AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTE! (Framställning / redogörelse 1922:Mo)

MILITIEOMBUDSMANNENS

arbetsberättelse

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTE!

ÅR 1922

STOCKHOLM 1922
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sill.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ........................... 5

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

1. Felaktigt förfarande vid utförande å kronans varv av arbete för enskild räkning......... 13

2. Obehörigt begagnande av ledighet från krigsdomarebefattning ................................ 53

3. Försummelse att i saköreslängd upptaga böter ...................................................... 54

4. Felaktigt ådömande av ansvar för inbrott och inbrottsstöld .................................... 68

5. Fråga, huruvida mål mot häktad obehörigen uppskjutits för utslags meddelande......... 81

8. Underlåtenhet att förklara anstånd med villkorlig straffdom förverkat........................ 90

7. Underlåtenhet att meddela värnpliktig underrättelse om rätt att söka befrielse från

uttagning för utbildning till underbefäl eller fackmän .......................................... 92

8. Å flottiljorder meddelad kritik av underlydande................ 100

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Anmärkning mot krigsfiskal angående ofullständig utredning i s. k. persedelmål......... 103

. 2.* Försummelse att bereda tillfälle till avgivande av nöjdförklaring................. 107

3. Fråga om beskaffenheten av fånges nattläger .................................................... 111

4. Obehöriga utfästelser av regementschef vid antagande av musikfurir ........................ 113

5. Obehöriga anteckningar å värnpliktskort ............................................................... 121

6. Fråga om val av järnvägsstation för värnpliktigas anträdande av resa till tjänstgöringsort 124

7. Anmärkningar vid inspektion av regemente beträffande regementsintendentens för valtning

.................................... 129

8. Obehörigt innehållande av avlöningsmedel ........................................................... 140

9. Fråga, huruvida värnpliktige, som insjuknat å utryckningsdag, vore berättigad till

sjukvårdsersättning ......................................................................................... 145

10. Kan sjukt manskap, som medgivits rätt att kvarstå i tjänst, erhålla lega och rekapitula tionspremie?

...................................................................................................... 148

11. Fråga i vilken ordning rymmare skall införpassas till vederbörande truppförband ...... 150

12. Dröjsmål med expedierande av skrivelse till krigsdomare med begäran om krigsrätt ... 154

Framställningar till Konungen.

1. Angående ändringar i reglementet för arméns kassaväsende i fred beträffande militär befälet

på Gottland .................. ,...................................................................... 157

2. Angående ändringar i inskrivningsförordningen avseende uppgifterna rörande ådömt

straff och straffpåföljd....................................................................................... 181

3. Angående förbud . för införande i inskrivningsbok av anteckning rörande ådömt straff

och straffpåföljd..........................................................................•''..................... 1''8

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befattningshavare vid
militieombudsmansexpeditionen...........................................................................

176

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 100 § regeringsformen och 13 § i den för riksdagens
militieombudsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse
för förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1921.

Härvid har jag till en början att meddela, att jag under tiden från
och med den 27 juni till och med den 11 augusti begagnade mig av
den militieombudsmannen enligt 23 § i instruktionen tillkommande
rätt till semester. För att kunna fullgöra ett av statsrådet och chefen
för justitiedepartementet enligt nådigt bemyndigande mig anförtrott
uppdrag att biträda vid beredningen av visst ärende inom sagda departement
begagnade jag mig av ledighet från militieombudsmansämbetet
från och med den 7 till och med den 24 september. Under ifrågavarande
perioder uppehölls militieombudsmansämbetet, enligt bestämmelser
i sistnämnda paragraf, av hovrättsrådet John Arthur Samuelson,
vilken var utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång från
ämbetet.

Ämbetsresor häva under året av mig företagits till Gottlands,
Göteborgs och Bohus, Hallands, Kopparbergs, Malmöhus, Skaraborgs
och Älvsborgs län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses
i 12 och 18 §§ av instruktionen, besökt:

Gottlands infanteriregemente;

Gottlands artillerikår;

kronohäktet i Visby;

Tingstäde fästning;

Tofta skjut fält;

Hallands regemente;

kronohäktet i Halmstad;

Dalregementet;

stralfängelset i Falun;

Skånska husarregementets avdelning i Landskrona;

Skaraborgs regemente;

Livregementets husarer;

Göta trängkår;

Älvsborgs regemente.

Karlsborgs fästning med därvarande militära etablissement och
truppförband, nämligen Karlsborgs artillerikår, Göta ingenjörkår (utom
fästningsingenjörkompaniet), arméns intendenturförråd, intendenturkompaniet,
garnisonssjukhuset, ammunitionsfabriken och i fästningen förlagda
skolor.

Slutligen har jag i särskilt ärende förrättat inspektion å flottans
varv i Stockholm.

Under den tid, då jag åtnjöt semester eller ledighet, företog tjänstförrättande
militieombudsmannen ämbetsresor till Blekinge, Hallands,

Kalmar, Kristianstads, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands och Älvsborgs
län; och besökte han härvid:

volontärskolans etablissement i Ronneby;

Skånska trängkåren;

kronohäktet i Ängelholm;

Kronobergs regemente;

centralfängelset i Växjö;

Skånska husarregementets avdelning i Hälsingborg;

Värmlands regemente;

stralfängelset i Karlstad.

Härjämte har tjänstförrättande militieombudsmannen besökt Svea
artilleriregemente och Positionsartilleriregementet.

Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner samt landstormsförråd
besökts, då sådant kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen
förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen
samt i några fall även av byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen.
Vid inspektionen av truppförband hava särskilt
krigsrättsprotokoll, kiågsdomarnas diarier och anteckningarna över
disciplinära bestraffningar ävensom kassaförvaltningens räkenskapshandlingar,
förrådsböcker och marketenteriets bokföring granskats. I flera
fall har inventering ägt rum beträffande ett eller flera slag av persedlar
eller artiklar i förråden. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården
av kaserner, byggnader och materiel samt åt hygieniska förhållanden.
I samband med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna
besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna
straffanstalterna hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol
dömts till frihetsstraff.

Antalet mål vid krigsdomstolarna har helt naturligt på grund av
de under senaste riksdagarna beslutade minskningarna i tjänstgöringstidens
längd för vissa värnpliktiga samt vissa årsklassers befrielse från
värnpliktstjänstgöring eller landstormsövning väsentligen nedgått. Såväl
detta förhållande, men uppenbarligen jämväl den omständigheten, att
krigsrätterna under de år, de nya krigslagarna varit gällande, hunnit
förvärva sig erfarenhet och insikt om deras rätta tillämpning, har medfört,
att granskningen av krigsrätternas protokoll och krigsdomarnes
diarier i förhållandevis ringa antal fall givit anledning till anmärkning
av allvarligare beskaffenhet.

I fråga om sådana undersökningar, som på grund av 39 § sista
stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes skola,
där så i särskild författning stadgats, äga rum inför krigsdomstol (persedelmål)
har jag dock icke kunnat undgå finna förhållandena i viss
mån otillfredsställande. Enligt nämnda, i förvaltningsreglementena meddelade
särskilda stadganden skall vederbörande befälhavare, därest utlämnad
materiel skadats på annat sätt än genom förslitning eller gått
förlorad, anställa undersökning för utrönande av skadans eller förlustens
uppkomst samt huruvida någon må anses därför ersättningsskyldig.
Med hänsyn till i saken yppade omständigheter och det skadades eller
förlorades värde skall befälhavaren därefter bestämma, huruvida undersökning
jämväl vid krigsrätt skall äga rum, eller om det utan sådan
åtgärd må anses uppenbart, att kronan själv bör vidkännas skadan
eller förlusten. Vid tillämpningen av dessa stadganden hava några befälhavare
ansett sig böra till undersökning inför krigsrätt hänskjuta
så gott som alla mål, däri icke vid den verkställda utredningen enskild
person vidgått ersättningsskyldighet. Krigsrättsundersökning har sålunda
påkallats även i fall, då det skadades eller förlorades värde varit
synnerligen ringa, och ehuru anledning ej förekommit till antagande
vare sig att ytterligare utredning skulle kunna vid krigsrätten åvägabringas
eller att skyldighet att ersätta kronan skulle kunna någon
åläggas. Då vidare vederbörande krigsfiskaler, på vilka det ankommer
att förebringa den ytterligare utredning, som inför krigsrätten må erfordras,
ej sällan underlåta att till krigsrättens första sammanträde
inkalla de personer, som borde inför rätten höras i saken, och sedermera
vid ett senare tillfälle, vare sig nämnda personer hörts eller ej,
förklara ytterligare utredning i saken ej stå att vinna och talan om
ersättning ej kunna mot någon föras, bliver resultatet av undersökningsförfarandet
i dylika fall allenast, att krigsrätten sammanträder en, två
eller flera gånger utan nytta för statsverket, men med kostnader vida
överstigande värdet av det föremål, som skadats eller förkommit. Med
hänsyn till den pågående utredningen rörande ändringar i lagstiftningen
om krigsdomstolar in. m. har jag ej ansett vad nu anförts för närvarande
bort föranleda annan åtgärd, än att jag i förekommande fall dels fäst
vederbörande befälhavares uppmärksamhet därpå, att författningarna
åt honom inrymt befogenhet att i dylika mål utan föregående undersökning
inför krigsrätt besluta, att kronan skall vidkännas kostnaden
eller förlusten dels ock erinrat vederbörande krigsfiskal om hans skyldighet
att så bedriva sitt utredningsarbete, att icke undersökningen
inför krigsrätt onödigt förlänges.

I arbetsberättelse!! till 1918 års riksdag framhöll dåvarande
militieombudsmannen de svårigheter, under vilka regementsintendenterna
arbetade på grund av såväl göromålens mängd som beskaffenheten
av de författningar, de hade att tillämpa. Även om, sedan nämnda
år, upphörandet av krigsinkallelserna och minskningen i tjänstgöringstidens
längd för vissa värnpliktiga o. s. v. medfört väsentlig minskning
i regementsintendenternas arbetsbörda, torde dock i stort sett deras
arbete fortfarande få anses relativt betungande särskilt på grund av
svårigheten att erhålla kvalificerade biträden. Detta förhållande är
naturligen i sin tur ägnat att öka betydelsen av de nyssnämnda svårigheter,
som författningarnas beskaffenhet medföra. Utan tvivel måste
ock den mångfald av olikartade göromål, som samtidigt under en
arbetsdag kunna ankomma på regementsintendentens åtgärd, i hög
grad för honom försvåra den på en allmän överblick av författningarnas
grunder och detaljer beroende kontrollen över förvaltningsarbetet i
dess helhet vid hans expeditioner.

Vid de av militieombudsmannen verkställda inspektioner har framgått,
hurusom beträffande vissa regementsintendentens förvaltningsgrenar,
de rörande kontrollen utfärdade föreskrifter i regel i något
avseende åsidosättas. Detta är särskilt förhållandet i fråga om föreskrifterna
rörande kontrollen över förvaltningen av intendenturmateriel
och förplägnadsartiklar. De olika arbetsuppgifter, som tillhopa bilda
ett kontrollsystem, hava här fördelats å flera funktionärer, som icke
alla äga eller kunna äga insikt om ändamålet med vad dem åligger.
Vad som åsidosättes bliver därför så gott som undantagslöst, såsom
tjänstefel betraktat, ringa, under det verkan därav kan bliva, att
kontrollarbetet i övrigt väsentligt förlorar i värde.

I vad män nu anförda förhållanden äro att tillskriva den ena
eller andra av ovan antydda orsaker, torde vara svårt att avgöra, särskilt
vid det förhållandet, att vid några regementen samtliga föreskrifter
såväl i huvudsak som i sina detaljer synas noggrant följas.

Emellertid torde, åtminstone vad regementsintendenterna angår,
arbetsbördan få anses utgöra förklaringen till det i och för sig anmärkningsvärda
föidxållandet, att av arméförvaltningens särskilda depaiffement
utfärdade nya föreskrifter, även i väsentliga ämnen icke komma
i allmän tillämpning förr än avsevärd tid förflutit efter det de anbefallts
till efterrättelse. I cmkulär den 24 oktober och 21 november
1919 föreskrev intendentsdepartementet vissa ändifingar i förrådsbokföringen
och fastställde nya formulär därför att lända till efterrättelse.
Ehuru blanketter i erforderligt antal på våren 1920 kommit samtliga

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 2

regementen till hända, kommo de i allmänhet icke till användning
förr än med ingången av år 1921, i en del fall omlades bokföringen
endast delvis efter det anbefallda nya kortsystemet och ännu vid inspektioner
under hösten 1921 var vid ett par regementen bokföringen
icke i dess helhet omlagd. Såsom anledning till dröjsmålet har i regel
uppgivits bristande tid och arbetskraft, men i en del fall även att
pärmar till böckerna först sent anlänt eller att förut anlitat kontrollsystem
vore mera ändamålsenligt, eller dylikt. Särskilt påfallande har
emellertid förhållandet synts mig vara beträffande det av intendentsoch
civila departementet utfärdade marketenterireglementet, som med
cirkulär den 31 januari 1919 anbefallts till efterrättelse från och med
den 1 juli 1919 och som var avsett att försöksvis komma till användning
för att nya bestämmelser skulle med ledning av vunna erfarenheter
kunna utarbetas. Med undantag för ett fåtal regementen och
kårer har det nämnda reglementet icke någonstädes i sin helhet tilllämpats.
En eller flera av de böcker, som skulle föras över rörelsen,
hava i regel saknats, den anbefallda kontrollen har endast ofullständigt
genomförts och i en del fall hava reglementets föreskrifter endast till
den del efterföljts, som de varit överensstämmande med det förut vid
regementet eller kåren tillämpade system, vilket fortfarande oförändrat
fått komma till användning. Det ifrågavarande reglementets ändamål
att tjäna som försök för vinnande av erfarenhet synes under angivna
förhållanden i huvudsak förfelat.

Då dessa och liknande fel, som sålunda vid inspektionerna anmärkts,
visat sig vara beroende antingen på äldre vid truppförbandet
tillämpad praxis, på bristande tid och bristande arbetskraft eller på
misstolkning av gällande bestämmelser och desamma — med ett undantag
— i samtliga fall blivit vid inspektionstillfället eller därefter rättade,
har jag, även med hänsyn till felens allmänna förekomst, ansett mig
böra låta bero vid vunnen rättelse.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års lagtima
riksdag utvisar, kvarstodo vid början av år 1921 från år 1920

balanserade ärenden till ett antal av .......................................... 67.

Under år 1921 inkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ......................................................................... 320

enligt diariet över hemliga ärenden .................................................. 1.

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1921
utgör alltså.................................... 388.

De 321 ärenden, som inkommit under år 1920, utgöras av:

ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement'' ......... 3

ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman ............... 3

ärenden, inkomna från annan myndighet ...........,.............................. 17

klagomål eller framställningar från enskilda .................................... 142

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militie ombudsmannen

åliggande granskning........................................... 129

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. 27

Summa 321.

De från justitieombudsmannen överlämnade ärenden äro samtliga
klagomål eller framställningar från enskilda. Under året hava alltså

inkommit tillhopa 145 ärenden av sådan beskaffenhet.

Av dessa sistnämnda ärenden hava

på grund av återkallelse avskrivits ....................................................... 4

till annan myndighet hänvisats.................................................................. 1

till åtal hänvisats...........................................................-...!........................... 1

efter vederbörandes hörande fått förfalla................................................ 51

efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 49
på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse eller att rättelse

eljest vunnits blivit avskrivna ............................................................. 15

vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påminnelser
............................................................................................................. 17

vid årets slut varit på prövning beroende............................................ 7

Summa 145.

Av under året anhängiggjorda 6 åtal hava anställts

på grund av förd klagan ........................................................................... 2

på grund av anmärkning vid inspektion............................................... 3

av annan anledning .................................................................................... 1

Summa 6.

1 Till skillnad från föregående år hava militieombudsmannen delgivna kungl. brev, år 1921
uppgående till ett antal av 98, samtliga diarieförts allenast under två nummer, ett för lantförsvaret
nen ett för sjöförsvaret.

Av hela antalet ärenden hava under året slutbehandlats.................. 311

till följande år balanserats ....................................................................... 77

Av de till år 1922 balanserade ärenden hava inkommit

under år 1916.............................................................................................. 6

under år 1917 ........................ 2

under år 1918.............................................................................................. 1

under år 1919............. 5

under år 1920................................................................................................... 6

under år 1921.......................................................................... 57

Summa 77.

En jämförelse med motsvarande uppgifter för år 1921 visaringen
nämnvärd förändring i statistiken.

Beträffande förvaltningen av militieombudsrnansämbetet får jag
för övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen vid inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande
utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed
jämförlig åtgärd,

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen
gjorts hos Kungl. Maj:t.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser fullständig redogörelse ansetts böra meddelas
endast för sådana, som under året prövats av första domstol eller
rörande vilka dylik domstols utslag under året kommit militieombudsmannen
tillhanda.

Till riksdagen överlämnas härjämte särskild framställning angående
dyrtidstillägg åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.

Stockholm den 10 januari 1922.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. Felaktigt förfarande vid utförande å kronans varv av arbete för

enskilds räkning. 1

Uti en till militieombudsmannen ingiven klagoskrift anhöll daglönaren
vid flottans ingenjördepartement nr 1669 C. A. Nyström, att
militieombudsmannen med hänsyn till innehållet uti en artikel i tidningen
Folkets Dagblad Politiken för den 6 november 1918 ville företaga
en grundlig undersökning av förhållandena vid flottans varv i
Stockholm och särskilt angående ombyggnaden därstädes av en segelbåt.

Samtidigt erhöll militieombudsmannen genom tidningspressen
kännedom om att marindirektören av 2. graden G. F. Gösling ingivit
en skrivelse till chefen för mariningenjörkåren, uti vilken skrivelse
marindirektören anfört bl. a., att enligt arbetsorder av den 11 april
1916 å flottans varv i Stockholm tillverkats en propeller å titel
Svea, vilken propeller färdigställts den 6 juni 1916, att enligt upplysning
av å varvet tjänstgörande personal denna propeller i juni 1916
åsatts en privat motorbåt, tillhörande en grosshandlare Colding i
Köpenhamn, att, såvitt Gösling hade sig bekant, propellern fortfarande
efter 2 Va år sutte å samma motorbåt, samt att å ingenjördepartementets
ritkontor under mars och april 1917 utarbetats propellerritningar,
som icke kommit till användning för kronans båtar, men väl för
ett privat företag.

Med anledning av vad sålunda förekommit verkställde militieombudsmannen
inspektioner å flottans varv, vid vilka inspektioner och
av vad i övrigt i ärendet förekommit inhämtats bl. a. följande.

1. Angående > segelbåten nr 7 Gårig. >

I skrivelse till varvschefen den 1 mars 1918 anmälde marindirektören
av 1. graden Ivar Johan Falkman, att segelbåten »Gurly» befunne
sig i sådant skick, att den icke kunde användas utan att först undergå

1 Av kostnadshänsyn lämnas här allenast ett avkortat referat av detta mycket vidlyftiga mål.

omfattande reparation, för vilken kostnaden beräknades uppgå till
omkring 3,000 kronor, samt hemställde, att varvschefen ville besluta-,
huruvida båten skulle undergå sådan reparation eller icke.

Med anledning härav ingick varvschefen, kommendören Nils Elias
Anckers, den 4 mars 1918 till kungl. marinförvaltningen med framställning
i ärendet, därvid han dels förmälte, att, då reparationskostnaden
för »Gurly», om i densamma även medräknades kostnaden för reparation
av segel, rigg och övriga inventarier, med säkerhet komme att uppgå till
mer än tre gånger båtens uppskattade värde, enligt år 1916 företagen
värdering utgörande med inventarier 1,010 kronor, han funne det
lämpligare, att båten kasserades för att om möjligt försäljas, dels ock
anhöll om bemyndigande att på de villkor, som av honom kunde anses
antagliga, verkställa försäljning av »Gurly». I skrivelsen framhöll
varvschefen tillika, att en eventuell köpare, som ämnade använda båten
den kommande sommaren, måste hava avsevärd tid på sig för att försätta
den i sådant skick, att den kunde bortföras från varvet.

Efter det marinförvaltningen i underdånig skrivelse den 12 i
samma månad hemställt att få genom varvschefens försorg försälja
»Gurly» på villkor, som av denne kunde anses antagliga, biföll Kungl.
Maj:t genom beslut den 5 april samma år denna hemställan, varefter
marinförvaltningen i skrivelse den 19 därpåföljande april, som den 25
i samma månad kom varvschefen tillhanda, anmodade denne att gå i
författning om försäljning av båten på villkor, som av honom kunde
anses antagliga.

Samma dag, som Falkman tillskrivit varvschefen i ovanberörda
ärende, hade Falkman i handskrivelse till kommendören Arthur Ekström,
som redan tidigare förhandlat med Anckers angående inköp av
båten, på anmodan meddelat, att reparation av »Gurly» med bibehållande
av förutvarande skrovform, inredning och övriga anordningar
beräknades till“omkring 3,000 kronor, samt att värdet av båten jämte
fullständiga inventarier enligt inventarieförteckning beräknades till omkring
1,500 kronor. Ekström hade därefter i skrivelse, dagtecknad den
11 april 1918,Bmen införd i varschefens diarium för ankommande skrivelser
först den 25 i samma månad, anhållit dels att få köpa »Gurly»
jämte tillhörande inventarier enligt förteckningarna och i befintligt
skick för en summa av 1,500 kronor samt dels, under förutsättning att
anbudet bleve antaget, att få båten vid flottans varv försatt i användbart
och sjövärdigt skick på sin bekostnad och enligt de närmare anvisningar,
han komme att meddela.

Sedan kommendören Ekströms skrivelse enligt resolution sist -

nämnda dag delgivits Falkman till yttrande, återställde denne påföljande
dag skrivelsen med tillstyrkan. Enligt resolution den 29 april biföll
Anckers framställningen och beordrade samtidigt chefen för ingenjördepartementet
att gå i författning om segelbåtens försättande i användJbart
och sjövärdigt skick, samt föreskrev, att kostnaderna därför skulle
påföras titel : T 2 kommendör Ekström .

Verkmästaren vid arbetsposten »I. T.» Gustaf Johnsson hade emellertid
redan före resolutionens utfärdande — efter det att Falkman
meddelat honom, att »Gurly» skulle å varvet undergå reparation och
förändring — den 27 april 1918 skriftligen begärt arbetsorder å »reparation
och förändring av segelbåten Gurly», vilken begäran attesterats
av tjänstförrättande verkstadsingenjören Oscar Janson, och hade med
anledning därav den 29 i samma månad utfärdats arbetsorder nr 1134
å reparation och förändring av segelbåten enligt ritning, enligt vilken
order arbetet skulle utföras för titel nr D 9 t 2 = kronans underhållstitel,
mindre fartyg och båtar.

Efter det varvschefens förutnämnda resolution av den 29 april
1918 sedermera ankommit till ingenjördepartementet, utfärdades därifrån,
utan att den tidigare utfärdade arbetsordern nr 1134 annullerades,
den 1 maj ny arbetsorder nr 1161 för titel T 2 kommendör
Ekström, enligt vilken order »Gurly» skulle försättas i användbart och
sjövärdigt skick enligt närmare anvisning av Ekström.

Båda arbetsorderna passerade Falkman och voro försedda med
chefens för ingenjördepartementet stämpel. Om de sålunda utfärdade
arbetsorderna verkställdes vederbörlig anteckning i arbetsorderboken,
varjämte från vei-kstadskontoret utfärdades dels två särskilda beställningsorder
å arbetet av innehåll, motsvarande de båda olika arbetsorderna,
dels ock s. k. kontokort för vardera beställningsordern.

På grund av de utfärdade arbetsorderna påbörjades den 17 maj
arbetena med »Gurlys» iordningställande, därvid till ledning tjänade,
förutom ritningar, eu av förutnämnde Johnsson, i huvudsak enligt
muntliga anvisningar av Falkman upprättad, den 30 april dagtecknad
promemoria, upptagande förutom de arbeten, som voro erforderliga
för båtens försättande i användbart och sjövärdigt skick, åtskilliga
arbeten, som icke kunde anses vara av dylik beskaffenhet. Falkman
hade dessutom under arbetets gång dels personligen beordrat vissa
arbeten, innebärande ändringar av den ursprungliga arbetsplanen icke
blott i fråga om förstävens konstruktion utan även i fråga om inredningsarbetena,
dels också till arbetsbefälet vid arbetsposten IT lämnat
uttrycklig tillsägelse att, utan särskilda order från Falkman, ställa sig

till efterrättelse de anvisningar, kommendören Ekström kunde komma
att lämna.

På grund av sålunda lämnade order och efter anvisningar av
kommendören Ekström, meddelade dels skriftligen i en av honom upprättad,
Falkman ej underställd P. M. och dels muntligen å arbetsplatsen,-lät arbetsbefälet verkställa omfattande ändrings- och reparationsarbeten,
som icke voro nödvändiga för båtens försättande i användbart och sjövärdigt
skick. Kostnaderna för de å »Gurly» utförda arbetena blevo bokförda
dels enligt arbetsorder nr 1134 å titel D9 t 2 och dels enligt
arbetsorder nr 1161 å titel T 2 kommendör Ekström, därvid fördelningen
av kostnaderna verkställts av arbetsbefälet å arbetsposterna
enligt de i arbetsorderna angivna grunderna, så att i huvudsak kostnaderna
för båtens försättande i användbart och sjövärdigt skick påförts
titeln T 2 kommendör Ekström samt kostnaderna för alla andra
ändrings- och reparationsarbeten titeln D 9 t 2.

Sedan Falkman vid ett''tillfälle under september 1918 av mästaren
Johan Gustaf Filemon Bladh, som omhänderhade bokföringen vid ingenjördepartementet,
begärt skriftlig uppgift å kostnaderna för de å Gurly
utförda arbetena, och Bladh till Falkman lämnat skriftlig uppgift, utvisande,
att å titel T 2 kommendör Ekström förts kostnader för ifrågavarande
arbeten till belopp av 5,170 kronor, återlämnade Falkman,
efter tillsägelse till Bladh att kontrollera, huruvida ej felräkning förelåge,
uppgiften med en av Falkman med blyerts gjord påteckning:
»bör ej överstiga 4,500 kronor». På grund härav avförde Bladh 1,605
kronor 32 öre från titel T 2 kommendör Ekström samt överförde därav
1,496 kronor 31 öre till titel T 60 o (= krigsberedskap, flottans underhåll),
medan återstoden 109 kronor 1 öre, motsvarande konstant omkostnadspålägg,
bortskrevs.

Efter verkställande av dessa bokföringsåtgärder och resp. titlars
komplettering med senare uppkomna kostnader, voro för ifrågavarande
arbeten påförda titel T 2 kommendör Ekström 5,311 kronor 39
öre, därav genom felräkning 1 krona för mycket, titel D 9 t2 17,386
kronor 22 öre, inberäknat kostnaderna för nyanskaffade inventarier,
samt titel T 60 o 1,496 kronor 31 öre, därvid emellertid, på grund av
resp. arbetens bokföring å de båda sistnämnda titlarna, för enskilda
arbeten föreskrivna konstanta omkostnadspålägg 3,001 kronor 34 öre
för arbetena å titel D 9 t 2 och 109 kronor 1 öre för arbetena å titel
T 60 o icke, såsom ske bort, blivit påförda.

Dessutom hade för utfört ritarbete påförts kronans omkostnads -

titel 4 B 1 C — avlöning till ritare i mars 1918 229 kronor 18 öre och
i september samma år 33 kronor 33 öre, båda beloppen avseende Gurly.

Sedan under arbetet befunnits, att en avsevärd del av de i inventarieförteckningarna
upptagna inventarierna varit oanvändbara eller
saknats, däribland jämväl ett ankare, blevo dessa inventarier på order
av kommendör Anckers nyanskaffade, ankaret på grund av en från
ingenjördepartementet den 4 maj 1918 utfärdad särskild arbetsorder nr
1204 för titel D9 t 2. Kostnaderna för de sålunda nyanskaffade inventarierna
utgjorde med konstant omkostnadspålägg å 219 kronor,
minst 1,095 kronor och påfördes titel D 9 t 2.

Den 3 september 1918 inlämnade uppbördsmannerf vid arbetsgruppen
»I. M. V.» Hjalmar Mansnerus till ingenjördepartementets kontor
en förteckning å fallande material, som skulle inlevereras till materialförrådet,
under anhållan om uppgift å de titlar, som borde gottgöras
materialens värde. I denna uppgift voro upptagna bl. a. dels 2 st.
vantskruvar, inlämnade från titel T 2 kommendör Ekström, och dels
286 kg. gammal metall utan angiven titel. Sedan vid granskning av
uppgiften Falkman med särskilt avseende å berörda 286 kg. gammal
metall, påpekat att vid pågående arbeten å Gurly utskrotats diverse
koppar- och metalldelar m. m., som rätteligen skulle gottskrivas Ekström
och vederbörande kontrollant därom gjort anteckning, inkom
påföljande dag från uppbördsmannen av t. f. verkstadsingenjören vederbörligen
attesterad anhållan om ifrågavarande inleverering därvid föreslogs,
att titel T 2 kommendör Ekström skulle gottgöras icke blott
för de två vantskruvarna med 30 kronor utan även för 286 kg. gammal
metall med 858 kronor. Denna anhållan passerade utan anmärkning
Falkman och blev därefter av kommendör Anckers i resolution den 13
september 1918 bifallen.

Vid senare företagen undersökning befanns emellertid, att den
vid arbetena å »Gurly» fallande metallen icke, så vitt visas kunnat,
förutom vantskruvarna, utgjort mer än 20 kg. kopparskrot, 35 kg!
metallskrot, 50 kg. järnskrot och ett parti slopved, det hela värt sammanlagt
181 kronor 50 öre, samt att titel T 2 kommendör Ekström
följaktligen oriktigt gott.skrivits skillnaden mellan 858 kronor och ,181
kronor 50 öre eller sålunda 676 kronor 50 öre.

I samband med att »Gurly» under hösten 1918 färdigställdes, och
sedan Anckers beordrat, att »Gurly» t. v. skulle sliptagas å varvet, utfärdades
dels den 22 oktober 1918 arbetsorder nr 2771 för titel D 9 t 2
angående sliptagning av segelbåten »Blåsut», såsom »Gurly» dåmera
kallades, dels ock den 28 i samma månad arbetsorder nr 2813 angående
Militieombudsmannens ämbetsberåttelse. ><

uppsättning av ett kapell över båten, därvid den senare ordern förseddes
med anteckningen: »arbetarna permitteras under arbetet», detta i syfte,
att arbetet skulle av Ekström direkt ersättas. Även dessa arbetsorder
voro i stället för underskrift försedda med chefens för ingenjördepartementet
stämpel.

Sliptagningen betingade en kostnad av 77 kronor 57 öre, vilket
belopp enligt arbetsordern påfördes D 9 t 2 och ingick i den på sagda
titel förda totalkostnaden; kapellpåläggningen åter gottgjordes av Ekström.

Sedan, på sätt i början av denna redogörelse anförts, uppmärksamheten
från annat håll fästs på ovan anmärkta förhållanden, igångsattes
på Falkmans föranstaltande närmare undersökning, vilken hade
hade till resultat att på framställning av Falkman varvschefen i resolution
den 26 februari 1919 .anbefallde sådan rättelse av bokföringen,
att samtliga de förut omförmälda kostnader, som påförts titel D 9 t 2,
4 B 1 C och T 60 o, skulle med tillägg av å dem belöpande konstanta
kostnadspålägg i stället påföras titel T 2 kommendör Ekström.

På grund av de sålunda väsentligt ökade kostnaderna vägrade
emellertid kommendören Ekström att fullgöra köpet av »Gurly».

Vid förenämnda av militieombudsmannen å flottans varv verkställda
inspektioner, vid vilka, förutom kommendören Anckers och
marindirektören Falkman, åtskilliga vid varvet anställda personer hördes,
anförde

Anckers, bl. a.,

att han i sin skrivelse till marinförvaltningen den 4 mars 1918
tydligt antytt, att reparation var nödvändig för att »Gurly» skulle
kunna bortföras från varvet, och därför hade all anledning antaga, att
i marinförvaltningens anmodan till honom att gå i författning om försäljning
av båten på villkor, som han kunde anse antagliga, läge ett
bemyndigande att avsluta försäljningen, även om bland köparens villkor
komme att ingå begäran att båten före överlämnandet skulle repareras,

att det under sådana förhållanden enligt kommendören Änckers
förmenande varit oväsentligt, om reparationen kommit att bliva mer
eller mindre omfattande, eftersom arbetet i allt fall skulle bekostas av
köparen och arbetets omfattning med hänsyn till de upplysningar
Anckers från ingenjördepartementet erhållit i intet fall syntes kunna
överskrida vad som under föreliggande förhållanden var rimligt, samt
med kronans rätt och säkerhet förenligt,

att han, då han medgav, att båten skulle få försättas i använd -

1!)

bart och sjövärdigt skick, därmed avsett, att enligt köparens närmare
anvisningar skulle fö utföras även andra, förut muntligen avtalade
reparationsarbeten av den omfattning, att kostnaderna för arbetena
sammanlagt skulle komma att uppgå till omkring 4,500 å 5,500 kronor,
^ att lian vid sina inspektioner å varvet jämväl iakttagit arbetena
å »Gurly» och vid ett tillfälle för Falkman eller möjligen ingenjören
Stahlberger uttryckt farhågor för att arbetena icke skulle kunna erhållas
för nämnda belopp, men därvid erhållit tillfredsställande förklaring-,
att han icke rimligen kunde förväntas äga sådana tekniska insikter
i avseende å fartygsbyggnad, att det skulle varit honom möjligt
öva någon kritik av ingenjördepartementets uppgifter rörande kostnaderna,
eller att bedöma kostnaderna för arbetena, samt icke haft och
icke rimligen kunnat förskaffa sig kännedom om den felaktiga bokföringen
av reparationskostnaderna,

att det uppenbarligen ålegat Anckers, då båten måste anses såsom
kronans intill dess köpeskilling och reparationskostnad för densamma
erlagts, att i avseende å båten tillvarataga kronans rätt och intresse
och följaktligen jämväl att, på sätt som skett, låta vid behov sliptaga
densamma, även om därmed följde nödvändighet att förskottera kostnaden
för sliptagningen, samt

att det enligt Anckers förmenande icke för kronan medfört någon
risk, att sliptagningskostnaden tills vidare bokförts å titel D 9 t 2,°då
omförning givetvis kommit att äga rum i samband med båtens överlämnande
till Ekström.

Marindirektören Falkman anförde, bl. a.,

att det i målet ifrägakomna ankaret icke varit i den för honom
tillgängliga inventarieförteckning avfört, varför Falkman icke kunnat
äga vetskap om att avskrivning skett och sålunda saknat anledning
att beträffande kostnaderna för ankarets anskaffande tillämpa andra
grunder än i fråga om övriga felande inventarier,

att han ansett kompletteringen av dessa inventarier i enlighet med
köparens förenämnda skrivelse till varvschefen och enligt varvschefens
muntliga order böra bokföras å segelbåtens underhållstitel, D9 12, eftersom
vid köpets uppgörande ingen uppgift blivit lämnad till köparen,
att några inventarier skulle vara oanvändbara eller bristande,

att han, då han tillstyrkt kommendören Ekströms framställning,
utgått från de inom ingenjördepartementet tillgängliga utredningar angående
båtens värde och kostnaderna för dess försättande i användbart
och sjövärdigt skick och saknat anledning antaga, att inventarieförteckningarna
för »Gurly», för vilka vederbörande uppbördsman hade

att svara, upptagit felande inventarier, eller inventarier, som varit
oanvändbara och bort kasseras,

att det visserligen i reglementet för marinen stadgades, att arbetsorder
skulle utfärdas av departementschefen, men att på grund av den
ä departementskontoret förekommande stora mängden av ärenden, däri
dylika order utfärdades, det för marindirektören vore omöjligt att själv
kontrollera innehållet i dessa och att han jämväl enligt reglementet
för marinen vore därifrån befriad, i det att i reglementets del I § 277
mom. 2 stadgades följande: »Handling, som icke skall avgå till överordnad
myndighet eller utgöra verifikation till räkenskapen, må, med
undantag av utpasseringssedel, förses med departementets stämpel i
stället för namnunderskrift»; att till följd härav marindirektören aldrig
komme i tillfälle att se ett flertal av arbetsorderna; att den först utfärdade
arbetsordern, nr 1134, avseende reparation av segelbåten på
kronans ordinarie underhållstitel, utskrivits utan Falkmans vetskap,
sedan under hand meddelats, att varvschefen bifallit kommendören Ekströms
anhållan, och att därvid uppenbart ett förbiseende skett, enär
kronan givetvis icke skulle betala kostnader för båtens iståndsättande;
att då arbetsordern nr 1161, som, efter det varvschefens resolution med
bifall till Ekströms ansökan anlänt, Falkman låtit utskriva å de anbefallda
arbetena på tit. T 2 kommendör Ekström, kommit till verkstäderna,
arbetsbefälet hade bort för Falkman påpeka den först utställda
arbetsorderns förekomst samt indragit och återsänt den ävensom begärt
överföring av eventuellt å densamma bokförda kostnader till den nya
titeln, men att detta genom förbiseende icke blivit gjort;

att orsaken till, att arbetena blivit så omfattande, varit, att sedan
till en början vid besiktning på platsen överenskommits om viss omfattning
av arbetena, vilka då approximativt beräknats kunna utföras
för omkring 3,000 kronor, och vissa förändringar enligt köparens kort
efter arbetets påbörjande meddelade anvisningar även igångsatts, utan
att de sålunda medgivna arbetena givit anledning befara, att kostnaderna
för desamma skulle komma att överstiga de från början beräknade
med vissa tillägg, köparen sedermera, då Falkman från mitten
på juni till slutet av augusti åtnjutit semester och tjänstledighet med
tvänne kortare avbrott, under Falkmans frånvaro till verkstadsingenjören
meddelat ytterligare anvisningar, varigenom den från början överenskomna
reparationen och iståndsättningen utökats dels med en synnerligen''
omfattande ombyggnad av bordläggning, bottenstockar, spant och
brädgångar samt borttagning, tillverkning och insättning av skarndäck.
dels med en fullständig förändring och ombyggnad av inredningen, jämte

möbler och salongskap]) in. in. och att genom dessa arbeten, om vilkas
verkliga omfattning Falkman icke erhållit kännedom förrän undersökning
på förekommen anledning igångsatts, kostnaderna för segelbåtens
iståndsättning blivit avsevärt ökade utöver vad som förut beräknats,
att Falkman i stort sett givit allenast allmänna direktiv för arbetet,
därvid städse framhållande, att arbetena måste begränsas inom
ramen för beräknade kostnader men enligt gällande reglemente överlämnat
arbetenas utförande åt vederbörande arbetschefer,

att han, som på grund av viktigare tjänstegöromål även under
vanliga förhållanden varit urståndsatt och för övrigt saknat anledning
att särskilt sysselsätta sig med detta mindre viktiga ärende, på grund
av åtnjuten semester och tjänstgöring på annat håll, under avsevärd
del av den tid, varunder arbetena pågått, och särskilt vid den tidpunkt,
då de mera betydande förändringarna i arbetets omfattning
vidtoges, varit förhindrad att personligen övervaka detsamma,

att, därest av Falkman lämnade direktiv följts och arbetet i övrigt
utförts på sätt ske bort, kostnaderna kunnat hållas inom den,beräknade
ramen, men, då de i allt fall skolat i sin helhet gäldas av Ekström,
det varit av mindre betydelse, om de komme att överstiga vad
som beräknats,

att Falkman ej haft tillfälle att så följa bokföringen, att han därigenom
kunnat annorledes än genom en tillfällighet vinna kännedom
om att kostnaderna för arbetet fördes å två titlar, varför han följaktligen
först i november 1918 ferhållit kännedom om berörda förhållande,
men att de jjåvisade felaktigheterna såväl i fråga om arbetets omfattning
som beträffande bokföringen otvivelaktigt borde redan på ett
tidigt stadium hava påvisats och följaktligen undergått rättelse, därest
Falkman underlydande myndigheter förfarit reglementsenligt,

att den av Falkman gjorda, i målet ifrågakomna anteckningen å
Bladhs skriftliga uppgift angående ställningen av titeln T 2 kommendör
Ekström inneburit allenast ett uppdrag för Bladh att närmare undersöka
saken,

att Falkman icke i anledning av den från arbetsposten IMV den
3 september 1918 inkomna uppgiften å fallande materiel givit någon
order om att värdet av däri omförmälda 286 kg. gammal metall skulle
gottskrivas titel T 2 kommendör Ekström utan allenast under erinran,
att vid arbetena å »Gurly» måste hava uppstått fallande materiel, vilkas
värde rätteligen tillkom Ekström, beordrat, att efter verkställd undersökning
detta värde skulle gottskrivas nämnda titel, och sedermera, då
inlevereringshandlingen, vederbörligen attesterad av t. f. verkstads -

ingenjören, passerade honom, saknat anledning närmare granska detaljerna
i densamma,

att det Ekström för berörda fallande materiel gottskrivna beloppet
icke varit orimligt, särskilt med hänsyn därtill, att värdet å sådan
materiel i huvudsak framkomme först genom det på dess tillvaratagande
nedlagda arbetet, samt

att Falkman, i den mån han vunnit kännedom om förut omförmälda
felaktigheter, omedelbart igångsatt åtgärder för rättelse.

Kommendören Ekström förmälde bl. a.,

Kommendören hade visserligen under arbetets gång tyckt att arbetet
vore billigt, men å andra sidan hade Ekström, innan han begärde
någon ändring i de ursprungligen planerade arbetena alltid frågat, i
allmänhet Falkman, huruvida även denna nya ändring kunde hållas
inom ramen av den för reparationen i dess helhet beräknade kostnaden,
cirka 4,000 kronor. Först efter erhållen visshet härom hade Ekström
på arbetsplatsen lämnat anvisning om arbetets utförande. Falkman
hacfe ofta varit nere och sett på arbetena. Vid något tillfälle hade
Ekström givit in ansökning om sliptagning och kapellering av båten,
men hade blivit anmodad att återtaga denna ansökan, enär varvschefen
icke skulle vilja »ha ansökningen», utan ämnade bifalla Ekströms begäran
utan ansökning.

Ytterligare följande personer hördes rörande »Gurly», nämligen
mariningenjören av 1. graden Grunberg, ingenjören Ståhlberger, extra
mariningenjören Janson, verkmästaren Johnsson, förmannen vid arbetsposten
»I T» Karlsson, kontrollanten Westerberg, mästaren Bladh samt
kontorsbiträdena Färdig, Gardell, Karlsson och Skoglund.

Mariningenjören G ränker g anförde därvid bland annat, att det
förefölle honom egendomligt, ifall Falkman icke varit medveten om att
arbetet bokfördes å två titlar, att Gardell vid ett telefonsamtal med
Grönberg yttrat, att han visste att Falkman ägt kännedom om att arbetet
bokfördes å två titlar, samt att Falkman, under den tid arbetena
å »Gurly» pågingo, mycket ofta besökt arbetsplatsen och i sällskap med
Ekström besiktigat arbetet å »Gurly» och lämnat anvisningar därom.

Under ett telefonsamtal i annat ärende mellan Falkman och
Grönberg, som vid tillfället tjänstgjorde å D. S. (Dockan och Slipen),
hade Falkman anbefallt, att »Gurly» skulle sliptagas och att kapell
skulle påläggas. Grönberg hade tillfrågat Falkman, vilken titel som
skulle användas. Härtill hade Falkman svarat »Vi ta det på D 9 t 2,
men vid kapellpåläggningen permittera vi arbetarna». Som Grönberg
å varvet hört omtalas, att vissa oegentligheter ägt rum vid ombyggandet

av .»Gurly», hade lian icke velat utföra arbetet utan skriftlig order och
skickat upp två arbetsorder till Gardell, den ena upptagande sliptagningen
och den andra uppsättande av kapell. Å ingendera ordern hade
Grunberg angivit titel. Innan orderna återkommo telefonerade Falkman
ånyo till Grunberg och frågade om han »tog båten snart». Grunberg
hade emellertid avvaktat ordernas återkomst. Då orderna återkommo,
förda å titel D9t2, hade Grunberg blivit mycket förvånad,
ty då arbetarna skulle permitteras under kapellpåläggningen, skulle
följden bliva att kostnaden för sliptagningen stannade å kronan, men
kostnaden för kapellpåläggningen skulle gäldas av Ekström.

Ingenjör Ståhlberger anförde bland annat, att Falkman bort kunna
bedöma, att »Gurlys» försättande i sjövärdigt skick skulle komma att
kosta betydligt mera än 3,000 kronor, samt att Falkman icke blott
i stora drag anvisat, vilka arbeten som skulle utföras å »Gurly», utan
även sedermera under besök å arbetsplatsen givit anvisning å en stor
del inredningsarbeten.

Johnsson anförde bland annat, följande: Det vore uteslutet att Falkman,
som under den tid han tjänstgjorde å ingenjördepartementet, så
gott som dagligen besökte arbetsplatsen och själv gav ett flertal viktiga,
muntliga anvisningar om omfattande arbeten, icke skulle ha förstått,
att kostnaden för enbart det muntligen anbefallda arbetet skulle
mångdubbelt överstiga 3,000 kronor. Johnsson hade också från början
haft den uppfattningen, att marindirektören Falkman avsett, att kostnaderna
i vad de överstego 3,000 kronor skulle föras å kronans titel.

- Den 13 december 1918 hade Johnsson erhållit påringning från Gardell
å departementskontoret angående arbetsordern i fråga. Johnsson hade
ansett telefonmeddelandet vara av så stor vikt, att han i sin anteckningsbok
omedelbart antecknat innehållet i detsamma. Jämväl Karlsson,
som befunnit sig i närheten av Johnsson, hade gjort samma minnesanteckning.

Den av verkmästaren Johnsson omförmälda minnesanteckning var
av följande lydelse: »Den 13 december fick jag påringning från departementskontoret
att arbetsorderna å »Gurly» var färdigskrivna den 29
september och frågades om inte jag kunde förändra dem till kommendör
Ekströms titel, vilket jag svarade att jag varken kan eller gjorde utan
att arbetsorderna fick gå den väg de skulle. Gardell ringde 20 min.
över 2 e. m.»

B''adb anförde bland annat följande: Falkman hade vid flera tillfällen
begärt skriftlig uppgift å kostnaden för »Gurly» samt å ställningen för
titlarna 113 c och T 60 o. Bladh hade lämnat Falkman en dylik tablå,

varav framgick att kostnaden å titel T 2 kommendör Ekström uppgick
till något över 5,000 kronor. Falkman hade uttryckt sin förvåning
häröver samt tillsagt, att kostnaden ursprungligen beräknats till 3,000
kronor och senare till 4,500 kronor. Falkman hade därför anmodat
Bladh att se efter i titeltablåerna, huruvida icke felföring förelåge.
Bladh hade erhållit uppgiften tillbaka, sedan Falkman därå skrivit »bör
ej överstiga 4,500 kronor».

Gardell anförde bland annat: Han hade utskrivit arbetsordern nr
1134, vilken order den 29 april 1918 av Gardell föredragits för Falkman.
Arbetsordern nr 1161 hade jämväl utskrivits av Gardell samt av honom
den 1 maj 1918 föredragits för Falkman. Arbetsordern nr 1204 hade
av Gardell utskrivits på direkt order av Falkman, som jämväl bestämt,
att ankaret skulle tillverkas för titel D9t2.

Westerberg anförde, rörande den kommendör Ekström gottskrivna
fallande materielen, att blyertsanteckningarna å den- av uppbördsmannen
ingivna handlingen angående inleverering av materiel till
materialförrådet verkställts av Westerberg på uttrycklig order av
Falkman. 2

2. Angående propellern till »Sveas» ångslup.

Aktiebolaget ingenjörsfirman Fritz Egnell hade låtit bygga en
motorbåt, vilken under namn av »Togi» försåldes till grosshandlaren
Th. Colding i Köpenhamn. Bolaget, som själv skolat till båten leverera
en 75 hkr. Penta-motor jämte propeller, hade från Theodor Zeise i
Altona erhållit modell och ritningar till densamma. Då modellen
emellertid befunnits vara av klumpig och tung typ, hade den ansetts
vara i behov av omkonstruktion. Medan på annat håll gjorda försök
att erhålla kompetent medverkan för ändamålet icke lett till önskat
resultat, vände sig bolaget till Falkman, vilken i egenskap av chef
för ingenjördepartementet den 11 april 1916, utan att därtill inhämta
varvschefens tillstånd, dels på grundval av ovannämnda ritningar,
uppgifter angående »Togis» längd och deplacement samt hästkraftantal
och varvantal för den därför avsedda motorn, ävensom vissa av Falkman
gjorda kalkyler lät utarbeta ritning till en propeller och dels utfärdade
arbetsorder nr 893 angående tillverkning å varvet, på pansai’-båtarnas underhållstitel, av en metallpropeller till »Sveas» ångslup enligt
ritning, för 75 hkr. Penta-motor, med föreskrift, att propellern skulle
bearbetas ytterst noggrant för att användas vid jämförande prov, att
chefen för ingenjördepartementet skulle meddelas dels då modellen och

•25

dels då propellern var färdig, och att arbetet var av brådskande natur.
Tillika föreskrevs, att propellerns nav skulle så dimensioneras, att det
kunde passa icke blott till »Sveas» ångslup utan även till »Togi».
Den överlämnade ritningen anslöt sig med vissa avvikelser till den av
Zeise föreslagna konstruktionen.

Det sålunda beordrade arbetet slutfördes enligt förefintliga anteckningar
den 6 juni 1916, då propellern jämväl, enligt tidigare av
Falkman given order, överlämnades till bolaget, utan att, så vitt utrönas
kunnat, de i It. M. I § 332 givna föreskrifter angående utlåning
bragts i tillämpning, och utan att något kvitto å utlämningen tillställts
varvet eller ens någon anteckning om densamma gjorts i varvsbokfö
ringen.

Propellern, för vilken bolaget icke erlade någon likvid, blev av
bolaget omedelbart anbragt å »Togi», som, efter att hava undergått
vederbörliga prov, levererades till Colding, därvid propellern medföljde,-utan att något meddelande lämnades Colding därom, att propellern tillhörde
flottans varv och skulle dit återställas.

Den 28 juli 1916 ingick rapport angående provningsresultatet
till chefen för ingenjördepartementet.

Sedan anmälan den 29 november 1918 ingått till chefen för mariningenjörkåren
bland annat om de åtgärder, som vidtagits med ifrågavarande
propeller, begärde Falkmap i skrivelse till bolaget den 3 december
1918, att propellern skulle återställas, varefter bolaget, med
beklagande av att missförstånd uppstått rörande propellern, vidtog
erforderliga åtgärder för densammas återfående från Colding. Propellern
återställdes till varvet den 5 maj 1919 och befanns då något skadad.
De förefintliga skadorna avhjälptes på bolagets bekostnad.

Falkman, som vid ifrågavarande tidpunkt plägade mot ersättningav
bolaget konsulteras i tekniska frågor, särskilt rörande propellerkonstruktioner,
inträdde i maj 1917 i bolagets styrelse med ett arvode
för sagda år av 2,000 kronor, vilket uppdrag han, dock med minskat
arvode behöll intill dess han enligt anmälan, som registrerades den 15
december 1919, utgick ur styrelsen.

Falkman anförde rörande propellern bland annat, att vid ifrågavarande
tidpunkt under hans ledning pågingo utredningar rörande
lämplig motor- och propellerkonstruktion för flottans smärre båtar,
att det för denna utredning varit av synnerlig vikt, att jämförande
prov med olika motor- och propellerkonstruktioner kunde anställas, att,
då sådana prov icke kunde utan stora olägenheter och kostnader i
erforderlig utsträckning anordnas inom flottan, Falkman sökt samarbete
Militieombuclsmannens ämbetsberättelse. 4

med enskilda företag, att, då undersökning givit vid handen, att vid
företagen omändring av pansarbåten »Sveas» ångslnpar till motorbåtar,
75 hkr. motorer borde i dem insättas, Falkman, efter att hava
vunnit kännedom om att Aktiebolaget ingenjörsfirman Fritz Egnell
hade under byggnad en 75 hkr. motorbåt, ansett lämpligt att å densamma
få en för sagda ångslupar avsedd propeller provad å denna
motorbåt, att det varit av sådan anledning han låtit konstruera, tillverka
och till bolaget utlämna ifrågakomna propeller, att han ansett
dessa sina åtgärder fullt berättigade, oavsett att varvschefens tillstånd
till dem icke inhämtats, att fullföljandet av proven tillsvidare uppskjuta,
enär Falkman blivit upptagen av andra uppdrag samt att han
icke haft att taga eller tagit någon befattning med själva utlämnandet
av propellern, som ägt rum under hans semesterledighet, och därför ej
heller vore ansvarig för de försummelser, som därvid begåtts, eller för
att propellern icke i vederbörlig ordning återfordrats.

Rörande propellern hördes vidare bl. a.,

Ståhlberger, som förklarade, att provning av propellern på »Togi»
vore ändamålslös för flottans räkning och att det vore klart, att en
för »Togi» konstruerad propeller icke kunde komma till användning å
»Sveas» väsentligt mindre ångslup, samt

Israelsson, vilken uppgav, att det aldrig tillförene hänt, att flottans
propellrar prövats å enskildas b4tar, att det vid tiden för tillverkningen
av ifrågavarande propeller varit för såväl firman Egnell som för
varje annan enskild person omöjligt att få propellrar från Tyskland,
samt att Israelsson av »Togis» konstruktör erhållit den upplysningen,
att å de två provturer, som företagits med »Togi», varken Falkman
eller annan representant för flottan varit närvarande.

B. Angående propellerritningarna.

Å ingenjördepartementets ritkontor uppgjordes på order av Falkman
av ingenjören Israelsson under våren 1917 fem stycken ritningar,
nämligen fyra propellerritningar och en ritning, innefattande kurvor
för trebladiga propellrar. Originalen till ritningarna utlämnades likaledes
på order av Falkman till Aktiebolaget Ingenjörsfirman Fritz Egnell,
utan att de dessförinnan på något sätt utmärkts såsom tillhörande
flottan. Ritningarna, som innehöllo ett för en konstruktör av propellrar
synnerligen värdefullt material, kvarlågo, efter det kopior av
bolaget tillsänts den med bolaget samarbetande Skövde mekaniska
verkstad, hos bolaget, till dess de, i samband med att anmälan om

förhållandet gjordes hos chefen för mariningenjörkåren, i slutet av 1918
av Egnell återställdes till Falkman.

Ritningarna hade i vederbörlig ordning införts i förut omförmälda
förteckning, och hade samtidigt kopior av dem inlagts i vederbörande
arkiv.

Originalritningarna återställdes sedermera till flottan.

Fall-man anförde rörande dessa ritningar bland annat, att han
vid genomgång av den mängd ritningar å propellrar, som funnes för
varvets mindre båtar, funnit det synnerligen önskvärt att vid övergång
till motorbåtsdrift i och för nedbringande av kostnaderna för propellrarna
söka genom standardisering minska antalet konstruktioner, varefter
standardkonstruktionerna skulle nyttjas dels för tillverkning inom
varvet av propellrar enligt vissa bestämda dimensioner, så att reservpropellrar
skulle kunna finnas, dels vid beställningar av propellrar för
varvets motorbåtar från privata firmor, att han fått ytterligare anledning
att framdriva dessa förenklingar, sedan han genom generalorder
5/1917 ställts till chefens för marinstaben förfogande såsom biträde beträffande
nybyggnad inom landet av för Sveriges frivilliga motorbåtskår
och privatbruk avsedda motorbåtar för tillhandagående med nödiga
upplysningar rörande erforderliga militära önskemål, att det för ett
slutligt fastställande av dessa konstruktioner varit synnerligen önskvärt
att desamma ordentligt genomprovats samt att ritningarna delgivits
Aktiebolaget Ingenjörsfirman Fritz Egnell för förberedande undersökningar
om möjligheten av maskinbearbetning av enligt dem tillverkade
propellrar samt om utförande av för kronan kostnadsfria jämförande
prov mellan olika propellertyper.

Israelsson anförde, att han, då han av Falkman erhöll order att
upprätta ifrågavarande ritningar, uttalat farhågor för att enskilda personer
skulle bliva i tillfälle att taga del av ritningarna, men att Falkman
svarat, att härför vore nog ingen fara.

