Förslag till riksdagen

1991/92:12

Riksdagens revisorers förslag angående
näringspolitiken — utredningar och
näringspolitiska program

Förs.

1991/92:12

Riksdagens revisorer anmäler härmed sin granskning av vissa delar av
näringspolitiken, nämligen den statliga utredningsverksamheten och
genomförandet av näringspolitiska program.

Revisorerna noterar i skrivelsen att produktionen av utredningar
dåligt överensstämmer med riksdagens och regeringens behov av utred-
ningar. Därför anser revisorerna att beställarfunktionen på industride-
partementet måste förbättras bl.a. genom att mer resurser avsätts för att
beställa och bearbeta utredningar och utvärderingar samt att departe-
mentet lägger större vikt vid att klart redovisa utredningsbehovet i
propositioner, särskilda uppdrag och i närings- och teknikutvecklings-
verkets (NUTEKs) utredningsplan. Utredningsverksamheten bör också
bli mer långsiktig och studier som rör infrastrukturfrågor, utbildning,
forskning m.m. ges en ökad vikt.

När det gäller de näringspolitiska programmen konstateras att det
ekonomiska utbytet av undersökta program varit magert. Granskning-
en pekar på stora svårigheter att praktiskt genomföra många av de
brett anlagda och framtidsinriktade program som har sin bakgrund i
den offensiva näringspolitik som formulerades kring år 1982/83. De
ekonomiska övervägandena har också haft en undanskymd roll och
andra bevekeisegrunder har fått dominera programuppläggningarna.
Av bl.a. försiktighets- och rättviseskäl har resurserna inom program-
men också splittrats på ett sätt som inte skapat slagkraftiga idéer och
produkter. Många av programmen har även inrättats på ett relativt
magert beslutsunderlag. Mängden av likartade program inom sektorn
har ytterligare komplicerat genomförandet. Mot den bakgrunden före-
slår revisorerna bl.a. att de näringspolitiska insatserna koncentreras till
betydligt färre program och färre myndigheter samt att riksdagen fattar
principiella beslut om riktlinjer för bl.a. hur man skall ställa upp mål
och utvärdera programmen. Regeringen bör också utreda sanktions-
möjligheterna i fall då ett företag inte håller ingångna avtal. Fler
fristående utvärderingar bör även göras.

1 Riksdagen 1991/92. 2 saml. Nr 12

1 Genomförd granskning

Granskningen som initierats av riksdagsmän inom revisionen har
avsett följande områden inom näringspolitiken: den näringspolitiska ut-
redningsverksamheten och genomförandet av näringspolitiska program.

Det första området har på revisorernas uppdrag undersökts av SIFO
Futures AB. Denna granskning har utgått ifrån riksdagens och rege-
ringens behov av underlag för strategiska beslut inom industrideparte-
mentets ansvarsområde. Utredningsverksamhetens inre samt yttre ef-
fektivitet har studerats, dvs. görs utredningarna på rätt sätt resp, görs
rätt utredningar. I samband härmed har ett antal fördjupningsstudier
genomförts på några betydelsefulla utredningsområden under 1980-ta-
let, bl.a. utbildnings- och skatteområdet. Granskningen har redovisats i
rapporten (1990/91:3) Den näringspolitiska utredningsverksamheten.

I rapporten påvisas att överensstämmelsen mellan beställarens —
riksdagens och regeringens — behov och produktionen av utredningar
är dålig. Den främsta orsaken är enligt rapporten en svag beställar-
funktion. Därför föreslås bl.a. att större vikt läggs vid att klart redovisa
utredningsbehovet i propositioner, särskilda uppdrag och i utform-
ningen av NUTEKs utredningsplan. Industridepartementet bör också
avsätta mer resurser till att beställa och bearbeta utredningar och
utvärderingar. Vidare bör en tydlig koppling till den löpande översy-
nen av den offentliga förvaltningen i budgetprocessen och de treåriga
ramprogrammen eftersträvas. Studier som rör infrastrukturfrågor, ut-
bildning, forskning m.m. bör även ges ökad vikt och riksdagen ges
egna resurser för att beställa kompletterande utredningar.

Granskningen av de näringspolitiska programmen har främst avsett
styrnings-, effektivitets- och samverkansfrågor och genomförts i form
av fallstudier av sex betydelsefulla näringspolitiska satsningar under
1980-talet. Två av dessa studier har genomförts av fd. lic. Lena Carls-
son. För experthjälp vid analys av fallstudierna har fil. kand. Dan
Hjalmarsson, SIFO Futures anlitats. Fallstudierna och konsultrappor-
ten har diskuterats på ett seminarium med deltagare från berörda
myndigheter och organisationer samt näringspolitiska forskare.
Granskningen har redovisats i rapporten (1990/91:8) Genomförandet
av näringspolitiska program.

I rapporten konstateras att de ekonomiska resultaten av undersökta
program varit magra. Enligt rapportens analyser beror detta på vissa
grundläggande problem och konflikter i det nuvarande stödsystemet.
Så t.ex. påvisas en konflikt mellan ett ekonomiskt och ett politiskt
perspektiv som bl.a. fatt till följd att det i de flesta program saknats
tydliga och mätbara mål och att resurserna inte koncentrerats på ett
sätt som skulle ha skapat slagkraftiga idéer och produkter. För att
förbättra utbytet av den näringspolitiska programverksamheten föreslås
i rapporten att antalet program och inblandade myndigheter begränsas
och att bättre information om programmen ges. Den regionala organi-
sationen måste även utnyttjas bättre och regeringen måste göra tydliga-
re uttalanden om befogenheter m.m. i samverkanssatsningar. Sank-
tionsmöjligheter i fall då t.ex. ett företag inte hållit ingångna avtal bör

Förs. 1991/92:

utredas av regeringen. Principiella riksdagsbeslut bör också fattas om Förs. 1991/92:12
regler för hur man skall ställa upp och utvärdera program. Regeringen
bör också ges i uppdrag att snarast initiera ytterligare fristående utvär-
deringar av de näringspolitiska programmen och redovisa en analys av
dessa utvärderingar för riksdagen.

Yttranden över rapporterna har inhämtats i sedvanlig ordning. Sam-
manfattningar av rapporterna och yttrandena är fogade till denna
skrivelse i bilaga.

2 Revisorernas överväganden

2.1 Allmänt

I Sverige bedrivs sedan 1960-talet en aktiv näringspolitik. Från mitten
på 1970-talet fram till 1980-talets början dominerade insatserna för att
hjälpa branscher och enskilda företag som redan hamnat i svårigheter.
Efter en livlig debatt kring åren 1980—1982 har krisinsatserna inom
näringspolitiken alltmer övergivits och tyngdpunkten förskjutits mot
framtidsorienterade insatser som t.ex. infrastrukturinsatser samt direkta
och offensiva näringspolitiska program som skall driva på den ekono-
miska tillväxten. Sådana program har främst syftat till att utveckla nya
produkter, utveckla ny kompetens, förbättra småföretagens strategiska
förmåga etc.

Av figuren nedan framgår att kostnaderna för krisinsatser ökade
kraftigt under 1970-talet medan kostnaden för de direkta näringspoli-
tiska programmen ökade i mer begränsad omfattning. Fr.o.m. år 1983
har de sistnämnda kostnaderna således varit 5—6 miljarder kronor per
år.

Kostnaderna för näringspolitiska program avser direkt företagsstöd.
Häri ingår bl.a. regionalpolitiskt stöd för ca 2 miljarder kronor per år
samt arbetsmarknadspolitiskt stöd på drygt 0,6 miljarder kronor varde-
ra de senaste åren. De direkta programmen vid statens industriverk
(SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), utvecklingsfonder och
olika delegationer kostar i snitt 2 miljarder kronor per år under
perioden 1983—1991. Löpande programverksamhet pågår t.ex. vid
utvecklingsfonderna. Andra program som t.ex. STUs insatsområden
eller insatsområde Nyföretagande är tidsbegränsade och temporära.
Inom flertalet program står man dock inför en delvis likartad och
svåröverblickbar verklighet där människor och organisationer med
olika mål och värderingar tillsammans — genom samverkan och
styrning — skall omsätta politiska beslut till praktisk handling.

Infrastrukturinsatsernas kostnader är svåra att uppskatta. Industride-
partementets "advokatroll" dvs. att departementet anför en näringslivs-
främjande syn inom olika sektorsområden kostar inte mycket. Där-
emot återfinns stora infrastrukturkostnader inom t.ex. kommunika-
tions- och utbildningsdepartementets områden.

För att få fram underlag för strategiska beslut om näringspolitiska
insatser finns särskild utredningsverksamhet vid flera myndigheter
inom industridepartementets ansvarsområde, bl.a. vid industrideparte-
mentet och det nybildade närings- och teknikutvecklingsverket
(NUTEK). Denna utredningsverksamhet har under 1980-talet kostat ca
50 milj. kr. per år och är således inte den mest kostsamma delen av
näringspolitiken. Den är dock strategiskt viktig då den skall lämna
underlag för inriktning av övriga näringslivsinsatser. Utredningsverk-
samheten har inte setts över på senare år, trots beslut av riksdagen om
en sådan översyn (prop. 1986/87:74, NU 1986/87:30, rskr. 271 Om
näringspolitiken inför 1990-talet). Revisorerna har därför beslutat
granska denna statliga näringspolitiska utredningsverksamhet.

I övrigt har revisorernas granskning koncentrerats till de insatser
som varit något av näringspolitikens signum under 1980-talet, dvs. de
offensiva och temporära näringspolitiska programmen. Visserligen har
en ytterligare tyngdpunktsförskjutning skett mot infrastrukturinsatser i
näringspolitiken de senaste två åren. Mycket av dessa infrastrukturin-
satser kommer dock att få ske i en liknande programform. Dessutom
finns stora delar av de direkta och offensiva programmen kvar i t.ex.
NUTEKs verksamhet. Enligt vår mening är det viktigt att de erfarenhe-
ter som gjorts av programverksamheten under 1980- talet tas till vara.
Det underlag som för närvarande finns tillgängligt är mycket magert.
Revisorerna har därför relativt ingående granskat sex av de genomför-
da programmen och behandlat frågor kring styrning, samverkan och
effektivitet. För att bekräfta de slutsatser som kommit fram i fallstu-
dierna har vi också mera summariskt gått igenom ytterligare ett tiotal
program.

Revisorernas överväganden angående den statliga utredningsverk-
samheten och genomförandet av näringspolitiska program redovisas i
avsnitten 2.2. resp. 2.3.

Förs. 1991/92:12

2.2 Näringspolitisk utredningsverksamhet Förs. 1991/92:12

2.2.1 Allmänt

Granskningen har begränsats till de utredningar som gjorts under
1980-talet inom industridepartementets ansvarsområde, dvs. av indu-
stridepartementet, statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk
utveckling (STU), Sveriges geologiska undersökning (SGU), Ingenjörs-
vetenskapsakademin (IVA) och Sveriges tekniska attachéer (STATT).
Totalt har industridepartementet avsatt ca 50 milj. kr. per år för
utredningar. I reala termer har kostnaden minskat under 1980-talet.
Även antalet anställda med utredande uppgifter har minskat, från i
genomsnitt 80 personer under perioden till ungefär 60 personer år
1990. En ytterligare nedskärning har skett vid bildandet av NUTEK
den 1 juli 1991. Den kraftigaste nedgången märks på industrideparte-
mentet där t.ex. antalet kommittéer har minskat från 55 under budget-
året 1981/82 till 5 år 1989/90.

De angivna myndigheterna har arbetat inom ett brett område. De
har gjort omvärldsanalyser där t.ex. EG 92 och ekonomins utveckling
fram till år 2000 behandlats. Dessutom har rapporter skrivits inom
mer avgränsade områden, småföretag, teknikutveckling, finansierings-
frågor etc. Denna breda inriktning och bristen på koppling till aktuel-
la näringspolitiska insatser och beslut är enligt rapporten det proble-
matiska i utredningsverksamheten. Dels sysslar flera myndigheter med
samma frågor, dels kommer utredningarna sällan till användning då
viktiga beslut skall fattas. För betydelsefulla områden som t.ex. utbild-
ning och skatter har ett mycket begränsat underlagsmaterial tagits
fram.

Myndigheterna har också i mycket liten omfattning genomfört ut-
värderingar och gjort uppföljningar av olika näringspolitiska verksam-
heter. Omvärldsanalyserna görs ofta på myndigheternas egna initiativ.
Underlag för att kunna göra avvägningar mellan större delområden
inom näringspolitiken saknas också. Sammantaget ger rapporten såle-
des en bild av att utredningarna — på grund av att de inte motsvarar
behov inom regering och riksdag — kommer till dålig användning i
beslutsfattandet. Enligt rapportens mening — som också är revisorer-
nas — hänger detta främst samman med vissa brister i beställarfunktio-
nen och samordningen inom området. Med anledning av detta har
revisorerna beslutat att föra fram följande förslag under nedanstående
rubriker.

2.2.2 En förbättrad beställarfunktion

I revisorernas rapport konstateras betydande svagheter i statens roll
som beställare av näringspolitiska utredningar. Propositionstexter och
den årliga utredningsplanen ger en otillräcklig grund för prioritering
och dimensionering av utredningsresurserna. Flera vägar att utveckla
beställarfunktionen föreslås. För det första bör — i enlighet med de
intentioner som finns inom statsförvaltningen — utredningsverksamhe- 5

ten knytas till den nya budgetmodellen och de krav på resultatuppfölj-

ning som denna ställer. NUTEKs årliga utredningsplan bör i högre
grad än vad som var fallet med industriverkets tidigare utredningspla-
ner ta hänsyn till de utredningsbehov som är knutna till industridepar-
tementets myndigheter och treårsprogram. En sådan koppling till den
löpande verksamheten på departementet ger det statliga utredningssy-
stemet en tydligare roll i arbetet med att styra den offentliga förvalt-
ningen. En koppling till treårsprogrammen ger också utredningsenhe-
terna en mer långsiktig prägel vilket avsevärt underlättar den interna
planeringen och därmed också höjer den interna effektiviteten.

På samma sätt bör en närmare koppling mellan regeringskansliets
näringspolitiska statsrådsgrupp och utredningssystemet underlätta prio-
riteringen och dimensioneringen, särskilt när det gäller näringspolitis-
ka aspekter på utbildning, energi, forskning, kommunikationer etc. En
särskild interdepartemental arbetsgrupp för utredningsfrågor bör över-
vägas. Finans-, arbetsmarknads-, utbildnings-, miljö-, jordbruks- och
kommunikationsdepartementet bör vara representerade i gruppen.

Långsiktiga utredningsfrågor bör också ges högre prioritet i industri-
departementets arbete. SINDs utredningsplan har endast varit ettårig.
Den politiska ledningen bör också i större omfattning än tidigare ta
aktiv del i arbetet med att utforma kommande utredningsplaner. Detta
är enligt rapporten en av de viktigaste förutsättningarna för att en
effektiv beställarroll skall kunna upprätthållas.

Effektiviteten i arbetet med att ta fram relevant underlag främjas
också av att tillräckliga resurser avsätts till utarbetandet av direktiv,
remissammanställningar och till den slutliga beredningen. Det är av
avgörande betydelse att de beställningar och de direktiv som utformas
är noga genomarbetade. Resurserna för att beställa och senare ta hand
om utredningar är inte tillräckliga på industridepartementet. En effek-
tivisering av den statliga näringspolitiska utredningsverksamheten för-
utsätter därför att ytterligare resurser avsätts på industridepartementet
för att hantera utredningar och resultatuppföljningar. Detta kan antag-
ligen på sikt åstadkommas genom att arbetsuppgifterna på departemen-
tet förändras så att en större del av personalen i framtiden arbetar med
resultatuppföljning och utvärdering. Därmed behöver inte personal-
styrkan totalt sett öka.

Behovet av att göra särskilda utredningar och att initiera och sam-
manställa omvärldsanalyser kommer sannolikt även enligt rapporten
att öka. 1 en föränderlig värld kommer regeringen och riksdagen att
behöva utarbeta analyser som kompletterar de analyser som görs av
andra utredande organ inom den privata och offentliga sektorn. Staten
behöver egna bilder och analyser. Dessa omvärldsbilder och utredning-
ar bör föregås av en noggrann specifikation av uppdraget. Vad är det
som skall utredas? Vilka aspekter skall tas upp i omvärldsanalysen?
Var behöver befintligt underlag kompletteras?

Utredningar och analyser bör också köpas av de institutioner och
företag som bedöms ha de bästa förutsättningarna att utarbeta det efter-
frågade underlaget. I dessa sammanhang bör de statligt finansierade
myndigheterna behandlas på samma sätt som forskningsinstitutioner
och privata konsultföretag. Härigenom skapas också förutsättningar för

Förs. 1991/92:12

en stimulerande konkurrens bland de utredande organisationerna.
Regeringen far även möjlighet att komplettera det svenska perspektivet
med internationella perspektiv. Ett sådant system, med utredningsor-
gan som konkurrerar om uppdragen, stämmer bättre med den i
rapporten redovisade utgångspunkten, att det bör finnas flera konkurre-
rande bilder och uppfattningar som underlag för strategiska näringspoli-
tiska beslut. Ett ökat utnyttjande av externa resurser ställer stora krav
på departementets resurser för att förbereda och sammanställa utred-
ningar inför strategiska beslut. Den endimensionella synen på plane-
ring, den sanna bilden, bör ersättas med ett flerdimensionellt angrepps-
sätt. Regeringskansliets tjänstemän måste i stället ta fram flera underlag
som ger de politiska beslutsfattarna en realistisk uppfattning om de
osäkerhetsmoment och de olika perspektiv som ligger bakom olika
omvärldsanalyser. Ett sådant mer mångdimensionellt angreppssätt krä-
ver att t.ex. industridepartementets struktursekretariat och sakenheter-
na far i uppgift att sammanställa flera omvärldsbilder så att de olika
utgångspunkterna och perspektiven framgår. Sådana sammanställning-
ar kan också tjäna som underlag för kompletterande beställningar av
om världsanalyser. Detta angreppssätt diskuterades redan 1979, inom
ramen för den s.k. KIPl-utredningen. Struktursekretariatet har dock
endast i begränsad omfattning arbetat med sådana sammanställningar
och kompletterande beställningar. Detta arbete bör dock ges en ökad
uppmärksamhet.

Flertalet remissinstanser instämmer i att beställarfunktionen måste
förbättras på ovan angivna sätt. SIND anser att beställarfunktionen är
av avgörande betydelse. Frågan om vad resurserna på departementet i
dag används till är dock enligt verket otillräckligt belyst i rapporten.
SIND preciserar inte närmare på vilka punkter så är fallet. Revisorer-
na är medvetna om att rapportens analyser av departementets resursan-
vändning bygger på fördjupningar inom ett urval av delområden.
Dessa analyser har dock kommenterats och bedömts av flera represen-
tanter från industridepartementet. Departementet har inte heller i sitt
yttrande något att erinra mot de slutsatser som dras. Ytterligare för-
djupningar skulle således enligt vår mening knappast ge andra resultat.

I likhet med rapporten påpekar SPK att vissa för näringspolitiken
stategiska utredningar t.ex. i fråga om infrastruktur och internationella
varuströmmar berör flera departement. Utöver statsekreterargruppen
behövs enligt verket — såsom revisorerna också föreslår — en motsva-
rande omorganisation av regeringskansliet.

Expeditionschefen på industridepartementet påpekar att man för när-
varande gör en översyn för att förstärka sin kompetens att såväl
beställa som genomföra och analysera de utredningar och utvärdering-
ar som behövs för politiska beslut. Man skriver också att direktiven till

Förs. 1991/92:12

den utredning som legat till grund för bildandet av NUTEK innehållit Förs. 1991/92:12
en uppmaning till utredaren att beakta de resultat som framkommit i
revisorernas granskningsrapport.

Revisorerna noterar med tillfredsställelse att industridepartementet
påbörjat en översyn av beställarkompetensen inom departementet.
Regeringen har också — i enlighet med revisorernas förslag — i prop.
1990/91:87 begärt och enligt NU 1990/91:37 tilldelats ytterligare 5 milj,
kr. för särskilda utredningar. Därmed har de praktiska möjligheterna
utökats att — såsom revisorerna föreslagit — utredningar och analyser
köps av de institutioner och företag som bedöms ha de bästa förutsätt-
ningarna att utarbeta det efterfrågade underlaget.

Resultat av översynen har inte offentliggjorts. Revisorerna föreslår
därför att regeringen för riksdagen redovisar vilka ytterligare resurser
som framöver kommer att avsättas för att hantera utredningar och
resultatuppföljningar samt vilka ytterligare åtgärder som vidtagits för
att förbättra beställarkompetensen på industridepartementet.

Den särskilde utredaren som skulle presentera ett förslag till en ny
näringspolitisk myndighet fick enligt direktiven också i uppgift att
lägga fram en utrednings- och utvärderingsplan för budgetåret 1991/92.
Utredaren har av tidsskäl inte kunnat fullfölja detta uppdrag. I stället
föreslår han i sin slutrapport att NUTEK far i uppdrag att göra detta. I
övrigt ges inga direktiv för innehåll m.m. i utredningsplanen. Reviso-
rerna föreslår därför också att regeringen för riksdagen redovisar på
vilka sätt utredningsplanen kommer att knytas till den nya budgetmo-
dellen och de krav på resultatuppföljning som den ställer.

2.2.3 Samordning

En grundläggande fråga som behandlas i rapporten är i vilka avseen-
den det är lämpligt att samordna utredningsverksamheten. Rapportens
analyser leder fram till följande slutsatser. När det gäller de allmänna
omvärldsanalyserna torde en samordning av perspektiv och frågeställ-
ningar inte leda till att ett mer relevant beslutsunderlag tas fram.
Utredningar som underlag för treårsprogram och infrastrukturinsatser
bör dock samordnas för att undvika dubbelarbete. Samordningen av
den verksamhetsanknutna utredningsverksamheten, treårsplanerna och
infrastrukturinsatserna, kommer sannolikt att förbättras i och med att
beställarfunktionen stärks.

Utöver detta bör samordningen effektiviseras genom att myndighe-
terna far ytterligare information om vad andra myndigheter gör. Rap-
porten föreslår att den skriftliga informationen som redan i dag ges till
de olika myndigheterna inom industridepartementets område komplet-
teras med en årlig konferens om näringspolitiska utredningar, i industri-
departementets regi. Till denna konferens bör utredningscheferna från
de ovan behandlade utredningsorganen bjudas in. Därutöver bör även
ansvariga från långtidsutredningen, konjunkturinstitutet, arbetslivscen-
trum m.fl. statligt finansierade utredningsorgan vara med. Den före-
slagna ordningen med ett mer konsekvent utnyttjande av uppdrag och

särskilda beställningar bör också på sikt leda till en viss specialisering, Förs. 1991/92:12
så att varje utredningsinstitution söker sin nisch där man kan konkur-
rera om de uppdrag som ges från riksdagen och regeringen.

Endast enstaka invändningar görs av remissinstanserna mot försla-
get. SIND anser att samordning och information om pågående utred-
ningar är viktiga områden att diskutera. Alla försök att öka informa-
tionsutbytet bör beaktas, inkl, en årlig konferens om näringspolitiska
utredningar. SIND anser också att det är viktigt att utredningsorganisa-
tionerna har kunskap om vad som sker inom universitet och högsko-
lor. Att utveckla samarbetet med forskare är därför en mycket viktig
åtgärd. Revisorerna delar denna uppfattning. Till den föreslagna årliga
konferensen bör också representanter från högskolor och universitet
med anknytning till utredningsområdet inbjudas.

Revisorerna är också medvetna om att näringspolitisk utrednings-
verksamhet även pågår vid myndigheter utanför industridepartemen-
tets ansvarsområde, t.ex. vid statens pris- och konkurrensverk (SPK),
kommerskollegium och näringsfrihetsombudsmannen (NO). Någon
strikt gränsdragning mellan dessa och granskade myndigheters utred-
ningsområden är dock svår att åstadkomma. Enligt vår mening bör
risken för överlappningar bäst motverkas genom att olika utrednings-
organ exponeras för varandras arbeten på en årlig konferens. Resulta-
tet av konferensen bör redovisas i samband med budgetprocessen.
Revisorerna föreslår därför att riksdagen som sin mening ger regering-
en till känna vad som här anförts om konferenser om näringspolitiska
utredningar.

2.2.4 Vissa budgettekniska förändringar

Ett centralt moment i arbetet med att effektivisera den näringspolitiska
utredningsverksamheten är enligt rapporten att i ökad omfattning
arbeta med särskilda uppdrag. Som tidigare nämnts har både beställar-
och mottagarfunktionen på departementet lidit brist på resurser. Av
granskningen framgår också att myndigheterna anser att industridepar-
tementet tydligare än i dag bör klargöra sitt utredningsbehov. Genom-
förda fallstudier, t.ex. genomgången av arbetet med finansieringsutred-
ningen visar att ett omfattande förarbete och särskilda resurser för att
ta hand om den färdiga utredningen ger ett bättre beslutsunderlag.
Dessa erfarenheter pekar på att särskilda utredningar och uppdrag ger
ett effektivare utredande, en tydligare beställarroll och en bättre mot-
tagningskapacitet.

Industridepartementet bör därför enligt utredaren använda en större
del av de medel som går till utredningsverksamheten till konkreta
uppdrag. Detta innebär att en del av NUTEKs och IVAs utredningsme-
del, som i dag ges i form av anslag, hålls inne på departementet för att
användas till särskilda uppdrag. Genom ett sådant förfarande uppnås
två syften. För det första tvingas departementet att formulera precisera-
de uppdrag. Man får ett betydligt större ansvar för utredningsverksam-
heten. Detta förutsätter att departementet har en ram som skall utnytt-
jas till utredningar. NUTEK och IVA far därigenom minskade direkta

anslag. Det är dock rimligt att anta att varken NUTEK eller IVA som
ett resultat av förändringen far minskade resurser då dessa torde ha
mycket goda möjligheter att framgångsrikt delta i konkurrensen om de
särskilda uppdragen.

Erfarenheter av den föreslagna budgetmodellen från bl.a. Norge
visar att effektiviteten i utredningsverksamheten ökar när andelen
riktade uppdrag ökar. Om t.ex. NUTEK får en större andel särskilda
uppdrag, tillsammans med en mer preciserad roll inom ramen för den
nya budgetmodeilen och arbetet med att stärka infrastrukturen, torde
förutsättningarna för att höja den inre effektiviteten vara goda. Tydliga
beställningar och en viss grad av konkurrens verkar stimulerande och
kommer att höja motivationen hos dem som arbetar med utredningar.
Det blir även lättare att se att arbetet kommer till användning vid
beslut om att utveckla en effektiv näringspolitik.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till förslaget. SIND anser
att förslaget är intressant och har inget i sig emot ett sådant arrange-
mang. Däremot är man emot att verkets redan begränsade utrednings-
anslag urholkas än mer. Anslaget räcker för närvarande endast i
begränsad utsträckning till att utnyttja konsulter och specialister. Revi-
sorerna kan inte se annat än att en förändring i förslagets inriktning
måste innebära att delar av SINDs/NUTEKs direkta anslag flyttas till
departementet. Det är dock revisorernas uppfattning att SIND/NUTEK
har stora möjligheter att i konkurrens med andra söka och erhålla
särskilda uppdrag. IVA har inte heller något att erinra mot detta
förslag.

SIND påpekar också att man med denna modell riskerar att välja
bort obekväma uppföljningsstudier. Om en organisation kommer med
en utredning som upplevs som negativ, hur uppfattas detta inför
kommande uppdrag? I en situation med en allt större mängd erfaren-
hetsstudier kan detta bli ett problem. A andra sidan ligger det enligt
verket något positivt i att konkurrera om uppdragen. SINDs erfarenhe-
ter att i större utsträckning arbeta med uppdrag är dock enligt verket
mycket positiva. Framför allt därför att det då finns en beställare till
uppdraget som också är angelägen om att tids- och resursramar hålls.
Att en viss risk för att obekväma uppföljningstudier väljs bort finns
med modellen är enligt revisorerna riktigt. Emellertid kommer vi i ett
senare avsnitt att föreslå att riksdagen beslutar om vissa riktlinjer för
hur näringspolitiska program skall utvärderas, vilka innefattar att
fristående utvärderingar regelmässigt skall göras och redovisas till
riksdagen. Därmed kommer nämnda risker knappast att uppstå.

SIND föreslår också att en framtida beställarfunktion inriktas mot
att ge någon organisation ansvar för ett begränsat antal utredningar.
För dessa skulle man kunna begära in förslag till hur arbetet skulle
bedrivas. Det borde också vara möjligt för två eller flera organisationer
att i sådana fall lämna in gemensamma förslag, vilket skulle öka
samarbetet och minska dubbelarbetet. Under förutsättning att tydliga
beställningar görs av departementet har revisorerna inget emot att
sådana lösningar prövas för att effektivisera utredningsarbetet.

Förs. 1991/92:12

Revisorerna noterar att regering och riksdag i proposition Förs. 1991/92:12
1990/91:87, NU 1990/91:35, dvs. efter det att vår rapport offentliggjorts,
för budgetåren 1991/92 beslutat om en budgetteknisk förändring enligt
revisorernas förslag. Revisorerna föreslår att regeringen följer upp och
i kommande propositioner redovisar erfarenheterna från denna för-
ändring för riksdagen.

2.2.5 Riksdagen som beställare av utredningar

I rapporten föreslås också att riksdagen ges utökade resurser att upp-
handla utredningar och omvärldsbilder. Den genomgång som har gjorts
inom ramen för granskningen visar att studier som t.ex. sätter in
myndigheter, statliga företag och näringspolitik i ett större samman-
hang i stor utsträckning saknas. Sådana övergripande sammanställning-
ar görs endast i samband med de näringspolitiska propositionerna.
Därigenom far riksdagen, med tre års mellanrum, en bild av utveck-
lingen och av behovet av insatser. På samma sätt som en viss konkur-
rens mellan olika utredande organ stärker effektiviteten skulle ytterli-
gare "en beställare" av framför allt omvärldsanalyser förbättra möjlig-
heten att utveckla ett allsidigt beslutsunderlag. Genomgången tyder på
att det kan finnas ett behov av att komplettera regeringskansliets
utredningar med vissa övergripande omvärldsanalyser som sätter in
den näringspolitiska verksamheten i ett större perspektiv.

Flertalet remissinstanser är positiva till eller har inget att erinra mot
förslaget. SIND anser att förslaget skulle ge ökade möjligheter för
presentation av intressant näringspolitisk information. Också STU fram-
håller att riksdagens funktion som beställare av utredningar borde
kunna förstärkas för att bredda underlaget för behandlingen i ett större
sammanhang av olika förslag från t.ex. myndigheter.

Endast SPK och Industriförbundet har vissa invändningar mot för-
slaget. SPK anser att detta förslag bör sättas in i ett större sammanhang
och utredas i särskild ordning. Industriförbundet påpekar att förslaget
har många och delvis oklara implikationer. Enligt dem bör förslaget
därför utredas ytterligare innan ställning tas.

Revisorerna anser att förslaget att riksdagen skall kunna beställa
egna utredningar är mycket intressant. Riksdagens arbetssätt kommer
framöver att behöva förändras i och med de nya styrformer som för
närvarande introduceras inom den statliga sektorn. Det principiellt
viktigaste inslaget i dessa nya styrformer är den ökade betoningen av
uppföljningar och utvärderingar på bekostnad av regel- och detaljstyr-
ning. För att riksdagen skall kunna vara mer aktiv i de betydande
omprövningar av den offentliga sektorn som torde komma att ske
framöver behöver riksdagen förbättra sina kunskaper rörande många
verksamhetsområden. Med möjligheter att själv beställa egna utred-
ningar skulle förutsättningarna också förbättras för att snabbare identi-
fiera olika problemområden. Man skulle också få lättare att formulera
strategier för problemlösning i stället för att, som nu ofta är fallet, yrka
på mer eller mindre förutsättningslösa och tidskrävande utredningar.
Det finns för närvarande inga resurser inom riksdagen för att göra

egna sådana utredningar. Revisorerna anser att detta är en viktig fråga Förs. 1991/92:12
som bör övervägas ytterligare och förutsätter att den tas upp av
riksdagsutredningen.

2.3 Genomförandet av näringspolitiska program

2.3.1 Allmänt

Det stora antalet särskilda näringspolitiska program — ofta med en
bred krets av inblandade organisationer och företag — har varit ett
karaktäristiskt drag i 1980-talets näringspolitik. Många av dessa pro-
gram har sin bakgrund i den offensiva näringspolitik som formulera-
des kring åren 1982—1983 (budgetprop. 1982/83:100; prop.
1983/84:135). Sådana program har främst syftat till att utveckla nya
produkter, utveckla ny kompetens, förbättra småföretagens strategiska
förmåga etc. Ett av de viktigaste medlen för att uppnå detta har varit
att samordna ("kraftsamla") kompetenser från en rad olika organisatio-
ner och företag inom gemensamma program. Ibland har nya myndig-
heter bildats för genomförandet av dessa program, t.ex. bergslagsdelega-
tionen och informationsteknologidelegationen.

Totalt har de näringspolitiska programmen kostat 5—6 miljarder
kronor per år. Ca 2 miljarder av dessa har avsett traditionella industri-
politiska verksamheter vid SIND, STU, utvecklingsfonder och olika
delegationer. Löpande sådan programverksamhet pågår t.ex. vid ut-
vecklingsfonderna. Andra program som exempelvis STUs insatsområ-
den eller insatsområde Nyföretagande är tidsbegränsade och temporära.
I denna granskning har främst den senare typen av program under-
sökts. Inom de mer löpande programmen står man dock inför en
delvis likartad och svåröverblickbar verklighet där människor och
organisationer med olika mål och värderingar tillsammans — genom
samverkan och styrning — skall omsätta politiska beslut till praktisk
handling.

I vår granskning konstateras att de substantiella, ekonomiska resulta-
ten av sådana program varit magra och att man inte skapat tillräckliga
förutsättningar för att kunna bedöma resultaten av programverksamhe-
ten. Så t.ex. har tydliga målbeskrivningar saknats och utvärderingar
och uppföljningar inte varit legio. Resurserna har inte heller koncen-
trerats på ett sådant sätt som skulle ha skapat slagkraftiga idéer och
produkter. Bedömningar av alternativa insatser för att uppnå samma
mål och syften har också ofta saknats.

Rapportens analyser pekar sålunda för det första på att programresul-
taten spelat en undanskymd roll och att i stället andra bevekelsegrunder
fått dominera programuppläggningarna. Flera av satsningarna har t.ex.
varit resultatet av en eller flera politiska uppvaktningar och att olika
intressen har vägts samman i konkreta program. Satsningarna har även
uppgivits ha ett symbolvärde. Inom havstekniska programmet och
FMS-programmet uppger flera av de programansvariga vikten av att
regeringen markerar att man bryr sig om företag och forskning i ett
svårt läge. Programmen har också ansetts vara en signal för andra

aktörer att satsa exempelvis på mikroelektronikområdet. Sådana mar-
keringar från statsmakternas sida har ansetts vara betydelsefulla för
utvecklingsarbetet på ett visst område. Enligt rapporten är det dock
mycket viktigt att diskutera hur de offensiva programmen kan bli
ekonomiskt effektivare. Sett ur ett sådant perspektiv framförs därvid
sex grundläggande förslag för att förbättra det ekonomiska utbytet av
programmen, nämligen vikten av att formulera tydliga mål, koncentre-
ra satsningarna, skapa marknader, delegera/decentralisera, dela risker-
na samt att utvärdera och följa upp resultaten.

För det andra påvisas i granskningen också ett betydande informa-
tionsproblem. Enligt en undersökning som redovisas i rapporten skulle
antalet företag som mer ingående känner till riksdagens beslut inom
det näringspolitiska området röra sig om högst 2—3 %. Aven om
denna siffra är mångdubbelt större torde alltför få företag känna till att
riksdagen har fattat beslut som skall påverka deras agerande. Eftersom
samverkanssatsningar förutsätter kunskaper om gemensamma mål och
insatser är det också viktigt att en god information om programmets
inriktning m.m. lämnas till deltagande organisationer och utomstående
målgrupper. På underleverantörsområdet pågår en rad satsningar både
inom SIND och utvecklingsfonderna samt Verkstadstekniska delegatio-
nen. Det torde inte vara alldeles lätt att urskilja vilka som gör vad. Det
handlar således fortfarande om för dålig information om enskilda
program och att det uppstår informationskonflikter om de program
som finns. Trots försök till samordning finns det ännu alltför många
program som verkar i olika riktningar med olika aktörer.

För det tredje har i rapporten en rad mål- och organisatiorts-
konflikter redovisats, som sträcker sig hela vägen upp i riksdagen. I
riksdagen finns ett antal utskott som behandlar likartade ärenden. I
regeringskansliet måste ibland 6—7 departement samordnas för att
komma fram till en slutsats. På verksnivå finns problemet att samord-
na en rad myndigheter som arbetar på samma områden. Om man ser
på utvecklingsfonderna och länsstyrelserna, som fått ökade medel för
att agera på detta område, är vi uppe i 60—70 aktörer som skall
samordnas. Därtill kommer en rad olika stiftelser och branschorganisa-
tioner som intresserar sig för näringspolitiska insatser. Slutligen är
också många företag och forskningsinstitutioner deltagare i olika nä-
ringspolitiska insatser. Alla dessa självständiga organisationer styrs av
olika mål. Den totala målhierarkin blir då givetvis mycket svår att
överblicka. Det finns inte heller några effektiva möjligheter till påtag-
lig koordinering i en organisation med självständiga myndigheter och
verk. Dessa mål- och organisationskonflikter understryker enligt rap-
porten vikten av oberoende utvärderingar av näringspolitiska program.

Vad gäller genomförandet påvisas slutligen också i rapporten en
konflikt mellan en politisk organisation och en affärsmässig organisa-
tion. Det är en konflikt som egentligen består i att information
hanteras på olika sätt. Den politiska organisationen måste för att vara
trovärdig vara öppen i någon bemärkelse. Det måste föras en öppen
dialog, som involverar flera personer, medan detta ofta är svårt i en
affärsmässig organisation. Antingen måste man då kompromissa så att

Förs. 1991/92:12

man skapar myndigheter som agerar under hemligstämpel och utan
insyn, eller också skall man ha öppen information, och då blir
informationen värdelös, eftersom alla aktörer vet vad som är på gång.
Vissa projekt inom det nationella mikroelektronik- och informations-
teknologiprogrammet samt det havstekniska programmet är exempel
på detta. Sådana problem finns inte beaktade i tillräcklig utsträckning i
underlag till och uppläggning av dessa program. Detta gäller framför
allt vid stöd direkt till enskilda företag i stadier nära en kommersialise-
ring. Åtgärder för att sprida resultat utanför programmet förutsätter
enligt vår mening en medvetenhet om denna konflikt samt att avtal
om faktiska insatser för spridning av information ingås med program-
deltagarna.

Riksdagen har för närvarande begränsade möjligheter att styra och
kritiskt granska sådan verksamhet. Det är svårt att avsätta tid och
resurser och uppamma tillräckligt intresse för dylika projekt t.ex.
inom utskotten, såvida de inte inrymmer någon politisk konfliktdi-
mension. Projekten är ofta knutna till budgetprocessen och ryms i stor
utsträckning inom betydande klumpanslag till myndigheterna. Genom
sammanslagning av myndigheter till ännu större block blir det i
fortsättningen ännu svårare för riksdagen att få tillräcklig information
för att självständigt kunna bedöma t.ex. ett insatsområde som Nyföreta-
gande. Därför är det enligt rapporten viktigt att förståelse skapas för
problematiken kring denna typ av näringspolitik och att en princip-
diskussion kommer till stånd i samband med politiska beslut om nya
program. Det stora antalet statliga program medför också problem ur
informationssynpunkt. Det är också viktigt att det inbyggt i genomfö-
randeprocessen finns "spelregler" för hur programmen skall inrättas
och följas upp samt att fristående utvärderingar görs.

Flertalet av remissinstanserna instämmer i allt väsentligt i dessa
analyser och synpunkter. Några remissinstanser vill dock gå längre i
fråga om behovet av ekonomiska analyser och utvärderingar på områ-
det. Företagens riksorganisation (FR), Industriförbundet och länsstyrelsen
i Västernorrlands län är starkt kritiska till att olika typer av symboliska
mål och handlingar skall få en påtaglig plats i motivfloran bakom
programmen. FR hävdar att politiska beslut som inte först analyserats
på detta sätt regelmässigt riskerar att få helt andra effekter än de
önskade. FR är för sin del tveksam till att näringspolitiska program på
avgörande punkter genomförs för att man skall uppnå symboleffekter
av skilda slag. Handelshögskolan i Umeå framhåller vikten av att i
högre grad skilja mellan politiska beslut, verkställighet och företagsak-
tiviteter. Det innebär att de verkställande organen måste ges en möjlig-
het att agera och verkställa politiken så att inte den politiska processen
med förhandlingar, intressejämkning etc. blir den huvudsakliga verk-
samheten även i genomförandet av programmen.

Enligt revisorerna torde ovan redovisade problem sammantaget
medföra stora svårigheter att genomföra brett inriktade näringspolitis-
ka program. Om inte dessa förhållanden beaktas vid genomförandet av
nya program minskas också påtagligt möjligheterna till substantiella,
ekonomiska resultat. Mängden av program med likartade inriktningar

Förs. 1991/92:12

inom sektorn komplicerar ytterligare genomförandet. Många av pro- Förs. 1991/92:12
grammen har också inrättats relativt lättvindigt och på ett förhållande-
vis magert beslutsunderlag. Många misstag skulle ha kunnat undvikas
om en medvetenhet existerat om de svårigheter som vidlåder genomfö-
randet av programmen och om enkla kontroller genomförts på ett
tidigt stadium av programarbetet. Mot bakgrund av dessa analyser och
synpunkter har revisorerna beslutat framföra förslag under nedanståen-
de rubriker.

2.3.2 Färre program, färre myndigheter och bättre information

För att näringspolitiken skall kunna nå bättre effekt föreslås i rappor-
ten att insatserna koncentreras till färre myndigheter och färre pro-
gram. Samma typ av insatser förekommer vid flera myndigheter. Inom
myndigheterna finns en rad program som ibland rör likartad verksam-
het. Även för myndigheterna själva — och framför allt för företagen —
är det således svårt att orientera sig i den statliga programfloran. Inom
flera av satsningarna fanns också otillräckliga resurser. Programinsat-
serna och resultaten är dessutom svåra för utomstående att överblicka
och urskilja. Informationsdelen är liten. Med färre organisationer och
färre program borde informationen om existerande program kunna
förbättras utan alltför stora kostnader, vilket också föreslås i rapporten.

Nästan samtliga remissorgan instämmer i eller har inget att erinra
mot detta förslag. NUTEK anser att detta borde underlätta möjligheter-
na till resursbedömning och underlätta genomförandet. Däremot kan
man diskutera hur stora aktuella program resursmässigt skall vara.
Informationsproblematiken är också viktig enligt verket.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hänvisar till andra forskningsre-
sultat som visar att "stor mångfald i samhällsutbud av service och
tjänster vad avser teknikspridning snarast fördröjer ett spridningsför-
lopp" (Forskning om teknikspridning, Temaplan/STU 1984). Av detta
följer, anser länsstyrelsen, att samhällsinsatserna — centrala såväl som
regionala — med nödvändighet måste ha en inbördes samordning och
inre logik för att inte bli till mer skada än nytta. Länsstyrelsen
bekräftar och understryker också att det vanligen lämnas en alltför
bristfällig information till den regionala nivån såväl i initieringsfasen i
många centrala projekt som i fråga om återföring av program- och
projektresultat.

Expeditionschefen pä industridepartementet påpekar att bildandet av
den nya näringspolitiska myndigheten i sig innebär att möjligheterna
till samordning av likartade program underlättas. Utvecklingsfonden i
Östergötland anser också att bildandet av NUTEK på central nivå är en
riktig åtgärd, men tillägger att antalet centrala aktörer fortfarande är
betydande. En fortsatt koncentration av myndighetsorganisationen är
möjlig och önskvärd. På regional nivå är utvecklingsfonderna den
självklara organisationen för åtgärder som riktas mot nyetablerare och
mindre företag. Inget annat samhällsorgan har tillnärmelsevis samma
kompelens och kontaktyta inom området.

