AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET (Framställning / redogörelse 1924:Mo)

MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1924

STOCKHOLM 1924
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning..................... 5

Redogörelse för anhänglggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder......... 11

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Försummelse beträffande handläggning av mål .......................................... u

2. Disciplinstraff av sträng arrest obehörigen ådömt av befälhavare.................. 12

3. Målsägande felaktigt ålagd återgälda statsverket ersättning, som utbetalats till

på åklagarens begäran hörda vittnen m. m.............................................. 14

4. Ofullständig utredning vid förhör samt felaktig sammanläggning av disciplin straff.

............................................... 23

5. Försummelse beträffande handläggning av disciplinmål................................. 32

6. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest....................................................... 33

7. Obehörigt meddelande av tillrättavisning.................................................. 37

8. Fängelsestraff, ådömt av civil domstol, verkställt i militärhäkte .................. 40

9. Manskaps resa för inställelse vid civil domstol bekostad av enskilda läger kassans

medel. Resan företagen å militärbiljett..................................... 44

10. Misshandel av underlydande.................................... 56

11. Överårig artillerifurir antagen till volontär vid infanteriregemente. Veder börligt

läkarintyg ej infordrat. Obehörig befordran ............................... 58

12. Felaktig inkallelse av värnpliktiga till repetitionsövning .............................. 66

13. Försummelse av advokatfiskalen vid marinförvaltningen beträffande handlägg ning

av ärenden .............. ................................................................... 67

B. Mal, som ännu icke varit föremal för prövning hos domstol eller annan myndighet.

14. Åtal mot militärläkare för felaktigt förfarande vid behandling av skadad värn pliktig

.............................................................................................. 79

15. Vanskötsel av marketenteri...................................................................... 80

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Fråga, huruvida värnpliktig, som anmält förman för tjänstefel, därigenom gjort

sig skyldig till ärekränkning mot denne ................................................ 81

2. Felaktig straffsammanläggning ................................................................. 87

3. Fråga om dröjsmål med utsättande av krigsrättssammanträde ................... 90

4. Underlåtenhet att föranstalta om inbindning av krigsrättsprotokoll............... 90

5. Ersättning åt värnpliktig för oriktigt påförda böter .................................... 92

6. Oaktat värnpliktig icke lagligen inkallats till tjänstgöring, har efterspaningssedel

rörande den värnpliktige likväl befordrats till verkställighet ..................... 94

7. Värnpliktig, som erhållit uppskov från övning, vilken sedermera inställts, ej

skyldig att med yngre årsklass fullgöra samma övning............................. 97

8. Fråga om värnpliktige icke legitimerade läkares tjänstgöring vid armén......... 97

9. Musiksergeant befordrad till musikfanjunkare i regementet före äldre trupp underofficerare

..................................................................... gg

Sid.

10. Stationsbefälhavare har medgivit vissa konstituerade underofficerare av tredje

graden vid flottan rätt till turberäkning från viss dag före konstituerandet lOit

11. Tolkning av vissa bestämmelser om ordningen för utbetalande av svärdspension 105

12. Fråga, huruvida regementsintendent ägde att även under kommendering utom

regementet uppbära ersättning för handhavande av marketenteriärendena

vid regementet ..................................................... 108

IS. Brännvins- m. fl. glas för underofficersmäss inköpta av marketenterimedel...... 110

14. Mässaftnar för furirer anordnade på markenteriets bekostnad........................ 112

15. Oriktigt förfarande vid upphandling under hand ....................................... 118

16. Angående kompanichefs skyldighet att föra förrådskontrollbok. Kan kom panichef

själv vara uppbördsman för kompaniets förråd? ........................ 115

17. Dröjsmål med avhjälpande av felaktighet i värmeledningsanordning inom

kasernetablissement............................................................................ 11?

18. Klagomål rörande arbets- och bostadsförhållandena å sjömätningsfartygen...... 119

19. Missförhållanden i avseende å sjukvården vid flottans stations i Karlskrona

sjukrum ........................................................................................... 120

Framställningar till Konungen.

1. Angående ändringar i reglementet för arméns kassaväsende i fred beträffande

militärbefälet på Gotland ..................................................................... 127

2. Angående ordningen för upptagande av nöjdförklaring i vissa fall ............... 128

3. Ifrågasatt förbud för införande i inskrivningsbok av anteckning rörande ådömt

straff och straffpåföljd........................................................................... 129

4. Ifrågasatt utfärdande av bestämmelser till förekommande av tredska vid full görandet

av samvetsöm värnpliktig åliggande civilt arbete ........................ 129

5. Ifrågasatt ändring i de rörande manskaps vid armén rätt till fri sjukvård och

fria läkemedel gällande bestämmelser...................................................... 135

6. Obehörigt upplåtande av regementes ridhus till ridning av civila personer...... 156

Missförhållanden med avseende å marketenterirörelsens vid truppförbanden

nuvarande förvaltning och organisation.................................................. 163

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid militieombudsmansexpeditionen............................................................ 179

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1923. Härvid har jag

till en början att meddela, att jag under tiden från och med den 25 juni till
och med den 8 augusti begagnade mig av den militieombudsmannen enligt
23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester. Under ifrågavarande
tid uppehölls militieombudsmansämbetet, enligt bestämmelser i sistnämnda
paragraf, av hovrättsrådet John Arthur Samuelson, vilken var utsedd
att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Ämbetsresor hava under året av mig företagits till Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Örebro och Västmanlands län. Under dessa resor
har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen, besökt:

Södermanlands regemente;

Kalmar regemente;

Smålands husarregemente; ; : i''!

Karlskrona grenadjärregemente;

Göta ingenjörkårs fästningsingenjörkompani;

Flottans station i Karlskrona;

Karlskrona kustartilleriregemente;

straffängelset i Karlskrona;

Norra skånska infanteriregementet;

Wendes artilleriregemente;

Skånska trängkåren;

Södra skånska infanteriregementet;

Kronprinsens husarregemente;

centralfängelset i Malmö;

Bohusläns regemente;

Göta artilleriregemente;

Göteborgs örlogsdepå;

Älvsborgs fästning och Älvsborgs kustartillerikår;

centralfängelset i Härianda;

Livregementets grenadjärer;

Svea trängkår;

straffängelset i Örebro;

Västmanlands regemente;

straffängelset i Västerås.

Härförutom har jag i Stockholm inspekterat Livregementets dragoner.

Slutligen har jag i särskilt ärende förrättat inspektion å arméförvaltningens
fortifikationsdepartements utrustningssektion.

Under den tid, då jag åtnjöt semester, företog tjänstförrättande militieombudsmannen
ämbetsresor till Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads
och Malmöhus län och besökte han härvid:

Ingenjörkårernas studentkompani och Göta ingenjörkårs parkkompani
å förläggningen å Laxön;

Jönköpings regemente;

Smålands artilleriregemente;

Gotlands infanteriregemente;

Gotlands artillerikår;

Tingstäde fästning;

kronohäktet i Visby;

Ljungbyheds lägerplats med där tillfälligtvis förlagda skolor;

Skånska husarregementets avdelningar i Hälsingborg och Landskrona;

Skånska dragonregementet;

kronohäktet i Ystad;

Härjämte har tjänstförrättande militieombudsmannen i Stockholm inspekterat
Fälttelegrafkåren.

Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner samt landstormsförråd
besökts, då sådant kunnat ske, utan att resorna därigenom väsentligen
förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen samt i flertalet fall även av byråintendenten
vid expeditionen eller av en byggnadskunnig officer. Vid
inspektionen av truppförband hava särskilt krigsrättsprotokoll, krigsdomarnas
diarier och anteckningarna över disciplinära bestraffningar,
kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar rörande upphandling
och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelsen
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner,
byggnader och materiel samt åt hygieniska förhållanden. I samband
med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna besökts.
De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna
straffanstalterna hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol
dömts till frihetsstraff.

Granskningen av krigsdomstolarnas protokoll och krigsdomarnas diarier
har synts mig giva vid handen, att dessa domstolar i stort sett fungerat
mycket tillfredsställande. Endast i enstaka fall har anledning till
anmärkning förekommit mot processens ledning eller utslagens innehåll.

Den åt de militära befälhavarna anförtrodda disciplinära bestraffningsrätten
har, såvitt granskningen av förhörsprotokollen utvisa, av dem handhafts
med varsamhet och omdöme.

Granskningen av krigsrättsprotokollen och protokollen rörande disciplinära
bestraffningar har otvivelaktigt bekräftat det av riksdagen uttryckta
önskemålet om en humanisering av vissa straffbestämmelser i
strafflagen för krigsmakten. Den omarbetning av strafflagen för krigsmakten,
som på riksdagens initiativ verkställts av särskilt tillkallade sakkunniga,
torde åtminstone beträffande humanisering av straffbestämmelserna
för rymning böra skyndsamt vinna beaktande. I rättstillämpningen
har i många fall — mot lagens stadgande — disciplinstraff
ådömts för första gången rymning, oaktat omständigheterna strängt taget
icke kunnat sägas hava varit synnerligen mildrande, medan å andra sidan

vid åtskilliga krigsrätter lagens föreskrift i berörda hänseende noggrant
efterföljts. Härigenom bar en ojämnhet i straffmätningen uppstått, som
än mer framhävt den onödiga strängheten i de fall, då rymningshrottet
— i överensstämmelse med lagen — belagts med fängelsestraff.

Vid de av mig under året företagna inspektionsresor, vid vilka åtskilliga
truppförband blivit för andra gången under min ämbetstid besökta, har
jag iakttagit, hurusom de anledningar till anmärkning beträffande regementsintendenternas
förvaltning, varom i ämbetsberättelsen till 1922 års
riksdag förmäles, i regel bortfallit, i det, så gott som undantagslöst, rättelser
vidtagits i de hänseenden, varom vid föregående inspektionstillfälle
anmärkning framställts.

Endast i fråga om marketenterirörelsens handhavande synas förhållandena
i avsevärd utsträckning kunna betecknas såsom otillfredsställande.
Jag har därför för vinnande av ändrade bestämmelser rörande denna
förvaltningsgren i skrivelse till arméförvaltningen redogjort för rådande
missförhållanden och framställt förslag till deras avhjälpande.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 års lagtima
riksdag utvisar, kvarstodo vid början av år 1923 från år 1922 balanserade

ärenden till ett antal av ............................................. 54

Under år 1923 inkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ............................................. 324

enligt diariet över hemliga ärenden ................................ 1

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1923, utgör
alltså .............................................................. 379

De ärenden, som inkommit under åren 1921—1923, hava utgjorts av:

1921*1922 19211

ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement 3 9 12

ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman 3 2 1

ärenden, inkomna från annan myndighet ................ 17 13 19

klagomål eller framställningar från enskilda ............ 142 125 139

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid mi litieomhudsmannen

åliggande granskning .............. 129 131 128

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden
m. m.......................................... 27 35 25

Summa 321 315 324.

Det från justitieombudsmannen innevarande år överlämnade ärendet utgöres
av klagomål från enskild person. Under året hava alltså inkommit
sammanlagt 140 ärenden av sådan beskaffenhet. Av de från föregående år
balanserade ärenden hava 23 utgjorts av enskilda klagomål och 31 av
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning. Till behandling under år 1923 hava alltså

förelegat 163 enskilda klagomål och 159 ärenden, som uppkommit under inspektioner
eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.

Av sistnämnda ärenden hava

Enskilda Inspektionsanklagomål
märkningarm.m.

under året avgjorts .............................. vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande	131	134
eller påminnelser ................................	IS	13
vid årets slut varit på domstols eller annan myndig-hets prövning beroende ............... .......... vid årets slut varit på militieombudsmannens prov-	9	11
ning beroende ................ ..................	5	1
Summa	163	159
Av de under året avgjorda ärendena hava
på grund av återkallelse avskrivits ................	1	—
till annan myndighet hänvisats ....................	17	1
utan åtgärd avskrivits ............................. efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd	14	—
utredning avskrivits ............................. på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi-	53	51
litieombudsmannen fått bero .....................	20	34
på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse
eller att rättelse eljest vunnits blivit avskrivna ..	21	45
till åtal hänvisats ..................................	5	3
Summa	131	134

Av hela antalet ärenden (379) äro under året slutbehandlade........ 322

i avvaktan på myndighets beslut eller infordrad utredning vilande .. 51

på militieombudsmannens prövning beroende ...................... 6

Summa 379

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag för
övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
vid inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.
Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
hos Kungl. Maj:t,

uttalande om missförhållanden med avseende å marketenterirörelsens
vid truppförbanden nuvarande förvaltning och organisation.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser redogörelse ansetts böra meddelas endast för sådana,
som under året prövats av första domstol eller rörande vilka dylik domstols
utslag under året kommit militieombudsmannen tillhanda, varemot
övriga åtal allenast omnämnts.

Redogörelsen för »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed
jämförlig åtgärd» bar förkortats, så långt det varit möjligt, utan att redogörelsens
ändamål förfelats. Liksom under föregående år hava av mera
intresseväckande ärenden allenast en del fall medtagits såsom exempel
från den militära förvaltningens olika grenar.

Till riksdagen överlämnas härjämte särskild framställning angående
dyrtidstillägg åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.

Stockholm den 10 januari 1924.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwall

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
. jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Försummelse beträffande handläggning- av mål.

Målet obehörigen uppskjutet. Förfallolös utevaro av
krigsrättsledamöter.

I ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag redogöres (sid. 120 ff.) för ett
emot f. d. krigsdomaren Albert Birger Malmström, t. f. krigsdomaren Ulrik
Georg Hellgren, t. f. krigsdomaren Carl Albert August Bexell, t. f.
auditören Torsten Andersson samt kaptenerna Sigurd Robert Lovén, Curt
Björnbom och Gunnar Fredrik Höjer, alla i egenskap av ledamöter i regementskrigsrätten
vid Norrbottens regemente, anställt åtal för försummelse
beträffande handläggningen av ett mål mot dåvarande befälhavaren för
Bodens rullföringsområde nr 73, majoren Johan Ludvig Sundström.

Redogörelsen för åtalet utvisar, att krigshovrätten genom utslag den 11
december 1922 dömt de tilltalade att bota, Höjer och Lovén vardera 20 kronor,
Björnbom 30 kronor, Bexell 75 kronor, Andersson 50 kronor samt en
var av Hellgren och Malmström 100 kronor.

över krigshovrättens utslag hava Malmström, Hellgren och Andersson
var för sig anfört underdåniga besvär. På de sålunda anförda besvären
har Kungl. Maj:t1 den 18 maj 1923 meddelat utslag, däri anförts följande:
Kungl. Maj:t funne ej skäl att i anledning av Malmströms och Hellgrens
besvär göra ändring i krigshovrättens utslag. Beträffande den av Andersson
förda talan funne Kungl. Maj:t ej skäl göra annan ändring i krigshovrättens
utslag än att, med avseende å i målet förekomna omständigheter,
beloppet av de böter, vartill Andersson för sin ifrågavarande tjänsteförsummelse
gjort sig förfallen, bestämdes till allenast 20 kronor.

1 I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Thomasson, Bergman, Svedelius,
Molin, Alexanderson, generallöjtnanten Jungstedt och konteramiralen greve Wachtmeister.
Utslaget var beslutat utan meningsskiljaktighet.

2. Disciplinstraff av sträng: arrest obehörigen ådömt av

befälhavare.

I 189 § strafflagen för krigsmakten stadgas följande rörande befälhavares
befogenhet att ålägga sträng arrest:

»Disciplinstraff av sträng arrest må icke åläggas av befälhavare, där ej
här nedan annorlunda är stadgat. Om befälhavares skyldighet att, då
dylikt straff finnes påkallat, överlämna målet till krigsdomstol, därom
stadgas i 18 kap.

Vid mobiliserad avdelning av krigsmakten ävensom å fartyg på sjötåg
må vederbörande befälhavare bestraffa begångna förseelser med disciplinstraff
av sträng arrest. Kan i annat fall krigsrätt icke sammanträda för
behandling av dit hänskjutet mål inom fyra dagar, efter det befälhavareu
med framhållande av målets brådskande beskaffenhet påkallat krigsrättens
sammanträde, och finnes det på grund av särskilda omständigheter
vara för krigslydnadens upprätthållande av synnerlig vikt, att den felande
utan uppskov varder bestraffad, må disciplinstraff av sträng arrest
kunna, efter det auditör, om sådan finnes, blivit jämlikt 203 § 1 mom. i
målet hörd, åläggas av befälhavaren.»

Vidare är i 9 § militär bestraffn ingsförordning stadgat, att befälhavare,
som själv ålägger disciplinstraff av sträng arrest, skall å protokollet göra
anteckning om orsaken därtill, att målet icke hänskjutits till krigsdomstol,
dock att sådan anteckning icke behöver ske vid mobiliserad avdelning
eller å fartyg på sjötåg.

Vid eu av tjänstförrättande militieombudsmaimen i sammanhang med
inspektion av Gotlands artillerikår den 5 juli 1923 företagen granskning
av förhörsprotokollen framställdes följande anmärkning.

I rapport den 6 maj 1923 anmälde daglöjtnanten, löjtnanten C. O. Gustavi-i,
att värnpliktige nr 41/2 Mathiesen rest livsfarligt vapen mot volontären
vid Gotlands infanteriregemente nr 12 Hansson. Med anledning av
berörda rapport hölls den 7 i samma månad förhör inför dagmajoren, kaptenen
It. C. Eek. Målsäganden förklarade därvid, att han medgåve, att
målet finge behandlas såsom disciplinmål. Den tilltalade erkände förbrytelsen,
vilken begåtts den 6 maj 1923. Genom resolution den 9 maj 1923
dömdes Mathiesen jämlikt 93 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för
våld och hot samt bristande anständigt uppförande till disciplinstraff av
sträng arrest i 6 dagar. Någon anteckning å protokollet om orsaken
därtill, att målet icke hänskjutits till krigsdomstol, förekom icke. Bestraffningsresolutionen
var undertecknad av kårchefen översten i armén
överstelöjtnanten Bertil Lillieliöök och kontrasignerad av vice auditören
landsfogden Gustaf Adolf Broms.

Med anledning av ifrågavarande anmärkningar anmodade tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelsen den 17 juli 1923 översten Bil -

liehöök att infordra yttrande i ärendet från landsfogden Broms samt
inkomma därmed ävensom med yttrande för egen del.

Uti yttrande avgivet den 31 juli 1923, har landsfogden Broms anfört
följande. Ansvaret för den felaktiga behandlingen av ifrågavarande
mål folie uteslutande på Broms. Då denne fått handlingarna i målet till
sig överlämnade för avgivande av yttrande, hade nämligen å desamma
funnits en å kårexpeditionen verkställd blyertsanteckning av innehåll att
10 dagars skärpt arrest förslagsvis borde åläggas. Vid bedömande av
fallet hade Broms uteslutande riktat sin uppmärksamhet på förseelsens
svårartade beskaffenhet, vilken synts Broms motivera avsevärd skärpt
bestraffning. Förbiseende stadgandet i 189 § strafflagen för krigsmakten
hade Broms därför föreslagit sträng arrest i 6 dagar.

För egen del anförde översten Lilliehöök i skrivelse den 9 augusti 1923
följande. Såsom av det av Broms avgivna yttrandet framginge hade Lilliehök
personligen tänkt sig en bestraffning av 10 dagars skärpt arrest,
vilket ock genom en å förhörsprotokollet gjord blyertsanteckning meddelats
den tillförordnade auditören. Denne hade emellertid föreslagit 6
dagars sträng arrest, vilket förslag även av Lilliehöök fastställts med förbiseende
av bestämmelserna uti »109 §» strafflagen för krigsmakten.

* * I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 20 augusti 1923 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

översten Lilliehööks åtgärd att i strid med stadgandet i 189 § strafflagen
för krigsmakten ålägga Mathiesen disciplinstraff av sträng arrest
hade militieombudsmannen funnit vara av beskaffenhet, att icke kunna
undgå laga beivran. För åtgärden vore vice auditören Broms, som till
översten avgivet yttrande rörande beskaffenheten av Mathiesens brott
och det straff, som borde åläggas, jämlikt 203 § strafflagen för krigsmakten
ansvarig jämte översten Lilliehöök.

Militieombudsmannen uppdroge följaktligen åt överkrigsfiskalsämbetet
att för det felaktiga förfarande, vartill översten Lilliehöök och vice auditören
Broms på sätt ovan anförts gjort sig skyldiga, ställa dem under tilltal
inför krigshovrätten. Ämbetet borde därvid yrka ansvar å dem efter
lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet, understödja
de ersättningsanspråk, som Mathiesen, i saken hörd, kunde komma att.
framställa.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot översten Lilliehök och vice auditören Broms, meddelade krigshovrätten
utslag den 26 november 1923. I utslaget yttrades följande. Enär Lilliehöök
och Broms förfarit felaktigt i ovanberörda, av militieombudsmannen
anmärkta avseende, prövade krigshovrätten rättvist döma dem, Lilliehöök
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att undergå disciplinstraff av

arrest utan bevakning i 3 dagar samt Broms jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen att bota 50 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

3. Målsägande felaktigt ålagd återgälda statsverket ersättning, som
utbetalats till på åklagarens begäran hörda vittnen m. m.

I en den 24 juni 1918 dagtecknad, till chefen för Västernorrlands regemente
ingiven rapport anmälde numera löjtnanten, dåvarande fänriken

A. E. Löfgren, att furiren nr 5/1 Per Alfred örbom nämnda dag dels underlåtit
att verkställa en av Löfgren given order »att hava plutonen
uppställd klockan 12.so e. m.», dels ock, då Löfgren tillhållit Örbom
att icke upprepa sådant slarv, i oförskämd ton svarat: »Är det så att
fänriken skall hålla på och skälla ut mig inför truppen, så skall jag allt
ta och rapportera fänriken.»

Med anledning av ifrågavarande anmälan företogs den 26 juni 1918 förhör
inför bataljonschefen, därvid örbom uppgav, att plutonen varit uppställd
klockan 12.30 e. m., ehuru densamma enligt Löfgrens order skolat
vara uppställd först klockan 12.35 e. m., men att truppen emellertid skingrats,
då Örbom i något ärende avlägsnat sig, varjämte örbom erkände sig
hava fällt ett yttrande, vilket, sådant det av örbom återgavs, var i huvudsak
överensstämmande med det av Löfgren omförmälda, men förnekade
att den ton, varmed yttrandet framsagts, varit oförskämd.

Sedan vederbörande befälhavare härefter påkallat sammanträde av
krigsrätten för rannsakning med Örbom för vad denne låtit komma sig
till last, blev målet föremål för regementskrigsrättens handläggning första
gången den 5 juli 1918 och därefter vid ytterligare fem rättegångstillfällen,
varefter utslag däri meddelades den 14 mars 1919.

Krigsrättens protokoll i målen utvisa bl. a.,

att åklagaren, krigsfiskalen Johan Gustaf Henry Eosén yrkat ansvar å
Örbom dels för underlåtenhet att rätt fullgöra förmans i tjänsten givna
befallning, dels ock för förolämpning av överordnad;

att Löfgren, som varit vid rätten tillstädes, förenat sig i åklagarens
ansvarsyrkande;

att Örbom vitsordat sin vid förhöret lämnade berättelse med tillägg
bl. a., att han fällt sitt ovannämnda yttrande, sedan Löfgren, då Örbom
velat förklara sig, avbrutit honom med orden »håll käften»;

att vid rättegångstillfället den 24 januari 1919 åklagaren anhållit om
vittnesförhör med arbetarna Harald Gustaf Jakobsson i Skönsberg och
Petrus Vallin i Kesele, vilka på målsägandens uttryckliga begäran inkallats; att

vittnena anfört följande:

1) Jakobsson: »Vittnet var närvarande vid det tillfälle midsommardagen
sistlidna år, då fänrik Löfgren uppställde sin trupp, till vilken vittnet

hörde, omkring klockan
net hörde därvid fänriken tillsäga svaranden att invänta truppen på gården,
vartill svaranden genmälte: ''fänriken har ej rätt att stå inför truppen
och skälla på mig. Jag skall rapportera fänriken’. Om tonen i yttrandet
var hotfull eller smädlig kunde vittnet icke yttra sig om. På
särskild fråga sade sig vittnet ej hava hört att målsäganden till svaranden
yttrat: ''håll käften’.»

2) Vallin: »Vittnet hade icke varit närvarande vid i målet omförmälda
uppträde och hade sig intet i övrigt i målet bekant»;

samt att vittnena i ersättning för sin inställelse tillerkänts, att av statsverket
förskjutas, Jakobsson kostnad för biljett i tredje klass å järnväg
Sundsvall—Sollefteå och åter jämte femton kronor i traktamente för tre
till resan använda dagar .samt Vallin kostnad för biljett i tredje klass å
järnväg Selsjön—Sollefteå och åter jämte tio kronor i traktamente för
två till resan använda dagar.

I sitt ovannämnda utslag den 14 mars 1919 utlät sig krigsrätten:

»Tilltalade furiren Per Alfred Örbom har erkänt, att han vid ifrågavarande
tillfälle den 24 juni sistlidne år till befälhavaren fänriken Edvard
Löfgren efter erhållen tillrättavisning av denne yttrat: ''Fänriken har ej
rätt att stå inför truppen och skälla på mig. Jag skall rapportera fänriken’.

Enär Örbom genom sagda yttrande under förhandenvarande omständigheter
måste anses hava brustit i anständigt uppförande, prövar krigsrätten
rättvist jämlikt § 96 strafflagen för krigsmakten döma örbom att härför
undergå disciplinstraff av vaktarrest under 5 dagar.

Med avseende å vad i målet förekommit, prövar rätten lagligt ålägga
målsäganden fänrik Edvard Löfgren att återgälda statsverkets vad av allmänna
medel utgivits eller må komma att utgivas av ersättningar, tilldömda
på målsägandens begäran inkallade vittnena Jakobsson och Vallin.?

I krigsrätten tjänstgjorde nämnda den 14 mars 1919 krigsdomaren Walter
Bergström, auditören Bagnar Svallingson, dåvarande kaptenen numera
majoren Artur Zettersten och fanjunkaren C. A. Michal.

I en till militieombudsmannen den 25 april 1922 insänd klagoskrift anförde
härefter löjtnanten Löfgren bl. a., följande. Vid krigsrättssammanträdet
den 5 juli 1918 hade Örbom framkommit med ett alldeles nytt
påstående, nämligen att Löfgren skulle hava fällt ett för Örbom förolämpande
yttrande. För att bevisa osanningen i detta påstående hade Löfgren
önskat till ett senare rättegångstillfälle få inkalla vittnen. Då Löfgren,
som icke vid utslagets meddelande uppfattat, att han förpliktats att återgälda
statsverket vad av allmänna medel förskjutits till vittnesersättningar,
först den 18 april 1922, då han anmodats att betala ifrågavarande
ersättning, vunnit klarhet i saken, hade han icke inom behörig tid överklagat
utslaget i nu ifrågakomna hänseende. Som Löfgren icke kunde

förstå, att lian, som på grund av tjänsteplikt avgivit rapport angående
Örboms förseelser, skulle vara skyldig till eu personlig utgift, anhöll han,
under framhållande tillika av de konsekvenser, vartill ersättningsskyldighet
i dylikt fall kunde leda, om inilitieombudsmannens behandling av
saken.

Av vid klagoskriften fogade handlingar framgick, att vittnesersättningarna
utgjort till vittnet Jakobsson 15 kronor i dagtraktamente och 24
kronor 80 öre för järnvägsbiljett och till vittnet Vallin 10 kronor i dagtraktamente
och 3 kronor 60 öre för järnvägsbiljett.

Med anledning av klagomålen infordrade militieombudsmannen yttrande
från krigsdomaren Walter Bergström ävensom från krigsrättens
övriga ledamöter.

Uti ett den 13 juni 1922 till militieombudsmannen inkommet yttrande,
däri krigsrättens övriga ledamöter förklarat sig instämma, anförde krigsdomaren
Bergström, såvitt nu är ifråga, bl. a. följande. Av klagandens
framställning av förhållandena syntes framgå, att klaganden för egen
del på grund av sin tjänsteställning gjorde anspråk på, att beträffande ersättningar,
tillkommande av honom såsom målsägande i krigsrättsmålet
åberopade vittnen, åtnjuta enahanda rätt till befrielse från ansvarighet,
som enligt § 4 i lagen om ersättning av allmänna medel till vittnen i
brottmål den 4 juni 1886 tillkomme allmän åklagare under förutsättning,
att åtalet icke blivit utan skäl anställt. Denna klagandens ståndpunkt
vore emellertid icke hållbar. Grunden för ovan nyssberörda stadgande
vore naturligtvis, att ur det allmännas synpunkt ansåges nödigt och
önskvärt, att allmän åklagare måtte kunna utan större risk för ekonomiska
efterräkningar utnyttja i förekommande mål all tillgänglig bevismaterial.
I fråga om målsägande förelåge intet motsvarande skäl till avsteg
från vanliga rättsregler för rättegångskostnadsersättningars bestämmande.
I regel torde målsäganden kunna få de personer, som han önskade
åberopa som vittnen, genom åklagarens försorg och under dennes ansvar
inkallade. Detta gällde särskilt om krigsrättsmål, då ju enligt 55 § i lagen
om krigsdomstolar åklagarens skyldighet att inkalla av annan part uppgivna
vittnen vore så gott som obegränsad. Om det än i regel ginge så
till, att åklagaren såsom egna upptoge de vittnen, som målsäganden
önskade få hörda, följde väl därav icke alltid, att åklagaren därmed övertoge
ansvarigheten för de uppgivna vittnenas inställelsekostnader, allra
minst som ju för omfånget av olika parters ansvarighet i detta hänseende
vore genom stadgandet i § 4 i vittnesersättningslagen olika gränser utmätta.
I förevarande fall hade åklagaren vid vittnesmålens anmälande
framhållit, hurusom han endast på målsägandens upprepade framställningar
låtit förmå sig att inkalla vittnen, vilkas hörande i saken åklagaren
själv ej påkallat. Genom denna reservation hade åklagaren undanröjt
varje grund för att vittnena skulle kunna betraktas såsom av åklagaren
åberopade och därmed för varje fall åstadkommit, att den omständig -

heten, att åtalet icke blott icke utan skäl anställts utan även lett till den
tilltalades fällande ej såsom eljest skulle varit förhållandet i fall, där
den tilltalade icke kunnat tillförbindas gottgöra av kronan förskjuten
vittneskostnad, föranlett åläggande för kronan att vidkännas nämnda
kostnad. Någon överlåtelse av målsägandens, om man så finge uttrycka
sig, »överskjutande ansvarighet» för ifrågavarande kostnad å åklagaren
hade med andra ord icke skett eller kunnat ske, utan hade krigsrätten haft
att bedöma frågan uteslutande efter allmänna rättsregler och med hänsyn
till målsägandens ansvarighet. Härmed stode i full överensstämmelse,
att krigsrätten ådömt målsäganden, vilken föranlett vittnenas inkallande,
skyldighet att slutligen svara för deras inställelsekostnad. Det ena av
vittnena hade väl närvarit vid uppträdet, men, då vittnet icke påkallats
till meddelande av några upplysningar över huru därvid tillgått, utöver
vad den tilltalade redan vid första rättegångstillfället erkänt, utan vittnesmålet
avsett saken ovidkommande upplysningar om målsägandens förhållande
vid uppträdet, hade kostnaden för vittnesmålet lagligen icke kunnat
påläggas annan part. Det andra vittnet hade icke ens närvarit vid
uppträdet och hade än mindre haft några upplysningar att meddela, huru
därvid tillgått. Åtminstone torde på målsäganden kunnat ställas det anspråk,
att han på förhand förvissat sig om, att de påkallade vittnena läge
inne med upplysningar, som kunnat antagas i någon mån skolat inverka
på brottets bedömande. För så vitt den »behandling av saken>, som av
löjtnanten Löfgren påkallats hos militieombudsmannen, skulle gå ut på
åläggande för krigsdomaren Bergström att hålla löjtnanten Löfgren skadeslös
för den förlust, han kunde hava tillskyndats genom uraktlåtenheten
att begagna honom anvisade rättsmedel till ernående av ändring i ifrågavarande
beslut, yrkade krigsdomaren, att löjtnantens talan måtte ogillas.

Krigsfiskalen Rosén, som av militieombudsmannen anmodats att särskilt
angiva, genom vems försorg och i vilken ordning Jakobsson och
Vallin inkallats såsom vittnen vid krigsrättssammanträdet den 24 januari
1919, anförde i ett den 10 juli 1922 avgivet yttrande bland annat följande.
Då Rosén ansett sig icke böra vägra Löfgren att få av denne angivna personer
inkallade, både Rosén i vanlig tjänsteväg utfärdat kallelse till vittnena,
vilken kallelse Rosén låtit likaledes i tjänsteväg delgiva dem. Vid
krigsrättssammanträdet den 24 januari 1919 meddelade Rosén, att vittnena
inkallats på Löfgrens uttryckliga begäran och att det alltså vore Löfgren,
som påkallade deras hörande. Detta hade icke fullständigt kommit till
uttryck i protokollet, där det oriktigt stode »åklagaren anhöll härefter om
vittnesförhör» etc. Auditören Svallingson, med vilken Rosén konfererat i
saken, hade också medgivit oriktigheten och förklarat, att formuleringen
i stället bort lyda så: »Målsäganden anhöll härefter om vittnesförhör med
på hans begäran av åklagaren inkallade etc.» I själva saken torde dock
detta formfel icke betyda något, då det faktum kvarstode, att vittnena

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. L''

icke inkallats för att på Roséns begäran liöras, utan inkallats och avhörts
på Löfgrens särskilda framställning.

I skrivelse till krigsdomaren Bergström den 13 september 1922 anförde
militieombudsmannen, såvitt nu är i fråga, följande. Åklagaren och följaktligen
även löjtnanten Löfgren hade yrkat ansvar å örbom för lydnadsbrott.
Det oaktat hade krigsrätten i sitt utslag icke utlåtit sig om örboms
ansvar i denna del, utan allenast till bedömande upptagit frågan om ansvar
å Örbom för det indisciplinära uppträdande, vartill han gjort sig
skyldig. Protokollet för den 24 januari 1919 utvisade, att åklagaren,
krigsfiskalen Rosén anhållit om vittnesförhör med arbetarna Harald
Gustaf Jakobsson i Skönsberg och Petrus Vallin i Resele, vilka på målsägandens
uttryckliga begäran inkallats. I till militieombudsmannen avgivet
yttrande hade krigsfiskalen emellertid anfört, att det varit löjtnanten
Löfgren och icke han, som påkallat vittnesförhöret. Protokollet
skulle sålunda i denna del varit oriktigt. Huruvida krigsfiskalens ifrågavarande
uppgift vore riktig eller ej, framginge ej klart av vad krigsrättens
ledamöter i sitt yttrande anfört. Mot densamma strede emellertid
förutom protokollets ordalydelse den omständigheten, att krigsfiskalen,
oaktat vittnena ifråga icke syntes varit anställda vid krigsmakten, likväl
själv ombesörjt delgivning med dem av den utfärdade kallelsen. Vidare
hade löjtnanten Löfgren, enligt vad han uppgivit, begärt vittnenas
inkallande till styrkande av att han icke, på sätt Örbom invänt, föranlett,
dennes indisciplinära yttrande genom att avbryta hans förklaring med orden
»håll käften». Då det otvivelaktigt bort vara av betydelse för straffmätningen,
huruvida Örboms förseelse till någon del varit franntallad av
något olämpligt yttrande från Löfgrens sida eller icke, syntes åklagaren
icke blott icke bort undandraga sig att påkalla hörandet av vittne, som
kunnat härutinnan avgiva vittnesmål, utan jämväl i stadgandet i 53 §
i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes funnit anledning
själv förebringa erforderlig utredning härutinnan, något som icke bort
möta svårighet, då vad som inträffat skett inför samlad trupp. Av samma
skäl syntes vad krigsrättens ledamöter anfört till stöd för att de genom
ifrågakomna utslag ålagt Löfgren gälda ersättningen till vittnena, icke
äga giltighet i fråga om vittnet Jakobsson, vilkens vittnesmål icke torde
varit utan värde i angivna hänseendet. Med det innehåll protokollet i
nu förevarande avseende haft, vilket med hänsyn till vad ovan anförts
torde få antagas vara det riktiga, syntes krigsrätten emellertid, även om
eljest de av krigsdomaren Bergström i ovannämnda yttrande till grund
för utslaget anförda skäl kunde godtagas, hava saknat stöd för det slut
utslaget innehölle.

Skulle protokollet på sätt krigsfiskalen uppgivit varit i denna del felaktigt,
syntes till rättelse härav en anteckning om vad i verkligheten förelupit
bort framstå såsom oundgänglig, innan utslaget avkunnats.

Med anledning av vad sålunda anförts anmodade niilitieombudsmannen
krigsdomaren Bergström att infordra förnyat yttrande från krigsrättens
övriga ledamöter i vad saken rörde dem samt därmed ävensom med eget
yttrande inkomma, därvid ledamoten Svallingson borde jämväl i sin egenskap
av auditör särskilt yttra sig i ovan angivna hänseende, beträffande
vilket anmärkning mot krigsrättsprotokollens avfattning förekommit.

I yttrande den 30 oktober 1922 anförde krigsdomaren Bergström härefter
i de avseenden, varom nu är fråga, bland annat följande. Att åklagaren
icke ansett nödigt eller lämpligt att för utförande av sin tjänstetalan
inkalla vittnen allenast till upplysning, huruvida, såsom Örbom uppgivit
men Löfgren förnekat, denne sistnämnde under ifrågakomna replikskifte
gjort bruk av invektivet »håll käften», syntes enligt krigsdomaren Bergströms
uppfattning böra räknas åklagaren till förtjänst, helst ju åtalet
varit beträffande den »indisciplinära sidan» där förutan fullt utrett, och
värdet av den utredning av uteslutande negativ art, som för Löfgren genom
vittnesmålet stått att vinna, knappast motsvarat den risk, åklagaren
genom att för egen del åberopa vittnena skulle hava ådragit kronan eller
eventuellt sig själv att få slutligen vidkännas kostnaden för vittnenas inställelse.
Den av niilitieombudsmannen anmärkta ofullständigheten i det
av krigsdomaren Bergström formulerade utslaget medgåves, och iklädde
sig krigsdomaren Bergström också därför ensam författareansvaret. Antagligen
hade vid utslagets författande någon mening utfallit, avsedd att
såsom obefogat avfärda åklagarens yrkande om ansvar för lydnadsbrott,
och hade vid justeringen förhållandet undgått krigsrättens uppmärksamhet.
Givetvis både yrkandet i fråga icke kunnat bifallas, enär ju den
subjektiva förutsättningen för underlåtenhetens kategoriserande såsom
lydnadsbrott — avsikten att förhindra eller uppehålla en given befallning
— uppenbarligen icke förelegat. Huru som helst kunde krigsdomaren
Bergström ej inse, att ofullständigheten i utslaget i någon mån berörde de
förhållanden, Löfgren i sin anmälan åsyftat.

Auditören Svallingson anförde för sin del följande. Beträffande protokollet
för den 24 januari 1919 vore detta ingalunda oriktigt såsom krigsfiskalen
velat antaga. Svallingson erinrade sig dock mycket väl, att åklagaren
vid nämnda tillfälle för sin del förklarade, att han icke önskat inkalla
vittnena Jakobsson och Vallin, men på målsägandens enträgna begäran
vidtagit åtgärden. För sin del hade åklagaren ansett vittnenas hörande
sakna betydelse i målet. Vidkommande slutligen protokollets för
den 14 mars 1919 avfattning så vore detta beträffande utslagets ordalydelse
ord för ord överensstämmande med av Svallingson förvarade minnesanteckningar.
I detta utslag borde givetvis hava varit inflikat, att åtalet
endast på sätt, som skedde, bifallits, eller i dylik form angivits, att åklagarens
ansvarsyrkande icke i alla delar bifallits. Detta förbiseende torde
väl dock icke inverka på det förhållande löjtnanten Löfgrens anmälan avsåge.

Majoren Zettersten och fanjunkaren Michal meddelade, att de instämde
i krigsdomaren Bergströms yttrande i vad det rörde deras tjänsteåliggande
som militära ledamöter i ifrågavarande krigsrätt.

Krigsfiskalen Rosén anförde slutligen följande. Genom krigsdomaren
Bergström hade han satts i tillfälle att taga del av det förnyade yttrande i
förevarande sak, vilket Bergström under den 30 oktober 1922 avgivit; och
ville Rosén för egen del instämma i detsamma i vad det berörde de förhållanden,
som stode i samband med hans åtgärder såsom krigsfiskal.
Därutöver ville Rosén tillägga, att han till alla delar även vidhölle sitt
förra yttrande i saken. Då Rosén under hela rättegången betraktat löjtnanten
Löfgren som målsägande, hade han ansett sig lagligen skyldig att
inkalla vittnen på hans begäran. Vittnena hade visserligen då ej varit
anställda vid krigsmakten, men Rosén torde i sin egenskap av krigsfiskal
haft rätt att för delgivningen begära handräckning hos vederbörande
myndigheter i den ort, där vittnena vistades.

I skrivelse den 8 mars 1923 anmodade militieombudsmannen härefter
löjtnanten Löfgren att inkomma med yttrande angående vad i ärendet anförts
därom, att han och icke åklagaren skulle hava påkallat vittnenas hörande
i målet.

I skrivelse den 12 mars 1923 anförde löjtnanten Löfgren i nyssnämnda
hänseende bland annat följande. På Löfgrens förfrågan om vem som lämnade
ersättning till vittnen, i fall Löfgren finge några inkallade, hade
krigsfiskalen Rosén svarat, att det gjorde statsverket. Löfgren hade då
anhållit att få ett par vittnen inkallade för att fritaga honom från det
honom av Örbom påbördade yttrandet. Rosén hade dock icke varit hågad
att inkalla några vittnen, men hade sagt att om Löfgren ville, så nog
kunde Rosén inkalla dem under förutsättning, att det antecknades i
protokollet, att Rosén gjorde det på Löfgrens uttryckliga begäran. Löfgren
ville ännu en gång påpeka, att han avsåge att med sina vittnen bevisa
riktigheten av sin å tjänstens vägnar inlämnade rapport. Skulle
Löfgren vid det tillfälle, som rapporten avsåge, hava fällt det av Örbom
påbördade yttrandet »håll käften», så torde, enligt Löfgrens uppfattning,
rapporten varit falsk och Örbom icke blott gått straffri, utan Löfgren själv
kunnat erhålla en rätt sträng bestraffning. Löfgren ansåge, att inkallande
av vittnen från hans sida varit synnerligen nödvändigt i all synnerhet
som örbom flera gånger fått uppskov för att inkalla sina. Den långa
tiden, som förgått mellan det rapporterade fallet och vittnesinkallelsen
(nära L år) samt att Löfgren ej kunnat personligen träffa vittnena, hade
gjort att han ej kunnat bestämt utpeka någon karl såsom vittne utan fått
uppgiva ett par f. d. värnpliktiga, som efter sin vanliga plats i avdelningen
borde hava hört både Löfgrens och Örboms yttranden. Att Löfgren
hade haft otur i det ena fallet torde väl ej förringa det andra vittnesmålets
betydelse. Krigsdomaren Bergströms yttrande, att vittnet Jakobssons
vittnesmål hade »avsett saken ovidkommande upplysningar om måls -

ägandens förhållande vid uppträdet», tycktes Löfgren egendomligt.
Löfgren hade ansett såsom förut nämnt, att detta vittnesmål berört
en av målets huvudpunkter, vilket han också hade framfört såsom skäl
för att få vittnena inkallade. Beträffande vittnesersättningens gäldande
så hade Löfgren hela tiden genom åklagarens upplysning varit av den
uppfattningen, att den skulle gäldas av statsverket. Krigsdomaren Bergströms
utlåtande om att »av protokollet för rättegångstillfället den 24
januari 1919 framgår tämligen tydligt, att frågan, huruvida och i vad
mån löjtnanten kunde komma att dömas ersättningsskyldig för de tillstädeskomna
vittnenas inställelse, utgjort i hans närvaro föremål för
diskussion inför domstolen», hade förefallit Löfgren, efter genomläsande
av protokollet, tämligen oklart. Efter vad Löfgren alldeles särskilt kunde
minnas så hade det varit en diskussion vid detta rättegångstillfälle och en
mycket livlig sådan, mellan krigsdomaren Bergström och vittnena, men
diskussionen hade rört vittnenas yrkanden på ersättning för mistad arbetsförtjänst
och ej alls vem som skulle vidkännas kostnaderna.

# *

Genom skrivelse den 26 mars 1923 till överkrigsfiskalsämbetet ställde
militieombudsmannen krigsrättens ifrågavarande ledamöter under åtal
inför krigshovrätten, därvid militieombudsmannen yttrade följande.

Så väl av protokollets lydelse som av de avgivna yttrandenas
innehåll torde framgå, att hörandet av de ifrågavarande vittnena inför
krigsrätten begärts av krigsfiskalen Rosén, vilken jämväl å tjänstens vägnar
inkallat vittnena. Redan härav torde följa, att ansvaret för vittnenas
inställelse inför krigsrätten drabbade åklagaren och ingen annan. Visserligen
vore i målet ostridigt, att åklagaren till vidtagande av denna åtgärd
föranletts av framställning från målsäganden, men häri torde icke
såsom krigsrättens ledamöter syntes förmena kunna sökas någon grund
för åklagarens fritagande från nämnda ansvar. Sedan åklagaren fört
talan i målet, ankomme på honom själv att bedöma, huruvida vittnen
borde av honom inkallas till vittnesförhör eller ej; och torde det från
nu förevarande synpunkt icke vara av betydelse, huruvida hans omdöme
i sådant avseende påverkats eller föranletts av målsäganden.

I förevarande fall, där åklagaren yrkat ansvar å den tilltalade för förolämpning
mot överordnad, vore, på sätt i militieombudsmannens ovanberörda
skrivelse till krigsdomaren Bergström anmärkts, den tilltalades
straffbarhet beroende av, huruvida den missfirmliga gärning, vartill
denne skulle hava gjort sig skyldig, föranletts därav, att den överordnade
vid tillfället genom missbruk av sin myndighet eller eljest genom
otillbörligt eller ovärdigt beteende retat den underordnade till gärningen
eller ej. Vore så icke förhållandet skulle den tilltalade enligt åklagarens
genom ansvarsyrkandet uttryckta uppfattning jämlikt 82 § strafflagen
för krigsmakten dömts till fängelse eller disciplinstraff. T motsatt fall

däremot hade jämlikt 83 § straffet kunnat efter omständigheterna nedsättas
under vad eljest bort följa å gärningen. Vid sådant förhållande
hade, sedan den tilltalade i målet invänt att målsäganden vid tillfället
uppträtt otillbörligt, åklagaren, även om det finge antagas att bevisskyldigheten
härutinnan ålåge den, som framställt invändningen, lämpligen
själv bort förebringa utredning därom och för sådant ändamål inkalla
vittnen, sedan han genom förberedande förhör förvissat sig om att de i
sådant hänseende kunnat lämna upplysning.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden syntes uppenbart, att åklagaren
icke kunde allenast genom att påstå, att han inkallat vittnena till rätten
på målsägandens begäran, söka för varje eventualitet på målsäganden
överflytta det ansvar, som bort ankomma på honom och som han jämväl
genom åtgärden i och för sig formellt påtagit sig.

Att den nu av militieombudsmannen uttalade uppfattningen jämväl varit
krigsrättens, framginge med önskvärd tydlighet därav, att krigsrätten
förklarat att vittnesersättningarna till ifrågavarande vittnen skulle förskottsvis
gäldas av statsverket, ett beslut, som endast för de fall torde vara
lagligen grundat, att vittnena varit åklagarens.

Slutligen ville militieombudsmannen erinra därom, att Kung], Maj:t
förut i liknande fall vid det förhållande att allmän åklagare å tjänstens
vägnar fört talan i målet, befriat angivare från skyldighet att ersätta
vittnen, vilkas hörande av denne påkallats, och förklarat att ersättningen
skulle utgå av allmänna medel (se Kung!. Maj:ts utslag den 26 maj 1893
ref. i Holm N. J. A. 1893 sid. 261).

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade militieombudsmannen ansett
krigsrätten hava förfarit felaktigt, då den genom sitt ovannämnda utslag
ålagt löjtnanten Löfgren att gottgöra statsverket vad detsamma förskjutit
till de båda av åklagaren inkallade vittnena.

Som krigsrättens ledamöter förklarat sig icke villiga att hålla Löfgren
skadeslös för de utgifter, han måst i saken vidkännas, hade militieombudsmannen
ansett sig icke kunna underlåta att lämna denne sitt ämbetsbiträde
för utbekommande av skadestånd. Hå krigsrättens ledamöter
jämväl härutinnan förfarit felaktigt, att de icke i krigsrättens utslag yttrat
sig om ansvarsyrkandet rörande underlåtenhet att åtlyda förmans i
tjänsten givna befallning hade militieombudsmannen funnit sig böra uppdraga
åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa krigsrättens ledamöter, krigsdomaren
Walter Bergström, f. d. auditören Ragnar Svallingson, majoren
Artur Zettersten och fanjunkaren C. A. Michal, för vad de sålunda och
enligt vad ovan anförts låtit komma sig till last under åtal inför krigshovrätten.
överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å dem efter
lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i män av befogenhet, understödja
de ersättningsanspråk, som Löfgren, i målet hörd, kunde komma
att däruti framställa.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde

mot krigsrättens ovannämnda ledamöter, meddelade krigshovrätten utslag
den 17 september 1923. I utslaget yttrades följande. Ehuru Bergström
och hans medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter
i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande utslag gjort sig skyldiga
till felaktigt förfarande i domarämbetets utövning, dels därutinnan att de
underlåtit att i utslaget meddela yttrande rörande det yrkande, som i målet
framställts om ansvar å örbom för brott mot krigslydnaden, dels ock
därigenom att de ålagt Löfgren återgälda statsverket ersättning, som
utbetalats till på åklagarens begäran hörda vittnen, likväl och som krigsrättens
anmärkta förfaranden icke med hänsyn till omständigheterna i
målet kunde anses vara av beskaffenhet att höra föranleda ansvar för
ämbetsfel, funne krigshovrätten skäligt allenast sålunda bifalla den emot
krigsrättens ledamöter förda talan, att Bergström och hans medparter förpliktades
att, vilken gälda gitte, ersätta Löfgren vad han på grund av
krigsrättens berörda felaktiga beslut utgivit eller 53 kronor 40 öre.

Utslaget har vunnit laga kraft.

4. Ofullständig utredning vid förhör samt felaktig sammanläggning

av disciplinstraff.

6 g militär bestraffningsförordning, 35 och 40 §§ strafflagen

för krigsmakten.

Av handlingar, som infordats i anledning av anmärkning, som framställts
vid granskning av förteckningar över militärfångar i straffängelset
i Jönköping för fjärde kvartalet 1920, inhämtades följande.

Genom beslut den 11 juni 1920 ålades volontären vid Smålands husarregemente
nr 39/4 Bror Fritiof (Adrian) Karlsson jämlikt o2 § strafflagen
för krigsmakten disciplinstraff av skärpt arrest i 8 dagar för det han
enligt vad vid förhör inför tjf. dagmajoren, ryttmästaren J. E. Ribbing
framkommit den 10 samma juni gjort sig skyldig till olovligt undanhållande
under tjänstgöring vid regementet.

Den 22 oktober 1920 inställdes Karlsson, som rymt, vid regementet.

Vid förhör sistnämnda dag inför tjf. dagmajoren, ryttmästaren,
numera majoren C. af Sillén upplästes enligt anteckning i protokollet
»anmälan av löjtnanten Casparsson om att Karlsson tillsagts förvarsarrest,
vilken handling bilades protokollet». Därjämte uppgav Karlsson
bl. a., att han i slutet av maj avvikit från kasernen samt att han den
21 oktober avhämtats i Myrby av ridande polis, som den 22 oktober inställt
honom vid regementet.

Sedan målet hänskjutits till vederbörlig krigsdomstol, företogs den 27
oktober 1920 rannsakning med Karlsson inför regementskrigsrätten. Karlsson
uppgav därvid, att han i avsikt att undandraga sig krigstjänsten i
slutet av maj 1920 avvikit från regementet och ej dit återkommit förrän

han den 22 oktober 1920 genom vederbörande polismyndighets försorg återförpassats
till regementet.

Krigsrätten meddelade utslag i målet ovannämnda den 27 oktober 1920;
och enär den tilltalade erkänt ej mindre, att han i slutet av maj månad
1920, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen avvikit från regementet
och ej dit återkommit, förrän han den 22 oktober 1920 genom
vederbörande polismyndighets försorg till regementet återförpassats, än
även, att han förskingrat honom till bruk lämnade ett par lägerbyxor, en
ylletröja, en skjorta, ett par kalsonger, ett par strumpor och en handduk; ty
och som den tilltalade medgivit sig hava förskingrat ovannämnda persedlar
och icke kunnat på tillfredsställande sätt redogöra, huru övriga persedlar
förkommit, samt icke haft något att erinra mot de åsätta värdena
tillhopa 81 kronor 51 öre; prövade krigsrätten skäligt döma den tilltalade,
som tillförne undergått bestraffning för första resan rymning, dels, jämlikt
50 § strafflagen för krigsmakten, att för andra resan rymning undergå
fängelse i en månad, och dels, jämlikt 101 § samma lag, att för persedelförskingring
undergå vaktarrest i 10 dagar, vilket sistnämnda straff, jämlikt
35 § strafflagen för krigsmakten, skulle övergå till 10 dagars fängelse och
med det omedelbart ådömda fängelsestraffet förenas till fängelse i en månad
och 10 dagar, ävensom förplikta den tilltalade att ersätta kronan de
förskingrade och förkomna persedlarnas värde med 81 kronor 51 öre, varjämte
krigsrätten, enär den tilltalade den 11 juni 1920, jämlikt 52 § strafflagen
för krigsmakten, för olovligt undanhållande av regementschefen
ådömts 8 dagars skärpt arrest, som han icke ens till någon del undergått,
förordnade att sistnämnda straff, jämlikt 35 § strafflagen för krigsmakten,
skulle övergå till fängelse i 16 dagar och med det den tilltalade här ovan
ålagda fängelsestraffet förenas, vadan den tilltalade hade att i en bot
undergå fängelse i en månad 26 dagar.

Då av regementskrigsrättens protokoll den 27 oktober 1920 inhämtades,
att Karlsson i slutet av maj 1920 olovligen avvikit från regementet och
dit ej återkommit förrän den 22 oktober 1920, men av protokoll vid förhör
den 11 juni 1920 inför tjf. dagmajoren, ryttmästaren J. E. Ribbing framgick,
att Karlsson den 10 juni 1920 gjort sig skyldig till olovligt undanhållande
under tjänstgöring, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till
regementschefen den 28 oktober 1921 om upplysning angående tidpunkten
för Karlssons rymning från regementet.

I yttrande den 7 november 1921 anförde regementschefen översten greve
G. Hamilton, att Karlsson i slutet av maj 1920 olovligen avvikit från regementet,
dit han återkommit den 10 juni 1920, att Karlsson den 11 juni inställts
till förhör inför tjänstgörande dagmajoren samt att Karlsson omedelbart
efter detta förhörs avslutande ånyo avvikit från regementet, dit
han återförts den 22 oktober 1920.

Med anledning av vad sålunda upplysts avlät militieombudsmannen den

17 november 1921 särskilda skrivelser till regementschefen och till vice
krigsdomaren L. Eurén.

I skrivelsen till regementschefen anförde militieombudsmannen, att
Karlsson syntes hava förskyllt straff dels för det han i slutet av maj 1920
avvikit och ej återkommit förrän den 10 juni, dels för det olovliga undanhållandet
sistnämnda dag, och dels för det han den 11 juni 1920 avvikit
och ej återkommit förrän den 22 oktober 1920. Härjämte anmodades regementschefen
att till militieombudsmannen inkomma med yttrande om anledningen
därtill, att Karlsson, då han den 10 juni 1920 återkom till regementet,
icke lagfördes för det rymningsbrott, han då begått, utan allenast
för det olovliga undanhållandet, vartill han gjort sig skyldig samma dag.

I skrivelsen till vice krigsdomaren Eurén framhöll militieombudsmannen
under hänvisning till vad regementschefen i sin förberörda skrivelse den
7 november 1921 uppgivit angående Karlssons rymningsbrott, att de uppgifter,
varpå krigsrätten grundat sitt ovan anförda utslag, icke överensstämde
med vad regementschefen i detta hänseende meddelat. Med anledning
härav anmodade militieombudsmannen därjämte vice krigsdomaren
Eurén att infordra yttrande från krigsrättens övriga ledamöter, nämligen
auditören B. F. Björkman, majoren af Sillén och fanjunkaren A. Palmér
samt därmed ävensom med eget yttrande inkomma till militieombudsmannen
så snart ske kunde.

Såsom svar å berörda skrivelse till regementschefen anförde regementsbefälhavaren
majoren A. Lindgren i en den 29 mars 1922 dagtecknad skrivelse
följande.

Vid granskning av befintliga handlingar rörande volontären nr 39/4
Karlsson hade framkommit, att han icke varit rymd under tiden slutet av
maj—10 juni 1920, att han den 11 juni ådömdes bestraffning för olovligt
undanhållande under den 10 juni, att han den 11 juni rymde, innan straffet
hunnit påbörjas, att han den 22 oktober genom polismyndighets försorg
införpassades till regementet, att han vid följande förhör inför dagmajoren
redogjorde för sina förehavanden under rymningstiden och då
uppgav, att han rymt »omkring slutet av maj», att protokollet vid nämnda
förhör legat till grund för krigsrättens förhandlingar, att krigsrätten tydligen
på grund härav, och då Karlsson inför rätten naturligen vidhållit
sina uppgifter, dömt denne för rymning under tiden »slutet av maj—22
oktober».

Vice krigsdomaren Eurén anförde i ett den 18 april 1922 till militeombudsmannen
inkommet yttrande å egna samt på grund av fullmakter å övriga
krigsrättsledamöters vägnar i huvudsak följande.

Karlsson hade såväl vid förberedande förhör som vid krigsrättens sammanträde
uppgivit, att hans bortovaro från regementet varat från slutet
av maj månad 1920 till den 22 därpåföljande oktober utan avbrott. På
grund av den detaljerade redogörelse han avgivit för huru han tillbragt
denna tid hade krigsrätten förbisett, att det den 11 juni Karlsson ålagda

straffet infallit under samma tid och att lian sålunda vid något tillfälle
måste hava återkommit till regementet.

Som i den avskrift av regementskrigsrättens protokoll, vilken regementschefen
på begäran tillställt militieombudsmannen icke intagits den i förhörsprotokollet
den 22 oktober 1920 omförmälda anmälan av löjtnanten
Casparsson om att Karlsson tillsagts förvarsarrest, anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 28 april 1922 att regementschefen ville till militieombudsmannen
insända avskrift av nämnda till grund för förhöret liggande
anmälan. Vidare anförde militieombudsmannen. Karlssons uppgift
därom att han avvikit redan i slutet av maj 1920 hade visat sig vara felaktig.
Såvitt av förhörsprotokollet framginge, hade någon kontroll av
Karlssons uppgift, vilken sedermera fått ligga till grund för krigsrättens
ovanberörda utslag, icke ägt rum. I allt fall saknade förhörsprotokollet
anteckning om den för det ifrågavarande brottet grundläggande faktor,
som den faktiska rymningsdagen utgjort. Med anledning av vad sålunda
anmärkts anmodades regementschefen att infordra och skyndsamt till militieombudsmannen
inkomma med yttrande av förhörsledaren ryttmästaren
af Sillén.

Med skrivelse den 19 maj 1922, vari meddelades, att löjtnanten Casparssons
ifrågakomna anmälan icke kunnat återfinnas, överlämnade översten
Hamilton till militieombudsmannen ett av majoren C. af Sillén avgivet
yttrande av innehåll, att majoren nu, efter ett och ett hälft år icke kunde
erinra sig, huruvida de vid förhöret den 22 oktober 1920 lämnade uppgifter
blivit kontrollerade.

Beträffande den i regementskrigsrättens utslag den 27 oktober 1920
gjorda straffsammanläggningen hade militieombudsmannen i skrivelse till
vice krigsdomaren Eurén den 9 juni 1921 och sålunda före ovannämnda
skriftväxling anfört bl. a. följande.

Enligt 38 § strafflagen för krigsmakten skulle, da någon på en gång ansåges
övertygad om flera särskilda förseelser, vilka ådroge disciplinstraff,
för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt straff, vilket icke finge överstiga
i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått. Vad i 38 §
vore stadgat skulle enligt 39 § lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan
disciplinstraff blivit honom ålagt, bleve övertygad att förut hava begått
annan förseelse, därå disciplinstraff borde följa. Vid tillämpning av sistnämnda
två lagrum hade det disciplinstraff, vartill Karlsson gjort sig
skyldig, icke kunnat överstiga skärpt arrest i 10 dagar. Karlsson hade sålunda
icke kunnat ådömas fängelsestraff längre tid än en månad 20
dagar.

I anledning av vad sålunda anmärkts anmodades vice krigsdomaren Eurén
att infordra yttrande från krigsrättens övriga ledamöter samt därmed till
militieombudsmannen inkomma tillika med eget yttrande.

I avgivet yttrande, varå auditören Björkman, majoren af Sillén och fan -

junkaren Palmér tecknat förklaring, att de instämde i detsamma, anförde
vice krigsdomaren Eurén följande.

Av överkrigsfiskalsämbetet hade tidigare gjorts liknande anmärkning
mot ett av krigsrätten under ordförandeskap av krigsdomaren Ludvig
Sandberg meddelat utslag i mål av fullkomligt enahanda beskaffenhet,
och hade i anledning härav krigsdomaren Sandberg avgivit en förklaring.
Då Eurén ansåge den i Sandbergs förklaring innefattade utredningen väl
grunda det slut, vartill krigsrätten kommit, ville Eurén till alla delar åberopa
den såsom eget yttrande. Eurén tilläte sig därutöver framhålla, att
just med hänsyn till överkrigsfiskalsämbetets anmärkning de skäl. som
talade för och emot den gjorda sammanläggningen, tagits under grundligt
övervägande, ävensom att den omständigheten, att vid det anmärkta utslagets
meddelande fem månader förflutit, sedan krigsdomaren Sandberg
avgivit sin förklaring, utan att överkrigsfiskalsämbetet funnit skäligt
fullfölja sin anmärkning, av krigsrätten måste uppfattas som ett bestämt
bevis för att den av Sandberg hävdade tolkningen blivit av vederbörande
godtagen.

Ovannämnda av Eurén åberopade förklaring, som i avskrift bilagts
hans yttrande, hade avgivits med anledning av en av överkrigsfiskalsämbetet
framställd anmärkning mot ett av regementskrigsrätten den 12 december
1919 meddelat utslag i mål mot volontären nr 35/5 Erland Fredrik
Söder, genom vilket utslag krigsrätten, jämte det den dömt Söder för rymning
under tiden från den 4 juni till den 6 december 1919 till fängelse i eu
månad samt för därvid begången persedelförskingring till vaktarrest i 10
dagar, tillika förordnat, dels att sistnämnda straff skulle övergå till 10 dagars
fängelse och med det omedelbart ådömda fängelsestraffet förenas, dels
ock att ett Söder därförut eller den 3 juni 1919 ådömt disciplinstraff av 10
dagars skärpt arrest, vilket Söder icke till någon del undergått, skulle
jämlikt 35 § strafflagen för krigsmakten övergå till fängelse i 20 dagar
och med det Söder av krigsrätten ådömda fängelsestraffet förenas, vadan
Söder hade att i eu bot undergå fängelse i en månad 30 dagar.