Ingenjören Wenander anförde bland annat följande: Sedan Wenander
sannolikt hösten år 1916 föi’flyttats från sin befattning i Stockholm,
hade till Skövde mekaniska verkstad från Egnells anlänt några
av Israelsson utförda propellerritningar. Dessa ritningar, vilka icke
utgjorde standardkurvor, utan endast propellerritningar hade enligt
Wenanders uppfattning uteslutande varit avsedda att ligga till grund
för bolagets egna konstruktioner, och Wenander hade sig icke bekant
att några jämförande prov skulle anställas eller anställts med ledning
av desamma.

* ^

* *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet anförde mUitie ombudsmannen,
jämte det redogörelse lämnades för vad i ärendet förekommit,
huvudsakligen följande.

Med hänsyn till det skick, vari segelbåten »Gurly», enligt vad i
ärendet upplysts, vid försäljningstillfället befunnit sig, torde båtens
försättande i användbart och sjövärdigt skick otvivelaktigt hava varit
ett arbete av den omfattning, att detsamma icke för enskild räkning
fått utföras å varvet utan Konungens tillstånd. Emellertid hade kommendören
Anckers förklarat, att han ansett sig berättigad medgiva
arbetets utförande enär han erhållit marinförvaltningens tillstånd att
försälja båten, ehuru han angivit att köparen kommendören Ekström
endast för det fall velat köpa båten, att densamma finge iståndsättas
å flottans varv.

Denna kommendören Anckers uppfattning kunde militieombudsmannen
icke dela. Marinförvaltningen både visserligen anmodat varvschefen
att gå i författning om försäljning av båten på villkor, som
av honom kunde anses antagliga, men denna anmodan torde så mycket
mindre kunna avsett att innefatta något bemyndigande för kommendören
att medgiva utförande å varvet av vidsträcktare reparationer
å båten än ovannämnda stadgande i reglementet för marinen angåve,
som kommendören i sin berörda hemställan till marinförvaltningen
själv icke ifrågasatt vidlyftigare reparation, än som erfordrades för att
båten skulle kunna bortföras från varvet. Om sålunda kommendören
Ekström såsom villkor för köpet uppställt, att reparationer å båten
skulle få äga rum, utöver vad varvschefen ägt utan Konungens tillstånd
medgiva, d. v. s. utöver sådana iståndsättningsarbeten, som fordrades
för att fartyget skulle kunna föras till annan docka eller slip, hade
varvschefen bort anse detta vara ett oantagligt villkor.

Kommendören Anckers hade emellertid medgivit, icke blott att
segelbåten finge försättas i användbart och sjövärdigt skick utan även,
på sätt som framginge av vad han ytterligare i denna fråga anfört, med
detta medgivande avsett att, enligt köparens närmare anvisningar
skulle få utföras även andra, förut muntligen avtalade .reparationsarbeten
av den omfattning, att kostnaderna för arbetena å båten
sammanlagt skulle komma att uppgå till omkring 4,500 å 5,500 kronor.
Den begränsning i arbetets omfattning, som uttrycket användbart och
sjövärdigt skick eljest inneburit, hade härigenom väsentligen gått förlorad,
och då därjämte kommendören, som visserligen för sin del syntes
hava åsyftat vissa till sin omfattning i huvudsak bestämda reparationer,
om vilka han före köpet överenskommit med köparen, genom att

bifalla dennes ansökan i befintligt skick givit i köparens hand att
genom anvisningar under arbetets utförande öva inflytande på omfattningen
av detsamma, hade varvschefens resolution kommit att erhålla
en innebörd, som medgivit utförandet av arbeten i vida större utsträckning
än som från början avsetts.

På grund av vad sålunda anförts, ansåge militieombudsmannen
kommendören Anckers hava genom utfärdandet av resolutionen den
29 april 1918, varigenom tillstånd lämnats till segelbåten »Gurlys»
försättande i användbart och sjövärdigfc skick å flottans varv enligt
närmare anvisningar av kommendören Ekström visat oförstånd i ämbetets
utövning.

Sedan den nyssnämnda resolutionen utfärdats, hade vid ingenjördepartementet
reparationsarbeten utförts å >Gurly» i sådan omfattning,
att av den förut till ett värde, inberäknat fullständiga inventarier, av
allenast 1,500 kronor uppskattade båten åstadkommits en så gott som
ny båt; och hade kostnaderna för dessa arbeten på sätt förut nämnts
uppgått till 27,303 kronor 87 öre. Det i verkligheten utförda arbetet
hade sålunda varit av väsentligt större omfattning än vad varvschefen
avsett att medgiva.

Då kommendören Anckers uppgivit, att han vid sina inspektioner
å varvet jämväl iakttagit arbetena å segelbåten »Gurly», borde det
icke mött svårigheter för honom att iakttaga, att det i verkligheten
utförda arbetet varit av väsentligt större omfattning än vad varvschefen
avsett att medgiva, eller att ingripa till förhindrande av den
vidlyftiga reparationen. Detta hade kommendören emellertid försummat,
oaktat han med hänsyn till resolutionens svävande innebörd och
framför allt den åt köparen inrymda befogenheten att giva anvisningar
rörande arbetet, haft särskild anledning därtill. Icke ens efter den
sedermera den 9 september 1918 med båten företagna provsegling, i
vilken kommendören Anckers deltagit, hade han funnit skäl föreligga
till anmärkning. Yad kommendören i denna del till sitt fredande anfört
kunde militieombudsmannen så mycket mindre finna tillfyllest som
skillnaden mellan det ursprungligen avsedda och det sedermera i verkligheten
utförda arbetet, på sätt av det föregående framginge, varit
synnerligen avsevärd. Militieombudsmannen ansåge sålunda kommendören
Anckers i nu anmärkta hänseende hava visat försummelse i tjänsten.

Som segelbåten köpts och tagits i besittning av kommendören
Ekström, borde det jämlikt stadgandet i sista stycket av § 261 mom. 3

i reglementet för marinen del I hava ålegat kommendören Anckers att
till sliptagningen och kapelleringen av båten, som enligt vad i ärendet
framginge skett för vinterförvaring, inhämta marinförvaltningens medgivande,
varjämte kostnaden för sliptagningen uppenbarligen bort bokföras
till ersättning av båtens ägare.

Ehuru den av kommendören Anckers uttalade uppfattningen,
att båten fortfarande skulle hava tillhört kronan, icke torde vara riktig
syntes det militieombudsmannen dock med hänsyn till att jämväl kronan,
så länge köpeskillingen för båten och kostnaderna för de å densamma
utförda reparationerna icke guldits, haft intresse av att båten fortfarande
befunne sig i dess vård, Anckers förfarande att låta sliptaga
och kapellera båten icke i och för sig vara att anse som ämbetsfel.
Däremot syntes det militieombudsmannen att kommendören genom
att låta bokföra kostnaderna för sliptagningen å kronans titel och icke
till ersättning av kommendören Ekström, som vore ägare till båten,
förfarit uppenbart oriktigt. Räkningar å arbete, som utförts för enskild
person, utskreves å varvskontoret med ledning av de där förda
räkenskaperna, av vilka icke framginge den närmare beskaffenheten av
de arbeten, vilkas kostnader påförts de särskilda titlarna. Endast för
det fall, att särskild åtgärd vidtagits för att den å titel D 9 t 2 förda
kostnaden sedermera komme att därur avföras och påföras kommendören
Ekströms titel, skulle kronan kunnat undgå att få bekosta det ifrågavarande
arbetet. Frånsett att för vinnande av samma ändamål den
enklaste och riktigaste vägen otvivelaktigt varit att från början påföra
kostnaden å kommendören Ekströms titel, hade kommendören Anckers
icke ens uppgivit, att någon sådan särskild åtgärd vidtagits eller avsetts
att vidtagas, ej heller tydde omständigheterna i ärendet därpå.
Militieombudsmannen ansåge sålunda kommendören Anckers hava genom
sin åtgärd att beordra sliptagningen av segelbåten »Blåsut» (f. d. »Gurly»)
till ersättning från kronans titel hava visat oförstånd i ämbetets utövning.

Av den rörande segelbåten »Gurlys» försäljning lämnade redogörelsen
framginge, att sedan kommendören Ekström den 25 april 1918
till varvschefen ingivit sin ovannämnda skrivelse med anhållan bland
annat att få köpa segelbåten jämte tillhörande inventarier enligt förteckningarna
och i befintligt skick för en summa av 1,500 kronor, och
skrivelsen delgivits chefen för ingenjördepartementet, marindirektören
Falkman, till yttrande, denne den 26 i samma månad återställt handlingen
med tillstyrkan. Emellertid hade sedermera under utförandet
av ovan omförmälda reparationsarbeten å »Gurly» befunnits, att vissa

inventarier saknats, och hade dessa därför nyanskaffats, varjämte ett
nytt ankare till båten tillverkats.

Som enligt vad det för Segelbåten nr 7 gällande skeppare- och
timmermansinventarium utvisade, det däri ursprungligen upptagna ankaret
under år 1916 avförts ur inventariet, hade kostnaden för tillverkningen
av ett nytt ankare icke bort på sätt som skett påföras kronan.
Av den rörande reparations- m. fl. arbeten å båten den 30 april
1918 uppgjorda, av marindirektören Falkman åberopade promemoria,
angivande de arbeten, som jämlikt varvschefens resolution om båtens
försättande i användbart och sjövärdigt skick vore avsedda att utföras
på kommendören Ekströms titel, hade också tillverkning av ett ankare
upptagits. Även om det finge antagas, att marindirektören Falkman,
oaktat den erinran sistnämnda förhållande finge anses innebära, icke
avvetat eller ihågkomma, att ankaret ej tillhörde båtens inventarier,
syntes marindirektören dock, med hänsyn till vad sålunda förekommit,
hava genom utfärdandet av ordern om arbetets utförande på kronans
titel, för vilken order han vore ansvarig, hava gjort sig skyldig till
försummelse i tjänsten.

Med avseende å de nämnda inventarierna i övrigt, torde med
hänsyn till köpevillkorens avfattning köparen otvivelaktigt varit berättigad
att få felande inventarier ersatta. Möjligen skulle ock, såsom
marindirektören antytt, kunna anses förutsatt, att förefintliga inventarier
skulle vara användbara, om ock detta med hänsyn till att orden
»i befintligt skick» i kommendören Ekströms bifallna köpeansökan även
torde vara tillämpliga å inventarierna, finge anses tveksamt. Men vid
sådant förhållande måste det synas anmärkningsvärt, att marindirektören
ansett sig kunna tillstyrka försäljningen på sådana villkor, att
kronan därigenom ådragit sig förpliktelser, som visat sig kunna medföra
en i förhållande till köpsumman så avsevärd kostnad. Hade marindirektören,
som sig vederbort, redan vid avgivande av sitt yttrande
rörande kommendören Ekströms anhållan i denna del undersökt i vad
mån de försålda inventarierna funnits i behåll och, i den mån de saknats,
till vad belopp kostnaden för deras komplettering kunnat antagas
uppgå, torde han hava funnit en försäljning av båten jämte tillhörande
inventarier för 1,500 kronor icke hava bort tillstyrkas. I
själva verket hade kronan genom marindirektörens försummelse härutinnan
för båten med inventarier, vilka av marindirektören uppskattats
till ett sammanlagt värde av 1.500 kronor, icke bekommit mer än
186 kronor eller, om omkostnadstillägget frånräknades, 405 kronor.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne militieombudsmannen

marindirektören Falkman hava jämväl genom att tillstyrka försäljningen
på de av kommendören Ekström erbjudna villkor hava gjort sig skyldig
till försummelse i sin ämbetsutövning.

Rörande det ifrågavarande arbetet å »Gurly» hade från början
tvenne arbetsorder utfärdats från ingenjördepartementet, nämligen dels
nr 1134, dagtecknad den 29 april 1918, för titel 1)9 t 2 om reparation
och förändring av segelbåten >, Gurly» enligt ritning dels ock nr
1161 den 1 maj samma år, sedan varvschefens resolution av den 29
april 1918 nr 1112 inkommit till departementet, för titel T 2 kommendör
Ekström om båtens försättande i användbart och sjovärdigt
skick enligt närmare anvisningar av kommendör Ekström, vilka båda
arbetsorder saknade annan underskrift än chefens för ingenjördepartementets
stämpel. Vid utfärdandet av ordern nr 1161 blev ordern nr
1134 icke annullerad, utan kvarstod sålunda till utförande å kronans
underhållstitel reparation och förändring av segelbåten »Gurly» enligt
ritning, samtidigt med att segelbåten skulle försättas i användbart och
sjövärdigt skick på förskott till ersättning av kommendören Ekström.
Vidare hade efter utfärdandet av dessa arbetsorder vid ingenjördepartementet
å varvet utförts reparations- och andra arbeten å segelbåten i
den omfattning, som vida överstigit vad varvschefen avsett att tillåta
genom sin nämnda resolution, så att den enligt varvschefens uppgift
till 4,500 å 5,500 kronor och enligt marindirektören Falkmans till
4,500 kronor beräknade kostnaden i stället kommit att uppgå till
27,303 kronor 87 öre, varjämte slutligen dessa kostnader, som uppkommit
för arbete, som skolat utföras på kommendören Ekströms bekostnad,
bokförts till ersättning med allenast 5,311 kronor 99 öre från
titel T 2 kommendör Ekström och med 21,882 kronor 54 öre från
kronans titlar D 9 t 2 och T 60 o.

Den av marindirektören Falkman åberopade bestämmelsen i reglementet
för marinen del I § 277 hade vid tiden för utfärdandet av
ifrågavarande arbetsorder varit upphävd. I stället gällde rörande arbetsorders
utfärdande stadgandet i sagda reglementes del I § 365 mom.
1 och 2.

Ur detta stadgande torde man icke kunna finna något stöd för
den av marindirektören uttalade uppfattningen, att chef för varvsdepartement
skulle vara berättigad att låta enbart med stämpel utfärda
arbetsorder. Det torde även ligga, i sakens natur, och bekräftades
för övrigt av vad i förevarande ärende förekommit, att en för
arbetet å varvet så viktig handling som den order, som läge till grund

3;!

för arbetets utförande och som dessutom vore bestämmande för vilken
titel kostnaderna för arbetet skulle till ersättning påföras, skulle egenhändigt
undertecknas av departementschefen. Innan ändringen i reglementet
i denna del med genomförandet av det nya bokföringssystemet
vid flottan vidtogs, torde det jämväl hava ålegat chefen att egenhändigt
underteckna utgående arbetsorder. Dylik handling, som jämlikt
den numera ändrade § 274 d) skulle, sedan arbetet utförts, översändas
till räkenskapskontoret med underrättelse om avslutandet av varje
arbete, som utförts mot ersättning, torde vid sådant förhållande och
med hänsyn till handlingens natur i övrigt varit att hänföra till sådan
handling, som i den av Falkman åberopade § 277 uttryckligen undantag^
från att kunna utfärdas med chefens stämpel.

Det av marindirektören Falkman, enligt vad militieombudsmannen
vid verkställda inspektioner iakttagit, såsom regel tillämpade förfaringssätt
att utfärda arbetsorder utan att förse dem med sin underskrift,
funne militieombudsmannen sålunda felaktigt och så mycket mera betänkligt
som det enligt marindirektörens förklaring i ärendet syntes
hava varit huvudsakligen på detta förhållande, som det berott, att den
förekommande felaktiga bokföringen varit möjlig.

Falkman hade medgivit, ^tt han utfärdat arbetsorderna 1161,
1204, 2771 och 2813 rörande »Gurly», men förklarat, att arbetsordern
nr 1134 rörande reparation och förändring av segelbåten enligt ritning
utfärdats utan hans vetskap; och syntes Falkman vilja gorå gällande,
att det icke stode i strid med reglementet, att ett flertal arbetsorder,
som departementschefen icke sett, utfärdades. Till en början torde
emellertid ett dylikt överlåtande åt underordnade av det arbete, som
enligt reglementets ovan återgivna stadgande i § 365 ålåge chefen, om
det vore medgivet, icke kunna fritaga denne från ansvar för felaktigheter,
som vid utfärdandet kunde förelöpa. Vad marindirektören Falkman
anfört därom, att han med hänsyn till det stora antalet arbetsorder
icke skulle vara i stånd att övervaka utfärdandet av dem alla, syntes
militieombudsmannen icke förtjäna avseende. En av departementschefens
viktigaste uppgifter torde väl vara att övervaka, att anbefallda arbeten,
men ej heller andra, utfördes inom hans departement. Dessutom hade,
enligt vad militieombudsmannen inhämtat, antalet arbetsorder pr dag
•vid departementet i medeltal icke överstigit 10, och vid ifrågavarande
tidpunkt utfärdades under den 27 april 15, under den 29 april 12 och
under den 1 maj 4 arbetsorder. Vidare stode emellertid de av Falkman
lämnade uppgifterna i strid med vad i övrigt i ärendet rörande
denna fråga hörda personer anfört. Sålunda hade dels kontorsbiträdet
Militieombudsmannen s ämbetsberättelse. 5

Gardell uppgivit, att båda de ifrågavarande arbetsorderna Bris 1134
ocli 1161 av honom föredragits inför departementschefen, dels ock såväl
kontrollanten Westerberg som kontorsbiträdena Skoglund och Karlsson
förklarat, att de icke ägde kännedom om något fall, då arbetsorder
skulle hava utfärdats från kontoret, utan att dessförinnan hava på
sedvanligt sätt föredragits inför chefen. Vid nu anförda förhållanden
och med hänsyn till vad marindirektören Falkman anfört därom, att
utfärdandet av arbetsordern nr 1134 skett efter muntlig underrättelse
från varvschefen om innehållet i resolutionen av den 29 april 1918,
syntes militieombudsmannen marindirektören Falkmans lämnade uppgift,
att han icke skulle hava avvetat, att arbetsordern nr 1134 utfärdats,
icke förtjäna tilltro.

Militieombudsmannen funne alltså Falkman ansvarig för utfärdandet
av samtliga förenämnda arbetsorder rörande »Gurly», nämligen
nris 1134, 1161, 1204, 2771 och 2813. Förutom att dessa arbetsorder
utfärdats utan att förses med Falkmans namnunderskrift, hade i nyssnämnda
arbetsorder nr 1134, som utfärdats innan varvschefens tillstånd
till arbetets utförande kommit departementet tillhanda, dels arbetets
omfattning dels den titel för vilken detsamma skulle utföras, blivit
felaktigt angivna. För de sålunda förelupna felen vore marindirektören
Falkman följaktligen ansvarig. Marindirektören hade därjämte underlåtit,
att, då han den 1 maj 1918 i överensstämmelse med varvschefens
då anlända resolution utfärdat arbetsordern nr 1161, tillse, att den
förut utfärdade ordern annullerades. Med hänsyn till de båda ordernas
icke oväsentligt skiljaktiga lydelse och innebörd ansåge militieombudsmannen
försummelse i nämnda hänseende icke kunna läggas de till
arbetets utförande beordrade till last.

Även om vidare utfärdandet av arbetsordern nr 1134 skulle varit
för Falkman obekant eller fallit i glömska, syntes det hava bort åligga
Falkman att sedermera inom ej alltför lång tid därefter upptäcka felet
och vidtaga rättelse däri. Icke fullgjorda arbetsorder torde tid efter
annan böra av chefen granskas eller arbetsorderboken eller åtminstone
det över utfärdade arbetsorder upprättade kortregistret bliva föremål
för chefens iakttagande. Särskilt skulle det, just för vinnande av överskådlighet
över utfärdade arbetsorder, förda kortregistret, därest chefen
vid något tillfälle tagit detsamma i betraktande, omedelbart hava givit
klarhet om det förelupna felet. Till en sådan efterföljande granskning
syntes marin direktören haft särskild anledning med hänsyn till de
obetydliga kostnader i förhållande till utfört arbete, som bokförts å
titeln T 2 kommendör Ekström. Genom den försummelse Falkman i

nu senast omförmälda hänseenden låtit komma sig till last hade den
ovan omförmälda dubbla bokföringen kunnat oförhindrad fortgå.

Vidkommande härefter de å »Gurly» utförda reparationsarbetenas
omfattning, torde det otvivelaktigt hava ålegat marindirektören Falkman
såsom chef för ingenjör departementet att tillse, att dessa vid hans
departement pågående arbeten icke överstege vad av varvschefen medgivits.
Därtill hade särskild anledning förelegat vid det förhållandet,
att kommendören Ekström i den av Falkman den 1 maj 1918 utfärdade
arbetsorder medgivits rätt att lämna anvisningar vid arbetets utförande.
Falkman hade emellertid icke fullgjort sitt åliggande i detta hänseende.
Visserligen hade Falkman förklarat, att arbetets väsentligt ökade omfattning
varit beroende på att kommendören Ekström under Falkmans
frånvaro och utan hans vetskap beordrat nya och vidlyftiga ändringsarbeten.
Frånsett emellertid, att även utom de sålunda särskilt tillkomna
reparationerna, arbete utöver det ursprungligen planlagda av
Falkman medgivits, vartill Falkman icke torde ägt befogehet, hade
emellertid dessutom dels Falkman enligt förman Karlssons utsago vid
sin bortresa i slutet av juli månad, då arbeten vid ingenjördepartementet
redan utförts för en kostnad av över 7,000 kronor, oberäknat
omkostnadspålägg, uttryckligen tillsagt, att av kommendören Ekström
meddelade anvisningar skulle följas, dels en av de mera vidlyftiga
reparationerna, nämligen nytillverkningen av skarndäcket påbörjats,
under det Falkman varit i tjänst eller den 22 juli 1918, dels och de i
kommendören Ekströms promemoria särskilt upptagna arbeten, innan
Falkman den 2 augusti erhöll semester, redan anvisats. Av vad i målet
hörda personer anfört syntes dessutom framgå, att Falkman under den
tid, då han varit i tjänst eller bland annat under tiden 23/_ —lc/6,21/7—Va»
14/g—16/8 och 22/d—13/a 1918 med uppmärksamhet följt arbetena och själv
lämnat anvisningarna därvid.

Det syntes under nu anförda förhållanden oförklarligt, att Falkman,
som själv från begynnelsen vid å platsen verkställd besiktning
angivit, vilka reparationsarbeten som skulle utföras, såsom han uppgivit,
icke lagt märke till arbetets jämväl under hans tjänstgöring
väsentligt ökade omfattning. Aven om så skulle varit förhållandet,
torde detta dock icke kunna fritaga Falkman från ansvaret för att
arbetets omfattning på angivet sätt så väsentligt utökats, i den mån
detta ansvar icke såsom ovan anförts ankomme på varvschefen. Yad
som förekommit hade Falkman bort kunna iakttaga och hade han
följaktligen jämväl bort ingripa till förhindrande därav.

Yad nu anförts ägde jämväl tillämpning å de felaktigheter i bok -

föringen av ifrågavarande arbeten, som förekommit. Marindirektören
syntes, om lian ej insett, i allt fall bort kava insett, att kostnaderna
för arbetet väsentligen överstege såväl det ursprungligen beräknade
beloppet 8,000 kronor som det belopp 4,500 kronor, vartill kostnaden,
enligt vad han uppgivit, sedermera skulle hava beräknats. Redan i
slutet av maj månad 1918, då Falkman var i tjänst, hade vid ingenjördepartementet
för båtens flyttning till torpedbåtsskjulet och uppstöttning
samt för rivningsarbeten föranletts kostnader enbart för materiel
och arbetslöner för tillhopa 412 kronor 16 öre; under juni månad
uppgingo motsvarande kostnader vid departementet efter avdrag av
529 kronor 96 öre för reparation av ankarspelet, galvanisering av
ankare, beslag in. in. och tillverkning av ankare till 2,259 kronor 88
öre; under juli månad, vid vars slut Falkman var i tjänst, utgjorde
kostnaderna 6,494 kronor 80 öre, oberäknat föreskrivna omkostnadspålägg;
och återstodo då ännu till utförande, bland annat av de i
arbetsordern nr 1161 ingående och »kort efter arbetets igångsättande»
överenskomna arbeten: tillverkning och beslag till skylight, tillverkning
av spygattrör, reparation av ventiler, tillverkning och fastsättning av
beslag, läsår, levang och kåpor, svetsning av kätting, tillverkning och
galvanisering av beslag, rengöring och tjärning av båten, drivning,
kittning och putsning av däck, målning inom- och utombords o. s. v.,
av vilka arbeten enbart målningen betingade en kostnad, oberäknat
omkostnadspålägg, av 848 kronor 96 öre samt svetsning av dävert, tillverkning
av släpphakar m. in. 1,096 kronor 39 öre. Icke ens då Falkman
den 14, 15 och 16 augusti samt under tiden 2-’/8—13 9 tjänstgjorde
vid departementet hade han, ehuru kostnaden, räknat vid slutet av
augusti, gått upp till sammanlagt 14,107 kronor 18 öre eller, inräknat
omkostnadspålägg 19,810 kronor 92 öre, vidtagit någon som helst åtgärd
för vinnande av rättelse.

Samtidigt med att Falkman bort hava iaktagit arbetets omfattning
hade av de till departementet inkomna titeltablåer, av de inom
departementet förda titelredogörelser, av de uppgjorda månadssammandragen
samt av till Falkman från bokföringsavdelningen ingivna specialuppgifter
rörande titel T 2 kommendör Ekström framgått, att å denna
titel påförts kostnader, som endast utgjort en ringa del av vad de utförda
arbetena i själva verket kostat.

I stället för att ingripa till rättelse av de förelupna felen hade
Falkman .emellertid, sedan arbetena avslutats, betingande i sin helhet
en kostnad av över 20,000 kronor, (inberäknat omkostnadspålägg
27,000 kronor), och sedan han deltagit i segling med båten, då han

av mästaren Bladh begärt och erhållit uppgift å de å titel T 2 kommendör
Ekström bokförda kostnader, uttryckt sin förvåning över att
därå upptagits så stort belopp som 5,170 kronor och återsänt den
lämnade uppgiften med påskrift: »Bör ej överstiga 4,500 kronor».

På grund av vad sålunda anförts, ansåge militieombudsmannen
marindirektören Falkman genom sin underlåtenhet att öva tillsyn över
omfattningen av de å segelbåten »Gurly» utförda arbeten och genom
sin underlåtenhet med avseende å bokföringen av de för nämnda arbete
uppkomna kostnader hava visat grov oskicklighet i utövningen av
sitt ämbete.

På sätt ovan anförts, hade jämlikt varvschefens resolution den 13
september 1918 titel T 2 kommendör Ekström för bland annat 286 kg.
gammal metall gottgjorts 858 kronor, men hade sedermera befunnits,
att den från »Gurly» fällande materielen icke kunde skattas till mera
än 181 kronor 50 öre och att nyssnämnda titel följaktligen oriktigt
gottgjorts med 676 kronor 50 öre. Som enligt vad i saken upplysts
förslag å de titlar, som skulle gottgöras till inleverering av anmäld,
vid arbetena fallande material uppgjorts jämlikt marindirektören Falkmans
anvisning syntes Falkman vara ansvarig för den felaktighet i bokföringen,
som i förevarande hänseende ägt rum.

Även om i allmänhet frågan om vilken titel, som skulle gottgöras
värdet av hopsamlad fallande material, vars ursprung icke kunnat
angivas, icke torde vara av väsentlig betydelse, då fråga vore om*
allenast mindre kvantiteter och värdet i allt fall komme kronan till
godo, ställde saken sig dock annorlunda, då gottskrivandet ägde rum
till enskild persons fördel. I sådana fall torde böra med noggrannhet
tillses att icke större kvantitet gottskreves än som rätteligen kunnat
härledas från de för den enskilde utförda arbetena. Innan marindirektören
Falkman beordrade kontrollanten att å uppbördsmannens
anhållan om uppgift å de titlar, varå gottskrivandet skulle äga rum,
anteckna kommendören Ekströms titel för ifrågavarande 286 kg., hade
det enligt militieombudsmannens förmenande ålegat honom att införskaffa
närmare upplysningar rörande myckenheten av den metall, som
faktiskt tillhört »Gurly» eller, därest sådana upplysningar icke kunnat
inhämtas, föreslå beloppets gottskrivande å någon kronans titel. I
stället hade Falkman enbart på den grund, att materialier veterligen
fallit från segelbåten, utan närmare undersökning låtit gottskriva ägaren
858 kronor eller mer än fyra gånger vad honom rätteligen tillkommit;
och detta oaktat båten med inventarier inköpts för en köpesumma av

allenast 1,500 kronor. Som uppbördsmannen för sin del genom orden
»utan angiven titel» tillkännagivit, att lian icke ägde kännedom om
varifrån ifrågavarande metall fallit, men Falkman, det oaktat angivit
titel T 2 kommendör Ekström såsom ägare till densamma, syntes uppbördsmannen
och verkstadsingenjören icke kunna läggas någon försummelse
till last i förevarande hänseende, varemot militieombudsmannen
funne Falkman genom sin omförmälda åtgärd hava gjort sig
skyldig till vårdslöshet i utövningen av sitt ämbete.

Vid utfärdande av arbetsordern rörande tillverkningen av ifrågavarande,
med motorbåten »Togi» till konsuln Colding i Köpenhamn levererade
propeller hade något tillstånd till utförande av arbetet å varvet
icke lämnats av varvschefen, ej heller hade pansarbåten »Sveas» ångslup
varit försedd med sådan motor, vartill propellern uppgivits vara avsedd.
Vidare hade bestämmelserna i reglementet för marinen rörande utlåningav
stationens tillhörigheter icke iakttagits. Sålunda stadgades i reglementets
del I § 332 bland annat:

»1. Stationens tillhörigheter få icke till enskilda personer, bolag
eller sällskap utlånas utan marinförvaltningens bifall, därest icke så
skyndsam åtgärd erfordras, att detta bifall ej hinner inhämtas, i vilket
fall stationsbefälhavaren eller varvschefen äger besluta, på sätt han
finner omständigheterna påkalla; skolande dock, i händelse några
_ stationens tillhörigheter av sådan anledning utlånats, marinförvaltningen
genast därom underrättas. — — — —

2. Vid utlåning av persedlar skall, medelst besiktning så vid
utlåningen som vid återställandet, utrönas i vad mån de blivit slitna
eller skadade, varefter stationen tillkommande ersättning beräknas.

3. När lån blivit beviljat, förvaras lånedokumentet, sedan det i
räkenskapskontoret blivit annoterat, hos vederbörande uppbördsman,
som i behörig tid påminner om lånets indrivande».

Vid utlåningen av ifrågavarande propeller hade emellertid marinförvaltningens
bifall icke inhämtats, ej heller varvschefen beslutat om
utlåningen och marinförvaltningen därefter underrättats. Någon besiktning
av propellern vid utlåningen hade icke ägt rum, utlåningen
hade icke annoterats i räkenskapskontoret och något lånedokument
hade icke överlämnats till vederbörande uppbördsman ej heller eljest
kunnat återfinnas, på grund varav påminnelse om lånets indrivande
icke givits.

;<9

Vad marindirektören Falkman i denna del till sitt fredande anfört
funne militieombudsmannen icke tillfredsställande. Den omständigheten,
att varvschefen muntligen medgivit, att utredning ..påbörjades rörande
utbyte av maskineri i »Sveas» ångslupar, torde icke innefatta något
bemyndigande för Falkman, att låta, enligt vad i ärendet upplysts l1/■>
år innan utbytet varit avsett att äga rum och sålunda behov av propellern
skolat föreligga, tillverka en propeller till ångslupen. Än mindre
torde Falkman på sådan grund varit berättigad låta tillverka propellern
för ett ändamål, för vilket i allmänhet marinförvaltningens tillstånd enligt
reglementet erfordrades. Och sedan tillverkningen å titel »Sveas» ångslupar
ägt rum, torde Falkman icke varit befogad, att på sätt han
gjort utan vare sig varvschefens eller marinförvaltningens tillstånd eller
vetskap till enskild person utlåna propellern. Till inhämtande av dylikt
tillstånd syntes marindirektören så mycket mer haft särskild anledning,
som, även om det finge antagas, att ett anställande av jämförande prov
med en kronan tillhörig propeller å viss enskild person tillhörig motorbåt
vore något för kronan ändamålsenligt, vilket av åtskilliga omständigheter
motsades, redan det ovanliga i tillvägagångssättet och det
åsyftade ändamålets förmenta vikt mer än väl motiverat en föredragning
av ärendet inför varvschefen.

Då såväl tillverkningen som utlåningen av propellern skett på
marindirektören Falkmans order, syntes vad Falkman invänt därom,
att utlämnandet skett under hans semester, icke, särskilt vid det förhållandet
att inlämnandet skedde å semesterns första dag, kunna befria
Falkman från ansvar för de förseelser mot reglementet för marinen,
som i ovan anmärkta hänseenden förekommit.

Det syntes slutligen synnerligen anmärkningsvärt, att sedan den
ifrågavarande propellern för de jämförande provens anställande utlämnats,
Falkman icke tillsett, att sådana prov också ägt rum och att
sedan de avslutats propellern återställts. Den rapport, som enligt vad
Falkman uppgivit, avgivits av bolaget rörande propellern, syntes avse
allenast den provtur, vid vilken bolaget för ägaren av motorbåten
»Togi», konsuln Th. Colding, förevisade båten med den däri inmonterade
propellern. I varje fall hade någon kronans representant, så vitt det
kunnat utrönas, icke närvarit. Även om resultatet av denna provtur
varit de »jämförande prov», för vilkas anställande propellern tillverkats,
torde det väl i allt fall hava ålegat marindirektören att tillse, att propellern
omedelbart därefter'' återlämnats, något som Falkman dock
försummat.

Genom att utan tillstånd låta å kronans varv tillverka och till
enskilt bolag utan iakttagande av föreskriven ordning utlåna ifrågavarande
propeller samt därefter underlåta att behörigen övervaka, att
propellern begagnades för avsett ändamål och återställdes inom skälig
tid, hade marindirektören Falkman enligt militieombudsmannens förmenande
gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

Slutligen hade på order av marindirektören Falkman å ingenjördepartementets
ritkontor av ingenjören Tsraelsson uppgjorts fyra särskilda
propellerritningar, avseende propellrar av olika typer, samt en
ritning, innefattande kurvor för trebladiga propellrar, vilka fem ritningar
av marindirektören utlämnats till Aktiebolaget Ingenjörsfirman
Fritz Egnell och av bolaget sedermera innehafts till hösten 1918. I
och för sig torde det få anses synnerligen olämpligt, att flottans varvs
erfarenheter och arbete utan tvingande skäl utlämnades till enskilt bruk.
Då dessutom i förevarande fall de prov, av vilka uppnådda resultat
skulle ställas till varvets förfogande, icke, enligt marin direktörens uppgift,
kunnat genomföras i den önskvärda utsträckningen på grund av
rådande motorbränslebrist och denna brist väl redan vid utlämnadet av
ritningarna förelåg, syntes endast önskvärdheten av att få ifrågavarande
standardritningar genomprovade knappast tillräckligt motivera deras
utlämnande till Aktiebolaget Ingenjörfirman Fritz Egnell. Skulle emellertid
marindirektören Falkman varit av den uppfattningen att ett utlämnande
för sådant ändamål ovillkorligen borde äga rum, hade det ålegat
Falkman, som icke torde äga befogenhet att själv därom besluta, att
hänskjuta frågan till varvschefens bestämmande under bifogande av
skriftligt erbjudande från bolaget om kostnadsfritt utförande av proven.
Det hade icke varit uteslutet, att varvschefen antingen icke alls biträtt
marindirektörens uppfattning om lämpligheten av provens utförande
av enskild firma eller ock funnit ändamålsenligare att åt annan firma
än Egneils eller åt flera firmor jämte Egneils utlämna ifrågavarande
arbete.

För den händelse den av marindirektören Falkman åberopade,
den 22 januari 1917 utfärdade generalorder varit avsedd att innefatta
befogenhet för chefen för marinstaben att tillhandagå enskilda motorbåtsfirmor
med upplysningar rörande beskaffenheten av flottans propellrar
vore det dock uppenbart, att densamma icke inrymde någon
sådan befogenhet för Falkman, vilken allenast ställts till marinstabschefens
förfogande.

Under alla omständigheter torde vara klart, att därest ett utlämnande
av kronans ritningar ägde rum i och för utförande av visst

arbete för kronans räkning, borde av mottagaren till verifikation avfordras
skriftligt erkännande rörande emottagandet och ändamålet
därmed, varjämte det torde åligga vederbörande departementschef att
tillse, att det arbete, som skulle med ledning av ritningarna utföras,
också verkställdes, sä att icke det enda resultatet av den vidtagna åtgärden
bleve, att den enskilde komme i åtnjutande av den förmån,
som tillgången till ritningarna erbjöde.

Genom att för det av Falkman angivna ändamål utan tillstånd
låta på sätt som skett uppgöra och till enskild person utlämna ifrågavarande
ritningar samt därefter underlåta att bevaka kronans intressen
i saken, torde Falkman hava gjort sig skyldig till oförstånd och försummelse
i tjänsten.

De ämbetsfel, till vilka militieombudsmannen på sätt ovan anförts
funnit kommendören Anckers och marindirektören Falkman skyldiga,
hade militieombudsmannen, särskilt med hänsyn till vad i övrigt i
ärendet förekommit, funnit vara av beskaffenhet att icke böra undgå
laga beivran. Militieombudsmannen uppdrog följaktligen åt vederbörande
åklagare att låta vid behörig domstol anhängiggöra åtal mot
kommendören Anckers och marindirektören Falkman för vad de låtit
komma sig till last, och därvid yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet.

Då militieombudsmannen ovan angivit de avseenden, i vilka militieombudsmannen-
funnit Falkman hava förbrutit sig i tjänsten, hade
militieombudsmannen icke tagit hänsyn till de särskilda omständigheter,
som enligt vad den ovan lämnade redogörelsen visade, förekommit
därom, att vad Falkman låtit komma sig till last skulle skett i avsikt
att gynna enskild person eller med insikt om att det allmännas rätt
därigenom kunde skadas. I den mån emellertid en kommande utredning
kunde giva anledning därtill, hade vederbörande åklagare att
jämväl i sådant hänseende föra talan i saken.

På det åtal, som i anledning härav av krigsfiskalen J. Lillieros
anställdes mot kommendören Anckers och marin direktören Falkman
vid stationskrig srätten vid flottans station i Stockholm, meddelade krigsrätten
utslag den 18 mars 1921.

Jämte det krigsrätten redogjorde för vad i målet förekommit
yttrade krigsrätten.

Vidkommande först frågan om vilket vitsord, som kunde tillerkännas
av ingenjören Axel Filip Valdemar Ståhlberger avgivet vittnes Militieombudsmannens

ant betsbe rättelse. 6

mål funne krigsrätten med hänsyn dels till den befattning Ståhlberger
i egenskap av verkstadsingenjör tagit med arbetena å »Gurly», dels ock
den kontroll han i sin berörda egenskap haft att öva över utlämnandet
av den i målet ifrågakomma propellern, att Ståhlberger finge anses
hava i saken del och prövade förty rättvist förklara honom för återgångsvittne.

Vad först anginge åtalet emot kommendören Nils Elias Anckers
och marindirektören av 1. graden Ivar Johan Falkman med avseende
å den befattning, de, den förre i egenskap av chef för Flottans varv
i Stockholm och den senare i egenskap av chef för ingenjördepartementet
därstädes, tagit med försäljningen och reparationen av den
kronan tillhöriga segelbåten nr 7 »Gurly», funne krigsrätten, vidkommande
åtalet emot Anckers, visserligen, på de skäl, som av Anckers
åberopats, att denne icke saknat anledning antaga, att det honom av
kungl. marinförvaltningen lämnade bemyndigandet att försälja »Gurly»
på villkor, som av honom kunde finnas antagliga, innefattat rätt för
Anckers att inom med hänsyn till köpeskillingens storlek rimliga gränser
medgiva köpare, som därom gjort förbehåll, att före båtens bortförande
från varvet därstädes få densamma på köparens bekostnad försatt i
användbart och sjövärdigt skick, vadan hans åtgörande inom den sålunda
angivna ramen icke vore av beskaffenhet att kunna läggas
honom till last.

Men då Anckers, enligt vad ostridigt vore, genom den av honom
utfärdade resolutionen den 29 april 1918 åsyftat medgiva Ekström rätt
att, även utanför den angivna ramen, påkalla ändringsarbeten, och han
vid sådant förhållande finge anses genom att bifalla den av Ekström
gjorda framställningen och hänvisa de underordnade varvsmyndigheterna
att följa Ekströms anvisningar i fråga om arbetena hava genom otillräcklig
begränsning av sin till ingenjördepartementet givna order möjliggjort
det väsentliga överskridande av arbetets åsyftade omfattning, som
förekommit, hade Anckers därigenom visat oförstånd i fullgörande av
sina ämbetsplikter.

Vidkommande därefter hans uraktlåtenhet att så följa arbetets
gång och bokföringen av kostnaderna för detsamma, att han kunnat
på tidigare stadium ingripa till rättelser av de förelupna felaktigheterna,
funne krigsrätten på de av Anckers anförda skäl vad därutinnan lagts
honom till last icke vara av beskaffenhet att kunna för honom medföra
ansvar.

Vad slutligen beträffade den omständigheten, att kostnaden för
»Gurlys» sliptagning blivit påförd titel D 9 t 2, kunde, med hänsyn

därtill att det icke vore tillförlitligen ådagalagt, att Anckers beordrat
denna bokfö ringsåtgärd, densamma icke för honom medföra ansvar.

Vad därefter anginge åtalet emot Falkman beträffande »Gurlys>
försäljning och reparation hade krigsrätten kommit till följande slutsatser.
Då i det för »Gurly» upprättade inventarium, vilket Falkman i
sådant hänseende varit berättigad skänka tilltro, ej gjorts anteckning
därom, att det »Gurly» ursprungligen tillhöriga ankaret därifrån avförts,
kunde det icke särskilt läggas Falkman till last, att han saknat
och uraktlåtit skaffa sig kännedom om detta förhållande. De åtgärder,
som av honom vidtagits i och för nyanskaffning av ett ankare, vore
följaktligen att bedöma på enahanda sätt som och i samband med
åtgärderna för övrig nyanskaffning av inventarier.

Vidkommande därefter Falkmans åtgärd att på sätt som skett
tillstyrka bifall till Ekströms framställning att få köpa »Gurly» jämte
tillhörande inventarier enligt inventarieförteckningarna och i befintligt
skick för ett pris av 1,500 kronor, funne krigsrätten, att med den
uppfattning av framställningens innebörd, som jämväl av Falkman delats,
han, särskilt med hänsyn till att anbudet vore så lågt, att, om nyanskaffning
av inventarier måste i större omfattning äga rum, försäljning
enligt anbudet kunde komma att ställa sig för kronan synnerligen
ofördelaktigt, varit pliktig att, innan anbudet av honom tillstyrktes,
låta genom honom underlydande personal eller på annat sätt fastställa,
i vad mån tilltro kunde skänkas inventarieförteckningarna. Därtill
hade Falkman haft så mycket mera anledning, som det tillstånd, vari
båten eljest honom veterligen befunne sig, tillika med den omständigheten,
att båten under en följd av år icke varit sjösatt, uppenbarligen
inneburit särskild anledning att i ifrågavarande avseende iakttaga
aktsamhet. Emellertid hade Falkman med den påföljd, att kronan
fått för köparens räkning utan rätt till ersättning nyanskaffa inventarier
med en direkt utgift av minst 1,095 kronor, uraktlåtit att vidtaga de
åtgärder, som i sådant avseende ålegat honom.

Vad därefter vidkomme omfattningen av arbetena å »Gurly» och
sättet för bokföringen av därav föranledda kostnader, finge det anses
utrett, att de felaktigheter, som i berörda hänseenden förekommit, vore
att tillskriva dels bristande kontroll å arbetet och bokföringen och
dels utfärdandet av, i stället för en, två arbetsorder, nr 1134 och
1161 lydande å olika titlar och därtill så avfattade, att de enligt
ordalydelsen endast delvis täckte varandra, samtidigt med att enligt
den senare — som dock jämväl härutinnan överensstämde med varvschefens
av Falkman tillstyrkta resolution den 29 april 1918, sådan

denna enligt bådas samstämmande uppgifter borde tolkas — fastställts
att arbetena för båtens försättande i användbart och sjövärdigt skick,
liksom ock de mindre arbeten, Ekström kunde därutöver vilja påkalla,
skulle utföras enligt Ekströms anvisningar. Visserligen finge antagas,
både att Falkman, till dels på grund av omfattningen av honom åliggande
tjänsteplikter och till dels på grund av tjänstledighet under avsevärd
del av den tid, varunder de viktigare arbetena å »Gurly» utfördes,
varit förhindrad att i detalj följa och kontrollera dessa arbeten, och att
han icke varit pliktig att utan särskild anledning kontrollera detaljerna
i bokföringen särskilt beträffande arbeten av så obetydlig omfattning
som det ifrågavarande. Men det kunde dock icke frånkommas, att
Falkman, som ägnat arbetet ett påtagligt intresse, och jämväl personligen
givit anvisningar angående utförandet av vissa, ingalunda oväsentliga
detaljer, ovillkorligen bort med den tekniska insikt, man vore
berättigad att hos honom förutsätta, om icke från början så åtminstone
på ett jämförelsevis tidigt stadium av arbetet, inse, att detta icke tillnärmelsevis
kunnat utföras för det pris, som varit avsett, ens med av
honom beräknat tillägg för under tiden därefter inträdd kostnadsökning.
Om Falkman icke insett detta, kunde det icke förklaras på annat sätt,
än att han icke åt frågan ägnat den uppmärksamhet, man på grund
av föreliggande förhållanden varit berättigad att av honom fordra.
Sådan uppmärksamhet hade likväl så mycket mera av omständigheterna
varit påkallad, som den på Falkmans tillstyrkan åt Ekström inrymda
rätten att få arbetet utfört efter sina anvisningar krävt särskild tillsyn
för arbetets hållande inom den ursprungligen avsedda ramen. Den i målet
gjorda invändningen därom, att arbetets omfattning och kostnadernas
belopp saknade betydelse med hänsyn därtill, att de skolat i sin helhet
gäldas av Ekström, kunde så mycket mindre tillmätas någon betydelse,
som möjligheten att hålla kostnaderna inom nyss angivna ram för
köparen uppenbarligen varit en förutsättning för köpet och i allt fall
varje väsentlig ökning av de beräknade kostnaderna med hänsyn till
avtalets karaktär av kreditavtal inneburit ökning av den risk, kronan
genom att åtaga sig arbetena övertagit.

Även om det med hänsyn till den omfattande arbetsbörda, som
vid ifrågavarande tidpunkt åvilat Falkman, och med hänsyn till den
kontroll, han varit berättigad att av underlydande befattningshavare
fordra, vore förklarligt, att föredragning av för undertecknande utskriva
arbetsorder understundom skett summariskt, kiinde detta icke
av Falkman åberopas till försvar i förevarande fall. Med hänsyn dels
till fallets särskilda beskaffenhet och dels till det intresse Falkman

obestridligen ägnat åt arbetet, borde det nämligen icke ens vid en
summarisk föredragning kunnat undgå Falkman, att arbetsorder nr
1134 utskrivits å felaktig titel, eller, då arbetsorder nr 1161 några
dagar senare föredrogs, att den avsäge arbete, varom arbetsorder redan
tidigare utfärdats. Ilade dessa omständigheter undgått Falkman, kunde
det bero endast på att föredragningen fått ske så summariskt, att den
i själva verket varit betydelselös, eller på att Falkman icke åt föredragningen
ägnat den uppmärksamhet, som kunnat fordras, och på
grund av användandet av stämpel, åsatt av annan person, i stället för
egenhändig underskrift å arbetsorderna, ej heller i samband med underskrivandet
kommit i tillfälle att personligen granska dem.

Yad Falkman sålunda låtit komma sig till last i avseende å försäljningen
och reparationen av »Gurly» samt vad därmed ägt samband,
betraktat i ett sammanhang, funne stationskrigsrätten icke kunna anses
annorlunda än som vårdslöshet och försummelse i fullgörande av tjänsteplikter
av svårare beskaffenhet.

Yad slutligen beträffade den i målet ifrågakomna fallande material,
finge med hänsyn till den förebragta utredningen antagas, att i
anslutning till den inlevereringsuppgift, som, efter att hava passerat
Falkman, godkänts av varvschefen, större värde gottskrivits titel T 2
kommendör Ekström, än som rätteligen bort ske. Den i målet förebragta
utredningen innefattade emellertid icke tillförlitlig bevisning
därom, att Falkmans åtgöranden i saken haft till syfte att bereda Ekström
fördel utöver vad som rätteligen tillkommit honom. Men som
ostridigt vore, att Falkman, även om hans tidigare åtgörande, i enlighet
med hans egen uppgift, finge antagas hava avsett allenast att
åstadkomma en undersökning i saken, likväl, utan att förvissa sig om
att vederbörlig undersökning ägt rum och huru den utfallit, genom
sin påskrift å inlevereringsanhållan givit anledning till att ett godtyckligt
och enligt vad jämväl han vid närmare eftertanke bort inse,
för högt beräknat belopp, till skada för kronan gottskrivits Ekström,
funne krigsrätten Falkman hava jämväl i detta hänseende gjort sig
skyldig till försummelse av tjänsteplikter.

Vidkommande därefter den i målet ifrågakomna, till Aktiebelaget
Ingenjörfirman Fritz Egnell utlånade propellern kunde med hänsyn till
i målet förebragta omständigheter antagas, att det för verkställande
av den utredning, som av Falkman igångsatts rörande olika propellertyper,
varit av intresse att få jämförande prov anställda även å motorbåtar,
tillhöriga enskilda, och kunde Falkman vid sådant förhållande
icke anses hava saknat befogenhet att, även utan särskilt tillstånd låta

konstruera, tillverka och på sätt han funnit lämpligt med iakttagande
av kronans rätt och säkerhet, även å enskild motorbåt avprova en på
varvet utarbetad propeller.

Krigsrätten funne sålunda, att han icke enbart genom de i sådant
syfte vidtagna, i målet ifrågakomna åtgärderna gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande.

Ej heller kunde det läggas Falkman till last, att vid propellerns
utlämnande till A.-B. Ingenjörfirman Fritz Egnell, vilket utlämnande
för övrigt under hans tjänstledighet ombesörjts av honom underordnade
myndigheter, vidtagandet av för sådant fall föreskrivna kontrollåtgärder
försummats.

Det måste däremot anses styrkt, att med hänsyn till det läge,
vari förut omförmälda utredning vid tiden för utfärdandet av arbetsordern
nr 893 och upprättandet av den däri åberopade ritningen befunnit
sig, flottan då icke haft något behov av eller ens någon användning
för den ifrågakomna å pansarbåtarnas underhållstitel för pansarbåten
»Sveas» ångslup beordrade propellern, medan däremot bolaget
samtidigt haft svårigheter att anskaffa lämplig propeller för »Togi».

Falkmans först vid senaste rättegångstillfället framställda påstående,
att han varit av den uppfattningen, att bolaget haft tillgång
även till annan för »Togi» användbar propeller, förtjänade nämligen,
med hänsyn särskilt till de av vittnena Egnell och Wenander avgivna
utsagorna, icke avseende, utan måste det antagas, att Falkman samtidigt
med att han åsyftat få propellerkonstruktionen avprovad, velat
bereda bolaget en fördel genom att låta detsamma åtminstone tills
vidare använda propellern för »Togi». Ett sådant antagande vunne
ytterligare stöd därav, att Falkman, i trots av det särskilda och påfallande
intresse, han lagt i dagen i avseende å denna propeller, och
i trots av de i varje fall säregna omständigheter, varunder konstruktionen,
tillverkningen och utlämnandet kommit till stånd, icke påfordrat,
att representant för ingenjördepartementet skulle närvara å
provturen och ej heller förvissat sig om att propellern därefter återställts
till varvet.

Krigsrätten funne alltså, att Falkman genom att under föreliggande
omständigheter låta konstruera, tillverka och utlämna propellern
gjort sig skyldig till brott, varom förmäles i allmänna strafflagen 25
kap. 16 §.

Yad slutligen beträffade de i målet ifrågakomna, i den vid ingenjördepartementets
ritkontor förda förteckning över ritningar under
nr 68—72 L 49 upptagna fyra propellerritningar ävensom en ritning,

innefattande kurvor för trebladiga propellrar, funne krigsrätten — även
om antagas finge, att ifrågavarande ritningar uppgjorts i det av Falkman
angivna syftet samt att deras utlämnande till bolaget föranletts
av de av Falkman uppgivna skäl, — likväl, att Falkman genom att
på sätt som skett för obestämd tid utan kontroll ställa till bolagets
förfogande de å varvet uppgjorda, icke ens såsom kronans egendom
märkta originalritningarna gjort sig skyldig till oförstånd i tjänstens
utövning.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit prövade krigsrätten, som
funne, att de olika fel och försummelser, som Falkman låtit komma
sig till last i avseende å »Gurlys» försäljning och reparation samt vad
därmed ägde samband, till varandra stode i det sammanhang, att de
finge anses utgöra fortsättning av ett och samma brott, rättvist döma
Anckers jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikter att undergå fem dagars arrest utan bevakning
samt Falkman dels jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § allmänna
strafflagen att för vårdslöshet, försummelse och oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikter i avseende å »Gurlys» försäljning och reparation samt
vad därmed stode i samband att vara i mistning av ämbetet under
tvä månader, dels jämlikt 25 kap. 16 § samma lag, för det han i
syfte att gynna annan låtit å varvet konstruera, tillverka samt till
begagnande utlämna den i målet ifrågakomna propellern, att vara i
mistning av ämbetet under två månader och dels slutligen jämlikt 25
kap. 17 § strafflagen jämförd med 132 § strafflagen för krigsmakten
att för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter i avseende å i målet
ifrågakomna till annan utlämnade propellerritningarna undergå arrest
utan bevakning åtta dagar, i följd varav Falkman skulle i en bot vara
i mistning av ämbetet fyra månader samt undergå arrest utan bevakning
i åtta dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet uppdrog härefter militieombudsmannen
åt ämbetet att över krigsrättens utslag anföra besvär
hos kr ig shovrätten. I den skrivelse, varmed detta uppdrag lämnades åt
överkrigsfiskalsämbetet, anförde militieombudsmannen följande.

Vad först anginge frågan, huruvida ingenjören Axel Filip Valdemar
Ståhlberger varit jävig att vittna i målet, ansåge militieombudsmannen
i motsats till krigsrätten, att så icke varit fallet. Ståhlberger hade,
såvitt av handlingarna framginge, i egenskap av verkstadsingenjör icke
tagit annan befattning vare sig med arbetena å »Gurly» eller med tillverkningen
och utlämnandet av den i målet ifrågakomna propellern

än som på grund av de rörande dessa arbeten givna order ålegat honom
i hans nämnda egenskap. Säkerligen hade sådana omständigheter icke
förelegat, att det kunde anses hava tillkommit Ståhlberger att vägra
lyda eller underlåta utföra vad honom i nyssnämnda hänseende av
chefen för ingenjördepartementet anbefallts, ej heller hade han på annat
sätt tagit del i de marindirektören Falkmans åtgöranden, för vilka
denne i detta mål vore ställd under åtal. Då vid nu anförda förhållanden
Ståhlberger icke kunde anses hava i saken del, ansåge
militieombudsmannen krigsrättens utslag i vad Ståhlberger därigenom
förklarats för återgångsvittne böra undanröjas.

Vidkommande själva saken syntes militieombudsmannen anledning
ej föreligga att fullfölja talan mot krigsrättens utslag i vad detsamma
anginge kommendören Anckers åtgärd att beordra segelbåten »Gurlys»
sliptagning å kronans titel och marindirektören Falkmans förfarande
att utfärda arbetsorder å tillverkning av ett ankare till båten.

Med avseende i övrigt å kommendören Anckers och marindirektören
Falkmans i den av militieombudsmannen utfärdade instruktion för åtalet
i målet påtalade förfaranden, hade militieombudsmannen däremot ej
kunnat undgå att finna desamma hava av krigsrätten blivit alltför
lindrigt bedömda.

Vad först anginge kommendören Anckers hade krigsrätten sålunda
funnit hans underlåtenhet att ingripa till förhindrande av de i målet
ifrågakomna omfattande reparations- och ändringsarbeten å »Gurly» icke
vara av beskaffenhet att kunna föranleda ansvar för honom, och hade
krigsrätten för det Anckers »genom otillräcklig begränsning av sin till
ingenjördepartementet givna order (resolutionen den 29 april 1918)
möjliggjort det väsentliga överskridande av arbetets åsyftade omfattning,
som förekommit», dömt honom allenast till 5 dagars arrest utan bevakning.
I målet vore dock utrett, att kommendören under sina dagliga
inspektioner å varvet vid upprepade tillfällen ägnat ifrågavarande
arbeten särskild uppmärksamhet och intresse, och syntes det under
sådana förhållanden icke bort kunna undgå honom, att desamma till
sin omfattning vida överstege, vad han med sin resolution avsett att
medgiva.

