AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET (Framställning / redogörelse 1928:Mo)

MILITIEOMBUDSMANNENS

ÅMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1928

STOCKHOLM 1928
ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

V..A V./ . - l I l : i. / .? ,.....> O ; 1 wX '' J. 1 i i i

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning..................... 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Åtal mot krigsrätt för det densamma i strid mot stadgandet i 39 § strafflagen

för krigsmakten dömt till särskilda disciplinstraff, varigenom strafftiden
blivit längre än lagligen kunnat ifrågakomma ................................... 10

2. Åtal mot krigsrätt för underlåtenhet att ådöma särskilt ansvar för tjänsteför brytelse

och därav föranledd oriktig tillämpning av villkorlig dom ....... 13

3. Manskap vintertiden tilldelat kalla och fuktiga madrasser såsom sängkläder 19

4. Tjänsteman obehörigen fullgjort uppdrag såsom ombud för leverantör vid upp handling

inom det verk, vid vilket han är anställd................................. 37

5. Flygbåtsförare tillrättavisad för oförsiktigt framförande av flygbåt ............... 46

6. Vaktgöring använd såsom tillrättavisning m. m........................................ 48

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

7. Försummelse av krigsdomare att i visst fall föranstalta om förundersökning

i brottmål......................................................................................... 50

8. Icke tillåten form för tillrättavisning använd ............................................ 51

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Handläggning av mål inför krigsrätt, utan att den tilltalade blivit vederbörligen
kallad till krigsrättens sammanträde. Tillika fråga om obehörigt dröjsmål
med målets handläggning samt underlåtenhet att till domstolen överlämna

utdrag ur militärt straffregister.......................................................... 52

2- En vid krigsdomstol tilltalad person har av domstolen förklarats strafflös
såsom saknande förståndets bruk, utan att medicinalstyrelsens yttrande beträffande
sinnesbeskaffenheten blivit inhämtat ....................................... 61

3. Befälhavare har i samband med ådömande av disciplinstraff oriktigt ålagt

den tilltalade att utgiva skadestånd ...................................................... 64

4. Disciplinstraff ådömda för förseelser, som varit avsedda att lagföras inför civil

domstol och sedermera föranlett straff där............................................. 67

5. Olämpligt förfarande vid förhör med värnpliktiga i disciplinmål.................. 72

6. Oriktig beräkning av den tid från utslags meddelande, efter vilken nöjdför klaring

må avgivas.............................................................................. 74

7. Tillrättavisningar meddelade för förfarande, som icke kan anses straffbart ... 77

8. Förbud att lämna logement oriktigt ålagt såsom tillrättavisning.................. 85

9. Tillrättavisning av två olika slag meddelad för samma förseelse.................. 86

10. Tillrättavisning meddelad underofficer av därtill icke berättigad officer ......

11. Fråga om rätt att kommendera värnpliktiga till utförande av handräcknings arbete

å utryckningsdag .....................................................................

12. Vissa frågor berörande ordningen för anskaffande av rekryter till flottan ...

13. Fråga om rätt till fri sjukvård i hemmet för en å Kungsholmen i Stockholm

bosatt varvsarbetare ...........................................................................

14. Oriktig besvärshänvisning i mål om avskedspremie....................................

15. Fråga om tjänstekungörelsers införande i tidningar .................................

16. Räkningar, avseende portionsförbättring, likviderade med senare uppkomna

besparingsmedel ................................................................................

17. Anmärkningar i vissa hänseenden mot handläggningen av ett befordrings ärende

vid flottan ..............................................................................

18. Anbud oriktigt infordrade å varuslag av viss fabriks tillverkning ...............

19. Oaktat enligt utfärdad kungörelse anbud infordrats å furage av visst slag

(vithavre), har upphandling skett av annat slag (svarthavre), varå två firmor
avgivit anbud ...........................................................................

Sid.

100

102

107

114

135

... 142

161

Framställningar till Konungen.

1. Angående kommendering av musikpersonal vid krigsmakten till utförande av

harmonimusik för allmänheten m. m. ................................................

2. Ifrågasatta bestämmelser i reglemente för Sveriges frivilliga motorbåtskår

3. Angående verkställigheten av arreststraff, som skall skärpas med hårt nattläger 162

4. Angående radio- och ballongkompaniernas förläggning vid Lilla Frösunda • 163

5. Angående fri sjukvård m. m. åt vissa befattningshavare vid armén och marinen 164

6. Angående åtgärder med anledning av viss oriktig tillämpning av gällande

bestämmelser om avskedspremier m. .................................................

7. Viss ifrågasatt ändring i 210 § strafflagen för krigsmakten ........................ 166

8. Angående avkunnande av straffbeslut i disciplinmål ................................. 173

9. Fråga om rätten till läkarvård i kvarter för viss personal vid flottans

station i Stockholm ........................................................................... ^ 1

10. Fråga om förtydligande av i reglemente för marinen intagna bestämmelser
angående antagning av manskap vid marinen genom kontrakt ...............

189

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieomhudsmansämbetet under år 1927. Härvid har

jag till en början att meddela, att jag under tiden från och med den 30
juni till och med den 13 augusti begagnade mig av den militieombudsmannen
enligt 23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester. Under
denna tid uppehölls militieombudsmansämbetet, jämlikt bestämmelser i
sistnämnda paragraf, av hovrättsrådet Nils Einar Lennart Vult von
Steyern, vilken blivit utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång
från ämbetet.

Ämbetsresor hava under året av mig företagits till Uppsala, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens
län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12 och
18 §§ av instruktionen för militieombudsmannen, besökt:

straffängelset i Uppsala;

Skånska husarregementets detachement i Uppsala;

Upplands artilleriregemente;
centralfängelset i Malmö;

Kronprinsens husarregemente;
kronohäktet i Ystad;

Skånska dragonregementet;
kronohäktet i Halmstad;

Hallands regemente;

Älvsborgs regemente;

Skaraborgs regemente;

Livregementets husarer;

Karlsborgs artillerikår;

Göta ingenjörkår;

Göta trängkår;

arméns intendentur förråd å Karlsborg;
straffängelset i Västerås;

Västmanlands regemente;

Västmanlands trängkår;
straffängelset i Gävle;

Hälsinge regemente;

Norrbottens regemente;

Norrlands artilleriregementes detachement i Boden;

Bodens artilleriregemente;

Bodens ingenjörkår;

arméns intendentur förråd i Boden; och

intendenturkompaniet i Boden.

Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:

Livregementets dragoner;

Positionsar tilleriregementet;

Fäl ttelegrafkåren;

arméns intendenturförråd; och

intendenturkompaniet.

Under den tid, då jag åtnjöt semester, företog tjänstförrättande militieombudsmannen
inspektionsresor till Stockholms, Jönköpings samt Göteborgs
och Bohus län och besökte han härvid:

Svea ingenjörkårs fästningsingenjörkompani;

straffängelset i Jönköping;

Jönköpings regemente;

Smålands artilleriregemente;

Kalmar regemente;

Smålands husarregemente;

kronohäktet i Uddevalla; och

Bohusläns regemente.

Härjämte har tjänstförrättande militieombudsmannen i Stockholm inspekterat
centralfängelset å Långholmen.

Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
''kunnat ske, utan att resorna därigenom väsentligen förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen samt i vissa fall därjämte av en byggnadskunnig
officer. Vid inspektionen av truppförband hava särskilt
krigsrättsprotokollen, krigsdomarnas diarier och anteckningarna över
disciplinära bestraffningar och tillrättavisningar, kassaförvaltningens
räkenskapshandlingar samt handlingar rörande upphandling och redovisning
av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelsen granskats.
Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner och materiel
samt åt hygieniska förhållanden. I samband med inspektionerna av truppförband
hava även arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse
omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett
personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års lagtima riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1927 från år 1926 balanserade ärenden

till ett antal av.................................................................................................... 24

Under år 1927 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet....................................................................................... 248

enligt diariet över hemliga ärenden................................................................ 7

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1927, utgör
alltså ................................................................................................................... 279

De 255 ärenden, som inkommit under år 1927, utgöras av:

ärenden, inkomna från myndighet............................................................... 16

klagomål eller framställningar från enskilda............................................ 106

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning.................................................................... 115

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m..... 18

Summa 255

Av de från föregående år balanserade ärenden hava 9 utgjorts av enskilda
klagomål och 15 av ärenden, som uppkommit under inspektioner eller
eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.

Till behandling under år 1927 hava alltså förelegat 115 enskilda klagomål
och 130 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning.

Av dessa klagomål och inspektionsanmärk-	Enskilda	Inspektionsan-
ningar m. m. hava	klagomål	märkningar m. m.
under året avgjorts............................................................	in	114
vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påminnelser............................................................	3	9
vid årets slut varit på domstols eller annan myndig-hets prövning beroende...................................................	0	7
vid årets slut varit på militieombudsmannens pröv-ning beroende....................................................................	1	0
Summa	115	130
Av ovannämnda under året avgjorda enskilda klago-mål och inspektionsanmärkningar m. m. hava på grund av återkallelse avskrivits....................................	1	0
till annan myndighet hänvisats........................................	1	1
utan åtgärd avskrivits.......................................................	39	0
efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits.......................................................	55	72
på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi-litieombudsmannen fått bero.......................................	5	10
på grund därav att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits blivit avskrivna............	8	20
efter av domstol eller annan myndighet på militie-ombudsmannens föranstaltande meddelat beslut avslutats............................................................................	2	11
Summa	in	114

Av de efter militieombudsmannens uppdrag anhängiggjorda åtal

voro vid 1927 års början ännu icke slutligt prövade ............................ 2

anhängiggjordes under år 1927 .................................................................... 6

Summa 8

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts ................................................................ 6

äro vid årets slut på prövning beroende .................................................... 2

Summa 8

Av de under året anhängiggjorda åtal hava anställts

på grund av förd klagan ................................................................................ 1

på grund av anmärkning vid inspektion .................................................... 5

Summa 6

Av hela antalet (279) ärenden äro under året slutbehandlade ............ 259

i avvaktan på myndighets beslut eller infordrad utredning vilande .. 19

på militieombudsmannens prövning beroende ............................................ 1

Summa 279

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag för
övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för framställningar, som av mig gjorts hos Kungl. Maj:t.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser redogörelse ansetts böra meddelas endast för sådana,
som under året prövats av första domstol eller rörande vilka dylik domstols
utslag under året kommit militieombudsmannen tillhanda, varemot
annat åtal allenast omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på
grund av det spörsmål, som förelegat, kunna hava intresse utöver det
enskilda fallet.

Stockholm den 10 januari 1928.

GUNNAR BENDZ.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Åtal mot krigsrätt för det densamma i strid mot stadgandet i 39 §
strafflagen för krigsmakten dömt till särskilda diciplinstraff, varigenom
strafftiden blivit längre än lagligen kunnat ifrågakomma.

Vid av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion vid flottans
station i Karlskrona företagen granskning av stationskrigsrättens
protokoll för år 1924 befanns, att krigsrätten den 9 februari 1924, däri dåvarande
krigsdomaren J, Bladh tjänstgjorde såsom ordförande samt auditören
B. de Maré, kaptenen G. von Schoultz och flaggartillerikonstapeln
O. L. Svensson såsom ledamöter, meddelat följande utslag:

»Uti målet är utrett, att tilltalade vpl. vid 1. beväringskompaniet nr 18
!224/23 Tor Bertil Emanuel Wall — född den 22 augusti 1903 i Fliseryds
församling av Kalmar län och för närvarande kyrkoskriven därstädes —
natten mellan den 9 och 10 sistlidne januari i eldaremässen ombord å pansarfartyget
Wasa uppträtt berusad av starka drycker och förargelseväckande
samt våldfört sig dels å korpralen vid l:a eldarekompaniet nr 78
Karlsson och dels å 2:a klass sjömannen vid samma kompani nr 343 Arnerfeldt.

Med tillämpning av 96, 81 och 94 §§ strafflagen för krigsmakten prövar
krigsrätten förty rättvist döma Wall för fylleri och förargelseväckande
beteende till disciplinstraff av tio dagars skärpt arrest, för våld å förman
utom tjänsten till fängelse under tre månader samt för våld å likställd
krigsman utom tjänsten till fängelse under en månad.

Enligt särskilda krigsrättens å kustflottan utslag den 12 sistlidne januari
har Wall dömts för olovlig undanhållning, fylleri och oljud till
vaktarrest av sex dagar samt för våldsamt motstånd mot patrull till fängelse
under en månad, varjämte krigsrätten förordnat, att Wall genom
rådhusrättens i Götehorg utslag den 1 mars 1922 villkorligt ådömda tre

månaders straffarbete för första resan stöld skulle gå i verkställighet; och
har Wall ej börjat avtjäna det genom berörda utslag meddelade straffet.

Krigsrätten förordnar om straffsammanläggning sålunda, att Wall i en
bot skall undergå straffarbete under fem månader, tjugusju dagar.

Krigsrätten förklarar Wall skyldig omedelbart träda i häkte i avbidan
på straffets verkställighet.»

Emot detta utslag anmärktes följande. Då Wall, vilken genom stationskrigsrättens
utslag den 12 januari 1924 blivit ålagd disciplinstraff av vaktarrest
i sex dagar, i förevarande mål blivit övertygad om att förut — natten
mellan den 9 och 10 januari 1924 — hava begått förseelse, därå disciplinstraff
ansetts böra följa, hade jämlikt 39 § i strafflagen för krigsmakten,
jämförd med 38 § samma lag, för samtliga de förseelser, som skolat beläggas
med disciplinstraff, bort bestämmas ett gemensamt straff och icke,
såsom i utslaget den 6 februari 1924 skett, två olika straff. Enär den i
förevarande mål lagförda förseelsen ansetts förskylla skärpt arrest i tio
dagar, d. v. s. den högsta tid, i vilken denna straffart — bortsett från fall,
i vilka sammanläggning förekommer — jämlikt 22 § strafflagen för krigsmakten
må ådömas, hade för samtliga de förseelser, som ansetts böra beläggas
med disciplinstraff, icke högre straff än tio dagars skärpt arrest
kunnat ådömas. Detta straff hade därefter, jämlikt 35 § strafflagen för
krigsmakten, bort förvandlas till fängelse i tjugu dagar och med det genom
utslaget den 6 februari omedelbart ådömda straffet av fängelse i fyra
månader sammanläggas till fängelse i fyra månader 20 dagar. Härefter
hade såväl detta fängelsestraff som det förut genom utslaget den 12 januari
ådömda straffet av fängelse i en månad, jämlikt 35 § strafflagen för
krigsmakten, jämförd med 4 kap. 6 § allmänna strafflagen, bort förvandlas
till straffarbete i två månader 25 dagar och med det genom rådhusrättens
i Göteborg utslag den 1 mars 1922 ådömda straffarbete i tre månader sammanläggas
till straffarbete i fem månader 25 dagar. Då emellertid Wall
i utslaget den 6 februari förklarats skola i en bot undergå straffarbete i
fem månader 27 dagar, hade Wall sålunda blivit ådömd straffarbete i två
dagar längre än som vederbort. Enligt vad av fångförteckningarna inhämtats,
hade Wall till fullo undergått det honom ådömda straffet.

Uti infordrat yttrande anförde Bladh rörande ifrågavarande anmärkning.
Ehuru han icke hade tillgång .till protokollen i målet och icke kunde
erinra sig målet, vari utslaget icke avfattats av honom, godkände han anmärkningen,
av vilken syntes framgå, att krigsrätten gjort sig skyldig till
ett förbiseende. Bladh vore även villig att vidkännas sin andel i de ersättningar,
vartill förbiseendet kunde giva anledning.

I infordrat yttrande, varuti von Schoultz och Svensson instämde, anförde
de Maré, att anledningen, varför i det anmärkta fallet 39 § i strafflagen
för krigsmakten icke kommit till användning, vore beroende på rent
förbiseende i fråga om tiden för särskilda krigsrättens å kustflottan utslag,
jämförd med tiden för förövandet av de brott, varför straff ådömts

av stationskrigsräfcten genom det anmärkta utslaget. Att förbiseendet
kunnat äga rum vore så mycket mera oförklarligt, som många liknande
fall förevarit, då nämnda 39 § kommit till användning, vadan de Maré
ingalunda vore obekant med dess tillvaro och rätta tillämpning.

* #

Genom skrivelse den 9 november 1926 till överkrigsfiskalsämbetet ställde
militieombudsmannen krigsrättens ifrågavarande ledamöter under åtal inför
krigshovrätten, därvid militieombudsmannen yttrade följande.

Det i 38 § strafflagen för krigsmakten meddelade stadgandet, att, om någon
på en gång övertygades om liera särskilda förseelser, vilka ådroge
disciplinstraff, för dessa förseelser skulle bestämmas ett gemensamt straff,
vilket icke finge överstiga för varje slag av arreststraff utsatt högsta
mått, vore uttryck för en synnerligen viktig och ofta tillämpad grundsats
inom den militära strafflagstiftningen. Att samma grundsats skulle gälla
även för det fall att någon, sedan disciplinstraff redan ålagts honom, övertygas
om att, innan nämnda disciplinstraff ålagts, hava begått annan förseelse,
varå disciplinstraff borde följa, därom vore uttryckligen stadgat i
39 § strafflagen för krigsmakten. Även detta sistnämnda stadgande torde
ofta komma till användning och utgjorde för övrigt endast en tillämpning
på detta speciella fall av den i allmän lag (4 kap. 9 § allmänna strafflagen)
uttalade grundsatsen, att, om någon, sedan han blivit dömd till straff
för ett brott, övertygades om att förut, d. v. s. innan han blivit dömd för
nyssnämnda brott, hava förövat annat brott, straffet skulle bestämmas,
såsom om han hade blivit för båda brotten på en gång lagförd.

Då genom det fel, vartill krigsrättens ledamöter, på sätt ovan anförts,
gjort sig skyldiga, Wall blivit dömd till högre straff än som vederbort,
hade militieombudsmannen funnit nämnda fel vara av beskaffenhet att
icke kunna undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge därför
åt överkrigsfiskalsämbetet att vid krigshovrätten i laga ordning ställa
stationskrigsrättens ifrågavarande ledamöter, dåvarande krigsdomaren J.
Bladh, auditören B. de Maré, kaptenen G. von Schoultz och flaggartillerikonstapeln
O. L. Svensson, under åtal för berörda fel och därvid yrka ansvar
å dem efter lag och sakens beskaffenhet ävensom understödja de ersättningsanspråk,
som Wall, i målet hörd, kunde komma att däruti framställa.

Till fullgörande av nämnda uppdrag yrkade överkrigsfiskalsämbetet i
till1 krigshovrätten avgivet memorial, att Bladh och hans medparter skulle
dömas till ansvar enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen. I memorialet
meddelades därjämte, att Wall beretts tillfälle att föra ersättningstalan i
målet, men icke inom förelagd tid låtit sig avhöra.

Krigshovrätten meddelade utslag den 8 juni 1927. I utslaget yittrades
följande. Enär Bladh och hans medparter i deras ovannämnda egenskap

av ledamöter i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande utslag gjort
sig skyldiga till felaktigt förfarande i domarämbetets utövning i åtalade
hänseendet, prövade krigshovrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen döma Bladh och hans medparter att för vad de sålunda låtit
komma sig till last höta, Bladh och de Maré vardera 25 kronor samt en varav
von Schoultz och Svensson 5 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

2. Åtal mot krigsrätt för underlåtenhet att ådöma särskilt ansvar för
tjänsteförbrytelse och därav föranledd oriktig tillämpning av

villkorlig dom.

Fråga även huruvida särskilda straff borde ådömas för olovligt öppnande
av annans förseglade brev och för olovligt tillgrepp av
penningar ur vissa av de öppnade breven.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
Kronobergs regemente företagen granskning av regementskrigsrättens
protokoll antecknades följande:

Sedan vederbörande åklagare vid regementskrigsrätten yrkat ansvar å
korpralerna nr 18/12 Karl Gustaf Sigfrid Karlsson och nr 1/7 Johan Gustaf
Ingelman Olofsson för det de vid olika tillfällen under år 1925 olovligen
brutit ett flertal till värnpliktiga vid regementet ankomna brev och ur
vissa av dem tillgripit penningar, meddelade krigsrätten den 18 september
1925 följande utslag:

»Enär av tilltalade Karlssons och Olofssons egna erkännanden samt vad
i övrigt i målet förekommit är utrett och styrkt, att Karlsson och Olofsson,
vilka tjänstgjort som dagkorpraler, den förre å 12. och iden senare å 7.
kompaniet, vid olika tillfällen under tiden mellan den 1 juli och 24 augusti
innevarande år i avsikt att tillägna sig däri möjligen inneslutna penningar
brutit och behållit tretton till värnpliktiga å sagda kompanier adresserade
brev och ur tre av dessa brev tillägnat sig i ettvart av dem inneslutna 5
kronor eller tillhopa 15 kronor, vilka penningar de delat lika sinsemellan,
alltså och då samtliga ifrågavarande brev tillgripits efter det posten av
regementsdagbefälet överlämnats till Karlsson och Olofsson, men innan
dessa avlämnat posten å vederbörande kompani,

prövar krigsrätten lagligt döma envar av förenämnda Karlsson och
Olofsson att dels jämlikt 107 § strafflagen för krigsmakten samt 22 kapitlet
10 § och 4 kapitlet 3 § allmänna strafflagen för det de sig till nytta olovligen
brutit andras förseglade brev hållas i fängelse två månader, dels oek
jämlikt samma 107 § strafflagen för krigsmakten samt 22 kapitlet 11 §

och 4 kapitlet 3 § allmänna strafflagen för det de uppsåtligen förskingrat
ovan omförmälda penningmedel hållas i fängelse tre månader eller att
envar i en bot hållas i fängelse fem månader.

Emellertid förordnar krigsrätten med stöd av 1 § i lagen den 28 juni 1918
angående villkorlig straffdom, att med de sålunda ådömda straff skall anstå
och att på de i berörda lag angivna omständigheter skall bero, huruvida
straffen komma att gå i verkställighet.

Karlsson och Olofsson skola jämlikt 4 § första stycket förenämnda lag
stå under övervakning; och varder med stöd av 6 § andra stycket meranämnda
lag dem ålagt att noggrant efterkomma föreskrifter och f oga sig i
anordningar, som blivande övervakare kan finna erforderliga för deras
rättelse.

Till vårdnadsdomstol utses rådhusrätten i Växjö.

Förundersökaren, tillförordnade fängelsepastorn Gunnar Stenvall tillerkännes
av allmänna medel gottgörelse för det å förundersökningarna utförda
arbetet samt därav föranledda utgifter med femtioen kronor 35 öre.»

Mot detta utslag fann militieombudsmannen sig föranlåten att göra följande
anmärkningar.

1) Karlsson och Olofsson hade, på sätt krigsrätten funnit, vid olika tillfällen
brutit och behållit tretton stycken till andra personer adresserade
förseglade brev i avsikt att tillägna sig däri möjligen inneslutna penningar
samt ur tre av dessa brev olovligen tillägnat sig penningar.

Dessa deras brottsliga handlingar måste anses hava stått till varandra
i det sammanhang, att de bort bedömas såsom fortsättning av ett och
samma brott. Den omständigheten att de brottsliga i vissa av de öppnade
breven ej funnit något att tillgripa hade ej rimligen bort föranleda, att de
för öppnande av dessa brev skulle dömas till särskilt ansvar.

2) Då Karlsson och Olofsson i egenskap av dagkorpraler haft till åliggande
att hos regementsdagunderofficeren avhämta vederbörande kompanis
post och utdela densamma å kompaniet, både de genom sina ifrågavarande
åtgärder jämväl gjort sig skyldiga till förbrytelse i tjänsten jämlikt
129 § strafflagen för krigsmakten, för vilken förbrytelse de jämlikt
131 § i samma lag bort ådömas särskilt ansvar.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren Hj. Kreuger att inkomma med yttrande för egen de!
ävensom av krigsrättens övriga ledamöter.

I ett av Kreuger samt auditören Thure Bunth, kaptenen Thure Myrin
och fanjunkaren Hjalmar Storck i egenskap av ledamöter uti ifrågavarande
krigsrätt härefter avgivet yttrande anfördes följande.

Beträffande den första anmärkningen ville krigsrättsledamöterna framhålla,
att samtliga tretton brevöppnandena av krigsrättsledamöterna i utslaget
bedömts som fortsättning av ett och samma brott och funnits böra
förskylla ansvar jämlikt 107 § strafflagen för krigsmakten samt 22 kapit -

let 10 § och 4 kapitlet 3 § allmänna strafflagen. Krigsrättsledamötema
hade med andra ord ansett, att öppnandet av de tre brev, som befunnits
innehålla penningar, ej i förevarande hänseende bort bedömas annorlunda
än ''motsvarande åtgärd med de övriga breven. Efter öppnandet av de tre
brev, som innehöilo penningar, kunde ju brottslingarna tänkas hava förfarit
med dessa penningar på olika sätt. De kunde hava lagt tillbaka
penningarna i kuverten och därefter låtit dem komma vederbörande
adressater till hända, men de kunde också, såsom i nu förevarande fall
skett, tillägna sig de i deras besittning varande penningarna. I förstnämnda
fallet hade de uppenbarligen icke gjort sig skyldiga till något
brott utöver olovligt brevöppnande enligt 22 kapitlet 10 § allmänna strafflagen;
i senare fallet hade de åter enligt krigsrättsledamöternas förmenande
begått ett nytt brott, förskingring enligt 22 kapitlet 11 § nyssnämnda
lag. Med hänsyn till i målet förekomna omständigheter hade krigsrättsledamöterna
ansett de tre förskingringsbrotten stå till varandra i sådant
sammanhang, att de jämlikt 4 kapitlet 3 § allmänna strafflagen bedömts
såsom ett fortsatt brott. Vad härefter anginge den mot utslaget framställda
erinringen, att enär svarandena jämväl måste anses hava gjort sig skyldiga
till förbrytelse i tjänsten jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten,
de med stöd av 131 § samma lag bort ådömas särskilt ansvar härför, kunde
krigsrättsledamöferna ej annat än medgiva riktigheten av detta uttalande.
Det kunde icke frånkommas, att de bägge korpralerna under sina vandringar
mellan kanslihuset och vederbörande kompani befunnit sig i tjänsteutövning,
vilket förhållande ej tillbörligen beaktats vid utslagets avfattande.
Enär emellertid vid utmätandet av de i utslaget angivna straffen
hänsyn tagits till samtliga i målet förebragta omständigheter, vore det
icke sannolikt, att sammanlagda straffet skulle blivit högre, därest särskilt
straff ådömts även enligt 129 § strafflagen för krigsmakten. Med
hänsyn härtill och i betraktande av att — jämväl med åberopande av
nämnda lagrum — villkorlig straffdom av krigsrättsledamötema ansåges
hava bort tillämpas, finge krigsrättsledamötema, som hade för avsikt att
i framdeles förekommande likartade fall beakta militieombudsmannens
påpekande, hemställa, att vid avgiven förklaring måtte få bero.

# #

Genom skrivelse den 23 december 1926 till öve-rkrigsf iskal sämbetet ställde
militieombudmannen krigsrättens ifrågavarande ledamöter under åtal inför
krigshovrätten, därvid militieombudsmannen yttrade följande.

Öppnande av annans tillslutna brev i avsikt att tillägna sig däri tilläventyrs
förvarade penningar torde, teoretiskt sett, vara att betrakta
såsom försök till st öld eller, om den handlande vore i ensambesittning av
brevet, såsom försök till försnillning. Då särskilt straff för försök till
dessa brott icke i allmänhet funnes stadgat, torde ett dylikt förfarande,

när det förekomme ensamt för sig utan samband med något olovligt tillägnande
av penningar, böra bestraffas enligt 22 kapitlet 10 § allmänna
strafflagen. Annorlunda förhölle det sig när, såsom i förevarande fall
varit händelsen, de brottsliga gärningarna bestått av en serie handlingar,
av vilka några, på grund därav att de öppnade breven innehållit penningar,
innefattat uppsåtets fullbordande och förty måste bedömas såsom stöld,
respektive försnillning. I betraktande av den allt vidsträcktare användning
bestämmelserna om fortsatt brott erhållit i rättstillämpningen hade
det bäst överensstämt med rådande rättsuppfattning, om svarandenas samtliga
ifrågavarande brottsliga gärningar betraktats såsom fortsatt brott
och således belagts med endast ett straff. En tillämpning på detta sätt av
bestämmelserna om fortsatt brott borde givetvis hava lett till utmätande
av lindrigare straff för svarandenas nu avhandlade brottslighet, d. v. s.
den som hemfölle under allmänna strafflagen, än om man, såsom krigsrätten
gjort, dömt till särskilda straff dels för brott enligt 22 kapitlet 10 §
och dels för brott enligt 22 kapitlet 11 §.

Men även om det möjligen kunde försvaras att döma till två särskilda
straff, ett enligt 22 kapitlet 10 § allmänna strafflagen för de fall, i vilka
tillgrepp av penningar ej skett, och ett enligt 22 kapitlet 11 § samma lag
för de fall, i vilka tillgrepp ägt rum, så vore det uppenbarligen ej riktigt
att, såsom krigsrättens ledamöter säde sig hava gjort — utslaget vore i
detta avseende ej fullt tydligt — låta det enligt 22 kapitlet 10 § utmätta
straffet avse även de tre fall, i vilka uppsåtet att åtkomma penningar blivit
fullbordat, och för vilka svarandena sålunda dömts till ansvar för förskingring.
Vad krigsrättens ledamöter till stöd för sitt betraktelsesätt i
detta avseende anfört kunde icke tillmätas någon betydelse, enär ju i föreliggande
tre fall öppnandet av breven skett uteslutande i avsikt att åtkomma
penningar och detta uppsåt även fullbordats. I dylika fall skulle
det vara avgjort stridande mot gällande rättsgrundsatser att belägga öppnandet
av breven och tillägnandet av penningar därur med särskilda
straff.

Ehuru militieombudsmannen således funne det betraktelsesätt, som krigsrättens
ledamöter i sistberörda avseende omfattat, avgjort oriktigt, hade
militieombudsmannen, särskilt med hänsyn därtill att det icke kunde
tagas för visst, att detta oriktiga bedömande övat inverkan på det enligt
22 kapitlet 10 § allmänna strafflagen utmätta straffet, i denna del av saken
låtit bero vid nu gjorda uttalanden.

Vad därefter anginge den andra mot ifrågavarande utslag framställda
anmärkningen eller att svarandena, enär de jämväl gjort sig skyldiga till
uppsåtlig förbrytelse i tjänsten enligt 129 § strafflagen för krigsmakten,
bort ådömas särskilt ansvar härför, så hade krigsrättens ledamöter väl
medgivit riktigheten av denna anmärkning, men tillika anfört, att de vid
utmätande av de i utslaget angivna straffen tagit hänsyn till samtliga i

målet förebragta omständigheter, varför det icke vore sannolikt, att sammanlagda
straffet skulle blivit högre, därest särskilt straff ådömts för
tjänsteförbrytelsen enligt 12J § strafflagen för krigsmakten. Därjämte
hade krigsrättens ledamöter tiilagt, att villkorlig straffdom av dem ansagos
hava bort tillämpas jämväl för den händelse sistnämnda lagrum
blivit åberopat.

Med anledning härav ville mi 1 itieombudsmanneii till en början framhålla,
att det uppenbarligen icke vore riktigt att vid utmätande av straff
enligt allmänna strafflagen, utan stöd av positivt stadgande, taga hänsyn
till förbrytelse i tjänsten, vartill den brottslige i sin egenskap av krigsman
gjort sig skyldig. Krigsrätten hade således antingen förfarit felaktigt
vid utmätande av de enligt allmänna strafflagen ådömda straffen
eller ook —- något som utslagets innehåll närmast gåve vid handen — underlåtit
att taga svarandenas tjänsteförbrytelse i beaktande.

Det fel, som vidlådde ifrågavarande utslag därutinnan, att ansvar för
tjänst eförbrytelse icke blivit svarandena ådömt, inskränkte sig emellertid
icke till frågan om storleken av det svarandena ådömda straffet. Huruvida
ansvar för tjänsteförbrytelse ådömdes eller icke vore nämligen av avgörande
betydelse för spörsmålet, om villkorlig dom finge komma till användning,
och för frågan i vad mån ådömt straff skulle verkställas.

Enligt 2 § lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom finge
dylik dom ej användas vid brott, för vilket straff vore utsatt i strafflagen
för krigsmakten i annat fall än då straffet ådömdes efter 8 kapitlet i sistnämnda
lag. Ådömdes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig
dom finge brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten,
utgjorde den omständigheten ej hinder för beviljande av anstånd med
förstnämnda straff.

På grund av dessa stadganden och då den förbrytelse enligt strafflagen
för krigsmakten, varom här vore fråga —- uppsåtlig tjänsteförbrytelse
enligt 129 § i nämnda lag — icke upptoges i 8 kapitlet av lagen, skulle villkorlig
dom överhuvudtaget icke kunnat komma i fråga, därest för tjänsteförbrytelsen
dömts till fänglsestraff, och kunnat tillämpas allenast i fråga
om det enligt allmänna strafflagen ådömda straffet, därest för tjänsteförbrytelsen
dömts till disciplinstraff. Vilket straff än ådömts för tjänsteförbrytelsen,
hade således domen — även om krigsrättens ledamöter sökt tilllämpa
sin uppfattning att det sammanlagda straffet icke skulle bliva
högre än det nu ådömda — måst bliva väsentligt olika mot den nuvarande,
nämligen: om för tjänsteförbrytelsen dömts till fängelsestraff, fem månaders
fängelse men icke någon villkorlig dom, samt om för tjänsteförbrytelsen
dömts till disciplinstraff, fängelse i mindre än fem månader för de
enligt allmänna strafflagen bedömda brotten och disciplinstraff för tjänsteförbrytelsen,
varvid villkorlig dom kunnat förekomma allenast för de enligt
allmänna strafflagen ådömda straffen.

Beträffande frågan vilket straff — fängelse eller disciplinstraff — bort
2 Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

ifrågakomma för tjänsteförbrytelsen, ville militieombudsmannen fram.
hålla, att för brott enligt 129 § strafflagen för krigsmakten, begånget av
person, tillhörande manskapet, den normala straffsatsen vore straffarbete
i högst två år eller fängelse, samt att disciplinstraff kunde ifrågakomma
endast där brottet skett av förhastande och därjämte ingen eller ringa
skada därav kommit. Då ifrågavarande tjänsteförbrytelse utgjorts av, ett
flertal vid olika tillfällen under en tidsperiod av mellan en och två månader
i samråd förövade brottsliga gärningar, torde densamma icke kunna
anses hava skett av förhastande, vadan straffet för tjänsteförbrytelsen icke
torde hava kunnat stanna vid disciplinstraff. Vid sådant förhållande
skulle, enligt vad ovan utvecklats, villkorlig straffdom i förevarande fall
icke kunnat ifrågakomma.

Men även om krigsrätten skulle hava ansett möjlighet föreligga att för
tjänsteförbrytelsen döma till disciplinstraff, hade såsom ovan sagts, å ena
sidan, med krigsrättsledamöternas uppfattning om straffets längd, det
villkorligt ådömda fängelsestraffet bort bliva mindre strängt och å andra
sidan villkorlig dom icke kunnat ifrågakomma för disciplinstraffet, vilket
således måst avtjänas. y

Det fel, vartill krigsrättens ledamöter sålunda gjort sig skyldiga genom
sin underlåtenhet att i förevarande fall ådöma särskilt ansvar för de utav
svarandena begångna förbrytelser i tjänsten, hade militieombudsmannen
funnit icke kunna undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten i laga ordning ställa ifrågavarande krigsrättsledamöter,
krigsdomaren Hj. Kreuger, auditören Thure Bunth, kaptenen Thure
Myrin och fanjunkaren Hjalmar Storck under åtal för berörda fel och
därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde
mot krigsrättens ovannämnda ledamöter, meddelade krigshovrätten utslag
den 8 juni 1927. 1 utslaget yttrades följande. Enär Kreiiger och hans
medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid
meddelande av ifrågavarande utslag gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande
i domarämbetets utövning i åtalade hänseendet, prövade krigshovrätten
rättvist jämlikt 25 kapitlet 17 § allmänna strafflagen döma
Kreuger och hans medparter att för vad de sålunda låtit komma sig till
last böla, Kreuger och Bunth vardera 25 kronor samt en var av Myrin och
Storck 10 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft. .

•'' 3. Manskap vintertiden tilldelat kalla och fuktiga madrasser

såsom sängkläder.

Åtal mot kompanichefen för försummelse i tillsyn över truppens

förläggning.

Fråga om ansvar för militärläkare för förtidig utskrivning av sjuk

värnpliktig m. m.

Uli en till Kungl. Maj:t den 29 april 1926 ingiven ansökan anförde
bankkassören Erik Setterberg i Karlstad bland annat: Setter bergs son,
värnpliktige studenten nr 572 501924 Nils Setterberg inryckte den 16 januari
1925 till tjänstgöring vid trängens studentkompani vid Göta trängkår
i Skövde. På grund av en under natten etter inryckningsdagen ådragen
förkylning insjuknade Nils Setterberg och sjukskrevs den 28 januari
1925. Den 12 februari intogs han å garnisonssjukhuset i Skövde och
avled där den 23 mars 1925. De madrasser, som kommo till användning
under natten efter inryckningen, hade stoppats med halm, tagen från
förråd, där temperaturen icke var högre än yttertemperaturen. De nystoppade
madrasserna inlades i logementet först på inryckningsdagens
morgon. En del av madrasserna hade vid transporten från förrådet till
logementet blivit utsatta för en snöblandad regnskur. Några särskilda
åtgärder hade icke vidtagits för madrassernas uppvärmning och torkning,
utan de hade endast från morgonen till kvällen fått ligga i logementet,
där temperaturen dessutom varit låg. Det torde vara uppenbart,
att madrasserna under sådana förhållanden icke på kvällen kunnat vara
i det skick, att de utan våda kunnat tagas i bruk, vilket även bort av
befälet inses. Synnerligen anmärkningsvärt vore, att lakan och filtar
förvarades under två dagar i uppvärmd lokal, tydligen beroende därpå,
att desamma ansågos icke kunna under kortare tid bliva tillräckligt
värma och torra för användning. Att den sjukdom, som medförde Nils
Setterbergs död, härledde sig från förkylning förorsakad av begagnandet
vid inryckningen av en kall och fuktig madrass vore ej tvivel underkastat.
Redan någon dag efter inryckningen meddelade Nils Setterberg
i brev hem, att han efter ankomsten till Skövde fått ligga på en fuktig
madrass, och att det varit kallt i logementet, varigenom han ådragit sig
en grundlig förkylning. Av intyg från andra värnpliktiga studenter
framginge jämväl, att så gott som alla de inryckande, som legat i samma
logement som Nils Setterberg, blivit förkylda. — Mot den vård, som
ägnades Nils Setterberg efter hans insjuknande, kunde jämväl göras berättigade
anmärkningar. Nils Setterberg intogs den 28 januari 1925 å
kårens sjukavdelning på grund av akut luftrörskatarr med 37.6° feber.
Redan den 30 januari utskrevs han för att samma dag på eftermiddagen
ånyo intagas med så anmärkningsvärt hög feber som 39.5°. Den 6 på -

följande februari utskrevs han enligt en av bataljonsläkaren Einar Gråå
upprättad promemoria »såsom konvalescent (sjukskriven i kvarter), då
anledning icke förefanns att kvarhålla honom å sjukrummet, där han
jämte tre kamrater gjort sig skyldig till överträdelse av ordningsföreskrifterna
(kortspel)». Att Nils Setterbergs tillstånd vid utskrivandet
från sjukavdelningen den 6 februari och dagarna därefter icke varit
sådant, att en utskrivning varit motiverad, framgiuge av intyg. Tvärtom
syntes hans sjukdom hava varit så allvarlig, att honom bort ägnas
omsorgsfull vård. Närmaste orsaken till hans utskrivande vore, efter
allt att döma, den omständigheten, att han i sjukrummet gjort sig skyldig
till eu ordningsförseelse (kortspel). Enligt uppgifter från trovärdiga
kamrater till Nils Setterberg hade några sjukskrivna värnpliktiga
förut erhållit varning för kortspel i sjukrummet. Ibland dessa hade icke
varit Nils Setterberg. Då kortspel ånyo förekom i rummet, drabbades
de, som deltagit i spelet, av straff i form av utskrivning oberoende av
huruvida de förut gjort sig skyldiga till liknande förseelse eller ej. En
dylik kombination av sjukvård och bestraffning måste anses som upprörande
och vittna om en betänklig brist på omtanke om de värnpliktigas
hälsa och liv. Något stöd för bestraffningsåtgärder av dylikt slag
kunde givetvis icke finnas i gällande föreskrifter. Då sålunda Nils Setterbergs
sjukdom och död förorsakats dels av hälsovådlig förläggning
natten efter inryckningsdagen och dels genom otillfredsställande vård
under hans sjukdom, och då bankkassören Setterberg och hans familj
genom sonens död tillfogats avsevärda ekonomiska uppoffringar, hemställde
bankkasssören Setterberg, att Kungl. Maj:t måtte tillerkiinna honom
ersättning härför med 2,500 kronor.

Vid ansökningen var fogad en av kaptenen vid Norrlands tv ängkår
Carl Hilding Carlsson, vilken vid den ifrågavarande tiden var kommenderad
såsom chef för det vid Göta trängkår förlagda stndentkompaniet,
till chefen för Göta trängkår den 29 april 1925 avgiven rapport av följande
innehåll: Carlsson och kompaniadjutanten inryckte enligt order
till tjänstgöring den 12 och övrigt till kompaniet beordrat befäl den 14
januari 1925. I och för förläggningens ordnande, däri inräknat madrassstoppning,
erhölls under den 13, 14 och 15 omkring 10 mans handräckning,
och utfördes med dessa bland annat madrasstoppning, vilken försiggick
i det på s. k. västra fältet befintliga halmförrådet under uppsikt
och kontroll av en från kompaniet beordrad furir. Under arbetet med
madrasstoppningen var kompaniadjutanten vid olika tillfällen ute och
tillsåg detsamma, och tillsades då, liksom före arbetets början, att om
det funnes någon halmbunt, som ej vore riktigt lämplig utan möjligen
vore något möglig eller hade unken lukt, den skulle noga avskiljas.
Detta övervakades jämväl av det vid arbetet tjänstgörande underbefälet.
Som det, enligt vad Carlsson på förfrågan erhållit meddelande om, dock
förekommit, att i det logement, där Nils Setterberg var förlagd, madras -

serna känts fuktiga, torde detta hava berott på att halmen, som tagits
från förråd, där temperaturen ej var högre än yttertemperaturen, då
den kommit in i uppvärmt logement, så att säga slagit ifrån sig och
därigenom möjligen känts fuktig, eller också, vilket väl antagligen vore
mera sannolikt, att någon av de sist inkörda madrasserna, vilka inlades
i logementet den 16 på morgonen, vid transporten hem till kasernen
från förrådet blivit något fuktig av eu snöblandad regnskur, som inträffade
under transporten. Då ifrågavarande madrasser togos i anspråk
först vid 8-tiden på kvällen samma dag, torde den å desamma uppkomna
fuktigheten till största delen redan hunnit torka under den tid de legat
i logementen, och från underbefälet, som hållit till i logementen hela
dagen för iordningställande av sängar och skåp och ordnandet med förläggningen
i övrigt, uppgåves, att de ej märkt någon fuktighet på madrasserna.
Att nystoppade halmmadrasser alltid föreföllo något fuktiga
eller åtminstone kändes kalla, vore ju vanligt, och furirerna, som
under den 14 och 15 januari använt från 3. kompaniet lånade madrasser,
men som själva under den 16 i och för sin förläggning fått ut just av
samma .sändning madrasser, hade ej märkt något ovanligt med dessa.
Till förläggningen uttagna lakan och filtar hade under två dagar varit
förvarade i uppvärmd lokal, nämligen kompaniexpeditionen, och delades
ut i logementen den 16 på eftermiddagen. Till varje säng utdelades
två liltar. Carlsson gick senast på morgonen den 16 — inryekningsdagen
för de värnpliktiga — igenom förläggningslokalerna och kände då på
flera madrasser just av den anledningen, att somliga föreföllo väl hårt
stoppade, men märkte då ej någon, som kändes fuktig. Det skulle för
övrigt varit ganska naturligt, om anmälan från elev om att till honom
utlämnad madrass varit fuktig gjorts till respektive underavdelningschefer
eller direkt till Carlsson, och hade då saken lätt kunnat avhjälpas.
Ej heller dagen efter hördes någon anmärkning över förläggningen,
utan först omkring en månad efteråt, eller i samband med Nils
Setterbergs insjuknande i ledgångsreumatism, fick Carlsson av hans
moder höra, att hon trodde, att sonen blivit förkyld vid inryckningen,
emedan madrasserna varit fuktiga. Av de i samma logement förlagda
hade de, vilkas madrasser känts fuktiga, under natten den 16—17 januari
legat i underkläderna och haft ena filten under sig och, efter vad det
upplysts, hade jämväl Setterberg förfarit på samma sätt i fråga om sina
filtar. Enligt kompaniets sjukrulla sjukskrevs Setterberg den 28 januari
för lindrig akut luftrörskatarr men friskskrevs åter den 30 i samma månad.
Eedan samma dag på kvällen intogs han åter på sjukrummet,
eftersom han då ånyo kände sig dålig; han hade då företett rodnad i
svalget och sjukskrevs dagen därpå för halsfluss samt kvarlåg på sjukrummet
till den 6 februari, då han blev överförd till sjukskriven i kvarter,
och kvargick han som sådan i kompaniet till den 10 februari med
anteckning i sjukrullan: »kan deltaga i handräckningsarbete inomhus»

men användes ej till något arbete och var under denna tid, såvitt kunnat
utredas, ej utsatt för att bliva förkyld. Sistnämnda dag blev han åter
sjukskriven och överflyttades den 12 i samma månad till garnisonssjukhuset,
där han sedan vårdades till sin död. '' '' *

Vid ansökningen hade bankkassören Setterberg också fogat fem intyg
av kamrater till Nils Setterberg vid studentkompaniet. Sålunda intygade: l:o)

Carl Gustaf Sandegren från Lillkyrka: »att madrasserna vid inryckningen
den 16 januari voro synnerligen otrevliga att ligga på, fuktiga
och kalla; att temperaturen i logementet var låg och att man hade
en stark känsla av fukt och kyla; att Nils Setterberg efter sista utskrivningen
under tiden den 6—10 februari såg mycket sjuk och dålig ut; att
han mest hela dagen låg på rygg på sin säng med benen rätt upp, tagande
stöd med fotterna mot sängen ovanför, sägande att det vore den enda
ställning, som icke förorsakade honom smärta; samt att han trots upprepade
uppmaningar från kamraternas sida vägrade gå ned till måltiderna;» 2:o)

Ernst Lundewall i Enköping: »Vid vår ankomst till T:s kasern
befunnos på kvällen madrasserna vara fuktiga, varför jag ej ansåg mig
våga ligga i bara nattskjortan, utan satte jag på mig kronans tjocka
ylletröja utanpå. Trots detta kändes emellertid nattskjortan fuktig på
morgonen, och själv hade jag ådragit mig en ordentlig snuva. Mina
kamrater klagade i allmänhet över de fuktiga madrasserna. Nils
kände sig på morgonen inte kry, och efter några dagar intogs han på
T. 2:s sjukrum. Jag intogs på sjukrummet några dagar efter Nils, varför
jag var i tillfälle att följa hans sjukdom, till dess han flyttades till
garnisonssjukhuset»;

3:o) folkskolläraren Harald Svensson: »att madrasserna i 3. sekt:s logement
vid vår inryckning till militärtjänst vid 4. komp. T 2 i Skövde
den 16 januari 1925 voro fuktiga, några innehållande verkligt våt, andra
möglig halm. Med något undantag blevo alla förkylda, mer eller mindre,
att vpl. stud. vid 4. komp T 2 nr 50 N. Setterberg efter utskrivningen
från militärsjukhuset den 6 februari 1925 till förnyad sjukskrivning den
10 februari 1925 låg sjuk å sin säng i logementet och inte orkade gå ned
och äta»;

4:o) juris studerandena Ivar Ros och Nils Regner, båda i Uppsala: ratt
de madrasser, vilka vid inryckningen den 16 januari funnos utlagda i
logementets sängar, voro kalla och mycket fuktiga; att de flesta i logementet
inkvarterade vid inryckningen ådrogo sig mer eller mindre häftiga
förkylningar, samt att bland dessa befann sig Nils Setterberg, som
då ådrog sig den förkylning, vilken den 18 januari föranledde hans intagande
på T. 2:s sjukrum; att Nils Setterberg mellan den 6 och 10
februari, då han var sjukskriven i kvarter, knappast någon gång ens vid

måltiderna lämnade sin säng, ovanpå vilken han läg, samt att han under
denna tid klagade över svår värk i ryggen»; samt

5:o) juris studeranden Gösta Flodström i Uppsala: »att madrasserna
vid inryckningen till andra tjänstgöringen vid trängens studentkompani
i Skövde den 16 januari 1925 å logement nr 5 å 2. kompaniet voro
synnerligen fuktiga, och att samtliga å logementet förlagda blevo mer
eller mindre förkylda till följd av detta; att temperaturen å logementet
vid min ankomst sagda dag klockan 7 e. m. var allt annat än tillfredsställande;
att Nils Setterbergs tillstånd under tiden 6—10 februari ej
alls var sådant, att en utskrivning från sjukhuset kan anses motiverad.
Hela denna tid tillbringade han uteslutande i sin säng och beklagade sig
flera gånger över smärtor i ryggen och knälederna».

Slutligen bifogades ansökningen en promemoria av bataljonslåkaren
Gråå, så lydande:

»Setterberg, som inryckte till militärtjänstgöring den 16 januari 1925,
sjukanmälde sig den 28 januari och intogs samma dag å kårens sjukavdelning
på grund av lindrig akut luftrörskatarr. Temperaturen, som
vid inkomsten var 37.6°, blev följande dag normal, och han utskrevs symtomfri
den 30 januari. Redan samma dag på eftermiddagen intogs han
ånyo, emedan han åter kände sig dålig. Han hade då en temperatur av
39.5° samt företedde rodnad i svalget. Temperaturen sjönk sedan hastigt
efter en stegring den 31 januari till 40.5° och var den 5 februari på morgonen
37° och på kvällen 37.5°. Påföljande dag, den 6 februari, utskrevs
Setterberg såsom konvalescent (sjukskriven i kvarter), då anledning icke
förefanns att kvarhålla honom å sjukrummet, där lian jämte tre kamrater
gjort sig skyldig till överträdelse av ordningsföreskrifterna (kortspel).
Setterberg vårdades sedermera som sjukskriven i kvarter, tills han
den 10 februari på grund av temperaturförhöjning ånyo intogs på sjukavdelningen.
Den 12 februari fick han smärtor och svullnad i lederna
och överflyttades då till garnisonssjukhuset, där sedermera symtom å
lungsäcks- och hjärtsäcksinflammation yppade sig, och där han vårdades
till sin död. Sjukvisitationerna förrättades till och med den 7 februari
av undertecknad.»

Vid förhör, som hölls på trängkåren den 31 maj 1926, antecknades i
protokollet:

»Doktor Gråå opponerar sig mot i underdånig skrivelse till Konungen
förekommande yttrande, att Setterbergs utskrivande skulle vara bestraffning.
Setterberg utskrevs den 6 februari på grund av att hans
tillstånd vid tillfället ej motiverade något kvarhållande på sjukrummet.
Följande dag vid sjukvisitationen företedde han en temperatur av 37.3°
och fick fortfarande gå sjukskriven i kvarter. Den 9 februari undersöktes
Setterberg av regementsläkare Schildt, vilken ej fann anledning
inlägga Setterberg förr än följande dag, då Setterberg hade en tempe -

ratin* av 38.5°. Setter berg inladés på kårens sjukavdelning, därifrån han
överfördes till garnisonssjukhuset den 12 februari på grund av symtom
på ledgångsreumatism. Doktor Gråå förvånar sig över att varken- Setterberg
eller intygsgivarna anmält för befäl eller läkare, hur sjuk Setterberg
verkligen var. Vid undersökningen före utskrivningen från
sjukavdelningen den 6 februari samt vid senare undersökningar har Setterberg
förklarat, att han ej kände sig sjuk.»

»Kapten Carlsson förvånar sig över, att intygen från eu del Setterbergs
kamrater omtala, att nästan alla, som legat i logementet, blivit förkylda
och sjuka; av 14—15 man ha endast Setterberg och två man, nämligen
intygsgivarna Eos och Lundcvall, enligt sjukrullan varit sjuk*
skrivna för förkylning under tiden 28 januari—2 februari, bronchit, således
12 dagar efter inryckningen. Angående övningarna förnekar kompanichefen,
att de kunnat vara av sådan art, att överansträngning kunnat
förekomma. Till den 28 januari, då Setterberg sjukskrevs, hade
övningarna bedrivits mestadels inomhus. Temperaturen i logementen
var omkring 15° C., i vanliga fall något högre.»

»Sergeant Feiding påminner sig Setterberg såsom en smula oförsiktig
med sin klädsel. En dag hade Feiding mött Setterberg, som då var sjukskriven
i kvarter, på kaserngården i linnerock utan kappa på eller ylletröja,
samt sagt till Setterberg, att det var oförsiktigt att gå så tunnklädd,
då man som Setterberg var något förkyld. Setterberg hade då
svarat, att det ej var så farligt. Av några kamrater hade Feiding hört,
att Setterberg skulle redan under skoltiden ha varit orädd och oöm om
sig själv.»

»Furir Kihlén hade fått madrass, som varit utsatt för en svag regnskur.
Madrassen blev ej våt. Hade legat på madrassen utan underkläder
och filt direkt mellan lakanen. Anser att madrasserna voro som
nystoppade halmmadrasser i allmänhet äro, en smula svala och ojämna,
innan de bliva tillegade. Temperaturen i logementet, normal omkring
16° C. Kihlén hörde ingen anmärkning på madrasser eller temperatur.»

■nFurir Ekblad vitsordade till alla delar furir Kihléns uppgifter. Madrass
av samma slag som Kihléns. Under nätterna 14 och 15 hade furirerna
legat på madrasser erhållna som lån från 3. kompaniet, under det
att de den 16 fingo lika madrasser med övriga på studentkompaniet.
Ekblad, som var Setterbergs sektionschef, har aldrig hört varken Setterberg
eller andra klaga över madrasser eller temperatur; efter Setterbergs
död hade några på logementet talat om, att de legat med underkläderna
på av försiktighet mot förkylning.»

»Furir Wilson, som samtidigt med studentkompaniets madrasstoppning
haft samma göromål för 3. kompaniets räkning, har ej någon an^
märkning mot halmen. Hade sett att några mindre lämpliga balar blivit
undankastade. Temperaturen under madrasstoppningen hade varit över
noll.»

*Vicekorpralerna Karlsson, Persson och Svantessou, vilka verkställt
inadrasstoppning lör student kompaniet, intyga, att halmen varit frisk
och torr. Hade fatt noggranna order om att undanskaffa olämplig halm.»

1 yttrande den 8 juni 1926 till kårchefen anförde bataljonsläkaren Gråå:

Av protokollet över nyss nämnda förhör samt av sjukjournaler, förda
vid kårens sjukavdelning och å garnisonssjukhuset, framginge, att Nils
Setterberg förut ej lidit av reumatiska åkommor eller ofta återkommande
förkylningar, att Setterberg natten efter inryckningen legat å
en samma dags morgon vid mild yttertemperatur med torr halm stoppad
madrass, vilken därefter förvarats i det uppvärmda logementet, att Setterberg
12 dagar därefter insjuknat i akut luftrörskatarr med så gott
som afebrilt förlopp och efter 3 dagars vård härför å sjukrum utskrevs
subjektivt och objektivt frisk, att Setterberg redan utskrivning.sdagens
afton åter intogs på sjukavdelningen, på grund av temperaturstegring,
troligen orsakad av en rodnad i svalget (angina), att temperaturen, efter
en stegring den 31 januari till 40.5°, under de följande dagarna lytiskt
sjönk under samtidigt förbättrande av de subjektiva och objektiva symtomen,
all Setterberg den 6 februari som konvalescent sjukskrevs i kvarter
och vid utskrivningen icke företedde symtom till sjukdom, som gjorde
fortsatt sjukhusvård nödvändig, att varken Setterberg, som upprepade
gånger till Gråå förklarade, att han ej kände sig sjuk, endast litet matt
och trött, eller hans kamrater eller närmaste befäl anmält, att de ansågo
Setterberg särskilt sjuk eller i behov av annan vård, att Setterberg vid
ett tillfälle, då han vårdades som »sjukskriven i kvarter», gått synnerligen
tunnklädd, att Setterberg vid sjukvisitationen den 9 februari, vilken
förrättades av regementsläkaren Schildt, förklarade sig ej känna
sig sjuk och att ej heller Schildt fann anledning inlägga Setterberg å
sjukrum, att Setterberg påföljande dag åter fått feber, varför han av
regementsläkaren intogs å sjukrummet, varifrån han den 12 februari avpolletterades
till garnisonssjukhuset på grund av att sådana symtom nu
framkommit, att diagnosen akut ledgångsreumatism kunde ställas, att
Setterberg den 23 mars avled å garnisonssjukhuset och att dödsorsaken
Arar Polyarthrit. rheum. ac. + Endocarditis et pericarditis ac. Setterberg
hade alltså 12 dagar efter inryckningen sjukanmält sig och vårdats
å sjukavdelningen för en så gott som afebril bronchit. Redan utskrivningsdagens
kväll fick han åter feber och inlades ånyo å sjukrum,
där rodnad i svalget konstaterades. Efter fem dagar blev han afebril
och utskrevs för fortsatt konvalescentvård i kvarter, varefter vai’ken
han själv eller hans kamrater eller befäl anmält, att någon försämring
inträtt. Vid temperaturtagning å sjukvisitationen den 10 februari befanns
han behäftad med feber och inlades då genast återigen å sjukavdelningen,
där först den 12 februari sådana symtom framkommo, att
diagnosen akut ledgångsreumatism kunde ställas. Den akuta ledgångsreumatismen
vore en akut infektionssjukdom, vars virus ej vore känd,

ej heller inkubationstidens längd. Dess utbrott föreginges ofta av en
halsfluss, och som bidragande orsaker till sjukdomens utbrott angåves
allmänna förkylningsmoment. Setterbergs sjukdom hade kommit till
utbrott nära en månad efter inryckningen i militärtjänst, och det kunde
alltså icke uteslutas, att den förvärvats under denna tid. Att vintertid
(januari månad) inrycka i militärtjänst borde för en 18-årig student
vara en mycket stor omvälvning beträffande de dagliga vanorna, även
om övningarna icke varit ansträngande och innertemperaturen hållit sig
omkring 15 grader. Det vore vidare uppenbart, att under militärtjänsten
rikligt med tillfällen till förkylning förelåge för en med vinterföre
hållanden inom kasernen ovan person, särskilt om han vore oförvägen
och ej iakttoge alla försiktighetsmått. Gråås åsikt vore, att Setterberg
troligen ådragit sig sjukdomen under militärtjänsten, och att militär--tjänsten bidragit till sjukdomens utbrott, utan att dock någon speciell
orsak till densamma kunde anges.

Beträffande förläggningen, vars hälsovådlighet skulle bestått i att de
madrasser, som användes, endast legat inne en dag och alltså icke varit
tillräckligt uppvärmda, framginge av protokollet, att ingen av det närmaste
befälet framfört några klagomål, att dessa själva använt sig av
samma slags madrasser utan att förmärka något ovanligt, att Nils Setterberg
först den 28 januari, alltså 12 dagar efter inryckningen, sjukanmält
sig. På grund av dessa omständigheter, och då antalet sjukskrivna
under tiden närmast efter inryckningen varit mindre år 1925 än
vid motsvarande tillfälle år 1926, då madrasserna varit inlagda i 14
dagar, ansåge Gråå, att Setterberg icke kunnat ådraga sig sin sjukdom,
som först utbröt 12 dagar efter inryckningen, enbart av den anledningen,
att den av honom använda madrassen icke varit tillräckligt uppvärmd.
Skulle hans sjukdom hava orsakats av den kalla madrassen, borde enligt
Gråås förmenande symtom långt förut hava yppat sig. I alla de fall
Gråå hade sig bekanta, då förkylningssjukdomar uppkommit efter begagnandet
av kalla sängkläder, hade symtom insatt omedelbart. Vid
uppkomsten av Setterbergs sjukdom måste andra ej kända förkylningsmoment
ha spelat in.

Vad anginge den vård Setterberg åtnjutit ville Gråå framhålla, att
Setterberg hela tiden från insjuknandet var sjukskriven, största delen
av tiden å militärsjukhus. Endast dagarna 6—10 februari var han sjukskriven
i kvarter. Av de i skrivelsen till Kungl. Maj:t framförda synpunkterna
framginge, att den bristfälliga vården skulle bestått i patientens
överflyttande från sjukskriven å militärsjukhus till sjukskriven i
kvarter och att detta enligt bankkassören Setterbergs åsikt skulle utgjort
en bestraffningsåtgärd för överträdelse av ordningsföreskrifter
(kortspel). Häremot ville Gråå inlägga sin bestämda gensaga. Såväl
Nils Setterberg som övriga samma dag från sjukrummet utskrivna''
skulle, även om kortspel ej förekommit, hava utskrivits. Sammanträf -

landet av do båda omständigheterna, att de, som överträtt ordningsföreskrifterna,
voro desamma, vilka skulle utskrivas, gav Gråå osökt anledning,
att, som varning för övriga sjuka, vilka sannolikt icke skulle tålt
vid, att iförda endast skjorta sitta uppe och spela kort, framställa utskrivningen
som en möjlig följd av förseelsen. Anledningen till utskrivningen
var Gråås bestämda uppfattning, att Setterberg icke hade behov
av fortsatt sjukhusvård. De av intygsgivarna lämnade uppgifterna angående
Setterbergs tillstånd 6—10 februari förvånade Gråå, då Setterberg
själv ännu så sent som vid sjukvisitationen den 9 februari förklarade,
att; han ej kände sig sjuk. Ännu mer förvånade det Gråå, att icke dessa
Setterbergs kamratei*, vare sig för läkare eller befäl anmält, att de ansåge
Setterberg behöva omhändertagas på annat sätt. Gråå bestrede
alltså påståendet, att Setterbergs sjukdom och död orsakats av bristfällig
vård genom försummelse från Gråås sida, eller att vid något tillfälle
sådana symtom eller förhållanden förelegat, att de indicerat ett
annat behandlingssätt än det, som kom Setterberg till del.

A den temperaturlista, som fördes angående Setterberg, då han den
28—30 januari vårdades å sjukrum, var antecknat: »Känt sig sjuk och
hostat sedan i går. Status: Allm. tills!, gott. Lungor: Enstaka ronehioch
rassel, 30 januari Lungor 0.» Temperaturen har angivits uppgå den
28 på f. m. till 37.6°, och på e. m. till 37.5°, den 29 på f. in. till 36.9° och
på e. m. till 37.1° samt den 30 på f. m. till 36.b. Såsom diagnos hade
antecknats bronchitis acuta.

Ä temperaturlistan för den 30 januari—6 februari hade anmärkts:
»Nyligen vårdad här för bronchit. I dag åter sämre. Huvudvärk. Status:
Allm. tillst. gott. Svalg rodnat. Lungor: Möjligen enstaka ronchi.
31 januari Ingen dämpning. Ingen bronchialandning. 1 februari Enst.
ronchi. Subj. bet. fbd. 5 februari Lungor: 0. 6 februari Sjukskrives i

kvarter.» Temperaturen har antecknats sålunda: den 30 e. m. 39.5°, den
31 f. m. 39.6° och e. m. 40.5°, den 1 f. m. 39.7° och e. m. 39°, den 2 f. m.
38.4° och e. m. 38.i°, den 3 f. m. 38.i° och e. m. 37.9°, den 4 f. m. 37.5° och
e. m. 37.3°, den 5 f. m. 37° och e. m. 37.5°, den 6 f. m. 37.4°. Såsom diagnos
hade angivits bronchitis acuta.

I kompaniets sjukrulla hade antecknats, att Setterberg den 7 februari
både en temperatur av 37.3° och att han kunde deltaga i handräckningsarbete
inomhus.

Eegementsläkaren Evert Schildt anförde i yttrande den 22 april 1925
till chefen för trängkåren: Schildt hade sett Nils Setterberg, först då
Schildt den 9 februari började tjänstgöra vid sjukvisitationen. Setterberg
var då av Gråå sjukskriven vid truppen sedan den 6 februari. Efter
tillfrågan vad det var med honom tyckte Schildt sig minnas, att Setterberg
sade, att han endast kände sig litet matt och trött. Som enligt
tjänstgöringsreglementet manskap med feber ej finge vårdas i logementén,
'' bad Schildt att få se Setterbergs temperaturlista. Han sade då, att

han ej tagit temperaturen de sista dagarna, varpå Sehildt tillsade honom
att taga temperaturen den dagens afton och följande dags morgon,
och visa Sehildt temperaturlistan. Då Setterberg följande dag återkom,
sade han, »nu har jag fått feber igen». Temperaturen var då, den
10 februari på morgonen, 38.5°, varför Sehildt genast inlade honom på
kårens sjukavdelning. Objektivt kunde intet påvisas från hjärta, lungor,
bukorgan eller kroppen i övrigt. Setterberg sade också, att han inte
kände sig sjuk, endast hade någon ömhet under högra foten, då han gick.
Som emellertid temperaturen dagen därpå steg, och han den 12 februari
började klaga över smärtor i en del leder, avpolletterade Sehildt honom
till garnisonssjukhuset, emedan Sehildt ansåg, att Setterberg med de
resurser i alla avseenden, som där funnos, skulle få bättre vård, oaktat
han anhöll att få kvarstanna på kårens sjukavdelning.

På den temperaturlista, som fördes angående Nils Setterberg under
hans vistelse å kårens sjuksal den 10—12 februari 1925, hade antecknats:
»Känt sig matt och trött sedan flera dagar. Haft förstoppning och ont
i ryggen. Det sista försvann efter öppning. Ömhet under högra foten,
då han går. 12 februari klagar över smärtor i fot-, tå- och knälederna,
om i dessa leder. Styv i h. armbågs- och handleder, smärtor vid rörelser.
Hjärta—lungor 0. Överflyttades på e. m. till militärsjukhuset.»
Temperaturen varierade dessa dagar mellan 38.5° och 39.7° med stigande
tendens. Såsom diagnos antecknades akut ledgångsreumatism.

I anledning av bankkassören Setterbergs ansökan om ersättning infordrade
Kungl. Maj:t yttrande från arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdsstyrelse. Dessa myndigheter anförde i yttrande den
5 oktober 1926: Styrelsen framhölle såsom sin åsikt, att militärtjänsten

bidragit till utbrottet av den sjukdom (polyarthritis acuta jämte endocarditis
et pericarditis), vari Nils Setterberg den 23 mars 1925 avlidit,
utan att dock någon speciell orsak till densamma kunde angivas, samt
att intet framkommit, som talade för att Setterbergs sjukdom och död
orsakats av bristfällig vård genom försummelse från den behandlande
läkarens sida eller genom oförstånd av det militära befälet. Något fog
för sökandens krav på ersättning på den grund att Setterbergs sjukdom
och död skulle hava förorsakats av hälsovådlig förläggning och otillfredsställande
vård under sjukdomen, syntes därför icke föreligga. Civila
departementet och styrelsen hemställde därför, att ansökningen icke
måtte föranleda till någon åtgärd.

Kungl. Maj:t fann genom beslut den 22 oktober 1926 bankkassören Setterbergs
skrift, i vad den avsåge beredande av ersättning av statsmedel
åt honom, icke föranleda någon vidare åtgärd. Därefter uppdrog Kungl.
Maj:t —- med förklaring att förfaringssättet beträffande förläggningen
av ifrågavarande värnpliktiga vore synnerligen anmärkningsvärt —
den 30 december 1926 åt arméförvaltningens intendentsdepartement och

sjukvårdsstyrelse att vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att dylika
otillfredsställande, för de värnpliktiga hälsovådliga förläggningsförhållanden
icke vidare måtte förekomma vid arméns truppförband.