Förklaringen var i hithörande delar av följande lydelse: »Överkrigsfiskalsämbetet
har uttalat, att krigsrätten, med iakttagande av föreskriften
i 40 § strafflagen för krigsmakten, bort sammanlägga de båda Söder
ådömda arreststraffen till skärpt arrest i 12 dagar, förvandla detta
straff till fängelse i 24 dagar och förena sistnämnda straff med det
straff av fängelse i en månad, som Söder omedelbart ådömts. Överkrigsfiskalsämbetet
har således ansett, att krigsrätten, som bestämt sammanlagda
fängelsestraffet för Söder till fängelse i en månad 30 dagar, därigenom
ålagt Söder 6 dagars fängelse mera än vederbort. I motsats till
överkrigsfiskalsämbetet vågar jag hålla före, att krigsrätten i sitt
utslag rätteligen förfarit. Därest gamla strafflagen för krigsmakten
skolat i förevarande fall tillämpas, skulle visserligen, enligt den tolkning,
som militieombudsmannen hävdat, och som vunnit gillande av krigs -

hovrätten i dess laga kraftvunna utslag den 6 maj 1916 (militieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1917 års riksdag sid. 34 o. f.). Söders bestraffande
hava ägt rum enligt den principen att Söder för de båda arrestförseelserna
ådömts ett gemensamt arreststraff, som förvandlats till
fängelse och förenats med det omedelbart ådömda fängelsestraffet. Enligt
den gamla strafflagen för krigsmakten skulle nämligen bestämmelsen
om ådömande av gemensamt arreststraff tillämpas i alla fall, då till behandling
förekommo två eller flera förseelser av beskaffenhet att ådraga
disciplinstraff. Den nya strafflagen för krigsmakten har härutinnan
gjort den väsentliga ändringen, att ådömandet av gemensamt arreststraff
inskränkts till de fall, då antingen de särskilda förseelserna samtidigt göras
till föremål för bestraffning (38 §) eller en till arreststraff dömd person
befinnes hava före arreststraffets ådömande begått ytterligare förseelse
av beskaffenhet att förtjäna arreststraff (39 §). I alla andra fall skall,
då det gäller två eller flera arrestförseelser, gemensamheten i bestraffning
åstadkommas genom sammanläggning. Att denna sammanläggning, om
endast arreststraff skola förenas, skall ske enligt föreskrifterna i 40 §, är
utan vidare tydligt. Svårare blir det att bedöma, huru sammanläggningen
skall ske, om det gäller att förena två eller flera arreststraff med urbota
straff. Skall i detta fall sammanläggningen ske enligt den allmänna, i 35
och 37 §§ innehållna regeln, eller skall, såsom överkrigsfiskalsämbetet synes
vilja göra gällande, 40 § även i detta fall tillämpas? För besvarande
härav tillåter jag mig först och främst erinra därom, att grunden för den
begränsning av arreststraffens längd, som 40 § stadgar, icke är för handen
i andra fall än då de ådömda arreststraffen i den formen skola verkställas.
Denna grund måste, vad de strängare arrestformerna angå, vara
att söka i strävan att förhindra, att den brottslige av straffverkställigheten
lider men, och, vad de lindrigare arrestformerna beträffar, i arreststraffets
egenskap av disciplinstraff, som ju ej bör utsträckas så att det
får karaktär av allmänt frihetsstraff. Med hänsyn härtill bör enligt min
uppfattning 40 §, även rent fristående, tolkas så att den ej äger tillämpning
för andra fall än då det senare ådömda arreststraffet skall i form av
arrest verkställas. Även ordalydelsen av 40 § stöder min tolkning. Ty
till förseelse, varå arreststraff bör följa, kan ej hänföras förseelse, varå
straffet i vei-kligheten, låt vara genom förvandling, bliver urbota bestraffning.
Ett ännu mera avgörande bevis för riktigheten av min tolkning giver
emellertid 41 §. Redan den omständigheten, att sistnämnda § innehåller
uttrycklig föreskrift därom, att för ett visst, i 40 § avsett fall det
senast ådömda arreststraffet skall, enligt vad i 35 § är stadgat, övergå till
fängelse och med det övriga straffet förenas, visar att 40 § icke är tillämplig
i alla fall, då sammanläggning av arreststraff skall äga rum. Men av
41 § kan dragas en ännu vidare slutsats. Vore det nämligen så, att 40 §
skulle vara tillämplig i alla fall utom det i 41 § särskilt omnämnda, skulle
sistnämnda paragraf leda till ett alldeles orimligt resultat. Ett exempel

skall klarlägga detta. Antag t. ex. att en person ådömts en månads fängelse
och tio dagars skärpt arrest samt, innan han börjat undergå det härav
sammanlagda straffet en månad tjugu dagars fängelse, begår ny förseelse,
som ådrager tio dagars skärpt arrest. Han skulle då, med tillämpning av

40 §, få det sist ådömda arreststraffet sammanlagt med det förut ådömda
arreststraffet till skärpt arrest i 12 dagar, vilket straff i sin ordning
skulle sammanläggas med fängelsestraffet till en månad 24 dagars
fängelse. Hade han däremot avtjänat blott en enda dag av det först sammanlagda
fängelsestraffet, skulle det senast ådömda arreststraffet, enligt

41 §, övergå till 20 dagars fängelse och den brottslige sålunda få undergå
sammanlagt en månad 39 dagars fängelse utöver den fängelsedag,
han redan avtjänat. En skillnad alltså i fängelsetiden på 16 dagar, beroende
endast därpå, att en del av fängelsestraffet redan avtjänats. Det
torde få betecknas såsom orimligt, att en brottsling under i övrigt lika
omständigheter skall få ökad bestraffning därför att han undergått en del
av straffet. Denna orimlighet kan, såvitt jag kan se, icke undvikas med
mindre än att i det antagna exemplet 40 § icke äger tillämpning även om
den brottslige ej börjat avtjäna straffet, det vill med andra ord säga, att
sammanläggningen även då skall ske enligt den allmänna regeln i 35
Att samma regler för sammanläggning skola tillämpas vare sig det gäller
att med ett förut genom förvandling uppkommet urbota straff sammanlägga
ett senare ådömt arreststraff, eller det gäller att förena ett förut
ådömt arreststraff med ett senare genom förvandling uppkommet urbota
straff, ligger i öppen dag. 41 § i sin fulla belysning ådagalägger därför
enligt min mening, att 40 § aldrig är tillämplig då det gäller att förena
två eller flera arreststraff med urbota bestraffning. Med det ovan anförda
bar jag i korthet framlagt motiven för min uppfattning om lagligheten
av krigsrättens, av överkrigsfiskalsämbetet klandrade sammanläggningsåtgärd
och anser i anslutning härtill, att anledning till beivran från
överkrigsfiskalsämbetets sida ej föreligger. Skulle emellertid överkrigsfiskalsämbetet
finna sig böra påkalla domstols prövning av frågan, hemställer
jag att denna åtgärd må riktas allenast emot krigsrättens civila
ledamöter, då det synes mig obilligt att av de militära bisittarna kräva
ansvar för tolkning av krigslagarna i en så speciellt straffteknisk och tilllika
så svårlöst fråga som den nu föreliggande.»

Enligt vad militieombudsmannen inhämtat dömde krigshovrätten genom
utslag den 21 mars 1922 med bifall till överkrigsfiskalsämbetets talan
i ovan antydda avseende bl. a. Sandberg att bota 40 kronor för det han vid
meddelande av Smålands husarregementes krigsrätts berörda utslag den
31 januari 1920 gjort sig skyldig till oförstånd i domarämbetets utövning.

# *

E skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 augusti 1922 förordnade
militieombudsmannen om åtal, mot vice krigsdomaren L. Eurén, auditören

B. F. Björkman, majoren C. af Sillén och fanjunkaren A. Palmér i egenskap
av ledamöter i regementskrigsrätten, samt majoren af Sillén i egenskap
av förhörsledare. I skrivelsen anförde militieombudsmannen följande.

Enligt 6 § i förordningen den 17 december 1915 om vad som bör iakttagas
vid tillämpningen av vissa till krigslagstiftningen hörande bestämmelser
(militär bestraffningsförordning) skulle, då förhör hölles i disciplinmål
enligt bestämmelserna i 202 § strafflagen för krigsmakten såvitt möjligt
införskaffas upplysning rörande alla omständigheter, som ägde betydelse
för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades
straffbarhet.

Av vad i nu förevarande ärende utretts angående de av volontären nr
39/4 Karlsson förövade brott, om vilka i ovannämnda mål varit fråga,
framginge att Karlsson, som av krigsrätten genom dess omförmälda utslag
den 27 oktober 1920 dömts till ansvar för det han i slutet av maj månad
1920 i avsikt att undandraga sig krigstjänsten olovligen avvikit från regementet
och ej dit återkommit förrän han den 22 oktober samma år till regementet
återförpassats, i själva verket varit i tjänst till den 9 juni 1920,
att han den 11 i sistnämnda månad ådömts 8 dagars skärpt arrest för det
han dagen därförut gjort sig skyldig till olovligt undanhållande, samt att
han samma dag den 11 juni, innan det ådömda straffet hunnit påbörjas,
avvikit från regementet, dit han den 22 oktober 1920 återförpassats.

Förhörsprotokollet den 22 oktober 1920 innehölle emellertid icke annan
upplysning om Karlssons rymning än denne själv vid förhöret lämnat eller
»att han omkring slutet av maj avvek från kasernen». Protokollet
vore sålunda både ofullständigt och felaktigt.

Den av Karlsson lämnade uppgiften om rymningens påbörjande skulle
nämligen såsom varande av avgörande betydelse dels för bedömande av
den tilltalades straffbarhet dels ock för beräkning av hans tjänstetid, ovillkorligen
hava i protokollet kompletterats med angivande av den faktiska
rymningsdagen.

Då sålunda förhörsledaren majoren af Sillén underlåtit att i berörda
hänseende föranstalta om nödig utredning hade han gjort sig skyldig till
försummelse i tjänsten.

Jämväl krigsrättens ledamöter, vilka grundat sitt utslag å den av Karlsson
själv vid det med honom anställda förhör lämnade och sedermera inför
krigsrätten vidhållna uppgift rörande tiden för rymningen, syntes
hava haft särskild anledning att närmare undersöka riktigheten av denna
uppgift. Det vid krigsrätten företedda utdraget ur militära straffregistret
rörande Karlsson utvisade, att denne den 11 juni 1920, eller sålunda efter
det hans ifrågakomna rymningshrott skulle hava begåtts, av regementschefen
ådömts disciplinstraff jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten.

Detta straff hade Karlsson icke undergått, och bedömandet av Karlssons
vid krigsrätten ifrågakomna brott, varav det ena, persedelförskingringen,
ansetts böra ådraga disciplinstraff var vid sådant förhållande beroende
på tidpunkten för det av krigsrätten bedömda rymningsbrottets förövande.
Det syntes därför militieombudsmannen som om krigsrättsledamöterna
gjort sig skyldiga till vårdslöshet vid domarämbetets utövning, då de
med underlåtande av nämnda undersökning dömt Karlsson till ansvar för
rymning jämväl å tid, då han varit i tjänst vid regementet.

Såsom av det föregående framginge vore krigsrättens utslag även i annat
avseende felaktigt. Krigsrätten, som funnit Karlsson hava förskyllt
en månads fängelse för det av honom begångna rymningsbrottet och 10
dagars vaktarrest för persedelförskingringen, hade med tillämpning av
35 § strafflagen för krigsmakten förvandlat nämnda disciplinstraff till 10
dagars fängelse, som sammanlagts med det för rymningen ådömda
fängelsestraffet, samt därefter jämlikt samma lagrum förvandlat det
Karlsson förut den 11 juni för olovligt undanhållande ådömda disciplinstraff
av 8 dagars skärpt arrest till 16 dagars fiingelse, som förenats med
det övriga fängelsestraffet, så att Karlsson halt att i en bot undergå
fängelse i en månad 26 dagar. Det Karlsson för persedelförskingringen
ådömda disciplinstraff av 10 dagars vaktarrest hade emellertid, då detta
brott i verkligheten begåtts, sedan Karlsson den 11 juni 1920 ålagts 8 dagars
skärpt arrest, men innan han undergått detta straff, rätteligen bort
jämlikt 40 § strafflagen för krigsmakten sammanläggas med nämnda 8
dagars skärpt arrest och först därefter det sålunda sammanlagda disciplinstraffet,
som vid tillämpning av nämnda lagrum skolat utgöra 12 dagars
skärpt arrest, jämlikt 35 § samma lag bort förvandlas till fängelse i
24 dagar och förenas med det Karlsson för rymningen ådömda fängelsestraff,
så att Karlsson i en bot haft att undergå fängelse i allenast en månad
24 dagar eller 2 dagar mindre än krigsrättens utslag bestämt.

Vad krigsrättens ledamöter invänt därom, att 40 § strafflagen för krigsmakten
icke skulle vara tillämplig a fall sådana som det nu ifrågavarande,
syntes militieombudsmannen icke förtjäna avseende, då lagens tydliga
ordalag icke syntes lämna rum för tvivel härutinnan.

Nu hade emellertid krigsrätten i sitt ifrågavarande utslag på grund av
den bristande utredning, vartill domstolens ledamöter på sätt ovan nämnts
gjort sig skyldiga, oriktigt utgått ifrån att persedelförskingringen och
rymningen förövats innan disciplinstraffet av 8 dagars skärpt arrest bli
vit Karlsson ålagt. Även under denna förutsättning vore emellertid krigsrättens
utslag felaktigt. För sådant fall hade nämligen jämlikt 39 § strafflagen
för krigsmakten jämförd med 38 § samma lag ett gemensamt straff
bort bestämmas för persedel förskingringen och för det brott, varför Karlsson
ålagts 8 dagars skärpt arrest, vilket gemensamma straff, som väl bort
utmätas i samma straffart som det förut ådömda, ej fått överstiga 10 dagars
skärpt arrest. I detta fall hade sålunda Karlsson, sedan det gemen -

samma disciplinstraffet jämlikt 35 § strafflagen för krigsmakten övergått
till fängelse och med det övriga fängelsestraffet förenats, haft att undergå
fängelse i allenast en månad 20 dagar.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge militieombudsmannen, att
krigsrättens ledamöter gjort sig skyldiga till oförstånd i domarämbetets
utövning genom den straff sammanläggning, varom i krigsrättens utslag
förordnats.

De fel, vartill vice krigsdomaren L. Eurén, auditören B. K. Björkman,
majoren C. af Sillén och fanjunkaren A. Palmér i egenskap av ledamöter
av regementskrigsrätten, samt majoren af Sillén, i egenskap av förhörsledare,
på sätt ovan anförts gjort sig skyldiga, hade militieombudsmannen
funnit vara av den art, att desamma icke borde undgå laga beivran.
Militieombudsmannen uppdroge sålunda åt överkrigsfiskalsämbetet att
ställa dem under åtal för nämnda fel samt därvid yrka ansvar å dem efter
lag och sakens beskaffenhet ävensom understödja de ersättningsanspråk,
som Karlsson, i målet hörd, kunde komma att däruti framställa.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav utförde
vid krigshovrätten, meddelade krig shovrätten den 7 mai 1923 följande utslag.
Enär Eurén och hans medparter i deras ovannämnda egenskap av
ledamöter i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande utslag gjort sig
skyldiga till vårdslöshet och oförstånd i domarämbetets utövning i åtalade
hänseendena, prövade krigshovrätten rättvist jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen döma Eurén och hans medparter att för vad de sålunda
låtit komma sig till last höta, Eurén och Björkman vardera 40 kronor
samt en var av Sillén ocli Palmér 5 kronor till kronan. Som af Sillén
därjämte såsom ledare av omförmälda, den 22 oktober 1920 med Karlsson
hållna förhör i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet visat försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt, prövade krigshovrätten rättvist
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten härför döma af Sillén att undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i 2 dagar. Skulle af Sillén
sakna tillgång till fulla gäldandet av förenämnda honom ådömda böter,
skulle såväl bötes- som arreststraffet övergå till fängelse i tillhopa 4
dagar. Eurén och hans medparter förpliktades tillika att, gemensamt eller
vilken gälda gitte, ersätta statsverket kostnaden för Karlssons underhåll
i fängelset under 2 dagar med 2 kronor 20 öre.

Utslaget har icke blivit överklagat.

5. Försummelse beträffande handläggning: av disciplinmål.

Dröjsmål med förhör och föredragning.

Ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag innehåller (sid. 106 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen efter klagomål av värnpliktige nr
248 33/1914 ä Frans Henning Jonsson anbefallt åtal emot majoren Robert
Sahlberg och kaptenen Nils Otto Höglund för försummelse beträffande

handläggning- av disciplinmål. Av redogörelsen framgår, att sedan regementskrigsrätten
vid Västgöta regemente ogillat åtalet, krigshovrätten
dels dömt Sahlberg och Höglund att för försummelse i fullgörande av
tjänsteplikt undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning, Sahlberg
i 3 dagar och Höglund i 2 dagar, dels ock förpliktat Sahlberg och
Höglund till viss ersättningsskyldighet, samt att Höglund anfört underdåniga
besvär över krigshovrättens ifrågavarande utslag.

Kungl. Maj:tl har genom utslag den 6 mars 1923 funnit e.i skäl att göra
ändring i krigshovrättens utslag.

(5. Obehörigt tillsägande av förvarsarrest.

96 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Sedan militieombudsmannen genom uppgifter i tidningspressen erfarit,
att värnpliktiga vid Göta livgarde, vilka deltagit i en i Stockholm under
söndagen den 20 augusti 1922 anordnad s. k. förbudsdemonstration,
med anledning därav vid hemkomsten till kasernen tillsagts förvarsarrest,
anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 22 nämnda augusti sekundchefen
för regementet att, efter infordrande av förklaring från vederbörande,
inkomma därmed ävensom med eget yttrande.

Med anledning därav inkom sekundchefen översten J. Nauckhoff den
28 augusti 1922 med en av kaptenen Hugo Broms avgiven förklaring
ävensom med yttrande för egen del.

Rörande den vidtagna åtgärden hänvisade kaptenen Broms till en av
honom i avskrift bifogad rapport i ärendet, som den 20 augusti 1922 avgivits
till sekundchefen, varjämte kaptenen till stöd för sin åtgärd åberopade
bestämmelsen i 96 § lagen om krigsdomstolar m. m. samt innehållet
i garnisonsorder nr 77/1917 och 10/1922.

Kaptenen Broms’ ifrågavarande rapport var av följande innehåll. På
grund av brott mot regementsorder och ordningsföreskrifter hade kaptenen
tillsagt följande manskap arrest, nämligen volontären nr 12/14 Wahlgren,
värnpliktige nr 2/286 Blom, nr 2/290 Andersson, nr 2/291 Johansson,
nr 4/275 Pettersson, nr 12/125 Johansson, nr 12/138 Berglund och nr 12/154
Carlsson. Ifrågavarande manskap hade under dagen deltagit i det s. k.
förbudsdemonstrationståget och gått i samlad trupp efter ett standar,
tillhörande kommunistiska ungdomsklubben. Under marschen till Gärdet
hade de sjungit internationalen, och hade flygblad, undertecknade av
kommunistiska ungdomsförbundets centralstyrelse, utdelats av bl. a. volontären
Wahlgren. Samtliga, med undantag av Wahlgren, hade underlåtit
att hälsa på Broms, då han passerat dem på Strandvägen.

1 I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Thomasson, Skarstedt.
Carlson, Christiansson, viceamiralen W. Dyrssen, justiticrådet Edelstam och generallöjtnanten
-lungstedt. Utslaget var beslutat utan meningsskiljaktighet.

Militieombudsmannens äarbetsberättelse. it

Den ovan förstnämnda garnisonsordern (nr 77/1917) stadgade förbud för
garnisonens manskap att deltaga i s. k, demonstrationståg samt att under
permission eller fritid uppträda i större grupper utom kasernerna, varjämte
meddelades att den, som utan laglig befogenhet ordnade eller ledde
manskap, hemfölle under 122 § strafflagen för krigsmakten. Den sistnämnda
garnisonsordern (nr 10/1922) påpekade på förekommen anledning
bestämmelserna i garnisonsordern 77/1917 till noggrann efterrättelse.

Översten Nauckhoff anförde för sin del följande. Tillsägelsen av förvarsarrest
hade skett, sedan genom vittnen konstaterats, vilka som deltagit
i demonstrationståget. Så snart rapport jämlikt 99 § lagen om krigsdomstolar
m. in. kommit översten tillhanda, hade översten givit befallning''
om, att de skulle uttagas ur förvarsarresten. Utredningen angående förseelserna
och de närmare omständigheterna därvid hade skett vid för
hör inför vederbörande bataljonschef (-befälhavare). Sedan "översten jämlikt
203 § strafflagen för krigsmakten inhämtat yttrande av vederbörande
auditör och på grund aA'' vissa förmildrande omständigheter kommit till
den uppfattningen, att uti ifrågavarande fall jämlikt 210 § strafflagen för
krigsmakten i stället för disciplinär bestraffning, tillrättavisning borde
komma till användning, hade översten tilldelat de skyldiga sådan
jämligt 210 § d samma lag. Tillämpningen av 96 § lagen om krigsdom
stolar kunde giva anledning till olika uppfattning. Här torelåge otvivelaktigt
ett hestämt brott mot gi\ma orderföreskrifter, om Anlka upprepade
gånger påminnelser givits och om vilkas noggranna iakttagande så sent.
som den 15 mars 1922 en garnisonsorder utfärdats, vilken såväl delgivits ä
regementsorder som ock varit anslagen i respektive förläggningslokaler.
För sin del ansåge översten, att tillsägelse av förvarsarrest i ett fall som
det ifrågavarande icke varit oundgängligen nödvändig, en uppfattning,
som översten även delgivit kaptenen Broms.

Sedermera lämnade översten Nauckhoff på begäran följande uppgifter.
Volontären Wahlgren insattes i förvarsarrest den 20 augusti klockan 5.25
e. m., Adirnpliktige Pettersson klockan 5.30 e. m., Blom, Andersson, nr 2/291
Johansson, nr 12/125 Johansson, Berglund och Karlsson klockan 5.35 e. m.»
samtliga efter det de återvänt till kasernen och därstädes utspisats med
middagsmål. Om uttagandet hade översten givit befallning så snart saken
den 21 augusti Arid regementsrapporten något efter klockan 10 f. ro.
anmälts för översten, och hade värnpliktige Blom, Andersson och 2/291
Johansson uttagits klockan 11 f. in. omedelbart efter regementsrapporten»
slut. De övriga hade för förhörs hållande uttagits tidigare, värnpliktige;
nr 12/125 Johansson, Berglund och Karlsson klockan 8.30 f. m., värnpliktige
Pettersson klockan 9.io f. m. och volontären Wahlgren klockan 9.45 f. in.
Förhören med dessa hade icke avslutats vid tiden för regementsrapportens
slut, varför de icke Aridare insatts. I regementsinstruktionen vore hestämt,
att manskap, som tillsagts förvarsarrest, finge uttagas för hållande
av förhör utan att sekundchefen därom givit befallning för varje sär -

skild gång. På grund av inspektion i trakten av Lidingöbro hade översten
kommit till kasernen den 21 augusti först efter klockan 10 f. m., och hade
översten dessförinnan ej erhållit något som helst meddelande om arresteringsåtgärden,
oaktat översten såväl under den 20 som den 21 augusti
utan svårighet kunnat anträffas.

Vid de förhör, som av vederbörande bataljonschefer (-befälhavare) hållits
med ifrågavarande värnpliktiga, hade i huvudsak framkommit följande
:

Wahlgren erkände, att han läst ordern om förbud att deltaga i demonstrationer,
men förklarade, att han ansåge sig ej hava handlat i strid emot
denna order, enär demonstrationen ej störde allmän ordning. Wahlgren
förnekade, att han utdelat flygskrifter och att han uppmanat någon att
deltaga i demonstrationen.

Blom, Andersson och 2/291 Johansson uppgåvo, att de deltagit i demonstrationståget,
enär de på grund av folkträngseln på gatorna ansett det
vara lämpligt taga plats i ledet för att komma med till Gärdet. De förklarade,
att de icke erhållit del av förbudet att deltaga i demonstrationståg.

Pettersson medgav, att han deltagit i demonstrationståget, men förklarade,
att han icke ansett sig handla i strid mot förbudet, då ifrågavarande
demonstration icke varit av politisk art.

12/125 Johansson samt Berglund och Karlsson medgåvo, att de trots förbudet
deltagit i förbudsdemonstrationen samt förklarade, att de blivit därtill
lockade av Wahlgren.

* *

# I

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 7 oktober 1922 förordnade
inilitieombudsmannen om åtal mot kaptenen Broms, därvid militieombudsmannen
anförde bl. a. följande.

96 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes inneliölle följande
stadgande:

»Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gör
sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten
äventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande
finnes nödigt, tillkommer ock förman i avseende å underlydande, som utom
tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Enahanda
rätt tillkommer även annan överordnad än förman i avseende ä
underordnad, såvida den Överordnade är av officers eller underofficers
grad.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom i denna paragraf förmäles, är alle -

nast ett förständigande att i arrest avbida, vad den, som över den felaktige
äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.»

Förutsättningen för tillämpning av paragrafens första stycke vore, att
förseelse av viss beskaffenhet skulle hava av underlydande begåtts under
tjänstgöring. Då emellertid de handlingar, som föranlett kaptenen
Broms att tillsäga förvarsarrest i förevarande fall, begåtts utom tjänsten,
torde denna lagbestämmelse icke kunna ligga till grund för åtgärden.

Beträffande därefter tillämpligheten av paragrafens andra stycke vore
att märka, att lagbestämmelsen stadgade rätt att tillsäga förvarsarrest,
allenast då det för ordningens upprätthållande funnes nödigt och då underlydande
(underordnad) utom tjänsten störde allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten.

Det hade i förevarande fall icke ens uppgivits, att manskapet genom
ett mindre lämpligt uppträdande i demonstrationståget skulle hava
föranlett, att det för ordningens upprätthållande varit nödigt att tillsäga
dem förvarsarrest. Tvärtom framginge av den av kaptenen Broms
avgivna rapporten, att han iakttagit manskapet i tåget, utan att han då
ansett det nödigt att ingripa med dylik åtgärd. Men om det icke då varit
för ordningens upprätthållande erforderligt att tillsäga ifrågavarande
volontär och värnpliktige förvarsarrest, torde det vara uppenbart, att
något behov av sådan åtgärd icke förelegat, sedan manskapet, efter det
demonstrationståget upplösts, återvänt till kasernen och där på vanligt
sätt deltagit i utspisningen.

Den första förutsättningen för rätten att tillsäga förvarsarrest, nämligen
att det för ordningens upprätthållande varit nödigt, torde sålunda
i förevarande fall icke varit för handen.

Det torde emellertid ej heller kunna på allvar ifrågasättas, att manskapet
skulle kunna anses hava stört allmän ordning genom att deltaga i ett
demonstrationståg, som anordnats med vederbörlig myndighets tillstånd,
vad syfte demonstrationen än kunde hava haft. Och även om manskapet
därigenom brutit mot gällande militär ordningsföreskrift eller särskilt
utfärdat förbud, torde dock icke kunna med fog påstås att sedermera, vid
den tid då förvarsarresten tillsades, manskapet i fråga störde ordningen
inom krigsmakten.

Militieombudsmannen ansåge följaktligen kaptenen Broms hava visat
oförstånd i sin tjänsteutövning, dä han tillsade ovannämnda manskap
förvarsarrest för den förseelse de begått, och med hänsyn till sakens beskaffenhet
hade militieombudsmannen ansett detta kaptenens tjänstefel
vara av beskaffenhet att icke kunna undgå laga beivran. Militieombudsmannen
uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att vid krigshovrätten
i laga ordning ställa kaptenen Broms under åtal; och borde ämbetet
därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
inför krigshovrätten mot Broms, meddelade krigshovrätten utslag den 29

januari 1923''. I utslaget yttrades följande. Enär, på sätt militieomtmdsrnannen
framhållit, vid det tillfälle, då Broms tillsagt ifrågavarande
menige förvarsarrest, sådant fall ej förelegat, som enligt gällande
lag berättigat honom till dylik åtgärd, prövade krigshovrätten, med bifall
till åtalet, rättvist att jämlikt ISO § strafflagen för krigsmakten döma
Broms för oförstånd i tjänstens utövning att undergå arrest utan bevakning
i 2 dagar.

Över utslaget har Broms anfört underdåniga besvär. Dessa besvär äro
prövade av Kungl. Maj:t2, som i utslag (ten 28 april 1923 funnit ej skäl
göra ändring i krigshovrättens utslag.

7. Obehörigt meddelande av tillrättavisning.

Uti en till militieombudsmannen den 20 november 1922 inkommen skrift
anförde uppbördsstyrmannen å pansarbåten Sverige C. Alex. Pettersson
klagomål däröver, att han den 10 i samma månad vid ett tillfälle, då pansarbåtens
besättning stod uppställd till divisioner (mönstring), blivit i besättningens
närvaro i hårda och kraftiga ordalag obeliörigen tillrättavisad
av fartygschefen, kommendörkaptenen av 1. graden John Axel Fredrik Eklund
för det att telefonledningen till fartyget vid visst tillfälle icke fungerat.

Vid klagoskriften fanns fogat ett av tolv å pansarbåten Sverige tjänstgörande
underofficerare underskrivet intyg av innehåll, att Pettersson vid
berörda tillfälle fått eu mycket skarp tillrättavisning, som väckt en i hög
grad pinsam uppmärksamhet från besättningens sida.

I yttrande, avgivet den 16 december 1922, anförde kommendörkaptenen
Eklund i huvudsak följande. Alltsedan kommendörkaptenen på hösten
1922 övertog befälet över pansarbåten Sverige hade kommendörkaptenen
vid flera tillfällen iakttagit, att telefonförbindelserna såväl inom fartyget
som mellan detta och land ej funktionerat såsom sig borde. Med anledning
härav hade kommendörkaptenen hos fartygets sekond efterhört, vem
det ålåge att tillse dessa förbindelser, och hade kommendörkaptenen därvid
erhållit det besked, att detta åliggande tillhörde uppbördsmannen, flaggunderofficeren
Pettersson. På grund av föreskriften i reglementet för marinen
del I § 177 mom. 10 att befälhavare ej finge lämna oanmärkt fel eller

1 Från krigshovrättens utslag, som omfattades av hovrättsrådet J. Lagerbielke, kommendören
A. Ekström, hovrättsrådet A. Johansson och t. f. krigshovrättsrådet E. Wikström, var
översten friherre C. Fock av skiljaktig mening och yttrade: “Ehuru vid det tillfälle, då Broms
tillsagt ifrågavarande menige förvarsarrest, sådant fall ej förelegat, som enligt gällande lag
berättigat honom till dylik åtgärd, likväl och som Broms’ förfarande med hänsyn till omständigheterna
i målet enligt min mening icke är av beskaffenhet att för honom föranleda
ansvar, finner jag åtalet icke kunna bifallas".

21 målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Borgström, Carlson, Dyberg,
Edelstam, Högstedt, generallöjtnanten Fallenius och konteramiralen greve Wachtmeister.
Utslaget var beslutat utan meningsskiljaktighet.

försummelse, som vare sig i eller utom tjänsten beginges av underlydande,
som stode under lians befäl, både kommendörkaptenen ansett sig förpliktad
att förehålla flaggstyrmannen Pettersson ifrågavarande försummelse.
På besättningen den 10 november hållit på att samlas för mönstring, varvid
underofficerarna intagit sina platser midskepps å lialvdäck, hade fartygschefen
bland dem varseblivit flaggstyrmannen Pettersson. Kommendörkaptenen
hade då gått fram till Pettersson och tillsagt honom att söka
bättre än dittills sköta sina åligganden, samt meddelat honom att, om så
ej bleve fallet, fartygschefen kunde bliva tvungen att tillgripa kraftigare
åtgärder. Att händelsen ingalunda väckt sådan pinsam uppmärksamhet,
som anmälaren, stödd på ett av bredvid honom stående kamrater avgivet
intyg, sökt göra gällande, kunde bestyrkas därav, att såväl sekonden som
navigeringsofficeren, vilka båda vid tillfället ifråga uppehållit sig å lialvdäck,
ej alls enligt egen utsago lågt märke till händelsen. Kommendörkaptenen
ansåge den av flaggstyrmannen Pettersson gjorda anmälan fullständigt
obefogad och ifrågasatte, huruvida Pettersson genom ingivande
av ifrågavarande anmälan ställt sig till efterrättelse föreskrifterna i reglementet
för marinen del II § 176 mom. 8 b (och § 248 mom. 1 a).

Sedan flaggstyrmannen Pettersson härefter avgivit påminnelser i ärendet,
anmodade militieombudsmannen divisionschefen för IV. pansarbåtsdivisionen
i skrivelse den 12 januari 1923 att genom förhör eller annorledes
införskaffa närmare upplysningar rörande förfarandet vid meddelandet
av ifrågavarande kritik, ävensom därmed samt med eget yttrande till
militieombudsmannen inkomma, därvid divisionschefen tillika borde meddela,
huruvida divisionschefen, i vad sålunda och i övrigt i ärendet förekommit,
på grund av stadgandet i reglementet för marinen del I § 177
mom. 6 c, funnit anledning vidtaga åtgärd i ärendet.

I yttrande den 25 januari 1923, anförde divisionschefen, kommendören
Otto Lybeck, efter verkställda utredningar och förhör i ärendet, bland
annat följande. Uppbördsstyrmannen å ifrågavarande pansarbåt hade
icke — utöver reglementets föreskrifter angående vård av uppbördseffekter,
i detta fall telefonväxel och telefonapparater —• något uppdrag beträffande
eller ansvar för telefonförbindelserna i dess helhet eller för telefonposternas
handledande, vilka åligganden i stället vore uppdragna åt divisionsstabens
(flaggens) signalstyrmän. Uppbördsstyrmannen Pettersson
hade sålunda erhållit en tillrättavisning för förment försummande av
tjänsteuppdrag, som ej ålegat honom. Fartygschefens missuppfattning beträffande
uppdraget med och ansvaret för telefonförbindelserna förklarades
genom den omständigheten att å andra fartyg, därå fartygschefen
tjänstgjort, dessa åligganden varit anförtrodda just åt vederbörande uppbördsstyrman
samt att fartygschefen styrkts i sin tanke, att så även vore
fallet för Sverige, genom upplysning från fartygets sekond, kaptenen Tli.
Flygare. Efter närmare utredning hade senare framgått, att denne härvid
endast åsyftat uppdrag och ansvar för telefonväxel och telefonappa -

rater. Förutom de underofficerare, vilka avgivit intyg i ärendet, kade
löjtnanten C. Adlerstråle och fänriken friherre M. von Essen befunnit sig
i närheten vid det tillfälle då ifrågavarande tillrättavisning meddelats.
Löjtnanten Adlerstråle hade, i ärendet hörd, förklarat, att han, ehuru han
ej kunnat urskilja ordalagen, likväl av det hela förstått att uppbördsmannen
erhållit en tillrättavisning. Fänriken friherre von Essen hade intygat,
att tillsägelsen avgivits med tämligen låg röst, såsom avsedd att vara riktad
endast till uppbördsstyrmannen, men att givetvis de underofficerare,
som i grupp stodo omkring uppbördsstyrmannen Pettersson, måste hava
uppfattat rättelsen. Personligen vore kommendören av den uppfattning
att en tillrättavisning eller rättelse — där förhållandena påkallade sådant —
borde meddelas med försiktighet och helst utan ovidkommande personers
närvaro, särskilt då den rättade vore en mera till åren kommen person,
som innehade en jämförelsevis högre tjänstegrad. Det syntes kommendören
på den grund hava varit lämpligare, om fartygschefen valt ett annat
ögonblick, än då besättningen uppställdes till divisioner (mönstring). Det
vore emellertid utrett, att Pettersson erhållit tillrättavisning för förment
försummande av tjänsteuppdrag, som ej varit honom ålagda. Det kunde
icke anses vara grannlaga att — utan återtagande — giva eu obefogad tillrättavisning,
även om det vore förståeligt, hur den tillkommit. Det
måste jämväl anses vara för den rättades värdighet och anseende nedsättande
att mottaga sådan rättelse, då han enligt reglementet därunder
måste iakttaga aktningsfull tystnad och ej utan tillåtelse avgiva förklaring.

Sedan divisionschefens yttrande inkommit till militieombudsmansexpeditionen,
utställdes ärendet till påminnelser av flaggstyrmannen Pettersson.
Denne anförde därefter i skrivelse den 14 februari 1923, att han
anhölle om militieombudsmannens bistånd för att få full upprättelse över
den bestraffning han undergått.

tf tf

•i* I

I skrivelse till divisionschefen den 16 mars 1923 anförde militieombudsmannen
härefter följande. Av det vid klagoskriften fogade intyg och av
vad i övrigt i ärendet förekommit hade synts militieombudsmannen framgå,
som skulle kommendörkaptenen Eklund gjort sig skyldig till förseelse
mot reglementet för marinen del I § 177 mom. 6 c. Vad han härutinnan
kunde hava låtit komma sig till last hade militieombudsmannen dock för
sin del icke funnit vara av beskaffenhet att böra göras till föremål för
domstols bedömande. Som emellertid flaggstyrmannen Pettersson påkallat
förseelsens beivrande, hade militieombudsmannen ansett sig höra till
divisionschefen, som hade bestraffningsrätten över kommendörkaptenen
Eklund, överlämna handlingarna i ärendet för den åtgärd, vartill divi -

sionschefen kunde finna den sålunda av Pettersson gjorda angivelsen böra.
föranleda.

Den 9 april 1923 blev kommendörkaptenen Eklund med anledning av berörda
anmälan av divisionschefen tillrättavisad med varning jämlikt 210 §
strafflagen för krigsmakten.

8. Fängelsestraff, ådömt av civil domstol, verkställt
i militärhäkte.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 30 juni 1922 förrättad
inspektion av Norrlands trängkår iakttogs, att i ett vid officersmässen
beläget rum, till vilket dörren var förreglad medelst järnbom och hänglås
och vars fönster försetts med galler, löjtnanten vid kåren J. G. T.
Unge vid inspektionstillfället undergick honom av civil domstol ådömt
fängelsestraff för vållande till annans död (Svea hovrätts utslag den 15
december 1921, som fastställts av Kungl. Maj:t genom utslag den 10 juni
1922).

På grund av anmärkning, som vid tillfället framställdes mot att berörda
straff verkställdes på ifrågavarande sätt, gick kårchefen, överstelöjtnanten
K. Erhardt emellertid i författning om att Unge påföljande dag
förflyttades till centralfängelset i Härnösand för vidare undergående av
fängelsestraffet.

I skrivelse den 9 augusti 1922 anmodades härefter överstelöjtnanten Erhardt
att till militieombudsmannen inkomma med utförlig redogörelse för
de omständigheter, under vilka omförmälda straffverkställighet kommit
att anordnas på sätt som skett.

I avgivet yttrande anförde överstelöjtnanten Erhardt följande. Kungl.
Maj :ts ovannämnda utslag hade med skrivelse från länsstyrelsen i Härnösand
den 13 juni överlämnats till överstelöjtnanten för verkställighetsåtgärd,
och hade länsstyx-elsen begärt att få emotse uppgift om dagen då
verkställigheten tagit sin början. Vid beslut om straffets verkställande hade
överstelöjtnanten att följa bestämmelserna i 82 § lagen om krigsdomstolar
den 23 oktober 1914. Enligt nämnda lagrum skulle krigsdomstols utslag
av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet, och då sådant
utslag avsåge fängelsestraff ådömt för brott enligt strafflagen för krigsmakten,
borde det verkställas i militärhäkte 19 § åberopade lag). I förstnämnda
82 § i lagen om krigsdomstolar stadgades vidare, att vad angående
verkställigheten av krigsdomstols utslag vore stadgat gällde ock
verkställigheten av annan domstols utslag, där någon, som vore anställd
vid krigsmakten och lydde under strafflagen för krigsmakten, ådömts ansvar.
I följd härav ansåge överstelöjtnanten, då länsstyrelsen till överstelöjtnanten
överlämnat utslaget för befordran till verkställighet, särskilt
med hänsyn till formuleringen av länsstyrelsens skrivelse, att straffet

borde verkställas i det militärhäkte, över vilket överstelöjtnanten ägde uppsikt.
Hade nämligen så icke varit avsett, både överstelöjtnanten ju skolat
till länsstyrelsen översända löjtnanten Unge för intagande i allmän straffinrättning,
och hade länsstyrelsen således utan överstelöjtnantens särskilda
uppgift fått kännedom om tiden för straffets verkställande. Överstelöjtnanten
hade för den skull föror dna t, att straffet skulle taga sin början
den 21 juni 1922 och avslutas den 21 därpå följande juli samt avtjänas
i kårens militärhäkte, vilket icke vore ett intill officersmässen beläget
rum, utan ett i kanslihusets vindsvåning till officers- och underofficersarrest
avsett rum, inrättat på sätt militieombudsmannen uppfattat.
Innan överstelöjtnanten befordrat Kungl. Maj:ts utslag till verkställighet,
hade lian påkallat auditören R. Svallingsons biträde, enär tillgång till
juridisk insikt varit behövlig vid behandling av frågan. Auditören hade
ansett överstelöjtnantens förfarande riktigt.

Den i yttrandet omförmälda skrivelsen från länsstyrelsen i Härnösand
var av följande lydelse: »Till chefen för Kungl. Norrlands trängkår.
Kungl. Maj:ts bifogade, till länsstyrelsen för verkställighet ankomna utslag
den 10 innevarande juni, varigenom löjtnanten vid trängkåren Johan
Gustaf Thorgny Unge dömts att undergå fängelse i eu månad, får länsstyrelsen
härvid överlämna för den åtgärd i fråga om verkställigheten, som
enligt 82 § lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 oktober
1914 på eder ankommer; och torde länsstyrelsen i sinom tid få emotse
uppgift om dagen, då verkställigheten tagit sin början. Härnösand i landskansli
den 13 juni 1922. På länsstyrelsens vägnar: Ragnar Stattin. Allan
Rietz.»

Sedan militieombudsmannen härefter i skrivelse den 24 augusti 1922 anmodat
överstelöjtnanten Erhardt att i ärendet infordra yttrande från
auditören Svallingson samt därmed ävensom med det förnyade yttrande
för egen del, vartill Svallingsons yttrande kunde föranleda, till militieombudsmannen
inkomma, överlämnade överstelöjtnanten med egen skrivelse
den 15 september 1922 yttrande av auditören Svallingson.

Sistnämnda yttrande var så lydande. Efter att hava inhämtat vad chefen
för Norrlands trängkår, överstelöjtnanten K. Erhardt i avgivet
yttrande den 21 augusti 1922 anfört, hade auditören i anslutning därtill
endast att tillägga, att auditören vid överstelöjtnanten Erhardts förfrågan
om auditörens åsikt i saken, på de skäl överstelöjtnanten så väl då
anfört, som ock i det avgivna yttrandet åberopat, ansett att hinder icke
skulle möta att verkställa det löjtnanten Unge ådörnda fängelsesraffet i
trängkårens militärhäkte.

För egen del anförde överstelöjtnanten Erhardt följande. Av handlingarna
i ärendet bifogad skrivelse från Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västernorrlands län till chefen för Norrlands trängkår framginge,
att Konungens befallningshavande, som för verkställighet mottagit Kungl.
Maj:ts utslag, varigenom löjtnanten vid trängen Johan Gustaf Thorgny

Unge ådömts fängelse i eu månad, överlämnat samma utslag till överstelöjtnanten
för verkställighet och förklarat, att på överstelöjtnanten ankomme
att jämlikt 82 § i lagen om krigsdomstolar verkställa detsamma, varjämte
Kungl. Maj:ts befallningshavande ytterligare anmodat överstelöjtnanten
meddela, när verkställigheten tagit sin början. Påtagligare anmodan
till överstelöjtnanten att ombesörja verkställigheten av ifrågavarande
fängelsestraff torde knappast kunnat lämnas, och ifrågasättas kunde, om
överstelöjtnanten kunnat vägra verkställa densamma. Varför detta uppdrag
överlämnats till överstelöjtnanten från Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som både den allmänna skyldigheten att verkställa straffen och
som själv förut mottagit berörda utslag för verkställighet, hade varit
överstelöjtnanten obekant. Den i skrivelsen åberopade 82 § i lagen om krigsdomstolar
vore dessutom ej så tydligt formulerad, som önskvärt vore. Där
funnes ej uttalat något bestämt hinder för straffets avtjänande i militärhäkte.
Sammanställdes samma 82 § med 19 § i strafflagen för krigsmakten
funne man, att i sista stycket av sistnämnda paragraf stadgades, att
fängelsestraff, som blivit krigsman för brott mot allmän lag såsom förvandlingsstraff
ålagt, borde avtjänas i militärhäkte. Den andra meningen
i ovan åberopade 82 § vore sålunda alltför allmänt avfattad och borde i
samma mening stå angivet, att endast förvandlingsstraff finge av befälhavare
befordras till verkställighet, men ej annat straff efter allmän lag.
Då överstelöjtnanten ansett bestämmelserna i saken otydliga, hade han påkallat
auditörens vid kåren biträde vid verkställigheten av straffet. Enligt
vad framginge av auditören Svallingsons yttrande i ärendet, hade han
icke funnit hinder föreligga för överstelöjtnanten att ställa sig till efterrättelse
Kungl. Majts befallningshavandes anmodan, och hade överstelöjtnanten
på grund härav ansett sig höra utföra densamma. Såsom av det
ovanstående framginge hade verkställigheten av straffet ifråga kommit
att av överstelöjtnanten anordnas på av militieombudsmannen anmärkt
sätt dels på grund av Konungens befallningshavandes anmodan till överstelöjtnanten
och dels på grund av den otydliga avfattningen för ifrågavarande
fall av bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten och lagen om
krigsdomstolar. På grund härav hemställde slutligen överstelöjtnanten,
att militieombudsmannen ville låta bero vid överstelöjtnantens förklaring.

# *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet av den 9 november 1922 förordnade
militieombudsmannen härefter om åtal mot överstelöjtnanten Erhardt
och auditören Svallingson. I skrivelsen anförde militieombudsmannen
följande.

Jämlikt 2 kap. 5 § allmänna strafflagen skulle den, som hade att undergå
fängelse, insättas i allmän straffinrättning. Enligt 19 § strafflagen för
krigsmakten borde, därest krigsman skulle undergå fängelse, som blivit
honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott, för vilket

straff vore utsatt i sistnämnda lag, straffet verkställas i militärhäkte, vilket
jämväl skulle äga tillämpning bl. a. därest officer vid krigsmakten
hade att undergå fängelse, som blivit honom för brott mot allmän lag såsom
förvandlingsstraff ålagt. Då annat undantag från vad i förstnämnda
lagrum stadgats om fängelsestraff icke funnes än det nämnda i 19 § i
strafflagen för krigsmakten omförmälda, torde tvekan icke kunna råda
därom, att ifrågavarande löjtnanten Unge av allmän domstol enligt allmän
lag ådömda fängelsestraff bort verkställas i allmän straffinrättning.

I 82 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes vore visserligen
föreskrivet, icke blott att krigsdomstols utslag, varigenom någon
ådömts ansvar, skulle av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet,
utan även att detta jämväl gällde om annan domstols utslag,
varigenom någon, som vore anställd vid krigsmakten, ådömts ansvar.
Men i samma lagrum vore även intagen uttrycklig bestämmelse därom,
att om befälhavaren vore av särskilt i lag givet stadgande eller eljest förhindrad
att verkställa utslag, detsamma skulle överlämnas till Kungl. Majrts
befallningskavande. Som överstelöjtnanten Erhardt, till vilken utslaget
angående Unge överlämnats för att befordras till verkställighet, av ovannämnda
stadganden i allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten
varit förhindrad att verkställa utslaget, hade han följaktligen bort
överlämna detsamma till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavandc.

Någon otydlighet i innehållet av här återgivna bestämmelser torde icke,
såsom överstelöjtnanten förmenat, vara för handen.

Överstelöjtnanten syntes vilja göra gill]ande, att, sedan Kungl. Maj :ts befallningshavande
till honom för att befordras till verkställighet överlämnat
utslaget ifråga, han icke ägt vägra att verkställa detsamma. Kungl. Maj:ts
befallningshavande hade emellertid på grund av 82 § lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes rätteligen överlämnat utslaget till
överstelöjtnanten, på vilken det enligt samma lagrum ankommit att pröva,
huruvida straffet skolat verkställas i militärhäkte eller ej. Först sedan
överstelöjtnanten funnit laga hinder möta för dess verkställande i militärhäkte
och på sådan grund överlämnat utslaget till vederbörande Kungl.
Maj:ts befallningshavande, hade denna myndighet haft att taga befattning
med verkställigheten (jämför nåd. brevet till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Värmlands län den 29 november 1872).

Av vad sålunda anförts finge anses framgå, att överstelöjtnanten förfarit
felaktigt, då han förordnat, att det Unge ådömda fängelsestraffet skulle
verkställas i den vid kåren befintliga officersarresten. (Jämför N. J. A.
1903 sid. 380.)

I ärendet vore vidare utrett, att överstelöjtnanten Erhardt jämlikt § 19
instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler den 19 juni
1919 påkallat auditören Svallingsons biträde vid behandlingen av frågan
om den ifrågakomna straffverkställigheten, och att Svallingson därvid
förklarat hinder icke möta för straffets verkställande i kårens officersar -

rest. Detta förhållande fritoge uppenbarligen icke överstelöjtnanten, som
ensam haft att besluta i saken, från ansvar för det felaktiga beslutet.
Däremot syntes auditören Svallingson genom det sätt, varpå han sålunda
biträtt överstelöjtnanten i förevarande angelägenhet, jämväl hava gjort sig
skyldig till tjänstefel. Då hans biträde påkallats, hade det ålegat honom,
därest han ej förut ägt kännedom om de på ifrågavarande spörsmål tilllämpliga
lagbestämmelserna, att taga närmare del av dem, därvid han
icke kunnat undgå att finna det av överstelöjtnanten ifrågasatta, av auditören
tillstyrkta förfaringssättet felaktigt.

Det fel, som begåtts med avseende på ifrågavarande straffverkställighet,
hade militieombudsmannen, särskilt med hänsyn därtill att ett i militärhäkte
verkställt straff i den allmänna uppfattningen framstode såsom väsentligt
lindrigare än ett straff, som verkställdes i allmän straffanstalt, ansett
icke kunna undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa överstelöjtnanten Karl Erik Erhardt och auditören Ragnar Svallingson
under åtal inför krigshovrätten för vad de sålunda låtit komma
sig till last och därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde
vid krigshovrätten, meddelade krigshovrätten utslag den 19 februari 1923.
I utslaget yttrades följande. Enär Erhardt och Svallingson, den förre såsom
kårchef och den senare i egenskap av auditör, förfarit felaktigt i ovanberörda,
av militieombudsmannen anmärkta avseenden, prövade krigshovrätten
rättvist döma dem för det oförstånd i tjänstens utövning de sålunda
låtit komma sig till last, Erhardt jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
att undergå disciplinstraff, som med hänsyn till omständigheterna i
målet bestämdes till arrest utan bevakning i 2 dagar, och Svallingson
jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att bota 50 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

0. Manskaps resa för inställelse vid civil domstol bekostad av enskilda
lägerkassans medel. Resan företagen å militärbiljett.

Efter stämning vid Sollefteå tingslags häradsrätt påstod vederbörande
allmänne åklagare ansvar å korpralerna Per Olof Andersson, John Harald
Jonsson, Karl Herbert Jansson, Karl Edvin Karlsson, Charles Vilhelm
Henning Pallin, Karl Johan Eskil Edvardsson och Ernst Axel Gustafsson
samt volontären Nils Mårten Björnsson, samtliga anställda vid
Livgardet till häst, för det de vid niotiden på aftonen fredagen den 4 mars
1921 å allmän plats i Sollefteå till häst farit överdådigt fram, emot annan
i vredesmod rest livsfarligt vapen samt samlat sig tillhopa och stört lugnet
och allmänna ordningen, utan att på polismans tillsägelse skingra sig,

samt å förenämnde Per Olof Andersson särskilt för uppsåtlig misshandel
å annan, varav uppstått allvarlig sjukdom.

Med anledning av uppgifter i tvenne tidningar därom, att reseersättning
m. m. av statsmedel beståtts ifrågavarande manskap för inställelsen vid
häradsrätten i nu nämnda mål, infordrade militieombudsmannen yttrande
från sekundchefen för Livgardet till häst.

I skrivelse den 5 augusti 1921 anförde med anledning härav dåvarande
sekundchefen, numera inspektören för kavalleriet, generalmajoren greve
Reinhold von Rosen följande. Kostnaderna för manskapets inställelse vid
häradsrätten hade sekundchefen efter noggrann prövning beslutat avföra
å regementets enskilda lägerkassa. Enligt bestämmelserna för de enskilda
lägerkassorna, (kungl. brev den 17 april 1903 — bihang till S. F. S.
nr 33/1923) skulle dessa nämligen disponeras för »manskapets nytta
och trevnad». Den ifrågavarande åtgärden torde alltså stå i full
överensstämmelse med gällande författning. Såsom belysande exempel
förtjänade nämnas, att då manskapet utförde resor för att närvara
vid en i tjänsten avliden kamrats jordfästning i hemorten, kostnaderna
härför alltid avfördes å nämnda kassa. Truppbiljett hade för manskapets
transport till och från "Sollefteå rekvirerats. Anledningen härtill vore
den, att då manskapet ägde åtnjuta förmånen att erhålla truppbiljett vid
resa till och från hemorten under tjänstledighet, sekundchefen ansett,
att manskapet vid detta tillfälle bort åtnjuta liknande förmån. Skulle vederbörande
järnvägsmyndiglieter vara av annan åsikt, torde anmärkning
av desamma i vanlig ordning utställas. Chefen för Norrlands trängkår
hade på grund av från sekundchefen under hand gjord framställning i
ärendet vidtagit anordningar för manskapets inkvartering och utspisning
vid kårens etablissement i Sollefteå. Uppgift å kostnaderna härför komma
i vederbörlig ordning att från Norrlan ds trängkår översändas till sekund -ehefen för likvidering på övligt sätt. Vidare ville sekundchefen framhålla,
att fast anställt manskap ägde rätt att under viss tjänstledighet åtnjuta
portionsgottgörelse. Ägde manskapet åtnjuta gottgörelse för portion,
så kunde säkerligen intet rimligt skäl anföras mot att manskapet i
stället borde få åtnjuta denna gottgörelses motsvarighet in natura, d. v. s.
portion, om inkvartering nämligen under tjänstledighet för visst ändamål
anordnats inom arméns etablissement. Till slut ville sekundchefen fästa
uppmärksamheten vid, att de svåriglietei'', i vilka manskapet råkat under
dess vistelse i Sollefteå, framkallats i viss mån genom manskapets beordrande
till nämnda ort, samt att de påtalade förhållandena ägt ruin under
ifrågavarande kommendering, vilket även noggrant torde framgå av
handlingarna i det berörda målet. Av vad som sålunda anförts torde
framgå, att sekundchefen även vid handläggandet av det ifrågavarande
ärendet sökt tillvarataga honom underlydande personals berättigade intressen,
så långt gällande författningar och övriga bestämmelser det tilllåtit.

Sedan berörda yttrande inkommit anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
arméförvaltningen genom skrivelse den 10 september 1921
att avgiva utlåtande i ärendet.

Den 26 oktober 1921 avgav arméförvaltningens intendents- och civila
departement det begärda utlåtandet och anförde däri följande. Då förevarande
manskap under ifrågavarande tid måste anses hava åtnjutit permission,
hade de författningsenligt icke rätt bekomma några naturaförmåner,
vare sig i form av portion eller inkvartering. Däremot hade de
jämlikt § 4 i gällande fredsförplägnadsreglemente varit berättigade till
kontant portionsgottgörelse. Det syntes emellertid departementen, att, då
det i föreliggande fall vore att befara, att den starka animositet, som i
Sollefteå givetvis förefunnits mot ifrågavarande personal, på ett eller annat
sätt skulle kunna tänkas få utlopp vid personalens inställelse å berörda
plats, det med hänsyn härtill måste ur disciplinär synpunkt få anses,
lämpligt, att personalen under vistelsen å sistnämnda ort förlagts till militärt
etablissement och därstädes utspisats. Med hänsyn härtill syntes departementen,
att portion bort kunna tillhandahållas manskapet i stället
för kontant portionsgottgörelse ävensom att inkvartering bort kunna ske
på kronans bekostnad. De härav uppkommande kostnaderna syntes därför
böra bestridas av ordinarie anslagsmedel och icke av enskilda lägerkassans
medel. Vidkommande kostnaderna för manskapets resor ansåge
departementen, att, även om principiellt hinder icke mötte för bestridande
i visst fall av manskapets resor med enskilda lägerkassans medel, dylikt
bestridande uppenbarligen icke borde ske i händelse det kunde fastslås,
att resorna föranletts av utav manskapet ifråga begångna brottsliga
handlingar.

Vid departementens berörda yttrande hade fogats ett av chefen för IVarméfördelningen
den 7 oktober 1922 till civila departementet avgivet yttrande,
däri arméfördelningschefen anförde följande. Utöver vad sekundchefen
anfört, ville arméfördelningschefen först framhålla, att enskilda
lägerkassan ingalunda vore statsmedel utan snarare manskapets kassa,
som enligt regementschefs bestämmande vore avsedd till manskapets nytta
och trevnad. Att sekundchefen låtit enskilda lägerkassan vidkännas kostnaderna
för manskapets resor till och från Sollefteå samt manskapets förläggning
och utspisning vid Norrlands trängkår, syntes arméfördelningschefen
ej stå i strid med författningarna angående enskilda lägerkassans
användning. Beträffande användning av truppbiljett för ifrågavarande
resor, syntes det arméfördelningschefen hava varit lämpligare, att manskapet
rest på vanlig tredje klass biljett, vars kostnad gäldats av enskilda
lägerkassan, men då, enligt vad arméfördelningschefen inhämtat, å rekvisitionen
av truppbiljett anledningen till resan funnits angiven, hade ju
vederbörande järnvägsmyndighet möjlighet till anmärkning, om densamma
skulle finna anledning därtill.

Sedan berörda utlåtande och yttrande inkommit, anmodade militieom -

budsmannen sekundchefen att avgiva förnyat yttrande i ärendet, med anledning
varav denne i skrivelse den 23 december 1921 anförde följande.
Med chefens för IV. arméfördelningen yttrande ville sekundchefen helt instämma,
med reservation dock för uttalandet om användningen av truppbiljett
för det ifrågavarande manskapets resor från och till tingen, och
ville sekundchefen i denna del åberopa, vad han härom anfört i sitt yttrande
den 5 augusti 1921, därvid vidhållande sin förut i frågan intagna
ståndpunkt. Även arméförvaltningens intendents- och civila departements
avgivna yttrande stödde sekundchefen beträffande hans åtgöranden
för att tillvarataga honom underställd personals berättigade intressen och
skydda den från vidare trakasserier av fientligt sinnade och bolsjevikiskt
uppagiterade element bland befolkningen inom den ort, där de påtalade
oordningarna ägt rum. Beträffande vad departementen framhållit angående
sekundchefens rätt att anlita enskilda lägerkassans medel för
manskapets nytta, med betonande av att detta icke borde ske, i händelse
det kunde fastslås, att de ifrågavarande resorna föranletts av utav manskapet
ifråga begångna brottsliga handlingar, ville sekundchefen göra följande
tillägg till vad han i ärendet förut yttrat,
att vid tidpunkten för fattandet av sekundchefens beslut i frågan det
icke kunde på något sätt fastställas, huruvida manskapet ifråga gjort sig
skyldigt till brottslig handling,

att nu, sedan hela målet genom den förebragta utredningen och domstolsförhandlingarna
blivit i väsentlig mån klarlagt, sekundchefen icke
funne anledning att ändra sin förut fattade ståndpunkt vid bedömandet
av vad som lagts meromnämnda manskap''till last,
att enligt sekundchefens mening manskapet, som av sitt befäl allt för
mycket överlämnats åt sig själva i en svår och för självbehärskningen
ytterst krävande belägenhet, visserligen gjort sig skyldigt till vissa obetänksamheter
stridande mot gällande bestämmelser, samt att en man, hårt
ansatt från två håll av sina förföljare, förlorat besinningen och värjt sig
mot övermakten med kniv, men att detta, om än i varje fall beklagligt,
icke kunde betecknas såsom i djupare mening brottsligt, samt
att sålunda enligt sekundchefens förmenande icke någon orsak förelåge
för ändring av hans uppfattning om det berättigade i att, på sätt som
skett, bestrida vissa omkostnader för manskapet ifråga med medel ur enskilda
lägerkassan. Till slut ville sekundchefen ånyo framhålla, att det
syntes vara av största vikt, att man vid bedömande av hela denna fråga
och det inblandade manskapets skuld, städse hölle den omständigheten för
ögonen, att manskapet befunnit sig i Sollefteå på grund av genom högre
myndigheter anbefalld tjänstgöring därstädes, samt att manskapet icke
självt givit anledning till den animositet, som från vissa element bland
ortsbefolkningen kommit att riktas mot denna personal i densammas egenskap
av militärpersoner. I hela denna angelägenhet hade sekundchefen

strävat efter att med de medel, som lagligen stätt till buds, skydda underlydande
från följderna av en mot dem riktad oförtjänt förföljelse.

Den 6 juni 1922 inkom från generalmajoren greve von Rosen en skrivelse,
däri generalmajoren anförde, att då det rent formellt sett torde kunna
göras anmärkning därpå, att manskapet ifråga fått begagna sig av truppbiljett,
generalmajoren komme att till järnvägsstyrelsens kassa låta ^reversera
prisskillnaden mellan vanlig personbiljett och stadgad avgift för
militärtransport.

Sedan sistnämnda skrivelse inkommit avlät militieombudsmannen den
10 juni 1922 en skrivelse till greve von Rosen, däri militieombudsmannen
■anhöll om upplysning, om ocli i vad mån enskilda lägerkassan vid Livgardet
till häst erhållit gottgörelse för det belopp, som från nämnda kassa utbetalts
till ifrågavarande manskaps resor.

Den 12 augusti 1922 meddelade generalmajoren såsom svar härå, att
Livgardets till häst enskilda lägerkassa icke erhållit någon gottgörelse för
det belopp, som från nämnda kassa utbetalts till resor för manskapets inställelse
vid Sollefteå tingslags häradsrätt, enär dessa utgifter enligt armélordelningschefens
och sekundchefens samstämmande åsikt icke stode i
strid med bestämmelserna för enskilda lägerkassans användning.

I skrivelse den 28 november 1922 lämnade militieombudsmannen sedermera
regementsintendenten vid Livgardet till häst, kaptenen Erik Holmquist,
vilken kontrasignera! sekundchefens ovanberörda skrivelse den 23
december 1921, tillfälle att före den 7 december 1922 till militieombudsmannen
inkomma med yttrande innefattande uppgift, huruvida
han vid föredragning av ifrågavarande ärende haft avvikande mening,
samt huruvida han instämt i det nämnda av honom kontrasignerade yttrandet.

I skrivelse den 29 november 1922 meddelade kaptenen Holmquist,
att han icke reserverat sig mot sekundchefens ifrågavarande beslut.

Slutligen inhämtade militieombudsmannen hos järnvägsstyrelsen att
ovannämnda prisskillnadsbelopp, enligt vad i saken företagen undersökning
kunnat giva vid handen, ännu den 25 oktober 1922 icke inbetalts till
Statens järnvägar.

* #

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 30 november 1922 förordnade
militieombudsmannen om åtal mot generalmajoren greve von Rosen och
regementsintendenten, kaptenen Holmquist. I särskild instruktion för åtalets
utförande yttrade militieombudsmannen följande.

I ärendet vore utrett, att Livgardet till häst tillhörande fast anställt
manskap, som mottagit stämning till lagtima vårtinget med Sollefteå
tingslags häradsrätt i Sollefteå den 6 juni 1921 med yrkande om ansvar å
en var av dem för överdådig framfart, resande av livsfarligt vapen och

brott mot offentlig'' myndighet samt å en av dem för uppsåtlig misshandel
å annan, varav uppstått allvarlig sjukdom, för inställelse till Sollefteå
och återfärden därifrån färdats å militärbiljett, varå rekvisition utställts
av regementsexpeditionen vid Livgardet till häst, att sagda manskap,
under vistelse i Sollefteå för ovan angiven rättegång, på kronans bekostnad
beretts inkvartering och förplägnad i Norrlands trängkårs kasern,
samt att kostnaderna för manskapets inställelse vid häradsrätten bestritts
av regementets enskilda lägerkassa.

Vad beträffade villkoren för åtnjutande av militärbiljett under tjänstledighetsresa
återfunnes bestämmelserna härom i § 3 i militärtaxan den
17 februari 1911, däri stadgades bl. a., att manskap ägde att under erhållen
tjänstledighet mot en viss lägre avgift färdas å statens järnvägar till
hemorten och åter till tjänstgöringsorten. Enligt samma författningsrum
skulle, beträffande fast anställt manskap, med hemort förstås den ort, där
de voro mantalsskrivna, innan de vunno fast anställning vid krigsmakten,
eller där de hade sitt hem. Motsvarande bestämmelser återfunnes jämväl
i § 32 i reglementet för militärtransporter på järnväg den 11 augusti 1911.
Av den i målet förebragta polisutredningen framginge, att ingen av de färdande
haft Sollefteå till hemort eller där haft sitt hem, vadan de sålunda
icke ägt rätt att för ifrågavarande tjänstledighetsresa begagna sig av militärbiljett.
Till stöd för sin åtgärd att i förevarande fall låta utfärda
rekvisition å militärbiljett hade greve von Rosen allenast anfört, att han
ansett, att manskapet vid ifrågavarande tillfälle bort åtnjuta liknande förmån
som vid tjänstledighetsresa till och från hemorten. Militieombudsm
an nen ansåge följaktligen, att greve von Rosen genom sin åtgärd att
rekvirera militärbiljett till manskapet för ifrågavarande resor gjort sig
skyldig till tjänstefel. Greve von Rosen hade visserligen i sin ovannämnda
skrivelse den 6 juni 1922 medgivit riktigheten av ifrågavarande anmärkning
och förklarat sig komma till järnvägsstyrelsens kassa låta ^reversera
(givetvis av egna medel) prisskillnaden emellan vanlig personbiljett
och stadgad avgift för militärtransport, men, enligt vad militieombudsrnannen
hos järnvägsstyrelsen inhämtat, hade prisskillnadsbeloppet icke
kommit styrelsen tillhanda.

Vad anginge åtgärden att bereda manskapet inkvartering och portion
på kronans bekostnad i militärt etablissement under vistelsen i Sollefteå
syntes det militieombudsmannen, med hänsyn till vad arméförvaltningens
intendents- och civila departement härutinnan andragit, lämpligt att låta
vid det skedda bero.

Vad slutligen beträffade den vidtagna åtgärden att bestrida kostnaden
för manskapets resor av regementets enskilda lägerkassa kunde militieombudsmannen
icke åtnöjas med greve von Rosens förklaring i denna del.

Bestämmelserna om användandet och redovisningen av truppförbandens

MHitieombudsmannens ämbetsberiittelsc.

enskilda lägerkassor återfunnes i kungl. brevet den 17 april 1903 (bill. S. P. S.
nr 33/1903), varest i fråga om användningen föreskreves, att enskilda lägerkassan
uteslutande vore avsedd att bereda nytta och trevnad för manskapet.