Särskilt lindrigt syntes militieombudsmannen krigsrätten hava
bedömt de förfaranden, som i målet lagts marindirektören Falkman till
last. Enligt vad i målet vore utrett hade Falkman själv beräknat det
värde å »Gurly», som enligt hans förmenande borde ligga till grund
för köpeskillingen för båten till 1,500 kronor, och i avgivet utlåtande
tillstyrkt försäljning av båten jämte därtill enligt inventarieförteck -

ningarna hörande inventarier för nämnda belopp. Vid sådant förhållande
syntes knappast möjligt, att han kunnat vidtaga de rent
positiva åtgärder, han ostridigt vidtagit, för att gottskriva kommendören
Ekström vid reparation av båten fallande materialier till ett
värde uppgående till mer än hälften av den nyssnämnda köpeskillingen,
för vilken såväl båten som inventarierna försålts, utan att hava varit
medveten om, att kommendören Ekström därigenom gynnats på kronans
bekostnad. -Men även om så ej skulle varit fallet, torde dock omständigheterna
uppenbarligen giva vid handen, att åtgärderna i fråga
vidtagits med insikt om eller medveten likgiltighet för, att sådant
gynnande kunde föreligga, d. v. s. med eventuellt uppsåt att på kronans
bekostnad gynna Ekström. Skulle emellertid mot förmodan ej heller
detta kunna anses ådagalagt, torde en så långt gående vårdslöshet
om tjänsteplikters utförande, som den Falkman själv uppgivit skulle
hava legat till grund för hans oförklarliga tillvägagångssätt, få anses
på den av honom innehavda posten vara att hänföras till synnerligt
grov vårdslöshet. Ty Falkman skulle ju, därest hans egen ståndpunkt
godtoges, fördela vid reparationsarbeten uppkomna tillgångar emellan
kronans olika titlar sins emellan samt emellan kronan, å ena, och
enskild, å andra sidan, utan att beträffande dylika för kronan åtminstone
i sistnämnda fall så betydelsefulla ärenden göra sig mödan att
ens flyktigt bedöma, huru fördelningen rätteligen borde ske. Det syntes
vidare synnerligen anmärkningsvärt att Falkman skulle — likaledes
enligt egen utsago — hava låtit arbete av Så vidlyftig beskaffenhet
som det här ifrågavarande kunna å varvet efter av honom meddelad
order utföras utan att ens äga kännedom om, att ordern givits. Om
något skulle anses väsentligt av de tjänsteplikter, som ålåge chefen
för ett varvsdepartement, så torde det väl vara att äga kännedom om
och övervaka det arbete, som från sagda departement till utförande
beordrades, åtminstone i den mån arbetet avsåge ombyggnad av å
varvet befintliga båtar. Även om vidare det i allmänhet ej finge anses
åligga departementschefen att så noga följa bokföringen, att han därigenom
skulle varit i stånd att upptäcka den felföring enskild person
till godo, som ägt rum, torde dock få anses oförklarligt, huru Falkman,
sedan arbetet å »Gurly» slutförts, därvid han vid upprepade tillfällen
iakttagit dess resultat, och sedan han deltagit i provsegling med båten,
kunnat vid mottagandet av vederbörande tjänstemans uppgift, att
kostnaderna för detta arbete å kommendören Ekströms titel bokförts
till 5,170 kronor, på uppgiften anteckna, att kostnaderna ej borde
överstiga 4,500 kronor, oaktat i själva verket, de av Falkman sålunda
Militieombudsmannens ämbetsber aflelse. 7

iakttagna arbetena varit av den omfattning att de betingat eu kostnad
av omkring 27,000 kronor. Det syntes svårt att i likhet med krigsrätten
utgå ifrån, att Falkman skulle äga så ringa insikt i sin egen
yrkesgren, att han verkligen kunnat antaga, att ifrågavarande för
sistnämnda belopp utförda arbete, som han dock åtminstone vid provturen
iakttagit, skulle hava betingat en kostnad av allenast 4,500 kronor,
d. v. s. allenast en sjättedel av den verkliga kostnaden.

Krigsrätten, som underlåtit uttala sig om marindirektörens åtgärd,
•att låta med stämpel utfärda arbetsorder i stället för att med egen
underskrift utfärda dem, hade slutligen ansett vad Falkman låtit
komma sig till last med hänsyn till segelbåten »Gurlys» försäljning och
reparation utgöra fortsättning å ett och samma brott. I själva verket
torde emellertid de förelupna tjänstefelen, tillstyrkandet av båtens försäljning,
utfärdandet av dubbla arbetsorder och arbetsorder å felaktiga
titlar, underlåtenhet att övervaka arbetets omfattning och kostnadernas
bokföring samt gottskrivandet utan undersökning av fallande materialier,
vara med avseende å såväl tiden för desamma som den art av tjänstgöring
i vilken de begåtts, så åtskilda, att de endast under den förutsättningen
torde kunna anses utgöra fortsättning å ett och samma
brott, att de haft ett gemensamt uppsåt.

Under alla förhållanden ansåge militieombudsmannen vad här ovan
och förut av militieombudsmannen i detta mål anförts samt under
rättegången styrkts giva vid handen, att vad Falkman låtit komma
sig till last med avseeende å »Gurly», vare sig det ena eller andra
lagrummet tillämpades, svårligen kunde anses försonat med det straff,
stationskrigsrätten utmätt.

Yad härefter anginge Falkmans åtgöranden med i målet ifrågakomna
propeller, hade stationskrigsrätten dömt Falkman, jämlikt 25
kap. 16 § strafflagen, för det han i syfte att gynna annan låtit å varvet
konstruera och tillverka samt till begagnande utlämna berörda propeller,
att vara i mistning av ämbetet under två månader. Förutsättningen
för att suspension jämlikt det av krigsrätten åberopade
lagrummet skulle kunna följa å brott av ifrågavarande slag vore att
det varit av förhastande som ämbetsmannen sig förgått, och att ingen
eller ringa skada därav kommit. Ingendera av dessa förutsättningar
torde emellertid här föreligga. Det vore nämligen i målet styrkt, att
Falkman låtit tillverka propellern och överlämna densamma till Aktiebolaget
Ingenjörfirman Fritz Egnell i avsikt att gynna bolaget ävensom
att Falkman, sedan han verkställt denna sin avsikt, under över treårs
tid underlåtit att ställa till rätta vad han därigenom förbrutit.

Att under sådana förhållanden anse brottet vara begånget av förhastande
syntes icke möjligt. Men även om de av Falkman sålunda vidtagna
åtgärderna i och för sig skulle kunna tänkas vara att tillskriva ett
förhastande i förening med glömska, så torde väl varje antagande om
förekomsten av dessa förmildrande omständigheter framstå som alldeles
orimligt, då i målet jämväl vore utrett, att Falkman samtidigt som
brottet begåtts i nyss omförmälda avsikt givit order om, att propellerns
nav skulle så dimensioneras, att det kunde passa till »Sveas» ångslup.
Vore avsikten att med leveransen av propellern gynna förenämnda
bolag utredd, torde nämligen sistnämnda order knappast kunna haft
annan grund än en beräkning att framdeles vid förefallande behov
kunna åberopa ordern till försvar för den begångna handlingen. Följaktligen
förelåge här en subjektiv omständighet av beskaffenhet att
utesluta möjligheten av ett förhastande.

Även om, vad slutligen anginge i målet ifrågakomna propellerritningar,
krigshovrätten skulle, oaktat vad i detta hänseende i målet
förekommit, finna Falkmans åtgärd att låta utföra ifrågavarande för
en konstruktör av propellrar synnerligen värdefulla ritningar och därefter
utlämna dem till enskild firma, som på grund av sin verksamhet
kunnat direkt tillgodogöra sig desamma, icke kunna svårare
anses än efter 130 § strafflagen för krigsmakten — torde väl under
alla förhållanden den vårdslöshet, som därigenom ådagalagts, få anses
såsom synnerligen grov.

Under åberopande av vad sålunda ävensom uti åtalsinstruktionen
anförts samt vad i målet eljest förekommit borde överkrigsfiskalsämbetet
i besvären yrka, att krigshovrätten måtte, med ändring av krigsrättens
utslag, under bifall till de i målet framställda ansvarsyrkandena, såvitt
de ej ovan från fullföljd undantagits, för vad kommendören Anckers
och marindirektören Falkman låtit komma sig till last ådöma strängare
straff.

På de besvär, dels överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav och
dels marindirektören Falkman anförde över stationskrigsrättens utslag,
meddelade krigshovrätten utslag den 14 november 1921. I utslaget yttrade
krigshovrätten följande.

Enär, vidkommande det mot Ståhlberger anförda jäv, i målet
icke ådagalagts, vare sig att Ståhlberger, vilken, enligt vad utrett
vore, genom hänvändelse till ingenjördepartementets kontor sökt vinna
rättelse av det fel, han ansett vara begånget med avseende å innehållet

uti ifrågakomma två arbetsorder nr 1134 och nr 1161, kunde med
hänsyn till den befattning han såsom verkstadsingenjör tagit med
arbetena å segelbåten »Gurly» eller någon i samband därmed av honom
begången försummelse anses hava i saken del eller av dess utgång
kunna vänta nytta eller skada, eller att Ståhlberger tagit sådan befattning
med den i målet omförmälda propellerns utlämnande till förenämnda
bolag, att han kunde göras ansvarig för att något erkännande
om mottagandet ej blivit bolaget avfordrat och av sådan anledning
vore jävig att i målet vittna, funne krigshovrätten skäligt att, med
ändring av krigsrättens utslag i jävsfrågan, ogilla den framställda jävsanmärkningen.

Vad därefter anginge åtalet mot Anckers, så enär upplyst vore,
att Anckers numera avlidit, samt frågan om högre ansvar å honom
således förfallit, funne krigshovrätten vidare yttrande icke erfordras i
anledning av den mot honom i målet fullföljda ansvarstalan.

Beträffande åtalet mot Falkman för dennes åtgöranden med avseende
å den till bolaget utlämnade propellern, så enär det genom
den utredning och bevisning, som i målet förekommit, särskilt de av
ritaren Victor Ferdinand Israelsson samt ingenjörerna Egnell och
Wenander avgivna vittnesberättelserna, måste mot Falkmans bestridande
anses lagligen styrkt, att Falkman låtit å flottans varv på kronans
bekostnad konstruera och tillverka samt därefter till bolaget, hos
vilket Falkman vid berörda tid varit konsulterande ingenjör, utlämna
ifrågavarande propeller i huvudsakligt syfte att bereda bolaget, som
vid ifrågavarande tid haft svårigheter att anskaffa lämplig propeller
till den hos bolaget under byggnad varande motorbåten »Togi», fördelen
att, åtminstone tillsvidare, hava propellern insatt å nämnda motorbåt,
samt, även om det finge antagas, att Falkman tillika åsyftat att genom
propellerns användning å »Togi» för kronans räkning vinna någon erfarenhet
om propellerkonstruktionen, berörda omständighet ej kunde
anses vara av beskaffenhet att avsevärt inverka på bedömandet av
Falkmans brottslighet i avseende å hans omförmälda åtgöranden till
bolagets gynnande, funne krigshovrätten, utan avseende å vad Falkman
till sitt fredande anfört, Falkman hava i förevarande avseende begått
uppsåtligt förbrytelse i sitt ämbete i avsikt att annan gynna, och
ehuru härav kommit, såsom förhållandena utvecklat sig, allenast ringa
skada, kunde förbrytelsen dock med hänsyn till förekomna omständigheter
ej anses begången av förhastande. I avseende å Falkmans förfarande
beträffande ovannämnda fem ritningar funne krigshovrätten,
som ansåge Falkmans förseelse härutinnan ej vara att anse såsom

ringa, bestämmelserna i § 132 strafflagen för krigsmakten förty ej
kunna därå vinna tillämpning. Beträffande den i målet i övrigt förda
ansvarstalan funne krigshovrätten ej skäl göra ändring i krigsrättens
utslag; och prövade krigshovrätten förty, med avslag å Falkmans
ändringssökande, rättvist dels jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen
fastställa krigsrättens utslag i vad Falkman därigenom dömts att för
vårdslöshet, försummelse och oförstånd i fullgörande av ämbetsplikter
i avseende å »Gurlys» försäljning och reparation samt vad därmed stode
i samband vara i mistning av sitt ämbete såsom marindirektör av
första graden vid mariningenjörkåren under två månader, dels på det
sätt ändra krigsrättens utslag i övrigt, att Falkman dömdes jämlikt
25 kap. 16 § samma lag för det han i syfte att gynna annan låtit å
varvet konstruera och tillverka samt utlämna ifrågakomma propeller
att varda avsatt från sitt nyssnämda ämbete, ävensom jämlikt 25 kap.
17 § allmänna strafflagen för oförstånd i ämbetet i avseende å de i
målet ifrågakomma propellerritningarna och ritningen över propellerkurvor
att bota trehundra kronor till kronan, eller, efter sammanläggning
av straffen, att i en bot varda avsatt från sitt ämbete och
höta trehundra kronor till kronan.

Över krigshovrättens utslag har marindii’ektören Falkman anfört
underdåniga besvär, som ännu äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

2. Obehörigt begagnande av ledighet från krigsdomarebefattning.

Uti en den 19 februari 1917 till militieombudsmannen inkommen
- skrivelse anförde auditören B. de Maré bland annat följande.

I skrivelse den 4 januari 1917 till stationsbefälhavaren vid flottans
station i Karlskrona hade krigsdomaren John Bladh anmält, att han
från och med den 5 nämnda januari och tillsvidare under samma månad
begagnade sig av ledighet från krigsdomarämbetet med vice krigsdomaren
C. G. Ewerlöf som vikarie. Ehuru detta sätt att begagna
sig av ledighet från krigsdomarämbetet enligt stadgandet i § 7 mom. 2
i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler icke medgivits
för längre tid än högst fjorton dagar eller sålunda i detta fall
till och med den 18 januari, hade krigsdomaren Bladh icke kommit
tillstädes vid stationskrigsrättens sammanträde den 24 januari. Någon
olägenhet därav hade emellertid icke uppkommit, enär vice krigs -

domaren Ewerlöf varit närvarande och funktionerat såsom krigsdomare
på grund av det i § 8 inom. 2 av nämnda instruktion förekommande
stadgandet, att, då krigsdomare avhölle sig från tjänstgöring, vice
krigsdomare inträdde såsom ställföreträdare, till dess i vederbörlig
ordning blivit förordnat om befattningens upprätthållande. Enligt vad
vice krigsdomaren Ewerlöf för auditören uppgivit, hade han angående
saken satt sig i förbindelse med krigsdomaren Bladh, varefter denne
den 26 januari till stationsbefälhavaren inlämnat en föregående dag
daterad skrivelse med anmälan att Bladh återinträtt i tjänst. Auditören
de Hare hade icke ansett sig kunna undgå att hos militieombudsmannen
anmäla berörda förhållande, på det att för krigsdomaren
måtte klarläggas, att han förfarit felaktigt, och så att dylika förfaringssätt
icke för framtiden upprepades.

I yttrande, som med anledning av denna klagoskrift infordrats,
anförde Bladh i avgiven förklaring i sak följande.

Efter samråd med vederbörande truppförbandschefer hade krigsrättssammanträdena
vid truppförbanden i Karlskrona ordnats på det
sätt, att sammanträde med samtliga .förbandens krigsrätter hölles en
viss dag i veckan, nämligen onsdagen. Härom hade truppförbandscheferna
en gång för alla fått besked med tillkännagivande tillika, att
de utan att på något sätt rådgöra med krigsdomaren hade att till de
sålunda bestämda tiderna verkställa de kallelser, som för krigsrättssammanträdena
erfordrades, samt till krigsdomaren med posten översända
handlingarna i de mål, som skulle vid krigsrättssammanträdena
förekomma. På grund av nu angivna förhållanden torde det för krigsdomaresysslans
behöriga skötande vara så gott som utan betydelse,
åtminstone för var och en annan än krigsdomaren själv, var denne
befunne sig mellan sammanträdesdagarna. På grund av samma förhållanden
kunde även den anmälan, krigsdomaren, då han begagnade *
sig av ledighet med vice krigsdomaren som vikarie, hade att göra
truppförbandscheferna, näppeligen hava någon annan betydelse än att
utgöra en upplysning om, till vem krigsrättshandlingarna för de under
den anmärkta ledighetstiden infallande krigsrättssammanträdena skulle
översändas. Till krigsh o vrätten och Konungens befallningshavande hade
Bladh den 25 januari anmält, att han begagnat sig av tjänstledighet
under fjorton dagar eller den längsta tid, Bladh utan medgivande av
krigshovrätten kunnat begagna sig av ledighet. Bladh hade nämligen
ansett, att hans bortovaro under den tid, som överstigit fjorton dagar,
måste betraktas som undanhållning. Då han varit hemma den 5 januari
och den dagen intet förekommit eller kunnat förekomma i tjänsten

-samt den 6 och 7 januari varit helgdagar, hade han ansett sig i verkligheten
hava begagnat sig av ledighet först den 8 januari. Han hade
därefter varit borta från tjänsten till och med den 24 januari, eller
sålunda 17 dagar inberäknat söndagarna den 14 och 21 januari, då
naturligtvis intet kunnat förekomma i tjänsten, hör krigsrättssammanträdena
den 24 januari hade Bladh på förhand ordnat med vice krigsdomaren
Ewerlöf och ansåge Bladh sig därför den dagen hava begagnat
sig av tjänstledighet. Däremot ansåge Bladh, att han undanhållit sig
från tjänstgöring den 21, 22 och 23 januari, då emellertid hans bortovaro
icke kunnat medföra någon som helst olägenhet. 1 ill Konungens
befallningsliavande hade Bladh särskilt anmält, att, även om han måste
anses hava varit borta hela tiden från och med den 5 till och med
den 24 januari, han själv ville vidkännas alla utgifter till vikarier såväl
för sig själv som för vice krigsdomaren, så att icke några som helst
utgifter genom bortovaron orsakades statsverket. På grund av den
betydelse Bladh under förhanden varande omständigheter ansett sig kunna
inlägga i den föreskrivna anmälan till truppförbandscheferna, hade han
vid avlåtandet av sina anmälningar till krigshovrätten och Konungens
befallningshavande resonerat på ovan angivna sätt. \ are sig detta
resonemang kunde godkännas eller icke, hade Bladh emellertid icke
någon som helst anledning att för framtiden handla i enlighet därmed,
då naturligtvis besväret att vid behov av längre ledighet vända sig till
krigshovrätten vore ytterligt ringa. Då Bladlis bortovaro utöver de
fjorton dagar, som Bladh under alla förhållanden varit berättigad att
begagna sig av ledighet, icke medfört eller kunnat medföra någon som
helst olägenhet samt icke orsakat någon utgift vare sig för statsverket
eller i övrigt för någon annan än Bladh själv, hemställde Bladh, att
angivelsen icke måtte till någon vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida föranleda.

I den 30 mars 1918 till Bladh avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
militiombudsmannen friherre Cederström i anledning av vad
Bladh i sin förklaring anfört följande. I 7 § i instruktionen för krigsdomare,
auditörer och krigsfiskaler den 23 juli 1915 stadgades: »Krigshovrätten
äger att på ansökan bevilja krigsdomare tjänstledighet under
viss tid eller ledighet från visst krigsrättssammanträde. Då vice krigsdomare
är förordnad och denne är oförhindrad att inträda i krigsdomarens
ställe, må krigsdomaren, där hinder för honom uppstår att
tjänstgöra, utan ansökan åtnjuta ledighet under viss tid ej överstigande
14 dagar för varje gång eller från visst krigsrättssammanträde; dock

att han icke utan krigshovrättens bifall må åtnjuta ledighet från tjänsten
under längre tid än sammanlagt 3 månader varje är. Angående ledigheten
skall anmälan ske hos krigshovrätten med tillkännagivande tillika
om anledningen därtill, att han icke kan utöva sin tjänst, varjämte vederbörande
befälhavare och den myndighet, som har att utanordna krigsdomarens
avlöning, skola om ledigheten underrättas.» Uppenbart torde
vara att den i berörda stadgande angivna tid av högst 14 dagar, under
vilken krigsdomaren ägde att utan anmälan till krigshovrätten åtnjuta
ledighet, avsåge en fortlöpande tidrymd av sagda dagantal, och att
förty jämväl sön- och helgdagar skulle däri inräknas. I föreliggande
fall hade krigsdomaren Bladh till vederbörande befälhavare anmält, att
han begagnade sig av ledighet från krigsdomarämbetet från och med
den 5 januari 1917. Vid sådant förhållande hade han varit skyldig
att, därest han ej i vederbörlig ordning av krigshovrätten erhållit
tjänstledighet för längre tid, återinträda i tjänstgöring den 19 isamma
månad. Då Bladh utan att hava erhållit dylik tjänstledighet avhållit
sig från tjänstgöring ända till den 25 januari eller sålunda sex dagar
längre än lagligen kunnat ske, hade Bladh gjort sig skyldig till ett
åsidosättande av sin tjänsteplikt, vilket med hänsyn till den vikt,
ifrågavarande bestämmelses behöriga efterlevnad givetvis ägde, måste
anses vara av allvarlig beskaffenhet. Då tjänstförrättande militieombudsmannen
emellertid, i anledning av vad Bladh i sin förklaring
anfört, förväntade att Bladh skulle för framtiden ställa sig de ifrågavarande
bestämmelserna i instruktionen för krigsdomare med flera
till noggrann efterrättelse i enlighet med den uppfattning, tjänstförrättande
militieombudsmannen uttalat, fann tjänstförrättande militieombudsmannen
sig kunna underlåta att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

Emellertid erfor militieombudsmannen vid eu av honom under
november månad 1920 förrättad inspektion av flottans station i Karlskrona,
att Bladh utan vederbörligt tillstånd ånyo begagnat sig av
ledighet från krigsdomarbefattningen under längre tid än fjorton dagar
nämligen från och med den 1 till och med den 20 september 1920
och därunder vistats utom riket, men att Bladh hos krigshovrätten
och hos länsstyrelsen i Blekinge län, anmält, att han begagnade sig
av ledighet den 1 samt från och med den 8 till och med den 15 september
och hos stationsbefälhavaren tillkännagivit, att han vore förhindrad
tjänstgöra onsdagarna den 1, 8 och 15 september.

Under hänvisning till § 7 i instruktionen för krigsdomare, auditörer

och krigbfiskaler den 19 juni 1919 anmodade militieombudsmannen i
skrivelse den 4 december 1920 Bladh att till militieombudsmannen
inkomma med yttrande.

1 eu den 17 januari 1921 till militieombudsmannen inkommen
förklaring yttrade krigsdomaren Bladh följande.

I egenskap av krigsdomare ålåge det Bladh: 1) att sedan mål till
honom överlämnats för behandling vid krigsrätt, efter samråd med
vederbörande militärbefälhavare bestämma dag för krigsrättens första
sammanträde: 2) att föra diarium över de till krigsrätterna hänskjutna
mål och ärenden; samt 3) att såsom ordförande leda förhandlingarna
vid krigsrätternas sammanträden och deltaga i krigsrätternas beslut
(utom beträffande vissa ärenden). Angående tiden för krigsrätternas
sammanträden hade i Karlskrona denna fråga, efter enstämmigt uttalad
önskan av stationsbefälhavaren och regementscheferna samt alla till
krigsrätterna hörande tjänstemän, en gång för alla ordnats så, att
sammanträden hölles på en bestämd veckodag, nämligen onsdagen, och
hade i sammanhang därmed bestämts, att stationskrigsrättens sammanträden
skulle börja klockan 12 på dagen och regementskrigsrätternas
sammanträden, såvida icke för särskilt fall annorlunda av Bladh tillkännagivits,
klockan 9.4 0 förmiddagen, (vilken sistnämnda tid senare
ändrats till klockan 9.4 5 förmiddagen.) Vad diarieföringen anginge
så plägade denna av Bladh verkställas omedelbart före och efter krigsrättssammanträdena.
Diarieföringen vore naturligtvis ett arbete, som
Bladh icke hade någon skyldighet att personligen utföra, utan vore
Bladh berättigad att låta annan person utföra arbetet för hans räkning
och på hans ansvar. Arbetet vore också så ytterligt enkelt, att det
mycket väl kunde utföras av ett nio års barn och toge en tid av en,
högst två minuter för varje mål.

Bladhs egentliga arbete såsom krigsdomare och allt det arbete,
han i nämnda egenskap behövde personligen utföra, inskränkte sig sålunda
till sessionsdagarna eller onsdagarna. Vid sådant förhållande
hade Bladh ansett sig berättigad vara borta mellan sessionsdagarna
utan ledighet under förutsättning, att han ombesörjde, att det arbete,
som mellan sessionsdagarna kunde förekomma, bleve för hans räkning
utfört. Beträffande frågan om Bladhs skyldighet att vara i sitt hem
mellan sessionsdagarna hade Bladh för ett par år sedan rådgjort med
dåvarande justitiekanslern Emil Sjöberg. Bladh hade utförligt för
honom redogjort, hur arbetet vid krigsrätterna i Kaidskrona vore
ordnat, och begärt ett uttalande av hans mening i berörda avseende.
Militieombuclsmannens ant betsbe rättelse. &

Justitiekansler!! hade förklarat, att han icke kunde finna, att det vore
något hinder för Bladh att utan tjänstledighet vara borta mellan onsdagarna,
om Bladh icke försummade något därmed. Justitiekanslern —
eller möjligen Bladh själv — hade emellertid framhållit, att instruktionen
för krigsdomare ‘ med flera förutsatte, att fall kunde inträffa,
då ett mål fordrade särskilt skyndsam handläggning och därför icke
kunde anstå till ordinarie sessionsdag; och hade justitiekanslern i anledning
därav yttrat, att, om Bladh vore borta utan ledighet, Bladh
finge stå risken, att något dylikt fall inträffade. Denna risk måste
anses vara synnerligen ringa, ty under den tid av fem år, Bladh nu
tjänstgjort såsom krigsdomare, hade icke något enda sådant fall inträffat,
oaktat under de tre första åren av nämnda tid flottan varit mobiliserad
och talrikt manskap inkallat såväl vid regementena som flottan samt
arbetet vid krigsrätterna till följd därav varit mera än dubbelt mot
vad på senare tider varit fallet. År 1920 hade Bladh i brist på vikarie
icke kunnat erhålla semester som häradshövding förrän i slutet av
augusti månad. Som hösten vore synnerligen olämplig för semester,
enär man då icke gärna kunde söka reki’eation vare sig vid badort
eller på sanatorium, där vid den tiden högst få personer uppehölle sig,
hade Bladh varit tveksam på vad sätt, han lämpligen skulle begagna
semestern. Bladh hade då kommit på den tanken att företaga eu
kortare tids rekreationsresa till utrikes ort. För detta ändamål behövde
Bladh ledighet för krigsrättssessionerna den 8 och 15 september.
Han hade besökt vice krigsdomaren Ewerlöf och tillfrågat honom, om
han vore villig tjänstgöra för Bladh dessa dagar och hade härpå erhållit
jakande svar. Som Bladh även hade någon tanke på att före nämnda
tilltänkta resa besöka en på annan ort bosatt bekant, hade Bladh även
tillfrågat Ewerlöf, om han vore villig att eventuellt tjänstgöra för Bladh
även sistnämnda dag, och hade jämväl på denna fråga erhållit jakande
svar. Bladh hade därefter kommit överens med Ewerlöf, att han skulle
taga ledighet och Ewerlöf tjänstgöra för Bladh även dagarna mellan
den 8 och 15 september, men hade Bladh betonat, att även om Bladh
begagnade sig av ledighet den 1 september, han icke ville taga ledighet
och uppdraga åt Ewerlöf att tjänstgöra för honom dagarna mellan
den 1 och 8 september, ehuru Bladh dock ville ordna det så, att han sistnämnda
dagar icke behövde personligen taga någon befattning med några
krigsrättsgöromål. Häremot hade Ewerlöf icke något att invända. De
avtalade därpå, att Ewerlöf skulle tjänstgöra för Bladh även den 1
september, såvida Bladh icke på förmiddagen den 31 augusti tillkänna -

gåve, att lian själv tjänstgjorde den 1 september. Bladh både vidare
tillfrågat Ewerlöf, om denne önskade att Bladh beträffande handlingarna
i de nya mål, som skalle förekomma vid krigsrättssessionerna, skulle
ordna det så, att handlingarna lämnades från vederböivande militärexpedition
direkt till Ewerlöf eller om denne ville, att handlingarna
skulle som vanligt skickas ut till Bladh och därefter genom Bladhs
försorg tillhandahållas Ewerlöf. Sedan Bladh med Ewerlöf överenskommit.
att Ewerlöf skulle tjänstgöra för Bladh även dagarna mellan
den 8 och 15 september, hade berörda fråga avsett endast sessionsdagarna
den 1 och 8 september. Nästan alltid, då Ewerlöf tjänstgjort
för Bladh enskilda onsdagar eller tjänstgöringen börjat med en onsdag,
hade Bladh givit militärexpeditionerna order att sända handlingarna i
de mål, som då skolat förekomma, direkt till Ewerlöf, och däremot
hade Ewerlöf aldrig haft något att invända. Ewerlöf hade först i
anledning av nämnda fråga förklarat, att han icke ville taga någon
befattning med handlingarna, förrän målen skulle förekomma i krigsrätten.
Bladh hade då meddelat, att han ämnade vidtala sin vikarie
i domsagan Olof Alsén att mottaga handlingarna, diarieföra dessa samt
på tisdags förmiddag tillhandahålla Ewerlöf såväl handlingarna som
diarierna. Ewerlöf både då lovat att mottaga och diarieföra handlingarna.
När Bladh skildes från Ewerlöf, hade angående Bladhs ledighet
och Ewerlöfs tjänstgöring för Bladh förelegat ett klart och tydligt
avtal, om vars innebörd Ewerlöf icke svävade i någon som helst ovisshet.
Hade Ewerlöf icke velat ingå på det av Bladh föreslagna här ovan
återgivna ordnandet med ledighet och tjänstgöring, eller såsom Bladh
först, särskilt för att undgå risk av förut omnämnd beskaffenhet,
hemställt, velat mottaga förordnande för hela den tid, Bladh önskat
vara borta, mot endast den ersättning, som skolat tillkomma honom,
om förordnandet avsett endast sessionsdagarna — så hade saken nämligen
i allmänhet förut ordnats — hade Bladh helt och hållet avstått
från att taga ledighet, och det vore icke något tvivel om, att Bladh
jämväl vid tillfället för Ewerlöf framhöll detta . Den påtänkta utländska
resan hade Bladh på det hela taget varit föga angelägen om, och hade
Bladh kommit att tänka på detta sätt för användning av eu del av
sin semester mera i brist på något bättre. Då Bladh lämnat Ewerlöf,
hade Bladh ej en tanke på annat än att allt vore klart samt gott och
väl dem emellan. Samtalet dem emellan hade ägt rum på Ewerlöfs
tjänsterum. De hade samtidigt avlägsnat sig därifrån och Ewerlöf
hade följt Bladh därefter ned till det järnvägståg, med vilket Bladh

skulle hemresa. Redan innan Bladh talat med Ewerlöf, hade Bladh
för militärexpeditionen anmält, att Bladh tänkte begagna sig av ledighet
onsdagarna den 1, 8 och 15 september. Denna anmälan hade Bladh
ansett icke utgöra något hinder för honom att, om han velat, själv
tjänstgöra den 1 september. Vare sig då Bladh gjorde nämnda anmälan
eller då Bladh talade med Ewerlöf var något definitivt bestämt om
den påtänkta utländska resan eller det förut omnämnda besök Bladh
före samma resa ämnade avlägga. Vad den utländska resan beträffade
hade Bladh vidtagit åtgärder för passvisering så sent, att det varit mer
än tvivelaktigt, om den saken kunnat ordnas till den dag, resan, om
den skolat komma till stånd, måst anträdas. Angående det omtalade
besöket, så hade Bladh tillskrivit vederbörande med förfrågan, om
denne vid tiden, då Bladh tillämnat besöket, vore hemma, men ännu
icke härpå erhållit något svar. Bladh hade begagnat sig av ledighet
i fullkomlig överensstämmelse med avtalet med Ewerlöf jämväl den 1
september, och i enlighet därmed hade Bladh även gjort anmälan till
krigshovrätten och länsstyrelsen. Bladh hade emellertid utan ledighet
varit borta från hemmet den 2—7 samt 16—20 september, sedan Bladh
emellertid först ordnat så, att det arbete, som möjligen kunnat under
dessa dagar förekomma, skulle för hans räkning bliva utfört. För tiden
efter den 15 september hade Bladh vidtalat ovannämnda Alsén att
mottaga de till krigsrätterna överlämnade målen och låta dessa ligga
till dess Bladh hemkomme, vilket under alla förhållanden bleve före
onsdagen den 22 september. Genom bortovaron utan ledighet hade
Bladh ingenting försummat. Den ovan omnämnda risken att något
mål, som fordrade så skyndsam handlägggning, att detsamma icke
kunde anstå till ordinarie sessionsdag, hade Bladh ansett sig för dessa
dagar kunna påtaga sig. Något sådant fall hade heller icke inträffat
och torde i praktiken under fredstid aldrig inträffa. Ehuru Bladh vid
sitt ovannämnda samtal med Ewerlöf säkerligen omnämnt, att Bladh
antagligen korame att bliva borta från hemmet även några dagar efter
den 15 september, hade Bladh icke givit Ewerlöf något uppdrag att
tjänstgöra för Bladh efter nämnda dag. Ej heller hade Bladh gjort
någon anmälan om, att han ämnade begagna sig av ledighet efter
samma dag eller begärt, att några krigsrättshandlingar efter den 15
september skolat skickas till Ewerlöf. Tvärtom hade Bladh uttryckligen
för vederbörande påpekat, att dylika handlingar efter den 15
september skulle skickas till Bladh. Ewerlöf hade icke heller på något
sätt tjänstgjort såsom krigsdomare efter den 15 september. Enligt vad

Bladli ville minnas hade emellertid i ett av krigsrättsdiarierna, då Bladh
från Ewerlöf mottog dessa, legat ett brev från något av regementena
med handlingar rörande ett eller möjligen två mål, som efter den 15
september skulle förekomma vid krigsrätt. Om så varit förhållandet,
så hade dock, enligt vad Bladh även ville minnas, brevet icke ens varit
öppnat. Under alla förhållanden lågo handlingarna kvar i kuvertet
och hade målet eller målen icke av Ewerlöf införts i diariet. Den
19 september hade varit en söndag, varför det då under inga förhållanden
kunnat vara något att göra som krigsdomare. Den 20 hade
Bladh själv vidtagit åtgärd såsom krigsdomare, i det Bladh telegraferat
till Ewerlöf från Malmö, att i händelse krigsrätt med något av regementena
erfordrades den 22 september, denna skulle börja kl. Va 11
förmiddagen. Några dagar efter Bladhs hemkomst och sedan Bladh
till krigshovrätten och länsstyrelsen gjort anmälan om den av Bladh
begagnade ledigheten den 8—15 september, överraskades Bladh av eu
av Ewerlöf till länsstyrelsen insänd och till Bladh för yttrande remitterad
skrivelse, däri Ewerlöf, med fullkomligt negligerande av den mellan
honom och Bladh träffade överenskommelsen, förklarade att han tjänstgjort
såsom krigsdomare under hela tiden från och med den 1 till och
med den 20 september, samt däri han anhölle, att det till krigsdomaren
utgående arvodet för hela samma tid måtte till honom utanordnas. I
avgiven förklaring hade Bladh i huvudsak anfört vad Bladh här ovan
i denna skrift anfört. För att icke försvåra samarbetet mellan Ewerlöf
och Bladh — Ewerlöf vore som bekant auditör på regementena — hade
Bladh därjämte förklarat, att Bladh vore villig medgiva, att arvodet
till krigsdomaren utbetalades till ‘ Ewerlöf för hela tiden den 1 —15
september, om han ville åtnöjas härmed, samt att Bladh i motsatt fall
bestrede, att till honom utbetalades större del av berörda arvode än
som betingades av de anmälningar om ledighet, Bladli, till länsstyrelsen
ingivit. I avgivna påminnelser hade Ewerlöf vidhållit, utan att i någon
mån bemöta Bladhs förklaring, sitt i första skrivelsen framställda yrkande
i dess helhet. Sedan landskamreraren i länet för Bladh i telefon uppläst
påminnelserna samt därefter förklarat, att han tyckte, att Bladh
icke skulle bry sig om Ewerlöf utan låta honom få vad han ville ha,
så att Bladh sluppe honom, samt att Ewerlöf alltid kunde ställa till
obehag, medgav Bladh, att förutnämnda arvode utbetalades till Ewerlöf
för hela den tid, han fordrat. Bladh hade, såsom förut framhållits,
ansett sig kunna utan ledighet vara borta från hemmet de ovan angivna
dagarna, då icke någon som helst olägenhet därav kunnat uppkomma

och detta på grund av att göromålen vid krigsrätterna i Karlskrona
ordnats så, att Bladh såsom krigsdomare hade arbete — åtminstone
sådant, som måste av Bladh personligen utföras — endast vissa på
förhand bestämda veckodagar, nämligen onsdagarna; att vice krigsdomare
funnes förordnad, som, i händelse till krigsrätts behandling
hänskjutits något särskilt brådskande mål, som erfordrat åtgärd under
de dagar, Bladh utan ledighet varit borta, haft skyldighet att inträda
i Bladhs ställe, samt att Ewerlöf på särskild förfrågan av Bladh förklarat,
att han komme att vara hemma nämnda dagar. På grund av
överenskommelsen mellan Ewerlöf och Bladh hade Bladh dessutom under
ingå förhållanden trätt Ewerlöfs intressen för nära.

* • *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 19 februari 1921 anförde
militieombudsmannen följande:

Riktigheten av den ovan återgivna av dåvarande tjänstförrättande
militieombudsmannen uttalade uppfattningen angående innebörden av
de i § 7 i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
den 28 juli 1915 meddelade bestämmelser angående krigsdomares ledighet
från tjänsten — vilka bestämmelser med huvudsakligen samma
innehåll bibehållits i § 7 i den nu gällande instruktionen den 19 juni
1919 — kunde enligt militieombudsmannens förmenande icke bliva
föremål för tvivel. Då sålunda enligt nämnda bestämmelser, därest vice
krigsdomare vore förordnad ä venso. in oförhindrad att inträda i tjänstgöring,
krigsdqmare, där hinder för honom uppstode att tjänstgöra,
finge utan ansökan åtnjuta'' ledighet under viss tid ej överstigande
fjorton dagar för varje gång eller från visst krigsrättssammanträde,
men i ärendet vore utrett, att krigsdomaren Bladh, utan att tjänstledighet
blivit honom beviljad, begagnat sig av ledighet från krigsdomarebefattningen
under tiden mellan den 1 och den 20 september
1920, hade Bladh följaktligen under sex dagar olagligen avhållit sig
från tjänstgöring. Vidare hade Bladh, ehuru det enligt förenämnda
för honom i hans egenskap av krigsdomare gällande instruktion ålegat
honom att hos krigshovrätten göra anmälan om ledighet, som han utan
ansökan åtnjutit, samt om ledigheten underrätta såväl vederbörande
befälhavare som länsstyrelsen, hos krigshovrätten och hos länsstyrelsen
i Blekinge län allenast anmält, att han begagnade sig av ledighet den
1 samt från och med 8 till och med den 15 september, samt hos sta -

tionsbefälhavaren endast meddelat, att lian vore förhindrad tjänstgöra
onsdagarna den 1, den 8 och den 15 september. I nu angivna hänseenden
ansåge militieombudsmannen sålunda Bladh hava gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Vad Bladh invänt därom, att hans frånvaro under de sex dagar,
varom här vore fråga, icke skulle kunnat inverka menligt på krigsdomarebefattningens
behöriga skötsel, enär krigsrättssammanträdena
vid truppförbanden i Karlskrona ordnats så, att sådana sammanträden
städse hölles en viss dag i veckan, nämligen onsdagen, syntes militieombudsmannen
icke ägnad att minska betydelsen av Bladhs nämnda
tjänstefel. Tvärtom torde Bladhs uttalande i denna del och vad han
anfört därom, att hans tjänstgöring faktiskt vore förlagd till dessa
sessionsdagar, giva uttryck för en beklaglig missuppfattning av de
krigsdomares åligganden, som icke bestode i ledandet av krigsrättens
förhandlingar.

Åven vad Bladh i övrigt till sitt fredande anfört, syntes i hög
grad ägnat att försvåra karaktären av ifrågavarande tjänstefel. Bladh
hade sålunda under hänvisning till den vice krigsdomare i allmänhet
åliggande skyldighet att inträda såsom ställföreträdare, då krigsdomare
avhölle^ sig från tjänstgöring, ansett sig kunna till sitt försvar åberopa,
att han med vice krigsdomaren, rådmannen Ewerlöf, träffat avtal om
att denne skulle åtnöjas med den ersättning, vartill den sedermera
vederbörligen anmälda delen av tjänstledigheten berättigade honom,,
oavsett om längre ledighet faktiskt komme att av Bladh åtnjutas.
Därvid hade Bladh dessutom uttryckligen uppgivit, att om Ewerlöf
icke varit med om denna överenskommelse eller, även om han erhållit
förordnande för hela den tid Bladh varit ledig, likväl åtnöjts med den
mindre ersättning, som skolat tillkomma honom, om förordnandet endast
avsett sessionsdagarna, Bladh helt och hållet skulle hava avstått från
att taga ledighet. Frånsett att det i och för sig måste framstå såsom
synnerligen olämpligt, att en krigsdomare, vilken det enligt § 10 i den
för honom gällande instruktion ålåge att under tid, som han åtnjöte
ledighet, åt den, som under ledigheten förrättade tjänsten, avstå vad
av avlöningen å nämnda tid belöpte, söka på dylikt sätt genom avtal
befria sig från denna skyldighet, torde vad Bladh i förevarande hänseende
anfört giva vid handen, att hans underlåtenhet att i vederbörlig
ordning till krigshovrätten anmäla och till länsstyrelsen och vederbörande
befälhavare giva underrättelse om hela den ledighet han tagit,
sig, haft till syfte att förskaffa honom ekonomisk förmån.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade militieombudsmannen
ansett de tjänstefel, vartill Bladh gjort sig skyldig, vara av så allvarlig
beskaffenhet, att desamma icke borde undgå laga beivran. Militieombudsmannen
uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämbetet att härför
ställa Bladh under åtal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar å
Bladh enligt lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot Bladh inför krigshovrätten, meddelade krigshovrätten utslag
den 25 april 1921. I utslaget yttrades följande. Enär i målet vore
utrett, dels att Bladh utan att tjänstledighet blivit honom beviljad begagnat
sig av ledighet från krigsdomarbefattningen under tiden från
och med den 1 till och med den 20 september 1920 eller alltså 6
dagar längre än som utan ansökan fått av honom åtnjutas, dels ock
att Bladh icke fullgjort den anmälan rörande nämnda ledighet, som
enligt gällande föreskrifter ålegat honom, utan allenast anmält hos
krigshovrätten och hos länsstyrelsen i Blekinge län, att han begagnade
sig av ledighet den 1 samt från och med den 8 till och med den 15
september, samt hos stationsbefälhavaren, att han vore förhindrad
tjänstgöra onsdagarna den 1, den 8 och den 15 september, njen utredningen
i målet icke gåve vid handen, att Bladh därmed åsyftat att
bereda sig ekonomisk fördel, prövade krigshovrätten lagligt på det sätt
bifalla överkrigsfiskalsämbetets i målet förda talan, att Bladh dömdes
jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för den försummelse i tjänsten,
vartill han i anmärkta avseenden gjort sig skyldig, att bota 100 kronor.

Över utslaget har Bladh anfört underdåniga besvär. Dessa besvär
äro prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den 19 september 1921 funnit
ej skäl göra ändring i krigshovrättens utslag.

3. Försummelse att i saköreslängd upptaga böter.

Vid en i sammanhang med militieombudsmannens inspektion av
Västernorrlands regemente den 29 oktober 1920 företagen granskning
av krigsrättsprotokollen för år 1918 anmärktes följande.

I nedan nämnda fall hade auditören K. Svallingson underlåtit att
i den vid protokollsbandet fogade saköreslängd upptaga av krigsrätten
ådömda böter, nämligen beträffande

1) korpralen vid Kalmar regemente nr 33/2 Johan Svensson, som
av krigsrätten genom utslag den 30 augusti 1918 dömts jämlikt 105 §
i strafflagen för krigsmakten jämförd med 20 kap. 1 § allmänna strafflagen
att bota 50 kronor till kronan,

2) värnpliktige nr 121 06/1917 Adolf Jansson från Ljustorps församling,
som av krigsrätten genom utslag den 13 september 1918 dömts
jämlikt 105 § strafflagen för krigsmakten att för första resan snatteri
bota 50 kronor till kronan,

3) värnpliktige nr 477 24/1917 Sten Harald llyberg från Åsbo
församling, som av krigsrätten genom utslag den 29 november 1918
dömts jämlikt 101 § strafflagen för krigsmakten, 107 § 2 mom. samma
lag jämförd med 123 § i nämnda lag att dels för uppsåtligt förstörande
av till bruk utlämnad ammunition och för övergivande av postställe
under synnerligen mildrande omständigheter undergå disciplinstraff
av sträng arrest i sex dygn, dels för förskingring att bota 25
kronor till kronan,

4) värnpliktige nr 396 65/1917 Karl Leonard Bengtsson från
Sundsvall, som av krigsrätten genom utslag den 14 december 1918
dömts jämlikt 105 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 20 kap.

1 § allmänna strafflagen att för första resan snatteri bota 50 kronor
till kronan, och

5) värnpliktige nr 182 26/1917 Ivar Teodor Karlsson från Ö. Husby
församling, som av krigsrätten genom utslag den 14 december 1918
med stöd av 52 och 124 §§ jämförda med 123 och 130 §§ samtliga
lagrum jämförda med 38 §, allt strafflagen för krigsmakten, och 107 §

2 mom. samma lag jämförda med 20 kap. 1 § allmänna strafflagen dömts
för olovligt undanhållande vid tre tillfällen, för övergivande av postställe,
som finge anses hava skett under synnerligen mildrande omständigheter,
och för oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt till
disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar, samt för första resan
snatteri att bota tio kronor till kronan.

I anledning av vad sålunda anmärkts infordrade militieombudsmannen
yttrande från Svallingson.

Uti yttrande den 8 januari 1920 anförde Svallingson följande.
Saköreslängd^! vore givet felaktig, men då bötesbeloppen vore indrivna
eller avtjänade, torde de kunna redovisas genom att ett tillägg till
saköreslängden gjordes, varom Svallingson, därest militieombudsmannen
icke hade något att däremot erinra, ämnade föranstalta, att avlämnas
tillsammans med saköreslängden för år 1919.

Militieombudsmannens ämbetsberättelse. a

I anledning av berörda yttrande anmodades Svallingson att avgiva
förnyat yttrande i ärendet och därvid angiva tidpunkten och sättet för
bötesstraffens befordrande till verkställighet och för desammas verkställande.

Som svar härå meddelade Svallingson i en den 27 januari 1920
dagtecknad skrivelse följande. Han hade funnit, att korpralen Svensson
avtjänat honom av krigsrätten ådömda böter i sammanhang med annat
straff under augusti'' månad sistlidna år. Genom Svallingsons försorg
hade övriga i militieombudsmannens skrivelse den 29 november 1919
omförmälda bötesbelopp blivit inbetalda. Ett tillägg till 1918 års saköreslängd
upptagande de utelämnade bötesbeloppen vore avlämnad till
regementsexpeditionen.

Då vad Svallingson i ärendet anfört icke innefattade nöjaktig
förklaring i de hänseenden, vari militieombudsmannen begärt upplysning,
anhöll militieombudsmannen i skrivelse till chefen för Västernorrlands
regemente den 4 februari 1920, att regementschefen ville inkomma med
upplysning därutinnan och därvid uppgiva, vid vilken tidpunkt ifrågavarande
bötesstraff befordrats till verkställighet samt av vem böterna
erlagts.

Såsom svar härå anförde regementschefen i skrivelse den 20 februari
1920 bland annat följande. Den 28 januari 1920 hade auditören Svallingson
inlämnat till regementsexpeditionen jämte 1919 års saköreslängd
ett tillägg till 1918 års saköreslängd, omfattande de bötesbeslut, som
omnämndes i militieombudsmannens skrivelse den 4 februari 1920, jämte
bötesbeloppen ifråga med undantag av de korpralen vid I. 21 nr 33/2
Johan Svensson ådömda böterna, vilka enligt till regementet översänt
avstraffningsbevis avtjänats i sammanhang med annat straff. Ifrågavarande
tillägg till saköreslängd jämte bötesbeloppen hade sedermera
bifogats till den redovisning för av regementets krigsrätt ådömda böter,
som årligen under januari månad skulle till Konungens befallningshavande
översändas. Några utslag mot de i militieombudsmannens
skrivelse nämnda personerna, vilka samtliga hade tjänstgjort vid Västernorrlands
försvarsområde, syntes enligt i den numera upplösta försvarsområdesexpeditionen
förda diarium och samling av inkommande
handlingar icke hava kommit regementschefen tillhanda. Ifrågavarande
böter hade alltså icke kunnat genom regementschefens försorg indrivas.
Enär de i förordningen den 14 december 1917 givna bestämmelserna
för av krigsrätt utdömda böters indrivning torde få anses hava varit
i viss mån oklara, vilket också bestyrktes av att det genom kungörelsen
den 15 april 1919 gjorda tillägget till förordningens § 18 ansetts er -

137

forderlig^ hade regementschefen icke ansett sig förhindrad att mottaga
de av auditören överlämnade, redan under år 1918 utdömda bötesbeloppen.
På av regementschefen gjord förfrågan hade auditören Svallingson
upplyst, att han själv erlagt bötesbeloppen ifråga, utom det av
korpralen Svensson enligt ovan avtjänade, vadan alltså bötesstraffen
dittills icke gått i verkställighet. Regementschefen hade emellertid
anmodat auditören Svallingson att inkomma med föreskrivna avskrifter
av krigsrättens beslut.

% sfs

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 8 april 1921 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Jämlikt § 1 i förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter skulle böter, som av domstol eller
annan ämbetsmyndighet ådömdes, upptagas i saköreslängd. Jämlikt
§ 4 mom. 4 i samma förordning skulle, då krigsdomstol meddelat
beslut, enligt vilket böter skulle gäldas, utan att jämte böterna
förekomme frihetsstraff, avskrift av beslutet i erforderliga delar genast
efter dess meddelande i två exemplar avlämnas till vederbörande befälhavare.

Fullgörandet av dessa åligganden hade med avseende å de ovannämnda
av krigsrätten vid Västernorrlands regemente meddelade bötesbeslut
ankommit på Svallingson såsom auditör vid krigsrätten. Svallingson
hade emellertid, enligt vad av det ovan anförda framginge,
försummat såväl att i saköreslängd upptaga ifrågavarande bötesbelopp
som att till vederbörande befälhavare för verkställighet expediera krigsrättens
bötesbeslut och hade han därigenom föranlett, att de ådömda
bötesstraffen med ett undantag efter mer än ett år efter respektive
utslags dag icke bragts till verkställighet.

Det tjänstefel vartill Svallingson sålunda gjort sig skyldig torde
redan i och för sig vara av beskaffenhet att icke böra undgå laga beivran.
Härtill komme emellertid det synnerligen anmärkningsvärda
förfarande Svallingson ansett sig kunna tillgripa för att undanröja verkningarna
av sin nämnda försummelse. Sedan anmärkning å felet framställts,
hade Svallingson, i stället för att genast författningsenligt, om
ock för sent, verkställa den honom åliggande expeditionen, funnit tillständigt
att själv erlägga de böter, som blivit av krigsrätten utmätta
såsom straff för av vederbörande begångna förseelser, sålunda betagande
den straffande statsmyndighetens beslut, vari han själv som domare

deltagit, den med straffverkställigheten åsyftade verkan. Men icke nog
härmed. Oaktat han först den 28 januari 1920 på nämnda sätt själv
erla^t ifrågavarande böter, hade han dels så avfattat det av honom i
hans egenskap av auditör avfordrade yttrandet den 8 i samma månad,
att därav ville synas som om böterna då blivit indrivna eller avtjänade,
dels ock i sitt i enahanda ordning den 27 samma januari månad
avgivna förnyade yttrande förklarat, att böterna då genom hans försorg
blivit inbetalda. Frånsett att de uppgifter han sålunda lämnat varit
dels oriktiga, dels vilseledande, torde av desamma jämväl framgå, att
hans åtgärd att själv erlägga bötesbeloppen mindre skett av förment
humanitära skäl eller för att gottgöra statsverket dess förlust av böterna,
än för att minska intrycket av det tjänstefel han begått.

För vad Svallingson på sätt ovan anförts låtit komma sig till
last uppdroge militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa
honom under åtal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav anställde
mot auditören Svallingson, meddelade krigshovrätten utslag den
6 juni 1921. I utslaget yttrades följande: Som Svallingson i egenskap
av auditör i ovannämnda regementes krigsrätt gjort sig skyldig till
ansvar för tjänstefel i de av militieombudsmannen anmärkta avseenden,
prövade krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen döma Svallingson att för vad han sålunda låtit komma sig
till last bota 150 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Felaktigt adömande av ansvar för inbrott och inbrottsstöld.

(Tillgrepp av brödkort).

Vid en av militieombudsmannen den 14 juni 1920 i sammanhang
med inspektion av Kalmar regemente företagen granskning av krigsrättsprotokollen
anmärktes följande.

Den 4 september 1918 avkunnade krigsrätten, som bestod av
krigsdomaren Ludvig Sandberg, auditören Arvid Dahlin, kaptenen E.
Nordfel t och fanjunkaren P. Lindell följande utslag i mål mot musikeleven
Per Gustaf Erik Dalén.

»Enär den tilltalade genom egen frivillig bekännelse samt vad

övrigt i målet förekommit är lagligen förvunnen att hava dels den 19
sistlidne juli i avsikt att tillgripa brödkort, begått inbrott i ett å
kompaniexpeditionen stående skåp, dels påföljande dag ånyo begått inbrott
i samma skåp och där tillgripit sju stycken regementet tillhöriga
brödkort, av vilka han sedermera sålt två stycken för två kronor stycket,
använt åtskilliga kuponger för egen del samt bränt upp återstoden,
och dels natten mellan den IG och den 17 nästlidne augusti från
korpralen nr 242 Nilsson, då denne sovit, tillgripit ett över dennes
säng hängande fickur, värt minst 30 kronor,

ty och som korpralen Nilsson av den tilltalades fader bekommit
ett fickur i det tillgripnas ställe, varmed Nilsson förklarat sig åtnöjas,
prövar krigsrätten skäligt döma den tilltalade, som fyllt 15 men
ej 18 år, jämlikt 20 kap. 4, 5 och 9 §§ allmänna strafflagen, jämförda
med 4 kap. 3 § samma lag, samt 102, 104 och 107 §§ strafflagen för
krigsmakten, att för å särskilda tider begången stöld och inbrott
undergå straffarbete i tre månader.

Med avsende å omständigheterna i målet förordnar emellertid
krigsrätten att med det åclömda straffet skall anstå och att på villkor,
som angivas i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom,
skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet».

Då det olovliga tillgreppet av brödkorten icke syntes hava bort
bedömas såsom stöld utan efter förordningen den 12 mars 1918 (nr 122),
innefattande vissa straffbestämmelser med avseende å reglering av
handeln med eller förbrukningen av vissa varor i anledning av utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren Sandberg att inkomma med yttrande för egen del
ävensom av krigsrättens övriga ledamöter.