Revisorerna anser att den grundsyn som måste prägla arbetet inom Förs. 1991/92:12
de näringspolitiska organen är en strävan efter kraftsamling till några
fa programområden och myndigheter. En effektivisering av den nä-
ringspolitiska myndighetsstrukturen och insatserna inom sektorsområ-
det i stort hindras lätt av att knappa resurser måste läggas på alltför
många mindre och ej sammanhängande verksamheter. Det ligger på
regeringen att åstadkomma en sådan kraftsamling. Mot bakgrund av de
magra programresultaten och de stora svårigheter som påvisats i sådan
här verksamhet bör regeringen enligt vår uppfattning därför vara
mycket restriktiv vid inrättandet av nya program och framför allt
undvika att skapa nya myndigheter — även om de är temporära — för
att genomföra dessa. Slutligen bör också informationen om kvarvaran-
de program förbättras.

2.3.3 Samordning

Framöver skall enligt de senaste näringspolitiska propositionerna en
ökad samverkan ske inom näringspolitiken mellan olika sektorer och
nivåer i samhället och framför allt med näringslivet. I angivna proposi-
tioner ges t.ex. en mångfald förslag där en myndighet får i uppgift att
samverka med eller hålla samman andra organisationers verksamheter.
Staten (eller myndigheten) vill på detta sätt locka organisationer och
företag till samarbete med monetära medel — och för de självständiga
egna myndigheterna via knapphändiga föreskrifter. Av FMS-, nyföreta-
gar- och det havstekniska programmet att döma har det dock varit
mycket svårt att styra det gemensamma arbetet i sådana lösa samver-
kansgrupper.

Det är emellertid relativt lätt för politiker att inrätta ett sådant
program och ge en eller flera myndigheter i uppgift att genomföra
detta. Deltagande organisationer är ofta nöjda i och med att mer
pengar tilldelas området och att de far del av dessa medel. Att endast
bestämma på papperet att en samverkan skall ske har dock inte visat
sig verkningsfullt. Det är endast då verkliga gemensamma intressen
finns mellan deltagande organisationer som samverkanssatsningar fun-
gerar. Så har ofta inte varit fallet inom programmen. Detta talar enligt
utredarens uppfattning emot att inrätta stora samordningsprogram.
Om regeringen eller den nya ansvariga näringspolitiska myndigheten
ämnar inrätta sådana program bör de enligt rapporten ges i uppgift att
närmare belysa de omständigheter som talar för att samverkanssats-
ningen skulle kunna fungera.

I flera av de fall som undersökts i granskningen finns också en
konflikt mellan SIND och utvecklingsfonderna. En del i denna kon-
flikt rör synen på vad fonderna kan eller anses kunna åstadkomma.
Enligt rapporten är det viktigt att den regionala organisationen deltar i
centralt initierade program. Om fonderna saknar resurser och kompe-
tens för att delta i sådana program bör åtgärder vidtas för att förbättra
deras kompetens. Den nya näringspolitiska myndigheten bör ges i
uppgift att utreda behovet av sådana åtgärder. Erfarenheter som finns
tillgängliga i bedrivna projekt och program bör då beaktas.

Enligt rapporten finns även behov av tydligare uttalanden från
riksdag och regering om befogenheter m.m. i samordningssatsningar.
Om riksdagen eller regeringen vill att skilda organisationer skall
samarbeta bör tydligare uttalanden om detta göras och de befogenheter
en ansvarig myndighet har inom angivet område anges.

Få remissinstanser har några invändningar mot dessa förslag rörande
samordning. NUTEK anser t.ex. att det är viktigt att regionala organi-
sationer deltar i de program som startas och tillägger också att det
oftast är dessa som kommer med förslag. Enligt verket har faktiskt
detta ofta varit fallet i de refererade projekten. Att meningskiljaktighe-
ter finns är viktigt, märkligt vore det annars. Revisorerna kan instäm-
ma i detta. Dock har det i många SIND-program uppstått konflikter
som inneburit att själva genomförandet allvarligt påverkats. Att det
som t.ex. i det strategiska företagssamverkansprogrammet i realiteten
blivit två parallella projekt som drivs av SIND resp, utvecklingsfonder-
na och att inget erfarenhetsutbyte kommit till stånd mellan dessa är
inte tillfredsställande. Flera andra sådana exempel har återfunnits i
granskningen.

Enligt högskolan i Växjö är myndigheternas oförmåga att samarbeta
horisontalt — mellan olika myndigheter — och vertikalt — med sin
egen implementationsstruktur — beklämmande. Högskolan varnar
rent av för överdrivna förhoppningar om att den strukturella föränd-
ring som skett genom bildandet av NUTEK skulle lösa dylika problem,
särskilt som detta nya verk inte personalmässigt byggts upp förutsätt-
ningslöst. Länkningen till implementationsstrukturen är enligt högsko-
lan ett olöst problem så länge man inte tillerkänner regioner och
kommuner ett reellt ansvar i näringslivsfrågor.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vill dock nyansera bilden av den
beskrivna konflikten mellan SIND och utvecklingsfonderna, så till
vida att problemen inte gäller alla fonder, alla avdelningar på SIND
och alla utvecklingsprogram. Slutsatsen att svårigheterna hänförs till
resurs- och kompetensbrister på fonderna är enligt länsstyrelsens me-
ning inte helt korrekt, utan beror lika mycket på "institutionella
förhållanden" på SIND. Det är dessutom enligt länsstyrelsen tveksamt
om centrala organ över huvud taget skall driva projekt på regional
nivå på det sätt som skett under senare år och som NUTEKs nya
organisation faktiskt indikerar även för framtiden. Länsstyrelsen ser
det också som välbetänkt och nödvändigt att från regeringens sida, i
enlighet med rapportens förslag, precisera samordningsbe- fogenheter
hos särskild ansvarig myndighet. Detta skulle t.ex. kunna gälla länssty-
relsen i dess nygamla roll som regionalt näringspolitiskt organ — helt i
analogi med fattade riksdagsbeslut.

Utvecklingsfonden i Östergötland förordar en ny decentraliserad sam-
verkansstruktur och anser att det inom ramen för denna struktur är
viktigt att ett positivt växelspel kontinuerligt utvecklas mellan politi-
ker, myndigheter/organisationer och marknaden. Fonden vill därför
föreslå att eventuellt fortsatta studier av olika näringslivsprojekt spe-
ciellt granskar dessa faktorer på en regional nivå och att medarbetarna
på dessa myndigheter och organisationer utbildas för detta nya arbets-

Förs. 1991/92:12

2 Riksdagen 1991/92. 2 saml. Nr 12

sätt. Även utvecklingsfonden i Kronobergs län förordar en mer decen- Förs. 1991/92:12
traliserad samverkansstruktur. En sådan har också "underifrån" växt
utöver länsgränserna. De centrala myndigheternas viktigaste uppgifter
bör vara fastställande av riktlinjer för nationella övergripande satsning-
ar, service till regionerna och fördelning av statliga resurser.

Enligt revisorernas mening visar granskningen tydligt att samverkan
inte är något universalmedel inom näringspolitiken. Vi ifrågasätter
således ett av de viktigaste argumenten för 1980-talets breda och
offensiva näringslivsprogram. Samordningsproblematiken har inom be-
drivna program ofta blivit övermäktig. Rekommendationen att öka
samverkan mellan sektorer och nivåer i samhället och framför allt
med näringslivet har uppenbarligen varit svår att genomföra i prakti-
ken med så pass löst sammansatta grupper som ett system med själv-
ständiga myndigheter medför. Ju fler nivåer och sektorer som skall
delta i gemensamma program desto svårare förefaller det bli att nå
påtagliga resultat. Detta talar enligt revisorerna emot att inrätta stora
samverkansprogram och att i hög grad bygga näringspolitiken på
refererade samverkanstankar. Huvudfelet i många samverkansprogram
har bestått i att centrala organ tagit på sig en ledar- och samordnings-
roll inom området — trots att lokala och regionala organ inte upplevt
något större behov av centrala insatser. Revisorerna finner det därför
viktigt att regeringen vid utformandet av den framtida näringspolitiken
och NUTEK vid utarbetandet av sin verksamhetsidé beaktar de be-
gränsningar som trots allt finns i fråga samverkan som näringspolitiskt
medel.

Om regeringen eller NUTEK ämnar inrätta sådana program bör de
också enligt vår mening ges i uppgift att närmare belysa de omständig-
heter som talar för att samverkanssatsningen skulle kunna fungera.
Tydligare uttalanden om samarbetsbehov bör också göras av regeringen
i de fall man önskar att olika organisationer skall samarbeta. De
befogenheter en ansvarig myndighet har inom angivet område bör
också klart anges.

2.3.4 Kontroll, uppföljning och återredovisning

I rapporten föreslås att kraven på statligt deltagande i industriell
utvecklingsverksamhet i samverkan med industrin skärps. Krav på
opartiskhet och konkurrensneutralitet m.m. måste alltid beaktas vid
statligt deltagande. Dessa minimikrav bör uppmärksammas och delges
övriga aktörer i klarare ordalag än som görs för närvarande. Sanktions-
möjligheter bör även utredas av regeringen. Staten bör inte slentrian-
mässigt avstå från att ställa anspråk på återbetalning av medel i fall då
t.ex. ett företag inte hållit sin del av ingånget avtal.

Förslaget kommenteras av få remissinstanser. Högskolan i Växjö an-
ser att man mer generellt bör undvika typer av arrangemang som
innebär att företag förväntas återbetala medel på en eller annan grund.
Man skall som politiker inte gräva ner sig i så detaljerade övningar —
då blir det ändå marknaden som ensam bestämmer. Rent allmänt kan

revisorerna instämma i detta. Det finns dock enligt vår mening situa-
tioner där villkorslån fortfarande kan vara motiverade. Vårt förslag
nedan avser endast dessa.

Industridepartementet instämmer i revisorernas uppfattning att sank-
tionsmöjligheter bör föreligga vid statligt deltagande i industriell ut-
vecklingsverksamhet och att formerna för hur detta tar sig uttryck bör
ses över. Också sådana fall där företag gjort utfästelser utan att det
motsvaras av något finansiellt stöd från staten bör uppmärksammas.
T.ex. fall där ett utländskt företag under vissa villkor fått tillstånd att
förvärva ett svenskt företag. Regler om återkrav av statligt stöd finns
för närvarande i flera fall. Mest omfattande är dessa beträffande regio-
nalpolitiskt stöd. Enligt departementet bör man dock ha klart för sig
att statligt stöd ofta utgår till utvecklingsprojekt av högriskkaraktär
vilket innebär att det kan vara mycket komplicerat att i avtal reglera
de tekniska och marknadsmässiga villkor under vilka stödet återkrävs.
Ett problem i sammanhanget är inte sällan att det enskilda företaget
utvecklats sämre än planerat vilket gjort att det hamnat i ekonomiska
svårigheter. Att i ett sådant läge återkräva stöd som företaget erhållit
kan medverka till att ytterligare försämra företagets överlevnads- eller
utvecklingsmöjligheter.

Revisorerna är mycket medvetna om dessa restriktioner, men anser
inte desto mindre att staten måste beakta möjligheterna till sanktioner
redan när avtal skrivs med t.ex. företag. Enligt vår mening är det
viktigt att regeringen har god kännedom om vilka typer av sanktions-
möjiigheter som är möjliga att använda vid olika former av stödpro-
jekt. Det är t.ex. helt olika överenskommelser som måste komma till
stånd i fråga om utvecklingsprojekt av högriskkaraktär jämfört med
projekt som snarast syftar till ökad sysselsättning. Alltför många exem-
pel har visat att man från statens sida dragit det kortaste strået i
gemensamma satsningar med företag. Revisorerna anser därför att
regeringen bör studera dessa frågor närmare och redovisa för riksdagen
vilka sanktionsmöjligheter som är möjliga i olika situationer. Här bör
främst sådana sanktionsmöjligheter övervägas som kan utlösas i sam-
band med inlagda kontrollstationer. Tidsaspekterna är således väsentli-
ga att beakta vid ingångna avtal. Det är t.ex. en fördel om delar av det
statliga stödet kan hållas inne tills överenskomna resultat och motpre-
stationer påvisats.

2.3.5 Övergripande spelregler

I rapporten konstateras att regering och riksdag inte kan tränga in i
och följa upp varje enskilt program. Därför är det viktigt att regelsy-
stem finns tillgängliga som tvingar fram bl.a. en tydlig målbeskrivning
och ordentliga utvärderingar. Exempel på ett sådant regelsystem från
rapporten återges här nedan. Enligt rapporten bör det fattas principiel-
la riksdagsbeslut om dylika regler för hur man skall ställa upp mål
och hur man skall utvärdera program.

Förs. 1991/92:12

Övergripande riktlinjer för näringspolitisk programverksamhet

1. Kan målen formuleras så att det vid en utvärdering tydligt går
att avgöra om programmet varit framgångsrikt eller inte (dvs.
bidragit till att stärka näringslivets internationella konkurrens-
kraft, förbättra regionala balansen etc.)?

2. Kan programmet omedelbart avbrytas om utvärderingen visar
att målen inte uppnås? (Eller skapas politiska bindningar som
omöjliggör en nedläggning utan stora politiska prestigeför-
luster?)

3. Ar programmet tidsbegränsat?

4. Finns det en liten styrelse och en ansvarig "VD" som är
tillsatt på basis av sakkunskap?

5. Utnyttjas de organ som redan i dag kan genomföra detta och
fungerar dessa organ bra?

6. Ar det troligt att programmet är konstruerat så att de politiskt
ansvariga under genomförandeprocessen inte kan tvingas gripa
in mellan de i förväg beslutade kontrollstationerna (genom t.ex.
påverkan från intressegrupperingar)?

7. Ar genomförandet i händerna på dem som har kompetens
och kontroll över de resurser som behövs för att genomföra
insatsen? Når man ut till näringspolitikens "kunder"?

8. Ar programmet så konstruerat att det inte stör andra proces-
ser som skapar höjd internationell konkurrenskraft (second best-
problemet)?

9. Finns det en konkret uppfattning om vilket behov resultatet
av programmet fyller (på en marknad eller för att också uppnå
andra politiska mål, t.ex. miljömål)?

10. Finns en tydlig och konkret plan för hur programmet skall
utvärderas?

Nästan samtliga remissinstanser håller med om vikten av sådana spel-
regler eller har inget att erinra mot förslaget. NUTEK framhåller dock
betydelsen av att inte ha för många regler för olika verksamheter. Det
kan leda till passivitet. SPK vill utöver de regler som föreslås i
rapporten förorda att en övergripande ekonomisk analys av de sam-
hällsekonomiska effekterna t.ex. på konkurrensförhållanden av olika
projekt utförs. Även ett EG-medlemskap och dess regler för stödpro-
gram bör vara med i en kriterielista. SPK understryker också betydel-
sen av att val av medel och metoder för näringspolitiska insatser görs
så att de inte motverkar varandra eller motverkar förhållanden som
leder till samma resultat ("Regel 8").

Högskolan i Växjö håller med om att vissa minimiregler måste
formuleras inom skilda program som i sig representerar en vettig
arbetsform. Men detta innebär också att man bör undvika program där
inte ens de mest allmänna regler kan hållas. Det förefaller enligt
högskolan gälla t.ex. storföretagen som tycks nonchalera alla ingångna
avtal. Industridepartementet pekar på en konflikt i sammanhanget som

inte uppmärksammats, nämligen mellan program som är näringspoli- Förs. 1991/92:12
tiskt relevanta men som på grund av komplexiteten i näringslivet och
mångfalden av aktörer kan vara besvärliga att kontrollera och följa
upp och program som är kontroller- och utvärderingsbara och blir
detta genom att de angår mindre relevanta näringspolitiska problem.

Revisorernas granskning pekar på ett stort behov av att inför starten
av nya program i högre grad beakta erfarenheter av tidigare program-
verksamhet. De "spelregler" som utredaren föreslagit kan enligt vår
uppfattning ses som ett koncentrat av sådana erfarenheter, och de bör
därför beaktas i framtida verksamhet. Av remissutfallet att döma torde
flertalet verksamma inom det näringspolitiska området i stort också
vara överens om åtminstone dessa "minimiregler". När det kommer ett
förslag i en anslagsframställning kan regeringen som ett första test
undersöka om förslaget till program motsvarar dessa regler, och i så
fall far man fortsätta, annars bör förslaget gå tillbaka till myndigheten
och kompletteras eller vidareutvecklas. I likhet med högskolan i Växjö
anser revisorerna också att program där inte ens de mest allmänna
regler kan följas bör undvikas.

Revisorerna föreslår därför att principiella riksdagsbeslut fattas om
riktlinjer för hur man bl.a. skall ställa upp mål och hur man skall
utvärdera program. Bland dessa riktlinjer bör också ingå vad som
framförs av SPK angående konkurrensanalyser resp. EG-regler för
olika stödprogram. De styrformer som för närvarande introduceras i
förvaltningen och de allmänna föreskrifter som meddelats i samband
med detta bör således kompletteras med ovan angivna övergripande
riktlinjer.

2.3.6 Fristående utvärderingar

I rapporten föreslås att fler externa utvärderingar görs av de näringspo-
litiska programmen. Vid granskningen har flera exempel på bristande
intresse för utvärderingar noterats. Rapporten föreslår att man redan
vid starten av programmen kopplar in en forskare, som ställer krav på
vilka data som myndigheten skall samla in och hur programmet skall
vara upplagt för att möjliggöra jämförelser. När uppgifterna har till-
handahållits kopplas forskaren in igen och utvärderar data. Den nya
näringspolitiska myndigheten bör åläggas att utvärdera större program
i kontakt med forskare enligt här angivet sätt.

Dessutom bör regeringen ges i uppdrag att snarast initiera ytterligare
utvärderingar av de näringspolitiska programmen och redovisa en
analys av dessa utvärderingar för riksdagen. Sådana redovisningar bör
därefter bli ett naturligt inslag i kommande propositioner rörande
program av dessa slag.

Inga invändningar görs av remissinstanserna mot förslaget om mer
fristående utvärderingar. Många instanser påpekar tvärtom det viktiga i
att ordentliga fristående utvärderingar görs. Det gäller bl.a. NUTEK,
länsstyrelsen i Västernorrlands län, högskolan i Växjö, industrideparte-
mentet, TCO och Industriförbundet.

Mot bakgrund av den i granskningen konstaterade bristen på fristå- Förs. 1991/92:12
ende utvärderingar föreslår revisorerna att NUTEK bör åläggas att
utvärdera större program i kontakt med forskare på angivet sätt och att
regeringen ges i uppdrag att snarast initiera ytterligare utvärderingar av
de näringspolitiska programmen och att därefter årligen redovisa en
analys av dessa för riksdagen.

3 Sammanfattning av förslagen

Sammanfattningsvis har revisorerna beslutat föra fram följande förslag
till riksdagen:

1. Angående näringspolitisk utredningsverksamhet

all regeringen för riksdagen redovisar resultaten av den översyn av
beställarkompetensen vid industridepartementet som för närvarande
görs och därvid redovisar vilka ytterligare resurser som framöver
kommer att avsättas för hantering av utredningar och resultatuppfölj-
ningar inom departementet,

all regeringen redovisar för riksdagen på vilka sätt NUTEKs utred-
ningsplan kommer att knytas till den nya budgetmodellen och dess
krav på resultatuppföljningar,

all regeringen initierar årliga konferenser om näringspolitiska utred-
ningar och för riksdagen redovisar resultatet av dessa,

all riksdagen uppmärksammar riksdagsutredningen på frågan om riks-
dagen bör ges ytterligare resurser för att beställa egna utredningar.

2. Angående genomförandet av näringspolitiska program

alt de näringspolitiska insatserna koncentreras till färre myndigheter
och betydligt färre program och att man undviker att skapa nya
myndigheter för att genomföra dessa program,

att informationen om pågående näringspolitiska program förbättras,

att regeringen vid utformningen av den framtida näringspolitiken be-
aktar de synpunkter som revisorerna framfört om de begränsningar
samverkan har som näringspolitiskt medel,

att regeringen ser till att de omständigheter som talar för att en större
samverkanssatsning skulle kunna fungera är ordentligt belysta inför
beslut om inrättandet av nya större program,

att regeringen tydligare uttalar sig om befogenheter m.m. i samord-
ningssatsningar,

att regeringen låter utreda sanktionsmöjligheterna i fall då t.ex. ett
företag inte håller de avtal som slutits,

att ett principiellt riksdagsbeslut fattas om riktlinjer för hur man bl.a.
skall ställa upp mål och utvärdera program i enlighet med vad som
sägs under punkt 2.3.5 i skrivelsen,

Förs. 1991/92:12

att regeringen ålägger NUTEK att i högre utsträckning utvärdera pro-
gram i kontakt med forskare på under punkt 2.3.6 angivet sätt,

att regeringen snarast initierar ytterligare utvärderingar av de närings-
politiska programmen och redovisar en analys av dessa utvärderingar
för riksdagen.

4 Hemställan

Riksdagens revisorer hemställer

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
revisorerna anfört med anledning av den genomförda gransk-
ningen angående

—den statliga näringspolitiska utredningsverksamheten

— genomförandet av näringspolitiska program,

2. att riksdagen uppmärksammar riksdagsutredningen på frå-
gan om förstärkning av riksdagens egna utredningsresurser.

Detta ärende har avgjorts av revisorerna i plenum. I beslutet har
deltagit revisorerna Alf Wennerfors (m), Hans Lindblad (fp), Anita
Johansson (s), Bengt Silfverstrand (s), Anders G Högmark (m), Torsten
Karlsson (s), Rune Jonsson (s), Sten-Ove Sundström (s), Ulla Orring
(fp), Ulla-Britt Åbark (s), Lennart Brunander (c) och Ulla Johansson
(s).

Vid ärendets slutliga handläggning har vidare närvarit kanslichefen
Åke Dahlberg och revisionsdirektören Eero Marttinen (föredragande).

Stockholm den 26 september 1991

På riksdagens revisorers vägnar

Alf Wennerfors

Eero Marttinen

Sammanfattning av rapport 1990/91:3 om den
statliga utredningsverksamheten och de
remissyttranden som avgivits över den

1 Rapporten

1.1 Syfte och inriktning

I rapporten har riksdagens revisorer granskat den statliga näringspoli-
tiska utredningsverksamheten. Granskningen bygger på en undersök-
ning som SIFO Futures AB utfört på revisorernas uppdrag av de
utredningar som görs inom industridepartementets ansvarsområde —
främst av industridepartementet, statens industriverk (SIND), styrelsen
för teknisk utveckling (STU) (granskningen genomfördes under hösten
1990. SIND och STU existerade då som egna myndigheter), Sveriges
geologiska undersökning (SGU), Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA)
och Stiftelsen Sveriges tekniska attachéer (STATT).

Granskningen har utgått ifrån riksdagens och regeringens behov av
underlag för strategiska beslut inom industridepartementets område.
Arbetet har koncentrerats till två av varandra beroende frågeområden.
För det första har utredningsverksamhetens inre effektivitet översiktligt
studerats, dvs. görs utredningarna på rätt sätt. Här diskuteras främst
beställarrollen och förekomsten av dubbelarbete. Det andra frågan rör
den yttre effektiviteten, dvs. görs rätt utredningar. Här har ett antal
fallstudier genomförts inom ett urval av de mest betydelsefulla utred-
ningsområdena under 1980-talet. I uppdraget har också ingått att
analysera de huvudsakliga problemen och att komma med förslag till
förbättringar.

1.2 Det statliga utredningssystemet

Den statliga näringspolitiska utredningsverksamheten tillkom i början
av 1970-talet med bestämda syften. Den skulle bl.a. utgöra en del av ett
nytt politikområde (industripolitik). Synen på industripolitik har vari-
erat över tiden bl.a. som följd av vunna erfarenheter. Det har tagit sig
uttryck i flera omorganisationer, t.ex. år 1983 då bl.a. regionalpolitiken
fördes till industriverket. Huvuduppgiften att förse statsmakterna med
industripolitiskt beslutsunderlag lades fast som en viktig utgångspunkt
redan från starten.

I rapporten beskrivs inledningsvis översiktligt det näringspolitiska
utredningssystemets omfattning och hur detta utvecklats under 1980-ta-
let fram till i dag. Beskrivningen har avgränsats till den statligt
finansierade verksamheten. Störst vikt har lagts vid SINDs, STUs och
industridepartementets egen utredningsverksamhet dels i kommittévä-
sendet, dels internt på departementet. Men även IVAs, STATTs och
SGUs verksamhet har granskats. Totalt har utredningar inom industri-
departementets ansvarsområde gjorts för i genomsnitt 50 milj. kr. per
år.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

1.2.1 Industridepartementet

Kostnaderna för industridepartementets egen utredningsverksamhet var
år 1980/81 ca 70 milj. kr. och 1989/90 ca 13 milj. kr. Departementet
har flera uppgifter inom det näringspolitiska utredningssystemet. De-
partementet svarar för initieringslbeställnings/sammanställnings]unktio-
ner. 1 de näringspolitiska propositionerna, i de årliga budgetpropositio-
nerna och i den årliga utredningsplanen för statens industriverk fast-
ställs de övergripande riktlinjerna för utredningsverksamheten. Indu-
stridepartementet upphandlar också löpande utredningar från offentli-
ga och privata utredare.

På sakenheterna arbetar 1—2 personer (motsv.) med beställning och
sammanställning av utredningar. Ca 5 helårstjänster avsätts för denna
funktion på industridepartementet. År 1981 inrättades ett särskilt
utredningssekretariat på industridepartementet, det s.k. struktursekre-
tariatet (prop. 1980/81:130). Sekretariatet har en chef och 3—5 hand-
läggare. Totalt har ca 10 tjänstemän arbetat med beställningar och
sammanställningar av utredningar på industridepartementet under
åren 1981—1990. De egna resurserna kompletteras med upphandlade
konsulttjänster. Den vanligaste typen av konsulttjänst rör företagsspeci-
fika frågor som värdering av företag, t.ex. i samband med nyemissioner
och kompletterande analyser till näringspolitiska propositioner. Totalt
avsattes under åren 1979/80—1989/90 knappt 10 milj. kr. i genomsnitt
per år till sådana studier.

Kommittéväsendet har en central funktion i regeringens arbete med
att ta fram underlag för strategiska/näringspolitiska beslut. I början av
1980-talet var ca 50 kommittéer och ett tjugotal råd och delegationer
knutna till industridepartementet (inkl, energikommittéer) och år
1989 endast sex kommittéer. Kostnaderna för dessa har minskat kraf-
tigt under 1980-talet. En stor del av nedgången kan hänföras till
organisatoriska förändringar. Den 1 juli 1983 bildades statens energi-
verk varvid energipolitiska utredningar fördes över till det nya verket.
Från och med den 1 juli 1987 fördes alla energiutredningar över till
miljö- och energidepartementet. Regionalpolitiska utredningar har
även periodvis fallit på arbetsmarknadsdepartementet.

Under åren 1979/80—1989/90 har 35 betänkanden publicerats (exkl.
energiutredningar). Vidare har ett större antal departementsstenciler
givits ut. Antalet sådana rapporter har stadigt sjunkit under 1980-talet
(från ca 35 år 1981 till 1 år 1989). Varje år sedan 1982 har industride-
partementet dessutom publicerat en årsrapport "Svensk industri och
industripolitik".

1.2.2 Statens industriverk

Statens industriverk bildades 1973. Verkets uppgift var att svara för
olika näringspolitiska uppgifter. Ca 20—25 % av verkets personal har
avsatts för näringspolitiska utredningar. Utredningar utförs av dels
utredningsenheten, dels verkets operativa enheter. I rapporten behand-
las inte utredningar som görs inom de operativa enheterna och inte
heller regionalpolitiska utredningar.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

I löpande priser har kostnaden för verkets utredningsverksamhet
inom utredningsenheten varit konstant under perioden
1980/81 — 1988/89, ca 10 milj. kr. För budgetåret 1989/90 ökade dock
kostnaderna till 14,2 milj. kr. År 1983/84 sysselsattes nära 40 personer
med utredningar. Antalet fast anställda har minskat till knappt 30 år
1990. Verket har i högre grad strävat efter att arbeta med externa
konsulter och projektanställda medarbetare, vilket ger en större flexibi-
litet och ett bättre utnyttjande av extern fackkunskap.

SINDs utredningsenhet har publicerat ca 90 rapporter i bokserien un-
der 1980-talet. Dessutom har verket publicerat ca 140 skrifter i PM-
serien. Huvuddelen av skrifterna i PM-serien emanerar från arbetet
inom ramen för de olika operativa programmen. Antalet rapporter har
minskat successivt; från 49 rapporter år 1980 till 6 år 1989. En av
anledningarna är att verket höjt ambitionsnivån på det som får publi-
ceras samt att ökade resurser satsas på att marknadsföra/presentera
rapporterna. Vidare har SIND i ökad omfattning valt att arbeta med
konferenser.

En betydande del av utredningsenhetens arbete redovisas i andra
publikationer. SIND bidrar bl.a. med ett omfattande material till
långtidsutredningen — nu senast med bilagan "Industrin till år 2000 —
ett tillväxtdecennium?". SIND deltar också i olika gemensamma ar-
betsgrupper, t.ex. den grupp med representanter från industrideparte-
mentet, Sveriges industriförbund, statistiska centralbyrån och SIND
som har haft i uppgift att ta fram statistik om de svenska multinatio-
nella industriföretagens internationalisering.

SIND har ett utvecklat samarbete med industridepartementet. For-
mellt utarbetar verket tillsammans med departementet en årlig utred-
ningsplan. Vidare förekommer direkt projektsamarbete. Under 1989
har detta skett inom bl.a. ramen för en internationell rapport om
nyföretagande, den årliga årsrapporten och ett omfattande statistikpro-
jekt om storföretagens internationalisering. SIND samarbetar också
med STU i bl.a. teknikspridningsprogrammet och inom flera
branschprogram. Finansdepartementets enhet för långtidsutredningar
är också en viktig samarbetspartner.

SINDs utredningsverksamhet spänner över ett brett område. Under
1970-talet spelade branschanalyser en stor roll i utredningsverksamhe-
ten. Det fanns en ambition i näringspolitiken att urskilja branscher,
analysera dessa och vidta lämpliga åtgärder, antingen för att expandera
eller för att underlätta omställning. Under 1980-talet har branschpoiiti-
ken avvecklats, vilket naturligtvis lett till att branschstudier blivit
mindre intressanta som underlag för strategiska beslut på regeringsni-
vån. Branschbevakningen har i viss utsträckning behållits, bl.a. som ett
viktigt underlag till finansdepartementets arbete med de s.k. långtidsut-
redningarna.

Under 1980-talet prioriterades studier av enskilda företag. De mind-
re och medelstora företagens problem och möjligheter har studerats i
ett stort antal rapporter. Vidare har de stora multinationella företagens
utveckling fatt ökad uppmärksamhet under slutet av 1980-talet. Samti-
digt har de regionala frågorna flyttats till SIND, vilket också avspeglats

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

i utredningsenhetens verksamhet. Framöver avser SIND att prioritera
områdena internationalisering (EG, Östeuropa, SINDCOM, jämföran-
de studier och internationella kontakter), frågor som rör produktivitet
och tillväxt samt småföretags villkor och möjligheter. Dessutom priori-
teras projekt med anknytning till SINDs insatsområden. SIND har
också det senaste året startat utredningar av näringslivets behov av
utbildningar på olika för företagen centrala områden. Utöver dessa
områden har SIND producerat rapporter med generell näringspolitisk
inriktning, t.ex. rapporter om företagens investeringsbeteende, export
och EG-frågor. Den årliga avvägningen mellan olika projekt sker i
samband med framtagandet av utredningsplanen som utarbetas i nära
samarbete med industridepartementet. När det gäller utvärderingar
bedömer rapporten att deras roll på SIND minskat under 1980-talet,
eventuellt med undantag för det senaste året.

1.2.3 Styrelsen för teknisk utveckling (STU)

STU inrättades 1968 och har huvudansvaret för teknikpolitiken. STU
är uppdelat i olika program och teknikområden. STU har ca 10
personer som delvis arbetar med utredningsverksamhet inom strategisk
planering, motsvarande 3—4 mansår. Därutöver avsätts resurser mot-
svarande ett manår till utvärderingar av övergripande karaktär. Totalt
arbetar således 5—6 personer på heltid med näringspolitiska utred-
ningar.

STU köper så långt som möjligt utredningstjänster från universitet
och högskolor. Detta anses ge goda resultat då forskare i allmänhet tar
mindre betalt och gör ett gott arbete. Genom att anlita universitet och
högskolor bidrar STU också till att kompetens byggs upp inom för
STU viktiga områden. Privata konsulter utnyttjas när kompetens inte
finns tillgänglig inom högskolan. Totalt under 1980-talet har STU köpt
utredningar och utvärderingar för 26,8 milj. kr. eller i snitt 2,7 milj,
kr. per år. Till detta kommer ett antal internationella ut- värderingar
för totalt 4,4 milj. kr. under tioårsperioden.

STUs utredningar och utvärderingar har i allt väsentligt knutits till
verkets egna uppgifter. STU har ingen uttalad allmänt utredande
funktion. Huvuddelen av utrednings- och utvärderingsarbetet samlas i
en rapport som biläggs verkets förslag till nya treårsplanen — det s.k.
STU-perspektivet. Syftet är att ta fram ett underlag som stärker förut-
sättningarna för en långsiktigt effektiv teknikpolitisk verksamhet vid
STU. STU gör även i viss omfattning utredningar som beställts av
industridepartementet. STU har vidare medverkat i bl.a. industridepar-
tementets årsrapport. STU samarbetar med högskolor, konsulter och
andra utredande organisationer eller myndigheter. Under större delen
av 1980-talet har STU samarbetat med försvarets forskningsanstalt
(FOA). STU har vidare anlitat STATT och IVA för utredningsuppdrag.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

1.2.4 Övriga organ med vissa utredande uppgifter

Sveriges geologiska undersöknings (SGU) verksamhet är koncentrerad
till undersökningar med syfte att kartlägga olika typer av geologiska
fenomen om berg, jord och grundvatten. Resultaten används som
beslutsunderlag inom flera samhällssektorer, bl.a. naturresursplane-
ring, fysisk planering, miljö och hälsa, skogsbruk och totalförsvaret.
Endast en liten del av verkets resurser avsätts till näringspolitisk
utredningsverksamhet. Fr.o.m. budgetåret 1988/89 har utredningsverk-
samheten bedrivits i ett separat delprogram. Arbetet inom programmet
har bedrivits av 1 — 2 handläggare. Kostnaden för utredningar var 1,1
milj. kr. år 1988/89 och 1,0 milj. kr. år 1989/90. Utredningsverksamhe-
ten är nära kopplad till t.ex. utvecklingen på olika metallmarknader.
Under 1980-talet har SGU behandlat bl.a. vanadin, koppar, platina
och guld. Tre gånger per år görs även en allmän översikt över
mineral marknaden.

Ingenjörsvetenskapsakademiens (IVA) verksamhet finansieras av nä-
ringslivet och staten. Av IVAs totala omslutning svarar anslaget från
industridepartementet för ca 12 %. IVAs huvudsakliga verksamhet är
att genom utredningar, konferenser och andra aktiviteter främja den
tekniska utvecklingen i landet. Det nära sambandet mellan ekonomisk
och teknisk utveckling har inneburit att IVA i ökad omfattning
utarbetat underlag till näringspolitiska beslut. Enligt IVAs bedömning
har i genomsnitt två heltidstjänster ägnats åt näringspolitiska utred-
ningar under 1980-talet. Cirka hälften av IVAs näringspolitiska utred-
ningar har finansierats via industridepartementet. IVA inrättade ett
ekonomiskt sekretariat under andra halvan av 1980-talet. Sedan dess
har volymen näringspolitiska utredningar ökat. Anslaget från industri-
departementet har uppgått till 4,5 milj. kr. 1985/86, 4,7 milj. kr.
1986/87, 4,9 milj. kr. 1987/88, 5,9 milj. kr. 1988/89 samt 6,2 milj. kr.
år 1989/90. Utöver detta anslag har industridepartementet köpt särskil-
da utredningar för ca 0,5 milj. kr. per år. Bland dessa kan den senast
avrapporterade studien av miljöindustrin "Miljötekniska affärer", IVA
Rapport 277, nämnas. IVA har haft ett visst samarbete med i första
hand STU och SIND.

Sveriges tekniska attachéer (STATT) har till uppgift att bevaka tek-
nikutvecklingen i omvärlden. STATT publicerar mellan 40 och 50
rapporter per år. Enligt STATTs uppskattning är 30 % av rapporterna
av allmänt näringspolitiskt slag. STATTs anslag var år 1987/88 27 milj,
kr. och år 1990/91 31 milj. kr.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

1.3 Granskningens slutsatser

I rapporten analyseras hur samspelet mellan beställarna/regeringen och
ytterst riksdagen och de som genomför utredningarna fungerat på
nedanstående fyra områden.

1.3.1 Underlag till den nuvarande verksamheten

När det gäller underlag till den löpande, nuvarande verksamheten kan
man konstatera att ett betydande underlag finns tillgängligt. I första
hand baseras regeringens och riksdagens strategiska beslut dock på de
omfattande underlag som myndigheterna själva tar fram i samband
med treårsprogrammen. Här har STU varit en föregångare genom sitt
mycket omfattande STU-perspektiv. Enstaka externa utvärderingar
finns dock, t.ex. finansieringsutredningen och utvärderingen av de
Verkstadstekniska programmen.

En närmare analys av rapporterna ger bilden av partiella analyser
och utvärderingar. Det är program och delområden som analyseras:
t.ex. finansiering, Verkstadstekniska program eller uppfinnarfrågor.
Den övergripande analysen — avvägningen mellan olika program,
diskussioner om avvägning mellan t.ex. STU och SIND eller mellan
industripolitiska och arbetsmarknadspolitiska insatser — blir ett resul-
tat av förhandlingar mellan fackdepartement och finansdepartementet
och naturligtvis i regeringen. Det finns dock ett begränsat utrednings-
material som kan bilda underlag för dessa övergripande avvägningsbe-
slut.

Utredningarnas och utvärderingarnas roll i budgetprocessen är också
oklar. I de nya direktiv som ges för budgetprocessen skall resultatstyr-
ning spela en avgörande roll. Dock har kraven på utvärderingar varit
ojämnt fördelade på olika departementsområden. Det som upplevts
som besvärande på departementet är att man inom andra departement
inte gjort mer djupgående översyner. Detta innebär i praktiken att de
departement som inte utvärderat och ifrågasatt sina verksamheter
klarat sig lindrigare undan i budgetprocessen än de som verkligen
kritiskt granskat sina områden.

Det är också en allmän uppfattning ute i myndigheterna att departe-
mentet har svårt att konkret redovisa vilket underlag som behövs. De
genomförda utredningarna utnyttjas inte heller alltid fullt ut i arbetet
på departementet. De allmänna riktlinjer som utvecklats för närings-
politisk utredningsverksamhet är mycket allmänt hållna och ger därför
endast i begränsad omfattning vägledning i det praktiska utredningsar-
betet. Detta beror på att t.ex. SIND tidigare värjt sig mot detaljstyrning
men också på att det i många fall har varit svårt att förutse kommande
utredningsbehov. Varken departementets struktursekretariat eller sak-
enheterna har kunnat redovisa tydliga riktlinjer för utredningsverk-
samheten.

En utredningsenhet av t.ex. SINDs omfattning, ca 30 personer,
behöver långsiktiga ramar för att kunna utvecklas som ett lärande
system. De som anställs måste få möjlighet att under en längre period
utbildas inom särskilt prioriterade områden. En effektiv utrednings-
verksamhet kräver stabila förutsättningar för rekrytering och kun-
skapsutveckling. Myndighetens krav på en långsiktig kunskapsupp-
byggnad står i vissa fall i kontrast till regeringskansliets behov av korta
och snabba insatser på specifika områden. Det kommer alltid att vara
en konflikt mellan utredningsenheternas behov av långsiktighet och

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

regeringskansliets/politikernas behov av att få underlag med kort var-
sel. Genom att effektivisera beställarfunktioner och att i övrigt förbätt-
ra samarbetet mellan departementet och myndigheterna torde en del
av konflikten undvikas.

Vissa myndigheter har även ett betydande kunskapsövertag. Det är
förenat med mycket stora svårigheter att göra andra bedömningar av
t.ex. den tekniska utvecklingen och vilken roll teknikpolitiken måste
spela, än dem som STU efter flera års arbete med det s.k. STU-
perspektivet gör. I praktiken skall en eller två tjänstemän på industri-
departementet vid sidan av andra uppgifter sätta sig in i och värdera
studier som tagit år att genomföra och som granskats av olika rådgi-
vande organ med mycket stor sakkunskap.

Det fordras resurser och kompetens för att beställa/utforma utvärde-
ringar. I de fall utvärderingar gjorts har betydande resurser lagts på
utformningen av uppdraget. Detta har i vissa fall inte varit tillräckligt.
Rent generellt kan noteras att ytterligare tid skulle ha lagts på att
formulera målet för utvärderingen. Ett ännu större problem är att ha
kapacitet att ta hand om och värdera de resultat som kommit fram.
Om kritiska synpunkter rests i utvärderingen är syftet att mot bak-
grund av dessa utarbeta förslag till att omforma verksamheten så att
den blir effektivare. Det förutsätter dock att det finns resurser och tid
för att göra detta. Så tycks inte vara fallet. Man har också ibland
ifrågasatt om politiker alltid är intresserade av utvärderingar som sätter
hela verksamheter eller grundläggande utgångspunkter i fråga. Flera av
de intervjuade har påpekat att det knappast ligger i ett statsråds intresse
att utvärdera verksamheten inom sitt eget ansvarsområde. Denna typ
av utvärdering och granskning måste antagligen göras av fristående
granskare.

En generell iakttagelse är att regeringskansliets resurser för att
beställa, följa och använda utredningar är mycket små i förhållande till
den mängd information som faktiskt finns tillgänglig. Ca 10 personer
skall nyttiggöra det mycket omfattande arbete som görs inom det
näringspolitiska utredningssystemet och naturligtvis också sammanstäl-
la utredningar som görs av t.ex. intresseorganisationer, universitet och
privata konsulter. Regeringskansliet har inte de resurser som krävs för
att beställa och använda underlaget på ett effektivt sätt.

1.3.2 Underlag för att påverka uppbyggnaden av infrastrukturen

Näringspolitik (enligt definitionen i 1990 års näringspolitiska proposi-
tion) är också att delta i arbetet med att utveckla en konkurrenskraftig
infrastruktur. Från näringslivshåll har bl.a. utbildning, forskning, tele-
kommunikationer, skatter m.m. förts fram som viktiga näringspolitiska
områden. Infrastrukturfrågor kommer också mer i fokus då direkta
näringspolitiska subventioner avvecklas, som följd av de krav som ett
närmande till EG ställer.

En genomgång av rapporter och seminarier bl.a. inom det närings-
politiska utredningssystemet visar att infrastrukturfrågor ofta tas upp

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

bland förslagen i rapporterna. Det finns dock mycket fa rapporter som
har till syfte att ge en systematisk belysning av t.ex. behovet av utbildad
arbetskraft, näringslivets krav på transporter, telekommunikationer etc.

En allmän slutsats är att den vikt som läggs vid s.k. infrastrukturfrå-
gor — i propositioner under 1980-talet och genom inrättandet av en
särskild statsrådsgrupp under år 1989 — inte i någon större omfattning
avspeglats i den näringspolitiska utredningsverksamheten som finansieras
via industridepartementet. Den påverkan som statliga infrastruktur-
utredningar har torde således vara mycket begränsad.

1.3.3 Underlag för att utforma ad hoc-insatser

Den långsiktiga näringspolitiken måste alltid kompletteras med olika
typer av ad hoc-insatser. Regeringen ingriper i samband med stora
företagsnedläggningar, branschkriser eller ortskriser. Principen är att
omvandlingen skall genomföras i socialt acceptabla former (prop.
1986/87:74).

Det som kännetecknar ad hoc-insatser är tidspress, sekretess och
starka politiska påtryckningar från lokala opinioner, oppositionen och
media. Följande slutsatser dras i rapporten. I de flesta fall har det inte
funnits tid att koppla in t.ex. SIND. Det är departementshandläggare
och politiker som själva på kort tid utformar de olika åtgärderna för
att lindra verkningarna av strukturomvandlingen. Ett stöd i detta
arbete är den kunskap som finns tillgänglig genom att tidigare insatser
utvärderats (se t.ex. SIND 1983:4 "De regionala utvecklingsbolagen"
eller SIND 1983:7 "Krisortsgrupper").

Vid sidan av det interna arbetet på departementet utnyttjas externa
konsulter i den utsträckning detta kan göras. Det rör sig om komplet-
tering av kompetens — t.ex. företagsvärdering — eller vissa specifika
uppdrag — t.ex. undersöka förutsättningar för att göra omlokalisering-
ar eller starta utvecklingsbolag etc. Vid dessa uppdrag far departemen-
tet söka kompetens där denna finns tillgänglig. I normalfallet har inte
det statliga utredningssystemet denna typ av kunnande.

