det lämpligt,
att med bibehållande av bestämmelserna i gällande materielreglementen,
en särskild författning utfärdades, angivande att, utom i de fall särskilt
vore stadgat, undersökning inför krigsdomstol finge äga rum i alla
fall, då materiel, som disponerades av krigsmakten, förkommit, förstörts
eller skadats, av krigsmakten disponerade medel förkommit (därmed likartade
fall) eller person, tillhörande krigsmakten, skadats i tjänsten.

I skrivelse till arméförvaltningens intendents- och civila departement
den 31 oktober 1929 anförde militieombudsmannen härefter följande.

Sista stycket i 39 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes
innehölle den bestämmelsen, att örn i särskild författning funnes stadgat, att
undersökning i mål eller ärende skulle äga rum inför krigsdomstol, detta
skulle gälla.

De särskilda författningar, som innehölle dylika stadganden, vore beträffande
utlämnad materiel, byggnader m. m., vapenvårdsreglementet, artillerimaterielreglementet,
kasernvårdsreglementet, ingenjörmaterielreglementet,
intendenturmaterielreglementet, sjukvårdsmaterielreglementet och veter!-närmaterielreglementet. Dessa reglementen innehölle med varandra ungefär
likalydande bestämmelser av följande innehåll. Därest egendom skadats på
annat sätt än genom förslitning eller gått förlorad och full ersättning icke
genast erlades, skulle vederbörande befälhavare omedelbart anställa undersökning
för utrönande av skadans eller förlustens uppkomst, samt huruvida
någon kunde anses därför ersättningsskyldig. Det vid undersökningen förda
protokollet skulle omedelbart inlämnas till regementschefen, vilken med hänsyn
till i saken yppade omständigheter och det skadades eller förlorades värde
skulle bestämma, huruvida undersökning jämväl vid krigsrätt skulle äga
rum, eller örn det utan sådan åtgärd finge anses uppenbart, att kronan
själv borde vidkännas skadan eller förlusten. Vore det senare förhållandet,
skulle det skadade iståndsättas, örn så borde ske, eller skulle det
skadade eller förlorade avskrivas. Hade undersökning vid krigsrätt ägt
rum och enligt lagakraftvunnet utslag icke någon ålagts ersättningsskyldighet,
skulle förfaras på enahanda sätt. Ersättningsbeloppet för skadad
eller förlorad materiel skulle bestämmas, allt efter omständigheterna, till
nytillverkningsvärdet eller till skälig del därav.

Beträffande åtgärder vid skada å eller förlust av materiel m. m., sorn

102

föi varades i förråd, gällde enligt stadganden i vederbörliga förrådsinstruktioner
i tillämpliga delar enahanda bestämmelser, som ovan angivits.

Kungl, förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hade i 11 § innehållit,
att örn skada medfört eller skäligen kunde antagas medföra döden eller
annan påföljd, som föranledde ersättning, undersökning rörande skadans
uppkomst ofördröjligen skulle hållas, vilken undersökning, därest skadan
> ppats under militärtjänstgöring, skulle föranstaltas av vederbörande befälhavare
men eljest förrättas av polismyndigheten i orten.

I detta ämne gällde för närvarande de bestämmelser, som upptoges i
kungl, kungörelsen den 2o november 1927 med närmare föreskrifter för
tillämpning av förordningen den 18 juni 1927. Enligt dessa bestämmelser
ålåge det vederbörande militära personalchef att, där anmälan örn
olycksfall inkomme till honom, föranstalta örn undersökning, varvid utredning
i vissa angivna hänseenden skulle äga rum.

Särskilda bestämmelser, motsvarande de i ovannämnda reglementen
upptagna, örn undersökning vid krigsrätt beträffande skada å person
hade, såvitt anginge armén, icke lämnats.

Någon anmärkning mot krigsrättens ovannämnda beslut torde med hänsyn
till innehållet av gällande bestämmelser i ämnet icke kunna ifrågakomma.
Vad anginge aen egendom, som förvaltades av arméförvaltningens
civila departement samt statens centrala möbelförråd, syntes det
nämligen vara otvivelaktigt, att dylik egendom — såsom krigsrätten ansett
— icke omfattades av ovannämnda författningar. I fråga örn egendom,
tillhörande truppförbands enskilda lägerkassa, torde det visserligen
få anses fastslaget, att egendomen tillhörde kronan, men då uttryckliga
bestämmelser icke funnes därom att de i vederbörliga reglementen meddelade
bestämmelser även avsåge enskild lägerkassas egendom — beträffande
vilken eljest särskilda förvaltningsregler gällde — vöre det ursäktligt,
att krigsrätten härutinnan hyst en motsatt uppfattning.

Det syntes mindre ändamålsenligt, att vid sådan undersökning inför
krigsrätt, varom här vore fråga, viss egendom, oaktat densamma ägdes
av kronan och disponerades av krigsmakten, måste på grund av formella
skäl undantagas från undersökningen. Ändring av hithörande bestämmelser
syntes därför erforderlig.

Att i särskild författning meddela en generell bestämmelse av den
innebörd, som blivit ifrågasatt, torde redan med hänsyn till avfattningen
av det ovan återgivna lagrummet i den militära rättegångslagen icke
vara lämpligt. För närvarande syntes andra åtgärder icke behöva vidtagas,
än att, där särskilt förvaltningsreglemente ej funnes — detta syntes
vara förhållandet beträffande den under civila departementets förvaltning
hörande undervisnings-, gymnastik- och fäktmaterielen — erforderliga
bestämmelser i ämnet utfärdades samt att i övrigt vederbörliga
författningar i erforderliga delar kompletterades med bestämmelser, av -

103

seende dels enskild lägerkassa tillhörig egendom (såväl marketenteriinventarier
o. dyl. som byggnader m. m.), dels sådan egendom, som erhölles
såsom lån från statens centrala möbelförråd o. dyl.

I departementens yttrande hade blivit ifrågasatt, att undersökning vid
krigsrätt skulle kunna äga rum jämväl i de fall, där fråga uppstått,
huruvida penningmedel förkommit, t. ex. på grund av påstådd stöld. Att
till en undersökningskrigsrätt hänskjuta handläggning av en säkerligen
i allmänhet så ömtålig fråga syntes emellertid icke lämpligt. Undersökningen
borde ankomma på vederbörlig myndighet och den vidare
handläggningen på krigsrätt i dess vanliga sammansättning.

Frågan huruvida undersökning beträffande skada a person utan samband
med eventuellt åtal skulle kunna verkställas av krigsrätt syntes
knappast i detta sammanhang böra komma under bedömande.

Då det ankomme på arméförvaltningens departement att utfärda eller
— där frågan tillhörde Kungl. Maj:ts prövning — avgiva förslag till
erforderliga bestämmelser i ämnet, hemställde militieombudsmannen, att
departementen ville vidtaga de åtgärder i saken, som kunde finnas påkallade.

5. Förhör i mål hållet utan att målsägaren beretts tillfälle att vara
närvarande. Målet, som gällde misshandel ä annan krigsman, har
avgjorts i disciplinär ordning utan den förorättades tillstånd.

Vid en av militieombudsmannen den 19 augusti 1929 förrättad inspektion
av skeppsgossekåren i Marstrand inhämtades vid granskning av förhörsprotokollen
bland annat följande.

Den 18 november 1926 hölls av kaptenen S. Elliot förhör med skeppsgossen
vid 5 kompaniet nr 57 Rosander, rapporterad för misshandel å
skeppsgossen vid 4 kompaniet nr 13 Bergmark. Genom beslut av dåvarande
chefen för skeppsgossekåren kommendörkaptenen av 2. graden E.
Braunerhielm den 20 november 1926 dömdes Rosander jämlikt 94 § strafflagen
för krigsmakten för misshandel till sex dagars vaktarrest med tjänstgöring.

Mot handläggningen av målet anmärktes, dels att Bergmark icke var
närvarande vid förhöret, dels ock att varken i protokollet eller annorstädes
bland handlingarna fanns någon förklaring av honom innefattande
medgivande att målet finge behandlas såsom disciplinmål.

Med anledning av vad sålunda anmärkts infordrade militieombudsmannen
yttrande från kommendörkaptenen Braunerhielm samt kaptenen
Elliot.

Kommendörkaptenen Braunerhielm anförde i yttrande den 13 september
1929 såvitt angick berörda anmärkning. Personligen kunde Braunerhielm
numera icke erinra sig de närmare omständigheterna vid den ifrågava -

104

rande bestraffningen av skeppsgossen Rosander. Å de använda blanketterna
till förhörsprotokoll återfunnes en tryckt rad, avsedd att användas
för målsägarens medgivande till målets behandling som disciplinmål. Då
denna rad vore överstruken i protokollet, syntes ett förbiseende möjligen
hava ägt rum. Målsägaren tillhörde yngsta årskursens skeppsgossar, vilka
ännu icke ägde någon nämnvärd insikt i krigslagen, och hade på grund
härav med säkerhet givit ett jakande svar på en fråga örn medgivande till
målets behandling som disciplinmål. Målsägaren hade varit i förhör inför
kompanichefen och varit i tillfälle att avgiva sin berättelse över förloppet.
Det läge i sakens natur, att pennalism, varom här vore fråga, vore svår att
komma på spåren. De för pennalism utsatta yngre gossarna ville eller vågade
icke anmäla saken. I detta fall vore också rapporten avgiven av
veckohavande officeren. Ofta måste därför, innan den skyldige kallades
till förhör, omfattande undersökningar göras och däribland även den förfördelade
tillfrågas. Den sistnämndes redogörelse hade då varit av kompanichefen
känd före förhöret. Då därför såsom i detta fall den skyldige,
oförbehållsamt erkänt, hade det för målets utredning icke funnits anledning
att under förhöret höra målsägaren. Dessa omständigheter kunde
hava orsakat, att bestämmelsen i 202 § strafflagen för krigsmakten, att
målsägande skulle vara närvarande vid förhöret med tilltalad, och att stadgandet
i 185 § 5 mom. strafflagen för krigsmakten örn målsägandes medgivande
att ifrågavarande mål finge behandlas såsom disciplinmål icke
blivit iakttagna.

Kaptenen Elliot anförde i yttrande den 9 september 1929. Vid mål av
ifrågavarande art hade Elliot vid hållande av förhör, så vitt han kunde
erinra sig, alltid tillfrågat vederbörande förorättade, örn han medgåve,
att målet finge behandlas som disciplinmål. Detta torde med allra största
sannolikhet hava blivit gjort även uti ifrågavarande fall, men hade den
tryckta raden i protokollet sedan av något misstag blivit överstruken.
Likaså hade, såvitt Elliot nu kunde erinra sig, den förorättade skeppsgossen
Bergmark varit närvarande vid förhöret, men hade detta förhållande
av förbiseende ej blivit i protokollet antecknat.

Den 2 oktober 1929 meddelade militieombudsmannen följande resolution
i ärendet, av vilken resolution Braunerhielm och Elliot erhöllo del. Enligt
det i målet upprättade förhörsprotokollet, vilket, då det ej visats vara
oriktigt, måste tillerkännas vitsord med avseende å vad vid förhöret förekommit,
hade målsägaren ej varit närvarande vid förhöret och varken i
protokollet eller annorstädes förekomme någon förklaring av målsägaren
att målet finge behandlas såsom disciplinmål. Målet torde således icke
hava handlagts i överensstämmelse med stadgandena i 202 § och 185 §
punkt 5) strafflagen för krigsmakten. Med hänsyn till vad som anförts i
den av kommendörkaptenen Braunerhielm avgivna förklaringen lät militieombudsmannen
emellertid vid vad i ärendet förekommit bero.

105

6. Försummelse att föranstalta örn utredning rörande tilltalades
uppgifter att de varit utsatta för misshandel av överordnad.

Vid en av militieombudsmannen den 19 augusti 1929 förrättad inspektion
av skeppsgossekåren i Marstrand antecknades vid granskning avförhörsprotokollen
bland annat följande.

Den 11 juli 1927 höllos förhör med tre skeppsgossar, samtliga rapporterade
för det de rymt från övningsfartyget »Jarramas», medan fartyget
uppehållit sig i Aarhus. Såsom orsak till rymningen uppgåvo samtliga
de tilltalade, bland annat, att de ombord å »Jarramas» blivit misshandlade
av korpralen Svedlund. De tilltalade ålades genom särskilda av stationsbefälhavaren
vid flottans station i Stockholm konteramiralen C. F.
Riben meddelade beslut den 15 juli 1927 för rymning efter samråd med
annan krigsman vaktarrest envar i tio dagar utan tjänstgöring.

Då av tillgängliga handlingar icke kunde utrönas, huruvida åtgärd vidtagits
för utredning angående den misshandel, som enligt de tilltalades
uppgifter skulle hava förövats å dem av korpralen Svedlund, anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 24 augusti 1929 till stationsbefälhavaren
örn upplysning, huruvida dylik åtgärd vidtagits samt, därest så vore fallet,
att därtill hörande handlingar måtte tillställas militieombudsmannen.
Örn dylik åtgärd icke skulle hava blivit vidtagen, skulle yttrande avgivas
angående anledningen därtill.

I yttrande den 12 september 1929 anförde konteramiralen Riben följande.
Någon åtgärd för utredning angående den misshandel, som skulle hava förövats
av korpralen Svedlund ombord å »Jarramas» mot ifrågavarande
skeppsgossar, hade ej vidtagits. Anledningen härtill hade varit följande.
Den 5 juli 1927 hade till stationsbefälhavare^ expedition inkommit förhörsprotokoll
rörande några andra skeppsgossar, vilka hade rymt från
»Jarramas» i Marstrand. Då dessa protokoll innehållit, att skeppsgossarna
fått stryk ombord av två korpraler, av vilka den ene var ovannämnde
Svedlund, hade stationsbefälhavaren anmodat avdelningschefen för skeppsgosseavdelningen
att anställa förhör med de angivna korpralerna. Den
15 juli hade det infordrade förhörsprotokollet inkommit jämte intyg örn
Svedlund samt ett utlåtande av fartygschefen å »Jarramas». Av förhörsprotokollet,
intygen örn Svedlund och fartygschefens utlåtande hade enligt
stationsbefälhavare^ mening framgått, att Svedlund varit en synnerligen
lämplig korpral för att handhava skeppsgossar och att skeppsgossarnas
påståenden varit överdrivna. Riben hade fäst sig särskilt vid ett
anförande till protokollet av en skeppsgosse å äldsta årskursens vägnar,
vari bland annat framhållits, att samtliga korpraler ombord behandlat pojkarna
med vänlighet och förstående. Den 15 juli hade till stationsbefälhavaren
inkommit förhörsprotokollen rörande förstnämnda tre skeppsgossar,
vilka protokoll jämväl innehölle uppgifter örn att de fått stryk
av Svedlund. Riben hade då ansett onödigt att låta verkställa nytt förhör

106

med Svedlund, som fått sådant erkännande av såväl fartygschefen som
underofficerarna och skeppsgossarna själva å »Jarramas». Att skeppsgossarna
såsom skäl för rymningen framdragit, att de fått stryk av Svedlund
hade Riben endast uppfattat som ett försök av dem att på något
sätt skyla över den förseelse, de själva begått.

Den 2 oktober 1929 meddelade militieombudsmannen följande resolution,
vilken delgavs konteramiral^! Riben. Med anledning av de åtalade
skeppsgossarnas vid förhören med dem lämnade uppgifter att de varit utsatta
för misshandel av en korpral och då vid förhöret med denne icke förekommit
någon utredning angående den misshandel, som enligt nämnda
uppgifter skulle hava ägt rum, torde det — oavsett de fördelaktiga allmänna
omdömen örn korpralen, som lämnats vid förhöret med honom —
enligt 202 § strafflagen för krigsmakten och § 177 mom. 10 i reglemente för
marinen del I hava ålegat stationsbefälhavaren att föranstalta örn utredning
angående nämnda misshandel. Med hänsyn till vad i avgiven förklaring
anförts hade militieombudsmannen emellertid ansett sig kunna
låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Vid inspektionen av skeppsgossekåren i Marstrand antecknades jämväl
följande.

Den 27 augusti 1928 hölls förhör med skeppsgossen nr 68 Fridén, som rapporterats
för rymning. Såsom orsak till rymningen uppgav Fridén, »att
skeppsnumren 401 och 302 Näslund bett honom få kullar’, Näslund hade
även bett örn pengar. Då Fridén vägrat giva dem något, hade de slagit

honom......» Genom ett av kommendörkaptenen av 2. graden G. E. R.

Braunerhielm i egenskap av dåvarande chef för kåren samma dag meddelat
beslut ålades Fridén för rymning vaktarrest i fem dagar.

Då av tillgängliga handlingar icke kunde utrönas, huruvida åtgärd vidtagits
för utredning angående den misshandel, som enligt Fridéns uppgift
skulle hava förövats å honom av de i förhörsprotokollet omnämnda personerna,
anhöll militieombudsmannen i skrivelse till Braunerhielm den 24
augusti 1929 örn upplysning, huruvida dylik åtgärd vidtagits samt, därest
så vore fallet, att därtill hörande handlingar måtte tillställas militieombudsmannen.
Örn dylik åtgärd icke blivit vidtagen skulle yttrande avgivas
angående anledningen därtill.

I yttrande den 13 september 1929 anförde Braunerhielm. Vid tillfället
för bestraffningen av Fridén i Marstrand hade Näslund varit kommenderad
å övningsfartyget »Jarramas», vilket befunnit sig på expedition i
Östersjön. Näslund hade sålunda icke varit under Braunerhielms bestraffningsrätt.
Det vore svårt att konstatera fall av pennalism. Helt naturligt
brukade den skyldige tillse, att inga vittnen funnes närvarande. Det hade

107

därför icke varit stora utsikter att åstadkomma en utredning ombord
efteråt, då Fridén icke kunnat närvara vid undersökningen. Misshandeln
syntes icke heller hava varit av allvarligare art. Av Fridéns yttrande i förhörsprotokollet
hade framgått, att han icke trivts ombord och önskat sluta
sin anställning vid skeppsgossekåren. Han hade erhållit underkännande
betyg för tjänstbarhet ombord och den 14 september meddelats avsked från
skeppsgossekåren på grund av bristande fallenhet för sjötjänst. På grund
härav hade Braunerhielm, med stöd av erfarenhet från andra dylika fall,
ansett det vara antagligt, att Fridén haft en benägenhet att utmåla förhållandena
och händelserna ombord såsom varande sämre än de i verkligheten
voro. Vidare skulle Näslund efter avslutandet av »Jarramas»
expedition hava kommit till Marstrand i början av september. Ovanstående
utgjorde de skäl, som Braunerhielm nu, vid granskning av fallet
efteråt, trodde kunna hava varit för honom bestämmande, då han icke ansett
sig böra lämna meddelande örn saken till fartygschefen å »Jarramas».
Emellertid hade Näslund insjuknat i Karlskrona och icke anlänt till Marstrand
förrän den 9 november 1928, då Fridén redan erhållit avsked från
skeppsgossekåren.

Då Braunerhielms ifrågavarande skrivelse, såvitt angick däri meddelade
uppgifter örn tjänstgöringsförhållandena, allenast hade avseende å
nr 302 Näslund, men anmärkningsskrivelsen avsåg jämväl ytterligare person,
benämnd nr 401, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 2
oktober 1929 Braunerhielm att avgiva förnyat yttrande i ärendet.

I skrivelse den 7 oktober 1929 anförde Braunerhielm med anledning
härav följande. I fråga örn anmälan mot nr 401 hade omständigheterna
varit desamma som i fråga om Näslund med undantag av att nr 401 icke
skulle inträffa i Marstrand, enär han torde hava tillhört Karlskrona
skeppsgossekår. Örn emellertid efter Näslunds ankomst till Marstrand
det befunnits vara anledning att bestraffa Näslund, hade givetvis anmälan
gjorts till chefen för skeppsgossekåren i Karlskrona. Nr 401 vore, såsom
av handlingarna framginge, ett skeppsnummer. Skeppsnumren innehades
av besättningen tillfälligt under tjänstgöringen ombord, där de motsvarade
viss befattning, i detta fall förste kryssmärskorpral i styrbords vakt.
Av förhörsprotokollet att döma hade tydligen Fridén icke vetat namnet
på skeppsnummer 401. Denne hade med största sannolikhet varit en gosse,
tillhörande Karlskrona skeppsgossekår, enär »Jarramas» hade gossar från
båda skeppsgossekårerna och kryssmasten bemannades med gossar från
Karlskrona.

Den 9 oktober 1929 meddelade militieombudsmannen följande resolution,
vilken delgavs kommendörkaptenen Braunerhielm. Med anledning av vad
den åtalade skeppsgossen vid det med honom anställda förhöret uppgivit
därom att han varit utsatt för misshandel från vissa angivna kamraters
sida, hade det — oberoende av den omständigheten att dessa icke då

108

stått under kommendörkaptenen Braunerhielms bestraffningsrätt — enligt
202 § strafflagen för krigsmakten och § 177 mom. 10 i reglementet för marinen
del I ålegat Braunerhielm att vidtaga åtgärd i syfte att utredning
blivit verkställd angående den uppgivna misshandeln. Med hänsyn till
vad i den avgivna förklaringen anförts lät militieombudsmannen emellertid
Aud den framställda anmärkningen bero.

7. Dröjsmål med straffverkställighet förorsakad av fel vid nöjdförklarings
upptagande.

Vid granskning av fångförteckningarna från kronohäktet i Luleå för
första kvartalet 1929 iakttogs, att, sedan regementskrigsrätten vid Bodens
artilleriregemente genom utslag den 30 januari 1929 dömt f. korpralen
Erik Ragnar Pettersson för första resan å särskilda tider och ställen
delvis medelst inbrott förövad stöld till straffarbete i sex månader jämte
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess ett år förflutit från det
han efter utståndet straff blivit frigiven, Pettersson avgivit nöjdförklaring
dels inför regementschefen och dels inför föreståndaren \Tid nämnda kronohäkte.

I anledning härav anmodades regementschefen i skrivelse den 12 juni
1929 att insända bestyrkt avskrift av krigsrättens ifrågavarande utslag och
av de anteckningar, som jämlikt gällande bestämmelser förts över nöjdförklaringen
och de med avseende därå vidtagna förberedande åtgärder.

Med skrivelse den 22 juni 1929 översände regementschefen översten O.
Osterman den begärda avskriften och anförde därvid följande. Orsaken
varför Pettersson avgivit nöjdförklaring dels inför regementschefen den
1 februari och dels inför föreståndaren vid kronohäktet i Luleå den 5
februari vore den, att sedan Pettersson efter en inför regementschefen avgiven
nöjdförklaring införpassats till kronohäktet i Luleå, föreståndaren
vid detta iakttagit, att nöjdförklaringen avgivits en dag för tidigt. Regementschefen
hade av förbiseende ej iakttagit bestämmelsen, att betänketiden
skulle vara under två dagar efter den dag, då utslaget för
Pettersson avkunnades. Pettersson hade då fått avgiva ny nöjdförklaring
inför föreståndaren vid kronohäktet i Luleå den 5 februari. Samtidigt
hade regementschefen genom nämnda föreståndare meddelat Pettersson,
att han önskade gottgöra honom för den tid straffverkställigheten härigenom
hindrats. Pettersson hade sedermera mottagit begärd ersättning.

Vid regementschefens skrivelse hade fogats ett av Pettersson den 9 februari
1929 utfärdat intyg av följande lydelse: »Av Regementschefen vid
Kungl. Bodens artilleriregemente har jag denna dag tacksamt mottagit
femton (15) kronor, utgörande begärd ersättning för den tid, som straff -

109

verkställigheten av Regementskrigsrättens utslag den 30 nästlidne januari,
varigenom jag ådömts sex månaders straffarbete, hindrats. Luleå å
kronohäktet den 9 februari 1929.

I skrivelse till översten Osterman den 13 juli 1929 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen härefter följande. Upplyst vore, att Pettersson
fått inför översten Osterman avgiva nöjdförklaring den 1 februari
1929 eller en dag tidigare än som med laga verkan kunnat ske samt att,
sedan Pettersson den 5 februari 1929 införpassats till kronohäktet i Luleå
och det förelupna felet av föreståndaren för häktet samma dag upptäckts,
Pettersson fått den 5 februari 1929 ånyo avgiva nöjdförklaring inför föreståndaren,
varefter straffverkställigheten tagit sin början samma
den 5 februari. Såsom härav syntes hade verkställandet av det Pettersson
ådömda straffet genom Östermans förvållande fördröjts under en tidrymd
av tre dagar, varunder Pettersson hållits i häkte. Då emellertid av Östermans
yttrande i ärendet framginge, att felet ägt rum av förbiseende, samt
upplyst vore, att Osterman ofördröjligen lämnat Pettersson gottgörelse
för dröjsmålet med straffverkställigheten, hade militieombudsmannen funnit
sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

8. Försummelse att göra föreskrivna anteckningar angående nöjdförklaringar.

Vid en av militieombudsmannen den 20 augusti 1929 förrättad inspektion
av Göta artilleriregemente anmärktes, att den över avgivna nöjdförklaringar
förda liggaren icke beträffande häktade personer innehöll någon
anteckning jämlikt kungörelsen den 30 december 1922 (nr 620) med ytterligare
föreskrifter rörande tillämpningen av lagen den 26 mars 1909
(nr 16) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke
laga kraft ägande utslag.

Nämnda kungörelse stadgar,

att myndighet, vilken äger mottaga nöjdförklaring, skall dels så skyndsamt
omständigheterna det medgiva erinra den dömde, därest han är häktad,
örn hans rätt att avgiva nöjdförklaring samt om vad för sådan förklarings
avgivande är att iakttaga dels ock därefter å den dag, evad det

Erik Ragnar Pettersson

F. d. konstapel i nr 18/6 komp. A. 8.

Bevittnas

Gustaf Risto

Överkonstapel.

Bengt Johansson
Vaktkonstapel.»

Ilo

är helgdag eller ej, då giltig nöjdförklaring först kan givas, efterhöra, huruvida
han är villig att undergå den ådömda bestraffningen; och

att myndigheten jämväl över dylika åtgärder skall göra anteckning uti
de minnesanteckningar, som skola föras över nöjdförklaringar.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
regementschefen att inkomma med yttrande.

Regementschefen översten S. Schmidt anförde med anledning härav i
skrivelse den 12 september 1929. Från den 1 februari 1923, då kungl, kungörelsen
den 30 december 1922 trädde i kraft, hade städse iakttagits, att
av regementskrigsrätten vid Göta artilleriregemente till straffarbete eller
fängelse dömd tilltalad, som efter krigsrättens utslag skolat kvarbliva i
häkte, å tredje dagen efter utslaget inställts inför regementschefen eller
den, som varit satt i hans ställe, och därvid tillfrågats, örn han vore
nöjd med utslaget och villig undergå honom enligt utslaget ådömd bestraffning.
Enligt § 8 mom. 4 i den år 1915 fastställda regementsinstruktionen,
vilket stadgande fortfarande gällde, ålåge det regementsväbeln att
föranstalta, att i regementets häkte intagen häktad, som ådömts straffarbete
eller fängelse, finge tillfälle avgiva nöjdförklaring inom den tid, som
i lag stadgades. Alltsedan år 1922 hade i regementets häkte intagen häktad
person, som efter det han blivit av krigsrätten dömd, skolat kvarbliva
i häktet, plägat erhålla underrättelse örn, att han hade rätt att förklara sig
nöjd med krigsrättens utslag, i god tid innan han å föreskriven dag erhållit
tillfälle avgiva nöjdförklaring. Föreskrifterna i 1922 års kungörelse
hade, såvitt den dömde anginge, följts på ovan angivet sätt. Däremot
hade förbisetts, att kungörelsen jämväl föreskreve, att anteckningar
örn vidtagna åtgärder skulle verkställas uti de minnesanteckningar, som
fördes enligt kungl, kungörelsen den 10 december 1909 innefattande vissa
föreskrifter rörande tillämpningen av lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande
utslag. Numera komme givetvis att i minnesanteckningarna införas uppgifter
jämväl i de hänseenden, som i 1922 års kungörelse omförmäldes.

Militieombudsmannen lät bero vid avgiven förklaring och rättelse i
fråga örn förfarande för framtiden.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av flottans
station i Karlskrona den 18 september 1929 verkställd granskning av
listan över nöjdförklaringar anmärktes följande. Listan innehöll allenast
förteckning över meddelade utslag jämte uppgift å dagen för nöjdförklaringens
avgivande. Däremot saknades anteckning örn de personer, som
varit närvarande såsom vittnen vid nöjdförklarings avgivande, ävensom
örn de förhållanden, som omförmäldes i kungörelsen den 30 december 1922.

Stationsbefälhavarens sekreterare marinintendenten av 1. graden S. A.
Fredholm uppgav med anledning av denna anmärkning, att listan förts

lil

på det angivna sättet allt sedan densamma upplagts, men att vid stationen
alltid så förfarits, att häktad person omedelbart efter det han blivit dömd
underrättats örn rätten att avgiva nöj dförklaring och att å dag, då sådan
förklaring först kunnat avgivas, efterhörts, huruvida vederbörande vore
villig undergå den ådömda bestraffningen. Marinintendenten utfäste sig
att låta upplägga en ny lista och för framtiden föra densamma i enlighet
med gällande föreskrifter.

Vad sålunda förekommit bragte militieombudsmannen till stationsbefälhavarens
kännedom genom skrivelse den 30 september 1929, varefter
ärendet avskrevs från vidare handläggning.

9. Tillrättavisning av två olika slag meddelad för samma förseelse^

Vid en av militieombudsmannen den 17 september 1929 förrättad inspektion
av Kronobergs regemente antecknades följande vid granskning
av livkompaniets tillrättavisningsbok.

En volontär tillrättavisades av kompanichefen den 7 juni 1929 för slöhet
i tjänsten att vistas utom fritidsområdet under tiden den 14 juni kl.
18.00—28 juni kl. 18.00 samt kommendering som servishandräckning under
infallande helgdagar under samma tid.

En annan volontär tillrättavisades av kompanichefen samma dag för
fusk vid tentamen med förbud att vistas utom fritidsområdet under tiden
den 14 juni kl. I8.00—den 28 juni kl. 18.00 samt kommendering som servishandräckning
under infallande helgdagar under samma tid.

En tredje volontär tillrättavisades samma dag av kompanichefen för
brott mot givna ordningsföreskrifter med förbud att vistas utom fritidsområdet
under tiden den 24 juni kl. I8.00—den 28 juni kl. 18.30 samt kommendering
som servishandräckning under infallande helgdagar under
samma tid.

Mot samtliga dessa tillrättavisningar anmärktes, att de syntes stå i
strid med 210 § strafflagen för krigsmakten, enligt vilket lagrum tillrättavisning
ej finge användas av mer än ett slag för samma förseelse
eller fel.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
regementschefen att inkomma med yttrande av vederbörande kompanichef.

I yttrande den 7 oktober 1929 anförde kompanichefen kaptenen G. M.
Wadner. Skälen till att i de tre anmärkta fallen icke blott förbud att
vistas utom fritidsområdet utan jämväl servishandräckning ålagts som
tillrättavisning voro följande. Någon särskild servishandräckning hade
icke behövt utgå bland kompaniets övriga personal, vilken alltså i sin
helhet kunnat permitteras över bemälda helgdagar. Det hade då legat

112

nära till hans att låta servistjänsten utföras av de tre man, som icke finge
lämna fritidsområdet. Genom att tillägga servishandräckning hade tiden
för förbudet att lämna fritidsområdet kunnat avkortas, vilket syntes
vara till fördel för de tillrättavisade. Dessa hade varit de reella skäl,
som föranlett tilldelandet av de dubbla tillrättavisningarna. Emellertid
hade desamma icke tilldelats, därest Wadner ägnat behörig uppmärksamhet
åt det stycke i 210 § strafflagen för krigsmakten, vari förbud meddelades
för användandet av mer än ett slag av tillrättavisning för en och
samma förseelse. Wadner ville sålunda icke bestrida, att i saken, juridiskt
sett, förfarits felaktigt, dock utan uppsåt.

Den 9 oktober 1929 meddelade militieombudsmannen följande resolution,
vilken delgavs kaptenen Wadner. Ehuru ifrågavarande tillrättavisningar
stodo i strid med det i 210 § strafflagen för krigsmakten meddelade
stadgandet att tillrättavisning ej finge användas av mer än ett slag för
samma förseelse eller fel, hade militieombudsmannen, med hänsyn till
vad i den avgivna förklaringen anförts, ansett sig kunna underlåta att
göra det anmärkta förfaringssättet till föremål för laga beivran.

10. Värnpliktig, som vid ridlektion ådragit sig benskada, har trots
upprepade framställningar att få vila likväl fått fortsätta lektionen.
Den värnpliktige har sedermera under tid, då han på grund av benskadan
varit sjukskriven i kvarter, obehörigen använts till hand räekningsgöromål.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige nr
896 45/1923 pastorn G. Wikmark klagomål över vissa förhållanden, som
stodo i samband med en skada, som Wikmark ådragit sig vid en ridlektion
den 12 juli 1927 under fullgörande av värnpliktstjänstgöring vid Östgöta
trängkår. Wikmark anförde bland annat, att ridläraren, löjtnanten T.
A. A. Fredriksson skulle hava avslagit av Wikmark upprepade gånger
framställd begäran att på grund av den ådragna skadan få sluta Tidningen
under nämnda lektion.