Uti avgiven förklaring, däri krigsrättens övriga ledamöter instämde,
anförde krigsdomaren Sandberg följande. Militieombudsmannen
hade förklarat sig anse det olovliga tillgrepp av brödkort, vartill Dalén
gjort sig skyldig, icke hava bort bedömas såsom stöld utan efter förordningen
den 12 mars 1918, innefattande vissa straffbestämmelser med
avseende å reglering av handeln med eller förbrukningen av vissa varor
i anledning av utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Ehuru militieombudsmannen för detta uttalande icke avgivit någon
som helst motivering, antoge Sandberg, att detsamma grundades å uppfattningen,
att brödkorten icke i och för sig ägt något'' penningvärde
och förty, enligt av högsta domstolen i utslag den 30 januari 1900
fastslagen rättsgrundsats, icke kunnat bliva föremål för olovligt tillgrepp
enligt 20 kap. strafflagen. Gent emot denna uppfattning tilläte

sig Sandberg framhålla,, att brödkorten varit gällande i var mans hand,
och tillgreppet således å tjuven överflyttat rätten till inköp av bröd.
Att denna rätt i och för sig ansetts äga penningvärde, framginge bäst
därav, att Dalén själv sålt två av de tillgripna brödkorten för två
kronor stycket. På grund av det anförda hölle Sandberg före, att
Dalén genom tillgreppet av brödkorten gjort sig skyldig till brott enligt
20 kap. strafflagen och att hans förfarande förty icke borde bedömas
enligt den av militieombudsmannen åberopade förordning, vars
bötesstraff bestämmelser uttryckligen begränsats till de fall »där ej förfarandet
enligt lag eller särskild författning är belagd med straff».
Enligt Sandbergs åsikt hade krigsrätten alltså i anmärkta hänseende
rätteligen förfarit.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 12 april 1921 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Det torde vara en inom svensk rättspraxis erkänd grundsats, att
en av förutsättningarna för att ett'' tjuvnadsbrott skall anses föreligga
vore, att den sak, som olovligen tillgripits, i och för sig hade penningvärde,
d. v. s. att dess värde i den allmänna handeln kunde skattas i
penningar och ej allenast gjorde sig gällande i ägarens hand. Denna
grundsats, som redan av ordalagen framginge, torde, sedan den ytterligare
fastslagits i det av krigsrättens ledamöter anförda, i högsta domstolens
minnesbok antecknade rättsfall år 1900, vara så allmänt känd
och tillämpad att vidare utredning i sådant hänseende ej torde erfordras.

Nu hade emellertid i förevarande fall krigsrättens ledamöter
invänt, att föremålet för tillgreppet nämligen brödkorten i själva verket
hade sådant marknadsvärde, som sålunda skulle utgöra förutsättning
för att tjuvnadsbrott skulle kunna anses föreligga. Detta skulle enligt
ledamöternas mening framgå därav, att tillgreppet av brödkorten, vilka
varit gällande i var mans hand, skulle å tjuven överflyttat rätten till
inköp av bröd, och att denna rätt i och för sig ägde penningvärde,
vilket framginge bland annat därav, att i förevarande fall brödkorten
av tillgriparen försålts för två kronor stycket. Krigsrättens ledamöter
syntes emellertid härvid hava helt missuppfattat de ifrågavarande brödkortens
karaktär. Desamma voro ingalunda bärare av någon rättighet,
ej ens av rätten till inköp av bröd. Rättigheten till sådant inköp
uppbures av vederbörandes författningsenliga rätt att mot betalning
för varans värde utbekomma vad å honom såsom svensk medborgare
efter särskilt stadgade grunder belöpte av hela det i riket befintliga

förråd av varau. Denna andel ägde han utbekomma varken mer eller
mindre och i överensstämmelse härmed hade vid anordnandet av den
för fördelningens rättvisa genomförande nödvändiga kontroll varit, å
ena sidan uttryckligen föreskrivet, att brödkorten ej finge å annan
överlåtas och å andra sidan möjliggjort för den, som förlorat sitt kort,
att ändock utbekomma sin brödranson. Den, som sökte mot obehörigen
anskaffat kort inköpa bröd eller annan dylik vara, gjorde sig följaktligen
skyldig till bedrägligt förfarande, vilket emellertid vid det förhållande,
att detsamma i allmänhet icke tillskyndade staten ekonomisk
förlust, ej kunde utan särskild straffbestämmelse beivras. Ett tillgrepp
av brödkort torde sålunda ingalunda, såsom krigsrättens ledamöter
förmodat, hava frånhänt ägaren och tillfört den nye innehavaren någon
däremot svarande rättighet och följaktligen ej heller såsom bärare av
dylik rättighet äga ekonomiskt värde. Visserligen vore det sant, att
såväl brödkort som lösa kuponger till sådana kort i viss utsträckning
obehörigen överlätes och användes och att desamma på grund av den
av naturliga skäl bristfälliga kontrollen beroende möjligheten till
dylik obehörig användning mot vederlag i penningar understundom
överlätes. Men detta av krigsrättsledamöterna åberopade förhållande
torde icke såsom ledamöterna förmodat utgöra bevis för att korten
ifråga ägde marknadsvärde, utan endast att deras värde kunde uppskattas
i penningar av dem, vilka icke droge sig för att i och för
kortens utnyttjande begå en i ransoneringens början väl endast otilllåten,
men efter 1918 års ovannämnda författning även straffbelagd
handling. Att ett värde i dylik marknad icke vore av beskaffenhet
att utgöra förmögenhetsvärde i den mening, varom här vore fråga,
torde vara uppenbart. Ett brev torde icke kunna bliva föremål för
tjuvnad endast därför, att detsamma kunde av den tillgripande försäljas
till dem, som tilläventyrs kunde vilja använda det i utpressningssyfte,
liksom ej heller en sparbanksbok ansetts kunna vara föremål för
sådant brott, ehuruväl det torde kunna antagas att den, som vore i
stånd att genom förfalskning eller bedrägeri tillgodogöra sig dess innehåll,
jämväl kunde vara villig att för åtkomsten därav betala något
belopp i penningar.

I nu förevarande fall hade följaktligen den tilltalade, musikeleven
Per Gustaf Erik Dalén icke bort ådömas ansvar för inbrott resp. inbrottsstöld
för det av honom den 19 juli 1918 i avsikt att tillägna
sig brödkort förövade inbrott och det påföljande dag medelst inbrott
förövade tillgrepp av brödkort.

Vid bedömande av de nämnda gärningarnas straffbarhet hade

krigsrättsledamöterna bestritt, att ovannämnda den 12 mars 1918 utfärdade
författning skulle i sådant hänseende kunna äga tillämpning.
§ 1 i nämnda förordning var av följande lydelse:

»Har Konungen eller ock, enligt lag eller särskilt bemyndigande,
Konungens befallningshavande, statskommission eller särskild myndighet
meddelat föreskrift om försäljning eller utlämnande av viss vara mot
uppvisande eller avlämnande av kort eller annan av myndighet utfärdad
handling, avsedd att tjäna- såsom bevis om rätt vid inköp av dylik
vara, skall envar, som obehörigen antingen förskaffar .sig sådan handling
eller vid inköp av varan använder sådan handling eller kupong
därtill, dömas till böter från och med tio till och med ettusen kronor,
där ej förfarandet enligt lag eller särskild föiffattning är belagt med
straff.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i
högst sex månader dömas».

Den för straffbarhet enligt detta författningsrum angivna förutsättningen,
att ransoneringskort obehörigen förskaffats, vore otvivelaktigt
för handen i fråga om det av Dalén den 20 juli 1918 förövade
tillgreppet av brödkort. Enligt vad ovan anförts var detta tillgrepp
icke straffbart enligt allmänna strafflagen och något straff därå var ej
heller i särskild författning utsatt. Vid sådant förhållande torde stadgandet
otvivelaktigt ägt tillämpning i förevarande fall. Att i hänvisningen
till allmän lag eller särskild författning söka utläsa någon tolkning
av allmänna lagens bestämmelser rörande tjuvnadsbrott torde
sakna varje fog, så mycket mer som förordningen i själva verket haft
till huvudsaklig uppgift just att stadga straff för de vid dess tillkomst
ofta förekommande tillgrepp av brödkort, vilka därförut, med hänsyn
till bristen på straffbestämmelser, måst av domstolarna lämnas obestraffade
(jfr bl. a. Hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den 5 juni
1918 refererat i Svensk juristtidning år 1919 häfte 1). Den hänvisning
till allmän lag och särskild författning, som 1918 års förordning innehöll,
var däremot betingad av andra skäl. De olika sätt, varpå ransoneringen
av livsmedel och andra förnödenheter i de olika kristidsförfattningarna
ordnats, möjliggjorde redan före den ifrågavarande förordningens
utfärdande bestraffandet i vissa fall av sådana handlingar, som
genom förordningen blevo särskilt straffbelagda. Sålunda kunde exempelvis
i samtliga de i förordningen avsedda fall den såsom straffbar
beskrivna handlingen tänkas vara begången under sådana förhållanden,
att densamma bleve att hänföra till ämbetsbrott''. I fråga om sådana
ransoneringar, vilka grundats på föreskrifter om varans utlämnande

mot kort, försett med den rättmätige innehavarens därå tecknade egenhändigt
namnunderskrift, kunde ett begagnande av korten komma att
utgöra ett led i ett förfalskningsbrott. I de fall, då varan efter ett på
liknande sätt anordnat system utlämnades gratis, kunde begagnandet
av obehörigen förskaffat kort komma att drabbas av ansvar enligt 22
kap. strafflagen o. s. v.

1 själva verket syntes krigsrättsledamöterna vid avkunnande av
ifrågavarande utslag hava saknat kännedom om 1918 års nämnda författning.
I motsatt fall syntes oförklarligt, att krigsrätten icke, på
sätt rätteligen ske bort, med tillämpning av §§ 1 och 2 i samma författning
dömt Dalén till ansvar för det han dels obehörigen vid inköp
av mjöl eller bröd använt en del av de av honom tillgripna brödkortens
kuponger och dels försålt en del av nämnda kort.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att krigsrätten genom sitt
ifrågavarande utslag, i vad rörde Dalén ådömt ansvar för inbrott och
inbrottsstöld, förfarit felaktigt i följande hänseenden.

Krigsrätten hade icke bort ådöma Dalén ansvar för det av honom
den 19 juli 1918 allenast i uppsåt att tillgripa brödkort förövade inbrott
utan hade bort ogilla åklagarens yrkande om ansvar å Dalén för denna
gärning.

För det av Dalén den 20 juli 1918 medelst inbrott förövade tillgrepp
av sju stycken brödkort hade ansvar icke bort på sätt som skett
ådömas Dalén för inbrottsstöld. I stället hade ansvar bort ådömas
Dalén ej mindre jämlikt § 1 ovannämnda förordning den 12 mars 1918
för det han dels obehörigen förskaffat sig sju stycken brödkort dels
ock vid inköp av bröd (mjöl) använt kupong till sådant obehörigen
förskaffat kort, än även jämlikt § 2 samma förordning för det han
försålt två av korten.

Då med hänsyn till handlingarnas innehåll Daléns nyssnämnda
förseelser, vilka, ansedda såsom inbrottsstöld, jämte ytterligare en av
krigsrätten såsom stöld ansedd gärning av krigsrätten bedömts med
villkorlig straffdom, väl icke kunde anses hava förövats under synnerligen
försvårande omständigheter, torde Dalén för nämnda förseelser
allenast hava förskyllt bötesstraff och följaktligen för den brottslighet,
varom han sammanlagt blivit i målet övertygad, få antagas hava förskyllt
lägre straff än det honom av krigsrätten ådömda eller 3 månaders
straffarbete.

Även om med den beskrivning, som i krigsrättens utslag givits
åt det av Dalén mot korpralen Nilsson förövade tillgreppsbrott, detta
icke syntes hava bort svårare anses än efter 105 § strafflagen för krigs Militieombudsmannens

ämbetsberättelse. 10

makten, torde dock av handlingarna i målet framgå, att Dalén förövat
brottet under sådana förhållanden att — visserligen icke 104 § sistnämnda
lag, vilket lagrum av krigsrätten åberopats, — men 20 kap.
4 § allmänna strafflagen varit därå tillämpligt. Dalén syntes nämligen
icke hava varit förlagd i samma byggnad som Nilsson och torde i allt
fall hava olovligen begivit sig in i dennes logement, där han nattetid
förövat tillgreppet. Vid en tillämpning av sistnämnda lagrum torde med
hänsyn till Daléns ungdom och då värdet av det tillgripna icke överstigit
30 kronor få antagas, att han för ifrågavarande tillgrepp skulle
hava ådömts lindrigare straff, än han av krigsrätten ådömts för samtliga
de av honom förövade brotten.

Vid det förhållandet att Dalén icke fyllt 18 år och dömts villkorligt
torde han allenast under den förutsättningen kunna anses hava
lidit skada i egentlig mening av det felaktiga förfarande, som på sätt
ovan anförts läge krigsrättens ledamöter till last, att anståndet med
straffets verkställande förverkats och detsamma eller någon del därav
av honom undergåtts. Enligt vad militieombudsmannen inhämtat hade
så hitintills icke skett.

De fel, till vilka krigsrätten på sätt ovan anförts gjort sig skyldig
därigenom, att densamma ådömt Dalén ansvar för inbrott och inbrottsstöld
för det han medelst inbrott sökt tillgripa respektive tillgripit
brödkort, men underlåtit ådöma ansvar jämlikt 1918 års ovannämnda
förordning, vilka fel krigsrättens ledamöter försvarat under åberopande
av en mot antagen rättsgrundsats stridande uppfattning, hade militieombudsmannen
ansett vara av beskaffenhet att icke kunna undgå laga
beivran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att ställa krigsrättens ledamöter, krigsdomaren Ludvig Sandberg,
auditören Arvid Dahlin, kaptenen E. Nordfelt och fanjunkaren P. Lindell
för vad de sålunda låtit komma sig till last under åtal inför krigshovrätten.
Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å dem efter
lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet, understödja
de ersättningsanspråk, som Dalén, i målet hörd, kunde komma
att däruti framställa.

Överkrigsfiskalsämbetet ställde i anledning härav krigsdomaren
Sandberg och hans medparter under åtal inför krigshovrätten.

Uti en till krigshovrätten insänd skrift anförde krigsdomaren
Sandberg, med instämmande av auditören Dahlin, kaptenen Nordfelt
och fanjunkaren Lindell, följande.

Militieombudsmannen hade i sill till överkrigsfiskalsämbetet avlåtna
skrivelse av deri 12 april 1921 betecknat det krigsrättsutslag, varom
i målet vore fråga, vara i följande fyra särskilda avseenden felaktigt.

1) Krigsrätten hade icke bort ådöma Dalén ansvar för det av
honom den 19 juli 1918 allenast i uppsåt att tillgripa brödkort förövade
inbrott, utan hade bort ogilla åklagarens yrkande om ansvar å
Dalén för denna gärning;

2) För det av Dalén den 20 juli 1918 medelst inbrott förövade
tillgrepp av sju stycken brödkort hade ansvar icke bort på sätt som
skett ådömas Dalén för inbrottsstöld, utan i stället hade Dalén, för det
han obehörigen förskaffat sig dessa kort, bort ådömas ansvar jämlikt
§ 1 i Kungl. förordningen den 12 mars 1918, innefattande vissa straffbestämmelser
med avseende å reglering av handeln med eller förbrukningen
av vissa varor i anledning av utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden;

3) Dalén hade jämväl, bort ådömas ansvar enlig § 1 i nämnda
förordning för det han vid inköp av bröd (mjöl) använt kupong till
sådant obehörigen förskaffat kort; och

4) Dalén hade slutligen bort ådömas ansvar jämlikt § 2 i berörda
förordning för det han försålt två av korten.

Beträffande de påstådda felaktigheterna under mom. 3) och 4) —,
vilka föranlett militieombudsmannen att draga den något hastiga och
åtminstone vad Sandberg anginge alldeles felaktiga slutsatsen, att krigsrättsledamöterna
vid utslagets meddelande saknat kännedom om förordningen
den 12 mars 1918 — torde vara tillfyllest erinra därom,
att åklagaren icke framställt något yrkande om ansvar å Dalén för de
handlingar, som uti berörda båda moment omförmälts såsom straffbara
enligt förordningen den 12 mars 1918. Åklagaren hade helt visst ansett
att dessa handlingar vore att betraktä icke såsom självständiga förseelser
utan såsom helt naturliga följ dgärningar av de till arten vida
grövre brott, Dalén begått genom inbrotten och tillgreppet av brödkort.
I varje fall torde icke emot krigsrätten kunna riktas någon
befogad anmärkning för det krigsrätten ej ådömt straff för icke åtalade
gärningar.

Vad därefter anginge själva kärnpunkten i åtalet — frågan huru
nämnda inbrott och tillgrepp skulle ur juridisk ansvarssynpunkt bedömas
— vore ju denna frågas avgörande helt och hållet beroende på,
huruvida brödkorten skulle anses hava ägt sådant värde, som enligt
den av högsta domstolen i dess utslag den 30 januari 1900 fastslagna
rättsgrundsats utgjorde en av förutsättningarna för tjuvnadsbrott.

Krigsrätten hade i sitt utslag utgått från att så varit förhållandet
och till stöd härför kunnat åberopa ett så talande faktum, som att
Dalén själv sålt två av korten för två kronor stycket. Militieombudsmannen
åter hade ansett »uppenbart» att det värde, brödkorten sålunda
► faktiskt visat sig äga, icke vore av beskaffenhet att utgöra förmögenhetsvärde
i den mening, varom här vore fråga.

Militieombudsmannen hade för denna sin uppfattning avgivit en
utförlig motivering, avsedd att ådagalägga att brödkorten icke vore
bärare av någon rättighet, ej ens av rätten till inköp av bröd, och att
tillgreppet av brödkorten icke frånhänt ägaren och tillfört den nye
ägaren någon däremot svarande rättighet.

Sandberg kunde för sin del ej finna annat än att militieombudsmannen
härvidlag fäst allt för stort avseende vid förbudet att överlåta
brödkorten och tillmätt detta samma verkan som om brödkorten varit
utställda att gälla endast för viss person.

Detta sätt att se saken torde åt brödkorten förläna en helt annan
karaktär än som, enligt vad erfarenheten utvisat, i verkligheten utmärkte
brödkorten. Det torde nämligen icke kunna förnekas att brödkorten,
sedan de utdelats, utgjorde bevis om rätt att inköpa bröd — förordningen
den 12 mars 1918 kallade ju själv brödkort och dylika handlingar
»bevis om rätt till inköp» — och, då dessa bevis icke vore ställda
å viss person, kunde de av vilken innehavare som helst begagnas för
inköp av bröd. Just denna allmängiltighet gav åt brödkorten ett
penningevärde i allmänna marknaden, som, så länge förbudet att överlåta
brödkorten icke var kringgärdat med några straffrättsliga garantier,
kunde av brödkortens innehavare utvinnas utan straffbar lagöverträdelse.
Att obehörigt anskaffande och begagnande av brödkort sedermera
genom förordningen den 12 mars 1918 belädes med särskilt straff,
kunde, såvitt Sandberg förstode, ej beröva brödkorten det faktiska värde
i allmänna marknaden, som de sålunda erhållit.

Tillkomsten av förordningen den 12 mars 1918 utgjorde för övrigt
själv ett bevis på att brödkort och dylika handlingar varit i allmänna
marknaden efterfrågade. Hade så ej varit fallet, skulle det varit obehövligt
att stadga särskilda rättsliga garantier emot det fria förfogandet
över brödkorten. Denna efterfrågan hade sin förklaring uti de enligt
uppfattningen i vida kretsar alltför snävt tillmätta brödransonerna.
Sålunda utvecklade sig vid sidan av det fullt lojala inköpet av bröd
ett annat på överlåtelse av brödkort byggt system för brödinköp. Så
länge detta sistnämnda system höll sig inom gränserna för det antal
brödkort, som enligt den för riket i dess helhet utstakade ransonerings -

planen borde utdelas, var det också ur folkhushållningssynpunkt skäligen
likgiltigt, vem som använde sig av brödkorten. Helt annorlunda
blev förhållandet, då efterfrågan å brödkort sprängde dessa gränser
och det började tillämpas att personer av de brödkortsutdelande myndigheterna
förskaffade sig flera brödkort än enligt ransoneringsplanen på
dem belöpte. Ett sådant förfarande, tillämpat i stor skala, skulle innebära
en fara för hela ransoneringsplanen, och det var, såvitt Sandberg
trodde, insikten härom, som frambragte förordningen den 12 mars 1918.
Själv hade Sandberg såsom domare ådömt en person straff enligt nämnda
förordning för det han, efter att för viss period hava utfått brödkort
från livsmedelsnämnden i sin hemort, skaffat sig ytterligare brödkort
för samma period från livsmedelsnämnd å annan ort medelst företeende
av ett före periodens början uttaget flyttningsbetyg till sistnämnda ort.

Överginge Sandberg sedan att skärskåda Daléns tillgrepp av brödkort
ur synpunkten av den rättsgrundsats, som funnit uttryck i högsta
domstolens utslag den 30 januari 1900, hade Sandberg mycket svårt
att förstå, huru denna grundsats — vilken Sandberg vore skyldig ställa
sig till efterrättelse — kunde innebära förbud för krigsrätten att för
Dalén utmäta straff för tjuvnadsbrott.

Först och främst kunde Sandberg.ej ur högsta domstolens berörda
utslag utläsa den skillnad emellan lojalt och illojalt värde, varpå militieombudsmannen
stött sin uppfattning om brödkortens värdelöshet ur
tillgreppssynpunkt. Vad högsta domstolen med tydlighet uttalat vore
allenast, att föremål, som icke i och för sig ägde penningevärde, icke
kunde vara objekt för tjuvnadsbrott. Högsta domstolen hade däremot
icke givit någon anvisning för bedömandet av huruvida ett föremål
hade penningevärde eller ej. Hetta borde förty få avgöras efter de
faktiska förhållandena, som tillerkände penningevärde åt allt, som vore
föremål för efterfrågan å deri allmänna marknaden. Sandberg trodde
sig hava visat att brödkorten varit att till dylika föremål hänföra och
att således deras värde för tillgriparen icke, såsom värdet av vanliga
brev och å annan person utställd sparbanksbok, varit avhängigt av
några speciella förutsättningar.

Ur brottslighetssynpunkt kunde man ej heller, såvitt Sandberg
förstode, spåra någon skillnad emellan tillgrepp av penningar direkt
och tillgrepp av sådana föremål, som omedelbart kunde i allmänna
marknaden omsättas i penningar.

Även ur synpunkten av behövligt rättsskydd förefölle likheten
slående emellan penningar och föremål av angiven art.

På nu i korthet anförda grunder vilade Sandbergs uppfattning

att krigsrätten i sitt bedömande av Daléns inbrott och tillgrepp lagligen
förfarit.

Då Sandberg i överensstämmelse härmed yrkade ogillande av
överkrigsfiskalsämbetets åtal, ansåge Sandberg sig böra tillägga, att
han i varje fall icke, såsom militieombudsmannen i sin sammanfattning
av åtalsgrunderna påstått, försvarat de fel, Sandberg enligt militieombudsmannens
åsikt begått, under åberopande av en mot antagen rättsgrundsats
stridande uppfattning. Med all skyldig respekt för denna
rättsgrundsats hade Sandberg endast tillåtit sig förfäkta den meningen,
att han icke handlat i strid emot densamma.

Hade han härutinnan misstagit sig, vore det ursäktligt, eftersom
den antagna rättsgrundsatsen ej utformats med önskvärd tydlighet och
fullständighet.

Slutligen ville Sandberg på det kraftigaste bestrida Daléns och
hans målsmans emot Sandberg framställda skadeståndsanspråk. Desamma
syntes Sandberg till alla delar ogrundade, även om krigsrätten skulle
anses hava utmätt straffet för Dalén enligt andra lagrum än dem, som
rätteligen bort åberopas. I detta avseende torde böra bemärkas att,
om än Daléns tillgrepp, såsom inbrottsstöld betraktat, icke kunde anses
vara med försvårande omständigheter förenat, sådana omständigheter
i synnerlig grad måste anses vara för handen, om tillgreppet skulle
straffas allenast såsom obehörigt anskaffande av brödkort. Man kunde
näppeligen tänka sig ett sådant anskaffande hava ägt rum under mera
försvårande omständigheter än i nu föreliggande fall, då detsamma
försiggått genom åtgärder, som, om de inriktats direkt på förvärvande
av de penningar, Dalén för en del av brödkorten erhållit, obestridligen
skulle hava åsamkat gärningsmannen ansvar för inbrott och inbrottsstöld.
Inför det faktum att förordningen den 12 mars 1918 för överträdelse
under synnerligen försvårande omständigheter stadgade straff
upp till 6 månaders fängelse, torde det Dalén för samtliga'' brott —
däribland även ett ostridigt tjuvnadsbrott av beskaffenhet att ådraga
Dalén urbota bestraffning — ådömda straff av 3 månaders straffarbete,
villkorlig dom, under alla förhållanden få anses innebära ett milt bedömande
av Daléns brottslighet. Den skada Dalén genom krigsrättens
utslag kunde hava lidit torde därför icke i ringaste mån bero på obehörig
stränghet av krigsrätten, utan helt och hållet böra tillskrivas
Daléns egna brottsliga gärningar.

Den 17 september 1921 meddelade krigshovrätten utslag, däri
anfördes följande. Krigshovrätten funne väl att krigsdomaren Sandberg

och hans medparter såsom ledamöter i krigsrätten, på sätt militieombudsmannen
anmärkt, vid ifrågavarande utslags meddelande icke förfarit
i överensstämmelse med antagen rättsgrundsats och med ovannämnda
förordnings stadganden, men som vad härutinnan läge krigsdomaren
Sandberg och hans medparter till last icke, med hänsyn till
förseelsens beskaffenhet och vad krigsrättens ledamöter till sitt fredande
anfört, vore av beskaffenhet att för någon av dem böra medföra ansvar
och ersättningsskyldighet för fel i domarämbetets utövning, funne krigshovrätten
den mot krigsdomaren Sandberg och hans medparter i målet
förda talan icke kunna bifallas.

Vid övervägande huruvida talan borde fullföljas mot krigshovrättens
berörda utslag yttrade militieombudsmannen följande:

»Ett frikännande av ämbets- eller tjänstemän från ansvar och
ersättningsskyldighet för tjänstefel, som han finnes hava begått, torde
allenast böra ifrågakomma i det fall, att felet, med hänsyn till otydligheten
av ifrågakommande bestämmelser eller ovissheten ifråga om
rådande rättstillämpning, måste anses förorsakat av en ursäktlig villfarelse.
Ett sådant fall torde dock icke, på sätt krigshovrätten antagit,
här vara för handen.

Sedan högsta domstolen i ett flertal mål uttalat, att tillgrepp av
föremål, vilka icke i och för sig hade penningvärde, ej kunde straffas
såsom tjuvnadsbrott, och därvid jämväl såsom antagen lagtolkning i sin
minnesbok antecknat ett sitt utslag i mål angående dylik fråga, har i
överensstämmelse därmed under mer än 20 års tid en enhällig rättspraxis
tillämpat en mot krigsrättens utslag stridande uppfattning. En
lika enhällig rättsdoktrin har under samma tid understött denna praxis.
Det har sålunda ansetts klart, att kvitton, pantsedlar, frikort och
dylika handlingar, lydande å viss person, vilka icke i och för sig äro
bärare av ett värde och följaktligen ej heller äga värde i öppna marknaden,
ej äro föremål för tjuvnadsbrott.

Krigsrättens ledamöter hava medgivit, att de ägde kännedom om
denna rättstillämpning, men de hava gjort gällande, att brödkort,
varom här är fråga, vore bärare av förmögenhetsvärde. Jag har redan
i krigshovrätten sökt visa, att de vid spannmålsransoneringens genomförande
begagnade »brödkorten» icke berättigade till utbekommande
av något värde ej ens att utfå viss vara mot betalande av dess värde,
utan allenast i det för ransoneringen nödvändiga kontrollsystemet utgjorde
bevis om viss persons rätt att inköpa viss myckenhet av den
ransonerade varan. De voro sålunda fullt jämförbara ined de ovan -

nämnda slag av handlingar lydande å viss person, som icke kunna vara
föremål för tjuvnadsbrott. De kunna säkerligen lika litet som dessa
tagas i beräkning såsom form ögen hetstillgång i innehavarens bo eller
i öppen marknad saluhållas. Endast i den slutna marknad, som bestod
av personer, vilka icke drogo sig för att handla i strid mot de rörande
ransoneringen gällande författningar, kunde en avyttring äga rum,
likaväl som ett till innehavaren ställt skuldebrev torde kunna försäljas
bland dem, som skulle vilja genom en lagstridig handling göra densamma
sken av giltighet i innehavarens hand. Det synes mig oförklarligt,
huru krigsrättens ledamöter kunnat åberopa en dylik illegal
marknad såsom bevis för en varas förmögenhetsvärde.

Krigsrättens ledamöter hava visserligen i krigshovrätten sökt göra
gällande, att den omständigheten, att det för avyttring av ifrågavarande
bevismedel gällande förbud saknade straffrättslig sanktion, skulle
hava medfört, att medborgarna i allmänhet i riket i strid mot förbudet
behandlade brödkorten såsom vanligt förmögenhetsobjekt, vilket
kunde utgöra och faktiskt skulle hava utgjort föremål för köpenskap
i den öppna marknaden. För min del äger jag icke kännedom om
någon dylik öppen ehuru olaglig marknad. Icke ens i den trakt, där
krigsrättens ledamöter hava sitt hemvist, lärer någon sådan förefunnits.
Tvärtom torde de försäljningar som förekommo hava skett i tysthet,
och ingen av krigsrättens ledamöter lärer väl vilja påstå att ett sådant
förfaringssätt som exempelvis brödkorts utbjudande till salu i öppen
bod, deras försäljande å exekutiv eller annan offentlig auktion eller
dylikt, det vill just säga kortens utbjudande i öppen marknad, vare
sig förekom eller, om det förekommit, skulle hava skett i övei^ensstämmelse
med ett allmänt medvetande om dess berättigande eller med
vederbörande myndigheters begivande.

Vid tiden omedelbart före utfärdandet av förordningen den 12 mars
1918 torde bland mängden av annonser, innefattande utbud av ransonerade
varor, jämväl någon gång hava förekommit utbud av ransoneringskort,
men i intet fall skulle annonsören vågat med öppet uppgivande
av namn och adress utsätta sig för det allmänna rättsmedvetandets
bedömande eller myndigheternas ingripande. Och från myndigheternas
sida vidtogos allehanda åtgärder till förhindrande av ransoneringskortens
försäljning. Cirkulär utsändes till livsmedelsnämnder
och styrelser, erinringar intogos i pressen och förhandlingar inleddes
med representanter för tidningarna om avvisande av annonser av ovannämnda
slag.

• Med hänsyn till dessa förhållanden, vilka icke bort kunna vara

för krigsrättens ledamöter okända, ock då statsmyndigheterna sålunda
för sin del sökte upprätthålla sitt, låt vara utan straffsanktion försedda
förbud mot överlåtelse av ransoneringskorten, lärer en överträdelse av
nämnda förbud, om än aldrig så vanlig, icke kunna ligga till grund
för en rättstillämpning.

Jag har följaktligen för min del icke kunnat finna en tolkning
av gällande rätt byggd på ett sådant resonemang, som det krigsrättens
ledamöter fört, vara att hänföra till ursäktlig villfarelse om
rättens innehåll.

Oavsett vad här ovan anförts, synes emellertid uppenbart, att
varje grund för det ovannämnda av krigsrättens ledamöter förda resonemanget
måste komma att helt förlora sin giltighet, då den till stöd
därför åberopade omständigheten, att förbudet mot brödkortens överlåtelse
saknade straffsanktion, från och med ikraftträdandet av den i
målet åberopade förordningen av den 12 mars 1918 bortföll. >

Då militieombudsmannen emellertid icke med hänsyn till rättsvårdens
krav fann det oundgängligen nödvändigt att fullfölja talan i
målet, blev ärendet från vidare åtgärd avskrivet.

5. Fråga, huruvida mål mot häktade obehörigen uppskjutits för utslags

meddelande.

Av handlingar, som infordrats i anledning av anmärkning vid en
av militieombudsmannen förrättad inspektion av Västgöta regemente
den 10 oktober 1919 inhämtades följande.

Den 2 6 februari 1919 hölls rannsakning inför regementskrigsrätten
med vice korpralerna nr 28 Erik Vilhelm Såll, nr 77 Ernst Valfrid Olsson,
nr 157 Anders Georg Johansson, nr 57 Karl Hugo Karlsson, nr 188
Anders Birger Klasson, nr 205 Alfons Kristian Lindgren, nr 128 David
Helge Kjellstrand, nr 184 Nils Evald Natanael Lindén, nr 56 Karl Albert
Eriksson, samt värnpliktige nr 77 38/1918 Anders Gustaf Larsson angående
ansvar för olovligt tillgrepp vid olika tillfällen.

Före krigsrättens sammanträde hade till densamma ingivits bland
annat:

1) protokoll vid av regementsväbeln, fanjunkaren O. Sjöberg den
10 februari 1919 hållet förhör med Olsson, Såll, Johansson, Klasson och
Karlsson,

2) protokoll vid av samme regementsväbel den 11 februari 1919
hållet förhör med Karlsson,

Militieombudsmannens ömhetsberättelse. 11

3) protokoll vid av nämnde regementsväbel den 12 februari 1919
hållet förhör med Eriksson, Kjellstrand, Larsson och Lindén,

4) protokoll vid av bataljonsbefälhavaren, kaptenen I. Bernhardt
den 13 februari 1919 hållet förhör med Olsson, Såll, Johansson, Klasson,
Karlsson, Kjellstrand, Lindén och Larsson,

5) protokoll vid av ovannämnde regementsväbel den 15 februari
1919 hållet förhör med Lindgren, Olsson och Klasson, samt

6) protokoll vid av batajonsbefälhavaren, kaptenen It. Noring
den 17 februari 1919 hållet förhör med Lindgren.

Vid de hållna förhören ävensom sedermera vid krigsrätten erkände
Olsson, Såll, Klasson, Lundgren, Johansson och Karlsson vad som lades
dem till last. Dock förnekade Såll att han, såsom Olsson uppgivit,
gjort två inbrott natten mellan den 6 och den 7 februari 1919.

Larsson, Kjellstrand, Lindén och Eriksson förnekade varje delaktighet
uti ifrågavarande stölder.

Åklagaren, som anhöll om uppskov i målet, förklarade sig föra
talan mot Olsson, Såll, Johansson, Karlsson, Klasson och Lindgren, jämlikt
102 och 108 §$ strafflagen för krigsmakten, mot Olsson och Karlsson
dessutom jämlikt 106 § samma lag, samt mot Kjellstrand, Lindén, Larsson
och Eriksson för delaktighet i de förövade stölderna eller eventuellt
beträffande Lindén och Kjellstrand, därest sistnämnda yrkande icke
kunde bifallas, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Härjämte
hemställde åklagaren,. att rätten måtte förklara Såll, Olsson, Johansson,
Karlsson, Klasson och Lindgren skyldiga att genast träda i häkte.

Krigsrätten meddelade följande beslut: Med bifall till åklagarens
yrkande om häktning förklarade rätten Såll, Olsson, Johansson, Karlsson,
Klasson och Lindgren skyldiga att genast träda i häkte. Jämlikt 25 §
i lagen angående villkorlig straffdom den 28 juni 1918 förordnade krigsrätten
pastorn K. Yestlund i Vänersborg att i egenskap av förundersökare
beträffande svarandena Såll, Olsson, Johansson, Karlsson och
Klasson verkställa sådan undersökning, som i sagda lag omförmäles.
Målet uppsköts att åter förekomma den 5 mars 1919.

Vid rättegångstillfället den 5 mars 1919 tjänstgjorde följande
personer såsom ledamöter i krigsrätten, nämligen t. f. krigsdomaren
auditören friherre Georg Albert Carlsson Fleetwood, vice auditören Anders
Oskar Stenström, kaptenen Henrik Samuel Lindeberg och fanjunkaren
Johan Edvin Engqvist.

Vid detta rättegångstillfälle ingav åklagaren ett av honom uppgjort
sammandrag angående ifrågavarande tjuvnadsbrott och en förteckning,
utvisade vad tilltalade Olsson, Såll, Klasson, Lindgren, Johansson

och Karlsson var för sig tillgripit ävensom värdet därav. Riktigheten
av sammandraget och förteckningen vitsordades av svarandena.

Härefter hördes ett vittne och upplysningsvis tre personer.

Slutligen föredrogos inkomna förundersökningsinstrument.

Protokollet för ifrågavarande tillfälle upptog, förutom vidhäftade
bilagor, allenast tre och en halv handskrivna sidor. Förundersökningsinstrumenten
voro av synnerligen kortfattat innehåll.

Målet blev av parterna överlämnat till rättens avgörande. Krigsrätten
tillsade emellertid att utslag skulle meddelas den 12 mars 1919
samt förordnade att de häktade skulle kvarbliva i häkte.

Den 12 mars förekom ingen annan handläggning än -att målet,
enligt protokollet, ånyo överlämnades till avgörande.

Krigsrätten meddelande nu följande utslag:

»Genom svarandenas egna medgivanden och vad i övrigt i målet
förekommit finner krigsrätten vara utrett:

att svarandena, vice korpralerna nr 77 Ernst Valfrid Olsson och
nr 28 Erik Vilhelm Såll i slutet av januari månad innevarande år
medelst en falsk nyckel berett sig tillträde till kassationsrummet i
kronans huvudförrådsbyggnad, varifrån de lyckats taga sig in i huvudförrådet
genom att lösrycka en del ribbor i väggen och där tillgripit:
2 par byxor, 1 st. kappa, 2 par skor, 6 par strumpor, 1 st. päls och
1 st. pälsmössa till ett ostridigt värde av 205 kronor 50 öre;

att svarandena nr 77 Olsson, nr 188 Klasson och 205 Lindgren
ävenledes någon gång i slutet av sistlidne januari månad på ovannämnt
sätt berett sig tillträde till-huvudförrådet, varest de tillgripit 2 par skor,
5 st. ylletröjor, 18 par strumpor, 2 st. pälsremmar, 1 st. skoband, 2 st!
kappor, 2 st. pälsar, 1 st. vapenrock och 1 par byxor, allt till ett
ostridigt värde av 355 kronor 40 öre;

att svaranden nr 77 Olsson vid ettiden på natten mellan den 6
och 7 februari innevarande år medelst falsk nyckel tagit sig in i skidb°den
och därifrån berett sig tillträde till förut ifrågakomna huvudförrådet
genom att lösrycka några ribbor i väggen, varefter han tillgripit:
4 par strumpor och 3 st. ylletröjor till ett ostridigt värde av
24 kronor;

att svarandena nr 77 Olsson och nr 157 Johansson natten mellan
den 7 och 8 sistlidne februari klockan mellan 3.3 0 — 6.3o förmiddagen,
då Olsson hade posttjänst å kaserngården, på förstnämnda sättet tagit
sig in i huvudförrådet och där tillgripit: 12 par strumpor, 8 st. ylletröjor.
3 st. pälsar, 12 meter tyg och ett par skodon till ett ostridigt
värde av 318 kronor.

att svarandena nr 77 Olsson och nr 28 Såll natten mellan den 6
och 7 sistlidne februari klockan fem på morgonen likaledes på förstnämnda
sätt berett sig tillträde till huvudförrådet samt tillgripit: 10
par strumpor, 5 st. ylletröjor och 2 par skor till ett ostridigt värde
av 117 kronor 50 öre;

att svaranden nr 57 Karlsson likaledes natten mellan den 6 och 7
februari, då han var på post å kaserngården, brutit sig in i huvudförrådet,
varest han tillgripit en päls till ett ostridigt värde av 40 kronor.

att svaranden nr 57 Karlsson någon gång i slutet av januari
månad innevarande år, då han var på handräckning i vapenförrådet,
där tillgripit 2 st. gevärsremmar till ett ostridigt värde av 3 kronor;

att svaranden nr 77 Olsson i mitten av sistlidne januari månad,
då han var på handräckning i vapenförrådet, där tillgripit en revolver
till ett ostridigt värde av 15 kronor; samt

att svaranden nr 57 Karlsson med vetskap om den olovliga åtkomsten
av Såll köpt ett par skor, vilka hade ett ostridigt värde av
35 kronor.

I anledning härav prövar krigsrätten rättvist döma:

Svaranden Ernst Valfrid Olsson, vilken ännu ej fyllt 18 år, jämlikt
102 § 2 mom. och 106 § strafflagen för krigsmakten samt 20 kap.
1, 4 och 9 §§ jämfört med 5 kap. 2 § allmänna strafflagen att för å
särskilda tider och ställen förövad stöld undergå straffarbete i 9 månader:

Svaranden Erik Vilhelm Såll, jämlikt 102 § 2 mom och 109 § i
strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1, 4 och 9 §§ allmänna strafflagen
att för å särskilda tider förövad första resan stöld undergå straffarbete
i 9 månader, samt att under 1 år från det han efter utståndet
straff blivit frigiven vara underkastad den påföljd, som angives i 2 kap.
19 § i allmänna strafflagen;

Svaranden Anders Birger Klasson jämlikt 102 § 2 mom. och 109 §
i strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1 och 4 §§ allmänna strafflagen
att för första resan stöld undergå straffarbete i sex månader,
samt att under ett år från det han efter utståndet straff blivit frigiven
vara underkastad den påföljd, som angives i 2 kap. 19 § i allmänna
strafflagen;.

Svaranden Alfon Kristian Lindgren, som vid brottets begående
ej fyllt 18 år, och vilken den 7 maj 1918 av krigsrätten blivit för
stöld villkorligt dömd till tre månaders straffarbete, jämlikt 102 § 2
mom. strafflagen för krigsmakten och 20 kap. 1 och 4 §§ jämförda
med 5 kap. 2 § 2 mom. allmänna strafflagen att för stöld undergå
straffarbete i sex månader; och skall jämlikt 11 § i lagen angående

villkorlig straffdom den 28 juni 1918 anståndet med det förstnämnda
straffet vara förverkat, vadan Lindgren har att i en bot undergå straffarbete
i nio månader;

Svaranden Anders Georg Johansson jämlikt 102 § 2 mom. och
109 § strafflagen för krigsmakten och 20 kap. 1 och 4 §§ allmänna
strafflagen att för första resan stöld undergå straffarbete i sex månader,
samt att under ett år från det han efter utståndet straff blivit frigiven
vara underkastad den påföljd, som angives i 2 kap. 19 § i allmänna
strafflagen;

Svaranden Karl Hugo Karlsson jämlikt 102 § 2 mom. 106 och
109 §§ strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1, 4, 9 och 12 §§
allmänna strafflagen att för å olika tider och ställen förövad första
resan stöld undergå straffarbete i nio månader, samt att under ett år
från det han efter utståndet straff blivit frigiven vara underkastad den
påföljd, som angives i ,2 kap. 19 § allmänna strafflagen.

Åklagarens yrkanden om ansvar å svarandena nr 128 Kjellstrand.
nr 184 Lindén; nr 54 Eriksson samt nr 77 Larsson varda av krigsrätten
ogillade.

Beträffande ersättning till kronan för det stulna och ej tillrättaskaffade
godset, ålägger krigsrätten:

Svarandena Olsson och Såll, vilkendera gälda gitter, att ersätta
kronan värdet av det stulna gods, varmed de gemensamt tagit befattning,
med 83 kronor 50 öre;

Svarandena Olsson, Klasson och Lindgren, vilkendera gälda gitter,
att ersätta kronan värdet av det stulna gods, varmed de gemensamt
tagit befattning med 157 kronor 90 öre;

Svaranden Olsson att ensam ersätta kronan värdet av det av honom
tillgripna godset, med vilket han ensam tagit befattning, med sammanlagt
55 kronor;

Svarandena Olsson och Johansson, vilkendera gälda gitter, att
ersätta kronan värdet av det gods, varmed de gemensamt tagit befattning,
med 98 kronor; och

Svaranden Karlsson att ensam ersätta kronan värdet av det av
honom tillgripna godset, med vilket han ensam tagit befattning, med
40 kronor.

I avbidan på att utslaget vinner laga kraft skola Olsson, Såll,
Klasson, Lindgren, Johansson och Karlsson i häkte kvarbliva.

(Besvärshänvisning för häktad meddelad).

Ledamoten i krigsrätten kaptenen Vallin ville till protokollet hava
antecknat sin avvikande mening till förestående utslag i vad det rörde

svaranden Olsson, vilken kapten Vallin ville ådöma straffarbete i ett
år tre månader».

Då såsom ovan nämnts vid rättegångstillfället den 12 mars icke
förekom någon handläggning och i målet sex personer voro häktade
ansåg militieombudsmannen uppskovet för utslags meddelande anmärkningsvärt
och anmodade i skrivelse den 20 november 1919 auditören
friherre Fleetwood att inkomma med yttrande för egen del ävensom av
krigsrättens övriga ledamöter.

Uti avgivet yttrande anförde friherre Fleetwood följande. Det torde
icke kunna betraktas annorledes än som synnerligen välbetänkt, att krigsrätten
icke omedelbart företagit omskrivna målet till avgörande. En
brottsling hade icke blott rätt att fordra en snabb dom utan även en
dom, som vore grundad på Sveriges rikes lag och moget övervägande.
Det förevarande målet, där tio personer varit ställda under åtal, och
där de olika individernas brottslighet delvis varit i hög grad sammanflätad,
hade krigsrätten ansett sig icke omedelbart kunna företaga till
avgörande, dels på rent tekniska juridiska grunder dels och på grund
av den möjligheten av villkorlig dom, som otvivelaktigt förefunnits.
Av de tio tilltalade hade nio icke förekommit i det allmänna straffregistret.
Av dessa nio förekommo åtta ej eus i det militära. De ingivna
förundersökningsinstrumenten hade varit av ett delvis ytterligt
gynnsamt innehåll. I dylika fall förväntade, enligt krigsrättens åsikt,
lagstiftaren av domaren, att han innan han-läte fängelseportarna‘sluta sig
omkring en människa, noggrant prövade, huruvida icke den sista varning,
som innefattades i den villkorliga domen, borde komma till tilllämpning.
För en dylik prövning fordrades emellertid tid. Innan krigsrätten
bestämt sig för att avkunna utslag den 12 mars 1919 hade
Fleetwood tillfrågat vice auditören Stenström, huruvida han såge sig i
stånd att fredagen den 7 i samma månad tillhandahålla Fleetwood protokollen,
för vilket fall utslag skalle komma att meddelas dagen därpå.
Stenström hade förklarat sig i stånd härtill men tillagt, att han såsom
stadsstyrelsens ordförande i Trollhättan på grund av vårvalen vore förhindrad
att infinna sig (auditören Ao">rg vistades på tjänstledighet i
Skåne). Måndagen den 10 hade Fleetwood av sammanträde med rådhusrätten
i Uddevalla varit urståndsatt att infinna sig i Vänersborg.
Tisdagen den 11 hade inför Bohusläns regemente krigsrätt rannsakats
häktade värnpliktige Karl Evald Edvinsson. Uti mfiitieombudsmannens
skrivelse förekomme bland annat följande: »Då vid rättegångstillfället
den 12 mars 1919 icke förekom någon handläggning c.''h i målet fem
personer voro häktade, syntes uppskovet för utslags meddelade anmärk -

ningsvärt». Härvid syntes en missuppfattning hava ägt ruin. Vid rättegångstillfället
den 5 mars hade tillsagts, att utslag skulle meddelas den
12 i samma månad. Helt naturligt hade alltså icke avsetts någon handläggning
av målet sistnämnda dag. Fleetwood hade icke sagda dag
tjänstgjort i krigsrätten. Om åter menades att ingen handläggning
ägt rum den 5 mars och att utslag sålunda sistnämnda dag bort avkunnas,
ville Fleetwood hänvisa till krigsrättens protokoll för sagda dag,
varav torde inhämtas att ganska avsevärd handläggning av målet då
förekommit. Bland annat hade fem förundersökningsinstrument ingivits.

Å yttrandet hade Stenström, Lindeberg och Engquist tecknat, att
de instämde i detsamma.

Då av det ovan återgivna yttrandet icke framgick vad hinder
som mött att i målet, vari två av de tilltalade voro under 18 år, meddela
utslag den 6 eller 7 mars 1919 eller senare på dagen den 5 mars,
infordrade jag förnyat yttrande från krigsrättens ledamöter, vilka i
skrivelse den 1 april 1920, hänvisande till den förut i ärendet avgivna
förklaring och under vidhållande att intet oskäligt uppehåll med målets
företagande förekommit, förklarade sig ännu en gång vilja påpeka, att
krigsrättétr-för utslags avkunnande sökt utsätta sammanträde till lördagen
den 8 mars 1919 eller inom den i rättegångsbalken kap. 23 § 6
angivna tiden, men att detta icke låtit sig göra; varjämte Fleetwood för
sin del anförde, att han vid tillfället ifråga hade en icke alldeles föraktlig
arbetsbörda, då han förutom egna befattningar (en rådmans och
en auditörsbeställning m. m.) tjänstgjorde såsom ordförande i därvarande
magistrat och rådhus samt beklädde tvenne krigsdomarämbeten.

❖ *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 23 december 1920
anförde militieombudsmannen härefter följande.

Det av krigsrättens ledamöter åberopade lagrum, 23 kap. 6 §
rättegångsbalken vore av följande lydelse.

»Begärer någon rådrum, att för sakens vikt sig nogare betänka,
have där lov till och varde då med omröstning uppskov högst fyra dagar.
Vill någon, sedan ordentligen till slut är omröstat, sin mening ändra
eller förklara, innan dom är avsagd; det må ej vägras, när han goda
skäl och orsaker där till företer.»

Över berörda lagrum och 5 § i samma kapitel hade den 7 januari
1830 utfärdats en kungl. förklaring, så lydande:

»Vid omröstning till dom skola alla rättens ledamöter, — — —

vid samma tillfälle----- sina meningar yttra, till vilken ända, så snart

läsningen av handlingarna är slutad,---, den ledamot, som anser

sig behöva rådrum att, för sakens vikt, sig nogare betänka, skall, innan
omröstningen börjas, sådant till rättens protokoll anmäla, i vilket fall
omröstningen uppskjutes och handlingarna till honom överlämnas. Begäres
rådrum av två eller flera ledamöter, då överlämnas handlingarna
först till den av dem, som ytterst sitter, och därpå, när han till rätten
handlingarna återställer, till den i ordningen närmaste, och så vidare,
vilket varje gång i protokollet antecknas; och bör, sedan alla de ledamöter,
som det äskat, sålunda av handlingarna haft del, samt fått begagna
den i lagen medgivna betänketid, omröstningen genast åter, efter
hållen överläggning i föreskriven ordning försiggå, utan att ytterligare
uppskov därmed till en annan rättegångsdag för någon ledamot må
äga rum.»

Av denna förklaring torde klart framgå, att stadgandet ifråga ej
vore i förevarande fall tillämpligt.

Givetvis kunde även mål rörande häktad vara av så invecklad och
vidlyftig beskaffenhet att ett uppskov för utslags avfattande under en
eller annan dag icke kunde undvikas, och klart vore att även eljest
särskilda omständigheter, såsom ock lagen förutsatte, kunde göra ett
uppskov nödvändigt. (Jfr R. B. 24: 1). Någon sådan anledning hade
emellertid icke förelegat uti nu ifrågavarande mål. Åven om rättens
ledamöter underlåtit att före sammanträdet den 5 mars noga taga del
av handläggningen vid föregående sammanträde, hade utslagets avfattande
likväl icke bort bereda dem någon svårighet så mycket mindre
som på sätt av protokollet framginge krigsfiskalen tydligt och klart
skriftligen redogjort för vad de anklagade var för sig låtit komma sig
till last; ej heller hade, sedan flertalet tilltalade erkänt vad dem sålunda
påbördats, svårighet bort möta att härför utmäta straffet.

Vad två av de tilltalade beträffade hade krigsrätten dessutom särskild
anledning att ofördröjligen meddela utslag i målet, i det Olsson och
Lindgren vid brottets begående ännu ej fyllt 18 år. Lagen den 27 juni
1902, innefattande vissa bestämmelserom förfarandet i brottmål rörande
minderåriga innehölle nämligen i 3 § följande bestämmelser:

»Sedan vid underrätt rannsakning i mål mot den, som ej fyllt
aderton år, blivit till slut förd, skall dom avsägas samma dag eller
senast nästa dag, där ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför
möter.»

Detta lagrum, som vore tillämpligt även på minderåriga, som ej
hölles häktade, torde ifråga om häktade minderåriga med än större

skärpa fordra att uppskov för avkunnande av utslag endast i undantagsfall
ifrågakoimne.

Vad krigsrättens ledamöter anfört därom, att svårigheter skulle
hava mött för målets slutliga avgörande å tidigare dag än den 12 mars
1919, syntes icke förtjäna avseende. I varje fall torde därav icke
framgå, att hinder förelegat för utslags avkunnande senare å dagen
den 5 mars eller någon av dagarna den 6 eller 7 mars.

Då genom det fel, som krigsrättens ledamöter sålunda låtit komma
sig till last, föranletts att 6 personer fått sitta i häkte 7 dagar mer än som
vederbort, och samma ledamöter, i stället för att genast söka gottgöra
den skada de genom sitt tjänstefel förorsakat, framhärdade i sin uppfattning.
att de i anmärkta hänseendet rätteligen förfarit, hade militieombudsmannen
funnit sig i rättsvårdens intresse icke kunna underlåta
att lagligen beivra det anmärkta felet. Militieombudsmannen uppdroge
fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att för berörda tjänstefel ställa
krigsrättens ledamöter auditören friherre Fleetwood, vice auditören Stenström,
kaptenen Lindeberg och fanjunkaren Engqvist under åtal inför
krigshovrätten och därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet
samt tillika i mån av befogenhet understödja de ersättningsanspråk,
som Såll, Olsson, Johansson, Karlsson, Klasson och Lindgren,
i målet hörda, kunde komma att däruti framställa.

Överkrigsfiskalsämbetet yrkade med anledning härav i till krigsliovrätten
avgivet memorial, att krigsrättens bemälda ledamöter för
vad i militieombudsmannens skrivelse lagts dem till last måtte dömas
till ansvar enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen. Med överlämnande
av särskilda, till krigshovrätten ställda skrifter, däri Klasson och Karlsson
yrkat skadestånd för dem genom krigsrättens felaktiga förfarande tillskyndade
lidande och förlust av arbetsförtjänst en var med 50 kronor,
förklarade överkrigsfiskalsämbetet därjämte, att ämbetet biträdde sistnämnda
yrkanden under hemställan, att krigsrättens ledamöter måtte
förpliktas att, vilken gälda gitte, till Klasson och Karlsson utgiva
berörda belopp.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 10 december 1921.
I utslaget yttrades följande. Ehuru, såvitt av protokollen i ovanbemälda,
av krigsrätten den 12 mars 1919 avgjorda mål framginge,
nämnda mål icke kunde anses hava varit av mera vidlyftig eller svårlöst
beskaffenhet än att krigsrätten bort vara i stånd att åtminstone
lördagen den 8 i samma månad avkunna utslag i målet, likväl och
som av handlingarna i nu ftmevarande mål ävensom av de hos krigsMilitieombudsmannens
ämbetsberaflelse. 12

hovrätten förda förteckningar över krigsdomares och auditörers tjänstledighet
framginge, dels att Stenström, som vid ifrågakomna tid under
auditören H. Abergs ledighet uppehållit auditörtstjänsten vid regementet,
berörda den 8 mars varit på grund av befattning såsom ordförande i *

stadsstyrelsen i Trollhättan förhindrad att deltaga i krigsrättens till
Vänersborg förlagda sammanträde, dels att friherre Fleetwoods förordnande
såsom krigsdomare utgått den 9 mars 1919, dels ock att Lindeberg
endast tillfälligt och omedelbart före krigsrättens sammanträde
den 5 mars blivit kommenderad till tjänstgöring såsom ledamot i krigsrätten
vid dess berörda sammanträde, alltså och då vid nu omförmälda
förhållanden samt med hänsyn därtill, att de två ledamöter i krigsrätten,
vilka skulle komma att deltaga i målets avgörande, men icke
närvarit vid sammanträdet sistnämnda dag, måst beredas nödigt rådrum
att före överläggningen till utslag i målet överväga vad däri förekommit,
friherre Fleetwood och hans medparter icke genom vad i det
av militieombudsmannen anmärkta avseendet lagts dem till last kunde
anses hava gjort sig skyldiga till fel i domarämbetets utövning av beskaffenhet
att böra för någon av dem medföra ansvar och ersättningsskyldighet,
funne krigshovrätten den mot friherre Fleetwood och hans
medparter i målet förda talan icke kunna bifallas.

6. Underlåtenhet att förklara anstånd med villkorlig’ straffdom förverkat.

Av handlingar, som militieombudsmannen i anledning av anmärkning
vid fånglist granskning infordrat, inhämtades följande:

Den 22 oktober 1920 hölls vid regementskrigsrätten vid Vaxholms
grenadjärregemente rannsakning med värnpliktige nr 2781 45/15 Karl
Emil Gyllenhammar angående rymning. Hörd angående sina huvudsakligaste
levnadsomständigheter uppgav Gyllenhammar bland annat,
att han den 28 oktober 1915 av Stockholms rådhusrätt dömts för
första resan i samråd med annan förövat inbrott i uppsåt att stjäla
att undergå straffarbete tre månader, vilket straff emellertid bestämts
villkorligt. Gyllenhammars ifrågavarande uppgift vitsordades av utdrag
utav det hos fångvårdsstyrelsen förda straffregister.

