Ny konsumentkredtilag
Departementsserien 2009:67
Innehåll
1.2Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen
| (1973:1173)........................................................................... | 38 |
1.3Förslag till lag om ändring i lagen (1978:599) om
| avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. ....................... | 39 |
| 1.4 Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken .................. | 41 |
| m.m. ...................................................................................... | 43 |
1.6Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen
| (1994:200)............................................................................. | 44 |
| bostadslån m.m..................................................................... | 46 |
1.8Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om
| bank- och finansieringsrörelse ............................................ | 47 |
3
| Innehåll | Ds 2009:67 |
1.9Förslag till lag om ändring i distans- och hemför-
4
8.2Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen
| (1973:1173)......................................................................... | 192 |
8.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:599) om
| avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. ..................... | 193 |
| 8.4 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken............. | 193 |
| m.m. .................................................................................... | 194 |
8.6Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen
| (1994:200)........................................................................... | 195 |
| bostadslån m.m................................................................... | 196 |
8.8Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om
| bank- och finansieringsrörelse .......................................... | 197 |
5
| Innehåll | Ds 2009:67 |
8.9Förslaget till lag om ändring i distans- och hem-
6
Promemorians huvudsakliga innehåll
I promemorian föreslås en ny konsumentkreditlag samt ändringar i distans- och hemförsäljningslagen och kreditupplysningslagen. Förslagen syftar till att genomföra det nya EG-direktivet om konsumentkrediter (2008/48/EG) och att motverka de skuldsättningsproblem som sms-lån och andra snabblån fört med sig. Genom förslagen stärks det samlade konsumentskyddet på området. Eftersom direktivet innebär att samma regler i stor utsträckning ska införas i hela EU skapas dessutom goda verksamhetsförutsättningar för kreditgivare som bör resultera i en bättre fungerande marknad med lägre kostnader för konsumenterna.
I den nya konsumentkreditlagen föreslås att näringsidkare vid marknadsföring av kredit alltid ska lämna information om den effektiva räntan. Dagens undantag från det kravet när krediten understiger 1 500 kronor eller ska återbetalas inom tre månader föreslås alltså tas bort, i syfte att också snabblån ska omfattas av regleringen.
Skyldigheten för näringsidkare att lämna information till konsumenten i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås föreslås som en följd av direktivet bli betydligt mer omfattande än enligt nuvarande regler.
Det föreslås också en förklaringsskyldighet för näringsidkare som lämnar eller förmedlar en kredit. Innebörden är att näringsidkaren ska ge konsumenten de förklaringar denne behöver för att kunna avgöra om det föreslagna kreditavtalet passar dennes behov och ekonomiska situation.
7
| Promemorians huvudsakliga innehåll | Ds 2009:67 |
Ett skärpt krav på kreditprövning av konsumenten föreslås gälla enligt den nya lagen. Dagens undantag från krav på kreditprövning tas bort. Genom den ändringen kommer snabblån att omfattas av ett krav på kreditprövning.
En viktig nyhet i den nya lagen är förslaget att konsumenten ges en rätt att ångra kreditavtalet inom 14 dagar från avtalsslutet (ångerrätt). Någon ångerrätt föreslås dock inte för bostadskrediter.
Vid förtidsinlösen av lån föreslås att kreditgivaren för eventuella ränteförluster som huvudregel ska få en schablonersättning av konsumenten. Schablonersättningen föreslås inte gälla vid bostadskrediter.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2011.
8
1 Promemorians lagförslag
1.1Förslag till konsumentkreditlag
Härigenom föreskrivs1 följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller kredit som en näringsidkare lämnar eller erbjuder en konsument. Lagen gäller också kredit som lämnas eller erbjuds av någon annan än en näringsidkare, om krediten förmedlas av en kreditförmedlare.
Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.
2 § I lagen avses med
konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,
kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran,
kreditförmedlare: en näringsidkare som, utan att vara kreditgivare, mot ersättning presenterar eller erbjuder en konsument
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).
9
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
ett kreditavtal, på något annat sätt bistår konsumenten innan ett kreditavtal ingås eller ingår ett kreditavtal med konsumenten som ombud för kreditgivaren,
kreditavtal: ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar en konsument kredit i form av lån, betalningsanstånd eller liknande, kontokredit: ett kreditavtal som ger konsumenten en fort-
löpande rätt att utnyttja ett kreditutrymme,
kreditköp: ett köp av en vara eller tjänst som finansieras genom en kredit som lämnas av
–säljaren, eller
–annan kreditgivare, om denne anlitat säljaren för att förbereda eller ingå kreditavtalet eller om varan eller tjänsten uttryckligen anges i kreditavtalet,
kontantpris: det pris till vilket en vara eller tjänst vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,
kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av räntor, avgifter och andra kostnader som konsumenten ska betala med anledning av krediten, dock med undantag för eventuella notariatsavgifter,
kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden,
kreditränta: den ränta som gäller för en kredit eller en utnyttjad del av krediten, angiven per år,
effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar ska göras under den löpande kredittiden.
3 § Lagen gäller inte
1.författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel,
2.lån som lämnas i pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000),
3.kredit som inte är förbunden med ränta, avgifter eller andra kostnader, eller
4.räntefri kredit som ska betalas tillbaka inom tre månader och som endast är förbunden med en obetydlig avgift.
10
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
För kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader gäller inte bestämmelserna om marknadsföring och förhandsinformation i 4 § andra stycket 5–7 och tredje stycket samt 5 och 6 §§, om kreditavtalet i 14 § andra och tredje styckena, om ångerrätt i 21–25 §§, om betalning av skulden i förtid i 32–36 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.
För kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet gäller inte bestämmelserna om förhandsinformation i 5 § tredje stycket, om ångerrätt i 21– 25 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.
Marknadsföring och information
4 § Näringsidkaren ska vid all marknadsföring beträffande kreditavtal lämna information om den effektiva räntan för krediten.
I marknadsföring där en räntesats, en avgift eller någon annan kostnad anges ska näringsidkaren med hjälp av ett typexempel lämna information om
1.krediträntan, och med angivande av om den är bunden eller rörlig,
2.avgifter som utgör en del av kreditkostnaden,
3.den effektiva räntan,
4.kreditbeloppet,
5.kreditavtalets löptid,
6.det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och storleken på avbetalningarna, och
7.vid kreditköp, kontantpriset och den kontantinsats som krävs.
Om ett krediterbjudande innebär att konsumenten är skyldig att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet för att få krediten eller för att få den på de villkor som anges i marknadsföringen och kostnaderna för detta inte kan fastställas i
11
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
förväg, ska skyldigheten att ingå avtalet om tjänsten anges i marknadsföringen tillsammans med den effektiva räntan.
Informationen ska lämnas på ett klart, kortfattat och framträdande sätt.
5 § I rimlig tid innan ett kreditavtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten information om
1.slag av kredit,
2.kreditgivarens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,
3.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,
4.kreditavtalets löptid,
5.vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,
6.krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,
7.det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten samt den effektiva räntan,
– med hjälp av ett representativt exempel där de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan anges, i förekommande fall med beaktande av konsumentens önskemål om kreditavtalets utformning, och
– om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt och kreditgivaren beräknat räntan med utgångspunkt i det vanligaste sättet att utnyttja krediten, att andra sätt att utnyttja krediten kan ge en högre effektiv ränta,
8.avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående krediter med olika krediträntor,
9.avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,
10.notariatsavgifter, om sådana utgår,
11.skyldighet att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet för att få krediten eller för att få den på de villkor som anges i marknadsföringen,
12
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
12.dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,
13.konsekvenserna av uteblivna betalningar,
14.begärda säkerheter,
15.förekomst eller avsaknad av ångerrätt,
16.konsumentens rätt till förtidsbetalning och om kreditgivarens rätt till kompensation vid förtidsbetalning och hur denna kompensation ska beräknas,
17.konsumentens rätt att utan dröjsmål och utan avgift få information om att en kreditansökan har avslagits på grund av uppgifter i en databas,
18.konsumentens rätt att på begäran och utan avgift få en kopia av ett utkast till ett kreditavtal, och
19.den tid under vilken erbjudandet gäller.
Om konsumentens avbetalningar enligt ett kreditavtal inte omedelbart medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan i stället används för att skapa kapital åt konsumenten, ska näringsidkaren inom samma tid ge konsumenten klar och tydlig information om att det inte finns någon garanti för att krediten anses avbetalad, om inte kreditgivaren lämnat en sådan garanti.
Informationen ska ges genom att den blankett som tagits in som bilaga 1 till denna lag tillhandahålls konsumenten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges i sådan form före avtalsslutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts. Vill näringsidkaren ge konsumenten annan information, ska den ges i ett separat dokument.
Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan avgift överlämna en kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten.
6 § Vid telefonförsäljning av en kredit gäller i stället för 5 § första och andra styckena det som sägs i 3 kap. 4 § första stycket distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). Beskrivningen av
13
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper ska innehålla information om
1.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,
2.kreditavtalets löptid,
3.vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,
4.krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,
5.den effektiva räntan, med hjälp av ett representativt exempel, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, och
6.avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående krediter med olika krediträntor.
7 § I fråga om ett kreditavtal som avser en kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader ska näringsidkaren i rimlig tid innan kreditavtalet ingås ge konsumenten information om
1.slag av kredit,
2.kreditgivarens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,
3.kreditbeloppet,
4.kreditavtalets löptid,
5.krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan,
6.avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,
7.den effektiva räntan med hjälp av ett representativt exempel som beaktar de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan,
8.villkor och förfaranden för uppsägning av kreditavtalet,
9.att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kreditbeloppet i det fall avtalet har den innebörden,
14
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
10.dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,
11.konsumentens rätt att utan dröjsmål och utan avgift få information om att en kreditansökan har avslagits på grund av uppgifter i en databas, och
12.den tid under vilken erbjudandet gäller.
Informationen ska ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges i sådan form före avtalsslutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts. All information ska vara lika framträdande.
Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan avgift överlämna en kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten.
8 § Vid telefonförsäljning av en kredit som avses i 7 § gäller i stället för första stycket i den paragrafen det som sägs i 3 kap. 4 § första stycket distans- och hemförsäljningslagen (2000:59). Be- skrivningen av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper ska innehålla information om
1.kreditbeloppet,
2.kreditavtalets löptid,
3.krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan,
4.den effektiva räntan med hjälp av ett representativt exempel som beaktar de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan, och
5.att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kreditbeloppet i det fall avtalet har den innebörden.
9 § Bestämmelserna i 5–8 §§ gäller inte för en näringsidkare som vid försäljning av en vara eller en tjänst i andra hand verkar som kreditförmedlare.
15
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
10 § Om information som anges i 4–8 §§ inte lämnas ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.
Näringsidkarens allmänna skyldigheter
11 § Näringsidkaren ska i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed. Näringsidkaren ska ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg och ge konsumenten de förklaringar som denne behöver för att avgöra om ett kreditavtal passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation.
Kreditprövning
12 § Näringsidkaren ska, innan kredit beviljas, pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet (kreditprövning). Prövningen ska grundas på tillräckliga uppgifter som kan härröra från konsumenten, från en kreditupplysning eller från en databas som innehåller uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden.
En ny kreditprövning behöver inte göras om näringsidkaren och konsumenten efter ett kreditavtals ingående kommer överens om en obetydlig ökning av krediten.
Information vid avslag på kreditansökan
13 § Avslås en kreditansökan på grund av uppgifter i en databas, ska näringsidkaren underrätta konsumenten om uppgifterna och om vilken databas uppgifterna härrör från.
Vad som sägs i denna paragraf gäller inte om det skulle strida mot annan lag.
16
Ds 2009:67 Promemorians lagförslag
Kreditavtalet
14 § Ett kreditavtal ska dokumenteras genom att nedtecknas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Näringsidkaren ska se till att konsumenten får ett exemplar av kreditavtalet.
Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om
1.slag av kredit,
2.kreditgivarens, konsumentens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,
3.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,
4.kreditavtalets löptid,
5.vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,
6.krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,
7.den effektiva räntan, med angivande av de antaganden som ligger till grund för beräkningen, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, utifrån de förutsättningar som gällde vid kreditavtalets ingående,
8.avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående krediter med olika krediträntor,
9.konsumentens rätt att på begäran och utan avgift under kreditavtalets löptid få en amorteringsplan,
10.under vilka tidsperioder och enligt vilka villkor räntor och avgifter ska betalas, om dessa ska betalas utan att krediten återbetalas,
11.avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,
12.notariatsavgifter, om sådana utgår,
13.dröjsmålsräntan, enligt de förutsättningar som råder när kreditavtalet ingås, och villkoren för ändring av den samt avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,
17
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
14.konsekvenserna av uteblivna betalningar,
15.begärda säkerheter och försäkringar,
16.förekomst eller avsaknad av ångerrätt, ångerfristens längd och villkor för att utöva ångerrätten inklusive information om konsumentens skyldighet att återbetala kapital och betala ränta samt uppgift om räntebeloppet per dag,
17.konsumentens rättigheter vid ett kreditköp och villkoren för utövandet av dessa rättigheter,
18.konsumentens rätt till förtidsbetalning, förfarandet vid förtidsbetalning och, i förekommande fall, kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna kompensation ska beräknas,
19.förfarandet för att säga upp kreditavtalet,
20.huruvida det finns möjlighet till klagomål och prövning utanför domstol för konsumenten och hur denne i så fall ska gå till väga,
21.eventuella andra avtalsvillkor, och
22.den behöriga tillsynsmyndighetens namn och adress.
Om konsumentens avbetalningar enligt ett kreditavtal inte
omedelbart medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan i stället används för att skapa kapital åt konsumenten, ska det i informationen anges att det inte finns någon garanti för att krediten anses avbetalad, om inte kreditgivaren lämnat en sådan garanti.
15 § Vid avtal om kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader ska avtalet på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om
1.slag av kredit,
2.kreditgivarens, konsumentens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,
3.kreditavtalets löptid,
4.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten,
5.krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,
18
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
6.den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, beräknat vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås, samt de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan,
7.att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kreditbeloppet i det fall avtalet har den innebörden,
8.förfarandet för att säga upp kreditavtalet, och
9.avgifter och villkoren för ändring av avgifterna.
Amorteringsplan
16 § Om krediten ska betalas av i delar under en viss tid, har konsumenten rätt att på begäran få en sammanställning över när delbelopp, ränta och avgifter ska betalas (amorteringsplan). Om räntesatsen inte är bunden eller om avgifter kan ändras enligt kreditavtalet, ska amorteringsplanen innehålla en upplysning om att uppgifterna i planen endast gäller till dess räntan eller avgifterna enligt kreditavtalet ändras.
Ränta och avgifter
17 § Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid kredit för bostadsändamål med en sammanlagd löptid om minst 30 år och med en ränta som är bunden under viss del av avtalstiden, minst tre månader, har dock kreditgivaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det i avtalet, rätt att vid utgången av en sådan del av avtalstiden ändra räntan så att den motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av motsvarande slag.
Utan hinder av första stycket får räntesatsen ändras på visst sätt i anslutning till ändringar i en referensränta som kredit-
19
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
givaren inte har något betydande inflytande över. Ett avtalsvillkor om detta får förenas med ett undantag om att räntesatsen under särskilda förutsättningar ska ändras mer eller mindre än som följer av anknytningen till referensräntan. Undantaget ska bestämmas så att det inte blir mindre förmånligt för konsumenten än för kreditgivaren. Det ska uppfylla kraven i första stycket.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans eller hennes nackdel.
18 § Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta, betala särskild ersättning för krediten (avgift) endast om sådan ersättning avser kostnader som kreditgivaren har för krediten och om avgiften har angetts särskilt i avtalet. Om kostnader kan särskiljas, får avgift tas ut särskilt för varje sådan kostnad.
Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som ska täckas av avgifterna.
19 § Kreditgivaren ska underrätta konsumenten om en ränte- eller avgiftsändring innan ändringen börjar gälla, antingen i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. I fråga om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, får kreditgivaren i stället underrätta konsumenten om ändringar genom annonsering i dagspress. Sker underrättelsen genom annonsering, ska meddelande om ändringen också lämnas genom ett meddelande till konsumenten senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag.
Beror en ränteändring enbart på en ändring i en referensränta som kreditgivaren inte har något bestämmande inflytande över får konsumenten i stället underrättas periodvis, under förutsättning att parterna i avtalet har kommit överens om det och den nya referensräntan har offentliggjorts och är tillgänglig hos kreditgivaren.
20
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
Kontoutdrag och underrättelser vid kontokrediter
20 § Vid kontokrediter ska kreditgivaren regelbundet tillhandahålla konsumenten kontoutdrag i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Kontoutdraget ska innehålla uppgift om
1.vilken period det avser,
2.föregående kontoutdrags utgående datum och saldo,
3.uttag och datum för uttagen,
4.betalningar och datum för betalningarna,
5.det nya saldot,
6.den kreditränta och de eventuella avgifter som tillämpats för perioden, och
7.eventuella belopp som konsumenten är skyldig att återbetala.
Om det enligt ett avtal om kontokredit är möjligt för konsumenten att överskrida en kreditgräns, ska kreditgivaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten regelbundet informera denne om
1.krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex eller referensräntor som gäller för krediträntan, och
2.de avgifter som gäller och villkor för ändring av avgifterna. Om konsumenten har överskridit en kreditgräns under en månad, ska kreditgivaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten snarast
underrätta konsumenten om
1.beloppen varmed kreditgränsen överskridits och krediträntan på de beloppen, samt
2.eventuell straffavgift eller dröjsmålsränta på grund av överskridandet.
Konsumentens ångerrätt
21 § Konsumenten har rätt att frånträda kreditavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett med-
21
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
delande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 22 § (ångerfrist).
22 § Ångerfristen börjar löpa den dag då kreditavtalet ingås, dock tidigast den dag då information enligt 14 § kommer konsumenten till handa.
23 § Har konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt lämnat eller sänt ett meddelande om att han eller hon frånträder avtalet, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.
Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt
24 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten snarast och senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten lämnade eller sände sitt meddelande om att avtalet frånträds betala tillbaka de belopp konsumenten har erhållit från näringsidkaren, med tillägg för upplupen ränta på beloppen. Ränta ska utgå från den dag konsumenten fick tillgång till krediten till och med den dag den återbetalades till näringsidkaren. Konsumenten ska också ersätta näringsidkaren för avgifter som denne med anledning av kreditavtalet erlagt till det allmänna och som inte får återbetalas till näringsidkaren.
Näringsidkaren ska snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträds återbetala de avgifter som konsumenten har erlagt med anledning av krediten med undantag för sådana avgifter som nämns i första stycket.
Anknytande avtal
25 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av kreditavtalet har ingåtts ett anknytande avtal om tjänster
22
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
som tillhandahålls av kreditgivaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och kreditgivaren, ska det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.
Kontantinsats vid kreditköp
26 § Vid kreditköp av en vara ska säljaren ta ut en kontantinsats av köparen i enlighet med god kreditgivningssed. Kontantinsatsen ska motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden föranleder annat.
Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren.
27 § Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning säljer en vara utan att iaktta vad som sägs i 26 §, ska det anses utgöra en åtgärd i strid med 5 § marknadsföringslagen (2008:486).
Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen, m.m.
28 § Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett kreditavtal, får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma invändningar som han eller hon vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren. Detsamma gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt kreditavtalet.
Överlåtaren eller pantsättaren ska underrätta konsumenten om överlåtelsen eller pantsättningen. Konsumenten behöver dock inte underrättas, om överlåtaren eller pantsättaren även fortsättningsvis ska fullgöra skyldigheterna på grund av kreditavtalet mot konsumenten.
23
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
29 § Vid kreditköp får konsumenten mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han eller hon kan göra mot sin motpart i köpeavtalet. Konsumenten får också invända att han eller hon har erlagt betalning till motparten eller har en överenskommelse med denne. Detta gäller dock inte om konsumenten visste att motparten saknade rätt att ta emot betalningen eller ingå överenskommelsen och inte heller om konsumenten uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att skaffa sig kunskap om detta.
Om konsumenten på grund av köpet har anspråk på återbetalning, skadestånd eller annan penningprestation, svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs. Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än han eller hon har mottagit av konsumenten med anledning av krediten.
30 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av konsumenten ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av kreditköpet. Han eller hon får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett av konsumenten utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att konsumentens rätt att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuldförbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.
Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är utställda av banker.
Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms till böter.
Förbud mot viss avräkning
31 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss fordran på grund av krediten får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.
24
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
Betalning av skulden i förtid
32 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före den avtalade förfallotiden.
33 § Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om han eller hon har gjort förbehåll om detta i avtalet och
1.konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen,
2.konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kreditfordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter,
3.konsumenten på något annat sätt är i väsentligt dröjsmål med betalning,
4.säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats,
eller
5.det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på något annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.
Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försämrats.
När fråga är om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet och räntan för krediten är bunden för hela eller en del av avtalstiden, dock minst tre månader, har kreditgivaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det i avtalet och synnerliga skäl föreligger, rätt att utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena få betalning i förtid på den dag då den tid för vilken räntan är bunden löper ut.
25
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
34 § Vill kreditgivaren få betalt i förtid enligt 33 § första stycket 1–3 eller tredje stycket gäller en uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den tidpunkt då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i rekommenderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.
Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 33 § första stycket 1–3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han eller hon före utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning enligt 33 § första stycket 4 eller 5 eller andra stycket genast efter uppsägningen eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet för fordringen.
Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra stycket befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte bestämmelserna i det stycket.
35 § Utan hinder av vad som sägs i 33 § första stycket 4 får kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har försämrats. Bestämmelserna i 33 § hindrar vidare inte att banker eller andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om de har en skyldighet att göra sådana förbehåll enligt någon annan författning.
36 § Vid förtidsbetalning enligt 32–35 §§ ska konsumenten betala ränta och andra kostnader för krediten för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. När kreditgivarens fordran beräknas ska de grunder som står i överensstämmelse med god kreditgivningssed tillämpas.
Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden betalas i förtid. Om krediträntan är bunden när förtidsbetalningen sker har kreditgivaren dock rätt att för den tid som återstår ta ut ränteskillnadsersättning av kredittagaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det. Det gäller dock inte för
26
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
den del av räntan som motsvaras av en kreditgarantiavgift, när statlig kreditgaranti har lämnats och avgift utgår för garantin.
Ränteskillnadsersättningen får
1.för kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet
a) högst motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på statsskuldväxlar med en löptid som motsvarar återstående räntebindningstid ökad med en procentenhet, om den tid för vilken ersättningen ska betalas är kortare än ett år, eller
b) högst motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på statsobligationer med en förfallotid som motsvarar återstående räntebindningstid ökad med en procentenhet, om betalningstiden överstiger den i a, och
2.för annan kredit högst motsvara en procent av det förtidsbetalade beloppet eller, om det vid tidpunkten för förtidsbetalningen är kortare tid än ett år kvar av kreditavtalets löptid, en halv procent av det förtidsbetalade beloppet. Ersättningen får dock inte överstiga det belopp som konsumenten skulle ha betalat i ränta under den återstående löptiden enligt kreditavtalet.
Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta varan enligt 38 §, tillämpas 40 och 41 §§ vid den uppgörelse som då ska ske mellan parterna.
Uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid
37 § Konsumenten får säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid till omedelbart upphörande. Om parterna har avtalat om en uppsägningstid för kreditavtalet, upphör det att gälla den dag uppsägningstiden löper ut. Uppsägningstiden får inte vara längre än en månad.
Kreditgivaren får säga upp ett sådant kreditavtal som avses i första stycket om det har överenskommits i avtalet. Uppsägningen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Uppsägnings-
27
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
tiden ska vara minst två månader räknat från den tidpunkt då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen till konsumenten under dennes vanliga adress eller uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa. Om konsumenten inte har utnyttjat en möjlighet till kredit, får kreditgivaren säga upp kreditavtalet med omedelbar verkan, om det har överenskommits i avtalet och är skäligt. Konsumenten ska snarast informeras om uppsägningen och om skälen till detta i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, om det inte finns särskilda skäl mot det.
Återtaganderätt vid kreditköp
38 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin del av kreditköpsavtalet.
Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under förutsättning
1.att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att trygga sin rätt till betalning, samt
2.att den tidpunkt har inträtt då konsumenten enligt 33 och 34 §§ ska fullgöra sin skyldighet att betala i förtid.
Om vid betalningsdröjsmål köparen, innan varan återtas, betalar vad som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt de grunder som anges i 40 § tredje–femte styckena, får kreditgivaren inte återta varan på grund av dröjsmålet. Grundas återtaganderätten på att säkerhet för krediten har försämrats eller att köparen undandrar sig att betala sin skuld, får kreditgivaren inte återta varan om köparen innan varan återtas ställer godtagbar säkerhet för fordringen.
39 § Använder näringsidkare förbehåll om återtagande vid försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är
28
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i övrigt bestämmelserna i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
Uppgörelse när en vara återtas
40 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, ska avräkning göras mellan honom eller henne och köparen.
Vid avräkningen ska köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut genom att på lämpligt sätt sälja varan.
Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 36 § samt i förekommande fall dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 § räntelagen (1975:635).
Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne.
I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.
41 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av Kronofogdemyndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.
Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att
29
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
betala en skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan efter återtagande ska kunna användas på avsett sätt har varit tvungen att betala en sådan skuld.
Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen vanvårdat varan.
Återlösande av en vara som återtagits
42 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har återtagits. Vill köparen återlösa varan, ska han eller hon betala kreditgivaren varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas enligt avräkningen.
Handräckning för återtagande av vara, m.m.
43 § Kreditgivaren får hos Kronofogdemyndigheten söka handräckning för att återta varan under förutsättning att det i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form har dokumenterats uppgifter om
1.förbehåll om återtaganderätt,
2.kontantpriset,
3.kreditbeloppet,
4.kreditkostnaden,
5.kreditavtalets löptid,
6.kreditfordran, och
7.de tidpunkter när betalning ska erläggas.
En ansökan om handräckning ska göras skriftligen. I ansökningen ska anges hur stor del av kreditfordran som är obetald. Om kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta, ska i ansökningen också uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Till
30
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
ansökningen ska fogas den dokumentation som anges i första stycket.
44 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de förutsättningar för återtagande som anges i 38 § andra och tredje styckena föreligger.
Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud enligt 39 §, får handräckning inte beviljas.
Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt 5 kap. 1–3 §§ utsökningsbalken ska undantas från utmätning.
45 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 44 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena samt 15–18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., varvid hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första stycket ska avse 41 § första stycket denna lag.
Förbud mot utmätning
46 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.
Vissa skyldigheter för kreditförmedlare
47 § Kreditförmedlaren ska vid marknadsföring beträffande kreditavtal lämna information om sina befogenheter att förmedla krediter. Kreditförmedlaren ska uppge om han eller hon samarbetar med viss kreditgivare eller om han eller hon är en oberoende förmedlare.
31
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
Om informationen inte lämnas ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådana uppgifter ska anses vara väsentliga enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.
48 § Kreditförmedlaren ska ge konsumenten information om avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster. Sådana avgifter får tas ut endast om informationen har lämnats samt kreditförmedlaren och konsumenten innan kreditavtalet ingås har avtalat om det i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.
49 § Kreditförmedlaren ska informera kreditgivaren om avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster.
Tillsyn
50 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs. Verkets tillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen eller verksamhet hos Kronofogdemyndigheten.
Tillsynen ska utövas så att den inte vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändigt.
51 § För tillsynen har Konsumentverket eller den som verket förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren ska lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.
Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får
32
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
Konsumentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.
52 § Om näringsidkaren inte följer vad som föreskrivs i 12 §, får Konsumentverket förelägga näringsidkaren att upphöra med att lämna krediter. Föreläggandet får förenas med vite.
Om det är tillräckligt, får Konsumentverket i stället meddela varning.
53 § Konsumentverkets beslut enligt 51 § andra stycket och 52 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Andra beslut av Konsumentverket enligt 51 § får inte överklagas.
Lagval
54 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska tillämpas på kreditavtalet gäller inte i fråga om kreditavtal enligt denna lag, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011, då konsumentkreditlagen (1992:830) ska upphöra att gälla.
2.I fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. För kreditavtal med obegränsad löptid gäller dock bestämmelserna i 19, 20, 28 och 37 §§ från ikraftträdandet.
33
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
BILAGA II
STANDARDISERAD EUROPEISK KONSUMENTKREDITINFORMATION
1.Kreditgivarens/kreditförmedlarens namn och kontaktuppgifter
| Kreditgivare | [Identitet] |
| Adress | [Adress använd för kontakter med konsumenten] |
| Telefon (*) | |
| E-post (*) | |
| Fax (*) | |
| Webbadress (*) | |
| I tillämpliga fall: | |
| Kreditförmedlare | [Identitet] |
| Adress | [Adress använd för kontakter med konsumenten] |
| Telefon (*) | |
| E-post (*) | |
| Fax (*) | |
| Webbadress (*) | |
(*)Denna information är frivillig för kreditgivaren.
Där ”i tillämpliga fall” anges ska kreditgivaren fylla i fältet om informationen är relevant för kreditprodukten eller stryka denna information eller hela raden om informationen inte är relevant för den typ av kredit som avses.
Texten inom hakparentes utgör förklarande information för kreditgivaren och ska ersättas med motsvarande uppgifter.
| 2. | Beskrivning av huvuddragen i kreditprodukten | |
| Typ av kredit | ||
| Det sammanlagda kreditbeloppet | ||
| Detta är den övre kreditgräns eller det totala belopp som ställs | ||
| till förfogande genom kreditavtalet. | ||
| Villkoren för kreditutnyttjandet | ||
| Här anges när och hur pengarna kan lyftas. | ||
| Kreditavtalets löptid | ||
| Avbetalningar och, i förekommande fall, i vilken ordning | Du måste betala följande: | |
| dessa ska fördelas | [Belopp, antal och periodicitet för konsumentens | |
| inbetalningar] | ||
| Ränta och/eller avgifter ska betalas på följande sätt: | ||
| Det totala belopp som du ska betala | [Summan av det samlade kreditbeloppet och den | |
| Detta är det lånade kapitalet plus ränta och eventuella | samlade kreditkostnaden] | |
| kostnader i samband med krediten. | ||
| I tillämpliga fall: | ||
| Krediten beviljas i form av betalningsanstånd för en vara | ||
| eller en tjänst eller är kopplad till leveranser av specifika | ||
| varor eller tillhandahållande av en tjänst | ||
| Varans/tjänstens namn | ||
| Kontantpris | ||
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
| I tillämpliga fall: | |
| Begärda säkerheter | [Typ av säkerheter] |
Detta är en beskrivning av den säkerhet som ska ställas i samband med kreditavtalet.
I tillämpliga fall:
Avbetalningarna medför inte omedelbar amortering av kapitalet.
| 3. | Kreditkostnader | ||
| Kreditränta eller i tillämpliga fall de olika krediträntor | [ % | ||
| som gäller för kreditavtalet | — | Fast | |
| — | Rörlig (med referensindex eller referensränta som | ||
| gäller den ursprungliga krediträntan) | |||
| — | Perioder] | ||
| Effektiv ränta | [ % Ett representativt exempel med omnämnande av alla | ||
| Detta är totalkostnaden uttryckt som den effektiva räntan av | de antaganden som används för att beräkna räntesatsen | ||
| ska ges här] | |||
| det samlade kreditbeloppet. | |||
| Den effektiva räntan anges för att hjälpa dig att jämföra olika | |||
| erbjudanden. | |||
Är det, för att erhålla krediten eller för att erhålla den enligt villkoren i marknadsföringen, obligatoriskt att ingå avtal om
| — | en försäkring som säkrar krediten, eller | Ja/nej [Om ja, uppge vilken typ av försäkring] |
| — | någon annan kompletterande tjänst? | Ja/nej [Om ja, uppge vilken typ av kompletterande tjänst] |
Om kostnaderna för dessa tjänster inte är kända av kreditgivaren ska de inte inkluderas i den effektiva räntan.
| Härtill hörande kostnader | |
| I tillämpliga fall: | |
| Det krävs att man behåller ett eller flera konton för att | |
| registrera både betalningstransaktioner och kreditutnytt- | |
| janden | |
| I tillämpliga fall: | |
| Kostnad för att använda ett särskilt betalningsmedel | |
| (t.ex. ett kreditkort) | |
| I tillämpliga fall: | |
| Andra kostnader i samband med kreditavtalet | |
| I tillämpliga fall: | |
| Villkor för att ändra de ovan nämnda kostnaderna i | |
| samband med kreditavtalet | |
| I tillämpliga fall: | |
| Skyldighet att betala notariatsavgifter | |
| Kostnader i samband med försenade betalningar | |
| Uteblivna betalningar kan få allvarliga konsekvenser | Du kommer att debiteras [... (närmare uppgift om |
| (t.ex. tvångsförsäljning) och försvåra möjligheterna till att | räntesatser och, i tillämpliga fall, dröjsmålsavgifter)] för |
| erhålla kredit. | uteblivna betalningar |
4.Andra viktiga rättsliga aspekter
| Ångerrätt | Ja/Nej |
Ni har rätt att frånträda kreditavtalet inom 14 kalenderdagar.
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
| Förtidsåterbetalning | Kreditgivaren har rätt till kompensation vid förtidsbetal- |
| Hela eller delar av krediten kan återbetalas i förtid när som | ning |
| helst. | |
| I tillämpliga fall: | |
| Kreditgivaren har rätt till kompensation vid förtids- | [Fastställande av kompensation (beräkningsmetod) i |
| återbetalning | enlighet med bestämmelserna för genomförande av |
| artikel 16 i direktiv 2008/48/EG] | |
| Sökning i en databas | |
| Om en kreditansökan avvisas på grundval av en sökning i en | |
| databas måste kreditgivaren genast och kostnadsfritt meddela | |
| dig resultatet av sökningen. Detta gäller inte om utlämnandet | |
| av sådan information är förbjudet enligt gemen- | |
| skapslagstiftningen eller strider mot allmän ordning och | |
| säkerhet. | |
| Rätt att få ett utkast till ett kreditavtal | |
| Du har rätt att på begäran kostnadsfritt få en kopia av ett | |
| utkast till ett kreditavtal. Denna bestämmelse är inte tillämplig | |
| om kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är ovillig att ingå | |
| kreditavtalet med dig. | |
| I tillämpliga fall: | |
| Den tid kreditgivaren är bunden av skyldigheterna som | Denna information gäller från och med ... till och med ... |
| uppkommit innan avtalet ingåtts | |
| I tillämpliga fall: |
5.Ytterligare information när det gäller distansförsäljning av finansiella tjänster
a)Beträffande kreditgivaren
| I tillämpliga fall: | ||
| Kreditgivarens företrädare i den medlemsstat där du är | [Identitet] | |
| bosatt | ||
| Adress | [Adress använd för kontakter med konsumenten] | |
| Telefon (*) | ||
| E-post (*) | ||
| Fax (*) | ||
| Webbadress (*) | ||
| I tillämpliga fall: | ||
| Registrering | [Det handelsregister i vilket kreditgivaren är införd och | |
| dennes registreringsnummer eller motsvarande medel för | ||
| identifiering i det registret] | ||
| I tillämpliga fall: | ||
| Den berörda tillsynsmyndigheten | ||
| b) | Beträffande kreditavtalet | |
| I tillämpliga fall: | ||
| Utnyttjande av ångerrätten | [Praktiska instruktioner om utnyttjande av ångerrätten, | |
| bl.a. hur länge rätten kan utnyttjas, den adress dit | ||
| underrättelsen om att ångerrätten kommer att utnyttjas | ||
| ska skickas samt följderna av att inte utöva denna rätt] | ||
I tillämpliga fall:
Den lagstiftning som kreditgivaren använt som grundval för att upprätta förbindelser med dig innan kreditavtalet ingicks
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
| I tillämpliga fall: | ||
| Klausul om tillämplig lagstiftning för kreditavtalet och/ | [Relevant klausul anges här] | |
| eller behörig domstol | ||
| I tillämpliga fall: | ||
| Språkordning | Information och avtalsvillkor lämnas på [angivet språk]. | |
| Med ditt samtycke har vi för avsikt att under kreditav- | ||
| talets löptid kommunicera på [specifikt/specifika språk] | ||
| c) | Beträffande prövning | |
| Förekomst av och tillgång till en mekanism för klagomål | [Uppgift om huruvida det finns tillgång till en mekanism | |
| och prövning utanför domstol | för klagomål och prövning utanför domstol för den | |
| konsument som är part i distansavtalet och hur | ||
| konsumenten i så fall ska gå tillväga] | ||
(*)Denna information är frivillig för kreditgivaren.
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
1.2Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om kreditupplysningslagen (1973:1173)
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 5 b §,
dels att det närmast före 5 b § ska införas en ny rubrik av följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
Tillgång till kreditupplysningar vid gränsöverskridande krediter
5 b §
En kreditgivare från ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska vid gränsöverskridande krediter ha tillgång till kreditupplysningar under samma förutsättningar som en svensk kreditgivare.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).
38
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
1.3Förslag till lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
Denna lag gäller avbetalningsköp som sluts mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkreditlagen (1992:830).
Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om
1.betalningen skall erläggas
isärskilda poster, varav minst en sedan varan har lämnats ut till köparen, och
2.avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga varan om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt).
Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.
1 §1
Denna lag gäller avbetalningsköp som sluts mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkreditlagen (2010:000).
Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om
1.betalningen ska erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan varan har lämnats ut till köparen, och
2.avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan om köparen inte fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt).
Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas ska bli ägare av denna.
1 Senaste lydelse 1992:835.
39
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
40
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
1.4Förslag till lag om ändring i utsökningsbalken
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § utsökningsbalken ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
9 kap.
Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av kreditgivarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke i målet sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.
Kreditgivarens fordran bestäms enligt 24 § konsumentkreditlagen (1992:830) eller enligt 5 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Är ej någon av dessa lagar tillämplig på avtalet, bestäms fordringen likväl enligt sistnämnda paragraf, varvid jämkning får ske efter vad som är skäligt.
10 §1
Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av kreditgivarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke i målet sker med förbehåll för hans eller hennes rätt enligt avtalet.
Kreditgivarens fordran bestäms enligt 36 § konsumentkreditlagen (2010:000) eller enligt 5 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Är inte någon av dessa lagar tillämplig på avtalet, bestäms fordringen likväl enligt sistnämnda paragraf, varvid jämkning får ske efter vad som är skäligt.
1 Senaste lydelse 1992:831.
41
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar därefter den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för dennes skyldigheter enligt avtalet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
42
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
1.5Förslag till lag om ändring i lagen (1989:567) om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1989:567) om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån m.m. ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
Om en låntagare säger upp ett sådant bostadslån som anges i 1 a eller 1 b § till omedelbar betalning eller gör inbetalning utöver föreskriven amortering, har långivaren rätt att av låntagaren ta ut ersättning för sin förlust, beräknad med utgångspunkt i skillnaden mellan räntan på lånet och långivarens återplaceringsränta. I fråga om lån som lämnats huvudsakligen för enskilt bruk har dock långivaren rätt till ersättning endast i den utsträckning det följer av en tillämpning av 24 § konsumentkreditlagen (1992:830).
3 §1
Om en låntagare säger upp ett sådant bostadslån som anges i 1 a eller 1 b § till omedelbar betalning eller gör inbetalning utöver föreskriven amortering, har långivaren rätt att av låntagaren ta ut ersättning för sin förlust, beräknad med utgångspunkt i skillnaden mellan räntan på lånet och långivarens återplaceringsränta. I fråga om lån som lämnats huvudsakligen för enskilt bruk har dock långivaren rätt till ersättning endast i den utsträckning det följer av en tillämpning av 36 § konsumentkreditlagen (2010:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
1 Senaste lydelse 1995:905.
43
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
1.6Förslag till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 6 § mervärdesskattelagen (1994:200)1 ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse | |||
| 7 kap. | ||||
| 6 §2 | ||||
| I | beskattningsunderlaget | I | beskattningsunderlaget | ska |
| skall inte ingå belopp | inte ingå belopp | |||
| 1. varmed priset i enlighet | 1. varmed priset i enlighet | |||
| med vad som avtalats sätts ned | med vad som avtalats sätts ned | |||
| på grund av betalning före för- | på grund av betalning före för- | |||
| fallodagen, | fallodagen, | |||
| 2. som svarar mot prisned- | 2. som svarar mot prisned- | |||
| sättningar och rabatter till | sättningar och rabatter | till | ||
| kunden vilka medges vid tid- | kunden vilka medges vid tid- | |||
| punkten för tillhandahållandet, | punkten för tillhandahållandet, | |||
| eller | eller | |||
| 3. som svarar mot prisned- | 3. som svarar mot prisned- | |||
| sättning som ges efter det att | sättning som ges efter det att | |||
| tillhandahållandet ägt rum om | tillhandahållandet ägt rum om | |||
| inte annat följer av andra | inte annat följer av andra | |||
| stycket. | stycket. | |||
| I | beskattningsunderlaget | I | beskattningsunderlaget | |
| skall ingå belopp som avses i | ska ingå belopp som avses i | |||
| första stycket 3 om den skatt- | första stycket 3 om den skatt- | |||
| skyldige och hans kund avtalat | skyldige och hans eller hennes | |||
| om detta. | kund avtalat om detta. | |||
1Lagen omtryckt 2000:500.
2Senaste lydelse 2002:1004.
44
Ds 2009:67 Promemorians lagförslag
| Om en vara återtas med | Om en vara återtas med | ||||||||||
| stöd av förbehåll om återtagan- | stöd av förbehåll om återtagan- | ||||||||||
| derätt enligt konsumentkredit- | derätt enligt konsumentkredit- | ||||||||||
| lagen | (1992:830) eller | lagen | lagen | (2010:000) eller | lagen | ||||||
| (1978:599) | om | avbetalnings- | (1978:599) om | avbetalnings- | |||||||
| köp mellan näringsidkare m.fl., | köp mellan näringsidkare m.fl., | ||||||||||
| får säljaren minska beskatt- | får säljaren minska beskatt- | ||||||||||
| ningsunderlaget | med vad han | ningsunderlaget | med | vad | han | ||||||
| vid avräkning med köparen till- | eller hon vid avräkning med | ||||||||||
| godoräknar | köparen för | den | köparen | tillgodoräknar | köpa- | ||||||
| återtagna varans värde. Denna | ren för den återtagna varans | ||||||||||
| rätt gäller dock endast om han | värde. Denna rätt gäller dock | ||||||||||
| kan visa att köparen helt sak- | endast om han eller hon kan | ||||||||||
| nat rätt till avdrag för eller | visa att köparen helt saknat | ||||||||||
| återbetalning enligt 10 kap. 9– | rätt till avdrag för eller åter- | ||||||||||
| 13 §§ | av den ingående | skatt | betalning | enligt | 10 | kap. | 9– | ||||
| som hänför sig till dennes för- | 13 §§ | av | den ingående | skatt | |||||||
| värv av varan. | som hänför sig till dennes för- | ||||||||||
| värv av varan. | |||||||||||
| Om en förlust uppkommer | Om en förlust uppkommer | ||||||||||
| på den skattskyldiges fordran | på den skattskyldiges | fordran | |||||||||
| som avser ersättning för en | som avser ersättning för en | ||||||||||
| vara eller en tjänst (kundför- | vara eller en tjänst (kundför- | ||||||||||
| lust), får han minska beskatt- | lust), får han eller hon minska | ||||||||||
| ningsunderlaget med beloppet | beskattningsunderlaget | med | |||||||||
| av förlusten. | beloppet av förlusten. | ||||||||||
| I 13 kap. finns bestämmel- | I 13 kap. finns bestämmel- | ||||||||||
| ser om hur minskningen av be- | ser om hur minskningen av be- | ||||||||||
| skattningsunderlaget skall re- | skattningsunderlaget ska redo- | ||||||||||
| dovisas av den skattskyldige. | visas av den skattskyldige. | ||||||||||
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
45
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
1.7Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1179) om ändrade förutsättningar för vissa statligt reglerade bostadslån m.m.
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:1179) om ändrade förutsättningar för vissa statligt reglerade bostadslån m.m. ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
Vid tillämpningen av avtalsvillkoren skall låneförvaltaren ta till vara låntagarens intressen med tillbörlig omsorg och även i övrigt iaktta god kreditgivningssed.
Konsumentkreditlagen (1992:830) gäller inte i fråga om sådana lån eller lånedelar som avses i 1 §.
3 §
Vid tillämpningen av avtalsvillkoren ska låneförvaltaren ta till vara låntagarens intressen med tillbörlig omsorg och även i övrigt iaktta god kreditgivningssed.
Konsumentkreditlagen (2010:000) gäller inte i fråga om sådana lån eller lånedelar som avses i 1 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
46
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
1.8Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
8 kap.
Innan ett kreditinstitut beslutar att bevilja en kredit skall det pröva risken för att de förpliktelser som följer av kreditavtalet inte kan fullgöras. Institutet får bevilja en kredit bara om förpliktelserna på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda.
Någon kreditprövning behöver inte göras i de situationer som anges i 5 a § andra och tredje styckena konsumentkreditlagen (1992:830).
1 §
Innan ett kreditinstitut beslutar att bevilja en kredit ska det pröva risken för att de förpliktelser som följer av kreditavtalet inte kan fullgöras. Institutet får bevilja en kredit bara om förpliktelserna på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
47
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
1.9Förslag till lag om ändring i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om distans- och hemförsäljningslagen (2005:59)
dels att 2 kap. 16 § och 4 kap. 10 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 3 kap. 13 §
och 4 kap. 9 a §, av följande lydelse,
dels att det närmast före 3 kap. 13 § och 4 kap. 9 a § ska införas nya rubriker av följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
2 kap.
16 §
Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av distansavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av distansavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, ska kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.
Detsamma ska gälla om konsumenten utövar ångerrätten i samband med ett kreditköp enligt konsumentkreditlagen (2010:000).
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).
48
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
3 kap.
Ångerrättens förhållande till konsumentkreditlagen
13§
Bestämmelserna i 7–12 §§
ska inte tillämpas om konsumenten har ångerrätt enligt konsumentkreditlagen (2010:000).
4 kap.
Ångerrättens förhållande till konsumentkreditlagen
9 a §
Bestämmelserna i 5–9 §§ ska inte tillämpas om konsumenten har ångerrätt enligt konsumentkreditlagen (2010:000).
Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av hemförsäljningsavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, skall kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.
10 §
Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av hemförsäljningsavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, ska kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.
Detsamma ska gälla om kon-
49
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
sumenten utövar ångerrätten i samband med ett kreditköp enligt konsumentkreditlagen(2010:000).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
50
| Ds 2009:67 | Promemorians lagförslag |
1.10Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)
Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.
| Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
| 1 § |
Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.
Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i
| – luftfartslagen (1957:297), | |
| – konsumentkreditlagen | – konsumentkreditlagen |
| (1992:830), | (2010:000), |
–lagen (1992:1672) om paketresor,
–tobakslagen (1993:581),
–alkohollagen (1994:1738),
–lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
–radio- och TV-lagen (1996:844),
–lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,
–lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,
–lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,
–lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
–lagen (1999:158) om investerarskydd,
–lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,
–lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,
–prisinformationslagen (2004:347),
–distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),
51
| Promemorians lagförslag | Ds 2009:67 |
–försäkringsavtalslagen (2005:104),
–lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och
–lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldig-
het.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
52
2 Ärendet
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit ett nytt direktiv om konsumentkreditavtal1 (konsumentkreditdirektivet) som ersätter det nuvarande direktivet om konsumentkrediter från 19862. Åtgärder för att följa det nya direktivet ska vara genomförda i medlemsstaterna före den 11 juni 20103. Direktivet syftar till att ytterliggare harmonisera medlemsstaternas regler på området.
Direktivet finns som bilaga 1.
Under förhandlingsarbetet har synpunkter inhämtats från berörda organisationer och myndigheter. De har dels hösten 2002 beretts tillfälle att lämna synpunkter på Europeiska kommissionens ursprungliga förslag, dels hösten 2005 beretts tillfälle att lämna synpunkter på dess omarbetade förslag. Synpunkterna finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju 2002/6655/L2).
Överläggningar har hållits med företrädare för berörda departement i Danmark, Finland, Norge och Island om tolkningen och genomförandet av direktivet. Vid överläggningarna har man sökt enas om hur direktivet bör tolkas och hur det lämpligen kan genomföras. Synpunkter har också inhämtats under hand från Konsumentverket och Svenska Bankföreningen.
1Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).
2Rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG.
3Enligt artikel 27.1 i konsumentkreditdirektivet ska medlemsstaterna ha genomfört direktivet senast den 12 maj 2010. Genom en rättelse av direktivet har sista dagen för genomförande flyttats fram till den 11 juni 2010 (EUT L 207, 11.8.2009, s. 14).
53
| Ärendet | Ds 2009:67 |
En jämförelsetabell med en sammanställning av bestämmelserna i konsumentkreditdirektivet och närmast motsvarande bestämmelser i svensk lag finns som bilaga 2.
I anslutning till frågorna om genomförande av direktivet behandlas även vissa frågor som tas upp i den tidigare remissbehandlade promemorian Konsumentskyddet inom det finansiella området (Ju2006/2704/L2).
I promemorian tas även upp en framställning från Svenska Bankföreningen om beräkning av ränteskillnadsersättning vid förtidsbetalning av bostadskrediter (Ju2007/5531/L2).
I promemorian behandlas slutligen en hemställan från Konsumentverket om en översyn av regler som berör s.k. snabblån (Ju2007/7662/L2). Även Sveriges Konsumenter har gett in en rapport om snabblån, som tar upp ett antal frågor som behandlas i promemorian (Ju2009/9933/L2). I promemorian föreslås en rad åtgärder för att motverka skuldsättningsproblem till följd av snabblånen. Om dessa åtgärder visar sig inte vara tillräckliga, kommer det att övervägas en skärpt tillsyn över de företag som erbjuder snabblån.
54
3 Reformbehovet
Konsumentkreditdirektivet
Direktivets övergripande syfte är att underlätta framväxten av en väl fungerande inre marknad för konsumentkrediter. Att det gäller likartade regler för konsumentkrediter i medlemsstaterna gör det enklare för konsumenterna att dra nytta av fördelarna med den inre marknaden. Likartade regler bör också underlätta för kreditgivare att tillhandahålla konsumentkrediter inom hela EU. Detta bör ge upphov till ett ökat utbud och ökad konkurrens på marknaden. Direktivet innehåller i huvudsak följande materiella bestämmelser.
Enligt artikel 1 är syftet med direktivet att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter. Direktivet är ett s.k. fullharmoniseringsdirektiv (artikel 22.1). Det innebär att i den mån direktivet innehåller harmoniserande bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa bestämmelser i nationell lag som skiljer sig från vad som fastställs i direktivet. Harmoniseringen omfattar inte sådant som ligger utanför direktivets tillämpningsområde, som anges i artikel 2. Genom undantag faller flera slag av kreditavtal utanför tillämpningsområdet. Det gäller t.ex. avtal som avser ett sammanlagt kreditbelopp under 200 euro eller över 75 000 euro. Inte heller omfattas kreditavtal där det finns en säkerhet i fast egendom eller liknande. Därutöver undantas ytterligare ett tiotal speciella slag av kreditavtal från tillämpningsområdet, bl.a. pantlån. För s.k. kontokrediter, som ska
55
| Reformbehovet | Ds 2009:67 |
betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader, ska endast vissa artiklar i direktivet gälla.
Definitioner, av betydelse för direktivets tillämpningsområde, finns i artikel 3. Där definieras i sammanhanget centrala begrepp som konsument, kreditgivare och kreditavtal. Vidare finns definitioner av kontokredit, överskridande, kreditförmedlare, konsumentens sammanlagda kreditkostnad, sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten, effektiv ränta, kreditränta, fast kreditränta, sammanlagt kreditbelopp, varaktigt medium och kombinerat kreditavtal.
En central del av direktivets konsumentskydd är kravet i artikel 4.1 på viss standardinformation i all reklam där det anges en räntesats eller andra sifferuppgifter som rör kreditkostnaden för konsumenten.
Direktivet innehåller i artiklarna 5–7 omfattande bestämmelser om förhandsinformation. Kreditgivaren eller kreditförmedlaren ska enligt artikel 5 lämna konsumenten förhandsinformation i god tid innan kreditavtalet ingås. Informationen, som syftar till att konsumenten ska kunna jämföra olika erbjudanden och fatta ett välgrundat beslut, ska tillhandahållas genom en särskild, standardiserad blankett som benämns ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”. För vissa krediter, bl.a. vissa kreditavtal i form av kontokredit, finns det något mindre omfattande informationskrav (artikel 6). Informationen kan i dessa fall tillhandahållas genom en annan blankett, ”Europeisk konsumentkreditinformation”. Enligt artikel 7 undantas sådana näringsidkare som endast förmedlar en kredit i samband med försäljning av en vara näringsidkaren tillhandahåller.
I artikel 8 finns bestämmelser om att kreditgivaren ska göra en prövning av konsumentens kreditvärdighet innan kreditavtalet ingås. Kreditprövningen ska ske på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i en databas. Om konsumenten nekas en kredit på grund av uppgifter i en databas som kreditgivaren inhämtat vid kreditprövningen, har
56
| Ds 2009:67 | Reformbehovet |
konsumenten enligt artikel 9 rätt att få reda på uppgifterna i fråga och var de härrör från.
Kreditavtalet ska enligt artikel 10 upprättas i pappersform eller på något annat varaktigt medium och innehålla information om ett drygt tjugotal, olika särskilt angivna förhållanden. Till exempel ska avtalet innehålla upplysning om slag av kredit och de avtalsslutande parternas identitet och adress. Vidare ska uppgift om kreditavtalets löptid, sammanlagt kreditbelopp och villkoren för utnyttjande av krediten anges. Vid kredit i form av betalningsanstånd för en särskild vara eller tjänst eller vid kombinerade kreditavtal ska varan eller tjänsten och dess kontantpris anges. Vid kreditavtal i form av kontokredit är informationskraven i princip likalydande men mindre omfattande.
Artikel 11 innehåller en skyldighet att informera om ränteändringar.
Artikel 12 innehåller bestämmelser om vissa skyldigheter för kreditgivaren när avtalet ger konsumenten en möjlighet att utöka en kontokredit. Artikel 13 innehåller särskilda bestämmelser om krediter med obegränsad löptid.
Artiklarna 14 och 15 innehåller bestämmelser om ångerrätt för konsumenten. Denne ska ha rätt att inom fjorton kalenderdagar frånträda kreditavtalet utan att behöva ange några skäl. Ångerfristen ska börja löpa från och med den dag kreditavtalet ingås. Fristen börjar dock aldrig löpa före den dag då konsumenten får avtalsvillkoren och den information som ska anges i avtalet.
Bestämmelser om förtidsbetalning finns i artikel 16. Konsumenten har rätt att när som helst helt eller delvis fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet. I sådana fall har konsumenten rätt till en nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden. Kreditgivaren har vid förtidsbetalning rätt till en rimlig och objektivt motiverad kompensation för eventuella kostnader som har ett direkt samband med förtidsbetalningen.
Artikel 17 behandlar överlåtelse av rättigheter enligt ett kreditavtal. Konsumenten ska informeras om en överlåtelse och ha
57
| Reformbehovet | Ds 2009:67 |
rätt att göra samma invändningar mot förvärvaren av rättigheterna som han eller hon kunde göra mot överlåtaren.
Enligt artikel 18 finns vissa skyldigheter för kreditgivaren att informera konsumenten om kostnader m.m. när denne har överskridit en kreditgräns.
I direktivet finns vidare bestämmelser om hur den effektiva räntan för ett konsumentkreditavtal ska beräknas (artikel 19), om kontroll av kreditgivare (artikel 20) och om vissa av kreditförmedlarnas skyldigheter gentemot konsumenterna (artikel 21). Genomförande-, övergångs- och slutbestämmelser finns i artiklarna 22–32. Artikel 22.4 innehåller en lagvalsbestämmelse som ger konsumenten ett visst minimiskydd om ett tredje lands (dvs. ett land utanför EU) lag skulle vara tillämplig på ett kreditavtal.
Ett EG-direktiv är bindande för varje medlemsstat till vilken det riktar sig vad gäller det resultat som ska uppnås med direktivet. Medlemsstaten har frihet att själv välja form och tillvägagångssätt för det nationella genomförandet. Det innebär att en medlemsstat vid sitt nationella genomförande av direktivet inte behöver använda sig av samma terminologi och systematik som direktivet. Det nationella genomförandet måste dock innebära att det avsedda resultatet uppnås. En av utgångspunkterna för det svenska genomförandet av konsumentkreditdirektivet bör vara att ansluta till den terminologi och systematik som redan finns i den nuvarande konsumentkreditlagen (1992 års lag) och andra lagar när detta är möjligt.
Det svenska genomförandet bör ske på sådant sätt att direktivets konsumentskydd säkert är uppfyllt. Samtidigt är det viktigt att avgöra i vad mån nya regler ska gälla också för kreditavtal som faller utanför direktivets tillämpningsområde. Utgångspunkten bör vara att de nya reglerna ska gälla också för kreditavtal som faller utanför direktivets tillämpningsområde om inte särskilda skäl talar emot. Den svenska lagen bör alltså i huvudsak kunna behålla sitt breda tillämpningsområde.
Inte minst mot bakgrund av den omfattande gränsöverskridande verksamhet som förekommer mellan de nordiska länderna
58
| Ds 2009:67 | Reformbehovet |
är det också av värde att ägna uppmärksamhet åt hur övriga nordiska länder genomför direktivet.
Snabblån och andra liknande krediter
På senare tid har snabblån och andra liknande krediter kommit att erbjudas konsumenter på den svenska marknaden. Ibland används också begreppen sms-lån, mobillån eller mikrolån som benämning på krediter av detta slag. I denna promemoria används begreppet snabblån.
Typiskt för snabblånen är att det handlar om att låna en relativt liten summa pengar en kort tid. Lånebeloppen är många gånger mellan 1 000 och 3 000 kronor och tiden för återbetalning är ofta en månad. Lånen löper inte med ränta utan i stället ska en avgift betalas när lånet förfaller. Vanligen är det fråga om blancolån, dvs. lån utan säkerhet. Ansökningar om lån görs på distans, ofta genom sms eller via Internet. Lånebeloppet utbetalas snabbt
– ibland redan inom tio minuter från det att ansökan gjorts – till ett av konsumenten uppgivet bankkonto. Ofta gäller dock att lånebeloppet inte kan utbetalas till det uppgivna bankkontot under tid då låneföretagets kundtjänst är stängd.
Snabblånen präglas således av en snabbhet i ansöknings-, beviljande- och utbetalningsprocessen. Antalet kreditgivare som erbjuder snabblån har stadigt ökat från det att låneformen lanserades i Sverige.
Kronofogdemyndigheten har halvårsvis sedan hösten 2006 mätt och analyserat inkomna ansökningar om betalningsföreläggande som rör obetalda snabblån. Myndigheten konstaterar bl.a. att antalet ansökningar ökar oavbrutet och att det under första halvåret 2009 inkom 23 465 ansökningar. Av Kronofogdemyndighetens statistik framgår att ett stort antal personer har fått svårigheter att betala tillbaka snabblån och att det är ett växande problem. Samtidigt framstår det som att det finns en efterfrågan hos konsumenter att på ett tämligen enkelt sätt låna mindre belopp.
59
| Reformbehovet | Ds 2009:67 |
Konsumentverket har som nämns i avsnitt 2 begärt en översyn av regler som berör snabblånen. Konsumentverket har även vidtagit andra åtgärder på området. Konsumentverket har i några ärenden väckt talan i Marknadsdomstolen. I ett fall förbjöd Marknadsdomstolen mobillåneföretaget att i radio marknadsföra lånen som en snabb och bekväm lösning på ekonomiska problem. I ett par andra fall förbjöds mobillåneföretag att ta ut avgifter som inte motsvarar kostnader för de enskilda krediterna.
Utvecklingen på kreditmarknaden har fört med sig att olika typer av snabblån gjorts mer lättillgängliga för konsumenterna. Samtidigt som en ökad tillgänglighet kan vara positiv för många konsumenter, innebär det en större risk för att andra konsumenter fattar förhastade och dåligt underbyggda beslut om lån.
Ett mål bör vara regler som leder till att färre får problem med överskuldsättning, utan att i onödan försvåra för kreditgivare och konsumenter som uppskattar och kan hantera lånen.
I denna promemoria behandlas olika förslag om nya regler inledningsvis samlat i ett avsnitt. De förslag som avses att genomföras behandlas därefter mera utförligt i samband med att motsvarande reglering i konsumentkreditdirektivet behandlas i avsnittet om genomförande av direktivet.
Andra reformförslag
Svenska Bankföreningen har i en skrivelse till Justitiedepartementet hemställt om ändringar i konsumentkreditlagens bestämmelser om ränteskillnadsersättning vid förtidsbetalning av bostadskrediter. Frågan gäller metoden för att ta fram jämförelseräntan vid beräkning av ersättningens storlek. Vid beräkning av ersättningen görs i dag en jämförelse med räntan på vissa statspapper med ett tillägg på en procent. Vid vissa räntenivåer leder detta, menar föreningen, till att kreditgivaren inte kompenseras fullt ut för den förlust som kan uppstå vid förtidsinlösen av lån med bunden ränta.
60
| Ds 2009:67 | Reformbehovet |
I en av Finansdepartementet beställd promemoria, Konsumentskyddet inom det finansiella området, har utredaren föreslagit några förändringar i det civilrättsliga konsumentskyddet. I dessa delar har promemorian efter remittering överlämnats till Justitiedepartementet. I promemorian föreslås en civilrättslig sanktion vid bristande kreditprövning, en avrådningsskyldighet för kreditgivaren, ett krav på ränteangivelse vid marknadsföring, ett räntetak för att förhindra oskäliga räntor och en möjlighet att begränsa en kredits storlek när den kan variera över tiden, t.ex. vissa kontokortskrediter.
Förslagen om en civilrättslig sanktion vid bristande kreditprövning, en avrådningsskyldighet och ränteangivelse vid marknadsföring tas upp i samband med att direktivets motsvarande regleringar behandlas i avsnittet om genomförande av direktivet.
Förslaget om räntetak kritiseras av flera remissinstanser. Ett räntetak anses, bl.a. av Sveriges riksbank, vara ett trubbigt instrument vid sidan av bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor och ocker. Det läggs inte fram något förslag om räntetak i denna promemoria.
Förslaget till en begränsning av vissa krediter tar särskilt sikte på det ansvar som en konsument kan ha för kontokortskrediter och i synnerhet det ansvar som kan finnas för uttag som görs av obehöriga vid en förlust av kortet. Frågan om ansvaret för obehöriga uttag har numera reglerats i EG-direktivet (2007/64/EG) om betaltjänster på den inre marknaden. I departementspromemorian Betalningsansvar vid obehöriga transaktioner (Ds 2008:86) lämnas ett förslag till genomförande av regleringen.
61
4Åtgärder mot problem med snabblån
Förslag: Samma regler som gäller för konsumentkrediter i allmänhet ska gälla också för snabblån. Det innebär bl.a. följande. Information, bl.a. om den effektiva räntan, ska lämnas i marknadsföringen. Fullständig information ska också lämnas innan ett kreditavtal ingås och i kreditavtalet, som ska dokumenteras i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form. Kreditprövning ska göras. Konsumenten ska ha rätt att ångra krediten.
Bedömning: Det bör inte införas begränsningar i tiden i fråga om när ansökningar eller utbetalningar av krediter får ske. Inte heller är det påkallat att ändra bestämmelserna om ocker.
Skälen för förslagen och bedömningen: Snabblånen har snabbt ökat i omfattning. Kreditgivningen sker enkelt och snabbt och kreditgivaren är lättillgänglig. Detta uppskattas av många konsumenter. Samtidigt har snabblånen fört med sig problem. Många konsumenter har inte kunnat betala tillbaka kreditbeloppet med avgifter när lånet förfallit till betalning. Det finns därför anledning att se över reglerna för kreditgivning av snabblån.
Konsumentverket har som nämns i avsnitt 2 i en skrivelse föreslagit flera åtgärder. I detta avsnitt görs en inledande bedömning av vilka förslag som bör läggas fram i syfte att skapa en
63
| Åtgärder mot problem med snabblån | Ds 2009:67 |
bättre reglering på området. Den närmare utformningen av förslagen redogörs för i samband med att konsumentkreditdirektivets reglering på området i fråga övervägs.
Vissa snabblån omfattas inte av direktivets tillämpningsområde. Det gäller t.ex. sådana som avser en kredit under 200 euro. När det gäller snabblån som inte omfattas av direktivet står det medlemsstaterna fritt att välja reglering.
Snabblånen är undantagna från vissa bestämmelser i 1992 års lag. Det gäller t.ex. kravet på information om den effektiva räntan i marknadsföring och innan ett avtal ingås. Krav på information om lånets kostnader har efterlysts av flera. Konsumentverket föreslår att det införs ett informationskrav vad gäller lånets löptid och kostnader. Det nya konsumentkreditdirektivet innebär att det ska införas omfattande regler om information i marknadsföringen, innan ett avtal ingås respektive i själva kreditavtalet. Det gäller t.ex. den effektiva räntan som är ett uttryck för lånets totala kostnader för konsumenten. För kreditavtal som omfattas av direktivet ska dessa regler införas. En förbättrad information om snabblånens kostnader kan förenkla möjligheten för konsumenten att bedöma om han eller hon bör ingå ett kreditavtal på de föreslagna villkoren. Det finns inte skäl att undanta snabblån från direktivets krav på information.
Snabblånen är också typiskt sett undantagna från kravet på kreditprövning. Detta undantag gäller för engångskrediter när kredittiden är högst tre månader och kreditbeloppet ska återbetalas på en gång samt för krediter som avser mindre belopp. Undantaget infördes för att underlätta betalningar mot fakturor men träffar även snabblån så som lånevillkoren utformas. Konsumentverket anser att det bör införas ett krav på kreditprövning även vid lån av små belopp som ska återbetalas på kort tid. Som verket anför torde ett sådant krav vara ett verksamt medel för att förhindra att konsumenter som saknar återbetalningsförmåga ingår avtal om snabblån.
Enligt Konsumentverket bör det vidare införas ett krav på skriftligt avtal vid snabblån. Detta gäller i dag med undantag för engångskrediter när kredittiden är högst 45 dagar och hela
64
| Ds 2009:67 | Åtgärder mot problem med snabblån |
kreditbeloppet ska betalas på en gång. Det gäller inte heller för krediter som avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kronor. Genom det nya konsumentkreditdirektivet har det tidigare skriftlighetskravet ersatts med ett krav på att avtalet ska dokumenteras i en handling eller i någon annan varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Också i denna fråga bör samma krav gälla för snabblån som för konsumentkrediter i allmänhet.
I Finland har några förslag genomförts för att motverka negativa effekter av snabblån. Som Konsumentverket anför finns det skäl att ta ställning till om någon av dessa åtgärder skulle kunna vara lämpliga att vidta också här.
Enligt den finska konsumentskyddslagen får konsumentkrediter som söks och beviljas mellan klockan 23.00 och 07.00 inte betalas ut till konsumenten förrän efter klockan 07.00. Anledningen är att sådana kreditansökningar anses kunna vara grundade på överilade beslut. Det går att rikta vissa invändningar mot en sådan reglering. Ett utbetalningsförbud skulle vara ett betydande ingrepp i parternas avtalsfrihet. Det saknas underlag som visar i vilken utsträckning snabblån beviljas under kvälls- och nattetid och också underlag som visar att sådana snabblån i högre grad än andra föranleder skuldproblem. Utan tydliga indikationer på att detta är ett problem i sig, bör inte en sådan inskränkning göras.
I Finland har också genomförts vissa ändringar i bestämmelsen om s.k. kreditocker i den finska strafflagen. I motiven sägs att bestämmelsen behöver moderniseras på grund av den utveckling som ägt rum på kreditmarknaden. Enligt den nya bestämmelsen ska oskäligheten hos räntan och andra kostnader bedömas i proportion till kreditgivarens prestation med beaktande särskilt av de omständigheter som normalt påverkar räntans storlek. Dessa omständigheter, som räknas upp i bestämmelsen, består av beviljat kreditbelopp, kredittiden, övriga kreditvillkor i kreditavtalet och den risk som krediten medför.
I den svenska bestämmelsen om ocker i 9 kap. 5 § brottsbalken föreskrivs i första stycket att den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål,
65
| Åtgärder mot problem med snabblån | Ds 2009:67 |
oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte ska utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år. I paragrafens andra stycke anges att för ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen. Högsta domstolen har i ett avgörande prövat frågan om ocker vid finansbolags kreditgivning (NJA 1995 s. 430). Domstolen slår fast att det inte går att bedöma om priset för en kredit är skäligt enbart på grundval av en uppgift om den effektiva räntan. Kreditbeloppet, kredittiden och konstruktionen för betalning av kreditkostnaderna måste också beaktas för en rättvisande bedömning. De särskilda omständigheter som ska beaktas enligt det finska förslaget – det beviljade kreditbeloppet, kredittiden, övriga kreditvillkor i kreditavtalet och kreditrisken – stämmer väl överens med de uttalanden som Högsta domstolen gjort.
Den finska bestämmelsen torde efter ändringen ha väsentligen samma tillämpningsområde som den svenska straffbestämmelsen om ocker. Någon ändring av den svenska ockerbestämmelsen är alltså inte påkallad.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att konsumentkreditdirektivet bör genomföras på ett sådant sätt att regleringen i en ny lag fullt ut görs tillämplig på snabblån i sin nuvarande utformning. Kreditgivarna kommer därigenom att få ett tydligt ansvar för att lämna information och för att pröva låntagarens återbetalningsförmåga. Förändringarna kan sammantaget antas ge goda förutsättningar för att minska de negativa följderna av snabblånen utan att onödigtvis försvåra för kreditgivare och låntagare som uppskattar och kan hantera låneformen.
66
5Genomförande av konsumentkreditdirektivet
5.1Tillämpningsområde och definitioner
Förslag: En ny konsumentkreditlag införs. Den nya lagen ska i huvudsak ha samma tillämpningsområde som 1992 års lag, dvs. omfatta i princip alla slag av krediter som näringsidkare lämnar konsumenter. Författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel, t.ex. studielån, lån som lämnas i pantbanksverksamhet, ränte- och avgiftsfria krediter och krediter som ska återbetalas inom tre månader med obetydliga kostnader ska dock undantas från lagens tillämpningsområde (bl.a. s.k. fakturakrediter och vissa kontokortskrediter). Lagen ska vara tvingande till konsumentens förmån.
Skälen för förslaget
En ny konsumentkreditlag införs
De grundläggande bestämmelserna i svensk lag om kredit till konsument finns i konsumentkreditlagen (1992:830). Flera av de områden som harmoniseras genom det nya konsumentkreditdirektivet är redan reglerade i 1992 års lag. Till exempel finns redan i dag bestämmelser i lagen om informationsskyldighet för kreditgivare i samband med marknadsföring av kredit, innan ett kreditavtal ingås och i själva kreditavtalet. Vidare finns bestäm-
67
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
melser om kreditprövning och förtidsbetalning av kredit. Även lagens huvudsakliga struktur överensstämmer med direktivets. De ändringar som behöver göras för att genomföra direktivet skulle därför kunna göras genom ändringar i den nuvarande lagen.
Direktivet innehåller emellertid, i förhållande till 1992 års lag, dels flera nya, dels flera mer omfattande bestämmelser. Ett exempel på nya bestämmelser är de som gäller ångerrätt för konsumenten vid kreditavtal. En sådan rätt finns i dag endast vid kreditavtal som ingåtts på distans i enlighet med distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). Ett exempel på mer omfattande bestämmelser är de som gäller informationsskyldighet för näringsidkarna.
Genomförandet av direktivet kommer alltså att kräva ett stort antal ändringar. En lämpligare lösning är då att ersätta 1992 års lag med en ny konsumentkreditlag.
Den nya lagen bör – där så är möjligt och lämpligt – bygga vidare på de lösningar som valts i 1992 års lag. De bestämmelser i 1992 års lag som inte berörs av direktivet bör överföras i sak oförändrade till den nya lagen.
Den nya lagen bör ha i huvudsak samma tillämpningsområde som 1992 års lag
1992 års lag gäller för kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet (1 § första stycket). Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren (1 § andra stycket). Lagen gäller inte författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel och inte heller lån som lämnas i pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000) (1 § tredje stycket).
68
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
Det nya konsumentkreditdirektivet har i huvudsak samma tillämpningsområde som 1987 års direktiv. Det är alltså möjligt att i stort sett ha kvar samma tillämpningsområde i den nya lagen.
I förarbetena till 1992 års lag uttalades att utgångspunkten bör vara att lagen ska gälla för alla konsumentkrediter, att undantag från dess tillämpningsområde ska göras endast i den mån det finns speciella och tungt vägande skäl samt att eventuella undantag i princip bör avse enskilda bestämmelser, inte hela lagen (prop. 1991/92:83 s. 31 och 96 f.). Generella undantag skulle, anfördes det, vara förenade med avgränsningssvårigheter och medföra tröskeleffekter som framstod som oacceptabla. Även rättslikhetsprinciper och intresset av en effektiv konkurrens framfördes som argument mot införandet av generella undantag från lagens tillämpningsområde.
De redovisade skälen för att 1992 års lags tillämpningsområde i princip omfattar alla konsumentkrediter är fortfarande övertygande. Det har inte heller framkommit att det nuvarande tillämpningsområdet generellt skulle ha medfört problem. Det kan i sammanhanget noteras att lagen i princip gäller också snabblån men att dessa undantas från vissa bestämmelsers tillämpningsområde. Den nya lagen bör alltså i stort ha samma tillämpningsområde som 1992 års lag.
Författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel, t.ex. studiestöd, och lån som lämnas i pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000) bör även fortsättningsvis helt undantas från lagens tillämpningsområde. Dessa slag av krediter undantas också från direktivets tillämpningsområde genom artikel 2.2 k) och l).
Ett slag av krediter som i dag inte är generellt undantagna från lagens tillämpningsområde är de s.k. fakturakrediterna, dvs. en kredit som lämnas i samband med försäljning av en vara eller en tjänst, ofta av praktiska skäl. Enligt direktivet finns möjlighet att undanta krediter som ska betalas tillbaka inom tre månader om endast obetydliga avgifter utgår (artikel 2.2 f). Fakturakrediter fyller ett stort praktiskt behov och några starka skäl för att
69
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
låta dessa krediter omfattas av lagen, ens partiellt, tycks inte finnas. Tvärtom skulle regelverket riskera att skapa en onödig administration för många företag som inte har som huvuduppgift att lämna krediter. Fakturakrediter bör alltså helt undantas från den nya lagens tillämpningsområde.
En annan kategori krediter som också träffas av detta undantag i direktivet är kontokrediter som återbetalas inom tre månader, dvs. kreditutrymmet återställs senast tre månader från utnyttjandet. Som undantaget är utformat skulle det möjligen kunna tolkas så att kreditavtalet ska vara avslutat inom tre månader. Av beaktandesats 13 framgår dock att denna typ av kontokrediter bör undantas från direktivet, under de förutsättningar som nämns i artikel 2.2 f). Dessa krediter är i dag inte generellt undantagna från lagens tillämpningsområde. Med tanke på att sådana kontokrediter ofta används för betalning av varor och tjänster och på det sättet kan likställas med fakturakrediter, bör även dessa krediter undantas från lagens tillämpningsområde. Med tanke på uttalandet i ingressatsen kan detta också sägas ligga i linje med direktivets syfte.
Även fristående krediter med kort kredittid bör undantas från lagens tillämpningsområde, om endast obetydliga avgifter utgår.
Direktivet gäller inte ränte- och avgiftsfria kreditavtal och inte heller kreditavtal som avser ett kostnadsfritt betalningsanstånd för en befintlig skuld. Ett undantag motsvarande direktivets undantag i den här delen bör göras även i den svenska lagen.
I direktivet nämns ytterligare några slag av krediter i uppräkningen av undantag från tillämpningsområdet.
I ett fall får krediten anses falla utanför tillämpningsområdet redan på grund av att det inte kan anses vara fråga om ett (nytt) kreditavtal utan en anpassning av avtalet till en senare uppkommen situation. Det gäller ”kreditavtal” som är resultatet av en förlikning i domstol eller i någon annan i lag bemyndigad instans (artikel 2.2 i). Något uttryckligt undantag i den svenska lagen behövs därför inte.
70
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
Direktivet undantar också hyres- och leasingavtal (artikel 2.2d). Inte heller här behövs det någon uttrycklig bestämmelse i den svenska lagen för att undanta dessa avtal. Det följer redan av innebörden av begreppet kreditavtal att hyres- och leasingavtal inte omfattas. Och skulle det vara så att det i ett enskilt fall är fråga om ett kreditavtal trots att det benämnts hyres- eller leasingavtal skulle detta avtal naturligtvis ändå omfattas av lagens tillämpningsområde.
Ett särskilt undantag gäller enligt direktivet för krediter som en arbetsgivare beviljar en arbetstagare räntefritt eller till lägre effektiv ränta än marknadsräntan och som inte erbjuds till allmänheten (artikel 2.2 g). För att en sådan kredit alls ska anses falla inom direktivets och lagens tillämpningsområde torde krävas att kreditgivningen sker inom ramen för näringsverksamheten, dvs. har ett samband med arbetsgivarens verksamhet. Ett lån till en anställd när kreditgivningen inte har någon anknytning till företagets ordinarie verksamhet torde alltså inte omfattas av tillämpningsområdet (jfr direktivets definition av kreditgivare, artikel 3 b). Har kreditgivningen däremot en anknytning till arbetsgivarens verksamhet, får undantaget i artikel 2.2 g) betydelse. Sådan anknytning kan finnas t.ex. om arbetsgivaren är ett kreditinstitut eller annars i sin verksamhet sysslar med kreditgivning. I dessa fall får det anses finnas skäl för att låta kreditavtalen omfattas av den svenska lagen, eftersom dessa kreditavtal i allmänhet inte kan antas skilja sig i någon större utsträckning från dem som ingås med kredittagare som inte är anställda hos kreditgivaren.
De kreditavtal som nämns i artikel 2.2 e) (kontokortskrediter som ska återbetalas inom en månad) och h) (kreditavtal som ingås med värdepappersföretag eller kreditinstitut) omfattas av 1992 års lag. Det finns inte tillräckliga skäl att undanta dessa avtal från den nya lagens tillämpningsområde.
Direktivet är inte tillämpligt på krediter under 200 euro eller över 75 000 euro (artikel 2.2 c). Några sådana beloppsbegränsningar finns inte i 1992 års lag och bör inte införas i den nya lagen.
71
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
De avtal om bostadskrediter som undantas från direktivets tillämpningsområde genom bestämmelser i artikel 2 a) och b) bör inte undantas generellt från den svenska lagens tillämpningsområde. För dessa kan undantag eller specialregleringar vara motiverade i vissa fall.
För kreditavtal i form av kontokredit som enligt avtalet ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader gäller enligt artikel 2.3 endast vissa av direktivets artiklar. Det är därmed nödvändigt att vid genomförandet begränsa tillämpligheten av vissa regler på motsvarande sätt.
Direktivets artikel 2.4, som gäller s.k. överskridanden, behandlas i avsnitt 5.9.
Artiklarna 2.5 och 2.6 ger medlemsstaterna en möjlighet att föreskriva att endast vissa av direktivets bestämmelser ska gälla för kreditavtal som ingås av organisationer som lämnar medlemslån och som har ett socialt syfte enligt inhemsk lagstiftning samt för kreditavtal som innehåller överenskommelser om villkor för uppskov eller återbetalning när konsumenten redan gjort sig skyldig till en betalningsförsummelse. Ingen av de angivna situationerna är särreglerad i nu gällande lagstiftning. Det saknas skäl att införa särskilda bestämmelser i den nya lagen. Konsumentkreditlagens regler bör alltså gälla även för de beskrivna typerna av kreditavtal.
Definitioner
Enligt artikel 3 a) i direktivet avses med konsument en fysisk person som i de transaktioner som omfattas av direktivet handlar för ändamål som ligger utanför hans närings- eller yrkesverksamhet. Begreppet kreditgivare definieras i artikel 3 b) som en fysisk eller juridisk person som lämnar eller förbinder sig att lämna en kredit inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet. En kreditgivare enligt direktivets definition är alltså alltid en näringsidkare. Någon särskild definition av begreppet näringsidkare finns inte i direktivet.
72
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
I 1992 års lag saknas definitioner av begreppen konsument och näringsidkare. Begreppet kreditgivare har en vidare betydelse i lagen än i direktivet, eftersom en kreditgivare inte behöver vara en näringsidkare. I annan central civilrättslig konsumentskyddslagstiftning har införts definitioner av begreppen konsument och näringsidkare, se t.ex. konsumentköplagen (1990:932), distans- och hemförsäljningslagen och konsumenttjänstlagen (1985:716). Det finns ingen anledning att frångå den systematik som används i annan näraliggande lagstiftning. Genom att definiera begreppet näringsidkare i lagen blir det också naturligt att låta begreppet kreditgivare behålla den vidare innebörd som det har i dag och omfatta även andra än näringsidkare.
I artikel 3 f) definieras begreppet kreditförmedlare. Direktivet innehåller en rad informationsbestämmelser som riktar sig till kreditförmedlare, varför det är lämpligt att ta in en definition av begreppet också i lagen.
Vidare innehåller direktivet definitioner av vissa slag av kreditavtal eller krediter (kontokredit, överskridande, kombinerat kreditavtal) samt flera tekniska begrepp (konsumentens sammanlagda kreditkostnad, sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten, effektiv ränta, kreditränta, fast kreditränta, sammanlagt kreditbelopp och varaktigt medium). Några av dessa begrepp, eller motsvarande begrepp, definieras i dag i lagen (2 §). Huruvida direktivets definitioner av vissa begrepp bör ges en motsvarande definition i den svenska lagtexten får lämpligen avgöras från fall till fall. Systematik, tydlighet och överskådlighet bör vara vägledande. De definitioner som tas in i lagen kommenteras i författningskommentaren.
Lagens tvingande karaktär
I artikel 22.2 i direktivet anges att medlemsstaterna ska se till att konsumenterna inte kan ”avsäga sig de rättigheter som de ges” enligt den nationella lagstiftning som genomför direktivet.
73
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
I 4 § i 1992 års lag sägs att avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i lagen är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.
Direktivet bör förstås på det sättet att lagens tvingande natur får betydelse för avtalsvillkor som innebär att konsumenten på förhand godtar inskränkningar av sina rättigheter enligt lagen. Däremot bör konsumenten i ett konkret fall kunna avstå från en befogenhet eller en förmån sedan den väl har aktualiserats. Bestämmelsen i 4 § bör överföras oförändrad till den nya lagen.
5.2Information i marknadsföring
Förslag: Näringsidkare ska vid all marknadsföring av konsumentkrediter lämna information om den effektiva räntan. Innehåller marknadsföringen uppgift om en räntesats, en avgift eller någon annan kostnad, ska näringsidkaren lämna ytterligare information. Det ska inte längre finnas något särskilt undantag från informationskravet för små krediter eller korttidskrediter.
Skälen för förslaget
Direktivet och nuvarande svenska regler
I artikel 4 i direktivet finns bestämmelser om näringsidkarens skyldighet att lämna information i marknadsföringen. Enligt artikel 4.1 första stycket ska all reklam för kreditavtal, där det anges en räntesats eller andra sifferuppgifter som rör kreditkostnaden, innehålla viss i artikel 4.2 angiven information. Av artikel 4.1 andra stycket, jämförd med beaktandesats 18, framgår att sådan nationell lagstiftning som innehåller krav på att information om effektiv ränta ska anges även i marknadsföring som inte innehåller en ränte- eller sifferuppgift kan behållas.
74
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
I 1992 års lag finns bestämmelser om marknadsföring i 6 §. Bestämmelserna utgör ett komplement till och en precisering av andra marknadsrättsliga bestämmelser, framför allt av bestämmelserna om information och vilseledande marknadsföring i marknadsföringslagen (2008:486). Enligt 6 § i 1992 års lag ska all marknadsföring innehålla information om den effektiva räntan. Därutöver ska kreditkostnader och kontantpriset anges när det är frågan om förvärv av en särskild vara, tjänst eller annan nyttighet. Det föreskrivs slutligen att information inte behöver lämnas, om krediten avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kronor eller om krediten ska återbetalas inom tre månader.
Effektiv ränta ska anges i all marknadsföring
Direktivet innebär att det för svensk del är möjligt att även i fortsättningen kräva att kreditgivaren alltid lämnar information om den effektiva räntan i enlighet med vad som följer av 1992 års lag. Information om den effektiva räntan i marknadsföringen fyller en viktig funktion eftersom den är ett neutralt och i princip fullständigt mått på kreditkostnaden och möjliggör jämförelser (se prop. 1991/92:83 s. 38). Även fortsättningsvis bör därmed näringsidkare vara skyldiga att vid all marknadsföring av kredit lämna information om den effektiva räntan.
I artikel 19 i direktivet finns bestämmelser om beräkning av den effektiva räntan. Bestämmelser om detta bör liksom i dag tas in i en förordning. Det torde få ankomma på regeringen att ta initiativ till att en sådan förordning beslutas.
Information i marknadsföring som innehåller uppgifter om en räntesats, en avgift eller någon annan kostnad
Enligt artikel 4.1 i direktivet ska marknadsföring som innehåller en räntesats eller andra sifferuppgifter innehålla den information som anges i artikel 4.2. Den information som ska lämnas enligt
75
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
artikel 4.2 motsvarar till viss del informationskraven i 6 § första och andra styckena i 1992 års lag och Konsumentverkets allmänna råd 2004:6. Men direktivets informationskrav omfattar fler och delvis andra uppgifter än nuvarande regler.
För att genomföra direktivet behövs en bestämmelse om information i marknadsföringen i den nya konsumentkreditlagen. Direktivets reglering av vilken information som ska lämnas är omfattande och tämligen detaljerad. Det finns inte utrymme för att vid genomförandet avvika från direktivets formuleringar och avgränsningar på något sätt som påverkar bestämmelsernas innebörd. Den nya bestämmelsen bör därför formuleras i nära överensstämmelse med direktivets regler. I författningskommentaren preciseras vilken information som ska lämnas.
För kontokrediter som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader gäller enligt direktivet ett något begränsat informationskrav. Samma begränsning måste vid genomförandet göras i konsumentkreditlagen (se avsnitt 5.1). I artikel 4.2 c) ges medlemsstaterna dock ett val. Det ges en möjlighet att göra undantag från kravet att ange effektiv ränta vid marknadsföring av sådana kontokrediter. 1992 års lag innehåller inte något sådant undantag och det finns inte skäl för att nu införa det.
Det bör inte finnas något generellt undantag från informationsskyldigheten
För krediter under 1 500 kronor och för krediter som ska betalas tillbaka inom tre månader behöver enligt 1992 års lag varken information om den effektiva räntan eller någon annan information lämnas. I direktivet finns inte något motsvarande undantag. Krediter under 200 euro och sådana krediter som ska betalas tillbaka inom tre månader och för vilka endast obetydliga avgifter utgår är dock undantagna från direktivet i sin helhet. I föregående avsnitt om lagens tillämpningsområde föreslås inte något undantag för små krediter. Däremot föreslås ett undantag
76
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
för korta krediter som är förbundna med endast obetydliga avgifter.
Med anledning av den utveckling som har skett på kreditområdet under senare år finns det skäl att ifrågasätta om det bör gälla något särskilt undantag från reglerna om marknadsföring för små krediter eller korttidskrediter.
Små lån med kort kredittid beviljas i stor utsträckning snabbt. Det finns risker för impulsivt handlande från konsumenten. Det är därför av vikt att konsumenten får tydlig information om kostnaden för krediten och andra villkor redan i marknadsföringen. För att motverka de skuldsättningsproblem som snabblånen visat sig ge bör alltså kraven på information i marknadsföringen vara desamma för små krediter och korttidskrediter som för andra konsumentkrediter.
5.3Förhandsinformation
Förslag: I rimlig tid innan ett kreditavtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten förhandsinformation. Informationen ska i de flesta fall lämnas på en särskild blankett. Konsumenten ska också ha rätt att få ett utkast till kreditavtal. Näringsidkare som vid försäljning av en vara eller en tjänst i andra hand verkar som kreditförmedlare ska undantas från kravet på att ge förhandsinformation.
Skälen för förslaget
Direktivet och nuvarande svenska regler
Artikel 5 innehåller direktivets huvudregel om s.k. förhandsinformation som kreditgivare och kreditförmedlare är skyldiga att lämna till konsumenten.
Det anges att informationen ska göra det möjligt för konsumenten att jämföra olika erbjudanden och fatta ett välgrundat
77
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
beslut. Informationskraven som följer av bestämmelsen är omfattande och detaljerade. Informationen ska omfatta bl.a. typen av kredit, kreditgivarens kontaktuppgifter, kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten, kredittiden, varans eller tjänstens kontantpris, krediträntan och villkoren för denna, den effektiva räntan, storlek på, tidpunkter för och antal delbetalningar som konsumenten ska göra, eventuella avgifter för administration, eventuella notariatskostnader eller kompletterande tjänster, dröjsmålsränta, konsekvenserna av uteblivna betalningar, begärda säkerheter, ångerrätt, konsumentens rätt till förtidsbetalning, information om resultatet av en databassökning samt rätten att få en kopia av avtalet.
Vid kreditavtal där konsumentens betalningar inte omedelbart medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan används för att skapa kapital åt konsumenten under perioder och på villkor som anges i kreditavtalet eller i ett biavtal, ska det i förhandsinformationen anges att det inte finns någon garanti för att krediten anses avbetalad, om inte kreditgivaren lämnat en sådan garanti.
Informationen ska normalt tillhandahållas genom att en särskild blankett, Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation, överlämnas på papper eller på något annat varaktigt medium till konsumenten, innan denne blir bunden av ett kreditavtal. Blanketten finns som en bilaga till direktivet.
Om kommunikationen sker via telefon, gäller informationskraven i artikel 3.3 i direktivet 2002/56/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter (direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster). Det innebär att, om konsumenten samtycket till det, endast mer begränsad information behöver lämnas. Informationen ska då bl.a. avse kreditens viktigaste egenskaper. I konsumentkreditdirektivet preciseras vissa uppgifter som måste ingå i en sådan information om kreditens viktigaste egenskaper.
När det gäller informationskrav vid avtal som på konsumentens begäran har ingåtts genom distanskommunikation på så sätt att information inte har kunnat lämnas på papper eller något
78
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
annat varaktigt medium innan avtalet ingicks, ska kreditgivaren tillhandahålla informationen på det sättet så snart avtalet har ingåtts.
Utöver blanketten har konsumenten rätt att utan avgift på begäran få en kopia av utkastet till kreditavtal. Detta gäller dock inte om kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är ovillig att ingå kreditavtalet med konsumenten.
För vissa typer av krediter är kraven på förhandsinformation mindre omfattande (artikel 6). Det gäller kontokrediter som ska återbetalas på uppmaning eller inom tre månader. För dessa typer av krediter kan en särskild blankett benämnd ”Europeisk konsumentkreditinformation” användas.
I artikel 7 anges att kraven på att lämna förhandsinformation inte ska gälla varuförsäljare eller tjänsteleverantörer som medverkar subsidiärt som kreditförmedlare.
I 1992 års lag anges i 7 § att näringsidkaren ska lämna information till konsumenten innan denne blir bunden av ett kreditavtal. Den information som avses är densamma som näringsidkaren är skyldig att ange i sin marknadsföring.
Utgångspunkter för en ny svensk reglering
Direktivets bestämmelser om förhandsinformation är omfattande och komplexa. De reglerar vilken information som ska ges, i vilken form informationen ska ges och när konsumenten ska få del av den. Särskilda regler gäller beträffande vissa kontokrediter. Dessutom skiljer sig regleringen åt beroende på om avtal ingås med användning av telefon, med annan distanskommunikation eller utan distanskommunikation. För att genomföra bestämmelserna behövs en ny reglering.
Som framgår av avsnitt 5.1 undantas flera typer av kreditavtal från direktivets tillämpningsområde. Det innebär att det är möjligt att undanta dessa slag av krediter från kravet på att lämna förhandsinformation eller sättet att lämna den på.
79
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
En utgångspunkt är att samma krav på förhandsinformation bör gälla för alla typer av kreditavtal. Särregleringar bör endast införas om det finns särskilda skäl. På så sätt undviks såväl gränsdragningsproblem som snedvridning av konkurrensen.
Information innan ett kreditavtal ingås
Direktivets reglering innebär att när ett kreditavtal ingås utan distanskommunikation ska näringsidkaren fylla i och lämna över blanketten Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation till konsumenten. För att genomföra direktivet är det nödvändigt att införa en bestämmelse i den nya lagen om att blanketten ska fyllas i och lämnas över. Det bör dock inte vara ett krav på användande av blanketten för information om bostadskrediter. Blanketten är av naturliga skäl inte anpassad för detta slag av krediter och kreditgivarna skulle ändå vara tvingade att ge ytterligare omfattande information.
Blanketten bör tas in som en bilaga till den nya lagen. Ett alternativ skulle kunna vara att ta in den i en särskild förordning.
En fråga som kan övervägas är om det i den svenska lagen också bör anges vilken förhandsinformation som ska lämnas med användande av blanketten. Det kan hävdas att det skulle räcka med att i lagen ange att blanketten ska fyllas i och lämnas över. Emellertid är blanketten inte utformad på ett sådant sätt att det är lämpligt att i lagen endast hänvisa till att den ska fyllas i. På liknande sätt som i direktivet bör det i lagtexten anges även vilka uppgifter som blanketten ska innehålla. I författningskommentaren utvecklas vilka uppgifter som ska lämnas.
När det gäller tidpunkten för överlämnande av blanketten är det lämpligt att använda samma uttryckssätt som i distans- och hemförsäljningslagen. Informationen bör alltså överlämnas i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås. Även när det gäller formen för överlämnandet bör samma uttryck användas. Blanketten ska lämnas över i form av en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.
80
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
Direktivet innehåller också en bestämmelse om att ett utkast till kreditavtal ska överlämnas till konsumenten, om denne begär det. Det behövs en särskild bestämmelse i den svenska lagen om det. Ett undantag från skyldigheten att lämnar över ett utkast till avtal gäller enligt direktivet, om kreditgivaren är ovillig att ingå avtal med konsumenten. Detta behöver inte uttryckligen framgå av den svenska lagen. Det får nämligen anses vara en självklarhet och följa redan av att det inte i den situationen kan anses vara fråga om förhandsinformation.
Särskilt om förhandsinformation när ett kreditavtal ingås genom distanskommunikation
När det gäller kreditavtal som ingås genom medel för distanskommunikation samspelar reglerna i detta direktiv med de regler som finns i direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster.
Det finns en viss oklarhet kring i vilken utsträckning näringsidkaren kan låta bli att tillhandahålla den information som blanketten Standardiserad europeisk konsumentinformation ska innehålla innan avtal ingås. Enligt artikel 5.3 i direktivet finns det en möjlighet att avtal kan ingås genom distanskommunikation, utan att information kunnat lämnas ”i enlighet med punkt 1”. Punkten 1 behandlar både omfattningen av informationskravet och i vilken form informationen ska lämnas. Det kan diskuteras om bestämmelsen innebär att näringsidkaren ska ha möjlighet att ingå avtalet utan att ha lämnat den information som anges i huvudregeln, eller om det endast är från kravet på att informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som det finns möjlighet till undantag. Samma formuleringar som i nu aktuellt direktiv används i direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster. Vid genomförandet där har det ansetts att motsvarande undantag endast avser kravet på viss form, inte kravet på att informationen som sådan ska lämnas
81
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
(se 3 kap. 3 § fjärde stycket andra meningen distans- och hemförsäljningslagen). Motsvarande bedömning bör göras nu.
Det innebär att det vid distanskommunikation inte bör finnas något undantag från kravet på att lämna fullständig förhandsinformation. Den information som innefattas i informationsblanketten ska alltså tillhandahållas även när avtalet ingås genom användning av t.ex. kommunikation via Internet eller sms-med- delanden.
Om distanskommunikationen sker genom ett medel som inte tillåter att informationen lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form innan avtalet ingås, får informationen lämnas på något annat sätt. När den möjligheten utnyttjas, ska informationen lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form snarast efter det att avtalet har ingåtts. Detta framgår av artikel 5.3 i direktivet. En motsvarande bestämmelse bör tas in i den svenska lagen.
När det gäller kreditavtal som ingås vid telefonsamtal är direktivets utgångspunkt att det i första hand är regleringen i direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster som styr vilken förhandsinformation som ska lämnas. Det innebär att informationen, av naturliga skäl, kan lämnas muntligen. Av nu aktuellt direktiv (artikel 5.2) följer att viss information om kreditens huvudsakliga egenskaper är obligatorisk. För att genomföra direktivet krävs en särskild bestämmelse om kreditavtal som ingås vid telefonsamtal.
Särskilt om förhandsinformation vid vissa avtal om kontokrediter
Direktivet innehåller i artikel 6 särskilda regler om vilken förhandsinformation som ska lämnas i fråga om kontokrediter som ska återbetalas på uppmaning eller inom tre månader. Också dessa bestämmelser om förhandsinformation innebär en fullständig harmonisering. Det behövs därmed särskilda bestämmelser för att genomföra direktivet i den delen.
82
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
Enligt direktivet kan informationen tillhandahållas genom att blanketten Europeisk konsumentkreditinformation fylls i och överlämnas. Medlemsstaterna får inte göra användandet av blanketten obligatorisk. Det saknas anledning att vid genomförandet av bestämmelsen särskilt hänvisa till denna blankett. Det får lämnas till kreditgivarna att själva avgöra om de önskar använda blanketten.
När det gäller kontokreditavtal som ingås på distans är utgångspunkten att förhandsinformationen ska lämnas till konsumenten i en handling eller i någon annan varaktig form. På motsvarande sätt som när det gäller övriga kreditavtal finns ett undantag för avtal som har ingåtts på ett sätt som medför att förhandsinformation inte har kunnat ges. Vad som gäller om informationen inte kunnat lämnas i en handling eller i någon annan varaktig form före avtalet är inte alldeles klart. Det ligger dock närmast till hands att föreskriva att näringsidkaren då ska vara skyldig att lämna informationen i sådan form snarast efter det att avtalet har ingåtts (jfr 3 kap. 3 § distans- och hemförsäljningslagen).
Liksom beträffande övriga kreditavtal som ingås vid telefonsamtal är det i första hand regleringen i direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster som styr vilken förhandsinformation som ska lämnas. Viss information om kreditens huvudsakliga egenskaper är obligatorisk. För att genomföra direktivet krävs en särskild bestämmelse för vissa kontokreditavtal som ingås vid telefonsamtal.
Undantag för försäljare av varor och tjänster
Enligt artikel 7 i direktivet gäller ett undantag från kravet på att lämna förhandsinformation för säljare av varor och tjänsteleverantörer som vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet också förmedlar krediter. Någon motsvarande reglering finns inte i 1992 års lag. En bestämmelse som undantar säljare av varor och tjänsteleverantörer från kravet på att lämna förhandsinformation
83
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
när dessa i andra hand verkar som kreditförmedlare behöver alltså införas i den nya lagen.
5.4Särskilt om kreditförmedlares skyldigheter
Förslag: Det ska införas särskilda bestämmelser om kreditförmedlares skyldigheter.
Skälen för förslaget: I artikel 21 i direktivet anges att medlemsstaterna ska säkerställa
–att kreditförmedlaren i reklam och i dokument som riktar sig till konsumenter anger vilka befogenheter han eller hon har och om han eller hon arbetar för en eller vissa kreditgivare eller som oberoende mäklare,
–att konsumenten informeras om eventuella avgifter som ska betalas till kreditförmedlaren och att avtal om avgifterna ingås i en handling eller på något annat varaktigt medium innan kreditavtalet ingås, och
–att kreditförmedlaren ger kreditgivaren information om de eventuella avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster så att kreditgivaren kan beräkna den effektiva räntan.
1992 års lag innehåller inte några motsvarande bestämmelser. För att genomföra direktivet måste det införas bestämmelser om kreditförmedlares skyldigheter i den nya lagen i enlighet med
vad som föreskrivs i direktivet.
5.5Näringsidkarens förklaringsskyldighet
Förslag: Näringsidkaren ska ge konsumenten de förklaringar som denne behöver för att kunna avgöra om ett kreditavtal passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation.
84
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
Skälen för förslaget: Av artikel 5.6 i direktivet framgår att medlemsstaterna ska se till att kreditgivaren och kreditförmedlaren ger de förklaringar som konsumenten behöver. Syftet är att konsumenten ska kunna ta ställning till om ett kreditavtal passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation. Förklaringarna kan bl.a. avse den förhandsinformation som konsumenten ska få del av innan kreditavtalet ingås. Andra exempel som nämns är de föreslagna produkternas huvudsakliga egenskaper och de särskilda effekter som dessa kan ha för konsumenten. Som en sådan särskild effekt nämns konsekvenserna av utebliven betalning från konsumentens sida.
Direktivet innehåller inte någon harmoniserande bestämmelse om förklaringsskyldighet. Det lämnas till medlemsstaterna att reglera i vilken omfattning och av vem förklaringarna ska lämnas.
1992 års lag innehåller i 5 § en bestämmelse om god kreditgivningssed. Enligt bestämmelsen ska en näringsidkare i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. I förarbetena framhålls att begreppet god kreditgivningssed omfattar flera aspekter. Bland annat innefattar god kreditgivningssed ett krav på god och rättvisande information om krediten. Informationen ska vara saklig och korrekt samt fullständig såvitt avser sådant som kunden bör känna till. Kravet på god kreditgivningssed gäller utöver lagens särskilda informationsregler.
Direktivets förklaringsskyldighet motsvarar i praktiken informationsaspekten av god kreditgivningssed. För att ytterligare framhålla betydelsen av att näringsidkaren lämnar sådana förklaringar som konsumenten efterfrågar är det ändå lämpligt att bestämmelsen kompletteras. Det bör alltså i lagen anges att det i god sed ligger ett krav på att lämna de förklaringar som konsumenten har behov av för att avgöra om ett kreditavtal passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation.
I promemorian Konsumentskyddet inom det finansiella området föreslås att näringsidkaren ska avråda konsumenten från att ta en kredit som inte kan anses vara till rimlig nytta för
85
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
konsumenten. Det måste i många fall vara mycket svårt för näringsidkaren att göra en sådan bedömning. Den typ av ingripande i konsumentens förhållanden som ett sådant råd kan utgöra torde också många gånger kunna uppfattas som ett opåkallat intrång i angelägenheter som näringsidkaren inte har med att göra. Det är därför inte lämpligt att låta förklaringsskyldigheten innefatta ett krav på att näringsidkaren i vissa fall ska avråda konsumenten från att ta en kredit. Efterfrågar däremot konsumenten kreditgivarens, eller kreditförmedlarens, syn på saken, bör denne naturligtvis, om det finns skäl för det, avråda konsumenten.
5.6Kreditprövning
Förslag: Nuvarande bestämmelser om näringsidkarens skyldighet att göra en kreditprövning innan ett kreditavtal ingås preciseras och anpassas till direktivet.
Det nuvarande undantaget från kravet på kreditprövning för krediter som avser mindre belopp avskaffas.
Kreditgivaren ska vara skyldig att informera konsumenten när en kreditansökan avslås på grund av innehållet i en databas.
Bedömning: En civilrättslig sanktionsbestämmelse vid bristande kreditprövning bör inte införas.
Skälen för förslaget och bedömningen
Kravet på kreditprövning anpassas till direktivet
Enligt artikel 8.1 i direktivet ska kreditgivaren innan kreditavtalet ingås göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet. Bedömningen ska göras på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas. Nationell
86
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
lagstiftning som kräver att kreditgivare alltid måste göra en sådan sökning som ett led i bedömningen av konsumentens kreditvärdighet får behållas.
Bestämmelser om kreditprövning finns i 5 a § i 1992 års lag. Enligt första stycket ska näringsidkaren innan kredit beviljas pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet (kreditprövning). Hur kreditprövningen ska gå till är inte närmare reglerad i lagen. Uppgifter kan inhämtas från konsumenten, ett kreditupplysningsföretag eller på något annat sätt. Konsumentverket har enligt 37 § i 1992 års lag möjlighet att vid vite förelägga en näringsidkare som inte uppfyller kravet på kreditprövning att upphöra med att lämna krediter eller, om det bedöms tillräckligt, ge en varning.
Den nuvarande svenska regleringen ligger i linje med direktivets. I den svenska lagen preciseras dock inte närmare hur kreditprövningen ska gå till. I den nya lagen bör en sådan precisering finnas med.
Undantaget från kravet på kreditprövning på grund av personlig kännedom avskaffas
Kreditprövning behöver i dag inte göras om näringsidkaren på grund av sin kännedom om konsumenten eller andra omständigheter har grundad anledning att utgå från att konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig (5 a § andra stycket). I förarbetena sägs att undantaget bl.a. tar sikte på fallet att näringsidkaren på grund av personlig kännedom om konsumenten kan dra tillräckliga slutsatser om dennes förutsättningar att klara av krediten.
Direktivets bestämmelse om kreditprövning innehåller inte något motsvarande undantag. Det nuvarande undantaget bör därför inte föras över till den nya lagen. I praktiken torde detta inte innebära någon större förändring. Har kreditgivaren grundad anledning att utgå från att konsumenten har förutsätt-
87
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
ningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig, torde kreditgivaren ofta ha sådan information tillgänglig som är tillräcklig för att bedöma konsumentens kreditvärdighet på ett sätt som uppfyller kravet på kreditprövning.
Även undantaget från kravet på kreditprövning för krediter som avser mindre belopp avskaffas
I 5 a § tredje stycket i 1992 års lag finns två undantag från kravet på kreditprövning. Det första undantaget gäller för engångskrediter när kredittiden är högst tre månader och kreditbeloppet ska betalas på en gång. Det andra gäller för krediter som avser mindre belopp. I Konsumentverkets allmänna råd om konsumentkrediter (KOVFS 2004:6) anges att krediter som uppgår till högst 1/10 av prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bör kunna anses omfattas av undantaget för mindre belopp. Prisbasbeloppet för år 2009 är 42 800 kronor. Med mindre belopp avses alltså krediter om högst 4 280 kronor.
Det nuvarande undantaget för vissa typer av engångskrediter infördes mot bakgrund av att det skulle vara möjligt att lämna sedvanliga fakturakrediter till konsumenter utan att behöva göra en kreditprövning. Det bedömdes vara liten risk för att sådana krediter skulle medverka till konsumenters överskuldsättning i nämnvärd mån. Också undantaget för krediter som uppgår till mindre belopp motiverades med att risken var liten för att dessa krediter skulle medverka till konsumenters överskuldsättning i nämnvärd mån.
Marknaden för snabblån har sedan lagregleringen tillkom ändrats väsentligt. De nya möjligheterna att enkelt och snabbt låna mindre belopp har medfört skuldsättningsproblem för många. Det finns därför anledning att överväga undantagen på nytt oavsett de krav på ändringar som direktivet kan föra med sig. Starka skäl talar för att kravet på kreditprövning bör omfatta även snabblån. Detta kan visserligen medföra ökade administrationskostnader som kan komma att övervältras på konsumen-
88
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
terna. Redan i dag gör dock flera av de företag som förmedlar mindre krediter kreditprövningar. Intresset av att färre konsumenter får problem med skuldsättning får alltså anses väga över. Genom att utforma bestämmelserna så att snabblån omfattas av kravet på kreditprövning kommer också sådan kreditgivning, liksom annan kreditgivning till konsumenter, att stå under Konsumentverkets tillsyn. Skulle en kreditgivare brista i kreditprövningen, kan Konsumentverket i förlängningen förbjuda kreditgivaren att fortsätta sin verksamhet.
Med hänsyn till det anförda föreslås att undantaget för kravet på kreditprövning för krediter som uppgår till mindre belopp avskaffas.
I avsnitt 5.1 föreslås att krediter som ska betalas tillbaka inom tre månader och som endast är förbundna med obetydlig kostnader helt undantas från regleringen i den nya lagen. Därmed kommer alltså möjligheten att avstå från kreditprövning vid kortare krediter för betalning mot faktura för varor eller tjänster finnas kvar.
Ny kreditprövning ska göras vid en väsentlig ökning av det sammanlagda kreditbeloppet
Enligt artikel 8.2 i direktivet ska kreditgivaren före varje väsentlig ökning av det sammanlagda kreditbeloppet uppdatera de finansiella uppgifter om konsumenten som han eller hon förfogar över och göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet. Med det sammanlagda kreditbeloppet förstås, enligt definitionen i artikel 3, den övre kreditgränsen eller det totala belopp som ställs till förfogande genom ett kreditavtal. Artikeln tar alltså sikte på den situationen att parterna efter kreditavtalets ingående kommer överens om en höjning av kreditgränsen. I en sådan situation behöver kreditgivaren enligt direktivet göra en ny kreditprövning bara om höjningen är väsentlig.
Kravet på kreditprövning i 5 a § i 1992 års lag tar sikte på beviljande av kredit. Därmed får förstås att kravet gäller också
89
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
när ett kreditbelopp höjs, utan att det för den skull anses som ett helt nytt avtal. Bestämmelsen uppfyller såtillvida alltså direktivets krav. För att genomföra direktivet måste dock ett särskilt undantag från kravet på kreditprövning införas för höjningar av det sammanlagda kreditbeloppet som inte är väsentliga.
Det bör inte införas någon civilrättslig sanktionsregel vid bristande kreditprövning
I promemorian Konsumentskyddet inom det finansiella området föreslås en civilrättslig sanktionsregel vid bristande kreditprövning. Förslaget innebär att om en näringsidkare brustit i kreditprövningen och en noggrann kreditprövning skulle ha visat att konsumenten inte hade förmåga att återbetala krediten helt eller delvis, ska näringsidkarens fordran sättas ned i motsvarande mån. Det anförs i promemorian att de näringsrättsliga ingripandemöjligheterna vid bristande eller utebliven kreditprövning inte är verkningsfulla och att Högsta domstolens praxis beträffande civilrättsliga följder är alltför restriktiv.
Högsta domstolen har i två avgöranden (NJA 1996 s. 3 och NJA 1999 s. 304) funnit att om en kreditgivare försummat sina skyldigheter i fråga om kreditprövning kan det endast i undantagsfall föranleda att låntagaren blir fri från sin betalningsskyldighet, vilket i så fall närmast kan grundas på 36 § avtalslagen.
En utgångspunkt bör vara att den som väljer att ingå ett kreditavtal sätter sig in i avtalets konsekvenser och överväger dess följder. Som Högsta domstolen konstaterat får man förutsätta att en lånesökande normalt är insatt i sina egna ekonomiska förhållanden och själv kan bedöma om han eller hon har förutsättningar att återbetala krediten. Det är också lånesökanden som själv bestämmer hur han eller hon vill använda sina ekonomiska resurser och vilka ekonomiska risker han eller hon vill ta. Det ligger därmed närmare till hands att det är kredittagaren som får bära konsekvenserna av att övervägandena och bedömningarna inte infrias. Endast i mer sällsynta undantagsfall framstår
90
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
det som befogat att, som i Högsta domstolens praxis, låta kreditgivaren drabbas av den bristande återbetalningsförmågan.
Därtill kommer att en kreditprövning innebär att kreditgivaren tar ställning till en stor mängd information. Det är inte möjligt att generellt slå fast vilka uppgifter som ska vara avgörande för att en låneansökan ska avslås, utan det torde ofta bli fråga om en sammantagen bedömning. Att i efterhand göra en bedömning av om kreditprövningen när lånet beviljades var godtagbar är svårt. En reglering som annat än i undantagsfall innebär att bristfällig kreditprövning kan leda till en nedsättning av krediten kan därmed förväntas ge upphov till många tvister.
Slutligen skulle en strängare sanktionsregel sannolikt kunna leda till en mer komplicerad kreditprövning och väsentligt strängare bedömning av låntagare och i förlängningen att möjligheterna att låna försvårades alltför mycket.
Genom att undantaget från krav på kreditprövning för krediter om mindre belopp nu föreslås avskaffas, kommer kreditgivare som beviljar snabblån att behöva göra en kreditprövning. Konsumentverket kommer då att utöva tillsyn över hur dessa kreditgivare sköter kreditprövningen och ha möjlighet att företa inspektioner hos kreditgivare, meddela varning eller vid vite förelägga en näringsidkare att upphöra med att lämna krediter. Ett sådant näringsrättsligt sanktionssystem förefaller mer lämpligt för att komma till rätta med de problem som bristande kreditprövning för med sig och är väl förenligt med direktivets krav på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner.
Konsumenten ska få information av kreditgivaren vid avslag på en kreditansökan som grundar sig på uppgifter i en databas
Om en kreditansökan avslås på grundval av en sökning i en databas, ska kreditgivaren enligt artikel 9.2 i direktivet utan dröjsmål och kostnadsfritt informera konsumenten om detta. Informationen ska avse resultatet av sökningen med uppgifter om den databas där sökningen skett. Informationsskyldigheten gäller
91
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
dock inte, enligt artikel 9.3, om det är förbjudet att lämna informationen enligt annan gemenskapslagstiftning eller strider mot allmän ordning eller allmän säkerhet. I beaktandesats 29 anges som exempel på sådana förbud lagstiftning avseende penningtvätt eller finansiering av terrorism. I samma beaktandesats anges, som exempel på informationslämnande i strid mot allmän ordning eller allmän säkerhet, att informationslämnandet strider mot förebyggandet, utredandet, upptäckandet eller lagförandet av straffbara gärningar. Direktivets bestämmelser påverkar inte, enligt artikel 9.4, direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (det s.k. dataskyddsdirektivet).
Direktivets bestämmelser om informationskrav motsvaras i 1992 års lag närmast av bestämmelsen om god kreditgivningssed. I förarbetena till den bestämmelsen anges bl.a. att det får anses följa av kravet på god sed att kreditgivaren vid avslag på en kreditansökan underrättar sökanden om orsaken, så långt kreditgivaren har möjlighet att utläsa den och i den mån kunden är intresserad. Ett minimikrav anses vara att kunden får besked om hur prövningen görs och vilka faktorer som är av betydelse.
Av intresse är även bestämmelsen i 11 § kreditupplysningslagen (1973:1173) om skyldighet att lämna kreditupplysningskopia. När en kreditupplysning om en fysisk person lämnas ut, ska det till den som avses med upplysningen samtidigt och kostnadsfritt sändas ett skriftligt meddelande. I meddelandet ska tas in uppgift om vem som bedriver kreditupplysningsverksamheten, ändamålen med behandlingen samt de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller om honom eller henne. Dessutom ska det i kreditupplysningskopian finnas information om möjligheten att få rättelse av de uppgifter som rör honom eller henne och om vem som har begärt upplysningen. Bestämmelsen i 11 § kreditupplysningslagen avser kreditupplysningsföretagets skyldighet, medan artikel 9.2 i direktivet avser kreditgivarens.
92
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
Kreditgivarens informationsskyldighet enligt direktivet inträder alltså vid avslag på en kreditansökan som grundas på en sökning i en databas. Den information som ska lämnas är resultatet av sökningen med uppgifter om den databas där sökningen har skett. Med ”resultatet” torde få förstås all den information som framkommer i kreditupplysningen, dvs. de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen innehåller om konsumenten. Informationen motsvarar då vad ett kreditupplysningsföretag enligt 11 § kreditupplysningslagen ska tillhandahålla en omfrågad person.
För att genomföra direktivet bör det införas en bestämmelse i konsumentkreditlagen som ålägger kreditgivaren att informera vid avslag på en kreditansökan som grundar sig på uppgifter i en databas.
Undantaget i artikel 9.3 i direktivet från skyldigheten att informera konsumenten tar alltså sikte på situationer där misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism uppkommit eller då informationen riskerar att hindra brottsförebyggande eller brottsutredande verksamhet. Enligt 5 § kreditupplysningslagen får endast uppgifter inhämtas till registren som är av betydelse för kreditupplysningsverksamhet. Det är därför svårt att förutse att någon sådan situation skulle kunna uppkomma. Det kan dock inte uteslutas att informationslämnandet någon gång skulle kunna vara förbjudet enligt t.ex. lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Det bör därför införas en bestämmelse om att informationskravet inte gäller om informationslämnandet skulle strida mot annan lag.
Utländska kreditgivare ska vid gränsöverskridande krediter ha tillgång till kreditupplysningar på icke-diskriminerande villkor
I artikel 9.1 i direktivet anges att varje medlemsstat ska se till att kreditgivare från andra medlemsstater vid gränsöverskridande krediter bereds åtkomst till databaser som används i den med-
93
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
lemsstaten för att bedöma konsumentens kreditvärdighet. Villkoren för sådan åtkomst ska vara icke-diskriminerande.
I svensk rätt finns inte någon bestämmelse som hindrar utländska kreditgivare från att inhämta information från svenska kreditupplysningsföretag eller på något annat sätt diskriminerar utländska kreditgivare. En sådan regel fanns tidigare i kreditupplysningslagen men togs bort i samband med det svenska inträdet i EES, eftersom den skulle stå i strid med det grundläggande kravet på fri rörlighet av bl.a. varor och tjänster inom EES. Detta är ju fortfarande ett grundläggande krav inom EU och det kan därför hävdas att någon särskild regel inte behövs. I allmänhet finns det inte heller någon motsvarande bestämmelse på andra områden. För tydlighets skull bör dock en bestämmelse tas in i kreditupplysningslagen om att utländska kreditgivare vid gränsöverskridande krediter ska ha åtkomst till svenska databaser på icke-diskriminerande villkor.
5.7Kreditavtalet
Förslag: Kravet på att ett kreditavtal ska ingås skriftligt tas bort. Kreditavtalet ska dokumenteras i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form och innehålla de uppgifter som direktivet föreskriver.
Skälen för förslaget
Det ska inte finnas något krav på att avtalet ska ingås skriftligt men det ska finnas krav på att innehållet i avtalet dokumenteras
Enligt artikel 10.1 i direktivet ska kreditavtalet upprättas i pappersform eller på något annat varaktigt medium. Vidare sägs att alla parter ska få ett exemplar av kreditavtalet samt att denna artikel inte ska påverka eventuella nationella bestämmelser som
94
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
överensstämmer med gemenskapslagstiftningen och som avser giltigheten av ingåendet av kreditavtalet.
Enligt 9 § i 1992 års lag ska ett kreditavtal vara skriftligt och undertecknas av konsumenten, som ska få en kopia avtalet. Ett kreditavtal som inte har ingåtts skriftligt är ändå giltigt utom vad gäller villkor som är till nackdel för konsumenten. Skriftlighetskravet gäller inte för engångskrediter där kredittiden är högst 45 dagar och hela beloppet ska betalas på en gång och inte heller för krediter som är under 1 500 kronor.
Artikel 10 behandlar alltså inte själva ingåendet av kreditavtalet. Hur avtal ingås bestäms i nationell rätt och i enlighet med gemenskapslagstiftningen i övrigt (se beaktandesats 30).
Kravet på skriftlig form i 9 § i 1992 års lag infördes på grund av ett motsvarande krav i 1986 års konsumentkreditdirektiv (artikel 4). Den artikeln har alltså ersatts av artikel 10 i det nya direktivet. Det konsumentskydd som skriftlighetskravet avsåg att uppfylla tillgodoses numera i stället genom kravet på skriftlig dokumentation av avtalsinnehållet. Det finns ingen anledning att nu behålla kravet på skriftlig form i den nya lagen. I lagen bör i stället, som i det nya direktivet, anges att avtalet ska dokumenteras genom att nedtecknas på en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form. Det kommer då inte att finnas några särskilda begränsningar vad gäller sättet att ingå avtal. I praktiken kommer dock skillnaden inte att bli stor, eftersom viktiga rättsverkningar, t.ex. ångerrätten, knyts till att avtalet nedtecknas och överlämnas eller skickas till konsumenten. Med hänsyn till den mängd information som dessutom ska finnas med i kreditavtalet torde konsumentskyddet, trots att skriftlighetskravet tas bort, bli starkare.
Information som ska ges i avtalet
Artikel 10.2 behandlar den information och de uppgifter ett kreditavtal ska innehålla. Enligt bestämmelsen ska kreditavtalet på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om en rad för-
95
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
hållanden som räknas upp i bestämmelsen. Det gäller, i något sammandragen form, uppgifter om:
a)typ av kredit,
b)avtalsparternas identitet,
c)kreditavtalets löptid,
d)det sammanlagda kreditbeloppet,
e)varan eller tjänstens kontantpris,
f)krediträntan och villkoren för denna,
g)den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten,
h)storlek på, tidpunkter för och antal delbetalningar konsumenten ska göra,
i)konsumentens rätt att erhålla en amorteringsplan.
j)en sammanställning med information om under vilka tidsperioder och enligt vilka villkor räntor och avgifter ska betalas, om avgifter och räntor ska betalas utan att kapitalet amorteras,
k)avgifter för administration av konton och för användande av betalningsmedel samt andra avgifter,
l)tillämplig dröjsmålsränta,
m)vad som sker om betalningen uteblir,
n)notariatsavgifter
o)begärda säkerheter och försäkringar,
p)förekomst eller avsaknad av ångerrätt,
q)rätten att i vissa fall rikta anspråk mot kreditgivaren vid kombinerade kreditavtal,
r)rätten att betala skulden i förtid,
s)förfarandet för uppsägning av krediten,
t)möjligheterna till klagomål och prövning utanför domstol samt hur konsumenten ska gå till väga,
u)andra avtalsvillkor, och
v)den behöriga tillsynsmyndighetens namn och adress.
I 1992 års lag finns några bestämmelser om uppgifter som ska anges i ett kreditavtal. Det gäller uppgift om ränta och förutsättningarna för ändringar i räntesatsen (10 och 11 §§). Om avgifter tas ut för krediten ska detta anges liksom förutsättningarna för eventuella avgiftsändringar (12 §).
96
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
Eftersom direktivets bestämmelser om information i kreditavtal är fullharmoniserande kan några avsteg inte göras från bestämmelserna. Listan på uppgifter som ska finnas med i en nedteckning av kreditavtalet bör alltså i sin helhet tas in i den nya lagen.
Konsumentens rätt att få en amorteringsplan enligt punkt i) i direktivet motsvaras inte av någon bestämmelse i 1992 års lag. Det är lämpligast att i en separat bestämmelse reglera i vilka fall kreditgivaren är skyldig att upprätta och överlämna en sådan plan.
I artikel 10.5 anges vilka informationskrav som föreligger vid avtal om vissa kontokrediter. Detta informationskrav är mindre omfattande än det som gäller för andra krediter. En uppgift som ska finnas med är specifik för kontokrediter, nämligen att konsumenten kan åläggas att återbetala krediten på uppmaning. Listan på information som ska nedtecknas i avtalet bör föras in i en särskild bestämmelse.
5.8Information om ränteändringar
Förslag: Kreditgivaren ska underrätta konsumenten om en ränteändring innan ändringen börjar gälla. Är ränteändringen orsakad enbart av en ändring i en offentliggjord referensränta, får konsumenten i stället underrättas periodvis.
Skälen för förslaget: Enligt artikel 11.1 i direktivet ska konsumenten informeras om ändringar i krediträntan innan ändringen träder i kraft. Informationen ska lämnas på papper eller på något annat varaktigt medium. Informationen ska omfatta betalningarnas belopp efter det att den nya krediträntan trätt i kraft och uppgift om betalningarnas antal och frekvens, om dessa ändrats.
Enligt artikel 11.2 finns det möjlighet för parterna att avtala om undantag från huvudregeln om information innan ändringen
97
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
träder i kraft och i stället bestämma att konsumenten får regelbunden information i efterhand. Detta gäller i de fall ränteändringen är en följd av en ändring av en referensränta och denna ändring är offentliggjord på vederbörligt sätt och informationen även finns att tillgå hos kreditgivaren.
I 13 § i 1992 års lag behandlas kreditgivarens underrättelseskyldigheter vid ränte- och avgiftsändringar. Vid ändringar i räntan som inte enbart beror på ändringar i en referensränta ska underrättelse lämnas senast när ändringen börjar gälla, antingen genom ett särskilt meddelande till konsumenten eller genom annonsering i dagspressen. I det senare fallet ska ett meddelande lämnas till konsumenten senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag. Vid ränteändringar som enbart beror på ändring i en referensränta ska underrättelse lämnas genom ett meddelande senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag.
Enligt direktivet ska informationen om en ränteändring alltså som huvudregel lämnas på papper eller på något annat varaktigt medium medan det enligt 1992 års lag även kan ske genom annonsering i dagspress. Nuvarande bestämmelse bör därför ändras på så sätt att konsumenten ska få ett skriftligt meddelande om ränteändringen innan ändringen träder i kraft. Vid bostadskrediter – som faller utanför direktivets tillämpningsområde – bör kreditgivaren dock även fortsättningsvis ha rätt att underrätta konsumenten genom annonsering i dagspress.
Beror en ändring enbart på en ändring i en referensränta, ska parterna kunna avtala om att informationen ska lämnas periodvis.
98
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
5.9Kontoutdrag och underrättelser vid kontokrediter
Förslag: Vid avtal om kontokrediter ska kreditgivaren regelbundet i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form tillhandahålla konsumenten ett kontoutdrag. Kontoutdraget ska innehålla uppgift om vilken tidsperiod det avser, föregående kontoutdrags utgående datum och saldo, uttag och datum för uttagen, betalningar och datum för betalningarna, det nya saldot, kreditränta och avgifter under perioden samt eventuell skuld som ska återbetalas. Om det är möjligt för konsumenten att överskrida en kreditgräns, ska viss ytterligare information lämnas.
Om konsumenten under en månad har överskridit en kreditgräns, ska kreditgivaren snarast underrätta konsumenten om de belopp varmed kreditgränsen överskridits samt om räntor och eventuella avgifter som utgår på grund av överskridandet.
Skälen för förslaget: Enligt artikel 12.1 i direktivet finns en skyldighet för kreditgivaren att vid kreditavtal i form av kontokredit regelbundet se till att konsumenten får information genom ett kontoutdrag. Informationen ska lämnas på papper eller på något annat varaktigt medium. Av kontoutdraget ska framgå vilken tidsperiod det avser, vilka belopp som utnyttjats och när, vilket saldo det föregående kontoutdraget angav och datum för saldot. Vidare ska i kontoutdraget anges det nya saldot samt datum och belopp för de betalningar som konsumenten har gjort. Utdraget ska även innehålla uppgift om krediträntan och eventuella avgifter som varit aktuella för tidsperioden. Det ska dessutom ange eventuellt minimibelopp som konsumenten ska betala.
I 1992 års lag finns det inte någon bestämmelse som uttryckligen ålägger kreditgivarna en skyldighet att lämna konsumenterna kontoutdrag. I Finansinspektionens allmänna råd om kontokort och automattjänster (FFFS 2000:9) – som bl.a. gäller för kontokort som ger tillgång till ett eller flera konton med
99
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
kredit – sägs dock att kortutgivaren regelbundet bör tillhandahålla kortinnehavaren skriftliga kontoutdrag per post (7 §). Av bestämmelsen framgår dock att detta kan ske på annat sätt eller underlåtas, om kortinnehavaren så begär.
Det behövs alltså en bestämmelse om skyldighet att lämna kontoutdrag med visst innehåll i den nya lagen.
I artikel 12.2 föreskrivs att konsumenten på papper eller genom något annat varaktigt medium ska informeras om alla ränte- och avgiftshöjningar. Enligt huvudregeln ska informationen lämnas innan ändringen träder i kraft. Parterna får dock avtala om att informationen om ändringar av krediträntan får ges på det sätt som anges i artikel 12.1 – dvs. regelbundet genom ett kontoutdrag – när ändringen av krediträntan orsakas av en ändring av en referensränta. För att parterna ska ha rätt att avtala på detta sätt krävs enligt artikel 12.2 att den nya referensräntan offentliggörs på vederbörligt sätt och att den nya referensräntan finns tillgänglig hos kreditgivaren.
Bestämmelserna om information om ändringar av ränta och avgifter i fråga om kontokrediter motsvarar alltså vad som enligt artikel 11.2 gäller i fråga om andra kreditavtal med den skillnaden att artikel 12.2 också gäller avgiftsändringar. Artikel 12.2 bör genomföras tillsammans med artikel 11.2 (se avsnitt 5.8) i en gemensam bestämmelse i den nya lagen.
Artikel 18 i direktivet behandlar s.k. överskridanden. Med överskridande förstås enligt direktivet en underförstått accepterad kontokredit genom vilket en kreditgivare tillåter en konsument att överskrida det aktuella saldot på kontot eller den överenskomna kreditlimiten på kontot (artikel 3 e). Bakgrunden till artikeln lär vara att det i några länder är vanligt förekommande att konsumenter ges en tillfällig kredit på sitt lönekonto eller tillåts att överskrida en kreditgräns på sitt lönekonto, utan att det finns något uttryckligt avtal om det. Enligt artikel 18.1 ska, när det finns en möjlighet för konsumenten att överskrida saldot på ett konto eller överskrida en kreditgräns, kreditavtalet innehålla de uppgifter som finns i artikel 6.1 e), dvs. uppgifter som ska lämnas i avtal om vissa kontokrediter. Kreditgivaren ska
100
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
enligt samma artikel i alla händelser regelbundet lämna dessa uppgifter på papper eller på något annat varaktigt medium. Vidare ska kreditgivaren enligt artikel 18.2 vid ett väsentligt överskridande som varat under mer än en månad på papper eller på något annat varaktigt medium utan dröjsmål underrätta konsumenten om överskridandet och följderna därav.
Ett överskridande bör ses som en form av kontokreditavtal eller som en del av ett sådant avtal. Skyldigheten att i avtalet ange vissa uppgifter följer då redan av de allmänna bestämmelserna om kontokrediter. Det behövs alltså ingen särskilda bestämmelser om det för överskridanden. Däremot torde det finnas behov av en bestämmelse i den nya lagen som klargör att kreditgivaren, om det enligt ett avtal om kontokredit är möjligt för konsumenten att överskrida en kreditgräns, är skyldig att regelbundet informera konsumenten om bl.a. krediträntan och de avgifter som gäller. Även skyldigheten för kreditgivaren att informera konsumenten om ett överskridande och följderna därav bör framgå av lagen.
5.10Uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid
Förslag: Konsumenten får säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid till omedelbart upphörande, om inte parterna avtalat om uppsägningstid. Uppsägningstiden får vara högst en månad.
Kreditgivaren får säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid om parterna har avtalat om det. Uppsägningstiden ska vara minst två månader. Uppsägningen ska ske i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om konsumenten inte har utnyttjat en kredit, får kreditgivaren med omedelbar verkan säga upp avtalet om parterna har avtalat om det och det är skäligt.
Detta ska inte gälla för bostadskrediter.
101
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
Skälen för förslaget: Artikel 13 i direktivet innehåller vissa bestämmelser om avslutande eller uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid. I den svenska versionen av direktivet används begreppet häva genomgående. Begreppet häva används i svensk rätt för att markera avtalsparternas rätt att säga upp ett avtal på grund av kontraktsbrott. I den engelska versionen används begreppen ”terminate” eller ”effect termination”. I stället för ”häva” används i denna promemoria ”avsluta” eller ”säga upp” som anses bättre motsvara vad direktivet syftar att reglera.
Enligt artikel 13.1 första stycket får en konsument utan avgift säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid, såvida parterna inte har avtalat om en uppsägningstid. En eventuell uppsägningstid får inte överskrida en månad.
I artikel 13.1 andra stycket föreskrivs att kreditgivaren, om så har avtalats i kreditavtalet, får avsluta ett kreditavtal med obestämd löptid genom att säga upp avtalet minst två månader i förväg. Uppsägningen ska ske på papper eller på något annat varaktigt medium.
Artikel 13.2 anger att kreditgivaren, om så avtalats i kreditavtalet, får avsluta konsumentens rätt att utnyttja ett kreditavtal med obestämd löptid förutsatt att det sker av objektivt motiverade skäl. Kreditgivaren ska i så fall informera konsumenten om uppsägningen och skälen för detta. Konsumenten ska få informationen på papper eller på något annat varaktigt medium. Informationen ska ges innan uppsägningen verkställs, om det är möjligt, och annars senast omedelbart därefter. Skyldigheten att informera gäller inte om det enligt annan gemenskapsrättslig lagstiftning skulle vara förbjudet att lämna informationen eller om det annars skulle strida mot allmän ordning eller allmän säkerhet.
Det kan också nämnas att direktivets reglering i denna del inte gäller kreditavtal i form av kontokrediter enligt vilka krediten ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader (se artikel 2.3).
Konsumenten har alltså enligt artikel 13.1 första stycket rätt att avsluta ett kreditavtal som löper på obestämd tid. Det finns
102
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
inte någon bestämmelse i svensk rätt som särskilt ger konsumenten en rätt att säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid. En sådan rätt kan ha en självständig betydelse om avtalsförhållandet i sig för med sig kostnader för konsumenten. För att genomföra direktivet behöver alltså en bestämmelse om konsumentens rätt att avsluta kreditavtalet och om längsta möjliga uppsägningstid tas in i den nya lagen.
Någon bestämmelse som motsvarar artikel 13.1 andra stycket, om kreditgivarens rätt att avsluta ett kreditavtal med obestämd löptid, finns inte heller i svensk rätt. En bestämmelse som överensstämmer med direktivets behövs alltså också i den nya lagen. Till skillnad mot vad som gäller för konsumenten innehåller direktivet i fråga om kreditgivarens uppsägning vissa krav. Uppsägningen ska ske i en handling eller någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten och uppsägningstiden ska vara minst två månader. Detta bör framgå av lagen.
Artikel 13.2 stadgar att det ska finnas en möjlighet för kreditgivaren att säga upp konsumentens rätt att utnyttja ett kreditavtal med obestämd löptid. I den engelska versionen sägs: ”the creditor may terminate the consumer’s right to draw down on an open-end credit agreement”. Bestämmelsen torde avse den situationen att konsumenten inte har utnyttjat en kredit han eller hon har rätt till enligt ett kreditavtal med obegränsad löptid. I det fallet kan kreditgivaren med omedelbar verkan säga upp krediten. Detta gäller dock endast om det ”finns objektivt motiverade skäl”. I direktivets beaktandesats 33 nämns som exempel på sådana skäl att det finns misstanke om att krediten utnyttjas utan tillstånd eller bedrägligt eller att det föreligger en betydande ökning av risken för att konsumenten inte kommer att kunna fullfölja sin skyldighet att betala tillbaka krediten. Vidare sägs i beaktandesatsen att regleringen i direktivet inte påverkar den nationella lagstiftning på området för avtalsrätt som reglerar de avtalsslutande parternas rätt att säga upp kreditavtalet på grund av kontraktsbrott.
103
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
Inte heller kreditgivarens uppsägningsrätt enligt artikel 13.2 regleras i dag i svensk rätt. Det behövs alltså en reglering i den nya lagen också för denna situation. Förbudet mot att tillhandahålla information om uppsägningen och orsakerna till uppsägningen torde ta sikte på fall där det finns misstankar att en tillgång i form av en outnyttjad kredit ska användas vid brott. Även om det är svårt att se att förbudet skulle kunna tillämpas vid uppsägningar, som ju görs av kreditgivaren på kontraktsrättslig grund, bör också den bestämmelsen tas in i den nya lagen.
Det finns inte tillräckliga skäl för att låta bestämmelserna om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid vara tillämpliga på bostadskrediter.
5.11Ångerrätt
Förslag: En ångerrätt ska införas vid konsumentkreditavtal. En ångerfrist om fjorton dagar ska börja löpa den dag då kreditavtalet ingås, dock tidigast den dag då konsumenten får del av avtalsvillkor och övrig information.
Ångerrätten ska inte gälla vid bostadskrediter.
Utövar en konsument sin ångerrätt ska han eller hon inte heller vara bunden av en anknytande tjänst, t.ex. en kreditförsäkring, som kreditgivaren eller någon annan enligt ett avtal med kreditgivaren tillhandahåller konsumenten.
Skälen för förslaget
En ångerrätt införs
I artikel 14.1 i direktivet finns en bestämmelse om ångerrätt för konsumenten vid konsumentkreditavtal. Konsumenten ska ha rätt att inom 14 kalenderdagar frånträda kreditavtalet utan att behöva ange några skäl. Ångerfristen börjar löpa från och med
104
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
den dag kreditavtalet ingås, dock tidigast den dag då konsumenten får del av avtalsvillkoren och den i artikel 10 i övrigt föreskrivna avtalsinformationen. Enligt artikel 14.3 ska konsumenten, om han eller hon vill utnyttja ångerrätten, vidta två åtgärder. Den första åtgärden är att innan ångerfristen går ut meddela kreditgivaren att ångerrätten utnyttjas. Tidsfristen ska anses ha respekterats om meddelandet skickats innan tidsfristen löper ut, förutsatt att det har lämnats i pappersform eller genom annat varaktigt medium som kreditgivaren har tillgång till (artikel 14.3 a). Den andra åtgärden är att till kreditgivaren betala tillbaka kapitalbeloppet tillsammans med upplupen ränta. Detta ska ske utan onödigt dröjsmål och senast 30 dagar efter det att konsumenten har meddelat kreditgivaren att ångerrätten utnyttjas. Räntan ska betalas på grundval av den kreditränta som avtalats (artikel 14.3 b).
För konsumentkrediter finns enligt svensk rätt inte någon generell ångerrätt för konsumenten. Däremot finns bestämmelser om ångerrätt för kreditavtal som ingåtts på distans eller vid hemförsäljning i distans- och hemförsäljningslagen (3 kap. 7 och 8 §§, 4 kap. 5–7 §§ och 5 kap. 3 §). Dessa bestämmelser har sin grund i distansavtalsdirektivet om finansiella tjänster och i rådets direktiv 85/577/EEG (hemförsäljningsdirektivet). Regleringen i konsumentkreditdirektivet överensstämmer i huvudsak med regleringarna i distansavtalsdirektivet om finansiella tjänster och hemförsäljningsdirektivet.
Bestämmelser om ångerrätt som gäller generellt för konsumentkrediter bör alltså tas in i den nya konsumentkreditlagen. Ångerrätten ska ge konsumenten rätt att frånträda kreditavtalet genom att till kreditgivaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag ångerfristen börjar löpa. Ångerfristen ska börja löpa den dag då kreditavtalet ingås, dock tidigast den dag då avtalsvillkor och övrig information kommer konsumenten till handa.
Det är naturligt att de nya bestämmelserna om ångerrätt i så stor utsträckning som möjligt knyter an till motsvarande bestämmelser i distans- och hemförsäljningslagen. I fråga om sättet
105
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
för konsumentens meddelande till kreditgivaren om att ångerrätten utnyttjas och i fråga om vem av näringsidkaren och konsumenten som ska stå risken för att ett meddelande som avsänts i rätt tid försenas, bör identiska lösningar väljas. Det innebär att något skriftlighetskrav inte införs i fråga om ett meddelande om att ångerrätten utnyttjas samt att näringsidkaren står risken för att meddelandet försenas (se prop. 2004/05:13 s. 60).
Av artikel 14.5 i konsumentkreditdirektivet framgår att ångerrätten enligt direktivet har företräde framför ångerrätt enligt distansavtalsdirektivet om finansiella tjänster och hemförsäljningsdirektivet. För att klargöra att ångerrätten vid distans- och hemförsäljning är underordnad den generella ångerrätten vid konsumentkreditavtal bör detta uttryckligen anges i distans- och hemförsäljningslagen.
Ångerrätten bör inte gälla vid bostadskrediter
En särskild fråga att ta ställning till är om ångerrätten även bör gälla vid bostadskrediter. Dessa krediter har – i den utsträckning som anges i artikel 2.2 a) och b) i direktivet – undantagits från direktivets tillämpningsområde. Det är därför möjligt att föreskriva att ångerrätten inte ska gälla på det området.
Vid genomförandet av distansavtalsdirektivet om finansiella tjänster undantogs bostadskrediter från ångerrätten (jfr prop. 2004/05:13 s. 68–70). Som nämndes vid genomförandet handlar det för konsumenten om ett viktigt avtal som har stor inverkan på den egna ekonomin. Det talar i och för sig för att en ångerrätt bör gälla även för dessa krediter. Samtidigt finns, som det också pekades på, omständigheter som talar mot införandet av en sådan rätt.
En ångerrätt skulle – till skillnad mot vad som är fallet vid förtidsbetalning av kredit – inte ge kreditgivaren någon rätt till ränteskillnadsersättning. Krediter till bostäder delas ofta upp i flera olika delar med olika långa räntebindningstider. Tiden kan variera från någon månad upp till tio år eller mer. En kreditgivare
106
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
har vid förtidsbetalning av ett lån rätt till ränteskillnadsersättning såvida inte räntan är helt rörlig. Vid snabba och kraftiga förändringar på marknaden för bundna krediter skulle en ångerrätt kunna ge konsumenten ekonomiska motiv att ångra krediten för att ta ett nytt lån med en lägre bunden ränta. Härigenom skulle kreditgivaren utsättas för en risk för att de återbetalade pengarna enligt det ursprungliga lånet inte kan omplaceras med en lika god avkastning som kreditgivaren räknade med vid avtalsslutet och som ligger till grund för den egna finansieringen av utlåningen. En ångerrätt skulle alltså kunna få negativa konsekvenser på denna del av kreditmarknaden. Dessutom, som också nämndes vid genomförandet av distansavtalsdirektivet om finansiella tjänster, är ju konsumenten under alla omständigheter bibehållen sin rätt att betala sin skuld i förtid, om han eller hon skulle finna en mer förmånlig finansiering. Mot bakgrund av det anförda bör ångerrätten inte gälla för bostadskrediter. Det är därvid naturligt att undantagsbestämmelsen i lagen utformas på samma sätt som i distans- och hemförsäljningslagen (se 3 kap. 2 § första stycket tredje punkten). Ångerrätt ska således inte gälla vid avtal om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt. Inte heller ska ångerrätt gälla vid avtal om kredit som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet.
Verkan av att ångerrätten utövas
Utnyttjar konsumenten ångerrätten ska enligt artikel 14.3 b) erhållet kapitalbelopp återbetalas jämte den upplupna räntan. Därutöver gäller enligt artikeln att kreditgivaren ska ha rätt till kompensation för sådana avgifter som kan ha betalats till det offentliga och som inte återbetalas. Det kan vara fråga om avgifter för registrering i ett offentligt register. Direktivet får alltså förstås så att kreditgivaren inte har rätt till exempelvis en avgift för upplägg av den ångrade krediten oavsett om kostnaden faktiskt har uppstått och konsumenten betalat kreditgivaren för
107
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
den. Det kan noteras att kreditgivarens rätt till ersättning alltså är mer begränsad här än enligt distansavtalsdirektivet för finansiella tjänster. Regleringen i konsumentkreditdirektivet gäller, som nämnts, i denna fråga framför distansförsäljningsdirektivet om finansiella tjänster.
En bestämmelse om kreditgivarens rätt till kapitalbelopp, upplupen ränta och kompensation för vissa offentliga avgifter när konsumenten utövar ångerrätten bör införas i den nya lagen. Vidare bör näringsidkarens skyldighet att återbetala eventuella uppläggningsavgifter och liknande tydliggöras.
I artikel 14.4 i direktivet anges att om en kompletterande tjänst till kreditavtalet tillhandahålls av kreditgivaren, eller av tredje man på grund av ett avtal mellan denne och kreditgivaren, och konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten inte vara bunden av avtalet om tjänsten.
I artikel 6.7 andra stycket i distansavtalsdirektivet om finansiella tjänster finns en liknande bestämmelse som är genomförd genom en bestämmelse i 3 kap. 12 § distans- och hemförsäljningslagen. Där föreskrivs att om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av distansavtalet har ingåtts ett anknytande avtal om tjänster som tillhandahålls av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, ska det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta. I förarbetena till paragrafen nämns att ett exempel på ett sådant anknytande avtal kan vara en försäkring som syftar till att säkerställa låntagarens möjligheter att kunna fullgöra sina åtaganden enligt kreditavtalet (se prop. 2004/05:13 s. 65).
Det är naturligt att utforma den bestämmelse som genomför konsumentkreditdirektivet efter förebild av bestämmelsen i distans- och hemförsäljningslagen. Som anfördes i förarbetena till den bestämmelsen ska det anknytande tjänsteavtalet vara accessoriskt till huvudavtalet, dvs. kreditavtalet. Vidare ska det anknytande avtalet upphöra automatiskt, dvs. utan krav på något meddelande från konsumentens sida till motparten. Ersättning till motparten i det anknytande avtalet bör, liksom vid distans-
108
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
avtal, endast utgå för den del av det anknytande avtalet som kommit konsumenten till godo och för sådana kostnader som inte beror på att avtalet har upphört.
Ångerrätt vid avtal om köp av varor eller tjänster kan ge rätt att frångå ett kreditavtal som finansierat varan eller tjänsten
I artikel 15.1 anges att om konsumenten har utnyttjat sin ångerrätt på grundval av gemenskapsrätten i samband med ett avtal om köp av en vara eller en tjänst, ska denne inte heller längre vara bunden av ett med köpeavtalet kombinerat kreditavtal.
Någon motsvarande bestämmelse med generell räckvidd avseende konsumentkrediter som lämnas i samband med köp av en vara eller en tjänst finns inte i dag. En ångerrätt grundad på sådan gemenskapsrätt som förevarande artikel syftar på finns vid distansavtal och hemförsäljningsavtal. Enligt distans- och hemförsäljningslagen (2 kap. 16 § respektive 4 kap. 10 §) gäller att om konsumenten utövar sin ångerrätt beträffande ett distans- eller hemförsäljningsavtal och om konsumenten har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, ska kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.
Bestämmelserna i konsumentkreditdirektivet skiljer sig till sitt innehåll något från bestämmelserna i direktiven som rör distansavtal och hemförsäljningsavtal. Enligt dessa direktiv föreligger ett kombinerat kreditavtal då det finns en överenskommelse mellan säljaren och kreditgivaren, medan det enligt konsumentkreditdirektivet föreligger ett kombinerat kreditavtal också då det av kreditavtalet framgår att krediten avser att finansiera en viss vara eller tjänst (jfr den föreslagna definitionen av kreditköp i 2 § konsumentkreditlagen). Enligt konsumentkreditdirektivet är det alltså tillräckligt att det av kreditavtalet framgår att krediten är avsedd för köp av en viss vara eller tjänst för att konsu-
109
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
menten inte ska vara bunden av det om han eller hon utnyttjar en ångerrätt beträffande varan eller tjänsten.
Det synes alltså vara så att samma fråga, konsekvenserna av att en ångerrätt utövas, regleras dels var för sig på de områden där det finns en ångerrätt, dels generellt i konsumentkreditdirektivet. Förutsättningarna skiljer sig dock åt. Frågan blir då vilken av regleringarna som ska gälla. Konsumentkreditdirektivet har tillkommit senare och innebär ett, i förhållande till tidigare direktiv, något förstärkt konsumentskydd. Det framstår därför som naturligt att vid genomförandet ändra i de ovan nämnda bestämmelserna, som grundas på de tidigare direktiven. Det bör av dessa bestämmelser framgå att ett kreditavtal ska upphöra att gälla om konsumenten utövar sin ångerrätt i samband med ett kreditköp enligt konsumentkreditlagen.
5.12Konsumentens rätt att lösa krediten i förtid
Förslag: Konsumenten ska alltid ha rätt att betala sin skuld i förtid.
Kreditgivaren ska därvid ha rätt till ersättning för kostnader under förutsättning att det framgår av avtalet och att räntan är bunden när förtidsbetalningen sker.
Ersättningen vid krediter som inte avser bostäder ska utgå med högst 0,5 procent av det förtidsbetalade beloppet om det är mindre tid än ett år kvar på kreditavtalets ordinarie löptid och i andra fall med högst en procent av beloppet.
Bedömning: Metoden för att beräkna ersättning vid förtidsbetalning av bostadskrediter bör inte ändras.
110
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
Skälen för förslaget och bedömningen
Konsumentens rätt till förtidsbetalning och kreditgivarens rätt till ersättning vid förtidsbetalning
Av artikel 16.1 i direktivet framgår att konsumenten ska ha rätt att när som helst, helt eller delvis, fullgöra sina skyldigheter enligt ett kreditavtal. Konsumenten ska vid en sådan förtidsbetalning ha rätt till en nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden (räntor och andra kostnader) under avtalets återstående löptid.
I artikel 16.2 anges att kreditgivaren vid förtidsbetalning ska ha rätt till en rimlig och objektivt motiverad kompensation för eventuella kostnader som har ett direkt samband med förtidsbetalningen. En förutsättning för att kompensation ska kunna utgå är, enligt artikeln, att räntan är fast. Vidare anges att ersättningen inte får överstiga 1 % av det kreditbelopp som förtidsbetalats, om tidsperioden mellan förtidsbetalningen och det överenskomna hävandet av kreditavtalet överstiger ett år. Om perioden inte överstiger ett år, får kompensationen inte överstiga 0,5 % av det kreditbelopp som förtidsbetalats.
I artikel 16.4 ges medlemsstaterna möjligheten att i nationell lag införa vissa andra regler i fråga om kreditgivarens rätt till kompensation. Den första möjligheten innebär att kreditgivarens rätt till ersättning får villkoras av att det förtidsbetalda beloppet överstiger ett i den nationella lagen bestämt tröskelvärde. Detta får inte överstiga 10 000 euro under en period om tolv månader. Den andra möjligheten innebär att kreditgivaren undantagsvis får kräva högre kompensation än vad schablonersättningen ger honom eller henne. Förutsättningen för en sådan högre kompensation är att kreditgivaren kan bevisa att den förlust han eller hon lidit till följd av förtidsbetalningen överstiger den ersättning som utgår enligt schablonmetoden i artikel 16.2. Vidare gäller att konsumenten får kräva att kompensationen ska minskas i motsvarande mån, om den kompensation som kreditgivaren kräver är högre än den förlust som han eller hon faktiskt har lidit.
111
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
Förlusten beräknas som skillnaden mellan den ursprungliga krediträntan och den ränta till vilken kreditgivaren kan låna ut det förtidsbetalade beloppet på nytt. Även kreditgivarens administrativa kostnader på grund av förtidsbetalningen ska tas hänsyn till.
Enligt artikel 16.5 får kompensationen inte överstiga det räntebelopp som konsumenten skulle ha betalt under tiden mellan förtidsbetalningen och det avtalade datumet för kreditavtalets slut.
Bestämmelser om konsumentens rätt till förtidsbetalning och kreditgivarens rätt till ersättning vid förtidsbetalning finns i 20 respektive 24 § i 1992 års lag.
Enligt 20 § har konsumenten rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före den avtalade förfallotiden. Enligt 24 § ska konsumenten vid en sådan förtidsbetalning betala ränta och andra kostnader för krediten för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Är räntan för en kredit bunden för hela eller en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det, rätt att för återstående del av den tiden ta ut ränteskillnadsersättning av kredittagaren. I lagrummet ges olika slags beräkningsmodeller beroende på om krediten är avsedd för bostadsändamål eller inte. För krediter som inte är avsedda för bostadsändamål får ersättningen motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya krediter av motsvarande slag. För krediter som är avsedda för bostadsändamål finns en särskild bestämmelse som, förenklat uttryckt, tar sikte på en jämförelse mellan räntan på krediten och räntan på statsobligationer eller statsskuldväxlar med visst i lagen angivet påslag.
Konsumentens rätt till förtidsbetalning i 20 § i 1992 års lag motsvarar direktivets krav i artikel 16.1. Bestämmelsen bör alltså oförändrad föras över till den nya lagen.
Bestämmelserna i 1992 års lag som gäller beräkning av kreditgivarens rätt till ersättning behöver dock ändras för att uppfylla direktivets krav, som ju utgår från en schablon men ger möjlighet till en annan beräkningsmetod.
112
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
En fråga är om ersättningen enligt schablonen förutsätter att kreditgivaren till följd av den förtidsbetalade skulden haft kostnader som motsvarar den procentuella ersättningen eller om kreditgivaren har rätt till ersättningen oavsett om han eller hon åsamkats kostnader eller endast haft mindre kostnader. I artikel 16.2 andra stycket sägs att ersättning ska utgå med högst en halv eller en procent. I beaktandesats 39 anges att kreditgivaren bör ha rätt till ersättning för sådana kostnader som har direkt samband med förtidsbetalningen och att det vid fastställande av beräkningsmetod för ersättningen är viktigt att respektera flera principer. Beräkningen bör, enligt vad som anges i beaktandesatsen, vara överskådlig och begriplig för konsumenten. Vidare anges att den ska vara enkel att tillämpa för kreditgivaren och för tillsynsmyndigheterna. Slutsatsen i beaktandesatsen är därefter att detta, tillsammans med den omständigheten att en konsumentkredit inte finansieras genom en långsiktig finansieringsmekanism, innebär att taket för kreditgivarens ersättning bör fastställas genom ett schablonbelopp.
Uttalandena i beaktandesatsen talar för att den procentuella ersättningen ska tillfalla kreditgivaren oavsett om han eller hon haft motsvarande kostnader i det enskilda fallet. Artikel 16.2 andra stycket bör alltså förstås så att kreditgivaren vid kreditavtal med bunden ränta alltid har rätt till schablonersättningen men inte mer.
Nästa fråga är om någon av de möjligheter som ges i artikel 16.4 bör utnyttjas för att kunna frångå schablonersättningen enligt artikel 16.2.
En begränsning av kreditgivarens rätt till ersättning till att gälla endast om återbetalningen överstiger ett visst belopp skulle kunna vara en förenkling. Samtidigt innebär en förtidsbetalning i regel alltid att vissa administrationskostnader uppkommer för kreditgivaren, som konsumenten i det enskilda fallet i princip bör stå för. Regler om tröskelvärden leder också ofta till anpassningar som om regeln inte fanns skulle vara omotiverade. Möjligheten att införa en bestämmelse om att ersättning ska utgå
113
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
endast om förtidsbetalningen överstiger ett visst belopp bör alltså inte utnyttjas.
Den andra möjligheten är att ge kreditgivaren rätt till ersättning för den faktiska förlusten om han eller hon kan visa att förlusten överstiger den ersättning han eller hon skulle få enligt schablonen. En sådan reglering skulle kunna övervägas som alternativ till schablonmetoden om konsumenten gavs motsvarande rätt till nedsättning när den faktiska förlusten är lägre än den kompensation som skulle utgå enligt schablonen. Detta förefaller dock vara en mer komplicerad regel som leder till att kostnaderna för förtidsinlösen blir svårförutsebara för konsumenten. Schablonregeln är därför att föredra.
Av det anförda följer att ersättningen vid krediter som inte avser bostäder ska utgå med högst 0,5 procent av det förtidsbetalade beloppet om det är mindre tid än ett år kvar på kreditavtalets ordinarie löptid och i andra fall med högst en procent av beloppet. Inte i något fall får dock ersättningen överstiga det belopp som konsumenten skulle ha betalat i ränta under kreditavtalets återstående löptid.
I 24 § första stycket 3 i 1992 års lag finns en särskild bestämmelse om förtidsbetalning vid kreditköp som innebär att ersättningen beräknas från den nästkommande förfallotidpunkten. Direktivet medger inte någon sådan särskild beräkningsmetod. Bestämmelsen kan alltså inte föras över till den nya lagen.
Återbetalning av kontokrediter m.m.
I artikel 16.3 anges tre fall då kreditgivaren inte har rätt till ersättning. Det första fallet är om betalningen har gjorts i enlighet med ett försäkringsavtal som garanterar återbetalningen av krediten. Det andra gäller betalning av kontokrediter, och det tredje gäller förtidsbetalning när räntan är rörlig.
Undantaget för återbetalningar som görs på grund av ett försäkringsavtal behöver inte regleras särskilt i den nya lagen. Det torde nämligen inte vara fråga om en förtidsbetalning enligt
114
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
svensk rätt, eftersom krediten, om försäkringen faller ut, normalt är förfallen till betalning.
Att kontokrediter inte omfattas av rätten till ersättning är också naturligt, eftersom ett avtal om kontokredit inte berörs av att ett belopp betalas i förtid. Det är också det synsätt som kommer till uttryck i 1992 års lag (jfr prop. 1991/92:83 s. 138). Någon bestämmelse i den nya lagen som motsvarar direktivets bestämmelse avseende kontokrediter behövs alltså inte.
Enligt artikel 16.3 c) får någon kompensation för förtidsbetalning inte utkrävas, om återbetalningen infaller inom en tidsperiod för vilken krediträntan inte är fast. Det innebär att kreditgivaren inte kan få någon ränteskillnadsersättning för det fall att räntan är rörlig när förtidsbetalningen sker, oavsett om räntan under en senare del av avtalsperioden är bunden. Den svenska regleringen, som i det fallet ger rätt till kompensation, behöver följaktligen ändras för att uppfylla direktivets krav.
Krediter för bostadsändamål
I 24 § första stycket 2 i 1992 års lag finns en särskild bestämmelse som tar sikte på beräkningen av ränteskillnadsersättning i samband med förtidsbetalning av en kredit för bostadsändamål. Den bestämmelsen var föremål för noga överväganden när den tillkom år 1994 (jfr prop. 1993/94:201). Krediter för bostadsändamål skiljer sig relativt markant från övriga typer av konsumentkrediter. Ofta är kreditbeloppen högre än vid andra konsumentkrediter och särskilda regler som bättre beaktar faktiska kostnader vid förtidsinlösen är därför motiverade. Särskilda regler om en stabil relation mellan upplåning och utlåning gäller också för kreditgivare som ägnar sig åt bostadsfinansiering. Krediter för bostadsändamål bör alltså även fortsättningsvis regleras särskilt i fråga om kreditgivarens ersättning vid förtidsbetalning.
115
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
Svenska Bankföreningen har inkommit med en begäran om ändringar vad gäller beräkningsmetoden för kreditgivarens ersättning vid förtidsinlösen av bostadskrediter.
Med hänsyn framför allt till att EU-kommissionen har utfärdat en vitbok som innehåller överväganden om en integrering av hypotekskreditmarknaden inom EU och att utfallet av det kommande arbetet med den bör avvaktas, bör den reglering som gäller enligt 1992 års lag överföras oförändrad till den nya lagen.
5.13Överlåtelse av rättigheter enligt kreditavtalet, m.m.
Förslag: Vid överlåtelse av rättigheter enligt ett kreditavtal ska konsumenten ha rätt att göra samma invändningar mot förvärvaren som han eller hon kunde göra mot överlåtaren. Överlåtaren ska underrätta konsumenten om överlåtelsen. Konsumenten behöver dock inte underrättas, om överlåtaren även efter överlåtelsen fortsätter att uppfylla skyldigheterna enligt kreditavtalet gentemot konsumenten. Motsvarande ska gälla när kreditgivaren pantsätter sina rättigheter enligt kreditavtalet.
Vid kreditköp ska konsumenten ha rätt att göra samma invändningar mot kreditgivaren som han eller hon kan göra mot säljaren.
Skälen för förslaget
Konsumentens rätt att göra invändningar vid en överlåtelse eller pantsättning av kreditgivarens rättigheter
I artikel 17.1 i direktivet anges att om kreditgivarens rättigheter enligt ett kreditavtal eller avtalet i sig överlåts till en tredje man ska konsumenten ha rätt att göra gällande samma invändningar gentemot den nye fordringsägaren som han eller hon kunde ha gjort gentemot den ursprunglige kreditgivaren. Denna rätt ska
116
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
även inkludera kvittningsrätt när sådan medges i den berörda medlemsstaten.
I 16 § första stycket i 1992 års lag anges att om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett kreditavtal får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma invändningar som han eller hon vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren. Detta gäller också en invändning om kvittning. Bestämmelserna i 16 § första stycket om överlåtelse av kreditgivarens rättigheter överensstämmer sålunda med direktivets reglering och bör överföras oförändrade till den nya lagen.
Enligt 16 § första stycket i 1992 års lag ska vad som sägs om konsumentens rätt att göra invändningar mot förvärvaren även gälla när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt kreditavtalet. Direktivet hindrar inte att den bestämmelsen behålls.
Konsumenten ska underrättas om överlåtelsen eller pantsättningen
Enligt artikel 17.2 ska konsumenten informeras om en sådan överlåtelse som omfattas av artikel 17.1, såvida inte den ursprunglige kreditgivaren i överenskommelse med den nye fordringsägaren fortfarande handhar krediten gentemot konsumenten.
I svensk rätt finns ingen skyldighet att vid en fordringsöverlåtelse underrätta gäldenären om detta. En bestämmelse om underrättelseskyldighet bör därför tas in i den nya lagen. I artikeln sägs inte vem som ska åläggas skyldigheten att informera konsumenten. Det förefaller naturligt att ålägga den ursprunglige kreditgivaren skyldigheten, eftersom det är denne som har haft kontakten med konsumenten dittills.
Undantag från skyldigheten att underrätta konsumenten bör, för att uppfylla direktivets krav, göras för sådana situationer då överlåtaren även fortsättningsvis gentemot konsumenten ska handha krediten, dvs. sköta alla åtaganden mot konsumenten.
Det bör även införas en skyldighet för pantsättare att underrätta konsumenten om en pantsättning.
117
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
Invändningsrätt vid kreditköp
Artikel 15.2 och 15.3 gäller konsumentens rätt att invända mot kreditgivaren vid kreditköp (kombinerade kreditavtal enligt direktivets terminologi).
I artikel 15.2 anges i vilka fall konsumenten ska ha rätt att rikta anspråk mot kreditgivaren vid fel eller dröjsmål beträffande de varor eller tjänster som finansieras genom krediten. Konsumenten ska ha en sådan rätt om nämnda varor eller tjänster inte levereras eller tillhandahålls, om de levereras eller tillhandahålls endast till viss del eller om varorna eller tjänsterna inte överensstämmer med avtalet. Om någon av de tre situationerna är för handen gäller, enligt artikeln, att konsumenten har rätt att rikta anspråk mot kreditgivaren. En förutsättning är dock att konsumenten redan har riktat anspråk mot leverantören men misslyckats med att få den gottgörelse som konsumenten har rätt till enligt lagen eller avtalet. I sista meningen i artikel 15.2 sägs att medlemsstaterna ska avgöra i vilken omfattning och under vilka villkor denna rättighet ska kunna utövas, och enligt artikel 15.3 ska direktivets bestämmelser inte påverka nationella bestämmelser enligt vilka en kreditgivare ska ha ett solidariskt ansvar i fråga om konsumentens anspråk gentemot leverantören i de fall då de varor eller tjänster som köpts har finansierats genom ett kreditavtal.
I 1992 års lag finns en motsvarande reglering i 16 § andra och tredje styckena. Vid ett kreditköp får köparen mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han eller hon kan göra mot säljaren. Köparen får även invända att han eller hon har erlagt betalning till säljaren eller att han eller hon har träffat en överenskommelse med denne. Detta gäller dock inte om köparen visste att säljaren saknade rätt att ta emot betalningen eller ingå överenskommelsen och inte heller om köparen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet låtit bli att skaffa sig den kunskapen. Har köparen på grund av ett kreditköp anspråk mot säljaren på återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningprestation, svarar
118
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs. Kreditgivaren är dock aldrig skyldig att betala mer än vad han eller hon har mottagit av köparen med anledning av krediten. Det som nu sagts om kreditköp av en vara gäller också vid kredit som finansierar sådana tjänster som avses i konsumenttjänstlagen (18 § i 1992 års lag).
I svensk rätt gäller alltså ett solidariskt, men begränsat, ansvar för kreditgivaren för konsumentens anspråk gentemot säljaren. Eftersom direktivet ger utrymme för att i nationell rätt reglera omfattningen på ansvaret och då det inte heller har framkommit annan anledning att ändra på den, bör den nuvarande regleringen överföras oförändrad till den nya lagen. Genom att den nya definitionen av kreditköp inkluderar också andra tjänster än sådana som omfattas av konsumenttjänstlagen blir det direkta tillämpningsområdet för dessa bestämmelser dock något bredare.
5.14Tillsyn och sanktioner
Förslag: Konsumentverket och Finansinspektionen ska på sina respektive områden utöva tillsyn över att näringsidkarna följer konsumentkreditlagen.
Om information i marknadsföringen respektive förhandsinformation inte lämnas i den omfattning och på det sätt som lagen föreskriver ska marknadsföringslagen tillämpas.
Om någon kreditprövning inte sker, ska tillsynsmyndigheten kunna förbjuda näringsidkaren att fortsätta lämna krediter.
Skälen för förslaget: Enligt artikel 20 i direktivet ska medlemsstaterna se till att kreditgivarnas verksamhet regleras i lag eller övervakas av ett organ eller en myndighet som är oberoende av finansiella institutioner. I artikeln anges att den inte påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (2006/48/EG) om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut.
119
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
Enligt 35 § i 1992 års lag har Konsumentverket tillsyn över att lagen följs med undantag för verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen eller verksamhet hos Kronofogdemyndigheten. Finansinspektionen har tillsyn över kreditinstitut, dvs. banker och kreditmarknadsföretag, 13 kap. 2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Finansinspektionens tillsyn följer till stor del av EG-rättsliga bestämmelser på det finansiella området.
Dagens tillsyn gäller hela konsumentkreditlagens tillämpningsområde. Tillsynen bör regleras på samma sätt i den nya lagen. De bestämmelser som på grund av direktivet nu föreslås kommer alltså att omfattas av Konsumentverkets och Finansinspektionens tillsyn.
Enligt artikel 23 i direktivet ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt direktivet. Medlemsstaterna ska även vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att bestämmelserna genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
I dag gäller enligt 8 § i 1992 års lag att marknadsföringslagen ska tillämpas om näringsidkaren inte lämnar den marknadsföringsinformation eller förhandsinformation som åläggs honom eller henne. Näringsidkaren kan därvid i förlängningen vid vite åläggas att lämna informationen. Däremot gäller inte bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen om marknadsstörningsavgift. En bestämmelse som på motsvarande sätt hänvisar till marknadsföringslagen bör tas in i den nya lagen. Det kan därvid övervägas om också marknadstörningsavgift ska kunna utgå vid överträdelser av informationsbestämmelserna. Sådan avgift utgår dock inte vid motsvarande överträdelser enligt distans- och hemförsäljningslagen och det ligger närmast till hands att ansluta till den regleringen. Marknadsföringslagens sanktionssystem bör alltså gälla vid dessa överträdelser av direktivets, och förstås den nya lagens, bestämmelser om marknadsförningsinformation och förhandsinformation, med undantag av bestämmelserna om marknadsstörningsavgift.
120
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
Om näringsidkaren bryter mot kravet på kreditprövning, finns det möjlighet för Finansinspektionen och Konsumentverket att ingripa. Finansinspektionen kan tillgripa de näringsrättsliga åtgärder som anges i 15 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ingripandet sker genom föreläggande att vidta åtgärd inom viss tid, förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig, ska kreditinstitutets tillstånd att bedriva verksamheten återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, får inspektionen avstå från ingripande. Detsamma gäller om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet redan vidtagit tillräckliga åtgärder mot institutet.
Konsumentverket har möjlighet att på liknande sätt ingripa enligt 37 § i 1992 års lag. Det handlar i sådant fall om att Konsumentverket kan förelägga en näringsidkare som inte följer reglerna om kreditprövning att upphöra med att lämna krediter. Föreläggandet kan förenas med vite. I stället för ett föreläggande kan en varning meddelas, om det bedöms som en tillräcklig åtgärd. Motsvarande bestämmelser bör tas in i den nya konsumentkreditlagen.
Konsumentverket kommer dessutom, som nämnts, att utöva tillsyn över hela den nya konsumentkreditlagen och kan vidta åtgärder i händelse av överträdelser.
Av det anförda framgår att det kommer att finnas effektiva, proportionella och avskräckande påföljder för att säkra efterlevnaden av den nya lagen. Sammanfattningsvis görs därför bedömningen att kraven i artikel 23 därmed får anses uppfyllda.
5.15Tvistlösning utanför domstol
Bedömning: Allmänna reklamationsnämnden och nätverket European Consumer Centres (ECC) är lämpliga och effektiva tvistlösningsförfaranden utanför domstol för att lösa konsumenttvister som gäller kreditavtal.
121
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
Skälen för bedömningen: Enligt artikel 24.1 i direktivet ska medlemsstaterna, för att lösa konsumenttvister som gäller kreditavtal, se till att det införs lämpliga och effektiva tvistlösningsförfaranden utanför domstol. Artikeln medger uttryckligen att befintliga organ får utnyttjas. Av artikel 24.2 framgår att medlemsstaterna ska uppmuntra dessa organ att samarbeta för att även lösa gränsöverskridande tvister om kreditavtal.
Allmänna reklamationsnämnden (ARN) är en statlig myndighet vars huvudsakliga uppgift är att opartiskt, och utan avgift för parterna, pröva konsumenttvister. Det är således möjligt för en konsument att kostnadsfritt få en tvist om ett kreditavtal med en näringsidkare prövad av nämnden.
ARN prövar inte tvister med näringsidkare utanför Sverige. Det finns dock ett inom EU tillskapat nätverk för instanser som vid sidan av domstolar prövar konsumenttvister. Syftet med nätverket – som benämns ECC (European Consumer Centres) – är att förse konsumenter med information om deras rättigheter samt att ge råd och hjälp till konsumenter som vill framföra klagomål och lösa tvister. ARN medverkar i detta nätverk. Nämnden medverkar även i ett nätverk benämnt FIN-NET, som har tillskapats för instanser som prövar finansiella tvister. En konsument kan även vända sig till Konsument Europa, som tillhör Konsumentverket och även finansieras av Europeiska kommissionen, för att få råd och hjälp i en gränsöverskridande tvist. Konsument Europa ingår i ECC.
Det finns alltså lämpliga och effektiva tvistlösningsförfaranden utanför domstol för att lösa konsumenttvister som gäller kreditavtal. Någon ytterligare åtgärd behöver inte vidtas.
122
| Ds 2009:67 | Genomförande av konsumentkreditdirektivet |
5.16Skydd mot lagval som ger konsumenten ett sämre skydd
Förslag: Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför EES ska tillämpas på kreditavtalet ska inte gälla i fråga om kreditavtal enligt konsumentkreditlagen, om den lag som gäller för avtalet med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom EES och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.
Skälen för förslaget: När ett avtal har anknytning till flera olika länder måste det avgöras vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet. Lagvalet bestäms av internationellt privaträttsliga regler. Romkonventionen från år 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som genomförts genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, den s.k. Rom I- förordningen. Förordningen ska tillämpas på avtal som ingås efter den 17 december 2009 (artikel 28). Den tillämpas på avtalsförpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär lagkonflikt (artikel 1.1). Förordningens utgångspunkt är att avtalsparterna har rätt att själva bestämma vilket lands lag som ska tillämpas på avtalsförhållandet (se artikel 3.1 och 3.2). Beträffande vissa avtal i konsumentförhållanden gäller särskilda lagvalsregler enligt artikel 6. För avtal enligt artikel 6.1 i förordningen – dvs. sådana som ingås av en fysisk person för ändamål som kan anses ligga utanför hans eller hennes näringsverksamhet (konsumenten) med en annan person som agerar inom ramen för sin näringsverksamhet (näringsidkaren) – ska lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort gälla. Det förutsätter dock, enligt nämnda artikel, att näringsidkaren antingen bedriver sin affärs- eller yrkesverksamhet i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort eller på något sätt riktar sådan verksamhet till det landet eller till flera länder, inbegripet det landet, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet. Artikel 6.1
123
| Genomförande av konsumentkreditdirektivet | Ds 2009:67 |
påverkar inte heller tillämpningen av artiklarna 5 och 7 om transportrespektive försäkringsavtal. Av artikel 6.2 följer att parternas val av tillämplig lag enligt artikel 3, för avtal som uppfyller villkoren i artikel 6.1, inte får medföra att konsumenten berövas det skydd som finns enligt tvingande regler i lagen i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort. Förordningen är bindande för, och direkt tillämplig i, EU:s medlemsstater. Av artikel 23 framgår dock att med undantag för artikel 7 (försäkringsavtal) inverkar förordningen inte på tillämpningen av gemenskapsrättsliga bestämmelser som på särskilda områden fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser.
Enligt artikel 22.4 i direktivet ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som behövs för att se till att konsumenterna inte berövas det skydd som de ges enligt direktivet genom att lagen i ett tredje land väljs som tillämplig lag på kreditavtalet, i de fall kreditavtalet har nära anknytning till en eller flera medlemsstaters territorium.
Romförordningens särreglering för avtal i konsumentförhållanden är begränsad i det att den endast säger att konsumenten inte får berövas det skydd som följer av tvingande regler i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort. Konsumentkreditdirektivet innehåller däremot inte någon motsvarande begränsning. Eftersom direktivets bestämmelse om skydd mot lagvalsklausuler således avviker från Romförordningen, bör det i den nya lagen införas en bestämmelse som säkerställer att konsumenten inte berövas det skydd som följer av direktivet. Bestämmelsen bör utformas efter förebild av bl.a. 5 kap. 2 § distans- och hemförsäljningslagen.
124
6Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Förslag: De nya bestämmelserna, däribland den nya konsumentkreditlagen, ska träda i kraft den 1 januari 2011.
För kreditavtal som ingåtts innan den nya konsumentkreditlagen trätt i kraft ska äldre bestämmelser gälla. Bestämmelserna om underrättelseskyldighet vid ränte- eller avgiftsändringar (19 §), om kontoutdrag och underrättelser vid kontokrediter (20 §), om konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen (28 §) och om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid (37 §) ska dock tillämpas även på kreditavtal med obestämd löptid som har ingåtts före lagens ikraftträdande.
Skälen för förslaget: Den nya konsumentkreditlagen bör träda i kraft snarast möjligt. I direktivets artikel 27.1 anges att de nationella bestämmelser som genomför direktivet ska tillämpas från och med den 12 maj 2010. Genom en rättelse av direktivet har sista dagen för genomförande flyttats fram till den 11 juni 2010 (EUT L 207, 11.8.2009, s. 14).
Det är inte möjligt att genomföra direktivet i tid. Den nya konsumentkreditlagen och den övriga lagstiftning som föreslås i denna promemoria bör kunna träda i kraft den 1 januari 2011.
I artikel 30.1 anges att direktivet inte ska tillämpas på de kreditavtal som löper den dag då de nationella genomförandeåtgärderna träder i kraft. I enlighet med detta föreslås i denna
125
| Ikraftträdande och övergångsbestämmelser | Ds 2009:67 |
promemoria att den nya konsumentkreditlagen ska tillämpas endast på kreditavtal som ingås efter ikraftträdandet och på marknadsföring och information efter denna tidpunkt. 1992 års lag kommer därmed att tillämpas på avtal som ingåtts före ikraftträdandedagen och på marknadsföring och information före den dagen, vilket överensstämmer med vad som gäller enligt allmänna principer för avtal vid lagändringar.
I artikel 30.2 finns en bestämmelse som tar sikte på kreditavtal med obestämd löptid som har ingåtts före ikraftträdandet av de nationella bestämmelser som genomför direktivet. För dessa kreditavtal ska bestämmelserna i artiklarna 11 (information om krediträntan), 12 (skyldigheter vid kreditavtal i form av kontokredit), 13 (kreditavtal med obestämd löptid), 17 (överlåtelse av rättigheter) samt 18.1 andra meningen och 18.2 (överskridande) tillämpas. För att uppfylla direktivets krav behövs en särskild övergångsbestämmelse som anger att bestämmelserna i den nya konsumentkreditlagen om underrättelseskyldighet vid ränte- eller avgiftsändringar (19 §), om kontoutdrag och underrättelser vid kontokrediter (20 §), om konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen (28 §) och om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid (37 §) ska tillämpas på sådana kreditavtal med obestämd löptid som har ingåtts före lagens ikraftträdande. I övrigt kommer förstås äldre bestämmelser att gälla för dessa kreditavtal förutsatt att de har ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.
126
7Ekonomiska och andra konsekvenser
Promemorians förslag gäller genomförande av ett EG-direktiv som i huvudsak inte lämnar utrymme för andra nationella regleringar än de som följer av direktivets bestämmelser. Några alternativa lösningar att överväga vid genomförandet av direktivet i svensk rätt finns då inte. I vissa fall tillåter dock direktivet inom vissa ramar medlemsstaterna att välja olika, eller behålla, nationella lösningar. Nationella regleringar är också möjliga på områden som faller utanför direktivets tillämpningsområde. På dessa områden gäller generellt enligt promemorian att regleringen i 1992 års lag förs över till den nya lagen utan närmare kommentar, såvida det inte finns särskilda skäl för att ändra regleringen. I de fall regleringen överförs oförändrad i sak görs ingen konsekvensutredning.
Ett syfte med promemorians förslag vid sidan av genomförandet av direktivet är att motverka de problem med överskuldsättning som snabblånen för med sig. För snabblånen gäller typiskt sett inte bestämmelserna i 1992 års lag om skyldighet att ange den effektiva räntan vid marknadsföring och information eller att göra en kreditprövning, eftersom det gäller undantag för lån som löper på kort tid och avser låga belopp. Direktivet omfattar inte krediter under 200 euro, varför regleringen på nationell nivå i fråga om krediter som understiger ca 2 000 kronor kan utformas utan hänsyn till direktivet. För att uppnå det nämnda syftet föreslås dock att lagen i sin helhet ska gälla för också dessa lån. Något reellt alternativt sätt att uppnå syftet finns inte.
127
| Ekonomiska och andra konsekvenser | Ds 2009:67 |
Genom att samma regler gäller för dessa krediter som för andra skapas bättre konkurrensvillkor.
Förslagen i promemorian gäller i huvudsak civilrättsliga regler, dvs. förhållandet mellan enskilda. De som berörs är framför allt kreditgivare och konsumenter.
Samma regler kommer i princip att gälla för alla kreditgivare, vilket skapar goda konkurrensförhållanden. Det finns inte utrymme i direktivet för att ta särskild hänsyn till små kreditgivare vid utformningen av regleringen. Förslagen kommer att medföra kostnader av administrativ karaktär för kreditgivare, särskilt initialt. Marknadsföring, standardinformation och standardavtal behöver anpassas till det nya regelverket. Anpassning kan behöva ske av datasystem till nya regler om ångerrätt och ersättning vid förtidsinlösen. Förslagen om skärpt kreditprövning och om förklaringsskyldighet torde också leda till något ökade kostnader av bestående slag för kreditgivare vid kreditgivningen. Men förslagen torde också leda till besparingar för kreditgivarna. Mer likartade bestämmelser om konsumentkrediter inom EU gör att kreditgivarna i mindre grad behöver anpassa sina krediter till de olika nationella marknaderna. Kreditförlusterna för kreditgivare bör minska genom ökade krav på att informera konsumenterna och skärpt kreditprövning.
För konsumenterna är tanken att förslagen på sikt ska ge billigare krediter. Genom harmoniseringen ska konkurrensen bli bättre på marknaden för konsumentkrediter inom EU. En bättre konkurrens torde leda till att kostnaderna för konsumenterna minskar. Också risken för överskuldsättningsproblem hos konsumenterna torde minska.
Förslagen bör inte medföra några beaktansvärda kostnadseffekter för det allmänna. Konsumentverket och Finansinspektionen, som svarar för tillsynen över att konsumentkreditlagen följs, kommer att behöva anpassa sina verksamheter till de nya reglerna, vilket initialt kan medföra vissa kostnadsökningar. Tillsynsuppgifterna ändras dock inte på annat sätt än vad som följer av förslagen i sak och ryms inom de befintliga ekonomiska ramarna.
128
| Ds 2009:67 | Ekonomiska och andra konsekvenser |
Lagförslagen innebär som nämnts att kreditgivare behöver anpassa bl.a. information och avtal till den nya regleringen. Samtidigt gäller enligt direktivet att det ska vara genomfört senast den 11 juni 2010. Med hänsyn därtill och till att regleringen i nu väsentliga delar ansluter till direktivet bör tidpunkten för ikraftträdandet bestämmas utan några särskilda hänsyn till anpassningar till den nya lagen.
129
8 Författningskommentar
8.1Förslaget till konsumentkreditlag
Lagen ersätter konsumentkreditlagen (1992:830). Anledningen är att det nya konsumentkreditdirektivet föranleder ett stort antal ändringar. Av lagtekniska och systematiska skäl anses det därför mest lämpligt med en ny konsumentkreditlag. Många bestämmelser i 1992 års lag överförs dock oförändrade till den nya lagen och i stort har den gamla lagens struktur kunnat behållas. Inga sakliga ändringar görs i fråga om bestämmelserna om kontantinsats vid kreditköp, förbud mot viss avräkning, återtagande av vara vid kreditköp eller tillsyn. Andra bestämmelser ändras endast i vissa avseenden. För en mer utförlig kommentar till den reglering som överförs i sak oförändrad hänvisas särskilt till prop. 1991/92:83 och bet. 1991/92:LU28.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller kredit som en näringsidkare lämnar eller erbjuder en konsument. Lagen gäller också kredit som lämnas eller erbjuds av någon annan än en näringsidkare, om krediten förmedlas av en kreditförmedlare.
Ett avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.
Paragrafens första stycke anger lagens tillämpningsområde. Stycket motsvarar 1 § första och andra styckena i 1992 års lag.
131
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Undantag från lagens tillämpningsområde finns i 3 §. I paragrafens andra stycke anges lagens tvingande karaktär. Stycket överensstämmer med 4 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
Av första stycket första meningen framgår att lagen gäller krediter som en näringsidkare lämnar eller erbjuder en konsument. Begreppet kredit är inte definierat, men är avsett att ha samma vidsträckta innebörd som i 1992 års lag. Detta följer också av den nya definitionen av begreppet kreditavtal i 2 §. För att lagen ska vara tillämplig fordras att krediten lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare. Liksom 1992 års lag gäller lagen krediter som lämnas eller erbjuds, dvs. såväl vid marknadsföring av krediter som vid avtal om krediter. Begreppen konsument och näringsidkare definieras i 2 §. Av andra meningen framgår att lagen också är tillämplig när krediten lämnas eller erbjuds av någon annan än en näringsidkare, t.ex. en privatperson, om krediten förmedlas av en kreditförmedlare. Begreppet kreditförmedlare definieras i 2 §. Där framgår att en kreditförmedlare alltid är en näringsidkare.
I andra stycket anges i vilken mån avtalsvillkor som avviker från lagens bestämmelser är bindande eller inte bindande för konsumenten. Lagen är alltså tvingande till konsumentens förmån. Stycket genomför artikel 22.2 i direktivet.
2 § I lagen avses med
konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,
kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran,
kreditförmedlare: en näringsidkare som, utan att vara kreditgivare, mot ersättning presenterar eller erbjuder en konsument ett kreditavtal, på något annat sätt bistår konsumenten innan ett kreditavtal ingås eller ingår ett kreditavtal med konsumenten som ombud för kreditgivaren,
132
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
kreditavtal: ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar en konsument kredit i form av lån, betalningsanstånd eller liknande,
kontokredit: ett kreditavtal som ger konsumenten en fortlöpande rätt att utnyttja ett kreditutrymme,
kreditköp: ett köp av en vara eller tjänst som finansieras genom en kredit som lämnas av
–säljaren, eller
–annan kreditgivare, om denne anlitat säljaren för att förbereda eller ingå kreditavtalet eller om varan eller tjänsten uttryckligen anges i kreditavtalet,
kontantpris: det pris till vilket en vara eller tjänst vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,
kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av räntor, avgifter och andra kostnader som konsumenten ska betala med anledning av krediten, dock med undantag för eventuella notariatsavgifter,
kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden, kreditränta: den ränta som gäller för en kredit eller en utnyttjad del av
krediten, angiven per år,
effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar ska göras under den löpande kredittiden.
I paragrafen förklaras några för lagens tillämpning viktiga begrepp. Den motsvarar 2 § i 1992 års lag. Det införs dock några nya definitioner och vissa definitioner justeras. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
Definitionerna av konsument, näringsidkare, kreditförmedlare, kreditavtal, kontokredit, kreditköp och kreditränta är nya. De två förstnämnda definitionerna utformas på samma sätt som i övrig central konsumenträttslig lagstiftning, t.ex. konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716).
Med konsument avses en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Det tidigare rekvisitet ”huvudsakligen för enskilt bruk” (1 § i 1992 års lag) ersätts med att konsumenten ”huvudsakligen” ska handla för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Någon
133
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
ändring i sak är inte avsedd. Detta innebär t.ex. att lagen – i likhet med vad som gäller enligt 1992 års lag – gäller även om krediten är avsedd att till en viss del, dock jämförelsevis mindre väsentlig, användas i näringsverksamhet (jfr prop. 1976/77:123 s. 153). Några bestämda gränser i övrigt för när en person agerar huvudsakligen för ett ändamål som faller utanför näringsverksamhet är vanskligt att ställa upp. Helt klart bör dock vara att lagen inte gäller om inte mer än hälften av krediten är ägnad att användas för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.
Med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten. Utformningen av näringsidkarbegreppet skiljer sig därmed också i förhållande till vad som gäller enligt nuvarande reglering; rekvisitet ”i dennes yrkesmässiga verksamhet” (1 § i 1992 års lag) ersätts av ett krav på att vederbörande handlar för ändamål ”som har samband med den egna näringsverksamheten”. Någon ändring i sak är inte avsedd. När begreppet näringsidkare används i lagtexten avses såväl kreditgivare som kreditförmedlare.
Definitionen av kreditgivare överförs oförändrad från 1992 års lag. En kreditgivare kan vara näringsidkare eller privatperson.
Med kreditförmedlare avses näringsidkare som, utan att vara kreditgivare, mot ersättning presenterar eller erbjuder en konsument en kredit, på något annat sätt bistår konsumenten innan avtalet om kredit ingås eller som ingår avtalet med konsumenten som ombud för kreditgivaren.
Definitionen av kreditavtal är ny i förhållande till 1992 års lag. Någon större förändring innebär det dock inte, eftersom begreppet kredit, som används i definitionen, har samma vida innebörd som enligt 1992 års lag.
Kontokredit är en ny benämning för ”löpande kredit” i 6 § andra stycket i 1992 års lag.
Definitionen av kreditköp motsvarar delvis beskrivningen av kreditköp i 3 § i 1992 års lag, men avser också ett kreditköp av en tjänst i enlighet med direktivets definition av kombinerat kreditavtal. Begreppet tjänst har liksom i lagen som helhet en från
134
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
direktivet hämtad vid innebörd som omfattar t.ex. hyra av lös egendom och andra liknande prestationer. Kraven på samband mellan kreditavtalet och köpet av varan eller tjänsten ändras något i förhållande till 1992 års lag. Till att börja med omfattas det fallet att det är säljaren av varan eller tjänsten som lämnar kredit. Men även krediter som lämnas av någon annan än säljaren kan omfattas. Om kreditgivaren är någon annan än säljaren ska, för att bestämmelsen ska vara tillämplig, antingen säljaren anlitas av kreditgivaren för att ingå eller förbereda kreditavtalet, eller varan eller tjänsten uttryckligen nämnas i kreditavtalet.
Definitionen av kontantpris motsvarar definitionen i 1992 års lag.
I definitionen av kreditkostnad görs vissa justeringar för att uppnå en överensstämmelse med direktivets definition. De innebär att avgifter uttryckligen nämns bland de kostnader som ingår i kreditkostnaden och att det uttryckligen anges att notariatsavgifter inte ingår i kreditkostnaden. Det ska vara fråga om kostnader med anledning av krediten. Det innebär att även kostnader för t.ex. en återbetalningsförsäkring ska inkluderas i kreditkostnaden, om försäkringen är obligatorisk.
Definitionen av kreditfordran är oförändrad i förhållande till 1992 års lag.
Definitionen av kreditränta är ny. Av följande paragrafer framgår att kreditgivaren eller kreditförmedlaren i flera sammanhang är skyldig att informera om krediträntan. Av definitionen framgår att den ska anges som en räntesats motsvarande räntekostnaden per år för den obetalda delen av skulden. Detta överensstämmer i sak med 1992 års lag.
I definitionen av effektiv ränta görs inte någon ändring i förhållande till 1992 års lag. Indirekt kan dock den något ändrade definitionen av ”kreditkostnad” i vissa fall komma att påverka storleken på den effektiva räntan. Hur effektiv ränta ska beräknas i olika situationer kommer även i fortsättningen att preciseras i förordning och andra föreskrifter.
Paragrafen genomför delvis artikel 3 i direktivet.
135
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
3 § Lagen gäller inte
1.författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel,
2.lån som lämnas i pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000),
3.kredit som inte är förbunden med ränta, avgifter eller andra kostnader, eller
4.räntefri kredit som ska betalas tillbaka inom tre månader och som endast är förbunden med en obetydlig avgift.
För kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader gäller inte bestämmelserna om marknadsföring och förhandsinformation i 4 § andra stycket 5–7 och tredje stycket samt 5 och 6 §§, om kreditavtalet i 14 § andra och tredje styckena, om ångerrätt i 21–25 §§, om betalning av skulden i förtid i 32–36 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.
För kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet gäller inte bestämmelserna om förhandsinformation i 5 § tredje stycket, om ångerrätt i 21–25 §§ eller om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid i 37 §.
I paragrafen görs undantag från lagens tillämpningsområde. Stöd för att göra undantagen finns i artikel 2 i direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
I första stycket görs till att börja med (punkterna 1 och 2) samma undantag från lagens tillämpningsområde som i 1992 års lag. De krediter som undantas är dels författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel, dels lån som lämnas i pantbanksverksamhet enligt pantbankslagen (1995:1000). Undantaget för författningsreglerade lån gäller t.ex. för lån enligt studiestödslagen (1999:1395). Undantagen görs med stöd av artikel 2.2 punkterna k och l i direktivet.
I punkten 3 görs undantag för krediter som inte är förbundna med ränta, avgifter eller andra kostnader för konsumenten. Undantaget görs med stöd av artikel 2.2 punkterna f (ränte- och avgiftsfria kreditavtal) och j.
136
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Vidare görs i punkten 4 ett undantag som är avsett att gälla bl.a. för s.k. fakturakrediter, dvs. krediter som är avsedda att finansiera ett köp av en vara eller tjänst som kreditgivaren tillhandahåller konsumenten. Ett typfall är köp av kapitalvaror eller hantverkstjänster mot faktura. Kreditavtal som innebär att konsumenten med användande av ett kreditkort kan utnyttja en kredit för betalning av en vara eller tjänst kan också omfattas av undantaget.
Tre villkor ska vara uppfyllda för att krediten vara undantagen från lagens tillämpningsområde. Det första villkoret är att krediten ska vara räntefri. Naturligtvis kan dock en dröjsmålsränta tas ut. Det andra villkoret gäller kredittiden, som får vara högst tre månader. Är det fråga om en kontokredit får villkoret förstås så att ett utnyttjat kreditutrymme ska återställas inom tre månader från utnyttjandet. Det tredje villkoret är att krediten endast får vara förbunden med en obetydlig avgift. En fakturaavgift på några tiotal kronor eller en årsavgift på några hundratal kronor får anses vara obetydlig i sammanhanget. Det saknar betydelse om hela kreditbeloppet ska betalas tillbaka på samma gång eller om krediten ska återbetalas i delar. Undantaget i förevarande punkt täcks av direktivets undantag för korta krediter med obetydliga avgifter i artikel 2.2 f).
I andra stycket föreskrivs att endast vissa av lagens bestämmelser ska gälla för kontokrediter som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader. Med kontokrediter avses samma sak som löpande krediter enligt 1992 års lag. Begreppet definieras i 2 §. Ett kreditavtal omfattas av undantaget om det innehåller villkor som innebär antingen att konsumenten är skyldig att återbetala krediten närhelst kreditgivaren begär återbetalning eller att konsumenten alltid ska återbetala krediten inom tre månader från det att han eller hon utnyttjade den. Stycket genomför artikel 2.3 i direktivet.
I tredje stycket anges slutligen att några av lagens bestämmelser som gäller förhandsinformation, ångerrätt och uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid inte ska gälla för lån med säkerhet i fast egendom, tomträtt, bostadsrätt eller byggnad på
137
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
ofri grund. För sådana krediter finns det inte något krav på användandet av den blankett för förhandsinformation som gäller för andra krediter och inte heller någon ångerrätt eller uppsägningsrätt av det slag som anges i de undantagna paragraferna. Bestämmelserna i förevarande stycke möjliggörs av undantagen i direktivets artikel 2.2 a) och b).
Marknadsföring och information
4 § Näringsidkaren ska vid all marknadsföring beträffande kreditavtal lämna information om den effektiva räntan för krediten.
I marknadsföring där en räntesats, en avgift eller någon annan kostnad anges ska näringsidkaren med hjälp av ett typexempel lämna information om
1.krediträntan, med angivande av om den är bunden eller rörlig,
2.avgifter som utgör en del av kreditkostnaden,
3.den effektiva räntan,
4.kreditbeloppet,
5.kreditavtalets löptid,
6.det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och storleken på avbetalningarna, och
7.vid kreditköp, kontantpriset och den kontantinsats som krävs.
Om ett krediterbjudande innebär att konsumenten är skyldig att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet för att få krediten eller för att få den på de villkor som anges i marknadsföringen och kostnaderna för detta inte kan fastställas i förväg, ska skyldigheten att ingå avtalet om tjänsten anges i marknadsföringen tillsammans med den effektiva räntan.
Informationen ska lämnas på ett klart, kortfattat och framträdande sätt.
Paragrafen innehåller regler om information i samband med marknadsföring av krediter. Den motsvaras närmast av 6 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Paragrafens regler utgör ett för konsumentkrediter specifikt komplement till marknadsföringslagens (2008:486) generella be-
138
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
stämmelser om marknadsföring (jfr prop. 2007/08:115 s. 125). Paragrafen ska alltså inte påverka marknadsföringslagens bestämmelser.
I första stycket anges att näringsidkare vid all marknadsföring beträffande kreditavtal ska lämna information om den effektiva räntan för krediten. I förhållande till 1992 års lag görs det i huvudsak språkliga ändringar. Med marknadsföring avses samma sak som i marknadsföringslagen. Att exemplen annonsering och skyltning tas bort ur lagtexten innebär inte någon ändring i sak. För att en åtgärd ska anses utgöra marknadsföring måste det föreligga ett något så när bestämt eller individualiserat krediterbjudande (se prop. 1976/77:123 s. 90 och 160). Hur den effektiva räntan ska beräknas preciseras i förordning.
I andra stycket föreskrivs att i marknadsföring som innehåller uppgift om en räntesats, en avgift eller någon annan kostnad ska mer utförlig information lämnas. Förutsättningarna för i vilka fall mer utförlig information ska lämnas är formulerade utifrån liknande principer som motsvarande bestämmelser i marknadsföringslagen. Enligt marknadsföringslagen är det först när näringsidkaren valt att utforma sin marknadsföring som ett köperbjudande som det uppkommer en skyldighet att lämna närmare information. Ett köperbjudande föreligger när pris och produktens utmärkande egenskaper framgår av marknadsföringen. För konsumentkrediter är det när sifferuppgifter om räntesatser, avgifter eller andra kostnader som rör kreditkostnaden förekommer i marknadsföringen som det blir aktuellt att tillämpa bestämmelsen om särskilda informationskrav.
Informationen ska lämnas med hjälp av ett typexempel, dvs. en vanligt förekommande kreditsituation. Informationen, som ska utformas med användande av de förutsättningar i fråga om kreditbelopp, kredittid m.m. som gäller för den kredit som marknadsförs, anges i sju punkter.
Enligt första punkten ska kreditgivaren lämna information om krediträntan. Krediträntan är den procentuella räntesats som på årlig basis tillämpas på det utnyttjade kreditbeloppet (se 2 §). Dessutom ska det anges om räntan är bunden eller rörlig. Räntan
139
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
ska anses vara bunden om det i kreditavtalet bestäms att den ska utgå med en viss specificerad räntesats under hela kredittiden eller under en viss angiven tid. Om kreditavtalet inte innebär att en viss ränta ska utgå under angiven tid, ska räntan anses vara rörlig. För en viss kredit kan räntan alltså under en viss period vara bunden och under andra perioder rörlig.
I andra punkten anges att kreditgivaren ska informera om avgifter som utgör en del av kreditkostnaden. Det innebär att informationen måste omfatta samtliga kostnader, utöver ränta, som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till. Om det, för att kunna ingå kreditavtalet, krävs av konsumenten att denne ingår även något annat avtal, till exempel ett försäkringsavtal, ska även kostnaderna för det avtalet inkluderas om de är kända.
Enligt tredje punkten ska den effektiva räntan anges. I 2 § anges vad som avses med effektiv ränta.
Av fjärde punkten framgår att kreditbeloppet ska anges. Det innebär att den övre kreditgränsen eller det totala belopp som ställs till konsumentens förfogande genom kreditavtalet ska anges. Ränta och andra kreditkostnader ingår inte i kreditbeloppet.
Den femte punkten avser kreditavtalets löptid. Om avtalet innebär att krediten ska återbetalas senast vid en viss tidpunkt, är tiden fram till den tidpunkten att anse som löptiden. För avtal som innebär att en viss kredit ställs till konsumentens förfogande, är löptiden den tid som det anges i avtalet att detta gäller. Om avtalet gäller under obestämd tid, ska det anges.
Den sjätte punkten innehåller två delar. För det första ska näringsidkaren informera om det sammanlagda belopp som konsumenten ska betala. Beloppet är summan av kreditbeloppet och konsumentens kreditkostnader. Dessutom ska det lämnas information om storleken på eventuella avbetalningar som konsumenten ska göra. Det innebär att om kreditavtalet innehåller bestämmelser om att konsumenten vid vissa tidpunkter ska återbetala delar av kreditbeloppet, ränta och avgifter, så ska det anges.
140
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Slutligen ska kreditgivaren, enligt sjunde punkten, vid kreditköp ange varans eller tjänstens kontantpris och den kontantinsats som krävs. Begreppet kontantpris definieras i 2 §. Att kreditgivaren är skyldig att ta ut en kontantinsats framgår av 26 §.
I tredje stycket anges att en upplysning om eventuell skyldighet att ingå ett avtal om en till kreditavtalet kompletterande tjänst ska lämnas i de fall som behandlas i andra stycket. En försäkring som garanterar att krediten återbetalas kan vara en typ av kompletterande tjänsteavtal som omfattas av regleringen.
I fjärde stycket finns en bestämmelse om hur informationen ska ges. Med de uppställda kraven åsyftas att informationen ska ges på ett sådant sätt att konsumenten normalt sett inte har några svårigheter att ta del av den. Informationen ska t.ex. vara lätt att hitta på näringsidkarens hemsida vid marknadsföring på Internet.
Paragrafen genomför artikel 4 i direktivet.
5 § I rimlig tid innan ett kreditavtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten information om
1.slag av kredit,
2.kreditgivarens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,
3.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,
4.kreditavtalets löptid,
5.vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,
6.krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,
7.det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten samt den effektiva räntan,
– med hjälp av ett representativt exempel där de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan anges, i förekommande fall med beaktande av konsumentens önskemål om kreditavtalets utformning, och
– om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt och kreditgivaren beräknat räntan med utgångspunkt i det vanligaste sättet att
141
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
utnyttja krediten, att andra sätt att utnyttja krediten kan ge en högre effektiv ränta,
8.avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående krediter med olika krediträntor,
9.avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,
10.notariatsavgifter, om sådana utgår,
11.skyldighet att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet för att få krediten eller för att få den på de villkor som anges i marknadsföringen,
12.dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,
13.konsekvenserna av uteblivna betalningar,
14.begärda säkerheter,
15.förekomst eller avsaknad av ångerrätt,
16.konsumentens rätt till förtidsbetalning och om kreditgivarens rätt till kompensation vid förtidsbetalning och hur denna kompensation ska beräknas,
17.konsumentens rätt att utan dröjsmål och utan avgift få information om att en kreditansökan har avslagits på grund av uppgifter i en databas,
18.konsumentens rätt att på begäran och utan avgift få en kopia av ett utkast till ett kreditavtal, och
19.den tid under vilken erbjudandet gäller.
Om konsumentens avbetalningar enligt ett kreditavtal inte omedelbart medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan i stället används för att skapa kapital åt konsumenten, ska näringsidkaren inom samma tid ge konsumenten klar och tydlig information om att det inte finns någon garanti för att krediten anses avbetalad, om inte kreditgivaren lämnat en sådan garanti.
Informationen ska ges genom att den blankett som tagits in som bilaga 1 till denna lag tillhandahålls konsumenten i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges i sådan form före avtalsslutet, ska näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna
142
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
form snarast efter det att avtalet har ingåtts. Vill näringsidkaren ge konsumenten annan information, ska den ges i ett separat dokument.
Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan avgift överlämna en kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om information som ska ges till en konsument innan ett kreditavtal ingås. Paragrafen motsvaras närmast av 7 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.
I första stycket anges att näringsidkaren ska lämna information till konsumenten i rimlig tid innan ett kreditavtal ingås. Det innebär att näringsidkaren är skyldig att ge information om han eller hon vid marknadsföringen lämnar ett erbjudande till konsumenten som kan besvaras av denne utan ytterligare förhandlingar, antingen genom att konsumenten accepterar erbjudandet eller genom att konsumenten i sin tur lämnar ett anbud till näringsidkaren. Senast vid detta tillfälle måste informationen ha lämnats. Det finns dock inte något som hindrar att näringsidkaren ger informationen redan på ett tidigare stadium, t.ex. under sin marknadsföring. Informationen kan normalt inte ges omedelbart före det att avtalet ska ingås. Konsumenten måste få möjlighet att sätta sig in i och överväga informationen.
Vilken information som ska lämnas preciseras i 19 punkter.
I punkten 1 föreskrivs att slag av kredit ska anges. Därmed avses främst om krediten är ett fristående lån, en kontokredit, ett kreditköp eller någon annan typ av kredit som det i lagen finns särskilda bestämmelser om.
Punkten 2 avser namn och kontaktuppgifter för kreditgivaren och en medverkande kreditförmedlare.
Punkten 3 avser för det första kreditbeloppet. För en kommentar till det begreppet, se kommentaren till 4 § andra stycket fjärde punkten. Dessutom ska villkoren för utnyttjandet av krediten anges. Därmed avses främst vilka regler som gäller för att begära och motta utbetalning av kreditbeloppet. Om det gäller olika regler för att utnyttja krediten i olika situationer, t.ex. vid
143
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
köp med ett kreditkort och vid kontantuttag med kortet, ska samtliga villkor anges.
Enligt punkten 4 ska kreditavtalets löptid anges. För en kommentar, se kommentaren till 4 § andra stycket femte punkten.
I punkten 5 föreskrivs att varan eller tjänsten och dess kontantpris ska anges vid kreditköp enligt definitionen i 2 §. Be- stämmelsen motsvarar delvis 6 § första stycket andra meningen i 1992 års lag. Informationen ska avse dels vilken vara eller tjänst som kreditköpet avser, dels kontantpriset enligt definitionen i 2 §.
Informationen i punkten 6 gäller krediträntan. För det första ska alltså krediträntan anges. Angående innebörden av det begreppet, se kommentaren till 4 § andra stycket första punkten. Dessutom ska de eventuella referensräntor eller referensindex som enligt avtalet kan inverka på räntan anges. Vidare ska det anges vilka villkor som gäller för krediträntan och för hur den ändras. De avtalsbestämmelser som reglerar ändringar av räntan ska alltså förklaras.
Punkten 7 har två delar. För det första ska det sammanlagda belopp som konsumenten ska betala anges. För en kommentar till detta, se kommentaren till 4 § andra stycket sjätte punkten. Dessutom ska den effektiva räntan, enligt definitionen i 2 §, anges. Informationen ska utformas med ett representativt exempel som innehåller de antaganden utifrån vilka den effektiva räntan beräknats. Om konsumenten har informerat kreditgivaren om en eller flera faktorer som ska vara utmärkande för den kredit som denne helst vill ha, ska kreditgivaren beakta de faktorerna vid beräkningen. Vidare anges att om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt och kreditgivaren beräknat räntan med utgångspunkt i det vanligaste sättet, ska kreditgivaren ange att andra sätt att utnyttja krediten kan leda till en högre effektiv ränta.
Punkten 8 avser information om avbetalningar. Det ska anges storlek på betalningarna, antal betalningar och tidpunkter för betalningarna. Vidare ska det, om det är aktuellt, anges hur betalningarna ska fördelas på olika utestående skulder med olika
144
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
krediträntor. Bestämmelsen gäller enbart information och reglerar inte hur betalningar ska avräknas på olika fordringar. Hur avräkning ska göras regleras i 31 § denna lag och i 9 kap. 5 § handelsbalken.
Punkten 9 gäller information om avgifter med anknytning till kreditavtalet. Informationen ska omfatta samtliga avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna. Avgifter för ett konto kopplat till krediten och avgifter för att använda ett betalningsmedel för betalningstransaktioner eller kontantuttag är exempel på avgifter som omfattas.
Enligt punkten 10 ska informationen innehålla en upplysning om kreditavtalet innebär att kostnader måste betalas till en notarie. Bestämmelsen torde endast få betydelse i fråga om kreditavtal som ingås enligt ett annat lands lag.
Av punkten 11 framgår att det i informationen ska upplysas om konsumenten är skyldig att ingå något avtal om en kompletterande tjänst, t.ex. en försäkring, för att alls få tillgång till krediten eller få tillgång till krediten på de villkor som anges i marknadsföringen.
Enligt punkten 12 ska dröjsmålsräntan anges. Det gäller oavsett om den är avtalad eller följer av lag. Det ska också anges hur en avtalad dröjsmålsränta kan komma att ändras. Dessutom ska det anges vilka andra avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs. Det avser både avgifter som ska betalas till kreditgivaren och avgifter som betalas till andra, t.ex. inkassoföretag eller Kronofogdemyndigheten, som kreditgivaren kan begära ersättning för.
I punkten 13 föreskrivs att information ska ges om konsekvenserna av uteblivna betalningar. Det torde räcka att det anges vad som i allmänhet kan bli följden om konsumenten inte fullgör sina åtaganden.
Enligt punkten 14 ska det anges om några säkerheter begärs. Det torde räcka att i allmänna termer ange vilken typ av säkerhet som krävs, t.ex. pant i fast egendom eller borgen, utan att det preciseras i vilken egendom panten ska lämnas eller vem som ska ingå borgensåtagandet.
145
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Av punkten 15 framgår att det ska anges om konsumenten har ångerrätt enligt bestämmelserna i 21–23 §§.
Punkten 16 gäller information kring reglerna om förtidsbetalning. Det ska anges att konsumenten har rätt att betala tillbaka krediten i förtid. Om kreditgivaren har rätt till kompensation vid en sådan betalning ska det anges, liksom hur kompensationen beräknas (se 32 och 36 §§).
I punkten 17 anges att konsumenten ska informeras om den rätt han eller hon har (se 13 §) att utan dröjsmål och utan avgift få reda på att en kreditansökan har avslagits på grund av uppgifter i en databas.
Konsumenten ska också, enligt punkten 18, informeras om sin rätt att enligt fjärde stycket få en kopia av ett utkast till kreditavtal.
Enligt punkten 19 ska det anges under vilken tid konsumenten kan erbjudas kredit enligt de angivna villkoren.
Andra stycket innehåller ytterligare information som ska lämnas till konsumenten vid en viss typ av kreditavtal. Bestämmelsen är tillämplig vid avtal där konsumentens betalningar inte omedelbart medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan i stället används för sparande eller investeringar i syfte att skapa ett kapital, t.ex. köp av värdepapper. Vid sådana avtal ska det i förhandsinformationen klart och tydligt anges att det inte finns någon garanti för att kreditbeloppet ska anses avbetalat genom konsumentens betalningar, om inte kreditgivaren lämnat en sådan garanti.
Tredje stycket innehåller kraven på i vilken form informationen ska lämnas. Den i första och andra styckena angivna informationen ska lämnas med användande av den blankett, Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation, som tagits in som bilaga till denna lag. Blanketten ska tillhandahållas i en handling eller i någon annan varaktig och läsbar form som är tillgänglig för konsumenten. Med handling avses ett pappersdokument. Kravet kan uppfyllas även genom att blanketten fylls i som ett elektroniskt dokument om det kan göras tillgängligt för konsumenten
146
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
på en diskett eller cd-romromskiva eller liknande. För en utförligare kommentar hänvisas till prop. 2004/05:13 s. 44.
Informationen ska ges i rimlig tid innan kreditavtalet ingås (se första stycket). Ska kreditavtalet på konsumentens begäran ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges på det sättet före avtalsslutet, är det tillräckligt att information i blankettformen lämnas snarast efter det att avtalet har ingåtts. Undantaget är tillämpligt bl.a. när kreditavtalet ingås vid ett telefonsamtal eller genom utväxlande av sms-meddelanden.
Vill kreditgivaren ge konsumenten ytterligare information, ska ett separat dokument användas. Den standardiserade blanketten får med andra ord inte användas för annan information än den som anges i första och andra styckena.
I distans- och hemförsäljningslagen finns ytterligare informationskrav som gäller när ett kreditavtal ingås som distansavtal. Genom att fylla i och lämna över den ovannämnda blanketten uppfyller näringsidkaren även den lagens informationskrav.
Enligt fjärde stycket ska näringsidkaren, om konsumenten begär det, inför ingåendet av ett kreditavtal utan avgift lämna ett kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten. Det gäller inte något formkrav för utkastet. Ett avtal ska dock innehålla en mängd information (se 14 §). Det kan uppmärksammas att bestämmelsen i förevarande stycke nära motsvarar kravet i distansförsäljningsdirektivet om finansiella tjänster på att samtliga avtalsvillkor ska överlämnas (artikel 5). Den bestämmelsen har genomförts genom 3 kap. 3 § tredje och fjärde styckena distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). Däri ligger en skyldighet att alltid överlämna avtalsvillkoren i en handling eller i någon annan varaktig form.
Paragrafen genomför tillsammans med följande paragraf artikel 5.1–5.5 i direktivet.
6 § Vid telefonförsäljning av en kredit gäller i stället för 5 § första och andra styckena det som sägs i 3 kap. 4 § första stycket distans- och hem-
147
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
försäljningslagen (2005:59). Beskrivningen av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper ska innehålla information om
1.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,
2.kreditavtalets löptid,
3.vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,
4.krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,
5.den effektiva räntan, med hjälp av ett representativt exempel, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, och
6.avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående krediter med olika krediträntor.
I paragrafen finns särskilda bestämmelser om information som ska lämnas vid telefonförsäljning av krediter. 1992 års lag innehåller inte någon för telefonförsäljning specifik bestämmelse om förhandsinformation. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.
I paragrafen anges att vissa av bestämmelserna i 5 § inte ska tillämpas vid telefonförsäljning. Med begreppet telefonförsäljning avses detsamma som i distans- och hemförsäljningslagen. När det är fråga om telefonförsäljning ska i stället för 5 § första och andra styckena vissa bestämmelser i distans- och hemförsäljningslagen tillämpas. De bestämmelserna innebär att endast mer begränsad information om krediten behöver lämnas, om konsumenten samtycker till det. Samtidigt innehåller den lagen krav på att viss information ska lämnas, som inte motsvaras av krav enligt denna lag.
I andra meningen i den nu aktuella paragrafen anges, i sex punkter, viss information som alltid ska lämnas inom ramen för distans- och hemförsäljningslagens krav på information om den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper.
Punkten 1 överensstämmer med 5 § första stycket tredje punkten, punkten 2 med 5 § första stycket fjärde punkten, punkten 3 med 5 § första stycket femte punkten och punkten 4 med 5 § första stycket sjätte punkten.
148
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Punkten 5 har två delar. För det första ska den effektiva räntan, enligt definitionen i 2 §, anges. Räntan ska anges med hjälp av ett representativt exempel. Dessutom ska informationen innehålla det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, se kommentaren till 4 § andra stycket sjätte punkten.
Punkten 6 överensstämmer med 5 § första stycket åttonde punkten.
Paragrafen genomför artikel 5.2 i direktivet.
7 § I fråga om ett kreditavtal som avser en kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader ska näringsidkaren i rimlig tid innan kreditavtalet ingås ge konsumenten information om
1.slag av kredit,
2.kreditgivarens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,
3.kreditbeloppet,
4.kreditavtalets löptid,
5.krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan,
6.avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,
7.den effektiva räntan med hjälp av ett representativt exempel som beaktar de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan,
8.villkor och förfaranden för uppsägning av kreditavtalet,
9.att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kreditbeloppet i det fall avtalet har den innebörden,
10.dröjsmålsräntan och villkoren för ändring av den samt avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,
11.konsumentens rätt att utan dröjsmål och utan avgift få information om att en kreditansökan har avslagits på grund av uppgifter i en databas, och
12.den tid under vilken erbjudandet gäller.
Informationen ska ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om avtalet på konsumentens begäran ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges i sådan form före avtalsslutet, ska
149
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
näringsidkaren ge konsumenten informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts. All information ska vara lika framträdande.
Om konsumenten begär det, ska näringsidkaren utan avgift överlämna en kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om information som ska ges till konsumenten innan ett kreditavtal om en kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader ingås. Den motsvaras delvis av 7 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.
I första stycket anges att näringsidkaren ska lämna information till konsumenten innan ett kreditavtal som avser kontokredit av det slag som avses i 3 § andra stycket ingås. Informationen ska ges i rimlig tid innan avtalet ingås, se därom kommentaren till 5 §. Vilken information som ska lämnas preciseras i 12 punkter.
I punkten 1 föreskrivs att slaget av kredit ska anges. Det ska alltså anges att det är fråga om en kontokredit.
Punkten 2 avser namn och kontaktuppgifter för kreditgivaren och en medverkande kreditförmedlare.
Punkten 3 avser kreditbeloppet. För en kommentar till det begreppet, se 4 § andra stycket fjärde punkten.
Punkten 4 föreskriver att kreditavtalets löptid ska anges. För en kommentar, se 4 § andra stycket femte punkten.
Informationen i punkten 5 gäller krediträntan. För det första ska alltså krediträntan anges. Angående innebörden av det begreppet, se kommentaren till 4 § andra stycket första punkten. Dessutom ska det anges vilka villkor som gäller för krediträntan. Vidare ska det anges vilka eventuella referensräntor eller referensindex som enligt avtalet kan inverka på räntan.
Punkten 6 gäller information om avgifter med anknytning till kreditavtalet. Informationen ska omfatta samtliga avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna.
Punkten 7 stadgar att den effektiva räntan, enligt definitionen i 2 §, ska anges. Informationen ska ges med hjälp av ett represen-
150
Ds 2009:67 Författningskommentar
tativt exempel som beaktar de antaganden utifrån vilka den effektiva räntan beräknats.
Punkten 8 avser information om uppsägning av kreditavtalet. Konsumenten ska alltså informeras om vilka regler som gäller för att avsluta kreditavtalet. Det gäller både sådana regler som följer av 37 § och avtalade uppsägningsregler.
Enligt punkten 9 ska konsumenten, vid krediter som ska betalas tillbaka på uppmaning, upplysas om vad det innebär.
Enligt punkten 10 ska dröjsmålsräntan anges. Det gäller oavsett om den är avtalad eller följer av lag. Det ska också anges om och i så fall hur en avtalad dröjsmålsränta kan komma att ändras. Dessutom ska det anges vilka avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs. Det avser både avgifter som tas ut av kreditgivaren och avgifter som tas ut av andra, t.ex. inkassoföretag eller Kronofogdemyndigheten, som kreditgivaren kan begära ersättning för.
I punkten 11 anges att konsumenten ska informeras om den rätt han eller hon har (se 13 §) att utan dröjsmål och utan avgift få reda på att en kreditansökan har avslagits på grund av uppgifter i en databas.
Enligt punkten 12 ska det anges under vilken tid konsumenten kan erbjudas kredit under de angivna villkoren.
Andra stycket innehåller kraven på i vilken form informationen ska lämnas. De innebär att informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan varaktig och läsbar form som är tillgänglig för konsumenten (se kommentaren till 5 § tredje stycket).
Informationen ska ges i rimlig tid innan kreditavtalet ingås (se första stycket). Ska kreditavtalet på konsumentens begäran ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen ges på det sättet före avtalsslutet, är det tillräckligt att information i den formen lämnas snarast efter det att avtalet har ingåtts. Undantaget är tillämpligt bl.a. när kreditavtalet ingås vid ett telefonsamtal eller genom utväxlande av smsmeddelanden.
151
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Enligt tredje stycket ska näringsidkaren, om konsumenten begär det, utan avgift lämna ett kopia av utkastet till kreditavtal till konsumenten, se kommentaren till 5 § fjärde stycket.
Paragrafen genomför delvis artikel 6 i direktivet.
8 § Vid telefonförsäljning av en kredit som avses i 7 § gäller i stället för första stycket i den paragrafen det som sägs i 3 kap. 4 § första stycket distans- och hemförsäljningslagen (2000:59). Beskrivningen av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper ska innehålla information om
1.kreditbeloppet,
2.kreditavtalets löptid,
3.krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan,
4.den effektiva räntan med hjälp av ett representativt exempel som beaktar de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan, och
5.att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kreditbeloppet i det fall avtalet har den innebörden.
Paragrafen innehåller särskilda bestämmelser om information som ska lämnas vid telefonförsäljning av sådana kontokrediter som avses i 7 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.
Med telefonförsäljning avses i paragrafen detsamma som i distans- och hemförsäljningslagen. När det är fråga om telefonförsäljning ska, i stället för det som föreskrivs om förhandsinformation i 7 § första stycket, vissa bestämmelser i den lagen tillämpas. De bestämmelserna innebär att endast mer begränsad information om krediten behöver lämnas, om konsumenten samtycker till det. Samtidigt innehåller den lagen krav på att viss information ska lämnas, som inte motsvaras av krav i denna lag.
I andra meningen anges, i fem punkter, viss information som alltid ska lämnas inom ramen för distans- och hemförsäljningslagens krav på information om den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper.
Punkten 1 överensstämmer med 7 § första stycket tredje punkten, punkten 2 med 7 § första stycket fjärde punkten, punkten 3 med 7 § första stycket femte punkten, punkten 4 med
152
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
7 § första stycket sjunde punkten och punkten 5 med 7 § första stycket nionde punkten.
Paragrafen genomför artikel 6.4 i direktivet.
9 § Bestämmelserna i 5–8 §§ gäller inte för en näringsidkare som vid försäljning av en vara eller en tjänst i andra hand verkar som kreditförmedlare.
Paragrafen innehåller en bestämmelse som befriar vissa kreditförmedlare från informationsskyldighet. Den saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.
Bestämmelsen innebär att en näringsidkare som säljer en vara eller tjänst inte är skyldig att lämna förhandsinformation om han eller hon vid sidan av försäljningen också förmedlar en kredit åt konsumenten för köpet i fråga. En förutsättning är att kreditförmedlingen är underordnad försäljningsverksamheten. Vid kreditköp ligger informationskravet alltså i dessa fall på kreditgivaren ensam.
Paragrafen genomför artikel 7 i direktivet.
10 § Om information som anges i 4–8 §§ inte lämnas ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.
Paragrafen innehåller en hänvisning till marknadsföringslagens regelsystem. Den överförs från 8 § i 1992 års lag (se även prop. 2007/08:115 s. 170 f.). Övervägandena finns i avsnitt 5.14.
I paragrafen ersätts de tidigare hänvisningarna till 6 och 7 §§ i 1992 års lag med motsvarande hänvisningar till 4–8 §§ i förevarande lag. Marknadsföringslagens sanktionssystem ska alltså gälla också i fråga om brister i marknadsföring och förhandsinformation enligt de nya bestämmelserna om det.
Paragrafen genomför delvis artikel 23 i direktivet.
153
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Näringsidkarens allmänna skyldigheter
11 § Näringsidkaren ska i sitt förhållande till konsumenten iaktta god kreditgivningssed. Näringsidkaren ska ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg och ge konsumenten de förklaringar som denne behöver för att avgöra om ett kreditavtal passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation.
Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om hur näringsidkaren ska förhålla sig till konsumenten. Den första meningen och det första ledet i andra meningen motsvarar 5 § i 1992 års lag. Andra ledet i andra meningen är nytt och ålägger näringsidkaren en skyldighet att lämna konsumenten vissa förklaringar. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.
Den näringsidkare som lämnar eller förmedlar en kredit ska alltså ge konsumenten de förklaringar som denne behöver för att kunna avgöra om det föreslagna kreditavtalet passar hans eller hennes behov och ekonomiska situation. När både kreditgivaren och kreditförmedlaren är näringsidkare ansvarar båda för att förklaringsskyldigheten fullgörs gentemot konsumenten. Det är dock inget som hindrar att de sinsemellan kommer överens om vem av dem som ska se till att konsumenten får del av förklaringarna.
Det som krävs för att skyldigheterna ska anses ha fullgjorts är att näringsidkaren ger konsumenten samtliga förklaringar som just den konsumenten behöver. Förklaringsskyldigheten är således individualiserad, i den meningen att förklaringarna måste anpassas utifrån konsumentens behov i det enskilda fallet. Av den anledningen kan inte mer exakt anges vilka förklaringar som ska ges. Näringsidkaren ska lämna information till konsumenten om de föreslagna kreditprodukternas huvudsakliga egenskaper (se 5–8 §§). Om en konsument efterfrågar det, ska näringsidkaren vara beredd att förklara innebörden av förhandsinformationen. Det torde många gånger dessutom vara befogat att näringsidkaren, även om konsumenten inte efterfrågar det, förklarar för konsumenten vad som händer vid betalningsdröjsmål.
154
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Det kan finnas anledning att ställa kraven på förklaringar högre vid vissa typer av krediter. Det kan gälla krediter som innebär särskilt stora risker för överskuldsättning och kreditavtal som har en konstruktion som är svår för konsumenter att förstå. Vid sådana krediter ska näringsidkaren utgå från att konsumenten normalt har behov av utförliga förklaringar. Det kan innebära att det måste finnas möjlighet för konsumenten att muntligen ställa frågor till, och utan dröjsmål få dessa besvarade, av en särskild för ändamålet utsedd person.
Den omständigheten att konsumenten tidigare ingått avtal rörande samma kreditprodukt hos kreditgivaren bör normalt utgöra tillräcklig grund för kreditgivaren och kreditförmedlaren att utgå från att ytterligare förklaringar inte behöver ges annat än på direkt fråga från konsumenten.
Paragrafen genomför artikel 5.6 i direktivet.
Kreditprövning
12 § Näringsidkaren ska, innan kredit beviljas, pröva om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet (kreditprövning). Prövningen ska grundas på tillräckliga uppgifter som kan härröra från konsumenten, från en kreditupplysning eller från en databas som innehåller uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden.
En ny kreditprövning behöver inte göras om näringsidkaren och konsumenten efter ett kreditavtals ingående kommer överens om en obetydlig ökning av krediten.
Paragrafen reglerar näringsidkares skyldighet att göra kreditprövningar. I 1992 års lag finns bestämmelser om kreditprövning i 5 a §. För en kommentar till den paragrafen, se prop. 2002/03:139 s. 587 f. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.
I första stycket första meningen, som är oförändrad i förhållande till 1992 års lag, anges att näringsidkaren innan en kredit beviljas ska pröva om konsumenten har ekonomiska förut-
155
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
sättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet. Således gäller ett krav på kreditprövning.
I andra meningen, som det inte finns någon motsvarighet till i 1992 års lag, preciseras hur kreditprövningen ska gå till. Prövningen ska alltså avse frågan om konsumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han eller hon åtar sig enligt kreditavtalet. En sådan prövning kan sägas bestå av tre moment. För att göra en prövning måste näringsidkaren samla in uppgifter om konsumenten, utifrån uppgifterna beräkna konsumentens betalningsförmåga och med ledning av den beräkningen avgöra om den sökta krediten ska beviljas eller avslås.
Prövningen ska göras på grundval av tillräckliga uppgifter. Med det avses att näringsidkaren måste samla in så många uppgifter att konsumentens betalningsförmåga för krediten i fråga kan bedömas med en hög grad av säkerhet utifrån uppgifterna. Näringsidkaren är i allmänhet skyldig att skaffa sig en helhetsbild av konsumentens ekonomiska situation. Uppgifterna bör normalt alltid omfatta konsumentens inkomster, förmögenhet, övriga kreditåtaganden och tidigare betalningsförsummelser. Det kan dock förekomma att det redan utifrån mer begränsade uppgifter framgår att konsumenten har en betalningsförmåga för krediten i fråga som antingen vida överstiger kravet eller som inte alls når upp till det. Då får även sådana mer begränsade uppgifter anses vara tillräckliga. Det torde dock alltid anses nödvändigt att näringsidkaren i vart fall kontrollerar att konsumenten har disponibla inkomster som förslår till att täcka kostnaderna för krediten och avbetalningar. Också en kreditansökan som avser ett mindre belopp bör alltså avslås om konsumenten saknar inkomst utöver vad han eller hon behöver för sitt uppehälle, t.ex. om han eller hon får bidrag i någon form som är avsett att täcka vissa kostnader, eller om framtida inkomster är osäkra. Kan konsumenten visa på kommande inkomster, bör naturligtvis en låneansökan kunna godtas även om konsumenten vid lånetillfället saknar inkomst. Ställer konsumenten säkerhet för krediten, kan den naturligtvis beviljas även om de ekonomiska förutsättningarna enligt kreditprövningen skulle saknas.
156
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Det är alltså konsumentens ekonomiska förutsättningar som ska prövas. Kreditprövningen gäller alltså konsumentens betalningsförmåga och inte betalningsvilja eller betalningsmoral. Att en konsument tidigare har gjort sig skyldig till en betalningsförsummelse bör inte ensamt göra att han eller hon bedöms sakna ekonomiska förutsättningar att fullgöra sina åtaganden men det kan vara en indikation på detta. En konsument kan ha betalningsförmåga för krediten även om han eller hon har flera betalningsanmärkningar. En annan sak är att kreditgivaren ändå, på grund av betalningsanmärkningen eller för den delen av någon annan anledning, kan välja att avslå kreditansökan.
Prövningen ska göras på grundval av uppgifter som härrör från konsumenten, från en kreditupplysning eller från en databas som innehåller uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden. Informationskällorna är delvis överlappande. En kreditupplysning består i regel av uppgifter som hämtas ur databaser med information om konsumentens ekonomi som förs av kreditupplysningsföretag. Databaser med uppgifter om konsumentens ekonomi kan föras också av myndigheter, t.ex. Kronofogdemyndigheten, eller av kreditgivaren, i det senare fallet med uppgifter om tidigare lämnade krediter till konsumenten. Om endast en eller om flera informationskällor ska användas vid en viss kreditprövning får avgöras mot kravet på att prövningen ska grundas på tillräckliga uppgifter. Konsumenten bör normalt alltid tillfrågas om sina ekonomiska förhållanden men i praktiken torde det sällan kunna anses tillräckligt med uppgifter endast från konsumenten. Likaså torde det i allmänhet vara otillräckligt att endast inhämta en kreditupplysning, som ju bara innehåller uppgifter som ligger bakåt i tiden. Om näringsidkaren inhämtar en kreditupplysning avseende konsumenten från ett kreditupplysningsföretag, bör dock den information som näringsidkaren då får, tillsammans med informationen från konsumenten, i allmänhet vara tillräcklig.
I andra stycket görs undantag från kravet på kreditprövning för den situationen att kreditgivaren och konsumenten kommer överens om en obetydlig ökning av en kredit. Ett exempel kan
157
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
vara att en kreditlimit på en kontokredit överskrids med kreditgivarens goda minne med ett i sammanhanget obetydligt belopp. Ett annat kan vara att varan eller tjänsten vid ett kreditköp visar sig något dyrare än beräknat. Hur liten en ökning ska vara för att anses obetydlig i kronor räknat beror naturligtvis på kreditens storlek. En uppskattning kan vara att om ökningen understiger ca fem procent bör det kunna uppfattas som en obetydlig ökning. Rör det sig om större krediter, kan det hända att en ökning som procentuellt är liten ändå får anses som betydande.
Paragrafen genomför artikel 8 i direktivet.
Information vid avslag på kreditansökan
13 § Avslås en kreditansökan på grund av uppgifter i en databas, ska näringsidkaren underrätta konsumenten om uppgifterna och om vilken databas uppgifterna härrör från.
Vad som sägs i denna paragraf gäller inte om det skulle strida mot annan lag.
Paragrafen ålägger näringsidkaren en skyldighet att tillhandahålla konsumenten viss information när en kreditansökan avslås på grund av uppgifter i en databas. Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1992 års lag. Av god kreditgivningssed får dock anses följa att en kreditgivare ska underrätta en kund om att en kredit inte beviljats och orsaken till detta (jfr prop. 1991/92:83 s. 107). Övervägandena finns i avsnitt 5.6.
Paragrafen gäller uppgifter som hämtas ur en databas som innehåller uppgifter om konsumentens ekonomiska förhållanden. Vad som avses är i första hand kreditupplysningsföretagens databaser, men även sådana som förs av myndigheter omfattas.
Avslås en kreditansökan på grund av uppgifter som hämtats ur en databas, är näringsidkaren enligt första stycket skyldig att underrätta konsumenten dels om uppgifterna, dels om vilken databas uppgifterna har inhämtats från. Det finns inget formkrav för hur informationen ska lämnas. Ett sätt för näringsidkaren att
158
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
lämna information om uppgifter som hämtats ur ett kreditupplysningsföretags databas kan vara att uppdra åt kreditupplysningsföretaget att lämna den. I så fall kan den anses lämnad genom den kreditupplysningskopia som ska tillställas en omfrågad person enligt 11 § kreditupplysningslagen (1973:1173).
I andra stycket anges att vad som sägs i paragrafen inte gäller om informationslämnandet skulle strida mot annan lag. Det är svårt att förutse att någon sådan situation skulle kunna uppkomma. Det kan dock inte uteslutas att informationslämnandet någon gång skulle kunna vara förbjudet enligt t.ex. lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
Paragrafen genomför artikel 9.2 och 9.3 i direktivet.
Kreditavtalet
14 § Ett kreditavtal ska dokumenteras genom att nedtecknas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Näringsidkaren ska se till att konsumenten får ett exemplar av kreditavtalet.
Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om
1.slag av kredit,
2.kreditgivarens, konsumentens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,
3.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten,
4.kreditavtalets löptid,
5.vid kreditköp, varan eller tjänsten och dess kontantpris,
6.krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,
7.den effektiva räntan, med angivande av de antaganden som ligger till grund för beräkningen, och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, utifrån de förutsättningar som gällde vid kreditavtalets ingående,
159
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
8.avbetalningarnas storlek, antal och förfallotidpunkter och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående krediter med olika krediträntor,
9.konsumentens rätt att på begäran och utan avgift under kreditavtalets löptid få en amorteringsplan,
10.under vilka tidsperioder och enligt vilka villkor räntor och avgifter ska betalas, om dessa ska betalas utan att krediten återbetalas,
11.avgifter med anknytning till kreditavtalet och villkoren för ändring av avgifterna,
12.notariatsavgifter, om sådana utgår,
13.dröjsmålsräntan, enligt de förutsättningar som råder när kreditavtalet ingås, och villkoren för ändring av den samt avgifter som kan uppkomma när avtalsförpliktelser inte fullgörs,
14.konsekvenserna av uteblivna betalningar,
15.begärda säkerheter och försäkringar,
16.förekomst eller avsaknad av ångerrätt, ångerfristens längd och villkor för att utöva ångerrätten inklusive information om konsumentens skyldighet att återbetala kapital och betala ränta samt uppgift om räntebeloppet per dag,
17.konsumentens rättigheter vid ett kreditköp och villkoren för utövandet av dessa rättigheter,
18.konsumentens rätt till förtidsbetalning, förfarandet vid förtidsbetalning och, i förekommande fall, kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna kompensation ska beräknas,
19.förfarandet för att säga upp kreditavtalet,
20.huruvida det finns möjlighet till klagomål och prövning utanför domstol för konsumenten och hur denne i så fall ska gå till väga,
21.eventuella andra avtalsvillkor, och
22.den behöriga tillsynsmyndighetens namn och adress.
Om konsumentens avbetalningar enligt ett kreditavtal inte omedelbart medför motsvarande amorteringar av kreditbeloppet utan i stället används för att skapa kapital åt konsumenten, ska det i informationen anges att det inte finns någon garanti för att krediten anses avbetalad, om inte kreditgivaren lämnat en sådan garanti.
160
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Paragrafen innehåller bestämmelser om information som ska finnas med i kreditavtalet. Den motsvaras närmast av 9 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.
I första stycket finns ett krav på dokumentation av innehållet i ett kreditavtal. Det är alltså inte, som i 1992 års lag, fråga om något formkrav för avtals ingående. Hur kreditavtalet ingås avgörs av allmänna avtalsrättsliga principer. Ingås avtalet genom att parterna skriver under en handling som innehåller all den information som krävs, behövs naturligtvis ingen ytterligare dokumentation. Dokumentationskravet kan uppfyllas även genom att avtalsinnehållet nedtecknas i någon annan varaktig och läsbar form som är tillgänglig för konsumenten (för en kommentar, se 5 §). Näringsidkaren ska se till att konsumenten får ett exemplar av dokumentet. Är kreditgivaren en privatperson och förmedlas krediten av en kreditförmedlare, är det kreditförmedlaren som ska se till att konsumenten får avtalsdokumentet. En följd av att konsumenten får avtalsdokumentet med fullständig information är att fristen för ångerrätten börjar löpa (se 22 §).
I andra stycket finns en lista på uppgifter som på ett klart och kortfattat sätt ska framgå av kreditavtalet. Flera av de uppgifter som ska finnas med i kreditavtalet är desamma som ska lämnas vid förhandsinformation enligt 5 §.
För en kommentar till punkterna 1 och 3–6, se kommentaren till 5 § första stycket punkterna 1 och 3–6.
Punkten 2 avser namn och kontaktuppgifter för kreditgivaren, konsumenten och en medverkande kreditförmedlare.
Enligt punkten 7 ska dels den effektiva räntan anges, dels det sammanlagda belopp som konsumenten ska betala. Både den effektiva räntan och det sammanlagda beloppet ska beräknas utifrån de förutsättningar som gäller vid tidpunkten för avtalets ingående. Se vidare kommentaren till 5 § första stycket sjunde punkten.
För en kommentar till punkten 8, se 5 § första stycket åttonde punkten.
161
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
I punkten 9 föreskrivs att det ska anges i avtalet att konsumenten har rätt att få en plan över hur betalningar av kapitalbelopp, räntor och avgifter ska göras (amorteringsplan). Konsumentens rätt att få en amorteringsplan framgår av 16 §.
I punkt 10 anges att uppgift ska finnas om när och under vilka villkor räntor och avgifter ska betalas i de fall då inga amorteringar ska ske.
För en kommentar till punkterna 11–14, se 5 § första stycket nionde, tionde, tolfte och trettonde punkterna.
Enligt punkten 15 ska avtalet innehålla uppgift om säkerheter eller försäkringar som kreditgivaren har begärt. Det torde vara tillräckligt att precisera säkerheten eller försäkringsavtalet på ett sätt så att säkerheten eller försäkringsavtalet kan identifieras.
Punkten 16 motsvarar delvis 5 § första stycket femtonde punkten. I avtalet ska dock förutom uppgift om huruvida ångerrätt finns eller ej också anges vilken frist som gäller för ångerrätten och andra eventuella villkor som gäller för att konsumenten ska få utnyttja ångerrätten, t.ex. skyldigheten att betala tillbaka kapital och ränta. Vidare ska uppgift lämnas om det belopp som motsvarar räntan per dag under den tid fristen löper.
Punkten 17 föreskriver att information ska ges om konsumentens rättigheter i fråga om ett kreditköp, se 29 §.
För en kommentar till punkten 18, se 5 § första stycket sextonde punkten.
Enligt punkten 19 ska konsumenten informeras om hur man går tillväga för att säga upp kreditavtalet i fråga.
Enligt punkten 20 ska det av avtalet framgå om det finns möjlighet för konsumenten att få en tvist om avtalet prövad på något annat sätt än att gå till domstol.
Av punkten 21 följer att alla avtalsvillkor ska dokumenteras.
I punkten 22 föreskrivs att den behöriga tillsynsmyndighetens namn och adress ska anges. Behöriga svenska tillsynsmyndigheter är Konsumentverket eller Finansinspektionen, se 50 §.
I tredje stycket föreskrivs att ytterligare uppgifter ska tas in i avtalet i vissa fall. Bestämmelsen i stycket är tillämplig vid kreditavtal där konsumentens betalningar inte omedelbart medför en
162
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
motsvarande avbetalning av krediten, utan används för att skapa kapital åt konsumenten, se kommentaren till 5 § andra stycket.
Paragrafen genomför tillsammans med de två följande paragraferna artikel 10 i direktivet.
15 § Vid avtal om kontokredit som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader ska avtalet på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om
1.slag av kredit,
2.kreditgivarens, konsumentens och, i förekommande fall, kreditförmedlarens namn och adress,
3.kreditavtalets löptid,
4.kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten,
5.krediträntan, gällande villkor för krediträntan, de referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan samt tidpunkter, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan,
6.den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten, beräknat vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås, samt de antaganden som ligger till grund för beräkningen av räntan,
7.att konsumenten kan uppmanas att betala tillbaka hela kreditbeloppet i det fall avtalet har den innebörden,
8.förfarandet för att säga upp kreditavtalet, och
9.avgifter och villkoren för ändring av avgifterna.
I paragrafen anges vilka uppgifter som ska anges i avtal om kontokrediter som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader. Bestämmelserna gäller alltså i stället för det som sägs i 14 § andra stycket om kreditavtal i allmänhet. Begreppet kontokredit definieras i 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.
De uppgifter som ska anges enligt punkterna 1-6 är desamma som ska anges också i andra kreditavtal enligt 14 § andra stycket punkterna 1–4 samt 6 och 7, se kommentaren till dessa punkter. Enligt punkten 7 ska information ges om att konsumenten är tvungen att återbetala kreditbeloppet på uppmaning, om avtalet har den innebörden. Enligt punkten 8 ska avtalet också innehålla uppgifter om hur kreditavtalet sägs upp av konsumenten. Slut-
163
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
ligen ska avtalet, enligt punkten 9, ange de avgifter som konsumenten ska betala och hur avgifterna kan komma att ändras.
Paragrafen genomför artikel 10.5 i direktivet.
Amorteringsplan
16 § Om krediten ska betalas av i delar under en viss tid, har konsumenten rätt att på begäran få en sammanställning över när delbelopp, ränta och avgifter ska betalas (amorteringsplan). Om räntesatsen inte är bunden eller om avgifter kan ändras enligt kreditavtalet, ska amorteringsplanen innehålla en upplysning om att uppgifterna i planen endast gäller till dess räntan eller avgifterna enligt kreditavtalet ändras.
Paragrafen innehåller bestämmelser om kreditgivarens skyldighet att lämna en amorteringsplan till konsumenten. Den saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.7.
Konsumenten har alltså rätt att få en amorteringsplan av kreditgivaren. Kreditgivaren får inte ta ut någon avgift för planen eller tillhandahållandet av den. Konsumenten har rätt att när som helst under kreditavtalets löptid få en plan. En förutsättning är att krediten enligt kreditavtalet ska betalas tillbaka genom avbetalningar (amorteringar). Konsumenten kan alltså inte kräva en plan endast för att han eller hon vid ett senare tillfälle bestämmer sig för att göra avbetalningar. Amorteringsplanen ska upplysa om de betalningar som ska göras, när dessa ska ske samt på vilket sätt det ska göras. Av amorteringsplanen ska också framgå, för varje avbetalning, vad som utgör amortering av kapitalet, vad som utgör ränta och vad som utgör eventuella avgifter. Om räntan eller avgifter som anges i amorteringsplanen kan komma att ändras, ska konsumenten erinras om detta i planen.
Paragrafen genomför artikel 10.2 och 10.3 i direktivet.
164
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Ränta och avgifter
17 § Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks. Vid kredit för bostadsändamål med en sammanlagd löptid om minst 30 år och med en ränta som är bunden under viss del av avtalstiden, minst tre månader, har dock kreditgivaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det i avtalet, rätt att vid utgången av en sådan del av avtalstiden ändra räntan så att den motsvarar den ränta som kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt tillämpar för nya krediter av motsvarande slag.
Utan hinder av första stycket får räntesatsen ändras på visst sätt i anslutning till ändringar i en referensränta som kreditgivaren inte har något betydande inflytande över. Ett avtalsvillkor om detta får förenas med ett undantag om att räntesatsen under särskilda förutsättningar ska ändras mer eller mindre än som följer av anknytningen till referensräntan. Undantaget ska bestämmas så att det inte blir mindre förmånligt för konsumenten än för kreditgivaren. Det ska uppfylla kraven i första stycket.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans eller hennes nackdel.
Paragrafen behandlar förutsättningarna för ränteändringar till konsumentens nackdel. Bestämmelserna förs utan ändring i sak över från 11 § andra–fjärde styckena i 1992 års lag. Första stycket i den nyss nämnda paragrafen motsvaras nu av 14 § andra stycket sjätte punkten.
18 § Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta, betala särskild ersättning för krediten (avgift) endast om sådan ersättning avser kostnader som kreditgivaren har för krediten och om avgiften har angetts särskilt i avtalet. Om kostnader kan särskiljas, får avgift tas ut särskilt för varje sådan kostnad.
Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som ska täckas av avgifterna.
165
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Paragrafen behandlar förutsättningarna för att kreditgivaren ska kunna ta ut avgifter för krediten av konsumenten. Bestämmelserna förs utan ändring i sak över från 12 § första och tredje styckena i 1992 års lag. Andra stycket i den nyss nämnda paragrafen motsvaras nu av 14 § andra stycket elfte punkten.
19 § Kreditgivaren ska underrätta konsumenten om en ränte- eller avgiftsändring innan ändringen börjar gälla, antingen i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. I fråga om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet, får kreditgivaren i stället underrätta konsumenten om ändringar genom annonsering i dagspress. Sker underrättelsen genom annonsering, ska meddelande om ändringen också lämnas genom ett meddelande till konsumenten senast i samband med nästa avisering eller kontoutdrag.
Beror en ränteändring enbart på en ändring i en referensränta som kreditgivaren inte har något bestämmande inflytande över får konsumenten i stället underrättas periodvis, under förutsättning att parterna i avtalet har kommit överens om det och den nya referensräntan har offentliggjorts och är tillgänglig hos kreditgivaren.
Paragrafen behandlar kreditgivarens skyldighet att underrätta konsumenten om ränte- och avgiftshöjningar. Den motsvarar i huvudsak 13 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.8.
Enligt första stycket ska konsumenten alltid underrättas innan en ränta eller en avgift för krediten ändras. Förutsättningarna för ändringar av räntesatsen eller avgifter anges i kreditavtalet (se 14 och 17–18 §§). Underrättelsen kan lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten (se kommentaren till 5 § tredje stycket). I andra meningen görs undantag för bolån och liknande krediter. I dessa fall kan underrättelse, liksom enligt 1992 års lag, ske genom annonsering i dagspress, följt av ett senare meddelande till konsumenten.
166
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
I andra stycket finns liksom i 1992 års lag en specialregel som gäller när ränteändringen beror på en ändring av en referensränta. I sådana fall får kreditgivaren i stället lämna en underrättelse om ändringen periodvis. Detta kan då ske i samband med att något annat meddelande skickas till konsumenten, t.ex. en avisering om betalning eller ett kontoutdrag. För att detta underrättelseförfarande ska få användas gäller att parterna har kommit överens om det i avtalet och att den nya referensräntan har offentliggjorts. Detta kan ske t.ex. genom annonsering. Vidare ska kreditgivaren alltid ha tillgång till den aktuella nivån på referensräntan. Dessa tre krav är nya i förhållande till 1992 års lag.
Paragrafen genomför artiklarna 11 och 12.2 i direktivet.
Kontoutdrag och underrättelser vid kontokrediter
20 § Vid kontokrediter ska kreditgivaren regelbundet tillhandahålla konsumenten kontoutdrag i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Kontoutdraget ska innehålla uppgift om
1.vilken period det avser,
2.föregående kontoutdrags utgående datum och saldo,
3.uttag och datum för uttagen,
4.betalningar och datum för betalningarna,
5.det nya saldot,
6.den kreditränta och de eventuella avgifter som tillämpats för perioden, och
7.eventuella belopp som konsumenten är skyldig att återbetala.
Om det enligt ett avtal om kontokredit är möjligt för konsumenten att överskrida en kreditgräns, ska kreditgivaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten regelbundet informera denne om
1.krediträntan, gällande villkor för krediträntan och de referensindex eller referensräntor som gäller för krediträntan, och
2.de avgifter som gäller och villkor för ändring av avgifterna.
167
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Om konsumenten har överskridit en kreditgräns under en månad, ska kreditgivaren i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten snarast underrätta konsumenten om
1.beloppen varmed kreditgränsen överskridits och krediträntan på de beloppen, samt
2.eventuell straffavgift eller dröjsmålsränta på grund av överskridandet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för kreditgivaren att vid kontokrediter dels skicka kontoutdrag till konsumenten, dels underrätta konsumenten om övertrasseringar. Den saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.9.
I första stycket anges att kreditgivaren regelbundet ska tillhandahålla konsumenten kontoutdrag vid kontokrediter. En definition av kontokredit finns i 2 §. Det anges inte hur ofta kontoutdrag ska tillhandahållas utan parterna har viss frihet att i avtalet reglera detta. Av god kreditgivningssed får anses följa att kontoutdrag bör tillhandahållas någorlunda frekvent. Kontoutdraget kan lämnas i en handling, dvs. på papper, eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten (se kommentaren till 5 § tredje stycket). Vidare anges vilka uppgifter kontoutdraget ska innehålla. Uppgifter ska bl.a. lämnas om uttag och betalningar som har gjorts under den period som kontoutdraget avser (punkterna tre och fyra). Om det är svårt att avgöra om det är ett uttag eller en betalning som gjorts, bör det vara tillräckligt att i kontoutdraget lämna uppgifter om uttag även om det i själva verket skulle röra sig om en betalning. Det bör dock av uppgifterna framgå till vem eller till vilket konto beloppet utbetalats.
I andra stycket finns bestämmelser om kontokreditavtal som ger konsumenten möjlighet att överskrida en överenskommen kreditgräns. Vid den typen av avtal ska viss information om krediträntan och avgifter, med avseende också på eventuella överskridanden, ges regelbundet till konsumenten. Även denna information ska ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.
168
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
I tredje stycket stadgas en skyldighet för kreditgivaren att informera konsumenten i vissa avseenden om denne under en månads tid överskridit en kreditgräns. Skyldigheten inträder alltså först när konsumenten i en månads tid dröjt med att återbetala eller tillhandahålla belopp så att krediten minskas till överenskommen nivå.
Paragrafen genomför artiklarna 12.1 och 18 i direktivet.
Konsumentens ångerrätt
21 § Konsumenten har rätt att frånträda kreditavtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 22 § (ångerfrist).
Genom paragrafen införs en rätt för konsumenten att frånträda ett ingånget kreditavtal. Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.
Ångerrätten utövas genom att konsumenten meddelar näringsidkaren att han eller hon frånträder avtalet. Meddelandet behöver inte vara skriftligt. Det räcker med t.ex. ett telefonsamtal. Skulle det bli tvist om konsumenten har meddelat näringsidkaren eller inte, är utgångspunkten att det är konsumenten som är skyldig att styrka sina påståenden. Frågan om risken för att meddelandet inte kommer fram regleras i 23 §. I 22 § regleras när fristen börjar löpa. Konsumenten kan naturligtvis meddela näringsidkaren att han eller hon frånträder avtalet innan fristen börjar löpa. Enligt 3 § tredje stycket gäller ångerrätten (21– 25 §§) inte för lån med säkerhet i fast egendom m.m.
Paragrafen genomför artikel 14.1 första stycket i direktivet.
22 § Ångerfristen börjar löpa den dag då kreditavtalet ingås, dock tidigast den dag då information enligt 14 § kommer konsumenten till handa.
I paragrafen anges vilken dag ångerfristen börjar löpa. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.
169
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Utgångspunkten är att ångerfristen börjar löpa den dag då avtalet ingås. Detta gäller dock endast under förutsättning att konsumenten då har fått den information som enligt 14 § ska framgå av kreditavtalet. Om konsumenten inte får den informationen när kreditavtalet ingås, börjar ångerfristen i stället löpa den dag då informationen kommer konsumenten till handa, dvs. när han eller hon har möjlighet att ta del av den.
Paragrafen genomför artikel 14.1 andra stycket i direktivet.
23 § Har konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt lämnat eller sänt ett meddelande om att han eller hon frånträder avtalet, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.
Paragrafen innehåller en regel om att det är näringsidkaren som bär risken för att ett meddelande från konsumenten om att avtalet frånträds försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.
Frågan om ett meddelande har sänts i rätt tid avgörs med tillämpning av den frist som anges i 22 §. Kravet på att meddelandet ska ha sänts på ett ändamålsenligt sätt innebär att konsumenten ska välja ett sätt som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen. Meddelandet kan ofta sändas med post, telefax eller e-post. Eftersom det inte finns något formkrav, kan meddelandet lämnas muntligen, t.ex. genom telefon. Det bör som regel vara tillräckligt att meddelandet sänds till näringsidkarens adress. Om näringsidkaren fullgjort sin informationsplikt, bör det inte vara någon tvekan om vilken adress som kan användas. För att en anställd ska vara behörig att ta emot ett meddelande bör det inte nödvändigtvis krävas att den anställde kan ingå avtal för näringsidkarens räkning.
Bestämmelsen genomför artikel 14.3 a) sista ledet i direktivet.
170
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Verkan av att konsumenten utövar sin ångerrätt
24 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten snarast och senast inom 30 dagar från den dag då konsumenten lämnade eller sände sitt meddelande om att avtalet frånträds betala tillbaka de belopp konsumenten har erhållit från näringsidkaren, med tillägg för upplupen ränta på beloppen. Ränta ska utgå från den dag konsumenten fick tillgång till krediten till och med den dag den återbetalades till näringsidkaren. Konsumenten ska också ersätta näringsidkaren för avgifter som denne med anledning av kreditavtalet erlagt till det allmänna och som inte får återbetalas till näringsidkaren.
Näringsidkaren ska snarast och senast inom 30 dagar från den dag då näringsidkaren tog emot konsumentens meddelande om att avtalet frånträds återbetala de avgifter som konsumenten har erlagt med anledning av krediten med undantag för sådana avgifter som nämns i första stycket.
Paragrafen anger vilka skyldigheter som konsumenten och näringsidkaren har när ångerrätten utövas. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.
Om konsumenten utövar sin ångerrätt, uppkommer enligt första stycket en skyldighet för honom eller henne att till näringsidkaren återbetala de belopp som utbetalats. Detta ska ske snarast och senast trettio dagar efter det att konsumenten meddelade näringsidkaren att ångerrätten utövas. Konsumenten ska också betala ränta för den tid som han eller hon disponerar över krediten, dvs. till dess att den återbetalas till näringsidkaren. Räntan ska vara densamma som den som skulle ha utgått för motsvarande tid om kreditavtalet inte hade ångrats. Enligt andra meningen har näringsidkaren också rätt till ersättning för vissa kostnader som kan ha uppkommit på grund av kreditavtalet. Det gäller avgifter som näringsidkaren har betalat till det allmänna på grund av kreditavtalet och som inte återbetalas.
Enligt andra stycket ska näringsidkaren återbetala sådana avgifter som konsumenten kan ha erlagt med anledning av kreditavtalet, t.ex. uppläggningsavgift. Detta gäller dock inte avgifter
171
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
som näringsidkaren har erlagt till det allmänna och som inte är återbetalningsbara.
Paragrafen genomför artikel 14.3 b) i direktivet.
Anknytande avtal
25 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och det med anledning av kreditavtalet har ingåtts ett anknytande avtal om tjänster som tillhandahålls av kreditgivaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och kreditgivaren, ska det anknytande avtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om återgång av vissa anknytande avtal när konsumenten utövar sin ångerrätt. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.
Bestämmelsen innebär att konsumenten inte särskilt behöver säga upp eller ångra avtalet. En förutsättning för att konsumenten ska få denna lättnad är att det är fråga om en anknytande tjänst till kreditavtalet. Ett exempel på ett sådant avtal är ett försäkringsavtal som säkerställer konsumentens återbetalning av krediten. En annan förutsättning är att tjänsten tillhandahålls av kreditgivaren eller någon annan på grund av ett avtal med kreditgivaren.
Att konsumenten inte får åläggas någon påföljd innebär inte att konsumenten slipper ifrån alla konsekvenser av att avtalet återgår. Pris för den tid tjänsten nyttjats och kostnader som redan uppstått, t.ex. en upplupen premie för en försäkring, kan konsumenten behöva stå för. Detta regleras dock inte i denna paragraf.
Paragrafen genomför artikel 14.4 i direktivet.
172
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Kontantinsats vid kreditköp
26 § Vid kreditköp av en vara ska säljaren ta ut en kontantinsats av köparen i enlighet med god kreditgivningssed. Kontantinsatsen ska motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden föranleder annat.
Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren.
Paragrafen reglerar vad som gäller beträffande kontantinsats vid kreditköp. Den överensstämmer i sak med 14 § i 1992 års lag. Det sista stycket i 14 § i 1992 års lag överförs dock inte, eftersom den lag som det hänvisas till där upphört att gälla.
27 § Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning säljer en vara utan att iaktta vad som sägs i 26 §, ska det anses utgöra en åtgärd i strid med 5 § marknadsföringslagen (2008:486).
Paragrafen, som motsvarar 15 § i 1992 års lag, reglerar frågan om marknadsrättsliga sanktioner vid brott mot 26 §.
Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen, m.m.
28 § Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett kreditavtal, får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma invändningar som han eller hon vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren. Detsamma gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt kreditavtalet.
Överlåtaren eller pantsättaren ska underrätta konsumenten om överlåtelsen eller pantsättningen. Konsumenten behöver dock inte underrättas, om överlåtaren eller pantsättaren även fortsättningsvis ska fullgöra skyldigheterna på grund av kreditavtalet mot konsumenten.
173
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Paragrafen behandlar konsumentens rätt vid överlåtelse av fordringen. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.
Första stycket överensstämmer med 16 § första stycket i 1992 års lag.
Enligt andra stycket ska konsumenten underrättas, om kreditgivaren överlåter eller pantsätter sina rättigheter enligt ett kreditavtal. Skyldigheten åligger överlåtaren respektive pantsättaren. Det finns inget formkrav för hur underrättelsen ska gå till. Lämpligen bör det ske skriftligen i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Konsumenten behöver inte underrättas, om den överlåtande kreditgivaren ska fortsätta att fullgöra skyldigheterna på grund av kreditavtalet, t.ex. skicka ut inbetalningskort och ta emot betalningar. En förutsättning är att samtliga tänkbara frågor som kan uppstå hanteras av den överlåtande kreditgivaren. Med ”skyldigheterna på grund av kreditavtalet” avses inte bara det som direkt följer av avtalet utan också skyldigheter som kan följa av författningar på grund av att det är fråga om ett kreditavtal. Skyldigheten att informera är alltså till för konsumentens skull och tar inte sikte på det intresse en förvärvare kan ha av att konsumenten underrättas för att förvärvaren ska få sakrättsligt skydd.
Paragrafen genomför artikel 17 i direktivet.
29 § Vid kreditköp får konsumenten mot kreditgivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han eller hon kan göra mot sin motpart i köpeavtalet. Konsumenten får också invända att han eller hon har erlagt betalning till motparten eller har en överenskommelse med denne. Detta gäller dock inte om konsumenten visste att motparten saknade rätt att ta emot betalningen eller ingå överenskommelsen och inte heller om konsumenten uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att skaffa sig kunskap om detta.
Om konsumenten på grund av köpet har anspråk på återbetalning, skadestånd eller annan penningprestation, svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs. Kreditgivaren är dock inte skyldig att
174
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
betala mer än han eller hon har mottagit av konsumenten med anledning av krediten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om konsumentens rättigheter mot kreditgivaren vid ett kreditköp. Bestämmelserna motsvaras av bestämmelserna i 16 § andra och tredje styckena samt 18 § i 1992 års lag. I huvudsak redaktionella ändringar görs. Övervägandena finns i avsnitt 5.13.
Definitionen av begreppet kreditköp i 2 § är ny i förhållande till 1992 års lag. Det påverkar denna paragrafs tillämpningsområde. Bestämmelserna i 16 § i 1992 års lag är direkt tillämpliga endast på kreditköp av varor. Genom 18 § i samma lag görs bestämmelserna tillämpliga också på tjänster som avses i konsumenttjänstlagen (1985:716). Genom analogi anses bestämmelserna kunna tillämpas även på andra tjänster. Förevarande paragraf är i enlighet med definitionen i 2 § av kreditköp direkt tillämplig på köp av alla slags tjänster, med den begränsningen som följer av att tjänsten ska vara finansierad genom ett kreditavtal på det sätt som anges i 2 §.
Paragrafen genomför artikel 15.2 och 15.3 i direktivet.
30 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av konsumenten ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av kreditköpet. Han eller hon får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett av konsumenten utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att konsumentens rätt att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuldförbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.
Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är utställda av banker.
Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms till böter.
Paragrafen föreskriver förbud mot utfärdande av löpande fordringshandlingar vid kreditköp. Den överensstämmer i sak med 17 § i 1992 års lag.
175
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Förbud mot viss avräkning
31 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss fordran på grund av krediten får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.
Paragrafen innehåller ett förbud mot s.k. avräkningsförbehåll, dvs. att kreditgivaren förbehåller sig rätten att bestämma i vilken ordning betalningar som erläggs ska avräknas på olika skulder som konsumenten har till kreditgivaren. Paragrafen överensstämmer i sak med 19 § i 1992 års lag.
Betalning av skulden i förtid
32 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före den avtalade förfallotiden.
Paragrafen ger konsumenten en rätt att alltid betala en skuld i förtid. Den överförs oförändrad från 20 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.12. Paragrafen genomför, tillsammans med 36 §, artikel 16.1 i direktivet.
33 § Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om han eller hon har gjort förbehåll om detta i avtalet och
1.konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen,
2.konsumenten sedan mer än en månad är i dröjsmål med betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kreditfordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid olika tidpunkter,
3.konsumenten på något annat sätt är i väsentligt dröjsmål med betal-
ning,
4.säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats, eller
5.det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan egendom eller förfara på något annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.
Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund av försäm-
176
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
rad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försämrats.
När fråga är om kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet och räntan för krediten är bunden för hela eller en del av avtalstiden, dock minst tre månader, har kreditgivaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det i avtalet och synnerliga skäl föreligger, rätt att utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena få betalning i förtid på den dag då den tid för vilken räntan är bunden löper ut.
Paragrafen behandlar kreditgivarens rätt till förtidsbetalning. Den överförs i huvudsak oförändrad från 21 § i 1992 års lag. I sista stycket ersätts rekvisitet ”för bostadsändamål” med ett krav på att krediten ska ha säkerhet i fast egendom, tomträtt, bostadsrätt eller byggnad på ofri grund. Ändringen innebär att det inte är nödvändigt att utreda och eventuellt föra bevisning om ändamålet med en viss kredit. I stället räcker det med att konstatera att säkerhet av visst slag har lämnats.
34 § Vill kreditgivaren få betalt i förtid enligt 33 § första stycket 1–3 eller tredje stycket gäller en uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den tidpunkt då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i rekommenderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.
Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 33 § första stycket 1–3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han eller hon före utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning enligt 33 § första stycket 4 eller 5 eller andra stycket genast efter uppsägningen eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet för fordringen.
Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra stycket befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte bestämmelserna i det stycket.
177
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
I paragrafen finns regler om uppsägningstid när kreditgivaren vill få betalt i förtid och om konsumentens möjlighet att undgå verkan av en uppsägning. Den överförs i sak oförändrad från 22 § i 1992 års lag.
35 § Utan hinder av vad som sägs i 33 § första stycket 4 får kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har försämrats. Bestämmelserna i 33 § hindrar vidare inte att banker eller andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om de har en skyldighet att göra sådana förbehåll enligt någon annan författning.
Paragrafen behandlar kreditgivarens rätt till förtidsbetalning på grund av bestämmelser i andra författningar i vissa särskilda fall. Den överförs oförändrad från 23 § i 1992 års lag.
36 § Vid förtidsbetalning enligt 32–35 §§ ska konsumenten betala ränta och andra kostnader för krediten för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. När kreditgivarens fordran beräknas ska de grunder som står i överensstämmelse med god kreditgivningssed tillämpas.
Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att skulden betalas i förtid. Om krediträntan är bunden när förtidsbetalningen sker har kreditgivaren dock rätt att för den tid som återstår ta ut ränteskillnadsersättning av kredittagaren, om han eller hon har gjort förbehåll om det. Det gäller dock inte för den del av räntan som motsvaras av en kreditgarantiavgift, när statlig kreditgaranti har lämnats och avgift utgår för garantin.
Ränteskillnadsersättningen får
1. för kredit som är förenad med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller som är förenad med motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet
a) högst motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på statsskuldväxlar med en löptid som motsvarar återstående räntebindningstid ökad med en procentenhet, om den tid för vilken ersättningen ska betalas är kortare än ett år, eller
178
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
b) högst motsvara skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på statsobligationer med en förfallotid som motsvarar återstående räntebindningstid ökad med en procentenhet, om betalningstiden överstiger den i a, och
2. för annan kredit högst motsvara en procent av det förtidsbetalade beloppet eller, om det vid tidpunkten för förtidsbetalningen är kortare tid än ett år kvar av kreditavtalets löptid, en halv procent av det förtidsbetalade beloppet. Ersättningen får dock inte överstiga det belopp som konsumenten skulle ha betalat i ränta under den återstående löptiden enligt kreditavtalet.
Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta varan enligt 38 §, tillämpas 40 och 41 §§ vid den uppgörelse som då ska ske mellan parterna.
I paragrafen anges vad som gäller i fråga om ersättning till kreditgivaren när konsumenten betalar i förtid. Den motsvarar 24 § i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.12.
Första stycket motsvarar 24 § första stycket 1 i 1992 års lag. I sak är bestämmelserna oförändrade.
Andra stycket motsvarar 24 § första stycket 2 första och andra meningarna i 1992 års lag. I förhållande till 1992 års lag görs den ändringen att rätten till ränteskillnadsersättning numera förutsätter att förtidsbetalningen görs när räntan är bunden. Kreditgivaren kan alltså inte få någon ränteskillnadsersättning för det fall att räntan är rörlig när förtidsbetalningen sker, oavsett om räntan under en senare del av avtalsperioden är bunden.
Bestämmelser om hur ersättningen ska beräknas finns i tredje stycket.
Punkten 1 gäller beräkning av ersättning vid krediter som är förenade med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet. Avgörande för om ersättningen ska beräknas enligt denna punkt är alltså om det finns en sådan säkerhet. Belånar en konsument sin fastighet för att köpa en bil, ska krediten alltså vid förtidsbetalning behandlas enligt denna punkt. Metoden för att beräkna ersättningen är i sak oförändrad i förhållande till 1992 års lag.
179
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Punkten 2 gäller beräkning av ersättning vid förtidsbetalning av andra krediter. Ersättning ska utgå enligt en schablon. Avgörande för ersättningens storlek är hur lång tid av den avtalade kredittiden som kvarstår när förtidsbetalningen sker. Återstår ett år eller mer får ersättningen till kreditgivaren högst uppgå till en procent av det förtidsbetalade beloppet. Är den kvarstående tiden kortare, får ersättningen högst uppgå till en halv procent av det förtidsbetalade beloppet. Ersättningen får dock aldrig vara högre än det belopp som konsumenten skulle ha betalat i ränta under den återstående tiden av kreditavtalets löptid, om förtidsbetalning inte hade skett.
Fjärde stycket motsvarar 24 § andra stycket i 1992 års lag. Bestämmelsen är i sak oförändrad.
Paragrafen genomför artikel 16.2, 16.3 c) och 16.5 i direktivet.
Uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid
37 § Konsumenten får säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid till omedelbart upphörande. Om parterna har avtalat om en uppsägningstid för kreditavtalet, upphör det att gälla den dag uppsägningstiden löper ut. Uppsägningstiden får inte vara längre än en månad.
Kreditgivaren får säga upp ett sådant kreditavtal som avses i första stycket om det har överenskommits i avtalet. Uppsägningen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Uppsägningstiden ska vara minst två månader räknat från den tidpunkt då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen till konsumenten under dennes vanliga adress eller uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa. Om konsumenten inte har utnyttjat en möjlighet till kredit, får kreditgivaren säga upp kreditavtalet med omedelbar verkan, om det har överenskommits i avtalet och är skäligt. Konsumenten ska snarast informeras om uppsägningen och om skälen till detta i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, om det inte finns särskilda skäl mot det.
180
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Paragrafen behandlar uppsägning av kreditavtal som inte har någon slutlig förfallodag för krediten. Enligt paragrafen har både konsumenten och kreditgivaren rätt att säga upp ett sådant avtal. Enligt 3 § andra stycket är paragrafen inte tillämplig på kontokrediter som ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader. Enligt 3 § tredje stycket är paragrafen inte heller tillämplig på krediter som är förenade med panträtt i fast egendom, tomträtt eller bostadsrätt eller motsvarande rätt i byggnad som inte hör till fastighet. Paragrafen saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.10.
Första stycket behandlar konsumentens uppsägningsrätt i fråga om kreditavtal med obestämd löptid. Utgångspunkten är att konsumenten har rätt att med omedelbar verkan säga upp avtalet. Det finns inga formkrav för hur uppsägningen ska gå till, utan den kan vara muntlig. Parterna kan i kreditavtalet ha kommit överens om en uppsägningstid, på högst en månad, för konsumenten. I så fall gäller avtalet till den dag uppsägningstiden löper ut. I samband med att avtalsförhållandet upphör kan naturligtvis konsumenten enligt kreditavtalet vara skyldig att vidta en del andra åtgärder.
Andra stycket behandlar näringsidkarens uppsägningsrätt i fråga om kreditavtal med obestämd löptid. En förutsättning för att näringsidkaren ska kunna säga upp ett avtal som gäller tills vidare är att parterna har avtalat om det. För näringsidkaren finns dessutom krav på hur uppsägningen ska gå till. Uppsägningen ska göras i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form (se kommentaren till 5 § tredje stycket). Uppsägningstiden är två månader räknat antingen från den dag då näringsidkaren sänder uppsägningen till konsumenten eller den dag då den kommer konsumenten till handa. Med det senare avses att konsumenten faktiskt kan ta del av innehållet i uppsägningen.
Vidare finns en särskild reglering för det fall att konsumenten inte har utnyttjat en kreditmöjlighet enligt ett kreditavtal som gäller tills vidare. Kreditgivaren kan då med omedelbar verkan säga upp krediten, dvs. stoppa konsumentens rätt att utnyttja
181
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
krediten. En förutsättning är att kreditgivarens uppsägningsrätt framgår av kreditavtalet. Vidare ska det vara skäligt. Så kan vara fallet om konsumenten inte längre kan anses ha en återbetalningsförmåga för krediten. Ett annat skäl kan vara att kreditmöjligheten inte har utnyttjats under en mycket lång period. I direktivet nämns också som skäl att det finns misstanke om att krediten ska utnyttjas för något brott. Konsumenten ska snarast informeras om uppsägningen. Underrättelsen bör ske i omedelbar anslutning till beslutet att säga upp krediten och om möjligt och lämpligt innan uppsägningen träder i kraft och konsumenten mister tillgången till krediten. Informationen, som ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, behöver inte lämnas om det finns särskilda skäl mot det. Sådana skäl kan finnas om en uppsägning någon gång skulle vara grundad på misstanke om brott.
Bestämmelserna utgör komplement till de generella bestämmelserna om betalning i förtid enligt 32–35 §§, som alltså kan tillämpas också på kreditavtal som gäller tills vidare.
Paragrafen genomför artikel 13 i direktivet.
Återtaganderätt vid kreditköp
38 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin del av kreditköpsavtalet.
Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under förutsättning
1.att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att trygga sin rätt till betalning, samt
2.att den tidpunkt har inträtt då konsumenten enligt 33 och 34 §§ ska fullgöra sin skyldighet att betala i förtid.
Om vid betalningsdröjsmål köparen, innan varan återtas, betalar vad som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt de grunder som anges i 40 § tredje–femte styckena, får kreditgivaren inte återta varan på grund av dröjsmålet. Grundas återtaganderätten på att
182
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
säkerhet för krediten har försämrats eller att köparen undandrar sig att betala sin skuld, får kreditgivaren inte återta varan om köparen innan varan återtas ställer godtagbar säkerhet för fordringen.
I paragrafen finns bestämmelser om återtaganderätt vid kreditköp. Den överensstämmer i sak med 25 § i 1992 års lag.
39 § Använder näringsidkare förbehåll om återtagande vid försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i övrigt bestämmelserna i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
I paragrafen finns bestämmelser om möjlighet att i vissa fall förhindra att en kreditgivare använder sig av återtagandeförbehåll. Den överensstämmer med 26 § i 1992 års lag.
Uppgörelse när en vara återtas
40 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, ska avräkning göras mellan honom eller henne och köparen.
Vid avräkningen ska köparen tillgodoräknas varans värde vid återtagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut genom att på lämpligt sätt sälja varan.
Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditfordringen efter avräkning enligt 36 § samt i förekommande fall dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 § räntelagen (1975:635).
Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrättning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till vittne.
183
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till ombud eller biträde.
41 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av Kronofogdemyndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.
Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala en skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan efter återtagande ska kunna användas på avsett sätt har varit tvungen att betala en sådan skuld.
Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen vanvårdat varan.
Dessa paragrafer reglerar uppgörelsen när en vara återtas. Paragraferna motsvaras av 27 respektive 28 § i 1992 års lag.
De föreskrifter som åsyftas i 40 § sista stycket finns intagna i förordningen (1992:1013) om ersättning för kostnader i mål om handräckning enligt konsumentkreditlagen (1992:830) m.m. Att en ny konsumentkreditlag nu införs medför ett behov av ändring i den förordningen. Det ankommer på regeringen att se till att en sådan ändring görs.
Återlösande av en vara som återtagits
42 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har återtagits. Vill köparen återlösa varan, ska han eller hon betala kreditgivaren varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas enligt avräkningen.
Paragrafen handlar om köparens rätt att återlösa en vara som har återtagits. Den överensstämmer i sak med 29 § i 1992 års lag.
184
Ds 2009:67 Författningskommentar
Handräckning för återtagande av vara, m.m.
43 § Kreditgivaren får hos Kronofogdemyndigheten söka handräckning för att återta varan under förutsättning att det i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form har dokumenterats uppgifter om
1.förbehåll om återtaganderätt
2.kontantpriset,
3.kreditbeloppet,
4.kreditkostnaden,
5.kreditavtalets löptid,
6.kreditfordran, och
7.de tidpunkter när betalning ska erläggas.
En ansökan om handräckning ska göras skriftligen. I ansökningen ska anges hur stor del av kreditfordran som är obetald. Om kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta, ska i ansökningen också uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Till ansökningen ska fogas den dokumentation som anges i första stycket.
Paragrafen handlar om möjligheten att söka handräckning för att återta en vara som har sålts med återtagandeförbehåll. Den motsvaras av 30 § i 1992 års lag.
Paragrafen är något omarbetad i förhållande till 30 § i 1992 års lag. Anledningen till det är att skriftlighetskravet för ingående av kreditavtal tas bort. För att det ska vara möjligt att ansöka om handräckning ska vissa uppgifter, samma som enligt 1992 års lag, enligt första stycket, ha dokumenterats i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form. Enligt andra stycket ska dokumentationen fogas till ansökningen.
44 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de förutsättningar för återtagande som anges i 38 § andra och tredje styckena föreligger.
Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud enligt 39 §, får handräckning inte beviljas.
Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om åter-
185
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
taganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt 5 kap. 1– 3 §§ utsökningsbalken ska undantas från utmätning.
I paragrafen anges under vilka förutsättningar handräckning får beviljas. Paragrafen överensstämmer med 31 § i 1992 års lag.
45 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges i 44 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena samt 15– 18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., varvid hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första stycket ska avse 41 § första stycket denna lag.
I paragrafen hänvisas till lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. när det gäller vissa frågor om handräckning och verkställighet av dom. Paragrafen överensstämmer med 32 § i 1992 års lag.
Förbud mot utmätning
46 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.
I paragrafen finns ett förbud mot utmätning av den vara som sålts med återtagandeförbehåll för en fordran som grundar sig på köpet i fråga. Paragrafen överensstämmer med 33 § i 1992 års lag.
Vissa skyldigheter för kreditförmedlare
47 § Kreditförmedlaren ska vid marknadsföring beträffande kreditavtal lämna information om sina befogenheter att förmedla krediter. Kreditförmedlaren ska uppge om han eller hon samarbetar med viss kreditgivare eller om han eller hon är en oberoende förmedlare.
Om informationen inte lämnas ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29–36 §§ om marknads-
186
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
störningsavgift. Sådana uppgifter ska anses vara väsentliga enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om informationsskyldighet för kreditförmedlare vid marknadsföring. Den saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
I första stycket anges att kreditförmedlaren vid marknadsföring ska uppge vilka befogenheter han eller hon har att förmedla krediter. Dessutom anges att uppgifterna särskilt ska avse information om vilken eller vilka kreditgivare som kreditförmedlaren samarbetar med eller, i förekommande fall, att kreditförmedlaren är en oberoende mäklare.
Begreppet marknadsföring i paragrafen har samma innebörd som i marknadsföringslagen. Några fullständiga riktlinjer för vilken information som kreditförmedlaren ska lämna enligt paragrafen ställs inte upp. Klart är dock att informationen i alla fall måste innehålla uppgifter som gör det möjligt för konsumenten att identifiera kreditförmedlaren. Konsumenten måste även få information om med vem eller vilka kreditgivare som kreditförmedlaren samarbetar. Om kreditförmedlaren inte samarbetar med någon särskild kreditgivare, utan tvärtom är en oberoende förmedlare, ska konsumenten även få den informationen.
I andra stycket anges att marknadsföringslagen ska gälla om informationen inte lämnas. Det är alltså marknadsföringslagens sanktionssystem som träder in på samma sätt som om kreditgivaren brister i sin skyldighet att lämna information i marknadsföring enligt 4 §.
Definitionen av kreditförmedlare omfattar såväl fysiska som juridiska personer (se 2 §). Vem som i ett enskilt fall är skyldig att fullgöra de uppgifter som ankommer på en kreditförmedlare får avgöras utifrån hur förmedlingsverksamheten bedrivs. Be- drivs verksamheten i en juridisk person, torde skyldigheterna normalt endast kunna göras gällande mot den juridiska personen.
Paragrafen genomför artikel 21 a) i direktivet.
187
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
48 § Kreditförmedlaren ska ge konsumenten information om avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster. Sådana avgifter får tas ut endast om informationen har lämnats samt kreditförmedlaren och konsumenten innan kreditavtalet ingås har avtalat om det i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.
Paragrafen behandlar kreditförmedlarens skyldighet att informera konsumenten om avgifter som förmedlaren tar ut. Den saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
Enligt första meningen har kreditförmedlaren en skyldighet att informera konsumenten om de avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster. I andra meningen anges två förutsättningar för att kreditförmedlaren ska kunna ta ut avgifter. Avgifter får tas ut endast om informationen har lämnats. Vidare ska kreditförmedlaren och konsumenten innan kreditavtalet ingås har avtalat om avgifterna i en handling, dvs. på papper, eller i någon annan läsbar och varaktig form, t.ex. e-post, som är tillgänglig för konsumenten.
Paragrafen genomför artikel 21 b) i direktivet.
49 § Kreditförmedlaren ska informera kreditgivaren om avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster.
I paragrafen anges att kreditförmedlaren ska informera kreditgivaren om de avgifter konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster. Paragrafen saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
Kreditgivaren ska alltså få information om eventuella avgifter till kreditförmedlaren. Meningen är att kreditgivaren ska kunna ta med dessa avgifter i beräkningen av den effektiva räntan för krediten. Om konsumenten inte ska betala några avgifter överhuvudtaget till kreditförmedlaren, behöver förmedlaren inte informera kreditgivaren om detta.
Paragrafen genomför artikel 21 c) i direktivet.
188
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Tillsyn
50 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs. Verkets tillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står under tillsyn av Finansinspektionen eller verksamhet hos Kronofogdemyndigheten.
Tillsynen ska utövas så att den inte vållar större kostnad eller olägenhet än som är nödvändigt.
I paragrafen anges vem som svarar för tillsyn över att lagens bestämmelser följs. Övervägandena finns i avsnitt 5.14. Paragrafen, som överensstämmer med 35 § i 1992 års lag, genomför artikel 20 i direktivet.
51 § För tillsynen har Konsumentverket eller den som verket förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar, förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren ska lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.
Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får Konsumentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyldighet.
I paragrafen regleras vissa befogenheter för tillsynsmyndigheten. Den överensstämmer med 36 § i 1992 års lag.
52 § Om näringsidkaren inte följer vad som föreskrivs i 12 §, får Konsumentverket förelägga näringsidkaren att upphöra med att lämna krediter. Föreläggandet får förenas med vite.
Om det är tillräckligt, får Konsumentverket i stället meddela varning.
I paragrafen behandlas Konsumentverkets befogenheter om en näringsidkare inte följer bestämmelserna i 12 § om kreditprövning innan en kredit beviljas. Paragrafen, som i sak överensstämmer med 37 § i 1992 års lag, genomför delvis artikel 23 i direktivet.
189
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
53 § Konsumentverkets beslut enligt 51 § andra stycket och 52 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Andra beslut av Konsumentverket enligt 51 § får inte överklagas.
I paragrafen finns bestämmelser om överklagande av Konsumentverkets beslut i tillsynsfrågor. Paragrafen överensstämmer i sak med 38 § i 1992 års lag.
Lagval
54 § Ett avtalsvillkor som anger att lagen i ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska tillämpas på kreditavtalet gäller inte i fråga om kreditavtal enligt denna lag, om den lag som gäller med bortseende från villkoret är lagen i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och den lagen ger konsumenten ett bättre skydd.
Paragrafen, som utformats efter förebild av bl.a. 13 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och 5 kap. 2 § distans och hemförsäljningslagen, ger konsumenten skydd mot vissa s.k. lagvalsklausuler. Den saknar motsvarighet i 1992 års lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.16.
Paragrafen innehåller inte någon fullständig reglering av lagvalet. I de hänseenden som inte regleras i paragrafen gäller tillämpliga internationellt privaträttsliga regler, för de flesta fall lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Det skydd som konsumenten ges i bestämmelsen är ett skydd mot avtalade lagvalsklausuler. Bestämmelsen skyddar alltså inte konsumenten mot att allmänna internationellt privaträttsliga normer medför att en främmande rättsordning med ett dåligt konsumentskydd ska tillämpas. Vidare gäller skyddet bara om lagvalsklausulen hänvisar till lagen i ett land utanför EES. Hänvisar klausulen till lagen i ett EES-land, ska den respekteras. Så är fallet även om det innebär att konsumenten därigenom får ett
190
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
sämre skydd än han eller hon skulle få enligt den lag som skulle tillämpas om inte klausulen hade funnits. I de fall där paragrafen inte är tillämplig kan dock artikel 5 i Romkonventionen eller, i förekommande fall, artikel 6 i Rom I-förordningen ge ett skydd mot att konsumenten berövas det skydd som gäller enligt tvingande regler om konsumentskydd i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort.
Enligt paragrafen ska lagvalsklausulen sättas åt sidan om dels den lag som gäller för avtalet enligt tillämplig internationell privaträtt – dvs. om man bortser från villkoret – är lagen i ett EES-land, dels den lagen ger konsumenten ett bättre skydd i fråga om kreditavtal än den lag som anvisas i klausulen. Skyddet mot lagvalsklausuler ska alltså gälla generellt i förhållande till alla lagens bestämmelser.
Paragrafen genomför artikel 22.4 i direktivet.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011, då konsumentkreditlagen (1992:830) ska upphöra att gälla.
2.I fråga om kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. För kreditavtal med obegränsad löptid gäller dock bestämmelserna i 19, 20, 28 och 37 §§ från ikraftträdandet.
Enligt punkten 1 träder lagen i kraft den 1 januari 2011. Då upphör 1992 års lag att gälla.
Enligt övergångsbestämmelsen i punkten 2 ska, i enlighet med allmänna principer inom avtalsrätten, äldre bestämmelser tillämpas på avtal som ingåtts före ikraftträdandet. Undantag görs för kreditavtal med obegränsad löptid. Bestämmelserna om underrättelseskyldighet vid ränte- eller avgiftsändringar (19 §), om kontoutdrag och underrättelser vid kontokrediter (20 §), om konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen (28 §) och om uppsägning av kreditavtal med obestämd löptid (37 §) ska gälla redan från ikraftträdandet även om avtalen i fråga
191
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
ingåtts före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 6. Bestämmelserna genomför artikel 30 i direktivet.
8.2Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)
Tillgång till kreditupplysningar vid gränsöverskridande krediter
5 b § En kreditgivare från ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska vid gränsöverskridande krediter ha tillgång till kreditupplysningar under samma förutsättningar som en svensk kreditgivare.
Paragrafen, som är ny, anger att kreditgivare från ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) ska ha tillgång till kreditupplysningar under samma förutsättningar som svenska kreditgivare. Övervägandena finns i avsnitt 5.6.
Genom paragrafen – som lagfäster vad som i praktiken redan synes gälla på den svenska kreditupplysningsmarknaden – kommer utländska kreditgivare att vid gränsöverskridande krediter kunna köpa kreditupplysningar från svenska kreditupplysningsföretags kreditupplysningsregister på samma – dvs. icke-diskri- minerande – villkor som sina svenska konkurrenter.
Paragrafen är inte avsedd att begränsa utländska kreditgivares eventuella rätt till kreditupplysningar hos svenska kreditupplysningsföretag i andra situationer än vid gränsöverskridande krediter. Den utländske kreditgivaren kan ha ett legitimt behov enligt 9 § kreditupplysningslagen (1973:1173) av upplysningen även utanför området för gränsöverskridande krediter. Ett exempel är om kreditgivaren avser att anställa en svensk person som kassör i företaget.
Paragrafen genomför artikel 9.1 i direktivet.
192
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
8.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller avbetalningsköp som sluts mellan näringsidkare i deras yrkesmässiga verksamhet eller som annars faller utanför konsumentkreditlagen (2010:000).
Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om
1.betalningen ska erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan varan har lämnats ut till köparen, och
2.avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återta varan om köparen inte fullgör sin del av avtalet (förbehåll om återtaganderätt).
Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas ska bli ägare av denna.
Paragrafen innehåller en inledande bestämmelse om lagens tillämpningsområde.
I paragrafen görs huvudsakligen den ändringen att hänvisningen i första stycket till 1992 års konsumentkreditlag ersätts av en hänvisning till den nya konsumentkreditlagen.
8.4Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken
9 kap. Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning av utmätt fordran m.m.
Försäljning av egendom som innehas under förbehåll om återtaganderätt
10 § Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får egendomen
193
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av kreditgivarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke i målet sker med förbehåll för hans eller hennes rätt enligt avtalet.
Kreditgivarens fordran bestäms enligt 36 § konsumentkreditlagen (2010:000) eller enligt 5 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Är inte någon av dessa lagar tillämplig på avtalet, bestäms fordringen likväl enligt sistnämnda paragraf, varvid jämkning får ske efter vad som är skäligt.
Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar därefter den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för dennes skyldigheter enligt avtalet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om försäljning av egendom som innehas under förbehåll om återtaganderätt.
I paragrafen görs huvudsakligen den ändringen att hänvisningen i andra stycket till 24 § i 1992 års konsumentkreditlag ersätts av en hänvisning till 36 § i den nya konsumentkreditlagen. Bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i 24 § i 1992 års lag om vad som gäller i fråga om ersättning till kreditgivaren när konsumenten betalar i förtid återfinns nämligen i den nya lagen i 36 §.
8.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:567) om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån m.m.
3 § Om en låntagare säger upp ett sådant bostadslån som anges i 1 a eller 1 b § till omedelbar betalning eller gör inbetalning utöver föreskriven amortering, har långivaren rätt att av låntagaren ta ut ersättning för sin förlust, beräknad med utgångspunkt i skillnaden mellan räntan på lånet och långivarens återplaceringsränta. I fråga om lån som lämnats huvudsakligen för enskilt bruk har dock långivaren rätt till ersättning endast i den utsträckning det följer av en tillämpning av 36 § konsumentkreditlagen (2010:000).
194
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som gäller i fråga om ersättning till långivaren när låntagaren säger upp vissa bostadslån till omedelbar betalning eller gör inbetalning utöver föreskriven amortering.
I paragrafen görs den ändringen att hänvisningen i andra meningen till 24 § i 1992 års konsumentkreditlag ersätts av en hänvisning till 36 § i den nya konsumentkreditlagen. Bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i 24 § i 1992 års lag om vad som gäller i fråga om ersättning till kreditgivaren när konsumenten betalar i förtid återfinns nämligen i den nya lagen i 36 §.
8.6Förslaget till lag om ändring i mervärdesskattelagen (1994:200)
7 kap. Skattesats och beskattningsunderlag
6 § I beskattningsunderlaget ska inte ingå belopp
1.varmed priset i enlighet med vad som avtalats sätts ned på grund av betalning före förfallodagen,
2.som svarar mot prisnedsättningar och rabatter till kunden vilka medges vid tidpunkten för tillhandahållandet, eller
3.som svarar mot prisnedsättning som ges efter det att tillhandahållandet ägt rum om inte annat följer av andra stycket.
I beskattningsunderlaget ska ingå belopp som avses i första stycket 3 om den skattskyldige och hans eller hennes kund avtalat om detta.
Om en vara återtas med stöd av förbehåll om återtaganderätt enligt konsumentkreditlagen (2010:000) eller lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., får säljaren minska beskattningsunderlaget med vad han eller hon vid avräkning med köparen tillgodoräknar köparen för den återtagna varans värde. Denna rätt gäller dock endast om han eller hon kan visa att köparen helt saknat rätt till avdrag för eller återbetalning enligt 10 kap. 9–13 §§ av den ingående skatt som hänför sig till dennes förvärv av varan.
195
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
Om en förlust uppkommer på den skattskyldiges fordran som avser ersättning för en vara eller en tjänst (kundförlust), får han eller hon minska beskattningsunderlaget med beloppet av förlusten.
I 13 kap. finns bestämmelser om hur minskningen av beskattningsunderlaget ska redovisas av den skattskyldige.
Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som inte ska ingå i beskattningsunderlaget samt om möjligheten att minska beskattningsunderlaget vid återtagande av en vara med stöd av förbehåll om återtaganderätt och vid kundförlust.
I paragrafen görs huvudsakligen den ändringen att hänvisningen i tredje stycket till 1992 års konsumentkreditlag ersätts av en hänvisning till den nya konsumentkreditlagen.
8.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1179) om ändrade förutsättningar för vissa statligt reglerade bostadslån m.m.
3 § Vid tillämpningen av avtalsvillkoren ska låneförvaltaren ta till vara låntagarens intressen med tillbörlig omsorg och även i övrigt iaktta god kreditgivningssed.
Konsumentkreditlagen (2010:000) gäller inte i fråga om sådana lån eller lånedelar som avses i 1 §.
Paragrafen innehåller bl.a. en bestämmelse om att låneförvaltaren ska iaktta god kreditgivningssed.
I paragrafen görs huvudsakligen den ändringen att hänvisningen i andra stycket till 1992 års konsumentkreditlag ersätts av en hänvisning till den nya konsumentkreditlagen.
196
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
8.8Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
8 kap. Hantering av krediter och övriga engagemang
1 § Innan ett kreditinstitut beslutar att bevilja en kredit ska det pröva risken för att de förpliktelser som följer av kreditavtalet inte kan fullgöras. Institutet får bevilja en kredit bara om förpliktelserna på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda.
I paragrafen finns bestämmelser om kreditprövning.
Den huvudsakliga ändringen i paragrafen består i att andra stycket utgår. Någon motsvarighet till de bestämmelser i 1992 års konsumentkreditlag som det hänvisas till där finns inte i den nya konsumentkreditlagen.
8.9Förslaget till lag om ändring i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59)
2 kap. Distansavtal om varor och icke finansiella tjänster
Kreditavtal
16 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av distansavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, ska kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.
Detsamma ska gälla om konsumenten utövar ångerrätten i samband med ett kreditköp enligt konsumentkreditlagen (2010:000).
I paragrafen regleras konsekvenserna för vissa kreditavtal när konsumenten utövar sin ångerrätt avseende ett distansavtal om en vara eller en icke finansiell tjänst. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.
I första stycket görs endast en redaktionell ändring.
197
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
I andra stycket, som är nytt, behandlas situationen att konsumenten utnyttjar sin ångerrätt i samband med ett kreditköp enligt konsumentkreditlagen. Definitionen av kreditköp finns i 2 § den lagen. Bestämmelsen i förevarande stycke, som delvis överlappar bestämmelsen i första stycket, innebär att ett kreditavtal ska upphöra att gälla när konsumenten utnyttjar sin ångerrätt avseende distansavtalet, om krediten lämnats av säljaren eller om krediten lämnats av någon annan och kreditgivaren anlitat säljarens tjänster i samband med att kreditavtalet förberetts eller ingåtts. Vidare innebär bestämmelsen att ett kreditavtal ska upphöra att gälla när konsumenten utövar sin ångerrätt avseende distansavtalet, om krediten lämnats av någon annan än säljaren och varan eller tjänsten uttryckligen angetts i kreditavtalet.
Det nya andra stycket är en del av genomförandet av artikel 15.1 i direktivet.
3 kap. Distansavtal om finansiella tjänster och finansiella instrument
Ångerrättens förhållande till konsumentkreditlagen
13 § Bestämmelserna i 7–12 §§ ska inte tillämpas om konsumenten har ångerrätt enligt konsumentkreditlagen (2010:000).
I paragrafen regleras förhållandet mellan kapitlets bestämmelser om ångerrätt och de bestämmelser om ångerrätt vid konsumentkreditavtal som finns i konsumentkreditlagen. Av bestämmelsen framgår att de specifika bestämmelserna om ångerrätt vid konsumentkreditavtal i 21–25 §§ konsumentkreditlagen har företräde. Övervägandena finns i avsnitt 5.11. Paragrafen är en del av genomförandet av artikel 14.5 i direktivet.
198
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
4 kap. Hemförsäljningsavtal
Ångerrättens förhållande till konsumentkreditlagen
9 a § Bestämmelserna i 5–9 §§ ska inte tillämpas om konsumenten har ångerrätt enligt konsumentkreditlagen (2010:000).
I paragrafen regleras förhållandet mellan kapitlets bestämmelser om ångerrätt och de bestämmelser om ångerrätt vid konsumentkreditavtal som finns i konsumentkreditlagen. Av bestämmelsen framgår att de specifika bestämmelserna om ångerrätt vid konsumentkreditavtal i 21–25 §§ konsumentkreditlagen har företräde. Övervägandena finns i avsnitt 5.11. Paragrafen är en del av genomförandet av artikel 14.5 i direktivet.
Kreditavtal
10 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt och med anledning av hemförsäljningsavtalet har fått kredit av näringsidkaren eller av någon annan på grund av en överenskommelse mellan denne och näringsidkaren, ska kreditavtalet upphöra att gälla utan att konsumenten får åläggas någon påföljd för detta.
Detsamma ska gälla om konsumenten utövar ångerrätten i samband med ett kreditköp enligt konsumentkreditlagen (2010:000).
I paragrafen regleras konsekvenserna för vissa kreditavtal när konsumenten utnyttjar sin ångerrätt avseende ett hemförsäljningsavtal. Övervägandena finns i avsnitt 5.11.
I första stycket görs endast en redaktionell ändring.
I andra stycket, som är nytt, behandlas situationen att konsumenten utnyttjar sin ångerrätt i samband med ett kreditköp enligt konsumentkreditlagen. Definitionen av kreditköp finns i 2 § den lagen. Bestämmelsen i förevarande stycke, som delvis överlappar bestämmelsen i första stycket, innebär att ett kreditavtal ska upphöra att gälla när konsumenten utnyttjar sin ånger-
199
| Författningskommentar | Ds 2009:67 |
rätt avseende hemförsäljningsavtalet, om krediten lämnats av säljaren eller om krediten lämnats av någon annan och kreditgivaren anlitat säljarens tjänster i samband med att kreditavtalet förberetts eller ingåtts. Vidare innebär bestämmelsen att ett kreditavtal ska upphöra att gälla när konsumenten utövar sin ångerrätt avseende hemförsäljningsavtalet, om krediten lämnats av någon annan än säljaren och varan eller tjänsten uttryckligen angetts i kreditavtalet.
Det nya andra stycket är en del av genomförandet av artikel 15.1 i direktivet.
8.10Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)
Inledande bestämmelse
1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.
Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i
–luftfartslagen (1957:297),
–konsumentkreditlagen (2010:000),
–lagen (1992:1672) om paketresor,
–tobakslagen (1993:581),
–alkohollagen (1994:1738),
–lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,
–radio- och TV-lagen (1996:844),
–lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,
–lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,
–lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,
–lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,
–lagen (1999:158) om investerarskydd,
200
| Ds 2009:67 | Författningskommentar |
–lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,
–lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,
–prisinformationslagen (2004:347),
–distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),
–försäkringsavtalslagen (2005:104),
–lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och
–lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om lagens syfte. Vidare finns en uppräkning av ett antal lagar som innehåller bestämmelser om marknadsföring.
I paragrafen görs den ändringen att hänvisningen i andra stycket till 1992 års konsumentkreditlag ersätts av en hänvisning till den nya konsumentkreditlagen.
201
Ds 2009:67
Bilaga 1
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG
203
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/66 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
DIREKTIV
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2008/48/EG
av den 23 april 2008
om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och
av följande skäl:
(1)I rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (3) fastställs de bestämmelser som gäller för konsumentkreditavtal på gemenskapsnivå.
(2)Kommissionen lade 1995 fram en rapport om tillämpningen av direktiv 87/102/EEG och inledde ett omfattande samråd med berörda parter. Under 1997 lade kommissionen fram en sammanfattning av kommentarerna till denna rapport. En andra rapport sammanställdes 1996 om tillämpningen av direktiv 87/102/EEG.
(3)Av rapporterna och samråden framgår att det finns stora
skillnader i medlemsstaternas lagstiftning om krediter till fysiska personer i allmänhet och särskilt i fråga om
(1) EUT C 234, 30.9.2003, s. 1.
(2) Europaparlamentets yttrande av den 20 april 2004 (EUT C 104 E, 30.4.2004, s. 233), rådets gemensamma ståndpunkt av den 20 september 2007 (EUT C 270 E, 13.11.2007, s. 1) och Europaparlamentets ståndpunkt av den 16 januari 2008 (ännu ej offentliggjord i EUT). Rådets beslut av den 7 april 2008.
(3) EGT L 42, 12.2.1987, s. 48. Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG (EGT L 101, 1.4.1998, s. 17).
konsumentkrediter. En analys av de nationella författningar genom vilka direktiv 87/102/EEG införlivas visar att medlemsstaterna på grund av olika nationella förutsättningar av rättsligt och ekonomiskt slag även använder sig av andra konsumentskyddsmekanismer utöver direktiv 87/ 102/EEG.
(4)Den praktiska och rättsliga situation som följer av skillnaderna medlemsstaterna emellan innebär i vissa fall dels att konkurrensen mellan kreditgivare i gemenskapen snedvrids, dels att det uppstår hinder på den inre marknaden på grund av att medlemsstaterna antagit olika tvingande bestämmelser som är strängare än reglerna i direktiv 87/102/EEG. Det innebär att konsumenternas möjligheter att omedelbart använda sig av det gradvist ökande utbudet av gränsöverskridande konsumentkrediter inskränks. Denna snedvridning och inskränkning kan i sin tur leda till att efterfrågan på varor och tjänster påverkas.
(5)Under de senaste åren har de kreditformer som erbjuds till och utnyttjas av konsumenter avsevärt förändrats. Nya kreditinstrument har vuxit fram och fortsätter att utvecklas. Det är därför nödvändigt att ändra gällande bestämmelser och att vid behov utvidga deras tillämpningsområde.
(6)Enligt fördraget ska den inre marknaden omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor och tjänster samt etableringsfrihet säkerställs. Framväxten av en öppnare och effektivare kreditmarknad inom området utan inre gränser är väsentlig för att främja utvecklingen av gränsöverskridande verksamhet.
(7)För att underlätta framväxten av en väl fungerande inre marknad för konsumentkrediter är det nödvändigt att föreskriva en harmoniserad ram på gemenskapsnivå på ett antal betydande områden. Med tanke på konsumentkreditmarknadens ständiga utveckling och den ökande rörligheten bland den europeiska befolkningen bör ett modernt regelverk för konsumentkrediter kunna skapas genom framtidsinriktade gemenskapsbestämmelser som kan anpassas efter kommande kreditformer och som ger medlemsstaterna den flexibilitet som krävs för genomförandet.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/67 | |
| SV | |||
(8)Det är viktigt att marknaden ger ett tillräckligt gott konsumentskydd för att säkra konsumenternas förtroende. På så sätt bör det vara möjligt för den fria rörligheten för krediterbjudanden att fungera under bästa möjliga förutsättningar både för dem som erbjuder och för dem som efterfrågar tjänsterna, med vederbörlig hänsyn till särskilda förhållanden i de enskilda medlemsstaterna.
(9)Det krävs fullständig harmonisering för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i gemenskapen ett högt och likvärdigt konsumentskydd som tillvaratar deras intressen och för att det ska skapas en verklig inre marknad. Det bör därför inte vara tillåtet för medlemsstaterna att behålla eller införa andra nationella bestämmelser än de som föreskrivs i detta direktiv. Denna begränsning bör dock gälla endast då detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser. Det bör således stå medlemsstaterna fritt att behålla eller införa andra nationella bestämmelser om det inte finns några sådana harmoniserade bestämmelser. Medlemsstaterna bör alltså exempelvis få behålla eller införa nationella bestämmelser om solidariskt ansvar för säljaren eller leverantören av tjänster och kreditgivaren. Ett annat exempel på en sådan möjlighet för medlemsstaterna kan vara att behålla eller införa nationella bestämmelser om uppsägning av ett kontrakt som avser varuförsäljning eller tillhandahållande av tjänster om konsumenten utnyttjar sin ångerrätt i samband med kreditavtalet. I detta avseende bör medlemsstaterna tillåtas att när det gäller kreditavtal med obestämd löptid fastställa en minimiperiod mellan den tidpunkt när kreditgivaren begär återbetalning och den dag när krediten ska återbetalas.
(10)Definitionerna i detta direktiv bestämmer harmoniseringens räckvidd. Medlemsstaternas skyldighet att genomföra bestämmelserna i detta direktiv bör därför begränsas till direktivets tillämpningsområde som det fastställs genom dessa definitioner. Detta direktiv bör emellertid inte påverka medlemsstaternas tillämpning, i överensstämmelse med gemenskapsrätten, av bestämmelser i direktivet på områden som inte omfattas av dess tillämpningsområde. En medlemsstat kan således behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser för kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, t.ex. för kreditavtal som gäller belopp som understiger 200 EUR eller överstiger 75 000 EUR. Medlemsstaterna kan dessutom tillämpa detta direktivs bestämmelser på kombinerade krediter, som inte omfattas av direktivets definition av kombinerade kreditavtal. Bestämmelserna om kombinerade kreditavtal kan således tillämpas på kreditavtal som endast delvis syftar till att finansiera ett avtal om leverans av en vara eller tillhandahållande av en tjänst.
(11)När det gäller särskilda kreditavtal på vilka endast vissa av bestämmelserna i detta direktiv är tillämpliga, bör medlemsstaterna inte tillåtas att anta nationell lagstiftning för genomförande av andra bestämmelser i direktivet. Det bör emellertid stå medlemsstaterna fritt att i den egna lagstiftningen reglera sådana typer av kreditavtal vad gäller andra aspekter som inte harmoniseras genom detta direktiv.
(12)Avtal om fortlöpande tillhandahållande av tjänster eller om leveranser av varor av samma slag, där konsumenten gör avbetalningar så länge som de tillhandahålls, kan skilja sig väsentligt från de kreditavtal som behandlas i detta direktiv i fråga om avtalsparternas intressen och i fråga om transaktionernas utformning och genomförande. Det bör därför klargöras att sådana avtal inte anses vara sådana kreditavtal som omfattas av detta direktiv. Ett exempel på sådana avtal är försäkringsavtal där försäkringen betalas genom månatlig avbetalning.
(13)Detta direktiv bör inte tillämpas på vissa typer av kreditavtal såsom betalkort, om krediten enligt kreditvillkoren ska betalas tillbaka inom tre månader och endast obetydliga avgifter tas ut.
(14)Kreditavtal som omfattar fastighetsrättsliga säkerheter bör undantas från detta direktivs tillämpningsområde. Denna kreditform är av särskild karaktär. Även kreditavtal som är avsedda för att finansiera förvärv eller behållande av äganderätt till mark eller en befintlig eller planerad byggnad bör undantas från detta direktivs tillämpningsområde. Emellertid bör kreditavtal inte undantas från detta direktivs tillämpningsområde endast på grund av att de syftar till renovering eller värdeökning av en befintlig byggnad.
(15)Bestämmelserna i detta direktiv gäller oavsett om kreditgivaren är en juridisk eller fysisk person. Detta direktiv påverkar emellertid inte medlemsstaternas rätt att i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen föreskriva att endast juridiska personer eller vissa juridiska personer får tillhandahålla konsumentkrediter.
(16)Vissa bestämmelser i detta direktiv bör vara tillämpliga på fysiska och juridiska personer (kreditförmedlare), som vid utövande av sin närings- eller yrkesverksamhet mot betalning presenterar eller erbjuder kreditavtal till konsumenter, bistår konsumenter genom att förbereda kreditavtal eller ingår kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning. Organisationer som medger att deras identitet används vid marknadsföring av kreditprodukter, som exempelvis kreditkort, och som eventuellt också rekommenderar dessa produkter till sina medlemmar, bör inte anses som kreditförmedlare enligt detta direktiv.
(17)I detta direktiv regleras endast vissa av kreditförmedlarnas skyldigheter gentemot konsumenterna. Medlemsstaterna bör därför ha frihet att behålla eller införa ytterligare
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/68 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
skyldigheter för kreditförmedlarna, inbegripet de villkor enligt vilka en kreditförmedlare kan ta ut avgifter från en konsument som har anlitat kreditförmedlarens tjänster.
(18)Konsumenterna bör skyddas mot otillbörliga eller vilseledande metoder, särskilt när det gäller kreditgivarens informationsskyldighet enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (direktivet om otillbörliga affärsmetoder) (1). Det här direktivet bör emellertid innehålla särskilda regler för reklam om kreditavtal och vilken standardinformation som ska lämnas till konsumenterna så att de framför allt ska kunna jämföra olika erbjudanden. Sådan information bör ges på ett klart, kortfattat och framträdande sätt med hjälp av ett illustrerande exempel. Där det inte är möjligt att ange det totala kreditbeloppet såsom summan av de belopp som totalt görs tillgängliga, bör ett tak anges, särskilt om kreditavtalet ger konsumenten frihet att utnyttja krediten på olika sätt, med en begränsning när det gäller beloppet. Taket bör ange den övre gränsen för den kredit som kan göras tillgänglig för konsumenten. När det gäller reklam som inte innehåller någon information om kreditkostnaden bör det dessutom stå medlemsstaterna fritt att föreskriva krav på sådan information i sina nationella lagstiftningar.
(19)För att konsumenten ska kunna fatta ett välgrundat beslut bör denne innan avtalet ingås få tillräcklig information, som denne får ta med sig och begrunda, om villkor och kostnader för krediten samt om sina skyldigheter. För att säkerställa största möjliga öppenhet och jämförbarhet bör erbjudandena särskilt inbegripa uppgifter om den effektiva räntan för krediten, som bör beräknas på samma sätt inom hela gemenskapen. Eftersom den effektiva räntan i detta skede endast kan anges med hjälp av ett exempel, bör exemplet i fråga vara representativt. Det bör därför stämma överens exempelvis med den genomsnittliga löptiden och det totala belopp som beviljats för den typ av kreditavtal som övervägs samt i förekommande fall med de varor som köpts. När exemplet fastställs bör hänsyn även tas till hur frekventa vissa typer av kreditavtal är på en bestämd marknad. När det gäller kreditränta, avbetalningarnas periodicitet och räntekapitalisering bör kreditgivaren använda sin sedvanliga beräkningsmetod för den aktuella konsumentkrediten.
(20)Konsumentens sammanlagda kreditkostnad bör omfatta alla kostnader, inklusive ränta, provision, skatter, avgifter till kreditförmedlare och andra avgifter som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet med undantag av notariatsavgifter. Kreditgivarens faktiska vetskap om kostnaderna bör bedömas objektivt med beaktande av kraven på god yrkessed.
(21)Kreditavtal i vilka krediträntan återkommande är föremål
för en översyn i enlighet med förändringar i en
(1) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.
referensränta som anges i kreditavtalet bör inte anses som kreditavtal med fast kreditränta.
(22)Medlemsstaterna bör ha frihet att behålla eller införa nationella bestämmelser som förbjuder kreditgivaren att kräva att konsumenten i samband med kreditavtalet öppnar ett bankkonto eller ingår ett avtal som avser någon annan kompletterande tjänst eller betalar kostnader eller avgifter för sådana bankkonton eller andra kompletterande tjänster. I de medlemsstater där sådana kombinerade erbjudanden är tillåtna bör konsumenterna innan kreditavtalet tecknas upplysas om varje kompletterande tjänst som krävs för att över huvud taget få tillgång till krediten eller om de villkor som marknadsförs. Kostnaderna för dessa kompletterande tjänster bör inbegripas i den totala kostnaden för krediten, eller, om dessa kostnader inte kan fastställas i förväg, bör konsumenterna innan avtalet tecknas ges lämplig upplysning om att sådana kostnader uppkommer. Kreditgivaren förmodas ha vetskap om kostnaderna för de kompletterande tjänster som han själv eller för en tredje parts räkning erbjuder konsumenten, om inte priset är avhängigt konsumentens specifika förhållanden eller omständigheter.
(23)För särskilda kreditavtal är det emellertid lämpligt att begränsa kraven i detta direktiv på vilka upplysningar som ska ges innan avtalet tecknas, med hänsyn till dessa avtalstypers särskilda karaktär, i syfte att säkra ett tillräckligt konsumentskydd samtidigt som reglerna inte blir alltför betungande för kreditgivarna eller, i förekommande fall, kreditförmedlarna.
(24)Konsumenten behöver uttömmande information innan kreditavtalet ingås, oavsett om en kreditförmedlare är delaktig i att marknadsföra krediten eller inte. Därför bör kraven på förhandsinformation i allmänhet gälla även kreditförmedlare. Om varu- och tjänsteleverantörer bara medverkar subsidiärt som kreditförmedlare är det emellertid inte lämpligt att ålägga dem en rättslig skyldighet att ge förhandsinformation enligt detta direktiv. Varu- och tjänsteleverantörer kan t.ex. anses medverka subsidiärt som kreditförmedlare om deras verksamhet som kreditförmedlare inte utgör huvudsyftet med deras närings- eller yrkesverksamhet. I sådana fall uppnås ändå en tillräcklig konsumentskyddsnivå eftersom kreditgivaren är ansvarig för att säkerställa att konsumenten får en fullständig förhandsinformation, antingen genom kreditförmedlaren, om kreditgivaren och kreditförmedlaren har enats om detta, eller på något annat lämpligt sätt.
(25)Huruvida den information som tillhandahålls konsumenten innan kreditavtalet ingås är bindande och hur länge kreditgivaren är bunden av den får regleras av medlemsstaterna.
(26)Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att främja ansvarsfulla metoder under kreditförbindelsens alla skeden
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/69 | |
| SV | |||
med beaktande av de särskilda förhållanden som råder på deras kreditmarknad. Dessa åtgärder kan exempelvis inbegripa konsumentupplysning och konsumentutbildning, inklusive varningar avseende riskerna med dröjsmål med betalningar och överskuldsättning. Särskilt på en expanderande kreditmarknad är det viktigt att kreditgivarna inte ägnar sig åt oansvarig utlåning eller ger krediter utan att dessförinnan bedöma kreditvärdigheten, och medlemsstaterna bör utföra den kontroll som är nödvändig för att undvika sådant beteende och de bör i sådana fall fastställa nödvändiga sanktioner mot kreditgivarna. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om kreditrisk i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (1) bör det åligga kreditgivarna att individuellt kontrollera konsumentens kreditvärdighet. I detta syfte bör de få använda inte endast information som tillhandahålls av konsumenten i samband med att kreditavtalet i fråga upprättas utan också under en längre tid av handelsförbindelse. Medlemsstaternas myndigheter kan också ge relevanta instruktioner och riktlinjer till kreditgivarna. Konsumenterna bör också iaktta försiktighet och uppfylla sina avtalsenliga skyldigheter.
(27)Även om konsumenterna får den förhandsinformation som krävs innan avtalet tecknas kan de behöva ytterligare hjälp att välja vilket av de föreslagna kreditavtalen som bäst lämpar sig för just deras behov och ekonomiska situation. Medlemsstaterna bör därför se till att kreditgivare ger sådan hjälp när det gäller de kreditprodukter som de erbjuder konsumenten. I förekommande fall bör relevant förhandsinformation och de föreslagna produkternas huvudsakliga egenskaper förklaras för konsumenterna utifrån de förhållanden som gäller för var och en för att konsumenterna ska kunna förstå de konsekvenser som kreditprodukterna kan få för deras ekonomiska situation. I förekommande fall bör skyldigheten att hjälpa konsumenten även gälla kreditförmedlaren. Medlemsstaterna kan bestämma vid vilken tidpunkt och i vilken utsträckning som dessa förklaringar ska ges till konsumenten med beaktande av de särskilda förhållanden som råder vid krediterbjudandet, konsumentens behov av hjälp och de enskilda kreditprodukternas beskaffenhet.
(28)För att bedöma en konsuments kreditvärdighet bör kreditgivaren söka i relevanta databaser; de rättsliga och faktiska omständigheterna kan kräva att sådana sökningar görs i olika omfattning. För att undvika en snedvridning av konkurrensen mellan kreditgivare bör kreditgivare ha tillgång till privata eller offentliga databaser om konsumenterna i en medlemsstat där de inte är etablerade på villkor som inte är diskriminerande i förhållande till kreditgivarna i denna medlemsstat.
(29)När ett beslut om att avslå en kreditansökan har fattats efter
sökning i en databas, ska kreditgivaren utan dröjsmål
(1) EUT L 177, 30.6.2006, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2008/24/EG (EUT L 81, 20.3.2008, s. 38).
informera konsumenten om detta med uppgifter om den databas där sökningen skett. Kreditgivaren bör emellertid inte vara skyldig att ge sådan information om det är förbjudet enligt annan gemenskapslagstiftning, exempelvis lagstiftning avseende penningtvätt eller finansiering av terrorism. Dessutom bör sådan information inte ges om det skulle strida mot allmän ordning eller säkerhet, som exempelvis att förebygga, utreda, upptäcka eller lagföra straffbara gärningar.
(30)Detta direktiv reglerar inte avtalsrättsliga frågor om giltigheten av kreditavtal. Medlemsstaterna får därför inom detta område behålla eller införa nationella bestämmelser som överensstämmer med gemenskapslagstiftningen. Medlemsstaterna kan reglera den rättsliga ordningen för ett erbjudande att ingå kreditavtal, särskilt när det ska ges och den period under vilken det är bindande för kreditgivaren. Om ett sådant erbjudande ges vid samma tidpunkt som den information som ska ges innan avtalet tecknas i enlighet med detta direktiv, bör det i likhet med all ytterligare information som kreditgivaren vill ge konsumenten, ges i ett separat dokument som kan bifogas ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”.
(31)För att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter enligt kreditavtalet bör detta innehålla all nödvändig information på ett klart och tydligt sätt.
(32)För att säkra full insyn bör konsumenten upplysas om krediträntan både innan avtalet ingås och i samband med att det ingås. Under avtalstiden bör konsumenten vidare upplysas om förändringar av den rörliga krediträntan och de förändringar av betalningarna som detta leder till. Detta påverkar inte de bestämmelser i nationell lagstiftning som inte är relaterade till konsumentinformation och som avser villkor för eller konsekvenser av ändringar, utom sådana som avser betalningar, av krediträntor och andra ekonomiska villkor som berör krediten, till exempel regler om att kreditgivaren har rätt att ändra krediträntan enbart när det finns giltigt skäl för detta eller att det står konsumenten fritt att häva kontraktet om krediträntan eller andra ekonomiska villkor avseende krediten ändras.
(33)De avtalsslutande parterna bör ha rätt att på sedvanligt sätt säga upp ett kreditavtal med obestämd löptid. Om så avtalats i kreditavtalet bör kreditgivaren dessutom ha rätt att av objektivt motiverade skäl upphäva konsumentens rätt att utnyttja ett kreditavtal med obestämd löptid. Sådana skäl kan exempelvis inbegripa misstanke om utnyttjande utan tillstånd eller bedrägligt utnyttjande av krediten eller en betydande ökning av risken för att konsumenten inte kommer att kunna fullfölja sin skyldighet att betala tillbaka krediten. Detta direktiv påverkar inte den nationella lagstiftning på området för avtalsrätt som reglerar de avtalsslutande parternas rätt att säga upp kreditavtalet på grund av kontraktsbrott.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/70 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
(34)För en tillnärmning av bestämmelserna för utövande av ångerrätten på liknande områden är det nödvändigt att föreskriva en ångerrätt utan att det leder till sanktioner och utan något krav på att ange några skäl enligt villkor som liknar dem i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/ 65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter (1).
(35)Om en konsument frånträder ett kreditavtal genom vilket han har erhållit varor, särskilt när det gäller avbetalningsköp eller ett hyres- eller leasingavtal med förvärvsskyldighet, bör detta direktiv inte påverka tillämpningen av någon bestämmelse i medlemsstaterna i frågor som rör återlämnande av varor eller frågor med sådan anknytning.
(36)I vissa fall föreskrivs redan i nationell lagstiftning att medel inte kan göras tillgängliga för konsumenten före utgången av en viss tidsfrist. Konsumenten kan i dessa fall ha ett önskemål om att säkerställa att han får den köpta varan eller tjänsten tidigt. I fall av kombinerade kreditavtal får medlemsstaterna därför undantagsvis föreskriva att om konsumenten uttryckligen önskar tidig leverans respektive tidigt tillhandahållande kan fristen för att få utöva ångerrätten förkortas till att bli samma frist som den före vilken medel inte kan göras tillgängliga.
(37)När det gäller kombinerade kreditavtal är köpet av varor eller tjänster och det kreditavtal som ingås i detta syfte ömsesidigt beroende av varandra. Om konsumenten på grundval av gemenskapslagstiftningen utövar sin ångerrätt när det gäller köpeavtalet bör konsumenten därför inte längre vara bunden av det kombinerade kreditavtalet. Detta bör inte påverka den nationella lagstiftningen i fråga om kombinerade kreditavtal i sådana fall där ett köpeavtal har förklarats ogiltigt eller om konsumenten har utövat sin ångerrätt enligt nationell lagstiftning. Inte heller bör det påverka konsumenternas rättigheter enligt nationella bestämmelser enligt vilka inga åtaganden mellan konsumenten och varu- eller tjänsteleverantören eller betalningar mellan dessa personer får göras så länge som konsumenten inte har tecknat kreditavtalet i syfte att finansiera köpet av varorna eller tjänsterna.
(38)På vissa villkor bör konsumenten tillåtas att rikta anspråk mot kreditgivaren när det gäller problem som rör köpeavtalet. Medlemsstaterna bör emellertid fastställa i vilken utsträckning och på vilka villkor konsumenten först måste rikta anspråk mot leverantören, särskilt genom att vidta rättsliga åtgärder mot denne, innan han kan rikta anspråk mot kreditgivaren. Detta direktiv bör inte hindra konsumenten från att utnyttja de rättigheter han har enligt nationella bestämmelser om solidariskt ansvar för säljaren eller tjänsteleverantören och kreditgivaren.
(39)Konsumenten bör ha rätt att återbetala sin skuld innan den
förfallit till betalning enligt kreditavtalet. Oavsett om förtidsåterbetalningen avser hela skulden eller delar av
(1) EGT L 271, 9.10.2002, s. 16. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2007/64/EG (EUT L 319, 5.12.2007, s. 1).
den, bör kreditgivaren ha rätt till ersättning för sådana kostnader som har direkt samband med förtidsåterbetalningen, med beaktande även av eventuella besparingar som kreditgivaren därmed gör. För att fastställa beräkningsmetoden för ersättningen är det emellertid viktigt att respektera flera principer. Beräkningen av kreditgivarens ersättning bör vara överskådlig och begriplig för konsumenter redan innan avtalet ingås och i varje fall under fullgörandet av kreditavtalet. Beräkningsmetoden bör dessutom vara enkel att tillämpa för kreditgivarna, och de ansvariga myndigheternas kontroll av ersättningen bör underlättas. Av dessa skäl och eftersom en konsumentkredit, på grund av dess löptid och omfattning, inte finansieras genom en långsiktig finansieringsmekanism, bör taket för ersättningen fastställas genom ett schablonbelopp. Denna lösning återspeglar det som är utmärkande för konsumentkrediter och bör inte påverka en eventuell annan lösning för andra produkter vilka finansieras genom en långsiktig finansieringsmekanism, t.ex. inteckningslån med fast ränta.
(40)Medlemsstaterna bör ha rätt att föreskriva att ersättningen för förtidsåterbetalning kan utkrävas av kreditgivaren endast under förutsättning att det belopp som ska återbetalas inom tolv månader överskrider ett tröskelvärde som fastställs av medlemsstaterna. När detta tröskelvärde, vilket inte bör överstiga 10 000 EUR, fastställs bör medlemsstaterna t.ex. beakta det genomsnittliga beloppet för konsumentkrediter på deras marknad.
(41)Överlåtelse av kreditgivarens rättigheter enligt kreditavtalet bör inte få leda till att situationen försämras för konsumenten. Konsumenten bör också på lämpligt sätt underrättas om kreditavtalet överlåts till tredje man. Om den ursprungliga kreditgivaren i överenskommelse med fordringsägaren fortsätter att handha krediten gentemot konsumenten, har emellertid konsumenten inget väsentligt intresse av att underrättas om överlåtelsen. En EU-rättslig skyldighet att informera konsumenten om överlåtelsen vore därför i sådana fall onödigt betungande.
(42)Det bör stå medlemsstaterna fritt att behålla eller införa nationella bestämmelser om kollektiva former av kommunikation när detta är nödvändigt för effektivitet vid komplexa transaktioner, t.ex. emissioner av värdepapper eller avveckling av tillgångar vid obligatorisk administrativ avveckling av banker.
(43)För att främja upprättandet av en väl fungerande inre marknad och garantera en hög skyddsnivå för konsumenterna i hela gemenskapen är det nödvändigt att säkerställa att uppgifter om den effektiva räntan kan jämföras inom hela gemenskapen. Trots att direktiv 87/102/EEG innehåller en enhetlig matematisk formel för beräkning av den effektiva räntan, har det hittills inte varit möjligt att helt och fullt jämföra uppgifterna om effektiv ränta inom hela
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/71 | |
| SV | |||
gemenskapen. I de enskilda medlemsstaterna tar man hänsyn till olika kostnadsfaktorer i samband med beräkningen. Därför bör konsumentens sammanlagda kreditkostnad entydigt och uttömmande definieras i det här direktivet.
(44)För att säkerställa öppenhet och stabilitet på marknaden, och i väntan på ytterligare harmonisering, bör medlemsstaterna se till att det vidtas lämpliga åtgärder för reglering eller kontroll av kreditgivare.
(45)Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns framför allt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta direktiv syftar främst till att garantera fullt iakttagande av bestämmelserna om skydd av personuppgifter, rätt till egendom, icke-diskriminering, skydd av familjeliv och yrkesliv och konsumentskydd i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
(46)Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma bestämmelser för vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(47)Medlemsstaterna bör anta regler om vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits till följd av detta direktiv och se till att de genomförs. Medlemsstaterna bör behålla rätten att välja sanktioner, men de fastställda sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.
(48)De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/ EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (1).
(49)Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att besluta om ytterligare antaganden för beräkningen av den effektiva räntan för krediten. Eftersom dessa åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv, måste de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.
(50)I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (2) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så långt som möjligt visar överensstämmelsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.
(1) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. Beslutet ändrat genom beslut 2006/ 512/EG (EUT L 200, 22.7.2006, s. 11).
(2) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.
(51)Eftersom ett stort antal ändringar behöver göras i direktiv 87/102/EEG med tanke på utvecklingen inom konsumentkreditsektorn och i en strävan att göra gemenskapslagstiftningen tydligare, bör det direktivet upphävas och ersättas av det här direktivet.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
SYFTE, TILLÄMPNINGSOMRÅDE OCH DEFINITIONER
Artikel 1
Syfte
Syftet med detta direktiv är att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter.
Artikel 2
Tillämpningsområde
1.Detta direktiv ska gälla kreditavtal.
2.Detta direktiv ska inte gälla följande:
a)Kreditavtal för vilka det som säkerhet finns en inteckning eller en annan jämförbar vanligt förekommande säkerhet i en medlemsstat i fast egendom eller för vilka det som säkerhet finns en rättighet med anknytning till fast egendom.
b)Kreditavtal som är avsedda för att förvärva eller behålla äganderätt till mark eller en befintlig eller planerad byggnad.
c)Kreditavtal som avser ett sammanlagt kreditbelopp på under 200 EUR eller över 75 000 EUR.
d)Hyres- eller leasingavtal, enligt vilka det inte föreskrivs någon skyldighet att förvärva objektet, vare sig enligt avtalet i sig eller något annat enskilt avtal. Skyldighet att förvärva objektet ska anses föreligga om kreditgivaren ensidigt fattar ett sådant beslut.
e)Kreditavtal i form av kontokredit enligt vilka krediten ska betalas tillbaka inom en månad.
f)Ränte- och avgiftsfria kreditavtal och kreditavtal enligt vilka krediten ska betalas tillbaka inom tre månader och för vilka endast obetydliga avgifter ska betalas.
g)Kreditavtal där krediten räntefritt beviljas en arbetstagare av dennes arbetsgivare som en biverksamhet eller till en lägre effektiv ränta än marknadsräntan och som inte erbjuds generellt till allmänheten.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/72 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
h)Kreditavtal vilka ingås med värdepappersföretag enligt definitionen i artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument (1) eller med kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4 i direktiv 2006/48/EG i syfte att göra det möjligt för en investerare att genomföra en transaktion med hjälp av ett eller flera av de instrument som förtecknas i avsnitt C i bilaga I till direktiv 2004/39/EG, när det värdepappersföretag eller kreditinstitut som beviljar krediten medverkar i transaktionen.
i)Kreditavtal som är resultatet av en förlikning i domstol eller någon annan i lag bemyndigad instans.
j)Kreditavtal som avser ett kostnadsfritt betalningsanstånd för en befintlig skuld.
k)Kreditavtal där konsumenten måste lämna ett föremål som säkerhet hos kreditgivaren för denne att förvara och där konsumentens ansvar är strikt begränsat till den ställda säkerheten.
l)Kreditavtal som avser lån som beviljas en begränsad målgrupp enligt en lagbestämmelse med ett allmännyttigt syfte och med en ränta som är lägre än marknadsräntan eller räntefritt eller på andra villkor som är mer fördelaktiga för konsumenten än de som råder på marknaden och till räntesatser som inte är högre än de på marknaden.
3.För kreditavtal i form av kontokredit enligt vilka krediten ska betalas tillbaka på uppmaning eller inom tre månader, ska endast artiklarna 1–3, 4.1, 4.2 a–c, 4.4, 6–9, 10.1, 10.4, 10.5, 12, 15,
17och 19–32 gälla.
4.För kreditavtal där krediten ges i form av överskridande ska endast artiklarna 1–3, 18, 20 och 22–32 gälla.
5.Medlemsstaterna får fastställa att endast artiklarna 1–4, 6, 7, 9, 10.1, 10.2 a–h och l, 10.4, 11, 13 och 16–32 ska gälla kreditavtal som ingåtts med en organisation som
a)inrättats för sina medlemmars ömsesidiga nytta,
b)gör vinster endast för sina egna medlemmar,
c)har ett socialt syfte enligt inhemsk lagstiftning,
d)tar emot och förvaltar enbart medlemmarnas besparingar och tillhandahåller kreditmöjligheter enbart för sina medlemmar, och
e)tillhandahåller kredit med en årlig räntesats som är lägre än räntesatserna på marknaden eller med ett tak som fastställs i nationell lagstiftning,
(1) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 2008/10/EG (EUT L 76, 19.3.2008, s. 33).
och där medlemskap endast beviljas personer som är bosatta eller anställda på en viss plats eller anställda och pensionerade f.d. anställda hos en viss arbetsgivare, eller personer som uppfyller andra kvalifikationer enligt nationell lagstiftning som grund för ett gemensamt existerande band mellan medlemmarna.
Medlemsstaterna får undanta kreditavtal som ingåtts av en sådan organisation från tillämpningen av detta direktiv om det totala värdet av alla befintliga kreditavtal som ingåtts av en sådan organisation är obetydligt i förhållande till det totala värdet av alla befintliga kreditavtal i den medlemsstat där organisationen har sitt säte och det totala värdet av alla befintliga kreditavtal som ingåtts av samtliga sådana organisationer i medlemsstaten understiger 1 % av det totala värdet av alla befintliga kreditavtal som ingåtts i den medlemsstaten.
Medlemsstaterna ska varje år göra en översyn för att utröna om villkoren för att tillämpa ett sådant undantag fortfarande gäller och ska vidta åtgärder för att dra tillbaka undantaget om de anser att villkoren inte längre är uppfyllda.
6. Medlemsstaterna får besluta att endast artiklarna 1–4, 6, 7, 9, 10.1, 10.2 a–i, l och r, 10.4, 11, 13, 16 och 18–32 ska gälla för kreditavtal som innehåller överenskommelser mellan kreditgivaren och konsumenten om villkor för uppskov eller återbetalning när konsumenten redan gjort sig skyldig till betalningsförsummelse i förhållande till det ursprungliga kreditavtalet,
a)om det på detta sätt sannolikt blir möjligt att undvika ett domstolsförfarande för betalningsförsummelsen, och
b)om villkoren för konsumenten inte försämras i förhållande till det ursprungliga kreditavtalet.
Om kreditavtalet omfattas av punkt 3 ska emellertid endast bestämmelserna i den punkten gälla.
Artikel 3
Definitioner
I detta direktiv gäller följande definitioner:
a)konsument: en fysisk person som i de transaktioner som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som ligger utanför hans närings- eller yrkesverksamhet.
b)kreditgivare: en fysisk eller juridisk person som lämnar eller förbinder sig att lämna en kredit inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/73 | |
| SV | |||
c)kreditavtal: ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar eller förbinder sig att lämna en konsument en kredit i form av betalningsanstånd, lån eller annan liknande finansieringsform, med undantag för avtal om fortlöpande tillhandahållande av tjänster eller om fortlöpande leveranser av varor av samma slag, där konsumenten betalar genom avbetalningar så länge som varorna eller tjänsterna tillhandahålls.
d)kontokredit: ett uttryckligt kreditavtal genom vilket en kreditgivare ger en konsument tillgång till medel som överskrider det aktuella saldot på konsumentens checkkonto.
e)överskridande: en underförstått accepterad kontokredit genom vilket en kreditgivare tillåter en konsument att utnyttja medel som överskrider det aktuella saldot på konsumentens checkkonto eller den överenskomna kontokrediten.
f)kreditförmedlare: en fysisk eller juridisk person som inte handlar i egenskap av kreditgivare och som inom ramen för sin närings- eller yrkesverksamhet mot betalning, som kan ske i pengar eller utgöras av någon annan form av avtalad ekonomisk förmån,
i)presenterar eller erbjuder kreditavtal till konsumenter,
ii)bistår konsumenter genom att utföra annat förberedande arbete innan kreditavtalet tecknas än sådant som avses i led i, eller
iii)ingår kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning.
g)konsumentens sammanlagda kreditkostnad: samtliga kostnader, inklusive ränta, provision, skatter och alla andra slags avgifter, som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till, med undantag för notariatsavgifter; kostnader för kompletterande tjänster till kreditavtalet, särskilt försäkringspremier, ska också inbegripas om även tecknande av ett tjänsteavtal är obligatoriskt för att erhålla krediten eller för att erhålla den på de villkor som angavs i marknadsföringen.
h)sammanlagt belopp som ska betalas av konsumenten: det sammanlagda kreditbeloppet och konsumentens sammanlagda kreditkostnad.
i)effektiv ränta: konsumentens sammanlagda kreditkostnad, uttryckt i procent per år av den sammanlagda krediten, i förekommande fall med tillägg av de kostnader som avses i artikel 19.2.
j)kreditränta: en procentuell fast eller rörlig räntesats som på årlig basis tillämpas på det utnyttjade kreditbeloppet.
k)fast kreditränta: en bestämmelse i kreditavtalet där kreditgivaren och konsumenten för kreditavtalets hela löptid enas om en kreditränta eller om flera krediträntor för olika delperioder med användning uteslutande av en fast specificerad räntesats. Om inte alla krediträntor är fastställda i kreditavtalet, ska krediträntan anses vara fast enbart för de delperioder för vilka krediträntorna är fastställda uteslutande med en fast specificerad räntesats om vilken man enats vid ingåendet av kreditavtalet.
l)sammanlagt kreditbelopp: övre kreditgräns eller det totala belopp som ställs till förfogande genom ett kreditavtal.
m)varaktigt medium: varje medel som gör det möjligt för konsumenten att bevara information, som riktas till denne personligen, på ett sätt som är tillgängligt för användning i framtiden under en tid som är lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med informationen och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen.
n)kombinerat kreditavtal: ett kreditavtal där
i)den berörda krediten uteslutande tjänar till att finansiera ett avtal om leverans av en viss vara eller tillhandahållande av en viss tjänst, och
ii)dessa båda avtal objektivt sett utgör en kommersiell enhet; en kommersiell enhet ska anses föreligga om leverantören själv finansierar konsumentens kredit, eller, om den finansieras av tredje man, om kreditgivaren anlitar leverantörens tjänster i samband med att kreditavtalet förbereds eller ingås, eller om leveransen av en viss vara eller tillhandahållandet av en viss tjänst uttryckligen anges i kreditavtalet.
KAPITEL II
INFORMATION OCH KREDITPRÖVNING INNAN
KREDITAVTAL INGÅS
Artikel 4
Standardinformation i reklam
1. All reklam för kreditavtal där det anges en räntesats eller andra sifferuppgifter som rör kreditkostnaden för konsumenten ska innehålla standardinformation i enlighet med denna artikel.
Denna skyldighet gäller inte när nationell lagstiftning kräver uppgift om kreditens effektiva ränta för annonsering om kreditavtal som inte innehåller uppgift om räntesats eller sifferuppgifter avseende några kreditkostnader för konsumenten enligt vad som avses i första meningen.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/74 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
2. Standardinformationen ska på ett klart, kortfattat och framträdande sätt med hjälp av ett typexempel upplysa om följande:
a)Krediträntan, fast eller rörlig eller båda, tillsammans med information om eventuella avgifter som utgör en del av konsumentens sammanlagda kreditkostnader.
b)Det sammanlagda kreditbeloppet.
c)Effektiv ränta. Vid kreditavtal i den bemärkelse som avses i artikel 2.3 får medlemsstaterna besluta att effektiv ränta inte behöver anges.
d)I förekommande fall kreditavtalets löptid.
e)Vid kredit i form av betalningsanstånd för en särskild vara eller tjänst, dess kontantpris samt beloppet för eventuell förskottsbetalning.
f)I förekommande fall, det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och avbetalningarnas belopp.
3.Om det är obligatoriskt att ingå avtal om en kompletterande tjänst till kreditavtalet, särskilt en försäkring, för att erhålla krediten eller för att erhålla den på de villkor som angavs i marknadsföringen och tjänstens kostnad inte kan fastställas i förväg, ska skyldigheten att ingå detta avtal också anges på ett klart, kortfattat och framträdande sätt tillsammans med den effektiva räntan.
4.Bestämmelserna i denna artikel ska inte påverka tillämpningen av direktiv 2005/29/EG.
Artikel 5
Förhandsinformation
1. I god tid innan en konsument blir bunden av ett kreditavtal eller ett erbjudande om kreditavtal ska kreditgivaren eller kreditförmedlaren, på grundval av de kreditvillkor som erbjuds av kreditgivaren samt, i förekommande fall, de önskemål som uttryckts och den information som tillhandahållits av konsumenten, lämna konsumenten den information som denne behöver för att kunna jämföra olika erbjudanden och fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett kreditavtal ska ingås. Sådan information, på papper eller på något annat varaktigt medium, ska tillhandahållas genom blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation” i bilaga II. Kreditgivaren ska anses ha uppfyllt informationskraven i denna punkt och i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2002/65/EG om han har tillhandahållit ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”.
Denna information ska upplysa om följande:
a)Typen av kredit.
b)Kreditgivarens identitet och geografiska adress samt, i förekommande fall, den aktuella kreditförmedlarens identitet och geografiska adress.
c)Det sammanlagda kreditbeloppet och villkoren för utnyttjandet av krediten.
d)Kreditavtalets löptid.
e)Varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kredit i form av betalningsanstånd för en särskild vara eller tjänst och kombinerade kreditavtal.
f)Krediträntan, gällande villkor för krediträntan, alla referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan i den mån dessa finns tillgängliga samt perioder, villkor och förfarande för ändringar; om olika krediträntor tillämpas under olika omständigheter, ovannämnda information om samtliga tillämpliga räntor.
g)Den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten med hjälp av ett representativt exempel som innehåller alla de antaganden utifrån vilka denna räntesats har beräknats; om konsumenten har informerat kreditgivaren om en eller flera faktorer som ska vara utmärkande för den kredit som denne helst vill ha, såsom kreditavtalets löptid och det sammanlagda kreditbeloppet, ska kreditgivaren beakta dessa faktorer; om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt med olika avgifter eller krediträntor och kreditgivaren använder sig av antagandet i bilaga I del II.b, ska kreditgivaren ange att andra möjligheter att utnyttja krediten för denna typ av kreditavtal kan innebära högre effektiva räntor.
h)Storlek, antal och periodicitet för de delbetalningar som konsumenten ska göra och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående skulder med olika krediträntor för återbetalning.
i)I förekommande fall avgifter för administration av ett eller flera konton där både betalningstransaktioner och kreditutnyttjande registreras, om det inte är frivilligt att öppna kontot, avgifter för att använda ett betalningsmedel för både betalningstransaktioner och kreditutnyttjande, eventuella andra avgifter med anknytning till kreditavtalet och på vilka villkor dessa kostnader kan ändras.
j)Förekomsten av eventuella kostnader som konsumenten vid ingående av kreditavtalet måste betala till en notarie.
k)Eventuell skyldighet att ingå ett avtal om en kompletterande tjänst i anslutning till kreditavtalet, särskilt försäkring, för att erhålla krediten eller för att erhålla den på de villkor som anges i marknadsföringen.
l)Tillämplig dröjsmålsränta och villkoren för ändring av denna samt eventuella avgifter när avtalsförpliktelser inte fullgörs.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/75 | |
| SV | |||
m)En varning avseende konsekvenserna av uteblivna betalningar.
n)I förekommande fall, begärda säkerheter.
o)Förekomst eller avsaknad av ångerrätt.
p)Rätten till förtidsåterbetalning och i förekommande fall information om kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna kompensation ska fastställas i enlighet med artikel 16.
q)Konsumentens rätt att utan dröjsmål och utan avgift informeras om resultaten av en databassökning för bedömning av kreditvärdighet, i enlighet med artikel 9.2.
totala utnyttjade kreditbeloppet enligt kreditavtalet återbetalas, om inte en sådan garanti ställs.
6. Medlemsstaterna ska se till att kreditgivare och eventuella kreditförmedlare ger de förklaringar som konsumenterna behöver, så att konsumenterna kan ta ställning till huruvida det föreslagna kreditavtalet passar deras behov och ekonomiska situation, exempelvis genom att för konsumenterna förklara den förhandsinformation som ska ges enligt punkt 1, de föreslagna produkternas huvudsakliga egenskaper och de särskilda effekter dessa kan ha för konsumenterna, inbegripet konsekvenserna av utebliven betalning från konsumentens sida. Medlemsstaterna får avgöra hur, i vilken omfattning och av vem detta bistånd ska ges beroende på de omständigheter under vilka kreditavtalet erbjuds, till vem det erbjuds och den typ av kredit som erbjuds.
Artikel 6
r)Konsumentens rätt att på begäran och utan avgift få en kopia av utkastet till kreditavtal. Denna bestämmelse är inte tillämplig om kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är ovillig att ingå kreditavtalet med konsumenten.
s)I förekommande fall, den tidsperiod under vilken kreditgivaren är bunden av förhandsinformationen.
Eventuell ytterligare information som kreditgivaren vill ge konsumenten ska ges i ett separat dokument som kan bifogas blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”.
2.Om kommunikationen sker via taltelefoni enligt artikel 3.3 i direktiv 2002/65/EG, ska beskrivningen av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper enligt artikel 3.3 b i det direktivet åtminstone inbegripa de uppgifter som avses i leden c, d, e, f och h i punkt 1 i den här artikeln, samt den effektiva räntan med hjälp av ett typexempel och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten.
3.Om avtalet har ingåtts på konsumentens begäran genom distanskommunikation så att informationen inte kan ges i enlighet med punkt 1, och särskilt i det fall som anges i punkt 2, ska kreditgivaren tillhandahålla konsumenten fullständig förhandsinformation genom blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation” så snart kreditavtalet ingåtts.
4.På begäran ska konsumenten utöver ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation” få en kopia av utkastet till kreditavtal utan avgift. Denna bestämmelse är inte tillämplig om kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är ovillig att ingå kreditavtalet med konsumenten.
5.Vid kreditavtal där konsumentens betalningar inte omedelbart medför en motsvarande amortering av det totala kreditbeloppet utan används för kapitalbildning under perioder och på villkor som anges i kreditavtalet eller i ett biavtal, ska det, i den förhandsinformation som krävs enligt punkt 1, klart och tydligt anges att sådana kreditavtal inte utgör någon garanti för att det
Krav på förhandsinformation vid vissa kreditavtal i form av kontokredit och vissa särskilda kreditavtal
1. I god tid innan konsumenten blir bunden av ett kreditavtal eller ett erbjudande om kreditavtal i enlighet med artikel 2.3, 2.5 eller 2.6 ska kreditgivaren och i förekommande fall kreditförmedlaren på grundval av kreditvillkoren och de villkor som erbjuds av kreditgivaren och, i förekommande fall, de önskemål som uttryckts och den information som tillhandahållits av konsumenten, lämna konsumenten den information som denne behöver för att kunna jämföra olika erbjudanden och fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett kreditavtal ska ingås.
Den information som lämnas ska upplysa om följande:
a)Typen av kredit.
b)Kreditgivarens identitet och geografiska adress samt, i förekommande fall, den aktuella kreditförmedlarens identitet och geografiska adress.
c)Det sammanlagda kreditbeloppet.
d)Kreditavtalets löptid.
e)Krediträntan, gällande villkor för krediträntan, alla tillgängliga referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan, de avgifter som är tillämpliga från det att kreditavtalet ingås och, i förekommande fall, de villkor som gäller för ändring av avgifterna.
f)Den effektiva räntan med hjälp av representativa exempel som innehåller alla de antaganden utifrån vilka denna räntesats har beräknats.
g)Villkor och förfaranden för uppsägning av kreditavtalet.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/76 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
h)Vid kreditavtal i enlighet med artikel 2.3 och i förekommande fall en upplysning om att konsumenten när som helst kan åläggas att betala tillbaka hela kreditbeloppet.
i)Tillämplig dröjsmålsränta och villkoren för ändring av denna samt eventuella avgifter när avtalsförpliktelser inte fullgörs.
j)Konsumentens rätt att omedelbart och utan avgift informeras om resultaten av en databassökning för bedömning av kreditvärdighet, i enlighet med artikel 9.2.
k)Vid kreditavtal i den mening som avses i artikel 2.3, upplysningar om de avgifter som är tillämpliga från det att sådana kreditavtal ingås och i förekommande fall vilka villkor som gäller för ändring av avgifterna.
l)I förekommande fall, den tidsperiod under vilken kreditgivaren är bunden av förhandsinformationen.
Sådan information ska tillhandahållas på papper eller på något annat varaktigt medium och all information ska vara lika framträdande. Den kan tillhandahållas genom blanketten ”Europeisk konsumentkreditinformation” i bilaga III. Kreditgivaren anses ha uppfyllt informationskraven i detta stycke och i artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2002/65/EG om han har tillhandahållit ”Europeisk konsumentkreditinformation”.
2.Vid kreditavtal i enlighet med artikel 2.3 får medlemsstaterna besluta att effektiv ränta inte behöver anges.
3.Vid kreditavtal i enlighet med artikel 2.5 och 2.6 ska den information som lämnas till konsumenten i enlighet med punkt 1 i den här artikeln även innehålla följande:
a)Storlek, antal och periodicitet för de delbetalningar som konsumenten ska göra och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående skulder med olika krediträntor för återbetalning.
b)Rätten till förtidsåterbetalning och vid behov information om kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna kompensation ska fastställas.
Om kreditavtalet omfattas av artikel 2.3 ska emellertid endast de bestämmelser som avses i punkt 1 i den här artikeln gälla.
4. Om kommunikationen sker via taltelefoni och när konsumenten begär att kontokrediten ska vara tillgänglig med omedelbar verkan, ska beskrivningen av den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper dock åtminstone omfatta de uppgifter som avses i leden c, e, f, och h i punkt 1. Vid kreditavtal i enlighet
med punkt 3 ska beskrivningen av de huvudsakliga egenskaperna dessutom inbegripa kreditavtalets löptid.
5.Utan hinder av det undantag som föreskrivs i artikel 2.2 e ska medlemsstaterna åtminstone tillämpa kraven i punkt 4 första meningen i den här artikeln på kreditavtal där krediten ges i form av kontokredit och ska betalas tillbaka inom en månad.
6.Konsumenten ska på begäran, utöver den information som avses i punkterna 1–4, utan avgift få en kopia av utkastet till kreditavtalet med den information som krävs i samband med avtalet enligt artikel 10, i den mån den artikeln är tillämplig. Denna bestämmelse är inte tillämplig om kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är ovillig att ingå kreditavtalet med konsumenten.
7.Om avtalet har ingåtts på konsumentens begäran genom distanskommunikation så att informationen inte kan ges i enlighet med punkterna 1 och 3, inbegripet de fall som anges i punkt 4, ska kreditgivaren så snart kreditavtalet ingåtts uppfylla sina skyldigheter enligt punkterna 1 och 3 genom att ge den information som krävs i samband med avtalet enligt artikel 10, i den mån den artikeln är tillämplig.
Artikel 7
Undantag från kraven på förhandsinformation
Artiklarna 5 och 6 ska inte gälla varu- eller tjänsteleverantörer som medverkar subsidiärt som kreditförmedlare. Detta ska inte påverka kreditgivarens skyldighet att säkerställa att konsumenten får den förhandsinformation som avses i dessa artiklar.
Artikel 8
Skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet
1.Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren innan kreditavtalet ingås gör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet, på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas. Medlemsstater vars lagstiftning kräver att kreditgivare måste göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet på grundval av en sökning i relevant databas får bibehålla det kravet.
2.Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren, om parterna enas om att ändra det sammanlagda kreditbeloppet efter det att kreditavtalet har ingåtts, uppdaterar de finansiella uppgifter om konsumenten som han förfogar över och gör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet före varje väsentlig ökning av det sammanlagda kreditbeloppet.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/77 | |
| SV | |||
KAPITEL III
DATABASÅTKOMST
Artikel 9
Åtkomst till databaser
1.Varje medlemsstat ska vid gränsöverskridande krediter se till att kreditgivare från andra medlemsstater bereds åtkomst till databaser som används i den medlemsstaten för att bedöma konsumentens kreditvärdighet. Villkoren för åtkomst ska vara icke-diskriminerande.
2.Om kreditansökan avslås på grundval av en sökning i en databas, ska kreditgivaren utan dröjsmål och kostnadsfritt informera konsumenten om resultatet av sökningen med uppgifter om den databas där sökningen skett.
3.Sådana uppgifter ska tillhandahållas såvida inte tillhandahållandet av sådan information är förbjudet enligt annan gemenskapslagstiftning eller strider mot allmän ordning eller allmän säkerhet.
4.Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (1).
KAPITEL IV
e)Varan eller tjänsten och dess kontantpris vid kredit i form av betalningsanstånd för en särskild vara eller en tjänst eller vid kombinerade kreditavtal.
f)Krediträntan, gällande villkor för krediträntan, alla referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan, i den mån dessa finns tillgängliga, samt perioder, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan, samt, om olika krediträntor tillämpas under olika omständigheter, ovannämnda information om samtliga tillämpliga räntor.
g)Den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och som beräknas vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås; alla antaganden utifrån vilka den räntesatsen har beräknats ska anges.
h)Storlek, antal och periodicitet för de delbetalningar som konsumenten ska göra och, i förekommande fall, den ordning enligt vilken betalningarna ska fördelas på olika utestående skulder med olika krediträntor för återbetalning.
i)Om kapitalet i ett kreditavtal med fast löptid ska amorteras, konsumentens rätt att, på begäran och utan avgift, när som helst under hela kreditavtalets löptid, erhålla en sammanställning i form av en amorteringsplan.
INFORMATION OCH RÄTTIGHETER I FRÅGA OM
KREDITAVTAL
Artikel 10
Information som ska ges i kreditavtal
1. Kreditavtal ska upprättas i pappersform eller på något annat varaktigt medium.
Alla avtalsparter ska få ett exemplar av kreditavtalet. Denna artikel ska inte påverka eventuella nationella bestämmelser som överensstämmer med gemenskapslagstiftningen och som avser giltigheten av ingåendet av kreditavtal.
2. Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om följande:
a)Typ av kredit.
b)De avtalsslutande parternas identitet och geografiska adress samt i förekommande fall den medverkande kreditförmedlarens identitet och geografiska adress.
c)Kreditavtalets löptid.
d)Det sammanlagda kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten.
(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).
Amorteringsplanen ska upplysa om de delbetalningar som ska göras samt under vilka tidsperioder och på vilka villkor dessa belopp ska betalas. Amorteringsplanen ska för varje delbetalning innehålla uppgift om vad som utgör amortering av kapitalet, räntan beräknad på grundval av krediträntan och andra eventuella kostnader. Om räntesatsen inte är fast eller de andra kostnaderna kan ändras enligt kreditavtalet, ska amorteringsplanen på ett klart och kortfattat sätt innehålla en upplysning om att uppgifterna i planen endast är giltiga till dess krediträntan eller de andra kostnaderna enligt kreditavtalet ändras.
j)Om avgifter och räntor ska betalas utan att kapitalet amorteras, en sammanställning med information om under vilka tidsperioder och enligt vilka villkor räntor och andra återkommande avgifter och engångsavgifter ska betalas.
k)I förekommande fall avgifter för administration av ett eller flera konton där både betalningstransaktioner och kreditutnyttjande registreras, om det inte är frivilligt att öppna kontot, avgifter för att använda ett betalningsmedel för både betalningstransaktioner och kreditutnyttjande, eventuella andra avgifter med anknytning till kreditavtalet och på vilka villkor dessa kostnader kan ändras.
l)Tillämplig dröjsmålsränta enligt de villkor som är tillämpliga när kreditavtalet ingås och villkoren för ändring av denna samt i tillämpliga fall avgifterna när avtalsförpliktelser inte fullgörs.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/78 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
m)En varning avseende konsekvenserna av uteblivna betalningar.
n)I förekommande fall uppgift om att en notariatsavgift tillkommer.
o)Eventuella begärda säkerheter och försäkringar.
p)Förekomst eller avsaknad av ångerrätt, frist under vilken ångerrätten kan utövas samt andra villkor för att utöva denna rätt, inklusive information om konsumentens skyldighet att återbetala det utnyttjade kapitalet och räntan i enlighet med artikel 14.3 b samt det upplupna räntebeloppet per dag.
q)Information om rättigheterna enligt artikel 15 samt villkoren för utövande av dessa rättigheter.
r)Uppgift om rätten till förtidsåterbetalning, förfarandet vid förtidsåterbetalning och, i förekommande fall, information om kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna kompensation ska fastställas.
s)Förfarandet för att utöva rätten att säga upp kreditavtalet.
t)Uppgift om huruvida det finns tillgång till en mekanism för klagomål och prövning utanför domstol för konsumenten och hur denne i så fall ska gå till väga.
u)Eventuella andra avtalsvillkor.
v)I förekommande fall, den behöriga tillsynsmyndighetens namn och adress.
3.När punkt 2 i tillämpas ska kreditgivaren, när som helst under hela kreditavtalets löptid och utan avgift, låta konsumenten ha tillgång till en sammanställning i form av en amorteringsplan.
4.Vid kreditavtal där konsumentens betalningar inte omedelbart medför en motsvarande amortering av det totala kreditbeloppet utan används för kapitalbildning under perioder och på villkor som anges i kreditavtalet eller i ett biavtal, ska det, i den information som krävs enligt punkt 2, klart och tydligt anges att sådana kreditavtal inte utgör någon garanti för att det totala utnyttjade kreditbeloppet enligt kreditavtalet återbetalas, om inte en sådan garanti ställs.
5.Vid kreditavtal i form av kontokredit i enlighet med artikel 2.3 ska följande anges på ett klart och kortfattat sätt:
a)Typ av kredit.
c)Kreditavtalets löptid.
d)Det totala kreditbeloppet och villkoren för utnyttjande av krediten.
e)Krediträntan, gällande villkor för krediträntan, alla referensindex eller referensräntor som gäller den ursprungliga krediträntan, i den mån dessa finns tillgängliga, samt perioder, villkor och förfarande för ändringar av krediträntan, samt, om olika krediträntor tillämpas under olika omständigheter, ovannämnda information om samtliga tillämpliga räntor.
f)Den effektiva räntan och den sammanlagda kostnad som
konsumenten ska betala för krediten och som beräknas vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås. Alla antaganden utifrån vilka den räntesatsen har beräknats i enlighet med artikel 19.2 i förening med artikel 3 g och i ska anges. Medlemsstaterna får besluta att effektiv ränta inte behöver anges.
g)Upplysning om att konsumenten när som helst kan åläggas att betala tillbaka hela kreditbeloppet.
h)Förfarandet för att utöva rätten att säga upp kreditavtalet.
i)Uppgifter om vilka avgifter som är tillämpliga från det att kreditavtalet ingås och i förekommande fall vilka villkor som gäller för ändring av avgifterna.
Artikel 11
Information om krediträntan
1.Konsumenten ska, i förekommande fall, informeras om en ändring av krediträntan på papper eller på något annat varaktigt medium innan ändringen träder i kraft. Informationen ska omfatta betalningarnas belopp efter det att den nya krediträntan har trätt i kraft och, om betalningarnas antal och frekvens ändras, uppgift om detta.
2.Parterna kan dock i kreditavtalet enas om att den information som avses i punkt 1 periodvis ges till konsumenten i sådana fall där ändringen av krediträntan är orsakad av en ändring av referensräntan och den nya referensräntan offentliggörs på vederbörligt sätt och informationen om den nya referensräntan även är tillgänglig hos kreditgivaren.
Artikel 12
Skyldigheter vid kreditavtal i form av kontokredit
b)De avtalsslutande parternas identitet och geografiska adress samt i förekommande fall den medverkande kreditförmedlarens identitet och geografiska adress.
1. När ett kreditavtal ingås i form av kontokredit ska konsumenten få regelbunden information genom ett kontout-
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/79 | |
| SV | |||
drag på papper eller på något annat varaktigt medium med uppgift om följande:
a)Exakt period som kontoutdraget gäller.
b)Utnyttjade belopp och datum för utnyttjandet.
c)Saldo enligt det föregående kontoutdraget med angivande av datum.
d)Nytt saldo.
e)Datum och belopp för de betalningar som konsumenten gjort.
f)Tillämpad kreditränta.
g)Eventuella avgifter som har tillämpats.
h)Eventuellt minimibelopp som ska betalas.
2. Konsumenten ska dessutom på papper eller genom något annat varaktigt medium informeras om alla höjningar av räntan och av de avgifter som ska betalas innan ändringen träder i kraft.
Parterna kan dock i kreditavtalet enas om att informationen om ändringar av krediträntan ges på det sätt som anges i punkt 1 i sådana fall där ändringen av krediträntan orsakas av en ändring av en referensränta och den nya referensräntan offentliggörs på vederbörligt sätt och informationen om den nya referensräntan även är tillgänglig hos kreditgivaren.
Artikel 13
Kreditavtal med obestämd löptid
1. Konsumenten får på sedvanligt sätt och när som helst häva ett kreditavtal med obestämd löptid utan avgift, såvida parterna inte har avtalat om en uppsägningstid. Denna får inte överstiga en månad.
Om så avtalats i kreditavtalet får kreditgivaren på sedvanligt sätt häva ett kreditavtal med obestämd löptid genom att, på papper eller något annat varaktigt medium, säga upp avtalet minst två månader i förväg.
2. Om så avtalats i kreditavtalet får kreditgivaren av objektivt motiverade skäl häva konsumentens rätt att utnyttja ett kreditavtal med obestämd löptid. Kreditgivaren ska, på papper eller annat varaktigt medium, informera konsumenten om hävandet och skälen till detta, om möjligt före hävandet och senast omedelbart därefter, såvida inte tillhandahållandet av sådan information är förbjudet i annan gemenskapslagstiftning eller strider mot allmän ordning eller allmän säkerhet.
Artikel 14
Ångerrätt
1. Konsumenten ska ha rätt att inom 14 kalenderdagar frånträda kreditavtalet utan att behöva ange några skäl.
Denna ångerfrist ska börja löpa
a)antingen från och med den dag kreditavtalet ingås, eller
b)från och med den dag då konsumenten får avtalsvillkoren och informationen i enlighet med artikel 10, om denna dag infaller senare än den dag som avses i led a i detta stycke.
2.Om nationell lagstiftning när detta direktiv träder i kraft redan föreskriver att medel inte kan göras tillgängliga för konsumenten före utgången av en särskilt angiven frist, kan medlemsstaterna, vid kombinerade kreditavtal i den mening som avses i artikel 3 n, undantagsvis bestämma att den frist som avses i punkt 1 i denna artikel kan kortas ner till att bli densamma som denna särskilt angivna frist, på konsumentens uttryckliga begäran.
3.Om konsumenten utnyttjar ångerrätten, ska denne
a)för att ge verkan åt ångerrätten innan den ångerfrist som avses i punkt 1 går ut underrätta kreditgivaren om detta i enlighet med den information som kreditgivaren lämnat enligt artikel 10.2 p och på ett sätt som kan styrkas i enlighet med nationell lagstiftning; tidsfristen ska anses ha respekterats om meddelandet skickats innan tidsfristen löper ut, förutsatt att det har lämnats i pappersform eller genom annat varaktigt medium som kreditgivaren har tillgång till, och
b)till kreditgivaren betala kapitalet och upplupen ränta på detta kapital från och med det datum då krediten utnyttjades till och med det datum då kapitalet återbetalas, utan onödigt dröjsmål och senast 30 kalenderdagar efter det att meddelandet om att konsumenten frånträder avtalet har sänts till kreditgivaren. Räntebeloppet ska beräknas på grundval av den kreditränta som avtalats. Kreditgivaren ska inte ha rätt till någon annan kompensation från konsumenten om denne frånträder avtalet, frånsett kompensation för icke återbetalningsbara avgifter som erlagts av kreditgivaren till den offentliga förvaltningen.
4. Om en kompletterande tjänst till kreditavtalet tillhandhålls av kreditgivaren eller av tredje man på grundval av ett avtal mellan tredje man och kreditgivaren, ska konsumenten inte längre vara bunden av avtalet angående den kompletterande tjänsten om denne utnyttjar sin ångerrätt i fråga om kreditavtalet i enlighet med denna artikel.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/80 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
5.Om konsumenten har ångerrätt enligt punkterna 1, 3 och 4 ska artiklarna 6 och 7 i direktiv 2002/65/EG och artikel 5 i rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (1) inte tillämpas.
6.Medlemsstaterna får föreskriva att punkterna 1–4 inte ska tillämpas på kreditavtal som enligt lag måste ingås med anlitande av en notarie, förutsatt att notarien går i god för att konsumenten garanteras de rättigheter som avses i artiklarna 5 och 10.
7.Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av nationell lagstiftning som fastställer en tidsperiod under vilken fullgörandet av avtalet inte kan påbörjas.
Artikel 15
Kombinerade kreditavtal
1.Om konsumenten har utnyttjat sin ångerrätt på grundval av gemenskapsrätten i samband med ett avtal om leverans av varor eller tillhandahållande av en tjänst, ska denne inte heller längre vara bunden av ett kombinerat kreditavtal.
2.Om de varor eller tjänster som omfattas av det kombinerade kreditavtalet inte levereras eller tillhandahålls eller levereras eller tillhandahålls endast till en del eller inte överensstämmer med avtalet om leverans av varor eller tillhandahållande av en tjänst, ska konsumenten ha rätt att rikta anspråk mot kreditgivaren om konsumenten har riktat anspråk mot leverantören men misslyckats med att få den gottgörelse som konsumenten är berättigad till enligt lag eller enligt avtalet om leverans av varor eller tillhandahållande av en tjänst. Medlemsstaterna ska avgöra i vilken omfattning och under vilka villkor denna rättighet ska kunna utövas.
3.Denna artikel ska inte påverka eventuella nationella bestämmelser enligt vilka en kreditgivare ska ha ett solidariskt ansvar i fråga om konsumentens anspråk gentemot leverantören i de fall då de varor eller tjänster som köpts har finansierats genom ett kreditavtal.
Artikel 16
Förtidsåterbetalning
1.Konsumenten ska ha rätt att när som helst helt eller delvis fullgöra sina skyldigheter enligt ett kreditavtal. I sådana fall har konsumenten rätt till en nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden, varvid denna nedsättning utgörs av räntan och kostnaderna under avtalets återstående löptid.
2.Vid förtidsåterbetalning ska kreditgivaren ha rätt till en rimlig och objektivt motiverad kompensation för eventuella kostnader som har ett direkt samband med förtidsåterbetalning
(1) EGT L 372, 31.12.1985, s. 31.
av krediten, förutsatt att förtidsåterbetalningen infaller inom en period med fast kreditränta.
Denna kompensation får inte överstiga 1 % av det kreditbelopp som förtidsåterbetalats, om tidsperioden mellan förtidsåterbetalningen och det överenskomna hävandet av kreditavtalet överstiger ett år. Om perioden inte överstiger ett år, får kompensationen inte överstiga 0,5 % av det kreditbelopp som förtidsåterbetalats.
3. Ingen kompensation för förtidsåterbetalning får utkrävas
a)om betalningen har gjorts i enlighet med ett försäkringsavtal som ska garantera återbetalningen av krediten,
b)om det gäller kontokrediter, eller
c)om återbetalningen infaller inom en tidsperiod för vilken krediträntan inte är fast.
4. Medlemsstaterna får föreskriva att
a)kreditgivaren kan utkräva denna kompensation endast under förutsättning att beloppet av förtidsåterbetalningen överskrider det tröskelvärde som fastställs i nationell lag. Detta tröskelvärde får inte överstiga 10 000 EUR under en period om tolv månader,
b)kreditgivaren undantagsvis får kräva högre kompensation, om han kan bevisa att den förlust han lidit till följd av förtidsåterbetalningen överstiger det belopp som fastställts enligt punkt 2.
Om den kompensation som kreditgivaren kräver är högre än den förlust som han faktiskt har lidit, får konsumenten kräva att kompensationen ska minskas i motsvarande mån.
I detta fall ska förlusten vara mellanskillnaden mellan den ursprungliga avtalade räntan och den ränta till vilken kreditgivaren kan låna ut det belopp som betalats tillbaka i förtid på marknaden, vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen, varvid hänsyn ska tas till administrativa kostnader på grund av förtidsåterbetalningen.
5. Kompensationen får inte överstiga det räntebelopp som konsumenten skulle ha betalt under den tid mellan förtidsåterbetalningen och det avtalade datumet för kreditavtalets slut.
Artikel 17
Överlåtelse av rättigheter
1. Om kreditgivarens rättigheter enligt ett kreditavtal eller avtalet i sig överlåts till en tredje man ska konsumenten ha rätt att göra gällande samma invändningar gentemot den nye
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/81 | |
| SV | |||
fordringsägaren som han kunde ha gjort gentemot den ursprungliga kreditgivaren, inklusive kvittningsrätt när detta medges i den berörda medlemsstaten.
2. Konsumenten ska informeras om den överlåtelse som avses i punkt 1, såvida inte den ursprungliga kreditgivaren i överenskommelse med den nya fordringsägaren fortfarande handhar krediten gentemot konsumenten.
Artikel 18
Överskridande
1.När det gäller ett avtal om öppnande av ett checkkonto, där det finns en möjlighet för konsumenten att överskrida kontot, ska avtalet också innehålla de uppgifter som omnämns i artikel 6.1 e. Kreditgivaren ska i alla händelser regelbundet lämna dessa uppgifter på papper eller på något annat varaktigt medium
2.Vid ett väsentligt överskridande under längre tid än en månad ska kreditgivaren, på papper eller på något annat varaktigt medium, utan dröjsmål underrätta konsumenten om
a)överskridandet,
b)beloppet på överskridandet,
c)krediträntan,
d)de eventuella straffavgifter, dröjsmålsavgifter eller den dröjsmålsränta som tillämpas.
3. Denna artikel ska inte påverka nationell lagstiftning som kräver att kreditgivaren erbjuder en annan typ av kreditprodukt när överskridandet pågått under betydande tid.
KAPITEL V
EFFEKTIV RÄNTA
Artikel 19
Beräkning av den effektiva räntan
1.Den effektiva räntan, som på årsbasis motsvarar nuvärdet av alla nuvarande och framtida åtaganden (kreditutnyttjanden, återbetalningar och avgifter) som avtalats mellan kreditgivaren och konsumenten, ska beräknas i enlighet med den matematiska formel som återges i del I av bilaga I.
2.För beräkning av den effektiva räntan ska konsumentens sammanlagda kreditkostnad bestämmas, exklusive eventuella avgifter som ska betalas av konsumenten på grund av att någon skyldighet enligt kreditavtalet inte har fullgjorts samt andra avgifter än det pris som konsumenten ska betala när denne köper en vara eller en tjänst, oavsett om köpet sker kontant eller på kredit.
Kostnaderna för administration av ett konto som registrerar både betalningstransaktioner och utnyttjade krediter, kostnader för användning av ett betalningsmedel som samtidigt gör det möjligt att göra betalningar och utnyttja krediten samt andra kostnader för betalningar ska anses vara en del av konsumentens sammanlagda kreditkostnader, om det inte är frivilligt att öppna kontot och kostnaderna för kontot tydligt och separat anges i kreditavtalet eller något annat avtal som ingåtts med konsumenten.
3.Vid beräkningen av den effektiva räntan ska man utgå från antagandet att kreditavtalet gäller för den tid som avtalats och att kreditgivaren och konsumenten fullgör sina skyldigheter enligt de villkor och vid de datum som anges i kreditavtalet.
4.Om kreditavtal innehåller villkor som tillåter ändringar av den kreditränta och, i tillämpliga fall, de avgifter som ingår i den effektiva räntan men som är omöjliga att uppskatta när den beräknas, ska den effektiva räntan beräknas utifrån antagandet att krediträntan och övriga avgifter är fasta och gäller tills kreditavtalet löper ut.
5.Där så är nödvändigt får de ytterligare antaganden som anges i bilaga I användas vid beräkningen av den effektiva räntan.
Om de antaganden som anges i denna artikel och i del II av bilaga I inte räcker för att beräkna den effektiva räntan på ett enhetligt sätt eller inte längre är anpassade till affärssituationen på marknaden, får kommissionen fastställa de ytterligare antaganden som krävs för att beräkna den effektiva räntan eller ändra befintliga antaganden. Dessa åtgärder som avser att ändra icke väsentliga delar av detta direktiv ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 25.2.
KAPITEL VI
KREDITGIVARE OCH KREDITFÖRMEDLARE
Artikel 20
Kontroll av kreditgivare
Medlemsstaterna ska se till att kreditgivarnas verksamhet regleras i lag eller övervakas av ett organ eller en myndighet som är oberoende av finansiella institutioner. Detta påverkar inte tillämpningen av direktiv 2006/48/EG.
Artikel 21
Vissa av kreditförmedlarnas skyldigheter gentemot konsumenterna
Medlemsstaterna ska säkerställa att
a)kreditförmedlarna såväl i sin reklam som i dokument som riktar sig till konsumenter, anger vilka befogenheter de har, särskilt om de bara arbetar med en eller vissa kreditgivare eller som oberoende mäklare,
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/82 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
b)konsumenten informeras om eventuella avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster och att konsumenten och kreditförmedlaren kommer överens om dessa avgifter på papper eller något annat varaktigt medium innan kreditavtalet ingås,
c)eventuella avgifter som konsumenten ska betala till kreditförmedlaren för dennes tjänster meddelas kreditgivaren av kreditförmedlaren för beräkning av den effektiva räntan.
KAPITEL VII
GENOMFÖRANDEBESTÄMMELSER
Artikel 22
Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär
1.I den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i detta direktiv.
2.Medlemsstaterna ska se till att konsumenterna inte kan avsäga sig de rättigheter som de ges genom bestämmelser i nationell lagstiftning vilka införs för att genomföra eller som motsvarar detta direktiv.
3.Medlemsstaterna ska också säkerställa att de bestämmelser de antar för att genomföra detta direktiv inte kan kringgås genom det sätt på vilket avtal formuleras, t.ex. genom att integrera sådana kreditutnyttjanden eller kreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet i detta direktiv i kreditavtal vars karaktär eller syfte skulle göra det möjligt att undvika tillämpning av direktivet.
4.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att se till att konsumenterna inte berövas det skydd som de ges enligt detta direktiv genom att lagen i ett tredje land väljs som tillämplig lag på kreditavtalet, i de fall då kreditavtalet har nära anknytning till en eller flera medlemsstaters territorium.
Artikel 23
Sanktioner
Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Artikel 24
Tvistlösning utanför domstol
1. Medlemsstaterna ska se till att det införs lämpliga och effektiva tvistlösningsförfaranden utanför domstol för att lösa
konsumenttvister som gäller kreditavtal, eventuellt genom att utnyttja befintliga organ.
2. Medlemsstaterna ska uppmuntra dessa organ att samarbeta för att även lösa gränsöverskridande tvister om kreditavtal.
Artikel 25
Kommittéförfarande
1.Kommissionen ska bistås av en kommitté.
2.När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5a.1–5a.4 och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.
Artikel 26
Information till kommissionen
Om en medlemsstat utnyttjar något av de lagstiftningsval som avses i artiklarna 2.5, 2.6, 4.1, 4.2 c, 6.2, 10.1, 10.2 g, 14.2 och 16.4 ska den informera kommissionen om detta och om alla eventuella senare ändringar. Kommissionen ska offentliggöra denna information på en webbplats eller på annat sätt som gör att den lätt kan nås. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att sprida denna information till nationella kreditgivare och konsumenter.
Artikel 27
Införlivande
1. Medlemsstaterna ska före den 12 maj 2010 anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.
De ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 12 maj 2010.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
2. Vart femte år, och för första gången den 12 maj 2013, ska kommissionen se över tröskelvärdena i detta direktiv och dess bilagor och de procentsatser som används för att beräkna kompensationen vid förtidsåterbetalning mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen i gemenskapen och läget på den berörda marknaden. Kommissionen ska även övervaka effekterna av gjorda lagstiftningsval enligt artiklarna 2.5, 2.6, 4.1, 4.2 c, 6.2, 10.1, 10.2 g, 14.2 och 16.4 på den inre marknaden och för konsumenterna. Europaparlamentet och rådet ska delges resultaten som vid behov ska åtföljas av ett förslag till ändring av tröskelvärdena och procentsatserna samt av ovannämnda lagstiftningsval i enlighet med detta.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/83 | |
| SV | |||
Artikel 28
Omvandling av belopp i euro till nationell valuta
1.Vid tillämpningen av detta direktiv ska de medlemsstater som omvandlar belopp i euro till sin nationella valuta till att börja med använda sig av den växelkurs som erhålls den dag då detta direktiv antas.
2.Medlemsstaterna får runda av de omvandlade beloppen på villkor att avrundningen inte överstiger 10 EUR.
KAPITEL VIII
ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 29
Upphävande
Direktiv 87/102/EEG ska upphävas med verkan från och med den 12 maj 2010.
Artikel 30
Övergångsbestämmelser
1. Detta direktiv ska inte tillämpas på de kreditavtal som löper den dag då de nationella genomförandeåtgärderna träder i kraft.
2. Medlemsstaterna ska emellertid se till att artiklarna 11–13, 17, 18.1 andra meningen och 18.2 även tillämpas på de kreditavtal med obestämd löptid som löper den dag då de nationella genomförandeåtgärderna träder i kraft.
Artikel 31
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 32
Adressater
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Strasbourg den 23 april 2008.
| På Europaparlamentets vägnar | På rådets vägnar |
| H.-G. PÖTTERING | J. LENARCIC |
| Ordförande | Ordförande |
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/84 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
BILAGA I
I.Grundläggande ekvation som anger ekvivalensen mellan kreditutnyttjande å ena sidan och återbetalningar och avgifter å den andra
I den grundläggande ekvation som används för beräkningen av den effektiva räntan sätts likhetstecken årsvis mellan det samlade nuvärdet av de utnyttjade krediterna å ena sidan och å andra sidan det samlade nuvärdet av återbetalningar och avgiftsbetalningar enligt följande:
| m | - tk | m0 | - Sl |
| ∑ | ∑ | ||
| k = 1Ckð1 þ XÞ | = l = 1Dlð1 þ XÞ |
där
—X är den effektiva räntan,
—m är det tal som motsvarar det sista kreditutnyttjandets plats i tidsföljden,
—k är det tal som motsvarar ett kreditutnyttjandes plats i tidsföljden, dvs. 1 = k = m,
—Ck är storleken på kreditutnyttjande nr k,
— tk är tiden, uttryckt i år och delar av år, mellan datumet för det första kreditutnyttjandet och datumet för varje kreditutnyttjande, dvs. t1 = 0,
—m’ är det tal som motsvarar den sista återbetalningens eller avgiftsbetalningens plats i tidsföljden,
—l är det tal som motsvarar en återbetalning eller avgiftsbetalning i tidsföljden,
—Dl är storleken på en återbetalning eller avgiftsbetalning,
— sl är tiden, uttryckt i år och delar av år, mellan datumet för det första kreditutnyttjandet och datumet för varje återbetalning eller avgiftsbetalning.
Anmärkningar:
a)De belopp som betalas av båda parter vid olika tidpunkter är inte nödvändigtvis lika stora och behöver inte nödvändigtvis betalas med lika stora intervaller.
b)Begynnelsetidpunkt är datumet för det första kreditutnyttjandet.
c)Intervallen mellan de vid beräkningen använda tidpunkterna anges i år eller delar av år. Ett år ska anses ha 365 dagar (skottår 366 dagar), 52 veckor eller tolv jämnlånga månader. En jämnlång månad anses ha 30,41666 dagar (dvs. 365/12), oavsett om det är skottår eller inte.
d)Resultatet av beräkningen ska uttryckas med åtminstone en decimals exakthet. Om siffran i den följande decimalen är större än eller lika med 5, ska siffran i den första decimalen höjas med ett.
e)Ekvationen kan skrivas om med en enda summa och ett flöde (Ak) som är positivt eller negativt, dvs. utbetalat eller inbetalat under perioderna 1–k, och uttryckt i år. Detta ger följande ekvation:
n
S = ∑ Akð1 þ XÞ - tk
k = 1
S är den aktuella flödesbalansen. Om syftet är att se till att flödena är ekvivalenta blir värdet noll.
II.Ytterligare antaganden vid beräkningen av den effektiva räntan:
a)Om konsumenten enligt kreditavtalet har ett fritt val i fråga om kreditutnyttjande, ska det sammanlagda kreditbeloppet omedelbart anses vara till fullo utnyttjat.
b)Om kreditavtalet ger möjlighet att utnyttja krediten på olika sätt med olika avgifter eller krediträntor, ska det sammanlagda kreditbeloppet anses vara utnyttjat till högsta avgift och kreditränta som tillämpas på den vanligaste transaktionsformen inom den typen av kreditavtal.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/85 | |
| SV | |||
c)Om kreditavtalet allmänt ger konsumenten ett fritt val i fråga om kreditutnyttjande men bland de olika sätten för kreditutnyttjande ålägger en begränsning med avseende på belopp och tidsperiod, ska kreditbeloppet anses vara utnyttjat vid den tidigaste av de tidpunkter som anges i kreditavtalet och enligt dessa begränsningar i kreditutnyttjandet.
d)Om ingen avbetalningsplan har fastställts ska det anses
i)att krediten lämnas för en ettårsperiod, och
ii)att krediten ska återbetalas i tolv lika stora delbetalningar och i månatliga intervall.
e)Om en avbetalningsplan har fastställts men avbetalningsbeloppen är flexibla, ska varje återbetalningsbelopp anses vara det lägsta som anges i kreditavtalet.
f)Om inget annat anges ska krediten göras tillgänglig och återbetalningarna göras vid den tidigaste av de tidpunkter som anges i kreditavtalet, i de fall avtalet föreskriver mer än ett datum för återbetalning.
g)Om inget tak för krediten ännu har fastställts, ska taket antas vara 1 500 EUR.
h)När det gäller en kontokredit, ska hela det sammanlagda kreditbeloppet anses vara utnyttjat under kreditavtalets hela löptid. Om man inte känner till kreditavtalets löptid, ska den effektiva räntan beräknas på antagandet att kreditens löptid är tre månader.
i)Om olika räntesatser och avgifter erbjuds under en begränsad period eller för ett begränsat belopp, ska räntesatsen och avgifterna anses vara den högsta satsen/avgiften under kreditavtalets hela löptid.
j)För konsumentkreditavtal, i vilka en fast kreditränta fastställs för den inledande perioden, vid vars utgång en ny kreditränta fastställs och därefter regelbundet anpassas enligt en överenskommen indikator, ska beräkningen av den effektiva räntan utgå från antagandet att krediträntan vid utgången av perioden med den fasta krediträntan är densamma som vid den tidpunkt då den effektiva räntan beräknades, grundad på den överenskomna indikatorns värde vid den tidpunkten.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/86 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
BILAGA II
STANDARDISERAD EUROPEISK KONSUMENTKREDITINFORMATION
1.Kreditgivarens/kreditförmedlarens namn och kontaktuppgifter
| Kreditgivare | [Identitet] |
| Adress | [Adress använd för kontakter med konsumenten] |
| Telefon (*) | |
| E-post (*) | |
| Fax (*) | |
| Webbadress (*) | |
| I tillämpliga fall: | |
| Kreditförmedlare | [Identitet] |
| Adress | [Adress använd för kontakter med konsumenten] |
| Telefon (*) | |
| E-post (*) | |
| Fax (*) | |
| Webbadress (*) | |
(*)Denna information är frivillig för kreditgivaren.
Där ”i tillämpliga fall” anges ska kreditgivaren fylla i fältet om informationen är relevant för kreditprodukten eller stryka denna information eller hela raden om informationen inte är relevant för den typ av kredit som avses.
Texten inom hakparentes utgör förklarande information för kreditgivaren och ska ersättas med motsvarande uppgifter.
| 2. | Beskrivning av huvuddragen i kreditprodukten | |
| Typ av kredit | ||
| Det sammanlagda kreditbeloppet | ||
| Detta är den övre kreditgräns eller det totala belopp som ställs | ||
| till förfogande genom kreditavtalet. | ||
| Villkoren för kreditutnyttjandet | ||
| Här anges när och hur pengarna kan lyftas. | ||
| Kreditavtalets löptid | ||
| Avbetalningar och, i förekommande fall, i vilken ordning | Du måste betala följande: | |
| dessa ska fördelas | [Belopp, antal och periodicitet för konsumentens | |
| inbetalningar] | ||
| Ränta och/eller avgifter ska betalas på följande sätt: | ||
| Det totala belopp som du ska betala | [Summan av det samlade kreditbeloppet och den | |
| Detta är det lånade kapitalet plus ränta och eventuella | samlade kreditkostnaden] | |
| kostnader i samband med krediten. | ||
| I tillämpliga fall: | ||
| Krediten beviljas i form av betalningsanstånd för en vara | ||
| eller en tjänst eller är kopplad till leveranser av specifika | ||
| varor eller tillhandahållande av en tjänst | ||
| Varans/tjänstens namn | ||
| Kontantpris | ||
| Ds 2009:67 | |||||||
| Bilaga 1 | |||||||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/87 | |||||
| SV | |||||||
| I tillämpliga fall: | |||||||
| Begärda säkerheter | [Typ av säkerheter] | ||||||
Detta är en beskrivning av den säkerhet som ska ställas i samband med kreditavtalet.
I tillämpliga fall:
Avbetalningarna medför inte omedelbar amortering av kapitalet.
| 3. | Kreditkostnader | ||
| Kreditränta eller i tillämpliga fall de olika krediträntor | [ % | ||
| som gäller för kreditavtalet | — | Fast | |
| — | Rörlig (med referensindex eller referensränta som | ||
| gäller den ursprungliga krediträntan) | |||
| — | Perioder] | ||
| Effektiv ränta | [ % Ett representativt exempel med omnämnande av alla | ||
| Detta är totalkostnaden uttryckt som den effektiva räntan av | de antaganden som används för att beräkna räntesatsen | ||
| ska ges här] | |||
| det samlade kreditbeloppet. | |||
| Den effektiva räntan anges för att hjälpa dig att jämföra olika | |||
| erbjudanden. | |||
Är det, för att erhålla krediten eller för att erhålla den enligt villkoren i marknadsföringen, obligatoriskt att ingå avtal om
| — | en försäkring som säkrar krediten, eller | Ja/nej [Om ja, uppge vilken typ av försäkring] |
| — | någon annan kompletterande tjänst? | Ja/nej [Om ja, uppge vilken typ av kompletterande tjänst] |
Om kostnaderna för dessa tjänster inte är kända av kreditgivaren ska de inte inkluderas i den effektiva räntan.
| Härtill hörande kostnader | |
| I tillämpliga fall: | |
| Det krävs att man behåller ett eller flera konton för att | |
| registrera både betalningstransaktioner och kreditutnytt- | |
| janden | |
| I tillämpliga fall: | |
| Kostnad för att använda ett särskilt betalningsmedel | |
| (t.ex. ett kreditkort) | |
| I tillämpliga fall: | |
| Andra kostnader i samband med kreditavtalet | |
| I tillämpliga fall: | |
| Villkor för att ändra de ovan nämnda kostnaderna i | |
| samband med kreditavtalet | |
| I tillämpliga fall: | |
| Skyldighet att betala notariatsavgifter | |
| Kostnader i samband med försenade betalningar | |
| Uteblivna betalningar kan få allvarliga konsekvenser | Du kommer att debiteras [... (närmare uppgift om |
| (t.ex. tvångsförsäljning) och försvåra möjligheterna till att | räntesatser och, i tillämpliga fall, dröjsmålsavgifter)] för |
| erhålla kredit. | uteblivna betalningar |
4.Andra viktiga rättsliga aspekter
| Ångerrätt | Ja/Nej |
Ni har rätt att frånträda kreditavtalet inom 14 kalenderdagar.
| Ds 2009:67 | |||||||
| Bilaga 1 | |||||||
| L 133/88 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |||||
| SV | |||||||
| Förtidsåterbetalning | Kreditgivaren har rätt till kompensation vid förtidsbetal- | ||||||
| Hela eller delar av krediten kan återbetalas i förtid när som | ning | ||||||
| helst. | |||||||
| I tillämpliga fall: | |||||||
| Kreditgivaren har rätt till kompensation vid förtids- | [Fastställande av kompensation (beräkningsmetod) i | ||||||
| återbetalning | enlighet med bestämmelserna för genomförande av | ||||||
| artikel 16 i direktiv 2008/48/EG] | |||||||
| Sökning i en databas | |||||||
| Om en kreditansökan avvisas på grundval av en sökning i en | |||||||
| databas måste kreditgivaren genast och kostnadsfritt meddela | |||||||
| dig resultatet av sökningen. Detta gäller inte om utlämnandet | |||||||
| av sådan information är förbjudet enligt gemen- | |||||||
| skapslagstiftningen eller strider mot allmän ordning och | |||||||
| säkerhet. | |||||||
| Rätt att få ett utkast till ett kreditavtal | |||||||
| Du har rätt att på begäran kostnadsfritt få en kopia av ett | |||||||
| utkast till ett kreditavtal. Denna bestämmelse är inte tillämplig | |||||||
| om kreditgivaren vid tidpunkten för begäran är ovillig att ingå | |||||||
| kreditavtalet med dig. | |||||||
| I tillämpliga fall: | |||||||
| Den tid kreditgivaren är bunden av skyldigheterna som | Denna information gäller från och med ... till och med ... | ||||||
| uppkommit innan avtalet ingåtts | |||||||
| I tillämpliga fall: | |||||||
5.Ytterligare information när det gäller distansförsäljning av finansiella tjänster
a)Beträffande kreditgivaren
| I tillämpliga fall: | ||
| Kreditgivarens företrädare i den medlemsstat där du är | [Identitet] | |
| bosatt | ||
| Adress | [Adress använd för kontakter med konsumenten] | |
| Telefon (*) | ||
| E-post (*) | ||
| Fax (*) | ||
| Webbadress (*) | ||
| I tillämpliga fall: | ||
| Registrering | [Det handelsregister i vilket kreditgivaren är införd och | |
| dennes registreringsnummer eller motsvarande medel för | ||
| identifiering i det registret] | ||
| I tillämpliga fall: | ||
| Den berörda tillsynsmyndigheten | ||
| b) | Beträffande kreditavtalet | |
| I tillämpliga fall: | ||
| Utnyttjande av ångerrätten | [Praktiska instruktioner om utnyttjande av ångerrätten, | |
| bl.a. hur länge rätten kan utnyttjas, den adress dit | ||
| underrättelsen om att ångerrätten kommer att utnyttjas | ||
| ska skickas samt följderna av att inte utöva denna rätt] | ||
I tillämpliga fall:
Den lagstiftning som kreditgivaren använt som grundval för att upprätta förbindelser med dig innan kreditavtalet ingicks
| Ds 2009:67 | |||||||
| Bilaga 1 | |||||||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/89 | |||||
| SV | |||||||
| I tillämpliga fall: | |||||||
| Klausul om tillämplig lagstiftning för kreditavtalet och/ | [Relevant klausul anges här] | ||||||
| eller behörig domstol | |||||||
| I tillämpliga fall: | |||||||
| Språkordning | Information och avtalsvillkor lämnas på [angivet språk]. | ||||||
| Med ditt samtycke har vi för avsikt att under kreditav- | |||||||
| talets löptid kommunicera på [specifikt/specifika språk] | |||||||
| c) | Beträffande prövning | ||||||
| Förekomst av och tillgång till en mekanism för klagomål | [Uppgift om huruvida det finns tillgång till en mekanism | ||||||
| och prövning utanför domstol | för klagomål och prövning utanför domstol för den | ||||||
| konsument som är part i distansavtalet och hur | |||||||
| konsumenten i så fall ska gå tillväga] | |||||||
(*)Denna information är frivillig för kreditgivaren.
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/90 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
BILAGA III
EUROPEISK KONSUMENTKREDITINFORMATION
1.för kontokrediter
2.för konsumentkrediter som erbjuds av vissa kreditorganisationer (artikel 2.5 i direktiv 2008/48/EG)
3.för skuldomvandling
1.Kreditgivarens/kreditförmedlarens namn och kontaktuppgifter
| Kreditgivare | [Identitet] |
| Adress | [Adress använd för kontakter med konsumenten] |
| Telefon (*) | |
| E-post (*) | |
| Fax (*) | |
| Webbadress (*) | |
| I tillämpliga fall: | |
| Kreditförmedlare | [Identitet] |
| Adress | [Adress använd för kontakter med konsumenten] |
| Telefon (*) | |
| E-post (*) | |
| Fax (*) | |
| Webbadress (*) | |
(*)Denna information är frivillig för kreditgivaren.
Där ”i tillämpliga fall” anges ska kreditgivaren fylla i fältet om informationen är relevant för kreditprodukten eller stryka denna information eller hela raden om informationen inte är relevant för den typ av kredit som avses.
Texten inom hakparentes utgör förklarande information för kreditgivaren och ska ersättas med motsvarande uppgifter.
2.Beskrivning av huvuddragen i kreditprodukten
Typ av kredit
Det sammanlagda kreditbeloppet
Detta är den övre kreditgräns eller det totala belopp som ställs till förfogande genom kreditavtalet
Kreditavtalets löptid
I tillämpliga fall:
Återbetalning av hela kreditbeloppet kan krävas när som helst.
3.Kreditkostnader
| Kreditränta eller i tillämpliga fall de olika krediträntor | [ % | |
| som gäller för kreditavtalet | — | Fast |
| — | Rörlig (med referensindex eller referensränta som | |
| gäller den ursprungliga krediträntan)] | ||
| Ds 2009:67 | |||||||
| Bilaga 1 | |||||||
| 22.5.2008 | Europeiska unionens officiella tidning | L 133/91 | |||||
| SV | |||||||
| I tillämpliga fall: | |||||||
| Effektiv ränta (*) | [ % Ett representativt exempel med omnämnande av alla | ||||||
| Detta är totalkostnaden för krediten uttryckt som den effektiva | de antaganden som används för att beräkna räntesatsen | ||||||
| ska ges här] | |||||||
| räntan av det sammanlagda kreditbeloppet. | |||||||
| Den effektiva räntan anges för att hjälpa dig att jämföra olika | |||||||
| erbjudanden. | |||||||
| I tillämpliga fall: | |||||||
| Kostnader | [De kostnader som tillämpas från och med den dag | ||||||
| I tillämpliga fall: | avtalet ingås] | ||||||
| Villkoren för hur dessa kostnader kan ändras | |||||||
| Kostnader i samband med försenade betalningar | Du kommer att debiteras [… (närmare uppgift om | ||||||
| räntesatser och, i tillämpliga fall, dröjsmålsavgifter)] för | |||||||
| uteblivna betalningar. | |||||||
(*)Inte tillämplig för europeisk konsumentkreditinformation om kontokrediter i de medlemsstater som på grundval av artikel 6.2 i direktiv 2008/48/EG har beslutat att effektiv ränta inte behöver uppges för kontokrediter.
| 4. | Andra viktiga rättsliga aspekter | |
| Uppsägning av kreditavtalet | [Villkor och förfarande för att säga upp kreditavtalet] | |
| Sökning i en databas | ||
| Om en kreditansökan avvisas på grundval av en sökning i en | ||
| databas måste kreditgivaren genast och kostnadsfritt meddela | ||
| dig resultatet av sökningen. Detta gäller inte, om utlämnandet | ||
| av sådan information är förbjudet enligt gemen- | ||
| skapslagstiftningen eller strider mot allmän ordning och | ||
| säkerhet. | ||
| I tillämpliga fall: | ||
| Den tid kreditgivaren är bunden av skyldigheterna som | Denna information gäller från och med ... till och med ... | |
| uppkommit innan avtalet ingåtts. | ||
| I tillämpliga fall: |
5.Ytterligare information om förhandsinformationen ges av en kreditorganisation (artikel 2.5 i direktiv 2008/ 48/EG) eller gäller en konsumentkredit för skuldomvandling
| Avbetalningar och, i förekommande fall, i vilken ordning | Du måste betala följande: |
| dessa ska fördelas | [Ett representativt exempel på en avbetalningsplan med |
| belopp, antal och periodicitet för konsumentens inbe- | |
| talningar] | |
| Det totala belopp som du ska betala | |
| Förtidsåterbetalning | |
| Hela eller delar av krediten kan återbetalas i förtid när som | |
| helst. | |
| I tillämpliga fall: | |
| Kreditgivaren har rätt till kompensation vid förtids- | [Fastställande av kompensationen (beräkningsmetod) i |
| återbetalning. | enlighet med bestämmelserna för genomförande av |
| artikel 16 i direktiv 2008/48/EG] | |
I tillämpliga fall:
| Ds 2009:67 | |||
| Bilaga 1 | |||
| L 133/92 | Europeiska unionens officiella tidning | 22.5.2008 | |
| SV | |||
6.Ytterligare information som ska lämnas vid distansförsäljning av finansiella tjänster
a)Beträffande kreditgivaren
| I tillämpliga fall: | |||
| Kreditgivarens företrädare i den medlemsstat där du är | [Identitet] | ||
| bosatt | |||
| Adress | [Geografisk adress använd för kontakter med konsu- | ||
| Telefon (*) | menten] | ||
| E-post (*) | |||
| Fax (*) | |||
| Webbadress (*) | |||
| I tillämpliga fall: | |||
| Registrering | [Det handelsregister i vilket kreditgivaren är införd och | ||
| dennes registreringsnummer eller motsvarande medel för | |||
| identifiering i det registret] | |||
| I tillämpliga fall: | |||
| Den berörda tillsynsmyndigheten | |||
| b) | Beträffande kreditavtalet | ||
| Ångerrätt | Ja/nej | ||
| Du har rätt att frånträda kreditavtalet inom 14 kalenderdagar. | [Praktiska instruktioner om utnyttjandet av ångerrätten, | ||
| I tillämpliga fall: | bl.a. till vilken adress underrättelsen om att ångerrätten | ||
| kommer att utnyttjas bör skickas samt följderna av att | |||
| Utnyttjande av ångerrätten | |||
| inte utöva denna rätt] | |||
| I tillämpliga fall: | |||
| Den lagstiftning som kreditgivaren använt som grundval | |||
| för att upprätta förbindelser med dig innan kreditavtalet | |||
| ingicks | |||
| Klausul om tillämplig lagstiftning för kreditavtalet och/ | [Relevant klausul anges här] | ||
| eller behörig domstol | |||
| I tillämpliga fall: | |||
| Språkordning | Information och avtalsvillkor lämnas på [angivet språk]. | ||
| Med ditt samtycke har vi för avsikt att under kreditav- | |||
| talets löptid kommunicera på [specifikt/specifika språk] | |||
| c) | Beträffande prövning | ||
| Förekomst av och tillgång till en mekanism för klagomål | [Uppgift om huruvida det finns tillgång till en mekanism | ||
| och prövning utanför domstol | för klagomål och prövning utanför domstol för den | ||
| konsument som är part i distansavtalet och hur | |||
| konsumenten i så fall ska gå tillväga] | |||
(*)Denna information är frivillig för kreditgivaren.
Jämförelsetabell
Sammanställning av bestämmelserna i konsumentkreditdirektivet och motsvarande eller närmast motsvarande bestämmelser i nuvarande eller föreslagen lydelse av konsumentkreditlagen eller annan svensk lag
| Direktivet | Konsumentkreditlagen | |||
| (eller annan lag) | ||||
| Artikel 1 | ingen motsvarighet1 | |||
| Artikel 2.1 | 1 | § 1 st. | ||
| Artikel 2.2 | ingen motsvarighet | (jfr | dock | |
| 3 | § 1 och 3 st.) | |||
| Artikel 2.3 | 3 | § 2 st. | ||
| Artikel 2.4 | ingen motsvarighet | (jfr | dock | |
| 20 § 2 och 3 st.) | ||||
| Artikel 2.5 | ingen motsvarighet | |||
| Artikel 2.6 | ingen motsvarighet | |||
| Artikel 3 a) | 2 | § | ||
| Artikel 3 b) | 2 | § | ||
| Artikel 3 c) | 2 | § | ||
| Artikel 3 d) | 2 | § | ||
| Artikel 3 e) | ingen motsvarighet | |||
| Artikel 3 f) | 2 | § | ||
| Artikel 3 g) | 2 | § | ||
| Artikel 3 h) | 2 | § | ||
1 I det fall det antecknas ”ingen motsvarighet” i högerspalten är bedömningen att ingen genomförandeåtgärd i form av lagstiftning behövs.
231
| Bilaga 2 | Ds 2009:67 |
| Artikel 3 i) | 2 | § | |
| Artikel 3 j) | 2 | § | |
| Artikel 3 k) | ingen motsvarighet | ||
| Artikel 3 l) | ingen motsvarighet | ||
| Artikel 3 m) | ingen motsvarighet | ||
| Artikel 3 n) | 2 | § | |
| Artikel 4.1 | 4 | § 1 och 2 st. | |
| Artikel 4.2 | 4 | § 2 och 4 st. | |
| Artikel 4.3 | 4 | § 3 st. | |
| Artikel 4.4 | ingen motsvarighet (jfr dock | ||
| 1 | § marknadsföringslagen) | ||
| Artikel 5.1 | 5 | § 1 och 3 st. | |
| Artikel 5.2 | 6 | § | |
| Artikel 5.3 | 5 | § 3 st. | |
| Artikel 5.4 | 5 | § 4 st. | |
| Artikel 5.5 | 5 | § 2 st. | |
| Artikel 5.6 | 11 | § | |
| Artikel 6.1 | 7 | § 1 och 2 st. | |
| Artikel 6.2 | ingen motsvarighet | ||
| Artikel 6.3 | ingen motsvarighet | ||
| Artikel 6.4 | 8 | § | |
| Artikel 6.5 | 5 | § 1 st. | |
| Artikel 6.6 | 7 | § 3 st. | |
| Artikel 6.7 | 7 | § 2 st. | |
| Artikel 7 | 9 | § | |
| Artikel 8.1 | 12 | § 1 st. | |
| Artikel 8.2 | 12 | § 1 och 2 st. | |
| Artikel 9.1 | 5 b § kreditupplysningslagen | ||
| Artikel 9.2 | 13 | § 1 st. | |
| Artikel 9.3 | 13 | § 2 st. | |
| Artikel 9.4 | ingen motsvarighet | ||
| Artikel 10.1 | 14 | § 1 st. | |
| Artikel 10.2 | 14 | § 2 st. och 16 § | |
| Artikel 10.3 | 16 | § | |
| Artikel 10.4 | 14 | § 3 st. | |
| Artikel 10.5 | 15 | § | |
| 232 | |||
Ds 2009:67 Bilaga 2
| Artikel 11.1 | 19 | § 1 st. |
| Artikel 11.2 | 19 | § 2 st. |
| Artikel 12.1 | 20 | § 1 st. |
| Artikel 12.2 | 19 | § |
| Artikel 13.1 | 37 | § |
| Artikel 13.2 | 37 | § 2 st. |
| Artikel 14.1 | 21 och 22 §§ | |
| Artikel 14.2 | ingen motsvarighet | |
| Artikel 14.3 a) | 21 och 23 §§ | |
| Artikel 14.3 b) | 24 | § |
| Artikel 14.4 | 25 | § |
| Artikel 14.5 | 3 kap. 13 § och 4 kap. 9 a § | |
| distans- och hemförsäljnings- | ||
| lagen | ||
| Artikel 14.6 | ingen motsvarighet | |
| Artikel 14.7 | ingen motsvarighet | |
| Artikel 15.1 | 2 kap. 16 § och 4 kap. 10 § | |
| distans- och hemförsäljnings- | ||
| lagen | ||
| Artikel 15.2 och 15.3 | 29 | § |
| Artikel 16.1 | 32 | § och 36 § 1 st. |
| Artikel 16.2 | 36 | § 2 och 3 st. |
| Artikel 16.3 a) | ingen motsvarighet | |
| Artikel 16.3 b) | ingen motsvarighet | |
| Artikel 16.3 c) | 36 | § 2 st. |
| Artikel 16.4 | ingen motsvarighet | |
| Artikel 16.5 | 36 | § 3 st. |
| Artikel 17.1 | 28 | § 1 st. |
| Artikel 17.2 | 28 | § 2 st. |
| Artikel 18.1 | 20 | § 2 st. |
| Artikel 18.2 | 20 | § 3 st. |
| Artikel 18.3 | ingen motsvarighet | |
| Artikel 19 | förordning | |
| Artikel 20 | 50 | § |
| Artikel 21 a) | 47 | § 1 st. |
| Artikel 21 b) | 48 | § |
| 233 | ||
| Bilaga 2 | Ds 2009:67 |
| Artikel 21 c) | 49 | § |
| Artikel 22.1 | ingen motsvarighet | |
| Artikel 22.2 | 1 § 2 st. | |
| Artikel 22.3 | ingen motsvarighet | |
| Artikel 22.4 | 54 | § |
| Artikel 23 | 10 | §, 47 § 2 st. och 51 och |
| 52 | §§ samt 15 kap. lagen om | |
| bank- och finansieringsrörelse | ||
| Artikel 24 | ingen motsvarighet | |
| Artikel 28 | ingen motsvarighet | |
| Artikel 30 | övergångsbestämmelserna | |
234