I likhet med arméförvaltningens intendents- och civila departement ansåge
militieombudsmannen det vara uppenbart, att berörde bestämmelse
under inga omständigheter kunde så tolkas, att enskilda lägerkassan kunde
belastas med kostnaden för resor för domstolsinställelser, som föranletts av
brottsliga handlingar, som utav manskapet begåtts.

Emot greve von Kosens invändning, att vid den tidpunkt, då han fattat
sitt beslut i frågan, det icke kunde fastslås, att manskapet ifråga gjort sig
skyldigt till brottslig handling, ville militieombudsmannen såsom sin åsikt
framhålla, att även om det för greve von Rosen vid beslutets fattande stått
klart, att manskapet icke begått den förbrytelse varför åtal väckts, han
likväl icke varit berättigad att utanordna medlen ur enskilda lägerkassan.

Genom sitt beslut att ifrågavarande kostnader skulle bestridas av enskilda
lägerkassans medel ansåge militieombudsmannen greve von Rosen
hava gjort sig skyldig till tjänstefel. För beslutet vore emellertid dåvarande
sekundchefen icke ensam ansvarig. Enligt § 6 mom. I i förordningen
angående förvaltningens vid armén allmänna ändamål och organisation
den 11 oktober 1907 vore regementschefen och föredraganden gemensamt
ansvariga för beslut i förvaltningsärende, därest icke föredraganden
emot beslutet skriftligen anfört sin avvikande mening. Såsom framginge
av regementsbefälhavarens skrivelse till militieombudsmannen den
29 juni 1921 hade ifrågavarande beslut fattats efter föredragning av regementsintendenten
vid regementet, vilken befattning innehades av kaptenen
vid intendenturkåren Erik Holmquist. Denne, som kontrasignerat såväl
sistnämnda skrivelse som sekundchefens yttrande i ärendet den 23 december
1921, hade i yttrande den 29 november 1922 uppgivit, att han vid föredragning
av ifrågavarande ärende icke haft avvikande mening. Kaptenen
Holmquist vore därför jämte greve Aron Rosen ansvarig för ifrågavarande
beslut.

Med anledning av vad sålunda anförts och då generalmajoren greve von
Rosen och kaptenen Holmquist icke, oaktat tillfälle därtill givits, gottgjort
kronan och enskilda lägerkassan deras ovannämnda utgifter, uppdroge
militieombudsmannen åt vederbörande åklagare att i laga ordning ställa
dem, generalmajoren greve Reinhold Gustaf Edward Moore von Rosen och
kaptenen Erik Gustaf Otto Holmquist under åtal inför behörig domstol för
de tjänstefel, de på sätt ovan anförts begått. Åklagaren borde därvid påstå
ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika bereda
arméförvaltningen och järnvägsstyrelsen tillfälle att å kronans vägnar utföra
ersättningstalan, vilken åklagaren i mån av befogenhet borde understödja.

Efter det åtalsinstruktionen expedierats inkom den 13 december 1922 till
militieombndsmannen meddelande från järnvägsstyrelsen, att kassaförvaltningen
vid Livgardet till häst den 9 och 12 december 1922 till statens
järnvägar inbetalt prisskillnaden mellan vanliga personbiljetter och militärbiljett
för nu ifrågavarande militärpersonals resa Stockholm C—Sollefteå
och åter.

överkrigsfiskalsäm betet ställde generalmajoren greve von Rosen
och regementsintendenten kaptenen Holmquist under åtal inför särskilda
krigsrätten i Stockholm. Krigsrätten meddelade utslag i målet den
21 augusti 1923. I utslaget yttrades följande. I målet vore upplyst att —
sedan vederbörande allmänna åklagare till Sollefteå tingslags häradsrätt
den 6 juni 1921 instämt sju korpraler och en menig av det vid Livgardet till
häst fast anställda manskapet med påstående om ansvar å dem för att de
skulle den 4 mars 1921 å allmän plats i Sollefteå gjort sig skyldiga till
överdådig framfart, resande av livsfarligt vapen, brott mot offentlig myndighet
samt å en av dem därjämte för uppsåtlig misshandel —- nämnda
manskap företagit resan å järnväg från Stockholm till Sollefteå för inställelse
inför häradsrätten förstnämnda dag och återresan till Stockholm
å militärbiljett, som dåvarande sekundchefen för Livgardet till häst, nuvarande
inspektören för kavalleriet, generalmajoren greve Reinhold Gustaf
Edward Moore von Rosen låtit rekvirera; att en underofficer och två av
det fast anställda manskapet vid nämnda regemente, vilka i oktober 1921
på begäran av de tilltalade hörts såsom vittnen i omförmälda mål, färdats
från Stockholm till Sollefteå och åter å militärbiljett, som rekvirerats på
föranstaltande av greve von Rosen i hans egenskap av sekundchef för regementet;
att greve von Rosen uti sin nämnda egenskap på föredragning
av regementsintendenten vid sagda regemente, kaptenen vid intendenturkåren
Erik Gustaf Otto Holmquist, vilken därvid icke anmält avvikande
mening, beslutat, att kostnaderna för berörda resor, uppgående till sammanlagt
614 kronor 90 öre, skulle bestridas av regementets enskilda lägerkassa;
samt att Sollefteå tingslags häradsrätt genom utslag den 10 april 1922, vilket
vunnit laga kraft, dömt en av de tilltalade uti ovanberörda mål dels
för uppsåtlig misshandel villkorligt att undergå fängelse två månader
dels ock för överdådig framfart att höta 50 kronor ävensom fem av de övriga
tilltalade för överdådig framfart att höta var och en 50 kronor. Och
enär upplyst vore, att greve von Rosen i december 1922 till Statens järnvägar
inbetalat prisskillnaden mellan enskild biljett och militärbiljett för
de vid regementet anställda personer, vilka sålunda färdats till och från
Sollefteå, samt anledning till åtal för rekvisitionerna av ifrågavarande
militärhiljetter, enligt vad av målet framginge, ansetts kunna bortfalla,
därest sådan återbetalning skett före anhängiggörandet av förevarande
mål, ty och som vid nu angivna förhållanden det felaktiga förfarande, vartill
greve von Rosen genom berörda rekvisition gjort sig skyldig, icke skä -

ligen borde till ansvar för honom föranleda; alltså och då greve von Kosen
och Holmquist, vilken senare jämte greve von Rosen vore ansvarig för beslutet
att låta med enskilda lägerkassans medel bestrida kostnaderna för
ovannämnda personals vid regementet resor till och från Sollefteå, icke
genom berörda beslut kunde med hänsyn till förhandenvarande omständigheter
anses hava förfarit i strid mot det ändamål, för vilket kassan enligt
gällande föreskrifter avsetts, samt greve von Rosen och Holmquist vid
sådant förhållande icke genom sitt omförmälda förfarande gjort sig skyldiga
till tjänstefel, funne särskilda krigsrätten den i målet mot greve von
Rosen och Holmquist förda talan icke kunna bifallas.1

I skrivelse den 5 september 1923 uppdrog härefter militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet att över utslaget anföra besvär hos krigshovrätten
och därvid yrka bifall till den av åklagaren vid krigsrätten förda
talan. Till utveckling av besvären anmodades överkrigsfiskalsämbetet
anföra följande.

Vad först anginge frågan, huruvida de i målet ifrågakomna utgifter
fått bestridas av enskilda lägerkassan eller ej, hade svarandena invänt,
dels att kassans tillgångar icke vore statsmedel, dels att tjänstefel icke
kunde föreligga, då förvaltningen avsåge enskilda medel, dels att arméfördelningschefen
skulle hava godkänt åtgärden ifråga och dels att denna
i allt fall stått i överensstämmelse med de rörande kassans användning
meddelade föreskrifter.

Beträffande förstnämnda invändning torde det för bedömande av svarandenas
ansvar i denna del av målet vara helt likgiltigt om enskilda lägerkassans
medel vore att anse såsom statsmedel eller tillhörde en huvudsakligen
med statsmedel bildad, med stiftelse närmast jämförlig institution.
Förvaltningen av kassan hade av Kungl. Maj:t genom 1903 års
kungörelse ålagts vederbörande truppförbands förvaltning, regementschef
och regementsintendent, såsom ett deras tjänsteåliggande, därvid jämväl
meddelats närmare föreskrifter om det sätt, varpå nämnde ämbetsmän
hade att fullgöra detta sitt åliggande. Den väsentligaste föreskriften vore

1 Vid överläggning till förestående’ ntslag, som innefattade generallöjtnanten F. Fröliehs
och översten P. A. L. R. Hammarskiölds sammanstämmande mening, yttrade t. f. krigsdomaren
Edv. Ploman och t. f. auditören 15. Meyer beträffande åtalet mot greve von Rosen för åtgärder
att rekvirera i målet ifrågakomma militärbiljetter följande: “Enär det icke ens påståtts, att
någon av de vid regementet anställda personer, vilka på sätt i utslaget nämnts färdats å
militärbiljett till och från Sollefteå, före sin anställning vid Livgardet till bäst varit mantalsskriven
i Sollefteå eller vid tiden för resorna där haft sitt hem, vid vilket förhållande de
icke varit berättigade att för ifrågavarande resor begagna sig av militärbiljett, samt greve
von Rosen förty genom att låta rekvirera ifrågavarande militärbiljetter förfarit i strid mot
bestämmelserna i militärtaxan den 17 februari 1911 och reglementet för militärtransporter
på järnväg den 11 augusti 1911, och greve von Rosen därigenom visat oförstånd i sin tjänst
såsom sekundchef för Livgardet till häst, pröva vi jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
rättvist döma greve von Rosen för oförstånd i tjänsten att undergå arrest utan bevakning i
två dagar“.

härvid uppenbarligen den, som angåve de fall, dä kassans tillgångar finge
disponeras, d. v. s. föreskriften att kassan skulle användas för att bereda
nytta och trevnad för manskapet. Därest denna bestämmelse åsidosattes
och kassan av regementschefen och regementsintendenten användes för
annat än sålunda angivet ändamål, torde de utan tvivel därigenom hava
gjort sig skyldiga till tjänstefel i sina nämnda egenskaper.

Liksom eljest då tjänstefel begåtts, torde den omständigheten, att överordnad
myndighet eller den myndighet, på vilken det enligt gällande föreskrifter
närmast ankomme att övervaka att underordnad myndighet rätt
fullgjorde sina tjänsteplikter, icke funnit anledning att mot ifrågakommen
tjänsteåtgärd framställa anmärkning, ej vara av beskaffenhet att betaga
åtgärden ifråga dess karaktär av tjänstefel, där omständigheterna i
övrigt gåve den sådan karaktär. Då därför i förevarande fall arméfördelningschefen,
som haft att granska regementschefens förvaltning av en
skilda lägerkassan, för sin del icke framställt anmärkning mot det sätt,
varpå regementsförvaltningen vid Livgardet till häst använt lägerkassans
medel, torde detta på intet vis kunna inverka på bedömande av frågan,
huruvida regementschefens och regementsintendentens åtgörande i nämnda
hänseende kunde läggas dem till last såsom tjänstefel eller icke.

Det torde däremot i detta sammanhang höra framhållas, att det rätteligen
bort ankomma på arméfördelningschefen, därest militieombudsmannens
uppfattning om lägerkassans användande i förevarande fall vore
riktig, att framställa anmärkning mot den vidtagna åtgärden, och att följaktligen
arméfördelningschefen, då han underlåtit detta, därigenom själv
skulle hava gjort sig skyldig till tjänstefel. Vid sådant förhållande torde
det av arméfördelningschefen gjorda uttalandet i målet sakna värde till
ledning för bedömandet av den påtalade åtgärdens riktighet.

På sätt förut i målet påståtts, syntes det militieombudsmannen uppenbart,
att den användning av enskilda lägerkassan, som i förevarande fall
förekommit, stode i strid med det ändamål, vartill kassan enligt gällande
bestämmelser kunnat få användas. Enskilda lägerkassornas tillgångar
utgjordes visserligen i undantagsfall och till eu ringa del av frivilliga
sammanskott från officerskåren eller andra rent enskilda bidrag, vilka
emellertid tillförts kassan i ändamål att möjliggöra marketenterirörelse,
hållandet av föreläsningar, anordnandet av festligheter o. s. v., allt till
nytta eller trevnad för manskapet i gemen vid truppförbandet. Till ojämförligt
största delen utgjordes emellertid lägerkassornas tillgångar av
nettovinsten från marketenterirörelsen och inkomsten av försålt matavfall.
Den förra tillgången vore grundad på en rörelse, som bedreves i kronans
lokaler, vilka för ändamålet kostnadsfritt tillhandahölles, och under ledning
av regementschefen och regementsintendenten, som fått sig denna
ledning anförtrodd som tjänsteuppdrag; och den nettovinst, som tillfördes
enskilda lägerkassan från marketenterirörelsen, utgjordes av överbetalning,
som manskapet i dess helhet fått erlägga för i marketenteriet be -

komna varor. Den senare tillgången härflöte av besparingar, som uppstode
vid manskapets utspisning. Frånsett därför att det torde ligga i sakens
natur, att en kassa, som av Kungl. Maj:t anlörtrotts chefen för ett
truppförband att användas till manskapets nytta och trevnad, vore avsedd
icke att bereda särskilda individer inom truppförbandet extra förmåner
utan att bereda manskapet i gemen vid truppförbandet nytta eller trevnad,
framginge denna begränsning av kassans användning otvetydigt därav,
att dess väsentligaste tillgångar härflöte från bidrag eller besparingar,
som manskapet i dess helhet lämnat, eller, i de ovan angivna undantagsfallen,
av medel, som tillskjutits för truppförbandets gemensamma räkning.

Vid bedömande av frågan, huruvida ändamålet med viss utgift vore att
hänföra till manskapets gemensamma nytta eller trevnad, syntes det avgörande
böra vara, huruvida en var av manskapet ägde lika rätt att
komma i åtnjutande av den ifrågakomna förmånen eller icke. Föredrag,
gemensamma fester, dagrummens prydande och dylikt vore exempel på de
vanligast förekommande ändamålen med utgifter för de enskilda lägerkassorna.
Något hinder att, därest medlen därtill försloge, anordna fri
tandvård för manskapet, extra förmåner för sjuka eller dylikt, eller att
bereda tillfälle till idrott eller uppmuntra tävlan o. s. v., torde ej heller
följa av den angivna bestämningen av enskilda lägerkassornas ändamål,
så länge den ifrågakommande förmånen gåves efter regler, som tillgodosåge
manskapet lika.

Ytterligare eu begränsning torde emellertid sakens natur föranleda.
Den nytta eller trevnad, som bereddes manskapet, skulle uppenbarligen stå
i samband med personalens egenskap av att tillhöra och tjänstgöra vid
truppförbandet. Det vore följaktligen i och för tjänsten vid truppförbandet
och vistelsen därstädes, men icke för personalen i dess egenskap av
samhällsmedborgare, som nytta och trevnad med kassans medel skulle beredas.

Från ingendera av de ovan angivna synpunkterna torde den användning
av enskild lägerkassas medel, varom här vore fråga, kunna försvaras.
Manskapet i gemen torde icke kunna antagas komma att begå något brott.
En var av dem torde äga rätt att fordra att man utginge ifrån, att han i
det hänseendet vore oförvitlig, och det kunde följaktligen aldrig komma
att anses såsom till manskapets gemensamma nytta att de, som gjorde sig
skyldiga till brottslig handling, bereddes förmåner ur den för manskapet
gemensamma kassan. I varje fall vore det uppenbart, att manskapet vid
sin tjänstgöring vid truppförbandet icke droge nytta eller trevnad därav
att den, som begått brott — vilket i förevarande fall icke ens varit att hänföra
till brott i tjänsten — bereddes särskilda förmåner utöver dem, som
fillkomme brottslingar i allmänhet.

Skulle den av svarandena hävdade uppfattningen vara riktig, så skulle
de enskilda lägerkassorna med samma skäl kunna användas för att betala

skadestånd eller böter, som blivit någon av manskapet ålagda, och med de
av svarandena till stöd för deras uppfattning bland andra åberopade skäl
skulle till stöd för en dylik åtgärd kunna av regementschefen åberopas, att
han för sin del med hänsyn till omständigheterna i målet ansåge böterna
resp. skadeståndet orättfärdigt betungande för den dömde.

Riktigheten av de synpunkter, som här ovan framhållits, torde bekräftas
av den av överkrigsfiskalsämbetet i målet förebragta historiska utredning.
Den bekräftades emellertid jämväl av den erfarenhet militieombudsmannen
vunnit under de av militieombudsmannen under fem år företagna
tjänsteresor, vid vilka militieombudsmannen ägnat förvaltningen
av enskilda lägerkassorna särskild uppmärksamhet, utan att därvid hava
annat än vid enstaka tillfällen, då rättelse omedelbart vidtagits, iakttagit
en användning av enskilda lägerkassorna, som stode i strid med nämnda
synpunkter. Svarandena hade sålunda enligt militieombudsmannens förmenande
i förevarande fall handlat i strid icke blott med gällande bestämmelser
utan ock med den gängse tillämpningen av dessa. I motsats till
svarandena kunde militieombudsmannen därför icke finna någon som
helst fara föreligga för att de enskilda lägerkassornas ändamål skulle
komma att förfelas, därest icke vederbörande regementschef skulle äga befogenhet
att använda lägerkassorna för vad ändamål han ville eller för
ändamål av nu ifrågavarande slag.

Vad härefter anginge frågan om rekvisition av militär biljett torde höra
framhållas, att, sedan militieombudsmannen under våren 1922 berett generalmajoren
von Rosen tillfälle att återbära ej mindre till enskilda lägerkassan
vad den utgivit än även till järnvägsstyrelsen prisskillnaden mellan
militär och vanlig biljett, generalmajoren avsevärd tid därefter, i sin
skrivelse av den 6 juni 1922 meddelat, att han skulle hava för avsikt att
återbära sistnämnda belopp, men att generalmajoren, som varken då eller
sedermera under rättegångens lopp medgivit, att han genom rekvisitionen
ifråga förfarit felaktigt, och gjort gällande, att han icke vore skyldig återbära
beloppet förrän järnvägsstyrelsen framställt krav därå, först i december
månad 1922, sedan militieombudsmannen förgäves under nära sex
månader avvaktat inbetalningen ifråga, och först sedan till generalmajorens
kännedom kommit, att militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
uppdragit att ställa honom under åtal såsom för tjänstefel för åtgärden
ifråga, inbetalat beloppet. Vid nu anförda förhållanden hade mili
tieombudsmannen ansett sig sakna anledning att låta vid betalningen
bero och kunde ej finna det slut vartill krigsrätten genom sitt utslag i
denna del kommit på det av krigsrätten åberopade skäl lagligen grundat.

De besvär, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anfört,
äro ännu på krigshovrättens prövning beroende.

10. Misshandel av underlydande.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde predikanten

C. E. Rosén i Skövde i huvudsak följande.

En rekryt, nr 42 Jonson, vid Svea livgardes 12. kompani hade enligt uppgift
blivit upprepade gånger misshandlad av en korpral Jonasson vid
samma kompani. Sålunda hade Jonasson upprepade gånger slagit Jonsson
i ansiktet så att blodvite uppstått. Då rekryten Jonsson anmält detta
förhållande för kompanichefen, skulle denne hava svarat: »En örfil tål

ni väl». Senast hade korpralen Jonasson tilldelat Jonsson ett slag med
gevärskolven å knäet, så att han under åtta dagars tid måst vårdas på
regementets sjukavdelning. Vid rekrytens anmälan för kompanichefen
angående slaget på knäet skulle kaptenen hava förklarat, »att det väl inte
var så farligt». Det hade dock varit så pass farligt, att Jonsson måste intaga
sjuksängen över en veckas tid. Kompaniadjutanten vid 12. kompaniet
hade förbjudit rekryten Jonsson att gå och »tala om sådana här förhållanden
ute på stan». För Roséns sagesman hade rekryten sagt, att han
på inga villkor ville medgiva, att saken beivrades, detta naturligtvis av
fruktan för repressalier. Då denna anmälan således icke utginge från
Jonsson själv, kunde den måhända icke föranleda någon militieombudsmannens
åtgärd. Rosén hade dock velat göra vad han kunnat för att rekryten
i fråga om möjligt måtte vinna skydd. Rosén ansåge rekrytens
och sagesmannens, som hette Joel Joelins, sanningsenlighet höjd över varje
tvivel.

I skrivelse den 5 februari 1928 anmodade militieombudsmannen sekund
chefen för Svea livgarde att, efter vid förhör verkställd utredning i ärendet,
så snart ske kunde till militieombudsmannen inkomma med yttrande i
anledning av Roséns klagoskrift.

I skrivelse den 10 februari 1923 meddelade sekundchefen, översten E.
Silfverswärd, att han efter vid förhör verkställd utredning i ärendet
hänskjutit målet till regementskrigsrätten vid Svea livgarde.

På det åtal, som krigsfiskalen J. G. Johnsson med anledning härav anställde
mot korpralen Jonasson, meddelade regementskrigsrätten utslag
den 13 mars 1923. I utslaget yttrades följande. Enär tilltalade korpralen
Jonasson icke, mot sitt nekande, blivit i målet lagligen övertygad att hava
vid tillfällen under sistlidne januari, då han varit sysselsatt med att i
tjänsten undervisa volontären vid samma kompani nr 42 Folke Ferdinand
Jonsson, tilldelat denne örfilar eller eljest förgripit sig å Jonsson på sådant
sätt, att Jonasson kunde anses hava gjort våld eller annan misshandel
å Jonsson, men Jonasson erkänt, att han vid dylika tillfällen under
berörda tid för att rätta på Jonssons hållning av huvudet fattat honom
vid örat och med avigsidan av handen vidrört Jonssons kind, samt dess -

utom finge anses upplyst, att, då Jonasson den IT sistlidne januari övat
Jonsson i skjutställningar ock denne på kommandot: »på knä färdiga till
eld», fallit ner på sitt högra knä, Jonasson med anledning därav, att Jonsson
trots upprepade tillsägelser icke fört ut sitt vänstra knä så långt åt
vänster som det reglementsenligt korde hållas, i syfte att i sådant avseende
rätta Jonsson, fört sitt gevär mot Jonssons vänstra knä och med gevärskolven
tryckt detsamma åt sidan med påföljd, att Jonsson därigenom
ådragit sig eu utgjutning i knäet, alltså hleve åklagarens i målet förda talan
om ansvar å Jonasson för misshandel å underordnad krigsman i och
för hans tjänst av krigsrätten ogillat, men prövade krigsrätten, i förmågo
av 130 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Jonasson för vårdslöshet
och oförsiktighet i fullgörande av tjänsteplikter att undergå 10 dagars
vaktarrest1.

Över krigsrättens utslag anförde krigsfiskalen Johnsson, efter anmodan
av militieombudsmannen, besvär. På dessa besvär meddelade krigsliovrätten
utslag den 28 maj 1923. I utslaget yttrades följande. Enär i målet
vore ådagalagt, dels att Jonasson vid tillfällen under tiden den 2—den
17 januari 1923, då han haft övning med Jonsson, med handen slagit till
Jonsson å kinden samt fattat honom i örat, dels ock att Jonasson berörda
den 17 januari likaledes under pågående övning med gevärskolven tilldelat
Jonsson en stöt å vänstra knäet, med den påföljd att i detsamma uppstått
en utgjutning, för vilken Jonsson varit sjukskriven under tillhopa 8 dagar,
förty och då Jonasson härigenom gjort sig skyldig till misshandel å underordnad
krigsman i dennes tjänst, prövade krigsliovrätten lagligt att,
med ändring av krigsrättens utslag, jämlikt 90 § strafflagen för krigsmak 1

Från förestående utslag, som innefattade krigsdomaren Afzelius’, kaptenen Thams och
fanjunkaren Lindhs sammanstämmande mening, var auditören Grape av skiljaktig mening
och yttrade:

“Enär genom vad korpralen vid Svea livgarde n:r 22/12 Gustaf Emanuel Jonasson erkänt
och för övrigt i målet förekommit är utrett, att Jonasson onsdagen den 17 sistlidne januari
å regementets kaserngård med volontären vid regementet n:r 42/12 Folke Ferdinand Jonsson
haft enskild utbildning i helomvändningar, gevärsföring och intagande av olika färdigställningar
för skjutning, att Jonasson, då Jonsson på dennes order vid tillfället intagit knästående
färdigställning, med kolven å sitt gevär för att rätta denna ställning, som av Jonsson
icke, trots upprepade tillsägelser och instruktioner, intagits pa föreskrivet sätt, tillde åt Jons
son ett slag, som träffat denne å vänstra knäet och förorsakat Jonsson utgjutning i knäeti
anledning varav denne påföljande dag fått inläggas å regementets sjukavdelning under fyra
dagar och varit sjukskriven i kompaniet under ytterligare fyra dagar, samt Jonasson vid ett
eller annat tillfälle under sistlidne januari vid övningar med Jonsson tagit denne i örat och
slagit till honom å kinden med avigsidan av handen, alltså och med hänsyn till i målet
föreliggande synnerligen mildrande omständigheter, prövar jag, jämlikt 90 § strafflagen för
krigsmakten, rättvist döma Jonasson för våld å underordnad krigsman i dennes tjänst att
undergå disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar."

ten samt 4 kap. 3 § allmänna strafflagen döma Jonasson för vad sålunda
läge honom till last att hållas i fängelse en månad1.

Över krigsliovrättens utslag anförde Jonasson underdåniga besvär.

På dessa besvär har Kungl. Maj:t den 13 september 1923 meddelat utslag.
1 utslaget yttrades följande. Enär omständigheterna i målet finge anses
synnerligen mildrande, prövade Kungl. Maj:t skäligt på det sätt ändra
krigsliovrättens utslag att det straff, vartill Jonasson för ifrågavarande
misshandel gjort sig förfallen, bestämdes till allenast disciplinstraff av
vaktarrest i femton dagar2.

11. Överårig- artillerifurir antag-en till volontär vid infanteriregemente.
Vederbörligt läkarintyg ej infordrat.

Obehörig befordran.

I eu den 11 december 1922 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde förre furiren vid Norra skånska infanteriregementet Albert
Persson bl. a. följande.

Den 1 november 1921 hade regementschefen vid Norra skånska infanteriregementet
till volontär antagit en f. d. furir vid Wendes artilleriregemente
vid namn Hansson. Vid antagandet hade Hansson varit 31 år, således
för gammal att antagas till volontär vid infanteriet. Han hade dessutom
antagits utan läkarintyg och om läkarundersökning hade verkställts
hade Hansson troligen ej kunnat bliva antagen på grund av dålig hörsel.
Hansson hade samma dag han antogs befordrats till furir av 2. klass, trots
att han ej genomgått föreskriven utbildning för befordran till furir vid infanteriet.
Den 1 november 1922 hade regementschefen befordrat Hansson
till furir av 1. klass, fast Hansson ännu ej genomgått någon utbildning
vid infanteriet. Något skäl för detta befordringssystem syntes ej föreligga,
enär det vid regementet funnes furirer med 7 och 8 års ostraffad
tjänstetid och dessutom med godkända betyg från infanteriets underofficersskola.
Klaganden hade på grund av berörda förhållande sett sig föranlåten
att begära avsked. Som det syntes klaganden, att regementschefen
handlat egenmäktigt och i strid mot gällande reglementen och författningar,
anhölle klaganden om militieombudsmannens ingripande.

Med anledning härav infordrade militieombudsmannen yttrande frän
chefen för regementet översten friherre Robert Olof Marks von Wiirtemberg.

1 Från krigsliovrättens beslut, som omfattades av hovrättsrådet N. G. J. Lagerbielke,
kommendören Arthur Ekström och e. o. assessorn K. J. von Essen, voro översten friherre
Fock och t. f. krigshovrättsrådet Wikström i så måtto av skiljaktig mening, att de förklarade
sig med hänsyn till i målet förekommande synnerligen mildrande omständigheter bestämma
det straff, vartill Jonasson för ifrågavarande misshandelsbrott gjort sig förfallen, till allenast
disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar.

2I målets avgörande av högsta domstolen deltogo justitieråden Petrén, Gullstrand.
Christiansson, friherre Leijonhufvud, Appelberg, generallöjtnanten Fallenius och konteramiralen
greve Wachtmeister. Justitieråden Gullstrand och friherre Leijonhufvud voro skiljaktiga och
funno ej skäl att gorå ändring i krigsliovrättens utslag.

I avgivet yttrande anförde översten friherre Marks von Wiirtemberg
följande.

Av gammalt hade infanteriet haft svårighet att bland sina underbefäl
äga tillgång på någon, som hade erforderliga kunskaper för att öva uppsikt
över stalltjänsten och handleda de värnpliktiga, som skulle utbildas i
denna tjänstegren. Genom särskild generalorder hade därför medgivits, att
underbefäl ur beridet truppförband finge beordras till infanteritruppförband
för berörda tjänst. Vid regementet hade, ända till dess furiren Hanssom
hösten 1921 anställdes vid regementet, för tjänstgöringen ifråga undan
för undan varit beordrad ett underbefäl ur beridet truppförband. Den senast
beordrade både just varit furiren Hansson, beordrad ur Wendes artil
leriregemente tiden 1/11 1920—31/10 1921. Ett önskemål hade varit, såväl
från regementets som från specialvapnens sida, att kommendering av detta
slag skulle kunna upphöra, och regementet genom egen personal bestrida
även denna tjänst. Emellertid mötte det stor svårighet att bland infanteriets
underbefäl, vilkas huvudsakliga utbildning och tjänstgöring läge på
andra områden, finna någon, som hade den läggning, den insikt rörande
stalltjänst samt den rutin rörande hästvård in. in., som härför erfordrades.
Tillgången på underbefäl samt tjänstgöringsförhållandena vid regementet
både ej medgivit att inom regementets underbefälskår uppfostra någon,
som lämpade sig för uppgiften ifråga. Härav hade uppstått tanken att
genom anställning av ett underbefäl, som förut tillhört beridet truppförband,
tillgodose detta behov. Valet hade därvid fallit på Hansson, som under
sin årslånga kommendering vid regementet just i den befattning, varom
det vore fråga, visat för denna befattning enastående lämplighet, jämte
framstående militära egenskaper i övrigt. Hansson både antagits på dåvarande
stallofficerens särskilda framställning, grundad på Hanssons
tjänstgöring i regementets stall och hans synnerligen väl vitsordade
tjänstgöring vid Wendes artilleriregemente. Furiren Hansson vore vid
anställningen redan gammal furir vid artilleriet, och det vore självfallet,
att han icke kunde eller borde erbjudas lägre beställning vid regementet
än furirs.

Så mycket mer kunde sådan beställning erbjudas honom, som vid den tiden,
till följd av ringa rekrytering, furirgraden icke kunde fyllas genom
befordran inom regementet, utan för detta ändamål varit nödvändigt att
åter anställa ett flertal tidigare ur tjänst avgångna, till furiranställning
kompetenta f. d. stamanställda. Efter ett års tjänst vid regementet, varunder
Hansson genom sällsport skickligt och samvetsgrant fullgörande av
sin viktiga tjänst såsom befälhavare i regementets med omkring 30 hästar
besatta stall, till fullo försvarat det förtroende, som hans anställning vid
regementet innebure, hade översten ansett honom förtjänt av befordran till
furir av 1. klass. Efter den placering, Hansson vid första anställningen
fått med hänsyntagande till hans levnads- och tjänsteålder under anställningen
vid Wendes artilleriregemente, hade han varit i tur härtill, och

Hanssons i tjänsten ådagalagda duglighet talade också för att han vore
förtjänt av uppflyttning till furir av 1. klass. Intet underbefäl vid regementet
hade ur ekonomisk synpunkt så ansvarsfull befattning som just
stallfuriren. Oförstånd med hästarnas skötsel eller olämplig vård kunde
lätt orsaka stora skador. Det borde därför för regementet vara av allra
största betydelse att bland sina underbefäl äga en för denna befattning
fullt kvalificerad person, och den, som fyllde denna plats, måste anses väl
förtjänt att i sin tur befordras till den högsta underbefälsställningen i
manskapsgraden. Med det anförda ansåge översten ådagalagt, att sakligt
starka skäl talat för Hanssons anställande och befordran samt att därigenom
regementets tjänstbarhet blivit på bästa sätt tillgodosedd. Klaganden
gjorde gällande, att furiren Hansson, som vid anställningen varit 31 år’
varit för gammal att antagas till volontär vid infanteriet. Enligt de allmänna
bestämmelserna för volontäranställning kunde förut anställd vinna
återinträde i tjänst allenast intill utgången av det år, under vilket
han fyllde 26 år (kungl. kungörelsen den 24 mars 1916, p. 7). Beträffande
volontäranställning under år 1921 förefunnos emellertid flera undantagsbestämmelser.
Genom kungl. brev den 31 december 1920 medgåves under
vissa villkor anställning, oberoende av de allmänna åldersbestämmelserna.
av dem som vore födda under något av åren 1891—1904. Furiren Hansson
vore emellertid född 1890. Genom kungl. brev den 10 juni 1821 och generalorder
den 23 juni 1921, nr 926, hade medgivits att vid infanteriet finge utan
hinder av gällande åldersbestämmelser för tjänstgöring såsom underbefäl
eller instruktör antagas bl. a. f. d. fast anställd vapenför värnpliktig, tilldelad
infanteriet och tillhörande klass A. Det vore på grund av denna bestämmelse
översten antagit furiren Hansson. Översten hade dock därvid
förbisett, att enligt generalordern den anställde skulle tillhöra infanteriet.
Översten medgåve att härutinnan, formellt sett, ett fel blivit begånget.
Sakligt sett förringades dock detta fel därigenom, att furiren Hansson
genom ett års föregående tjänstgöring vid infanteriet vunnit erforderlig
kännedom om vad han behövde känna av infanteritjänsten, samt än mer
därigenom, att för den tjänst för vilken Hansson uteslutande avsåges.
stalltjänsten, infanteristisk utbildning ej vore av någon som helst betydelse.
Klaganden hade vidare anfört, att Hansson antagits utan läkarintyg,
och att, om läkarundersökning hade verkställts, han troligen ej kunnat
bliva antagen på grund av dålig hörsel. Det vore sant, att Hansson
antagits utan läkarundersökning. Sådan brukade vid regementet ej heller
företagas med rekapitulant. Hanssons anställning vid regementet, som
utgjorde en direkt fortsättning på hans anställning vid Wendes artilleriregemente
(med kommendering vid Norra skånska infanteriregementet)
hade samma karaktär som rekapitulation, varför läkarundersökning hade
synts översten obehövlig. Hansson hade under sin årslånga tjänstgöring
vid regementet, varunder han deltagit i all på honom fallande tjänst, däribland
fälttjänstövningar, tillräckligt ådagalagt att han vore fullt fältdug

lig. Klaganden hade anföri, att Hansson vid anställningen förordnats till
furir av 2. klass, trots att han icke genomgått de skolor, tjänstgöringsreglementet
för armén föreskreve för befordran till furir vid infanteriet.
Tjänstgöringsreglementet föreskreve (§ 63:2) som villkor för befordran till
furir furirsexamen, väl att märka utan att fastslå, att det skulle vara vid
eget truppslag. Furiren Hansson, som avlagt artilleriets underofficersexamen
(1914) innehade alltså föreskriven formell kompetens. Den sakliga
kompetensen innehade han i hög grad, om hänsyn toges till att han
avsåges för eu speciell tjänstgöring, där icke den infanteristiska utbildningen,
men däremot den under tjänstgöringen vid artilleriet förvärvade kompetensen
i fråga om stalltjänst vore av betydelse. Klaganden hade anmärkt
att Hansson förordnats till furir av 1. klass =fast han ej genomgått
någon utbildning vid infanteriet». Fordringarna för befordran till furir
av 1. klass vore angivna i tjänstgöringsreglementet § 64:2. Det framginge
härav, att invändningen mot Hanssons befordran saknade stöd i tjänstgöringsreglementet.
Det framginge tillika indirekt, genom den fordran
på examen i vederbörande truppslags reglementen och instruktioner, som
tjänstgöringsreglementet uppställde för anställning såsom furir av
1. klass vid intendenturtrupperna av den, som avlagt furirsexamen
vid annat truppslag, att Aud övriga truppslag motsvarande
fordran ej gällde. A a- det anförda syntes det översten framgå.
att furiren Hanssons anställning vid regementet varit påkallad
av förhållandena samt att genom densamma regementets tjänstbarhet
och bästa blivit befrämjade, att åtgärden stått i ÖATerensstämmelse
med gällande bestämmelsers andemening och jämväl varit formellt grundad,
dock att på en punkt ett förbiseende ägt rum, att i varje fall icke klaganden
och icke heller någon annan blivit genom furiren Hanssons anställning
tillbakasatt, enär vid tidpunkten för Hanssons anställning brist på
till furirsbefordran kompetenta rådde And regementet, enär klaganden då
redan vore furir aAr 2. klass, samt enär klaganden i varje fall icke skulle
ifrågakommit till furir av 1. klass, emedan han icke motsArarade de fordringar,
översten uppställde för befordran till denna grad. På grund aA- det
anförda hemställde översten, att klagandens skrHelse icke måtte föranleda
någon åtgärd.

Sedan militieombudsmannen härefter anhållit, att inspektören för infanteriet
måtte avghTa utlåtande i ärendet, anförde denne i skrHelse den
15 januari 1923 följande.

För att tillgodose infanteriregementenas behoAT aA" i stalltjänst och hästvård
utbildad personal anordnades årligen utbildningskurser i ridning,
körning och hästkännedom m. m. dels för officerare dels för underofficerare
och furirer ur infanteriets regementen. Med hänsyn härtill syntes
det för chefen för Norra skånska infanteriregementet hava funnits möjlighet
att grva lämplig furir den utbildning, som erfordrades för en stallPurir.
Om vid regementet trots detta till stallfurir lämpligt underbefäl icke

varit att finna, hade arméfördelningschefen jämlikt generalorder nr 1754/
1916 bemyndigande »att till tjänstgöring vid underlydande infanteriregementen
under tiden för flertalet värnpliktigas vid infanteriet första tjänstgöring
och, därest så anses behövligt, jämväl under andra tider av utbildningsåret
beordra ett fast anställt underbefäl eller fast anställd lämplig
menig (oberiden, ej indelt) ur beridet truppförband för att biträda vid utbildning
av värnpliktiga hästskötare». Chefen för Norra skånska infanteriregementet
hade anfört att det varit ett önskemål, att kommendering
av nyss nämnt slag skulle komma att upphöra. Förutsättningen härför
syntes i så fall hava bort vara, att vid Norra skånska infanteriregementet
utbildats lämpligt underbefäl att öva uppsikt över stalltjänsten och handleda
de värnpliktiga hästskötarnas utbildning. Med hänsyn till vården
av den dyrbara och ömtåliga hästmaterielen syntes det vara nödvändigt,
att uppsikten över stallet vore anförtrodd åt fullt lämplig och sakkunnig
personal. Ur denna synpunkt kunde chefens för Norra skånska infanteriregementet
åtgärd att anställa en f. d. furir av artilleriet möjligen vara
sakligt ursäktlig, även om det icke syntes uteslutet, att en lämplig stallfurir
på annat sätt skulle kunnat erhållas. Chefen för Norra skånska infanteriregementet
sade sig i tjänstgöringsreglementet för armén § 63:2
finna stöd för att Hansson förordnats till furir av 2. klass vid Norra
skånska infanteriregementet efter att vid artilleriet hava avlagt underofficersexamen,
men utan att vid infanteriet hava genomgått furirsutbildning.
En sådan tolkning av tjänstgöringsreglementets föreskrifter syntes icke
vara riktig och skulle, om den godkändes, kunna komma att leda till högst
betänkliga konsekvenser. Måste det sålunda enligt inspektörens för infanteriet
mening fordras, att den, som vid infanteriet förordnades till furir av 2.
klass, skulle vid infanteriet hava genomgått furirsutbildning, så följde
härav även, att sådan utbildning vore förutsättningen för förordnande till
furir av 1. klass. Beträffande furiren Hanssons ålder vid den tidpunkt, då
han antogs till volontär vid Norra skånska infanteriregementet, framginge
det av chefens för Norra skånska infanteriregementet utredning, att härvid
ett formellt fel blivit begånget, i det att Hansson, som vore född 1890 och
vid anställandet varit f. d. fast anställd vapenför värnpliktig, tilldelad ar
tilleriet, för att kunna anställas på grund av föreskrifterna i kungl. brevet
den 31 december 1920 skulle hava varit född »något av åren 1891—1904»,
samt för att kunna anställas på grund av föreskrifterna i kungl. brevet den
10 juni 1921 och generalorder nr 926/1921 skulle hava varit »f. d. fast anställd
vapenför värnpliktig, tilldelad infanteriet och tillhörande klassen A».
Genom kungl. kungörelse den 24 mars 1916 (Sv. förf. sand. nr 146) angående
antagande och avskedande av volontär (fast anställt manskap) vid
armén föreskreves, att den, som önskade anställning som volontär, skulle
»i avseende å kroppsbeskaffenhet, enligt vederbörande läkares vid truppförbandet
intyg, uppfylla de fordringar, som äro eller varda särskilt stadgade».
Härav syntes framgå, att Hansson borde hava undergått under -

sökning av läkare vid Norra skånska infanteriregementet före anställandet.
Med hänsyn till att Hansson vid tiden närmast före anställandet varit
fast anställd vid annat truppförband, syntes det dock i detta särskilda
fall vara av mindre betydelse, att den föreskrivna läkarundersökningen
underlåtits.

* #

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 26 februari 1923 förordnade
militieombudsmannen om åtal mot översten friherre Marks von Wiirtemberg.
I särskild instruktion för åtalets utförande anförde militieombudsmannen
följande.

I kungl. kungörelsen den 24 mars 1916 (nr 146) ang. antagande och
avskedande av volontär (fast anställt manskap) vid armén, med undantag
av musikvolontär, stadgades beträffande volontär antagande bl. a. i
punkt 1, att volontär vid regemente eller kår vid armén skulle antagas av
regements-(kår-)chefen, i punkt 2, att den, som önskade anställning såsom
volontär, därtill finge antagas fr. o. m. det år, under vilket han fyllde 18
år t. o. m. det, under vilket han fyllde 25 år, i punkt 2 a), att volontär
skulle, för att kunna antagas, i avseende å kroppsbeskaffenbet, enligt vederbörande
läkares vid truppförbandet intyg uppfylla de fordringar, som
vore eller kunde bliva särskilt stadgade, samt i punkt 7, att den, som avgått
från volontäranställning, finge, därest han uppfyllde vissa antydda
fordringar med avseende å kroppsbeskaffenheten, sedermera intill utgången
av det år, under vilket han fyllde 26 år, åter antagas till volontär
för en tid av minst ett år.

Rerörda åldersbestämmelser för antagande till volontär både sedermera,
såvitt avsåge år 1921, ändrats genom Kungl. Maj:ts särskilda beslut dels
den 31 december 1920, vari medgivits, att regements- eller kårchef för visst
fall finge till volontär (ej musikvolontär) antaga den, som vore född under
något av åren 1891—1904, och dels den 10 juni 1921 (generalorder 926), enligt
vilket till fast anställt manskap vid infanteriet (dock icke såsom musikvolontär)
finge för anställning i beställning enligt gällande stater antagas
viss f. d. fast anställd eller värnpliktig för tjänstgöring såsom underbefäl
eller instruktör, nämligen bl. a. vapenför värnpliktig, tilldelad infanteriet
och tillhörande klass A.

Av de sålunda återgivna bestämmelserna rörande antagandet av volontär,
vilka i fråga om f. d. volontär^ återinträde i tjänst motsvarades av bestämmelserna
i § 60 mom. 1 tjänstgöringsreglementet för armén, torde
framgå, att Hansson, som vore född år 1890 och vid anställandet varit f. d.
fast anställd vapenför värnpliktig tilldelad artilleriet, författningsenligt
icke kunnat ånyo anställas såsom volontär vid infanteriet. Översten friherre
Marks von Wurtemberg hade sålunda förfarit felaktigt, då han det
oaktat anställt Hansson vid regementet. Vad översten anfört därom, att
Hanssons anställande skulle av sakliga skäl varit väl motiverat, syntes

härvid icke kunna tjäna som ursäkt, då hinder icke torde mött för erhållande,
på sätt inspektören vid infanteriet anfört, av den för det uppgivna
ändamålet erforderliga arbetskraften antingen genom att giva furir vid
regementet utbildning i hithörande ämnen eller genom hänvändelse till
arméfördelningschefen. Dessutom syntes översten i varje fall kunnat hos
Kungl. Maj:t ansöka om tillstånd till Hanssons anställande utan hinder
av därför gällande bestämmelser, därvid det tillkommit Kungl. Maj:t att
pröva betydelsen av de av översten åberopade särskilda skälen.

Av de nämnda bestämmelserna torde vidare framgå, att vid anställandet
ånyo av f. d. volontär, i fråga om kroppsbeskaffenhet måste gälla enahanda
villkor som vid det första anställandet och att det följaktligen även
för dylik ny anställning fordrades, att volontären enligt vederbörande läkares
vid truppförbandet intyg uppfyllde de fordringar i avseende å
kroppsbeskaffenhet, som vore eller kunde bliva särskilt stadgade. Hansson
hade sålunda icke bort, på sätt som skett, anställas utan föregående
läkarundersökning. Vad översten anfört därom, att Hanssons anställning
vid regementet hade samma karaktär som rekapitulation och att läkarundersökning
icke plägade vid regementet företagas med rekapitulanter,
torde så mycket mindre förtjäna avseende, som jämväl i fråga
om sådant förnyande av förut träffat tjänsteavtal uttryckligen föreskrivits,
att ovannämnda fordringar med avseende å kroppsbeskaffenhet
skulle av volontären fyllas (punkt 6 i ovannämnda kungörelse).
Då volontären otvivelaktigt kunde, sedan han första gången anställdes,
hava ådragit sig sjukdom, som endast vid läkarundersökning
skulle kunna konstateras, torde vara uppenbart, att uppfyllandet av
villkoret rörande kroppsbeskaffenheten även i nu förevarande fall måste
genom sådan undersökning styrkas. Då här ej varit fråga om dylik rekapitulation,
utan Hansson förut haft anställning vid annat truppförband,
torde emellertid i varje fall översten hava förfarit felaktigt, då han anställt
Hansson utan läkarintyg rörande dennes kroppsbeskaffenhet.

Vidkommande härefter överstens åtgärder att vid Hanssons anställande
tilldela honom furirs grad och sedermera befordra honom till furir av 1.
klassen, stode desamma, på sätt jämväl inspektören för infanteriet anfört,
i strid med gällande föreskrifter. Översten hade härutinnan bl. a. anfört
att enligt tjänstgöringsreglementet § 63:2 föreskreves furirsexamen
såsom villkor för befordran till furir, därvid dock icke fastslagits,
att denna examen skulle hava avlagts vid eget truppslag. Såsom
stöd för Hanssons förordnande till furir av 1. klassen hade översten
åberopat tjänstgöringsreglementet § 64:2 och därvid framhållit, att
fordringarna för befordran till furir av 1. klassen funnes angivna
i nämnda paragraf. Av samma stadgande framginge, enligt överstens
mening, dels att invändningen mot Hanssons befordran saknade stöd i
tjänstgöringsreglementet, dels ock indirekt, genom den fordran på examen

i vederbörande truppslags reglementen och instruktioner, som tjänstgöringsreglementet
uppställde för anställning såsom furir av 1. klassen vid
intendentur trupperna av den, som avlagt furirsexamen vid annat truppslag,
att vid övriga truppslag motsvarande fordran ej gällde.

I förevarande hänseenden vore följande i tjänstgöringsreglementet för
armén meddelade föreskrifter gällande.

»§ 60. 1. Den, som förut haft fast anställning såsom krigsman på ak tiv

stat, får, då så prövas för tjänsten nyttigt, antagas eller föreslås till
förnyad dylik fast anställning, därest han i avseende på kroppsbeskaffenheten
uppfyller föreskrivna fordringar och ej överskridit stadgade åldersgränser.
För att vara anställd i eller föreslagen till befälsgrad vid annat
truppslag, än det han förut tillhört, skall han hava fullgjort även för befordran
till sådan beställning vid det förstnämnda truppslaget föreskrivna
villkor. Angående underbefäls anställning vid intendenturkåren gäller,
vad därom är särskilt stadgat.»

»§ 63. 2. Den, som förordnas till vicekorpral (korpral) (furir), skall därtill
vara lämplig (jfr även § 62: 4) och med minst godkända vitsord hava
genomgått vicekorpralsutbildning (korpralsutbildning) (furirsutbildning)

»§ 64. 2. Furir av 1. klassen förorduas, efter bataljons- och kompanichefernas
hörande, genom transport inom regementet i dess helhet.

Den, som vid annat truppslag med minst godkända vitsord genomgått
furirsutbildning, skall, för att kunna förordnas till furir av 1. klassen vid
intendenturtrupperna, hava visat sig äga godkända kunskaper i de för
detta truppslag gällande reglementen och instruktioner.»

Fn jämförelse mellan innehållet i § 60:1 och § 64: 2 tjänstgöringsreglementet
torde giva vid handen, att huvudregeln i fråga om befordran av
krigsman, som, efter att förut hava varit fast anställd, antagits i dylik anställning
vid annat truppslag än det han förut tillhört, vore given i förstnämnda
paragraf. Stadgandet i § 64:2 torde vara att betrakta såsom ett
undantag från nämnda huvudregel. Det torde för övrigt ligga i sakens natur,
att förutsättning för befordran till furirsgrad inom visst vapenslag,
måste vara, att vederbörande styrkt sig äga de inom detta vapenslag för
nämnda grad erforderliga kvalifikationer. Det syntes därför förvånande,
att översten friherre Marks von Wurtemberg helt förbisett stadgandet i §
60 mom. 1 tjänstgöringsreglementet, som han dock säkerligen torde vid
andra tillfällen haft anledning att bringa i tillämpning.

Då i enlighet med vad ovan anförts Hansson, som endast genomgått
furirsutbildning vid artilleriet, icke uppfyllt villkoren för att kunna förordnas
till furir vid infanteriet, torde framgå, att översten förfarit felaktigt,
såväl då han vid Hanssons anställande tilldelade denne furirs av 2.
klassen grad, som då han sedermera befordrade Hansson till furir av 1.
klassen.

Då vad i det förevarande ärendet förekommit synts militieombudsman -

Militieombudsmannens ämbetsberiittelse.

nen ådagalägga bristande respekt från överstens sida för de för hans åtgöranden
i tjänsten gällande bestämmelser, hade militieombudsmannen
ansett sig icke kunna underlåta att lagligen beivra de tjänstefel, vartill
översten, på sätt militieombudsmannen ovan anfört, gjort sig skyldig.
Militieombudsmannen uppdroge därför åt vederbörande åklagare att ställa
översten friherre Marks von Wiirtemberg under åtal inför regementskrigsrätten
vid Norra skånska infanteriregementet och därvid yrka ansvar
å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som krigsfiskalen I. Schalin efter förordnande av överkrigsfiskalsämbetet
utförde mot översten friherre Marks von Wiirtemberg vid
regementskrigsrätten vid Norra skånska infanteriregementet, meddelade
krigsrätten den 29 maj 1923 följande utslag.

I målet vore utrett, att svaranden i egenskap av chef för Norra skånska
infanteriregementet den 29 oktober 1921 antagit till volontär vid regementet
med nr 11/K f. d. furiren vid Wendes artilleriregemente Nils Hansson,
oaktat Hansson, som vore född år 1890, på grund av gällande bestämmelser
angående antagandet av fast anställt manskap vid armén vid ifrågavarande
tillfälle varit för gammal att antagas till volontär vid infanteriet,
att svaranden anställt Hansson såsom volontär vid regementet utan att
hava inhämtat vederbörande läkares vid truppförbandet intyg i avseende
å Hanssons kroppsbeskaffenhet, att svaranden samtidigt med Hanssons
antagande till volontär befordrat denne till furir av 2. klass, oaktat Hansson
icke genomgått föreskriven utbildning för befordran till furir vid infanteriet,
samt att svaranden den 1 november 1922 befordrat Hansson till furir
av 1. klass, trots Hansson ännu ej genomgått föreskriven utbildning vid
infanteriet, och prövade förty krigsrätten, som funne svarandens ifrågavarande
förfarande att anställa Hansson vid regementet uppenbarligen
hava varit till regementets bästa och förty i målet synnerligen förmildrande
omständigheter förelåge, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten,
lagligt döma svaranden att för försummelse i fullgörande av
tjänsteplikt undergå arrest utan bevakning i två dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Felaktig1 inkallelse av värnpliktiga till repetitionsövning.

I ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag redogöres (sid. 80 ff.) för ett av
militieombudsmannen efter klagomål av värnpliktige nr 54 74/1920 Algot
Nilsson och nr 5 74/1920 Hermes Rickard Lindroth anbefallt åtal mot löjtnanten
Karl Harald Sigfrid Blomberg för det han i egenskap av biträde
åt tjf. rullföringsbefälhavaren för Kalix rullföringsområde, nr 74, felaktigt
inkallat nämnda värnpliktige till fullgörande av repetitionsövning vid
Norrlands trängkår. Av redogörelsen framgår, att regementskrigsrätten
vid Norrbottens regemente genom utslag den 14 november 1922 dömt Blom -

berg dels jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för tjänstefel hållas
i arrest utan bevakning en dag, dels ock att utgiva viss ersättning, samt
att krigsbovrätten på besvär av Blomberg genom utslag den 22 december
1922 ej funnit skäl vara anfört, som föranledde ändring i överklagade utslaget.

Krigshovrättens utslag har sedermera vunnit laga kraft.

13. Försummelse av advokatfiskalen vid marinförvaltningen beträffande

handläggning av ärenden.

Vid en av militieombudsmannen den 2 oktober 1922 förrättad inspektion
hos advokatfiskalen vid marinförvaltningen framställdes bl. a. följande
anmärkningar.

I ett stort antal ärenden både åtgärd vidtagits av advokatfiskalen
först sedan avsevärd tid förflutit efter det ärendena enligt diariet inkommit.

Sålunda hade under den 30 december 1920 diarieförts 615 ärenden (diarienummer
356—970), avseende stationskontorets remiss angående uttagande
av kronans fordran hos åtskilliga värnpliktiga. I dessa ärenden hade åtgärd
vidtagits: i ärendena nr 356—548 under dagarna den 11—21 januari
1921, i ärendena nr 549—561 den 30 juni 1922, i ärendena nr 562—603 och nr
970 den 1 juli 1922, i ärendet nr 359 A samt i ärendena nr 605—968 den 2
augusti 1922 och i ärendet nr 961 den 28 augusti 1922.

Efter de den 30 december 1920 antecknade ärendena hade under nr 971
införts en den 29 juli 1920 inkommen remiss från marinförvaltningen angående
indrivning av viss fordran hos åtskilliga officerare och underofficerare.
I detta ärende hade åtgärd vidtagits först den 13 september 1922.

Vidare hade under den 30 december 1921 diarieförts ärenden (diarienummer
224—464) avseende stationskontorets remiss angående uttagande av
kronans fordran hos vissa personer. I dessa ärenden hade icke åtgärd
vidtagits förrän den 2 augusti 1922.

Åtskilliga äldre ärenden hade ännu icke slutförts. Detta var förhållandet
i följande fall:

ärendet nr 251/1920 avseende stationsbefälhavarens vid flottans station
i Stockholm remiss angående uttagande av kronans fordran, 16 kronor, hos
värnpliktige nr 51 241/1919 Melinder hade inkommit den 26 juni 1920. Enligt
vad diariet utvisade hade någon åtgärd ännu vid inspektionstillfället
icke vidtagits i ärendet;

ärendet nr 256/1920 avseende stationsbefälhavarens vid flottans station
i Stockholm remiss angående uttagande av kronans fordran, 18 kronor 50
öre, hos värnpliktige nr 380 40/1917 N. D. A. Ohlsson hade inkommit den
22 juli 1920. Enligt vad diariet utvisade hade handlingarna den 23 juli

s. å. översänts till landsfiskalen i Karlskoga, men hade åtgärd därefter icke
vidtagits;

ärendet nr 265/1920 avseende stationskontorets remiss angående uttagande
av kronans fordran, 58 kronor, hos värnpliktige nr 19 242/1919 Anders
Birger Johnsson hade inkommit den 30 juli 1920. Enligt vad diariet
utvisade hade handlingarna samma dag översänts till landsfiskalen i
Bjärtså och den 5 augusti s. å. till landsfiskalen i Arnäs, men hade åtgärd
därefter icke vidtagits;

ärendet nr 270/1920 avseende stationskontorets remiss angående uttagande
av kronans fordran, 85 kronor, hos värnpliktige nr 226 66/1918 U.
Höglund hade inkommit den 30 juli 1920. Samma dag hade handlingarna
översänts till landsfiskalen i Högsjö, varifrån de den 29 september 1920
återkommit med besked att Höglund ej anträffats. Enligt vad diariet utvisade
hade åtgärd därefter icke vidtagits;

ärendet nr 300/1920 avseende varvschefens vid flottans station i Stockholm
remiss angående uttagande hos kommendören A. Ekström av kronans
fordran, 26,022 kronor 45 öre, utgörande reparationskostnader å segelbåten
nr 7 Gurly saknade anteckning om inkomstdag. I diariet hade
allenast gjorts följande anteckning »2% uppskov vid St. Mitt fyra veckor
till 17/8»;

ärendet nr 469/1920 avseende stationskontorets remiss angående uttagande
av kronans fordran, 160 kronor, hos värnpliktige nr 19 201/1919
Gustaf Adolf Karlsson hade inkommit den 30 december 1920. Den 17 januari
1921 hade handlingarna översänts till landsfiskalen i Kville. Såvitt
diariet utvisade hade åtgärd i ärendet icke därefter vidtagits förrän den
2 augusti 1922, då handlingarna översänts till landsfiskalen i Tanum;

ärendet nr 477/1920 avseende stationskontorets remiss angående uttagande
av kronans fordran, 39 kronor, hos värnpliktige nr 56 237/1919 Karl
Edvin Larsson hade inkommit den 30 december 1920. Den 17 januari 1921
hade handlingarna översänts till landsfiskalen i Högbo. Såvitt diariet utvisade
hade åtgärd i ärendet icke därefter vidtagits förrän den 2 augusti
1S22, då handlingarna översänts till landsfiskalen i Ovansjö;

ärendet nr 498/1920 avseende stationskontorets remiss angående ut
tagande av kronans fordran, 84 kronor, hos värnpliktige nr 13 241/1919
Ture Adolf Sjödin hade inkommit den 30 december 1920. Den 20 januari
1921 hade handlingarna översänts till landsfiskalen i Nyland. Såvitt diariet
utvisade hade åtgärd i ärendet icke därefter vidtagits förrän den 2
augusti 1922, då handlingarna översänts till landsfiskalen i Säbrå;

ärendet nr 501/1920 avseende stationskontorets remiss angående uttagande
av kronans fordran, 45 kronor, hos värnpliktige nr 16 242/1919 Per
August Edvard Westman hade inkommit den 30 december 1920. Den 20
januari 1921 hade handlingarna översänts till landsfiskalen i Nätra. Såvitt
diariet utvisade hade åtgärd i ärendet därefter vidtagits först den 2
augusti 1922, då handlingarna översänts till landsfiskalen i Arnäs;

ärendet nr 604/1920 avseende stationskontorets remiss angående uttagande
av kronans fordran, 329 kronor 60 öre, hos värnpliktige nr 10
234/1918 Klas Binär Fröjdfull hade inkommit den 30 december 1920. Såvitt
diariet utvisade hade åtgärd däri ännu vid inspektionstillfället icke
vidtagits;

ärendet nr 11/1921 avseende marinförvaltningens remiss angående besittningsrätten
och äganderätten till vissa lägenheter hade inkommit den 10
februari 1921. Såvitt diariet utvisade hade åtgärd i ärendet ännu vid inspektionstillfället
icke vidtagits;

ärendet nr 46/1921 avseende marinförvaltningens remiss angående avskrivning
av en del äldre värdelösa fordringar hade inkommit den 30
mars 1921. Såvitt diariet utvisade hade någon åtgärd i ärendet ännu vid
inspektionstillfället icke vidtagits;

ärendet nr 93/1921 avseende marinförvaltningens remiss angående kronoreddens
i Karlskrona undantagande från Karlskrona hamnområde hade
inkommit den 16 augusti 1921. Såvitt diariet utvisade hade någon åtgärd
icke vidtagits; samt

ärendet nr 4/1922 avseende marinförvaltningens remiss angående underhåll
av färjläget vid Allmänna gränd hade inkommit den 4 januari 1922.
Såvitt diariet utvisade hade någon åtgärd icke vidtagits.

I de fall, då handlingarna för indrivande översänts till vederbörande
landsfiskal, och därifrån redovisats med indrivna medel, hade icke angivits
datum, då penningarna influtit. Då samtliga handlingar rörande
redovisning återsänts till stationskontoret, kunde vid inspektionen ej utredas,
när penningarna influtit.

I ärendet avgav /. d. ad vokal f iskale it Ernst Bergendal särskilda yttranden,
dagtecknade den 8 november 1922 respektive den 9 februari 1923,
varjämte utlåtande avgavs av marinförvaltningen.

I sitt förstnämnda yttrande anförde Bergendal följande. Beträffande anmärkningen
att i ett stort antal ärenden åtgärd av advokatfiskal vidtagits
först sedan avsevärd tid förflutit efter det ärendena inkommit ville
Bergendal framhålla följande. De ärenden, som anmärkningen gällde, vore
indrivningsärenden, oftast på smärre belopp, från stationskontoret vid flottans
station i Stockholm hos f. d. sjömän. När dessa ärenden inkommit,
hade den advokatfiskalen åvilande arbetsbördan av löpande göromål, avgivande
av yttranden å remisser, av rättegångar samt granskning av kontrakt
— de under tiden den 1 januari 1920 till den 1 juli 1922 granskade
kontrakten hade utgjort 303 stycken, därav 66 hemliga — varit synnerligen
betungande. Detta hade gjort, att stationskontorets indrivningsärenden
fått stå tillbaka för advokatfiskal^ göromål i • marinförvaltningen.
Bergendal tilläte sig framhålla, att sagda indrivningsärenden, som
förut i regel uppgått till något hundratal per år, under år 1920 stigit till
615 samtidigt med att advokatfiskalens övriga arbetsgöromål avsevärt
ökats.

Ärendenas under nr 971/1920, angående indrivning av fordringar hos åtskilliga
officerare och underofficerare, fördröjning hade berott därpå, att
adresser till vederbörande ej funnits angivna. Advokatfiskal hade under
hand fått anskaffa adresserna. Ifrågavarande ärenden vore enligt uppgift
från t. f. advokatfiskal B. E. Brimberg numera redovisade.

Beträffande de under den 30 december 1921 diarieförda ärendena (diarienummer
224—464) ville Bergendal såsom orsak till förseningen åberopa
vad han i början av sin skrivelse anfört.

Ärendet nr 251/1920, angående uttagande av kronans fordan, 16 kronor,
hos värnpliktige nr 51 241/1919 Melinder hade inkommit under den tid
Bergendal åtnjutit semester. Bergendal hade hos stationskontoret hemställt
om utredning, huruvida ärendet redovisats, men ännu ej fått sådan,
och hemställde därför ''om några veckors anstånd med avgivande av yttrande
rörande sagda ärende.

Ärendet nr 256/1920, angående uttagande av kronans fordran, 18 kronor
50 öre, hos värnpliktige nr 380 40/1917 N. D. A. Ohlsson hade ävenledes inkommit
under Bergendals semester. Utredning rörande sagda ärende vore
av Bergen dal igångsatt. Börande sagda ärende hemställdes även om anstånd
med avgivande av yttrande.

Börande ärendena nr 265/1920, angående uttagande av kronans fordran,
58 kronor, hos värnpliktige nr 19 242/1919 Anders Birger Johnsson, nr
270/1920, angående d:o, 85 kronor, hos värnpliktige nr 226 66/1918 U. Höglund,
nr 469/1920 angående d:o, 160 kronor, hos värnpliktige nr 19 201/1919
Gustav Adolf Karlsson, nr 477/1920 angående d:o, 39 kronor, hos värnpliktige
nr 56 237/1919 Karl Edvin Larsson, nr 501/1920, angående d:o, 45 kronor,
hos värnpliktige nr 16 242/1919 Per August Edvard Westman, hade
Bergendal tillskrivit vederbörande landsfiskaler och stationskontoret för
vinnande av utredning, och anhölle Bergendal om anstånd med avgivande
av yttrande i avhidan på besked från vederbörande.

I ärendet nr 300/1920, avseende varvschefens vid flottans station i Stockholm
remiss angående uttagande hos kommendören A. Ekström av kronans
fordran 26,022 kronor 45 öre, utgörande reparationskostnader å segelbåten
nr 7 Gurly, hade diariet kompletterats, så att fullständiga anteckningar i
detsamma införts.

Ärendet nr 498/1920 angående uttagande av kronans fordran, 84 kronor,
hos värnpliktige nr 13 241/1919 Ture Adolf Sjödin hade efter militieombudsmannens
inspektion av vederbörande landsfiskal redovisats med hindersbevis,
och handlingarna i ärendet hade återsänts till stationskontoret.

Detsamma gällde ärendet nr. 604/1920 angående uttagande av kronans
fordran, 329 kronor 60 öre, hos värnpliktige nr 10 234/1918 Klas Einar
Fröjdfull.

Ärendet nr 11/1921, avseende marinförvaltningens remiss angående besittningsrätten
och äganderätten till vissa lägenheter, hade expedierats
efter tnilitieombudsmannens inspektion.

Detsamma gällde ärendet nr 46/1921, avseende marin fö r val t ningens remiss,
angående avskrivning av en del äldre värdelösa fordringar och ärendet
nr 93/1921, avseende marinförvaltningens remiss angående kronoreddens
i Karlskrona undantagande från Karlskrona hamnområde.

I ärendet nr 4/1922, avseende marinförvaltningens remiss angående underhållet
av färjläget vid Allmänna gränd, hade yttrande varit uppsatt i
koncept i maj 1922, men efter förhandlingar med byggnadschefen vid
ingenjördepartementet vid flottans station i Stockholm hade ej ansetts
lämpligt att yttrandet avginge i den form det då hade. Yttrande komma
emellertid snarast att avgivas.

Beträffande anmärkningen att i de fall, då handlingarna för indrivande
översänts till vederbörande landsfiskal och därifrån redovisats med indrivna
medel, datum icke angivits då penningarna influtit, ville Bergendal
anföra, att indrivna belopp insänts i postanvisningar, ofta utan datum
å redovisningskupongen och med angivande av landsfiskalens ej advokatfiskalens
diarienummer. Blott någon gång plägade advokatfiskal^ missiv
återsändas. Då Bergendal för att få reda på ärendet i diariet varit nödsakad
att för varje gång genomleta diariet, vilket varit synnerligen tidsödande,
hade han för tids vinnande förfarit så, att han samlat postanvisningsbeloppen
jämte redovisningskupongerna i kassaskåpet och redovisat
en del då influtna belopp på en gång. Då de vid redovisningen avfördes
i diariet hade Bergendal i avsaknad av datum å redovisningskupongerna ej
kunnat angiva datum då beloppet influtit. Häremot kunde invändas, att
Bergendal bort å redovisningskupongen anteckna datum, då beloppet till
Bergendal inkommit, Härpå kunde Bergendal endast svara, att han helt
förbisett lämpligheten av att vidtaga en sådan åtgärd.

Det arbete, som de senare åren åvilat advokatfiskalen i marinförvaltningen,
samtidigt advokatfiskal vid flottans station i Stockholm, hade varit
så omfattande och ansvarsfullt, att det krävt en tjänsteman, som kunnat
ägna hela sin arbetstid åt detsamma. Det syntes Bergendal icke kunna
begäras av en person, som icke åtnjöte förmånen av att äga privat förmögenhet,
att han skulle kunna ägna hela sin arbetsdag åt göromålen på
en tjänst, som avlönades med ett arvode, vida understigande, enligt gammal
beräkningsgrund, en första gradens tjänstemans. Den arbetstid
Bergendal ägnat advokatfiskalstjänsten hade i regel ej understigit fem
timmar dagligen under de senaste tre åren. Bergendal kunde icke underlåta
att i detta sammanhang påpeka, att han åren 1912—1916 till marinförvaltningen
ingått med motiverade årliga framställningar om advokatfiskalstjänstens
uppflyttande till en tjänst i andra lönegraden, men att
dessa Bergendals framställningar icke beaktats av ämbetsverket. År 1919
eller 1920, Bergendal kunde ej med säkerhet uppgiva året, hemställde
Bergendal om en amanuens såsom biträde, men det visade sig ej möjligt
att då få ett sådant biträde för det arvode, 1,600 kronor, som ställdes i utsikt.
Först år 1922, då arbetet så att säga växt Bergendal över huvudet

och Bergendal skriftligen för marinförvaltningen framhållit omöjligheten
av att utan hjälp sköta tjänsten på grund av den omfattning, som arbetet
tagit, hade Bergendal erhållit det biträde lian så väl behövde. Då detta
biträde erhölls, sattes arbetet systematiskt i gång för avarbetandet enligt
Bergendals anvisningar av den befintliga balansen, och hade detta arbete
fortskridit så, att det med visshet kunde emotses att vid årets slut ingen
balans komme att finnas. Bergendal ville slutligen hemställa, att militieombudsmannen
vid bedömande av Bergendals eftersättande av arbetet
måtte behjärta vad Bergendal anfört, och tilläte sig Bergendal framhålla,
att det ej varit bristande vilja utan av omständigheterna vållad bristande
förmåga, som gjort att arbetet å advokatfiskalstjänsten kommit att av
Bergendal eftersättas.

Bergendals den 9 februari 1923 avgivna yttrande var av följande innehåll.

I ärendena nr 251/1920 och 256/1920 angående uttagande av kronans
fordran, 16 kronor, hos värnpliktige nr 51 241/1919 Melinder och 18 kronor
50 öro hos värnpliktige nr 380 40/1917 N. D. A. Ohlsson, vilka ärenden till
advokatfiskalen inkommit under tid, då Bergendal åtnjutit semester,
hade trots påstötningar ännu ej från stationskontoret lämnats av Bergendal
begärd utredning. Erinran om dylik utredning hade ånyo skett.

Ärendet nr 265/1920 vore redovisat den 29 september 1920, men av föi biseende
hade anteckning därom ej skett i diariet.

Beträffande ärendet nr 270/1920 angående uttagande av kronans fordran,
85 kronor, hos värnpliktige nr 286 66/1918 U. Höglund gällde vad ovan anförts
rörande nr 251 och 256/1920.

Ärendet nr 469/1920 angående uttagande av kronans fordran, 160 kronor,
hade efter det Bergendal avgivit sitt förra yttrande av landsfiskalen i
Tanums distrikt redovisats med hindersbevis.

I ärendet nr 477/1920 angående uttagande av kronans fordran hos värnpliktige
nr 56 237/1919 Karl Edvin Larsson hade besked anlänt från landsfiskalen
i Ovansjö distrikt att ärendet ännu ej av honom redovisats. Erinran
om redovisning hade tillsänts sagde landsfiskal.

Ärendet nr 501/1920 angående uttagande av kronans fordran, 45 kronor,
hos värnpliktige nr 16 242/1919 Per August Edvard Westman vore redovisat
med hinderbevis.

T ärendet nr 4/1922 vore yttrande avgivet.

I marinförvaltningens utlåtande anfördes följande.

Anmärkning hade framställts emot den sena behandlingen av 615 under
den 30 december 1920 diarieförda, till advokatfiskalen från stationskontoret
vid flottans station i Stockholm inkomna ärenden. Marinförvaltningen,
som icke utövat kontroll över advokatfiskalens verksamhet för flottans
station, vilken verksamhet syntes hava lätt stå tillbaka för göromål inom
ämbetsverket, vilka krävt skyndsammare handläggning, trodde sig efter
nu företagen omläggning av arbetet å advokatfiskalskontoret kunna hop -

pas, att stationens intressen skulle bliva vederbörligen iakttagna för framtiden.

Det under nr 971 år 1920 antecknade ärendet rörde indrivning av anmärkningsbelopp
från officerare och underofficerare, vilka avgått ur tjänst,
och vilka marinförvaltningen ej kunnat anträffa genom remisser till stationsbefälhavarna.
Eemissen till advokatfiskalen hade avsett, att han
skulle finna vederbörandes vistelseorter och därefter vidare förfara. Den
av förre advokatfiskalen Bergendal lämnade förklaringen, att han under
hand fått eftersöka adresserna, syftade å berörda förhållande. Detta
ärende syntes hava vid uppkommen anhopning av göromål fått komma i
sista hand.

Beträffande anmärkningen rörande den 30 december 1921 diarieförda indrivningsärenden
för stationskontoret ville marinförvaltningen åberopa
vad ovan anförts angående liknande, den 30 december 1920 diarieförda
ärenden.

Enligt meddelande från den nu förordnade advokatfiskalen hade handlingarna
i de härefter upptagna indrivningsärendena för flottans station
nr 251/1920 och 256/1920 av misstag varit inlagda bland vilande ärenden
och, sedan de återfunnits, hade de utsänts för indrivning.

Beträffande ärendet nr 265/1920, vilket såsom Bergendal anfört redovisats
den 29 september 1920, hade anteckning härom införts i diariet.

I fråga om ärendet nr 270/1920, vilket enligt anmärkningen återkommit
den 29 september 1920 från landsfiskalen i Högsjö, hade från stationskontoret
vid flottans station i Stockholm inhämtats, att ärendet omedelbart
blivit dit redovisat. Advokatfiskalen hade nu låtit anteckning härom inflyta
i diariet.

I fråga om det för varvschefen vid flottans station i Stockholm handlagda
ärendet nr 300/1920 funnes numera i diariet antecknat, att stämning
däri uttagits å kommendören Ekström till Stockholms rådhusrätt den 27
april 1921, att målet förevarit närmare angivna dagar och att dom fallit
den 25 oktober 1922.

Beträffande de följande anmärkningarna rörande ärendena nr 469,
477, 498, 501 och 604 för år 1920, avseende indrivningar för stationskontoret,
hade Bergendal anmält, att ärendena vore slutredovisade utom i ett fall,
där redovisning avvaktades från vederbörande landsfiskal. Härutöver
ville marinförvaltningen åberopa vad ovan anförts rörande anmärkningar
för sen handlägning av indrivningsärenden för flottans station.

Ärendet nr 11/1921 hade uppkommit i anledning därav att Kungl. Maj:t
i brev den 16 juli 1920 förordnat rörande dispositionen av visst vattenområde
väster om Kastellholmen. Sedan Stockholms stads hamnstyrelse meddelat
marinförvaltningen, att hamnstyrelsen ansåge frågan om äganderätten
till vattenområdet icke vara avgjord, hade marinförvaltningen funnit
det önskvärt att om möjligt erhålla en tillförlitlig utredning i fråga
om äganderätten till sagda område. En sådan utredning hade på grund

av de svårigheter, som mött, ej kunnat erhållas. Ämbetsverket hade tillsvidare
ej funnit anledning till åtgärd i saken.

Beträffande de i ärendet under nr 46/1921 avsedda fordringarna ville
marinförvaltningen meddela, att vissa av dessa fordringar, innan avskrivningsåtgärd
kunde vidtagas, påkallade sådan ytterligare eftersökning eller
undersökning, som skulle äga rum efter förloppet av viss tid, efter det åtgärd
senast vidtagits. Sedan avskrivningsbeslut fattats den 31 oktober
1922 och den 8 februari 1923 respektive och dessa beslut underställts kammarrätten,
kunde ämbetsverket, i saknad av handlingarna, icke avgöra
huruvida berörda omständighet kunde förklara dröjsmålet,

Dröjsmålet i det under nr 93/1921 antecknade ärendet, rörande väckt
fråga om undantagandet från Karlskrona hamnområde av den s. k. kronoredden,
torde vara uppkommet därutav, att ärendet fordrade ett mera ingående
studium, som fått stå tillbaka för det löpande arbetet.

I fråga om ärendet under nr 4/1922 vore intet att anföra utöver förklaringens
innehåll, som utvisade, att ärendet krävde viss överläggning med
stationsmyndigheterna.

Slutligen hade anmärkts, att advokatfiskalens diarium icke angivit datum,
när penningar influtit i indrivningsärenden för flottans stations
räkning. Under hänvisning till vad Bergendal härom anfört i sin förklaring
ville marinförvaltningen meddela, att numera fullständiga anteckningar
gjordes angående indrivningsärendena.

Samtliga de för marinförvaltningen handlagda ärenden, mot vilkas behandling
anmärkning gjorts, hade efter inspektionen redovisats till ämbetsverket.

Vad Bergendal såsom en allmän förklaringsgrund till de anmärkta förhållandena
åberopat rörande arbetets omfattning å tjänsten och särskilt
anhopningen av ärenden under krigsåren funne marinförvaltningen vara
värt militieombudsmannens synnerliga beaktande. För egen del hade marinförvaltningen
givetvis haft olägenhet av den långsamma handläggningen
av ärenden å advokatfiskalskontoret, och övervägt möjligheten att
genom en förändrad organisation av advokatfiskalstjänsten vinna erforderlig
rättelse härutinnan. Detta sammanhängde emellertid med ämbetsverkets
egen organisation, vilken ansåges i viss mån beroende av pågående
utredningar rörande försvaret i allmänhet. Till belysande av denna
fråga ville marinförvaltningen åberopa nedanstående utdrag av ämbetsverkets
underdåniga skrivelse den 28 september 1922, i anledning av ledighet
å advokatfiskalsbefattningen: »I sin underdåniga skrivelse den 24
september 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens femte
huvudtitel för år 1921, föreslog marinförvaltningen vissa förändringar i
ämbetsverkets stat. Enligt detta förslag avsågs, bland annat, att advokatfiskalsgöromålen
skulle överföras till en tjänst i dåvarande andra lönegraden.
Frågan föranledde för det dåvarande icke någon Eders Kungl.

Maj:ts åtgärd och har sedermera varit vilande i avvaktan på beslut angående
den slutliga organisationen av försvarsförvaltningen och i anledning
av försvarsrevisionens pågående arbete. Marinförvaltningen fasthåller
vid den uppfattningen, att den hittillsvarande organisationen av advokatfiskalstjänsten
icke varit till fördel för marinförvaltningens arbete.
Med en tjänstgöringsskyldighet av endast två timmar dagligen och ofta
upptagen av uppdrag utom ämbetsverket har advokatfiskalen ej varit i
stånd att lämna avdelningarna det skyndsamma biträde, som ofta varit
önskligt. Särskilt under senaste tiden, som visserligen för marinförvaltningen
ställt ovanliga krav på juridisk sakkunskap, hava bristerna i organisationen
framträtt i skarp dager. Bortsett därifrån, att i vissa mera betydande
processer särskilda personer förordnats att för marinförvaltningen
föra kronans talan, har det blivit nödvändigt att i marinförvaltningen
till advokatfiskalens biträde anställa en juridiskt bildad person;
och härtill har Eders Kungl. Maj:t i brev den 24 mars 1922 lämnat medgivande.
Icke heller kunna advokatfiskalsgöromålen vid flottans station i
Stockholm, vilka enligt instruktionen åligga advokatfiskalen i marinförvaltningen,
anses hava med den nuvarande organisationen blivit behörigen
tillgodosedda. Från stationens sida har även framställts önskemål om inrättande
av en särskild advokatfiskalsbefattning vid stationen. Erfarenheten
synes marinförvaltningen hava givit vid handen, att den person,
som i ämbetsverket uppehåller advokatfiskalsgöromålen, måste vara ständigt
tillgänglig i ämbetsverket. Om detta vore händelsen funnes jämväl
möjlighet att bättre än nu är fallet tillgodose de krav, som flottans station
i Stockholm billigtvis kan uppställa i fråga om tjänstens anordnande.
Måhända kan det därjämte, då advokatfiskalsgöromålen i regel icke torde
utfylla arbetstiden, bliva erforderligt att tilldela denne person även andra
uppgifter än dem, som nu påvila advokatfiskalsbefattningen.»

Frågan om organisationen av advokatfiskalstjänsten vore nu, i enlighet
med marinförvaltningens förslag i nyss citerade skrivelse, vilande i avbidan
på lösningen av frågan om ny organisation för ämbetsverket, och befattningen
vore tillsatt på förordnande tillsvidare. För närvarande vore
av marinförvaltningen särskilt ombud förordna! i vissa omfattande, inför
skiljedom anhängiga tvister. I anledning av vad som vid inspektio
nen förekommit hade marinförvaltningen låtit sig angeläget vara att söka
förekomma ett upprepande av sådana missförhållanden, som förevarit.
Arbetsbalansen å advokatfiskalskontoret vore numera avarbetad. Det
syntes heller icke för närvarande föreligga fara för att sådan skulle uppkomma.
Handläggningen av indrivningsärendena hade ordnats på ett
praktiskt mera tillfredsställande och tidsbesparande sätt, i det anteckning
i särskilt diarium och expediering ombesörjdes av ett till advokatfiskal^
förfogande ställt skrivbiträde och skedde omedelbart. Influtna
medel redovisades den sista i varje månad till stationskontoret. Enligt
vad marinförvaltningen inhämtat, hade överenskommelse rörande ären -

denas lämpliga bevakande blivit träffad mellan stationsmyndigheterna
och nuvarande advokatfiskal.

* *

På grund av vad sålunda förekommit beslöt militieombudsmannen att
ställa Bergendal under åtal inför vederbörande domstol. Skrivelse härom
expedierades den 29 september 1923 till överståthållarämbetet. I särskild
instruktion för åtalets utförande anförde militieombudsmannen följande.

Med avseende å de under diarienummer 11/1921, 46/1921, 93/1921 och
4/1922 antecknade, ovan omförmälda ärenden hade militieombudsmannen,
om ock avsevärt dröjsmål med handläggningen av dessa ärenden förelupit,
dock ansett sig kunna låta bero vid vad i avgivna förklaringar anförts.
Vad anginge övriga här ovan återgivna anmärkningar hade militieombudsmannen
däremot icke kunnat finna de avgivna förklaringarna
tillfyllest.

Enligt § 31 av Kungl. Maj:ts instruktion den 20 september 1919 för marinförvaltningen,
sådant detta författningsrum lydde enligt kungörelsen
den 31 december 1921 angående vissa ändringar i nämnda instruktion,
ålåge det advokatfiskal vid marinförvaltningen — med vilken tjänst
jämväl följde skyldighet att utföra advokatfiskalsgöromålen vid flottans
station i Stockholm —

att vara marinförvaltningens ombud i frågor rörande kronans rätt;

att avgiva utlåtanden i de ärenden, som i sådant hänseende av marinförvaltningen
eller ledamot till honom remitterades;

att å kronans vägnar, när så prövades nödigt, deltaga i anbefallda inventeringar;
samt

att utföra de åtal, vilka av marinförvaltningen åt honom uppdroges.

Advokatfiskal^ åligganden vid flottans station i Stockholm funnes
angivna i Eeglemente för marinen, del I, § 249, som hade följande lydelse:

»1. Advokatfiskal]! vid stationen är kronans ombud i frågor rörande
kronans rätt, vilka vid domstol göras anhängiga, samt skall beivra brott
och förseelse, som i tjänsten begås av stationen tillhörande personal.

2. Han bör med uppmärksamhet följa behandlingen av de vid stationskrigsrätten
anhängiga mål samt äger att, så ofta det finnes nödigt, övervara
undersökningarna därstädes.

3. Hans åliggande i övrigt äro:

a) att vara tillstädes vid inventeringar av stationens kassa i juni och
december månader för granskning av stationens säkerhetshandlingar
ävensom i övrigt vid betydligare inventeringar och kassationsbesiktningar
för att bevaka kronans rätt;

b) att, uppå remiss från stationsbefälhavaren eller varvschefen, avgiva
utlåtanden i förekommande juridiska frågor;

c) att, efter uppdrag av stationsbefälhavaren eller varvschefen, indriva
kronans fordringar;

d) att bevaka kronans fordringar i konkurser och vid årsstämningar,
sedan därför behövliga handlingar blivit advokat fiskalen från stationskontoret
respektive varvskontoret tillställda; varande han dels pliktig
att vid bevakning i konkurs anmäla, att, därest beedigande av kronans
fordran ifrågakommer, edgången skall fullgöras av chefen för stationskontoret
respektive varvskamreraren, dels ock i övrigt ensam ansvarig
för fullständigheten av hevakningsinlagor, varom nu är sagt;

e) att besörja om kvarstad å gäldenärs egendom eller annan handräckningsåtgärd,
när omsorgen om kronans säkerhet sådant fordrar;

f) att tillse, det kronans säkerhet hos löftesmän för deras ingångna förbindelser
iakttages samt att borgens- och inteclmingsförnyelser bliva
inom behörig tid verkställda, i vilket avseende alla borgens- och inteekningshandlingar
böra honom delgivas för anteckning i en för detta ändamål
förd bok;

g) att, efter uppdrag av stationsbefälhavaren eller varvscliefen, indriva
och redovisa försuttna viten och prisskillnader i följd av uraktlåtet fullgörande
av ingångna leverans- eller entreprenadkontrakt; samt

h) att föra diarium över alla till hans handläggning överlämnade mål
samt senast 10 dagar efter varje halvårs slut till stationsbefälhavaren och
varvschefen avgiva berättelse, utvisande vad han vid de mål, som tillhört
den enes eller andres prövning, tillgjord och vilka däribland icke
kunnat avslutas samt varpå detta beror.»

De göromål, som sålunda enligt instruktionen för marinförvaltningen
och reglementet för marinen ålegat Bergendal i hans egenskap av advokatfiskal,
hade, så vitt av diariet framginge, till mer än 2 3 utgjorts
av indrivningsärenden för flottans station i Stockholm. Såväl dessa som
åtskilliga av övriga ärenden torde icke kunna anses hava varit av svår
eller vidlyftig beskaffenhet. Det oaktat hade emellertid, på sätt av det
föregående framginge, av hela antalet under år 1920 diarieförda ärenden,
eller 971 stycken, 56, eller ärendena nr 549—561, 562—603 och 970, handlagts
först K> år efter sedan de diarieförts, 366 ärenden, eller nr 359 A,
605—968 och 971, blivit föremål för åtgärd först sedan mer än 1% år
förflutit efter det de i diariet införts och två ärenden, eller nr 251 och
604, ännu vid inspektionstillfället, nära två år efter det de antecknats, icke
blivit föremål för handläggning. Av samtliga under år 1921 inkomna 464
ärenden hade mer än hälften (nr 224—464) icke behandlats förrän mer än
sju månader efter det de inkommit. I ärendena nr 460/1920, 477/1920.
498/1920 och 501/1920, vilka diarieförts under den 30 december 1920, hade
visserligen åtgärd så tillvida vidtagits, att handlingarna däri under januari
1921 översänts till vederbörande landsfiskal för indrivning. De
hade emellertid sedermera icke blivit föremål för vidare åtgärd förrän
omkring 1Y> år därefter eller den 2 augusti 1922.

Visserligen torde någon gång mängden av göromål, som på en gång
åvilat ifrågavarande befattningshavare, kunnat göra det svårt för denne

att i rätt tid fullgöra honom åliggande arbetsuppgifter, särskilt om han
— såsom med dåvarande avlöningsförmåner varit naturligt — därjämte
åtagit sig annan tjänstgöring. Men detta förhållande torde dock icke
kunna tjäna som ursäkt för dröjsmål av den art, varom här vore fråga,
särskilt som en granskning av diariet icke gåve vid handen, att övriga
på advokatfiskalen ankommande ärenden alltid varit föremål för särskilt
skyndsam behandling, och den handläggning, flertalet av de här
ovan omförmälda ärendena krävt, varit av synnerligen enkel beskaffenhet
och säkerligen icke behövt anstå under så lång tid som ske’tt. I själva
verket syntes en del av de under den 30 december 1920 diarieförda ärendena
av advokatfiskalen under någon tid bortglömts att döma av det
förhållandet att enahanda slag av ärenden, som senare, under åren 1921
och 1922, inkommit (se d.-nr 159—223/1921 och 75—226/1922 m. fl.), före
1920 års ärenden behandlats, utan att särskilda omständigheter i fråga
om dem förelegat, som bort påkalla förtursrätt.

Huruvida av det ifrågavarande dröjsmålet kommit skada eller ej, torde
vara svårt att avgöra, men det syntes med skäl kunna ifrågasättas, om
icke indrivningen hos det hemförlovade manskapet av de i ärendena
avsedda fordringar väsentligt försvårats på grund av den långa tid, som
förflutit till dess kravet anhängiggjorts.

Med avseende å ärendena nr 265/1920, 270/1920 och 300/1920 hade under utredningen
framkommit, att inkomna handlingar och vidtagna åtgärder
icke vederbörligen diarieförts. Ärendet 971/1920 hade, oaktat det inkommit
den 29 juli 1920, icke diarieförts förrän den 30 december s.''å. Vid
inspektionen hade Bergendal uppgivit, att de från flottans station inkomna
indrivningsärendena i allmänhet av honom diarieförts, icke då de
inkommit, utan i ett sammanhang, då de eller någon del av dem blivit
föremål för handläggning. Av Bergendals avgivna förklaringar framginge
att han icke, då redovisning från vederbörande för indrivna penningmedel
ingått, omedelbart gjort anteckning därom i diariet, utan att
så skett först i samband med medlens redovisning, därvid datum för anteckningen
eller för redovisningen icke i diariet införts. Detta gällde såsom
av diariet och advokatfiskal^ reversal till stationskassan framginge
bl. a. följande år 1920 inkomna ärenden, nämligen 368, 369, 370, 372, 374,
375, 378, 389, 390, 392, 394, 398, 399, 402, 408, 418, 419, 420, 422, 429,
441, 443, 454, 456, 460, 467, 475, 479, 483, 485, 494, 495, 507, 510, 520,
521, 523 och 530. I samtliga dessa ärenden hade de influtna medlen av
Bergendal inlevererats först under den 22, 23 eller 24 augusti 1922, oaktat
de, enligt vad Bergendal medgivit, tidigare inkommit. Bergendal hade
sålunda i angivna hänseenden åsidosatt den honom åliggande skyldighet
att föra diarium, varjämte han jämväl härutinnan gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten, att han ej med tillbörlig skyndsamhet inlevererat
till honom redovisade medel.

De försummelser, Bergendal sålunda, på sätt ovan anförts, låtit komma

sig till last, hade, särskilt med hänsyn till de ifrågavarande ärendenas natur,
synts militieombudsmannen vara av beskaffenhet att icke kunna
undgå beivran. Militieombudsmannen uppdroge följaktligen åt vederbörande
åklagare att för nämnda försummelser ställa honom, f. d. advokatfiskalen
vid marinförvaltningen Ernst Bergendal, under åtal vid behörig
domstol med yrkande om ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som polisassessorn Birger Lundberg efter överståthållarämbetets
förordnande härefter anställde vid Stockholms rådhusrätt mot
Bergendal, meddelade rådhusrätten utslag den 20 december 1923. I utslaget
yttrades följande.

Enär utrett blivit, att förre advokatfiskal! Ernst Bergendal under tiden
från och med den 26 juni 1920 till och med den 2 oktober 1922, då han
varit anställd såsom advokatfiskal vid marinförvaltningen, med vilken
tjänst följt skyldighet att efter uppdrag av stationsbefälhavaren eller
varvschefen vid flottans station i Stockholm indriva kronans fordringar,
gjort sig skyldig till försummelse i sin omförmälda tjänst därutinnan
att han dels beträffande flera till honom överlämnade ärenden underlåtit
att i diariet införa vederbörliga anteckningar rörande ärendena eller ock
gjort anteckningarna senare än ske bort, dels beträffande åtskilliga ärenden,
samtliga avseende remiss från flottans station i Stockholm angående
uttagande av kronans fordran hos vissa personer, dröjt avsevärd tid från
ärendenas remitterande till honom, innan han i desamma vidtagit vederbörlig
åtgärd och åtminstone i ett fall helt underlåtit vidtaga sådan åtgärd,
dels ock beträffande vissa indrivningsärenden, i vilka för flottans
stations räkning indrivna penningar influtit till advokatfiskalskontoret,
dröjt någon tid efter beloppens mottagande, innan han till stationen redovisat
desamma; alltså prövade rådhusrätten, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
samt 4 kap. 3 § strafflagen, rättvist döma Bergendal för vad han sålunda
låtit komma sig till last att höta 50 kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos
domstol eller annan myndighet.

14. Åtal mot militärläkare för felaktigt förfarande vid behandling

av skadad värnpliktig.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktige
nr 177 15/1920 Gunnar Svensson klagomål rörande den läkarebehandling
han erhållit vid Skånska dragonregementet för brott av vänstra armens
strålben, vilket brott han ådragit sig vid regementet den 15 oktober 1920.
Yttranden i ärendet infordrades från regementsläkaren J. Hammar, vilken
bestred klagomålen. Sedan arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse på

militieombudsmannens begäran härefter verkställt utredning i ärendet,
ställde militieombudsmannen regementsläkaren Hammar under åtal inför
vederbörlig domstol för vissa försummelser, som Hammar enligt militeombudsmannens
uppfattning låtit komma sig till last vid behandlingen av
ifrågavarande olycksfall. Skrivelse härom expedierades till överkrigsfiskalsämbetet
den 7 december 1923.

15. Vanskötsel av marketenteri.

Vid inspektion, som militieombudsmannen förrättat vid Jämtlands fältjägarregemente
den 7 och 8 juni 1922, iakttogs, hurusom regementets marketenterirörelse
under de senare åren bedrivits med anmärkningsvärt
stor förlust ävensom att gällande föreskrifter i ämnet blivit i stor utsträckning
åsidosatta. Över de anmärkningar, som med anledning härav
framställts, avgåvos yttranden av regementsintendenten vid regementet,
kaptenen H. Bundy och dåvarande rnarketenteriföreståndaren, fanjunkaren
M. Magnusson. Då den i ärendet verkställda utredningen, enligt militieombudsmannens
förmenande, gav vid handen, att regementsintendenten
och rnarketenteriföreståndaren i ett flertal hänseenden gjort sig skyldiga till
grova försummelser med avseende å marketenteriets skötsel ävensom att
rnarketenteriföreståndaren syntes hava vid böckernas förande avsiktligt
sökt dölja den uppkomna förlusten och icke lämnat redovisning för en del
influtna medel, ställde militieombudsmannen dem, kaptenen Bundy och
fanjunkaren Magnusson, under åtal inför regementskrigsrätten vid Jämtlands
fältjägarregemente, varom skrivelse den 3 november 1923 expedierades
till krigsfiskalen vid regementet.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga, huruvida värnpliktig, som anmält förman för tjänstefel,
härigenom gjort sig skyldig till ärekränkning mot denne.

I egenskap av kompanichef för kompaniet »medicine studerande» vid
Vasternorrlands regemente beordrade kaptenen Carl Ossbahr å kompaniorder
den 14 augusti 1922 värnpliktige med. kand. Lilja att under manöver
den 16—19 augusti 1922 »tjänstgöra i befattning såsom läkare». Sedan
Lilja under ifrågavarande manöver sjukskrivit ett antal värnpliktiga
for hemtransport, bestämde emellertid Ossbahr, att åtskilliga av de
sålunda sjukskrivna skulle deltaga i manövern. Ossbahr anmäldes med
anledning härav utav värnpliktige medicine kandidaten Bertil von Friesen
för tjänstefel och ställdes under åtal inför regementskrigsrätten vid
Vasternorrlands regemente, därvid åklagaren, krigsfiskalen H. Rosén yrkade
ansvar å Ossbahr för vad han låtit komma sig till last, varjämte
Osshahr å sin sida yrkade ansvar å von Friesen jämlikt 110 § strafflagen
för krigsmakten för falsk angivelse.

Krigsrätten, i vilken tjänstgjorde krigsdomaren W. Bergström, f. d.
auditören R. Svallingson samt kaptenerna S. Thordeman och G Edström
yttrade i utslag den 29 september 1922, så vitt nu är ifråga, följande.

»Enär soldaten Bertil von Friesen, vilken angivit kaptenen Carl Ossbahr
för tjänstefel, begånget under marsch på förläggningsövning med tredje
kompaniet den 16—19 sistlidne augusti, varken uti angivelseskriften eller
under rättegången lagt Ossbahr annat till last, än att Ossbahr skall hava
med åsidosättande av den för tillfället av honom såsom läkare beordrade
värnpliktiges rapport om sjukdomshinder för vissa i övningen deltagande
anbefallt dem att fullfölja övningen, men med avseende å vunna upplysningar
om den förordnade ''läkarens’ kompetens och andra förhållanden
sagda förfarande icke är av beskaffenhet att kunna för Ossbahr lagligen
föranleda ansvar, varder åklagarens mot kaptenen Ossbahr förda talan
ogillad.

Då likväl ifrågavarande åtal måste anses som en mot kaptenen Ossbahr
förövad ärekränkning i och för hans tjänst dock under förhållanden,
som må anses synnerligen mildrande, prövar krigsrätten rättvist med
stöd av 82 § första stycket strafflagen för krigsmakten döma von FrieMilitieombudsmannens
ämbetsberättelse.

sen att för förolämpning mot överordnad krigsman undergå disciplinstraff
av vaktarrest under sex dagar.»

Med anledning av en utav värnpliktige von Friesen till militieombudsm
ann eu insänd klagoskrift, vari von Friesen förklarade sig ifrågasätta
riktigheten av regementskrigsrättens ifrågavarande utslag, anförde militieombudsmannen
i skrivelse till krigsdomaren Bergström, att kaptenen
Ossbahrs å von Friesen framställda ansvarsyrkande syntes hava bort bedömas
icke efter det i berörda utslag åberopade lagrum, utan jämlikt
110 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 16 kap. 4 § allmänna strafflagen.
Med hänvisning härtill anmodade militieombudsmannen krigsdomaren
Bergström att avgiva yttrande i ärendet ävensom infordra och
till militieombudsmannen inkomma med yttrande från vederbörande
krigsrättsledamöter.

Krigsdomaren Bergström inkom med anledning härav med yttrande
för egen del ävensom av krigsrättsledamöterna f. d. auditören Sval lin gson
och kaptenen Thordeman, varemot yttrande av kaptenen Edström,
som förflyttats till annan tjänstgöringsort, icke kunnat införskaffas.

I sitt yttrande, vari kaptenen Thordeman förklarat sig instämma, anförde
f. d. auditören Svallingson bl. a. följande.

För att falsk angivelse, varom i 16 kap. 1—6 §§ stadgades, skulle anses
föreligga, måste de angivna grunderna för det förmenta brottet varit
falska, d. v. s. föranledda av osanna upplysningar eller uppdiktade. Variationerna
i uppsåtet eller de olikartade omständigheterna i varje fall
skapade sedan de olika brottstyperna. I den av von Friesen mot kaptenen
Ossbahr ingivna anmälan förekomme visserligen, att han tillvitade Ossbahr
tjänstefel, men då von Friesen utvecklade grunden härför, visade det
sig, att vad han i sådant hänseende anförde, icke vore av beskaffenhet att
varken för Ossbahr eller vilken annan som helst i Ossbahrs ställning
kunna medföra ansvar spåföljd för tjänstefel. Enligt vad Svallingson
kunde finna utmynnade således von Friesens hela förfarande mot Ossbahr,
om det skulle bedömas efter allmän lag, som brott mot 16 kap. 9 §
strafflagen. Till stöd för denna sin åsikt åberopade Svallingson vad
Kungl. Ma,j:t i utslag mellan stadsfiskalen J. W. Bendroth, kärande, och
C. Börjesson, svarande, uttalat. (N. J. A. Arg. 1900, ref. 141). Hade nu
berörda förolämpning icke skett i tjänsten eller Ossbahr icke varit von
Friesens förman skulle stadgandet i 84 § strafflagen för krigsmakten jämförd
med 16 kap. 9 § allmänna strafflagen varit tillämpligt, dock med
iakttagande av att i stället för eventuellt bötesstraff skolat till disciplinstraff
dömas. Då emellertid enligt Svallingsons uppfattning förolämpningen
skett i tjänsten, och som ett faktum stode fast, att Ossbahr såsom
von Friesens kompanichef varit dennes förman, måste det av krigsrätten
åberopade lagrummet eller 82 § strafflagen för krigsmakten vara
riktigt. Svallingson tilläte sig framkasta spörsmålet, huru von Friesens
förfarande bort betraktas, därest regementschefen underlåtit att anbefalla

åtal mot kaptenen Ossbahr, då anmälan varit ogrundad, vilket ju legat
i hans makt, likaväl som att krigsrätten ogillat åtalet. Under dylika förhållanden
hade val förfarandet icke kunnat anses annorlunda än som en
förolämpning emot kaptenen Ossbahr, vilken av honom påtalad, blivit
bedömd jämlikt 82 § strafflagen för krigsmakten. Regementschefens förfarande
att ställa kaptenen Ossbahr under åtal torde väl icke kunna förändra
arten av von Friesens förseelse, vilken ju bestode i den framkastade
ogrundade beskyllningen mot Ossbahr för tjänstefel.

För egen del förklarade sig krigsdomaren Bergström kunna helt ansluta
sig till den i f. d. auditören Svall in gsons yttrande uttalade uppfattningen,
att krigsrättens ifrågavarande utslag vore lagligen grundat.

Slutligen avgav arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse infordrat yttrande
i ärendet, vari sjukvårdsstyrelsen anförde bl. a. följande. Frågan,
huruvida kaptenen Ossbahr gjort sig skyldig till tjänstefel i och med det
att han frångått den enligt kompaniordern till läkare för ordnade Liljas
föreskrifter eller förslag, vore uppenbarligen beroende på, om Lilja
kunde anses hava förrättat läkaretjänst under sådana omständigheter, att
tjänstgöringsreglementets föreskrifter angående läkare voro tillämpliga å
hans tjänstgöring. Skulle så varit fallet, kunde med andra ord Lilja anses
hava tjänstgjort som läkare i tjänstgöringsreglementets mening, lede
det enligt styrelsens uppfattning intet tvivel, att frångåendet av Liljas
föreskrifter varit ett tjänstefel av Ossbahr, och detta alldeles oavsett om
till äventyrs Liljas föreskrift om de ifrågavarande värnpliktigas hemsändande
med tåg vid en fullt kompetent prövning skulle visat sig icke hava
varit av deras hälsotillstånd påkallad. Om å andra sidan Lilja funnes
icke hava tjänstgjort som läkare i tjänstgöringsreglementets mening,
kunde frångåendet av hans råd icke i och för sig medföra tjänstefelsansvar;
Liljas uttalande hade i så fall allenast varit en av de omständigheter
— ehuru måhända den viktigaste av dessa —, vilka Ossbahr haft
att lägga till grund för sitt omdöme vid de beslut, som av honom fattats
helt och hållet på eget ansvar. Den uppställda frågan måste så besvaras,
att Lilja icke varit att anse som läkare i tjänstgöringsreglementets mening.
Under sådana omständigheter måste det anses som synnerligen olämpligt,
att Lilja enligt ordalydelsen i kompaniordern den 14 augusti 1922
förordnats att tjänstgöra som »läkare». Denna beteckning hade varit ägnad
att inom kompaniet framkalla oklarhet angående Liljas ställning och
borde alltså hava utbytts mot »kompanichefens rådgivare i hälso- och
sjukvårdsangelägenheter» eller dylikt. Av vad ovan anförts framginge,
att styrelsen icke ansåge Ossbahrs frångående av Liljas uttalande hava i
och för sig inneburit tjänstefel. Återstode alltså frågan, om det i sak varit
riktigt att låta de i målet ifrågavarande värnpliktiga, vilkas hälsotillstånd
ansetts tvivelaktigt, deltaga i nattmarschen. Ehuru krigsrättens
protokoll icke lämnat material för ett fullt tillförlitligt bedömande av
denna fråga på alla punkter, ville styrelsen uttala följande. Å ena sidan

syntes Ossbahr hava med omsorg tillsett de ifrågavarande värnpliktiga,
hans åtgärder kunde anses vittna om ett vaket, ansvarsmedvetet^ och humant
sätt att omhänderhava sin trupp, och den slutliga utgången av det
hela, som ju talade till Ossbahrs fördel, torde icke böra tillskrivas endast
slumpen utan även truppledarens på erfarenheter grundade omdömesförmåga.
Å andra sidan syntes det anmärkningsvärt, att icke Ossbahr, då
han ansåge sig böra frångå Liljas råd, konsulterade den legitimerade läkare,
som funnits å kompaniet. Åtminstone beträffande en av de värnpliktiga
hade Ossbahr träffat ett avgörande, som, oavsett utgången, måste
anses synnerligen betänkligt. En person, som föregående dag legat i övei*
39° feber, finge icke under några förhållanden tagas ut på marsch (såvida
detta icke på grund av omständigheterna vore alldeles oundvikligt,
vilket väl endast torde kunna inträffa under krigsförhållanden). Att så
likväl skett, och att detta allvarliga felgrepp begåtts av en officer, som, enligt
vad nyss anförts, syntes vara en erfaren och ansvarsmedveten truppförare,
fäste uppmärksamheten på nödvändigheten av, att våra officerare
bibringades åtminstone sådan elementär insikt i bedömandet av sjukdomsfall,
att de utan alltför stor risk för felgrepp kunde bedöma, om en
underlydande utan vidare kunde medfölja truppen eller ej, om läkarhjälp
behövde anlitas o. s. v.

I skrivelse den 27 augusti 1923 till krigsdomaren Bergström anförde
härefter militieombudsmannen följande.

I sitt i ärendet avgivna yttrande hade f. d. auditören Svallingson utgått
ifrån att en tillämpning av 16 kap. 1—6 §§ strafflagen vid bedömandet
av den av kaptenen Ossbahr mot von Friesen förda ansvarstalan varit
utesluten, och syntes därav dragit den slutsatsen, att von Friesens mot
kaptenen gjorda tillvitelse, som skett mot förman i tjänsten, varit straffbar
efter 82 § strafflagen för krigsmakten. Utan tvivel förutsatte en tilllämpning
av sistnämnda lagrum, på sätt f. d. auditören Svallingson anfört,
att missfirmelsen ifråga icke vore hänförlig under någon av de i
1—5 §§ i nämnda kapitel av allmänna strafflagen straffbelagda typerna
av ärekränkningsbrott. Även om denna förutsättning i förevarande fall
varit för handen, torde dock därmed icke vara givet, att ansvar jämlikt 82
§ strafflagen för krigsmakten bort ifrågakomma. För att en tillvitelse om
viss handling skulle vara hänförlig under detta lagrum, erfordrades nämligen
ytterligare, att tillvitelsen överhuvudtaget varit att anse som en missfirmelse.
Att så varit förhållandet, syntes Svallingson såväl som krigsrättens
övriga ledamöter utan vidare hava tagit för givet. Riktigheten av
denna uppfattning syntes dock kunna ifrågasättas, därest man, på sätt i
svensk rättsdoktrin hitintills skett, såsom förutsättning för missfirmelsen
krävde, att densamma utmärkte den angripne såsom en i sedligt avseende
eller på grund av sin oduglighet i yrket mindre aktningsvärd person.
Därest någon påstode annan hava gjort sig skyldig till visst förfarande,

krävdes följaktligen, för att påståendet som sådant skulle kunna anses utgöra
ärekränkning, att den angripne, därest han hade gjort sig skyldig till
detsamma, därigenom i den allmänna uppfattningen framstått såsom mindre
aktningsvärd. Vore förfarandet icke sådant, torde någon ärekränkning ej
heller föreligga, och den omständigheten enbart att detsamma, ehuru faktiskt
enligt lag straffritt, av tillvitaren betecknades såsom straffbart, kunde
därför icke göra tillvitelsen ifråga till en ärekränkning. En annan sak vore
att tillvitelsen kunde givas sådan form, att den därigenom bleve förolämpande,
exempelvis då, såsom i det av Svallingson åberopade rättsfallet,
det uppgivna förfarandet av tillvitaren hänfördes till någon viss brottstyp
av svårare beskaffenhet, så att den kränkte därigenom komme att betecknas
såsom en föraktlig förbrytare. Brottsrubriceringen framstode
då såsom det väsentliga i tillvitelsen. Vore detta avsett, förelåge otvivelaktigt
en missfirmelse. Redan den omständigheten att förövandet av ett
mord, en stöld eller annat svårare brott, i den allmänna uppfattningen
stämplade gärningsmannen såsom i sedligt avseende undervärdig, gåve
åt påståendet att en av annan begången handling, som i själva verket,
sådan den i påståendet beskreves, vore straffri, skulle vara att anse som
mord, stöld o. s. v. samma ärekränkande karaktär, som hade personen ifråga
blivit kallad mördare, tjuv eller dylikt. Annorlunda vore förhållandet där
den begångna, straffria handlingen betecknades såsom brott eller förseelse,
som i allmänhet icke innefattade sådant förfarande, som stämplade
gärningsmannen såsom mindre aktningsvärd. Påstode någon därför, att
en av annan begången fullt korrekt handling vore hänförlig till dylik i
nyss angivna hänseenden ej nedsättande förseelse, torde detta handlingens
rubricerande såsom straffbar icke göra påståendet till en missfirmelse,
där det ej framställts med i och för sig förolämpande ordalag.
Därest någon exempelvis påstode, att annan framfört bil med otillåten
hastighet, därför att han å allmän landsväg med 200 meters klar sikt hållit
en hastighet av 20 kilometer i timmen, eller att någon ärekränkt annan
genom att säga denne vara en hygglig och skötsam man eller att ämbetsman
begått tjänstefel, enär han tjänstgjort en timme längre å tjänsterummet
än de övriga o. s. v., torde ett dylikt påstående icke innebära
någon ärekränkning.

Frågan, huruvida ett påstående om en oriktigt såsom brottslig betecknad
handling vore att anse såsom ärekränkning eller ej, torde sålunda
vara beroende av om påståendet framställts på förolämpande sätt eller
om handlingen vore av beskaffenhet att utmärka förövaren därav i den
allmänna uppfattningen såsom mindre aktningsvärd. Huruvida handlingen
ifråga ägt rum eller ej, torde allenast så tillvida vara av betydelse,
att i senare fallet sannolikheten för att animus injuriandi förefunnits,
torde vara större än i det förra. Vad nu anförts torde äga samma
giltighet, vare sig påståendet om den förment brottsliga handlingen skett
i form av angivelse eller annorledes. Den form, i vilken påståendet gjor -

des, torde därvid ej hava annan betydelse än för avgörandet av frågan
om tillämpligt lagrum, men däremot ej för frågan om ärekränkning skett
eller ej.

Därest man i nu förevarande fall, på sätt krigsrätten gjort, utginge
ifrån att von Friesens förfarande allenast bestått däri, att han oriktigt
påstått, att kaptenen Ossbahr skulle saknat befogenhet, att på sätt b^n
gjort frångå den av honom förordnade »läkarens» föreskrifter, och betecknat
detta som tjänstefel, torde man knappast med här ovan återgivna
ståndpunkt kunna rubricera von Friesens handling såsom ärekränkning.

I själva verket torde emellertid även riktigheten av krigsrättens nyssnämnda
utgångspunkt kunna ifrågasättas. Vad von Friesen lagt kaptenen
Ossbahr till last vore, att denne låtit ifrågavarande värnpliktiga deltaga
i en nattmarsch, oaktat de på grund av sjukdom icke bort få deltaga i
marschövning, ett förfarande, som, därest det kunnat läggas kaptenen till
last, otvivelaktigt varit ett tjänstefel. Ehuru von Friesen själv syntes
hava trott, att denna kaptenens handling redan från formell synpunkt
varit felaktig, hade han dock i sin kompletterande angivelse av den 2 september
1922 särskilt framhållit, att det måste anses synnerligen olämpligt
att till marsch kommendera den, som dagen förut haft över 39° feber.
Vare sig emellertid angivaren själv på ena eller andra sättet bedömt det
angivna förfarandet, torde det väl ankommit på krigsrätten, sedan prövningen
av detsamma dit hänskjutits och åklagaren framställt yrkande om
ansvar å kaptenen för oförstånd i tjänsten, att, utan hänsyn till angivarens
uppfattning om vad i förfarandet ifråga vore att anse som brottsligt,
pröva straffbarheten av förfarandet som sådant. Därest härvid krigsrätten
funnit kaptenen Ossbahrs förfarande, vilket otvivelaktigt stått i överensstämmelse
med hans formella befogenhet, med hänsyn till omständigheterna
i målet, ej heller från saklig synpunkt kunna betecknas som oförstånd
i tjänsten, och fråga följaktligen uppstått om angivarens straffbarhet,
torde otvivelaktigt 16 kap. 4 § strafflagen varit det lagrum, efter vilket
straff bort ådömas, eller, om von Friesen ansetts hava haft sannolika
skäl för sin angivelse, 16 kap. 6 § bort tillämpas. Vid denna prövning
torde, därest man, på sätt sjukvårdsstyrelsen gjort, betecknat Ossbahrs
förfarande såsom synnerligen betänkligt, von Friesen jämlikt sistnämnda
lagrum bort bliva från ansvar fri.

Som emellertid krigsrättens bedömande av von Friesens angivelse såsom
straffbar efter 82 § strafflagen för krigsmakten, ehuru det stode i strid
med här ovan uttalade mening, och även om detsamma på grund därav
vore felaktigt, icke torde vara av beskaffenhet att för krigsrättens ledamöter
föranleda ansvar såsom för tjänstefel, hade militieombudsmannen
ej ansett sig kunna med anledning av von Friesens klagomål vidtaga annan
åtgärd i ärendet än att militieombudsmannen velat genom skrivelsen
giva krigsdomaren Bergström del av de synpunkter här ovan framhållits.

2. Felaktig1 straffsammanläggning1.

39 och 40 §§ strafflagen för krigsmakten.

Uti en till militieom budsmannen insänd skrivelse anmälde chefen för

1. eldarekompaniet, kaptenen Harry Rosensvärd, att stationskrigsrätten
vid flottans station i Karlskrona skulle hava i visst avseende förfarit felaktigt
vid sammanläggning av straff, som ådömts 2. klass sjömannen vid

1. eldarekompaniet nr 284 Harald Fredrik Emanuel Karlsson.

Av vid skrivelsen fogade avskrifter av de med klagomålen avsedda utslagen
inhämtades följande.

Den 17 januari 1923 dömde krigsrätten Karlsson med tillämpning av 52,
77 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet att inställa
sig till posttjänst den 31 december 1922 till fängelse i en månad samt för
tvenne olovliga undanhållanden den 30 respektive den 31 i samma månad
ävensom för underlåtenhet den 30 ifrågavarande december att fullgöra
förmans befallning till disciplinstraff av 10 dagars skärpt arrest, vilket
straff jämlikt 40 § strafflagen för krigsmakten sammanlades med Karlsson
den 29 december 1922 ådömt disciplinstraff av 6 dagars vaktarrest till
sammanlagt 12 dagars skärpt arrest. Krigsrätten förordnade slutligen att
disciplinstraffet skulle övergå till fängelsestraff, och sammanläggas med
det omedelbart ådömda fängelsestraffet till i en bot 1 månad 24 dagars
fängelse. Vid tillämpning av berörda straff skulle avräknas 6 dagar,
varunder Karlsson till följd av det tidigare straffbeslutet undergått
disciplinstraff.

Den 31 januari 1923 meddelade stationskrigsrätten utslag i ett annat
mot bemälde Karlsson anhängiggjort mål, vilket utslag i hithörande delar
var så lydande:

»Uti målet är utrett, att rapporterade 2. klass sjömannen vid 1. eldarekompaniet
nr 284 Harald Fredrik Emanuel Karlsson -----såväl den

15 som 16 januari 1923 saknats å sitt logement, oaktat han vid bägge tillfällena
varit tilldelad tjänstgöring såsom logementsvakt;

att han den 15 januari 1923 varit oreglementariskt klädd och härutinnan
ej vidtagit rättelse, förrän han blivit av förman trenne gånger tillsagd
därom;

att han den 17 januari 1923 efter utpurrningen underlåtit stiga upp
från sängen;

att han den 17 januari 1923 icke närvarit vid uppställningen för kasernförbjudna; att

han under tiden närmast före den 18 januari 1923 genom bristande
omvårdnad förorsakat, att kronopersedlar med ett sammanlagt värde av
25 kronor bortkommit; samt

att han saknades vid aftoninspektionen den 27 januari 1923 och därefter
anmälde, sig först påföljande dagen.

Med tillämpning av 52, 76, 77 och 180 §§ strafflagen för krigsmakten,
samt med åberopande av krigsrättens utslag den 17 januari 1923 nr 9, genom
vilket utslag Karlsson jämlikt 52, 77 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten
blivit för tvenne olovliga undanhållningar och underlåtenhet att
fullgöra förmans i tjänsten givna befallning ådömd disciplinstraff av
tio dagars skärpt arrest samt för underlåtenhet att den 31 december 1922
inställa sig till posttjänst, dömts till en månads fängelse —- prövar förty
krigsrätten lagligt döma Karlsson:

för underlåtenhet att inställa sig till posttjänst till en månads fängelse;

för vart och ett av de den 15, 16 och 27 januari 1923 begångna undanhållningsbrotten
till en månads fängelse; samt

för vad han i övrigt låtit komma sig till last till disciplinstraff av femton
dagars vaktarrest.

skolande sålunda Karlsson i en bot hållas i fängelse fyra månader femton
dagar.»

I skrivelse till krigsdomaren vid stationskrigsrätten vid flottans station
i Karlskrona anförde militieombudsmannen härefter följande.

Då de förbrytelser, för vilka Karlsson den 17 januari 1923 ådömdes
disciplinstraff, av stationskrigsrätten ansetts vara av den beskaffenhet att
böra sonas med skärpt arrest i 10 dagar, vilket straff sammanlades med
Karlsson förut ådömt, men ännu ej avtjänat disciplinstraff till skärpt
arrest i 12 dagar, syntes, då Karlsson åter lagfördes för ytterligare förbrytelser,
som han begått före nämnda den 17 januari, vid tillämpningen
av 4 kap. 9 § allmänna strafflagen och 39 § strafflagen för krigsmakten det
sammanlagda disciplinstraffet icke bort utmätas i mildare straffart, ej
heller lägre än det förut utmätta, eller skärpt arrest i 10 dagar, vilket utgjorde
det högsta disciplinstraff av skärpt arrest, som, utom vid sammanläggning,
kunde ifrågakomma. Jämlikt 40 § strafflagen för krigsmakten
syntes härefter det straff av sex dagars vaktarrest, som ådömts Karlsson
den 29 december 1922, vilket straff icke var till fullo avtjänat, då Karlsson
begick de brott, för vilka han den 31 januari 1923 skulle ådömas
disciplinstraff, hava bort sammanläggas med det gemensamma disciplinstraffet,
och Karlsson, sedan härefter sammanläggning med det ådömda
fängelsestraffet skett och från det sålunda sammanlagda straffet avdragits
den tid, varunder Karlsson till följd av beslutet den 29 december
1922 undergått straff efter det förseelse ånyo förövades, eller sex dagars
vaktarrest, förvandlat till tre dagars skärpt arrest, bort hava att undergå
fängelse i fyra månader 18 dagar i stället för det av krigsrätten bestämda
fängelsestraffet, fyra månader 15 dagar. Med anledning av vad
sålunda anmärkts anmodades krigsdomaren att infordra yttrande av
krigsrättens ledamöter.

I avgivna yttranden medgåvo vederbörande krigsrättsledamöter, att det
i krigsrättens utslag den 31 januari 1923 tillämpade sättet för samman -

läggning av där förekommande straff vore felaktigt samt förklarade sig
dela den i militieombudsmannens berörda skrivelse hävdade uppfattningen
beträffande straffsammanläggningen.

över krigsrättens ifrågakomna utslag hade emellertid vederbörande åklagare
anfört besvär hos krigshovrätten, som i utslag den 14 maj 1923 yttrade
följande. Enär, vidkommande de förseelser, för vilka, på sätt stationskrigsrätten
i sitt överklagade utslag yttrat, Karlsson gjort sig skyldig till disciplinstraff,
förseelsen, som bestått i oreglementarisk klädsel och begåtts den
15 januari 1923, ävensom underlåtenheten att efter utpurrningen den 17
januari oförtövat stiga upp från sängen ej kunde svårare anses än såsom
brott mot ordningsföreskrifter, de där vore att bedöma enligt 79 § strafflagen
för krigsmakten, samt i målet finge anses utrett, att förutom dessa
båda förseelser jämväl den bristande omvårdnad om kronobeklädnaden,.
varför Karlsson förskyllt straff jämlikt 130 § förenämnda lag såsom för
vårdslöshet i tjänsten, ägt rum före meddelandet av stationskrigsrättens
utslag den 17 januari 1923, och straffet för dessa förseelser förty skulle
jämlikt 39 § strafflagen för krigsmakten så bestämmas, som hade Karlsson
varit lagförd för dem samtidigt med de två olovliga undanliållningar
och den underlåtenhet att fullgöra förmans befallning, varför han genom
nyssnämnda utslag ålagts disciplinstraff av skärpt arrest i tio dagar, ty
och som jämlikt 38 § samma lag ett gemensamt straff skulle bestämmas
icke blott för samtliga nu nämnda förseelser utan ock för den, enligt vad
handlingarna utvisade, på aftonen berörda den 17 januari begångna försummelse
att närvara vid uppställning med kasernförbjudna, till följd
varav Karlsson jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten gjort sig förfallen
till straff, funne krigshovrätten skäligt sålunda ändra krigsrättens
utslag, i vad detsamma överklagats, att det disciplinstraff, vartill Karlsson
jämlikt nu anförda och av krigsrätten i utslaget deu 17 januari 1923
åberopade lagrum gjort sig förfallen för samtliga ovan nämnda förseelser
bestämdes till skärpt arrest i tio dagar, vilket straff jämlikt 40 § strafflagen
för krigsmakten sammanlades med det Karlsson genom beslutet den
29 december 1922 ålagda disciplinstraff av vaktar rest i sex dagar till
skärpt arrest i tolv dagar; och skulle sistnämnda straff övergå till fängelse
i tjugufyra dagar och förenas med det Karlsson omedelbart ådömda
fängelsestraffet till i en bot fängelse i fyra månader tjugufyra dagar. Vid
verkställighet därav skulle avräknas sex dagar, motsvarande förenämnda
straff av vaktarrest, vilket straff Karlsson enligt vunnen upplysning till
iullo undergått, så att Karlsson alltså skulle hållas i fängelse tillhopa fyra
månader aderton dagar.

Militieombudsmannen lät med anledning härav bero vid vad i ärendet
förekommit.

3. Fråga om dröjsmål med utsättande av krigsrättssammanträde.

Vid granskning av till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningar
från Jämtlands fältjägarregemente för första kvartalet 1923
iakttogs, att volontären Knut Gunnar Hålén, som den 12 februari 1923 intagits
i regementets häkte och samma dag undergått förhör, först fredagen
den 23 i samma månad inställts inför regementskrigsrätten.

Uti avgiven förklaring i ärendet anförde krigsdomaren Albert Olsén
bl. a. följande. Regementschefens framställning om krigsrättens sammanträde
hade inkommit till krigsdomaren fredagen den 16 februari 1923.
Ordinarie sammanträden med krigsrätten plägade hållas på fredagarna,
då särskild anledning icke förekomme att utsätta sammanträde å annan
tid. Därest målet kunnat omedelbart avgöras, hade detsamma med säkerhet
företagits nämnda dag, om krigsdomaren därom underrättats före sammanträdet
nämnda dag. Emellertid hade varken prästbetyg eller utdrag
av straffregistret förefunnits den 16 februari. Med anledning härav utsattes
målet till fredagen den 23 februari.

I skrivelse den 23 juli 1923 till krigsdomaren Olsén anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen härefter följande. Vid vad i ärendet förekommit
hade militieombudsmannen låtit bero; men ville militieombudsmannen,
med föranledande av krigsdomarens yttrande, hava för krigsdomaren
framhållit, att gällande föreskrift, att sammanträde med krigsrätt för
rannsakning med häktad person skulle utsättas att hållas sist inom åtta
dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse om åtalet, icke
rimligen borde utnyttjas såsom innefattande medgivande att företaga
rannsakning med häktad person först å sålunda bestämd dag, framförallt
icke då — såsom i förevarande fall av oförklarad anledning inträffat —
dröjsmål ägt rum med avseende å krigsdomarens mottagande av underrättelse
om åtalet, ävensom hava erinrat, att beträffande ifrågavarande
häktad kyrkobokföringsorten, därifrån prästbetyg skolat infordras, varit
Östersund samt att utdrag av straffregistret kunnat, om så erfordrats, telegrafiskt
inhämtas.

4. Underlåtenhet att föranstalta om inbindning- av krig-srättsprotokoll.

Med anledning av anmärkning, som militieombudsmannen vid inspektion
av Första livgrenadjärregementet den 21 juni 1922 framställt därom,
att krigsrättsprotokollen ej vore inbundna, anmodade militieombudsmannen
regementschefen i skrivelse den 23 augusti 1922 att inkomma med upplysning,
huruvida inbindning sedermera ägt rum eller åtgärd därför vidtagits.

Till svar härå anförde regementschefen översten Hj. Säfwenberg i yttrande
den 26 augusti 1922, att dessa protokoll under senare år förvarats
hopbuntade årgångsvis, enär de alltjämt ökade kraven på regementets

expensanslag nödvändiggjort största sparsamhet, vilket i förening med
de höga bokbinderiprisen nödgat översten att inskränka inbindningen av
handlingar m. m. vid regementets expedition till ett minimum samt att
varken översten eller tjf. auditören kände någon föreskrift, att dylika protokoll
skulle inbindas.

I skrivelse till regementschefen anförde militieombudsmannen med anledning
härav följande.

Enligt 17 § i nådiga förordningen den 16 juni 1868 om krigsdomstolar
och rättegången därstädes skulle protokoll, hållet vid regements-, stationseller
garnisonskrigsrätt, jämte därtill hörande handlingar, av auditören.
inom två månader efter det utslag i mål, varom protokollet handlade, vore
givet, avlämnas till vederbörande regementsbefälhavares, militärchefs vid
flottans station eller kommendants expedition att där, för varje år särskilt
sammanbundna, noga förvaras. I 1914 års lag om krigsdomstolar och
rättegången därstädes, i vars 38 § de mot nämnda 17 § i 1868 års förordning
svarande bestämmelser intogos, hade stadgandet därom, att krigsrättsprotokollen
skulle vara för varje år särskilt sammanbundna, blivit
uteslutet, och uttrycklig föreskrift i detta ämne saknades numera. Anledningen
till att det nämnda stadgandet sålunda ur den gällande lagen uteslutits
vore emellertid, på sätt av förarbetena i lagen i denna del framginge,
icke att söka däri, att man avsett att göra ändring i vad om sättet
för protokollsförvaringen därförut gällde, utan hade allenast påkallats
därav, att den ifrågavarande ordningsföreskriften icke ansåges hava sin
plats i en rättegångslag.

Vare sig emellertid någon föreskrift i detta ämne funnes eller ej, torde
vara klart, att de ifrågavarande protokollen lämpligen borde inbindas, något
som jämväl torde framgå därav, att i fråga om de från arkivsynpunkt
mindre viktiga protokollen över förhör i disciplinmål, vilka enligt bestämmelsen
i 7 § militär bestraffningsförordning allenast skulle bevaras i 10
år, uttryckligen stadgats, att de, där för ändamålet avsedd protokollsbok
ej funnes, skulle vid varje års slut inbindas. Då härtill komme, att enligt
vad militieombudsmannen vid sina inspektionsresor iakttagit, samtliga
övriga regementen och kårer läte verkställa inbindning av sina krigsrättsprotokoll,
liksom ock varje annan domstols domböcker och protokoll i vederbörlig
ordning sammanbundes, torde regementschefen finna, att någon
anledning för honom att allenast i brist på uttrycklig föreskrift i saken
underlåta vidtaga dylik åtgärd icke funnes.

Under åberopande av vad sålunda anförts anmodades regementschefen
att så snart ske kunde till militieombudsmannen inkomma med förnyat
yttrande i ärendet. Då regementschefen i sedermera avgivet yttrande utfäste
sig att efter hand låta inbinda de icke bundna krigsrättsprotokollen,
lät militieombudsmannen bero vid vad i ärendet förekommit.

5. Ersättning'' åt värnpliktig för oriktigt påförda böter.

I en insänd klagoskrift anförde värnpliktige nr 2271 45/1916 J. B. E.
(Handel-, att han, oaktat lian under år 1916 blivit inskriven såsom värnpliktig,
för utevaro från inskrivningsförrättningar åren 1920 och 1921
ådömts böter med 10 respektive 40 kronor. Klaganden hade guldit förstnämnda
bötesbelopp, 10 kronor, varemot det senare beloppet, 40 kronor,
förvandlats till sju dagars fängelse, vilket straff klaganden avtjänat år 1922.
Klaganden anhölle att genom militieombudsmannens försorg få utrönt,
vem som i förevarande fall förfarit felaktigt, samt ifrågasatte en ersättning
av 400 kronor för mistad arbetsförtjänst och obefogad häktning.

Sedan militieombudsmannen infordrat yttrande i ärendet från befälhavaren
för Norrtälje rullföringsområde nr 47, vederbörande pastorsämbeten
och roteman samt länsstyrelsen i Stockholm, avlät militieombudsmannen
den 13 december 1922 en underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t och anförde
därvid följande.

Av vad i ärendet förekommit hade militieombudsmannen funnit framgå
följande. Öländer hade år 1915 erhållit uppskov med inskrivningen. Härefter
hade han flyttat från Strängnäs till Brännkyrka den 6 augusti 1915,
därvid i församlingsbokens värnpliktskolumn antecknats »uppskov 1915»,
samt år 1916 inskrivits inom Stockholms stads rullföringsområde nr 45.
Under åren 1916—1917 samt 1918 både han fullgjort första tjänstgöringen
respektive första repetitionsövningen. Den 16 januari 1919 hade han flyttat
från Brännkyrka till Kårsta församling, därvid å flyttningsbetyget
antecknats »såsom värnpliktig uppskov 1915». Öländer hade fullgjort sin
mönstringsskyldighet åren 1919, 1920 och 1921, men upptagits inom Norrtälje
rullföringsområde nr 47 såsom frånvarande utan laga förfall från
inskrivningsförrättningarna åren 1920 och 1921, med anledning varav han
påförts böter med 10 respektive 40 kronor. Förstnämnda bötesbelopp, 10
kronor, hade på sätt Öländer uppgivit erlagts av honom, varemot 1921
års böter, 40 kronor, blivit förvandlade till 7 dagars fängelse, vilket straff
Öländer avtjänat under tiden den 12—den 19 april 1922.

Enligt kungl. förordningen den 28 maj 1897 (nr 54) angående mantalsskrivning
i Stockholm skulle bokföringen av huvudstadens invånare ombesörjas
av rotemän, vilka skulle var för sin rote föra mantalsbok, i vilken
infördes alla i roten boende personer med vissa i författningen närmare
angivna undantag. Mantalsboken skulle för alla däri upptagna personer
innehålla fullständiga uppgifter angående bl. a. värnplikt.

Enligt § 4 i samma förordning skulle en var, som utflyttade från Stockholm,
därom, med företeende av prästbetyg, göra anmälan hos rotemannen
för den rote, varifrån flyttningen skedde, varefter denne roteman hade att
förse betyget med bevis om dess företeende samt bl. a. i mantalsboken och
i särskild enligt mantalsnämndens anvisning förd utflyttningslängd göra
anteckning om flyttningen och giva vederbörande pastor eller församlings -

föreståndare del av betyget. Sedan bevis om delfåendet lämnats och den
kyrkliga utskrivningen verkställts samt rotemannen avhämtat handlingarna,
erhölle den utflyttande sitt prästbetyg hos rotemannen å tid,
varom denne vid anmälan om utflyttningen meddelat underrättelse.

Huruvida i föreliggande fall i strid mot anförda författningsrum utflyttningsbetyg
utfärdats av pastorsämbetet i Brännkyrka utan medverkan
av vederbörande roteman, hade icke kunnat utredas. Å ifrågavarande
utflyttningsbetyg hade emellertid införts samma anteckning om Öländers
värnpliktsförhållande, som funnits å det betyg, han år 1915 företett vid
sin inflyttning i Brännkyrka församling.

Berörda felaktiga anteckning å Öländers utflyttningsbetyg hade givit
anledning till att Öländer, som ej heller vid inflyttningen i Kårsta uppvisat
sin inskrivningsbok, i därvarande församlingsbok antecknats såsom
inskrivningsskyldig och i följd härav av vederbörande mantalsskrivningsförrättare
blivit upptagen å inskrivningslista, varifrån han jämlikt § 12
mom. 1 inskrivningsförordningen upptagits i inskrivningslängden.

Visserligen hade befälhavaren för rullföringsområdet nr 47, som efter
vad handlingarna syntes utvisa, vid Öländers inflyttning till området, enligt
§ 87 inskrivningsförordningen från rullföringsområdet nr 45 rekvirerat
och bekommit värnpliktskort för Öländer, haft möjlighet att klargöra
dennes värnpliktsförhållanden, då det enligt § 12 samma förordning upprättade
nya värnpliktskortet enligt paragrafens 3 mom. kommit honom
tillhanda eller då frågan om Öländers inskrivning var föremål för inskrivningsnämndens
prövning. Att så icke skett, torde dock icke kunna läggas
rullföringsbefälhavaren till last såsom tjänstefel.

Då sålunda vid inskrivningsförrättningen inom rullföringsområdet nr
47 icke observerats, att Öländer redan inskrivits, hade han helt naturligt
uppförts å den i § 45 värnpliktslagen omförmälda förteckning över värnpliktiga,
vilka utan anmält laga förfall uteblivit från förrättningen, samt
påförts ifrågavarande böter.

Jämväl vid mottagandet och handläggningen av den enligt § 147 inskrivningsförordningen
omförmälda förteckning hade rullföringsbefälhavaren
haft tillfälle att rätta det förelupna felet, men ej heller hans försummelse
härutinnan torde kunna anses som tjänstefel.

Under det sålunda ansvar för den inträffade skadan icke syntes kunna
åläggas vederbörande inskrivningsmyndigheter, torde däremot kunna
ifrågasättas om icke extra landsfiskalen Johnsson, som vid tiden för uttagandet
av de ådömda bötesbeloppen tjänstgjort såsom t. f. landsfiskal
i Vallentuna distrikt, genom underlåtenhet att taga hänsyn till den enligt
uppgift av fjärdingsmannen Ländin av denne till landsfiskalskontoret insända
avskriften av Öländers inskrivningsbok, varit närmast vållande till
skadan. Då denna avskrift emellertid icke syntes hava återfunnits å landsfiskalskontoret
och Johnsson icke kunnat för inhämtande av närmare förklaring
anträffas, hade dock ej kunnat tillförlitligen utredas, huruvida av -

skriften ifraga kommit Johnsson tillhanda och sålunda ej heller, huruvida
han kunde anses skyldig ersätta skadan eller icke.

Öländer själv hade otvivelaktigt genom sin underlåtenhet att jämlikt §
124: 2 inskrivningsförordningen såväl vid utflyttning från Brännkyrka
som vid inflyttning till Kårsta hos vederbörande pastorsämbete förete sin
inskrivningsbok i viss mån varit vållande till den skedda. Den omständigheten,
att Öländer utan invändning erlagt de böter, som år 1920 påförts
honom, samt att han, då han andra gången avfordrades det honom år 1921
påförda bötesbeloppet, icke ånyo företedde sin inskrivningsbok eller anförde
besvär över bötesresolutionen torde vidare kunna hänföras till försummelse
från Öländers sida.

Oaktat Öländer sålunda i viss mån haft sig själv att skylla för vad som
inträffat, kvarstode dock, att han genom en rad av sammanlöpande omständigheter
kommit att undergå en bestraffning för en förseelse, vartill
han icke gjort sig skyldig.

Det torde därför icke vara mer än billigt, att Öländer bereddes skälig
ersättning för litt lidande och förmistad arbetsförtjänst. Ersättning av all
inänna medel torde icke kunna tillkomma honom på grund av bestämmelsen
i lagen den 12 mars 1886 angående ersättning av allmänna medel åt oskyldigt
häktade eller dömde.

Med hänsyn till sakens beskaffenhet ansåg sig militieombudsmannen,
med stöd av 16 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktion,
böra anmäla detta ärende hos Kungl. Maj:t till det avseende Kungl. Maj:t
kunde finna omständigheterna i målet påkalla.

Genom beslut den 13 april 1923 medgav Kungl. Maj:t, med hänsyn till i
ärendet föreliggande omständigheter, att till Öländer finge såsom ersättning
i förevarande avseende utbetalas 300 kronor från anslaget till inskrivnings-,
mönstrings- och färdkostnader m. m.

6. Oaktat värnpliktig icke lagligen inkallats till tjänstgöring, har
efterspaningssedel rörande den värnpliktige likväl befordrats

till verkställighet.

Handlingarna uti ett hos militieombudsmannen genom klagomål av
värnpliktige nr 490 74/1919 TTno Hjalmar Lehtipalo anhängiggjort ärende
utvisa följande.

Lehtipalo, som vid inskrivningen den 18 mars 1919 tillhörde Jukkasjärvi
församling (Kiruna), bosatte sig påföljande april, utan att därom göra
vederbörlig adressanmälan, i Pajala församling (Antis, Erkheikki).
Då sedermera t. f. befälhavaren för Kalix rullföringsområde nr 74
kaptenen H. Hellgren hade att föranstalta om Lehtipalos inkallande till
första tjänstgöring med början den 26 juni 1920, vilken inkallelse skulle
verkställas genom personlig order, avsände kaptenen inkallelsordern under

adress Kiruna. Ordern återkom emellertid den 10 juli 1920 såsom obeställbar
till rullföringsexpeditionen. Lehtipalo, som sålunda icke erhållit någon
personlig inkallelseorder, uteblev från ifrågavarande övning, med anledning
varav efterspaningssedel rörande Lehtipalo utfärdades och översändes
till Kalix rullföringsområde nr 74. Sedan kaptenen Hellgren den 24
juli 1920 vidarebefordrat efterspaningssedeln inställdes Lehtipalo den 25
augusti 1920 genom vederbörande kronobetjänings försorg vid Norrbottens
regemente, varest samma dag anställdes förhör med honom. Enligt beslut
av vederbörande befälhavare överlämnades handlingarna i målet till
krigsdomaren för handläggning vid krigsdomstol. Målet förekom den 3
september 1920 vid krigsrätten vid Norrbottens regemente, därvid meddelades
ett i hithörande delar så lydande utslag: »Enär den tilltalade värnpliktige
490 74/1919 Uno Hjalmar Lehtipalo, vilken ostridigt varit berättigad
erhålla personlig inkallelseorder till här ifrågavarande honom
åliggande 1. tjänstgöring vid regementet med inryckningsdag den 26 juni
1920, därförinnan lämnat sin hemort Kiruna, i följd varav av vederbörande
rullföringsbefälhavare under vid inskrivningsförrättningen med
Lehtipalo uppgiven adress med allmänna posten dit översänd inkallelseorder
icke kommit Lehtipalo tillhanda, samt Lehtipalo, såvitt antagas kan,
icke annorledes ägt kännedom om dagen för inryckningen till regementet,
finner regementskrigsrätten Lehtipalo icke kunna till ansvar i målet
fällas.»

I en till militieombudsmannen ingiven klagoskrift begärde Lehtipalo
689 kronor i ersättning för den felaktiga inställelsen.

I yttrande, som med anledning av klagomålen infordrades, anförde härefter
kaptenen Hellgren bl. a. följande. Någon felinkallelse av Lehtipalo hade
kaptenen ej låtit komma sig till last, och både kaptenen tydligt och klart påvisat
för Lehtipalo vid dennes besök i rullföringsexpeditionen under hans
tjänstgöring i Boden, att han av pastorsämbetet i Kiruna vore vederbörligen
anmäld såsom inflyttad och kyrkobokförd därstädes, och därför i
rullföringsområdets stamkort fortfarande vore antecknad som boende i
Kiruna under adress 20: 3, och uppmanades Lehtipalo pa samma gång, att
därest han flyttat från Kiruna, han skulle göra anmälan till pastorsexpeditionen
därom samt uttaga flyttningsbetyg till sitt nya hemvist, så att
han bleve kyrkobokförd därstädes. Av stamkortet syntes framgå, att, på
grund av Lehtipalos besök i expeditionen, Antis Erkheikki antecknats i
stamkortet såsom tillfällig adress. Först den 10 juni 1921 hade till iuIIföringsexpeditionen
inkommit anmälan från pastorsämbetet i Pajala församling,
att Lehtipalo inflyttat därstädes.

Inskrivningsbefälhavaren översten E. Nordenskjöld anförde i infordrat
yttrande bl. a. följande. Någon felinkallelse hade, som av handlingarna
framginge, icke ägt rum. Kaptenen Hellgren hade emellertid icke — i
enlighet med militieombudsmannens skrivelse av den 22 mars 1921 till dåvarande
översten och chefen för Norrbottens regemente G. Hedengren —

bort vidarebefordra efterspaningen, utan både denna av kaptenen bort inställas
med angivande av, att inkallelseordern återkommit med påskrift
om att adressaten, Lehtipalo, vore okänd å den av honom angivna adressorten.

I skrivelse till kaptenen Hellgren anförde militieombudsmannen härefter
följande.

Av vad i ärendet anförts torde framgå, att Lehtipalo uteblivit från
ifrågakomna tjänstgöring med anledning därav, att han icke erhållit del
av den rörande hans inställelse utfärdade ordern och följaktligen icke blivit
i vederbörlig ordning inkallad. Härom hade kaptenen Hellgren erhållit
kännedom, då ordern den 10 juli 1920 såsom obeställbar återkommit
till rullföringsexpeditionen. Det oaktat hade kaptenen Hellgren icke blott
till vederbörande landsfiskal i Lehtipalos kyrkobokföringsort, Kiruna, för
verkställighet vidarebefordrat den rörande Lehtipalo utfärdade efterspaningssedeln,
utan även, ehuru sedeln därifrån återsänts med upplysning
att Lehtipalo, som vore för pastorsämbetet därstädes okänd, »avrest
till hemorten i Pajala», till landsfiskalen i Pajala för verkställighet översänt
efterspaningssedeln.

På grund av nu anförda förhållanden hade militieombudsmannen icke
kunnat undgå finna kaptenen Hellgren ansvarig för den kostnad och skada,
som förorsakats Lehtipalo med anledning av ifrågavarande hämtningsåtgärd.
I sådant hänseende torde kaptenen vara skyldig ersätta klaganden
icke endast för tidsspillan och för det lidande, som förorsakats honom under
den tid han måst tillbringa i arrest, utan även för de direkta kostnader
denne måst vidkännas dels för hemresa från Boden den 3 september 1920
och dels för uppsättande av den till militieombudsmannen insända klagoskriften.

Innan militieombudsmannen beslutade om ytterligare åtgärd i ärendet,
hade militieombudsmannen emellertid genom skrivelsen velat bereda kaptenen
tillfälle att, därest kaptenen med hänsyn till vad ovan anförts, skulle
finna anledning därtill, med skäligt belopp ersätta klaganden, och anhölle
militieombudsmannen om underrättelse, så snart ske kunde, om vad kaptenen
i sådant hänseende kunde hava åtgjort.

Sedan kaptenen Hellgren den 30 april 1923 till militieombudsmannen inkommit
med en av klaganden undertecknad handling, vari denne förklarat
ej mindre att han av kaptenen Hellgren erhållit gottgörelse i ett för
allt med 300 kronor, och avstode från vidare ersättningsanspråk å kaptenen,
än även att han återkallade sin hos militieombudsmannen förda talan,
fann militieombudsmannen vidare åtgärd i ärendet ej erforderlig.

7. Värnpliktig-, som erhållit uppskov från övning-, vilken sedermera
inställts, ej skyldig: att med yngre årsklass fullgöra samma övning.

Handlingarna uti ett genom klagomål av värnpliktige nr 639 3/18 Gösta
Sjöstedt hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende utvisa följande.

Klaganden, som tidigare varit fast anställd vid Wendes artilleriregemente,
överfördes efter 1918 erhållet avsked till klass A med skyldighet
att såsom värnpliktig fullgöra två repetitionsövningar med åldersgruppen
1918. Sedan klaganden på begäran erhållit uppskov den 18
augusti 1919 med samma års repetitionsövning, utkom den 28 nämnda
augusti generalorder 1048/1919, vari anbefalldes, att värnpliktiga, tillhörande
1918 års klass samt motsvarande årskontingent av klass A befriades
från 1919 års repetitionsövning. Klaganden, som erhållit kännedom om
ifrågavarande generalorder, återkallade icke sin uppskovsansökning och
blev på grund av uppskovet överförd till 1919 års åldersgrupp. Sedan
klaganden erhållit uppskov jämväl med repetitionsövningen år 1920 och
kommit att tillhöra åldersgrupp 1920, fullgjorde han år 1921 en repetitionsövning.

I sin klagoskrift har klaganden anfört följande. Då 1918 års klass
genom generalorder 1048/1919 befriats från 1919 års repetitionsövning och
klaganden fullgjort en repetitionsövning, ansåge han sig hava fullgjort
all honom åliggande tjänstgöring. Emellertid hade klaganden under år
1922 inbeordrats till fullgörande av en repetitionsövning och, då han för
sent inställt sig, blivit hemförlovad med åläggande att år 1923 fullgöra
sagda övning. Med anledning härav påkallade klaganden militieombudsmannens
bistånd för vinnande av rättelse härutinnan.

Sedan militieombudsmannen — med hänvisning till innehållet i de hos.
militieombudsmannen anhängiggjorda ärenden, för vilka redogörelser
lämnats å sid. 186 ff. resp. sid. 188 i militieombudsmannens ämbetsberättelse
till 1923 års riksdag ävensom till militieombudsmannens underdåniga
skrivelse angående tolkningen av § 17 mom. 1 värnpliktslagen samt om
ändring av bestämmelserna rörande omföring till klass (refererad i samma
ämbetsberättelse sid. 106 IT.) — infordrat Asderbörandes yttrande i ärendet,
anförde befälhavaren för Lunds rullföringsområde nr 3, att klaganden
omedelbart komme att befrias från ifrågavarande repetitionsövning. Vid
sålunda vunnen rättelse lät militieombudsmannen bero.

8. Fråga om värnpliktige icke legitimerade läkares tjänstgöring

vid armén.

Den 6 juli 1922 utfärdade arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse bestämmelser
för värnpliktiga läkares tjänstgöring, varvid bl. a. föreskrevs,
att sjukvisitationer och läkarbesiktningar vid truppförband knnde lämnas

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

åt värnpliktig läkare, att på eget ansvar verkställa, därest lian befunnits

därtill lämplig.

I anledning av berörda bestämmelser och på grund av inkomna klagomål
angående läkarvården i vissa fall vid särskilda truppförband anhöll
militieombudsmannen i skrivelse till generalfältläkaren om upplysning
angående den omfattning, i vilken icke-legitimerade läkare användes till
bestridande av sjukvården vid armén. I avgivet yttrande anförde sjukvårdsstyrelsen
bl. a. följande. Med avseende å icke legitimerade läkare
tillämpades i möjligaste mån den principen, att de — stipendiater i fältläkarkåren
och i dess reserv — icke kommenderades för bestridande av
självständig verksamhet vid armén. Den omständigheten, att det under
de senare åren förefunnits ett stort antal vakanser inom ordinarie läkarebefattningarna
vid armén både emellertid nödvändiggjort, att icke legitimerade
läkare tagits i användning för självständig verksamhet, detta
dock endast då legitimerad läkare icke kunnat erhållas. Det vore sannolikt,
att vakanserna vid skeende ledigförklarande av befattningarna komme
att fyllas. Sjukvårdsstyrelsen hade emellertid under övervägande att, om
så ej skedde, göra underdånig framställning, angående utökande av antalet
befattningar såsom bataljonsläkare vid kåren — vilka senare i allmänhet
visat sig eftersökta — för att på så sätt kunna förfoga över legitimerade
läkare till större antal i och för kommendering till självständig
läkarvård vid armén. Sjukvårdsstyrelsen hade emellertid vidare under
övervägande, huruvida bestämmelserna om värnpliktiga läkares tjänstgöring
borde upphävas eller eventuellt ändras och förtydligas i vissa
stycken.

Sedermera utfärdade styrelsen den 3 juli 1923 förnyade bestämmelser angående
värnpliktig läkares facktjänstgöring, varigenom bl. a. ovanberörda
föreskrift upphävdes.

Vid sådant förhållande fann militieombudsmannen vidare åtgärd i
ärendet ej erforderlig.

9. Musiksergeant befordrad till musikfanjunkare i regementet
före äldre truppunderofficerare.

§ 10 kungörelsen den 12 maj 1911 ang. besättande av vissa militära

beställningar m. m.

Uti särskilda till militieombudsmannen insända klagoskrifter anförde
sergeanterna vid Norra skånska infanteriregementet C. Wiberg, M. Fältström,
F. 0. Steén, E. W. Klasén och L. Davidsson bl. a. följande. Enligt
regementsorder av den 6 mars 1923 hade regementschefen översten friherre
R. 0. Marks von Wiirtemberg till musikfanjunkare i regementet befordrat
en musiksergeant N. W. Qvist. Genom denna befordran hade den
förutvarande tjänsteställningen inom regementet omkastats, i det ej

mindre än sex sergeanter vid trupp, som i alla fallen vore betydligt äldre
till levnadsåren, äldre underofficerare såväl i regementet som på stat och
i några fall även kommit tidigare i tjänst, förbigåtts. Bland dessa sex
befunne sig klagandena. I kungörelsen av den 12 maj 1911, § 4, stadgades,
att befordran på stat inom regemente skulle ske efter tjänsteställning, såvida
ej i ordning, som i § 10 sades, undantag borde ske. Klagandena antoge,
att något dylikt undantag icke vore för handen, enär samtliga de
förbigångna bestritt befattningar i ansvarsfull ställning och ej hade varit
bestraffade; ej heller hade genom läkarundersökning bristande ^lustbarhet
konstaterats. I § 74: 1 av tjänstgöringsreglementet stadgades, att där
kompetens eller andra villkor (åldersbestämmelser om tjänsteställning) för
befordran på stat voro föreskrivna, desamma skulle gälla jämväl för befordran
i regementet. Något stadgande, att musikunderofficerare icke vore
jämställda med övriga underofficerare, i vad rörde befordran, funnes icke.
Då i samma paragraf mom. 7 stadgades rörande musikpersonals befordran
till officer, vilken befordran reglerades enligt generalorder nr 1595/1919
och 917/1922, vore det väl sannolikt, att någon dylik föreskrift ej erfordrades
för musikunderofficerarna, som vore krigsmän och sålunda i befordringsavseende
att jämställa med övriga underofficerare vid regementet.
Som jämförelse kunde vidare framhållas, att då Kung], Maj:t bestämde,
att gevärshantverkare i vissa fall finge tilläggas fanjunkares tjänsteställning
(generalorder nr 928/1920), det bestämdes, att tjänsteställningen inom
regementet ej finge störas härav. För övrigt funnes överallt i reglementen
och författningar, där befordran till högre tjänstegrad eller tjänsteklass
avhandlades, den bestämmelsen, att rubbande av tjänsteställningen, annat
än då bristande tjänstbarhet vore för handen, icke finge ske (exempelvis
vid befordran å reservstat, i reserven o. d.). Att därför tjänsteställningen
skulle få störas, då det gällde befordran av musikunderofficer, syntes klagandena
onaturligt, helst det ej torde kunna allvarligt påstås, att deras
tjänstgöring vare sig i omfång eller ansvar kunde jämställas med truppunderofficerarnas.
Tjänstgöringsreglementet § 32:10 stadgadt'', att musi
kunder officerare kunde kommenderas i rent militär tjänstgöring eller som
lärare eller befäl vid skola eller utbildningskurs, som ej avsåge musikalisk
utbildning, eller i expedition eller förvaltningstjänst, varav följde, att förut
omnämnda musikfanjunkare kunde komma att tjänstgöra tillsammans
med någon av de många han nu förbigått, och därvid toge han givetvis
befäl över dem trots sin ungdom och mindre tjänsterutin i berörda avseende.
Då enligt nu gällande ordning vid i''egementet musikunderofficerarna
hade tillträde till med truppunderofficerarna gemensam mässlokal torde
de olägenheter vara uppenbara, som framkallades av att musikpersonalen
nådde första sergeantsgraden tidigare och som följd härav vore — även
om de befordrades i tur med de truppsergeanter, som ungefär samtidigt befordrats
till sergeanter — i tur till fanjunkare vid yngre år än truppsergeanterna.
Att den nu befordrade dels vore regementstrumslagare, dels

100

kompaniadjutant vid musikkompaniet, torde ej böra tillmätas större betydelse,
enär dels deii förutvarande regementstrumslagare!! tjänstgjorde
som sådan i sergeantsgraden till 45 års ålder, dels att den nu befordrade
som sergeant alltsedan 1916 kunnat upprätthålla samma befattning, vilken
för övrigt enligt tjänstgöringsreglementet finge innehavas av sergeant.
Förhållandet att han vore kompaniadjutant vid musikkompaniet torde ej
heller särskilt meritera i förhållandet till de förbigångna, av vilka fem
innehade samma befattningar vid de betydligt svårsköttare linjekompanierna.
Klagandena anhölle, att militieombudsmannen måtte vidtaga de
åtgärder, som i förevarande fall kunde påkallas samt så, att den förut befintliga,
men nu omkastade tjänsteställningen mellan dem och ovan
nämnde musikfanjunkare återställdes, vilket torde kunna ske därigenom,
att de från och med den 11 mars 1923 förordnades till fanjunkare i regementet.

I infordrat yttrande anförde översten friherre Marks von Wiirtemberg,
bl. a., följande. Kungörelsen angående besättande av vissa militära beställningar
och avgivande av vissa hefordringsförslag inom armén m. m.
den 12 maj 1911 innehöllo — såsom framginge redan av ingressen — bestämmelser
angående befordran till högre tjänstegrad på stat eller transport
till högre löneklass. Av här förekommande bestämmelser återfunnes
i tjänstgöringsreglementet för armén endast § 3 införd i § 62: 3 såsom
en allmän bestämmelse att gälla för befordran och transport till beställning
på aktiv stat. Bestämmelser angående befordran till högre tjänstegrad
i regemente funnes givna i tjänstgöringsreglementet §§ 73 och 74.
En i förstnämnda paragraf, mom. 3, förefintlig bestämmelse överflyttade
väl vissa av § 62:s (Allmänna bestämmelser för befordran och transport
till beställning på aktiv stat) mom. att giilla även för befordran i regemente.
Detta gällde emellertid ej ovanberörda mom. 3 i § 62. De allmänna
bestämmelser, som gällde för befordran i regemente vore sålunda ej ovannämnda
kungörelse utan tjänstgöringsreglementet § 73, som i mom. 1 stadgade,
att befordran till högre tjänstegrad utan åtföljande högre beställning
på stat finge göras, dels då så vore behövligt för tjänstens behöriga
gång, dels för att bereda skicklighet och förtjänst erkännande, då så icke
kunnat eller kunde ske genom befordran på stat. Vidare föreskreves här,
att sådan befordran skulle ske sparsamt och icke i vidsträckare mån, än
det ovannämnda ändamålet fordrade.

Sedan översten härefter redogjort för de skäl, som för honom varit avgörande
för Qvista befordran till högre grad i regementet, och därvid bl. a.
förklarat, att översten ansett icke blott ur tjänstesynpunkt behövligt att
tilldela Qvist en tjänstegrad, som å ena sidan gjorde honom jämställd med
äldre musikunderofficerare, över vilka han tidvis förde befäl, och å andra
sidan möjliggjorde ett kraftigare befälstagande över yngre musikpersonal,
utan även att förtjänst och skicklighet meriterat Qvist till befordran, anförde
översten vidare bl. a. Det av klagandena uttalade förhållandet, att

101

eu musikvolontär på grund av bestämmelser om tidigare antagande kunde
nå underofficersgraden tidigare än en vanlig volontär, berodde på Kungl.
Maj:ts bestämmelser och på förhållandenas natur samt torde e.i kunna
liiggas Qvist till last i det avseendet att hans befordran borde fördröjas,
tills hans jämnåriga kamrater bland underofficerarna hunne komma i tur
till motsvarande befordran. Vid återgivande av tjänstgöringsreglementet
§ 74 mom. 1 syntes klagandena hava gjort ett eget tillägg. Översten
veterligen vore ej »åldersbestämmelser om tjänsteställning» villkor för befordran
i regemente. Beträffande den av klagandena åberopade bestämmelsen,
att musikdirektörer och gevärshantverkare finge föreslås (befordras)
till högre tjänstegrad eller tjänsteställning, endast under förutsättning
att tjänsteställningen inom vederbörligt regemente ej rubbades, syntes
det översten väl djärvt att därav draga den slutsatsen, att denna bestämmelse
även gällde musikunderofficerare. Översten ville tvärtom göra
gällande, att denna bestämmelse ej gällde musikunderofficerare, just av
det skälet, att den vore uttryckligen anbefalld att gälla vissa befattningshavare,
men ej musikunderofficerare. Klagandenas påståenden att »överallt
i reglementen och författningar, där befordran till högre lönegrad eller
löneklass avhandlas, finns den bestämmelsen, att rubbande av tjänsterangen,
annat än då bristande tjänstbarhet är för handen, icke får ske»,
vore för översten överraskande och obekant. Sålunda skulle ej bristande
förtjänst eller skicklighet kunna vara anledning till förbigående? En musikunderofficer,
som innehade befattning som regementstrumslagare och
kompaniadjutant och därtill — såsom här skett — användes i en mångfald
olika tjänster, dennes tjänstebefattning syntes översten — i motsats med
klagandena — kunna fullt jämställas med en truppunderofficers. Det förhållandet,
att den förändrade tjänsteställning, som uppstått mellan klagandena
och Qvist, kunde göra sig gällande i tjänsten, torde ej vara värt beaktande,
då det ju tillkomme regementschefen att reglera deras gemensamma
tjänstgöring. Vidkommande deras inbördes förhållande utom
tjänsten i den gemensamma mässlokalen hade översten ej heller tillmätt
detta den betydelse, att översten fördenskull velat frångå sina befordringsprinciper.
Att inlåta sig på en jämförelse mellan den förutvarande regementstrumslagaren
och den nuvarande ansåge översten skulle föra utom
föreliggande ämne. Vad översten hittills anfört hade huvudsakligen berört
dels frågans formella sida och dels ett bemötande punkt för punkt av
klagandenas påståenden. Rörande frågans sakliga innebörd ville översten
framhålla följande. Underofficerare och musikunderofficerare tillhörde
olika, i riksstaten uppförda stater. Kompetensvillkoren för befordran vore
olika. Därför förlöpte också befordan på stat inom dessa båda grupper
olika, ibland läge den ena gruppen framför, ibland den andra. Det hade
icke, översten veterligt, fallit någon människa in att påfordra, att härvidlag
likställighet skulle råda. Nu förhölle det sig givetvis så, att de omständigheter,
vilka gåve anledning till befordran öv»er stat, nämligen

102

»skicklighet och förtjänst» samt »tjänstens behöriga gäng», under inverkan
av dessa olika befordrings-, kompetens- och tjänstgöringsförhållanden, påkallade
befordringar över stat inom den ena gruppen, vilka ej alltid hade
sin motsvarighet inom den andra. Liksom tillsättandet av en ledig beställning
på stat inom den ena gruppen försigginge oberoende av befordran
inom den andra, så gjorde också befordran över stat detsamma, när
förutsättningarna för sådan befordran förefunnes. Så i förevarande fall.
Musikfanjunkare Qvist hade inom sitt område, — vilket vore ett annat iin
truppunderofficerarnas och sålunda uteslöte jämförelse — visat »skicklighet
och förtjänst», som det varit angeläget att bereda erkännande, och
på samma gång hade »tjänstens behöriga gång» gjort hans befordran behövlig.
Regementstrumslagarens ställning inom musikkåren vore ju också
uppenbarligen sådan — med hänsyn till det befäl han utövade över den
samlade musikkåren — att han borde, om de personliga förutsättningarna
funnes, befordras till musikfanjunkare, sä snart det utan rubbande av
turen inom musikkåren kunde ske. Inom flertalet infanteriregementen
hade musikunderofficerare befordrats till musikfanjunkare i vederbörande
regementen med »förbigående» av truppunderofficerare, och i stort antal
fall hade härvid, liksom i det föreliggande, placering som regementstrumslagare
varit den synbara anledningen. Av bifogat utdrag av »Rulla över
officers- och underofficerskårerna för år 1922» framginge, att sagda år sådant
förhållande förefunnits vid ej mindre än 18 av arméns 28 infanteriregementen.
Konklusionen läge i öppen dag: hade översten förfarit felaktigt,
så hade också flertalet infanteriregementschefer gjort detsamma,
och felet hade varit regel, ej undantag. På grund av vad som anförts
hemställde översten, att militieombudsmannen behagade lämna de anförda
klagomålen utan avseende. I

I skrivelse den 18 juni 1923 till översten friherre Marks von Wurtemberg
anförde militieombudsmannen följande.

Av vad översten anfört dels rörande behovet för tjänstens behöriga
gång av Qvista befordran och dels rörande Qvists skicklighet och förtjänst
hade synts militieombudsmannen framgå, att sådant fall varit för handen,
som enligt § 73 mom. 1 tjänstgöringsreglementet för armén utgjorde förutsättning
för befordran till högre tjänstegrad utan åtföljande högre beställning
på stat.

Visserligen torde, i motsats till vad översten antagit, de i § 10 kungörelsen
angående besättande av vissa beställningar och avgivande av vissa
befordringsförslag inom armén m. m. av den 12 maj 1911 stadgade grunder,
med hänsyn till stadgandet i tjänstgöringsreglementet g 74 mom. 1,
jämväl äga tillämpning i fråga om befordran i regemente. Frånsett att,
ordalydelsen av nämnda stadgande icke syntes lämna rum för tvivel angående
riktigheten härav, skulle en motsatt tolkning av stadgandets bestämmelser
kunna helt omintetgöra verkan av förstnämnda författnings -

103

rum (§ 10), i det den för turberäkningen enligt detta grundläggande tjänsteställningen
(jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1923 ars
riksdag sid. 62 och följ.), då lätt kunde genom en föregående befordran i
regementet, utan hänsyn till de i samma författningsrum för befordran
stadgade villkor, förvärvas.

Som emellertid nämnda § 10 i ovannämnda kungörelse icke torde avse
att meddela bestämmelser rörande personals å olika stater inbördes befordringsforhållanden
och nu ifrågavarande befordran skett inom den å
särskild stat vid regementet uppförda musikpersonalen, vartill klagandena
icke hörde, hade militieombudsmannen funnit klagomålen ej föranleda någon
militieombudsmannens vidare åtgärd. Med hänsyn till vad översten i sitt
yttrande anfört rörande tolkningen av hithörande bestämmelser hade militieombudsmannen
emellertid ansett sig böra delgiva översten sin här
ovan angivna mening därutinnan.

10. Stationsbefälhavare har medgivit vissa konstituerade underofficerare
av tredje graden vid flottan rätt till turberäkning
från viss dag före konstituerandet.

I skrivelse till stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm den
5 april 1923 anförde militieombudsmannen följande.

Å stationsorder den 9 december 1922 punkt 1 hade föreskrivits följande:
»Stationsbefälhavaren vill härigenom hava förordnat att konstituerade
underofficerarna av 3. gr., minkonstaplarna Adolf Fredrik Vilhelm Nilsson
och John Valfrid Harry Andersson samt maskinisterna Alf Hilding
Ågren och Karl-Axel John Eugen Linderstam, vilka till underofficerare i
nämnd grad konstituerades, maskinisterna den 1. och minkonstaplarna den
29 sistlidne augusti, skola, enär anmälan om vunnen kompetens för befordran
till underofficer av 3. gr., med konstitutorial först under senare delen
av juli och augusti månader inkommit till chefen för underofficers- och
sjömanskårerna, räkna tur såsom underofficerare f. o m. följande daga]-:
Agren den 23 sistlidne juni, Nilsson och Andersson den 1 samt Linderstam
den 3 sistlidne juli».

Den ifrågavarande stationsordern syntes giva vid handen dels att anmälan
rörande ifrågavarande manskap om vunnen kompetens till befordran
till underofficer av tredje graden icke i rätt tid ingivits dels ock
att detta haft till följd, att annan, som senare vunnit kompetens, likväl tidigare
erhållit konstitutorial som underofficer. I reglementet för marinen
del I § 29 mom. 3 föreskreves, att vid utnämning till underofficer av 3. graden
såväl som vid befordran till underofficer av 2. graden och till flaggunderofficer
avseende huvudsakligen skulle fästas vid duglighet och pålitlighet
i tjänsten samt väl vitsordat uppförande, och att bland till befordran

104

eller utnämning förtjänta företräde skulle givas åt den, som tidigast konstituerats
till underofficer av 3. graden. Denna reglementsbestämmelse
torde allenast kunna så tolkas, att datum för konstitutorialet bleve avgörande
för den tur, efter vilken en underofficer av 3. graden eventuellt sedermera
skulle utnämnas till högre grad. Den ifrågavarande ordern syntes
följaktligen stå i strid med nämnda bestämmelse. Vid sådant förhållande
och då stationsbefälhavaren icke torde äga befogenhet att annorledes än
genom konstitutorialets utfärdande meddela föreskrift om framtida turberäkning,
torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida ifrågavarande underofficerare
kunde genom den utfärdade stationsordern bliva berättigade till
befordran före sådan underofficer, som konstituerats före dem.

På grund av vad i ärendet förekommit, anhöll militieombudsmannen, att
stationsbefälhavaren ville verkställa utredning angående anledningen till
att anmälan om vunnen kompetens beträffande ifrågavarande underofficerare
fördröjts samt med denna utredning och vederbörandes yttrande i
saken ävensom eget utlåtande i ärendet inkomma till militieombudsmannen,
därvid bl. a. borde angivas, huruvida ifrågavarande underofficerare
enligt stationsbefälhavarens mening ägde beräkna tur i enlighet med ovan
återgivna stationsorder och i motsatt fall vad åtgärd stationsbefälhavaren
vidtagit eller komme att vidtaga för att samma underofficerare skulle tillförsäkras
rätt till den tur, som, därest ovannämnda dröjsmål icke mellankommit,
rätteligen skolat tillkomma dem.

Sedan stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm konteramiralen
greve C. A. Waehtmeister till Kungl. Maj:t ingått med framställning
om sådan ändring i reglementet för marinen, som erfordrades för det i militieombudsmannens
skrivelse omförmälda ändamål, utfärdade Kungl.
Maj:t nådigt brev den 15 juni 1923 angående vissa ändringar i sagda reglemente
del I § 20 och § 29 mom. 3. I yttrande till militieombudsmannen anförde
härefter stationsbefälhavaren bl. a. följande. Av den utav stationsbefälhavaren
verkställda utredningen framginge, att i trenne fall orsaken
till försenandet med ingivandet av anmälan om vunnen kompetens vore
att söka i ett förbiseende från vederbörande fartygschefers sida under det
att i ett fall försummelsen knappast kunde läggas fartygschefen till last.
Stationsbefälhavaren ansåge sig därjämte böra framhålla, att den verkliga
orsaken säkerligen vore att söka i ett olämpligt reglementsstadgande, som
hide skyldigheten att insända anmälan rörande vunnen kompetens på fartygschefen,
för vilken många svårigheter syntes föreligga vid denna skyldighets
fullgörande såsom manskapets förflyttande från det ena fartyget
till det andra, svårigheten att särskilt på småfartyg såsom undervattensbåtar
med dess ytterligt knappa utrymmen föra ordentlig expedition m. in.
Dessa svårigheter torde ytterligare ökas, då fartygschefen vore eu ung
officer, av vilken man knappast torde kunna fordra att han, med fästat avseende
å det skick, vari marinens reglemente med dess oerhörda mängder
av ändringar befunne sig, skulle på ett klart och tydligt sätt kunnat tolka

105

detta reglemente. Den myndighet, som enligt stationsbefälliavarens förmenande
i första hand borde hava till åliggande att handhava den nu omhandlade
anmälningsskyldigheten, vore vederbörande kompanichef, vilken
ju främst borde vara den, som hade till uppgift att tillvarataga sina underlydandes
intressen. Det vore även stationsbefälliavarens avsikt att avlåta
förslag om vidtagande av ändring i sådan riktning i gällande reglementsbestämmelser.
I fråga om huruvida stationsbefälhavaren ägt befogenhet
att utfärda sådan föreskrift, som i föreliggande fall blivit å stationsorder
meddelad, rörande insättande av omförmälda underofficerare i den tur. de
rätteligen bort vid konstituerandet erhålla, ville stationsbefälhavaren
framhålla, dels att detta skett endast för att till deras egen fördel fa ett begånget
fel rättat, dels ock att den genom nådiga brevet den 15 juni 1923
vidtagna ändringen av § 20 i reglementet för marinen, del I syntes giva ett
stöd för befogenheten i ett dylikt förfaringssätt.

Då ifrågavarande underofficerares rätt vid framtida befordran syntes
säkerställd genom ovannämnda ändringar i reglementet för marinen, del
I § 20 och § 29 mom. 3, fann militieombudsmannen vidare åtgärd i ärendet
ej erforderlig.

11. Tolkning1 av vissa bestämmelser om ordningen för utbetalande

av svärdspension.

I § 12 i förordningen den 26 juni 1850 angående instiftande av ett nytt
hederstecken inom kungl. svärdsorden, benämnt svärdstecknet, stadgas
bl. a., att bland de med svärdstecknet hedrade underofficerare komma ett
antal av 60, i den ordning de blivit utnämnda, att efter erhållet avsked och
sedan de uppnått den levnads- och tjänsteålder, som berättigade till pensionens
erhållande ur arméns pensionskassa, vardera undfå såsom svärdspension
en summa av 30 riksdaler banko årligen, vartill nödiga medel anvisats.

I punkt 7 av det samma den 26 juni 1850 utfärdade kungl. cirkulär till
generalbefälhavarna i samtliga militärdistrikt m. fl. angående instiftande
av ett nytt hederstecken för manskap av armén och flottan meddelas liknande
bestämmelse i fråga om svärdspension till det med svärdsmedaljen
hedrade manskap, att utgå av därtill då anvisade medel på sätt och i den
ordning Kungl. Maj:t särskilt ville närmare bestämma.

Till närmare bestämmande av sättet och ordningen för utbetalandet av
de i nyssnämnda båda författningar omförmälda pensioner har sedermera
i kungl. skrivelsen till generalbefälhavarna i samtliga militärdistrikter
den 29 augusti 1851 föreskrivits bland annat,

dels i punkt 1 att svärdspension får av den, »som, jämlikt därom givna
nådiga stadganden, är till uppbärande av sådan pension berättigad, till -

106

trädas med den månad från och med vilken beräkningen av honom utur
arméns pensions-, Vadstena krigsmanshus- eller amiralitetskrigsmanskassorna
tillkommande pension eller gratial vidtager eller skulle, om han därtill
vore berättigad, vidtaga,

dels i punkt 2: »Bestyret med utbetalningen av svärdspensionerna skall
åligga Vårt och Rikets Krigscollegium, som den för dem avsedda fond förvaltar;
ägande collegiuin att, till framtida ledning vid bestämmandet av
blivande pensionärers pensionsrätt och inbördes företräde, låta särskilt
för Svärdsmän och särskilt för det manskap, som erhållit Svärdsmedaljen,
uppgöra och föra härtill inrättade rullor, däruti de med Svärdstecknet
eller Svärdsmedaljen benådade, i den ordning de utnämnde blivit, till
namn och innehavande befattning, regemente eller corps införas och i övrigt,
för var och eu, anteckning göres om tiden, då han författningsenligt
blir berättigad att av Svärdspension komma i åtnjutande samt sedermera
sådan pension tillträtt eller därifrån avgått»;

dels ock i punkt 3: »Sedan Svärdsman eller någon av gemenskapen, som
med Svärdsmedalj är benådad, undfått vederbörligt avsked, och officiell
underrättelse» (på sätt i mom. 2 sägs) »därom till Krigscollegium ingått,
utfärdar Collegium, så framt pensionsrum då finnes ledigt, genast eller, i
annat fall, vid först inträffande ledighet, för honom pensionsbrev,......»

1 eu till militieombudsmannen ingiven, den 2 mars 1923 dagtecknad
klagoskrift anförde underlöjtnanten H. Bergström bland annat, att han,
som efter att hava erhållit svärdstecknet och erhållit avsked ur sin tjänst
såsom före detta styckjunkare vid kustartilleriet, på förfrågan hos pensionskamreraren
i arméförvaltningens civila departement underrättats
om, att enligt kungl. förordningen den 26 juni 1850 och kungl. skrivelsen
den 29 augusti 1851 svärdspensioner utdelades i tur efter erhållet avsked
och att Bergström med hänsyn därtill först om några år vore i tur till erhållande
av svärdspension. Som enligt klagandens förmenande, bestämmelserna
för erhållande av svärdspension borde tolkas så, att pensionerna
till dem, som erhållit avsked ur tjänsten, borde utgå efter den ordning
dessa blivit utnämnda till svärdsmän, anhölle klaganden, att militieombudsmannen
ville vidtaga de åtgärder till rättelser, som kunde bliva
påkallade.

Med anledning av denna klagoskrift avgav arméförvaltningens civila
departement den 6 mars 1923 infordrat yttrande, däri anfördes bl. a. följande.

Av förenämnda punkt 3 i kungl. skrivelsen den 29 augusti 1851 torde
tydligt framgå, att tidpunkten för pensions erhållande bestämdes av tiden
för avskedet, ej av tiden för nådevedermälets undfående. Vore nämligen
pensionsrum ledigt, tilldelades den avskedade strax pension, även om
andra äldre svärdsmän funnes, som ännu kvarstode i tjänst. Funnes däremot
intet rum ledigt, skulle lian erhålla pension »vid först inträffande

107

ledighet». Dessa bestämmelser torde svårligen kunna tolkas annorlunda,
än att avskedet, vilket först gåve svärdsman full rätt till pension, jämväl
gåve den, för vilken denna rätt ej genast kunde bliva effektiv, en expektansrätt
till sådan pension. Han skulle nämligen erhålla pension vid först
inträffande ledighet. Vid sådant förhållande torde det väl ligga i sakens
natur, att, där expektanterna bleve flera, de skulle tillträda pension i den
ordning, de inträtt såsom expektant^- d. v. s. efter avskedsdagen, och
både utnämningsdagen således i detta hänseende blivit inskränkt till att
bestämma expektansordningsföljden mellan de svärdsmän, som samtidigt
avskedats. Detta vore, så vitt departementet kunnat finna, den ordning för
»tillträdet av svärdspensioner», som 1851 års nådiga skrivelse velat giva
med frångående av den i 1850 års nådiga förordning mera i förbigående
framkastade bestämmelsen i detta avseende, vilken vid utarbetandet av de
närmare bestämmelserna funnits oförenlig med villkoret om avsked för
pensions erhållande. Till det ovan anförda torde ytterligare endast böra
läggas, att inom departementet icke varit förbisett, att de i 1851 ars nådiga
skrivelse lämnade bestämmelserna kunde hava varit tydligare avfattade,
och att, med ledning av merberörda 1850 års förordning, stadgandena i
nämnda skrivelse möjligen skulle kunna tydas därhän, att vid tillsättande
av ledigt svärdspensionsrum skulle främst komma i åtanke den bland de
då befintliga avskedade svärdsmän, vilken hade äldsta utnämningsdagen.
Men detta hade synts departementet strida mot den genom 1851 ars skrivelse,
enligt departementets på ovan anförda skäl stödda förmenande, uttryckligen
bestämda expektansrätten för de avskedade. Och att en tidigare
utnämnd svärdsman, som till följd av lägre ålder eller av annan orsak
kvarstått längre i tjänsten, skulle genast efter avskedet undfå svärdspension
med undanträngande av dem, vilka, enligt 1851 års bestämmelser, ofta
redan flera år förut, efter uppfyllda villkor, varit fullt pensionsberättigade
och såsom sådana upptagna såsom expektanter, torde ur allmänna pensionssynpunkter
te sig så litet rimligt, att en sådan tolkning av 1851 års
bestämmelser så mycket mindre syntes hava bort komma i fråga, som den
i alla fall svårligen läte förena sig med dessa bestämmelsers ordalydelse. I

I skrivelse till klaganden den 10 april 1923 anförde militieombudsmannen
härefter följande. Då meranämnda kungl. skrivelse med hänsyn såväl
till det sakliga innehållet, som till ingressens ordalag, allenast rörde
sättet och ordningen för ifrågavarande pensioners utbetalande, torde knappast,
såsom civila departementet antagit, i densamma kunna finnas stöd
för den uppfattningen, att med skrivelsen avsetts att göra ändring i den
därförut givna, ovan först omförmälda, för rätten till pension grundläggande
bestämmelsen i 1850 års kungl. förordning, av innehåll att svärdsmännen
ifråga skulle, efter erhållet avsked och uppnådd pensionsåldei,
undfå svärdspension i den ordning de utnämnda blivit. Tvärtom vore dels
i skrivelsens omförmälda punkt 1, i fråga om den, som vore berättigad till

108

pension, uttryckligen hänvisat till redan »derom givne nådiga stadgande^,
dels ock i punkt 2 lika uttryckligt föreskrivet, att svärdsmannen i
de inrättade pensionsrullorna skulle, till framtida ledning vid bestämmandet
av deras pensionsrätt och inbördes företräde, införas i den ordning
de utnämnde blivit. Med hänsyn därtill syntes det icke sannolikt, att, såsom
civila departementet syntes förmena, genom ordningsföreskriften i
punkt 3 skulle vara avsett att stadga en expektansrätt till pension, i strid
med såväl den grundläggande bestämmelsen i förordningen i ämnet som
med övriga för pensionernas utbetalande i samma skrivelse meddelade ordningsföreskrifter,
särskilt som de rörande rätten till svärdspension meddelade
bestämmelserna endast vid antagandet av en dylik expektansrätt
kunde, på sätt departementet gjort, betecknas såsom otydliga, men eljest
torde inbördes fullt överensstämma. Därest Bergström i vad sålunda anförts
funne skäl att draga frågan om sin pensionsrätt under högre myndighets
prövning, hade han att till arméförvaltningen ingiva ansökan om
utbekommande av den pension, vartill han ansåge sig berättigad, och, därest
han vore missnöjd med arméförvaltningens med anledning av ansökningen
meddelade beslut, däröver i underdånighet anföra besvär hos
Kungl. Maj:t.

12. Fråga, huruvida regementsintendent ägde att även under
kommendering utom regementet uppbära ersättning för handhavande
av marketenteriärendena vid regementet.

Vid eu av militieombudsmannen den 8 juni 1923 förrättad inspektion av
Smålands husarregemente anmärktes, att regementsintendenten, kaptenen
I. Jarl, ehuru han på grund av kommendering till tjänstgöring i Stockholm
frånträtt sin befattning vid regementet, fortfarande uppbar arvode
för befattningen med marketenteriärendena, därvid lian enligt upplysning
plägade en gång i månaden besöka Eksjö och granska marketenteriets
skötsel. På militieombudsmannens hemställan föreskrevs på regementsorder
samma dag, att kaptenen Jarls befattning med ifrågavarande ärenden
omedelbart skulle upphöra och att t. f. regementsintendenten, löjtnanten
J. O. R. Staaff, skulle handhava jämväl denna del av de på regementsintendenten
ankommande göromål.

Tjänstförrättande militieombudsmannen anhöll med anledning härav i
skrivelse till generalintendenten, att denne ville efter verkställd utredningtill
militieombudsmannen inkomma med upplysning, huruvida liknande
förfaringssätt under de tre senaste åren tillämpats i de fall, då regementsintendent
på grund av tillfällig kommendering frånträtt sin befattningsåsom
regementsintendent, ävensom uppgiva, vilka åtgärder generalintendenten
vidtagit eller komme att vidtaga med anledning av vad som i berörda
hänseende förekommit.

Med anledning- av denna skrivelse inkommo arméförvaltningens intendents-
och civila departement med yttrande i ärendet, i vilket yttrande departementen,
efter att hava redogjort för upplysningar i saken, som departementen
från arméfördelningscheferna inhämtat, vidare för egen del anförde
följande. Det torde icke kunna förnekas, att det vid Smålands husarregemente
tillämpade förfaringssättet, att den ordinarie regementsintendenten
under en så långvarig kommendering från regementet som sex
månader fortfarande handlagt göromålen vid marketenteriet och uppburit
det härför bestämda arvodet, varit mindre lämpligt, även om det måhända
icke kunde anses stå i strid med uttryckliga föreskrifter. Därest, såsom
militieombudsmannen uti ett den 18 maj 1923 departementens prövning
underställt ärende gjort gällande, en sådan ändring vidtoges i marketenterireglementet,
att å regementsintendenten överflyttades ärendena rörande
inköp av förnödenheter för marketenteriets räkning, kassavården
och bokföringen, torde emellertid detta med nödvändighet medföra, att
den, som verkligen utövade regementsintendentens befattning, även måste
handlägga ärendena rörande marketenteriet. Nämnda ärenden vore av
sådan beskaffenhet, att de nästan dagligen tarvade behandling och icke
kunde åsidosättas ens för någon kortare tid. Det torde därför böra stadgas,
att, i händelse annan person vore beordrad att uppehålla regementsi
liten den tsbefattningen under den ordinarie regementsintendentens tjänstledighet
eller kommendering från truppförbandet, vikarien skulle handlägga
jämväl ärendena rörande truppförbandets marketenteri. Härmed vore
emellertid icke sagt, att det för regementsintendenten bestämda arvodet
borde utgå oavkortat till vikarien med det belopp, som belöpte för den tid.
varunder förordnandet varade. Under eu kortare tids tjänstledighet torde
i allmänhet endast löpande och mindre viktiga ärenden behandlas, och det
syntes därför departementen oegentligt, att den ordinarie regementsintendenten,
å vilken marketenteriets planläggning och det huvudsakliga ansvaret
för marketenteriets skötsel vilade, skulle nödgas avstå från det på
tiden för förordnandet belöpande arvodet i dess helhet. Departementen
hölle därför före, att det borde överlämnas åt vederbörande truppförbandschef
att bestämma, huruvida och i vilken mån arvodet för marketenterigöromålen
under den ordinarie regementsintendentens tjänstledighet eller
kommendering till annan ort under tid, icke överstigande 45 dagar, borde
avstås till vikarien eller bibehållas av den ordinarie innehavaren av regementsintendentsbefattningen.
Under tjänstledighet eller bortkommendering
under tid, överstigande 45 dagar, torde däremot den ordinarie regementsintendenten
vara skyldig att av arvodet för befattningen med marketenteriet
avstå ett belopp, som motsvarade den på tiden för tjänstledigheten
belöpande delen av årsarvodet. Slutligen finge departementen anmäla,
att departementen hade för avsikt att i sammanhang med vidtagande av
de ändringar i marketenterireglementet, som kunde påkallas av militieombudsmannens
ovanberörda skrivelse den 18 maj 1923, till § 12 i nämnda

reglemente göra ett tillägg, innefattande bestämmelser rörande regementsintendentens
befattning med marketenterirörelsen under tjänstledighet
eller kommendering och arvodets åtnjutande därunder av det innehåll, som
av departementen här ovan angivits.

I skrivelse till arméförvaltningens intendents- och civila departement
anförde militieombudsmannen härefter följande.

I motsats till vad departementen anfört därom, att det vid Smålands
husarregemente tillämpade förfaringssättet icke kunde anses stå i strid
med uttryckliga föreskrifter, syntes det militieombudsmannen av innehållet
i §§ 3 och 4 i kungl. brevet den 24 november 1922 angående användandet
och redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor, jämförda
med § 24 mom. 2 instruktionen för intendenturkåren och § 23 mom. 8 tjänstgöringsreglementet
för armén framgå, att då under ordinarie regementsintendents
tjänstledighet annan förordnats att upprätthålla befattningen,
det måste ankomma på den sistnämnde att taga den befattning med marketenteriärenden,
som enligt gällande bestämmelser ålåge regementsintendent.

Mot departementens uttalande rörande arvodesfrågan syntes någon erinran
icke kunna göras, och funne militieombudsmannen vidare åtgärd i
detta ärende icke erforderlig, än att militieombudsmannen ansett sig böra
giva departementen del av sin här ovan uttalade uppfattning.

13. Brännvins- m. fl. glas för underofficersmäss inköpta av
marketenterimedel.

Genom annons i Tidning för leveranser till staten m. in. för den 26 september
1922 hade chefen för Södermanlands regemente infordrat skriftliga
anbud å bl. a. vissa glasvaror för regementets underofficers- och manskapsmässar.
Av i annonsen upptagna varor hade bl. a. följande angivits
vara uteslutande avsedda för underofficersmässens räkning nämligen:

5 duss. vinglas,

5 » brännvinsglas,

ä » punschglas,

5 » grogglas.

Med anledning härav anmodade militieombudsmannen regementschefen
att inkomma med upplysning, av vilket anslag eller av vilka till regementschefens
förfogande stående medel ifrågavarande varor vore avsedda att
likvideras.

I avgivna yttranden anförde regementschefen, översten G. Hedengren bl. a.
följande. Regementets underofficers- och manskapsmässar vore förlagda till
samma byggnad och med gemensamt kök och gemensam mathållning. Under -

officerarna vore sålunda matgäster i kronans gemensamma massrörelse. Nu
läge visserligen underofficersmässens lokaler avskilda från manskapets
samt med särskilt serveringsrum, serveringsskåp m. in., men då matlagning,
uppläggning och diskning vore gemensamma, hade översten av praktiska
skäl ansett nödvändigt, att mässrörelsen i sin helhet vore ägare till
den förplägnadsmateriel, som användes såväl i underofficers- som i manskapsmässarna.
Man finge väl även anse, att kutymen vore, att inackorderingsvärden
hölle gästerna med servis. Av dessa orsaker konmie ifrågavarande
servis att betalas av mässrörelsens rörelsekapital. Visserligen
rådde förbud att servera sprit i manskapets mäss, men här vore ju fråga
om underofficersmässen. Skulle sprit ej få av underofficer medföras i
mässen, skulle en underofficer, som hölle på sin snaps till maten, få gå
utanför knuten, stjälpa i sig sitt glas och så gå upp och intaga sin middag.
Att ordna så för eu ovanligt aktningsvärd grupp tjänstemän vore enligt
överstens förmenande staten ovärdigt.

Arméförvaltningens intendents- och civila departement avgå vo på militieomhudsmannens
begäran utlåtande i ärendet och anförde bl. a. Marketenterirörelsen
vid regementet, vilken förut drivits genom entreprenör,
ombesörjdes från och med den 1 november 1922 genom regementets egen
försorg. Det läge i sakens natur, att för rörelsens bedrivande erforderlig
uppsättning av inventarier, såsom porslin, glas och nysilver, måste anskaffas
för enskilda lägerkassans medel. Regementets enskilda lägerkassa
skulle nämligen enligt bestämmelserna i nådiga brevet den 5 december
1913 angående anordnandet av marketenterirörelsen för manskapet vid
armén vara förlagsgivare för marketenterirörelsen. Då underofficersmässen
vore förlagd till samma byggnad som manskapsmässen, utan att särskilt
kök funnes anordnat för underofficersmässen, vore det nödvändigt, att
mathållningen för underofficerarna vid regementet ombesörjdes genom
marketenteriet. Även den härför behövliga uppsättningen av porslin och
glas in. in. måste sålunda anskaffas genom marketenteriets försorg. Glas
för spirituosaservering hade dock icke bort anskaffas genom enskilda lägerkassans
försorg, enär spirituösa icke tillhandahölles underofficerarna
från marketenteriet och förtäring av rusdrycker icke finge enligt gällande
marketenterireglemente äga rum inom manskapets mäss. De härför utgivna
beloppen borde därför återbäras till regementets enskilda lägerkassa.

Sedermera inkom från regementets kassaförvaltning avskrift av reversal
å belopp, som av underofficerskåren inlevererats såsom ersättning
för i frågakomna av ma rketen ter imedel inköpta glasvaror; och lät militieombudsmannen
vid sålunda vunnen rättelse bero.

112

14. Mässaftnar för furirer anordnade på marketenteriets

bekostnad.

Vid en av militieombudsmannen den 5 juni 1923 förrättad inspektion av
Södra skånska infanteriregementet iakttogs vid granskning av marketeuteriets
räkenskaper, att vid ett flertal tillfällen under året fester hållits
för regementets furirer på marketenteriets bekostnad, nämligen den 5 januari
för en kostnad av 300 kronor, den 22 januari för en kostnad av 68
kronor, den 19 februari för en kostnad av 61 kronor 20 öre, den 14 mars för
en kostnad av 65 kronor 50 öre och den 10 april för en kostnad av 65 kronor
42 öre.

Då dessa särskilda fester för furirerna syntes militieombudsmannen
vara för marketenteriet anmärkningsvärt betungande, infordrades regementschefens
yttrande i ärendet.

I skrivelse den 22 augusti 1923 anförde regementschefen översten G.
Björnström rörande berörda anmärkning följande. Vid tillträdandet av
chefskapet för regementet hade meddelats översten, att förutvarande regementschefen
bestämt, att mässaftnar för furirerna skulle på lägerkassans
bekostnad anordnas under vintermånaderna och att flera sådana
mässaftnar gått av stapeln. Den utredning, översten då låtit vidtaga, hade
givit fullgoda skäl att fortsätta den inslagna vägen. Det finge nämligen
icke förbises, att regementets furirer voro i flera avseenden mindre gynnade
än sina kamrater vid kasernerade truppförband. Deras mässlokal
vore alldeles otillräcklig och skäligen enkel, de hade inga furir rum utan
måste förläggas i stora logement tillsammans med truppen, och deras användning
i den inre tjänsten vore mera omfattande än vid kasernerade
truppförband, där underofficerare jämväl voro förlagda i eller invid kompan
ilokalerna. Den goda sammanhållningen och kamratskapet inom furirgraden
hade dock åstadkommit, att furirerna trots mässlokalens obetydlighet
flitigt besökt densamma (i motsats till korpraler och vicekorpraler,
vilka hade mässlokal tillsammans med övrigt manskap och, kanske på
grund därav, mera besökte stadens kaféer). Det hade därför synts föreligga
fullgoda skäl, att för furirerna anordna dessa enkla mässaftnar dels
som en uppmuntran, dels ock enär furirerna vore marketenteriets stadigaste
och bästa kunder, översten ville dock icke förneka, att sammanlagda
utgiften för dessa mässaftnar blivit väl stor, och torde översten dels
på grund därav, dels då marketenteriets överskott efter skedd taxesänkning
komme att minskas, bliva nödsakad under kommande vinter inskränka
de ifrågavarande mässaftnarnas både antal och omfattning. I

I skrivelse till regementschefen den 10 september 1923 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Enligt kungl. brevet den 24 november 1922 angående användandet och
redovisningen av truppförhandens enskilda lägerkassor finge sådan kassas

113

medel användas för beredande av nytta och trevnad för manskapet vid
vederbörande truppförband. Såväl på grund av detta stadgande som med
hänsyn till det sätt, varpå lägerkassornas överskottsmedel uppstode, torde
vara klart att medlen skulle så användas, att manskapet i dess helhet och
icke blott en viss kategori därav bereddes nytta och trevnad och att underbefäl
och meniga vore berättigade att i stort sett i lika mån komma i åtnjutande
av de förmåner, som kunde med kassans medel beredas. I den
mån därför, såsom vid ifrågavarande regemente skett, furirerna gåves särskilda
förmåner på kassans bekostnad, syntes detta för sitt berättigande
förutsätta, att någon motsvarande särskild förmån bereddes det övriga
manskapet. Med hänsyn därtill, att kassans ifrågavarande tillgångar till
stor del bestode av marketenterirörelsens överskottsmedel, vilka i förevarande
fall just varit de, som kommit till användning, skulle, därest nyssnämnda
synpunkt icke beaktades, furirernas ifrågakomna fester i själva
verket till största delen komma att bekostas av manskapet genom den betalning
de i marketenteriet erlade för där tillhandahållna varor. Endast
för det fall, att viss kategori av manskapet kunde sägas hava i avsevärt
större grad än de övriga tillfört kassan medel, torde därför en avvikelse
från kravet på i huvudsak lika rätt till förmåner genom kassan kunna
försvaras. Även om av vad översten i sin förklaring anfört syntes kunna
utläsas, att furirerna vid regementet i förhållandevis större utsträckning
än korpralerna och vicekorpralerna frekventerat marketenteriet och därigenom
relativt mer än dessa bidragit till lägerkassans vinst å marketenteriets
rörelse, framginge dock icke att så skett i jämförelse med manskapet
i övrigt. I varje fall syntes utgifterna för ifrågavarande fester icke kunna
uppvägas av nyssnämnda omständighet. Med hänsyn till vad sålunda anförts
hade militieombudsmannen icke kunnat undgå att finna ifrågakomna
såväl av förutvarande som nuvarande regementschefen tillämpade förfaringssätt
stå i strid med de för användandet av enskilda lägerkassan gällande
grunder. Som militieombudsmannen emellertid ansett sig kunna
utgå ifrån att regementschefen i framtiden komme att förfara i överensstämmelse
med ovan angivna synpunkter, hade militieombudsmannen funnit
vidare åtgärd i ärendet icke erforderlig.

15. Oriktigt förfarande vid upphandling under hand.

Vid en av militieombudsmannen den 5 juni 1923 förrättad inspektion av
Södra skånska infanteriregementet iakttogs bl. a., att färsk fisk, som i stor
utsträckning ingick i utspisningsstaten såsom utbytesartikel, upphandlades
av köksföreståndaren under hand direkt från fiskare eller försäljare.

Sedan regementschefen i skrivelse den 22 oktober 1923 meddelat, att
ifrågavarande upphandling ägde rum med stöd av »departementscliefsskrivelse»
den 3 november 1922, anhöll militieombudsmannen i skrivelse
den 4 december 1923 om närmare upplysning angående det sätt, varpå

Mililicombudsmannens ämbetsberättelse.

114

ifrågakomna underhandsuppkandling ägt rum. Med anledning härav anförde
regementschefen i yttrande den 12 i samma månad följande. Regementet
erhölle varje vecka prisuppgift å olika sorters fisk från fiskhandlande
och även direkt från fiskare, med vilka regementet sedan många år
stått i förbindelse. Dessa uppgifter lämnades i regel per telefon. Därest
uppgiften lämnades till regementsintendenten, hänvisade denne vederbörande
till köksföreståndarna för erhållande av besked rörande eventuellt
erforderlig mängd och slag ävensom huruvida regementet över huvud taget
önskade köpa fisk till uppgivet pris. Regementsintendenten satte sig sedan
i förbindelse med köksföreståndarna rörande ifrågavarande anbud.
Hade däremot anbud lämnats direkt till någon av köksföreståndarna,
vände sig denne till regementsintendenten. Rekvisition av fisk liksom all
annan proviant ginge emellertid alltid genom köksföreståndarna, enär en-''
dast dessa ägde kännedom om dels erforderlig mängd beroende på portionsbeskeden,
eventuellt vissa kompaniers övningar utom iorläggningsorten,
fältskjutning o. d., dels huruvida det på grund av övningarnas natur
vore lämpligt eller ens möjligt att utspisa färsk fisk. Regementets utspisningsstat
upptoge nämligen icke färsk fisk annat än som utbytesartikel
(och uppköptes fisk endast, när priset vore lågt och utspisning härmed i
övrigt vore lämpligt). Priset på färsk fisk vore nämligen å regementets
torläggningsplats mycket växlande. Två å tre veckor före skrivelsens avlåtande
hade priset å torsk varit omkring en krona per kilogram (varför
inte fiskuppköp då gjorts), under det att färsk torsk vid tidpunkten för
skrivelsens avlåtande betingade ett pris av 28 öre per kilogram. För
leverans av fisk under första kvartalet 1924 hade emellertid på försök anbud
i vanlig ordning infordrats samt till leverantör antagits A/B Svenska
fryserierna, Göteborg, vilken firma åtagit sig att leverera frusen torsk
under ovannämnda tid till 56 öre per kilogram. Avsikten härmed hade
varit, att, då jämförelsevis billig fisk genom dessa fryserier numera kunde
kontrakteras, kunna erhålla fisk som en mera normalt återkommande portionsartikel,
och ej bliva sfi beroende av växlande tillgång. 1

1 ämbetsskrivelse till regementschefen översten Georg Björnström anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Av stadgandena i § 3 mom. 1, § 7 mom. 1 a), § 8 mom. 1 och § 12 mom. 1
andra stycket fredsförplägnadsreglementet torde framgå, att det ankomma
på vederbörande regementschef att efter regementsintendentens föredragning
i varje fall besluta om upphandling av proviant för regementets behov
och att upphandlingen skulle ske enligt gällande förordning angående
statens upphandlings- och entreprenadväsende m. m. Enligt 35 § nu
gällande entreprenadförordning finge uppgörelse under hand ske, förutom
i andra fall, varom nu ej vore fråga, jämväl när Kungl. Maj:t därom förordnat,
och ålåge det, innan uppgörelse under hand träffades, myndighet
att tillse, att uppgörelsen komme till stånd på för staten förmånliga villkor.

Ilo

Även efter det Kungi. Maj:t genom det av regementschefen asyftade
nådiga brevet den 3 november 1922 medgivit, att upphandling av fisk finge
ske under band, hade det följaktligen ankommit på regementschefen att
i varje fall pröva de under hand avgivna anbuden och besluta om antagande
respektive förkastande därav samt på vederbörande regementsintendent
att verkställa den utredning och föredragning, som varit härför
erforderlig. Med hänsyn till storleken av de inköpta varukvantiteterna
torde någon avgörande praktisk svårighet för ett dylikt författningsenligt
förfarande icke behövt möta och syntes ej heller vid andra truppförband
hava föranlett annat förfaringssätt vid upphandling under hand av ifrågavarande
varuslag än vid under handsupphandlingar i allmänhet.

Av vad regementschefen i sitt yttrande anfört syntes emellertid framgå,
att upphandlingen under hand av fisk vid Södra skånska infanteriregementet
skett efter prövning allenast av regementsintendenten efter samråd
med köksföreståndaren, i vissa fall efter det regementsintendenten först i
andra hand och genom köksföreståndaren erhållit del av anbuden och deras
innehåll. Detta förfaringssätt, som syntes hava av regementschefen gillats,
stode i strid med gällande bestämmelser och torde jämväl, särskilt
med hänsyn till det stora inflytande på själva upphandlingen, som enligt,
vad yttrandet syntes utvisa givits köksföreståndaren, vara ägnat att åsidosätta
de intressen, entreprenadförordningens hithörande bestämmelser avsett
att skydda. Då regementschefen emellértid uppgivit, att upphandlingen
av fisk vid regementet numera skedde efter infordrande av anbud i
vanlig ordning, hade militieombudsmannen ansett sig kunna låta bero vid
vad i ärendet förekommit.

16. Angående kompanichefs skyldighet att föra förrådskon trollbok.

Kan kompanichef själv vara uppbördsman för kompaniets förråd?

Vid den av militieombudsmannen den 15 juni 1922 förrättade inspektion
av Vaxholms grenadjärregemente anmärktes beträffande 5. kompaniets
förrådsbokföring, att införing i förrådskontrollboken icke skett sedan år
1921, samt att införd avgång och tillkomst icke alltid överensstämde med
motsvarande poster i iorrådsboken.

I yttrande, som med anledning härav infordrats av regementschefen
översten F. W. Löwenborg, anförde denne bl. a. följande. Omedelbart efter
militieombudsmannens inspektion av regementet hade chefen för 5.
kompaniet upplagt ny förrådskontrollbok, omfattande åren 1921—1922.
Denna kontrollbok ävensom kompaniets förrådsbok hade vid av regementsintendenten
företagen, genomgående granskning befunnits riktigt förd
och utan anmärkning. — Vid regementet gällde sålunda tillsvidare den
bestämmelsen, att kompaniadjutanten vore uppbördsman för i kompaniförrådet
intagen materiel, förutsatt att vederbörande kompanichef dispo -

116

nerat det till uppbörd på honom. I annat fall måste kompanichefen själv
åtaga sig ansvaret i första hand jämväl för kompaniförrådet. Det vore
emellertid på grund av de lokala förhållandena tvivelaktigt, om vid regementet
kompaniadjutanten kunde åläggas uppbördsmannaansvar ens för
i kompaniförrådet intagen materiel. På grund av den trånga förläggningen
funnes nämligen inga särskilda kompaniförråd i den meningen,
som vederbörliga reglementen och instruktioner avsåge, utan nuvarande
förråd inom kompanierna vore på samma gång kompaniförråd och handrustkammare,
och kompaniadjutanten bestrede på samma gång befattningen
som uppbördsman för kompaniförrådet och som föreståndare för
handrustkammaren. Det s. k. kompaniförrådet underginge på denna grund
dagliga förändringar, vilket naturligtvis oerhört försvårade översikten
och kontrollen. Ett flertal kompanichefer fasthölle vid den uppfattningen,
att de på grund av nyssnämnda säregna lokala förhållanden själva måste
betraktas som uppbördsman med kompaniadjutanten endast som biträde
vid persedlarnas förvaring, vård och utlämning m. m. Något hinder för
kompanichefen att, såsom tydligen skett vid 5. kompaniet, själv påtaga sig
ansvaret i första hand (uppbördsmannaansvar) för de persedlar, han personligen
rekvirerat och kvitterat, torde icke föreligga enligt ovan åberopade
kungl. kungörelsen av den 4 juli 1919. Om kompanichefen ensam påtoge
sig uppbördsansvaret, syntes kontrollbok obehövlig, enär kontroll
över kompaniets materiel vunnes genom förrådsboken.

Den av regementschefen sålunda hävdade uppfattningen i fråga om
kompanichefs skyldighet att föra förrådskontrollbok delades i ett utav chefen
för 5. kompaniet kaptenen L. Lundgren avgivet yttrande.

Sedan arméförvaltningens intendentsdepartement anmodats avgiva utlåtande
i ärendet, hemställde departementet i skrivelse den 19 december
1922, under anförande, att departementet i anledning av militieombudsmannens
ifrågavarande anmärkningar till chefen för Vaxholms grenadjärregemente
avlåtit en skrivelse i ämnet, att vid vad i ärendet förekommit
måtte få bero.

I berörda skrivelse till chefen för Vaxholms grenadjärregemente hade
departementet anfört bl. a. följande. »Då enligt § 14 i gällande intendenturmaterielreglemente
det åligger kompaniadjutant att under uppbördsmannaansvar
emottaga, vårda och redovisa i kompaniförråd intagen intendenturmateriel
ävensom övrig dylik materiel, som blivit ställd under
hans uppbörd, måste det anses stå i strid mot dessa bestämmelser, att kompanichefen
befriat kompaniadjutanten från uppbördsmannaansvar för
kompaniförrådet, och själv åtagit sig detta ansvar. Om vid regementet på
grund av lokala förhållanden handrustkammaren ej kunnat avskiljas från
kompaniförrådet, hade även den i handrustkammaren intagna materielen
lämpligen bort överlämnas till uppbörd av kompaniadjutanten. Ordalydelsen
av § 14 mom. a) av intendenturmaterielreglementet, även sådant
detta författningsrum var avfattat, innan genom kungörelsen den 4 juli 1919

117

ändringen av detsamma vidtogs, angiver tydligt, att sä bort ske. Något val
för kompanichefen att efter eget gottfinnande disponera uppbörden av
kompaniförrådet å kompaniadjutanten eller icke, föreligger icke, utan är
han härtill ovillkorligen skyldig. Att kompanichef är skyldig att föra förrådskontrollbok
framgår av § 11, mom. 27, andra stycket i intendenturförrådsinstruktionen,
sådant detta författningsrum lyder enligt intendentsdepartementets
beslut den 21 november 1919, D. N. 4726 Utr., och synes det
anmärkningsvärt, att kompanichefen saknat kännedom om denna bestämmelse.
De i intendenturmaterielreglementet och intendenturförrådsinstruktionen
meddelade bestämmelserna kunna icke hävas genom av regementschef
utgivna order. Någon rättighet enligt § 7, mom. b) i intendenturmaterielreglementet
att träffa annan anordning beträffande materielens uppbörd,
än den i reglementet föreskrivna, tillkommer honom icke. I anslutning
till vad ovan framhållits har departementet velat härigenom anmoda
Eder tillse, att de i ovan angivna hänseenden meddelade bestämmelser för
framtiden bliva noggrant iakttagna.»

Sedan militieombudsmannen härefter av chefen för Vaxholms grenadjärregemente
inhämtat, att regementschefen utfärdat erforderliga bestämmelser
samt vidtagit åtgärder för kompaniförrådskontrollens anordnande
i överensstämmelse med arméförvaltningens intendentsdepartements anförda
skrivelse, lät militieombudsmannen vid sålunda vunnen rättelse bero.

17. Dröjsmål med avhjälpande av felaktighet i värmeledningsanordning

inom kasernetablissement.

Vid eu av militieombudsmannen den 22 juni 1922 förrättad inspektion av
Östgöta trängkår anmärktes beträffande kårens kasernetablissement bl. a.
att drag ej fanns i evakueringskanalerna i logementen nr 3 i de olika våningarna,
på grund varav luftomsättningen blev så ringa, att varmluften
ej kunde inkomma i tillräcklig mängd för uppvärmning av logementen.
Vid inspektionen uppgav maskinisten, att enligt verkställd undersökning,
olägenheten kunde avhjälpas genom ommurning av piporna på vinden.

I yttrande, som militieombudsmannen med anledning av ifrågavarande
anmärkning infordrade från kårchefen, anförde denne följande. Orsaken
till den låga temperaturen i logementen nr 3 vore att söka i konstruktionsfel
bestående däri, att evakueringspiporna icke vore murade högt nog, utan
slutade cirka 4.5 m. under takåsen. I förslag till nybyggnads- och förändringsarbeten
för 1919 hade till avhjälpande av olägenheten föreslagits uppmurning
av piporna till skorstenens överkant. Med anledning av detta
förslag hade arméförvaltningens fortifikationsdepartement i skrivelse nr
2711/1918 V meddelat, att en fackman för frågans utredning skulle besöka
kårens etablissement. Detta hade också skett, men sedermera hade ingenting
i ärendet avhörts från fortifikationsdepartementet. Vid av arméför -

118

delningscliefen under år 1922 anbefalld sundhetsinspektion både förhållandet
påpekats, men hade därvid av vederbörande uttalats den åsikten,
att förändringsarbetena för det dåvarande skulle komma att ställa
sig alltför dyrbara. Med anledning av vad sålunda förekommit anmodades
fortifikationsdepartementet att till militieombudsmannen inkomma
med yttrande i ärendet.

I avgivet yttrande över berörda anmärkning anförde departementet allenast,
att kårchefens förslag ej kommit till utförande, enär departementet
icke vore övertygat om att den påtalade olägenheten därigenom komme
att bliva avhjälpt.

Då vad fortifikationsdepartementet sålunda anfört icke innefattade utredning
om de på departementet ankommande åtgärder, som departementet, sedan
frågan om avhjälpande av ifrågavarande olägenhet dragits under departementets
prövning, vidtagit till vinnande av erforderlig upplysning
om anledningen till felet, lämpligaste sättet för dess avhjälpande och kostnaderna
därför, anmodade militieombudsmannen departementet att inkomma
med förnyat yttrande i ärendet, vilket yttrande tillika borde innefatta
upplysning om innehållet i de av myndighet eller sakkunnig ingivna
framställningar eller avgivna utlåtanden, som kunde hava legat till grund
för departementets beslut i ärendet, så ock avskrift av vederbörlig föredragningslista
och protokoll, där sådant förts.

I häröver avgivet yttrande anförde departementet bl. a. följande. Kasernofficeren
vid kåren, kaptenen Helge Bruhn hade på tillfrågan meddelat,
att han under medverkan av byggmästare, stadens sotaremästare och
kårens maskinist uppgjort förslag till bättre uppvärmning av omförmälda
logement, vilket förslag ginge ut på ökning av rökledningens längd för erhållande
av bättre drag och beräknades betinga en kostnad av 2,300 kronor,
samt att detta arbete upptagits å kårens förslag till nybyggnads- och förändringsarbeten
för år 1923. Departementet hade för avsikt att, sedan kå
rens förslag till nybyggnads- och förändringsarbeten inkommit till departementet,
bevilja medel för utförande av de av kasernofficeren föreslagna
anordningarna för att den påtalade olägenheten därigenom, om möjligt
måtte bliva undanröjd. För den händelse så ej bleve fallet komme departementet
att föranstalta om ny undersökning.

Sedan militieombudsmannen sedermera anhållit om upplysning, huruvida
den påtalade olägenheten blivit avhjälpt, meddelade fortifikationsdepartementet,
att så vore fallet, och att uppvärmningsförhållandena därefter
visat sig fullt tillfredsställande.

Då sålunda rättelse vidtagits i anmärkta hänseendet, lät militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit.

119

18. Klagomål rörande arbets- och bostadsförhållandena å sjö mätningsfartygen.

1 en den 11 juni 1923 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift an
förde värnpliktige nr 21 233/1922 Lundgren jämte 32 andra värnpliktiga,
samtliga tjänstgörande å sjömätningsfartygen Rån och Tärnan, att arbetstiden
å sjömätningsfartygen vore oskäligt lång, 12—14 timmar om dagen
med början kl. 5 f. m., och att manskapets förläggningslokaler vore
trånga och osunda. Klagandena påkallade militieombudsmannens ingripande.

Uti infordrat yttrande anförde fartygschefen å sjömätningsfartyget Rån
kaptenen N. Schollin bl. a., att manskapets arbetstid vore bestämd enligt
för sjömätningsfartygen utfärdad ekonomisk instruktion, att arbetstiden
visserligen tidvis vore krävande, men att fara för överansträngning aldrig
förelegat. Beträffande bostadsförhållandena hänvisade Schollin till ett av
stadsläkaren i Västervik G. Liedholm utfärdat intyg, vilket innehöll bl. a.,
att logementen i ifrågavarande fartyg i alla avseenden vore gammalmodiga
och saknade tillräckliga ventilationsanordningar, samt att å Rans
trossbotten förefunnes en överbeläggning av 5 man, varemot eldaremässen
och Tärnans trossbotten icke vore överbelagda.

Chefen för sjökarteverket kommendörkaptenen av 1. graden G. Reinius
anförde i avgivet yttrande bl. a. följande. Ifrågavarande mätningsarbeten
måste utföras å den del av dygnet, som i regel hade de gynnsammaste väderleksförhållandena.
Detta vore anledningen till att arbetet började så
tidigt som kl. 5 f. m. Tonnagets relativt hastiga utveckling mot allt större
djupgående alltsedan 1900 gjorde ett påskyndande av sjömätningarna till
en allmän angelägenhet av största vikt. Vissa områden av våra farvatten
voro ännu på grund av sin osäkerhet otillgängliga för vår egen flottas
fartyg. Åtskilliga behjärtansvärda fyrbelysningsförslag kunde icke av
lotsstyrelsen förordas, emedan farvattnen ej voro tillräckligt noggrant
kända och våra allmänna farleder kunde av samma skäl ofta icke utnyttjas
till hela sin utsträckning. Vid våra kuster inträffade årligen sjöolyckor,
föranledda av dittills okända eller otillräckligt kända grund ej blott
i avsides belägna, föga trafikerade farvatten utan jämväl i öppna sjön eller
uti allmänt trafikerade farleder. Betydelsen av att äga betryggande
kännedom om våra kuster vore dessutom icke enbart en nationell fråga,
den hade även sin stora betydelse för de främmande nationer, som trafikerade
våra farvatten. I detta förhållande läge givetvis ett eggande moment
men även en vägande förpliktelse. Sett mot denna bakgrund vore det klart,
att kartverkets ledning icke hade ansett sig kunna göra någon större inskränkning
på den arbetstid, som alltsedan ett sextiotal år tillämpats. Så
gott som årligen framhölles från sjökarteverket inför Kungl. Maj:t behovet
och önskvärdheten av att sjökarteverket genom rikligare anslag måtte
tillförsäkras medel till att hastigare bedriva sina arbeten. Rättvisligen

120

måste erkännas att statsmakterna under de senaste femton åren i långt,
högre grad än dessförinnan tillgodosett kartverkets behov. Under de 22
somrar, kommendörkaptenen deltagit i sjömätningsarbetet, hade, såvitt
han nu kunde erinra sig, aldrig förekommit, att någon av sjömätningspersonalen
kroppsligen eller andligen överansträngts. Arbetstiden kunde anses
lång, men arbetet vore numera, tack vare införandet av moderna lodningsmaskiner
m. m., ej ansträngande. I föreliggande fall torde den kalla
och otjänliga väderleken under maj månad i viss mån bidragit till uppkomsten
av föreliggande klagoskrift. Utrymmena å Rån medgåve icke att
skälig bekvämlighet och trevnad bereddes manskapet. Däremot vore de
framställda anmärkningarna mot manskapslogementet å Tärnan obefogade.

I skrivelse den 18 juli 1923 till chefen för sjökarteverket anförde härefter
tjänstförrättande militieombudsmannen, att han, med hänsyn till innehållet
i de avgivna yttrandena, funnit sig icke böra i ärendet vidare åtgöra,
än att han genom skrivelsen ville erinra, att, ehuru ur ekonomisk synpunkt
ett rationellt utnyttjande av sjömätningsfartygen för mätningsändamål
kunde vara önskvärt, sådant utnyttjande dock icke, såsom i förevarande
fall i viss mån syntes hava varit förhållandet, finge ske på bekostnad
av hygienens krav eller med åsidosättande av eljest berättigade anspråk i
fråga om manskapets förläggning ombord å fartygen.

19. Missförhållanden i avseende å sjukvården vid flottans stations

i Karlskrona sjukrum. I

I eu den 12 maj 1922 till militieombudsmannen inkommen klagoskrift
anförde värnpliktige nr M 31 216/1920 Bdv. Artur Pettersson klagomål rörande
förhållandena å flottans stations i Karlskrona sjukrum, därvid Pettersson
yttrade bl. a. följande. Klaganden hade intagits på ovannämnda
sjukrum för påssjuka. Sänglinne och skjorta hade medtagits från logementet.
Det, som beståtts till sängutrustning, hade endast varit en dålig
madrass av pulvriserad halm, som ej piskades eller vädrades efter begagnandet,
varför olika slags sjuka finge använda den utan någon som helst
rengöring. Vägglöss och annan ohyra hade plågat klaganden, stört sömnen
och vilan. Möss hade gjort besök och med god aptit förtärt kvarlämnade
matrester. Vad sjukvården anginge så lämnade den mycket övrigt
att önska. De sjuka hade för det mesta varit hänvisade till sig själva och
varandras hjälp, trots det att 3 sjukvårdsunderofficerare, 2 stamanställda
och 2 å 3 värnpliktiga troligtvis varit kommenderade till de sjukas hjälp,
ty så många vårdare hade alltid varit närvarande när marinläkaren av 1.
graden J. Torgersruud vid 10-tiden på förmiddagen gjorde rond. Sedan
hade de sällan synts mera för dagen utom vid febermätningen och vid måltidernas
utdelning. Såsom en vid klagoskriften fogad avskrift av sjuk -

121

journalen utvisade, hade klaganden lidit av eu mycket hög feber, som förorsakat
ymnig svettning, varigenom skjorta och lakan blivit våta och fuktiga.
Trots tillsägelse hade linne ej ombytts på klaganden under hela tiden
han vårdats på sjukrummet. Vid behov av dricksvatten hade klaganden
måst stiga upp, så ock vid tvättning och naturbehov. I ett kallt rum
med ofta öppet fönster skulle klaganden då vara. Vad detta betydde för
en febersjuk, som ofta behövde dricka, kunde var och en inse. Våldsamma
frosskakningar hade blivit en följd därav. Temperaturen hade stigit och
förståndet omtöcknats. Även den kraftigaste fysik skulle ej kunnat hålla
stånd utan måst brytas. Ovänlighet och brist på hjälpsamhet hade utmärkt
sjukvårdspersonalen. De lindrigt sjuka hade stojat, rökt, fört oväsen
och stört de svårt angripna. Sjukmaten, som hämtats från kasernen,
hade bestått av bl. a. svart kaffe, salt sill, potatis, grovt bröd, vilket allt
ej vore lämplig föda för sjuka personer i 40 graders feber. Under 12 dagar
hade klaganden legat på sjukrummet och hans tillstånd hade förvärrats.
En lindrigare sjuk kamrat nr 9 217/1920 Lindström hade föranstaltat om
klagandens intagande på flottans sjukhus, vilket skett först efter det
nämnde Lindström hotat att skriva till klagandens föräldrar. På detta
senare sjukhus, där klaganden vistats från den 19 maj 1921 till den 3 mars
1922, hade klaganden erhållit den allra bästa vård. Klaganden hade velat
meddela militieombudsmannen ovanstående redogörelse, vars sanningsenlighet
klaganden på heder och samvete och under edlig förpliktelse
kunde intyga, på det att de, som genom vanvård förorsakat klagandens
sjukdom, måtte ställas till ansvar och att rättelse för framtiden måtte
kunna vinnas, så att ej flera värnpliktiga måtte få dela samma sorgliga
lott som klaganden.

Klagoskriften var jämväl undertecknad av värnpliktige nr 9 217/1920
Albert Lindström »under edlig förpliktelse».

Efter att hava inhämtat upplysning bl. a. angående de personer, vilka
under tiden från och med den 6 till och med den 19 maj 1921 dels varit intagna
å kasernens sjukrum i Karlskrona, dels ock under nämnda tid på
grund av innehavande tjänst, förordnande, kommendering eller eljest
tjänstgjort vid sjukavdelningen eller där utfört arbete, anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 20 juni 1922 stationsbefälhavaren vid flottans
station i Karlskrona att vid förhör med i skrivelsen angivna personer
låta verkställa utredning rörande klagandens påståenden i klagoskriften,
därvid klaganden borde beredas tillfälle att närvara. Med anledning av
denna skrivelse höll, på order av stationsbefälhavaren, chefen för underofficers-
och sjömanskårerna förhör i saken den 19 juli och den 2 september
1922. Vid ifrågavarande förhör hördes marinläkaren av 1. graden J.
Torgersruud, vilken under större delen av klagandens vistelse å sjukrummet
tjänstgjort såsom kasernläkare, 1. marinläkaren V. L. Lundberg, vilken
varit vid tillfället tjänstgörande såsom kasernläkare under Torgersruuds
tjänstledighet den 5 till och med den 9 maj 1921, en del sjukvårdsper -

122

sonat samt några å sjukrummet intagna patienter. Läkarna och sjukvårdspersonalen
bestredo klagandens påståenden. Från de övriga hörda framhölls
i huvudsak, att de å sjukrummet tjänstgörande städarna icke ordentligt
fullgjort sina åligganden.

I skrivelse den 18 september 1922 anmodade militieombudsmannen marinöverläkaren
att i ärendet avgiva utlåtande. Denne anförde med anledning
härav i skrivelse den 20 oktober 1922 bl. a. följande. Vad beträffade
den sjukdom, varav Pettersson ursprungligen lidit — en till och med den
18 maj endast med orchit (testikelinflammation) komplicerad påssjuka —
så betingade denna åkomma mycket sällan vård å sjukhus bland den civila
befolkningen. År 1920 vårdades sålunda enligt tab. 24 i den av medicinalstyrelsen
avgivna årsberättelsen »Allmän hälso- och sjukvård» endast 154
fall av påssjuka å rikets samtliga lasarett, sjukstugor och epidemisjukhus.
Till jämförelse finge nämnas att å sagda sjukvårdsanstalter av andra vanligt
förekommande sjukdomar samma år vårdades över 18,000 fall av difteri,
över 7,000 av tuberkulos, över 2,000 av hjärtfel, över 3,700 av lunginflammation
och över 13,000 av blindtarmsinflammation. Då påssjuka
vore en sjukdom, som nästan varje människa torde genomgå, vore det årliga
antalet fall i riket mycket stort. Några bestämda tal kunde ej anföras,
då sjukdomsfallen ej anmäldes. Av de meddelade små siffrorna för å
sjukhus vårdade framginge emellertid, att de allra flesta fall av påssjuka
tillbringade sin sjuktid i hemmen. Efter vad erfarenheten visade, tillkallades
därvid endast undantagsvis läkare. Inom militära förläggningsorter
iakttoges snart sagt årliga mer eller mindre omfattande epidemier av
påssjuka, enär en stor del av manskapet ej förut haft åkomman. Den
vård, som i sjömans- och skeppsgossekårernas kaserner plägat bestås
lindrigare fall av sagda sjukdom, borde sålunda jämföras med motsvarande
civila patienters vård i egna hem. Med anledning av vad klaganden
Pettersson anfört, ville marinöverläkaren erinra om, att Pettersson, i
motsats till de allra flesta av sina civila likställda i avseende å ifrågavarande
sjukdom, åtnjutit både läkarvård och sjukuppassning. Vården av
patienter med påssjuka i kasernernas sjukrum hade, i likhet med vården
av andra lindriga åkommor såsom halsfluss, tarmkatarr m. m., aldrig varit
avsedd att göras likvärdig med övlig vård å sjukhus, och de patienter,
vilkas tillstånd under vistelsen å sagda sjukrum på ett eller annat sätt försämrades
så, att de erfordrade mera ingående vård, avpolletterades till vederbörande
sjukhus. Detta hade också varit fallet med Pettersson, då hans
sjukdom den 19 maj till följd av inträdd septisk ledkomplikation betingade
sjukhusvård. Pettersson anlade alltså en oriktig synpunkt å sjukvården
i sjömanskårens kasern, då han trodde sig böra likställa densamma med
vanlig sjukhusvård. Pettersson syntes tillhöra det slags patienter, vilka
enligt marinöverläkarens egen över 15-åriga sjukhusläkarerfarenhet allt
emellanåt, även vid lindriga åkommor, inbillade sig vara fullkomligt
maktlösa och exempelvis endast på grund av en temperaturförhöjning an -

Båge sig bära göra anspråk på hjälp även för de enklaste behov. Av eu
patient med påssjuka torde som regel, även om åkomman vore komplicerad
med testikelinflammation och feber förelåge, kunna fordras, att han uträttade
sina naturbehov, tvättade sig och intoge föda m. in. endera utan
hjälp eller också med det bistånd, som, i likhet med vad här varit fallet,
kunde lämnas av tillgängliga sjukvårdare, städare eller medpatienter. Vad
anginge Petterssons påstående, att den den 19 maj uppträdande komplikationen
— som sedermera visade sig vara septico-pyämi d. v. s. allmän
varinfektion — härrörde av bristande vård, så kunde detta påstående enligt
marinöverläkarens förmenande alldeles tillbakavisas. Om eu septico-pyämi
inställde sig vid påssjuka, berodde nämligen på helt andra,
inom det inre av organismen försiggående processer, som ej genom av Pettersson
anförda yttre omständigheter påverkades. Vid påssjuka hörde
denna komplikation till sällsyntheterna. Att densamma för Pettersson
medfört synnerligen allvarliga följder, kunde ej annat än beklagas, men
denna utgång talade i och för sig icke för att Petterssons ursprungliga påssjuka
varit särskilt allvarlig. Den handlingarna bifogade temperaturkurvan
tydde också på, att fallet varit av »medelsvår» art intill den 19
maj, då merberörda komplikation tillstötte. Det syntes anmärkningsvärt,
att Pettersson, enligt vad av handlingarna framginge, medan han varit
sjukskriven å kasernsjukrummet, varken aktat nödigt meddela kasernläkaren
sitt sedermera uppgivna svaghetstillstånd m. m., ej heller framställt
några klagomål angående övriga av honom sedermera påstådda
missförhållanden i avseende å sjukvården in. m. Det torde få antagas, att
om Pettersson meddelat kasernläkaren sitt subjektiva tillstånd, och denne
funnit haris uppgifter vederhäftiga, han i så fall hade ombesörjt avpollettering
till sjukhuset. Vad anginge Petterssons yttrande om förekomst av
ohyra hänvisade marinöverläkaren till belysande av denna fråga till i
yttrandet intagna utdrag ur marinöverläkarens underdåniga årsberättelser
för åren 1917—1920, utvisande de åtgärder, som vidtagits för utrotande
av ohyra inom sjömanskårens kaserner.

Då militieombudsmannen emellertid icke fann den sålunda förebragta
utredningen tillfredsställande, anmodade militieombudsmannen i särskilda
skrivelser den 13 december 1922 länsstyrelserna i Linköping och Kalmar
att föranstalta om förhörs hållande med åtskilliga personer, vilka vårdats
eller tjänstgjort å stationens sjukrum vid den i ärendet ifrågakomna tid.

Vid sålunda hållna förhör lämnades i flertalet av de i klagoskriften berörda
hänseenden olika uppgifter av de i ärendet börda personerna. Av
''en del utsagor syntes framgå, att såväl vägglöss som möss i enstaka fall
iakttagits i sjukrummen, att de till sängutredningen i sjukrummen hörande
madrasserna varit dåliga och bestått av söndermalen halm, att
madrasserna icke alltid piskats och vädrats efter varje sjuk, att fall förekommit,
då ombyte av lakan och linne icke skett, då de sjuka på grund av
svettning varit i behov därav, att de sjuka för uträttande av sina behov

124

måst begiva sig ut i ett invid sjukrummet beläget tvättrum och att de
sjuka erhållit samma mat som de friska.

Med återgivande härav anförde militieombudsmannen i förnyad skrivelse
till marinöverläkaren den 31 maj 1923 bl. a. följande. Anledningen
till de omförmälda missförhållandena syntes vara att söka i det sätt, varpå
sjukvårdare och städare skött sina uppgifter. Av vad därom förekommit
torde nämligen framgå, att denna del av personalen, på vilken det närmast
ankommit, att ombesörja piskning och vädring av madrasser, utbyte av
madrasser, lakan och linne, utspisning av de sjuka, deras tillhandagående
med hjälp och uppassning, där sådan erfordrats, övervakandet av att läkarens
till de sjuka givna föreskrifter efterlevdes och att oljud och oordningar
icke förekommo, visat försummelse i dessa sina åligganden. De i ärendet
hörda värnpliktiga m. fl. hade dessutom uppgivit, att sjukvårdarna utmärkt
sig för ovänlighet och underlåtit tillse att icke lindrigare sjuka genom
rökning och oväsen störde de svårare sjuka. För dessa försummelser
och fel torde vederbörande vid ifrågavarande tid tjänstgörande sjukvårdare
(sjukvårdskonstapel) i första hand bära ansvaret. Av vad
som förekommit syntes emellertid jämväl framgå, att vederbörande
kasernläkare helt förlitat sig på att utfärdade instruktioner eller
vid sjukvisitation meddelade föreskrifter skulle av sjukvårdspersonalen
följas och att den utbildning denna personal erhållit skulle utgöra
garanti för en tillfredsställande vård av de sjuka under tiden mellan visitationerna.
Så vitt av handlingarna framginge syntes andra föreskrifter
rörande sjukvårdspersonalens förhållande till den enskilda sjukvården
och personalens skyldigheter med avseende å de sjukas vård i allmänhet
icke hava meddelats än dem, som återfunnes i de under oktober månad 1906
utfärdade ordningsföreskrifter och instruktionen av augusti 1921 för
städarna å sjukrummen. Visserligen vore i nämnda ordningsföreskrifter
stadgat, att en sjukvårdare ständigt skulle vara å sjukrummet tillstädes
för att mottaga och i första hand behandla hastigt påkommande sjukdoms-
och olycksfall samt, därest vård å sjukhus ansåges nödig, ofördröjligen
låta ombesörja den sjukes transport, varjämte föreskrifter meddelats
om sjukvårdares skyldigheter vid sjukmönstring och beträffande
sättet och ordningen för utlämnande av medicin, men i fråga om sjukvårdares
skyldighet att i denna sin egenskap i andra fall lämna den sjuke
erforderlig hjälp och vård funnes ej annan föreskrift, än att sjukvårdaren
vore skyldig att visa de sjuka välvilja och vänlighet samt att med
omsorg och skonsamhet ägna dem den bästa vård han förmådde. Beträffande
städarnas åligganden innefattade den nämnda instruktionen, förutom
föreskrifter rörande städning och städarens skyldighet att biträda
vid matens utdelande, att vakthavande städaren ständigt skulle finnas
tillgänglig å sjuklogementet, utan att dock någon skyldighet ålagts honom
att under denna tid vara de sjuka till hjälp eller därmed biträda
sjukvårdaren. Tvärtom vore kategoriskt föreskrivet, att det ålåge stä -

125

darna att efter utpurrningen tillse, att de sjuka tvättade sig och bäddade •
sina sängar. Vad i ärendet förekommit syntes militieombudsmannen giva
vid banden, att ifrågavarande föreskrifter varit alltför knapphändiga för
att kunna utgöra någon ledning för sjukvårdspersonalen beträffande dem
åliggande plikter gentemot de sjuka och deras vård.

Under hänvisning till det anförda anmodades marinöverläkaren att
skyndsamt inkomma med förnyat yttrande i ärendet och därvid tillika
meddela, vilka åtgärder, som vidtagits eller komme att vidtagas till
förebyggande för framtiden av missförhållanden vid sjukvården å flottans
stations i Karlskrona sjukrum av ovan omförmält slag.

Med anledning härav avgav marinöverläkaren den 9 juli 1923 förnyat
yttrande, därvid fogats bl. a. yttranden av förste läkaren J. M. Nilsson,
förste marinläkaren V. L. Lundberg och marinläkaren av 1. graden J.
Torgersruud.

I sina yttranden vidhöllo förste marinläkaren Lundberg och marinläkaren
av 1. graden Torgersruud sitt bestridande av riktigheten av de i ärendet
gjorda anmärkningarna samt vad de till bemötande därav förut
anfört.

Förste läkaren Nilsson meddelade emellertid, att följande ändringar och
förbättringar blivit verkställda med avseende å kasernens sjukrum. Nya
instruktioner hade fastställts för såväl sjukvårdare som städare. Ringledning
vore inlagd mellan det egentliga sjukrummet och det rum, där
sjukvårdaren hade sin sängplats. Sjukhussängar hade erhållits från gamla
sjukhuset. I varje säng funnes en halm- och en tagelmadrass samt en huvudkudde,
likaledes av tagel, allt av utmärkt beskaffenhet. Vanlig sängutrustning
funnes i tillräcklig mängd. Sängarna stode nu färdigbäddade
och, då de ej användes, vore de försedda med överkast. Den sjuke medförde
nu icke några sängpersedlar till sjukrummet utan vid intagning där
tillginge som å sjukhus, i det att den sjuke förutom sängutredning erhölle
skjorta och handduk. Dessa ombyttes en gång i veckan eller oftare,
om så behövdes. För febersjuka utginge numera icke den för friska fastställda
portionen, utan dessa eidiölle efter rekvisition av kasernläkaren
särskild kost bestående av mjölk, välling, sagosoppa, te, pannkaka eller
dylikt samt smör och vetebröd. Till vederbörande myndighet hade framställts
anhållan att golven i sjuk- och dagrum måtte beläggas med korkmatta.
Slutligen anförde förste läkaren Nilsson att i fråga om de uppgifter
beträffande påstådda missförhållanden i sjukrummet, vilka anförts
av klaganden med instämmande av en del andra å sjukrummet vårdade
värnpliktiga, det ej borde lämnas ur sikte det förhållandet, att riktigheten
av sagda uppgifter i ett flertal fall bestämt blivit bestridda såväl
av de båda marinläkarna och den underofficer- och sjömanskårerna tillhörande
sjukvårdspersonal, som ombesörjde sjukvården i sjukrummet
under den tid, då klaganden vårdades därstädes, som även av till sjukrummet
förlagt sjukt stammanskap. Intet som helst fog funnes att sätta

126

mindre tilltro till stampersonalen än till de värnpliktiga i fråga om riktigheten
av lämnade uppgifter, detta desto hellre, som av doktor Torgersruuds
senast avgivna yttrande i ärendet framginge, att åtskilliga av de
värnpliktigas uppgifter bevisligen icke vore med sanningen överensstämmande.

För egen del anförde marinöverläkaren i huvudsak, att han vidhölle,
att några berättigade anledningar till de framställda klagomålen i angivna
avseenden icke förelegat.

Vid inspektion av flottans station i Karlskrona den 17 och 18 december
1923 iakttog militieombudsmannen, att de av förste marinläkaren
Nilsson omförmälda åtgärder för anmärkta bristers avhjälpande blivit
vidtagna, att därutöver särskilda kontrollåtgärder vidtagits, samt att anledning
till anmärkning mot sjukvårdsförhållandena vid sjukrummen nu
ej förekomme; och fann militieombudsmannen med anledning härav vidare
åtgärd i ärendet ej erforderlig.

127

Framställningar till Konungen.1

1. Angående ändringar i reglementet för arméns kassaväsende i
fred beträffande militärbefälet på Gotland.

Ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag innehåller (sid. 157 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 16 december 1921 till Konungen
avlåten framställning i detta ämne. Vid en av militieombudsmannen den
30 augusti 1921 förrättad inspektion av militärbefälhavarens på Gotland
expedition hade nämligen vid granskning av kassaförvaltningens räkenskaper
anmärkts, att det till stabsintendenten utlämnade förskottet å 1,000
kronor saknade utbetalningsorder, samt att å övriga förskottshandlingar
utbetalningsorder tecknats av stabsintendenten. Då, enligt militieombudsmannens
uppfattning, det jämlikt § 19 i gällande reglemente för arméns
kassaväsende i fred (kassareglementet) ålåge militärbefälhavaren att giva
utbetalningsorder om förskott, hade militieombudsmannen infordrat yttrande
i ärendet från stabsintendenten och militärbefälhavaren. I stabsintendentens
med anledning härav avgivna yttrande, i vilket militärbefälhavaren
instämt, hade stabsintendenten erinrat, att § 2 mom. 5 av nämnda
reglemente innehölle bestämmelse om att vad i reglementet sades om
arméfördelningschef och fördelningsintendent skulle i tillämpliga delar
gälla även militärhefälhavaren på Gotland och kommendanten i Boden
samt hos dem anställda intendenturtjänstemän, ävensom framhållit, att
det på grund härav syntes stabsintendenten, att kassaväsendet vid militärbefälet
på Gotland borde handhavas i enlighet med vad som i § 18 av reglementet
stadgades om kassaväsendet vid arméfördelnings stab och icke
jämlikt de i § 19 av reglementet intagna bestämmelserna om kassaväsendet
vid övriga formationer och anstalter. Arméförvaltningens civila departement,
vars yttrande militieombudsmannen jämväl inhämtat, hade anfört,
att förutnämnda § 2 mom. 5 avsåge att reglera endast sådana ärenden
rörande kassaväsendet vid de underlydande truppförhanden m. m., vilka
ärenden skulle handläggas vid vederbörliga arméfördelningar och med
dem jämställda myndigheter såsom t. ex. militärbefälet på Gotland samt
att, då föreskrifter, direkt tillämpliga på nu ifrågavarande kassaförvaltning,
icke funnes meddelade i reglementet, dylika föreskrifter borde i det -

1 Kramställningar, som allenast röra tillgodoseende av enskilds rätt. hava här icke^medtagits.

128

samma intagas. För egen del hyste militieombudsmannen visserligen den
uppfattningen, att § 19 i reglementet i förevarande fall vore tillämpligt,
men med hänsyn till vad i ärendet förekommit funne militieombudsmannen
icke förty en ändring av reglementet uti ifrågakomna hänseende önskvärd.

# *

Vid prövning av ärendet den 1 juni 1923 fann Kungl. Maj :t, då, på sätt
militieombudsmannen anfört, vad i § 19 av förutnämnda reglemente stadgades
skulle gälla beträffande nu ifrågavarande kassaförvaltning, militieombudsmannens
anmälan icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

2. Angående ordningen för upptagande av nöjdförklaring i vissa fall.

Ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag innehåller (sid. 201 IT.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 14 oktober 1922 avlåten framställning
i förevarande ämne. I framställningen uttalades önskvärdheten
av att ändring i hithörande bestämmelser vidtoges för vinnande av ökad
trygghet för en riktig tillämpning av lagen den 26 mars 1909 angående
verkställighet i vissa fall av straff ådömt genom icke laga kraft ägande
utslag, i vad rörde i militärhäkte intagna fångar.

Genom kungörelse den 30 december 1922 (Sv. ffs. 610)1 har Kungl. Maj:t
funnit gott att, utöver de föreskrifter rörande tillämpningen av lagen den
26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom
icke laga kraft ägande utslag, vilka meddelats i kungörelsen den 10 december
1909, ytterligare förordna:

att myndighet, vilken äger mottaga sådan förklaring (nöjdförklaring),
som omförmäles i 1 § av förenämnda lag, skall dels så skyndsamt omständigheterna
det medgiva erinra den dömde, därest han är häktad, om hans
rätt att avgiva nöjdförklaring samt om vad för sådan förklarings avgivande
är att iakttaga, dels ock därefter å den dag, evad det är helgdag eller
ej, då giltig nöjdförklaring först kan avgivas, efterhöra, huruvida han är
villig att undergå den ådömda bestraffningen; och
att myndigheten jämväl över dylika åtgärder skall göra anteckning uti
de i första punkten av ovannämnda kungörelse omförmälda minnesanteckningar.

1 Detta nummer av Svensk författningssamling utkom från trycket den 15 januari 1928
och kunde därför icke refereras i ämbetsberättelsen till 1923 års riksdag.

129

3. Ifrågasatt förbud för införande i inskrivningsbok av anteckning
rörande ådömt straff och straffpåföljd.

Ämbetsberättelsen till 1922 års riksdag innehåller (sid. 173 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 14 oktober 1922 till Konungen avlåten
framställning i detta ämne. I framställningen uttalades önskvärdheten av,
att i inskrivningsförordningen intoges uttryckligt stadgande därom, att i
inskrivningsbok ej finge göras sådan anteckning, att därav framginge att
den värnpliktige blivit dömd till straff eller straffpåföljd.

* #

Genom kungl. kungörelse den 8 december 1922, nr 603, vidtogos vissa
ändringar i inskrivningsförordningen1 bl. a. för tillgodoseende av det i
ovanberörda framställning uttalade önskemål, varjämte Kungl. Maj:t genom
generalorder samma dag, nr 1708, fastställde erforderlig ändring i
formuläret till inskrivningsbok.

4. Ifrågasatt utfärdande av bestämmelser till förekommande av tredska
vid fullgörandet av samvetsöm värnpliktig
åliggande civilt arbete.

I detta ärende har militieombudsmannen den 28 februari 1923 till
Konungen avlåtit en så lydande framställning.

»Med skrivelse den 1 december 1921 överlämnade statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet till militieombudsmannen ett inom departementet
upprättat förslag till förordning angående tillämpning av lagen den 21
maj 1920 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring
(nr 303), därvid departementschefen beredde militieombudsmannen
tillfälle att över förslaget avgiva yttrande. I § 13 i berörda
förslag hade under mom. 3—5 upptagits följande bestämelser:

’3. Visar värnpliktig under arbetets utförande försumlighet eller dåligt
uppförande må myndighet eller person, under vilken den värnpliktige
under detta sitt arbete är ställd, såsom tillrättavisning använda:

a) arbete eller handräckning utom vanlig ordning och

b) mistning av penningbidrag under visst antal dagar, högst fjorton.

4. Värnpliktig, som utan laga förfall utebliver från här avsett arbete,
till vilket han blivit inkallad, eller från sagda arbete avvikit, eller som visar
grövre försumlighet eller upprepat dåligt uppförande under arbetet, straffas
med böter eller fängelse i högst sex månader.

1 Berörda författningsändring utkom från trycket den ii januari 1923 och kunde därför
icke refereras i ämbetsberättelsen till samma års riksdag.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 9

130

Brott, som här nämnts, åtalas av allmän åklagare vid allmän domstol.

Ådömda böter tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

5. Ben tid, under vilken värnpliktig varit rymd eller undanhållit sig
eller hans tjänstgöring för verkställighet av straffarbete eller fängelsestraff
varit avbruten, må icke tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid.
’»

I yttrande över berörda förslag den 23 januari 1922 anförde militieombudsmannen
rörande de ovan citerade författningsbestämmelserna följande: »De

i § 13 i förslaget intagna bestämmelser rörande tillrättavisningar
och straff för under arbetet begångna förseelser torde få anses vara grundade
på det i § 7 i lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, meddelade stadgandet. Det synes emellertid
kunna ifrågasättas om detta stadgande verkligen avsett att åt Kungl.
Maj:t inrymma befogenhet att med straffhot och straff skapa garantier för
att den medborgerliga förpliktelse, som här fått träda i stället för värnpliktstjänstgöringen,
vederbörligen fullgöres. Att döma av uttalanden av
Kungl. Maj:t och andra lagutskottet under förarbetena till den ifrågavarande
lagen, synes man hava utgått ifrån, att särskilda straffbestämmelser
av ifrågavarande art icke skulle vara erforderliga, utan den värnpliktige
vara underkastad ''gällande disciplinstadga och strafflag för krigsmakten’.

För den händelse emellertid hinder icke skulle anses möta mot att, utan
ändring i lagen, i den förevarande förordningen intaga bestämmelser av
ifrågavarande art, torde dock dessa bestämmelser böra i vissa hänseenden
ändras i vad de avse tillrättavisningarna. Det torde ligga i sakens natur,
att tillrättavisning såsom medel för uppehållande av ordning och tukt under
arbetet kan komma att få i viss män annan betydelse för de i förslaget
avsedda fallen än tillrättavisningarna enligt strafflagen för krigsmakten
äga. Dels äger arbetsbefälet icke såsom de militära befälhavarna möjlighet
att disciplinärt bestraffa dem, vilkas förseelser icke äro försonade
med enbart tillrättavisning, och dels lärer det sätt, varpå det civila arbetet
torde komma att ordnas, lätt kunna giva en viss form av tillrättavisning
väsentligen olika innebörd, då den användes å värnpliktiga, som
utföra civilt arbete och då den användes å andra värnpliktiga. I den mån
emellertid de nu angivna omständigheterna icke ovillkorligen betinga eu
skillnad mellan tillrättavisningarna enligt förordningen och enligt strafflagen
för krigsmakten, synes dock överensstämmelse böra eftersträvas.

Av de former för tillrättavisning, som enligt strafflagen för krigsmakten
(210 §) kunna komma till användning, har i förslaget allenast upptagits
åläggande att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten.

131

Att ''kasern förbud’ icke lämpar sig såsom tillrättavisning för ifrågavarande
värnpliktiga torde vara uppenbart med hänsyn till de förhållanden, under
vilka dessa värnpliktigas förläggning torde bliva ordnad, och då övervakandet
av att ett dylikt förbud åtlydes torde möta oövervinneliga svårigheter.
Denna tillrättavisningsform synes därför med rätta hava uteslutits.
Annorlunda synes däremot förhållandet vara i fråga om varning,
som enligt 210 § strafflagen för krigsmakten kan meddelas den felaktige
antingen enskilt eller i närvaro av några dennes överordnade eller med
honom likställda. Denna den naturligaste formen för tillrättavisning,
som jämväl användes vid statens affärsdrivande verk, torde med fördel
kunna komma till användning även med avseende å här ifrågavarande
värnpliktige, särskilt om stadgandet i § 13 mom. 4 i förslaget på det ena
eller andra sättet bibehölles.

Beträffande den i förslaget upptagna tillrättavisningsarten, ''arbete eller
handräckning utom vanlig ordning’, har förslaget så till vida avvikit från
motsvarande bestämmelse i strafflagen för krigsmakten, att begränsningen
med avseende å tiden för det extra arbetet icke medtagits. Aven om saknaden
av möjlighet att ålägga disciplinstraff finge anses motivera införandet
av strängare latitud för tillrättavisningarna, torde dock knappast
kunna anses riktigt att åt vederbörande myndighet inrymma formell befogenhet
att föreskriva sådant arbete utom vanlig ordning under obegränsad
tid t. o. m. under den värnpliktiges hela tjänstetid. I varje fall
torde i förordningen böra utsägas, att den ifrågavarande tillrättavisningen
skall åläggas för viss bestämd tid.

I stället för ’kasernförbud’, vilket säkerligen torde vara den inom krigsmakten
i allmänhet mest anlitade formen för tillrättavisning, har i förslaget
upptagits mistning av penningbidrag under visst antal dagar,
’högst fjorton’. Utan tvivel måste det anses tveksamt om en dylik form för
tillrättavisning, som förut i krigslagstiftningen utdömts, nu bör återupptagas
och därvid komma till användning allenast i fråga om en viss kategori
av värnpliktiga. Det torde jämväl kunna ifrågasättas om icke 6 §
i lagen om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
lägger hinder i vägen för intagandet i förordningen
av ifrågavarande stadgande. För upptagande av ett stadgande av förevarande
slag talar dock otvivelaktigt behovet av att kunna ålägga försumlige
värnpliktige lämplig bestraffning utan att behöva även i lindrigare
fall tillgripa ett omständligt domstolsförfarande. Den ifrågavarande
formen för tillrättavisning återfinnes i de disciplinära föreskrifterna
för de ovannämnda verkens tjänstemän, om den ock med hänsyn
till sina ekonomiska verkningar, bliver för dessa tjänstemän av väsentligt
större betydelse än för ifrågavarande värnpliktige.

Enligt § 13 mom. 3 i förslaget skall åläggandet av tillrättavisning ankomma
på ''myndighet eller person, under vilken den värnpliktige under

detta sitt arbete (det civila arbetet) är ställd’. Det ifrågavarande civila
arbetet torde vara avsett att utföras under något av statens affärsdrivande
verk eller socialstyrelsen. Även om härvid de värnpliktige komma
att sammanföras i en eller liera arbetsgrupper, vilkas arbete utföres
skilt från verkens övriga personal, synes dock befogenheten att meddela
tillrättavisning icke böra få utövas av annan än ansvarig tjänsteman i
befälsgrad. Med det ifrågavarande stadgandets nuvarande avfattning,
synes tillrättavisning kunna komma att meddelas även av tillfällig arbetsledare,
vilken måhända icke alltid kan antagas vara tjänsteman med
sådana kvalifikationer att den ifrågavarande befogenheten lämpligen
bör kunna anförtros honom. Ett förtydligande av stadgandet i denna del
synes därför erforderligt, särskilt som beslut om tillrättavisning enligt
ifrågavarande förordning, i motsats till vad förhållandet är beträffande
tillrättavisning (utom varning) meddelad av underordnad myndighet
vid ovannämnda verk, icke kan överklagas.

På det utövandet av befogenheten att meddela tillrättavisning icke
skall undandraga sig varje kontroll, torde slutligen i förordningen böra
intagas bestämmelser, svarande mot § 40, § 41 första stycket och § 44
militär bestraffningsförordning, varjämte ett mot 210 § andra stycket
strafflagen för krigsmakten svarande stadgande jämväl synes böra inflyta.
»

Den 28 april 1922 utfärdade Eders Kungl. Maj:t förordning i ämnet.
Uti denna förordning har emellertid de i förslagets § 13 mom. 3—5 upptagna
bestämmelserna icke medtagits.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrivelse, dagtecknad den 3
juli 1922, anförde vice krigsdomaren Nils Aschan följande. Vid Svea träng -kårs krigsrätt vore anhängigt ett mål mot värnpliktig, vilken jämlikt
1 § mom. b lagen angående värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, erhållit tillstånd att i stället för honom
åliggande värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete för statens räkning,
men vilken vägrat och alltjämt vägrade fullgöra vederbörande arbetsbefäls
honom givna befallning att förrätta anvisat civilt arbete. Svaranden
hade förut för värnpliktsvägran i tre olika fall undergått tillhopa
sex månaders fängelse och fem dagars vaktarrest. Å den tilltalade hade
yrkats ansvar jämlikt 78 § strafflagen för krigsmakten. Då uttrycken
i ovan först nämnda lagrum »varje tjänstgöring vid krigsmakten» och »i
stället för honom åliggande värnpliktstjänstgöring» syntes utesluta antagandet,
att det svaranden medgivna civila arbete för statens räkning
skulle utgöra i 1 § 3 mom. strafflagen för krigsmakten omförmäld tjänstgöring
vid krigsmakten, samt vid sådant förhållande svaranden icke
torde vara att anse som krigsman och icke heller eljest lyda under strafflagen
för krigsmakten, syntes krigsrätt icke vara behörig att med målet
taga vidare befattning. Som det emellertid under sådan förutsättning
syntes ovisst, huruvida rättsmedel stode till buds för utkrävande av sva -

133

randen, mot hans vilja, av ifrågakomna honom åliggande civila arbete,
hemställde Aschan om militieombudsmannens uttalande i ämnet.

Efter å militieombudsmansexpeditionen verkställd utredning blev
Aschan telefonledes underrättad därom, att bestämmelser i ämnet saknades,
och blev Aschan av tjf. militieombudsmannen tillrådd att hos Eders
Kungl. Maj:t anmäla ärendet. Tjf. militieombudsmannen ansåg sig nämligen
icke på grund av detta enstaka fall böra för egen del aArlåta någon
framställning i ämnet.

Eu har till min kännedom kommit att 4 samvetsömma värnpliktiga,
vilka för närvarande fullgöra civilt arbete vid Älvkarleby kraftverk, den
6 februari 1923 i skrivelse till driftschefen därstädes meddelat, att de
icke komma att utföra något som helst arbete, som skulle bliva utfört
även om tillgång till deras arbetskraft icke funnes, och att de i enlighet
därmed den 6 i denna månad nedlagt arbetet. Vid förhör, som driftschefen
verkställt med dem, lära tvenne av dem hava förklarat, att de icke
se sig i stånd att utföra något arbete för vattenfallsstyrelsens räkning,
och en av dem har uppgivit, att han numera insåge, att han begått ett misstag,
då han överhuvud taget åtog sig civilt arbete i stället för militärtjänstgöring,
ty han borde hava vägrat att utföra även detta.

* *

Enligt i § i strafflagen för krigsmakten hänföres under krigsmän bl. a.
värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet
vid krigsmakten samt då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort
stå under militärbefäl. I egenskap av krigsmän lyda de under
strafflagen för krigsmakten enligt 6 § i lagen. I vissa andra avseenden lyda
värnpliktiga under strafflagen för krigsmakten, ehuru de därvid icke betecknas
såsom krigsmän (7 och 11 §§). Samtliga ovanberörda lagrum avse
emellertid tjänstgöringskyldighet vid krigsmakten. Den tjänstgöringsskyldighet,
som enligt 1920 års lag åligger dem, som erhållit tillstånd att
i stället för värnpliktstjänstgöring fullgöra civilt arbete för statens räkning,
är sålunda icke av beskaffenhet att hänföra dessa under strafflagen
för krigsmakten för därunder begångna förbrytelser. Dylika värnpliktiga
äro följaktligen icke underkastade straffpåföljd, därest de undandraga
sig fullgörande av det dem i stället för värnpliktstjänstgöringen
åliggande arbetet, vare sig de från början utebliva därifrån eller, sedan
de inställt sig, avvika eller helt enkelt vägra fullgöra arbete, som förelägges
dem. Visserligen kan sådan värnpliktig jämlikt § 13 förordningen
den 28 april 1922 angående tillämpning av lagen den 21 maj 1920 om värnpliktiga,
vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
efterspanas och till arbetsplatsen hämtas på sätt i hämtningskungörelsen
stadgas, beträffande värnpliktigs efterspanande och hämtande till
tjänstgöring eller inskrivning. Då emellertid i fråga om samvetsömma

134

värnpliktiga föreskrift, motsvarande 42 § andra stycket värnpliktslagen,
saknas därom, att hämtningen skall ske på den försumliges bekostnad,
torde hämtningsäventyret vara en alltför ringa olägenhet för att ensamt
kunna tänkas avskräcka från undanhällning. Något mede] att avhålla
den värnpliktige från att åter avvika finnes i var.ie fall icke, än mindre,
att förmå honom att utföra förelagt arbete. Ej heller i fråga om värnpliktig,
som vägrar eller underlåter att ställa sig till efterrättelse föreskrifter
rörande sättet för arbetets utförande eller som eljest visar dåligt
uppförande, står någon möjlighet till ingripande vederbörande myndighet
till buds.

Även om man ansett sig kunna räkna med såsom regel, att de medborgare,
varom här är fråga, lojalt skulle fullgöra sin skyldighet, torde
det dock vara uppenbart att undantag från denna regel med visshet kunna
förväntas. Av vad ovan anförts framgår även att fall numera inträffat,
då värnpliktiga, som erhållit tillstånd att i stället för värnpliktstjänstgöring
få fullgöra civilt arbete, vägra att utföra detta,

Så snart dylika fall en gång börjat förekomma, torde vara klart att åtgärder
måste vidtagas till förhindrande av deras upprepande. Här liksom
eljest måste staten hava medel i sin hand att av sina medborgare
utkräva de dem i denna egenskap åliggande skyldigheter. Frånsett att
det för den allmänna rättsuppfattningen måste förefalla egendomligt,
att en yngling, som under militärtjänst vägrar lyda förmans befallning i
tjänsten, bliver hårt bestraffad, under det att hans samvetsömme kamrat
kan utan straffpåföljd vägra- fullgöra det civila arbete, som ålagts honom
i stället för denna militärtjänst, måste det liven för den tredskandes mera
samvetsgranna kamrater framstå såsom eu orättvisa, att under det de
frivilligt fullgöra sin skyldighet och därvid under avsevärt längre tid än
övriga värnpliktiga gå miste om den högre arbetsförtjänst, de eljest kunnat
erhålla, den mindre lojale till egen ekonomisk fördel kan undandraga
sig sin förpliktelse. Att ett dylikt missförhållande lätt kan komma att
fresta svagare karaktärer att följa det dåliga exemplet torde ligga i öppen
dag, och medvetandet om myndigheternas maktlöshet kan därigenom
komma att äventyra ändamålet med 1920 års ovannämnda lag. Härtill
kommer emellertid, att sådana fall, som det ovan sist omförmälda, därest
de skulle upprepas, äro i hög grad ägnade att störa icke blott den av
vederbörande myndighet uppgjorda planen för arbetet, utan även, till
men för de övriga, plikttrogna värnpliktiga, det å arbetsplatsen pågående
arbetet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har militieombudsmannen ansett
det inträffade giva vid handen, att bestämmelser numera icke kunna
undvaras till förekommande av tredska vid fullgörandet av ifrågavarande
skyldighet.

135

Med anledning av bestämmelserna i 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har militieombudsmanneu ansett sig
böra anmäla detta ärende för Eders Kungl. Maj:t för den åtgärd Eders
Kungl. Ma;j:t må finna omständigheterna föranleda.»

5. Ifrågasatt ändring i de rörande manskaps vid armén rätt till fri
sjukvård och fria läkemedel gällande bestämmelser.

I detta ämne har militieombudsmannen den 14 november 1923 till
Konungen avlåtit en så lydande framställning:

»Uti en till mig insänd skrift hade lantbrukaren Karls Magnusson
i Österkorsberga anhållit om upplysning, huruvida klagandens son
Martin Löwhagen, som under sin värnpliktstjänstgöring vid Kalmar
regemente ådragit sig lungtuberkulos, vore berättigad till ersättning för sanatorievård.
I skriften hade Magnusson anfört följande. Löwhagen hade
insjuknat den 20 februari 1922 och hade legat å regementets sjukhus till
den 10 juni. Den 1 juni hade sanatorieläkaren Tideström konstaterat lungtuberkulos
samt förordnat, att Löwhagen skulle intagas å sanatorium.
Då plats vid länets sanatorium i Eksjö ej kunde beredas honom förrän
efter tre månader, hade han måst söka vård vid privat sanatorium i
Sävsjö i avvaktan på att bliva intagen på länssanatoriet, A-a rom Löwhagen
ingivit ansökan. Löwhagens värnpliktstjänstgöring hade varit
fullgjord den 27 april 1922.

I ärendet avgav chefen för Kalmar regemente infordrat yttrande, däri
han bl. a. anförde följande. Löwhagen hade insjuknat under tjänstgöring
vid regementet i lungtuberkulos samt vårdats å regementets sjukhus
till och med den 10 juni 1922, då han såsom oförmögen till krigstjänst
hemförlovats. Löwhagens fader och broder, som kommit till Eksjö
för att avhämta den sjuke, hade sistnämnda dag besökt regementschefen
bl. a. för att förhöra sig angående möjligheterna för erhållande av
sanatorievård på statens bekostnad. Regementschefen hade därvid meddelat
dem, att, såvitt regementschefen kunde finna, Löwhagen vore berättigad
till ersättning av staten för under tjänstgöringen ådragen sjukdom,
samt att regementschefen med anledning därav vore beredd att ingiva
ansökan om plats för Löwhagen vid något av sanatorierna, men att,
då jämlikt föreskrifterna i kungl. kungörelsen den 4 april 1922 jämförda
med förut gällande bestämmelser, regementet kunde iklädas ansvarsförbindelse
för underhåll och vård högst till den 20 augusti 1922, det icke
vore sannolikt, att någon sanatorieläkare skulle emottaga den sjuke mot
så kort tids ansvarsförbindelse. Det hade nämligen förekommit fall, då
sanatorieläkare gjort svårigheter för patienters emottagande även då förutvarande
rymligare bestämmelser i avseende på ansvarstiden varit gällande.
I betraktande av den av överläkaren för Eksjö sanatorium angivna

136

väntetiden och vikten av att värnpliktige Löwhagen snarast möjligt
komme i åtnjutande av sanatorievård i förening med Löwhagens faders
uppgift, att plats omedelbart kunde erhållas å Sävsjö sanatorium, hade
regementschefen därför ansett det lämpligast, att de — Löwhagens fader
och broder — använde sig av denna sistnämnda möjlighet, men att de till
riksförsäkringsanstalten ingåve ansökan om understöd för under tjänstgöring
ådragen sjukdom, och hade båda förklarat sig därom med regementschefen
ense.

Uti avgiven påminnelseskrift anförde Magnusson, att han icke hade
något att erinra mot regementschefens redogörelse för Löwhagens sjukdom,
och att han allenast önskade få veta, vem som skulle bekosta sanatorievården
för Löwhagen för tiden till den 20 augusti 1922.

Med anledning av vad i ärendet förekommit, infordrade militieombudsmannen
yttrande från arméförvaltningens civila departement och
sjukvårdsstyrelse, som i avgivet gemensamt yttrande anförde följande.
Departementet och sjukvårdsstyrelsen ville, med erinran, att Löwhagen
såsom oförmögen till krigstjänst hemförlovats den 10 juni 1922, uttala, att
någon rätt till sanatorievård på statens bekostnad efter nämnda dag icke
kunde anses förefinnas för Löwhagen, samt att denne författningsenligt
icke torde vara berättigad till någon annan ersättning på grund av ifrågavarande
sjukdom än den, som riksförsäkringsanstalten jämlikt förordningen
den 18 juni 1909 redan tillerkänt eller möjligen komme att framdeles
tillerkänna honom.

Uti en insänd skrift hade vidare förre korpralen vid Bodens ingenjörkår
nr 26/2 Edvin Lindgren anfört följande. Lindgren, som varit anställd
medelst kontrakt från och med den 16 november 1921 till och med
den 31 maj 1922, hade under sin tjänstgöring insjuknat i januari 1922 och
inlagts på kårens sjukhus. Därstädes hade Lindgren lutt kvarstanna i
nio dagar, varefter Lindgren gått sjukskriven i kvarter. Sedan lungtuberkulos
konstaterats, hade Lindgren begärt tjänstledighet att vistas i sitt
hem, till dess han kunde bliva intagen på sanatorium. Denna ansökan
hade emellertid blivit avslagen, och hade Lindgren i stället den 15 februari
1922 erhållit avsked utan begäran. Den 15 mars 1922 hade Lindgren blivit
intagen på Gotlands läns sanatorium. Kronan hade betalt sanatorievården
till och med den 31 juli, men vägrat att därefter utbetala Lindgrens
vård. Då Lindgren vore obemedlad, hade han, ehuru han icke vore
frisk, måst lämna sanatoriet redan påföljande dag. Lindgren hade sedermera
gjort ansökan hos riksförsäkringsanstalten om ersättning men
fått avslag. Med hänvisning till vad sålunda anförts, hemställde Lindgren,
att militieombudsmannen måtte förhjälpa honom att erhålla avlöning
för hela anställningstiden, samt att kronan måtte förpliktigas betala
kostnaden för sanatorievård för Lindgren.

Av en vid klagoskriften fogad bestyrkt avskrift av riksförsäkringsanstaltens
skrivelse till chefen för Bodens ingenjörkår den 31 mars 1922 in -

137

hämtades, att, som Lindgrens ifrågakomna tjänstgöring, sa vitt av handlingarna
framginge, icke skäligen kunde antagas hava bidragit till den
sjukdom, varav han lede, anstalten jämligt bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, funnit någon ersättning icke kunna tillerkännas honom
för nämnda sjukdom.