Krigsrätten meddelade i målet följande utslag ovannämnda den
22 oktober 1920.

»Som genom vad tilltalade värnpliktige grenadjären vid 4. kompaniet
nr 2781 45/15 Karl Emil Gyllenhammar erkänt jämte vad övrigt

i målet förekommit blivit lagligen styrkt, att Gyllenhammar under pågående
tjänstgöring den 1 oktober 1916 olovligen avvikit från regementet,
dit han icke återkommit förrän den 18 innevarande oktober;
alltså och då Gyllenhammar tillförne undergått bestraffning för rymning,
prövar krigsrätten jämlikt §§ 50 och 58 strafflagen för krigsmakten,
rättvist döma Gyllenhammar för rymning att hållas i fängelse eu månad.»

I skrivelse till chefen för regementet den 22 augusti 1921 anförde
militieombudsmannen i anledning härav följande. Då krigsrätten till
fängelse bestämde det straff, vartill Gyllenhammar gjort sig skyldig för
rymning, hade krigsrätten tillika jämlikt 4 § i lagen om villkorlig
straffdom den 22 juni 190G bort förklara anståndet med det straff,
som ådömts Gyllenhammar av Stockholms rådhusrätt, förverkat. I anledning
av vad sålunda anmärkts, anmodades regementschefen att inkomma
med yttrande av vederbörande krigsrättsledamöter.

Till åtlydnad härav översände regementschefen ett den 22 september
1921 avgivet yttrande av krigsdomaren Arwid Gustaf Hernblom, auditören
Sven Armas von der Burg, kaptenen Johan Bernhard Bengtsson Bernhardt
och fanjunkaren Carl Theodor Hedlund, vilka varit ledamöter i regementskrigsrätten
vid ifrågavarande utslags meddelande.

I yttrandet anfördes följande. Det rådde intet tvivel om att krigsrätten
i sitt ifrågavarande utslag rätteligen bort förklara det Gyllenhammar
genom Stockholms rådhusrätts utslag av den 28 oktober 1915
villkorligen medgivna anståndet med avtjänandet av straffarbetsstraffet
förverkat. Att så emellertid beklagligtvis icke skett, hade berott på
förbiseende av det förhållandet, att rymningsbrottet tagit sin början
redan den 1 oktober 1916. Vid utslagets avkunnande hade krigsrättens
ledamöter haft blicken fästad därpå, att så lång tid som fem år förflutit
från det Gyllenhammar lagfördes för inbrottsstölden (1915) och
till dess han rannsakades för det sedermera förövade rymningsbrottet
(1920). Till följd av den vid ifrågavarande rättegångstillfälle rådande
brådska — ett osedvanligt stort antal mål skulle handläggas den
dagen — hade förbisetts, att i själva verket en del av det påtalade
rymningsbrottet i tiden fallit inom tre år efter det rådhusrättens ovan
omförmälda utslag avkunnats.

* *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 6 oktober 1921 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Krigsrättens ledamöter hade sålunda medgivit, att krigsrätten
vid meddelandet av ifrågakomna utslag den 22 oktober 1920 i strid

med bestämmelsen i 5 § i lagen den 22 juni 1906 om villkorlig
straffdom uraktlåtit att förklara förverkat det värnpliktige Gyllenhammar
genom Stockholms rådhusrätts utslag den 28 oktober 1915
villkorligen medgivna anstånd med avtjänande av för första resan
inbrott ådömt straffarbete i tre månader. Genom detta förbiseende
hade föranletts, dels att Gyllenhammar obehörigen befriats från avtjänande
av ifrågavarande straffarbete, dels ock att det av Gyllenhammar
begångna tjuvnadsbrott icke skulle kunna tillräknas honom till
förhöjning av straff för återfall i sådant brott. Vad i förklaringen
anförts såsom ursäkt för förbiseendet syntes militieombudsmannen så
mycket mindre förtjäna beaktande, som i utslaget uttryckligen angivits
den dag, då rymningsbrottet tagit sin början.

Det begångna felet hade militieombudsmannen ansett vara av
beskaffenhet att icke kunna undgå beivran. Militieombudsmannen
uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att för det fel, vartill
krigsrätten sålunda gjort sig skyldig, ställa dess ovanbemälda ledamöter
under tilltal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar å dem
efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav
anställde mot krigsrättens ovanbemälda ledamöter, meddelade krigshovrätten
utslag den 5 december 1921. I utslaget yttrades följande.
Som krigsdomaren Hernblom och hans medparter i deras ovannämnda
egenskap av ledamöter i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande
utslag av den 22 oktober 1920 gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande
i domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen anmärkta
avseendet, prövade krigshovrätten rättvist i förmågo av 25
kap. 17 § allmänna strafflagen döma krigsdomaren Hernblom och
hans medparter att för vad de sålunda låtit komma sig till last bota,
Hernblom och von der Burg vardera 25 kronor samt en var av Bernhardt
och Hedlund 10 kronor.

7. Underlåtenhet att meddela värnpliktiga underrättelse om rätt att söka
befrielse frän uttagning för utbildning till underbefäl eller fackmän.

(Inskrivningsförordningen § 109.)

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
nr 244 13/1920 Hartvig Persson, nr 135 4/1920 Gerh. Olsson,
nr 531 5/1920 Mark. Wallin, nr 537 6/1920 Erik Strid, nr 430 5/1920
Persson och nr 236 5/1920 Sune Persson bland annat följande.

Klagandena hade börjat sin första värnpliktstjänstgöring den 1 (>
november 1920. De hade då omedelbart blivit uttagna till signalavdelningen
(fackmän). Därvid hade då försäkrats dem, att de skulle
slippa längre utbildningstid än värnpliktiga i allmänhet. Då signalister
aldrig förut haft längre utbildningstid än andra värnpliktiga hade de
icke vidare reflekterat över saken. Hade de någon gång frågat vederbörande
angående saken, hade de som förut fått till svar, att de skulle
bliva hemförlovade i vanlig tid. De hade således då icke haft någon anledning
till klagomål. Först den 13 januari 1921 hade meddelats dem,
att utbildningstiden för signalister vore 2 månader längre än för värnpliktiga
i gemen och att deras tjänstgöring skulle räcka till den 27
juli 1921. Samtidigt hade meddelats dem, att klagotiden då redan
var utgången. I händelse klagandena skulle stanna vid regementet
till den 27 juli komme det att bliva stort avbräck i det civila livet
för dem alla. De hade aldrig självmant anmält sig till signalister.

I anledning av klagomålen infordrade militieombudsmannen yttranden
från ordföranden i 1920 års inskrivningsrevision för Malmöhus
norra inskrivningsområde, och inkom i anledning härav ett av chefen
för norra skånska infanteriregementet översten friherre R. O. Marks
von Wurtemberg avgivet yttrande, däri anfördes följande.

Inskrivningsförordningen, § 109, bestämde angående uttagande av
värnpliktiga »underbefäl och fackmän» bland annat, att ifrågavarande
värnpliktiga skulle uppföras på för inskrivningsrevisionen avsedda förteckningar,
i vilka skulle angivas dels vilka som frivilligt anmält sig,
dels vad å förteckningen uppförda kunde hava att erinra mot uttagningen.
Samma paragraf stadgade också, att befälet skulle underrätta
de å förteckningen uppförda, som icke frivilligt anmält sig, om villkoren
och sättet för ernående av befrielse från den uttagning, vartill
de föreslagits. Vid uttagningen av »underbefäl och fackmän» bland
de hösten 1920 inryckta värnpliktiga hade från regementschefens sida
genom regementsorder nr 64 och 71 vidtagits av ovanstående bestämmelser
påkallade åtgärder. På grund av regementsorder nr 71, jämförd
med inskrivningsförordningen § 109, till vilken regementsordern hänvisade,
hade det varit kompanichefens skyldighet att lämna manskapet
de i berörda paragraf nämnda meddelandena. Att detta icke underlåtits
hade regementschefen så mycket mindre anledning att ifrågasätta
som å från kompaniet inkommen förteckning å »underbefäl och
fackmän» beträffande samtliga signalister angivits, att de voro »frivilliga».
Med anledning av den remitterade handlingen hade regementschefen
från vederbörande bataljons- och kompanichef infordrat

yttranden. Av dem framginge, — vilket ej förut varit regementschefen
bekant — att de klagande icke på förhand underrättats om
att uttagningen till »underbefäl och fackmän» medförde förlängd
tjänstgöring, något som tydligen på grund av andemeningen i inskrivningsförordningen
§ 109 bort meddelas dem, samt att klagandena på
grund av denna ovetenhet försummat att i laga tid begära ändring
hos inskrivningsrevisionen. Sedan nu detta konstaterats syntes regementschefen
två slutsatser vara att dr ga, den ena att någon försummelse
begåtts, den andra att därigenom, åtminstone formellt, klagandenas
rätt trätts för nära. Beträffande den förra frågan ansåge regementschefen
sig på grund av att saken läge under militieombud-mannens
prövning, förhindrad att vidtaga någon åtgärd. Regementschefen
ville endast som sin mening framhålla, att försummelsen ifråga läge
hos kompanichefen, som varit den som det tillkommit att lämna manskapet
erforderliga meddelanden, men att det framginge att kompanichefen
— en löjtnant som på grund av ordinarie kompanichefens bortkommendering
beordrats i befattningen — känt sig osäker och sökt
stöd hos bataljonschefen utan att dock få riktig upplysning i frågan.
Att någon osäkerhet kunnat råda hos bataljons- och kompanichef om
att uttagning till »underbefäl och fackmän» medförde förlängd tjänstgöring,
vore visserligen egendomligt, då det tydligt framginge av
värnpliktslagen. Men det syntes regementschefen onekligt att, som
bataljonschefen framhölle, saken kunde i viss mån förklaras av den
oreda och osäkerhet som uppstått i fråga om värnpliktsförhållandena
genom de senaste årens otaliga ändringar i gällande bestämmelser samt
nästan undantagslöst så sent utfärdade bestämmelser för övningar
m. m. att därigenom ett ordnat och genomtänkt verkställande av
högre myndighets order för truppbefälet i hög grad försvårats. Beträffande
den senare frågan syntes regementschefen en lösning av densamma,
som tillgodosåge manskapets rätt, synnerligen svår att åvägabringa
på grund av den ofta nog till egendomliga resultat ledande
bestämmelsen i värnpliktslagen, att klagan ej finge föras över inskrivningsrevisionens
beslut. Här förelåge ett fall, där värnpliktiga försuttit
sin rätt till framställning inför inskrivningsrevisionen om ändring
i deras värnpliktsförhållanden, icke genom egen försummelse utan
genom att militärbefälet försummat lämna dem föreskrivna meddelanden.
Givetvis skulle det vara önskvärt, att rättelse härutinnan
kunde åvägabringas genom att frågan finge upptagas till förnyad prövning
inför inskrivningsrevisionen. Då måhända bestämmelsen i värnpliktslagen
§ 23 ej torde utgöra hinder för Kungl. Maj:t att på grund

av vad som förelåge i frågan, undanröja inskrivningsrevisionens beslut,
därest framställning därom gjordes av myndighet, ville regementschefen
som en enligt hans åsikt möjlig lösning av frågan föreslå, att
militieombudsmannen gjorde underdånig framställning, att, på grund
av vad i frågan förelåge, inskrivningsrevisionens beslut beträffande
ifrågavarande fem värnpliktigas uttagande till underbefäl och fackmän
undanröjdes, och det hänskötes till näst sammanträdande inskrivningsrevision
att ånyo handlägga frågan. Inskrivningsrevisionen
sammanträdde ånyo i april månad och — under förutsättning att sådant
beslut bleve fattat inom närmaste tiden — skulle möjlighet föreligga
att där få frågan ånyo handlagd på sätt, som tillgodosåge de
värnpliktigas rätt att göra framställning om ändring i uttagningsbeslutet.
Huruvida, vid en förnyad handläggning av berörda inskrivningsärende,
saklig ändring i den riktning klagandena önskade, stode att
ernå, vöre beroende av, huruvida klagandena kunde förete i inskrivningsförordningen
§ 109 angivna intyg att den förlängda tjänstgöringen
skulle bereda »honom (klaganden) eller av hans arbete beroende nära
anhöriga väsentliga svårigheter och olägenheter». För att utreda detta
hade regementschefen anmodat sökandena att inkomma med sådana
intyg. Redan nu ansåge regementschefen sig dock kunna såsom sin
mening uttala, att ringa sannolikhet förelåge, att någon av de klagande
skulle kunna förete så bärande intyg, att inskrivningsrevisionen
skulle kunna taga hänsyn till desamma. Inskrivningsrevisionen hade
nämligen att under alla förhållanden tillse, att det i lagen föreskrivna
antalet underbefäl och fackmän fylldes med därtill lämpliga värnpliktiga.
För den ene som den andre medförde givetvis förlängd tjänstgöring
en viss olägenhet, men endast om den kunde bevisas vara synnerligen
tyngande kunde revisionen taga hänsyn därtill. Av här angivna
skäl syntes regementschefen sannolikt att den föreliggande frågan
huvudsakligen gällde att formellt tillgodose klagandenas rätt,
under det att i sak föga sannolikhet funnes för att denna formella
rätt komme att medföra av klagandena avsett praktiskt resultat.

Vederbörande kompanichef, löjtnanten C. A. R. Lagergréen anförde
i infordrat yttrande följande. Klagandena hade rätt däri, att de ej
förrän den 13 januari 1921 fått full klarhet om sin tjänstgöringstid,
detta beroende på att löjtnanten själv ej förrän då blivit fullt på det
klara med deras tjänstgöringsförhållanden, som då stodo utsatta i vapenövningstabellen.
Då de värnpliktiga underbefälseleverna, som vore i
samma avdelning som signalisterna, i början av december månad 1920
underrättades om att de skulle ligga inne två månader längre än värn -

pliktiga, uttagna till vanlig infanteritjänst, hade signalisterna frågat,
om detta gällde även dem. Då löjtnanten ej varit alldeles säker på
sin sak, hade löjtnanten rådfrågat skolchefen. Denne hade varit av
den uppfattning, att signalisterna ej skulle hava längre utbildningstid
än värnpliktiga i vanlig infanteritjänst, varför löjtnanten också meddelat
signalisterna denna uppfattning.

Bataljonschefen, majoren greve C. Lewenhaupt anförde i avgivet
yttrande följande. Majoren vitsordade kompanichefens yttrande. Orsaken
till att omskrivna värnpliktiga ej i tid fått klart besked om tjänstgöringstidens
längd vore att söka dels i de omkastningar med därav följande
oreda i värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden, som de senare åren
ständigt ägt rum — signalister hade förr icke ålegat längre tjänstgöring
än värnpliktiga i vanlig infanteritjänst — dels i de stundom
svårtolkade bestämmelserna härför.

I förnyat yttrande anförde regementschefen härefter följande.
Av de sex klagandena, vilka samtliga tillhörde regementet, vore allenast
fem uttagna till signalister, nämligen nr 531 5/1920 W allin, nr 430 5/1920
Persson, nr 236 5/1920 Persson, nr 537 6/1920 Strid och nr 244 13/1920
Persson. Den sjätte klaganden nr 135 4/1920 Olsson hade jämlikt
gällande bestämmelser intill inskrivningsrevisionens decembersammanträde
1920, uppförts i reserv. Sedan revisionen sammanträtt och beslutat,
att Olsson ej skulle uttagas, hade på regementsorder den 16
december 1920 meddelats namnlista på uttagna underbefäl och fackmän
upptagande bland annat de ovan angivna fem signalisterna. Olssons
klagan vore alltså grundad på misstag, beroende på att han varit uppförd
som reserv, och sedermera icke fått klargjort, att han ej blivit
uttagen. Av de övriga fem klagandena hade allenast tre inkommit
med till inskrivningsrevisionen ställda och av intyg styrkta ansökningar
om frikallelse från uttagningen till underbefäl och fackmän Dessa intyg
vore så beskaffade, att enligt regementschefens mening icke någon utsikt
till frikallelse funnits, om ansökningarna förelegat vid inskrivningsrevisionens
decembersammanträde. Enär ansökningarna vore ställda
till inskrivningsrevisionen, borde de av regementschefen överlämnas till
den 13 april sammanträdande inskrivningsrevisionen, vilken dock kunde
upptaga dem till prövning endast ifall genom Kungl. Maj:t sådant medgivits.
De två övriga klagandena hade, trots uppmaning, ej inkommit
med några ansökningar, vadan de säkerligen ej kunde förete några
giltiga skäl och intyg.

Vid yttrandet hade fogats ansökningshandlingar till inskrivningsrevisionen
för Malmöhus norra inskrivningsområde från värnpliktige

''.»7

rar ‘244 13/1920 Persson, värnpliktige Wallin och .värnpliktige nr 430
5/1920 Persson angående befrielse från den förlängda tjänstgöringstid
av två månader, som drabbat dem genom uttagning till signalister.
Såsom skäl för befrielsen anförde värnpliktige nr 244 13/1220 Persson,
att han, som dreve möbelaffär i Hälsingborg, icke utan att äventyra
sin ekonomi kunde under den längre tjänstgöringstiden vara frånvarande
från sin affär. Vid ansökan hade Persson fogat dels intyg från
ordföranden i kommunalnämnden i Norra Akarp, att Perssons närvaro
i affären kunde anses vara av behovet påkallat, enär han i sin tjänst
hade såväl tapetserare som måleriarbetare, dels av vederbörande pastorsämbete
utfärdat åldersbetyg dels ock utdrag av handelsregistret för
Hälsingborgs stad, utvisande att Persson till handelsregistret anmält
den 30 maj 1919, att han i staden ämnade idka handelsrörelse.

Värnpliktige Wallin anförde såsom skäl för befrielsen, att han, som
den 15 april 1921 skulle öppna affär i Landskrona, skulle åsamkas
stora förluster genom den längre tjänstgöringstiden. Till stöd för ansökningen
hade Wallin åberopat ett av tre byggmästare och en snickaremästare
utfärdat intyg om att affärslokalerna i en uppgiven fastighet
inreddes för Wallins räkning och att de voro beräknade att tagas i
bruk den 15 april 1921.

Slutligen anfördes av värnpliktige nr 430 5/1920 Persson, att han
som hade för avsikt, att i början av juni 1921 företaga en studieresa till
England, på grund av den längre tjänstgöringstiden icke skulle kunna
företaga den planerade resan. Till stöd för ansökan åberopades ett av
Perssons fader Johannes Persson om berörda förhållande utfärdat intyg.

* *

I skrivelse till regementschefen den 18 april 1921 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Enligt lagen den 22 juni 1920 om ändrad utbildningstid för värnpliktiga
av 1920 års klass skulle vid fotfolket värnpliktiga, som uttagits
till underbefäl och fackmän, tjänstgöra i sammanlagt 225 dagar
under det att övriga värnpliktiga vid fotfolket hade en tjänstgöringstid
av allenast 165 dagar. Oavsett stadgandena angående utbildningstidens
längd eller fördelning skulle för vapenföra värnpliktiga, som påbörjade
första tjänstgöringen (tjänstgöring i en följd) under första året, utbildningstiden
ökas med 30 dagar.

§ 57 mom. 3 i inskrivningsförordningen innehölle bestämmelser

Militieombndsmannens ämbetsberättelse. 1 ö

rörande inskrivningsnämndens befattning med uttagning av värnpliktiga
för utbildning till underbefäl och fackmän.

I § 109 inskrivningsförordningen stadgades därjämte följande.

»1. I § 57 mom. 3 nämnt förslag om särskilt sammanträde av
inskrivningsrevision skall av regements- eller kårcbef vid infanteriet
eller trängen eller chef för intendenturtrupp avgivas snarast möjligt
efter första tjänstgöringens början.

2. Det åligger nyssnämnde chef att därefter senast en vecka
före inskrivningsrevisions i § 57 mom. 3 omförmälda sammanträde upprätta
och till ordföranden i samma inskrivningsrevision insända förteckning
i två exemplar å sådana värnpliktiga, som anses lämpliga att
utbildas till underbefäl och fackmän.

Utöver de av inskrivningsnämnd för berörda utbildning redan
uttagna värnpliktiga, som äro i tjänstgöring vid truppförbandet, skola
av nämnde chef utväljas samt i den ordning, de anses för sådan utbildning
lämpliga, i förteckningen upptagas så många värnpliktiga, att
det i kommandoväg bestämda antal, som i § 62 omförmäles, överskrides
med tjugufem procent. I förteckningen anmärkes av befälet, dels vilka
värnpliktiga under tjänstgöringen frivilligt anmält sig för ifrågavarande
utbildning och dels, med hänvisning till möjligen åberopade handlingar,
vad annan i förteckningen uppförd kan hava att anföra mot uttagningen.

3. Befälet'' skall underrätta de å förteckningen uppförda, som
icke frivilligt anmält sig för utbildning till underbefäl eller fackmän,
att den, som önskar befrias från uttagning av den anledning, att tjänstgöringens
fullgörande skulle bereda honom eller av hans arbete beroende
nära anhöriga väsentliga svårigheter eller olägenheter, äger att i
skrivelse till inskrivningsrevisionen med företeende av intyg angiva de
omständigheter, som han kan vilja åberopa för befrielse från uttagning.
Anledning till befrielse, som nyss är nämnd, skall styrkas med intyg
av pastor i den församling, den värnpliktige tillhör, jämte annan trovärdig
person.

4. Dylik skrivelse med tillhörande intyg inlämnas till vederbörande
chef och insändes av honom till inskrivningsrevisionens ordförande,
som i mom. 1 sägs, i god tid före början av det sammanträde,
vid vilket nämnda förteckningar skola förekomma till behandling.»

Av vad i ärendet förekommit finge anses framgå, att vederbörande
befäl icke med avseende å klagandena fullgjort sitt åliggande enligt
§ 109 p. 3 inskrivningsförordningen att underrätta dem att de, därest
de önskade befrias från uttagning till fackmän, ägde att i skrivelse
till inskrivningsrevisionen med företeende av intyg angiva de omstän -

digheter, som de kunde vilja för befrielsen åberopa. Även om dylik
underrättelse skulle hava helt allmänt givits alla till fackmän uttagna,
något som ej klart framginge av handlingarna i ärendet, torde densamma
dock icke kunna anses tillbörligen given klagandena, vilka, på
förfrågan erhållit det besked, att deras uttagande till signalister icke
skulle föranleda någon förlängd tjänstgöringstid. Härigenom hade nämligen
klagandena otvivelaktigt kommit att sakna anledning att hos
inskrivningsrevisionen ansöka om befrielse från uttagning.

Då emellertid allenast tre av klagandena gittat följa regementschefens
uppmaning att inkomma med den utredning de kunde åberopa
för befrielses vinnande, och de handlingar nämnda tre klagande åberopat,
på sätt regementschefen jämväl funnit, icke torde kunna utgöra bevis
för att tjänstgöringens fullgörande skulle bereda dem eller av deras
arbete beroende nära anhöriga väsentliga svårigheter eller olägenheter,
hade militieombudsmannen ansett sig sakna anledning ingå på prövning
av frågan om vidtagande av åtgärd för att söka bereda klagandena
tillfälle att hos innevarande års inskrivningsrevision få sina besvär
prövade; klagandena naturligen obetaget att själva göra de underdåniga
framställningar i nämnda hänseende, vartill de kunde finna fog.

Emellertid hade militieombudsmannen icke kunnat undgå att finna
befälets ovannämnda underlåtenhet att underrätta de å ifrågavarande
förteckning upptagna värnpliktiga, vilka icke frivilligt anmält sig till
uttagning som fackmän, om vad de hade att iakttaga lör att vinna
befrielse från uttagningen, anmärkningsvärd. Skyldigheten att meddela
sådan underrättelse, torde i förevarande fall hava ålegat kompanichefen
löjtnanten Lagergréen. Visserligen torde han såsom försvar för den
underlåtenhet i nämnda hänseende, som han låtit komma sig till last,
kunna åberopa det av hans bataljonschef majoren greve Lewenhaupt
gjorda uttalandet; och någon skada syntes enligt vad ovan anförts icke
kunna anses hava genom nämnda underlåtenhet tillskyndats klagandena.
Men med hänsyn till vikten av att det ifrågavarande stadgandet i §
109 mom. 3 inskrivningsförordningen iakttoges, torde likväl de nämnda
förmildrande omständigheterna icke kunna helt befria löjtnanten Lagergréen
från ansvar. Då emellertid svårare straff, än regementschef ägde
ålägga, icke torde böra ifrågakomma, samt utredning vid krigsrätt icke
vore erforderlig, hade annan åtgärd i saken icke synts militieombudsmannen
erforderlig än att militieombudsmannen genom skrivelsen
anmälde löjtnanten Lagergréen till den disciplinära bestraffning, som
regementschefen kunde finna det anmärkta felet förskylla.

100

I anledning av militieombudsmannens berörda anmälan ålade
regementschefen genom resolution den 25 april 1921 löjtnanten Lagergréen
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse av
tjänsteplikt tre dagars arrest utan bevakning.

Över beslutet ha besvär icke blivit anförda.

8. Å flottiljorder meddelad kritik av underlydande.

Å flottiljorder för kustflottans 2. torpedbåtsflottilj för fredagen
den 2 juli 1920 upptog dåvarande flottiljchefen kommendörkaptenen
av 2. graden Sigurd Svinhuvud under punkt 8 följande.

»På förekommen anledning anbefalles F. C. tillse att fartygens
maskinloggböcker och maskinjournaler äro rätt förda.

Ovanstående order är föranledd av det anmärkningsvärt slarviga
och felaktiga sätt varpå uppbördsmaskinisten å Tb. 5. U. O. av 2. gr.
G. Brandt fullgjort denna skyldighet.»

I anledning härav anförde Brandt uti en till militieombudsmannen
insänd, den 12 oktober 1920 dagtecknad klagoskrift, att han funnit
lydelsen av ovannämnda orderpunkt för honom synnerligen kränkande.
Brandt anförde härom följande. Brandt ville fästa militieombudsmannens
uppmärksamhet på den nya form för tillrättavisning, som här
förekomme. Märkas borde att dylika order upplästes för besättningen
vid divisioner, varför denna tillrättavisning således givits Brandt i underordnades
närvaro, ett tillvägagångssätt, som helt visst icke kunde vara
i överensstämmelse med någon paragraf i krigslagarna utan tvärtom
torde stå i uppenbar strid med dessa.

Uti infordrat yttrande anförde kommendörkaptenen Svinhuvud
härom följande: I flottiljchefens för 2. torpedbåtsflottiljens stab tjänstgörande
flottiljingenjören, mariningenjören av 1. graden O. E. Skog,
vars uppgift bl. a. varit att granska flottiljchefen underställda fartygs
maskinloggböcker och maskinjournaler, hade vid upprepade tillfällen
fäst kommendörkaptenens uppmärksamhet på huru slarvigt en del
böcker fördes. Under en tid hade kommendörkaptenen inskränkt sigill
att låta muntligen erinra vederbörandé om deras skyldighet att
omsorgsfullt föra ifrågavarande böcker. Efter en senare granskningav
böckerna hade emellertid flottiljingenjören åter anmält, att dessa
" fortfarande fördes slarvigt och särskilt framhållit, att maskinisten
Brandt ä torpedbåten nr 5 förde sina böcker så slarvigt, att han borde
bestraffas för tjänstefel. Då kommendörkaptenen emellertid då ännu
ej ville ålägga Brandt bestraffning, hade kommendörkaptenen inskränkt

101

sig till att ä flottilj order fästa samtliga fartygschefers uppmärksamhet
å missförhållandet, och då maskinist Brandt var den, som föranlett
anmärkningen, hade kommendörkaptenen ansett det lämpligt att påpeka
detta. I detta sammanhang ville kommendörkaptenen framhålla, att
en del av de siffror, som av Brandt införts felaktigt, skulle ligga till
grund för upprättande av vissa uppgifter, som av kommendörkaptenen
skulle översändas till högste befälhavaren över kustflottan.

* *

I skrivelse till högste befälhavaren över kustflottan den 11 maj
1921 anförde militieombudsmannen följande. *

Av vad kommendörkaptenen Svinhuvud sålunda anfört framginge,
att Brandt blivit av flottiljingenjören angiven till bestraffning för
tjänstefel för det sätt, varpå han skulle hava fullgjort sitt åliggande
att föra maskinloggbok och maskinjournal. Vid sådant förhållande
torde det jämlikt 202 § strafflagen för krigsmakten hava ålegat kommendörkaptenen
att föranstalta om utredning vid förhör av den angivna
förseelsen och de närmare omständigheterna därvid. Även om
kommendörkaptenen funnit förseelsen vara att hänföra till sådan mindre
förseelse, för vilken jämlikt 210 § samma lag tillrättavisning finge användas,
hade han, som icke torde hava själv iakttagit förseelsen, skolat
jämlikt 40 § militär bestraffningsförordning, vid förhör med Brandt
lämnat denne tillfälle att förklara sig.

Då nu emellertid kommendörkaptenen funnit den ifrågavarande
förseelsen vara av så ringa beskaffenhet, att ej ens tillrättavisning
ansetts erforderlig, torde annan åtgärd icke kunnat av honom vidtagas,
än att han meddelat Brandt den rättelse och kritik, som till dennes
undervisning kunnat finnas erforderlig.

Enligt R. M. I § 177 6/ c/ ålåge det envar, som innehade befäl,
»att meddela rättelse och kritik på ett grannlaga sätt och med hänsyn
till att den rättades eller kritiserades värdighet och anseende inför
underlydande icke nedsättes; börande, när rättelsens eller kritikens art
så kräver, densamma icke meddelas i närvaro av den rättades eller
kritiserades underlydande».

Det syntes kunna ifrågasättas om icke den grannlagenhet vid utövandet
av kritik, som sålunda av reglementet anbefallts, i själva
verket förutsatte, att den kritiserande, där han ej själv iakttagit felet
eller allenast återgåve innehållet av en av annan framställd kritik,
genom muntligt samtal med den, vilkens handlingssätt han avsåge att
rätta, förvissade sig om att ett fel begåtts och om felets beskaffenhet.

102

I varje fall syntes grannlagenheten fordra att så skedde, då, såsom här
varit fallet, kritiken innefattade beskyllning för tjänstefel. Såvitt av
handlingarna framginge, hade emellertid kommendörkaptenen, som
icke torde hava själv iakttagit, att Brandt på ett anmärkningsvärt
slarvigt och felaktigt sätt fört maskinloggboken och maskinjoutnalen,
underlåtit, då han å flottilj order kungjort att Brandt skulle hava
gjort sig skyldig till dylikt tjänstefel, att giva Brandt tillfälle att förklara
sig.

Oavsett emellertid vad krav man sålunda ansåge sig böra ställa
på ordningen för kritiks utövande i allmänhet, torde det dock få anses
Atom tvivel, att kritikens offentliggörande vore en form för dess utövande,
som måste betecknas som ogrannlaga, och syntes kommendörkaptenen
i vad ovan anförts om den i detta fall utövade kritikens
innehåll, vilket otvivelaktigt varit av beskaffenhet att nedsätta den
kritiserades värdighet och anseende inför hans underlydande, bort finna
särskild anledning att undvika en dylik åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts ansåge militieombudsmannen
kommendörkaptenen Svinhuvud hava visat oförstånd i tjänstens utövning
genom utfärdandet av den ovan återgivna punkt 8 i flottilj ordern
nr 2 den 2 juli 1920.

Även om militieombudsmannen ansett sig icke kunna lämna
oanmärkt det fel, vartill kommendörkaptenen Svinhuvud, på sätt ovan
anförts, gjort sig skyldig, hade militieombudsmannen dock med hänsyn
till omständigheterna i saken funnit ifrågavarande fel icke vara av
den allvarliga beskaffenhet, att militieombudsmannen velat hänskjuta
saken till domstols prövning. Militieombudsmannen ville därför för
högste befälhavaren anmäla vad i saken förekommit för den åtgärd,
som på högste befälhavaren ankomme.

För vad kommendörkaptenen Svinhuvud sålunda låtit komma sig
till last tilldelade högste befälhavaren honom den 20 juni 1921 varning
för oförstånd i tjänsteutövning.

Redogörelse för vissa ärenden, som föranlett annan åtgärd än
åtal och därmed jämförlig åtgärd.

1. Anmärkning mot krigsflskal angående ofullständig utredning i s. k.

persedelmål.

Vid en av tjänstförrättande inilitieombudsmannen den 24 september
1921 förrättad inspektion av Positionsartilleriregementet anmärktes
följande.

Inför regementskrigsrätten förekom till handläggning den 26 april
1920 ett mål rörande undersökning angående förkommen matsalsmateriel.
Rörande den förkomna materielen hade förhör inför dagkaptenen hållits
den 12 mars 1920 med ett flertal värnpliktiga ävensom vederbörande
matsalsunderofficer. Genom beslut den 17 mars 1920 hade t. f. regementschefen
hänskjuta berörda ärende till krigsrätt.''

Då ärendet i t. f. krigsfiskalen, landskanslisten C. O. Malms närvaro
till handläggning påropades, lät ingen i övrigt sig avhöra, och
förklarade Malm, sedan förhörsprotokollet upplästs, att han icke i
ärendet förde någon talan. Krigsrätten beslöt med anledning härav,
att protokollet i ärendet skulle överlämnas till t. f. regementschefen.

Den 31 maj 1921 förekom inför regementskrigsrätten dels ett mål
rörande undersökning angående ett förkommet läderskydd till kilhål,
dels ett mål rörande undersökning angående förlusten av en till en
volontär utlämnad karbin, dels ock ett mål rörande undersökning angående
förlusten av ett par till en volontär utlämnade ridstövlar. Rörande
det förkomna läderskyddet hade förhör hållits inför vederbörande
batterichef den 18 april 1921 med en löjtnant och en volontär. Rörande
förlusten av karbinen hade förhör hållits inför batterichefen den 10 april
1921, därvid åtskilliga av manskapet, vederbörande dagkonstapel ävensom
batteriets vapenofficer blivit hörda. Anmälan om förlusten hade
vidare gjorts till regementets vapenofficer, vilken underrättat kriminalpolisen
om karbinens bortkomst, varjämte samtliga batterichefer verkställt
undersökning på respektive batterier. Rörande förlusten av rid -

104

stövlarna hade förhör inför vederbörande batterichef hållits den 29 mars
1921 med dels ifrågavarande volontär dels ock en värnpliktig. Sedan
förhör hållits hade samtliga ärendena av regementsbefälhavaren hänskjutits
till krigsrätt.

Då ifrågavarande tre ärenden i Malms närvaro till handläggning
påropades, lät ingen annan vederbörande sig avhöra. Sedan förhörsprotokollen
föredragits, förklarade Malm sig icke föra någon talan, och
beslöt krigsrätten vid sådant förhållande, att till regementschefen överlämna
krigsrättens protokoll i ärendena.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
t. f. krigsfiskalen Malm att inkomma med yttrande, innefattande
upplysning, särskilt för vart och ett av här ovan angivna fall,
om de åtgärder Malm, sedan han från befälhavaren mottagit handlingarna
i ifrågavarande mål, jämlikt 53 § lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes vidtagit för vinnande av den ytterligare utredning,
som varit erforderlig.

IJti yttrande avgivet den 5 november 1921, anförde Malm, att
han på grund av den tid, som förflutit sedan ifrågavarande mål
handlades vid krigsrätt, icke kunde erinra sig, huruvida han vidtagit
åtgärder för vinnande av den ytterligare utredning enligt 53 § lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes, som eventuellt varit erforderlig,
samt att han emellertid hölle för troligt, att sådan utredning
icke verkställts, enär han icke ansett densamma erforderlig.

I skrivelse till t. f. krigsfiskalen Malm den 19 november 1921
anförde militieombudsmannen följande.

Sista stycket i 39 § av lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes den 23 oktober 1914 innehölle den bestämmelsen, att om i
särskild författning finnes stadgat, att undersökning i mål eller ärende
skall äga rum inför krigsdomstol, detta skall gälla.

De särskilda författningar, som innehölle dylika stadgande^ vore
beträffande armén de den 11 oktober 1907 utkomna: vapenvårdsreglementet,
artillerimaterielreglementet, kasernvårdsreglementet, ingenjörmaterielreglementet,
intendenturmaterielreglementet, sjukvårdsmaterielreglementet
och veterinärmaterielreglementet. Dessa stadganden återfunnes
i respektive paragrafer 9, 8, 9, 13, 24, 11 och 10 i nämnda
reglementen och vore av innehåll att, därest utlämnad materiel skadats
på annat sätt än genom förslitning eller gått förlorad, och full ersättning
icke genast erlades, vederbörande befälhavare skulle omedelbart
anställa undersökning för utrönande av skadans eller förlustens upp -

i or.

koinst, samt huruvida någon finge anses därför ersättningsskyldig. Det
vid undersökningen förda protokollet inlämnades omedelbart till regementschefen,
vilken med hänsyn till i saken yppade omständigheter
och det skadades eller förlorades värde bestämde, huruvida undersökning
jämväl vid krigsrätt skulle äga rum, eller om det utan sådan åtgärd
finge anses uppenbart, att kronan själv borde vidkännas skadan eller
förlusten. Vore det senare förhållandet, iståndsattes det skadade, om sä
borde ske, och bestredes utgifterna därför från det anslag, varav ifrågavarande
materiel bekostades, eller avskreves det skadade eller förlorade.
Hade undersökning vid krigsrätt ägt rum och enligt lagakraftvunnet
utslag icke någon ålagts ersättningsskyldighet, förfores på enahanda
sätt. Ersättningsskyldighet för skadad eller förlorad materiel bestämdes,
allt efter omständigheterna, till nytillverkningsvärdet eller till skälig
del därav.

Om skada å eller förlust av materiel, förvarad i förråd, gällde i
tillämpliga delar enahanda bestämmelser, som här ovan angivits. (Intendenturförrådsinstruktionen
§§ 6 D och HD m. fl. författningsrum).

Ovanstående bestämmelser gåve tydligt vid handen, att undersökning
vid krigsrätt vore avsedd att äga rum, förutom i de fall, då det
vore uppenbart, att enskild person vore ersättningsskyldig, jämväl i de
fall, då befälhavaren icke själv såge sig i stånd att avgöra, huruvida
kronan borde vidkännas skadan eller förlusten.

Enligt 53 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
ålåge det allmän åklagare, sedan han från befälhavaren mottagit handlingarna
i det mål, som skulle förekomma vid krigsrätten, att verkställa
den ytterligare utredning, som kunde vara erforderlig. Den utredning,
som med detta lagrum avsåges, torde otvivelaktigt vara den, som erfordrades
för vinnande av det med krigsrättssammanträdet åsyftade
ändamål. Då i föreliggande fall vederbörande befälhavare icke ansett
uppenbart, att kronan själv bort vidkännas de uppkomna förlusterna,
hade det ålegat honom jämlikt ovannämnda författningsrum att påkalla
utredning i saken inför krigsrätt på det antingen större klarhet skulle
kunna vinnas därom, att förlusterna borde stanna å statsverket, eller ock
sådan bevisning skulle kunna ernås, på grund varav enskild person
skulle kunna åläggas ersättningsskyldighet. En dylik ytterligare utredning
inför krigsrätt var sålunda ändamålet med dess sammankallande
och hade det följaktligen ålegat Malm såsom allmän åklagare att inför
krigsrätten förebringa all den utredning i saken, som bort kunna av
honom införskaffas. I sådant avseende torde vara klart, att Malm under
alla förhållanden bort till krigsrätten inkalla den eller de personer, vilka
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 14

106

på grund av den befattning de tagit med ifrågakomna persedlars vård
närmast haft ansvaret för desamma ävensom de personer, vilka, till
äventyrs hörda vid förhör vid regementet, finge anses kunnat på ed
lämna upplysningar i saken. Malm syntes vidare hava bort hos polismyndigheterna
efterhöra vad resultat den i ett av de ovannämnda fallen
genom anmälan om begånget tjuvnadsbrott påkallade undersökningen
givit.

Först efter det sålunda ävensom annorledes, där så ske kunnat,
utredning inför krigsrätten blivit med Malms tjänstebiträde jämlikt ovannämnda
53 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
förebragt, utan .att sådan bevisning därigenom åstadkommits, att på.
grund därav yrkande från Malm mot enskild person kunnat anställas,
torde Malm varit befogad, att anse sitt tjänsteåliggande med det ifrågakomna
målet hava fullgjorts, och Malm följaktligen kunnat förklara sig
avstå från talan i målet. Under alla förhållanden hade Malm bort
inför krigsrätten redogöra för de åtgärder han för utrednings vinnande
vidtagit eller vad hinder därför mott.

Någon rätt för Malm att pröva, huruvida ytterligare utredning
varit erforderlig eller icke och om följaktligen ärendet bort hänskjutas
till krigsrätt eller icke, kände icke författningarna. Skulle till äventyrs
i mål, som av vederbörande befälhavare hänskjutits till krigsrätts
handläggning, sådan utredning redan dessförinnan vara förebragt, att
det måste anses hava varit uppenbart, att kronan själv bort vidkännas
skadan eller förlusten, torde ansvaret för de utgifter, som genom
befälhavarens åtgärd onödigtvis åsamkats kronan, drabba denne. Men
ur denna omständighet torde Malm icke kunna härleda någon rätt
att försumma de honom såsom allmän åklagare åliggande tjänsteplikter.

Då Malm i nu föreliggande fall helt försummat att inför krigsrätten,
till vilken ärendet i behörig ordning av vederbörande befälhavare
hänskjutits, vidtaga någon som helst på honom ankommande tjänsteåtgärd,
torde han otvivelaktigt gjort sig skyldig till försummelse i
tjänsten.

Då emellertid, på grund av vad i förevarande mål förekommit,
finge anses sannolikt, att sådan utredning icke skulle kunnat vinnas,
att på grund därav enskild person skulle kunnat åläggas ersättningsskyldighet
och i allt fall värdet av de ifrågavarande persedlarna varit
ringa, ansåg militieombudsmannen sig kunna underlåta att vidtaga
annan åtgärd i ärendet, än att han med skrivelsen delgav Malm sin
uppfattning i saken.

107

2. Försummelse att bereda tillfälle till avgivande av nöjdförklaring.

I en insänd klagoskrift anförde volontären vid Svea artilleriregemente
nr 12,7 Nils Albin Persson, att han först den 15 juni 1920 beretts
tillfälle att förklara sig nöjd med ett den 2 i samma månad av
Svea artilleriregementes krigsrätt meddelat utslag, varigenom han dömts
att hållas i fängelse i 4 månader och 10 dagar. Persson förmenade,
att han fått sitta häktad 10 dagar för länge i väntan på avgivande
av nöjdförklaring och påkallade militieombudsmannens åtgärd för vinnande
av rättelse i överståthållarämbetets den 16 juni 1920 meddelade
resolution angående tiden för avtjänandet av det Persson ådömda straffet.

I med anledning härav infordrat yttrande anförde chefen för
Svea artilleriregemente, översten A. Breitholtz bland annat, att han
under tiden den 7—den 12 juni lett officersövningar i trakten av
Trosa, men att han såväl den 5 som den 14 juni 1920 varit i regementets
etablissement tillstädes, då Persson sålunda haft tillfälle att
inför översten förklara sig nöjd med utslaget.

Vid överstens yttrande fanns fogat ett den 7 juni 1920 dagtecknat
protokoll, hållet vid förhör angående tidpunkten för Perssons avgivande
av nöjdförklaring. Av detta protokoll inhämtades följande.
Regementsväbeln, styckjunkaren Nord intygade, att ifrågavarande
utslag vid avkunnandet blivit uppläst för Persson och att denne
således den 5 juni hade kunnat förklara sig nöjd med detsamma.
Sergeanten K. V. Elfving, som under tiden den 5 —den 12 juni
varit regementsdagunderofficer, förmälde, att han minst fyra gånger
dagligen besökt häktet, utan att Persson uttalat någon önskan att förklara
sig nöjd. Någon dag under det officersövningarna vid Trosa
pågingo, sannolikt den 10 juni, hade befälhavaren för hemmavarande
styrkan kaptenen friherre K. S. Leijonhufvud, som vid tillfället tjänstgjort
såsom dagkapten, visiterat häktet och arrestanterna. Elfving
hade då frågat Leijonhuvud, om icke Persson borde beredas tillfälle
att förklara sig nöjd med utslaget, varpå Leijonhufvud genmält, att då
han icke vore regementsbefälhavare utan endast befälhavare för hemmavarande
styrkan, med nöjdförklaringan borde få anstå, till dess regementschefen
återkommit till regementet. Detta hade Elfving därefter
meddelat Persson och därvid tillagt, att väntedagarna sannolikt komme
att inräknas i strafftiden. De av Elfving lämnade uppgifterna vitsordades
i tillämpliga delar av kaptenen Leijonhufvud.

108

Militieombudsmannen avlät härefter en skrivelse till Persson, däri
meddelades, att ändring i omförmälda straffresolution icke stode att
vinna genom militieombudsmannens föranstaltande, men att militieombudsmannen,
därest vederbörande militärbefäl funnes hava i fråga
om mottagandet av nöjdförklaring av Persson begått fel eller försummelse
i tjänsten, ville biträda det ersättningsanspråk från Persson sida,
som kunde vara befogat. För sådant ändamål anmodades Persson att
inkomma med upplysning, dels huruvida han påkallade militieombudsmannens
bistånd för utfående av ersättning av vederbörande för det
han kunde hava tillbragt längre tid i militärhäktet än som bort ifrågakomma,
dels ock — för dylikt fall — vilken dag och i vilken ordning
han efter utslagets meddelande framställt begäran att få förklara
sig nöjd med utslaget.

Persson inkom inom förelagd tid med en den 30 juli 1920 dagtecknad
skrivelse, däri han uppgav, att han vid något tillfälle den 5
juni, då sergeanten Elfving infunnit sig med mat till Persson, anhållit
att få förklara sig nöjd med ifrågakomna utslag, att Elfving förklarat
detta icke kunna ske på grund av regementschefens tjänstledighet,
samt att Persson med anledning härav genmält, att regementschefens
ställföreträdare borde kunna ordna saken. Vidare anförde Persson, att
han den 12 juni på fråga meddelat den sergeant, vilken sistnämnda
dag efterträtt sergeanten Elfving såsom dagunderofficer, att Persson av
Elfving blivit nekad att avgiva nöjdförklaring. Under anförande att en
civil arbetare kunde förtjäna betydligt mera, anhöll Persson slutligen att
bliva tillerkänd 15 kronor om dagen i skadeersättning för den tid av tio
dagar, han fått tillbringa i häktet i avvaktan på tillfälle att avgiva
nöjdförklaring.

Med anledning av uppgifterna i denna skrivelse anmodades
översten Breitholtz i skrivelse den 3 augusti 1920 att ånyo inhämta
vederbörande befäls och underbefäls yttrande samt därmed ävensom
med eget yttrande inkomma.

Den 4 september 1920 inkom översten Breitholtz med yttrande,
varvid fanns fogat bestyrkt avskrift av ett den 3 augusti 1920 dagtecknat
förhörsprotokoll.

Förhörsprotokollet utvisade följande. Sergeanten Elfving bestred,
att han skulle hava vägrat Persson att få förklara sig nöjd med
ifrågakomna utslag samt att Persson till Elfving yttrat något om att
regementschefen borde kunna ordna nöjdförklaringen. Sergeanten
K. W. Gustafsson, som den 12 juni avlöst Elfving såsom dagunder -

10!»

officer, hade den 14 juni på Perssons begäran för regementsväbeln anmält,
att Persson önskade avgiva nöjdförklaring.

Gustafsson bestred, att Persson yttrat, att Elfving vägrat honom
avgiva nöjdförklaringen. Då Gustafsson den 12 juni övertog dagunderofficerstjänsten
hade Elfving påpekat, att Persson borde få förklara sig
nöjd, så snart regementschefen anlänt till regementet.

Översten Breitholtz anförde i sitt yttrande bland annat. Perssons
uppgifter i ovanberörda skrivelse den 30 juli 1920 voro icke överensstämmande
med verkliga förhållandet, vilket intygats av samtliga i
saken hörda personer. Först den 14 juni hade Persson anhållit att få
få förklara sig nöjd och redan påföljande dag hade han beretts tillfälle
därtill. Persson måste alltså anses själv vara vållande till dröjsmålet
och fel eller försummelse kunde icke läggas någon annan till
last. Beträffande den av Persson yrkade ersättningen ville översten
framhålla, att Perssons ersättningsanspråk grundade sig på premisser,
som vore grundfalska. Även om Persson genom annans förvållande
fått kvarbliva i häktet under tio dagar innan nöjdförklaringen avgavs,
hade han icke gått miste om någon som helst arbetsförtjänst, ty Persson
vore fast anställd vid regementet med kontrakt, som utlöpte först
den 31 oktober 1920. Före denna dag kunde Persson alltså icke skaffa
sig arbetsförtjänst på annat håll. Det enda han gått miste om vore den
militära avlöningen en krona 32 öre om dagen. Perssons försök att i
detta fall frampressa ett skadestånd av 15 kronor om dagen saknade
därför all befogenhet.

Då det med anledning av vad i ärandet förekommit kunde ifrågasättas,
huruvida icke bestämmelser vore erforderliga för vinnande av
ökad trygghet för att till frihetsstraff dömda personer, vilka i avvaktan
på domens vinnande av laga kraft hållas i fängsligt förvar,
dels äga kännedom om den möjlighet de hava att förklara sig nöjda
med domen och om innebörden av sådan nöjdförklaring, dels ock beredas
tillfälle till nöjdförklaringens avgivande, anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 28 oktober 1920, att Fångvårdsstyrelsen ville
avgiva yttrande i ämnet.

I med anledning härav avgivet yttrande, som den 14 januari
1921 kom militieombudsmannen tillhanda, anförde Fångvårdsstyrelsen
bland annat följande. Av handlingarna i ärendet syntes framgå, att
Persson, som ej ens påstått, att han saknat kännedom om sin rätt att
förklara sig nöjd med utslaget eller om innebörden av sådan förklaring,
ansetts-förhindrad att avgiva nöjdförklaring till annan än vederbörande
regementschef och fördenskull måst i militärhäktet av -

vakta dennes ankomst från annan ort, innan straffet kunnat befordras
till verkställighet. Styrelsen hade beaktat, hurusom lagen angående
verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande
utslag, stadgar, att där någon, som hålles häktad, vill avgiva nöjdförklaring,
detta skall ske, om den dömde hålles i militärhäkte, inför
den befälhavare, som över häktet har uppsikt. Enär det ej kunde vara
lagens mening, att möjligheten för den häktade att avgiva nöjdförklaring
skall göras beroende av ordinarie regementschefs tillstädesvaro,
utan rimligtvis finge förutsättas, att chefens ställföreträdare på platsen
jämväl ägde öva tillsyn över regementets häkte och mottaga där förvarade
personers nöjdförklaringar, kunde styrelsen ej finna annat än
att i föreliggande fall oriktigt förfarits från militärmyndigheternas
sida. rl ill förtydligande av lagens bestämmelser i berörda hänseende
och beredande av ökad trygghet för nöjdförklarings avgivande inom
militärhäkte torde måhända dock kompletterande anvisningar vara påkallade.
Vidkommande de allmänna straffanstalterna hade styrelsen ej
funnit anledning att meddela några föreskrifter utöver vad gällande
instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten innehölle därutinnan,
att direktör eller föreståndare skall angående fångar, som intagas
i vederbörande fängelse, kungöra utslag och mottaga nöjdförklaringar.
Det hade icke, såvitt styrelsen kände, inträffat att fånge inom allmän
straffanstalt saknat kännedom om honom tillkommande möjlighet att
förklara sig nöjd med utslaget eller om sådan förklarings innebörd.
På grund av det anförda ville styrelsen såsom yttrande i ämnet uttala,
att styrelsen ej funne ytterligare åtgärder eller bestämmelser erforderliga
för att fånge skulle äga kännedom om nöjdförklaringens användning
och innebörd, men ansåge önskvärt, att anvisningar meddelades
till undanrödjande av missförstånd rörande tillsynsmyndighets skyldighet
att bereda häktad person tillfälle att, när helst han före besvärstidens
utgång därom anhölle, få förklara sig nöjd med utslaget
och villig att undergå den ådömda bestraffningen.

Den 16 februari 1921 inkom till militieombudsmannen en till
chefen för Svea artilleriregemente ställd, i februari 1921 dagtecknad
av Persson underskriven skrivelse av följande lydelse: »Härmed er känner

jag mottagandet av femtio (50) kronor och återtager samtidigt
min anmälan hos militieombudsmannen angående försenad nöjdförklaring».

Vid ärendets avgörande den 14 mars 1921 resolverade militieombudsmannen.
Väl hade kaptenen friherre Leijonhufvud förfarit felaktigt,
då han i egenskap av befälhavare för hemmavarande styrka

förklarat sig icke behörig upptaga nöjdförklaring av klaganden, inen
då, enligt vad militieoinbudsinannen inhämtat, den uppfattning, kaptenen
friherre Leijonhufvud sålunda gjort gällande, stode i strid med
den praxis, som eljest tillämpades såväl vid nu ifrågavarande regemente
som annorstädes, och klaganden, vilken enligt skrivelse, som till
militieombudsmannen ingivits, erhållit gottgörelse för den tid, han i
avbidan på tillfälle till nöjdförklaring, obehörigen hållits häktad, återtagit
sin till militieombudsmannen gjorda anmälan, funne militieombudsmannen
vidare åtgärd i ärendet icke erforderlig.

3. Fråga om beskaffenheten av fånges nattläger.

I anledning av klagomål, som juris kandidaten Carl Jacobson i
Umeå anfört hos militieombudsmannen, anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 3 december 1920 chefen för Norrlands dragonregemente
att inkomma med yttrande över klagoskriften i vad avsåge ett däri gjort
påstående, att värnpliktige F. I. Back icke under tid, då han hållits
häktad i regementets arrestlokaler, fått använda sängkläder.

I yttrande den 7 i samma månad anförde regementschefen i anledning
härav följande. Arresterna vid regementet vore försedda med
hängmattor och på denna grund hade värnpliktige Back liksom alla
övriga, vilka varit häktade vid regementet, fått begagna sig av dessa
såsom liggplats. På aftonen då hängmattan inlämnades i arresten
medföljde även filt. Att i hängmattan använda sängkläder torde svårligen
låta sig göra. Då i arresten funnes en brits, torde ej plats för
även en säng finnas, och någon plats till att under nätterna hava
britsen förvarad och under dagarna sängen, funnes ej heller i arrestlokalerna.
Hade Back genom väbeln hos regementschefen gjort anhållan
om att få sängkläder sig tilldelade, så hade regementschefen
också säkerligen, om det stått i hans förmåga, beviljat honom detta,
men så hade ej skett.

I ärendet infordrade militieombudsmannen utlåtande från Fångvårdsstyrelsen,
som i anledning härav i skrivelse den 14 februari 1921
i hithörande delar anförde följande:

»Beträffande inredningen av cell, där fånge hyses m. in., innehållas
i Kungl. Maj:ts för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten gällande
nådiga instruktion den 16 december 1910 vissa närmare anvisningar.
Instruktionen § 47, sådan denna lyder enligt nådiga kungörelsen
den 22 mars 1918, föreskriver att dylik cell skall, när icke

112

annat av särskilda förhållanden föranledes, vara försedd med stol eller
pall, bord, hylla och bädd jämte nödiga matkärl och bekvämlighetskärl.
I cellen skall ock finnas ett exemplar av nya testamentet och
av svenska psalmboken ävensom de tryckta föreskrifter och anvisningar,
som fångvårdsstyrelsen bestämmer. Jämlikt § 48 i samma
instruktion skall cellfönster vara så anordnat, att fången kan beredas
tillfälle att vädra cellen genom öppnande av fönster eller någon del
därav. I sin arbetsordning för befattningshavare vid fångvårdsstaten
den 22 december 1911 § 11 har fångvårdsstyrelsen ytterligare inskärpt
att cell, där fånge förvaras, skall noga rengöras och luftas, att vädring
bör ske under fångens vistelse å promenadgård — minst en halv timme
dagligen —, att fånge skall förses med kam samt såpa för tvagning
samt att nykommen fånge skall tilldelas rena lakan och ren handduk,
vilka därefter ombytas, så ofta snyggheten det fordrar.»

