Genomförande av det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Departementsserien 2013:72

Ds 2013:72

Genomförande

av det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Justitiedepartementet

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm

Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/

Tryckt av Elanders Sverige AB

Stockholm 2013

ISBN 978-91-38-24045-8

ISSN 0284-6012

Innehåll

Sammanfattning...............................................................		7
1	Författningsförslag ....................................................	9

1.1Förslag till lag om ändring i utlänningslagen

(2005:716)...............................................................................

1.2Förslag till förordning om ändring i utlännings-

	förordningen (2006:97) .......................................................		20
2	Ärendet..................................................................		23
3	Genèvekonventionen................................................		25
4	Det första skyddsgrundsdirektivet .............................		29
4.1	Syftet med direktivet ...........................................................		29
4.2	Innehållet i det första skyddsgrundsdirektivet ..................		30
	4.2.1	Allmänna bestämmelser ...........................................	30
	4.2.2 Bedömning av ansökningar om internationellt
		skydd .........................................................................	31
	4.2.3 Förutsättningar för att betraktas som flykting.......		32
	4.2.4	Flyktingstatus ...........................................................	32
	4.2.5 Förutsättningar för att betraktas som
		alternativt skyddsbehövande....................................	32

Innehåll		Ds 2013:72
	4.2.6 Status som alternativt skyddsbehövande	.................33
	4.2.7 Innebörden av internationellt skydd .......................	33
5	Skyddsbehövande i svensk rätt .................................	35
6	Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet .....................	39
6.1	Syftet med omarbetningen ..................................................	39

6.2Förändringarna i det omarbetade

	skyddsgrundsdirektivet........................................................						40
	6.2.1	Definition av familjemedlemmar .............................					40
	6.2.2 Aktörer som ger skydd.............................................						41
	6.2.3	Internt skydd	.............................................................				41
	6.2.4	Förföljelse..................................................................					42
	6.2.5	Skäl till förföljelsen...................................................					42
	6.2.6 Upphörande av ..............................att vara flykting						43
	6.2.7	Upphörande	av	att	vara	alternativt
		skyddsbehövande ......................................................					43
	6.2.8 Innebörden av .......................internationellt skydd						44
7	Svensk rätt anpassas till det omarbetade
	skyddsgrundsdirektivet.............................................						49
7.1	Bedömning av ansökningar .......om internationellt skydd						49
	7.1.1 Aktörer som ger .............................................skydd						49
	7.1.2	Internt skydd.............................................................					52
7.2	Förutsättningar för att ..................betraktas som flykting						54
	7.2.1	Förföljelse..................................................................					54
	7.2.2	Skäl till förföljelsen...................................................					57
	7.2.3 Undantag från ......upphörande av att vara flykting						58

7.3Undantag från upphörande av att vara

skyddsbehövande .................................................................	61
7.4 Innebörden av internationellt skydd...................................	63

Ds 2013:72

Innehåll

	7.4.1 Allmänna		bestämmelser om	innebörden av
		internationellt skydd ................................................			63
	7.4.2	Uppehållstillstånd.....................................................			65
	7.4.3	Främlingspass............................................................			70
	7.4.4	Tillträde till arbetsmarknaden..................................			71
	7.4.5	Tillgång till förfaranden för erkännande			av
		examens-,	utbildnings-	och	andra
		behörighetsbevis .......................................................			73
	7.4.6	Hälso- och sjukvård..................................................			74
	7.4.7	Tillgång till bostad ....................................................			75
	7.4.8 Tillgång till integrationsfrämjande åtgärder............				76
8	Kostnader och andra konsekvenser............................				79
9	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser				81
10	Författningskommentar............................................				83
10.1	Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen
	(2005:716).............................................................................				83
Bilaga Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet...................					93

Ds 2013:72

Sammanfattning

I denna promemoria behandlas genomförandet i svensk rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning)1.

I promemorian föreslås att det ska anges i lag vilka aktörer som kan erbjuda skydd mot förföljelse och annan sådan behandling som utgör grund för skyddsbehov, samt att sådant skydd måste vara effektivt. Vidare föreslås att det ska förtydligas att skyddsbehövande i vissa fall inte ska upphöra att vara skyddsbehövande, även om förutsättningarna för ett upphörande är uppfyllda.

Det föreslås också att föräldrar till ogifta barn som är skyddsbehövande eller någon annan vuxen som har trätt i förälders ställe ska ha rätt till uppehållstillstånd, under förutsättning att de ankommit till Sverige samtidigt som barnet.

Vidare föreslås att när tidsbegränsade uppehållstillstånd förnyas för skyddsbehövande eller deras familjemedlemmar ska giltighetstiden vara minst två år, samt att alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande som huvudregel ska ha rätt att få ett främlingspass om de inte kan få ett nationellt pass.

1 EUT L 337, 20.12.2011, s. 9 (Celex 32011L0095).

1 Författningsförslag

1.1Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716) att 4 kap. 1–2 a, 5 och 5 a §§ samt 5 kap. 1, 3 och 18 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

1 §2

Med flykting avses i denna lag en utlänning som

–befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och

–inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Detta gäller oberoende av	Vad som sägs i första stycket
om det är landets myndigheter	gäller oberoende av om det är

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning) (EUT L 337, 20.12.2011, s.9, Celex 32011L0095).

2Senaste lydelse 2009:1542.

Författningsförslag						Ds 2013:72
som är ansvariga för att utlän-	landets	myndigheter				som är
ningen riskerar att utsättas för	ansvariga		för	att	utlänningen
förföljelse eller om dessa inte	riskerar		att	utsättas			för
kan antas erbjuda trygghet mot	förföljelse eller om utlänningen
förföljelse från enskilda.	riskerar att utsättas för förföljelse
	från enskilda och inte kan antas
	bli erbjuden ett effektivt skydd.
	Vid bedömningen av om skydd
	erbjuds ska endast beaktas skydd
	som ges av staten eller parter
	eller	organisationer					som
	kontrollerar			hela		eller	en
	betydande		del		av	statens
Som flykting ska även anses	territorium.
Som flykting ska även anses	Första		och	andra		styckena
en utlänning som är statslös	gäller även för en utlänning
och som	som är statslös och som
– av samma skäl som anges i	befinner sig utanför det land
första stycket befinner sig utan-	där han eller hon tidigare har
för det land där han eller hon	haft sin vanliga vistelseort.
tidigare har haft sin vanliga
vistelseort, och
– inte kan, eller på grund av

sin fruktan inte vill, återvända dit.

Av 2 b § följer att en utlänning som omfattas av denna paragraf i vissa fall är utesluten från att anses som flykting.

2 §3

Med alternativt skyddsbehövande avses i denna lag en utlänning som i andra fall än som avses i 1 § befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att

1. det finns grundad anledning att anta att utlänningen vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med

3 Senaste lydelse 2009:1542.

Ds 2013:72

Författningsförslag

döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och

2.utlänningen inte kan, eller på grund av sådan risk som avses

i1 inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.

Första stycket 1 gäller obe-	Vad som sägs i första
roende av om det är landets	stycket gäller oberoende av om
myndigheter som är ansvariga	det är	landets			myndigheter
för att utlänningen löper sådan	som är ansvariga för att utlän-
risk som där avses eller om	ningen löper sådan risk som
dessa inte kan antas erbjuda	där avses eller om utlänningen
trygghet mot att utlänningen	löper	sådan		risk		genom
utsätts för sådan risk genom	handlingar		från enskilda				och
handlingar från enskilda.	inte kan antas bli erbjuden ett
	effektivt			skydd.			Vid
	bedömningen			av	om	skydd
	erbjuds ska endast beaktas skydd
	som ges av staten eller parter
	eller	organisationer					som
	kontrollerar			hela	eller		en
	betydande		del		av	statens
	territorium.

Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort.

Av 2 c § följer att en utlänning som omfattas av denna paragraf i vissa fall är utesluten från att anses som alternativt skyddsbehövande.

Författningsförslag

Ds 2013:72

2 a §4

Med övrig skyddsbehövande avses i denna lag en utlänning som i andra fall än som avses i 1 och 2 §§ befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon

1.behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp, eller

2.inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof.


Första stycket 1 gäller obe-	Vad som sägs i första
roende av om det är landets	stycket 1 gäller oberoende av
myndigheter som är ansvariga	om det är landets myndigheter
för att utlänningen löper sådan	som är ansvariga för att
risk som där avses eller om	utlänningen		löper		sådan		risk
dessa inte kan antas erbjuda	som där avses eller om
trygghet mot att utlänningen	utlänningen		löper		sådan		risk
utsätts för sådan risk genom	genom handlingar från enskilda
handlingar från enskilda.	och inte kan antas bli erbjuden
	ett	effektivt		skydd.			Vid
	bedömningen			av	om	skydd
	erbjuds ska endast beaktas skydd
	som ges av staten eller parter
	eller	organisationer					som
	kontrollerar			hela	eller		en
	betydande		del		av	statens
	territorium.

Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort.

Av 2 c § följer att en utlänning som omfattas av denna paragraf i vissa fall är utesluten från att anses som övrig skyddsbehövande.

4 Senaste lydelse 2009:1542.

Ds 2013:72

Författningsförslag

5 §5

En flykting upphör att vara flykting om han eller hon

1.av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare,

2.av fri vilja på nytt förvärvar det medborgarskap som han eller hon tidigare har förlorat,

3.förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd,

4.av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land där han eller hon är medborgare eller som statslös tidigare hade sin vistelseort, eller

5.på grund av väsentliga och bestående förändringar i hemlandet eller i det land där han eller hon som statslös tidigare hade sin vistelseort inte längre befinner sig i en sådan situation att han eller hon kan anses som flykting och därför inte kan fortsätta att vägra använda sig av hemlandets eller vistelselandets skydd.

Första stycket 5 gäller dock inte en flykting som på grund av tidigare förföljelse har tungt vägande skäl för att inte vilja använda sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare eller där han eller hon som statslös tidigare hade sin vistelseort.

5 a §6

En utlänning upphör att vara alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande, om de omständigheter som medförde att han eller hon bedömdes som skyddsbehövande inte längre föreligger eller har ändrats i sådan omfattning att skydd

5Senaste lydelse 2009:1542.

6Senaste lydelse 2009:1542.

Författningsförslag

Ds 2013:72

inte längre behövs. Vid bedömningen ska endast väsentliga och bestående förändringar beaktas.

Första stycket gäller dock inte en utlänning som är alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande och som på grund av tidigare upplevelser som utgjort grund för skyddsbehov har tungt vägande skäl för att inte vilja använda sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare eller där han eller hon som statslös tidigare hade sin vistelseort.

5 kap.

1 §7

Flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande som befinner sig i Sverige har rätt till uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd får dock vägras en flykting om han eller hon

1.genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller

2.har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här.

Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket ska vara permanent eller gälla i minst tre år. Detta gäller dock inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller

7 Senaste lydelse 2009:1542.

Ds 2013:72

Författningsförslag

den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket får dock inte ha en kortare giltighetstid än ett år.

den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket får dock inte ha en kortare giltighetstid än ett år. Om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas enligt första stycket, ska det tillståndet gälla i minst två år.

3 §8

Uppehållstillstånd ska, om inte annat följer av 17–17 b §§, ges

till

1.en utlänning som är make eller sambo till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige,

2.ett utländskt barn som är ogift och

a)har en förälder som är bosatt, eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning, i Sverige, eller,

b)har en förälder som är gift eller sambo med någon som är bosatt, eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning, i Sverige,

3. ett utländskt barn som är ogift och som har adopterats eller som avses bli adopterat av någon som vid tidpunkten för adoptionsbeslutet var och som fortfarande är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om barnet inte omfattas av 2 och om adoptionsbeslutet

8 Senaste lydelse 2009:1542.

Författningsförslag									Ds 2013:72
– har meddelats eller avses						– har meddelats eller avses
komma att meddelas av svensk						komma att meddelas av svensk
domstol,						domstol,
– gäller i Sverige enligt lagen						– gäller i Sverige enligt lagen
(1971:796)		om internationella				(1971:796)		om internationella
rättsförhållanden			rörande			rättsförhållanden			rörande
adoption, eller						adoption, eller
– gäller i Sverige enligt lagen						– gäller i Sverige enligt lagen
(1997:191)		med	anledning		av	(1997:191)		med	anledning		av
Sveriges		tillträde			till	Sveriges		tillträde			till
Haagkonventionen om				skydd		Haagkonventionen om				skydd
av barn och samarbete vid						av barn och samarbete vid
internationella adoptioner, och						internationella adoptioner,
4. en utlänning som är för-						4. en utlänning som är för-
älder till ett ogift utländskt						älder till ett ogift utländskt
barn som är flykting eller						barn som är flykting eller
annan	skyddsbehövande,				om	annan skyddsbehövande,					om
barnet	vid ankomsten				till	barnet	vid	ankomsten			till
Sverige var skilt från båda sina						Sverige var skilt från båda sina
föräldrar		eller	från	någon		föräldrar	eller		från	någon
annan vuxen person som får						annan vuxen person som får
anses ha trätt i föräldrarnas						anses ha trätt i föräldrarnas
ställe, eller om barnet lämnats						ställe, eller om barnet lämnats
ensamt efter ankomsten.						ensamt efter ankomsten, och
						5. en utlänning som är för-
						älder till ett ogift utländskt barn
						som är flykting eller annan
						skyddsbehövande,			eller	annan
						vuxen person som får anses ha
						trätt i föräldrarnas ställe, om
						utlänningen		ankommit			till
						Sverige samtidigt som barnet.

När en ansökan om uppehållstillstånd grundas på ett beslut om adoption som har meddelats av svensk domstol, ska den anknytning som har uppkommit genom beslutet godtas i ärendet om uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd enligt Uppehållstillstånd enligt

Ds 2013:72

Författningsförslag

denna paragraf ska gälla minst ett år. Uppehållstillstånd som beviljas ett ogift barn enligt första stycket 2 b ska gälla för samma tid som förälderns uppehållstillstånd.

denna paragraf ska gälla minst ett år. Uppehållstillstånd som beviljas ett ogift barn enligt första stycket 2 b ska gälla för samma tid som förälderns uppehållstillstånd. Om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas en utlänning som med stöd av första stycket 1, 2, 4 eller 5 har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning till en skyddsbehövande, ska tillståndet gälla i minst två år.

18 §9

En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan.

Det som föreskrivs i första stycket gäller dock inte om

1.utlänningen har rätt till uppehållstillstånd här som flykting eller annan skyddsbehövande enligt 1 § eller kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3 eller 4 §,

2.utlänningen med stöd av 6 § bör beviljas uppehållstillstånd

här,

3.en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som beviljats en utlänning med familjeanknytning med stöd av 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket,

4.utlänningen kan beviljas eller har tidsbegränsat uppehållstillstånd här med stöd av 15 §,

5.utlänningen enligt 3 § första stycket 1–4, 3 a § första

stycket 1–3 eller andra stycket har stark anknytning till en

9 Senaste lydelse 2013:648.

Författningsförslag

Ds 2013:72

person som är bosatt i Sverige och det inte skäligen kan krävas att utlänningen reser till ett annat land för att ge in ansökan där,

						6.	utlänningen		kan	beviljas
						uppehållstillstånd			med	stöd av
						3 § första stycket 5,
6.	en	ansökan			om	7.	en	ansökan			om
uppehållstillstånd			avser		för-	uppehållstillstånd			avser		för-
längning av		ett	tidsbegränsat			längning av		ett	tidsbegränsat
uppehållstillstånd			som		med	uppehållstillstånd			som		med
stöd av 10 § har beviljats en						stöd av 10 § har beviljats en
utlänning i		fall	som	avses i		utlänning i		fall	som	avses i
6 kap. 2 § första stycket,						6 kap. 2 § första stycket,
7.	utlänningen		kan	beviljas		8.	utlänningen		kan	beviljas
uppehållstillstånd			enligt		15 a	uppehållstillstånd			enligt		15 a
eller 15 d §,						eller 15 d §,
8. utlänningen med stöd av						9. utlänningen med stöd av
10 § har beviljats ett						10 § har beviljats ett
tidsbegränsat			uppehållstill-			tidsbegränsat			uppehållstill-
stånd för studier och antingen						stånd för studier och antingen
slutfört studier som motsvarar						slutfört studier som motsvarar
30 högskolepoäng eller fullföljt						30 högskolepoäng eller fullföljt
en	termin	vid		forskar-		en	termin	vid		forskar-
utbildning, eller						utbildning, eller
9.	det	annars			finns	10.	det	annars			finns
synnerliga skäl.						synnerliga skäl.

Det som föreskrivs i första stycket gäller inte heller om utlänningen har beviljats en visering för att besöka en arbetsgivare i Sverige eller är undantagen från kravet på visering om han eller hon ansöker om ett uppehållstillstånd för arbete inom ett slag av arbete där det råder stor efterfrågan på arbetskraft. En ytterligare förutsättning är att arbetsgivaren skulle förorsakas olägenheter om utlänningen måste resa till ett annat land för att ge in ansökan där eller att det annars finns särskilda skäl.

Vid skälighetsbedömningen enligt andra stycket 5 ska konsekvenserna för ett barn av att skiljas från sin förälder särskilt beaktas, om det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan i Sverige.

Ds 2013:72

Författningsförslag

I fråga om uppehållstillstånd för en utlänning som ska avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har vunnit laga kraft gäller föreskrifterna i 15 a och 20 §§ samt 12 kap. 16 b, 16 c och

18–20 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

1.2Förslag till förordning om ändring i utlänningsförordningen (2006:97)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 § utlänningsförordningen (2006:97) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	2 kap.
	12 §1

Om en utlänning inte har någon handling som gäller som pass och saknar möjlighet att skaffa en sådan handling, får Migrationsverket utfärda främlingspass för honom eller henne att gälla som pass. Verket får utfärda främlingspass även i andra fall, om

det finns särskilda skäl.					Har en		utlänning beviljats
Har	en utlänning beviljats
uppehållstillstånd enligt 4 kap.					uppehållstillstånd enligt 4 kap.
2 eller 2 a § eller erhållit					2 eller 2 a § eller erhållit
skyddsstatusförklaring				enligt	skyddsstatusförklaring					enligt
4 kap.	3	c § utlänningslagen			4 kap. 3	c	§ utlänningslagen
(2005:716) och uppstår det all-					(2005:716)					ska
varliga	humanitära		skäl	som	Migrationsverket			utfärda ett
kräver	utlänningens		närvaro i		främlingspass för utlänningen,
ett annat land ska Migrations-					om han eller hon inte kan få ett
verket utfärda ett främlings-					nationellt		pass.	Detta		gäller
pass för utlänningen, om han					dock inte om tvingande hänsyn
eller hon inte kan få ett					till den	nationella			säkerheten
nationellt		pass. Detta		gäller	eller den	allmänna			ordningen
dock inte om tvingande hänsyn					kräver något annat.
till den nationella			säkerheten
eller den		allmänna	ordningen

1 Senaste lydelse 2009:1549.

Ds 2013:72

Författningsförslag

kräver något annat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2014.

2 Ärendet

Europaparlamentet och rådet antog den 13 december 2011 direktivet 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning)1. I det följande kommer direktivet att omnämnas som det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Direktivet, som trädde i kraft den 9 januari 2012, ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 21 december 2013. Direktivet finns som bilaga till denna promemoria.

I promemorian föreslås de ändringar som bedöms nödvändiga för att genomföra direktivet i svensk rätt.

1 EUT L 337, 20.12.2011, s. 9 (Celex 32011L0095).

3 Genèvekonventionen

De grundläggande internationella bestämmelserna om flyktingskap finns i 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen). I konventionen anges bl.a. kriterier för när en person ska betraktas som flykting. Tillämpningsområdet för Genèvekonventionen utvidgades genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning från den 31 januari 1967 (New York-protokollet) på så sätt att de begränsningar som konventionen gav möjlighet att göra, både en geografisk begränsning och en tidsmässig sådan, togs bort. Sverige har tillträtt såväl Genèvekonventionen som New York-protokollet.

Med flykting avses enligt artikel 1 A 2 i Genèvekonventionen den som ”…i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd, eller den som, utan att vara medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför det land, vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit”.

Artikel 1 A 2 ska läsas tillsammans med artiklarna 1 C-F som anger i vilka fall en person är utesluten från flyktingskap (1 D-F) och när flyktingskap enligt konventionen upphör (1 C).

Genèvekonventionen innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om att konventionsstaterna är skyldiga att ta emot flyktingar,

Genèvekonventionen

Ds 2013:72

men däremot innehåller artikel 33 en bestämmelse om förbud mot avvisning eller utvisning av en flykting till gränsen mot ett område där han eller hon riskerar politisk förföljelse (principen om non-refoulement). Enligt artikel 33.2 kan dock förbudet inte åberopas av ”flykting, vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig eller vilken, med hänsyn till att han genom lagakraftägande dom har dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i sagda land”.

Genèvekonventionen innehåller även bestämmelser om flyktingars rättigheter och skyldigheter i asyllandet. Exempelvis ska den stat där en flykting lovligen vistas utfärda resedokument för denne såvida inte tungt vägande skäl hänförliga till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen talar emot det (artikel 28). Resedokumentet gäller som pass och innebär också en skyldighet för den utfärdande staten att tillåta innehavaren att resa tillbaka in i landet.

Förenta nationerna (FN) har inrättat ett flyktingkommissariat (UNHCR). UNHCR:s exekutivkommitté behandlar bl.a. rättliga frågor som rör tolkning och tillämpning av Genèvekonventionen och antar slutsatser för staternas handlande (eng. conclusions). Slutsatserna är inte formellt bindande för konventionsstaterna men har stor faktisk betydelse vid tolkningen av Genèvekonventionen.

UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning (nedan UNHCR:s handbok) utgör ett internationellt erkänt tolkningsinstrument vid förfarandet för fastställande av flyktingskap och följer i huvudsak exekutivkommitténs slutsatser men beaktar även tillgänglig information om de olika staternas praxis. Handboken kompletteras med riktlinjer. Hittills har nio riktlinjer utfärdats: om könsrelaterad förföljelse1, om tillhö-

1 Guidelines on International Protection: Gender-Related Persecution within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 protocol relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/02/01, 7 May 2002.

Ds 2012:72

Genèvekonventionen

righet till viss samhällsgrupp2, om upphörande av flyktingstatus3, om internt flyktalternativ4, om uteslutning från flyktingskap5, om religionsbaserade ansökningar6, om tillämpningen av flyktingdefinitionen på asylansökningar från personer som varit utsatta för människohandel7, om barns asylansökningar8 och om ansökningar baserade på sexuell läggning och/eller könsidentitet9.

2Guidelines on International Protection: ”Membership of a Particular Social Group” within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/02/02, 7 May 2002.

3Guidelines on International Protection: Cessation of Refugee Status under Article 1C(5) and (6) of the 1951 Convention relating to the Status of Refugees (the ”Ceased Circumstances” Clauses), HCR/GIP/03/03, 10 February 2003.

4Guidelines on International Protection: ”Internal Flight or Relocation Alternative” within the Context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/03/04, 23 July 2003.

5Guidelines on International Protection: Application of the Exclusion Clauses: Article

1F of the 1951 Convention relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/03/05, 4 September 2003.

6Guidelines on International Protection: Religion-Based Refugee Claims under Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or the 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/04/06, 28 April 2004.