Den av Wikmark i klagoskriften lämnade redogörelsen för händelseförloppet
vid ifrågavarande tillfälle var, såvitt angår själva olyckshändelsen
och vad i samband därmed förekom, av följande lydelse:

»Hästen slog omkull. Jag kastade mig undan men kunde ej hindra,
att min vänstra fot ett ögonblick trycktes mot marken under hästens
tyngd. För att hästen ej skulle vältra sig över mig, skyndade jag att
resa mig upp och lyckades med möda linka åt sidan. På löjtnantens
fråga förklarade jag, att jag ej trodde mig allvarligt skadad. Jag sade
ock, att jag var villig att försöka fortsätta rida, dock under förutsättning
att jag bleve lyft upp på hästen. Jag förmådde ej stöda på foten tillräckligt
för att »sitta upp» utan bistånd. Löjtnanten hjälpte mig därför. —

113

Efter en kort stund blevo smärtorna i fot och ben mycket svåra, varför
jag anhöll att få vila från Tidningen en stund. Löjtnant F. gav intet
annat svar på min anhållan än en insinuation, att jag vore feg inför
den galopp, som just skulle börja. Jag upprepade därför min begäran.
Löjtnanten gav nekande svar. Tiden medgåve ingen vila. — Efter en
stunds galopp började jag känna, hur det knäppte och smällde i vänstra
fotleden. Jag begärde nu att få sluta Tidningen och upplyste löjtnanten
örn att jag var övertygad örn att min fot var vrickad. Men löjtnanten
drev fortfarande på hästarna. Först sedan Tidningen inne i ridhuset genomförts
programenligt och vi dessutom ridit runt kaserngården, tog
löjtnanten någon notis örn mig. Han förklarade, att jag skulle slippa
själv ställa in min häst. Jag upplyste emellertid löjtnanten örn, att jag
ej ens kunde stiga av hästen ensam. Löjtnanten hjälpte mig då ned.
Jag sökte stödja på det skadade benet, men förgäves. Löjtnanten måste
bära mig de få meterna till en soffa i närheten.»

I förklaring, avgiven den 29 februari 1928, anförde löjtnanten Fredriksson
i berörda hänseende följande:

»Omedelbart sedan Wikmark ridit omkull, tillfrågades han av mig, dels
örn han skadat sig, dels örn han trodde sig kunna fortsätta lektionen, vilket
han sade sig kunna. Örn jag fått ett nekande svar på denna sista
fråga, hade jag omedelbart föranstaltat örn hans transport till sjukhuset.
Beklagligt var, att skadan bagatelliserades av Wikmark själv och, i följd
därav, även av mig. Jag avslog Wikmarks senare anhållan att få rida,
då jag ej kunde sätta denna anhållan i samband med kullridningen. Då
Wikmark vid galoppvarvet anmälde, att han trodde sig skadad, var jag.
av den uppfattningen, att han av rädsla bland annat på grund av kullridningen
ville undandraga sig galoppen. När jag uppfattat, att verklig
skada förelåg, överlämnade jag befälet över ridavdelningen för att helt
kunna ägna mig åt Wikmark, lyfte honom av hästen, bar honom till en
soffa, avtog benkläder och sko och föranstaltade om hans transport på
bär till sjukhuset.»

Vid förhör inför majoren J. Puke den 10 mars 1928 anförde Fredriksson
bland annat följande: Då Wikmark anhållit att få vila, hade han icke
åberopat, att han känt smärtor i foten. Fredriksson hade icke haft någon
som helst anledning att antaga, att Wikmark blivit på något sätt skadad
vid kullridningen, förrän Wikmark förklarat, att han icke kunde stiga
av hästen utan hjälp. Från denna tidpunkt hade också Fredriksson vidtagit
alla åtgärder för att Wikmark skulle besparas smärtor och snabbt
komma under läkarebehandling.

I avgiven påminnelseskrift anförde Wikmark sedermera bland annat:

»Löjtnanten såg, hur jag endast med möda linkade omkring; han hörde
min upplysning, att jag måste vila ett ögonblick, innan jag alls kunde
tänka på att fortsätta Tidningen; han måste själv hjälpa mig att sitta upp
igen, enär jag uttryckligen förklarade mig ur stånd att kunna stödja på
det skadade benet tillräckligt för att ens kunna försöka att sitta upp utan
bistånd; han uppfattade enligt eget medgivande såväl min första anhållan
örn vila på grund av smärtorna som min senare direkta upplysning, att

8 — Militieombudsmannens embetsberättelse.

114

verklig skada förelåge; ock dock har han förklarat i sin förra skrivelse,
att han under lektionen saknat varje anledning att antaga annat än att
jag av feghet simulerade.»

I skrivelse den 24 november 1928 till inspektören för trängen anhöll militieombudsmannen
härefter, att denne ville inkomma med förnyat yttrande
av Fredriksson, varvid denne skulle anmodas uppgiva, huruvida
han medgåve riktigheten av Wikmarks uppgift, att Wikmark under ridlektionen
vid tre tillfällen, sedan ifrågavarande olyckshändelse timat, till
Fredriksson framställt begäran örn vila respektive befrielse från Tidningen
samt vid åtminstone det sista av dessa tillfällen meddelat Fredriksson, att
Wikmark vore övertygad örn att hans fot var skadad.

I ett av inspektören för trängen översänt förnyat yttrande från Fredriksson,
dagtecknat den 8 januari 1929, anförde denne härefter i huvudsak
följande: Fredriksson medgåve riktigheten av Wikmarks uppgift, att
han under ridlektionen efter det ifrågavarande olyckshändelse timat dels
begärt att få vila, dels anhållit örn befrielse från Tidningen, grundat på
att han trodde sig skadad. Möjligt vore även, att hans anhållan örn vila
upprepats en gång. Detta hade Fredriksson emellertid icke uppfattat.
Att Fredriksson ej bifallit Wikmarks anhållan örn vila, respektive befrielse
från fortsatt ridning, hade berott på följande: Omedelbart efter
kullridningen hade Fredriksson frågat Wikmark, örn han trodde sig kunna
fortsätta Tidningen, vilken fråga han besvarat jakande. Härigenom hade
Fredriksson kommit att sedermera bagatellisera skadan. Detta hade även
berott på, att en kullridning i ett ridhus med dess ringa utrymme och
skarpa hörn ingalunda vore en ovanlig händelse, och att dessa händelser
ytterst sällan brukade vara förenade med olycksfall. Den omständigheten,
att Fredriksson måst hjälpa Wikmark upp på hästen hade icke inverkat
på bedömandet av örn skada eller icke var för handen, enär det vore
vanligt, att elever måste hjälpas upp på hästen. Då Wikmark begärt att
få vila, hade han icke åberopat, att han kände smärtor i foten, varför
Fredriksson icke tänkt på möjligheten av någon skada och därför nekat.
Då Wikmark omedelbart därpå anhållit örn befrielse från Tidningen, förebärande
att han trodde sig skadad, och Fredriksson vägrat befrielse, hade
detta berott på Wikmarks svar på Fredrikssons första fråga och att Fredriksson
varit av den uppfattningen, att Wikmark nu av rädsla sökte undandraga
sig galoppen. I denna sin uppfattning hade Fredriksson styrkts
därigenom, att Wikmark vid föregående lektioner och före olyckshändelsen
ifrågavarande ridlektion visat de mest typiska symptom av rädsla.
Att rädsla kunde inställa sig efter en även ofarlig kullridning vore både
vanligt och naturligt. Fredriksson bestrede, att han, med vetskap örn verklig
skada, skulle tvingat Wikmark att fortsätta Tidningen. Detta torde
också framgå av de åtgärder Fredriksson vidtagit, sedan han blivit medveten
örn att verklig skada förelegat.

115

I skrivelse den 30 januari 1929 till löjtnanten Fredriksson anförde militieombudsmannen
följande.

Av vad i ärendet förekommit franninge, att, sedan Wikmark den 12
juli 1927 vid en under Fredrikssons befäl hållen ridlektion genom ikullridning
ådragit sig svår benskada, Fredriksson avslagit av Wikmark upprepade
gånger framställd begäran att få vila. Fredriksson hade visserligen
såsom förklaring framhållit, att han av Wikmarks egna uppgifter
erhållit den uppfattning, att skada icke inträffat, och att han trott, att
Wikmark av rädsla sökte undandraga sig Tidningen. Då Fredriksson
emellertid själv iakttagit ikullridningen, hade försiktigheten bort bjuda
honom att ägna Wikmarks uppgift örn skada mera uppmärksamhet. Att
Wikmark genom att tvingas fortsätta Tidningen förorsakats avsevärt
lidande torde vara självfallet.

Även örn militieombudsmannen sålunda funnit, att befogade anmärkningar
kunde framställas mot Fredrikssons behandling av Wikmark i förevarande
fall, hade militieombudsmannen emellertid med stöd av 5 § i instruktionen
för militieombudsmannen ansett sig kunna låta bero vid vad
i ärendet förekommit.

I sin ifrågavarande skrift anförde Wikmark klagomål jämväl däröver,
att kompaniadjutanten sergeanten Pethrus 6. Bäck kommenderat Wikmark
att utföra handräckningsgöromål, ehuru han varit sjukskriven i
kvarter för den skada, han ådragit sig under ifrågavarande ridlektion,
och enligt läkares bestämmande allenast skolat användas vid skrivgöromål.

I klagoskriften yttrade Wikmark härom följande.

»Efter omkring 7 veckors vistelse på Garnisonssjukhuset återsändes jag
till mitt kompani för att gå såsom ''sjukskriven i kvarter’. En dag, då
löjtnant Fredriksson var kompanibefälhavare, anmälde jag för denne, att
läkaren vid samma dags sjukvisitation föreslagit, att jag under konvalescenttiden
skulle biträda vid ev. skrivgöromål. Detsamma meddelade jag
kompaniadjutanten sergeant P. Bäck. Denne senare hade emellertid en
egendomlig uppfattning om begreppet ''skrivgöromål’. Några dagar senare
förklarade han med sjukjournalen i hand, att han enligt denna hade
rätt att förfoga över mig efter gottfinnande. Trots en svag invändning
från min sida befallde han mig att städa i och utanför lägerhyddan.
Med möda haltade jag omkring en stund med sopborste och kratta. Därpå
gick jag in till sergeanten och sade ifrån, att jag ej förmådde arbeta
längre. Då jag följande dagar skulle stiga upp på morgnarna, kunde jag
knappast stödja på det ansträngda benet — tack vare sergeant Bäcks
''gottfinnande’.» I

I förklaring, avgiven den 27 april 1928, anförde Bäck i berörda hänseende
följande. Vid trängtruppernas studentkompani 1927/1928 hade
tillämpats den bestämmelsen, att alla »sjuka vid truppen», som enligt sjuk -

116

rullan ej finge deltaga i praktisk tjänst, skulle sysselsättas med överläsning.
Efter någon tid hade emellertid Wikmark kommit och påpekat för
Bäck, att i sjukrullan var antecknat, att han skulle användas till skrivgöromål.
I sjukrullan hade antecknats förutom skrivgöromål jämväl
teori. Bäck hade då fått den uppfattningen, att Wikmark tröttnat på
överläsningen och önskade ombyte av sysselsättning, varför Bäck, då
Wikmark ej kunde beredas andra skrivgöromål än välskrivning, tillsagt
honom att, i den mån han kunde, vara behjälplig vid dammtorkning i
samt krattning utanför förläggningen. Denna Bäcks tillsägelse kunde
enligt Bäcks förmenande ej uppfattas såsom order att verkställa visst preciserat
arbete, utan vore fastmer ett påpekande att Wikmark kunde, i
den mån han ansåg sig orka, finna lämplig sysselsättning för att fördriva
den långsamma konvalescenttiden. Denna Bäcks avsikt med tillsägelsen
bestyrktes därav att Bäck, så snart Wikmark anmält missnöje med sysselsättningen,
beordrat honom åter till lektionssalen i och för överläsning.

I avgiven påminnelseskrift den 23 maj 1928 förklarade Wikmark, att
han vidhölle sitt i klagoskriften gjorda påstående att Bäck sänt Wikmark
till städningsarbete trots invändningar från Wikmarks sida. Dessutom
uppgav Wikmark, att Bäck ständigt kommenderat andra sjukskrivna till
liknande arbete.

Vid påminnelseskriften var fogat bland annat följande intyg.

»På begäran intygas härmed, att undertecknad, som sommaren 1927
fullgjorde värnpliktstjänst vid dåvarande T. 6 i Linköping, vid flera tillfällen
iakttog, hurusom värnpliktige stud. Gunnar Wikmark av sergeanten
P. Bäck kommenderades att utföra städningsarbete i och utanför förläggningen
under den tid, han på grund av benskada var sjukskriven i kvarter.

I anslutning härtill bestyrker jag Wikmarks uppgift i sin skrivelse av
den 23 maj 1928, att sergeant Bäck hade för vana att kommendera även
övriga sjukskrivna till liknande arbete. Så erinrar jag mig exempelvis,
att han tillät stallsergeanten disponera såväl mig som flera av mina kamrater
för arbete i stallet, ehuru vi då på grund av sjukdom voro befriade
från tjänstgöring.

Upsala den 23 maj 1928.

Bertil Tidholm

Jur. stud.»

I infordrat förnyat yttrande, dagtecknat den 26 juni 1928, förklarade
Bäck sig vidhålla sina i förklaringen fällda yttranden.

Av sedermera införskaffade sjukbesked inhämtades, att i desamma före*
bomme anteckningar, utvisande att Wikmark, medan han varit sjukskriven
i kvarter, finge användas till skrivgöromål och teori. I

I skrivelse den 30 januari 1929 till sergeanten Bäck anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Wikmark hade i ärendet påstått, att han av Bäck blivit kommenderad

117

att utföra städningsarbete under tid, då han på grund av svår benskada
var sjukskriven i kvarter. Detta Wikmarks påstående styrktes av det av
juris studerande Bertil Tidholm avgivna intyget. Bäck hade visserligen
bestritt, att han kommenderat Wikmark att utföra ifrågavarande arbete,
men bade medgivit, att Wikmark efter Bäcks anvisning, ehuru med eget
medgivande, fått utföra sådant arbete.

Huru härmed än förhölle sig, hade militieombudsmannen icke kunnat
undgå att finna det anmärkningsvärt, att Wikmark fått utföra sådant
arbete, då i sjukbeskeden av vederbörande läkare antecknats, att Wikmark
allenast finge deltaga i teoretisk undervisning och i skrivgöromål. Dylik
anteckning innebure givetvis förbud för truppbefälet såväl att kommendera
den sjuke till annat arbete som att med den sjukes medgivande anvisa
annat handräckningsarbete. Det tillkomme nämligen icke truppbefälet
att bedöma, örn ett sådant arbete kunde menligt inverka på sjukdomen.

Huruvida Wikmark lidit något men av det städningsarbete, som han
i förevarande fall fått utföra, kunde numera icke utrönas. Då bevisning
härom saknades, hade militieombudsmannen med stöd av 5 § i den för
honom gällande instruktionen ansett sig kunna låta bero vid vad i ärendet
förekommit.

11. Fråga huruvida läkare visat försummelse vid behandling av ett

sjukdomsfall.

Tillika fråga i vad mån värnpliktig läkare får anlitas att förrätta

sjukvisitation.

Med anledning av vissa uppgifter i tidningspressen angående en i blindtarmsinflammation
insjuknad och sedermera avliden värnpliktig vid Bodens
artilleriregemente Erik Ferdinand Ullander lät jag verkställa undersökning
i saken. Av denna undersökning framgick följande.

Den 6 maj 1929 hade Ullander sjukanmält sig på grund av diarré samt
buksmärtor och hade med anledning härav undersökts av bataljonsläkaren
T. Thorburn och värnpliktige läkaren Lagerman samma dag kl.
omkring 15.30. Därvid hade patienten känt lätt ömhet över tjocktarmens
förlopp. Temperaturen hade varit 36.9° och pulsen ej påfallande hög.
Vederbörande läkare hade icke funnit några tecken på blindtarmsinflammation.
Diagnosen hade blivit tarmkatarr, varför patienten ordinerats
laxans. Han hade emellertid icke sjukskrivits. Följande dag den 7 maj
hade Ullander sjukanmält sig på morgonen och hade undersökts omkring
kl. 8 av värnpliktige läkaren Norinder. Denne hade konstaterat ungefär
samma symptom som föregående dag. ömheten i buken hade möjligen
varit något mera uttalad, vilket tolkats såsom en följd av laxeringen.

118

Några tecken på blindtarmsinflammation bade den undersökande läkaren
ej ansett vara för banden, vilket meddelats patienten. Hans temperatur
bade varit 37.3°. Han hade ej sjukskrivits. Omkring kl. 10 bade Ullander
inställt sig till tjänstgöring — instruktion i linjeslagning — som försiggått
i omedelbar närhet av kasernen. Efter omkring 15—20 minuter
bade Ullander anmält för instruktören, att ban kände häftiga magplågor
och stor mattighet. Denne bade permitterat honom omedelbart med uppmaning
att lägga sig i sitt logement eller besöka sjukpaviljongen, samt
frågat, örn han behövde någon hjälp. Sådan hade Ullander ej ansett sig
behöva och begivit sig till logementet. Kl. 13 hade Ullander bett en kamrat
att tillkalla sjukvårdskonstapeln, som då begivit sig till Ullander
logement. Innan sjukvårdskonstapeln hunnit fram, hade emellertid meddelats
honom, att fallet vore brådskande. Han hade då sprungit upp i
logementet och omedelbart telefonerat till bataljonsläkaren Thorburn
med anhållan örn ambulansbilen. Ullander hade i denna förts till garnisonssjukhuset,
dit han anlänt omkring kl. 13.30. Vid framkomsten till
sjukhuset hade Ullanders allmäntillstånd varit lätt påverkat. Han hade
klagat över smärtor nedtill till höger i buken. Temperaturen hade varit
38° och pulsen 98. Han hade en ömmande utfyllnad i höger sida av buken,
varför diagnosen akut blindtarmsinflammation satts och operation
företagits kl. 14.40. Vid operationen hade följande iakttagits: »Då bukhinnan
öppnats, framkom tjockt var i ringa mängd. Tarmarna voro
injicerade, d. v. s. visade blodöverfyllnad i synliga småkärl å tarmväggarna.
Det maskformade bihanget, appendix, låg uppslagen bakom blindtarmen,
coecum, och var starkt fästad, adhärent, till denna samt omgiven
av tämligen rikligt med tjockt, stinkande var. Appendix företedde en
nära blyertspennevid perforation c:a 1 cm. från sin spets. På grund av
de starka adhärenserna måste appendix utlösas från dess fäste vid blindtarmen
upp mot spetsen. Själva tjocktarmen var ej påverkad. Vid uppklippningen
av appendix visade sig dess slemhinna i bortre hälften vara
brandig.» Den 9 maj hade försämring inträtt med tecken på bukhinneinflammation,
(peritonit), varför förnyad operation företagits. Den 10
maj hade allmäntillståndet varit mycket dåligt, och patienten hade avlidit
kl. 11.45. I

I skrivelse till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 23 maj 1929
anhöll militieombudsmannen, att styrelsen ville avgiva yttrande i ärendet.

Med anledning därav anförde sjukvårdsstyrelsen i yttrande den 12 juli
1929 följande. Den sjukdom, som förelegat, vore en diffus peritonit, utgången
från en brusten appendix, liggande bakom coecum. När hade
appendix hrustit och således peritoniten satt inf Sannolikt den 7 maj
strax efter kl. 10. Det hade nämligen varit då, som Ullander »kände
häftiga magplågor och stor mattighet». Operation hade företagits ungefär
6 timmar därefter, d. v. s. så snart som det blev tydligt för vederbö -

119

rande läkare, att operationsindikation förelåg. Fråga vore, huruvida de
symptom, för vilka Ullander sökt läkare den 6 maj kl. 15.30, hade varit av
sådan art, att de kunnat och bort tydas såsom härrörande från appendix.
Symptomen hade varit diarré och buksmärtor av mindre grad. Läkarna,
bataljonsläkaren Thorburn och värnpliktige läkaren Lagerman, hade
undersökt med hänsyn till möjligheten av appendicit. Men då den sjuke
ej markerat mer än lätt smärta i höger sida — över tjocktarmens förlopp
— och denna smärta kunde härröra ur den inflammation i tarmen,
vilken orsakade diarréen, vartill kommit, örn också av mindre betydelse,
att ingen feber funnits, vore det förklarligt, att diagnosen appendicit ansetts
kunna uteslutas. Vid undersökning följande dag, den 7 maj kl. 8, hade
konstaterats samma symptom. Temperaturen hade då varit 37.3°. Diagnosen
hade fortfarande varit oklar. Så hade Ullander plötsligt sjuknat
strax efter kl. 10, och då hade det ej varit tvivel örn, att en peritonit förelegat,
även örn ursprunget till densamma ej varit klart. Möjligheten av en
septisk peritonit utan påvisbar källa från bukorganen torde nu ej hava
kunnat uteslutas. Diarrésymptomen kunde tala därför. Först operation
klargjorde ursprunget till peritoniten, nämligen den bakom coecum liggande,
perforerade appendix. Inför stor svårighet, ja omöjlighet att med
säkerhet diagnosticera en bukaffektion kunde även mycket erfarna läkare
stå. Att värnpliktige läkaren Norinder, som förrättat sjukvisitation den 7
maj, icke förfarit annat än i analogi med den uppfattning, som gjort sig
gällande vid första undersökningen, att det vore fråga örn endast en tarmkatarr,
kunde icke läggas honom till last, då han efter noggrann undersökning
kommit till samma resultat som föregående dag och handlat
därefter.

En av orsakerna till, att en värnpliktig läkare förrättat sjukvisitationen,
vore att söka i den brist på läkarkrafter, som uppstått genom Bodensjukhusets
hastiga, på flera orsaker beroende utveckling. Sjukvårdsstyrelsen
hade därför gjort framställning till Kungl. Majit i syfte att utöka
antalet läkare vid detta sjukhus. Att värnpliktige läkaren Norinder självständigt
verkställt sjukvisitation den 7 maj vore försvarligt jämlikt bestämmelserna
angående värnpliktiga läkares facktjänstgöring den 3 juli
1923, §§ 5 och 6 (T. L. A. nr 25). Sjukvisitationen hade därvid liksom alltid
vid sådana tillfällen verkställts under ordinarie läkares överinseende genom
det dagliga samarbetet med äldre ordinarie läkare omedelbart efter
sjukvisitationen. Hur detta överinseende tillämpats i Boden, framginge
av en av fästningsläkare N. G. Rahm till sjukvårdsstyrelsen den 11 juni
1929 avlåten skrivelse i ärendet. Beträffande värnpliktige läkaren Norinders
kapacitet som läkare ville styrelsen framhålla, att han avlagt medicine
kandidatexamen den 30 november 1926, att han därefter fullgjort all
propedeutisk tjänstgöring ävensom tjänstgjort under sammanlagt sex
månader å medicinsk klinik, fullgjort sex månaders jämte en månads
assistenttjänstgöring å kirurgisk klinik, genomgått två månaders kurs i

120

hygien och två månaders kurs i öron-, näs- och halssjukdomar samt tjänstgjort
under åtta månader å patologiska-anatomiska institutionen. Norinder
hade således vid undersökningstillfället varit kompetent att innehava
fältläkarstipendiatbefattning i fältläkarkåren samt jämlikt medicinalstyrelsens
kungörelse den 22 oktober 1925 angående ändrad lydelse av
§ 2 i kungörelsen den 21 april 1925 örn anställande av assistentläkare vid
lasarett och därmed jämförliga sjukvårdsanstalter även behörig till assistentläkarebefattning.

På grund av vad sålunda anförts, syntes ärendet icke höra till någon
militieombudsmannens vidare åtgärd föranleda.

De av sjukvårdsstyrelsen åberopade bestämmelserna i cirkuläret den 3
juli 1923 angående värnpliktiga läkares facktjänstgöring äro av följande
lydelse:

§ 5.

Den värnpliktige läkaren biträder på sätt truppförbandets till tjänsteställningen
främste läkare föreskriver, under sin facktjänstgöring den ordinarie
truppförbandsläkaren eller dennes ställföreträdare
dels vid sjukvisitationerna (TjR § 135:1) för vinnande av ytterligare erfarenhet
och för praktisk tillämpning av under fackutbildningsperioden
genomgången kurs i undersöknings- och expeditionsmetodik m. m.;

dels vid sjukvården å truppförbandets sjukhus eller sjukavdelning resp.
vid truppen (TjR § 135: 3);
dels vid läkarbesiktningar (TjR § 135: 10);

dels vid upprättandet av läkarkort och hälsoregister ävensom vid
skyddskoppympning (TjR § 9);

dels vid sundhets- och hälsovårdsinspektioner (TjR § 135: 7. Militärt
hälsovårdsreglemente, §§ 3 och 4).

§ 6.

Under andra facktjänstgöringen må den värnpliktige läkaren, som därtill
av den ordinarie läkaren prövas lämplig, under dennes överinseende
och ansvar tillfälligt förrätta sjukvisitationer, handhava sjukvården, upprätta
hälsoregister och utföra skyddskoppympning.

Rörande sjukvårdens handhavande vid truppförbanden i Boden hade
fästningsläkaren Rahm uttalat sig i skrivelser till sjukvårdsstyrelsen den
7 och den 11 juni 1929.

I skrivelse den 7 juni hade Rahm anfört. Under Rahms hela tjänstetid
hade värnpliktiga läkare jämlikt § 6 i bestämmelserna örn värnpliktiga
läkares facktjänstgöring tillfälligtvis förrättat sjukvisitationer
vid i Boden förlagda trupper. De värnpliktiga läkarna hade
alltid dagligen närvarit vid sjukvisitationerna, i början av sin tjänstetid
som åskådare, men hade sedermera, först under ordinarie läkarens
personliga ledning och därefter självständigt under dennes överinseende,
tillfälligtvis förrättat sjukvisitation. Ovan anförda bestämmelse syntes

121

Rahm icke kunna tolkas annorlunda, än att värnpliktig läkare skulle under
däri anförda former få utan den ordinarie läkarens personliga närvaro
själv förrätta sjukvisitation, enär eljest bestämmelsen syntes i sin
helhet fullkomligt överflödig med hänsyn till vad i § 5 samma förordning
funnes stadgat. § 6 syntes Rahm just utgöra det komplement till § 5, som
berättigade ett sådant förfarande, som varit fallet vid i detta ärende avsett
tillfälle. Denna tolkning av författningen hade Rahm tidigare för
bataljonsläkaren Thorburn framhållit. Med anledning av ovanstående
förhållanden hade Thorburn liksom övriga läkare inom garnisonen vissa
dagar icke personligen förrättat sjukvisitationen. Det torde vara onödigt att
för sjukvårdsstyrelsen åter framhålla läkarnas arbetsuppgifter i allmänhet,
men just beträffande bataljonsläkaren Thorburn kunde förtjäna påpekas,
att han vore praktiskt taget ensam nattjourhavande för kirurgiska
inneliggande fall och för olycksfall. Dessutom hade han även ansvaret
för det löpande arbetet och skötseln av sjukhusets barnbördsavdelning, vilken
tjänst synnerligen ofta ledde till flera timmars förlust av nattsömnen
genom den upprepade påpassning, som dessa — i regel patologiska —
förlossningsfall krävde. Det vore icke rimligt, att av en så upptagen sjukhusläkare
kräva uppstigning kl. 6 varje vardagsmorgon. Att bataljonsläkaren
Thorburn den 7 maj ej själv förrättat sjukvisitationen hade berott
dels på att värnpliktige läkaren Norinder av Rahm och Thorburn
ansetts fullt kompetent att jämlikt ovan anförda författning förrätta
sjukvisitationen, dels på att Thorburn dagen förut själv undersökt regementets
sjuka.

I skrivelsen den 11 juni 1929 hade Rahm anfört följande. Överinseende
jämlikt ifrågavarande § 6 över de sjukvisiterande yngre läkarnas verksamhet
skedde vid alla garnisonens truppförband dagligen i följande form.
Varje sjukanmäld, som av vederbörande sjukvisiterande läkare ansåges
i något avseende förete oklar sjukdomsbild eller i behov av utredning,
försåges vid sjukvisitationen med en blankett, innehållande order att inställa
sig å viss tid för specialundersökning (-behandling). Denna blankett
försåges dessutom i varje fall, då så vore behövligt, nied adress till
den läkare vid garnisonssjukhuset, vilken av den sjukvisiterande ansåges
vara den rätte att analysera fallet, och dessutom med påskrift örn sjukdomens
art eller andra meddelanden t. ex. »ögon», »lungröntgen», »halsundersökning»,
»hjärta?», »lungor*». Garnisonssjukhusets samtliga läkare, vilket
vore detsamma som garnisonens samtliga läkare, hade alltid stått till
förfogande för dessa konsultationer, vilket betraktats som självklart.
Överinseende ägde dessutom rum så, att då de värnpliktiga läkarna fullgjort
sjukvisitationen, begåvo de sig alltid omedelbart till fortsatt tjänstgöring
vid garnisonssjukhuset, där ronderna då började. Här avlades alltid
rapport örn utfallet vid sjukvisitationen till vederbörande truppförbandsläkare,
därest något förefallit, som av den sjukvisiterande ansetts i
behov av att anmälas, varefter överläggning vid behov skedde med Rahm

122

©Iler övriga äldre läkare. Sålunda stöde de värnpliktiga läkarna liela
dagen i omedelbar kontakt med samtliga garnisonens läkare, och vad som
till äventyrs icke vid sjukvisitationen kommit att av dem uppmärksammas,
komme ofta på grund av samtalen vid ronder och undersökningar att
aktualiseras i sammanhang med iakttagelserna i det gemensamma arbetet.
Det syntes Rahm, att på detta sätt överinseende ägde rum i så
hög grad, som läte sig göras, örn man icke ansåge, att den, som hade överinseende,
själv skulle personligen vara närvarande vid varje särskilt fall.
Den värnpliktige läkaren måste ju emellertid för varje sjukanmäld göra
sitt eget medicinska bedömande, och gällande författning syntes ju
också genom långt gående inskränkningar söka skaffa garanti för att endast
kvalificerade värnpliktiga läkare finge tillfälle till självständigt
handlande. Att därigenom absolut garanti mot medicinska misstag icke
förskaffades vore självklart, men sådan garanti erhölles icke heller, hur
rigorösa bestämmelser än utfärdades och med vilka läkare som helst.
Beaktas borde, att inom det militära arbetet, där begreppet överinseende
ofta förekomme, detta icke någonsin torde innebära, att den, som utövade
överinseende, personligen allt för ofta skulle närvara. Det torde till och
med få anses vara felaktigt, örn en högre befälhavare genom ett för nitiskt
överinseende berövade den underordnade den ledning, som han vore
satt att utöva, och som för honom vore avsedd att skapa vana vid självständigt
arbete och självständigt ställningstagande. I sådan anda torde
också den unge läkarens utbildning i sjukvårdsarbete böra bedrivas —
örn han skulle lära sig stå på egna ben — att han skulle själv bedöma
och handla och icke vänja sig vid, att ansvaret vid alla situationer skulle
tagas av andra.

Tjänstförrättande militieombudsmannen infordrade i ärendet utlåtande
av medicinalstyrelsen, som i skrivelse den 29 juli 1929 anförde följande.

Värnpliktige Bilanders sjukdom hade börjat med smygande och obestämda
symptom och ingen eller ringa feber. Det vore därför ursäktligt,
örn läkarna vid undersökningen den 6 maj 1929 på eftermiddagen och den
7 maj klockan 8 på morgonen icke kunnat ställa en riktig diagnos utan
tagit fallet för en enkel tarmkatarr. Anledningen till sjukdomsfallets
mera ovanliga förlopp hade framkommit vid operationen, då det visat
sig, att blindtarmsbihanget läge bakom blindtarmen, ett förhållande som
betydligt försvårade ställande av en riktig diagnos i sjukdomens tidigare
stadium. Medicinalstyrelsen funne därför för sin del, att de undersökande
läkarna icke gjort sig skyldiga till fel eller försumlighet i sin tjänst,
varför styrelsen hemställde, att fallet icke måtte föranleda någon ytterligare
åtgärd från militieombudsmannens sida.

Medicinalstyrelsen hade emellertid funnit det påfallande, att sjukvisitationen
den 7 maj överlämnats åt värnpliktige läkaren medicine kandidaten
Norinder. Enligt arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses tjänst©-

123

meddelande angående värnpliktig läkares facktjänstgöring biträdde den
värnpliktige läkaren bland annat vid sjukvisitationer för vinnande av
ytterligare erfarenhet o. s. v. I föreliggande fall hade värnpliktige läkaren
Norinder haft i uppdrag att ensam förrätta sjnkvisitationen den 7
maj. Visserligen innehölle samma tjänstemeddelande en bestämmelse,
att värnpliktig läkare, som därtill prövades lämplig, tillfälligt finge förrätta
sjukvisitation under ordinarie läkarens överinseende och ansvar,
men medicinalstyrelsen kunde icke finna, att den tolkning härav, som
fästningsläkaren Rahm i sin skrivelse den 11 juni 1929 lämnat, kunde
vara riktig. Det syntes i alla händelser vara lämpligt, att sjukvårdsstyrelsens
ovannämnda föreskrift angående värnpliktig läkares förrättande
av sjukvisitation förtydligades till undvikande av missförstånd. Enligt
medicinalstyrelsens mening borde den ordinarie läkaren vara närvarande
vid visitation, som förrättades av värnpliktig läkare, och personligen
kontrollera dennes undersökningar. Det inträffade nämligen understundom,
att svårtolkade sjukdomsfall — liksom fallet Ullander — bleve föremål
för undersökning vid dessa sjukvisitationer, och det vore därför av
vikt, att så kvalificerad läkare som möjligt skötte dessa visitationer.
Man kunde nämligen ej av en medicine kandidat begära, att han skulle
kunna nöjaktigt utreda dylika svårtydda sjukdomsfall, beträffande vilka
för övrigt även legitimerade läkare kunde misstaga sig. Ju större
träning läkaren ägde, desto färre blevo också misstagen.

