Yttrandefrihetsgrundlag m.m.
Betänkande 1990/91:KU21
Konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU21
Yttrandefrihetsgrundlag m.m.
Innehåll
1990/91 KU21
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:64 Yttrandefrihetsgrundlag m.m. och med anledning av propositionen väckta motioner. Även motioner som väckts under allmänna motionstiden 1991 behandlas i betänkandet. I propositionen föreslås en helt ny grundlag, yttrandefrihetsgrundlag, som bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen. Det innebär att principerna om censurförbud och etableringsfrihet blir gällande för hela massmedieområdet. Endast i fråga om användningen av radiofrekvensspektrum kan en etableringsfrihet inte gälla. Vidare skall förhandsgranskning av film som skall visas offentligt få förekomma även i fortsättningen.
Med anledning av motionsyrkanden om en s.k. parallellinstruktion föreslår utskottet ett tillkännagivande för regeringen att det bör övervägas att införa bestämmelser i brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål. I övrigt tillstyrker utskottet propositionen och avstyrker motionerna.
Till betänkandet har fogats en reservation och fyra särskilda yttranden.
Propositionen
I proposition 1990/91:64 yrkas att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. yttrandefrihetsgrundlag,
2. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
3. lag om ändring i regeringsformen.
Lagförslagen, vilka lagts fram efter hörande av lagrådet, har intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
1990/91:K22 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om yttrandefrihetsgrundlagens formulering beträffande fortsatta möjligheter till allmän förhandsgranskning av videogram.
1990/91:K23 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om meddelarfriheten i förhållandet mellan enskilda,
2. att riksdagen beslutar att det i tryckfrihetsförordningen, förslaget till yttrandefrihetsgrundlag och brottsbalken införs bestämmelser av innebörd att den s.k. instruktionen i 1 kap. 4§ första stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5§ yttrandefrihetsgrundlagen skall iakttas i vanliga brottmål där gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose intresset av yttrande- och informationsfriheten.
1990/91:K24 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att komplettera förslaget om yttrandefrihetsgrundlag med regler som medger förhandsgranskning av videogram och filmer avsedda för privat bruk och som i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte sprids genom försäljning eller uthyrning.
1990/91:K25 av Erling Bager och Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag som begränsar det förråande videoutbudet.
1990/91:K26 av Ingrid Ronne-Björkqvist m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideogram.
1990/91:K27 av Isa Halvarsson och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideo.
1990/91:K28 av Jan-Erik Wikström (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att ge 3 kap. 3 § punkterna 4 och 5 tryckfrihetsförordningen följande innehåll: "4. i den mån domstol, när det är fråga om brott enligt 7 kap. 2§ eller 3§ första stycket 2 och 3, finner det vara av synnerlig vikt att vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för den brottsliga gärningen har lämnat meddelandet eller medverkat till framställningen, eller 5. i den mån domstol i annat mål om brott, för vilket det stadgats strängare straff än fängelse i två år, av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör",
2. att riksdagen beslutar att 2 kap. 3 § punkterna 4 och 5 yttrandefrihetsgrundlagen ges motsvarande innehåll.
1990/91:K29 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen inte antar 1 kap. 7 § andra stycket om internationella konventioner i förslaget till yttrandefrihetsgrundlag,
2. att riksdagen beslutar om ett tillägg till yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att utan hinder av denna lag får i lag föreskrivas att den som via satellit sänder radioprogram som är avsedda att helt eller delvis tas emot av publik i Sverige är skyldig att ha en fysisk person eller att registrera en person, programkanalansvarig, som kan svara inför svensk domstol eller myndighet för innehållet i sändningarna eller som kan åläggas att svara för skatter och andra allmänna avgifter.
1990/91:K30 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 1 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen samt 1 kap. 4§ tryckfrihetsförordningen tillförs ett andra stycke med följande lydelse: "Den som i övrigt i domstol eller annan myndighet skall bedöma, om någon i sitt handlande har brutit mot lag, förordning eller avtal, skall iaktta samma förhållningssätt, om det framgår att den handlande har haft till syfte att främja meningsutbyte, upplysning eller konstnärligt skapande."
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att förbjuda TV-reklam, som inskränker denna rätt till att gälla företag av s.k. public service-karaktär,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundlagsreglering av formerna för koncessionsgivning på eterområdet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt utredning av frågan om förstärkt meddelarskydd på det privata området,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om filmcensur för vuxna,
6. att riksdagen beslutar att 2 kap. 3 § punkt 5 yttrandefrihetsgrundlagen samt 3 kap. 3§ punkt5 tryckfrihetsförordningen ges följande lydelse: "5. i den mån domstol, i mål om annat brott, av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör.",
7. att riksdagen beslutar att begreppet "radio", på de platser i lagtexten där det används i betydelsen "television och andra radioutsändningar" byts ut mot "radio och television".
samt de under allmänna motionstiden väckta motionerna
1990/91:K406 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering gällande lagen om olaga våldsskildringar.
1990/91:K409 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det skall finnas en ansvarig utgivare för alla videogram för att man skall kunna stoppa videovåldet, som är särskilt skadligt för barn.
1990/91:K413 av Johnny Ahlqvist och Rinaldo Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning mot våldspornografi.
1990/91:K414 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att alla videogram skall vara förhandsgranskade,
2. att riksdagen beslutar att det skall finnas ansvarig utgivare för alla videogram.
1990/91:K421 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avgränsningen av barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av barnpornografireglerna.
Motiveringarna återfinns i motion 1990/91:Ju832.
1990/91:K422 av Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot våldspornografi.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju645.
1990/91:K424 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen enligt vad i motionen anförts om pornografisk förnedring av kvinnor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det bör undersökas om den lagstiftning som finns i USA efter omarbetning kan överföras till svenska förhållanden.
1990/91:K428 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen skall ha den i motionen angivna lydelsen.
Utskottet
Bakgrund
Sedan gammalt har det tryckta ordet i vårt land haft ett i detalj utformat grundlagsskydd. Med tiden har behovet av ett liknande skydd för andra medier än det tryckta ordet blivit allt större. Vid tillkomsten av radiolagen (1966:755) väcktes tanken på att grundlagsfästa vissa inslag i den radiorättsliga regleringen. I den proposition som låg till grund för radiolagen uttalades att frågan lämpligen torde kunna övervägas i samband med det fortsatta arbetet på en total grundlagsreform (prop. 1966:149). Därmed åsyftades det då pågående författningspolitiska reformarbetet som resulterade i den nya regeringsformen år 1974. Regeringsformen har därefter i två omgångar, åren 1976 och 1979, fått viktiga tillägg som syftar till att förstärka och bygga ut skyddet för medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Yttrandefriheten saknar dock fortfarande ett skydd med den detaljerade utformning som tryckfriheten har.
Möjligheterna att åstadkomma ett mer detaljerat skydd för yttrandefriheten i andra medier än tryckta skrifter har utretts av massmedieutredningen och yttrandefrihetsutredningen.
Massmedieutredningen tillkallades år 1970 och lade fram förslag till nya grundlagsregler efter tryckfrihetsrättsligt mönster i betänkandet (SOU 1975:49) Massmediegrundlagen. På grundval av betänkandet lade regeringen fram förslag om vissa grundlagsändringar angående tryckfriheten, som antogs av riksdagen (prop. 1975/76:204, KU 54, rskr. 394, KU 1976/77:1, rskr. 2). Kommitténs förslag till grundlagsregler för andra medier ledde däremot inte till lagstiftning.
År 1984 avgav yttrandefrihetskommittén betänkandet (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten. Betänkandet innehöll förslag till en ny grundlag, yttrandefrihetsgrundlagen, som skulle gälla vid sidan av tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsgrundlagen skulle innehålla regler till skydd för yttrandefriheten som skulle omfatta eter- och trådsändningar, ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder. Under förutsättning att en utgivare hade utsetts skulle grundlagen också omfatta sceniska framställningar. Kommittén lade vidare fram vissa förslag till ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen i syfte att stärka skyddet för yttrandefriheten. Kommittén föreslog också att den s.k. meddelarfriheten i den tryckfrihetsrättsliga regleringen skulle sträckas ut till att även gälla förhållanden mellan enskilda.
Yttrandefrihetskommittén hade övervägt om det var möjligt att få till stånd en ny grundlag som skulle omfatta även det tryckta ordet och således erätta tryckfrihetsförordningen. Kommittén redovisade också ett förslag till en sådan grundlag som ett alternativ men förordade ändå den särskilda yttrandefrihetsgrundlagen. Avgörande för detta ställningstagande synes ha varit risken för att tryckfriheten skulle tunnas ut om tryckfrihetsförordningen ersattes med en ny grundlag.
På grundval av yttrandefrihetskommitténs förslag utarbetades i justitiedepartementet år 1986 en lagrådsremiss med förslag till nya grundlagsregler till skydd för yttrandefriheten i eter- och trådsändningar (dvs. radio och television), filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar. Enligt förslaget skulle de nya reglerna tas in i tryckfrihetsförordningen och där bilda en andra avdelning. Lagrådsremissen innehöll inte något förslag i frågan om meddelarfriheten i förhållandet mellan enskilda.
I allt väsentligt anslöt sig lagrådet till de ställningstaganden i sak som hade redovisats i remissen. Lagrådet godtog också i princip den lagtekniska utformningen. När departementschefen anmälde lagrådsyttrandet i april 1987 såg han sig dock tvungen att avstå från att förorda att de remitterade förslagen skulle genomföras i alla delar. Skälet härtill var att det efter offentliggörandet av remissen hade uppstått en osäkerhet om det var möjligt att uppnå en bred enighet i riksdagen om den lagtekniska lösning som hade förordats i remissen. Departementschefen ansåg därför att en fortsatt beredning måste äga rum av frågan om en förstärkning av grundlagsskyddet för radio, television, filmer, videogram och ljudupptagningar.
I enlighet med detta ställningstagande överlämnades före sommaren 1987 propositionen 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. till riksdagen. Propositionen innehöll förslag som syftade till att förstärka det rättsliga skyddet för tryckta skrifter. På hösten 1987 inleddes inom justitiedepartementet en fortsatt beredning av frågan om ett mera omfattande grundlagsskydd för yttrandefriheten under medverkan av företrädarna för partierna i riksdagen. Beredningen syftade till att förbereda ett förslag i grundlagsfrågan som skulle kunna behandlas av riksdagen samtidigt med proposition 1986/78:151 och då samla en bred majoritet. Något förslag kom dock inte till stånd.
När konstitutionsutskottet behandlade proposition 1986/87:151 uttalade sig utskottet även om den fortsatta handläggningen av frågan om en grundlagsreglering beträffande andra medier än det tryckta ordet (KU 1987/88:36). Utskottet fann det angeläget att det utrednings- och beredningsarbete som under lång tid lagts ned i syfte att åstadkomma grundlagsskydd för vissa andra uttrycksformer än det tryckta ordet skulle leda till grundlagsreglering. Enligt utskottet talade mycket för att en sådan bred enighet i riksdagen som borde eftersträvas vid grundlagsändringar av här aktuellt slag kunde uppnås. Det fortsatta beredningsarbetet syntes enligt utskottet i huvudsak kunna inriktas på att underkasta det omfattande sakliga material som förelåg efter det tidigare utredningsarbetet en ny prövning. Denna prövning syntes i stor utsträckning kunna utgå från de bedömningar som gjorts av yttrandefrihetsutredningen. Med tanke på frågans betydelse och det angelägna i att uppnå en bred politisk enighet ansåg utskottet att beredningsarbetet skulle ske under medverkan av representanter för de politiska partierna i riksdagen.
Utskottet tog även upp den författningsmässiga frågan. Utskottet konstaterade att den beredning som ägt rum efter propositionens avlämnande visat att den teknik som valts i lagrådsremissen inte ansetts utgöra någon framkomlig väg. Med hänsyn till den kritik som framförts och som gick ut på att en samlad grundlag skulle kunna leda till en uttunning av skyddet för skrifter enligt den nuvarande tryckfrihetsförordningen, borde beredningsarbetet enligt utskottets mening inriktas mot en lösning i enlighet med principerna i yttrandefrihetsutredningens förslag, dvs. en särskild grundlag för de nu aktuella medierna.
Utskottet berörde även det material som förelåg i ärendet och som gällde grundlagsregler om meddelarskydd i förhållanden mellan enskilda. Utskottet fann att det materialet inte var tillräckligt som underlag för ett förslag. Utskottet ansåg att det fanns skäl att utvidga meddelarskyddet till att i princip gälla förhållandet även utanför den offentliga sektorn. Enligt utskottets mening borde regeringen se till att frågan blev föremål för en skyndsam utredning.
Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 1987/88:290).
Beredningen av frågan om en ny grundlag har i överensstämmelse med riksdagens mening fortsatt inom justitiedepartementet med företrädare från riksdagspartierna. I oktober 1988 tillkallades en kommitté med uppdrag att utreda frågan om meddelarfriheten i förhållandet mellan enskilda. Kommittén fick också i uppdrag att överväga de regler i tryckfrihetsförordningen som gäller tystnadsplikten för dem som är verksamma inom bl.a. tidningsföretag och nyhetsbyråer i fråga om vem som har lämnat uppgifter för publicering. Vidare skulle kommittén på vissa punkter se över de bestämmelser i tryckfrihetsförordningen som gäller för skrifter som trycks utomlands. Kommittén antog namnet meddelarskyddskommittén.
De förslag och ställningstaganden som den nu aktuella propositionen innehåller grundar sig på beredningsarbetet och på meddelarskyddskommitténs förslag.
I propositionen anförs att de politiska överläggningar som har ägt rum under beredningsarbetet har varit inriktade på att utröna hur ett förslag med utgångspunkt i yttrandefrihetsutredningens betänkande bör vara utformat för att kunna samla en bred anslutning i riksdagen. Det sägs vidare att vad som förevarit under överläggningarna ger anledning att anta att ett grundlagsförslag bör utformas på det sätt som redovisas i propositionen. I anslutning härtill förklarar departementschefen att hon inte räknar med att företrädare för andra åsikter än hennes skall hålla inne med sin mening när ärendet behandlas i riksdagen. I ett så betydelsefullt och komplicerat lagstiftningsärende som detta är kan man enligt hennes mening knappast vänta sig en fullständig samstämmighet i varje fråga. Hon anser emellertid att det nu bör vara möjligt att förverkliga riksdagens önskemål om en bred enighet kring en ny grundlag till skydd för andra medier än tryckta skrifter, låt vara att det kan finnas olika uppfattningar om i vad mån det utrymme för vanlig lagstiftning som grundlagen ger bör utnyttjas och om hur grundlagen kan behöva utvecklas.
Propositionens innehåll i huvudsak
En ny grundlag införs till skydd för yttrandefriheten i ljudradio, television och vissa andra moderna elektroniska medier, filmer och videogram samt ljudupptagningar. Skyddet berör även upplänkning till satelliter och vidarespridning av satellitprogram i trådnät. Den nya grundlagen benämns yttrandefrihetsgrundlag.
Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på de bärande principerna i tryckfrihetsförordningen. Censurförbud skall gälla för de skyddade medierna. Det skall dock finnas en möjlighet att förhandsgranska offentligt visade filmer och videogram. Etableringsfrihet skall gälla för de skyddade medierna. Kravet på tillstånd för ljudradio- och TV-sändningar i etern skall dock kunna upprätthållas. Ett målsättningsstadgande anger principerna för fördelningen av radiofrekvenser. Den redaktionella självständigheten skyddas hos dem som förmedlar program till allmänheten i de medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Tillgång till domstolsprövning skall finnas i frågor om rätt att sända program i ljudradio, TV och liknande medieformer. Jury skall i princip medverka i mål om ingripanden på grund av missbruk av yttrandefriheten. Rätten att inneha uppspelnings- och mottagarutrustning slås fast.
Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om tystnadsplikt för journalister m.fl. förtydligas. Vidare införs en särskild handlingsregel för domstolen som innebär att rätten vid vissa förhör noga skall vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som i varje särskilt fall är medgivet.
Källskyddet blir bättre för skrifter som trycks utomlands. I den delen föreslås följande. Skyddet stärks för den som lämnar eller anskaffar uppgifter för publicering i skrifter som trycks utomlands och som huvudsakligen är avsedda för spridning inom landet. Detsamma gäller för den som lämnar eller anskaffar uppgifter till periodiska skrifter, som inte huvudsakligen är avsedda för spridning i Sverige men som sprids här och för vilka utgivningsbevis utfärdats och ansvarig utgivare anmälts. Enligt ett tidigare motivuttalande finns ett skydd för författare till artiklar i skrifter, som över huvud taget inte sprids i Sverige. Det skyddet lagfästs nu genom en ny bestämmelse. Bestämmelsen tar sikte på utländska journalister med anknytning till utländska tidningar.
Som en följd av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag föreslås några ändringar i regeringsformen.
Användningen av begreppet radio i lagtexten
Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket förslaget till yttrandefrihetsgrundlag gäller vad som sägs i grundlagen om radioprogram förutom program i ljudradio också program i television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. När det i den följande lagtexten talas om radioprogram avses alltså såväl ljudradio som television och innehållet i vissa andra överföringar av information till allmänheten som exempelvis telefax och videotex. Enligt propositionen används uttrycket av redaktionella skäl i enlighet med den rekommendation lagrådet gav vid granskningen av 1986 års lagrådsremiss.
I motion K30 yrkande 7 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) anför motionärerna att begreppet radiosändningar i lagförslaget också inkluderar television. Det språkbruket kommer enligt motionärerna att skapa många missförstånd. De förklarar att de inte har övertygats om att lagtekniska problem skulle omöjliggöra ett ordval som i detta avseende stod mer i överensstämmelse med gänge språkbruk. De yrkar därför att ordet "radio" i lagtexten byts ut mot "radio och television" när det används i betydelsen television och andra radioutsändningar.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening bör lagrådets rekommendation följas när det gäller den redaktionella utformningen av grundlagstexten i detta hänseende. Utskottet avstyrker därför motion K30 yrkande 7.
Koncessionsgivningen
Radiosändning sker genom alstring och utsändning av elektromagnetiska vågor i den del av det fria rummets elektromagnetiska spektrum, där sådana vågor breder ut sig med samma hastighet som ljuset. I propositionen beskrivs de fysikaliska begränsningarna för användningen av radiofrekvensspektrum och de internationella överenskommelser om användningen av radiofrekvensspektrum för massmediala ändamål som begränsningarna gett upphov till. I propositionen anförs att det torde råda full enighet om att det är nödvändigt att någon kontroll utövas över hur radiofrekvensspektrum tas i anspråk och att redan yttrandefrihetsutredningen konstaterade att det begränsade sändningsutrymmet utesluter en fullständig etableringsfrihet när det gäller etersändningar av radio- och TV-program. I propositionen konstateras att huvudregeln i vår nuvarande radiorättsliga lagstiftning är att regeringen bestämmer vem som har rätt att här i landet sända radioprogram i rundradiosändning. I vissa fall kan tillstånd ges av förvaltningsmyndighet (närradio och radiotidningar). Det koncessionssystem som gäller har enligt propositionen alltså sin grund i nödvändigheten att fördela radiofrekvenserna. Det sägs vidare att det samtidigt har funnits en önskan att låta den centrala radio- och TV-verksamheten handhas av ett enda företag i allmänhetens tjänst och att denna önskan torde vara orsaken till att reglerna i radiolagen också har gjorts tillämpliga även på trådsändningar.
I propositionen uttalas att det givetvis är av stor vikt för den fria opinionsbildningen att radiofrekvensspektrum tas i anspråk för sändningar till allmänheten. Från konstitutionell synpunkt finns det därför goda skäl att söka omgärda frekvensfördelningen med vissa grundläggande regler. Dessa kan inte i detalj ange hur fördelningen skall gå till. Att närmare ange hur frekvenser skall fördelas kräver ett omfattande arbete och komplicerade hänsynstaganden till olika faktorer. I propositionen erinras om att en särkild utredare har tillkallats för att bl.a. utarbeta förslag till föreskrifter i lag om fördelningen av radiofrekvenser. Enligt propositionen kan en reglering på konstitutionell nivå för närvarande inte gärna gå längre än att uttryckligen framhäva den grundläggande betydelse som måste tillmätas yttrandefrihetens intresse vid alla överväganden om fördelningen av radiofrekvenser. I propositionen föreslås därför att det i yttrandefrihetsgrundlagen tas in en föreskrift av innebörd att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Vidare föreslås en särkild bestämmelse om närradion. Enligt den bestämmelsen skall det finnas möjlighet för sammanslutningar att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger.
Lagrådet har med hänvisning till att en särskild utredare har i uppdrag att utarbeta förslag till lag om fördelningen av radiofrekvenser konstaterat att det saknas material för att ta ställning i frågan om och i så fall i vilken utsträckning konkreta regler för frekvensfördelningen bör tas in i grundlagen. Till följd härav får man enligt lagrådet nöja sig med allmänna riktlinjer i ämnet. Lagrådet utgår från att man vid den aviserade lagstiftningen om frekvensfördelningen tar upp frågan vilka regler som skall vara ägnade att verksamt tillvarata yttrandefrihetsintresset och därför förtjänar att inflyta i yttrandefrihetsgrundlagen. Lagrådet finner emellertid att yttrandefrihetsgrundlagen redan i nuvarande läge bör tillföras en föreskrift om att grunderna för tillståndsgivningen i fråga om användningen av radiofrekvenser skall anges i vanlig lag. Lagrådet lägger fram förslag till en sådan bestämmelse.
I propositionen anförs att det även enligt lagrådets mening finns anledning att avvakta resultatet av det nu pågående utredningsarbetet innan frågan om att närmare precisera yttrandefrihetsgrundlagens föreskrift om frekvensfördelningen kan tas upp. Den bör enligt propositionen också ses i ett större sammanhang. Slutsatsen i propositionen blir att vad lagrådet anfört inte bör föranleda någon ändring i det förslag som remitterats till lagrådet.
I motion K30 yrkande 3 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) anförs att det råder en allmän uppslutning kring tanken att den etableringsfrihet för tidningar som tryckfrihetsförordningen ger inte går att överflytta till etermedieområdet. Utrymmet i etern är begränsat och även om utrymmet av tekniska skäl har vidgats och kan komma att vidgas ytterligare, föreligger under överskådlig tid enligt motionärerna ett behov av att reglera användningen av tillgängliga frekvenser. De juridiska frågorna kring tillståndsgivningen var enligt motionärerna inte särskilt svåra så länge utgångspunkten var ett statskontrollerat monopol. Motionärerna menar att läget i dag är helt annorlunda och pekar på närradionämndens handläggning av tillståndsfrågor och att regeringen sannolikt under hösten 1991 kommer att få avgöra vilket privat företag som skall få rätten att sända en tredje markbunden TV-kanal. Det är enligt motionärerna lätt att föreställa sig att det kommer att bli fler avgöranden av den typen i framtiden. De konstaterar att principerna för myndigheternas handläggning av dessa ärenden inte har diskuterats särskilt mycket och att regeringen har tillkallat en ensamutredare för att klarlägga de legala förutsättningarna för koncessionsgivningen. Motionärerna finner att det är uppenbart att de grundläggande principerna för koncessionsgivning på etermedieområdet är så viktiga från yttrandefrihetssynpunkt att de borde vara inskrivna i yttrandefrihetsgrundlagen. De pekar på att denna uppfattning delas av lagrådet och att lagrådet har visat på en möjlighet att lagtekniskt lösa problemet genom en komplettering av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag.
Motionärerna förklarar att de anser att det är angeläget att principerna för koncessionsgivningen på etermedieområdet grundlagsfästs. De yrkar att riksdagen ger regeringen till känna att detta bör utredas.
Utskottets bedömning
Som framgår av det föregående har en särskild utredare i uppdrag att utarbeta förslag till lag om fördelning av radiofrekvenser. Enligt utskottet mening bör resultatet av utredningsarbetet avvaktas innan ställning tas till frågan om och i så fall i vilken utsträckning som regler för frekvensfördelningen bör tas in i yttrandefrihetsgrundlagen. Något tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av motion K30 yrkande 3 är därför inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.
Yttrandefrihetsgrundlagen och avtalssystemet i radiolagen
En av utgångspunkterna för de grundlagsförslag som i olika sammanhang har lagts fram är att det begränsade frekvensutrymmet utesluter en fullständig etableringsfrihet när det gäller etersändningar av radio- och TV-program.
Yttrandefrihetsutredningens förslag innebar att radiosändningar till allmänheten skulle beredas skydd enligt den nya yttrandefrihetsgrundlagen i alla avseenden utom såtillvida att någon etableringsfrihet inte kunde gälla. I utredningens förslag skulle detta undantag framgå av grundlagen endast motsatsvis genom att etersändningar utelämnades vid uppräkningen av de uttrycksformer som skulle omfattas av etableringsfriheten.
I 1986 års lagrådsremiss valdes en annan lagteknisk lösning. Enligt remissen borde undantaget från etableringsfriheten framgå av en uttrycklig bestämmelse i grundlagen. Därtill föreslogs att grundlagen skulle slå fast vissa andra förutsättningar för regleringen av radio- och TV-sändningsverksamheten i landet. Dit hörde statens möjligheter att träffa avtal med tillståndshavare om sändningsverksamheten.
Även i grundlagspropositionen diskuteras hur grundlagen bör utformas för att tillåta ett system för fördelning av frekvensutrymmet. Enligt propositionen skulle det i och för sig vara möjligt att gå tillbaka till den av yttrandefrihetsutredningen föreslagna grundlagsutformningen. Kravet på tillstånd för radiosändningar har enligt propositionen nämligen hittills inte ansetts stå i strid med regeringsformen. Och en ny grundlag till skydd för yttrandefriheten kan inte medföra någon ändring i det hänseendet. Om den nya grundlagen inte heller föreskriver etableringsfrihet i fråga om radiosändningar, skulle enligt propositionen motsättningsvis -- till skillnad från vad som uttryckligen anges gälla för andra medier -- slutsatsen vara att något konstitutionellt hinder mot att genom vanlig lag upprätthålla kravet på tillstånd för radiosändningar inte finns.
I grundlagspropositionen väljs emellertid en annan lösning. Med hänsyn till kravet att grundlagen skall kunna överblickas kan det nämligen enligt propositionen inte anses särskilt tillfredsställande att med tystnad förbigå ett så betydelsefullt undantag från det tryckfrihetsrättsliga mönstret som avsaknaden av etableringsfrihet för radiosändningar. Det föreslås därför att grundlagen avfattas så att den klart anger att ett tillståndssystem är tillåtet i fråga om radiosändningar. I sak innebär detta inte någon skillnad mot yttrandefrihetsutredningens förslag.
Enligt propositionen bör däremot den nya grundlagen inte lägga fast någon viss ordning för hur ljudradio- och TV-verksamheten i landet skall organiseras. Det innebär att grundlagen bör lämna öppet för sådana särskilda regler som bör finnas när verksamheten bedrivs av ett företag med den särställning som i dag tillkommer Sveriges Radio. Grundlagen bör enligt enligt propositionen följaktligen bl.a. ge utrymme för lagstiftning som gäller avtal mellan staten och dem som får tillstånd till radiosändningar och granskning i efterhand av program som har sänts.
Propositionens förslag till reglering innebär att varje svensk medborgare och varje svensk juridisk person har rätt att sända radioprogram genom tråd. När det gäller radiosändningar som sker på annat sätt än genom tråd, får sådana radiosändningar regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända (3 kap. 2§). I specialmotiveringen till paragrafen sägs att i ordet villkor inbegrips ett sådant system med avtal mellan staten och tillståndshavarna som finns i dag.
För närvarande gäller att den som har tillstånd att här i landet sända radio- och TV-program skall iaktta vissa i radiolagen (1966:755) angivna grundläggande bestämmelser om programverksamheten. Vidare sägs i lagen att för programföretag skall i övrigt gälla vad som föreskrivs i avtal mellan regeringen och företaget. I sådant avtal får som villkor för rätt att sända program på grund av tillstånd tas in vissa föreskrifter i ämnen som närmare anges i lagen.
I proposition 1990/91:149 om radio- och TV-frågor föreslås omfattande ändringar i radiolagen, bl.a. såvitt gäller bestämmelserna om avtalssystemet. Även i fortsättningen skall det enligt förslaget alltså finnas ett avtal mellan staten och varje programföretag, i vilket det materiella innehållet i företagets sändningar regleras. Förslaget innebär att avtal skall träffas med alla de programföretag -- såväl inom som utom Sveriges Radio-koncernen -- som får tillstånd att sända.
Lagrådet har vid granskningen av de lagförslag som ligger till grund för propositionen ifrågasatt om avtalsregleringen kan vara förenlig med den nya yttrandefrihetsgrundlagen.
Utskottets bedömning
Vad frågan närmast gäller är om systemet med avtal får sitt grundlagsstöd genom att yttrandefrihetsgrundlagen tillåter att det i lag meddelas föreskrifter om tillstånd för sändningar av eterburna radioprogram och om villkor för sådana sändningar eller om det fordras att ordet "avtal" förs in i grundlagstexten för att ett sådant stöd skall anses föreligga.
Utskottet vill först erinra om att dessa avtal inte är överenskommelser i vanlig civilrättslig mening utan att de mera kan betraktas som direktiv för verksamheten. Utskottet kan för sin del inte finna något som talar mot att uttrycket villkor kan avse de "avtalsvillkor" som det här är fråga om. I specialmotiveringen till den aktuella paragrafen (3 kap. 2§) sägs också att i ordet villkor inbegrips ett sådant system med avtal mellan staten och tillståndshavarna som finns i dag. Utskottet finner således att det nuvarande avtalssystemet ges ett stöd i yttrandefrihetsgrundlagen.
Förbud mot reklam i radio och TV
Enligt förslaget till yttrandefrihetsgrundlag hindrar bestämmelserna i grundlagen inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten. I propositionen anförs att frågan om reklamens förhållande till grundlagens skydd för yttrandefriheten inte har tagits upp till närmare behandling under de överläggningar med företrädare för de politiska partierna i riksdagen som har ägt rum i lagstiftningsärendet. Vad som har förekommit under överläggningarna har ändå gett vid handen att det inte torde finnas någon enhetlig syn på frågan hos de politiska partierna. Enligt propositionen synes meningsskiljaktigheterna inte i första hand avse möjligheterna att genom lagstiftning ställa vissa krav på den kommersiella reklamens utformning och innehåll. I detta avseende torde accepteras att i huvudsak likartade regler skall gälla oavsett i vilket medium den sprids. Vad som orsakar oenigheten är enligt propositionen i stället frågan huruvida och i vilken utsträckning reklam skall få förekomma i svensk radio och TV. Enligt propositionen kan det på goda grunder hävdas att tillgången till de ekonomiska resurser som behövs för en massmedieverksamhet är av väsentlig betydelse för möjligheterna att göra ett effektivt bruk av yttrandefriheten. Det kan av det skälet anses att en grundlag om yttrandefriheten som ett av sina syften borde ha att säkerställa att sådan tillgång finns. I fråga om radio och TV har tanken att grundlagen bör säkra tillgången till resurserna tagit sig den formen att grundlagen bör utesluta förbud mot reklam. Enligt propositionen ges denna tanke emellertid inte fullt genomslag. Såvitt gäller de s.k. public service-företagen, dvs. företagen inom Sveriges Radio-koncernen, anses att ett förbud mot reklam även med en ny grundlag bör förbli rättsenligt. En sådan ordning måste anses kräva ett uttryckligt stöd i form av ett undantag i grundlagstexten, som tillåter att förbudet upprätthålls genom lag. Enligt propositionen är det nämligen inte godtagbart med utgångspunkt i tryckfrihetsförordningens principer att staten i här aktuella fall skulle träffa avtal med enskilda om generella förbud mot yttranden av visst slag. Det skulle också i lika mån strida mot regeringsformen. I propositionen anförs att detta leder till slutsatsen att den nya grundlagen bör innehålla ett uttryckligt medgivande till att regler ges i lag eller avtal om förbud mot och villkor för reklam i svensk radio och TV. Vidare anförs följande.
Samtidigt kan det inte förnekas att frågan om reklam i radio och TV är av betydelse för möjligheterna att göra bruk av yttrandefriheten i dessa medier. Som bekant har den tekniska utvecklingen lett till en situation där hela frågan om sådan reklam kan komma att omprövas. Enligt TV-utredningens betänkande (SOU 1989:73) TV-politiken är det inte längre realistiskt att räkna med ett fortsatt förbud mot reklam i svensk television. Radiolagsutredningen har i betänkandet (SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV lag fram förslag om den lagstiftning som skulle behövas om sådan reklam blir tillåten.
I motion K30 yrkande 2 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) förklarar motionärerna att de inte har några invändningar mot den föreslagna grundlagstexten men att de vänder sig mot den citerade delen av motivtexten. De menar att den gör möjligheten för reklambegränsande lagstiftning för vid. Vid sidan av sådan reklamreglering som kan anses försvarlig oavsett medium och sådan som kan följa av den europeiska konventionen om gränsöverskridande television anser motionärerna att reklamförbud endast skall kunna föreskrivas beträffande s.k. public service-företag. De anser att detta bör komma till uttryck genom att motivtexten i angiven del i stället ges följande lydelse.
Den möjlighet att i vanlig lag förbjuda reklam som här öppnas gäller alltså uteslutande s.k. public service-företag inom radio och TV. Gentemot övriga radio/TV-företag skall möjlighet att förbjuda reklam inte finnas. Reklam i radio och TV skall emellertid kunna omfattas av de krav i fråga om reklamens innehåll som kan gälla oavsett medium samt de regler som följer av en svensk anslutning till internationella konventioner om gränsöverskridande television.
I motion K29 yrkande 1 av Inger Schörling m.fl. (mp) tar motionärerna upp bestämmelsen som gör det möjligt att i lag förbjuda reklam i radio- och TV-program och ange villkor för sådan reklam. Motionärerna vänder sig mot det undantag från bestämmelsen som innebär att sådan lag inte får stiftas i strid mot en internationell överenskommelse om radioprogram som riksdagen har godkänt. En grundläggande princip för lagstiftning i grundlagsform är enligt motionärerna att man redan av grundlagen skall kunna utläsa vad som gäller. I vissa fall öppnas möjligheten att i vanlig lag föreskriva undantag från grundlagsregeln. Att i grundlag hänvisa till en internationell konvention som riksdagen godkänt är enligt motionärerna en nyhet som kan ifrågasättas ur konstitutionell synpunkt. De menar att den yttersta konsekvensen av hänvisningen är att det faktiska innehållet i grundlagen eller i undantaget från grundlagen i berört avseende inte tillkommer genom stiftande av lag i form av transformation eller inkorporering av en internationell överenskommelse i svensk rätt, utan genom riksdagens godkännande av överenskommelsen. Motionärerna yrkar därför att propositionen avslås såvitt avser bestämmelsen om det nu nämnda undantaget.
Utskottets bedömning
Som framgår av propositionen är bakgrunden till bestämmelserna om reklamförbud i grundlagen att ordningen med reklamfrihet i Sveriges Radio-koncernens sändningar skall kunna bli rättsenlig även med den nya grundlagen. Utskottet anser att det inte behövs några ytterligare uttalanden i denna fråga och avstyrker därför motion K30 yrkande 2.
Den normala ordningen är att överensstämmelse mellan svensk lag och internationella regler som Sverige har åtagit sig brukar åstadkommas genom att den svenska lagens bestämmelser anpassas efter de internationella eller genom att dessa förklaras gälla som svensk rätt. I propositionen anförs att det i ett fall som det förevarande, som rör friheten att ta emot information från andra länder, kan ligga ett värde i att förpliktelsen att respektera informationsfriheten läggs fast även på nationell nivå genom en föreskrift i grundlag. Utskottet delar denna bedömning och tillstyrker därför propositionen i denna del. Utskottet avstyrker således motion K29 yrkande 1.
Censurfrågan
I propositionen anförs att ett förbud mot censur är ett grundläggande inslag i ett konstitutionellt skydd för yttrandefriheten efter tryckfrihetsförordningens mönster. Att ett sådant förbud införs och utan undantag gäller i fråga om alla former av radio, TV och liknande överföringar samt ljudupptagningar får anses givet. När det gäller filmer, videogram och andra bildupptagningar gör sig emellertid vissa särskilda hänsyn gällande. I propositionen föreslås att de tryckfrihetsrättsliga grundprinciperna skall gälla för de medier som omfattas av den nya grundlagen. Det skall dock finnas en möjlighet att förhandsgranska offentligt visade filmer och videogram.
När det gäller frågan om våldsskildringar i rörliga bilder erinras om riksdagens beslut att anta lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram (prop. 1989/90:70, KrU30, rskr. 309). Lagen innebär att framställningar i filmer och videogram som skall visas offentligt även i fortsättningen skall granskas och godkännas i förväg av statens biografbyrå. Såvitt gäller filmer och videogram som inte skall visas offentligt bygger lagen på en starkt intensifierad tillsyn över marknaden i syfte att komma till rätta med det problem som orsakas av spridningen av våldsskildringar. Samtidigt som den nya lagen tillkom gjordes en väsentlig skärpning av straffskalan för olaga våldsskildring enligt brottsbalken.
I regeringens propositionen i det ärendet anfördes att det behövdes andra insatser än censur av extrema våldsskildringar för att komma till rätta med de problem som hela utbudet av våldsskildringar på biograf, video och TV, däri inbegripet satellit- och kabel-TV, leder till. Den begränsade verkan som censur av videogram avsedda för den enskilde konsumenten skulle ha medförde att en sådan åtgärd inte kunde anses motiverad mot bakgrund av grundlagens bestämmelser om utrymmet för begränsningar av yttrandefriheten (a. prop. s. 33 f.).
I ett yttrande till kulturutskottet över propositionen anförde konstitutionsutskottet att det skulle innebära ett betydande avsteg från de principer som gäller på det yttrandefrihetsrättsliga området att införa obligatorisk förhandsgranskning av filmer och videogram som är avsedda för privat bruk. För en sådan censur skulle enligt utskottet således krävas mycket starka skäl. Utskottet uttalade att det inte är förenligt med regeringsformen att införa förhandsgranskning för att komma till rätta med problemet med våldsskildringarna, om det finns någon annan lika effektiv och mindre ingripande metod. Utskottet ansåg att det åtgärdsprogram som lades fram i propositionen hade goda förutsättningar att få större effekt än obligatorisk förhandsgranskning. I likhet med regeringen fann därför konstitutionsutskottet att det inte borde införas en lagstiftning om obligatorisk förhandsgranskning av videogram som sprids till den enskilde konsumenten. Utskottet förklarade att det var viktigt att utvärdera de effekter som åtgärdsprogrammet skulle få och utgick från att regeringen noga följde utvecklingen och återkom till riksdagen med förslag, om de åtgärder som föreslogs i propositionen skulle visa sig otillräckliga (1989/90:KU7y).
I den nu aktuella propositionen uttalas att det självfallet inte är möjligt att nu förutsäga hur snart verkningarna av åtgärdsprogrammet mot skadliga våldsskildringar kommer att visa sig. Sakligt sett finns det enligt propositionen goda skäl att hoppas att det kommer att ske ganska snart. Det är å andra sidan inte orealistiskt att vänta sig att den fulla effekten av de olika åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten har hunnit pågå en tid och utvecklat sina former. Det finns enligt propositionen därför nu anledning att avvakta den något mera långsiktiga utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om eventuella ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen tas upp till nya överväganden. I detta läge saknas det enligt propositionen tillräckligt starka skäl för att en ny grundlag skall medge censur i vidare omfattning än den som existerar i dag.
I motion K30 yrkande 5 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) förklarar motionärerna att de är motståndare till filmcensur för vuxna. De finner därför att det är mycket tillfredsställande att den näraliggande frågan om en eventuell förhandsgranskning av videogram har förts till en lösning som innebär att videocensur förbjuds i grundlag. De uttalar en förhoppning att den möjlighet till efterhandsgranskning som nu finns i kombination med aktivare åtgärder för att lagföra dem som säljer videogram med olagligt innehåll skall visa sig tillräcklig i kampen mot videovåldet. Motionärerna förklarar att de -- för att uppnå den önskvärda enigheten kring den nya grundlagen -- är beredda att övergångsvis acceptera en möjlighet i yttrandefrihetsgrundlagen att ha kvar den filmcensur för vuxna som nu förekommer i Sverige. Ändå måste det enligt motionärerna sägas att filmcensuren ter sig alltmera svårmotiverad i en situation där förhandsgranskning av video förbjudits. Motionärerna anför att det är deras förhoppning att filmen snart skall föras in under samma regelverk som gäller för videogram. När det sker kan censurförbudet i yttrandefrihetsgrundlagen utsträckas till att gälla också förevisning av film. I utvärderingen av den nya ordningen på videoområdet bör enligt motionärerna möjligheten att föra in den offentligt visade filmen under samma regelverk övervägas. De yrkar att riksdagen skall ge regeringen detta till känna.
I motion K24 av Martin Olsson m.fl. (c) konstaterar motionärerna att regeringens förslag innebär att det för lång tid framåt skulle vara omöjligt att införa förhandsgranskning av videogram för privat bruk. Enligt motionärerna skall yttrandefrihetsrättsliga principer inte få utgöra hinder mot införande av förhandsgranskning av videogram och filmer som yrkesmässigt försäljs eller hyrs ut för privat bruk. Motionärerna förklarar att de inte kan acceptera att dessa för demokrati och mångfald viktiga principer tas till intäkt för att tillåta kommersiella vinstintressen att sprida för barn och ungdom nedbrytande videogram och filmer. De anser därför att den föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen bör kompletteras med föreskrifter som gör det möjligt att införa lagstiftning om förhandsgranskning av videogram och filmer avsedda för försäljning och uthyrning för privat bruk. I motion K414 yrkande 1 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär motionärerna att riksdagen beslutar att alla videogram skall förhandsgranskas. En sådan förhandsgranskning förespråkas även i motionerna K25 av Erling Bager och Ingela Mårtensson (fp), K26 av Ingrid Ronne-Björkqvist m.fl. (fp) samt K27 av Isa Halvarsson och Elver Jonsson (fp). I förstnämnda motion begär motionärerna att riksdagen hos regeringen begär förslag som begränsar det förråande videoutbudet. I de två andra motionerna begär motionärerna att riksdagen skall ge regeringen till känna vad som anförts i motionerna om förhandsgranskning av våldsvideogram.
Även motion K22 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) berör frågan om förhandsgranskning av videogram. Motionärerna erinrar om det åtgärdsprogram som beslutades våren 1990 och som syftar till att man skall komma till rätta med problemet med våldsskildringar i videogram. De menar att möjligheten att införa obligatorisk förhandsgranskning måste finnas kvar, om det skulle visa sig att beslutade åtgärder inte är tillräckliga. Enligt motionärernas mening är förslaget till yttrandefrihetsgrundlag ett hinder mot detta. De anser därför att lagförslaget bör formuleras så att fortsatta möjligheter finns för allmän förhandsgranskning av videogram. Motionärerna yrkar att riksdagen ger regeringen detta till känna.
Utskottets bedömning
Som utskottet anförde vid behandlingen av ärendet om åtgärder mot våldsskildringar i rörliga bilder vid föregående riksmöte skulle det innebära ett betydande avsteg från de principer som gäller på det yttrandefrihetsrättsliga området att införa obligatorisk förhandsgranskning av filmer och videogram som är avsedda för privat bruk. Ett förbud mot sådan censur är enligt utskottets mening ett grundläggande inslag i ett konstitutionellt skydd för yttrandefriheten efter tryckfrihetsförordningens mönster. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del och avstyrker därför motionerna K22, K24, K25, K26, K27 och K414 yrkande 1.
Utvärderingen av åtgärdsprogrammet mot våldsskildringar i rörliga bilder bör enligt utskottets mening få ske utan några direktiv från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion K30 yrkande 5.
Ansvarig utgivare
Det tryckfrihetsrättsliga ensamansvaret innebär att endast en person är straffrättsligt ansvarig för innehållet i en tryckt skrift. Vem som skall anses ansvarig är för olika fall angivet i tryckfrihetsförordningen. I 1986 års lagrådsremiss föreslogs att ensamansvaret skulle genomföras för alla de medier som skulle omfattas av det nya grundlagsskyddet. Såvitt avsåg radio och TV innebar detta att den ordning som redan gällde skulle föreskrivas i grundlag. I övrigt innebar förslaget en nyordning av ansvarighetsförhållandena. Ansvaret skulle i fråga om radio, TV, filmer och videogram alltid bäras av en utgivare. I fråga om ljudupptagningar föreslogs en ordning som innebar att de medverkande själva skulle bära ansvaret.
I propositionen föreslås ansvarighetsregler med samma sakliga innebörd som föreslogs i 1986 års lagrådsremiss. Den reglering som föreslås i propositionen omfattar dock även satellitsändningar som utgår från Sverige och videotex i redaktionell användning. Enligt propositionen innebär detta bl.a. att det i fråga om videogram kommer att vara klart på förhand vem som skall anses ansvarig t.ex. för en framställning som innefattar olaga våldsskildring och att ingripanden mot sådana framställningar därigenom underlättas.
I motion K414 yrkande 2 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) och motion K409 yrkande 2 av Inger Schörling m.fl. (mp) begär motionärerna att ett system införs med ansvarig utgivare för alla videogram.
I motion K29 yrkande 2 av Inger Schörling m.fl. (mp) anförs att det bör vara möjligt att här i landet kunna beivra oönskat innehåll i satellitsändningar eller vidta andra åtgärder som kan finnas befogade. Ett sådant sätt kan enligt motionärerna vara att ålägga den som sänder via satellit till Sverige att ha en ansvarig utgivare, programkanalansvarig, här i landet som kan ställas till svars för yttrandefrihetsbrott, förseelse mot reklamregel eller förseelse mot annan programregel. En sådan person skulle också enligt motionärerna kunna åläggas att svara för skatter och andra avgifter. Motionärerna menar att det är osäkert om den föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen medger denna typ av ansvarighet och i vilken omfattning den får göras gällande i fråga om utländska satellitsändningar. Motionärerna föreslår därför att yttrandefrihetsgrundlagen kompletteras med en föreskrift av innebörd att det i lag får föreskrivas att den som via satellit sänder radioprogram som är avsedda att helt eller delvis tas emot av publik i Sverige är skyldig att ha en fysisk person eller att registrera en person, programkanalansvarig, som kan svara inför svensk domstol eller myndighet för innehållet i sändningarna eller som kan åläggas att svara för skatter och andra allmänna avgifter.
Utskottets bedömning
Propositionens förslag om ansvarighetsregler tillgodoser motionerna K414 yrkande 2 och K409 yrkande 2. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del. Någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionerna är inte nödvändig. Utskottet avstyrker därför motionerna.
Ansvarighetsreglerna är tillämpliga på radio- och TV-program som förmedlas genom satellitsändningar som utgår från Sverige men ej på program som förmedlas genom satellitsändningar som inte utgår från Sverige. Det är enligt utskottets mening heller inte möjligt att införa en ordning varigenom den som från utlandet sänder via satellit till Sverige åläggs att ha en ansvarig utgivare som här kan ställas till svars för innehållet i sändningarna. Utskottet erinrar om att innehållet i gränsöverskridande satellitsändningar som vänder sig till allmänheten är föremål för regleringen i Europarådets konvention om gränsöverskridande television. Med det anförda avstyrker utskottet motion K29 yrkande 2.
Frågan om en parallellinstruktion
I 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen finns en bestämmelse om det förhållningssätt som domstolen skall inta vid tillämpningen av tryckfrihetsförordningen, den s.k. instruktionen. Enligt bestämmelsens ordalydelse bör envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över förordningens efterlevnad, därvid städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.
Utanför tryckfrihetsförordningen finns ingen uttrycklig allmän lagregel om rätt och skyldighet att beakta yttrandefrihets- och informationsfrihetsintressena, om de kolliderar med något annat intresse som skyddas av rättsordningen. Som exempel på sådana situationer kan nämnas mål om intrång i upphovsrätt och mål som rör anskaffandet av uppgifter för publicering.
Yttrandefrihetsutredningen ansåg att det var en brist att lagstiftningen inte gav något formellt stöd för beaktande av yttrande- och informationsfrihetsintressen som kan finnas också i vanliga brottmål. Utredningen ansåg att bristen borde avhjälpas genom en kompletterande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen och i den av utredningen föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen skulle innebära att samma förhållningssätt som den gällande instruktionen ger anvisning om skall iakttas i vanliga brottmål där det framgår att gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose dessa grundlagars ändamål. Avsikten med en sådan bestämmelse var enligt utredningen att ge ett utryckligt stöd för att i sådana mål beakta yttrandefrihets- och informationsintressena. Detta var enligt utredningen betydelsefullt inte minst när det gällde demonstrationer och sammankomster, liksom i fråga om teaterföreställningar och utställningar. Utredningen anförde vidare att det borde övervägas om den utvidgade instruktionen, för att få genomslagskraft, behövde förses med en motsvarighet i brottsbalken (SOU 1983:70 s. 196).
Förslaget mottogs relativt positivt av remissinstanserna och tillstyrktes av de flesta som tog upp frågan. Några var negativa, däribland riksåklagaren. Han menade att det här rör sig om ett relativt ingripande förslag vars konsekvenser är svåra att överblicka.
Regeringen avstod från att förelägga riksdagen ett förslag till yttrandefrihetsgrundlag men lade ändå fram förslag till vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen (prop. 1986/87:151). Med anledning av propositionen väcktes en motion (fp) i vilken det begärdes att instruktionen i tryckfrihetsförordningen skulle kompletteras med en parallell instruktion av samma innehåll som den som föreslogs av yttrandefrihetsutredningen. Liksom utredningen pekade motionärerna på de intressekonflikter som kan uppstå i mål om intrång i upphovsrätt.
I ett yttrande till konstitutionsutskottet avstyrkte lagutskottet motionsyrkandet. Enligt lagutskottets mening fick upphovrättslagen anses innefatta en lämplig avvägning mellan upphovsmännens intresse och intresset av en fri opinionsbildning. Att införa en ordning enligt vilken i mål om upphovsrättsintrång informationsfriheten skulle ges företräde före upphovsmännens intressen skulle enligt lagutskottet innebära en kraftig urholkning av det privaträttsliga skydd som upphovsmännen åtnjuter.
I en avvikande mening ställde sig ledamöterna från folkpartiet bakom motionsyrkandet.
I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att förhållandet mellan yttrandefriheten och upphovsrätten övervägts ingående vid flera tillfällen och att dessa överväganden visat att upphovsmannens förfoganderätt till sina verk inte innefattar någon begränsning av yttrandefriheten i grundlagens mening. Konstitutionsutskottet anslöt sig i allt väsentligt till lagutskottets bedömning och kunde inte tillstyrka motionärernas förslag om en utvidgning av tillämpningsområdet för instruktionen i tryckfrihetsförordningen såvitt gäller mål om upphovsrättsintrång. Enligt konstitutionsutskottets mening borde motionärernas förslag inte heller genomföras inom andra områden. Konstitutionsutskottet avstyrkte således motionsyrkandet (KU 1987/88:36).
I en reservation erinrade ledamöterna från folkpartiet om att enighet förelåg inom yttrandefrihetsutredningen om dess förslag att utvidga tillämpningsområdet för instruktionen till vanliga brottmål och att förslaget upptogs positivt av flera remissinstanser. Dessa ledamöter ansåg att de skäl som lagutskottet anfört mot att göra en sådan bestämmelse tillämplig på mål om upphovsrättsintrång inte hade bärkraft. De ansåg således att motionsyrkandet borde bifallas.
I överensstämmelse med 1986 års lagrådsremiss föreslås i den nu aktuella propositionen att det i yttrandefrihetsgrundlagen tas in en bestämmelse av samma innebörd som instruktionen i 1 kap. 4§ tryckfrihetsförordningen. Något förslag om att utvidga tillämpningsområdet för instruktionen till att gälla utanför grundlagarna läggs dock inte fram.
I motion K30 yrkande 1 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) pekar motionärerna på att yttrandefrihetsutredningen har föreslagit att samma förhållningssätt som instruktionen ger anvisning om borde iakttas även i vanliga brottmål där gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens ändamål. De konstaterar att regeringen utan någon egentlig diskussion har avstått från att föreslå en sådan parallell instruktion. Enligt motionärerna skulle en parallellinstruktion ha sin betydelse även i andra brottmål där ett yttrandefrihets- eller ett informationsintresse är inbegripet. Det kan t.ex. gälla sättet för anskaffning av uppgifter för publicering. Om den utvidgas till att gälla inte bara vid brottmål kan den tjäna ett vidare syfte. Den kan då enligt motionärerna ge ett uttalat stöd för rättstillämpningen också vid en sådan arbetsrättslig prövning som avser ett påstått åsidosättande av en avtalad tystnadsplikt.
Motionärerna föreslår att instruktionerna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen kompletteras med en föreskrift av följande lydelse: "Den som i övrigt i domstol eller annan myndighet skall bedöma, om någon i sitt handlande har brutit mot lag, förordning eller avtal, skall iaktta samma förhållningssätt, om det framgår att den handlande har haft till syfte att främja meningsutbyte, upplysning eller konstnärligt skapande."
Även i motion K23 yrkande 2 av Lars Werner m.fl. (v) förespråkas en parallellinstruktion. I den motionen anförs att en parallellinstruktion skulle stärka det yttrandefrihetsrättsliga skyddet för teaterföreställningar, utställningar, demonstrationer m.m. För att få genomslagskraft bör parallellinstruktionen enligt motionärerna inte bara föras in i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen utan också i brottsbalken.
Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar att det i tryckfrihetsförordningen, förslaget till yttrandefrihetsgrundlag och brottsbalken införs bestämmelser av innebörd att den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § första stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen skall iakttas i vanliga brottmål där gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose intresset av yttrande- och informationsfriheten.
Utskottets bedömning
Instruktionen har sitt ursprung i brottskatalogen i 3§ i 1810 och 1812 års tryckfrihetsförordningar. Den paragrafen upptog en rad brott och innebar långtgående begränsningar av rätten att yttra sig i politiska och religiösa frågor. I våra dagar har yttrandefriheten fått en helt annan ställning, men instruktionen har kvar sitt värde som ett uttryck för tryckfrihetens särskilda betydelse. Det är därför naturligt att den efter varsamma språkliga ändringar också får en plats i yttrandefrihetsgrundlagen.
Den fråga som har väckts genom motionerna är om instruktionen skall göras tillämplig även utanför det område som regleras i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Det förslag om en sådan utvidgning av instruktionens tillämpningsområde som lades fram av yttrandefrihetsutredningen och som förs fram i motion K23 gäller bara brottmål. Förslaget i motion K30 går längre eftersom det innebär att instruktionen inte bara skall vara tillämplig i brottmål utan även i övrigt om någon har brutit mot lag, förordning eler avtal. I motionen anförs att instruktionen då kan ge ett uttalat stöd för rättstillämpningen också vid en sådan arbetsrättslig prövning som avser ett påstått åsidosättande av en avtalad tystnadsplikt. Förslaget gäller emellertid inte bara arbetsrätten utan även civilrätten i övrigt. Instruktionen skall enligt motionen vidare tillämpas inte bara av domstolar utan också av förvaltningsmyndigheter. Detta innebär att instruktionen också kan bli tillämplig i förvaltningsärenden.
Utskottet finner att en sådan allmän tillämpning av instruktionen på tvistemål och förvaltningsärenden kan få konsekvenser som inte är möjliga att nu överblicka. Utskottet anser därför att frågan om en utvidgning av instruktionens tillämpningsområde i detta sammanhang bör begränsas till att gälla brottmål.
Om instruktionen utvidgas till att avse brottmål i allmänhet, kan den uppfattas både som en straffrihetsregel och som en straffmätningsregel. När det gäller dess betydelse för straffmätningen erinrar utskottet om den lagstiftning som beslutats efter det att yttrandefrihetsutredningen lämnade sitt förslag. År 1988 infördes i brottbalken en rad bestämmelser som anvisar vilka förhållanden som skall beaktas vid straffmätning och påföljdsval.
Av de nya bestämmelserna är 1 § andra stycket i 29 kap. av intresse i detta sammanhang. Stycket innehåller en uppräkning av omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Förutom den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit och vad gärningsmannen insett eller borde ha insett om detta, framhålls särskilt de avsikter eller motiv som gärningsmannen haft. Denna bestämmelse ger således uttryck för principen att domstolen vid straffmätningen skall beakta om gärningsmannen i sitt handlande har styrts av angelägna motstående intressen.
Vidare finns föreskrifter i 3 § i samma kapitel om vilka förmildrande omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av straffvärdet vid sidan av vad som särskilt är föreskrivet. Där nämns bl.a. de fallen att brottet har föranletts av någon annans grovt kränkande beteende eller att det har föranletts av stark mänsklig medkänsla. Vidare sägs att lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet får ådömas, om det är uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde.
När det gäller instruktionens betydelse som straffrihetsregel, om dess tillämpningsområde utvidgas till att avse vanliga brottmål, kan följande anföras.
Enligt instruktionen bör domstolen betänka att tryckfriheten och yttrandefriheten är grundvalar för ett fritt samhällsskick. Utskottet anser att man kan utgå från att domstolarna är medvetna härom även när de dömer i mål som gäller andra brott än tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott. Den i instruktionen angivna grundsatsen att vid tveksamma fall hellre fria än fälla gäller sedan gammalt all straffrättsskipning i vårt land.
Av större vikt i detta sammanhang är emellertid att domstolen enligt instruktionen alltid bör uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. En utvidgning av tillämpningsområdet för instruktionen får därför betydelse när det gäller brott som innefattar någon form av framställning. Vad som främst kommer i blickfånget är teaterföreställningar och andra framställningsformer som faller utanför regleringen i yttrandefrihetsgrundlagen.
Ett brott som här är av intresse är förtalsbrottet. I samband med utställningar, teaterföreställningar och andra sammankomster kan någon utpekas som klandervärd eller uppgifter lämnas som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning. I sådana fall kan intresset av yttrandefriheten komma i konflikt med den enskildes intresse av att värna sitt goda namn och rykte. Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, kan enligt 5 kap. 1§ första stycket brottsbalken dömas till böter. Detta brottsområde inskränks väsentligt genom en regel i andra stycket om yttrandefrihet vid intressekollisioner och andra privilegierade situationer. Den som har lämnat en kränkande uppgift är nämligen fri från ansvar, om han var skyldig att uttala sig eller om det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. I båda fallen gäller dock att han måste visa att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.
Vid bedömningen av om någon har gjort sig skyldig till förtal framgår således direkt av straffbestämmelsen i vilken utsträckning som domstolen skall uppmärksamma syftet mera än framställningssättet.
I förarbetena till bestämmelsen om förtal anfördes (1958) att kriminaliseringar i syfte att skydda den enskilde mot obehöriga angrepp medför inskränkningar i yttrandefriheten. Det var därför ofrånkomligt att åstadkomma en avvägning, som tillgodoser kravet på yttrandefrihet inom olika samhällsområden. Det anfördes vidare att en vidsträckt yttrandefrihet i den offentliga diskussionen i vårt land upprätthålls såväl i tal som i skrift och att denna yttrandefrihet är grundvalen för ett fritt samhällsskick. Det måste enligt förarbetena finnas utrymme för den politiska debatten. Där sägs också att det är nödvändigt att andra samhälleliga, kulturella och vetenskapliga frågor diskuteras, även om därigenom enskilda personer skulle i viss mån angripas.
Även inom upphovsrätten har avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och andra intressen kommit till uttryck i lagstiftningen.
De nu berörda fallen är exempel där yttrandefrihetens ställning i förhållande till motstående intressen blivit föremål för reglering. I rättstillämpningen kan också förekomma fall där sådana avvägningar görs utan stöd av särskilda bestämmelser. Enligt utskottets mening finns det skäl som talar för att det därutöver bör finnas ett allmänt formellt stöd för beaktande av de yttrandefrihetsintressen som kan finnas i vanliga brottmål. En bestämmelse om detta med samma innebörd som intruktionens skulle emellertid komma att gälla utanför tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden. Det är därför mera förenligt med principerna för lagstiftningen att en sådan reglering tas in i den allmänna strafflagstiftningen. I betänkandet (SOU 1988:7) Frihet från ansvar har fängelsestraffkommittén behandlat de allmänna reglerna om ansvarsfrihet, däribland vad som skall gälla vid intressekollisioner vid olika brott. Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör i det sammanhanget övervägas att införa bestämmelser i brottsbalken som kan ge stöd åt yttrandefrihetsintressena vid kollision med andra intressen.
På grund av det anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del. Vad utskottet har anfört om bestämmelser i brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål bör riksdagen med anledning av motionerna K23 yrkande 2 och K30 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
Undantag från tystnadsplikt
Enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen råder ett förbud för vissa personer att röja vad de erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelanden för publicering i en tryckt skrift eller är utgivare till en skrift som inte är periodisk. De personer som avses är sådana som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckta skrifter eller med framställningar som varit avsedda att införas i tryckt skrift och sådana som varit verksamma inom företag för utgivning av tryckta skrifter eller för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter.
Tystnadsplikten gäller inte i alla situationer, utan paragrafen innehåller under fem olika punkter undantag från tystnadsplikten. I detta sammanhang är främst punkterna 4 och 5 av intresse.
I punkt 4 regleras vissa fall då tystnadsplikten får vika vid misstanke om brott av personer som lämnat uppgifter för offentliggörande eller av andra som medverkat till en framställning. Det rör sig i denna punkt om mål angående en del brott som en sådan "meddelare" eller någon annan som medverkat till framställningen kan fällas till ansvar för, nämligen uppsåtligt utlämnande av hemlig handling eller uppsåtlig överträdelse av kvalificerad tystnadsplikt. I dessa fall rör det sig således inte om ansvar för tryckfrihetsbrott utan om straffrättsligt ansvar för brott mot tystnadsplikt. Vidare omfattar punkt 4 mål angående brott som avses i 7 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen, dvs. publicerat annonsmeddelande eller liknande som är straffbart på grund av omständighet som inte omedelbart framgår av dess innehåll, s.k. svårbegripliga publiceringsmeddelanden.
Tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen får åsidosättas med stöd av punkt 4 endast vid förhandling inför domstol, efter det att rätten fattat beslut därom. Vidare gäller att den som har tystnadsplikt bara får uttala sig om huruvida en viss utpekad person är identisk med meddelaren eller inte. Han får således inte upplysa om vem som i annat fall är meddelare. Den som är utpekad skall vara antingen tilltalad eller skäligen misstänkt under förundersökningen.
I punkt 5 finns en bestämmelse som reglerar vilka avvikelser från tystnadsplikten som får göras i andra mål än sådana som faller under tryckfrihetsförordningen. Det är således fråga om sådana mål som som handläggs vid t.ex. allmän domstol eller förvaltningsdomstol och i vilka det åberopas förhör med någon person som har tystnadsplikt enligt tryckfrihetsförordningen. Målen behöver inte ha någon annan tryckfrihetsrättslig aspekt än just denna tystnadsplikt. Det kan röra sig om ett vanligt tvistemål eller om ett brottmål.
Någon fast regel om när vittnesplikten får vika för anonymitetsskyddet uppställs inte. För att anonymiteten skall få brytas krävs att det är av verklig betydelse i målet att uppgift om meddelaren eller författaren lämnas. Dessutom krävs att bevisningen inte lämpligen kan föras på annat sätt. I lagtexten uttrycks detta så att det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse skall vara av synnerlig vikt att uppgift lämnas i saken. Tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen avser den skyddade personens identitet. Att uppgift i saken skall lämnas innebär således även i detta sammanhang att uppgift skall lämnas i fråga om identiteten.
I tvistemål skall domstolen vid sin prövning enligt punkt 5 beakta parternas intresse av målets utgång, såvitt denna kan påverkas av den ifrågasatta bevisningen. I brottmål bör hänsyn tas till hur allvarligt det brott är som åtalet avser. Under i övrigt likartade förhållanden bör det enligt förarbetena vidare ligga närmare till hands att medge bevisning som bryter anonymiteten om bevisningen kan antas vara till en tilltalads förmån än om motsatsen är fallet. Beslut om att hänsynen till anonymiteten skall få vika får fattas endast om mycket starka skäl kan åberopas.
I propositionen anförs att tolkningen av reglerna i 3 kap. 3§ tryckfrihetsförordningen om tystnadsplikt aktualiserades i slutet av år 1988, då justitiekanslern begärde att under ed få höra en journalist vid en dagstidning om vem som lämnat vissa uppgifter som publicerats i tidningen. I den debatt som uppstod efter detta gjordes gällande att de nuvarande föreskrifterna på området inte är lämpligt utformade. Från flera håll uttalades önskemål om en översyn av föreskrifterna. Mot denna bakgrund fick meddelarskyddskommittén i uppdrag att undersöka i vad mån det är oklart vilka frågor som får ställas vid förhör enligt 3 kap. 3§ 4 tryckfrihetsförordningen. Samtidigt skulle punkten 5 i paragrafen uppmärksammas. Någon ny avvägning mellan de två samhällsintressena -- intresset av att kunna beivra allvarlig brottslighet och intresset av att skydda massmediernas källor -- som här står mot varandra skulle kommittén inte göra utan endast överväga om det i klarhetens intresse fanns ett behov av att justera de aktuella bestämmelserna.
På grundval av förslag från meddelarskyddskommittén läggs i propositionen fram vissa förslag till ändring i 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen som syftar till att göra regleringen mer lättillgänglig. Några förändringar i sak är inte avsedda. I propositionen föreslås vidare att bestämmelser av samma innehåll tas in i yttrandefrihetsgrundlagen.
I motion K28 yrkandena 1 och 2 av Jan-Erik Wikström (fp) föreslås vissa andra justeringar i de nu nämnda bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. De ändringar han föreslår innebär ett minskat utrymme för beslut om undantag från tystnadsplikten. Beslut om undantag skall enligt hans förslag endast kunna komma i fråga om domstolen finner det vara av synnerlig vikt.
När det gäller tvistemål som inte faller under tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen bör enligt Jan-Erik Wikströms förslag vittnesplikten aldrig tillåtas inkräkta på anonymitetsskyddet. Även i motion K30 yrkande 6 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) menar motionärerna att bestämmelsen om undantag bör begränsas till att enbart avse brottmål. Jan-Erik Wikström anser i sin motion dessutom att undantaget endast bör gälla brottmål där åtalet gäller brott med ett minimistraff om fängelse två år eller längre tid.
Utskottets bedömning
Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om undantag från tystnadsplikt utgör resultatet av en avvägning mellan intresset av att kunna beivra allvarlig brottslighet och intresset av att skydda massmediernas källor. Bestämmelserna är invecklade och svårtillgängliga, och de förslag som läggs fram i propositionen avser endast att göra dem mer lättillgängliga. Enligt utskottets mening tillgodoser förslagen detta syfte, varför utskottet tillstyrker propositionen i denna del.
De förslag som förs fram i motionerna innebär däremot sakliga ändringar, vars konsekvenser inte är utredda och därför nu inte kan överblickas. Utskottet anser inte att de bör läggas till grund för överväganden om grundlagsstiftning i detta sammanhang. Utskottet avstyrker därför motion K28 yrkandena 1 och 2 samt K30 yrkande 6.
Meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda
En fråga som länge har varit föremål för diskussion är om det är möjligt att avtalsvägen avstå från rättigheter som tryckfrihetsförordningen ger och om skadeståndspåföljd kan inträda vid kontraktsbrott genom uppgiftslämnande för offentliggörande utan att detta kolliderar med reglerna i tryckfrihetsförordningen.
Frågan om meddelarfriheten i förhållanden mellan enskilda behandlades utförligt i 1986 års lagrådsremiss. Slutsatsen av övervägandena blev att övertygande skäl i och för sig kunde anföras för tanken att meddelarfriheten borde gälla också utanför myndighetsområdet men att något förslag inte kunde läggas fram i lagstiftningsärendet. I betänkandet KU 1987/88:36 ansåg konstitutionsutskottet att det fanns skäl att utvidga meddelarskyddet till att i princip gälla förhållandet även utanför den offentliga sektorn. Enligt utskottet var det material som förelåg i ärendet inte tillräckligt för att utgöra underlag för förslag i saken i det föreslagna beredningsarbetet med en ny grundlag. Enligt utskottets mening borde regeringen i stället se till att frågan blev föremål för skyndsam utredning.
Utskottets uttalande ledde till att meddelarskyddskommittén tillkallades. Kommittén föreslog i betänkandet (SOU 1990:12) Meddelarrätt en grundlagsreglering om rätt för enskilda inom företag och organisationer att lämna uppgifter, som omfattas av en avtalad tystnadsplikt, för publicering utan att drabbas av straff eller andra rättsföljder.
I propositionen konstateras att förslaget har mött ett starkt motstånd bland remissinstanserna. Med hänsyn härtill står det enligt propositionen klart att det inte är möjligt att föra fram frågan om en vidgad insyn inom den privata sektorn till grundlagsstiftning i samband med 1991 års riksdagsval. Vidare står det enligt propositionen klart att en lagstiftning av det slag som finns redovisat i kommitténs betänkande -- med grundlagsfäst meddelarfrihet inom privata företag och andra privata organisationer -- inte kan förordas i nuläget. Frågan bör dock ägnas fortsatt uppmärksamhet och göras till föremål för vidare överväganden.
I motion K30 yrkande 4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) och motion K23 yrkande 1 av Lars Werner m.fl. (v) betonas vikten av att arbetet med att finna ändamålsenliga lösningar inte stannar av. I motion K30 yrkas ett tillkännagivande till regeringen om fortsatt utredning av frågan om ett förstärkt meddelarskydd på det privata området. I motion K23 anförs att det borde ha varit möjligt för regeringen att förelägga riksdagen konkreta förslag med utgångspunkt från meddelarskyddskommitténs betänkande. I den motionen begärs att riksdagen än en gång slår fast att frågan om utvidgad meddelarfrihet snarast måste få sin lösning.
Utskottets bedömning
Som anförs i propositionen är det angeläget att öka insynen i det privata näringslivet och i de stora organisationerna. Vilken väg man lagstiftningsmässigt skall gå är en komplicerad fråga. Utskottet kan konstatera att det inte har varit möjligt att föra fram frågan om ett förstärkt meddelarskydd på den privata sektorn inför riksdagsvalet år 1991. Frågan bör emellertid ägnas fortsatt uppmärksamhet. Propositionen ger också uttryck för den uppfattningen. Något särskilt uttalande från riksdagens sida är inte nödvändigt. Utskottet avstyrker motionerna K30 yrkande 4 och K23 yrkande 1.
Radionämndens rätt att vitesförelägga
Enligt förslaget till yttrandefrihetsgrundlag får det i lag föreskrivas att en nämnd skall granska om radioprogram, som någon sänt på annat sätt än genom tråd, står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får endast uttala sin mening och förelägga den sändande att följa föreskrifterna eller villkoren. I lagen får föreskrivas att ett föreläggande av nämnden får förenas med vite. Frågor om ansvar för yttrandefrihetsbrott och om utdömande av vite prövas alltid av domstol.
Enligt propositionen ges härigenom en förankring i grundlagen åt en sådan efterhandsgranskning som i dag utförs av radionämnden. När det gäller sanktionsmöjligheterna lämnas ett visst utrymme för förändring av nämndens uppgifter. Enligt propositionen kan en sådan förändring komma att visa sig behövlig i framtiden, om mångfalden av radio- och TV-kanaler tilltar och Sverige samtidigt skall kunna upprätthålla sina folkrättsliga åtaganden enligt den europeiska konventionen om gränsöverskridande television utan att behöva tillgripa så långtgående sanktioner som indragning av rätten till fortsatt sändningsverksamhet.
I motion K428 av Karl-Göran Biörsmark (fp) anför motionären att radionämndens befogenheter hittills har begränsats till att granska och uttala sig om efterlevnaden av de föreskrifter som gäller för sändningarna. Motionären vill för sin del inte utesluta att det kan uppkomma ett behov av en nyansering av sanktionsmöjligheterna. Han finner det dock besvärande att samma instans som har eller får till uppgift att fortlöpande efterhandsgranska sända program och avge utlåtanden om deras förenlighet med föreskrifter och andra villkor också skulle kunna utfärda vitesförelägganden. Om man vid en kommande lagstiftning finner det nödvändigt att använda sig av vite vid överträdelse av koncessionsregler, bör enligt motionärens mening vitesförelägganden tillkomma i annan ordning vid påstådda missbruk som inte gäller reklam eller sponsring efter prövning av domstol med tillgång till jury. Nämndens roll bör enligt motionären vara anmälarens. Han anser därför att den föreslagna befogenheten för nämnden att vitesförelägga i stället skall utövas av domstol.
Utskottets bedömning
Regeringsformen gör det möjligt att i lag ge radionämnden i uppgift att granska om radioprogram står i överensstämmelse med de föreskrifter och andra villkor som gäller för sändningarna. Sådana bestämmelser finns i dag i 7 § radiolagen (1966:755).
Enligt regeringsformen är det vidare möjligt att i lag ge nämnden befogenhet att förelägga den som har tillstånd att sända radioprogram att följa föreskrifterna eller villkoren och att ge nämnden befogenhet att förena föreläggandena med vite. Någon sådan lagstiftning finns emellertid ännu inte.
I förslaget till yttrandefrihetsgrundlag bibehålls det nu beskrivna konstitutionella rättsläget.
I den lagstiftning som blir följden av ett svenskt tillträde till den europeiska konventionen om gränsöverskridande television kan det bli aktuellt med föreskrifter om vitesföreläggande -- särskilt när det gäller tillsynen över efterlevnaden av de bestämmelser om reklam som konventionen förutsätter. Utskottet delar regeringens bedömning att grundlagen bör ge stöd för lagstiftning om sådana vitesförelägganden. I sammanhanget bör det framhållas att en sådan lagstiftning enligt förslaget kommer att vara underkastad bestämmelserna i regeringsformen om lagstiftning som begränsar yttrandefriheten (2 kap. 12§ andra--femte styckena och 13§). Som anförs i propositionen innebär detta att vite bara kan föreskrivas för fall som är så allvarliga att sanktionen kan motiveras vid en prövning av de nämnda bestämmelserna i regeringsformen.
När det gäller den närmare utformningen av lagstiftningen vänder sig motionären i motion K428 mot att den skall få innehålla bestämmelser av innebörd att radionämnden ges befogenhet att meddela vitesföreläggande. Motionären anser att såväl vitesföreläggande som utdömande av vite bör prövas av domstol.
Enligt utskottets mening talar principiella skäl mot en ordning enligt vilken utdömande av viten av detta slag prövas av den myndighet som har förelagt vitet. Den som har meddelat föreläggandet kan nämligen uppfattas stå i en motpartsställning gentemot den mot vilken föreläggandet har riktats. Utskottet anser att det i stället får betraktas som en fördel om vitesärendet kommer under behandling av en domstol som inte tidigare har varit inkopplad på ärendet och som kan tänkas anlägga andra aspekter på det.
När det gäller att tillgodose de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna bör enligt utskottets mening den avgörande vikten fästas vid den rättegångsordning som gäller då frågan om vitets utdömande skall prövas. Av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag framgår att frågor om utdömande av vite, som har förelagts på grund av påstått missbruk av yttrandefrihet, alltid skall prövas i juryrättegång (3 kap. 5§). Utskottet utgår från att domstolen enligt den lagstiftning som närmare skall reglera förfarandet får i uppgift att pröva vitesföreläggandet i hela dess vidd. Prövningen kommer därmed att omfatta frågan om föreläggandet var befogat från yttrandefrihetssynpunkt. Enligt utskottets mening är en sådan prövning med jurymedverkan väl ägnad att tillgodose de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna.
På grund av det anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del. Utskottet avstyrker således motion K428.
Propositionen i övrigt
Utöver vad som ovan anförts föranleder inte förslagen i propositionen några särskilda uttalanden från utskottets sida. Uppräkningen av brott i 5 kap. 3§ första stycket 1 förslaget till yttrandefrihetsgrundlag bör dock kompletteras med brottet grovt spioneri för att paragrafen helt skall motsvara 7 kap. 3§ tryckfrihetsförordningen.
Olaga våldsskildring
Genom bestämmelserna om olaga våldsskildring i 16 kap. 10 b§ brottsbalken kriminaliseras spridning dels av alla slags bilder som skildrar sexuellt våld eller tvång, dels rörliga bilder som innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur. Även den som framställer bilder med ett sådant innehåll kan straffas, om bilderna är avsedda att spridas. Straffet är böter eller fängelse. Genom lagändringar, som beslutades våren 1990 och som trädde i kraft den 1 januari 1991, höjdes straffmaximum från sex månaders fängelse till två års fängelse. Från straffansvar är undantagna gärningar som är försvarliga. Genom de nämnda lagändringarna utvidgades det straffbara området till att även avse oaktsam spridning av våldsskildringar, om spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.
Olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids, är enligt 7 kap. 4§ 13 tryckfrihetsförordningen tryckfrihetsbrott, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
I den nu aktuella propositionen föreslås att sådana gärningar på samma sätt skall anses som yttrandefrihetsbrott. Vidare föreslås att som yttrandefrihetsbrott även skall räknas uppsåtliga olaga våldsskildringar i rörliga bilder, dvs. extrema våldsskildringar i de fall de förekommer i TV-program eller i filmer, videogram e.d.
I motion K406 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) anför motionärerna att lagstiftningen inte skyddar mot våldsskildringarna, eftersom det förekommer att anmälningar mot vissa sådan skildringar har avskrivits utan åtgärd. Motionärerna anser därför att en utvärdering av tillämpningen av lagen snarast bör komma till stånd.
I motion K424 av Berith Eriksson m.fl. (v) vänder sig motionärerna särkilt mot kvinnoförnedrande utbud av pornografiska bilder, tidningar och videogram. De förespråkar en översyn av lagstiftningen (yrkande 1). De anför att man i flera delstater i USA har lyckats med en lagstiftning som innebär att vilken kvinna som helst kan få en civilrättslig prövning av hur ett pornografiskt alster skadar kvinnor som grupp. Motionärerna anser att det bör undersökas om en sådan lagstiftning kan överföras till svenska förhållanden (yrkande2).
Enligt motion K413 av Johnny Ahlqvist och Rinaldo Karlsson (s) har utvecklingen av pornografin i såväl tidningar som videogram nu nått en sådan omfattning och råhetsgrad att våldspornografin måste förbjudas i lag. Den lagstiftning som i dag finns är enligt motionärerna inte tillräcklig. I motion K422 av Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c) förklarar motionärerna att de inte längre vill tolerera den nedvärderande och snedvridna kvinnosyn som våldspornografin leder till. De anser därför att regeringen bör lägga fram ett förslag till förbud mot våldspornografi.
Utskottets bedömning
De bestämmelser om olaga våldsskildring som berörs i motionerna ändrades i skärpande riktning under föregående riksmöte. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1991. Det är enligt utskottets mening därför inte motiverat med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionerna. Utskottet avstyrker därför motionerna K406, K413, K422 och K424.
Barnpornografibrott
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn kan enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken dömas för barnpornografibrott. I bestämmelsen anges inte någon bestämd åldersgräns när det gäller att avgöra vad som avses med barn. En åldersgräns skulle enligt förarbetena göra det nödvändigt att fastställa barnets identitet, och man ville undvika den ytterligare integritetskränkning som en sådan identifiering skulle medföra. Med barn avses därför person vars könsmognadsprocess inte är avslutad (prop. 1978/79:179 s. 9).
Riksdagen har nyligen godkänt en av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 antagen konvention om barnens rättigheter (prop. 1989/90:107, SoU28, rskr. 350). Enligt artikel 1 i konventionen avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt lag som gäller för barnet. Konventionsstaterna åtar sig i artikel 34 att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål skall enligt artikeln konventionsstaterna vidta alla lämpliga nationella, bilaterala eller multilaterala åtgärder för att förhindra att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.
Även barnpornografibrott är tryckfrihetsbrott (7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen). I den nu aktuella propositionen föreslås att sådana gärningar på samma sätt skall anses som yttrandefrihetsbrott.
Enligt motion K421 yrkande 1 av Britta Bjelle m.fl. bör det övervägas ett införande av en åldersgräns vid sidan av den nuvarande objektiva könsmognadsgränsen i bestämmelsen om barnpornografibrott. Dessa gränser skulle kunna åberopas alternativt av åklagaren. En åklagare som skall väcka åtal kan då enligt motionärerna välja den lämpligaste bevisformen: att fastställa åldern på de deltagande eller att använda bilden själv som grund för en bedömning av könsmognadskriteriet. Motionärerna anser att detta skulle innebära ett starkare skydd för unga människor -- barn i FN-konventionens mening -- som är fysiskt könsmogna men som ändå inte är vuxna nog att bedöma om de vill medverka i pornografi eller inte. Motionärerna anför vidare att tiden nu är mogen för en utvärdering av barnpornografiförbudet (yrkande 2).
Utskottets bedömning
I den nämnda propositionen om godkännande av konventionen om barnens rättigheter gjordes vissa uttalanden om behovet av en översyn av de straffrättsliga reglernas utformning. Vid sin behandling av propositionen förklarade socialutskottet -- i överensstämmelse med yttranden från konstitutionsutskottet och justitieutskottet -- att det straffrättsliga skyddet mot att barn utnyttjas i barnpornografi kan behöva utvidgas. Socialutskottet ansåg att övervägandena lämpligen kunde ske i samband med den översyn av de straffrättsliga reglernas utformning som aviserats i propositionen.
Med hänsyn till dessa uttalanden vid föregående riksmöte finner utskottet att det inte är påkallat med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion K421. Utskottet avstyrker således motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förhandsgranskning av filmer och videogram att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K22, 1990/91:K24, 1990/91:K25, 1990/91:K26, 1990/91:K27 och 1990/91:K414 yrkande 1 som vilande antar det i proposition 1990/91:64 framlagda förslaget till yttrandefrihetsgrundlag såvitt avser 1 kap. 3§ andra stycket, res. (mp)
2. beträffande ansvar för vissa meddelanden eller för medverkan i vissa framställningar
att riksdagen som vilande antar regeringens förslag till yttrandefrihetsgrundlag såvitt avser 5 kap. 3§ första stycket med den ändringen att stycket erhåller den i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,
3. beträffande övriga delar av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K28 yrkande 2, 1990/91:K29, 1990/91:K30 yrkandena 2, 3, 5, yrkande 6 i motsvarande del och yrkande 7, 1990/91:K409 yrkande 2, 1990/91:K414 yrkande 2 samt 1990/91:K428 som vilande antar regeringens förslag till yttrandefrihetsgrundlag i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom.1 och 2,
4. beträffande lag om ändring i tryckfrihetsförordningen att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K28 yrkande 1 och 1990/91:K30 yrkande 6 i motsvarande del som vilande antar regeringens förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
5. beträffande lag om ändring i regeringsformen att riksdagen som vilande antar regeringens förslag till lag om ändring i regeringsformen,
6. beträffande parallellinstruktion att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:K23 yrkande 2 och 1990/91:K30 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om bestämmelser i brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål,
7. beträffande meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K23 yrkande 1 och 1990/91:K30 yrkande 4,
8. beträffande olaga våldsskildring att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K406, 1990/91:K413, 1990/91:K422 och 1990/91:K424,
9. beträffande barnpornografibrott att riksdagen avslår motion 1990/91:K421.
Stockholm den 25 april 1991
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c).
Reservation
Förhandsgranskning av filmer och videogram (mom.1)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Som utskottet anförde" och slutar med "K414 yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening får yttrandefrihetsrättsliga principer inte utgöra hinder mot införande av lagstiftning om förhandsgranskning av videogram och filmer som yrkesmässigt försäljs eller hyrs ut för privat bruk. Utskottet anser nämligen att dessa för demokratin och mångfalden viktiga principer inte får tas till intäkt för att kommersiella vinstintressen skall tillåtas att sprida filmer och videogram som är skadliga för barn och ungdom. Utskottet finner därför att 1 kap. 3§ andra stycket andra meningen förslaget till yttrandefrihetsgrundlag bör erhålla följande lydelse: "Genom lag får dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av filmer som skall visas offentligt eller som i förvärvssyfte skall spridas genom försäljning eller uthyrning." Härigenom tillgodoses syftet med motionerna K22, K24, K25, K26, K27 och K414 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande förhandsgranskning av filmer och videogram att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:64 och motionerna 1990/91:K22, 1990/91:K24, 1990/91:K25, 1990/91:K26, 1990/91:27 samt 1990/91:K414 yrkande 1 som vilande antar det i propositionen framlagda förslaget till yttrandefrihetsgrundlag såvitt avser 1 kap. 3 § andra stycket med den ändringen att stycket erhåller i bilaga3 som Reservantens förslag betecknade lydelse.
Särskilda yttranden
1. Förbud mot reklam i radio och TV
Hans Leghammar (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna har yrkat att 1 kap. 7 § andra stycket om internationella konventioner i förslaget till yttrandefrihetsgrundlag inte antas. Bakgrunden till yrkandet är att miljöpartiet är mot reklam i radio och TV, även den satellitsända som vidaresänds i kabelnät. Den föreslagna grundlagen avses träda i kraft den 1 januari 1992.
Synen på yttrandefrihetsgrundlagen hänger samman med reklam-TV-frågan. Sedan yttrandefrihetspropositionen presenterades för riksdagen har läget klarnat i denna fråga. En bred majoritet i riksdagen förutsätts nu ställa sig bakom regeringens förslag om en ny tredje reklam-TV-kanal. Den lag som reglerar dessa frågor avses träda i kraft den 1 juli i år och sändningarna kan vara i gång redan före årsskiftet, alltså innan yttrandefrihetsgrundlagen börjat verka.
Den principiella invändningen mot lagstiftningsmetoden som miljöpartiet har fört fram äger alltjämt bärkraft.
Eftersom reklam nu kommer att tillåtas i ett marknät för TV har motivet för att förbjuda reklamen i satellitsändningar avtagit i styrka. Miljöpartiet avstår därför från att driva saken vidare.
2. Ansvarig utgivare
Hans Leghammar (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna har fört fram ett yrkande som går ut på att klargöra om yttrandefrihetsgrundlagen medger att man här i Sverige kan göra en person ansvarig för programinnehållet, skatter eller andra avgifter i utländska satellitsändningar som tas emot här i landet. Rättsläget kan förefalla oklart. Av utskottets bedömning får emellertid anses framgå att något rättsligt hinder av anfört slag inte föreligger. Det principiella rättsläget är därmed klarlagt.
3. Bestämmelser i brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål
Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Ericsson (m) anför:
Vi vill inte motsätta oss att frågan om att införa bestämmelser i brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål övervägs i enlighet med vad utskottet har anfört. Vi vill emellertid understryka att detta blir en grannlaga och svår uppgift med hänsyn till de andra intressen som också måste beaktas vid utformningen av strafflagstiftningen.
4. Meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda
Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Ericsson (m) anför:
Från moderata samlingspartiets sida har tidigare framförts uppfattningen att en utvidgning av meddelarskyddet till att gälla mellan enskilda innebar något principiellt nytt som skulle få oöverskådliga konsekvenser. Det öde som meddelarskyddskommitténs förslag har rönt visar enligt vår mening att denna uppfattning var riktig.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till yttrandefrihetsgrundlag Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag 5 kap. 3 § första stycket
Om någon lämnar ett meddelande, som avses i 1 kap. 2 §, eller, utan att svara enligt 6 kap., medverkar till en framställning som är avsedd att offentliggöras i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning, som författare eller annan upphovsman eller genom att framträda i radioprogrammet och därigenom gör sig skyldig till
Om någon lämnar ett meddelande, som avses i 1 kap. 2 §, eller, utan att svara enligt 6 kap., medverkar till en framställning som är avsedd att offentliggöras i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning, som författare eller annan upphovsman eller genom att framträda i radioprogrammet och därigenom gör sig skyldig till
1. högförräderi, spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott;
1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott;
2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller
2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller
3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag,
3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag,
gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för sådant brott.
gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för sådant brott.
I reservationen föreslagen ändring i regeringens förslag till yttrandefrihetsgrundlag Bilaga 3
Regeringens förslag Reservantens förslag
1 kap. 3 § andra stycket Vad som sägs i första stycket gäller även filmer. Genom lag får dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av filmer som skall visas offentligt.
Vad som sägs i första stycket gäller även filmer. Genom lag får dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av filmer som skall visas offentligt eller som i förvärvssyfte skall spridas genom försäljning eller uthyrning.