7Guidelines on International Protection: The Application of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol relating to the Status of Refugees to victims of trafficking and persons at risk of being trafficked, HCR/GIP/06/07, 7 April 2006.

8Guidelines on International Protection: Child Asylum Claims under Articles 1A(2) and 1(F) of the 1951 Convention and/or 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/09/08, 22 December 2009.

9Guidelines on International Protection: Claims to Refugee Status based on Sexual Orientation and/or Gender Identity within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/12/09, 23 October 2012.

4Det första skyddsgrundsdirektivet

4.1Syftet med direktivet

Europeiska unionens råd antog den 29 april 2004 direktivet 2004/83/EG om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (det första skyddsgrundsdirektivet)1. Direktivet trädde i kraft den 20 oktober 2004 och är en del av EU:s gemensamma europeiska asylsystem som grundas på en fullständig tillämpning av Genèvekonventionen och New Yorkprotokollet. Huvudsyftet med direktivet är dels att garantera att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, dels att garantera att en miniminivå av förmåner är tillgänglig för dessa personer i samtliga medlemsstater. Medlemsstaterna får ha förmånligare bestämmelser än dem som finns i direktivet.

1 EUT L 304, 30.9.2004, s. 12 (Celex 32004L0083), efter ompublicering EUT L 204, 5.8.2005 s. 24, rättad Celex 32004L0083R(02).

Det första skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

4.2Innehållet i det första skyddsgrundsdirektivet

4.2.1Allmänna bestämmelser

Kapitel I i det första skyddsgrundsdirektivet innehåller allmänna bestämmelser. Artikel 1 anger direktivets syfte och räckvidd. I artikel 2 finns definitioner av bl.a. följande begrepp.

Med internationellt skydd avses flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande.

Med flykting avses en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, eller en statslös person som av samma skäl befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit och som inte omfattas av undantagsbestämmelserna i direktivets artikel 12.

Med flyktingstatus avses en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som flykting.

Med person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande avses en tredjelandsmedborgare eller statslös person som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, men där det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, eller, i fråga om en statslös person, till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15 och som inte omfattas av undantagen i artikel 17.1 och 17.2 och som inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill begagna sig av det landets skydd.

Med status som alternativt skyddsbehövande avses en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som en person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande.

Ds 2013:72

Det första skyddsgrundsdirektivet

Med familjemedlemmar avses följande familjemedlemmar till den person som innehar flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande, om dessa familjemedlemmar befinner sig i samma medlemsstat och om familjen existerade redan i ursprungslandet: Make och ogift partner i en stadigvarande relation om lagstiftningen eller sedvanerätten i den berörda medlemsstaten behandlar ogifta par på samma sätt som gifta enligt dess utlänningslagstiftning. Underåriga ogifta barn till sådana par eller till den person som innehar flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande under förutsättning att de är beroende av flyktingen eller den alternativt skyddsbehövande för sin försörjning. Adoptivbarn ska likställas med biologiska barn.

Med underåriga utan medföljande vuxen avses tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som är yngre än 18 år som anländer till en medlemsstats territorium utan att vara i sällskap med en vuxen som enligt lag eller sedvana ansvarar för dem, så länge de inte faktiskt tas om hand av en sådan person. Begreppet omfattar också underåriga som lämnas ensamma utan medföljande vuxen efter det att de rest in på en medlemsstats territorium.

4.2.2Bedömning av ansökningar om internationellt skydd

I kapitel II i det första skyddsgrundsdirektivet finns bestämmelser som ska tillämpas vid bedömningen av ansökningar om internationellt skydd. Artikel 4 handlar om bedömning av fakta och omständigheter. Artikel 5 innehåller bestämmelser om internationellt skyddsbehov ”sur place”. I artikel 6 anges vilka aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada. Artikel 7 innehåller en uppräkning av aktörer som ger skydd och där anges också närmare vilka åtgärder av en aktör som normalt ska anses innebära skydd. I artikel 8 finns bestämmelser om internt skydd.

Det första skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

4.2.3Förutsättningar för att betraktas som flykting

Kapitel III i det första skyddsgrundsdirektivet innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att betraktas som flykting. I artikel 9 anges vad som avses med förföljelse. Av artikeln framgår att det måste finnas ett samband mellan förföljelsen och de skäl till förföljelsen som anges i artikel 10. I artikel 10 finns en uppräkning av ett antal faktorer som medlemsstaterna ska ta hänsyn till vid bedömningen av de olika skälen till förföljelsen (dvs. ras, religion, nationalitet, särskild samhällsgrupp och politisk åskådning). Av artikel 11 framgår när en flykting ska upphöra att vara flykting. I artikel 12 anges vilka som är undantagna från att kunna anses som flyktingar.

4.2.4Flyktingstatus

I kapitel IV i det första skyddsgrundsdirektivet finns bestämmelser om flyktingstatus. Artikel 13 handlar om beviljande av sådan status. I artikel 14 finns bestämmelser om återkallande av, upphävande av eller vägran att förnya flyktingstatus.

4.2.5Förutsättningar för att betraktas som alternativt skyddsbehövande

Kapitel V innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att betraktas som alternativt skyddsbehövande. Av artikel 15 framgår att allvarlig skada utgörs av a) dödsstraff eller avrättning, b) tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet, eller c) allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt. Artikel 16 reglerar när en person upphör att uppfylla kraven för att betecknas som alternativt

Ds 2013:72

Det första skyddsgrundsdirektivet

skyddsbehövande. I artikel 17 anges vilka som är undantagna från att kunna betecknas som alternativt skyddsbehövande.

4.2.6Status som alternativt skyddsbehövande

I kapitel VI i det första skyddsgrundsdirektivet finns bestämmelser om status som alternativt skyddsbehövande. Artikel 18 handlar om beviljande av sådan status. I artikel 19 finns bestämmelser om återkallande av, upphävande av eller vägran att förnya status som alternativt skyddsbehövande.

4.2.7Innebörden av internationellt skydd

Innebörden av internationellt skydd framgår av kapitel VII i det första skyddsgrundsdirektivet, där det förutom allmänna bestämmelser i artikel 20 finns bestämmelser om skydd mot avvisning (artikel 21), information (artikel 22), sammanhållning av familjer (artikel 23), uppehållstillstånd (artikel 24), resedokument (artikel 25), tillträde till arbetsmarknaden (artikel 26), tillträde till utbildning (artikel 27), sociala förmåner (artikel 28), hälso- och sjukvård (artikel 29), underåriga utan medföljande vuxen (artikel 30), tillgång till bostad (artikel 31), rätt till fri rörlighet inom medlemsstaten (artikel 32), tillgång till integrationsfrämjande åtgärder (artikel 33) och återvandring (artikel 34).

5 Skyddsbehövande i svensk rätt

De centrala bestämmelserna om flyktingar och andra skyddsbehövande finns i 4 kap. utlänningslagen (2005:716), UtlL. Vägledning för tolkningen av bestämmelserna om flyktingar kan, förutom i förarbeten och praxis, hämtas i de rekommendationer som ges i UNHCR:s handbok och de slutsatser som utfärdas av UNHCR:s exekutivkommitté (prop. 1996/97:25 s. 97 och Migrationsöverdomstolens avgörande MIG 2006:1). Det första skyddsgrundsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom författningsändringar som trädde i kraft den 1 januari 2010.1

I 4 kap. 1 § UtlL definieras begreppet flykting. Definitionen motsvarar i princip den som återfinns i artikel 1 A 2 i Genèvekonventionen, reviderad genom New York-protokollet, och i skyddsgrundsdirektivet. Med flykting avses i utlänningslagen en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd (4 kap. 1 § första stycket UtlL). Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda (4 kap. 1 § andra stycket UtlL). Som flykting ska även anses en utlänning som är statslös och som av samma skäl som anges i första stycket befin-

1Prop. 2009/10:31, bet. 2009/10:SfU8, rskr. 2009/10:133.

Skyddsbehövande i svensk rätt

Ds 2013:72

ner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, återvända dit (4 kap. 1 § tredje stycket UtlL).

I 4 kap. 2 § UtlL definieras alternativt skyddsbehövande. Definitionen motsvarar i princip den som återfinns i skyddsgrundsdirektivet. Med alternativt skyddsbehövande avses i utlänningslagen en utlänning som i andra fall än som avses i 1 § (dvs. flyktingdefinitionen) befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att 1. det finns grundad anledning att anta att utlänningen vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och 2. utlänningen inte kan, eller på grund av sådan risk som avses i 1 inte vill, begagna sig av hemlandets skydd (4 kap. 2 § första stycket UtlL). Första stycket 1 gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper sådan risk som där avses eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot att utlänningen utsätts för sådan risk genom handlingar från enskilda (4 kap. 2 § andra stycket UtlL). Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort (4 kap. 2 § tredje stycket UtlL).

I 4 kap. 2 a § UtlL definieras övrig skyddsbehövande. Definitionen infördes i samband med genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet, men har sitt ursprung i äldre bestämmelser. Med övrig skyddsbehövande avses i utlänningslagen en utlänning som i andra fall än som avses i 1 och 2 §§ UtlL (dvs. definitionerna av flykting och alternativt skyddsbehövande) befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon 1. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp, eller 2. inte kan

Ds 2013:72

Skyddsbehövande i svensk rätt

återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof (4 kap. 2 a § första stycket UtlL). Första stycket 1 gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper sådan risk som där avses eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot att utlänningen utsätts för sådan risk genom handlingar från enskilda (4 kap. 2 a § andra stycket UtlL). Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort (4 kap. 2 a § tredje stycket UtlL).

Av 4 kap. 2 b och 2 c §§ UtlL framgår när en utlänning är utesluten från att anses som flykting eller annan skyddsbehövande.

En utlänning, som med åberopande av skyddsskäl ansökt om uppehållstillstånd, ska enligt 4 kap. 3 § UtlL förklaras vara flykting (flyktingstatusförklaring) om han eller hon omfattas av definitionen i 1 § och inte är utesluten från att anses som flykting enligt 2 b §. Flyktingstatusförklaring får dock vägras under vissa förutsättningar. En utlänning, som med åberopande av skyddsskäl ansökt om uppehållstillstånd, ska enligt 4 kap. 3 a § UtlL förklaras vara alternativt skyddsbehövande (alternativ skyddsstatusförklaring) om han eller hon omfattas av definitionen i 2 § eller övrig skyddsbehövande (övrig skyddsstatusförklaring) om han eller hon omfattas av definitionen i 2 a § och inte är utesluten från att anses som alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande enligt 2 c §. I 4 kap. 5 b och 5 c §§ UtlL anges förutsättningarna för att återkalla en flyktingstatusförklaring, en alternativ skyddsstatusförklaring eller en övrig skyddsstatusförklaring.

Förutsättningarna för att en utlänning ska upphöra att vara flykting eller annan skyddsbehövande anges i 4 kap. 5 och 5 a §§ UtlL. En flykting upphör att vara flykting om han eller hon 1. av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare, 2. av fri vilja på nytt förvärvar det medborgarskap som han eller hon tidigare har förlorat, 3. förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd, 4. av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land där han eller hon är medbor-

Skyddsbehövande i svensk rätt

Ds 2013:72

gare eller som statslös tidigare hade sin vistelseort, eller 5. på grund av väsentliga och bestående förändringar i hemlandet eller i det land där han eller hon som statslös tidigare hade sin vistelseort inte längre befinner sig i en sådan situation att han eller hon kan anses som flykting och därför inte kan fortsätta att vägra att använda sig av hemlandets eller vistelselandets skydd. En utlänning upphör att vara alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande, om de omständigheter som medförde att han eller hon bedömdes som skyddsbehövande inte längre föreligger eller har ändrats i sådan omfattning att skydd inte längre behövs. Vid bedömningen ska endast väsentliga och bestående förändringar beaktas.

Flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande som befinner sig i Sverige har enligt 5 kap. 1 § UtlL som huvudregel rätt till uppehållstillstånd. Uppehållstillståndet ska vara permanent eller gälla i minst tre år. Detta gäller dock inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Uppehållstillståndet får dock inte ha en kortare giltighetstid än ett år.

Av 4 kap. 4 § UtlL framgår att det för en flykting eller en statslös får utfärdas en särskild passhandling för resor utanför Sverige (resedokument). I 2 kap. 7 § utlänningsförordningen (2006:97), UtlF, anges att ett resedokument ska utfärdas bl.a. i de fall som anges i Genèvekonventionen. Av 2 kap. 12 § andra stycket UtlF framgår att Migrationsverket ska utfärda ett främlingspass för en utlänning som har beviljats uppehållstillstånd enligt 4 kap. 2 eller 2 a § (dvs. som alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande) eller erhållit skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § UtlL (dvs. erhållit status som alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande på ansökan om detta efter beviljat uppehållstillstånd) om det uppstår allvarliga humanitära skäl som kräver hans eller hennes närvaro i ett annat land och han eller hon inte kan få ett nationellt pass. Detta gäller dock inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat.

6Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

6.1Syftet med omarbetningen

Den 13 december 2011 antog Europaparlamentet och rådet det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Direktivet trädde i kraft den 9 januari 2012 och ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 21 december 2013.

Syftet med det omarbetade skyddsgrundsdirektivet är att i förhållande till det första skyddsgrundsdirektivet åstadkomma en ökad harmonisering samt ett förtydligande och ett förenklande av reglerna inom EU vad gäller grunderna för skydd och skyddets innehåll. Därigenom kan ett mer effektivt asylsystem uppnås. I skälen till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet anges bl.a. att hänsyn bör tas till Stockholmsprogrammets1 uppmaning om att inrätta en enhetlig status för flyktingar och personer som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande2, med undantag för

1Stockholmprogrammet antogs av EU:s stats- och regeringschefer i december 2009 och anger ramarna när det gäller EU-arbetet för polis- och tullsamarbete, räddningstjänst, straffrättsligt och civilrättsligt samarbete, asyl, migration och viseringspolitik för åren 2010-2014.

2I den svenska versionen av det första skyddsgrundsdirektivet översätts ”beneficiaries of international protection” med ”alternativt skyddsbehövande”, vilket också är det begrepp som förekommer i svensk rätt. I den svenska versionen av det omarbetade skyddsgrundsdirektivet översätts ”beneficiaries of international protection” med ”subsidiärt skyddsbehövande”. Eftersom det endast är den svenska översättningen som ändrats och för att inte onödigt komplicera texten i denna promemoria kommer i det följande endast begreppet ”alternativt skyddsbehövande” att användas även när det redogörs för eller hänvisas till artiklar i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

de avvikelser som är nödvändiga och objektivt motiverade, och att personer som innehar status som alternativt skyddsbehövande bör beviljas samma rättigheter och förmåner som dem som flyktingar beviljas enligt detta direktiv, och på samma villkor som dessa.

I skälen anges vidare att skyldigheten att införliva det omarbetade skyddsgrundsdirektivet med nationell lagstiftning endast bör gälla de bestämmelser som innebär en innehållsmässig ändring i förhållande till det första skyddsgrundsdirektivet.

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet tillåter enligt artikel 3 att medlemsstaterna inför eller behåller förmånligare bestämmelser för att fastställa vem som ska betraktas som flykting eller som en person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande och för att fastställa innebörden av internationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med direktivet.

6.2Förändringarna i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

6.2.1Definition av familjemedlemmar

Med familjemedlem avses enligt artikel 2 h i det första skyddsgrundsdirektivet bl.a. underåriga ogifta barn till den som beviljats internationellt skydd om de är beroende av honom eller henne för sin försörjning. Kravet på beroendeställning tas bort i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet (artikel 2 j). Vidare utvidgas begreppet familjemedlem i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet till att även avse fadern, modern eller någon annan vuxen som ansvarar för den person som beviljats internationellt skydd enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten, om den som beviljats internationellt skydd är underårig och ogift (artikel 2 j).

Ds 2013:72

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

6.2.2Aktörer som ger skydd

Enligt artikel 7.1 i det första skyddsgrundsdirektivet kan skydd mot förföljelse eller allvarlig skada ges av staten eller parter eller organisationer, inklusive internationella organisationer, som kontrollerar staten eller en betydande del av statens territorium. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet görs ett tillägg till artikel 7.1 så att det anges att endast dessa aktörer kan ge skydd. Vidare görs ett tillägg av vilket det framgår att en förutsättning är att dessa aktörer är villiga och kapabla att erbjuda skydd.

I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet görs också ett tillägg till artikel 7.2 av vilket det framgår att skydd mot förföljelse eller allvarlig skada måste vara verksamt och inte av en tillfällig natur.

6.2.3Internt skydd

Medlemsstaterna får enligt artikel 8.1 i det första skyddsgrundsdirektivet besluta att en sökande inte är i behov av internationellt skydd om det i en del av ursprungslandet inte finns någon välgrundad fruktan för förföljelse eller någon verklig risk för att lida allvarlig skada, och sökanden rimligen kan förväntas uppehålla sig i den delen av landet. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet görs ett tillägg till artikel 8.1 att detsamma gäller om den sökande i en del av ursprungslandet har tillgång till skydd mot förföljelse eller allvarlig skada enligt definitionen i artikel 7. Därtill anges att en förutsättning för att internt skydd ska anses föreligga är att den sökande på ett säkert och lagligt sätt kan resa till och beviljas rätt till inresa i den delen av landet och rimligen kan förväntas bosätta sig där.

Enligt artikel 8.2 i det första skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna vid prövning av om någon del av ursprungslandet överensstämmer med artikel 8.1 beakta de allmänna omständigheter som råder i den delen av landet och sökandens personliga förhållanden. I det omarbetade

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

skyddsgrundsdirektivet görs ett tillägg till artikel 8.2 att medlemsstaterna för detta ändamål ska se till att exakt och aktuell information inhämtas från relevanta källor, såsom FN:s flyktingkommissariat och Europeiska stödkontoret för asylfrågor.

I artikel 8.3 i det första skyddsgrundsdirektivet finns en fakultativ bestämmelse som ger en möjlighet för medlemsstaterna att tillämpa internt skydd oaktat tekniska hinder för återvändande till ursprungslandet. Denna möjlighet tas bort i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

6.2.4Förföljelse

I det första skyddsgrundsdirektivet anges i artikel 9.3 att det måste finnas ett samband mellan de skäl till förföljelse som anges i artikel 10 och den förföljelse som anges i artikel 9.1. I artikel 9.3 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet anges att det måste finnas ett samband mellan skälen till förföljelse som anges i artikel 10 och den förföljelse som anges i artikel 9.1 eller avsaknaden av skydd mot sådan förföljelse.

6.2.5Skäl till förföljelsen

I det första skyddsgrundsdirektivet anges i artikel 10, som anger faktorer vilka medlemsstaterna ska ta hänsyn till vid bedömningen av skälen till förföljelsen, att i fråga om särskild samhällsgrupp kan bl.a. könsrelaterade aspekter beaktas, utan att dessa i sig ger upphov till en presumtion för denna artikels tillämplighet. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet anges istället att det vid bedömningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp, eller när ett karaktäristiskt drag hos en sådan grupp ska fastställas, ska vederbörlig hänsyn tas till könsrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet.

Ds 2013:72

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

6.2.6Upphörande av att vara flykting

I det första skyddsgrundsdirektivet anges i artikel 11.1 att en tredjelandsmedborgare eller en statslös person ska upphöra att vara flykting bl.a. om han eller hon inte längre kan fortsätta att vägra att begagna sig av skyddet i det land där han eller hon är medborgare eftersom de omständigheter som ledde till att han eller hon erkändes som flykting inte längre föreligger, eller om han eller hon utan att äga medborgarskap i något land, kan återvända till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, eftersom de omständigheter som ledde till att han eller hon erkändes som flykting inte längre föreligger. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet görs ett tillägg till artikel 11 (artikel 11.3) där det anges att dessa bestämmelser om upphörande av att vara flykting inte ska tillämpas på flyktingar som kan åberopa tungt vägande skäl grundade på tidigare förföljelse för att inte vilja begagna sig av det lands skydd vari han eller hon är medborgare eller, om det är fråga om en statslös person, det land där han eller hon tidigare hade sin varaktiga vistelseort.

6.2.7Upphörande av att vara alternativt skyddsbehövande

I det första skyddsgrundsdirektivet anges i artikel 16.1 att en tredjelandsmedborgare eller en statslös person ska upphöra att uppfylla kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande då de omständigheter som ledde till att status som alternativt skyddsbehövande beviljades inte längre föreligger, eller har ändrats i sådan grad att skydd inte längre behövs. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet görs ett tillägg till artikel 16 (artikel 16.3) där det anges att bestämmelsen om upphörande av att vara alternativt skyddsbehövande inte ska tillämpas på personer som innehar status som alternativt skyddsbehövande och som kan åberopa tungt vägande skäl grundade på tidigare allvarlig skada för att inte vilja begagna sig

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

av det lands skydd vari han eller hon är medborgare eller, om det är fråga om en statslös person, det land där han eller hon tidigare hade sin varaktiga vistelseort.

6.2.8Innebörden av internationellt skydd

I de allmänna bestämmelserna om innebörden av internationellt skydd anges i artikel 20.3 i det första skyddsgrundsdirektivet att medlemsstaterna ska beakta situationen för utsatta personer, till exempel underåriga, underåriga utan medföljande vuxen, funktionshindrade, äldre, gravida, ensamstående föräldrar med underåriga barn och personer som utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet görs ett tillägg till uppräkningen i artikel 20.3 så att den även omfattar offer för människohandel och personer med mentala störningar.

Enligt artikel 20.6 och 20.7 i det första skyddsgrundsdirektivet får medlemsstaterna, inom de gränser som anges i Genèvekonventionen och medlemsstaternas internationella förpliktelser, inskränka de förmåner som en flykting eller en person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande beviljas enligt direktivets kapitel VII, om denna person har erhållit flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande på grundval av verksamhet som bedrivits med enda syfte eller med huvudsyfte att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att bli erkänd som flykting eller alternativt skyddsbehövande. Denna möjlighet att inskränka förmåner finns inte kvar i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

I artikel 23.2 i det första skyddsgrundsdirektivet anges att medlemsstaterna ska se till att familjemedlemmar till den person som har flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande, och som för egen del inte uppfyller kraven för att erhålla sådan status, får ansöka om de förmåner som avses i artiklarna 24–34 i enlighet med nationella förfaranden och i den

Ds 2013:72

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

mån detta överensstämmer med familjemedlemmens personliga rättsliga status. När det gäller familjemedlemmar till personer som innehar status som alternativt skyddsbehövande får medlemsstaterna fastställa tillämpliga villkor för sådana förmåner. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet finns inte möjligheten att fastställa tillämpliga villkor för förmåner till familjemedlemmar till alternativt skyddsbehövande kvar.

Enligt artikel 24.2 i det första skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna till de personer som innehar status som alternativt skyddsbehövande, så snart som möjligt efter det att sådan status har beviljats, utfärda ett uppehållstillstånd som ska gälla i minst ett år och vara förnybart om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet görs ett tillägg till artikel 24.2 där det anges att detta även gäller familjemedlemmar till personer som har status som alternativt skyddsbehövande, samt att uppehållstillståndet ska gälla i minst två år om det förnyas.