I skrivelse till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 4 september
1929 anhöll militieombudsmannen, under hänvisning till vad medicinalstyrelsen
i sitt utlåtande anfört, att styrelsen ville avgiva förnyat yttrande
och därvid angiva de kompletterande föreskrifter, som syntes erforderliga
till förekommande av oriktig tillämpning av bestämmelserna
i sjukvårdsstyrelsens cirkulär den 3 juli 1923 angående värnpliktiga läkares
facktjänstgöring.

I skrivelse den 16 september 1929 anförde sjukvårdsstyrelsen med anledning
härav följande.

Enligt vad för sjukvårdsstyrelsen vore känt, tillämpades bestämmelserna
angående värnpliktiga läkares facktjänstgöring i regel så, att de värnpliktiga
läkare, som av vederbörande truppförbandsläkare därtill ansågos
äga nöjaktiga förutsättningar och vara i övrigt lämpliga, finge självständigt
utföra sjukvisitation vid truppförband, varvid förfores så, att
lindriga och obetydliga sjukdomsfall genast behandlades, varemot varje
fall av allvarlig art eller som kunde föranleda tvekan angående diagnos
och behandling, underställdes vederbörande ordinarie läkares undersökning
och prövning, antingen då denne vid senare tidpunkt på dagen infunne
sig vid truppförbandet eller också annorstädes — under det att den
sjuke sattes ur tjänstgöring — vid snarast sammanträffande, varvid noggrann
rapport lämnades angående sjukmottagningen samma morgon. Erforderliga
åtgärder vidtoges därefter beträffande ifrågavarande sjuka.

124

Detta förfaringssätt — så småningom utformat — torde i allmänhet betingas
därav, att vederbörande truppförbandsläkare av en eller annan anledning
vore för tillfället hindrade att själva utföra eller vara närvarande
vid sjukmottagningen å truppförbandet (fåtal ordinarie truppförbandsläkare,
sjukhusarbete, akuta allvarliga sjukdomsfall, som måste tillses
o. s. v.). Till sjukvårdsstyrelsens kännedom bade ej kommit något
sjukdomsfall, i vilket klander rests mot att facktjänstgörande värnpliktiga
läkare under ovan anförda förutsättningar tagits i anspråk för utförande
av sjukvisitation. På ovan angivet sätt bade också förfarits vid
det tillfälle, då det akuta appendicitfall inträffade i Boden, vilket vore
föremål för utredning av militieombudsmannen. Till de av medicinalstyrelsens
angivna principiella synpunkterna anslöte sig sjukvårdsstyrelsen
till fullo. Det vore från sjukvårdsstyrelsens sida intet att erinra
emot önskvärdheten av, att den militära sjukvården ständigt måtte förfoga
över legitimerade läkare, vilka i och med sin legitimation besutte
den formella kapaciteten att behandla varje sjukdomsfall. Att förverkliga
detta önskemål vore emellertid icke möjligt med fältläkarkårens nuvarande
organisation, enär nämligen truppförbandens sjukvård omhänderhades
av minsta möjliga antal ordinarie truppförbandsläkare, och generalfältläkaren
underställda disponibla läkare icke motsvarade förefintligt
behov av extra läkarkrafter. Det hade således varit och torde alltjämt
bliva nödvändigt att för sjukvården vid truppförbanden taga värnpliktiga
facktjänstgöringsskyldiga läkare i anspråk för att, under den förutsättning,
som ovan angivits, självständigt tillfälligt biträda vederbörande
truppförbandsläkare vid sjukvisitationer och vård av de värnpliktiga.
De tillfällen, vid vilka förelåge ett särskilt stort behov av läkare, vore
regementsövningarna och de fälttjänstövningar, som hölles under dessa.
Då befunne sig nämligen två årsklasser samtidigt i tjänstgöring mot högst
en under övriga tider av året. Övningarnas natur krävde dessutom, att
truppförbanden då i största möjliga utsträckning fältorganiserades. På
grund härav koinme jämlikt för innevarande års regementsövningar utfärdade
organisationsbestämmelser (generalorder nr 1461) vid infanteriet att
förefinnas ett behov av 3 å 4 läkare per regemente. Då ett infanteriregemente
icke förfogade över mer än tvenne läkare, måste behovet av de en å två
övriga fyllas av värnpliktiga läkare, där ej bataljonsläkare vid kåren
eller i reserven kunde disponeras för ändamålet. Enär bataljonerna under
nämnda övningar ofta läge på ett betydligt avstånd från varandra,
måste deras läkare självständigt lägga hand vid sjukvården. Under en
tid av ungefär 3 veckor under regementsövningarna, före fälttjänstövningarna,
hade de ordinarie truppförbandsläkarna haft tillfälle att pröva
de värnpliktiga facktjänstgörande läkarna. Det stöde dem fritt att i de
fall, då de ej ansåge sig kunna anlita dem för självständig verksamhet
såsom bataljonsläkare under fälttjänstövningar, få dem ersatta med andra
mera kvalificerade. Så hade ej skett. Generalfältläkaren, som deltoge i

125

var och en av de större fälttjänstövningarna och därunder hade uppmärksamheten
särskilt inriktad på de värnpliktiga läkarnas sätt att handhava
sin bataljons sjukvård, betygade deras duglighet och känsla av ansvar
därvid.

Vad beträffade förhållandena i Boden i förevarande avseende franninge
dessa bäst av en översikt över antalet ordinarie militärläkare därstädes
i förhållande till antalet truppförband. I Boden vore förlagda Norrbottens
regemente, Bodens artilleriregemente, Norrbottens artillerikår, Norrlands
dragonregementes till Boden detacherade skvadron, Bodens ingenjörkår,
Tredje intendenturkompaniet. Örn dessa truppförband vore förlagda
annorstädes, skulle för dem erfordrats 6, minst 5 läkare, nämligen. 2
vid vardera Norrbottens regemente och Bodens artilleriregemente och
helst 2 för de återstående trupperna tillsammans. I Boden funnes emellertid
endast 4 ordinarie läkare. På dessa vilade utom tjänsten vid truppförbanden
även sjukvården vid det stora garnisonssjukhuset. Detta, som
vore baserat på vård av såväl garnisonens sjuka som civila sjuka, hade
ej färre än 230 platser. De därstädes tjänstgörande militärläkarna skulle
besitta, utom kvalifikationer för militärtjänstgöring, jämväl sådan som
erfordrades för civil sjukhusvård inom kirurgi, medicin, epidemiologi,
ögonsjukdomar och röntgen. Det påvilade dessa således en orimligt stor
arbetsbörda. En under år 1929 gjord underdånig framställning örn utökning
av läkarkrafterna i Boden med en bataljonsläkarbeställning hade
ännu icke blivit bifallen. Förnyad framställning därom hade gjorts i arméförvaltningens
skrivelse angående lantförsvarets medelsbehov för nästkommande
budgetår. Det hade således även i Boden blivit nödvändigt att
för sjukvisitationerna lita till de värnpliktiga läkarna. Till facktjänstgöring
i Boden hade städse utvalts de medicine kandidater, vilka under
föregående värnpliktstjänstgöring visat sig synnerligen dugliga, och de
ordinarie läkarna i Boden hade samtliga den uppfattningen, att dessa
medicine kandidater motsvarat det förtroende, man ansett sig kunna visa
dem.

I sin skrivelse till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 11 juni —
i samband med utredningen av det ifrågavarande fallet — framhölle fästningsläkaren
Rahm några principiella synpunkter, mot vilka sjukvårdsstyrelsen
intet hade att erinra, de nämligen, som rörde önskvärdheten av
att den facktjänstgörande läkaren invänjdes i att lita på sitt eget omdöme
— något som vore en förutsättning för hans åtgöranden såväl under
fredsförhållanden som ock och än mera under krig, då ju stort arbete,
krävande omdöme och känsla av ansvar i mycket hög grad måste komma
att påvila även icke legitimerade läkare. En punkt i Rahms skrivelse
vore ej fullt klar, den nämligen, som rörde redogörelsen för de olika fall,
vilka den värnpliktige haft att undersöka på sjukvisitation. Det förefölle,
som om redogörelse av honom lämnats till ordinarie läkaren endast
för do sjukdomsfall, vilka »i något avseende förete oklar sjukdomsbild».

126

Det vöre möjligt, att det vore formuleringen av den punkten, vilken medicinalstyrelsen
funne ej vara riktig och som medicinalstyrelsen ansåge
böra förtydligas för undvikande av missförstånd. Sjukvårdsstyrelsen
ville med anledning därav framhålla följande. Vid sjukvisitationerna på
truppförband förfores så, att namn m. m. på dem, som infunno sig till
visitation, vore antecknade i ett s. k. sjukhesked. Å detta skreve läkaren
diagnos och behandling för varje fall. I allmänhet torde det vara så,
att detta sjukbesked företeddes för ordinarie läkaren, som således kunde
kontrollera varje sjukdomsfall, ej endast de oklara. Nu gällande bestämmelser
angående de värnpliktiga läkarnas facktjänstgöring borde kompletteras
med föreskrift härom.

Av vad ovan anförts torde framgå, att den militära sjukvården allt
framgent måste i visst avseende lita till de facktjänstgörande medicine
kandidaterna. Nu förbölle det sig så, att dessa samtliga besutte de formella
kvalifikationer, vilka av medicinalstyrelsen fastställts såsom villkor
för ett förordnande såsom civila extra läkare, i det att de för att kunna
av generalfältläkaren kommenderas till denna tjänstgöring måste hava
avslutat kliniska tjänstgöringar i medicin och kirurgi. Vid muntliga
förhandlingar i detta ärende mellan chefen för medicinalstyrelsen och generalfältläkaren
hade den tanken framkastats, att förordnande för ifrågavarande
medicine kandidater såsom extra läkare skulle kunna utfärdas
för den tid, under vilken de gjorde facktjänstgöring, och skulle detta förordnande
kunna utfärdas av generalfältläkaren i samband med kommendering.
Sjukvårdsstyrelsen funne detta förslag synnerligen tilltalande
och skulle snarast vidtaga åtgärder för detsammas förverkligande. Sjukvårdsstyrelsen
ansåge emellertid, att ett utövande av denna formella rättighet
som extra läkare skulle föregås av prövning i varje särskilt fall
av den ordinarie militärläkare, som hade sig vården av de sjuka å truppförbandet
anförtrodd och som vore helt ansvarig för densamma.

Under förutsättning härav syntes nuvarande bestämmelser beträffande
värnpliktiga läkares facktjänstgöring böra omformuleras i den riktningen,
att under facktjänstgöring värnpliktig läkare, som av generalfältläkaren
förordnats såsom extra läkare, finge äga att under ordinarie truppförbandsläkares
överinseende och ansvar, örn han därtill av ordinarie läkaren
prövades lämplig, tillfälligt förrätta sjukvisitationer, handhava
sjukvården, upprätta hälsoregister och utföra skyddskoppympning. Det
skulle dock vara ordinarie truppförhandsläkares skyldighet att kontrollera
varje sjukdomsfall, som han ej själv lagt hand vid, och göra detta snarast
möjligt efter sjukvisitationen.

Den 12 oktober 1929 utfärdade arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse de
av militieombudsmannen begärda kompletterande föreskrifterna angående
värnpliktiga läkares facktjänstgöring (T. L. A. nr 36). Dessa föreskrifter
hava följande lydelse:

127

Angående förtydligande av föreskrifterna i § (i av sjukvårdsstyrelsens
cirkulär den 3 juli 1923, angående värnpliktiga läkares facktjänstgöring
(T. L. A. nr 25/1923).

På förekommen anledning har kungl, arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,
till förtydligande av bestämmelserna i § 6 av sjukvårdsstyrelsenscirkulär
den 3 juli 1923, angående värnpliktiga läkares facktjänstgöring
(d. nr 1722, T. L. A. nr 25/1923) velat härigenom föreskriva, att då värnpliktig
läkare med stöd av nämnda paragraf tillfälligt förrättat sjukvisitation,
det skall åligga den ordinarie läkaren att omedelbart vid eller i
varje fall snarast möjligt efter sjukvisitationen kontrollera varje sjukdomsfall,
som den värnpliktige läkaren behandlar.

I samband härmed föreskriver sjukvårdsstyrelsen tillika, att endast sådan
värnpliktig läkare, som av generalfältläkaren förordnats såsom extra
läkare, må anlitas till de i ovannämnda § 6 omförmälda uppgifter.

I resolution den 21 oktober 1929 anförde militieombudsmannen härefter
följande:

Av utredningen i ärendet och särskilt det av medicinalstyrelsen avgivna
yttrandet framginge, att den vid läkarundersökningarna den 6 maj på
eftermiddagen och den 7 maj på morgonen ställda diagnosen beträffande
ifrågavarande sjukdom icke varit riktig. Till följd härav hade sjukdomsfallet
icke omedelbart kommit under den behandling, som vederbort. På
grund av vad medicinalstyrelsen anfört funne militieombudsmannen emellertid
det inträffade icke föranleda någon vidare på militieombudsmannen
ankommande åtgärd.

I ärendet hade med anledning därav att en av ovannämnda undersökningar
verkställts av en värnpliktig läkare uppkommit fråga i vad mån
och under vilka former värnpliktiga läkare borde få förrätta sjukvisitation.
Beträffande detta mycket betydelsefulla spörsmål, som förut varit
föremål för militieombudsmannens uppmärksamhet, hade sjukvårdsstyrelsen
år 1923 utfärdat särskilda bestämmelser. Av dessa framginge, att
den värnpliktige läkarens huvudsakliga uppgift vore att biträda den ordinarie
truppförbandsläkaren med sjukvården vid truppförbandet. Från
denna i § 5 av bestämmelserna upptagna huvudregel medgåves i § 6 det
undantaget, att värnpliktig läkare, som därtill av den ordinarie läkaren
prövades lämplig, finge under andra facktjänstgöringen under den ordinarie
läkarens överinseende och ansvar tillfälligt förrätta sjukvisitationer
m. m. I fråga om innebörden av denna bestämmelse hade fästningsläkaren
Rahm i sin skrivelse den 11 juni 1929 givit uttryck åt den uppfattningen,
att när värnpliktig läkare med stöd av densamma förrättat sjukvisitation,
den ordinarie läkarens överinseende endast skulle behöva utövas beträffande
sådana sjukdomsfall, som enligt den sjukvisiterandes åsikt företedde
oklar sjukdomsbild eller eljest ansåges vara i behov av att underställas
den ordinarie läkaren. I likhet med medicinalstyrelsen kunde
militieombudsmannen icke finna, att denna tolkning av bestämmelsen
kunde vara riktig. En på sådan uppfattning örn bestämmelsens inne -

128

börd grundad oriktig tillämpning av densamma förhindrades emellertid
genom den av sjukvårdsstyrelsen i dess senaste yttrande ifrågasatta och
numera utfärdade tilläggsföreskfifter örn skyldighet för den ordinarie
trupplörbandsläkaren att, då värnpliktig läkare tillfälligt förrättat sjukvisitation,
omedelbart vid eller i varje fall snarast efter sjukvisitationen
kontrollera varje sjukdomsfall, som den värnpliktige läkaren behandlade.

Även den av sjukvårdsstyrelsen vidtagna anordningen att endast sådan
värnpliktig läkare, som av generalfältläkaren förordnats såsom extra läkare,
finge anlitas att förrätta sjukvisitationer m. m. torde — med hänsyn
till de kompetensfordringar, som skulle uppställas för meddelande
av dylikt förordnande — vara ägnad att verka i åsyftad riktning: nämligen
att sjukvisitationerna bleve verkställda av därför kvalificerade
läkare.

Med hänsyn till sålunda vunnen rättelse funne militieombudsmannen
vidare åtgärd beträffande förevarande, i ärendet uppkomna spörsmål icke
vara från hans sida erforderlig.

12. Försummelse av regementsläkare att handlägga och för regementschefen
föredraga ärende angående ersättning åt värnpliktig
för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring. I

I en den 26 april 1929 dagtecknad klagoskrift anförde värnpliktige nr
300 74/1927 Erik Anders Utter, att han under värnpliktstjänstgöring vid
Norrbottens regemente ådragit sig sjukdom den 27 januari 1928, att han
i april 1928 gjort framställning örn ersättning på grund härav, men att
han trots upprepade påminnelser icke erhållit något svar. Utter anhöll
därför örn militieombudsmannens hjälp för slutligt avgörande av nämnda
ersättningsfråga.

I skrivelse till chefen för Norrbottens regemente den 30 april 1929 anhöll
militieombudsmannen om upplysningar angående den i skriften berörda
frågan.

Med anledning härav översände bemälde regementschef yttrande i
ärendet från fästningsläkaren i Boden regementsläkaren N. G. Bahm, vilken
det ålegat att i egenskap av regementsläkare vid regementet handlägga
det ifrågavarande ärendet.

Eegementsläkaren Rahm anförde följande. Då Utters sjukdom infallit
under Rahms tjänstetid som regementsläkare vid Norrbottens regemente
och hans vård å garnisonssjukhuset omhänderhafts av Rahm, och då det
berodde på Rahm, att ärendets behandling fördröjts, ville Rahm meddela
följande redogörelse för vad som beträffande sagda ärende förefallit.
Utter hade vårdats å garnisonssjukhuset i november 1927 för blindtarmsinflammation
och hade opererats den 15 november 1927. Den 27 januari

129

1928 hade Utter ånyo intagits på sjukhuset för buksmärtor, uppkomna i
samband med en sträckning under skidlöpning. Utter hade då lagts på
en dietkur. Efter att under 3 V2 veckors kur med normalt förlopp hava
varit symptomfri och feberfri hade han den 24 februari 1928 fått ansiktsros,
utgången från näsan. Den 7 mars 1928 hade han varit feberfri igen
och utskrivits symptomfri den 15 mars 1928. Någon tid därefter hade
inkommit en ansökan örn ersättning av den 7 april 1928, stämplad »I. 19,

6 komp.», men utan nummer, åtföljd av ett brev, vari Utter sade: »Jag
får ock meddela, att jag ej ännu är arbetsför, har måst fortfarande anlita
läkare i anledning av att var flyter från ena örat». Något senare hade
ankommit ett brev från Utter av den 15 april 1928 av följande lydelse:

»Till kompaniadjutant vid 6. komp. I. 19.

Som svar på eder skrivelse, får jag meddela att jag under övning den
27 januari, under anfallsstrid uppför en brant backe så åkte skidorna bakåt.
Där fick jag ont i magen, och hade sedan hela dagen ont. Jag kunde inte
stå sedan på eftermiddagen, så jag måste lägga mig. Jag var med ändå
på förmiddagen resten av övningen fast de var så ont. Så fick jag ansiktsros,
när jag var på garnis. I november 1927 blev jag opererad för blindtarmen,
annars har jag inte behövt anlita läkare före eller efteråt. Jag
bär ännu vari oförmögen till arbete.

Säivis den 15 april 1928.

300 74/27 Utter.»

Som syntes vore här icke tal örn något öronlidande. I motsats mot föregående
brev uppgav i stället nu Utter, att han »inte behövt anlita läkare
före eller efteråt». Här vore dock icke fullt klart, till vilken tilldragelse
detta »före eller efteråt» vore att hänföra, men det syntes Rahm sannolikt,
att Utter menade sina sjukdomar under tjänstetiden. Med anledning
av dessa handlingar, som dels i sig själva vore något oklara, dels ställda
i samband med Utters sjukdom, för Rahm som Utters läkare å sjukhuset
tett sig än dunklare, hade Rahm anbefallt utredning å sjukhuset. Denna
utredning hade tagit rätt lång tid och sedan befunnits i väsentliga stycken
oriktig och för den skull måst göras örn. Sommaren 1928 under läkarbyten
och semestrar hade handlingarna blivit undanlagda. Då sedermera
under 1928 ingenting avhörts från annan myndighet eller från Utter,
hade ärendet blivit glömt. Den 14 januari 1929 hade Rahm erhållit förfrågan
från Utter angående hans ansökan och den 22 januari genom Norrbottens
regementes regementsexpedition en skrivelse från Utter angående
samma sak. Föregående handlingar i ärendet hade då tagits fram för
handläggning men hade på grund av Rahm påvilande andra uppgifter
icke blivit behandlade. Orsaken vore i första hand den stora sjuklighet,
som vintern 1928—1929 på sjukhuset tagit Rahms tid i anspråk, samt de

9 — Militieombudsmannem ämbetsberättelse.

130

arbetsuppgifter, som även i övrigt påvilat Bahm i bans olika tjänsteåligganden
på grund av vakanser m. m. Bahm kunde icke heller förneka, att
just detta ärendes behandling fått stå tillbaka för andra, då det synts
Bahm uppenbart, att anledning saknats för ersättnings utbetalande, i det
att den enda sjukdom, som Utter angivit fortfara efter utskrivningen,
öronflytningen, dels icke torde nämnvärt hava nedsatt hans arbetsförmåga
— flytning från utörat trolig -— dels icke kunde bava med militärtjänsten
att skaffa. Ärendets försenande hade alltså icke synts Bahm böra medföra
någon förlust för Utter, vilken åsikt av Bahm här framförts icke för
att föregripa riksförsäkringsanstaltens bedömande, utan för att förklara,
varför Bahm handlagt andra ärenden i tidigare tur.

För egen del anförde regementschefen följande. Då regementsläkaren
underlåtit att för regementschefen föredraga ärendet ifråga, hade regementschefen
utöver vad regementsläkaren anfört endast att framhålla
de svåra förhållanden, under vilka regementets läkare arbetade. Läkarvården
vid Norrbottens regemente bestredes nämligen av till kommendantskapet
hörande läkare, vilka således måste splittra sina krafter på ett
flertal olika uppgifter. Utters ansökan hade numera, den 8 maj 1929,
expedierats till riksförsäkringsanstalten.

Den 9 augusti 1929 meddelade riksförsäkringsanstalten beslut i ersättningsfrågan
och tillerkände Utter såsom ersättning för under militärtjänstgöring
ådragen sjukdom livränta att från och med den 15 mars till
och med den 14 juni 1928 utgå efter 225 kronor för år räknat med 56 kronor
25 öre.

I skrivelse till regementschefen den 5 september 1929 anhöll militieombudsmannen
härefter, att regementschefen måtte efter vederbörandes hörande
inkomma med upplysning: 1) till vilken expedition Utters ansökan
till chefen för Norrbottens regemente den 7 april 1928 blivit av Utter ingiven,
när detta skett och på vad sätt handlingen därvid blivit diarieförd;

2) huruvida ifrågavarande handling, därest den icke ingivits direkt till
regementsexpeditionen vid Norrbottens regemente, av den expedition, som
mottagit densamma, blivit i vederbörlig ordning överlämnad till regementsexpeditionen
och därstädes diarieförd; samt 3) när och av vem
handlingen överlämnats till regementsläkaren Bahm.

Med anledning härav meddelade regementschefen i skrivelse den 8 oktober
1929 följande. Utter, vilken varit i tjänst under repetitionsövningen
1929, hade därunder för kompaniadjutanten vid 6. kompaniet uppgivit,
att han i kompaniadjutantens frånvaro själv gått in på kompaniexpeditionen
och åsatt sin ansökan kompaniets diariestämpel — dock utan att
diarieföra densamma — varefter han sannolikt den 7 april 1928 gått upp
till regementsexpeditionen, avd. I, och själv avlämnat ansökan därstädes.
Vid sortering av den inkommande posten till avd. I syntes regementskvartermästaren
hava överlämnat ansökan till regementsexpeditionen, avd. V,

131

vars chef var dåvarande regementsläkaren Rahm. Å avd. V, där handlingen
borde hava diarieförts, hade detta synbarligen underlåtits.

Den 15 oktober 1929 meddelade militieombudsmannen resolution i ärendet,
däri militieombudsmannen anförde följande. Militieombudsmannen
funne det vara anmärkningsvärt, att Utters ifrågavarande ansökan, som
inkommit till Rahm i egenskap av regementsläkare i början av april 1928,
icke blivit av Rahm vederbörligen handlagd och föredragen inför regementschefen
förrän i anledning av Utters under april 1929 hos militieombudsmannen
framställda klagomål. Vad Rahm till försvar för dröjsmålet
anfört kunde så mycket mindre utgöra någon giltig ursäkt, som Rahm
vid olika tillfällen från Utter erhållit påminnelse örn hans ansökan och
Rahms uppfattning i fråga örn Utters anspråk givetvis icke bort inverka
på handläggningen av ärendet. Då emellertid rättelse vunnits, hade militieombudsmannen
ansett sig kunna underlåta vidtaga vidare åtgärd för
beivran av det anmärkta förfarandet.

13. Värnpliktig’ har på grund av försummelser av vederbörande
befattningshavare fått fullgöra repetitionsövning, som lagligen icke
ålegat honom, samt oriktigt påförts böter för uraktlåten mönstring. I

I en till militieombudsmannen insänd skrift anhöll värnpliktige nr 653
19/1926 Bror Arvid Käll örn upplysning, huruvida han kunde komma i
åtnjutande av ersättning för det han obehörigen fått fullgöra en repetitionsövning
under år 1928, till följd varav han varit arbetslös under omkring
två månader efter tjänstgöringens slut.

Militieombudsmannen infordrade till en början upplysningar i saken
från befälhavaren för Norrköpings östra rullföringsområde nr 26, till
vilket område Käll dåmera hörde. Rullföringsbefälhavaren anförde med
anledning härav i skrivelse den 29 april 1929. Den 28 januari 1928 hade
från Värnamo rullföringsområde nr 19 inkommit värnpliktskort för Käll,
som då varit inflyttad till Tingstad församling inom Norrköpings östra
rullföringsområde nr 26. Å Källs värnpliktskort hade tydligt stått angivet,
att Käll förut varit fast anställd vid förutvarande Smålands artilleriregemente
i 3 år, och därunder fullgjort rekrytskola och deltagit i tre
repetitionsövningar. På grund därav hade rullföringsbefälhavaren i stamkortet
antecknat »Fullgjort all fredstjänstgöring». När sedermera mönstringstiden
år 1928 gått till ända och ingen anmälan inkommit från Käll,
hade han blivit upptagen å förteckning över deni, som år 1928 uraktlåtit
mönstra. Sedermera hade Käll infunnit sig personligen å rulllöringsexpeditionen
och anhållit få veta, varför han, som varit i tjänstgöring år
1928, blivit bötfälld för försummad mönstring. Då det ej funnits någon
anteckning å Källs värnpliktskort angående denna tjänstgöring, hade

132

rullföringsbefälhavare!! bett att få se hans inskrivningsbok, som han författningsenligt
medfört vid sin inställelse å rullföringsexpeditionen. Uti
inskrivningsboken, som varit utfärdad av befälhavaren för Värnamo rullföringsområde
nr 19, hade stått infört, att Käll varit fast anställd vid
förutvarande Smålands artilleriregemente uti 3 år, fullgjort rekrytskola
och deltagit i tre repetitionsövningar, men dessutom hade å den sidan i
inskrivningsboken, där övningsbefälet skulle införa anteckningar, införts
»skall fullgöra den sista rep. övningen med 1926 års klass». Käll hade
varit oviss örn vilken anteckning uti inskrivningsboken han borde rätta
sig efter, men ansett för säkrast att följa den anteckningen, att han skulle
fullgöra ännu en repetitionsövning. Han hade därför avmönstrat i någon
hamn och den 7 september 1928 inställt sig vid Svea artilleriregemente,
vilket han efter sin inflyttning till rullföringsområdet nr 26 tillhörde. När
han anlänt till Svea artilleriregemente, skulle hans batteriadjutant hava
yttrat till honom, att han egentligen ej behövt inställa sig. Av någon oförklarlig
anledning hade han emellertid kvarhållits vid Svea artilleriregemente,
varifrån hans värnpliktskort rekvirerats den 24 september 1928.
Några sådana hade emellertid icke avsänts utan hade meddelats regementet,
att Käll fullgjort all fredstjänstgöring på grund av anteckningarna
å hans i rullföringsexpeditionen befintliga värnpliktskort, varjämte utdrag
ur hans värnpliktskort expedierats den 24 september 1928. Därefter
hade rullföringsbefälhavaren ej vidare hört talas om Käll och ej heller
sedermera underrättats av Svea artilleriregemente örn att Käll fullgjort
ytterligare en repetitionsövning under hösten 1928. Då Käll inställt sig å
rullföringsexpeditionen för att få veta, varför han var uppförd å förteckning
över dem, som uraktlåtit mönstra år 1928, hade rullföringsbefälhavaren
för första gången fått se hans inskrivningsbok, vari denna hans
extra repetitionsövning då var införd av chefen för 9. batteriet vid Svea
artilleriregemente såsom fullgjord 2. repetitionsövning. Käll vore fullkomligt
oskyldig till att han inställt sig till tjänstgöring, lämnat sin civila
sysselsättning och därefter blivit utan arbete. Detta berodde alltsammans
på, att uti hans inskrivningsbok stöde infört två mot varandra
stridande uppgifter angående hans fullgjorda fredstjänstgöring och att
han lojalt följt den anteckningen, att han hade ytterligare tjänst att
fullgöra. Svea artilleriregemente, som ägt tillgång till Källs inskrivningsbok,
borde genast hava insett, att Käll inställt sig felaktigt, och
omedelbart hemsänt honom.

I skrivelse till chefen för Svea artilleriregemente den 2 maj 1929 anmodade
militieombudsmannen denne att föranstalta örn erforderlig utredning
i ärendet och därmed ävensom med eget yttrande inkomma till militieombudsmannen.

Med skrivelse den 8 maj 1929 översände regementschefen yttranden från
chefen för 9. batteriet kaptenen G. Hernlund, regementskvartermästaren

133

kaptenen P. Montgomery och den underofficer, styckjunkaren R. Sjörin,
som tjänstgjorde å regementsexpeditionen.

Kaptenen Hernlund anförde. När Käll inryckningsdagen den 7 september
1928 inställt sig å batteriexpeditionen, hade batteriadjutanten påpekat
för honom, att han redan fullgjort all fredstjänstgöring. Käll hade då anmärkt,
att det stöde i inskrivningsboken antecknat, att han skulle fullgöra
sista repetitionsövningen med 1926 års klass. Sedan Hernlund fått anmälan
örn förhållandet, hade han beordrat batteriadjutanten att å regementets
värnpliktssektion anmäla saken. Detta hade också omedelbart
gjorts, men då något värnpliktskort för Käll ej tillställts regementet, hade
något klart besked ej kunnat erhållas. Underofficeren å värnpliktssektionen
hade meddelat, att han skulle ombestyra, att värnpliktskort bleve
rekvirerat från vederbörande rullföringsbefälhavare. Då batteriet icke
erhållit något meddelande från regementsexpeditionen att Käll skulle
hemsändas, hade Käll fått fullgöra repetitionsövningen.

Kaptenen Montgomery anförde. I egenskap av regementskvartermästare
vore Montgomery chef för regementsexpeditionen och hade i denna
egenskap såsom föredragande i värnpliktsmål en underofficer, styckjunkaren
Sjörin, vilken förestode expeditionens värnpliktsdetalj. Då Sjörin
icke underställt Montgomery riktigheten av Källs kvarhållande i tjänst
och ej heller för Montgomery företett det av rullföringsbefälhavaren översända
utdraget av värnpliktskortet, av vilket framgått, att Käll fullgjort
all fredstjänstgöring, hade Montgomery aldrig varit i tillfälle att föredraga
målet för regementschefen.

Styckjunkaren Sjörin anförde. Några dagar efter inryckningen hade
batteriadjutanten vid 9. batteriet meddelat Sjörin, att dubblett- och läkarkort
för Käll ej kommit batteriet tillhanda. Sjörin hade då lovat att rekvirera
dessa från rullföringsexpeditionen. På samma gång eller senare —
vilketdera kunde Sjörin numera ej erinra sig — hade meddelats, att Käll
varit fast anställd vid förutvarande Smålands artilleriregemente och där
fullgjort rekrytskola och tre repetitionsövningar, men att i Källs inskrivningsbok
stöde antecknat, att Käll vore skyldig fullgöra sista repetitionsövningen
med 1926 års klass. På grund av sistnämnda anteckning, vilken
vederbörande antagits hava haft skäl att göra, hade Käll fått kvarstanna.
Enär efter en större inryckning en hel del arbeten av mera brådskande natur
måst utföras, hade rekvisition å dubblett- och läkarkort för Käll ej avsänts
förrän den 21 september. Svar härå jämte utdrag ur värnpliktskort hade
ankommit till regementet den 25 september. Av nämnda svar hade framgått,
att Käll fullgjort all fredstjänstgöring. Käll hade naturligtvis då
bort omedelbart hemförlovas, men på grund av den korta tid, som återstått
till repetitionsövningarnas slut, och då regementet den 24 september
avgått till fälttjänstövningarna i Strängnäs, hade inga åtgärder vidtagits
för Källs hemförlovning. Vid repetitionsövningarnas slut, då dubblettoch
läkarkort för övriga värnpliktiga återsänts till respektive rullförings -

134

områden, hade meddelande örn att Käll varit i tjänstgöring bort avgå
till Norrköpings östra rullföringsområde. Detta hade emellertid blivit
bortglömt, enär dubblett- och läkarkort för Käll ej funnits vid regementet.

Genom skrivelse den 13 maj 1929 anmodade militieombudsmannen chefen
för Svea artilleriregemente att föranstalta örn ytterligare utredning i
nedan angivna avseenden:

1) Vid vilken tidpunkt hade batterichefen erhållit kännedom därom, att
Käll tidigare under fast anställning fullgjort rekrytutbildning och deltagit
i tre repetitionsövningar d. v. s. fullgjort all honom enligt lagen den
24 mars 1927 åliggande fredstjänstgöring?