Sedermera intogs genom generalorder den 31 januari 1925 i 133 §
4 mom. i tjänstgöringsreglementet för armén bestämmelser om att noggrann
uppmärksamhet skall ägnas åt att truppen icke förlägges på
kalla eller fuktiga sängkläder.

Uti en den 3 januari 1927 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde bankkassören Setterberg bland annat. De fuktiga madrasserna
hade varit orsaken icke blott till värnpliktige Setterbergs häftiga förkylning
utan jämväl till att samtliga de, som inryckte samtidigt, blevo
mer eller mindre förkylda. Det vore givetvis vederbörandes skyldighet
att se till att icke de unga värnpliktiga utsattes för sådana allvarliga
vådor för sin hälsa, som att de tvunges att ligga icke blott i kalla logement
utan även å synnerligen hälsovådliga madrasser. En oförlåtlig
vårdslöshet syntes här haAm förelupit. —- Vid granskning av Gråås promemoria
angående de sjukvårdande åtgärder, som vidtagits för värnpliktige
Setterberg, funne man, att Gråå behandlat hans fall utan tillbörlig
omsorg. Setterberg sjukanmälde sig den 28 januari och intogs
samma dag å kårens sjukavdelning på grund av lindrig akut luftrörskatarr.
Temperaturen, som vid inkomsten var 37.c°, blev följande dag
normal, påstode Gråå, varför han fann sig föranlåten att utskriva Setterberg
symtomfri den 30 januari. Såsom Gråå själv måste erkänna, intogs
emellertid Setterberg redan samma dags eftermiddag, som han utskrivits,
på sjukavdelningen ånyo, och hade han då eu temperatur av.
39.5°. Det vore obegripligt, huru en läkare kunde så lättvindigt låta
utskriva en patient. Givetvis var Setterberg redan på morgonen mycket
sjuk, trots att kanske icke någon temperatur förelåg. En frisk människa
hade givetvis icke få timmar efter utskrivandet kunnat få en febertemperatur
av 39.5°. Efter en stegring av temperaturen den 31 januari
till 40.5° sjönk visserligen densamma gradvis och var den 5 februari
på morgonen 37° och på kvällen 37.5°. På grund av denna visserligen
låga temperaturförändring på kvällen den 5 borde likväl en läkare hava
förstått, att Setterberg ingalunda var återställd utan efter den svåra
febersjukdomen tarvade en omsorgsfull vård. Trots detta tog sig Gråå
före att redan påföljande dag, den 6 februari, utskriva Setterberg och
motiverade denna sin åtgärd med, att Setterberg gjort sig skyldig till
förseelse mot ordningsföreskrifterna för sjukavdelningen. Av de av
kamrater till Setterberg utfärdade intygen ävensom av Gråås egen promemoria
framginge, att Setterberg efter utskrivningen den 6 februari
fortfarande var mycket sjuk, vilken sjukdom alltmer och mer förvärrades
ända tills han efter överflyttningen till garnisonssjukhuset i Skövde
den 23 mars därstädes avled. Gråås åtgärd att på grund av en ringa

förseelse redan den 6 februari utskriva Setterberg från sjukavdelningen
vore synnerligen märklig och måste indirekt anses hava varit vållande
till Setterbergs sedermera inträffade död. Även om det åt bataljonslä-f
karen skulle hava funnits inrymd befogenhet att utdela tillrättavisningar
åt värnpliktiga, som intagna å sjukhuset gjorde sig skyldiga till förseelser
mot lämnade ordningsföreskrifter, kunde det i allt fall icke finnas
någon som helst befogenhet för läkaren att såsom bestraffning eller
tillrättavisning låta utskriva en sjuk värnpliktig från sjukhuset. Utskrivningsåtgärder
finge givetvis icke föranledas av annat än rent medicinska
synpunkter. I Setterbergs fall framginge ju, att läkaren varit
eller borde varit medveten om, hur svår hans sjukdom vore. Av sjukr
domens förlopp med ständiga temperaturstegringar och övriga symtom
hade Gråå insett eller borde genast hava insett, att sjukdomen varit
mycket svårartad, varför han bort lägga sig vinn om att se till att SetT
terberg på alla sätt bleve skött. Denna en läkares skyldighet att så gott
som i hans förmåga stode taga vård om en patient förringades icke
därigenom, att patienten vore värnpliktig och underkastad vissa ordningsföreskrifter
i sjukrum. En allvarlig förmaning till Setterberg
hade varit lämplig, men icke en sådan brysk åtgärd som att utan vidare
avlägsna honom från sjukavdelningen. I vanliga fall, då en patient
visade sådana häftiga temperaturförändringar, brukade en civil läkare
tillråda och styvt hålla på, att patienten förbleve sängliggande mycket
länge, i allt fall så länge, att han icke under tre å fyra dagar haft
vare sig morgon- eller kvällstemperatur. Även efter dessa dagar brukade
en civil läkare tillråda en ytterlig försiktighet samt förmana patienten
att hålla sig inomhus ytterligare ett par dagar. Gråå hade
handlat rakt emot vad andra läkare för liknande fall brukade föreskriva,
På grund av vad sålunda anförts, an''såge klaganden, att Gråå vid behandlingen
av Nils Setterbergs sjukdomsfall visat uppenbar vårdslöshet
och därigenom indirekt varit vållande till hans död. Ävenså ansåge klaganden,
att den militära person, som bure ansvaret för förläggningens
ordnande, likaledes visat uppenbar vårdslöshet om annans liv och hälsa.
Klaganden anhölle därför, att militieombudsmannen ville mot vederbörande
vid Göta trängkår vidtaga de åtgärder, som kunde befinnas
lämpliga.

Med anledning av denna anmälan anhöll militieombudsmannen i skrivelse
den 14 januari 1927 till medicinalstyrelsen om utlåtande dels huruvida
bataljonsläkaren Gråå genom sin åtgärd att den 6 februari 1925 utskriva
värnpliktige Setterberg från Göta trängkårs sjukavdelning kunde, med
hänsyn till patientens tillstånd, sådant detta framginge av den i ärendet
ingivna temperaturlistan, anses hava ägnat tillbörlig omsorg åt ifrågavarande
sjukdomsfall, och dels huruvida i övrigt skäligen kunde riktas
någon anmärkning mot den behandling, som ägnats sjukdomsfallet.

Medicinalstyrelsen inhämtade yttrande från ledamoten av sitt veten -

skapliga råd, professorn Israel Hedenlus, som i utlåtande den 20 februari
1927 yttrade: Ifrågavarande sjukdomsfall vore ett typiskt fall av septisk
infektion med all sannolikhet utgången från en septisk svalginiektion,
vilket vore en ofta förekommande klinisk sjukdomsbild. Vad först orsakssammanhanget
i Setterbergs sjukdomsfall beträffade, förefölle det
ganska osannolikt, att hans sjukdom kunde sättas i direkt samband med
de kalla sängkläderna på inryckningsdagen. Setterberg kände sig sjuk
först elva dagar efter denna dag och talrika andra tillfällen till infektion
måste anses hava kunnat föreligga under denna tidsperiod och vid denna
årstid, då förläggning i en kasern ägde rum. Setterbergs första sjukdomsattack
hade tydligen varit mycket lindrig. Den andra, 30 januari—
6 februari, visade ett ganska lindrigt förlopp med hastig immission; i
det att Setterberg objektivt förutom den hastigt insättande höga febern
endast företedde eu rodnad i svalget och obetydlig bronkit, som redan
5 februari icke längre kunde konstateras. Det förefölle då ganska naturligt,
att utskrivning från sjukrummet till konvalescens »i kvarter»
ägde rum. I ett övervägande stort antal av liknande sjukdomsfall hade
säkerligen detta skett och skedde utan varje menlig följd för den sjuke.
Läkaren, doktor Gråå, syntes så mycket mer ursäktad, som Setterberg
betraktades såsom konvalescent, verkligen stod under läkareobservation
samt själv icke kände sig sjuk så sent som tre dagar efter utskrivningen.
Efteråt kunde det ju givetvis synas hava varit försiktigare, om Setterberg
ytterligare någon tid behållits under observation på sjukavdelningen.
Men att fordra det devinatoriska förutseende av läkaren, att
denne skulle ana, att just detta, dittills relativt lätta sjukdomsfall skulle
tendera till ett elakartat förlopp, vore, med hänsyn till då föreliggande
objektiva fakta, utan tvivel orättvist. Den lindriga temperaturstegringen
till 37.4° utskrivningsdagen den 6 februari på morgonen tilläte ingå
slutsatser. Denna stegring kunde lika väl varit betydelselös som viktig.
Om det sistnämnda bleve fallet, syntes läkaren hava ådagalagt tillbörlig
omsorg genom att betrakta Setterberg fortfarande såsom konvalescent
och ställa honom under fortsatt läkareobservation. Av handlingarna i
övrigt framginge inga omständigheter, som gåve anledning till någon
anmärkning från medicinsk synpunkt mot den behandling, som ägnats
sjukdomsfallet. Setterbergs död orsakades utan tvivel därav, att den
infektion, varav han led, så småningom förvärvade en ökad virulens.
Varpå detta berott, undandroge sig ett objektivt bedömande. Det kunde
lika väl hava orsakats genom den sjukes egen oförsiktighet, som ju i
handlingarna vitsordades, som av de yttre förhållanden, för vilka andra
skulle bära ansvaret.

På grund härav ville Hedenius besvara den första frågan med ja.
Läkaren borde anses hava ägnat tillbörlig omsorg åt sjukdomsfallet.
Den andra frågan besvarade Hedenius med nej. Något skäl till an -

märkning mot den behandling-, som ägnats sjukdomsfallet, syntes ej
förefinnas.

I skrivelse den 13 april 1927 förklarade medicinalstyrelsen, att styrelsen
i anslutning till Hedenius’ utredning ansåge, att frågan huruvida
Gråå genom sin åtgärd att den 6 februari 1925 utskriva värnpliktige
Setterberg från sjukavdelningen kunde anses hava ägnat tillbörlig omsorg
åt sjukdomsfallet borde besvaras med ja och frågan om i övrigt skäligen
kunde riktas någon anmärkning mot den behandling, som ägnats
sjukdomsfallet, med nej.

På begäran inkom statens meteorologisk-hydrografiska anstalt till militieombudsmannen
med uppgifter om lufttemperaturen i Skövde under
tiden 10—16 januari 1925. Därav framgår, att den lägsta temperaturen,
— 1° Celsius, uppmättes den 10 januari klockan 8 f. m. och den högsta,
+ 6.4° den 11 klockan 2 e. m. Den 13—16 januari varierade gradtalet
mellan +1° och + 6°. Den 16 var temperaturen klockan 8 f. m. + 4.2°.

I skrivelse den 13 maj 1927 anmodade militieombudsmannen chefen för
Göta trängkår att dels från den eller de personer, som varit ansvariga
för förläggningens anordnande, infordra yttrande över bankkassören
Setterbergs klagomål, såvitt de avsåge förläggningsförhållandena vid
ifrågavarande tillfälle, dels ock efter den utredning i berörda hänseenden,
som genom dylika yttranden eller eljest kunde åvägabringas, i den
mån sådant vore möjligt, meddela: 1) huruvida det i handlingarna avsedda,
å s. k. västra fältet befintliga halmförrådet varit beläget utom-,
hus eller upplagt i byggnad eller eljest under tak; 2) på vilket avstånd
från studentkompaniets förläggningslokaler förrådet i fråga varit beläget;
3) huru länge den halm, som användes vid den i ärendet omförmälda
madrasstoppning, legat i förrådet; 4) vilken dag arbetet med madrasstoppningen
påbörjats och vilken dag de stoppade madrasserna börjat
intransporteras till förläggningslokalerna; 5) i vilken omfattning
madrasstoppningen skett den 16 januari 1925 och i vilken omfattning
transporten av madrasserna skett å sistnämnda dag; samt 6) den tidpunkt
under den 16 januari 1925, då samtliga madrasser voro intransporterade
i respektive logement. Dessutom anmodades kårchefen att angiva
antalet värnpliktiga studenter, som den 16 januari 1925 inryckt till
kåren.

I anledning härav meddelade kårchefen, överstelöjtnanten Karl Erik
Erhardt, att antalet värnpliktiga studenter, som inryckte den 16 januari
1925 till kåren, utgjorde 67. Kompanichefen och kompaniadjutanten
skulle enligt generalorder inrycka den 12 januari och övrigt underbefäl
den 14 i samma månad.

Fanjunkaren Karl Östlund, som vid den ifrågavarande tiden tjänstgjorde
som furageuppbördsman, meddelade följande. Kårens halmförråd
var inlagt i en lada med torr botten, träväggar och spåntak (den s. k.
Gransikagårdsladugården). Halmen, som levererades i pressade balar, var

vid kåren besiktigad och godkänd och omedelbart därefter inlagd i ovannämnda
lada, varifrån den vid behov utlämnades. Enligt redogörelsen
fanns i förrådet 8,615 kilogram halm från december månad år 1924. Den
3 januari 1925 intogs i förrådet 5,017 kilogram, vilket var sista intagningen
av halm före utlämnandet av 2,000 kilogram sänghalm till studentkompaniet
den 13 januari samma år. Huruvida den till studentkompaniet utlämnade
halmen togs av det sista partiet eller från det sedan december månad
kvarliggande, kunde Östlund ej längre erinra sig.

Sergeanten O. A. Burman upplyste, att avståndet mellan förrådet å det
s. k. västra fältet, där halm togs till stoppning av madrasser vid studentkompaniets
inryckning i januari 1925, och kompaniets förläggning i kårens
kasern av honom uppmätts till 514 meter.

Chefen för trängens studentkompani, kaptenen Carlsson anförde: Ar betet

med madrasstoppning tog sin början den 13 omkring klockan 12 middagen,
och under den 14 intransporterades 1''ärdigstoppade madrasser och
utplacerades i respektive logement. Sistnämnda dag på eftermiddagen var
ungefär hälften av det erforderliga antalet sålunda färdigt, och den 15
stoppades och inkördes återstoden utom ett fåtal, som ej var hopsytt. Under
den 16 hopsyddes sistnämnda madrasser på morgonen och inkördes och
utlades i respektive logement. Antalet av dessa madrasser uppgick till
högst 10. Samtliga madrasser voro utlagda i respektive sängar före klockan
10 f. m. den 16.

Kasernofficeren, kaptenen Janne Lundblacl meddelade beträffande uppvärmningen
av kasernen under eldningsperioden 1924—1925: Före nämnda
eldningsperiod hade samtliga logement och dagrum uppvärmts medelst
varmluftsystem från i källaren befintliga värmekamrar. Under hösten
1924 förändrades systemet såtillvida, att från och med den 1 januari 1925
samtliga mellanlogement (nr 3 och 4), rustkammare samt fjärde våningens
tre logement uppvärmdes medelst varmvatten, övriga logement och dagrum
fortfarande medelst varmluft. Under pågående reparation hade logementen
nr 3 och 4 varit utrymda; övriga voro belagda eller använda såsom
lektionssalar och uppvärmda till omkring +15° Celsius. Från och med den
1 januari 1925 var hela kasernbyggnaden uppvärmd till normal rumstemperatur,
således även logement nr 5 i andra våningen, där en del av studentkompaniet
förlädes vid inryckning den 16 januari 1925. Några särskilda
-torkrum för våta persedlar funnes ej i kasernen.

Enligt den av kårchefen den 1 mars 1924 fastställda kårinstruktionen
skall i god tid före inryckning vid kompani förberedelser vara vidtagna
för mottagande av det nyinryckta manskapet och skall till dessa förberedelser
höra, bland annat, att sängar med utredning äro insatta i logementen.

Klaganden inkom sedermera med påminnelser.

* *

3 -

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

I skrivelse den 8 augusti 1927 till krigsfiskalen vid Norrlands trängkår
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen, efter lämnad redogörelse
för vad handlingarna i ärendet innehölle, följande. Klaganden hade
anmärkt, dels att anordningarna för studentkompaniets mottagande
varit otillfredsställande så till vida, att madrasserna i kompaniets
sängar varit kalla och fuktiga, varigenom Nils Setterberg ådragit
sig den sjukdom, i vilken han avlidit, och dels att Nils Setterberg under
sjukdomen icke vårdats med tillbörlig omsorg, i det han den 6 februari
1925 på grund av deltagande i kortspel utskrivits från sjukavdelningen,,
oaktat hans hälsotillstånd ej motiverat en sådan åtgärd.

I fråga om anmärkningen angående de värnpliktigas madrasser, hade
genom den vid kåren verkställda utredningen och särskilt genom kompanichefen
kaptenen Carlssons uppgifter blivit utrönt, bland annat, att madrasserna
den 13, 14 och 15 januari stoppats med halm och att detta arbete
utfördes på det så kallade västra fältet i en lada, där halmförrådet befann
sig. Tillsägelse hade givits, att halm, som vore möglig eller hade unken
lukt ej finge användas. Den 14, 15 och 16 transporterades madrasserna till
kasernen, ett avstånd av 514 meter. Den 14 på eftermiddagen fördes ungefär
hälften av madrasserna över, och de återstående, så när som på högst tio,
transporterades till kasernen den 15. De sista madrasserna överfördes inryckningsdagen
den 16 före klockan 10 förmiddagen. Allt eftersom madrasserna
framkommo till kasernen, placerades de i logementen, och samtliga
madrasser voro utlagda i sängarna före klockan 10 förmiddagen den
16 januari. Sängarna togos i bruk av de värnpliktige och furierna vid
8-tiden på kvällen.

Temperaturen utomhus utgjorde under veckan före inryckningen i allmänhet
några grader över fryspunkten. Vid transporten den 16 av de senast
färdiggjorda madrasserna utsattes dessa för en snöblandad regnskur.

Härav torde det otvivelaktigt framgå, att i allt fall en del av de madrasser,
som tillhandahållits truppen, ej första natten kunnat vara torra och
vederbörligen uppvärmda. Genom att nödgas ligga på sådana madrasser
hade kompaniets underbefäl och manskap utsatts ej blott för obehag utan
även för faran att taga skada till sin hälsa. Huruvida någon skada i detta
fall uppkommit, vore i utredningens föreliggande skick svårt att avgöra.
Å enai sidan hade i en del av de av klaganden åberopade intygen från
värnpliktiga uppgivits, att flertalet av de värnpliktiga blivit förkylda. Å
andra sidan hade Carlsson förklarat, att sjukskrivning på grund av förkylning
förekommit först den 28 januari, då jämte Setterberg två värnpliktiga
sjukskrivits. Såväl Carlsson som underbefälet å kompaniet hade
uppgivit, att de värnpliktige ej framfört klagomål över sängkläderna. Vad
särskilt anginge frågan huruvida Setterberg kunde antagas hava ådragit
sig den sjukdom, vari han avlidit, genom att natten efter inryckningen
hava legat på en kall madrass, hade professorn Hedenius förklarat sig
anse det ganska osannolikt, att något direkt samband förelåge härutinnan.

.‘55

Även om sålunda grundad anledning saknades att antaga, att den sjukdom,
som lett till Nils Setterbergs död, förorsakats av att han nödgats tillbringa
första natten efter inryckningen på eu kall och fuktig madrass, så
kunde det ej bortses från att befälet brustit i den tillsyn, som skolat utövas
å truppens förläggning. Det vore befälets självklara plikt att vid inryckning
ordna för truppens mottagande så, att de värnpliktigas hälsa ej
äventyrades. Denna skyldighet var vid tiden för studentkompaniets mottagande
inskärpt genom bestämmelsen i kårchefens instruktion därom, att
i god tid före inryckning förberedelser skulle vara vidtagna för mottagande
av manskapet bland annat genom att sängar med utredning insattes
i logementen. Ansvaret för den försummelse, som härutinnan förekommit,
folie på kompanichefen, kaptenen Carlsson. Enligt 33 § 14 punkten i
tjänstgöringsreglementet för armén bure kompanichefen ansvaret för den
inre tjänstens omsorgsfulla bedrivande bland underlydande och skulle
ägna uppmärksamhet åt manskapets förhållande. I 1 § 15 mom. i samma
författning stadgades, att särskilt kompanichefer skulle noga övervaka
underlydande befäls sätt att behandla och ägna omvårdnad åt truppen.
Tjänstförrättande militieombudsmannen funne Carlssons försummelse
vara så allvarlig, att den ej kunde undgå beivran, och uppdrog därför åt
krigsfiskalen att vid regementskrigsrätten väcka och utföra talan mot
Carlsson om ansvar för tjänstefel. Därvid skulle krigsfiskalen, för att en
fullständigare utredning måtte vinnas, anhålla om förhör vid domstol med
dem, som utfärdat de av klaganden åberopade intygen, eller andra, som
kunde förväntas lämna upplysningar av värde.

Vad beträffade klagandens anmärkning mot bataljonsläkaren Gråå, för
det denne skulle i förtid utskrivit Nils Setterberg från sjukavdelningen på
grund av att han deltagit i kortspel, hade Gråå den 21 april 1925 förklarat,
att Setterberg utskrevs den 6 februari 1925 såsom konvalescent (sjukskriven
i kvarter), »då anledning icke förefanns att kvarhålla honom å sjukrummet,
där han jämte tre kamrater gjort sig skyldig till överträdelse av
ordningsföreskrifterna (kortspel)». Vidare hade Gråå den 8 juni 1926 förklarat
sig inlägga sin bestämda gensaga mot klagandens uppgift, att utskrivningen
utgjort en bestraffning för kortspelet. Såväl Setterberg som
övriga samma dag utskrivna skulle, enligt Gråås förklaring, hava utskrivits,
även om kortspel ej förekommit. Sammanträffandet av de båda omständigheterna,
att de, som överträtt ordningsföreskrifterna, vore desamma,
som skulle utskrivas, hade givit Gråå anledning att såsom varning
för övriga sjuka framställa utskrivningen som en möjlig följd av förseelsen.

Gråås uppgift att utskrivningen av Setterberg föranletts endast av medicinska
skäl hade ej vederlagts, även om det kunde synas egendomligt, att
de fyra personer, som deltagit i kortspelet, samtidigt utskrivits. Professorn
Hedenius hade vid sin granskning av sjukdomsfallets behandling uttalat,
att det förefölle ganska naturligt, att Setterberg utskrevs från sjuk -

rummet till konvalescens i kvarter. Såväl Hedenius som medicinalstyrelsen
hade förklarat, att Gråå genom sin åtgärd a.tt den 6 februari 1925 .utskriva
Setterberg kunde med hänsyn till patientens tillstånd anses hava
ägnat tillbörlig omsorg åt sjukdomsfallet. Vid nu angivna förhållande
kunde någon befogad anmärkning ej riktas mot Gråå lör hans åtgärd att
utskiva Setterberg från sjukavdelningen eller mot den behandling, Gråå
i övrigt ägnat sjukdomsfallet. Däremot syntes det mindre lämpligt, att
Gråå, såsom han själv uppgåve, för övriga sjuka framställt utskrivningen
såsom en möjlig följd av kortspelet, oaktat detta ej var händelsen. Någon
anledning att på grund härav ingripa förelåge dock ej.

Med anledning av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse
ställde krigsfiskalen kaptenen Carlsson under åtal för tjänstefel inför
regementskrigsrätten vid Norrlands trängkår.

Den 27 oktober 1927 meddelade regementskrigsrätten utslag. I utslaget
yttrades.

I målet finge anses utrett, att vid inryckning den 16 januari 1925 av
värnpliktiga till vid Göta trängkår förlagda studentkompaniet åtminstone
en del madrasser, då de skulle användas på kvällen samma dag, befunnits
fuktiga och kalla, i följd varav de värnpliktigas hälsa äventyrats, att madrasserna
inlagts i uppvärmt rum först under den 13, 14 och 15 samt omkring
ett tio-tal madrasser under den 16 januari samt att orsaken till att
madrasserna varit fuktiga och kalla — då enligt vad i målet upplysts madrasser,
som stoppats med halm med utetemperatur, behövde ligga omkring
fem dygn i uppvärmt rum — till största delen varit att de sålunda
fått ligga alltför kort tid i uppvärmt rum.

Svaranden hade från och med den 13 januari 1925 varit kommenderad
som chef för studentkompaniet och vore sålunda från och med nämnda dag
ansvarig för ordnandet av förläggningen.

Även om, såsom svaranden framhållit, studentkompaniets förläggning,
inbegripet madrassernas inläggande i uppvärmt rum, bort vara ordnad
före svarandens övertagande av ansvaret för densamma, hade det så mycket
mera ålegat svaranden att, då han den 13 januari övertog ansvaret,
ägna särskild uppmärksamhet åt att madrasserna snarast möjligt inlades
i uppvärmt rum.

Svaranden hade både genom ordnandet av arbetet med förläggningen på
lämpligare sätt och genom framhållande för chefen för Göta trängkår, som
i instruktionen den 1 mars 1924 föreskrivit, att vid inryckning av manskap
sängar med utredning i god tid före inryckningen skulle vara
insatta i vederbörligt logement, att förläggningen ej i god tid kunde
ordnas, bort kunna undvika åtminstone att de värnpliktiga lagts på madrasser,
som samma dag inlagts i uppvärmt rum.

Genom vad sålunda och i övrigt i målet förekommit funne krigsrätten
svaranden hava vid ordnandet av förläggningen för studentkompaniet

gjort sig skyldig till oförstånd i itjänsten och prövade krigsrätten jämlikt
130 § i strafilagen för krigsmakten rättvist döma svaranden att härför
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

4. Tjänsteman obehörigen fullgjort uppdrag såsom ombud för
leverantör vid upphandling inom det verk, vid vilket han

är anställd.

Med anledning av vissa uppgifter i eu i Stockholm utkommande tidning
rörande en av marin förvaltningen från aktiebolaget Sva i Stockholm
upphandlad kulsprutekarbin, benämnd Thompson Gun, anmodade militieombudsmannen
marinförvaltningen i skrivelse den 12 maj 1926 att från
kaptenen H. J. M. Tollstén infordra yttrande angående den befattning, han
tagit med den i tidningsartikeln omnämnda upphandlingen, samt till militieombudsmannen
inkomma med dylikt yttrande ävensom eget utlåtande.

Med skrivelse den 29 juni 1926 överlämnade marinförvaltningen ett avkaptenen
Tollstén den 22 i samma månad avgivet yttrande, däri Tollstén
anförde följande. I maj 1924 både Tollstén emottaga uppdrag att vara
styrelseledamot i aktiebolaget Sva (förkortning av Skytteföreningarnas
Vapenaffär), ett mindre bolag, vars aktiemajoritet innehades av en Tollstén
närstående person. Dessförinnan hade Tollstén under någon kortare
tid varit teknisk rådgivare åt bolaget. Med hänsyn dels till bolagets obetydliga
storlek och relativt svaga ekonomiska ställning dels ock till Tollsténs
föga aktiva befattning med holagets angelägenheter, vilka handhafts
av bolagets verkställande direktör, hade vid Tollsténs inträde i styrelsen
ingen överenskommelse om ersättning för hans arbete iträffats. Icke heller
i form av mellan bolaget och Tollstén upprättat provisionskontrakt hade
någon dylik överenskommelse förelegat. Aktiebolaget Sv as ställning, vilken,
som nämnts, redan vid Tollsténs inträde i holagets styrelse varit svag,
hade sedermera ytterligare försämrats och hade bolaget i april 1925 nödgats
avträda sin egendom till konkurs, en åtgärd, till vilken Tollstén — sin
plikt såsom styrelseledamot likmätigt — medverkat. För den befattning
Tollstén tagit med holagets angelägenheter ävensom i samband därmed
havda utlägg hade Tollstén med hänsyn till ovannämnda förhållanden icke
begärt eller erhållit någon ersättning med undantag allenast av dels
i artikeln omförmält belopp 68 kronor 69 öre, dels också trenne
smärre belopp, representerande rena utlägg och utan samband
med i artikeln avsedd kulsprutekarbin. Tollsténs befattning med
i artikeln omnämnda kulsprutekarbin inskränkte sig till följande
åtgärder. Genom annons och broschyr om ifrågavarande, då nyligen
konstruerade kulsprutekarbin (Thompson Gun) hade Tollstén erhållit
kännedom om densammas överlägsna egenskaper, och hade Tollstén fäst

dåvarande chefens för lfiarinförvaltningens artilleriavdelning uppmärksamhet
på vapnet. Detta hade uteslutande skett av Tollsténs intresse för
den betydelse, vapnets införande inom marinen kunde hava. Inom marinförvaltningen
hade stort intresse för saken ådagalagts, men vederbörande
hade icke vågat inlåta sig på något försöksinköp. Övertygad om vapnets
förträfflighet, hade Tollstén emellertid lyckats förmå aktiebolaget Sva att
importera en karbin från Amerika. När densamma anlänt, hade Tollstén
åtagit sig att för bolagets räkning verkställa erforderlig besiktning och
provskjutning. Därvid hade befunnits, att en del mekanismdelar bort utbytas
mot andra, vilka införskrivits från Amerika, och att skottinställningen
varit felaktig. Sedan de nya mekanismdelarna anlänt, hade Tollstén
verkställt inskjutning av karbinen. Det hade varit för detta Tollsténs biträde
och några i samband därmed havda, obetydliga utlägg, som Tollstén
fått. emottaga den blygsamma ersättningen av 68 kronor 69 öre, vilken utanordnats
före konkursen. De förhandlingar angående försäljning av kulsprutekarbinen,
som ägt rum mellan marinförvaltningen och aktiebolaget
Sva, hade å bolagets vägnar förts av dess verkställande direktör. Själv
hade Tollstén ej tagit annan befattning därmed, än att han tillåtit sig att
framhålla sin åsikt om vapnet och att han —- närmast för att iakttaga resultatet
av sin inskjutning — varit närvarande vid en inför representanter
för marinförvaltningen med flera den 20 juni 1924 av bolaget anordnad
provskjutning.

Vid yttrandet hade fogats ett av advokaten Adolf Öliman i Stockholm
den 22 juni 1926 utfärdat intyg av följande lydelse: »Undertecknad, som
varit förordnad till förvaltare i Aktiebolaget Svas i maj 1926 avslutade
konkurs, får. härmed på begäran intyga, att enligt vad den granskning av
Aktiebolaget Svas böcker, som jag låtit verkställa genom den av mig i
konkursen anlitade bokföraren, givit vid handen, kaptenen Hugo Tollstén
under den tid bolaget ägt bestånd — förutom betalning för tre smärre utlägg
för bolagets räkning — icke från bolaget uppburit annan betalning
eller gottgörelse än ett belopp av Kronor Sextioåtta (68) och 69 öre.»

A kaptenen Tollsténs berörda yttrande fanns av chefen för marinförvaltningens
artilleriavdelning tecknat, att artilleriavdelningen vitsordade de
av Tollstén lämnade uppgifterna i vad desamma berörde marinförvalt.-ningen.

I sin ifrågavarande skrivelse meddelade marinförvaltningen, att densamma
såsom eget utlåtande åberopade det av chefen för dess artilleriavdelning
å akten tecknade yttrandet.

Sedan militieombudsmannen anmodat polismyndigheten i Stockholm,
hos vilken vissa förhållanden inom aktiebolaget Sva varit föremål för utredning,
att till militieombudsmannen insända avskrift av den verifikation
å ovanberörda belopp, 68 kronor 69 öre, som funnes i bolagets räkenskaper,
överlämnade t. f. tredje polisintendenten i Stockholm med skri
velse den 2 juli 1926 avskrift av ett så lydande kvitto: »Uppburit i provi -

sion för försäljning av Thompson gevär till K. Mfn. 68: 69 kr. som kvitteras
Hugo Tollstén.»

I skrivelsen meddelade t. f. tredje polisintendenten, att utbetalningen
funnes införd i aktiebolaget Svas dagbok under den 20 april 1925.

Med anledning av den förklaring, som kaptenen Tollstén avgivit till
militieoimbudsmannen, anmodade tjenstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse den 7 augusti 1926 Tollstén att till militieombudsmannen inkomma
med svar å följande frågor:

»1) Har efter Edert inträde i styrelsen för aktiebolaget Sva mellan Eder
och bolaget träffats muntlig eller skriftlig överenskommelse om provision,
som ägt tillämpning å ifrågavarande leverans1!

2) När fäste Ni chefens för marinförvaltningens artilleriavdelning uppmärksamhet
på Thomson Gun, och vilken ställning intog Ni då till bolaget! 3)

När inköpte bolaget försökskarbinen!

4) Enligt uppgift i förklaringen har Ni i samband med förhandlingarna
om försäljningen framhållit Eder åsikt om vapnet. Till vem och under
vilka omständigheter skedde detta!

5) Är uppgiften i den ifrågavarande tidningsartikeln att Ni uppsatt
kladd till offert riktig!

6) När avslöts avtal mellan bolaget och marinförvaltningen om försäljning
av karbinen!»

Tillika anmodade tjänstförrätlande militieombudsmannen Tollstén att
avgiva yttrande över ovannämnda kvitto, vari Tollstén förklarat sig
* provision för försäljning av ifrågavarande karbin hava uppburit 68 kronor
69 öre.

I yttrande den 27 september 1926 anförde Tollstén med anledning härav
följande.

Frågorna nr 2), 4) och 6) besvarades sålunda: Under försommaren
1923 hade Tollstén fäst chefens för marinförvaltningens ariilleriavdelning
uppmärksamhet på Thomson Gun. Vid denna tidpunkt hade Tollstén ej
innehaft någon fast anställning hos bolaget, men på grund av att han stode
i skyldskapsförhållande till en av de ledande i bolaget hade Tollstén vid
behov ställt sin tekniska sakkunskap till hans och bolagets förfogande.
För dylika uppdrag hade Tollstén ej uppburit någon ersättning. Tollstén
beklagade, att stiliseringen i hans föregående yttrande givit anledning
till deu uppfattningen, att Tollstén i samband med förhandlingarna om försäljning
av karbinen skulle hava framhållit sin åsikt om vapnet. Så vore
icke förhållandet. Det var vid det tillfälle, Tollstén, såsom ovan nämnts,
fäst chefens för artilleriavdelningen uppmärksamhet på vapnet, som Tollstén
framhållit sin åsikt därom och tillika föreslagit, att marinen borde
inköpa en Thompson Gun på försök. Nämnda chef hade emellertid bestämt
svarat Tollstén, att det ej kunde finnas en tanke på att marinen
skulle inköpa vapnet, förr än man vid provskjutning kunnat förvissa sig

om dess egenskaper, men att artilleriavdelningen gärna ville närvara vid
provskjutningen. Efter sedan nämnda provskjutning den 20 juni 1924
ägt rum och intill dess marinförvaltningen den 26 juni 1924 fattat beslut
om inköp av en Thompson Gun med tillbehör, hade Tollstén ej med ett
ord till någon inom ämbetsverket berört frågan eller på annat sätt sökt
inverka på avgörandet.

Angående frågan nr 3) ville Tollstén upplysa följande: Bolaget hade inköpt
nämnda karbin någon gång under sommaren 1923. Karbinen hade
anlänt till Stockholm och likviderats i slutet av oktober 1923.

Frågan nr 5) besvarades sålunda: Då mer än två år förflutit, vore det
Tollstén omöjligt att ihågkomma, om han genom kladds uppsättande givit
anvisning på, huru ett anbud till marinförvaltningen borde formuleras.
Det förekomime ej sällan, att firmor begärde anvisningar, huru anbud
skulle avgivas, och hade Tollstén städse lämnat de upplysningar han kunnat
utan att därvid fästa något större avseende. Vid anbudets uppsättande
hade verkställande direktören redan verkställt priskalkyleringen och
fastställt det offererade priset å karbinen.

Frågan nr 1) besvarades sålunda: Efter Tollsténs inträde i styrelsen för
aktiebolaget Sva hade mellan Tollstén och bolaget ej träffats vare sig
muntlig eller skriftlig överenskommelse om provision. Såväl verkställande
direktören som innehavaren av aktiemajoriteten inom bolaget hade
vid Tollsténs inträde i styrelsen meddelat, att något arvode för Tollstén ej
fastställts, men skulle skälig gottgörelse för Tollsténs arbete för bolaget
bestämmas, sedan värdet därav kunde bedömas. De av marinförvaltningen
för ifrågavarande ändamål gjorda inköpen hade med ammunition, reservdelar,
kapell m. m. uppgått till sammanlagt 3,947 kronor 50 öre. Det av
Tollstén lyftade beloppet, som vore den enda gottgörelse han uppburit för
sitt arbete i bolaget, både utgjort 68 kronor 69 öre. Bedan förhållandet
mellan de båda beloppen utvisade, att det mindre ej k un de utgöra någon
försäljningsprovision å det större. En försäljningsprovision, som understege
174 procent av försäljningssumman, torde vara okänd inom affärsvärlden,
i all synnerhet då det gällde ett försöksinköp och ej en fortlöpande
leverans. Beloppet hade i stället varit beräknat så, att en del, så vitt
Tollstén nu kunde komma ihåg, 8 kronor 69 öre, avsett att täcka Tollsténs
utlägg för ersättning till markörer vid vapnets av Tollstén verkställda inskjutning,
bilpengar till och från Kaknäs och dylikt, medan återstoden,,
alltså 60 kronor, utgjort den ersättning Tollstén begärt för sitt arbete i
avseende å vapnets besiktning och inskjutning, vilka bestyr Tollstén, såsom
han redan nämnt, hade ombesörjt före provskjutningen. Kvittots formulering
vore alltså oriktig. Men denna oriktighet — vartill orsaken torde
få sökas i bekvämligheten att få ett kort uttryck — hade icke spelat någon
roll i förhållande till bolaget, till vars representant kvittot utfärdats. Att
Tollstén skulle erhålla nyssnämnda ersättning för arbete och utlägg hade
redan varit överenskommet. Tollstén hade skrivit kvittot i hast på stå -

ende fot utan mycken tanke på innehållet, blott för att utbetalningen skulle
bli verificerad. Tollstén ville härvid framhålla, att han vid ifrågavarande
tillfälle icke skulle hava uppfattat det såsom oriktigt, om Tollstén, mot vad
fallet nu verkligen varit, betingat sig och haft att uppbära försäljningsprovision.
Intill den 1 juli 1920 hade nämligen under mer än 27 år av
Tollsténs officerstid kungl. förordningen nr 96 av den 17 november 1893 angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende sedermera med den
ändring, som i kungl. kungörelsen nr 66 av den 1 juli 1897 stadgades, varit
gällande. Sagda förordnings § 4 angåve bland annat, vilka som ej ägde
rätt att vara ombud för leverantörer. I nämnda paragraf funnes ej upptaget
något förbud för i statens tjänst anställd person att vara ombud för
leverantör, även i fall det gällde att tillhandahålla gods för den myndighet,
verk, inrättning eller truppförband han själv tillhörde, så framt han
icke själv hade att taga befattning med upphandlingen. Först genom
kungl. förordningen nr 10 av den 16 januari 1920 angående upphandling
och arbeten för statens behov etc. hade förbud därför införts. Den gamla
upphandlingsförordningen hade Tollstén i egenskap av ledamot av förvaltningsdirektionen
i Karlskrona förskaffat sig ingående kännedom om.
Däremot hade Tollstén icke efter den 1 juli 1920 deltagit i handläggning
av upphandlingsärenden och saknade på denna grund vetskap om de
skärpta bestämmelserna i den nya upphandlingsförordningen. Det nu
sagda förklarade Tollsténs uraktlåtenhet att icke tillse, att kvittot erhållit
en fullt adekvat formulering. Skulle militieombudsmannen finna, att Tollstén
i nämnda avseenden eller eljest begått fel, ville Tollstén med hänsyn
därtill, att Tollstén trott sig vara i sin goda rätt och ett upprepande av
vad -som skett icke vidare kunde ifrågakomma, hemställa, att militieombudsmannen
måtte anse felet vara begånget av ovarsamhet och låta vid
den gjorda förklaringen bero.

Slutligen översände Tollstén med skrivelse den 28 september 1926 följande
handling:

■»Intyg.

På begäran får jag härmed äran intyga, att de till Kapten H. Tollstén
av A/B Sva utbetalade medlen kr. 68: 69 utgjorde ersättning för hans arbete
med besiktning och skottställning av till Kungl. Marinförvaltningen
levererad Thompson Gun och ej någon provision å försäljningsbeloppet.

Stockholm den 28 sept. 1926.

C. J. Eklund.

K. d. verkst. direktör i A/B Sva.

Undertecknad ber att angående denna sak få framhålla min bestämda
uppfattning dels att s. k. provision, som ju utgår å fakturabeloppet, varken
utlovats eller betalts till Kapten Tollstén för den gjorda provleveransen

"till Marinförvaltningen, dels att det till honom utbetalta belopp i enlighet
med hans förklaring utgjorde ersättning för hans gjorda utlägg och hans
arbete vid inskjutningar och undersökningar av vapnet.

Stockholm den 2.9 September 1926.

Ant. Bexelius,

J. d. grosshandlare.

Majoritetsinnehavare och Revisor i f. A/B Sva.»

* *

I skrivelse den 10 januari 1927 till chefen för marinförvaltningen anförde
militieombudsmannen härefter följande.

I § 22 av kungl förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling
och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom
(Sv. ffs. nr 10) stadgas följande:

»1. Den, som på grund av anställning i statens tjänst har att taga befattning
med upphandling eller arbete, som i denna förordning avses,
eller med därav föranledd kontroll, besiktning, uppbörd eller annan åtgärd,
må ej själv åtaga sig att tillhandahålla gods eller utföra arbete eller
i något, som rör sådant avtal och dess fullgörande, vara ombud för anbudsgivare,
leverantör eller entreprenör.

2. Annan i statens tjänst anställd person eller den, sem på grund av
särskilt uppdrag har att för statens räkning taga sådan befattning med
upphandling eller arbete, som i 1 mom. omförmälts, må ej själv åtaga sig
att tillhandahålla gods eller utföra arbete för myndighet, verk, inrättning
eller truppförband, som han tillhör eller för vars räkning han innehar
dylikt uppdrag, ej heller i något, som rör sådant avtal och dess fullgörande,
vara ombud för anbudsgivare, leverantör eller entreprenör.

3. I statens tjänst anställd person må ej, utom i de fall, då vederbörande
överordnade myndighet med hänsyn till statens fördel finner skäl därtill
lämna särskilt tillstånd, uppdraga åt medlem av sin familj eller sitt hushåll
att leverera gods till eller utföra särskilt betalt arbete för det förråd
eller annan sådan anstalt, varöver han utövar tillsyn.»

Före 1920 års förordning gällde förordningen den 17 november 1893 angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende m. m. (Sv. ffs. nr 96),
vilken sistnämnda förordning i sin ordning föregicks av kungörelsen den
10 maj 1889 angående tillämpning under viss tid av förändrade föreskrifter
rörande statens upphandlings- och entreprenadväsende (Sv. ffs. nr 15).

1889 års kungörelse innehöll följande bestämmelse:

»''§ 5. Den, som i egenskap av ämbets- eller tjänsteman eller på grand
av särskilt uppdrag har att för statens räkning taga befattning med leverans
eller arbete eller med därav föranledd kontroll, besiktning, uppbörd

eller annan åtgärd, ma ej åtaga sig samma leverans eller arbete eller i
något, »om dom rörer, vara ombud för anbudsgivare, leverantör eller entreprenör.
»

Till grund för 1889 års kungörelse lag ett den G oktober 1888 dagteeknat
betänkande, avgivet av en den 27 juni 1887 förordnad kommitté, oeh anfördes
i detta betänkande till motivering av nyss återgivna stadgande följande
(sid. 108): »Det i § 5 givna förbud för ämbets- och tjänsteman att
åtaga sig leverans eller arbete, varmed han i följd av ämbete eller tjänst
bar att taga befattning, eller att ikläda sig ombudsmanskap i vad leveransen
eller arbetet rörer, återgiver samma tanke som senare delen av § 3
i 1825 års auktionsreglemente, där det likväl ieke uttryckligen för b judes
ämbets- eller tjänsteman att vara ombud för anbudsgivare utan endast för
leverantör eller entreprenör. En utsträckning av förbudet dels i nyssnämnda
hänseende, dels ock därutinnan, att den, som på grand av särskilt
uppdrag har att för statens räkning taga befattning med leverans eller arbete
m. m., jämväl blivit under förbudet inbegripen, har likväl ansetts
vara erforderlig. Föreskriften i nämnda reglemente, att den, som överträder
förbudet, skall straffas såsom för tjänstefel, har kommittén ansett
^ obehövlig.»

§ 5 i 1889 års kungörelse upptogs i oförändrad lydelse såsom § 4 i förordningen
den 17 november 1893. Sistnämnda paragraf undergick såtillvida
ändring genom kungl. kungörelsen den 1 juli 1897 (Sv. ffs. nr 66), att
till paragrafen lades två nya moment av följande lydelse:

»2. Annan statens ämbets- eller tjänsteman ävensom den, som på grund
av särskilt uppdrag har att för statens räkning taga sådan befattning
med leverans eller arbete, som i inom. 1 omförmäles, må icke åtaga sig leverans
eller arbete för det verk, den inrättning eller det truppförband, han
tillhör eller för vars räkning han innehar uppdrag av nyssberörda beskaffenhet.

3. Undantag från bestämmelserna i mom. 1 och 2 äger rum:

a) när Kungl. Maj:t därom förordnar och

b) när myndighet, som i § 3 mom. 1 litt. h) avses, finner sådant med statens
fördel förenligt beträffande arbete, för vilket kostnaden uppgår till
högst 500 kronor.»

Dessa bestämmelser gällde, intill dess desamma ersattes med de nu gällande,
i 1920 års förordning meddelade, vilka i centralupphandlingssakkunnigas
betänkande motiverades på följande sätt (sid. 190):

»I 2 momentet — — — har förbud synts böra stadgas för där avsedda
personer att vara ombud för anbudsgivare, leverantör eller entreprenör i
något, som rör leverans eller arbete för myndighet, verk, inrättning eller
truppförband, som vederbörande tillhör eller på vars uppdrag han har
att taga befattning med leverans eller arbete. Någon anledning, varför
dmbudsmannaskapet skulle vara tillåtet i fall enligt 2 momentet, medan

detsamma är förbjudet i fall enligt 1 momentet, synes nämligen de sakkunniga
icke föreiinnas.»

Såsom framginge av denna redogörelse, hade de i förevarande ämne
meddelade bestämmelserna undergått en ständig skärpning, varvid syftet
uppenbarligen varit att söka i möjligaste mån förebygga, att vid upphandling
och entreprenad intressekollisioner skulle uppstå eller obehöriga hänsyn
göra sig gällande. Ur denna synpunkt måste det anses vara av synnerlig
vikt, att ifrågavarande bestämmelser strängt iakttoges.

Beträffande innebörden av den bestämmelse, som det nu närmast gällde,
d. v. s. det i andra momentet meddelade förbudet för envar i statens tjänst
anställd person att, då det gällde avtal om tillhandahållande av gods eller
utförande av arbete för myndighet, verk, inrättning eller truppförband,
»om han själv tillbörde, »i något, som rör sådant avtal och dess fullgörande,
vara ombud för anbudsgivare, leverantör eller entreprenör», ville
militieombudsmannen framhålla, att det för att en person skulle anses såsom
ombud för en anbudsgivare »i något, som rör avtalet och dess fullgörande»,
icke vore nödvändigt, att han avgivit anbudet eller avslutit avtalet.
Av det använda uttryckssättet följde, att även andra moment i förhandlingarna
mellan köpare och säljare kunde vara av den art, att de
folie under ifrågavarande förbud. Så t. ex. kunde en demonstration av en
till inköp avsedd vara för den eventuelle köparen, under förutsättning att
demonstrationen inginge såsom ett konstituerande led i avtalet, vara »något
som rör avtalet» och det följaktligen vara förbjudet för den, som vore anställd
i det verk, till vilket varan skulle levereras, att vid en dylik demonstration
vara representant för säljaren. Detsamma gällde i fråga om
besiktning av en levererad vara, enär ju besiktningen vore något, som
rörde avtalets fullgörande. I båda fallen gällde förbudet mot ornbudsmannaskap
oberoende av huruvida personen i fråga själv avslutit köpet
eller icke.

Vad nu föreliggande fall anginge, framginge av kaptenen Tollsténs ovan
återgivna yttranden, att han på följande sätt tagit befattning med ifrågakomna
upphandling.

Sedan Tollstén under sommaren 1923 fäst chefens för marinförvaltningens
artilleriavdelning uppmärksamhet på vapnet och föreslagit, att
marinen borde inköpa en karbin på försök, samt chefen för artilleriavdelningen
härå svarat, att något inköp av vapnet ej kunde ifrågakomma, utan
att man vid provskjutning kunnat förvissa sig om dess egenskaper, men att
artilleriavdelningen ville närvara vid provskjutning av vapnet, hade Tollstén
förmått aktiebolaget Sva, åt vilket han vid nämnda tidpunkt vid förefallande
behov var teknisk rådgivare, att importera en karbin från Amerika.
Efter det karbinen i slutet av oktober 1923 anlänt till Sverige samt
Tollstén åtagit sig att för bolagets räkning verkställa erforderlig besikt -

ning och provskjutning av karbi nen och även inskjutit densamma, hade
den 20 juni 1924 anordnats provskjutning av kar b i nen inför representan
ter för marinförvaltningen m. fl., vid vilken provskjutning Tollstén, som
då var ledamot av bolagets styrelse, varit närvarande för bolagets räkning.
Marinförvaltningen hade därpå den 26 juni 1924 fattat beslut om inköp
av karbinen med tillbehör.

I fråga om den ersättning, som Tollstén skulle fä uppbära och uppburit
för sitt sysslande för bolagets räkning, hade Tollstén, såsom framginge av
hans yttranden, uppgivit, att vid hans inträde i bolagets styrelse i maj
1924 såväl verkställande direktören som innehavaren av aktiemajoriteten
1 bolaget meddelat Tollstén, att något arvode för honom väl icke fastställts,
men att skälig gottgörelse för Tollsténs arbete för bolaget skulle bestämmas,
sedan värdet därav kunde bedömas. Det vore upplyst, att Tollstén
den 20 april 1925 av bolaget uppburit 68 kronor 69 öre, vilket belopp Tollstén
uti ovan återgivna av honom själv skrivna kvitto betecknat såsom
»provision för försäljning av Thompson gevär till K. Mfn.». Enligt vad
Tollstén uti sina i ärendet avgivna förklaringar uppgåve, skulle emellertid
beloppet i verkligheten hava utgjort ersättning dels för arbetet med besiktning
och inskjutning av karbinen, dels för några mindre utlägg vid
provskjutningen.

Med hänsyn såväl därtill att chefen för marinförvaltningens artilleriavdelning
uppställt provskjuining av karbinen såsom förutsättning för att
köp av densamma skulle kunna ifrågakomma som ock till det sätt, på vilket
provskjutningen anordnats, och dess anslutning till det strax därefter
verkställda inköpet, måste provskjutningen betraktas såsom ett konstituerande
led i avtalets tillkomst eller, såsom saken uttrycktes i upphandlingsförordningen,
vara »något som rör avtalet». Vid provskjutningen var Tollstén
närvarande och då han dels vid denna tid var ledamot av bolagets
styrelse och i denna egenskap jämte övriga ledamöter av styrelsen representerade
bolaget utåt och kunde komma att fatta beslut å bolagets vägnar,
dels vid provskjutningen utövade funktion för bolagets räkning, måste Tollstén,
såvitt anginge provskjutningen, anses såsom representant eller ett ombud
för bolaget. Av den formulering, som Tollstén givit det av honom
utfärdade kvittot, framginge för övrigt, att han vid dess utgivande själv
ansett sig hava verksamt deltagit i åstadkommande av ifrågavarande avtal.

Militieombudsmannen funne således, att Tollstén genom sin befattning
med ifrågavarande upphandling handlat i strid mot bestämmelsen i § 22
mom. 2 i gällande leveransförordning.

Med hänsyn till vad Tollstén till sitt försvar andragit torde emellertid
denna hans förseelse icke böra anses svårare, än att densamma finge föranleda
disciplinär bestraffning eller tillrättavisning, meddelad av överordnad
befälhavare.

På grund härav och då utredning vid krigsrätt icke syntes militieombudsmannen
erforderlig, anmälde militieombudsmannen Tollstén hos chefen
för marinförvaltningen, som både bestraffningsrätten över Tollstén,.
till den disciplinära bestraffning eller tillrättavisning, som bemälde chef
kunde finna förseelsen böra föranleda.

I ämbetsskrivelse den 15 januari 1927 meddelade chefen för marinförvaltningen,
att han med anledning av militieombudsmannens ifrågavarande
skrivelse tilldelat kaptenen Tollstén tillrättavisning i form av
varning.

5. Flygbåtsförare tillrättavisad för oförsiktigt framförande av flygbåt.

I tidningen Svenska Morgonbladet för den 19 juli 1927 hade under rubriken
»Militärflygare vållar panik å fartyg. Flygmaskinen tangerade skorstenen.
En dumdristighet, som kunnat vålla en katastrof» anförts följande.

Passagerarna på Vaxholmsbåten Viktoria, som inkommer till Stockholm
vid 9-tiden på morgonen, utsattes på måndagen för ett nervspännande
äventyr.

När ångaren passerat Blockhusudden, kom eu flygmaskin strykande
fram på mycket låg höjd och i samma riktning som båten. För passagerarna
på denna tedde det sig, som om flygmaskinen skulle komma att
kollidera med Viktoria. Just som flygmaskinen hann upp ångbåten, höjde
den sig dock och strök tätt över skorstenen. Flera av damerna ombord
voro nära att svimma av förskräckelse och uppståndelsen hade nästan karaktär
av panik.

Viktorias befäl upplyser, att det inte är första gången, som flygmaskiner
sökt tangera dess skorstenar. På måndagen var det mycket nära, att en
kollision inträffat. Om flygmaskinen inte i sista ögonblicket kunnat lyfta^
skulle en katastrof ha inträffat. Viktorias befäl undanber sig för framtiden
att vara försöksobjekt för våghalsiga flygare.

Enligt en uppgift skulle flygmaskinen ha varit en trafikmaskin, alltså
antingen den tyska eller finska maskinen, som vid denna tid på morgonen
startar från Lindarängen. Flyghamnens chef, ingenjör Carlsson, meddelar
emellertid Svenska Morgonbladet, att den flygmaskin, som flög över Viktoria,
var en militärflygmaskin. På måndagsmorgonen var vinden västlig
och båda trafikflygmaskinerna startade i riktning mot Lidingöbron.
Över stora ångbåtsrännan i närheten av Blockhusudden hålla de sig alltid
30—40 meters höjd och så var fallet även på måndagen. Viktoria hade
passerats av den tyska maskinen, då militärmaskinen kom. Enligt ögonvittnen
gick denna maskin, som var ett av flottans liydroplan, av typ
Hansa-Brandenburg, mycket nära Viktorias skorsten.

Det är ännu okänt, vem som förde militärmaskinen. Troligen blir det eu
skrapa för vederbörande. Skicklighet och oförvägenhet måste visserligen
en flygare besitta, men han har inte rätt att riskera andra människors liv
eller nervsystem.

Med anledning av uppgifterna i berörda tidningsartikel anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen chefen för flygvapnet genom ämbetsskrivelse
den f!) juli 1927 att till militieombudsmannen inkomma med de
upplysningar, vartill ifrågavarande tidningsartikel kunde föranleda.

Sedan utrett blivit, att ifrågavarande flygbåt vid det i tidningsartikeln
omförmälda tillfället framförts av vid kustflottans flygstation tjänstgörande
löjtnanten greve C. O. It. Sparre, blev tjänstförrättande militieombudsmannens
skrivelse överlämnad till högste befälhavaren över kustllottan
med anhållan, att utredning måtte verkställas genom högste befälhavarens
försorg. På grund härav anmodade högste befälhavaren chefen
för kustflottans flygstation att verkställa undersökning i ärendet och däröver
inkomma med rapport.

Chefen för kustflottans flygstation kommendörkaptenen Arthur Örnberg
avgav den 28 juli 1927 till högste befälhavaren följande rapport. Vid av
kommendörkaptenen verkställd undersökning hade utrönts, att flygbåten
244 den 18 juli passerat passagerareångaren Viktoria på låg höjd. Flygbåtens
befälhavare och förare var därvid löjtnanten greve Sparre. Förklaring
hade av kommendörkaptenen infordrats av Sparre. Förhör hade i
ärendet hållits av kommendörkaptenen, varvid närvarit, förutom Sparre,
divisionschefen för 1. marinflygdivisionen löjtnanten vid flottan P. Skjöld.
Vid förhöret hade Sparre intet vidare haft att anföra utöver sin skriftliga
förklaring. För egen del ville kommendörkaptenen erinra om, att under
kustflottans övningar motsvarande inanövrar, som den här berördes, mången
gång måste företagas såsom vid lågbombanfall mot fartyg eller andra
mål, markerande av torpedanfall, vid luftstrid m. m. Vid manövrar i formering,
då mycket korta avstånd mellan flygbåtarna — ett fåtal meter -—
hölles, ägde givetvis även dylika manövrar rum. Slutligen kunde erinras om
att särskilt sommartid trafiken i skärgårds- och andra områden (exempelvis
å Stockholms ström) ofta vore så stor, att dylika manövrar måste utföras,
om överhuvud uppstigning från och nedgång på vattnet skulle kunna
ske. Under dessa omständigheter vore det förståeligt, att å kustflottan
tjänstgörande flygpersonal, även då det icke vore nödvändigt, utförde här
ifrågavarande slag av manövrar. Flygpersonalen å kustflottan måste ju
uppfostras till påpasslighet och snabbhet i manövrar, om anbefallda övningar
överhuvud skulle kunna utföras. Av undersökningen hade framgått,
att den åberopade artikeln i Svenska Morgonbladet den 19 juli vore
i viss mån överdriven såsom rubrikerna »Flygmaskinen tangerade skorstenen»
och »Fn dumdristighet, som kunnat vålla en katastrof». Å andra sidan
hade undersökningen givit vid handen, att den påtalade manövern ej
varit på något sätt nödvändig i förevarande fall. Flygbåten hade lika väl
kunnat gå på avsevärt större avstånd från ångaren. Manövern hade utförts
av godtycke och flygbåtsföraren hade ansett, att densamma ej inneburit
någon som helst risk. Efter vad som inträffat vore åtgärder av kom -

mendörkaptenen givetvis vidtagna för att ett upprepande av vad som skett
icke skulle ifrågakomma.

Löjtnanten greve Sparres förklaring var av följande lydelse. Flygbåten
244 framfördes på låg höjd (5 till 10 meter) och passerade en rad med ingående
skärgårdsbåtar vid Blockhusudden. Mot den sydligaste av dessa
girade flygbåten något in, så att styrbordsvingen kom över kölvattnet.
Någon risk för kollision hade ej förefunnits med den goda manöverbarhet,
som flygbåten besutte.

Med skrivelse den 8 augusti 1927 översände högste befälhavaren till militieombudsmannen
en avskrift av ifrågavarande rapport och anförde därvid
tillika, att han tilldelat löjtnanten greve Sparre för oförstånd i tjänsten
tillrättavisning i form av varning.

I resolution den 11 augusti förklarade tjänstförrättande militieombudsmannen,
under hänvisning till att högste befälhavaren över kustllottan
ålagt befälhavaren å flygbåten löjtnanten greve Sparre tillrättavisning i
form av varning för oförstånd i tjänsten samt att chefen för kustflottans
flygstation vidtagit åtgärder för att vad som förekommit ej skulle upprepas,
att tjänstförrättande militieombudsmannen läte bero vid vad de militära
myndigheterna sålunda åtgjort i saken.

6. Vaktgöring'' använd såsom tillrättavisning m. m.

Under en av militieombudsmannen den 24 november 1927 förrättad inspektion
av Västmanlands regemente, antecknades vid granskning av 9.
kompaniets anteckningsbok för tillrättavisningar, att kompanichefen den
29 juni 1926 tilldelat värnpliktige nr 247 51/1925 Andersson för vanvård av
gevär »en vakt utom vanlig ordning och en extra servis».

Då enligt 210 § strafflagen för krigsmakten tillrättavisning ej må användas
av mer än ett slag för samma förseelse eller fel och ej heller vakttjänst
må användas såsom tillrättavisning, anmodade militieombudsmannen
regementschefen i skrivelse den 28 november 1927 att infordra och till
militieombudsmannen insända yttrande av vederbörande kompanichef.

Med anledning härav översände regementschefen med skrivelse den 12
december 1927 yttrande i ärendet från kaptenen på övergångsstat vid regementet
O. P. B. Dahlström.

Kaptenen Dahlström anförde i yttrande, som var dagtecknat samma
dag, att han, som vid tillfället ifråga var kompanichef, ej kunde finna annat
än det rätta i den gjorda anmärkningen. Då Dahlström sedan november
1926 vore överförd till övergångsstat och omkring 1 14 år förflutit, sedan
tillrättavisningen ifråga skett, kunde han ej nu erinra sig något om
densamma utöver vad han av tillgängliga handlingar kunnat inhämta.

I skrivelse till regementschefen) den 21 december 1927 anförde militieombudsmannen,
efter att hava redogjort för vad i ärendet förekommit, följande.

210 § i strafflagen för krigsmakten hade följande lydelse:

»För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, inä, på sätt
och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället för disciplinär
bestraffning såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges
överordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid,
högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd
tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten; d)

förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom
kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller
likställt truppförband upplåten del av dylikt område.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag
för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i c) förmäles,
i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak
men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt femton
år, därom förordnar Konungen.»

I 1899 års disciplinstadga funnes såsom tillrättavisningsformer upptagna
bland annat »vaktgöring och handräckning utom vanlig ordning». Anledningen
till borttagande av vaktgöring såsom form för tillrättavisning
framginge bland annat av chefens för justitiedepartementet uttalande till
statsrådsprotokollet den 7 februari 1906 vid remissen till högsta domstolen
(prop. nr 67/1908, sid. 99). Departementschefen anförde följande: »Att vaktgöring
utom vanlig ordning borttagits, är endast en konsekvens av det redan
tidigare verkställda borttagandet av den s. k. straffexercisen och sammanhänger
därmed, att den slags vaktgöring, som här uteslutande torde
åsyftas, eller vaktgöring såsom skiltvakt, utgör en del av den rent militära
tjänsten».

I fråga om förbudet att för samma förseelse eller fel använda mer än
ett slags tillrättavisning anförde 1901 års krigslagstiftningskommitté i
sitt år 1905 avgivna betänkande (del II, sid. 232) följande:

»Då erfarenheten givit vid handen, att å vissa håll understundom för en
och samma förseelse använts tilllrättavisningar av flera slag, men en dylik
kombinering av tillrättavisningar uppenbarligen innefattar en ej åsyftad
skärpning av det obehag, som tillrättavisningen enligt sin natur skall
innebära, har kommittén i förevarande paragraf infört uttryckligt för 4

— Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

bud att för en och samma förseelse använda tillrättavisning av mer än
ett slag.»

I förevarande fall hade kaptenen Dahlström såsom kompanichef meddelat
två slag av tillrättavisningar för samma förseelse och därvid jämväl använt
vaktgöring såsom tillrättavisningsform. Då Dahlström härigenom
förfarit i strid mot tydliga bestämmelser i 210 § strafflagen för krigsmakten,
vilka bestämmelser såsom gällande sedan mer än 10 år tillbaka under
den tid han tjänstgjort såsom kompanichef, bort vara för honom väl
kända, hade militieombudsmannen ansett sig icke kunna lämna det begångna
tjänstefelet utan beivran. Detta borde dock icke svårare anses,
än att detsamma finge föranleda tillrättavisning eller bestraffning, som
överordnad befälhavare ägde ålägga. Med hänsyn härtill, och dä utredning
vid krigsrätt icke vore erforderlig, hade militieombudsmannen funnit
annan åtgärd i saken icke behöva vidtagas, än att militieombudsmannen
hos regementschefen, som hade bestraffningsrätten över Dahlström,
anmälde honom till den tillrättavisning eller den disciplinära bestraffning,
som regementschefen kunde finna ifrågavarande tjänstefel böra föranleda.

I skrivelse den 24 december 1927 meddelade regementschefen, att han
med anledning av militieombudsmannens anmälan ålagt kaptenen Dahlström
varning för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos
domstol eller annan myndighet.

7. Försummelse av krigsdomare att i visst fall föranstalta om
förundersökning i brottmål.

Vid en av militieombudsmannen den 7 september 1927 förrättad inspektion
av Norrbottens regemente framställdes anmärkning därom att auditören
Yngve östergren — vilken i egenskap av t. f. krigsdomare den 28
juli 1924 erhållit meddelande om att ett mål mot en för inbrottsstöld häktad
korpral hänskjutits till krigsrätt och att korpralen vid hållet förhör
erkänt förbrytelsen i fråga — underlåtit att, jämlikt 25 § i lagen den 28
juni 1918 angående villkorlig straffdom, förordna om förundersökningtill
utrönande, huruvida erforderliga förutsättningar för villkorlig dom
förefunnes.

Sedan yttrande över anmärkningen inhämtats av auditören Östergren,
ställde militieombudsmannen honom under åtal inför krigshovrätten för
det tjänstefel, vartill han genom berörda underlåtenhet gjort sig skyldig.
Skrivelse härom avläts till överkrigsfiskalsämbetet den 15 december
1927.

8. Icke tillåten form för tillrättavisning’ använd.

Under en av militieombudsmannen den 7 september 1927 förrättad inspektion
av Norrbottens regemente anmärktes vid granskning av 2. kompaniets
anteckningsböcker för tillrättavisningar, att kompanichefen i strid
mot 210 § strafflagen för krigsmakten i ett flertal fall under februari
1925 tillrättavisat kompaniets manskap för underlåtenhet att uppstiga
vid revelj med befallning att under vissa dagar stå fullt påklädda vid
sängen vid revelj.

Sedan yttrande över anmärkningen inhämtats av kompanichefen kaptenen
G. Berglind, anmälde militieombudsmannen honom genom skrivelse
den 21 december 1927 för regementschefen till den tillrättavisning eller
den disciplinära bestraffning, som regementschefen kunde finna det
ifrågavarande tjänstefelet böra föranleda.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Handläggning1 av mål inför krigsrätt, utan att den tilltalade blivit
vederbörligen kallad till krigsrättens sammanträde. Tillika fråga om
obehörigt dröjsmål med målets handläggning samt underlåtenhet att
till domstolen överlämna utdrag ur militärt straffregister.

I en till militieombudsmannen den 5 oktober 1926 inkommen klagoskrift
anförde maskinisten av 2. graden Karl Reinhold Höglund till den åtgärd,
som därav kunde föranledas, följande. Den It september 1926 hade Höglund
blivit av särskilda krigsrätten å kust flottan för fylleri m. m. dömd
till fem dagars vaktarrest. Utslaget hade föranletts av en förseelse, vartill
Höglund skulle hava gjort sig skyldig den 21 juni 1925. Saken hade behandlats
den 16 juli 1925 av krigsrättens avdelning i Karlskrona, som därefter
den 6 oktober 1925 översänt protokollen i ärendet till särskilda krigs
rätten å kustflottan. Denna hade i sin ordning företagit saken till handläggning
den 16 och den 23 oktober samma år samt därefter först den 11
september 1926. Till rättegången i Karlskrona hade Höglund erhållit
kallelse men icke till de sammanträden med särskilda krigsrätten, som
ägde rum den 16 och den 23 oktober 1925, med den påföljd att Höglund, som
ej på annat sätt erhållit kännedom om dessa sammanträden, uteblivit från
rätten. Icke förty hade målet handlagts, varvid vid rättegångstillfället
■den, 23 oktober 1925 av åklagaren inkallade vittnen blivit hörda. Det synnerligen
långsamma förfarandet vid krigsrätten dels med översändandet
av protokoll från Karlskrona till Stockholm och dels genom målets upp
skjutande från den 23 oktober 1925 till den 11 september 1926 kunde hava
menlig inverkan på Höglunds befordringsmöjligheter.

Vid klagoskriften fogade utdrag av protokollet i förevarande mål utvisade
följande.

Sedan Höglund rapporterats för det han natten till den 21 juni 1925 å
Skeppsbron i Stockholm funnits överlastad av starka drycker ävensom
därvid gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende, hölls av fartygschefen
å depåfartyget Svea förhör med Höglund den 29 juni 1925. Genom
beslut av högste befälhavaren över kustflottan den 8 juli 1925 överlämna -

des målet till handläggning av särskilda krigsrätten å kustflottan. Särskilda
krigsrätten sammanträdde för målets handläggning den 16 juli
1925. Därvid tillstädeskommo krigsfiskalen F. W. Flensburg såsom åklagare
samt maskinisten Höglund personligen. Höglund bestred rapportens
riktighet, varefter åklagaren hemställde, att målet måtte för vidare handläggning
hänskjutas till särskilda krigsrätten å kustflottan i Stockholm,
då inför nämnda krigsrätt kunde förebringas vidare utredning; och beslöt
krigsrätten med bifall härtill att överlämna målet till nämnda krigsrätt.