1.3.4 Omvärldsanalyser

Olika ekonomisk/institutionella och tekniska förändringar har skapat
nya förutsättningar för näringslivet, näringspolitiken och de utredning-
ar som skall tjäna som underlag till beslut. Av rapportens granskningar
framgår att bl.a. SIND och STU utarbetat ett antal omvärldsanalyser.
STU-perspektiv kan betraktas som en omvärldsanalys kopplad till
STUs egen verksamhet. SIND har bl.a. diskuterat EG-frågan, gjort
allmänna genomgångar av näringspolitiken samt tidigare under
1980-talet i generella termer diskuterat företagens framtida konkur-
renskraft. Även IVA har gjort generella omvärldsanalyser.

Omvärldsanalyserna görs vanligtvis på myndigheternas egna initiativ.
Syftena med studierna är ofta oklara. Det är också svårt att fa en
heltäckande bild av hur IVAs och SINDs allmänna omvärldsanalyser
utnyttjas i det näringspolitiska beslutsfattandet. Mycket tyder dock på

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

att utnyttjandegraden är låg. När det gäller STUs omvärldsanalyser,
STU-perspektivet, är dessa närmast att betrakta som ett direkt underlag
för de insatser som STU föreslår inom teknikpolitiken.

Industridepartementets struktursekretariat gör vissa omvärldsanaly-
ser. Varje år sammanställs fakta om näringslivets och industripoliti-
kens utveckling i en årsbok. Inför 1990 års näringspolitiska proposi-
tion utarbetades en rapport "Svensk industri i utveckling". Delar av
underlaget till rapporten bildade stommen i de inledande beskrivande
avsnitten i den näringspolitiska propositionen.

Även andra intressenters omvärldsanalyser påverkar beslutsfattandet.
Inför 1990 års näringspolitiska proposition kom t.ex. Industriförbun-
dets analys "Tillväxtens drivkrafter" och Metalls rapport till kongres-
sen 1989 "Solidarisk arbetspolitik för det goda arbetet" att spela en stor
roll. På samma sätt utgör finansdepartementets omvärldsanalys —
långtidsutredningen — ett basdokument i arbetet med strategiska nä-
ringspolitiska beslut.

I rapporten konstateras att de om världsanalyser som gjorts internt på
departementet och på myndigheterna i ganska begränsad omfattning
påverkat den praktiska politiken på det näringspolitiska området.

1.4 Förslagen

Förslagen har i huvudsak samlats i tre inbördes beroende grupper.
Dels förslag som rör statens roll som beställare av utredningar, dels
insatser för att förbättra samordningen!undvika dubbelarbete inom sy-
stemet och dels vissa budgettekniska förändringar som blir följden av de
föreslagna förändringarna. Därtill kommer ett förslag om riksdagen
som beställare av utredningar.

En förbättrad beställarfunktion

Statens roll som beställare av utredningar bör kunna förbättras. Propo-
sitionstexter och den årliga utredningsplanen ger en otillräcklig grund
för prioritering och dimensionering av utredningsresurserna. Flera
vägar att utveckla beställarfunktionen föreslås. För det första bör — i
enlighet med de intentioner som finns inom statsförvaltningen —
utredningsverksamheten knytas till den nya budgetmodellen och de krav
på resultatuppföljning som denna ställer. SINDs årliga utredningsplan
bör i högre grad än i dag ta hänsyn till de utredningsbehov som är
knutna till departementets myndigheter och treårsprogram. En sådan
koppling till den löpande verksamheten på departementet ger det
statliga utredningssystemet en tydligare roll i arbetet med att styra den
offentliga förvaltningen. En koppling till treårsprogrammen ger också
utredningsenheterna en mer långsiktig prägel vilket avsevärt underlät-
tar den interna planeringen och därmed också höjer den interna
effektiviteten.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

särskild interdepartemental arbetsgrupp för utredningsfrågor bör över-
vägas. Finans-, arbetsmarknads-, utbildnings-, miljö-, jordbruks- och
kommunikationsdepartementet bör vara representerade i gruppen.

Långsiktiga utredningsfrågor bör ges högre prioritet i departementets
arbete. Den politiska ledningen bör i större omfattning än tidigare ta
aktiv del i arbetet med att utforma utredningsplanen. Detta är en av de
viktigaste förutsättningarna för att en effektiv beställarroll skall kunna
upprätthållas.

Aven när det gäller omvärldsanalyserna blir beställarfunktionen
central. Effektiviteten i arbetet med att ta fram ett relevant underlag
främjas av att resurser avsätts till arbetet med direktivet, remissamman-
ställningen och till den slutliga beredningen. Det är av avgörande
betydelse att de beställningar och de direktiv som utformas är noga
genomarbetade. Resurserna för att beställa och senare ta hand om
utredningar är inte tillräckliga. En effektivisering av den statliga nä-
ringspolitiska utredningsverksamheten förutsätter därför att ytterligare
resurser avsätts på industridepartementet för att hantera utredningar och
resultatuppföljningar. Detta kan antagligen på sikt åstadkommas genom
att arbetsuppgifterna på departementet förändras så att en större del av
personalen i framtiden arbetar med resultatuppföljning och utvärde-
ring. Därmed behöver inte personalstyrkan totalt sett öka.

Behovet av att göra särskilda utredningar och att initiera och sam-
manställa omvärldsanalyser kommer sannolikt även att öka. I en för-
änderlig värld kommer regeringen och riksdagen att behöva utarbeta
analyser som kompletterar de analyser som görs av andra utredande
organ inom den privata och offentliga sektorn. Staten behöver egna
bilder och analyser. Dessa omvärldsbilder och utredningar bör föregås
av en noggrann specifikation av uppdraget. Vad är det som skall
utredas? Vilka aspekter skall tas upp i omvärldsanalysen? Var behöver
befintligt underlag kompletteras? Utredningarna och analyserna bör
köpas av de institutioner och företag som bedöms ha de bästa förutsätt-
ningarna att utarbeta det efterfrågade underlaget. I dessa sammanhang
bör de statligt finansierade myndigheterna behandlas på samma sätt
som forskningsinstitutioner och privata konsultföretag. Härvid skapas
också förutsättningar för en stimulerande konkurrens bland de utre-
dande organisationerna. Regeringen far också möjlighet att komplette-
ra det svenska perspektivet med internationella perspektiv. Ett sådant
system, med utredningsorgan som konkurrerar om uppdragen, stäm-
mer bättre med den ovan redovisade utgångspunkten, att det bör
finnas flera konkurrerande bilder och uppfattningar som underlag för
strategiska näringspolitiska beslut. Ett ökat utnyttjande av externa
resurser ställer stora krav på departementets resurser för att förbereda
och sammanställa utredningar inför strategiska beslut. Den endimen-
sionella synen på planering, den sanna bilden, ersätts med ett flerdi-
mensionellt angreppssätt. Strategiska beslut kan inte längre utgå från
ett underlag och en bild. Regeringskansliets tjänstemän måste i stället
ta fram flera underlag som ger de politiska beslutsfattarna en realistisk
uppfattning om de osäkerhetsmoment och de olika perspektiv som
ligger bakom olika omvärldsanalyser. Ett sådant mer mångdimensio-

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

3 Riksdagen 1991192. 2 saml. Nr 12

nellt angreppssätt kräver att t.ex. industridepartementets struktursekre-
tariat och sakenheterna fär i uppgift att sammanställa flera omvärlds-
bilder så att de olika utgångspunkterna och perspektiven framgår.
Sådana sammanställningar kan också tjäna som underlag för komplet-
terande beställningar av omvärldsanalyser. Detta angreppssätt diskute-
rades redan 1979, inom ramen för den s.k. KIPI-utredningen. Struk-
tursekretariatet har dock endast i begränsad omfattning arbetat med
sådana sammanställningar och kompletterande beställningar. Detta ar-
bete bör dock ges en ökad uppmärksamhet.

Samordning

En grundläggande fråga är i vilka avseenden det är lämpligt att
samordna verksamheten. När det gäller de allmänna omvärldsanalyser-
na torde enligt rapporten en samordning av perspektiv och frågeställ-
ningar inte leda till att ett mer relevant beslutsunderlag tas fram.
Utredningar som underlag för treårsprogram och infrastrukturinsatser
bör dock samordnas för att undvika dubbelarbete. Samordningen av
den verksamhetsanknutna utredningsverksamheten, treårsplanerna och
infrastrukturinsatserna kommer troligen att förbättras i och med att
beställarfunktionen stärks.

Enligt den information som funnits tillgänglig är samarbetet mellan
SIND och andra institutioner på området begränsat. Utöver den ovan
diskuterade beställarrollen bör samordningen effektiviseras genom att
myndigheterna far ytterligare information om vad andra myndigheter
gör. Denna information kan spridas skriftligt. Redan i dag far dock
industridepartementets myndigheter SINDs utredningsplan för känne-
dom. För att ytterligare förbättra informationen och samarbetet bör
den skriftliga informationen kompletteras med en årlig konferens om
näringspolitiska utredningar, i industridepartementets regi. Till denna
konferens bör utredningscheferna från de ovan behandlade utrednings-
organen bjudas in. Därutöver bör även ansvariga från långtidsutred-
ningen, konjunkturinstitutet, arbetslivscentrum m.fl. statligt finansiera-
de organ vara med. Det är också troligt att den föreslagna ordningen
med ett mer konsekvent utnyttjande av uppdrag och särskilda beställ-
ningar på sikt leder till en viss specialisering. Varje utrednings-
institution söker sin nisch där man kan konkurrera om de uppdrag
som ges från riksdagen och regeringen.

Vissa budgettekniska förändringar

Ett centralt moment i arbetet med att effektivisera den näringspolitiska
utredningsverksamheten är att i ökad omfattning arbeta med särskilda
uppdrag. Som tidigare nämnts har både beställar- och mottagarfunktio-
nen på departementet lidit brist på resurser. Av intervjuerna framgår
också att myndigheterna anser att departementet tydligare än i dag bör
klargöra sitt utredningsbehov. Fallstudierna, t.ex. genomgången av
arbetet med finansieringsutredningen, visar att ett omfattande förarbete
och särskilda resurser för att ta hand om den färdiga utredningen ger
ett bättre beslutsunderlag. Dessa erfarenheter pekar på att särskilda

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

utredningar och uppdrag ger ett effektivare utredande, en tydligare bestäl-
larroll och en bättre mottagningskapacitet. Departementet bör därför
sträva efter att använda en större del av de medel som går till
utredningsverksamheten till konkreta uppdrag. Detta innebär att en
del av SINDs och IVAs utredningsmedel, som i dag ges i form av
anslag, hålls inne på departementet för att användas till särskilda
uppdrag. Genom ett sådant förfarande uppnås två syften. För det första
tvingas departementet att formulera preciserade uppdrag. Man far ett
betydligt större ansvar för utredningsverksamheten. Detta förutsätter
att departe- mentet har en ram som skall utnyttjas till utredningar.
SIND och IVA far därigenom minskade direkta anslag. Det är dock
rimligt att anta att varken SIND eller IVA som ett resultat av föränd-
ringen får minskade resurser då dessa torde ha mycket goda möjlighe-
ter att vara konkurrenskraftiga i konkurrensen om dessa särskilda
uppdrag.

Den föreslagna budgetmodellen syftar dock till att öka konkurren-
sen. Erfarenheter från bl.a. Norge visar att effektiviteten ökar när
andelen riktade uppdrag ökar. Om t.ex. SIND får en större andel
särskilda uppdrag, tillsammans med en mer preciserad roll inom
ramen för den nya budgetmodellen och arbetet med att stärka infra-
strukturen, torde förutsättningarna för att höja den inre effektiviteten
vara goda. Tydliga beställningar och en viss grad av konkurrens verkar
stimulerande och kommer att höja motivationen hos dem som arbetar
med utredningar. Det blir lättare att se att arbetet kommer till använd-
ning på olika sätt vid beslut om att utveckla en effektiv näringspolitik.

Riksdagen som beställare av utredningar

Den näringspolitiska utredningsverksamhetens effektivitet kan förbätt-
ras genom att riksdagen ges utökade resurser att upphandla utredningar
och omvärldsbilder. Den genomgång som har gjorts inom ramen för
denna översyn visar att studier som t.ex. sätter in myndigheter, statliga
företag och näringspolitik i ett större sammanhang i stor utsträckning
saknas. Sådana övergripande sammanställningar görs endast i samband
med de näringspolitiska propositionerna. Därigenom far riksdagen,
med tre års mellanrum, en bild av utvecklingen och av behovet av
insatser. Med det perspektiv som präglar denna rapport skulle ytterli-
gare en beställare av t.ex. omvärldsanalyser och större utvärderingar på
ett avgörande sätt kunna berika beslutsunderlaget inför strategiska
näringspolitiska beslut.

På samma sätt som en viss konkurrens mellan olika utredande
organ stärker effektiviteten skulle ytterligare "en beställare" av framför
allt omvärldsanalyser förbättra möjligheten att utveckla ett allsidigt
beslutsunderlag. Genomgången tyder på att det kan finnas ett behov av
att komplettera regeringskansliets utredningar med vissa övergripande
omvärldsanalyser som sätter in den näringspolitiska verksamheten i ett
större perspektiv. I samband med att riksdagen ges ökade resurser bör
också den egna kapaciteten att sammanställa utredningar stärkas. Det

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

har inte legat inom ramen för denna översyn att närmare utveckla de Förs. 1991/92:12
organisatoriska formerna för riksdagens arbete med att utveckla ett Bilaga l
effektivt näringspolitiskt beslutsunderlag.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten har inhämtats från statens industriverk
(SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), Sveriges geologiska
undersökning (SGU), statens pris- och konkurrensverk (SPK), handels-
högskolan i Göteborg, högskolan i Växjö, institutet för småföretagseko-
nomi, Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), Stiftelsen Sveriges tekniska
attachéer (STATT), expeditionschefen i industridepartementet, länssty-
relsen i Norrbottens län. Landsorganisationen (LO), Sveriges industri-
förbund och Företagens riksorganisation. Universitetet i Linköping,
Tema teknik och social förändring. Tjänstemännens centralorganisa-
tion (TCO), länsstyrelsen i Gävleborgs län. Industrins utredningsinsti-
tut (IUI) samt Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning
(F1EF) har beretts tillfälle att yttra sig, men avstått.

2.1 Allmänt

De allra flesta remissinstanserna instämmer i eller har inget att erinra
mot rapportens överväganden och förslag. Vissa invändningar framförs
dock mot enstaka delar av rapportens analyser och förslag. SPK instäm-
mer i stort i utredningens förslag. SPK anser liksom utredningen att ett
ökat inslag av konkurrens utgör en stimulans som på sikt bör leda till
ett effektivare utnyttjande av samhällets resurser för utredningar. Hög-
skolan i Växjö betraktar också de slutsatser och förslag som redovisas i
rapporten som välgrundade. Högskolan hänvisar även i sitt yttrande
till en motsvarande granskning av arbetsmarknadspolitisk utrednings-
verksamhet som nyligen genomförts (SOU 1990:31 Perspektiv på ar-
betsförmedlingen) som kommit fram till snarlika slutsatser.

Industriförbundet ställer sig i hög grad bakom förslagen, men tillägger
också att SINDs utredningsenhet bör läggas ner. Handelshögskolan i
Göteborg anser att utredningens analyser och förslag är välgrundade
om också något lösliga i konturen. STU ställer sig också bakom de
förslag som finns i rapporten. Man anser dock att en viss motsättning
finns mellan att "centralisera" beslut i ökad utsträckning till regerings-
kansliet och att främja fler "omvärldsbilder". En viss brist i rapporten
är också att endast utredningsverksamheten inom industridepartemen-
tets område behandlats. Från STUs synpunkt är t.ex. byggforskningsrå-
dets och transportforskningsberedningens utredningar lika värdefulla.

Länsstyrelsen i Norrbotten har inget att erinra mot utredningens
förslag. Man pekar dock på konflikten mellan beslutsfattandets kortsik-
tiga behov och annorlunda sätt att formulera frågor. Denna konflikt
måste på ett medvetet sätt beaktas vid en nyordning. LO finner utred-

ningens förslag i linje med tillväxtpropositionens intentioner. LO har
därför inget att erinra mot rapportens förslag. Företagens riksorganisa-
tion stödjer de förslag som lämnats i rapporten.

Expeditionschefen på industridepartementet påpekar att den särskilde
utredare som fått departementets uppdrag att utreda förslag till en ny
näringspolitisk myndighet fatt i direktiv att beakta vad som framkom-
mit i den av revisorerna framtagna rapporten.

SIND anser att rapporten innehåller en hel del intressanta aspekter
på utredningsverksamhet, men har vissa invändningar mot de avgräns-
ningar som gjorts och efterlyser även en mer djupgående analys av
behov av utredningar på specifika områden och av vissa av förslagen.
Så t.ex. skulle rapporten mer djupgående ha analyserat vad som i dag
produceras i det statliga utredningssystemet. Dessutom borde STEVs
utredningsverksamhet också ha diskuterats. SIND lämnar också vissa
kompletterande uppgifter på beskrivande avsnitt.

2.2 En förbättrad beställarfunktion

Flertalet instanser anser att beställarfunktionen måste förbättras.
SIND anser att beställarfunktionen är av avgörande betydelse. Frågan
om vad resurserna på departementet i dag använts till är dock otill-
räckligt belyst. Idén att hålla inne en del av utredningsanslagen till
olika organisationer för att dessa skall konkurrera om dessa medel är
enligt SIND intressant, men bortser från några viktiga faktorer. För det
första anslagets storlek. SIND hävdar att utredningsanslaget under
1980-talet reducerats med två tredjedelar samtidigt som antalet tjänster
kraftigt reducerats. Anslaget räcker för närvarande endast i begränsad
utsträckning till att utnyttja konsulter och specialister. I stället har
SIND tvingats till att i stor utsträckning arbeta med projektanställning-
ar och forskare. Ungefär en tredjedel är för närvarande projektfinan-
sierad. SIND menar att det vore negativt att ytterligare reducera sitt
begränsade anslag. Denna modell riskerar också att välja bort obekvä-
ma uppföljningsstudier. Om en organisation kommer med en utred-
ning som uppfattas som negativ, hur uppfattas detta inför kommande
uppdrag? I en situation med allt större mängd erfarenhetsstudier kan
detta bli ett problem. Å andra sidan ligger det något positivt i att
konkurrera om uppdragen. SINDs erfarenheter att i större utsträck-
ning arbeta med uppdrag är också mycket positiva. Framför allt därför
att det finns en beställare till uppdraget som också är angelägen om att
tids- och resursramar hålls. En lösning vore att en framtida beställar-
funktion inriktas mot att ge någon organisation ansvar för ett begränsat
antal utredningar. För dessa skulle man kunna begära in förslag till
hur arbetet skulle bedrivas. Det borde vara möjligt att två eller flera
organisationer i sådana fall lämnar in gemensamma förslag, vilket
skulle öka samarbetet och minska dubbelarbetet. Med ett begränsat
antal uppdrag borde detta kunna lösas utan att omdisponeringar görs
av befintligt anslag. Vidare är det viktigt att organisationerna även i
fortsättningen ges möjlighet att vidareutveckla sin egen kompetens.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

För att undvika dubbelarbete mellan regering och myndigheter
anser STU att det är angeläget att industridepartementet försöker se
t.ex. STUs roll och verksamhet i ett vidare perspektiv och bedöma
STUs förslag utifrån ett politiskt perspektiv snarare än efter samma
bedömningsgrunder som STU själv gör. Detta hindrar dock inte att
industridepartementets resurser kan behöva förstärkas. IVA anser att
ett bättre utnyttjande av IVAs resurser bör kunna ske genom att IVA
tillsammans med departementet formulerar preciserade projekt.

SPK anser att beställarrollen kommer att behöva förstärkas inom
den nya budgetprocessen. Vissa för näringspolitiken strategiska utred-
ningar t.ex. i fråga om infrastruktur resp, internationella varuström-
mar berör flera departement. Utöver statssekreterargruppen behövs —
så som revisorerna föreslår — en motsvarande omorganisation av
regeringskansliet.

Handelshögskolan i Göteborg håller med utredningen om svårighe-
terna att producera bra utredningar när beställaren inte kunnat formu-
lera ett problem. Ett alternativ är då kortare specialrappor-
ter/föredragningar av inbjudna experter för att snabbt fa underlag för
beslut. Ett annat förslag som man framför är att tillämpa ett "tvåstegs-
förfarande". Problemanalys föreläggs beställaren för yttrande. 1 ett
andra steg kan då därefter ett mer specialinriktat och djupgående
utredningsarbete göras.

Länsstyrelsen i Norrbotten anser att beställarkompetensen måste kraf-
tigt höjas inom områdena utvärderings-, uppföljnings- och resultatre-
dovisning inom olika politiska programområden. Det ena, dvs. en
statlig utvärderingskapacitet, är dessutom positivt korrelerat till det
senare, en hög beställarkompetens.

2.3 Samordning

Endast enstaka invändningar görs mot förslaget. SIND anser att sam-
ordning och information om pågående utredningar är viktiga områden
att diskutera. Alla försök att öka informationsutbytet bör beaktas inkl,
förslaget om en årlig konferens om näringspolitiska utredningar. SIND
anser också att det är viktigt att utredningsorganisationerna har kun-
skap om vad som sker inom universitet och högskolor. Att utveckla
samarbete med forskare är därför en mycket viktig åtgärd att vidta.
Samarbetet bör också omfatta gemensamma projekt. SIND anser detta
vara en viktigare åtgärd än en årlig utredningskonferens.

SPK anser att en förutsättning för en årlig konferens är att samman-
sättningen är allsidig och att programinnehållet därför far en mål- och
resultatorientering. Företagens riksorganisation anser att rapporten tyd-
ligt visar att behovet av en ökad samordning är nödvändigt.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

2.4 Riksdagen som beställare

Flertalet instanser är positiva till eller har inget att erinra mot försla-
get. SIND anser att förslaget att riksdagen bör ges utökade resurser för
att upphandla utredningar är positivt. Det skulle ge ökade möjligheter
att kunna presentera intressant näringspolitisk information. STU fram-
häver också förslaget att riksdagens funktion som beställare av utred-
ningar förstärks. Därmed breddas underlaget för behandlingen i ett
större sammanhang av olika förslag från t.ex. myndigheter.

Endast SPK och Industriförbundet har vissa invändningar. SPK an-
ser att detta förslag bör sättas in i ett större sammanhang och utredas i
särskild ordning. Industriförbundet anser att förslaget har många och
delvis oklara implikationer. Förslaget bör därför utredas ytterligare
innan ställning tas.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 1

Sammanfattning av rapport 1990/91:8 om
genomförandet av näringspolitiska program och
de remissyttranden som avgivits över den

1 Rapporten

1.1 Bakgrund och syfte

I Sverige bedrivs sedan 1960-talet en aktiv näringspolitik. Bakgrunden
i officiella sammanhang är bl.a. den snabba tekniska utvecklingen,
marknadsintegrationen i Europa, sjunkande transportkostnader och
andra faktorer som inneburit att den internationella konkurrensen
successivt hårdnat. Detta har resulterat i en inte obetydlig strukturom-
vandling i det svenska näringslivet. Omställningar till större konkur-
renskraft har betraktats som någonting positivt. Emellertid understryks
i officiella näringspolitiska uttalanden att denna omvandlingsprocess
ger motiv för betydande statliga insatser för att främja och underlätta
sådana omställningar.

Vid 1980-talets början dominerade insatserna för att hjälpa bran-
scher och enskilda företag som redan hamnat i svårigheter. Efter en
livlig debatt kring år 1982 har krisinsatserna inom näringspolitiken
alltmer övergivits och tyngdpunkten förskjutits mot framtidsorientera-
de insatser som t.ex. ökade samhälleliga investeringar i infrastruktur
samt direkta och offensiva näringspolitiska program som skall driva på
den ekonomiska tillväxten. Sådana program har främst syftat till att
utveckla nya produkter, utveckla ny kompetens, förbättra småföreta-
gens strategiska förmåga etc. 1 denna rapport koncentreras uppmärk-
samheten på de direkta näringspolitiska programmen. Granskningen
avser således endast delar av den samlade näringspolitiken.

Under 1970-talet ökade kostnaderna för krisinsatser kraftigt medan
kostnaden för de direkta näringspolitiska programmen ökade i mer
begränsad omfattning. Fr.o.m. år 1983 har de sistnämnda kostnaderna
enligt industridepartementets årsbok varit 5 — 6 miljarder kronor per
år. Detta avser de sammanlagda kostnaderna för direkt företagsstöd.
Häri ingår bl.a. regionalpolitiskt stöd för ca 2 miljarder kronor per år
samt stöd till företagen inom arbetsmarknadsdepartementets ansvars-
område på drygt 0,6 miljarder kronor de senaste åren. De direkta
programmen vid statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk
utveckling (STU), utvecklingsfonder och olika delegationer kostar i
snitt 2 miljarder kronor per år. Löpande verksamhet pågår t.ex. vid
utvecklingsfonderna. Andra program som t.ex. STUs insatsområden
eller insatsområde Nyföretagande är tidsbegränsade och temporära.
Inom flertalet program står man dock inför en delvis likartad och
svåröverblickbar verklighet där människor och organisationer med
olika mål och värderingar tillsammans — genom samverkan och
styrning — skall omsätta politiska beslut till praktisk handling.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

Ansvaret för näringslivsinsatser har även till stora delar decentralise-
rats till regionala nivåer. Tyngdpunkten i näringspolitiken har också
förskjutits mot andra departement än industridepartementet, främst
arbetsmarknads-, kommunikations-, utrikes- och utbildningsdeparte-
menten. De näringspolitiska programinsatserna behöver därför enligt
proposition 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt ses i ett bredare
perspektiv. För att genomföra en sådan bred och offensiv näringspoli-
tik har en ny näringspolitisk myndighet fr.o.m. 1 juli 1991 inrättats.
SIND, STU och statens energiverk (STEV) iades ner. Dåvarande orga-
nisation på området upp- levdes som alltför splittrad.

Den nya myndighetens verksamhetsidé och -mål är dock ännu
oklara. Det underlag som redovisats för riksdagen i prop. 1990/91:87
och 1990/91:50 är relativt magert. Detsamma gäller tillgängligt under-
lag om styrning av och samverkan inom näringspolitiska program samt
erfarenheter från tidigare genomförd programverksamhet. Det är ange-
läget att ett sådant underlag tas fram inför kommande diskussioner om
den nya näringspolitiska myndighetens verksamhet. Mot denna bak-
grund har revisorerna därför granskat ett antal sådana program och
behandlat följande frågor:

— Behov av och möjligheter till central samordning av insatser i breda
näringspolitiska politiska program

— Politikers, myndigheters och näringslivets roll i sådana satsningar
—Typ av organisation som förutsätts och de krav som kan ställas på
denna organisation.

1.2 Granskningens omfattning

Revisorernas granskning har i huvudsak genomförts i form av fallstu-
dier. Sådana studier har gjorts av sex mer betydande näringspolitiska
satsningar som genomförts av statliga myndigheter under 1980-talet.
Studierna har inriktats mot områden där behovet av styrning och
samverkan är stort. Endast nationella programsatsningar där företag
deltagit har undersökts. Renodlade forsknings- och regionala program
har uteslutits. Därigenom har SIND kommit i fokus. Bland myndighe-
ter på det näringspolitiska området gavs också SIND år 1982 ett
centralt (om ock begränsat) samordnings- och sektorsansvar. De fali
som granskats är:

—SINDs program för stöd till flexibla tillverkningssystem (FMS)

— SINDs havsindustriella kompetensutvecklingsprogram

— Insatsområde Nyföretagande (SIND)

— Det nationella mikroelektronikprogrammet (NMP4)

— Att driva företag (SIND)

— Strategisk företagssamverkan (SIND)

I begränsad form har revisorerna också undersökt ett antal andra
program i syfte att bekräfta slutsatser från de sex omsorgsfullt under-
sökta fallen. Dessa områden är underleverantörsprogrammet på SIND,

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

programmet strategisk företagsutveckling (SIND), informationstekno-
logiprogrammet (IT-delegationen), Verkstadstekniska programmet (VT-
delegationen), projektet exportpulsen (SIND) och STUs insatsområden.

Insatsområde Nyföretagande och Strategisk företagssamverkan har
fil.lic. Lena Carlsson undersökt på uppdrag av revisorerna. För ex-
perthjälp vid analysen av områdesstudierna har fil. kand. Dan Hjal-
marsson, SIFO Futures AB, anlitats. Områdesstudierna och konsult-
rapporten har diskuterats på ett seminarium med deltagare från berör-
da myndigheter och organisationer samt näringspolitiska forskare.

1.3 Konsultrapportens analys av områdesstudierna

I konsultrapporten analyseras revisorernas sex områdesstudier. Syftet
har varit att diskutera problem och möjligheter som är förknippade
med genomförandet av sådana näringspolitiska program. Två utgångs-
punkter väljs för analysen: ekonomens resp, politikerns perspektiv.
Denna uppdelning görs av analytiska och pedagogiska skäl. Ekono-
mens perspektiv domineras av frågan om hur en hög effektivitet i
utnyttjandet av knappa resurser skall nås. I rapporten sammanfattas
detta perspektiv i sex frågor:

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

1. Är målen tydliga och mätbara?

2. Har resurserna koncentrerats så att verkliga resultat kan
förväntas?

3. Har staten satsat på att "skapa marknader" och låtit entrepre-
nörer sköta det praktiska arbetet?

4. Har arbetet delegerats/decentraliserats?

5. Har staten delat risken med det privata näringslivet?

6. Har staten utvärderat/följt upp insatsen?

Politikerns perspektiv avviker starkt från en sådan instrumentalistisk-
ekonomisk modell. (Resonemanget bygger här på maktutredningens
analyser av regeringens agerande inom näringspolitiken (SoU 1990:44).
Många viljor måste i detta perspektiv beaktas då ett näringspolitiskt
program inrättas. Intresseorganisationernas roll är påtaglig. Dagens
beslutsfattare granskas också hårdare i massmedia och informationen
koncentreras till "avslöjanden" och "misstag". En lyckad åtgärd är inte
nyheter för massmedia. Denna fokusering leder till en försiktighet hos
politikerna. Sammantaget medför detta att

"den politiska oppositionen, media och intressegrupper spelar en stor
roll för vilka frågor som tas upp och hur mål och medel inom
näringspolitiken utformas. De flesta insatser är resultatet av kompro-
misser och förhandlingar. Det slutliga resultatet blir därför ofta mång-
dimensionellt i den meningen att målen blir flera och delvis inkonsi-
stenta, resurserna fördelas rättvist mellan olika intressenter, etc." (s. 11
i konsultrapporten).

I rapporten analyseras därefter det praktiska genomförandet i de sex
näringspolitiska programmen med utgångspunkt i ekonomens sex frå-
gor och politikerns ovan beskrivna perspektiv. Därvid konstateras bl.a.
följande:

— Endast i ett fall finns tydliga och mätbara mål. Orsaken till att fem
av sex fall har allmänt hållna mål — t.ex. "att främja nyföretagande i
vid mening", — står att finna i att motiven i det politiska perspektivet
att formulera mål är svaga. Vid ut- formandet av t.ex. FMS-program-
mets övergripande mål blev uppgiften i hög grad att väga samman
olika åsikter från facket, arbetsgivarna och enskilda företag till ett
program som kunde accepteras av regering och riksdag. Vidare pågick
aktiviteter vid STU och institutet för verkstadsteknisk forskning och
som måste förenas med programmets aktiviteter.

— Resurserna har inte koncentrerats på ett sätt som skulle ha skapat
slagkraftiga idéer och produkter. Resurserna i t.ex. det havstekniska
programmet och Att driva företag synes snarare spritts ut och fördelats
mellan företag, organisationer och regioner på ett sätt som håller alla
intressenter "nöjda". Resurserna har troligen plottrats bort pga. av en
strävan att minimera risken för misslyckande genom många små
projekt och att fördela resurserna rättvist.

— Endast i NMP4-programmet har i viss mån medvetna insatser från
statens sida skett i syfte att skapa marknader. Det skedde genom att
försvarets materielverk beställde VLSI-kretsar, mer eller mindre direkt
från Ericsson. Någon marknad för dessa kretsar i sin tur lyckades man
inte skapa. Det nya strategiska företagssamverkansprogrammet är delvis
ett undantag.

— I flertalet undersökta fall finns en utpräglad ovilja att utnyttja
lokala/regionala samt andra existerande organ. Det förefaller istället
viktigt för industridepartementet och myndigheten att "kontrollera"
utförandet så att man kan tillgodogöra sig positiva effekter av insatsen.
En annan förklaring till skapandet av nya program och organ är att
man i ett kärvt ekonomiskt läge måste presentera nya program för att
få nya pengar. Programmen förefaller således fylla politiska, legitime-
rande syften för regeringen och för SIND.

— I endast hälften av fallen har riskdelning förekommit. Det förefaller
som om det är förenat med betydande svårigheter att arbeta med
riskdelning. Det är också svårt för staten att begära tillbaka satsade
resurser vid en eventuellt lyckat resultat.

— Det har blivit vanligare att utvärdera program, men omfattningen
och kvaliteten på utvärderingarna varierar. Bristen på tydliga program-
mål gör det svårt att utvärdera dessa.

Vidare konstateras i konsultrapporten att:

det faktiska resultatet av programmen, som tillsammans kostat en
kvarts miljard kronor, har varit magert, åtminstone mätt i pengar, som
konkreta affärsprojekt och konkreta produkter på olika marknader. I
ett snävt ekonomiskt perspektiv har således utbytet av insatta resurser
varit begränsat. I ett längre perspektiv kan programmen ha skapat
bättre förutsättningar för utbildning av personal och för identifiering
av projekt och produkter som senare har kommit att utvecklas i andra
sammanhang. Men kunskapen om dessa indirekta spridningseffekter är
dock mycket begränsad.

Det som i ett snävt ekonomiskt perspektiv förefaller vara mindre
goda satsningar kan i det politiska perspektivet fylla en annan funk-

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

tion. Flera av programmen har varit resultatet av en eller flera
politiska uppvaktningar. Olika intressen har vägts samman i konkreta
program. Satsningen på FMS har t.ex. haft en politisk funktion i
arbetet med omstruktureringen av branschen. Kanske har insatsen haft
ett symbolvärde då såväl arbetsgivare som arbetare känt att regeringen
brytt sig om just dem i ett svårt läge. (— — —) Program kan också
vara uttryck för statsmakternas intresse för ett visst område. Mikroelek-
troniksatsningen kan, för att ta ett exempel, ha fungerat som en signal
för aktörer inom andra samhällsområden att satsa på teknisk utveck-
ling inom mikroelektroniken (s. 23 ibid).

I det fortsatta resonemanget i konsultrapporten ställs frågan om hur de
studerade näringspolitiska programmen skall kunna bli effektivare.
Sett ur ett ekonomiskt perspektiv framförs i rapporten sex grundläg-
gande förslag, nämligen: formulera tydliga mål, koncentrera satsningar-
na, skapa marknader, delegera/decentralisera, dela riskerna samt utvär-
dera och följ upp.

I anslutning till detta diskuteras också svårigheterna att från ett
politiskt perspektiv fullfölja detta i samverkansprogram. Konsultrap-
portens slutsatser samlas i tio frågor som bör ställas innan nya närings-
politiska program startas. Om dessa tio frågor besvaras med ett entydigt
"ja" kan programmet förväntas ha en god chans att bli framgångsrikt.
Emellertid är inte rapportens slutsats att det är troligt eller ens
önskvärt att det ekonomiska perspektivet skall eller bör dominera över
det politiska perspektivet. Det är dock önskvärt att de båda perspekti-
ven ständigt bryts mot varandra i en konstruktiv dialog.

1.4 Revisorernas överväganden och förslag

Svårigheterna att driva breda näringspolitiska program som påvisats i
granskningen har enligt revisorernas mening sin grund i ett antal
problem och konflikter som finns inbyggda i den statliga stödorganisa-
tionen. För det första finns en konflikt mellan ett politiskt perspektiv och
ett ekonomiskt perspektiv som belysts ingående i konsultrapporten. Det
politiska perspektivet är givetvis utgångspunkten för att över huvud
taget diskutera näringspolitiska insatser. Det vilar på argumentet att
staten måste gripa in för att utveckla eller fördela produktionsresurser
och produktionsresultat på ett annat sätt än vad som spontant sker på
marknaden.

I fallstudierna och konsultrapporten visas dock att de faktiska mät-
bara resultaten av sådana program är relativt magert. I ett snävt
ekonomiskt perspektiv har således utbytet av insatta resurser varit
begränsat. Revisorerna är ense med konsulten i påpekandet att det som
i ett ekonomiskt perspektiv förefaller vara mindre goda satsningar kan
i det politiska perspektivet fylla en annan funktion. I konsultrapporten
nämns t.ex. att flera av satsningarna har varit resultatet av en eller flera
politiska uppvaktningar och att olika intressen har vägts samman i
konkreta program. Satsningarna har även haft ett symbolvärde. Inom
t.ex. havstekniska programmet och FMS-programmet uppger flera in-
tervjuade vikten av att regeringen markerar att man bryr sig om
företag och forskning i ett svårt läge. Programmen har också varit en

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

signal för andra aktörer att satsa t.ex. på mikroelektronikområdet.
Sådana markeringar från statsmakternas sida har upplevts vara betydel-
sefulla för utvecklingsarbetet på ett visst område.

Emellertid är det enligt revisorerna viktigt att diskutera hur de
offensiva programmen kan bli effektivare. Sett ur ett ekonomiskt
perspektiv framförs i konsultrapporten sex grundläggande förslag,
nämligen att formulera tydliga mål, koncentrera satsningarna, skapa
marknader, delegera/decentralisera, dela riskerna samt att utvärdera
och följa upp resultaten. Vi anser att dessa förslag är välgrundade och
att det är viktigt att programverksamheten effektiviseras i dessa avseen-
den.

Det finns enligt revisorernas uppfattning också ett informationspro-
blem. På industridepartementet har man försökt ta reda på hur många
företag som mer ingående känner till riksdagens beslut inom det
näringspolitiska området. Enligt en uppgift skulle det röra sig om
högst 2—3 %. Även om denna siffra är mångdubbelt större torde
alltför få företag känna till att riksdagen har fattat beslut som skall
påverka deras agerande. Det är då svårt att tro att besluten har effekt
på deras agerande, bortsett från ett antal företag som har direkt tillgång
till olika informationskanaler.

Eftersom samverkanssatsningar förutsätter kunskaper om gemensam-
ma mål och insatser är det också viktigt att en god information om
programmets inriktning m.m. lämnas till deltagande organisationer
och utomstående målgrupper. På underleverantörsområdet pågår en
rad satsningar både inom SIND och utvecklingsfonderna och Verk-
stadstekniska delegationen. Det torde inte vara alldeles lätt att urskilja
vilka som gör vad. Det handlar således fortfarande om för dålig
information om enskilda program och att det uppstår informations-
konflikter om de program som finns. Enligt revisorernas mening finns
det fortfarande — trots samordning — alltför många program som
verkar i olika riktningar med olika aktörer.

En annan typ av svårigheter är de mål- och organisationskon-
flikter som sträcker sig hela vägen upp i riksdagen. Där finns det ett
antal utskott som behandlar likartade ärenden. I regeringskansliet
måste ibland 6—7 departement samordnas för att komma fram till en
slutsats. På verksnivå finns problemet att samordna en rad myndighe-
ter som arbetar på samma områden. Om man ser på utvecklingsfon-
derna och länsstyrelserna, som fått ökade medel för att agera på detta
område, är vi uppe i 60—70 aktörer som skall samordnas. Därtill
kommer en rad olika stiftelser och branschorganisationer som intresse-
rar sig för näringspolitiska insatser. Slutligen är också många företag
och forskningsinstitutioner deltagare i olika näringspolitiska insatser.
Alla dessa självständiga organisationer styrs av olika mål. Den totala
målhierarkin blir då givetvis mycket svår att överblicka. Det finns inte
heller några effektiva möjligheter till påtaglig koordinering i en orga-
nisation med självständiga myndigheter och verk. Dessa mål- och
organisationskonflikter understryker enligt revisorerna vikten av obe-
roende utvärderingar av näringspolitiska program.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

Vad gäller genomförandet har också påtalats att det finns en konflikt
även mellan en politisk organisation och en affärsmässig organisation.

Det är en konflikt som egentligen består i att information hanteras på
olika sätt. Den politiska organisationen måste för att vara trovärdig
vara öppen i någon bemärkelse. Det måste föras en öppen dialog, som
involverar flera personer, medan detta ofta är svårt i en affärsmässig
organisation. Antingen måste man då kompromissa så att man skapar
myndigheter som agerar under hemligstämpel och utan insyn, eller
också skall man ha öppen information, och då blir informationen
värdelös, eftersom alla aktörer vet vad som är på gång. Vissa projekt
inom det nationella mikroelektronik- och informationsteknologipro-
grammet samt det havstekniska programmet är exempel på detta.
Sådana problem finns inte beaktade i tillräcklig utsträckning i under-
lag till och uppläggning av dessa program. Detta gäller framför allt vid
stöd direkt till enskilda företag i stadier nära en kommersialisering.
Åtgärder för att sprida resultat utanför programmet förutsätter enligt
vår mening en medvetenhet om denna konflikt samt att avtal om t.ex.
faktiska insatser för spridning av information ingås med programdelta-
garna.

Riksdagen har för närvarande inga möjligheter att styra och kritiskt
granska sådan här verksamhet. Det är svårt att avsätta tid och resurser
och uppamma tillräckligt intresse för sådana här projekt t.ex. inom
utskotten, för så vitt de inte inrymmer någon politisk konfliktdimen-
sion. De är ofta knutna till budgetprocessen. De initiativ som tas i
budgetfrågor härrör antingen från någon besparingssträvan eller grun-
das på vissa politiska förutsättningar, som kan vara av olika slag,
exempelvis knutna till energipolitiska bedömningar. De projekt som
tagits upp till närmare granskning har hittills varit mera spektakulära
projekt av typen Stålverk 80, där riksdagens ansvariga utskott gjorde en
mera ingående penetrering. De här projekten ryms i stor utsträckning
inom betydande klumpanslag till myndigheterna. Genom sammanslag-
ning av myndigheter till ännu större block blir det i fortsättningen av
allt att döma ännu svårare för riksdagen att fa tillräcklig information
för att självständigt kunna bedöma t.ex. ett insatsområde som Nyföreta-
gandet.

Enligt revisorernas mening är det viktigt att förståelse skapas för
problematiken kring denna typ av näringspolitik och att en principdis-
kussion kommer till stånd i samband med politiska beslut om nya
program. Det stora antalet statliga program medför också problem bl.a.
ur informationssynpunkt. Det är också viktigt enligt vår uppfattning
att det inbyggt i genomförandeprocessen finns "spelregler" för hur
programmen skall inrättas och följas upp samt att fristående utvärde-
ringar görs.

Mot denna bakgrund föreslås i rapporten följande.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

Färre program, färre myndigheter samt bättre information

— Näringspolitiken skulle kunna nå bättre effekt om insatserna kon-
centreras till färre myndigheter och färre program. Samma typ av
insatser förekommer vid flera myndigheter. Även för myndigheterna
själva — och framför allt för företagen — är det svårt att orientera sig i
den statliga programfloran. Inom flera av satsningarna fanns också
otillräckliga resurser.

— Programinsatserna och -resultaten är också svåra för utomstående att
överblicka och urskilja. Informationsdelen är liten. Med Srre organi-
sationer och färre program borde informationen om existerande pro-
gram kunna förbättras utan alltför stora kostnader.

Samordning

— I den "nya" näringspolitiken skall en ökad samverkan ske mellan
olika sektorer och nivåer i samhället och framför allt med näringslivet.
Inom flera av programmen har det varit mycket svårt att styra det
gemensamma arbetet i sådana lösa samverkansgrupper. Detta talar
emot att inrätta stora samordningsprogram. Om regeringen eller den
nya ansvariga näringspolitiska myndigheten ämnar inrätta sådana pro-
gram bör de ges i uppgift att närmare belysa de omständigheter som
talar för att samverkanssatsningen skulle kunna fungera.

— I flera av de fall revisorerna studerat finns en konflikt mellan SIND
och utvecklingsfonderna. En del i denna konflikt rör synen på vad
fonderna kan eller anses kunna åstadkomma. Enligt revisorernas me-
ning är det viktigt att den regionala organisationen deltar i centralt
initierade program. Om fonderna saknar resurser och kompetens för
att delta i sådana program bör åtgärder vidtas för att förbättra deras
kompetens. Den nya näringspolitiska myndigheten bör ges i uppgift att
utreda behovet av sådana åtgärder. Erfarenheter som finns tillgängliga i
bedrivna projekt och program bör då beaktas.