I skrivelse till regementschefen den 15 mars 1921 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Yad Fångvårdsstyrelsen sålunda anfört hade militieombudsmannen
velat bringa till regementschefens kännedom, enär liknande bestämmelser
som de här ovan i Styrelsens yttrande omförmälda uppenbarligen
borde tillämpas jämväl vid militärt häkte. Vidkommande emellertid
särskilt den nu föreliggande frågan torde tvivel icke råda därom, att
fånges nattläger, även om dess underlag utgjordes av hängmatta, skulle
vara försett med sedvanliga sängkläder för så vitt ej vederbörande
dömande myndighet annorlunda förordnat. Undvarandet av sängkläder
under strafftiden utgjorde såväl enligt allmänna, strafflagen som strafflagen
för krigsmakten en straffskärpning, som ej finge komma i tillämpning,
där ej ett enligt lagen med dylik skärpning förenat straff blivit den
dömde ålagt. Även om ett nattläger, bestående av hängmatta utan sängkläder,
icke kunde helt jämställas med sådan såsom hårt nattläger betecknad
skärpning, som i nämnda lagar avsåges, torde dock även för dylikt
fäll mistningen av sängkläder vara att anse såsom en skärpning av straffet,
som icke kunde utan stöd av lag och därpå grundad dom åläggas fånge.
Härtill komme emellertid att bristen på sängkläder för fången nödvändiggjorde,
att han under natten behölle sina underkläder påtagna, vilket
särskilt under en längre strafftid vore ur hygienisk synpunkt förkastligt.
Vad regementschefen anfört om svårigheten att i hängmatta använda
sängkläder syntes militieombudsmannen härvid icke förtjäna avseende,,
så mycket mindre, som enligt vad regementschefen jämväl torde hava
sig bekant, på dylikt sätt anordnat nattläger allmänt komme till användning
exempelvis å flottans fartyg. På grund av vad sålunda an -

113

förts anmodade militieombudsmannen regementschefen att inkomma
med förnyat yttrande i ärendet.

Den 31 mars 1921 avgav regementsbefälh ivaren förnyat yttrande
i ärendet och anförde därvid följande.

Enär arresterna vore försedda med brits och ej plats för säng
dessutom funnes, samt då annan plats till att under nätterna hava
britsen förvarad och under dagarna sängen ej heller i arrestlokalerna
lämpligen förefunnes, så erhölle dåmera rannsakningsfånge och fånge,
som underginge fängelsestraff i regementets häkte, bädd med samma
utrustning som övrigt manskap vid regementet, dock med madrassen
placerad på träbritsen, och bibehållen i cellen dygnet om. De som
underginge disciplinär bestraffning utan straffskärpning erhölle mellan
klockan 9 eftermiddagen och 6 förmiddagen hängmatta av väv med
en eller två filtar och kappa beroende på väderleken samt två lakan
och kudde, sålunda liknande den sängutredning, som funnes ombord å
flottans fartyg Ombyte av handduk och underkläder in. m. skedde i
likhet med för övrigt manskap genom vederbörande skvadrons försorg.
Arrestant medförde handduk, tvål, kam, tandborste och kokkärl för
vatten. Cellerna voro försedda med luftventil i väggen, vindfönster,
spottlådor, bekvämlighetskärl och hylla för bibel och psalmbok. Bord
insattes, då någon därtill berättigad önskade skriva. Som stol användes
dels den med fast trälock väl stängda klosetten, dels träbritsen.

I anledning av vad sålunda förekommit lämnades klaganden tillfälle
att inkomma med påminnelser, men dylika inkommo icke.

Militieombudsmannen fann vid prövning av ärendet ej erforderligt
att däri vidtaga ytterligare åtgärd.

4. Obehöriga utfästelser av regementschef vid antagande av musikfurir.

I en till militieombudsmannen inkommen klagoskrift anförde
musikfuriren vid Upplands artilleriregementes 2. batteri Manne B.
Felldihn följande. Under april månad 1920 hade genom annons i tidningen
Dagens Nyheter en anställning såsom musikfurir med eventuellt
sergeants grad vid regementets musikkår förklarats ledig. Efter ansökan
hade Felldihn antagits som musikfurir med löfte att i medio av juli
månad, då äldste furiren vid regementet blev sergeant, även bliva sergeant
i regementet. Men trots det att regementschefen antagit honom
på ovannämnda villkor, och oaktat han före anställningen inför musikMtlitieombuclsmannens
ämbetsberättelse. 15

114

direktören och musikkåren avlagt prov på sin kompetens som musiker,
hade han vid tidpunkten för klagoskriftens insändande ännu icke blivit
befordrad till sergeant.

Vid klagoskriften hade Felldihn fogat bland annat ett så lydande
brev: »Uppsala d. 16/5 1920. Musikledaren Herr M. Felldihn, Storfors.
Först nu har jag blivit i tillfälle besvara Ert sista brev. Då Chefen
ändrat sig därhän att Ni skulle möjligen i Juli månad, då äldsta furiren
vid reg. blir sergeant, även kunna bli, under förutsättning att Ni vill
resa hit nu och avlägga prov för Er kompetens. Rekvisitionen å truppbiljett
bifogas härmed. Mat och logi erhållas fritt här vid regementet
under prövningstiden. Skulle Ni inte reflektera härå så var vänlig
meddela pr omg. P. b. K. A. Bergström Musikdirektör.»

I häröver infordrat yttrande anförde regementschefen, översten
G. Lundeberg bland annat. Vid Felldihns antagande hade ställts i utsikt,
att han i medio av juli skulle vinna befordran till sergeant i regementet,
men som musikdirektören ej funnit Felldihns uppträdande sådant,
att han borde föreslås till musiksergeant i regementet, hade med utnämningen
tills vidare fått bero. Innan översten utnämnde sergeant
vid regementet, hade översten för regel att tillfråga underofficerskåren
angående den till befordran ifrågsatte furirens lämplighet till
underofficer i likhet med vad som plägade ske vid officersaspiranters
kommendering till krigsskolan. Ehuru översten till alla delar biträdde
musikdirektörens uppfattning, att Felldihn ej var lämplig till musiksergeant
i regementet, hade översten dock funnit rättvist tillfråga museum!
erofficerskåren vid regementet, huruvida de ansågo Felldihn lämplig
till musiksergeant i regementet, och hade de den 4 september 1920
meddelat, att de ej önskade hava honom såsom kamrat i musikunderofficerskåren.
Detta hade bestyrkt överstens uppfattning, att Felldihn,
ehuru en skicklig musiker, dock ej i övrigt besatt de egenskaper, som
fordras av en musikunderofficer.

Vid överstens yttrande var fogat ett yttrande från musikdirektören
K. Bergström. Denne framhöll däri bland annat, att, såvitt han
visste, Felldihn icke fått anställning såsom musikfurir under de villkor,
som han i sin klagoskrift velat göra troligt, nämligen »att i medio av
juli månad, då äldste furiren vid truppen blev sergeant, även bliva
sergeant i regementet». Av det vid klagoskriften fogade brevet till
Felldihn av den 16 maj 1920, framgick att musikdirektören endast
ställt i utsikt för Felldihn att nästinstundande juli månad bliva sergeant
i regementet. En given förutsättning härför- var, att Felldihn skulle
avlägga prov på sin kompetens. Enligt musikdirektörens mening var

115

det uppenbart, att Felldihn icke kunde antagas till musikfurir med
utsikter till snar befordran utan att kunskapsprov av honom fullgjordes.
För att emellertid Felldihns befordringsmöjligheter skulle kunna förverkligas,
tarvades dock, att Felldihn under sin tjänstgöring vid regementet
uppfyllde alla de villkor, som voro nödvändiga för att kunna
vinna inträde i den om sin aktning synnerligen måna underofficerskåren.
Felldihn hade enligt musikdirektörens åsikt icke under sin
tjänstgöring vid regementet fullgjort dessa vilkor, varför han icke av
musikdirektören kunnat inför regementschefen föreslås till befordran.

Felldihn inkom med påminnelser i ärendet och anförde därvid
följande. När plats såsom musikfurir eventuellt med sergeants grad
ledigannonserades, hade Felldihn insänt sin ansökan jämte betygsavskrifter.
I ansökan hade Felldihn anhållit om sergeants grad redan
vid antagandet. Felldihn hade emellertid i anledning härav erhållit
ett brev från musikdirektören Bergström av innehåll, att regementschefen
ej vore villig att vid anställningen antaga Felldihn såsom sergeant.
Felldihn hade då tillskrivit musikdirektören, att Felldihn icke
reflekterade på platsen och anhållit att få sina betyg returnerade^. Dessa
hade emellertid icke tillsänts Felldihn utan hade Felldihn i stället emottaga
det vid klagoskriften fogade brevet av den 16 maj 1920. Sedan
Felldihn erhållit nämnda brev hade han rest till Uppsala och avlagt
prov å klarinett samt slagverk och därefter av musikdirektören blivit
anmodad att medfölja till regementschefen. Denne hade då tillfrågat
Felldihn, om han vore villig taga anställning vid regementet, om han
befordrades till sergeant i regementet samtidigt med äldste furiren vid
truppen, vilken skulle bliva befordrad i medio av juli månad. Härtill
hade Felldihn svarat ja. Därpå hade han begivit sig till batteriexpeditionen
och undertecknat kontraktet, samt sedan farit till-Värmland
och uppsagt sin civilanställning. Vid antagningen hade närvarit regementschefen,
rekryteringsofficeren överstelöjtnanten Wennerholm, regementskvartermästaren
kaptenen Lothigius samt musikdirektören Bergström.
Omedelbart efter Felldihns antagning hade regementschefen uppkallat
fyra av regementets äldste truppfurirer och tillfrågat dem, om de
hade något emot att Felldihn befordrades till sergeant i juli, oaktat de voro
något äldre i furirgraden än han. Dessa furirer voro 3/10 Abrahamsson,
4/4 Jansson, 9/6 Andersson och 3/5 Andreasson.

I anledning av skrivelse från militieombudsmannen den 20 december
1920 a-vgav översten Lundeberg den 31 januari 1921 förnyat
yttrande i ärendet. Vid berörda yttrande hade fogats yttranden från
överstelöjtnanten Wennerholm, överstelöjtnanten greve Posse, kaptenerna

116

Lothigius och De Laval ävensom ovannämnda furirer, varjämte musikdirektören
Bergström avgivit förnyat yttrande.

Överstelöjtnanten ''Wennerholm anförde bland annat följande. Efter
avlagt prov hade Felldihn den 28 maj 1920 blivit antagen till musikfurir
vid regementet med löfte — såvitt överstelöjtnanten numera
kunde påminna sig — att bliva musiksergeant i regementet. Vid antagandet
hade bestämts,-att Felldihn likväl icke skulle erhålla denna
senare grad förrän samtidigt med det att den då äldste furiren vid
regementet i juli bleve sergeant vid regementet. Något förbehåll hade
icke då, överstelöjtnanten veterligt, gjorts, vilket dock icke förhindrade,
att den förutsättningen, ehuru icke uttalad, helt naturligt förelegat,
att Felldihn under denna väntetid skulle visa sig lämplig för befordran
såväl i som utom tjänsten.

Furierna 3/10 Abrahamsson, 4/4 Jansson, 9/6 Andersson och
3/5 Andreasson anförde följande. De hade någon dag på försommaren
1920 beordrats att inställa sig på regementsexpeditionen. På grund
av den långa tidrymd, som därefter förflutit, samt även på grund därav
att sal^en för dem varit av mindre vikt, kunde de icke nu redogöra
för vad regementschefen vid tillfället yttrat till dem. De hade emellertid
den uppfattning, att regementschefen velat förbereda dem på
möjligheten av att en nyantagen musikfurir med något kortare tjänstgöringstid
än någon av dem eventuellt skulle befordras till underofficer
före dem, men att de, om så skulle ske, enligt regementschefens uttalande,
på grund härav icke skulle känna sig förbigångna.

Musikdirektören Bergström anförde bland annat, att han icke
kunde erinra sig annat än att regementschefen, då han antog Felldihn,
ställt i utsikt för denne att kunna bliva musiksergeant i regementet
omkring medio av juli månad. Den 2 juli hade musikdirektören muntligen
till dåvarande regementskvartermästaren anmält, att Felldihn
visat försummelse i tjänstgöring två gånger samt varit onykter vid avresan
till Marma den 1 juli. Någon anmärkning hade ej varit mot
honom efter nämnda tid och intill den 16 juli, varför musikdirektören
trott, att Felldihn då skulle bliva befordrad. Regementschefen hade
emellertid meddelat att. därmed fick anstå.

För egen del anförde slutligen översten Lundeberg följande. När
översten den 5 juli 1920 kommit upp till kasernen efter några dagars
närvaro vid regementets skarpskjutningar på Marma, där Felldihn
varit befälhavare för den ditbeordrade kontingenten av musikkåren,
hade översten meddelat tjänstgörande regementskvartermästaren, kaptenen
C. Lothigius, som även tjänstgjort såsom musikofficer, att över -

117

sten ej varit nöjd med Felldihns uppträdande därstädes, emedan hans
sätt att anföra musikkåren varit dels löjeväckande och dels avsett att
draga uppmärksamheten på hans person. Härvid hade kaptenen Lothigius
meddelat, att musikdirektören ej heller varit nöjd med Felldihn,
emedan Felldihn vid avresan till Manna ej varit fullt nykter och dessutom
vid upprepade tillfällen kommit för sent till musikövningarna.
Vid detta meddelande hade översten tyvärr underlåtit att taga reda
på, huruvida Felldihns förseelser varit rapporterade till hans batterichef,
utan hade utan vidare tagit för givet att så varit fallet, och att
de ej varit av allvarligare beskaffenhet, än att Felldihn meddelats tillrättavisning.
Så hade emellertid ej varit fallet, utan musikdirektören
hade ansett sitt meddelande till musikofficereu såsom rapport. Denna
underlåtenhet å överstens sida torde, om man bortsåge från att Felldihn
icke undgått tillrättavisning eller disciplinär bestraffning, ej haft annat
inflytande på den föreliggande frågan, än att Felldihn, därest överstens
uraktlåtenhet ej förekommit, måhända tydligare insett eu av orsakerna,
varför den i utsikt ställda befordran uteblivit. Sedan översten erhållit
ovannämnda meddelande av musikofficeren, hade översten anmodat
honom meddela musikdirektören, att översten ej ansåge, att Felldihn
kunde förordnas till musiksergeant i regementet den 19 juli, som varit
avsett, utan att det tillsvidare finge anstå med Felldihns befordran.
Som syntes av kaptenen Lothigius yttrande hade denne även meddelat
Felldihn detta förhållande. Därefter hade översten gått i tjänstledighet
under tiden 11 juli - 22 augusti, men den 16 juli kommit till kasernen
för att skriva under regementsorder angående den furir, som skulle
bliva sergeant vid regementet den 19, varvid översten personligen underrättat
musikdirektören om att med Felldihns befordran tillsvidare
finge anstå. Kort efter överstens återkomst i tjänst i början av september
hade översten erhållit meddelande, att Felldihns batterichef
med anledning av en skrivelse av den 31 augusti 1920 från Felldihn
ämnat göra någon sorts utredning. Som översten ansett sådan utredning
olämplig och oriktig, hade översten meddelat divisionschefen, att
översten ville själv klargöra ''dessa förhållanden för Felldihn, varefter
översten låtit tillkalla Felldihn. I musikdirektörens närvaro hade
översten i tydliga ordalag framhållit för Felldihn, att varken hans
enskilda vandel eller hans uppträdande i tjänsten varit sådant, att
översten ansett sig kunna göra underdånig framställning om att få
förordna honom till musiksergeant i regementet utan att sådan framställning
först komme att göras, när översten förvissat sig om, att en
avsevärd förbättring härutinnan inträtt. Vad överstelöjtnanten Wen -

118

nerholms yttrande beträffade, så kunde översten naturligtvis så långt
efteråt ej med bestämdhet erinra sig, om något villkor bundits vid
löftet om Felidihns befordran, då han av översten antogs, men ansåg
översten, i likhet med överstelöjtnanten Wennerholm, att -även om ett
löfte om befordran utan villkor givits, så fordrad as det, för att det
skulle kunna infrias, att den, soin mottagit det, skulle sköta sig utan
anmärkning intill tiden för befordran, ty regementet måste dock gå
före individen. .

I skrivelse den 29 mars 1921 till översten Lundeberg anförde
militieombudsmannen följande.

Av vad i ärendet förekommit syntes framgå, att översten Lundeberg,
då han den 28 maj 1920 antog Felldihn till musikfurir vid
regementet, utan förbehåll och efter det Felidihns skicklighet blivit
prövad, utfäst att han skulle befordras till musiksergeant i regementet
samtidigt med att den då äldste furiren blev befordrad till sergeant,
vilket översten uppgivit skola komma att ske i därpåföljande juli
månad. Såsom skäl för att översten sedermera, då sistnämnda befordran
den 19 i samma månad ägde rum, icke infriade sitt löfte, hade översten
åberopat, att Felldihn under den tid, han då varit i tjänst, icke så
skickat sig, att han vore lämplig som underofficer, och med avseende
å tiden därefter hade översten anfört, att musikunderofficerskåren på
tillfrågan förklarat, att den ej önskade hava Felldihn som kamrat i
kåren.

Jämlikt § 73 tjänstgöringsreglementet för armén finge förslag
till befordran av ifrågavarande slag endast ske,, då så vore behövligt
för tjänstens behöriga gång eller ock för att bereda skicklighet
och förtjänst erkännande, då så icke kunnat eller kan ske genom befordran
till beställning på stat. Uppenbarligen vore översten icke
berättigad att förfara i strid mot nämnda föreskrift och torde följaktligen,
vad löfte översten därom kunde hava givit, icke ägt föreslå
Felldihn till ifrågavarande högre tjänstegrad, därest han icke under
sin tjänstgöring visat sig förtjänt av sådan befordran. Felldihn torde
sålunda vid saknad av nämnda förutsättning icke kunnat på överstens
därom givna löfte grunda någon rätt till befordringsförslag. Då nu
av handlingarna syntes framgå, att Felldihn intill tiden för överstens
sist avgivna yttrande icke ådagalagt sådan förtjänst, som författsingsenligt
kunnat beredas särskilt erkännande genom befordran till högre
tjänstegrad i regementet, hade militieombudsmannen funnit klagomålen
i vad de avsåge den då uteblivna befordran icke kunna föranleda vidare
åtgärd.

119

Emellertid torde överstens ifrågavarande utfästelse få anses kunnat
medföra, dels att avseende icke bort fästas vid det ovannämnda av
musikunderofficerskären gjorda uttalandet i och för sig, enär detta
uttalande åtminstone efter sin ordalydelse icke syntes innefattat uttalande
om Felldihns förhållande i tjänsten utan endast om hans lämplighet
som kamrat, och dels att översten, så snart det reglementsenligt
kunde ske, torde böra avgiva det utlovade befordringsförslaget. I sistnämnda
hänseende vore att märka, att Felldilm förut varit anställd
som musikfurir vid annat regemente och därvid syntes hava skött sin
tjänst med skicklighet och förtjänst och att hans närmaste förman,
musikdirektören Bergström, numera syntes vilja för sin del tillstyrka
den utlovade befordran. Då dessutom Felldilm vid ifrågavarande befordran
skulle komma att bibehålla sin förut innehavda beställning,
torde med hänsyn till det givna löftet såsom hinder för hans befordran
knappast kunna åberopas någon på överstens personliga omdöme
grundad uppfattning om Felldihns allmänna karaktär och personliga
egenskaper, av beskaffenhet att ej inverka på hans lämplighet i nämnda.
av honom förut innehavda befattning.

Under det militieombudsmannen emellertid, på sätt ovan anförts,
funnit översten hava rätteligen förfarit, då översten icke i överensstämmelse
med det därom givna löftet den 19 juli 1920 föreslog Felldihn
till ifrågavarande befordran, hade militieombudsmannen däremot
funnit överstens förfarande att vid klagandens antagande i tjänst utlova
befordran i särskild ordning synnerligen olämpligt. Då översten icke
torde äga befogenhet att frångå de för befordran i allmänhet gällande
principer och uppenbarligen, vad ock av detta ärende bekräftats, saknat
möjlighet att bedöma i vad mån dessa principer skulle komma att äga
tillämpning å den nyanställde Felldihn, hade något löfte om befordran
varken kunnat eller bort avgivas, åtminstone icke utan uttrycklig
erinran om den fullt fria prövningsrätt angående Felldihns förtjänst
och lämplighet, som översten sedermera- under alla förhållanden haft
att utöva. Utan dylik erinran måste ett löfte av ifrågavarande slag
otvivelaktigt bliva ägnat att påverka vederbörande vid hans beslut
om tjänstens antagande. Och att en dylik påverkan med förespeglande
av förmåner, om vars förverkligande intet kunde vid tiden för dess
utövande med visshet sägas, icke borde få förekomma, torde vara uppenbart.
I nu förevarande fall syntes obestridligt att Felldihns beslut om
tjänstens antagande rönt inflytande av löftet om befordran. Visserligen
torde Felldihn, vilken förut varit fast anställd vid krigsmakten och
därvid under längre tid varit furir, kunnat av översten antagas hava

120

ägt kännedom om de förutsättningar reglementet uppställde såsom
villkor för befordran av ifrågavarande slag. Men just ined hänsyn
till denna hans föregående, som det ville synas väl vitsordade tjänstgöring,
och då hans yrkesskicklighet blivit före hans antagande i tjänsten
prövad, syntes förklarligt om Felldihn ansett sig kunna fästa större avseende
å överstens löfte än eljest rätteligen varit befogat, så mycket
mer som enligt vad handlingarna utvisade han för sin del förklarat
den utlovade befordran för honom utgöra förutsättning för tjänsteavtalets
ingående

Då emellertid av vad i saken förekommit framginge, att översten
med sitt löfte icke avsett att avhända sig sin eljest tillkommande prövningsrätt,
fastmera velat förbehålla sig prövningstid till den dag i ovannämnda
juli månad, då befordran av äldste furiren vid regementet
beräknades skola ske, och översten följaktligen endast av obetänksamhet
så lämpat sina ord, att de kunnat av klaganden missförstås, hade militieombudsmannen
ej heller i överstens nu ifrågavarande förfarande funnit
skäl att mot honom vidtaga åtgärd.

Oavsett emellertid vad innebörd översten avsett sitt löfte skola
äga, kvarstode dock, att Felldihn på sätt ovan anförts för sin del betraktat
den utlovade befordran såsom en väsentlig förutsättning för
antagandet av den ifrågavarande tjänsten; och syntes han i brev till
musikdirektören, med vilken han förhandlat om anställningen, uttryckligen
hava tillkännagivit detta. Vid sådant förhållande torde Felldihn,
därest han, utan att något hans tjänstefel, för vilket han bestraffats,
varit därtill orsak, allenast därför, att han vore att anse såsom mindre
lämplig som underbefäl eller som kamrat i underbefälskåren icke befordrats,
vara berättigad att på ansökan erhålla avsked ur tjänsten.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anmodades översten
Lundeberg att till militieombudsmannen inkomma med upplysning,
huruvida Felldihn sedermera befordrats till sergeant eller, om så icke
skett, huruvida han, sedan tillfälle blivit honom berett att om han så
önskade begära avsked ur tjänsten, erhållit sådant avsked.

I skrivelse den 28 april 1921 meddelade översten Lundeberg, att
Felldihn ej befordrats till sergeant men att han, redan då han i juli
1920 ej blivit förordnad till musiksergeant, erbjudits avsked mot författningsenligt
återbärande av rekapitulationspremien för återstående anställningstiden.

Militieombudsmannen fann ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare
åtgärd.

121

5. Obehöriga anteckningar ä värnpliktskort.

Uti en till militieombudsmannen insänd, den 29 maj 1920 dagtecknad
skrift anförde värnpliktige nr 213 7/1919 Karl Dalfält, att å
hans värnpliktskort, som vid tillfället förvarades å Skånska husarregementets
I. bataljons expedition, funnes under kol. 6 »inskrivningsmyndigheternas
anteckningar», införd anteckningen »v. socialist». I)å
det enligt Dalfälts åsikt vore olagligt, att särskilda anteckningar om
de värnpliktigas politiska åsikter gjordes, anmälde Dalfält förhållandet
för laga beivran.

I anledning av berörda klagoskrift infordrade militieombudsmannen
yttrande från bataljonschefen, överstelöjtnanten friherre G.
Gyllenstierna, som i yttrande den 7 juni 1920 anförde bland annat.
Vid företagen undersökning hade Dalfälts anmälan befunnits riktig.
Anteckningen i fråga vore gjord av befälhavaren för Ängelholms rullföringsomräde,
överstelöjtnanten E. L. Berggren, möjligen i avsikt att
varna truppbefälet, enär dylika skrivbiträden i expeditioner hade en
viss förtroendeställning. Värnpliktskortet anlände till regementsexpeditionen
vid Skånska husarregementet den 24 oktober 1919 och överlämnades
omedelbart till I. bataljons expedition. Erforderliga utdrag
ur detsamma infördes av regementsadjutanten i en liggare, varpå kortet
av honom lämnades till skrivbiträdet Dalfält med order att tillsammans
med andra värnpliktskort låta detsamma cirkulera å skvadronerna för
jämförelse mellan kort och inskrivningsböcker, allt i enlighet med inskrivningsförordningens
föreskrifter. Korten återkommo sedermera i
vederbörlig ordning till bataljonsexpeditionen och inlades av Dalfält å
anvisad plats i expeditionen. Yarken dåvarande bataljonschefen eller
någon annan utom Dalfält själv hade lagt märke till ifrågavarande
anteckning, som vore skriven med fin stil och med blyerts. Först efter
Dalfälts utryckning den 30 maj 1920, då kortet, innan det återsändes
till rullföringsområdet, skulle förses med ett par anteckningar, skulle
säkerligen detta iakttagits. Ingen av Dalfälts befäl hade haft intresse
av eller anledning forska efter hans politiska åsikt. Han hade städse
iakttagit ett mycket, gott uppförande och varit synnerligen plikttrogen.
Hade han till överstelöjtnanten gjort anmälan om förhållandet, skulle
överstelöjtnanten genast gått i författning om att anteckningen borttagits.
Såvitt överstelöjtnanten vore bekant, plägade dylika anteckningar
icke göras.

Militieombudsmunnens ämbetsberättelse.

122

Uti yttrande, avgivet den 2 juli 1920 anförde överstelöjtnanten
Berggren sedermera följande. Dalfält, som inskrevs i Ängelholm 1919 som
»icke vapenför», anhöll vid inskrivningsförrättningen att bliva uttagen
som skrivbiträde. Med anledning härav sökte överstelöjtnanten — som
överstelöjtnanten hade för vana vid uttagande av skrivbiträden — göra sig
underrättad om hans lämplighet härtill samt hur han vore känd i det
civila livet. Överstelöjtnanten fick då veta, att han var känd som en
»mycket röd» ungsocialist, som plägade hålla möten på landsbygden.
Efter denna upplysning antecknade överstelöjtnanten med blyerts å
värnpliktskortet »önskar bli skrivbiträde, ungsocialist». Denna anteckning
gjordes för att revisionen skulle enligt föreskrifterna i I. F.
§ 25 d) erhålla upplysningar om den värnpliktige, vilka kunde vara
av betydelse vid bedömandet, huruvida han vore lämplig som skrivbiträde.
När så Dalfält uttogs till skrivbiträde vid kavalleriet och
blev inbeordrad till Skånska husarregementet, gjordes anteckningen
»v. socialist» med blyerts å det insända dublettkortet, så att man å
vederbörande regementsexpedition skulle få veta vad slags person, som
skulle tjänstgöra som skrivbiträde, och således vidtaga behövliga försiktighetsåtgärder,
då handlingar utlämnades till honom. Naturligtvis
var det överstelöjtnantens mening att, då värnpliktskortet efter slutad
tjänstgöring återkom, borttaga anteckningen, därest den ej redan var
borttagen. Då det vore känt, att det ungsocialistiska partiet hade
mobiliseringsstrejk på sitt program och dreve en hänsynslös antimilitaristisk
agitation samt överstelöjtnanten tillika visste, att ett skrivbiträde
kunde få utskriva handlingar av mer eller mindre hemlig natur,
så ansäge överstelöjtnanten det vara varje rullföringsbefälhavares skyldighet
att söka förekomma den skada, som en ungsocialist under tjänstgöring
som skrivbiträde skulle kunna åstadkomma. Då Dalfält själv
icke gjorde någon hemlighet av att tillhöra det ungsocialistiska partiet,
då kunde överstelöjtnanten ej finna, att den gjorda anteckningen kunde
på något sätt vara för honom förklenande. På grund av vad sålunda
anförts och då överstelöjtnanten ansåge sig hava handlat fullt lagenligt,
hemställde överstelöjtnanten, att klagoskrifteu lämnades utan avseende.

I skrivelse till överstelöjtnanten Berggren den 11 mars 1921 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Av överstelöjtnantens förklaring i ärendet framginge, att överstelöjtnanten
ansett sig icke blott icke hava förfarit felaktigt, då överstelöjtnanten
å klagandens värnpliktskort gjort anteckning om den politiska
åskådning, överstelöjtnanten trott honom företräda, utan även genom
denna anteckning allenast fullgjort en överstelöjtnanten åliggande skyl -

123

dighet. Att de värnpliktiga vid fullgörande av sin tjänstgöring hade
lika rättigheter och skyldigheter — allenast med de undantag, vartill
särskild kompetens eller brist i kompetens, bedömt efter i värnpliktslagen
uttryckligen angivna grunder, kunde föranleda — torde vara en
av de första grunderna för tolkningen av de rörande de värnpliktiges
förhållande i denna egenskap meddelade bestämmelser. Och att det
sätt, varpå värnplikten av den ene eller andre därtill skyldige skulle
fullgöras, icke i någon mån skulle vara beroende av den politiska åskådning,
han kunde företräda, eller tilläventyrs, med rätt eller orätt, antoges
företräda, syntes vara så uppenbart, att man med skäl kunnat
förvänta, att icke någon, som hade att å tjänstens vägnar taga befattning
. med tillämpningen av nämnda bestämmelser, bort kunna sväva i
okunnighet därom.

Även om det i allmänhet finge anses vara av ringa vikt, om å
ett värnpliktskort anteckning gjordes om något, som ej kunde vara
»av betydelse för bedömande av den värnpliktiges förhållande i denna
hans egenskap», och som följaktligen ej heller borde å detsamma antecknas,
torde dock vara klart, att en anteckning av nu ifrågavarande
slag, som otvivelaktigt vore ägnad att ingiva de värnpliktige den föreställningen,
att de under fullgörandet av sin ifrågavarande medborgerliga
skyldighet bleve i ena eller andra riktningen orättvist behandlade
allt efter som de hyllade den ena eller andra uppfattningen i politiskt
hänseende, under inga förhållanden kunde få förekomma. Härtill komme
emellertid i nu förevarande fall, att den gjorda anteckningen, vilken
visserligen, såsom överstelöjtnanten invänt, icke i och för sig inneburit
någon kränkning mot klaganden, enligt överstelöjtnantens förklaring
tillkommit på grunder, som icke blott berättigat en föreställning av
ovan angivet slag utan även gåve anteckningen en väsentligt mindre
oskyldig karaktär än eljest varit fallet. Överstelöjtnanten hade sålunda
på antagandet, att klaganden vore vad överstelöjtnanten kallat vänstersocialist,
ansett sig berättigad utgå ifrån, att klaganden sannolikt icke
skulle komma att på rätt sätt fullgöra honom såsom värnpliktig åliggande
skyldigheter, och att särskild försiktighet borde iakttagas
vid valet av de tjänsteuppdrag, som borde honom åläggas, och därvid
särskilt framhållit, att klaganden möjligen kunde komma att
missbruka upplysningar rörande militära förhållanden, som han i
vissa tjänsteuppdrag kunde komma att delgivas. Då överstelöjtnanten
av sådana grunder verkställt ifrågavarande anteckning, hade militieom-:
budsmanuen funnit det eljest till sin art ringa fel överstelöjtnanten
begått genom att å klagandens värnpliktskort göra anteckning om ett

124

hans värnpliktstjänstgöring ovidkommande förhållande, icke kunnat
lämnas oanmärkt.

Då emellertid överstelöjtnantens ifrågavarande åtgärd icke enligt
vad i ärendet voré utrett tillskyndat klaganden någon skada, ej heller
torde kunnat medföra av överstelöjtnanten åsyftad verkan, hade militieombudsmannen,
om ock med tvekan, ansett sig kunna låta i detta fall
bero vill en allvarlig erinran om det felaktiga och synnerligen olämpliga
i överstelöjtnantens förfaringssätt.

6. Fråga om val av järnvägsstation för värnpliktigas anträdande av resa

till tjänstgöringsort.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnpliktige
J. G. Vinka m. fl. klagomal däröver, att de för tjänstgöring vid
kustartilleriet av befälhavaren för Umeå norra rullföringsområde nr 70
beordrats att den 14 oktober 1920 inställa sig vid Hällnäs järnvägsstation,
dit avståndet frän hemorten Tärna kyrkby vore omkring 30
mil, i stället för vid Vilhelmina station, dit avståndet från Tärna uppginge
till allenast 18 mil. Kostnaden för färd till Hällnäs station hade
för en var av dem uppgått till över 90 kronor. Hade färden företagits
till Vilhelmina, skulle kostnaden uppgått till 47 kronor per man. De
verkliga kostnaderna för inställelsen stode härigenom icke i rimlig
proportion till den erhållna ersättningen, vilken uppgått till 12 kronor
50 öre å 15 kronor per man.

I med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde befälhavaren
för Umeå norra rullföringsområde, majoren K. Gyllengahm bland
annat följande. Från Tärna socken till Vilhelmina järnvägsstation ledde
majoren veterligt ingen banad väg och i Västerbottens läns allmänna
kungörelser över våglängder åt erfunnes icke heller någon uppgift därom.
Den enda utfartsväg frän Tärna till järnvägsstation, för vilken vederbörande
landsfiskal kunnat lämna längduppgifter, vore sträckan Tärna
—Stensele—Hällnäs. Med framhållande dels att uppgiften från vederbörande
landsfiskal läge till grund för de väglängdsuppgifter, som skulle
av rullföringsbefälhavaren anmälas till truppförbanden, dels att ingen
av de klagande gittat begära att få begagna sig av Vilhelmina järnvägsstation
och dels att ingen av dem hos rullföringsbefälhavaren ens
gjort en antydan om framkomstmöjlighet dit från deras olika hemvist
inom Tärna socken, ansåge sig rullföringsbefälhavaren befogad att såsom
ogrundat tillbakavisa påståendet om »felaktigt utfärdade inkallelseorder»,

125

allra helst som andra än av rullföringsbefälhavaren anmälda väglängdssiffror
ej kunde upptagas eller annan färdled anvisas.

I skrivelse den 29 mars 1921 anhöll militieombudsmannen att
länsstyrelsen i Västerbottens län ville till militieombudsmannen inkomma
med yttrande huruvida frän Tärna socken funnes väg av beskaffenhet,
att jämlikt § 98 mom. 1 stycket 2 inskrivningsförordningen, skäligen
hava av vederbörande rullföringsbefälhavare bort tagas i betraktande i
föreliggande fall.

Såsom svar härå meddelade länsstyrelsen i Västerbottens län i
skrivelse den 19 april 1921, att från Tärna till Stensele ledde en äldre
s. k. ödebygdsväg över Slussfors, Strömsund och Laisbäck, avsedd allenast
för enklare hjuldon utom på sträckan Tärna—Slussfors, där vägen
vore så förbättrad, att den vore framkomlig med lättare motorfordon.
Avståndet från Tärna till Stensele vore 14 mil. Under år 1920 fanns
ordnad skjutshållning allenast mellan Ajaur och Slussfors 4.2 mil. Under
tiden för öppet vatten i Storuman således även under oktober 1920
ägde ordnad trafik med motorbåt rum mellan Slussfors och Luspen 6.3
mil med tre turer i veckan i vardera riktningen. Avståndet mellan
Luspen och Stensele kyrkby vore 0.-> mil. Frän Stensele kyrkby till
Hällnäs järnvägsstation vore avståndet 16.k mil efter landsväg med
ordnad skjutshållning. Mellan Stensele och Vilhelmina kyrkbyar funnes
sedan några år tillbaka ordnad vägförbindelse bestående av dels vanlig
landsväg mellan Stensele och Storbäcken 1.3 mil, för inlandsbanbygget
utförd materialväg från Storbäcken till Nästansjö omkring 4 mil fullt
framkomlig även för automobil samt från Nästansjö till Vilhelmina
vanlig väg 2.3 mil. A vägen mellan Stensele och Vilhelmina funnes
ordnad skjutshållning allenast mellan Stensele och Storbäcken samt
mellan Nästansjö och Vilhelmina. Då numera Tärnabornas huvudsakliga
förbindelse med järnväg ägde rum över Stensele och Vilhelmina
samt i handlingarna omförmälda värnpliktige haft att fullgöra sin tjänstgöring
i Vaxholm, .syntes i 98 § 1 mom. andra stycket inskrivningsförordningen
omförmälda samling av dessa värnpliktiga bort hava ägt
rum i Vilhelmina.

Härefter anmodades majoren Gyllengahm att inkomma med förnyat
yttrande i ärendet.

I med anledning härav avgivet yttrande anförde majoren Gyllengahm
i huvudsak följande. Enligt genom arméfördelningsorder uttärdad
befallning skulle de vapenföra värnpliktiga, som tilldelats infanteriet
från Tärna socken, samlas å Lycksele torg och därifrån fortsätta till
järnvägen i Hällnäs; även socknens icke vapenföra färdades samma väg.

126

Specialvapnen tilldelade vore ock hänvisade till samma färdled, vadan
Hällnäs station betraktades såsom begynnelsepunkt för Tärna sockens
järnvägsresor i och för militär tjänstgöring. Ännu hade aldrig gjorts
någon framställning av församlingens värnpliktiga att få använda sig
av leden Stensele—Vilhelmina; klagandena vore de första. Länsstyrelsen
hade i sitt yttrande hänvisat till inskrivningsförordningen § 98: i
andra stycket. Av större betydelse i här berörd fråga vore dock sagda
moments tredje stycke, enligt vilket arméfördelningschef bestämde samlingsplats,
som väl även i detta fall torde hava godkänts av länsstyrelsen,
vilken majoren förmodade saknade kännedom om rullföringsbefälhavare
ålagd skyldighet att lämna uppgift å verkligt kända ej å
ungefärliga väglängdssiffror. Såsom sammanfattning av vad majoren
anfört, ville han framhålla,

att verkliga avståndet Tärna—Stensele—Lycksele—Hällnäs vore
känt genom officiell länskungörelse, varemot avståndet Tärna—Stensele
—Vilhelmina ej kunde angivas annorledes än blott ungefärligen;

att i avlöningsreglementet §§ 60, 61 föreskrivna uppgifter skulle
vara exakta, vadan en rullföringsbefälhavare ansvarsenligt ej kunde
angiva andra än vederbörligen fastslagna siffror; samt

att de värnpliktiga ej begagnat sig av dem medgiven rätt att begära
Vilhelmina järnvägsstation. Om så gjorts, hade de haft att påvisa
fördelarna, som, om de vore befintliga, borde varit för dem kända redan
före uppbrottet från hemorten. Därmed hade de då fått taga på eget
ansvar framkomstmöjligheten efter begärd vägsträckning. Inskrivningsboken
lämnade upplysning i detta avseende. Förfaringssättet med
ifrågavarande inkallelse och därmed sammanhängande åtgärder syntes
därför vara grundade på givna författningsbestämmelser och order.

I skrivelse av 20 maj 1921 anmodades chefen för VI. arméfördelningen
att till militieombudsmannen inkomma med yttrande i ärendet
samt därvid tillika överlämna avskrift av det yttrande, som jämlikt
§ 98 mom. 1 inskrivningsförordningen kunde hava av vederbörande
länsstyrelse avgivits ifråga om bestämmandet av samlingsplatsen för
beväringen tillhörande Umeå norra rullföringsområde.

Tjänstförrättande arméfördelningschefen, generalmajoren J. A. M.
Blomstedt anförde i avgivet yttrande följande.

Samlingsplatsen för härens beväring, tillhörande infanteriet, tilldelade
värnpliktiga från Tärna landsfiskalsdistrikt vore från och med
den 1 januari 1909 Lycksele torg med Hällnäs såsom närmaste järnvägsstation,
dit allmän väg ledde, övriga värnpliktiga från samma
landsfiskalsdistrikt inställde sig medelst enskild färd på sina blivande

127

tjänstgöringsortei'', och erhölle för järnvägsresan av rullföringsbefälhavaren
utfärdade rekvisitioner å truppbiljett från närmast hemvistet
i kyrkobokföringsorten liggande järnvägsstation. Här ifrågavarande
värnpliktiga J. G. Vinka in. fl. vore tilldelade infanteriet, men hade
att fullgöra tjänstgöringen vid marinen (g. o. nr 1069/1920) och vore
i inkallelseavseende jämställda med marinen tilldelade. De skulle
därför inställa sig medelst enskild färd. Vilken samlingsplats, som var
anbefalld för infanteriets värnpliktiga för inställelsen i Umeå, hade i
detta fall ingen betydelse. De skulle ha blivit anvisade den järnvägsstation,
som låg närmast Tärna. Enligt rullföringsbefälhavarens uppfattning
vore denna station Hällnäs. Och enligt denna uppfattning
hade han utfärdat sina anvisningar och rekvisitioner å truppbiljett.
Vägförbindelsen Stensele - Vilhelmina, som till större delen, nämligen
mellan Storbäcken och Nästansjö, omkring 4 mil. utgjordes av järnvägens
materialväg, vore icke blott icke indelad väg, utan funnes icke
ens upptagen å länsstyrelsens i Västerbottens län kungörelse, å vilken
även icke indelade vägar, vintervägar, gångstigar etc. i övrigt upptagits.
Det torde icke kunna begäras, att en rullföringsbefälhavare skulle
känna till de vägar, som järnvägsstyrelsen läte utföra i samband med
inlandsbanebygget allt efter som nämnda banbygge fortskrede. Majoren
Gyllengahm syntes i föreliggande fall hava handlat efter bästa förstånd
och kunde icke göras ansvarsskyldig för de ökade kostnader, de klagande
haft att vidkännas för sin inställelse. Det vore emellertid obestridligt,
att en vägförbindelse — utom vissa tider — existerade mellan
Stensele och Vilhelmina och att de klagande med. fördel kunnat använda
sig därav för att få sina omkostnader för färden till Vaxholm
reducerade. I) t syntes därför kunna ifrågasättas, att någon ersättfling
för dessa ökade utgifter tillfördes dem, och hemställde generalmajoren,
det militieombudsmannen ville därom hos Kuugl. Maj:t göra framställning.

Genom beslut den 14 juni 1921 fann tjänstförrättande militieombudsmannen
Samuelson, att sådana omständigheter icke i ärendet förekommit,
att ersättningsskyldighet i förevarande hänseende kunde militär
tjänsteman åläggas eller att gottgörelse annorledes kunde åt klagandena
utverkas. Klagandenas framställning föranledde förty icke ytterligare
åtgärd från militieombudsmannens sida; men ville militieombudsmannen
i skrivelse till- vederbörande rullföringsbefälhavare erinra om
angelägenheten av att i framdeles förekommande fall av liknande beskaffenhet
underkasta valet av järnvägsstation, vid vilken värnpliktig
hade att inställa sig iör anträdande av resa till tjänstgöringsorten,

128

noggrann prövning med hänsyn till önskvärd minskning i värnpliktigs
inställelsebesvär och kostnader.

Sedan majoren Gyllengahm i skrivelse den 16 juli 1921 erhållit
underrättelse om vad sålunda beslutats, inkom från denne en skrivelse
av bland annat följande lydelse.

Militieombudsmannens ord »hava erinrat Eder» innebure förmodligen
antingen ett ogillande av majorens hittills ordnade inkallels^sätt,
eller en antydan att de värnpliktigas krav skulle i första hand tillgodoses.
Vore ett ogillande för handen, torde det enligt majorens
förmenande sakna reel grund, alldenstund fel i tillämpning av gällande
bestämmelser ej kunnat läggas majoren till last. Skulle uttrycket hava
den andra innebörden, framstode ofrånkomligt nödvändigheten av ett
förtydligande hur ärendet i fortsättningen borde behandlas enligt militieombudsmannens
åsikt. Klagoskrifter började bliva alltmer Vanliga från
de värnpliktiga; de finge ju härutinnan anses vara i sin rätt. En
rullföringsbefälhavare boide ock tillförsäkras rätten dels att få full
klarhet över innebörden av de principyttranden, som gåves av den
myndighet dit klagoskrifterna ställdes, dels att stödja allas berättigade
intressen att undanröja anledningen till klagan. Ärendet vore ju avslutat
för denna gång, men då fortsättning i samma riktning sannolikt
kunde väntas när som helst, vore frågans allsidiga utredning av verklig
betydelse för alla. Då inkallelser till årets repetitionsövningar snart
skulle verkställas — inställelse skulle ske för en del redan den 25
augusti 1921 — och då här omhandlade fråga inverkade även på det
arbetet, vore ärendets klarläggning av brådskande natur.

I en den 27 juli 1921 till majoren Gyllengahm avlåten skrivelse
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen följande:

»Med anledning av en den 25 innevarande juli till militieombudsmannen
inkommen skrift av Eder, vilken skrift anslutits till ett härstädes
anhängiggjort, numera från vidare åtgärd avskrivet ärende angående
värnpliktige J. G. Yinkas m. fl. anspråk på ersättning för
resekostnad, får jag härmed meddela, att min ämbetsskrivelse till Eder
den 16 i denna månad givetvis innebär eu hemställan, att Ni måtte
uti det ifrågakomna avseendet söka i görligaste mån tillgodose värnpliktigs
berättigade anspråk att inställelsen till tjänstgöring icke göres
honom tyngre eller kostsammare än som är oundgängligen nödvändigt.
I det omförmälda ärendet har jag icke kunnat undgå att finna det
anmärkningsvärt, att Yilhelmina järnvägsstation ansetts icke kunna
anvisas de i Tärna hemmavarande värnpliktige såsom lämplig utgångsstation
för resa till angiven tjänstgöringsort, ehuru, enligt vad läns -

129

styrelsens yttrande i ärendet giver vid handen, vägsträckan Stensele—
Vilhelmina av Tärnabefolkningen allmänt begagnas för ernående av
förbindelse med järnväg. Det av Eder åberopade förhållandet, att
längden av berörda vägsträcka icke blivit officiellt fastslagen, har jag
icke ansett böra tillmätas avgörande betydelse, då vägen i fråga vore
i allmänt bruk och länsstyrelsen väl torde kunnat efter framställning
lämna Eder uppgift å det antal kilometer, vari väglängden i fråga
minst borde räknas. En efter sådan minimiberäkning av väglängden bestämd
färdmilsersättning förutsatte jag icke kunna de värnpliktige förmenas
eller, där den kommit dem till del, bliva föremål för revisionsanmärkning.
För de värnpliktige torde fördelen av att på dylikt sätt
berättigas använda sig av den för dem närmaste järnvägsstationen vara
uppenbar.

Ur dessa synpunkter är det som jag önskat, att Ni måtte ägna
noggrann prövning åt de frågor av liknande beskaffenhet, som framdeles
må förekomma; och anser jag med vad sålunda anförts Eder
förevarande skrivelse vara från min sida besvarad.»

7. Anmärkningar vid inspektion av regemente beträffande regements intendentens

förvaltning.

Den 28 september 1920 förrättade militieombudsmannen inspektion
av Hälsinge regemente. Vid inspektionen framställdes åtskilliga
anmärkningar mot regementsintendentens förvaltning. Med anledning
av anmärkningarna infordrades yttrande dels från regementsbefälhavaren
överstelöjtnanten Otto Sjögreen, dels ock från tjänstförrättande
regementsintendenten, dåvarande löjtnanten numera kaptenen H. Bundy.
Därjämte avgav på anmodan numera generalmajoren G. Nyström i
egenskap av chef för regementet yttrande i ärendet.

Samtliga de framställda anmärkningarna, av vilka flertalet avsågo
underlåtenhet i ena eller andra hänseendet att efterkomma gällande
förvaltningsföreskrifter blevo av regementsintendenten till riktigheten
bestridda.

I ärendet förekom sålunda bl. a. följande, som här nedan återgives
under särskilda punkter.

1. Vid inspektionen hade anmärkts, att balanserade räkningar
och förskottskvitton icke förvarades på sätt i § 10 kassareglementet
föreskreves.

Militieombudsmannens ämbetsberötlelse. 17

130

Tjänstförrättande regementsintendenten Bundy anförde i sitt ovanberörda
yttrande att det kunde ifrågasättas, huruvida den av militieombudsmannen
åberopade bestämmelsen i kassareglementet kunde äga
tillämpning i förevarande fall. Såväl balanserade räkningar som förskottskvitton
vore — med angivande av namn och belopp — införda
både i medelsredovisningen och kassakontrollistan. Ifrågavarande handlingar
voro sålunda bokförda, varför en eventuell förlust av en dylik
handling icke kunde hava annan följd, än att ett nytt kvitto måste
utskrivas. Det vore däremot av stor betydelse att dessa handlingar
vore lätt tillgängliga, enär de så gott som dagligen komme till användning
under arbetet i kassaförvaltningen. Skulle dessa handlingar för-,
varas under två lås, till vilka kassakontrollanten förvarade den ena
nyckeln, bleve denne nödsakad att dagligen uppehålla sig i kassaförvaltningen
och skulle sålunda icke kunna beräknas vara disponibel
för någon annan tjänst.

Överstelöjtnanten Sjögreen uttalade sig i sitt yttrande i enahanda
riktning, varemot generalmajoren Nyström anförde, att han icke kunde
undgå att finna militieombudsmannens anmärkning befogad.

Militieombudsmannen fann det icke behöva närmare utredas att
ifrågavarande förskottskvitton, vilka hade formen av vanliga skuldförbindelser,
vore värdehandlingar och sålunda skulle förvaras på sätt
kassareglementet § 10 mom. 5 föreskreve. Därest en dylik förskottshandling
förkomme, torde i händelse av tvist den av Bundy omförmälda
bokföringen icke mot Törskottstagaren kunna utgöra bevis om förskottets
emottagande, så mycket mindre som vid redovisning av förskott
särskilt bevis om redovisningen icke plägade utfärdas, utan
allenast förskottskvittot till utställaren återställas.

Den gjorda invändningen att förskottskvitton och räkningar så
gott som dagligen komme till användning under arbete i kassaförvaltningen
och att det därför vore obekvämt, att dessa handlingar förvarades
på föreskrivet sätt, förtjänade givetvis icke avseende och hade
ej heller vid något annat av militieombudsmannen inspekterat regemente
föranlett åsidosättande av föreskriften i ovannämnda författningsrum,
om vars vikt arméförvaltningens civila departement genom cirkulär
den 7 oktober 1920 särskilt erinrat.

2. Med anledning av att vid inspektionen anmärkts, att i proviant
uppbördsjournalen för september månad 1920 saknades köksföreståndarens
intyg om proviantens emottagande den 27 och den 28 i

månaden, anförde Bundy, att köksföreståndaren icke vore skyldig att
omedelbart efter leveransens fullgörande anteckna uppbördsbevis i
proviantuppbördsjournalen. Ett dröjsmål därmed kunde nämligen utan
olägenhet äga rum, om blott uppbördsbevis för samtliga under månaden
emottagna proviantartiklar blivit antecknade, när köksföreståndaren inlämnade
proviantuppbördsjournalen till regementsintendenten.

Överstelöjtnanten Sjögreen anförde härom, att köksföreståndarens
attest om mottagen uppbörd skulle finnas vid månadsräkenskapernas
inlämnande till regementsintendenten och att så skett beträffande september
månads journal.

Vad överstelöjtnanten sålunda anfört, uppgav generalmajoren
Nyström sig finna utgöra förklaring till nu ifrågakomna anmärkning.

Militieombudsmannen ansåg det ligga i sakens natur att kvitto å
emottagen vara skulle lämnas, då emottagandet skedde. Därom lämnade
ock författningen i förevarande fall föreskrift. Även om det ej kunde
anses vara av synnerlig vikt om i ett enstaka fall förseelse mot denna
helt naturliga föreskrift skulle skett, torde saken dock ställa sig annorlunda,
då det upprepades och utgjorde uttryck för eu rådande oriktig
uppfattning. Att närmare utveckla de olägenheter, som vid tillämpningen
av kaptenen Bundys och överstelöjtnanten Sjögreens uppfattning
av saken skulle kunna uppstå i händelse av tvist om myckenheten av
den proviant, som tagits till uppbörd, eller vid dödsfall, konkurs och
dylikt, torde vara obehövligt.

3. Regementschefen hade i en i leveranstidningen för den 24 augusti
1920 införd annons om leverans av vissa proviantartiklar för tiden 1
oktober—31 december 1920 förbehållit sig rättighet att från kronans
förplägnadsanstalter för regementets behov mottaga därifrån levererade
varor ävensom att under övningar och transporter bestrida förplägnaden
medelst i orten upphandlade artiklar, varigenom de angivna kvantiteterna
kunde komma att förminskas. Detta syntes stå i strid mot
§ 20 mom. 1 i gällande entreprenadreglemente.

Med avseende härå anförde Bundy, att i nämnda § 20 mom. 1
stadgades, att kungörelse skulle innehålla upplysningar, som ansåges
vara av betydelse för spekulantens beslut om deltagande i tävlan, samt
att den i anmärkta kungörelsen intagna punkten icke blott icke vore
överflödig och oriktig, utan fastmera nödvändig för att en spekulant
skulle kunna få klar uppfattning om de fördelar och olägenheter, som
vore förhanden i samband med åtagande av leverans till regementet.

132

Överstelöjtnanten Sjögreen fann den i kungörelsen införda klausulen
synnerligen lämplig och ansåge densamma ingalunda vara i strid
med entreprenadreglementet § 20 mom. 1.

Enligt generalmajoren Nyströms förmenande kunde ifrågavarande
annonsering knappast vara författningsstridig.

Av de avgivna yttrandena syntes militieombudsmannen framgå, att
vederbörande förbisett, att dylika i kungörelsen gjorda förbehåll föranledde,
att eventuella anbudsgivare icke kunde på förhand bedöma,
vilken myckenhet leveransen kunde komma att avse. Särskilt torde
förbehållet om rätt att från kronans förplägnadsanstalter mottaga varor
för regementets behov vara ägnat att göra leveransens storlek oviss och
därigenom avskräcka dem från avgivande av anbud, som icke på grund
av sin rörelses omfattning kunde beräknas vid varje tid å annat håll
få avsättning för sådan för leveransen till kronan i beredskap hållen
vara, som på grund av förbehållet icke uttoges. Det anmärkta förfarandet
stode för övrigt i uppenbar strid med föreskriften i entreprenadreglementet
§ 20 l/a, enligt vilken kungörelse skulle innehålla noggrann
uppgift å det gods och den myckenhet därav, som avsåges.

4. Beträffande marketenteriets bokföring hade anmärkts följande.
Marketenteriföreståndarens kassabok bestyrktes i avseende å dagskassans
storlek allenast av kassakontrollanten och icke, på sätt § 7 i
marketenterireglementet föreskreves, jämväl av hushållerskan. De betalda
räkningarna hade icke i alla fall försetts med vederbörlig attest.
Attest saknades sålunda bland annat å en räkning nr 544, utställd den
31 juli 1920 av aktiebolaget Gävle valskvarn och avseende 20 säckar
kärnmjöl och 10 säckar bagerimjöl, samt å en räkning av den 16 juli
1920 å 5 säckar kärnmjöl.

Beträffande anmärkningen, att hushållerskan icke bestyrkt dagskassans
storlek, förklarade sig Bundy anse, att berörda underlåtenhet
vore av ringa betydelse, enär effektiv kontroll över marketenteriets
medel dock förefunnits. I fråga om anmärkningen, att vederbörlig
attest saknades å vissa räkningar, anförde Bundy att enligt marketenterireglementet
skulle hushållerskan å räkningar attestera, att å desamma
upptagna varor blivit riktigt levererade. Då emellertid bageriet, dit
mjölet levererats, ej stode under hushållerskans inseende och då marketenteriföreståndaren
själv rekvirerade mjölet och övervakade förbrukningen
av detsamma i bageriet, förefölle det överflödigt, att han
attesterade räkningar, som han därefter själv skulle betala.

133

Överstelöjtnanten Sjögreen förmälde, under hänvisning till att
vid regementet funnes anställd en, eller under regementsmöte flera,
kassörskor, att å denna personal överflyttats den del av hushållerskans
åligganden, som avsåge kontroll av kassan. Det hade därför ansetts
oriktigt, att låta hushållerskan av enbart formalistiska skäl bestyrka
något, som ej ingått i hennes åligganden.

