Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor
Betänkande 1994/95:KU14
Konstitutionsutskottets betänkande
1994/95:KU14
Vissa tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor
Innehåll
1994/95 KU14
Sammanfattning
I betänkandet behandlas ett antal motioner från de allmänna motionstiderna åren 1994 och 1995 i följande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga ämnen.
1. Åtgärder mot våldsskildringar 2. Forskning om våldsskildringarnas verkan 3. Ytterligare åtgärder mot barnpornografi 4. Frågor om meddelarskydd m.m. 5. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel 6. Rätt till genmäle och beriktigande m.m. 7. Nya medier och grundlagar m.m. 8. Grundlagsreglering av frekvensfördelning
Under punkten 1 behandlas motioner som från olika utgångspunkter tar upp våldsskildringar. Utskottet hänvisar till att regeringen skall inleda ett brett upplagt arbete om våldet i samhället. Utskottet anser att de ämnen som tas upp i motionerna bör bli föremål för analys och bedömning i det arbetet och föreslår att riksdagen gör ett tillkännagivande med den innebörden. Utskottet avstyrker samtliga motioner som behandlas under övriga punkter. Till betänkandet är fogat 6 reservationer.
Motioner
Motioner från allmänna motionstiden år 1994
1993/94:K208 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen utarbetar ett förslag till lagstiftning om ansvarig utgivare för publika databaser,
1993/94:K210 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förstärkning av meddelarskyddet så att det gäller också utanför offentlig sektor,
1993/94:K409 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot media,
1993/94:K414 av Björn von der Esch (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om 1 kap. 12 § andra stycket YGL,
1993/94:K418 av Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av den statliga förhandsgranskningen av film,
1993/94:K419 av Lotta Edholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen till ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen,
2. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen till ändringar i brottsbalken,
3. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen till ändringar i lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram,
4. att riksdagen antar de i motionen framställda förslagen till ändringar i lagen om pliktexemplar av dokument,
1993/94:K420 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas att riksdagen beslutar avskaffa bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen,
1993/94:K428 av Bengt Rosén (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning på pressetikens område med uppgift att lägga fram förslag som stärker allmänhetens samt juridiska personers -- främst små företags och organisationers -- ställning gentemot massmedia,
1993/94:K429 av Christina Linderholm (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av 18-årsgräns för biograffilm,
1993/94:K431 av Birger Andersson och Rune Thorén (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om telefaxkommunikation,
1993/94:K438 av Harriet Colliander och Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas att riksdagen upphäver 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen,
1993/94:K441 av Harriet Colliander och Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning av förutsättningarna för en stärkt genmälesrätt,
1993/94:K442 av Lotta Edholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om fördelning av frekvensutrymmet i syfte att säkra mångfalden i etern,
1993/94:K443 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om avskaffad vuxencensur och 18-årsgräns i enlighet med vad som anförts i motionen,
1993/94:Kr309 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avskaffa censuren för vuxenfilm under förutsättning av att åldersgränsen höjs till 18 år,
Motioner från allmänna motionstiden år 1995
1994/95:K402 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning för att säkra att de nya drift- och ledningsformer som förekommer i den offentliga sektorn inte minskar möjligheterna till insyn och demokratisk debatt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en informationskampanj till ämbetsverk, statliga bolag och kommuner om innebörden i meddelarfriheten och offentlighetsprincipen,
1994/95:K403 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att upphäva möjligheten att genom särskild lag meddela föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i radio- och televisionsprogram i enlighet med vad som anförts i motionen,
1994/95:K407 av Åke Carnerö m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskning om underhållningsvåldets påverkan på barn, ungdomar och vuxna,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag om obligatorisk förhandsgranskning av de filmer och videogram som säljs eller hyrs ut till allmänheten,
1994/95:K409 av Ulla-Britt Hagström (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare lagstiftningsstöd mot våldet i medierna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare forskning om våldets negativa påverkan,
1994/95:K410 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideo i avsikt att hejda/hindra det förråande videoutbudet,
1994/95:K411 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagändring för att ge förtalsdrabbade större möjlighet till rättelse och skadestånd,
1994/95:K412 av Lena Klevenås och Berit Löfstedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att skydda barn mot TV- och videovåld,
1994/95:K415 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om våldsrapporteringen i massmedia i enlighet med vad som anförts i motionen,
1994/95:K418 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning med uppgift att ge förstärkt grundlagsskydd för de fria etermedierna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagändringar för att stärka barns och ungdomars skydd mot våldsskildringar,
1994/95:K419 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snara åtgärder i syfte att motverka spridning av bildmedieproduktioner med grova våldsinslag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning syftande till riktlinjer och åtgärder i mening att få en utveckling från ett mindre brottsbenäget samhälle mot ett mjukare samhälle,
1994/95:K420 av Anders Ygeman (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om elektroniska massmedier,
1994/95:K422 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentarisk utredning om förstärkning av det personliga integritetsskyddet,
1994/95:K423 av Peter Eriksson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning för att undersöka möjligheterna att begränsa utbudet av underhållningsvåld i television, dataspel och videogram,
1994/95:K424 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av en särskild avgift på TV- och videovåldsfilmer,
1994/95:K425 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas att riksdagen beslutar avskaffa bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket, yttrandefrihetsgrundlagen,
1994/95:K426 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nationellt handlingsprogram mot våld,
1994/95:K430 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad information angående data- och TV-spel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagstiftning rörande våldsförhärligande data- och TV-spel,
1994/95:K432 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp, s, c, v, mp, kds) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till alternativa lagtekniska förslag för kriminalisering av innehav av barnpornografi,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till kriminalisering av import och export av barnpornografiska alster,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till kriminalisering av innehav av disketter och CD-ROM-skivor med barnpornografiskt innehåll,
1994/95:K510 av Berndt Ekholm (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att se över offentlighet och tillgänglighet i bolag, stiftelser och andra associationsformer som utövar den gemensamt finansierade verksamheten,
1994/95:Ju612 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anspelningspornografi skall förbjudas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att innehav av barnpornografi bör förbjudas,
1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sanering av medievåld,
1994/95:Ju807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att restriktioner införs mot det kommersiella våldet,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att videofilmer förhandsgranskas som de filmer som visas på biografer samt att stickprov utförs i detaljhandeln,
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om hur våldsutbudet påverkar barn och ungdomar,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att systemet med ansvarig utgivare för film och videokassetter skall utvärderas,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tvingande 18-årsgräns för filmer,
1994/95:Kr205 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla videogram skall vara förhandsgranskade.
Utskottet
Åtgärder mot våldsskildringar
Bestämmelser om censur
Bestämmelser om censur av offentligt visad film infördes i vårt land redan år 1911.
Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att det inte får förekomma att filmer eller videogram först måste granskas av en myndighet eller något annat offentligt organ. Genom lag får dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av filmer och videogram som skall visas offentligt. Sådana föreskrifter har meddelats genom lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram. Av den framgår att framställningen i en film eller ett videogram skall vara granskad och godkänd av Statens biografbyrå innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Framställningen i en film eller ett videogram får inte godkännas för visning för barn under sju år, under elva år eller under femton år, om den kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk skada.
Bestämmelser om förbud mot att sprida våldsskildringar m.m.
Bestämmelser om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag infördes genom att riksdagen år 1981 antog lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag, den s.k. videovåldslagen (prop. 1980/81:176, bet. KU 1980/81:28 och bet. KU 1981/82:38). Bakgrunden till lagstiftningen var att den då förhållandevis nya videotekniken även hade kommit att utnyttjas till att sprida våldsskildringar bl.a. till barn och ungdomar på ett sätt som ingav starka betänkligheter. Lagen var ett provisorium i avvaktan på resultatet av den då arbetande Yttrandefrihetsutredningens överväganden.
Vissa ändringar gjordes i videovåldslagen år 1985 (prop. 1984/85:116, bet. KU 1985/86:11). Dessa innebar bl.a. att kriterierna i lagen för vad som skulle anses vara otillåtna våldsskildringar skärptes. Avsikten var att bestämmelserna skulle komma i närmare överensstämmelse med biografbyråns praxis i fråga om förbud mot offentlig visning. Det krav som tidigare funnits i 1 § videovåldslagen på att skildringarna skulle vara närgångna eller långvariga utgick nu när det var fråga om sexuellt våld. Bestämmelsen skulle också omfatta annat sexuellt tvång än sådant som är att hänföra till våld. En utvidgning av bestämmelsen skedde till att omfatta också skildringar av våld mot djur och våld som inte har någon människa som direkt eller indirekt upphov. Vidare formulerades bestämmelsen om, så att förbud mot extremvåld blev huvudregeln, och undantag kom att gälla om spridandet var försvarligt med hänsyn till framställningens syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt.
År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1986/87:151, bet. KU 1987/88:36) att bestämmelserna i videovåldslagen -- med vissa ändringar -- skulle överföras till 16 kap. brottsbalken och att videovåldslagen skulle upphävas. Reglerna om olaga våldsskildring avseende sexuellt våld eller tvång gjordes tillämpliga även på stillbilder och på bilder i tryckta skrifter och i televisionsprogram och andra rörliga bilder. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1989.
Genom lagändringar, som beslutades våren 1990 (prop. 1989/90:70, bet. 1989/90:KrU30) och som trädde i kraft den 1 januari 1991, skärptes det i brottsbalken föreskrivna högsta straffet för olaga våldsskildring från fängelse i sex månader till fängelse i två år. Det straffbara området utvidgades till att avse även oaktsam spridning av våldsskildringar om spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte. Ändringarna ingick i ett åtgärdsprogram med syfte att komma till rätta med skadeverkningarna av våldsskildringar i filmer och videogram.
Åtgärdsprogrammet innefattade även den nyss nämnda lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram. Inrättandet av ett råd mot skadliga våldsskildringar (Våldsskildringsrådet) ingick också i programmet. Biografbyrån fick i uppdrag att ha tillsyn över videogrammarknaden. I propositionen anförde departementschefen att det behövdes andra insatser än censur av extrema våldsskildringar för att komma till rätta med de problem som hela utbudet av våldsskildringar på biograf, video och TV, däri inbegripet satellit- och kabel-TV, kunde medföra. I åtgärdsprogrammet ingick också att stimulera till sanering av marknaden genom bl.a. frivillig förhandsgranskning av videogram genom Biografbyrån på uppdrag av distributörerna. Vid tiden för riksdagsbehandlingen av lagstiftningsärendet räknade man med att ca hälften av samtliga filmer som kom ut på den legala marknaden blev förhandsgranskade på detta sätt (prop. 1989/90:70 s. 32). Utskottet har från Våldsskildringsrådet inhämtat att andelen numera är avsevärt större.
I proposition 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag m.m. anförde departementschefen beträffande våldsskildringar i rörliga bilder att det under behandlingen av det ärende som lett fram till programmet för åtgärder mot skador av våldsskildringar i filmer och videogram hade uttalats att det fanns anledning att räkna med att åtgärdsprogrammet skulle få en större effekt än vad en obligatorisk förhandsgranskning skulle kunna få. Departementschefen ansåg att det självfallet inte var möjligt att då förutsäga hur snart verkningarna av programmet skulle komma att visa sig. Sakligt sett fanns det enligt henne goda skäl att hoppas att det skulle komma att ske ganska snart. Enligt departementschefen var det å andra sidan inte orealistiskt att räkna med att den fulla effekten av de olika åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten hunnit pågå en tid och utvecklat sina former. Hon ansåg därför att det fanns anledning att avvakta den något mera långsiktiga utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om eventuella ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen togs upp till nya överväganden. I detta läge saknades det enligt departementschefen tillräckligt starka skäl för att en ny grundlag skulle medge censur i vidare omfattning än den existerande. Den nya grundlagen borde däremot lämna utrymme för sådana åtgärder som hade beslutats mot våldsskildringarna. Konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU21) tillstyrkte propositionen i denna del.
Nu gällande bestämmelser om olaga våldsskildring har följande innehåll.
Enligt 16 kap. 10 b § första stycket brottsbalken skall den som i stillbild eller i en film, ett videogram, ett televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring dömas, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.
I paragrafens andra stycke straffbeläggs oaktsam spridning av nu nämnt material under förutsättning att spridningen sker i yrkesmässig verksamhet eller eljest i förvärvssyfte.
I paragrafens tredje och fjärde stycke görs bl.a. undantag för sådana bilder som godkänts för visning av Statens biografbyrå.
Såvitt avser skildrandet av sexuellt våld eller tvång finns i princip motsvarande reglering i 7 kap. 4 § 13 tryckfrihetsförordningen resp. 5 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Som yttrandefrihetsbrott skall också enligt 5 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen anses att t.ex. sprida sådana olaga våldsskildringar som i rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur.
Bestämmelser om otillåten utlämning av film eller videogram
Av 3 kap. 11 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att det genom lag får meddelas föreskrifter för det fall att någon i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut filmer med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur. Grundlagsbestämmelsen ger konstitutionellt stöd åt lagstiftning som förbjuder utlämnande av våldsskildringar till barn. En sådan bestämmelse finns i 16 kap. 10 c § brottsbalken. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut en film, ett videogram eller en annan upptagning med rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen natur som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur kan enligt paragrafen dömas för otillåten utlämning av film eller videogram till böter eller fängelse i högst sex månader.
Utredningsförslag
Våldsskildringsrådet överlämnade i maj 1993 betänkandet (SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren. Rådet förordar att de nuvarande åldersgränserna för filmvisning på biografer får finnas kvar oförändrade och att ytterligare en gräns vid arton år införs. Rådet föreslår också att vuxencensuren tas bort. I frågan om åldersgränserna skall vara tvingande eller rekommenderade har olika åsikter kommit fram i rådet. Rådet har valt att -- utan egna ställningstaganden -- redovisa skälen för och emot tvingande resp. rekommenderade åldersgränser. I sina överväganden anför rådet att de flesta som förordat tvingande åldersregler också har förordat motsvarande regler när det gäller utlämning av videogram. Rådet anför att det här har funnits en viss tvekan eftersom ett av argumenten för tvingande åldersregler för bio har varit det speciella med just biografupplevelsen. Rådet konstaterar att en ändring av utlämningsregeln i 16 kap. 10 c § brottsbalken kräver grundlagsändring.