— Vår granskning pekar också på behovet av tydligare uttalanden från
riksdag och regering om befogenheter m.m. i samordningssatsningar.
Om riksdagen eller regeringen vill att skilda organisationer skall
samarbeta bör tydligare uttalanden om detta göras och de befogenheter
en ansvarig myndighet har inom angivet område anges.

Kontroll, uppföljning och återredovisning

— Kraven på statligt deltagande i industriell utvecklingsverksamhet i
samverkan med industrin bör skärpas. Krav på opartiskhet och kon-
kurrensneutralitet m.m. måste beaktas vid statligt deltagande. Dessa
minimikrav bör uppmärksammas och delges övriga aktörer i klarare
ordalag än som görs för närvarande.

— Revisorerna föreslår även att sanktionsmöjligheter utreds av rege-
ringen. Staten bör inte slentrianmässigt avstå från att ställa anspråk på
återbetalning av medel i fall då t.ex. ett företag inte hållit sin del av
ingånget avtal.

Övergripande spelregler

— Regering och riksdag kan inte tränga in i och följa upp varje enskilt
program. Därför är det viktigt att regelsystem finns tillgängliga som
tvingar fram bl.a. en tydlig målbeskrivning och ordentliga utvärdering-
ar. Exempel på ett sådant regelsystem återfinns i rapporten. Enligt

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

revisorernas mening bör det fattas principiella riksdagsbeslut om regler
för hur man skall ställa upp mål och hur man skall utvärdera
program.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

Fristående utvärderingar

— Fler externa utvärderingar bör göras av de näringspolitiska program-
men. Vid granskningen har flera exempel på bristande intresse för
utvärderingar noterats. Revisorerna föreslår att man redan vid starten
av programmen kopplar in en forskare, som ställer krav på vilka data
som myndigheten skall samla in och hur programmet skall vara
upplagt för att möjliggöra jämförelser. När uppgifterna har tillhanda-
hållits kopplas forskaren in igen och utvärderar data. Den nya närings-
politiska myndigheten bör åläggas att utvärdera större program i
kontakt med forskare enligt här angivet sätt.

— Dessutom bör regeringen ges i uppdrag att snarast initiera ytterligare
utvärderingar av de näringspolitiska programmen och redovisa en
analys av dessa utvärderingar för riksdagen. Sådana redovisningar bör
därefter bli ett naturligt inslag i kommande propositioner rörande
program av dessa slag.

2 Remissyttrandena

Yttranden över rapporten har inhämtats från närings- och teknikut-
vecklingsverket (NUTEK), statens pris- och konkurrensverk (SPK),
handelshögskolan i Umeå, högskolan i Växjö, institutionen för småfö-
retagsekonomi, expeditionschefen i industridepartementet, länsstyrel-
sen i Västernorrlands län, länsstyrelsen i Kronobergs län, utvecklings-
fonden i Östergötlands län, tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Företagarnas riksorganisation och Sveriges industriförbund. Handels-
högskolan i Göteborg, universitetet i Lund, utvecklingsfonden i Jämt-
lands län, Landsorganisationen (LO), Industrins utredningsinstitut
(IUI), fackföreningsrörelsens utredningsinstitut (FIEF) samt FA- rådet
har beretts tillfälle att yttra sig, men avstått.

2.1 Allmänt

Remissinstanserna är i huvudsak positiva eller har med få undantag
inget att erinra mot rapportens överväganden och förslag. De invänd-
ningar som framförs rör främst begränsade delar av våra överväganden
och förslag. Ett par remissinstanser påpekar att studien bygger på ett
begränsat antal fallstudier och att detta medför en viss osäkerhet i fråga
om att dra mer generella slutsatser om förd näringspolitik. Andra
instanser efterlyser en fördjupad granskning av vissa ytterligare områ-
den som t.ex. näringspolitiska insatser i andra länder och olika regio-
nala/lokala näringspolitiska initiativ.

NUTEK anser att rapporten innehåller en hel del intressanta fråge-
ställningar angående möjligheterna att bedriva näringspolitisk verksam-
het i projektform och hur man skall utvärdera dessa. I huvudsak
instämmer man i rapportens överväganden och förslag. De allmänna 48

invändningar NUTEK har rör viss kritik mot den metodmässiga upp-

läggningen och analysen av tre av de enskilda fallen. Även om dessa
fallbeskrivningar korrigerats anser NUTEK att delar av kritiken kvar-
står. I övrigt anser man att den diskussion som förs om att projekt
både kan fylla politiska och ekonomiska behov är av begränsat intresse
i de fall som studerats, eftersom dessa projekt är initierade inom SIND
efter ingående diskussioner med aktörer utanför den politiska sfären. I
en bilaga till NUTEKs yttrande finns dessutom några ytterligare kom-
mentarer kring fallet Att driva företag. NUTEKs bedömning i stort är
att fallet på ett bra sätt belyser en del av de problem och möjligheter
som uppstått i utvecklingsprojektet. Dock redovisar man ock-
så—utöver vissa fördjupande bakgrundsdata—något annorlunda be-
dömningar främst i fråga om följande punkter i fallbeskrivningen:
bankers och revisorers roll i projektet, parallella pilotprojekt samt
SINDs roll som initierare.

Utöver de regler för planläggning och utvärdering av näringspolitis-
ka insatser som föreslås i rapporten anser SPK att det är av största vikt
att en övergripande ekonomisk analys av de samhällsekonomiska effek-
terna med avseende på t.ex. konkurrensförhållanden av olika projekt
görs. En analys av konsekvenserna för utformningen av den svenska
näringspolitiken av ett EES-avtal resp. EG-medlemskap är också av
särskilt intresse. De i rapporten anlagda perspektiven på de genomför-
da projekten ger analysen en intressant dimension. Enligt verkets
mening borde dock denna del av analysen gjorts mer utförlig, i första
hand genom att en modell för analys av problemen utarbetats, mot
bakgrund av en mer teoretisk ansats.

Högskolan t Växjö anser att vi borde ha fördjupat det politiska
perspektivets analyser något och tagit hänsyn till bl.a. politikens roll
som skapare av visioner och dess betydelse för balanseringen av olika
intressen. I rapporten saknas också resonemang kring en viktig fråga:
skillnaden mellan spontan samverkan och målbestämd styrning inom
ett visst område. Högskolan anser här att man måste erkänna "företa-
gens ostyrighet" och anpassa genomförandet efter detta. Särskilt storfö-
retagen är svåra att styra. Det remitterade materialet avslöjar också
enligt högskolan sammantaget ett stort kunskapsbehov inom både
centrala och regionala organ på näringslivets område. Denna kun-
skapsbrist skulle sannolikt kunna täckas betydligt mer effektivt genom
ett utvecklat samarbete med högskolor och universitet än genom
internt utvecklingsarbete och konsultutnyttjande i berörda verk. Man
bekräftar också djupstudiernas beskrivningar i de tre fall som man
själv varit inblandad i. I fråga om konsultrapporten påpekar man även
vissa begränsningar i analysen, bl.a. att utvärderingar där misstag
avslöjas också kan leda till att självtilliten reduceras. Enligt högskolan
hamnar dock konsultrapporten i de flesta fall i rimliga slutsatser.

Handelshögskolan i Umeå intar en något avvikande hållning i för-
hållande till övriga remissinstanser i frågan om utvärderingar och
anser att näringspolitiska program endast kan utvärderas utifrån poli-
tiska utgångspunkter. Ytterst utvärderas den politik som förts i allmän-
na val. Bedömningen av effekterna av de politiska besluten görs således

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

4 Riksdagen 1991/92. 2 saml. Nr 12

av den allmänna opinionen. Handelshögskolan anser därför att utvär-
deringar är viktigast internt inom myndigheterna och att utvärdering-
en blir till en läroprocess i fråga om det egna arbetet.

Handelshögskolan ser de sex punkter/förslag som framförs i konsult-
rapporten som fruktbara för diskussion i samband med näringspoliti-
ken, men dock inte som självklara ur ett ekonomiskt perspektiv. Man
vill i stället se tre av dem som rimliga utgångspunkter för de politiska
besluten om näringspolitiken, medan de tre andra är att betrakta som
vägar att gå för att genomföra de politiska besluten. Dessa har därmed
mera att göra med handläggande myndigheter och deras arbete. Han-
delshögskolan anser det inte självklart att beslut om genomförandet
skall ingå i de politiska besluten om inrättande av ett program.
Härvidlag är det viktigt att i högre grad skilja mellan politiska beslut,
verkställighet och företagsaktiviteter. Det innebär att de verkställande
organen måste ges möjligheter att agera och verkställa politiken så att
inte den politiska processen med förhandlingar, intressesammanjämk-
ning, etc. blir den huvudsakliga aktiviteten även i genomförandet av
programmen.

Expeditionschefen i industridepartementet anser att flertalet av de
synpunkter och förslag som revisorerna redovisar i sin rapport ligger
väl i linje med den inriktning av näringspolitiken som regeringen gav
uttryck för i den s.k. tillväxtpropositionen (prop. 1990/91:87) och som
riksdagen beslutade om våren 1991 (NU 35, rskr. 317). Man påpekar
också att program av den typ som revisorerna utvärderat ingår i
näringspolitiken, men dessa ger inte längre näringspolitiken dess sig-
num. Vidare påpekar man att de riktlinjer som den nya näringspolitis-
ka myndigheten har att arbeta efter samt den nya budgetprocessen
kommer att medverka till förändringar i den riktning som revisorerna
efterlyser. I övrigt anser man att ett av förslagen i konsultrapporten —
att skapa marknader — inte är tillräckligt. Det finns enligt industride-
partementets mening vissa reservationer mot att så generellt förorda att
näringspolitiska program skall inriktas på att skapa marknader. Möjlig-
heten att t.ex. utnyttja teknikupphandling som näringspolitiskt instru-
ment försvåras av ett utökat samarbete med EG.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att rapporten tagit upp
några synnerligen viktiga områden inom näringspolitiken, nämligen
samarbetet inom detta område och utvärderingskriterier för näringspo-
litiska satsningar och program. Enligt länsstyrelsen visar rapportens
analyser på en tydlig brist på substansiellt, positivt resultat av företagna
näringspolitiska program. Kanske ännu allvarligare är att möjligheter-
na att bedöma resultaten synes brista. Målbeskrivningar saknas, utvär-
deringar och uppföljningar är inte legio, resurser plottras bort etc.
Analysen i rapporten indikerar sålunda att programresuitaten spelat en
undanskymd roll och att i stället andra bevekelsegrunder fatt dominera
programuppläggningarna. Rapporten kunde även ha kompletterats på
vissa punkter. En exposé över näringspolitiska insatser i andra länder
skulle enligt länsstyrelsen ha varit ett intressant inslag i revisionsrap-
porten. Man är också tveksam till att symbolhandlingar som t.ex. "visa
att något kraftfullt görs av staten" görs till något eftersträvansvärt och

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

därmed på sitt sätt sanktionerar icke resultatinriktade ansatser. Styrel-
sen är bekymrad över rationaliteten i denna typ av målstyrning i
samhälleliga organ och nämner särskilt att riksdagens möjligheter att
utvärdera och granska igångsatta näringspolitiska program borde för-
bättras. Länsstyrelsen hävdar sammanfattnings- vis nödvändigheten av
att förstärka kraven på ekonomisk resultatredovisning och betona ett
mer ekonomiskt, både företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt,
tänkande i näringspolitiken.

Länsstyrelsen i Kronobergs län är i stort positiv till eller har inget att
erinra mot revisorernas synpunkter och förslag i rapporten. Därtill
anser man att lokala och regionala aktörer i större utsträckning borde
involveras i de landsomfattande näringspolitiska programmen. Detta
borde åstadkommas genom en omfattande decentralisering av resurser
från central till regional nivå. Länsstyrelsens egna erfarenheter av
regionala näringspolitiska insatser är positiva. Flera exempel på sådana
nämns i yttrandet. Utvecklingsfonden i länet säger i ett bi lagt yttrande
att de analyser som revisorerna redovisat i fallstudierna enligt fondens
uppfattning i stort är riktiga. Man belägger detta med ytterligare
exempel från det egna länet.

Utvecklingsfonden i Östergötland har valt att lämna mer övergripan-
de synpunkter och rekommendationer på rapportens frågeställningar
hellre än att i detalj kommentera de enskilda förslagen och projekten.
Främst vill man öka decentraliseringen och målstyrningen i den
näringspolitiska projektverksamheten. Arbetssätt och rollfördelning
måste förändras i riktning mot en mer decentraliserad genomförande-
struktur. Den kontinuerliga näringslivsutvecklande verksamheten är
också av större vikt än de separata projekten. För bästa effektivitet bör
separata projekt genomföras i nära anslutning till övrig verksamhet.
Det ger marknadskontakter, symbioseffekter och kompetensutveckling
och ökar dessutom möjligheten att verksamheten efter projekttiden
kan leva vidare. I huvudsak förefaller fondens synpunkter sammanfalla
med revisorernas synpunkter och förslag i rapporten.

TCO delar revisorernas slutsats att den aktuella näringspolitiken
kan effektiviseras genom bl.a. mera koncentrerade insatser, tydligare
mål, bättre utvärdering, mer koncentrerade satsningar etc. Man ut-
trycker dock en viss oro för att många företag, organisationer och
regioner som konkurrerar om de näringspolitiska resurserna i dag kan
bli utan stöd framöver. Det kan innebära att viktiga signaler till olika
aktörer att satsa på kunskap och utveckling riskerar att gå förlorade.

Företagarnas riksorganisation anser att rapporten ger en intressant
inblick i statens näringspolitiska verksamhet och instämmer i eller har
inget att erinra mot rapportens synpunkter och förslag. Samtidigt
noterar man dock att rapporten bygger på ett begränsat antal fallstu-
dier, vilket kan innebära en viss osäkerhet när det gäller att dra
generella slutsatser utifrån rapporten. Man påpekar också att reglering-
ar, näringspolitiska insatser m.m. alltid medför en snedvridning av
marknaden. Organisationen är medveten om att sådana snedvridningar
i vissa fall kan vara motiverade. Ett ingrepp i marknadsmekanismen
måste dock, enligt organisationens uppfattning, alltid föregås av en

Förs. 1991/92:

Bilaga 2

tydlig ekonomisk analys där det ekonomiska synsättet måste vara Förs. 1991/92:12

utgångspunkten. Politiska beslut som inte först analyserats på detta sätt Bilaga 2

riskerar regelmässigt att få helt andra effekter än de önskade. Man
accepterar således inte för sin del att näringspolitiska program genom-
förs för att uppnå symboleffekter av skilda slag.

Industriförbundet noterar i sitt yttrande att näringspolitiska program
av det slag som behandlas i rapporten har utgjort ett väsentligt inslag i
den s.k. aktiva näringspolitiken som bedrivits i Sverige sedan 1960-ta-
let. Industriförbundet har under hela denna tid intagit en kritisk
hållning till denna typ av mer eller mindre selektiva åtgärder. Rappor-
tens utvärderingar pekar — tillsammans med andra liknande under-
sökningar — enligt förbundet på att utfallet från ekonomisk synpunkt
varit utomordentligt magert. Förbundet menar att politiker och myn-
digheter borde anamma samma skeptiska inställning till näringspolitis-
ka åtgärdsprogram som förbundet alltid gett uttryck för. Man tar dock
inte helt avstånd från sådana insatser. I vissa fall är de motiverade t.ex.
på grund av marknadsimperfektioner eller då stödprogram introduce-
rats i andra länder. Förbundet tar dessutom helt avstånd från att
symboliska effekter skall spela någon avgörande roll i beslut om nya
projekt. De spelregler som föreslås gälla för inrättandet av nya pro-
gram kan, anser förbundet, om de verkligen tillämpas förhindra att
näringspolitiska åtgärder, som inte kan motiveras från strikt ekono-
miska utgångspunkter, vidtas i framtiden.

2.2 Färre myndigheter, färre program samt bättre
information

Nästan samtliga remissorgan instämmer i eller har inget att erinra mot
detta förslag. NUTEK anser att detta borde underlätta möjligheterna
till resursbedömning och underlätta genomförandet. Däremot kan man
diskutera hur stora aktuella program resursmässigt skall vara. Informa-
tionsproblematiken är också viktig enligt NUTEK. Det viktiga härvid-
lag är att bedöma hur många av dem som verkligen arbetar med
aktuella projektfrågor som får kunskap om detta. Högskolan i Växjö var-
nar i sammanhanget för kvarvarande myndigheters tro att inom sig
kunna bygga upp egen kompetens, kommersiell eller vetenskaplig.
Detta är både illusoriskt och snedvridande. Uppgiften för myndigheter-
na måste vara att klargöra politiskt fastställda mål och i övrigt fungera
som "mäklare" mellan olika aktörer inom allt från företag till högsko-
lor.

Expeditionschefen t industridepartementet påpekar att bildandet av
den nya näringspolitiska myndigheten i sig innebär att möjligheterna
till samordning av likartade program underlättas. Länsstyrelsen i Väs-
ternorrlands län hänvisar till andra forskningsresultat som visar att
"stor mångfald i samhällsutbud av service och tjänster vad avser
teknikspridning snarast fördröjer ett spridningsförlopp" (Forskning om
teknikspridning, Temaplan/STU 1984). Av detta följer, anser länsstyrel-
sen, att samhällsinsatserna — centrala såväl som regionala — med
nödvändighet måste ha en inbördes samordning och inre logik för att

inte bli mer till skada än nytta. Länsstyrelsen understryker också att
det vanligen lämnas en alltför bristfällig information till den regionala
nivån såväl i intieringsfasen i många centrala projekt som i fråga om
återföring av program- och projektresultat.

Utvecklingsfonden i Östergötlands län anser att bildandet av NUTEK
på central nivå är en riktig åtgärd, men antalet centrala aktörer är
fortfarande betydande. En fortsatt koncentration är möjlig och önsk-
värd. På regional nivå är utvecklingsfonderna den självklara organisa-
tionen för åtgärder som riktas mot nyetablerare och mindre företag.
Inget annat samhällsorgan har tillnärmelsevis samma kompetens och
kontaktyta inom området.

2.3 Samordning

Få remissinstanser har några invändningar mot detta förslag.
NUTEK anser t.ex. att det är viktigt att regionala organisationer deltar
i de program som startas och dessutom oftast är de som kommer med
förslag. Så har faktiskt också enligt verket ofta varit fallet i de referera-
de projekten. Att meningsskiljaktigheter finns är enligt verket viktigt,
märkligt vore det annars. Konkurrensliknande verksamheter som för-
ordas brukar inte uppkomma genom consensus-beslut. Högskolan i
Växjö bekräftar också svårigheterna att styra ett gemensamt arbete i
centralt initierade samverkansgrupper. Företagens "ostyrighet" måste
dessutom erkännas. Högskolan förordar en mer spontan samverkan på
regional nivå. Man anser att myndigheternas oförmåga att samarbeta
horisontalt mellan olika myndigheter och vertikalt med sin egen
implementationsstruktur är beklämmande. Man varnar rent av för
överdrivna förhoppningar att den strukturella förändring som skett
genom bildandet av NUTEK skulle lösa dylika problem, särskilt som
detta nya verk inte personalmässigt byggts upp förutsättningslöst. Länk-
ningen till implementationsstrukturen är likaså ett olöst problem så
länge man inte tillerkänner regioner och kommuner ett reellt och
samlat ansvar i näringslivsfrågor.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ser det också som välbetänkt
och nödvändigt att från regeringens sida, i enlighet med rapportens
förslag, precisera samordningsbefogenheter hos särskild ansvarig myn-
dighet. Detta skulle t.ex. kunna gälla länsstyrelsen i dess nygamla roll
som regionalt näringspolitiskt organ — helt i analogi med fattade
riksdagsbeslut. Man vill också nyansera bilden av den beskrivna konf-
likten mellan SIND och utvecklingsfonderna, så till vida att proble-
men inte gäller alla fonder, alla avdelningar på SIND och alla utveck-
lingsprogram. Slutsatsen att svårigheterna hänförs till resurs- och kom-
petensbrister på fonderna är enligt länsstyrelsens mening inte helt
korrekt, utan de beror lika mycket på "institutionella förhållanden" på
SIND. Det är dessutom tveksamt om centrala organ över huvud taget
skall driva projekt på regional nivå på det sätt som skett under senare
år och som NUTEKs nya organisation faktiskt indikerar även för
framtiden.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 2

Utvecklingsfonden i Östergötlands län anser att det för genomföran-
det av näringspolitiska program med en ny decentraliserad struktur är
viktigt att ett positivt växelspel kontinuerligt utvecklas mellan politi-
ker, myndigheter//organisationer och marknaden. Fonden vill därför
föreslå att eventuella fortsatta studier av olika näringslivsprojekt spe-
ciellt granskar dessa faktorer och att medarbetarna på myndigheter och
organisationer utbildas för detta nya arbetssätt. Även utvecklingsfonden
i Kronobergs län förordar en mer decentraliserad samverkansstruktur.
En sådan har också "underifrån" växt utöver länsgränserna. De centra-
la myndigheternas viktigaste uppgifter bör vara fastställande av riktlin-
jer för nationella övergripande satsningar, service till regionerna och
fördelning av statliga resurser.

2.4 Kontroll, uppföljning och återredovisning

Förslaget kommenteras av fa remissinstanser. Industridepartementet an-
ser att denna fråga är av särskilt intresse för departementet. Man
instämmer i revisorernas uppfattning att sanktionsmöjligheter bör före-
ligga vid statligt deltagande i industriell utvecklingsverksamhet och att
formerna för hur detta tar sig uttryck bör ses över. Också sådana fall
där företag gjort utfästelser utan att det motsvaras av något finansiellt
stöd för staten bör uppmärksammas. Regler om återkrav av statligt stöd
finns för närvarande i flera fall. Mest omfattande är dessa beträffande
regionalpolitiskt stöd. Enligt departementet bör man dock ha klart för
sig att statligt stöd ofta utgår till utvecklingsprojekt av högriskkaraktär
vilket innebär att det kan vara mycket komplicerat att i avtal reglera
de tekniska och marknadsmässiga villkor under vilka stödet återkrävs.
Ett problem i sammanhanget är inte sällan att det enskilda företaget
utvecklats sämre än planerat vilket gjort att det hamnat i ekonomiska
svårigheter. Att i ett sådant läge återkräva stöd som företaget erhållit
kan medverka till att ytterligare försämra företagets överlevnads- eller
utvecklingsmöjligheter.

Högskolan i Växjö anser att man generellt bör undvika typer av
arrangemang som innebär att företag förväntas återbetala medel på en
eller annan grund. Man skall som politiker inte gräva ner sig i så
detaljerade övningar — då blir det ändå marknaden som ensam
bestämmer.

2.5 Övergripande spelregler

Nästan samtliga remissinstanser håller med om vikten av sådana spel-
regler eller har inget att erinra mot förslaget. NUTEK framhåller dock
att det är viktigt att inte ha för många regler för olika verksamheter,
vilket kan leda till passivitet. Det viktigaste är trots allt att kunna
bedöma hur effektivt resurser används i myndigheter. SPK vill utöver
de regler som föreslås i rapporten förorda att en övergripande ekono-
misk analys av de samhällsekonomiska effekterna t.ex. på konkurrens-
förhållanden av olika projekt utförs. Även ett EG-medlemskap och
EGs regler för stödprogram bör vara med i en kriterielista. SPK

Förs. 1901/92:12

Bilaga 2

understryker också vikten av att val av medel och metoder för närings-
politiska insatser görs så att de inte motverkar varandra eller motver-
kar förhållanden som leder till samma resultat "Regel 8").

Högskolan i Växjö håller med om att vissa minimiregler måste
formuleras inom skilda program som i sig representerar en vettig
arbetsform. Men detta innebär också att man bör undvika program där
inte ens de mest allmänna regler kan hållas. Det tycks enligt högskolan
gälla t.ex. storföretagen som tycks nonchalera alla ingångna avtal.

Handelshögskolan i Umeå är den enda remissinstans som är kritisk
till sådana regler. Handelshögskolan anser att varje program måste
utvärderas med utgångspunkt från syfte och målsättning med ifrågava-
rande program. Man vill t.ex. ifrågasätta vilka politiska beslut om
insatser som kan passera den första frågan i listan. Handelshögskolan
menar att det är svårt att entydigt avgöra vad som avses med framgång
eller icke framgång i fråga om förbättrad regional balans. Det är inte
heller lätt att isolera påverkansfaktorer som härrör från ett visst
program från andra faktorer som påverkar näringslivsutvecklingen.
Högskolan anser inte — som tidigare nämnts — att politiska program
kan utvärderas eller bedömas på annat sätt än utifrån politiska ut-
gångspunkter. Detta görs ytterst i de allmänna valen. Man delar dock
de synpunkter som framförs i konsultrapporten om att målformule-
ringarna i de olika fallen varit oklara och ofta allmänt hållna. Regler
bör också ingå i program bes lutet om att målen formuleras så att denna
utvärdering har konkreta målformuleringar att utgå ifrån. Det bör
också ingå anvisningar om att handläggande myndigheter i de konkre-
ta åtgärderna arbetar in lämpliga utvärderingsåtgärder.

Industridepartementet pekar på en konflikt i sammanhanget som inte
uppmärksammats, nämligen mellan program som är näringspolitiskt
relevanta men som på grund av komplexiteten i näringslivet och
mångfalden av aktörer kan vara besvärliga att kontrollera och följa
upp och program som är kontroller- och utvärderingsbara och blir
detta genom att de angår mindre relevanta näringspolitiska problem.

2.6 Fristående utvärderingar

Inga invändningar av betydelse görs av remissinstanserna mot förslaget.
Många instanser påpekar tvärtom det viktiga i att ordentliga fristående
utvärderingar görs, bl.a. NUTEK, länsstyrelsen i Västernorrlands län,
högskolan i Växjö, industride- partementet, TCO, Industriförbundet och
Företagarnas riksorganisation.

Förs. 1091/92:12

Bilaga 2

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

SEX

OMRÅDESSTUDIER

♦ FMS-programmet på SIND

♦ Det nationella mikroelektro-
nikprogrammet

♦ Havstekniska programmet

♦ Att driva företag

♦ Insatsområde Nyföretagande

♦ Strategisk samverkan i
företagsgrupper

Förord

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

I denna bilaga återfinns sex av revisorernas fallstudier. Syfte, urval av
feil m.m. finns redovisade i kapitel 2 i revisorernas rapport. Mot den
bakgrunden har fallstudierna genomförts som implementeringsstudier,
där styrnings- och samverkansfrågor har stått i centrum. Dessa fallstu-
dier skall således inte betraktas som kompletta utvärderingar av det
aktuella området. För att inte sidoantalet skall svälla alltför mycket har
en viss sovring i redovisningen av alla aspekter i genomförandet av
fallen också behövt ske. Den enkla tankemodell som använts vid
fallstudierna är följande:

Områdets struktur/organisation—genomförandet—utfall

De aspekter som belysts i fråga om områdets struktur/organisation är
bl.a. bakgrund till och förutsättningar för programmet som existerande
problem på området, idé och initiativ samt eventuella utredningar av
området, riksdagens och regeringens beslut om aktuellt program, pro-
grammets organisation, grundtankar och innehåll enligt regeringens
propositioner och riksdagens utskottsbetänkanden samt andra organisa-
tioner verksamma på området.

I genomförandefesen belyses bl.a. programansvarig myndighets tolk-
ning av programmet, inledande planering, förhandlingar m.m., pro-
gramdeltagarnas roller och agerande, samarbetet mellan deltagande
organisationer, målpreciseringar samt deltagarnas bidrag till program-
mets genomförande. I den mån resultat finns redovisas de i ett särskilt
avsnitt.

Efter den beskrivande delen följer revisorernas/konsultens observa-
tioner och överväganden. Härvid tas upp sådana förhållanden som kan
belysa de tre frågor som angivits i rapporten.

Studierna bygger främst på dokumentgenomgångar och intervjuer.
Genomförda intervjuer i de olika fellen återfinns sist i denna bilaga.
Samtliga fallstudier har remitterats till programansvarig chef samt till
ytterligare cirka fem av de intervjuade. Synpunkter från dessa har
beaktats i våra beskrivningar och bedömningar. Våra sex fall har också
behandlats på ett seminarium som revisorerna anordnade den 15 maj.
Därtill har SINDs generaldirektör i ett brev lämnat en del synpunkter
på insatsområde Nyföretagande och FMS-fellet. I möjligaste mån har
dessa synpunkter beaktats.

Programmet för stöd till flexibla
tillverkningssystem (FMS) på SIND

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Med detta program ville staten främja de svenska verkstadsföre-
tagens användning av symbolen för ny produktionsteknik: indu-
strirobotar och helautomatiska och flexibla tillverkningsproces-
ser. Samtidigt ville man stödja den inhemska verktygsmaskinin-
dustrins förmåga att leverera sådan produktionsteknik. Inom
programmet skulle användare, leverantörer och statliga finansiä-
rer av FMS-anläggningar samlas för att välja ut och stödja
representativa demonstrationsanläggningar. Programmet var
3-årigt och administrerades av statens industriverk. Budgeten var
15 milj. kr. På industrifonden fanns minst 10 milj. kr. avsatta
för FMS-investeringar.

1 Vad var problemet?

Svensk verkstadsindustri utgör bortåt hälften av hela industrin och är
starkt exportinriktad. Datortekniken bedömdes allmänt ha en stor
betydelse framöver för dessa företags internationella konkurrenskraft.
Svensk verktygsmaskinindustri bestod år 1982 av 34 företag med ca
3 100 anställda och produktionsvärdet var ca 1 miljard kronor.
Branschens betydelse är således inte kvantitativ, men spridningen av
ny produktionsteknik till övrig verkstadsindustri går ofta via denna
bransch.

Dåvarande Statsföretag AB (nuvarande Procordia) var dominerande
ägare med en tredjedel av antalet anställda i branschen (bl.a. SMT,
Pullmax och Sajo). I branschen fanns ett stort inslag av mindre och
medelstora familjeföretag. Runt om i världen pågick en produktions-
teknisk kapplöpning och de svenska verktygsmaskintillverkarna utsat-
tes för hård konkurrens framför allt från Japan i 80-talets början. Det
talades allmänt om en ny "krisbransch". Många av företagen var eller
hade nyligen varit i en finansiell kris. Statsföretags verktygsmaskinföre-
tag redovisade en förlust på över 100 milj. kr. 1982. Under perioden
1979—1982 gick ett 10-tal företag i konkurs. Antal anställda hade
sedan 70-talets början mer än halverats. Mot bakgrund av branschens
problematiska situation skrev Svenska metallindustriarbetarförbundet
(1982-02-17) och Föreningen Svenska verktygsmaskintillverkare
(FVM) (1983-04-15) till regeringen och begärde skyndsamma åtgärder
inom verktygsmaskinindustrin.

Industridepartementet överlämnade i juni 1983 Metalls och FVMs
framställningar till SIND, som under hösten genomförde en utredning
om FMS framtida utvecklingsmöjligheter i Sverige med särskild beto-
ning på den japanska konkurrensen. SIND höll därefter ett semina-
rium om svensk verktygsmaskinindustris framtid i anslutning till
FVMs årsmöte i Köping.

Som resultatet av diskussionerna på seminariet slog SIND fast att
svensk verktygsmaskinindustri hade särskilt goda förutsättningar att
utveckla FMS-tekniken samt att huvudproblemet var de splittrade
utvecklingsresurserna på många händer: företag, institutioner, myndig-
heter etc. Om bättre samordning åstadkoms och stöd till referensan-
läggningar gavs skulle svensk verktygsmaskinindustri bli oslagbar på
FMS-området.

Under åren 1978—84 utredde också data- och elektronikkommittén
frågan om datoriseringen inom svenskt näringsliv. Kommittén hade
valt ut verkstadsindustrin för närmare utredningar. Att försvara den
svenska verkstadsindustrins positioner sade man vara av nationellt
intresse. Investeringar och kostnader för kompetensutveckling m.m.
riskerade bli så höga att enskilda företag inte skulle investera i denna
framtidsteknik i tillräcklig omfattning.

Kommittén bedömde att datorstyrda maskiner av olika slag skulle
komma att fa en bred spridning i verkstadsindustrin under 80-talet.
Samtidigt pågick hos såväl teknikledande som en rad andra företag ett
utvecklingsarbete som syftade till att integrera olika maskiner och
materialhanteringsfunktioner till flexibla tillverkningssystem (FMS).
Om även lagerfunktionen togs med fanns det vid denna tidpunkt ca 15
sådana system. Det var av stort samhällsekonomiskt intresse att denna
teknik fick en så bred och snabb spridning som möjligt. Kommittén
föreslog därför statliga insatser för att stimulera spridningen av FMS-
tekniken.

2 Vilka andra höll på med området?

STU hade en avsevärd satsning i gång på tre delområden inom FMS: a)
flexibla tillverkningssystem — ca 40 milj. kr. över 5 år, med början
1983/84, b) CAD/CAM och c) flexibel montering — 4 år. Inom ramen
för olika verkstadsföretags investeringsplaner försökte STU identifiera
mindre delar där företaget vill höja tekniknivån och finansiera delar
av dessa insatser mot att företagen tillåter visning av anläggningarna
och därigenom ger utvecklingsresultaten allmän spridning. De anlägg-
ningar STU stött liknar ganska mycket SINDs anläggningar.

Institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF) sysslade även med
området. Flera nya Verkstadstekniska centra etablerades också under
denna tid och AMU byggde upp 10—15 utbildningsanläggningar på
olika håll i landet. De Verkstadstekniska företagen själva och deras
organisationer engagerade sig via arbetsgrupper m.m. inom Mekanför-
bundet och FVM.

3 Regeringens ursprungliga program

I den följande näringspolitiska propositionen (prop. 1983/84:135) redo-
visades ett 3-årigt program för stimulans av flexibla tillverkningssystem
och SIND föreslogs få 15 milj. kr. för att lämna bidrag till ett antal
FMS-investeringar. SINDs program skulle ses som ett komplement till
STUs och industrifondens dåvarande program och stödformer. Syftet
skulle huvudsakligen vara att uppmuntra ett bredare utnyttjande av

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

den teknik för datorstyrd verkstadsproduktion som redan fanns till-
gänglig. I stort följde regeringen det förslag som data- och elektronik-
kommittén och arbetsgruppen för verktygsindustrin på SIND rekom-
menderade.

Saxat ur regeringens prop.

— Maskinsystemen tenderade att bli mera komplicerade och behovet
av kringutrustning och kunskaper om maskinernas användning allt
mer framträdande. De flesta leverantörer hade otillräcklig erfarenhet
av sådan samverkan med andra leverantörer och med upphandlande
företag. Stödet skulle förträdelsevis ges till projekt som främjar en
sådan samverkan.

— Ett omfattande systemutvecklingsarbete erfordrades i samband med
FMS. Även utbildningsinsatser behövde läggas parallellt för personer i
företagen som skall projektera installationer av industrirobotar.

— Den framtida utvecklingen inom det Verkstadstekniska området
förutsågs bli allt mer präglad av behovet att samordna tillverkningens
olika led med varandra och även med konstruktion, försäljning och
inköp. En sådan samordning behövdes för att företagen bättre skulle
anpassa sin tillverkning efter skiftande önskemål från kundernas sida.
Stöd skulle främst ges till projekt som kännetecknades av en långt-
gående integration mellan olika delar i produktionsprocessen.

— SINDs insatser skulle komplettera STUs och industrifondens sats-
ningar. Tanken var också att stödformerna bl.a. på fonden skulle kom-
bineras med SINDs stöd. Detsamma gällde dåvarande arbetarskydds-
fondens stödmedel. Tanken var att nå flera angelägna samhällsmål på
samma gång. Därigenom skulle även finansiellt stöd kunna läggas ihop
till större summor.

4 Genomförandet av programmet

SIND fick formellt uppdraget den 1 juli 1984. Men som tidigare
redovisats arbetade SIND med området sedan ett år tillbaka. En
utredning av branschen, en studieresa till Japan och ett seminarium
samt vissa konsultinsatser gjordes under detta år. Dessutom bildades ett
programråd som sedan blev programstyrelse för själva FMS-program-
met. I programstyrelsen satt 22 representanter för a) statliga myndighe-
ter (STU, Industrifonden, investeringsbanken, arbetarskyddsfonden
(ASF), industridepartementet), b) facket (Metall, SIF), c) användar-
na (ASEA, BT, Volvo komponenter) och d) utrustningsleverantörer-
na (BT, ESAB, CE Johansson. Sandvik, SMT, föreningen för verktygs-
maskinleverantörerna).

Tre konsultuppdrag lades ut för att inventera bl.a. behov av och
existerande och planerade FMS-anläggningar inom svensk verkstadsin-
dustri samt utvecklingen av FMS-tekniken i England. Dessa undersök-
ningar och diskussioner inom programstyrelsen visade på en stark
tillväxt av systemleveranser av typ FMS-system och en successiv
branschanpassning till systemförsäljning. Vidare att existerande FMS
bestod till 80—90 % av importerade bearbetningsmaskiner och styr-
ningssystem. Japan var dessutom ett föredöme. Där fanns ett intimt

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

kontaktnät mellan bilindustri och maskinutrustningstillverkare samt
mellan bilindustri och underleverantörer. Det hade lett till snabbare
spridning av den nya tekniken till mindre och medelstora företag.

SIND uppfattade därför vid denna tidpunkt grundtanken bakom
FMS-programmet som tvåfaldig: 1) att överföra kunskaper och erfaren-
heter om tekniken från framför allt de större bilföretagen till de
mindre och medelstora företagen typ underleverantörer och 2) att ge
de svenska tillverkarna av maskiner och kringutrustning en möjlighet
att medagera i marknadsanpassningen.

Under hösten 1984 fick SIND veta att Flykt AB och Ålömaskiner
var på gång med att uppföra FMS-anläggningar. Dessa företag kontak-
tades och erbjöds ingå i programmet. Därefter gjorde SIND en egen
inventering och ringde runt till andra tänkbara företag. Man vände sig
till hela verkstadsindustrin. Avsikten var att täcka in huvudområdena
för tillämpning av FMS-tekniken.

Inom allmänna strukturutvecklingsprogrammet på SIND pågick pa-
rallellt åtgärder för att få till stånd ett komplett FMS-bolag (en hel
systemleverantör). Dessa insatser misslyckades.

Programrådet kom framför allt att delta i diskussionen om kriterier
(vad satsa på). Rådet var också rådgivande instans vid val av enskilda
demonstrationsanläggningar. En rad sammanträden hölls under de
första två åren. Det förekom också en ovanligt stor omsättning på folk
inom rådet. "Man bytte personer som man byter skjortor."

Efter två års arbete inom programmet (3 1/2 år efter att SIND
påbörjat insatserna inom området) hade bidrag till fem anläggningar
delats ut. Avtal knöts med dessa för visningar av anläggningarna. Det
första företaget fick ca 2,5 milj. kr. Därefter minskade den summa
varje anläggning fick. I genomsnitt har det rört sig om summor mellan
1/2 till 1 milj. kr. För dessa pengar har staten fatt en dokumentation
av anläggningen och visningsrätt under tre år.

Under programperiodens sista år forcerades arbetet och beslut fatta-
des om stöd till ytterligare 12 anläggningar. Informationsinsatser för att
föra ut kunskap från anläggningarna hade inte kommit i gång vid
programtidens slut. Många anläggningar (än mindre informationsmate-
rial m.m.) hade inte hunnits färdigställas inom programperioden.
SIND sökte därefter 28 milj. kr. för en fortsättning av programmet
efter den 1 juli 1987. I samband med detta utvärderade SIND också
den första anläggningen som började visas i juli 1986. Från departe-
mentet svarade man att nya medel inte skulle komma i fråga. Däremot
fick SIND använda de medel som fanns kvar inom programmet för
informationsinsatser. Detta arbete kom att avslutas först kring 1990.

Sammanlagt 17 st. FMS-demonstrationsanläggningar knöts till pro-
grammet. Dessa illustrerade FMS-teknikens användning inom olika
huvudområden. Därefter skickades en inbjudan ut till samtliga verk-
stadsföretag med över tjugo anställda. Visningarna kom att äga rum
huvudsakligen under åren 1987—1989.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

5 Resultat

Enligt uppgifter från SIND resulterade programmets aktiviteter i

141 visningar med 2 902 deltagare

6 seminarier med 282 deltagare

2 teknikresor med 52 deltagare

22 informationsprodukter
ett antal artiklar i fack- och dagspress.

Dessa aktiviteter har dock i mycket begränsad omfattning medverkat
till att nya anläggningar av FMS-karaktär tillkommit. De allra flesta av
SINDs demonstrationsanläggningar skulle ha kommit till stånd ändå.
De intervjuade kan inte heller ange något konkret fall där ett företag
genomfört en FMS- investering som direkt följd av visningarna. Inve-
sterare far emellertid information från många olika håll. Det är svårt
att urskilja vilken information man använt sig av vid ett investerings-
beslut. Om någon avstått från en olönsam investering är det också en
positiv effekt av visningarna. Enligt bedömare på området fanns det ett
initialt behov av sådana FMS-anläggningar hos de större verkstadsföre-
tagen typ Volvo och Atlas Copco. Detta behov var dock tillgodosett
ganska tidigt. Vi har i Sverige få produktvolymer som motiverar större
FMS-anläggningar. Den omfattande divisionaliseringen och bolagise-
ringen av de större företagen har också gett mindre underlag på varje
produktionsställe.

Ingen investerare kom till Industrifonden eller arbetarskyddsfonden
för att söka lån/bidrag som en följd av ett besök på någon av SINDs
anläggningar. Industrifonden hade minst 10 milj. kr. avsatta för detta
ändamål.

SINDs ansträngningar att fa till stånd fler svenska FMS-bolag som
kan leverera kompletta anläggningar lyckades inte. Det föll bl.a. på
garantireglerna. Det var mycket svårt att fa något företag att lämna en
garanti på alla de fel som kan tänkas uppstå när en installation skall
köras i gång. Detta tyder också på att tekniken ännu inte var helt
utvecklad.

På sikt är utbildning viktig för att utveckla ett område som flexibla
tillverkningssystem. Pilotverkstaden i Eskilstuna och Volvo Kompo-
nenter i Skövde erbjöd i samband med visningarna av anläggningarna
utbildning i FMS-teknik. Vissa seminarier genomfördes också inom
programmet. Emellertid kom man inte i någon större utsträckning att
utnyttja vare sig institutet för verkstadsteknisk forskning eller de
möjligheter till utbildningsinsatser som fanns inom småföretagsenheten
på SIND och på teknikcentra runt om i landet samt på AMUs kurser
och anläggningar.

Ett annat uttalat syfte med programmet var att sprida FMS-tekniken
till underleverantörerna. Detta har inte heller kommit till stånd i
någon mer betydande omfattning.

Det huvudsakliga resultatet av programmet kan sägas vara informa-
tion till verkstadsindustrin om de möjligheter FMS-tekniken kan er-

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

bjuda. Genom att visa anläggningarna för ett antal representanter för
denna bransch har man kunnat informera om de erfarenheter som
användarna dittills gjort och velat förmedla.

6 Överväganden

6.1 Vilka ville ha programmet?

De drivande bakom programmets tillkomst var maskinieverantörsföre-
tagen (via deras branschorgan) och Metall samt ledamöter och experter
inom DEK-kommittén. Regeringen fick en chans att visa handlings-
kraft och att man var mån om att utveckla och främja spridandet av
nya teknologier. Detta var en allmän modernitetsfråga av stort symbo-
liskt värde. Det handlade om att sprida ett helt nytt tänkande. Stora
rationaliseringsvinster förutsågs. Dessutom skulle man stärka verkstads-
industrin — som vi levt på under efterkrigstiden.

Programmet var också en del i den nya industripolitiken som
innebar inriktning mot de utvecklingsbara delarna av svensk industri.
Inom denna offensiva näringspolitik hade staten flera uppgifter av typ
bransch- och affärsutveckling. Man skulle föra ihop företag och orga-
nisationer i större och mer långsiktiga satsningar. Genom att inrätta
sådana program skulle man driva på utvecklingen inom vissa utvalda
delar av näringslivet med framtidspotential. Nödvändig samordning
skulle ske genom att ge SIND en mer ledande roll. Härigenom skulle
olika delar av sakkunskapen och finansiella resurser föras samman och
verka i samma riktning. Hinder och konstlade organisationsgränser
skulle lösas upp och ett växelspel mellan olika myndigheters agerande
skulle ge en mångfalt större utväxling av insatserna.