Sedan med skrivelse den 6 oktober 1925 utdrag av protokollet vid krigsrättens
nyssnämnda sammanträde blivit översänt till särskilda krigsrätten
vid kustflottans avdelning i Stockholm, förekom målet den 16 oktober 1925
till handläggning vid särskilda krigsrättens sammanträde å Hårsfjärden.
Vid upprop av målet anmälde sig krigsfiskalen Carl Oscar Malm tillstädes
såsom allmän åklagare, men lät Höglund sig icke avhöra. För bevisnings
förebringande anhöll åklagaren om uppskov med målet; och utsattes detsamma
med anledning härav att åter förekomma den 23 oktober 1925, då i
åklagarens närvaro Höglund skulle infinna sig, och då åklagaren skulle
vara försedd med sin bevisning i målet.

Den 23 oktober 1925 handlades målet åter vid särskilda krigsrättens sammanträde
å Skeppsholmen i Stockholm. Vid pårop av målet anmälde sig
Malm tillstädes såsom allmän åklagare, men lät Höglund sig icke avhöra.
På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med tre poliskonstaplar vid
Stockholms polis, varvid krigsrätten förklarade sig lämna Höglund öppen
jävsrätt. För att lämna Höglund tillfälle att yttra sig över de avgivna
vittnesmålen utsatte krigsrätten målet att åter förekomma å dag och tid,
som framdeles komme att tillkännagivas.

Nästa sammanträde med krigsrätten hölls den 11 september 1926 å Hårsfjärden.
Vid detta rättegångstillfälle inställde sig, i närvaro av krigsfiskalen
Malm, såsom allmän åklagare, Höglund personligen. Höglund bestred
riktigheten av de avgivna vittnesmålen. Sedan målet å ömse sidor
överlämnats till krigsrättens prövning, meddelades utslag, varigenom
Höglund jämlikt 96 § strafflagen för, krigsmakten dömdes till vaktarrest i
fem dagar för vad i målet lagts honom till last.

I krigshovrätten inhämtades vidare, att besvär icke anförts över ifrågavarande
utslag.

Med anledning av Höglunds klagoskrift avlät militieombudsmannen den
6 oktober 1926 en skrivelse till högste befälhavaren över kustflottan, däri
militieombudsmannen anhöll, att denne ville infordra och till militieombudsmannen
inkomma med yttrande av vederbörande krigsrättsledamöter
ävensom av krigsfiskalen Malm.

Med skrivelse den 23 november 1926 översände högste befälhavaren över
kustflottan yttranden av bland andra krigsdomaren A. von Hedenberg,
auditören B. Kjerrman samt krigsfiskalen Malm ävensom ett meddelande
i ärendet från chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans
station i Stockholm.

Krigsdomaren von Hedenbergs yttrande var av följande innehåll. Hög -

lund syntes huvudsakligen lästa uppmärksamheten därå, att målet icke
handlagts vid krigsrätten under tiden mellan den 23 oktober 1925 och den
11 september 1926. Oavsett det säregna däri, att eu på fri fot varande tilltalad
beklagade sig över att han ej tidigare blivit dömd, ville krigsdomaren
på grund av upplysning, som denne inhämtat, framhålla, att berörda förhållande
i och för sig på intet sätt haft menlig inverkan på Höglunds befordringsmöjligheter
eller i övrigt i ringaste mån förorsakat Höglund eller
annan någon skada. Huruvida anledningen till anmärkta uppskov med
handläggningen varit att söka i förhållande av enskild natur, som omförmäldes
i auditören Kjerrmans yttrande i ärendet, eller däri, att Höglund
under mellantiden icke varit tjänstgörande å fartyg, tillhörande kustflottan
och förlagt i Stockholms närhet, undandroge sig för närvarande krigsdomarens
bedömande och minne. Någon anmälan till krigsdomaren såsom
krigsrättens ordförande därom att målet kunde ånyo företagas vid krigsrätten
utan avsevärd kostnad för statsverket hade i allt fall icke ingått tidigare
än någon dag kort före den 11 september 1926. Under åberopande
såväl härav som av de yttranden, som i ärendet avgivits av auditören
Kjerrman och krigsfiskalen Malm, hemställde krigsdomaren, att klagoskriften
icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Auditören Kjerrman anförde följande. Efter det, på sätt framginge av
krigsrättens protokoll vid rättegångstillfället den 23 oktober 1925, de av
åklagaren åberopade vittnena blivit avhörda, hade målet uppskjutits allenast
för att lämna Höglund tillfälle att, innan målet avgjordes, yttra sig
över de avgivna vittnesmålen. Då Höglund icke varit tillstädes och hans
dåvarande tjänstgöringsplats icke varit för rätten känd, hade målet utsatts
att åter förekomma å tid och plats, som framdeles skulle tillkännagivas
— en form för uppskov, som av praktiska skäl ofta komrne till användning
vid krigsrätten av den anledning, att det flerfaldiga gånger visat
sig synnerligen svårt att på förhand beräkna, va rest vederbörande, som
skulle höras i målet, å en viss bestämd uppskovsdag uppehölle sig. I förevarande
fall hade Kjerrman, med hänsyn därtill att han i tjänsten ofta
stode i förbindelse med högste befälhavarens över kustflottan expedition,
åtagit sig att anmäla, då målet lämpligen kunde återupptagas för handläggning.
I följd därav att Kjerrman kort efter den 23 oktober 1925 på
grund av sjukdom en tid åtnjutit tjänstledighet, hade handlingarna i
målet blivit lagda åt sidan och sedermera beklagligt nog avglömts, till
dess målet under september månad 1926 åter handlagts och avgjorts. Då
Höglund icke ens påstått än mindre visat, att någon skada i anledning
av det förelupna dröjsmålet skett och detsamma med all sannolikhet icke
komme att orsaka Höglund någon skada, hemställde Kjerrman, att klagoskriften
icke måtte föranleda någon militieombudsmannens åtgärd.

Krigsfiskalen Malm anförde. Målet hade handlagts första gången vid
särskilda krigsrätten å kustflottan å Hårsfjärden den 16 oktober 1925.
Dessförinnan hade Malm icke kännedom om målet, varför några kallelser

till nämnda dag: icke kunnat utfärdas. Den 23 oktober 1925 hade målet
ånyo handlagts, därvid Malm låtit till krigsrätten inkalla vittnen, vilka
voro bosatta i Stockholm, samt även kallat den tilltalade. Kallelser å
parter tillhörande kustilottan kunde på grund av kustflottans ständiga
förflyttningar icke ske skriftligt utan ägde rum antingen medelst radio
över Skeppsholmens radiostation eller ock, därest telefonförbindelse funnes
med högste befälhavaren, medelst dylik förbindelse. Kallelse å Höglund
hade ägt rum medelst telefon till stahsintendenten å kustflottan, vilken
kallelse först kunnat äga rum någon eller några dagar före sammanträdet
den 23 oktober. Stahsintendenten hade emellertid anmält, att
Höglund vistades i Karlskrona, varefter kallelse icke hunnit meddelas
Höglund. Åtta dagar före sammanträdet den 11 september 1926 hade
Malm erhållit meddelande, att målet mot Höglund ånyo skulle förekomma,
varvid Malm i god tid låtit kalla Höglund, vilken även därvid
inställt sig.

Kårchefens meddelande var av det innehåll, att straffets menliga inverkan
vid fråga om en framtida befordran för Höglund komme, oberoende
av tidsutdräkten vid målets handläggning, att hänföras till tiden för förseelsens
begående.

I avgiven påminnelseskrift anförde Höglund: Höglund, som fortfarande
bestrede de uppgifter, som de såsom vittnen i målet avhörda enligt Höglunds
uppfattning jäviga poliskonstaplarna haft, ville dessutom tillägga,
att då Höglund icke blivit vederbörligen kallad till det krigsrättssammanträde,
vid vilket berörda vittnen avhörts, Höglund icke lämnats tillfälle
att vid vittnesförhöret bevaka sin lagliga rätt — en omständighet, som
kunde hava avsevärt försämrat Höglunds ställning i rättegången. Utslaget
grundade sig nämligen synbarligen uteslutande på vittnesmålen
ifråga. Att jämväl ett obehörigt dröjsmål i behandlingen förelegat hade
medgivits, men syntes Höglunds farhågor, att detta skulle lända honom
till skada i befordringshänseende, vara ogrundade.

Då krigsdomaren i sitt ovannämnda yttrande icke berört klagomålen,
•såvitt de avsågo målets handläggning vid rättegångstillfällena den 16 och
den 23 oktober 1925, anmodade militieomhudsmannen krigsdomaren i
skrivelse den 15 januari 1927 att inkomma med yttrande i nyssberörda
delar, varvid upplysning skulle lämnas angående de åtgärder, som krigsdomaren
med anledning av det med skrivelsen från Karlskrona den 6
oktober 1925 överlämnade protokollsutdraget vidtagit, på det att åklagaren
skulle bliva i tillfälle att i god tid före målets handläggning kalla den
tilltalade till inställelse.

Samtidigt avlät militieomhudsmannen en skrivelse i ärendet till krigsfiskalen
Malm, som anmodades att inkomma med upplysning rörande
anledningen därtill dels att hans hänvändelse till stahsintendenten för
Höglunds inkallande först kunnat äga rum någon eller några dagar före
sammanträdet den 23 oktober, ehuru han redan den 16 oktober erhållit

kännedom om uppskovet, dels ock att kallelsen å Höglund — ehuru kallelse
å parter i allmänhet ägde rum medelst radio eller telefon — likväl
icke hunnit meddelas Höglund.

I förnyat yttrande den 22 januari 1927 anförde krigsdomaren följande.

Den omförmälda skrivelsen från Karlskrona den 6 oktober 1925 hade
icke varit ställd till krigsdomaren, utan till auditören vid krigsrättens
Stockholmsavdelning, och krigsdomaren torde ej hava erhållit del av densamma
förrän vid rättegångstillfället den 16 oktober 1925, då krigsrätten
beslöt utsätta målet till handläggning den 23 i samma månad. Krigsdomaren
hade fördenskull icke haft möjlighet att med anledning av skrivelsen
vidtaga någon åtgärd, på det att åklagaren skulle bliva i tillfälle
att före den 16 oktober inkalla den tilltalade till inställelse. Vid rättegångstillfället
sistnämnda dag hade åklagaren varit närvarande och genom
sin uppskovsbegäran föranlett beslut härutinnan till den 23 i samma
månad, varför någon anledning ej heller då förelegat för krigsdomaren
att vidtaga någon särskild åtgärd för den tilltalades inkallande, särskilt
som krigsdomaren hade sig bekant, att åklagaren städse föranstaltade om
dylikt inkallande tjänstevägen.

KrigsQskalen Malm anförde för sin del i yttrande, avgivet den IT
januari 1927. Hänvändelse till stabsintendenten för maskinisten Höglunds
inkallande hade icke skett förrän någon eller några dagar före
sammanträdet den 23 oktober 1925 med anledning av att kallelser till
krigsrätt i allmänhet icke kunde utgå förrän tiden omedelbart före krigsrättens
sammanträde. Detta berodde på, såsom krigsfiskalen framhållit,
kustflottans ständiga förflyttningar, varför sammanträdesorten icke vore
känd förrän tiden närmast före sammanträdet. Personal, tillhörande Karlskrona
station eller förlagd därstädes, vore ytterst sällan tilltalad vid särskilda
krigsrättens å kustflottan avdelning i Stockholm, varför någon
anledning för Malm att frångå vanligt inkallelsesätt icke förefunnits, då
han saknade kännedom om att Höglunds vistelseort var Karlskrona.
Underrättelse härom hade Malm erhållit antingen dagen, innan krigsrätten
skulle sammanträda, eller samma dag, varför Höglunds inställande
ej hunnit ske. Anledningen till att Höglund i god tid kunnat kallas till
krigsrättens sammanträde den 11 september 1926 var att krigsrättens
sammanträde då med säkerhet kunde förut bestämmas till att äga rum i
Stockholm.

Med anledning av krigsdomarens antagande i yttrandet den 22 januari
1927 att han icke erhållit del av skrivelsen från Karlskrona förrän den
16 oktober 1925, införskaffade militieombudsmannen från högste befälhavarens
över kustflottan expedition avskrift av krigsdomarens meddelande
i ärendet till högste befälhavaren angående målets handläggning i Stockholm;
och utvisade berörda handling, att krigsdomaren i skrivelse till
högste befälhavaren den 15 oktober 1925 meddelat, att målet mot Höglund

komme att upptagas till handläggning vid någon av krigsrättens närmaste
sessioner.

Slutligen införskaffade militieombudsmannen från flottans station i
Stockholm utdrag av underofficersrullan för Höglund, vilket utdrag var
av följande lydelse.

»UTDRAG

''Rulla över underofficerspersonalen’
för

maskinisten av 2. gr. C. R. Höglund
åren 1925—1926.

F. o. m.			T	d	Betyg
T. o. m.	Tjänstgjort	man.	dag.	upp- förande	.... . An m. tjänst- i barhet j
‘/i 25	n/i 25	Ingenjördepartementet. • •	3	21	10	8
22A 25	28/io 25	Sjökomm. å depåfart. Svea	6	5	10	8
24/io 25	2/ 6 26	Ingenjördepartementet. ■ •	6	ii	10	8
3/s 26	20/s 26	Sjökomm. å torpedbåt 10	3	20	10	8
278 26	31/s 26	Ingenjördepartementet- - -	—	11	—	- j
“/» 26	—	—	—	—	6
1 / o 26	31/n 26	Inform. UO i UO-skolan	4	2	7	8 !

Rätt utdraget intygas:

Stockholm den 10 maj 1927

A. Ellsén

Kapten.»

I skrivelse till krigsdomaren von Hedenberg den 18 juni 1927 anförde
militieombudsmannen, efter att hava redogjort för vad i ärendet förekommit,
följande.

Vad i ärendet förekommit föranledde anmärkningar i skilda hänseenden.

Så vitt krigsdomaren anginge, hade anmärkningarna avseende å följande
förhållanden.

1. Sedan målet blivit överlämnat till »krigsrätten å kustflottan i Stockholm»,
hade anstalter i god tid bort vidtagas, för att Höglund skulle
erhålla kallelse till krigsrättens sammanträde. Så hade dock icke skett.
Av handlingarna framginge, att krigsdomaren erhållit kännedom om
målets överlämnande senast den 15 oktober 1925, vilken dag det av krigsdomaren
till högste befälhavaren över kustflottan avlåtna meddelandet
vore dagtecknat. Detta meddelande innehölle icke uppgift om den dag,
då målet skulle företagas, och då eljest icke vidtagits någon som helst
anstalt för Höglunds underrättande härom, hade målet icke bort påropas
vid krigsrättens sammanträde den 16 oktober 1925.

2. Då Höglund icke heller blivit inkallad till sammanträdet den 23
oktober 1925, hade vittnen icke bort avhöras vid detta sammanträde.

De i 17 kap. rättegångsbalken givna föreskrifterna om vittnesbevisning
utvisade otvivelaktigt, att vittnesförhör i regel borde äga rum i båda
parternas närvaro. Sålunda stadgades i 4 §, att om något vittne vore
fjärran eller för annan laga orsak ej kunde komma till den domstol, där
det blivit nämnt och godkänt, vittnet skulle, »i bägge parternas eller deras
ombudsmäns närvaro», höras inför närmaste rätt, där det vistades. Enligt
16 § skulle vitnen avlägga vittneseden »i bägge delomännens eller deras
ombudsmäns närvaro». Första punkten av 20 § hade denna lydelse:
»Kärandens vittnen skola först höras, om de tillstädes äro, och sedan
svarandens: är endera parten borta, och visar ej rätta förfall; då må han,
som när är, låta avhöra sina vittnen, om han vill, och domaren ej finner
dem jävaktiga vara.» Enligt 21 § stode det »parterna» fritt att genom
domaren föreställa vittnet spörsmål, som rätteligen hörde till saken. Slutligen
stadgade 28 §, att domaren borde låta noga uppskriva och »i parternas
åhöro» uppläsa vittnens utsagor.

Alla dessa stadganden gåve vid handen, att lagstiftaren förutsatt, att
vittnesmål i regel skulle avläggas i parternas närvaro. Skälet därför läge
i öppen dag. Den part, emot vilken ett vittne åberopats, skulle äga pröva
vittnets behörighet och jäva vittnet, i händelse anledning därtill förekomme,
granska och genom framställda frågor kontrollera vittnesberättelse!!
samt övervaka vittnesutsagornas riktiga återgivande i protokollet. Dessa
uppgifter kunde tydligen fyllas endast av parten, som leddes av det egna
intresset, eller dess ombud.

Det i 20 § upptagna medgivandet att i parts förfallolösa utevaro
höra vittnen torde visserligen i någon mån hava utsträckts i praxis. Dock
ansåges vittnesförhör i parts utevaro, om denne hade laga förfall,
endast kunna ske, därest särskilda omständigheter förelåge, såsom att
vittnena vore från annan ort. Såsom förutsättning för dylikt vittnesförhör
måste givetvis dessutom uppställas, att parten kallats till domstolen
och således visste, att mål mot honom handlades.

I förevarande fall vore icke någon av dessa förutsättningar för handen.
Höglund hade icke blivit kallad till inställelse inför krigsrättens avdelning
i Stockholm eller eljest underrättats om vittnesförhöret, och de vittnen,
som av åklagaren inkallats till sammanträdet den 23 oktober, hade varit
bosatta i Stockholm. Då Höglund, såsom framginge av utdraget ur rullan,
redan från och med påföljande dag fått sin tjänstgöring förlagd till Stockholm,
hade vittnesförhöret utan minsta svårighet kunnat uppskjutas till
något senare rättegångstillfälle, vid vilket Höglund kunnat få tillfälle att
närvara.

3. Slutligen hade försummelse förelupit därutinnan, att målet efter den
23 oktober 1925 icke handlagts förrän den 11 september 1926, eller efter
en tidrymd av nära ett år. Auditören Kjerrman hade uppgivit, att han vid

sammanträdet den 23 oktober 1925 åtagit sig att anmäla, när målet lämpligen
kunde återupptagas för handläggning. Trots detta Kjerrmans åtagande
hade det givetvis bort ankomma på krigsdomaren, som vid granskning av
sitt diarium icke kunnat undgå att iakttaga det förelupna dröjsmålet, att
ombesörja, att målet tidigare åter hade företagits till handläggning. Något
hinder härför hade tydligen icke mött, enär Höglund under tiden från och med
den 24 oktober 1925 till och med den 2 maj 1926 tjänstgjort å ingenjördepartementet
vid flottans varv i Stockholm. Att tilltalad, även om han
icke vore häktad, likväl, i motsats till vad krigsdomaren syntes antaga,
hade intresse av att mål mot honom ej onödigt uppehölles läge i sakens
natur. Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit anledning framställa
anmärkningar i skilda hänseenden mot handläggningen av förevarande
mål, hade militieombudsmannen likväl, då skada av de förelupna felen
icke syntes hava uppkommit, och med hänsyn till övriga förekomna omständigheter
funnit sig kunna underlåta att vidtaga rättsliga åtgärder
mot krigsdomaren.

Med skrivelse samma dag till auditören B. Kjerrman översände militieombudsmannen
avskrift av ovannämnda skrivelse till krigsdomaren von
Hedenberg samt meddelade, att militieombudsmannen på i skrivelsen anförda
skäl funnit sig kunna underlåta att vidtaga rättsliga åtgärder mot
Kjerrman.

I skrivelse samma dag till vice auditören Gösta Ek anförde militieombudsmannen,
efter att hava redogjort för vad i ärendet förekommit, i
vad det angick Ek, följande.

Enligt 61 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes ålåge
det den ledamot av rätten, som hade att föra protokollet, att uppsätta
rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna,
expediera detsamma. Ehuru lagen icke angåve viss tid från beslutets
meddelande, inom vilket detsamma skulle expedieras, läge det i sakens
natur, att ett avkunnat beslut skulle expedieras så snart ske kunde. I
förevarande fall hade krigsrättens beslut den 16 juli 1925 att överlämna
målet mot Höglund till »särskilda krigsrätten å kustflottan i Stockholm»
expedierats först den 6 påföljande oktober. Ansvaret för den försummelse
härutinnan, som sålunda otvivelaktigt förelupit, åvilade Ek såsom expeditionshavande.
I Eks yttrande i ärendet hade han också vitsordat, att ett
förbiseende från hans sida ägt rum i förevarande fall. Då emellertid
skada av det förelupna felet icke syntes hava uppkommit, hade militieombudsmannen
ansett sig kunna underlåta att vidtaga rättsliga åtgärder
mot Ek.

Protokollet vid särskilda krigsrättens sammanträde den 16 juli 1925
utvisade, att högste befälhavaren över kustflottan till krigsrätten över -

lämnat dels en den 21 juni 1925 dagtecknad rapport från Stockholms polis,
dels protokoll över det den 29 juni samma år under ledning av kaptenen

H. Bager såsom fartygschef å depåfartyget Svea med Höglund hållet förhör,
dels ock visst intyg, varemot i protokollet icke fanns omförmält, att utdrag
av straffregistret angående Höglund blivit till krigsrätten överlämnat.

Med anledning härav, anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 9 maj
1927 till auditören B. de Maré, vilken i egenskap av tillförordnad krigsdomare
handlagt målet vid rättegångstillfället den 16 juli 1925, om upplysning,
huruvida från vederbörande befälhavare överlämnats utdrag av
det militära straffregistret rörande Höglund.

Till svar härå meddelade de Maré i skrivelse den 18 i samma månad,
att han så långt efteråt ej kunde erinra sig, huruvida omskrivna utdrag
ur militära straffregistret varit med bland de handlingar, som i målet
mot maskinisten Höglund på sin tid överlämnats till honom för handläggning
vid särskilda krigsrätten å kustflottan. Då dylikt utdrag ej vore
intaget eller funnes anmärkt i krigsrättsprotokollet för den 16 juli 1925,
hade med all sannolikhet ej något straffregisterutdrag varit med bland de
till krigsrätten avlämnade handlingarna.

Sedan militieombudsmannen med anledning härav i skrivelse till högste
befälhavaren över kustflottan anhållit om upplysning — i den mån det
av kvarvarande handlingar kunde inhämtas — huruvida Bager, efter det
med Höglund hållna förhöret, jämlikt § 8 militär bestraffningsförordning,
till högste befälhavaren över kustflottan överlämnat utdrag av det militära
straffregistret rörande Höglund, ävensom huruvida i samband med
målets hänskjutande till särskilda krigsrätten å kustflottan angivet utdrag
av straff registret överlämnats till krigsrättens ordförande, meddelade högste
befälhavaren över kustflottan, att av handlingarna i förevarande mål,
vilka jämte övriga protokoll för ifrågavarande år för granskning översänts
till militieombudsmansexpeditionen, framginge, huruvida utdrag ur
det militära straffregistret tillställts krigsrättens ordförande.

Vid med anledning härav företagen granskning av förenämnda krigsrättsprotokoll
befanns att något straffregisterutdrag icke var inhäftat bland
handlingarna i målet.

I skrivelse den 21 juni 1927 till kaptenen Bager anförde militieombudsmannen
följande.

Enligt § 8 i militär bestraffningsförordning skulle, då förhör hållits av
befälhavare, som icke ägde bestraffningsrätt i disciplinmål över den tilltalade,
den, som hållit förhöret, ofördröjligen överlämna protokollet jämte
bland annat behörigt utdrag av det i § 45 omförmälda militära straffregistret
ävensom, om så ansåges erforderligt, utdrag av anteckningsboken
för tillrättavisningar till den befälhavare, vilken det tillkomme att
besluta i ärendet.

fil

Kaptenen Häger syntes vid överlämnande till högste befälhavaren av
protokollet över förhöret med Höglund icke hava bifogat föreskrivet straffregisterutdrag,
vilket icke funnes omförmält vare sig i detta protokoll
eller i krigsrättsprotokollet. Vikten av att förenämnda stadgande noggrant
iakttoges bekräftades av vad som förekommit i förevarande mål.
Höglunds uppgifter inför krigsrätten rörande honom ådömda straff hade
nämligen icke varit fullständiga, i följd varav krigsrätten vid straffets
ådömande saknat riktig kännedom om Höglund tidigare ådömda straff.

Under hänvisning till att enligt § 9 andra stycket i militär bestraffningsförordning
den befälhavare, som föranstaltade om krigsrätts sammankallande,
samtidigt skulle till rättens ordförande överlämna bland annat
utdrag av det militära straffregistret rörande den tilltalade, framhöll
militieombudsmannen i skrivelse till dåvarande högste befälhavaren över
kustflottan konteramiralen C. F. Riben, att handlingarna i förevarande
ärende syntes giva vid handen, att vid hänskjutande till krigsrätt av
målet mot Höglund något straffregisterutdrag icke överlämnats till rättens
ordförande samt att vikten av nämnda stadgandes iakttagande bestyrktes
av vad som förekommit i målet emot Höglund.

2. En vid krigsdomstol tilltalad person har av domstolen förklarats
strafflös såsom saknande förståndets bruk, utan att medicinalstyrelsens
yttrande beträffande sinnesbeskaffenheten blivit inhämtat.

Under en av tjänstförrättande militieombudsmannen i sammanhang
med inspektion av Södermanlands regemente den 14 augusti 1926 företagen
granskning av regementskrigsrättens protokoll antecknades, bland annat,
att i mål mellan krigsfiskalen Axel Andersson å tjänstens vägnar, å ena,
samt häktade värnpliktige nr 501 46/1923 Emil Emanuel Karlsson, å andra
sidan, angående olovligt undanhållande m. m., krigsrätten den 27 augusti
1924 meddelat följande utslag:

»Då det av hospitalsläkaren Axel Fehrlunds här ovan intagna utlåtande
framgår, att tilltalade Karlsson vid de åtalade brottens begående befunnit
sig i ett sådant tillstånd, som avses i strafflagens 5 kap. 5 §, förklarar
regementskrigsrätten Karlsson för de åtalade brotten strafflös. Karlsson
skall omedelbart på fri fot försättas.»

Enligt protokollet bestod krigsrätten vid ifrågavarande rättegångstillfälle
av ltrigsdomaren K. G. O. E. Lindqvist, vice auditören Gunnar Nordstedt,
kaptenen George Murray och fanjunkaren Knut Jansson.

I skrivelse den 14 augusti 1926 anmärkte tjänstförrättande militieombudsmannen
beträffande handläggningen av detta mål följande.

1) Krigsrätten hade, såvitt handlingarna utmärkte, icke iakttagit föreskriften
i kungl. brevet den 9 mars 1826 om inhämtande av medicinalstyrelsens
utlåtande angående tilltalads sinnesbeskaffenhet.

2) Krigsrätten hade icke jämlikt samma kungl. brev överlämnat till
vederbörande att om Karlsson taga vård, så att ban ej bleve vådlig för
allmänna säkerheten utan i stället förordnat, att Karlsson skulle omedelbart
försättas på fri fot.

3) Krigsrätten syntes ej hava meddelat besvärshänvisning i utslaget.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade tjänstförrättande

militieombudsmannen krigsdomaren Lindqvist att inkomma med yttrande
för egen del ävensom av krigsrättens övriga ledamöter.

I yttrande, inkommet den 30 oktober 1926, anförde krigsrättens ledamöter
följande. Enligt vad krigsrättens ledamöter både sig bekant, både
ifrågavarande kungl. brev enligt gängse praxis icke tillämpats förrän på
allra sista tiden. De läkarutlåtanden, ävensom övriga upplysningar, som
inhämtats om den tilltalade, både även givit vid banden, att ban icke
varit vådlig för den allmänna säkerheten. Fullständig besvärshänvisning
hade avlämnats vid målets handläggning men hade av förbiseende icke
införts i protokollet. Komplettering av domboken både i sistnämnda avseende
verkställts.

I skrivelse den 19 november 1926 anmodade militieombudsmannen härefter
chefen för Södermanlands regemente att inkomma med upplysning
angående de åtgärder, som efter meddelande av omförmälda utslag från
regementets sida vidtagits beträffande Karlsson.

Såsom svar därå meddelade regementschefen översten H. R. Låftman i
skrivelse den 6 december 1926 följande. Karlsson, som tillhörde Vaxholms
grenadjärregemente, tjänstgjorde sommaren 1924 vid det till Södermanlands
regemente förlagda IV. arméfördelningens pionjärkompani. För
Karlsson hade den 21 augusti 1924 av tjänstförrättande regementsläkaren
vid Södermanlands regemente utfärdats läkarbetyg, utvisande oduglighet
till krigstjänst. Läkarbetyget hade den 27 augusti 1924 översänts till
Vaxholms grenadjärregemente. Påföljande dag hade Karlsson under bevakning
av sjukvårdsbeställningsman förts till Stockholm, där han avlämnats
till befäl ur sistnämnda regemente. Enligt upplysning, erhållen
av regementskvartermästaren vid nämnda regemente, hade Karlsson den
28 augusti avpolletterats till garnisonssjukhuset i Stockholm för undersökning
med anledning av sannolik sinnessjukdom.

Ovanberörda läkarintyg var så lydande:

»Vid i dag enligt § 108 inskrivningsförordningen verkställd läkarebesiktning
har värnpliktige vid 8. komp. av Kungl. Vaxholms grenadjärregemente
n:r 501 46/23 Karlsson, Erik Emanuel från r. o. 46, född den
7 aug. 1903 och hemmahörande i Solna församling, och på grund av
Sinnessjukdom (11 A) befunnits till krigstjänst oduglig intygas härmed
på heder och samvete.

Strängnäs den 21/8 1924.

Alfred de Maré.

Regementsläkare.»

I förnyat yttrande, avgivet den 11 februari 1927, anförde krigsrättens
ledamöter följande. Vederbörande regementsväbel både av krigsrätten
erhållit befallning att taga vård om Karlsson, som sedermera skulle
transporteras till Vaxholms grenadjärregemente, vilket regemente han
egentligen tillhörde, och hade även Karlsson under tillsyn av en sjukvårdsbeställningsman
den 28 augusti 1924 transporterats till sistnämnda
regemente samt omhändertagits av befäl ur detsamma.

I skrivelse den 26 februari 1927 till krigsdomaren Lindqvist anförde
militieombudsmannen, efter att hava redogjort för vad i ärendet förekommit,
följande.

I kungl. brevet den 9 mars 1826 hade förordnats: »att enär en för brott
tilltalad person uppgives vara eller vid gärningens begående hava varit
vansinnig, och fråga om hans befriande, på sådan grund, från ansvar
uppstår, domstolen, jämte noggrant iakttagande av vad i avseende å rannsakningar
i brottmål, till vinnande av nödig fullständighet, är föreskrivet,
skall, sedan vederbörande läkares betyg om den tilltalades sinnesbeskaffenhet
blivit infordrat, överlämna detsamma tillika med rannsakningen till
''sundhetskollegium’, vars utlåtande i ämnet bör avvaktas, innan domstolen
sitt beslut meddelar; samt att i det fall, att någon för brott tilltalad
och därom övertygad person, såsom befunnen vansinnig, icke varder
till ansvar fälld, domstolen ej skall giva någon vidare föreskrift om hans
framtida vårdande, än att till vederbörande överlämnas att om honom
taga vård, så att han ej må bliva vådlig för allmänna säkerheten».

Vad först anginge krigsrättens uraktlåtenhet att iakttaga föreskriften
om inhämtande av medicinalstyrelsens utlåtande angående den tilltalades
sinnesbeskaffenhet, hade krigsrättens ledamöter i sin förklaring gjort
gällande att, enligt vad krigsrättens ledamöter hade sig bekant, ifrågavarande
kungl. brev enligt gängse praxis icke tillämpats förrän på allra
sista tiden. Denna uppfattning vore felaktig och torde hava tillkommit
genom missförstånd. Möjligen kunde förklaringen till uttalandet ligga
däri, att domstolarna numera i större utsträckning än förr plägade inhämta
medicinalstyrelsens utlåtande även i sådana fall, där läkare, som
undersökt den tilltalade, ansett honom hava vid den brottsliga gärningens
begående varit tillräknelig. Härom vore dock ej nu fråga utan i stället
om det fall, att någon för brott tilltalad person, såsom saknande förståndets
bruk, av domstol skulle förklaras vara fri från ansvar. För dylikt fall
skulle de i brevet meddelade föreskrifterna ovillkorligen lända till efterrättelse.
Krigsrätten hade sålunda, i enlighet med hrevets bestämmelser,
bort till medicinalstyrelsen överlämna handlingarna i målet mot Karlsson
samt bort avvakta styrelsens utlåtande i ämnet, innan utslag avkunnats. Då
emellertid, med hänsyn till innehållet i det avgivna läkarutlåtandet angående
Karlsson och vad i övrigt blivit upplyst i målet, det syntes antagligt,
att skada icke uppkommit genom krigsrättens berörda uraktlåten -

het, ansåge militieombudsmannen sig kunna underlåta att med anledning
av det förelupna felet vidtaga ytterligare åtgärd.

Vad därefter anginge anmärkningen, att krigsrätten icke .iämlikt samma
brev överlämnat till vederbörande att om Karlsson taga vård, så att ban
ej bleve vådlig för allmänna säkerbeten, utan i stället förordnat, att
Karlsson skulle omedelbart försättas på fri fot, så både i ärendet blivit
upplyst, att krigsrätten givit väbeln vid regementet befallning att taga
vård om Karlsson, att denne under tillsyn av sjukvårdsbeställningsman
den 28 augusti 1924 transporterats till Vaxholms grenadjärregemente,
som ban tillhörde, samt att ban därstädes omhändertagits av befäl ur
regementet och påföljande dag avpolletterats till garnisonssjukbuset för
undersökning med anledning av befarad sinnessjukdom. Jämlikt föreskrifterna
i åberopade kungl. brev hade krigsrätten visserligen bort i utslaget
särskilt angiva, att vederbörande skulle om Karlsson taga vård, så
att han ej bleve vådlig för allmänna säkerheten. Då emellertid i ärendet
blivit upplyst, att åtgärder i nu berörda hänseende blivit med Karlsson
vidtagna, vartill även krigsrätten syntes hava medverkat, läte militieombudsmannen
vid förestående uttalande bero.

Vidkommande slutligen anmärkningen att krigsrätten ej syntes hava
meddelat besvärshänvisning i utslaget, både krigsrättens ledamöter, såsom
av deras förklaring framginge, anfört, att fullständig besvärshänvisning
givits vid utslagets avkunnande men av förbiseende icke införts i protokollet.
Jämlikt 64 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
skulle, då mål av krigsrätt slutligen avgjordes, rätten i utslaget giva tillkänna,
vad den, som ville söka ändring i utslaget, i sådant hänseende
hade att iakttaga. I enlighet härmed hade fullständig besvärshänvisning
bort inflyta i utslaget, sådant detta intagits i protokollet. Militieombudsmannen
läte emellertid även i denna del vid den härutinnan avgivna
förklaringen bero.

En avskrift av skrivelsen bifogades att tillställas vice auditören Nordstedt,
varjämte krigsdomaren Lindqvist anmodades att om skrivelsens
innehåll underrätta övriga ledamöter av krigsrätten.

3. Befälhavare har i samband med ådömande av disciplinstraff oriktigt
ålagt den tilltalade att utgiva skadestånd.

Vid en av militieombudsmannen den 12 mars 1927 förrättad inspektion
av Fälttelegraf kåren antecknades vid granskning av förhörsprotokollen
följande. Jämlikt ett av kårchefen den 8 september 1926 meddelat, av
krigsdomaren A. von Hedenberg i egenskap av auditör kontrasignerat
beslut ålades volontären nr 11/6 Zetterdahl jämlikt 79, 80 och 82 §§ strafflagen
för krigsmakten för brott mot ordningsföreskrifter samt för våld
och hot mot förman disciplinstraff av vaktarrest i 15 dagar. Dessutom

förpliktades Zetterdalil att efter eget åtagande ersätta volontären nr 9/6
element» med kronor 17: so för en skadad mössa.

Mot beslutet anmärktes, att kårchefen tillkommande disciplinär bestraffningsrätt
icke innefattade befogenhet att ålägga Zetterdahl utgiva skadestånd.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
kårchefen att inkomma med yttrande för egen del och av krigsdomaren
von Hedenberg; och överlämnade kårchefen med skrivelse den
27 april 1927 yttrande från von Hedenberg samt yttrade sig även för
egen del.

Krigsdomaren von Hedenberg anförde i sitt yttrande: Väl medveten
därom att den kårchefen tillkommande disciplinbestraffningsrätt icke innefattade
befogenhet att ålägga skadestånd, medgåve von Hedenberg, att
ifrågavarande straffbeslut erhållit en mindre adekvat avfattning i anmärkta
hänseendet. Med beslutet hade emellertid icke avsetts att åstadkomma
någon exigibel dom, och något försök att för ernående av likvid verkställa
beslutet, såvitt detsamma avsåge ersättningen för den skadade
mössan, hade heller ej ifrågakommit. Därest så skulle skett, torde vara
uppenbart, att dylikt försök icke skulle hava lett till någon påföljd. Med
beslutet hade uti ifrågavarande hänseende allenast avsetts att erinra och
anteckna, att Zetterdahl vid förhöret ifråga erkänt sig vara skyldig ersätta
Clementz för den skada, som genom Zetterdahl förorsakats honom. Under
åberopande av vad sålunda anförts, hemställde von Hedenberg fördenskull,
att anmärkningen icke måtte föranleda vidare åtgärd samt förpliktade sig
att i härefter förekommande fall tillse, det anledning till dylik anmärkning
icke skulle vidare förekomma.

För egen del anförde kårchefen: Fullt medveten om, att disciplinär bestraffningsrätt
icke innefattade befogenhet att ålägga utgivande av skadestånd,
hade kårchefen avsett att, i den händelse Zetterdahl icke frivilligt
åtagit sig att ersätta den skadade mössan, överlämna målet till krigsrätt.
Då så nu icke blivit fallet, utan Zetterdahl förklarat sig villig ersätta
volontären Clementz för mössan, hade kårchefen låtit vid denna del av
målet bero. Någon anteckning härom hade även synts kårchefen böra
inflyta i protokollet, vilket kårchefen även funnit vara fallet, då detsamma,
efter att hava granskats och kontrasignerats av auditören, förelagts kårchefen
till underskrift. Beklagligtvis hade kårchefen då ej kommit att
tänka på, att den mening, som berörde sagda sak, influtit ovan besvärshänvisningen
och därigenom fått karaktär av domslut, då den i stället
borde — törhända även något bättre formulerad — hava influtit något
längre ned i formuläret.

I skrivelse till kårchefen anförde militieombudsmannen härefter:

Av det i målet hållna förhörsprotokollet hade militieombudsmannen inhämtat,
att Zetterdahl, som rapporterats för det han, bland annat, avfyrat
5 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

ett skott mot en volontären Clements tillhörig mössa, vid förhöret medgivit,
att han avfyrat nämnda skott och förklarat sig villig ersätta den
skadade mössan med kronor 17: so samt att å protokollet tecknats följande:

»Beslut.

Volontären nr 11/6 Zetterdahl ålägges jämlikt 79, 80 och 82 §§ strafflagen
för krigsmakten för brott mot ordningsföreskrifter samt för våld
och hot mot förman disciplinstraff av vaktarrest i femton (15) dagar.
Dessutom förpliktigas Zetterdahl att efter eget åtagande ersätta vol. nr
9/6 Clementz med kronor 17:5 o för den skadade mössan.

Den arresterade deltager icke i tjänstgöring.

Den, som med detta beslut icke åtnöjes, äger att före klockan tolv på
tjugonde dagen från den dag, då straffet avslutas, antingen ingiva sina
besvär till kungl. krigshovrätten eller avlämna dem till mig eller till
den i mitt ställe satt är.

Detta beslut skall delgivas den straff skyldige och därefter omedelbart
verkställas.

Stockholm den 8 september 1926.

C. E. Nauclér.

Kårchef.

von Hedenberg.
Auditör.»

Såsom av beslutet framginge innehölle detsamma ett formligt åläggande
för Zetterdahl att till målsägaren utgiva visst belopp i skadestånd. Då
det icke tillkomme innehavare av disciplinär bestraffningsrätt att utdöma
skadestånd, vore beslutet följaktligen i berörda hänseende till sitt innehåll
felaktigt. Av kårchefen och krigsdomaren von Hedenberg hade anförts,
att den i beslutet intagna satsen om ifrågavarande skadestånd endast tillkommit
för att anteckning om den tilltalades åtagande att utgiva skadestånd
skulle inflyta i protokollet. Med anledning härav ville militieombudsmannen
framhålla, att anteckning härom redan gjorts i förhörsprotokollet,
vadan något behov av ytterligare anteckning om samma sak
icke förelegat.

Det torde visserligen kunna antagas, att om verkställighet å beslutet
sökts för utfående av det utdömda skadeståndsbeloppet, dylik verkställighet
ej skulle hava beviljats. Emellertid borde man icke bortse från det
förhållandet, att den dömde i regel saknade förutsättningar för att bedöma
beslutets exigibilitet och därför genom detsamma kunde bibringas den
uppfattnirgen, att han verkligen blivit ålagd att utgiva skadestånd, under
det att i
uppfattning om beslutet, som den dömde således kunde erhålla, kunde
inverka på hans handlande i fråga om beloppets betalning.

Ehuru således ur nu anförda synpunkt en felaktighet av förevarande
slag kunde öva inverkan på parts rätt, lät militieombudsmannen — då i

ärendet blivit upplyst, att något försök ej gjorts att med stöd av beslutet
utfå skadeersättningen, och med hänsyn till den av von Hedenberg gjorda
utfästelse att i härefter förekommande fall tillse, att anledning till anmärkning
av förevarande slag icke vidare finge förekomma — vid förestående
uttalanden bero.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse blev genom kårchefens försorg
tillställd von Hedenberg.

4. Disciplinstraff ådömda för förseelser, som varit avsedda att lag föras

inför civil domstol och sedermera föranlett straff där.

Vid en av militieombudsmannen den 29 sistlidne juni förrättad inspektion
av Skånska dragonregementet anmärktes följande vid granskning av
förhörsprotokollen.

Den 14 juli 1925 hölls förhör med tillfälliga volontärerna nr 65 Sundin,
nr 67 Svensson och nr 74 Skantz, angivna för förargelseväckande beteende.
Den 17 juli 1925 dömde regementschefen en var av Sundin, Svensson och
Skantz jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten till vaktarrest i tredagar.
Å förhörsprotokollet hade regementschefen egenhändigt tecknat följande:
»överlämnas till landsfiskal O. Hederström Tomelilla med meddelande att
de felande erhållit avsked och straffet ej verkställts.» I straffregistret för

5. skvadronen kunde de dömda ej återfinnas.

Sedan militieombudsmannen med anledning av vad sålunda anmärkts
infordrat yttrande av regementschefen översten N. Adlercreutz anförde
denne i yttrande, avgivet den 7 september 1927, följande. Ifrågavarande
tre tillfälliga volontärer hade under juli månad varit anställda för bevakning
av mul- och klövsjukesmittade gårdar. Då vid regementet vid
ovannämnda tidpunkt varit anställda flera tillfälliga volontärer, än som
varit av behovet påkallat, hade dessa tre uppsagts till den 17 juli 1925.
Denna uppsägning hade gjorts jämlikt bestämmelserna i kungl. brevet
angående anställning av tillfälliga volontärer senast den 11 juli 1925.
Enligt å regementsexpeditionen fört diarium hade den 13 juli 1925 från
landsfiskalen i Tomelilla ankommit polisförhörsprotokoll angående ett
uppträde i Smedstorp den 3 juli, vari ovannämnda tre volontärer varit
inblandade. Förhör hade hållits av skvadrons- och bataljonschef den 14
juli, förslag till bestraffning hade avgivits av auditören den 16 juli och
handlingarna hade återkommit till regementsexpeditionen den 17 juli,
samma dag de tre volontärerna avskedats från regementet. På grund av
att de tre volontärerna erhållit avsked hade det ålagda straffet ej verkställts.
Landsfiskalen Hederström i Tomelilla hade meddelat, att han erhållit
förhörsprotokoll m. fl. handlingar rörande fallet och åtalat de tre
volontärerna vid häradsrätten, där utslag avkunnats den 26 oktober 1925.

Då straffet ej verkställts vid regementet och de felande erhållit avsked
från regementet, när beslutet avgivits, hade bestraffningarna ej införts i
5. skvadronens straffregister.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 14 september 1927 landsfiskalen i Tomelilla distrikt
O. Hederström att inkomma med yttrande i ärendet ävensom införskaffa
och till militieombudsmannen överlämna avskrift av häradsrättens protokoll
i förevarande mål. På grund härav insände Hederström med skrivelse
den 23 september 1927 utdrag av domboken vid lagtima hösttinget med
Ingelstads och Järrestads härad den 2 och 29 september samt 26 oktober
1925 i mål mellan Hederström, åklagare, Jöns Lindén i Tjustorp
och Anders Björk i Tunby, målsägande, å ena, samt ovannämnde Svensson
och Sundin ävensom N. T. Andersson i Ystad, å andra sidan.

Av de sålunda insända protokollen framgår följande.

Med anledning av att oordningar ägt rum vid stortorgdagen i Smedstorp
den 3 juli 1925 höll Hederström den 7 juli och följande dagar polisförhör
i Smedstorp m. fl. platser. Vid polisförhöret rapporterade fjärdingsmannen
Olof Persson, bland annat, dels att Svensson, då han med anledning
av vad som förekommit vid ett uppträde mellan denne och annan
person anhållits och skolat insättas i förvaringsarrest, härvid gjort våldsamt
motstånd och förövat svårartad misshandel, särskilt mot extra polismannen
J. Lindén, dels ock att Sundin deltagit i uppträdet och sökt fritaga
Svensson samt därvid förövat misshandel mot polismän, särskilt mot
extra polismannen Anders Björk.

Vid polisförhöret hördes ett flertal personer, bland andra ovannämnde
Lindén och Björk.

Lindén berättade, bland annat, följande: Sedan Svensson anhållits, hade
han först medföljt något så när godvilligt, men dock gjort något motstånd
och under tiden grälat på polismännen. Vid ankomsten till arrestlokalen
hade Svensson yttrat, att de aldrig skulle kunna sätta in honom
i arresten och samtidigt börjat slita sig lös och överfalla polismännen
med slag och sparkar. En hård spark hade träffat Lindén strax under
vänstra ögat. Härefter hade Lindén dragit fram sin battong och möjligen
utdelat ett par slag. Strax efter detta hade någon av dragonerna, antagligen
Sundin, som verksamt deltagit i handgemänget för att befria Svensson,
ryckt battongen från Lindén, varefter denne fått minst tre hårda
slag av battongen i huvudet samt åtskilliga sparkar och knytnävslag.
Polismannen Björk hade likaledes fått slag av battongen. I tumultet
hade deltagit, förutom Svensson och Sundin, även Skantz och ovannämnde
T. Andersson.

Björk berättade, bland annat, följande: Sedan Svensson anhållits och
framförts till arrestlokalen, hade han sökt slita sig loss och överfallit
polismännen i fullkomligt raseri med slag och sparkar, varvid särskilt

Lindén blivit illa åtgången. Svensson hade lyckats rycka Lindens battong
från denne och med battongen utdelat några kraftiga slag. Just då Svensson
måttat ett våldsamt slag mot Lindéns huvud, hade emellertid Björk
lyckats att med handen fånga battongen i luften och ryckt den från
Svensson. Då Björk emellertid därvid kommit att svänga battongen nedåt
och bakåt, hade en av dragonerna, antagligen Sundin, passat på att
genast rycka battongen ur handen på Björk och ögonblicket därefter slagit
Björk ett hårt slag i huvudet bakifrån. Under tumultet hade Björk fått
ett knytnävslag i pannan samt en spark å bröstet och en i magen, utdelade
av Svensson.

Fjärdingsmannen Persson berättade, bland annat: Då Svensson skolat
insättas i förvaringsarresten, hade han sparkat och slagit, varvid polismännen
erhållit åtskilliga blessyrer. Två eller tre av Svenssons kamrater
hade trängt på och försökt fritaga honom. Under uppträdet hade en av
dragonerna, antagligen Sundin, lyckats rycka till sig en av polismännens
battonger, med vilken han utdelat några slag mot polismännen.

Även några andra vid polisförhöret hörda personer berättade i huvudsak
lika med de hörda polismännen.

I polisförhörsprotokollet uttalades slutligen, att med anledning av vad
som framgått vid förhöret stämning komme att utfärdas till Ingelstads
och Järrestads häradsrätts nästföljande sammanträde å bland andra Svensson
och Sundin.

Förutom nyssnämnda polisförhörsprotokoll företeddes vid häradsrätten
protokoll vid det av vederbörande skvadronschef den 14 juli 1925 hållna
förhöret med Svensson, Sundin och Skantz. Vid detta förhör upplästes
polisförhörsprotokollet, varefter Svensson, Sundin och Skantz hördes angående
sin andel i de ifrågavarande uppträdena. Å protokollet fanns —
förutom det av regementschefen meddelade straffbeslutet och förut omnämnda,
av honom verkställda påskrift — antecknat följande:

»Föreslår enligt 96 § strafflagen för krigsmakten för förargelseväckande
beteende under tjänstgöring tre dagars vaktarrest.

Ystad den 16/7 1925.

Chr. Boisen

auditör.»

Sedan vid häradsrätten förebragts vidare utredning i målet, meddelade
häradsrätten den 26 oktober 1925 utslag däri. I utslaget yttrade häradsrätten,
såvitt Svensson och Sundin angår, att då genom svarandenas egna
erkännanden och i målet hörda vittnens berättelser vore styrkt, att å
ifrågakomna dag Svensson och Sundin förövat misshandel, varav dock
ringa skada följt, samt Svensson dessutom uppträtt förargelseväckande å
allmän plats, men i målet blivit upplyst, att målsägandena icke varit i
laga ordning förordnade att utöva polismans befattning, åtalet bleve på

det sätt bifallet, att Svensson och Sundin dömdes, Svensson jämlikt 11
kap. 15 § och 14 kap. 13 § strafflagen att till kronan höta för förargelseväckande
beteende å allmän plats 25 kronor och för misshandel 25 kronor
samt Sundin jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen att för misshandel till kronan
bota 50 kronor, varjämte Svensson och Sundin förpliktades att, vilkendera
gälda gitte, till vardera av målsägarne i skadestånd och ersättning för
inställelser utgiva 75 kronor, ävensom att återgälda statsverket vittneslöner.

I den skrivelse, varmed Hederström översände häradsrättens protokoll
i nyssnämnda mål, meddelade han tillika, att Svensson och Sundin avtjänat
dem ådömda bötesbelopp samt att Skantz icke av Hederström åtalats.

Med översändande av samtliga handlingar i ärendet anmodade militieombudsmannen
därefter vice auditören Chr. Boisen i skrivelse den 7
oktober 1927 att avgiva yttrande däri, såvitt anginge hans förslag till
bestraffning och den meddelade bestraffningsresolutionen.

I yttrande den 10 oktober 1927 anförde Boisen: Hans förslag till bestraffning
hade grundat sig å ordalydelsen i 96 § strafflagen för krigsmakten
samt särskilt å 2 mom. i paragrafen. De bestraffade, eller rättare
sagt de, vilka Boisen föreslagit till undergående av disciplinstraff, hade
uppträtt i militär tjänstedräkt och finge anses hava varit i tjänstgöring.
Bestraffningsresolutionen hade tillkommit i vanlig ordning. Även om
96 § icke varit tillämplig å förevarande fall, ville Boisen hemställa, att
militieombudsmannen måtte låta bero vid Boisens yttrande, i all synnerhet
som Boisen, då straffet föreslagits, varit av den uppfattning, att förseelsen
skett å sådant ställe, som omförmäldes i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen.

I skrivelse den 31 oktober 1927 till vice auditören Chr. Boisen, av vilken
skrivelse regementschefen samtidigt erhöll avskrift, anförde militieombudsmannen,
efter att hava redogjort för vad i ärendet förekommit, följande:

Enligt 96 § andra momentet strafflagen för krigsmakten skulle krigsman,
som å allmän plats inom förläggnings- eller stationsort eller, iklädd
militär tjänstedräkt, jämväl å annan ort gjorde oljud eller oväsen eller
annorledes bruste i anständigt uppförande eller komme förargelse åstad
eller vore överlastad av starka drycker, beläggas med disciplinstraff.

Om dessa förbrytelsers upptagande i strafflagen för krigsmakten yttrade
krigslagstiftningskommittén i sitt den 3 april 1905 avgivna betänkande
(sid 15): »I samma kapitel av strafflagen — — — stadgas jämväl straff
för en del andra här ovan såsom militärt kvalificerade betecknade förbrytelser.
Dit höra oljud, oväsende eller annat förargelseväckande beteende
samt fylleri å allmän plats inom garnisons- eller stationsort, då
den skyldige är krigsman. Ehuru behandlingen av dessa förbrytelser såsom
militära, teoretiskt taget, svårligen kan sägas vara oundgängligen
nödvändig, medför dock deras upptagande i den militära strafflagen högst

avsevärda praktiska fördelar, särskilt ur den synpunkten, att därigenom
beredes möjlighet att bestraffa desamma disciplinärt, i stället för att de
eljest skulle med åtskillig omgång och tidsutdräkt dragas inför allmän
domstol. Kommittén anser sig därför icke böra föreslå någon rubbning i
den nuvarande lagens ståndpunkt därutinnan. Vad i berörda hänseende
nu gäller synes, om än nyssberörda synpunkt därvid icke är av fullt
samma betydelse, likväl i den militära ordningens intresse böra utsträckas
att gälla även ifall krigsman annorstädes än inom garnisons- eller stationsort
gör sig skyldig till sådan förseelse, såvida han vid tillfället är iförd
sin tjänstedräkt.»

De förseelser, varom här vore fråga — de i 96 § 2 mom. strafflagen
för krigsmakten omförmälda — vore i allmänhet av den art, att de
vore straffbara enligt allmänna strafflagen 11 kap. 15 § 3 mom. eller 18
kap. 15 §. Att förseelserna straffbelagts i strafflagen för krigsmakten
berodde, såsom av krigslagstiftningskommitténs ovan återgivna yttrande
framginge, därpå att man därigenom velat undvika den omgång, som
sakens behandling vid allmän domstol skulle medföra. Förseelserna vore
följaktligen icke att betrakta såsom några slags tjänsteförseelser, för vilka,
även om de föranlett bestraffning av civil domstol enligt allmänna strafflagen,
straff likväl skulle åläggas enligt strafflagen för krigsmakten. I
den mån förseelse av ifrågavarande slag bestraffades av militär befälhavare
eller krigsdomstol enligt 96 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten,
vore således ett lagförande av densamma inför civildomstol enligt allmän
lag uteslutet, liksom omvänt, där detta ägt rum, ett bestraffande enligt
strafflagen för krigsmakten icke vore tillåtet.

Ej sällan förekomme det, att ett brottsligt förfarande innefattade en
serie handlingar, av vilka några kunde rubriceras såsom förargelseväckande
beteende eller dylikt och några åter såsom andra under allmän strafflag
fallande brott. Huru man i dylika fall skulle förfara, sade ej lagen.
Emellertid torde man få utgå från, att lagens mening vore, att ett bedömande
efter 96 § 2 mom. i strafflagen för krigsmakten endast skulle
ifrågakomma i sådana fall, då det brottsliga förfarande, som lades den tilltalade
till last, inskränkte sig till sådan förseelse, som upptoges i nämnda
lagrum. Vore så ej fallet, skulle det brottsliga förfarandet i dess helhet
bedömas av den civila domstolen. Så förfores även, enligt vad militieombudsmannen
inhämtat, i fråga om brott, begångna inom Stockholm av
krigsmän, som hade denna stad till förläggnings- eller stationsort. Ett
motsatt tillvägagångssätt skulle leda till att brottsliga handlingar, som
intimt sammanhängde, samtidigt bleve föremål för utredning och bedömande
vid olika myndigheter eller domstolar.

Det brottsliga förfarande, varom i det särskilda fallet vore fråga, kunde
även vara av sådan art, att detsamma visserligen i dess helhet kunde
tänkas bedömt såsom allenast förargelseväckande beteende, men att, om
ansvar för annat brott (t. ex. våld å polisman i tjänsteutövning eller våld -

samt motstånd vid offentlig förrättning) ifrågakomme, särskilt ansvar för
förargelseväckande beteende eller dylikt ej kunde ifrågakomma. Om i
dylikt fall det brottsliga förfarandet gjordes till föremål för beivran vid
civil domstol, finge givetvis icke någon beivran enligt reglerna i strafflagen
för krigsmakten ske, ty då komme dubbelbestraffning att äga rum.

Avgörandet, huruvida sådant fall förelåge, att saken borde dragas inför
civil domstol, eller om allenast beivran enligt 96 § 2 mom. i strafflagen
för krigsmakten skulle äga rum, borde givetvis tillkomma den
myndighet, som hade att beivra saken inför den civila domstolen. Funne
nämnda myndighet, att saken på grund av beskaffenheten av däri ingående
handlingar måste dragas inför den civila domstolen, borde det
brottsliga förfarandet i dess helhet hänskjutas till dess prövning och
någon anmälan till militärbefälet skulle då icke förekomma. Om åter
myndigheten funne, att allenast sådan förseelse förelåge, som omförmäldes
i 96 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten, bleve den civila åtalsmyndighetens
åtgörande i saken inskränkt till en sådan anmälan.

Vad nu föreliggande fall beträffade, framginge av protokollet över det
av landsfiskalen Hederström hållna polisförhöret, att det brottsliga förfarande,
scm lagts Svensson och Sundin till last, huvudsakligen utgjort
misshandelsbrott, förövade mot förutnämda personer Lindén och Björk.
Fördenskull hade, oavsett den omständigheten att i det brottsliga förfarandet
även kunde hava ingått moment, som kunnat karakteriseras såsom
förargelseväckande beteende och för vilka övriga förutsättningar för tilllämpning
av 96 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten kunnat föreligga,
någon beivran av det brottsliga förfarandet enligt strafflagen för krigsmakten
icke bort ifrågakomma. Därtill hade funnits så mycket mindre
anledning, som redan i polisförhörsprotokollet angivits, att de tilltalade
komme att lagforas vid civil domstol.

Det ifrågavarande straffbeslutet hade således icke bort komma till stånd.
Genom detsamma hade med diciplinstraff belagts förseelser, som, såvitt
anginge Sundin och Svensson, varit avsedda att lagforas inför civil domstol
och även föranlett straff där.

Då emellertid de ålagda diciplinstraffen icke blivit verkställda och icke
heller i annan mån syntes hava räknats de tilltalade till last, hade militieombudsmannen
ansett sig kunna låta bero vid förestående uttalanden.

5. Olämpligt förfarande vid förhör med värnpliktiga i disciplinmål.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige nr 92''
31/1925 Tore Vilhelm Lindén klagomål rörande handläggningen vid Göta
trängkår av ett mål mot honom jämte två andra personer angående missfirmelse
mot förman m. m. I skriften anfördes bland annat följande.
Vid förhör i målet den 30 september 1926 inför kaptenen J. Lundblad

7.‘i

hade de anklagade kommenderats att stå i givakt vända mot en vägg i
kanslihusets korridor under den tid förhöret pågått. Korridoren hade av
olika anledningar passerats av en hel del personer. Behandlingen hade
därför känts i hög grad sårande för de anklagade.

I yttrande över berörda anmärkning anförde kaptenen Lundblad. De
tilltalade samt vittnen och förhörsvittne jämte rapportgivaren hade varit
uppkallade till kårexpeditionen, där förhöret hölls på tygkontoret, beläget
innanför kapprummet, varest samtliga i förhöret inkallade uppehållit sig.
Under förhöret hade i kapprummet utspunnit sig ett så pass livligt meningsutbyte
mellan de tilltalade och vittnena, att gången av förhöret i
avsevärd grad stördes. För att rationellt ingripa mot det respektvidriga
uppträdandet utanför förhörslokalen hade Lundblad funnit kraftåtgärder
oavvisliga — då muntlig tillsägelse ej haft åsyftad verkan — varför han
anbefallt de tilltalade att ställa sig med ansiktena mot väggen och hålla
tyst. Detta hade ej varit någon bestraffningsåtgärd utan ett medel att
erhålla tystnad. Trots detta hade samtalet fortsatt till dess ett underbefäl
anbefallts övervaka ordningen i kapprummet. Sistnämnda åtgärd hade
anbefallts av kårchefen, sedan de tilltalade fått stå högst 10 minuter, då
de tillåtits sätta sig — likaledes på kårchefens tillskyndan.

I avgiven påminnelseskrift anförde Lindén härom följande. Kaptenen
Lundblads yttrande styrkte till fullo Lindéns påstående, att de anklagade
fått stå i giv akt vända mot en vägg i korridoren. Härtill hade de blivit
kommenderade, innan förhöret tagit sin början. Enligt Lindéns uppfattning
hade så skett, då man därigenein velat förödmjuka de tilltalade. I
annat fall hade väl även vittnena rönt samma behandling.

Vid prövning av Lindéns klagomål yttrade militieombudsmannen i resolution
den 4 november 1927 rörande här berörda del av klagomålen
följande.

Vad anginge de av klaganden framställda anmärkningarna mot det sätt»
på vilket kaptenen Lundblad lett förhöret i saken, så hade Lundblad medgivit,
att han vid ett tillfälle under förhöret befallt de tilltalade, som då
jämte vittnena uppehållit sig i en utanför förhörslokalen belägen korridor,
att stå med ansiktena mot väggen i korridoren samt att de tilltalade fått
stå i denna ställning under högst 10 minuter. Även om denna Lundblads
åtgärd, såsom han framhållit, vidtagits på grund av att mellan de tilltalade
och vittnena utspunnit sig ett livligt meningsutbyte, som stört förhöret,
samt därför av Lundblad avsetts såsom ett medel att erhålla tystnad,
måste dock åtgärden i och för sig anses olämplig. Den ställning,
som de tilltalade på grund av befallningen nödgats intaga, måste anses
förödmjukande och detta torde i än högre grad hava varit fallet på grund
därav att korridoren vore genomgångsrum för de personer, som hade sin
väg till eller från kårexpeditionen. Ehuru militieombudsmannen således
ansåge, att Lundblad genom sin ifrågavarande åtgärd förfarit olämpligt»

hade militieombudsmannen funnit detta förfarande, med hänsyn till omständigheterna
i förevarande fall, icke skäligen böra föranleda laga beivran.

6. Oriktig beräkning av den tid från utslags meddelande, efter
vilken nöjdförklaring må avgivas.

Vid granskning av till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningar
från för andra kvartalet 1927 från tredje flygkåren iakttogs
följande. Kårens krigsrätt hade genom utslag den 6 april 1927 dömt
häktade volontären Sture Gotthard Karlsson dels jämlikt 129 § strafflagen
för krigsmakten för det han genom falska uppgifter förskaffat sig
tjänstledighet till fängelse en månad, dels ock jämlikt 50 § nämnda lag
för rymning till fängelse en månad, varjämte krigsrätten förklarat förverkat
det anstånd, som Stockholms rådhusrätt i utslag den 28 september
1926 lämnat Karlsson med verkställighet av honom då ådömt straffarbete
i två månader, så att han i en bot skulle undergå straffarbete i tre månader.
Därefter hade Karlsson den 8 berörda april förklarat sig nöjd med
straffet.

Med anledning av vad sålunda iakttagits anmodade militieombudsmannen
chefen för tredje flygkåren uti skrivelse den 15 oktober 1927 att insända
bestyrkt avskrift av krigsrättens ifrågavarande utslag och av de
anteckningar, som jämlikt gällande bestämmelser förts över nöjdförklaringen
och de med avssende därå vidtagna förberedande åtgärder.

Med skrivelse den 21 nämnda oktober översände kårchefen bestyrkt avskrift
av ovanberörda utslag med å detsamma tecknad, så lydande nöjdförklaring.

»Inför kårbefälhavaren för 3. flygkåren har jag denna dag förklarat mig
nöjd med ovanstående av regementskrigsrätten den 6 dennes mig ådömda
och meddelade straff och förklarat mig villig att omedelbart börja avtjäna
detsamma.

Malmslätt den 8 april 1927

Vid nöjdförklaringstillfället närvarande vittnen, vilka intyga egenhändiga
namnteckningen.

Sture Gotthard Karlsson

Volontär i n:r 3G vid 3. flygkåren

Ernst Jagardt

Fanjunkare.

Einar Boije

Sergeant.»

Kårchefen anförde uti sin skrivelse följande. Samma dag nöjdförklaringen
avgivits hade Karlsson införts till straffängelset i Linköping. De

anteckningar, som förts över nöjdförklaringen, vore införda i en »liggare
över krigsrättsutslag och nöjd förklaringar». Dessa anteckningar innebo! le
emellertid, beträffande nöjdförklaringen, intet utöver vad det å utslaget
tecknade beviset om nöjdförklaringen innehölle. De förberedande åtgärder,
som vidtagits mod avseende å nöjdförklaringen, bestode endast i skriftväxling
med länsstyrelsen angående Karlssons förpassande till strafffängelse!.

I skrivelse den 24 oktober 1927 till kårcbefen anförde militieombudsmannen
härefter följande:

I 2 § av lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa
fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, föreskreves,
bland annat, att om någon, som hölles häktad, ville avgiva nöjdförklaring
i fråga om utslag, varigenom han blivit dömd till straffarbete på
viss tid eller till fängelse eller arrest, detta skulle, om den dömde hölles
i militärhäkte, ske inför den befälhavare, som över häktet hade uppsikt,
samt att förklaringen ej finge gälla, där ej den dömde, före den dag, då
förklaringen avgåves, och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten
avkunnats eller, om det ej sålunda avkunnats, blivit honom annorledes
delgivet, inom fängelse haft betänketid under två dagar i följd.

I kungl. kungörelsen den 10 december 1909 innefattande vissa föreskrifter
rörande tillämpningen av nyssnämnda lag, hade förordnats, att myndighet,
vilken ägde mottaga sådan förklaring (nöjdförklaring), som omförmäldes
i förenämnda lag, skulle över dylika förklaringar föra särskilda minnesanteckningar.

I kungl. kungörelsen den 30 december 1922 med ytterligare föreskrifter
rörande tillämpningen av nämnda lag den 26 mars 1909 hade vidare förordnats,
att myndighet, vilken ägde mottaga sådan förklaring (nöjdförklaring),
som omförmäldes i samma lag, skulle dels så skyndsamt omständigheterna
det medgåve erinra den dömde, därest han vore häktad, om
hans rätt att avgiva nöjdförklaring samt om vad för sådan förklarings
avgivande vore att iakttaga dels ock därefter å den dag, evad det vore
helgdag eller ej, då giltig nöjdförklaring först kunde avgivas, efterhöra, huruvida
han vore villig att undergå den ådömda bestraffningen; och att myndigheten
jämväl över dylika åtgärder skulle göra anteckning uti de i
ovannämnda kungörelse den 10 december 1909 oinförmälda minnesanteckningar.

Under hänvisning till berörda bestämmelser anmodade militieombudsmannen
kårchefen att från den befälhavare, under vars uppsikt militärhäktet
å Malmslätt vid ifrågavarande nöjdförklarings avgivande stått,
infordra förklaring dels däröver, att Karlsson fått avgiva nöjdförklaring,
innan den i 2 § av ovannämnda lag den 26 mars 1909 angivna betänketid
ännu tilländagått, dels ock över att de i kungl. kungörelsen den 30

december 1922 givna föreskrifter — såvitt handlingarna i ärendet gåve
vid handen — icke blivit i allo iakttagna.

På grund härav insände kårchefen med skrivelse den 7 november 1927
till militieombudsmannen dels yttrande av majoren E. Rundeberg, vilken
tjänstgjort såsom befälhavare för kåren den 8 april 1927 och under vars
uppsikt militärhäktet vid nämnda tidpunkt stått, dels utdrag av straffjournalen,
såvitt anginge Karlsson, varjämte kårchefen även för egen del
yttrade sig.