2) Vid vilken tidpunkt hade den i batterichefens yttrande omförmälda
framställningen gjorts till regementsexpeditionen?

3) Vid vilken tidpunkt hade denna framställning anmälts för regementskvartermästaren
och vad hade då meddelats för denne?

4) Vilken befattningshavare hade mottagit skrivelsen den 24 september
1928 från befälhavaren för rullföringsområdet nr 26 och huru hade skrivelsen
ifråga handlagts?

5) Funnes särskilda bestämmelser utfärdade vid regementet beträffande
sättet för verkställande av den i § 105 inskrivningsförordningen
stadgade granskning av inskrivningsböcker och dubblettkort i samband
med de värnpliktigas inryckning och vilka vore i så fall dessa bestämmelser? 6)

Huru hade befälsförhållandena varit reglerade vid regementets hemmavarande
styrka under tiden för truppförbandets deltagande i fälttjänstövningarna
i september och oktober 1928 och vilka särskilda föreskrifter
hade gällt i fråga örn handhavande av expeditionstjänsten under nämnda
tid?

7) Hade Käll befunnit sig kvar vid truppförbandet eller hade han deltagit
i fälttjänstövningarna?

Vid utredningen skulle fogas avskrift av regementskvartermästarens
skrivelse till befälhavaren för Norrköpings östra rullföringsområde nr 26
med infordrande av dubblettkort för Käll.

Regementschefen överlämnade den begärda utredningen med skrivelse
den 31 maj 1929. Beträffande punkterna 1)—5) hänvisades till yttranden
från kaptenen Hernlund, löjtnanten T. Tamm, styckjunkaren Sjörin samt
avskrift av vid regementet utfärdade bestämmelser för expeditionstjänsten.

Kaptenen Hernlund anförde: Käll hade inställt sig först på kvällen inryckningsdagen
den 7 september 1928. Med anledning härav hade Hernlund
erhållit kännedom örn Källs tjänstgöringsförhållanden först den 8
september. Hernlunds order till batteriadjutanten att omedelbart anmäla
förhållandet till regementsexpeditionens värnpliktssektion torde med all
sannolikhet hava verkställts den 8 september och under alla förhållanden
senast den 9, vilketdera kunde batteriadjutanten nu icke erinra sig.

135

Styckjunkaren Sjörin anförde. Meddelandet angående Käll hade framförts
muntligen av adjutanten vid 9. batteriet och upptagits av Sjörin
mera som ett inhämtande av upplysningar angående fallet ifråga än som
en anmälan och hade, på grund härav, icke framförts till regementskvartermästaren.
Den från Norrköpings östra rullföringsområde nr 26 den
25 september 1928 inkomna skrivelsen hade vid ankomsten till regementet
överlämnats till värnpliktsdetaljen, som förestodes av Sjörin, och där
diarieförts. Skrivelsen torde därefter hava föredragits för befälhavaren
för hemmavarande styrkan, löjtnanten Tamm. Då emellertid ingen anteckning
funnes å skrivelsen, som angåve, att denna delgivits löjtnanten
Tamm, kunde Sjörin ej nu med säkerhet erinra sig att så skett.

Löjtnanten Tamm meddelade, att han numera icke kunde erinra sig,
huruvida den från Norrköpings östra rullföringsområde nr 26 den 25 september
1928 inkomna skrivelsen angående Källs tjänstgöringsförhållanden
blivit föredragen för honom i egenskap av befälhavare för regementets
hemmavarande styrka eller icke.

Enligt den vid regementschefens skrivelse fogade avskriften av bestämmelserna
för expeditionstjänsten vid regementet skulle vid värnpliktsinryckning
värnpliktssedlar och inskrivningsböcker av batterierna granskas
och jämföras samt skiljaktigheter dem emellan anmälas till regementsexpeditionens
värnpliktsdetal j.

I sin skrivelse meddelade regementschefen, att särskilda föreskrifter
för handhavande av expeditionstjänsten vid hemmavarande styrkan under
fälttjänstövningarna icke varit utfärdade eller ansetts erforderliga, samt
att Käll befunnit sig kvar vid hemmavarande styrkan under nämnda övningar.

Vid regementschefens skrivelse hade jämväl fogats avskrift av regementskvartermästarens
skrivelse i ärendet till befälhavaren för Norrköpings
östra rullföringsområde nr 26. Denna skrivelse, som var dagtecknad den
21 september 1928 och undertecknad av kaptenen P. Montgomery, var av
följande lydelse: »Härmed har jag äran anhålla örn värnplikts- och läkarkort
för värnpliktige nr 653 19/26 Käll, B. A., född den 25/12 1906, vilken
inställt sig vid A. 1 den 7 dennes till fullgörande av honom åliggande repetitionsövning».

I skrivelse den 24 juli 1929 anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
regementschefen att föranstalta örn utredningens komplettering
i vissa angivna hänseenden.

Med skrivelse den 23 september 1929 insände regementschefen de begärda
upplysningarna och meddelade tillika följande. På grund av svårigheten
att fastställa vem som kunde göras direkt ansvarig för Källs
kvarliållande i tjänst och då härigenom beretts honom obehag i form av
mistad arbetsförtjänst m. m., hade regementschefen under hand satt sig i
förbindelse med Käll samt till honom utbetalat ett skadestånd, varmed han

136

förklarat sig nöjd, och hade Käll i skrivelse på grund härav återkallat
sin ansökan till militieombudsmannen av den 24 april 1929.

Källs skrivelse, som var dagtecknad den 20 september 1929 och ställd till
militieombudsmannen, innehöll följande: Sedan Käll genom chefen för
Svea artilleriregemente bekommit full ersättning för nastad arbetsförtjänst
under den repetitionsövning, som Käll år 1928 fått fullgöra vid regementet
utan att detta lagenligt ålegat honom, återkallade Käll sin ansökan
av den 24 april 1929 angående ersättning härför.

Den 28 september 1929 meddelade militieombudsmannen resolution i
ärendet av följande lydelse. Den verkställda utredningen gåve vid handen,
att Käll på grund av anmärkningsvärda försummelser av vederbörande
befattningshavare vid regementet kommit att fullgöra tjänstgörings
som enligt lag icke ålegat honom, samt oriktigt blivit påförd böter för
försummad mönstring. Då emellertid Käll genom regementschefens försorg
erhållit gottgörelse för liden skada och på grund därav återkallat sin
till militieombudsmannen gjorda framställning, hade militieombudsmannen
ansett sig kunna låta bero vid vad sålunda förekommit i saken.

14. Värnpliktig’, som på grund av oduglighet till krigstjänst blivit
hemförlovad från värnpliktstjänstgöring, har det oaktat erhållit order
om inställelse för fullgörande av »återstående tjänstgöring». I

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige nr
1602 45/1924 fil. mag. Ernst Olsson klagomål bland annat däröver, att han
blivit genom order den 26 mars 1929 inkallad att vid Svea livgarde fullgöra
»93 dagars återstående värnpliktstjänstgöring», oaktat han på grund av
oduglighet till krigstjänst blivit i november 1928 hemförlovad.

I yttrande avgivet den 18 april 1929, anförde sekundchefen för Svea livgarde
följande. Olsson hade vid läkarbesiktning den 29 november 1928
förklarats oduglig till krigstjänst på grund av psykoneuros och med stöd
av § 123:1 inskrivningsförordningen omedelbart hemförlo vats. Angående
hemförlovningen hade behörig anteckning gjorts i Olssons inskrivningsbok
och å hans värnpliktskort. Genom en beklaglig felläsning på rullföringsexpeditionen
av sagda kort hade Olsson den 26 mars 1929 oriktigt inkallats
till fortsatt tjänstgöring den 1 juni 1929, till vilken dag Olsson enligt
ett tidigare beslut av chefen för Östra arméfördelningen erhållit uppskov.
Då Olsson erhållit rullföringsbefälhavarens order, borde han hava förstått,
att ett misstag blivit begånget och genom en enkel telefonpåringning till
rullföringsexpeditionen hava fäst vederhörandes uppmärksamhet härå.
Misstaget hade då omedelbart rättats och Olsson hade besparat sig och
vederbörande myndigheter avsevärt arbete. Genom särskilt meddelande
till Olsson den 6 april 1929 hade inkallelseordern återkallats.

137

Befälhavaren för Stockholms stadsrullföringsområde nr 45 anförde i
yttrande den 26 april 1929 följande. Olsson hade genom arméfördelningsorder
beviljats uppskov med värnpliktstjänstgöringen för tiden 30,11 1928
—1/6 1929, vilket beslut blivit vid truppförbandet satt inom särskild i ögonen
fallande ram å värnpliktskortet. Anteckning längre ned å värnpliktskortet
utvisade emellertid, att Olsson dagen innan uppskovet skulle träda
i kraft blivit av sekundchefen för Svea livgarde bemförlovad såsom oduglig
till krigstjänst jämlikt § 123 inskrivningsförordningen. På grund av
förbiseende av sistnämnda anteckning hade rullföringsofficeren vid rullföringsområdets
östra del majoren K. A. Norman den 26 mars 1929 inkallat
Olsson till fullgörande av 93 dagars återstående tjänstgöring med
inryckning den 1 juni 1929. Så snart misstaget upptäckts, bade Norman
den 6 april 1929 avlåtit en skrivelse till Olsson, däri inkallelseordern upphävdes
och vidare upplysningar lämnades i ärendet. Därest Olsson efter
mottagandet av den felaktiga ordern genom telefon eller på annat sätt
satt sig i förbindelse med rullföringsexpeditionen, skulle misstaget omedelbart
blivit rättat. Då Olsson icke kunnat förorsakas någon ekonomisk
eller annan skada till följd av felinkallelsen, hemställde rullföringsbefälbavaren
att klagoskriften, i den mån den avsåge den felaktigt
utfärdade inkallelseordern, icke måtte föranleda vidare åtgärd.

I avgiven påminnelseskrift anförde Olsson bland annat, att han vid tva
tillfällen baft telefonsamtal med vederbörande å rullföringsexpeditionen
utan att därav föranletts rättelse, nämligen dels då han erhöll inskrivningsboken
efter sin utryckning och dels da han erhöll inställelseordern.
Vid sistnämnda tillfälle bade han haft telefonsamtal dels på majoren Normans
telefonnummer och dels på personalens nummer.

Med anledning av vad Olsson sålunda anfört i sin påminnelseskrift infordrades
förnyat yttrande från rullföringsexpeditionen.

Majoren Norman yttrade med anledning härav. Under tiden från den
26 mars, då den felaktiga ordern utfärdades, till den 6 april 1929, då
nämnda order genom meddelande från Norman upphävdes, hade intet telefonmeddelande
från Olsson vare sig till Norman eller honom underställd
personal mottagits, och ej heller hade Olsson på annat sätt satt sig i förbindelse
med rullföringsexpeditionens östra del. Däremot hade Norman —
i samband med återkallandet den 6 april av den felaktigt utgivna ordern —
per telefon satt sig i förbindelse med Olsson och därvid jämväl muntligt
lämnat honom meddelande örn orderns återkallande.

Rullföringsbefälhavaren meddelade, att någon hänvändelse till honom
personligen icke ägt rum från Olssons sida.

Sedan den oriktiga inställelseordern sålunda blivit återkallad, lät militieombudsmannen
vid den vunna rättelsen hero.

138

15. Fråga huruvida civila personer, vilka till trupp utdelat antimilitaristiska
skrifter, obehörigen kvarhållits av militärbefälet samt
därvid utsatts för otillåten behandling m. m.

Uti en till militieombudsmannen insänd, den 24 november 1928 dagtecknad
klagoskrift anförde Helge Svensson, Gustav Andersson, Ture Axberg
samt Fritz Andersson, samtliga i Falkenberg, huvudsakligen följande:

Torsdagen den 27 september 1928 under då pågående fälttjänstövningar
i trakten av Falkenberg hade klagandena utdelat en del skrifter till manskapet
och därvid omringats av några befälspersoner, som velat anhålla
klagandena och införpassa dem på en kompaniexpedition. Då klagandena,
under förklaring att de ej gjort sig skyldiga till något som kunde motivera
ett anhållande, vägrat att åtlyda anmaningen, hade en närvarande
löjtnant dragit sin revolver och under hot med denna tvingat in klagandena
på kompaniexpeditionen, där de underkastades ett långt och synnerligen
ingående förhör av kompanichefen, kaptenen G. Bratt. Efter förhörets
slut, omkring klockan halv tolv på natten, hade klagandena avförts
med grovt våld från kompaniexpeditionen till en »arrestlokal», bestående
av en gammal skrubb, som, att döma av det skick vari den befann sig,
under »fredliga förhållanden» använts som hönshus. I lokalen hade icke
funnits stol, bänk eller ens litet halm, varför klagandena varit tvungna att
tillbringa natten stående. Upprepade framställningar att få lämna arrestlokalen
för uträttande av naturbehov hade avslagits. Klockan fem på
morgonen den 28 september hade klagandena utförts ur arresten. Deras
händer hade bundits på ryggen, varjämte klagandena sammanbundits med
ett rep på ungefär tre decimeters avstånd från varandra. Sedan hade
klagandena, gående efter en beriden officer och med en cykelordonnans
bakom sig, fått tillryggalägga den tre kilometer långa vägen till regementsstaben
vid »I. 102». Här hade klagandena, inhysta i en vagnsport,
fått stanna till klockan sju, då två fjärdingsman avhämtat dem med bil
och fört dem till Falkenberg.

Enligt klagandenas förmenande vore den behandling, för vilken de utsatts,
icke endast grovt brutal utan också lagstridig. Visserligen vore klagandena
kommunister och hade utdelat av Kommunistiska Ungdomsförbundet
utgivna skrifter, men detta till trots vågade klagandena kräva, att,
så länge inga speciella undantagslagar existerade, komma i åtnjutande
av samma rättigheter som andra medborgare. Det funnes i svensk lag ingen
bestämmelse, som förbjöde spridandet av sådana skrifter bland militärmanskapet,
som icke vore indragna eller belagda med kvarstad. De
av klagandena spridda skrifterna vore varken indragna eller belagda med
kvarstad. Icke heller kunde Tryckfrihetsförordningens bestämmelse i §

4 mom. 12 örn rätt för högste befälhavaren vid trupp att förhindra spridandet
av skrift till dess förordnande örn indragning kunde äga rum, tolkas
så, att den gåve honom rätt att låta anhålla den, som sprede skriften.

139

Klagandena påstode därför, att åtgärden att låta hålla deni i arrest saknade
stöd i lag. Då klagandena förmodade, att 1916 års kungörelse angående
vad militär personal hade att iakttaga vid upprätthållande av
allmän ordning m. m. skulle åberopas till stöd för anhållandet, ville klagandena
påpeka, att samma kungörelses § 4 föreskreve, att örn någon tagits
i förvar och häktning ej kunde företagas, han ej skulle kvarhållas
längre än till dess han uppgivit namn och adress. Vidare vore det klagandenas
uppfattning, att åtgärderna att hålla klagandena inspärrade i
ett stinkande hönshus, att vägra dem tillfälle att uträtta naturbehov, att
bakbinda klagandenas händer och låta släpa klagandena i rep efter häst
stöde i uppenbar motsats till alla föreskrifter örn fångars behandling och
sålunda vore straffbara. Klagandena anhölle, på grund av det anförda,
att militieombudsmannen måtte föranstalta örn en grundlig undersökning
av de relaterade händelserna och låta ställa vederbörande till ansvar för
deras lagöverträdelser.

Med anledning av klagoskriften anhöll militieombudsmannen i skrivelse
den 26 november 1928 till chefen för Södra arméfördelningen, att denne
måtte föranstalta om utredning i saken.

Den 27 december samma år inkom arméfördelningschefen med utredning,
bestående av särskilda av cheferna för Hallands och Kronobergs regementen
till arméfördelningschefen avgivna yttranden ävensom yttranden
från de militärpersoner, som tagit befattning med klagandena under de i
klagoskriften angivna förhållandena.

Berörda handlingar innehöllo i huvudsak följande.

Löjtnanten N. A. R. Sandberg anförde i yttrande den 7 december 1928:
Då Sandberg vid ett tillfälle under kvällen den 27 september 1928 uppehållit
sig på gårdsplanen utanför boningshuset i den bondgård, där kompaniet
varit förlagt, hade ett par värnpliktiga, tillhörande kompaniet, anmält,
att utdelare av försvarsfientliga skrifter uppehölle sig på gården.
Då Sandberg i det rådande mörkret samtidigt skymtat en civil person,
stående på något avstånd, hade Sandberg närmat sig samt frågat angående
vederbörandes namn och ärende. Då personen vägrat uppge detta samt givit
ett otidigt svar, hade han anmodats medfölja till kompanichefen,
kaptenen Bratt, vilket vederbörande gjort utan någon invändning. Under
det att personen förflyttat sig in i boningshuset, hade Sandberg hållit honom
i rockärmen. Då Sandberg därefter åter kommit ut på gården, hade
där funnits ytterligare två personer, vilka då anmodats att följa med in,
vilket de gjort, varvid Sandberg likaledes hållit dem i ärmen. En fjärde
person hade låtit sig fullt frivilligt införas av en värnpliktig. Sandberg
hade vid tillfället ifråga icke varit försedd med något slag av vapen. Vid
ett därpå av kompanichefen hållet förhör, varvid skriftligt protokoll upprättats,
hade de anhållna uppgivit sina namn, men icke kunnat styrka sin
identitet. De hade på uppmaning själva framlämnat sitt förråd av åtskilliga
hundra exemplar av olika försvarsfientliga skrifter. Kompani -

140

chefen hade om en stund avlägsnat sig för att anmäla det passerade till
bataljonschefen. Då sedermera bestämts, att de anhållna skulle förflyttas
till bataljonens kulsprutekompani, hade Sandberg på natten medföljt vid
ditförandet. Sandberg hade då varit i tillfälle iakttaga, att därvid intet
som helst våld förekommit. De anhållna hade fasthållits endast i rockarna
för att förhindra, att de i det rådande mörkret skulle undkomma.
Rummet, i vilket klagandena förvarats under natten, hade varit en obebodd
kammare, möblerad med en soffa. Såvitt Sandberg kunnat iakttaga,
hade icke någon osnygghet förmärkts i rummet.

Officersaspiranten, fanjunkaren N. G. T. Lundberg anförde i yttrande
den 4 december 1928: Lundberg hade befunnit sig inne hos kompanichefen,
kaptenen Bratt, då löjtnanten Sandberg inkommit med en civil person och
anmält, att han fasttagit denne, vilken till manskapet utdelat flygblad,
samt att ytterligare ett par civila ynglingar funnos utanför. Lundberg
hade då gått ut för att biträda vid fasttagandet av de övriga och omhändertagit
en, som dock förut fasttagits av ett underbefäl. Sedermera hade
Lundberg avsänts till bataljonschefen, majoren Aschan, med kompanichefens
skriftliga rapport. Efter omkring 30 minuter hade Lundberg återvänt
med bataljonschefens skriftliga order. Kompanichefen hade därefter gått
ut för att uppsöka bataljonschefen. Då kompanichefen omkring kl. 22.30
återkommit, hade de fyra ynglingarna utförts, varvid Lundberg lett en av
dem i armen. Intet som helst våld hade använts av Lundberg. Ej heller
hade Lundberg sett någon av de övriga använda våld. Ynglingarna hade
förts till kulsprutekompaniet vid I. 11, där de avlämnats till kaptenen
Graffman, som infört dem i en kammare. Lundberg hade själv varit inne
i kammaren, innan ynglingarna införts i densamma. Enligt Lundbergs
uppfattning hade ingenting funnits att anmärka mot densamma. En bänk
hade löpt längs ena väggen och någon smuts eller stank hade Lundberg
ej kunnat iakttaga.

Reservofficersaspiranten L. E. Fogelklou anförde i yttrande den 1 december
1928: Vid 10-tiden på kvällen ifrågavarande dag hade kompanichefen,
kaptenen Bratt, tillkallat Fogelklou och meddelat, att han med
hjälp av några officerare fasttagit fyra kommunister, som utdelat flygblad
inom kompaniets förläggning, och att han tänkte gå till bataljonschefen,
majoren Aschan, för att erhålla order örn, hur han skulle förfara
med dessa. Därefter hade Bratt tillsagt Fogelklou att gå in i kompanichefens
kvarter och där jämte löjtnanten Sandberg taga hand örn flygbladsutdelarna.
Efter en stund hade Bratt återkommit i sällskap med
kaptenen Graffman. Denne hade tagit befälet och verkställt visitering.
Sedan även en annan reservofficersaspirant samt, efter vad Fogelklou trott,
även en furir tillkallats, hade Fogelklou fått order av Graffman att taga
cn av kommunisterna och hålla honom säkert. Dessa, som utan motstånd
följt med, hade på så vis hållits av någon av det tillkallade befälet, varefter
förflyttning i gåsmarsch skett till en gård belägen en 500 eller 600

141

meter därifrån. Något »grovt våld» hade ej använts och ej heller behövt
användas, enär kommunisterna godvilligt följt med. Vid framkomsten till
nyssnämnda gård, som antagligen varit kulsprutekompaniets kvarter, hade
Graffman gått in där och talat med någon. Strax därefter hade Graffman
låtit föra in kommunisterna i någon del av, såsom det tycktes Fogelklou,
ett stall. Graffman hade sagt, att han skulle ringa efter landsfiskalen,
men som denne antagligen ej kunde komma tidigt på morgonen, skulle
de få följa med kompaniet, tills de kunde avhämtas av landsfiskalen. Därefter
hade vakt ordnats över dem medelst några furirer.

Kaptenen Gösta Bratt anförde i rapport den 3 oktober 1928, avgiven till
chefen för Hallands regemente: Omkring kl. 9.15 på kvällen den 27
september 1928 hade löjtnanten Sandberg kommit till Bratt samt anmält,
att några civila ynglingar ströko omkring och utdelade kommunistiska,
till brott mot den militära ordningen uppmanande skrifter. Bratt hade då
befallt Sandberg att införa ynglingarna, vilka vägrat att för Sandberg
uppgiva namn och adress. För fastställande av deras identitet hade Bratt
tillsagt ynglingarna att kvarstanna i rummet, varest han hållit förhör
och uppsatt ett protokoll. Till en början hade ynglingarna vägrat uppgiva
sina namn. Sedermera hade de dock åtlytt uppmaningen. De hade erkänt,
att de i förläggningen utdelat dels flygbladet »Örn kriget bröt ut i
morgon», dels ock »Manskapsbladet», årgång 3, nr 4, och sagt, att de verkställt
utdelningen »på order från Moskva». Det upprättade protokollet
jämte begäran örn förhållningsorder hade insänts till bataljonschefen. Från
denne hade sedermera ankommit skriftlig order, att ynglingarna skulle
hållas i förvar i tält eller eljest i särskild lokal och under stark bevakning.
Bratt hade därefter begivit sig till batterichefen och hemställt, att ynglingarna
måtte få förvaras vid annat kompani än det ifrågavarande, vars
flesta värnpliktige voro från trakten. Bataljonschefen hade då bestämt,
att ynglingarna skulle förvaras vid bataljonens kulsprutekompani. Ynglingarna
hade avhämtats omkring kl. 22.30 av personal ur nämnda
kompani.

Den i kaptenen Bratts rapport omnämnda skriftliga ordern hade följande
lydelse:

»''Dessa fyra’ skola tagas i förvar, förläggas i särskilt tält eller annan
lokal, under sträng bevakning. Namnen skola uppgivas och kvarhållas
de till dess jag haft tillfälle kontrollera deras uppgift. Rapport med
namnuppgift skall vara till mig inkommen i morgon före kl. 4.oo. Även
skola antecknas vittnenas namn. Därest uppbrott sker före jag fått tillfälle
kontrollera namnuppgiften, medföres dessa under bevakning av
komp.

H. Aschan
Bat. chef.

Ch. von Baumgarten.»

142

Kaptenen Bratt anförde vidare i yttrande den 7 december 1928: Beträffande
vidtagna åtgärder ansåge Bratt sig hava handlat enligt sin tjänsteplikt
och efter givna föreskrifter. Vad särskilt beträffade tillämpningen
av kungörelsen den 9 maj 1916, ville Bratt framhålla, att de fyra ynglingarna
vägrat uppgiva sina namn för dagofficeren liksom att de sedermera
under förhöret till en början vägrat uppgiva sina namn under förmenande,
att det ej vore deras skyldighet uppgiva dessa. Skälig anledning hade sålunda
förelegat att hålla dem i förvar, tills tillförlitlig upplysning i
nämnda hänseende kunnat vinnas. Ynglingarna hade hållits i förvar av
Bratt endast den tid, som åtgått för att erhålla begärda instruktioner från
bataljonschefen. När ynglingarna senare avhämtats å Bratts kompaniexpedition,
hade intet »grovt våld» förekommit eller över huvud något våld
alls, så länge vederbörande befunnit sig inom Bratts kompani. Bratt bestrede,
att någon löjtnant med revolver tvingat in ynglingarna på kompaniexpeditionen.

Kaptenen Gillis Graffman anförde i yttrande den 17 december 1928:
Torsdagen den 27 september 1928 hade Graffman erhållit order att omedelbart
inställa sig hos bataljonschefen, majoren Aschan. Anländ dit, hade
Graffman fått order av Aschan, att fyra i förvar tagna ynglingar skulle
omhändertagas av Graffman och tillsvidare förvaras genom hans försorg
under sträng bevakning, och hade Graffman gjorts ansvarig för att ynglingarna
icke rymde. Sedan Graffman tillkallat ett par underbefäl från
sitt kompani, hade Graffman, åtföljd av dessa, begivit sig till kaptenen
Bratts kompani för att taga hand örn ynglingarna. Därefter hade yngligarna
avförts till Graffmans kompani, varvid Graffman tillsagt underbefälen
att hålla ynglingarna så, att de ej skulle kunna rymma. Att
Graffman på minsta sätt skulle begått något våld eller utsatt ynglingarna
för någon omild behandling, bestrede Graffman på det bestämdaste.
Graffman hade icke heller sett någon av sitt underbefäl göra detta. Vid
ankomsten till Graffmans kvarter, där så gott som varje vrå varit tagen i
anspråk för de värnpliktiga, hade Graffman fått tillåtelse av kvartervärden
att förvara ynglingarna i en stallkammare belägen intill stallet. Sålunda
icke något hönshus. I kammaren, vars golv visserligen ej varit nystädat,
hade funnits en träsoffa, på vilken gott och väl fyra personer
kunde få rum. Några exkrementer hade icke funnits på golvet, och ej heller
hade Graffman kunnat förnimma någon osund luft. Ungefär kl. 3
hade Graffman fått två skriftliga order från bataljonschefen, den ena av
innehåll, att kompaniet kl. 4 skulle vara färdigt för att marschera norrut,
där anfall förestod, och den andra med innehåll, att de fyra ynglingarna
samma klockslag skulle under bevakning sändas till regementsstaben 5
kilometer söderut, och hade denna order innehållit en kraftig uppmaning
att tillse, att ynglingarna icke kunde rymma. Då Graffmans kompani, vid
vilket en del personal under övningarnas gång insjuknat, och sålunda
redan brist på sådan förefunnits, skulle göras marsch- och stridsberett,

143

hade Graffman icke kunnat avvara mera än två man, och hade därför en
furir Linderholm beordrats att jämte en velocipedordonnans föra ynglingarna
till regementsstaben. Då det kl. 4 varit alldeles mörkt, och vägen
till regementsstaben delvis gått genom tät skog, hade Graffman ej ansett
att dessa två man under angivna förhållanden kunnat svara för, att ynglingarna
icke rymde. Därför hade Graffman givit order till furiren att
binda dem örn vänstra överarmen. Detta bindande hade sålunda varit
en säkerhetsåtgärd, till vilken Graffman ansett sig hava rätt, enär ynglingarna
varit tagna i förvar. Skulle de, örn de icke bundits, hava lyckats
rymma, hade Graffman däremot kunnat vänta straff för att icke hava
åtlytt bataljonschefens order. Att ynglingarna umgåtts med rymningsplaner,
hade en vaktliavande furir under natten hört dem säga. För att
furiren skulle kunna inom den närmaste tiden återförena sig med kompaniet,
hade han gjorts beriden. Graffman tillbakavisade klagandenas beskyllningar,
i vad de avsåge Graffmans uppträdande. Graffman ansåge
sig endast hava fullgjort sin plikt.

Chefen för Kronobergs regemente översten E. F. M. Grafström anförde
i yttrande den 19 december 1928: Den uppgift, som förelegat för kaptenen
Graffman och furiren Linderholm, hade varit synnerligen svår att lösa.
Å ena sidan skulle de ansvara för att ynglingarna ej rymde ur »förvaret»,
å andra sidan hade ej under transporten till regementsstaben fått vidtagas
strängare åtgärder än som med en effektiv kontroll varit erforderligt. Då
översten i sistnämnda avseende möjligen kunnat finna någon överdrift,
hade han — efter stor tvekan — ålagt såväl Graffman som Linderholm
det straff, som framginge av tvenne vid yttrandet fogade avskrifter av
förhörsprotokoll med därå tecknade bestraffningsresolutioner.

Av dessa sistnämnda framgick, att regementschefen genom beslut den
3 oktober 1928 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt en var av
kaptenen Graffman och furiren Linderholm för oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikt disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar.

Chefen för Hallands regemente översten G. R. Geijer anförde i yttrande
den 11 december 1928: Redan dagarna före fälttjänstövningarna hade de
s. k. kommunisternas i Halmstad verksamhet förmärkts vid regementet i
det att bland annat flygblad utspritts. Flygbladet hade haft titeln »Om
kriget bröt ut i morgon». Den 24 september hade översten gjort framställning
till justitieministerns ombud i Halmstad örn flygbladets indragande.
Påföljande dag hade förordnande härom meddelats. Flygbladet, som sedan
i stor utsträckning utdelats dels till urlastande truppavdelningar, dels
under pågående fälttjänstövningar inom manöverområdet, dels ock vid
truppernas hemtransport, hade sålunda varit indraget, innan fälttjänstövningarna
tagit sin början. Till regementsstaben vid »I. 102» hade den
28 september omkring kl. 4 på morgonen, möjligen något tidigare, ingått
telefonmeddelande från II. bataljonen, att fyra kommunister, som fasttagits,
emedan de stört ordningen inom truppförbanden och utspritt flygblad

144

av brottsligt innehåll, komme att avsändas under bevakning till regementsstaben,
varjämte hade anhållits, att kommunisterna skulle omhändertagas
för de vidare åtgärder, som förhållandena kunde föranleda,
översten hade då genast befallt en officer i regementsstaben att per telefon
sätta sig i förbindelse med landsfiskalen i Falkenberg och anhålla, att
denne så fort ske kunde måtte komma ut till Seglora, hålla förhör med
kommunisterna och vidtaga de åtgärder, som detta kunde giva anledning
till. Svaret hade blivit, att landsfiskalen skulle efterkomma denna framställning.
Sannolikt något före kl. 5 hade kommunisterna anlänt, förda
på det sätt, att en furir (ej officer såsom i klagoskriften säges) tillhörande
II. bataljonens kulsprutekompani (ur I. 11) ridande hållit i ett rep, med
vilket kommunisterna varit bundna, varjämte en velocipedordonnans följt
bakom. Kommunisterna hade förhållit sig alldeles tysta och stilla vid ankomsten,
såvitt översten kunnat se, lugnt följande de eskorterande, översten
hade genast givit order att lösgöra ynglingarna och i övrigt fullfölja
förut erhållen befallning. Furiren och velocipedordonnansen ur I. 11
hade översten beordrat kvarstanna för att till landsfiskalen lämna de upplysningar
han kunde önska. Själv hade översten icke kunnat anställa
något förhör, då översten därtill saknat tid, enär översten och regementsstaben
ofördröjligen måst förflytta sig till stridsledningsplats inom det
under gruppering till strid varande regementet. Innan översten satt sig
upp på hästen, hade han likväl hunnit kontrollera, att befallningen örn
kommunisternas lösgörande varit under utförande och iakttaga, att de
införts i en bod, där signalavdelningen varit förlagd under natten. Halmen
från denna förläggning hade ännu legat kvar, erbjudande kommunisterna
ett gott viloläger, örn de önskat sådant. Slutligen hade översten
även givit befallning om, att någon föda örn möjligt skulle beredas dem.
Mellan kl. 7 och 8 på morgonen hade översten mottagit anmälan, att kommunisterna
överlämnats till landsfiskalen vid 7-tiden.

Sjukvårdssergeanten Wilh. Karlsson anförde i yttrande den 30 november
1928: Omkring kl. 4 på morgonen ifrågavarande dag hade Karlsson

erhållit order att mottaga och bevaka fyra anhållna personer, vilka utdelat
flygblad vid en av »I. 102:s» bataljoner. De anhållna hade under
bevakning av en furir från ovan nämnda bataljon inkommit till regementsstabens
förläggning med händerna bakbundna å ryggen. Kegementschefen
hade omedelbart givit order örn de anhållnas lösande samt
tillsagt Karlsson att skaffa dem något att äta. De anhållna hade omedelbart
lösts och bevakats i den bod, där regementsstabens signalmanskap
under natten varit förlagt. De hade genast lagt sig till vila å de kvarlämnade
halmbäddarna och logerat i boden från kl. 5, då de anlänt, till kl. 7,
då de avhämtats av polismyndigheterna från Falkenberg, med undantag
för den tid kl. 6—6.30, då de vid matbordet i gårdens storstuga intagit
kaffe och smörgåsar i sällskap med Karlsson och tvenne signalister.