SIND fick också en ny organisation och vidgade uppgifter vid denna
tidpunkt. Programmet skulle således bli ett exempel på det "nya"
industriverkets ambitioner att kraftfullt samordna de statliga och priva-
ta utvecklingsinsatserna på det industriella området.

6.2 "Närmast en väckelserörelse"

Inte bara SIND och STU började sprida FMS-tekniken under dessa år.
Även andra statliga och regionala organ deltog i vad som "närmast
blev en väckelserörelse" enligt en FMS-handläggare på STU. En rörel-
se som dock i stor utsträckning kom att begränsas till de olika stöd-
och branschorganen. Många regionala aktiviteter pågick även vid sidan
om de centrala myndigheternas satsningar. Uppbyggnaden av ett antal
olika Verkstadstekniska centra runt om i landet uppmärksammades
inte i större utsträckning av t.ex. SIND. Vid programmets början fanns
visserligen endast två centra med inriktning på FMS-teknik. Under de
närmaste åren startades dock flera sådana centra bl.a. i Karlskrona. I
en STU-studie från 1989 uppges 12 centra ha kompetens inom FMS-
området. Representanter från dessa fick inte tillfälle att ge sin syn på
ett deltagande i SINDs program. Denna fråga diskuterades visserligen i

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

rådet, men inte särskilt allvarligt. På AMU inköptes även ett antal
sådana anläggningar. Utanför programmet stod även programmet för
flexibel monteringsautomation (FAM) på STU.

Med tanke på det förhållandevis begränsade behovet förefaller man
gjort en alldeles för stor satsning sett ur hela landets perspektiv. I
efterhand konstaterar också flera av våra intervjuade att man på olika
sätt satte krokben för varandras ambitioner. Dels fick man en utspäd-
ning av företagens intresse och efterfrågan på ett mycket större antal
anläggningar. Dels skapades en "artificiell" efterfrågan på utbildade
tekniker och maskinskötare. De teknikcentra som köpt in dyrbara
anläggningar fick svårt att skaffa kompetent folk för skötsel och
information m.m.

6.3 Hur pass genomarbetat var programmet då det startades?

Det tog bortåt två år innan de första visningarna kunde komma till
stånd. Dels tog det lång tid att bara välja ut vilka anläggningar som
skulle stödjas. Därtill blev tiden från beslut till idrifttagande av anlägg-
ningen mycket längre än planerat. Mycket tid och resurser avsattes
också av de inblandade på mer allmänna diskussioner och samråd.
Den kunskap man saknade var framför allt inblick i vad som hände
konkret inom detta teknik- och marknadsområde. Svårigheterna att
konkretisera de överordnade syftena och få ett perspektiv på de statliga
insatserna bidrog också till det utdragna planeringsskedet. Oklart var
också hur inblandade organisationer skulle samverka för att uppnå det
överordnade syftet med programmet.

Grundtankarna bakom projektet kom också att förändras något med
tiden. I regleringsbrevet och propositionstexten lades t.ex. stor vikt vid
utvecklingen av underleverantörer och investeringsstöd för bildandet
av kompletta FMS-bolag. Det sistnämnda byggde på en tro att markna-
den för sådana systemaktiviteter var i kraftigt växande. Det förra på ett
uppdämt behov av systemutveckling mellan stora företag och underle-
verantörer. Emellertid kom de goda tiderna — enligt några av de
intervjuade — att medföra att underleverantörerna inte behövde ägna
sig åt utvecklingsarbete i så stor utsträckning som man trott. De kunde
ägna sig åt att producera så mycket som möjligt med befintlig produk-
tionsteknik.

Skillnaden på spridning av teknik och information om teknik är
fundamental. Den var relativt oklar i utgångsläget. Enligt propositions-
texten skulle stödet bidra till att nya demonstrationsanläggningar kom
till stånd. Oklart var också vilka som kunde tänkas vilja använda sig av
denna teknik. I bakgrundstexterna fanns dessutom en rad mål angivna
och mycket tid gick uppenbarligen åt för att komma underfund med
hur de skulle kunna uppnås och bevaka att de valda anläggningarna
motsvarade de angivna målen.

Det tog enligt flera intervjuade sammanfattningsvis onödigt lång tid
att nå fram till relativt enkla insatser. Dessutom hävdar vissa att staten
(SIND) genom kraftfullare och bättre förhandlingar borde ha kunnat
få visa demonstrationsanläggningarna mycket billigare, om inte gratis.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

5 Riksdagen 1991192. 2 saml. Nr 12

En annan slutsats som kan dras är att denna typ av programsatsning-
ar far arbeta med oklara och mångtydiga mål. Det är alltför många
syften och intressen som skall tillgodoses. Detta torde i sin tur öka
risken för att sådana satsningar kommer att spridas i alltför många
riktningar.

6.4 Svårigheterna med "timing"

Enligt flera bedömare rådde en avsevärd överskattning av potentialen
för FMS-teknik sex, sju år tillbaka. Rubriker som "Too much, too
soon", "Nu gäller bara FMS-celler"och "Det är bara maskinenheterna
och -leverantörerna som överlevt" på artiklar och rapporter om FMS
visar tydligt att stora system inte var rätt väg. Även om inte de statliga
FMS-satsningarna innehöll de allra största anläggningstyperna förefal-
ler de inte ha vunnit efterföljare i någon nämnvärd utsträckning. Det
finns enligt vissa av våra intervjuade en risk att statliga bidrag bara
bidrar med en "blåslampeeffekt" under en kort tid. Branschen hinner
då inte utveckla anläggningarna i ett mer naturligt tempo. Vi får en
hel serie av förhållandevis lika anläggningar (eller anläggningsdelar)
där man inte hinner ta till vara erfarenheterna från tidigare satsningar.
Även om det inte går att belägga med statistik, finns det en risk att
man påverkar företag att använda FMS-teknik, som inte har förutsätt-
ningar att klara av denna komplicerad teknik. Visserligen tog man
inom programmet fram en hel del data om anläggningarnas kostnader,
prestanda, problem o.d. Sådan information togs dock fram relativt tätt
inpå start av anläggningarna. Man kan fråga sig om det fanns rättvisan-
de erfarenheter vid visningstillfällena. För experiment- och demonstra-
tionsanläggningar inom byggnads- och energiområdet tog det t.ex. flera
år innan rättvisande resultat och kostnader för användaren kunde
beräknas.

Även om större företag har använt sig av FMS-teknik har tekniken
inte varit så pass utvecklad att den mera allmänt kan användas. Stora
tekniska problem återstår. Det är framför allt experimentella insatser
som är motiverade i ett sådant läge. Förmodligen var det alltför tidigt
att gå in med stora statliga spridningsinsatser. De fa större volymer av
produkter där FMS-teknik var lämplig betades snabbt av. Därefter
kom den omfattande divisionaliseringen och dotterbolagiseringen av de
större företagen att ge mindre underlag på varje produktionsställe. Det
är dock en bra teknik som med all säkerhet kommer att införas
framöver i produktionen. Men detta lär ta längre tid än vad man
tänkte sig inom regeringen och andra inblandade myndigheter.

DEK-kommitténs bedömningar om att större delen av den svenska
verkstadsindustrin i slutet på 80-talet skulle komma att använda sig av
FMS-teknik slog inte ails in.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

6.5 Branschutveckling är mycket svårt

Den av SIND föreslagna sammanslagningen av SMT och SAJO blev
endast av under kort tid. Procordias ambitioner att genom uppköp och
hopslagning strukturera om branschen far anses ha misslyckats. Senare
har privata företagsgrupperingar bl.a. kring Caterva industri AB haft
liknande ambitioner. Följande verkstadsföretag har ingått i Caterva-
koncernen: Storebro Machine Tolls AB, AB Wedelco Centerless, Her-
ber Maskin AB, Pullmax AB. Denna företagsgruppering har dock i
dagarna gått i konkurs. Inte heller tycks det blivit någon större
omfattning på samverkan mellan de svenska leverantörerna, trots att
man hade stora möjligheter att fä gemensamma paketanläggningar
finansierade av industrifonden.

6.6 Svårigheter att nå småföretagen

Det är svårt att nå fram till småföretagen och deras behov av datorise-
ring om man börjar i spetsteknologi och leverantörssidan — snarare
än i de mindre företagens situation och behov. Hur detta skulle kunna
gå till kan exemplifieras av IVFs insatser för spridning av CAD/CAM.
En småföretagare har svårt att åka iväg till avlägsna visningar m.m.
Han måste vara hemma morgon och kväll. IVF hyrde därför en trailer
med uppmonterad utrustning och visade småföretagarna på hemma-
plan hur en sådan styrning kan gå till. Denne kunde då diskutera sina
behov med kvalificerad personal och även bekanta sig med tänkbara
lösningar. Inom FMS-programmet fanns även mindre företag med
bland dem som erbjöds visningar. Enligt uppgifter har dock inget
småföretag och ingen underleverantör infört en FMS-anläggning som
direkt följd av visningarna. Vissa dellösningar uppges dock ha använts.
Programrådet dominerades av representanter för större företag och
diskussionen kom följaktligen främst att handla om större anläggning-
ar.

6.7 Har staten endast tagit över företagens marknadsföring?

Om inte programmet genomförts hade förmodligen leverantörsföreta-
gen ändå använt existerande anläggningar för demonstration och vis-
ning. Det hävdar flera av de intervjuade. Det ligger i leverantörsföreta-
gens intresse att visa på "sina" demonstrationsanläggningar. Vid sidan
om mässor o.d. är detta ett mycket allmänt förekommande sätt att
demonstrera en ny anläggning.

Den information som togs fram bedöms av de flesta som förnämlig.
Andra har dock tyckt att den varit alltför omfattande och dyr. Billigare
varianter kunde ha använts (nästan varje anläggning videofilmades,
broschyrmaterial av tvåfärgstryck skickades ut till nästan samtliga
Verkstadstekniska företag etc). Inom Mekanförbundet (verkstadsföreta-
gens egen branschorganisation) har också flera personer varit direkt
involverade i spridningen av information om denna teknik.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

6.8 Samspelet med STU ej särskilt utvecklat

Det blev närmast en negativ samordning dvs. man såg till att inte
stödja samma anläggningar. SIND skulle mycket väl ha kunnat visa
STUs anläggningar också och inkluderat dem i sitt informationsmate-
rial. De förefaller inte särskilt olika SINDs anläggningar. Flera av de
besökande på SINDs anläggningar hade enligt SINDs utvärdering av
den första visade anläggningen tidigare besökt STUs anläggningar. De
var alltså högst relevanta ur kunskaps- och erfarenhetssynpunkt sett för
dem. Emellertid fick SIND inget gensvar från STU.

I samband med genomförandet av programmet togs ett stort antal
kontakter med företag både på leverantörs- och användarsidan. Samti-
digt höll STU på med en liknande kontaktverksamhet. Utifrån
branschens synpunkt har det tett sig något förvirrande att två myndig-
heter kontaktat dem med i stort sett liknande frågor och erbjudanden.

6.9 Grundfel i tanken bakom programmet?

Enligt vissa av de intervjuade fanns det ett grundfel i tanken bakom
programmet. Det var att "information sprids snabbt, men tekniken
sprids långsamt". Det är inte alls svårt för ett företag som är intresserat
att få del i informationen om en viss produktionsteknik. Via mässor,
leverantörer etc får man en relativt god bild av möjligheterna. Det
svåra för ett främjande organ är att diagnostisera vari hindren för
spridning av själva tekniken ligger. Det kan röra sig om en naturlig
och högst acceptabel skepsis mot tekniska lösningar som ännu inte
utvecklats alternativt anpassats till ett småskaligt eller för det enskilda
företaget skräddarsytt behov.

6.10 De satsningar som gjorts fortsätter — i en annan
organisatorisk form — genom Verkstadstekniska delegationen

1 år har en verkstadsteknisk delegation tillsatts med uppgift att stödja
den Verkstadstekniska utvecklingen. Organisatoriskt har denna satsning
lagts utanför SIND och STU. Till en viss del bottnar det i kritik mot
SINDs och STUs tidigare satsningar. Nu är det framför allt branschen
själv (representanter från större verkstadsföretag) som har det avgöran-
de inflytandet i delegationen. SIND och STU är dock representerade i
delegationen.

6.11 Samordningsrollen — möjligheter och krav

Fallet tycks visa att det inte är lätt för en central myndighet att bli en
"auktoritet" på ett sådant område som FMS-teknik. SIND behövde
branschorgan och företag i sitt programråd för att "komma rätt". Men
trots ett omfattande samråd klagar vissa av de intervjuade på att man
på SIND ändå inte kunnat skaffa sig den "rätta branschkunskapen".

Även samordning internt inom SIND mellan olika program och
enheter har stött på vissa problem (t.ex. mellan enheter och personer
som sysslar med teknikspridning och underleverantörsutveckling).

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

6.12 Utvärderingar

En mindre utvärdering gjordes av SIND i samband med beslut om
fortsättning av programmet. Utvärderingen avsåg dels erfarenheter från
den första demonstrationsanläggningen vid Flykt fram till årsskiftet
1986/87, dels synpunkter inhämtade från SINDs programstyrelse. Hu-
vuddelen av arbetet avsåg en enkät till de besökande på Flykts FMS-
anläggning. Utvärderingen ger i huvudsak en positiv bild av erfaren-
hetsutbytet av besöket. Drygt 5 % har startat egna FMS-projekt och ca
38 % har fatt idéer som förmodligen leder till egna FMS-projekt.
Ingen diskussion om sambandet mellan informationsbesöket och star-
ten av det egna projektet finns dock i utvärderingen. SIND har inte
heller följt upp om de FMS-idéer företaget fatt verkligen resulterat i en
anläggning.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Det nationella mikroelektronikprogrammet
(NMP 4)

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Riksdagen beslutade 1983 om ett nationellt FoU-program för
mikroelektroniken, NMP, indelat i fyra block: utbildning och
teknikspridning (NMP 1), grundläggande forskning (NMP 2),
tillämpad forskning (NMP 3) och industriell utveckling (NMP
4). Blocken 1—3 var till stor del redan planerade insatser,
medan NMP 4 innebar en helt ny samverkansform mellan staten
och industrin. NMP fick totalt 700 milj. kr. mellan 1984 och
1988. NMP 4 tilldelades 165 milj. kr.

1 Vad var problemet?

Inför regeringsombildningen 1982 ville socialdemokraterna föra fram
en mer offensiv näringspolitik och stänga "Aslings akutmottagning".
Många statliga miljoner hade satsats i nedläggninghotade företag, varv
och sjöfart. Det statliga näringspolitiska stödet till bl.a. forskning och
utveckling skulle ökas kraftigt. Blickarna riktades bl.a. mot data- och
elektronikindustrin.

Vid denna tid lade också försvaret fram en hotbild som väckte
anklang. Sverige skulle på lång sikt inte kunna göra avancerade
försvarsmaterial utan tillgång till vissa mikroelektroniska komponen-
ter, som USA deklarerat att man inte tänkte exportera. Försvarets
materielverk (FMV) drev ett stort projekt för en ny flygdator. Om man
nu inte skulle fa köpa snabba s.k. VLSI-kretsar från USA fanns inget
annat att göra än att försöka mobilisera den svenska industrin till ett
tekniklyft. P.g.a. penningbrist i försvaret ville ÖB se militära samar-
betsprojekt med den civila industrin. I december 1981 diskuterade
därför FMV med STU gemensamma satsningar inom området.

STU breddade FMVs förslag till fler industriaspekter än det senaste i
kretsväg, som t ex kundanpassade kretsar och grindmatriser (ett slags
halvfabrikat för tillverkning av enklare kretsar i små serier). De till
synes oförenliga målen, militär spjutspetsteknik och grundutbildning i
kretsteknik fann en gemensam nämnare i NMP. I Sverige hade man
inte tänkt i den här storleksordningen förut, nämligen att föra samman
både utbildning, forskning och rena industriutveckiingsprojekt. Att
blanda in flera departement var också helt unikt.

Ett intensivt förankringsarbete vidtog. Under sommaren och hösten
1982 reste en STU-konsuit runt bland företagen för att missionera för
idén och inhämta industrins önskemål. Han mötte en stor entusiasm
på fältet. STUs planer bestod av tre stora byggbitar. Först skulle
Sverige lära sig bygga integrerade halvledarkomponenter (NMP), däref-
ter skulle det handla om systemkomponenter, det vill säga kretsar och
programvara i samverkan. Det blev några år senare IT-programmet. 70

Det tredje blocket skulle behandla teknikens relationer gentemot an-
vändare och samhälle. ASEA och RIFA uppvaktade industriministern

1 november 1982 och föreslog att staten genomförde STUs program.

STUs förslag skars i kanslihuset ned till enbart komponentdelen.
För NMPs del lyckades industridepartementet fa sig tilldelat 549 milj,
kr. (varav 295 nya milj, kr.) trots ett prekärt budgetläge. Regeringen
såg också till att ett motsträvigt televerk kom med i programmet.
Televerket ville ha kontroll över sina egna pengar och var kritiska till
att stödet skulle gå till tillverkarna och inte till användarna. Televerket
fick "formligen sparkas in i samarbetet". Först när industriministern
själv vände sig till televerket, föll verket till föga och lade de nödvändi-
ga miljonerna i NMPs pott.

2 Programmets syfte och mål

I det program som antogs av riksdagen i december 1983 anges huvud-
målet för NMP 4-delen vara "att genom teknikupphandling inom
svensk elektronikindustri bygga upp en konstruktions- och produk-
tionsförmåga som anses nödvändig för en svensk elektronikindustri
under andra hälften av 1980-talet". Detta huvudmål preciserades i ett
antal delmål

— att säkerställa förmågan att konstruera och framställa komponenter
som är kritiska för viktigare systemkonstruktioner (framför allt inom
försvarsindustrin)

— att öka vår självförsörjandegrad vad gäller kretsar och dessutom vad
gäller kunskap om och utrustning för konstruktion och framställning
av kretsar (för att förbättra prestanda hos avancerad flygelektronikut-
rustning och annan militär utrustning samt för att skydda och utveckla
systemkunnande inom telekommunikationsindustrin)

— att påskynda utvecklingen mot bättre produktionstekniskt kunnan-
de om mikroelektronikkomponenter i industrin (främst försvarsindu-
strin)

— att stimulera ansträngningarna till en internationellt konkurrens-
kraftig komponentproduktion (för att ge övrig elektronikindustri, som
t.ex. bil- och vitvaruindustrin, tillgång inom landet till kundanpassade
kretsar m.m och därmed en möjlighet att skapa unika system- och
apparatlösningar

— att möjliggöra industriell expansion inom mikroelektronikområdet

— att skapa erforderlig konstruktionsteknisk kompetens hos en breda-
re krets av elektronikkomponentanvändare bland industriföretagen

— att initiera samarbete, bygga nätverk, stimulera tekniköverföring
och synergism mellan organisationer

— att minska det s.k. teknikgapet

Dessa mål skulle tillgodoses genom 8 av STU föreslagna teknikupp-
handlingsprojekt. För vart och ett av dessa projekt preciserades i detalj
innehåll, mål m.m. Vidare förslogs att försvarets materielverk, telever-

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

ket occh STU gemensamt skulle svara för den statliga upphandlingen
av projekten. I övrigt ankom det på regeringen att fastställa former för
och styrningen av det industriella utvecklingsprogrammet.

3 Genomförandet av programmet

Efter riksdagsbehandlingen 1983 fanns således en detaljerad projekt-
plan för genomförandet av NMPs industridel (NMP 4). Att samarbeta
både över gamla myndighetsgränser och med industrin var emellertid
något helt nytt. Regeringen var därför tvungen att uppfinna ett helt
nytt verk för att tackla uppgiften. Den tillfälliga myndigheten Prim
bildades, programrådet för industriell utveckling inom mikroelektroni-
ken. Prim bestod av representanter för dem som sköt till statens
pengar, nämligen generaldirektörerna för FMV, STU, överstyrelsen för
civil beredskap (OCB) och televerket. Prim fungerade som statens
ansikte och avtalsiutande part gentemot industrin. Det är nu program-
mets verkliga svårigheter börjar. Industrin tredskades, både som produ-
cent och som kund.

"STU fick nästan köra ner sina visioner i halsen på industrin", säger
ansvarig handläggare på STU. Pådrivarna hade hoppats att företag som
Electrolux och Volvo skulle vara intresserade av att stoppa in svenska
kretsar i massprodukter som symaskiner, kylskåp och bilar. Men
svaren var kallsinniga och NMP stod helt utan kunder inom industrin.

Kundanpassade kretsar var slagordet i början på 8O-talet. Med denna
teknik skulle svensk industri kunna ha högt teknikinnehåll i sina
exportprodukter. Litenheten var nu ingen nackdel. Det krävde att
företagen lärdes upp till goda kretskunder. NMP-konsulten Lars Öd-
man försökte få med sig användarna, men industrins medvetenhet
inför vad den nya tekniken betydde var låg. De mindre och medelstora
företagen hade knappt någon produktutveckling alls som omfattade
kundanpassade kretsar. Inom NMP-programmet ville man också att
resultaten skulle komma även dem till godo, men de kunde inte
formulera sina krav. Storföretagen räknade på bråkdelar av ören. "Vi
köper kretsar i dag för 97,3 öre per styck", kunde de svara. Kom med
något billigare så ska vi prata. NMPs problem var alltså att trovärdigt
förena riskabla tekniklyft med mycket snäva kommersiella villkor.
Uppgiften synes mycket svår. I detta läge började även deltagarna att
backa ur. Den ena av landets två halvledartillverkare Hafo ändrade
inställning och ville inte satsa på något som man uppfattade som ett
projekt utan anknytning till en bestämd marknad eller produkt. Hafo
ville ha en beställning på en krets som kunde bära utvecklingskostna-
den för en helt ny tillverkningsprocess.

Hafos avhopp blev en stor besvikelse för Prim. Men prövningarna
var inte över med detta. Det tog över ett år från riksdagens beslut i
december 1983 innan alla projekt kommit i gång. Enigheten före
beslutet sprack upp i oenighet om smått och stort mellan staten och
industrin.

På Prim ville man inskärpa att de inte bara var fråga om att "skicka
över en påse pengar till industrin" som Prims kanslichef uttryckte det.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Staten ställde tuffa krav. Det var nära att också den kvarvarande
halvan av kretstillverkarna, Ericssons Rifa, hade fått nej-tack av Prim.
Rifa fick en ny chef efter Stig Larson och hans efterträdare hade en
helt annan inställning till behovet av kapacitet för kretstillverkning.
Han prutade de tekniska mål Rifa tidigare föreslagit Prim. I sent skede
lade Rifa ner det näst största projektet, kretsar i galliumarsenid.

4 Genomförda projekt inom NMP 4

Den totala projektkostnaden är ca 320 milj. kr. och det totalt redovisa-
de statsstödet ca 152 milj. kr. för huvudprojekten och ca 10 milj. kr.
för tillämpningsprojekten. Projekten startades mellan 1984 och 1986.
Varaktigheten av projekten varierade från 2,5 år till över 4 år. Vissa
projekt har fortsatt, antingen med tillämpningar eller med stöd från IT
4. Tillämpningsprojekten kom i gång under 1986—88.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Det största projektet, en konstruktions- och tillverkningresurs
för s.k VLSl-kretsar vid Ericson Components AB i Kista har
kostat staten 80 milj. kr. Därmed har programmet säkrat möjlig-
heterna att konstruera och tillverka VLSI-kretsar i landet.

På det näst största projektet, utveckling av datorstött konstruk-
tionssystem (CAD) för mikroelektronik och telekommunika-
tionssystem m.m., har staten satsat 25 milj.kr., som kanaliserats
via Ericsson.

På det tredje projektet i storleksordning, en anläggning för
konstruktion och tillverkning av s.k. grindmatriskretsar vid
Svenska grindmatriser AB i Linköping, har staten satsat 13 milj,
kr.

Därutöver har staten satsat ca 6 milj. kr. i två avancerade
projekt, ett för transitorer i galliumarsenid för höga frekvenser
och ett för elektrooptisk teknik med litiumniobat.

Ytterligare 8 milj. kr. i statsstöd har lämnats till ett kvalitetssä-
kringsprojekt för mikroelektronik och 10 milj. kr. till ett pro-
jekt för byggteknik med avancerad mikroelektronik.

Slutligen har sammanlagt 10 milj. kr. lämnats i stöd till närmare
tiotalet avancerade elektronikkonstruktioner som utnyttjar de
uppbyggda kunskaperna och resurserna, s.k. tillämpningspro-
jekt.

Fördelningen av stödet på olika företag har varit följande: Ericson har
fatt sammanlagt 97 milj. kr. samt ytterligare 24 milj. kr. som ombud.
Därefter kommer Svenska Grindmatriser med ca 13 milj, kr., Bofors
med ca 4,5 milj, kr., MARI med 3,5 milj, kr., IVF med 2,4 milj, kr.,
PEAB med 1 milj, kr., Digsim med 1 milj, kr., ABB med 0,6 milj, kr.,
Sicon 0,6 milj. kr. samt fyra andra företag med mindre än 0,6 milj. kr.
var. 4,5 milj. kr. har slussats över till IT-projektet.

5 Vad blev resultatet?

NMP 4 har utvärderats av både Prim och industridepartementet.
Vidare finns startskedet belyst av en forskare från Linköping. I NY
TEKNIKs (1991:5-7) artikelserie om NMP 4 redovisas det senaste årets
erfarenheter erhållna genom intervjuer. Följande bild framträder i
dessa studier.

Huvudsyftet med NMP 4 var att inom svensk elektronikindustri
bygga upp en konstruktions- och produktionsförmåga som ansågs
nödvändig för svensk elektronikindustri under andra hälften av
1980-talet. Detta syfte kan anses uppnåtts inom huvuddelen av vår
elektronikindustri, dvs. telekommunikationsindustrin och försvarselek-
tronikindustrin. Nu finns i vårt land tillgång till en inhemsk försörj-
ningskapacitet för små serier av ett par viktiga typer av mikrokretsar
som anses vara gångbara en bra bit in på 1990-talet. Den uppbyggda
tillverkningskapaciteten utnyttjas inte fullt ut.

Framtidstanken var att informationstekniken skulle kunna bli en ny
basnäring. Det har inte besannats, tvärtom. Ericsson Components var
flaggskeppet i det nationella teknikprogrammet, en strategisk kretstill-
verkning som skulle utnyttjas av industrin. Men resultatet hamnade
långt ifrån de ursprungliga intentionerna. Ericsson Components har
tjänat pengar på satsningen, men inte främst genom att tillverka mer
avancerade kretsar. Staten vilseledes delvis och NMP-kretsarna har inte
spritts till något företag utanför Ericsson. Inte vare sig till andra
högteknologiska delar av elektronikindustrin, eller till elektronik-
tillämpningar inom den lågteknologiska delen av vår industri, t.ex. bil-
och vitvaruindustrin och dess underleverantörer eller övriga mindre
och medelstora företag.

Dock har några projekt inom NMP 4 gett sådana resultat som med
ytterligare satsningar på och inom berörda företag kan komma att
utvecklas till konkurrenskraftiga produkter. Förutom att NMP 4 har
skapat vissa konstruktions- och tillverkningsresurser kan programmet
betraktas som en stor industriell utbildningsinsats, som hindrat svensk
högteknologisk elektronikindustri från att sacka efter i utvecklingen.
Inte minst byggteknik- och kvalitetsprojekten har haft den uppgiften.

6 Överväganden

6.1 Förutsättningar för programmet

I Glimell, H, Industriell förnyelse i Norden finns en mycket detaljrik
rekonstruktion av alla de förutsättningar som låg till grund för NMP-
satsningen. Enligt honom var det kombinationen av en rad omständig-
heter och sammanträffanden på många olika plan, alltifrån byte av
ledning på Rifa till en svängning i forskningspolitiken och en liten
krets av personers (med ett omfattande kontaktnät) väl "timade"
agerande för att brygga över och dölja potentiella konflikter. I bak-
grunden fanns även mer långlivade teknikföreställningar och ett förbe-
redande arbete sedan minst ett sekel tillbaka.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Därtill har behövts kraftiga ekonomiska incitament och i vissa fall
starka påtryckningar från regeringen. På detta sätt har man åtminstone
formellt fått med ett antal företag, universitet och myndigheter i det
stora NMP-programmet. Dock har egenintresset och de olika utgångs-
punkterna för deltagandet efter hand gjort sig gällande. Det har inte
heller varit möjligt att föra ihop forsknings- och utvecklingsdelarna.
Att till programmet knyta andra kundföretag har också misslyckats.

Vad som för en utomstående betraktare förefaller vara ett mycket
starkt samordnat program och agerande visar sig vid närmare betrak-
telse bestå av en rad sinsemellan mindre grupper. Dessa mindre
grupper har dock haft relativt klara tekniska mål för insatserna. Såsom
utvärderarna påpekar har flertalet av dessa mål också uppnåtts. Där-
emot är spridningssyften m.m. relativt oklara och ej målsatta. Det är
också dessa delar av programmet som lyckats mindre väl. De många
förväntningar som programmet skulle tillgodose har inte alla kunnat
förverkligas. Programmet har sprängts i sina mera aktiva beståndsdelar.

Linder gynnsamma omständigheter förefaller det att gå bra att med
ekonomiska och andra medel inledningsvis föra ihop ett antal finansiä-
rer, forskare och företag i större program. Dock är det inte mycket
som behövs för att "separatistiska rörelser" uppstår. Egetintressena hos
myndigheter och företag synes inte alltid lätta att förena. Oerhört
mycket förhandlings- och beredningsarbete har behövts i detta fall.
Om t.ex. företagen går in i samarbetet enbart med tanke på en statlig
finansiering är de inte särskilt motiverade av att ingå i ett större nät
som föreskrivs av statliga myndigheter. Värdet av den särskilda NMP-
satsningen kan därför ur denna aspekt ifrågasättas.

6.2 Formulering av en strategi för programmet

Allmän kännedom om strategin för ett program gör det lättare för
både regering och näringsliv att agera på ett samordnat sätt. Den gör
det möjligt att utveckla handlingslinjer, som icke-statliga aktörer är
villiga att genomföra. Statens strategidiskussioner har varit begränsade
till en mycket snäv krets av företag, åtminstone i de tidiga skedena
(ASEA, Bofors, Ericsson och Philips). För att åstadkomma handling är
kanske detta nödvändigt. Men eftersom ingen prioritering gjorts mel-
lan de olika syftena och målen är det svårt att veta om programmet
varit lyckat eller inte. Om spridningssyftet var det viktigaste torde den
begränsade "efterfråga" som fanns i ledningsgruppen tillsammans med
det i förväg ganska hårt definierade programmet ha givit de icke
deltagande företagen en alltför pessimistisk bild av möjligheterna att
utöva inflytande på strategin och genomförandet. Kontakterna med
den bredare målgruppen av företag borde ur en sådan synpunkt sett ha
kunnat förbättrats.

Förutom framhållandet av teknikupphandling fanns det inga strate-
gier eller instrument för kommersialisering utpekade i riktlinjerna.
Tillämpningsprojekten, som introducerades under programmets gång,
syftade enbart till att verifiera tekniska prestanda hos tillverkningsre-
surserna. Eftersom inga kommersiella intressenter alls och inga använ-

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

darintressenter var representerade i Prim, var det inga krafter som
agerade för kommersialisering eller efterfrågeorientering utanför dessa
sektorer, utom möjligen Prims ordförande, som naturligtvis hade att ta
hänsyn till och också balansera mellan intressenterna.

6.3 Koordineringen inom programmet

En av huvudtankarna bakom programmet var att samordna och koor-
dinera den FoU som utförs vid universitet, institut och företag. Koor-
dineringen är nyckelegenskapen — därigenom ville man åstadkomma
vissa kombinationsverkningar (synergi) t.ex. ökad effektivitet eller sam-
tidig stimulans av både tillförsel- och efterfrågesidan. Dels fanns de
olika byggbitarna NMP 1—4. Dessa har inte i någon nämnvärd ut-
sträckning koordinerats. STU har rent av deklarerat att man inte
(ifråga om NMP 3) ville närmare samordna dessa projekt med NMP 4.
Inom de andra byggbitarna har det jobbats ihärdigt med koordinering,
men förutsättningarna saknades för flertalet projekt.

När det gäller NMP 4 var en de svaga punkterna (enligt utvärdera-
ren) att det i högsta grad var tillförselorienterat dvs. inriktat på
tillverkning och konstruktion av mikrokretsar. Enligt Prims kanslichef
var tillämpningsprojekten ursprungligen inte alls planerade. När de
planerades och genomfördes — ungefär mitt i programmet — var
deras främsta funktion att verifiera de uppbyggda tillverkningsresurser-
na. Mot slutet av programmet har det dock igångsatts några tillämp-
ningsprojekt som syftar till marknadsintroduktion.

För vart och ett de åtta huvudprojekten fanns också önskemål om
att få till stånd ett ökat samarbete mellan olika företag och forskare
etc. En genomgång av Prims projektvisa utvärdering visar emellertid
att det är svårt att åstadkomma ett sådant samarbete, om detta inte
bygger på långvariga kontakter av personligt eller affärsmässigt slag.

Positiva erfarenheter kan dock hämtas från projektet byggteknik och
möjligen också i projektet NMP O. I byggteknikprojektet har en större
grupp företag deltagit enligt en kollektivforskningsmodell. Gruppen
har tillkommit genom annonsering och medlemsvärvning. Efter visat
intresse har offertgivning tillgripits. Uppdrag har lagts ut i huvudsak
på deltagande organisationer. Vissa negativa erfarenheter finns från
NMP-CAD-projektet. Aven om samarbetet mellan företag i många fall
är önskvärt ur nationell synvinkel, kan det visa sig svårt med hänsyn
till ifrågavarande företags internationella kontakter. Vidare kan sådana
förberedelser för samarbete som tar lång tid, minska den tid som är
tillgänglig för utveckling av konkurrenskraft i områden såsom mikro-
elektronikområdet och andra områden med korta produktlivscykler.

6.4 Staten drar ofta "det kortaste strået" i samarbetsprojekt

De tre officiella utvärderingar av NMP-programmet som gjordes peka-
de entydigt på att Ericsson Components inte haft den förväntade
nyttan av satsningen. Bortsett från några demonstrationskretsar beställ-
da med finansiellt stöd av Prim och provkretsar överförda från den
äldre processen till den nya, har både utvärderare och Prims egna

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

experter fatt intrycket att ingen egentlig produktion förekommit där.
Hösten 1990 skedde en omsvängning. Components förklarade att de
måste öka kapaciteten på NMP-linjen. Vid närmare undersökning
framkom att de faktiskt tillverkat stora volymer. Tillverkningslinjen
hade stått klar sedan 1 juli 1988. Under den tid som linjen stått färdig
har den ende kunden, Ericsson Telecom, fått reguljära leveranser av
flera volymprodukter. Minst en krets CM6C har tillverkats i 100 000
exemplar. Telecom har drivit 24 konstruktionsprojekt gentemot NMP-
linjen, varav 12 realiserats i reguljär tillverkning. I brist på full
beläggning och vettig driftsekonomi använde man utrustningen till att
köra vidare i den äldre processen, där ett stort antal Telecom kretsar
tillverkades i stora volymer. Resurserna användes också delvis för
tillverkning av linjekretsar i mindre sofistikerad s.k. bipolär teknik.
Det vill säga man använde inte utrustningens fulla prestanda. Så hade
statens representant Prim inte tänkt sig målet med investeringen. Det
är förmodligen ett skäl till att Components inte varit tydliga när de
redovisat nyttan av satsningen. Ett annat är det sviktande självförtroen-
de som övervanns först våren 1990 när ett stort antal beställningar från
Telecom blev klara.

Components har knappast varit anpassat för att betjäna många eller
mindre kunder, vare sig interna eller externa. Inte heller har det gjorts
några ansträngningar att ändra på det under projektets gång. Pessimis-
men skapade en negativ spiral. Man avböjde Prims hjälp med mark-
nadsföring och gjorde inte heller några egna försök, trots avtalsvillkor
om detta. 10 % av kretsarna skulle säljas till oberoende kunder.
Avtalet med staten gäller endast till 1 juli 1991. Det vittnar om att
företaget knappast haft avsikten att ställa upp som nationell resurs,
trots att detta var avsikten med hela NMP-satsningen.

Det finns således en klar risk att staten alltid drar det kortaste strået
när man går in i samverkansprojekt med större företag. Resurserna på
departement och myndigheter är små och kunskaperna om området
begränsade.

Det finns också en utbredd uppfattning i företagskretsar om att
"staten kan man sno åt sig pengar ifrån lätt". Penningsraggande har
länge varit en utbredd tradition i vissa delar av näringslivet och i vissa
större risksatsningar, framför allt i krissituationer. Att företagen ställer
upp med de egna resurserna i nationens intresse är egentligen det
staten betalar för. Emellertid har staten mycket svårt att tillse att detta
görs, utan man förlitar sig på att allt kommer att lösa sig så småning-
om.

6.5 Spridningen av tekniken

Spridningsgraden för NMP 1 var enligt utvärderaren hög. A andra
sidan synes spridningsgraden för NMP 4 vara mycket låg. Om man
mäter spridningsgraden som omsättningen hos deltagande företag i
förhållande till hela branschen far man dock ett betydligt högre värde.
Bilindustrin var bara delvis engagerad. Varken vitvaruindustrin, instru-
ment- eller den medicinska elektronikindustrin var engagerade.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

6.6 Överoptimism i fråga om marknaden

Inom programmet gjordes stora ansträngningar att fa med användare
och inte bara tillverkare. Frågan är om det ändå inte från början var
en felbedömning i fråga om marknaden. De omedelbara kommersiella
möjligheterna överskattades troligen ganska mycket. I fråga om Svens-
ka grindmatriser AB sägs i intervjuerna att mycket omfattande mark-
nadsföringsinsatser behöver göras om andra företag skall börja nyttja
deras kompetens och kunnande. Företaget består i dag av 2—3 perso-
ner. Enligt uppgifter från Prim behövs ytterligare 15 — 20 personer för
kundbesök hos övriga elektronikföretag.

6.7 Genomförandet på myndighetsnivå

Bristen på strategi eller instrument för kommersialisering har nämnts
tidigare. Bristen på uthålliga insatser för tekniköverföring och teknik-
spridning utanför försvarsindustrin och telekommunikationsindustrin
har också noterats. Vad gäller det bristande engagemanget av bil- och
vitvaruindustrin samt mindre och medelstora företag hävdar företräda-
re för Prim att de kontaktat dessa industrier under planeringsskedet
utan att få något positivt svar. A andra sidan säger företrädare för dessa
industrier nu att de saknade seriöst upplagda samarbetsdiskussioner.
Måhända — skriver utvärderaren — var bordet redan dukat.

I den halvtidsutvärdering som Prim lät göra och som rapporterades
1986 görs flera av de iakttagelser som tidigare nämnts. Prim fick
genom utvärderingen en rad indikationer på att viktiga programmål
inte skulle uppnås. Enligt regeringens utvärderare fanns inga tecken på
att Prim ingående har diskuterat utvärderingen. Det verkar som om
man var nöjd med att teknisk verifiering kom till stånd genom
tillämpningsexemplen, och att man i övrigt var upptagen av diskussio-
ner av det planerade IT-programmet. Utvärderaren anser att Prim
missade en möjlighet att korrigera programmet 1986 med hjälp av
nämnda utvärdering. Prim borde också ha reagerat då IT-programmet
dröjde eftersom t.ex. projekten VLSI och grindmatriser förutsatte kom-
mande efterfrågan och målen för programmen var mycket tydliga när
det gäller tekniköverföring och teknikspridning.

Enligt utvärderaren kan sekretariatet möjligen också varit orimligt
litet med hänsyn till behovet av kontinuerligt fungerande kompetens
och kapacitet för att ställa krav på och följa upp rapporteringen från
de projektansvariga, bevaka och analysera omvärldsförändringar, initie-
ra tekniköverföring, teknikspridning och kommersialisering samt i
övrigt i programrådet hävda krav på flexibilitet. Han diskuterar dock
inte hur det borde ha sett ut eller varit organiserat.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

6.8 Risktagande i NMP 4

När man ser till resultatet av de olika projekten finner man att flera
lyckats uppnå sina mål i tekniskt avseende. Enligt regeringens utvärde-
rare låg då nära till hands att fråga sig om målen varit för lågt satta,
med andra ord att det tekniska risktagandet varit för litet, att projekt-
portföljen innehållit för mycker "säkra papper".

Vad det gäller det kommersiella risktagandet konstaterar utvärdera-
ren att detta i det närmaste varit nära nog obefintligt. Då flera —
kanske de flesta — projekt har fått karaktären av kvalificerad utbild-
ning på avancerad teknisk nivå, är det svårt att definiera hur ett
tekniskt eller kommersiellt risktagande skulle se ut. Kanske hade en
diskussion av graden och arten av risktagande på planeringsstadiet
enligt honom varit av värde för att klargöra projektens verkliga karak-
tär. Mot detta står att industrin finansierade 50 % av kostnaderna.

6.9 Tydliga programmål

Det är viktigt att de politiska målen anges på ett sådant sätt att ett
realistiskt huvudmål — såsom tillförselsäkerhet, teknikspridning, kom-
mersiell slagkraft — pekas ut för varje komponent inom programmet.
Viktiga, med huvudmålet konsistenta andrahandsmål bör också näm-
nas. Om många mål anges förloras prioritetssignalen — eller döljs
bristen på prioritetsbudskap.

Om det inte verkar troligt att mer än ett mål kan nås med framgång
i ett program eller ett delprogram — t.ex. att etablering av avancerad
systemteknologi inte går att förena med teknikspridning till små och
medelstora företag — bör man företa en klyvning av programmet resp,
delprogrammet.

6.10 Utvärderingar

Minst en extern utvärdering bör företas under programmets gång,
lämpligen i samband med etappväxling. Denna utvärdering bör disku-
teras öppet inom och utom programadministrationen som underlag för
omprövning och beslut angående framtida inriktning av programmet.
Eftersom omprövningsbeslut knappast hinner att underställas riksda-
gen, är det nödvändigt att styrelsen för programmet har kompetens
och tillräckliga befogenheter härtill inom gällande budgetramar. Ett
problem i NMP 4 ligger dock i att leverantörerna bundit sig för ett
flerårigt projekt, som inte är alldeles lätt att ändra kurs för.

En erfarenhet som gjorts i programutvärderingarna är dock att
sådana preliminära utvärderingar inte kan ge hela bilden av resultaten
av programsatsningen. Så t.ex. har Ericsson Components nytta av att
projektet inte blivit riktigt belyst förrän något eller några år efter
programtidens slut. Det är därför viktigt att programmen även utvärde-
ras efter det att de slutförts.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

6.11 Resurser för policyutveckling

Om regering och riksdag beslutar sig för att intervenera i marknads-
krafterna behöver besluten grundas på en mer eller mindre fortlöpan-
de analys. Denna analys kräver dock kompetenta resurser. Om sådana
interventioner övervägs är det nödvändigt att policynivån av industri-
departementet har tillgång till resurser för oberoende analys av den
internationella utvecklingen och utvecklingstendenser, egna resurser
för sammanställning av inkommande information, för överväganden
rörande behovet av att agera och för analys och syntes av program.
Dessutom behövs resurser för oberoende omprövning av pågående
program och utvärdering av fullbordade program. Det är också önsk-
värt att policynivån har en tydlig och välkänd policy rörande hur man
vill utnyttja olika myndigheter — STU, ÖCB, industrifonden m. fl. —
och konsulter och resurser för nämnda aktiviteter.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

SINDs program för havsindustriell
kompetensutveckling

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Ett nationellt program för havsindustriell utveckling bedrevs
under åren 1984—1990. Områdena var bl.a. teknik för utforsk-
ning av havet, arktisk teknik samt undervattensteknik. Inom
programmet skulle styrelsen för teknisk utveckling (STU), sta-
tens industriverk (SIND)—med hjälp av en rådgivande program-
styrelse — och havsresursdelegationen (DSH) samverka och
komplettera varandra. Industrins och samhällets långsiktiga be-
hov av teknisk kompetens skulle uppfyllas och en grund ges för
nya produkter och nya tillämpningar inom svenska civila och
militära myndigheter som arbetar med havsfrågor. SINDs budget
var 30,4 milj. kr.

1 Vad var problemet?

Havstekniken utvecklades mycket kraftigt under 1970-talet. Olje- och
gasutvinningen i Nordsjön gav värdefulla erfarenheter, och teknikut-
vecklingen gjorde det möjligt att exploatera fyndigheter som bara några
år tidigare ansågs oåtkomliga. För många havsprojekt behövdes mycket
kapitalkrävande forsknings- och utvecklingsarbeten. Ett ökat utnyttjan-
de av havsresurserna öppnade även nya möjligheter för svenskt nä-
ringsliv. Avsaknaden av en svensk hemmamarknad gjorde att svensk
industri kom igång relativt sent med sina offshoresatsningar. Den
splittrade branschen hade också svårt att komma in på den norska
marknaden.