Generalmajoren Nyström ansåg denna förklaring vara tillfredsställande.

Beträffande denna punkt yttrade militieombudsmannen.

I § 7 mom. g i det av arméförvaltningens intendents- och civila
departement fastställda reglementet för marketenterirörelsen vid arméns
truppförband vore uttryckligen föreskrivet, att hushållerskan skulle
närvara vid kassaapparaternas avläsande samt därefter i kassaboken
bestyrka dagskassans storlek.

Något hinder torde väl icke föreligga att, på sätt som syntes
hava skett, förordna särskild kassörska eller annan person att i hushållerskans
ställe fullgöra någon del av dennas tjänstgöring, då ju den
sålunda förordnade med avseende å nämnda tjänstgöring vore att anse
som hushållerska. Men även om ett sådant betraktelsesätt kunde anses
hava legat till grund för de i ärendet avgivna förklaringar, vad dock
ej klart framginge av deras innehåll, torde dock detta icke kunna
åberopas som skäl för vederbörande tjänstförrättande hushållerskas
(den särskilt förordnades) underlåtenhet att, på sätt marketenterireglementet
uttryckligen föreskreve, med sin namnunderskrift bestyrka dagskassans
storlek.

I fråga om anmärkta förhållandet, att en del räkningar vid marketenteriet
icke försetts med vederbörlig attest syntes av den avgivna
förklaringen framgå, att bagerirörelsen sammanförts med marketenteriet
i gemensam förvaltning och bokföring. Frånsett att detta förfaringssätt
saknade stöd i gällande marketenterireglemente, torde vara klart,
att därest det likväl ägde rum, sådana åtgärder jämväl måste vidtagas,
att den kontroll, bland annat å varornas rätta användning, som vore
föreskriven genom de i sagda reglemente givna bestämmelserna om
attest å vederbörliga räkningar, icke eftersattes.

Av den med marketenterireglementets föreskrifter avsedda kontrollen
över marketenteriföreståndarens förvaltning torde icke mycket
återstå, därest denne, på sätt vid ifrågavarande regemente skett, själv
upphandlade varorna, själv emottoge en del av dem, själv kontrollerade

134

och betaide räkningarna å sistnämnda varor samt slutligen allenast i
kassakontrollantens närvaro mottoge dagskassorna.

5. Vidare hade anmärkts, att marketenteriet i flera fall inköpt
varor på tre månaders kredit, så att marketenteriet häftade i skuld
exempelvis hos en firma för 3,048 kronor 63 öre och hos en annan
firma för över 4,000 kronor. Detta syntes stå i strid mot § 34 mom.
22 i tjänstgöringsreglementet för armén.

I sitt yttrande häröver anförde Bundy följande. Det förefölle
egendomligt att göra ett dylikt förfarande till föremål för anmärkning.
— Snarare borde ett underlåtande av att utnyttja krediten hava anmärkts.
— Militieombudsmannen stödde sin anmärkning på § 34 mom.
22 i tjänstgöringsreglementet för armén, som föreskreve att regementschefen
skulle övervaka, att ifråga om mässförhållandena vid regementet
ordning, sparsamhet och klok ''hushållning gjorde sig gällande, samt
tillse, att skuldsättning ej därvid förekomme. Militieombudsmannen
betraktade sålunda marketenteriets ifrågavarande skuldförhållande såsom
eu skuldsättning, något som i egentlig mening ju också ägt rum,
ty så snart en vara icke betalades kontant eller mottoges i utbyte mot
en annan, komme emottagaren i skuld för densamma till leverantören,
och man kunde sålunda säga, att han skuldsatt sig. Emellertid kunde
begreppet skuldsättning i tjänstgöringsreglementet § 34: 22 icke tolkas
enligt militieombudsmannens åsikt, enär bestämmelserna i nämnda moment
då skulle vara omöjliga att uppfylla och skulle strida mot gängse
affärsprinciper. Marketenteriföreståndaren finge nämligen, enligt § 5:e)
i marketenterireglementet, icke disponera mera än 1,000 kronor, vilka
skulle användas för växelkassa och för betalande av räkningar. En
räkning å ett belopp större än 1,000 kronor skulle sålunda icke kunna
omedelbart betalas, varför »skuldsättning» komme‘att inträffa. Den
ifrågavarande tolkningen av begreppet skuldsättning skulle leda till,
att bestämmelserna i det åberopade mom. i tjänstgöringsreglementet
komme att strida mot varandra. Det föreskreves nämligen bland annat,
att regementschefen skulle övervaka, att i fråga om mässförhållandena
klok hushållning gjorde sig gällande. I föreliggande fall syntes marketenteriföreståndaren
hava handlat i överensstämmelse med den sistnämnda
föreskriften, då han avvaktat räkningarnas förfallodagar för
deras betalning och sålunda tillgodofört marketenteriet räntan å skuldbeloppet,
vilken i det anmärkta fallet skulle utgöra över 87 kronor.

Överstelöjtnanten Sjögreen anförde att, enär det enligt berörda
stadgande anbefalldes, att regementschef skulle övervaka klok hushåll -

135

ning, det vore oriktigt att ej eu affärsrörelse såsom marketenteriet begagnade
sig av den kredit, som regementet fortfarande åtnjöte bland
affärsmän. Möjligheten att erhålla dylik kredit visade mer än väl att
marketenteriet enligt vanligt språkbruk icke ansåges skuldsatt. I analogt
fall skulle det vara oriktigt, att regementets mathållning också
använde sig av kredit till den 11 i en nästkommande månad.

Generalmajoren Nyström ansåge, att § 34 mom. 22 i tjänstgöringsreglementet
för armén icke kunde äga tillämpning på det förhållandet,
att marketenteriet inköpt varor på tre månaders kredit, då skuldsättning
i den bemärkelse, som i nämnda moment avsåges, ej därigenom
uppstått.

Då marketenterireglementets föreskrifter rörande storleken av
marketenteriföreståndarens förskott, insättning och uttagning av rörelsens
medel i bankinrättning o. s. v. bland annat torde avse just att
förhindra allt för stora inköp ävensom kreditinköp på längre tid än
en månad, fann militieombudsmannen vad Bundy och överstelöjtnanten
åberopat till stöd för det anmärkta förfarandet endast giva vid handen,
att de icke ägde erforderlig kännedom om reglementets nämnda
innebörd.

6. I skafferiet förefanns vid inspektion stillfället bland annat 180
kg. havremjöl, 100 kg. vetemjöl och 12.5 kg. kaffe.

Från proviantuppbördsjournalen och proviantutdelningslistorna
antecknades emellertid, att vid proviantering nedanstående dagar av
ifrågavarande varuslag utvägts följande kvantiteter, och att därvid
såsom behållning i skafferiet antecknats nedannämnda myckenheter,
nämligen:

Utvägningsdag	Kvantitet, som utvägis	Antecknad tillgång före utvägn.
16 september .......	Havremjöl. ...........•.......... 40 kg.	8.4 kg.
19 »	..................... 48 »	ingen
21 »	.................... 48.2 »	ingen
24 »	................... 48 »	■ — ingen
27 »	..................... 47.5 »	ingen
18 september ......	Vetemjöl. ..................... 15 kg.	ingen
19 »	................... 24	2 kg.

136

Kvantitet, som Antecknad tillgång
utvägts före utvägn.

48.3 kg. ingen

20 » 0.6 kg.

30 > 23.8 >

Kaffe.

26 september ......................... 20 kg. 3.8 kg.

27 » ......................... 21 » 2.7 »

28 » ................. ej utvägt vid insp. 4 »

Som utvägning för den 29 september icke ägt rum vid inspektionstillfället,
hade såsom behållning i skafferiet rätteligen bort upptagas
lägst de i nedanstående tabell antecknade myckenheter, nämligen,
därest hela den sist utvägda myckenheten antoges vara vid inspektions -

Den	19 september ..	besparad av havremjöl ............. - kg.	vederbörligen utspisad 35.8 kg.
»	21 >	............. 36.3	>	83.8
»	24 »	........... 84.5	»	132	»
»	27 »	............. 132.5	»	180	»
Den	19 september..	av vetemjöl	kg.	6.9	kg.
	20 »	............. —	7>	31.1
»	24 »	............. 20.6	»	79.4	»
»	26 >	............. 46.2	»	100	»
Den	27 september..	av kaffe		- 9.8	kg.

Under den 27 september hade utvägts 3.858 kg. te, därvid i utvägningslistan
icke upptagits någon behållning i skafferiet. Ehuru
nämnda myckenhet uppgavs hava åtgått för utspisning till frukostmålet
under dagen för inspektionen, fanns en behållning av 2.8 kg.
te i skafferiet.

Då ytterligare ett antal förråd av varor funnos förvarade i skafferiet,
hade militieombudsmannen anmodat Bundy, att uppteckna och
förteckna desamma. Sedermera hade från Bundy inkommit en av
honom undertecknad så lydande förteckning:

»Förteckning över proviantartiklar, befintliga i kungl. Hälsinge

Ulvägningsdag

20 september .......

24 »

26 >

137

regementes skafferi den 28 september 1920 (utom vetemjöl, havremjöl,
kaffe och te).

Vita bönor.

Russin.........

Kakao..........

Plommon ...
Havregryn

40.4

5.4

8.7

0.9

18.8

kg. överskott den

8 augusti
8 »

11 september
26 »

27 » upptaget å provi -

antutdelningslistan för den 29 september såsom behållning i skafferiet.

Socker, strö- 15 kg. överskott den 28 september upptaget å proviantutdelningslistan
för den 20 september såsom behållning i skafferiet.
Socker, bit- 0.1 kg.

Lingonsylt 55 kg. överskott den 24 och 27 september.

»Förbrukningsartiklar» (att användas i mån av behov):

Kanel.......

Senap ......

Stekflott.

Fint salt........ 50 » » Ättika ............ 15 lit. (omkr.)

0.6	kg-	Pepparrot......	5	kg.
‘4	»	Kryddpeppar	5.9	»
15	» (omkr.)	Ingefära .........	5.2	»
50	» »	Ättika ............	15	lit.

Här ovan hava icke upptagits de mängder proviantartiklar, som
skola användas innevarande dag.

Gävle den 28 september 1920.

Om denna anmärkningspunkt yttrade militieombudsmannen i anmärkningsskrivelsen
följande.

Av här ovan omförmälda varuslag hade vid inspektionstillfället
endast kaffe, havregryn och strösocker upptagits i den för militieombudsmannen
på anmodan företedda, av köksföreståndaren upprättade
och vederbörligen undertecknade utvägningslistan för utspisningen den
29 september. I denna lista hade av samma varuslag icke upptagits
annan tillgång i skafferiet än 4 kg. kaffe. Såväl å denna lista som å
utvägningslistorna för samtliga ovan angivna utvägningsdagar hade
anteckningar om tillgången i skafferiet blivit av köksföreståndaren till
riktigheten bestyrkt.

Enligt intendenturförrådsinstruktionen § 13 mom. 11 skulle i utvägningslistan
bland »tillgång i skafferiet» upptagas den mängd proviant
av varje slag, som befunnes inneliggande i skafferiet vid köksföreståndarens
inventering, vid vilken siffrorna skulle hava av honom införts
och bestyrkts. Vidare stadgades, att behörig hänsyn skulle tagas
Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 18

138

till möjligen i skafferiet förefintliga behållningar, som uti första rummet
skulle komma till användning, så att i de kolumner, vilka grundade
sig på vederbörliga stater, mindre, härefter rättade kvantiteter proviant
infördes, än som bestämdes av antalet närvarande portionstagare
(enligt portionsbeskeden), därest i skafferiet befintliga matvaror kunde
tjäna till att ersätta ifrågavarande proviant, och skulle likväl anteckning
om vad som sålunda bekommits från skafferiet göras i anmärk -ningskolumnen.

Med avseende härå förklarade Bundy, under uppgift att det icke
med tydlighet framginge vad som åsyftades med anmärkningen, att
han icke vore i stånd att ingående yttra sig om anmärkta förhållandet.
Såsom tillgång i skafferiet hade militieombudsmannen föreslagit, att
under vissa uppräknade dagar rätteligen bort upptagas havremjöl,
vetemjöl och kaffe i av honom angivna mängder. Det förefölle emellertid
egendomligt, att militieombudsmannen trodde sig kunna angiva,
när överskottet i skafferiet uppstått. Det vore en spekulation, som
aldrig kunde giva något tillförlitligt resultat, varför den vore fullkomligt
överflödig. Militieombudsmannens uppgift att vid inspektionstillfället
endast kaffe, havregryn och strösocker upptagits i utvägningslistan
för utspisningen den 29 september samt att såsom tillgång i
skafferiet icke upptagits annat än 4 kg. kaffe, vore icke med verkliga
.förhållandet överensstämmande. I den omnämnda utvägningslistan
hade nämligen upptagits 29 olika slags proviantartiklar. Vidare hade
såsom tillgång i skafferiet angivits mängder av 10 artikelslag, varibland
4 kg. kaffe, 15 kg. strösocker och 18.8 kg. havregryn. Det förefölle
som om militieombudsmannen ville göra anmärkning på att mängden
av den av köksföreståndaren bestyrkta tillgången av proviantartiklar
icke överensstämde med den vid inspektionstillfället befunna. Då emellertid
köksföreståndaren vid sin inventering av skafferiet endast skulle
bedöma tillgången därstädes (enligt intendenturförrådsinstruktionen § 13,
mom. 2) syntes det icke vara förvånansvärt, ännu mindre anmärkningsvärt,
att ett misstag i fråga om verkliga mängden kunde äga rum.

Överstelöjtnanten Sjögreen anförde i sitt yttrande, att köksföreståndaren
icke själv medhunnit den vanliga inventeringen av skafferiet,
utan hade han måst låta kökskorpralen dagligen avgiva rapport över
ställningen. Denne hade därvid av okunnighet och ovana icke alltid
uppgivit riktiga behållningar. Det vore i högsta grad beklagligt, att
en tjänsteman för att hålla arbetet i gång skulle vara tvingad att med
sitt namn bestyrka uppgifter, som han ej kunnat själv uppgöra, men

139

då detta vore eu vanlig företeelse på grund av förvaltningspersonalens
stora arbetsbörda, syntes ej något kunna göras däråt.

Vad Sjögreen sålunda anfört uppgav generalmajoren Nyström sig
finna utgöra förklaring till anmärkta förhållandet.

Av vad som anförts fann militieoinbudsmannen med önskvärd
tydlighet framgå, att ny utvägning av ifrågakomna varuslag icke å de
av militieoinbudsmannen angivna dagar, då sådan ägt rum, varit erforderlig,
att, under angivna tider, stora kvantiteter av nämnda varuslag,
■tillräckliga för en påföljande dags utspisning, funnits i skafferiet, utan
att anteckning därom skett i proviantutdelningslistorna samt att, det
oaktat, å dessa listor tillgången av varor i skafferiet till riktigheten
bestyrkts av köksföreståndaren. Det påtalade förhållandet hade i och
för sig synts militieombudsmannen synnerligen anmärkningsvärt, men
än mera ägnat att ingiva betänkligheter hade militieombudsmannen
funnit den bristande insikt i hithörande ämnen, som Bundys yttrande
i saken och det försvar för köksföreståndarens underlåtenhet att utöva
honom åliggande kontroll av skafferiet, som överstelöjtnanten Sjögreen
förebragt, torde ådagalägga.

Vid övervägande av vad åtgärd militieombudsmannen med anledning
av vad sålunda förekommit, borde vidtaga, hade militieombudsmannen,
om och med tvekan, ansett sig kunna underlåta att föranstalta
om åtal, i det militieombudsmannen funnit de felaktiga förfaranden,
som ägt rum, mera vara att tillskriva bristande insikt och omdöme
hos vederbörande ifråga om hithörande författningars rätta tolkning
och innebörd, än vårdslöshet och försummelse. Då det emellertid synts
militieombudsmannen vara av vikt, att åtgärder vidtoges till förhindrande
för framtiden av en fortsatt tillämpning av de vid regementet
i ovan angivna förvaltningsgrenar praktiserade, av militieombudsmannen
anmärkta förfaringssätt, lät militieombudsmannen genom ämbetsskrivelse
den. 16 december 1921 bringa till arméförvaltningens intendents- och
civila departements kännedom vad sålunda i ärendet förekommit, för
den åtgärd" i angivna syfte, varför departementen kunde finna fog.

I särskilda skrivelser delgav militieombudsmannen därjämte generalmajoren
Nyström, överstelöjtnanten Sjögreen och kaptenen Bundy
sitt beslut i ärendet.

140

8. Obehörigt innehållande av avlöningsmedel.

Uti en den 29 december 1920 till militieombudsmannen inkommen
skrift anförde förre indelte dragonen vid Skånska dragonregementet
nr 8/1 Sven Ekberg bland annat följande.

Sedan Ekberg under år 1917 tilldelats krigstidshjälp med 350
kronor, hade han av regementsintendenten kaptenen H. Öhrström anmodats
att återbetala beloppet. Ekberg, som efter tillsägelse gjort ansökan
om denna krigstidshjälp, vore nu i små omständigheter och hade
stor familj att försörja, varför han icke vore i stånd att återbetala de
erhållna medlen. Vid sitt avsked från regementet den 31 augusti 1920
hade Ekberg å postsparbanken i Ystad innestående 167 kronor 47 öre,
varjämte Ekberg tilldelats pension för år 1920 från Vadstena krigsmanshuskassa
och från regementets pensionskassa med 12 respektive
4 kronor. Sparbanksmedlen hade genom skvadronexpeditionens försorg
överlämnats till regementets kassaförvaltning, och pensionsbeloppen
hade av kassaförvaltningen innehållits.

Ekberg anhölle med anledning härav om upplysning, huruvida
regementets kassaförvaltning ägde rätt att utan hans vetskap eller
hörande behålla ifrågavarande medel.

Uti yttrande över klagomålen anförde chefen för Skånska dragonregementet,
översten U. E. W. Croneborg följande.

År 1917 hade krigstidshjälp utbetalats till vid regementet då
tjänande indelta dragoner, efter att framställning flera gånger gjorts
av dem, under framhållan att till indelta vid övriga regementen redan
utbetalats ifrågavarande krigstidshjälp. Ekbergs påstående, att han
aldrig begärt denna krigstidshjälp, vore sålunda ej med sanningen
överensstämmande. Arméförvaltningens civila departement hade emellertid
gjort anmärkning på den gjorda utbetalningen och genom resolution
av den 10 september 1918 yrkat, att medlen skulle återbetalas,
dock med öppen lämnad rätt för regementsintendenten att hos vederbörande
söka sitt åter efter befogenhet. Över denna resolution hade
besvär anförts hos kammarrätten, som genom utslag den 1 april 1919
icke funnit skäl att göra ändring i civila departementets resolution.
Sedan regementsintendenten därefter genom besvär hos Kungl.
Maj:t sökt ändring i kammarrättens utslag, hade regeringsrätten den
9 april 1920 beslutit att ej göra ändring i utslaget. De av saken berörda
indelta dragonerna, däribland även Ekberg, hade även insänt en underdånig
skrivelse till Konungen med anhållan att bliva befriade från

141

skyldighet att återbetala berörda krigstidshjälp, men hade Kungl. Maj:t
lämnat även denna anhållan utan bifall. På grund av sistberörda
utslag hade regementsintendenten, sin rätt likmätigt, sökt att återbekomma
den anmärkta felaktigt utbetalda krigstidshjälp en, och hade
samtliga med undantag av två, av vilka Ekberg vore den ene, fullgjort
denna sin skyldighet. Ekberg hade erhållit 350 kronor krigstidshjälp.
Av detta belopp hade han under år 1919 återbetalt 100
kronor, i augusti 1920 sänt 30 kronor. Dessutom hade han såväl
muntligen som skriftligen i brev den 12 augusti 1920 utfäst sig att
betala resten av det anmärkta beloppet med honom tillkommande lön
och innestående sparbanksmedel. Med anledning härav hade från
skvadronsexpeditionen Ekbergs innestående sparbanksmedel överlämnats
till regementsintendenten, som kvitterat beloppet och tillsänt Ekberg
detta kvitto. Samtidigt hade Ekberg underrättats om, att han efter
denna inbetalning häftade i skuld för 52 kronor 53 öre, vilket belopp
han anmodats att insända. Då detta belopp emellertid ej avhörts
hade i december sistlidet år innehållits honom tillkommande pension
från Vadstena krigsmanshuskassa och regementets enskilda pensionskassa
med 16 kronor, varom Ekberg i assurerad försändelse underrättats.
I klagoskriften framställde Ekberg en fråga, huruvida hans
sparbanksmedel kunde utan hans vetskap och hörande uttagas och
behållas. Detta hans påstående vore ej heller med sanningen överensstämmande,
då han ju såväl muntligen som skriftligen framhållit, att
hans innestående sparbanksmedel skulle användas till avbetalning av
den oriktigt uppburna krigstidshjälpen. Till följd av vad översten
anfört, och då Ekberg dels häftade i skuld till regementsintendenten
för oriktigt uppburen krigstidshjälp, dels förbundit sig att till regementsintendenten
återbetala det av Kungl. Maj:t till återbetalning ådömda
beloppet med bland annat innestående sparbanksmedel, och dels ej
lämnat fullt korrekta uppgifter, hemställde översten, att Ekbergs anmälan
lämnades utan avseende.

Sedan klaganden satts i tillfälle att i ärendet avgiva påminnelser,
anförde denne i en den 27 januari 1921 till militieombudsmannen inkommen
påminnelseskrift bland annat följande. Angående krigstidshjälpen,
som år 1917 utbetalats till indelta dragoner ville Ekberg
ännu en gång framhålla, att ingen sådan hjälp av honom direkt begärts,
utan hade från regementsförvaltningen utlämnats blanketter för
ifyllande angående erhållandet av samma hjälp. Att Ekberg skulle
till regementsintendenten hava i brev meddelat att återbetala resterande
hjälp hade han förvisso gjort, men dock ej givit honom till -

142

stånd att uppbära eller kvittera Ekbergs sparbanks- eller pensionskassemedel.
Anledningen till Ekbergs skrivelse till regementsintendenten
hade varit att ifrån regementet erhålla avsked, vilket Ekberg
i annat fall ej hade erhållit, beroende på att Ekberg i brev från
regementsintendenten den 9/s 1920 blivit hotad, att regementsintendenten
hos regementschefen skulle motverka detsamma. Om avsked hade Ekberg
varit högst beroende för sitt framtida väl. Kvitton över de uttagna
medlen hade Ekberg återsänt omedelbart efter det att de hade
kommit honom tillhanda, med upplysning om, att Ekberg ej kunde
godkänna detta tillvägagångssätt mot honom. Vad Ekberg nu anfört
kunde han på heder och samvete intyga.

Vid påminnelseskriften fanns i avskrift fogat ett brev från kaptenen
Öhrström till Ekberg, vilket brev var så lydande:

»Åter skriver jag till Eder angående det till Eder för mycket
utbetalade kristidstillägget. Om Ni påminner Eder, blev Ni genom
min tillskyndelse fri från mötet förra året och utlovade Ni då att
sända halva nummerlönen. Några medel hava ej kommit mig tillhanda.
Som jag nu hör, att Ni lagt in om avsked, vill jag meddela
Eder att jag hos regementschefen kommer att anhålla att detta ej
blir beviljat förr än Ni betalt Eder skuld. Ni har betalt 100 kr. i
sparbank innestår cirka 165 kronor vadan Ni resterar med 85 kr.
Jag får därför anmoda Eder att ofördröjligen insända resterande pengar
d. v. s. fullmakt för mig att lyfta Edra sparbanksmed el och dessutom
kontant 85 kr. Förr än detta sker kommer jag att anhålla att avskedet
ej bifalles.»

I skrivelse den 3 februari 1921 anmodade militieombudsmannen
därefter chefen för Skånska dragonregementet att ej mindre infordra
yttrande från kaptenen Öhrström med anledning av vad Ekberg i påminnelserna
anfört rörande villkoren för Ekbergs avsked samt innehållet
i Ekbergs i ärendet omförmälda brev till kaptenen Öhrström om
den uppburna krigstidshjälpen, än även att med nämnda yttrande
ävensom förnyat eget yttrande inkomma.

Med överlämnande av utav Öhrström avgivet, den 12 februari
1921 dagtecknat yttrande anförde översten Croneborg för egen del,
att han ansåge, att Öhrström varit i sin fulla rätt, då han innehållit
Ekbergs vid regementet förefintliga medel, enär Ekberg enligt vad av
skrivelsen framginge icke ämnat betala det anmärkta beloppet. Under
åberopande av vad han förut anfört i detta mål hemställde översten,
att avseende ej måtte fästas vid Ekbergs anmälan i förevarande fall.

I sitt ovannämnda yttrande anförde Öhrström.

143

Ekberg framhölle till eu början, att ingen krigstidshjälp direkt
begärts av honom. Öhrström bestrede detta påstående på det bestämdaste.
Ekberg och hans vid regementet då tjänande indelta kamrater
hade flera gånger gjort framställning om erhållande av krigstidshjälp
under framhållan, att dylik förmån redan utbetalts vid andra regementen.
Enligt Svensk författningssamling den 29 maj 1917 nr 224
skulle den, som ansåge sig berättigad till krigstidshjälp, till den myndighet,
som utbetalade hans avlöning, ingiva ansökan därom enligt
fastställt formulär. Detta bevisade ju, att han måste hava gjort framställning
om erhållande av krigstidshjälp. I sin klagoskrift anförde
Ekberg vidare: anledningen med denna min skrivelse till regementsintendenten
var, att ifrån regementet erhålla avsked; vilket jag i
annat fall ej erhållit, beroende på att jag i brev från regementsintendenten
den 9/8 1920 blev hotad, att han hos regementschefen skulle
motverka detsamma.» Detta anförande syntes Öhrström i högsta grad
förvånansvärt. Ekbergs brev till Öhrström den 12 augusti 1920, som
bland annat innehöll: »men jag har tänkt om jag nu får avsked så

den lön, som jag har för denna tid och sparbanksmedlen så skall jag
reda upp hela saken» skulle sålunda hava avfattats på sätt skett med
bestämd baktanke, att, då han väl fått avsked, skulle han ej vidare
fråga efter det såväl muntligen som skriftligen lämnade löftet att till
Öhrström återbetala för mycket uppburen krigstidshjälp med bland
annat innestående sparbanksmedel. En i sanning för Ekberg ej vidare
hedrande bekännelse. Att Öhrströms brev av den 9 augusti 1920
skulle innebära något »hot» kunde Öhrström ej finna. Öhrström hade
endast upplyst Ekberg om, att Öhrström ämnade anhålla hos regementschefen,
att Ekbergs avsked ej beviljades, förr än han hade återbetalt
det anmärkta beloppet. Vad regementschefen skulle hava tagit
för ställning till en dylik framställning kunde Öhrström ej veta och
hade ej heller meddelat Ekberg något därom. Det syntes öhrström
att Ekberg bort genast anmäla detta för regementschefen. Ekberg
kunde på grund av sina tjänsteår erhålla avsked, men någon skyldighet
för regementschefen att bevilja hans avsked förefanns ej. Hade
hans avsked ej blivit beviljat, hade öhrström ju kunnat innehålla
honom tillkommande dagavlöning under regementsmötet och sålunda
gjort sig betäckt för det anmärkta beloppet. Öhrström ville slutligen
framhålla, att Ekberg såväl muntligen som skriftligen lovat att betala
det anmärkta beloppet, och att han, såsom i regementets skrivelse den
7 sistlidne januari meddelats, dels i oktober 1919 inbetalt 100 kronor
dels i augusti 1920 30 kronor, vilket ju visade, att han ansett sig

144

skyldig och haft för avsikt att återbetala det anmärkta beloppet. Att
Ekberg nu ville komma ifrån att återbetala resterande för mycket
uppburen krigstidshjälp och dessutom genom sina skrivelser till militieombudsmannen
sökt framställa Öhrström i en ofördelaktig dager vore
ju fullt tydligt. På grund av vad sålunda anförts ville Öhrström anhålla,
att Ekbergs talan lämnades utan avseende.

I skrivelse till kaptenen Öhrström den 12 mars 1921 anförde
militieombudsmannen härefter följande.

Den omständigheten att Ekberg erkänt sin skuld till Öhrström
och att han utfäst sig att återbetala densamma, hade givetvis icke
kunnat berättiga Öhrström att på sätt som skett göra sig betald för
sin fordran hos honom. Endast för det fall att Ekberg uttryckligen
bemyndigat Öhrström att innehålla honom tillkommande medel, vilka
Öhrström eljest haft att å tjänstens vägnar tillställa honom, torde
Öhrströms förfaringssätt varit berättigat. Öhrström hade visserligen
åberopat det av honom delvis återgivna innehållet i ett Ekbergs brev
till Öhrström av den 12 augusti 1920, varav skulle framgå att Ekberg
berättigat Öhrström att innehålla honom tillkommande avlönings- och
sparbanksmedel. Av vad Öhrström i sådant hänseende anfört torde
dock icke kunna anses framgå, att Öhrström erhållit något bemyndigande
av beskaffenhet, varom här vore fråga. Även om det av Öhrström
ur nämnda brev citerade uttalandet skulle kunna försvara hans
uppfattning av dess innebörd i .vad rörde nämnda medel, torde detsamma
dock icke under några förhållanden kunnat grunda någon rätt
att innehålla även pensionsmedlen. Mot Ekbergs bestridande torde
därför i varje fall icke kunna göras gällande att han från kassaförvaltningen
bekommit någon del av den av honom tillkommande pension.

I den mån Ekberg icke godvilligt återbetalat sin skuld till Öhrström
eller på sätt förut anförts medgivit honom att göra sig betäckt
för sin fordran av hans ifrågavarande hos kronan innestående tillgångar
torde annan utväg icke stå Öhrström öppen än att hos vederbörlig
myndighet i vanlig ordning utsöka vad av fordringen kunde återstå
oguldet.

Innan militieombudsmannen emellertid vidtoge ytterligare åtgärd i
ärendet ville militieombudsmannen lämna Öhrström tillfälle att före viss
utsatt dag inkomma med besked om de åtgärder, Öhrström i anledning
av denna skrivelse funnit sig böra vidtaga. Militieombudsmannen hade
emellertid ansett sig icke kunna underlåta att redan i detta sammanhang
för Öhrström framhålla det synnerligen olämpliga i hans förfarande

145

att, på sått handlingarna i ärendet gåve vid handen, söka förmå Ekberg
till det medgivande om rätt för Öhrström att innehålla hans avlöning
in. fl. medel, som Öhrström för ett sådant innehållande ansett
erforderligt; under hot om att Öhrström eljest skulle hos regementschefen
anhålla att det av Ekberg då — för framtida väl —- sökta avskedet
ur tjänsten icke måtte beviljas.

Den 2 april 1921 inkom kaptenen Öhrström med bevis att han
tillställt Ekberg en summa av 183 kronor 47 öre, utgörande dels vid
avskedet innestående sparbanksmedel, 167 kronor 47 öre, och dels i
december 1920 förfallen pension 16 kronor.

Sedan berörda bevis inkommit, blev ärendet från vidare åtgärd
avskrivet.

9. Fråga huruvida värnpliktig, som insjuknat å utryckningsdag, vore
berättigad till sjukvårdsersättning.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värnpliktige
nr 434 2/20 Karl Gösta Malmgren följande.

Klaganden, som på middagen den 12 maj 1921 ryckt ut från
fullgjord värnpliktstjänstgöring vid Kronprinsens husarregemente, hade
samma dags eftermiddag insjuknat så hastigt att han på tillkallad
läkares order omedelbart avförts till Malmö allmänna sjukhus, där han
vårdats under 51 dagar samt undergått operation för blindtarmsinflammation
och inflammation i bukspottkörteln, varefter han insjuknat i lunginflammation.
Under senare delen av sin värnpliktstjänstgöring hade
klaganden varit kommenderad att vid torr väderlek ombesörja vattenbesprutning
av regementets ridtorg, varvid han vid flera tillfällen måst
gå genomvåt långa stunder innan ombyte av kläder kunnat äga rum.
Med nämnda arbete hade klaganden även varit sysselsatt dagen innan
han insjuknade. Då klaganden ansett att han ådragit sig sjukdomen
under militärtjänstgöringen hade han hänvänt sig till regementet för
erhållande av ersättning för sjukvårdskostnaden, 140 kronor 25 öre.
Emellertid hade regementschefen i skrivelse den 27 juni 1921 under
hänvisning till bestämmelse i tjänstgöringsreglementet för armén,
avslagit klagandens anhållan. Som sjukdomen utbrutit samma dag
klaganden utryckt från tjänstgöring och klaganden hela denna dag
finge anses hava stått i tjänst, anhölle klaganden att militieombudsmannen
ville förhjälpa klaganden till ovannämnda ersättning.
Militieombudsmannens ämbetsberAflelse. 13

146

Vid klagoskriften funnos fogade två särskilda av doktor B. Wahlgren
underskrivna intyg, utvisande att klaganden vårdats å Malmö
allmänna sjukhus under tiden 12 maj—2 juli 1921 samt att klagandens
arbetsförmåga vore i väsentlig grad nedsatt under omkring tre veckor
från sistnämnda dag.

Med anledning av klagomålen infordrade tjänstförrättande militieombudsmannen
yttrande från chefen för Kronprinsens husarregemente.

Med skrivelse den 19 juli 1921 överlämnade regementschefen,
översten A. Braunerhjelm yttrande från bataljonsläkaren P. Richter,
som anförde följande.

Klaganden hade under sin tjänstgöringstid vid regementet icke
sjukanmält sig för sjukdom eller symtom av sjukdom, som föranlett
hans intagande å Malmö allmänna sjukhus. Varken utryckningsdagen
eller närmaste tiden dessförinnan både klaganden över huvudtaget sjukanmält
sig eller eljest sökt vård å regementets sjukavdelning. Enär
klagandens sjukdom utbrutit först på eftermiddagen den 12 maj, således
efter verkställd utryckning från regementet, hade regementschefen under
hänvisning till tjänstgöringsreglementet för armén § 139 mom. 2, som
i klara och tydliga ordalag förbjöde utbetalning av ersättning till värnpliktig,
som insjuknat efter hemförlovning, nödgats avslå av klaganden
gjord ansökning om ersättning för sjukhusvård. Det såsom orsak till sjukdomen
åberopade arbetet med spolning av ridtorget vore visserligen förenat
med en viss nedvätning av underbenen, men intet hinder mötte för de
därmed sysselsatta att efter arbetets avslutning byta kläder, vartill vederbörande
för övrigt plägade direkt uppmanas. Nämnda nedvätning dagen
före insjuknandet kunde icke anses hava framkallat sjukdomarna i fråga,
helst som lunginflammationen, den enda av åkommorna, vars uppkomst
skulle kunna sättas i samband med en dylik avkylning, ådragits efter
operationen, således under vistelsen på sjukhuset.

Av ett vid yttrandet fogat utdrag ur 3. skvadronens sjukrulla
för åren 1920—1921 framgick, att Malmgren sjukanmält sig senast
den 26 januari 1921 för ont i halsen men att detta icke föranlett sjukskrivning.

I skrivelse den 28 juli 1921 anhöll härefter tjänstförrättande
militieombudsmannen, att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse ville avgiva
utlåtande i ärendet.

Jämte eget utlåtande inkom sjukvårdsstyrelsen den 3 december
1921 med från riksförsäkringsanstalten och arméförvaltningens ombudsman
infordrade yttranden.

117

Riksförsäkringsanstalten, som införskaffat yttranden från sin överläkare
ävensom från doktor B. AValilgren, anförde bland annat följande.

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att Malmgren,
som under sin värnpliktstjänstgöring icke varit sjukskriven, efter utryckning
från värnpliktstjänstgöringen den 12 maj 1921 insjuknat i en akut
inflammation i bukspottkörteln efter förtärande av en avsevärd kvantitet
spirituösa, att lian till följd därav nämnda dag intagits å Malmö allmänna
sjukhus, där han sedermera undergått operation, samt att han
omkring en vecka efter det operationen ägt rum insjuknat i lunginflammation.
På grund av vad sålunda förekommit finge riksförsäkringsanstalten
avgiva det utlåtande, att, enär militärtjänstgöringen icke
skäligen kunde anses hava bidragit till uppkomsten av de sjukdomar,
för vilka Malmgren vårdats å Malmö allmänna sjukhus, ersättning i
anledning av desamma icke kunde utgå enligt förordningen den 18
juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.

Det av arméförvaltningens t. f. ombudsman Adolf von Post avgivna
yttrande var av följande lydelse.

I § 35 mom. 1 värnpliktslagen stadgades, att värnpliktig, tillhörande
beväringen, under marsch eller annan färd till och från övningsort,
erhölle ersättning enligt särskilda bestämmelser. I mom. 2 av samma
paragraf stadgades vidare, att värnpliktig, tillhörande beväringen, under
tjänstgöring erhölle underhåll, sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar
och annan erforderlig utrustning samt dessutom penningbidrag etc. Då
nu Malmgren efter skedd utryckning icke längre kunde påstås hava
varit i tjänstgöring, tillkomme honom icke heller de i ovannämnda
mom. 2 omförmälda förmåner, med undantag av penningbidrag, som
han jämlikt §§56 och 57 i gällande avlöningsreglemente jämförda med
§25 mom. 1 samma reglemente, vore berättigad till jämväl under utryckningsdagen.
Då i sistberörda mom. 1 först talades om »all tjänstgöring»
samt därefter uttryckligen tillagts jämväl »in- och utryckningsdagar
torde härav med bestämdhet kunna slutas, att värnpliktslagen
§ 35 mom. 2 icke avsåge att i orden »under tjänstgöring» även inbegripa
in- och utryckningsdagarna. Till ytterligare stöd för denna
tolkning kunde påpekas, att strafflagen för krigsmakten § 1 mom. 3
till »krigsmän» hänförde värnpliktiga under den tid de fullgjorde dem
åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under
färd till eller från sin tjänstgöringsort stode under militärbefäl. Malmgren
hade efter verkställd utryckning, som torde hava ägt rum å tjänstgöringsorten,
icke befunnit sig på färd och icke heller varit i tjänstgöring.

148

Vid sådant förhållande torde Malmgren icke vara berättigad till utfående
av ersättning för i klagoskriften omförmäld sjukvård.

För egen del anförde arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, att
Malmgrens anhållan om utverkande av sjukvårdsersättning icke syntes
böra till någon åtgärd föranleda.

Med hänsyn till vad i ärendet upplysts rörande såväl den tid som
de förhållanden, under vilka klaganden ådragit sig den sjukdom, för
vilken han begärt ersättning, fann militieombudsmannen klagomålen
ej förtjäna vidare avseende.

10. Kan sjukt manskap, som medgivits rätt att kvarstå i tjänst, erhålla

lega och rekapitulationspremie?

Korpralen vid 3. matroskompaniet nr 304 Johnsson anhöll uti
en till miltieombudsmannen insänd skrift om bistånd för utbekommande
av lega och rekapitulationspremie för tiden den 1 oktober 1919—1
oktober 1920. I skriften anfördes bland annat följande. Anledningen varför
ifrågavarande aviöningsmedel icke utbetalts torde hava berott därpå,
att Johnsson lidit av skada å högra ögat. Då denna skada emellertid
numera vore botad och Johnsson hela tiden gjort tjänst såväl i kasernen
som i sjöreserven, ansåge Johnsson sig berättigad till ifrågavarande
penningmedel.

Med anledning av klagoskriften infordrades vederbörandes yttrande.

Chefen för 3. matroskompaniet anförde följande. Johnsson hade
av vederbörande marinläkare den 19 februari 1919 blivit förklarad »ej
duglig som matros» (ej fastställd synskärpa). Enär ett kungl. brev
av den 6 juni 1919 bestämde, att långvarigt sjukt manskap finge
kvarstå till den 30 juni 1920, hade emellertid kårchefen genom cirkulärorder
den 30 juni 1919 ålagt kompanicheferna att meddela långvarigt
sjukt manskap, att det ej komme att sagda år uppsägas, så
framt vakanserna vid sjömanskårerna det medgåve. Den 30 juli 1919
hade Johnsson anmält sin önskan att avgå med anställningstidens
utgång den 30 september 1919, vilket bifallits, men hade det ålegat
Johnsson att på grund av fängelsestraff utöver sagda tid tjänstgöra
till och med den 7 december samma år. Den 21 november 1919 hade
Johnsson anhållit att få återtaga sin uppsägning, vilket av kompanichefen
avstyrkts bland annat på grund av läkarutlåtandet »ej duglig

14!)

till matros», och hade nämnda anhållan ej heller blivit av kårchefen
bifallen. Den 5 december 1919 hade Johnsson inlämnat eu liknande
anhållan därvid åberopande ömmande skäl. Trots läkarutlåtandet
hade denna] anhållan av kompanichefen tillstyrkts, enär Johnsson ansetts
kunna bestrida vissa befattningar i land. Ansökan hade av kårchefen
blivit bifallen med order till kompanichefen, att i enlighet med
K. M. I. § 86 mom. 1 i vederbörlig tid uppsäga Johnsson med utgången
av september månad 1920, »så vida icke inträffande omständigheter
påfordrade Johnssons tidigare skiljande från tjänsten. Enär långvarigt
sjukt manskap, som kvarstod från och med den 1 oktober 1919
på grund av R. M. I. § 36 mom. 1, enligt ersättningsuträkning från
stationskontoret den 1 december 1919 ålagts att återbetala uppburen
lega och rekapitulationspremie, hade kompanichefen icke ansett sig
hava något stöd för att till Johnsson utbetala dylika medel.

Kårchefen anförde följande: Vad beträffade rekapitulationspremier
hade stationsbefälhavaren bestämt att långvarigt sjukt manskap icke
skulle komma i åtnjutande av sagda premier. Klaganden tillhörde
denna kategori manskap. Yad beträffade lega, utginge denna endast
för minst ett tjänsteår och utbetalades i förskott, men det långvarigt
sjuka manskapet kunde jämlikt kungl. brevet den 6 juni 1919 avskedas
under pågående tjänsteår.

Stationskontoret meddelade, att det ej ansåge Johnsson berättigad till
de honom förvägrade förmånerna och åberopade till stöd härför ett
av stationskontoret i ett liknande ärende rörande tre korpraler vid
3. matroskompaniet avgivet utlåtande ävensom marinförvaltningens
utlåtande i samma ärende, varigenom klagomål, som avsett förvägrade
rekapitulationspremier, ogillats. I sitt nämnda yttrande hade stationskontoret
framhållit att den omständigheten, att förmånen av kvarstående
i tjänst beretts klagandena i annan än vanlig ordning, icke
kunde medföra rätt jämväl till den ytterligare förmånen av rekapitulationspremier
samt att tillika borde beaktas, att klagandenas kvarstående
i tjänst omfattade tiden intill den 30 juni 1920 och således
kortare tid än ett år, varvid rekapitulationspremie icke skolat utgå.

Stationsbefälhavaren yttrade. Angående rekapitulationspremier gällde
föreskrifterna i kungl. brevet till marinförvaltningen den 23 augusti
1918. Skälet för dessa premiers tillkomst läge otvivelaktigt uti önskvärdheten
och behovet för kronan att genom förnyad anställning återförvärva
sådana fullt tjänstdugliga underofficerskorpraler, korpraler
och 1. klass sjömän, vilkas tjänstetid utlöpt. Johnsson tillhörde
emellertid, såsom handlingarna utvisade, den kategori »av långvarig

150

sjukdom lidande manskap», som jämlikt kungl. brev den 6 juni 1919
— av misskund från kronans sida — erhållit tillstånd att icke avskedas
före den 30 juni 1920 och i allt fall endast efter Kungl. Maj:ts
prövning. Med hänsyn härtill och då Johnsson icke heller fyllt villkoret
enligt ovannämnda nådiga brev den 23 augusti 1918 att
hösten 1919 hava erhållit förlängd anställning under minst ett år,
torde han icke vara berättigad till rekapitulationspremier. Av motsvarande
skäl syntes stationsbefälhavaren icke heller den begärda legan,
varom • stadgades i reglemente för marinen, del I, § 121 :4 och bil. 15
§ 12, böra utgå till Johnsson.

På de av stationsbefälhavaren anförda skäl och då det måste antagas,
att det varit på grund av innehållet i ovannämnda kungl. brev,
som klaganden medgivits rätt att återtaga den av honom gjorda avskedsansökan,
fann militieombudsmannen ej skäl att i ärendet vidtaga
ytterligare åtgärd.

11. Fråga i vilken ordning rymmare skall införpassas till vederbörande

truppförband.

På grund av anförda klagomål har hos militieombudsmannen
uppkommit fråga i vilken ordning rymmare skall införpassas till vederbörande
truppförband. I särskilt fall har militieombudsmannen efter
verkställd utredning anfört följande.

I fråga om häktning av personer, som tillhöra krigsmakten, meddelas
i 16 kap. lagen om krigsdomstolar m. in. särskilda bestämmelser,
vilka lända till efterrättelse utöver vad i allmän lag stadgas om häktning.
Såsom häktningsanledning upptages sålunda i 92 och 93 §§
rymning — varmed i denna redogörelse likställes olovligt undanhållande,
vilket medför straff såsom för rymning — och det föreskrives i förstnämnda
lagrum att rymmare, som tillhör manskapet, i fall, som omförmälas
i första och andra stycket, skall och i övriga fall må häktas.
Beträffande behörighet att häkta meddelas i 93 § föreskrift därom, att
befälhavare, vilken i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt
över underlydande, skall beträffande dem äga samma befogenhet
att förordna om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Kungl.
Maj:ts befallningshavande i avseende å för brott misstänkta personer.

Den behörighet att häkta, vilken här tillagts befälhavare i förhållande
till underlydande, över vilka befälhavaren äger ovan angiven

151

bestraffningsrätt, synes innebära, att i varje fall, där underlydande
misstänka för brott, som kan bliva föremål för handläggning i disciplinmål
eller för rannsakning vid krigsrätt, befälhavaren äger såsom förberedande
åtgärd till rättegångsförfarandet upptaga och avgöra fråga
om den misstänktes häktande. Vad särskilt angår rymmare, äger därför
befälhavare behörighet att förordna om häktning redan innan den
skyldige införpassats till vederbörlig avdelning av krigsmakten.

I -sistnämnda fall är befälhavaren för häktningsåtgärdens verkställighet
hänvisad att begära handräckning av civilmyndighet och det
är i sådant avseende av vikt, att befälhavarens framställning om häktningen
gives sådan form, att därav otvetydigt framgår, att häktningen
endast innebär verkställighet av ett beslut, för vilket befälhavaren
ensam bär ansvaret. Enligt nu gällande lag om krigsdomstolar
är denna form befälhavarens uttryckliga förordnande om häkte å den
misstänkte. Polismyndighet, som delgives ett beslut av detta innehåll,
har att verkställa detsamma utan behörighet att för egen del ingå i
prövning av häktningsanledningen.

I ett hos militieombudsmannen anhängigt ärende har vederbörande
chefs meddelande till polismyndigheten givits formen av en »anhållan»,
att vissa uppgivna personer måtte häktas och införpassas med ordinarie
fångtransport till truppförbandet. Denna form kan möjligen anses
mindre tydlig med hänsyn därtill, att enligt den före år 1916 gällande
förordningen om krigsdomstolar den 11 juni 1868 befälhavare
saknade behörighet att förordna om häktning och förty i motsvarande
fall var hänvisad till att hos civil häktningsmyndighet begära, att
denna på eget ansvar måtte besluta häktning. Å andra sidan torde
en anhållan om häktning, som härrör från behörig häktningsmyndighet,
knappast kunna tolkas annorlunda än såsom en framställning
om häktning på den begärande myndighetens ansvar. Ifrågavarande
form torde även allmänt brukas, då häktningsmyndighet, som ornförmäles
i 19 § 9 mom. sista punkten promulgationslagen till strafflagen,
hos annan häktningsmyndighet begär handräckning för häktnings verkställande.
I de fall, varom i ärendet är fråga, synes därför polismyndigheten
hava bort antingen godtaga den framställda anhållan
såsom innehållande chefens förordnande om häktning eller förfråga
sig hos bemälde chef, huruvida sådant förordnande varit avsett. Däremot
har polismyndigheten icke varit befogad att helt underlåta åtgärd för
de anhållnes häktande.

Yad därefter beträffar de materiella förutsättningarna för rätten
att häkta rymmare, bör erinras därom, att häktning förutsätter på

152

sannolika skäl grundad misstanke om begånget rymningsbrott. Den
omständigheten, att en tjänstgöringsskyldig person utan anmält laga
förfall underlåter att inställa sig vid krigsmakten, kan icke i och för
sig anses grunda sådan misstanke. Beträffande värnpliktig, som uteblivit
från tjänstgöring, kan därför praktiskt sett häktningsanledning
uppkomma först sedan genom förhör med den värnpliktige vunnits
utredning om att uteblivandet har karaktären av rymningsbrott. I
fråga om rymmare ur krigstjänst föreligger däremot en praktisk möjlighet
att befälhavare redan dessförinnan äger kännedom om omständigheter,
vilka grunda sannolik misstanke om rymningsbrott.

Såvida rymningsbrottet är sådant, att befälhavare jämlikt 92 §
tredje stycket äger pröva, huruvida den misstänkte må tagas i häkte,
kan särskild anledning att underlåta häktning föreligga såväl där
rymmaren frivilligt anmält sig som där straffet jämlikt 50 § strafflagen
för krigsmakten kan antagas komma att stanna vid disciplinstraff.

Med stöd av stadgandet i 42 § andra stycket värnpliktslagen
har den 30 juli 1918 utfärdats kungörelse angående hämtning av värnpliktiga,
som uteblivit från tjänstgöring m. m., och har vad i kungörelsen
stadgas förklarats skola i tillämpliga delar gälla beträffande i
tjänst varande värnpliktiga samt vid krigsmakten anställda personer,
som rymt, hållit sig undan eller eljest saknas, dock med visst förbehåll
i fråga om sättet för efterlysning av rymmare ur krigstjänst. Under
det att häktningens enda syfte är inledandet av ett rättegångsförfarande
för den häktades befordran till straff, avser hämtningen i första hand
att inställa den hämtade till fullgörande av honom åliggande tjänstgöring
(se åberopade lagrum i värnpliktslagen). Hämtningen kan emellertid
därutöver i sådana fall, där rymning eller annat brottsligt förfarande
ligger den hämtade till last, bereda befälhavaren tillfälle att verkställa
utredning angående brottet, att pröva fråga om den hämtades häktande
samt att besluta om bestraffning eller att hänskjuta frågan därom till
krigsrätt. Hämtningen kommer alltså ofta att tjäna både ett administrativt
och ett judiciellt syfte. Därest den hämtade är värnpliktig
och enligt därom meddelade bestämmelser skall efter utståndet straff
hemförlovas för att inkallas till tjänstgöring under en senare infallande
tjänstgöringsperiod, kommer undantagsvis hämtningen att uteslutande
tjäna sistnämnda syfte.

Förhållandet mellan hämtning och häktning av rymmare gestaltar
sig nu på följande sätt. Enligt hämtningskungörelsen är befälhavare
(regements- eller kårchef eller beväringsbefälhavare) skyldig att låta efterspana
värnpliktiga, vilka uteblivit från tjänstgöring. Beträffande sådana

153

värnpliktiga kan pä detta stadium icke antagas föreligga pa sannolika
skäl grundad misstanke om rymningsbrott, vilket kunde föranleda häktning.
Därest i tjänst varande värnpliktiga eller vid krigsmakten anställda
personer rymt ur krigstjänsten, skall befälhavare pa motsvarande sätt
låta efterspana de avvikna, varjämte det enligt kungörelsen den 23
oktober 1915 angående ändring i bestämmelserna om polisunderrättelser
åligger den militära myndighet, som kommer i tillfälle att i första hand
lämna meddelande om de rymda, att så fort sig göra låter direkt till
polisunderrättelserna insända meddelande om allmän efterlysning. Det
är i sistnämnda fall möjligt, att den efterlyste är föremål för grundad
misstanke om rymningsbrott. Men uppenbarligen saknar befälhavaren
anledning att upptaga fråga om häktningåtgärd förr än rymmaren
ertappats. Det kan i detta sammanhang erinras om, att enligt 60 §
förordningen om krigsdomstolar den 11 juni 1868 rymningsbrott innefattade
häktningsanledning endast under uttrycklig förutsättning att
rymmaren blivit ertappad, samt att förarbetena till 92 § i nu gällande
lag om krigsdomstolar icke giva stöd för antagandet, att någon utvidgning
av häktningsrätrten i detta hänseende varit avsedd. Därest
sedermera rymmare, varom nu är fråga, anträffas av polismyndighet,
till vilken efterspaningssedel blivit översänd, torde myndigheten i vanliga
fall hava att omedelbart låta inställa den anträffade å plats, som angives
i efterspaningssedeln. Vid sådant förhållande får befälhavare anledning
pröva fråga om häktningsåtgärd först vid den tid, då rymmaren återförpassats
till krigsmakten. Skulle däremot anhållandet verkställas på grund
av allmän efterlysning, torde polismyndigheten, i synnerhet såvida avsevärd
tid förflutit från efterlysningens utfärdande, hava anledning att på
sätt även skett i förevarande ärende hos vederbörande befälhavare anmäla
den efterlystes ertappande med förfrågan om den åtgärd, som av
befälhavaren påkallas. Därigenom får befälhavaren anledning såväl att
pröva fråga om den anhållnes häktning som, där förordnande om häktning
icke meddelas, begära hans införpassande genom polismyndighetens
försorg eller tilläventyrs själv föranstalta om hans hämtande. Denna
prövningsrätt innebär emellertid icke för befälhavaren någon valrätt i
egentlig mening mellan häktning och hämtning, varigenom befälhavaren
kunde taga hänsyn till vilkendera åtgärden skulle tillfoga den anhållne
det minsta lidandet. Utan befälhavaren torde hava att överväga, huruvida
den föreliggande utredningen om rymningsbrottet och övriga omständigheter
innefattar laga häktningsanledning eller icke. I förra fallet
bör förordnande om häktning'' omedelbart meddelas och av polismyndigheten
enligt vad ovan sagts verkställas. I senare fallet hindrar beslut
Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

154

om hämtning givetvis icke, att sedan den hämtade överlämnats till
krigsmakten, befälhavaren på grund av dåmera vunnen utredning förordnar
om häktning.

12. Dröjsmål med expedierande av skrivelse till krigsdomare med

begäran om krigsrätt.

Vid granskning av inkomna fångförteckningar iakttog militieombudsmannen
att i vissa mål, vari översten A. Norinder, i sin dåvarande
egenskap av chef för Bodens ingenjörkår, efter anställt förhör
meddelat beslut att desamma skulle överlämnas till krigsdomstol, anmälan
därom hos krigsdomaren icke gjorts förr än några dagar därefter,
oaktat den tilltalade suttit häktad.

Sålunda hade ifråga om värnpliktige nr 291 70/1919 Knut Leonard
Laestander, vilken med anledning av förolämpning mot förman m. m.
den 22 juli 1921 insattes i förvarsarrest, översten Norinder vid det
påföljande dag hållna förhör beslutat, att målet skulle överlämnas till
krigsrätt, men skrivelse först den 29 juli avlåtits till krigsdomaren.
Krigsrätten sammanträdde den 4 påföljande augusti, då även utslag i
målet meddelades.

Den 2 april 1920 införpassades värnpliktige nr 290 73/1918 Karl
Edvard Yesterberg, vilken efterspanats för rymning, genom polisens
försorg till kåren och insattes i kårens arrest. Påföljande dag hölls
förhör med Yesterberg, därvid översten Norinder förordnade, att målet
skulle överlämnas till krigsrätt samt a£t Yesterberg skulle hållas häktad.
Först den 7 i samma månad avläts skrivelse härom till krigsdomaren,
varefter Vesterberg sju dagar därefter ställdes under tilltal inför krigsrätten!

Yärnpliktige nr 432 69/1918 Nils Edvin Nilsson förklarades den
21 september 1920 häktad för oljud och förargelseväckande beteende.
Vid förhör med Nilsson den 23 september förordnades, att målet mot
Nilsson skulle överlämnas till krigsrätt. Underrättelse om åtalet avgick
till krigsdomaren den 27 i nämnda månad, varefter rannsakning företogs
inför krigsrätten den 5 påföljande oktober.