145

I avgiven påminnelseskrift den 3 februari 1929 anförde härefter klagandena
bland annat följande:

Till stöd för åtgärden att anhålla klagandena hade anförts, att den utdelade
skriften »Om kriget bröt ut i morgon» varit indragen. Klagandena
hade emellertid, då de utspritt skriften, icke haft kännedom örn indragningen.
Emellertid erkände klagandena nu, sedan de fått veta, att indragning
varit beslutad redan innan klagandena spritt skriften, det ur kaptenen
Bratts synpunkt berättigade i att låta anhålla klagandena för att erhålla
namn och adresser. Vad klagandena däremot alltjämt icke kunde
anse annat än som olagligt vore tilltaget att låta kvarhålla klagandena,
sedan de uppgivit namn och adresser. I § 4 av den åberopade kungörelsen
bestämdes uttryckligen, att örn någon tagits i förvar enligt §§ 1, 2 eller 3
och omständigheterna icke vore sådana, att han kunde häktas, han ej
finge kvarhållas längre än till dess han uppgivit namn och adress. Klagandena
vidhölle, att löjtnanten Sandberg hotat dem med revolver och
att de varit utsatta för grovt våld vid avförandet till arrestlokalen.

I dörren till denna hade funnits ett större fyrkantigt hål, genom vilket
den olidliga stanken från ladugården (stallet) strömmat in till klagandena.
Den omnämnda soffan hade varit en utdragssoffa av trä, vilken emellertid
saknat lock och sålunda varit omöjlig att vare sig sitta eller ligga på.
Slutligen ville klagandena påpeka, att kaptenen Bratt överskridit sin befogenhet,
då han fråntagit klagandena deras exemplar av Manskapsbladet.

I skrivelse till landsfiskalen i Årstads distrikt den 19 februari 1929 anmodades
denne att inkomma med avskrift av protokoll över förhör med
klagandena ävensom med uppgift angående de åtgärder, som av civil
myndighet kunde hava vidtagits i saken.

Med anledning härav insände landsfiskalen protokoll över ett å polisstationen
i Falkenberg den 28 september 1928 hållet förhör med klagandena.
Av detta protokoll inhämtades, att vederbörande regementschef kl.
6 på morgonen nämnda dag per telefon anmält, att fyra ynglingar föregående
kväll anhållits för spridande av antimilitaristiska skrifter bland
trupperna, och anhållit, att de genast måtte avhämtas och förhöras för
kontroll av uppgivna namn och adresser; att sedan de anhållna avhämtats,
förhör med dem omedelbart anställts; att de därvid uppgivit, att de
saknat kännedom örn att skriften »Örn kriget bröt ut i morgon» vore indragen;
samt att de efter förhöret blivit släppta.

I den skrivelse, varmed detta protokoll översändes, meddelade landsfiskalen,
att några åtgärder, utöver de i förhörsprotokollet angivna, icke av
honom vidtagits gent emot klagandena. I

I telegram till militieombudsmannen, avsänt från Boden den 1 mars
1929, intygade sedermera kaptenen Bratt, att löjtnanten Sandberg, då kla 10

— Militie ombudsmannens ämbetsberättelse.

146

gandena införts, icke burit koppel eller pistolfodral samt att Sandberg
under hela den tid, då han därefter tillsammans med Bratt uppehållit sig
i förhörslokalen, d. v. s. till dess fanjunkare Lundberg återkommit från
majoren Aschan, ej haft beröring med något vapen.

Härjämte ingav löjtnanten Sandberg den 2 mars 1929 en till militieombudsmannen
ställd skrift, vari Sandberg under edlig förpliktelse försäkrade,
att han vid klagandenas införande till Bratt icke varit försedd med
något slag av vapen. Sandberg tilläde, att han redan vid ankomsten till
förläggningen lagt sin livrem jämte påträtt pistolfodral med inneliggande
pistol på en stol i ett hörn av rummet.

Ärendet avgjordes av militieombudsmaxmen genom resolution den 3
april 1929 av följande innehåll.

Då klagandena anträffats vid trupp i färd med att utsprida ett flygblad,
som enligt förordnande av chefens för justitiedepartementet ombud
i Halmstad dessförinnan blivit indraget, samt civil polismyndighet ej
funnits tillstädes, hade militärhefälet jämlikt kungörelsen den 9 maj 1916
angående vad militär personal i vissa fall hade att iakttaga vid upprätthållande
av allmän ordning m. m. varit berättigat taga klaganden i tillfälligt
förvar för att erhålla upplysning örn deras namn och hemvist.

Enligt nämnda kungörelse finge den, som jämlikt densamma tagits i
förvar, ej kvarhållas längre än till dess han uppgivit namn och hemvist,
med undantag dock för det fall att den anhållne undandroge sig lämna
sådan uppgift eller ock skälig anledning förekomme, att lämnad uppgift
vore oriktig, i vilket fall han finge hållas i förvar till dess tillförlitlig
upplysning i detta hänseende vunnits. Klagandena hade visserligen till
chefen för det kompani, där de omhändertagits, lämnat uppgifter å namn
och hemvist, vilka uppgifter vid en påföljande dag av vederbörande landsfiskal
verkställd undersökning befunnits riktiga; men då klagandena till
en början såväl inför dagofficeren som inför nämnde kompanichef vägrat
lämna dylika uppgifter, hade den befälhavare, som sedermera givit
order örn klagandenas kvarhållande intill dess han blivit i tillfälle kontrollera
de lämnade uppgifterna, icke helt saknat fog för denna sin åtgärd.

Att klagandena därefter under natten förlagts i en stallkammare av den
beskaffenhet, som i ärendet blivit upplyst, kunde med hänsyn till de förhandenvarande
omständigheterna icke läggas militärbefälet till last såsom
fel.

Det vore upplyst, att klagandena, då de senare på natten förts till regementsstaben,
transporterats sammanbundna med rep och med bakbundna
händer. Den behandling, som klagandena sålunda underkastats, innebure
uppenbarligen ett överskridande av de befogenheter, som enligt ovannämnda
kungörelse tillkomme militärhefälet. Emellertid hade de för transporten
ansvariga — en officer och ett underbefäl — för vad de därigenom

147

låtit komma sig till last av vederbörande regementschef blivit ådömda
straff.

Utredningen gåve icke vid handen, att klagandena i övrigt — såsom de
gjort gällande — vid anhållandet eller sedermera blivit utsatta för våld
eller hot.

Vad därefter anginge klagomålen mot att militärbefälet fråntagit klagandena
vissa av dem innehavda skrifter, så vore upplyst, att militärbefälet
vid tillfället ifråga omhändertagit ett antal exemplar dels av ovannämnda
redan indragna flygblad, dels av ett tidningsnummer benämnt
»Manskapsbladet», vilket utdelats samtidigt med flygbladet och sedermera
även blivit vederbörligen indraget. Med hänsyn till innehållet i
Tryckfrihetsförordningen § 4 mom. 12 hade militärbefälet varit berättigat
vidtaga åtgärder för hindrande av nämnda skrifters spridande vid
truppen.

Av sålunda angivna skäl funne militieombudsmannen de i ovannämnda
avseenden framställda olika klagomålen icke föranleda vidare åtgärd från
militieombudsmannens sida.

Denna resolution delgavs genom särskilda skrivelser av samma dag
chefen för Södra arméfördelningen för kännedom och vederbörande truppförbandschefers
underrättande.

16. Anmärkning mot chefen för civilavdelningen i marinförvaltningen
för det denne mot en av honom utställd check uppburit visst belopp
ur marinförvaltningens kassa.

I en till militieombudsmannen den 2 november 1928 ingiven skrift förklarade
amiralitetsrådet Henrik Wolff, att han i samband med vissa upplysningar
i annat ärende ansåge sig böra bringa till militieombudsmannens
kännedom innehållet i ett inventeringsinstrument av den 8 januari
1927. Denna handling var av följande lydelse:

»Inventering jämlikt chefens för kungl, marinförvaltningen föreskrift
den 6 februari 1922 av marinkassörens förskottsmedel har denna dag verkställts
av undertecknade, därvid annan anledning till anmärkning icke
förekom än att såsom kontant tillgång åberopades en denna dag av marinöverkommissarien
Boalt å viss enskild bankinrättning utställd check å
etthundra kronor, mot vilken, enligt vad marinkassören upplyste, marinöverkommissarien
Boalt i ämbetsverkets kassa uppburit etthundra kronor
kontant och vilken check Boalt förklarat sig vilja inlösa någon av de
närmaste dagarna. Då inventeringsmännen icke kunde godkänna sagd ’,
check såsom behörig kassatillgång, tillhandahöll marinkassören omedelbart
vid inventeringen i stället etthundra kronor kontant.

Stockholm den 8 januari 1927.

Henrik Wolff E. Silfverswärd.»

148

Sedan militieombudsmannen med anledning av innehållet i inventeringsinstrumentet
anmodat marinöverkommissarien C. A. B. Boalt att till militieombudsmannen
inkomma med yttrande, anförde Boalt i avgivet yttrande
bland annat följande:

Efter undersökning i banken hade Boalt funnit, att den check, som avsåges
i angivelsen, hade utställts lördagen den 8 januari 1927. Boalt hade
nämnda dag frågat marinkassören, huruvida det vore för honom olägligt
att inväxla en Boalts check å 100 kronor. Härtill hade kassören svarat,
att härför mötte så mycket mindre hinder, som Boalts intjänta avlöning
för nämnda månad mer än väl räckt till för beloppet. Anledningen till
att Boalt icke funnit annan utväg för inväxling av checken mindes Boalt
icke. Antagligen hade stor brådska rått och lämpligt bud att skicka till
banken sannolikt icke funnits till hands. Inventering av kassan, som enligt
vad Boalt erfarit eljest plägade ske en gång i varje månad efter den
20, syntes hava mot vanan anordnats ifrågavarande dag efter bankens
stängning. Kassörens uppgift att checken skulle av Boalt inlösas efter
ett par dagar måste bero på missförstånd. I varje fall hade ingenting
hindrat honom att, så snart något bankkontor öppnades, presentera checken
för inlösen. Nu hade kassören presenterat checken till inlösen först den
11 januari, då checken enligt bankens anteckningar blivit inlöst. Att
för checken funnits täckning i banken framginge av ett bifogat intyg.

Boalt hade icke haft och hade icke något att skaffa med marinens räkenskaper
och kassavård och bure härför icke något ansvar. Boalt vore icke
förman för personalen å hokslutskontoret och kassan och således icke
för marinkassören.

Boalt hade i bortåt 30 år uteslutande använt check såsom betalningsmedel
för sina utgifter och hade aldrig utställt en check, som saknat
täckning å Boalts bankräkning. Under denna tid hade checksystemet
utvecklats högst betydligt och numera syntes bankkutymen vara, att
check instruktionsmässigt mottoges såsom likvid av bankkassör i den ort,
där den vore utställd, under förutsättning att kassören, eventuellt efter
förfrågan per telefon, ansåge checken skyddad av den bank, varå den vore
utställd. Sådant skydd skulle lämnas, likaledes instruktionsmässigt, så
snart för checken funnes täckning. Denna kutym syntes tillämpas även
av riksbanken.

Därest mot all rimlig förmodan checkens karaktär av betalningsmedel
icke ännu trots checksystemets utveckling i affärslivet juridiskt kunde
godtagas, vore väl Boalts check åtminstone lika god som ett kvitto å uppburen
förskottsavlöning. Vid denna tid hade dylika förskott varit mycket
vanliga, ehuru Boalt aldrig haft anledning att anlita denna utväg. Efteråt
hade Wolff frågat Boalt, varför han icke i stället begärt förskott, vilket
med hänsyn till rådande praxis icke kunnat förvägras honom. Kassören
syntes också hava uppfattat checken såsom kvitto å dylikt förskott.

149

Boalts avsikt hade emellertid icke varit att få något förskott än mindre
ett lån.

Vid yttrandet fanns fogat följande intyg:

»På begäran få vi härmed intyga, att marinöverkommissarien B. Boalt
på sin checkräkning hos oss under januari månad 1927 städse hade medel
disponibla för täckning av en check å etthundra (100) kronor.

Stockholm den 9 november 1928.

Östergötlands Enskilda Bank
Ivar Hultman

/Zetterstrand.»

Marinkassören C. J. O. Ulfsparre inkom sedermera med en skrift, vari
han med anledning av innehållet i Boalts yttrande meddelade följande.
Den 8 januari 1927 kl. 10—1l/2 11 f. m. hade Boalt anhållit hos Ulfsparre,
vilken då tjänstgjort som marinkassör, att mot en av Boalt utställd check
från ämbetsverkets kassa utfå 100 kronor. Ulfsparre, som icke då haft
närmare kännedom örn innehållet i 25 kap. 13 § strafflagen men i varje
fall funnit nämnda begäran mycket litet tilltalande, hade dock ej tyckt sig
kunna avslå en sådan framställning från civilavdelningens chef. Ulfsparre
hade med andra ord varit pressad att tillmötesgå framställningen.
Boalts ordande örn att Ulfsparre skulle hava sagt, att Boalts intjänta avlöning
för löpande månad mer än väl räckte till att täcka beloppet, vore
beroende på ett fullständigt misstag. Detta hade Ulfsparre aldrig yttrat.
Då hanken endast legat några steg från marinförvaltningen, torde något
lämpligt bud ej heller hava saknats, därest så hade önskats. Boalt hade
vid ifrågavarande tillfälle bestämt anmodat Ulfsparre att ej inlösa checken
förrän örn några dagar. Därmed kunde väl ej menas annat, än att Boalt
den 8 januari 1927 icke haft tillräcklig täckning å sin checkräkning förrän
örn några dagar. Då inventeringsmännen någon timme senare samma
dag företagit inventering av kassan, hade Ulfsparre anmält förhållandet
med resultat, att Ulfsparre omedelbart fått ersätta checken med 100 kronor
ur egen kassa. Först den 11 januari hade Ulfsparre i enlighet med Boalts
anmodan sänt checken till inlösen.

I en senare ingiven skrift anförde Ulfsparre ytterligare följande. Boalt
hade gjort gällande, att han icke vore marinkassörens förman. Då emellertid
överkommissarien vore personalchef för marinförvaltningens civila
personal, kunde Boalt icke vara annat än Ulfsparres högste civile förman
och Ulfsparre hans underordnade. Enär Boalt bestämt anmodat Ulfsparre
att ej låta inlösa checken förrän efter några dagar, syntes, även
örn medel för täckning av checkbeloppet varit i banken innestående, särskild
anledning hava förelegat till att Boalt ovillkorligen velat, att
checken ej skulle få presenteras till inlösen i banken förrän nyss angi -

150

vits. Ulfsparre anhölle därför, att militieombudsmannen ville låta göra
undersökning angående Boalts mellanhavande nied banken under viss
angiven tid. Ulfsparre hade i allt fall ansett sig förhindrad att mot sin
förmans uttryckliga föreskrift presentera checken till inlösen förrän efter
några dagar eller den 11 januari 1927.

I ärendet meddelade militieombudsmannen den 12 mars 1929 följande
resolution:

I ärendet vore utrett, att marinöverkommissarien Boalt på förmiddagen
den 8 januari 1927 ur marinförvaltningens kassa för egen räkning
utfått 100 kronor kontant mot en av honom å bankinrättning i Stockholm
utställd check å detta belopp; att vid en samma dag verkställd inventering
av kassan checken icke godkänts såsom kassatillgång, varför marinkassören
av egna medel tillhandahållit 100 kronor kontant samt att
checken därefter den 11 i samma månad av kassören presenterats i banken,
som inlöst densamma.

Av ett utav banken utfärdat intyg framginge, att täckning för checken
funnits å Boalts räkning i banken, i följd varav 25 kap. 13 § strafflagen icke
torde vara i förevarande fall tillämplig. Att transaktionen ändock inneburit
ett otillåtet förfarande följde redan av den omständigheten att
checken enligt gällande föreskrifter icke fått godkännas såsom kassatillgång.
Boalts framställning till kassören att mot checken utfå beloppet
ifråga måste dessutom betecknas såsom särskilt olämplig i betraktande
av Boalts tjänsteställning i förhållande till kassören. Ifrågavarande
transaktion gåve således enligt militieombudsmannens uppfattning
anledning till berättigade anmärkningar.

Då emellertid kassören — oavsett vad Boalt vid ifrågavarande tillfäll©
må hava yttrat till honom angående tidpunkten för checkens inlösning —
varit lagligen oförhindrad att omedelbart få checken inlöst i banken
och transaktionen således icke behövt medföra någon skada, hade militieombudsmannen
med stöd av 5 § i den för militieombudsmannen utfärdade
instruktionen ansett sig kunna underlåta vidtaga åtgärd för beivran av
det fel, som enligt militieombudsmannens uppfattning blivit begånget.

17. Fråga huruvida befattningshavare vid truppförband (maskinist)
tagit obehörig del i ett av annan person utfört arbete för trupp förbandet

m. m. I

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde J. A. Bodin
i Sollefteå följande. Vid Norrlands trängkår hade till den 15 november
1928 infordrats anbud å utförande av vissa vattenledningsarbeten. I anledning
därav hade även Bodin inlämnat anbud å dessa arbeten med en
anbudssumma på 4,520 kronor 75 öre. Då de inkomna anbuden hade prövats,

151

hade Bodins anbud varit det lägsta. Kårchefen hade emellertid — enligt
protokollet fört vid prövning av anbuden den 15 november 1928 — beslutat
att, då arbetenas utförande krävde fackkunskap och J. Bodin, som avgivit
det lägsta anbudet, själv ej vore fackman på området, antaga det näst
lägsta anbudet, nämligen det av J. E. Höglin, Ingersta, avgivna å 4,775 kronor.
Av detta protokoll framginge ej, huruvida bemälde Höglin besutte
den ifrågavarande sakkunskapen, ehuru formuleringen vore ägnad
att inge den föreställningen, att han vore fackman på området. Så vore
emellertid icke fallet. Hans fackkunskaper vore icke större än Bodins.
Däremot torde kårchefen vid beslutets fattande hava varit underkunnig örn
att Höglin ämnat anlita annan fackman som biträde i arbetet. Samma
möjlighet bade Bodin uppenbarligen baft, och det hade således icke funnits
någon anledning, varför icke Bodin, som haft det lägsta anbudet,
skulle fått arbetet. Vad som emellertid syntes hava varit avgörande hade
varit, att den sakkunnige, som Höglin skulle använda, varit trängkårens
egen maskinist, vilken i själva verket vore den egentlige entreprenören,
för vilken Höglin huvudsakligast stöde som bulvan. Således hade en i
statens tjänst anställd och fullt avlönad person tillåtits konkurrera med
ortens arbetsbebövande folk, och hans anbud hade antagits, ehuru hans
anbudssumma vore väsentligt högre än andra anbud. Bodin hade under
många år sysslat med liknande arbeten som här ifrågavarande, vilket ej
torde varit kårchefen obekant. Av det anförda framginge, att rättvisa
och opartiskhet icke blivit iakttagen vid ärendets avgörande, varför Bodin
hemställde, att militieombudsmannen ville undersöka saken och vidtaga
de åtgärder, som därav kunde föranledas.

Vid klagoskriften hade fogats protokoll över ifrågavarande anbudsprövning.
Av protokollet framgick, att anbud infordrats från vissa firmor
(däribland ej Bodin) samt att vid anbudstidens utgång inkommit fem
anbud, däribland från J. Bodin å 4,520 kronor 75 öre, och från J. E. Höglin
å 4,775 kronor. Med anledning av de inkomna anbuden beslöt kårchefen
att, då arbetets utförande krävde fackkunskap och Bodin, som avgivit det
lägsta anbudet, själv ej vore fackman på området, antaga det näst lägsta,
nämligen det av Höglin avgivna.

I skrivelse den 9 februari 1929 anmodade militieombudsmannen chefen
för Norrlands trängkår att inkomma med yttrande i ärendet.

Med anledning härav yttrade kårchefen i skrivelse den 20 februari 1929
bland annat följande. Vid utbjudandet på entreprenad av ifrågavarande
arbete — anordnandet av två brandposter m. m. vid kåren — hade Bodin ej
varit bland dem, från vilka skriftliga anbud å arbetets utförande infordrats.
Bodin vore nämligen till yrket snickare. Som sådan hade han undet
det gångna året utfört flera arbeten vid kåren och till full belåtenhet.
Det hade därför knappast kunnat tänkas, att han vore kompetent till eller
skulle vilja åtaga sig ett arbete som det ifrågavarande. Emellertid hade

152

Bodill dock vänt sig till kasernofficeren och av denne fått arbetsbeskrivning
m. m. på arbetet och även inlämnat anbud. Sedan Bodin på kårchefens
förfrågan förklarat, att ban ej vore fackman på området, och i
känslan av ansvar för att detta viktiga arbete för kårens räkning bleve
utfört på ett tillfredsställande sätt, hade kårchefen, med stöd av 30 § i
uppbandlingsförordningen besluta att förkasta anbudet från Bodin, såsom
ej varande sakkunnig, och antaga det närmast högre eller det, som
avgivits av Höglin, vilken vore »av Sollefteå stad godkänd» och självständigt
utfört vattenlednings- och liknande arbeten till såväl Sollefteå
stad som Telegrafverket m. fl. Det vore ej med sanningen överensstämmande,
att det avgörande för kårcbefen vid beslutets fattande varit, att
Höglin skulle använda kårens maskinist såsom sakkunnig. För att utröna,
huru härmed förhållit sig ävensom huruvida, kårchefen ovetande, nämnda
maskinist, såsom Bodin i sin skrivelse uppgivit, skulle varit den verklige
entreprenören, hade kårchefen härutinnan låtit verkställa utredning. Av
denna framginge, att maskinisten ej haft annat med Höglin att göra, än
att han på dennes begäran varit behjälplig med att anskaffa för arbetet
erforderliga rör, brandposter och övrig materiel. De personer, som biträtt
Höglin med arbetets utförande — grävnings- och igenfyllningsarbetena —
vöre de ordinarie arbetare, som inginge i hans arbetslag, och vore dessa
ifrån trakten. På grund av vad sålunda anförts bestrede kårchefen på
det bestämdaste Bodins mot honom ingivna anmälan för tjänstefel.

Uti en den 25 mars 1929 avgiven påminnelseskrift framhöll Bodin bland
annat, att all materiel för ifrågavarande arbete ankommit under maskinistens
adress och icke under Höglins samt att Bodins uppgift att maskinisten
varit den verklige entreprenören trots dennes egna uppgifter i
motsatt riktning hade fullt stöd i föreliggande omständigheter.

I skrivelse den 9 april 1929 anmodade militieombudmannen kårchefen
att med anledning av vad i påminnelseskriften anförts verkställa ytterligare
utredning i ärendet samt därmed jämte eget yttrande till militieombudsmannen
inkomma. Vid yttrandet skulle fogas bland annat de
handlingar, som vid utredningen kunde framkomma till styrkande av
maskinistens uppgörelser i saken, dels med Höglin, dels med den eller de
firmor, från vilka material till arbetet anskaffats.

Den 4 maj 1929 inkom kårchefen med den begärda utredningen samt
nytt yttrande i ärendet.

Utredningen hade verkställts vid ett den 19 april 1929 hållet förhör,
varöver protokoll bifogades.

Vid förhöret uppgav maskinisten O. Sundström följande. Någon dag
efter det Höglin fran kåren erhållit skrivelse med begäran örn inlämnandet
av anbud å ifrågavarande arbete hade Höglin tillfrågat Sundström, örn
han ville hjälpa Höglin att införskaffa prisuppgifter å erforderlig materiel.
Höglins begäran hade Sundström gått in på och från en firma i

153

Stockholm införskaffat en offert, som Höglin funnit så fördelaktig i jämförelse
med andra från Sollefteå erhållna, att han lovat Sundström, att
örn Höglin komme att erhålla arbetet och Sundström ville hjälpa honom
med att rekvirera och anskaffa erforderlig materiel, Sundström skulle
som ersättning erhålla O.so kronor per sträckmeter rör eller omkring 190
kronor. Detta hade Sundström gått med på, och då Höglin vid anbudsprövningen
fått arbetet, hade Sundström i sitt namn per telefon beställt
all erforderlig materiel. Denna hade därefter skickats under Sundströms
adress samt utlösts och betalts av Sundström med medel, som han härför
erhållit av Höglin. Någon skriftlig överenskommelse hade ej uppgjorts
mellan Sundström och Höglin, utan hade Sundström, när Höglin vid arbetets
fullbordan fått sin betalning av kåren, erhållit den avtalade ersättningen.
Sundström ansåge sig icke hava handlat oriktigt genom att vara
Höglin behjälplig, så mycket mindre som han vid tillfället ifråga ej varit
fast anställd vid kåren, vilket han blivit först från och med ingången av
år 1929, utan endast med kontrakt anställd som maskinist.

I sitt nya yttrande framhöll kårchefen, att Höglins och Sundströms mellanhavanden
varit för honom obekanta såväl vid anbudets antagande som
under arbetets utförande.

Efter prövning av vad i ärendet förekommit meddelade militieombudsmannen
i skrivelse den 6 juni 1929 kårchefen följande.

Klagomålen i vad de avsåge kårchefens åtgärd att antaga annat anbud
än det lägsta, av klaganden avgivna funne militieombudsmannen
med hänsyn till de skäl, som blivit anförda härför, icke föranleda vidare
åtgärd.

I ärendet vore upplyst, att den vid kåren anställde maskinisten i så
måtto tagit befattning med arbetet, att han, i enlighet med därom före anbudets
avgivande med entreprenören träffat avtal, anskaffat all den för
arbetet erforderliga materielen och på grund härav av entreprenören uppburit
ett belopp av omkring 190 kronor, vilket erlagts, sedan entreprenören
från kåren erhållit avtalad ersättning.

I 22 § 2 mom. av gällande upphandlingsförordning stadgades förbud för
i statens tjänst anställd person att åtaga sig tillhandahålla gods eller utföra
arbete för myndighet, verk, inrättning eller truppförband, som han
tillhörde, eller att i något, som rörde sådant avtal och dess fullgörande,
vara ombud för anbudsgivare, leverantör eller entreprenör.

Maskinisten hade förmenat, att hans förfarande icke kunde vara oriktigt
redan av det skälet, att han vid ifrågavarande tidpunkt endast varit anställd
vid kåren medelst kontrakt. Att emellertid under nyssnämnda
stadgande i upphandlingsförordningen folie icke blott ämbets- och tjänste -

154

män utan även kontraktsanställda personer framginge av ordalagen (»i
statens tjänst anställd person») och bestyrktes än ytterligare av motiveringen
till stadgandet. Med avseende å stadgandet i 1 mom. av ifrågavarande
paragraf hade nämligen i centralupphandlingssakkunnigas betänkande
I (sid. 190) framhållits, att genom stadgandets avfattning förut
gällande inskränkning i rätten att åtaga sig leverans eller arbete för statens
räkning »utsträckts att gälla icke endast tjänstemän utan statsanställda
över huvud, exempelvis maskinister, vilka ju kunna komma att
taga en viss befattning med leveranser», varefter tillagts, att nu berörda
ändring även vidtagits i 2 mom.

Då i förevarande stadgande meddelades förbud för varje i statens
tjänst anställd person att »åtaga sig att tillhandahålla gods eller utföra
arbete» för den myndighet, som han tillhörde, drabbades av förbudet
uppenbarligen även sådant fall, då den anställde — låt vara att han icke
ingått avtalet med myndigheten — vore att betrakta såsom medentreprenör
till den, som ingått avtalet.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst angående de förmåner, som
maskinisten åtnjutit enligt det redan före anbudets avgivande med entreprenören
träffade avtalet, syntes det med fog kunna ifrågasättas, örn ej
maskinistens befattning med arbetet i verkligheten inneburit en delaktighet
i detsamma av nyss angivet slag. Hur härmed än förhölle sig,
måste maskinistens förfarande betraktas såsom olämpligt och föga överensstämmande
med grunderna för anförda stadgande i upphandlingsförordningen.

I ärendet förekomme emellertid icke något, som kunde giva anledning
till antagande, att den mellan maskinisten och entreprenören träffade överenskommelsen
varit kår chef en bekant. Vid sådant förhållande hade militieombudsmannen
funnit vad i denna del av ärendet förekommit icke
föranleda annan åtgärd, än att kårchefen anmodades bringa innehållet i
skrivelsen till maskinistens kännedom.

18. Fråga huruvida, vid en upphandling av hö till truppförband, upphandlingsmyndigheten
varit berättigad att utesluta ett anbud

från prövning.

Kumla foder- & utsädesaktiebolag anförde i en den 5 september 1929
dagtecknad, till militieombudsmannen insänd skrift klagomål över en av
tjänstförrättande befälhavaren för Östra brigaden den 4 juli 1929 verkställd
upphandling av hö till Smålands arméartilleriregemente.

Vid klagoskriften funnos fogade protokollen angående ifrågavarande
upphandling, nämligen dels ett protokoll för den 1 juli 1929 vid öppnandet
av inkomna anbud, dels ett för den 4 i samma månad över verkställd prov -

155

ning av anbuden jämte ett av regementsbefälhavaren vid Smålands arméartilleriregemente
till chefen för östra brigaden den 2 juli 1929 avgivet
yttrande. Av dessa handlingar inhämtades följande.

Sedan chefen för Smålands arméartilleriregemente genom offentlig kungörelse
infordrat anbud å 520 ton hö till regementet, i vilken kungörelse
tillkännagivits, att anbuden skulle emottagas av regementschefen och
prövas av brigadchefen, hade vid anbudstidens utgång inkommit 11 anbud,
däribland från:

Kumla foder- & utsädes A. B. (nr 6) å 7.84 öre per kg.,

A. B. Stråfoder, Stockholm (nr 2) å 7.87 öre per kg. och

G. Abrahamsson, Jönköping (nr 8) å 7.90 öre per kg.,
allt fritt regementets furagemagasin.

Regementsbefälhavaren överstelöjtnanten J. A. Hallgren anförde i yttrande
över anbuden följande. Det lägsta anbudet hade — örn man frånsåge
ett anbud för endast 15,000 kilogram hö att levereras i Skillingaryd underbegränsad
kort tid — avgivits av nr 6, Kumla foder- & utsädesaktiebolag,
regementets nuvarande leverantör. Denna firmas sätt att sköta leveransen
av hö till regementet hade icke kunnat betecknas som tillfredsställande.
Vid flera tillfällen hade sålunda höleveranser vid besiktning kasserats.
I fyra sådana fall hade firman begärt och erhållit överbesiktning, varvid
i två fall besiktningsresultatet fastställts. I övriga två fall, där kronan
nödgats mottaga höet, hade detta visat sig vara så dåligt, att icke oväsentliga
mängder därav måst avskiljas, enär de varit odugliga till hästfoder.
Det av firman levererade höet hade i allmänhet varit av låg kvalitet,
ett sakförhållande, som även konstaterats vid ett inspektionstillfälle
av fördelningsveterinären vid östra arméfördelningen. Under sådana förhållanden
anhölle regementsbefälhavaren, att anbud från Kumla foderal
utsädesaktiebolag icke måtte antagas. Det näst intill liggande anbudet
vore nr 2, från aktiebolaget Stråfoder. Skillnaden mellan detta anbud
och anbudet nr 8 från Gunnar Abrahamsson vore så obetydlig, att den
helt syntes kunna svara mot fördelarna av att hava leverantören på platsen,
varigenom tid och utgifter sparades, icke minst för interurbana telefonsamtal
och telegram. Regementsbefälhavaren föresloge därför till antagande
sistnämnda anbud såsom varande det för regementet och kronan
fördelaktigaste.

Enligt protokollet för den 4 juli 1929 beslöt tjänstförrättande brigadområdesbefälhavaren
översten P. L. T. Falkman, på föredragning av
tjänstförrättande stabsintendenten kaptenen G. R. H. Tersmeden, att förkasta
anbudet från Kumla foder- & utsädesaktiebolag, »på grund av regementsbef
dilia varens anförda skäl (Sv. ffs. 10/1920, § 28 mom. 1, e och f)»;
att ej antaga anbudet från Gunnar Abrahamsson (regementsbefälhavarens
förslag), enär av regementsbefälhavaren motiverad fördel av att leveran
tören befunne sig på platsen, ej syntes svara mot prisskillnaden, 156 kronor,
samt att antaga anbudet från aktiebolaget Stråfoder.