Havsresursfrågorna hanterades av ett stort antal myndigheter och
organ, och forskning och utveckling bedrevs av en mängd olika
myndigheter, universitet och institut. Det havsindustriella samarbetet
mellan myndigheter och näringsliv och mellan olika företag i närings-
livet och forskningen behövde ökas.

Ett omfattande utredningsarbete hade vid denna tidpunkt genom-
förts. Bl.a. hade en tidigare utredning av området föreslagit att en
havsresursdelegation inrättades. Delegationen presenterade i sin tur ett
förslag till övergripande program för svensk havsresursverksamhet
under hösten 1982 (Svensk havsresursverksamhet, DSH 1982:1-3).
Aven Statskontoret hade på uppdrag av regeringen utrett havsforsk-
ningens resurser och organisation och kom med flera förslag till
förbättringar. I en skrivelse till regeringen den 14 april 1982 hade
också Sveriges Mekanförbund och dess branschgrupp Swedocean till-
sammans med Svenska Metallindustriarbetareförbundet föreslagit åtgär-
der för att påskynda utvecklingen av svensk havsteknik.

6 Riksdagen 1991/92. 2 saml. Nr 12

2 Programmets syfte och innehåll Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

I proposition 1983/84:10 Om svensk havsresursverksamhet tog rege-
ringen ställning till dessa förslag. Följande tredelade program för den
fortsatta verksamheten antogs sedan av riksdagen.

— SINDs program för havsindustriell kompetensutveckling (SIND
skulle även vara samordnare för samtliga industriellt inriktade aktivite-
ter)

— Fortsatta aktiviteter på STU

— DSH skulle göra kompletterande utredningar

SINDs anslag för de tre första åren var 17 milj. kr. Senare fick SIND
ytterligare 13,4 milj, kr för att fullfölja programmet. Enligt propositio-
nen skulle programmet ses som extraordinär insats i samordnande
syfte: "genom samverkan initiera olika havsindustriella åtgärder som
skulle stödja varandra. Åtgärdernas verkningsgrad förstärks därigenom
högst väsentligt." SINDs insatser skulle framför allt främja en bredare
industripolitisk programinriktning och komplettera STUs och marin-
tekniska institutet SSPAs huvudsakliga inriktning mot forskning och
utveckling. Detta var viktigt eftersom den tekniska förnyelsen endast
utgör en del av den industriella processen. Särskilt betonades vikten av
samspel mellan STUs insatser och SINDs.

Vikten av samordning var starkt betonad i riktlinjerna för program-
met. De konkreta områden som skulle samordnas var många.

Saxat ur regeringens prop.

— Det var viktigt med en sammanhållen och långsiktig svensk syn på
havsresursverksamheten och ett gemensamt agerande i internationellt
samarbete.

— Gemensam finansiering av mycket kapitalkrävande forsknings- och
utvecklingsarbeten mellan näringsliv, stat och myndigheter skulle ef-
tersträvas.

— Möjligheter skulle ges för mindre företag att "hänga" på ett större
företags inbrott på internationella marknader via gemensam marknads-
föring o.d.

— Samordning mellan civila och militära behov och insatser där
påtagliga beröringspunkter fanns. T.ex. undervattensfarkoster, under-
vattensverktyg, dykeri och metoder för spaning och sökning under
vatten.

— DSH skulle nära följa arbetet och efter behov delta i komplettering
och vidareutveckling av de olika produktområdena genom utredning-
ar.

— Stimulering av samarbetsprojekt mellan myndigheter och mellan
myndigheter och företag på det arktiska området. Första steget i en
målmedveten långsiktig industriell satsning inom ramen för en sam-
manhållen svensk polarpolitik skulle tas.

— STUs projekt borde i lämpliga former kunna utgöra basen för det

fortsatta arbetet och ett nära samarbete mellan tillämpad forskning och n->

industriellt utvecklingsarbete utvecklas.

— Att via myndighetsbeställningar m.m. hjälpa till att skapa en hem-
mamarknad för olika havstekniska produkter.

3 Genomförandet av programmet

Detta avsnitt bygger på RRVs rapport 1988:14 Havsindustriell utveck-
ling.

SIND hade inte någon större erfarenhet från det havsindustriella
området och inledde arbetet med att beställa en utredning med förslag
om hur programmet skulle hanteras samt vilken inriktning det borde
ha. Uppdraget gick till en konsult med bakgrund inom svensk offcho-
reindustri. Den inledande rapporten kompletterades med konsultstu-
dier för att kartlägga svensk havsteknisk kompetens och teknikområ-
den. Under hösten 1984 tillsattes arbetsgrupper i den nyinrättade
programstyrelsen som skulle ta fram förslag på och prioriteringar av
projekt. I inledningsskedet inriktades således programarbetet mot att
bygga upp en kunskap om aktuella teknikområden och marknader,
som grund för programverksamheten.

Programmet har drivits med hjälp av en rådgivande styrelse inrättad
av regeringen. Programstyreisen skulle utgöra ett forum för kontakter
mellan myndigheter och företag och generera projektförslag. Program-
styrelsen har sammanträtt sammanlagt nio gånger under perioden,
varav två har varit tvådagarseminarier. I programstyrelsen har ingått
representanter för SIND, STU, DSH, Svenska metallindustriarbetare-
förbundet, FVM, försvarets forskningsanstalt (FOA) och Chalmers
tekniska högskola (CTH). Företagarsidan har representerats av Svenska
Petroleum Exploration AB (SPE AB), marintekniska institutet, Kock-
ums Marine AB, Götaverken Arendal AB, ABB, SUTEC AB, VBB
AB, Göteborgs dykeriteknik AB samt Havila Offshore AB. Programsty-
relsen har framför allt varit rådgivare till SINDs handläggare och
behandlat policy- och prioriteringsfrågor av övergripande karaktär.
Målsättningen för programmet fastställdes på programstyrelsens tvåda-
garsseminarium den 7—8 februari 1985, och den har legat fast under
hela programperioden. De pågående projekten och studierna har pre-
senterats och avrapporterats i programstyrelsen. För att handlägga
programmet anställde SIND en civilingenjör i december 1984, som i
princip haft hela det operativa ansvaret. Han kom från branschorganet
Swedocean.

SINDs program skulle också utgöra ett första steg i en sammanhål-
len svensk polarpolitik och ett samarbete utvecklas med polarforsk-
ningssekretariatet. Man har utbytt information, men det har inte
funnits några konkreta frågor att samarbeta kring. SINDs handläggare
har dessutom varit ledamot i en interdepartemental arbetsgrupp för
polarfrågor vid utrikesdepartementet.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

3.1 Inriktning

SIND-programmet har främst riktats mot utvecklingsprojekt inom
undervattensteknik. De två största undervattensprojekten svarar för ca
50 % av programbudgeten, och totalt omfattas 68 % av projektverk-
samheten av undervattenstekniska projekt, 21 % av projekt inom
arktisk teknik och 8 % inom surveyteknik (marin undersökningstek-
nik). 88 % av programmedlen (exkl. administration) har använts för
utvecklingsprojekt och 7 % för studier. Medlen har utnyttjats för 47
projekt varav 13 utvecklingsprojekt.

3.1.1 Huvudprojekt

SIND har stött utvecklingsprojekt inom arktisk teknik, där de största
har drivits av Götaverken Arendal (GVA), i samarbete med bl.a.
marintekniska institutet och högskolan i Luleå, och VBB, också i
samarbete med högskolan i Luleå.

Gölaverkens projekt. När Consafe gick i konkurs fick GVA naturligt
stora problem, och började söka efter alternativ produktion. Bl.a.
förstärkte företaget då den påbörjade satsningen på offchore i arktisk
miljö. I samband med detta öppnade GVA ett kontor i Kanada och
inledde ett större projekt om is mot rörliga strukturer. Den tänkta
köparen — Mobil Oil — valde dock till slut en bottenfast betongstruk-
tur, och GVA var ute ur bilden i den affären. Hela programmet
genomfördes dock, förutom den avslutande delen. I dag har den nya
isbrytaren blivit den stora "isprodukten" i avvaktan på bättre tider.
Isteknologin är för GVA "inte ett prioriterat område, men ett intres-
sant sådant". SIND stödde projektet med ungefär 40 % av projektkost-
naden.

VBBs isprojekt i Bottenviken. VBB är ett av världens större konsult-
företag när det gäller fyrar. VBBs intresse för offchore startade under
slutet på 60-talet då Nordsjöuppbyggnaden kom igång. I samband med
detta bildades en olje- och gasavdelning. Den har numera lagts ned
och verksamheten bedrivs inom andra avdelningar. Isprojekten har
fungerat som joint-industry studies, som inneburit att en rad andra
bolag (Exxon, Mobil, Chevron, Shell, Norwegan Contractors, Mitsubi-
shi m.fl.) betalat större delen av projektkostnaderna. Förhoppningen är
att VBB skall kunna marknadsföra sin kompetens gentemot oljebolag.
I ett projekt undersöktes ispåverkan på lättballastbetong. I ett annat
projekt iskrafler på offshorekonstruktioner. Syftet här var att samla och
behandla stora kvantiteter fältdata som utgör basen för tillförlitliga
förutsägelser om iskraft på offchorestrukturer i arktisk miljö. För båda
projekten gäller att de skulle ha genomförts även om SIND inte givit
sitt bidrag, men högskolan i Luleå skulle inte fått en framträdande
roll.

SIND har dessutom bidragit till utvecklingen av FOAs s.k.
Icerad sprunget ur FOA—STU-samarbetet — en radar som först var
tänkt att hitta föremål som periskop i höjd med vattenytan. Icerad
skulle användas för att identifiera isberg.

Inom området undervattensteknik har SIND givit bidrag till två dyke-
riprojekt och ett projekt som innebär utveckling av ett verktyg för
skärning under vatten. De två absolut största projekten är dock två

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

undervattensrobotprojekt som båda utgör vad man kan kalla för tekno-
logiska spjutspetsar och har som mål att utveckla avancerade system
för offchoremarknaden.

ROCIS är ett samarbetsprojekt mellan ABB Atom, Advanced System
Division och Sutec AB. Sutec AB hade via sin Sjöuggla kommit i
kontakt med offshoremarknaden och där uppmärksammat behovet av
förbättrade inspektionsmetoder av undervattenskonstruktioner. Sutec
intresserade Asea Atom för området, som med stöd av SIND utförde
vissa marknads- och teknikundersökningar. SIND förmådde Asea
Atom och Sutec att integrera sina ansträngningar i ett projekt. Huvud-
ansvarig för projektet blev Asea Atom som ansvarade för sju av de nio
delprojekt som formulerades. Ett stort antal företag, främst i Sverige
men också i Norge och USA, har engagerats i arbetet. Den mätsond
som utgör själva hjärtat i projektet har utvecklats av ett amerikanskt
forskningsinstitut, men senare har också ett svenskt företag bidragit.
Vid utformningen av inspektionsroboten har Asea Atom bl.a. utnyttjat
kompetens från flera svenska och ett norskt företag. Projektet har stött
på ett antal tekniska problem som både fördyrat och försenat projektet.

Asea Atom började i ett tidigt skede att söka intressera olika oljebo-
lag. Oljeprisfallet under 1986 fick dock som en (oväntad) effekt att
intresset för inspektion och underhåll i stort sett försvann. Vid årsskif-
tet 1986/87 fann därför Asea Atom det nödvändigt att minska sina
insatser. Alla väsentliga delar förutom våta tester och anpassning till
Sutecs Rov-enhet är dock nu slutförda. Projektet avbröts och återupp-
togs inte förrän en användare hade ställt upp som medagerande, vilket
skedde året 1988, då ABB Atom tecknat ett avtal med Statoii, som
innebar att den s.k. NDT-sonden inom ROCIS-projektet skulle använ-
das för underhållsarbete på oijeplattformar.

Projektet har ännu inte givit någon försäljning, varför det hittills
bara har inneburit ekonomiska uppoffringar för Asea Atom (i synner-
het) och Sutec. Övriga underleverantörer har fått ekonomisk kompen-
sation för sina insatser. Kunskapseffekter finns för Asea Atoms del i
första hand vad gäller NDT-metoden (dvs. inspektionsmetoden) och
vad gäller hela inspektionsrobotens funktionssätt. För Sutec kan kun-
skapseffekter identifieras vad gäller användning av fiberoptik, kraftför-
sörjning, navigering och presentationsteknik. Strategiska effekter kan
också identifieras. Sutec har via projektet förstärkt sin position som
kompetent leverantör av ROV-enheter. Asea Atom har utvecklat ett
system som borde kunna fungera som "biljett" och "dörröppnare" till
offchorenätverket.

En AROV är en fjärrstyrd, obemannad farkost, som kan användas
för olika arbetsuppgifter under vattenytan. En AROV är en utveckling
av en s.k. ROV, som sedan mitten av 1970-talet finns i kommersiellt
bruk inom offs ho re industrin och redan tidigare användes i militära
tillämpningar. En ROV står i kontinuerlig förbindelse med ett ytfartyg
via en kabel varigenom den dels kan styras, dels far sin energiförsörj-
ning. Kabeln mellan farkosten och fartyget orsakar problem i vissa
tillämpningar. Den begränsar operationsavståndet, den medför hante-
ringsproblem ombord på ytfartyget och det föreligger risk för intrass-
ling. Dessutom förorsakar det kontinuerligt medföljande ytfartyget
höga kostnader. Av dessa orsaker föreligger det stort intresse för
utveckling av ytoberoende—autonoma farkoster, dvs. en AROV.

Inom ramen för SINDs havsprogram har AROV utvalts som ett
prioriterat område. Berörda projekt och anslagsmottagare är följande:
a) United Stirling AB. Anpassning av Stirlingmotorn för användning
som energikälla, b) Sutec AB. Projektering av en autonom undervat-
tensfarkost, inkl, identifiering och analys av nödvändiga delsystem och

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

c) Navmate KB. Utveckling av ett system för terrängnavigering av
undervattensfarkoster där variationer i det jordmagnetiska fältet utnytt-
jas. I samtliga delprojekt är de aktuella företagen att betrakta som
systembyggare inom sina respektive områden. Kontakter med delvis
nya teknikområden och företag har resulterat i en betydande kun-
skapstillväxt. AROV-projektet har fått en god förankring hos den
svenska marinen. Däremot har så här långt inga civila användare
kunnat intresseras för att delta i utvecklingsarbetet.

Kostnaden för att fa fram en färdig AROV kommer att bli mycket
hög. Om intäkterna kan i nuläget ingenting sägas. Det är inte ens
säkert att man kommer att nå fram till färdiga produkter av avsett slag.
Den tekniska komplexiteten, särskilt när det gäller signalöverföring
och signalernas informationsinnehåll, är nämligen mycket stor. Sanno-
likt har dock även en mindre avancerad AROV tiilämpningsmöjlighe-
ter där man har behov av att snabbt kunna söka över en stor yta. För
de enskilda företagen har deltagandet i AROV-projektet medfört en
kunskapstillväxt som kan överföras och få betydelse även för andra
verksamheter. Detta avser såväl verksamheter som man redan i dag
bedriver, som sådana som kan komma igång.

Det är uppenbart att SINDs insatser har haft en stor betydelse för
tillkomsten av de tre delprojekt som tillsammans utgör AROV-pro-
grammet. Utan SINDs insatser är det inte sannolikt att något av dessa
projekt varit i gång nu, eftersom alla kännetecknas av risktagande. De
projekt som kommit till stånd är alla centrala inom AROV-området.
SINDs metod att kräva en industriell förankring och att koncentrera
resurserna till ett begränsat antal projekt har sannolikt varit ett effek-
tivt sätt att utnyttja de befintliga resurserna. Även SINDs roll som
katalysator för internationella kontakter har varit viktig. Genom att
sprida kunskap om förekomsten av internationella konferenser, propa-
gera för deltagande och genom ekonomiskt stöd har kontaktytan med
det internationella nätverket kunnat förstoras.

SIND har deltagit i tre utvecklingsprojekt inom surveyområdet.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Projektet Instrument för analys av organiska föroreningar finansie-
ras till 100 % av STU, SIND och kustbevakningen. Götaverken
Energy Systems AB (GES) projekt Marint automatiskt mätbojsy-
stem finansieras till två tredjedelar av SIND, STU och SMHI.
SMHI är också den stora intressenten i Lycabs AB Profilerande
vattenströms- och våghöjdsmätare, som också förutom SMHI har
STU och SIND som huvudsakliga finansiärer.

Sex studier har genomförts med stöd av SIND, varav tre inneburit
kartläggning av marknader medan två utgjort metodutveckling inför
framtida utvecklingsprojekt.

4 Resultat av SINDs program

RRV har i sin utvärdering (klar i juni 1988) kunnat konstatera att
programmet ej lett fram till några mätbara effekter. Inte heller till dags
dato har några mer betydande kommersiella effekter kunnat registre-
ras. Programmet har dock medverkat till att initiera flera projekt och
att föra samman aktörer under programtiden. I offshoresammanhang
har medlen varit för små. Programmet har dock haft en vidare
betydelse som en markering av ett statligt intresse att satsa på havstek-
nisk utveckling. RRV bedömde att denna satsning knappast på något
avgörande sätt bidragit till att öka svenska företags kompetens eller
engagemang inom olje- och gasutvinning till havs.

ABBs olje- och gasdivision uppger dock att man haft viss nytta av
SINDs medel i argumenteringen internt om resurser. ABB har numera
tillsammans med ett mindre norskt utvecklingsföretag kontakt med
Statoil för att utveckla ett under hål Issystem kring oljeplattformar. Här
har de statliga medlen finansiellt gett en viss injektion. Detta projekt
börjar också närma sig ett kommersiellt stadium. SUTEC Fick via
SINDs medel ett finansiellt tillskott för sitt utvecklingsarbete. Detta
projekt är dock inte ute på marknaden än.

Därtill har vissa gemensamma aktiviteter ute på konferenser o.d.
genomförts inom programmet. Däremot har det mesta av alla de
vidlyftiga tankarna om teknikupphandling, forskningsanknytning, hop-
koppling av civila och militära insatser etc. aldrig realiserats.

På det arktiskt tekniska området har viss kompetensuppbyggnad
skett hos VBB och GVA. Emellertid kommer enligt RRVs utvärdering
en satsning på utvinning av olja och gas i arktisk miljö troligtvis inte
att bli aktuell från norsk sida förrän långt in på 2000-talet. Denna bild
talar emot SINDs program med dess inriktning mot att stödja industri-
ella utvecklingsprojekt med en nära marknadsintroduktion i utsikt.

När det gällde surveyteknik består den svenska marknaden i första
hand av försvaret och de svenska fackmyndigheterna. De potentiella
köparna har svårt att finansiera den typ av projekt som SIND inriktat
sig på.

De tre programmyndigheterna har inte lyckats samordna sina resp,
program insatser (STUs projektverksamhet har t.ex. ej presenterats i
SINDs programstyrelse). Detta gäller i än högre grad i relationerna
mellan SINDs och DSHs programverksamhet, där inget samarbete har
kunnat skönjas. Det har snarare varit fråga om "negativa val", i den
bemärkelsen att DSH i sin verksamhet i huvudsak inriktat sig på de
områden SIND ej prioriterat. Enligt SINDs handläggare har man inte
heller sett "sitt program" som en del i ett övergripande program, vilket
till en del kan förklaras av att de olika aktörerna haft olika syn på vad
som borde stå i blickfånget för en statlig insats.

Enligt RRVs bedömning var det inte effektivt att samla en så stor
styrelse kring ett så pass begränsat program. För enskilda ledamöter
har dock deltagandet varit värdefullt ur informationssynpunkt. Hälften

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

av de ledamöter RRV intervjuat framhåller emellertid att det är svårt Förs. 1991/92:12

för företagen, framför allt de mindre, att avsätta tid för uppdrag av den Bilaga 3

här typen.

5 Aktiviteter utom programmet

Innan programmet tillkom gav STU ca 10 milj. kr. om året till i första
hand mindre projekt. Genom information, kontaktskapande åtgärder
och ekonomiskt stöd ville STU ge företag och forskningsinstitutioner
möjlighet att utvidga sin kunskap och kompetens för denna marknad.
STU har också haft ett tioårigt samarbete med FOA kring tillämpning-
ar av militär teknik. RRV bedömer att STUs insatser haft en begränsad
industripolitisk effekt. När SIND började ge medel till liknande pro-
jekt ansåg STU det inte vara meningsfullt att ge sådant stöd också.
Därför lade man ner sitt havsteknikstöd kring år 1987.

DSH gjorde utredningar och programförslag inom olika delar av
havsresursområdet. Genom expertgrupper och seminarier sökte man
också samla berörda aktörer för gemensamma utvecklingsinsatser. Ut-
redningar har gjorts inom bl.a. marinteknisk forskning, dykeri, marin
undersökningsteknik, arktisk havsteknik och marin fjärranalys. Inom
t.ex. dykeri och marin undersökningsteknik har man anlitat en kon-
sult för att kartlägga kompetens och problem hos berörda företag och
myndigheter. DSH har inte haft tillgång till tekniska utvecklingsmedel.
DSHs utredningar har haft en lös anknytning till verksamheten vid
SIND och STU.

Försvaret är en av huvudintressenterna i havtekniksutvecklingen i
Sverige. Det har framför allt varit marinstaben, försvarets materielverk
och FOA som agerat. Dykeri och ubåtsverksamhet samt anknytande
verksamheter som t.ex. underhåll ligger i centrum. FOA har samarbe-
tat med STU för att fa ut civila tillämpningar, men utan större
kommersiell lycka.

En mängd angränsande verksamheter fanns också vid flera universi-
tet i landet. Skeppsteknisk FoU som kom att dras ner väsentligt genom
varvskrisen sökte nya områden. Då var offshore ett av dessa. Marintek-
niska institutet sökte sig också i denna riktning. För närvarande har
forskningen minskats avsevärt och i det närmaste "utraderats". SIND
och STUs program var inte i större utsträckning orienterade åt detta
håll. Stiftelserna IDEON i Lund och Coldtech. i Luleå sysslar också
med området.

6 Överväganden

6.1 Mål

I åttiotalets början fanns bland folk från näringsliv, branschorgan, fack,
försvar, departement och myndigheter med havsindustriell anknytning
en stark förväntan kring havstekniken. Med hjälp av staten och ut-
vecklingsintresserade organisationer och personer skulle havet nu ex-
ploateras industriellt. Vårt lands industriella ingenjörskunnande och

kompetenta företag skulle kunna bidra till detta. Nordsjöoljan och
serviceverksamheten kring den alstrade högt ställda förhoppningar om
nya marknader. Dessutom tänkte man sig att civila tillämpningar av
marin undervattensteknik skulle tas fram och beställas av olika myn-
digheter. Samtidigt hade varven och rederierna dragit ner sin verksam-
het, och mycket kunnande och kompetens fanns tillgängligt inom
företag och institut med skeppsteknisk inriktning. Det gällde nu bara
att någon tog initiativ och drog i gång satsningar som skulle föra
samman alla splittrade och alltför begränsade resurser som fanns på
området. Kontakter skulle knytas och gemensamma satsningar utom-
lands (i Norge) göras osv.

Instrumentet blev det havstekniska programmet på ca 30,4 milj. kr.
totalt. En handläggare på SIND skulle i huvudsak sköta detta. Till sig
skulle han knyta ett programråd — navet i sammanhanget — som
skulle bli en arena för kontakter och kompetens för programmet. Två
teknologiskt avancerade autonoma undervattensrobotar och ett mindre
antal andra kompetensutvecklingsprojekt som t.ex. VBBs isprojekt
kom man att stödja. Närmast en kommersialisering är ASEA Atom
med sin UH-robot. Någon utveckling att tala om av den svenska
havstekniska industrin medförde programmet således inte.

Den norska offchoremarknaden visade sig vara mycket mer konser-
vativ än man någonsin trott och de stora och etablerade företagsgrup-
peringarna kring oljebolagen i Nordsjön släppte inte in de i samman-
hanget oprövade svenska företagen. Därtill kom en stark nedgång av
oljepriset i mitten på decenniet som i ett slag förändrade hela mark-
nadsbilden. De områden man satsade på — dvs. nya havsteknikområ-
den — "väcker nu den svenska industrins engagemang i mycket
begränsad omfattning" (Övergripande program för svensk havsresurs-
verksamhet på 90-talet, havsresursdelegationen, 1989). Programmet har
således hittills inte lyckats med det man föresatte sig, dvs. att få i gång
svenska företags produktion på dessa områden.

6.2 Dåliga marknadsförutsättningar

Det blev således många bakslag på de marina drömmarna. Alla dessa
satsningar som staten gjorde inom det tredelade programmet gav inte
så mycket. Enligt flertalet bedömare byggde idéerna om att utnyttja
myndigheterna som beställare och samordna verksamheter mellan
företagen etc. på felbedömning av marknaden. Den svenska hemma-
marknaden var helt enkelt för liten och teknikområdena var för snäva
för att få marknad. De marintekniska verksamheterna var också alltför
splittrade. I Sverige finns många marint orienterade små företag som
huvudsakligen verkar lokalt eller som har relativt få kunder och ett
begränsat antal produkttyper. De arbetar vanligtvis självständigt och
har inte funnit anledning att vidga kontakter till andra företag i sin
bransch. Dessa har inte råd eller intresse av att ingå i branschförening-
ar eller att samverka för att kunna agera kraftfullare och på vidgade
marknader, t.ex. utomlands. Många av dessa företag har uppstått ge-
nom exploatering av nya tekniska idéer, ofta med offentligt ekono-

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

miskt stöd i en eller annan form. Dessa småföretagare är "individualis-
ter" och i ett läge präglat av lågkonjunktur blir viljan att samarbeta
ännu mindre. Sverige hade inte heller "några motorer" som andra
företag kunde hänga på. I och med varvens och rederibranschens
nedgång har en viktig motor försvunnit. Vi har inte heller hittat olja i
vårt land. De stora företagsgrupperingarna kring Nordsjön är starka
och släpper inte in nya företag så lätt. En slutsats är att man borde ha
tagit hänsyn till marknaden och vilka möjligheter den medgav av
teknikutveckling. Man tittade för mycket på vad myndigheterna skulle
vilja ha, och mindre på vad de var villiga att betala. Vissa myndigheter,
speciellt inom försvaret, ställer också tekniska krav som förutsätter en
dyr och tidskrävande forskning och produktutveckling. Över huvud
taget var de avsatta medlen alldeles på tok för små. Hundratals miljo-
ner kronor nämns av flera intervjuade som vad som skulle ha behövts.

Det krävs ett långsiktigt engagemang och stora resurser för att
företag skall bygga upp en ny kompetens för en ny marknad. Att detta
är riktigt när det gäller tekniker för utvinning av olja och gas till havs,
bestyrks av de satsningar som gjorts i Frankrike och Norge vilka
präglas av långsiktighet, målvetenhet och volym. För flera svenska
företag inom området har försäljningar till offshoremarknaden inte
heller inneburit en utveckling av nya kompetenser. Ett fåtal företag är
engagerade i sådant utvecklingsarbete. Det allmänna intresset bland
svenska företag för att satsa på utveckling mot offchore förefaller vara
ganska svagt, vilket främst tycks bero på att man uppfattar marknaden
som låst. Erfarenheterna hittills av projektstöd pekar entydigt på
betydelsen av marknadsförankring för att utvecklingsprojekt skall bli
kommersiellt framgångsrika.

Försvarsindustrin utgör den största intressenten i utveckling av olika
former av undervattensteknik, såsom undervattensfarkoster, dykerisy-
stem och kommunikationssystem. Sammantaget bidrar också försvars-
myndigheterna med medel för utveckling av dessa områden som är
mångdubbelt större än t.ex. SINDs program både genom den teknik-
upphandling som sker genom FMV och genom forskningsverksamhe-
ten inom FOA. De erfarenheter som finns inom ramen för STUs och
SINDs program tyder på att samverkan mellan militär och civil
teknikutveckling är möjlig då det finns en tydlig efterfrågan på båda
håll, vilket också är en förutsättning för att företag skall vilja delta i
utvecklingsprojekt med egna medel. Utvecklingen av undervattensfar-
koster inom företaget Sutec AB och dess nuvarande arbete med att
utveckla en svensk autonom undervattensfarkost är ett sådant exempel.
AROV-projektet visar emellertid också att de militära myndigheterna
endast till en begränsad del kan stödja teknisk utveckling som ligger
utanför de långsiktiga programmen. Erfarenheterna från samarbetspro-
grammet mellan FOA och STU visar på de svårigheter som finns att
marknadsföra FOAs tekniska kompetens mot industrin. Försvarsbe-
ställningar är också ofta omgärdade med sekretessbestämmelser, en
annan är företagens organisation som ofta är marknadsinriktad.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

6.3 Samordningen mellan myndigheterna m.m.

Det övergripande programmet för havsindustriell kompetensutveckling
bestod av insatser inom tre myndigheter, DSH, STU och SIND, vilka
skulle samverka och komplettera varandra. RRV fann i sin utvärdering
att denna tanke inte kommit att realiseras, utan att de tre myndigheter-
na drivit sina resp, program fristående från varandra. Detta har enligt
RRVs bedömning haft följande orsaker:

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

— Programmet har haft en bred målsättning vilket lämnat
utrymme för olika tolkningar.

— Strategin med tre samverkande myndigheter har inte tydlig-
gjorts för myndigheterna vilket medfört ett konkurrensförhållan-
de och att den programstyrelse som knöts till SINDs program
inte kom att spela den sammanhållande roll som var tänkt.

— Omfattningen av den sammanlagda programinsatsen var ode-
finierad då storleken av STUs insatser inte styrdes av riksdagsbe-
slutet.

Genom inrättandet av detta program kom regeringen paradoxalt nog
att splittra resurserna, i stället för att samordna dem. Det blev kontro-
verser mellan SIND och STU — och en bidragande orsak till att STU
lade ner sitt FoU-stöd till havsteknik. SIND hade ingen egen kompe-
tens på det marina området. DSH som tidigare hade ansvaret för
planeringen av området kände sig åsidosatta. I det fortsatta arbetet blev
det också en konstlad uppdelning mellan SIND och STU.

En tydligare markering från departementet av den nationella poli-
cyn är också av vikt. Trots många utredningar har det inte funnits en
övergripande politik på havsområdet. För att denna typ av samordnan-
de satsningar skall lyckas krävs kraftfulla och tydliga markeringar från
departementets sida. Det är också möjligt att pengar till deltagande
myndigheter skulle ha delats ut med klara direktiv om ett gemensamt
utnyttjande. Man borde också från departementets sida ha hört sig för
om de andra myndigheternas syn på samordnade insatser, innan pro-
grammet inrättades.

6.4 Statens stöd till större företag och former för näringslivets
medverkan

Större delen av SINDs medel gick till stora företag, t.ex. ASEA, GVA,
VBB och Kockums. Visserligen är det lättare att samarbeta med ett
stort företag med mycket egna resurser och kompetens. Emellertid kan
man fråga sig om dessa projekt ändå inte kommit till stånd förutan de
statliga insatserna. Skulle t.ex. inte ASEA själv ha kunnat skaffa det
fåtal miljoner kronor man behövde?

Branschorganet Swedocean har inte heller gjort särskilda insatser för
att samla intresserade företag i gemensamma satsningar. Staten har
förmodligen inte större möjligheter än ett branschorgan att göra detta.
STU hade tidigare stött uppbyggnaden av detta branschorgan i detta

syfte. Borde det inte ställas krav på statliga samordnande insatser att
företagen själva i branschorgan o.d. åtminstone förbereder arbetet? Om
inte företagen visar en "mottaglighet" för samordnande insatser innan
staten träder in, torde staten få svårt att medverka till att åstadkomma
sådana.

6.5 Långsiktig kompetensutveckling

Något samarbete i mer långsiktiga projekt åstadkoms inte. Den mer
kortsiktiga industriella prioriteringen fick genom SINDs program
överhanden. Grundfelet var enligt flera intervjuade att satsningarna
inte låg på ett mer grundläggande utvecklingsarbete — sådant tar
längre tid. Nu har forskningen på området i det närmaste utraderats.
Staten har en viktig roll som finansiär av grundläggande havsteknisk
kompetensutveckling i form av utbildning och forskning vid de teknis-
ka högskolorna och vid forskningsinstitut som SSPA, Maritime Con-
sulting AB och FOA. Vid våra tekniska högskolor råder för närvaran-
de stor osäkerhet rörande satsningarna på utbildning och forskning
inom havstekniken. Det har inte funnits några nationella mål för den
långsiktiga kompetensutvecklingen inom havstekniken.

6.6 Samordning i politik och praktik

I policydokumenten som föregick programmet uppräknas en rad öns-
kemål om samordning och samverkan. Här finns många "vackra" och
"visionära" tankar om att försöka åstadkomma en bättre samverkan
och ytterst en enda samverkande organism mellan en starkt splittrad
företagsflora och många myndigheter med olika roller (främjare, finan-
siär, användare, utredare). Starka revirgränser och konkurrens i olika
former har dock funnits, och man kan fråga sig vilket som är det mest
rationella handlandet för genomförandet av en statlig insats av främ-
jande karaktär inom detta område.

Två huvudsynpunkter kan urskiljas. Det finns organisationer och
personer som betonar de stora och förbisedda möjligheterna till ut-
veckling av marknaden och följaktligen även det stora behovet av
statliga insatser. Här gäller det framför allt att tillföra marknaden nya
och mer visionära teknik- och produktidéer och ta till vara alla
möjligheter att via statliga insatser strukturera om och föra samman
kompetens från myndigheter, forskning och företag. Dessa skulle man
kunna benämna "visionärer" eller "utvecklingspolitiker". Den andra
grupperingen, "ekonomernas" syn, framgår av bl.a. följande uttalanden
av ASEA, Kockums och Sutec i programrådet: "Marknadsbehoven
måste vara styrande för insatserna." "Det är viktigt att bygga på det
som redan finns. Uppfinn inte hjulet en gång till!" "Plottra inte bort
insatserna på för många projekt. Bättre att satsa på ett fåtal projekt, för
att få påtagliga resultat." "Visa fram en slutanvändare för att kvalificera
sig för stöd", "stöd konkreta, marknadsnära projekt som snabbt kan ge
resultat", utredningar, datainsamling och marknadsundersökningar bör

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

begränsas till ett minimum, eftersom sådan information snabbt blir Förs. 1991/92:12
inaktuell", "relativt stora insatser krävs om påtagliga resultat skall Bilaga 3
kunna uppnås" etc.

Bägge dessa gruppers synsätt har fått genomslag i det faktiskt genom-

förda programmet. Där finns således ett fatal stora projekt och en
större mängd mindre idé- och utredningsprojekt.

Att driva företag

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Projektet Alt driva företag initierades år 1986 av statens industri-
verk (SIND). Syftet med projektet var att få till stånd företagsle-
darutbildning för småföretagare på högskolenivå och att stimule-
ra universitetens kontakter sinsemellan och med näringslivet för
att främja småföretagens kompetensutveckling. Bakgrunden var
ett konstaterande i ett flertal utredningar av småföretagares ofta
bristfälliga kunskaper i att driva företag. Dessa utbildningskurser
m.m. tas fram i samarbete med framför allt banker, revisionsby-
råer och universitet.

1 Bakgrund

1985 presenterade SIND sin konkursutredning (SIND 1985:5) som haft
i uppdrag att närmare studera orsakerna bakom företagens konkurser.
Utredningen fann ett klart samband mellan ett företags konkurs och
företagsledarens formella och faktiska kunskaper om hur ett företag
skall drivas. Kompetensbrist hos företagsledaren i nystartade företag
kunde t.ex. beläggas i ämnena ekonomisk styrning, ledarskap och
administration. Detta gällde i såväl industri- som tjänsteföretag och i
teknikbaserade företag. Utredningen konstaterade även att det fanns ett
begränsat utbud av relevant utbildning för företagsledare. För att
dämpa denna kompetensbrist föreslog SIND en översyn av utbildning-
en för företagsledare i små och medelstora företag. Även andra SIND-
utredningar, bl.a. Kompetensutveckling för konkurrenskraft och Lokali-
seringsstöd och ny företagande, bekräftade behovet av utbildning på
området.

Under 1986 och 1987 hölls ett antal seminarier med representanter
för SIND, olika universitet, banker och revisionsföretag. Framför allt
var universiteten aktiva på dessa seminarier. I dessa diskussioner
utkristalliserades tankar på ett nytt universitetsövergripande projekt,
"Att driva företag" — vid fyra universitetsorter: Göteborg, Linköping,
Lund och Uppsala.

Inom högskolan hade småföretagens problem kommit att intressera
ett antal forskare under 1970- och 80-talen. Denna forskning har lett
till en bred kunskapsbildning och ökad insikt om småföretagens situa-
tion. Vid ett antal universitet tog man också fram speciella kurser i
småföretagsekonomi. En rad separata stiftelser, institut etc. har också
bildats, t.ex. CLU (Centrum för ledarutveckling) i Linköping och IFL
(Institutet för företagsledning) vid handelshögskolan i Stockholm. Des-
sa har kunnat erbjuda uppdragsutbildning främst till något större
företag. Programmen har dock varit kostsamma och inte gett några
akademiska poäng. Ett problem var också de otillräckliga resurserna
för utveckling av praktiskt inriktade kurser med inriktning på småfö-
retagares kompetensproblem. Småföretagarna kunde inte heller gå på

kurser på dagtid. Universitetens kontakter med småföretag och deras
medaktörer, t.ex. banker och revisionsbyråer, hade också varit begrän-
sade.

I juni 1987 beslöt SIND därför att tillsätta en intern utredning som
fick i uppgift att närmare diskutera och konkretisera förutsättningarna
för utveckling och genomförandet av utbildningsprogrammet "Att dri-
va företag".

2 Uppläggning och genomförande av programmet

I den första projektplanen ingick att de fyra deltagande universitetsort-
erna skulle ta fram ett avsnitt i ett gemensamt program på totalt 150
timmar. Planläggningen höll dock på att köra fast i diskussioner om
hur de olika delarna skulle se ut och tas fram vid de olika universitets-
orterna. Lösningen blev att varje universitet fick i uppdrag att ta fram
var sin komplett företagsledarutbildning.

Efter dessa diskussioner fastslogs i en PM daterad januari 1989 att
programmets syfte skulle vara att fä till stånd företagsledarutbildning
för småföretagare på högskolenivå på minst fyra universitetsorter i
landet samt att stimulera universitetens kontakter sinsemellan och med
näringslivet för att därigenom främja småföretagens kompetensutveck-
ling.

Den planerade utbildningen skulle i en första omgång bedrivas på
de ovan nämnda fyra universitetsorterna. Inom varje universi-
tet/högskola tillsattes en projektledare som fick ansvaret för att utbild-
ningssatsningen konkret kom till stånd. Denne fick såsom representant
för universitetet ansvara för ledningen av den regionala projektgrup-
pen och fick huvudansvar för utveckling och genomförande av en
företagsledarutbildning samt framtagande av material etc. Till sin hjälp
hade projektledaren en revisor och en bankman. Dessa skulle bidra
med den egna organisationens erfarenheter i utvecklingsarbetet och
vara med i genomförandet av utbildningen. Dessutom skulle man
hjälpa till att informera om och marknadsföra utbildningen via sina
kontakter.

På SIND fanns en projektledningsgrupp vars uppgift främst var att
organisera seminarier för erfarenhetsutbyte i samverkan med universi-
teten. Dessutom skulle man utvärdera projektet och sprida informa-
tion och resultat. Till ledningsgruppen kopplades en referensgrupp
med personer från olika delar av SIND.

Programmet skulle finansieras av SIND, länsstyrelserna och via
deltagaravgifter. Projektets budget var följande.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Intäkter (milj, kr.)	88/89	89/90	90/91	Totalt
Deltagaravgifter	0,4		0,4	0,8
Utvecklings-
bidrag från SIND	0,6	0,8	0,6	2,0
Projektmedel från
SIND	0,3	0,3	0,4	1,0
Bidrag från läns-
styrelserna	0,4	0,4	0,4	1,2
Summa	1,7	1,5	1,8	5,0

Kostnader (milj, kr.)

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Ersättning för lärare,
banker, revisorer,
konsulter, resor m.m.
(universiteten) 1,2

Kostnader för semi-
narier, trycksaker,
resor, ersättning
för projektanställda
m.m. (SIND) 0,3

Summa 1,5

1,4	1,4	4,0
0,3	0,4	1,0
1,7	1,8	5,0

Vissa tilläggsanslag har erhållits för speciella insatser inom de olika
delprojekten. Dessutom har SIND beviljat ytterligare medel för att
under det sista året anställa fristående kursutvärderare på de fyra

orterna.

Deltagaravgiften var under det första året 10 000 kr. och höjdes det
andra året till 15 000 kr. Kurserna omfattar mellan 100 och 150

lektionstimmar. Kurserna är förlagda till universitetslokaler eller loka-
ler som står universiteten nära, fristående utbildningsinstitut och lik-
nande, och bedrivs vanligen under 4—5 lektionstimmar på sen efter-
middag varje eller varannan vecka. Dessutom har samtliga kurser haft
mellan 2 och 3 internat under kursomgången. Tanken är att utbild-
ningsinsatserna skall motsvara 10 akademiska poäng. Dock får inte
kursdeltagarna tillgodoräkna sig poängen för eventuella vidarestudier
inom universitetets ram.

Den undervisning som deltagarna får ligger inom områden som
marknadsföring, ekonomistyrning, organisation och ledarskap samt
produktionsekonomi.

På minst två av de fyra orterna använder man litteratur som även
återfinns i den ordinarie utbildningen för studenter. I ett delprojekt
har man valt att utveckla sex pärmar som fungerar som undervisnings-
och övningsmaterial. På något ställe har det förekommit examination.
Dock är det vanligt att deltagarna i stället far göra någon typ av större
eller mindre projektarbete i anslutning till ämnesområdena eller ett
större arbete som är mer relaterat till det egna företaget.

Antalet deltagare varierar mellan 6 och 15 stycken. De flesta har
inte någon teoretisk kunskap om de områden som tidigare presente-
rats. En del har ingen utbildning efter grundskolan, medan andra har
examen från någon av landets tekniska högskolor. Det gör också att

det är många typer av företag representerade på kurserna, alltifrån små
familjeföretag till avknoppnings- eller groddföretag som är starkt rela-
terade till universiteten och forskningen inom specifika områden.

De lärare som engageras på kurserna är vanligtvis universitetslärare
som finns på de företagsekonomiska institutionerna. Dessa har ofta
lång erfarenhet av att undervisa studenter och använder sig många
gånger av samma övningsexempel och pedagogiska uppläggning som i
denna undervisning. Det finns ingen lärare eller projektledare som i
dag är engagerad på heltid för att genomföra utbildningen. Det är
vanligt att 2—4 lärare delar upp ansvaret för de olika avsnitten. På
flera håll har projektledarna också valt att engagera nyexaminerade
civilekonomer, alternativt doktorander, i arbetet med projektet. Dessa
gör praktikfall, marknadsför kurserna, undervisar etc.

Den första utbildningsomgången kom i gång som tänkt på hösten

1989. Två av projekten vände sig främst till småföretag inom tjänste-
och kunskapssektorn medan de två övriga rekryterade kursdeltagare
från tillverkningssektorn. Den andra omgången kom i gång på hösten

1990.

Under tiden i projektet har en rad möten av olika slag anordnats,
framför allt för att ge projektgrupperna information om varandras
olika kursuppläggningar, men också för att möjliggöra ett gemensamt
utvecklingsarbete.

Efter de två utbildningsomgångarna är tanken att projekttiden fram-
för allt vad gäller utbildningssatsningen skall spridas till ytterligare
några högskole/universitetsorter. Dock har högskolan i Växjö fått möj-
lighet att komma i gång med en egen utbildning redan innan försöks-
omgången har avslutats.

Redan under sommaren 1989 i samband med rekryteringen av den
första omgången kursdeltagare stötte projektledarna på problem. Det
arbete som man fick lägga ner på att finna intresserade kursdeltagare
blev mer omfattande än vad man inledningsvis förväntat sig. Man fick
inte heller riktigt den hjälp man väntat sig av banker och revisorer i
rekryteringen. Mycket tid och resurser fick läggas ner på att fa ihop
småföretagare så att kurserna kunde komma i gång. På flera orter fick
man helt enkelt bredda målgruppen för att kurserna över huvud taget
skulle kunna startas. Dels fick man även ta med deltagare som inte var
företagsledare (t.ex. företagets ekonomiansvarige), dels även ta med
andra typer av företag än den inriktning som valts på orten (tjänstefö-
retag etc.). Linköping är ett undantag i flera av dessa avseenden.

När sedan kurserna startats visade det sig att de fick mycket olika
utseenden även inom de delar, som exempelvis pedagogik, där man
inledningsvis hade uppfattat sig vara överens om att t.ex. använda sig
av "det egna företaget" i undervisningen. I en kurs använde man
företagarnas egna företag fortlöpande under utbildningsomgången, me-
dan man i en annan delkurs totalt exkluderade det egna företaget. I
stället valde man en mycket traditionell utbildningsform som kan
jämställas med den som studenter identifierar universiteten med.

Under denna första kursomgång blev det också klart att revisorernas
och bankernas engagemang i det fortlöpande projektet var tämligen

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

7 Riksdagen 1991/92. 2 saml. Nr 12

litet. På något ställe ställde de upp och undervisade samt läste igenom
det material som producerades av universitetet för den specifika ut-
bildningen. På andra ställen engagerades de inte alls i undervisningen.
Detta medförde att kursdeltagarna på några ställen började ifrågasätta
den marknadsföring som hade bedrivits i samband med kursstarten då
man presenterat banker och revisorer som aktiva deltagare i utbild-
ningsarbetet. Vid några tillfällen deltog dock banker och revisorer i
speciella föreläsningar av typ beskattning av småföretag, generations-
skifte, EG-frågor. Något kontinuerligt engagemang fanns dock inte.

I början deltog så gott som samtliga projektdeltagare i de möten som
anordnades för de olika orterna. Detta intresse har avtagit med tiden
och medfört att man i slutet av projektet fatt ställa in möten, flytta
möten etc. för att fa har visat intresse att delta. Under de två år som
projektet har pågått har också flera bank- och revisorsrepresentanter
lämnat projektet (tre av åtta representanter och ytterligare två har
ersättare). I vissa fall har de automatiskt ersatts med andra från samma
organisation. I något fall har SIND fått arbeta aktivt för att få in en ny
representant i projektet. Genomgående är att de "nya" personer som
kommer in i projektet från dessa organisationer har en lägre status i
den egna organisationen än vad de som tidigare varit engagerade har
haft.

Engagemanget från banker och revisorer har över tiden försvagats.
Många har i dag mycket begränsad om någon kontakt med sitt delpro-
jekt. SIND har uppfattat det som ett problem och har introducerat nya
metoder för att återuppväcka deras intresse, bl.a. tvärgruppsmöten.
Länsstyrelserna har genomgående varit föga engagerade och avvaktan-
de. Man har velat minska och på något ställe helt frånsäga sig sitt
ekonomiska ansvar för projektet. SIND har i flera fall fått arbeta aktivt
för att få länsstyrelserna att lämna de ekonomiska bidrag som förutsat-
tes i avsiktsförklaringen. Utvecklingsfonderna har inte heller visat
något större intresse för projektet.

3 Utvärderingar

Det pågående programmet utvärderas från två skilda perspektiv. Dels
utvärderas hela projektet från ett organisationsperspektiv. Dels utvär-
deras det pågående utbildningsarbetet fortlöpande.

Syftet med utvärderingen utifrån ett organisationsperspektiv är att fa
förståelse för hur de olika aktörerna arbetar tillsammans i denna typ
av projekt. Denna SIND-satsning på flera orter med flera parter på
resp, ort samtidigt i ett samarbetsprojekt är ganska unikt. Det vanliga
är att en ort eller part far ett väl avgränsat uppdrag. Några krav på
samarbete och/eller erfarenhetsutbyte med andra förekommer sällan.
De kunskaper man räknar med att få fram genom utvärderingen rör
möjligheter och hinder för ett effektivt samarbete mellan organisatio-
ner med olika bakgrund, målsättning och kulturer. Genom intervjuer
och oberoende utvärderare som deltagare räknar man med att fa

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

förstående för projektutvecklingen. SIND har anställt en medarbetare
på halvtid (t.o.m. den 31 dec. 1991) för att genomföra denna utvärde-
ring.

Själva utbildningsarbetet utvärderas med hjälp av enkäter, intervjuer
och deltagande observationer. Målet med detta arbete är att skaffa
kunskap både på kort och lång sikt. I det korta perspektivet önskas
kunskaper för omedelbara förändringar av vald kunskapsnivå och
arbetssätt i den genomförda utbildningen. På längre sikt är målet att
söka finna ett gemensamt koncept för alla orter som önskar bedriva
denna form av utbildning. På varje ort har SIND finansierat en
utvärderare som under cirka ett år på 20—30 % arbetstid ägnar sig åt
denna form av utvärdering.

Bägge dessa utvärderingsmoment har SIND initierat. Dessa utvärde-
ringar skall lämna underlag för beslut om det fortsatta arbetet inom
programmet.

4 Resultat hittills

Samtliga kurser som ges inom programmet avslutas under våren 1991.
På vardera av de fyra universitetsorterna har två kurser genomförts
och sammanlagt har 80 företagsledare deltagit i dessa kurser. De flesta
som deltagit i kurserna har sagt sig vara nöjda med kurserna.

Om det utbildningsmaterial som tagits fram på de fyra orterna
skriver utvärderaren i ett avhandlingsutkast (presenterat vid ett semi-
narium vid Stockholms universitet) att "de utbildningar som kom i
gång har varit mycket lika de uppdragsutbildningar respektive de
traditionella utbildningar riktade emot studenterna som redan bedrivs
på de olika universitetsorterna/högskolorna. Skillnaden var emellertid
den att just denna utbildning erhöll mer resurser än vad man brukar
få för den traditionella utbildningen." Vissa av dem som tagit fram
utbildningsmaterialet anser dock att detta innehåller flera nya mo-
ment. Ett sådant exempel är den bok i produktionsstyrning som
projektledaren i Linköping kommer att ge ut i dagarna.

Tre av de bank- och revisionsföretagsrepresentanter som deltog i det
inledande arbetet har sedermera slutat i projektet. Dessa har ersatts
med andra personer som dock inte haft samma intresse för deltagande.
Banker och revisionsföretag har snarare deltagit som experter i vissa
moment i utbildningen än i utvecklandet av kurserna.

Det gemensamma utvecklingsarbete som SIND föreställt sig kom
inte riktigt till stånd. Tvärtemot intentionerna tenderar också utbild-
ningarna att inte bli helt likriktade. Detta innebär inte nödvändigtvis
något negativt. Företagsstrukturen på de olika orterna har skilt sig åt
ganska mycket. Dock blir det svårare att senare sprida mera färdiga
kurspaket. Utbytet mellan universitetsorterna i övrigt har varit mer
begränsat. Projektledarna anser emellertid att det varit värdefullt att fa
höra hur de andra orterna lagt upp sin undervisning och vilka
erfarenheter de gjort. På de möten som hållits har dock personerna
från de olika orterna i viss mån ägnat sig åt att "positionera" sig, än att
förutsättningslöst diskutera och utveckla det egna arbetet. SIND är

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

också pessimistisk i fråga om möjligheterna att nå fram till detta.
Universiteten släpper inte i större utsträckning det egna materialet till
varandra. Vissa av SIND-handläggarna anser också att universiteten
"inte fullt ut har nått fram till verkligheten" i sina kurspaket. På lokal
nivå upplever åtminstone två av universiteten att samarbetet med
banker och revisorer fungerat bra.

Aven spridningen av det gemensamma konceptet eller utbildnings-
paketet som man tänkt sig initialt har därför ställts inför vissa svårighe-
ter. SIND har t.ex. tagit kontakt med Umeå universitet och stött en
marknadsundersökning. Enligt ett telefonsamtal är dock Umeå univer-
sitet tveksamt till en fortsättning för sin del. Liknande utbildningar
finns på flera håll i trakten. Projektledaren i Göteborg har kontakt
med universitetsfilialerna i Borås och Uddevalla. Fortsatt spridning av
framtaget material m.m. inom programmet kommer enligt SIND att
behöva statligt stöd i olika former.

Projektledarna på flera orter klagar på att banker och revisionsby-
råer inte hjälpt till i rekryteringen. Endast ett fåtal personer har
rekryterats via dem. Också här är Linköping ett undantag.

Få konkreta exempel finns på ett forskningsprojekt som startats
p.g.a. utvecklings- och utbildningsarbetet. På SIND har programmet
banat väg för och fått en efterföljare i ett riskbedömningsprojekt
upplagt på ett liknade sätt.

Det material och de utbildningar som tagits fram bedöms av univer-
sitetsrepresentanterna som bra. Att SIND engagerat sig i detta utveck-
lingsarbete upplevs också som positivt. Projektet måste enligt dem ses i
ett längre perspektiv. Det har stimulerat universiteten och fatt dem att
mer intressera sig för småföretagen och deras problem. Småföretagens
kompetensutveckling är ett mycket angeläget område som länge mött
motvind i universitetsmiljö. Därför har SINDs initiativ inneburit en
markering från statens sida som är viktig för framtiden.

5 Analys och slutsatser

5.1 Intressen och drivkrafter

Initiativtagaren till programmet var en medarbetare på SIND. Denne
hade i ett antal utredningar definierat programmets innehåll och
lösningar relativt ingående. De andra aktörer som engagerades i pro-
jektet 1986 erhölls huvudsakligen från initativtagarens personliga nät-
verk. När projektet startades sågs också de som engagerades i projektet
inte bara som representanter för olika organisationer, utan även som
individer som med stort engagemang skulle delta i projektutveckling-
en.

SIND kom att stå för huvuddelen av finansieringen. Den organisa-
tion som programmet fick gav också SIND en ledande roll. Många av
deltagarna talar om projektet som SINDs projekt, och projektet fick en
kraftig uppbackning internt på SIND. Där talade man om det som ett
prioriterat och extraordinärt projekt i så måtto att det inte tidigare haft

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

100

sin like. Projektet har representerat något annat eller någonting vidare
än sig självt och lyfts fram av SIND som ett exempel på nytänkande,
nätverksbyggande och näringslivsfrämjande.

Dessa vidare syften har sin grund i att verkets insatser i ökad grad
sades böra genomföras i samverkandets tecken. I den proposition
(prop. 1982/83:113) som låg till grund för bildandet av det nya SIND
lyftes också samordningsrollen fram. På många områden hade verket
dock inte bedrivit denna form av samverkansprojekt.

SIND hade på detta område sagt sig identifiera ett behov av ökad
samverkan mellan olika universitet/högskolor och mellan dessa och
representanter för näringslivet. SIND anser i dag att projektets främsta
syfte är att bidra till att en sådan samverkan kommer till stånd. Denna
typ av samverkansprojekt blev under tiden projektet pågick allt vikti-
gare.

Den andra drivande aktören inom programmet var universiteten.
Brist på resurser och tid hade medfört att man inte satsat på kurser av
denna typ. Det fanns dock en vilja på flera håll att ta fram sådana
kurser. Man behövde också utveckla lärarna och deras kunskaper.
Dessa kurser skulle också kunna utgöra en inkörsport för fortsättnings-
kurser av olika slag. När kurserna var framtagna skulle man kunna ge
dem i form av uppdragsutbildning. Kurserna skulle också bättra på
kontakterna med småföretagen själva, både för att utveckla de egna
kurserna och för att forskningen skulle bli bättre anpassad till småföre-
tagens problem.

Bankerna och revisionsföretagen hade dels ett eget intresse av att fä
bättre utbildade klienter. Dels behövde man också förbättra sina teore-
tiska kunskaper och kontakten med universiteten. Ett visst socialt
engagemang kan också urskiljas. Man besatt en hel del kunskaper som
man ville dela med sig av till småföretagarna.

Den ursprungliga idén med programmet var att universitet, reviso-
rer och banker skulle arbeta tillsammans för att med stort engagemang
få till stånd ett utvecklings- och utbildningsarbete. Dock har verklighe-
ten tett sig annorlunda. Banker och revisorer har de facto blivit mer
perifert inblandade i delprojekten än vad som var tänkt från början. På
grund av mindre engagemang har de också i projektet informellt fått
en annan roll av mer rådgivande karaktär. Revisorer och banker har i
mångt och mycket blivit beroende av universitetens informationssprid-
ning och kommunicerande roll med ledningsgruppen på SIND. Detta
förstärktes också av de speciella möten som kvartalsvis anordnas i
projektet endast för universiteten, de s.k. projektledarmötena.

Den förändring som skett jämfört med riktlinjerna vid starten är
givetvis inget negativt. Det är viktigt att vara så pass flexibel att man
kan förändra en verksamhet som verkar falla ut som förväntat. Emel-
lertid säger detta något om realismen i de ursprungliga riktlinjerna
och den tröghet som präglar den förändringsprocess som initierats
inom högskolevärlden.

Förs. 1991/92:12

Bilaga ,3

101

5.2 Bred målsättning

Projektet kom således att fa en betydligt annorlunda utformning än
vad som var tänkt initialt. Detta har påverkat projektet och projektdel-
tagarna i olika avseenden. Det har t.ex. varit något oklart vilka som
bör och skall göra vad. Detta har i sin tur givit upphov till frustration
hos flera av projektdeltagarna och osäkerhet om såväl deras egen och
andras roller som vad som projektets överordnade mål är.

De överordnade målen var formulerade på flera nivåer och på olika
lång sikt. Det var också oklart vilka delar som var viktigast. Den breda
målsättningen har i sin tur lett till en ständigt pågående diskussion för
att identifiera en gemensam plattform. Enligt SINDs utvärderare har
osäkerheten om målen

lett till att utvecklingspotentialen varit och upplevts som liten och
deltagarna i projekten har då intagit sina traditionella roller och
återgått till tidigare förvärvade kunskaper och metoder för att på så sätt
undvika osäkerhet. När deltagarna i projektet sålunda diskuterat en
företagsledarutbildning så har många av dem hänvisat till kunskaper
och idéer som de använt sig av tidigare och i andra projekt. Det har
gällt allt från utbildningsmomentens innehåll till tidpunkter för lektio-
ner.

Att driva företag är också formulerat som ett mycket allmängiltigt
projekt och uppenbart har man inom ledningsgruppen velat tillgodose
många olika önskemål. När projektet presenteras i dialogen med
näringslivet accentuerar man gärna utbildningsinslaget som genererar
bättre företagsledare i näringslivet. När man talar om projektet med
företrädare för den politiska sfären blir projektet ett samverkanspro-
jekt, ett utvecklingsprojekt för att stimulera forskning eller ett erfaren-
hetsutbytesprojekt mellan aktörer som är intresserade av småföretagan-
det.

5.3 Oklara roller i projektet

Tydligt är således att det underlag som finns i form av PM, avsiktsför-
klaringar och avtal inte helt har kunnat definiera vilka roller som de
olika deltagarna skall ha i projektet. Eller att den inledande diskussio-
nen som manifesterats i sådant underlagsmaterial inte "speglat" den
verklighet som har realiserats i projektet. I realiteten framstår det som
om förväntningarna från övriga projektdeltagare är bredare än vad
underlagsmaterial och avtalet markerar. Kraven har också varit svåra
att tillgodose då det funnits en stor variation i förväntningarna från
övriga i projektet.

SIND skall lösa stora som små problem åt de olika delprojekten.
Det har rört sig om att deltagarna har velat att SIND skulle ordna
finansieringen för inköp av datorer till att SIND skall utforma diplom
till dem som gått igenom utbildningen. Vid något tillfälle har det
framkommit att deltagarna vill att SIND skall ta fram en broschyr för
marknadsföringsarbetet, och projektledarna har också frågat huruvida
SIND tänker ge dem "något aktivt säljstöd" vid försäljning av de
enskilda kurserna. Dessutom finns förväntningar på SIND att det skall

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

initiera och ansvara för spridning av konceptet samt ge fortsatt ekono-
miskt stöd även efter försöksprojektet. En revisor ansåg t.ex. vid ett
tillfälle att "SIND har här en viktig roll att mellan träffarna sprida
böcker, artiklar, övningsexempel och förmedla kunskaper i ett bredare
perspektiv".

Även internt på SIND har det förekommit en diskussion om vilken
roll SIND som organisation skall spela och hur man skall agera i
utvecklingsförloppet. Diskussionen har rört huruvida SIND skall arbe-
ta mer strategiskt eller "välja" att vara mer operativt i sin framtoning,
dvs. vilka förväntningar verket skall tillgodose. Under den interna
diskussionen har det framkommit att de som arbetar med projektet
gärna vill se sig som de som har en initierarroll. Någon i referensgrup-
pen har tyckt att SIND även bör ställa upp som föreläsare i kurserna.
Detta speglar osäkerheten som verkets egna projektdeltagare känt inför
agerandet i projektet.

Den referensgrupp som tillsattes inom SIND för att följa projektet
har haft en passiv roll och mest blivit informerad av projektledningen.
Man har inte heller önskat en annan roll.

I underlagsmaterial och avtal finns en förhoppning och ett förtroen-
de för de personer som verket valt att ta med i projektet snarare än de
organisationer som de representerar. Strävan har varit att få fram ett
"starkt" engagemang från samtliga som är inblandade. Det fanns en
hög förväntan på dessa som individer. Det fanns också en medvetenhet
om att det skulle krävas tidiga insatser för att få till stånd denna typ av
engagemang. Man har också varit medveten om att det finns ett invant
beteende hos deltagande organisationer och vad de representerar. Ett
invant beteende som hittills inte resulterat i, och kanske även i
fortsättningen kan vara ett hinder för, att ett samarbete utvecklas.

Trots detta finns i andra delar av underlagsmaterialet passager som
pekar på hur viktigt det är att grupperna ges full frihet i utvecklingsar-
betet. Det hittillsvarande arbetet i projekten pekar på att man varit
mindre intresserad av att de facto testa, experimentera och lära nytt
och inta nya roller. Deltagarna har i stället fallit tillbaka i de roller de
har och väntat sig att andra skall göra det operativa arbetet.

Det är svårt att i början definiera de roller som skall råda i ett
projekt av detta slag. Verkligheten i genomförandet av projektet har
visat att flera problemområden inte uppmärksammades inledningsvis
och att detta medförde att rollosäkerheten ökade hos deltagarna.

De roller som faktiskt intagits i projektet delas av SINDs utvärderare
in i galjonsfigurer, koordinatörer och “doers". Universitetsrepresentanter-
na har varit "doers" och dessa har bedrivit arbetet, engagerat sig och
försökt utveckla det. Galjonsfigurerna — främst högt uppsatta bank-
och revisorsrepresentanter — har inte haft tid att vara med i själva
projektarbetet, utan mest agerat vid externa presskonferenser, informa-
tionsträffar och liknande. Dessa personer har av omgivningen uppfat-
tats som "tindrande stjärnor" och garanter för ett "bra" projekt.
Galjonsfigurernas förpliktelser har också förefallit vara knutna snarare
till den egna organisationen än projektet. Detsamma har även gällt
koordinatörerna (t.ex. SIND och vissa av övriga bank- och revisionsby-

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

103

rårepresentanter), som inte haft tid att själva engagera sig, men i stället
haft förmågan och möjligheten att delegera. T.ex. genom att koppla in
andra inom den egna organisationen. Behovet av engagemang har
också varierat i projektets olika faser.

5.4 Lågt egenintresse av projektet

För många av deltagarna har projektet efter hand blivit mindre intres-
sant (i förhållande till andra uppgifter). Tillgången av tid och andra
uppgifter styr hur deltagarna agerar i projektet. Projektdeltagarna har
således prioriterat andra möten högre, kommit sent, gått tidigt, gjort
annat under mötena, uteblivit från mötena etc.

Det har inte förekommit ett enda möte fram till idag där alla projek-
tets deltagare har varit närvarande, församlade på rätt tid så att mötet
kunnat starta på utsatt tid. Det torde hänga samman med ett lågt
egenintresse av projektet hos många deltagare. Detta har också bidragit
till att respekten minskat för det gemensamma arbetet som läggs ner
och för dem som engagerar sig. Det låga egenintresset hos flera av
deltagarna har också lett till att SIND som central aktör ökat sitt
engagemang, vilket gett utrymme för att projektet förknippas mer med
SIND än med övriga ingående organisationer (SIND-utvärderarens
avhandlingsutkast).

Några av projektdeltagarna på universiteten anser dock inte att ovan-
stående för deras del är ett uttryck för bristande intresse. En av
bankrepresentanterna säger också att "universitetspersonerna kan alltid
ringa mig om de vill veta något".

5.5 Samarbete med andra organisationer

Utvecklingsfonderna har inte varit med i utvecklings- och utbildnings-
arbetet. Deltagarna har inte uppfattat fonderna som naturliga aktörer
på området. Projektet presenterades på UHÄ under våren 1988 och
fick ett positivt uttalande. Projektet har också presenterats för de fyra
universitetsledningarna.

5.6 Alternativa uppläggningar

Man kan också fråga sig om småföretagarna upplevt ett behov av
denna typ av skräddarsydda kurser. Det har t.ex. varit förenat med
stora ansträngningar att engagera dem som kursdeltagare. En av de
intervjuade ifrågasätter om företagsledare "verkligen inte kan lära sig
som alla andra, utan måste ha tillrättalagda kurser". Det finns även
andra vägar att föra ut kunskaper i att leda företag, t.ex. via konsulter.

Modellen att ta fram ett gemensamt koncept för all företagsiedarut-
bildning i landet förefaller också alltför optimistisk. Universitetsmiljön
är av tradition en individualistisk miljö. Lärare och forskare lägger stor
vikt vid att utveckla egna kunskaper och koncept och härvid är
konkurrensmomentet påtagligt. Det är genom att åsikter och koncept
ständigt bryts emot varandra som kunskaperna utvecklas. Såsom en av
de intervjuade påpekade är "stridigheter" på begreppsplanet en av
universitetsmiljöns mest påtagliga karaktäristika.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

104

Troligtvis kunde man ha lagt upp arbetet mer effektivt om man
antingen koncentrerat sig på ett av delområdena (marknadsföring,
ekonomisk styrning etc.) inom företagsledarutbildningen vid varje uni-
versitetsort eller stött utvecklingsarbete vid ett universitet i taget.

5.7 Förutsättningar för samarbete

Verkliga förutsättningar för samverkan har knappast funnits, på så sätt
att alla inblandade upplevt ett starkt behov av samarbete. Dessa har
antingen föreskrivits att delta eller sökts upp av SIND som erbjudit
olika typer av bidrag etc. SINDs resursinsats har inte heller motsvarats
av liknande resursinsatser från övriga inblandande (banker, revisions-
byråer, universitet/—högskolor). Dessa talade också sällan om projektet
som ett samarbetsprojekt. Deltagarna uppievde/uppfattade projektet
mer som ett uppdrag än ett samarbetsprojekt.

Det fanns också alltför många färdiga uppfattningar om hur under-
visningen skulle bedrivas. Deltagarna hade tagit fram liknande under-
visningsmaterial som de ville använda sig av.

5.8 Det fortsatta arbetet inom projektet

Arbetet inom projektet skall vara avslutat 31/12 1991. Då skall även
projektet vara utvärderat. Inga nya medel är utfästa för spridningen av
de framtagna utbildningskurserna till övriga universitetsorter. Dock
pågår samtal med bl.a. Umeå och Halmstads universitet. Umeå univer-
sitet har fatt medel för att göra en marknadsundersökning. Vid ett
telefonsamtal med Umeå universitet framkommer en tvekan om fort-
sättning för deras del. I trakten kring Umeå finns redan liknande
utbildningar. SIND anser att det behövs nya medel för att kurserna
skall kunna spridas vidare. Enligt SIND kan man inte heller räkna
med att framtida kurser inom området helt skall bära sina egna
kostnader. Kostnaderna för kurserna kommer förmodligen att bli så
pass höga att kursplatserna inte kan beläggas. Därför behövs statliga
subventioner för att genomföra dessa kurser. De "vinster" som bättre
utbildade företagsledare medför motiverar enligt SIND och flera av
projektledarna sådana insatser.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

105

Insatsområde Nyföretagande

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

SIND initierade år 1989 ett särskilt 3-årigt s.k. insatsområde för
nyföretagande. SINDs verksamhet på detta område skall i stor
utsträckning bygga på samverkan med andra organ. Syftet är att
på olika sätt stimulera centrala, regionala och lokala utveck-
lingsorganisationer, utbildningsgivare, rådgivare, konsulter m.fl.
att i samarbete med näringslivet självt förbättra förutsättningarna
för nystartade företag. Budgeten är 33 milj. kr.

1 Bakgrund

Intresset för att "Starta eget" ökade markant under 1980-talet. Utred-
ningar gjorda av SIND visade att många av de nystartade företagen
mycket tidigt fick så pass stora problem att de sedermera gick i
konkurs. Därför var det angeläget för verket att engagera sig i frågan
och: "främja nyföretagandet i vid mening" (VP 1990/91 — 92/93). SIND
påtog sig således ett ledaransvar för att få en kraftsamling till stånd. I
detta arbete prioriteras: "initierings- och samordningsinsatser för att
åstadkomma förändringar av attityder, för att utveckla rådgivningskom-
petens genom erfarenhetsutbyte, driva samverkans- och nätverksbyg-
gande, för att skapa affärsmöjligheter m.m." (VP 1990/91 — 1992/93).

Motiven till varför verket skulle ta på sig en ledarroll var fyra:

— Det finns i dag inget centralt näringspolitiskt organ som har ett
övergripande ansvar för denna typ av insats inom detta problemområ-
de.

— De regionala aktörerna, framför allt länsstyrelser, utvecklingsfonder,
kommuner samt utbildningsgivare och konsulter behöver stödjande
insatser och hjälpmedel för att utveckla sin egen kompetens på områ-
det.

— På central nivå behövs en insats som kan lyfta fram skevheter i bl.a.
skattelagstiftningen på området. Ett organ som dessutom inte kan
betraktas som ett som endast beaktar särintressen.

— Verkets engagemang i näringslivets egna aktiviteter inom nyföreta-
gandet (t.ex. Trygghetsrådet och Job & Society) bör kompletteras med
ett mer nätverksbyggande engagemang.

Insatsområdets långsiktiga mål är att verket vid treårsperiodens slut
skall: "förknippas med insatser på området nyföretagande på samma
sätt som AMS i dag förknippas med åtgärder mot arbetslöshet. Verket
ska med andra ord ha en ledande roll — men i samverkan med
andra." (VP 1990/91-1992/93)

Totalt fick insatsområdet en budget på 33 milj. kr. för åren
1990-1993.

106

2 Programmets uppläggning

Arbetet har indelats i tre faser: 1) kartläggning, 2) sammanställning
och 3) genomförande. F.n. håller man på med att avsluta den första
fasen. I detta inledande skede arbetar man mycket brett enligt en s.k.
"trattmodell". Senare kommer man att välja ut ett begränsat antal
aktiviteter som vaskats fram ur det inledande kartläggningsarbetet.
Centralt i första fasen är att identifiera den kunskap och de aktörer
som arbetar med nyföretagandet i landet. En viktig roll är också att
sprida kunskap om nyföretagandet till olika aktörer i samhället samt
bygga nätverk kring nyföretagandet.

1 dag bedrivs cirka 90 projekt, indelade i 16 huvudprojekt. De två
första faserna skall genomföras under ett år. Den tredje fasen, själva
genomförandet, görs under de kommande två åren. De första två
faserna kommer att kosta ca 11 milj. kr. och genomförandet ca 22
milj. kr. För närvarande arbetar fyra personer kontinuerligt i insats-
området. Av dessa är 2 personer inhyrda. Totalt är 25 personer på
olika sätt involverade i denna verksamhet.

De utvalda satsningarna skall genomföras på länsplanet. Projektleda-
ren avser att i hög grad använda utvecklingsfonderna under komman-
de faser. Detta är dock inget krav från verksledningens sida.

De personer inom utvecklingsfonderna som i dag arbetar med
nyföretagande skall enligt en skisserad modell "brytas ut" ur fonderna
och bilda en egen enhet. Till denna länsbaserade enhet — företagar-
centrum — skall sedan knytas andra statliga och privata aktörer som
kan ha intresse att vända sig mot nyföretagare (revisorer, advokater,
marknadsföringsbyråer m.fl.). Inom samma centrum skall mycket väl
kunna finnas konkurrerande aktörer, t.ex. flera marknadsföringsby-
råer. Drivkrafterna för dessa skulle vara att de i nyföretagarna kan se
presumtiva kunder. Nyföretagarcentret skall ligga i en centralt belägen
del av länet. Centret skall producera introduktions- och utbildnings-
material till dem som är intresserade av att starta företag. Detta
material skall nyföretagarna kunna få gratis. All verksamhet utöver
detta skall centret ta betalt för. Man kan tänka sig en engångsavgift för
de mest grundläggande tjänsterna. Centret skall vara helt intäktsfinan-
sierat.

För närvarande pågår ett utvecklingsarbete med liknande innehåll i
Värmland, där utvecklingsfonden kartlägger intresset bland nystartade
företag. Enligt företrädare för fonden är intresset stort såväl bland
nystartade företag som resursföretag. Förhoppningen är att man i
utvecklingsfondens lokaler skall kunna starta en s.k. nyföretagarbutik
under hösten 1991. Liknande arbete har också påbörjats i Gävleborgs
län på utvecklingsfondens initiativ.

Insatsområdets ledning uppfattar det som viktigt att arbeta med
marknadsföring av sitt budskap till länen. Målet med marknadsföring-
en är att med s.k. direkta säljinsatser förmedla ett budskap inom högst
två dagar till olika aktörer inom nyföretagarområdet i Sverige. För
närvarande är följande typer av aktörer engagerade:

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

107

Offentliga aktörer	Näringslivet	Gränsaktörer
AMS	Konsulter	Trygghetsrådet
Kommuner	Utbildningsgivare	Regionala
Länsarbetsnämnder	Banker	investmentbolag
Länsstyrelser	Branschförbund/org. Jobs & Society
RSV	Venture Capital-	Teknikcentra
SIND	företag	Ung företag-
SCB	Stora företag	samhet
STU	Revisionsbyråer	Fackföreningar
Tillsynsmyndigheterna Universitet/högskolor Utvecklingsfonder Gymnasieskolor Försäkringskassor Kommunala bolag	SHIO

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

Flertalet av dessa är organisationer som verket sedan tidigare har
samarbete med. Följande aktiviteter pågår i fas 1:

Kartlägga befintlig kunskap, arbetssätt och attityder

Belysa olika aktörers arbetssätt

Utvärdera pågående verksamhet

Attitydundersökning

Skapa relationer och sprida kunskap

Bygga nätverk

Besök hos olika organisationer, företag och liknande

Konferens om nyföretagande

Seminarier

Aktiviteter speciellt inriktade mot kvinnor
Informationsspridning om insatsområdet i allmänhet

Stödåtgärder

Förberedelser för ny finansieringsform (EK-lån)

Finansiellt stöd för pågående aktiviteter

Öka kunskapen

Utredningar inom verket, framför allt inom utredningsenheten
Uppsatstävling inom universiteten för studenter

Forskning

Dataprogram för utvärdering av affärsidéer
Registeruppiägg

Utlandsstudier

Utbildningsmaterial för undervisningsinsatser

Statistikförädling

Inom insatsområdet finns också projekt som man fatt i "arv" från
småföretagsenheten (enhet två) och det arbete med nyföretagande som
tidigare bedrevs där. De kostar ca 1,5 milj.kr.

Projektledaren nyrekryterades till verket för uppgiften. Denne har
sedan knutit till sig såväl extern som intern kompetens från verket.
Dessutom har fyra referensgrupper tillsatts för att utvecklingsfonderna
skall kunna följa utvecklingen inom insatsområdet. Tre av referens-

108

grupperna består av personer som tidigare arbetat med nyföretagsfrå-
gor. Dessa referensgrupper bygger på regiontillhörighet (syd, mellan
och norr) och i varje grupp finns tre representanter. Den fjärde
referensgruppen består av VD från tre utvecklingsfonder.

3 Engagerade aktörers uppfattningar om
insatsområdet

Intervjuerna visar att flertalet engagerade utvecklingsfondskonsulter är
positivt inställda både till den organisatoriska formen och verksamhets-
området i stort.

Utredningschefen på SIND anser att det är värdefullt att enheten fatt
möjligheter att göra studier som man inte tidigare har kunnat genom-
föras, t.ex. internationella utblickar. Han finner det naturligt att utred-
ningsenheten deltar aktivt i denna första fas, där kartläggningsarbete
och kunskapsbildning är centralt. En bok som presenterar problem-
området och vad andra länder gör samt praktikfall skali ges ut. Där
presenteras också några av de vanligaste "blindskären" som företagen
lätt stöter på i samband med starten. Materialet i boken skall mynna ut
i några förslag inom nyföretagarområdet.

Personer i utvecklingsfondernas olika referensgrupper anser att initi-
ativet från SIND är lovvärt. Via insatsområdet har de fatt möjlighet att
samla sina resurser inom området och utforma en mer homogen
nyföretagarfunktion. Inom många utvecklingsfonder finns i dag ingen
del som sysslar just med nyföretagarfrågor. Från fondernas sida ser
man också positivt på den utveckling som kommer att ske under fas
två och tre, där fondernas roll som "nav" i de länsbaserade nyföreta-
garfrämjandesystemen kommer att accentueras. Detta tror flera av de
intervjuade kan betyda mycket i framtiden. Dock påpekar flera av de
intervjuade, såväl från utvecklingsfonderna som andra externa aktörer,
att den nyföretagarcentermodell som skisserats måste tillåta lokala
variationer i deltagare och form för centret.

Referensgruppsrepresentanterna är delvis kritiska mot att man valt
att rekrytera externa konsulter i så stor utsträckning. Konsulterna
uppfattas som okunniga inom sakområdet vilket medför att insatsom-
rådet "tappar fart" och inte "kommer till skott" inom rimlig tid. En av
fondernas representanter säger att det är synd att man sätter "sprätt på
pengarna" via konsulter. Pengarna skulle kunna användas till mer
konkreta produkter inom sakområdet. SIND borde i ett tidigt stadium
tillvaratagit den kompetens som redan finns hos utvecklingsfonderna.
Man är också förvånad över att SIND inte verkar känna till den
kunskap som finns där. En av anledningarna till att utvecklingsfonds-
konsulterna hittills inte har engagerats mer beror på att projektled-
ningen ville ha en rivstart redan i juli 1990. Detta kunde inte fond-
konsulterna klara av eftersom de var belastade med normala arbets-
uppgifter gentemot målgruppen småföretag.

Fondkonsulterna tycker också att SIND varit lite för "burdusa" och
haft en "Så är det, så skali det bli"- attityd gentemot utvecklingsfonder-
na. Några anser att utvecklingsfonderna har blivit överkörda av före-

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

109

trädare för insatsområdet i flera sammanhang. En del tycker att det är
svårt att få information från insatsområdet. En fondkonsult säger att
han ibland upplever att fondernas enda uppgift gentemot insatsområ-
det är att leverera in information, men att de inte får någonting igen.

Liknande synpunkter framkommer även vid intervjuer med andra
externa aktörer. De anser att insatsområdets företrädare borde arbeta
mer med att få ut information från pågående arbete. Förhoppningen
från utvecklingsfondernas sida var att insatsområdet skulle ge fonderna
metoder, arbetsinstrument, förbättrat material och samordning av
verksamheten så att de i stort bättre kunde främja nyföretagandet i
Sverige.

Utvecklingsfondernas VD-råd har emellertid också i ett diskussions-
underlag till pågående utredning om den nya näringspolitiska myndig-
heten påpekat att erfarenheterna av insatsområdenas självständighet
gentemot övriga avdelningar är negativa och att många koordinations-
missar hade undvikits om verksamheten hade bedrivits i projektform
inom enheten för småföretagsutveckling. I samma underlag sägs beträf-
fande insatsområdet nyföretagande att detta nu avslutat sin kompetens-
uppbyggnad och att en utvärdering bör ske och vunna erfarenheter
läggas till grund för åtgärder för att stärka nyföretagandet. Man vill
också att utvecklingsfonderna genomför fortsatt operativ verksamhet.

En allmän uppfattning tycks ändå vara att SINDs satsning på nyföre-
tagarområdet har betytt mycket för fonderna. Det har nu blivit "legalt"
för dem att arbeta med dessa frågeställningar. Andra talar om det
monetära tillskott till området som kan bli konsekvensen av att man
på detta sätt lyfter fram frågorna kring nyföretagandet.

SIND har i mångt och mycket i omgivningen förknippats med
bidrag och möjligheter att ge pengar. Det intressanta med insatsområ-
det enligt projektledaren är att man i en helt annan omfattning
engagerar sig i och ställer krav på dem som erhåller finansiellt stöd för
projekt. Projektledaren hävdar att det är litet av insatsområdets berätti-
gande att skapa nya insatser och söka nya vägar, inte att arbeta på det
för verket traditionella och normala sättet. Enligt honom har detta i
viss mån ställt till problem i diskussionerna med t.ex. utvecklingsfon-
derna. Inom utvecklingsfonderna har man varit van att bli behandlad
på ett visst sätt av SIND. Nu ställs nya och annorlunda krav på
utvecklingsfonderna. SIND har inte tidigare haft några egentliga styr-
möjligheter. Dock är förhållandet nu, enligt projektledaren, gott till
utvecklingsfonderna. Samarbetet har resulterat i högre status för och
gemensamma målsättningar mellan fonderna.

En intervju med Job and Societys verkställande ledamot visar att de
inte kontaktats för synpunkter på konkreta kunskapsbehov etc. Han är
också tveksam till mycket av det utredande som tycks förekomma
inom insatsområdet. Tanken på att Job and Society skall inordna sig i
ett nyföretagarhus är han också främmande för. Han påpekar också att
Job and Society startat 24 egna "nyföretagarcentra" hittills. Dessa är
uppbyggda kring tanken på att erfaret folk på företagen är de bästa

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

110

erfarenhetsförmedlarna för dem som vill starta eller har startat ett nytt
företag. Kostnaderna för dessa centra är mycket låga. De sponsras
också av i första hand traktens företag.

4 Överväganden

4.1 Samordningsbehov

Två olika samverkansbehov skall tillgodoses. Det första är ett internt
upplevt behov inom SIND av att föra samman personer från olika
sakenheter i större insatsområden. Den matrisorganisation man valde
gjorde det möjligt att kraftsamla olika kompetenser inom nyföretagar-
området.

Det andra var ett uppfattat behov av samordning av de insatser för
nyföretagande som görs i landet av andra organisationer. När insatsom-
rådet är avslutat inom ca tre år skall verket "förknippas med insatser
på området nyföretagande på samman sätt som AMS idag förknippas
med åtgärder mot arbetslöshet. Verket ska med andra ord ha en
ledande roll —men i samverkan med andra." (VP 1990/91 — 1992/93:17)

Dessa insatser skall framför allt kanaliseras genom utvecklingsfon-
derna. Trots samverkansgrupper och att flera av insatsområdets projekt
avser utvecklingsfondsprojekt framgår det emellertid av intervjuade
utvecklingsfonder att de inte uppfattat att det arbete som för närvaran-
de sker i insatsområdet i någon större omfattning utvecklas i samver-
kan med dem. Flera fonder poängterar också hur de själva utvecklar
eget material, t.ex. inom utbildningsområdet. Material för nyföretagar-
utbildningar utvecklas samtidigt av en inhyrd konsult. Således pågår
parallella processer av likartad kunskapsutveckling inom samma pro-
blemområde.

Bristen på upplevd delaktighet hos utvecklingsfonderna framgår
också genom andra uttalanden i intervjuerna. För nyföretagarkonsul-
terna på fonderna är det naturligt att de som praktiskt arbetar med
frågeställningarna borde få ett större inflytande över insatsområdet. De
referensgrupper som bildats med nyföretagarkonsulter förefaller inte
ha någon större påverkan på utvecklingen inom insatsområdet. Bildan-
det av fyra referensgrupper med deltagare från utvecklingsfonderna
kan närmast betraktas som en symbolhandling. Vid intervjuer med
nyföretagarkonsulterna har det också visat sig att dessa har mycket
varierande kunskap om vad som över huvud taget pågår inom insats-
området.

Enligt Job and Societys VL ser man gärna att SIND är med och
sponsrar verksamheten vid start av nya nyföretagarcentra och även ger
viss hjälp med att ta fram statistik om nyföretagandet i landet och
information om internationella förhållanden. I övrigt anser man inte
att vare sig SIND eller fonderna kan tillföra dem något av vikt för
deras verksamhet.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

4.2 Legitimeringsbehov

Via insatsområdet kanaliseras uppenbarligen flera typer av legitimitets-
strävanden. SIND försöker uppenbart att via insatsområdet muta in
och definiera problemområdet nyföretagande som "sitt". Att som tidi-
gare presenterats jämföra organisationens strävanden på nyföretagar-
området med AMS verksamhet inom området kring arbetslöshet ger
vägledning åt hur organisationen ser på sitt engagemang och sin
möjliga profilering.

Organisationens ledning har dessutom valt att som projektledare
tillsätta en person utan tidigare erfarenhet av verket. Han i sin tur
knyter till sig utomstående konsulter, som inte heller haft kontakt med
verket. Om man till detta lägger den valda formen—projektformen —
far man intryck av att organisationen haft ett behov av att frikoppla
insatsområdet i så stor utsträckning som möjligt från verkets ordinarie
verksamhet. Det fanns också en enhet tidigare på verket som skötte
frågor kring nyföretagandet. Denna enhet finns formellt kvar i organi-
sationen och återuppstår möjligen när insatsområdet inte längre existe-
rar. De personer som tidigare arbetade inom denna enhet har i stället
engagerats i insatsområdet.

För övrigt sorterar insatsområdet inte heller under eller vid sidan
om den enhet som arbetar med liknade frågor, utan direkt under
generaldirektören och dennes verksledning.

Enligt projektledaren är SIND i sin omgivning förknippad med
bidrag och möjligheter att få pengar. Denna stödstämpel vill insatsom-
rådets ledning inte ha. Man ställer krav på dem som får pengar i en
helt annan omfattning. På så sätt skiljer man sig från verkets ordinarie
verksamhet.

Inom insatsområdet finns i dag några projekt som man fatt i "arv"
från den del av småföretagsenheten (enhet 2) som tidigare arbetade
med nyföretagarområdet. Projektledaren har valt att benämna dessa
"ärvda projekt" som bidragsprojekt. Han betraktar dem som "gamla
synder" och markerar därmed att de inte omfettas av den policy som
gäller för insatsområdet. Genom denna typ av markering förnekar
organisationen sig själv.

Genom att koppla loss insatsområdet från den ordinarie verksamhe-
ten och också rent organisatoriskt placera insatsområdena i en speciell
situation nära SINDs ledning markeras dess särart. Denna frikoppling
kan medföra problem då den utvecklade kunskapen skall återföras till
organisationens småföretagsenhet efter treårsperiodens slut.

4.3 Kunskapsbehov

Vilket kunskapsbehov försöker man tillgodose genom insatsområdet?
Representanter för såväl SIND som utvecklingsfonderna har påtalat att
insatsområdet i många fall utvecklar sedan tidigare (framför allt bland
praktiker) känd kunskap. Man anser också att det är att "slänga
pengarna i sjön" att engagera konsulter då utvecklingsfonderna har
kunskap på området som skulle kunna användas. Från fondernas sida

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

112

har några hävdat att man anser att SIND i ett tidigt stadium borde ha Förs. 1991/92:12
tagit till vara den kompetens som redan finns ute hos utvecklingsfon- Bilaga 3
derna.

Företrädare för insatsområdet säger dock att det är skrämmande hur
litet vissa utvecklingsfonder kände till om övriga nyföretagarfrämjare i
det egna länet. Enligt honom har insatsområdet här fyllt ut en central
kunskapslucka.

Det intressanta i sammanhanget är dock huruvida någon har frågat
eller kommer att efterfråga den kunskap som utvecklas i insatsområ-
dets projekt. Som tidigare har påpekats pågår parallella utvecklingspro-
cesser inom bl.a. utbildningsområdet, där såväl utvecklingsfonder med
monetärt stöd från SIND som insatsområdets medarbetare arbetar fram
nytt material. Möjligt är dock att kunskapsutveckling över huvud taget
bättre sker i konkurrens än i samverkan.

4.4 Insatsområdets stora omfattning och bredd

För närvarande pågår ett 90-tal projekt. Det rör sig om alltifrån
Ullcentrum på Gotland till utredningar av begreppet nyföretagande.
Ur denna omfångsrika massa av projekt skall 5 och 10 s.k. produkter
vaskas fram och föras ut till den länsvisa nyföretagarorganisationen.
Således bör omfattningen av projekten ses som början på en tänkt
“tratt" där förhoppningen är att ur den omfångsrika massan av projekt
finna ett mycket begränsat antal slagkraftiga produkter. Dock slås man
som utomstående betraktare av den stora omfattningen och bredden.
11 av 33 miljoner används för studier. Ett alternativ hade möjligen
varit att tidigt koncentrera resurserna till områden som SIND och
framför allt andra nyföretagarorganisationer uppfattade som problem.

Dock är det svårt att i detta läge ha någon uppfattning om den
begränsning eller möjlighet som ligger i att utgå ifrån ett brett spekt-
rum av projekt. Bestämmande för detta torde ha varit insatsområdets
otydliga målsättning dvs. att "främja nyföretagandet i vid mening".
Denna skrivning ger föga vägledning om vad som skall ingå och inte
ingå i insatsområdet.

4.5 Insatsområdets styrambitioner

Inom insatsområdet arbetar man i dag med att dels kartlägga och
sammanställa samt utveckla kunskap inom problemområdet, dels ut-
veckla en länsbaserad modell. Detta arbete är till stor del "uppifrån-
styrt" av insatsområdets ledning och konsulter. Andra nyföretagarorga-
nisationer deltar litet i arbetet. Lokala variationer och kunskaper inom
främjandesystemet på regional nivå har följaktligen inte beaktats i det
hittills genomförda arbetet. Det pilotprojekt som förväntas startas i
Värmland under hösten 1991 är en idé som har utvecklats på det
regionala planet — med utvecklingsfonden i centrum. Denna modell
passar dock inte med nödvändighet alla andra län lika bra som
Värmland.

Modellen med ett nyföretagarcentrum i länen kan också medföra 113

nya gränsdragningsproblem mellan såväl befintliga aktörer som even-

8 Riksdagen 1991/92. 2 saml. Nr 12

tuellt nya som vill engagera sig i problemområdet. I modellen är det
ännu så länge oklart hur den utbrutna utvecklingsfondsbaserade nyfö-
retagarenheten skall förhålla sig till resten av fonden och den verksam-
het som där bedrivs.

Man kan se två problem med detta: För det första kan det bli
förankringsprobiem när modell och kunskaper skall föras ut till främ-
jandeaktörerna. För det andra är det inte säkert att den centralt
framtagna modellen och kunskaperna uppfyller de behov som "främ-
jandemarknaden" anser sig ha inom problemområdet.

4.6 Alternativa tillvägagångssätt

Det är förvånande att existerande nyföretagarorganisationer så litet har
utnyttjats. Dessa organisationers kunskaper och värderingar har i dag
svårt att finna uttryck och former inom insatsområdet. Ledningen för
insatsområdet markerar också ett visst avståndstagande till såväl de
externa aktörer som arbetar med problemområdet som dem som sedan
tidigare har arbetat med frågorna inom SIND.

Ett alternativt tillvägagångssätt hade varit att på ett tidigt stadium
engagera de ordinarie främjandeaktörerna, gärna med fondernas nyfö-
retagaren heter som bas, för att finna former och instrument för att
främja utvecklingen av nystartade företag i landet. Genom att på så sätt
ta tiil vara det engagemang som redan fanns ökar möjligheterna att
främja nyföretagandet. Man kan också fråga sig om insatsområdet då
skulle ha behövt 33 milj. kr. för att göra analyser och fullfölja insatsen.
I detta alternativa scenario skulle SIND inom den ordinarie verksam-
heten, företrädesvis utredningsenheten, kunnat ha en utredande och
kompetenshöjande roll gentemot fonderna. Kunskapsbehovet skulle
dock i detta alternativ ha definierats av "marknaden".

De ovan redovisade alternativen kunde mycket väl ha utökats med
ett engagemang från det privata näringslivet. Via arbetet med Job and
Society har det privata näringslivet visat ett intresse för att i ett brett
perspektiv engagera sig inom området. Att på detta sätt aktivera redan
existerande aktörer på regional nivå möjliggör också lösningar med
lokala anpassningar och en flexibilitet som ett statligt ämbetsverk i
allmänhet och insatsområdets genomförandemodell i synnerhet far
svårt att tillgodose.

Ett annat alternativ är att resurserna kanaliseras direkt till olika
forsknings- och utvecklingsorgan. På flera av landets universitet och
högskolor pågår redan nu ett omfattande arbete med att utveckla
kunskaper kring ny- och småföretagarproblematiken. Inom insatsom-
rådet är flera forskare för närvarande engagerade i olika projekt, t.ex.
ett riskbedömningsprojekt och nyföretagens betydelse för svensk eko-
nomi. Det är dock SIND som beställt dessa forskningsarbeten. Ett
resurstillskott av detta omfång — direkt till universitet och högskolor
t.ex. i form av ett forskningsprogram — skulle betyda mycket för
utvecklingen av denna kunskap.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

114

I övrigt är det mycket svårt att ha någon uppfattning om vilka andra
alternativ som skulle kunna finnas. Den otydliga målsättningen både
möjliggör och omöjliggör alternativa scenarier.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

115

Strategisk företagsutveckling i
samverkansgrupper (SFS)

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

SIND-projektet "Strategisk företagsutveckling i samverkansgrup-
per" är en vidareutveckling av projektet "Strategisk företagsut-
veckling". Syftet är att främja tillkomsten av stödjande nätverk
mellan småföretag och stimulera erfarenhetsutbyte mellan kund-
företag och underleverantörer och ett mer effektivt utnyttjande
av kvalificerade konsulter. Budgeten är 6,5 milj. kr. på två år. I
delprojekten tillkommer lika mycket medel från länsstyrelser,
länsarbetsnämnder m.fl.

1 Bakgrunden till SFS

Projektledaren för SFS började ursprungligen sitt arbete med "Strate-
gisk företagsutveckling (SFU)". Detta var ett projekt som tidigare
bedrevs inom SIND. Tanken i SFU-projektet var att via utvecklings-
fondskonsulter göra insatser i enskilda företag som skulle leda till
strategiformuleringar med konkreta mål som ökad lönsamhet och
ökad omsättning.

SFS-projektledarens uppgift var att utvärdera SFU-projektet. Under
denna utvärdering utvecklades alternativa grundtankar som återfinns i
det sedermera utvecklade SFS-projektet. Under utvärderingen fram-
kom följande:

— Målformuleringarna i SFU-projektet var bra men bristen låg i stället
på det valda tillvägagångssättet.

— Småföretagsledarna genomförde sällan de rekommendationer som
SFU-analysarbete resulterade i. Konsulterna från utvecklingsfonderna
gjorde analysarbetet och överlämnade detta till företagsledarna, vilka
tackade och tog emot, och lade rekommendationerna på hyllan.

— Småföretagsledare är sällan strategiorienterade. De är huvudsakligen
produktions- och problemlösningsorienterade och agerar ofta utifrån
omedelbara problem snarare än att försöka eliminera deras uppkomst.
Detta bottnar framförallt i en bristande pedagogisk och kunskapsmäs-
sig förmåga att kunna ändra sina invanda arbetssätt. Dessutom är det
en fråga om attityder, så upplevs t.ex. maskininköp som investeringar
medan kompetensutvecklingsinsatser uppfattas som kostnader.

— Det råder en brist på förtroende och förståelse mellan många småfö-
retagsledare och institutionella aktörer, t.ex. SIND och utvecklingsfon-
derna.

Denna utvärdering visade att det är viktigt att rätt budbärare 1) för ut
budskapet om strategisk företagsutveckling till målgruppen och 2) även
kan påverka genomförandefasen.

116

1.2 SFU "blir" SFS

I SINDs verksamhetsplan för 1989/90 (s. 18) står att läsa:

"Programmet Strategisk företagsutveckling (SFU) har drivits vidare
enligt ursprunglig plan samtidigt som en planering inletts för en
gradvis omläggning. Detta har skett bl.a. mot bakgrund av att syftet —
fördjupade strategiska insatser i utvecklingsbara företag — till stora
delar nåtts."

Tanken från SFS-projektledarens sida var att under en treårsperiod
utforma en bättre modell och pröva den i större skala. Emellertid
fastställde SIND i sin verksamhetsplan 1990/91 (s. 11) ett koncept
enligt följande:

"Såsom även framgår av prop. 1989/90:88, har avvecklingen av det
s.k. SFU-programmet inletts under året. Detta har skett parallellt med
introduktion i några utvalda regioner och branscher av ett pilotpro-
gram, kallat strategisk företagsutveckling i samverkansgrupper, SFS.
Syftet är bl.a. att främja tillkomsten av stödjande s.k. nätverk mellan
företag och att nå större kostnadseffektivitet i bl.a. insatser av kvalifice-
rade konsulter."

Således initierades SFS-projektet med mål att:

"stärka de mindre företagens konkurrenskraft genom att i egen
miljö, initiera och organisera en process som leder till ökad manage-
mentkunskap genom samarbete med andra personer och företag (nät-
verk och tvärkontakter) samt ett aktivt styrelsearbete. Att skapa miljöer
och stödformer som stimulerar ömsesidiga kontakter mellan småföre-
tag dvs. småföretagare utvecklar småföretagare. Att stimulera kompe-
tensbyte mellan storföretag och småföretag samt mellan företag och
institutionella aktörer." (SFS projektförslag, s. 1)

Projektet tilldelades 6,5 milj. kr. under en period av två år. Av dessa
gick ca 4,5 milj. kr. till de länsbaserade projekten och 2 miljoner till
de pilotprojekt som SIND ansvarar för. Projektet skulle vända sig till
tillverkande företag med upp till 200 anställda som är lönsamma eller
som genom SFS insatser beräknas bli lönsamma. Varje företag som
ingår i SFS-projektet får 50 % av de externa konsultkostnaderna, dock
max. 40 000 kr., täckta av SIND.

Under budgetåren 1990/91 och 1991/92 startades ett antal s.k. pilot-
projekt dels i tre län (Jämtland, Västernorrland och Älvsborg) utan
några branschmässiga begränsningar, dels som länsövergripande pro-
jekt. De förra ansvarar utvecklingsfonden i resp, län för, medan
länsövergripande projekt leds av SFS-projektledaren.

Varje länsövergripande projekt leds av en projektledare som ansva-
rar för genomförandet. Han är ansvarig inför en styrgrupp som skall
följa projektet och bedöma förslag till förändringar och anpassningar.
Styrgruppen består av representanter från de i projektet medverkande
företagen samt SFS-projektledaren från SIND. Styrgruppen hjälper
projektledaren med en utvärdering av potentiella konsulter och verk-
tyg. Varje delprojekt har i sin tur en egen ledare som stöds av en
arbetsgrupp.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

117

9 Riksdagen 1991/92. 2 saml. Nr 12

l. 3 Projektidé

I projektidén finns en holistisk syn. Man får inte, som tidigare i SFU,
analysera de olika funktionerna t.ex. marknadsföring, produktion

m. m., var för sig och försöka att förbättra dem utan att ta hänsyn till
helheten. Ett företag är en organisk helhet och har vissa möjligheter
och begränsningar som måste beaktas. Centrala begrepp i projektet är:
helhetssyn, marknadsorientering, lönsamhet och integration. Det gäller
att hjälpa småföretag att öka efterfrågan och att tjäna pengar på sina
produkter genom att få fram rätt produkt till rätt kvalitet, på rätt plats,
i rätt tid och till rätt kostnad.

En annan central tanke är att pilotprojekten skall tillgodose de
kunskapsbehov som företagsledarna identifierar som kritiska — inte
behov definierade av SIND eller utvecklingsfonderna. Genom en öp-
pen dialog mellan en småföretagsledare och hans nyckelkunder identi-
fieras och preciseras problem och behov av kunskaper. Utifrån identi-
fierade behov utvecklas därefter de modeller och verktyg som behövs,
och de aktörer kontaktas som kan bistå med rådgivning och utbild-
ning.

SFS-projektet skall utveckla ett nätverk mellan varje enskilt småfö-
retag och för detta företag viktiga kunskapskällor, t.ex. andra företag
eller privata konsulter. Projektet skall inte bara "lära ut" vad som skall
göras och hur det skall göras utan även visa var relevant kunskap kan
sökas. Detta är nyckeln till framtida affärsmöjligheter.

Projektidén bygger också på en aktiv samverkan mellan småföretag
och deras nyckelkunder. Dessa är tillsammans bärare i projektet.
Kundföretaget hjälper till att bibehålla projektets strategiska fokus,
ställer krav, sätter tidsramar för enskilda läroaktiviteter, hjälper till att
prioritera mellan aktiviteter, val av verktyg och konsulter samt utvär-
derar de gjorda insatserna hos leverantörsföretagen. Själva genomföran-
defasen är varje enskilt företags ansvar. Ofta kan konsulthjälp vara
nödvändig även i denna fas.

Eftersom kundföretaget är motorn i projektet är det viktigt att
endast sådana kundföretag väljs som har en framtid för sig och är
villiga att göra omfattande insatser för sina underleverantörer t.ex. för
att höja produktiviteten och kvalitetsnivån hos dem. De upplever
underleverantörer som sina förlängda fabriker och inte leverantörer av
maskintimmar. Leverantörsföretagen får dock inte bli alltför beroende
av ett enda kundföretag.

Vidare eftersträvas en samverkan mellan deltagande småföretag. Det
ökar varje enskilt företags möjligheter att sänka sina kostnader för
kunskapsutveckling och utbildning. På sikt skapas möjligheter till en
specialisering och att leverantörer samarbetar med varandra i produkt-
utveckling, detaljtillverkning, montering samt logistik.

En aktiv samverkan mellan SIND, ett antal större kundföretag och
övriga småföretagsutvecklande myndigheter och andra organisationer
som t.ex. Institutet för Verkstadsteknisk Forskning (IVF), styrelsen för

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

118

teknisk utveckling (STU), Design Center, yrkestekniska skolor, länsar- Förs. 1991/92:12

betsnämnder och teknikcentra. Därigenom lar företagen tillgång till Bilaga 3

olika specialistkompetenser.

1.4 Projektutveckling

Följande länsövergripande SFS-projekt är i gång:

IKEA, tre grupperingar (totalt 90 företag)
Sydpoolen (12 företag)

Nordwin (9 företag)
Z-lyften (10 företag)

Hägglunds/ABB Railcar (23 företag)

Norrfrys (6 företag)

Valmet Logging (10 företag)

Skega (12 företag)

Bahco Hydrauto (12 företag)

Röbäcks (10 företag)

Kone-KMW (diskussion pågår)

MoDo-Chemetics (diskussion pågår)
Sunds defibrator (diskussion pågår)

I IKEAs underleverantörsutvecklingsprojekt deltar även företrädare för
branschprogram TRÄ inom SIND. Inom länsprojekten pågår t.ex. i
Jämtland elva kommunbaserade pilotprojekt. Projekten är till viss del
finansierade av länsstyrelsen. 1 arbetet är också kommunernas skolor
involverade och bidrar med kunskap bl.a. i affärssvenska, teknik och
ekonomi.

SFS-projektledaren på SIND har i dag ingen kontakt med de länsba-
serade projekten. SIND har beslutat att han inte skall engagera sig i
dessa utan att utvecklingsfonderna själva handhar dessa pilotprojekt.
Pilotprojekten är således i dag "svarta boxar" för projektledaren på
SIND. Anledningen till att SIND lade en restriktion på projektledarens
engagemang i dessa pilotprojekt är (enligt honom själv) att han "syntes
för mycket i projekten."

1.5 Aktörernas åsikter om SFS

En av pilotprojektledarna tycker att SIND har en viktig roll i pilotpro-
jekten. Dels har projektledaren för SFS en förmåga att stimulera, dels
är SIND viktigt som finansiär. SINDs bidrag är "smörjmedel" för att få
i gång processer i företagen. Dock tror samme person att processerna
skulle kunna komma i gång även utan detta monetära stöd. Det är
"eldsjälar" som behövs i de olika projekten.

En av företagsledarna tycker att det finns flera lärdomar att dra av
pilotprojekten inom SFS. För det första finns alltför starka revirgrän-
ser mellan länen. För honom är det ointressant i vilket län hans
underleverantörsföretag ligger. Dock förefaller dettta mycket viktigt för
fonderna. För det andra är det "segt" att få företag att komma med i
denna typ av process. Det tar mycket lång tid innan de ställer upp.

119

En annan företagsledare påtalar att staten via SIND bör ta sitt ansvar
och stödja denna typ av projekt då det underlättar långsiktig överlev-
nad för företag i bl.a. Norrland.

En fondkonsuit hävdar att man inom hans fond har tänkt i liknande
banor redan innan SFS startades. Dock ville man inte starta mera
omfattande projekt. Fondens budgetförslag låg kring 200 000 kr. Fon-
den hade dock inga egna medel för att genomföra projektet, därför
blev det inte av.

På ett erfarenhetsuppsamlande möte bekände en IKEA-representant
att man i början tänkt ägna sig högst 1 dag/månad åt detta arbete. Två
år senare är två personer heltidssysselsatta. Det är också svårt att
förutse alla nya problem som uppstår. Man började med enkla pro-
blem, därefter har ambitionerna växt. Om det börjar gå dåligt för
IKEA är dock detta en av de första aktiviteter som slaktas.

Det har också varit svårt att hitta erfarna projektledare. Att få loss
VD i stora företag för detta går inte. De konsulter som kan affärsut-
veckling är också dyra. SIND har inte fatt speciella medel för detta. I
vissa av småföretagen hade det också varit mycket jobbigt att introdu-
cera nya tankar.

2 AB Hägglund & Söner — ett pilotprojekt inom

SFS

Ett företag som var intresserat av SFS-konceptet var Hägglunds/ABB
Railcar. Projektledaren ställde i detta skede krav på en projektplan och
specificerade utvecklingsidéer från Hägglunds. Projektet fick totalt
75 000 kr. av SIND för att utreda företagets och dess underleverantö-
rers situation och lägga fram en projektplan. Hägglunds hade tillsam-
mans med utvecklingsfonderna tidigare definierat vilka underleveran-
törsföretag som man ville skulle delta. Det var företag som Hägglunds
förknippade med produktkvalitet, leveranssäkerhet och en väl funge-
rande företagsledare.

De problemområden som utpekades upplevdes som strategiskt intres-
santa av både Hägglunds och underleverantörerna. Eftersom underle-
verantörerna hade skilda verksamhetsområden och i övrigt skilda
karakteristika fanns inga standardlösningar att tillämpa. I stället fick
man bygga upp ett unikt åtgärdspaket för vart och ett av de deltagande
företagen. Centralt i detta pilotprojekt var att fa i gång en process
mellan underleverantörsföretagen och Hägglunds där man från båda
sidor aktivt deltog för att lösa såväl de egna som varandras problem.

Hägglunds har definierat några mätbara krav hos underleverantörsföre-
tagen, t.ex. att de skall ha affärsutvecklingsplan med verksamhetsinrikt-
ning och visa lönsamhet samt ha ett maxberoende om 20 % av
Hägglunds.

När projektplanen var specificerad kopplade man in utvecklingsfon-
derna och projektet startades med en "kick-off" för alla inblandade.
Alla underleverantörer som hade blivit inbjudna att delta ställde upp.
Så småningom hoppade emellertid två företag av pilotprojektet efter-
som dessa inte uppfattade Hägglunds som strategiskt intressant. Enligt
projektledaren inom SFS hade Hägglunds ett förtroende hos sina
underleverantörer och således var de "rätt" budbärare.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

120

Pilotprojektet omfattar i dag Hägglunds och ABB Railcar samt 23
underleverantörsföretag. Totalt berör projektet 850 anställda med en
total omsättning om 370 milj. kr. 1989 (inkl. Hägglunds och ABB
Railcar med en omsättning på 3 miljarder kronor).

SIND och länsstyrelsen stöder pilotprojektet med totalt 4,8 milj. kr.
Varje företag som deltar betalar 30 000 kr. i "startavgift" och 50 % av
de externa konsultinsatser som görs i företaget. Skulle ett företag
"hoppa av" pilotprojektet får företaget betala hela kostnaden för de
externa konsulterna för utbildning och konsultinsatser som görs i det
egna företaget. En del underleverantörer har visserligen tyckt att det är
dyrt att vara med i pilotprojektet, dock är det ännu så länge inget
företag som har "hoppat av". Att initiera processen kostar för varje
deltagande företag 269 000 kr., delvis subventionerat av SIND och
länsstyrelsen. För att varje företag därefter skall kunna fullfölja sats-
ningen och införa exempelvis kvalitets- och leverantörssäkringssystem
måste de själva satsa ytterligare mellan en halv och en och en halv
miljon kronor.

SINDs insatsområde "Underleverantörsutveckling" och enheten för
Regional utveckling och finansiellt stöd (enhet 3) har också bidragit
med pengar till projektet kring Hägglunds.

Konkreta mål för detta projekt är bl.a. att underleverantörerna skall
införa ett kvalitetssäkringssystem enligt ISO 9000, dvs. nollfelsprinci-
pen och införa leveranssäkerhet och leveransberedskap genom en väl
utvecklad material- och produktionsstyrning kopplad till kvalitets ISO
9000. Andra områden är produktutveckling och personalåtgärder. Me-
toden för att uppnå detta är direkta konsultinsatser i underleverantörs-
företagen. Utvecklingsfondernas konsulter har senare på företagens
önskemål bytts ut mot tidigare kända konsulter.

Tidigare har Hägglunds inköpare endast köpt produkter av underleve-
rantörerna, nu vill man i stället köpa hela funktioner från underleve-
rantörerna och förbättra deras direktkontakt med konstruktions- och
beredningsavdelningen inom Hägglunds. Inom Hägglunds hade man
redan innan pilotprojektet funderat kring företagets egen strategi inför
framtiden. I grunden ligger ett beslut om att Hägglunds, trots att man
bara har en kund i landet, FMV, skall förbli i Sverige. I denna strategi
var det centralt att företaget även framgent kunde ha duktiga och
kompetenta underleverantörer i företagets närhet. Hägglunds skall bara
inneha den s.k. "kärnkompetensen", resten skall köpas från underleve-
rantörer. Eftersom företaget vanligtvis köper korta och skräddarsydda
produkter där ledtiderna är korta är det centralt att underleverantörer-
na finns i företagets närhet.

Hägglunds uppfattar SINDs roll som allmänt stöd och finansiär som
central. Dessutom håller SIND utvecklingsfonden "i örat". Inom Hägg-
lunds är man heller inte orolig för att man tar på sig ett för stort
ansvar för underleverantörsföretagen. I ett av målen med pilotprojektet
framgår ju att företagen endast får vara maximalt beroende av Hägg-
lunds med 20 %. De flesta företag ligger i dag under denna gräns.

Att bli inbjud att delta i pilotprojektet betydde mycket enligt en
företagsledare i ett av Hägglunds underleverantörsföretag. Det ingav
hopp och livskraft i företaget. Trots att detta företag i dag måste göra
mycket stora neddragningar på grund av lågkonjunkturen arbetar man
mycket hårt för att fullfölja arbetet i pilotprojektet. En representant
för en utvecklingsfond tycker det är bra att man har formerat ett
projekt kring Hägglunds. Det finns en bra sammanhållning i gruppen.
Hägglunds som Norrlands största verkstadsföretag är viktigt för regio-

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

121

nen, och möjligheterna för underleverantörerna att överleva är stora Förs. 1991/92:12

om de får de säkra order som det innebär att vara leverantör till Bilaga 3

Hägglunds.

3 Överväganden

3.1 Delat risktagande

I projektet finns ett delat risktagande mellan samhället (SIND), ibiand
länsstyrelserna och de företag som deltar i projektet. SIND identifierar
de utvecklingsinsatser som skulle kunna göras inom ramen för SFS-
projektet. Emellertid är företagen själva tvungna att gå in i senare
skeden och dela på det ekonomiska ansvaret. Skulle ett företag inte
slutföra sina åtaganden får de stå för samtliga kostnader som nedlagts i
företaget. Det delade risktagandet gör det enklare att få företagsledning-
arna engagerade såväl i analysarbetet som i genomförandeprocessen.

När det inledande analysarbetet är färdigt ligger en stor del av
ansvaret för eventuellt fortsatt arbete hos företaget och dess ledning.
Det blir ingen fortsättning på och utveckling av analysen såvida inte
företagsledningen tar ansvar och personligen engagerar sig i själva
processen på företaget.

Att företagsledningen tar ansvar för och deltar i det konkreta ut-
vecklingsarbetet ökar möjligheterna att den process som startas inom
ramen för pilotprojekten fullföljs och genomförs i företagets olika
delar. För att detta skall komma till stånd måste de företagsinterna
processerna inom pilotprojekten prioriteras framför utbildningsinsatser
av mer generell karaktär, som vänder sig till flera företag inom samma
pilotprojekt.

Företagets ansvar kan även identifieras på en annan nivå. Företagsle-
daren har även givits en roll som budbärare och förebild för övriga
inom samma pilotprojekt. Kundföretagets ledning får inte bara ansvar
för den företagsinterna processen utan får även ta ansvar för underle-
verantörerna. I några intervjuer har dock framkommit vissa tveksam-
heter huruvida denna typ av långsiktig process är möjlig utan fortsatt
inslag av samhälleligt engagemang (monetärt eller som “eldsjäl").

3.2 SIND som koordinator

SIND har tydligt markerat att man inte besitter specifik kunskap inom
de problemområden som har identifierats inom de olika pilotprojek-
ten. SINDs roll är att föra samman kund- och underleverantörsföreta-
gen med externa och specialiserade konsulter inom området, en roll
som också accepterats och uppskattats av de engagerade företagen.

SINDs uppfattning är att det är svårt att föra ut "standardiserade
verktyg" som kan användas för att lösa de ingående företagens pro-
blem. Varje företag och varje pilotprojekt är unikt och den kunskap
som används för att lösa de olika företagens problem måste därför vara
direkt kundanpassad.

I detta sammanhang har utvecklingsfondernas konsulter och deras
medelsarsenal kommit i "kläm". Projektledningen har uppfattat det

122

som att utvecklingsfondskonsulterna vill "sälja" redan definierade och
färdigutvecklade utvecklingsfondsmodeller till pilotprojektens företag.
Det gäller t.ex. SIND-materialet "Se till Din marknad". Företagen fann
emellertid detta material inte vara konkurrenskraftigt i förhållande till
det material en extern konsult var beredd att utveckla speciellt för
pilotprojekten.

Man kan också ifrågasätta den "dubbla roll" som utvecklingsfonder-
na har i de olika pilotprojekten. Dels är fonderna alltid representerade
i de grupper som leder arbetet i de olika pilotprojekten. Dels har de
möjlighet att leverera konsultkompetens till de olika pilotprojekten.

3.3 Kioskifiering

SINDs verksamhet har av en intervjuperson karaktäriserats som en
mängd "kiosker", där en eller några fä personer tillsammans förestår
var sin kiosk med verksamhet. I varje kiosk är man mest intresserad av
att sälja just sin produkt. Således är "SFS-kiosken" intresserad av att
föra ut just SFS. Någon naturlig koppling eller bra klimat inom SIND
för att också föra ut övrig verksamhet finns inte. Verkets utbildnings-
program "Se till Din marknad" (ett utvecklingsprogram som bl.a.
handlar om marknadsposition) och "Företagen väljer framtid" (som
handlar om företagsstrategier) är exempel på utbildningskoncept som
finns inom samma organisation och som dessutom skulle kunna passa
in i SFS-konceptet.

Dock används inte dessa program. Pilotprojektledarna har i stället
vänt sig till externa konsulter. Givetvis måste konkurrens även inom
de områden där verket självt utvecklar material vara tillåten. Dock bör
man ifrågasätta om det är kostnadseffektivt att materialet inte utnyttjas
i "SIND-sammanhanget". Om detta material inte är konkurrenskraftigt
bör det förbättras eller inte tagits fram över huvud taget.

3.4 Småskalighet och "nedifrånstyrning"

Det finns en tanke om småskalighet i SFS projektidé. Den innebär att
de enskilda pilotprojekten aldrig kan "standardiseras" eller göras i
större skala. Det unika hos varje företag och i varje företags problem-
bild omöjliggör storskalighet. Trots detta påstås att man i många av
pilotprojekten kan arbeta kostnadseffektivt och tillvarata de skalförde-
lar som ligger i att många företag (trots sitt unikum) ställs inför
likartade problem.

Lösningen är problemdiskussioner i samrådsgrupper. Kostnadsförde-
larna som ligger i samrådstanken liksom förmågan hos pilotprojektle-
darna (och det stora kundföretaget) att utnyttja ett redan existerande
nätverk av bl.a. konsultkontakter ger de små företagen möjlighet att få
rådgivning som de annars inte skulle kunnat få.

SFS-projektet är också i grunden "nedifrånstyrt". Det innebär att det
finns möjligheter för deltagande företag att ta till vara och anpassa
modeller och verktyg till det enskilda företagets unika situation.

Givetvis finns även risker förknippade med detta projekt. Det finns
t.ex. inga incitament för företagen att söka del- eller färdigutvecklat

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

123

material- Det enda som uppmuntrar till att utnyttja färdigt material är
att det kan bli för dyrt (företagarna accepterar inte kostnaderna) att
utveckla företagsanpassat material till det specifika företaget. Dock
subventionerar staten hälften av dessa kostnader.

I flera fall har kundföretagen först känt en viss tveksamhet såväl till
SFS-konceptet som till att ta emot hjälp från SIND. De ekonomiska
bidragen tillsammans med den följande analysen har dock räckt för att
kundföretagen både har känt sig övertygade om möjligheterna i kon-
ceptet och också valt att "satsa" såväl ekonomiska som personella
resurser i både det egna företaget och underleverantörsföretagen för att
fullfölja utvecklingsplanerna. I och med detta har således kundföreta-
gen börjat efterfråga det som initialt byggde på ett av SIND definierat
behov.

Emellertid räcker det inte med att behovet på detta sätt blir efterfrå-
gestyrt. Av central betydelse är också att kund- och övriga företag kan
påverka de processer som startas.

3.5 Otydliga mål i SFS blir tydliga mål i pilotprojekten

SFS-projektets mål är i sig oklara och ger stora möjligheter att välja
många olika typer av projekt och strategier. Detta gör det svårt att följa
upp och också utvärdera projektet i dess helhet. För närvarande pågår
heller inte någon utvärdering av projektet.

Det är betydligt enklare att följa upp de mål som definierats i
pilotprojekten. Deras målsättningar är utvecklade inom resp, pilotpro-
jekt och således anpassade till de företag som där är engagerade. De
mål som återfinns inom pilotprojekten är också ofta kvantifierade och
kan hänföras till förväntningar om konkreta resultatförbättringar så-
som höjd produktivitet och ökad effektivitet i de ingående företagen.

Förs. 1991/92:12

Bilaga 3

124

Intervjuade i områdesstudierna

FMS-PROGRAMMET

Sven-Erik Andersson, IVF

Ingolf Berg, industridepartementet

Karl-Olov Fentorp, STU

Thomas Hardenby, För. Sv. Verktygsmaskintillv.
Bengt Landsell, IVF-KTH

Gunnar Lindstedt, SIND

Bo Lundqvist, Industrifonden

Börje Stark, STU

Bengt Johansson, STU

Gunnar Ruding, Mekanförbundet

Ingemar Torell, Smålandsstenars mek. verkstad
Bo Österlind, SIND

Dessutom har FMS-programmet berörts i inter-
vjuer med bl.a. Staffan Håkansson, STU,
Göran Theolin, SIND, Rein Kommel, SIND,
och William Ingberg, industridepartementet

NMP 4

Rune Bernemyr, Prim

Björn Englund, industridepartementet

William Ingberg, industridepartementet

Per Strangert, Industriförbundet

Hans Glimell, Linköpings univ.

Göran Ekström, STU

Jan Rydstedt, ÖCB

Gunnar Ruding, Mekanförbundet

Sigvard Tomner, f.d. GD, STU (sem. synpunkter)

HAVSTEKNISKA PROGRAMMET

Förs 1991/92:12

Bilaga 3

INSATSOMRÅDE NYFÖRETAGANDE

Nils Hailkvist, SIND

Hans Ahrens, SIND

Björn Vesterstrand, kontaktsekr. i Uppsala
Per-Anders Westhed, Företagarnas riksorg.
Staffan Lund, Heby kommun

Ulla Gustavsson, länsstyr. i Värmland
Birgitta Ericzon, Utv.fonden i Värmland
Rolf Ek, SIND

Sten-Inge Widehult, Rectus

Göran Theolin, SIND

Anders Lundström, SIND

Bo Green, SIND

Birgitta Larsson, Utv.fonden i Kristianstad
Ingrid Viklands, Utv.fonden i Norrbotten
Ingvar Skoglund, Utv.fonden i Östergötland
Harry Goldman, Jobs and Society

STRATEGISK FÖRETAGSSAMVERKAN

Kalle Hashmi, SIND

Hans-Göran Trammer, proj.ledare Hägglunds
Anders Karlsson, Hägglunds Vehicle

Janken Holm, Hara Production

Magnus Ekerwall, Utv.fonden i V-norrl.

Hans Ahrens, SIND

Nils Thuring, SIND

Bo Österlind, SIND

Rein Kommel, SIND

Nina Dehjne, industridepartementet

John Graffman, STU

Erik Hultmark, DSH

Kjell Grip, DSH

Staffan Håkansson, STU

ATT DRIVA FÖRETAG

Anders Ericson, Göteborgs univ.
Katarina Hellgren, Göteborgs univ.
Erik Hultén, Öhrlings rev.byrå
Hans Emil Pålsson, S-E-Banken
Per Siljekvist, Lunds univ.

Bo Green, SIND

Hans Ahrens, SIND

Lena Carlsson, SIND

Karin Sandström, Uppsala univ.
Björn Helander, Linköpings univ.
Rune Andersson, Umeå HH

125

Innehållsförteckning

Förs. 1991/92:12

Revisorernas förslag................................ 1

1 Genomförd granskning............................ 2

2 Revisorernas överväganden ......................... 3

2.1 Allmänt ...................................... 3

2.2 Näringspolitisk utredningsverksamhet ............... 5

2.2.1 Allmänt..................................... 5

2.2.2 En förbättrad beställarfunktion ................... 5

2.2.3 Samordning.................................. 8

2.2.4 Vissa budgettekniska förändringar................. 9

2.2.5 Riksdagen som beställare av utredningar ............ 11

2.3 Genomförandet av näringspolitiska program .......... 12

2.3.1 Allmänt..................................... 12

2.3.2 Färre program, färre myndigheter och bättre

information ...................................... 15

2.3.3 Samordning.................................. 16

2.3.4 Kontroll, uppföljning och återredovisning........... 18

2.3.5 Övergripande spelregler......................... 19

2.3.6 Fristående utvärderingar ........................ 21

3 Sammanfattning av förslagen........................ 22

4 Hemställan ..................................... 23

Bilaga 1 Sammanfattning av rapport 1990/91:3 om den

statliga utredningsverksamheten och de remissyttranden

som avgivits över den............................... 24

1 Rapporten...................................... 24

1.1 Syfte och inriktning ............................. 24

1.2 Det statliga utredningssystemet..................... 24

1.2.1 Industridepartementet .......................... 25

1.2.2 Statens industriverk............................ 25

1.2.3 Styrelsen för teknisk utveckling (STU).............. 27

1.2.4 Övriga organ med vissa utredande uppgifter ......... 28

1.3 Granskningens slutsatser.......................... 28

1.3.1 Underlag till den nuvarande verksamheten .......... 29

1.3.2 Underlag för att påverka uppbyggnaden av

infrastrukturen.................................... 30

1.3.3 Underlag för att utforma ad hoc-insatser ............ 31

1.3.4 Om världsanalyser ............................. 31

1.4 Förslagen ..................................... 32

2 Remissyttrandena ................................ 36

2.1 Allmänt ...................................... 36

2.2 En förbättrad beställarfunktion..................... 37

2.3 Samordning ................................... 38

2.4 Riksdagen som beställare ......................... 39

126

Bilaga 2 Sammanfattning av rapport 1990/91:8 om
genomförandet av näringspolitiska program och de
remissyttranden som avgivits över den .................. 40

1 Rapporten...................................... 40

1.1 Bakgrund och syfte.............................. 40

1.2 Granskningens omfattning ........................ 41

1.3 Konsultrapportens analys av områdesstudierna......... 42

1.4 Revisorernas överväganden och förslag............... 44

2 Remissyttrandena ................................ 48

2.1 Allmänt ...................................... 48

2.2 Färre myndigheter, Srre program samt bättre

information ...................................... 52

2.3 Samordning ................................... 53

2.4 Kontroll, uppföljning och återredovisning ............ 54

2.5 Övergripande spelregler .......................... 54

2.6 Fristående utvärderingar.......................... 55

Bilaga 3 Sex områdesstudier.......................... 57

Förord .......................................... 58

Programmet för stöd till flexibla tillverkningssystem (FMS)

på SIND......................................... 59

1 Vad var problemet?............................... 59

2 Vilka andra höll på med området? ................... 60

3 Regeringens ursprungliga program ................... 60

4 Genomförandet av programmet...................... 61

5 Resultat........................................ 63

6 Överväganden ................................... 64

6.1 Vilka ville ha programmet? ....................... 64

6.2 "Närmast en väckelserörelse" ...................... 64

6.3 Hur pass genomarbetat var programmet då det startades? . 65

6.4 Svårigheterna med "timing"....................... 66

6.5 Branschutveckling är mycket svårt.................. 67

6.6 Svårigheter att nå småföretagen .................... 67

6.7 Har staten endast tagit över företagens marknadsföring? . . 67

6.8 Samspelet med STU ej särskilt utvecklat.............. 68

6.9 Grundfel i tanken bakom programmet? .............. 68

6.10 De satsningar som gjorts fortsätter — i en annan
organisatorisk form — genom Verkstadstekniska

delegationen...................................... 68

6.11 Samordningsrollen—möjligheter och krav ........... 68

6.12 Utvärderingar................................. 69

Det nationella mikroelektronikprogrammet (NMP 4) ...... 70

1 Vad var problemet?............................... 70

2 Programmets syfte och mål ......................... 71

3 Genomförandet av programmet...................... 72

4 Genomförda projekt inom NMP 4 ................... 73

5 Vad blev resultatet?............................... 74

Förs. 1991/92:12

127

6 Överväganden ................................... 74

6.1 Förutsättningar för programmet .................... 74

6.2 Formulering av en strategi för programmet ........... 75

6.3 Koordineringen inom programmet.................. 76

6.4 Staten drar ofta "det kortaste strået" i samarbetsprojekt . . 76

6.5 Spridningen av tekniken.......................... 77

6.6 Överoptimism i fråga om marknaden................ 78

6.7 Genomförandet på myndighetsnivå ................. 78

6.8 Risktagande i NMP 4 ............................ 79

6.9 Tydliga programmål ............................. 79

6.10 Utvärderingar................................. 79

6.11 Resurser för policyutveckling..................... 80

SINDs program för havsindustriell kompetensutveckling .... 81

1 Vad var problemet?............................... 81

2 Programmets syfte och innehåll...................... 82

3 Genomförandet av programmet...................... 83

3.1 Inriktning..................................... 84

3.1.1 Huvudprojekt ................................ 84

4 Resultat av SINDs program......................... 87

5 Aktiviteter utom programmet ....................... 88

6 Överväganden ................................... 88

6.1 Mål.......................................... 88

6.2 Dåliga marknadsförutsättningar .................... 89

6.3 Samordningen mellan myndigheterna m.m............ 91

6.4 Statens stöd till större företag och former för

näringslivets medverkan............................. 91

6.5 Långsiktig kompetensutveckling.................... 92

6.6 Samordning i politik och praktik................... 92

Att driva företag................................... 94

1 Bakgrund ...................................... 94

2 Uppläggning och genomförande av programmet......... 95

3 Utvärderingar ................................... 98

4 Resultat hittills .................................. 99

5 Analys och slutsatser.............................. 100

5.1 Intressen och drivkrafter.......................... 100

5.2 Bred målsättning ............................... 102

5.3 Oklara roller i projektet.......................... 102

5.4 Lågt egenintresse av projektet...................... 104

5.5 Samarbete med andra organisationer ................ 104

5.6 Alternativa uppläggningar ........................ 104

5.7 Förutsättningar för samarbete...................... 105

5.8 Det fortsatta arbetet inom projektet ................. 105

Insatsområde Ny företagande.......................... 106

1 Bakgrund ...................................... 106

2 Programmets uppläggning.......................... 107

3 Engagerade aktörers uppfattningar om insatsområdet ..... 108

Förs. 1991/92:12

128

4 Överväganden ................................... 111

4.1 Samordningsbehov.............................. 111

4.2 Legitimeringsbehov.............................. 112

4.3 Kunskapsbehov................................. 112

4.4 Insatsområdets stora omfattning och bredd............ 113

4.5 Insatsområdets styrambitioner...................... 113

4.6 Alternativa tillvägagångssätt ....................... 114

Strategisk företagsutveckling i samverkansgrupper (SFS) .... 116

1 Bakgrunden till SFS .............................. 116

1.2 SFU "blir" SFS................................. 117

1.3 Projektidé..................................... 118

1.4 Projektutveckling............................... 119

1.5 Aktörernas åsikter om SFS........................ 119

2 AB Hägglund & Söner — ett pilotprojekt inom SFS...... 120

3 Överväganden ................................... 122

3.1 Delat risktagande ............................... 122

3.2 SIND som koordinator........................... 122

3.3 Kioskifiering................................... 123

3.4 Småskalighet och "nedifrånstyrning" ................ 123

3.5 Otydliga mål i SFS blir tydliga mål i pilotprojekten..... 124

Förs. 1991/92:12

129

gotab 40032, Stockholm 1991

Förslag 1991/92:12

Förslag till riksdagen

1991/92:12

Riksdagens revisorers förslag angåendenäringspolitiken — utredningar ochnäringspolitiska program

1 Genomförd granskning

2 Revisorernas överväganden

2.1 Allmänt

2.2 Näringspolitisk utredningsverksamhet Förs. 1991/92:12

2.3 Genomförandet av näringspolitiska program

3 Sammanfattning av förslagen

4 Hemställan

Sammanfattning av rapport 1990/91:3 om denstatliga utredningsverksamheten och deremissyttranden som avgivits över den

1 Rapporten

2 Remissyttrandena

2.1 Allmänt

2.2 En förbättrad beställarfunktion

2.3 Samordning

2.4 Riksdagen som beställare

Sammanfattning av rapport 1990/91:8 omgenomförandet av näringspolitiska program ochde remissyttranden som avgivits över den

1 Rapporten

2 Remissyttrandena

2.1 Allmänt

2.2 Färre myndigheter, färre program samt bättreinformation

2.3 Samordning

2.4 Kontroll, uppföljning och återredovisning

2.5 Övergripande spelregler

2.6 Fristående utvärderingar

Förord

Programmet för stöd till flexiblatillverkningssystem (FMS) på SIND

1 Vad var problemet?

2 Vilka andra höll på med området?

3 Regeringens ursprungliga program

4 Genomförandet av programmet

5 Resultat

6 Överväganden

Det nationella mikroelektronikprogrammet(NMP 4)

1 Vad var problemet?

2 Programmets syfte och mål

3 Genomförandet av programmet

4 Genomförda projekt inom NMP 4

5 Vad blev resultatet?

6 Överväganden

SINDs program för havsindustriellkompetensutveckling

1 Vad var problemet?

2 Programmets syfte och innehåll Förs. 1991/92:12

3 Genomförandet av programmet

4 Resultat av SINDs program

5 Aktiviteter utom programmet

6 Överväganden

Att driva företag

1 Bakgrund

2 Uppläggning och genomförande av programmet

3 Utvärderingar

4 Resultat hittills

5 Analys och slutsatser

Insatsområde Nyföretagande

1 Bakgrund

2 Programmets uppläggning

3 Engagerade aktörers uppfattningar ominsatsområdet

4 Överväganden

Strategisk företagsutveckling isamverkansgrupper (SFS)

1 Bakgrunden till SFS

2 AB Hägglund & Söner — ett pilotprojekt inom

SFS

3 Överväganden

Intervjuade i områdesstudierna

Innehållsförteckning

Riksdagens revisorers förslag angående
näringspolitiken — utredningar och
näringspolitiska program

Sammanfattning av rapport 1990/91:3 om den
statliga utredningsverksamheten och de
remissyttranden som avgivits över den

Sammanfattning av rapport 1990/91:8 om
genomförandet av näringspolitiska program och
de remissyttranden som avgivits över den

2.2 Färre myndigheter, färre program samt bättre
information

Programmet för stöd till flexibla
tillverkningssystem (FMS) på SIND

Det nationella mikroelektronikprogrammet
(NMP 4)

SINDs program för havsindustriell
kompetensutveckling

3 Engagerade aktörers uppfattningar om
insatsområdet

Strategisk företagsutveckling i
samverkansgrupper (SFS)