Majoren Rundeberg anförde i sitt yttrande följande: Det av krigsrätten
den 6 april 1927 ådömda straffet hade jämte ingående upplysningar beträffande
förfaringssätt vid en eventuell klagan meddelats Karlsson i samband
med utslagets avkunnande. Han hade även blivit underrättad om,
att domen vunne laga kraft, om Karlsson efter två dagars betänketid avgåve
s. k. nöjdförklaring samt förklarade sig villig att undergå straffet.
Karlsson hade härvid från början meddelat, att detta sistnämnda vore
hans avsikt, enär han ville avtjäna straffet så fort som möjligt. Föreståndaren
för kårens häkte hade erhållit order att efter det två dygn förflutit
efter domens avkunnande tillfråga Karlsson, om han fortfarande
hade för avsikt att förklara sig nöjd. Härom hade majoren erhållit anmälan
den 8 april kl. 11 f. m., varför Karlsson kl. 11.30 f. m. samma dag
beretts tillfälle att förklara sig nöjd, vilket skett utan någon som helst
påtryckning från majorens eller annans sida. Beträffande de bestämmelser,
som funnes givna i kungl. kungörelsen den 30 december 1922 angående
minnesanteckningar rörande föreliggande fall, finge majoren meddela,
att dylika anteckningar införts i fångjournalen. I avseende på
liggaren över krigsrättsutslag och nöjdförklaringar hade I. Exp:s föreskrifter
(formulär 41) följts, varför i denna icke införts mer än vad som
angivits i formuläret, utan hade i stället minnesanteckningen gjorts i
straffjournalen.

Av utdraget ur straffjournalen framgick, att i kolumn 13 »Anteckningar»
införts bland annat:

»Uttogs ur arresten den 6 april 1927 kl. 10.2 o f. m. för inställelse inför
krigsrätten och återinsattes härvid kl. 11.i o f. m. Av regementskrigsrätten
ådömd vidstående bestraffning, vilken dom honom meddelades av
krigsdomaren. Samtidigt meddelades honom förfaringssätt, tidsuppgifter»
m. m. vid en eventuell klagoskrifts avgivande ävensom förfrågan, om
han önskade biträde med dylik skrifts uppsättande. Vidare meddelades
honom, att han hade att vända sig till väbeln med anmälan, om han avsåg
att efter två dagar förklara sig nöjd med domen. Den 8 april kl.
11.30 f. m. hördes Karlsson inför Kårbefälhavaren för att förklara sig
nöjd.»

Kårchefen hemställde i sin skrivelse — under framhållande att de ifrågavarande
bestämmelserna om tiden för nöjdförklarings upptagande syntes
kårchefen vara så formulerade, att en tolkning av desamma beredde vissa

svårigheter — att militieombudsmannen ville låta bero vid vad i saken
förekommit.

I skrivelse den 12 november 1927 till kårchefen meddelade militieombudsmannen
för delgivning med majoren Rundeberg följande. Då i 2 § i
lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, föreskrivits, att nöjdförklaring
ej finge gälla, där ej den dömde före den dag, då förklaringen avgåves,
och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnats eller blivit
honom annorledes delgivet, inom fängelset haft betänketid under två dagar
i följd, framginge härav otvetydigt, att betänketiden icke — såsom majoren
Rundeberg syntes antaga — skulle räknas från det tidsmoment, då
.utslaget avkunnats, till motsvarande tidsmoment två dygn senare, utan
att mellan den dag, då utslaget avkunnats, och den dag, då nöjd förklaringen
avgåves, skulle ligga en tidrymd av två dagar i följd. Ehuru således
någon svårighet att riktigt tolka ifrågavarande lagbestämmelse
knappast kunde anses hava förelegat, hade militieombudsmannen med hänsyn
till att någon skada icke i förevarande fall syntes hava uppkommit
och att majoren Rundeberg endast tillfälligtvis haft uppsikt över häktet,
ansett sig kunna låta bero vid den gjorda anmärkningen.

7. Tillrättavisning-ar meddelade för förfarande, som icke kan anses

straffbart.

Uti en den 12 februari 1927 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde 2. klass sjömannen vid 5. matroskompaniet nr 260 Olsson,
bland annat, följande.

Olsson och en kamrat till honom hade den 6 februari 1927 befunnit sig
i ett dagrum å kasernen. Olssons kamrat hade medhaft ett par civila
byxor, som han lånat av en kamrat och nu skulle återställa. När de
passerat dagrummet, hade de träffat en yngre kamrat och stannat för att
tala med honom. Under tiden hade några nyantagna samlats omkring
dem. Under det de stått där, hade veckohavande officeren kommit och
frågat, vad de hade där att göra, varvid Olssons kamrat svarat, att han
skulle återställa byxorna till ägaren. Veckohavande officeren hade anmodat
dem att avlägsna sig därifrån, vilket de även gjort. När de kommit
en trappa ned, hade de åter stannat för att samtala med en kamrat.
Då hade veckohavande officeren kommit efter och tagit byxorna från
Olssons kamrat och antecknat bådas nummer och namn för att rapportera
dem för att de försökt sälja byxorna. Dagen därpå hade båda blivit
kallade till äldste instruktionsofficeren kaptenen Lindgren. Vid dennes
förfrågan angående rapportens riktighet hade Olsson svarat, att han ej
hade med byxorna att göra, eftersom de ej tillhörde honom. Samtidigt
som Olsson nekat, hade han kommit att ruska på huvudet, vilket tagits

som omilitäriskt uppförande och föranlett en ny anmälan. Vid därefter
inför skolchefen hållet förhör hade denne läst upp rapporten och frågat,
om Olsson och hans kamrat erkände dess riktighet, vilket de emellertid ej
gjort. Vidare hade skolchefen frågat, om de erkände, att de varit i dagrummet,
vilket de erkänt. Då hade veckohavande officeren infallit, att
det vore förbjudet att vistas i annan avdelning än där de voro förlagda.
Olsson hade svarat, att han icke sett dessa föreskrifter utan endast att det
vore förbjudet att vistas i annat logement. Veckohavande officeren hade
emellertid vidhållit sitt påstående. Olsson och hans kamrat hade därefter
av skolchefen tilldelats 15 dagars vägran av permission samt fått uppförandebetyget
sänkt med en enhet för brott mot militära föreskifter. Den
10 februari hade Olssons kamrat samtalat med skolchefen angående saken
samt visat honom kasernföreskrifterna. Skolchefen hade då svarat, att
han fått reda på dessa efter tillrättavisningens meddelande, men att Olsson
och hans kamrat finge behålla tillrättavisningarna, den sistnämnde eftersom
han lånat en annan persons byxor och Olsson för omilitäriskt uppförande
mot kaptenen Lindgren.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till stationsbefälhavaren vid
flottans station i Karlskrona den 12 februari 1927 anhållit, att stationsbefälhavaren
måtte från vederbörande infordra yttranden i ärendet, inkommo
till militieombudsmannen yttranden dels av skolchefen, kommendörkaptenen
av 2. graden Adolf Cassel, dels av veckohavande officeren
löjtnanten i flottans reserv M. E. Johansson.

Vid det av skolchefen avgivna yttrandet fanns fogad avskrift av en av
veckohavande officeren nyssnämnde löjtnanten Johansson den 7 februari
1927 avgiven rapport, vilken med vad därå fanns tecknat var så lydande.

»Rapport.

2 klass sjömännen vid 3 matr. och 5 matr.komp. 414 och 260 Axelsson
och Olsson rapporteras:

Då jag efter korum den 6 dennes passerade genom dagrummet i första
våningen av avdel. I kas. II fann jag A. tillsammans med 5 matr. 260
Olsson i tydlig avsikt att till de i nämnda avdelning förlagda nyantagna
rekryterna avyttra ett par civila klädesbyxor. Vid min förfrågan vad A.
och O. gjorde här, svarade A. att det var hans byxor, vilket enligt byxornas
märkning är felaktigt. Byxorna äro stämplade med 3 matr. 81.

Karlskrona den 7 februari 1927.

M. E. Johansson,
v. o.

Vid förberedande undersökning uppträdde 5 matr. 260 Olsson indiseiplinärt.

Bengt Lindgren.
Ä. i. o.

Chefen för sjömanskårens skolor Expn N:r 32.

Ank. Karlskrona den 7/s 1927.

Fel mot militär ordning: Vardera Femton (15) dagars kasernförbud.

Uppf. bet. sänkes med en enhet.

Som ovan.

A. (Hassel.»

I det av skolchefen avgivna yttrandet anförde denne följande. Ifrågavarande
rapport utgjorde ett led i arbetet för att skydda de nyantagna
rekryterna mot sämre element bland det äldre manskapet. I samma syfte
verkade den bestämmelse i kasernföreskrifterna (kapitel IV § 30 A. 6 ''/2)»
som sade, att manskapet icke finge utan tillstånd av veckohavande underbefäl
besöka annat logement än där det vore förlagt. Vid förhör i anledning
av rapporten hade både Axelsson och Olsson bestritt, att de velat avyttra
byxorna. Emellertid hade båda erkänt, att de vistats i det till rekryternas
logement hörande dagrummet, samt Axelsson, att han innehaft
ett par byxor, vilka icke tillhörde honom och vilka ej varit vederbörligen
märkta. Dessutom hade Olsson icke bestritt en av löjtnanten Johansson
lämnad uppgift, att då Johansson ropat till sig Axelsson och Olsson, den
senare icke efterkommit anmaningen. Däremot hade Olsson bestritt, att
han uppträtt odisciplinärt mot kaptenen Lindgren. Något bevis på att
Axelsson och Olsson förehaft förbjudna affärstransaktioner med rekryterna
hade löjtnant Johansson icke kunnat förebringa. På grund av vad vid
förhöret framkommit hade en var av Axelsson och Olsson erhållit den
tillrättavisning, som funnes antecknad å rapporten. Olssons uppgifter i
klagoskriften rörande Axelssons samtal med skolchefen den 10 februari
vore oriktiga, vilket Axelsson på skolchefens förfrågan uppgivit. Upplysningsvis
meddelades, att sex rekryter, sedan de erhållit kännedom om
Olssons klagoskrift, inför skolchefen uppgivit, att Axelsson och Olsson
sökt sälja ifrågavarande byxor och även sålt lotter å desamma.

I det av löjtnanten Johansson avgivna yttrandet anförde denne, bland
annat, följande. Johansson hade den 7 februari 1927 anmält för kaptenen
Lindgren, att Axelsson och Olsson besökt dagrummet till de logement i
kasern II avd. 1 första våningen, där nyantagna rekryter vore förlagda,
Axelsson bärande med utsträckt höger arm ett par civila byxor och Olsson
mitt emot honom. Runt omkring dem hade stått en del av de nyantagna
rekryterna. På Johanssons förfrågan, vad de gjorde där, hade Axelsson
på högst oartigt sätt svarat: »Det är mina byxor». Johansson hade givit
dem order att avlägsna sig, vilket de också gjort. Då Johansson strax
därefter kommit att tänka på att det ej stod rätt till med byxorna, hade
han ropat Axelsson och Olsson tillbaka, varvid emellertid Olsson icke hörsammat
kallelsen. Johansson hade tagit från Axelsson byxorna och där -

vid funnit, att dessa voro märkta med annan persons namn. Då kaptenen
Lindgren senare frågat Olsson, om han varit med i dagrummet eller kände
till förhållandet med byxorna, hade Olsson nekat härtill i mycket opassande
och indisciplinär ton. Vid en av Johansson sedermera på order av
skolchefen företagen undersökning hade det framkommit och styrkts,
att Axelsson och Olsson besökt dagrummet för att sälja eller lotta bort
byxorna till de nyantagna. Orsaken varför Johansson tagit vara på byxorna
hade varit, bland annat, den, att de ej varit märkta med kronans stämpel,
varför de ej kunde vara godkända och således ej heller enligt reglemente
för marinen tillåtna att bära. Enligt klagoskriften hade Olsson och Axelsson
haft reda på att det var förbjudet att vistas å annans logement. I
denna föreskrift innefattades även till logement hörande dagrum.

På begäran insändes sedermera »Utdrag ur gällande kasernföreskrifter.
VI. allmänna föreskrifter § 30» och antecknades därur följande stadganden
i avdelning A: Mom. 6l/2: »Manskapet må ej utan tillstånd av VFlk (VU03)
besöka annat logement än där det är förlagt». — Mom. 5: »Tobaksrökning
är tillåten mellan revelj och tiden för aftoninspektion på följande platser:
ä kaserngård, i avträden, i läsrum, i dagrum, i förstugor med därtill
hörande trappor, samt i marketenteriet, men icke i logementen.»

I skrivelse den 8 mars 1927 till stationsbefälhavaren anhöll militiebudsmannen
att, enär varken av den å rapporten gjorda anteckning eller
av det utav skolchefen avgivna yttrandet framginge, för vilka förseelser
ifrågavarande tillrättavisning tilldelats, från skolchefen måtte infordras
yttrande härutinnan, varvid för en var av Olsson och Axelsson borde angivas
den eller de förseelser, som tillrättavisningen avsett.

Med anledning härav översände stationsbefälhavaren med skrivelse den
14 mars 1927 ett av skolchefen den 11 i samma månad avgivit nytt yttrande,
däri denne anförde, bland annat, följande. När kaptenen Lindgren
tillsagt Olsson, att han ej finge vistas bland rekryterna, hade Olsson svarat,
att han ej haft något att skaffa med det av löjtnanten Johansson rapporterade
uppträdet. Olsson hade sagt sig ej hava varit med. Vid förhöret
inför skolchefen hade Olsson även först uppgivit, att han ej haft något
med saken att skaffa, liksom han påstått, att han ej uppträtt indisciplinärt.
Sedermera hade emellertid framkommit, att Olsson vid tillfället ifråga varit
i sällskap med Axelsson, vilket Olsson även medgivit. Vid sådant förhållande
hade skolchefen funnit ostridigt, att Olsson, oavsett tonfall och
hållning, uppträtt indisciplinärt genom att icke rätta sig efter den föreskrift
i rekrytundervisningen för manskapet vid flottan (UMF: IB) kap.
IV mom. 97, som angåve, huru manskapet skulle förhålla sig, när någon
kallades till förhör. Även i fortsättningen av förhöret hade Olsson felat
mot denna föreskrift. Denna förseelse hade skolchefen själv iakttagit.
Axelsson hade likaledes felat mot nyssnämnda föreskrift, ehuru icke i lika
hög grad som Olsson. Dessutom hade vid förhöret framkommit, att Axelsson
innehaft ett par byxor, rörande vilka föreskrifterna i UMF: IB kap.

IV mom. »83» (skall tydligen vara 84) icke iakttagits. På tillfrågan hado
Axelsson uppgivit, att han visste, att en dylik persedel enligt ifrågavarande
föreskrift skulle vara fullt modellenlig och tydligt märkt med ägarens
nummer, vid vilken bestämmelse han emellertid icke fäst något avseende.
Utom angivna förseelser mot militär ordning hade såväl Olsson som Axelsson
icke efter bästa förmåga sökt handla enligt befälhavarens avsikt och
givna föreskrifter (UMF: IB kap. II mom. 5), när de utan tillstånd besökt
det till rekryternas logement hörande dagrummet, alldeles oavsett att av
kasernföreskrifterna icke direkt framginge, att för dagrum hörande till
logement gällde detsamma som för själva logementet. Vid tillrättavisningens
tilldelande hade skolchefen i sak på ovan angivet sätt, ehuru icke
så utförligt, meddelat Olsson och Axelsson de förseelser mot militär ordning,
för vilka tillrättavisning tilldelats en var.

De av skolchefen åberopade bestämmelserna i rekrytundervisningen lyda
på följande sätt.

Mom. 97. »År någon av manskapet kallad till förhör i egen eller annans
sak, är det hans plikt att redigt, fullständigt och sanningsenligt besvara
de till honom ställda frågorna samt ej däri inblanda vad som ej till saken
hörer. All osanning eller slingrande undanflykter måste på det sorgfälligaste
undvikas. Att neka, för vad man gjort, är fegt; att skjuta skulden
på en annan är nesligt. Att söka genom osanning skydda den felaktige
undergräver den goda anda och ordning, som inom en kår måste vara
rådande.»

Mom. 84. »Alla manskapets till bruk utlämnade persedlar äro märkta
såsom kronopersedlar samt, om de tillhöra 2. stället, försedda med beteckning
härför. Stammanskapets persedlar äro dessutom märkta med kompaniets
och innehavarens nummer, och till beväringsmän utlämnad beklädnad
är märkt med V (= värnpliktig) och därunder K eller S för att angiva
vilken station, persedeln tillhör.

Kronomärket skall utgöras av två kronor, anbringade den ena tätt framför
och den andra tätt efter den övriga stämpeln.

De olika kompanierna skola utmärkas med följande beteckningar:

matroskompanierna med..................	................. M
ekonomikompanierna » ....................	................... EK
eldarkompanierna » ...................	................... E
hantverkskompanierna » ....................	.................. H
skeppsgossekompanierna» ....................	................ SK

Kompaninumret anbringas till höger om kompanibeteckningen och skiljes
från denna med ett streck.

Vid omstämpling av persedel anbringas nya stämplingen ovanför den
gamla, vilken makuleras medelst anbringande av tvenne horisontella, röda
streck.

Persedel, som kasseras såsom oduglig för vidare bruk i kronans tjänst
■6 — Militieombudsmannens embetsberättelse.

och i följd därav, om den tillhör beväringens beklädnadsförråd, skall försäljas
å offentlig auktion, men eljest såsom enskild tillhörighet tillfaller
den karl, till vilken den blivit utlämnad, förses med kassationsstämpel,
bestående av ett rött K, anbringat inom en cirkel ovanpå vardera kronan.

Därest bärandet av beklädnadspersedlar av privat tillverkning blivit
manskapet medgivet, skola dessa vara fullt modellenliga och tydligt märkta
med ägarens nummer.

För allt manskap, som icke äro kommenderade utom stationen, förvaras

l. ställets beklädnadspersedlar i kompaniets rustkammare; 2. stället förbliver
under manskapets egen vård.

Klädsäck, beklädnadspersedlar eller annan tillhörighet skall förvaras på
därtill anvisade platser.»

Mom. 5. »Med krigslydnad eller disciplin förstås, att krigsmannen såväl
i fred som i krig vid utövandet av sitt kall obetingat lyder sitt befäl och,
även då han är lämnad åt sig själv, efter bästa förmåga söker handla
enligt befälhavarnas avsikter och givna föreskrifter.

Krigslydnad, som måste vara grundad på övertygelsen om dess nödvändighet
för det helas väl, är krigsmaktens grundpelare och ett huvudvillkor
för framgång i striden. Utan krigslydnad är det omöjligt att
sammanhålla, leda och åstadkomma samverkan mellan stridskrafterna.
Krigslydnaden är lika nödvändig för befälet som för de meniga; den, som
ej kan lyda, är sällan lämplig att befalla.»

I skrivelse den 30 april 1927 till kommendörkaptenen Cassel anförde
härefter militieombudsmannen, efter att hava redogjort för vad i ärendet
förekommit, följande.

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge för mindre förseelser och
fel mot militär tukt och ordning vissa i lagen angivna tillrättavisningar
användas »i stället för disciplinär bestraffning». Sistnämnda uttryck
innebure, att tillrättavisning finge komma till användning endast under
förutsättning att en enligt strafflagen för krigsmakten straffbar förseelse
av beskaffenhet att kunna föranleda disciplinär bestraffning blivit begången.
Att lagrummet hade denna innebörd framginge — förutom av
det anförda uttryckssättet — av förarbetena till strafflagen för krigsmakten.

I det av 1901 års kommitté för revision av strafflagen för krigsmakten

m. m. framlagda förslaget till ny strafflag hade ifrågavarande stadgande
följande lydelse: »För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning,
vilka icke finnas påkalla ansvar efter denna lag, må på sätt och i den
ordning av Konungen närmare förordnas, såsom tillrättavisning användas:

a) varning» etc.

Vid granskning av detta förslag inom högsta domstolen under år 1907
anmärkte två av högsta domstolens ledamöter beträffande nu anförda
stadgande: »Orden ''mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning,

vilka icke finnas påkalla ansvar efter denna lag’ angiva icke med klarhet,
huruvida det fordras, att förseelsen dock skulle kunnat straffas enligt
strafflagen för krigsmakten eller om den rent av ej får falla under någon
däri intagen bestämmelse eller om tillrättavisning kan användas såväl i
ena fallet som i det andra.»

Med anledning av vad sålunda anmärkts blev ifrågavarande stadgande
omredigerat i det förslag, som under år 1913 remitterades till lagrådet,
och anförde föredragande departementschefen därvid: »Jag har ansett förevarande
paragraf böra så avfattas, att därav med erforderlig tydlighet
framgår, att tillrättavisningarna icke få meddelas för andra förseelser än
sådana, som äro bestraffade i strafflagen för krigsmakten. Med den lydelse,
paragrafen erhållit i kommitténs förslag, har det nämligen varit föremål
för tvekan, när tillrättavisningarna skulle få användas, i det av det föreslagna
uttrycket icke med full klarhet framgår, huruvida det fordrades,
att förseelsen skulle kunna straffas enligt strafflagen för krigsmakten,
eller om den rent av icke finge falla under någon däri intagen bestämmelse,
eller om tillrättavisningen kunde användas såväl i det ena som i
det andra fallet. Att tillrättavisningarna på detta sätt skulle få en alltför
begränsad användning, lärer med hänsyn till den allmänna avfattning,
åtskilliga paragrafer i förslaget och särskilt §§ 96 och 130 erhållit,
icke vara att befara.»

Den lydelse, stadgandet sålunda erhållit, hade bibehållits i den därefter
antagna lagen.

På grund av den allmänna avfattning, som, enligt vad nyss sagts, givits
vissa bestämmelser i strafflagen för krigsmakten, vore visserligen området
för de enligt nämnda lag straffbara handlingarna mycket vidsträckt, men
varje förfarande, som kunde rubriceras såsom ett »fel mot militär tukt
och ordning», vore dock icke av beskaffenhet att kunna föranleda bestraffning.
Utan att närmare ingå på denna fråga ville militieombudsmannen
i detta sammanhang framhålla, att i gällande reglementen och föreskrifter
funnes ett flertal bestämmelser, som närmast utgjorde allmänna uttalanden
eller råd angående vederbörandes förhållanden i tjänsten. Detta vore fallet
med bland andra ovan återgivna mom. 97 i rekrytundervisningen. Detta
moment innehölle visserligen ur moralisk synpunkt synnerligen viktiga
grundsatser, men de däri upptagna bestämmelserna vore icke av den art,
att desammas överträdande kunde beläggas med straff. Sålunda kunde
icke en person, som vid förhör förnekat en förseelse, som han sedermera
erkände eller bleve överbevisad om att hava begått, fällas till särskilt
ansvar för sitt nekande vid förhöret. Huruvida hans uppträdande vid
förhöret kunde bliva föremål för bestraffning berodde på i vad mån detsamma,
oberoende av oriktigheten i svaromålet, kunde anses innebära
enligt strafflagen för krigsmakten straffbart förfarande.

Militieombudsmannen funne således, att skolchefen för ifrågakomna till -

rättavisningar icke kunnat hämta laga stöd i det av honom åberopade
mom. 97 i rekrytundervisningen.

Av skolchefens ovan återgivna yttranden framginge icke med tydlighet,
huruvida vid tilldelande av ifrågavarande tillrättavisningar även tagits
hänsyn till det förhållandet att Olsson och Axelsson utan tillstånd av
veckohavande befäl vistats i det till rekryternas logement hörande dagrummet.
Särskilt det av skolchefen först avgivna yttrandet syntes emellertid
giva vid handen, att så varit fallet, och även i det sist avgivna yttrandet
hade skolchefen framhållit, att Olsson och Axelsson genom att
uppehålla sig i nämnda dagrum icke efter bästa förmåga sökt handla
enligt befälhavarens avsikt och givna föreskrifter. Med anledning härav
ville militieombudsmannen för skolchefen påpeka, att om det i § 30 A.
mom. 61/* av kasernföreskrifterna stadgade förbudet för manskapet att
besöka »annat logement än där det är förlagt» skulle gälla även de till
respektive logement hörande dagrummen, det i detta mom. begagnade
ordet »logement» finge annan innebörd än den, som ordet ägde i § 30 A.
mom. 5, vari, såsom framginge av denna bestämmelses lydelse, logement
icke innefattade dagrum. Vid sådant förhållande torde det icke kunna
komma i fråga att för vistelse i dagrum utan angivet tillstånd ålägga
vare sig bestraffning eller tillrättavisning under annan förutsättning, än
att för manskapet uttryckligen givits till känna, att det i mom. 6''/a stadgade
förbudet även gällde de intill andra logement belägna dagrummen. Om
dylikt tillkännagivande skett, förelåge brott mot givna föreskrifter, vilket
kunde vara straffbart enligt 130 § strafflagen för krigsmakten. De uttalanden,
som förekomme i det av skolchefen åberopade kap. II mom. 5 i rekrytundervisningen,
vilka uttalanden närmast hade karaktär av undervisning om
disciplinens innebörd och huru överordnades föreskrifter borde uppfattas,
torde däremot icke i och för sig kunna tillmätas någon betydelse vid bedömande
av frågan huruvida ett visst förfarande vore att anse såsom
straffbart eller icke. I den mån vid bestämmande av ifrågavarande tillrättavisningar
särskild hänsyn hade tagits till bestämmelserna i § 30 A.
mom. 672 i kasernföreskrifterna eller i kap. II mom. 5 i rekrytundervisningen,
funne militieombudsmannen således detta icke hava varit riktigt.

Ehuru militieombudsmannen följaktligen funnit skolchefens tillämpning
av gällande bestämmelser i ovan angivna hänseenden oriktig, hade militieombudsmannen
med hänsyn till vad upplyst blivit angående Olssons och
Axelssons uppträdande i övrigt vid ifrågakomna tillfälle ansett sig kunna
underlåta att vidtaga annan åtgärd, än att delgiva skolchefen ovanstående
uttalanden.

Med skrivelse den 30 april 1927 översände militieombudsmannen
ovannämnda skrivelse till stationsbefälhavaren med anhållan, att densamma
måtte tillställas kommendörkaptenen Cassel samt anförde därvid
tillika följande. Såsom av skrivelsen framginge, hade vid handläggningen
av den av veckohavande officeren avgivna rapporten fråga uppkommit om

räckvidden av det i § 30 A. mom. 6V2 i kasernföreskrifterna stadgade förbudet
för manskapet att besöka annat logement än där det vore förlagt.
Om, såsom i avgivna yttranden uppgivits, det vore avsett, att detta förbud
även skulle omfatta de intill logementen belägna dagrummen, torde,
med hänsyn till avfattningen av mom. 5 i samma avdelning av kasernföreskrifterna,
det vara nödvändigt, att en omredigering av mom. 6 ’/2
verkställdes. Detta hade militieombudsmannen för den åtgärd, som på
stationsbefälhavaren kunde ankomma, velat bringa till stationsbefälhavarens
kännedom.

I skrivelse den 1 juli 1927 meddelade emellertid stationsbefälhavaren,
att det i § 30 A. mom. 61/, i kasernföreskrifterna stadgade förbudet för
manskapet att besöka annat logement än där det vore förlagt icke — såsom
kommendörkaptenen Cassel och löjtnanten Johansson gjort gällande —
vore avsett att omfatta de intill logementen belägna dagrummen.

8. Förbud att lämna logement oriktigt ålagt såsom tillrättavisning.

Vid en av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion av
Livregementets husarer den 25 maj 1927 företagen granskning av 5. skvadronens
anteckningsbok över meddelade tillrättavisningar antecknades
följande.

Sekundchefen ålade den 5 juni 1923 en var av volontären nr 29 Carlsson
och hovslagarryttaren nr 58 Johansson för olovlig frånvaro den 2 i
nämnda månad förbud att lämna logementet under fritid den 5—9 juni
med anmälningsskyldighet varje timme.

Mot nämnda tillrättavisning anmärktes, att densamma icke syntes stå
i överensstämmelse med föreskriften i 210 § d) strafflagen för krigsmakten,
enligt vilken såsom tillrättavisning finge begagnas »förbud att under viss
bestämd tid, högst 15 dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot
svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten
del av dylikt område».

Med anledning av berörda anmärkning infordrade militieombudsmannen
yttrande från förutvarande sekundchefen för regementet översten A. F
Ahnström.

Denne anförde i yttrande avgivet den 6 juli 1927. översten kunde icke
tyda förevarande lagrum annorlunda än att logement vore del av kasernområde
upplåtet till skvadron och hade styrkts i denna sin uppfattning
av att föregående militieombudsmän ej vid av dem företagna inspektioner
gjort anmärkning på liknande tillrättavisning, som av översten vid flera
tillfällen använts. Anmälningsskyldigheten vore endast en kontrollåtgärd.
Då översten för framtiden ej kunde komma att handhava tillämpning av
strafflagen för krigsmakten, anhölle han, att, därest militieombudsmannen

hade annan uppfattning än översten i fråga om tolkningen av nämnda
lagrum, anmärkningen ej måtte föranleda vidare åtgärd.

Tjänstförrättande militieombudsmannen meddelade den 7 juli 1927 följande
resolution. Tjänstförrättande militieombudsmannen ansåge f. d.
översten Ahnströms förfarande att såsom tillrättavisning meddela förbud
att lämna logementet icke stå i överensstämmelse med en riktig tolkning
av 210 §> första stycket d) i strafflagen för krigsmakten, men funne sig
med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall kunna låta vid vad
i ärendet förekommit bero.

9. Tillrättavisning av två olika slag meddelad för samma förseelse.

Vid inspektion av Bodens artilleriregemente, som av miltieombudsmannen
förrättats den 9 september 1927, anmärktes vid granskning av 2.
kompaniets tillrättavisningsbok följande.

Enligt anteckning i nämnda bok hade kompanichefen den 7 augusti
1926 tillrättavisat nr 51 Wikström, nr 59 Stattin, nr 60 Wiklund, nr 64
Grahdin, nr 66 Olofsson, nr 74 Öhngren, nr 76 Sundberg, nr 77 Olofsson,
nr 78 Nyländer, nr 80 Ekholm, nr 81 Öberg och nr 90 Nyberg för försummelse
i tjänsten vardera med en dags extra handräckning i stallet
samt en dags förbud att vistas utom kasernområdet.

Då enligt 210 § strafflagen för krigsmakten tillrättavisning ej får användas
av mer än ett slag för samma förseelse eller fel, anmodade
militieombudsmannen chefen för Bodens artilleriregemente att inkomma
med yttrande av vederbörande kompanichef.

Chefen för 2. kompaniet kaptenen O. A. Olander anförde med anledning
härav i ett den 10 oktober 1927 avgivet yttrande: Anledningen varför de
angivna värnpliktiga hade tilldelats tillrättavisning dels med en dags
extra handräckning i stallet, dels med förbud att under en dag vistas
utom kasernområdet vore följande. I stallet hade efter en avslutad
marschövning funnits en del hästutredningspersedlar, som fordrat rengöring,
och hade Olander ansett utförandet av detta vara en lämplig form
för tillrättavisning. Enär detta arbete var slutfört under en dag och
förseelsen hade varit av den art, att tillrättavisning i form av extra
handräckning under en dag ej varit tillräcklig, hade Olander tyckt sig
böra tilldela de skyldiga ytterligare en dags förbud att vistas utom kasernområdet.

Då av detta yttrande icke klart framgick, huruvida Olander medgåve,
att han förfarit felaktigt i anmärkt hänseende, och det således ej syntes
föreligga säkerhet för att återupprepning av felet ej komme att ske, anhöll
militieombudsmannen i skrivelse den 7 november 1927, att rege -

mentschefen måtte från Olander infordra och till militieombudsmannen
insända nytt yttrande i ärendet.

Med skrivelse den 11 november 1927 översände regementschefen en
skrivelse från kaptenen Olander, vari denne medgav, att nämnda tillrättavisningar
ej tilldelats i enlighet med 210 § strafflagen för krigsmakten.

Den 14 november 1927 meddelade militieombudsmannen följande resolution,
vilken delgavs kaptenen Olander. Ehuru ifrågavarande tillrättavisningar
stode i strid med det i 210 § strafflagen för krigsmakten meddelade
stadgandet, att tillrättavisning ej finge användas av mer än ett
slag för samma förseelse eller fel, hade militieombudsmannen, med hänsyn
till den obetydliga omfattning, i vilken de olika tillrättavisningsformerna
i förevarande fall blivit använda, samt vad kaptenen Olander i
avgivna yttranden anfört, ansett felet icke vara av beskaffenhet att påkalla
laga beivran.

10. Tillrättavisning meddelad underofficer av därtill icke berättigad

officer.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anmälde styrmannen av 3.
graden vid flottan S. O. Jonasson följande. Jonasson hade den 30 augusti
1927 ombord å övningsskeppet af Chapman av därstädes kommenderade
sekonden, kaptenen H. Muhl, utan föregående förhör blivit ålagd 8 dagars
vägran av landpermission samt hade på sekondens förslag till fartygschefen
fått uppförandebetyget sänkt från 10 till 7, allt för »brott mot
givna föreskrifter». Tillrättavisningen hade skett på däck i närvaro av
väbeln. Jonasson anhöll om utredning i saken, dels emedan intet förhör
förekommit, samt dels emedan Jonasson vore tveksam, huruvida sekonden
i detta fall ägt befogenhet att meddela den omförmälda tillrättavisningen.

Uti infordrat yttrande anförde kaptenen Muhl följande. För att försäkra
sig om att ej Muhls uppfattning om händelseförloppet vid ifrågavarande
tillrättavisnings utdelande på grund av minnesfel skulle vara i något avseende
oriktigt, hade Muhl tillskrivit förutvarande väbeln å af Chapman,
artillerikonstapeln av 2. graden Lundberg och begärt redogörelse för händelsen
ifråga. Av konstapel Lundbergs svar framginge med tydlighet,
att den ålagda tillrättavisningen föregåtts av en noggrann utredning beträffande
förseelsens art. Jonassons uppgift att intet förhör förekommit vore
således ej överensstämmande med sanningen. Däremot torde Jonasson
hava rätt, då han förklarade sig vara tveksam, huruvida Muhl haft befogenhet
att meddela den omförmälda tillrättavisningen. I § 39 militär
bestraffningsförordning stadgades nämligen, att sekond på fartyg, vars
chef innehade minst regementsofficers grad, ägde tillrättavisningsrätt blott

i avseende på manskapet. Denna inskränkning av tillrättavisningsrätten
hade Muhl vid tillrättavisningens utdelande förbisett. Detta förbiseende
kunde kanske i någon mån förklaras därigenom, att Muhl under sin näst
föregående sjökommendering i egenskap av fartygschef innehaft obegränsad
tillrättavisningsrätt. Då emellertid straffet i detta fall — med hänsyn
till förseelsernas art — måste anses mycket lindrigt, och Jonassons
förseelser, om saken rapporterats till fartygschefen, med största säkerhet
ej bedömts mildare utan tvärtom antagligen betydligt hårdare, torde
Jonasson genom detta Muhls förfarande säkerligen icke tillskyndats någon
skada. Av anteckningsboken för tillrättavisningar framginge, att Jonasson
tillrättavisats ej blott för brott mot givna föreskrifter utan även för
begivenhet på starka drycker. Vakthavande officeren, löjtnanten Ramel,
som satts i tillfälle att taga del av handlingarna i målet, hade förklarat
sig till fullo instämma i av Muhl gjort yttrande.

I kaptenen Muhls brev till konstapel Lundberg hade uppgivits bland
annat. Under fartygets uppehåll i Göteborg hade på grund av att några
utomstående blivit i 3. gradsmässen trakterade med spritdrycker till den
utsträckning, att de blivit berusade, Jonasson som tjänstgjort som mässföreståndare,
liksom även den äldste där mässande underofficeren — möjligen
samtliga — erhållit tillsägelse, att det hädanefter vore strängeligen förbjudet
att i mässen traktera utomstående med spritdrycker, för så vitt ej
sekondens tillstånd i varje särskilt fall förut inhämtats. Under uppehållet
i De Havre i början av augusti hade vakthavande officeren fänriken
Falkman till Muhl rapporterat, att Jonasson under en hundvakt varit av
starka drycker något rörd. Med anledning härav hade Jonasson, i väbelns
närvaro, kallats till förhör, vid vilket Jonasson ej förnekat rapportens
riktighet. Jonasson hade av Muhl erhållit en allvarlig personlig
varning med uppmaning att taga sig i akt för framtiden, samtidigt som
Muhl hade heslutit att i betygskommissionens månadsrapport till fartygschefen
föreslå en sänkning av Jonassons uppförandebetyg med 1 betyg.
Söndagen den 28 augusti på eftermiddagen hade Muhl på däck påträffat
Jonasson, vilken varit av starka drycker synbart rörd. Jonasson hade
omedelbart kallats till förhör. Jonasson hade förnekat, att han varit av
starka drycker rörd, men erkänt, att han inmundigat spritdrycker i mässen
tillsammans med en annan underofficer och några civila samt att han
på uppmaning av den förre hos mässofficeren begärt och fått tillhandla
sig punsch. Någon tillrättavisning hade emellertid ej ålagts Jonasson
vid detta tillfälle, enär Muhl tänkt skriftligen rapportera saken till fartygschefen,
som för tillfället varit bortrest. Vid närmare eftertanke hade
Muhl dock besluta att själv avgöra saken genom tilldelande av tillrättavisning,
varför Muhl ett par dagar senare uppkallat och ålagt Jonasson
ifrågavarande tillrättavisning.

Konstapeln Lundbergs svar innehöll bland annat följande. Vad beträffade
fallet i Göteborg, hade samtliga underofficerare i 3. gradsmässen

dagen efter händelsen varit uppställda på hyttan, varvid sekonden meddelat
dem de bestämmelser, som vore angivna i Muhls till Lundberg
ställda brev. För övrigt vore Muhls relation av händelsen riktig. Vad
anginge fänriken Falkmans anmälan, att Jonasson varit av starka drycker
rörd under en hundvakt, hade förseelsen behandlats i överensstämmelse
med vad Muhl angivit, och även i fråga om Jonassons sista förseelse
vore vad Muhl relaterat angående förseelsen och handläggningen av
densamma med verkliga förhållandet överensstämmande.

Den 9 november 1927 meddelade militieombudsmannen följande resolution.
Militieombudsmannen funne väl, att kaptenen Muhl, som i egenskap
av sekond å övningsskeppet af Chapman enligt 39 § militär bestraffningsförordning
innehaft tillrättavisningsrätt endast beträffande manskapet,
förfarit felaktigt därigenom att han tilldelat klaganden, som vore
underofficer, ifrågavarande tillrättavisning. Då emellertid härigenom icke
syntes hava skett någon skada och Muhl medgivit felet, funne militieombudsmannen
sig kunna underlåta att göra detsamma till föremål för
heivran. Vad klaganden i övrigt anmärkt funne militieombudsmannen,
med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst, icke förtjäna avseende.

11. Fråga om rätt att kommendera värnpliktiga till utförande av handräckningsarbete
å utryckningsdag.

Uti en till militieombudsmannen insänd den 14 oktober 1926 dagtecknad
klagoskrift anförde värnpliktige nr 1085 53/1921 Karl Albin Andersson
bland annat följande. Klaganden hade den 17 september 1926 inställt sig
vid Västmanlands regemente för fullgörande av viss återstående del av
repetitionsövning. Denna repetitionsövning hade avslutats den 6 oktober
1926, då klagandens kamrater ryckt ut. Klaganden hade emellertid måst
stanna för att avtjäna ett honom ådömt disciplinstraff av 6 dagars arrest.
Då straffet avslutats den 10 oktober 1926, hade klaganden, enligt egen
uppfattning, bort få rycka ut på morgonen dagen därpå. Detta hade klaganden
dock icke fått gorå utan av kompaniadjutanten sergeanten Landberg
kvarhållits hela sistnämnda dag, varvid han kommenderats till vissa
handräckningsarbeten. Då klaganden ansåge, att man icke haft någon rätt
att kvarhålla honom i tjänstgöring en dag efter det han både fullgjort
sin repetitionsövning och avtjänat det honom ådömda straffet, hemställde
klaganden om undersökning i saken och vidtagande av de åtgärder, som
kunde Unnas påkallade.

Med anledning av klagoskriften avgav sergeanten Landberg infordrat
yttrande, varefter klaganden inkom med påminnelser, och avgav Landberg
därpå förnyade yttranden i ärendet. Slutligen avgavs den 15 februari

1927 yttrande i ärendet av då tjänstgörande regementsbefälhavaren majoren
K. Frodell.

Av handlingarna i ärendet framgick bland annat,

att klaganden, som redan förut syntes hava fått inlämna vissa till honom
utlämnade persedlar, kl. 8 f. m. den 11 oktober, iklädd civila kläder, hos
Landberg anmält sig redo för inlämning av de persedlar, som då återstått
till inlämning,

att, enligt Landbergs uppgift, denne därvid givit klaganden order att
ikläda sig uniform, rengöra persedlarna m. m. samt att biträda med rengöring
av logementet, korridor och trappor,

att klaganden varit sysselsatt med detta arbete, varvid han även synts
hava fått deltaga i rengöring av andra till kompaniet hörande logement
än det, där han varit förlagd, tills han omkring kl. 4 e. m. samma dag
av Land berg erhållit tillsägelse, att inlämningen av persedlarna skulle
påbörjas kl. 5 e. m.,

att denna därefter påbörjats vid någon tidpunkt mellan kl. 5 och 6 e. m.
och, enligt vad Landberg uppgett, avslutats före kl. 6 e. m.,

samt att klaganden efter inlämning av persedlarna erhållit sin avlöning
och inskrivningsbok samt avlägsnat sig från regementet.

Uti sitt den 3 februari 1927 avgivna yttrande anförde Landberg, bland
annat, att det klaganden den 11 oktober 1926 anbefallda arbetet avsett
skurning av det logement, varest klaganden varit förlagd, samt för kompaniet
gemensamma lokaler och trappor, varjämte Landberg tilläde, att
under den tid, Landberg varit i tjänst vid regementet, alltid så ansetts,
att en värnpliktig hade skyldighet att fullgöra erforderliga handräckningsarbeten
å kompaniet under utryckningsdag, om blott han bleve fri från
tjänsten så tidigt, att han nådde hemorten samma dag.

Sedan militieombudsmannen med anledning av Landbergs nyss återgivna
uppgifter rörande praxis vid regementet i fråga om utförande av
handräckningsarbeten å utryckningsdag infordrat yttrande från regementschefen,
anförde regementsbefälhavaren i sitt förutnämnda yttrande i huvudsak
följande: I § 103 av inskrivningsförordningen vore stadgat, att in och

utryckningsdagar icke inräknades i den i värnpliktslagen fastställda
tjänstgöringstiden. I §§ 100—102 av samma förordning återfunnes bestämmelser
angående samlingen till och återförande från tjänstgöringsorten.
Närmare bestämmelser härutinnan vore utfärdade genom generalorder
nr 1021/1926 (T. L. B. nr 54/1926). I mom. 3 av sagda generalorder
föreskreves i fråga om de värnpliktigas samling medelst marschrut,
att ankomsten till tjänstgöringsorten skulle, där icke densamma ägde
rum redan på aftonen dagen före inryckningsdagen, om möjligt ske så
tidigt på inryckningsdagen, att de värnpliktigas indelning, utrustning
och förläggning kunde äga rum samma dag. Av mom. 14 framginge,
att motsvarande bestämmelser skulle gälla vid hemfärd från tjänstgörings -

orterna. Enligt ovanstående borde sålunda in- och utryckning så ordnas,
att enligt värnpliktslagen § 27 för de värnpliktigas utbildning under
fredstid anslagna dagar icke toges i anspråk för ordnande av förläggning,
utrustning och dylikt med in- och utryckningen sammanhängande
arbeten. I detta sammanhang förtjänade det framhållas, att jämlikt Sv.
ffs. nr 60/1926 §§ 8—9 värnpliktig under in- och utryckningsdagar erhölle
motsvarande ersättning som under andra tjänstgöringsdagar. På grund
av ovan angivna bestämmelser vore praxis vid regementet, att så ordna
utryckningen, att utbildningsarbetet under för utbildningen anslagna
dagar, så vitt ske kunde, icke bleve lidande. Skurning av förläggningslokaler,
rengöring av utrustning och beklädnadspersedlar o. s. v. verkställdes
sålunda å utryckningsdagen. Härvid vore en strävan att så planlägga
arbetet, att det avslutades under utryckningsdagen och så tidigt, att de värnpliktiga
nådde hemorten under samma dag. För vissa kompanier, som hade
värnpliktiga från långt avlägsna socknar, påfordrade detta, att avrustningsarbetet
verkställdes på annan än ordinarie tjänstgöringstid och börjades
å utryckningsdagen långt före revelj. Verkställande av detta arbete på
annan än ordinarie tjänstgöringstid anbefalldes av kompanicheferna, endast
därest det vore i överensstämmelse med önskemålen inom kompaniet. I
handlingarna syntes en viss betydelse tillmätas, vilka lokaler klaganden
varit med om att skura. Praxis i detta hänseende vore, att kompanichefen
reglerade arbetet jämlikt bestämmelse i TjR kap. 8, § 33, mom. 14.
Härvid kunde kompanichefen använda olika tillvägagångssätt beroende
av rådande förläggningsförhållanden o. s. v. Vid gemensam utryckning
av hela inneliggande styrkan på en gång vore praxis, att den värnpliktige
deltoge i skurningen av eget logement och gemensamma lokaler. I
ett fall som detta, då en värnpliktig vore kvar efter ordinarie utryckningen,
torde icke finnas någon annan praxis eller grund att gå efter, än
att han deltoge i den vid tidpunkten för hans utryckning erforderliga
skurningen under så lång tid, att han verkställt ungefär motsvarande
arbete som de kamrater, vilka utryckt i ordinarie tid. Praxis vid utryckningen
kunde sålunda sägas vara, att den värnpliktige under utryckningsdagen
i överensstämmelse med generalorder nr 1021/1926 verkställde
med avrustningen förenade arbeten, samt att han först därefter
finge sin avlöning m. m. och finge rycka ut.

I skrivelse den 25 februari 1927 till chefen för Västmanlands regemente
anförde militieombudsmannen, för regementschefens kännedom och Landbergs
underrättande, följande:

I generalorder nr 1021 1926 stadgades, dels i mom. 3 i fråga om inryckning,
att ankomsten till tjänstgöringsorten skulle, där icke densamma
ägde rum redan på aftonen dagen före inryckningsdagen, om möjligt ske
så tidigt på dagen, att de värnpliktigas indelning, utrustning och förläggning
kunde äga rum samma dag, dels i mom. 14 i fråga om utryck -

ning, att de för värnpliktigas återförande vid tjänstgöringstidens slut från
tjänstgöringsorterna till samlingsplatserna chefen för det truppförband»
vid vilket tjänstgöringen ägt rum, skulle låta upprätta marschruter, varvid
i tillämpliga delar de för fortskaffningen till tjänstgöringsorterna i
mom. 1—3 givna bestämmelserna skulle lända till efterrättelse.

Ehuru av dessa bestämmelser icke klart framginge, vilka arbeten av de
värnpliktiga skulle utföras å utryckningsdag, torde innebörden av bestämmelserna
vara den, att de värnpliktiga, innan de nämnda dag finge
lämna truppförbandet, hade att iordningställa och i skälig omfattning
rengöra mottagna persedlar och av dem använda förläggningslokaler. Så
snart detta arbete blivit utfört och persedlarna inlämnats, borde utryckning
ske, även om ett kvarhållande för andra eventuellt erforderliga
handräckningsarbeten icke skulle betaga de värnpliktiga möjligheten att
samma dag nå hemorten.

Vad nu föreliggande fall anginge, syntes det arbete, som, enligt vad
ovan sagts, ålegat klaganden att före utryckningen utföra, icke hava
nödvändiggjort hans kvarhållande så länge som skett. Då emellertid»
såvitt meddelade upplysningar gåve vid handen, möjlighet torde hava
förelegat för klaganden att å utryckningsdagen på kvällen nå hemorten,
hade militieombudsmannen ej funnit skäl att i ärendet vidtaga vidare
åtgärd.

12. Vissa frågor berörande ordningen för anskaffande av rekryter

till flottan.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde f. d. sergeanten
O. F. Blomquist och sergeanten E. Kjerrman, båda i Göteborg, i huvudsak
följande. Blomquist och Kjerrman, vilka av chefen för underofficers- och
sjömanskårerna vid flottans station i Karlskrona förordnats till rekryteringsombud
för stationen och i december 1926 fått sina uppdrag förnyade,
hade under nämnda månad från rekryteringsofficeren i Karlskrona mottagit
en den 18 december 1926 avlåten cirkulärskrivelse till samtliga
rekryteringsombud, vari meddelats, att från och med den 1 februari 1927
följande ungefärliga antal rekryter komme att antagas, nämligen: 30 artillerimatroser,
15 signalmatroser, 3 radiomatroser, 7 minmatroser och 18
eldare (huvudsakligen torpedeldare) samt att ansökningshandlingarna kunde
insändas under januari månad 1927 till rekryteringsofficeren vid flottans
station i Karlskrona. Rekryteringsarbetet hade av ombuden igångsatts
omedelbart genom meddelande till sådana ynglingar, som redan förut anmält
sig vilja söka anställning vid flottan, varjämte Blomquist under
första veckan i januari månad uti vissa i Göteborg utkommande tidningar
sex gånger infört annons om de ledigförklarade platserna. Den 12 januari
1927 hade emellertid från rekryteringsofficeren anlänt en till samtliga

rekryteringsombud ställd skrivelse, vari meddelats, att de platser, som
enligt föregående meddelande funnos lediga vid sjömanskåren i Karlskrona,
blivit fyllda, varför ansökningshandlingar ej vidare borde insändas
samt inkomna, icke behandlade ansökningshandlingar återginge. Till svar
å denna skrivelse hade Blomciuist den 13 januari 1927 till rekryteringsofficeren
avlåtit en skrivelse, vari Blomquist — under uttalande att han
emottagit rekryteringsoflicerens senaste skrivelse och att med anledning
därav det igångsatta anskaffningsarbetet måst inställas samt inledda underhandlingar
och preliminära avtal brytas — tillika meddelat, att redan
upprättade avtal koinme att översändas för vederbörlig prövning. Samtidigt
hade Blomquist till rekryteringsofficeren insänt ansökningshandlingar
från tre sökande. Redan tidigare hade dylika handlingar insänts
från sex sökande. Antalet upprättade och översända avtal om anställning
vid sjömanskåren hade sålunda uppgått till nio. Därjämte hade ett flertal
tjänsteförbindelser utsänts till vederbörande sökande. Av dessa tjänsteförbindelser
hade två, vilka underskrivits den 9 och den 12 januari 1927,
sedermera inkommit till Blomquist. Av nämnda nio ansökningar hade
sex återställts av rekryteringsofficeren med skrivelse den 15 januari 1927.
I denna skrivelse hade rekryteringsofficeren — under påpekande, att då
Blomquist erkänt sig hava emottagit meddelandet om, att vidare anställning
icke kunde ske, det väckt förvåning, att ansökningshandlingar det
oaktat insänts — tillika anfört, att rekryteringsombudet ej hade rätt att
göra utfästelser till de sökande utan endast att förmedla handlingarnas
insändande samt att nyantagningen avslutats av den orsak, att redan inkomna
ansökningar uppgått till så stort antal, att flera ansökningar icke
kunde emottagas. Då de sökande först i slutet av januari månad skulle
inställa sig för antagning och någon antagning, Blomquist och Kjerrman
veterligen, ännu icke hade skett, vore alla vakanser fortfarande obesatta.
Om ett för stort antal sökande anmälde sig, tillkomme det rekryteringsmyndigheten
att avbryta arbetet med anskaffandet av rekryter i så god
tid, att antalet ingångna avtal ej bleve onödigt stort, ty sedan ett avtal
om anställning redan upprättats, ägde ombudet icke rättighet att bryta
detsamma utan hade att överlämna handlingarna till rekryteringsmyndighetens
prövning. Om ett för stort antal avtal redan blivit upprättade,
ansåge Blomquist och Kjerrman det rättvist, att alla anställda, i likhet
med vad fallet vore vid skeppsgossekårerna, finge inställa sig för prövning,
varefter de bäst kvalificerade uttoges. De, som icke kunde antagas,
finge återvända till hemorten men borde därvid beredas ersättning för de
kostnader och besvär, som de måst underkasta sig på grund av avtalet.
Vid skeppsgossekårerna vore även viss ansökningstid utsatt, vilket syntes
bliva nödvändigt även vid sjömanskårerna för undvikande av att avtal
upprättades under tiden mellan avlåtandet av order om rekryterings avbrytande
och intill dess samma order anlände till ombuden.

Med stöd av det sålunda anförda anhöllo Blomquist och Kjerrman om

militieombudsmannens hjälp i syfte att i fråga om de sex sökande, vilkas
ansökningshandlingar av rekryteringsofficeren återställts, de ingångna avtalen
måtte respekteras, så att de sökande finge inställa sig i Karlskrona
för antagning, samt om vidtagande av de åtgärder i övrigt, som kunde
påkallas med anledning av rekryteringsmyndighetens förfaringssätt.

Vid skriften funnos fogade ansökningshandlingar för nyssnämnda sex
sökande, och inhämtades av dessa handlingar, bland annat, att beträffande
två sökande, vilka underskrivit tjänsteförbindelser den 5, respektive den
10 januari 1927, handlingarna med skrivelser sistnämnda dag av Blomquist
översänts till chefen för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona;
att en sökande underskrivit tjänsteförbindelse den 11 januari 1927,
varefter handlingarna med en påföljande dag dagtecknad skrivelse insänts
till kårchefen; samt att i fråga om tre sökande, vilka underskrivit tjänsteförbindelser
den 9, respektive den 10 och den 11 januari 1927, handlingarna
översänts till kårchefen med skrivelser den 13 i samma månad.

Med anledning av Blomquists och Kjerrmans skrivelse anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 26 januari 1927 chefen för underofficersoch
sjömanskårerna vid flottans station i Karlskrona att i ärendet inkomma
med redogörelse för de föreskrifter, som jämlikt gällande bestämmelser
i reglementet för marinen meddelats med avseende å rekryteringsombudens
verksamhet, ävensom för de villkor i fråga om rätt till arvode,
ersättning för eventuella utlägg m. m., som gällde för rekryteringsombuden.

Uti skrivelse den 31 januari 1927 anförde kårchefen följande. Med anledning
av reglementets för marinen, del I, bestämmelser om antagning
av manskap genom kontrakt (Bilaga 15) hade för de jämlikt reglementets
bestämmelser för Karlskrona station antagna rekryteringsombudens, för
närvarande 29 st., räkning, av chefen för underofficers- och sjömanskårerna
utgivits en »handledning för rekryteringsombud», vilken jämte »handledning
för anställningssökande vid flottans sjömanskår i Karlskrona» innehölle
anvisning för ombudet om hans åtgöranden såsom sådant. Sistnämnda
handledning hölles komplett med avseende på alla uppgifter, som
kunde förändras, och erhölle alltid rekryteringsombudet meddelande, om
någon förändring ägt rum. Sistnämnda handledning innehölle å sid. 7
upplysningar, huru de insända handlingarna skulle behandlas. Erfarenheterna
från senare nyrekryteringar hade visat, att trots alla försök att
med ledning av de i ansökningshandlingarna förekommande läkarbetyg,
skolbetyg och övriga intyg bedöma de sökandes fysiska och intellektuella
tillstånd, kassationsprocenten vore så stor, att ungefär dubbelt så många
sökande, som motsvarade antalet tillgängliga platser, borde inkallas för
att rekryteringsantalet skulle bliva fyllt. En från början som underkänd
bedömd yngling inkallades icke. När rekryteringen vore bestämd att äga
rum, meddelades detta på likalydande sätt till samtliga rekryteringsombud

med uppgift om, huru många rekryter av varje yrkesgren, som skulle
antagas, samt när antagningen skulle ske. Detta gjordes i god tid före
fastställd datum för antagningen. För nyrekryteringen till den 1 februari
1927 hade detta gjorts den 18 december 1926. Rekryteringsombuden, som
av förut förvärvad vana redan i förväg emottagit en del ansökningar,
började då till expeditionen insända färdigställda dylika. Dessa emottogos,
diariefördes noggrant och remitterades därefter till respektive kompanichefer
för yttrande, varefter handlingarna, därest de sökande genast
underkänts, återsändes till ombuden eller eljest lades tillsammans efter
yrkesgrenar. När rekryteringsexpeditionen funne, att ansökningarna blivit
så många för varje yrkesgren, att det räckte till det antal, som borde
kallas till prövning, meddelades alltid ombudet, att flera ansökningshandlingar
icke kunde mottagas och att alltså ej heller flera borde insändas.
Detta meddelande avginge i god tid, innan antalet sökande, som borde
inkallas, beräknades vara fyllt. Samtliga handlingar, som beräknades
vara avsända, innan ombudet hunne få underrättelsen om den avslutade
rekryteringen, medtoges. Av rent rekryteringstekniska och ekonomiska
skäl vore det ogörligt för rekryteringsexpeditionen att mottaga huru många
handlingar som helst ävensom att inkalla samtliga, på sätt de båda rekryteringsombuden
syntes påfordra. Sedan det bestämts vilka sökande,
som skulle inkallas, erhölle ombuden meddelande därom jämte uppgift å
tid för inställelse m. m. ävensom militärbiljett för varje sådan sökande.
Det vore också nödvändigt för rekryteringsexpeditionen att tillräckligt
god tid funnes mellan antagningsavslutningen och inryckningen för att
delförteckningar skulle hinna uppgöras, biljetter utskrivas och distribueras
m. m. Risk skulle eljest förefinnas att någon inryckande erhölle order
för sent. Prövningen och anställningen skedde därefter i vederbörlig ordning,
varvid den, som ej bleve anställd, finge hemresa omedelbart. Den,
som redan blivit antagen, men som vägrade underskriva kontraktet —
vilket flera gånger inträffat — finge lämna expeditionen omedelbart och
återfinge ej ansökningshandlingarna, förrän han erlagt den avgift, som
kronan fått vidkännas för biljetten för hans resa till Karlskrona. I »Handledning
för rekryteringsombud» funnes intagen den i kungl. kungörelsen
den 21 december 1923 meddelade bestämmelsen, att rekryteringsombud erhölle
gottgörelse för varje av honom anställd, vid stationen genom kontrakt
antagen man. Gottgörelsen ifråga bestämdes av Konungen och utginge
nu jämlikt kungl. brev den 25 juni 1926 med 30 kronor. Dessutom
erhölle rekryteringsombudet, om han redan erlagt likvid för den anställningssökandes
läkarundersökning, ersättning därför.

I skrivelse den 5 mars 1927 till stationsbefälhavaren vid flottans station
i Karlskrona anförde militieombudsmannen, efter att hava redogjort
för vad i ärendet förekommit, följande. Då de villkor, på vilka rekryteringsombuden
bedreve sin verksamhet för anskaffande av rekryter till

stationen, icke innefattade något hinder för rekryteringsmyndigheten att
vid den tidpunkt och i den ordning, som i förevarande fall skett, avbryta
ansökningshandlingarnas mottagande, funne militieombudsmannen Blomquists
och Kjerrmans yrkande om åtgärder från militieombudmannens
sida i syfte att de sex sökande, vilkas ansökningshandlingar av rekryteringsofficeren
återställts, skulle få inställa sig för antagning, icke föranleda
någon militieombudsmannens åtgärd.

Vad förevarande framställning i övrigt anginge, så syntes det militieombudsmannen
ligga i sakens natur, att det borde tillkomma rekryteringsmyndigheten
själv såväl att bestämma det antal rekryter, som skulle personligen
inställa sig vid stationen för att prövas i och för eventuell antagning,
som ock att bland de av rekryteringsombuden anskaffade sökande
utvälja dem, som på detta sätt skulle inställa sig. Ett annat förfaringssätt
kunde, särskilt i tider av knapp arbetstillgång på den allmänna
arbetsmarknaden, förorsaka statsverket icke obetydligt ökade kostnader
för rekryteringen. Militieombudsmannen funne sig därför icke heller
kunna förorda någon sådan ändring i nu tillämpade förfaringssätt, att
alla de personer, som genom avtal med rekryteringsombuden förklarat sig
villiga till anställning och underskrivit därför avsedd tjänsteförbindelse,
skulle på statsverkets bekostnad få inställa sig vid stationen för prövning
och eventuell antagning.

Däremot syntes det militieombudsmannen kunna ifrågasättas, om icke
det nu tillämpade förfaringssättet, sådant detta framginge av kårchefens
yttrande, lämpligen borde i visst annat avseende något förändras. Kårchefen
hade i sitt yttrande meddelat, att rekryteringsarbetet tillginge på
det sätt, att samtliga rekryteringsombud genom cirkulärmeddelande erhölle
underrättelse om de lediga rekrytplatserna och den tidpunkt, då anställningen
skulle börja, varefter rekryteringsmyndigheten, när densamma
funne, att tillräckligt många ansökningar inkommit, meddelade rekryteringsombuden,
att flera ansökningar icke kunde mottagas. Detta sistnämnda
meddelande avginge — enligt vad kårchefen anfört — i god tid
innan det antal sökande, som borde inkallas för prövning, blivit fyllt,
varvid även de ansökningar, som beräknades vara avsända, innan ombuden
hunne få meddelandet om rekryteringens avbrytande, toges med i
beräkning. Frånsett det förhållandet, att sistnämnda grundsats — så vitt
framginge av det cirkulärmeddelande, varigenom rekryteringsarbetet avbrutits,
samt vissa av rekryteringsofficeren återställda ansökningar — icke
syntes hava kommit till tillämpning i förevarande fall, kunde vidare
framhållas, att de ansökningshandlingar, som vid den tidpunkt, då meddelande
om rekryteringsarbetets avbrytande anlände, läge fullt färdigställda
hos rekryteringsombudet, syntes böra jämställas med de ansökningshandlingar,
som vid nämnda tidpunkt redan hunnit avgå till rekryteringsmyndigheten.
Vidare syntes hänsynen till den enskildes rätt böra
leda till, att även för den, som vid nämnda tidpunkt genom underskriven

tjänstoförbindelse ingått förboredande avtal om anställning, ansökningshandlingarna
borde komma under förberedande prövning i likhet med
nyssnämnda handlingar. Att direkt tillämpa dessa grundsatser och efter
dem göra eu gränsdragning mellan de anställningssökande torde emellertid
knappast låta sig göra. Det syntes militieombudsmannen därför, som
om man istället borde, till förekommande av den ojämnhet, som det nu
tillämpade förfaringssättet kunde medföra, antingen från början fastställa
en viss tidpunkt, före vilken ansökningshandlingarna borde vara insända
för att komma under förberedande prövning, eller ock vid utsändande av
meddelande om rekryteringsarbetets avbrytande fastställa en dylik tid
punkt, vilken därvid borde så avpassas, att även de fall, i vilka tjänsteförbindelse
om anställning underskrivits, kunde beräknas komma med vid
den förberedande prövningen av handlingarna. Förstnämnda alternativ
tillämpades, enligt vad militieombudsmannen inhämtat, vid flottans station
i Stockholm. Givetvis stode det rekryteringsmyndigheten fritt att, om
tillräckligt många ansökningshandlingar ej inkommit före den för handlingarnas
mottagande fastställda tidpunkten, på sätt myndigheten funne
lämpligast införskaffa nya ansökningar.

Genom ett fixerande på något av nu angivna sätt av en viss tidpunkt
för ansökningshandlingarnas mottagande skulle rekryteringsombuden bättre
kunna planlägga sitt arbete, utan att därigenom skedde någon rubbning
i rekryteringsmyndighetens rätt att själv bestämma huru många rekryter,
som borde inställa sig till prövning, eller att utvälja dessa. Möjligen skulle
ett dyligt fixerande kunna föranleda, att antalet av de ansökningshandlingar,
som komme under förberedande behandling, bleve något större än
vad med nu tillämpade förfaringssätt vore fallet, men den olägenhet i form avökat
arbete, som kunde vara förenad härmed, syntes militieombudsmannen
kunna motvägas av den fördel, som en större möjlighet till urval torde
erbjuda.

Dessa synpunkter hade militieombudsmannen velat bringa till stationsbefälhavarens
och vederbörande rekryteringsmyndighets kännedom.

13. Fråga om rätt till fri sjukvård i hemmet för en a Kungsholmen
i Stockholm bosatt varvsarbetare.

Under hänvisning till en bifogad tidningsartikel angående marinläkaren
K. V. Dahlmans åtgärder vid ett i artikeln omnämnt sjukdomsfall, som
drabbat arbetaren vid flottans varv i Stockholm G. A. T. Magnusson,
hemställde Edoff Andersson för Försvarsverkens civila personals förbund
i en den 24 januari 1927 dagtecknad, till militieombudsmannen insänd
skrift, att militieombudsmannen måtte verkställa undersökning och vidtaga
de åtgärder, som kunde anses vara av förhållandena påkallade.

I den åsyftade tidningsartikeln anfördes bl. a. följande:

7 —- Mililicombudsmannens ämbetsberättelse.

Enligt de bestämmelser, som gälla för varvsarbetarna, skola dessa, om de
äro bosatta inom Stockholms stad, erhålla fri vård av flottans läkare.
Magnusson var mycket svårt sjuk, varför en son till honom telefonerade
till doktor Dahlman och anmodade honom att besöka den sjuke. Dahlman
sade sig då ej ha tid men efter ytterligare begäran från Magnussons son,
sade Dahlman, att det kostade 8 kronor, om han skulle komma. Det upplystes
då, att familjen troligen ej för tillfället hade några pengar, och efter
denna upplysning avslutade Dahlman telefonsamtalet utan några vidare
ceremonier. Senare besöktes den sjuke av flottans sjukbesökare, och sedan
denne anmodat Dahlman, inställde han sig hos Magnusson. Efter att ha
sett på den sjuke och gjort några uttalanden, frågade Dahlman fru Magnusson,
om hon visste vad det kostade. Då hon besvarade den frågan nekande,
upplyste Dahlman, att det kostade 8 kronor. Detta trots att Magnusson
var berättigad till fri sjukvård. Familjen hade icke heller nu några
pengar, vilket meddelades Dahlman, varvid denne förklarade, att de skulle
dagen efter infinna sig på flottans sjukrum på Skeppsholmen och betala 8
kronor, så skulle de få recept på den medicin Magnusson skulle ha.

I tidningsartikeln berördes även ett uppträde, som, efter det Magnusson
avlidit, skulle hava förekommit vid ett av Magnussons son för erhållande
av dödsattest avlagt besök i Dahlmans hem i Äppelviken.

I infordrad förklaring anförde Dahlman, bland annat: Någon dag i
slutet av november eller början av december 1926 hade Dahlman i sitt
hem påringts av en person, som sagt sig vara en anhörig till varvsarbetaren
nr I 7103 Magnusson, och anmodats att göra ett sjukbesök hos
denne vid Lindhagensgatan. Dahlman hade då upplyst om, att han ej
vore skyldig att såsom tjänsteläkare infinna sig hos Magnusson, enär
denne bodde utanför det område, inom vilket Dahlman vore skyldig att
göra sjukbesök, (i detta fall ej väster om Fridhemsgatan, där Kungsholms
tull legat, ty vid Dahlmans tillträdande som läkare hade av dåvarande förste
läkaren meddelats Dahlman, att stationens distriktsläkare ej vore skyldig
att göra sjukbesök hos varvsarbetarna utanför Stockholms stads gamla
tullar). Dahlman hade dock lovat komma. På förfrågan vad sjukbesöket
skulle komma att kosta, hade Dahlman sagt 8 kronor. Härpå hade den
telefonerande meddelat, att det finge vara med besöket. Några dagar senare
hade en av flottans sjukbesökare ombett Dahlman att göra ett sjukbesök
hos Magnusson. Dahlman hade gjort besöket samma dag, varvid
han funnit att Magnusson ej kunde vårdas i sitt hem utan fordrade sjukhusvård.
Dahlman hade erbjudit sig ombesörja Magnussons intagande å
garnisonssjukhuset. Detta hade varken den sjuke eller hans hustru velat
vara med om. Dahlman hade då erbjudit sig att remittera Magnusson
till S:t Eriks sjukhus, men även detta hade mött deras motvilja. Dahlman
hade då tillsagt dem, att då de ej ville finna sig i hans anordningar,
han ej kunde göra något mera. Något recept hade ej varit tal om. Då
Dahlman stod i begrepp att gå, hade han upplyst Magnussons hustru om,
att arvodet för sjukbesöket ifråga utgjorde 8 kronor. Då Magnussons
hustru härtill genmält, att hennes man hade fri läkarvård, hade Dahlman

sagt henne, hur det därmed förhölle sig. Dahlman hade upplyst henne
om att Magnusson kunde få fri läkarvård av distriktsläkaren i Kungsholmens
västra distrikt, om blott medellöshetsintyg anskaffades. En av
de följande dagarna hade en dotter till Magnusson infunnit sig på Dahlmans
mottagning å flottans sjukrum och anhållit om ett recept på smärtstillande
medicin för sin fader. Detta hade hon fått. Därjämte hade hon
bett att få lämna 8 kronor för Dahlmans besök hos hennes fader. Att
Dahlman skulle hava sökt tilltvinga sig de 8 kronorna med receptet som
ett slags borgen vore osanning. Sedel mera hade Dahlman flera gånger
skrivit recept på smärtstillande medicin till Magnusson på de anhörigas
anmodan. Några dagar före jul hade Dahlman, på grund av resultatet
av en verkställd urinundersökning, utskrivit en remiss för Magnussons
intagande på garnisonssjukhuset och samtidigt upplyst Magnussons son, att
Magnusson vore i oundgängligt behov av sjukhusvård. Sedan hade Dahlman
ej hört något från Magnusson, förrän han den 25 december erfarit,
att Magnusson samma dag avlidit.