156

I klagoskriften anförde klaganden följande. Såsom stöd för sitt beslut
hade brigadområdesbefälhavaren åberopat leveransförordningens § 28
mom. 1, e) och f) och sålunda tillvita! klaganden antingen sviklig! förfarande
eller grov vårdslöshet vid leverans och tillika påbörda! klaganden
antingen att uppenbarligen sakna insikt och erfarenhet i vad till leveranser
hörde eller ock förklarat klaganden vara känd för bristande vederhäftighet
eller pålitlighet. För den, som något kände till handeln med hö,
stöde det klart, att bedömandet av varan ofta vore vanskligt. Det vore
omöjligt att vid uppköp upptäcka varje litet vid bärgningen skadat höparti,
som kunde hava kommit med i en pressad höbal. Detsamma bleve
förhållandet vid besiktning och överbesiktning av leveranser till staten.
Även med den allra största försiktighet kunde vid uppköp av hö i pressade
balar icke förhindras, att underhaltig vara undginge kassation, då
man ju icke kunde upplösa alla de pressade balarna. Besiktningen vid
Smålands arméartilleriregemente hade emellertid funnit fel i klagandens
leveranser, som överbesiktningen icke kunnat upptäcka. Efter ett dylikt
bakslag hade tydligen varje hötapp synats och för säkerhetens skull allt,
som vid utfodringen visat sig vara behäftat med fel, blivit avskilt. Regementschefen
hade givetvis icke här kunnat vara personligen verksam,
utan det ådagalagda tjänstenitet kanske finge tillskrivas personal, som
haft närmare beröring med själva utfodringen. Att en överbesiktning
kunnat i någon mån misstaga sig vore emellertid helt naturligt och bevisade
egentligen endast, vad klaganden anfört angående vanskligheterna
i alla affärer med hö. Påståendet att det av klaganden till regementet
levererade höet i allmänhet varit av låg kvalitet vore synnerligen märkligt.
Samtliga klagandens leveranser hade ju vid besiktning och överbesiktning
blivit godkända, och besiktningen hade ju uppenbarligen varit
alldeles särskilt sträng mot klaganden. I så fall hade klaganden ju också
nödgats väl fylla sina förpliktelser, och i dessa ingingo ju icke leverans
av hö med låg kvalitet. Regementsbefälhavaren hade emellertid icke
stannat vid att föreslå förkastandet av det lägsta anbudet, som avgivits
av klaganden, utan också velat borteliminera det därnäst lägsta anbudet
för att få antagen till leverantör en firma å regementets förläggningsort.
Bakom dessa strävanden syntes kunna spåras samma krafter, som visat
sitt tjänstenit, då det gällt att kritisera klagandens leveranser. Motivet
till hela förfarandet vore förtjänt av de militära upphandlingsmyndigheternas
särskilda uppmärksamhet. På dessa skäl hade brigadområdesbefälhavaren
meddelat sitt beslut utan att ens försöka kontrollera uppgifterna.
Då klaganden vöre känd som leverantör vid många truppförband,
hade det med visshet ej mött någon svårighet att inhämta rakt motsatta
omdömen örn det sätt, varpå klaganden städse bemödat sig att utföra
och väl också lyckats utföra sina åtaganden. Det vore väl icke sannolikt,
att klaganden, som i många år samvetsgrant fullgjort sina leveranser
till en mångfald truppförband, skulle hava behandlat just Smålands

157

arméartilleriregemente särskilt illa. Allt detta hade brigadområdesbefälhavaren
lätt kunnat inhämta, om han velat göra sig något besvär. Nu
hade han i stället icke blott utan undersökning godkänt regementsbefälhavarens
skäl utan därtill genom åberopande av vissa författningsrum utslungat
beskyllningar mot klaganden av den art, att de kunde vara och
väl också vore för klaganden kränkande och till skada för klagandens
rörelse. Då beskyllningarna emellertid ej vore klart angivna, anbölle
klaganden att genom militieombudsmannens medverkan få fram ett uttalande
av de i upphandlingsbeslutet deltagande, vari motiven för beslutet
klarlades genom preciserande av den del av de åberopade författningsrummen,
som i beslutet åsyftats. Leveransförordningen tilläte dessvärre
ej att hos arméförvaltningen överklaga beslutet. Genom underkännande
av det lägsta anbudet bade statsverket utan tvivel tillfogats förlust, och
klaganden bade lidit betydande skada. Först sedan vederbörandes förklaring
blivit inhämtad och klaganden delgiven, vore det möjligt att framställa
anspråk på militieombudsmannens medverkan för att få ett eventuellt
tjänstefel beivrat.

Vid klagoskriften funnos fogade tre så lydande intyg:

>Förrådsintendenten vid
Arméns Intendenturförråd
i Karlsborg.

Härmed intygas att Kumla foder- & utsädesaktiebolag, Kumla, som år
1922 baft leverans av ärter och 1923 av havre till arméns intendenturförråd
i Karlsborg, på ett tillfredsställande sätt och i full överensstämmelse
med träffade avtal fullgjort dessa leveranser och har någon anledning
till anmärkning vad avser leveranser till nämnda intendenturförråd icke
förekommit.

Karlsborg den 18 juli 1929.

Lars Stenström.

TI. Förrådsintendent.»

»Västra arméfördelningen.

Fördelningsintendenten.

Till Kumla foder- & utsädesaktiebolag.

I dag återkommen från tjänstledighet bar jag mottagit Edert brev av
den 30 juli. Med anledning av detsamma får jag härmed äran meddela,
att jag icke kan giva något intyg örn att Eder firma ''alltid på ett tillfredsställande
sätt fullgjort sina leveranser’, enär det är omöjligt att för en så
lång period, som jag sett Eder firma vid leveranser till bland andra Smålands
artilleriregemente, Svea livgarde och Arméns intendenturförråd i
Boden åren 1908—1927 erinra sig detta. Men så mycket kan jag säga, att
jag har ett angenämt minne av Eder firma och det sätt på vilket denna bar.
skött sina leveranser vid de tillfällen, då jag baft att som regementsintendent
och förrådschef taga befattning med desamma.

Skövde den 12 augusti 1929.

Med största högaktning
Nils Gustaf Carlborg.

Fördelningsintendent.»

158

»Kungl. Livregementets
grenadierer. Regementsexpeditionen
Avd. IV.

På begäran av Kumla foder- & utsädesaktiebolag, Kumla, får jag härmed
meddela, att nämnda firma, som ett flertal år baft leveranser av
spannmål och stråfoder till regementet, alltid fullgjort dessa på ett fullt
tillfredsställande sätt och i full överensstämmelse med gällande avtal. Något
klagomål eller någon anmärkning från regementets sida har ej heller
framställts.

örebro den 17 juli 1929.

Evald Leijonmarck.
Tjf. Regementsintendent.»

Militieombudsmannen infordrade yttranden i ärendet från tjänstförrättande
befälhavaren för östra brigaden, tjänstförrättande stabsintendenten
vid samma brigad och regementsbefälhavaren för Smålands arméartilleriregemente.

Chefen för Smålands arméartilleriregemente anförde i yttrande, dagtecknat
den 25 september 1929, följande. Vad regementsbefälhavaren i
skrivelsen den 2 juli 1929 anfört vitsordades av regementschefen till alla
delar. De höleveranser, vilka av klaganden enligt kontrakt fullgjorts åt regementet
under tiden 1 augusti 1928—31 juli 1929, hade i allmänhet omfattat
hö av låg kvalitet. Endast i ett fåtal fall hade leveranserna varit av fullgod
beskaffenhet. Ehuru höet sålunda varit dåligt och såsom hästfoder
mindre lämpligt, hade det, dels med hänsyn till att 1928 års höskörd försämrats
av väderleksförhållandena vid bärgningen, dels till följd av avfattningen
av arméförvaltningens intendentsdepartements bestämmelser
den 12 januari 1924 angående beskaffenheten av foderartiklar, som skola
levereras till armén, och dels med hänsyn till en blivande överbesiktning
och därmed förenade kostnader, därest leverans bleve godkänd, likväl icke
ansetts lämpligt att kassera leveranser, vilka otvivelaktigt stått nära
kassationsgränsen. Tvärt emot klagandens uppgift, att besiktningen för
klagandens del varit särskilt sträng, hade all hänsyn visats klaganden. I
brev den 15 februari 1929 hade klaganden uppmanats att ägna höleveranserna
till regementet största möjliga uppmärksamhet, så att endast
fullgott hö bleve levererat. Denna anmodan, hade emellertid till synes ej
föranlett något som helst firmans åtgörande i angivet syfte. Genom sina
åtgärder att — tyvärr med gott resultat för klaganden — tvinga regementet
att mottaga underhaltig vara, hade klaganden själv dragit försorg örn
att bibringa regementet uppfattningen, att nöjaktig omsorg icke hade
ägnats dessa leveranser. Den fastställda rationen vore särdeles liten, och
på grund härav måste man ovillkorligen tillse, att fodervarorna vore av
fullgod beskaffenhet. Då därför regementet icke vore betjänt av en leverantör,
som visat sig icke äga förståelse för befogade krav beträffande

159

levererad varas kvalitet, torde det icke vara mer än rättvist, att en dylik
leverantör uteslötes från vidare leveranser till kronan.

Överstelöjtnanten Hallgren förklarade i avgivet yttrande, att lian vidholm
vad lian anfört i skrivelsen den 2 juli 1929 och icke hade något att
därutöver tillägga.

översten Falkman anförde i yttrande, dagtecknat den 9 oktober 1929,
följande. På grund av regementschefens nu avgivna yttrande syntes beslutet
den 4 juli ännu starkare motiverat än på grund av regementsbefälhavarens
skrivelse den 2 juli. Översten vidhölle således, att såväl tjänstförrättande
stabsintendentens föredragning som överstens därefter fattade
beslut varit fullt riktiga och för kronan fördelaktigast. Kegementschefens
framhållande av att de små rationerna fordrade fullgod vara syntes översten
värt allt beaktande.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat, att upphandlingsmyndigbeten
trots högre pris givit företräde framför klaganden åt
en annan firma, ehuru det vore väl bekant, att denna i de flesta fall köpte
av andrabandsfirmor och följaktligen icke själv kunde utöva någon nämnvärd
kontroll över lastningarna, samt att klaganden mottoges såsom leverantör
av alla andra regementen och för närvarande hade kontrakt på
avsevärda kvantiteter fodervaror till regementen och andra truppförband.

Den 8 november 1929 meddelade militieombudsmannen följande beslut i
ärendet.

Innebörden av uppbandlingsmyndighetens beslut syntes såtillvida icke
fullt klar, som å ena sidan i beslutet angivits, att klagandens anbud förkastats,
vilket enligt uppbandlingsförordningens terminologi (jfr de
olika alternativen i 31 §) innebure, att anbudet varit föremål för prövning
men ej antagits, under det att å andra sidan såsom laga stöd åberopats
bestämmelser för vissa fall, i vilka anbud icke ens finge ifrågakomma
till slutlig prövning. Då emellertid myndigheten ansett sistnämnda
bestämmelser tillämpliga, hade militieombudsmannen funnit sig böra
utgå från att anbudet på grund av någon eller några av de i dessa bestämmelser
angivna omständigheterna lämnats utanför den slutliga prövningen.

För att en anbudsgivare enligt de åberopade bestämmelserna i leveransförordningen
/28 § 1. mom. e) och f)/ skulle kunna helt uteslutas från prövning
erfordrades, att anbudsgivaren förfarit svikligt eller visat grov
vårdslöshet vid leverans eller att han uppenbarligen saknade insikt och
erfarenhet i vad till leveransen hörde eller vore känd för bristande vederhäftighet
eller pålitlighet. Det syntes med fog kunna ifrågasättas, örn
de anmärkningar, som framkommit mot klagandens föregående leverans
av hö till truppförbandet — vilka anmärkningar vid överbesiktning icke

160

i allo vunnit beaktande — varit av den art, att klagandens anbud med
stöd av punkterna e) och f) kunnat lämnas helt utan bedömande.

I beslutet bade vidare punkterna e) och f) åberopats, utan att därvid
angivits, vilket eller vilka av de i punkterna uppräknade fallen myndigheten
ansett föreligga. Då dessa fall vore av väsentligt olikartad beskaffenhet
och åtminstone ett av dem vore av mycket allvarlig natur, syntes
skyldig hänsyn till anbudsgivaren hava bort kräva, att i beslutet angivits,
vilket fall myndigheten ansett vara för handen, i synnerhet som
skälen för beslutet endast angivits genom hänvisning till vad regementsbefälhavaren
anfört.

Då emellertid de för ifrågavarande beslut ansvariga icke därigenom
kunde anses hava begått tjänstefel, funne militieombudsmannen ej skäl
till vidare åtgärd i ärendet.

Beslutet delgavs vid ifrågavarande tidpunkt tjänstförrättande befälhavare
för östra brigaden och stabsintendent ävensom vederbörande regementschef.

19. Fråga om tjänstekungörelsers införande i tidningar.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde utgivaren av Blekinge
Läns tidning Johan Jaensson i Karlskrona bland annat följande.

Sjörullföringsbefälhavaren i Malmö hade annonserat örn värnpliktigas
inryckning i Karlskrona-Tidningen och Sydöstra Sveriges Dagblad för
den 11 januari 1928 men ej i Blekinge Läns Tidning, som vore Blekinge
mest spridda tidning. Jaensson hade i frågan hänvänt sig till sjörullföringsbefälhavaren
men ej fått annonsen, ehuru hans tidning vid den
tiden haft mer än dubbelt så stor postupplaga som de andra två i Karlskrona
utkommande tidningarna (Karlskrona-Tidningen och Sydöstra
Sveriges Dagblad) tillsamman. Meningen med ovannämnda annons vore
naturligtvis, att den skulle träffa så många värnpliktiga som möjligt, och
detta kunde ju ej ske, örn annonsen ej infördes i den tidning, som hade
den ojämförligt största spridningen. Det kunde också ifrågasättas, örn
nödig sparsamhet med statens medel iakttoges, örn man utbetalade dubbelt
så stor annonssumma, då man för halva annonspriset kunnat få
mer än dubbelt så stor spridning för annonsen. Förutvarande befälhavaren
för Karlskrona sjörullföringsområde hade först annonserat på
samma sätt, men då han blivit uppmärksamgjord på förhållandet, hade
annonsen införts i Blekinge Läns Tidning. Det torde ej möta de minsta
svårigheter att få officiella uppgifter på tidningarnas postupplaga å
postkontoret i Karlskrona. På grund av vad Jaensson anfört, anhölle
han, att militieombudsmannen ville lämna sjörullföringsbefälhavaren i
Malmö, vilken för närvarande enligt egen utsago saknade direktiv för

161

sin annonsering, det direktivet, att befälhavaren införde sina värnpliktsoch
mönstringsannonser, som gällde Karlskrona med omnejd, åtminstone
i den tidning, som hade den största spridning icke blott i Karlskrona
med omnejd utan även i hela Blekinge, nämligen Blekinge Läns Tidning.

Till skrivelsen var fogad en tablå över tidningarnas postupplagor från
och med den 31 mars 1924 till och med den 31 mars 1928 enligt utdrag
ur postjournalen den 31 mars för respektive år av följande lydelse.

»Uppgift å antalet postprenumererade exemplar den 31/3.

Blekinge Läns Tidning

1925 ................... 3,011 ex.

1926 .................... 3,176 »

1927 .................... 3,361 »

1928 .................... 3,626 »

De två andra kollegornas
postupplaga tillsammans

2,331 ex.

2,187 »

1,917 »

1,543 »

Enl. utdrag ur postjournalen den 31 mars för resp. år.

Rätt avskrivet intyga:

Arvid Pettersson. Elly Strandberg.»

I infordrat yttrande anförde sjörullföringsbefälhavaren i Malmö följande.
Då Karlskrona sjörullföringsområde den 1 juli 1926 hade överförts
till och sammanslagits med Malmö sjörullföringsområde, hade bland
handlingarna medföljt en förteckning å de tidningar, vari Karlskrona
sjörullföringsområdes kungörelser hade införts, och hade denna förteckning
upptagit Karlskrona-Tidningen och Sydöstra Sveriges Dagblad men
icke Blekinge Läns Tidning. Att ändring häruti gjorts, hade varit honom
obekant, då någon anteckning därom icke funnes på denna förteckning.
Som han ej haft någon anledning att avvika härifrån, hade han
låtit införa kungörelsen i de tidningar, förteckningen upptoge. Vid den
av Jaensson omförmälda hänvändelsen hade sjörullföringsbefälhavaren
icke sagt sig sakna direktiv för annonseringen utan i stället hänvisat till
inskrivningsförordningen § 98 mom. 3 andra stycket, som stadgade, att
sjörullföringsbefälhavaren skulle i en eller flera tidningar inom sjörullföringsområdet
införa kungörelsen. Utgivaren av Blekinge Läns Tidning
åberopade i sin skrivelse sin tidnings postupplaga, men denna vore
alls icke något uttryck för en tidnings spridning. Spridningen utgjordes
av postupplagan tillika med antal abonnenter å tidningens kontor
och lösnummerförsäljningar. Somliga tidningar hade stor postupplaga
men färre abonnenter på tidningens kontor och föga lösnummerförsäljning,
andra åter hade mindre postupplaga men stort antal abonnenter
å tidningens kontor och mycket stor lösnummerförsäljning. På grund
härav vore det alldeles vilseledande att för en tidnings spridning endast
taga i betraktande postupplagans storlek. När nu jämlikt förenämnda
§ 98 kungörelserna skulle införas i en eller flera tidningar inom sjörull 11

— Militieombudsmannens ätnbelsberättelse.

162

föringsområdet, skedde detta så, att de infördes i den eller de mest spridda
tidningar — en borgerlig och, där så funnes, en socialdemokratisk —
inom den ort, där varje sjömanshus vore beläget, ty de personer, som
vore avsedda att uppmärksamma kungörelsen, läste som regel i första
hand ortstidningen. Postupplagans storlek vore därför icke av någon
vidare betydelse, enär med kungörelsens införande avsåges att träffa
trakten i och närmast omkring det samhälle, där sjömanshuset vore beläget.
Den eller de tidningar borde således väljas, som bäst uppfyllde
detta ändamål. Enär kungörelserna inom Blekinge även infördes i
Karlshamns Allehanda och Sölvesborgstidningen, vore i förevarande fall
större postupplaga av en i Karlskrona utkommande tidning icke utslagsgivande,
ty det visade snarare hän på, att den lästes mera på längre
ifrån Karlskrona belägna platser och således ej uppfyllde ändamålet att
träffa så många som möjligt av just de i och i närmaste trakten av
Karlskrona boende. Att Blekinge Läns Tidning härvid skulle kunnat
ersätta Karlskrona-Tidningen och Sydöstra Sveriges Dagblad tillsammans,
ansåge sjörullföringsbefälhavaren icke vara möjligt.

I avgivna påminnelser anförde Jaensson bland annat följande. Befälhavaren
för Karlskrona sjörullföringsområde hade låtit införa ifrågavarande
annonser i Blekinge Läns Tidning 1916, 1917, 1918 och 1926. Som
tidningsman visste Jaensson, att med högst få undantag en tidnings
postupplaga vore normgivande inom dagspressen, då det gällde en tidnings
spridning. Att tidningar spriddes på annat sätt än genom posten
vore Jaensson ej alls obekant. Blekinge Läns Tidning spriddes på följande
sätt och i följande antal exemplar, allt den 31 mars 1928: 1) Postupplagan
utgjorde 3,626 exemplar. 2) Antalet prenumeranter i Karlskrona,
till vilka tidningen hembures direkt, vore 1,440. 3) Antalet pre numeranter

hos handlande i Karlskrona vore 2,314. 4) Antal prenumeranter
hos handlande på landet vore 686. 5) Tidningens lösnummerför säljning

vore synnerligen stor, 1 å 2,000 exemplar dagligen. Lösnummerförsäljningen
av Blekinge Läns Tidning vore årligen ungefär 10
gånger större än Karlskrona-Tidningen. Blekinge Läns Tidning utginge
i 10 å 11,000 exemplar dagligen. Sjörullföringsbefälhavarens påstående,
att Blekinge Läns Tidning ej skulle vara så spridd i och omkring Karlskrona,
vederlädes av vissa bifogade handlingar, av vilka framginge, att
Blekinge Läns Tidning vore den mest spridda tidningen i Karlskrona
med omnejd, något som för övrigt vore allmänt bekant. Det syntes
Jaensson därför, att — i vilka tidningar än omnämnda kungörelser infördes
— de dock borde införas i den ojämförligt mest spridda tidningen.

I skrivelse den 9 mars 1929 till befälhavaren för Malmö sjörullföringsområde
anförde militieombudsmannen, efter att hava redogjort för vad
i ärendet i huvudsak förekommit, följande.

163

I fråga om införande i tidningarna av kungörelse om värnpliktigas
inkallelse till tjänstgöring gällde för närvarande bestämmelsen i § 98
inskrivningsförordningen den 23 december 1925, att rullföringsbefälhavare
skulle i en eller flera tidningar inom rollf öring sområdet tillkännagiva,
när och var de tjänstgöringsskyldiga värnpliktiga skulle inställa
sig, ävensom varest fullständig kungörelse örn tjänstgöring funnes anslagen.
I förut gällande inskrivningsförordning hade motsvarande bestämmelse
den lydelsen, att rullföringsbefälhavaren skulle låta införa
av honom utfärdad kungörelse örn värnpliktstjänstgöring i en eller flera
av ortens mest spridda tidningar.

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat, hade denna ändring vidtagits
av den anledningen, att det kunde möta och även mött svårighet
att fastställa vilka tidningar, som borde betraktas såsom »ortens mest
spridda», och hade därför en bestämmelse av denna lydelse ansetts mindre
lämplig. Då ändamålet med annonseringen i tidningar vore, att innehållet
i kungörelsen skulle bliva känt för de därav berörda värnpliktiga,
borde rullföringsbefälhavaren givetvis tillse, att annonseringen skedde i
den eller de tidningar, som bäst vore ägnade att bringa kungörelsen till
de värnpliktigas kännedom.

Mot den i sjörullföringsbefälhavarens skrivelse uttalade principen att
införa värnpliktskungörelser för sjörullföringsområdet i den eller de
mest spridda tidningar inom den ort, där varje sjömanshus vore beläget,
syntes militieombudsmannen intet vara att erinra, utan syntes detta sätt
att annonsera vara väl ägnat att göra kungörelsens innehåll bekant för
just de värnpliktiga, som därav berördes.

Av den utredning, som efter det sjörullföringsbefälhavaren avgivit sitt
yttrande, förebragts av utgivaren av Blekinge Läns Tidning, syntes otvivelaktigt
framgå, att även örn hänsyn toges till samtliga de sätt, på
vilka en tidning spredes till allmänheten, Blekinge Läns Tidning hade
den ojämförligt största spridningen inom Karlskrona stad med dess närmaste
omnejd.

Då det icke tillkomme militieombudsmannen att meddela föreskrift, i
vilken eller vilka tidningar kungörelser skulle införas, men sjörullföringsbefälhavarens
tillämpning av den utav honom uppställda principen
för annonseringen gåve vid handen, att han saknat närmare kännedom
örn de olika tidningarnas spridning inom Karlskrona med omnejd,
hade militieombudsmannen icke funnit annan åtgärd i ärendet erforderlig
än att giva sjörullföringsbefälhavaren del av den i förevarande hänseende
förebragta utredningen.

164

Framställningar till Konungen m. m.

1. Angående förläggningslokalen för det vid garnisonssjukhuset i

Stockholm tjänstgörande handräcknings- och sjukvårdsmanskapet.

Ämbetsberättelsen till 1929 års riksdag innehåller (sid. 113 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen till Konungen avlåten framställning
i detta ämne. Militieombudsmannen bade därvid framhållit, att
särskilt framträdande bristfälligheter vidlådde en i sydöstra hörnet av
sjukhusområdet belägen äldre byggnad med senare uppförda tillbyggnader,
vilka byggnader användes såsom förläggningslokal för det vid
sjukhuset tjänstgörande handräcknings- och sjukvårdsmanskapet.

över militieombudsmannens framställning hava arméförvaltningens
fortifikationsdepartement och sjukvårdsstyrelse den 12 oktober 1929 avgivit
gemensamt utlåtande och däruti anfört, bland annat, följande. Enär
frågan örn beredande av nya tidsenliga lokaler för garnisonssjukvården i
Stockholm sedan ett flertal år tillbaka varit föremål för övervägande,
hade större arbeten inom sjukhuset, därest så varit möjligt, undvikits.
Ett fullständigt tillgodoseende av nutida krav på förläggningslokaler
skulle i förevarande fall medföra så betydande kostnader, att desamma
måhända icke skulle vara motiverade med hänsyn till särskilt den tid,
garnisonssjukhuset kunde komma att kvarbliva å nuvarande fastighet. I
syfte att helt undvika kostnader för ifrågavarande förläggningslokalers
förbättrande hade handräckningsmanskapet vid sjukhuset under senaste
vintern försöksvis varit förlagt till fälttelegrafkårens kasernetablissemang
vid Marieberg. Sagda förläggning hade emellertid visat sig medföra
en del olägenheter, varför förläggningen vid garnisonssjukhuset numera
återtagits. Meromnämnda förläggningslokaler vid garnisonssjukhuset
komme för den skull att, med undvikande av större kostnader, före instundande
vinters inbrott försättas i ett tillsvidare godtagbart skick genom
ombonings- m. fl. arbeten.

165

Med hänsyn till vad fortifikationsdepartementet och sjukvårdsstyrelsen
sålunda i ärendet upplyst, fann Kungl. Majit i beslut den 22 november
1929 framställningen icke föranleda någon Kungl. Majlis vidare åtgärd.

2. Fråga om rätten till läkarvård i kvarter för viss personal
vid flottans station i Stockholm.

Ämbetsberättelsen till 1928 års riksdag innehåller (sid. 177 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen till Konungen avlåten framställning
i detta ämne. Framställningen var föranledd därav, att marinläkaren
vid flottans station i Stockholm K. V. Dahlman i visst angivet
fall vägrat att utan särskild ersättning besöka en sjuk varvsarbetare i
dennes hem, beläget i stadsdelen Kungsholmen men utanför den s. k.
Kungsholms tull.

Ärendet har avgjorts av Kungl. Majit genom kungl, brev den 3 maj
1929.

Däri har anförts, att i ärendet vore upplyst, att enligt praxis, som av
ålder tillämpats och fortfarande tillämpades vid Stockholms station, sådana
varvsarbetare och övriga daglönare vid flottans station i Stockholm,
som vore bosatta inom Stockholms stads gamla tullar, åtnjöte —
förutom dem enligt gällande bestämmelser tillkommande fri sjukvård
vid sjukmönstring å flottans station, fri vård å sjukhus samt fria läkemedel
— jämväl fri läkarvård i hemmet, samt att övrig dylik personal
allenast åtnjöte densamma enligt gällande bestämmelser tillkommande
fri sjukvård vid sjukmönstring å flottans station, fri vård å sjukhus samt
fria läkemedel.

Kungl. Majit förordnade, att ifrågakommande rätt till fri läkarvård
i hemmet skulle åtnjutas av ovan avsedd, flottans station i Stockholm
tillhörande personal, som vore bosatt å Djurgården eller Kungsholmen,
ävensom av annorstädes inom staden bosatt dylik personal, för så vitt
vederbörandes bostad vore belägen på ett avstånd av högst tre kilometer
från Gustaf Adolfs torg. Vad sålunda förordnats skulle lända till efterrättelse
från och med den 1 juli 1929.

166

3. Angående handläggning av disciplinmål vid skeppsgossekåren i

Marstrand.

Härom avlät militieombudsmannen den 5 december 1929 följande framställning
till Konungen.

»Vid en av mig den 19 sistlidne augusti förrättad inspektion av skeppsgossekåren
i Marstrand antecknades, att ett stort antal bestraffningsbeslut,
som meddelats av kommendörkaptenen av 2. graden G. E. R. Braunerhielm,
kommendörkaptenen av 2. graden W. E. K. W:son Lilliehöök och
konteramiralen C. F. W. Riben, icke voro kontrasignerade av auditör.
Av handlingarna utröntes, att yttrande avgivits av auditören H. T. Gedda
före meddelandet av de av konteramiralen Riben undertecknade besluten.

Med anledning av vad sålunda förekommit infordrade jag i särskilda
skrivelser den 24 augusti 1929 yttrande från kommendörkaptenerna Braunerhielm
och Lilliehöök så vitt anginge av dem meddelade straffbeslut,
varjämte jag anmodade Gedda att vidtaga rättelse så vitt anginge de av
konteramiralen Riben meddelade straff besluten.

I yttrande den 13 september 1929 anförde kommendörkaptenen Braunerhielm
i sak följande: Genom svensk författningssamling nr 3/1916 förordnades,
att skeppsgossekåren i Marstrand skulle lyda under regementskrigsrätten
vid Älvsborgs kustartillerikår och genom svensk författningssamling
nr 447/1926 (nr 450/1927), att kåren skulle lyda under regementskrigsrätten
vid Göta artilleriregemente. Jämlikt instruktion för krigsdomare
m. fl. § 19:j) ålåge det auditör att, på sätt i 203 § strafflagen för
krigsmakten vore stadgat, deltaga i handläggningen av de disciplinmål,
som förekomme vid den avdelning av krigsmakten, vid vars krigsrätt han
hade anställning. Då skeppsgossekåren sålunda icke hade egen krigsrätt,
utan lydde under krigsrätten vid en annan avdelning av krigsmakten, belägen
å annan ort, hade Braunerhielm tytt dessa bestämmelser så, att
auditören vid ifrågavarande krigsrätter icke haft skyldighet att deltaga i
handläggningen av skeppsgossekårens disciplinmål. Braunerhielm hade
sålunda ansett, att här förelåge det i 203 § sista meningen strafflagen för
krigsmakten angivna fallet, att auditör icke funnes vid ifrågavarande avdelning
av krigsmakten. På förfrågan hade emellertid auditören vid
de nämnda krigsrätterna förklarat sig skola avgiva yttrande i den mån
Braunerhielm så önskade. Braunerhielm hade sålunda begärt auditörens
kontrasignation i svårare fall. I många övriga fall hade Braunerhielm
dessutom per telefon konfererat med auditören.

Vidare anförde kommendörkaptenen Lilliehöök i yttrande den 9 september
1929 följande: De angivna straff besluten hade meddelats av Lilliehöök
såsom chef för skeppsgossekåren i Marstrand, utan att därförut
yttrande av auditör inhämtats. Enligt 203 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten
ägde vederbörande befälhavare ålägga disciplinstraff utan inhämtande
av sådant yttrande, därest Auditör ej finnes vid ifrågava -

167

rande avdelning av krigsmakten’. Auditörerna vore emellertid ej anställda
vid vissa avdelningar av krigsmakten utan vid de vid vissa avdelningar
av krigsmakten inrättade krigsrätterna. Stadgandets innebörd
torde vid sådant förhållande ej vara fullt tydlig. Som vid skeppsgossekåren
i Marstrand krigsrätt ej vore inrättad, torde språkligt sett ej heller
auditör finnas vid kåren. Lades sådan innebörd i stadgandet, vartill fog
syntes förefinnas, och foges hänsyn jämväl därtill, att auditör ej funnes
i Marstrand, där kåren vore förlagd, torde Lilliehöök som chef för skeppsgossekåren
därstädes hava varit berättigad att utöva den disciplinära bestraffningsrätten
utan anlitande av auditör. Örn emellertid åt stadgandet
gåves den tydning, att, eftersom skeppsgossekåren i Marstrand lydde
under regementskrigsrätten vid Göta artilleriregemente, där auditör vore
anställd, sådan befattningshavare jämväl funnes vid skeppsgossekåren,
uppkomme frågan, örn auditören vid sagda krigsrätt vore pliktig avgiva
yttrande i disciplinmål rörande personal, lydande under chefen för skeppsgossekåren.
Beträffande auditörs skyldigheter angående disciplinmål
stadgades i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler den
19 juni 1919, § 19 mom. j), att han skulle deltaga i handläggningen av de
disciplinmål, rotti förekomme vid den avdelning av krigsmakten, vid vars
krigsrätt han vore anställd. Någon bestämmelse, som reglerade vederbörande
auditörs skyldighet att deltaga i handläggning av disciplinmål
utöver vad sagda stadgande innehölle, förefunnes icke, så vitt Lilliehöök
hade sig bekant. Enligt nyssnämnda stadgande ålåge det auditören vid
krigsrätten vid Göta artilleriregemente att deltaga i handläggningen av
de disciplinmål, som förekomme vid sagda regemente. Givetvis hade instruktionen
avsett att uttömmande bestämma vederbörande auditörs skyldigheter.
Auditören vid nämnda krigsrätt kunde följaktligen ej vara
pliktig att på anmodan från chefen för skeppsgossekåren deltaga i handläggning
av kåren rörande disciplinmål. Därest auditören ej vore pliktig
avgiva yttrande, kunde ej heller föreligga skyldighet att begära sådant
yttrande. På grund av vad sålunda anförts ansåge Lilliehöök sig hava
varit berättigad att såsom chef för skeppsgossekåren i Marstrand utöva
den honom i sådan egenskap tillkommande bestraffningsrätten i disciplinmål
utan inhämtande av yttrande av auditör. I disciplinmål av krigsrättslig
natur hade Lilliehöök emellertid ansett sig kunna begära och jämväl
erhållit yttrande av auditören vid regementskrigsrätten vid Göta artilleriregemente.

Slutligen anförde Gedda i skrivelse den 5 september 1929 följande: Enligt
instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler den 19
juni 1919, § 19 mom. j) ålåge det auditör att, på sätt 203 § strafflagen för
krigsmakten stadgade, deltaga i handläggning av disciplinmål, som förekomme
vid den avdelning av krigsmakten, vid vars krigsrätt han hade anställning.
Såsom auditör vid regementskrigsrätten vid Göta artilleriregemente
hade Gedda skyldighet att deltaga i handläggning av de disciplin -

168

mål, som förekomme vid sagda regemente. Förpliktelse för Gedda att
deltaga i handläggning av andra disciplinmål kunde ej utläsas av stadgandet.
Man hade berättigad anledning antaga, att instruktionen avsåge
att uttömmande angiva vederbörande auditörs skyldighet med avseende å
de disciplinmål, med vilka han skulle taga befattning. Jämlikt särskild
föreskrift lydde visserligen skeppsgossekåren i Marstrand under nämnda
krigsrätt. Därav följde emellertid ej, att auditören vid krigsrätten skulle
vara pliktig att utan särskild bestämmelse deltaga i handläggningen av
disciplinmål vid kåren. I detta sammanhang anmärktes, att Gedda såsom
auditör vid sagda krigsrätt skulle vara bosatt i Göteborg och att skeppsgossekåren
vore förlagd i Marstrand. Härtill komme, att sista punkten
i andra stycket av ovan åberopade 203 § strafflagen för krigsmakten gåve
ett gott stöd för antagandet, att chefen för skeppsgossekåren i Marstrand
ägde att utöva honom tillkommande bestraffningsrätt i disciplinmål utan
anlitande av auditör. Av militieombudsmannens i skrivelsen framställda
yrkande, att Gedda skulle vidtaga rättelse i de hänseenden, som i skrivelsen
anmärkts, framginge, att militieombudsmannen funnit, att Gedda gjort
sig skyldig till försummelse i tjänsten. Då Gedda, på sätt han ovan sökt
utveckla, ansåge, att han icke låtit sådan försummelse komma sig till
last och efterkommande av militieombudsmannens begäran skulle anses
innebära erkännande av försummelse, vore Gedda ej villig vidtaga i skrivelsen
påfordrade åtgärder.