I avgivet yttrande anförde chefen för Bodens ingenjörkår följande. Jämlikt
sjukvårdsstyrelsens cirkulär den 13 maj 1919 nr 227 skulle för värnpliktig
eller fast anställd av manskapsklassen, som befunnes lida av tuberkulos
lungsjukdom, utfärdas intyg om oduglighet till krigstjänst.
Samtidigt skulle, ifall den sjuke så önskade, läkarbetyg för intagning å
lungsotssanatorium utfärdas. Angående tiden, under vilken a sanatorium
intagen ägde rätt till vård därstädes a kronans bekostnad, hänvisade
ovannämnda cirkulär till kungl. kungörelsen den 2 juni 1911, § 4,
S. F. nr 39/1911. Enligt denna författning skulle emellertid den sjuke för
att få åtnjuta fri läkarvård under ett ar, redan innan avskedet vara intagen
å sjukvårdsanstalten ifråga. Emellertid skulle enligt kungl. kungörelsen
den 24 mars 1916 angående antagande och avskedande av volontär
avsked före utgången av bestämd anställningstid meddelas utan ansökan
åt den, som av vederbörande läkare förklarades vara oförmögen till krigstjänst
såsom vapenför under återstoden av anställningstiden. De utfärdade
bestämmelserna syntes sålunda i viss man strida mot varandra. Kårchefen
hade under hand låtit göra förfrågan hos sjukvårdsstyrelsen, huru
författningarna skulle tolkas, och erhållit till svar, att villkoret för fri
vårds erhållande vore, att den sjuke före avskedet blivit intagen å sjukvårdsanstalten.
På denna grund hade kårchefen ansett sig förhindrad att
längre utbetala ersättning för Lindgrens sanatorievård. Det syntes emellertid
önskvärt, att nu gällande bestämmelser förtydligades eller ändrades
i så måtto, att fri vård å sanatorium måtte kunna åtnjutas, även om
den fast anställde ej före avskedet intoges å sanatorium. Mången gång
kunde ju av brist på platser den tuberkulossjuke fn vänta i manader,
innan han kunde vinna inträde, och att därvid vänta med hans avskedande
strede uppenbarligen mot ovannämnda kungl. kungörelse den 24 mars
1916 angående manskaps avskedande.

I ärendet avgåvo slutligen arméförvaltningens civila departement och
sjukvårdsstyrelse den 21 november 1922 infordrat yttrande och anförde
därvid så vitt nu är ifråga. Då Lindgren vid tiden för avskedet icke åtnjutit
vård å sjukvårdsinrättning, som avsåges i kungörelsen den 2 juni
1911 angående rätt till fri sjukvård och fria läkemedel under fredstid för
den vid armén anställda personal, på sätt denna författning lydde med
ändring av § 4 genom kungörelsen den 4 april 1922, ansåge sjukvårdsstyrelsen
Lindgren icke författningsenligt berättigad att för tid efter avskedet
beredas vård och underhåll å sanatoriet genom militär myndighets
försorg och på statens bekostnad. Det av kårchefen åberopade sjukvårds -

138

styrelsens cirkulär den 13 maj 1919 vore upphävt genom styrelsens cirkulär
den 15 augusti 1922, varigenom styrelsen sökt så ordna, att vederbörande
ej skulle gå miste om den rätt till sanatorievård, som rätteligen
kunde tillkomma dem.

Uti en till militieombudmannen insänd skrift anförde slutligen skräddaren
N. Berggren i Boden klagomål däröver, att chefen för Bodens ingenjörkår
före kontraktstidens utgång entledigat klagandens son musikvolontären
nr 44/5 Nils Yngve Berggren, enär sonen under anställningstiden
ådragit sig tuberkulos. I klagoskriften anfördes vidare, att, ehuru sonen
ådragit sig sjukdomen i tjänsten, före avskedandet icke blivit sörjt för
lians intagande och vård å sanatorium.

I avgivet yttrande anförde kårchefen följande. Kårchefens förfaringssätt
beträffande Berggren hade varit i överensstämmelse med de vid tidpunkten
för hans avsked å kårexpeditionen tillgängliga författningar.
Vad beträffade frågan om Berggrens tidigare intagning å sanatorium,
hade detta givetvis icke kunnat ske förrän sjukdomen konstaterats, vilket''
ägt rum den 10 oktober 1922. När därefter Berggren den 18 i samma månad
av regementsläkaren förklarats oduglig till krigstjänst, hade han
jämlikt tjänstgöring sreg lem entet s föreskrifter erhållit avsked. I skrivelse
till sjukvårdstyrelsen den 13 november 1922 hade kårchefen anhållit,
att enär intyg om oduglighet i krigstjänst för Berggren utfärdats i övernesstämmelse
med föreskrifterna i sjukvårdsstyrelsens cirkulär nr
227/1919, men jämlikt styrelsens cirkulär den 15 augusti 1922 nr 1709/1922,
vilket cirkulär först den 13 november 1922 kommit kåren tillhanda, avsked
skulle meddelats först under sanatorievården, sådan vård måtte få
beredas Berggren på kronans bekostnad under ett år räknat från den dag,
Berggren kunde vinna inträde vid sanatoriet, oaktat de äldre bestämmelserna
med avseende på läkarbetygs utfärdande och Berggrens därav följande
avskedande blivit följda.

Med anledning av vad i nu omförmälda trenne ärenden förekommit,
anförde militieombudsmannen i skrivelse till arméförvaltningens civila
departement och sjukvårdsstyrelse den 30 december 1922, efter att hava
redogjort för de i ämnet gällande bestämmelser bl. a., följande.

Med tillämpning av de sålunda återgivna bestämmelserna torde
ovannämnda tre klagande, vilka under tjänstgöring insjuknat i tuberkulos
sjukdom och varit i behov av sjukhusvård, enligt § 1 kungörelsen
den 2 juni 1911 ägt rätt till sådan vård å sjukvårdsinrättning, som avsetts
för det truppförband, en var av dem tillhört, eller ock, därest de av vederbörande
befälhavare jämlikt § 3 avpollerats till civilt sjukhus, till
vård å detta sjukhus, i båda fallen till dess de tillfrisknat eller till dess
ett år respektive sex månader förflutit efter det de intagits å sjukhuset.

139

Av handlingarna frainginge emellertid, att ingen av klagandena beretts
författningsenlig vård. Anledningen därtill syntes, vad anginge Lindgren
och Berggren, hava varit den, att vederbörande befälhavare liksom
ock sjukvårdsstyrelsen funnit hithörande bestämmelser jämförda med
föreskriften i kungörelsen den 24 mars 1916, att manskap, som är oförmöget
till krigstjänst, genast skall avskedas, och sjukvårdsstyrelsens
cirkulär den 13 maj 1919, enligt vilket intyg om oduglighet till krigstjänst
skall utfärdas för den, som lider av tuberkulos lungsjukdom, icke
medgiva rätt till fri sjukvård åt den, som ännu icke intagits å sjukhus,
då han erhöll avsked respektive frikallades. Denna tolkning syntes
dock stå i strid med 1911 års ovannämnda kungörelse, som förutsatte, att
sjukhusvård genast bereddes den av manskapet, som därav vore i behov,
och jämväl utginge ifrån att avsked respektive frikallande ägde rum,
först efter det vård beretts, och medan den sjnke »ännu åtnjuter vård å
sjukvårdsinrättning, som förut omförmälts».

I fråga om Löwhagen syntes anledningen till att vård icke blivit honom
beredd hava varit den, att sådan vård ansetts icke kunna beredas honom
å civilt sjukhus. Regementschefen syntes härvid, med hänsyn till arten
av Löwhagens sjukdom, icke hava tänkt sig möjligheten att enligt § 1 i
ifrågavarande kungörelse bereda Löwhagen vård å militärt sjukhus. Bestämmelserna
om rätt till fri sjukvård inskränkte dock icke denna rätt
till allenast vissa slag av sjuka, utan medgåve allenast, att vård kunde få
beredas dem å civilt sjukhus, där så erfordrades och kunde ske. Vare sig
underlåtenheten att bereda Löwhagen erforderlig vård varit beroende därav,
att sådana avtal icke träffats, som i § 3 av ovannämnda kungörelse
omförmäldes eller ej, syntes detta dock knappast vara av beskaffenhet att
kunna beröva Löwhagen den honom såsom särskild förmån tillerkända
rätt till fri sjukvård.

Med hänvisning till vad sålunda anförts, anmodade jag civila departementet
och sjukvårdsstyrelsen att inkomma med förnyat yttrande, såvitt
anginge Löwhagens och Lindgrens klagomål, ävensom avgiva yttrande i
det genom klagomål av Berggren anhängiggjorda ärendet.

I yttrande den 27 februari 1923 anförde härefter departementet och
sjukvårdsstyrelsen hl. a. följande. 1 syfte att tillse, att den rätt till fri
sjukvård, vartill arméns manskap författningsenligt vore berättigad,
även måtte komma vederbörande tillgodo, hade utfärdats bland annat
ovannämnda cirkulär den 13 maj 1919, och syntes föreskrifterna i detta
cirkulär, rätt tolkade och sedda i sammanhang med bestämmelserna i kungörelsen
den 2 juni 1911 med däri gjorda ändringar genom kungörelsen
den 4 april 1922 icke bort föranleda därtill, att manskap genom för tidigt
avskedande eller annan åtgärd gått miste om medgiven rätt till fri sanatorievård.
Då så emellertid visat sig vara förhållandet, hade sjukvårdsstyrelsen
funnit sig föranlåten, att med upphävande av nämnda cirkulär
utfärda ett nytt av den 15 augusti 1922, och torde därmed få anses vara

140

för framtiden uteslutet, att manskap vid armén ginge miste om den rätt
till sanatorievård, som rätteligen kunde tillkomma detsamma. Enligt
kungörelsen den 2 juni 1911, med däri genom kungörelsen den 4 april 1922
fastställd ändring, ävensom enligt § 35 i värnpliktslagen, gällde enligt departementets
och sjukvårdsstyrelsens åsikt i fråga om rätt till fri sjukvård
för manskap (fast anställda och värnpliktiga) vid armén följande:

1. Rätt till fri sjukvård tillkomme dels fast anställd av manskapsklass,
så länge han kvarstode i tjänst, dels ock till tjänstgöring inkallad,
icke hemförlovad värnpliktig, så länge inställelseperioden varade.

2. Hade fast anställd eller till tjänstgöring inkallad värnpliktig på
grund av sjukdom intagits på sjukvårdsinrättning, bibehölles rätten till
fri sjukvård, intill dess vederbörande utskreves, dock att, om under vistelsen
på sjukvårdsinrättning den fast anställde erhölle avsked ur tjänsten,
respektive den värnpliktige 1''rikallades från värnpliktens vidare fullgörande,
förmånen av fri sjukvård ej åtnjötes av den förre längre än ett år
och av den senare längre än sex månader efter intagandet å sjukvårdsinrättningen.

3. Den, som intoges på sjukvårdsinrättning efter erhållet avsked respektive
efter avslutad inkalielseperiod hade ingen riitt till fri sjukvård
från armén. (Vederbörande kunde eventuellt få ersättning från riksförsäkringsanstalten.
)

Departementet och sjukvårdsstyrelsen förklarade vidare, att de icke
hade något vidare att anföra rörande fallen Löwhagcn och Lindgren. Vad
anginge fallet Berggren, finge sjukvårdsstyrelsen meddela, att sjukvårdsstyrelsen
till svar å chefens för Bodens ingenjörkår ovannämnda förfrågan
i skrivelse den 26 nästlidne månad, varav avskrift bifogades, förklarat,
att någon rätt till sanatorievård på statens bekostnad efter avskedet
icke kunde anses för Berggren förefinnas.

Den vid armén anställda personalens rätt till fri sjukvård och fria läkemedel
under fredstid regleras genom ovannämnda kungörelse den 2 juni
1911 med däri sedermera gjorda ändringar. Enligt § 1 i denna kungörelse
skall den av manskapsklass, som sjuknar, utan ersättning beredas sjukvård
allt efter omständigheterna å sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning,
som finnes avsedd för det truppförband, han tillhör, eller i hans
kvarter i kasernen. Denna föreskrift skall dock enligt § 3 ej utgöra hinder
för vederbörande befälhavare att, i fall av trängande behov såsom
t. ex. om den sjuke ej kan vårdas å för truppförbandet avsett militärt
sjukhus, avpollettera sjukt manskap till civilt sjukhus, där den sjuke kan
beredas sådan sjukhusvård. Även för sådant fall skall kostnaden för
vården gäldas av statsmedel. Sjukvården beredes vederbörande allenast
under den tid, han är anställd eller i tjänst, för såvitt ej fråga är om

141

sjukhusvård. Angående den tid sjukhusvård må åtnjutas, är stadgat i
§ 4, som enligt kungörelse den 4 april 1922, är av följande lydelse:

»Erhåller fast anställd av manskapsklassen avsked ur tjänsten eller frikallas
värnpliktig från värnpliktens vidare fullgörande, medan han ännu
åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning, som förut om förmälts, skall han
fortfarande åtnjuta fri sjukvård och fria läkemedel, intill dess han varder
till hälsan så återställd, att han kan utskrivas från sjukvårdsinrättningen;
dock må denna förmån ej åtnjutas av fast anställt manskap
längre än ett år och av värnpliktig längre än sex månader efter intagandet
å sjukvårdsinrättningen.»

Bestämmelser, svarande emot 1911 års kungörelses omförmälda föreskrifter,
återfinnas jämväl i tjänstgöringsreglementet för armén § 139
och § 134 mom. 9.

Enligt nu återgivna föreskrifter skall följaktligen den av manskapsklass,
som är i behov av sjukhusvård, intagas å militärt eller civilt sjukhus
och vårdas där, tills han tillfrisknar eller, om han under tiden erhåller
avsked respektive frikallas från värnplikten, under ett år respektive sex
månader efter intagandet å sjukvårdsinrättningen. Är den sjuke ej i behov
av sjukhusvård, heredes honom vård i kvarter, tills han tillfrisknar
eller erhåller avsked respektive hemförlovas. Uppstår sedermera behov
av sjukhusvård, heredes ej sådan på kronans bekostnad.

På sätt framgår av vad som förekommit i här ovan omförmälda trenne
fall ävensom i andra liknande fall, varom jag under min tjänsteutövning
erhållit kännedom, har i fråga om såväl manskap som värnpliktiga, trots
förenämnda stadgande, inträffat, att manskap, som på grund av lungtuberkulos
varit i behov av sjukhusvård likväl icke erhållit sådan, enär de
därförut på grund av oduglighet till krigstjänst avskedats eller hemförlovats.
Enligt kungörelsen den 24 mars 191(5 angående antagande och
avskedande av volontär åligger det nämligen vederbörande regementschef
att utan ansökan meddela avsked åt den, som av vederbörande läkare
förklaras vara oförmögen till krigstjänst såsom vapenför under
återstoden av anställningstiden, och värnpliktig, som befunnits oförmögen
till krigstjänst, skall enligt § 108 inskrivningsförordningen, därest ej
sjukdomen hindrar eller eljest ej lämpligen ske kan, ofördröjligen hemförlovas,
därvid det för honom utfärdade läkarintyget översändes till vederbörande
rullföringsbefälhavare i ändamål, att den värnpliktige må
genom dennes försorg, enligt § 16 mom. 4 värnpliktslagen bliva frikallad
från värnpliktens vidare fullgörande. Enligt gällande besiktningsreglemente
(Sv. F. S. 1919 nr 345) skall tuberkelsjukdom, som icke är läkt föranleda
oförmögenhet till krigstjänst, varjämte i sjukvårdsstyrelsens då
gällande bestämmelser den 13 maj 1919 rörande inläggande å lungsotssanatorium
av i tuberkulos lungsjukdom sjuka tillhörande armén föreskrivits
hl. a., att intyg om oduglighet till krigstjänst skulle utfärdas för

142

värnpliktig eller fast anställd av manskapsklass, som befunnes vid eller
kort tid efter inryckningen till militärtjänstgöring lida av tuberkulos
lungsjukdom. Skulle sjukdomen först hava upptäckts, sedan tjänstgöringen
pågått längre eller kortare tid, skulle dessutom undersökning företagas
för att utröna, huruvida giltig anledning funnes antaga, att militärtjänsten
kunde anses hava bidragit till sjukdomens uppkomst eller framträdande,
och resultatet av denna undersökning insändas till riksförsäkringsanstalten.
Samtidigt härmed skulle, där den sjuke så önskade, föreskrivna
ansökningshandlingar för intagning å lungsotssanatorium insän:
das till det närmast belägna av jubileumsfondens sanatorier, respektive
Spenshults sanatorium eller till vederbörligt läns- eller stadssanatorium.

Då så gott som undantagslöst sjuka, som äro i behov av vård å lungsotssanatorium,
först efter ett par eller flera månaders väntan kunna erhålla
plats å sådant sjukhus, har vid tillämpningen av förenämnda bestämmelser
rörande avsked och frikallelse, avskedet blivit beviljat respektive hemförlovningen
ägt rum, innan den sjuke hunnit beredas plats å sjukvårdsinrättningen
(sanatoriet).

Därest den av arméförvaltningens civila departement och dess sjukvårdsstyrelse
i yttrandet den 27 februari 1922 uttalade ståndpunkt, att den,
som intages å sjukvårdsinrättning efter erhållet avsked resp. efter avslutad
inkallelseperiod, icke skulle hava rätt till fri sjukvård från armén
vore riktig, skulle följaktligen ovannämnda föreskrifter rörande rätt till
fri sjukvård endast undantagsvis kunna medgiva rätt till fri sanatorievård.

Utan tvivel torde den sålunda av nämnda myndigheter hävdade uppfattningen
vara riktig, i den mån den innebär, att den, som sjukna!'' efter
erhållet avsked eller efter inkallelseperiodens slut, icke äger någon rätt
till fri sjukvård, och att sådan riitt ej heller tillkommer den, som väl därförut
sjuknat, men ej är i behov av sjukhusvård. Att sådan rätt ej heller
skulle tilkomma den, som redan före avskedet resp. inkallelseperiodens slut
blivit i behov av sjukhusvård, torde däremot svårligen kunna anses riktig
och torde stå i strid med såväl författningens ordalag som med dess innebörd.
Författningen, som föreskriver (§ 1), att den, som är i behov av sjukhusvård,
skall beredas sådan vård, förutsätter icke möjligheten av att sådan
sjuk skulle avskedas resp. frikallas, utan att sjukhusvård blivit honom beredd,
och talar därför endast om det fall, att avskedet beviljas eller frikallelsen
sker: »medan han ännu åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning»,
vare sig inrättningen är militär eller civil. Det i författningen av naturliga
skäl icke reglerade förhållandet, att den, som är i behov av sjukhusvård,
det oaktat icke beredes sådan, kan uppenbarligen enligt allmänna
rättsgrundsatser icke beröva den sjuke den honom tillerkända rätten till
ifrågavarande vård, vare sig orsaken till att vården icke beredes är att
söka i ren försummelse från vederbörande myndighets sida eller i bristande
utrymme å sjukvårdsanstalten. Visserligen torde vid tillämpning av före -

143

skrifterna om rätten till fri sjukvård och om avskeds meddelande resp. frikallelse
vid oförmögenhet på grund av sjukdom till tjänst vid rikets försvar,
skyldigheten att avskeda resp. för frikallelse hemförlova och skyldigheten
jämlikt § 1 i ovannämnda kungörelse, jämförd med § 127 mom.
2 sista stycket tjänstgöringsreglementet att förhjälpa den insjuknade till
all den vård, omständigheterna medgiva, ofta samtidigt kräva åtgärd av
regementschefen; men det torde ligga i sakens natur, att frågan om den
sjukes vård under alla förhållanden först hör vinna handläggning. Även
om emellertid i något fall regementschefen skulle av ett eller annat skäl
komma att frångå denna naturliga ordning, lärer väl den omständigheten,
att av två till handläggning samtidigt förekommande ärenden, någotdera
rent praktiskt måste avgöras före det andra, icke kunna läggas till grund
för eu så väsentlig rättsverkan, som förlusten av rätten till sjukvård innebär,
ej heller lärer kunna antagas, att de meddelade bestämmelserna om
denna manskapets rätt skulle hava avsett att låta densamma vara beroende
av en så tillfällig omständighet, särskilt som ordalagen icke giva anledning
därtill.

Häremot skulle möjligen kunna invändas, att i de uti § 134 mom. 10
tjänstgöringsreglementet avsedda fall, då fråga är om specialvård å civil
sjukhusinrättning, åtgärder visserligen genast kunna vidtagas för beredande
av plats, men däremot intagandet å inrättningen är beroende på utrymmet
därstädes, och att, då i fråga om sanatorievård plats i allmänhet
först efter ett par eller flera månaders väntan kan erhållas, avskedet resp.
hem förlovningen för frikallelse måste komma att föregå intagandet å sjukhuset.
Härvid torde emellertid förbises, att även i dylika fall den sjuke
äger rätt begära, att han intages å militär sjukvårdsinrättning i avvaktan
på avpollettering jämlikt § 3 i 1911 års kungörelse jämförd med § 134 mom.
9 tjänstgöringsreglementet till civilt sjukhus, och att han följaktligen faktiskt
även då vårdas eller hör vårdas å sjukvårdsinrättning vid tidpunkten
för avskedet resp. hem förlovningen till frikallelse. I varje fall torde det
varken vara rimligt eller avsett, att ifrågavarande sjuka endast på grund
av formella skäl skulle äga sämre rätt till fri sjukvård än andra, vilka ej
äro i större behov därav än de.

Att den av myndigheterna intagna ståndpunkten icke varit författningens,
torde jämväl framgå av ordalagen av § 4 i 1911 års kungörelse i
dess ursprungliga lydelse, enligt vilken stadgandet om tiden för sjukhusvården
i händelse av avsked resp. frikallelse var av följande lydelse:

»Erhåller fast anställd av manskapsklassen avsked ur tjänsten eller frikallas
värnpliktig från värnpliktens vidare fullgörande, medan han ännu
åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning, som förut omförmälts, skall han fortfarande
åtnjuta fri sjukvård och fria läkemedel, intill dess han varder till
hälsan så återställd, att han kart utskrivas från sjukvårdsinrättningen:
dock må denna förmån för fast anställt manskap ej utsträckas längre än
ett år efter intagandet å sjukvårdsinrättningen; och för värnpliktig skall

144

förmånen begränsas till utgången av den månad, varunder lian blivit frikallad
från värnplikten».

Under det enligt denna lydelse den värnpliktiges rätt till sjukhusvård
på grund av § 1 i 1911 års kungörelse (»sjuknar någon . ..») otvivelaktigt
är beroende av att behovet av sådan vård uppstått före inkallelseperiodens
utgång, är däremot begränsningen enligt § 4 av den tid, varunder den kostnadsfria
sjukhusvården beredes, icke bestämd med hänsyn till inkallelseperioden,
på sätt civila departementet och sjukvårdsstyrelsen antagit, ej
heller till hemförlovningen, utan till frikallelsen från värnpliktens vidare
fullgörande. Som denna frikallelse äger rum först vid inskrivningsnämndens
närmast inträffade sammanträde påföljande vår, var sålunda enligt
den ursprungliga lydelsen av ifrågavarande paragraf värnpliktig, som under
inkallelseperioden blivit i behov av sjukhusvård, oavsett om han genast
eller först därefter intagits å sjukvårdsinrättning, berättigad till vård på
statens bekostnad, till dess han tillfrisknade eller, om han på grund av stadigvarande
sjukdom frikallades, till och med utgången av den månad, varunder
frikallelsen skedde, vilket ock överensstämde med den tillämpning
§ 4 i denna sin ursprungliga lydelse i praktiken fick. Då någon anledning
icke torde finnas att antaga, att uttrycket »frikallelse» i paragrafens första
punkt skulle hava använts i annan betydelse än i den sista, torde vara
uppenbart, att paragrafen icke utgjort hinder för intagande å sanatorium
av värnpliktig, som, efter det behov av sanatorievård under tjänstgöringstiden
uppstått, och medan lian väntat på plats å sådant sjukhus, blivit
hemförlovad men ännu icke frikallad. Men om härav torde få anses
framgå, att ifrågavarande § 4 beträffande värnpliktiga icke avsett att
stadga någon ny förutsättning för rätten till fri sjukvård utöver den i § 1
innehållna, torde vara klart, att detta även varit fallet beträffande fast anställt
manskap, som eljest skulle komma i sämre rätt än de värnpliktiga.
Att en sedermera gjord ändring beträffande längden av den tid, varunder
vården får av värnpliktig åtnjutas, icke lärer kunna giva stadgandet
ifråga annan innebörd beträffande förutsättningar för såväl värnpliktigas
som fast anställt manskaps rätt till vård, torde vara uppenbart.

Till stöd för uttalandet om innebörden av 1911 års kungörelse i denna
del torde, vad särskilt angår sanatorievården, ytterligare kunna åberopas
det genom kungörelsen den 16 mars 1918 till ovannämnda § 4 gjorda tillägget:
»Angående den tid, varunder nu nämnd personal må åtnjuta vård å
för statstjänare reserverad plats å de under förvaltning av överstyrelsen
för Konung Oscar II :s jubileumsfond stående sanatorier, gäller vad därom
är särskilt stadgat». Detta tillägg skulle sakna varje praktisk betydelse,
därest ej meningen varit, att även sådana sjuka, som på grund av lungtuberkulos,
under avvaktan på plats å sanatorium, erhållit avsked eller frikallats,
skulle varit berättigade till sådan vård.

145

Med hänsyn till vad här ovan anförts, har jag funnit myndigheterna
hava förfarit felaktigt, då de med avseende å klagandena Lindgren och
Berggren, allenast därför att klagandena erhållit avsked, underlåtit att
bereda dem vård på kronans bekostnad under den i § 4 i 1911 års kungörelse,
sådan denna paragraf lyder enligt kungörelsen den 4 april
1922, stadgade tid. Med hänsyn till den av civila departementet och
sjukvårdsstyrelsen i ärendet intagna ståndpunkt, och vad i övrigt i ärendet
förekommit, har jag dock icke ansett vederbörande regementschefers
nämnda underlåtenhet kunna läggas dem till last såsom tjänstefel, vadan
någon ersättningsskyldighet ej synts mig kunna av dem utkrävas. Vidkommande
klaganden Berggren har jag, vid det förhållande att lian, enligt
vad jag inhämtat av riksförsäkringsanstalten, utbekommit ersättning med
belopp, som måste anses innefatta full gottgörelse jämväl för den skada,
han må hava lidit, ej funnit anledning biträda honom för vinnande av
ytterligare ersättning. Beträffande klaganden Lindgren däremot har jag genom
underdånig skrivelse denna dag underställt frågan om ersättning til!
honom för sanatorievård, som han på egen bekostnad undergått, Eders
Kung], Maj:ts prövning.

Vad som i ärendet förekommit har emellertid synts mig giva vid handen,
att stadgandet i § 4 i 1911 års kungörelse av vederbörande myndigheter
givits en annan tolkning an den, som därmed torde avsetts, och att
åtgärder till förebyggande av sådan misstolkning, varigenom manskapets
rätt till fri sjukvård och fria läkemedel i fall av tuberkulos lungsjukdom
äventyras, synas erforderliga.

Av sjukvårdsstyrelsens ovannämnda yttranden torde emellertid framgå,
att det just varit i syfte att säkerställa sjukt manskaps rätt, som sjukvårdsstyrelsen
den 15 augusti 1922 utfärdat nya bestämmelser rörande
»förfaringssättet, då tuberkulos lungsjukdom konstateras hos underofficerare,
fast anställt manskap och värnpliktiga under tjänstgöring vid armén»
(sjukvårdsstyrelsens cirkulär nr 1709/1922).

I detta cirkulär stadgas såvitt nu är ifråga bl. a.:

»1. Då lungtuberkulos i aktiv eller ej med säkerhet utläkt form konstateras
vid eller kort tid efter inträde i tjänstgöring, och det sålunda är
uppenbart, att sjukdomen icke kunnat förvärvas under militärtjänstgöring
eller därigenom ogynnsamt påverkas, skall för sjuk, tillhörande manskapet
utfärdas intyg om oduglighet till krigstjänst (k. kung. den 24
mars 1916, S. F. nr 146 samt T. F. § 108: 1—3).

Är fallet lindrigt — —■--bör ansökan----

För sjuk i mera framskridet stadium hör ansökan----

Under nu angivna förutsättningar och då fast anställd erhållit avsked
och värnpliktig på grund av läkarbetyg för frikallelse hemförlovats före
inträde å sjukvårdsinrättning, är vård därstädes å kronans bekostnad ej
medgiven.

Militieombudsmaiinens ämbetsberättelse.

146

2. Skulle lungtuberkulos först hava upptäckts, sedan tjänstgöringen
pågått någon längre tid, skall undersökning företagas för att utröna, huruvida
giltig anledning finnes antaga, att militärtjänsten kan anses hava
bidragit till sjukdomens uppkomst eller framträdande, och resultatet av
denna undersökning, enligt vad särskilt är stadgat, tjänstevägen insändas
till riksförsäkringsanstalten (kungl. förordningarna den 18 juni 1909, S. F.
nr 89).

Samtidigt upprättas erforderliga ansökningshandlingar för inträde å
lungsotssanatorium enligt i mom. 1 ovan angivna grunder, skolande ansökningen
underskrivas av den sjuke själv eller av hans målsman. I ansökningshandlingarna
skall bland annat angivas, att kronan jämlikt föreskrift
i § 4 i kungl. kung. den 2 juni 1911, angående fri sjukvård och fria
läkemedel under fredstid för den vid armén anställda personalen (S. F. nr
39/1911 och 187/1922), gäldar sjukvårds- och underhållskostnader för fast;
anställda under högst ett år och för värnpliktig under högst sex månader
efter intagandet å sjukvårdsinrättningen.

Under sanatorievistelsen och efter det sjukdomens tuberkulösa natur säkert
blivit fastställd, utfärdas av vederbörande truppläkare behöriga läkarbetyg
för fast anställds avskedande och värnpliktigs hemförlovning och
frikallelse från krigstjänsten».

Den rätt till sjukhusvård, som civila departementet och sjukvårdsstyrelsen
ansett 1911 års av Eders Kungl. Maj:t utfärdade författning angående
rätt till fri sjukvård och fria läkemedel under fredstid för den vid
armén anställda personal, på grund av stadgandet i § 4 i dess lydelse enligt
kungörelsen den 4 april 1922, förvägra manskap, som sjuknat i lungtuberkulos
och avskedats eller hemförlovats, innan sanatorievård beretts,
har sjukvårdsstyrelsen sålunda sökt bereda genom föreskrifterna i sitt
ifrågavarande cirkulär. Med den ståndpunkt sjukvårdsstyrelsen intagit i
den ovan berörda frågan, hade styrelsen väl rätteligen bort finna sig sakna
befogenhet att meddela föreskrifter till beredande av ekonomiska fördelar
åt arméns manskap utöver dem, som nämnda manskap tillerkänts genom
därom av Eders Kungl. Maj:t utfärdade författningar. Men då nämnda
ståndpunkt enligt mitt förmenande icke torde vara riktig, lärer det sålunda
anmärkta förhållandet ej kräva vidare uppmärksamhet.

Det sätt, varpå sjukvårdsstyrelsen genom cirkulärets föreskrifter sökt
åstadkomma det avsedda resultatet, synes mig emellertid giva anledning
till erinringar.

För att förhindra, att avsked resp. hemförlovning med därav enligt sjukvårdsstyrelsens
åsikt följande rättsverkningar skall kunna mellankomma,
innan sanatorievård hunnit beredas, har styrelsen med avseende å dem,
som enligt dess förmenande böra vara berättigade till vård, nämligen de,
vilkas lungtuberkulos upptäckes, sedan tjänstgöringen pågått någon
längre tid, i punkt 2 föreskrivit, att läkarbetyg om oduglighet till krigstjänst
icke skall utfärdas, förrän den sjuke blivit intagen å sanatorium.

147

Såsom av det föregående framgår, skall emellertid enligt 1916 års ovannämnda
kungörelse avsked utan ansökan meddelas åt den, som av vederbörande
läkare förklarats vara oförmögen till krigstjänst såsom vapenför
under återstoden av anställningstiden, och enligt § 108 inskrivningsförordningen
jämförd med § 4 värnpliktslagen skall värnpliktig, som vid läkarbesiktning
befunnits oförmögen till krigstjänst, utom i vissa fall, ofördröjligen
hemförlovas. Då vidare enligt gällande besiktningsreglemente tuberkelsjukdom,
som icke är läkt, föranleder oduglighet till krigstjänst, torde
vara klart, att vederbörande militärläkare, som hos någon av manskapsklass
konstaterar lungtuberkulos i aktivt stadium, är skyldig att rörande
denne utfärda intyg om oduglighet till krigstjänst, och att den sjuke därefter
genast skall avskedas resp. hemförlovas. Sjukvårdsstyrelsens nyssnämnda
föreskrift torde följaktligen endast under den förutsättningen
vara befogad, att en diagnos om lungtuberkulos alltid måste anses så tvivelaktig,
att vederbörande läkare måste vara oviss om, huruvida sådan
sjukdom är förhanden eller ej. Avfattningen av cirkulärets punkt 2, andra
stycket, vari stadgas, att läkarbetyget av vederbörande truppläkare utfärdas
först under sanatorievistelsen »ocå efter det sjukdomens tuberkulösa
natur säkert blivit fastställd», synes ock antyda, att försvaret för det uppskov
med läkarbetygets utfärdande, som sålunda till säkerställande av rätten
till fri sanatorievård föreskrivits, just skulle vara, att fastställandet
av sjukdomens art icke kunde med säkerhet ske annat än under sanatorievistelsen.
Jag har ock hos sjukvårdsstyrelsen inhämtat, att styrelsen ansett
den ifrågavarande föreskriften berättigad med hänsyn till det relativt
stora antalet fall — uppgivet till nära 20 procent — i vilket erfarenheten
visat, att antagandet om sjukdomens tuberkulösa karaktär sedermera
befunnits oriktigt. Även om emellertid sjukvårdsstyrelsen på grund
av tjänstgöringsreglementets bestämmelser principiellt må anses befogad
att föreskriva, att militärläkare med avseende å vissa särskilda slag av
sjukdomar, för vilkas fastställande såsom regel erfordras specialutbildning,
varav militärläkaren i allmänhet ej är i besittning, eller specialinstrument,
vartill han ej äger tillgång, skall inhämta utlåtande av specialist,
innan han själv utfärdar intyg om sjukdomens art, torde dock styrelsen
icke vara befogad att föreskriva vederbörande militärläkare, som dock av
staten avsetts och avlönats för handhavandet av den militära sjukvården
vid truppförbandet, att han skall avvakta annan läkares prövning även
beträffande sådana slag av sjukdomar, i fråga om vilka specialistens omdöme
i regel icke erfordras. Med avseende å sistnämnda slag av sjukdomar,
torde den nämnda skyldigheten icke, enbart därför, att i mindertalet
av fallen en säker diagnos är svår, kunna utsträckas att avse även de fall,
då vederbörande militärläkare själv finner sjukdomens art uppenbar. I
vad mån gällande reglementen medge, att vederbörande truppförbandshikare
i fråga om dylika sjukdomar i tvivelaktiga fall konsulterar annan
läkare torde ej här vara av betydelse. Att emellertid lungtuberkulos, som

148

torde få anses vara en ej ovanlig sjukdom, icke är att hänföra till de sjukdomar,
för vilkas konstaterande militärläkaren i regel ej skulle vara kompetent,
framgår tydligast därav, att sjukvårdsstyrelsen beträffande de under
punkt 1 i cirkuläret omförmälda fall, då »lungtuberkiilos i aktiv eller
ej med säkerhet utläkt form konstateras vid eller kort tid efter inträdet i
tjänstgöring», åt militärläkaren ensam, utan att sanatorievård mellankommit,
anförtrott fastställandet av sjukdomens art, oaktat diagnosen i dessa
fall icke lärer möta mindre svårighet än i de under punkt 2 omförmälda.

Den ifrågavarande föreskriften i cirkulärets punkt 2, stycket 3, som uteslutande
torde tillkommit för att förhindra avskedet resp. hemförlovningen
med därav följande förment förlust av rätt till sanatorievård, har av anförda
skäl synts mig sakna stöd i gällande bestämmelser. Härtill kommer
emellertid att densamma, i den mån den må föranleda vederbörande militärläkare
att, även i de för honom klara sjukdomsfallen, mot de av Eders
Kungl, Maj:t i förevarande hänseenden utfärdade bestämmelserna, avvakta
sanatorievården innan läkarhetyget utfärdas, icke blott åsamkar
statsverket extra kostnad, utan även för de enskilde i vissa fall medför
olägenheter. I samma mån, som på grund av den nämnda föreskriften, tiden
för avskedet resp. hemförlovningen fördröjes, fortfar nämligen statens
skyldighet att till den anställde under hela väntetiden och till den värnpliktige
under viss tid utgiva underhåll och övriga löneförmåner. Beträffande
de värnpliktige tillkommer ock, att de icke, på sätt inskrivningsförordningen
och värnpliktslagen förutsätter, vid konstaterandet av lungtuberkulos,
som gör dem till krigstjänst odugliga, för frikallelse hemförlovas,
utan måste även i de fullt uppenbara fallen vid truppförbandet kvarbliva
i avvaktan på sanatorievård, därest ej inkallelseperioden under tiden
upphört. Slutligen må framhållas, att rent formellt svårigheter kunna
uppstå med avseende å de värnpliktigas inkallande till nästa tjänstgöring
i de fall, då inskrivningsnämndens sammanträden för året infalla under
väntetiden, och frikallelse följaktligen då ej kan äga rum.

Vare sig emellertid den i punkt 2 av ifrågavarande cirkulär tillämpade
grundsatsen är riktig eller ej, torde vara klart, att densamma ej står i
överensstämmelse med stadgandet i cirkulärets punkt 1. Den svårighet
att fastställa sjukdomens ifråga karaktär av tuberkelsjukdom, som med avseende
å de i punkt 2 omförmälda fallen ansetts kunna motivera uppskov
med utfärdandet av intyg därom, synes icke hava tillmätts någon bety
delse beträffande de fall, som avses i punkt 1. Men om denna svårighet
föreligger, då sjukdomen ”upptäckes” först sedan tjänstgöringen pågått
någon längre tid, torde den i minst samma grad vara för handen, då densamma
”konstateras” vid eller kort tid efter inträde i tjänstgöring. Särskilt
i fråga om stamanställda, som omedelbart före inträdet i tjänsten
undergått läkarbesiktning för avgörande just av frågan om de äro till
krigstjänst odugliga, synes anledning antaga, att ovissheten om den konstaterade
sjukdomens verkliga art är större än eljest. Men om så är för -

149

hällandet, lärer det icke vara riktigt att beträffande diagnosens tillförlitlighet
uppställa mindre stränga krav, då det gäller nyinryckta än i fråga
om dem, som under någon längre tid tjänstgjort. I fråga om de värnpliktige
kan väl möjligen sägas, att någon skada icke tillskyndas dem, om de
skulle bliva hemförlovade och frikallade, oaktat de måhända ej varit
oförmögna till krigstjänst, enär de därigenom allenast befrias från eu
dem åliggande skyldighet, men knappast, och i varje fall endast i rena
undantagsfall, kunna sägas gå miste om en rättighet. I fråga om dem
torde därför mot den gjorda åtskillnaden mellan första och andra punktens
fall annan erinran icke kunna göras, än att det alltid måste anses
olämpligt att tillämpa olika grunder i fall, som från den enskildes synpunkt
te sig likartade. Med avseende å de stamanställda däremot, torde
icke kunna försvaras, att de, enbart därför att deras tjänstetid varit kort,
avskedas efter mindre tillförlitlig undersökning än den, som eljest ansetts
erforderlig. Den fast anställde har på grund av sin anställning icke blott
skyldigheter, utan även rättigheter, vilka sistnämnda just föranlett honom
till tjänsteavtalet med kronan, och vilka han ej vill gå miste om, ej heller,
där det ej är uppenbart, att han ej själv kan fullgöra sina skyldigheter,
rättvisligen kan berövas. Och skulle han avskedas på grund av sjukdom,
som rätteligen ej bort medföra avsked, går han obehörigen miste om icke
blott lön och underhåll utan även kostnadsfri vård för just den ifrågakomna
sjukdomen. Om han därför avskedas på grund av militärläkarens
intyg om hans oduglighet till krigstjänst i följd av tuberkulos lungsjukdom,
kan detta ske enbart därför och endast för det fall, att hans oförmåga
att fullgöra sitt åtagande enligt tjänsteavtalet redan därigenom
måste anses tillförlitligen utrett. Men om det nämnda intyget i flertalet
fall icke är att anse såsom pålitligt, nämligen i de under punkt 2 omför -mälda fallen, lärer detta ännu mindre kunna vara förhållandet i fallen
under punkt 1, i vilka kort därförut vederbörande vid anställd läkarundersökning,
som just avsett att utröna hans kroppsliga duglighet till krigstjänst,
befunnits frisk.

Av det sagda torde framgå, att föreskrifterna i cirkulärets punkt 1 och
2 angående utfärdande av intyg om oförmögenhet till krigstjänst icke böra
få oförändrade kvarstå. Vad till stöd för dem förekommit, synes närmast
motivera ett stadgande av innehåll, att där lungsjukdoms tuberkulösa art
ej kan med säkerhet fastställas, den sjuke bör, vare sig sjukdomen upptäckts
längre eller kortare tid efter inträdet i tjänstgöring, tillsvidare och
intill dess ett tillförlitligt avgörande kan äga rum, betraktas såsom för
tillfället oförmögen till krigstjänst, varemot i säkra fall intyg om varaktig
oförmåga till krigstjänst författningsenligt genast utfärdas. Härav skulle
enligt sjukvårdsstyrelsens ståndpunkt följa, att den sjuke i sistnämnda
fall ginge miste om sanatorievård på kronans bekostnad, vartill han dock
borde vara berättigad, och den ändring i eller tillägg till § 4 i 1911 års kun -

150

görelse, för vilken skäl ovan anförts, skulle sålunda, jämväl oavsett eventuella
ändringar i sjukvårdsstyrelsens här omhandlade cirkulär, vara erforderlig.

# *

Med avseende ä klaganden Magnussons son, värnpliktige Löwhagens
vård, framgår av vad därom av chefen för Kalmar regemente anförts, att
regementschefen, i motsats till arméförvaltningens civila departement och
sjukvårdsstyrelsen, för sin del icke i den omständigheten, att Löwhagen
den 10 juni 1922 hemförlovats från tjänstgöringen på grund av intyg om
oförmögenhet till krigstjänst, sett något hinder för att bereda Löwhagen
sanatorievård å kronans bekostnad. Anledningen till att Löwhagen icke
beretts vård har varit en annan, nämligen den, att han, som den 20 februari
1922 intagits å regementets sjukhus, enligt regementschefens förmenande
icke efter hemförlovningen ägt rätt till vård på kronans bekostnad
under längre tid än sex månader efter nämnda dag, och att med hänsyn
till den korta tid, för vilken ansvarsförbindelse av kronan kunde för honom
utfärdas, plats å sanatorium icke kunde beredas. Regementschefen
torde härvid hava stött sig på ordalagen i § 4 i 1911 års kungörelse sådan
paragrafen lyder enligt kungörelsen den 4 april 1922, enligt vilka värnpliktig,
som frikallas från värnpliktens vidare fullgörande, medan han ännu
åtnjuter vård å sjukvårdsinrättning, fortfarande skall åtnjuta fri sjukvård
och fria läkemedel, dock ej längre än sex månader efter intagandet å
sjukvårdsinrättningen. Han synes härvid hava förbisett, dels att det
ålegat honom att omedelbart, då lungtuberkulosen konstaterades den 20
februari 1920 utfärda ansökningshandlingar med ansvarsförbindelse, dels
ock att nyssnämnda stadgande i dess angivna lydelse icke lärer varit tilllämpligt
i fråga om sjukdomsfall, som inträffat före den 7 maj 1922, eller
dagen efter den då sistnämnda kungörelse utkom från trycket. Löwhagens
rätt till sanatorievård hade sålunda bort bedömas enligt § 4 i dess lydelse
enligt kungörelsen den 16 maj 1918, som i fråga om tiden för vård å för
statstjänare reserverad plats å de under förvaltning av överstyrelsen för
Konung Oscar lits jubileumsfond stående sanatorier icke innefattade någon
annan tidsbegränsning än den, vartill de för patienters utskrivning
från sanatorierna gällande bestämmelser kunde föranleda. Även om
emellertid regementschefen må anses hava vid handläggningen av frågan
om Löwhagens sjukvård förfarit felaktigt, och Löwhagen därigenom gått
miste om kostnadsfri vård å kronans bekostnad, har jag dock, då enligt vad
jag inhämtat, Löwhagen liksom klaganden Berggren av riksförsäkringsanstalten
tillerkänts livränta för motsvarande tid med belopp, som varit tillfyllest
för täckande av kostnaderna för Löwhagens vård, icke ansett vad i
ärendet förekommit kräva någon min vidare åtgärd till Löwhagens understöd.

Vad regementschefen i förevarande ärende anfört har emellertid synts

151

mig'' giva vid handen, att stadgandet i § 4 med dess lydelse enligt
kungörelsen den 4 april 1922 ej heller i nu förevarande hänse ende

är fullt tillfredsställande. Då den, som intagits å militär sjukvårdsinrättning,
otvivelaktigt kan jämlikt § 3 i samma kungörelse
avpolletteras till civilt sjukhus såväl före som efter meddelat avsked
resp. hemförlovning för frikallelse, kan tvekan uppstå, huruvida
den i § 4 angivna tiden av sex månader skall räknas från
intagandet å den militära eller den civila sjukvårdsinrättningen.

Med hänsyn till den hestämda formen »Sjukvårdsinrättningen»,

som i paragrafens sista punkt kommit till användning, lärer rent

språkligt sett tidsbestämningen vara bestämd med hänsyn till den inrättning,
å vilken den sjuke »ännu åtnjuter vård», då avskedet resp. frikallelsen
ägde rum, och tiden bliver följaktligen väsentligen olika, allteftersom
avpolletteringen skett före eller efter avskedet resp. frikallelsen. Huruvida
detta varit avsett eller ej, torde vara svårt att avgöra, då förarbetena
till 1922 års ändring av förevarande paragraf endast giva ofullständig
ledning för avgörandet. Då emellertid enligt det sjukvårdsstyrelsens underdåniga
yttrande, som i nämnda ärende avgivits den IT juni 1921.
ändringen avsåg att säkerställa, att sanatorievård skulle kunna i alla fall
beredas under den tid av 3 å 4 månader, som i allmänhet beräknades vara
erforderlig, men detta resultat knappast torde kunna vinnnas, därest de
sex månaderna skulle börja löpa redan vid intagandet å den militära sjukvårdsinrättningen,
synes man vara berättigad att antaga, att åtminstone
sjukvårdsstyrelsen, på vars hemställan ändringen tillkommit, icke tänkt
sig en sådan tolkning i fråga om vård å sanatorier, som den ovan nämnda.

I själva verket torde ock bestämmelserna i förevarande hänseende böra
vara olika i fråga om sådana sjukdomar, som föranleda behov av specialvård
å sådana icke militära sjukvårdsinrättningar, där plats först efter
längre eller kortare tids väntan kan beredas, och vården under expektanstiden
å den militära sjukvårdsinrättningen i själva verket är för den sjukes
återställande betydelselös, och i fråga om sådana, där dylik specialvård
ej är behövlig. I varje fall synes beträffande rätten till sanatorievård böra
gälla, att den av manskapsklass, som befinnes vara i behov av sådana vård,
oavsett om han på grund av sjukdomens tuberkulösa art enligt därom
gällande bestämmelser avskedas respektive för hemförlovning frikallas,
bör äga rätt till kostnadsfri vård å sanatorium under så lång tid, som för
hans tillfrisknande erfordras, dock högst sex månader efter intagandet å
sanatoriet. Även om detta finge anses vara nu gällande bestämmelsers
innebörd, synes dock, då samma tolkning icke torde böra tillämpas i
fråga om sjukhusvård i allmänhet, en ändring av § 4 i 1911 års kungörelse i
detta hänseende vara erforderlig.

I samband härmed torde jämväl det i samma paragraf förekommande
uttrycket »eller frikallas värnpliktig från värnpliktens vidare fullgörande»
böra ändras. Då den genom kungörelsen den 4 april 1922 i para -

152

grafen vidtagna ändring, som avsåg att göra tiden för sjukhusvården
oberoende av tiden för inskrivningsnämndens sammanträden, varav frikallelsen
är beroende, synes det hava berott på ett förbiseende, att icke
nämnda uttryck samtidigt ersattes med ett annat. Vad som med detsamma
numera torde få anses åsyftat är hemförlovning, grundad på skäl,
som jämlikt 16 § 4 mom. värnpliktslagen berättigar den värnpliktige till
frikallelse.

Sjukvårdsstyrelsens ovan omförmälda cirkulär den 15 augusti 1922 har
emellertid synts mig visa, att föreskrifterna i 1911 års kungörelse om rätt
till fri sjukvård och fria läkemedel även i andra avseenden än de ovan angivna,
hava föranlett missförstånd.

Stadgandet i cirkulärets punkt 1 jämfört med bestämmelsen i punkt 2
lärer icke kunna givas annan tolkning, än att, om lungtuberkulos i aktiv
eller ej med säkerhet utläkt form konstateras kort tid efter inträde i
tjänstgöring, det därmed ock skall anses »uppenbart, att sjukdomen icke
kunnat förvärvas under militärtjänstgöring eller därigenom ogynnsamt
påverkas». Detta synes vara en slutsats, som icke kan äga giltighet utan
undantag. En förut stamanställd kan till exempel efter någon tids avsked
erhålla förnyad anställning och därvid genast komma i sträng tjänstgöring,
som kan antagas både bidraga till sjukdomens uppkomst och
ogynnsamt påverka en redan uppkommen sjukdom. Han kan vidare hava
förvärvat sjukdomen under sin föregående tjänstgöringsperiod, ehuru
den ej förrän i samband med någon för sjukdomen olämplig tjänstgöring
kommit till utbrott. Detsamma kan vara, och har även i en del falt
visat sig vara förhållandet med värnpliktiga, som inträda i andra respektive
tredje årets tjänstgöring. Härtill kommer emellertid, att det säkerligen
måste vara möjligt, att en sjukdom, även om den är av tuberkulos
art, kan uppkomma under tjänstgöringstidens början. I varje fall torde
det kunna inträffa, särskilt under regementsmöten, att förläggningsförhållandena
och den oupphörliga samvaron med tilläventyrs infekterade
kamrater, i förening med ett för vederbörande helt ovant levnadssätt, kan
giva anledning, åtminstone till uppblossande av en förut läkt tuberkelsjukdom.
Särskilt synes härvid vara att märka, att beträffande de såväl
stamanställda som värnpliktiga läkarbesiktning ägt rum omedelbart före
respektive vid inträdet i tjänstgöring, därvid frihet bl. a. från ifrågavarande
sjukdom konstaterats, och att följaktligen presumtionen är för att
den sjuke var frisk, då han inträdde i tjänst.

Det ifrågavarande stadgandet torde vara av så mycket större betydelse,
som sjukvårdsstyrelsen låtit det däri kategoriskt fastställda kausalsammanhanget
ligga till grund jämväl för stadgandet i punkt 1 sista stycket,
att under angivna förhållanden och då fast anställd erhållit avsked och
värnpliktig på grund av läkarbetyg för frikallelse hemtorlovats före inträde
å sjukvårdsinrättning, vård därstädes å kronans bekostnad ej är

153

medgiven. Att tiden för avskedet respektive hemförlovningen varken formellt
är eller rättvisligen bör vara av betydelse för vederbörandes rätt till
sjukhusvård, har jag i det föregående sökt visa. Frågan huruvida rätten
till fri vård å sjukvårdsinrättning skulle ställa sig olika, därest den tuberkulösa
lungsjukdomen konstateras efter längre (punkt 2) eller kortare
(punkt 1) tids tjänstgöring, torde följaktligen endast kunna besvaras med
ledning av bestämmelsen i § 1 i 1911 års kungörelse. Då i denna paragraf
föreskrives: »Sjuknar någon av manskapsklass vare sig under tjänstgöring
eller under tjänstledighet, beredes honom sjukvård ............ ,

lärer därmed säkerligen icke vara avsett att från kostnadsfri sjukvård
utesluta alla, som ådragit sig sin sjukdom före inträdet i tjänstgöring. Att
så icke är förhållandet beträffande fast anställda, torde vara uppenbart, men
även värnpliktiga, som inkomma sjuka, torde erhålla kostnadsfri vård.
Och detta torde icke blott gälla sådana fall, då kännedom om sjukdomen
först vinnes efter några dagars tjänstgöring, men sjukdomen med hänsyn
till inkubationstidens längd bevisligen ådragits därförut, såsom t. ex. kiinhösta
m. fl., utan även de fall, då den sjuke redan vid tjänstgöringens
första begynnelse visar sig vara i behov av sjukvård. Stadgandena i
§ 108 punkt 2 första och tredje styckena inskrivningsförordningeu, synas
ock förutsätta, att sjukvård skulle beredas, oaktat sjukdomen i flertalet
där omförmälda fall antages bliva fastställd redan vid inryckningen till
tjänstgöring eller två till tre veckor efter densammas början. Stadgande!
i § 1 torde följaktligen icke kunna sägas avse att såsom ovillkorlig förutsättning
för rätt till kostnadsfri vård stadga, att sjukdomen skall vara
ådragen efter inträdet i tjänstgöring, än mindre att därutinnan skulle göras
skillnad för det fall, att sjukdomen konstateras efter längre eller kortare
tids tjänstgöring.

Till stöd för den för manskapet gynnsammare tolkningen torde även
kunna åberopas motsvarande, rörande sjukvård för marinens manskap
gällande bestämmelse: »Envar av flottans personal är berättigad till fri
läkarvård vid den station han tillhör eller där han är tjänstgörande.*
(R. M. I: § 154 p. 1.)

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om det ej måste anses ligga
i sakens natur, även om i allmänhet rätten till kostnadsfri vård är oberoende
av tiden för sjukdomens uppkomst, att manskap, som på grund av
sjukdom äro varaktigt odugliga till krigstjänst, icke äga rätt till kostnadsfri
vård, efter det de avskedats respektive hemförlovats, därest de
ådragit sig sjukdomen före inträdet i tjänsten. Huruvida rätt till fri
sjukvård i detta fall föreligger eller ej, torde dock böra besvaras lika,
vare sig sjukdomen upptäckes efter längre eller kortare tids tjänstgöring,
så snart det blott är klart, att den uppkommit före tjänstgöringens
början. Även härutinnan synes följaktligen skäl saknas, att på sätt som
skett meddela olika bestämmelser för de i punkt 1 och i punkt 2 avsedda
fallen. En annan sak är, att det i allmänhet torde vara förenat med större

154

svårighet i de senare fallen än i de förra att avgöra, om sjukdomen
ådragits före eller efter den angivna tidpunkten, även om fall finnes, då
ett dylikt avgörande otvivelaktigt kan ske (fallandesot).

Även om det emellertid må anses principiellt riktigt, att sjukdom, som
föranleder varaktig oduglighet till krigstjänst, icke kan medföra rätt till
sjukhusvård jämväl efter avskedet respektive hemförlovningen för frikallelse
för det fall, att sjukdomen uppstått före inträdet i tjänstgöring,
torde dock detta icke med säkerhet kunna sägas vara författningens mening.
Med avseende å en del sjukdomar torde nämligen gälla, att det
först under ett mera framskridet stadium, och sedan kostnadsfri sjukvård
under en längre tid beretts den sjuke, kan med säkerhet avgöras,
huruvida sjukdomen kommer att medföra sådan varaktig oduglighet eller
ej, och i sådana fall torde hitintills icke fortsatt vård å militärt sjukhus
hava förvägrats vederbörande sjuke även efter avskedet respektive hemförlovningen,
intill dess han tillfrisknat eller sex månader förflutit från
det han intogs å sjukvårdsinrättningen. Denna tillämpning torde de
praktiska förhållandena av naturliga skäl framkallat, och ett stöd för
densamma torde ock möjligen kunna sökas däri, att orden »sjuknar någon»
etc. i förenämnda § 1 i 1911 års kungörelse skulle kunna anses avse att
beteckna även inträdandet av sådana symptom, som föranleda till sjukdomens
upptäckt, eller av nya svårare stadier av sjukdomen. Med nyssnämnda
tolkning av ifrågavarande författningsrum skulle följaktligen efter
avskedet respektive hemförlovningen endast de vara uteslutna från
rätten till fri sjukvård, som icke blott insjuknat före tjänstgöringens början,
utan jämväl före denna tidpunkt varit varaktigt odugliga till krigstjänst.

Då emellertid stadgandet i § 1 i 1911 års kungörelse efter ordalagen närmast
synes antyda, att endast den, som efter inträdet i tjänstgöring
ådragit sig sin sjukdom, skulle vara berättigad till fri sjukvård och fria
läkemedel, men detta med säkerhet ej kan vara avsett och jämväl strider
mot motsvarande stadgande för marinen, samt paragrafen ifråga i varje
fall ej medgiver en olika tolkning i olika fall, även om reglerna för de
olika fallen må anses böra växla, synes önskvärt, att paragrafens föreskrifter
i detta hänseende förtydligas.

De här senast omhandlade fallen torde emellertid, även om de icke
sakna praktisk betydelse, dock icke vara alltför talrika, därest man bortser
från de fall, som i sjukvårdsstyrelsens ifrågavarande cirkulär avses.
På sätt ovan nämnts, har sjukvårdsstyrelsen i nämnda cirkulär i fråga
om de lungtuberkulösa föreskrivit, att så snart sjukdomens tuberkulösa
natur konstaterats, vare sig det nu skett enligt punkt 1, kort efter inträdet
i tjänstgöring eller enligt punkt 2 under sanatorievistelsen, läkarbetyg
för fast anställds avskedande och värnpliktigs hemförlovning för frikallelse
skall utfärdas. Sjukvårdsstyrelsen har sålunda härmed fastslagit,

155

att tuberkulos lungsjukdom är sådan sjukdom, som under alla förhållande
skall anses medföra varaktig oduglighet till krigstjänst.

Huruvida denna föreskrift är sakligt grundad, torde ej tillkomma
mig att bedöma. Enligt det av sjukvårdsstyrelsen med stöd av stadgandet
i § 20 i kungl. kungörelsen den 22 januari 1915 angående läkarundersökning
av dem, som söka fast anställning vid krigsmakten, samt av värnpliktiga
den 23 maj 1919 utfärdade besiktningsreglemente skall emellertid
tuberkelsjukdom, lungtuberkulos däri inbegripen, icke alltid medföra oförmögenhet
till krigstjänst. Är tuberkulosen läkt, utan att utläkningen lett
till kvarstående funktionsrubbning eller sjukdom av annan än tuberkulos
art, medför den icke sådan oförmögenhet. Vid tillämpning av dessa föreskrifter
kommer följaktligen den, vilkens tuberkelsjukdom läkts utan
komplikationer, att kunna icke blott godtagas såsom värnpliktig utan
även vinna fast anställning vid krigsmakten, varemot värnpliktig respektive
fast anställd, som insjuknar i tuberkulos lungsjukdom, oavsett om
sjukdomen är av lindrig art, eller ej, genast hemförlovas respektive avskedas,
utan hänsyn till att sjukdomen tilläventyrs kan bliva läkt, och
den sjuke följaktligen enligt besiktningsreglementet åter kompetent till
värnplikt eller fast anställning. Den ovannämnda i sjukvårdsstyrelsens
cirkulär intagna ståndpunkten har ock föranlett, att ifråga om fast anställda,
som insjuknat i lungtuberkulos, förfaringssättet vid marinen, där
samma cirkulär icke gäller, är ett annat än vid armén. Under det lungtuberkulöst
fast anställt manskap vid armén avskedas såsom odugligt till
krigtjänst, betraktas vid marinen dylikt manskap endast såsom för tillfället
oförmöget till sådan tjänst, och deras tjänstduglighet fastställes
efter sanatorievården, då de, därest sjukdomen därmed utan komplikationer
läkts, återinträda i tjänstgöring. I fråga om värnpliktiga däremot har,
såväl vid armén som vid marinen, konstaterandet av lungtuberkulos
städse ansetts böra medföra hemförlovning och frikallelse.

Då manskapets rätt i nu förevarande avseende synes mig, på sätt 1911
års därom utfärdade kungörelse torde avsett, böra vara lika vid armén
och marinen, och den bristande överensstämmelsen mellan besiktningsreglementet
och sjukvårdsstyrelsens cirkulär i förevarande punkt icke
lärer vara lämplig, synes en ändring av hithörande föreskrifter önskvärd.

Av vad här ovan anförts, torde framgå, att de i kungörelsen den 2 juni
1922 rörande manskaps rätt till fri sjukvård och fria läkemedel meddelade
bestämmelser i flera hänseenden föranlett misstolkning. Även om jag
därvid för min egen del ansett, att ordalagen i kungörelsen i en del av de
angivna fallen icke behövt giva anledning därtill, har jag dock, vid det
förhållande att arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse,
på vilka myndigheter tillämpningen av kungörelsens ifrågavarande
bestämmelser ankommer, ansett sig icke kunna dela den av mig rörande
bestämmelsernas tolkning i nämnda fall uttalade mening, och då det sätt,

156

varpå sjukvårdsstyrelsen sökt avhjälpa omförmälda missförhållanden, icke
synts mig tillfredsställande, ansett mig jämlikt § 16 i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Maj:t må täckas i nåder
finna omständigheterna påkalla.»

6. Obehörigt upplåtande av regementes ridhus till ridning
av civila personer.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde L. O. Wallin
i Malmö med firma Malmö nya ridhus- och hyrkuskverk L. O. Wallin &
C:o .följande. I Kronprinsens husarregementes ridhus i Malmö påginge
privatridning under ledning av två regementets officerare, Till vilka ridhuset
upplåtits hyresfritt och med kostnadsfritt tillhandahållande av ljus
och värme ävensom handräckning av regementets manskap. Då det måste
anses oriktigt, att staten genom gratis tillhandahållande av lokaler m. m.
satte vissa officerare i tillfälle att bedriva en rörelse, som konkurrerade
med enskild företagsamhet och sålunda knappast kunde betraktas såsom
lojal, hade klaganden velat bringa förhållandet till militieombudsmannens
kännedom.

Över klagomålet hava yttranden avgivits av chefen för Kronprinsens
husarregemente och chefen för I. arméfördelningen ävensom av arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, varjämte klaganden inkommit med
påminnelser i ärendet.

Regementschefen meddelade, att han, jämlikt fortifikationsdepartementets
skrivelse den 22 november 1919 angående upplåtelse av vissa kasernetablissementen
tillhöriga lokaler, genom regementsorder den 12 oktober
1922 medgivit, att regementets ridhus finge upplåtas två kvällar i veckan
till ridning av civila under ryttmästaren G. Wiedesheim-Pauls överinseende,
dock under villkor, att ridningen endast finge äga rum å officershästar
vid regementet samt att ersättning för lyse betaltes till kronan med
en krona per timme. Vidare uppgav regementschefen, att avgift icke
upptagits för värme, enär ridhuset icke hölles uppvärmt; att hästskötare,
som förde hästarna till och från ridhuset, erhölle drickspenningar; att
annan uppassning ej bestodes från regementet; samt att ryttmästaren
Wiedesheim-Paul för den i ridhuset bedrivna ridundervisningen personligen
haft ekonomisk fördel.

Fortifikationsdepartementets ovannämnda skrivelse av den 22 november
1919 innehöll, att departementet på förekommen anledning bemyndigade
arméfördelningschefen eller den regements- eller kårchef, han därtill förordnade,
att fatta beslut i ärenden angående tillfälligt upplåtande av vissa
kasernetablissementet tillhörande lokaler, såsom gymnastik-, exercis- eller
ridhus, till skolor, gymnastik- eller skytteföreningar eller enskilda personer
för avhållande av övningar, fester eller föredrag, därvid skulle tillses.

157

bl. a., att ersättning för slitning eller annan skada och förlust bleve kronan
förbehållen.

Arméfördelningscliefen anförde i sitt yttrande bl. a. följande. Beträffande
upplåtandet av ridhuset vore att märka bestämmelsen i kasernvår
dsreglemen te t av den 11 oktober 1907 § 4 mom. 3.: »Där utan olägenhet
för regementet eller dess övningar inkomst åt kronan kan beredas genom
uthyrning av lägenheter eller utarrendering av mark, gräsbete eller höskörd
m. m., låter regementschefen verkställa sådan uthyrning eller utarrendering.
» Vidare vore att märka dels fortifikationsdepartementets
.skrivelse den 5 november 1919, D. nr 2409 C, som innehölle: »Kungl. arméförvaltningens
fortifikationsdepartement har på förekommen anledning
velat erinra därom, att bestämmelsen i kasernvårdsreglementets § 4 mom.
3 är tillämplig endast å sådana byggnader, som icke underhållas frånbyggnadsanslaget,
samt att lokaler i de från sistnämnda anslag underhållna
byggnader ej få uthyras utan fortifikationsdepartementets medgivande,
och att hyresavgiften för dylika lokaler skall tillgodoföras byggnadsanslaget»,
dels ock fortifikationsdepartementets skrivelse den 22 november
1919, D. nr 25S9 C. Då det vore otvivelaktigt, att det av regementschefen
å regementsorder den 12 oktober 1922 gjorda upplåtandet av
ridhuset icke vore av tillfällig natur, hade regementschefen enligt armétordelningschefens
förmenande överskridit sin befogenhet, enär en anhållan
om upplåtandet bort underställas fortifikationsdepartementets prövning.
Vidare syntes kronans rätt icke vara tillgodosedd, då denna upplåtelse
skett kostnadsfritt, utan borde lämplig hyra för lokalen fordrats
dels på grund av den slitning, som materielen vore utsatta för, dels på
grund av att ryttmästaren Wiedesheim-Paul hedrivit ridlektionerna som
affär. I vissa enstaka fall hade fortifikationsdepartementet medgivit kostnadsfri
upplåtelse för tillfälligt begagnande av kronans lokaler, då upplåtelse
begärts för ett med försvaret sammanhängande ändamål, såsom för
skyttebasarer, gymnastikuppvisningar m. m. Hade framställning om
upplåtelse gjorts hos fortifikationsdepartementet, skulle arméfördelningschefen
hava tillstyrkt densamma mot skälig hyresersättning. Arméfördelningschefen
hade den 20 mars 1923 i skrivelse till regementschefen anbefallt
honom att inkomma med till fortifikationsdepartementet ställd författningsenlig
begäran om upplåtelse av ridhuset.