Betänkandet upptar förslag till lagtexter som avser en tvingande artonårsgräns. Som alternativ redovisas också lagtextförslag som avser en rekommenderad artonårsgräns.
Betänkandet har varit föremål för beredning i regeringskansliet.
Riksdagsbehandling under föregående riksmöte
Med anledning av ett motionsyrkande om avskaffande av biografcensuren hänvisade utskottet vid föregående riksmöte till beredningen i regeringskansliet av Våldsskildringsrådets förslag. Utskottet uttalade att beredningen inte borde föregripas genom något uttalande från riksdagens sida (1993/94:KU2).
Motionerna
I flera motioner förs fram krav om att biografcensuren skall avskaffas.
I motion 1993/94:K418 av Ulrica Messing (s) anförs att den enda form av kulturyttring som nu utsätts för statlig förhandsgranskning är filmer som skall visas offentligt. Motionären anser att denna typ av förhandsgranskning har överlevt sig själv. De praktiska förutsättningarna i form av gemensam moral- och etiksyn, den nya tekniken och de nya formerna för information och kulturyttringar är enligt motionären helt förändrade och omöjliggör i sig en statlig förhandsgranskning. Hon vill därför att den statliga förhandsgranskningen av film avskaffas.
I motion 1993/94:K419 av Lotta Edholm (fp) anför motionären att frågan om filmcensuren har behandlats av en rad olika utredningar som har föreslagit att vuxencensuren skall avskaffas. Motionären konstaterar att inga förslag i den riktningen har lagts fram av någon regering. Motionären anser att förhandsgranskningen av biograffilm för vuxna bör avskaffas och att i stället en ny åldersgräns på 18 år bör införas för offentlig visning av filmer och videogram. Om filmen skall visas för yngre personer, måste den enligt motionären genomgå en granskning liknande den vi har i dag. Därmed försvinner de sista resterna av vuxencensuren, samtidigt som staten har kvar möjligheten att kontrollera filmer som riktar sig till barn och ungdomar. Samtidigt bör enligt motionären också förbudet att lämna ut filmer till barn under 15 år skärpas. Lagen bör, i linje med vad som föreslås gälla biograffilm, omfatta ungdomar i åldersgruppen 15--18 år. Utlämnande till den senare gruppen får ej ske om det är grovt våld som skildras. I enlighet med det anförda lägger motionären fram förslag till lagar om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen (yrkande 1), brottsbalken (yrkande 2), lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram (yrkande 3) samt lagen om pliktexemplar av dokument (yrkande 4).
Att vuxencensuren skall avskaffas och att en 18-årsgräns i stället skall införas förespråkas också i motionerna 1993/94:K429 av Christina Linderholm (c), 1993/94:K443 av Rolf L Nilson (v) och 1993/94:Kr309 yrkande 1 av Ian Wchtmeister m.fl. (nyd).
Ett liknande förslag om åldersgräns förs fram när det gäller videogram för privat bruk. I motion 1994/95:K418 yrkande 9 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) föreslår motionärerna nämligen att en ytterligare, högre åldersgräns införs för utlämning av videofilmer, som kan tillämpas på sådana grova våldsskildringar som bedöms olämpliga för åldersgruppen 15--18 år.
Motion 1994/95:Ju809 yrkande 12 av Olof Johansson m.fl. (c) tar upp frågan om åldersgränserna för barn skall vara tvingande eller rekommenderade. En tvingande 18-årsgräns både för filmer som skall visas på biografer och för distribution via videogram kan enligt motionärerna innebära en förbättring. Med denna reglering kan man skärpa kraven för utlåning av videogram. Motionärerna menar ett en obligatorisk ny 18-årsgräns tvingar filmproducenterna att inte göra filmerna våldsammare än att de kan tillåtas för den köpstarka tonårspubliken (15--18 år). På så sätt skapas ett stort tryck på ytterligare självsanering inom branschen.
I motion 1994/95:Ju802 yrkande 3 av Gun Hellsvik m.fl. (m) förklarar motionärerna att de är motståndare till att införa censur eller förbud, eftersom de är övertygade om att förbud inte är bästa lösningen på den här sortens problem. När det t.ex. gäller videovåldsdebatten anser de att det primära bör vara att föräldrar och andra vuxna i barns och unga människors närhet försöker förstärka barns naturliga avståndstagande från våld och förklarar de orealistiska inslagen i de inspelade scenerna med s.k. underhållningsvåld. Den stora nackdelen med förbud är enligt motionärerna just att det många gånger lockar till nyfikenhet att pröva det förbjudna. Det går inte heller att utlova garantier för att det förbjudna inte existerar i samhället.
Motionärerna understryker betydelsen av att föräldrar tar ansvar för att överföra grundläggande normer om moral och etik till sina barn. Samtidigt vill de peka på ett föredömligt initiativ som tagits av ett varuhusföretag när det gäller våld och barn och ungdom. Företaget anges ha fastställt en ''Icke-våldspolicy'' som syftar till att klargöra hur företaget skall bidra till att samhället totalt tar avstånd från människoförakt, förnedrande företeelser och våld. Policyn skall styra varuhusets agerande som stor detaljhandelskedja och verka för ökad respekt för människors lika värde, demokrati och fred. Ickevåldspolicyn skall påverka sortimentsvalet, varurepresentation och reklamutformning. Motionärerna anför att företaget dock särskilt betonar att detta inte innebär att det tar avstånd från allt våld som ingår i t.ex. barnskildringar utan från de skildringar där våld visas endast som något spännande, ofarligt eller där våldet glorifieras och upphöjs till något positivt. Detta är enligt motionärerna en viktig markering. De menar nämligen att det ligger ett värde i att barn och ungdomar genom god fostran blir medvetna om att våld dessvärre ingår som ett ont inslag i vår värld men att det gäller att motverka och ta avstånd från våld eller våldstendenser just på grund av våldets konsekvenser. Det initiativ som företaget har tagit utgör enligt motionärerna ett gott exempel på att en aktör på marknaden också är beredd att ta ansvar för saneringen av medievåldet. De anser att regeringen bör notera detta och på olika sätt stödja och uppmuntra en utveckling i riktning mot en självsanering. Riksdagen bör enligt motionärerna göra ett tillkännagivande i enlighet med det nu anförda.
I motion 1994/95:K426 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) begärs ett nationellt handlingsprogram mot våld i medierna.
Enligt motion 1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. kan det bli aktuellt att införa censur av videogram som är avsedda för privat bruk. Motionärerna anför att tillgängligheten av filmer och video ökar och att man kan beställa video direkt från hemmet vilket medför att minderåriga kan beställa filmer som inte får lämnas ut till dem. Det är enligt motionären viktigt att denna nya form att skräddarsy sitt TV-konsumerande nogsamt följs och utvärderas med tanke på den ökade tillgänglighet av våldsvideo som denna teknik möjliggör för ungdomar i känslig ålder. Motionärerna anser att systemet med ansvarig utgivare måste utvärderas. Om det visar sig att systemet med ansvarig utgivare inte fått avsedd verkan, kan enligt motionärerna införande av förhandsgranskning bli aktuell (yrkande 11).
I flera motioner förespråkas nya regler om censur.
I motion 1994/95:K407 yrkande 3 av Åke Carnerö m.fl. (kds) anförs sålunda att tiden nu är mogen att göra en utvärdering av yttrandefrihetsgrundlagen och att ett förslag till lag om obligatorisk förhandsgranskning av videogram därvid bör framläggas. Censur av filmer och videogram för privat bruk förespråkas också i motionerna 1994/95:K409 yrkande 1 av Ulla-Britt Hagström (kds), 1994/95:K410 yrkande 1 av Isa Halvarsson och Barbro Westerholm (fp), 1994/95:K412 såvitt nu är i fråga av Lena Klevenås och Berit Löfstedt (s), 1994/95:K423 såvitt nu är i fråga av Peter Eriksson (mp) och 1994/95:KrU 205 yrkande 24 av Birger Schlaug m.fl. (mp).
I motion 1994/95:Ju807 yrkandena 13 och 14 av Birger Schlaug m.fl. (mp) anför motionärerna att det behövs krafttag mot det kommersiella våldet. Motionärerna förklarar att det inte kan vara meningen att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är till för att skydda pornografiska filmer där kvinnor torteras och förnedras i underhållande syfte, eller videofilmer som skildrar sadistiskt våld och detaljerade mord. För att begränsa det kommersiella våldet bör enligt motionärerna följande områden regleras: videofilmer bör förhandsgranskas; stickprovskontroller bör utföras i detaljhandeln; våld som underhållning i TV-kanalerna bör tas bort genom censur.
I motion 1994/95:K424 av Karl-Gunnar Biörsmark (fp) föreslås en ny form av sanktion mot våldsskildringar. Motionären menar att man i stället för att tillgripa censur bör införa en särskild avgift för programbolag som visar våldsskildringar och för den som hyr ut eller säljer videogram med våldsskildringar.
Utskottets bedömning
Våldsbrottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. På senare tid har förekommit flera fall av oprovocerat grovt våld där unga människor är inblandade. Händelserna har gett upphov till oro på många håll. I motionerna finns också uttryck för sådan oro. Som framgår av den utförliga redogörelsen i det föregående har en rad åtgärder vidtagits för att begränsa skadeverkningarna av våldsskildringarna i media. De flesta videogram som distribueras är numera också föremål för frivillig förhandsgranskning. Utskottet har dock tidigare uttalat sig mot obligatorisk förhandsgranskning.
Utskottet har erfarit att regeringen skall inleda ett brett upplagt arbete mot våldet i samhället. Utskottet utgår från att regeringen redovisar resultatet av arbetet och att regeringen förelägger riksdagen förslag till lämpliga åtgärder. De ämnen som tas upp i motionerna bör enligt utskottets mening kunna bli föremål för en samlad analys och bedömning i det sammanhanget. Mot den bakgrunden bör riksdagen inte nu ta ställning i sak till de olika frågor som tas upp i motionerna. Riksdagen bör däremot med anledning av motionerna göra ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Forskning om våldsskildringarnas inverkan
Bakgrund
Våldsskildringsrådet skall enligt sina direktiv (dir. 1990:40) ha till uppgift att samordna verksamhet mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder. Rådet skall bl.a. kontinuerligt följa de erfarenheter som massmedie- och påverkansforskare gör på området. Rådet skall också fortlöpande ge Kulturdepartementet information om sitt arbete och om de effekter som uppnås till följd av regeringens åtgärdsprogram. Rådet kan ta initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och föreningsliv. Det kan enligt direktiven t.ex. gälla studier av skilda samhällsgruppers videokonsumtion, lokala projekt med ambition att kartlägga utbudet, arbete med medieprogram eller kvalitetsinbrytningar på videomarknaden. Rådets uppgift skall vara att föreslå de projekt som här kan vara lämpliga.
I delbetänkandet (SOU 1993:39) En gräns för filmcensuren redogör rådet i två avsnitt för vad forskningen för närvarande vet om barns och ungdomars mediebeteende och om effekterna av medievåldet. Det anges bl.a. att den senaste genomgången av forskningen på området gjorts i en antologi år 1993. I denna har ett antal forskare -- med ekonomiskt stöd från Våldsskildringsrådet -- gett del av sina erfarenheter i dessa frågor. Antologin innehåller ett mycket stort antal referenser till tidigare utförd forskning. Rådet anser att man sammanfattningsvis kan säga att kunskapen om bildvåldets effekter ökat under senare år.
I betänkandet 1993/94:KU1 tog konstitutionsutskottet ställning till motionsyrkanden om utredning av videovåldets negativa effekter. Konstitutionsutskottet konstaterade att det pågick forskning vad gäller effekterna av medievåld. Mot bakgrund härav, och med hänsyn till de uppgifter som Våldsskildringsrådet har bl.a. vad gäller frågan om forskning inom området, fanns det enligt konstitutionsutskottet inte anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
Också i det nedan berörda ärendet om ytterligare åtgärder mot barnpornografi förekom några motionsyrkanden med krav på utredning om videovåldets negativa effekter. Motionerna avslogs med hänvisning till utfört och pågående arbete på området (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450).
Motionerna
I motion 1994/95:K409 yrkande 2 av Ulla-Britt Hagström (kds), 1994/95:K407 yrkande 1 av Åke Carnerö m.fl. (kds), 1994/95:K412 såvitt nu är i fråga av Lena Klevenås och Berit Löfstedt samt 1994/95:Ju809 yrkande 10 av Olof Johansson m.fl. (c) efterlyser motionärerna ytterligare forskning om negativ påverkan av våldet i medierna.
I motion 1994/95:K415 av Birgitta Hambreus (c) framförs kritik mot massmedias sätt att skildra nyheter med våldsinslag. Motionären menar att en utredning bör tillsättas med bl.a. socialpsykologisk expertis för att analysera konsekvenserna av nyhetsmedias rapportering av våld. Syftet med utredningen skulle vara att medvetandegöra och skapa en debatt kring sådan rapportering och att undersöka om andra sätt att rapportera skulle minska våldets attraktionskraft.
I motion 1994/95:K419 av Kenth Skårvik (fp) menar motionären att det finns mycket kunskap och erfarenhet samlad, både genom vetenskapliga undersökningar, genom rapporter och referenser och inte minst inom skolans värld, i de sociala organen, inom föreningslivet och inom polisväsendet. Man bör enligt motionären på nytt belysa vilken inverkan våldshandlingar i bildmediet, i rollspel och liknande har på den uppväxande generationen och motåtgärder i anslutning till detta (yrkande 1). Därtill föreslår motionären att riksdagen initierar en utredning som i sammanfattande form beskriver utvecklingen i samhället och mynnar ut i förslag till åtgärder som i positiv mening skall bidra till en utveckling mot ett mindre brottsbenäget samhälle med en livsmiljö som känns trygg för alla att leva i (yrkande 2).