Enligt artikel 25.2 i det första skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna till personer som innehar status som alternativt skyddsbehövande och som inte kan få ett nationellt pass, utfärda dokument som gör det möjligt för dem att resa, åtminstone om det uppstår allvarliga humanitära skäl som kräver deras närvaro i en annan stat, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat. Denna begränsning av skyldigheten att utfärda resedokument till alternativt skyddsbehövande finns inte kvar i artikel 25.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, som istället stadgar att dokument som gör det möjligt att resa utanför medlemsstatens territorium ska utfärdas för en person som innehar status som alternativt skyddsbehövande och som inte kan få ett nationellt pass, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat.

Medlemsstaternas skyldighet att ge personer som beviljats status som alternativt skyddsbehövande rätt att vara anställda eller bedriva verksamhet som egenföretagare har i det

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

omarbetade skyddsgrundsdirektivet utvidgats till att gälla på samma villkor som för personer som beviljats flyktingstatus(artikel 26.1). Medlemsstaternas skyldighet att se till att personer som beviljats flyktingstatus erbjuds aktiviteter såsom arbetsmarknadsrelaterad utbildning för vuxna, yrkesutbildning och arbetsplatspraktik på likvärdiga villkor som egna medborgare har i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet utvidgats till att även omfatta personer som beviljats status som alternativt skyddsbehövande och har därtill kompletterats på så sätt att den nu även avser fortbildningskurser för uppdatering av yrkeskunskaper och rådgivningstjänster som tillhandahålls av arbetsförmedlingar (artikel 26.2). De särskilda bestämmelser om rätt för personer som har status som alternativt skyddsbehövande att vara anställda eller bedriva verksamhet som egenföretagare som finns i artikel 26.3 i det första skyddsgrundsdirektivet har tagits bort i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, liksom bestämmelsen i artikel 26.4 i det första skyddsgrundsdirektivet om tillträde för personer som har status som alternativt skyddsbehövande till aktiviteter såsom bl.a. arbetsmarknadsrelaterad utbildning för vuxna.

I ett tillägg i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet anges en skyldighet för medlemsstaterna att sträva efter att underlätta för personer som har beviljats internationellt skydd och som inte kan styrka sina kvalifikationer att få fullständig tillgång till lämpliga system för bedömning, validering och godkännande av deras tidigare utbildning. Alla eventuella sådana åtgärder ska vara förenliga med artiklarna 2.2 och 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (artikel 28.2).

Möjligheten för medlemsstaterna enligt artikel 29.2 i det första skyddsgrundsdirektivet att begränsa hälso- och sjukvård för personer som har status som alternativt skyddsbehövande har tagits bort i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Medlemsstaternas skyldighet att ge lämplig hälso- och sjukvård till personer som beviljats internationellt skydd och som har särskilda behov förtydligas i det omarbetade

Ds 2013:72

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

skyddsgrundsdirektivet på så sätt att det framgår att den även innefattar behandling av mentala störningar när så behövs(artikel 30.2).

Enligt ett tillägg i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna, om de tillåter en nationell utplaceringspraxis för personer som beviljats internationellt skydd, sträva efter att genomföra en politik som syftar till att förebygga diskriminering av personer som beviljats internationellt skydd och till att garantera lika möjligheter när det gäller tillgång till bostad (artikel 32.2).

Medlemsstaternas skyldighet att underlätta integrationen i samhällslivet genom integrationsprogram har i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet utvidgats till att omfatta inte bara flyktingar utan även personer som beviljats status som alternativt skyddsbehövande (artikel 34).

7Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

7.1Bedömning av ansökningar om internationellt skydd

7.1.1Aktörer som ger skydd

Förslag: Det ska framgå av flyktingdefinitionen i utlänningslagen att vid bedömningen av om skydd mot förföljelse erbjuds ska endast beaktas skydd som ges av staten eller parter eller organisationer som kontrollerar hela eller en betydande del av statens territorium. Vidare ska det framgå att det skydd som utlänningen erbjuds måste vara effektivt.

Det ska framgå av definitionerna av alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande i utlänningslagen att vid bedömningen av om skydd erbjuds mot att utlänningen löper risk att utsättas för sådan behandling som utgör grund för skyddsbehov ska endast beaktas skydd som ges av staten eller parter eller organisationer som kontrollerar hela eller en betydande del av statens territorium. Vidare ska det framgå att det skydd som utlänningen erbjuds måste vara effektivt.

I flyktingdefinitionen ska förtydligas att även en utlänning som är statslös och som uppfyller kraven för att anses som flykting uppfyller dessa krav oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att han eller hon riskerar att

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

utsättas för förföljelse eller om han eller hon inte kan antas bli erbjuden skydd mot förföljelse från enskilda.

Skälen för förslaget: I artikel 7.1 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet anges vilka aktörer som kan ge skydd mot förföljelse eller allvarlig skada. Enligt bestämmelsen i dess

nya utformning	kan skydd endast ges av	(a) staten eller
(b) parter eller	organisationer, inklusive	internationella

organisationer, som kontrollerar staten eller en betydande del av statens territorium. Vidare anges som förutsättning att dessa aktörer är villiga och kapabla att erbjuda skydd i enlighet med artikel 7.2. I artikel 7.2 anges vilka åtgärder som normalt anses utgöra skydd. Av bestämmelsen i dess nya lydelse framgår att skyddet måste vara verksamt och inte av en tillfällig natur.

Utlänningslagen innehåller inte några bestämmelser om vilka aktörer som ger skydd. Däremot anges att flyktingar och alternativt skyddsbehövande anses riskera att utsättas för förföljelse respektive sådan risk som utgör grund för alternativt skyddsbehov oavsett om det är ett lands myndigheter som är ansvariga för detta eller om landets myndigheter inte kan antas erbjuda trygghet gentemot handlingar från enskilda (4 kap. 1 § andra stycket och 4 kap. 2 § andra stycket UtlL).

Vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet bedömdes direktivets bestämmelser om aktörer som ger skydd

vara	uppfyllda	genom	gällande		rätt	och	några
författningsändringar gjordes			därför	inte (prop. 2009/10:31
s. 133	f.). Regeringen uttalade			då	bl.a.	följande.	Av

utlänningslagen följer att det i första hand är statsmakten i utlänningens hemland eller tidigare vistelseland eller dess organ som kan bereda utlänningen skydd. Av direktivet följer också att parter eller organisationer som kontrollerar staten eller en betydande del av statens territorium kan ge skydd. Även vid tillämpning av utlänningslagen kan det förekomma att en utlänning inte anses behöva skydd på grund av att skydd kan ges i hemlandet eller tidigare vistelseland genom något annat organ

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

än staten. Regeringen ansåg att direktivets uppräkning av aktörer som ger skydd inte var uttömmande och uttalade att det avgörande för om sökanden är att anse som flykting eller annan skyddsbehövande är om sökanden riskerar förföljelse eller andra åtgärder som kan medföra skyddsbehov. Andra organ än statsmakten har visserligen normalt begränsade möjligheter att bereda sådant skydd som avses i artikel 7.2, men regeringen fann att det saknades skäl att lagreglera sådana undantagssituationer där ett fullgott skydd kan erbjudas av någon annan aktör.

Den nya formuleringen av artikel 7.1 innebär att uppräkningen av aktörer som ger skydd är uttömmande. För att uppfylla direktivets krav bör det därför framgå av utlänningslagen vilka aktörer som kan ge sådant skydd. I definitionerna av flykting respektive alternativt skyddsbehövande bör det således skrivas in att vid bedömningen av om skydd som är relevant vid bedömningen av om en person har skyddsbehov erbjuds ska endast beaktas skydd som kan ges av staten eller parter eller organisationer som kontrollerar hela eller en betydande del av statens territorium. I den nya formuleringen av artikel 7.1 anges vidare att skyddet måste vara verksamt och inte av en tillfällig natur. Ett krav på att skyddet ska vara verksamt och inte av en tillfällig natur får anses följa redan av nu gällande ordning. Det kan dock ändå finnas skäl att tydliggöra detta i lagtexten och det görs lämpligen genom att det i definitionerna av flykting respektive alternativt skyddsbehövande preciseras att utlänningen ska kunna antas bli erbjuden ett effektivt skydd.

Skyddskategorin övriga skyddsbehövande regleras i svensk rätt i allt väsentligt på samma sätt som flyktingar och alternativt skyddsbehövande. Det finns inte skäl att i fråga om aktörer som kan ge skydd avvika från detta. Även definitionen av övrig skyddsbehövande bör därför med avseende på aktörer som kan ge skydd samt kravet på att skyddet ska vara effektivt utformas på motsvarande sätt som definitionerna av flykting och alternativt skyddsbehövande.

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

I definitionen av alternativt skyddsbehövande i 4 kap. 2 § UtlL respektive övrig skyddsbehövande i 4 kap. 2 a § UtlL anges tydligt att statslösa utlänningar som uppfyller kraven för att anses som skyddsbehövande gör det oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper risk att utsättas för sådan behandling som utgör grund för skyddsbehov eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot att utlänningen utsätts för sådan risk genom handlingar från enskilda. Av flyktingdefinitionen i 4 kap. 1 § UtlL framgår däremot inte att även en statslös person som uppfyller kriterierna för att vara flykting gör så oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda. Paragrafen tillämpas dock i detta hänseende i praktiken på samma sätt som definitionerna av alternativt och övrig skyddsbehövande. Av tydlighetsskäl, samt för att uppnå samstämmighet mellan definitionerna av olika skyddsbehövande i 4 kap. UtlL, bör flyktingdefinitionen i fråga om statslösa personer anpassas efter 4 kap. 2 och 2 a §§ UtlL.

7.1.2Internt skydd

Bedömning: Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets bestämmelser om internt skydd är uppfyllda genom gällande rätt och föranleder inte några författningsåtgärder.

Skälen för bedömningen: Av artikel 8.1 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet framgår att medlemsstaterna får besluta att en sökande inte är i behov av internationellt skydd inte bara om han eller hon i en del av ursprungslandet inte känner någon välgrundad fruktan för förföljelse eller löper någon verklig risk för att lida allvarlig skada, utan också om han eller hon i en del av ursprungslandet har tillgång till skydd mot förföljelse eller

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

allvarlig skada enligt definitionen i artikel 7. Detta gäller om han eller hon på ett säkert och lagligt sätt kan resa till och beviljas rätt till inresa i den delen av landet och rimligen kan förväntas bosätta sig där. I den nya lydelsen av artikel 8.2 anges att när medlemsstaterna prövar om en sökande har tillgång till internt skydd, och då beaktar de allmänna omständigheter som råder i den delen av landet och sökandens personliga förhållanden, ska de se till att exakt och aktuell information inhämtas från relevanta källor, såsom FN:s flyktingkommissariat och Europeiska stödkontoret för asylfrågor. Artikel 8.3 i det första skyddsgrundsdirektivet, som medger att bestämmelserna om internt skydd tillämpas oaktat tekniska hinder för återvändande till ursprungslandet, är borttagen i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

Internt skydd finns inte uttryckligen reglerat i utlänningslagen. Vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet bedömdes det inte vara nödvändigt med författningsändringar för att tillgodose direktivets bestämmelser om internt skydd. Regeringen anförde då bl.a. följande (prop. 2009/10:31 s. 135 f.). Varken Genèvekonventionen eller utlänningslagens flyktingbegrepp innefattar en utlänning som har möjlighet att begagna sig av skydd i någon del av hemlandet. Vid bedömningen av om en person är att anse som flykting görs en bedömning av de risker personen löper vid ett återsändande till hemlandet. En person anses inte riskera förföljelse och således inte vara flykting, om han eller hon kan få ett effektivt skydd i någon del av hemlandet. En förutsättning är dock att det finns en realistisk möjlighet för personen i fråga att försörja sig och förutsättningar för att leva på ett sätt som inte innebär onödigt lidande eller umbäranden (prop. 2005/06:6 s. 28). I UNHCR:s handbok par. 91 anges beträffande internt skydd att en person inte ska uteslutas från möjligheten att erhålla flyktingskap endast på den grund att han eller hon kunde ha sökt tillflykt i en annan del av landet, om det under alla rådande omständigheter inte hade varit rimligt att förvänta sig av honom eller henne att göra detta. Regeringen konstaterade också att

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

principen om internt skydd tillämpas i svensk rätt även vid prövningen av om en utlänning behöver skydd som skyddsbehövande i övrigt (en skyddsgrund som i och med genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet ersattes av alternativt skyddsbehövande och övrig skyddsbehövande). Möjligheten att tillämpa principen om internt skydd även när tekniska hinder för återsändande föreligger utnyttjades inte vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet. Regeringen anförde i detta hänseende att det inte är rimligt att hänvisa till ett internt flyktalternativ om detta i praktiken inte kan utnyttjas, något som också skulle innebära praktiska problem vid verkställigheten.

Den nya lydelsen av artikel 8.1 medför inte skäl att göra någon annan bedömning av behovet av författningsreglering av internt skydd. Att myndigheterna enligt den nya lydelsen av artikel 8.2 ska inhämta aktuell och exakt information följer av den allmänna utredningsskyldighet som gäller inom svensk förvaltningsrätt. Inte heller i detta hänseende är några författningsåtgärder nödvändiga för att uppfylla direktivets krav. Eftersom bestämmelsen i artikel 8.3 i det första skyddsgrundsdirektivet inte utnyttjats i svensk rätt föranleder dess borttagande i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet inte några författningsåtgärder.

7.2Förutsättningar för att betraktas som flykting

7.2.1Förföljelse

Bedömning: Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets bestämmelse om samband mellan skälen för förföljelse och avsaknad av skydd mot förföljelse är uppfylld genom gällande rätt och föranleder därför inte några författningsåtgärder.

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Skälen för bedömningen: För att en person ska anses vara flykting i skyddsgrundsdirektivets mening måste det enligt artikel 9.3 i det första skyddsgrundsdirektivet finnas ett samband mellan skälen för förföljelse och förföljelsen. Det innebär att en person måste vara förföljd p.g.a. ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp för att anses vara flykting. I artikel 9.3 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet anges att det ska finnas ett samband mellan skälen för förföljelse och förföljelsen eller mellan skälen för förföljelse och avsaknaden av skydd mot förföljelse.

I 4 kap. 1 § första stycket UtlL anges att med flykting enligt utlänningslagen avses en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av det landets skydd. Av flyktingdefinitionen i utlänningslagen framgår således uttryckligen att en utlänning endast är flykting om den fruktade förföljelsen går att härleda till någon av de olika förföljelsegrunderna. Kravet på samband mellan förföljelsegrunderna och avsaknad av skydd mot förföljelse kommer inte till lika tydligt uttryck i lagen, men får i vart fall anses vara införstått i flyktingdefinitionen som ska tolkas i ljuset av Genèvekonventionen och UNHCR:s riktlinjer. Av artikel 1 A 2 i Genèvekonventionen följer att en person endast anses vara flykting om det finns ett samband mellan den förföljelse som personen i fråga fruktar och någon av de olika förföljelsegrunderna. UNHCR har uttalat att om en icke-statlig aktör utövar förföljelse utifrån någon av förföljelsegrunderna och staten är ovillig eller oförmögen att erbjuda skydd mot förföljelsen så föreligger ett sådant samband mellan förföljelsen och förföljelsegrunderna som krävs enligt flyktingdefinitionen. Om den skyddsökande inte kan göra sannolikt att förföljelse från en icke-statlig aktör sker utifrån någon av förföljelsegrunderna i flyktingdefinitionen, men däremot att

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

statens ovilja eller oförmåga att ge skydd går att knyta till någon av förföljelsegrunderna så föreligger också sådan förföljelse som utgör grund för flyktingskap (Guidelines on International Protection: Gender-Related Persecution within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/02/01, 7 May 2002 och Guidelines on International Protection: ”Membership of a Particular Social Group” within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/02/02, 7 May 2002). En sådan tolkning finner stöd även i förarbetena till utlänningslagen där det bl.a. har uttalats följande. Förföljelse som sker inom den privata sfären kan utgöra grund för flyktingskap beroende på de motiv som ligger bakom statens oförmåga eller ovilja att ge skydd. Statens oförmåga kan bero på t.ex. resursbrist eller ineffektivitet vilket inte kan knytas till någon förföljelsegrund. Den utsatte är då inte en flykting i lagens mening. En person, som riskerar att bli utsatt av enskilda för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning, vägras emellertid i vissa fall skydd i hemlandet som en uppenbar följd av rådande politiska, sociala religiösa eller kulturella strukturer, vilka i detta sammanhang får sägas innefatta det som benämns könsmaktsstruktur. I sådana fall kan personen vara att betrakta som flykting (prop. 2005/06:6 s. 28). Dessa uttalanden återfinns även i rättspraxis (Migrationsöverdomstolens avgörande MIG 2008:39). Även om dessa uttalanden i första hand har gjorts med avseende på förföljelse på grund av kön, sexuell läggning och tillhörighet till en viss samhällsgrupp, får uttalandena anses ge uttryck för en allmän princip om det samband som krävs mellan förföljelsegrunderna och avsaknad av skydd mot förföljelse.

Bestämmelsen i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet om samband mellan skälen för förföljelse och avsaknad av skydd mot förföljelse tillgodoses alltså av gällande rätt, varför några författningsåtgärder inte är nödvändiga.

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

7.2.2Skäl till förföljelsen

Bedömning: Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets bestämmelse om att det ska tas vederbörlig hänsyn till könsrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet, vid bedömningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp eller när ett karaktäristiskt drag hos en sådan grupp ska fastställas uppfylls av gällande rätt och föranleder inte några författningsåtgärder.

Skälen för bedömningen: Enligt artikel 10.1 d) i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska det vid bedömningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp eller när ett karaktäristiskt drag hos en sådan grupp ska fastställas tas vederbörlig hänsyn till könsrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet.

Efter en lagändring 2005 utgör kön och sexuell läggning uttryckligen exempel på tillhörighet till en viss samhällsgrupp i flyktingdefinitionen i 4 kap. 1 § UtlL och förföljelse av sådana skäl kan således utgöra grund för att en person ska anses vara flykting. Ändringen anses innebära en kodifiering av UNHCR:s riktlinjer (prop. 2005/06:6 s. 32). UNHCR har uttalat att såväl kvinnor som homosexuella, transsexuella och transvestiter kan utgöra exempel på sådana samhällsgrupper som avses i Genèvekonventionens flyktingbegrepp (Guidelines on International protection: Gender-Related Persecution within the context of Article 1A(2) of the 1951 Convention and/or its 1967 Protocol relating to the Status of Refugees, HCR/GIP/02/01, 7 May 2002). Med begreppet kön avses i 4 kap. 1 § UtlL förutom biologiskt kön även s.k. socialt kön. Med detta avses socialt eller kulturellt bestämda, stereotypa föreställningar om hur män och kvinnor ska bete sig. Även transsexualism är en fråga om könstillhörighet. Andra sådana förhållningssätt till könsidentiteten som avviker från vad som i ett samhälle anses vara normen för det födelseregistrerade könet och som förekommer bland s.k. transpersoner, t.ex. transvestism,

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

omfattas också av begreppet kön. Begreppet sexuell läggning omfattar homo-, bi- eller heterosexuell läggning (prop. 2005/06:6 s. 21 f. och 34).

Redan enligt nu gällande ordning ska hänsyn tas till könsrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet, vid bedömningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhällsgrupp enligt flyktingdefinitionen. Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets krav är uppfyllda i detta hänseende och någon författningsåtgärd är därmed inte nödvändig.

7.2.3Undantag från upphörande av att vara flykting

Förslag: En flykting, som på grund av väsentliga och bestående förändringar i hemlandet eller i det land där han eller hon som statslös tidigare hade sin vistelseort inte längre befinner sig i en sådan situation att han eller hon kan anses som flykting och därför inte kan fortsätta att vägra använda sig av hemlandets eller vistelselandets skydd, ska inte upphöra att vara flykting om han eller hon på grund av tidigare förföljelse har tungt vägande skäl för att inte vilja begagna sig av det landets skydd.

Skälen för förslaget: Av artikel 11.1e i det första skyddsgrundsdirektivet framgår att en tredjelandsmedborgare ska upphöra att vara flykting om han eller hon inte längre kan fortsätta att vägra att begagna sig av skyddet i det land där han eller hon är medborgare eftersom de omständigheter som ledde till att han eller hon erkändes som flykting inte längre föreligger. Av artikel 11.1f framgår att en statslös person ska upphöra att vara flykting om han eller hon kan återvända till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, eftersom de omständigheter som ledde till att han eller hon erkändes som flykting inte längre föreligger. Enligt artikel 11.3 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska punkt 1e och f inte

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

tillämpas på en flykting som kan åberopa tungt vägande skäl grundade på tidigare förföljelse för att inte vilja begagna sig av det lands skydd vari han eller hon är medborgare eller, om det är fråga om en statslös person, det land där han eller hon tidigare hade sin varaktiga vistelseort.

Enligt 4 kap. 5 § punkten 5 UtlL upphör en flykting att vara flykting om han eller hon på grund av väsentliga och bestående förändringar i hemlandet eller i det land där han eller hon som statslös tidigare hade sin vistelseort inte längre befinner sig i en sådan situation att han eller hon kan anses som flykting och därför inte kan fortsätta att vägra använda sig av hemlandets eller vistelselandets skydd. I samband med genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet fick denna bestämmelse, som motsvarar artikel 11.1e och f i direktivet, sin nuvarande utformning. Några uttryckliga bestämmelser om undantag från upphörande av att vara flykting finns inte i svensk lagstiftning.

Utlänningslagens bestämmelser om upphörande av flyktingskap motsvarar i sak grunderna för upphörande av flyktingskap i artikel 1 C i Genèvekonventionen. Som framgått ovan (se under 5) ska vägledning för tolkningen av flyktingbestämmelserna i utlänningslagen, förutom i förarbeten och praxis, hämtas i de rekommendationer som ges i UNHCR:s handbok och de slutsatser som utfärdas av UNHCR:s exekutivkommitté. I fråga om de s.k. statutflyktingarna1 görs i artikel 1 C i Genèvekonventionen undantag från bestämmelsen om flyktingskapets upphörande på grund av ändrade förhållanden i hemlandet. Undantaget gäller sådana statutflyktingar som har lidit särskilt allvarligt av förföljelse i hemlandet och som kan åberopa på tidigare förföljelse grundade, tungt vägande skäl för vägran att begagna sig av hemlandets skydd. Undantaget anses numera ge uttryck för en mer allmän humanitär princip och därför vara tillämpligt även på andra än de få kvarvarande statutflyktingarna (se UNHCR:s handbok par.

1 Med statutflyktingar avses personer som uppfyller flyktingdefinitionerna i de internationella överenskommelser som föregick 1951 års Genèvekonvention.

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

136 och Conclusion no 69 XLIII-1992). Som regel accepteras att en person som lidit under ohyggliga former av förföljelse eller dennes familj inte kan förväntas återvända till hemlandet. Även om det där har ägt rum ett regimskifte, innebär detta inte nödvändigtvis en förändring i befolkningens attityd. Flyktingens personliga upplevelse av förhållandena i hemlandet mot bakgrund av dennes tidigare erfarenheter behöver inte heller ha förändrats. Undantaget från upphörande anses bl.a. kunna omfatta före detta lägerfångar och personer som suttit i fängelse, överlevande eller vittnen till våld (inklusive sexuellt våld) mot familjemedlemmar, samt allvarligt traumatiserade personer. Vidare ska särskild hänsyn tas till barn i detta avseende, eftersom de ofta kan åberopa tungt vägande skäl för att inte återvända till hemlandet (UNHCR Guidelines on International Protection: Cessation of Refugee Status under Article 1C(5) and (6) of the 1951 Convention relating to the Status of Refugees [the ”Ceased Circumstances” Clauses], HCR/GIP/03/03, 10 February 2003).

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet grundas på Genèvekonventionen och artikel 11.3 motsvarar i relevanta delar i det närmaste ordagrant undantaget från upphörande av flyktingskap i artikel 1C i konventionen. Undantaget i artikel 11.3 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska därför läsas mot bakgrund av den allmänna principen om undantag från upphörande av flyktingskap och de uttalanden om dess tolkning och tillämpning som gjorts av UNHCR. Bestämmelsen om upphörande av flyktingskap i 4 kap. 5 § UtlL ska, som framgått ovan, tolkas i enlighet med de rekommendationer som ges i UNHCR:s handbok och de slutsatser som utfärdas av UNHCR:s exekutivkommitté. Det undantag från upphörande av flyktingskap som nu uttryckligen anges i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet kan därför redan anses vara gällande svensk rätt och därmed skulle några författningsändringar inte vara nödvändiga. Med nuvarande utformning av 4 kap. 5 § UtlL kan dock ett upphörande av flyktingskap framstå som obligatoriskt om villkoren för detta är uppfyllda och det finns därför en risk för att möjligheten till undantag förbises, särskilt

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

som aktuell praxis saknas. Om det kommer fram att en utlänning inte kan anses vara flykting ska enligt 4 kap. 5 b § UtlL utlänningens flyktingstatusförklaring återkallas. Detta innebär en förlust av en rättslig status som har vissa rättigheter och förmåner knutna till sig. Av tydlighetsskäl och med hänsyn till följderna av ett upphörande av flyktingskap bör därför undantaget från upphörande uttryckligen regleras i utlänningslagen. Ytterligare ett skäl för en lagreglering är att det bedöms nödvändigt att i lag ange undantag från upphörande av att vara skyddsbehövande (se vidare under 7.3). Om motsvarande undantag i fråga om upphörande av att vara flykting i den situationen inte finns i lagtext skulle det möjligen kunna föranleda icke avsedda motsatsslut vid tillämpningen av 4 kap. 5 § UtlL. Det bör därför anges i utlänningslagen att bestämmelsen om upphörande av flyktingskap i 4 kap. 5 § 5 inte ska gälla en flykting som på grund av tidigare förföljelse har tungt vägande skäl för att inte vilja använda sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare eller där han eller hon som statslös hade sin tidigare vistelseort.

7.3Undantag från upphörande av att vara skyddsbehövande

Förslag: En utlänning som är alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande ska, även om de omständigheter som medförde att han eller hon bedömdes vara skyddsbehövande inte längre föreligger eller har ändrats i sådan omfattning att skydd inte längre behövs, inte upphöra att vara alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande om han eller hon på grund av tidigare upplevelser som utgjort grund för skyddsbehov har tungt vägande skäl för att inte vilja använda sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare eller där han eller hon som statslös tidigare hade sin vistelseort.

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

Skälen för förslaget: Av artikel 16.1 i det första skyddsgrundsdirektivet framgår att en tredjelandsmedborgare eller en statslös person inte längre ska anses uppfylla kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande, då de omständigheter som ledde till att status som alternativt skyddsbehövande beviljades, inte längre föreligger, eller har ändrats i sådan grad att skydd inte längre behövs. Enligt artikel 16.3 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska punkt 1 inte tillämpas på personer som innehar status som alternativt skyddsbehövande och som kan åberopa tungt vägande skäl grundade på tidigare allvarlig skada2 för att inte vilja begagna sig av det lands skydd vari han eller hon är medborgare eller, om det är fråga om en statslös person, det land där han eller hon tidigare hade sin varaktiga vistelseort.

Enligt 4 kap. 5 a § UtlL upphör en utlänning att vara alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande, om de omständigheter som medförde att han eller hon bedömdes som skyddsbehövande inte längre föreligger eller har ändrats i sådan omfattning att skydd inte längre behövs. Vid bedömningen ska endast väsentliga och bestående förändringar beaktas. Några uttryckliga bestämmelser om undantag från upphörande av att vara skyddsbehövande finns inte i svensk lagstiftning.

Som angetts ovan under 7.2.3 anses det vara en allmän humanitär princip, härledd ur Genèvekonventionen och tillämplig även inom svensk rätt, att en flykting inte ska upphöra att vara flykting på grund av ändrade förhållanden i hemlandet i de fall flyktingen har lidit särskilt allvarligt av förföljelse. Det finns inte någon uttalad princip som på motsvarande sätt omfattar personer som är alternativt skyddsbehövande enligt det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, även om en sådan tolkning och tillämpning i praktiken skulle kunna tänkas vara rimlig. Det kan alltså inte med någon säkerhet uttalas att undantaget från upphörande av att vara alternativt skyddsbehövande i artikel 16.3

2 Se ovan under 4.2.5.

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet redan gäller i svensk rätt. Med nuvarande utformning av 4 kap. 5 a § UtlL kan ett upphörande av att vara alternativt skyddsbehövande framstå som obligatoriskt om villkoren för detta är uppfyllda. För att genomföra artikel 16.3 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet bör därför undantaget från upphörande att vara alternativt skyddsbehövande regleras i lag. Enligt artikel 16.3 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska det vara skäl grundade på tidigare allvarlig skada som gör att den alternativt skyddsbehövande inte vill begagna sig av hemlandets eller vistelselandets skydd. Begreppet allvarlig skada förekommer inte i utlänningslagen och bör därför inte heller användas i denna bestämmelse. En uppräkning av grunderna för alternativt skyddsbehov skulle göra bestämmelsen onödigt komplicerad. Det bör istället anges att bestämmelsen i 4 kap. 5 a § UtlL om upphörande av att vara skyddsbehövande inte ska gälla en alternativt skyddsbehövande som på grund av tidigare upplevelser som utgjort grund för skyddsbehov har tungt vägande skäl för att inte vilja begagna sig av hemlandets eller vistelselandets skydd. Med sådana tidigare upplevelser avses då t.ex. tortyr.

Övriga skyddsbehövande bör även i detta sammanhang behandlas på samma sätt som de skyddsbehövande som omfattas av direktivet. Bestämmelsen om undantag från upphörande av att vara skyddsbehövande ska därför omfatta både alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande.

7.4Innebörden av internationellt skydd

7.4.1Allmänna bestämmelser om innebörden av internationellt skydd

Bedömning: Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets allmänna bestämmelser om innebörden av internationellt

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

skydd är uppfyllda genom gällande rätt och föranleder inte några författningsåtgärder.

Skälen för bedömningen: I artikel 20 i direktivet finns allmänna bestämmelser om innebörden av internationellt skydd. I artikel 20.3 anges att medlemsstaterna vid genomförandet av kapitel VII ”Innebörden av internationellt skydd” ska beakta situationen för utsatta personer, till exempel underåriga, ensamkommande barn, funktionshindrade, äldre, gravida, ensamstående föräldrar med underåriga barn och personer som utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet anges i denna uppräkning av utsatta personer även offer för människohandel och personer med mentala störningar.

I det första skyddsgrundsdirektivet finns enligt artikel 20.6 och 20.7 möjlighet att under vissa förutsättningar inskränka de förmåner som en flykting eller alternativt skyddsbehövande beviljas enligt kapitel VII i direktivet. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet har dessa punkter tagits bort.

Flyktingar och andra skyddsbehövande ska folkbokföras i Sverige efter beviljat uppehållstillstånd och har då tillgång till samma sociala trygghet som andra personer som är bosatta i Sverige. Svensk rätt innehåller bestämmelser som syftar till att ge extra stöd och skydd åt personer med särskilda behov i ett flertal författningar. Vad som följer av artikel 20 i fråga om särskilt utsatta personer bedömdes vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet vara uppfyllda genom dessa bestämmelser (se prop. 2009/10:31 s. 153). Någon ny bedömning i det avseendet gör sig inte gällande och samma bedömning gäller även med avseende på de två nya grupper som nu ingår i uppräkningen i artikel 20.3. Några författningsåtgärder är därför inte nödvändiga med anledning av den nya lydelsen av artikel 20.3.

Möjligheterna att begränsa förmånerna enligt de fakultativa bestämmelserna i artikel 20.6 och 20.7 i det första skydds-

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

grundsdirektivet utnyttjades inte vid genomförandet av det direktivet (se prop. 2009/10:31, s. 153). Det faktum att dessa möjligheter att begränsa förmånerna tagits bort i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet föranleder därför inte några författningsåtgärder.

7.4.2Uppehållstillstånd

Förslag: En flykting eller annan skyddsbehövande som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ska, om tillståndet förnyas, beviljas ett uppehållstillstånd som ska gälla i minst två år. Detsamma ska gälla för vissa familjemedlemmar till den skyddsbehövande.

En utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller annan skyddsbehövande ska som huvudregel ha rätt till uppehållstillstånd i Sverige, om utlänningen ankommit till Sverige samtidigt som barnet. Detsamma ska gälla annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe.

Skälen för förslaget: Enligt artikel 23.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna se till att familjemedlemmar till den person som har beviljats internationellt skydd, och som för egen del inte uppfyller kraven för att erhålla sådant skydd, får ansöka om de förmåner som avses i artiklarna 24-35 i enlighet med nationella förfaranden och i den mån detta överensstämmer med familjemedlemmens personliga rättsliga status. En skillnad i förhållande till det första skyddsgrundsdirektivet är att det inte längre anges att medlemsstaterna får fastställa tillämpliga villkor för sådana förmåner när det gäller familjemedlemmar till personer som innehar status som alternativt skyddsbehövande.

Enligt artikel 24.1 i det första såväl som det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna så snart det är

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

möjligt efter det att internationellt skydd har beviljats till de personer som innehar flyktingstatus utfärda ett uppehållstillstånd som ska gälla i minst tre år och vara förnybart om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat. Det uppehållstillstånd som ska utfärdas till familjemedlemmar till den person som innehar flyktingstatus kan vara giltigt i mindre än tre år och vara förnybart. Enligt artikel 24.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna så snart som möjligt efter det att internationellt skydd har beviljats till de personer som innehar status som alternativt skyddsbehövande och deras familjemedlemmar utfärda ett förnybart uppehållstillstånd som ska gälla i minst ett år och, om det förnyas, i minst två år, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat. Det som tillkommit i den nya lydelsen av artikeln är att även familjemedlemmarna ska beviljas uppehållstillstånd och att uppehållstillståndet, både avseende den alternativt skyddsbehövande och dennes familjemedlemmar, vid förnyelse ska vara giltigt i minst två år.

Definitionen av familjemedlem i artikel 2 j) i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet omfattar, till skillnad från vad som gäller enligt det första skyddsgrundsdirektivet, underåriga ogifta barn till den som beviljats internationellt skydd oavsett om de är beroende av honom eller henne för sin försörjning, samt fadern, modern eller någon annan vuxen som ansvarar för den person som beviljats internationellt skydd enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten, om den som beviljats internationellt skydd är underårig och ogift. Även i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet omfattar definitionen endast familjemedlemmar som befinner sig i samma medlemsstat och avser endast familjer som redan fanns i ursprungslandet.

Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket UtlL ska flyktingar och andra skyddsbehövande beviljas uppehållstillstånd som är permanent eller giltigt i minst tre år. Detta gäller dock inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Ett uppehållstillstånd som

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

beviljas en flykting eller annan skyddsbehövande får dock inte ha en kortare giltighetstid än ett år. Någon bestämmelse om hur lång giltighetstiden ska vara för ett uppehållstillstånd som beviljas en flykting eller annan skyddsbehövande efter förnyelse finns inte enligt gällande rätt.

För att genomföra artikel 24 i dess nya lydelse i svensk rätt krävs det att det i utlänningslagen införs en bestämmelse om att uppehållstillstånd som beviljats en alternativt skyddsbehövande ska gälla minst två år efter förnyelse. Något motsvarande krav finns inte i direktivet avseende flyktingar. Enligt den nu gällande 5 kap. 1 § UtlL behandlas alla tre kategorierna skyddsbehövande på samma sätt i fråga om uppehållstillståndens giltighetstid. Det framstår inte som vare sig en rimlig eller en praktiskt motiverad ordning att i fråga om uppehållstillståndens giltighetstid efter förnyelse göra skillnad mellan de olika skyddskategorierna. Eftersom även det omarbetade skyddsgrundsdirektivet tillåter att medlemsstaterna har förmånligare bestämmelser än dem som finns i direktivet finns inget hinder mot att svensk rätt stadgar en minsta giltighetstid efter förnyelse även för uppehållstillstånd för flyktingar. Inte heller finns något hinder mot att svensk rätt medger samma minsta giltighetstid för uppehållstillstånd efter förnyelse för övriga skyddsbehövande. En bestämmelse bör därför införas som stadgar att uppehållstillstånd för flyktingar och andra skyddsbehövande efter förnyelse ska vara giltiga i minst två år.

Vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet bedömdes direktivets bestämmelser om uppehållstillstånd för familjemedlemmar vara uppfyllda genom gällande rätt och några författningsändringar gjordes inte (se prop. 2009/10:31 s. 145 f.). Den ändrade definitionen av familjemedlem innebär emellertid att en ny bedömning måste göras i detta hänseende.

Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets bestämmelser om familjesammanhållning är, liksom bestämmelserna i det första skyddsgrundsdirektivet, endast tillämpliga på familjemedlemmar som befinner sig i samma medlemsstat som flyktingen eller den

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

alternativt skyddsbehövande. Det innebär att bestämmelserna endast är tillämpliga på sådana familjemedlemmar som befinner sig i Sverige. En make, registrerad partner, sambo eller ett barn till en skyddsbehövande får i regel uppehållstillstånd som skyddsbehövande i Sverige även om han eller hon själv inte har sådana skäl i enlighet med principen om familjens enhet. I de undantagsfall en familjemedlem inte beviljas uppehållstillstånd som skyddsbehövande kan uppehållstillstånd beviljas med stöd av anknytningsreglerna i utlänningslagen. Något krav på beroendeförhållande för att ett underårigt barn ska beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till en förälder uppställs inte enligt svensk rätt. Den nya definitionen av familjemedlem i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet föranleder därför inga författningsåtgärder såvitt avser underåriga barn till en person som är skyddsbehövande.

Föräldrar till ensamkommande barn som är flyktingar, alternativt skyddsbehövande eller övrigt skyddsbehövande har enligt nuvarande ordning som huvudregel rätt till uppehållstillstånd enligt 5 kap. 3 § första stycket 4 UtlL. Vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet ansåg regeringen att det saknades skäl att därutöver införa någon rätt till uppehållstillstånd för föräldrar (prop. 2009/10:31 s. 146). Föräldrar till ett skyddsbehövande barn som inte är ensamkommande eller en annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 3 a § första stycket 3 eller tredje stycket 2 UtlL. Enligt 5 kap. 3 a § första stycket 3 UtlL får uppehållstillstånd ges till en utlänning som ska utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett i Sverige bosatt barn. Enligt 5 kap. 3 a § tredje stycket 2 UtlL får uppehållstillstånd, när det finns synnerliga skäl, beviljas en utlänning som är anhörig till en utlänning som är flykting eller annan skyddsbehövande. Någon uttrycklig rätt till uppehållstillstånd för föräldrar till skyddsbehövande barn som inte är ensamkommande eller annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe finns dock inte.

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

För att uppfylla det omarbetade skyddsgrundsdirektivet i svensk rätt måste det införas en bestämmelse som ger föräldrar till ett ogift barn som är flykting eller alternativt skyddsbehövande och som ankommit till Sverige samtidigt som barnet samma rätt till uppehållstillstånd som make, sambo och ogifta barn till en skyddsbehövande. En sådan rätt måste också införas för en annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe. Motsvarande bör också gälla för föräldrar eller annan vuxen som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe för ett ogift barn som är övrig skyddsbehövande.

Som framgått ovan ska enligt artikel 24.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet uppehållstillståndet för familjemedlemmar till alternativt skyddsbehövande vara giltigt i minst två år efter förnyelse. Någon sådan bestämmelse finns inte i svensk rätt idag.

För att genomföra artikel 24 i dess nya lydelse i svensk rätt krävs att det i utlänningslagen införs en bestämmelse om att uppehållstillstånd som beviljats en familjemedlem till en alternativt skyddsbehövande ska gälla minst två år efter förnyelse. Något motsvarande krav finns inte i direktivet avseende familjemedlemmar till flyktingar. Enligt förslaget ovan ska i fråga om uppehållstillståndens giltighetstid inte någon skillnad göras mellan flyktingar och alternativt skyddsbehövande. Det är en rimlig ordning att det inte heller görs någon skillnad i fråga om familjemedlemmarna till flyktingar respektive alternativt skyddsbehövande. Eftersom det omarbetade skyddsgrundsdirektivet tillåter att medlemsstaterna har förmånligare regler än dem som finns i direktivet finns inget hinder mot detta. Inte heller finns något hinder mot att svensk rätt medger samma minsta giltighetstid för uppehållstillstånd efter förnyelse för familjemedlemmar till övriga skyddsbehövande. En bestämmelse bör därför införas som stadgar att uppehållstillstånd för familjemedlemmar till flyktingar och andra skyddsbehövande efter förnyelse ska vara giltiga i minst två år. För att uppfylla direktivets krav bör de familjemedlemmar som omfattas av denna bestämmelse vara make eller sambo till den person som

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

beviljats skyddsstatus, ogifta underåriga barn till den som beviljats skyddsstatus eller till dennes make eller sambo, föräldrar till ett ogift underårigt barn som beviljats skyddsstatus eller annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe för ett sådant barn.

7.4.3Främlingspass

Bedömning: En utlänning som har beviljats uppehållstillstånd enligt 4 kap. 2 eller 2 a § eller erhållit skyddsstatusförklaring enligt 4 kap. 3 c § UtlL bör ha rätt att få främlingspass utfärdat om han eller hon inte kan få ett nationellt pass, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat. Bestämmelser om detta bör tas in i utlänningsförordningen.

Skälen för bedömningen: Enligt artikel 25.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna till personer som har status som alternativt skyddsbehövande och som inte kan få ett nationellt pass, utfärda dokument som gör det möjligt för dem att resa utanför deras territorium, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat. Det första skyddsgrundsdirektivet föreskriver en rätt till resedokument för denna grupp endast under förutsättning att det uppstått allvarliga humanitära skäl som kräver deras närvaro i en annan stat.

Om en utlänning inte har en godtagbar passhandling och saknar möjlighet att skaffa någon, får Migrationsverket enligt 2 kap. 12 § första stycket utlänningsförordningen (2006:97), UtlF, utfärda ett främlingspass. Migrationsverket får också i andra fall utfärda främlingspass, om det finns särskilda skäl. Vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet konstaterades att bestämmelsen visserligen gav Migrationsverket möjlighet att utfärda främlingspass i de fall som anges i artikel

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

25.2, men att det inte fanns någon sådan rätt till resehandling som direktivet föreskriver. Det infördes därför en bestämmelse i utlänningsförordningen (2 kap. 12 § andra stycket) om att främlingspass ska utfärdas för personer som har status som skyddsbehövande och som inte kan få ett nationellt pass, om det uppstår allvarliga humanitära skäl som kräver utlänningens närvaro i ett annat land (prop. 2009/10:31 s. 154 f.). Artikel 25.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet medger inte längre en sådan begränsning av rätten till främlingspass. Bestämmelsen i 2 kap. 12 § andra stycket UtlF bör därför ändras så att alternativt skyddsbehövande som inte kan få ett nationellt pass har rätt till främlingspass om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat. Detsamma bör även gälla för övriga skyddsbehövande.

7.4.4Tillträde till arbetsmarknaden

Bedömning: Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets bestämmelser om likabehandling i fråga om tillträde till arbetsmarknaden är uppfyllda genom gällande rätt och föranleder inte några författningsåtgärder.

Skälen för bedömningen: Enligt artikel 26.1 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna ge personer som beviljats internationellt skydd rätt att vara anställda eller bedriva verksamhet som egenföretagare, med förbehåll för de bestämmelser som allmänt tillämpas för yrket och för anställning i offentlig tjänst, omedelbart efter det att skyddet har beviljats. Enligt artikelns lydelse i det första skyddsgrundsdirektivet omfattas endast personer som innehar flyktingstatus av bestämmelsen. I artikel 26.2 i det första skyddsgrundsdirektivet anges att medlemsstaterna ska se till att personer som innehar flyktingstatus erbjuds aktiviteter såsom arbetsmarknadsrelaterad utbildning för vuxna, yrkesutbildning och arbetsplatspraktik på

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

likvärdiga villkor som egna medborgare. Även artikel 26.2 omfattar i dess lydelse i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet personer som har beviljats internationellt skydd och inte endast personer som innehar flyktingstatus. Därtill har det gjorts ett tillägg om att yrkesutbildning även inkluderar fortbildningskurser för uppdatering av yrkeskunskaper, samt att även rådgivningstjänster som tillhandahålls av arbetsförmedlingar ska erbjudas den som beviljats internationellt skydd på likvärdiga villkor som medlemsstatens egna medborgare. Artikel 26.3 och 26.4 i det första skyddsgrundsdirektivet innehåller bestämmelser om rätten för alternativt skyddsbehövande att vara anställda eller bedriva verksamhet som egenföretagare och få tillträde till arbetsmarknadsrelaterad utbildning för vuxna, yrkesutbildning och arbetsplatspraktik. Dessa bestämmelser, som bl.a. innefattar en möjlighet att begränsa alternativt skyddsbehövandes tillträde till arbetsmarknaden med hänsyn till situationen på arbetsmarknaden, återfinns inte i artikel 26 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Som framgått ovan omfattas nu alternativt skyddsbehövande av samma bestämmelser som flyktingar. I den nya artikel 26.3 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet anges att medlemsstaterna ska sträva efter att underlätta för personer som beviljats internationellt skydd att få fullständig tillgång till sådan verksamhet som avses i artikel 26.2.

Vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet bedömdes att direktivets bestämmelser om likabehandling i fråga om tillträde till arbetsmarknaden var uppfyllda genom gällande rätt samt att möjligheten att begränsa tillträdet till arbetsmarknaden för personer som har status som alternativt skyddsbehövande inte borde utnyttjas (se prop. 2009/10:31 s. 155 f.). Flyktingar och alternativt skyddsbehövande behandlas redan enligt gällande rätt lika i fråga om tillträde till arbetsmarknaden och de kan efter att ha fått uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring registrera sig vid en arbetsförmedling och då få tillgång till arbetsmarknadsrelaterade åtgärder på samma villkor som svenska medborgare. Några

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

författningsåtgärder med anledning av den nya lydelsen av artikel 26 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet är således inte nödvändiga.

7.4.5Tillgång till förfaranden för erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis

Bedömning: Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets bestämmelser om tillgång till förfaranden för erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis är uppfyllda genom gällande rätt och föranleder inte några författningsåtgärder.

Skälen för bedömningen: Enligt artikel 28.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, som saknar motsvarighet i det första skyddsgrundsdirektivet, ska medlemsstaterna sträva efter att underlätta för personer som har beviljats internationellt skydd och som inte kan styrka sina kvalifikationer att få fullständig tillgång till lämpliga system för bedömning, validering och godkännande av deras tidigare utbildning. Alla eventuella sådana åtgärder ska vara förenliga med artiklarna 2.2 och 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer3.

Sverige har tillträtt 1997 års konvention om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen (Lissabonkonventionen) i vilken finns rekommenderat en beredvillighet för att flyktingar eller personer i flyktingliknande situationer snabbt och rättvist ska få svar på om kraven till högre utbildning, fortsatta studier eller yrkesutövning är uppfyllda. Detta gäller även personer vars kompetens inte kan styrkas med handlingar. Utbildningsdepartementet har gett Universitets- och högskolerådet i särskilt uppdrag att belysa behovet av utlåtanden för personer som saknar dokumentation. Statskontoret har fått i

3 EUT L 255, 30.9.2005, s. 22,(Celex 32005L0036).

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

uppdrag att kartlägga valideringsinsatser för validering i ett tidigt skede.

Med hänsyn till att artikeln endast innebär en skyldighet för medlemsstaterna att sträva efter att underlätta fullständig tillgång till lämpliga system för bedömning, validering och godkännande av tidigare utbildning får det anses att Sverige uppfyller kraven i artikel 28.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Några författningsåtgärder är därför inte nödvändiga.

7.4.6Hälso- och sjukvård

Bedömning: Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets bestämmelser om likabehandling i fråga om hälso- och sjukvård för personer som beviljats internationellt skydd är uppfyllda genom gällande rätt och föranleder inte några författningsåtgärder.

Skälen för bedömningen: Enligt artikel 30.1 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, som endast ändrats redaktionellt i förhållande till motsvarande artikel (artikel 29.1) i det första skyddsgrundsdirektivet, ska medlemsstaterna se till att personer som beviljats internationellt skydd har tillträde till hälso- och sjukvård på samma villkor som medborgare i den medlemsstat som har beviljat sådant skydd. I det omarbetade skyddsgrundsdirektivet har punkten 2 i artikel 29 i första skyddsgrundsdirektivet tagits bort. I den punkten anges att medlemsstaterna genom undantag från den allmänna regel som fastställs i punkt 1 får begränsa den hälso- och sjukvård som beviljas personer som innehar status som alternativt skyddsbehövande till att gälla endast grundläggande förmåner som ska tillhandahållas på samma nivåer och samma villkor som för medborgare. Artikel 30.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet föreskriver att medlemsstaterna, på

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

samma villkor som för medborgare i den medlemsstat som beviljat skydd, ska ge lämplig hälso- och sjukvård, inklusive behandling av mentala störningar när så behövs, till personer som har beviljats internationellt skydd och som har särskilda behov, till exempel gravida kvinnor, personer med funktionshinder, personer som har utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld eller underåriga som varit utsatta för någon form av övergrepp, försummelse, utnyttjande, tortyr eller grym, omänsklig och förnedrande behandling eller som har drabbats av väpnade konflikter. Artikeln motsvarar i princip artikel 29.3 i det första skyddsgrundsdirektivet, med den skillnaden att det nu preciseras att hälso- och sjukvård som ska ges även inkluderar behandling av mentala störningar när så behövs.

Vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet bedömdes att flyktingar och andra skyddsbehövande har tillgång till hälso- och sjukvård på samma villkor som andra i Sverige bosatta personer, och att några författningsändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om hälso- och sjukvård därför inte behövdes (prop. 2009/10:31, s. 161). Den fakultativa bestämmelsen i artikel 29.2 i det första skyddsgrundsdirektivet om begränsningar i tillgång till hälso- och sjukvård utnyttjades inte, och några författningsåtgärder är därför inte nödvändiga med anledning av att denna bestämmelse har tagits bort i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Det tillägg som gjorts i fråga om hälso- och sjukvård till personer som beviljats internationellt skydd och som har särskilda behov föranleder inte några författningsändringar.

7.4.7Tillgång till bostad

Bedömning: Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets bestämmelser om lika möjligheter när det gäller tillgång till bostad föranleder inte några författningsåtgärder.

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

Skälen för bedömningen: Enligt artikel 32.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, som saknar motsvarighet i det första skyddsgrundsdirektivet, ska medlemsstaterna, om de tillåter en nationell utplaceringspraxis för personer som beviljats internationellt skydd, sträva efter att genomföra en politik som syftar till att förebygga diskriminering av personer som beviljats internationellt skydd och till att garantera lika möjligheter när det gäller tillgång till bostad.

Någon nationell utplaceringspraxis av personer som beviljats internationellt skydd finns inte i Sverige och artikel 32.2 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet föranleder därför inte några författningsåtgärder.

7.4.8Tillgång till integrationsfrämjande åtgärder

Bedömning: Det omarbetade skyddsgrundsdirektivets bestämmelser om tillgång till integrationsfrämjande åtgärder för personer som beviljats internationellt skydd är uppfyllda genom gällande rätt och föranleder inte några författningsåtgärder.

Skälen för bedömningen: Artikel 34 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet stadgar att medlemsstaterna ska säkerställa att personer som har beviljats internationellt skydd får tillgång till sådana integrationsprogram som medlemsstaterna finner lämpliga för att ta hänsyn till de särskilda behoven för personer som innehar flyktingstatus eller alternativ skyddsstatus, eller skapar villkor som säkerställer tillgång till sådana program. Dess motsvarighet i artikel 33 i det första skyddsgrundsdirektivet var uppdelad på två punkter där punkten 1 avsåg flyktingar och den fakultativa punkten 2 avsåg alternativt skyddsbehövande. I artikel 34 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet görs ingen åtskillnad mellan flyktingar och alternativt skyddsbehövande och

Ds 2013:72

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

ett tillägg har gjorts avseende hänsyn till de särskilda behoven för personer som innehar flyktingstatus eller alternativ skyddsstatus.

Vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet bedömdes det inte vara nödvändigt med författningsåtgärder i fråga om tillgång till integrationsfrämjande åtgärder (prop. 2009/10:31, s. 166). Den då gällande lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar har upphävts och nu gäller istället lagen (2010:197) om etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare. Denna lag omfattar nyanlända som fyllt 20 men inte 65 år och som har beviljats uppehållstillstånd som kan ligga till grund för folkbokföring, om uppehållstillståndet har beviljats t.ex. enligt 5 kap. 1 § UtlL (dvs. som skyddsbehövande) eller på grund av anknytning till en skyddsbehövande. Arbetsförmedlingen ska samordna etableringsinsatser enligt denna lag och vara stödjande och pådrivande i förhållande till berörda parter. Länsstyrelserna ska främja samverkan mellan berörda kommuner och myndigheter, företag och organisationer som anordnar aktiviteter för nyanlända. Varje kommun är skyldig att se till att nyanlända erbjuds samhällsorientering. Arbetsförmedlingen ska upprätta en s.k. etableringsplan för en nyanländ inom ett år från det att personen i fråga första gången folkbokfördes i en kommun. Denna skyldighet föreligger dock inte för t.ex. en nyanländ som har ett förvärvsarbete på heltid. Etableringsplanen ska utformas tillsammans med den nyanlände och i samverkan med berörda kommuner, myndigheter, företag och organisationer. Närmare föreskrifter om etableringsplaner finns i förordningen (2010:409) om etableringssamtal och etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare, i vilken det bl.a. anges att det vid utformningen av planen ska tas hänsyn till den nyanländes familjesituation och hälsa. Arbetsförmedlingen ska också tillhandahålla ett eller flera valfrihetssystem som ger nyanlända rätt att välja en av Arbetsförmedlingen godkänd och kontrakterad s.k. etableringslots. En nyanländ som deltar i aktiviteter enligt en etableringsplan har rätt till etableringsersättning och under vissa förutsättningar även

Svensk rätt anpassas till det omarbetade skyddsgrundsdirektivet

Ds 2013:72

etableringstillägg och bostadsersättning. Detsamma gäller en nyanländ som medverkar till upprättandet av en etableringsplan och som inte har rätt till bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

Såväl flyktingar som andra skyddsbehövande har tillgång till integrationsfrämjande åtgärder som redovisas ovan. Den etableringsplan som ska upprättas för varje nyanländ är individuell och därmed kan det tas hänsyn till de särskilda behov som en skyddsbehövande eventuellt kan ha. Några författningsåtgärder med anledning av artikel 34 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet är därför inte nödvändiga.

8Kostnader och andra konsekvenser

Bedömning: Förslagen i promemorian medför endast marginella kostnadsökningar. Dessa ryms inom befintliga anslagsramar.

Skälen för bedömningen: Förslagen i promemorian avseende lagregleringen av aktörer som kan ge skydd och undantag från upphörande av att vara skyddsbehövande kan inte antas leda till annat än en mycket begränsad, om ens någon, kostnadsökning. Detta eftersom lagregleringen avser mycket sällsynta situationer och delvis utgör en kodifiering av redan gällande rätt.

Inte heller förslaget att införa en rätt till uppehållstillstånd för föräldrar till barn som har skyddsstatus och annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, om de ankommit till Sverige samtidigt som barnet, kan antas leda till några större kostnadsökningar. Med hänsyn till principen om familjens enhet är det redan nu ytterst sällsynt att endast barnet beviljas skyddsstatus och inte föräldrarna.

Lagregleringen av giltighetstiden för uppehållstillstånd till skyddsbehövande och deras familjemedlemmar som beviljas efter förnyelse kan inte heller antas leda till några egentliga kostnadsökningar.

Kostnader och andra konsekvenser

Ds 2013:72

De ändrade bestämmelserna om främlingspass kan innebära en viss ökning av antalet utfärdade främlingspass. Någon omfattande kostnadsökning är dock inte att vänta.

Kostnadsökningarna bedöms sammantaget rymmas inom befintliga anslagsramar.

9Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Förslag och bedömning: Författningsändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2014. Det behövs inte några övergångsbestämmelser.

Skälen för förslaget och bedömningen: Det omarbetade skyddsgrundsdirektivet ska vara genomfört i nationell rätt senast den 21 december 2013. De föreslagna författningsändringarna bör träda i kraft i så nära anslutning till detta datum som möjligt. Det föreslås därför att författningsförslagen ska träda i kraft den 1 juli 2014.

De föreslagna bestämmelserna ska tillämpas vid prövning som sker från och med den dag då de nya bestämmelserna träder i kraft. Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser.

10 Författningskommentar

10.1Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)

4 kap.

1 § Med flykting avses i denna lag en utlänning som

–inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Vad som sägs i första stycket gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse eller om utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse från enskilda och inte kan antas bli erbjuden ett effektivt skydd. Vid bedömningen av om skydd erbjuds ska endast beaktas skydd som ges av staten eller parter eller organisationer som kontrollerar hela eller en betydande del av statens territorium.

Första och andra styckena gäller även för en utlänning som är statslös och som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort.

Av 2 b § följer att en utlänning som omfattas av denna paragraf i vissa fall är utesluten från att anses som flykting.

Författningskommentar

Ds 2013:72

Paragrafen innehåller en definition av vem som är flykting. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.1. Paragrafen genomför delvis artikel 7 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

Ändringen i andra stycket innebär att det i flyktingdefinitionen införs en uttömmande reglering av vilka aktörer som kan ge skydd mot förföljelse. Med parter eller organisationer avses t.ex. en internationell organisation som FN eller NATO, andra icke-statliga organ eller en stabil statsliknande myndighet som kontrollerar det aktuella territoriet och är villig och kapabel att skydda en individ från skada på ett sätt som motsvarar det skydd som en stat normalt kan erbjuda. Det framgår också uttryckligen av paragrafen att skyddet mot förföljelse måste vara effektivt, vilket innebär att det ska vara verksamt och inte av tillfällig natur.

I och med ändringen i tredje stycket förtydligas att även det som sägs i andra stycket gäller för en utlänning som är statslös och som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort.

2 § Med alternativt skyddsbehövande avses i denna lag en utlänning som i andra fall än som avses i 1 § befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att

1.det finns grundad anledning att anta att utlänningen vid ett återvändande till hemlandet skulle löpa risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt, och

2.utlänningen inte kan, eller på grund av sådan risk som avses i 1 inte vill, begagna sig av hemlandets skydd.

Vad som sägs i första stycket gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper sådan risk som där avses eller om utlänningen löper sådan risk genom handlingar från enskilda och inte kan antas bli erbjuden ett effektivt skydd. Vid bedömningen av om skydd erbjuds ska endast beaktas skydd som ges av

Ds 2013:72 Författningskommentar

staten eller parter eller organisationer som kontrollerar hela eller en betydande del av statens territorium.

Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort.

Av 2 c § följer att en utlänning som omfattas av denna paragraf i vissa fall är utesluten från att anses som alternativt skyddsbehövande.

Paragrafen innehåller en definition av vem som är alternativt skyddsbehövande. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.1. Paragrafen genomför delvis artikel 7 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

Ändringen i andra stycket innebär att det i definitionen av alternativt skyddsbehövande införs en uttömmande reglering av vilka aktörer som kan ge skydd mot att en utlänning utsätts för sådan risk som avses i första stycket 1. Med parter eller organisationer avses t.ex. en internationell organisation som FN eller NATO, andra icke-statliga organ eller en stabil statsliknande myndighet som kontrollerar det aktuella territoriet och är villig och kapabel att skydda en individ från skada på ett sätt som motsvarar det skydd som en stat normalt kan erbjuda. Det framgår också uttryckligen av paragrafen att skyddet mot förföljelse måste vara effektivt, vilket innebär att det ska vara verksamt och inte av en tillfällig natur.

Övriga ändringar är redaktionella.

2 a § Med övrig skyddsbehövande avses i denna lag en utlänning som i andra fall än som avses i 1 och 2 §§ befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon

2.inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof. Vad som sägs i första stycket 1 gäller oberoende av om det är landets

myndigheter som är ansvariga för att utlänningen löper sådan risk som

Författningskommentar

Ds 2013:72

där avses eller om utlänningen löper sådan risk genom handlingar från enskilda och inte kan antas bli erbjuden ett effektivt skydd. Vid bedömningen av om skydd erbjuds ska endast beaktas skydd som ges av staten eller parter eller organisationer som kontrollerar hela eller en betydande del av statens territorium.

Första och andra styckena gäller även för en statslös utlänning som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort.

Av 2 c § följer att en utlänning som omfattas av denna paragraf i vissa fall är utesluten från att anses som övrig skyddsbehövande.

Paragrafen innehåller en definition av vem som är övrig skyddsbehövande. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.1.

Ändringen i andra stycket innebär att det i definitionen av övrig skyddsbehövande införs en uttömmande reglering av vilka aktörer som kan ge skydd mot att en utlänning utsätts för sådan risk som avses i första stycket 1. Med parter eller organisationer avses t.ex. en internationell organisation som FN eller NATO, andra icke-statliga organ eller en stabil statsliknande myndighet som kontrollerar det aktuella territoriet och är villig och kapabel att skydda en individ från skada på ett sätt som motsvarar det skydd som en stat normalt kan erbjuda. Det framgår också uttryckligen av paragrafen att skyddet mot förföljelse måste vara effektivt, vilket innebär att det ska vara verksamt och inte av en tillfällig natur.

5 § En flykting upphör att vara flykting om han eller hon

1.av fri vilja på nytt använder sig av det lands skydd där han eller hon är medborgare,

2.av fri vilja på nytt förvärvar det medborgarskap som han eller hon tidigare har förlorat,

3.förvärvar medborgarskap i ett nytt land och får det landets skydd,

4.av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land där han eller hon är medborgare eller som statslös tidigare hade sin vistelseort, eller

Ds 2013:72

Författningskommentar

5. på grund av väsentliga och bestående förändringar i hemlandet eller i det land där han eller hon som statslös tidigare hade sin vistelseort inte längre befinner sig i en sådan situation att han eller hon kan anses som flykting och därför inte kan fortsätta att vägra använda sig av hemlandets eller vistelselandets skydd.

Paragrafen reglerar när flyktingskap upphör. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.3. Paragrafen genomför artikel 11.3 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

Genom andra stycket, som är nytt, kodifieras den humanitära principen att en flykting inte ska upphöra att vara flykting även om förutsättningarna för detta enligt första stycket 5 är uppfyllda, om han eller hon på grund av tidigare förföljelse har tungt vägande skäl för att inte vilja använda sig av hemlandets eller det tidigare vistelselandets skydd.

5 a § En utlänning upphör att vara alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande, om de omständigheter som medförde att han eller hon bedömdes som skyddsbehövande inte längre föreligger eller har ändrats i sådan omfattning att skydd inte längre behövs. Vid bedömningen ska endast väsentliga och bestående förändringar beaktas.

Paragrafen reglerar när en utlänning upphör att vara alternativt skyddsbehövande eller övrig skyddsbehövande. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Paragrafen genomför artikel 16.3 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

Författningskommentar

Ds 2013:72

Av andra stycket, som är nytt, framgår att en alternativt skyddsbehövande eller en övrig skyddsbehövande inte ska upphöra att vara skyddsbehövande även om förutsättningarna för detta enligt första stycket är uppfyllda, om han eller hon på grund av tidigare upplevelser som utgjort grund för skyddsbehov, t.ex. tortyr, har tungt vägande skäl för att inte vilja använda sig av hemlandets eller det tidigare vistelselandets skydd.

5 kap.

1 § Flyktingar, alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande som befinner sig i Sverige har rätt till uppehållstillstånd.

Uppehållstillstånd får dock vägras en flykting om han eller hon

1.genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller

2.har bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här.

Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket ska vara permanent eller gälla i minst tre år. Detta gäller dock inte om tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver en kortare giltighetstid. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt första stycket får dock inte ha en kortare giltighetstid än ett år. Om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas enligt första stycket, ska det tillståndet gälla i minst två år.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppehållstillstånd för skyddsbehövande. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.2. Paragrafen genomför delvis artikel 24 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

Av ändringen i tredje stycket följer att en flykting eller annan skyddsbehövande som har beviljats ett tidsbegränsat

Ds 2013:72

Författningskommentar

uppehållstillstånd ska, om tillståndet förnyas, beviljas ett uppehållstillstånd som ska gälla i minst två år.

3 § Uppehållstillstånd ska, om inte annat följer av 17–17 b §§, ges till

1.en utlänning som är make eller sambo till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige,

2.ett utländskt barn som är ogift och

a)har en förälder som är bosatt, eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning, i Sverige, eller,

b)har en förälder som är gift eller sambo med någon som är bosatt, eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning, i Sverige,

– har meddelats eller avses komma att meddelas av svensk domstol,

– gäller i Sverige enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption, eller

– gäller i Sverige enligt lagen (1997:191) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner,

4. en utlänning som är förälder till ett ogift barn utländskt barn som är flykting eller annan skyddsbehövande, om barnet vid ankomsten till Sverige var skilt från båda sina föräldrar eller från någon annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, eller om barnet

lämnats ensamt efter ankomsten, och

5. en utlänning som är förälder till ett ogift utländskt barn som är flykting eller annan skyddsbehövande, eller annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe, om utlänningen ankommit till Sverige samtidigt som barnet.

Författningskommentar

Ds 2013:72

Uppehållstillstånd enligt denna paragraf ska gälla minst ett år. Uppehållstillstånd som beviljas ett ogift barn enligt första stycket 2 b ska gälla för samma tid som förälderns uppehållstillstånd. Om ett nytt tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas en utlänning som med stöd av första stycket 1, 2, 4 eller 5 har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning till en skyddsbehövande, ska tillståndet gälla i minst två år.

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.2. Paragrafen genomför delvis artiklarna 23 och 24 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

Av första stycket 5, som är ny, följer att föräldrar till barn som är skyddsbehövande och annan vuxen person som har trätt i föräldrarnas ställe som huvudregel har rätt till uppehållstillstånd, om de ankommit till Sverige samtidigt som barnet. Med uttrycket annan vuxen person som får anses ha trätt i föräldrarnas ställe avses detsamma som i första stycket 4 som reglerar rätten till uppehållstillstånd för föräldrar till ensamkommande barn.

Av ändringen i tredje stycket följer att en utlänning som har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av första stycket 1, 2, 4 eller 5 på grund av anknytning till en skyddsbehövande ska, om tillståndet förnyas, beviljas ett uppehållstillstånd som ska gälla i minst två år.

18 § En utlänning som vill ha uppehållstillstånd i Sverige ska ha ansökt om och beviljats ett sådant tillstånd före inresan i landet. En ansökan om uppehållstillstånd får inte bifallas efter inresan.

Det som föreskrivs i första stycket gäller dock inte om

1.utlänningen har rätt till uppehållstillstånd här som flykting eller annan skyddsbehövande enligt 1 § eller kan beviljas uppehållstillstånd här med stöd av 21 kap. 2, 3 eller 4 §,

2.utlänningen med stöd av 6 § bör beviljas uppehållstillstånd här,

3.en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som beviljats en utlänning med

Ds 2013:72

Författningskommentar

familjeanknytning med stöd av 3 § första stycket 1 eller 2 b eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket,

4.utlänningen kan beviljas eller har tidsbegränsat uppehållstillstånd här med stöd av 15 §,

5.utlänningen enligt 3 § första stycket 1–4, 3 a § första stycket 1–3 eller andra stycket har stark anknytning till en person som är bosatt i Sverige och det inte skäligen kan krävas att utlänningen reser till ett annat land för att ge in ansökan där,

6.utlänningen kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av 3 § första stycket 5,

7.en ansökan om uppehållstillstånd avser förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som med stöd av 10 § har beviljats en utlänning i fall som avses i 6 kap. 2 § första stycket,

8.utlänningen kan beviljas uppehållstillstånd enligt 15 a eller 15 d §,

9.utlänningen med stöd av 10 § har beviljats ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för studier och antingen slutfört studier som motsvarar 30 högskolepoäng eller fullföljt en termin vid forskarutbildning, eller

10.det annars finns synnerliga skäl.

I fråga om uppehållstillstånd för en utlänning som ska avvisas eller utvisas enligt ett beslut som har vunnit laga kraft gäller föreskrifterna i 15 a och 20 §§ samt 12 kap. 16 b, 16 c och 18–20 §§.

Författningskommentar

Ds 2013:72

Paragrafen reglerar i vilka fall en ansökan om uppehållstillstånd som har gjorts i Sverige får beviljas. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.2. Paragrafen genomför delvis artiklarna 23 och 24 i det omarbetade skyddsgrundsdirektivet.

Av andra stycket 6, som är ny, framgår att en utlänning som kan beviljas uppehållstillstånd med stöd 5 kap. 3 § första stycket 5 UtlL är undantagen från huvudregeln om att en ansökan om uppehållstillstånd inte får beviljas efter inresa.

Ds 2013:72				Bilaga
20.12.2011		Europeiska unionens officiella tidning	L 337/9
20.12.2011	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 337/9

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/95/EU av den 13 december 2011

om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet

(omarbetning)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions sätt, särskilt artikel 78.2 a och 78.2 b,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit téns yttrande (1),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)Ett antal väsentliga ändringar kommer att göras i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om minimi normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa per soner ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (3). Det direktivet bör omarbetas av tydlighetsskäl.

(2)En gemensam asylpolitik, som omfattar ett gemensamt europeiskt asylsystem, utgör en integrerad del av Euro peiska unionens mål att gradvis inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som är öppet för personer som tvingade av omständigheterna söker skydd inom unionen på laglig väg.

(3)Europeiska rådet enades vid sitt särskilda möte i Tam merfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem, grundat på en fullständig och absolut tillämpning av Genèvekon ventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951 (Genèvekonventionen), kompletterad genom New

(1) EUT C 18, 19.1.2011, s. 80.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 27 oktober 2011 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 24 november 2011.

(3) EUT L 304, 30.9.2004, s. 12.

York-protokollet av den 31 januari 1967 (protokollet), och på så sätt bekräfta principen om non-refoulement samt säkerställa att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse.

(4)Genèvekonventionen och protokollet utgör grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar.

(5)I slutsatserna från Tammerfors anges att ett gemensamt europeiskt asylsystem på kort sikt bör inbegripa en till närmning av reglerna för erkännande av flyktingar och innebörden av flyktingstatus.

(6)I slutsatserna från Tammerfors anges även att bestämmel serna om flyktingstatus bör kompletteras med åtgärder för andra former av skydd som erbjuder en lämplig status för den som behöver ett sådant skydd.

(7)Den första etappen i inrättandet av ett gemensamt euro peiskt asylsystem har nu fullbordats. Vid sitt möte den 4 november 2004 antog Europeiska rådet Haagprogram met, som fastställer de mål som ska nås på området frihet, säkerhet och rättvisa under perioden 2005–2010. I Haagprogrammet uppmanades kommissionen att slut föra utvärderingen av den första etappens rättsliga instru ment, och att för Europaparlamentet och rådet lägga fram den andra etappens instrument och åtgärder så att de kan antas före slutet av 2010.

(8)I den europeiska pakten för invandring och asyl som antogs den 15 och 16 oktober 2008 noterade Europe iska rådet att skillnaderna fortfarande är stora mellan medlemsstaterna när det gäller beviljande av skydd och formerna för skyddet. Europeiska rådet efterfrågade nya initiativ för att fullborda inrättandet av ett gemensamt europeiskt asylsystem, i enlighet med vad som anges i Haagprogrammet, och därigenom erbjuda en högre skyddsnivå.

Bilaga				Ds 2013:72
	L 337/10		Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011
	L 337/10	SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011

(9)I Stockholmsprogrammet bekräftade Europeiska rådet sitt engagemang för målet att i enlighet med artikel 78 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF- fördraget) senast 2012 upprätta ett gemensamt område för skydd och solidaritet som grundar sig på ett gemen samt asylförfarande och en enhetlig status för personer som beviljats internationellt skydd.

(10)Med hänsyn till resultaten av de undersökningar som genomförts är det i detta skede lämpligt att bekräfta de principer som ligger till grund för direktiv 2004/83/EG och att sträva efter att uppnå en högre grad av tillnärm ning av bestämmelserna om erkännande av internatio nellt skydd och om innehållet i detta skydd på grundval av högre standard.

(11)Resurser från Europeiska flyktingfonden och Europeiska stödkontoret för asylfrågor bör mobiliseras för att på lämpligt sätt stödja medlemsstaternas arbete med att ge nomföra de normer som fastställts under den andra etap pen av det gemensamma europeiska asylsystemet, särskilt arbetet i de medlemsstater vars asylsystem utsätts för ett särskilt och oproportionerligt hårt tryck, främst på grund av deras geografiska eller demografiska situation.

(12)Huvudsyftet med detta direktiv är dels att garantera att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, dels att garantera att en miniminivå av förmåner är tillgänglig för dessa personer i samtliga medlemsstater.

(13)Tillnärmningen av reglerna om erkännande och innebörd av flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehö vande bör bidra till att begränsa sekundära förflyttningar mellan medlemsstaterna för personer som ansöker om internationellt skydd när sådana förflyttningar endast mo tiveras av skillnader i de rättsliga ramarna.

(14)Medlemsstaterna bör ha befogenhet att införa eller be hålla förmånligare bestämmelser än de normer som fast ställs i detta direktiv för tredjelandsmedborgare eller stats lösa personer som ansöker om internationellt skydd i en medlemsstat, om en sådan ansökan anses bygga på för utsättningen att personen i fråga antingen är flykting i den mening som avses i artikel 1 A i Genèvekonventio nen, eller en person som uppfyller kraven för att beteck nas som subsidiärt skyddsbehövande.

(15)De tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som tillåts stanna inom medlemsstaternas territorier av skäl som inte hänför sig till ett behov av internationellt skydd utan efter en skönsmässig bedömning av ömmande eller humanitära skäl, faller utanför tillämpningsområdet för detta direktiv.

(16)Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg gande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig heterna. Direktivet syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten och de asylsökan des och deras medföljande familjemedlemmars rätt till asyl, och till att främja tillämpningen av artiklarna 1, 7, 11, 14, 15, 16, 18, 21, 24, 34 och 35 i stadgan och bör därför genomföras på ett sätt som överensstämmer med detta ändamål.

(17)När det gäller behandlingen av personer som omfattas av detta direktiv är medlemsstaterna bundna av sina skyl digheter enligt de internationella rättsliga instrument som de är parter i, särskilt de instrument som förbjuder dis kriminering.

(18)Medlemsstaterna bör i första hand ta hänsyn till barnets bästa när de genomför detta direktiv, i enlighet med 1989 års FN-konvention om barnets rättigheter. Vid en bedömning av barnets bästa bör medlemsstaterna särskilt beakta principen om familjesammanhållning, den under åriges välfärd och sociala utveckling, överväganden om trygghet och säkerhet och den underåriges synpunkter med hänsyn till hans eller hennes ålder och mognad.

(19)Det är nödvändigt att begreppet familjemedlemmar bred das så att hänsyn tas till de särskilda omständigheter av olika slag som kan förekomma vid fall av beroendeställ ning och till den särskilda omsorg som bör ägnas åt att tillvarata barnets bästa.

(20)Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av protokollet om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlems stater, som fogats till fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och EUF-fördraget.

(21)Erkännandet av flyktingstatus är en fastställelse av redan existerande rättigheter.

(22)Samråd med FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) kan ge medlemsstaterna värdefull vägledning när det gäller att fastställa flyktingstatus enligt artikel 1 i Genèvekonven tionen.

(23)Det bör fastställas normer för definitionen och innebör den av flyktingstatus för att vägleda medlemsstaternas behöriga myndigheter vid tillämpningen av Genèvekon ventionen.

(24)Det är nödvändigt att införa gemensamma kriterier för när asylsökande kan erkännas som flyktingar i den me ning som avses i artikel 1 i Genèvekonventionen.

Ds 2013:72				Bilaga
20.12.2011		Europeiska unionens officiella tidning	L 337/11
20.12.2011	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 337/11

(25)Det är särskilt nödvändigt att införa en gemensam upp fattning av följande begrepp: skyddsbehov på plats (sur place), upphov till skada och källor till skydd, internt skydd samt begreppet förföljelse, inklusive orsakerna till förföljelse.

(26)Skydd kan ges antingen av staten eller av sådana parter eller organisationer, inklusive internationella organisatio ner, som uppfyller villkoren i detta direktiv och som kontrollerar en region eller ett större område på statens territorium, samt har viljan och förmågan att erbjuda skydd. Skyddet bör vara verksamt och inte av en tillfällig natur.

(27)Internt skydd mot förföljelse eller allvarlig skada bör vara faktiskt tillgängligt för sökanden i en del av ursprungs landet som han eller hon på ett säkert och lagligt sätt kan resa till och beviljas rätt till inresa i samt där han eller hon rimligen kan förväntas bosätta sig. I de fall då staten eller statens företrädare är de aktörer som utövar förföljelse eller allvarlig skada bör det finnas en presum tion att sökanden inte kan ges effektivt skydd. Om sö kanden är ett ensamkommande barn bör tillgången till lämpliga omsorgs- och förmyndararrangemang som är för det ensamkommande barnets bästa utgöra en del av bedömningen av om effektivt skydd är tillgängligt.

(28)När underåriga ansöker om internationellt skydd är det nödvändigt att medlemsstaterna vid sin prövning beaktar former av förföljelse som är specifika för barn.

(29)Ett av villkoren för att kunna betraktas som flykting i den mening som avses i artikel 1 A i Genèvekonventionen är att det finns ett orsakssamband mellan förföljelsegrun derna, nämligen ras, religion, nationalitet, politisk åskåd ning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och för följelsen eller avsaknaden av skydd mot förföljelse.

(30)Det är också nödvändigt att införa ett gemensamt be grepp för förföljelsegrunden tillhörighet till viss samhälls grupp. Vid definitionen av en viss samhällsgrupp bör hänsyn tas till faktorer som hänger samman med sökan dens kön, inbegripet könsidentitet och sexuell läggning, som kan ha samband med vissa rättstraditioner eller se der som leder till t.ex. könsstympning, tvångssterilisering eller tvångsabort, i den mån de hör ihop med den sö kandes välgrundade fruktan för förföljelse.

(31)Handlingar som är oförenliga med Förenta nationernas syften och principer anges i inledningen och artiklarna 1 och 2 i Förenta nationernas stadga och ingår bl.a. i Fö renta nationernas resolutioner om åtgärder för terrorism bekämpning, enligt vilka handlingar, metoder och bruk som utgör terrorism strider mot Förenta nationernas syf ten och principer och att även avsiktlig finansiering, pla nering och anstiftan av terroristhandlingar är oförenliga med Förenta nationernas syften och principer.

(32)Såsom anges i artikel 14 kan status även innefatta flyk tingstatus.

(33)Det bör även fastställas normer för definitionen och in nebörden av status som subsidiärt skyddsbehövande. Sta tus som subsidiärt skyddsbehövande bör fungera som ett komplement till den status för skydd av flyktingar som finns i Genèvekonventionen.

(34)Det är nödvändigt att införa gemensamma kriterier för att fastställa vilka av dem som ansöker om internationellt skydd som uppfyller kraven för att betecknas som sub sidiärt skyddsbehövande. Kriterierna bör hämtas från de internationella förpliktelserna enligt instrumenten för mänskliga rättigheter och från medlemsstaternas praxis.

(35)Risker som en befolkningsgrupp i ett land eller ett seg ment av befolkningen överlag är utsatta för utgör i nor malfallet i sig inte ett personligt hot som kan betecknas som allvarlig skada.

(36)Familjemedlemmar kan, enbart på grund av sin relation till flyktingen, normalt komma att utsättas för förföljelse på ett sätt som kan utgöra grund för flyktingstatus.

(37)Begreppet nationell säkerhet och allmän ordning omfat tar också fall då en tredjelandsmedborgare är medlem i en sammanslutning som stöder internationell terrorism eller stöder en sådan sammanslutning.

(38)Vid beslut om beviljande av de förmåner som anges i detta direktiv bör medlemsstaterna ta lämplig hänsyn såväl till barnets bästa som till de särskilda omständighe terna för hur nära släktingar som redan befinner sig i medlemsstaten och som inte är familjemedlemmar till personer som beviljats internationellt skydd står i bero endeställning till den person som beviljats internationellt skydd. I undantagsfall, då en nära släkting till den person som beviljats internationellt skydd är en gift underårig som inte åtföljs av sin make eller maka, kan det anses vara bäst för den underårige att han eller hon får vara tillsammans med sin ursprungliga familj.

(39)Hänsyn bör tas till Stockholmsprogrammets uppmaning om att inrätta en enhetlig status för flyktingar och per soner som uppfyller kraven för att betecknas som sub sidiärt skyddsbehövande, med undantag för de avvikelser som är nödvändiga och objektivt motiverade, och perso ner som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande bör beviljas samma rättigheter och förmåner som de som flyktingar beviljas enligt detta direktiv, och på samma villkor som dessa.

Bilaga				Ds 2013:72
	L 337/12		Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011
	L 337/12	SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011

(40)Medlemsstaterna får, inom de gränser som följer av in ternationella åtaganden, föreskriva att beviljande av för måner avseende tillträde till sysselsättning, sociala för måner, hälso- och sjukvård samt tillgång till integrations främjande åtgärder förutsätter att ett uppehållstillstånd har utfärdats.

(41)För att personer som beviljats internationellt skydd på ett bättre sätt ska kunna tillgodogöra sig de rättigheter och förmåner som föreskrivs i detta direktiv i praktiken är det nödvändigt att ta hänsyn till deras specifika behov och de integrationsproblem de ställs inför. Ett sådant hänsynsta gande bör normalt inte leda till en förmånligare behand ling än den som de ger sina egna medborgare, utan att det påverkar medlemsstaternas möjligheter att införa eller behålla förmånligare bestämmelser.

(42)I detta sammanhang bör ansträngningar göras för att i synnerhet komma till rätta med sådana problem som

hindrar personer som beviljats internationellt skydd att i praktiken ha tillgång till arbetsmarknadsrelaterade ut bildningsmöjligheter och fortbildning, bland annat avse ende ekonomiska hinder.

(43)Detta direktiv är inte tillämpligt på ekonomiska förmåner från medlemsstaterna som beviljas för att främja utbild ning.

(44)Man bör överväga att vidta särskilda åtgärder för att på ett effektivt sätt lösa de praktiska svårigheter som perso ner som beviljats internationellt skydd ställs inför när det gäller att bestyrka utländska akademiska eller yrkesmäs siga examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis, särskilt när dessa svårigheter beror på att personerna i fråga saknar nödvändig dokumentation eller inte kan bära de kostnader som är förknippade med erkännande förfarandena.

(45)Särskilt för att undvika socialt lidande är det lämpligt att personer som beviljats internationellt skydd tillhandahålls tillräckliga sociala förmåner och medel för uppehälle, utan diskriminering och inom ramen för det sociala stö det. När det gäller socialt stöd bör villkoren och de när mare föreskrifterna för tillhandahållande av grundläg gande förmåner till personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande fastställas i den nationella lagstiftningen. Möjligheten att begränsa sådant stöd till att omfatta endast grundläggande förmåner bör tolkas så att detta begrepp omfattar åtminstone minimiinkomst stöd, bistånd vid sjukdom eller graviditet samt föräldraer sättning, i den mån dessa förmåner beviljas medborgare i enlighet med nationell rätt.

(46)Tillträde till hälso- och sjukvård, såväl fysisk som psykisk vård, bör garanteras personer som beviljats internationellt skydd.

(47)Integrationsprogram för personer som innehar flyktings tatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande bör så långt möjligt vara utformade på ett sätt som tar hänsyn till dessa personers särskilda behov och den speciella situation som de befinner sig i, inbegripet i förekom mande fall språkundervisning och tillhandahållande av information om de rättigheter och skyldigheter som är förbundna med deras skyddsstatus i den berörda med lemsstaten.

(48)Genomförandet av detta direktiv bör utvärderas regelbun det med särskilt beaktande av utvecklingen av medlems staternas internationella skyldigheter när det gäller nonrefoulement samt utvecklingen av arbetsmarknaderna i medlemsstaterna och av de gemensamma grundläggande principerna för integration.

(49)Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att fastställa normer för medlemsstaternas beviljande av internationellt skydd till tredjelandsmedborgare och statslösa personer, för en enhetlig status för flyktingar och person som upp fyller kraven för att betecknas som subsidiärt skydds behövande, och för innehållet i det beviljade skyddet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemssta terna och de därför, på grund av direktivets omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprin cipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med propor tionalitetsprincipen i samma artikel går direktivet inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(50)I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll (nr 21) om Förenade kungarikets och Irlands ställning med av seende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fo gat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.

(51)I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 22) om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för draget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(52)Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som inne bär en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv 2004/83/EG. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av det direktivet.

(53)Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig heter avseende den tidsfrist för införlivande av direktiv 2004/83/EG i nationell lagstiftning som anges i bilaga I del B.

Ds 2013:72				Bilaga
20.12.2011		Europeiska unionens officiella tidning	L 337/13
20.12.2011	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 337/13

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att införa normer för när tredje landsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar och person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

a)internationellt skydd: flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande enligt definitionerna i leden e och g.

b)person som beviljats internationellt skydd: person som har be viljats flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehö vande i enlighet med definitionerna i leden e och g.

c)Genèvekonventionen: konventionen om flyktingars rättsliga ställning undertecknad i Genève den 28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967.

d)flykting: en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, eller en statslös person som av samma skäl som nämnts ovan be finner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit och som inte omfattas av artikel 12.

e)flyktingstatus: en medlemsstats erkännande av en tredje landsmedborgare eller en statslös person som flykting.

f)person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande: en tredjelandsmedborgare eller statslös per son som inte uppfyller kraven för att betecknas som flyk ting, men där det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, eller, i fråga om en statslös person, till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15 och som inte omfattas av artikel 17.1 och 17.2 och som inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill begagna sig av det landets skydd.

g)status som subsidiärt skyddsbehövande: en medlemsstats erkän nande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som en person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande.

h)ansökan om internationellt skydd: en ansökan om skydd som ges in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehö vande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför detta direktivs tillämp ningsområde och som kan omfattas av en separat ansökan.

i)sökande: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som har ansökt om internationellt skydd och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut.

j)familjemedlemmar: följande familjemedlemmar till den per son som beviljats internationellt skydd, om dessa familje medlemmar befinner sig i samma medlemsstat i fråga om ansökan om internationellt skydd och under förutsättning att familjen existerade redan i ursprungslandet:

—Make eller maka till den person som beviljats interna tionellt skydd eller hans/hennes ogifta partner i en sta digvarande relation, om lagstiftningen eller sedvanerät ten i den berörda medlemsstaten behandlar ogifta par på samma sätt som gifta enligt dess lagstiftning om tredjelandsmedborgare.

—Underåriga barn till sådana par som avses i första strecksatsen eller till den person som beviljats interna tionellt skydd, på villkor att de är ogifta, och oavsett om de fötts inom eller utom äktenskapet eller adopte rats enligt nationell lagstiftning.

—Fadern, modern eller någon annan vuxen som ansvarar för den person som beviljats internationellt skydd enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten om den som beviljats internationellt skydd är underårig och ogift.

k)underårig: en tredjelandsmedborgare eller en statslös person under 18 år.

l)ensamkommande barn: en underårig som anländer till en medlemsstats territorium utan att vara i sällskap med en vuxen som enligt lag eller praxis i den berörda medlems staten ansvarar för honom eller henne, så länge vederbö rande inte faktiskt tas om hand av en sådan person; be greppet omfattar också en underårig som lämnas ensam utan medföljande vuxen efter det att han eller hon rest in på en medlemsstats territorium.

Bilaga				Ds 2013:72
	L 337/14		Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011
	L 337/14	SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011

m)uppehållstillstånd: tillstånd som utfärdats av myndigheterna i en medlemsstat i enlighet med den statens lagstiftning och som ger en tredjelandsmedborgare eller statslös person rätt att uppehålla sig på dess territorium.

n)ursprungsland: det land eller de länder där en person är medborgare eller, i fråga om statslösa personer, tidigare haft sin vanliga vistelseort.

Artikel 3

Förmånligare bestämmelser

Medlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare bestäm melser för att fastställa vem som ska betraktas som flykting eller som en person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för att fastställa innebör den av internationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med detta direktiv.

KAPITEL II

BEDÖMNING AV ANSÖKNINGAR OM INTERNATIONELLT

SKYDD

Artikel 4

Bedömning av fakta och omständigheter

1.Medlemsstaterna får betrakta det som den sökandes skyl dighet att så snart som möjligt lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd. Det är medlemsstaternas skyldighet att i samarbete med den sökande bedöma de relevanta faktorerna i ansökan.

2.De faktorer som det hänvisas till i punkt 1 utgörs av den sökandes utsagor och alla handlingar som den sökande förfogar över angående den sökandes ålder, bakgrund, inklusive relevanta släktingars bakgrund, identitet, nationalitet(er), tidigare bosätt ningsland(-länder) och -ort(er), tidigare asylansökningar, resvägar och resehandlingar samt orsakerna till ansökan om internatio nellt skydd.

3.Bedömningen av en ansökan om internationellt skydd ska vara individuell, och följande ska beaktas:

a)Alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tid punkt då beslut fattas om ansökan, inbegripet lagar och andra författningar i ursprungslandet samt det sätt på vilket dessa tillämpas.

b)De relevanta utsagor och handlingar som den sökande har

lämnat, inklusive information om huruvida sökanden har varit eller kan bli utsatt för förföljelse eller allvarlig skada.

c)Sökandens personliga ställning och förhållanden, inklusive faktorer som bakgrund, kön och ålder, så att det kan

bedömas huruvida de handlingar den sökande har blivit eller skulle kunna bli utsatt för, på grundval av sökandens per sonliga omständigheter, skulle innebära förföljelse eller all varlig skada.

d)Om den sökande efter att ha lämnat ursprungslandet ägnat sig åt en verksamhet, vars enda syfte eller vars huvudsyfte var att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, ska man bedöma om denna verk samhet skulle utsätta den sökande för förföljelse eller allvar lig skada om han eller hon återvänder till landet.

e)Om man rimligen kan förvänta sig att den sökande begagnar sig av skyddet i ett annat land där han eller hon kan hävda medborgarskap.

4.Det faktum att den sökande redan har varit utsatt för förföljelse eller annan allvarlig skada, eller för direkta hot om sådan förföljelse eller sådan skada, är en allvarlig indikation på att den sökandes fruktan för förföljelse är välgrundad eller att det finns en verklig risk för att han eller hon kommer att lida allvarlig skada, såvida det inte finns goda skäl till att anta att sådan förföljelse eller allvarlig skada inte kommer att upprepas.

5.När medlemsstaterna tillämpar principen att det är den sökandes skyldighet att styrka sin ansökan om internationellt skydd, och den sökandes uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas om följande villkor är uppfyllda:

a)Sökanden har gjort en genuin ansträngning för att styrka sin ansökan.

b)Alla relevanta faktorer som den sökande förfogar över har lagts fram och en tillfredsställande förklaring har lämnats till varför andra relevanta faktorer saknas.

c)Sökandens uppgifter befinns vara sammanhängande och rim liga och strider inte mot tillgänglig specifik och allmän infor mation som rör den sökandes ärende.

d)Sökanden har ansökt om internationellt skydd så tidigt som möjligt, såvida inte sökanden kan framföra goda skäl till varför han eller hon inte gjort det.

e)Sökandens allmänna trovärdighet är fastställd.

Artikel 5

Internationellt skyddsbehov ”sur place”

1. En välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada kan grunda sig på händelser som har ägt rum efter det att sökanden lämnade ursprungslandet.

Ds 2013:72				Bilaga
20.12.2011		Europeiska unionens officiella tidning	L 337/15
20.12.2011	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 337/15

2.En välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada kan grunda sig på verksamhet som sökanden ägnat sig åt sedan han eller hon lämnade ursprungs landet, i synnerhet om det kan fastställas att den verksamhet som åberopas är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet.

3.Utan att det påverkar Genèvekonventionen får medlems staterna besluta att en sökande som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas flyktingstatus om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungs landet.

Artikel 6

Aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada

Aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada om fattar

a)staten,

b)parter eller organisationer som kontrollerar staten eller en betydande del av statens territorium,

c)grupper som inte företräder staten, om det kan bevisas att aktörer enligt leden a och b, inklusive internationella orga nisationer, är oförmögna eller ovilliga att tillhandahålla skydd mot förföljelse eller allvarlig skada enligt artikel 7.

Artikel 7

Aktörer som ger skydd

1. Skydd mot förföljelse eller allvarlig skada kan endast ges av

a)staten, eller

b)parter eller organisationer, inklusive internationella organisa tioner, som kontrollerar staten eller en betydande del av statens territorium,

förutsatt att dessa är villiga och kapabla att erbjuda skydd i enlighet med punkt 2.

2. Skydd mot förföljelse eller allvarlig skada måste vara verk samt och inte av en tillfällig natur. Ett sådant skydd ges normalt när aktörerna enligt punkt 1 a och b vidtar rimliga åtgärder för att förhindra att en person förföljs eller lider allvarlig skada, bl.a. genom att ombesörja att det finns ett effektivt rättssystem för avslöjande, åtal och bestraffning av handlingar som innebär förföljelse eller allvarlig skada, och när sökanden har tillgång till detta skydd.

3. När medlemsstaterna bedömer om en internationell orga nisation kontrollerar en stat eller en betydande del av statens territorium och ger skydd enligt punkt 2, ska de beakta all vägledning som kan finnas i relevanta unionsakter.

Artikel 8

Internt skydd

1. Medlemsstaterna får som ett led i bedömningen av en ansökan om internationellt skydd besluta att en sökande inte är i behov av internationellt skydd om han eller hon i en del av ursprungslandet

a)inte känner någon välgrundad fruktan för förföljelse eller löper någon verklig risk för att lida allvarlig skada, eller

b)har tillgång till skydd mot förföljelse eller allvarlig skada enligt definitionen i artikel 7,

och han eller hon på ett säkert och lagligt sätt kan resa till och beviljas rätt till inresa i den delen av landet och rimligen kan förväntas bosätta sig där.

2. Vid prövning av om en sökande känner en välgrundad fruktan för förföljelse eller löper en verklig risk för att lida allvarlig skada, eller har tillgång till skydd mot förföljelse eller allvarlig skada i en del av ursprungslandet i enlighet med punkt 1, ska medlemsstaterna, när de fattar beslut om ansökan, beakta de allmänna omständigheter som råder i den delen av landet och sökandens personliga förhållanden i enlighet med artikel 4. För detta ändamål ska medlemsstaterna se till att exakt och aktuell information inhämtas från relevanta källor, såsom FN:s flyktingkommissariat och Europeiska stödkontoret för asylfrå gor.

KAPITEL III

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ATT BETRAKTAS SOM FLYKTING

Artikel 9

Förföljelse

1. För att betraktas som förföljelse enligt lydelsen i artikel 1 A i Genèvekonventionen krävs att handlingarna i fråga

a)är tillräckligt allvarliga till sin natur eller på grund av sin upprepning för att innebära en allvarlig överträdelse av de grundläggande mänskliga rättigheterna, särskilt de rättigheter från vilka det inte går att göra undantag enligt artikel 15.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättig heterna och de grundläggande friheterna, eller

b)är en ackumulation av olika åtgärder, däribland sådana över trädelser av de mänskliga rättigheterna som är tillräckligt

allvarliga för att påverka en individ på ett liknande sätt som i led a.

Bilaga				Ds 2013:72
	L 337/16		Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011
	L 337/16	SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011

2. Förföljelse, enligt punkt 1, kan bl.a. ta sig uttryck i

a)fysiskt eller psykiskt våld, inklusive sexuellt våld,

b)rättsliga, administrativa, polisiära och/eller judiciella åtgärder som i sig är diskriminerande eller som genomförs på ett diskriminerande sätt,

c)åtal eller straff som är oproportionerliga eller diskrimine rande,

d)ett avslag i fråga om rättsligt överklagande som resulterar i ett oproportionerligt eller diskriminerande straff,

e)åtal eller straff för vägran att utföra militärtjänst i en konflikt

om fullgörandet av militärtjänst skulle innefatta brott eller handlingar som omfattas av skälen för undantag i artikel 12.2,

f) köns- eller barnspecifika handlingar.

3. Enligt artikel 2 d måste det finnas ett samband mellan de skäl som anges i artikel 10 och den förföljelse som anges i punkt 1 i den här artikeln eller avsaknaden av skydd mot sådan förföljelse.

Artikel 10

Skäl till förföljelsen

1. Medlemsstaterna ska ta hänsyn till följande faktorer vid bedömningen av skälen till förföljelsen:

a)Begreppet ras ska särskilt omfatta hudfärg, härkomst eller tillhörighet till en viss etnisk grupp.

b)Begreppet religion ska särskilt omfatta teistiska, icke-teistiska och ateistiska trosuppfattningar, deltagande i eller avstående från deltagande i formella privata eller offentliga gudstjänster, enskilt eller tillsammans med andra, samt andra religiösa handlingar eller åsiktsyttringar, eller former av personligt eller gemensamt handlande grundat på eller påbjudet genom någon trosriktning.

c)Begreppet nationalitet ska inte bara omfatta medborgarskap eller avsaknad av medborgarskap, utan ska särskilt omfatta tillhörighet till en grupp som definieras genom dess kul turella, etniska eller språkliga identitet, gemensamma geogra fiska ursprung eller politiska bakgrund eller dess förbindelser med befolkningen i en annan stat.

d)En grupp ska anses utgöra en särskild samhällsgrupp, särskilt när

—gruppens medlemmar har en gemensam väsentlig egen skap eller en gemensam bakgrund som inte kan ändras eller har en gemensam egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den, och

—gruppen har en särskild identitet i det berörda landet eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen.

Beroende på omständigheterna i ursprungslandet kan en sär skild samhällsgrupp omfatta en grupp grundad på en gemen sam egenskap, t.ex. sexuell läggning. Sexuell läggning får inte tolkas så att det innefattar handlingar som anses brottsliga enligt medlemsstaternas nationella lagstiftning. Vid bedöm ningen av om en person ska anses tillhöra en viss samhälls grupp eller när ett karakteristiskt drag hos en sådan grupp ska fastställas ska vederbörlig hänsyn tas till könsrelaterade aspekter, inbegripet könsidentitet.

e)Begreppet politisk åskådning ska särskilt inbegripa när någon har en åsikt, tanke eller tro i en fråga som rör de potentiella aktörer som utövar förföljelse enligt artikel 6 och deras po litik eller metoder, oavsett om sökanden har handlat i linje med denna åsikt, tanke eller tro.

2. Vid bedömningen av huruvida en sökande har en välgrun dad fruktan för förföljelse är det irrelevant huruvida sökanden faktiskt har de egenskaper i fråga om ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning som är skälet till förföljelsen, om en sådan egenskap tillskrivs den sökande av den som utövar förföljelsen.

Artikel 11

Upphörande

1. En tredjelandsmedborgare eller en statslös person ska upp höra att vara en flykting om han eller hon

a)av fri vilja på nytt begagnar sig av det lands skydd vari han eller hon är medborgare, eller

b)efter att ha förlorat sitt medborgarskap av fri vilja förvärvar det på nytt, eller

c)förvärvar ett nytt medborgarskap, och kommer i åtnjutande av det landets skydd, eller

d)av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land som han eller hon lämnat eller fortsatt att uppehålla sig utanför på grund av fruktan för förföljelse, eller

100

Ds 2013:72				Bilaga
20.12.2011		Europeiska unionens officiella tidning	L 337/17
20.12.2011	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 337/17

e)inte längre kan fortsätta att vägra att begagna sig av skyddet i det land där han eller hon är medborgare eftersom de omständigheter som ledde till att han eller hon erkändes som flykting inte längre föreligger, eller

f)utan att äga medborgarskap i något land, kan återvända till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelse ort, eftersom de omständigheter som ledde till att han eller hon erkändes som flykting inte längre föreligger.

2.Vid tillämpningen av punkt 1 e och f ska medlemsstaterna beakta huruvida omständigheterna har ändrats så väsentligt och varaktigt att flyktingens fruktan för förföljelse inte längre kan anses välgrundad.

3.Punkt 1 e och f ska inte tillämpas på flyktingar som kan åberopa tungt vägande skäl grundade på tidigare förföljelse för att inte vilja begagna sig av det lands skydd vari han eller hon är medborgare eller, om det är fråga om en statslös person, det land där han eller hon tidigare hade sin varaktiga vistelseort.

Artikel 12

Undantag

1. En tredjelandsmedborgare eller en statslös person kan inte anses som flykting om

a)han eller hon omfattas av artikel 1 D i Genèvekonventionen, som handlar om skydd eller bistånd från andra organ eller kontor inom Förenta nationerna än UNHCR; om sådant skydd eller bistånd av något skäl har upphört, utan att de berörda personernas ställning har fastställts slutgiltigt i en lighet med de relevanta resolutioner som antagits av FN:s generalförsamling, ska dessa personer automatiskt komma i åtnjutande av förmånerna i detta direktiv,

b)han eller hon av de behöriga myndigheterna i bosättnings landet tillerkänns samma rättigheter och skyldigheter som följer med medborgarskap i det landet eller rättigheter och skyldigheter som motsvarar dessa.

2. En tredjelandsmedborgare eller en statslös person kan inte anses som flykting om det finns synnerliga skäl för att anta att

a)han eller hon har förövat ett brott mot freden, en krigsför brytelse eller ett brott mot mänskligheten, såsom dessa de finieras i de internationella instrument som har upprättats för att beivra sådana brott,

b)han eller hon har förövat ett grovt icke-politiskt brott utan för tillflyktslandet innan vederbörande fick tillträde till det landet som flykting, vilket innebär den tidpunkt då uppe

hållstillstånd

utfärdades

på

grundval

beviljad

flyktingstatus; särskilt grymma handlingar, även om de be gåtts i förment politiskt syfte, får betecknas som allvarliga icke-politiska brott,

c)han eller hon har gjort sig skyldig till gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser enligt inled ningen och artiklarna 1 och 2 i Förenta nationernas stadga.

3. Punkt 2 gäller personer som anstiftar eller på annat sätt deltar i förövandet av de brott eller gärningar som nämns däri.

KAPITEL IV

FLYKTINGSTATUS

Artikel 13

Beviljande av flyktingstatus

Medlemsstaterna ska bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person flyktingstatus om han eller hon kan betraktas som flykting enligt kapitlen II och III.

Artikel 14

Återkallande av, upphävande av eller vägran att förnya flyktingstatus

1. När det gäller ansökningar om internationellt skydd som lämnats efter ikraftträdandet av direktiv 2004/83/EG ska med lemsstaterna återkalla, upphäva eller vägra att förnya en tredje landsmedborgares eller en statslös persons flyktingstatus som beviljats av ett regeringsorgan, ett förvaltningsrättsligt organ, en domstol eller ett domstolsliknande organ om vederbörande inte längre är flykting enligt artikel 11.

2. Utan att det påverkar flyktingens skyldighet enligt artikel 4.1 att uppge alla relevanta fakta och lämna alla rele vanta handlingar som han eller hon förfogar över, ska den medlemsstat som har beviljat flyktingstatus i varje enskilt fall bevisa att den berörda personen har upphört att vara eller aldrig har varit flykting enligt punkt 1 i den här artikeln.

3. Medlemsstaterna ska återkalla, upphäva eller vägra att för nya en tredjelandsmedborgares eller statslös persons flykting status om de berörda medlemsstaterna efter beviljandet av flyk tingstatus fastställer att vederbörande

a)inte skulle ha ansetts som eller inte kan anses vara flykting i enlighet med artikel 12,

b)har förvrängt eller utelämnat fakta, inklusive användning av falska handlingar, och detta varit avgörande för beviljandet av flyktingstatus.

101

Bilaga				Ds 2013:72
	L 337/18		Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011
	L 337/18	SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011

4. Medlemsstater får återkalla, upphäva eller vägra att förnya status som beviljats en flykting av ett regeringsorgan, ett förvalt ningsrättsligt organ, en domstol eller ett domstolsliknande or gan om

a)det finns skälig anledning att betrakta vederbörande som en fara för säkerheten i den medlemsstat där han eller hon befinner sig, eller

b)vederbörande utgör en samhällsfara i medlemsstaten i fråga med hänsyn till att han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott.

5.I de situationer som beskrivs i punkt 4 får medlemssta terna besluta att inte bevilja status för en flykting om ett sådant beslut ännu inte har fattats.

6.Personer som omfattas av punkt 4 eller 5 ska ha de rättigheter som anges i eller som liknar dem som anges i ar tiklarna 3, 4, 16, 22, 31, 32 och 33 i Genèvekonventionen om de befinner sig i medlemsstaten.

KAPITEL V

FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR SUBSIDIÄRT SKYDD

Artikel 15

Allvarlig skada

Allvarlig skada utgörs av

a)dödsstraff eller avrättning, eller

b)tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller be straffning av en sökande i ursprungslandet, eller

c)allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internatio nell eller intern väpnad konflikt.

Artikel 16

Upphörande

1.En tredjelandsmedborgare eller en statslös person ska inte längre anses uppfylla kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, då de omständigheter som ledde till att status som subsidiärt skyddsbehövande beviljades inte längre förelig ger, eller har ändrats i sådan grad att skydd inte längre behövs.

2.Vid beaktande av punkt 1 ska medlemsstaterna ta hänsyn till om omständigheterna har ändrats så väsentligt och varaktigt att personen som uppfyller kraven för att betecknas som sub sidiärt skyddsbehövande inte längre är utsatt för en verklig risk för allvarlig skada.

3. Punkt 1 ska inte tillämpas på personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande och som kan åberopa tungt vägande skäl grundade på tidigare allvarlig skada för att inte vilja begagna sig av det lands skydd vari han eller hon är medborgare eller, om det är fråga om en statslös person, det land där han eller hon tidigare hade sin varaktiga vistelseort.

Artikel 17

Undantag

1. En tredjelandsmedborgare eller en statslös person uppfyl ler inte kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehö vande om det finns synnerliga skäl för att anse att

a)han eller hon har förövat ett brott mot freden, krigsförbry telse eller brott mot mänskligheten, såsom dessa definieras i de internationella instrument som har upprättats för att be ivra sådana brott,

b)han eller hon har förövat ett allvarligt brott,

c)han eller hon har gjort sig skyldig till gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser enligt inled ningen och artiklarna 1 och 2 i Förenta nationernas stadga,

d)han eller hon utgör en fara för samhället eller säkerheten i den medlemsstat där han eller hon befinner sig.

2.Punkt 1 gäller personer som anstiftar eller på annat sätt deltar i förövandet av de brott eller gärningar som nämns däri.

3.Medlemsstaterna får besluta att en tredjelandsmedborgare eller en statslös person inte uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande om vederbörande innan han eller hon fick tillträde till den berörda medlemsstaten har begått ett eller flera brott som inte omfattas av punkt 1, men som skulle ha gett fängelsestraff om de hade begåtts i den berörda medlemsstaten, och han eller hon lämnade sitt ursprungsland endast för att undvika påföljder för dessa brott.

KAPITEL VI

STATUS SOM SUBSIDIÄRT SKYDDSBEHÖVANDE

Artikel 18

Beviljande av status som subsidiärt skyddsbehövande

Medlemsstaterna ska bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person status som subsidiärt skyddsbehövande om han eller hon uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande enligt kapitlen II och V.

102

Ds 2013:72				Bilaga
20.12.2011		Europeiska unionens officiella tidning	L 337/19
20.12.2011	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 337/19

Artikel 19

Återkallande av, upphävande av eller vägran att förnya status som subsidiärt skyddsbehövande

1.När det gäller ansökningar om internationellt skydd som lämnats efter ikraftträdandet av direktiv 2004/83/EG ska med lemsstaterna återkalla, upphäva eller vägra att förnya en tredje landsmedborgares eller en statslös persons status som subsidiärt skyddsbehövande som beviljats av ett regeringsorgan, ett för valtningsrättsligt organ, en domstol eller ett domstolsliknande organ om vederbörande inte längre uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande enligt artikel 16.

2.Medlemsstaterna får återkalla, upphäva eller vägra att för nya en tredjelandsmedborgares eller en statslös persons status som subsidiärt skyddsbehövande som beviljats av ett regerings organ, ett förvaltningsrättsligt organ, en domstol eller ett dom stolsliknande organ om han eller hon, efter det att status som subsidiärt skyddsbehövande beviljats, inte längre uppfyller kra ven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande i enlighet med artikel 17.3.

3.Medlemsstaterna ska återkalla, upphäva eller vägra att för nya en tredjelandsmedborgares eller en statslös persons status som subsidiärt skyddsbehövande om

a)han eller hon efter beviljandet av status som subsidiärt skyddsbehövande inte borde ha betecknats som eller inte längre uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande i enlighet med artikel 17.1 och 17.2,

b)han eller hon har förvrängt eller utelämnat fakta, inklusive användning av falska handlingar, och detta varit avgörande för att bevilja status som subsidiärt skyddsbehövande.

4. Utan att det påverkar tredjelandsmedborgarens eller den statslösa personens skyldighet enligt artikel 4.1 att uppge alla relevanta fakta och lämna alla relevanta handlingar som han eller hon förfogar över ska den medlemsstat som har beviljat status som subsidiärt skyddsbehövande i varje enskilt fall bevisa att den berörda personen inte längre uppfyller eller aldrig har uppfyllt kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehö vande i enlighet med punkterna 1, 2 och 3 i den här artikeln.

2.Detta kapitel ska tillämpas på både flyktingar och personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skydds behövande, om inte något annat anges.

3.Vid genomförandet av detta kapitel ska medlemsstaterna beakta situationen för utsatta personer, till exempel underåriga, ensamkommande barn, funktionshindrade, äldre, gravida, en samstående föräldrar med underåriga barn, offer för människo handel, personer med mentala störningar och personer som utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psy kiskt, fysiskt eller sexuellt våld.

4.Punkt 3 ska endast gälla de personer som man finner har särskilda behov efter en individuell bedömning av deras situa tion.

5.Medlemsstaterna ska i första hand se till barnets bästa vid genomförandet av de bestämmelser i detta kapitel som rör underåriga.

Artikel 21

Skydd mot avvisning

1.Medlemsstaterna ska i enlighet med sina internationella förpliktelser respektera principen om non-refoulement.

2.Om det inte är förbjudet enligt de internationella förplik telser som avses i punkt 1 får medlemsstaterna avvisa en flyk ting, vare sig denne formellt erkänts eller ej, om

a)det finns skälig anledning att betrakta vederbörande som en fara för säkerheten i den medlemsstat där han eller hon befinner sig, eller

b)vederbörande utgör en samhällsfara i medlemsstaten i fråga med hänsyn till att han eller hon genom en lagakraftvunnen dom har dömts för ett synnerligen allvarligt brott.

3. Medlemsstaterna får återkalla, upphäva eller vägra att för nya eller bevilja ett uppehållstillstånd för en flykting om han eller hon omfattas av punkt 2.

KAPITEL VII

INNEBÖRDEN AV INTERNATIONELLT SKYDD

Artikel 20

Allmänna bestämmelser

1. Detta kapitel ska inte påverka de rättigheter som följer av Genèvekonventionen.

Artikel 22

Information

Medlemsstaterna ska, så snart som möjligt efter det att flykting status eller status som subsidiärt skyddsbehövande beviljats, ge personer som är berättigade till internationellt skydd tillgång till information på ett språk som de förstår eller rimligen kan för väntas förstå om de rättigheter och skyldigheter som är för bundna med den statusen.

103

Bilaga				Ds 2013:72
	L 337/20		Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011
	L 337/20	SV	Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011

			Artikel 23	Artikel 25

Sammanhållning av familjer

1.Medlemsstaterna ska se till att familjen hålls samlad.

2.Medlemsstaterna ska se till att familjemedlemmar till den person som har beviljats internationellt skydd, och som för egen del inte uppfyller kraven för att erhålla sådant skydd, får ansöka om de förmåner som avses i artiklarna 24–35 i enlighet med nationella förfaranden och i den mån detta överensstämmer med familjemedlemmens personliga rättsliga status.

3.Punkterna 1 och 2 ska inte vara tillämpliga om familje medlemmen undantas eller skulle undantas från internationellt skydd enligt kapitlen III och V.

Resedokument

1.Medlemsstaterna ska till personer som innehar flyktings tatus utfärda resedokument i den form som anges i bilagan till Genèvekonventionen, för resor utanför deras territorier, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den all männa ordningen kräver något annat.

2.Medlemsstaterna ska till personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande och som inte kan få ett nationellt pass, utfärda dokument som gör det möjligt för dem att resa utanför deras territorium, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat.

Artikel 26

Tillträde till arbetsmarknaden

4.Trots vad som sägs i punkterna 1 och 2 får medlems staterna vägra, inskränka eller återkalla förmånerna med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen.

5.Medlemsstaterna får besluta att denna artikel även ska gälla andra nära släktingar som levde tillsammans som en del av familjen vid tidpunkten för avfärden från ursprungslandet, och som då för sin försörjning var helt eller delvis beroende av den person som beviljats internationellt skydd.

Artikel 24

Uppehållstillstånd

1. Så snart som möjligt efter det att internationellt skydd har beviljats, ska medlemsstaterna till de personer som innehar flyk tingstatus utfärda ett uppehållstillstånd som ska gälla i minst tre år och vara förnybart om inte tvingande hänsyn till den natio nella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 21.3.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 23.1 kan det uppehållstillstånd som ska utfärdas till familjemedlemmarna till de personer som innehar flyktingstatus vara giltigt i mindre än tre år och vara förnybart.

2. Så snart som möjligt efter det att internationellt skydd har beviljats ska medlemsstaterna till de personer som innehar sta tus som subsidiärt skyddsbehövande och deras familjemedlem mar utfärda ett förnybart uppehållstillstånd som ska gälla i minst ett år och, om det förnyas, i minst två år, om inte tving ande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat.

1.Medlemsstaterna ska ge personer som beviljats internatio nellt skydd rätt att vara anställda eller bedriva verksamhet som egenföretagare, med förbehåll för de bestämmelser som allmänt tillämpas för yrket och för anställning i offentlig tjänst, ome delbart efter det att skyddet har beviljats.

2.Medlemsstaterna ska se till att personer som beviljats in ternationellt skydd erbjuds aktiviteter såsom arbetsmarknads relaterad utbildning för vuxna, yrkesutbildning, inklusive fort bildningskurser för uppdatering av yrkeskunskaper, arbetsplats praktik och rådgivningstjänster som tillhandahålls av arbetsför medlingar på likvärdiga villkor som egna medborgare.

3.Medlemsstaterna ska sträva efter att underlätta för perso ner som beviljats internationellt skydd att få fullständig tillgång till sådan verksamhet som avses i punkt 2.

4.Gällande lagstiftning i medlemsstaterna om ersättning, till gång till sociala trygghetssystem såsom anställd eller egenföre tagare samt övriga anställningsvillkor ska tillämpas.

Artikel 27

Tillträde till utbildning

1.Medlemsstaterna ska fullt ut ge alla underåriga som har beviljats internationellt skydd tillträde till utbildningssystemet på samma villkor som egna medborgare.

2.Medlemsstaterna ska ge vuxna som har beviljats interna tionellt skydd tillträde till utbildningssystemet, fortbildning och omskolning, på samma villkor som tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta i medlemsstaten.

104

Ds 2013:72							Bilaga
20.12.2011				Europeiska unionens officiella tidning		L 337/21
20.12.2011		SV		Europeiska unionens officiella tidning		L 337/21

			Artikel 28		grym, omänsklig och förnedrande behandling eller som har
Tillgång till	förfaranden för erkännande			av examens-,	drabbats av väpnade konflikter.
Tillgång till	förfaranden för erkännande			av examens-,

utbildnings- och andra behörighetsbevis

1.Medlemsstaterna ska se till att personer som har beviljats internationellt skydd behandlas på samma sätt som egna med borgare i samband med gällande förfaranden för erkännande av utländska akademiska eller yrkesmässiga examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis.

2.Medlemsstaterna ska sträva efter att underlätta för perso ner som har beviljats internationellt skydd och som inte kan styrka sina kvalifikationer att få fullständig tillgång till lämpliga system för bedömning, validering och godkännande av deras tidigare utbildning. Alla eventuella sådana åtgärder ska vara för enliga med artiklarna 2.2 och 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om er kännande av yrkeskvalifikationer (1).

Artikel 29

Sociala förmåner

1.Medlemsstaterna ska se till att personer som beviljats in ternationellt skydd i den medlemsstat som har beviljat sådant skydd får samma nödvändiga sociala stöd som det som tillhan dahålls medborgare i den medlemsstaten.

2.Genom undantag från den allmänna regel som fastställs i punkt 1 får medlemsstaterna begränsa det sociala stödet till personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande till att gälla endast grundläggande förmåner som då ska till handahållas på samma nivåer och på samma villkor som för medborgare.

Artikel 30

Hälso- och sjukvård

1.Medlemsstaterna ska se till att personer som beviljats in ternationellt skydd har tillträde till hälso- och sjukvård på samma villkor som medborgare i den medlemsstat som har beviljat sådant skydd.

2.Medlemsstaterna ska, på samma villkor som för medbor gare i den medlemsstat som har beviljat skydd, ge lämplig hälso- och sjukvård, inklusive behandling av mentala störningar när så behövs, till personer som har beviljats internationellt skydd och som har särskilda behov, till exempel gravida kvin nor, personer med funktionshinder, personer som har utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld eller underåriga som varit utsatta för någon form av övergrepp, försummelse, utnyttjande, tortyr eller

(1) EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.

Artikel 31

Ensamkommande barn

1.Så snabbt som möjligt efter det att internationellt skydd har beviljats, ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att ensamkommande barn företräds av en förmyndare eller vid behov av en organisation som är ansvarig för underåri gas vård och välbefinnande, eller av varje annan form av lämp lig representation, inbegripet den som grundas på lagstiftning eller ett rättsligt avgörande.

2.Medlemsstaterna ska vid genomförandet av detta direktiv se till att den underåriges behov tillgodoses på ett korrekt sätt av den förmyndare eller företrädare som utsetts. De behöriga myndigheterna ska göra regelbundna utvärderingar av detta.

3.Medlemsstaterna ska se till att ensamkommande barn pla ceras antingen

a)hos vuxna släktingar, eller

b)i en fosterfamilj, eller

c)i förläggningar som utformats särskilt för att ta emot under åriga, eller

d)i andra typer av inkvartering som är lämpliga för underåriga.

I detta sammanhang ska barnets åsikter beaktas i förhållande till dess ålder och mognad.

4.Så långt det är möjligt ska syskon hållas samman, med beaktande av den berörde underåriges bästa, särskilt hans eller hennes ålder och mognad. Ensamkommande barn ska byta in kvartering så sällan som möjligt.

5.Om ett ensamkommande barn beviljas internationellt skydd och spårningen av hans eller hennes familjemedlemmar inte redan har påbörjats, ska medlemsstaterna börja spåra dem så snabbt som möjligt efter det att internationellt skydd har beviljats, och i detta sammanhang värna om den underåriges bästa. Om spårningen redan har påbörjats ska medlemsstaterna om lämpligt fortsätta spårningsarbetet. Om den underåriges liv eller integritet hotas, eller nära släktingars, särskilt om dessa är kvar i ursprungslandet, är det viktigt att se till att insamling, behandling och spridning av uppgifter om dessa personer sker konfidentiellt.

6.Personer som arbetar med ensamkommande barn ska ha fått och fortsätta att få lämplig utbildning om barnens behov.

105

Bilaga					Ds 2013:72
	L 337/22			Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011
	L 337/22	SV		Europeiska unionens officiella tidning	20.12.2011

			Artikel 32		Artikel 37
		Tillgång till bostad			Personal

1.Medlemsstaterna ska se till att personer som beviljats in ternationellt skydd har tillgång till bostad på likvärdiga villkor som för andra tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta inom deras territorium.

2.Om medlemsstaterna tillåter en nationell utplacerings praxis för personer som beviljats internationellt skydd, ska de sträva efter att genomföra en politik som syftar till att förebygga diskriminering av personer som beviljats internationellt skydd och till att garantera lika möjligheter när det gäller tillgång till bostad.

Artikel 33

Rätt till fri rörlighet inom medlemsstaten

Medlemsstaterna ska tillåta fri rörlighet inom sina territorier för personer som har beviljats internationellt skydd på samma vill kor och med samma begränsningar som för andra tredjelands medborgare som är lagligen bosatta inom deras territorium.

Artikel 34

Tillgång till integrationsfrämjande åtgärder

För att underlätta integrationen i samhällslivet av personer som har beviljats internationellt skydd ska medlemsstaterna säker ställa tillgång till sådana integrationsprogram som de finner lämpliga för att ta hänsyn till de särskilda behoven för personer som innehar flyktingstatus eller subsidiär skyddsstatus, eller skapa villkor som säkerställer tillgång till sådana program.

Artikel 35

Återvandring

Medlemsstaterna får ge bidrag till personer som har beviljats internationellt skydd och som vill återvandra.

KAPITEL VIII

ADMINISTRATIVT SAMARBETE

Artikel 36

Samarbete

Medlemsstaterna ska utse en nationell kontaktpunkt och med dela dennas adress till kommissionen. Kommissionen ska i sin tur vidarebefordra uppgifterna till övriga medlemsstater.

Medlemsstaterna ska i samarbete med kommissionen vidta alla lämpliga åtgärder för att inrätta ett direkt samarbete, som även omfattar utbyte av information mellan behöriga myndigheter.

Medlemsstaterna ska se till att myndigheter och andra organi sationer som ansvarar för att genomföra detta direktiv har fått tillräcklig utbildning och att de ska vara bundna av tystnadsplikt enligt den nationella lagstiftningen när det gäller alla uppgifter som de får kännedom om i samband med sitt arbete.

KAPITEL IX

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 38

Rapporter

1.Senast den 21 juni 2015 ska kommissionen rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv och vid behov föreslå eventuella ändringar. Sådana förslag till ändringar ska i första hand avse artiklarna 2 och 7. Medlems staterna ska till kommissionen överlämna all information som behövs för att utarbeta rapporten senast den 21 december 2014.

2.Efter det att rapporten överlämnats ska kommissionen minst en gång vart femte år rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv.

Artikel 39

Införlivande

1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa artik larna 1, 2, 4, 7, 8, 9, 10, 11, 16, 19, 20, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34 och 35 senast den 21 december 2013. De ska genast översända texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvis ning när de offentliggörs. De ska också innehålla en uppgift om att hänvisningar i befintliga lagar och andra författningar till det direktiv som upphävts genom detta direktiv ska anses som hänvisningar till detta direktiv. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras och om hur uppgiften ska formuleras ska varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de viktigaste bestämmelserna i nationell lagstiftning som omfattas av detta direktiv.

106

Ds 2013:72				Bilaga
20.12.2011		Europeiska unionens officiella tidning	L 337/23
20.12.2011	SV	Europeiska unionens officiella tidning	L 337/23

Artikel 40

Upphävande

För de medlemsstater som är bundna av det här direktivet ska direktiv 2004/83/EG upphävas med verkan från och med den 21 december 2013 dock utan att det påverkar medlemsstater nas skyldigheter när det gäller tidsfristen för införlivande i na tionell lagstiftning av det direktiv som anges i bilaga I del B.

För de medlemsstater som är bundna av det här direktivet ska hänvisningar till det upphävda direktivet anses som hänvis ningar till det här direktivet och ska läsas i enlighet med jäm förelsetabellen i bilaga II.

Artikel 41

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artiklarna 1, 2, 4, 7, 8, 9, 10, 11, 16, 19, 20, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34 och 35 ska tillämpas från och med den 22 december 2013. De ska genast översända texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

Artikel 42

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdat i Strasbourg den 13 december 2011.

På Europaparlamentets vägnar	På rådets vägnar
J. BUZEK	M. SZPUNAR
Ordförande	Ordförande

107

Bilaga							Ds 2013:72
	L 337/24				Europeiska unionens officiella tidning		20.12.2011
	L 337/24		SV		Europeiska unionens officiella tidning		20.12.2011

					BILAGA I
					DEL A
					Upphävt direktiv
					(som det hänvisas till i artikel 40)
		Rådets direktiv 2004/83/EG				(EUT L 304, 30.9.2004, s. 12)
					DEL B
					Frist för införlivande i nationell rätt
					(som det hänvisas till i artikel 39)

				Direktiv		Införlivandefrist

		2004/83/EG				10 oktober 2006

108

Ds 2013:72							Bilaga
20.12.2011				Europeiska unionens officiella tidning		L 337/25
20.12.2011		SV		Europeiska unionens officiella tidning		L 337/25

				BILAGA II
				Jämförelsetabell

			Direktiv 2004/83/EG		Föreliggande direktiv

	Artikel 1				Artikel 1
	Artikel 2, inledningsfrasen				Artikel 2, inledningsfrasen
	Artikel 2 a				Artikel 2 a
	—				Artikel 2 b
	Artikel 2 b–g				Artikel 2 c–h
	—				Artikel 2 i
	Artikel 2 h				Artikel 2 j första och andra strecksatsen
	—				Artikel 2 j tredje strecksatsen
	—				Artikel 2 k
	Artikel 2 i				Artikel 2 l
	Artikel 2 j				Artikel 2 m
	Artikel 2 k				Artikel 2 n


	Artikel 3				Artikel 3


	Artikel 4				Artikel 4
	Artikel 5				Artikel 5
	Artikel 6				Artikel 6
	Artikel 7				Artikel 7
	Artikel 8.1–8.2				Artikel 8.1–8.2
	Artikel 8.3				—
	Artikel 9				Artikel 9
	Artikel 10				Artikel 10
	Artikel 11.1–11.2				Artikel 11.1–11.2
	—				Artikel 11.3
	Artikel 12				Artikel 12
	Artikel 13				Artikel 13
	Artikel 14				Artikel 14
	Artikel 15				Artikel 15
	Artikel 16.1–16.2				Artikel 16.1–16.2
	—				Artikel 16.3
	Artikel 17				Artikel 17
	Artikel 18				Artikel 18
	Artikel 19				Artikel 19
	Artikel 20.1–20.5				Artikel 20.1–20.5
	Artikel 20.6–20.7				—

109

Bilaga							Ds 2013:72
	L 337/26				Europeiska unionens officiella tidning		20.12.2011
	L 337/26		SV		Europeiska unionens officiella tidning		20.12.2011


				Direktiv 2004/83/EG			Föreliggande direktiv

		Artikel 21				Artikel 21
		Artikel 22				Artikel 22
		Artikel 23.1				Artikel 23.1
		Artikel 23.2 första stycket				Artikel 23.2
		Artikel 23.2 andra stycket				—
		Artikel 23.2 tredje stycket				—
		Artikel 23.3–23.5				Artikel 23.3–23.5
		Artikel 24.1				Artikel 24.1
		Artikel 24.2				Artikel 24.2
		Artikel 25				Artikel 25
		Artikel 26.1–26.3				Artikel 26.1–26.3
		Artikel 26.4				—
		Artikel 26.5				Artikel 26.4
		Artikel 27.1–27.2				Artikel 27.1–27.2
		Artikel 27.3				Artikel 28.1
		—				Artikel 28.2
		Artikel 28.1				Artikel 29.1
		Artikel 28.2				Artikel 29.2
		Artikel 29.1				Artikel 30.1
		Artikel 29.2				—
		Artikel 29.3				Artikel 30.2
		Artikel 30				Artikel 31
		Artikel 31				Artikel 32.1
		—				Artikel 32.2
		Artikel 32				Artikel 33
		Artikel 33				Artikel 34
		Artikel 34				Artikel 35
		Artikel 35				Artikel 36
		Artikel 36				Artikel 37
		Artikel 37				Artikel 38
		Artikel 38				Artikel 39
		—				Artikel 40
		Artikel 39				Artikel 41
		Artikel 40				Artikel 42
		—				Bilaga I
		—				Bilaga II

110

Departementsserien 2013

Kronologisk förteckning

1.På vägen till en grönare framtid – utmaningar och möjligheter.

Delutredning från Framtidskommissionen. SB.

2.Delaktighet i framtiden – utmaningar för jämställdhet, demokrati och integration. Delutredning från Framtidskommissionen. SB.

3.Framtida utmaningar för sammanhållning och rättvisa.

Delutredning från Framtidskommissionen. SB.

4.Fysioterapeut

–ny skyddad yrkestitel för sjukgymnaster. S.

5.Permanent utvidgad målgrupp för etableringslagen. A.

6.Utbildningar för nyanlända elever. Mottagande och skolgång. U.

7.Om katastrofmedicin som en del av svenska insatser utomlands m.m. S.

8.Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen.

Delutredning från Framtidskommissionen. SB

9.Lätt byte. Enklare att välja ny leverantör av elektroniska kommunikationstjänster. N.

10.Domstolsdatalag. Ju.

11.Ändringar i bestämmelser om straff och administrativa sanktioner vid fiske. L.

12.Marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. UD.

13.Regionalt utvecklingsansvar i Västernorrlands län och Norrbottens län. S.

14.Regionalt utvecklingsansvar i Örebro län och Gävleborgs län. S.

15.Gemensamt konsumentskydd i EU. Ju.

16.Prospektansvar. Fi.

17.Straffavgift vid bristande kreditprövning. Ju.

18.Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden. Ju.

19.Svenska framtidsutmaningar slutrapport från regeringens Framtidskommission. SB.

20.Vissa lagförslag med anledning av trepartssamtalen. A.

21.Lagvalsregler på obligationsrättens område

–Rom I- och Rom II-förordningarna. Ju.

22.Behandlingen av personuppgifter vid Statens kriminaltekniska laboratorium. Ju.

23.Tid för undervisning

–lärares arbete med skriftliga individuella utvecklingsplaner. U.

24.Ersättning för polisbevakning. Ju.

25.Skriftlig bekräftelse av vissa telefonavtal. Ju.

26.Viss kreditgivning till konsumenter. Fi.

27.Ett teknikoberoende skydd för den enskildes integritet vid kreditupplysning. Ju.

28.Straffansvar för eftersupning

–om användning av alkohol och andra berusande medel efter färd. Ju.

29.Märkning av textilprodukter. Ju.

30.Skyndsamhetskrav och tidsfrister i ärenden med unga misstänkta och unga målsägande. Ju.

31.Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters finansiering. Ju.

32.Genomförande av det ändrade direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning. Ju.

33.Vägval i en globaliserad värld. Fö.

34.Den nya polisorganisationen – kompletterande författningsändringar. Ju

35.Vägval för premiepensionen. Fi.

36.Förändrade åldersgränser och ökad flexibilitet

iföräldraförsäkringen. S.

37.Ett uppföljningssystem för jämställdhetspolitiken. U.

38.Ränteskillnadsersättning m.m. vid bolån. Ju.

39.Kompletterande bestämmelser till EU- förordningen om sprängämnesprekursorer. Fö.

40.En samlad organisation på det funktionshinderspolitiska området. +Lättläst + Daisy. S.

41.Mellanchefsstrukturen i domstol och nya befordrade domaranställningar utan chefskap

m.m.Ju.

42.Utbetalning av barnbidrag och flerbarnstillägg. S.

43.Olovlig hantering av avkodningsutrustning. Ku.

44.Lag om resenärers rättigheter

–kompletterande bestämmelser. Ju.

45.Finansiell stabilitetspolitik

–ett nytt politikområde under utveckling. Fi.

46.Förslag på förändringar inom det statliga bilstödet. S.

47.Skydd av personuppgifter för hotade och förföljda personer. Ju.

48.Informationsutbyte för bekämpning av allvarlig brottslighet

–genomförande av samarbetsavtal med Förenta staterna. Ju.

49.Högskolestiftelser

–en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet. U.

50.Tid för undervisning

–lärares arbete med åtgärdsprogram. U.

51.En översyn av läkemedelslagen. S.

52.Den nationella organisationen för Horisont 2020. U.

53.Gymnasieingenjörsutbildning

–Vidareutbildning i form av ett fjärde tekniskt år

igymnasieskolan. U.

54.Kommunal medfinansiering av forskningsinfrastruktur inom Eric-konsortier. Fi.

55.Skärpt straff för mord. Ju.

56.Sweden’s sixth national report under the Convention on Nuclear Safety

Swedish implementation of the obligations of the Convention. M.

57.Åtgärder mot missbruk av reglerna för arbetskraftsinvandring. Ju.

58.Informationsförfaranden i samband med organtransplantationer. S.

59.Åtgärder inom aktivitetsstödet m.m. A.

60.Tillsyn över civila statsfartyg. N.

61.Ökat fokus på arbete för vissa nyanlända invandrare och avveckling av sfi-bonus. A.

62.Genomförande av direktivet om ansökningsförfarandet för vissa uppehålls- och arbetstillstånd. Ju.

63.Herrelösa verk i kulturarvsinstitutionernas samlingar. Ju.

64.Vem ska göra vad?

–Om fördelningen av arbetsuppgifter mellan polisens anställda. Ju.

65.Elektronisk kommunikation vid rättspsykiatrisk vård m.m. S.

66.Redovisningscentraler för taxi. N.

67.Regionalt utvecklingsansvar i Östergötlands län, Kronobergs län och Jämtlands län. S.

68.Säkerheter vid clearing hos central motpart. Fi.

69.Förlängd etableringsplan efter föräldraledighet på deltid och ändring i lagen om samhällsorientering. A.

70.Förslag till fritidspeng till barn i hushåll med försörjningsstöd. S.

71.Säkerheter och avräkningar – ett alternativt genomförande av två direktiv. Fi.

72.Genomförande av det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Ju.

Departementsserien 2013

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

På vägen till en grönare framtid – utmaningar och möjligheter.

Delutredning från Framtidskommissionen. [1]

Delaktighet i framtiden – utmaningar för jämställdhet, demokrati och integration. Delutredning från Framtidskommissionen. [2]

Framtida utmaningar för sammanhållning och rättvisa.

Delutredning från Framtidskommissionen. [3]

Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen.

Delutredning från Framtidskommissionen. [8]

Svenska framtidsutmaningar

slutrapport från regeringens Framtidskommission. [19]

Justitiedepartementet

Domstolsdatalag. [10]

Gemensamt konsumentskydd i EU. [15] Straffavgift vid bristande kreditprövning. [17]

Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden. [18]

Lagvalsregler på obligationsrättens område

– Rom I- och Rom II-förordningarna. [21]

Behandlingen av personuppgifter vid Statens kriminaltekniska laboratorium. [22]

Ersättning för polisbevakning. [24]

Skriftlig bekräftelse av vissa telefonavtal. [25]

Ett teknikoberoende skydd för den enskildes integritet vid kreditupplysning. [27]

Straffansvar för eftersupning

– om användning av alkohol och andra berusande medel efter färd. [28]

Märkning av textilprodukter. [29]

Skyndsamhetskrav och tidsfrister i ärenden med unga misstänkta och unga målsägande. [30]

Allmänhetens insyn i partiers och valkandidaters finansiering. [31]

Genomförande av det ändrade direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning. [32]

Den nya polisorganisationen – kompletterande författningsändringar. [34]

Ränteskillnadsersättning m.m. vid bolån. [38]

Mellanchefsstrukturen i domstol och nya befordrade domaranställningar utan chefskap m.m. [41]

Lag om resenärers rättigheter

– kompletterande bestämmelser. [44]

Skydd av personuppgifter för hotade och förföljda personer. [47]

Informationsutbyte för bekämpning av allvarlig brottslighet

– genomförande av samarbetsavtal med Förenta staterna. [48]

Skärpt straff för mord. [55]

Åtgärder mot missbruk av reglerna för arbetskraftsinvandring. [57]

Genomförande av direktivet om ansökningsförfarandet för vissa uppehålls- och arbetstillstånd. [62]

Herrelösa verk i kulturarvsinstitutionernas samlingar. [63]

Vem ska göra vad?

– Om fördelningen av arbetsuppgifter mellan polisens anställda. [64]

Genomförande av det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. [72]

Utrikesdepartementet

Marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn. [12]

Försvarsdepartementet

Vägval i en globaliserad värld. [33]

Kompletterande bestämmelser till EU-förord- ningen om sprängämnesprekursorer. [39]

Socialdepartementet

Fysioterapeut

– ny skyddad yrkestitel för sjukgymnaster. [4]

Om katastrofmedicin som en del av svenska insatser utomlands m.m. [7]

Regionalt utvecklingsansvar i Västernorrlands län och Norrbottens län. [13]

Regionalt utvecklingsansvar i Örebro län och Gävleborgs län. [14]

Förändrade åldersgränser och ökad flexibilitet i föräldraförsäkringen. [36]

En samlad organisation på det funktionshinderspolitiska området. [40]

Utbetalning av barnbidrag och flerbarnstillägg. [42]

Förslag på förändringar inom det statliga bilstödet. [46]

En översyn av läkemedelslagen. [51]

Informationsförfaranden i samband med organtransplantationer. [58]

Elektronisk kommunikation vid rättspsykiatrisk vård m.m. [65]

Regionalt utvecklingsansvar i Östergötlands län, Kronobergs län och Jämtlands län. [67]

Förslag till fritidspeng till barn i hushåll med försörjningsstöd. [70]

Finansdepartementet

Prospektansvar. [16]

Viss kreditgivning till konsumenter. [26] Vägval för premiepensionen. [35]

Finansiell stabilitetspolitik

– ett nytt politikområde under utveckling. [45]

Kommunal medfinansiering av forskningsinfrastruktur inom Eric-konsortier. [54]

Säkerheter vid clearing hos central motpart.[67]

Säkerheter och avräkningar – ett alternativt genomförande av två direktiv. [71]

Utbildningsdepartementet

Utbildningar för nyanlända elever. Mottagande och skolgång. [6]

Tid för undervisning

– lärares arbete med skriftliga individuella utvecklingsplaner. [23]

Ett uppföljningssystem för jämställdhetspolitiken. [37]

Högskolestiftelser

– en ny verksamhetsform för ökad handlingsfrihet. [49]

Tid för undervisning

– lärares arbete med åtgärdsprogram. [50]

Den nationella organisationen för Horisont 2020. [52]

Gymnasieingenjörsutbildning

– Vidareutbildning i form av ett fjärde tekniskt år i gymnasieskolan. [53]

Landsbygdsdepartementet

Ändringar i bestämmelser om straff och administrativa sanktioner vid fiske. [11]

Miljödepartementet

Sweden’s sixth national report under the Convention on Nuclear Safety

Swedish implementation of the obligations of the Convention. [56]

Näringsdepartementet

Lätt byte. Enklare att välja ny leverantör av elektroniska kommunikationstjänster. [9]

Tillsyn över civila statsfartyg. [60] Redovisningscentraler för taxi. [66]

Kulturdepartementet

Olovlig hantering av avkodningsutrustning. [43]

Arbetsmarknadsdepartementet

Permanent utvidgad målgrupp för etableringslagen. [5]

Vissa lagförslag med anledning av trepartssamtalen. [20]

Åtgärder inom aktivitetsstödet m.m. [59]

Ökat fokus på arbete för vissa nyanlända invandrare och avveckling av sfi-bonus. [61]

Förlängd etableringsplan efter föräldraledighet på deltid och ändring i lagen om samhällsorientering. [69]