Efter det klaganden avgivit påminnelser samt i ärendet verkställts utredning
angående omfattningen av den varvsarbetarna i Stockholm tillkommande
rätt till sjukvård i kvarter (angående denna utredning se
skrivelse till Konungen den 21 maj 1927, refererad i denna ämbetsberättelse
sid. 177 tf.), meddelade militieombudsmannen den 21 maj 1927 följande
resolution i ärendet: Av skäl, som av militieombudsmannen närmare
utvecklats i en samma dag till Konungen gjord framställning, funne
militieombudsmannen, att Magnusson såsom arbetare vid flottans varv i
Stockholm jämlikt gällande bestämmelser varit berättigad att vid iråkad
sjukdom erhålla fri läkarvård i sitt inom stadsdelen Kungsholmen belägna
hem, samt att Dahlman, vilken hade sig anförtrodd läkarvården i kvarter
inom nämnda stadsdel, följaktligen varit pliktig att utan någon kostnad
för Magnusson göra erforderligt sjukbesök i dennes hem. Dahlman hade
således icke varit berättigad att för det av honom avlagda sjukbesöket
hos Magnusson betinga sig och uppbära det i ärendet omförmälda beloppet,
8 kronor. Då emellertid Dahlman i nu berörda hänseende syntes
hava förfarit i enlighet med en vid stationen uppkommen, av vederbörande
förste läkare godkänd praxis, enligt vilken endast de personer, som vore
bosatta inom Stockholms stads gamla tullar, finge åtnjuta fri läkarvård i
kvarter, hade militieombudsmannen, ehuru meddelade bestämmelser icke,
såvitt visats, gåve något stöd för berörda praxis, funnit Dahlmans nämnda
förfarande icke vara av beskaffenhet att för honom kunna föranleda ansvar
för tjänstefel. Vad i övrigt från klagandens sida lagts Dahlman till
last kunde såsom innefattande handlingar utom tjänsten icke föranleda
något militieombudsmannens ingripande.

Med skrivelse samma den 21 maj delgav militieombudsmannen Dahlman
innehållet av berörda resolution samt överlämnade en avskrift av ovannämnda
skrivelse till Konungen. Härjämte anförde militieombudsmannen

100

följande: Av stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm hade
med skrivelse den 8 februari 1927 till militieombudsmannen överlämnats
en av Magnussons änka till varvschefen vid flottans station i Stockholm
ingiven framställning om återbekommande av det för Dahlmans läkarbesök
utbetalda beloppet, 8 kronor. Såsom framginge av militieombudsmannens
i ärendet meddelade resolution, jämförd med skrivelsen till
Konungen, ansåge militieombudsmannen Dahlman icke hava varit berättigad
att för ifrågavarande sjukbesök uppbära betalning. Då Dahlman
följaktligen enligt militieombudsmannens uppfattning vore skyldig att
återställa det under oriktig förutsättning erlagda beloppet, hade militieombudsmannen
till stationsbefälhavaren återställt änkan Magnussons nyssnämnda
framställning, på det att Dahlman genom stationsbefälhavarens
försorg skulle bliva satt i tillfälle att återbära beloppet ifråga.

I skrivelse den 14 juni 1927 meddelade stationsbefälhavaren följande.
Förste läkaren å stationen hade fått sig ärendet delgivet till kännedom
och för förste marinläkaren Dahlmans delgivande med anmodan till denne
att till stationsbefälhavaren inbetala det i handlingarna omförmälda beloppet,
8 kronor. Sedan detta belopp blivit till stationsbefälhavaren återbetalt,
hade detsamma översänts till varvschefen för att återbetalas till
änkan efter förenämnde varvsarbetare och hade kvitto från henne den
14 juni inkommit till stationsbefälhavaren.

14. Oriktig- besvärshänvisning i mål om avskedspremie.

Förre styrmannen av 3. graden i flottan E. N. Paulsson företedde hos
militieombudsmannen ett av marinförvaltningen den 21 april 1927 på besvär
av Paulsson meddelat utslag i fråga om avskedspremie, av vilket
utslag inhämtades, att Paulsson, som den 30 januari 1927 avgått ur tjänst,
hos vederbörande stationsbefälhavare anhållit om avskedspremie; att, sedan
stationsbefälhavaren genom resolution den 18 februari 1927 förklarat avskedspremie
icke skola utgå, Paulsson hos marinförvaltningen anfört besvär
häröver; samt att marinförvaltningen, som i ovannämnda utslag förklarat
sig icke finna skäl göra ändring i överklagade resolutionen, tillika
föreskrivit, att den, som icke åtnöjdes med utslaget, ägde att hos Kungl.
Maj:t söka ändring genom besvär, vilka skulle inom viss tid ingivas eller
insändas till försvarsdepartementet.

I skrivelse till marinförvaltningen den 14 maj 1927 anförde militieombudsmannen,
efter att hava redogjort för utslagets innehåll, följande''.
Enligt 1 § 1 mom. a) i kungörelsen den 12 december 1924 med föreskrifter
angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m.
skulle besvär, som jämlikt hittills gällande bestämmelser kunnat hos
Kungl. Maj:t fullföljas i statsdepartementen, i stället fullföljas till och
avgöras av kammarrätten i mål om avlöningsförmån, såvitt förmånen

101

enligt fastställd stat eller annan gällande föreskrift skulle utgå under
sådana förhållanden, att fråga, huruvida förmånen rätteligen åtnjutits,
författningsenligt kunde såsom anmärkningsmål komma under kammarrättens
prövning. Denna bestämmelse torde vara tillämplig å mål angående
avskedspremie, och borde följaktligen i förenämnda mål hänvisning
hava meddelats om att besvär mot utslaget skulle anföras hos kammarrätten.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades marin förvaltningen
att till militieombudsmannen inkomma med yttrande.

I yttrande den 19 maj 1927 anförde marinförvaltningen följande. Marinförvaltningen
erinrade till en början att 1 § i den av militieombudsmannen
åberopade kungörelsen omnämnde följande särskilda slag av mål, nämligen
mål om avlöningsförmån, mål om resekostnads- och traktamentsersättniug,
mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller
annan dylik förmån. Under de här uppräknade förmåner och rättigheter
skulle man med en bokstavlig tillämpning icke kunna inrymma vissa förmåner,
som tilldelades icke pensionsberättigade befattningshavare i anledning
av avsked, nämligen avskedspremie eller sådan avskedsersättning,
som i anledning av beslut vid 1925 års riksdag skulle utgå till vissa, i
anledning av försvarets omorganisation övertaliga befattningshavare. Dock
hade marinförvaltningen, i enlighet med den av militieombudsmannen
uttalade uppfattningen, tidigare ansett även mål om förmåner av sist omförmäld
beskaffenhet böra fullföljas till kammarrätten och förfarit enligt
denna uppfattning, men sedan Kung!. Maj:t genom beslut den 11 mars
1927 till prövning upptagit hos Kungl. Maj:t anförda besvär över ett av
ämbetsverket meddelat, med besvärshänvisning icke försett beslut om avskedsersättning,
hade marinförvaltningen icke undgått att finna föreskrifterna
om instansordningen kunna lämna rum för olika tydning jämväl i
mål om avskedspremie. På grund härav hade ämbetsverket vid meddelande
av den anmärkta besvärshänvisningen funnit sig böra taga hänsyn
därtill att en rättelse av en hänvisning, som befunnits felaktig, skulle
med mindre omgång för den klagande kunna ombesörjas hos Kungl. Maj:t
än hos kammarrätten. Dessa skäl läge till grund för berörda besvärshänvisning.
Marinförvaltningen skulle — såväl för underlättande av förvaltningsarbetet
som av hänsyn till de rättssökande — finna önskvärt att
förklaring utverkades angående tillämpningen av omförmälda föreskrifter
i mål av nyss angiven beskaffenhet.

Handlingarna i det av marinförvaltningen åberopade, av Kungl. Maj:t
genom beslut den 11 mars 1927 avgjorda ärendet utvisade följande. Sedan
timlönaren J. A. Möller uti en av varvschefen vid flottans station i Stockholm
till marinförvaltningen överlämnad skrivelse anhållit, att han, som
varit anställd dels vid ingenjördepartementet av flottans varv i Stockholm
under tiden den 8 maj 1886—den 19 december 1888, dels ock vid varvets
byggnadsdepartement såsom smed vid dockbygget å Beckholmen från och

T 02

mod den 2 februari 1922, måtte vid blivande avsked från sistnämnda
anställning med utgången av år 1926 få komma i åtnjutande av avskedsersättning
enligt kungörelsen den 15 januari 1926 angående förtidspension
och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och
marinen, hade marinförvaltningen enligt beslut den 7 januari 1927, enär
avskedandet icke vore en följd av den under ar 1925 beslutade nya försvarsorganisationen,
jämlikt 1 § i berörda kungörelse funnit framställningen
icke kunna bifallas. Häröver hade Möller uti en till försvarsdepartementet
den 21 januari 1927 inkommen skrift hos Kungl. Maj:t
anfört besvär under yrkande, att avskedsersättning måtte tillgodokomma
honom. Över besvären hade marinförvaltningen, efter vederbörandes
hörande, den 17 februari 1927 avgivit utlåtande. Genom beslut den .11
mars 1927 lämnade Kungl. Maj:t besvären utan bifall.

Efter det Paulsson jämlikt den meddelade besvärshänvisningen hos
Kungl. Maj:t anfört besvär över marinförvaltningens först omförmälda
utslag den 21 april 1927, förordnade regeringsrätten, hos vilken besvären
föredrogos den 23 augusti 1927, att på grund av bestämmelserna i kungörelsen
den 12 december 1924 med föreskrifter angående fullföljd av
talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. handlingarna i målet
skulle överlämnas till kammarrätten för den åtgärd, som på nämnda
ämbetsverk ankomme.

Med skrivelse den 8 oktober 1927 bragte militieombudsmannen regeringsrättens
ovannämnda beslut till marinförvaltningens kännedom.

15. Fråga om tjänstekungörelsers införande i tidningar.

I en den 13 augusti 1927 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde utgivaren av tidningen Norra Bohuslän redaktören Carl Hall
i Strömstad bland annat följande: Befälhavaren för Uddevalla rullföringsområde
nr 30 hade sedan några år tillbaka låtit införa rullföringsområdets
annonser allenast i de i Uddevalla utkommande tidningarna. Hall hade
dels genom telefonsamtal, dels ock skriftligen framhållit för rullföringsbefälhavaren
det olämpliga uti, att meddelande av det slag, varom här
vore fråga, icke delgåves genom andra tidningar än de, som utkomma i
Uddevalla, då dessa endast i enstaka fall lästes i länets norra del. Samtidigt
hade Hall med bestyrkta sifTror från postkontoret i Strömstad visat,
att tidningen Norra Bohuslän vore den av ortens tidningar, som utan
jämförelse intoge främsta rummet i spridning, en ställning som tidningen
bevisligen innehaft i mer än trettio år. I klagoskriften hemställde Hall
bland annat, att militieombudsmannen måtte förständiga rullföringsbefälhavaren
att i tidningen Norra Bohuslän införa de annonser, vilka häri
utfärdade och som berörde Norra Bohuslän, intill dess att det kunde visas,
att annan lokaltidning hade lika stor eller större spridning.

Vid klagoskriften liade fogats ett den 8 augusti 1927 dagtecknat intyg
från postkontoret i Strömstad av innehåll, att genom nämnda postkontor
ifrågavarande dag vore rekvirerade av Strömstads Tidning 810 exemplar
och av Tidningen Norra Bohuslän 2,332 exemplar.

I skrivelse don 18 augusti 1927 anmodade militieomhudsmannen befälhavaren
för Uddevalla rullföringsområde nr 30 majoren Verner Zetterberg
att inkomma med förklaring i ärendet.

Med anledning härav anförde majoren Zetterberg i en den 22 augusti
1927 dagtecknad skrivelse bland annat följande. Sedan påpekande till
rullföringsexpeditionen inkommit, att största besparing med annonser för
inkallelse av värnpliktiga borde iakttagas, hade Zetterberg beslutit att
annonsera rullföringsområdet vidkommande kungörelser i länets mest
spridda tidningar inom rullföringsområdet och hade då stannat i beslut,
att nämnda kungörelser skulle införas i Bohusläningen med en upplaga
av 12,000 exemplar, Bohus-Posten med en upplaga av 5,300 exemplar och
Kuriren med en upplaga av 4,000 exemplar, vilka representerade de olika
politiska åsikterna hos högern, liberalerna och socialdemokraterna, och att
annonser till övriga tidningar ej skulle utgå. Enligt § 98 mom. 3 andra
stycket i inskrivningsförordningen av den 23 december 1925 ägde rullföringsbefälhavare
införa kungörelser, där honom bäst syntes, och hade
Zetterberg till alla delar handlat rätt och ej av ovilja mot någon, då
endast de mest spridda tidningar erhållit kungörelserna.

Vid skrivelsen fanns fogat ett av två personer bestyrkt tryckt cirkulär
till tidningen Bohusläningens annonsörer, innehållande uppgifter å det
antal exemplar av tidningarna Bohusläningen, Bohus-Posten och Kuriren,
som den 30 mars 1927 enligt postjournal utginge till uppräknade postanstalter.
Enligt dessa uppgifter utginge till postanstalter inom rullföringsområdet
av Bohusläningen 4,141 exemplar, av Bohus-Posten 1,201
exemplar och av Kuriren 732 exemplar. I cirkuläret meddelades vidare
bland annat, att postupplagan nämnda dag vore för Bohusläningen 6,731
exemplar, för Bohus-Posten 2,542 exemplar och för Kuriren 915 exemplar,
samt att Bohusläningens totalupplaga vore omkring 12,000 exemplar.

Vid Zetterbergs skrivelse hade dessutom fogats ett av tidningen Kuriren
den 19 augusti 1927 avgivet intyg av innehåll bland annat, att tidningens
totalupplaga nämnda dag utgjorde 4,100 exemplar.

I påminnelseskrift, dagtecknad den 7 september 1927, anförde redaktören
Hall härefter bland annat följande. Rullföringsbefälhavarens beslut att
införa annonserna i »länets mest spridda tidningar» kunde skenbart äga
berättigande, men om dessa »mest spridda tidningar» likväl icke täckte
det område, annonserna avsåge, vore ju kungörelsen ändå förfelad. Såvida
kungörandet icke blott vore eu formell akt, borde detta väl ske medelst
de tidningar, som var på sin ort vore mest spridda. En värnpliktig i
norra delen av länet vore icke betjänad av att kungörelserna infördes i
några i Uddevalla och dess närhet mycket spridda tidningar, om den värn -

104

pliktige aldrig finge se tidningarna ifråga och kanske i många fall icke
ens hade vetskap om deras tillvaro. Men hur kunde rullföringsbefälhavaren
veta, att han valt de mest spridda tidningarna i länet? Härför
hade han icke ens anfört något sannolikhetsbevis. Vad som hade bevisvärde
i detta fall vore de officiella postsiffrorna, och sådana hade ingen
mer än Hall framvisat. Härmed ville Hall visst icke betvivla, att uppgifterna
om Uddevallatidningarnas postsiffror vore riktiga, men de hade
bort, jämförda med Norra Bohusläns postsiffror, giva rullföringsbefälhavaren
skäl att även taga reda på Norra Bohusläns totalupplaga. Men
rullföringsbefälhavaren hade gjort sitt val efter en förutfattad mening
och hade icke infört annonserna i de tre mest spridda tidningarna. Icke
heller syntes det välbetänkt att bestämma annonseringen efter några politiska
hänsyn. Den vägen syntes Hall mycket farlig och kunde leda in
på vägar, som borde vara militären främmande vid fullgörande av dess
tjänsteplikt. De i Uddevalla utkommande tidningarna hade sitt spridningsområde
i städerna Uddevalla och Lysekil och trakterna däromkring,
således i mellersta delen av Bohuslän. I mycket ringa utsträckning vore
de spridda i länets södra och norra delar. Beträffande norra delen av
länet hänvisade Hall till en bifogad, av honom uppgjord uppställning
över spridningen. Av denna uppställning framginge, att tidningarna i
Uddevalla endast undantagsvis lästes i norra delen av länet, och att på
icke mindre än sex av ortens 21 poststationer icke funnes ett enda exemplar
från någon tidning i Uddevalla. Om dessa förhållanden hade rullföringsbefälhavaren
icke bort leva i okunnighet, om han sökt taga reda på tidningarnas
spridning, innan han fattat sitt beslut. Den av rullföringsbefälhavaren
åberopade bestämmelsen i inskrivningsförordningen om rätt
för honom att införa kungörelser, där honom bäst syntes, finge väl ej
tolkas på annat sätt, än att kungörelsernas syfte i första hand skulle tillgodoses,
och innebure väl en skyldighet att pröva, var kungörandet bäst
behövdes. Att förlägga kungörandet till blott en del av länet och lämna
en annan del oberörd kunde väl ej anses bra och på intet sätt bäst.

Den till Halls skrivelse fogade uppställningen över spridningen av vissa
tidningar i norra delen av länet hade följande lydelse:

•Tablå övep tidningarnas spridning i norra delen av Bohus län.

(Siltrorna för tidningarna i Uddevalla äro hämtade ur major Zetterbergs förklaring åtföljande
bilaga, siffrorna för Norra Bohuslän äro hämtade från närslutna postbevis).

	Norra Bohuslän	Bohus- läningen	Bohus- Posten	Kuriren
Björneröd ......................................	<17	6	3	10
Bullaren ......... ...............................	45	48	53
Grebbestad.......................................	172	55	39	21
Havstensund ....................................	45	9	6	3
Hälle ...........................................	40		—	—
Hogdals-Medby.................................	48
Kragenäs..........................................	74	24	S
Koster............................................	31	—	—	—
Lur ................................................	93	6	29	—
Lommelanda....................................	23	_	_	-
Näsinge ........... ..............................	105	4	8	27
Orrekläpp ......................................	151	40	44	6
Resö...............................................	40	1	2	1
Rossö-Hamn ....................................	42		—
Sannas ............................................	60	15	3
Skee................................................	317	5	15	7
Tanum.............................................	68	5		1
Tanumshede ....................................	127	20	56	t
T jämo.............................................	25	—		—
Wassbotten......................................	13	8	1
Överby .......................................	97	5	7	2.»

Vid uppställningen fanns närslutet ett av postkontoret i Strömstad den
6 september 1927 utfärdat intyg, utvisande, att till de i uppställningen
upptagna orterna utginge det antal exemplar av tidningen Norra Bohuslän,
som i uppställningen angivits.

Sedermera inkom från redaktören Hall ytterligare en skrivelse, vari
uppgavs, att tidningen Norra Bohusläns totalupplaga för närvarande utgjorde
omkring 4,000 exemplar.

Vid skrivelsen hade fogats en förteckning över det antal exemplar av
tidningarna Bohusläningen, Norra Bohuslän, Bohus-Posten och Kuriren,
som abonnerats å poststationerna inom rullföringsområdet nr 30. Enligt
förteckningen skulle detta antal utgöra för Bohusläningen 4,045 exemplar,
för Norra Bohuslän 1,869 exemplar, för Bohus-Posten .1,178 exemplar och
för Kuriren 721 exemplar.

I skrivelse den 17 november 1927 till majoren Zetterberg anförde militieombudsmannen,
efter att hava redogjort för vad i ärendet i huvudsak

106

förekommit, följande. I fråga om spridningen av de i ärendet ifrågakomna
tidningarna framginge av de lämnade uppgifterna

att totalupplagan utgjorde för

Bohusläningen ........................

Bohus-Posten............................

Kuriren....................................

Norra Bohuslän ....................

att totala postupplagan utgjorde för

Bohusläningen........................

Bohus-Posten...........................

Norra Bohuslän ....................

Kuriren....................................

12,000 ex.
5,300 »
4,100 »
4,000 » ;

6,731 ex.
2,542 »
2,332 »
915 »

samt att postupplagan inom rullföringsområde nr 30 utgjorde för

Bohusläningen ..
Norra Bohuslän

Bohus-Posten.....

Kuriren..............

enligt Bohuslä- enligt Halls
ningens cirkulär förteckning

4,141 ex. 4,045 ex.

1,869 »
1,201 » 1,178 »

732 » 721 »

I fråga om införande i tidningarna av kungörelse om värnpliktigas inkallelse
till tjänstgöring gällde för närvarande bestämmelsen i § 98 inskrivningsförordningen
den 23 december 1925, att rullföringsbefälhavare
skulle i en eller flera tidningar inom rullf öring sområdet tillkännagiva,
när och var de tjänstgöringsskyldiga värnpliktiga skulle inställa sig,
ävensom varest fullständig kungörelse om tjänstgöring funnes anslagen.
I förut gällande inskrivningsförordning hade motsvarande bestämmelse
den lydelsen, att rullföringsbefälhavaren skulle låta införa av honom utfärdad
kungörelse om värnpliktstjänstgöring i en eller flera av ortens
mest spridda tidningar.

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat, hade denna ändring vidtagits
av den anledningen, att det kunde möta och även mött svårighet
att fastställa vilka tidningar, som borde betraktas såsom »ortens mest
spridda», och hade därför en bestämmelse av denna lydelse ansetts mindre
lämplig. Däremot hade genom ändringen icke avsetts, att det skulle vara
överlämnat till vederbörande rullföringsbefälhavare att vid val av annonsorgan
för ifrågavarande kungörelser förfara efter gottfinnande. Då ändamålet
med annonseringen i tidningar vore, att innehållet i kungörelsen
skulle bliva känt .för de därav berörda värnpliktiga, borde rullföringsbefälhavaren
givetvis tillse, att annonseringen skedde i den eller de tidningar,
som vore ägnade att på ett effektivt sätt bringa kungörelsen till
de värnpliktigas kännedom. Särskilt i fråga om avlägsna och med dåliga
kommunikationer försedda orter, där kungörelsens uppläsande i kyrkorna

107

eller anslående u anslagsplatserna icke kunde förutses leda till mera allmän
kännedom om dess innehåll, torde tidningspressen vara det viktigaste
medlet för spridning av dylik kännedom. Vid valet av annonsorgan borde
därför hänsyn tagas till tidningarnas spridning inom det rullföringsområde,
kungörelsen avsåge.

Såsom av den anförda bestämmelsen i inskrivningsförordningen framginge,
lämnade densamma åt vederbörande rullföringsbefälhavare att bestämma,
huruvida annonsering skulle ske i en eller flera tidningar; och
hade lian givetvis att beakta de anvisningar om sparsamhet, som härutinnan
meddelats. Men, i den mån annonsering i flera tidningar ägde
rum, borde vid valet mellan de tidningsorgan, som kunde ifrågakomma,
den spridning de ägde inom rullföringsområdet vara vägledande.

Då det icke tillkomma militieombudsmannen att meddela föreskrift, i
vilken eller vilka tidningar kungörelser skulle införas, hade militieombudsmannen
ansett vad i ärendet förekommit icke föranleda annan åtgärd,
än att militieombudsmannen — under framläggande av den framkomna
utredningen om de olika tidningarnas spridning — meddelade
majoren Zetterberg sin uppfattning rörande förevarande författningsbestämmelses
innebörd.

16. Räkningar, avseende portionsförbättring, likviderade med senare

uppkomna besparingsmedel.

Vid inspektion av skeppsgossekåren i Marstrand, som av tjänstförrättande
militieombudsmannen förrättades den 17 augusti 1926, påträffades
bland förskottshandlingarna tre kvitterade räkningar, nämligen en
räkning av den 22 juli 1926 från firman V. Berg i Marstrand för »påsksaker»
å ett belopp av 25 kronor 70 öre, en räkning av den 25 juli 1926
från firman J. Kristiansson i Marstrand för ägg m. m. å ett belopp av
166 kronor 65 öre samt en räkning av den 19 maj 1926 från firman J.
Forsell i Lysekil för kex, nötter och fikon å ett belopp av 95 kronor
97 öre.

T. f. intendenten marinintendenten av 1. graden O. S. Rheborg upplyste
vid inspektionstillfället härom följande: Berörda rekvisitioner både
verkställts av numera i Sydamerika vistande underofficeren av 2. graden
Roland Hansson. Räkningarna hade till en början icke ansetts kunna
likvideras, då verkställda undersökningar givit vid handen, att några
medel för gäldande av ifrågavarande varor, vilka antagligen rekvirerats
i och för portionsförbättring, icke förefunnes. Ifrågavarande varor hade
ej heller av uppbördsmannen upptagits i proviantredogörelserna. Som
intet bevis för att de ifrågavarande varorna kommit kåren tillgodo förelåg,
hade t. f. intendenten i skrivelse till kårchefen den 21 juni 1926
föreslagit, att undersökning skulle verkställas vid krigsrätt till utrönande

108

av, huruvida icke proviantuppbördsmannen vore skyldig ersätta proviantartiklarna
ifråga.

Sedan kårchefen underställt ärendet stationsbefälhavaren vid flottans
station i Stockholm, hade från denne ankommit följande resolution i
ärendet.

»Remitteras till kårchefen i Marstrand, med anmodan att, därest de å
räkningarna upptagna proviantartiklarna m. m. blivit levererade till
kåren, förse räkningarna med attest därom och därefter likvidera räkningarna
såsom rent förskott, hörande kostnaderna sedermera bokföras
nästkommande höst, sedan kårens matinrättning åter trätt i verksamhet
och tillräckliga besparingar för räkningarnas likviderande förefinnas.
Handlingarna återförväntas, försedda med upplysning om vad som åtgjorts.
Därest räkningarna kunnat likvideras, böra avskrifter därav i
stället för originalen bifogas handlingarna. Sthim Flottans Civilexp. d.
20 juli 1926.

P. b.

Ernst Lindgren.»

Räkningarna hade sedermera likviderats såsom rent förskott och skulle
enligt kårchefens beslut bokföras, då tillräckliga besparingar uppstått
hösten 1926.

Med anledning av vad sålunda anmärkts, anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse den 20 augusti 1926 till marinförvaltningen,
att ämbetsverket måtte, efter verkställd utredning i ärendet, till militieombudsmannen
inkomma med utlåtande.

Till svar härå överlämnade marinförvaltningen med skrivelse den 7 juli
1927 yttranden den 21 september 1926 och den 26 april 1927 av stationsbefälhavaren
vid flottans station i Stockholm samt den 1 februari och den
1 juni 1927 av marinförvaltningens revisionskontor samt utlät sig även
för egen del.

I skrivelsen den 21 september 1926 anförde stationsbefälhavaren följande.
I början av juni månad 1926 hade till stationsbefälhavaren från
chefen för skeppsgossekåren i Marstrand inkommit en skrivelse, vari bland
annat anfördes följande. »Till Stationsbefälhavaren vid flottans station i
Stockholm. Med överlämnande av närslutna fakturor från

W. Berg å 25: 7 o

J. Kristiansson » 166: 65 och
J. Forsell » 95: 9 7,

får jag vördsamt anföra följande. Fakturorna ifråga upptaga till skeppsgossekåren
i Marstrand levererade varor, avsedda att betalas av gjorda
besparingar enligt proviantredogörelsens besparingsliggare. Uppbördsman
för kårens matinrättning har varit förrådskonstapel av 2. graden Roland
Hansson. Som de nämnda räkningarna ankommit till kåren först efter

10!)

det konstapel Hansson lämnat kären, har han icke av mig kunnat höras
i saken, men har proviantredogörelsen för maj rekvirerats som lån från
stationskontoret för att utröna, huruvida medel enligt besparingsliggaren
vore tillgängliga för de nämnda fakturornas likviderande. Då så icke
visat sig vara fallet, i det att utgående saldot blott utgör 7 öre, och som
ett anmärkningsvärt slarv synes föreligga från uppbördsmannens sida,
har jag ansett mig böra bringa förhållandet till stationsbefälhavarens
kännedom, varjämte jag vördsamt anhåller, att stationsbefälhavaren måtte
efter verkställd utredning av ärendet föranstalta om räkningarnas likvidering,
vare sig kronan eller uppbördsmannen kommer att få vidkännas
kostnaden. — — — — Marstrand den 8 juni 1926. E. Braunerhielm.»
Ärendet hade i vad det berörde dessa 3 räkningar återremitterats till kårchefen
i Marstrand med följande resolution. »Enär av skrivelsen ej framgår
i vad mån den enligt form. 84 till ''ändringar till reglemente för
marinen, del 1, att gälla från och med den 1 januari 1918’ föreskrivna
''Liggare över besparingar och portionsförbättringar’ utvisar, att medel
till portionsförbättringar funnits tillgängliga och portionsförbättringar
givetvis ej kunna ifrågakomma, med mindre än att liggaren vid dess avslutande
månaden före den, då portionsförbättringarna skola ifrågakomma,
visar, att medel finnas, som fullt täcka kostnaden för dessa portionsförbättringar,
återremitteras ärendet till kårchefen i Marstrand för fullständig
utredning i angivet hänseende.» I anledning härav överlämnade chefen
för skeppsgossekåren en av tjänstförrättande intendenten vid kåren verkställd
utredning, vari anfördes följande. »Till Chefen för skeppsgossekåren
i Marstrand. Enligt order d.nr 163 den 15 dennes beordrad inkomma
med utredning med anledning av resta krav mot chefen för skeppsgossekåren
från firmorna V. Berg och J. Kristiansson, båda i Marstrand,
samt J. Forsell i Lysekil enligt av dessa firmor i slutet av maj månad
detta år insända räkningar, får jag vördsamt anföra följande. Sedan
kårens proviantredogörelser för budgetåret 1925—1926 såsom lån hitförskaffats,
delvis från Kungl. Marinförvaltningen och delvis från stationskontoret
vid flottans station i Stockholm, bär jag därur gjort extrakt angående
verkställda besparingar och portionsförbättringar, som här närslutas.
Därav framgår, att några ytterligare medel för gäldande av varor i och
för proviantförbättringar icke finnas att tillgå, utan förefinnes i stället
en brist på kr. 0:2 3, beroende på vid april månads inträde felaktigt överfört
saldo. Vidare har jag utrönt, att de i meromnämnda räkningar upptagna
varorna aldrig blivit i proviantredogörelsen vare sig påförda eller
avförda, varför bland annat bestämmelsen i RM I § 354 mom. 4 icke av
uppbördsmannen efterföljts. Som intet som helst bevis för att de ifrågavarande
varorna kommit kronan till godo föreligger, får jag vördsamt
föreslå, att utredning i laga ordning verkställes vid krigsrätt för att
utröna, huruvida icke proviantuppbördsmannen är skyldig att ersätta
proviantartiklarna i fråga. Marstrand den 21 juni 1926. O. S. Rheborg

Kårintendent.» På grund av vad i kårintendentens skrivelse anförts,
hade det varit stationsbefälhavarens avsikt att överlämna ärendet till
krigsrätt i och för utredning. Emellertid hade det under ärendets vidare
behandling befunnits, att den i skrivelsen omförmälda uppbördsmannen
vid matinrättningen i Marstrand förrådskonstapeln av 2. graden Roland
Hansson under den 1 juli blivit överflyttad på övergångsstat, och att hans
hos härvarande kårchef uppgivna adress var Tunis. Vid dylikt förhållande
hade icke någon utsikt förelegat att genom krigsrättsbehandling vinna
någon utredning och klarhet i ärendet. Leverantörernas rätt till likvid
finge emellertid icke göras beroende av en eventuell långvarig utredning
utan borde ske snarast, oberoende av vem som i sista hand kunde anses
ersättningsskyldig. I anledning härav hade stationsbefälhavaren utfärdat
den resolution, som av tjänstförrättande militieombudsmannen anförts.
Ärendet hade sedermera återkommit till stationsbefälhavaren med förmälan,
att räkningarna likviderats såsom rent förskott och skulle bokföras,
då tillräckliga besparingar uppstått nästkommande höst. Samtidigt
hade bifogats avskrifter av tvenne av räkningarna och duplett av den
tredje av dem. Mot det av stationsbefälhavaren anbefallda förfaringssättet
kunde möjligen erinras, att kostnaden för portionsförbättringar, åtnjutna
under våren 1926, delvis komme att betalas av besparingar å mathållningen
under hösten 1926 och att de, som fått åtnjuta portionsförbättringarna,
sålunda icke bleve samma skeppsgossar som de, å vilkas
mathållning besparingarna skedde. Härvid torde dock ihågkommas, dels
att omsättningen av personalen endast bestode i att en årsklass skeppsgossar
avgått, dels ock att något annat sätt att ordna likvidfrågan icke
förefunnits. Det vore stationsbefälhavarens avsikt att, då övningarna vid
kåren i Marstrand åter toge sin början, från chefen för kåren infordra
fullständig utredning angående vem som utövat kontroll över kårens
matinrättning i fråga om uppkomna besparingar och medgivna portionsförbättringar.

Marinförvaltningens revisionskontors yttrande av den 1 februari 1927
innehöll följande. Av handlingarna i målet inhämtades, att uppbördsmannen
vid skeppsgossekårens i Marstrand matinrättning, förrådskonstapeln
av 2. graden Roland Hansson, för kårens räkning från vissa angivna firmor
inköpt ifrågavarande varor, avsedda att betalas av besparingar enligt
proviantredogörelsens besparingsliggare. Vid granskning av samma liggare
hade befunnits, att erforderliga besparingar för de uppkomna varukostnadernas
täckande vid tiden för upphandlingarna icke varit tillgängliga.
En undersökning av den vid kåren förda proviantliggaren hade givit vid
handen, att de inköpta artiklarna icke tagits till uppbörd. Att de likväl
blivit till kåren levererade finge anses ådagalagt genom kaptenen S. Elliots
å räkningarna tecknade attest. Sedan kårchefen efter verkställd utredning,
så långt sådan stått att vinna, underställt ärendet stationsbefälhavarens
vid flottans station i Stockholm prövning, hade denne förordnat

om räkningarnas likviderande och kostnadernas bokförande såsom förskott,
intill dess desamma kundo genom uppkommande besparingar definitivt
avföras. Mot rättmätigheten av ett sådant förfaringssätt ansåge sig dock
revisionen böra inlägga en bestämd gensaga, dels enär det, såvitt av
handlingarna framginge, icke finge anses med visshet ådagalagt, att de
ifrågakomna varupartierna kommit till användning för proviantförbättringsändamål,
dels på den grund att — även om så skulle varit fallet —
proviantförbättring, åstadkommen på bekostnad av i sådant syfte företagna
besparingar, principiellt syntes böra komma den personal till godo,
som fått vidkännas den till grund för besparingarna liggande minskningen
i normalportionsransonen. Då fullständig utredning i ärendet, avseende
bland annat klarläggande av den ordning, i vilken de omförmälda upphandlingarna
verkställts, icke syntes kunna åvägabringas och med hänsyn
till de med ansvarsskyldighetens utredande och ansvars utkrävande förenade
svårigheter — redogöraren vistades enligt uppgift å avlägsen utrikes
ort — samt på grund av övriga förekomna omständigheter, torde frågan
icke med fördel kunna göras till föremål för åtgärd i anmärkningsväg.
Rörande krigsrättsförfarande finge revisionen hänvisa till vad stationsbefälhavaren
i sådant hänseende anfört. I anledning av vad sålunda
andragits, syntes enligt revisionens förmenande annan utväg ej lämpligen
stå till buds än avlåtande till Kungl. Maj:t av framställning med förmälan
om vad i ärendet förekommit och begäran att erforderligt belopp
för kostnadernas täckande måtte ställas till förfogande.

Tjänstförrättande stationsbefälhavaren anförde i skrivelsen den 26 april
1927 följande. »Vad beträffade revisionskontorets invändning, att det icke
med visshet kunde anses ådagalagt, att varupartierna kommit till användning
för proviantförbättringsändamål, ville stationsbefälhavaren hänvisa
till ett av kasernbefälhavaren vid skeppsgossekåren i Marstrand den 13
april 1927 avgivet yttrande, av vilket framginge, att de varupartier, som
jämlikt stationsbefälhavarens resolution den 9 juni 1926, nr 429, betalts
med portionsförbättringsmedel, utspisats såsom portionsförbättringar. Med
anledning av vad revisionskontoret i övrigt anfört mot de av stationsbefälhavaren
anbefallda åtgärderna, åberopade stationsbefälhavaren gällande
reglementsföreskrifter rörande portionsförbättring. I RM 1 kap. 44, § 352: 5
föreskreves sålunda i Dåga om portionsförbättring, att »värdet efter fastställt
medelpris av besparade portioner eller av i portion ingående viss proviant,
vilka besparingar uppstått genom att manskap, som är berättigat att erhålla
portion in natura, uteblivit från vissa måltider eller genom att överblivna
födoämnen på ändamålsenligt sätt använts för mathållningen, må användas
för utspisningens förbättrande genom tillämpning av en kraftigare eller
mera omväxlande utspisning än den fastställda utspisningsstaten medgiver».
I fråga om redovisningen av de i nu nämnda paragraf angivna
besparingarna föreskreves i § 356: 2 bland annat, att uppkommande behållning
i värdet av besparingarna skulle för varje dag utföras i därför

112

avsedd kolumn i liggaren över besparingar och portionsförbättringar,
skolande vid månadens slut befintlig behållning överföras till följande
månad. Av ovan relaterade reglementsbestämmelser framginge sålunda,
att den av revisionsavdelningen hävdade uppfattningen att gjorda besparingar
principiellt borde komma den personal tillgodo, som bespisats i
matinrättningen vid tiden för besparingarnas uppkomst, icke stode sig,
enär det med hänsyn till den stora omsättningen av personal, som spisade
i en matinrättning, aldrig kunde tänkas inträffa, att precis samma personal,
som bespisats i matinrättningen under den månad, då de besparingar
åstadkommits, vilka skulle ligga till grund för portionsförbättringen,
även under den därpå följande månaden bespisades i matinrättningen och
därmed också komme i åtnjutande av dessa portionsförbättringar. Slutligen
finge i detta sammanhang framhållas, att av reglementsbestämmelserna
klart och tydligt framginge, att några besparingar i förevarande fall
aldrig uppkomme genom någon »minskning i normalportionsransonen»,
enär desamma, såsom ovan nämnts, allenast kunde uppkomma »genom att
manskap som är berättigat att erhålla portion in natura uteblivit från
vissa måltider eller genom att överblivna födoämnen på ändamålsenligt
sätt använts för mathållningen». Att manskap »uteblivit» torde i detta
fall innebära, att det frivilligt av någon anledning underlåtit att infinna
sig till en måltid. Mot revisionens förslag att skrivelse skulle avlåtas
till Kungl. Maj:t med begäran, att erforderligt belopp för kostnadernas
täckande måtte ställas till förfogande, hade stationsbefälhavaren visserligen
intet att erinra, men syntes det honom dock, som om ett dylikt förfarande
med hänsyn till vad ovan anförts icke borde vara av behovet påkallat.

Marinförvaltningens revisionskontors yttrande av den 1 juni 1927 innehöll
följande. Sedan revisionskontoret påvisat, att, såvitt av målet framginge,
något bevis för att omhandlade varupartier kommit för portionsförbättringsändamål
till användning icke förebragts och stationsbefälhavaren
i Stockholm i anledning härav föranstaltat om undersökning i
detta avseende, hade efter förhör med viss personal vid skeppsgossekåren
i Marstrand visshet numera vunnits, att ifrågavarande proviantartiklar
utspisats såsom portionsförbättringar. Med anledning av stationsbefälhavarens
i Stockholm andragande i fråga om sättet i allmänhet för portionsbesparingars
uppkomst finge revisionen framhålla, att reglementsföreskriften
därom att »överblivna födoämnen» finge användas för portionsförbättring
syntes bygga på just den förutsättningen, att vid utspisning
full normalportionsranson ej alltid komme till användning. Revisionskontorets
uttalande att proviantbesparingar syntes böra såsom portionsförbättring
komma principiellt den vid besparingstillfällena utspisade
personalen till godo, torde väl icke annorlunda kunna förstås än att i
stort sett denna personal borde ifrågakomma. Ett ordnande av förevarande
fråga i enlighet med stationsbefälhavarens förslag skulle i förevarande fall
medföra, att bland annat en årsklass, utan att motsvarande besparingar

funnes, finge åtnjuta portionsförbättring, medan i följd härav en annan
årsklass med tillgängliga besparingar berövades förmånen av dylik förbättring.
Av sådan orsak och enär alltjämt kvarstode det förhållandet, att
portionsförbättringar utspisats, utan att däremot svarande besparingar
förefunnits, ansåge revisionen, med vidhållande av sin tidigare uttalade
mening, att under förhandenvarande förhållanden annat och riktigare
tillvägagångssätt för den uppkomna frågans lösande än framställning till
Kungl. Maj:t icke förefunnes.

Marinförvaltningen anförde för egen del följande. Den utredning, som
i ärendet kunnat åvägabringas, gåve icke vid handen, huru den uppkomna
felaktigheten — bestående däri att ifrågavarande beställningar
icke blivit bokförda och att medel för deras gäldande icke funnits att
tillgå m. m. — i själva verket uppstått. Ämbetsverket Ange i berörda
hänseende åberopa stationsbefälhavarens yttrande. Vad likvideringen av
omförmälda tre räkningar beträffade, finge till en början anses ådagalagt,
att de å räkningarna upptagna varorna kommit kåren till godo i form av
portionsförbättringar. Leverantörerna hade också, såsom sig vederbort,
genom stationsbefälhavarens försorg utan större omgång bekommit sina
tillgodohavanden. Om allt tillgått i vanlig ordning, hade utgiften rätteligen
skolat gäldas av våren 1926 behållna portionsbesparingar vid kårens
matinrättning, men då sådana behållna medel vid tiden för räkningarnas
likvidering icke förefunnits, kunde det ej anses vara oriktigt, att stationsbefälhavaren
låtit verkställa likviden av omhänderhavande medel såsom
förskott. Härefter hade emellertid stationsbefälhavaren bort anmäla ärendet
till marinförvaltningen, för att medel för ändamålet skulle blivit anvisade.
Det i stället använda förfaringssättet att för den slutliga likvideringen
taga i anspråk senare uppkomna besparingsmedel vore ju i viss mån förklarligt,
ty dessa besparingar Ange enligt föreskrift i reglemente för marinen
del I § 352: 5 användas för dylikt ändamål, d. v. s. utspisningens förbättrande,
utan att man syntes kunna föreställa sig den extra förmånen av
portionsförbättring såsom någon rättighet bunden till de vid viss tid från
matinrättningen bespisade personer. Emellertid hade följden av de anbefallda
åtgärderna blivit, att den hösten 1926 vid matinrättningen spisande
personalen gått miste om portionsförbättringar till det sammanlagda belopp,
som räkningarna upptoge. Marinförvaltningen ansåge i likhet med dess
revisionskontor, att detta resultat hade kunnat och givetvis hade bort
undvikas. Av naturliga skäl torde en rättelse av berörda förhållanden
numera icke kunna anses vara av behovet påkallad. Marinförvaltningen
hade därför icke funnit sig böra vidtaga någon åtgärd i sådan riktning
men hade delgivit stationsbefälhavaren sin uppfattning i frågan.

Tjänstförrättande militieombudsmannen lät bero vid vad marinförvaltningen
anfört och åtgjort i ärendet.

.8 — Mititie ombudsmannens embetsberättelse.

114

17. Anmärkningar i vissa hänseenden mot handläggningen av ett
befordringsärende vid flottan.

I eu till militieombudsmannen ställd, den 25 november 1926 dagtecknacf
klagoskrift anförde styrmannen av 2. graden vid flottan Härvid Olsson
följande. Under oktober månad 1926 hade från chefen för underofficersoch
sjömanskårerna vid flottans station i Karlskrona till stationsbefälhavaren
vid stationen inlämnats förslag till befordringar såväl till flaggunderofficerare
som till underofficerare av 2. graden. Klaganden hade varit upptagen
på förslaget till befordran till flaggunderofficer vid flottan. Klaganden
hade fullgjort de fordringar, som erfordrades för nämnda befordran, såväl
vad tjänstemeriter som vad läkarutlåtande beträffade, samt dessutom utan
anmärkning godkänts av befordringskommissionen. Omedelbart innan utnämningarna
skulle ske eller fullmakterna underskrivas av stationsbefälhavaren,
hade två hrev av anonym författare anlänt, ett ställt till kårchefen
och ett till stationsbefälhavaren, båda härstammande från samma
källa och av lika lydelse. Stationsbefälhavaren hade då upphävt befordringskommissionens
eu gång fattade beslut samt inkallat kommissionen på nytt,
varvid till densamma överlämnats eu av de anonyma skrivelserna, och
hade kommissionen beordrats inkomma med nytt utlåtande med ledning
av nämnda skrivelse, vars innehåll varit av sådan art, att ansvar mot
anstiftarna folie under strafflagens 16 kap. 8 §. Befordringskommissionen
hade därefter återtagit sitt en gång efter gjord undersökning givna godkännande
angående klagandens person och inkommit med nytt utlåtande
med enhällig olämplighetsförklaring, och hade klaganden på grund av detta
utlåtande av stationsbefälhavaren uteslutits från befordran. Av de uppgifter,
som lämnats klaganden dels av kårchefen och dels av kommissionens
ordförande, syntes framgå, att kommissionen lämnat fullständigt felaktiga
och delvis lögnaktiga uppgifter angående klaganden vid fattande av sitt
andra beslut. Dessutom hade någon ny utredning utöver den förut gjorda,
icke verkställts på annat sätt än genom rådfrågningar och överläggningar
i korridorer och tamhurer med där påträffade kamrater, som stått främmande
för ämnet och för övrigt haft ett visst intresse av att få klagandens
befordran stoppad. Härav framgånge, att beslutet fattats med direkt intryck
frän den brottsliga anonyma skrivelsens innehåll. Klaganden anhölle
om militieombudsmannens ingripande för att vinna rättelse, så att han
omedelbart befordrades till flaggunderofficer i flottan och, i den mån som
befordringar på stat ägde rum, insattes i den tur, klaganden skulle haft,
om den ordinarie befordringen icke stoppats. För denna sin anhållan ville
klaganden åberopa, dels att han blivit orättvist behandlad, dels ock att,
om rättelse i anmärkta förhållande ej gjordes, genom detta fall skapats ett
prejudikat, som komme att menligt inverka på underofficerskårens säkerhet.
Om detta fall finge passera oanmärkt, komme med sannolikhet återfall i

framtiden att ske, enär det vore allmänt känt, att myndigheterna allt som
oftast uppvaktades med dylika anonyma skrivelser om personer i tjänst,
som någon illasinnad individ på ett eller annat sätt ville skada.

Uti ett till klagoskriften gjort tillägg anförde klaganden, att av de undersökningar,
som han verkställt, framkommit, att den anonyma skrivelsen
vore ett led i en hämndeakt mot klaganden för det han i början av 1926
till myndigheterna anmält vissa oegentligheter, som under längre tid skulle
hava florerat på stamkompanierna mellan avlöningsofflcerarna och diverse
affärsinnehavare på platsen. Klaganden hade då tjänstgjort på 5. matroskompaniets
expedition och till dåvarande kompanichefen anmält ifrågavarande
tillvägagångssätt, vilket haft till följd, att bestämmelser utkommit
för att för framtiden stävja detsamma. Härigenom hade en stor del av
de tjänstgörande och även f. d. avlöningsunderofficerarna blivit komprometterade,
och det hade i hemlighet bildats en grupp, som gjort till sin
uppgift att göra allt vad i deras förmåga stått samt använda alla till buds
stående medel för att hämnas.

I skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona den
29 november 1923 anhöll militieombudsmannen att stationsbefälhavaren
måtte efter vederbörandes börande inkomma med yttrande med anledning
av klagomålen, och anförde stationsbefälhavaren i ett den 3 december 1926
avgivet yttrande följande. Klaganden hade ursprungligen föreslagits av
befordringskommissionen till befordran, varefter klaganden upptagits på
kårchefens till stationsbefälhavaren ingivna befordringsförslag. Samma
morgon befordringsärenden skulle föredragas för stationsbefälhavaren hade
anlänt en anonym skrivelse, vilken stationsbefälhavaren icke läst. Tjänstförrättande
1. adjutanten hade emellertid beordrats taga del av innehållet
och därefter meddelat, att skrivelsen innehölle allvarliga beskyllningar
mot klagandens karaktär och vandel (RMI, bil. 14, § 4: 2). Då befordringskommissionen
uppenbarligen icke ägt kännedom om i skrivelsen nämnda
förhållanden, vilka, under förutsättning att de varit sanna, ovillkorligen,
i likhet med vad i dylika fall förut skett, bort föranlett kommissionen
att avstyrka befordran (RMI, bil. 14, § 4: 2), hade densamma omedelbart
sammankallats samt erhållit den anonyma skrivelsen (RMI, bil. 14, § 5).
Härvid hade meddelats, att, om kommissionen efter därav tagen del ansett
sig böra göra efterforskningar för att kontrollera skrivelsens sanningsenlighet
och därvid fått denna bestyrkt, kommissionen vore oförhindrad
inkomma med nytt befordringsutlåtande över klaganden, därest så prövades
rättvist. Kommissionen hade tillika särskilt underrättats, att stationsbefälhavaren,
som icke själv läst skrivelsen, icke hade någon som helst önskan,
att kommissionens utlåtande skulle ändras. Nytt befordringsförslag hade
därefter avgivits, vari kommissionen enhälligt uttalat sig mot befordran
av klaganden. Även kårchefen hade med anledning av vad som förekommit
avstyrkt klagandens befordran. Med stöd härav hade klaganden förbigåtts
vid de av stationsbefälhavaren den 30 oktober 1926 företagna befordringar.

116

Klagandens påstående, att stations befälhavaren skulle upphävt befordringskommissionens
en gång fattade beslut och beordrat densamma att inkomma
med nytt befordringsförslag, vore, som av det ovanstående framginge,
oriktigt. Likaledes vore det icke med sanningen överensstämmande, att
kommissionen skulle lämnat felaktiga och lögnaktiga uppgifter. Jämlikt
bestämmelserna i RMI, bil. 14, § 9:3 saknade kommissionen varje befogenhet
att yppa något av vad som förekommit vid kommissionens överläggningar
och hade ej heller, stationsbefälhavaren veterligen, efter sitt sammanträde
den 29 oktober på annat sätt uttalat sig i ärendet, vare sig skriftligen
eller muntligen i någon annan form, än som framginge av befordringskommissionens
rent sakligt hållna utlåtande. På anförda skäl ansåge
stationsbefälhavaren den vidtagna åtgärden fullt överensstämmande med
gällande reglementsbestämmelser och deras syfte, varför stationsbefälhavaren
hemställde, att det framställda klagomålet icke måtte föranleda någon
militieombudsmannens vidare åtgärd.

Vid detta yttrande voro fogade dels följande av befordringskommissionens
ledamöter undertecknade skrivelse till chefen för underofficers- och sjömanskårerna.

»Till Chefen för underofficers- och sjömanskårerna.

Sedan befordringskommissionen denna dag genom upplysningar från
statens tjänsteman inhämtat, att anmärkningar med fog kunna göras mot
signalstyrmannen U O 2 graden Härvid Olssons karaktär och vandel, få
undertecknade, som avgivit sitt omdöme den 18 dennes utan att äga kännedom
om nämnda förhållanden, härmed vördsamt överlämna nytt yttrande
rörande bemälde underofficer.

Karlskrona den 29 oktober 1926.

dels ock det i skrivelsen omförmälda nya yttrandet, innehållande meddelande
att kommissionen funnit styrmannen av 2. graden Härvid Olsson
med hänsyn till karaktär och vandel olämplig för befordran med 6 röster
mot och 0 röster för lämplighetsförklaring.

Sedan militieombudsmannen lämnat klaganden tillfälle att inkomma
med påminnelser, anförde denne i en den 17 december 1926 dagtecknad
påminnelseskrift följande. Stationsbefälhavaren hade medgivit, att en
anonym skrivelse mottagits, vilken skulle innehålla allvarliga beskyllningar
mot klagandens karaktär och vandel, samt hade åberopat RMI bil. 14
§4:2 såsom stöd för sin åtgärd att ånyo inkalla kommissionen och RMI
bil. 14 § 5 såsom stöd för åtgärden att till kommissionen överlämna
nämnda skrivelse. Härav framginge att stationsbefälhavaren tagit så

Adolf Cassel

J. O. E. Petersson

Knut Bengtsson P. E. Nilsson

E. Liljegren
J. W. Svensson».

starkt intryck av skrivelsen, att denna jämställts med de i KMI bil.
14 § 5 omtalade handlingar såsom en fullt legitim handling. Mot detta
förfaringssätt ville klaganden anmärka, att, så vitt han kunde förstå,
reglementet med ordet handlingar icke avsåge några andra än fullt officiella
sådana. Då klaganden den 2 november 1926 anhållit om företräde
hos kårchefen för att begära upplysning om orsaken till att han blivit
förbigången till befordran, hade kårchefen meddelat klaganden händelseförloppet,
vilket i stort sett sammanfölle med vad stationsbefälhavaren i
sitt yttrande anfört. Kommissionens huvudmotiv för det senaste utlåtandet
skulle hava varit två punkter i den anonyma skrivelsen, nämligen
dels att klaganden skulle hava dåliga ekonomiska förhållanden, så att
hans lön tagits i utmätning för skulder, dels att han skulle hava varit
stämd och ådömd barnuppfostringsbidrag. Vad den förra punkten anginge,
ville klaganden hänvisa till ett vid skriften fogat intyg från stadsfogden
i Karlskrona, vilket bevisade, att påståendet vore lögn. Beträffande den
andra punkten ville klaganden framhålla, att han aldrig blivit ådömd
barnuppfostringsbidrag men väl år 1917 frivilligt undertecknat en förbindelse
för nämnda ändamål. I den mån kommissionen kunnat taga
detta förhållande såsom vägande skäl för förklaring, att klaganden vore
olämplig till befordran, funne klaganden detta högst egendomligt, enär
vid samma tid en annan underofficer blivit av kommissionen godkänd
och även befordrad, oaktat han, kommissionen ej ovetande, verkligen blivit
dömd att betala dylikt bidrag. Beträffande stationsbefälhavarens uppfattning,
att den vidtagna åtgärden överensstämde med gällande reglementsbestämmelser,
överlämnade klaganden till militieombudsmannen att
bedöma, huruvida icke såväl stationsbefälhavaren som befordringskommissionen
begått oförstånd i sin tjänstutövning, enär en ur rättslig synpunkt
sett värdelös och enligt allmänna strafflagen straffbar skrivelse jämställts
med i RMI bil. 14 § 5 omtalade handlingar och använts vid bedömandet
av klagandens lämplighet för befordran till flaggunderofficer vid
flottan.

Vid denna skrift voro fogade dels ett av stadsfogden i Karlskrona den
17 december 1926 avgivit intyg av innehåll, att under de senaste fem åren
i klagandens lön icke verkställts någon utmätning till gäldande av enskild
borgenärs fordran, dels ock ett av sakföraren Samuel Bolander den
L november 1926 utfärdat intyg, att klaganden åtminstone de senaste åtta
åren, så vitt Bolander hade sig bekant, icke haft dåliga affärer utan, vad
Bolander kunnat finna, ordentligt fullgjort sina förbindelser.

I skrivelse till stationsbefälhavaren den 20 januari 1927 anhöll militieombudsmannen,
att stationsbefälhavaren måtte från den befordringskommission,
som avgivit de i ärendet omförmälda utlåtandena, infordra yttrande
över klagomålen samt med dylikt yttrande jämte avskrift av den
anonyma skrivelse, som genom stationsbefälhavarens försorg lämnats till
kommissionen, till militieombudsmannen inkomma.

118

Med skrivelse den 2 februari 1927 överlämnade med anledning härav
tjänstförrättande stationsbefälhavaren ett av kommissionen den 28 januari
1927 dagtecknat yttrande i ärendet. I detta yttrande anförde kommissionen.
Kommissionen hade sammanträtt den 29 oktober 1926, på sätt
framginge av stationsbefälhavarens yttrande. Vid sammanträdet hade beslutats
att icke fästa något avseende vid den anonyma skrivelsen men
att inhämta närmare upplysningar rörande Olssons karaktär och vandel.
Härvid hade befunnits, att Olsson hade införsel i sin lön enligt skriftligt
meddelande till kassören vid flottans kassa. Vidare hade från kassören
inhämtats, att fordringar å Olsson varje månad uttagits i kassan under
en längre tid, dock icke under de sista månaderna. På grund av inhämtade
upplysningar hade kommissionen beslutat att till kårchefen avlåta
den skrivelse, som funnes bland handlingarna. Jämlikt gällande bestämmelser
hade icke någon av kommissionens ledamöter lämnat Olsson någon
uppgift om vad som förekommit vid överläggningarna. Dennes uppgift i
detta hänseende rörande kommissionens ordförande vore sålunda oriktig.
Därest kommissionens uttalande därutinnan ansåges påkallat, ville kommissionen
framhålla, att den vidhölle sitt den 29 oktober 1926 gjorda uttalande
rörande Olssons karaktär och vandel.

Vid kommissionens skrivelse var fogad avskrift av ett den 13 december
1918 från stadsfogden i Karlskrona till kassören vid flottans kassa därstädes
avlåtet meddelande av innehåll, att stadsfogden nämnda dag beviljat
införsel i Olssons avlöning av tjänst vid flottan till gäldande av
barnuppfostringsbidrag för ett den 31 januari 1918 fött barn med 20 kronor
i månaden till dess förfallna belopp vore guldna och därefter 15 kronor
i månaden.

I den skrivelse, varmed tjänstförrättande stationsbefälhavaren överlämnade
kommissionens yttrande, meddelades tillika, att avskrift av den anonyma
skrivelsen icke kunnat anskaffas, enär det ena exemplaret därav
makulerats och det andra, vilket överlämnats till klaganden, icke kunnat
av honom utfås, då detsamma enligt uppgift skulle hava förkommit.

Sedan militieombudsmannen lämnat klaganden tillfälle att inkomma
med påminnelser i anledning av befordringskommissionens yttrande ävensom
anmodat honom att till militieombudsmannen om möjligt översända
den anonyma skrivelsen i original eller bestyrkt avskrift, anförde klaganden
i en den 17 februari 1927 dagtecknad skrift bland annat följande. Dä
den anonyma skrivelsen jämställts med och behandlats såsom en vanlig
tjänsteskrivelse, borde densamma jämlikt RMI § 208 c) och § 209 d)
finnas i endera adjutantens eller sekretarens vård. Om skrivelsen makulerats,
vilket framginge av tjänstförrättande stationsbefälhavarens skrivelse,
syntes här föreligga tjänstefel, och finge klaganden med stöd av nämnda
paragrafer hemställa om vidtagande av den åtgärd, som av nämnda
tjänstefel kunde föranledas. Angående tilldragelserna vid sammanträdet
den 29 oktober 1926, varvid upplysningar skulle inhämtats angående kla -

II!)

gandens karaktär och vandel, hade utrönts, att dessa upplysningar härrörde
sig från tider långt efter den 29 oktober. Hos någon myndighet
hade bevisligen denna dag ej gjorts någon som helst förfrågan angående
klagandens person. Stadsfogden i Karlskrona hade intygat, att omkring
den 4 eller 5 november vid 9-tiden på morgonen till exekutivkontoret
ankommit ett bud från kommissionens ordförande med uppdrag att efter
höra, huruvida några utmätningar för skulder funnes på klaganden. Kassören
i flottans kassa hade även intygat, att av honom ej begärts någon
upplysning angående klaganden förrän någon dag i medio av december
månad, då kommissionens ordförande telefonledes begärt upplysningar
men av kassören blivit ombedd att komma nod personligen. Först någon
dag i slutet av januari månad hade ordföranden själv anlänt till flottans
kassa och därvid tagit avskrift av den år 1918 från stadsfogden i Karlskrona
till kassören avlåtna skrivelsen om införsel i klagandens lön. Av
det anförda syntes tydligt framgå, att kommissionen vid det extra sammanträde,
vartill den av stationsbefälhavaren blivit kallad, ej gjort någon
undersökning utan med ledning av den anonyma skrivelsen ändrat sitt
en gång fattade och undertecknade beslut samt inkommit med nytt yttrande.
Klaganden ville även framhålla, att befordringskommissionen omkring
den 8 oktober 1926 erhållit namnuppgift på de underofficerare, som
den 31 i samma månad skulle befordras, och under denna långa tid inhämtat
de upplysningar om samtligas karaktär och vandel, som varit
erforderliga för deras godkännande eller icke. Resultatet av denna tids
arbete hade, vad klaganden beträffade, blivit ett godkännande, med anledning
varav klaganden av kårchefen upptagits på förslaget till befordran
till flaggunderofficer vid flottan. Denna befordran skulle hava verkställts,
om inte den anonyma och obestyrkta skrivelsen tillkommit samt såväl
stationsbefälhavaren som befordringskommissionen tagit den hänsyn till
densamma, som i ärendet framkommit. Av kommissionens yttrande till
kårchefen vid motiveringen av dess ändrade beslut syntes framgå, att
kommissionen ej under den till dess förfogande ställda tiden fullgjort sitt
värv på tillfredsställande sätt, varför klaganden hemställde, att militieombudsmannen
måtte taga i övervägande, huruvida kommissionen borde
•ställas under åtal för försummelse i tjänstutövning. Angående de skäl,
som kommissionen framlagt såsom motiv för klagandens underkännande,
ville klaganden framhålla, att desamma voro fullständigt omotiverade.
Inom underofficerskåren funnes ett mycket stort antal personer, som hade
dels införsel i lön och dels exekutiva indrivningar för verkligt åsamkade
skulder. Bland dessa funnes ett flertal flaggunderofficerare, som månatligen
betalade stora summor i jämförelse med vad som påpekats angående
klaganden. Klaganden hade under sin 29-åriga tjänstetid inom vapnet,
i vad såväl tjänstbarhet som uppförande beträffade, fullgjort dels de fordringar,
som gällande reglemente bestämde, och dels de fordringar, som
av stationsbefälhavaren stipulerats för vinnande av befordran. Klaganden

120

hemställde därför, att befordringskommissionens utlåtande lämnades utan
avseende, enär varken förtjänst eller rättvisa därvidlag tagits i beaktande.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till stationsbefälhavaren av den
2 mars 1927 anhållit, att stationsbefälhavaren måtte från befordringskommissionen
infordra och till militieombudsmannen insända yttrande över
vad klaganden i nyssnämnda påminnelseskrift anfört, såvitt det avsåge
kommissionen, varvid kommissionen även borde lämna uppgift å den
statens tjänsteman, från vilken, enligt kommissionens skrivelse den 29
oktober 1926, upplysningar angående klaganden inhämtats, ävensom att
stationsbefälhavaren måtte till militieombudsmannen insända utdrag ur
rulla över underofficerspersonalen, såvitt anginge klaganden, samt avgiva
det nya yttrande, vartill befordringskommissionens yttrande samt handlingarnas
innehåll i övrigt kunde giva anledning, insände stationsbefälhavaren
med skrivelse den 8 april 1927 det begärda yttrandet jämte
»Duplett av rulla för signalstyrmannen underofficeren av 2. graden Härvid
Olsson» samt en den 7 april 1927 dagtecknad till stationsbefälhavaren ställd
skrivelse från kassören vid stationskontoret marinintendenten av 1. graden
A. C. P. Modigh, varjämte stationsbefälhavaren för egen del avgav nytt
yttrande.

Befordringskommissionen anförde i sitt nämnda yttrande bl. a. följande.
Kommissionen hade i sitt yttrande den 28 januari 1927 anfört, att den
inhämtat vissa upplysningar rörande klaganden från kassören i flottans
kassa, vilken sålunda vore den tjänsteman, som omförmäldes i kommissionens
skrivelse den 29 oktober 1926. Det vore osanning att de av kommissionen
omtalade upplysningarna härrörde sig från tider långt efter
den 29 oktober 1926, såsom klaganden påstått. Upplysningarna hade inhämtats
telefonledes av kommissionens ordförande i närvaro av samtliga
ledamöter vid sammanträdet den 29 oktober. Klagandens uppgifter angående
bud från kommissionens ordförande till exekutionskontoret den 4
eller 5 november vore oriktiga. Kommissionens ordförande hade aldrig
sänt något bud till exekutivkontoret. Däremot förhölle det sig så, att
ledamoten Liljegren endast av intresse för saken och medlidande med
klaganden tidigt på morgonen dagen efter kommissionens sammanträde
besökt exekutivkontoret för att söka reda på utmätningar angående klaganden.
Härvid hade intet för denne graverande hittats, vilket av Liljegren
omedelbart anmälts för kommissionens ordförande. Telefonförfrågningarna
den 29 oktober, ej någon dag i medio av december, såsom klaganden
oriktigt uppgivit, hade beredvilligt besvarats av kassören. Denne
hade aldrig bett kommissionens ordförande att komma ned personligen.
Däremot förhölle det sig så, att kommissionens ordförande den 30 »november»
1 1926 omkring klockan 10 förmiddagen personligen besökt kassan för

1 Av sammanhanget framgår, att felskrivning här ägt rnm: det skall tydligen vara den 30
oktober 192G.

121

att i anledning av Liljegrens nyssnämnda anmälan kontrollera att icke något
misstag blivit begånget vid de av kassören föregående dag lämnade uppgifterna.
Kassören hade då icke varit tillstädes, men samma uppgifter,
som denne lämnat, hade erhållits från kassiirens biträden, nämligen att
fordringar å klaganden under en längre tid varje månad uttagits i kassan.
Vid sådant förhållande hade kommissionens ordförande icke funnit någon
anledning till vidare åtgärder beträffande klaganden. Med anledning av
vad klaganden vidare i sin påminnelseskrift anfört, ville kommissionen
framhålla, att till densamma den 8 oktober 1926 och dagarna närmast
därefter överlämnats handlingar rörande sammanlagt 117 underofficerare,
angående vilka kommissionens yttrande önskats snarast möjligt, i varje
fall före den 20 oktober, på det att befordringsärendena sedermera skulle
kunna hinna vederbörligen handläggas av såväl kårchef som stationsbefälhavare
före den 30 i samma månad, då befordringarna skulle äga rum.
Vid behandlingen av dessa underofficerare hade kommissionens ordförande
och övriga ledamöter ingen anledning hetvivla, att den personalkännedom,
som kommissionen ägde, skulle vara tillfyllest vid fullgörande av det
kommissionen åliggande uppdraget. Beklagligtvis hade detta visat sig
icke vara fallet beträffande klaganden, men sedan tillfälle till rättelse
beretts kommissionen, hade denna ansett det vara sin skyldighet att begagna
sig av detta tillfälle.

Marinintendenten Modigh anförde i sin ovannämnda skrivelse följande.
Exakta data för Modighs samtal med ordföranden i befordringskommissionen
kommendörkaptenen Cassel vore det givetvis omöjligt att nu lämna.
Modigh kunde endast säga, att han någon gång i slutet av föregående
år på förfrågan meddelat Cassel telefonledes, att klaganden sedan flera år
tillbaka och alltjämt varje månad hade införsel i sin lön för barnuppfostringsbidrag,
samt att han varje månad under flera års tid i kassan
haft exekutorial att lösa, varvid Modigh tillagt »måhända dock med undantag
för den senaste tiden». Detta påstående hade Modigh sedermera
vid Cassels två å tre gånger under 1927 gjorda besök i kassan upprepat.
Av i flottans kassa sedan november 1922 förvarade sammandrag av exekutionsverkets
exekutorial framginge, att klaganden från nämnda tid till
november 1926 med högst få undantag (det längsta uppehållet maj—oktober
1926) varje månad haft avdrag från sin lön för dylika exekutorial.

I sitt nya yttrande anförde stationsbefälhavaren bland annat. Klaganden
hölle före, att tjänstefel skulle hava förekommit vid behandlingen av den
anonyma skrivelsen, enär densamma ej funnes bland handlingarna. Enligt
vad som framginge av justitieombudsmannens berättelse till 1927 års riksdag,
sid. 300, diariefördes emellertid icke numera till honom inkomna
anonyma skrifter, varför anklagelsen för tjänstefel torde vara i princip
obefogad, även om i detta speciella fall det finge anses beklagligt, att
skrivelsen förstörts. Det hade nämligen annars varit lätt att nu, när tid
stode till buds för närmare undersökning, konstatera, huruvida de mot

122

klaganden framkomna beskyllningarna varit sanningsenliga även i andra
hänseenden, än befordringskommissionen vid ärendets brådskande behandling
kunnat fastslå. Klaganden hade av handlingarna att döma underlåtit
att efterkomma anmaningen att inkomma med den anonyma skrivelsen,
utan att därför något skäl angivits. Såsom sin uppfattning av
målet i dess helhet ville stationsbefälhavaren framhålla, att befordringskommissionens
arbete, i och för sig av synnerligen grannlaga natur,
otvivelaktigt erbjudit avsevärda svårigheter vid den massbefordran, som
ägt rum den 1 november 1926, vilket förhållande förklarade, att klaganden
ursprungligen kunnat föreslås till befordran; att kommissionen, sedan den
fått anledning ingå på närmare prövning av klagandens karaktär och
vandel, sökt i vederbörlig ordning inhämta sådana upplysningar, som vore
ägnade att belysa densamma, men att tiden härför varit knapp; att kommissionen
likväl ansett sig hava erhållit tillräckliga bevis för att taga
ställning i frågan och därvid enhälligt avstyrkt befordran av klaganden;
att klagandens senare aktion i hög grad givit stöd för den åsikten, att
befordringskominissionens uppfattning om bristerna i hans karaktär och
vandel vore riktiga; samt alt, när klaganden undanhölle den skrift, på
vilken full bevisning i ena eller andra riktningen kunde byggas, anledning
funnes förmoda, att bevisen ifråga övervägande skulle gå honom
emot.

Av den insända dupletten av rullan inhämtades, att klaganden vore
född den 8 augusti 1879, att han den 21 januari 1898 inskrivits vid sjömanskåren
såsom 3. klass sjöman, att han den 29 juni 1907 befordrats till
underofficerskorpral och den 31 december 1914 utnämnts till underofficer
av 2. graden vid flottan, att han under hela sin tjänstetid såväl i land
som ombord i uppförande haft betyget 10 med undantag av en period om
tio månader under åren 1916—1917, under vilken han haft betyget 9 i
uppförande, att han den 5 september 1899 blivit dömd till fem dagars
vaktarrest för undanhållning m. m., men att han under tiden därefter
icke haft annan bestraffning, än att han den 12 april 1915 blivit ådömd
fyra dagars arrest utan bevakning för försummelse.

Klaganden, som med skrivelse den 3 mars 1927 till militieombudsmannen
insänt ett av stadsfiskalen i Karlskrona den 2 i samma månad utfärdat intyg
av innehåll, att klaganden, såvitt å stadsfiskalskontoret förda diarier
utvisade och i övrigt kunnat utrönas, ej varit för brott eller förseelse häk
tad, tilltalad eller dömd, anförde sedermera i en den 20 april 1927 dagtecknad
skrift bland annat följande. Såväl stationsbefälhavaren som befordringskommissionen
hade genom sitt sätt att uttrycka sig om samt tolka den
mycket omtalade frågan om innehållning i lön framställt denna fråga i eu
sådan dager, att dylikt skulle anses såsom vanhedrande, ja till och med
brottsligt, enär såsom av utredningen framginge, detta vore det enda påvisade
argumentet för befordringskominissionens ändrade beslut. Vid
granskning av detta argument funne man, att skillnad måste göras mel -

lau olika slag: av innehållning» r. Det funnes sådana, som kunde anses såsom
vanhedrande, oeh återigen andra, som vore så gott som alldagliga och
av sådan natur, att det funnes blott ett ringa antal personer i samhället,
åtminstone av de mindre bemedlade, som helt undgått desamma. Vad det
förra slaget anginge, vore dit att hänföra de fall, då eu person bleve för
brott eller förseelse åtalad och ådömd böter eller då en person genom skuldsättningar,
som han ej klargjorde för sig, till sist bleve stämd och genom
exekutiv indrivning ålagd att betala sina skulder. Om åter en person av
eu eller annan orsak komme på restlängd för skatt, dröjde det icke länge,
förrän skatten uttoges av exekutionsverket, och om den skattskyldige vore
löntagare, verkställdes så gott som omedelbart införsel i hans löneförmåner.
Det kunde till och med för många vara förenat med en viss förmån
att på detta sätt betala sina utskylder, enär ett större belopp därigenom
bleve uppdelat i smärre poster. Då varken stat eller kommun bleve lidande
härpå, kunde ett sådant sätt för skattens erläggande ej anses såsom vanhedrande
och ännu mindre tyda på dålig karaktär och vandel. Det vore
säkerligen icke stationsbefälhavaren obekant, att sådana innehållning»!-gjorts för betydligt högre personer än en underofficer av 2. graden. Intygen
från såväl stadsfogden som stadsfiskalen i Karlskrona visade, att
några vanhedrande uttagningar icke gjorts å klagandens lön, vilket även
bestyrktes av det svar, som enligt kommissionens egen skrivelse lämnats
ledamoten Liljegren. Om kassören i flottans kassa även blivit tillfrågad
angående de övriga på befordringsförslaget upptagna underofficerarna,
skulle med all sannolikhet en större del stupat, därest, vid bedömandet av
karaktär och vandel, samma princip tillämpats som i fråga om klaganden.
Beträffande makulerandet av den anonyma, skrivelsen vidhölle klaganden,
att därigenom tjänstefel blivit begånget, enär ifrågavarande skrivelse behandlats
såsom en vanlig tjänsteskrivelse och dessutom föranlett en åtgärd
av så viktig karaktär som att fälla en dom över eu person, så att, utan giltiga
skäl, hela dennes framtid spolierades. Då en anonym skrifts ändamål
vore att ärekränka och skada den person, som den åsyftade, och ingen dömdes
efter anonym angivelse, funne klaganden stationsbefälhavarens uttalande
angående den av klaganden erhållna dupletten av skrivelsen oför
ståelig.

I skrivelse till stationsbefälhavaren den 25 augusti 1927 anhöll militieombudsmannen,
under hänvisning till det av marinintendenten Modigh till
stationsbefälhavaren den 7 april 1927 avgivna yttrandet, att stationsbefälhavaren
måtte från kassören vid stationskontoret infordra uppgifter angående
beskaffenheten och beloppet av de olika fordringar, som under ifrågavarande
tid på i nämnda yttrande angivet sätt uttagits ur klagandens lön.

Med anledning härav överlämnade stationsbefälhavaren med skrivelse
den 7 september 1927 ett av marinintendenten Modigh avgivet den 27 augusti
1927 dagtecknat yttrande jämte en därvid fogad förteckning. Modigh
meddelade i sitt yttrande, att endast vederbörande styrman själv eller exe -

124

kutionsverket i Karlskrona stad kunde lämna närmare upplysningar rörande
beskaffenheten av de uttagna fordringarna samt att Modigh i fråga
om beloppens storlek hänvisade till förteckningen. I sin skrivelse upplyste
stationsbefälhavaren, att förteckningen med anledning härav genom stadsfogdens
i Karlskrona försorg kompletterats med anteckningar angående
innehållningarnas art.

Förteckningen med därå av stadsfogden gjorda anteckningar var så lydande: »Förteckning

å innehållna belopp för styrman 2 gr. H. Olsson.

1922 Nov.	kr. 28: —	Torde avse	en	Harry Olsson
1923 Jan.	»	29: so	» »	»	»		»
Mars	»	28: —	» »	»	»		»
April	»	28: —	» »	»	»
Juni	»	53: 2 9	Kronoskatt 1922 till Augerum
Juli	»	40: —	»	1922 »		»
Aug.	»	45: —	»	1922 »		»
Sept.	»	28: —	Torde avse	en	Harry Olsson
Nov.		28: —	» »	»	»		»
Dec.	»	28: —	» »	»	»		»
1924 Jan.	»	61: 59	Kommunalskatt 1922 till Augerum
Febr.		60: —	»		1922		»
Juni	»	55:	»		1922	»	»
Juli	»	56: —	Kronoskatt		1923	»	»
Aug.	»	60: —	»		1923	»	»
Sept.	»	60: —	»		1923	»
Okt.		69: 30	»		1923		» Brandstod 9: 30
Nov.	»	53: 19	Kommunalskatt 1923
1925 Jan.	»	50: —	»		1923		»
Febr.	»	29: so	Torde avse	en	Harry Olsson
Mars	»	56: 5 6	Kommunalskatt 1923	till	Augerum 50: — kr. pens.
							avg. för barn 6: 5 6 kr.
April	»	60: —	»		1923	»	Augerum
Maj	»	55: —	»		1923	»	»
Juni	»	55: —	»		1923	»	»
Sept.	»	37: 7 6			1924	»	Karlskrona stad
Nov.	»	50: —	»		1924	»	» »
Dec.	»	35: —	»		1924	»	» »
1926 Jan.	»	50: —	»		1924	»
Febr.	»	50: 13	Kronoskatt		1925	»	» »
Mars	»	56: sb	»		1925	»	» » pens. avg.
							för barn kr. 6:5 6
April	»	50: —	»		1925	1>	» stad
Nov.	»	48: 0 2	Kommunalskatt	1925	y>	» »

125

A förteckningen hade, efter det de av stadsfogden dåra gjorda anteck
ningarna verkställts, av marinintendenten Modigh tillagts följande: »Innehållningar
för Harry Olsson ej gjorda å Härvid Olssons lön.»

I skrivelse den 28 september 1927 till stationsbefälhavaren anförde rnilitieombudsmannen,
efter att hava redogjort för vad i ärendet förekommit,
följande:

I fråga om den kommission, som har att avgiva yttrande över vederbörandes
lämplighet för befordran inom eller till underofficerskåren, meddelas
i RM I. bil. 14 bland andra följande bestämmelser.

§ 1.

I reglemente för marinen, del I §§ 211: 1 d och 212 c ävensom bil. 7a § 5: 2
omnämnda förslag till befordran vid eller i flottan och å reservstat .skola
åtföljas av:

yttrande från nedan i § 3 omnämnd kommission;

§ 3.

1. Kommission, som enligt § 1 har att till chefen för underofficers- och
sjömanskårerna avgiva yttrande vidi ifrågakommande befordran inom och
till underofficerskåren, utgöres under fredstid av en officer av regementsofficers
grad, en flaggunderofficer från vardera av underofficerskårens
avdelningar samt dessutom,

a) vid avgivande av yttrande vid besättande av flaggunderofficersbeställning:
av en flaggunderofficer, som, såvitt möjligt är, skall tillhöra den
yrkesgren, till vilken befordran kan ifrågakomma; och

2. Kommissionens ledamöter beordras av stationsbefälhavaren för varje
gång befordringsförslag skall avgivas.

§ 4.

1. Varje gång kommissionen sammankallas, meddelar chefen för underofficers-
och sjömanskårerna densamma uppgift å de underofficerare och
flaggkorpraler, angående vilkas lämplighet för befordran yttrande skall
avgivas.

2. Yttrandet skall innefatta ett uttalande, huruvida kommissionen anser
de av chefen för underofficers- och sjömanskårerna till befordran ifrågasatta
med avseende på karaktär och vandel härför lämpliga.

126

3. Särskilt yttrande (form.) avgives för varje befordringsgrupp och
tjänstegrad.

§ 5.

Chefen för underofficers- och sjömanskärerna ställer till kommissionens
förfogande alla handlingar, som kunna tjäna kommissionen till ledning vid
dess arbete, ägande kommissionen att hos bemälde chef göra framställning
om erhållande av de ytterligare upplysningar, kommissionen må finna vara
för uppdragets fullgörande erforderliga.

§ 6.

Vid kommissionens sammanträden tjänstgör den till ledamot utsedde
officeren såsom ordförande och den till tjänsteställning lägste ledamoten såsom
sekreterare.

§ 8.

Yttrande skall grundas på den personalkännedom kommissionens ledamöter
äga, på förefintliga betyg om uppförande samt på övriga till kommissionen
överlämnade handlingar.

§ 9.

1. Vid omröstning äger varje ledamot eu röst och beslut fattas med enkel
röstövervikt. Vid lika röstetal är ordförandens röst utslagsgivande.

Å yttrandet skall för envar antecknas antalet röster för och emot uttalande
om lämplighet för befordran, som vid företagen omröstning tillfallit
honom.

2. Yttrandet undertecknas av kommissionens samtliga ledamöter.

Uttalar någon ledamot från kommissionens beslut avvikande mening.

skall av honom avgivas skriftlig reservation, vilken bifogas yttrandet.

3. Vid kommissionens överläggningar föres icke protokoll, och må ledamot
av kommissionen icke yppa vad därunder förekommit.

Av de bestämmelser, som sålunda meddelats i fråga om befordringskomsionens
sammansättning och verksamhet, framginge, att stationsbefälharens
uppgift i förhållande till kommissionen inskränkte sig till att beordra
kommissionen att avgiva yttrande för varje gång befordringsförslag skulle
avgivas (§ 3 mom. 2). Kommissionen hade därefter att på grundval av de
i § 8 omnämnda förhållanden avgiva sitt yttrande, vilket endast skulle
innefatta uttalande, huruvida kommissionen ansåge den eller de till befordran
ifrågasatta med avseende på karaktär och vandel härför lämpliga.
Detta uttalande skulle åtfölja det befordringsförslag, som jämlikt RM I

1.27

$$ 211: 1 d och 212 c ävensom bil. 7 a, $ 5: 2 skulle av kårchefen avgivas till
stationsbefälhavaren. Därefter hade stationsbeiälhavaren att företaga utnämningsfrågan
till avgörande, varvid han givetvis icke vore bunden av
vare sig kommissionens uttalande eller kårchefens befordringsförslag.

Från den procedur, som sålunda föreskrivits, hade i förevarande fall av
vikelse ägt ruin, i det att, sedan kommissionen uttalat sig angående Olssons
lämplighet för befordran samt kårchefen avgivit sitt befordringsförslag
angående Olsson, kommissionen av stationsbefälhavaren beordrats att
ånyo sammanträda. Denna stationsbefälhavarens åtgärd hade företagits
med anledning av innehållet i den till stationsbefälhavaren samma dag be
fordringsärendet skulle föredragas anlända anonyma skrivelse; och hade i
samband med kommissionens förnyade sammankallande till densamma av
stationsbefälhavaren överlämnats denna skrivelse. Även om stationsbefälhavaren
med hänsyn till de meddelanden, som enligt yttrandet den 3 december
1926 genom hans adjutant lämnats kommissionen, icke kunde anses
hava, såsom Olsson gjort gällande, beordrat kommissionen att inkomma
med nytt utlåtande angående Olsson, kvarstode dock det förhållandet, att
stationsbefälhavaren, oaktat befordringskommissionen en gång avgivit sitt
omdöme angående Olsson, beordrat kommissionen att ånyo sammanträda
och därvid såsom utgångspunkt för de efterforskningar angående Olsson,
•som kommissionen kunde vilja anställa, till densamma överlämnat den
anonyma skrivelsen.

Redan stationsbefälhavarens åtgärd att på nytt sammankalla kommissionen
kunde enligt militieombudsmannens mening icke anses stå i överensstämmelse
med reglementets bestämmelser angående kommissionens
verksamhet. Enligt RM I bil. 14 § 3 mom. 2 skulle kommissionen av
stationsbefälhavaren beordras »för varje gång befordringsförslag skall
avgivas», och någon rätt för stationsbefälhavaren att, sedan kommissionens
omdöme om en person en gång avgivits, ånyo sammankalla kommissionen
för behandling av samma fråga omnämndes icke. Det läge för övrigt eu
ligt militieombudsmannens mening i sakens natur, att en dylik rätt icke
förefunnes. Befordringskommissionens uppgift vore strängt begränsad till
att avse vederbörandes karaktär och vandel, dess förhandlingar voro
strängt förtroliga och dess uttalande skulle utmynna i ett allmänt, icke motiverat
omdöme om vederbörandes lämplighet eller icke för befordran.
Denna kommissionens ställning skulle i hög grad äventyras, om det stode
den utnämnande myndigheten fritt att, därest densamma hade anledning
antaga några vissa omständigheter icke vara av kommissionen vid avgivande
av dess omdöme beaktade, ånyo sammankalla kommissionen för förnyat
upptagande av frågan om vederbörandes lämplighet. Befordringskommissionen
skulle i sådan händelse lätt förvandlas till ett utredningsoch
undersökningsorgan för den utnämnande myndigheten.

Till det enligt militieombudsmannens mening felaktiga i stationsbefälhavarens
åtgärd att ånyo sammankalla kommissionen komma det förhål -

128

landet att stationsbefälhavaren i samband därmed till kommissionen låtit
överlämna den anonyma skrivelsen. Till stöd iör denna åtgärd hade av
stationsbefälhavaren åberopats bestämmelsen i EM I bil. 14 § 5. Till
eu början finge emellertid framhållas, att denna bestämmelse icke innehölle
något om rätt för stationsbefälhavaren att överlämna några handlingar
till kommissionen. Därutöver ville militieombudsmannen framhålla
att då reglementet givetvis icke kunde ålägga kårchefen att tillhandahålla
kommissionen andra handlingar än officiella sådana, ifrågavarande bestämmelse
uppenbarligen endast åsyftade dylika handlingar. På grund av
ifrågavarande skrivelses karaktär bleve överlämnandet av skrivelsen till
sin innebörd ett tillhandahållande av muntliga upplysningar åt kommissionen
angående personen ifråga. För sådan åtgärd saknades varje stöd
i reglementet. Det finge i detta sammanhang påpekas, att det enligt 5 §
ankomme på kommissionen själv att hos kårchefen göra framställning om
erhållande av de ytterligare upplysningar, utöver överlämnade handlingar,
som kommissionen kunde finna vara för uppdragets fullgörande erforderliga,
samt att § 8 såsom grundval för kommissionens yttrande endast omnämnde
den personalkännedom kommissionens ledamöter ägde, uppförandebetyg
och övriga till kommissionen överlämnade handlingar. Det
läge för övrigt enligt militieombudsmannens mening i sakens natur, att om
den utnämnande myndigheten hade rättighet att, såsom i förevarande fall
skett, tillhandahålla kommissionen upplysningar angående vederbörandes
person, detta skulle äventyra kommissionens självständiga ställning och
kunna leda till att den utnämnande myndigheten bleve, låt vara indirekt,
deltagande i kommissionens överläggningar.

Vad därefter anginge befordringskommissionens förhållande i saken, så
hade visserligen Olsson uppgivit, att kommissionen skulle hava avgivit sitt
ändrade omdöme på grundval av de uppgifter om Olsson, som förekommit
i den anonyma skrivelsen, samt utan någon utredning för utrönande, huruvida
dessa uppgifter varit riktiga. I berörda hänseende hade emellertid
icke visats annat än, vad kommissionen uppgivit, eller att kommissionen
grundat sitt ändrade omdöme angående Olssons lämplighet för befordran
på upplysningar, som ordföranden i kommissionen samma dag, som kommissionen
ånyo sammanträtt, per telefon inhämtat från kassören vid stationskontoret.
De upplysningar, som kommissionen därvid inhämtat, hade
enligt kommissionens uppgift inneburit, dels att Olsson haft införsel i sin
lön för barnuppfostringsbidrag, dels att fordringar å Olsson uttagits i kassan
under en längre tid, dock icke under de sista månaderna.

Det sätt, på vilket ifrågavarande upplysningar inhämtats, gjorde det icke
möjligt att efteråt med visshet konstatera, vad vid ifrågavarande tillfälle
av kassören vid stationskontoret kunde hava meddelats. Av den vid kassörens
yttrande av den 27 augusti 1927 fogade »förteckning å innehållna
belopp för styrman 2 gr. H. Olsson», med därå genom stadsfogdens i Karlskrona.
försorg gjorda anteckningar framginge, att å förteckningen även

129

upptagits åtta poster, som avsäge inriehållningar ä annan persons lön. 1
den män vid besvarandet av de utav kommissionens ordförande gjorda förfrågningarna
angående exekutiva innehållningar å Härvid Olssons lön de
för denne andre person gjorda innehållningarna även kommit att tagas med
i beräkning — vilket att döma av kassörens uppgifter i haris yttrande av
den 7 april 1927 syntes hava skett — hade Härvid Olsson blivit bedömd på
delvis felaktiga uppgifter.

Kassören vid stationskontoret hade i sitt yttrande av den 27 augusti 1927
uppgivit, att endast vederbörande befattningshavare själv eller exekutionsverket
i Karlskrona stad kunde lämna närmare upplysningar rörande beskaffenheten
av de uttagna fordringarna. Huruvida kassören även vid besvarande
av kommissionsordförandens förfrågan den 29 oktober 1926 varit
ur stånd att lämna någon upplysning härom, undandroge sig militieombudsmannens
bedömande. I den mån detta varit fallet, hade kommissionen
vid sina efterforskningar hos stationskontoret endast erhållit den upplysningen,
att ur Olssons lön på exekutiv väg uttagits — förutom barnuppfostringsbidraget
— även andra fordringar, och hade, utan att ens taga
reda på vad dessa fordringar avsett, ansett den sålunda erhållna upplysningen
ägnad att läggas till grund för sitt omdöme om Olsson. Därest ett
dylikt förfaringssätt tillämpats, lämnade kommissionens behandling av
ärendet rum för befogad anmärkning.

Av den vid kassörens yttrande av den 27 augusti 1927 fogade förteckningen
framginge, att de belopp, som på grund av erhållna exekutorial uttagits
ur Härvid Olssons lön, endast utgjort Olsson påförda, på olika månader
fördelade krono- och kommunalskatter. Att skatter på angivet sätt
uttoges ur en befattningshavares lön kunde enligt militieombudsmannens
uppfattning icke i minsta mån innebära något för hans karaktär och vandel
nedsättande. Militieombudsmannen hade vid gjorda inspektioner inhämtat,
att dylikt sätt för uttagande av skatter förekomme i icke ringa omfattning.
Även för officerare hade nämnda sätt för uttagning av skatt
kommit till användning, utan att det skulle falla någon in att på grund
därav rikta någon anmärkning mot vederbörandes karaktär och vandel.
Enligt militieombudsmannens mening måste det således, i den mån kommissionen
haft kännedom om dessa innehållningars art, betecknas såsom i
hög grad anmärkningsvärt, att kommissionen kunnat tillmäta vad i detta
avseende förekommit någon betydelse för bedömande av Olssons karaktär
och vandel. Därest kommissionen icke haft vetskap om dessa innehållningars
art, hade kommissionen, som enligt sitt eget uttalande grundat sitt
ändrade omdöme om Olsson uteslutande på de från stationskontoret inhämtade
upplysningarna, såsom nyss utvecklats, icke behandlat ärendet med
vederbörlig omsorg.

Från stationskontoret hade kommissionen vidare inhämtat, att Olsson
taft införsel i sin lön för barnuppfostringsbidrag. Av vad kommissionen
härutinnan anfört framginge icke med tydlighet, huruvida i denna del till

9 —- Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

130

grund för kommissionens omdöme legat de förhållanden, under vilka Olsson
ådragit sig skyldighet att utgiva ifrågavarande uppfostringshidrag,
eller den omständigheten att införsel i Olssons lön beviljats till säkerhet
för bidragets utgivande. I den mån det sistnämnda varit fallet, gällde
därom vad ovan sagts i fråga om de ur Olssons lön på exekutiv väg uttagna
skatterna. Vad förstnämnda förhållande anginge, så hade Olsson oemotsagt
uppgivit, att annan underofficer, samtidigt som Olssons befordringsfråga
förelegat, av kommissionen förklarats lämplig för befordran och
även befordrats, oaktat han blivit dömd att utgiva ifrågavarande slags bidrag.
Vidare kunde framhållas, att vad i detta hänseende förekommit försiggått
för så lång tid sedan, att det skäligen icke syntes hava bort öva inverkan
på den föreliggande befordringsfrågan.

Militieomhudsmannen funne således, att mot behandlingen av ifrågavarande
befordringsärende kunde riktas befogade anmärkningar i olika avseenden,
samt att klaganden hade berättigat anspråk på att, så snart tillfälle
därtill yppade sig, ånyo bliva prövad i fråga om lämpligheten för befordran
till flaggunderofficer. På grund av vad i förevarande ärende förekommit
borde den kommission, som därvid skulle uttala sig angående
klagandens lämplighet för befordran, bestå av andra ledamöter än de personer,
som avgivit utlåtandet av den 29 oktober 1926.

Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll militieomhudsmannen,
att stationsbefälhavaren måtte inkomma med nytt yttrande i ärendet och
därvid meddela, huruvida tillfälle kunde beredas klaganden att på ovan
angivet sätt ånyo komma under bedömande för befordran. Med hänsyn
till den principiella betydelse, militieomhudsmannen tillmätte frågan,
huruvida stationsbefälhavarens åtgärder i förevarande fall att ånyo sammankalla
kommissionen och till densamma överlämna den anonyma skrivelsen
kunde anses stå i överensstämmelse med gällande föreskrifter i reg
lemente för marinen, skulle i yttrandet tillika angivas, huruvida stationsbefälhavaren
i tilläventyrs framdeles uppkommande liknande fall vore beredd
att handla i enlighet med den av militieomhudsmannen hävdade uppfattningen
i berörda avseende.

Klaganden hade även framställt anmärkning därå, att den anonyma
skrivelsen efter befordringsfrågans behandling blivit makulerad, och gjort
gällande, att skrivelsen jämlikt RM I § 208 eller § 209 bort förvaras hos endera
adjutanten eller sekreteraren å stationsbefälhavarens expedition. Vad
i denna del av ärendet förekommit föranledde följande uttalande från
militieombudsmannens sida. Med hänsyn till ifrågavarande skrivelses beskaffenhet
hade visserligen — såsom av stationsbefälhavaren genmälts —
densamma icke behövt vid dess inkommande införas i diariet, liksom diarieföring
av skrivelsen ej heller behövt ske, då densamma på grund av stationsbefälhavarens
muntliga order och utan samband med någon utgående
skrivelse utlämnats från stationsbefälhavarens expedition. Även om skri -

131

velsen sålunda icke behövt diarieföras, följde emellertid därav icke, att befogenhet
funnits att förstöra densamma. Då skrivelsen genom dess överlämnande
till kommissionen varit föremål för en av stationsbefälhavaren vidtagen
tjänsteåtgärd, torde — oavsett det förhållandet att dylik åtgärd enligt
militieombudsmannens förut utvecklade uppfattning icke bort förekomma
— skrivelsen därmed hava erhållit offentlig handlings natur, och
densamma hade därför bort såsom sådan förvaras. Förstörandet av skrivelsen
hade följaktligen enligt militieombudsmannens uppfattning inneburit
felaktigt förfarande av den eller de personer inom eller utom kommissionen,
som föranstaltat därom. Då emellertid, med hänsyn till skrivelsens
beskaffenhet och reglerna för kommissionens verksamhet, skrivelsens
ovannämnda natur icke kunde anses hava klart framstått för vederbörande,
hade militieombudsmannen i denna del av ärendet ansett sig kunna
låta bero vid förestående uttalande samt vid en erinran till vedei-börande
om vikten av att stor försiktighet iakttoges vid behandling av frågor av
förevarande slag.

Avskrift av denna skrivelse bifogades i och för delgivning med ledamöterna
i den kommission, som avgivit utlåtandena den 18 och 29 oktober 1926.

I skrivelse den 6 oktober 1927 till militieombudsmannen anförde stationsbefälhavaren
konteramiralen friherre C. Sparre följande. Av militieombudsmannens
skrivelse att döma syntes det råda en djupgående meningsskillnad
mellan militieombudsmannen och stationsbefälhavaren angående
vad som i ifrågavarande befordringsärende vore det väsentliga. Under det
att stationsbefälhavaren — i likhet med befordringskommissionen —- sin
plikt likmätigt, ansett huvudsaken vara att utröna, huruvida klaganden
Olsson verkligen vore lämplig för befordran eller ej, syntes militieombudsmannen
fästa långt större vikt vid ärendets formella behandling. Stationsbefälhavaren
kunde ej följa militieombudsmannen härvidlag. För stationsbefälhavaren,
som vore ansvarig för, att endast fullt lämpliga och värdiga
män befordrades till den maktpåliggande och ansvarsfulla flaggunderofficersgraden,
hade det givetvis gällt att skaffa så säker grundval som möjligt
för att rätt kunna bedöma, huruvida klaganden Olsson förtjänat att
bliva befordrad eller ej, och det vore detta, och ingenting annat
än detta, som dikterat stationsbefälhavarens handlingssätt. Att märka
vore emellertid, att behandlingen av ärendet ingalunda, såsom militieombudsmannen
uttalat, vore felaktig ens ur formell synpunkt. I
de i reglementet för marinen, del 1 bil. 14, befintliga föreskrifterna
angående befordringskommissionens sammansättning, sammankallande
och verksamhet funnes intet som helst hinder eller förbud,
eller ens något, som tydde härpå, mot att kommissionen sattes i tillfälle

132

att yttra sig flera gånger i ett och samma belordringsärende och sålunda
bereddes möjlighet att rätta ett till äventyrs begånget misstag. Befordringskommissionens
yttrande vore ej, såsom militieombudsmannen syntes
vilja göra gällande, oryggligt och slutgiltigt; det hade ej karaktären av
ett meddelat utslag utan endast av ett utredande till stationsbelälhavarens
ledning. Självklart vore, att vid sådant förhållande kommissionen icke
blott borde hava rättighet utan snart sagt skyldighet att yttra sig ånyo,
därest före ett befordringsärendes avgörande viktiga, nya omständigheter
bleve kända, efter det kommissionen uttalat sig på grundvalen av otillräckligt
eller bristfälligt material. I överensstämmelse härmed och för att
få fram det sakligt rätta vore det, som stationsbefälhavaren sammankallat
befordringskommissionen på nytt, och han ginge så långt som till att påstå,
att detta i förevarande fall långt ifrån att, såsom militieombudsmannen
förmenade, hava varit felaktigt, tvärt om varit det enda riktiga. Med
den av militieombudsmannen förfäktade ståndpunkten komme man nämligen
till det enligt stationsbelälhavarens förmenande orimliga resultatet,
att, därest efter avgivandet av befordringskommissionens yttrande i visst
ärende upplysningar framkorame av beskaffenhet att helt och hållet kullkasta
grundvalen för kommissionens uttalande, detta skulle nu vara förmånligt
eller oförmånligt för den det gällde, kommissionen icke skulle fått
beredas tillfälle eller ens ägt rättighet att ändra sitt felaktiga förslag. Meningen
torde väl dock vara, att kommissionen skulle lämna stationsbefälhavaren
ledning vid befordringarnas avgörande, ej eventuellt missleda honom.
Då stationsbefälhavaren ej i ringaste mån sökt påverka kommissionens
yttrande i viss riktning utan tvärtom låtit meddela kommissionen,
att han icke haft någon önskan, att dess utlåtande skulle ändras, förfölle
enligt stationsbelälhavarens förmenande helt och hållet vad militieombudsmannen
anfört därom, att kommissionens självständiga ställning
skulle kunnat äventyras genom stationsbefälhavarens tillvägagångssätt.
Mot stationsbefälhavarens här uttalade uppfattning kunde göras gällande,
att han ju kunnat fatta sitt beslut i befordringsärendet utan att ånyo höra
kommissionen. Hade stationsbefälhavaren handlat sålunda, hade han, enligt
sitt sätt att se saken, först verkligen gjort sig förtjänt av klander. Att
alldeles negligera det anonyma brevet och utan vidare undersökning befordra
klaganden Olsson, med risk att till högsta graden inom underofficerskåren
utnämna ovärdig person, hade stationsbefälhavarens tjänsteplikt
förbjudit honom; att åter utan undersökning taga en anonym anklagelse
för god och eventuellt på oriktiga grunder stäcka en förtjänt mans befordran,
hade hans samvete förbjudit honom. Han ansåge sig alltså hava handlat
såväl i Kungl. Maj:ts och kronans som i klaganden Olssons eget intresse,
då han lämnat befordringskommissionen tillfälle att undersöka saken
samt inkomma med yttrande, vartill undersökningens resultat kunnat
giva anledning. Hade detta resultat blivit gynnsamt för Olsson, hade
denne endast kunnat hava fördel därav; hade det åter blivit ogynnsamt,

133

hado befordran av olämplig person undvikits. Det kunde väl dock icke
vara meningen med bestämmelserna om befordringskommissionens verksamhet,
att dessa skulle kunna åberopas eller användas lör att förhindra
sanningen att komma i dagen. Stationsbelälliavaren kunde lika litet vidgå,
att det varit felaktigt av honom att låta den anonyma skrivelsen komma
till befordringskommissionens kännedom — vilket förresten skett på det
sätt, att han överlämnat skrivelsen till kårchefen, som i sin ordning lämnat
papperet till kommissionen. Skrivelsens egenskap av anonym bolde
väl icke kunna förbjuda dess överlämnande, då till och med justitieombudsmannen
någon gång grundade sina ämbetsåtgärder och även åtal på
anonyma angivelser eller osignerade tidningsartiklar. Det syntes ej heller
vara denna skrivelsens egenskap, som väckt militieombudsmannens misshag,
att döma av att militieombudsmannen ju själv ville upphöja densamma till
offentlig handling, något som dock syntes stationsbefälhavaren vara att göra
den anonyme brevskrivaren alltför mycket heder. Vad militieombudsmannen
ogillade vore påtagligen, att skrivelsen alls fått komma till kommissionens
kännedom. Att stationsbefälhavaren icke skulle hava rätt att överlämna
några handlingar alls till befordringskommissionen, torde emellertid
ej hålla streck, då något förbud häremot ej förefunnes i reglementet,
och i själva verket vore det ju för övrigt icke stationsbefälhavaren utan
kårchefen, som överlämnat handlingen till kommissionen, vadan även reglementets
bokstav blivit uppfylld. Klaganden syntes hysa den grundfalska
föreställningen, att han skulle äga någon slags ovillkorlig befordringsrätt,
en uppiattning som militieombudsmannen, åtminstone i viss mån, syntes
dela, då militieombudsmannen uttalade, att klaganden »har berättigat anspråk
på att ånyo bliva prövad i fråga om lämpligheten för befordran till
flaggunderofficer». Huru detta militieombudsmannens uttalande kunde
låta lörena sig med det även av militieombudsmannen kända och medgivna
förhållandet, att »stationsbefälhavaren givetvis icke är bunden av vare sig
kommissionens uttalande eller kårchefens befordringsförslag», lämnade
stationsbelälliavaren åt militieombudsmannens eget avgörande. Det vore
anmärkningsvärt, att militieombudsmannen, som klandrat stationsbefälhavarens
åtgörande att låta befordringskommissionen utan varje påtryckning
ånyo pröva ärendet, likväl ansett lämpligt att själv giva stationsbefälhavaren
formliga direktiv för handhavandet av den självständiga befordringsrätt,
som reglementsenligt tillkomme stationsbefälhavaren, och
både militieombudsmannen härvidlag ej nöjt sig med att föreskriva ny befordringsprövning
beträffande Olsson utan även erinrat, att »den kommission,
som därvid skall uttala sig angående klagandens lämplighet för befordran,
bör bestå av andra ledamöter än de personer, som avgivit utlåtandet
av den 29 oktober 1926.» Skulle detta militieombudsmannens citerade
yttrande utgöra ett råd, vore det obehövligt; innebure det åter en föreskrift
eller befallning, löranleddes stationsbefälhavaren erinra därom, att befordringskommissionen
inkallande och sammansättande torde utgöra ären -

134

den, som näppeligen folie inom ramen för militieombudsmannens ämbetsbefogenhet.
Det vore emellertid stationsbefälhavarens avsikt att, liksom
förut i andra fall skett, vid tillfälle upptaga detta befordringsärende till
förnyad prövning. Visserligen insåge han till fullo, att det kunde hava
sina risker att befordra den, som ej fullt tillfredsställande skött sina egna
affärer, till en tjänstegrad, där det vore ganska sannolikt, att han förr
eller senare i egenskap av redogörare eller uppbördsman komme att få sig
anförtrott upphörd av kronans medel eller förråd, men å andra sidan syntes,
därest emot klaganden Olsson ej förelegat andra bestyrkta anmärkningar
än som nu framkommit, han måhända hava bedömts strängare än
tidigare varit vanligt. När en ny befordringskommission sammanträdde,
för att uttala sig om Olsson, ämnade stationsbefälhavaren emellertid lämna
denna kommission fullkomligt opåverkad att fatta sitt beslut och sålunda
ej — lika litet som han förra gången i ringaste mån sökt påverka kommissionen
att avstyrka Olssons befordran — nästa gång söka inverka på densamma
att tillstyrka befordringen. Det hade varit angeläget för stationsbefälhavaren
att framhålla denna som det skulle kunna tyckas självklara
sak, på det att en blivande befordringskommission icke i ringaste mån
skulle behöva känna sig bunden eller ens taga intryck av stationsbefälhavarens
nu gjorda uttalande eller av hans åtgärd att begära förnyat utlåtande
beträffande Olsson i befordringshänseende. Med vad stationsbefälhavaren
ovan anfört ansåge han sig hava tillfullo rättfärdigat sitt handlingssätt.
Skulle militieombudsmannen likväl vidhålla, att stationsbefälhavaren
förfarit felaktigt, anhölle han, att militieombudsmannen ville
ställa honom under åtal, så att han bleve satt i tillfälle att försvara sig inför
vederbörligt forum och där få saken prövad.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom resolution den 18 oktober
1927 av följande innehåll. Militieombudsmannen ansåge väl, att mot
behandlingen av förevarande befordringsärende kunde riktas de anmärkningar,
som angivits i militieombudsmannens skrivelse till stationsbefälhavaren
av den 28 september 1927; men enär stationsbefälhavaren i sitt den
6 oktober 1927 avgivna yttrande — under uttalande att, därest mot klaganden
ej förelegat andra bestyrkta anmärkningar än som nu framkommit,
han måhända syntes hava bedömts strängare än tidigare varit vanligt -—
meddelat, att det vore stationsbefälhavarens avsikt att, liksom förut i
andra fall skett, vid tillfälle upptaga detta befordringsärende till förnyad
prövning, ansåge sig militieombudsmannen kunna låta bero vid detta meddelande
samt de av militieombudsmannen i ovannämnda skrivelse gjorda
uttalanden.

Avskrift av denna resolution tillställdes genom skrivelse samma dag stationsbefälhavaren
för kännedom och delgivning med den befordringskommission,
som avgivit utlåtandet den 29 oktober 1927, ävensom klaganden.

135

18. Anbud oriktigt infordrade ä varuslag av viss fabriks tillverkning.

I en till militieombudsmannen den 25 februari 1927 inkommen skrift anförde
centralstyrelsen för Sveriges järnhandlareföreningar följande. Inom
arméns upphandlingsväsende rådde det missförhållandet, att truppförband
tid efter annan i upphandlingsannonser infordrade anbud å ett visst fabrikat
av en allmänt förekommande vara, utan att en dylik begränsning
kunde anses vara av varans beskaffenhet påkallad. Centralstyrelsen hade
mottagit klagomål över detta förhållande från till föreningen anslutna
järnhandlare, vilka genom dylik bestämmelse i uppliandlingsannonsen ansett
sig förhindrade att ingiva anbud å fullt likvärdig vara av annat fabrikat
och därför hemställt om centralstyrelsens ingripande för vinnande av
rättelse. Genom en dylik begränsning av konkurrensen till förmån för ett
visst namngivet fabrikat kunde lätt inträffa, att staten utan någon motsvarande
nytta finge betala högre pris än vad eljest varit erforderligt. Såsom
exempel å det påtalade förfarandet hänvisade centralstyrelsen till en
i Tidning för leveranser till staten m. m. den 18 januari 1927 intagen annons,
vari ett truppförband föreskreve, att ett till upphandling avsett parti
hästskor skulle vara av Broby fabrikat. Då hästskor framställdes genom
maskinsmide och desamma från olika fabriker kunde anses vara av fullt
likvärdig kvalitet, vore detta ett tydligt exempel på det av centralstyrelsen
påtalade missförhållandet. I Sverige funnes fyra hästskofabriker, nämligen
Hofors, Häfla, Finspång och Broby, vilkas fabrikat kunde anses likvärdiga,
och läge det då en orättvisa i att vid upphandling endast ett av
dessa skulle få komma ifråga. Centralstyrelsen hemställde, att militieombudsmannen
ville föranstalta, att föreskrifter bleve utfärdade till framtida
undvikande av det påtalade missförhållandet.

Uti den i skriften omnämnda annonsen, utfärdad i januari 1927, infordrade
chefen för Positionsartilleriregementet för regementets räkning anbud
å bland annat 15 stör hästskor av angivna modeller och föreskrevs i annonsen
beträffande hästskorna, att hela leveransen skulle vara av Broby fabrikat
enligt prov, som funnes i regementets hovsmedja.

Sedan militieombudsmannen med anledning av ifrågavarande skrift anmodat
chefen för Positionsartilleriregementet att avgiva yttrande i ärendet,
inkom denne den 7 mars 1927 med yttrande och fogade därvid en av
bataljonsveterinären I. Carlin den 3 mars 1927 avgiven förklaring.

Bataljonsveterinären Carlin anförde däri följande. Vid regementet hade
sedan några år tillbaka använts skor av Broby fabrikat. Före denna tidpunkt
hade huvudsakligen Hofors-skor begagnats. Anledningen till övergången
från detta märke till det förstnämnda hade varit, att fördelningsveterinären
vid IV. arméfördelningen vid en av honom förrättad inspektion
framhållit de stora fördelar, som Broby-fabrikatet erbjudit gent emot
de vid regementet använda Hofors-skorna. Under den tid Broby-skor använts
vid regementet hade följande erfarenheter vunnits: Skorna från

136

Brobyfabriken vore att anse såsom ett mellanting mellan den s. k. arméskon
och normalskon. Den väsentligaste skillnaden mellan Broby-skon och
Hofors-skon vore, att den förra vore betydligt bredare än den senare. Härigenom
vunnes en synnerligen stor fördel, nämligen ökad slitbarhet, d. v. s.
större livslängd och, vilket vore det samma, ett billigare pris i förhållande
till Hofors-skorna. Broby-fabrikatet byggde nämligen på den under världskriget
gjorda viktiga erfarenheten, att skon måste hava en viss bredd i förhållande
till sin tjocklek för att dels hindra hästarna från att ådraga sig
en mängd sen- och ledlidanden, dels ock göra skon så hållbar som möjligt.
Sedan regementet börjat använda Broby-skor, hade skoåtgången minskats
med över 50 procent, och en Broby-sko kunde utan olägenhet i genomsnitt
begagnas i 10 veckor. En sådan slitstyrka hade aldrig av Carlin konstaterats
hos Hofors-skorna, utan hade dessa visat sig vara av mycket lösare
gods och ej hållit mer än på sin höjd 5 veckor. Härtill komme, att de
gängse priserna, enligt vad Carlin inhämtat, vore desamma för Broby- och
Hofors-skorna, vadan sålunda ingen fördel härutinnan vunnes genom användning
av det senare fabrikatet. Men icke nog härmed, Broby-skorna
vore genomgående väl gjorda, den ena skon vore så gott som en trogen kopia
av den andra, synnerligen väl tillriktade och i besittning av välformade
och välplaeerade sömhål — egenskaper som ej alltid vore .tillfinnandes
hos det vid regementet förr använda fabrikatet. Beträffande Finspång-skorna
hade Carlin även en personlig erfarenhet att bygga på av
mycket iärsk datum. Några dagar efter anbudstidens utgång för den senaste
skoleveransen till regementet hade en person infunnit sig, som sagt
sig önska lämna prov på Finspång-skor. Carlin hade meddelat, att dessa
skulle förutsättningslöst prövas och att, om proven utfölle till Carlins belåtenhet,
inköp skulle kunna ske vid ett kommande tillfälle. Samma dag,
som provskorna anlänt, hade Carlin givit order om dessas användning.
Emellertid hade det visat sig, att skorna vore av så löst gods, att de vid
tillriktning av ena traktarmen, i stället för att böjas i båge, tvärt om böjts
i skarp vinkel. Bland regementets hovslagarpersonal rådde en bestämd
motvilja mot att använda andra skor än av Brobyfabrikat, enär dessa visat
sig vara ändamålsenligast och lättast att hantera. Sedan några år tillbaka
användes endast Broby-skor även vid Livgardet till häst, Livregementets
dragoner och Svea artilleriregemente, något som meddelats Carlin
av den firma, som levererat skor till dessa truppförband och som jämväl
haft leveranserna till Positionsartilleriregementet.

Uti det av chefen för Positionsartilleriregementet avgivna yttrandet tillbakavisade
denne, under åberopande av vad i bataljonsveterinären Carlins
utredning visats, centralstyrelsens för Sveriges järnhandlareföreningar
skrivelse såsom ogrundad. Genom upphandling och användning av Brobyskor
hade regementet långt ifrån tillskyndat staten någon skada utan fastmer
på det bästa befordrat icke blott statens direkta ekonomiska intressen
utan även vården av regementets dyrbara hästmateriel.

137

1 avgiven påminnelseskrift anförde härefter centralstyrelsen för Sveriges
järnhandlareföreningar: Skrivelsen till militieombudsmannen varken vore
eller hade avsetts att vara någon direkt anmärkning riktad mot det i skrivelsen
åberopade fallet. Detta hade utslutande andragits för att exemplifiera
den principfråga, som styrelsen underställt militieombudsmannens bedömande
i syfte att vinna framtida rättelse i principfrågan. Det fall, som
aniörts, vore ej ensamstående. Vid ett flyktigt genomgående av ett antal
nummer av Tidning för leveranser till staten m. m. både styrelsen funnit
ett flertal dylika exempel, berörande både järnbranschen och andra branscher.
Såsom exempel å dylik enligt styrelsens uppfattning principiellt
felaktig annonsering ville styrelsen framhålla följande annonser:

Nummer av Tidning för	Annonsens	Ett truppförband önskar
leveranser till staten:	nummer:	anbud å:
7/1927	49	Sulläder, Mattons prima
12 1926	98	Broby hästskor
43 1926	576	Hofors bästskor

Centralstyrelsen ville i sak ytterligare anföra, hurusom ett angivande av
visst fabriksmärke i upphandlingsannonsen ledde till att övriga fabrikat
komme att uteslutas från tävlan. Därest vid anbuds avgivande något visst
fabrikat icke föreskreves, uppstode en mera fri och öppen tävlan mellan
olika fabriker. Det stode i varje fall sedermera vederbörande regementschef
fritt att vid prövning av anbuden taga erforderlig hänsyn till löredragandens,
i detta fallet regementsveterinärens, åsikt om det ena eller
andra fabrikatets fördelar. Centralstyrelsen hade icke genom sin framställning
av principspörsmålet tagit parti för eller emot något visst fabrikat.
Centralstyrelsen vore icke i tillfälle att bedöma bataljonsveterinären
Carlins uttalanden angående de olika fabrikatens fördelar eller nackdelar.
Att åsikterna härutinnan dock kunde vara delade framginge bäst av ovan
angiven kompletterande exemplifiering, där ett annat truppförband direkt
föreskreve ett annat namngivet fabrikat. Centralstyrelsen vidhölle till alla
delar den uppfattning, som hävdats i dess första skrivelse, och hems+ällde
fortfarande, att militieombudsmannen ville föranstalta att föreskrifter utfärdades
till frågans principiella lösning i av styrelsen antydd riktning.

Sedan vid å militieombudsmansexpeditionen företagen granskning av de
i Tidning för leveranser till staten intagna kungörelser från militära myndigheter
anmärkts, att i nämnda tidning för den 3 juni 1927 införts kungörelse
(nr 617), varigenom chefen för Upplands artilleriregemente infordrat
anbud å, bland annat: »Hästskor: Hofors, arméns modell, kg. 200 och
hästskor: Hofors, vanliga beslag med och utan hakar kg. 600», anmodade
militieombudsmannen i skrivelse den 9 juni 1927 regementschefen att inkomma
med förklaring, av vilken anledning anbud infordrats allenast å
denna firmas hästskor.

I yttrande den 13 juni 1927 anförde då tjänstgörande regementsbefälha -

138

vare för Upplands artilleriregemente följande: Genom ingående försök vid
regementet med hästskor av olika fabrikat hade utrönts, att Hofors hästskor
vore betydligt överlägsna alla andra svenska fabrikat. Så gjordes
1925 försök med Broby-skor, men dessa befunnos så litet slitstarka, att tre
Broby-skor, motsvarade två Hofors-skor. En del andra fabrikat hade även
prövats, men dessa hade befunnits svårare att kallrikta på grund av hårdhetsgraden.

I skrivelse till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 16 juni 1927 anhöll
militieombudsmannen härefter — med bifogande av handlingarna i
ovanberörda två ärenden — att styrelsen ville avgiva utlåtande med anledning
av innehållet av vederbörande myndigheters i ärendena avgivna yttranden.

I utlåtande, dagtecknat den 23 nästlidna augusti, anförde sjukvårdsstyrelsen
följande: Den genom generalorder nr 496/1895 fastställda armémodellen
å hästskor hade sedan flera år ej fabriksmässigt tillverkats. Försök
hade under tiden pågått i avsikt att ^experimentera en ny hästskomodell
för armén, varvid särskilt erfarenheterna från världskriget sökt utnyttjas.
På grund härav hade stor oenhetlighet rått beträffande de inom armén använda
hästskomodellerna. Samtliga i handeln förekommande fabrikat av
hästskor torde hava prövats vid de olika truppförbanden i avsikt att utröna
den mest slitstarka och lämpliga skotypen. Dessutom hade på sjukvårdsstyrelsens
initiativ särskild i handeln ej förekommande typ prövats.
Erfarenheterna från vid olika truppförband gjorda undersökningar syntes
nämligen starkt tala för, att de olika fabrikaten, Hofors, Höfla, Finspång
och Broby, i motsats till vad centralstyrelsen framhölle, ej vore att
anse såsom »fullt likvärdiga». Härvid hade emellertid resultaten blivit
högst olika. Då det ena truppförbandet funnit exempelvis Broby fabrikat
av hästskor bäst, hade det andra kommit till, att Hofors-skorna avgjort
hade företräde framför andra. Vad anledningen härtill kunde vara vore
för närvarande svårt att säga. Några fullständiga rapporter om ifrågavarande
försöks utförande förelåge ej, varför det ej läte sig göra att bedöma
de olika försöksresultatens värde och riktighet. Det måste därvidlag
tagas hänsyn till de många på resultaten inverkande faktorerna, exempelvis
markens beskaffenhet, arbetsförhållanden, hästtyper, den individuella
hästens slitningssätt etc. När efter dylika försöks utförande vid ett truppförband
man ansett sig hava utprövat det för truppförbandet förmånligaste
fabrikatet, hade man självfallet endast velat för truppförbandets räkning
upphandla detta såsom varande det för statens räkning fördelaktigaste.
Härav torde kunna förklaras truppförbandens påtalade annonsering om
upphandling av hästskor av ett visst fabrikat. Här omnämnda förhållande
torde emellertid ej böra hindra vederbörande myndighet — här truppförbandschef
— att annonsera upphandling av hästskor utan angivande av
visst fabrikat. Det stode ju alltid vederbörande fritt att likväl antaga an -

139

bud å just det önskade fabrikatet. Med hänsyn till den omständigheten att
ny modell å armésko ej fastställts, ville sjukvårdsstyrelsen anföra, att styrelsen
ansåge sig böra ansluta sig till den av centralstyrelsen för Sveriges
järnhandlareföreningar uttalade önskvärdheten av, att vid upphandling;
varom här vore fråga, infordrande av anbud borde så ske, att fri och öppen
tävlan mellan samtliga fabriker för tillverkning av hästskor skulle kunna
äga rum.

I särskilda skrivelser den 7 oktober 1927 till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
och cheferna för Positionsartilleriregementet och Upplands
artilleriregemente anförde härefter militieombudsmannen, efter att hava
redogjort för vad i ärendena förekommit, följande.

Under förarbetena till gällande förordning angående upphandling och
arbeten för statens behov m. m. hade nu förevarande spörsmål uppmärksammats.

I yttrande över centralupphandlingssakkunnigas den 15 augusti 1916 avgivna
betänkande (del. 1) anförde Sveriges industriförbund följande: Förbundet
ansåge, att en bestämmelse borde inllyta av innehåll att särskilt
varumärke eller annan föreskrift, som innebure att varan blott kunde levereras
från en enda tillverkare, icke finge uppställas såsom fordran, såvida
icke leveransen avsåge komplettering av förut levererad vara eller eljest
dylik föreskrift befunnes oundgängligen nödvändig.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anförde i förevarande
ämne följande. Utskottet ville påpeka ett för närvarande förekommande
förfaringssätt, vilket det föreliggande förslaget icke syntes
hindra, nämligen att anbud infordrades å viss fabriks tillverkning av en
vara, t. ex. linnetråd av Almedahls tillverkning, bomullsväv av märket
Tuppen, Saltsjökvarns extra prima vetemjöl o. s. v. Genom att på detta
sätt flera, kanske jämngoda eller överlägsna fabrikat bleve utestängda
från möjligheten att upptagas till prövning, vilket i och för sig vore orätt
mot vederbörande fabrikanter eller ombud, torde mången gång ej heller
statens fördel tillvaratagas och bästa vara till billigaste pris erhållas.

Kommerskollegium förklarade i sitt utlåtande över centralupphandlingssakkunnigas
ovannämnda betänkande, att även kollegium ville understryka
det från olika håll påpekade behovet av en bestämmelse, ägnad att
lägga hinder i vägen för infordrande av anbud å vara av visst fabriksmärke.
Ett sådant tillvägagångssätt strede givetvis mot principen om fri
konkurrens på nu förevarande område. Kollegium ville därför hemställa
om intagande i förordningen av en bestämmelse i berörda avseende. I
sammanhang härmed ville kollegium emellertid framhålla, att det syntes
vara mindre att befara, att det nämnda tillvägagångssättet skulle tillämpas
vid standardisering av en vara, på sätt angåves i 5 § av förslaget
(motsvarande 4 § i upphandlingsförordningen), utan mera komma till an -

140

vändning vid fall enligt 6 § i förslaget (i motsvarande 5 § i förordningen),
som handlade om upphandling av vara, för vilka standardbestämmelser
icke fastställts. Bestämmelsen syntes därför i främsta nimmet höra hemma
under sistnämnda paragraf.

I sitt den 15 juli 1919 avgivna betänkande (del II) anförde centralupphandlingssakkunniga:
Genom infordrande av anbud å viss fabriks tillverkning
av en vara (t. ex. å linnetråd av Almedahls tillverkning, bomullsväv
av märket Tuppen o. s. v.) kunde jämngoda eller måhända överlägsna
fabrikat utestängas från att upptagas till prövning och därigenom en
orättvisa tillfogas vederbörande fabrik eller ombud. Emellertid funnes det
fall, såsom vid komplettering av tidigare upphandling, då ett dylikt utbju^
dande icke kunde undvikas. Att sådant dock ej borde ske, annat än då det
av omständigheterna oundgängligen påkallades, framginge enligt de sakkunnigas
mening av förordningens syfte att vid anbuds avgivande befordra
tävlan, vadan någon särskild föreskrift i ämnet icke syntes nödig.

Såsom av denna utredning framginge, inneliölle visserligen upphandlingsiörordningen
icke något uttryckligt förbud mot infordrande av anbud
å viss fabriks tillverkning av en vara. Detta berodde emellertid därpå, att
det på grund av förordningens syfte ansetts ligga i sakens natur, att ett
dylikt upphandlingssätt — bortsett från särskilda undantagsfall — icke
vore tillåtet. I detta hänseende hänvisade militieombudsmannen även till
arméförvaltningens intendentsdepartements skrivelse den 12 december 1924
angående sättet för viss upphandling (T. L. A. sid. 230), vari inskärptes,
att den upphandlande myndigheten borde undvika att genom monopoliserande
bestämmelser från konkurrens utestänga firmor, som kunde tillhandahålla
för ändamålet fullt likvärdiga eller åtminstone tillräckligt
ändamålsenliga artiklar. Ett infordrande av anbud å vara av viss fabriks
tillverkning kunde således icke anses stå i överensstämmelse med redan gällande
föreskrifter.

I upphandlingsannonsen hade följaktligen icke bort angivas, att hästskorna
skulle vara av viss fabriks tillverkning, utan allenast att hästskor
av angivet utseende eller modell skulle upphandlas. Härigenom hade tillfälle
till fri och öppen tävlan mellan samtliga fabriker för tillverkning av
hästskor kunnat äga rum. Ett dylikt upphandlingssätt hade varit så mycket
mer påkallat, som någon ny modell å hästskor för armén icke blivit
fastställd samt i hög grad delade meningar rådde angående de olika fabrikatens
inbördes företräde.

I skrivelsen till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anhöll militieombudsmannen
tillika dels att styrelsen måtte övervaka, att sådan annonsering
angående upphandling av hästskor som den i förevarande fall använda
icke ägde rum, dels ock att styrelsen, med hänsyn till de vitt skilda resultat
i fråga om olika fabrikats inbördes företräde, vartill man vid ifrågavarande
båda truppförband kommit, måtte ägna uppmärksamhet åt detta
förhållande samt utfärda de föreskrifter i fråga om sättet för utförande av

141

dylika prov eller eljest vidtaga de åtgärder, som kunde finnas erforderliga
i syfte att den för varje truppförband ändamålsenligaste varan erhölles..

Den 1 november 1927 utfärdade arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
cirkulär i ämnet, intaget i Tjänstemeddelanden rörande lantiörsvaret
(TLA, sid. 254), av följande lydelse: »Då det vid upphandling av veterinärmateriel
vid truppförband förekommit, att genom offentlig kungörelse i
tidningarna infordrats anbud å varuslag med därvid gjord begränsning till
viss fabriks tillverkning, vill Kungl. Armélörvaltningens sjukvårdsstyrelse
härmed fasta uppmärksamheten å, att sådan begränsning icke bör
förekomma. Den upphandlande myndigheten bör undvika att genom dylik
annonsering från konkurrens utestänga firma, som kan tillhandahålla
likvärdig vara; börande emellertid upphandling verkställas av den för avsedd
användning i varje fall lör staten förmånligaste varan.»

Jämväl i fråga om ett annat varuslag har liknande anmärkning, som den
ovan refererade, blivit av militieombudsmannen framställd.

Vid å militieombudsmansexpeditionen företagen granskning av »Tidning
för leveranser till staten m. m.» den 25 januari 1927 anmärktes, att i en av
chefen för Bodens ingenjörkår införd kungörelse nr 49 anbud infordrats å
bland annat, »300 kg. sulläder, Mattons, l:ma renskuret».

Då, enligt vad militieombudsmannen inhämtat, angivna slags läder tillverkades
av endast en firma, anmodade militieombudsmannen i skrivelse
den 28 mars 1927 chefen för Bodens ingenjörkår att inkomma med förklaring,
av vilken anledning anbud infordrats allenast å denna firmas läder.

I svarsskrivelse den 30 mars 1927 anförde kårchefen följande. Efter försök
under en följd av år hade det visat sig, att »Mattons» sulläder i förhållande
till priset vore överlägset andra fabrikat såväl i fråga om slitstyrka
som i fråga om lätthet vid bearbetningen. Huruvida angivna slags läder
tillverkades av endast en firma, hade kårchefen sig icke bekant, men kravet
på önskvärd tävlan mellan anbudsgivare kunde icke anses hava åsidosatts,
då både vid nu avsedda upphandling och den närmast föregående
offerter å »Mattons» sulläder inkommit från olika håll och till olika priser.

I skrivelse den 22 juni 1927 till kårchefen anförde militieombudsmannen
följande. Genom ovannämnda kungörelse hade visserligen lämnats firmor,
som varit mellanhänder för Mattons fabrik, möjlighet att inkomma med
konkurrerande anbud; men detta hade icke varit förhållandet med andra
lädertillverkande fabriker än Mattons, vilken fabrik sålunda kommit i en
monopoliserad ställning. Därest sullädret nödvändigt skolat vara av Mattons
fabrikat, syntes det hava varit riktigare att utan kungörelse upphandla
varan direkt från tillverkaren, i den mån sådant kunnat ske. Denna
uppfattning torde ock framgå av arméförvaltningens intendentsdepartements
skrivelse den 12 december 1924 d.nr 6637 C angående sättet för viss
upphandling (T. L. A. 1924 s. 230). Emellertid syntes det militieombuds -

142

mannen, att kårchefen, med hänsyn till bestämmelserna i andra punkten av
departementets nämnda skrivelse, i förevarande fall lämpligast bort genom
kungörelse infordra anbud å sulläder utan angivande av fabrikatets namn.
Härigenom hade undvikits anmärkning om monopoliserande av viss fabrik,
och det hade likväl stått kårchefen öppet att efter verkställd prövning av
inkomna anbud antaga den lädersort, som kårchefen för avsett ändamål
funnit vara för staten förmånligast.

19. Oaktat enligt utfärdad kungörelse anbud infordrats å furage av
visst slag (vithavre), har upphandling skett av annat slag (svarthavre),
vara två firmor avgivit anbud.

Tillika fråga om grunderna för bedömande av vissa anbuds likvärdighet.

I en till militieombudsmannen insänd, den 30 juni 1927 dagtecknad klagoskrift
anförde vice konsuln Gösta Åhlénius i Stockholm följande. Enligt
kungörelse i »Tidning för leveranser till staten m. m.» av den 3 juni 1927
hade chefen för I. arméfördelningen infordrat anbud å, bland annat, cirka
1,600 ton havre. Klaganden hade inlämnat anbud i rekommenderat brev
och i noggrann överensstämmelse med föreskrivna villkor, att havren skulle
vara svensk vithavre. Sedan klaganden erhållit protokoll över upphandlingarna,
hade han emellertid funnit, att två firmor lämnat anbud å svarthavre,
och att arméfördelningschefen antagit dessa anbud. Arméfördelningschefen
hade motiverat denna åtgärd med att en dylik upphandling
vore den för staten förmånligaste, enär priset å vithavre i anbuden varit
för högt. Klaganden hade praktiskt taget varit ensam anbudsgivare i enlighet
med kungörelsen på 1,045 ton. Arméfördelningschefen hade emellertid
under hand avslutat kontrakt med två av anbudsgivarna, efter diverse
underhandlingar och kompletteringar, angående V, vithavre och 2/3 svarthavre.
Då, enligt klagandens förmenande, den sålunda företagna upphandlingen
syntes stå i direkt strid mot bestämmelserna i här tillämpliga författningar,
ville klaganden fästa militieombudsmannens uppmärksamhet
på ovannämnda förfarande och anhålla, att rättelse om möjligt vidtoges.
Klaganden, som genom förfarandet ställts i oförmånligare ställning än sina
konkurrenter, förbehölle sig fri och öppen talan härför.

Den av klaganden åberopade kungörelsen i Tidning för leveranser till
staten m. m. av den 3 juni 1927 hade, vad beträffar havre, följande lydelse: »N:r

614. Upphandling av —------ havre.

För I. arméfördelningens truppförband infordras härmed skriftliga förseglade
anbud å — ---havre att levereras i enlighet med följande be stämmelser

Kvantitet: Följande kvantiteter erfordras å nedan angivna platser:.

143

H avre
k8-

Karlskrona .................................................................................... 8,000

Växjö ........................................................................................................... 24,000

Halmstad ................................................................................................... 18,000

Kristianstad (I. 24).................................................................................... 15,000

Kristianstad (A. 3) ................................................................................... 215,000

Lund (Revinge).......................................................................................... 8,500

Hälsingborg ............................................................................................... 200,000

Ystad ............................................................................................................ 180,000

Malmö ........................................................................................................ 170,000

Hässleholm ............................................................................................... 830,000

Summa 1,668,500

Anbud må avgivas å hela behovet eller å behovet på varje plats. Arméfördelningschefen
förbehåller sig rätt att antaga allenast en del av erbjuden
mängd.

Leveranstider:

Havre: Början av juli i en post leveranserna till Karlskrona, Växjö,
Halmstad, Kristianstad (I. 24) och Lund, i övrigt med en tredjedel under
vardera juli, augusti och september månader. Till Hässleholm under tiden
1—15 juli 1927.

Kwali tetsbes tämmelser:

angående havre: att havren skall vara svensk vithavre, med en vikt per
hl. av minst 50 kg., till vilken hektolitervikt anbudets pris skall hänföra
sig, skolande anbudsgivare i sitt anbud lämna garanti för att endast svensk
havre kommer att levereras.

Leveranssätt: Antingen fritt kasern eller banvagn respektive truppförbands
förläggningsorter i senare fallet med följande tillägg: havren till
Skånska husarregementet, Hälsingborg, skall levereras fritt hanvagn Gyhult,
till Kronprinsens husarregemente, Malmö, och Norra skånska infanteriregementet,
Kristianstad, samt Skånska dragonregementet, Ystad, fritt
å regementenas järnvägsspår. Leveransen till Hässleholm skall ske fritt
hanvagn vid havremagasinet, Hässleholm.

Hälsingborg i maj 1927.

Chefen för I. arméfördelningen.»

I infordrat yttrande, avgivet den 7 juli 1927, anförde chefen för I. arméfördelningen
generalmajoren Axel A:son Sjögreen följande. De mot
ifrågavarande upphandling anförda klagomålen syntes avse 1) att klaganden
såsom enda anbudsgivare å leveranserna till Wendes artilleriregemente,
Kristianstad, och förplägnadsanstalten i Hässleholm tillsammans

144

1,045 ton icke fått detta anbud antaget samt 2) att överhuvudtaget svarthavre
upphandlats i stället lör vithavre, oaktat enligt kungörelsen anbud
infordrats endast å vithavre. Med avseende på den första anmärkningen
framhölles, att i upphandlingsförordningen § 30, mom. 2, sista stycket, föreskreves,
att därest vid den slutliga prövningen iörelåge endast ett anbud,
detsamma iinge antagas, därest det med hänsyn till godsets beskaffenhet
och pris som ock övriga på frågan inverkande omständigheter funnes vara
fördelaktigt för staten. Det pris klaganden begärt för leveranserna i
Kristianstad och Hässleholm (29 öre resp. 33.5 öre per kilogram) vore i och
för sig så oskäligt höga, att varje tanke på att avsluta köp till dessa pris
måste anses utesluten. De överstege med 100 å 140 kronor per ton de pris,
vithavre vid ifrågavarande upphandling betingat för leverans i Malmö och
Ystad. Någon tvekan i fråga om förkastande av klagandens anbud hade
sålunda aldrig kunnat ifrågakomma. Beträffande den andra anmärkningen,
nämligen att svarthavre upphandlats, oaktat anbud infordrats å vithavre,
hänvisade armélördelningschefen till protokollet över prövning av
anbud och den motivering, som återfunnes i detsamma. Att föranstalta
om ny upphandling med infordrande av anbud å svarthavre hade arméfördelningschefen
ansett dels författningsenligt icke erforderligt, enär redan
vid den föreliggande upphandlingen alternativt anbud å svarthavre ingivits
från två anbudsgivare, dels icke i sta-ens intresse, enär av läget på den
allmänna marknaden (brist på vithavre och stegrad efterfrågan på svarthavre)
man hade haft skälig anledning förmoda, att ett dröjsmål med upphandlingen
skulle förorsaka prisstegring. Vad slutligen anginge de av
klaganden påtalade underhandlingarna med två av anbudsgivarna och i
samband därmed vissa kompletteringar av deras anbud, hade en dylik hänvändelse
under pågående prövning av anbud till de anbudsgivare, vilkas
anbud kunnat ifrågakomma till antagande, varit nödvändig och även med
anledning av upphandlingsförordningen § 30 mom. 3, påkallad, enär den
uppdelning av leveranserna på för staten fördelaktigaste sätt, som därigenom
hade åvägabragts, inneburit vissa mindre avvikelser från de i anbuden
angivna villkoren.

Vid arméiördelningschefens skrivelse voro fogade avskrifter av dels protokoll
vid öppnande av anbud å vissa artiklar, däribland havre, i I. arméfördelningens
stabsexpedition den 14 juni 1927, dels ock protokoll vid prövning
av nämnda anbud den 14—17 juni 1927. Enligt sistnämnda protokoll
fattade arméfördelningschefen beträffande havren beslut i enlighet med
följande bilaga:

145

»FÖRTECKNING

över avgivna anbud å Havre den 14 juni 1927
(Röda siffror giilla svarthavre)

Anbud	I. 7	I. 11	I. 16	f. 24	I. 25	K. 5	K. 6	K- 7	A. 3	Förpl.
								anst.
nr	öre	öre	öre	öre	öre	öre	öre	öre	öre	öre
	per kg	per lig.	per kg.	per kg.	per kg.	per kg.	per kg.	per kg.	per kg.	per kg.
										50 t.
31										19.3 5
—	—	—	—	—	—	—	19.45	eller	50 t.
										19.45
32	16.88	—	—	—	—	—	—	—	—	_
33 i	16.78	16.7S	16. Tf	16.78	16.78	16.75	16.7 8	16.78	16.78	IÖ.7S
34	__								50 t.
									21.0
35	19.4 5	18.45	19.45	19.40	18.85	19.20	19.35	18.95	—	—
35	1 Ö. t ö	15.4 5	16.45	16.4 0	15. s 5	16.30	16.35	15.93	—	—
36	26.0	25.0	26.0	25.0	28.50	—	—	—	—	- j
37	—	—	—	—	—	29.50	25.9 0	28.0	29.0
38	—	—	—	—	—	—	—	—	—	33.50
33 a	—	—	—	16.83	—	120 t. 16.02	—	—	16.92	16.93
							120 t.	no t.
35 a	_	15.	16.45		15.83		16.85	15.95
							60 t.	60 t.
							19.35	18.96

1 Galler fritt resp. truppförbands kaserner samt fritt banv. förpl. anstalten Hässleholm samt
odelat.

Priserna på vithavre äro onormalt höga. Sådan havre lär för närvarande
knappast finnas i marknaden. Lägsta prisskillnaden (om I. 7 undantages)
mellan vithavre och svarthavre är 3 öre per kg. motsvarande för hela
leveransen omkring 40,000 kronor. På grund härav torde svarthavre
höra upphandlas i stället för vithavre. Som fördelningens hästar äro
vanda vid vithavre, torde vad kavalleritruppförbanden beträffar en blandning
av vit- och svarthavre i proportionen 1/3 vit, 2/3 svart vara önskvärd.
En uppdelning av leveransen i huvudsak mellan två anbudsgivare, A. B.
John A. Fors Grillby (nr 33) och A. B. C. M. Isakson, Stockholm (nr 35)
blir därvid erforderlig. Under hand hava i enlighet härmed infordrats
kompletterande anbud (nrs 33:a och 35:a).

Föreslås:

att följande anbud, vilka sedan kompletteringar verkställts, äro att anse
såsom de lägsta och i övrigt för staten fördelaktigaste, måtte antagas nämligen
:

a) till I. 7: anbudet nr 32, vithavre till 16.83 fritt banvagn Karlskrona,

b) till 1. 11, I. 16 och 1. 25: anbud nr 35:a, svarthavre till 15.45, 16.45 och
15.85 fritt banvagn resp. truppförbands förläggningsorter.

10 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

146

c. till I. 24 och A. 3: anbud nr 33:a, svarthavre, till 16.92 fritt truppförbandens
kaserner,

d) till K. 5: anbud nr 33 :a, 120 ton svartbavre, (80 ton vitbavre tillhandahålles
regementet från förplägnadsanstalten i Hässleholm) till 16.92 fritt
regementets kasern,

e) till K. 6: anbud nr 35:a, 120 ton svarthavre och 60 ton vithavre, till
resp. 16.35 och 19.35 fritt banvagn Ystad,

f) till K. 7: anbud nr 35 :a, 110 ton svarthavre och 60 ton vithavre, till
resp. 15.95 och 18.95 fritt banvagn Malmö,

g) till förplägnadsanstalten Hässleholm, 830 ton svarthavre, anbud nr
33 :a till 16.92 öre fritt banvagn förplägnadsanstalten Hässleholm.

Hälsingborg den 16 juni 1927.

S. Rudebeck.

Fördelningsintendent»

Av en bifogad förteckning framgick, att anbuden nr 36, 37 och 38 avgivits
av G. Åhlénius.

I en den 22 juli 1927 dagtecknad påminnelseskrift anförde härefter klaganden
följande. Det vore riktigt, att klagandens anmälan hade avsett 1)
att klaganden såsom enda anbudsgivare å leveranserna till Wendes artilleriregemente,
Kristianstad, och förplägnadsanstalten i Hässleholm, tillsammans
1,045 ton, icke fått detta anbud antaget, 2) att överhuvudtaget
svarthavre upphandlats i stället för vithavre, oaktat enligt kungörelse anbud
infordrats endast å vithavre, samt 3) att upphandlingen av svarthavre
företagits efter under hand förda förhandlingar med två av anbudsgivarna.
Vad beträffade punkt 1) hade arméfördelningschefen med hänvisning
till upphandlingsreglementet § 30 mom. 2, sista stycket, uttalat, att
klagandens pris för leveranserna i Kristianstad och Hässleholm varit oskäliga.
Detta bestrede klaganden med hänvisning till de utomordentliga svårigheter,
som varit förknippade med att ur marknaden framtvinga ifrågavarande
vithavrepartier. Arméfördelningschefen hade emellertid själv i
inköpsprotokollet indirekt erkänt förefintligheten av dessa svårigheter, då
han anslutit sig till uttalandet att: »Sådan havre (vithavre) lär för närvarande
knappast finnas i marknaden». Detta uttalande angående obefintligheten
innebure emellertid en felbedömning och därmed hade skäligheten
av klagandens priser tillfullo ådagalagts. Om arméfördelningschefen,
med den uppfattning, han vid upphandlingstillfället ifråga haft beträffande
klagandens priser å vithavre, endast underlåtit att företaga upphandling
i enlighet med kungörelsen av den 3 juni 1927, hade han förvisso
handlat fullt anmärkningsfritt. I detta sammanhang ville klaganden erinra
om den föreskrift i uppkandlingsförordningen, som stadgade, att
»skriftligt anbud skall upprättas i överensstämmelse med vad vid utbjudandet
föreskrivits». Detta stadgande hade väl införts i förordningen för
att likställa och därmed säkerställa alla anbudsgivare, samt för att för -

147

hindra, att en eller annan anbudsgivare, som måhända kunde hava blivit
underkunnig om inköpsmyndighetens intentioner att vid inköpet avvika
från kungörelsens bestämmelser, skulle kunna gynnas på konkurrenternas
bekostnad. Detta stadgande syntes klaganden vara av så grundläggande
betydelse för såväl staten som anbudsgivarna, att man nästan vore frestad
påfordra, att anbud, som icke överensstämde med kungörelse, helt enkelt
borde betraktas såsom icke alls inlämnat. Men hur hade i föreliggande fall
förfarits i nämnda hänseende? Jo, klagandens anbud, som varit i enlighet
med kungörelsen, hade icke beaktats, men två andra firmors anbud, som
avfattats i direkt strid med kungörelsen, hade lett till inköp. Arméfördelningschefen
hade vidare beträffande punkt 2) anfört, att det icke varit
författningsenligt erforderligt att föranstalta om en ny upphandling med
infordrande av anbud å svarthavre. Och som skäl därför angivit, att redan
vid den föreliggande upphandlingen anbud å svarthavre ingivits från
två anbudsgivare, vilka anbud emellertid, såsom ovan visats, icke varit författningsenliga.
En köpman måste verkligen under sådana förhållanden
fråga sig, vad som vore författningsenligt och vad vore icke författningsenligt
vid upphandlingar för statens räkning. Ytterligare hade arméfördelningschefen
uppgivit, att han ansett en ny upphandling icke vara i statens
intresse, enär av läget på den allmänna marknaden (stegrad efterfrågan
på svarthavre) man haft anledning förmoda att ett dröjsmål skulle
förorsaka prisstegring. Detta vore en andra felbedömning av arméfördelningschefen.
Under närmaste tiden efter upphandlingstilllallet hade nämligen
tvärt emot arméfördelningschefens förmodan priset på svarthavre
fallit med 75 öre per 100 kilogram, så att, om nya anbud infordrats, staten
av allt att döma skulle gjort en icke oväsentlig vinst av många tusen kronor.
I föreliggande fall förelåge således ej ens den förmildrande omständigheten
för arméfördelningschefens, enligt klagandens förmenande, oriktiga
upphandlingsförfarande, att staten därigenom tillskyndats vinst. Beträffande
slutligen i punkt 3) påtalade upphandling under hand, ville klaganden
fästa uppmärksamheten på arméfördelningschefens uttalande att
uppdelningen av leveranserna skett »på för staten fördelaktigaste sätt». Ett
fullständigt överblickande av alla hithörande omständigheter vore givetvis
för en utomstående uteslutet. Klaganden hade för sin del endast att hålla
sig till föreliggande handlingar och av dessa framginge, att underhandsförhandlingarna
bedrivits med det resultatet, att en anbudsgivare nr 33
blivit satt i tillfälle att »under hand» höja sitt anbud å svarthavre från
16.78 till 16.92 per 100 kilogram. Huru detta kunde vara för staten fördelaktigt
vore åtminstone för klaganden obegripligt. Av de mer eller mindre
författningsenliga åtgöranden, som i denna upphandling kommit till synes,
torde likväl denna »komplettering», som det hette i protokollet, vara i all
synnerhet värd militieombudsmannens uppmärksamhet. Det torde väl
vara utan motstycke, att en anbudsgivare, sedan han avgivit ett (visserligen
ej infordrat) anbud, icke vore bunden av detta, utan rönte det enastå -

148

ende tillmötesgåendet av en statsmyndighet att få detta anbud under hand
höjt. Enligt klagandens bestämda uppfattning hade staten under alla förhållanden
varit mest betjänt av att kungörelse i vanlig ordning utfärdats
för inköp av svarthavre, enär i sådant fall såväl klaganden som med säkerhet
ytterligare minst ett tiotal andra firmor inkommit med anbud. Att staten
då erhållit förmånligare anbud än genom underhandlingen med endast
två firmor läge i öppen dag. Klaganden ansåge sig hava fullständigt påvisat
ohållharheten av arméfördelningschefens motivering och anhölle, att
åtgärder enligt lag och författning vidtoges. Under nära tjugu år hade
klaganden varit verksam såsom anbudsgivare och leverantör till armén i
foderbranschen, men aldrig hade det under denna tid hänt, att klaganden
kunnat konstatera ett i så många avseenden felaktigt uppliandlingsförfarande
som det nu påtalade. Följderna av att fortskrida på den av chefen
för I. arméfördelningen inslagna vägen kunde bliva av nog så beklaglig
art såväl för staten som för anbudsgivarna själva, och det syntes klaganden
fördenskull vara av allra största vikt, att den kontrollerande statsmyndigheten
genom ett kraftigt ingripande om möjligt skaffade nödiga garantier
för framtiden för ett i alla avseenden författningsenligt upphandlingsförfarande
vid arméleveranser .

I skrivelse den 27 juli 1927 till arméförvaltningens intendentsdepartement
anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen, att departementet
måtte inkomma med utlåtande i ärendet.

Med skrivelse den 6 september 1927 överlämnade arméförvaltningens intendentsdepartement
ett av departementet från arméfördelningschefen infordrat
yttrande av den 11 augusti 1927, varjämte intendentsdepartementet
för egen del utlät sig.

I det av arméfördelningschefen avgivna yttrandet anförde denne: Beträffande
först frågan om förkastandet av klagandens anbud, och då klaganden
syntes vidhålla sin mening, att detta förkastande undandragit honom
handelsvinst, hänvisades ånyo till upphandlingsförordningen § 30
mom. 2 sista stycket, vari stadgades, att om vid den slutliga prövningen endast
ett anbud förelåge, detsamma finge antagas, om det ur angivna synpunkter
(beskaffenhet, pris och övriga på frågan inverkande omständigheter)
funnes vara fördelaktigt för staten. Det gällde alltså att avgöra,
huruvida klagandens anbud varit för staten fördelaktigt eller icke. Därest
detsamma antagits, hade ifrågavarande leverans (215 ton å 290 kronor +
830 ton å 335 kronor) kostat staten 340,400 kronor. Samma kvantitet svarthavre
hade efter det av arméfördelningschefen vid upphandlingen godkända
priset, 169 kronor 20 öre, betingat en kostnad av 176,814 kronor. Då
svarthavre såsom foderhavre särskilt genom lämplig blandning med vithavre
kunde i det närmaste jämställas med sistnämnda havresort, finge det
väl anses uppenbart, att antagande av klagandens anbud varit för staten i
hög grad ofördelaktigt. Arméfördelningschefen kunde alltså icke finna
annat än att dess förkastande hade stöd i gällande författning. Därmed

149

torde också varje krav på ersättning lör utebliven handelsvinst kunna avvisas.
Beträffande den andra frågan, nämligen beslutet att vid upphandlingen
av svarthavre begagna sig av de anbud, som redan ingivits, hade
grundläggande för detta beslut varit, att arméfördelningschefen om läget
på havremarknaden byst den uppfattningen, att tillgången på vitbavre
varit ringa, att till följd därav efterfrågan på svarthavre varit stor samt
att, intill dess ny tillgång tillförts marknaden genom nya skörden eller
dessförinnan genom import, efterfrågan på svarthavre skulle ytterligare
ökas. Till denna uppfattning hade arméfördelningschefen kommit dels genom
de vid upphandlingen ingivna anbuden dels genom inhämtande av
upplysningar från av upphandlingen icke intresserade sakkunniga personer.
För staten fördelaktigast hade varit att uppskjuta havreupphandlingen
till en senare tidpunkt efter tillförseln av den nya skörden. Denna utväg,
som givetvis tagits under övervägande, både emellertid varit utesluten på
grund av gällande bestämmelser om vidmakthållandet av vissa livsmedelslager.
Under såddna förhållanden och då på grund av uppfattningen om
läget på havremarknaden det synts i hög grad sannolikt, att genom ett förkastande
av ingivna anbud å svarthavre och infordrande av nya anbud
därå högre pris kunnat förväntas bliva följden, hade arméfördelningschefen
ansett sig bäst tillgodose statens intresse genom att antaga de anbud,
som redan ingivits i samband med upphandlingen. Om såsom klaganden
i sin senare skrivelse uppgåve, priset på svarthavre efter upphandlingen
fallit med 75 öre per 100 kilogram, hade givetvis en felbedömning från
arméfördelningschefens sida ägt rum. Risk för sådan felbedömning förelåge
alltid. Alldeles oavsett om prisfall verkligen inträffat, vidhölle arméfördelningschefen
dock den meningen, att vid tidpunkten för upphandlingen
en prisförhöjning inom den närmaste tiden varit i hög grad sannolik.
Emellertid vore arméfördelningschefen i tillfälle att fastställa, att klagandens
uppgift om prisfall under tiden närmast efter upphandlingen vore
felaktig. Upphandlingen hade ägt rum under tiden 14—17 juni. Enligt
officiell svensk spannmålsnotering den 15/6, 18/6 och 22/6 hade nämligen
priserna varit respektive följande:

Göteborg ............	...... 16:25	16: 25	16: 25
Linköping ..........	14: 75	—	—
Norrköping........	...... 15: —	15: —	15: 25
Stockholm ..........	15: 2 5	15: 25	15: so
Örebro ................	14: so	14: so	14: 75

Dessa siffror utvisade, i motsats till vad klaganden ville göra gällande,
att priserna på svarthavre i överensstämmelse med arméfördelningschefens
förmodan varit i stigande. De utvisade även, att de antagna priserna,
om man heaktade fraktkostnaderna, väl överensstämt med marknadsläget.
Vad slutligen beträffade klagandens påstående, att en anbudsgivare fått
tillfälle att höja sitt anbud, förhölle sig härmed på följande sätt. Anbuds -

150

givaren ifråga (nr 33) hade avgivit anbud å leveranserna till samtliga
truppförband och till förplägnadsanstalten i Hässleholm till ett pris av
16 kronor 78 öre per kilogram fritt truppförbandens kaserner resp. fritt
barnvagn förplägnadsanstalten i Hässleholm, och både i anbudet tillika angivits,
att detsamma gällde odelat. Som emellertid vid vissa truppförband,
såsom av upphandlingsprotokollet 1''ramginge, funnits dels lägre anbud å
svarthavre dels även antagligt anbud å vitbavre, och det alltså varit i statens
intresse att antaga dessa anbud, hade en förfrågan måst göras hos
förstnämnda anbudsgivare, huruvida han vore villig att vidbliva sitt anbud
även under förutsättning, att det bleve antaget endast för en del av
leveransen. Härpå hade erhållits det svar, att vederbörande härtill vore
villig under förutsättning, att anbudspriset ökades med 0.14 öre per kilogram.
Då en sådan ökning, som för hela leveransen uppgått till 1,680 kronor,
synts skälig med hänsyn till den minskning av leveransen, som av
delningen blivit en följd, hade arméfördelningscbefen ansett sig icke böra
genom ett avslag äventyra en uppgörelse, som enligt hans mening vid dåvarande
tidpunkt varit att anse såsom den för staten fördelaktigaste.

Vid detta arméfördelningschefens yttrande voro fogade avskrifter av
skriftväxling mellan fördelningsintendenten och de båda anbudsgivarna
Aktiebolaget John A. Fors och Aktiebolaget C. M. Isakson, varav framgick: att

fördelningsintendenten genom telegram den 15 juni 1927 framställt
förfrågan till Aktiebolaget John A. Fors, huruvida dess anbud gällde begränsat
till Hälsingborg 120 ton samt oförändrat beträffande Kristianstad
och Hässleholm, således sammanlagt å 1,200 ton;

att bolaget i telegram samma dag härå svarat, att bolagets anbud gällde
begränsat till sammanlagt 1,200 ton mot att bolaget erhölle ersättning för
fraktfördyring med 1,680 kronor motsvarande 14 öre per 100 kilogram
samt bekräftat detta sitt svar genom brev samma dag;

att fördelningsintendenten den 15 juni 1927 till Aktiebolaget C. M. Isakson
framställt telegrafisk förfrågan, huruvida bolagets anbud gällde sålunda
begränsat, att svarthavre levererades till Växjö, Halmstad och Lund
samt 2/3 svarthavre och V3 vitbavre till Ystad och Malmö eller sålunda sammanlagt
till cirka 120 ton vithavre och 280 ton svarthavre;

samt att Aktiebolaget C. M. Isakson härå i telegram samma dag svarat,
att bolagets anbud gällde enligt fördelningsintendentens nyssnämnda telegram,
vilket svar bolaget bekräftat i brev samma dag.

I sitt utlåtande anförde intendentsdepartementet följande: Mot armé fördelningschefens

åtgärd att upphandla 128,000 kilogram1 vitbavre och att
förkasta de å återstående kvantiteter vithavre avgivna anbuden såsom varande
för höga, kunde, enligt departementets åsikt, någon anmärkning med
fog ej framställas. Annorlunda ställde sig förhållandet med arméfördelningschefens
beslut att under hand och utan infordrande av anbud upphandla
(1,180,000 + 280,500 =) 1,460,500 kilogram svarthavre för en kostnad,

151

uppgående till 244,837 kronor 25 öre. Detta förfaringssätt stode, enligt departementets
åsikt, i strid mot bestämmelserna i §§ 17 och 35 av gällande
upphandlingsiörordning. Det torde ålegat arméfördelningschefen att i
samband med förkastandet av de för höga anbuden i författningsenlig ordning
föranstalta antingen om ny upphandling av vithavre eller ock om
upphandling av svarthavre. Något nämnvärt försenande av leveranserna ^
torde därav ej behövt föranledas, åtminstone icke i sådan omfattning, att
gällande föreskrifter om vidmakthållande av vissa livsmedelslager därigenom
måst åsidosättas. Arméfördelningschefens förmodan, att priset å
svarthavre under den närmaste tiden skulle komma att stiga, hade ej kunnat
berättiga honom att, emot upphandlingsförordningens föreskrifter, under
hand inköpa här ifrågavarande havrepartier.

Sedan på arméfördelningschefens begäran tillfälle beretts honom att avgiva
nytt yttrande med anledning av arméförvaltningens intendentsdepartements
utlåtande, har av arméfördelningschefen i dylikt yttrande, avgivet
den 5 oktober 1927, anförts följande. Intendentsdepartementet hade
funnit tillvägagångssättet att, utan förnyad, upphandling i författningsenlig
ordning, antaga ingivna anbud å svarthavre strida mot bestämmelserna
i §§ 17 och 35 av gällande upphandlingsförordning. Detta syntes innebära,
att intendentsdepartementet fått den uppfattningen, att de av John A.
Fors, Grillby, och C. M. Isakson, Stockholm, ingivna anbuden å svarthavre
infordrats under hand, sedan anbuden å vithavre förkastats. Så vore
emellertid icke förhållandet. Dessa anbud vore avgivna under åberopande
av leveranskungörelsen, inkomna före anbudstidens utgång samt alltså
öppnade samtidigt med övriga vid ifrågavarande upphandling inkomna
anbud. Något underhands förfarande vid deras infordrande hade följaktligen
icke ifrågakomma. De av intendentsdepartementet åberopade §§ 17
och 35 av gällande upphandlingsförordning vore därför i detta fall icke
tillämpliga. Vid prövningen av anbuden hade den frågan uppställt sig,
huruvida de av omförmälda två anbudsgivare ingivna anbuden skulle förkastas,
enär desamma (det senare alternativt) avsett havre av annan sort
än den i upphandlingskungörelsen bestämda. Arméfördelningschefen hade
beslutit att upptaga dessa anbud till prövning och åberopade för detta beslut
upphandlingsförordningens § 28 mom. 2:a. Motiven för detta beslut
framginge av förut avgivna yttranden. Något underhandsförfarande hade
alltså icke förekommit på annat sätt än att, sedan vissa anbud å vithavre
förkastats och beslut fattats om upptagande till prövning av de två anbud,
som avsett svarthavre, (anbuden nris 33 och 35), sistnämnda två anbudsgivare
tillfrågats, om deras anbud gällde även under den förutsättningen,
att leveransen uppdelades dem emellan. En sådan uppdelning hade avsett
att betinga sig de för respektive truppförband fördelaktigaste priserna.
En hänvändelse till de båda anbudsgivarna hade, åtminstone i fråga om
den förstnämnda, varit nödvändig, enär nämnda firma förbehållit sig, att
anbudet skulle gällt odelat. Om anledningen till att arméfördelningsche -

152

fen godkänt ifrågavarande firmas krav på en prisförhöjning av 14 öre per
100 kilogram, motsvarande för en leverans om 1,200,000 kilogram ett belopp
av 1,680 kronor, hänvisade han till dels de skäl, anbudsgivaren anfört i sin
skrivelse den 15 juni, dels vad som beträffande denna sak anförts i skrivelsen
till intendentsdepartementet. Av vad arméfördelningschefen anfört
^ syntes honom framgå, att han icke under hand infordrat anbud å svarthavre,
att han haft full rätt att till prövning upptaga de utan hans föranstaltande
i laga ordning inkomna anbuden å svarthavre, att den av honom
medgivna höjningen av anbudet å svarthavre icke kommit leverantören
till godo, utan endast avsett att ersätta dennes direkta utgifter för
frakt, samt att han sålunda på bästa sätt tillgodosett statens intressen.

Vid arméfördelningschefens skrivelse var fogat ett yttrande av fördelningsintendenten
överstelöjtnanten Sven Eudebeck, vari denne, med anledning
av en utav militiombudsmannen framställd förfrågan, meddelade, att
arméfördelningschefens beslut i ärendet fattats på fördelningsintendentens
föredragning och i enlighet med av honom avgivet förslag, att han sålunda
mot beslutet icke anfört avvikande mening, samt att han instämde i de yttranden,
som av arméfördelningschefen avgivits i ärendet.

I en den 11 oktober 1927 avgiven ny skrift anförde därefter klaganden
följande. Beträffande de av John A Fors, Grillby och C. M. Isakson, Stockholm
ingivna anbuden å svarthavre uppgåve arméfördelningschefen och
underströke till yttermera visso: »Något underhandsfförfarande vid deras
infordrande har följaktligen icke ifrågakomma.» Man stannade verkligen
i förvåning över detta slags skrivsätt, då det vore ostridigt, att några som
helst anbud å svarthavre vid ifrågavarande upphandlingstillfälle icke
»infordrats». Det vore då uppenbart, att något underhandsförfarande icke
kunnat komma ifråga vid ett »infordrande», som aldrig ägt rum. Arméfördelningschefen
sammanfattade sitt yttrande i följande punkter: 1) att
han icke underhand infordrat anbud å svarthavre, 2) att han haft full rätt
att till prövning upptaga de utan hans föranstaltande i laga ordning inkomna
anbuden å svarthavre, 3) att den av honom medgivna höjningen av
anbudet å svarthavre icke kommit leverantören till godo, utan endast avsett
att ersätta dennes direkta utgifter för frakt, samt 4) att han sålunda
på bästa sätt tillgodosett statens intressen. Beträffande punkt 1) erinrades
därom, att arméfördelningschefen efter »under hand» verkställda förhandlingar
angående anbud, »som icke infordrats-», men väl av några outrannsakliga
grunder »inkommit», verkställt det påtalade inköpet av svarthavre.
Det hade icke kunnat bestridas, att dessa underhandskompletteringar av
anbud, som icke infordrats, resulterat i ändring av först ingivna pris. Det
syntes klaganden uppenbart, att det underhandsförfarande, som här ägt
rum i anledning av anbud, som »icke infordrats», vore författningsstridigt,
enär huru än arméfördelningschefen sökte vända saken, det likväl stode
fast, att åtminstone ett av de anbud, som slutligen antagits, måste resultativt
sett betecknas såsom av arméfördelningschefen »under hand införd -

lf)3

rat». Arméfördelningschefens uppgift under punkt 1) hölle fördenskull
icke streck. I punkt 2) ordade arméfördelningschefen om i »laga ordning
inkomna» anbud. Det vore för en lekman synnerligen svårt att förstå vad
som i dessa upphandlingsfrågor vore författningsenligt eller i »laga ordningMen
så mycket stode fullt klart för klaganden, att, när anbud å
»svarthavre» inkommit, under åberopande av leveranskungörelsen angående
inköp av vithavre, vilken kungörelse bestämt påfordrade, att anbud
skulle upprättas i överensstämmelse med vad vid utbjudandet föreskrivits,
då måste någon olaga ordning vara för handen. Klaganden kunde för den
skull ej uppskatta vad arméfördelningschefen avsåge med sina i »laga ordning
inkomna» anbud. Huru arméfördelningschefen i punkt 3) kunde påstå,
att den av honom medgivna höjningen icke kommit leverantören tillgodo
vore icke klart för klaganden utan vidare utredning. Här kunde en
mängd förhållanden spela in. Hade exempelvis havrepriset under underhandsförhandlingsdagarna
stigit eller fallit? Hade priset fallit, vore det för
anbudsgivaren synnerligen förmånligt och för staten ofördelaktigt att utan
vidare medgiva en höjning motsvarande direkta fraktavgifter. I varje
fall torde gällande upphandlingsföreskrifter varit motiverade av en önskan
att omöjliggöra varje sådan underhandstransaktion, som här förekommit.
Att arméfördelningschefen, enligt sin egen uppfattning enligt punkt 4) »på
bästa sätt tillgodosett statens intressen» inverkade i och för sig icke på frågan,
huruvida han förfarit författningsenligt eller ej. Klagandens uppfattning,
baserad på mångårigt följande och bedömande av spannmålsmarknaden,
finge här stå emot arméfördelningschefens.

I skrivelse till arméfördelningschefen den 18 oktober 1927 anhöll militieombudsmannen
— efter att hava redogjort för de av Aktiebolaget C. M.
Isakson och Aktiebolaget John A. Fors avgivna anbud och de med anledning
härav till dem framställda förfrågningarna samt för det beslut, som
av arméfördelningschefen fattats i fråga om leveranserna till Norra skånska
infanteriregementet och Skånska husarregementet — att yttrande
måtte av arméfördelningschefen och vederbörande fördelningsintendent
avgivas beträffande följande frågor:

1) Varför hade ovannämnda förfrågan till Aktiebolaget C. M. Isakson
framställts, oaktat, såvitt handlingarna utmärkte, bolaget ej förbehållit
sig, att dess anbud endast skulle gälla ii dess helhet?

2) Varför hade förfrågan till Aktiebolaget John A. Fors angående leverans
av svarthavre till Norra skånska infanteriregementet och Skånska
husarregementet framställts, oaktat annat lägre anbud å svarthavre redan
funnits?

3) Varför hade icke, med utgångspunkt från arméfördelningschefens
åsikt att svarthavre skulle upphandlas för sistberörda två truppförband,
det av Aktiebolaget C. M. Isakson avgivna lägsta anbudet å svarthavre för
dessa truppförband blivit antaget?

154

Med anledning härav anförde arméfördelningschefen i ett den 22 oktober
1927 avgivet, av fördelningsintendenten kontrasignerat yttrande följande:

Beträffande frågan nr 1. Förfrågan till Aktiebolaget C. M. Isakson hade
visserligen författningsenligt icke varit av behovet påkallad, enär anbudet
varit avgivet utan förbehåll. Med densamma hade endast avsetts att få bekräftelse
på, att firman skulle godkänna den ifrågasatta uppdelningen av
leveransen och hade icke haft något som helst inflytande på resultatet av
anbudsprövningen.

Beträffande frågan nr 2. Innan denna fråga besvarades, borde framhållas
de synpunkter, vilka vid anbudsprövningen legat till grund för ett
värdesättande av de olika anbuden.

Anbuden hade varit följande:

I. 11 I. 16 I. 24 I. 25 K. 5 K. 6 K. 7

Fors ............................ 16: 78 16: 78 16: 78 16: 7 8 16: 7 8 16: 7 8 16: 78

Isakson........................ 15: 4 5 16: 4 5 16: 4 o 15: 8 5 16: 20 16: 35 15: 95

Skillnad .................... 1: 33 0: 33 0: 38 0: 93 0: 58 0: 43 0: 83

allt öre per kg.

Såsom av upphandlingsprotokollet och anbuden framginge, hade Aktiebolaget
John A. Fors’ anbud avsett leverans fritt truppförbandets kaserner,
under det att C. M. Isaksons anbud avsett leverans ban- kajfritt truppförbandens
respektive förläggningsorter.

Vid ett bedömande av, vilket av de båda anbuden vid vart och ett av
ifrågavarande truppförband varit att anse såsom för staten fördelaktigast,
hade måst beaktas

att vid K. 6 och K. 7 järnvägsspår ginge ända fram till vederbörliga kaserner,
medgivande järnvägsvagnarnas framförande endast mot växlingsavgift
till desamma,

att vid K. 5 befintligt järnvägsspår ginge från kasernen till Gyhults
hållplats,

att Isaksons anbud, vad K. 5 beträffade, avsåge leverans ban- kajfritt
Hälsingborg,

att kostnaderna för havrens transport från järnvägsvagn eller fartyg
till K. 5:s cirka 3 kilometer avlägsna kasern enligt anbud borde beräknas
till i ofördelaktigaste fall 5 kronor och 20 öre per ton (O.52 öre per kilogram),

att vid bedömandet av fördelen av att få leveransen verkställd fritt kasern
hänsyn skulle tagas ej blott till omnämnda transportkostnad, utan
även till bestämmelserna i kungl. brevet den 20 augusti 1926 angående fullgörandet
av leveranser för kronans räkning, vilka avsåge begränsandet av
handräckningsbehovet,

att vid I. 11 och I. 25 även efter beräknade avdrag för transportkostnader,
prisskillnaden vore avsevärd,

att vid I. 16 och I. 24 de båda anbuden borde anses ungefär likvärdiga,

155

varlör vid skiljande mellan desamma bestämmelserna i nppliandlingsreglementet
§ 30 mom. 3 vore tillämpliga.

Dessutom vore att framhålla, att kvantiteterna vid infanteriregementena
vore relativt små i förhållande till dem vid de beridna truppslagen.

På frågan nr 2 lämnades alltså följande svar:

Förfrågan till Aktiebolaget John A. Fors angående leverans av svarthavre
till Skånska husarregementet hade gjorts av den anledning, att
nämnda firmas anbud till ifrågavarande truppförband, enligt vad ovan
visats, varit det för kronan fördelaktigaste. Förfrågan till samma anbudsgivare
angående leverans av svarthavre till Norra skånska infanteriregementet
hade gjorts med anledning av bestämmelserna i upphandlingslörordningen
§ 30 mom. 3.

Beträffande frågan nr 3. Det av Aktiebolaget C. M. Isakson avgivna
anbudet å svarthavre till Norra skånska infanteriregementet och Skånska
husarregementet hade icke blivit antaget av samma skäl, som angivits i
svaret på frågan nr 2.

Vid yttrandet voro fogade avskrifter av de utav Aktiebolaget John A.
Fors och Aktiebolaget C. M. Isakson avgivna anbuden. Det förstnämnda
anbudet, som uteslutande gällde svarthavre, avsåg hela den i upphandlingskungörelsen
angivna kvantiteten att till de i anbudsförteckningen angivna
pris levereras fritt respektive truppförbands kaserner med undantag
för Hässleholm, där leverans skulle ske banfritt havremagasinet i Hässleholm,
varjämte i anbudet gjorts förbehåll att detsamma endast gällde odelat
för hela partiet. Det av Aktiebolaget C. M. Isakson avgivna anbudet
upptog i första hand svensk vithavre till de i anbudsförteckningen angivna
kvantiteter att till där nämnda pris levereras ban- eller kajfritt bland annat
till Kristianstad (I. 24) och Hälsingborg, varjämte i anbudet tillagts,
att, om svensk svarthavre finge levereras, priset kunde lämnas 3 kronor
lägre än de för vithavre upptagna priserna.

I anslutning till en till arméfördelningschefen översänd promemoria, anhöll
militieombudsmannen om ytterligare förklaring dels till det förhållandet
att Aktiebolaget John A. Fors erbjudits och erhållit leveransen till

K. 5, oaktat, även med tillägg av transportkostnaden till kasernen, det av
Aktiebolaget C .M. Isakson avgivna anbudet syntes lägre, dels ock huruvida
de av nämnda båda bolag avgivna anbuden å leveransen till I. 24 bedömts
likvärdiga, även efter det Aktiebolaget John A. Fors höjt sitt anbud
eller av vilken annan anledning sistnämnda anbud i denna leverans antagits.

Till svar härå anförde arméfördelningschefen i en den 16 november 1927
dagtecknad skrivelse följande. Leverans fritt kasern torde innebära, att
säljaren skulle leverera varan i kasernen, alltså utan att kunna påfordra
någon militär arbetskraft vare sig för dess upptransporterande till eller
för dess intagande i förråd. Det andra leveranssättet, fritt banvagn (fartyg),
bleve därför med det förstnämnda icke jämförligt endast genom att

156

lägga till kostnaden för transporten till kasernen, utan måste även räknas
med militär handräckning för varans emottagande och uppläggande inom
kasernen. Den militära handräckningen inbesparades således i det förra
fallet helt och hållet, i det senare endast delvis. Förfrågan till Aktiebolaget
John A. Fors beträffande leveransen till K. 5 framställdes alltså av den
anledningen, att detta bolags anbud med hänsyn även till leveranssättet
bedömdes för staten fördelaktigast. Ett förkastande av Aktiebolaget John
A. Fors’ anbud till K. 5 efter anbudets böjande till 16 kronor 92 öre både
fått till följd, att man gått miste om den del av leveransen, å vilken Aktiebolaget
C. M. Isakson icke lämnat anbud, d. v. s. hela partiet till förplägnadsanstalten
i Hässleholm (830,000 kilogram) och till A. 3 (215,000 kilogram).
Det av Aktiebolaget John A. Fors avgivna anbudet gällde nämligen
odelat. Då enligt arméfördelningschefens uppfattning av marknadsläget,
det gällt att begagna sig av de anbud, som inkommit, enär, såsom
under utredningen visats, prisstegring varit i hög grad sannolik, både det
varit meningslöst att för en jämförelsevis obetydlig kostnadsökning av
0.14 öre per kilogram äventyra de stora leveranserna till A. 3 och förplägnadsanstalten
i Hässleholm tillsammans uppgående till 1,045,000 kilogram.
— Anbuden till 1.16 och I. 24 hade bedömts likvärdiga, innan Aktiebolaget
John A. Fors höjt sitt anbud. Detta förhöjda anbud hade antagits för I. 24
av samma skäl, som anförts i fråga om leveransen till K. 5.

Efter verkställd prövning av vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
följande i skrivelse) den 30 november 1927 till chefen för I.
arméfördelningen generalmajoren Axel A:son Sjögreen:

Med hänsyn till innehållet i 30 § upphandlingsförordningen samt i ärendet
förebragt utredning funne militieombudsmannen, i likhet med arméförvaltningens
intendentsdepartement, intet vara att erinra mot arméfördelningschefens
åtgärd att såsom för höga förkasta de av klaganden avgivna
anbuden å vithavre.

Vad därefter anginge arméfördelningschefens åtgärd att utan ny offentlig
kungörelse upphandla svarthavre från två av anbudsgivarna, så föranledde
vad härutinnan förekommit militieombudsmannen att framhålla
följande.

Enligt 17 § i upphandlingsförordningen skulle infordrande av anbud å
gods för upphandling ske genom offentlig kungörelse, så fram icke enligt
18 eller 19 § annat tillvägagångssätt finge komma till användning.

Då beträffande sättet för upphandling såsom huvudregel stadgades, att
anbud skulle infordras genom offentlig kungörelse, hade man givetvis avsett
att härigenom söka erhålla det för staten förmånligaste anbudet.
Andra upphandlingsmetoder innebure i allmänhet icke lika starka garantier
för ernående av ett dylikt resultat, och därför hade deras användning
begränsats till vissa bestämt angivna fall. Det vore fördenskull av vikt,
att ifrågavarande regel om infordrande av anbud genom offentlig kungö -

relse noggrant iakttoges och att icke i andra fall än, där sådant vore uttryckligen
medgivet, upphandling skedde i annan ordning.

Vad förevarande upphandling anginge, hade av arméfördelningschefen
såsom skäl för åtgärden att utan ny offentlig kungörelse upphandla svarthavre,
oaktat i kungörelsen anbud infordrats å vithavre, bland annat anförts,
att skälig anledning funnits förmoda, att ett dröjsmål med upphandlingen
skulle föranleda, att högre pris finge betalas samt att ett uppskov
med upphandlingen till den tidpunkt, som antagligen varit för staten fördelaktigast,
nämligen efter det den nya skörden kommit i marknaden, varit
uteslutet på grund av gällande bestämmelser om vidmakthållande av
vissa livsmedelslager.

I upphandlingsförordningen stadgades visserligen, i 18 §: att anbud
finge i stället för genom offentlig kungörelse infordras genom särskilda
skrivelser (telegram), bland annat, när central förvaltningsmyndighet på
grund av läget på den allmänna marknaden hade skälig anledning förmoda,
att ett snabbt införskaffande av anbud å erforderligt gods skulle
medföra förmånligt pris, samt när efter ett första utbjudande genom offentlig
kungörelse antagligt anbud icke erhållits och omständigheterna
medgåve infordrande av nya anbud på sätt i denna paragraf föreskreves;
samt i 35 § (till vilken 19 § hänvisade): att uppgörelse under hand finge
ske, bland annat, när efter utbjudande enligt 17 eller 18 § antagligt anbud
icke erhållits och omständigheterna icke medgåve infordrande av anbud
enligt sistnämnda paragraf. Av handlingarna framginge emellertid icke,
att förutsättningar för tillämpning av något av dessa stadganden i förevarande
fall varit för handen, vadan militieombudsmannen, i likhet med
arméförvaltningens intendentsdepartement, funnit ovanherörda omständigheter
icke kunna öva inverkan på upphandlingsfrågans bedömande.

Emellertid hade av arméfördelningschefen framhållits, att hans ifrågavarande
förfarande i allt fall vore författningsenligt, enär redan med anledning
av den utfärdade kungörelsen anbud å svarthavre ingivits från
två anbudsgivare, samt att dessa anbud, i den mån de avsåge svarthavre,
endast innefattade sådan avvikelse »från de vid utbjudandet angivna bestämmelser
och villkor», som omförmäldes i 28 § 2 mom. a) upphandlingsförordningen
och som icke utgjorde hinder för anbuds upptagande till
prövning.

Visserligen stadgades i 28 § 2 mom. a) i upphandlingsförordningen, att
på den upphandlande myndigheten skulle bero, huruvida sådant anbud
finge ifrågakomma vid den slutliga prövningen, som i väsentligt hänseende
avveke från de vid utbjudandet angivna bestämmelser och villkor.
Detta stadgande torde emellertid icke kunna givas en sådan tolkning, att
detsamma skulle medgiva upptagande till prövning av anbud, som avsåge
en i förhållande till den omannonserade till sin väsensart olika vara. Om
så skulle vara fallet, skulle huvudregeln om anbuds infordrande genom
offentlig kungörelse i månget fall kunna bliva illusorisk. Det torde för

158

övrigt icke böra bortses därifrån att genom antagande av ett anbud, som
visserligen inkommit med anledning av kungörelsen men dock icke avsåge
vara av det slag, som i denna angivits, risk lätt förelåge, att statens intresse
vid upphandlingen icke bleve så väl beaktat, som när valet skedde
mellan anbud, avgivna å det varuslag, varå enligt upphandlingsannonsen
anbud infordrats. De, som genom annonsen inbjödes att avgiva anbud å
det däri angivna varuslaget, saknade nämligen anledning avgiva anbud å
vara av annat slag, ja kunde till och med befara att, därest de så gjorde,
ett dylikt anbud lämnades ur räkningen vid den slutliga prövningen. Anbudsgivarna
hade ur nu nämnda synpunkt all anledning att ställa sig till
efterrättelse stadgandet i 23 § 2 mom. upphandlingsförordningen, att
skriftligt anbud skulle upprättas i överensstämmelse med vad vid utbjudandet
föreskrivits.

Vad det föreliggande fallet anginge, hade i upphandlingskungörelsen uttryckligen
angivits, att havren skulle vara »svensk vithavre», och anbud
hade således infordrats å just detta slag av havre. I den mån de avgivna
anbuden avsett svarthavre, vilken, enligt vad militieombudsmannen från
sakkunnigt håll inhämtat, i flera hänseenden skilj de sig från vithavre,
hade det således gällt annat slag av havre än den i kungörelsen angivna.
Stadgandet i 28 § 2 mom. a), som handlade om avvikelser från de vid utbjudandet
angivna bestämmelser och villkor, torde därför i förevarande
fall icke vara tillämpligt. Genom den annonsering, som ägt rum, kunde
således icke anses hava skett föreskrivet offentligt kungörande angående
den upphandlade varan, i den mån denna utgjort svarthavre. Den omständigheten
att anbuden å svarthavre inkommit med anledning av kungörelsen
kunde icke verka någon rubbning häri. I likhet med arméförvaltningens
intendentsdepartement hade militieombudsmannen således funnit
arméfördelningschefens åtgärd att utan nytt offentligt kungörande upphandla
svarthavre icke stå i överensstämmelse med upphandlingsförordningens
föreskrifter om offentligt kungörande vid upphandling, sådana
dessa föreskrifter enligt militieombudsmannens mening måste tolkas. Då
emellertid arméfördelningschefens antagande, att ovan nämnda stadgande
i 28 § 2 mom. a) upphandlingsförordningen i förevarande fall vore tillämpligt,
med hänsyn till detta stadgandes obestämda avfattning, icke kunde
anses hava saknat visst fog, hade militieombudsmannen, med avseende
jämväl å vad i övrigt i denna del blivit av arméfördelningschefen anfört,
funnit hans ifrågavarande förfarande icke böra anses utgöra tjänstefel.

Vad slutligen anginge klagomålen, såvitt de avsåge det förhållandet,
att en av anbudsgivarna Aktiebolaget John A. Fors fått i fråga om de
kvantiteter, varom leveransavtal med detta bolag träffats, åtnjuta högre
pris, än bolagets anbud inneburit, så framginge av bolagets anbud, att
detsamma i dess ursprungliga skick endast gällde odelat för samtliga leveranser.
Vid sådant förhållande och med hänsyn till vad från arméfördelningschefens
sida härutinnan anförts funne militieombudsmannen —

159

bortsett från den omständigheten att svarthavre upphandlats utan ny
kungörelse — intet vara att erinra mot att till Aktiebolaget John A.
Fors framställts förfrågan, huruvida och under vilka vilkor bolaget vore
villigt leverera de kvantiter, som avsåges för förpliignadsanstalten i
Hässleholm och Vendes artilleriregemente, samt att därefter avtal träffats
med bolaget om leverans av dessa kvantiteter till det av bolaget begärda,
med anledning av fraktfördyring något förhöjda priset av 16.92 öre per kg.

Vad däremot anginge leveransen till Skånska husarregementet, hade
denna av aktiebolaget O. M. Isakson erbjudits till ett pris av 16.2 o öre
per kg. ban- eller kajfritt Hälsingborg, under det att aktiebolaget John A.
Fors i dess ursprungliga anbud begärt 16.78 öre per kg. fritt truppförbandets
kasern. Enligt arméfördelningschefens uppfattning skulle för
erhållande av en jämförelse mellan dessa anbud icke blott till förstnämnda
pris läggas kostnaden för varans transport till kasernen, vilken beräknades
till 0.52 öre per kg., utan även räknas med militär handräckning för
varans emottagande och uppläggande i förråd inom kasernen — en handhandräckning,
som enligt arméfördelningschefens uppfattning skulle helt
inbesparas vid leverans enligt leveranssättet fritt truppförbandets kasern.
Med hänsyn till nu nämnda omständigheter och då enligt kungl. brevet den 20
augusti 1926 angående fullgörande av leveranser för kronans räkning
behovet av militär handräckning skulle i möjligaste mån begränsas, hade
det av Aktiebolaget John A. Fors avgivna anbudet av arméfördelningschefen
bedömts vara för kronan fördelaktigast. På grund härav hade
ovannämnda förfrågan till bolaget, om detsamma vore villigt åtaga sig
vissa delar av leveransen, jämväl fått omfatta den för Skånska husarregementet
avsedda kvantiteten.

De grunder, efter vilka av arméfördelningschefen anställts jämförelse
mellan ifrågavarande två anbud, torde utgå från en annan innebörd av
leveranssättet fritt kasern än den allmänt vedertagna. Enligt allmänna
bestämmelser för handeln med spannmål och fodervaror, utfärdade av
Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln och godkända
av Stockholms handelskammare, innebure leverans »fritt vid magasin»
att säljaren levererade varan vid angivet magasin och att köparen betalade
de kostnader, som kunde uppstå för varans intagning i magasin. Vid
förfrågan vid ett par truppförband hade militieombudsmannen även inhämtat,
att om avtal träffades om leverans fritt kasern eller dylikt,
säljarens förpliktelse icke utan att han därtill särskilt förbundit sig
ansåges omfatta varans intagande och uppläggande i vederbörligt
magasin. Det hade även, vad förevarande fall anginge, på militieombudsmannens
förfrågan blivit upplyst, att vid leverans av ifrågavarande
parti havre handräckning för varans intagning i magasin icke bekostats
av säljaren utan kostnadsfritt för denne tillhandahållits av truppförbandet.

Vid sådant förhållande hade vid jämförelse mellan ifrågavarande två

160

anbud, såvitt angick den för Skånska husarregementet avsedda kvantiteten,
det av Aktiebolaget C. M. Isakson avgivna, vilket med tillägg av beräknad
transportkostnad stannade å det lägsta beloppet, bort bedömas såsom
för staten fördelaktigast. Erbjudande om erhållande av denna leverans
både därför, åtminstone i första hand, bort framställas till Aktiebolaget
C. M. Isakson och icke till Aktiebolaget John A. Fors.
Den omständigheten att så icke förfarits hade militieombudsmannen
emellertid — med avseende dels därå att arméfördelningschefens antagande
om leveranssättens innebörd även omfattats av fördelningsintendenten
dels ock å det förhållandet att det icke vore uteslutet, att den jämförelsevis
mindre betydande kostnadsökning, som uppkommit genom överlämnandet
till Aktiebolaget John A. Fors i stället för Aktiebolaget C. M.
Isakson av ifrågavarande leverans, kunde hava uppvägts av någon
fördel beträffande de övriga större kvantiteter, som Aktiebolaget John A.
Fors åtagit sig leverera till Hässleholm och Kristianstad — ansett icke
böra föranleda annan åtgärd från militieombudsmannens sida än ett uttalande
av ovannämnda uppfattning.

Med hänsyn till den ansvarighet i fråga om handläggning av upphandlingsärenden,
som jämlikt gällande bestämmelser åvilade fördelningsintendenten,
anhöll militieombudsmannen slutligen, att fördelningsintendenten
måtte genom arméfördelningschefens försorg erhålla del av skrivelsens
innehåll.

161

Framställningar till Konungen.

1. Angående kommendering av musikpersonal vid krigsmakten
till utförande av harmonimusik för allmänheten m. m.

Ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag innehåller (sid. 290 it.) redogörelse
för en av militieombudsmannen till Konungen avlåten framställning
i detta ämne. I denna framställning hade militieombudsmannen uttryckt
önskvärdheten dels av att allmänna bestämmelser funnes, reglerande
den omfattning, i vilken militär musikkår kunde givas frihet från
militär tjänstgöring för åtagande av civilt engagement, dels ock av att
sådana bestämmelser funnes angående dylik personals tjänstgöring, att
därav tydligt framginge, huruvida militär chef vore berättigad att kommendera
underlydande musikpersonal till utförande av konserter å allmän
plats.

Den 2 december 1927 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för försvarsdepartementet
att tillkalla högst tre utredningsmän för att inom departementet
biträda med verkställande av utredning rörande övertalig militär
musikpersonals utnyttjande i det allmänna kulturlivets tjänst. Dessa utredningsmän
skola därjämte avgiva yttrande och förslag med anledning
av militieombudsmannens förenämnda skrivelse.

2. Ifrågasatta bestämmelser i reglemente för Sveriges frivilliga

motorbåtskår.

Såsom framgår av ämbetsberättelsen till 1917 års riksdag (sid. 351 f.)
hade militieombudsmannen i underdånig skrivelse den 16 december 1916
framställt vissa önskemål beträffande reglementet för Sveriges frivilliga
motorbåtskår. Under erinran om att det i 1915 års reglemente för ifrågatl
—- Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

162

varande kår stadgades, att drivmedel för motorbåtarna tillhandahölles
eller bekostades av kronan endast under krigstjänstgöring och vid sådan
fredstjänstgöring, vartill medlem av kåren skriftligen förbundit sig, hade
militieombudsmannen i skrivelsen framhållit, att det icke syntes vara
obilligt, att kronan tillhandhölle eller bekostade drivmedel jämväl vid de
färder till och från samt inom tjänstgöringsområdet, som kårmedlem för
sin utbildning företoge mellan de obligatoriska övningarna, eller att erforderliga
drivmedel för sådana färder åtminstone tillhandahölles av kronan
till självkostnadspris. Vidare hade militieombudsmannen framhållit
lämpligheten av att särskilda kompetensprov uppställdes för erhållande
av den tjänsteställning, som kårmedlemmarna ägde under tjänstgöring
inom kåren. Slutligen hade militieombudsmannen uttalat sig om önskvärdheten
av att kårmedlemmarnas motorbåtar vore av en enhetlig typ
eller att endast ett fåtal typer förekomme.

* . *

Den 22 oktober 1927 har Kungl. Maj:t fastställt nytt reglemente för
Sveriges frivilliga motorbåtskår. Samtidigt har Kungl. Maj:t i brev till
marinförvaltningen meddelat bestämmelser angående ersättning för tjänstgöring
vid motorbåtskåren.

I detta reglemente och nyssnämnda kungl. brev hava de av militieombudsmannen
framställda synpunkterna delvis vunnit beaktande.

Föreskrifter hava lämnats, att driv- och smörjmedel skola tillhandahållas
eller ersättas av kronan till självkostnadspris ej blott vid krigstjänstgöring
samt den fredstjänstgöring, vartill medlem skriftligen förbundit
sig (obligatorisk fredstjänstgöring) utan även vid den fredstjänstgöring,
vartill medlem eljest förklarat sig villig (frivillig fredstjänstgöring).

Vidare har stadgats, att den, som vill antagas såsom aktiv medlem av
kategori A, skall befinnas för tjänstgöring vid kåren lämplig ävensom
att nyintagen aktiv medlem av denna kategori skall inträda i kåren såsom
aspirant och att han i mån av avlagda kunskapsprov samt uppfyllda
särskilt stadgade villkor kan tilldelas tjänsteställning inom kåren såsom
underlöjtnant, löjtnant eller kapten.

3. Angående verkställigheten av arreststraff, som skall skärpas

med hårt nattläger.

Ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag innehåller (sid. 134 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 23 oktober 1926 avlåten framställning
i förevarande ämne. I framställningen uttalades önskvärdheten
av att i § 34 militär bestraffningsförordning infördes ett tilläggsstadgande

163

av innehåll att den, som underginge arreststraff, skärpt med hårt nattläger,
skulle, där ej på grund av de förhållanden, under vilka straffet
verkställdes, hinder därför mötte, erhålla nattläger å en i arresten anbragt
eller för natten insatt träbrits.

Genom kungörelse den 11 februari 1927 (nr 31) har Kungl. Maj:t funnit
gott förordna, att § 34 i förordningen den 17 december 1915 om vad som
bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till krigslagstiftningen hörande
bestämmelser (militär bestraffningsförordning) skall i nedan angivna del
hava följande ändrade lydelse:

§ 34.

Arrestant må — — — olämpligt.

Den, som undergår arreststraff med hårt nattläger, skall, där ej på grund
av de förhållanden, under vilka straffet verkställes, hinder därför möter,
erhålla nattläger å en i arresten anbragt eller för natten insatt träbrits.
Sängkläder få — — — utdelad.

Den, som — — — manskapet.

Friskt dricksvatten —--arrestant.

4. Angående radio- och ballongkompaniernas förläggning vid

Lilla Frösunda.

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag (sid. 159 ff.)
framställde tjänstförrättande militieombudsmannen i underdånig skrivelse
den 25 augusti 1926 vissa erinringar beträffande förläggningslokalerna
vid de å Lilla Frösunda förlagda radio- och ballongkompanierna.

Kungl. Maj:t har den 8 juli 1927 anvisat ett belopp av 20,000 kronor
till uppförande av en matsalsbyggnad vid Fälttelegrafkårens förläggning
å Frösunda.

Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 17 september 1927 lämnat
arméförvaltningens fortifikationsdepartement bemyndigande att uppföra
en ny barack å Frösunda för Fälttelegrafkåren för en kostnad av 64,000
kronor.

Genom uppförande av dessa byggnader torde de av tjänstförrättande
militieombudsmannen påpekade olägenheterna beträffande förläggningsförhållandena
å nämnda plats bliva i huvudsak avhjälpta.

164

5. Angående fri sjukvård m. m. åt vissa befattningshavare vid

armén och marinen.

Ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag innehåller (sid. 162 tf.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 3 juni 1926 till Konungen
avlåten framställning i detta ämne. I militieombudsmannens skrivelse,
vilken var föranledd av klagomål, som inkommit till militieombudsmannen
från en löjtnant i Hallands regementes reserv, hemställdes, att gällande
bestämmelser om avlöningsförmåner för den å icke aktiv stat anställda
personalen vid armén och marinen måtte kompletteras, så att
nämnda personal, då behov därav förelåge, erhölle rätt till fri sjukvård
även efter tjänstgöringens slut i huvudsaklig överensstämmelse med de
för värnpliktiga och volontärer i detta hänseende gällande föreskrifter.
Då med hänsyn till ordalydelsen av gällande bestämmelser om denna personals
avlöningsförmåner tveksamhet yppats, huruvida densamma ägde
uppbära avlöning under sjukdom, som inträffade under tjänstgöring, hemställde
militieombudsmannen tillika, att bestämmelserna i detta ämne
måtte förtydligas.

Berörda skrivelse blev av Kungl. Maj:t handlagd i sammanhang med
frågan om reglering av reservpersonalens avlönings- och pensionsförmåner,
vilken reglering ägde samband med den nya försvarsorganisationens antagande.

Vid framläggande av proposition i ämnet till 1927 års riksdag yttrade
chefen för försvarsdepartementet beträffande den förra av de i militieombudsmannens
framställning berörda frågorna följande (prop. nr 227, sid.
9): Såväl särskilt tillkallade sakkunniga som riksdagens militieombudsman
hade väckt förslag om att bereda till tjänstgöring inkallad reservpersonal,
som vid tiden för tjänstgöringens upphörande åtnjöte vård å
sjuk vårdsanstalt, rätt till fortsatt fri sjukvård m. m. under viss tid efter
tjänstgöringens slut. Härvid hade, bland annat, erinrats om att fast anställt
manskap och värnpliktiga i dylikt fall ägde åtnjuta fri sjukvård
och fria läkemedel, till dess de bleve till hälsan så återställda, att de
kunde utskrivas från sjukvårdsanstalten, dock högst under ett år efter
anställningens eller tjänstgöringens upphörande. För sin del funne departementschefen
sig väl kunna förorda, att ifrågavarande förmån bereddes
åt i reserven anställt underbefäl. Men däremot ansåge departementschefen
det ej vara av förhållandena motiverat att utsträcka denna förmån, vilken
icke tillkomme officerare och underofficerare på aktiv stat, till sådan personal
i reserven. I fråga om rätten till fri sjukvård och dylikt torde
sistnämnda personal alltså böra i allo likställas med motsvarande aktiva
personal.

Beträffande den andra av de i militieombudsmannens skrivelse berörda
frågorna, rätten till avlöning under en under tjänstgöringen inträffad

165

sjukdom, anförde departementschefen (prop. nr 227, sid. 9), att det syntes
departementschefen uppenbart, att behov förolåge av bestämmelser, huru
med lönen skulle förhållas vid tjänstledighet eller av sjukdom härrörande
förhinder att deltaga i pågående tjänstgöring. Departementschefen framlade
därför förslag till vissa grunder i fråga om rätten till avlöning under
nämnda förhållanden.

De av departementschefen förordade grunderna för avlöning till reservpersonalen
blevo av riksdagen godkända (riksdagens skrivelse nr 236).

* . *

Kungl. Maj:t har därefter den 23 september 1927, i överensstämmelse
med riksdagens beslut, utfärdat nya förordningar dels angående befäl och
civilmilitär personal i arméns reserver (nr 364), dels angående befäl i
flottans reserv (nr 365), dels ock angående befäl i kustartilleriets reserv
(nr 366).

I förstnämnda förordning hava intagits bl. a. följande bestämmelser:

§ 26.

1. Personal i reserven äger under tjänstgöring åtnjuta lön icke blott för
den tid, varunder vederbörande deltager i tjänstgöringen, in- och uttryckningsdagar
inräknade, utan även dels enligt de för motsvarande personal
på aktiv stat gällande grunder vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen
på grund av olycksfall i tjänsten, dels ock vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen
på grund av sjukdom, som ej orsakats av dylikt olycksfall, och
vid tjänstledighet av annan anledning under sammanlagt högst */io av
tjänstgöringstiden, med skyldighet för vederbörande att, där Kungl. Maj:t
ej finner skäl medgiva annat, för tid härutöver å lönen vidkännas tjänstledighetsavdrag
enligt de för motsvarande beställningshavare på aktiv stat
gällande grunder.

2. Därest underbefäl eller civilmilitär person av underbefäls tjänsteklass
under tjänstgöring intages å sjuk vårdsanstalt och där åtnjuter vård, då
tiden för tjänstgöringen utgår, skall vederbörande fortfarande åtnjuta fri
sådan vård och naturaportion enligt de för motsvarande personal på aktiv
stat gällande grunder.

I de ovannämnda förordningarna angående befäl i flottans reserv och
angående befäl i kustartilleriets reserv hava motsvarande bestämmelser
intagits.

6. Angående åtgärder med anledning av viss oriktig tillämpning av
gällande bestämmelser om avskedspremier m, m.

På sätt framgår av ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag (sid. 167 ff.),
gjorde militieombudsmannen i skrivelse till Konungen den 29 december
1926 vissa erinringar mot det sätt, varpå gällande bestämmelser rörande

166

utbetalning av avskedspremier till fast anställt manskap vid åtskilliga
truppförband tillämpats. I skrivelsen framhöll militieombudsmannen bland
annat följande. Med anledning av en till militieombudsmannen inkommen
anmälan med avseende å det sätt, på vilket gällande bestämmelser om
avskedspremier till avgånget underbefäl tillämpades vid Jämtlands fältjägarregemente
samt vissa av riksräkenskapsverkets revisionsbyrå framställda
anmärkningar mot ett flertal vid Hälsinge regemente verkställda
utbetalningar av avskedspremier till furirer vid regementet, hade av militieombudsmannen
verkställts en undersökning rörande tillämpningen av
ifrågavarande bestämmelser vid arméns och kustartilleriets samtliga truppförband
samt flottans stationer, vilken undersökning omfattat åren 1921
—1925. Denna undersökning hade givit vid handen, att i ett flertal fall
underbefäl fått uppbära avskedspremie, oaktat vederbörande omedelbart
efter eller i nära samband med avskedet återinträtt i tjänst vid krigsmakten.
Till förebyggande av en dylik oriktig tillämpning av bestämmelserna
om avskedspremier hemställde militieombudsmannen, att dessa
måtte skärpas.

I sammanhang härmed ifrågasatte militieombudsmannen tillika vissa
jämkningar i villkoren för åtnjutande av avskedspremie, varigenom ökad
överensstämmelse skulle vinnas mellan arméns och marinens hithörande
föreskrifter.

Kungl. Maj:t har med anledning av denna framställning i brev till
arméförvaltningens civila departement den 13 oktober 1927 funnit gott
förordna, att avskedspremie enligt gällande bestämmelser finge utgå allenast
till underbefäl, som avginge från beställning på stat utan att erhålla anställning
vid samma eller annan avdelning av krigsmakten eller civilanställning
i statens tjänst, samt att utbetalning av premie icke Ange äga
rum, innan dels vederbörande utbetalande myndighet förvissat sig om att
återanställning vid samma truppförband, respektive flottans sjömanskår
icke ägt rum, dels ock den ur tjänst avgångne avgivit skriftlig försäkran,
att han icke sökt eller vunnit vare sig anställning vid annan del av krigsmakten
eller civilanställning i statens tjänst. Vad militieombudsmannen
i övrigt anfört beträffande villkoren för åtnjutande av avskedspremie ville
Kungl. Maj:t framdeles taga under omprövning.

7. Viss ifrågasatt ändring i 210 § strafflagen för krigsmakten.

Härom avlät militieombudsmannen den 22 februari 1927 följande framställning
till konungen:

»Under en av mig i sammanhang med inspektion vid flottans station i
Karlskrona den 21 september 1926 företagen granskning av anteckningsboken
för tillrättavisningar vid tredje beväringskompaniet anmärktes föl -

167

jande. I anteckningsboken hade införts, att en värnpliktig vid kompaniet
den 19 augusti 1926 av sekonden å pansarskeppet Tapperheten för viss
angiven förseelse tilldelats tillrättavisning med 30 dagars vägran av landpermission,
varjämte inom parentes anmärkts följande: »Avtjänat 8 dagar
ombord och 15 dagar i land.»

Med anledning härav anmodade jag i skrivelse den 5 oktober 1926 stationsbefälhavaren
vid flottans station i Karlskrona att infordra och till
mig inkomma med yttrande från vederbörande kompanichef.

I ett den 30 oktober 1926 avgivet yttrande anförde kaptenen N. Unnérus,
vilken vid tiden ifråga tjänstgjort såsom chef för tredje beväringskompaniet,
följande. Sekonden å pansarskeppet Tapperheten hade genom skrivelse
den 20 augusti 1926 meddelat, att den ifrågavarande värnpliktige
av honom tillrättavisats med 30 dagars permissionsförbud, varav 8 dagar
skulle vid den värnpliktiges avpollettering från fartyget samma dag anses
vara avtjänade. Med den ifrågavarande värnpliktige hade förfarits i enlighet
med praxis å Karlskrona station eller på enahanda sätt som alltid
då permissionsförbud efter avpollettering skulle fortsättas att avtjänas i
land, men som maximiantal dagar för permissionsförbud i land utgjorde
15, hade flera dagar icke kunnat tillmätas den värnpliktige efter hans
ilandkommendering. Anteckningen i anteckningsboken vore avsedd att
tjäna kårchefen till upplysning, varför icke ådömda 30 dagar i sin helhet
avtjänats.

Sedan jag av stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona
begärt utlåtande i anledning av vad vederbörande kompanichef i sitt nyss
återgivna yttrande anfört, inkom från stationsbefälhavaren konteramiralen
friherre C. Sparre den 27 december 1926 dylikt utlåtande. Vid utlåtandet
funnos fogade dels ett av chefen för underofficers- och sjömanskårerna i
Karlskrona kommendören Björn Holmgren den 18 december 1926 avgivet
yttrande dels ock ett av samtliga kompanichefer vid stationen den 10 i
samma månad avgivet gemensamt yttrande.

Kompanicheferna anförde i sitt yttrande. I instruktionen för expeditionstjänsten
vid sjömanskårens kompanier i Karlskrona av den 17 september
1925 funnes icke några bestämmelser, huru förfaras skulle med från
fartyg till slationen avpolletterad personal, som ombord å fartyget ålagts
viss tids vägran av landpermission. I dessförinnan gällande instruktion
av den 26 juli 1916 funnes däremot i § 12 mom. 6 c) följande bestämmelse:
»Från fartyg avpolletterad med mer än 15 dagars vägran av landpermission
må icke i land avtjäna mer än 15 dagars kasernförbud.» I enlighet
härmed hade således en man, som ombord ålagts exempelvis 30 dagars
vägran av landpermission och av dessa avtjänat exempelvis 8 dagar efter
det han kommit i land avtjänat 15 dagars kasernförbud. Vad som sålunda
förr gällt såsom föreskrift hade numera tillämpats såsom praxis,
framkommen av denna äldre föreskrift, enär nya bestämmelser saknades.

168

Enligt vad kompanicheferna hade sig bekant, förfores vid Stockholms station
i liknande fall på det sätt, att återstående antal dagar permissionsförbud
beräknades motsvara halva antalet dagar kasernförbud. Emellertid
syntes båda förfaringssätten hava tillkommit såsom en omdömesåtgärd,
enär föreskrifter saknades i militär bestraffningsförordning. Kompanicheferna
ville därför föreslå, att § 42 i denna förordning snarast försåges
med nödiga föreskrifter härutinnan, avseende jämväl det fall, då kasernförbuden
kommenderades ombord å fartyg.

Chefen för underofficers- och sjömanskårerna kommendören Holmgren
anförde i sitt yttrande: 210 § i strafflagen för krigsmakten angåve fyra
olika korrektiver, som i stället för disciplinär bestraffning finge användas
såsom tillrättavisning för mindre förseelser och fel mot militär tukt och
ordning. För att särskilja deras olika väsensart vore de i lagen rubricerade
under a), b), c) och d). Under b) upptoges vägran, ombord å fartyg,
av landpermission och under d) förbud att vistas utom kasernområdet.
Även om dessa båda korrektivers reella innebörd vore en inskränkning i
vederbörandes rätt att själv förfoga över sin fritid, måste de sålunda betraktas
såsom två olika former för tillrättavisning, av vilka den ena skulle
tillämpas endast ombord. Enligt kårchefens uppfattning kunde därför på
tillrättavisning under b) icke tillämpas § 42 i militär bestraffningsförordning,
när förutsättningen för denna paragraf uppstått därigenom att den
felande flyttats från tjänstgöring ombord till tjänstgöring i land. Åt denna
sin tolkning hade kommendören Holmgren under början av sin tjänstgöring
såsom kårchef givit kompanicheferna muntligt uttryck. Emellertid
hade sedan dess täta ombyten av kompanichefer ägt rum och de nuvarande,
av vilka tre nyligen tillhört Stockholms station, hade, enligt vad
av deras yttrande framginge, tolkat föreskrifterna annorlunda. Kårchefens
ovannämnda tolkning både i anledning av förevarande ärende
ånyo delgivits samtliga kompanichefer muntligen i avvaktan på militieombudsmannens
resolution i föreliggande fråga. I detta sammanhang ansåge
sig kårchefen böra framhålla, att det ur disciplinär synpunkt icke
vore lyckligt, att en ombord meddelad tillrättavisning, innefattande vägran
av landpermission, icke av en befälhavare i land kunde bringas i verkställighet
under form av förbud att vistas utom kasernområdet. Härigenom
bleve i många fall det med tillrättavisningen avsedda syftemålet
förfelat. Tillrättavisningens form borde om möjligt stå i samband med
förseelsens beskaffenhet. Sålunda borde en krigsman, som i samband med
landpermission beginge mindre förseelse, tillrättavisas genom vägran av
landpermission, liksom mindre förseelser i samband med förrättad tjänst
i många fall borde tillrättavisas genom handräckningarbete. Det vore
också uppenbart, att en tillrättavisning borde verkställas, eljest bleve dess
innebörd i själva verket blott en varning, d. v. s. en annan art av tillrättavisning
än den, som avsetts. Om en befälhavare ombord nödgades
tillrättavisa en krigsman, som omedelbart skulle från fartyget avgå till

tjänstgöring i land, måste lian sålunda i många fall antingen tilldela eu
tillrättavisning, som i sin form icke anslöte sig till förseelsen, eller också
en tillrättavisning, som icke alls eller endast delvis komme att verkställas.
Intetdera vore tillfredsställande. På grund härav syntes § 42 i militär
bestraffningsförordning böra erhålla följande tillägg: »Härvid må vägran
av landpermission verkställas såsom förbud att vistas utom kasernområde
eller tvärtom».

Stationsbefälhavaren konteramiralen Sparre anförde i sitt utlåtande. Det
sätt, på vilket kompanichefen i land verkställt den ombord ålagda tillrättavisningen
saknade enligt stationsbefälbavarens åsikt stöd såväl i strafflagen
för krigsmakten som i militär bestraffningsförordning. Alldenstund
ärendet legat under militieombudsmannens behandling, hade stationsbefälhavaren
emellertid icke ansett sig böra vidtaga annan åtgärd, än att han
med anledning av den ursprungliga remissen anmodat chefen för underofficers-
och sjömanskårerna att meddela kompanicheferna erforderliga föreskrifter
till förebyggande av ett upprepande. I sak anslöte sig stationsbefälhavaren
till kårcbefens uppfattning att gällande bestämmelser i denna
fråga vore ofullständiga och att en ombord ålagd tillrättavisning av förevarande
slag borde kunna verkställas efter förflyttning till tjänstgöring
i land och vice versa. Då emellertid den sjökommenderade icke i samma
utsträckning som den landkommenderade hade tillfälle till permission,
varigenom de båda tillrättavisningsarterna, ehuru i övrigt av samma innebörd,
dock icke bleve lika effektiva vid tillämpning i land som vid tilllämpning
ombord, borde förvandling eller evalvering ske efter samma
grunder, som redan funnit uttryck i strafflagen för krigsmakten § 210 b)
och d). Den princip, som där både följts, innebure, att landpermissionsförbud
borde beräknas till dubbla tiden av kasernförbud. På grund härav
syntes det av kårchefen föreslagna tillägget till § 42 i militär bestraffningsförordning
böra erhålla följande lydelse: »Härvid skall en dags förbud
att vistas utom kasernområde jämställas med två dagars vägran av
landpermission; skolande vid delning uppkommen halv dag räknas som hel.»

I skrivelse den 31 december 1926 till stationsbefälhavaren vid flottans
station i Stockholm anhöll jag om upplysning angående den praxis, som
vid stationen tillämpades i de fall, då meddelad vägran av landpermission
under viss tid på grund av ändrad tjänstgöring icke kunde tillfullo verkställas,
ävensom om utlåtande över det av stationsbefälhavaren vid flottans
station i Karlskrona framställda förslaget om tillägg till § 42 i militär
bestraffningsförordning. Med anledning härav överlämnade stationsbefälhavaren
vid flottans station i Stockholm konteramiralen C. F. Riben med
skrivelse den 18 januari 1927, såsom upplysning angående nämnda praxis,
ett av chefen för underofficers- och sjömanskårerna i Stockholm kommendören
A. Hägg den 17 i samma månad avgivet yttrande. I detta anförde
kårchefen följande. Vid Stockholms station tillämpades den principen vid
förflyttning till tjänstgöring i land, att hälften av antalet dagar av ålagt

170

permissionsförbud räknades samt att, om därvid halv dag uppkomme,
denna bortfölle. Strafflagen för krigsmakten § 210 gåve enligt kårchefens
uppfattning stöd för detta tillvägagångssätt och torde formuleringen av
denna paragraf hava gjorts med tanke på att endast halva antalet permissionsdagar
vore effektiva ombord. I övrigt bitädde kårchefen den av stationsbefälhavaren
vid flottans station i Karlskrona uttalade åsikten; dock
borde vid delning uppkommen halv dag frånräknas, för vilket förhållande
stöd funnes i de i strafflagen för krigsmakten § 35 meddelade bestämmelser
om förvandling av straff.

Stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm uttalade i sin
ovannämnda skrivelse, att han för egen del gillade det i nyssnämnda yttrande
omförmälda tillvägagångssättet samt att han tillstyrkte stationsbefälhavarens
i Karlskrona förslag till tillägg till § 42 i militär bestraffningsförordning,
dock med den ändring som av chefen för underofficersoch
sjömanskårerna i Stockholm föreslagits.

I 210 § strafflagen för krigsmakten stadgas följande:

»För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må på sätt
och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället för disciplinär
bestraffning såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges överordnade
eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid,
högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid,
högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten;

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom
kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller
likställt truppförband upplåten del av dylikt område.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt femton
år, därom förordnar Konungen.»

I § 42 i militär bestraffningsförordning föreskrives. »Därest någon,
sedan tillrättavisning tilldelats honom, men innan den hunnit till fullo
verkställas, ställes under annan befälhavare, skall tillrättavisningen, såvida
dess beskaffenhet det tillåter, i den mån den icke blivit verkställd, bringas
till verkställighet genom sistnämnda befälhavares försorg, vilken för detta
ändamål skall erhålla uppgift om förhållandet.»

171

Jag delar den av chefen för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona
uttalade och av stationsbefälhavaren därstädes biträdda uppfattningen
att vägran av landperrnission och förbud att vistas utom kasernområde
eller viss del därav enligt strafflagen för krigsmakten äro att anse såsom
två olika slag av tillrättavisningar. Att så är fallet torde otvetydigt
framgå såväl av formuleringen av ifrågavarande lagrum (210 §), vari
nämnda tillrättavisningsformer upptagas under olika bokstavsbeteckningar,
som ock av förarbetena till strafflagen för krigsmakten. Redan i det av
1901 års krigslagstiftningskommitté år 1905 avgivna förslaget till strafflag
för krigsmakten hade nämnda tillrättavisningsformer upptagits såsom två
olika slags tillrättavisningar och på samma sätt upptagas de i de förslag
till ny strafflag för krigsmakten, som sedermera remitterades till lagrådet
och förelädes riksdagen. Om således ifrågavarande tillrättavisningsformer
måste anses såsom tillrättavisningar av olika slag, följer av det i andra
stycket av 210 § stadgade förbudet mot användande av mer än ett slag
av tillrättavisning för samma förseelse, att den, som för en begången förseelse
blivit ålagd tillrättavisning av någotdera slaget, icke lagligen kan,
fastän nämnda tillrättavisning icke blivit tillfullo verkställd, åläggas att
undergå tillrättavisning av annat slag i stället för den del av förstnämnda
tillrättavisning, som icke blivit verkställd.

Jag anser således, att strafflagen för krigsmakten icke giver stöd för
vare sig den förvandling från landpermissionsförbud till kasernförbud, som
i det anmärkta fallet vid tredje beväringskompaniet i Karlskrona förekommit,
eller det förfaringssätt, som för närvarande tillämpas vid flottans
station i Stockholm.

Det lärer emellertid inte kunna förnekas, att den innebörd, som gällande
lag i nu förevarande hänseende måste anses äga, i vissa fall kan framstå
såsom mindre ändamålsenlig. 1 210 § strafflagen för krigsmakten angivas
olika tillrättavisningsformer, bestående —- bortsett från varning — antingen
i en viss inskränkning i fråga om platsen för vistelse under fritid
eller i extra handräckningsarbete. Såsom av förarbetena till lagen framgår,
hava dessa olika former tillkommit för att vederbörande befälhavare
skall hava tillgång till rättelsemedel, som — utan att vara straff — dock
utgöra en lämplig reaktion mot begångna förseelser. Det torde därför vara
av vikt, att reglerna angående tillrättavisningar äro sådana, att användbarheten
av detta lindrigare rättelsemedel icke försvåras. Såsom chefen för
underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona framhållit, kunna emellertid
vissa svårigheter uppstå för användande av det lämpligaste slaget av
tillrättavisning i sådana fall, då den felande beräknas byta tjänstgöring,
d. v. s. övergå från sjötjänst till tjänstgöring i land eller vice versa, innan
tillrättavisningen kan hinna bliva verkställd. Vederbörande chef kan i
dylika fall bliva siälld inför valet mellan en tillrättavisning, som icke ansluter
sig till förseelsens art, eller en tillrättavisning, som han vet icke kan
bliva verkställd eller endast delvis verkställd. Detta är uppenbarligen
icke lämpligt.

172

Möjlighet synes därför böra beredas för att en under form av landpermissionsförbud
meddelad tillrättavisning till en icke verkställd del må
kunna övergå till kasernförbud och vice versa. Då emellertid det hinder,
som för närvarande förefinnes för tillämpning av ett dylikt förfaringssätt,
ligger i ovan anförda bestämmelse i 210 § strafflagen för krigsmakten att
tillrättavisning ej må användas av mer än ett slag för samma förseelse,
lärer det icke låta sig göra att, såsom stationsbefälhavarna föreslagit, möjliggöra
nämnda förfaringssätt genom ändring endast i militär bestraffningsförordning.
En ändring i strafflagen för krigsmakten torde för ändamålet
krävas, vilket lämpligast synes kunna ske genom införande av ett tillägg
till nyssnämnda bestämmelse i 210 §. Det synes emellertid knappast vara
erforderligt att i lagen fastslå de grunder, efter vilka en övergång från
den ena tillrättavisningsformen till den andra skall ske, utan torde denna
fråga kunna överlämnas till Konungens avgörande och således lösas genom
bestämmelser i militär bestraffningsförordning.

I fråga om dessa grunder bar av stationsbefälbavaren i Karlskrona föreslagits,
att en dags förbud att vistas utom kasernområde borde jämställas
med två dagars vägran av landpermission, varvid uppkommen halv dag
borde räknas såsom bel. Stationsbefälhavaren i Stockholm bar biträtt detta
förslag, dock med en av chefen för underofficers- och sjömanskårerna i
Stockholm föreslagen ändring: nämligen att vid delning uppkommen halv
dag borde bortfalla. För min del finner jag det kunna ifrågasättas, om
dessa grunder böra gälla såsom en ovillkorlig föreskrift. Det är visserligen
sant, att den högsta tid, för vilken landpermissionsförbud får meddelas,
är dubbelt så lång som maximitiden för kasernförbud och att grunden
härtill torde vara att söka i den omständigheten att ett landpermissionsförbud
icke kan beräknas vara effektivt under hela den tid det gäller.
Emellertid kan det i det särskilda fallet förhålla sig så, att ett landpermissionsförbud
är effektivt endast under ett visst antal dagar å rad och
att dessa dagar infalla just inom den del av tillrättavisningens giltighetstid,
under vilken denna blivit verkställd. I sådant fall kan en övergång
från den ena tillrättavisningsformen till den andra innebära en skärpning
i förhållande till vad som skulle gällt, därest tillrättavisningen kvarstått
oförändrad. Med hänsyn härtill och då möjlighet även torde böra finnas
att övergå från kasernförbud till vägran av landpermission för ett visst
antal landpermissionsdagar och vice versa, torde det vara riktigast att
icke fastslå en viss förvandlingstariff utan att det överlämnas till den
befälhavare, under vilken den nya tjänstgöringen äger rum, att efter vad
som prövas skäligt bestämma, huruvida tillrättavisningen till icke verkställd
del skall verkställas under annan form och i så fall under vilken tid
detta skall ske, dock att därvid icke bör få tillämpas strängare grunder
än de av stationsbefälhavaren i Stockholm angivna, kompletterade med
de motsvarande bestämmelser, som erfordras, därest det anses lämpligt att

även möjliggöra övergång från vägran av landpermission för ett visst antal
landpermissionsdagar till kasernförbud och vice versa.

I syfte att ovan framställda förslag må komma under övervägande vid
den revision av strafflagen för krigsmakten, som kan komma till stånd,
får jag, med stöd av 16 § iden för militieombudsmannen gällande instruktion,
härmed för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta ärende till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

8. Angående avkunnande av straffbeslut i disciplinmål.

Den 26 oktober 1927 avlät militieombudsmannen en skrivelse till Konungen
av följande innehåll:

»I 61 § av lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23
oktober 1914 stadgas, bland annat, följande.

''Den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, skall uppsätta rättens
beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna, expediera
detsamma.

Sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon, som tillhör krigsmakten,
skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades befälhavare.’

Av detta stadgande framgår, att utslag, som av krigsdomstol meddelas,
skall för parterna ''avkunnas'', varmed givetvis förstås, att detsamma skall
muntligen uppläsas för parterna vid rättens sammanträde.

Beslut, varigenom befälhavare ålägger disciplinstraff, meddelas icke på
samma sätt. Bestämmelser angående handläggningen av disciplinmål givas
i 18 kap. av strafflagen för krigsmakten. I 202 § föreskrives, huru angivelse
skall ske och förhör hållas. I 203 § föreskrives, att innan disciplinstraff
ålägges yttrande av vederbörande auditör skall, utom i visst
angivet undantagsfall, inhämtas. I 204 § meddelas i vilka fall befälhavaren
har att hänskjuta målet till krigsrätt eller låta detsamma förfalla,
varjämte i 205 och 206 §4 meddelas vissa regler i fråga om straffets
utmätande. I 19 kap., innefattande 207 och 208 §§, meddelas bestämmelser
om verkställighet av disciplinstraff. 207 § innehåller den huvudregeln,
att disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skall, där så kan ske,
genast verkställas. I 208 § stadgas, bland annat, följande.

''Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhavaren
eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom skriftliga
order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken till bestraffningen
och om dennas beskaffenhet, så ock om vad den straffskyldige har
att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen icke åtnöjes.’

Av sistnämnda stadgande framgår, att ett utav militär befälhavare meddelat
straffbeslut icke behöver för vederbörande avkunnas. Det är tillräckligt,
att den bestraffade får ''underrättelse om orsaken till bestraff -

174

ningen och om dennas beskaffenhet’. Det kan ifrågasättas om detta är
fullt tillfredsställande.

Handläggningen av ett disciplinmål skall enligt de i strafflagen för
krigsmakten meddelade stadganden försiggå under former, som i åtskilliga
hänseenden påminna om den allmänna processen och den, som äger rum
inför krigsdomstol, även om dessa former givetvis enligt sakens natur äro
enklare. Utredning om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid
skall ske vid förhör. Vid förhöret skall eventuell målsägare, om han
äskar det, höras och den tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig över det,
som lägges honom till last. Vid förhöret kunna även andra personer höras,
varjämte också på annat sätt kan förebringas utredning angående den förseelse,
varom är fråga. Vad sålunda förekommer vid förhöret skall antecknas
i ett därvid fört protokoll. Befälhavaren har därefter att meddela
beslut, vilket jämlikt § 9 i militär bestraffningsförordning skall av honom
undertecknas och av vederbörande auditör kontrasigneras. I beslutet skall
enligt stadgande i sistnämnda lagrum angivas den bestraffade förseelsen,
det lagrum som tillämpas, samt det ålagda straffet. Då sålunda straffbeslutet
skall skriftligen avfattas och hava visst föreskrivet innehåll i
fråga om förseelse och straff, synes det bäst överensstämma med allmänna
rättsliga grundsatser, att beslutet ur protokollet avkunnas för den tilltalade.
Därigenom skapas den säkraste garantin för att den tilltalade får
full kännedom om vad som lagts honom till last och huru hans förseelse
blivit rubricerad. Någon olägenhet med en föreskrift av dylikt innehåll
synes mig icke föreligga, och må i detta sammanhang nämnas, att det redan
för närvarande ofta torde förekomma, att av befälhavare meddelat straffbeslut
i disciplinmål ur protokollet avkunnas för den tilltalade.

Även en annan omständighet torde i detta sammanhang höra beaktas;
och det är närmast denna, som föranlett förevarande framställning. Av
nyss anförda stadgande i 208 § strafflagen för krigsmakten framgår,
att straffet förutsättes vara ''ålagt’, innan ännu den tilltalade erhållit
kännedom därom. Fråga uppkommer då, vid vilket tidsmoment ett ''åläggande’
av straffet skall anses hava kommit till stånd. Denna fråga är
visserligen i allmänhet icke av någon större betydelse, men fall kunna
förekomma och hava även förekommit, då det är av vikt att fastslå, vid
vilken tidpunkt straffbeslutet skall anses vara meddelat eller, såsom lagen
uttrycker det, straffet blivit ''ålagt’. Jag syftar därvid närmast på spörsmålet,
huruvida i ett föreliggande fall den i 38 § eller den i 40 § strafflagen
för krigsmakten meddelade bestraffningsregeln skall tillämpas. I 38 §
stadgas, att om någon på en gång anses övertygad om flera särskilda förseelser,
vilka ådraga disciplinstraff, för dessa förseelser skall bestämmas
ett gemensamt straff, vilket icke må överstiga det för varje slag av arreststraff
utsatta högsta mått. Denna bestraffningsregel skall enligt stadgande
i 39 § även tillämpas, om någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt,
varder övertygad att förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff

175

bör följa. I 40 § stadgas, att om någon sedan arreststraff blivit honom
ålagt, men innan han det till fullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till
förseelse, varå sådant straff bör följa, sistnämnda straff skall sammanläggas
med det förra straffet eller dess eventuella återstod till ett straff,
varvid beträffande varje slag av straff föreskrivits visst högsta mått för
det sammanlagda straffet. Dessa högsta mått hava emellertid satts väsentligt
högre än de eljest föreskrivna. Frågan huruvida den ena eller den
andra bestraffningsregeln skall tillämpas är följaktligen av väsentlig betydelse,
dels så tillvida, att om 39 § anses tillämplig och således jämlikt
den i 38 § stadgade regeln ett gemensamt straff skall bestämmas, detta i
allmänhet torde bliva lindrigare, än om en sammanläggning av olika straff
enligt 40 § skall äga rum, dels ock med hänsyn till de olika maximisatser
för straffen, som gälla i de olika fallen.

Såsom av de refererade lagstadgandena framgår, skall 38 §:s regel tilllämpas,
om det sist lagförda brottet blivit begånget, innan straffet för det
först lagförda blivit ålagt, under det att 40 §:s regel skall komma till användning,
därest det sist lagförda begåtts, sedan straff för det föregående blivit
ålagt. Det gäller således att i det särskilda fallet avgöra, när straffet för
det först lagförda brottet blivit ålagt. I militär bestraffningsförordning
stadgas visserligen, såsom redan nämnts, att straffbeslutet skall undertecknas
av vederbörande. Härav kan emellertid icke dragas den slutsatsen,
att straffet under alla förhållanden skall anses ålagt i det tidsmoment, då
beslutet undertecknas. Befälhavaren kan exempelvis efter undertecknande
av den handling, vari beslutet införts, hava genom någon särskild åtgärd
markerat, att han icke önskar anse beslutet definitivt. Att i dylikt fall
anse straffet ålagt redan med beslutets undertecknande kan uppenbarligen
ej vara riktigt. På samma sätt lärer man få bedöma saken, om befälhavaren
efter handlingens undertecknande icke vidtagit någon som helst
åtgärd, varigenom han givit tillkänna, att han definitivt skilt sig från
saken. Å andra sidan kan det också tänkas, att beslutet om bestraffning
meddelas den tilltalade, innan beslutet ännu blivit vederbörligen undertecknat,
och i dylikt fall kan det givetvis ej ifrågakomma att anse straffet
såsom ålagt först i och med beslutets senare verkställda undertecknande.
För att straffet skall anses ålagt, lärer man således få fordra, antingen
att beslutet meddelats den dömde eller att annan åtgärd vidtagits, varav
framgår, att befälhavaren definitivt skilt sig från saken. Det sistnämnda
kan t. ex. ske genom beslutets uppförande på order, genom dess översändande
till annan expedition eller dess utlämnande för expediering.

Av det nu anförda framgår, att straffet kan komma att betraktas såsom
ålagt, oaktat den dömde ännu icke erhållit del av beslutet. Det kan ifrågasättas,
om detta är tillfredsställande. Till belysande av detta spörsmål
torde det av mig åsyftade fallet kunna tjäna, och skall jag därför i korthet
redogöra för detta. En person hade för viss förseelse dömts till disciplinstraff
genom ett av vederbörande befälhavare meddelat beslut. Då den

176

dömde skulle eftersökas för att erhålla del av beslutet, hade han emellertid
icke kunnat anträffas på grund av att han efter det tjänstgöringen
för dagen avslutats, begivit sig utanför kasernområdet, vilket enligt den
för truppförbandet utfärdade instruktionen, sådan denna vid kåren tilllämpats,
icke var för honom tillåtet. Detta lämnande av kasernområdet
blir visserligen straffbart, oberoende av om detsamma skett före eller efter
det tidsmoment, då straffet enligt ovan utvecklade regler skall betraktas
såsom ålagt, men skilda bestraffningsregler skola tillämpas i de olika
fallen, nämligen: ett gemensamt straff för den förut bestraffade och den
nya förseelsen, om kasernområdet lämnats före åläggandet av det första
straffet, och två olika straff, om kasernområdet lämnats efter nämnda tidpunkt.
Från den tilltalades synpunkt ter sig emellertid saken på samma
sätt. I båda fallen saknar han kännedom om det första straffbeslutet och
tidpunkten för dess åläggande.

Nu kan visserligen invändas, att den i 39 § meddelade bestämmelsen,
vilken överensstämmer med den i 4 kap. 9 § allmänna strafflagen förekommande,
närmast är avsedd att giva uttryck åt den grundsatsen, att
den omständigheten huruvida någon, som gjort sig skyldig till flera brott,
därför lagföres på en gång eller om han dömes först för ett brott och därefter
för det eller de återstående (före den första domen begångna) brotten,
icke får verka skillnad i brottslighetens bedömande. Men bakom denna
grundsats torde ligga den uppfattningen, att även från den brottsliges
synpunkt saken ter sig på olika sätt, beroende på om en dom kommit
emellan olika av honom begångna brott. För att så skall vara fallet måste
emellertid domen hava meddelats på sådant sätt, att den kommit till den
dömdes kännedom. Detta sker genom dess avkunnande för den dömde.
Om dylikt avkunnande göres obligatoriskt, kommer straffet alltid att bliva
ålagt i det tidsmoment, då beslutet meddelas den dömde, och det kan aldrig
inträffa, att frågan om den ena eller den andra bestraffningsregeln skall
tillämpas blir beroende av en för den dömde obekant omständighet: vid
vilken tidpunkt ett straff, som ej delgivits honom, det oaktat är att anse
såsom ''ålagt’.

Under åberopande av vad sålunda anförts och under framhållande av
att ovanberörda frågor med hänsyn till den disciplinära bestraffningens
vidsträckta användning icke torde sakna praktisk betydelse, får jag, med
stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion,
i underdånighet hemställa, att vid den revision av strafflagen för krigsmakten,
som kan komma till stånd, tages under övervägande, huruvida
i stället för de närvarande i 208 § andra stycket strafflagen för krigsmakten
upptagna bestämmelserna angående sättet för den straffskyldiges
underrättande om ett av befälhavare honom ålagt disciplinstraff må stadgas,
att beslut om sådant straff skall för den straffskyldige avkunnas. Om
dylik ändring verkställes, torde ifrågavarande stadgande lämpligen böra få
sin plats i 18 kap. om handläggningen av disciplinmål. I samband därmed

177

torde i samma läsrum böra upptasas föreskrifter om vad straffbeslutet
skall innehålla, vilka föreskrifter i huvudsak synas kunna ansluta sig till
de i 9 § militär bestraffninssförordning och 208 § andra stycket strafflagen
för krigsmakten härom meddelade bestämmelser.»

9. Fråga om rätten till läkarvård i kvarter för viss personal
vid flottans station i Stockholm.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 21 maj 1927 en skrivelse
till Konungen av följande innehåll:

»Uti en den 24 januari 1927 dagtecknad skrivelse har Edoff Andersson
för Försvarsverkens civila personals förbund med hänvisning till en bifogad
tidningsartikel angående marinläkaren K. V. Dahlmans åtgärder
vid ett i artikeln omnämnt sjukdomsfall hemställt, att militieombudsmannen
måtte verkställa undersökning och vidtaga de åtgärder, som kunde
anses vara av förhållandena påkallade.

I den åsyftade tidningsartikeln anfördes, bland annat, att Dahlman vid
ett tillfälle tillkallats av en vid Lindhagensgatan å Kungsholmen i Stockholm
bosatt varvsarbetare Magnusson, vilken varit svårt sjuk och sedermera
avlidit, men att Dahlman, ehuru varvsarbetarna enligt gällande
bestämmelser, om de vore bosatta inom Stockholms stad, vore berättigade
till fri vård av flottans läkare, betingat sig särskilt läkararvode för ett i
Magnussons hem gjort sjukbesök samt i samband därmed verkställd utskrivning
av recept å viss medicin, som Dahlman ordinerat Magnusson.

Med anledning härav anmodade jag stationsbefälhavaren vid flottans
station i Stockholm att inkomma med yttrande från Dahlman.

Med skrivelse den 8 februari 1927 översände stationsbefälhavaren till
mig dels en från Magnussons änka till varvschefen vid flottans station i
Stockholm ställd ansökning om återbekommande av det belopp, 8 kronor,
som hon nödgats utbetala till Dahlman, dels ock förklaring från Dahlman.

I sin förklaring anförde Dahlman, bland annat: Någon dag i slutet av
november eller början av december 1926 hade Dahlman i sitt hem påringts
av en person, som sagt sig vara en anhörig till varvsarbetaren
nr I 7103 Magnusson, och anmodats att göra ett sjukbesök hos denne vid
Lindhagensgatan, Dahlman hade då upplyst om, att han ej vore skyldig
att såsom tjänsteläkare infinna sig hos Magnusson, enär denne bodde
utanför det område, inom vilket Dahlman vore skyldig att göra sjukbesök,
(i detta fall ej väster om Fridhemsgatan, där Kungsholms tull legat, ty
vid Dahlmans tillträdande som läkare hade av dåvarande förste läkaren
meddelats Dahlman, att stationens distriktsläkare ej vore skyldiga att
göra sjukbesök hos varvsarbetarna utanför Stockholms stads gamla tullar).
Dahlman hade dock lovat komma. På förfrågan vad sjukbesöket skulle
12 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

178

komma att kosta, hade Dahlman sagt 8 kronor. Härpå hade den telefonerande
meddelat, att det finge vara med besöket. Några dagar senare
hade en av flottans sjukbesökare ombett Dahlman att göra ett sjukbesök
hos Magnusson. Vid därefter verkställt sjukbesök hade Dahlman upplyst
Magnussons hustru om, att arvodet för sjukbesöket ifråga utgjorde 8 kronor.
Då Magnussons hustru härtill genmält, att hennes man hade fri
läkarvård, hade Dahlman klarlagt för henne, hur det härutinnan förhölle
sig.

Vid Dahlmans förklaring fanns fogat ett av stadsingenjören A. E. Påhlman
avgivet, så lydande intyg:

»På begäran av marinläkaren K. V. Dahlman får jag härmed intyga,
att Kungsholms tull, d. v. s. de tullbyggnader, som ägde sin motsvarighet i
exempelvis Norrtull, Hornstull m. fl., voro belägna på nuvarande Fridhemsgatan
mellan Drottningholmsvägen och Hantverkaregatan eller den
plats, där för närvarande en väntpaviljong för spårvägspassagerare är
uppförd. Lindhagensgatan i sin helhet är ostridigt belägen utanför stadens
tullar, och N:o 17 vid sagda gata är belägen c:a 800 meter från
sagda tullbyggnad, vilket allt till bevis meddelas.

Stockholms stadsingenjörskontor den 31 januari 1927.

ex officio:

A. E. Påhlman,

Stadsingenjör.“

I sin ovanberörda skrivelse den 8 februari 1927 meddelade stationsbefälhavaren,
att uti en den 29 oktober 1920 dagtecknad, till statsrådet och.
chefen för försvarsdepartementet ställd skrivelse, dåvarande stationsbefälhavaren
föreslagit ändrade gränser för de områden av Stockholm, där
stationens läkare skulle vara skyldiga att lämna fri läkarvård, men att
Kungl. Maj:t ännu ej avgjort denna fråga.

Med anledning härav har jag tagit del av nämnda framställning med
tillhörande handlingar ävensom av handlingarna till en i samma framställning
omförmäld, från stationsbefälhavaren till chefen för försvarsdepartementet
ställd skrivelse den 2 juli 1920, varmed överlämnats en
den 14 februari samma år av sjöunderofficerssällskapet i Stockholm till
chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans station i Stockholm
avlåten framställning, avseende utverkande av viss ändring i då
gällande indelning av sjukvårdsdistrikten vid flottans station i Stockholm.

Genom generalorder den 31 december 1908, nr 1269, föreskrevs, med
avseende på handhavandet från och med den 1 januari 1909 av sjukvården
å Stockholms station, att en dåvarande marinläkare av 1. graden

179

skulle handhava sjukvården inom lista distriktet omfattande Södermalm
och staden mellan broarna, samt att en dåvarande marinläkare av 2:dra
graden skulle handhava sjukvården inom 2:dra distriktet omfattande Norrmalm,
Kungsholmen, Östermalm, Djurgården samt Skepps- och Kastellholmarna.

I reglemente för marinen del I §§ 154 och 155 stadgas, att en var av
flottans personal är berättigad till fri läkarvård vid den station, han tillhör
eller där han är tjänstgörande; att en var, med vissa angivna undantag,
erhåller fria medikament; att flottans vid station tjänstgörande manskap
vid iråkad sjukdom skall förläggas å sjukhus; dock att sådan sjuk,
som är familjeförsörjare, må vårdas i kvarter, om han därom gör framställning
och hans kompanichef sådant tillstyrker samt vederbörande
läkare finner honom där kunna erhålla nödig vård; ävensom att daglönare
och annan civilmilitär person av lägre tjänsteklass än underofficers vid
iråkad sjukdom vårdas i eget hem, men får intagas å sjukhus, om vederbörande
läkare så prövar nödigt.

Reglemente för marinen I bil. 46 § 12 mom. 2 innehåller den bestämmelsen,
att varvsarbetare är berättigad till fri läkarvård och fria medikamenter
vid den station, han tillhör eller där han är tjänstgörande, och
vårdas vid iråkad sjukdom i eget hem; prövar vederbörande läkare så
nödigt, får han intagas å sjukhus,

Enligt reglemente för marinen I § 242 mom. 6 skola två marinläkare
av lista graden i egenskap av distriktsläkare handhava sjukvården i
kvarteren (§ 246) samt därvid ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som förste läkaren dem meddelar.

Enligt reglemente för marinen I § 246 mom. 1 skall stationsbefälhavaren
i Karlskrona, för sjukvårdens handhavande i kvarteren eller de sjukas
hemvist inom Karlskrona stad, på förslag av förste läkaren, fördela stadens
område i två distrikt, inom vilka de i § 242: 6 omförmälda distriktsläkarna
handhava sjukvården.

Slutligen har bland särskilda föreskrifter för Stockholms station genom
kungl. brev den 15 november 1918 till reglemente för marinen 1 § 248
lagts ett mom. 4 av följande lydelse: »I fråga om sjukvårdens handhavande
i kvarteren eller de sjukas hemvist, ävensom beträffande vederbörande
läkares skyldighet att föra sjukjournal gäller vad därom finnes för Karlskrona
station stadgat (§ 246: 1 och 2).»

Handlingarna till sjöunderofficerssällskapets ovan omförmälda framställning
samt stationsbefälhavarens vid flottans station i Stockholm framställning
den 2 juli 1920 utvisa följande.

I sin till chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans station
i Stockholm avlåtna skrivelse anhöll sjöunderofficerssällskapet, att
kårchefen måtte utverka, att då gällande indelning av sjukvårdsdistrikten
för i kvarter boende personal måtte ändras så till vida, att distrikten

180

jämväl komme att omfatta med Stockholms stad inkorporerade områden.
Till stöd härför anfördes följande.

Kvartersläkarna ansåge sig icke skyldiga taga befattning med sjuka
underofficerare, vilka voro bosatta t. ex. i Gröndal, Enskede, Älvsjö m. fl.
stadsdelar, utan finge sådana sjuka själva bekosta sin sjukvård, vilket
vore stridande mot andemeningen i reglemente för marinen I § 154. Att
kvartersläkarna både skyldighet taga befattning med i nämnda stadsdelar
insjuknade underofficerare framginge av chefernas för marinförvaltningen
och marinstaben skrivelse den 22 oktober 1917 angående ökning av marinläkarkåren,
vilken skrivelse återfunnes i kungl. propositionen för riks statens

V huvudtitel för år 1918, vari, bland annat, anfördes: »—--—

På grund av Stockholms stads stora utbredning genom inkorporering av
närliggande kommuner hade arbetet väsentligen ökats för de båda läkare,
vilka handhade sjukvården för den personal, som hade bostad utanför
stationens område. Dessa läkare kunde därför ej i någon större utsträckning
tagas i anspråk för sjukvårdsarbetet å Skeppsholmen.---» Vad

sålunda anförts både styrkt sjöunderofficerssällskapet i dess uppfattning
om kvartersläkarnas skyldigheter i angivna avseende, varför det endast
vore den genom generalorder nr 1269/1908 fastställda distriktsindelningen,
som behövde ändras.

Chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans station i Stockholm
överlämnade sedermera den 9 mars 1920 sjöunderofficerssällskapets
ifrågavarande skrivelse till stationsbefälbavaren vid nämnda station under
hemställan, att, då reglemente för marinen I § 154: 1 syntes berättiga
en var av flottans personal till fri läkarvård vid den station, han tillhörde
eller där han vore tjänstgörande, stationsbefälhavaren måtte utverka ändring
i då gällande bestämmelser rörande sjukvårdsdistrikten, så att även
personal, boende inom kommuner inkorporerade med Stockholm, kunde
komma i åtnjutande av den fria läkarvård, som för det dåvarande på
grund av generalorder nr 1269/1908 endast tillkomme personal, bosatt
inom tullarna.

Uti ett efter stationsbefälhavarens anmodan den 23 juni 1920 avgivet
yttrande anförde dåvarande förste läkarenA. Widstrand,blandannat, följande.
Den av sjöunderofficerssällskapet uttalade åsikten, att kvartersläkarna icke
ansåge sig skyldiga att taga befattning med sjuka bosatta i Gröndal, Enskede,
Älvsjö m. fl. stadsdelar, syntes ingalunda stå i överensstämmelse
med verkliga förhållandet. På distriktsläkarnas mottagningar samt, om
de sjuka ej själva kunde där inställa sig, genom bud eller telefonering
till läkarna och i alla svåra fall å garnisonssjukhuset, erhölle de behandling
lika som alla andra sjuka. Skillnaden vore den, att de i dylika
stadsdelar boende sjuka ej kunde fordra besök i hemmet, när bostaden
läge utom stadens tullar. I många fall syntes vård på sjukhus bliva den
lämpligaste formen för behandling, enär det långa avståndet för läkarna
skulle, även om skyldighet därtill funnes, dock omöjliggöra tillräckliga

181

besök i hemmen. 1 en hel del lindrigare fall syntes den nödiga behandlingen
kunna åstadkommas genom bud eller telefonering. Fri medicin
hade alltid lämnats, även om annan läkare först utskrivit receptet. Slutligen
vore det doktor Widstrand säkert bekant, att, när möjlighet därtill
funnits, sjukbesök på begäran ofta hade gjorts och gjordes av distriktsläkarna
hos utanför tullarna boende sjuka underofficerare och andra vid
flottan anställda. Det vore givet, att en förändring, sådan som nu hade
ifrågasatts för underofficerarna, skulle som ofelbar konsekvens medföra,
att även vid varvet anställd civil i^ersonal borde tillerkännas samma förmån.
Redan då skulle enligt beräkning detta leda till, att mer än ett
100-tal av stationens personal (huvudsakligen boende i de södra förstadssamhällena)
skulle komma att tillerkännas rätt att vid sjukdom påfordra
läkarbesök i hemmet. Med den tendens till utflyttning ur stadens gamla
område, som förefunnes, kunde det med säkerhet förväntas, att denna siffra
med varje år ökades och därmed också svårigheten för att icke säga omöjligheten
för distriktsläkarna att motsvara de stegrade anspråken på dem.
En annan omständighet syntes doktor Widstrand vara värd att särskilt
beaktas, enär därav framginge, att genom en förändring i den riktning,
som i framställningen avsåges, dock ingen verklig rättvisa eller likformighet
vunnes. Stockholms utvidgning genom inkorporation hade ej försiggått
koncentriskt likformigt eller komme i en framtid att så göra.
Stora inkorporerade områden läge långt från stadens gamla gränser (t. ex.
Bromma), å andra sidan gränsade icke-inkorporerade områden omedelbart
intill stadens gamla tullar (t. ex, Sickla och Solna). Mer än 30 personer
av underofficerare och varvspersonal funnes för det dåvarande boende i
sådana ej inkorporerade områden. Dessa personer skulle då ej, fastän
ofta boende närmare stadens gamla område än de övriga, komma i åtnjutande
av samma förmåner.

Doktor Widstrand föreslog därför att, med anledning av sjöunderofficersällskapets
framställning, en tydlig gräns måtte fastställas för det område,
inom vilket sjukvård i hemmet utan all inskränkning skulle av
personalen åtnjutas, och att utanför denna gräns sådan sjukvård måtte
åtnjutas med vissa nödvändiga inskränkningar, ävensom att denna gräns
ej syntes böra fastställas med ledning av Stockholms stads inkorporering
av nya områden.

Stationsbefälhavaren anförde i den skrivelse till chefen för försvarsdepartementet,
varmed sjöunderofflcerssällskapets framställning överlämnades,
att då reglemente för marinen innehölle föreskrift om fri läkarvård
för en var av flottans personal »vid den station han tillhör eller där
han är tjänstgörande», men stationsbefälhavaren veterlig! inga föreskrifter
funnes, som direkt bestämde, att stationens personal skulle bo inom Stockholms
stad, först och främst torde bestämmas, inom vilket område denna
personal finge bosätta sig, samt, beroende på omfattningen av detta område,
tagas under övervägande, huruvida ny distriktsindelning visade sig

182

vara erforderlig med åtföljande eventuell ökning av distriktsläkarnas
antal.

Marinförvaltningen, som därefter avgav yttrande i ärendet, hemställde
däri, under åberopande av föreskrifterna i reglemente för marinen del I
§ 248 mom. 4 samt med hänsyn till vad förste läkaren vid Stockholms
station uti sitt yttrande anfört, att framställningen icke måtte föranleda
någon åtgärd.

Genom beslut den 10 september 1920 fann Kungl. Maj:t, med hänsyn
till bestämmelsen i reglemente för marinen, del I § 248 mom. 4, sjöunderofficerssällskapets
framställning icke till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd
föranleda.

Ungefär samtidigt härmed eller den 6 september samma år förklarade
Kungl. Maj:t jämlikt generalorder nr 1098, att generalorder nr 1269/1908
skulle, i den mån densamma icke redan upphört att gälla, upphävas från
och med den 1 oktober 1920.

I den av stationsbefälhavaren till chefen för försvarsdepartementet den
29 oktober 1920 gjorda framställningen anförde stationsbefälhavaren, efter
att häva redogjort för ovan återgivna bestämmelser i reglemente för marinen
I, §■§ 246 och 248 samt för upphävandet av generalorder nr 1269/1908, i
huvudsak följande. Stockholms stads område hade utvidgats i det att en
del förstadssamhällen, liggande utanför den gamla stadsgränsen, inkorporerats.
Andra samhällen hade visserligen föreslagits till inkorporering,
men hade detta emellertid ej verkställts, varför sistnämnda samhällen
fortfarande ej tillhörde staden. En ganska stor del av flottans personal
vore numera bosatt i dessa samhällen, såväl i de inkorporerade som i de
icke inkorporerade. Den flottans personal, som bodde i samhällen, tillhörande
den senare kategorien, vore enligt stationsbefälhavarens uppfattning,
såsom tillhörande stationen eller där tjänstgörande, lika berättigad
till fri läkarvård som den, vilken bodde i vad man förut menat med
staden eller i de med staden inkorporerade områdena, så mycket mera som
en del av de icke inkorporerade områdena läge närmare stadens centrum
än de, som inkorporerats. Då ej heller dåmera funnes något besstämt
om vad som förut kallats »inom stationen», syntes det ej ligga i stationsbefälhavarens
befogenhet att göra en tillfredsställande distriktsindelning,
som skulle omfatta samhällen liggande utom staden. Stationsbefälhavaren
ansåge sig därför böra framhålla, att därest han tillämpade en distriktsindelning,
endast omfattande stadens område, skulle samtliga stationen
tillhörande, som ej bodde inom detta område, gå förlustiga förmånen av
fri sjukvård. Under erinran slutligen om sjöunderofficerssällskapets ovan
omförmälda framställning samt Kungl. Maj:ts i anledning av densamma
den 10 september 1920 meddelade beslut hemställde stationsbefälhavaren
om utfärdande av sådana nya bestämmelser för Stockholms station angående
indelning av sjukvårdsdistrikten, att all stationens personal kunde
komma i åtnjutande av de förmåner av fri sjukvård, som reglemente för

183

marinen föreskreve. Detta syntes stationsbefälhavaren lämpligast kunna
ske genom att, såsom i 1875 års reglemente, omfånget av det område, som
då kallades »inom stationen», bestämdes, varefter indelning av sjukvårdsdistrikt
inom detsamma kunde göras.

Sedan denna framställning för avgivande av yttrande remitterats till
marinförvaltningen, anmodade nämnda ämbetsverk stationsbefälhavaren
att avgiva förslag till nya bestämmelser för Stockholms station angående
indelning av sjukvårdsdistrikten.

Stationsbefälhavaren avgav härefter den 14 december 1920 till marinförvaltningen
dylikt förslag, vari stationsbefälhavaren hemställde, att det
område, inom vilket personal vid flottans station i Stockholm skulle äga
åtnjuta fri sjukvård, bestämdes att omfatta vad som folie inom 15 kilometers
avstånd från stationsbefälhavarens ämbetslokal. Härigenom skulle
då inkorporerade och till inkorporering föreslagna socknar komma »inom
stationen».

Marinförvaltningen överlämnade med yttrande den 3 januari 1921 det
av stationsbefälhavaren uppgjorda förslaget och anförde för egen del i
huvudsak följande. Den ändring i reglemente för marinen del I § 248
mom. 4, som föranlett stationsbefälhavarens framställning, hade tillkommit
på förslag av marinöverläkaren och syntes icke hava avsett någon som
helst förändring i avseende å personalens förmån av fri sjukvård. Marinöverläkarens
förslag hade avsett redovisning av sjukvården, vilket i sin
ordning förutsatte föreskrift om distriktsindelning och om distriktsläkare
även för Stockholms station. Den i ovan nämnda mom. 4 föreskrivna
tillämpligheten av gällande bestämmelser för Karlskrona på förhållandena
vid Stockholms station syntes följaktligen icke böra tolkas som en utvidgning
av det område, inom vilket sjukvård i kvarter Unge meddelas personal
vid Stockholms station. Detta område syntes vid den tidpunkt, då
personalens förmån av fri sjukvård medgavs, hava omfattat allenast Stockholms
stad inom de gamla tullarna. Visserligen hade i annat sammanhang
uttalats önskvärdheten av, att fri sjukvård i kvarter skulle kunna
meddelas jämväl åt personal vid stationen, som sökt sin bostad utanför
nämnda område. Men då detta icke läte sig göra utan att medföra särskilda
kostnader, som måhända icke kunde utan riksdagens medgivande
vidkännas av statsverket, syntes det marinförvaltningen nödvändigt, att
reglementets bestämmelser tolkades restriktivt. Marinförvaltningen hemställde
därför om utverkande av nådig förklaring, att, då bestämmelsen i
reglemente för marinen del I § 154 mom. 1 att en var av flottans personal
vore berättigad till fri läkarvård vid den station, han tillhörde eller
där han vore tjänstgörande, icke vore, vad beträffade Stockholms station,
tillämplig å personal, bosatt i de delar av Stockholm, som förut utgjorts
av Brännkyrka och Bromma kommuner, framställningen icke måtte föranleda
vidare åtgärd.

Sedan jag inhämtat, att Kungl. Maj:t i brev till marinförvaltningen

184

den 30 december 1926 förordnat, att den officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare av motsvarande tjänsteklass vid
flottan enligt gällande bestämmelser tillkommande rätten att åtnjuta fri
läkarvård i kvarter skulle med 1926 års utgång upphöra att gälla, anhöll
jag i skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm
den 24 mars innevarande år om meddelande, huruvida den jämlikt reglemente
för marinen I, §§ 154 och 155, jämförda med kungl. brevet den
30 december 1926, ävensom reglemente för marinen I, bil. 46 § 12 mom. 2,
viss flottans personal tillförsäkrade rätt till fri läkarvård i eget hem för
närvarande åtnjötes av all dylik personal, som vore bosatt inom Stockholms
stads nuvarande område, eller, därest så ej vore fallet, vilka regler
därutinnan tillämpades. Stationsbefälhavaren anmodades i skrivelsen att
särskilt angiva, huruvida, efter det generalorder den 31 december 19ö8,
nr 1269, genom generalorder den 6 september 1920, nr 1098, upphävts från
och med den 1 oktober 1920, Stockholms stads område, såsom i reglemente
för marinen I, § 248 mom. 4, jämförd med § 246 mom. 1, föreskreves, blivit
indelad i distrikt, samt i så fall huru dylik indelning skett.

Till svar härå meddelade tjänstförrättande stationsbefälhavaren i skrivelse
den 7 april 1927 följande. Den jämlikt reglemente för marinen I,
§§> 154 och 155 samt bil. 46, § 12: 2 flottans personal tillkommande rätten
till fri läkarvård vid den station vederbörande tillhörde hade till och med

1926 års utgång varit gällande för all personal, som varit bosatt inom
läkardistrikten, och omfattat vård i eget hem samt för inkasernerade vård
i kasernernas sjukrum. Genom kungl. brev den 30 december 1926 hade
emellertid denna förmån, vad beträffade vård i kvarter, från och med

1927 års ingång berövats officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningshavare av motsvarande tjänsteklass, vilka i stället jämlikt generalorder
nr 182/1927 erhöllo läkarvård å kasernernas sjukrum. Vad
beträffade indelningen i distrikt, hade stationsbefälhavaren, med anledning
av att den tidigare gällande indelningen i distrikt blivit upphävd
från och med den 1 oktober 1920, i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet
den 29 i samma månad hemställt om utverkande av föreskrifter
för ny distriktsindelning, varvid enligt stationsbefälhavarens åsikt en tolkning
av begreppet »inom stationen» lämpligen borde fastställas, enär
Stockholms stads område på senare tiden så avsevärt utvidgats. Marinförvaltningen
hade i sitt yttrande i ärendet såsom sin uppfattning framhållit,
att den förmån av fri sjukvård, som medgivits personalen, endast
kunde anses hava omfattat Stockholms stad inom de gamla tullarna. Även
marinförvaltningen hade hemställt om utverkande av nådig förklaring om
begränsning av det område av Stockholms stad, inom vilket fri sjukvård
skulle medgivas. Dessa framställningar hade ännu icke föranlett någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. I avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut hade stationsbefälhavaren,
i enlighet med av marinförvaltningen uttalad åsikt, begränsat
distriktsindelningen att omfatta Stockholms stad inom de gamla

185

tullarna. Detta område vore sedan den 1 november 1926 så indelat, att
2:a distriktet omfattade Östermalm och Djurgården samt l:a distriktet
återstoden av staden.

Då, enligt vad ovanstående giver vid handen, frågan vad med Stockholms
stad skall förstås är av betydelse för bedömande av föreliggande
spörsmål, har jag i berörda hänseende inhämtat följande.

Genom ett år 1644 av drottning Kristinas förmyndarregering utfärdat
donationsbrev lades till Stockholms stad den del av Kungsholmen, som
icke redan dessförinnan hörde till staden, varefter Stockholms stad kom
att omfatta hela Kungsholmen, Norrmalm, Ladugårdslandet (nuvarande
Östermalm), Staden inom broarna, Skepps- och Kastellholmarna, Södermalm
ävensom vissa delar av Djurgården.

I kungl. brev den 10 augusti 1866 förordnades, att Djurgården, av vilken
särskilda områden förut helt och hållet eller i vissa avseenden med huvudstaden
vore förenade, skulle, till hela dess utsträckning, från och med den
1 januari 1868 vara förenad med Stockholms stad samt uti administrativt
och judiciellt hänseende lyda under överståthållarämbetet och Stockholms
rådstuvurätt.

Genom kungl. brev den 23 mars 1870 angående rätta gränsen mot norr
för det till Kungl. Djurgården hörande område förklarades, att den förbi
lägenheten Ålkistan ledande kanal emellan Brunnsviken och Lilla Värtan
skulle utgöra gräns i norr för det område, som, på sätt genom förenämnda
kungl. brev den 10 augusti 1866 hade förordnats, skulle vara med Stockholms
stad förenat.

År 1913 inkorporerades med Stockholms stad den söder om staden belägna
socknen Brännkyrka, sammanhängande med Södermalm medelst det
smala näset vid Skanstull och begränsat därifrån genom Årstaviken och
Hammarbysjön.

Slutligen erhöll staden sin nuvarande utsträckning i väster genom inkorporering
år 1916 av Bromma socken, åtskild från Kungsholmen genom
Ulvsundasjön och Mälaren.

Av vad sålunda anförts framgår, att Stockholms stad sedan 1600-talet
omfattat hela Kungsholmen. Den s. k. Kungsholmstull, belägen ungefär
mitt på Kungsholmen, har, enligt vad å stadsingenjörskontoret uppgivits,
tillkommit under 1700-talet med anledning av en då anlagd väg till Drottningholm.
Något samband med stadens gräns har denna tull aldrig haft.
Efter det Norra Djurgården införlivats med Stockholms stad, hava ej heller
Roslagstull och Ladugårdslandstull sammanfallit med stadens gräns i
nordost.

Rätten till fri läkarvård i kvarter omnämnes redan i förvaltnings- och
redogörelse-reglemente för Kongl. Maj:ts och Rikets flotta av den 29

186

augusti 1825. I § 1025 stadgades, att kronans hantverkare och timmermän
skulle erhålla sjukvård i kvarteren; dock att de, som vore utan föräldrar,
hustrur eller tillräcklig omvårdnad, finge, då de sjuknade och
vederbörande läkare så prövade nödigt, förläggas på sjukhus mot viss ersättning.
Även skeppsgossar skulle under lika förhållanden åtnjuta samma
förmån med visst undantag. I § 1127 av samma reglemente stadgades,
att de bataljonsläkare, som icke vore förordnade till sjukhusläkare, skulle
tjänstgöra enligt av förste läkaren på stationen given fördelning och ställa
sig till efterrättelse, vad reglementet föreskreve om tjänstgöring i sjukhuset
eller angående de sjukas vårdande i kvarteren.

I reglemente för styrelsen och ekonomien vid stationerna av Kongl.
Maj:ts flotta av den 28 september 1836 stadgades, bland annat, att alla
vid flottan tjänande officerare och underofficerare, ämbets- och tjänstemän
av alla kårer och grader, mästare, manskap, skeppsgossar, lärlingar
och ringaregossar, ävensom beväringsmanskap och förhyrt sjöfolk vore
berättigade till fri läkarvård (§ 195 mom. 1); att officerare, underofficerare,
ämbets- och tjänstemän, mästare, timmermän, hantverkare och skeppsgossar
finge skötas hemma i kvarteren (§ 195 mom. 3) samt att andre
läkaren vid stationen skulle ombesörja sjukvården i kvarteren (§ 180).

I reglemente för sjukvården vid Kongl. Maj:ts flottas stationer den 29
juni 1864 meddelas en med nyss anförda § 195 mom. 1 i huvudsak likalydande
bestämmelse om rätt till fri läkarvård för flottans personal (§ 15),
varjämte stadgades dels i § 19 att daglönare av maskinist- samt timmermans-
och hantverksstaterna ävensom hampspinnare och segelsömmare vid
iråkad sjukdom skulle vårdas i egna hem, men finge intagas å sjukhus,
när vederbörande läkare så prövade nödigt, dels i § 46 i fråga om Stockholms
station, att sjukvården i kvarteren skulle bestridas av regementsläkaren
och båda förste bataljonsläkarna på det sätt, att regementsläkaren
med biträde av den ene bataljonsläkaren skulle handhava sjukvården å
Skeppsholmen, varemot den andra bataljonsläkaren skulle ombesörja sjukvården
hos sjuka i kvarter utom Skeppsholmen.

I 1875 års reglemente för flottan stadgades i § 182: »Till fri läkarvård
vid stationen är berättigad flottans hela därstädes varande personal av
alla kårer, stater och grader» samt i § 184: »1. Flottans manskap skall,
vid .iråkad sjukdom, å sjukhus förläggas; dock må sjuk, tillhörande
matros- eller eldare- och hantverkskompani eller skeppsgossekåren i sitt
hemvist vårdas, därest den sjukes kompanichef sådant tillstyrker och vederbörande
läkare finner honom där kunna erhålla nödig vård. 2. Daglönare
vårdas, vid iråkad sjukdom, i eget hem, men får å sjukhus intagas, om
vederbörande läkare så prövar nödigt.»

Någon begränsning av det område, inom vilket vederbörande för att
erhålla vård i eget hem skulle vara bosatt, fanns icke angiven i något av
de angivna reglementena, och det saknas således varje anledning att antaga,
att rätt till dylik vård endast skulle hava gällt dem, som voro bo -

187

satta inom s(adens tullar. Förutvarande stationsbefälhavaren har i sin
ovan återgivna skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 29
oktober 1920 uttalat, att rätten till sjukvård i hemmet enligt 1875 års
reglemente varit begränsad till dem, som vore bosatta »inom stationen»,
varvid han synes hava åsyftat den innebörd, som åt detta begrepp givits
i inledningen till reglementet, vari det heter: »Med inom stationen förstås
det område å land eller vatten, som ligger inom fem tiondedels svensk
mils avstånd från vederbörande militärchefs ämbetslokal.» Om det i §
182 meddelade stadgandet om rätt till fri sjukvård »vid stationen» skall
anses få sin närmare förklaring genom denna regel, kommer det däri fastställda
området att omfatta Stockholms stad i hela dess dåvarande omfattning
med undantag endast av ett mindre område i nordligaste hörnet
av Norra Djurgården invid Ålkistan (således, bland annat, hela Kungsholmen).

För att om möjligt söka vinna upplysning, huru den av såväl Dahlman
som vissa myndigheter hävdade uppfattningen att rätten till fri läkarvård
i kvarter endast skulle tillkomma dem, som vore bosatta inom Stockholms
stads gamla tullar, kan hava uppkommit, har jag från stationsbefälhavarens
expedition infordrat de order, som före tillkomsten av 1908
års generalorder utfärdats beträffande läkarvården i kvarter vid stationen.
Med anledning härav har till mig insänts, bland andra, följande order:

l:o) en den 17 mars 1888 av dåvarande stationsbefälhavaren utfärdad
order, varav framgår, att i kvarteren tjänstgörande läkare skulle besöka
sjukanmälda daglönare, som icke kunde infinna sig hos honom eller å
stationens sjukrum, varvid en läkare skulle vårda de å Skepps- och Kastellholmarna
samt Djurgården boende och en annan de övriga;

2:o) en den 27 april 1901 av dåvarande stationsbefälhavaren utfärdad
order av innehåll att sjukvården å stationens sjukrum samt i kvarteren
inom Skepps- och Kastellholmarna och Djurgården skulle från och med
den 1 maj 1901 ombesörjas av viss namngiven läkare och inom övriga
kvarter från samma tid av annan namngiven läkare;

3:o) en den 28 december 1901 utfärdad stationsorder, vari för tiden från
och med den 1 januari 1902 föreskrevs detsamma som i nyss återgivna order.

Icke heller i någon av dessa order förekommer någon antydan om att
rätten till fri sjukvård i kvarter skulle vara begränsad till dem, som bodde
inom stadens tullar. Denna fråga lärer visserligen, åtminstone vid tiden
för utfärdande av de äldre reglementenas och 1888 års order hava saknat
praktisk betydelse, enär det vid den tiden väl näppeligen förekommit, att
någon av flottans personal varit bosatt utanför Stockholms stads gamla
tullar; men i den mån förhållandena i detta hänseende ändrats, har den
omständigheten att någon inskränkning av detta slag icke föreskrivits
givetvis blivit av betydelse.

Vad därefter angår den genom generalorder nr 1269/1908 angivna
distriktsindelningen, framgår uppenbarligen av den formulering, som

188

generalordern ifråga erhållit, att hela Stockholms stad i dess dåvarande
omfattning var föremål för indelning och att alltså den till fri läkarvård
i hemmet berättigade, allenast han bodde inom staden i dess då varande

utsträckning, i enlighet med i reglemente för marinen meddelade
föreskrifter ägde rätt till dylik vård.

De utvidgningar av Stockholms stad, som skedde genom de åren 1913
och 1916 verkställda inkorporeringarna av Brännkyrka och Bromma socknar,
föranledde icke omedelbart några föreskrifter, berörande frågan om distriktsindelningen,
utan tingo de i 1908 års generalorder i detta hänseende meddelade
bestämmelserna under de närmaste åren efter inkorporeringarna
fortfarande äga bestånd. Den genom kungl. brevet den 15 november

1918 tillkomna ändringen i reglemente för marinen berörde emellertid

frågan om distriktsindelningen, i det att det då till reglemente för marinen
§ 248 lagda mom. 4 hänvisade icke blott till § 246 mom. 2, vilket innehåller
föreskrifter om förande av sjukjournal, utan även till § 246 mom. 1, vari
meddelas bestämmelser om indelning av Karlskrona stad i två distrikt i
och för handhavande av sjukvården i kvarteren. Det i § 248: 4 meddelade
stadgandet synes därför i sistnämnda hänseende icke kunna tolkas
annorlunda, än att stationsbefälhavaren vid Stockholms station skulle hava
att för sjukvården i kvarteren indela Stockholms stad i dess dåvarande
omfattning i två distrikt. Det torde således redan på grund av 1918 års
reglementsändring, ehuru generaloi-der nr 1269/1908 icke därvid blev
uttryckligen upphävd, hava ålegat stationsbefälhavaren vid flottans station
i Stockholm att i två distrikt fördela Stockholms stads hela dåvarande
område. Någon sådan indelning skedde emellertid icke. Sedan därefter
— jämlikt generalorder nr 1098/1920 — generalorder nr 1269/1908 blivit
från och med den 1 oktober 1920 formligen upphävd, hade i varje fall
åtgärder bort vidtagas för verkställande av den fördelning i distrikt av
Stockholms stads dåvarande område, som stadgandet i reglemente för
marinen § 248: 4 måste anses föreskriva. Att så icke skett synes hava
berott därpå att stationsbefälhavaren, med hänsyn till att en del personer
vore bosatta i utanför stadens område belägna samhällen, ansett en dylik
distriktsindelning mindre rationell och velat avvakta Eders Kungl. Maj:ts
beslut å det av honom framställda förslaget till andra gränser för det
område, som skulle indelas. I avhidan å dylikt beslut har emellertid det
område, inom vilket fri sjukvård i kvarter fått åtnjutas, icke bestämts
till stadens område före de under 1913 och 1916 verkställda inkorporeringarna
av Brännkyrka och Bromma socknar utan begränsats till det område
av staden, som vore beläget inom de gamla s. k. tullarna. Detta
heror möjligen därpå, att man tagit för givet, att stadens gräns före
nyssnämnda inkorporeringar sammanfölle med de gamla tullarna. Av
den föregående utredningen lärer emellertid framgå, att åt vissa håll så
icke är fallet och att en begränsning av ifrågavarande område på nyss
angivet sätt saknar stöd i meddelade föreskrifter. I alldeles särskild grad

18!)

oberättigad framstår en dylik begränsning i fråga om Kungsholmen,
enär ju denna stadsdel i dess helhet och således även till den del, som
ligger utanför den s. k. Kungsholmstull, alltsedan 1600-talet tillhört
Stockholms stad.

Såsom framgår av vad förut anförts, har den officerare och underofficerare
samt civilmilitära beställningshavare av motsvarande tjänsteklass
vid flottan tidigare tillkommande rätten att åtnjuta fri läkarvård i
kvarter upphävts från och med 1927 års ingång. Emellertid äga varvsarbetarna
ävensom i viss utsträckning manskapet vid flottan fortfarande
rätt till fri läkarvård i kvarter ävensom fria medikament, och måste det
för nu angiven personals vidkommande vara av största betydelse, att denna
förmån får åtnjutas i den omfattning, som gällande reglementen måste
anses föreskriva, d. v. s. oberoende av varest inom Stockholms stads nuvarande
område vederbörandes hem är beläget. Då emellertid genom det
sätt, varpå bestämmelserna i ämnet för närvarande av myndigheterna
tillämpas, så icke är fallet, har jag ansett nödvändigt att bringa förhållandet
till Eders Kungl. Maj:ts kännedom.

Från stationsbefälhavarens och marinförvaltningens sida har gjorts
gällande, att av praktiska skäl hinder skulle möta mot meddelande av fri
läkarvård åt personal, som vore boende utom ''tullarna’. Svårigheter av
dylik art böra emellertid icke få föranleda någon inskränkning i den
jämlikt reglementen och kontrakt personalen tillkommande rätten till fri
läkarvård, utan böra, därest så skulle visa sig erforderligt, lämpliga åtgärder
vidtagas till svårigheternas övervinnande.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna
föranleda.»

10. Fråga om förtydligande av i reglemente för marinen intagna
bestämmelser angående antagning av manskap vid marinen

genom kontrakt.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 14 mars 1927 följande
framställning till Konungen:

»I reglemente för marinen del I, bil. 15, meddelas bestämmelser angående
antagning av manskap vid flottans sjömanskår. Enligt § 3 mom. 2 i
nämnda bilaga skall genom i kommandoväg utfärdade föreskrifter för
vardera av flottans stationer anvisas visst område, inom vilket av chefen
för underofficers- och sjömanskårerna utsedda rekryteringsombud må anställa
manskap vid sjömanskåren för denna station, varjämte enligt mom. 3
av samma paragraf jämväl underofficer, underofficerskorpral, korpral

190

eller flottans polisman må såsom rekryteringsombud anställa manskap
för den flottans station, han tillhör.

Enligt de i bil. 15 meddelade bestämmelser tillgår vid den anställning,
som förmedlas av rekryteringsombuden, på följande sätt. Sedan rekryteringsombudet
låtit sökanden få del av gällande formulär till antagningskontrakt
samt låtit verkställa förberedande läkarbesiktning, har den
sökande, om han önskar anställning, att underskriva en tjänsteförbindelse,
upprättad enligt följande formulär:

''TJÄNSTEFÖRBINDELSE.

Härmed erkänner jag, att jag frivilligt och utan tvång eller list låtit anställa
mig att under ...... år i...... månader, räknat från och med den 1

tjänstgöra såsom ...... vid flottans sjömanskår i N. N. mot åtnjutande

av de förmåner vare sig i kontant eller in natura, som angivas i till mig
överlämnat formulär till kontrakt, utgörande legan för denna tid tillsammans
kronor öre; och förbinder jag mig att för upprät tande

av antagningskontrakt inställa mig vid flottans station i N. N. den

Ort och dag.

N. N.

Härvid på en gång närvarande vittnen.

N. N. N. N.

Rekryteringsombudet lämnar i samband därmed sökanden ett anställningsbevis,
som skall vara avfattat enligt följande formulär:

''ANSTÄLLNINGSBEVIS.

Undertecknad, förordnat rekryteringsombud, intygar härmed, att innehavaren
av detta bevis, N. N., som är född den ...... i N. N. stad (N. N.

socken av N. N. län), låtit frivilligt anställa sig att under ..... år .....

månader, räknat från och med den 1 tjänstgöra såsom vid

flottans sjömanskår i N. N. mot åtnjutande av i stat anslagna förmåner
samt förbundit sig att för upprättande av antagningskoutrakt inställa sig
vid flottans station i N. N. den ... 19 ; och kommer han att i

lega härför undfå kronor öre, varav kronor ........ öre

utbetalas vid kontraktets underskrivande, vilket härmed försäkras.

Ort och dag.

N. N.

(Titel.)

Härvid på en gång närvarande vittnen;

N. N.

191

Sedan tjänsteförbindelsen, betyget över läkarbesiktningen m. fl. för ansökningen
erforderliga handlingar därefter genom rekryteringsombudets
försorg insänts till rekryteringsmyndigheten vid vederbörande station, har
sökanden att inställa sig vid stationen för prövning och eventuell antagning.
Enligt de närmare föreskrifter för rekryteringsombudens verksamhet,
som jämlikt § 13 i bil. 15 av chefen för underofficers- och sjömanskårerna
vid Karlskrona station utfärdats, tillgår därvid — såsom framgår av ett
utav kårchefen i ett härstädes anhängiggjort ärende avgivet yttrande —
sa, att de till stationen insända ansökningshandlingarna därstädes underkastas
en förberedande granskning, varefter till de sökande, som anses
kunna komma i fråga för antagning, sändes meddelande att de skola inställa
sig, vilket meddelande åtföljes av militärbiljett för kostnadsfri resa
till Karlskrona. Med de sökande, som därefter vid å stationen verkställd
läkarundersökning och prövning antagas, upprättas antagningskontrakt.
Enligt vad kårchefen i nyssnämnda yttrande uppgivit, har erfarenheten
vid senare rekrytering givit vid handen, att i allmänhet endast ungefär
hälften av de utav rekryteringsombuden ''anställda’ kunna antagas.

Först med upprättande av antagningskontrakt är avtal om anställning
slutet och den antagne såsom krigsman underställd gällande lagar för
krigsmakten m. m. Såsom torde framgå av ovan intagna formulär till
tjänsteförbindelse och anställningsbevis, äro emellertid dessa så avfattade,,
att därav lätt den missuppfattningen kan uppkomma, att vederbörande
redan genom upprättande av dessa handlingar verkligen blivit anställd
vid krigsmakten. Da det synes mindre lämpligt, att en dylik missuppfattning
kan uppkomma hos de anställningssökande eller andra, vars intressen
tilläventyrs kunna därav beröras, synes avfattningen av berörda
formulär böra undergå ändring, i samband varmed även en del hithörande
bestämmelser i reglementet torde böra något omredigeras.

De bestämmelser i reglemente för marinen, del III, som gälla antagning
av manskap för kustartilleriet, jämte därtill hörande formulär torde även
i ovan berört syfte böra överses.

Då, enligt vad jag inhämtat, särskilt tillkallade sakkunniga för närvarande
äro sysselsatta med omarbetande av gällande reglemente för marinen,
har jag, med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion, härmed velat för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta
ärende till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna
föranleda».

Genom brev den 24 mars 1924 förordnade Kungl. Maj:t att förevarande
framställning skulle överlämnas till de sakkunniga för verkställande av
en fullständig omarbetning av reglemente för marinen för att tagas under
övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.