Utskottets bedömning
En av Våldsskildringsrådets uppgifter är som framgått att ta initiativ till projekt inom forskning, utbildningsväsende och föreningsliv. Som exempel på sådana projekt kan nämnas en TV-våldsundersökning som görs vid institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation vid Stockholms universitet. En del av undersökningen utgörs av en studie av våldsskildringar i TV:s nyhetssändningar. Studien redovisas i Våldsskildringsrådets skriftserie nr 9. Vad som förespråkas i motionerna kan således tillgodoses genom rådets verksamhet. Några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna är därför inte påkallade. Utskottet avstyrker motionerna.
Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.
Bestämmelser om barnpornografibrott
För barnpornografibrott döms enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Detsamma gäller den som sprider sådan bild av barn. För att det skall vara möjligt att ingripa om sådana skildringar sprids genom tryckt skrift eller i en film, finns en bestämmelse i 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen, till vilken 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar.
Barnpornografibrottet infördes i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen år 1980. Den nämnda bestämmelsen i yttrandefrihetsgrundlagen fanns med då den grundlagen trädde i kraft år 1992.
Riksdagens beslut år 1994 om ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m.
Under den allmänna motionstiden år 1994 väcktes ett stort antal motioner om ytterligare åtgärder mot barnpornografi. Med anledning av motionerna beslutade riksdagen på förslag av konstitutionsutskottet att som vilande anta förslag till lagar om ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450). En del av åtgärderna tog sikte på ett ikraftträdande den 1 januari 1995, medan en annan del föreslogs träda i kraft först den 1 januari 1999. Sålunda skulle det fr.o.m. den 1 januari 1995 bli möjligt att konfiskera barnpornografiskt material som påträffas i samband med en förundersökning och att förverka den ekonomiska vinningen av barnpornografi. Åtgärderna med verkan fr.o.m den 1 januari 1999 innebär att det då blir straffbart att inneha barnpornografi.
Efter valet till riksdagen i september 1994 antog riksdagen slutligt förslagen till grundlagsändringar i fråga om konfiskation och förverkande av ekonomisk vinning (ikraftträdande den 1 januari 1995) (bet. 1994/95:KU6, rskr. 1994/95:12).
Det vilande beslutet om kriminalisering av innehav av barnpornografi (ikraftträdande den 1 januari 1999) skall anmälas till kammaren för slutligt beslut först efter nästa val till riksdagen.
I konstitutionsutskottets betänkande 1993/94:KU28 berördes ett förslag till lösning när det gäller kriminalisering av innehav av barnpornografi som hade förts fram i diskussionen. Förslaget gick ut på att undanta barnpornografi från tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde i likhet med vad som skett i fråga om kommersiell reklam, kreditupplysning och i sig brottsliga tillvägagångssätt att anskaffa information (1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen). Utskottet anförde att en avgörande skillnad är att de nämnda fallen kan sägas ligga i utkanten av eller utanför den tryck- och yttrandefrihet som de båda grundlagarna garanterar. Vidare anförde utskottet följande i frågan:
Tryckfrihetsförordningen skyddar inte varje användning av det tryckta ordet. T.ex. bedrägeri där vilseledandet sker genom att en tryckt skrift används utgör inte tryckfrihetsbrott utan beivras enligt vanlig lag. Tidigare har pornografi å andra sidan alltid ansetts falla under det som enligt tryckfrihetsförordningen kan anses utgöra missbruk av tryckfriheten och vars kriminalisering kräver en bestämmelse i brottskatalogen.
I sammanhanget bör också framhållas att grundlagarna tillförsäkrar alla en rätt att i bl.a. tryckta skrifter och filmer yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser "i vad ämne som helst" (1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen, jfr 1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen). Grundlagarna inehåller således inte någon definition av vad slags uppgifter, tankar m.m. som är "skyddsvärda" eller "inte skyddsvärda" och som därför bör omfattas av deras skyddsregler eller inte. Däremot medger grundlagarna att ingripanden sker mot sådana yttranden m.m. som innebär att någon missbrukar denna rätt att fritt yttra sig i alla möjliga lägen. För yttranden som anses utgöra missbruk av denna tryck- och yttrandefrihet finns i tryckfrihetsförordningen den brottskatalog (7 kap. 4 §) till vilken yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar. I brottskatalogen finns sedan år 1980 barnpornografibrottet. Barnpornografi är skildringar som är att anse just som missbruk av yttrandefriheten på samma sätt som t.ex. olaga våldsskildring och hets mot folkgrupp. Det kan enligt konstitutionsutskottets mening inte anses godtagbart att urholka grundlagarna genom att utmönstra vissa företeelser på grund av att de inte anses skyddsvärda. Tvärtom medger tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen -- som redan framgått -- att det sker ingripanden mot icke skyddsvärda yttranden i dessa medier i de särskilda former som grundlagarna föreskriver. Konstitutionsutskottet anser således att barnpornografibrottet inte bör utmönstras ur grundlagarna. En kriminalisering av innehav av barnpornografi bör i stället ske inom ramen för grundlagsregleringen.
I bestämmelserna om barnpornografibrott anges inte någon bestämd åldersgräns när det gäller att avgöra vad som avses med barn. Vid behandlingen av ärendet om ytterligare åtgärder mot barnpornografi våren 1994 förekom ett antal motionsyrkanden som gick ut på att en åldersgräns skulle införas i bestämmelserna. I sitt yttrande till konstitutionsutskottet i ärendet pekade justitieutskottet på den norska lösningen på motsvarande problem. I Norge innefattar barnpornografibrottet förbud att inneha eller till Norge införa pornografiska bilder av någon som är, kan antas vara eller framställs som att vara under 16 år. Det borde enligt justitieutskottets mening övervägas om en liknande lösning men med en 18-årsgräns går att finna för svenskt vidkommande. Justitieutskottet noterade dock att också en lösning efter dessa linjer kan medföra vissa problem när det gäller avgränsningen av det straffbara området. De bevissvårigheter som eventuellt kan bli följden av ett åldersrekvisit måste enligt justitieutskottet också noga övervägas. Justitieutskottet framhöll att det hittills inte presenterats några övertygande skäl för en strikt åldersgräns, där barn definieras som en person som inte fyllt 18 år.
Konstitutionsutskottet uttalade för sin del att det föreligger skäl att utvidga lagstiftningens skydd till att omfatta även unga människor vars könsmognadsprocess är avslutad men som uppenbarligen fortfarande befinner sig i den utveckling som motiverar lagstiftningens skyddsbestämmelser. Konstitutionsutskottet anslöt sig till justitieutskottets bedömningar och ansåg att regeringen borde se till att frågan blir föremål för utredning. På förslag av konstitutionsutskottet beslutade riksdagen också ett tillkännagivande med den innebörden (bet. 1993/94:KU28, rskr. 1993/94:450).
Utredning om åtgärder mot barnpornografi
Den 3 november 1994 bemyndigade regeringen justitieministern att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda på vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Enligt direktiven skall kommittén därför undersöka på vilka områden det krävs insatser för att på ett effektivt sätt förebygga att det produceras och distribueras barnpornografiskt material. Med en sådan undersökning som utgångspunkt skall kommittén närmare överväga vilka ändringar i lagstiftningen och vilka andra åtgärder som kan anses motiverade för att förhindra förekomst och spridning av barnpornografiskt material. Det anges att frågor om kriminalisering av innehav och annan befattning därvid skall övervägas särskilt. I direktiven sägs vidare att kommittén skall analysera den närmare innebörden och effekten av grundlagsändringarna med anslutande lagstiftning och mot bakgrund av denna analys ange vilka lagändringar som utredningen finner motiverade.
Kommittén skall även behandla frågan om en åldergräns kan tas in i bestämmelsen om barnpornografibrott.
Kommittén skall samråda med den nedan berörda kommittén om nya medier och grundlagarna, varvid särskilt skall beaktas innebörden av den tekniska utvecklingen och de ökade distributions- och framställningsmöjligheter som denna medför beträffande barnpornografiska bilder (dir. 1994:117).
Motionerna
I motion 1994/95:K432 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp, s, c, v, mp, kds) berörs det förslag till kriminalisering av innehav av barnpornografi som riksdagen antog som vilande våren 1994. Motionärerna menar att den valda metoden, att ändra i de båda grundlagarna, är mycket långtgående och att den medför vittgående konsekvenser. Eftersom det finns gott om tid innan en förändring kan ske, menar de att man i stället borde studera den lösning som berördes i det föregående och som innebär att man bryter ut barnpornografibrottet ur tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och reglerar det uteslutande i brottsbalken. Riksdagen bör enligt motionärerna hos regeringen begära ett sådant alternativt förslag (yrkande 1).
I väntan på att en grundlagsändring kan komma till stånd för innehavskriminalisering finns det enligt motionärerna ett par områden där en kriminalisering kan ske utan att sådana ingripanden krävs, t.ex. när det gäller import och export av barnpornografiska alster. De anser att riksdagen därför hos regeringen bör begära förslag härom (yrkande 2).
Enligt motion 1994/95:Ju612 yrkande 3 av Ewa Larsson m.fl. (mp) bör innehav av barnpornografi förbjudas. Motionärerna anför vidare att anspelningspornografi där vuxna föreställer barn har en stor marknad i Sverige, medan denna form av pornografi är förbjuden i Norge. Motionärerna vill ha ett förbud också i Sverige (yrkande 1).
Utskottets bedömning
Riksdagen har beslutat att som vilande anta förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att det fr.o.m. den 1 januari 1999 blir straffbart att inneha barnpornografi. Beslutet skall anmälas till kammaren för slutligt beslut först efter nästa val till riksdagen. Skulle det visa sig att grundlagsändringarna bör ges en annan utformning för att tjäna sitt syfte är -- som utskottet anförde då ärendet behandlades våren 1994 -- riksdagen under innevarande mandatperiod oförhindrad att fatta erforderliga beslut härom utan att detta kommer att försena ett ikraftträdande den 1 januari 1999.
En utredning har nu tillsatts med uppgift att utreda på vilket sätt och med vilka medel barnpornografi bäst kan bekämpas. Utredningen skall analysera den närmare innebörden och effekten av grundlagsändringarna och mot bakgrund av denna analys ange vilka ändringar som utredningen finner motiverade. Även frågan om en åldersgräns kan tas in i bestämmelsen om barnpornografibrott skall behandlas av utredningen.
Några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionerna är således inte påkallade. Utskottet avstyrker därför motionerna.
Frågor om meddelarskydd m.m.
Regler om meddelarskydd
Med meddelarskydd brukar man avse det komplex av regler i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som skall skydda den som medverkar vid tillkomsten av en tryckt skrift eller ett radio- eller TV-program genom att lämna uppgifter för offentliggörande. Skyddet åstadkoms genom bestämmelser om meddelarfrihet och anonymitetsskydd.
Meddelarfriheten är ett viktigt inslag i den reglering som avser att förverkliga offentlighetsprincipen. Den innebär att det i viss utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV.
Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen har var och en rätt att lämna meddelanden i vilket ämne som helst för publicering i tryckta skrifter. Meddelandet skall lämnas till skriftens författare, till någon annan upphovsman till en framställning i skriften, till dennas utgivare, till skriftens redaktion eller till en nyhetsbyrå. Bestämmelsen innebär att uppgiftslämnaren går fri från ansvar och skadeståndsskyldighet, även om meddelandet normalt skulle vara straffbart som brott mot tystnadsplikt. Undantag från denna huvudregel gäller bara i den mån sådana är angivna i tryckfrihetsförordningen.
Vidare har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket tryckfrihetsförordningen var och en rätt att anskaffa uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för att antingen själv offentliggöra dem i tryckt skrift eller lämna meddelande som avses i det nyss beskrivna tredje stycket i paragrafen. Också undantag från detta anskaffarskydd skall ha stöd i tryckfrihetsförordningen.
I sak samma reglering av meddelarfriheten och skyddet för anskaffare finns i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller andra medier än det tryckta ordet.
För att förverkliga de syften som bär upp meddelarfriheten finns regler i 3 kap. tryckfrihetsförordningen om anonymitetsskydd. Anonymitetsskyddet består av flera komponenter. En är rätten till anonymitet som innebär att författare, meddelare samt utgivare av icke periodiska skrifter inte är skyldiga att låta sina namn sättas ut på skriften (1 §). En viktig del i anonymitetsskyddet utgör vidare bestämmelserna i 3 § om tystnadsplikt för dem som tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift och för dem som varit verksamma vid t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer. Dessa får enligt huvudregeln inte röja vem som är författare, meddelare eller utgivare av en icke periodisk skrift.
En annan väsentlig del i anonymitetsskyddet är efterforskningsförbudet i 4 §. Detta innebär att myndigheter och andra allmänna organ inte får efterforska författaren till en framställning som har införts eller varit avsedd att införas i en tryckt skrift, den som har gett ut eller avsett att ge ut tryckt skrift eller den som lämnat ett meddelande för publicering. Författaren, meddelaren eller utgivaren får dock efterforskas då detta behövs för åtal eller annat ingripande som är tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. Vid sådan efterforskning gäller den nämnda tystnadsplikten.
Motsvarande bestämmelser om anonymitetsskyddet finns i 2 kap. 1, 3 och 4 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.
Meddelarskyddet har sin största betydelse när det gäller de offentliga funktionärerna, dvs. de som är anställda hos myndigheterna och andra personer som deltar i en myndighets verksamhet på grund av uppdrag, tjänsteplikt eller annan liknande grund. Denna kategori av personer kan utsättas för sanktioner för att de har lämnat ett meddelande för publicering bara i de fall och i den ordning som tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen anvisar.
Meddelarskyddets betydelse för andra personkategorier är mera begränsad. Här gäller frågan närmast om det är möjligt att avtalsvägen avstå från rättigheter som tryckfrihetsförordningen ger och om skadestånd och andra påföljder kan inträda vid kontraktsbrott genom uppgiftslämnande för offentliggörande utan att detta kolliderar med reglerna i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Övervägande skäl har ansetts tala för att avtalade tystnadsplikter generellt tar över meddelarfriheten (prop. 1986/87:151 s. 117--119).
Utredningsförslag om grundlagsfäst meddelarfrihet på den privata sektorn
Frågan om att utvidga meddelarfriheten utanför myndighetsområdet har flera gånger varit föremål för utredning och övervägande. Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) tog upp frågan och ansåg att som en allmän princip borde gälla att meddelarfriheten inte skulle medföra att företagens möjligheter att fungera på marknaden äventyrades. Förslag lämnades om en utvidgning av meddelarfriheten. Frågan behandlades utförligt i en år 1986 avlämnad lagrådsremiss om förstärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten m.m. (intagen i prop. 1986/87:151). Slutsatsen av övervägandena blev att övertygande skäl i och för sig kunde anföras för tanken att meddelarfriheten borde gälla också utanför myndighetsområdet men att något förslag inte kunde läggas fram i lagstiftningsärendet. I betänkandet KU 1987/88:36 ansåg konstitutionsutskottet att det fanns skäl att utvidga meddelarfriheten att i princip gälla förhållandet även utanför den offentliga sektorn. Enligt utskottet var det material som förelåg i ärendet inte tillräckligt. Utskottet ansåg att regeringen i stället borde se till att frågan blev föremål för utredning.
Konstitutionsutskottets uttalande ledde till att Meddelarskyddskommittén tillkallades. Kommittén föreslog i betänkandet (SOU 1990:12) Meddelarrätt en grundlagsreglering om rätt för enskilda inom företag och organisationer att lämna uppgifter, som omfattas av avtalad tystnadsplikt, för publicering utan att drabbas av straff eller andra rättsföljder.
Kommittéförslaget behandlades i proposition 1990/91:64 om yttrandefrihetsgrundlag. Där konstaterades att förslaget mött starkt motsånd bland remissinstanserna. Med hänsyn härtill stod det enligt propositionen klart att det inte var möjligt att föra fram frågan om en vidgad insyn inom den privata sektorn till grundlagsstiftning i samband med 1991 års riksdagsval. Vidare stod det enligt propositionen klart att en lagstiftning av det slag som finns redovisat i kommitténs betänkande -- med grundlagsfäst meddelarfrihet inom privata företag och andra privata organisationer -- inte kunde förordas i det dåvarande läget. Frågan borde dock ägnas fortsatt uppmärksamhet och göras till föremål för vidare överväganden. Regeringen ansåg sig inte beredd att då förorda någon särskild inriktning på beredningsarbetet utan ansåg att erfarenheterna av lagstiftningen om skydd för företagshemligheter borde avvaktas.
Vid riksdagsbehandlingen av grundlagsärendet anförde konstitutionsutskottet (bet. 1990/91:KU21) att det var angeläget att öka insynen i det privata näringslivet och i de stora organisationerna. Vilken väg man lagstiftningstekniskt skulle gå var enligt utskottet en komplicerad fråga. Också utskottet kunde konstatera att det inte hade varit möjligt att föra fram frågan om ett förstärkt meddelarskydd på den privata sektorn inför riksdagsvalet år 1991. Liksom regeringen ansåg utskottet att frågan borde ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Riksdagsbehandling under senare år
Med anledning av några motionsyrkanden hänvisade utskottet vid riksmötet 1992/93 till sitt tidigare uttalande i grundlagsärendet om att frågan borde ägnas fortsatt uppmärksamhet. Något särskilt uttalande från riksdagens sida ansågs inte påkallat (bet. 1992/93:KU2).
Frågor om insyn, meddelarfrihet och anonymitetsskydd i kommunala företag berördes under riksmötet 1993/94 i ett lagstiftningsärende om handlingsoffentligheten i kommunala företag. I ärendet föreslogs en ny regel, 1 kap. 9 §, i sekretesslagen (1980:100) av innebörd att vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av allmänna handlingar hos myndighet i tillämpliga delar också gäller handlingar hos aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande. Riksdagen antog förslaget och bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1995.
I den proposition som låg till grund för förslaget anförde regeringen att något uttryckligt undantag i lag från principen om meddelarfrihet inte borde göras för de kommunala företagens del. Allmänhetens intresse av insyn kunde enligt propositionen sägas vara större i de kommunala företagen, vilka ytterst garanteras av kommunala medel, än i de privata. Samma ordning borde gälla i de kommunala företagens verksamhet som i de kommunala myndigheterna, om inte särskilda skäl talade för något annat. Regeringen såg för sin del inte att det fanns några sådana skäl och föreslog därför ingen inskränkning av meddelarfriheten (prop. 1993/94:48). Konstitutionsutskottet hade samma uppfattning (bet. 1993/94:KU13).
I ärendet hade Lagrådet anfört att det emellertid ändå kan kvarstå vissa skillnader vad gäller meddelarfriheten jämfört med de kommunala myndigheterna. Lagrådet gav några exempel på detta och kom till slutsatsen att det åtminstone finns en viss risk för att utrymmet för meddelarfriheten krymps när en kommunal verksamhet flyttas från en nämnd till ett kommunägt bolag. Lagrådet hade även pekat på att efterforskningsförbudet inte torde gälla i de kommunala företagen.
Utskottet menade att de av Lagrådet aktualiserade problemen med tillämpningen av meddelarfriheten borde ägnas fortsatt uppmärksamhet och ansåg för sin del att frågan om ett utbyggt meddelarskydd i de kommunala företag som omfattas av propositionens förslag kunde behöva bli föremål för utredning. Intill dess att erfarenheter av den nya regleringen hade vunnits borde riksdagen enligt utskottets mening dock inte vidta några åtgärder.
Under riksmötet 1993/94 behandlade utskottet ett annat lagstiftningsärende på det kommunala området. Ärendet hade väckts genom proposition 1993/94:188 om lokal demokrati. Med anledning av ett flertal motioner föreslog utskottet ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en samlad uppföljning och utvärdering av de reformer och omfattande förändringar som har skett inom den kommunala sektorn. En för uppföljningen och utvärderingen viktig fråga var enligt utskottet offentlighetsprincipens tillämpning inom den kommunala verksamheten, vilket angavs bl.a. innefatta frågor om meddelarskydd och anonymitetsskydd. I sammanhanget uttalade utskottet att frågan om tillämpningen av offentlighetsprincipen i helt privatägda företag, som bedriver kommunal verksamhet på entreprenad, givetvis hade ett samband med möjligheten till insyn och kontroll. Utskottet ansåg att det borde finnas ett parlamentariskt inslag i uppföljnings- och utvärderingsarbetet. Enligt utskottet borde regeringen återkomma till riksdagen med en redogörelse för arbetet senast vid utgången av år 1996 (bet. 1993/94:KU40). Riksdagen beslutade om ett tillkännagivande i enlighet med detta (rskr. 1993/94:379).
Utvärdering och uppföljning av det kommunala förnyelsearbetet
I enlighet med riksdagsbeslutet har regeringen beslutat om tillkallandet av en parlamentarisk kommitté. Den har till uppgift att göra en samlad utvärdering av de reformer och omfattande förändringar som har skett i kommunernas och landstingens organisation och verksamhetsformer samt föreslå åtgärder som utvecklar och stärker medborgarnas inflytande över det fortsatta förnyelsearbetet (dir. 1994:151).
I direktiven anför regeringen att det i diskussionen om det kommunala förnyelsearbetet har förts fram förslag om att öka medborgarnas möjligheter till insyn i och kontroll av kommunal verksamhet. Därför bör kommittén enligt direktiven ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga.
För verksamhet som drivs på entreprenad åt kommunen av privata bolag, stiftelser, föreningar eller enskilda gäller fr.o.m. den 1 juli 1994 enligt 6 kap. 7 § kommunallagen att nämnderna har ett ansvar för sådan verksamhet och att de enligt 3 kap. 19 § skall tillförsäkra sig möjligheter att kontrollera och följa upp verksamheten. Den information som kommunen därvid får tillgång till kommer att utgöra en allmän handling och vara tillgänglig för allmänheten med de inskränkningar som följer av sekretesslagen (1980:100). Regeringen anför att i den allmänna debatten har krav rests på att insynen bör vara bredare. Det anges att riksdagen i samband med behandlingen av propositionen om lokal demokrati också ansåg att förslagen om ett förstärkt kommunalt ansvar och kontroll över entreprenadverksamhet innebär en förbättring, men att de inte är tillräckliga för att tillgodose det behov av medborgerlig insyn och kontroll som här gör sig gällande (bet. 1993/94:KU40 s. 42--43).
Regeringen anför vidare följande.
Från demokratisk synpunkt kan det finnas risker med att delar av den offentliga verksamheten undandras den grundlagsskyddade rätten till insyn genom att den bedrivs av ett privat företag. Kommittén skall därför föreslå åtgärder som ökar medborgarnas möjligheter till insyn i och kontroll av kommunal verksamhet, främst då denna bedrivs på entreprenad. I detta arbete ingår även frågan om allmänhetens behov av insyn innan kommunen bundit upp sig i ett avtal med en entreprenör. I arbetet bör resultatet av Socialtjänstkommitténs uppdrag beaktas.
Kommunalt anställda har, liksom alla andra, en grundlagsskyddad rätt att delta i den offentliga debatten. De anställda har i vissa fall upplevt att de inte har kunnat delta i den offentliga debatten eller framföra kritik på sin arbetsplats av rädsla för olika typer av repressalier. JO har i några fall riktat kritik mot vissa ledande kommunala befattningshavares agerande mot de anställda i sådana fall. Utredningen skall därför analysera och klargöra vidden av de kommunalt anställdas yttrandefrihet.
Reglerna i tryckfrihetsförordningen om meddelarfrihet, anonymitetsskydd och efterforskningsförbud gäller för kommunala myndigheter. Lagrådet har med anledning av prop. 1993/94:48 Handlingsoffentlighet i kommunala företag konstaterat att det åtminstone finns en viss risk för att utrymmet för meddelarfrihet krymps när kommunal verksamhet flyttas från en nämnd till ett kommunägt bolag eller jämställt organ som behandlas som myndighet när det gäller handlingsoffentligheten. Bestämmelser om anonymitetsskyddet för den som lämnar uppgifter till massmedier gäller fullt ut i kommunala företag (se prop. 1993/94:48 s. 34--37). Riksdagen har ansett att tillämpningen av meddelarfriheten bör ägnas fortsatt uppmärksamhet och att tillämpningen kan behöva bli föremål för ytterligare utredning när erfarenheter vunnits om de nya reglernas tillämpning (bet. 1993/94:KU13 s. 19).
Kommittén bör därför följa upp tillämpningen och de första erfarenheterna av offentlighetsprincipens tillämpning i kommunala företag och vid behov lämna förslag till åtgärder.
Information om den kommunala verksamheten bör vara lättillgänglig. Tillämpningen av gällande regler för insyn och rätt att ta del av allmänna handlingar har i några fall kritiserats av JO. Utredningen bör överväga om särskilda åtgärder krävs för att nå en bättre tillämpning av gällande regler.
Motionerna
I motion 1993/94:K210 yrkande 7 av Gudrun Schyman m.fl. (v) erinrar motionärerna om att riksdagen i samband med behandlingen av yttrandefrihetsgrundlagen uttalade att det är angeläget att öka insynen i det privata näringslivet och de stora organisationerna och att frågan borde ägnas fortsatt uppmärksamhet. Motionärerna anför att en av de negativa följderna av en stor arbetslöshet är att människor skräms från att öppet uttala sin mening och berätta om missförhållanden. Detta gäller enligt motionärerna också på de stora massmediaföretagen, där dessutom koncentrationen till färre och kapitalstarka ägare förvärrar situationen. Motionärerna anser att meddelarskyddet måste utvidgas till att gälla utanför den offentliga sektorn. Motionärerna anför att utskottet redan har uttalat detta i det nämnda grundlagsbetänkandet med instämmande i betänkandet 1992/93:KU2, och att inga åtgärder har vidtagits.
I motion 1994/95:K402 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) tar motionärerna upp frågan om utvecklingen mot fler mellanformer mellan privat och offentlig sektor påverkar möjligheterna till insyn enligt offentlighetsprincipen. Motionärerna förklarar att de har bejakat en utveckling som innebär att problem inom den offentliga sektorn ibland åtgärdas genom att marknadsmekanismer utnyttjas. Problemen kan t.ex. bestå i bristande effektivitet eller i en berättigad känsla hos personalen på basplanet att för många beslut fattas högt upp i hierarkin. Lösningen kan innebära att man prövar entreprenad eller s.k. köp-sälj-system. Motionärerna anför att detta dock måste ske i former som säkrar den enskildes rättstrygghet och möjligheterna till demokratisk insyn. En mellanform som motionärerna däremot traditionellt varit skeptiska till är kommunala bolag. De anför att det är väl känt att ett ofta åberopat argument för att driva kommunal verksamhet i bolagsform är möjligheten att slippa insyn. Kommunallagen och aktiebolagslagen är enligt motionärerna tillkomna i helt olika syften och är uppbyggda enligt motstridande principer. De menar att ett kommunalt bolag därför blir något av en hybrid.
Problemet med bristande insyn har enligt motionärerna i någon mån åtgärdats genom reglerna i sekretesslagen om handlingsoffentlighet i kommunala företag. De menar dock att huvudprincipen bör vara att verksamheter som drivs av det allmänna, och där skattemedel är eller kan komma att bli en del av finansieringen, bör drivas i förvaltningsform. Om skälen för aktiebolagsformen är starka är sannolikt en privatisering den naturliga lösningen. Att vissa statliga bolagiseringar har accepterats beror bl.a. på att den svenska affärsverksformen varit okänd internationellt, vilket försvårade t.ex. Televerkets agerande på den internationella lånemarknaden. I det fallet är enligt motionärerna också bolagisering ett steg på vägen mot privatisering.
Motionärerna tror att det är fullt möjligt att hitta lösningar där alla rimliga krav tillgodoses, samtidigt som möjligheterna att utnyttja utomstående aktörer -- t.ex. föräldrakooperativ, friskolor, entreprenadföretag etc. -- bibehålls. De tror också att den ambition som funnits på senare år att decentralisera beslut och låta personalen bestämma mer om den löpande verksamheten inte behöver stå i strid med rimliga krav på insyn och demokrati. En statlig utredning bör enligt motionärerna tillsättas med uppgift att analysera om lagstiftningsändringar är erforderliga för att säkra att de nya drift- och ledningsformer som förekommer i offentliga sektorn (köp-sälj-system, beställar-utförar-modell, entreprenader, privat finansieringsmedverkan i infrastrukturprojekt, bolagisering m.m.) inte inskränker möjligheten till insyn och demokratisk debatt (yrkande 2).
Enligt motionärerna står det klart att det finns en betydande okunnighet runtom i såväl statliga som kommunala myndigheter om vilka rättigheter lagarna ger medborgarna. Åtskilliga problem skulle säkert kunna lösas om det genomfördes en informationskampanj riktad till ämbetsverk, statliga bolag och kommuner om innebörden i meddelarfriheten och offentlighetsprincipen. Motionärerna föreslår att riksdagen ger regeringen till känna behovet av en sådan kampanj (yrkande 3).
Även motion 1994/95:K510 av Berndt Ekholm (s) tar upp frågan om insyn i verksamheter som drivs med allmäna medel i bolagsform eller i andra associationsformer. Motionären menar att lagstiftningen bör ses över och vid behov ändras.
Utskottets bedömning
Som framgår av det föregående har en utredning nyligen tillsatts med uppgift att studera och vid behov lägga fram förslag till åtgärder beträffande frågor av det slag som tas upp i motionerna 1994/95:K402 yrkandena 2 och 3 och 1994/95:K510. Syftet med motionerna får sålunda anses tillgodosett, varför någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av dem inte är nödvändig. Motionerna avstyrks därför.
I motion 1993/94:K210 yrkande 7 begärs att meddelarskyddet skall utvidgas till att gälla utanför den offentliga sektorn. Som utskottet anförde vid den första behandlingen av ärendet om yttrandefrihetsgrundlagen är det angeläget att öka insynen i det privata näringslivet och i de stora organisationerna. I det sammanhanget blev det emellertid också klarlagt att denna fråga lagstiftningstekniskt är mycket svår att lösa med hänsyn till de olika motstående intressen som gör sig gällande. Emellertid kommer arbetet i den nyss nämnda utredningen att avse bl.a. frågor om meddelarfrihet i kommunägda bolag eller jämställda organ. Den uppföljning och utvärdering av det kommunala förnyelsearbetet som utskottet tidigare uttalat sig för skulle också innefatta tillämpningen av offentlighetsprincipen i helt privatägda bolag som bedriver kommunal verksamhet på entreprenad. Det är möjligt att resultatet av arbetet kan ge vissa uppslag som kan föra frågan framåt. Utredningens arbete bör därför avvaktas. Det nu anförda leder till att riksdagen inte heller med anledning av den motionen bör vidta någon åtgärd. Utskottet avstyrker därför motionen.
Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel
Grundlagsbestämmelser
Av 1 kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen framgår att föreskrifter i lag får meddelas om annonser om alkohol eller tobak i fråga om ljudradio- och televisionsprogram utan hinder av grundlagen. Bestämmelserna i grundlagen hindrar enligt paragrafens andra stycke inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam eller om villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten.
Riksdagsuttalande riksmötet 1993/94
Vid föregående riksmöte behandlades ett antal motionsyrkanden om att reklamregeln i yttrandefrihetsgrundlagen skulle tas bort. Konstitutionsutskottet hänvisade till sitt uttalande vid behandlingen av grundlagsärendet om att bakgrunden till bestämmelserna om reklamförbud är att ordningen med reklamfrihet i Sveriges Radio-företagens sändningar skall kunna bli rättsenlig även med den nya grundlagen. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena (bet. 1993/94:KU2).
Motionerna
I motionerna 1993/94:K414 av Björn von der Esch (m) och 1993/94:K420 av Henrik S Järrel (m) anförs att bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen tillkommit för att hålla de s.k. public service-företagen fria från reklam men att den i praktiken också kommit att tillämpas för andra, fristående programföretag. Motionärerna menar att bestämmelsen gör det möjligt att inskränka yttrandefriheten och att den därför bör avskaffas. Samma uppfattning förs fram i motionerna 1993/94:K438 av Ian Wachtmeister m.fl., 1994/95:K403 yrkande 1 av Carl Bildt m.fl. (m) och 1994/95:K425 av Henrik S Järrel (m).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att reklamregeln i yttrandefrihetsgrundlagen skall vara kvar och avstyrker därför motionerna.
Rätt till genmäle och beriktigande i massmedierna m.m.
Regler om genmäle och beriktigande
Skyddet för det redaktionella oberoendet gentemot det allmänna och utgivarens ensamrätt är grundläggande principer inom tryckfrihets- och yttrandefrihetsrätten. I 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen finns en särskild bestämmelse som föreskriver att den som sänder radio- och TV-program självständigt avgör vad som skall förekomma i programmen.
Enligt 7 § radiolagen (1966:755) får i avtal mellan regeringen och programföretaget föreskrivas skyldighet att sända redogörelse för beslut av Radionämnden där nämnden har förklarat att programföretaget har brutit mot reglerna i radiolagen eller avtalet. Vidare får i avtalen bestämmas om skyldighet för programföretagen att sända genmälen eller beriktiganden. Sådana bestämmelser har tagits in i avtalen med Sveriges Radio-företagen och TV 4 AB.
Lagen (1992:1356) om satellitsändningar av TV-program till allmänheten (satellitlagen) bygger på ett EG-direktiv i samma ämne. I 12 § föreskrivs att uppgifter som har förekommit i ett program skall beriktigas när det är befogat. Kabelnämnden får enligt 27 § ålägga ett satellitprogramföretag att på lämpligt sätt offentliggöra beslut enligt vilket företaget har brutit mot bestämmelserna om beriktigande.
I proposition 1977/78:91 finns en beskrivning av genmäle och beriktigande. Genmäle anges där avse angrepp mot åsikter eller person och knyta an till radiolagens krav på opartiskhet. Beriktigande anges avse fakta, sakuppgifter, och knyta an till radiolagens krav på saklighet.
Pressens etiska regler om genmäle och beriktigande har följande utformning.
Var generös med bemötanden
5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att den kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.
6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande uttalande i fall som rör den egna tidningen.
Tidigare uttalanden m.m.
Frågan om skyldighet att publicera genmäle behandlades av en kommitté i det år 1912 framlagda betänkandet med förslag till tryckfrihetsförordning. Någon sådan bestämmelse upptogs inte i förslaget. Motivet var att det av såväl principiella som praktiska skäl inte kunde komma i fråga att lagfästa en genmälesrätt i vidare omfattning än som en rätt till beriktigande av faktiska uppgifter. Rent principiellt ansåg kommittén att det inte fanns något intresse av att rättsligt skydda den personliga ömtåligheten för kritiska omdömen och reflexioner. Kommitténs praktiska skäl avseende såväl genmälen som beriktiganden baserades på de tillämpningssvårigheter som hade visat sig i Frankrike, Tyskland och Norge. Kommittén menade att en lagreglering var en grannlaga sak som lätt kunde framkalla ett rakt motsatt resultat än det avsedda. Bl.a. kunde en sådan genmälesrätt oftare åberopas till stöd för vägran än för yrkande på genmälets införande. Vidare hindrade enligt kommittén ett sådant rättsskydd inte tidningsredaktionen från att vidhålla den egna framställningens riktighet i en kommentar. Kommittén ansåg i stället att starka skäl talade för att överlämna utvecklingen till "omhändertagande av andra goda makter än rättsordningens" (Betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning afgifvet den 20 december 1912).
År 1916 inrättade pressen Pressens Opinionsnämnd. De första pressetiska reglerna antogs av Publicistklubben år 1923.
1944 års tryckfrihetssakkunniga anslöt sig i betänkandet med förslag till ny tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60) i stort till sina företrädares slutsatser. De sakkunniga fann inte skäl att införa någon genmälesrätt efter utländsk förebild. De pekade på att ett sådant system vållat stora tillämpningssvårigheter utomlands och att det knappast utgjort något effektivt system mot kränkande uppgifter och framställningar. Därtill torde det enligt de sakkunniga vara vanligt och räknas som god publicistisk sed att tidningar och tidskrifter i vidsträckt omfattning inför bemötanden och rättelser. Däremot fann de sakkunniga att det var angeläget att oriktiga uppgifter rättades i behövlig omfattning. På de sakkunnigas förslag infördes därför föreskriften i 1 kap. 4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen som innebär att en vidtagen rättelse skall beaktas vid bestämmande av påföljd för brott avseende missbruk av tryckfriheten. Det kan här nämnas att en motsvarande bestämmelse finns i 5 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen. Departementschefen anslöt sig till de sakkunnigas överväganden och förslag. Han ansåg att de två lagstiftningsalternativ som stod till buds var olämpliga. Enligt departementschefen måste antingen genmälesrätten göras så vidsträckt att den som berörs av uppgifterna äger beriktiga dessa så snart han själv finner dem felaktiga, eller måste det anförtros åt domstol att efter bevisning pröva vilka uppgifter som är sanningsenliga. Han anmärkte att utgivarens möjlighet att ställa sig bakom ett beriktigande inte befrämjades av det förra alternativet. I fråga om det senare alternativet ansåg departementschefen att domstolsförfarandet skulle förbehållas fall då fråga var om tryckfrihetsbrott. Han menade att det i stället borde vara en uppgift för Pressens Opinionsnämnd att främja god publicistisk sed (prop. 1948:230).
Frågan om en lagreglering av rätten till genmäle aktualiserades i det radiorättsliga reformarbetet på 1960-talet. En lagreglering avvisades med hänvisning främst till de tillämpningssvårigheter som skulle uppkomma. Kravet på opartiskhet och saklighet togs in i 1966 års radiolag. I samband därmed togs bestämmelser om genmäle och beriktigande in i avtalen med programföretagen.
I samband med arbetet med en ny utvidgad grundlag på yttrandefrihetens område anslöt sig departementschefen i allt väsentligt till vad som redan hade anförts tidigare, bl.a. vid tryckfrihetsförordningens tillkomst (prop. 1986/87:151). Han konstaterade således att det inte fanns något behov av en lagreglerad genmäles- och beriktiganderätt i fråga om radio- och TV-program från programföretagen inom Sveriges Radio, eftersom det här redan fanns tillräckliga garantier för saklighet och opartiskhet i form av regler om genmäle och beriktigande m.m.
När det gäller andra medier anförde departementschefen att det till förmån för bestämmelser för i första hand pressen att offentliggöra genmälen och beriktiganden kunde åberopas att skyddet mot förtal och annan ärekränkning inte var tillräckligt för att hindra publicitetsskador. Han anförde vidare att även myndigheter, företag och organisationer kunde ha befogade anspråk på att bemöta angrepp och rätta felaktiga uppgifter.
Skäl mot en sådan lagstiftning ansåg departementschefen vara att den inte gick väl ihop med utgivarens ensamansvar. Antingen fick man göra avkall på denna princip och låta den enskilde själv ansvara för sitt inlägg, något som departementschefen inte tyckte var lämpligt, eller också fick utgivaren ha bestämmanderätt även i fråga om inlägget. Enligt departementschefen begränsade detta senare alternativ starkt värdet av att lagfästa rätten till genmäle eller beriktigande. Vidare anförde han lagtekniska och organisatoriska svårigheter som skäl mot en lagreglering. Att överföra de etiska bestämmelserna till lag lät sig enligt departementschefen knappast göras utan att samtidigt införa bestämmelser om att ett utomstående organ skall avgöra när anspråk på genmäle resp. beriktigande är befogat. Någon annan lösning än att anordna ett domstolsförfarande för prövning av tvister var inte tänkbar. Den skulle enligt departementschefen i så fall innebära ett krångligt och tidsödande förfarande och i många fall förta effekten för den förfördelade, därför att lång tid hinner förflyta från det att en felaktig uppgift eller missvisande uppgift publiceras till tidpunkten för införande av genmäle eller beriktigande.
Enligt departementschefen fanns det inte tillräckliga motiv för att frångå den uppfattning som rådde vid tryckfrihetsförordningens tillkomst, nämligen att frågan om genmäle och beriktigande bäst lämpade sig för pressens självsanerande verksamhet.
Vissa uttalanden i anslutning till satellitlagen
I lagstiftningsärendet om satellitlagen ansåg Lagrådet att man kunde uppfatta EG-direktivet så att det utgick från att beriktigande skulle ske i TV-programmen. Lagrådet fann att med den nuvarande grundlagsregleringen rätten till beriktigande kunde ha ett begränsat värde och ifrågasatte om inte grundlagen borde ändras så att det blir möjligt att besluta om att beriktigande skall ske i ett program som företaget sänder. Några förslag med den innebörden lades dock inte fram (prop. 1992/93:75).
I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att de frågor som Lagrådet aktualiserat kunde tas upp i Radiolagsutredningens arbete. Utskottet avstyrkte därmed motionsyrkanden om sådana ändringar i grundlagen som skulle medge tvingande lagstiftning om rätt till genmäle eller beriktigande (bet. 1992/93:KU12). Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:117).
Riksdagsbehandling riksmötet 1993/94
Med anledning av ett motionsyrkande om genmälesrätt hänvisade utskottet vid föregående riksmöte till Radiolagsutredningens arbete och uttalade att utredningens arbete inte borde föregripas med några uttalanden från riksdagens sida i den fråga som väckts i motionen. Utskottet avstyrkte motionen och riksdagen följde utskottet (bet. 1993/94:KU2).
Radiolagsutredningen
Radiolagsutredningen avgav sitt betänkande (SOU 1994:105) Ny lagstiftning om radio och TV i juni 1994. Utredningen konstaterar (s. 357) att frågan om införandet av en genmäles- och beriktiganderätt har diskuterats sedan i vart fall år 1912 och att man i de flesta fall har kommit fram till att grundlagen inte skall ändras, eftersom något större behov av en lagstadgad genmälesrätt eller beriktiganderätt inte förelegat samt att de organisatoriska och lagtekniska svårigheterna dessutom varit för stora. Utredningen anser att den osäkerhet som kan finnas om den angivna bestämmelsen uppfyller EG:s TV-direktiv inte utgör tillräckliga skäl för en grundlagsändring med hänsyn till de betänkligheter och problem en sådan skulle vålla. Det rent inhemska behovet av en sådan reglering torde enligt utredningen vidare inte vara särskilt stort.
Utredningen anför att det följer av reglerna för god publicistisk sed att ett tillrättaläggande skall publiceras så att det har den åsyftade effekten. Enligt utredningen har ett sådant frivilligt tillrättaläggande förmodligen också större effekt än ett som den sändande tvingats införa. Utredningen anser inte heller att det finns något behov av att införa en rätt till beriktigande i det egna mediet. Utredningen anför att de grundläggande principerna i yttrandefrihetsgrundlagen om det redaktionella oberoendet och utgivarens ensamrätt således inte bör inskränkas. Utredningen konstaterar att TV-direktivet för närvarande ses över. Om översynen leder till motsatt resultat, bör enligt utredningen naturligtvis denna ståndpunkt omprövas.
Riksdagsuttalande om pressetik riksmötet 1993/94
Utskottet uttalade vid föregående riksmöte att det med hänsyn till vikten av vidast möjliga yttrandefrihet i första hand bör ankomma på pressen själv att vidta åtgärder för att hålla journalistiken på en önskvärd kvalitativ nivå. Utskottet var därför inte berett att förorda en statlig utredning eller projektgrupp om pressetiska frågor, vilket hade begärts i några motioner (bet. 1993/94:KU3).
Motionerna
I motion 1993/94:K428 av Bengt Rosén (fp) vänder sig motionären mot den i hans tycke aggressiva personjournalistik som förekommit i pressen på senare tid. Motionären anför att små företag saknar skydd mot oriktig och skadande publicitet. Han anför vidare att det negativt hämmar småföretagens utveckling att tidningar utan någon som helst risk för korrektiv från samhällets sida eller skadeståndsansvar utsätter små företag för sådan publicitet. Vissa personer får härigenom enligt motionären en total frihet utan något krav på ansvar. Motionären föreslår att en parlamentarisk arbetsgrupp tillsätts med uppdrag att utvärdera situationen på det pressetiska området och att lägga fram förslag som stärker allmänhetens samt juridiska personers -- främst små företags och organisationers -- ställning gentemot pressen, radio och TV.
I motion 1993/94:K409 av Sten Söderberg (-) anser motionären att den enskilde skall ha en lagstadgad rätt till genmäle i alla medier. Också i motion 1993/94:K441 av Harriet Colliander och Ian Wachtmeister (nyd) förespråkas en utvidgad rätt till genmäle och beriktigande för den enskilde i alla medier.
I motion 1994/95:K411 av Lennart Fridén (m) anförs att det årligen förekommer ett antal grova övertramp inom journalistiken där enskilda oförskyllt blir skadelidande. Motionären ställer sig avvisande till lagregler om rätt till repliker utan kommentarer och andra ingrepp i yttrande- och pressfriheten. Han menar att det i stället finns skäl att undersöka hur utformningen och tillämpningen av bestämmelserna om förtal i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken skulle kunna ändras så att det blir en reell möjlighet för alla som genom förtal lidit skada att få sin sak prövad genom allmänt åtal utan att ändringen innebär någon risk för inskränkning av tryck- eller yttrandefriheten.
Enligt motion 1994/95:K422 av Bengt Harding Olson (fp) finns det anledning att diskutera om rättsskyddet är tillräckligt för de enskilda människor som utsatts för kränkande publicering av texter eller bilder i massmedia. Motionären menar att ett starkt skydd för den personliga integriteten borde vara en självklarhet i ett rättssamhälle och föreslår att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en parlamentarisk utredning om förstärkning av det personliga integritetsskyddet.
Utskottets bedömning
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning. En grundläggande förutsättning för ett sådant samhällsskick är en vidsträckt yttrandefrihet. Sedan länge har den svenska rättsordningen också gett medborgarna stora möjligheter att uttrycka sina åsikter och meddela upplysningar i olika frågor utan risk från ingripanden från myndigheternas sida. Under lång tid har tryckfriheten som en central del av yttrandefriheten haft ett särskilt skydd genom 1949 års tryckfrihetsförordning och dess föregångare. För andra medier än det tryckta ordet gäller sedan år 1992 yttrandefrihetsgrundlagen som har utformats efter mönster av tryckfrihetsförordningen. Genom grundlagarna har yttrandefriheten i vårt land ett internationellt sett unikt skydd.
Tryck- och yttrandefriheten är inte obegränsad. En avvägning görs mellan intresset av en vidsträckt tryck- och yttrandefrihet och andra intressen som det allmänna skyddar. Avvägningen kommer till uttryck genom straffbestämmelser mot vissa yttranden. Bestämmelserna anger sålunda gränserna för tryck- och yttrandefriheten. Allt som inte strider däremot får publiceras. Inom dessa gränser förekommer dock frivilliga publiceringsregler som syftar till att förhindra oriktiga eller alltför ofullständiga meddelanden och skydda den enskilde mot onödigt lidande. Regler om sådana publicitetsinskränkningar har av hävd inte ansetts få förekomma i grundlagarna. En grundläggande princip är nämligen att missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten bara skall kunna beivras som tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott i den utsträckning och i den ordning grundlagarna anger. Å andra sidan tillåter grundlagarna frivilliga publiceringsregler så länge friheten att trycka och att yttra sig därigenom inte förhindras.
Journalistiken i svenska massmedier ligger allmänt sett på en hög nivå. Det har emellertid -- inte minst på senare tid -- förekommit missförhållanden som inger oro. Utskottet vill här särskilt peka på journalistik som kränker privatlivets helgd genom att enskildas privata förhållanden offentliggörs utan godtagbara skäl. Det bör vara en angelägenhet för massmedierna själva att vidta åtgärder för att hålla journalistiken på en i etiskt hänseende godtagbar nivå. De pressetiska frågorna ägnas också en betydande uppmärksamhet bland massmedierna. Det finns således förutsättningar för att missförhållandena kan rättas till på frivillighetens grund. Med hänsyn till nyss berörda tryckfrihetsrättsliga principer bör däremot ingripanden i form av lagstiftning eller andra åtgärder från det allmännas sida mot rätten att publicera inte få förekomma. Utskottet avstyrker därför motionerna.
Nya medier och grundlagarna m.m.
Utredningsdirektiv
Den snabba tekniska utvecklingen på informationsteknikområdet har lett till att en kommitté har tillsatts med uppgift att utreda nya medier och grundlagarna m.m. I kommitténs direktiv redovisas ett antal aktuella frågeställningar när det gäller nuvarande teknik och grundlagsreglering. Det sägs vidare att medierna utvecklas i snabb takt och att det t.ex. nu torde finnas möjlighet att använda en CD-ROM-skiva på samma sätt som ett videoband, dvs. möjlighet att radera ut vad som lagras och därefter på samma skiva lagra ny text eller nya bilder. Utvecklingen av datatekniken innebär enligt direktiven att det hela tiden uppkommer nya medieformer och därmed nya möjligheter att sprida information och åsikter till allmänheten. Som ett ytterligare exempel på en frågeställning pekar direktiven på den nya tekniska företeelse som brukar kallas virtuell verklighet. Frågan om ansvar för innehållet i information som förmedlas till nya medier har ställts i samband med utvecklingen på dataområdet särskilt när det gäller yttranden som förekommer i s.k. elektroniska anslagstavlor. Elektroniska anslagstavlor utgör enligt direktiven ett exempel på att nya former av medier ofta kan innefatta ett utbyte av information, dialoger.
När det gäller kommitténs uppdrag anförs att den efter en analys av i vilken omfattning nya medieformer omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skall utreda behovet av ett grundlagsskydd efter de tryckfrihetsrättsliga grundsatserna för yttrandefriheten i nya medieformer som används till att förmedla yttranden och annan information till allmänheten. Utgångspunkten bör vara att eftersträva att, för de moderna medierna, tekniken inte skall vara av avgörande betydelse för grundlagsskyddet. Därvid bör dock inte bortses från att effektiviteten i ett grundlagsskydd för friheten att yttra sig i nya massmedier kan vara beroende av att skyddet avser användningen av en mer eller mindre definierad teknik. Enligt direktiven skall frågor om ansvar för det förmedlade innehållet särskilt tas upp (dir. 1994:104).
Motionerna
I motion 1993/94:K208 av Bengt Hurtig m.fl. (v) anför motionären att lagstiftningen ofta ligger efter när tekniken utvecklas snabbt och att detta gäller inte minst på medieområdet. Genom spridningen av persondatorer har enligt motionären uppstått s.k. publika databaser från vilka man kan hämta information och kommunicera med datorinnehavare via telenätet. Detta är en utveckling med många positiva sidor. Samtidigt medför denna teknik problem. Då ansvarsförhållandet för vad som sprids över datanätet inte är klarlagt ges enligt motionären möjlighet att sprida allehanda meddelanden vars förekomst i andra medier skulle vara i strid mot tryckfrihetsförordningen eller yttrandefriheten. Motionären pekar på att det via datanät förekommer uppmaningar till våldshandlingar riktade mot vissa organisationers medlemmar och lokaler samt tips om vapen, rasistiska vidrigheter, spridande av barnpornografi m.m. som i andra medier skulle vara åtalbara. Motionären efterlyser en utredning med uppgift att lägga fram förslag i ämnet.
Också motion 1994/95:K420 av Anders Ygeman (s) behandlar ansvaret för innehållet i den information som sprids genom olika former av datornät, elektroniska anslagstavlor och liknande. Motionären menar att man på detta område borde införa en ansvarighetsreglering som liknar den som gäller för tidningar.
I motion 1993/94:K431 av Birger Andersson och Rune Thorén (c) tar motionärerna upp kommunikationen med telefax. Enligt motionärerna är telefaxkommunikation ett av flera segment inom området datorkommunikation. Skilda tekniska förfaranden smälter också snabbt samman som t.ex. telefaxsändning, elektronisk datorpost, elektronisk meddelandeutväxling mellan datorer m.fl. Motionärerna menar att lagstiftningen inte har hunnit hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. De begär därför en utredning med uppgift att komma med förslag till lagstiftning på området.
I motion 1994/95:K432 yrkande 3 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp, s, c, v, mp, kds) anförs att spridningen av barnpornografi via datoriserad kommunikation såsom disketter och CD-ROM-skivor är ett särskilt problem. Enligt motionärerna omfattas sådana medier inte av tryck- och yttrandefrihetslagstiftningen. De anser att riksdagen hos regeringen bör begära förslag till lagstiftning som kriminaliserar innehav av disketter och CD-ROM-skivor med barnpornografiskt innehåll.
I motion 1994/95:K430 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) vänder sig motionärerna mot data- och TV-spel med våldsinslag. De menar att medvetenheten hos föräldrar om spelens innehåll inte är tillräcklig och att det därför behövs ytterligare information om data- och TV-spel (yrkande 1). Vidare anser de att det behövs lagstiftning mot våldsförhärligande data- och TV-spel (yrkande 2). En liknande uppfattning förs fram i motion 1994/95:K423 såvitt nu är i fråga av Peter Eriksson m.fl. (mp).
Utskottets bedömning
Som framgått av det föregående kommer frågor av det slag som tas upp i motionerna att behandlas i utredningen om nya medier och grundlagarna m.m. Utredningens arbete bör inte föregripas genom uttalanden från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionerna.
Grundlagsreglering av frekvensfördelning
Bestämmelser i grundlagen
Av 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen följer att rätten att sända ljudradio- och televisionsprogram till allmänheten på annat sätt än tråd får regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Det allmänna skall enligt andra stycket eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.
Motivuttalanden
I propositionen med förslag till yttrandefrihetsgrundlag anförs att det torde råda full enighet om att det är nödvändigt att någon kontroll utövas över hur radiofrekvensspektrum tas i anspråk och att redan Yttrandefrihetsutredningen konstaterade att det begränsade sändningsutrymmet utesluter en fullständig etableringsfrihet när det gäller etersändningar av radio- och TV-program. I propositionen uttalas att det givetvis är av stor vikt för den fria opinionsbildningen att radiofrekvensspektrum tas i anspråk för sändningar till allmänheten. Från konstitutionell synpunkt finns det därför goda skäl att söka omgärda frekvensfördelningen med vissa grundläggande regler. Dessa kan inte i detalj ange hur fördelningen skall gå till. Att närmare ange hur frekvenser skall fördelas kräver ett omfattande arbete och komplicerade hänsynstaganden till olika faktorer.
I propositionen erinras om att en särskild utredare hade tillkallats för att bl.a. utarbeta förslag till föreskrifter i lag om fördelningen av radiofrekvenser (Frekvensrättsutredningen). Enligt propositionen kan en reglering på konstitutionell nivå för närvarande inte gärna gå längre än att uttryckligen framhäva den grundläggande betydelse som måste tillmätas yttrandefrihetens intresse vid alla överväganden om fördelningen av radiofrekvenser. I propositionen föreslås därför att det i yttrandefrihetsgrundlagen tas in en föreskrift av innebörd att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Vidare föreslås en särkild bestämmelse om närradion. Enligt den bestämmelsen skall det finnas möjlighet för sammanslutningar att få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger.
Lagrådet utgick från att man i den aviserade lagstiftningen om frekvensfördelningen tog upp dessa frågor. Lagrådet fann emellertid att yttrandefrihetsgrundlagen redan i det dåvarande läget borde tillföras en föreskrift om att grunderna för tillståndsgivningen i fråga om användningen av radiofrekvenser skall anges i vanlig lag. Lagrådet lade också fram förslag till en sådan bestämmelse. Varken regeringen eller konstitutionsutskottet följde dock Lagrådets förslag i den delen (prop. 1990/91:64, bet. 1990/91:KU21).
Frekvensrättsutredningen
Frekvensrättsutredningen ansåg inte att den av Lagrådet föreslagna regleringen, på grund av den nära anknytningen till rent tekniska förhållanden, var lämpad att tas in i grundlag (SOU 1991:107). Inte heller i den efterföljande propositionen (prop. 1992/93:200) lämnades något sådant förslag. Vid lagrådsföredragningen upplystes Lagrådet om att överväganden skedde inom regeringskansliet. Med beaktande härav avstod Lagrådet från att göra något uttalande i frågan (a. prop. s. 392).
Radiolagsutredningen
Radiolagsutredningen har i fråga om utformningen av 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen funnit att det inte behöver vidtas någon ändring i paragrafen och att inte heller grunderna för den prövning som regeringen gör i ärenden om tillstånd till att sända radio- eller TV-program behöver anges i lag. Den nuvarande ordningen bör enligt utredningen bestå oförändrad, i vart fall till dess att en förändrad rättslig, teknisk eller massmediepolitisk verklighet tydligt kan skönjas (SOU 1994:105).
Utredning om etableringsfrihet för etermedier
Den 8 september 1994 beslutade regeringen direktiv till en utredning om nya medier och grundlagarna m.m. (dir. 1994:104). I direktiven anförs att utvecklingen under de senaste åren innebär att antalet företag som bedriver trådlösa radio- och TV-sändningar till allmänheten har ökat väsentligt. Om de medieformer som möjliggörs genom den nya informationstekniken får ett utökat skydd för yttrandefriheten kommer enligt direktiven rätten att vända sig till allmänheten genom sådana medier att bekräftas. Mot denna bakgrund bör kommittén enligt direktiven överväga en ändring i yttrandefrihetsgrundlagen som bättre ger uttryck för den i praktiken allt friare etableringsfriheten för trådlösa radio- och TV-sändningar än vad som nu gäller enligt 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen (dir. 1994:104).
Regeringen beslutade genom tilläggsdirektiv den 2 februari 1995 att kommittén inte längre skall ha till uppgift att överväga någon ändring i yttrandefrihetsgrundlagen som avser frågor kring etableringsfriheten för trådlösa radio- och TV-sändningar. Regeringen hänvisar till Radiolagsutredningens ståndpunkt och anmärker att utredningens betänkande nyligen har varit ute på remiss och att ingen remissinstans har motsatt sig förslaget om att inte ändra 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen. Regeringen anger som sin uppfattning att det inte finns något behov av att nu ytterligare låta denna fråga utredas (dir. 1995:14).
Några uttalanden i ett lagstiftningsärende hösten 1994
Frågan om innebörden av 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen behandlades i ett lagstiftningsärende i riksdagen hösten 1994. En majoritet inom konstitutionsutskottet önskade få till stånd en lagstiftning av innebörd att Radio- och TV-verket till utgången av år 1995 inte skulle meddela nya tillstånd att sända lokalradio enligt lokalradiolagen (1993:120). Syftet med lagstiftningen angavs vara att hindra en fortsättning av den koncentration av ägande och nätverksbildning av lokalradiostationer som hade visat sig möjlig enligt de gällande bestämmelserna.
I ett yttrande över ett lagförslag med ett sådant innehåll ifrågasatte Lagrådet om det var förenligt med 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen. Om förslaget skulle genomföras skulle enligt Lagrådet åtminstone under en övergångstid lediga radiofrekvenser komma att stå outnyttjade. Lagrådet anförde att grundlagsbestämmelsen inte bara innebär att de skall tas i anspråk utan att de skall tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.
Konstitutionsutskottet (majoriteten) fann emellertid att bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen inte utgjorde hinder mot den föreslagna lagstiftningen och anförde följande i den delen:
Den av Lagrådet åberopade grundlagsbestämmelsen att det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet är som anges i motiven till bestämmelsen närmast av målsättningskaraktär (prop. 1990/91:64 s. 83). I motiven sägs vidare att en reglering på konstitutionell nivå inte gärna kan gå längre än att uttryckligen framhäva den grundläggande betydelse som måste tillmätas yttrandefrihetens intresse vid alla överväganden om fördelningen av radiofrekvenser. Det sägs vidare att en föreskrift av en sådan innebörd skulle syfta till att utgöra en spärr mot obehöriga inskränkningar eller ett undergrävande av den frihet att begagna radiomediet för sändningar till allmänheten som är möjlig och rimlig med hänsyn till andra anspråk på utrymme för radiotrafik. Den skulle inte heller hindra sådana överväganden och hänsynstaganden som även i ett demokratiskt samhälle är ofrånkomliga vid fördelningen av radiofrekvenser (a. prop. s. 82).
Om riksdagen finner att lagstiftningen på lokalradioområdet inte är ändamålsenlig, måste enligt utskottets mening riksdagen -- inom de ramar grundlagen anger -- ha rätt att vidta lagstiftningsåtgärder för att få en ändring till stånd. Åtgärder av detta slag faller väl inom ramen för överväganden och hänsynstaganden som är ofrånkomliga i ett demokratiskt samhälle.
Avsikten med den föreslagna lagen är att hindra att den koncentration av ägande och nätverksbildning av lokalradiostationer som har visat sig möjlig enligt nu gällande bestämmelser fortsätter. En reform på lokalradioområdet som bättre tillgodoser målsättningen i 3 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen får därigenom förutsättningar att bli meningsfull. Det är enligt utskottets mening således här inte fråga om någon sådan obehörig inskränkning eller undergrävande av frihet att begagna radiomediet som det talas om i grundlagsmotiven.
Minoriteten (m och fp) ansåg i likhet med Lagrådet att det kunde ifrågasättas om den föreslagna lagstiftningen var förenlig med 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen och motsatte sig därför att förslaget skulle läggas fram för riksdagen.
Utgången i ärendet blev att lagförslaget vilar i minst tolv månader enligt 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen.
Motionerna
I motion 1994/95:K418 yrkande 8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att yttrandefrihetsgrundlagen säkrade att ett antal viktiga friheter som inte kan tas bort genom ett enkelt riksdagsbeslut: rätten att sända och ta emot kabel-TV, rätten att sända och ta emot satellit-TV och rätten att inneha mottagningsutrustning, t.ex. parabolantenner. Men i åtminstone ett viktigt avseende var enligt motionärerna yttrandefrihetsgrundlagen en kompromiss. Moderaterna och Folkpartiet liberalerna nådde inte ända fram i frågan om att grundlagsfästa mångfalden i etern. Principerna för hur tillgängligt eterutrymme skall fördelas är inte reglerade i grundlag annat än i en mycket allmän formulering: ''Det allmänna skall eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.'' Motionärerna anför att det finns ett latent hot mot de fristående radio- och TV-bolagen, eftersom socialdemokraterna hela tiden hävdat att yttrande- och informationsfriheten bäst tillgodoses av public service-bolagen.
Eterutrymmet är begränsat. Enligt motionärerna är detta själva utgångspunkten för behovet av att lagreglera fördelningen. Den tekniska utvecklingen har visserligen successivt vidgat utrymmet och den utvecklingen kan förväntas fortsätta, men även vid ett drastiskt ökat utbud av frekvenser menar motionärerna att konkurrerande önskemål kan tänkas föreligga om vissa attraktiva lägen på frekvensbandet etc. Enligt motionärerna behövs det alltså även i ett långsiktigt perspektiv regler om fördelning av frekvensutrymme. Eftersom frekvensfördelning till stor del avgörs i internationella förhandlingar, som från svensk sida tills helt nyligen skötts av Televerket och numera sköts av Telestyrelsen, har ett stort inflytande legat på myndighetsnivå. Vissa övergripande beslut har fattats av riksdagen, andra ärenden har avgjorts av regeringen. Motionärerna anför att det inte finns något svar på frågan hur fördelningen skall ske i varje enskilt fall. De menar att vissa principer bör vara fastställda i grundlag, eftersom fördelningen av frekvenser kan vara livsviktig för den demokratiska debatten.
Under de senaste åren har ett antal reklamradiofrekvenser fördelats genom auktion. Enligt motionärernas mening var det ett genombrott för en viktig mediepolitisk princip. Frekvenser som det allmänna inte har särskilda synpunkter på -- och därför förbehåller public service-kanaler -- bör enligt motionärerna i en öppen process fördelas till dem som tror sig kunna göra bäst program och följaktligen är beredda att betala mest. De menar att på det hela taget framstår auktionsförfarandet som långt sundare än den politiserade process som föregick beslutet om den tredje markkanalen eller att regionala smakdomare skall stå för fördelningen av privata lokalradiotillstånd.
Enligt motionärernas mening bör en ändring av yttrandefrihetsgrundlagen med följande innebörd komma till stånd. Huvudregeln bör vara att tillgängliga frekvenser skall utbjudas på marknaden och försäljas i någon form av auktions- eller anbudsförfarande. Från huvudregeln får statsmakterna vid frekvenstilldelningen göra två undantag. Det första gäller public service-sändningar. Där bör regeln vara att statsmakterna, utan hinder av grundlagens huvudregel, får avdela frekvenser till Sveriges Radio och Sveriges Television i samma omfattning som nu sker. Det andra undantaget gäller föreningsradion. Statsmakterna har möjlighet att avdela en frekvens per kommun (möjligen något fler i de största kommunerna) för föreningslivets behov. Resten av frekvensutrymmet måste alltså utbjudas på marknaden och försäljas i någon form av auktions- eller anbudsförfarande. Motionärerna föreslår att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att ge grundlagsskydd åt de fria radio- och TV-stationerna i enlighet med det nu anförda.
En liknande uppfattning förs fram i motion 1993/94:K442 av Lotta Edholm (fp).
Utskottets bedömning
I likhet med vad regeringen anför i tilläggsdirektiven till utredningen om nya medier och grundlagarna anser utskottet att det inte finns något behov av att ytterligare låta utreda frågan om ändring av yttrandefrihetsgrundlagen såvitt gäller etableringsrätt för trådlösa radio- och TV-sändningar. Motionerna avstyrks följaktligen.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande åtgärder mot våldsskildringar m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K418, 1993/94:K419, 1993/94:K429, 1993/94:K443, 1993/94:Kr309 yrkande 1, 1994/95:K407 yrkande 3, 1994/95:K409 yrkande 1, 1994/95:K410 yrkande 1, 1994/95:K412 i denna del, 1994/95:K418 yrkande 9, 1994/95:K423 i denna del, 1994/95:K424, 1994/95:K426, 1994/95:Ju802 yrkande 3, 1994/95:Ju807 yrkandena 13 och 14, 1994/95:Ju809 yrkandena 11 och 12 samt 1994/95:Kr205 yrkande 24 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om regeringens arbete mot våld och om förslag till riksdagen om lämpliga åtgärder. res. 1 (v, mp) - motiv. res. 2 (fp)
2. beträffande forskning om våldsskildringarnas inverkan att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K407 yrkande 1, 1994/95:K409 yrkande 2, 1994/95:K412 i denna del, 1994/95:K415, 1994/95:K419 och 1994/95:Ju809 yrkande 10,
3. beträffande ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m. att riksdagen avslår motionerna 1994/95:K432 yrkandena 1 och 2 samt 1994/95:Ju612 yrkandena 1 och 3,
4. beträffande meddelarskydd m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K210 yrkande 7, 1994/95:K402 yrkandena 2 och 3 samt 1994/95:K510, res. 3 (fp, c, v, mp)
5. beträffande avskaffande av yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K414, 1993/94:K420, 1993/94:K438, 1994/95:403 yrkande 1 och 1994/95:K425, res. 4 (m)
6. beträffande rätt till genmäle och beriktigande i massmedierna m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K409, 1993/94:K428, 1993/94:K441, 1994/95:K411 och 1994/95:K422, res. 5 (m)
7. beträffande nya medier och grundlagarna m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K208, 1993/94:K431, 1994/95:K420, 1994/95:K423 i denna del, 1994/95:K430 och 1994/95:K432 yrkande 3,
8. beträffande grundlagsreglering av frekvensfördelning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:442 och 1994/95:K418 yrkande 8. res. 6 (m, fp)
Stockholm den 21 mars 1995
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s), Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist (v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp).
Reservationer
1. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Våldsbrottsligheten är" och slutar med "med det anförda" bort ha följande lydelse:
Våldsbrottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. På senare tid har förekommit flera fall av oprovocerat grovt våld där unga människor är inblandade. Händelserna har gett upphov till oro på många håll. I motionerna finns också uttryck för sådan oro. Som framgår av redogörelsen i det föregående har vissa åtgärder vidtagits för att begränsa skadeverkningarna av våldsskildringarna i videogram.
Utskottet har erfarit att regeringen skall inleda ett brett upplagt arbete mot våldet. Utskottet utgår från att regeringen redovisar resultatet av arbetet och att regeringen förelägger riksdagen förslag till lämpliga åtgärder. De ämnen som tas upp i motionerna bör enligt utskottets mening kunna bli föremål för en samlad analys och bedömning i det arbetet. Enligt utskottets mening står det redan nu klart att obligatorisk förhandsgranskning av videogram för privata bruk hör till de åtgärder som därvid allvarligt bör övervägas. I övrigt bör riksdagen inte nu ta ställning i sak till de olika frågor som tas upp i motionerna. Vad utskottet nyss anförde bör riksdagen däremot med anledning av motionerna som sin mening ge regeringen till känna.
2. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1)
Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "Våldsbrottsligheten är" och slutar med "med det anförda" bort ha följande lydelse:
Samhället har ett stort ansvar för att söka förhindra att grova våldsskildringar sprids genom filmer, videogram, dataspel eller på annat sätt. En rad åtgärder har också vidtagits i detta syfte. Enligt utskottets mening finns emellertid ytterligare några åtgärder som kan vidtas. Sålunda bör införas en ytterligare högre åldersgräns för utlämning av videofilmer som kan tillämpas på sådana grova våldsskildringar som bedöms olämpliga för åldersgruppen 15--18 år. En annan åtgärd som bör vidtas är att ändra brottsbalkens regler om olaga våldsskildring så att det tydligt framgår att de också är tillämpliga på dataspel. Vidare bör en ny åldersgräns -- 18 år -- införas för biograffilmer på motsvarande sätt som vid försäljning och uthyrning av videogram.
Förbud mot censur är en grundläggande princip i vår tryckfrihetsrätt. Censur måste därför anses som ett främmande och i längden icke godtagbart inslag i det konstitutionella skydd som yttrandefrihetsgrundlagen ger yttrandefriheten efter mönster av tryckfrihetsförordningen. Biografcensuren framstår således som ett särskilt undantag från en viktig huvudprincip på det tryckfrihetsrättsliga området.
Frågan om att avskaffa biografcensuren för vuxna har diskuterats länge och har fått ökad aktualitet genom yttrandefrihetsgrundlagen. Genom den nya, högre åldesgräns för biograffilmer som utskottet förordat i det föregående bortfaller också det enda skälet att ha den kvar. Som framgår av redogörelsen ovan har ett förslag om att avskaffa biografcensuren sedan länge varit berett i regeringskansliet. Utskottet anser att tiden nu är mogen att ta ställning för ett avskaffande.
De förslag som utskottet förordat i det föregående innebär att ändringar måste ske i yttrandefrihetsgrundlagen, brottsbalken, lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram samt i lagen om pliktexemplar av dokument på det sätt som föreslås i motion 1993/94:K419. Utskottet anser att regeringen bör förelägga riksdagen förslag i enlighet härmed och i sådan tid att lagstiftningen kan träda i kraft den 1 januri 1999. Utskottet tillstyrker således motionerna 1993/94:K418, 1993/94:K419, 1993/94:K429, 1993/94:K443, 1993/94:Kr309 yrkande 1 och 1994/95:K418 yrkande 9. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker övriga motioner.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande åtgärder mot våldsskildringar m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:K407 yrkande 3, 1994/95:K409 yrkande 1, 1994/95:K410 yrkande 1, 1994/95:K412 i denna del, 1994/95:K423 i denna del, 1994/95:K424, 1994/95:K426, 1994/95:Ju802 yrkande 3, 1994/95:Ju807 yrkandena 13 och 14, 1994/95:Ju809 yrkandena 11 och 12 samt 1994/95:Kr205 yrkande 24 och med bifall till motionerna 1993/94:K418, 1993/94:K419, 1993/94:K429, 1993/94:K443, 1993/94:Kr309 yrkande 1 och 1994/95:K418 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om avskaffandet av biografcensur, höjning av åldersgräns m.m.
3. Frågor om meddelarskydd (mom. 4)
Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (fp), Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "Som framgår av" och slutar med "avstyrker därför motionen" bort ha följande lydelse:
Som framgår av det föregående har en utredning nyligen tillsatts med uppgift att studera och vid behov lägga fram förslag till åtgärder beträffande frågor av det slag som tas upp i motionerna 1994/95:K402 yrkandena 2 och 3 och 1994/95:K510. Syftet med motionerna får sålunda anses tillgodosett varför någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av dem inte är nödvändig. Motionerna avstyrks därför.
I motion 1993/94:K210 yrkande 7 begärs att meddelarskyddet skall utvidgas till att gälla utanför den offentliga sektorn. Som utskottet anförde vid den första behandlingen av ärendet om yttrandefrihetsgrundlagen är det angeläget att öka insynen i det privata näringslivet och i de stora organisationerna. Utskottet anser att en meddelarfrihet i förhållande mellan enskilda skulle innebära en värdefull utbyggnad av det tryckfrihetsrättsliga skyddet i vårt land. Med de begränsningar och undantag som måste bli nödvändiga kan risken för allvarliga publicitetsskador undvikas. I likhet med motionärerna anser utskottet att det finns skäl att på nytt pröva en grundlagsreglering om rätt för enskilda inom företag och organisationer att lämna uppgifter som omfattas av avtalsgrundad tystnadsplikt för publicering utan att drabbas av straff eller andra rättsföljder. Prövningen bör inriktas på att riksdagen skall föreläggas förslag i ämnet och bör kunna ske parallellt med det nyss nämnda arbetet med att utvärdera det kommunala förnyelsearbetet. Det nu anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således motionen.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande meddelarskydd m.m. att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:K402 yrkandena 2 och 3 samt 1994/95:K510 och med bifall till motion 1993/94:K210 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förslag om meddelarfrihet i förhållande mellan enskilda,
4. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel (mom. 5)
Anders Björck, Birger Hagård, Inger René och Jerry Martinger (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrker därför motionerna" bort ha följande lydelse:
Bestämmelsen i 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen har tillkommit för att hålla de s.k. public service-företagen fria från reklam men har i praktiken också kommit att tillämpas för andra, fristående programföretag. Enligt utskottets mening gör bestämmelsen det möjligt att inskränka yttrandefriheten. Utskottet anser därför att den bör avskaffas och tillstyrker därmed motionerna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande avskaffande av yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:K414, 1993/94:K420, 1993/94:K438, 1994/95:K403 yrkande 1 och 1994/95:K425 som vilande antar följande
Förslag till Lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
12 §
Vad som sägs i 1 kap. 8 och 9 §§ tryckfrihetsförordningen om att föreskrifter i lag får meddelas i fråga om upphovsmäns rättigheter, annonser om alkohol eller tobak, kreditupplysningsverksamhet och tillvägagångssätt för anskaffande av uppgifter utan hinder av grundlagen skall gälla också i fråga om radioprogram, filmer och ljudupptagningar.
Bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
5. Rätt till genmäle och beriktigande m.m. (mom. 6)
Anders Björck, Birger Hagård, Inger René och Jerry Martinger (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Den svenska folkstyrelsen" och på s. 31 slutar med "avstyrker därför motionerna" bort ha följande lydelse:
Massmedierna i Sverige har en mycket stor frihet. Det är endast bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihetsbrott som anger gränserna för tryck- och yttrandefriheten. Allt som inte strider däremot får publiceras. Inom dessa gränser förekommer dock frivilliga publiceringsregler som syftar till att förhindra oriktiga eller alltför ofullständiga meddelanden och skydda den enskilde mot onödigt lidande. Regler om sådana publicitetsinskränkningar har av hävd inte ansetts få förekomma i grundlagarna. Senast gav utskottet uttryck för den uppfattningen vid föregående riksmöte.
Den frihet som på detta sätt garanteras massmedierna måste dock också anses förpliktande. På senare tid har emellertid utvecklingen inom massmedierna visat på allvarliga missförhållanden som ger anledning till oro. Utskottet vill här särskilt peka på journalistik som kränker privatlivets helgd genom att enskildas privata förhållanden offentliggörs utan godtagbara skäl. Enligt utskottets mening är det ett viktigt samhällsintresse att sådana företeelser motverkas och att god publicistisk sed upprätthålls. På etermediernas område finns regler om beriktigande och genmäle via hänvisning i radiolagen i public service-företagens avtal med staten. På pressens område finns sedan gammalt en självsanerande verksamhet som bedrivs på frivillighetens grund. Det kan ifrågasättas om denna ordning kan anses tillräcklig för att hålla journalistiken på en i etiskt hänseende önskvärd nivå. Enligt utskottets mening bör undersökas om det finns ytterligare åtgärder som kan vidtas så att de grundläggande pressetiska kraven upprätthålls. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande rätt till genmäle och beriktigande i massmedierna m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:K409, 1993/94:K428, 1993/94:K441, 1994/95:K411 och 1994/95:K422 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om undersökning rörande åtgärder för upprätthållande av pressetiska krav.
6. Grundlagsreglering av frekvensfördelning (mom. 8)
Anders Björck, Birger Hagård, Inger René och Jerry Martinger (m) samt Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "I likhet med" och slutar med "avstyrks följaktligen" bort ha följande lydelse:
Den nuvarande regleringen i yttrandefrihetsgrundlagen när det gäller principerna för hur tillgängligt eterutrymme skall fördelas är enligt utskottets mening alltför allmänt hållen. Utvecklingen visar att det finns ett behov av att stärka de fristående radio- och TV-bolagens ställning när det gäller rätten till frekvenser. Yttrandefrihetsgrundlagen bör därför preciseras på denna punkt. Huvudregeln bör vara att tillgängliga frekvenser skall erbjudas på marknaden och försäljas genom auktions- eller anbudsförfarande. För public service-företagens och föreningsradions sändningar bör dock frekvenser fördelas efter de principer som nu gäller. En parlamentarisk utredning bör få i uppdrag att föreslå ett grundlagsskydd för de fria radio- och TV-stationerna i enlighet med den nu angivna principen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således motionerna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande grundlagsreglering av frekvensfördelning att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:K442 och 1994/95:K418 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en parlamentarisk utredning med uppdrag att föreslå ett grundlagsskydd för de fria radio- och TV-stationerna.
Särskilt yttrande
Peter Eriksson (mp) anför:
Utskottet har erfarit att regeringen skall inleda ett brett upplagt arbete mot våldet i samhället. Utskottet föreslår därför i betänkandet vad gäller åtgärder mot våldsskildringar att riksdagen skall göra ett tillkännagivande till regeringen om att de motioner som tar upp frågan bör bli föremål för en samlad analys och bedömning i detta arbete.
Jag vill särskilt poängtera vikten av att i detta arbete på olika sätt studera möjligheterna att begränsa underhållningsvåldet i TV. Den metod som jag vill framhålla som den i dag kanske mest framkomliga är att man i nästa revidering av avtalet mellan Sveriges Television och svenska staten liksom i koncessionsavtalet mellan TV 4 och svenska staten bör ställa krav på programföretagen vad gäller begränsningar av underhållningsvåldet. Den här åtgärden påverkar visserligen inte allt TV-utbud direkt men ändå de TV-kanaler som har den bredaste hushållstäckningen och de högsta tittarsiffrorna. En sådan åtgärd kan också innebära att en självsanering inleds i det övriga TV-utbudet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motioner 1 Motioner från allmänna motionstiden år 1994 1 Motioner från allmänna motionstiden år 1995 3 Utskottet 6 Åtgärder mot våldsskildringar 6 Bestämmelser om censur 6 Bestämmelser om förbud mot att sprida våldsskildringar m.m. 6 Bestämmelser om otillåten utlämning av film eller videogram 8 Utredningsförslag 9 Riksdagsbehandling under föregående riksmöte 9 Motionerna 9 Utskottets bedömning 12 Forskning om våldsskildringarnas inverkan 12 Bakgrund 12 Motionerna 13 Utskottets bedömning 14 Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m. 14 Bestämmelser om barnpornografibrott 14 Riksdagens beslut år 1994 om ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m. 14 Utredning om åtgärder mot barnpornografi 16 Motionerna 17 Utskottets bedömning 17 Frågor om meddelarskydd m.m. 18 Regler om meddelarskydd 18 Utredningsförslag om grundlagsfäst meddelarfrihet på den privata sektorn 19 Riksdagsbehandling under senare år 20 Utvärdering och uppföljning av det kommunala förnyelsearbetet 21 Motionerna 23 Utskottets bedömning 24 Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel 25 Grundlagsbestämmelser 25 Riksdagsuttalande riksmötet 1993/94 25 Motionerna 25 Utskottets bedömning 25 Rätt till genmäle och beriktigande i massmedierna m.m. 26 Regler om genmäle och beriktigande 26 Tidigare uttalanden m.m. 26 Vissa uttalanden i anslutning till satellitlagen 28 Riksdagsbehandling riksmötet 1993/94 29 Radiolagsutredningen 29 Riksdagsuttalande om pressetik riksmötet 1993/94 29 Motionerna 30 Utskottets bedömning 30 Nya medier och grundlagarna m.m. 31 Utredningsdirektiv 31 Motionerna 32 Utskottets bedömning 33 Grundlagsreglering av frekvensfördelning 33 Bestämmelser i grundlagen 33 Motivuttalanden 33 Frekvensrättsutredningen 34 Radiolagsutredningen 34 Utredning om etableringsfrihet för etermedier 35 Några uttalanden i ett lagstiftningsärende hösten 1994 35 Motionerna 36 Utskottets bedömning 38 Hemställan 38 Reservationer 39 1. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1) 39 2. Åtgärder mot våldsskildringar (mom. 1) 40 3. Frågor om meddelarskydd (mom. 4) 41 4. Yttrandefrihetsgrundlagens reklamregel (mom. 5) 42 5. Rätt till genmäle och beriktigande m.m. 43 6. Grundlagsreglering av frekvensfördelning (mom. 8) 44 Särskilt yttrande 44