203 § strafflagen för krigsmakten stadgar i första stycket, att befälhavare
skall, innan disciplinstraff ålägges, inhämta yttrande av vederbörande
auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff, som hör
åläggas.

Andra stycket i nämnda paragraf har följande lydelse: ''Skulle auditörens
hörande medföra avsevärt uppskov med målets avgörande, och
finnes det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande nödigt, att
den felande skyndsamt varder bestraffad, må dock disciplinstraff åläggas,
utan att yttrande från auditören, på sätt nu är sagt, blivit inhämtat. Lag
samma vare, där i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes vid ifrågavarande
avdelning av krigsmakten’.

Instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler den 19 juni
1919 innehåller i § 19 mom. j) den bestämmelsen, att auditör har till
åliggande att, »på sätt i 203 § strafflagen för krigsmakten är stadgat, deltaga
i handläggningen av de disciplinmål, som förekomma vid den avdelning
av krigsmakten, vid vars krigsrätt han har anställning».

Då i de fall, där viss avdelning av krigsmakten skall lyda under en angiven
krigsrätt, denna givetvis är nämnda avdelnings krigsrätt samt auditören
har anställning icke vid avdelningen utan vid krigsrätten, torde

169

redan av ordalagen i sistnämnda stadgande följa, att auditör är skyldig
att i disciplinmål biträda befälhavare för en var av de avdelningar, för
vilka den krigsrätt, vid vilken han har anställning, är forum.

Rörande innebörden av hithörande bestämmelser innehåller också den
allmänt brukade kommentaren till krigslagstiftningen, som utgivits av
C. A. Svedelius och O. af Geijerstam, följande i anslutning till ovannämnda
i 203 § strafflagen för krigsmakten upptagna stadgande (sid.
395—397):

’Vederbörande auditör. Härmed avses auditören vid den krigsrätt, som
enligt gällande bestämmelser (R. L. 40 §) har att upptaga mål rörande den
avdelning av krigsmakten, som den i disciplinmålet angivne tillhör; jfr
Instruktion för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler 19 juni 1919 §
19: j).’

’Lag samma vare, där--— auditör ej finnes. Då auditörerna icke

äro anställda vid vissa avdelningar av krigsmakten utan vid de för dessa
avdelningar inrättade krigsrätterna, kan detta uttryck möjligen giva anledning
till tvekan i sådana fall, då enligt R. L. 5 § 3 mom. särskild krigsrätt
inrättats för två eller flera avdelningar av krigsmakten eller föreskrift
meddelats, att sådan avdelning skall lyda under en viss regementseller
stationskrigsrätt. Särskilt gäller detta, då i sådant fall auditören är
bosatt å annan ort än där vederbörande avdelning är förlagd. Det riktiga
torde emellertid vara, att auditör med anställning vid en dylik krigsrätt
skall höras, så snart disciplinmål förekommer vid någon av de avdelningar,
för vilka krigsrätten i fråga är forum; jfr ovannämnda instruktion
§ 19:j).’

Med anledning av de yttranden, som avgivits av auditören Gedda samt
kommendörkaptenerna Braunerhielm och Lilliehöök, lät jag verkställa
undersökning för utrönande, huru förfarits vid övriga motsvarande avdelningar
av krigsmakten. Undersökningen omfattade de senare åren och
gällde samtliga avdelningar, som lyda under särskilda krigsrätterna i
Stockholm, Boden, Karlskrona och Karlsborg samt å kustflottan ävensom
samtliga de avdelningar (kårer, detachement, skolor, staber, verk och inrättningar
m. fl.), som lyda under regementskrigsrätterna vid Livregementets
grenadjärer, Livgrenadjärregementet, Jämtlands fältjägarregemente,
Södra skånska infanteriregementet, Upplands regemente, Skaraborgs
regemente, Södermanlands regemente, Hälsinge regemente, Hallands
regemente, Gotlands infanterikår, Västernorrlands regemente, Livregementet
till häst, Skånska kavalleriregementet, Norrlands dragonregemente,
Göta artilleriregemente, Norrlands artilleriregemente, Norrbottens
artillerikår och Vaxholms kustartilleriregemente samt under stationskrigsrätterna
i Karlskrona och Stockholm.

Undersökningen gav vid handen, att vid samtliga ifrågavarande avdelningar
— och således även vid avdelningar, som äro förlagda å annan ort

170

än där krigsrättens auditör är bosatt — auditörens yttrande inhämtats
tore bestraffnings åläggande. De angivna författningsrummen hade således
riktigt tillämpats vid samtliga avdelningar av krigsmakten med
undantag av skeppsgossekåren i Marstrand.

Vid granskning av berörda skeppsgossekårs förhörsprotokoll för de senare
åren iakttogs vidare, att bestraffningsbesluten i icke mindre än 23
fall kontrasignerats av auditör. Den av Gedda, Braunerhielm och Lilliehöök
hävdade tolkningen av ifrågavarande författningsrum har således
ingalunda konsekvent genomförts.

De vid skeppsgossekåren meddelade bestraffningsbesluten äro följaktligen
av tre olika slag: 1) beslut, rörande vilka auditörs yttrande icke inhämtats,
2) beslut, rörande vilka auditörs yttrande visserligen inhämtats,
men vilka icke av denne kontrasignerats samt 3) beslut, som efter avgivet
yttrande kontrasignerats av auditör.

Vilket författningsrum, som ansetts utgöra stöd för förfarandet att allenast
i vissa mål (av kommendörkaptenen Lilliehöök benämnda »disciplinmål
av krigsrättslig natur») infordra auditörs yttrande har icke uppgivits
och förfarandet saknar också varje laga stöd. Ej heller framgår
av Geddas förklaring, av vilken anledning han i vissa mål, oaktat han avgivit
yttrande däri, likväl sedermera icke kontrasignera! besluten, under
det att han i andra mål, i vilka han avgivit yttrande, försett bestraffningsbesluten
med sin kontrasignation.

I detta sammanhang torde böra erinras örn bestämmelsen i § 9 militär
bestraffningsförordning, att, i de fall då jämlikt 203 § strafflagen för
krigsmakten auditörs yttrande blivit inhämtat, beslutet skall av denne
kontrasigneras.

Under åberopande av vad jag här ovan anfört samt under förklaring,
att jag utginge från möjligheten av att rättelse i fråga örn förfarandet för
framtiden stöde att vinna utan vidare åtgärder i saken, infordrade jag genom
skrivelser den 30 oktober 1929 förnyade yttranden från kommendörkaptenen
Lilliehöök och auditören Gedda.

Lilliehöök förklarade med anledning härav i skrivelse den 7 november
1929, att han visserligen för sin personliga del alltjämt hyste den uppfattningen,
att chefen för skeppsgossekåren i Marstrand hade befogenhet att
utan anlitande av auditör avgöra vid kåren förekommande disciplinmål,
men att han dock ämnade för framtiden följa militieombudsmannens så
bestämt uttalade uppfattning.

Gedda åter förklarade i skrivelse den 12 november 1929, att han vidhölle
sin förut intagna ståndpunkt.

Av vad jag ovan anfört torde framgå, att enligt instruktionen
för krigsdomare, auditörer och krigsfiskal!- auditör är pliktig att deltaga
i handläggning av disciplinmålen vid envar av de av -

171

delningar av krigsmakten, för vilka den krigsrätt, vid vilken han har anställning,
är forum. Auditören vid Göta artilleriregementes krigsrätt har
emellertid en annan uppfattning örn sin skyldighet härutinnan, och såväl
det sätt, på vilket han i fråga örn disciplinmålen vid skeppsgossekåren i
Marstrand förut förfarit i detta hänseende, som hans i ärendet avgivna
yttranden utvisa, att, även örn han tilläventyrs skulle avgiva yttrande i
något av kårchefen till honom hänskjutet mål, någon garanti icke finnes
för en konsekvent och riktig rättstillämpning för framtiden.

Av ovannämnda, av mig föranstaltade utredning framgår, att skeppsgossekåren
i Marstrand i förevarande hänseende intager en särställning
inom hela den svenska krigsmakten. Att ett dylikt förhållande icke bör
få fortgå synes mig uppenbart, och jag har därför ansett det vara min ämbetsplikt
att söka åstadkomma ändring härutinnan.

De åtgärder, som jag i detta hänseende vidtagit, hava med
hänsyn till den av auditören Gedda intagna ståndpunkten icke lett
till resultat. Vid övervägande av vad från min sida bör ytterligare åtgöras
i saken har jag icke ansett mig — åtminstone för närvarande —
böra förordna örn åtal mot den eller de befattningshavare, som äro ansvariga
för det sedan länge tillämpade förfaringssättet att avgöra flertalet
disciplinmål vid kåren utan hörande av auditör.

På grund härav och då det i förevarande fall uteslutande gäller tilllämpningen
av en utav Eders Kungl. Majit utfärdad administrativ författning,
får jag med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen härigenom för Eders Kungl. Majit anmäla vad i
detta ärende förekommit och i underdånighet hemställa, att Eders Kungl.
Majit måtte vidtaga den åtgärd, som Eders Kungl. Majit må pröva lämplig
för vinnande av rättelse för framtiden i anmärkta hänseendet.»

4. Fråga om tillgodoräknande för samvetsöm värnpliktig av redan
fullgjord tjänstgöring vid krigsmakten i särskild ordning vid övergång
från sådan tjänstgöring till civilt arbete för statens räkning.

I detta ämne har militieombudsmannen den 6 april 1929 avlåtit följande
framställning till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet!

»I en till mig insänd skrift har värnpliktige studenten nr 467 54/1921
Birger Thorén anfört följande.

Thorén hade år 1923 i vanlig ordning påbörjat sin värnpliktstjänstgöring
men efter 20 dagar liemförlovats på grund av sjukdom. Av nämnda
tid skulle ingen del tillgodoräknas honom. År 1925 hade Thorén hemförlovats
efter 11 dagars kasernvistelse, sedan Thorén anskaffat de för bevisande
av samvetsömhet i lag föreskrivna intygen, och hade han an -

172

hållit att få fullgöra sin värnpliktstjänstgöring utan att övas i vapnens
bruk. Dessa 11 dagar skulle räknas honom tillgodo vid hans kommande
tjänstgöring i särskild ordning. I december 1926 hade Thorén påbörjat
dylik tjänstgöring vid dåvarande V. arméfördelningens stabsexpedition,
tjänstgjort i april och maj år 1927 vid de förberedande underofficersskolornas
expedition samt hemförlovats den 1 juni 1927 efter att hava
anhållit örn tillstånd att få fullgöra återstoden av sin värnpliktstjänstgöring
genom utförande av civilt arbete för statens räkning. Thorén hade
då tjänstgjort i särskild ordning i sammanlagt 169 dagar.

Enligt ett till Hässleholms rullföringsområdes expedition inkommet
meddelande från lantförsvarets kommandoexpedition skulle Thorén den
27 oktober 1929 påbörja sin tjänstgöring som civilarbetare. Thoréns
tjänstgöringstid hade därvid bestämts till 244 dagar enligt beräkningsgrunder,
vilkas berättigande Thorén icke kunde fatta och för vilka Thorén
icke kunnat finna stöd i gällande lagar och förordningar. Från de 380
dagar, vilka Thorén i egenskap av samvetsöm student, utförande civilt
arbete för statens räkning, skulle fullgöra, hade dragits 136 dagar (11 +
125), (380 — 136 = 244). De 11, år 1925 i vanlig ordning fullgjorda dagarna
hade således utan ändring tillgodoräknats honom. Däremot hade de av
honom åren 1926 och 1927 i särskild ordning fullgjorda 169 dagarna redu -

cerats till 125 enligt formeln

x ■= 125. Örn Thorén över -

169 _ 350
x — 260

gått från tjänstgöring i särskild ordning (350 dagar) till vanlig tjänstgöring
(260 dagar), skulle givetvis en reducering av den fullgjorda tiden
hava företagits enligt angivna formel, som just upptoge siffran 260.
Men när Thorén överginge till civilt arbete (380 dagar), förefölle honom
en reducering obegriplig. I stället syntes en ökning böra kunna komma

. . , 169 350

ltraga enligt iormeln —

380

x — 183. Enligt dessa beräkningsgrunder

och under förutsättning att siffran 11 icke skulle förändras skulle Thoréns
återstående tjänstgöringstid utgöras av 186 dagar (380 — /II + 183/) i
stället för bestämda 244 dagar.

Med hänsyn härtill anhölle Thorén örn upplysning, huruvida den för
honom bestämda tjänstgöringstiden som samvetsöm värnpliktig vore i
överensstämmelse med gällande lagar och förordningar. Skillnaden mellan
nyssnämnda antal dagar syntes Thorén så stor, att den gjorde Thoréns
fråga berättigad, så mycket mer som det syntes vara av principiellt intresse
att få klarhet i frågan, vilka beräkningsgrunder skulle följas vid
fastställande av tjänstgöringstid för värnpliktig, som överginge från
tjänstgöring i vanlig eller särskild ordning till civilt arbete.

Vid skrivelsen var fogad en handling av följande lydelse:

173

»Avskrift.

Enligt förordningen S. F. 515/1925 skall lagen den 12 juni 1925 tillämpas.
Inskrivningsrevisionens beslut är fattat den 3/5 1928.

Enligt denna lag skall han göra 260 + 120 (han är B. klassare) = 380.

Har gjort 11 dagar i vanlig tjänst........................ 11

Har gjort 169 dagar i samvetsöm vid regementet
enligt formeln 169 : x — 350 : 260)............................. 125

136 dagar.

Således skall han göra 380 — 136 = 244 dagar.»

Det i Thoréns skrivelse avsedda beslutet har, enligt vad jag inhämtat,
föranletts av en utav Thorén i november 1928 till chefen för försvarsdepartementet
gjord framställning, vari Thorén av anförda skäl anhållit
örn meddelande, när han komme att inkallas till fullgörande av sin återstående
värnpliktstjänstgöring, över denna framställning hava, såvitt
angår frågan örn omfattningen av Thorén åliggande återstående tjänstgöring,
yttranden avgivits av vederbörande rullförings- och inskrivningsbefälhavare,
chefen för södra arméfördelningen och chefen för generalstaben.

I de avgivna yttrandena hava olika meningar uttalats dels angående
frågan vilka bestämmelser borde vara avgörande för Thoréns tjänstgöringsskyldighet
såsom civilarbetare: de bestämmelser, ^om gällde före den
1 januari 1926 (då lagen den 12 juni 1925, Sv. ffs. nr 338/1925, trädde i
kraft), eller de efter nämnda tidpunkt gällande, dels ock beträffande frågan
i vad mån den redan fullgjorda tjänstgöringen borde tillgodoräknas
Thorén.

Rullföringsbefälhavaren har ansett, att Thoréns tjänstgöringsskyldighet
skulle bedömas enligt föreskrifterna i lagen den 12 juni 1925 och därvid
beräknat tjänstgöringstiden till 380 dagar. Beträffande frågan örn tillgodoräknande
av redan fullgjord tjänstgöring har rullföringsbefälhavaren
uttalat den uppfattningen, att Thorén ägde rätt tillgodoräkna sig det
dagantal han varit i tjänstgöring eller sålunda 180 (11 + 169) dagar.
Den återstående tjänstetiden har av rullföringsbefälhavaren därför beräknats
till 200 dagar.

Chefen för södra arméfördelningen har ansett tjänstgöringsskyldigheten
böra beräknas till 450 dagar. I fråga om tillgodoräknande av redan
fullgjord tjänstgöring har arméfördelningschefen uttalat samma uppfattning
som rullföringsbefälhavaren och således beräknat Thoréns återstående
tjänstetid till 270 dagar.

Chefen för generalstaben har ansett tjänstgöringstidens längd böra bedömas
jämlikt de bestämmelser, som gällde före ikraftträdandet av lagen
den 12 juni 1925, och beräknat densamma till 450 dagar. Beträffande frågan
i vad mån Thorén skulle få tillgodoräkna sig redan fullgjord tjänst -

174

göring har generalstabsckefen, under åberopande av § 9 i förordningen
den 28 april 1922 angående tillämpning av lagen den 21 maj 1920 (nr 303>
örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
(Sv. ffs. nr 186/1922), förklarat, att den utav Thorén i vanlig ordning
fullgjorda tjänstgöringen örn 11 dagar skulle tillgodoräknas honom
såsom 17 dagars civilt arbete för statens räkning samt att den av Thorén
i särskild ordning fullgjorda tjänstgöringen örn 169 dagar borde anses motsvara
203 dagars civilt arbete. I enlighet härmed har generalstabschefen
sålunda ansett, att Thorén, vid övergång till civilt arbete för statens
räkning, såsom fullgjord tjänstgöring skulle få tillgodoräkna sig
sammanlagt 220 (17 + 203) dagar. Thoréns återstående tjänstetid har sålunda
av chefen för generalstaben beräknats till 230 dagar.

Såsom framgår av Kungl. Maj:ts beslut, har Kungl. Maj:t ansett Thoréns
tjänstgöringsskyldighet såsom civilarbetare skola bedömas enligt
1925 års lag. I fråga örn tillgodoräknandet av redan fullgjord tjänstgöring
har Kungl. Majit emellertid icke godkänt någon av de uppfattningar,
som uttalats av de i ärendet hörda myndigheterna. Såsom framgår av
den vid Thoréns framställning fogade handlingen, har beräkningen av
det antal dagar, under vilka Thorén skulle fullgöra civilt arbete, verkställts
på följande sätt. Den av Thorén i särskild ordning fullgjorda
tjänstgöringen, 169 dagar, har förvandlats till tjänstgöring vid krigsmakten
i vanlig ordning. Sedan detta med användande av ovan angivna formel
lett till ett resultat av 125 dagar, har denna tid jämte de av Thorén
i vanlig ordning fulfgjorda 11 dagarna, tillhopa 136 dagar, dragits från
den tjänstgöringstid örn 380 dagar, som en värnpliktig student, vilken
erhållit tillstånd att fullgöra värnpliktstjänstgöring på sätt i § 1 b) av
lagen den 12 juni 1925 (Sv. ffs. nr 338/1925) sägs, är skyldig fullgöra. På
grund härav har Thorén förklarats skyldig utföra civilt arbete för statens
räkning under 244 dagar.

I fråga örn tillgodoräknande av redan fullgjord tjänstgöring vid övergång
till annan slags tjänstgöring stadgas i § 10 av kungörelsen den 23
december 1925 angående tillämpning av lagen den 12 juni 1925 (Sv. ffs.
nr 516/1925) i de hänseenden, varom nu är fråga, följande:

»Har värnpliktig, sedan han påbörjat tjänstgöring vid krigsmakten i
vanlig ordning, jämlikt föreskrift i denna kungörelse erhållit tillstånd att
på annat sätt fullgöra värnpliktstjänstgöringen, skall, därest ej i särskilt
fall, efter framställning av vederbörande myndighet eller på ansökning
av den värnpliktige, i kommandoväg annorlunda förordnas, det antal
dagar, han tjänstgjort vid krigsmakten i vanlig ordning, tillgodoräknas
honom såsom lika många tjänstgöringsdagar vid krigsmakten i särskild
ordning eller lika många dagar civilt arbete.------------

175

Angående tillgodoräknande av tjänstgöring vid krigsmakten i särskild
ordning eller civilt arbete vid övergång från sådan tjänstgöring eller
arbete till tjänstgöring vid krigsmakten i vanlig ordning eller från tjänstgöring
i särskild ordning till civilt arbete eller från civilt arbete till
tjänstgöring i särskild ordning, därom förordnas i kommandoväg efter
framställning av vederbörande myndighet eller på ansökning av den
värnpliktige.»

Jämlikt dessa bestämmelser skall således vid övergång från tjänstgöring
vid krigsmakten i vanlig ordning till tjänstgöring i särskild ordning
eller till civilt arbete, därest ej i särskilt fall i kommandoväg annorlunda
förordnas, det antal dagar, vederbörande tjänstgjort vid krigsmakten i
vanlig ordning, tillgodoräknas honom såsom lika många dagar tjänstgöring
i särskild ordning resp. civilt arbete. Då det lämnats åt Kungl.
Majit att i kommandoväg för särskilt fall annorlunda förordna, synes
med denna föreskrift — enligt vad såväl sakens natur som en jämförelse
med äldre bestämmelser i ämnet torde giva vid handen — hava avsetts
att möjliggöra, att det antal dagar, vederbörande fullgjort tjänstgöring
i vanlig ordning — vilken tjänstgöring ju är av strängare slag än tjänstgöring
i särskild ordning och civilarbete — må kunna, örn särskilda skäl
därtill föranleda, tillgodoräknas honom såsom större antal dagar tjänstgöring
i särskild ordning resp. civilarbete.

Huru förfaras skall vid övergång från tjänstgöring i särskild ordning
till civilarbete i fråga örn tillgodoräknande av den fullgjorda tjänstgöringen
är — såsom framgår av ovan anförda bestämmelser — ej föreskrivet
på annat sätt, än att frågan överlämnats till Kungl. Maj:ts avgörande
i kommandoväg. Ehuru således någon fix regel för detta fall av övergång
icke blivit fastställd, synes det kunna ifrågasättas, örn ej för detta fall
skäligen borde tillämpas samma princip, som kommit till uttryck i
huvudstadgandet i 1 mom. 1 st., och således den tidigare fullgjorda
tjänstgöringen — vilken, låt vara att den fullgjorts i särskild ordning,
dock i förhållande till civilarbete är av strängare slag — tillgodoräknas
vederbörande till fullt dagantal.

I förevarande fall har den i särskild ordning fullgjorda tjänstgöringen
om 169 dagar förvandlats till »tjänstgöring i vanlig ordning» och därvid

reducerats med användande av jämförelsetalet

260

350

d. v. s. förhållandet

mellan totala tjänstgöringstiderna för tjänstgöring i vanlig och i särskild
ordning. Då Thorén emellertid icke skall tjänstgöra i vanlig ordning
utan fått tillstånd att övergå från en, relativt sett, strängare till en, relativt
sett, lindrigare tjänstgöring, förefaller det — i anslutning till det
ovan sagda — som örn billigheten talade för att Thorén finge tillgodoräkna
sig den i särskild ordning fullgjorda tjänstgöringen i full utsträckning.
Thorén har för sin del ifrågasatt att få tillgodoräkna sig den i
särskild ordning fullgjorda tjänstgöringen såsom flera dagar civilt arbete.

176

Det synes dock bäst överensstämma med den grundsats, som kommit till
uttryck i § 10 i 1925 års kungörelse, att en dylik beräkning till den värnpliktiges
fördel i regel ej sker, utan att en i strängare slag fullgjord
tjänstgöring endast får tillgodoräknas såsom lika många dagar i en
lindrigare. Skillnaden mellan de totala tjänstgöringstiderna för tjänstgöring
i särskild ordning och civilarbete är ju för övrigt relativt obetydlig.

Örn vid övergång från tjänstgöring i särskild ordning till civilt arbete
den i särskild ordning fullgjorda tjänstgöringen icke får tillgodoräknas i
full utsträckning, medför detta, att den sammanlagda tjänstgöringstiden
blir längre än den för civilarbetare i-lag stadgade. I förevarande fall
skulle Thorén, vilken förut tjänstgjort i sammanlagt 180 (11 -j- 169) dagar
(från den under 1923 fullgjorda tjänstgöringen bortses), komma att tjänstgöra
ytterligare 244 dagar eller således sammanlagt 424 dagar. Denna
tid överstiger den tjänstgöringstid, som enligt 1925 års lag åligger en
värnpliktig samvetsöm student, tillhörande kategorin civilarbetare, med
44 dagar. Ifrågavarande ökning i tjänstgöringstiden blir än större, ju
senare övergången till civilarbete inträffar.

Av sålunda anförda skäl förefaller det mig, som örn Thoréns framställning
såvitt den går ut på att den fullgjorda tjänstgöringen måtte få tillgodoräknas
honom i vidare mån än som skett, vore berättigad — väl icke
i den utsträckning han själv ifrågasatt — men såtillvida, att den i särskild
ordning fullgjorda tjänstgöring måtte få tillgodoräknas honom till
fullt dagantal (180 dagar).

Då förevarande spörsmål är av betydelse icke allenast i detta ärende
utan jämväl i framdeles eventuellt uppkommande liknande fall, har jag,
som icke ansett mig böra lämna Thorén den begärda upplysningen, i
allt fall velat bringa Thoréns framställning jämte min uppfattning i
ämnet till herr statsrådets kännedom till det avseende, herr statsrådet
må finna innehållet i denna min skrivelse giva anledning.»

*■

Genom generalorder den 4 juni 1929 (nr 1006/1929) befallde Kungl. Majit,
att Thorén skulle vid fullgörande av honom åliggande civilt arbete äga
tillgodoräkna sig 180 dagar såsom fullgjord tjänstgöring.

177

5. Angående beredande av ersättning åt en värnpliktig, som huvudsakligen
till följd av viss ofullständighet i vederbörlig författning
blivit oriktigt inkallad till tjänstgöring.

Härom avlät militieombudsmannen den 28 februari 1929 följande framställning
till Konungen:

»I en till mig insänd, den 13 juni 1928 dagtecknad klagoskrift anförde
värnpliktige nr 538 54/1925 folkskolläraren B. G. S. Solén: Den 29 maj 1928
hade Solén inställt sig vid Upplands regemente för att enligt order fullgöra
sin värnplikt. Sedan Solén mottagit sin utrustning, hade han emellertid
blivit inkallad på kompaniexpeditionen, varvid det meddelats honom,
att han såsom varande folkskollärare skulle överflyttas till klass B
och omedelbart hemförlovas för att ånyo rycka in till tjänstgöring med
studentkompaniet den 15 juni 1928. För att kunna fullgöra den första
ordern örn inryckning den 29 maj hade Solén nödgats begära tjänstledighet
från sin befattning som folkskollärare och organist i Forsmark för
tiden från och med den 29 maj till och med den 19 juni 1928, och hade det
givetvis varit för honom omöjligt att efter hemförlovningen återinträda i
tjänstgöring och få förordnandet för vikarien upphävt. Till avlöning åt
den förordnade vikarien under nämnda tid skulle jämlikt kungörelsen den
16 september 1918 angående avlöning åt lärare vid folkskolor m. m. avdragas
171 kronor 12 öre, varjämte Solén hade att till vikarien å slöjdlärarebefattningen
erlägga 15 kronor samt till vikarien å organisttjänsten 20
kronor eller tillsammans en summa av 206 kronor 12 öre. Örn Solén tidigare
än på inryckningsdagen blivit överflyttad till klass B, skulle han
helt och hållet hava besparats denna utgift. Att överflyttningen till klass
B icke skett tidigare hade icke berott på något Solöns förvållande. Solén
hade icke på något sätt sökt dölja, att han avlagt folkskollärarexamen.
Under två år hade Solén begärt uppskov med första tjänstgöringen, varvid
han år 1927 såsom skäl anfört bland annat uppehållande av den folkskollärartjänst,
han alltjämt innehade. Vid den årliga mönstringen hade
Solén också uppgivit sitt yrke vara folkskollärare. Solén måste därför
fritaga sig från allt ansvar för att hans överflyttning till klass B skett
först vid denna tidpunkt. Men då vore det knappast rätt och billigt, att
Solén på grund av fel, som begåtts av inskrivningsnämnd, rullföringsbefälhavare,
eller vem det nu vara månde, som bure skulden, skulle åsamkas
en utgift av ovan angivna storlek. Denna utgift vore dessutom synnerligen
betungande för den, som endast hade en folkskollärarlön att leva
av och stora studieskiilder att amortera. Vid förfrågan å kompaniexpeditionen
i Uppsala hade meddelats, att någon ersättning för de utgifter,
som genom ovan angivna förfarande åsamkats Solén, icke kunde lämnas.
Under sådana förhållanden, och då Solén icke visste, vem som i detta fall
kunde vara ersättningsskyldig, anhölle han örn militieombudsmannens bistånd
för utfående av ovannämnda belopp 206 kronor 12 öre.

12 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

178

Vid klagoskriften hade fogats dels avskrift av protokoll med Forsmarks
skolråd den 19 maj 1928, utvisande att vikarie för Solén förordnats för
tiden den 29 maj—19 juni 1928, dels ock ett av skolrådets ordförande utfärdat
intyg av följande lydelse: »Att folkskolläraren och klockaren Sam
Solén under den tid han för värnpliktens fullgörande erhållit tjänstledighet
från sina tjänster i Forsmark (29 maj t. o. m. 19 juni 1928) måste
utbetala i arvoden åt vikarier, för skollärartjänsten 179 kronor 26 öre, till
organist 20 kronor, till slöjdlärare 15 kronor eller inalles tvåhundrafjorton
kronor 26 öre varder härmed på begäran intygat.»

I ärendet hava yttranden infordrats från ett flertal myndigheter.

Befälhavaren för Norrtälje rullföringsområde nr 47 kaptenen K. Krook
anförde i ett den 21 juni 1928 avgivet yttrande följande.

Solén hade utflyttat den 6 december 1926 från rullföringsområde nr 54
till rullföringsområde nr 47. På Solöns värnpliktskort, som samtidigt översänts
till rullföringsområde nr 47, hade stått angivet, att Solén tillhörde
årsklassen 1926 och att han var seminarieelev. Någon som helst anteckning
örn avlagd examen eller genomgånget folkskoleseminarium hade ej
funnits, endast att Solén tilldelats infanteriet och Upplands regemente.
Solén hade därför författningsenligt införts i stamrullan såsom tillhörande
årsklass (1926). Därefter hade ej någon anmälan enligt § 136 inskrivningsförordningen
ankommit till rullföringsexpeditionen, varför något skäl
att överföra Solén till klass B ej funnits. Sedermera hade Solén, efter av
inskrivningsnämnden år 1927 beviljat uppskov, jämte övriga tillhörande
samma årsklass vid infanteriet inkallats att inställa sig till tjänstgöring
vid Upplands regemente den 29 maj 1928. Då vid inryckningen till Upplands
regemente nämnda den 29 maj framkommit, att Solén avlagt folkskollärarexamen,
hade han hemförlovats av vederbörande militära myndigheter
jämlikt § 123:5 inskrivningsförordningen. När detta kommit
till rullföringsexpeditionens kännedom, hade Solén omförts till klass B,
varjämte sådan uppgift, som föreskreves i genaralorder nr 695/26 mom. 17,
insänts till inskrivningsbefälhavaren. Sedermera hade Solén av lantförsvarets
kommandoexpedition tilldelats infanteriet och Upplands regemente
såsom befälselev. Solén hade därefter av Krook författningsenligt inkallats
att med övriga »studenter och likställda» inställa sig till tjänstgöring
vid Upplands regemente den 15 juni. I fråga örn Solöns uppgift,
att han i sin ansökan örn uppskov år 1927 skulle hava anfört, att han var
folkskollärare, kunde Krook ej yttra sig, då Krook ej tillhörde inskrivningsnämnden.
Solöns påstående, att han vid den årliga mönstringen
skrivit sig som folkskollärare, kunde Krook varken bejaka eller bestrida,
då Solöns senaste mönstringsanmälan nu ej kunde påträffas. Solén hade
emellertid ej något år insänt någon anmälan jämlikt § 127 inskrivningsförordningen
örn »avlagda examina, genomgångna utbildningskurser samt
innehavda befattningar» till rullföringsområde nr 47. Att Solén ej förut
omförts till klass B berodde dock på vederbörande rektor. Denne skulle

179

enligt § 136 mskrivningsförordningen, jämförd med § 2:2 f) samma förordning,
redan år 1925 anmält till rullföringsområde nr 54, att Solén uppflyttats
till högsta årsklass i folkskoleseminarium, samt sedermera, då
Solén avlagt godkänd avgångsexamen från seminariet, anmält detta. I
sådant fall hade rullföringsområde nr 54 givetvis genast omfört Solén till
klass B, och då hade Solén av Krook ej inkallats till tjänstgöring den 29
maj utan i stället den 15 juni tillsammans med övriga B-klassare. På
förfrågan hade rullföringsområde nr 54 meddelat, att man där ej mottagit
någon sådan anmälan och således ej haft någon anledning att omföra
Solén till klass B. Örn Krook förut haft den ringaste aning örn, att
Solén avlagt föreskriven examen, hade Krook, sedan detta konstaterats och
oavsett att vederbörlig formell anmälan jämlikt § 136 eller § 127 inskrivningsförordningen
därom ej ingått, utan vidare dröjsmål omfört Solén till
klass B. På grund av vad ovan anförts bestrede Krook kravet å 206 kronor
12 öre, enär icke någon militär myndighet kunde anses vara vållande
till de av Solén upptagna utgifterna för hans tidigare inkallelse till
tjänstgöring.

Solén avgav påminnelser i ärendet och anförde därvid följande: Det
fel, som blivit begånget, syntes visserligen i främsta rummet bero på
rektors vid Uppsala folkskoleseminarium uraktlåtenhet att lämna föreskriven
anmälan. Men å andra sidan torde det icke hava varit rullföringsbefälhavaren
obekant, att Solén avlagt folkskollärarexamen, alldenstund
Solén, såsom han redan i sin anmälan påpekat, vid mönstringen å därför
avsedd blankett angivit sitt yrke vara folkskollärare. Till bestyrkande
härav bifogades kvitto å fullgjord mönstring för år 1926. Genom denna
mönstringsanmälan ansåge Solén sig också hava fullgjort i § 127 inskrivningsförordningen
föreskriven anmälan örn »avlagda examina, genomgångna
utbildningskurser samt innehavda befattningar». På grund
härav vidhölle Solén sin anhållan örn ersättning för de utgifter, som förorsakats
honom genom den tidigare inkallelsen till tjänstgöring.

Med skrivelse den 23 juli 1928 till befälhavaren för Uppsala södra rullföringsområde
nr 54 översände tjänstförrättande militieombudsmannen
handlingarna i ärendet med anmodan till nämnde rullföringsbefälhavare
att inkomma med yttrande i ärendet och därvid lämna meddelande örn de
anmälningar och anteckningar, som vid rullföringsexpeditionen förekommit
rörande Solöns värnpliktsförhållanden.

I yttrande den 24 juli 1928 anförde befälhavaren för rollf öring sområdet
nr 54 kaptenen Sylvander med anledning härav bland annat följande. De
anmälningar och anteckningar, som vid Uppsala södra rullföringsområdes
expedition hade förts rörande Solöns värnpliktsförhållanden, vore införda
i stamrullan (å stamkortet), vilket av Sylvander översänts till befälhavaren
för rullföringsområde nr 47, då Solén den 6 december 1926 avförts till
nämnda rullföringsområde. Rörande befälhavarens för rullföringsområde
nr 47 till militieombudsmannen lämnade meddelande, att å Solöns värn -

180

pliktskort vid dess avsändande till rullföringsområde nr 47 stått antecknat,
att lian tillhörde årsklassen 1926 och var seminarieelev, erinrade sig
Sylvander med bestämdhet, att så varit förhållandet. Detta hade berott
därpå, att ingen anmälan till rullföringsexpeditionen ingått från rektor
vid Uppsala folkskoleseminarium, att Solén avlagt folkskollärarexamen,
varför han ej heller kunnat omföras till klass B, något som naturligtvis
i annat fall omedelbart skulle hava skett.

I skrivelse till chefen för generalstaben den 14 augusti 1928 anhöll tjänstförrättande
militieombndsmannen härefter, att generalstabschefen ville
avgiva utlåtande i ärendet.

Befälhavaren för generalstaben överstelöjtnanten E. af Klercker avgav
det begärda utlåtandet den 28 augusti 1928. Utlåtandet var av följande
innehåll. Solén skulle jämlikt värnpliktslagen § 52 c) i fråga örn tjänstgöringsskyldigheten
vara underkastad bestämmelserna i nu gällande lag.
Enligt denna vore — i motsats till värnpliktslagen den 17 september 1914
— förhållandena vid tjänstgöringens påbörjande avgörande för, huruvida
den värnpliktige skulle fullgöra i § 27:1 A eller B stadgad tjänstgöring.
För detta ändamål ålåge det den värnpliktige jämlikt inskrivningsförordningen
§ 127 bland annat att vid mönstring »lämna underrättelse örn
sedan nästföregående mönstring avlagda examina, genomgångna utbildningskurser
samt örn innehavande befattningar». Den värnpliktige vore
sålunda principiellt skyldig vidtaga sådana åtgärder, att hans värnpliktstjänstgöring
komme att fullgöras i enlighet med värnpliktslagens bestämmelser.
För kontroll funnes i § 136 bestämmelser angående skyldighet för
rektor o. s. v. att till värnpliktsområdesbefälet insända uppgift angående
vissa avlagda examina samt inträde i viss årsavdelning och slutligen
som ytterligare kontroll bestämmelsen i § 105:1 f), att truppbefälet vid de
värnpliktigas inställelse skulle undersöka, huruvida någon vore att hänföra
till kategorien studenter och likställda. År 1925 gällde ännu 1918 års
inskrivningsförordning, och rektorn vid folkskoleseminariet i Uppsala
torde icke jämlikt § 140:1 d) varit skyldig att anmäla, att Solén vid vårterminens
slut 1925 uppflyttades i högsta årsavdelningen, enär Solén redan
varit inskriven. År 1928, då 1925 års inskrivningsförordning trätt i
kraft, hade rektor jämlikt § 136 icke varit skyldig anmäla, att Solén avlagt
folkskollärarexamen. Solén hade däremot själv varit skyldig att detta
år lämna uppgift härom enligt § 127. Detta kunde icke anses hava skett
genom angivande av viss titel. Hade författningsenlig anmälan skett,
hade också omföring till klass B då ägt rum. Den omständigheten, att
rullföringsbefälhavaren på grund av Solöns uppgivna titel lämpligen
bort verkställa förfrågan angående dennes avlagda examina, syntes icke
kunna inverka på frågan örn ersättningsskyldighet.

Vid utlåtandet funnos fogade dels ett meddelande från rektorn för folkskoleseminariet
i Uppsala av innehåll att Solén vid slutet av vårterminen
1925 uppflyttats i seminariets högsta årsavdelning samt att han den 2 juni

181

1926 avlagt folkskollärarexamen, dels ock avskrift av det för Solén utfärdade
värnpliktskortet, utvisande att Solén år 1925 inskrivits såsom
värnpliktig och därvid tilldelats infanteriet (Uppsala regemente); att
han fullgjort föreskriven mönstring åren 1925, 1926 och 1927 ävensom att
Solén erhållit uppskov åren 1926 och 1927 jämlikt § 17:1 d) värnpliktslagen.

I skrivelser den 3 september 1928 anmodade jag därefter befälhavaren
för rullföringsområde nr 54 och rullföringsområde nr 47 att insända avskrifter
av de uppskovsansökningar, som Solén ingivit 1926 resp. 1927 ävensom
av vederbörliga protokoll och övriga handlingar, i vad de avsåge ifrågavarande
uppskov.

Med skrivelse den 4 september 1928 översände befälhavaren för rullföringsområde
nr 54 avskrift av den av Solén år 1926 avgivna uppskovsansökan
jämte till densamma hörande handlingar ävensom utdrag ur
»liggare över ansökningar från inskrivna värnpliktiga för år 1926.»

Av dessa handlingar inhämtades, att Solöns uppskovsansökan, vilken var
ställd till nämnden, den 25 januari 1926 ingivits till rullföringsexpeditionen
samt att vid ansökningen fogats ett så lydande intyg:

»Folkskoleseminariet i Uppsala.

Att värnpliktige seminarieeleven Bror Gustav Samuel Solén från Uppsala
är i stort behov av uppskov med honom åliggande värnpliktstjänstgöring
under år 1926, detta med hänsyn till dels seminariestudiernas avslutning,
dels även planerade fortsatta studier (för organistexamen), intygas.

Uppsala den 25 januari 1926.

Gideon Danell

Rektor.

(Stämpel):

Folkskoleseminariet

Uppsala.»

Utdraget ur omförmälda liggare utvisade bland annat, att inskrivningsnämnden
den 23 mars 1926 bifallit Solöns uppskovsansökan.

Befälhavaren för rullföringsområde nr 47 översände med skrivelse den 4
september 1928 avskrift av Solöns till 1927 års inskrivningsnämnd ingivna
uppskovsansökan jämte ett därvid fogat intyg ävensom utdrag ur »liggare
över ansökningar från inskrivna värnpliktiga i rullföringsområde 47 år
1927.»

Det vid ansökningen fogade intyget lydde sålunda:

»Sedan folkskolläraren Bror Gustav Samuel Solén, född 1905 13/10, värnpliktige
nr 538 54/25 hos inskrivningsnämnden anhåller örn uppskov med
värnpliktens fullgörande, får undertecknad till stöd för denna hans anhållan
vördsamt lämna följande upplysningar.

182

Folkskollärare Solén, som våren 1926 utexaminerades från seminariet,
har för honom kännbara studieskulder att förränta. En tvungen långvarig
tjänstledighet nu skulle försätta honom i rätt stora svårigheter, — —

Till dessa personliga skäl kommer ytterligare det som berör hans folkskolläraretjänst.
—

På grund av vad ovan är sagt, får undertecknad därför på det livligaste
tillstyrka folkskollärare Solöns ansökan örn uppskov med sin värnpliktstjänstgöring
detta år.

Forsmark i pastorsämbetet 14/2 1927.

Torsten Breitholtz;

Kyrkoherde.

■»

Utdraget ur omförmälda liggare utvisade, att Solöns uppskovsansökan
inkommit den 1 mars 1927 samt att inskrivningsnämnden den 11 i samma
månad bifallit ansökningen.

I därefter infordrade yttranden anförde 1926 års inskrivningsnämnd
inom rullföringsområde nr 54 och 1927 års inskrivningsnämnd inom rullföringsområde
nr 47 följande.

Inskrivningsnämnden inom rullföringsområde nr 54: Inskrivningsnämndens
ledamöter hade på nytt granskat inskrivningsnämndens för år 1926
åtgärder beträffande Solén och hade därvid funnit nämndens tillvägagående
författningsenligt.

Inskrivningsnämnden inom rullföringsområde nr 47: I inskrivningsförordningen
§ 38 vore stadgat angående inskrivningsnämnds skyldighet i
fråga örn förut inskrivna värnpliktiga. Denna skyldighet gällde prövning
av från de värnpliktiga föreliggande ansökningar angående a) frikallelse,
b) annan ändring i värnpliktsförhållande, c) uppskov beträffande
till linjetjänst uttagen värnpliktig. I fråga örn Solén hade förelegat ansökan
örn uppskov, vilken vederbörligen behandlats. Någon ansökan örn
ändring i värnpliktsförhållande hade icke förelegat. Huruvida nämnden
utan sådan ansökan kunnat upptaga frågan örn omföring till klass B till
prövning vore tvivelaktigt och i varje fall icke föreskrivet. Angående
omföring utan ansökan vore stadgat i § 87, och vore omföringen enligt
denna paragraf ålagd rullföringsbefälhavaren. Även örn nämnden skulle
ägt någon befogenhet i detta avseende, skulle den likväl knappast kunnat
utan ansökan av den värnpliktige verkställa omföring på grund av intyg
från pastorsämbete, vilket intyg utfärdats för annat ändamål. Någon
tvekan hos inskrivningsnämnden, huru frågan örn Solöns omföring skulle
behandlas, hade emellertid aldrig uppkommit, enär han själv jämlikt §
127 varit skyldig att hösten 1927 anmäla sedan föregående mönstring avlagd
examen och således på sätt, som i inskrivningsförordningen vore stadgat,
skulle komma att bliva omförd till klass B.

183

Befälhavaren för rullföringsområde nr 47 kaptenen Krook och befälhavaren
för rullföringsområde nr 54 kaptenen Sylvander avgåvo därefter
infordrade nya yttranden i ärendet. Krook, i vars yttrande Sylvander instämde,
uttalade därvid den uppfattningen, att anledningen till att Solén
ej tidigare omförts till klass B vore dennes försummelse att i samband
med mönstringen ingiva föreskriven anmälan örn sin examen, samt att
någon rullföringsbefälhavaren enligt inskrivningsförordningen åliggande
skyldighet icke blivit åsidosatt. Rullföringsbefälhavarna förklarade därför,
att de icke vore villiga utbetala den begärda ersättningen.

Sedan Solén beretts tillfälle att inkomma med nya påminnelser i ärendet,
anförde han i en den 5 innevarande månad inkommen skrift bland annat
följande. Solén, som varit okunnig örn att han enligt inskrivningsförordningen
§ 127 bort göra formell anmälan örn att han avlagt folkskollärarexamen,
hade därför vid sin mönstring blott lämnat de uppgifter, som formuläret
för mönstringsanmälan föreskreve, i förevarande hänseende således,
att hans yrke vore folkskollärare. Solén hade icke försökt undandraga
sig någon del av den honom lagenligt åliggande värnpliktstjänstgöringen.
Örn detta varit hans avsikt, skulle han både vid mönstringen
och inryckningen kunnat uppgiva sitt yrke vara kantor, vilken befattning
han även innehade. Vidare ville Solén framhålla, att det genom 192o års
värnpliktslag vidtagits någon ändring i bestämmelserna för studenters
och likställdas tjänstgöring, ty Solén visste, att hans äldre seminariekamrater,
som haft uppskov för sina studiers bedrivande, fullgjort sin värnplikt
såsom värnpliktiga i allmänhet. Detta hade givetvis bidragit till
Solöns upfattning örn sin anmälnings- och tjänstgöringsskyldighet. Solöns
försummelse vore emellertid icke av reell utan blott av formell art,
enär han ju vid mönstringen uppgivit sig vara folkskollärare samt genom
sitt till 1927 års uppskovsansökan fogade intyg givit rullföringsbefälhavaren
kännedom örn sin examen. Denne hade enligt Solöns uppfattning begått
fel, då han efter honom åliggande granskning av Solöns nyssnämnda
uppskovsansökan ej överfört Solén till klass B eller vidtagit förberedande
åtgärder därför. På grund härav och då Solén med hänsyn till det av
honom begångna formella felet icke syntes kunna påräkna full ersättning
för lidna förluster, anhölle Solén örn bistånd för utfående av halva det begärda
ersättningsbeloppet eller 103 kronor 6 öre.

Såsom framgår av de avgivna yttrandena, hava i dessa huvudsakligen
berörts frågan, huruvida Solén själv eller rullföringsbefälet vore skuld till
att Solén ej blivit omförd till gruppen studenter och likställda (klass B)
och därmed till att ifrågavarande oriktiga inkallelse ägt rum. Enligt
min uppfattning är emellertid uppkomsten av ifrågavarande fel i främsta
rummet att tillskriva vissa brister i lagstiftningen, vilka redan blivit antydda
i befälhavarens för generalstaben utlåtande.

184

Enligt såväl 1914 års som 1925 års värnpliktslag skola värnpliktiga,
som vunnit inträde i högsta årsavdelning vid folkskoleseminarium, med
avseende på tjänstgöringsskyldigheten vara likställda med studenter. Såsom
befälhavaren för generalstaben i sitt utlåtande påpekat, föreligger
emellertid såtillvida en olikhet mellan nämnda båda lagar, att frågan,
huruvida en värnpliktig är att hänföra till gruppen studenter och likställda,
enligt 1914 års lag endast skall bedömas med hänsyn till förhållandena
vid inskrivningen, under det att enligt 1925 års lag förändringar,
som inträtt efter inskrivningen men före första tjänstgöringens början,
skola medföra ändring i tjänstgöringsskyldigheten. Enligt förstnämnda
lag skulle således endast de värnpliktiga, som vid tiden för inskrivningen
vunnit inträde i högsta årsavdelningen av folkskoleseminarium, fullgöra
den längre tjänstgöringen, som stadgas för studenter och likställda, men
enligt 1925 års lag skall denna längre tjänstgöringsskyldighet även åvila
de värnpliktiga, som efter inskrivningen men före påbörjandet av första
tjänstgöringen vunnit inträde i nämnda årsavdelning.

För att inskrivningsmyndigheterna skola erhålla kännedom örn de examina
m. m., som äro av betydelse för de värnpliktigas inskrivning och
rullföring, skola enligt inskrivningsförordningen vissa uppgifter lämnas
av bland andra rektor vid vederbörlig läroanstalt. Föreskrifter i detta
hänseende meddelas i § 140 av 1918 års inskrivningsförordning samt §
136 av 1925 års inskrivningsförordning. På grund av de olika regler, som,
enligt vad ovan sagts, gälla i fråga örn avlagd examens inverkan på
tjänstgöringsskyldigheten, äro även nyssnämnda föreskrifter i inskrivningsförordningarna
något olika. Enligt § 140 i 1918 års inskrivningsförordning
skulle rektor »till ledning för inskrivningsförrättningarna»
lämna uppgift till vederbörande pastorsämbete angående den, som vunnit
inträde i högsta årsavdelningen i seminariet. Genom pastorsämbetets försorg
skulle sedan dessa uppgifter komma till vederbörande rullföringsexpeditions
kännedom. Denna uppgiftsskyldighet avsåg endast värnpliktiga,
som ännu icke blivit inskrivna. Även enligt § 136 i 1925 års inskrivningsförordning
skola beträffande ännu icke inskrivna värnpliktiga uppgifter
örn avlagd examen m. m. avgivas till vederbörande pastorsämbete, men har
därjämte i nämnda paragraf stadgats, att beträffande redan inskrivna
sådana uppgifter skola lämnas till rullföringsbefälhavaren. Sistnämnda
föreskrift sammanhänger med omförmälda i 1925 års värnpliktslag införda
nyhet att förhållandena vid tjänstgöringens början skola vara avgörande
för tjänstgöringsskyldigheten.

Enligt övergångsbestämmelserna i 1925 års värnpliktslag (§ 52) skall
beträffande värnpliktig, som till följd av beviljat uppskov icke börjat fullgöra
honom åliggande första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast
å tid, som i sådant avseende stadgas för värnpliktiga av 1925 års
klass, 1925 års lag tillämpas i fråga örn tjänstgöringsskyldigheten. Härav
följer, att nyssnämnda regel örn att förhållandena vid tjänstgöringens bör -

185

jan skola vara avgörande för tjänstgöringsskyldigheten även gäller sådana
före den nya värnpliktslagens ikraftträdande inskrivna värnpliktiga,
som erhållit uppskov med första tjänstgöringen. Detta förhållande
har emellertid icke vederbörligen beaktats vid avfattande av övergångsbestämmelserna
i nya inskrivningsförordningen. I nämnda bestämmelser
finnes nämligen icke någon föreskrift, som medför skyldighet för föreståndare
för läroanstalt att beträffande redan inskriven värnpliktig lämna
uppgift örn en före förordningens ikraftträdande avlagd examen, oaktat
ju en sådan examen, därest tjänstgöringen ej ännu påbörjats, skall inverka
på tjänstgöringsskyldighetens omfattning. Detta förhållande har varit
av avgörande betydelse för vad i förevarande fall inträffat.

Solén inskrevs såsom värnpliktig i början av år 1925. Då hade han ännu
icke vunnit inträde i högsta årsavdelningen av seminariet, vilket, enligt
vad rektor uppgivit, skedde först vid slutet av vårterminen 1925. Han inskrevs
följaktligen såsom värnpliktig i allmän tjänst, och skulle enligt
den då gällande 1914 års värnpliktslag, därest han ej erhållit uppskov,
fått fullgöra sin tjänstgöring såsom sådan, oavsett den omständigheten
att han före tjänstgöringens början avlade sådan examen, som i fråga örn
tjänstgöringsskyldigheten skulle göra honom likställd med student. När
Solén sedermera vid vårterminens slut 1925 uppflyttades i högsta årsavdelningen
av seminariet, skulle enligt den då gällande 1918 års inskrivningsförordning
(§ 140) beträffande honom icke av rektor insändas någon uppgift
till pastorsämbetet, enär Solén redan var inskriven. Sedan 1925 års
inskrivningsförordning den 1 januari 1926 trätt i kraft, skulle denna förordning
jämlikt § 153 tillämpas i fråga örn Solén. Då emellertid enligt §
136 i samma förordning — det enda stadgandet, som finnes i ämnet —
uppgift endast skall lämnas i fråga om den, som »vinner inträde i» högsta
årsavdelningen av seminariet, men Solén vid förordningens ikraftträdande
redan befann sig i nämnda årsavdelning, var rektor icke heller enligt 1925
års inskrivningsförordning pliktig att lämna någon uppgift örn Solens uppfattning
i nämnda årsavdelning. Det är att märka, att den i 136 § stadgade
uppgiftsplikten icke avser avläggande av folkskollärarexamen, vilken
av Solén avlades den 2 juni 1926.

Av det ovan anförda framgår, att Solén, på grund därav att han före
påbörjandet av första tjänstgöringen vunnit inträde i seminariets högsta
årsavdelning, jämlikt 1925 års värnpliktslag skolat fullgöra tjänstgöring
under så lång tid, som föreskrivits för studenter och likställda; att någon
uppgift angående Solöns uppflyttning i nämnda årsavdelning icke ingått
till vederbörande rullföringsmyndighet samt att rektor vid den läroanstalt,
som Solén tillhört, icke enligt utfärdade bestämmelser varit pliktig
att insända någon uppgift i nyssnämnda hänseende. Enligt § 87 mom.
5 i 1925 års inskrivningsförordning verkställes omföring till gruppen
studenter och likställda av en till årsklass hörande värnpliktig endast på
grundval av den uppgift, som vederbörande rektor i detta hänseende har

186

att avgiva till rullföringsbefälhavare]!. Det synes mig därför uppenbart,
att anledningen till att Solén icke, så snart de nya bestämmelserna örn
studenter och likställda trätt i tillämpning, blivit omförd till denna grupp
är att söka i det förhållandet, att någon uppgiftsplikt icke åvilat föreståndaren
för läroanstalten ifråga. Då detta måste anses utgöra en ofullständighet
i utfärdade bestämmelser, synes det mig ligga närmast till
hands, att staten utgiver ersättning för den skada, som av nämnda ofullständighet
i lagstiftningen i förevarande fall uppstått.

I ärendet hava även, såsom redan nämnts, uppkommit frågor, huruvida
Solén själv genom försummelse kan hava föranlett, att han ej blivit omförd
till rätt grupp eller om försummelse härutinnan kan läggas rullföringsbefälet
till last.

Vad till en början förstnämnda fråga angår, så stadgas visserligen i
§ 127 i 1925 års inskrivningsförordning, att student och likställd vid mönstring
skall lämna underrättelse örn sedan föregående mönstring avlagda
examina, genomgångna utbildningskurser samt örn innehavande befattningar.
Solén, som efter nämnda förordnings ikraftträdande, närmare bestämt
den 2 juni 1926, avlagt folkskollärarexamen, har emellertid icke i
samband med mönstringen 1926 lämnat någon direkt uppgift härom utan
å blankett till mönstringsanmälan endast angivit sitt yrke vara folkskollärare.
Då Solén vid avgivande av sin mönstringsanmälan vederbörligen
ifyllt fastställt formulär, vilket icke angiver, att någon uppgift i fråga
örn examen skall lämnas, samt i inskrivningsboken icke heller nämnes
något örn skyldighet att lämna sådan uppgift, synes mig det näppeligen
kunna läggas Solén till last, att han avfattat sin mönstringsanmälan på
sätt som skett. Detta så mycket mindre, som Solén sedermera i samband
med sin ansökan örn uppskov till 1927 års inskrivningsnämnd ingivit intyg,
som innehållit uttrycklig uppgift örn att han år 1926 avlagt folkskollärarexamen.
I detta sammanhang torde även böra framhållas, att hänförandet
till gruppen studenter och likställda icke knutits till avläggandet
av folkskollärarexamen utan till uppflyttning i högsta årsavdelning i seminarium.
Det synes därför ingalunda säkert, att även örn Solén i samband
med 1926 års mönstring anmält, att han 1926 avlagt folkskollärarexamen,
denna anmälan — då för övrigt någon uppgift härom från rektor
ej inkommit — skulle hava föranlett någon särskild åtgärd från rullföringsmyndiglietens
sida.

Vad därefter angår spörsmålet, huruvida någon försummelse kan läggas
rullföringsmyndigheterna till last, är jag ense med befälhavaren för
generalstaben härutinnan, att angivandet vid 1926 års mönstring av Solöns
yrke såsom folkskollärare bort giva rullföringsbefälhavaren anledning
att efterforska, huruvida Solén verkligen avlagt sådan examen, som
påkallade hans omföring till gruppen studenter och likställda, men att
den omständigheten att så ej skett icke kan läggas rullföringsbefälhavaren
till last såsom tjänstefel och föranleda ersättningsskyldighet.

187

Beträffande Soléns uppgifter till 1926 och 1927 års inskrivningsnämnder,
vilka uppgifter icke voro för befälhavaren för generalstaben kända, då
han avgav sitt utlåtande, kan jag icke biträda den uppfattning, som i
detta hänseende gjorts gällande av vederbörande rullföringsbefälhavare.
Rullföringsbefälhavare är visserligen icke ledamot av inskrivningsnämnden,
men han tjänstgör som nämndens sakkunniga biträde och har till
uppgift att föra den liggare, i vilken ansökningar av förevarande slag
skola införas. Innehållet i ansökningarna kommer således till hans kännedom
och, i den mån detta påkallar åtgärder, som ankomma på honom,
synes det mig uppenbart, att sådana även höra av honom vidtagas, oaktat
ansökningarna äro ställda till nämnden. Enligt min uppfattning
hade därför innehållet i Soléns uppskovsansökningar till 1926 och 1927
års inskrivningsnämnder hort giva vederbörande rullföringsbefälhavare
anledning att vidtaga åtgärd för att utröna, huruvida Solén skulle omföras
till gruppen studenter och likställda. Oaktat jag hyser denna
uppfattning, har jag emellertid icke funnit skäl vidtaga vidare åtgärd i
syfte att ställa rullföringsbefälhavarna till ansvar för den skada, som i
förevarande fall uppkommit. Jag har därvid ansett mig höra taga hänsyn
dels till de ofta rätt svåra förhållanden, under vilka rullföringsbefälet
har att utföra sitt arbete, dels och framför allt till den omständigheten
att uppkomsten av ifrågavarande felaktighet beträffande Soléns rullföring
måste tillskrivas ovan anmärkta ofullständighet i lagstiftningen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag härigenom i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Majit måtte taga i övervägande,
huruvida i förevarande fall Solén kunde tillerkännas ersättning av statsmedel
för de kostnader han med anledning av den felaktiga inkallelsen
fått vidkännas med det belopp, vartill anspråket blivit nedsatt.»

Genom beslut den 5 juli 1929 medgav Kungl. Majit, med hänsyn till i
ärendet förekomna omständigheter, att till Solén finge från lantförsvarets
anslag till extra utgifter (1929/1930: IV. 2. H. 2) utbetalas ett belopp
av 103 kronor 6 öre.

6. Angående ifrågasatt inskränkning i kronans rätt att vid motfordran
innehålla värnpliktigs penningbidrag.

Härom avlät militieomhudsmannen den 25 oktober 1929 följande framställning
till Konungen.

»Enligt gällande bestämmelser (kungl, kungörelsen den 5 mars 1926, nr
60, angående avlöning för rullföringsbefäl och värnpliktiga under freds -

188

tid m. m.) erhåller värnpliktig under tjänstgöring visst s. k. penningbidrag,
vilket utgår nied 50 öre om dagen för tjänstgöring, ej överstigande 140
dagar, samt med en krona örn dagen för överskjutande tjänstgöringstid.
Penningbidraget utbetalas periodiskt under tjänstgöringstiden.

Författningarna i ämnet innehålla icke några föreskrifter, huru förhållas
bör, därest den värnpliktige skulle häfta i skuld till kronan. Detta
förhållande gör, att kronan måste anses berättigad att, örn dylik skuld
föreligger, helt innehålla penningbidraget i avräkning å denna. Anmärkning
har i ett fall framställts mot regementsintendent, som utbetalat
penningbidrag till värnpliktig, oaktat denne häftat i skuld till kronan för
oguldna hämtningskostnader, varvid intendenten förpliktats att betala
belopp, som han sålunda uraktlåtit innehålla (regeringsrättens årsbok
1912 ref. nr 95, sid 198). Med anledning av regeringsrätten i detta anmärkningsmål
meddelade utslag har arméförvaltningens civila departement i
cirkulärskrivelser den 6 maj 1913 dels anmodat Konungens befallningshavande
i länen att till vederbörande truppförbands kassaförvaltning insända
rekvisition å ersättning för hämtningskostnader, för vilkas gäldande
den värnpliktige befunnits sakna utmätningsbara tillgångar, dels anmodat
kassaförvaltningarna att med anledning av dylika inkommande rekvisitioner
söka bereda statsverket full eller största möjliga ersättning härför
genom avdrag av den värnpliktiges innestående eller sedermera uppkommande
tillgodohavanden vid truppförbandet.

Med anledning av till mig inkomna klagomål har jag haft anledning
ägna uppmärksamhet åt frågan, huruvida den kronan enligt nu gällande
bestämmelser tillkommande rätten att helt innehålla den värnpliktiges
penningbidrag i avräkning å eventuell skuld till kronan kan anses vara
fullt lämplig.

Det till den värnpliktige utgående penningbidraget torde vara avsett
dels att bereda honom medel till inköp av diverse nödvändiga toalettartiklar,
dels att möjliggöra för honom att besöka marketenteri, begagna sig
av spårvagn vid permission, inköpa frimärken o. d. På grund av penningbidragets
obetydlighet räcker detsamma i allmänhet endast för tillgodoseende
av sådana anspråkslösare behov, som flertalet personer äro i tillfälle
att tillgodose. Penningbidraget kan därför med visst fog betraktas
såsom en i kontanta penningar utgående del av det underhåll, som staten
tillhandahåller den värnpliktige under hans tjänstgöring.

På grund av denna penningbidragets karaktär torde det kunna ifrågasättas,
örn det är lämpligt och billigt, att detsamma behandlas såsom ett
vanligt tillgodohavande, som kan helt innehållas i avräkning å den värnpliktiges
eventuella skuld till kronan. Såsom direkt obilligt framstår ett
dylikt innehållande, i den mån det därigenom blir omöjligt för den värnpliktige
att förskaffa sig sådana nödvändighetsartiklar, som erfordras,
för att han skall kunna uppträda i det skick, tjänsten kräver.

Att lämna den värnpliktige helt utan kontanta medel förefaller mig

189

även ur den synpunkten mindre lämpligt, att lian därigenom kan bliva
hänvisad att förskaffa sig vad han behöver från sina kamrater, vilka sålunda
kunna bliva berövade vad som tillkommer dem. Man torde ej heller
böra bortse från den frestelse till tiggeri, kanske under anstötliga former,
samt till brottsligt förfarande, som fullständig avsaknad av penningmedel
kan innebära.

En jämförelse med gällande regler örn utmätningsfrihet synes mig även
tala för lättande av nu gällande föreskrifter i fråga örn kronans rätt att
innehålla penningbidrag i avräkning å skuld. Den värnpliktiges tillgodohavande
i penningbidrag torde säkerligen icke kunna bliva föremål
för utmätning. Även örn tveksamhet skulle kunna råda beträffande penningbidragets
karaktär, synes det mig uppenbart, att ett dylikt tillgodohavande
icke kan i utmätningshänseende intaga en mindre skyddad ställning
än innestående avlöning för vanlig »tjänst eller annan arbetsanställning».
Utmätning kan således icke ifrågakomma, förrän den värnpliktige
är berättigad lyfta beloppet, men då därvid skall undantagas »vad som
erfordras till nödigt underhåll», kan — åtminstone enligt de grundsatser
som, enligt vad jag erfarit, tillämpas av de exekutiva myndigheterna i
Stockholm — utmätning av förfallet eller utbetalat belopp icke heller
ifrågakomma. Nämnda myndigheter hava upplyst, att någon utmätning
av eller införsel i värnpliktigs penningbidrag icke förekommit. Tillika
har meddelats, att då eljest exekutiva åtgärder (utmätning eller införsel)
ifrågakomma beträffande person, som åtnjuter fullt underhåll i form av
husrum, mat och kläder — vilket till exempel är fallet med vid försvarsväsendet
fast anställt manskap — för vederbörandes övriga personliga utgifter
alltid undantages något visst belopp.

Nu förhåller det sig visserligen så, att det skydd mot exekutiva åtgärder,
som avlöningstillgång enligt gällande lagbestämmelser åtnjuter, icke innebär
hinder för den, som skall utbetala avlöningen, att kvittningsvis innehålla
densamma i avräkning å eventuell motfordran, men den omständigheten
att förevarande avlöningstillgång enligt lag torde vara helt
skyddad mot exekutiv åtgärd synes mig dock innebära ett starkt skäl
för att kronan med en viss försiktighet begagnar sig av sin kvittningsrätt.
I enlighet med denna grundsats förfares nog också, när kronan vid utbetalning
av lön till befattningshavare, som ådragit sig ersättningsskyldighet
till kronan, begagnar sig av kvittningsrätt. Vid beräkning av det
belopp, som den ersättningspliktige befattningshavaren månadsvis får utbekomma
av lönen, beaktas givetvis icke blott kostnaden för husrum, mat
och kläder för befattningshavaren och hans familj utan även vad som
därutöver kan erfordras för nödvändiga personliga utgifter.

Om således å ena sidan nu anförda skäl synas mig tala för att nu gällande
bestämmelser i ämnet ändras till den ersättningsskyldige värnpliktiges
förmån, synes mig dock å andra sidan denna ändring icke böra
få den räckvidd, att kronan helt avstår från sin rätt att med avseende å

190

penningbidraget utöva kvittning för eventuell motfordran. Den motfordran,
varom i detta sammanhang kan vara fråga, torde i de allra flesta fall
avse av kronan förskjutna hämtningskostnader, uppkomna i anledning
därav att den värnpliktige uraktlåtit inställa sig till inskrivning eller
tjänstgöring. Med hänsyn härtill torde det i allmänhet icke vara mer
än rättvist, att en värnpliktig, som av dylik anledning förorsakat kronan
kostnader, får vidkännas någon minskning i de från kronan utgående kontanta
förmånerna. Även i de fall, då den värnpliktige av annan anledning
kan hava ådragit sig ersättningsskyldighet till kronan, torde i allmänhet
samma skäl till minskning i penningbidraget föreligga.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag, med stöd av 16 § i den
för riksdagens militieomhudsman utfärdade instruktionen, i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, örn ej gällande
bestämmelser beträffande avlöning för värnpliktiga borde kompletteras
med någon föreskrift, varigenom värnpliktigs penningbidrag i viss
utsträckning bleve skyddat mot innehållande för eventuell skuld till kronan.
Detta synes mig kunna ske antingen på det sättet, att en viss i författningen
angiven del av penningbidraget undantages från innehållande
eller ock så, att i författningen meddelas förbud mot innehållande i sådan
utsträckning, att den värnpliktige därigenom komme att sakna medel för
nödvändiga utgifter. Därest sistnämnda alternativ följes, skulle det ankomma
på truppbefälet att avgöra, huruvida och i vilken utsträckning
innehållande skulle äga rum.»