I yttrande, som översten Norinder i ovan förstnämnda mål på anmodan
ingivit, anförde han bland annat. Då rättegångarna vid Bodens
krigsrätt brukade föras på ett så långdraget sätt, att parterna ofta
fingo vänta månader, ja år för erhållandet av kallelse till krigsrätterna
och utslag, hade översten, för undvikandet utav onödig tidsutdräkt vid
mål rörande enskilda vid Bodens ingenjörkår, låtit införskriva alla hand -

155

lingar rörande de åtalade, så att översten samtidigt kunnat överlämna
dessa vid sin skrivelse om krigsrätt. Därigenom hade visats, att målen
kunnat behandlas fortare, enär uppskovsbegäran från åklagarens sida
ofta kunnat förekommas.

Vid yttrandet hade översten fogat dels bestyrkt avskrift av ett
av regementskvartermästaren, kaptenen Sven Lönegren till chefen för
kåren avgivet yttrande i saken, dels ock ett av krigsfiskalen K. A.
Häggqvist den 27 juli 1921 utfärdat intyg.

I sitt yttrande anförde Lönegren, jämte det han rörande den vid
kåren i förevarande hänseende rådande praxis lämnade i huvudsak
enahanda uppgifter som översten, vidare bland annat, att det vore
givet att det vid kåren tillämpade förfaringssättet, att omedelbart
införskaffa utdrag ur straffregistret och åldersbetyg och bifoga dem
övriga handlingar, som översändes till krigsdomaren och krigsfiskalen,
vore det sätt, på vilket nämnda handlingar fortast komme vederbörande
tillhanda, även om det skulle komma att dröja förhållandevis längre
tid innan handlingarna avsändes från kårexpeditionen.

Häggqvists intyg var av innehåll, att enligt hans förmenande
ifrågavarande vid kåren tillämpade praxis visat sig för förhållandena
i Boden vara det mest lämpliga, enär en uppskovsbegäran från åklagaren
för införskaffande av utdrag av straffregistret därigenom ofta
kunnat förekommas.

I skrivelse till översten Norinder den 26 november 1921 anförde
militieombudsmannen med anledning av vad sålunda förekommit följande.

Jämlikt 53 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
ålåge det den befälhavare, som föranstaltade om krigsrätts sammankallande,
att genast, då tid och plats för krigsrättens sammanträde
blivit bestämd, med underrättelse om sammanträdet överlämna handlingarna
i målet till vederbörande allmänna åklagare, vilken därefter
hade att verkställa den ytterligare utredning, som kunde vara erforderlig.
Därest straffuppgift och åldersbevis icke i annan ordning
införskaffats, ankomme det följaktligen på åklagaren att rekvirera dessa
handlingar såsom utgörande en del av utredningen i målet.

Då det vidare, ehuru uttryckligt stadgande därom icke funnes,
torde ligga i sakens natur, att anmälan om måls hänskjutande till
krigsrätt skulle, då fråga vore om häktad, ske omedelbart och utan
annan tidsutdräkt än som färdigställandet av de i 9 § militär bestraffningsförordning
omförmälda handlingar erfordrades, torde vara sörjt
för att straffuppgift och åldersbevis i erforderliga fall bleve utan dröjs -

156

mål införskaffade, även om åtgärd för sådant ändamål icke vidtoges å
vederbörande regements- eller kårexpedition. Vid krigsrätterna i allmänhet
torde de ock av åklagarna i regel rekvireras i så god tid, att de hade
inkommit inom den i fråga om mål rörande häktad i förordningen den
10 april 1810 stadgade tid, då häktad person borde ställas inför rätta.

Yad nu anförts utgjorde uppenbarligen icke hinder för den befälhavare,
som förordnat om häktningen att, på sätt kungörelsen den 26
november 1914 föreskreve, ofördröjligen efter nämnda förordnande begära
utdrag ur straffregistret. Men något skäl för befälhavaren att
därför underlåta den honom i allmänhet i mål rörande häktad åliggande
skyldigheten att omedelbart hos krigsdomaren göra anmälan
om målet jämlikt 14 § lagen om krigsdomstolar och på sätt § 9 militär
bestraffningsförordning föreskreve insända där omförmälda protokoll
och handlingar, torde nämnda omständighet icke utgöra.

Då översten sålunda i här ovan först omförmälda fall underlåtit
att genast underrätta krigsdomaren, att mål rörande häktad förekom,
som skulle handläggas av krigsrätt, hade översten enligt militieombudsmannens
förmenande gjort sig skyldig till tjänstefel. Som av
handlingarna framginge att de genom kårexpeditionen infordrade handlingarna
inkommit redan den 29 juli 1919 eller sålunda å sjätte dagen
efter det beslutet om målets hänskjutande till krigsrätt fattades, ville
det dessutom synas, som hade målet fortare kunnat avgöras, därest
anmälan till krigsdomaren blivit gjord omedelbart. För sådant fall
hade målet jämlikt 1810 års ovannämnda förordning blivit handlagt
senast den 31 juli 1919 eller sålunda fyra dagar förr än nu skett.

I fråga om övriga här ovan omförmälda fall vore icke utrett,
att översten personligen föranlett det dröjsmål, som beträffande där
avsedda mål ägt rum, men syntes av vad i nämnda fall utretts och
anförts framgå, att orsaken till dröjsmålet varit att söka i den av
översten omförmälda vid kåren tillämpade praxis och torde med anledning
därav böra framhållas, att jämväl i dessa båda fall målets
handläggning och avgörande kunnat tidigare äga rum, där anmälan, som
ovan nämnts, skett omedelbart.

Ehuru militieombudsmannen sålunda ansett den vid Bodens ingenjörkår
av översten tillämpade praxis stå i strid med gällande bestämmelser,
hade militieombudsmannen emellertid med hänsyn till de
skäl, som översten uppgivit hava föranlett densamma, och då militieombudsmannen
erfarit, att nämnda praxis numera vid kåren övergivits,
ansett sig kunna låta bero vid att delgiva översten militieombudsmannens
här ovan uttalade uppfattning i saken.

157

Framställningar till Konungen.

1. Angående ändringar i reglementet för arméns kassaväsende i fred
beträffande militärbefälet på Gottland.

I detta ämne har militieombudsmannen den 16 december 1921 till
Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:

»Vid en av mig den 30 augusti 1921 förrättad inspektion av
militärbefälhavarens på Gottland expedition anmärktes vid granskning av
kassaförvaltningens räkenskaper, att det till stabsintendenten utlämnade
förskottet å 1,000 kronor saknade utbetalningsorder samt att å övriga
förskottshandlingar utbetalningsorder tecknats av stabsintendenten.

Då det enligt min uppfattning jämlikt § 19 i reglementet för
arméns kassaväsende i fred (kassareglementet) ålåge militärbefälhavaren
att giva utbetalningsorder om förskott, infordrade jag genom skrivelse
den 8 sistlidne oktober yttrande från stabsintendenten och militärbefälhavaren.

''I avgivet yttrande anförde stabsintendenten majoren J. M. Söderberg
följande. Kassareglementets § 2 mom. 5 innehölle »att va-d i detta
reglemente sades om arméfördelningschef och fördelningsintendent gällde,
i tillämpliga delar, även militärbefälhavaren på Gottland och kommendanten
i Boden samt hos dem anställda intendenturtjänstemän». Det
syntes majoren därför, att kassaväsendet vid militärbefälet på Gottland
borde handhavas enligt § 18 såsom vid arméfördelningsstab och ej
enligt § 19 såsom vid övriga formationer och anstalter, enär i sistnämnda
fall militärbefälhavaren skulle komma att jämställas med och
åläggas icke blott att teckna utbetalningsorder å stabsintendentens
förskott, utan även samtliga övriga en regementschef tillkommande
kassagöromål, och detta endast därför, att det i kassareglementet § 13
till maximisiffran bestämda förskottet till stabsintendenten icke kunde
erhålla utbetalningsorder. Förestående uppfattning av kassareglementets

158

föreskrifter hade varit beståndande allt sedan militärbefälsstabens kassaförvaltnings
tillkomst.

I stabsintendentens yttrande förklarade sig militärbefälhavare!!
generalmajoren A. Carleson instämma.

Med hänvisning till vad .sålunda förekommit anhöll jag i skrivelse
den 20 sistlidne oktober, att arméförvaltningens civila departement ville
avgiva utlåtande i ärendet.

Den 23 nästlidne november avgav departementet det begärda
utlåtandet och anförde därvid följande. Bestämmelserna i § 2 i kassareglementet
avsåge endast att reglera sådana ärenden rörande kassaväsendet
vid de underlydande truppförbanden in. m., som skulle handläggas
vid vederbörliga arméfördelningar och med dem jämställda
myndigheter såsom militärbefälet på Gottland och kommendantskapet
i Boden.

Vad åter angihge kassaväsendet vid arméfördelningsstabernas egna
kassaförvaltningar återfunnes bestämmelserna härom i § 18 av ifrågavarande
reglemente. Några motsvarande föreskrifter, som vore direkt
tillämpliga på kassaväsendet vid militärbefälets på Gottland kassaförvaltning
funnes icke i kassareglementet. Dylika föreskrifter torde
emellertid lämpligen böra införas i denna paragraf och särskilt avpassas
efter organisationen hos militärbefälet. Då någon annan intendenturofficer
än stabsintendenten i stat icke beräknats för militärbefälet,
kunde därstädes icke anställas någon intendenturofficer såsom adjutant
och föreståndare för militärbefälets kassaförvaltning. De olika grenarna
av kassaväsendet vid armén, vilka vid en arméfördelnings kassaförvaltning
vore uppdelade mellan adjutanten och fördelningsintenden,
Vore- på grund av nu antydda organisation av militärbefälet samlade
hos stabsintendenten. Då detta ur flera synpunkter, bland annat i
fråga om meddelande av utbetalningsorder å redogörarens förskott,
torde vara mindre lämpligt, syntes sådana föreskrifter rörande kassaförvaltningen
vid militärbefälet böra utfärdas, att stabsintendenten beträffande
stabens kassa komme i samma ställning som regementsintendenten
till regementets kassa samt att militärbefälhavaren ifråga om
kassaväsendet vid militärbefälets kassaförvaltning erhölle samma befogenhet
och åligganden som regementschef beträffande regementets
kassaförvaltning.

Samtidigt med att § 18 underginge härav betingad omformulering
ansåge departementet, att i paragrafen borde intagas vissa tillägg rörande
kassaförvaltningen vid kommendantskapet i Boden. Närmast kunde dessa

159

ske genom hänvisning till bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 23
juli 1915 (S. F. S. nr 278).

På grund av vad sålunda anförts ansåg departementet § 18 böra
erhålla följande ändrade lydelse:

’1. Vid armefördelningarnas staber ävensom vid militärbefälet på
Gottland skola finnas inrättadé särskilda kassaförvaltningar. Angående
de kassaförvaltningar, som skola finnas vid kommendantskapet i Boden
är särskilt stadgat.

Kassaförvaltning förestås vid arméfördelningsstab av adjutanten
hos fördelningsintendenten, vid militärbefälet på Gottland av stabsintendenten
därstädes samt vid kommendantskapet i Boden av adjutanten
hos fästningsintendenten. Den, som förestår nu nämnd kassaförvaltning,
förrättar därtill hörande göromål med redovisningsskyldighet och uppbördsmannaansvar
i första hand för alla till kassan influtna medel.
Han ställer sig till efterrättelse i tillämpliga delar de föreskrifter, som
i detta reglemente gälla för regementsintendent. Angående uttagning
och insättning samt utbetalningar av ifrågavarande medel gäller, i tilllämpliga
delar, vad i §§ 11 och 12 stadgas.

Skrivelser rörande kassaväsendet vid arméfördelnings stab, militärbefälet
på Gottland och kommendantskapet i Boden ställas till »Kassaförvaltningen
vid N. N. arméfördelnings stab (militärbefälet på Gottland,
kommendantskapet i Boden)». Kassaförvaltningen förer särskild
tjänstestämpel.

Fördelningsintendent (militärbefälhavaren på Gottland) tillkommer,
i tillämpliga delar, samma befogenhet och åligganden i avseende å
arméfördelningsstabens (militärbefälets på Gottland) kassa, som enligt
§§ 7, 12, 15 och 16 tillagts regementschef i avseende å regementets
kassa.

2. Adjutant vid arméfördelnings stab verkställer bokföring och
avgiver månatlig redovisning till fördelningsintendenten — — — —
bestämmer.

Beträffande bokföring in. m. vid militär befälets på Gottland kassaförvaltning
skall gälla vad nämnda departement därom föreskriver.

Beträffande bokföring m. m. vid kommendantskapet i Boden är
särskilt stadgat.

3. För utövande av kontroll å förvaltningen av kassan vid arméfördelnings
stab (militärbefälet på Gottland) förordnar arméfördelningschefen
(militärbefälhavaren) bland de till staben (militärbefälet) hörande
officerare — — — — uppkommen brist.

160

Beträffande utövandet av kassakontrollen vid kommendantskapet
i Boden är särskilt stadgat.

Därest de nu föreslagna ändringarna komme till stånd borde,
anför departementet vidare, jämväl § 2 mom. 5 ändras och erhålla
följande lydelse:

:Vad i detta reglemente sägs om arméfördelningschef gäller i
tillämpliga delar även militärbefälhavaren på Gottland och kommendanten
i Boden, och skall vad som i reglementet stadgas i fråga om
fördelningsintendent jämväl tillämpas å stabsintendenten vid militärbefälet
på Gottland och fästningsintendenten i Boden.

Beträffande nyssnämnda stabsintendent ävensom beträffande militärbefälhavaren
skall dessutom gälla i § 18 meddelade särskilda föreskrifter.
’

I likhet med civila departementet anser jag, att man icke — såsom
av stabsintendenten och militärbefälhavaren ifrågasatts — kan på grund
av bestämmelsen i § 2 kassareglementet draga den slutsatsen, att de i
§ 18 av ifrågavarande reglemente för kassaväsendet vid arméfördelningsstab
givna bestämmelser skola tillämpas å kassaförvaltningen vid militärbefälet
på Gottland. Med hänsyn till reglementets allmänna uppställning
och de särskilda bestämmelsernas med därtill hörande rubrikers
form och innehåll hyser jag däremot den uppfattningen, att § 19 i
reglementet är tillämplig på ifrågavarande kassaförvaltning.

Även om emellertid reglementet i dess nuvarande lydelse må
anses lämna erforderliga föreskrifter beträffande kassaförvaltningen vid
militärbefälet, har jag dock, då arméförvaltningens civila departement
förklarat sig anse föreskrifter, direkt tillämpliga på denna kassaförvaltning,
icke finnas i reglementet, och militärbefälet på Gottland helt
misstolkat reglementet i denna del, i likhet med civila departementet
icke kunnat undgå att finna en ändring av reglementet i förevarande
hänseende önskvärd.

Då anledning till anmärkning mot civila departementets ovan
återgivna i förevarande hänseende framställda förslag, icke synts föreligga,
har jag för min del ansett de erforderliga ändringarna i reglementet
lämpligen böra ske i överensstämmelse med nämnda förslag.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag trott mig böra anmäla detta ärende hos
Eders Kungi. Maj:t till det avseende Eders Kungl. Maj:t må täckas i
nåder finna omständigheterna påkalla.»

-. Angående ändringar i inskrivningsförordningen avseende uppgifterna

rörande ädömt straff och straffpåföljd.

Härom har militieombudsmannen den 23 december 1921 till
Konungen avlåtit en skrivelse av följande innehåll:

»Jämlikt § 10 värnpliktslagen, sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den 24 maj 1918, må värnpliktig, som på grund av honom ådömd
straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas
i 2 kap. 19 § strafflagen, ej fullgöra honom åliggande tjänstgöring,
utan skall han anses likställd med den, som erhållit uppskov
med tjänstgöring.

Sitter värnpliktig i häkte, skall det jämlikt § 43 samma lag anses
såsom laga förfall för honom för uteblivande från inskrivning eller
tjänstgöring eller för annan uraktlåtenhet att fullgöra värnpliktslagens
bestämmelser.

Med hänsyn till dessa bestämmelser är det uppenbarligen av vikt,
att vederbörande inskrivningsmyndigheter, så snart värnpliktig ådömts
straff eller påföljd, som ovan nämnts, därom omedelbart erhålla underrättelse
till förekommande av att sådan värnpliktig, oaktat han ägt
laga förfall, påföres böter eller ådömes ansvar för det han uteblivit
från inskrivningsförättning, tjänstgöring eller mönstring, efterspanas
under tid, då han sitter häktad, hämtas till tjänstgöring, som han på
grund av ådömd påföljd icke ägt fullgöra o. s. v.

För nämnda ändamål äro för närvarande följande bestämmelser
meddelade.

A de listor över inskrivningsskyldiga värnpliktiga, som det enligt
§12 värnpliktslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 24
maj 1918, åligger vederbörande mantalsskrivningsförrättare att uppsätta
och för granskning översända till vederbörande pastorsämbeten, skola
dessa sistnämnda genom anteckning upplysa om någon av däruti upptagna
värnpliktiga är på grund av honom ådömd straffpåföljd för
alltid eller för viss tid utestängd från behörighet och rättigheter, som
omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.

På grund av nämnda lagrum har stadgats skyldighet för vederbörande
pastorsämbete dels jämlikt §§ 7 och 45 inskrivningsförordningen,
att göra dylik anteckning i där omförmälda inskrivningslistor dels ock
i § 5 mom. 3 samma förordning att till vederbörande roteman i Stockholm
i erforderliga fall lämna uppgift om påföljd som nu nämnts,
MiUtieombudsmannens ämbetsberätfelse. 21

162

vilken uppgift det enligt § 6 mom. 3 i förordningen åligger rotemannen
att anteckna i den av honom upprättade inskrivningslista.

Med ledning av dessa listor och andra handlingar, vilka jämlikt
§§ 7, 8 och 46 inskrivningsförordningen i angiven ordning översändas
till inskrivnings- resp. sjörullföringsbefälhavaren låter denne upprätta
inskrivningslängd och värnpliktskort enligt fastställda formulär, därvid
enligt § 12 mom. 1 f) och § 46 mom. 1 d) samma förordning skall
iakttagas, att från inkomna handlingar och således bland annat från
inskrivningslistorna till längden och värnpliktskorten överföras de anteckningar,
som kunna vara av betydelse för bestämmande av tjänstetid
och fredstjänstgöring eller i övrigt lämna upplysning rörande de värnpliktiga.
Därjämte är i §§ 25 och 51 inskrivningsförordningen stadgat,
att i längden och å korten skola kortfattat antecknas alla upplysningar
om värnpliktig, vilka av tillgängliga handlingar eller eljest under förrättningen
inhämtas och kunna tjäna till fullständigande av längden
och korten eller vara av betydelse vid bedömande av den värnpliktiges
förhållande i denna hans egenskap.

Framgår ej av vid inskrivningsförrättning tillgängliga handlingar,
att inskriven värnpliktig icke är på grund av honom ådömd straffpåföljd
utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i
kap. 2 § 19 strafflagen, åligger det enligt § 144 befälhavaren för det
rullförings- eller sjörullföringsområde, den inskrivne tillhör, att för
utrönande av, huruvida den värnpliktige må fullgöra honom åliggande
tjänstgöring eller ej, snarast möjligt rörande honom införskaffa sådant
utdrag av straffregistret, ’som omförmäles i § 8 mom. 2 i lagen om
straffregister den 17 oktober 1900’.

Dessutom skola enligt § 143 i meromnämnda förordning föreståndare
eller befälhavare för fångvårdsinrättning eller tvångsarbetsanstalt
under april, juli, oktober och januari månader upprätta och
till Konungens befallningshavande i länet insända uppgift (formulär nr
30) å de till straffarbete, fängelse eller tvångsarbete dömda värnpliktiga,
vilka under de tre närmast föregående kalendermånaderna ankommit,
avlidit, frigivits eller rymt; och skola, därest straffpåföljd, som utestänger
från behörighet och rättigheter, vilka omförmälas i 2 kap. 19 §
strafflagen, ådömts, uppgiften innehålla såväl anteckning därom, som
uppgift å för vilken tid ifrågavarande påföljd ådömts; och skall det
åligga Konungens befallningshavande att skyndsamt sända utdrag av
uppgiften till befälhavarna för de rullförings- eller sjörullföringsoinråden,
dit de värnpliktiga höra.

I den mån här ovan omförmälda uppgifter först efter det inskriv -

ning skett kommer vederbörande rullföringsbefälhavare tillhanda, skola
desamma av denne befälhavare införas i de av värnpliktskorten bestående
rullorna, stamrulla och dublettrulla. Sålunda är i § 80 inskrivningsförordningen
stadgat, att i nämnda rullor alla anteckningar rörande
de rullfördas värnpliktsförhållanden skola verkställas, därvid, om utrymme
saknas å värnpliktskorten, anteckningarna skola fullständigas
å särskilda bifogningskort enligt formulär (nr 4 d) och e)), vilka under
särskilda rubriker upptaga plats för anteckningar rörande ådömt straff
och påföljd, som här avses.

I fråga om värnpliktig, som överföres från fast anställning vid
krigsmakten, åligger det slutligen jämlikt § 75 inskrivningsförordningen
där omförmäld befälhavare att till befälhavaren för det rullföringseller
sjörullföringsområde, vartill överföringen skall ske översända bland
annat utdrag ur det militära straffregistret, vari jämlikt § 46 militär
bestraffningsförordning anteckning om ådömt straff och påföljd som
här avses, återfinnes, varefter vid upprättande av värnpliktskort angående
den överförde nyssnämnda anteckning jämlikt § 77 mom. 1 a)
och § 80 mom. 2 införes i nämnda kort.

Oaktat emellertid på sätt av det föregående framgår synnerligen
ingående bestämmelser meddelats, avseende att tillförsäkra inskrivningsmyndigheterna
erforderlig kännedom om värnpliktiga, ådömda straff
och påföljder, har dock erfarenheten visat, att dessa bestämmelser icke
äro tillfyllest för sitt ändamål.

Det har sålunda i åtskilliga fall inträffat, att värnpliktiga, under
tid, då de undergått frihetsstraff, inkallats till tjänstgöring och, då de
uteblivit, efterspanats, att värnpliktiga, vilka på grund av påföljd, som
i 2 kap. 19 § strafflagen omförmäles, jämlikt § 10 mom. 2 värnpliktslagen,
ej må fullgöra honom åliggande tjänstgöring, likväl inkallats,
och, då han uteblivit, efterspanats och genom polismyndighets försorg
inställts å tjänstgöringsorten eller till och med, sedan han sålunda
hämtats, ådömts ansvar för rymning, samt att värnpliktiga, som suttit
i häkte eller undergått frihetsstraff och av sådan anledning icke inställt
sig till inskrivningsförrättning, påförts böter för utevaron.

Att dylika missförhållanden kunnat uppstå, torde till en del vara
beroende på bristfälligheter i de ovan återgivna bestämmelserna.

På sätt av det föregående framgår erhålla vederbörande myndigheter
uppgift om de fall, då person i värnpliktsåldern ådömts frihetsstraff
eller intagits å tvångsarbetsanstalt genom de enligt § 143 översända
uppgifterna från fängelseföreståndare m. fl., såvitt ej fråga är

164

om stamanställds överföring till beväringen, då jämväl utdrag ur det
militära straffregistret översändes. Då emellertid uppgifterna enligt
nämnda paragraf icke skola översändas annat än en gång i kvartalet
inom en månad efter kvartalets utgång, kan uppenbarligen lätt inträffa,
att dessa uppgifter för sent komma vederbörande rullföringsbefälliavare
tillhanda. Sålunda kunna icke inskrivna värnpliktiga under tiden för
inskrivningsförrättningen undergå dem ådömt frihetsstraff, utan att
inskrivningsmyndigheterna därom erhålla underrättelse, förrän ett par
månader därefter. Visserligen är genom stadgandet i § 29 mom. 4
inskrivningsförordningen möjlighet beredd för värnpliktig, som vid
tiden för inskrivningsförrättningarna är intagen å fångvårdsinrättning
eller tvångsarbetsanstalt att det oaktat bliva inskriven; och något hinder
för den uteblivne att till inskrivningsmyndigheten skriftligen anmäla
sitt laga förfall torde icke förefinnas. Men den förstnämnda möjligheten
torde den ifrågavarande värnpliktige endast sällan äga kännedom
om och i allt fall endast sällan begagna sig av, och att värnpliktig,
som undergår frihetsstraff eller är intagen å tvångsarbetsanstalt icke
rättidigt anmäler sitt förfall, torde vara så mycket mera naturligt, som
han väl i allmänhet icke erhåller del av den jämlikt § 16 inskrivningsförordningen
utfärdade kallelsen till inskrivningsförrättningen. De ifrågavarande
värnpliktiga bliva sålunda i regel upptagna i den uti § 45
värnpliktslagen omförmälda bötesförteckning, med vilken därefter förfares
på sätt i nämnda lagrum föreskrives. Men då de därvid äga rätt
att i viss föreskriven ordning styrka sitt laga förfall och därigenom
vinna befrielse från bötesansvaret, bliver för sådant fall hela det föreskrivna
tämligen vidlyftiga förfarandet med därmed för statsverket förenade
kostnader och besvär onyttigt.

Då skyldigheten jämlikt § 143 inskrivningsförordningen att översända
uppgift rörande frihetsstraff och påföljd endast avse dem, som
äro i värnpliktsåldern, kan vad nu sagts jämväl komma att gälla i
de fall, då någon börjat undergå honom ådömt frihetsstraff året innan
han inträtt i nämnda ålder.

Liksom ifrågavarande uppgifter sålunda i vissa fall komma för
sent för att kunna förhindra vidtagandet av de på grund av utevaron
från inskrivningsförrättning påkallade åtgärder, kunna desamma i många
fall komma för sent för att förhindra att den, som ådömts frihetsstraff"
med eller utan påföljd, bliver inkallad till tjänstgöring under tid, då
han sitter i häkte, och, då han utebliver, efterspanas. Jämväl i dessa
fall gäller vad ovan anförts därom, att den, som undergår frihetsstraff
eller tvångsarbete, i regel icke erhåller del av utfärdad kallelse. Det

oaktat bliver lian efterspanad varigenom onödig kostnad för statsverket
uppkommer.

De olägenheter, som enligt vad här ovan anförts äro förenade
med stadgandet i § 143 inskrivningsförordningen om insändandet kvartalsvis
av där omförmälda uppgifter, kunna uppenbarligen även föranledas
därav, att vederbörande inskrivningsmyndigheter icke erhålla
kännedom om att värnpliktig blivit häktad. Någon skyldighet för
föreståndare för häkte att i sådant hänseende lämna uppgift på sätt i
nämnda paragraf föreskrives är nämligen icke stadgad.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att bestämmelser erfordras
dels för att vederbörande inskrivnings- och rullföringsmyndigheter skola
snabbare än nu är fallet eifliålla underrättelse, då värnpliktig är intagen
å straff- eller tvångsarbetsanstalt dels ock för att tillföra dem uppgift
jämväl för det fall, att värnpliktig är för brott häktad. För åstadkommande
härav synes § 143 inskrivningsförordningen lämpligen böra
så ändras, att därigenom stadgas skyldighet för föreståndare eller befälhavare
för fångvårdsinrättning eller tvångsarbetsanstalt att dels
omedelbart, då värnpliktig, som häktats eller dömts till straffarbete,
fängelse eller tvångsarbete, ankommit, avlidit, frigivits eller rymt till
Konungens befallningshavande i länet eller, om den värnpliktiges inskrivningsnummer
är känt, direkt till vederbörande rullförings- eller
sjörullföringsbefälhavare insända uppgift därom, innefattande upplysning
bland annat jämväl om tiden för ådömt straff och för påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen dels ock en gång om året före januari
månads utgång insända sådan uppgift rörande sådana fångar, vilka
under året inträda i värnpliktsåldern, och beträffande vilka uppgift
eljest icke insänts.

Då de för anteckningar ur ifrågavarande uppgifter avsedda utrymmen
å värnpliktskorten (kolumn 7) och bifogningskorten (formulär
4 d) och e)) icke lämna rum för anteckning om häktning, torde denna
anteckning lämpligen kunna göras i kolumn 14.

Vad härefter angår de föreskrifter, som avse att möjliggöra tilllämpningen
av i § 10 mom. 2 värnpliktslagen såvitt avser de fall,
varom här ovan varit fråga, torde desamma i huvudsak vara tillfredsställande.
Det torde emellertid i detta sammanhang böra framhållas,
att, då de uppgifter rörande ådömd påföljd, som det enligt § 12 värnpliktslagen
åligger vederbörande pastorsämbeten att lämna, grunda sig
pa uppgifter lämnade enligt 1 § kungörelsen den 28 juni 1918 om i
sådant hänseende meddelade beslut, som icke vunnit laga kraft, anteckning
om påföljden, som jämlikt § 12 mom. 1 f) m. fl. paragrafer in -

166

skrivningsförordnmgen överföres till värnpliktskorten, kommer att kvarstå
även om beslutet sedermera bliver av högre rätt undanröjt eller
ändrat. Då någon skyldighet för pastorsämbete att meddela rullföraren
underrättelse om sådan ändring icke stadgats, kan denne följaktligen
mot stadgandet i § 10 mom. 2 värnpliktslagen icke till tjänstgöring
inkalla den, som sålunda enligt ett tidigare beslut blivit ådömd påföljd,
som nu nämnts. Även om detta för de fall, att inkallelsen sker genom
kungörelse, bliver av betydelse endast därest den värnpliktige, ehuru
inställelseskyldig, icke hörsammar kallelsen och fråga därför uppstår
om hans hämtning, är det dock uppenbart, att förhållandet bliver motsatt,
då den värnpliktige skall inkallas genom order.

Även om den nu anmärkta olägenheten synes vara i viss mån
avhjälpt genom stadgandet i § 144 inskrivningsförordningen om skyldighet
för rullföraren i vissa fall att infordra utdrag av straffregistret
varigenom denne kan förskaffa sig visshet om, huruvida det beslut om
ådömd påföljd, som -legat till grund för anteckningen i inskrivningslistan
sedermera blivit föremål för högre rätts prövning eller ej, torde
dock denna utväg ingalunda vara tillräcklig. Ett eventuellt senare
beslut kan nämligen bliva meddelat först lång tid efteråt och följaktligen
rullföraren, först sedan uppgift enligt § 143 till honom ingått,
erhålla känjiedom om, huruvida beslutet vunnit laga kraft, men, om
det undanröjts, icke förr än begärt utdrag ur straffregistret innehåller
anteckning därom, erhålla besked om förhållandet.

Äv vad sålunda anförts synes framgå, att föreskrift lämpligen
bör meddelas därom, att det skall åligga vederbörande pastorsämbete
att omedelbart efter mottagandet av uppgift, som i 1 § andra stycket
i kungl. kungörelsen den 28 juni 1918 omförmäles, till vederbörande
rullföringsbefälhavare insända uppgift därom:

De missförhållanden, som på sätt ovan anförts uppstått vid tilllämpningen
av § 10 mom. 2 och § 43 värnpliktslagen och de med
anledning av stadgandena i dessa lagrum meddelade föreskrifter, äro
emellertid endast delvis att tillskriva de anmärkta bristerna i nämnda
föreskrifter. Till stor del äro de beroende på den omständigheten, att
vederbörande myndigheter icke med erforderlig noggrannhet iakttaga
vad dem i förevarande hänseenden åligger.

Genom klagomål, som kommit mig tillhanda såväl från enskilda
som från rullföringsbefälhavare, och genom iakttagelser, som gjorts vid
de av militieombudsmannen verkställda inspektioner av inskrivningsoch
rullföringsbefälhavares expeditioner, har sålunda bland annat framgått
följande.

167

1. I strid med stadgandena i §§ 6 och 7 inskrivningsförordningen
pläga sådana icke inskrivna värnpliktiga, som överförts till boken
över obefintliga och sådana äldre värnpliktiga, som under det gångna
året inflyttat, icke alltid upptagas i inskrivningslistorna.

2. I inskrivningslängderna och värnpliktskorten intagas icke
alltid, på sätt stadgandena i § 12 mom. 1 f), § 25 mom. 1 d) och
§ 46 mom. 1 d) inskrivningsförordningen avse, i inskrivningslista tilläventyrs
förekommande uppgift om ådömd straffpåföljd.

3. Inskrivningslängderna sakna ofta fullständigande anteckningar
från föregående års längder.

4. För överåriga, ej inskrivna värnpliktiga, som ej finnas upptagna
i föregående års inskrivningslängd, utan under året inflyttat,
utskrivas nya stamkort, i stället för att sådana enligt § 12 mom. 1 h)
inskrivningsförordningen skola jämte läkarkorten rekvireras från vederbörligt
inskrivningsområde.

5. Uppgifterna enligt § 143 inskrivningsförordningen komma
rullförarna tillhanda långt senare än nämnda paragraf förutsätter. De
sakna ofta erforderliga uppgifter rörande de ifrågakomna värnpliktiges
inskrivningsnummer, kyrkobokföringsort och bostad samt om tiden för
ådömt straff och påföljd o. s. v.

6. I de fall slutligen, då av sådan anledning eller eljest den
värnpliktige ej återfinnes i rullorna för det rullföringsområde dit uppgiften
rörande honom översänts, anser sig vederbörande befälhavare
icke hava .vidare skyldigheter med anledning av den inkomna uppgiften.

Det torde vara uppenbart, att de nu anförda omständigheterna
äro i hög grad ägnade att omintetgöra betydelsen av de föreskrifter,
som meddelats för att säkerställa tillämpningen av stadgandena i §§ 10
och 43 värnpliktslagen, och därigenom medföra allvarliga olägenheter
såväl för den värnpliktige som för det allmänna.

Givetvis äro de under 1—4 här ovan omförmälda förhållandena
i allmänhet att tillskriva försummelse från vederbörande myndighets
sida, om ock denna försummelse i regel torde vara beroende på misstolkning
av gällande bestämmelser. Yad särskilt angår de under 2
omnämnda fallen torde emellertid böra erinras, att desamma till en
del skulle kunna förklaras av den omständigheten, att inskrivningsförordningens
formulär nr 3 (inskrivningslängd) ej jämlikt bestämmelsen
i § 12 mom. 1 f) beträffande den i längden förekommande Otto
Lager i likhet med formuläret nr 1 (inskrivningslistan) upptager, att
denne har straffpåföljd, som under inskrivningsåret hindrar hans in -

168

kallande i tjänstgöring, och att formuläret sålunda i förevarande avseende
är vilseledande.

De bestämmelser, som gälla här senast omförmälda förhållanden,
synas emellertid i huvudsak icke bort kunna giva anledning till den
misstolkning som förekommit, och någon ändring i desamma synes
därför ej heller vara av nöden. I den mån en ökad garanti för deras
efterlevnad icke vinnes genom de åtgärder, varom här nedan vidare
förmäles, torde därför ett påtalande i varje särskilt fall av förekommande
försummelser få anses tillfyllest.

Annorlunda torde däremot förhållandet vara beträffande de under
5 och 6 här ovan nämnda fallen. Med avseende å dem har vid militieombudsmannens
inspektioner framgått, att de så allmänt förekomma,
att åtgärder givetvis torde vara nödvändiga för att bringa gällande
bestämmelser i effektivare tillämpning.

Vad då först angår ofullständigheten i de av vederbörande före/
ståndare för straff- och tvångsarbetsanstalter enligt § 143 inskrivningsförordningen
lämnade uppgifter, torde densamma till stor del vara beroende
därpå, att vederbörande, vid ifyllande av de för uppgifterna anlitade
blanketter, icke taga hänsyn vare sig till innehållet i § 143
eller till de i formuläret nr 30 ifråga om uppgifterna i kolumnerna 1
och 9 lämnade anvisningar och på grund därav underlåta att anteckna
i kolumn 1 om hemman eller lägenhet på landet eller kvarter
och nummer (resp. rote, gata och adressnummer) i stad samt i kolumn
9 om den tid, för vilken påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen ådömts.
Härigenom minskas uppenbarligen möjligheten att i fråga om värnpliktiga,
vilka icke inskrivits i den församling, de enligt uppgiften
tillhöra, och ej heller i rullorna återfinnas, ur församlingsboken eller
inskrivningslistorna inhämta upplysningar om deras värnpliktsförhållanden,
och, där fråga är om större församlingar, torde med hänsyn,
till den nuvarande uppställningen av kyrkoböckerna denna möjlighet
praktiskt taget få anses utesluten. Vidare synas de nämnda före•
ståndarne, som beträffande uppgiften om inskrivningsnummer i allmänhet
torde vara hänvisade till de upplysningar de värnpliktiga själva
lämna, underlåta att därom göra förfrågan. Härigenom ökas såväl
den nyssnämnda svårigheten för rullföraren att erhålla erforderliga
upplysningar, som ock betydelsen av varje misskrivning, som tilläventyrs
förekommit i fråga om uppgifterna i kolumnerna 2, 3 och 4 av
formuläret.

Underlåtenheten att lämna fullständiga uppgifter torde emellertid,
vad angår den värnpliktiges bostad inom församlingen och hans in -

skrivningsnummer, i många fall vara beroende dårpå, att vederbörande
föreståndare icke själv erhåller tillräckliga upplysningar i sådant hänseende.
Det av pastorsämbetet — jämlikt § 38 förordningen den 3
december 1915 om kyrkoböckers förande och kungl. kungörelsen den
30 mars 1901 om uppgifter från prästerskapet angående häktades
levnadsomständigheter, jämförda med förordningen den 11 juli 1753
till domstol avgivna prästbevis, av vilket avskrift skall enligt kungl.
cirkuläret den 27 april 1833 och Svea hovrätts cirkulär den 7 maj
samma år av domstolen översändas till exekutor och av denne med
fångens förpassning till vederbörande fångvårdsinrättning och som
ligger till grund för uppgifterna enligt § 143 inskrivningsförordningen,
saknar ofta upplysningar i ovannämnda hänseende. Det för ifrågavarande
prästbevis fastställda formulär innefattar ej heller särskild anledning
för prästerskapet att däri införa sådana upplysningar. Och
vad angår inskrivningsnumret torde de värnpliktige endast sällan, då
de äro intagna å straff- och tvångsarbetsanstalt, kunna lämna upplysning
därom.

För åstadkommande av erforderlig fullständighet och tillförlitligi
de ifrågavarande enligt § 143 inskrivningsförordningen till vederbörande
rullförare avgivna uppgifter, synes under anförda förhållanden
erforderligt, att de nämnda av prästerskapet lämnade bevisen beträffande
personer i värn pliktsåldern och andra, som jämlikt § 6 värnpliktslagen
därförut inskrivits, innefatta upplysning rörande såväl de
i kolumn 1 som de i kolumn 15 i församlingsboken antecknade förhållanden,
d. v. s._ rörande vederbörandes bostad inom församlingen
och om hans värnpliktsförhållanden.

Därest föreskrift i sådant hänseende meddelades och i samband
därmed, jämte det på sätt ovan anförts vederbörande föreståndare
ålades, att särskilt för varje å inrättningen eller anstalten intagen
person lämna uppgift, som i § 143 inskrivningsförordningen avses,
skyldighet stadgades för dem, att i uppgiften, för vilken för sådant
fall nytt formulär skulle erfordras, intaga samtliga de upplysningar,
avskriften av prästbeviset innehölle, med tillägg i därför avsedd kolumn
av anteckningarna om ådömt straff och påföljd, synas anledningarna
till de nu så talrikt förekommande bristerna i uppgifterna vara i allt
väsentligt undanröjda.

Genom de nu nämnda ändringarna i förevarande bestämmelser
skulle jämväl vinnas, att uppgift icke behövde avgivas i de fall, då
fången enligt prästbeviset vore frikallad från värnpliktens fullgörande,
varjämte genom överförandet från prästbeviset till föreståndarens upp MilitAeomhudsmannens

cimbetsberättelse. 22

170

gift jämväl av anteckningen om det upplägg i församlingsboken. varest
anteckningarna om den värnpliktige införts, hans tillrättafinnande i de
fall, då han ej kunde i rullorna återfinnas såsom inskriven, skulle
ytterligare underlättas. Dessutom skulle i åtskilliga fall rättelse kunna
vinnas, då, på sätt ovan under punkt 1 anförts, värnpliktig, som överförts
till boken över obefintliga, av sådan anledning oriktigt uteslutits
vid inskrivningslistans uppgörande.

Formuläret till § 143 inskrivningsförordningen torde för nu ifrågavarande
fall lämpligen böra vara lika lydande med det för prästbeviset
fastställda formuläret med tillägg av erforderligt utrymme för
anteckningarna om straff och påföljd.

Vad härefter angår det under 6. härovan anmärkta förhållandet,
att vederbörande rullföringsbefälhavare underlåter fullgöra på honom
vid uppgifternas emottagande ankommande åtgärder, torde detsamma
bliva till sin betydelse väsentligen reducerat i samma mån, som de i
uppgifterna gjorda anteckningarna bliva mera tillförlitliga. Men, då
erfarenheten visat, att redan den omständigheten, att värnpliktig, som
upptagits å dylik uppgift, icke rullförts inom det rullföringsområde,
till vars befälhavare uppgiften anlänt, i regel föranleder denne att utan
vidare åtgärd lägga uppgiften åsido, torde dock jämväl för det fall,
att den ovan omförmälda ändringen genomföres, uttrycklig föreskrift
erfordras om rullförarens åligganden med anledning av uppgiften.

Därest den värnpliktige icke med ledning av inkommen uppgift
kan såsom inskriven återfinnas i det enligt § 80 inskrivningsförordningen
förda alfabetiska registret, torde vederbörande rullföringsbefälhavare
böra hos pastorsämbetet i den församling, som i uppgiften antecknats
såsom den värnpliktiges kyrkobokföringsort inhämta upplysningar ur
församlingsboken rörande hans värnpliktsförhållanden. Då anteckningen
om församlingen är av uppgiftens avsändare direkt hämtad ur avskriften
från domstolen av det från just denna församlings pastorsämbete
utfärdade prästbeviset, och anteckningen om värnpliktsförhållandena
måste på grund av stadgandena i § 5 inskrivningsförordningen
i församlingsboken återfinnas, bör en dylik förfrågan från rullföringsbefälhavaren
hos pastorsämbetet ovillkorligen lända till resultat, förutsatt
att uppgiftens innehåll i övrigt är riktigt och att det upjdägg
i församlingsboken, där den värnpliktige införts, trots saknaden av
alfabetiskt register till denna bok, kan återfinnas. Befinnes den värnpliktige
enligt församlingsboken hava tillhört församlingen från det år,
då han inträdde i värnpliktsåldern, men är han icke inskriven, torde
rullföringsbefälhavaren böra hos inskrivningsbefälhavaren rekvirera det

171

hos denne jämlikt § 69 inom. 1 inskrivningsförordningen jämförd med
§ 12 mom. 1 h) samma förordning förvarade stamkoi*t samt å detta
och i inskrivningslistan införa de anteckningar, uppgiften i fråga innehålla,
varefter kortet till inskrivningsliefälhavaren återstiilles. År den
värnpliktige ej förut uppförd å inskrivningslista, vare sig detta är beroende
på sådant förhållande, som här ovan under 1 anmärkts, eller
på annan försummelse, bör befälhavaren tillse, att den värnpliktige ä
listan upptages, att värnpliktskort rörande honom utskrives, att uppgiften
om straff och påföljd införes och att därefter korten till inskrivningsbefälhavaren
översändas för att av honom förvaras för det i
§ 12 mom. 1 h) inskrivningsförordningen omförmälda ändamål. Har
den värnpliktige till församlingen inflyttat efter det inskrivningarna
avslutats det år, den värnpliktige inträdde i värnpliktsåldern, utan att
anmälan enligt''§§ 86 och 87 samma förordning gjorts eller bort göras,
torde rullföringsbefälhavaren hos vederbörande befälhavare för det inskrivningsområde,
dit den församling hör, varifrån inflyttningen skett,
rekvirera de hos denne förvarade värnpliktskort samt därefter förfara
på sätt nyss nämnts. Därest slutligen den värnpliktige avflyttat till
annan församling, torde den ifrågavarande uppgiften rörande honom,
vare sig han inskrivits eller ej, översändas till befälhavaren för det
rullföringsområde, dit den värnpliktige finnes hava inflyttat.

Samtliga de åtgärder, som på sätt här nämnts, böra av vederbörande
rullföringsbefälhavare för varje särskilt fall vidtagas, torde
redan med nu gällande föreskrifter vara avsedda att åligga denne. Då
emellertid vid anmärkningar, som i särskilda fall framställts rörande
underlåtenhet att fullgöra något av nämnda åligganden, den uppfattningen
bland rullföringsbefälhavarna allmänt hävdats, att någon
skyldighet i sådant hänseende, varom uttrycklig föreskrift saknades,
icke förelåge, torde det vara uppenbart, att en dylik uttrycklig bestämmelse
är nödvändig även om övriga här ovan ifrågasatta ändringar
skulle genomföras. Den ifrågavarande bestämmelsen torde för sådant
fall lämpligen böra'' intagas såsom ett andra moment i § 143 inskrivningsförordningen
.

Av vad här ovan anförts torde framgå, att de missföirhållanden,
som föranletts av de nu i och för tillämpningen av stadgandena i § 10
mom. 2 och § 43 värnpliktslagen gällande föreskrifter, så som dessa
föreskrifter för närvarande tillämpas, äro av sådan beskaffenhet, att
åtgärder däremot skyndsamt böra vidtagas och att, enligt mitt förmenande,
detta lämpligen kan ske därigenom

172

att formuläret till de prästbevis, vilka det åligger vederbörande
pastorsämbete» jämlikt ovannämnda författningar att till åklagare eller
domstolar insända rörande för brott häktade eller tilltalade personer,
givas sådan avfattning, att ifråga om personer, som äro i värnpliktsåldern
eller till värnpliktstjänst inskrivna, i prästbevisen, förutom nu i
åldersbevis intagna uppgifter, jämväl skall intagas upplysning rörande
de i kolumnerna 1 och 15 församlingsboken antecknade förhållanden:

att formulär nr 30 till § 143 inskrivningsförordningen så ändras,
att detsamma bringas i överensstämmelse med nyssnämnda formulär
till prästbevis med tillägg av särskilda utrymmen för anteckningar om
arten av ådömt straff, om tiden därför, om tiden för den dömdes
intagande i resp. avgång från den anstalt, varifrån uppgiften avgives
samt om den tid, för vilken den brottslige ådömts påföljd, som i 2
kap. 19 § strafflagen avses; samt

att nyssnämnda § 143 ändras därhän, att därigenom stadgas
skyldighet

dels för föreståndare eller befälhavare för fångvårdsinrättning eller
tvångsarbetsanstalt att omedelbart, då häktad eller till straffarbete,
fängelse eller tvångsarbete dömd värnpliktig, som ej frikallats från
värnplikten, ankommit, avlidit, frigivits eller rymt samt inom januari
månads utgång varje år rörande envar vid månadens ingång sålunda
dömd eller häktad inom inrättningen eller anstalten hållen person, som
under året inträder i värnpliktsaldern, uppsätta och, där inskrivningsnummer
för den värnpliktige är känt, till vederbörande rullföringseller
sjörullföringsbefälhavare, men eljest till Konungens befallningshavande
i länet, insända uppgift enligt nyssnämnda formulär;

dels för sistnämnda myndighet, att ofördröjligen till befälhavaren
för det rullförings- eller sjörullföringsområde, dit den värnpliktige hör.
vidarebefordra sålunda inkomna uppgifter;

dels och för vederbörande rullförings- och sjörullföringsbefälhavare
att omedelbart efter mottagandet av uppgift, som nu sagts, därifrån i
rullorna göra anteckningar enligt § 80 mom. 2 inskrivningsförordningen
eller, om den värnpliktige ej i rullorna återfinnes, ej mindre verkställa
undersökning rörande vilket rullföringsområde denne tillhör, än även,
där ej stadgandet i § 87 inskrivningsförordningen till annat föranleder,
till vederbörande inskrivningsbefälhavare eller befälhavare för rullföringseller
sjörullföringsområde översända uppgiften, från vilken nämnde
befälhavare jämlikt § 12 inskrivningsförordningen i inskrivningslängden
och värnpliktskorten eller jämlikt § 80 mom. 2 samma förordning i
rullorna inför de anteckningar, uppgiften innehåller.

Mod anledning av 10 § i den för militieombudsmannen gällande
instruktionen har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders
Kungl. Maj:t till det avseende. Eders Kungl. Maj:t må i nåder finna
omständigheterna föranleda.»

3. Angående förbud för införande i inskrivningsbok av anteckning
rörande ådömt straff och straffpåföljd.

Härom har militieombudsmannen den 31 december 1921 avlåtit
följande underdåniga framställning.

»Under min ämbetsutövning har jag i en del fall iakttagit, hurusom
i värnpliktigas inskrivningsböcker anteckning skett därom, att
värnpliktig blivit ådömd frihetsstraff och påföljd enligt 2 kap. 19 §
strafflagen. I en till mig inkommen skrift har t. f. fängelsepastorn
vid centralfängelset å Härianda Emil Rhedin, jämväl fäst min uppmärksamhet
därpå, att i ett av honom angivet fall anteckning om
värnpliktig ådömt fängelsestraff blivit med rött bläck införd i dennes
värnpliktsbok, vilket, då den värnpliktige hade för avsikt att söka
anställning som eldare å ångfartyg och därvid vore nödsakad att å
sjömanshuset uppvisa sin inskrivningsbok, komme att i betydlig grad
för honom försvåra erhållandet av anställning.

Givetvis måste anteckningar av dylik art vara i hög grad ägnade
att kunna utgöra hinder för värnpliktigs möjlighet att erhålla anställning,
då vid sökandet därav personer i värnpliktsåldern ofta torde få
räkna med att med sin inskrivningsbok visa om och i vad mån de
fullgjort dem åliggande värnpliktstjänstgöring. I fråga om värnpliktiga,
som vilja inmönstra å fartyg, är uttryckligen föreskrivet, att inskrivningsboken
skall företes. Det hinder för ärlig försörjning, som de
nämnda anteckningarna sålunda medföra, framstår såsom särskilt allvarligt
därför, att dess verkan fortfar, så länge den inskrivne kvarstår
i värnpliktsåldern.

Det torde vara uppenbart, att det anmärkta förhållandet står i
strid med de principer, som legat till grund för de år 1918 vidtagna
ändringarna i 2 kap. 19 § strafflagen och förordningen om kyrkoböckers
förande m. fl. författningar, vilka ändringar bland annat avsett att
förebygga, att ådömd straffpåföljd enligt nämnda lagrum skulle med
prästbevis eller annorledes komma till allmänhetens kännedom och
därigenom medföra hinder för den straffades försök att med ärliga
medel förskaffa sitt uppehälle.

174

Avfattningen av de bestämmelser, som röra verkställandet av
anteckningar i inskrivningsbok, kunna i viss mån sägas giva stöd för
antecknandet i dylik bok jämväl av ådömt straff och straffpåföljd.
Inskrivningsbok skall enligt § B5 inskrivningsförordningen utfärdas
enligt i kommandoväg fastställt formulär. Enligt det formulär till
sådan bok, som fastställts för hären tilldelade värnpliktiga, skola anteckningar
göras å bland annat ett med rubriken ''Uppskov samt frånvaro
från tjänstgöring jämte anledningen därtill’ försett upplägg. Jämlikt
§10 mom. 2 värnpliktslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen
den 24 maj 1918, må värnpliktig, vilken är på grund av honom ådömd
straffpåföljd utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas
i 2 kap. 19 § strafflagen ej fullgöra honom åliggande tjänstgöring,
utan skall anses likställd med den, som erhåller uppskov med tjänstgöring.
Vid antecknandet av dylikt uppskov har den nämnda rubriken
i formuläret föranlett anteckning jämväl av anledningen till uppskovet
d. v. s. den ådömda straffpåföljden. Då vidare jämlikt § 27 mom. 4-värnpliktslagen värnpliktig, vilkens tjänstgöring avbrutits för verkställighet
av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, ej får
tillgodoräkna sig den tid, hans tjänstgöring sålunda avbrutits, och
värnpliktigs frånvaro från tjänstgöringens början jämväl kan vara
beroende av att han undergår dylikt frihetsstraff, torde den nämnda
rubriken lätt kunna giva anledning till anteckning om straffets verkställande
såsom orsak till frånvaron från tjänstgöringen.

För verkställandet av nämnda anteckningar synes ytterligare stöd
kunna hämtas i föreskrifterna i § 104 mom. 1 a) och § 110 mom. 1
första stycket inskrivningsförordningen, jämförda med stadgandena i
§ 12 mom. 1 värnpliktslagen samt § 6 mom. 3, § 7 stycket 1, § 12
mom. 1 f), § 25 mom. 1 d), § 80 mom. 2, § 143 och § 144 inskrivningsförordningen
.

Oaktat sålunda ovannämnda föreskrifter må anses kunna giva ett
visst stöd för det anmärkta förfarandet, torde dock vara klart, att en sådan
tolkning av desamma icke avsetts. Enligt det lagrum, som ligger till
grund för nämnda föreskrifter, § 14 mom. 2 värnpliktslagen, skall i
värnpliktigs inskrivningsbok antecknas vad som beträffande hans värnplikt
är av vikt att kunna styrka, såsom fullgjord tjänstgöring m. m.
dylikt, med vilket stadgande uppenbarligen icke avses andra anteckningar
än sådana, som kunna tjäna den värnpliktige själv till bevis om vad
han i denna sin egenskap har att fullgöra eller har fullgjort, men
däremot icke sådana, som avse förhållanden, efter vilka vederbörande
myndighet har att pröva vad av värnplikten enligt gällande bestäm -

175

meker fullgjorts eller ej. Vissa i inskrivningsförordningen meddelade
bestämmelser torde jämväl visa, att skillnad från nu angivna synpunkt
skall göras mellan anteckningarna i inskrivningsboken och dem i
rullorna.

I allmänhet torde, enligt vad jag inhämtat, vederbörande myndigheter
icke ansett sig böra i inskrivningsböckerna göra anteckningar
rörande straff och straffpåföljd, därvid i regel ledda av naturlig hänsyn.
till de olägenheter för de värnpliktiga, som därav skulle följa. Några
av de myndigheter, som sålunda i nämnda hänseende förfarit riktigt,
hava emellertid så till vida frångått den av dem tillämpade principen,
att de i inskrivningsböckerna i förekommande fall gjort anteckningar
sådana som uppskov jämlikt § 10 mom. 2 värnpliktslagen’, ‘avsked
enligt 29 § strafflagen för krigsmakten’ o. s. v., varigenom, om ock ej
i samma mån, fara för svårigheter för den värnpliktige vid sökande
av anställning uppstått.

Ehuru sålunda gällande bestämmelser icke torde avse att värnpliktigs
inskrivningsbok skall få innehålla anteckningar av här ovan
omförmäld art, och dylika anteckningar i regel ej heller torde ske,
har dock den omständigheten, att desamma i en del fall förekomma,
med hänsyn till därav följande skada för den enskilde och då de
nämnda fallen bland annat på grund av otydligheten i gällande föreskrifter
ej torde kunna med framgång beivras, synts mig böra föranleda
särskild åtgärd till förekommande för framtiden av deras upprepande.
Liksom i fråga om utflyttningsbetyg föreskrift meddelats, att
däri icke må införas uppgift om att den utflyttande är på grund av
ådömd straffpåföljd utestängd från behörighet och rättigheter, som
omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, torde sålunda i inskrivningsförordningen
böra intagas uttryckligt stadgande därom, att i inskrivningsbok
ej må göras sådan anteckning, att därav framgår att den värnpliktige
blivit dömd till straff eller straffpåföljd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och med anledning av 16 §
i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktion har jag
trott mig höra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det
avseende Eders Kungl. Maj:t må täckas i nåder finna omständigheterna
föranleda.»

176

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befattningshavare
vid militieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en till 1921 års riksdag av mig avlåten framställning
medgav riksdagen, att dyrtidstillägg finge utgå till militieombudsmannen
och befattningshavare vid militieombudsmannens expedition
enligt de grunder, som av riksdagen godkänts för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst.

Militieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ändamål
av förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för
militieombudsmannen och hans expedition använda erforderligt belopp.

Nämnda grunder äro angivna i kungl. kungörelsen den 29 juni
1921 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst (Svensk författningssamling 1921 nr 344), i vilken kungörelse
jämväl äro intagna föreskrifter rörande utbetalning av dyrtidstillägg
åt nämnda befattningshavare för senare halvåret 1921 och tills
vidare under år 1922 m. m.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av dyrtidstillägg fortfarande
gör sig gällande, hemställer jag vördsamt,

att riksdagen jämväl för år 1922 ville bereda befattningshavare
vid militieombudsmannens expedition dyrtidstillägg enligt de grunder,
som kunna varda stadgade för befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Jag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till vederbörande
utskott.

Stockholm den 10 januari 1922.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwall.