Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor
Betänkande 1996/97:KU15
Konstitutionsutskottets betänkande
1996/97:KU15
Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor
Innehåll
1996/97 KU15
Sammanfattning
I betänkandet behandlas ett antal motioner från den allmänna motionstiden 1996 i tryck- och yttrandefrihetsrättsliga ämnen, nämligen - biografcensur, åtgärder mot våldsskildringar m.m., - ytterligare åtgärder mot barnpornografi etc. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Fyra reservationer har avgivits.
Motionerna
1996/97:K208 av Sivert Carlsson och Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en snar, effektiv, klar och heltäckande lagstiftning inklusive förslag till grundlagsändring som kriminaliserar innehav av barnpornografi i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:K404 av Nalin Baksi och Johnny Ahlqvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av brottsbalkens och tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till att även omfatta homosexuella. 1996/97:K405 av förste vice talman Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen begär förslag till lagstiftning om förändring av jurysystemet i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:K406 av Juan Fonseca (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att preskriptionstiden vid spridning av rasistisk musik bör förlängas till fem år. 1996/97:K415 av Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om förlängd preskriptionstid till fem år för misstänkta yttrandefrihetsbrott genom upptagningar. 1996/97:K416 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring att preskriptionstiden för rasistisk text förlängs. 1996/97:K418 av Ewa Larsson och Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anspelningspornografi i alla dess former förbjuds. 1996/97:K422 av Karin Pilsäter och Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hets mot homosexuella i tryckfrihetsförordning och brottsbalk. 1996/97:K428 av Margareta Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förlängning av preskriptionstiden vid utgivning av rasistisk eller nazistisk musik. 1996/97:K433 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen, 2. att riksdagen beslutar om ändring i brottsbalken, 3. att riksdagen beslutar om ändring i lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram, 4. att riksdagen beslutar om ändring i lagen om pliktexemplar av dokument. 1996/97:K709 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskning vad gäller underhållningsvåldets påverkan på barn och ungdomar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om informationsverksamhet ute i skolorna om våldets konsekvenser, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trailrar på TV, video och bio, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förekomsten av underhållningsvåld på TV under dagtid och tidig kväll, 5. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag om obligatorisk förhandsgranskning av de filmer och videogram som säljs eller uthyrs till allmänheten, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella överenskommelser i syfte att begränsa utbudet av underhållningsvåld. 1996/97:Ju506 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att kriminalisera innehav av barnpornografi. 1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en 18-årsgräns för filmer och videogram. 1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslut om förslag till lagändring. 1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att obligatorisk videogramkontroll skall införas, 1996/97:Kr257 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om obligatorisk kontroll av alla videogram i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Biografcensur, åtgärder mot våldsskildringar, m.m.
Motionerna I motion 1996/97:K433 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) hemställs att riksdagen beslutar om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen (yrkande 1), brottsbalken (yrkande 2), lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram (yrkande 3) och lagen om pliktexemplar av dokument (yrkande 4). Motionärerna anför bl.a. Sverige tillhör de länder som har vuxencensur för film. Filmcensuren är den enda form av censur som finns i öppna samhällen. Detta är svårförenligt med yttrandefriheten och en onödig inskränkning i människors fria val. Förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna bör avskaffas. I stället bör en ny åldersgräns på 18 år införas för offentlig visning av filmer och videogram. Om filmen skall visas för yngre personer måste den genomgå en granskning liknande den vi har i dag. Därmed förvinner de sista resterna av vuxencensuren samtidigt som staten har kvar möjligheten att kontrollera filmer som riktar sig till barn och ungdomar. Samtidigt bör också förbudet att lämna ut filmer till barn under 15 år skärpas. Lagen bör, i linje med vad som föreslås gälla biograffilm, omfatta ungdomar i åldersgruppen 15-18 år. Utlämnande till den senare gruppen får ej ske om det är grovt våld som skildras. Motionärerna lägger i motionen fram förslag till ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen, brottsbalken, lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram och lagen om pliktexemplar av dokument. I motion 1996/97:K709 av Åke Carnerö m.fl. (kd) hemställs att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag om obligatorisk förhandsgranskning av de filmer och videogram som säljs eller uthyrs till allmänheten (yrkande 5) samt ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskning vad gäller underhållningsvåldets påverkan på barn och ungdomar (yrkande 1), om informationsverksamhet ute i skolorna om våldets konsekvenser (yrkande 2), om trailrar på TV, video och bio (yrkande 3), om förekomsten av underhållningsvåld på TV under dagtid och kväll (yrkande 4) samt om internationella överenskommelser i syfte att begränsa utbudet av underhållningsvåld (yrkande 6). Motionärerna anför bl.a. följande. Skälet till att så många extremvåldsfilmer finns på den svarta marknaden är, enligt motionärerna, inte bara den olagliga importen utan också att vi saknar förhandsgranskning i Sverige. Obligatorisk förhandsgranskning av videogram är en nödvändighet för att stoppa videovåldet. Kunskaper om bildvåldets effekter har ökat på senare tid. Man har kunnat konstatera att våldsinslagen i medierna kan leda till aggressioner på kort sikt. På lång sikt är det däremot svårare att dra slutsatser om orsakssambanden. Forskning bedrivs på området, de filmer som visas på biograferna förhandsgranskas och vissa åldersgränser har satts upp på biograferna. Allt detta är bra men mycket återstår att göra. En allsidig forskning är nödvändig. En fråga som ligger nära detta område är den information som bör ges ute i skolorna om det verkliga våldets konsekvenser. Informationsverksamhet ute i skolorna är nödvändig för att i möjligaste mån förhindra det våld som genereras av underhållningsvåldet. Trailer är den programtyp som innehåller största delen våld. Visandet av en trailer kräver särskilt ansvar. Reklam för ett program med våldsinslag ska visas med återhållsamhet. På TV får de inte förekomma under de tider på dygnet som barn kan förväntas vara uppe. Vad gäller trailrar på bio och video ska samma regler gälla. Det är viktigt att program med våldsinslag inte sänds på de tider när man kan förvänta sig att barn är uppe. Sverige bör inom det nordiska samarbetets ram och i den Europeiska unionen följa utvecklingen på medieområdet och verka för gemensamma regler som begränsar utbudet av grovt underhållningsvåld. I motion 1996/97:Kr257 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om obligatorisk kontroll av alla videogram i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3). I motion 1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om att obligatorisk videogramkontroll skall införas (yrkande 10). Motionärerna anför följande. Statens biografbyrå sköter kontrollen av film och videogram. Kontrollen av videogram är i dag frivillig. Medievåld kan ses som en form av utövande informationsvåld. Barns och ungdomars världsbild präglas vid tidiga år. I denna ingår föreställningar om vilken typ av våld som bejakas - alternativt inte bestraffas - av samhället. Kontrollen skall utsträckas till att gälla samtliga videogram. Avgifter för granskning skall därför kvarstå oförändrade för att finansiera utökad verksamhet. I motion 1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en 18-årsgräns för filmer och videogram (yrkande 6). Under senare år har medieutbudet och antalet våldsskildringar i medierna ökat. Vi måste, enligt motionärerna, på bred front begränsa våldsutbudet. I dag är den högsta åldersgränsen för uthyrning av videogram 15 år. En tvingande 18-årsgräns för filmer, som skall visas på biografer eller hyras ut som videogram kan, enligt motionärerna, innebära en förbättring mot dagens regler. Med en sådan regel kan tillgängligheten för de grövsta våldsskildringarna minska för ungdomar. Att införa en sådan åldersgräns tvingar filmproducenterna att inte göra filmerna våldsammare än att de kan tillåtas för den så kommersiellt viktiga ungdomspubliken. På så sätt kan ett tryck på ytterligare självsanering skapas inom branschen.
Bakgrund
Bestämmelser om censur Av 1 kap. 3 § YGL framgår att det inte får förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram, en ljudupptagning eller film först måste granskas av en myndighet eller något annat allmänt organ. Genom lag får dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av filmer som skall visas offentligt. Sådana föreskrifter finns i lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram. Av lagens 1 § framgår att framställningen i en film eller ett videogram skall vara granskad och godkänd av Statens biografbyrå, innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Enligt 4 § får framställningen i en film eller ett videogram eller en del därav inte godkännas för visning, om händelserna skildras på sådant sätt och i sådant sammanhang att framställningen kan verka förråande. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om framställningen innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur, skildrar sexuellt våld eller tvång eller skildrar barn i pornografiska sammanhang. Enligt 5 § får framställningen i en film eller ett videogram inte godkännas för visning för barn under sju år, under elva år eller under femton år, om den kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk skada. Utan hinder av regeringsformens bestämmelser om mötesfrihet får i lag föreskrivas att filmer och videogram icke får förevisas offentligt, om de ej dessförinnan har godkänts för sådan visning. (Punkt 4 övergångsbestämmelserna till lagen (1976:871) om ändring i regeringsformen, senast ändrad SFS 1985:862). Det är Statens biografbyrå som utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen. Byrån skall därvid verka för att överträdelser av bestämmelserna beivras.
Bestämmelser om förbud att sprida våldsskildringar m.m. Enligt 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är varje svensk medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och vissa liknande överföringar, filmer, videogram och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Enligt 16 kap. 10 b § brottsbalken döms den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring. Samma gäller om någon av oaktsamhet sprider våldsskildringar och spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte. Dessa bestämmelser gäller dock inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt för visning. Begås gärningen i t.ex. en film eller videogram skall den enligt 5 kap. 1 § YGL anses som yttrandefrihetsbrott. Utan hinder av YGL gäller, enligt lagens 3 kap. 11 §, det som föreskrivs i lag för det fall att någon i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur. Enligt 16 kap. 10 c brottsbalken döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut en film, ett videogram eller en annan upptagning av rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur för otillåten utlämning av film eller videogram till böter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen gäller inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år. Det är Statens biografbyrå som utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna när det gäller rörliga bilder. Byrån ska verka för att överträdelser av bestämmelserna beivras. Genom radio- och TV-lagen (1996:844) infördes en ny bestämmelse enligt vilken TV-program som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte får sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, såvida det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Bestämmelsen som finns i lagens 6 kap. 2 § trädde i kraft den 1 december 1996. Om någon vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder i televisionen på tider och på sätt som avses i 6 kap. 2 §, får Justitiekanslern enligt 10 kap. 11 §, förelägga honom eller henne att inte på nytt sända sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. Föreläggandet får förenas med vite.
Utredningar m.m. Rådet mot skadliga våldsskildringar, Våldsskildringsrådet, inrättades år 1990 som ett organ med uppgift att samordna verksamhet mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder. Enligt direktiven (dir. 1990:40) är en grundläggande uppgift för rådet att vara ett samarbetsorgan för Skolöverstyrelsen, Socialstyrelsen, Statens biografbyrå, Brottsförebyggande rådet, Statens ungdomsråd, Arkivet för ljud och bild och Barnmiljörådet. Tyngdpunkten i rådets samordnande uppgifter skall ligga på information och utbildning. Rådet skall i sitt arbete prioritera frågan om vilka konkreta åtgärder som behöver vidtas inom utbildningsväsendet och i lärarutbildningen för att det förebyggande arbetet skall kunna förbättras. Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan t.ex. gälla studier av skilda samhällsgruppers videokonsumtion, lokala projekt med ambition att kartlägga utbudet, arbete med medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på videomarknaden. Rådets uppgift skall enligt direktiven vara att föreslå de projekt som här kan vara lämpliga. Ansvaret för vad barn ser i sina hem ligger enligt direktiven naturligt i första hand på föräldrarna. Men även skolan har här en viktig roll. Den rörliga bilden måste ägnas en stor och kvalificerad uppmärksamhet. Den delen av mediekunskapen måste fogas in i skolans arbete så att alla elever kommer i kontakt med den. Det blir, enligt direktiven, en av rådets viktigaste uppgifter att - i samråd med framför allt Skolöverstyrelsen och Svenska filminstituet - utforma de åtgärder som här kan vara motiverade. Våldsskildringsrådet överlämnade i maj 1993 betänkandet (SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren. Rådet föreslog att vuxencensuren skulle tas bort. Rådet förordade också att åldersgränserna för filmvisning på biografer skulle finnas kvar oförändrade och att en ytterligare gräns vid arton år införs. Betänkandet har remissbehandlats. Utskottet har inhämtat att Våldsskildringsrådets betänkande bereds inom regeringskansliet, men att det för närvarande inte är aktuellt med några förslag. Våldsskildringsrådet har avgivit ett antal rapporter och skrifter. Bland dessa kan i rådets skriftserie nämnas nr 9: Våldsskildringar i TV-nyheter, nr 10: Våldet i bildmedierna, reflektioner utifrån en attitydundersökning samt från hösten 1996, nr 16: Toppmötet om TV och barns rättigheter. Rådet har också givit ut skriften 40 timmar i veckan - en studie i sex svenska TV-kanaler, som bygger på en veckas granskning av programutbudet i SVT:s två kanaler, TV3, TV4, Kanal fem och TV 1000. Nordiska Dokumentationscentralen för Masskommunikationsforskning (Nordicom) finns i Göteborg och har funnits i drygt tjugo år. Nordicoms uppgift är att sprida kunskap om medie- och kommunikationsforskningen i de nordiska länderna. Genom olika nationella och nordiska kanaler förmedlar Nordicom kunskap om forskningen och dess resultat till forskare, studenter, beslutsfattare, mediepraktiker, journalister, informatörer, lärare och den intresserade allmänheten. Nordicom fick år 1996 i uppdrag av Unesco att bilda ett informationscentrum, International Clearinghouse on Children and Violence on the Screen, för att sprida information i hela världen om forskning kring barn, ungdomar och medievåld. I departementspromemorian Allas vårt ansvar - ett nationellt brottsförebyggande program (Ds 1996:59) presenteras första etappen i regeringens nationella brottsförebyggande arbete. En utgångspunkt för regeringens arbete är att det samhällsproblem som brottsligheten utgör måste angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Programmet har i huvudsak tre byggstenar. 1. Regeringen och regeringens myndigheter skall i ökad utsträckning uppmärksamma hur samhällsutvecklingen i stort och politiska beslut på andra områden än det rent kriminalpolitiska påverkar brottsligheten. 2. Lagstiftningen och myndighetsarbetet inom det kriminalpolitiska fältet skall utvecklas och effektiviseras. 3. Åtgärder skall vidtas för att stödja och främja det medborgerliga engagemanget och samverkan mellan myndigheter, företag, organisationer och enskilda i lokal brottsförebyggande verksamhet. Det presenterade programmet skall enligt regeringen ses som en början på ett brett upplagt arbete för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och uthålligt brottsförebyggande arbete inom alla samhällssektorer. En kommitté ges i uppdrag att verka för att intentionerna i programmet genomförs, särskilt på lokal nivå. En central uppgift för kommittén blir att genomföra och följa upp det rådslag som regeringen initierat.
Utskottets tidigare behandling I samband med riksdagens behandling av proposition 1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder m.m., i vilken lagen om granskning och kontroll av film och videogram föreslogs, yttrade konstitutionsutskottet bl.a. följande till kulturutskottet (1989/90:KU7y) när det gällde frågan om förhandsgranskning av film och videogram för privat bruk. Mot obligatorisk förhandsgranskning kan anföras viktiga principiella invändningar. Den utgör en form av censur och innebär därför ett allvarligt ingrepp i yttrandefriheten. Den enda form av censur som förekommer i vårt land är den sedan länge förekommande förhandsgranskningen av filmer och videogram som skall visas offentligt. När det gäller förhandsgranskning av filmer och videogram som är avsedda för privat bruk gör sig emellertid enligt utskottet de principiella invändningarna mot censur gällande i avsevärt högre grad. Sedan länge har det inte förekommit någon censur av yttranden som är avsedda att spridas till medborgarna i deras hem. Att införa obligatorisk förhandsgranskning av videogram och filmer som är avsedda för privat bruk skulle därför innebära ett betydande avsteg från de principer som gäller på det yttrandefrihetsrättsliga området. För en sådan censur krävs således mycket starka skäl. Det är inte förenligt med regeringsformen att införa förhandsgranskning för att komma till rätta med problemet med våldsskildringarna, om det finns någon annan lika effektiv och mindre ingripande metod. Utskottet anser att det åtgärdsprogam som läggs fram i propositionen - särskilt när det gäller förslagen om straffbestämmelserna och om bättre kontroll och tillsyn - har goda förutsättningar att få större effekt än obligatorisk förhandsgranskning. I likhet med regeringen finner utskottet därför att det inte bör införas en lagstiftning om obligatorisk förhandsgranskning av videogram som sprids till den enskilde konsumenten genom uthyrning eller försäljning. När det gällde frågan om avskaffande av vuxencensuren uttalade utskottet följande. Enligt utskottets mening framstår det som helt klart att det bör förekomma förhandsgranskning av filmer och videogram som skall visas offentligt för barn. En förhandsgranskning av filmer avsedda att visas offentligt för barn inger inte heller några större yttrandefrihetsrättsliga betänkligheter. En mycket mera komplicerad fråga är om förhandsgranskningen också skall gälla för vuxna. Här gör sig givetvis de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna gällande med betydande styrka. Det kan dock knappast hävdas att en lagstiftning som går ut på att förhindra offentlig visning av mycket extrema våldsskildringar av spekulativ karaktär eller av barnpornografi utgör en fara för yttrandefriheten. Det förekommer tendenser till spekulation i våld på mediemarknaden. Enligt utskottet måste samhället ange gränser för vad som kan tolereras när det gäller offentligt visade skildringar med sådant innehåll. Utskottet anser att filmcensuren bör vara kvar och bedrivas i huvudsak på det sätt som sker i dag. I betänkandet 1993/94:KU2 behandlade utskottet ett motionsyrkande om avskaffande av biografcensuren. Utskottet hänvisade till beredningen i regeringskansliet av Våldsskildringsrådets förslag om avskaffande av den statliga förhandsgranskningen av filmer som skall visas offentligt för vuxna. Utskottet uttalade att beredningen inte borde föregripas genom något uttalande från riksdagens sida och avstyrkte därför motionen. Utskottet behandlade i betänkandet 1994/95:KU14 bl.a. en motion vari yrkades att förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna skulle avskaffas och att i stället en ny åldersgräns på 18 år borde införas för offentlig visning av filmer och videogram samt en motion vari förordades en tvingande 18-årsgräns både för filmer som skall visas på biografer och för distribution via videogram. Utskottet gjorde följande bedömning. Våldsbrottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. På senare tid har förekommit flera fall av oprovocerat våld där unga människor är inblandade. Händelserna har gett upphov till oro på många håll. I motionerna finns också uttryck för sådan oro. En rad åtgärder har vidtagits för att begränsa skadeverkningarna av våldsskildringarna i medierna. De flesta videogram som distribueras är numera också föremål för frivillig förhandsgranskning. Utskottet har dock tidigare uttalat sig mot obligatorisk förhandsgranskning. Utskottet har erfarit att regeringen skall inleda ett brett upplagt arbete mot våldet i samhället. Utskottet utgår från att regeringen redovisar resultatet av arbetet och att regeringen förelägger riksdagen förslag till lämpliga åtgärder. De ämnen som tas upp i motionerna bör enligt utskottets mening kunna bli föremål för en samlad analys och bedömning i det sammanhanget. Mot den bakgrunden bör riksdagen inte nu ta ställning i sak till de olika frågor som tas upp i motionerna. Riksdagen bör däremot med anledning av motionerna göra ett tillkännagivande i enlighet med det anförda. Konstitutionsutskottet behandlade i betänkandet också motionsyrkanden om ytterligare forskning om negativ påverkan av våldet i medierna. Utskottet konstaterade i sin bedömning att en av Våldsskildringsrådets uppgifter är att ta initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och föreningsliv. Som exempel på sådana projekt nämner utskottet en TV-våldsundersökning som gjordes vid institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation vid Stockholms universitet. Vad som förespråkades i motionerna kunde enligt utskottet tillgodses genom rådets verksamhet. Några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna var därför inte påkallade. Utskottet avstyrkte motionerna. I betänkandet 1995/96:KU29 behandlades ett motionsyrkande om internationella överenskommelser i syfte att begränsa utbudet av underhållningsvåld. Utskottet redovisade Europarådets konvention om gränsöverskridande television och EG:s TV-direktiv. Vidare redovisades Rådets för mångfald inom massmedierna uppgift att bl.a. följa den internationella utvecklingen, särskilt inom EU och Europarådet samt de nordiska länderna. Rådet skall också vara svenskt kontaktorgan till den expertkommitté rörande mediekoncentration och mångfald som Europarådet upprättat och som skall ha korrespondenter i alla medlemsstater. Utskottet konstaterade i sin bedömning att samarbete om gränsöverskridande television är en fråga både för Europarådet och EU. Utskottet utgick från att regeringen noga bevakar dessa frågor och ansåg inte att några tillkännagivanden behövdes.
Utskottets bedömning Det är enligt utskottet viktigt att samhället på olika sätt informerar om och söker motverka skadlig inverkan på barn och ungdomar av underhållningsvåld. Utskottet kan också konstatera att en rad åtgärder har vidtagits. I radio- och TV-lagen (1996:844) som trädde i kraft den 1 december 1996, har en ny bestämmelse införts enligt vilken program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte får sändas i televisionen under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. År 1990 inrättades Våldsskildringsrådet som har i uppgift bl.a. att ta initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och föreningsliv. Nordiska Dokumentationscentralen för Masskommunikationsforskning (Nordicom) har under 1996 fått Unescos uppdrag att bilda ett informationscentrum för att över hela världen sprida information om forskning kring barn, ungdomar och medievåld. Som utskottet tidigare konstaterat är samarbete om gränsöverskridande television en fråga både för Europarådet och EU. Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld och brottslighet. De frågor som tas upp i motionerna bör därefter kunna bli föremål för en samlad analys och bedömning. Med hänvisning till det tillkännagivande som riksdagen gav med anledning av betänkandet 1994/95:KU14 anser utskottet att några ytterligare åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna inte nu är påkallade och avstyrker därför motionerna.
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.
Motionerna I motion 1996/97:K208 av Sivert Carlsson och Agne Hansson (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till en snar, effektiv, klar och heltäckande lagstiftning inklusive förslag till grundlagsändring som kriminaliserar innehav av barnpornografi i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionärerna anför bl.a. Sexuellt utnyttjande av barn och ungdomar är ett mycket allvarligt globalt problem. FN räknar med att varje år dras en miljon nya barn in i sexhandel, barnprostitution och barnpornografi. I vårt land har frågorna om kriminalisering av produktion, distribution, försäljning och innehav av barnpornografi mest fokuserats kring en debatt om grundlagen och yttrandefriheten, vilket förskjutit möjligheten till lagstiftning ytterligare år, samtidigt som under tiden vissa ytterst tvivelaktiga krafter fortsätter med en kommers som bygger på grova övergrepp på barn. Barnpornografiutredningen väntas lägga ett förslag som kan ligga till grund för lagstiftning före nästa val. Det förslag som regeringen förväntas förelägga riksdagen måste vara heltäckande och framåtsyftande. Det får inte innehålla luckor som gör det möjligt att sprida barnpornografi via nya, moderna elektroniska medier. Hela kedjan, från produktion till innehav av videofilm m.m. med barnsex, måste kriminaliseras. Om det krävs grundlagsändring för att inte pedofiler och kommersiella intressen skall kunna gömma sig och sin verksamhet bakom yttrandefriheten, måste det beslutet tas. I motion 1996/97:Ju506 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) yrkas ett tillkännagivande till regeringen om behovet av att kriminalisera innehav av barnpornografi (yrkande 1). Enligt motionärerna innebär dokumenterade sexuella övergrepp på barn, utöver själva kränkningen vid övergreppet, en fortgående kränkning av barnet varje gång filmer eller bilder visas. Användningen av barnpornografi är en stöld av barnets mänskliga värdighet. Innehav av barnpornografi saknar både tryckfrihets- och yttrandefrihetsvärde och bör därför kriminaliseras. I motion 1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beslut om förslag till lagändring (yrkande 14). Motionärerna anför bl.a. Barnpornografi förutsätter ett sexuellt övergrepp, och varje gång någon ser en barnpornografisk bild eller film är detta en pågående kränkning av barn. Därför är det nödvändigt att täppa till alla möjligheter att inneha, överlåta, motta, visa, exportera eller importera barnpornografi. All befattning med barnpornografi måste kriminaliseras. Barnpornografi skall inte ha något som helst grundlagsskydd. Det gäller även i de nya medierna t.ex. Internet. Regeringen bör lägga fram ett sådant förslag i så god tid att beslut kan fattas före och efter valet 1998 så att lagstiftningen kan träda i kraft den 1 januari 1999. I motion 1996/97:K418 av Ewa Larsson och Kia Andreasson (mp) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om att anspelningspornografi i alla dess former förbjuds. Enligt motionärerna har anspelningspornografi, där vuxna klär ut sig till barn en växande marknad i Sverige. Sådana filmer bjuds ut på den norska porrmarknaden och enligt norsk kriminalpolis är det en svensk firma som står bakom utbudet.
Bakgrund Enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken döms den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn, för barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst två år, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. I samband med införandet av bestämmelsen om barnpornografibrott i brottsbalken år 1980 infördes gärningen även i den s.k. brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen (7 kap. 4 § 12 TF). När yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) trädde i kraft år 1992 blev barnpornografi föremål för grundlagsreglering på motsvarande sätt när sådana skildringar förekommer i filmer, videogram eller TV-sändningar (5 kap. 1 § YGL). Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1993 höjdes straffmaximum i brottsbalkens bestämmelse om barnpornografibrott från fängelse sex månader till två år (prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16. rskr. 1992/93:220). Genom riksdagens beslut (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450 och bet. 1994/95:KU6, rskr. 1994/95:12) blev det möjligt att fr.o.m. den 1 januari 1995 konfiskera barnpornografiskt material som påträffas i samband med en förundersökning och att förklara den ekonomiska vinningen av barnpornografi förverkad. Riksdagen beslutade också (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450) att som vilande anta förslag till lagar om ändring i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen med ikraftträdande den 1 januari 1999. Förslagen gäller kriminalisering av innehav av barnpornografi. Riksdagens vilande beslut kan anmälas till kammaren för beslut först efter riksdagsvalet 1998. Den 3 november 1994 bemyndigade regeringen justitieministern att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda på vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Kommittén skall enligt direktiven (dir. 1994:117) undersöka på vilka områden det krävs insatser för att på ett effektivt sätt förebygga att det produceras och distribueras barnpornografiskt material. Med en sådan undersökning som utgångspunkt skall kommittén närmare överväga vilka ändringar i lagstiftningen och vilka andra åtgärder som kan anses motiverade för att förhindra förekomst och spridning av barnpornografiskt material. Därvid skall frågor om kriminalisering av innehav och annan befattning med barnpornografi övervägas särskilt. Kommittén skall även behandla frågan om en åldersgräns kan tas in i bestämmelsen om barnpornografibrott. Utskottet har inhämtat att utredningsarbetet beräknas vara avslutat i mars 1997. Konstitutionsutskottet behandlade i betänkandet 1994/95:KU14 bl.a. motioner med yrkanden dels om att innehav av barnpornografi borde förbjudas, dels om förbud mot anspelningspornografi. Utskottet gjorde följande bedömning. Riksdagen har beslutat att som vilande anta förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att det fr.o.m. den 1 januari 1999 blir straffbart att inneha barnpornografi. Beslutet skall anmälas till kammaren för slutligt beslut först efter nästa val till riksdagen. Skulle det visa sig att grundlagsändringarna bör ges en annan utformning för att tjäna sitt syfte är - som utskottet anförde då ärendet behandlades våren 1994 - riksdagen under innevarande mandatperiod oförhindrad att fatta erforderliga beslut härom utan att det kommer att försena ett ikraftträdande den 1 januari 1999. En utredning har nu tillsatts med uppgift att utreda på vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Utredningen skall analysera den närmare innebörden och effekten av grundlagsändringarna och mot bakgrund av denna analys ange vilka ändringar som utredningen finner motiverade. Även frågan om en åldersgräns kan tas in i bestämmelsen om barnpornografibrott skall behandlas av utredningen. Utskottet fann att några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna således inte var påkallade och avstyrkte dessa. Av en i Justitiedepartementet upprättad rapport från rådsmötet för rättsliga och inrikes frågor den 28-29 november 1996 framgår att medlemsstaterna enades om att vidta åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn. Bl.a. skall innehav av barnpornografi vara straffbart. Ett formellt beslut om gemensam åtgärd på grundval av artikel K3 i unionsfördraget fattades av rådet den 24 februari 1997. Av beslutet framgår bl.a. att Europeiska unionens medlemsstater bör vidta samordnade åtgärder när det gäller vissa former av människohandel och sexuellt utnyttjande av barn för att i förekommande fall undanröja hindren för ett effektivt rättsligt samarbete på området, i enlighet med det fleråriga program om samarbete i rättsliga och inrikesfrågor som antogs av rådet den 14 oktober 1996. Med sexuellt utnyttjande av barn avses följande beteenden: a) att förmå eller tvinga ett barn att delta i varje form av olaglig sexuell aktivitet, b) att utnyttja ett barn för prostitution eller andra olagliga sexuella aktiviteter, c) att utnyttja barn i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material, däribland att framställa, sälja eller distribuera eller på annat sätt bedriva handel med sådant material samt att inneha sådant material (kursiverat här). Varje medlemsstat skall se över gällande lag och praxis för att se till att bl.a. dessa beteenden är straffbelagda och att dessa brott och, med undantag för innehav av barnpornografi, medverkan i eller försök att begå dem, leder till effektiva, väl avvägda och avskräckande straffrättsliga påföljder. Varje medlemsstat skall till de behöriga myndigheterna överlämna lämpliga förslag för genomförande av denna gemensamma åtgärd så att dessa kan överväga förslagen i syfte att anta dem.
Utskottets bedömning Barn måste skyddas mot övergrepp av olika slag. Det är därför riksdagens skyldighet att vidta de åtgärder som krävs för att förhindra produktion och spridning av barnpornografi. Det är enligt utskottet också viktigt att säkerställa de principer som kommer till uttryck i tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftningen. Förbud mot innehav av barnpornografi kan komma i konflikt med dessa principer och innebär därför svåra avvägningar. Barnpornografiutredningen (Ju 1994:14), som har till uppgift att undersöka på vilka områden det krävs insatser för att på ett effektivt sätt förebygga att det produceras och distribueras barnpornografiskt material och därvid särskilt överväga frågor om kriminalisering av innehav och all annan befattning med barnpornografi, kommer enligt vad utskottet inhämtat att avlämna sitt slutbetänkande i mars 1997. Utskottet anser att utredningens arbete inte bör föregripas och avstyrker därför motionerna.
Kriminalisering av hets mot homosexuella
Motionerna I motion 1996/97:K404 av Nalin Baksi och Johnny Ahlqvist (s) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen om ändring av brottsbalkens och tryckfrihetsförordningens förbud mot hets mot folkgrupp till att även omfatta homosexuella. I tryckfrihetsförordningen 7 kap. 4 § och brottsbalken 16 kap. 8 § finns en bestämmelse om hets mot folkgrupp, där olika grupper nämns som av olika skäl har utsatts för kränkningar och förföljelse. Där nämns ras, hudfärg, nationellt och etniskt ursprung samt tro. Eftersom även homosexuella som grupp utsätts för förföljelse och svåra smädelser i skrift är det, enligt motionärerna, berättigat att lagen särskilt nämner denna grupp och därmed ger möjlighet till åtal. I motion 1996/97:K422 av Karin Pilsäter och Håkan Holmberg (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om hets mot homosexuella i tryckfrihetsförordning och brottsbalk. Det är enligt motionärerna uppenbart att skyddet mot hets mot homosexuella inte är tillräckligt. En översyn av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken bör därför ske. Homosexuella tillhör de klassiska, ideologiska måltavlorna för nazistiska och fascistiska idéer. Det borde följaktligen ingå i den lagstiftning som förbjuder hets mot folkgrupp.
Bakgrund Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms enligt 16 kap. 8 § brottsbalken för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse i högst två år. Begås gärningen genom tryckt skrift skall den enligt 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen anses som tryckfrihetsbrott och begås gärningen i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning skall den enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen anses som yttrandefrihetsbrott. Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken kan en näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av att denne har homosexuell läggning samt den som anordnar allmän sammankomst eller offentlig tillställning och diskriminerar någon av samma anledning, dömas för olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1987. Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom döms enligt 5 kap. 3 § brottsbalken för förolämpning. Förolämpning får i princip inte åtalas av annan än målsägande. Ett undantag från denna regel är dock bl.a. förolämpning mot någon med anspelning på att han har homosexuell läggning. Enligt 5 kap. 5 § brottsbalken får åklagaren i sådana fall åtala, om målsäganden angett brottet till åtal och åtal av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1987. Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott om det begås genom tryckt skrift respektive i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning. I 29 kap. 2 § brottsbalken stadgas att som försvårande omständighet vid bedömandet av straffvärdet skall vid sidan av vad som gäller för varje brotts- typ särskilt beaktas bl.a. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Enligt förarbetena (prop. 1993/94:101, s. 22) tar bestämmelsen sikte inte bara på hets mot folkgrupp utan även på t.ex. fall där ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella läggning. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 juli 1994. Utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i betänkandet (SOU 1984:63) Homosexuella och samhället, att bestämmelserna om hets mot folkgrupp i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen skulle ändras så att anspelning på sexuell läggning också skall vara straffbar. Frågan togs upp i propositionen om de homosexuellas situation i samhället (prop. 1986/87:124). I sin anmälan till propositionen förklarade justitieministern att han ansåg att tillräckliga skäl inte förelåg att föreslå en ändring av bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Justitieministern konstaterade att en ändring av brottsbalksbestämmelsen förutsatte att även tryckfrihetsförordningen ändrades. Han anförde att starka skäl krävs för att göra en grundlagsändring och att den bör vara påkallad av ett påtagligt behov. Detta gällde i särskilt hög grad när det är fråga om att göra inskränkningar i tryckfriheten som sedan lång tid tillbaka har ett mycket starkt skydd i vårt land. Enligt justitieministern fanns det i lagstiftningsärendet inte underlag för någon bedömning av i vad mån kränkningar av homosexuella förekommer i tryckta skrifter eller eljest i de situationer som omfattas av brottsbalksbestämmelsen. Härtill kom att det tedde sig mycket svårt att överblicka konsekvenserna av en lagstiftning i enlighet med förslaget. Det var t.ex. tänkbart att den skulle drabba olika slags framställningar med religiös bakgrund och över huvud taget snarare bidra till en konflikt mellan de homosexuella och samhället i övrigt än göra någon verklig nytta. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen beredde socialutskottet ärendet. Med anledning av ett motionsyrkande om förslag till lagstiftning i enlighet med det nyss berörda utredningsförslaget förklarade sig socialutskottet vara tveksamt till behovet av en regeländring. Socialutskottet anslöt sig till justitieministerns uppfattning och avstyrkte motionsyrkandet. I betänkandet 1992/93:KU2 behandlade konstitutionsutskottet frågan med anledning av några motionsyrkanden. Utskottet uttalade att det inte var berett att förorda en utvidgning av tryckfrihetsförordningens resp. brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp till att även omfatta dem som har homosexuell läggning. Som utskottet tidigare understrukit gäller det vid utformningen av straffbestämmelser att finna den rätta avvägningen mellan yttrandefrihetsintresset och skilda gruppers behov av skydd mot nedsättande omdömen eller kritik. Enligt utskottets mening saknades det mot bakgrund av vikten av vidast möjliga yttrandefrihet anledning att utvidga förbudet mot hets mot folkgrupp till att omfatta även homosexuella. I betänkandet 1993/94:KU2 gjorde utskottet med anledning av motionsyrkanden om en utvidgning av förbudet mot hets mot folkgrupp till att också omfatta hets mot homosexuella följande bedömning. Tryckfriheten har sedan lång tid ett mycket starkt skydd i vårt land i tryckfrihetsförordningen. Nyligen har yttrandefriheten i andra medier än det tryckta ordet fått ett liknande grundlagsskydd genom yttrandefrihetsgrundlagen. I fråga om det förslag som förs fram i motionerna delar utskottet i allt väsentligt den uppfattning som redovisas i proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället. Man kan inte heller bortse från att motionernas förslag kan leda till att de homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället. Utskottet vill således inte frångå sitt ställningstagande från föregående riksmöte och avstyrkte motionerna. Utskottet tog också upp frågan i betänkandet 1995/96:KU8. Utskottet ansåg inte att några nya omständigheter som talar för kriminalisering kommit fram. Utskottet vidhöll således att en kriminalisering skulle innebära en omotiverad inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med svåröverblickbara konsekvenser. Som utskottet tidigare framhållit kunde man inte heller bortse från att en lagändring kan leda till att de homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället. Folkhälsoinstitutet har regeringens uppdrag att följa utvecklingen av de homosexuellas situation, bl.a. när det gäller diskriminering, och att samordna insatser för homosexuella. Det har för institutets räkning genomförts en studie av förekomst, mönster och skadeverkningar av hot och våld bland homosexuella i Stockholm. Studien offentliggjordes i februari 1996 och har titeln Hot, hat och våld - utsatta homosexuella kvinnor och män. Studien omfattar en enkätundersökning bland ca 900 homosexuella i Stockholm samt 30 djupintervjuer med män och kvinnor som blivit utsatta för hot och våld. Av dem som deltagit i enkätundersökningen har 27 % blivit utsatta för hot och våld på grund av förmodad homosexualitet. Hela skalan av brott finns representerad, allt från förolämpningar och förtal till grovt fysiskt våld. Frågan om inlemmande av gruppen homosexuella i lagstiftningen om hets mot folkgrupp har inte varit i fokus vid kartläggningen. Författarna anser dock att det är tydligt att respondenterna gör en koppling mellan hat, hot och våld mot dem och frånvaron av homosexuella i regelverket om hets mot folkgrupp. Det är enligt författarna troligt att trakasserier, föraktfulla uttalanden, föro- lämpningar och förtal samt hot och våld mot homosexuella får näring i uttalanden och skrifter som, om de gällde ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, skulle vara straffbart.
Utskottets bedömning Utskottet har tidigare gjort bedömningen att en kriminalisering i enlighet med motionsyrkandena skulle innebära en omotiverad inskränkning i den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med svåröverblickbara konsekvenser samt att en lagändring kan leda till att de homosexuella på ett sätt som många av dem inte önskar pekas ut som en speciell grupp i samhället. Utskottet anser inte att några nya omständigheter som talar för en kriminalisering kommit fram och avstyrker därför motionerna.
Preskriptionstiden för rasistisk musik
Motionerna I motion 1996/97:K406 av Juan Fonseca (s) hemställs att riksdagen beslutar att preskriptionstiden vid spridning av rasistisk musik bör förlängas till fem år. Rasistisk musik på cd har i dag en preskriptionstid på ett år från det att cd:n ?lämnades ut för spridning?. Det problematiska med denna preskriptionstid är, enligt motionären, att man kan lämna ut ett fåtal exemplar för spridning så att det i praktiken inte märks. Nu gällande preskriptionstid medför att rasistmusik på cd och liknande i praktiken inte kan bli föremål för lagföring och förstöring annat än i undantagsfall. I motion 1996/97:K415 av Håkan Holmberg (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om förlängd preskriptionstid till fem år för misstänkta yttrandefrihetsbrott genom upptagningar. En allt större del av den nazistiska och rasistiska propaganda som bedrivs i Sverige och i resten av världen sker i dag, enligt motionären, genom musik. Det är uppenbart att åtskilliga av de budskap som framförs inom denna nazistiska musikindustri måste anses falla under de bestämmelser om hets mot folkgrupp som vi sedan länge har i svensk lagstiftning. Det har visat sig att det i dag är svårt att utreda yttrandefrihetsbrott inom den nu gällande preskriptionstiden, alltså ett år. Tryckfrihetsförordningens ettårsregel har visat sig svår att tillämpa för nya tekniska medier. Enligt motionären talar därför starka skäl för att preskriptionstiden förlängs så att polisens utredningsmöjligheter förbättras. I motion 1996/97:K416 av Carl-Johan Wilson (fp) begärs förslag till sådan lagändring att preskriptionstiden för rasistisk musik förlängs. Kampen mot rasism skall föras så effektivt som möjligt. Därför bör, enligt motionären, preskriptionstiden för rasistisk musik förlängas. I motion 1996/97:K428 av Margareta Andersson (c) begärs ett tillkännagivande om förlängning av preskriptionstiden vid utgivning av rasistisk eller nazistisk musik. Det är visserligen förbjudet enligt lagen om hets mot folkgrupp att sprida bl.a. musik med detta innehåll. Preskriptionstiden för brottet är endast ett år och därför är det svårt för åklagaren att hinna föra upp fallet i domstol och få det behandlat innan preskriptionstiden löpt ut.
Bakgrund Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken skall den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, dömas för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse i högst två år. Begås gärningen i ett radioprogram, en film eller en ljudupptagning skall den, enligt 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), anses som yttrandefrihetsbrott. Vad som är föreskrivet i lag om påföljd för brottet skall, enligt 5 kap. 4 § YGL gälla också när brottet är att anse som yttrandefrihetsbrott. Enligt 7 kap. 1 § YGL är den tid inom vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall väckas, i fråga om radioprogram, sex månader från det att programmet sändes samt beträffande filmer och ljudupptagningar, ett år från det att upptagningen lämnades ut för spridning. I fråga om olaga våldsskildring och barnpornografibrott gäller, enligt paragrafens sista mening, vad som är föreskrivet i lag om tid för väckande av talan. Enligt 35 kap. 1 § brottsbalken må påföljd ej ådömas med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år om svåraste straffet för brottet är högre än fängelse i ett år men icke överstiger fängelse i två år. I en framställning den 5 juli 1996 till regeringen föreslår Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) en ändring av 7 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen så att brottet hets mot folkgrupp kommer att omfattas av paragrafens sista mening. Förslaget är motiverat av att nu gällande preskriptionstid medför att rasistmusik på cd och liknande i praktiken inte kan bli föremål för lagföring och förstöring annat än i undantagsfall. Framställningen har överlämnats till Mediekommittén (Ju 1994:13). Utskottet har inhämtat att Mediekommittén kommer att ta upp frågan om lagändring i sitt betänkande som skall avlämnas i mars 1997.
Utskottets bedömning Mediekommittén kommer att behandla den aktuella frågan i ett betänkande som skall avlämnas i mars 1997. Utskottet anser inte att resultatet av kommitténs arbete bör föregripas och avstyrker därför motionerna.
Val av jurymedlemmar
Motionen I motion 1996/97:K405 av Anders Björck m.fl. (m) begärs ett förslag till lagstiftning om förändring av jurysystemet i enlighet med vad som anförts i motionen. Ett utslag i Europadomstolen innebär, enligt motionärerna, att vi måste ändra i det svenska jurysystemet i tryckfrihetsmål. Förhållandet att svenska jurymedlemmar utses av en politiskt sammansatt valkorporation gör att den av Europadomstolen inte anses opolitisk. Problemen i det svenska systemet uppkommer när tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmålet handlar om en skrift eller ansvarig utgivare som är knuten eller har kopplingar till ett politiskt parti. Juryn som är tillsatt av ett politiskt organ kan då inte hävdas vara opartisk. Sverige måste få en ordning där de som känner sig förtalade får en rättegång med en jury som är oavhängig och opartisk. Detta måste gälla även om framställningen gjorts i en skrift eller upptagning utgiven av någon som står nära politiska partier. Nuvarande sätt att utse jurymedlemmar måste därför ändras så att det partipolitiska inslaget vid valet av dessa försvinner.
Bakgrund I 12 kap. tryckfrihetsförordningen (TF) finns bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Samma regler gäller, enligt 9 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen, även för rättegången i yttrandefrihetsmål. I tryckfrihetsmål, vari talan förs om ansvar, skall frågan huruvida brott föreligger prövas av en jury om nio medlemmar, om inte parterna förklarar att de i stället hänskjuter målet till rättens avgörande. Finner juryn att brott icke föreligger, skall den tilltalade frikännas. Har juryn funnit att brott föreligger skall även rätten pröva denna fråga (12 kap. 2 § TF). Jurymän skall utses för varje län (12 kap. 3 §). Jurymännen utses genom val för en tid av fyra kalenderår. Valet skall förrättas av landstinget i länet eller, då inom länet finns kommun som ej tillhör landstingskommun, av landstinget och kommunfullmäktige i förstnämnda kommun ( 12 kap. 4 §). Till jurymän skall utses svenska medborgare som är bosatta inom länet. De bör vara kända för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet. Bland jurymännen bör skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt olika delar av länet vara företrädda (12 kap. 5 §). För jurymännen gäller, enligt 12 kap. 10 §, jävsbestämmelserna i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. Detta innebär att juryman bl.a. är jävig ?om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet?. Utskottet behandlade i betänkandet 1993/94:KU2 motioner med samma yrkanden som i nu aktuell motion. Utskottet redogjorde för att det hos Domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) hade anhängiggjorts ett mål mot Sverige som gällde huruvida utseendet av jurymän kränker konventionen. Målet hade föranletts av ett fall där ett åtal för förtal i en skrift utgiven av ett förlag som står nära ett politiskt parti hade ogillats av en jury vars flesta medlemmar angavs stå nära partiet. Förhandlingar inför domstolen ägde rum i juni 1993 och någon dom hade, enligt utskottet, ännu inte meddelats. Utskottet ansåg i sin bedömning att ett ställningstagande till frågan om en ändring av reglerna om utseende av jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål borde anstå till dess målet i Domstolen för de mänskliga rättigheterna avgjorts. Utskottet, som utgick från att regeringen följer ärendet, avstyrkte motionerna. 1993 års domarutredning tillsattes i april 1993 med syfte att kartlägga behovet av att stärka domarnas ställning. Utredningen hade enligt direktiven (dir. 1993:47) också i uppdrag att överväga formerna för att utse jurymän bland vilka sedan medlemmar väljs till den jury som i tingsrätt prövar om tryck- eller yttrandefrihetsbrott föreligger. Utredningen lämnade i juni 1994 betänkandet (SOU 1994:99) Domaren i Sverige inför framtiden. I ett avsnitt tar utredningen upp frågan om hur jurymän skall utses och anför bl.a. Yttrandefrihetsutredningen diskuterade olika lösningar för att komma till rätta med risken för misstankar om politiskt färgade juryutslag. Det enda säkra sättet att lösa problemet ansågs vara att man tillämpade ett rent slumpmässigt urvalsförfarande. En sådan metod skulle å andra sidan inte ge några garantier för att juryn skulle få den önskvärda kompetensen och avfärdades därför som ett tänkbart alternativ till det gällande valsystemet. Med hänsyn till tryckfrihetsjuryns särskilda karaktär anser inte heller 1993 års domarutredning att en övergång till att ta jurymän direkt från röstlängderna vore ett system att rekommendera. Eftersom utredningen har stannat vid att det nuvarande systemet där valen sker av politiska valförsamlingar fortfarande är det bästa alternativet beträffande nämndemännen får samma synpunkter även sägas gälla för jurymännens vidkommande. Utredningen anser därför inte att en annan urvalsmetod bör införas. I ett avsnitt i betänkandet om jävsfrågor i jurysystemet diskuterar 1993 års domarutredning de frågor som aktualiserats i anledning av Europadomstolens dom i målet Holm. Målets utgång innebar att Sverige fälldes eftersom domstolen ansåg att jurymännens politiska tillhörighet i det aktuella tryckfrihetsmålet med dess politiska bakgrund innebar att domstolens objektiva opartiskhet kunde ifrågasättas. Utredningen anför bl.a. jurymännens, liksom nämndemännens, uppdrag får betraktas som ett förtroendeuppdrag till vilket inte är knutet uppgifter av politisk natur och som inte är förenat med något politiskt ansvar. Likväl kan det inte helt uteslutas att valsystemet i kombination med juryns särskilda uppgifter kan medföra att det någon gång på grund av särskilda omständigheter kan uppkomma grundad anledning att anta att en juryman kan komma att påverkas av partipolitiska eller andra ovidkommande hänsyn vid sin prövning i ett mål. Utredningen föreslår att det införs en möjlighet att under särskilda omständigheter bestämma att skuldfrågan skall prövas utan jurys medverkan även om parterna inte är ense om detta. De fall det här är fråga om är sådana där med hänsyn till de föreliggande omständigheterna medverkan av jury uppfattas stå i strid med kravet på en oavhängig och opartisk prövning. I sådana fall borde, enligt utredningen, Högsta domstolen kunna ge tillstånd att målet prövas enbart av rätten (dvs. utan jurymedverkan men med nämnd). När en fråga uppkommer om en medverkan av jury kan innebära att domstolens objektiva opartiskhet sätts i fråga, skall tingsrätten på yrkande av en part eller om det eljest anses föreligga anledning till det, hänskjuta frågan om uteslutande av juryprövning i målet till Högsta domstolen som skall pröva om sådant tillstånd bör ges. Utredningen föreslår att en ny paragraf införs i 12 kap. TF. Utskottet har inhämtat att det inom Justitiedepartementet förbereds en departementspromemoria som behandlar de aktuella frågorna. Arbetet med promemorian väntas vara avslutat under mars månad 1997.
Utskottets bedömning Genom Europadomstolens dom i målet Holm mot Sverige aktualiserades frågor som gäller det svenska jurysystemet i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål. Europadomstolen ansåg att jurymännens politiska tillhörighet i det aktuella tryckfrihetsmålet med dess politiska bakgrund innebar att den svenska domstolens opartiskhet kunde ifrågasättas. Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall gälla som lag här i landet. Enligt konventionens artikel 6 gäller bl.a. att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. Den svenska lagstiftningen får inte strida mot konventionen. Utskottet har inhämtat att frågor som gäller jurysystemet behandlas i den promemoria som förbereds i Justitiedepartementet. Utskottet utgår från att förslag till lagändringar kommer att presenteras. Det är enligt utskottet synnerligen viktigt att detta arbete slutförs snarast. Utskottet vill inte föregripa arbetet i Justitiedepartementet och avstyrker därför motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K433, 1996/97:K709, 1996/97:Kr257 yrkande 3, 1996/97:Kr4 yrkande 10 och 1996/97: Ju903 yrkande 6, res. 1 (m, fp) res. 2 (c) res. 3 (mp) 2. beträffande åtgärder mot barnpornograf m.m. att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K208, 1996/97:Ju506 yrkande 1, 1996/97:Ju917 yrkande 14 och 1996/97:K418, 3. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K404 och 1996/97:K422, res. 4 (c, fp, v, mp) 4. beträffande preskriptionstid för rasistisk musik att riksdagen avslår motionerna 1996/97:K406, 1996/97:K415, 1996/97:K416 och 1996/97:K428, 5. beträffande val av jurymedlemmar att riksdagen avslår motion 1996/97: K405.
Stockholm den 25 februari 1997
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp).
Reservationer
1. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m) och Håkan Holmberg (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet vill också? och slutar med ?avstyrker därför motionerna.? bort ha följande lydelse: Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld och brottslighet. Det är enligt utskottet viktigt att barn och ungdomar skyddas särskilt från att se våldsskildringar. Därför bör det införas en ny åldersgräns på 18 år för offentlig visning av film. På detta sätt har staten möjlighet att kontrollera filmer som riktar sig till barn och ungdomar. Samtidigt bör också förbudet att lämna ut film till barn under 15 år skärpas. Förbudet bör även kunna omfatta ungdomar i åldersgruppen 15-18 år. Utskottet anser dock inte att det är påkallat med obligatorisk förhandsgranskning av alla filmer och videogram som säljs eller hyrs ut till allmänheten. Vuxencensuren har sedan länge spelat ut sin roll. Enligt utskottet bör därför förhandsgranskning av biograffilm för vuxna avskaffas. Denna filmcensur är svårförenlig med yttrandefriheten och en onödig inskränkning i människors fria val. Genom straffbestämmelserna i brottsbalken och yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller dem som i t.ex. film eller videogram skildrar sexuellt våld eller tvång, eller närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur, ges en viss garanti för att filmer som visas offentligt inte innehåller olaga våldsskildringar. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om höjda åldergränser och avskaffandet av vuxencensuren. Utskottet tillstyrker således motion 1996/97:K433 men avstyrker övriga motioner. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K709, 1996/97: Kr257 yrkande 3, 1996/97:Kr4 yrkande 10 och 1996/97:Ju903 yrkande 6 samt med anledning av motion 1996/97: K433 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om höjning av åldersgräns och biografcensur m.m.
2. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) Birgitta Hambraeus (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet vill också? och slutar med ?avstyrker därför motionerna.? bort ha följande lydelse: Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld och brottslighet. Det är enligt utskottet viktigt att barn och ungdomar skyddas särskilt från att se våldsskildringar. Därför bör det införas en ny åldersgräns på 18 år för offentlig visning av film. På detta sätt har staten möjlighet att kontrollera filmer som riktar sig till barn och ungdomar. Samtidigt bör också förbudet att lämna ut film till barn under 15 år skärpas. Förbudet bör även kunna omfatta ungdomar i åldersgruppen 15-18 år. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i enlighet härmed. Utskottet anser att förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna bör behållas. Utskottet tillstyrker således motion 1996/97:Ju903 yrkande 6 men avstyrker övriga motioner. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K433, 1996/97: K709, 1996/97:Kr257 yrkande 3, 1996/97:Kr4 yrkande 10 och med bifall till motion 1996/97:Ju903 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en höjning av åldersgränsen m.m.
3. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) Peter Eriksson (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ?Utskottet vill också? och slutar med ?avstyrker därför motionerna.? bort ha följande lydelse: Utskottet vill också peka på regeringens nationella brottsförebyggande arbete. Det samhällsproblem som brottsligheten utgör bör som regeringen förordar angripas utifrån en bred kriminalpolitisk ansats. Utskottet utgår från att regeringen i sammanhanget uppmärksammar sambandet mellan medievåld och brottslighet. Enligt utskottet är det nödvändigt att begränsa våldsutbudet för våra barn och ungdomar. Genom att införa en obligatorisk förhandsgranskning av de filmer och videogram som hyrs ut på marknaden kan tillgängligheten för de grövsta våldsskildringarna minska. Obligatorisk förhandsgranskning bör därför införas. Förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna bör enligt utskottet behållas. Däremot anser inte utskottet att det bör införas en åldersgräns på 18 år för offentlig visning av film. Utskottet tillstyrker således motionerna 1996/97:K709 yrkande 5, 1996/97:Kr4 yrkande 10 och 1996/97:Kr257 yrkande 3 men avstyrker övriga motioner. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1996/97:K433, 1996/97: K709 yrkandena 1-4 och 6 och 1996/97:Ju903 yrkande 6 och med bifall till motionerna 1996/97:K709 yrkande 5, 1996/97:Kr257 yrkande 3 och 1996/97:Kr4 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om obligatorisk förhandsgranskning av filmer och videogram.
4. Kriminalisering av hets mot homosexuella (mom. 3) Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet har tidigare? och slutar med ?avstyrker därför motionerna? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det föreligger omständigheter som talar för att utsträcka brottet hets mot folkgrupp till att också omfatta homosexuella. Detta framgår också av Folkhälsoinstitutets ovan refererade rapport. Lagstiftningens skydd av homosexuella som grupp bör därför ses över. Översynen måste ske med stor respekt för de svåra avvägningsfrågor som uppkommer mellan samhällets behov av att skydda en utsatt grupp och samhällets intresse av vidast möjliga tryck- och yttrandefrihet. Utskottet tillstyrker därför motionerna. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande kriminalisering av hets mot homosexuella att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:K404 och 1996/97:K422 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................3 Biografcensur, åtgärder mot våldsskildringar, m.m. 3 Motionerna 3 Bakgrund 4 Utskottets bedömning 9 Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m. 10 Motionerna 10 Bakgrund 11 Utskottets bedömning 13 Kriminalisering av hets mot homosexuella 13 Motionerna 13 Bakgrund 14 Utskottets bedömning 16 Preskriptionstiden för rasistisk musik 16 Motionerna 16 Bakgrund 17 Utskottets bedömning 18 Val av jurymedlemmar 18 Motionen 18 Bakgrund 18 Utskottets bedömning 20 Hemställan 21 Reservationer........................................22 1. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) 22 2. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) 23 3. Biografcensur och åtgärder mot våldsskildringar m.m. (mom. 1) 23 4. Kriminalisering av hets mot homosexuella (mom. 3) 24