I yttrande den 28 mars 1923 anförde fortifikationsdepartementet. Vidkommande
ifrågavarande ridhus ville fortifikationsdepartementet, utöver
de av chefen för första arméfördelningen anförda bestämmelser meddela,
att fortifikationsdepartementets av regementschefen åberopade skrivelse
av den 22 november 1919 grundade sig å Kungl. Maj:ts brev till arméförvaltningen
den 19 juni samma år angående decentralisation av vissa
regeringsärenden, vari Kungl. Maj:t förklarat, att, bland andra, ärenden
angående ”tillfälligt upplåtande av lantförsvaret tillhörig byggnad till
idrotts- eller skytteförening och dylikt, under villkor att kronan ej till -

158

skyndas skada ellei* förlust,” skulle av fortifikationsdepartementet avföras.
I likhet med arméfördelningschefen ansåge fortifikationsdepartementet
den av regementschefen gjorda upplåtelsen av ridhuset under två
timmar i veckan icke kunna betecknas såsom tillfällig, varför regementschefens
åtgörande icke stode i överensstämmelse med fortifikationsdepartementets
på anförda nådiga förklaring grundade, av regementschefen
åberopade skrivelse av den 22 november 1919. Ej heller syntes regementschefen
kunna för ifrågavarande upplåtelse, för vilken ej annan ersättning
tillkommit kronan än gottgörelse för belysning, åberopa den av
arméfördelningschefen anförda bestämmelsen i 1907 års kasernvårdsreglemente,
vilken återfunnes i § 4 av nu gällande kasernvårdsreglemente
av den 15 december 1922 och förutsatte, att inkomst (hyresersättning)
skulle kronan beredas. Av större betydelse vore det förhållande,
att vid ifrågavarande ridövningar använts vid regementet anställda officerares
egna tjänstehästar. Otvivelaktigt ägde dessa officerare rätt att
för sina tjänstehästars rastning, träning eller dylikt begagna ridhuset
ävensom att överlåta denna rätt till annan, när därigenom hinder ej
mötte för truppövningar; dock torde väl näppeligen denna rätt kunna
anses så omfattande, att däri kunde inbegripas hästarnas och ridhusets
användning för en, som det syntes, yrkesmässigt bedriven ridskola. Någon
avgörande skillnad mellan officerares tjänstehästar och regementets
egna utackorderade hästar torde härutinnan ej kunna göras gällande,
Fortifikationsdepartementet ville slutligen tillkännagiva, att fortifikationsdepartementet,
därest regementschefen, enligt arméfördelningschefens
uppmaning, gjorde framställning om ridhusets upplåtande för ridövningar
åt privatpersoner på officerares tjänstehästar mot skälig ersättning,
ansåge sig med stöd av kasernvårdsreglementet oförhindrat att bifalla
dylik framställ nig.

Sedan upplyst blivit, att fortifikationsdepartementet, efter framställning
från regementschefen, genom .skrivelse till denne den 7 april 1923
medgivit, att regementets ridhus och ridmateriel finge två gånger i veckan
upplåtas till ridning av civila under ryttmästaren Wiedesheim-Pauls
ledning mot en månatlig hyra av 10 kronor, att utgå från upplåtelsens
början, i vilket hyresbelopp icke inginge ersättning för belysning, avlät
militieombudsmannen den 18 juni 1923 eu ämbetsskrivelse till fortifikationsdepartementet,
däri militieombudsmannen anförde följande. Enligt
det i ärendet åberopade kasernvårdsreglementet av den 15 december 1922
utövade departementet, under Kungl. Maj:t, högsta uppsikten över underhållet
och vården av lantförsvaret tillhörande eller till lantförsvaret upplåtna
byggnader och markområden, övnings- och skjutfält, skjutbanor,
lantbefästningar och andra fastigheter (kasernvården). I fråga om uthyrning
av kronan tillhörig byggnad innehölle berörda reglemente allenast
den bestämmelsen, att, där utan olägenhet för truppförbandet eller
dess övningar inkomst åt kronan kunde beredas genom uthyrning av''

159

lägenheter eller utarrendering av mark, gräsbete eller höskörd m. in.,
truppförbandschef ägde verkställa sådan uthyrning eller utarrendering,
allt i enlighet med därför särskilt utfärdade bestämmelser (§ 4 mom. 3).
Då fortifikationsdepartementet nu såsom stöd för medgivandet att för
ridning av civila medgiva upplåtelse av regementets ridhus och ridmateriel
mot en månatlig hyra av 10 kronor åberopat kasernvårdsreglementet,
torde fortifikationsdepartementet därmed hava åsyftat ovan antörda bestämmelse
i § 4 mom. 3 i reglementet. Upplåtelse, varom förmäldes i sistnämnda
författningsrum, finge givetvis ej ske enbart av det skäl, att i
förekommande fall hyra eller arrende över huvud kunde erhållas. Fastmera
torde avsikten med bestämmelsen vara, att upplåtelsen finge äga
rum endast i den män den vore ekonomiskt förmånlig för kronan, det vill
saga, att ändamålet med upplåtelsen skulle vara att bereda kronan en
verklig inkomst. Med hänsyn härtill syntes den i förevarande fall av
fortifikationsdepartementet bestämda hyran av endast 10 kronor för månad
vara oskäligt låg och ägnad ingiva särskilt dem, som vore beroende
av konkurrensen från ryttmästaren Wiedesheim-Pauls ridskola, den uppfattningen,
att hyresavgiften i fråga allenast tillkommit för skenets skull.
Med hänsyn till avgiftens ovannämnda ändamål syntes densamma hava
bort bestämmas till ett i förhållande till ryttmästaren Wiedesheim-Pauls
inkomst av den av honom bedrivna ridundervisningen mera skäligt belopp.
Det gjorda medgivandet syntes militieombudsmannen därför icke
stå i överensstämmelse med grunderna för kasernvårdsreglementets ifrågavarande
stadgande. Härtill komme, enligt militieombudsmannens förmenande,
att upplåtelser av ifrågavarande slag måste i och för sig anses
mindre lämpliga, då ett opartiskt avvägande av dylika tillstånds beviljande
vore utomordentligt vanskligt och tillåtelse till en var person, tillhörande
officers- och underofficerskårerna samt manskapet, att för dylik
rörelse förhyra kronans ridhus näppeligen torde kunna ifrågakomma.
Med hänvisning till vad sålunda anförts anmodades fortifikationsdepartementet
att inkomma med förnyat yttrande.

I skrivelse den 23 juni 1923 anförde departementet med anledning härav.
Upplåtelse av annan lokal än bostadslägenhet (ridhus, exercishus in. fl.) för
idrott in. m. kunde enligt bestämmelse i § 4 mom. 3 i gällande, av Kungl,
Maj:t den 15 december 1922 fastställda kasernvårdsreglemente meddelas
av vederbörande truppförbandschef. Utöver vad nämnda, av fortifikationsdepartementet
avfattade kasernvårdsreglemente innehölle föreskreves
numera ytterligare i fortifikationsdepartementets cirkulär av den
26 maj 1923 angående bestämmelser för upplåtelse av lantförsvaret tillhörig
fast egendom, intaget i de genom lantförsvarets kommandoexpedition
utgivna »Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret» (T. L. A. nr
18/1923): »Dylika lokaler (ridhus, exercishus, förrådsutrymmen m. fl.) eller
markområden (markområden för idrott, utställningar o. d.) må av veder -

160

börande truppförbands- eller motsvarande chef upplåtas mot avgift till
sådant belopp, att kronan erhåller ej allenast ersättning för slitning m. m,
utan jämväl skälig inkomst, samt mot villkor i övrigt om skyldighet för
hyresgäst eller arrendator att på tillsägelse av upplåtaren omedelbart avträda
och utrymma lokalen eller området, om upplåtaren anser behov därav
för försvarets räkning föreligga.» Avsikten med denna bestämmelse
vore att fullt täcka varje genom upplåtelsen kronan förorsakad utgift samt
att därutöver tillföra kronan en skälig inkomst. Då underhållet av ridhusbotten
torde kunna beräknas till 1 krona för dag för 2-voltig ridbana
eller omkring 15 öre per ridtimme, ansåge fortifikationsdepartementet för
sin del den fastställda hyran av mer än 1 krona för ridtimme lämna kronan
fullt skälig inkomst utöver självkostnaderna, så mycket mer som vid
ifrågavarande ridövningar nästan uteslutande plägade användas vid
regementet anställda officerares egna tjänstehästar, vilka officerare otvivelaktigt
ägde rätt att för sina tjänstehästars rastning, träning m. m. utan
ersättning begagna ridhuset ävensom överlåta denna rätt å annan, när
därigenom hinder ej mötte för truppövningar. Då fortifikationsdepartementet
i enlighet med bestämmelsen i Kungl. Maj-.ts nådiga brev den 1!)
juni 1919, att ärenden angående »tillfälligt upplåtande av lantförsvaret
tillhörig byggnad till idrotts- eller skytteförening och dylikt, under villkor
att ki-onan ej tillskyndas skada eller förlust», skulle av fortifikationsdepartementet
avgöras, haft att bestämma den avgift, ryttmästaren Wiedesheim-Paul
skulle erlägga för ridhusets begagnande å tid och sätt, som
angivits, hade endast anförda förhållanden varit bestämmande för fortifikationsdepartementets
beslut, som följaktligen icke kunde anses stridande
mot, utan fastmera vara i full överensstämmelse med kasernvårdsreglementets
stadgande och grunderna därför. Ehuru departementet sålunda
vid ärendets avgörande icke haft skäl taga hänsyn till den inkomst,
ryttmästaren Wiedesheim-Paul kunde antagas erhålla av sin ridundervisning
och än mindre till det förhållande, att han genom sitt företag
skulle komma att konkurrera med Malmö nya ridhus- och hyrkuskverk,
ansåge sig likväl departementet böra framhålla, att avgifterna för ryttmästaren
Wiedesheim-Pauls elever ej kunde begränsas till kostnaderna
för ridhusets upplåtande, utan även måste omfatta gottgörelse till tjänstehästarnas
ägare för hästarnas begagnande samt till ryttmästaren Wiedesheim-Paul
för undervisningen. Även om ridhus- och hyrkuskverkets
kundkrets möjligen i någon mån sammanfölle med ryttmästaren Wiedesheim-Pauls,
varom departementet ej kunde döma, hölle departementet före,
att någon konkurrens, som kunde betecknas såsom illojal, ej förelåge. 1
allt fall hade departementet vid ärendets avgörande saknat anledning att
för befordrande av andras intressen förhindra upplåtelse av ridhuset till
ryttmästaren Wiedesheim-Paul i enlighet med vad gällande föreskrifter
medgåve.

161

I skrivelse den 8 augusti 1923 till Kungl. Maj:t anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen följande.

Såsom i ärendet framhållits föreskreve det av Knngl. Mäj;t under år
1922 utfärdade reglemente för underhåll och vård av lantförsvaret tillhörande
eller till lantförsvaret upplåtna byggnader och markområden, övnings-
och skjutfält, skjutbanor, lantbefästningar och andra fastigheter
in. m. (kasernvårdsreglemente) att, där utan olägenhet för truppförbandet
eller dess övningar inkomst åt kronan kunde beredas genom uthyrning av
lägenheter eller utarrendering av mark, gräsbete eller höskörd m. m„
truppförbandschefen ägde verkställa sådan uthyrning eller utarrendering,
allt i enlighet med därför särskilt utfärdade bestämmelser.

Närmare bestämmelser för upplåtande av lantförsvaret tillhörig fast
egendom, hade av fortifikationsdepartementet med stöd av § 1 i nyssnämnda
nådiga reglemente utfärdats och funnes upptagna i ovan omförmälda
av departementet den 26 maj 1923 utfärdade cirkulär. I detta cirkulär
föreskreve departementet: »Dylika lokaler eller markområden må
av vederbörande truppförbands- eller motsvarande chef upplåtas mot avgift
till sådant belopp, att kronan erhåller ej allenast ersättning för slitning
m. m. utan jämväl skälig inkomst, samt mot villkor i övrigt om skyldighet
för hyresgäst eller arrendator att på tillsägelse av upplåtaren omedelbart
avträda och utrymma lokalen eller markområdet, om upplåtaren
anser behov därav för försvarets räkning föreligga.»

Mot innebörden av fortifikationsdepartementets ifrågavarande cirkulär,
vilket syntes vara av departementet i ärendet åberopat för ådagaläggande
att skälig inkomst beretts kronan genom den hyresersättning, som slutligen
bestämts för det omförmälda ridhusets upplåtande för angivet ändamål,
torde med fog kunna erinras, att detsamma icke såsom det primära
vid uthyrning av lägenheter m. m. framliölle beredandet av inkomst åt
kionan, vilken synpunkt dock torde få anses vara den för tillämpning av
förberörda bestämmelse i kasernvårdsreglementet avgörande. Fastmer
ville det av departementets förklaring, att avsikten med cirkulärets föreskrift
vore att »fullt täcka varje genom upplåtelsen kronan förorsakad utgift
samt att därutöver tillföra kronan en skälig inkomst», förefalla som
skulle för ett upplåtande av sådana kronan tillhöriga lägenheter m. m..
varom här vore fråga, annan grund än beredandet av inkomst åt kronau
kunna få i första hand vara bestämmande.

Såsom stöd för sitt medgivande till det ifrågavarande ridhusets upplåtande
mot angiven hyresersättning hade fortifikationsdepartementet i skrivelsen
den 23 juni 1923 vidare åberopat bestämmelsen i Kungl. Majrts nådiga
bi ev den 19 juni 1919, att ärenden angående tillfälligt upplåtande av
lantförsvaret tillhörig byggnad till idrotts- eller skytteförening och dylikt,
under villkor att kronan ej tillskyndades skada eller förlust, skulle
avgöras av departementet. Att denna bestämmelse, som avsåge ett allenast
tillfälligt upplåtande, ej bort tagas till intäkt för hyresavgiftens beMilitieombndsmannens
ämbetsberättelse. n

162

stämmande på sätt som skett syntes uppenbart. I allt fall hade departementet
i sitt yttrande den 28 mars 1923 vid bedömande av regementschefens
åtgörande självt funnit anledning fastslå, att den skedda upplåtelsen av
ridhuset icke kunde betecknas såsom tillfällig.

Bortsett från vad här anförts rörande rätta innebörden av gällande bestämmelser
i ämnet och dessas tillämpning å fall sådana som det föreliggande
ävensom från angelägenheten av att i dylika fall låta beredandet av inkomst
åt kronan främst vara den bestämmande synpunkten torde enligt t jänstförrättande
militieombudsmannens förmenande starkt kunna ifrågasättas, huruvida
upplåtelser av förevarande slag över huvud taget borde medgivas.
Ett dylikt upplåtande innebure ofrånkomligt, att vederbörande officer bereddes
möjlighet att för privat intresse utnyttja sin tjänsteställning. Tack
vare denna erhölle han för vinnandet av ekonomiskt utbyte av ridundervisningen
fördelar, som icke stode annan enskild utövare av sådan näring till
buds. Och för en utomstående kunde förhållandet knappast te sig annorlunda
än att officeren åtnjöte ifrågavarande rätt mot en oskäligt låg ersättning
till kronan samt jämväl i övrigt gynnades på ett sätt, som gjorde
det möjligt för honom att med framgång konkurrera med enskilda näringsidkare
på området. Väl saknades, på sätt fortifikationsdepartementet antytt,
anledning att för befordrandet av andras intressen förhindra upplåtelser
av angivet slag i enlighet med vad gällande föreskrifter medgåve.
Men det syntes tjänstförrättande militieombudsmannen som borde takt
och hänsynen till ett allmänt intresse kräva, att varje åtgärd undvekes,
varigenom ett sken av partiskhet eller illojalt förfarande gent emot civila
kunde falla över militär myndighet vid utövningen av dess tjänsteplikter.

Då de synpunkter, som i ärendet framlagts, icke syntes omfattas av fortifikationsdepartementet
såsom högsta förvaltande myndighet inom det
område, varom vore fråga, samt saken syntes äga såväl principiell som
praktisk betydelse, hade tjänstförrättande militieombudsmannen ansett sig
icke kunna underlåta att bringa vad i detta ärende förekommit till Kungl.
Maj:ts kännedom för den åtgärd, som Kungl. Maj:t kunde finna skäligt
vidtaga.

* #

Med anledning av militieombudsmannens framställning förklarade
Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 20 oktober 1923, att, da fråga om
upplåtelse av armén tillhörigt ridhus för sådant ändamål som ovan nämnts
borde underställas Kungl. Maj:ts prövning och avgörande, det skulle
åligga fortifikationsdepartementet att, därest dylik upplåtelse av Kronprinsens
husarregementes ridhus vore avsedd att fortfarande äga rum, till
Kungl. Maj:t inkomma med framställning och förslag i ämnet.

163

Missförhållanden med avseende å marketenterirörelsens
vid truppförbanden nuvarande förvaltning
och organisation.

Beträffande användandet och redovisningen av truppförbandens enskilda
lägerkassor har Kungl. Maj:t i skrivelse till arméförvaltningens
fortifikations-, intendents- och civila departement den 24 november 1922
meddelat föreskrifter, avsedda att lända till efterrättelse från och med
den 1 januari 1923, med vilken dag de föreskrifter, som meddelats dels i
skrivelsen den 17 april 1923 angående användandet och redovisningen av
regementenas lägerkassor, dels ock i brevet den 20 februari 1920 angående
disposition och redovisning av de vid truppförhanden för försålt matavfall
influtna medel, upphöra att gälla.

Enligt de sålunda nu gällande föreskrifterna skola till enskild lägerkassa
vid truppförband inflyta

a) arrenden och hyror för byggnader och lägenheter, som äro vederbörande
truppförband enskilt tillhöriga eller blivit uppförda eller inköpta
för lägerkassans enskilda medel,

b) inkomst av marketenteri och annan affärsrörelse, som bedrives för
kassans räkning,

c) inkomster av köksavfall och dylikt, samt

d) inkomster av kassans i hank insatta och övriga räntebärande medel.

Dessa enskild lägerkassas medel må enligt samma föreskrifter (§ 2)

användas allenast för beredandet av nytta och trevnad vid vederbörande
truppförband och skola (§ 3) omhänderhavas av dennas förvaltning. För
enskild lägerkassas räkning må hedrivas marketenterirörelse, däri jämväl
inbegripna till marketenteri hörande läskedrycksberedning och handelsrörelse
av i skrivelsen närmare angivet slag, varjämte intendents- och
civila departementen bemyndigats att i särskilda i skrivelsen angivna fall
lämna medgivande till bedrivande jämväl av annan affärsrörelse för kassans
räkning. På arméförvaltningens civila departement skall enligt den
nådiga skrivelsen ankomma, att meddela erforderliga föreskrifter angående
de räkenskaper dels för enskild lägerkassa, dels ock för dylik kassas
räkning bedriven affärsrörelse, vilka det åligger regementsintendent och
kassakontrollant vid kassaförvaltning att föra.

Angående karaktären av de sålunda till de enskilda lägerkassorna inflytande
medlen har intendentsdepartementet i särskilda fall såsom sin
mening uttalat, att desamma vore att anse såsom statsmedel. Utan tvivel

164

kunna åtskilliga skäl åberopas till stöd för denna uppfattning. Sålunda
har

dels regeringsrätten genom utslag den 1 september 1910 (regeringsrättens
årsbok not. F. 298) fastställt kammarrättens den 3 december 1909
meddelade utslag, enligt vilket kammarrätten e.j funnit skäl göra ändring i
beslut av prövningsnämnden i Skaraborgs län, varigenom Skaraborgs
och Västgöta regementen var för sig påförd taxering till bevillning av inkomst
av rörelse, som bedrivits av regementenas lägerkassor, undanröjts;

dels riksförsäkringsanstalten genom särskilda beslut den 10 januari
1920 funnit personal vid ifrågakomna marketenterier vara att betrakta
såsom arbetare, som användas till arbete för statens räkning, varför kungörelsen
den 30 november 1917 angående särskilda bestämmelser i fråga
om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni
1916 å dylika arbetare vore å dem tillämplig;

dels ock arbetsrådet vid fråga om tillämpning å det arbete, som utfördes
vid Svea artilleriregementes marketenteri, av lagen om arbetstidens begränsning
genom beslut den 29 november 1920, enär arbetet vore att hänföra
till sådant arbete, som bedrives av staten, förklarat personalen ifråga
jämlikt 1 § d) i nämnda lag vara undantagen från lagens tillämpning.

Huruvida den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck, är riktig
eller ej, har varit föremål för delade meningar. Vid de tillfällen under
åren 1896 och 1897 samt 1901—1904, då denna fråga varit föremål för behandling,
har av såväl intendentsdepartementet som särskilt flertalet
regementsförvaltningar den meningen kraftigt hävdats, att åtminstone en
del av lägerkassornas tillgångar och inkomster vore att anse såsom enskild
egendom, vilken uppfattning även inom riksdagen, där frågan under
åren 1901 och 1904 varit föremål för behandling, gjorts gällande. Otvivelaktigt
torde ock vara, att åtminstone vid en del truppförband lägerkassornas
tillgångar till väsentlig del härflyta från inkomster av enskilda
byggnader eller av medel, som av enskilda tillskjutits.

Huruvida emellertid lägerkassornas tillgångar och inkomster äro att
anse såsom ett slags stiftelse, vartill enskilda donerat och staten anslagit
medel, eller såsom statens av såväl enskilda gåvomedel som statsmedel
särskilt bildade fonder, eller slutligen som statsmedel, anslagna för visst
ändamål, torde, sedan numera och senast genom 1922 års ovannämnda
nådiga skrivelse meddelats bestämmelser rörande medlens förvaltning, användning
och redovisning, vilka äga lika tillämplighet vare sig medlen
äro av ena eller andra slaget, i allmänhet sakna betydelse i sålunda reglerade
hänseenden.

I ett fall synes dock förhållandet ställa sig annorlunda, nämligen
i fråga om statens ställning till de för lägerkassornas räkning bedrivna
rörelser. Vid det förhållande att under senare år lägerkassornas
rörelse bedrivits under ledning av statens vederbörande myndighet, i kronan
tillhöriga lokaler, för statsändamål, med medel, som av intendents -

165

och civila departementen förklarats böra anses som statsmedel, och efter av
sagda departement meddelade föreskrifter samt utan anmälan till handelsregistret
och i övrigt under förhållanden, som kommit vederbörande
förvaltningsmyndigheter att från olika synpunkter i särskilda fall jämställa
den bedrivna rörelsen med annan statens affärsrörelse, torde vara
helt naturligt, att den allmänhet, som inlåter sig i affärsförbindelser med
rörelsens utövare, handlar i den uppfattningen, att såsom ytterst ansvarig
för rörelsens förbindelser står kronan. Uppenbarligen har dock
icke varit avsett, att kronan skulle påtaga sig ett dylikt ansvar, utan
torde man tänkt sig de ifrågavarande kassorna såsom fristående juridiska
personer, för vilkas förbindelser allenast deras egna tillgångar svarade.
Även om detta icke kan anses klart utsagt i 1922 års ovannämnda nådiga
skrivelse, torde det dock få anses framgå framför allt av det sätt, varpå
ifrågavarande kassor tillkommit* och utvecklats, och bestyrkes ytterligare
bl. a. av innehållet i kungl. hrevet den 5 december 1913 angående marketenterirörelsen,
vari bestämmelser meddelats angående beviljande av lån
av statsmedel i vissa fall till de enskilda lägerkassorna. I överensstämmelse
med denna uppfattning torde stadgandet i det av intendents- och
civila departementen utfärdade nu gällande marketenterireglementet, att
enskilda lägerkassan är förlagsgivare för marketenteri rörelsen samt att
uppkommen vinst tillfaller och uppstående förlust täckes av kassan hava
tillkommit, om ock genom förstnämnda stadgande frågan om vem som
egentligen driver rörelsen, kronan eller kassan, bliver något oklar.

Men om det sålunda måste antagas, att ifrågavarande rörelser drivas
icke blott, på sätt i den kungl. skrivelsen angives, för enskilda lägerkassans
räkning, utan även på dess risk och att följaktligen kassan ensam
och allenast med sina tillgångar, men icke kronan, ansvarar för i rörelsen
ingångna förbindelser, synes angeläget att förekomma allmänhetens ovannämnda
såsom helt naturlig betecknade motsatta uppfattning av förhållandet.
I detta hänseende synas nu gällande bestämmelser icke tillfredsställande.

Erfarenheten under de senare åren torde bekräftat, att de yttre former,
under vilka rörelse för enskild lägerkassas räkning enligt därom nu
gällande bestämmelser bedrives, varit ägnade att ingiva särskilt marketenterirörelsens
leverantörer den föreställningen, att de avtalat med en
statens myndighet. I några fall har ock inträffat, att dessa leverantörer,
sedan de lämnat rörelsen kredit, sedermera, då rörelsen på grund av vanskötsel
eller ogynnsamma konjunkturförhållanden gått med förlust
funnit möjligheten att få sin fordran betald utesluten eller hotad. Uppenbarligen
måste det dock anses vara ett rimligt krav från dylika borgenärers
sida, att rörelsen bedrives under sådana förhållanden, att någon anledning
till missförstånd om vem, som är den rätte gäldenären icke finnes.
Vad som huvudsakligen synes vara ägnat att föranleda dylikt missförstånd
är det av militieombudsmannen vid sina inspektionsresor iakt -

166

tågna förhållandet, att avtal om inköp av varor för marketenterirörelsen
slutas, icke i lägerkassans, utan i regementets eller i rörelsens namn, varigenom
den avtalande enskilda parten så mycket lättare bibringas den
uppfattningen, att för rörelsen svarar den, som driver densamma, d. v. s.
regementsförvaltningen, som denna uppfattning närmast överensstämmer
med de föreskrifter, som i dylikt hänseende i allmänhet gälla i fråga om
handelserörelse.

Bestämmelserna rörande drivandet av rörelse för enskild lägerkassas
räkning synas följaktligen böra kompletteras med föreskrift därom, att
avtal av beskaffenhet att medföra rättighet för enskild person skola avslutas
med angivande av enskilda lägerkassan såsom avtalande part. I
den mån dylika avtal ifrågakomma, torde därjämte böra föreskrivas, att
sådant avtal skall skriftligen upprättas och däri uttryckligen angivas, att
för de ingångna förbindelserna svarar allenast enskilda lägerkassan med
sina tillgångar. Därest dylika bestämmelser finnas, torde, i analogi med
vad som i allmänhet gäller, böra ankomma på vederbörande själv att tillse,
att den, som avtalar å lägerkassans vägnar, är därtill behörig.

Även med avseende å möjligheten för den enskilde att i sistnämnda
hänseende, d. v. s. med avseende å behörighetsfrågan, rätt bedöma läget,
synas emellertid de nu gällande bestämmelserna i viss mån otillfredsställande.
Under det enligt § 3 i 1922 års ovannämnda skrivelse enskild
lägerkassas förvaltning skall omhänderhavas av vederbörande truppförbands
förvaltning och enligt § 4 i samma skrivelse ärenden angående förvaltningen
av enskild lägerkassa eller för dess räkning bedriven affärsrörelse
avgöras av vederbörande regementschef på föredragning av regementsintendenten,
är i det av intendents- och civila departementen den
29 december 1921 utfärdade marketenterireglementet under § 4 b) stadgat,
att det åligger vederbörande regementsintendent att träffa avtal om leverans
av erforderliga förnödenheter, vilket dock, om så prövas lämpligt,
kan överlåtas på marketenteriföreståndaren eller hushållerskan. Enligt
vad militieombudsmannen vid sina inspektionsresor erfarit har detta
stadgande i ett avsevärt antal fall så tillämpats, att vederbörande regementsintendent
ansett sig befogad att å föreståndaren ensam överlåta att
verkställa samtliga för rörelsen erforderliga inköp. Med stöd av detta bemyndigande
har därefter föreståndaren för rörelsens räkning ingått kreditavtal
eller utan särskilt avtal borgat varor ej sällan i avsevärda kvantiteter.
I en del fall har jämväl inträffat, att vederbörande föreståndare
därvid såsom säkerhet för likviden eller såsom likvid lämnat en av honom
personligen eller i rörelsens namn accepterad växel å köpeskillingen. I
ett dylikt fall, då sedermera rörelsen i dess helhet gått med förlust, härpå
talan av leverantör om betalning för sådan växel eller för de levererade
varorna underrätt förklarat, att, enär icke visats, att föreståndaren i denna
egenskap varit behörig att för marketenterirörelsen s räkning och med för
densamma bindande verkan till betalning godkänna växlar eller upptaga

167

lån ej heller visats att varorna kommit marketenterirörelsen tillgodo,
käromålet ogillades. Huruvida denna utgång av den nämnda leverantörens
talan, som för närvarande är föremål för Svea hovrätts prövning,
var den riktiga, synes särskilt med hänsyn till innehållet i 10 § 2 stycket
lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens
område kunna ifrågasättas. I varje fall synes såväl det anförda
fallet som innehållet i nyssnämnda lagrum giva vid handen, att
tydligare bestämmelser erfordras rörande behörigheten att sluta avtal för
enskild lägerkassas marketenterirörelses räkning.

I nu angivna hänseenden synes stadgandet i ovannämnda § 4 av kung!,
skrivelsen den 24 november 1922 närmast giva vid handen, att varje avtal,
varom här är fråga, förutsätter beslut av regementschefen på föredragning
av regementsintendenten, och synes med hänsyn till innehållet
i nyssnämnda paragraf med fog kunna ifrågasättas om ett överlåtande å
föreståndaren för rörelsen, på sätt § 4 b) marketenterireglementet medgiver,
författningsenligt kan äga rum. I varje fall synes icke lämpligt,
att åt föreståndaren i något avseende gives sådana befogenheter, som
jämlikt ovannämnda stadgande i avtalslagen kan i förhållande till utomstående
giva honom fullmakt att ikläda rörelsen förbindelser. Något behov
av att i förevarande avseende söka lätta regementschefens och regementsintendentens
arbetsbörda torde i själva verket ej heller föreligga,
då andra kreditköp än dem, som avse färskvaror, icke torde behöva ifrågakomma
och dessa i stor utsträckning torde till båtnad för rörelsens ekonomi
kunna ske i samband med uppköp av liknande varor för regementets
eget behov. Då härtill kommer dels att exempel icke saknas på att föreståndaren
missbrukat sin inköpsrätt eller i varje fall oklokt handhaft densamma
och dels rörelsernas ekonomiska resultat i de fall, då uppköpen
skett av regementsintendenten själv, i allmänhet blivit väsentligt bättre,
än då inköpen skett genom föreståndaren, synes angeläget, såväl från
rättslig som från praktisk synpunkt, att den nuvarande bestämmelsen i
marketenterireglementet rörande avtal om leverans av erforderliga förnödenheter
utgår och ersättes med en föreskrift, som för leverantören tydligt
giver vid handen, vem som är behörig att för rörelsens räkning träffa
avtal och som i huvudsak överflyttar denna behörighet å truppförvaltningen
med befogenhet möjligen för regementsintendenten att i brådskande
fall och inom ramen av för ändamålet lämnat förskott eller visst angivet
belopp verkställa smärre kreditinköp av varor respektive träffa avtal om
utförande av smärre arbeten och dylikt samt för föreståndaren att med
liknande begränsning verkställa kontanta inköp.

Att även andra skäl tala för en bestämmelse i den riktning ovan angivits
framgår av det följande.

På sätt ovan anförts skall enskild lägerkassa omliänderhavas av vederbörande
truppförbands förvaltning och ärenden angående förvaltningen

168

av kassan eller för dess räkning bedriven affärsrörelse avgöras av vederbörande
regementschef (kår-) på föredragning av regementsintendenten.
Därjämte är i § 4 i kungl. skrivelsen den 24 november 1922 föreskrivet, att
rörande ansvar för beslut i dylikt ärende skola gälla bestämmelserna i § 6
mom. 1 av förordningen den 11 oktober 1907 angående förvaltningens vid
armén allmänna ändamål och organisation. Ansvaret för enskild lägerkassas
rörelse kommer sålunda i första hand att drabba vederbörande
regementschef.

I själva verket torde emellertid den verksamhet, varom här är fråga
icke oväsentligt skilja sig från den, för vilken ansvar jämlikt förvaltningsreglementets
nyssnämnda stadgande drabbar regementschefen (regementsintendenten).
Under det i allmänhet förvaltningen i fråga om upphandlingar
allenast avser beslut om utgifter inom ramen av för ändamålet
anvisade anslag, är här fråga om en handelsrörelse med såväl utgifter
som inkomster, där beslutet avser ett affärsmässigt avvägande av
båda dessa poster inom den ram, som kan beräknas giva överskott, och i
allt fall icke underskott å rörelsen. För en sådan verksamhet, som i regel
torde vara främmande för regementschefen, är han uppenbarligen vida
mindre skickad att bära ansvar. Då därför detta det oaktat ålagts honom,
torde böra tillses, att de rörande rörelsens bedrivande meddelade föreskrifterna
giva regementschefen största möjliga säkerhet för att rörelsen
kan ligga under hans kontroll och bedrivas under förhållanden, som
för honom möjliggöra beslut under full insikt om deras innebörd.

Såsom grunder för de bestämmelser, som skola reglera ifrågavarande
förvaltning synas följaktligen böra gälla

1) att rörelsen icke får erhålla större omfattning, än som svarar mot
dess ändamål, och att varuinköpen skola stå i skäligt förhållande till enskilda
lägerkassans respektive rörelsens tillgångar och omsättningens
storlek,

2) att regementschefen själv (på regementsintendentens föredragning)
skall besluta om varje avtal, som kan medföra skuld eller annan förbindelse,
och vara i tillfälle att överblicka och kontrollera övriga inköp,

3) att försäljningen skall ske under former, som medgiva ekonomisk
överblick över rörelsens resultat vid varje tid, och att prissättningen skall
ske efter sakkunniga grunder, samt

4) att bokföringen är korrekt samt lättfattlig och överskådlig och att
kontrollen över rörelsen i övrigt är betryggande.

I nu angivna hänseenden synas hithörande bestämmelser icke tillfredsställande.

Rörande omfattningen av enskild lägerkassas marketenterirörelse är i
§ 3 i 1922 års nådiga brev stadgat, att däri jämväl inbegripas till marketenteri
hörande läskedrycksberedning och handelsrörelse, vilken endast
avser för manskapet erforderliga förbrukningsartiklar samt är tillgänglig
allenast för vederbörande truppförband tillhörande eller vid detsamma

169

förlagd personal jämte vid truppförband anställd civil personal, under
det i § 1 i marketenterireglementet stadgas, att med marketenterirörelse
förstås ej mindre vid regemente för manskapets nytta och trevnad inrättad''
servering av mat och läskedrycker, än även därmed förenad försäljning av
tobaksvaror, skrivmateriel, toalettartiklar och andra korta varor.

Dessa i författningarna givna bestämmelser om vad med marketenterirörelse
skall förstås torde trots sin olika avfattning i stort sett hava
samma innebörd och torde avse att begränsa marketenterirörelsen till
enklare mindre förbrukningsartiklar såsom skrivmateriel, toalettartiklar
och dylikt. Enligt vad erfarenheten givit vid handen har emellertid den
i marketenterireglementet givna definition vid åtskilliga truppförband
givits en alltför vidsträckt tolkning och marketenterirörelsen kommit att
svälla ut på ett sätt, som icke kan anses stå i överensstämmelse med rörelsens
ändamål, men dock icke strider mot reglementets ordalag. Bortsett
från de enstaka fall, då — utan tvivel reglementsstridigt — sådana
varor tillhandahållits som silkesstrumpor, velocipeder och dylikt, har i eu
del fall marketenteriets handelsrörelse omfattat, förutom skrivmateriel
och toalettartiklar, sådana varor som lägermössor, pälsmössor, regnkappor,
underkläder, klockkedjor, klockor, ryggsäckar, rosetter, slipsar,
skor, skosulor, resväskor, termosflaskor, glasburkar, pulver för inkokning
av frukt m. m., m. m. Enligt det för rörelsen vid ett truppförband
upprättade inventariet har varulagret vid truppförbandets marketenterirörelse
förtecknats under icke mindre än 389 varurubriker. Rörelsen har
sålunda haft karaktären av en fullständig herrekiperings- och konfektionsaffär.

Att marketenterirörelse vid truppförband gives dylik karaktär, torde
säkerligen icke vara reglementets mening. Drivandet av minuthandelsrörelse
överhuvudtaget torde vara något för förvaltningen vid och utbildningen
av trupp helt främmande, och då det likväl tillåtits, för att
därigenom nytta och trevnad ansetts kunna beredas manskapet, lärer vara
klart, att den nämnda verksamheten icke får vara av större omfattning, än
som dels svarar mot ändamålet, och dels icke allt för mycket tager truppbefälets
tid och krafter i anspråk. Även om rörelsen givits en dylik omfattande
karaktär, som ovan nämnts för att bereda största möjlighet till
vinst, torde dock vara uppenbart, att denna förmån helt uppväges av svårigheten
för truppförvaltningen att kunna överblicka och ändamålsenligt
bedriva en dylik rörelse jämsides med övriga förvaltningsbestyr. I
de icke fåtaliga fall då marketenterirörelse gått med förlust, torde ock en
av de bidragande orsakerna härtill hava varit att söka i rörelsens vittomfattande
karaktär.

Då det för rörelsens räntabilitet torde vara nödvändigt, att inköpen i
regel ske i parti, synes andra varuslag icke böra ifrågakomma än sådana,
beträffande vilka en någorlunda konstant och hastig omsättning kan beräknas,
och följaktligen allenast smärre förbrukningsartiklar av rela -

170

tivt kort varaktighet böra ifrågakomma. Av rörelsens natur att avse tillgodoseende
av manskapets behov torde jämväl följa, att dyrare varor
eller varor, för vilka allenast ett fåtal kan beräknas hava intresse, icke heller
böra tillhandahållas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, torde vara önskvärt, att den i
marketenterireglementet givna definitionen erhåller en tydligare avfattning.
Särskilt torde uttrycket »korta varor» hava varit ägnat att medföra
missförstånd.

Enligt vad erfarenheten visat hava i en del fall avsevärda förluster
uppstått även på grund av den myckenhet, i vilken varor för handelsrörelsen
inköpts och lagrats. Vid militieombudsmannens inspektionsresor har
iakttagits, hurusom i en del fall varor för handelsrörelsen inköpts i kvantiteter,
som icke stå i någon proportion vare sig till rörelsens ställning
eller omsättningen. Särskilt under kristiden har detta förhållande visat
sig medföra synnerligen betänkliga följder, i det avsevärda förluster uppstått
å inneliggande lager på grund av sedermera inträffade prisfall. Såsom
exempel på det anförda må nämnas marketenteriet vid Jämtlands
fältjägarregemente, enligt vars inventarium av den 30 juni 1922 funnos
i lager bl. a. 87,650 stycken vykort, 10,912 askar tändstickor, 4,386 stycken
blyertspennor, 1,200 par skosulor, 217 lekar spelkort, 110 stycken pappersklämmor,
10,000 stycken påsar, 633 stycken påstrykareborstar, 790 stycken
klädhängare, 152 stycken klädeskrokar, 217 stycken rockhängare, 431 stycken
klockarmband, 4,044 stycken påsar brevpapper, 1,943 stycken anteckningsböcker
o. s. v. Det torde vara uppenbart att en på dylikt sätt bedriven
affärsrörelse icke kan omhänderhavas, på sätt gällande reglemente
förutsätter, såsom en truppförbandets personal vid sidan av dess egentliga
tjänst åliggande bisyssla, utan för sitt bedrivande, liksom annan minuthandel,
kräver en ledning, som helt ägnar sig åt arbetet.

Anledningen till att marketenteriets handelsrörelse i de angivna fallen
tillåtits antaga dylika proportioner, torde vara att söka dels i det obegränsade
förtroende, som vederbörande regementschef, särskilt på grund
av sin egen ovana och bristande insikt i dylik verksamhet, och regementsintendenten
visat sig äga till föreståndarens förmåga att på mest
vinstgivande sätt bedriva rörelsen, dels ock däri, att, sedan å föreståndaren
jämlikt § 4 marketenterireglementet överlåtits att verkställa inköp och
denne därigenom erhållit möjlighet att jämväl på kredit inköpa varor,
möjligheten att kontrollera verkställda inköp så gott som uteslutits.

Av det nu anförda torde framgå, att föreskrifter erfordras, som dels
klarare angiva den ifrågavarande handelsrörelsens ändamål att tillgodose
allenast manskapets löpande behov av förbrukningsartiklar och göra
rätten att inköpa varor direkt beroende av behovet och storleken av varans
sannolika omsättning, dels ock åt regementschefen ensam (på föredrag -

171

ning av regementsintendenten) giva befogenhet att, med undantag för
vissa närmare angivna smärre kontanta inköp, besluta om varuinköpen
för rörelsen.

För den händelse varuinköpen anordnas enligt här angivna grunder
och följaktligen marketenteriföreståndaren icke skulle bliva berättigad
att vidtaga andra utgifter än som föranledas av smärre hastigt påkommande
kontantinköp, torde en del ändringar i nu gällande marketenterireglemente
i hithörande delar erfordras. Sålunda torde till en början icke
vidare böra ifrågasättas, att föreståndaren vare sig med eller utan kassakontrollantens
annotation uttager medel ur bank (§ 5 f), utan torde uttagen
med dylik annotation böra ske av regementsintendenten i den mån beslutade
utgifter kräva det.

För den uppköpsverksamhet, som fortfarande skulle kunna ankomma på
föreståndaren (respektive hushållerskan), torde allenast erfordras, att
denne ägde tillgång till viss växelkassa, vars storlek blivit av regementschefen
bestämd och som ej torde behöva överstiga något hundratal
kronor. Vad för fyllande av detta belopp erfordrades skulle sålunda för
varje dag från dagskassorna innehållas, varemot överskjutande belopp
omedelbart skulle insättas i bankinrättning.

Av den här ovan ifrågasatta ändringen skulle naturligen påkallas
jämkning av ordalydelsen i stadgandena i § 4 e) och § 5 f) marketenterireglementet.

Vad ovan anförts rörande vikten av att behörigheten att sluta avtal för
rörelse, som bedrives för enskild lägerkassas räkning, klarlägges samt om
betydelsen i sådant hänseende av stadgandet i 10 § andra stycket avtalslagen,
synes böra föranleda därtill, att även den begränsade inköpsrätt,
som sålunda fortfarande kunde förbehållas föreståndaren, fastställes genom
särskilt beslut, som genom protokollsutdrag (regementsorder) delgives
föreståndaren, och att bestämmelse härom inflyter i marketenterireglementet.

Vidkommande härefter försäljningsverksamheten har ovan såsom en förutsättning
för att regementschefen skall kunna med saklig insikt omhänderhava
ifrågavarande angelägenhet angivits, att försäljningen måste
ske på ett sätt, som medgiver ekonomisk överblick över rörelsens resultat
vid varje tid, och att prissättningen sker efter sakkunniga grunder. I
två särskilda hänseenden hava nu rådande förhållanden synts giva anledning
till erinringar härutinnan.

Vid åtskilliga truppförband är gemensamt kök inrättat för underofficerarna
och manskapet. Denna anordning tillkom på förslag av särskilt
tillkallade sakkunniga för avgivande av utlåtande rörande nya byggnader
för armén och motiverades av de sakkunniga därmed, att å de nya
förläggningsorterna endast ett fåtal underofficerare i allmänhet komme
att intaga sina måltider i mässen och att anordnande av särskild mathåll -

172

ning med särskild mässföreståndare och särskild personal uppenbarligen
måste medföra alltför stora kostnader för dessa underofficerare. Det syntes
därför de sakkunniga vara fullt tillräckligt, att de för underofficerarna
avsedda lokalerna så mycket som möjligt avskildes från manskapets,
men att köket och mathållningen bleve gemensamma för underofficerarna
och manskapet. De sakkunniga ansåge, att en särskild direktion,
bestående av såväl utav regementschefen utsedda officerare som valda
representanter för underofficerare och manskap, lämpligen borde tillsättas
för att övervaka, att mathållningen sköttes på bästa sätt och att
icke, såsom mot systemet med gemensam mathållning anmärkts, underofficerarna
erhölle några fördelar på manskapets bekostnad.

Denna av de sakkunniga förordade anordning blev också godkänd såväl
av Kungl. Maj:t som av riksdagen (1908).

Vid av militieombudsmannen företagna inspektionsresor har emellertid
iakttagits, att i flertalet fall, då förlust av marketenterirörelsen uppstått
och denna icke varit att tillskriva ovan angivna förhållanden, avseende
inköpen för rörelsen, förlusten i regel icke kunnat på annat sätt
förklaras än såsom en följd av disproportion mellan de i underofficersmässen
tillhandahållna förmåner, å ena, och priset därför, å andra sidan.
I särskilt ärende har militieombudsmannen begärt intendentsdepartementets
yttrande angående vid trupp förbandet tillämpad prissättning
i fråga om utspisningen i underofficersmässen, jämförd med motsvarande
prissättning i manskapsmässen, därvid departementet i skrivelse den 10
oktober 1922 anfört bl. a. Följande.

»Anordningen med gemensamt kök för underofficerarna och manskapet
torde hava föranletts av antagandet, att mässrörelsen vid armén lämpligen
skulle kunna ordnas genom eu för denna rörelse antagen gemensam
entreprenör. När sedermera civilkommissionen gjorde framställning om
vidtagande av åtgärder i syfte att avskaffa entreprenadsystemet vid marketenterirörelsen
inom armén, framhöllo kungl. arméförvaltningens intendents-
och civila departement i sitt häröver avgivna utlåtande den 2 juli
1912, att det förnämsta hindret för genomförande av anordningen med
marketenterirörelsens bedrivande genom truppförbandets egen försorg,
utan entreprenörs mellanhand, just läge i det sätt, varpå mässlokalerna
flerstädes vore ordnade, samt betonade departementen, att en dylik anordning
med gemensamt kök för ifrågavarande båda grupper av personal
ej vidare borde ifrågakomma utan att i stället, där sådan redan blivit
vidtagen, om möjligt en ändring däruti borde åvägabringas.

I några fall hava framställningar gjorts om anordnande av skilda kök
för manskaps- och underofficersmässarna, men hava dylika framställningar
med undantag av några, som gjorts under den allra senaste tiden,
av Kungl. Maj:t avslagits.

På grund av vad sålunda anförts synes den anordning, som ännu före -

173

finnes vid ett flertal truppförband, nämligen att matserveringen i underofficersmässarna
ombesörjes av marketenteriet, icke kunna undvikas.

Då emellertid i samband med anordnande av marketenterirörelsen genom
truppförbandens egen försorg även föreskrivits, att den genom rörelsen
uppkomna vinsten skulle tillfalla enskilda lägerkassan, vars avkastning
är avsedd att bereda manskapet nytta och trevnad, är det naturligtvis
av största vikt att tillse, att de pris, som underofficerarna skola betala,
tillmätas på ett sådant sätt, att någon förlust för denna del av rörelsen
icke uppstår för marketenterirörelsen, utan att i stället någon mindre
vinst inräknas i den betalning, underofficerarna skola erlägga; och har
departementet för vederbörandes iakttagande avlåtit skrivelse till cheferna
för arméns truppförband och skolor med erinringar i detta avseende,
på sätt framgår av bilagda avskrift.

Andra punkten av § 1 i det av kungl. arméförvaltningens intendentsoch
civila departement den 29 december 1921 utfärdade reglemente för
marketenterirörelsen utesluter icke, enligt departementets förmenande,
möjligheten för underofficerare att från marketenteriet erhålla kost. Meningen
med intagandet av ifrågavarande bestämmelse var icke att åstadkomma
någon ändring i de föreskrifter, som dittills tillämpats i detta avseende,
utan allenast att begränsa området för marketenterirörelsen till
matservering och därmed förenad försäljning av mindre artiklar. Det
hade nämligen visat sig, att begreppet »marketenterirörelse» kommit att
omfatta en hel del företag, som icke hade direkt sammanhang med marketenterirörelse
i dess egentliga bemärkelse, såsom bageri och läskedrycksberedning
till avsalu, rakstuga, biograf, åkerbruk, trädgårdsskötsel, svingård,
åkeri m. in.».

Den i skrivelsen omförmälda cirkulärskrivelsen var av följande lydelse.

»På förekommen anledning har kungl. arméförvaltningens intendentsdepartement
velat anmoda vederbörande förvaltningsmyndigheter att
noggrant tillse, att, i de fall, där marketenterirörelse drives genom truppförbands
(skolas) egen försorg och mässförhållandena äro så ordnade, att
underofficersmässen och manskapsmässen hava gemensamt kök, prisen å
de underofficerarna genom marketenteriet tillhandahållna förnödenheterna
tid efter annan bliva reglerade på sådant sätt, att förlust icke under några
förhållanden uppstår för marketenterirörelsen till följd av ombesörjandet
av matserveringen för underofficerarna, utan att i stället någon mindre
vinst härigenom kommer att tillfalla marketenterirörelsen».

I och för sig torde den gemensamhet i mathållning för nnderofficersmässen
och manskapsmässen, som av ovan anförda skäl nödvändiggjorts, icke,
såsom i allmänhet synes hava antagits, behövt medföra, att manskapsmässen
ombesörjer särskild mathållning för underofficerarna. Därigenom
uppstår i själva verket icke en gemensam mathållning utan tvenne till sin
beskaffenhet vitt skilda hushållsföretag. Huruvida detta varit avsett,
torde med visst fog kunna ifrågasättas, i det rätten till gemensam mathåll -

174

ning icke lärer kunna anses innefatta mera än en rätt att under samma
villkor, med det undantag vartill de åtskilda mässlokalerna föranleda, erhålla
kosten. Rätteligen borde följaktligen underofficerarna hava att på
enahanda sätt och för samma priser som manskapet rekvirera sin förtäring
från det gemensamma köket. En dylik anordning, som enligt vad
militieombudsmannen iakttagit, åtminstone vid ett regemente tillämpats,
utesluter uppenbarligen varje farhåga för att den ena mathållningen betungar
den andra och undanröjer samtidigt ett av de största riskmomenten
vid marketenterirörelsens bedrivande.

För det fall emellertid att mathållningen fortfarande skulle anses kunna,
på sätt nu i allmänhet sker, helt uppdelas med särskild mathållning och
särskilda betalningsvillkor för underofficerarna, torde för vinnande av det
i ovan återgivna cirkulär framhållna önskemålet vara nödvändigt, att vid
bestämmandet av inackorderingspriset i underofficersmässen noggranna
beräkningar rörande självkostnaderna göras, därvid hänsyn tages icke
blott till kostnaderna för maten och dess tillagning utan även till den anpart
av de allmänna omkostnaderna, som proportionellt belöpa på mathållningen
i underofficersmässen. Då enligt vad erfarenheten visat dylika
kalkyler endast undantagsvis förelegat vid de tillfällen, då prissättningen
ägt rum, och häri en av de viktigaste orsakerna torde ligga därtill, att
marketenterirörelserna vid de olika truppförbanden under i övrigt likartade
förhållanden giva så väsentligt olika resultat, synes önskvärt att i
föreskrifterna rörande regementsintendentens åligganden med avseende å
marketenterirörelsen intages bestämmelse därom, att på honom ankommer
att efter verkställande av dylika beräkningar föredraga dem för regementschefen,
som med ledning därav fastställer priset.

Även prissättningen i allmänhet vid marketenterierna plägar i regel ske
mera på en slump än efter hänsyn till inköpsprisen och omsättningen samt
rörelsens därav beroende ekonomiska resultat. Även i fråga om denna prissättning
synes därför böra föreskrivas, att till grund för densamma skola
läggas specificerade självkostnadsberäkningar.

Vidkommande härefter bokföringen över marketenterirörelsen vid
truppförbanden har densamma, så vitt av militieombudsmannen verkställda
inspektioner givit vid handen, i ett stort antal fall lämnat mycket
övrigt att önska. Såväl rörelsens enskilda borgenärer som enskilda lägerkassan,
för vars räkning den bedrives, och det allmänna, vars ändamål
skall med den eventuella vinsten tillgodoses, torde med rätta kräva, att
över rörelsen föras böcker, som vid varje tid giva klar inblick över rörelsens
ställning. Något skäl att icke i detta hänseende uppställa enahanda
fordringar, som enligt lag gälla för handelsrörelse i allmänhet, lärer ej
finnas. Snarare torde vad ovan anförts rörande personalens vid truppförbanden
förmåga i allmänhet att överskåda och leda en dylik rörelse föranleda
strängare krav på klarhet och lättfattlighet i bokföringen och på
kontrollens effektivitet.

175

De böcker, som enligt förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar skola föras, äro dagbok, brevbok och inventariebok.
I dagboken skola antecknas dag efter dag, i den ordning de inträffat,
alla överenskommelser, företag och affärer utan undantag, som
köpmannen avslutar, de fordringar och den gäld, som därav eller annorledes
tillkommit, borgenärernas och gäldenärernas namn, de växlar eller
andra skuldförbindelser, som blivit utgivna, till betalning godkända eller
endosserade, de borgensförbindelser, som blivit ingångna, de kontanta penningbelopp,
som på vad grund det vara må för dagen influtit eller utgått
och särskilt de varor till art, belopp och pris, som blivit utborgade. Därjämte
skall antecknas priset å de varor köpmannen för sin hushållning
från sina förråder använt. De penningbelopp, som för dagen influtit för
varuförsäljning i minut, må för en gång vid" dagens slut i dagboken antecknas.
Brevboken skall innehålla noggranna avskrifter av alla i handelsärenden
avlåtna brev efter deras datum. Brev, som i handelsärenden
ankomma, skola likaledes ordnade efter deras datum noggrant bevaras.
Inventarieboken skall upptaga noggrann uppgift på allt vad köpmannen
äger i fastighet, lösören och varulager med därå påfört värde, på
fordringar och gäld och på beloppet av kontanta penningar. I inventarieboken
skall varje år balansräkning införas. Såväl inventariebok som
balansräkning skola av köpmannen med hans underskrift bestyrkas.

Rörande sättet för bokföringen är slutligen föreskrivet, att dagbok och
inventariebok skola, innan de begagnas, inbindas och var för sig i fortlöpande
sifferföljd pagineras, att det, som införes, skall i oavbruten följd
utan luckor eller tomma mellanrum inskrivas samt att intet av innehållet
må genom överstrykning eller annorledes göras oläsligt eller genom
radering, utbyte av blad, inskrivning mellan raderna eller i kanten ändras
eller tilläggas, varjämte föreskrift lämnats rörande sättet för ändring eller
tillägg.

Enligt det nu gällande, av intendents- och civila departementen utfärdade
marketenterireglementet, skall i marketenterirörelsen föras kassabok,
huvudbok, varubok, reskontra, bankbok och inventariebok. Någon annan
förklaring om beskaffenheten av dessa böcker finnes icke, än att kassaboken
skall efter tidsföljden upptaga alla inkomst- och utgiftsposter.

Även om de sålunda i marketenterireglementet rörande bokföringen
meddelade föreskrifter, rätt tolkade, skulle kunna givas enahanda innebörd
som den ovannämnda förordningens bestämmelser om handelsböcker,
torde dock i praxis allt för många olika sätt att föra de nämnda slagen av
böcker vinna tillämpning, för att ett enbart angivande av respektive böckers
sedvanliga benämningar skall kunna giva tillräcklig garanti för en
fullständig bokföring. Enligt vad militieombudsmannen vid sina inspektionsresor
iakttagit har ock bokföringen vid truppförbandens marketenterier
endast i enstaka undantagsfall visat sig vara tillfredsställande. I
flertalet fall föres icke varubok och reskontra. T många fall icke bankbok

176

eller ens huvudbok. Där varubok föres, har den i regel allenast karaktär
av en en gång om året uppgjord förteckning över myckenheten inneliggande
varor utan angivande av vare sig inköpspris, å-pris eller försäljningspris.
Så gott som undantagslöst saknas såsom ersättning för reskontran
förteckning över ingångna avtal, fordringar och skulder. Mångenstädes
sker bokföringen icke dag för dag utan allenast en gång i veckan
eller understundom en gång i månaden, därvid till förklaring åberopas att
daglig bokföring icke föreskrivits. Kassaboken och inventarieboken äro
icke alltid inbundna och sällan paginerade. Kaderingar, utplåningar, överstrykningar
och ändringar äro synnerligen vanliga.

Vad nu anförts torde giva vid handen, att de nu i marketenterireglementet
förekommande bestämmelserna rörande bokföringen icke äro tillfyllest
utan böra kompletteras till’ närmare överensstämmelse med de i förordningen
om handelsböcker m. m. meddelade bestämmelserna. I samband
härmed synes önskvärt, att formulär fastställas för den ifrågavarande
bokföringen. Har det visat sig nödvändigt att på dylikt sätt säkerställa
en ordentlig bokföring för huvudgrenarna av förvaltningen vid truppförband,
torde en dylik åtgärd vara i ännu högre grad påkallad i fråga om
den handelsrörelse, varom här är fråga, för vars bedrivande vederbörande
sakna varje utbildning.

Den brist i överskådlighet, varav marketenteriernas bokföring i allmänhet
lider, har på ett flertal håll medfört, att såväl regementschefen och
regementsintendenten som marketenteriföreståndaren saknat kännedom
om såväl rörelsens ställning som dess ekonomiska resultat. Vid en av militieombudsmannen
vid ett truppförband framställd förfrågan, huru stor
vinst som i allmänhet plägade beräknas å försålda varor såväl i handelsboden
som i marketenteriet, meddelade sålunda föreståndaren, att lägsta
pålägget å handelsvaror uppgick till 15 procent och i medeltal kunde beräknas
till 20 procent av inköpspriset och att lägsta förtjänsten å i marketenteriet
tillhandahållna varor utgjorde 20 procent. Vid av militieombudsmannen
verkställd undersökning befanns den totala omsättningen i handelsboden
och marketenteriet utgöra i medeltal 7,000 kronor i månaden och,
ehuru omkostnaderna för rörelsen i medeltal uppgingo till allenast 700
kronor i månaden, hade vinsten under året icke utgjort mer än något över
2,000 kronor. Vid ett annat truppförband uppgav regementschefen, att
marketenterirörelsen, som förut varit förlustbringande, under de då
gångna fem månaderna av året skulle hava inbringat en nettovinst av
cirka 10,000 kronor. Vid av militieombudsmannen verkställd revision av
marketenteriets räkenskaper för året befanns emellertid rörelsen hava gått
med cirka 10,000 kronors förlust. Anmärkningsvärt är ock i huru hög grad
vinsten å rörelsen vid de olika truppförhanden, oaktat ungefärligen jämställda
pris tillämpats och förhållandena i övrigt varit likartade, varierat.
Under det vid en del truppförband den årliga vinsten uppgår ända till
15 å 20,000 kronor, utgör den vid andra 3 å 5,000 kronor, och vid en del

truppförband går rörelsen med förlust, som i ett par fall icke oväsentligt
överstigit 20,000 kronor.

Under nu angivna förhållanden synes ofrånkomligt, att föreskrifter
meddelas rörande bokföringen vid marketenterierna, som i möjligaste mån
medgiva en klar överblick över rörelsens ställning vid varje tidpunkt och
garanti för en korrekt bokföring.

Behovet av fullständigare bestämmelser rörande marketenteriernas bokföring
torde framstå så mycket tydligare, som de i marketenterireglementet
rörande kontrollen i övrigt meddelade föreskrifter ofta åsidosättas. Särskilt
gäller detta den för en effektiv kontroll så viktiga bestämmelsen i §
5 d), enligt vilken räkningar, innan de betalas, skola vara försedda med
hushållerskans attest därom, att däri upptagna varor blivit riktigt levererade,
och § 5 p), enligt vilken marketenteriföreståndaren en gång i kvar
talet skall uppgöra och till regementsintendenten ingiva en överslagsberäkning
över rörelsens ekonomiska resultat. I en del fall har åsidosättandet
av marketenterireglementets särskilda föreskrifter medfört, att marketenteriföreståndaren
ensam inköpt, betalat och mottagit varorna. Även i
de fall, då betalning utav inkommande räkningar först sker efter det hushållerskan
å desamma tecknat sin attest, är den därmed avsedda kontrollen
ofta värdelös med hänsyn till den ställning, som hushållerskan såväl på
grund av stadgandet i § 7 första stycket som på grund av marketenteriföreståndarens
ställning till rörelsen i dess helhet faktiskt intager. Särskilt
med hänsyn till sistnämnda förhållande torde den synnerligen viktiga
kontrollen över att de varor som betalas, verkligen kommit rörelsen
till godo, icke kunna anses tillfredsställande ordnad genom de nu gällande
bestämmelserna. En omläggning av denna kontroll synes följaktligen
önskvärd.

I överensstämmelse med det nu gällande marketenterireglementet har på
sätt redan av det föregående framgår marketenterirörelsen vid truppförbanden
i allmänhet så bedrivits, att rörelsens tyngdpunkt lagts hos marketenteriföreståndaren,
som har den omedelbara ledningen av och ansvaret
för marketenterirörelsens rätta bedrivande, är affärs- och driftsledare,
träffar alla avtal om leveranser, emottager och likviderar levererade varor,
är chef för personalen och sköter rörelsen, såsom vore han dess ansvarige
innehavare under det regementsintendenten allenast utövar en all
mänt kontrollerande verksamhet. Den ställning, marketenteriföreståndaren
sålunda intager, har han emellertid icke på grund av något förordnande
i tjänsten eller eljest på grund av sin tjänsteställning, utan, så vitt
marketenterireglementet giver vid handen, på grund av frivilligt tjänsteavtal.
Vid sådant förhållande torde icke kunna anses med önskvärd tydlighet
framgå, huruvida föreståndaren i fråga om fel och försummelser vid
fullgörandet av honom enligt marketenterireglementet ålagda skyldigheter

Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

178

kan därför drabbas av ansvar enligt strafflagen för krigsmakten. Även
om allmänna strafflagen må anses vara tillämplig å honom, såsom förvaltare
av allmän, utav Konungen fastställd kassas angelägenheter, torde
dock den antydda bristen på klarhet i bestämmelserna kunna medföra allvarliga
olägenheter. Med hänsyn till den omfattning marketenterirörelserna
vid truppförbanden i allmänhet hava, synes det anmärkta missförhållandet
knappast kunna avhjälpas därigenom, att underofficeren ifråga, på
sätt sker vid marinen (R. M. II: 142) beordrades till marketenteri!öreståndare.
Ett så krävande och samtidigt utanför underofficerens vanliga
t jänsteåligganden fallande uppdrag, torde icke rättvisligen kunna utkrävas
såsom tjänsteåliggande. Därest emellertid på sätt ovan förutsatts inköpsverksamheten
överflyttas från marketenteriföreståndaren till regementschefen
(regementsintendenten), prissättningen verkställes efter av regementsintendenten
gjorda kalkyler, kassan, sedan den insatts i bank, omhänderhaves
av regementsintendenten och icke av föreståndaren samt bokföringen
överflyttas från föreståndaren till regementsintendenten, torde
föreståndarens ställning i själva verket komma att bliva den av biträde till
regementsintendenten och ombud för denne, och något hinder att beordra
underofficer till dylik tjänst synes icke föreligga.

Utan tvivel skulle, därest de sålunda ifrågasatta ändringarna i sättet
och ordningen för marketenterirörelses bedrivande genomfördes eu fullständig
omarbetning av marketenterireglementet erfordras. I själva verket
torde ock en dylik omarbetning vara påkallad av de förändrade grunder
för drivande av affärsrörelse (jämväl marketenterirörelse) för enskild
lägerkassas räkning, som i 1922 års nådiga skrivelse föreskrivits. Under
det sålunda inköpsverksamheten enligt marketenterireglementet kan läggas
och i praktiken i allmänhet lagts å marketenteriföreståndaren, förutsätter
den nämnda skrivelsen att densamma omhänderhaves av regementschefen
(§ 4). Kassan, som nu förvaltas av föreståndaren, skall enligt skrivelsens
§ 3 omhänderhavas av truppförvaltningen. Bestämmelserna i
marketenterireglementet om kassakontrollant vid marketenteri stå, åtminstone
efter ordalagen, i strid med stadgandena i § 4 sista stycket och § 6
i den nådiga skrivelsen och sistnämnda författningsrum förutsätter att
den nu enligt marketenterireglementet föreståndaren åvilande bokföringsskyldigheten
skall åläggas regementsintendenten och kassakontrollanten.

I ämbetsskrivelse den 18 maj 1923 till arméförvaltningens intendentsoch
civila departement har militieombudsmannen givit departementen del
av de synpunkter, för vilka här ovan redogjorts, ävensom översänt ett inom
militieombudsmansexpeditionen uppgjort preliminärt utkast till formulär
för bokföring med förklarande promemoria.

För närvarande pågår inom arméförvaltningen omarbetning av marketenterireglementet.

IT»

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid militieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en till 1923 års riksdag av mig avlåten framställning
medgav riksdagen, att dyrtidstillägg finge utgå till militieombudsmannen
och befattningshavare vid militieombudsmannens expedition enligt de
grunder, som av riksdagen godkänts för dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst.

Militieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål av
förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för militieombudsmannen
och hans expedition använda erforderligt belopp.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av dyrtidstillägg fortfarande gör
sig gällande, hemställer jag vördsamt,

att riksdagen jämväl för år 1924 ville bereda befattningshavare vid militieombudsmannens
expedition dyrtidstillägg enligt de grunder, som
kunna varda stadgade för befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Stockholm den 10 januari 1924.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwall.