Vissa straffrättsliga frågor
Betänkande 1995/96:JuU14
Justitieutskottets betänkande
1995/96:JUU14
Vissa straffrättsliga frågor
Innehåll
1995/96 JuU14
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet olika straffrättsliga frågor som väckts under den allmänna motionstiden år 1995. Motionerna gäller åtgärder till skydd för målsägande och vittnen samt bestämmelserna om brottslighet med vapen, egenmäktighet med barn, utlämning av film och videogram, rasistisk brottslighet, vissa frågor rörande ordning och säkerhet och vissa påföljdsfrågor.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats 9 reservationer.
Motionerna
1994/95:Ju208 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa obligatorisk samhällstjänst som en del i straffsatsen för brott där det finns bakomliggande främlings- och invandrarfientliga motiv.
1994/95:Ju217 av Karl-Göran Biörsmark och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbud mot att bära mask för ansiktet vid demonstration skall kunna påbjudas om polisen så finner lämpligt vid tillståndsgivningen.
1994/95:Ju228 av Kurt Ove Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare föreskrifter som syftar till att motverka missbruket av nödraketer och andra nödsignaler.
1994/95:Ju603 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att komma till rätta med problematiken kring olika mc-gäng.
1994/95:Ju622 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring av brottsbalken med avseende på bedömningen av rån.
1994/95:Ju625 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om påföljd efter brott som utförts under akut psykisk sjukdom,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av berörda lagrum med sikte på en tydligare möjlighet att döma till påföljden vård eller fängelse vid brott som begåtts under inverkan av akut psykisk sjukdom men där den tilltalade återgått till ett "psykiskt normaltillstånd" vid tiden för rättegången.
1994/95:Ju630 av Håkan Holmberg m.fl. (fp, s, m, c, v, kds) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att se över lagen om hets mot folkgrupp.
1994/95:Ju631 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en översyn görs av straffbestämmelserna så att straffskalan för brott som begås av dödliga vapen eller s.k. attrapper jämställs.
1994/95:Ju633 av Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i BrB 17:10 § i enlighet med vad som anförts i motionen,
1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om psykiskt störda brottslingar.
1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effektivisering av de nuvarande straffbestämmelserna i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning av film eller videogram,
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
31. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om ändring i brottsbalken 17:3, övergrepp i rättssak, i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:K431 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att motverka våld och övergrepp mot homosexuella.
1994/95:L405 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i lagstiftningen vad gäller egenmäktighet med barn.
1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot rasistiska organisationer, i enlighet med FN:s konvention mot rasism.
1994/95:Kr412 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot våld i anslutning till idrottsevenemang.
Utskottet
Åtgärder till skydd för målsägande och vittnen, m.m.
I motion Ju603 (fp) begärs olika åtgärder för att förhindra brottslighet utförd av medlemmar i s.k. mc-klubbar. Motionären förordar bl.a. strängare straff för övergrepp i rättssak och bättre stöd till målsägande och vittnen vid rättegång. Även i motionerna Ju633 (c) och Ju809 (c) begärs skärpta straff för övergrepp i rättssak.
Den som med våld eller hot om våld angriper någon därför att han gjort en polisanmälan eller vittnat vid domstol, eller för att hindra honom från en sådan åtgärd, döms enligt 17 kap. 10 § brottsbalken (BrB) för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller för den som med annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning, angriper någon i det syftet. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Bestämmelsen om övergrepp i rättssak ändrades senast den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:141, JuU16, rskr. 220) som ett led i en genomgripande harmonisering av BrB:s bestämmelser. Vid detta tillfälle sänktes maximistraffet för övergrepp i rättssak av normalgraden från två till ett års fängelse samtidigt som den särskilda straffskalan för grovt brott infördes.
Utöver det nu nämnda straffstadgandet finns vissa andra bestämmelser som syftar till att ge stöd eller skydd för målsägande och vittnen.
Lagen (1988:609) om målsägandebiträde, som trädde i kraft den 1 juli 1988 (Prop. 1987/88:107, JuU33, rskr. 318), ger en målsägande möjlighet att i vissa fall få ett eget juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång. Lagens tillämpningsområde har successivt utvidgats, senast den 1 april 1994 (prop. 1993/94:26, JuU12, rskr. 124). Enligt 1 § första stycket 1 i lagen skall i mål om sexualbrott enligt 6 kap. BrB ett målsägandebiträde förordnas sedan förundersökning har inletts om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde. Målsägandebiträde skall enligt 1 § första stycket 2 förordnas även i mål om brott mot liv och hälsa eller brott mot frihet och frid enligt 3 och 4 kap. BrB, om fängelse kan följa på brottet, samt i mål om rån eller grovt rån eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av biträde. Slutligen anges i 1 § första stycket 3 i lagen att målsägandebiträde skall förordnas i samtliga mål om brott enligt BrB, om fängelse kan följa på brottet och om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde.
Här kan nämnas att regeringen har gett Domstolsverket i uppdrag att undersöka hur lagen om målsägandebiträde tillämpas och inkomma med en redovisning senast den 1 juni 1996.
En målsägande som skall höras med anledning av åklagarens talan och som inte har behov av ett målsägandebiträde kan i stället åtföljas av en s.k. stödperson under rättegången. En bestämmelse härom finns i 20 kap. 15 § rättegångsbalken (RB). En stödperson får enligt 23 kap. 10 § tredje stycket RB även närvara vid förhör under förundersökning, om en sådan närvaro inte är till men för utredningen. En stödperson får inte företa några rättshandlingar utan skall främst fungera som ett moraliskt stöd för målsäganden. Stödpersonen har inte i denna sin egenskap rätt till ersättning av allmänna medel (prop. 1987/88:107 s. 12). Till skillnad från en målsägande har vittnen ingen lagstadgad rätt att åtföljas av en stödperson under rättegången. På några platser i Sverige finns emellertid särskilda vittnesledsagare som arbetar på frivillig basis. Ett sådant frivilligprojekt i Stockholm har fått ekonomiskt stöd av bl.a. några försäkringsbolag.
Den 1 juli 1994 trädde ändringar i RB i kraft (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320) som syftar till att viss information av personlig natur om målsäg ande och vittnen inte skall komma till den tilltalades kännedom. Av 45 kap. 9 och 16 §§ RB framgår således numera att uppgifter om målsägandes och vittnes ålder, yrke eller bostadsadress inte skall framgå av det exemplar av stämningsansökan som delges den tilltalade om uppgifterna saknar betydelse för åtalet. Detsamma gäller enligt 51 kap. 8 och 10 §§ och 55 kap. 8 och 10 §§ RB i högre instans beträffande överklaganden och svarsskrivelser. Lag ändringarna innebär också att rätten inte längre obligatoriskt skall fråga målsäganden eller vittnet om ålder, yrke och hemvist, utan detta skall göras endast om det behövs. Eftersom en misstänkt efter avslutad förundersökning enligt 23 kap. 21 § RB har rätt att på begäran få en kopia av förundersökningsprotokollet, har dessutom som en konsekvens av här nämnda lagändringar intagits en bestämmelse i 21 § förundersökningskungörelsen (1947:948) om att vissa personliga uppgifter om målsägande och vittne skall antecknas i förundersökningsprotokollet endast om uppgiften har betydelse för brottsutredningen. I övriga fall antecknas uppgifterna i en särskild handling.
Det bör också framhållas att det i 36 kap. 18 § och 37 kap. 3 § första stycket RB finns bestämmelser som gör det möjligt för rätten att förordna att en part eller åhörare inte får vara närvarande vid vittnesförhör eller förhör med målsäganden. En anledning att meddela ett sådant förordnande kan vara farhågor att vittnet eller målsäganden på grund av rädsla inte kommer att fritt lämna sin berättelse. På så sätt kan bestämmelsen sägas fylla en skyddsfunktion. Detsamma kan i någon mån sägas beträffande reglerna om telefonförhör i 46 kap. 7 § RB, som under vissa förutsättningar gör det möjligt för den hörde att slippa avge sin berättelse öga mot öga med den tilltalade. Vidare kan ett visst skydd i förhållande till åhörare ges genom att rätten i enlighet med 5 kap. 1 § RB förordnar om att förhandling skall hållas inom stängda dörrar.
I situationer där det föreligger en mera uttalad hotbild mot en målsägande eller ett vittne finns möjlighet till mera ingripande skyddsåtgärder. Enligt lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling kan rätten besluta om säkerhetskontroll av åhörare och de som kallats till rätten, om det till följd av särskilda omständigheter finns risk för att det i samband med domstolsförhandling kan komma att förövas brott som innebär allvarlig fara för någons liv eller hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse av egendom.
I sammanhanget kan också nämnas några åtgärder som tillkommit i första hand för att skydda kvinnor som hotas, trakasseras eller förföljs av tidigare partner men som kan användas även i här aktuella situationer. Sålunda kan domstol enligt lagen (1988:688) om besöksförbud meddela förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person. Ett sådant besöksförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilket förbudet avses gälla kommer att begå brott, förfölja eller på annat sätt trakassera den som förbudet avses skydda. En förutsättning för besöksförbud är att syftet med detta inte kan tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd. I vissa fall kan ett besöksförbud utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas. För särskilt hotade målsäganden och vittnen finns möjlighet till fysiskt skydd i form av livvakt som tillhandahålls av polisen. Sådant skydd är emellertid sällsynt, bl.a. därför att det innebär ett betydande intrång i den berördes privatliv.
Polisen har sedan den 1 juli 1992 också möjlighet att utrusta hotade personer med s.k. trygghetspaket, som bl.a. innehåller larm och utrustning för att snabbt komma i kontakt med polisen. I vissa fall ingår i paketen också s.k. skyddsspray för självförsvar. För närvarande finns det inom polisen ca 300 trygghetspaket för utlåning.
Här kan också erinras om att det för särskilt utsatta personer finns möjlighet till skydd för uppgifter i folkbokföringen, se bl.a. 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter.
Frågor om skydd för målsägande och vittnen behandlades av Våldskommissionen i betänkandet (SOU 1990:92 s. 157 f) Våld och brottsoffer. Kommissionen hade bl.a. i uppgift att utreda hur vanligt det var att parter och vittnen utsattes för våld och hot i anslutning till förundersökningar och rättegångar. Kommissionens slutsats var att det rent generellt inte förekom våld eller hot mot vittnen i någon större omfattning och att människors motvilja mot att vittna och ställa upp i rättegångar snarare berodde på en allmän olust- och obehagskänsla än på ett reellt hot. För vissa grupper, t.ex. inblandade i våld inom familjer och i kriminella kretsar, kunde man dock enligt kommissionen anta att det fanns en högre beredskap för att med våld eller hot om repressalier sabotera en brottsutredning. Kommissionen lade bl.a. fram förslag beträffande påföljden för övergrepp i rättssak och rätten till målsägandebiträde som delvis har tillgodosetts genom ny lagstiftning.
Justitieministern tillsatte hösten 1994 en arbetsgrupp med uppgift att undersöka vilka åtgärder som kan förbättra situationen för vittnen och målsägande i domstol och lämna förslag på sådana åtgärder. Arbetsgruppens överväganden publicerades våren 1995 i promemorian (Ds 1995:1) Vittnen och målsägande i domstol. Promemorian har remissbehandlats, och den bereds nu vidare i Justitiedepartementet.
I promemorian föreslås bl.a. att böter bör utgå ur straffskalan för normalgraden av övergrepp i rättssak och att maximistraffet höjs till fängelse i två år. För vissa särskilt utsatta vittnen bör enligt promemorian införas en möjlighet för domstolarna att efter framställan av åklagare förordna ett vittnesbiträde som skall fungera som stödperson. Vidare bör enligt promemorian organisationer som på ideell basis tillhandahåller vittnesledsagare erhålla stöd från statsmakterna. I promemorian diskuteras också hur domstolsmiljön skall kunna göras mera anpassad för målsägande och vittnen. Det bör enligt promemorian inte vara obligatoriskt för domstolarna att inrätta särskilda väntrum för målsägande och vittnen i de nuvarande domstolsbyggnaderna. När domstolsbyggnader byggs om bör man dock dgna frågan uppmärksamhet. Tills vidare bör enligt promemorian domstolarna ha beredskap för att ordna ett särskilt väntrum när behovet uppstår.
Riksdagen tog våren 1995 ställning för ett tillkännagivande om behovet av en utvärdering av åtgärderna för att stärka brottsoffrens ställning (1994/95:Ju13 s. 18 f, rskr. 261). Med anledning härav tillsatte regeringen i juni 1995 en utredning, Brottsofferutredningen (dir 1995:94), med uppgift att utvärdera åtgärderna på brottsofferområdet och redovisa förslag till förändringar av lagstiftningen och andra åtgärder som kan vara befogade.
I utredningens direktiv anförs beträffande hot mot målsägande och vittnen att när sådana hot förekommer är det ett allvarligt hinder för en fungerande rättskipning. Hoten innebär naturligtvis också en mycket stor påfrestning för dem som utsätts. Möjligheten att låta vittnen m.fl. vara anonyma i förhållande till den misstänkte eller tilltalade ses ofta som den bästa lösningen på problemet. Hittills har en sådan möjlighet enligt direktiven dock ansetts inte kunna förenas med principen om en parts rätt till insyn i processmaterialet.
Det konstateras i direktiven att när Våldskommissionen år 1990 behandlade frågan ansågs problemen inte vara så omfattande att någon förändring borde göras. Förhållandena är enligt vad som anförs i direktiven måhända annorlunda i dag. Utredningen skall därför undersöka om omfattningen av hot mot vittnen m.fl. har ökat och om någon förändring har skett när det gäller arten av de hot som förekommer.
Enligt direktiven är det ofta så att redan innehållet i de uppgifter som lämnas avslöjar uppgiftlämnarens identitet. I sådana fall måste det till andra åtgärder än en rätt till anonymitet för att skydda uppgiftslämnare, t.ex. livvaktsskydd eller identitetsbyte. Utredningen skall undersöka i vilken omfattning de problem som finns skulle kunna lösas med möjligheter till anonymitet och i vilken omfattning andra åtgärder krävs.
I sammanhanget erinras i direktiven om regeringens ovannämnda uppdrag till Domstolsverket att undersöka hur lagen om målsägandebiträde tillämpas. Den fortsatta beredningen i regeringskansliet av förslaget om vittnesbiträden i den ovannämnda promemorian Vittnen och målsägande i domstol kommer enligt direktiven att anstå tills resultatet av Domstolsverkets undersökning föreligger.
Riksåklagaren beslutade i december 1994 att utreda vissa frågor kring säkerhet och skydd för målsägande och vittnen. Utredningens överväganden publicerades i december 1995 i rapporten (1995:2) Säkerhet och skydd för bevispersoner. Rapporten innehåller en bred översikt över problemen på området, bl.a. med utgångspunkt i brottslighet med anknytning till mc-klubbar, och olika förslag till åtgärder.
Rapporten kommer att under våren 1996 tjäna som underlag till ett antal seminarier som Riksåklagaren anordnar för åklagare och poliser. Avsikten med seminarierna är att diskutera hur man i den praktiska verksamheten skall kunna öka säkerheten och skyddet för i första hand målsägande och vittnen.
När det särskilt gäller de s.k. mc- gängen bör slutligen nämnas att Rikspolisstyrelsen och landets länspolismästare vid ett möte den 27 november 1995 antog ett handlingsprogram avseende grov mc-relaterad brottslighet.
I syfte att förbättra samordningen av polisens insatser mot mc-brottsligheten skall enligt handlingsprogrammet en samordningsrupp bildas med representanter för Riksåklagaren, Rikskriminalpolisen samt länspolismästarna i Stockholms, Göteborg och Bohus, Malmöhus, Uppsala, Värmlands och Norrbottens län. Samordningsgruppen skall verka för enhetlighet och långsiktighet vad gäller strategier, metoder, utbildning och insatser för att bekämpa mc-relaterad brottslighet. Gruppen skall också verka för att det finns en god handlingsberedskap och förstärkningsresurser att tillgå för bekämpandet av denna brottslighet. Den skall också utvärdera brottsutvecklingen, polisens arbete och domstolspraxis på området.
I handlingsprogrammet förutskickas en samordnad och förstärkt kriminalunderrättelseverksamhet med inriktning mot mc-kriminalitet. Rikskriminalpolisens arbetsinsatser skall utökas och samverkan utvecklas mellan polismyndigheterna, Säkerhetspolisen, Generaltullstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen samt utländska och mellanstatliga polisorganisationer.
Polisbyrån vid Rikspolisstyrelsen skall enligt handlingsprogrammet i samråd med Rikskriminalpolisen och länspolismästarna inhämta och sammanställa kunskap om metoder för bekämpning av mc-relaterad brottslighet. Vid Polishögskolan skall bedrivas utbildning rörande insatser mot och utredning av denna brottslighet.
Mot bakgrund av mc-brottslighetens utbredning bör enligt handlingsprogrammet insatserna mot denna förstärkas också i länen. Det ankommer på länspolismästarna att se till att så blir fallet. Härutöver skall Rikskriminalpolisen liksom hittills tillhandahålla nödvändiga spaningsresurser.
Utskottet vill framhålla betydelsen av att samhället försvarar rättsväsendet mot angrepp i form av t.ex. våld och hot mot målsägande och vittnen. Utskottet konstaterar att det ingår i uppdraget för Brottsofferutredningen att se över omfattningen och arten av hot mot vittnen m.fl. och att lägga fram förslag till förändringar av lagstiftningen och andra åtgärder. Frågan är också uppmärksammad genom departementspromemorian Vittnen och målsägande i domstol som nu bereds i Justitiedepartementet liksom genom Riksåklagarens nyligen genomförda utredning och den seminarieverksamhet som skall följa på denna. Härutöver vidtas nu inom åklagar- och polisväsendet åtgärder som är särskilt riktade mot den s.k. mc-relaterade brottsligheten, både på ett generellt plan och när det gäller övergrepp i samband med rättegångar m.m. Mot bakgrund av det arbete som pågår behövs enligt utskottets uppfattning inget initiativ från riksdagens sida med anledning av motion Ju603. Motionen avstyrks.
Inte heller motionerna Ju633 och Ju809 bör i rådande beredningsläge föranleda någon riksdagens åtgärd. Även dessa motioner avstyrks således.
Brottslighet med vapen m.m.
I motion Ju622 (m) anförs att rån som utförs med vapen eller vapenliknande föremål alltid bör bedömas som grovt rån. I motion Ju631 (c) förordas att brott som utförs med vapen respektive vapenattrapper skall föranleda samma straff.
Påföljden för rån är enligt 8 kap. 5 § BrB fängelse i lägst ett och högst sex år. Är brottet att anse som grovt döms enligt 6 § för grovt rån till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om våldet varit livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa ställning.
Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1972 s. 323 slagit fast att rån mot penninginrättning med skarpladdat skjutvapen i regel bör bedömas som grovt rån.
I rättsfallet NJA 1994 s. 732 bedömde Högsta domstolen hur två rån som, såvitt kunde utredas, begåtts med hjälp av vapenattrapper skall rubriceras. Gärningarna hade av tingsrätten bedömts som grova rån och av hovrätten som rån av normalgraden.
Högsta domstolen konstaterade i sina domskäl inledningsvis att inga av de omständigheter som enligt 8 kap. 6 § BrB skall kunna kvalificera ett rån som grovt förelåg i de aktuella fallen. Domstolen anförde vidare, med hänvisning till bl.a. det ovannämnda rättsfallet, att såväl lagstiftning som rättstillämpning har präglats av viss återhållsamhet när det gällt att anse rånbrott som grova, särskilt när skarpladdade vapen inte kommit till användning. De ifrågavarande gärningarna måste visserligen enligt domstolen anses allvarliga vid en samlad bedömning av omständigheterna, främst planeringen, det hot och tvång som har förekommit, de psykiska besvär som har orsakats och de värden som har stulits. Att utan stöd av den - enligt domstolen i och för sig ej uttömmande - uppräkning som ges i 6 § rubricera gärningarna som grova ingav emellertid betänkligheter; en tillräckligt kraftfull reaktion kunde också beslutas inom den straffskala som gäller för normalbrott. En ändrad brottsrubricering skulle enligt domstolen föra med sig att bankrån normalt eller i vart fall i stor och ej preciserbar utsträckning blir att bedöma som grova rån. För det kunde enligt domstolen i och för sig skäl anföras, men med tanke på att det rör sig om en sedan lång tid mycket uppmärksammad brottstyp är det närmast lagstiftarens sak att ta initiativet. Med hänsyn till det anförda och till straffrättens legalitetsprincip som kommer till uttryck i 1 kap. 1 § BrB, där det bl.a. stadgas att brott är en gärning som är beskriven i BrB eller i annan lag eller författning, borde gärningarna enligt Högsta domstolen bedömas som rån av normalgraden. Två justitieråd var skiljaktiga och fann vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att rånbrotten var så allvarliga att de måste bedömas som grova.
I anledning av ett regeringsuppdrag presenterade Rikspolisstyrelsen våren 1993 rapporten (RPS Rapport 1993:2) Åtgärdsprogram mot rån i butiker och penninginrättningar. Rikspolisstyrelsen har i rapporten lämnat ett flertal förslag till åtgärder som bl.a. rör olika frågor om skydd och säkerhet i vissa rånutsatta inrättningar samt polisens utbildning och arbetsmetoder. Rikspolisstyrelsen föreslår också att 8 kap. 8 § BrB tillförs ett ytterligare rekvisit som innebär att rån med vapen eller vapenliknande föremål skall anses som grovt brott.
Rikspolisstyrelsens rapport överlämnades av regeringen till Trygghetsutredningen (dir. 1993:37), som nyligen avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1995:146) Trygghet mot brott, rollfördelning och samverkan. Betänkandet innehåller en bred genomgång av olika aktörers roll när det gäller att förhindra brott samt förslag till åtgärder som skall kunna skapa ökad trygghet mot brott, särskilt s.k. vardagsbrottslighet och ordningsstörningar. I betänkandet tas dock inte upp frågan om utformningen av rånbrottet.
I sammanhanget kan också nämnas att 1995 års vapenutredning har i uppdrag att överväga om någon form av reglering av införsel och tillhandahållande av vapenattrapper och andra föremål som kan förväxlas med fungerande skjutvapen bör införas. Därvid skall beaktas såväl de brottsförebyggande aspekterna som risken för att nödvärnssituationer kan uppstå. Utredningens arbete skall vara slutfört före utgången av år 1996.
Utskottet avstyrkte i ett ärende våren 1993 (1992/93:JuU16 s. 23 f) en motion liknande den nu aktuella med hänvisning till den pågående beredningen inom Justitiedepartementet av Rikspolisstyrelsens nämnda rapport.
Våren 1994 behandlade utskottet (1993/94:JuU19 s. 37) en motion i vilken förordades att alla brott där vapen används skall bedömas som grova brott. Utskottet konstaterade att brott som förövas med vapen ofta bedöms som grova av domstolarna. Så är fallet med exempelvis brottsbalksbrotten våldtäkt (6 kap. 1 §), stöld (8 kap. 1 och 4 §§) och rån. Det ankommer emellertid, anförde utskottet, på domstolarna att vid bedömandet av ett brotts svårhetsgrad göra en sammanvägning av samtliga omständigheter i målet av vilka frågan om vapen kommit till användning är en betydelsefull omständighet. Utskottet fann inte skäl att frångå den angivna ordningen och avstyrkte den aktuella motionen.
Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade uppfattning beträffande frågan om hur brott som utförs med hjälp av vapen skall bedömas. Enligt utskottets mening bör samma synsätt anläggas på bedömningen när vapenattrapper kommit till användning. Även i sådana fall bör det således vara fråga om en helhetsbedömning av omständigheterna i målet. Utskottet vill beträffande rånbrotten tillägga att redan rån av normalgraden är ett allvarligt brott som i allmänhet medför ett långvarigt fängelsestraff. När det särskilt gäller rekvisiten för grovt rån konstaterar utskottet att dessa ger utrymme för att beakta sådana omständigheter som gärningens farlighet och hänsynslöshet samt de effekter i form av skada, psykiska besvär och annat obehag som den medför för den enskilde. Utskottet kan för närvarande inte se att det härutöver behövs en reglering som tar sikte på vilken typ av redskap som kommit till användning vid gärningens genomförande. Motionerna Ju622 och Ju631 avstyrks.
Egenmäktighet med barn
I motion L405 (kds) begärs en lagändring så att en vårdnadshavare som gör sig skyldig till s.k. umgängessabotage genom att hålla ett barn undangömt skall kunna dömas för egenmäktighet med barn.
I 7 kap. 4 § första stycket BrB stadgas att den som obehörigen skiljer ett barn under 15 år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn till böter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen utgör brott mot frihet. Detsamma gäller om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under 15 år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt. I andra stycket i samma lagrum finns en reglering som avser egenmäktighet med barn som vårdas med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt skall gärningsmannen enligt tredje stycket i lagrummet dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Av 7 kap. 5 § BrB framgår att också försök till egenmäktighet med barn är straffbart om brottet är att bedöma som grovt.
Som framgår av den nu gjorda redovisningen är straffbestämmelsen om egenmäktighet med barn inte tillämplig på en ensam vårdnadshavare som saboterar ett barns rätt till umgänge med den andre föräldern. I 21 kap. föräldrabalken (FB) finns däremot bestämmelser om vite och hämtning av barn som kan tillgripas mot en vårdnadshavare som åsidosätter vad domstol har bestämt i fråga om umgänge mellan barnet och den andra föräldern. I syfte att ytterligare motverka att en vårdnadshavare saboterar umgänget infördes den 1 mars 1991 en bestämmelse i 6 kap. 6 a § FB av innebörd att domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (prop. 1990/91:8, LU13, rskr. 53).
Enligt artikel 9.3 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen, se prop. 1989/90:107 s. 40 och 97) skall konventionsstaterna respektera barnets rätt till umgänge med bl.a. den förälder som inte är vårdnadshavare. Enligt utskottets mening uppfyller de bestämmelser som här redovisats det åtagande som Sverige i denna del gjort genom att tillträda konventionen. Det kan tilläggas att konventionen inte kräver att sådana förfaranden som aktualiseras i motionerna skall kriminaliseras.
I augusti i år avlämnade Vårdnadstvistutredningen sitt betänkande (SOU 1995:79) Vårdnad, boende och umgänge. Utredningen föreslår vissa ändringar i FB:s bestämmelser om umgänge. Bl.a. föreslås att det skall vara möjligt för domstol att besluta om umgänge även i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad om ett barn, något som inte låter sig göras i dag. Utredningen föreslår också lagändringar så att det tydligare skall framgå att det är barnets intressen och behov som är det centrala när utformningen av umgänget skall bestämmas. Vårdnadstvistutredningens betänkande bereds för närvarande i regeringskansliet.
Vid riksdagsbehandlingen av den ovannämnda propositionen 1990/91:8 behandlade lagutskottet motionsyrkanden liknande det nu aktuella. Lagutskottet, som förordade den nämnda ändringen i FB, ansåg att det skulle föra alltför långt att därutöver införa en straffrättslig sanktion för en vårdnadshavare på sätt som begärdes i motionerna och avstyrkte dessa.
Justitieutskottet avstyrkte en motion liknande den nu aktuella i ett ärende våren 1993 (1992/93:JuU16 s. 16 f). Utskottet anförde i ärendet att det delade den uppfattning i frågan som framförts av lagutskottet. Utskottet ser ingen anledning att nu inta en annan ståndpunkt. Motion L405 avstyrks.
Otillåten utlämning av film och videogram
I motion Ju802 (m) anförs att regeringen bör få i uppdrag att verka för att bestämmelsen om straff för otillåten utlämning av film eller videogram följs av videouthyrare.
I 16 kap. 10 c § BrB första stycket stadgas att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar ut en film, ett videogram eller en annan upptagning av rörliga bilder med ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för otillåten utlämning av film eller videogram till böter eller fängelse i högst sex månader. Det anförda gäller enligt andra stycket i bestämmelsen inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå har godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år. Det gäller inte heller en upptagning av rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett videogram som har godkänts av biografbyrån. Vidare gäller första stycket inte offentlig förevisning av filmer eller videogram. Av tredje stycket av bestämmelsen framgår att om en upptagning av rörliga bilder försetts med ett intyg om att en film eller ett videogram med samma innehåll har godkänts av Statens biografbyrå för visning för någon åldersgrupp av barn under femton år, skall inte dömas till ansvar enligt första stycket. Detta gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som lämnat ut upptagningen har insett eller bort ha insett detta.
För att allmänt åtal skall få väckas för brott mot 16 kap. 10 c § BrB krävs enligt 16 kap. 19 § BrB medgivande av Statens biografbyrå. Enligt 10 § lagen (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram utövar Statens biografbyrå också tillsyn över efterlevnaden av bl.a. bestämmelsen i 16 kap. 10 c § BrB. För detta ändamål finns under biografbyrån en regional tillsynsorganisation med 21 kontrollanter, främst anställda vid länsstyrelserna, med uppgift att ha tillsyn över videomarknaden i länen. Biografbyrån för också ett register över samtliga videodistributörer i landet.
Regeringen tillsatte i juni 1990 ett råd mot skadliga våldsskildringar, det s.k. Våldsskildringsrådet, (dir. 1990:40) med uppgift att följa utvecklingen på videomarknaden och att i ett nära samarbete med utbildningsväsendet, folkrörelser och andra grupper påverka och förändra utbudet av videogram. Detta skall enligt direktiven ske genom opinionsbildning, kunskapsutbyte och information. Våldsskildringsrådets uppdrag är inte tidsbegränsat. Rådet genomför för närvarande en utvärdering av Statens biografbyrås tillsynsverksamhet över videomarknaden. Resultatet av utvärderingen kommer att publiceras i rådets egen skriftserie under våren 1996.
Vid en pressträff den 12 december 1995 presenterade kulturministern en inom Kulturdepartementet utarbetad Handbok om våldsskildringar. Handboken riktar sig till allmänheten och innehåller bl.a. en redogörelse för de bestämmelser som gäller beträffande våldsskildringar i olika medier och vart man kan vända sig för att få information om man vill anmäla brott mot bestämmelserna. Handboken distribueras genom Kulturdepartementet, Våldsskildringsrådet och ett antal myndigheter och organisationer.
Vid pressträffen informerade kulturministern också om vissa kommande åtgärder mot våldsskildringar i medierna. Således har inom Kultur- och Utbildningsdepartementen bildats en arbetsgrupp, Kultur i skolan, som under år 1996 skall ta upp olika frågor om medieutbildning för i första hand barn och ungdomar. En arbetsplan för gruppen är för närvarande under utarbetande. Kultur- och Utbildningsdepartementen avser enligt kulturministern också att under det kommande året uppdra åt ett forskningsinstitut att fungera som ett internationellt dokumentations- och forskningscentrum vad gäller våldsskildringar. Även i denna fråga pågår arbete inom de berörda departementen. Kulturministern uttalade vidare bl.a. att Kulturdepartementet avser att i någon form se över de myndigheter som har till uppgift att bevaka och granska våldsskildringar. Det har ännu inte fattats beslut om i vilken form denna översyn skall ske. Kulturministern förutskickade också vissa andra åtgärder på området, bl.a. ekonomiskt stöd via Allmänna arvsfonden till studieverksamhet och konferenser etc.
I sammanhanget kan också nämnas att Radiolagsutredningen i betänkandet (SOU 1994:105) Ny lagstiftning om radio och TV har lagt fram ett förslag om en radio- och TV-lag i vilken bl.a. skall tas in en bestämmelse om att våldsframställningar eller pornografiska bilder inte får sändas i TV under sådan tid och på ett sådant sätt att det finns en betydande risk att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Enligt vad utskottet inhämtat kommer en proposition i ärendet att föreläggas riksdagen under denna vår.
Utskottet konstaterar att det statliga Våldsskildringsrådet för närvarande genomför en utvärdering av Statens biografbyrås tillsynsverksamhet över videomarknaden och att kulturministern nyligen har presenterat en rad olika åtgärder som syftar till att begränsa våldsskildringarna i media och att förbättra tillsynen över media i detta hänseende. Det saknas mot denna bakgrund enligt utskottets mening skäl för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion Ju802. Motionen avstyrks.
Rasistisk brottslighet, m.m.
De grundläggande bestämmelserna om skydd mot etnisk diskriminering finns i regeringsformen. I 1 kap. 2 § slås fast att den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet, liksom att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. I 2 kap. 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet. Vidare stadgas i 2 kap. 22 § första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om skydd mot missgynnande på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung.
Utöver dessa grundläggande bestämmelser finns ett flertal straffstadganden i BrB som direkt eller indirekt tar sikte på handlingar eller yttringar som är rasistiska eller diskriminerande på något annat sätt. Dessa bestämmelser är tillämpliga även när brottsligheten ingår som ett led i en organiserad verksamhet.
Utskottet behandlade utförligt frågor rörande rasistisk brottslighet i ett ärende våren 1994 (prop. 1993/94:101, JuU13, rskr. 298). För bakgrund m.m. hänvisas dit.
Hets mot folkgrupp
I motion Ju630 (fp, s, m, c, v, kds) förespråkas en översyn av lagstiftningen om hets mot folkgrupp. I motionen anförs att ett förnekande av de nazistiska förbrytelserna mot judarna konsekvent bör bedömas som hets mot folkgrupp i linje med innehållet i punkt 12 Europaparlamentets resolution (B4- 1239/95) i vilken Europaparlamentet bl.a. dels uttalar att alla teorier som förnekar förintelsen bör rubriceras som brott, dels anmodar samtliga medlemsstater att anpassa sin lagstiftning i enlighet därmed.
I den svenska lagstiftningen mot rasism och annan diskriminering är bestämmelsen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § BrB) av central betydelse. Den brottsliga gärningen består i att någon, i ett uttalande eller annat meddelande som sprids, hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Straffet är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Det är enligt bestämmelsen straffbart såväl att göra ett uttalande som att sprida vad man hört av någon annan. Bestämmelsen omfattar inte endast muntlig och skriftlig framställning utan även t.ex. framställning i bild som inte kan anses som skrift samt åtbörder. En motsvarande bestämmelse om hets mot folkgrupp finns i 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen (TF). Gärningen är således straffbelagd även när den begås i tryckt skrift. Genom en hänvisning i 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattas även andra massmedier.
Den 1 januari 1989 trädde den senaste ändringen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i kraft (se prop. 1986/87:151, 1987/88:KU36, rskr. 290, SFS 1988:835). Syftet med ändringen var att ytterligare försvåra eller förhindra verksamhet i rasistiska organisationer. Det är numera tillräckligt för straffbarhet att ett hot eller ett uttalande av aktuellt slag över huvud taget sprids. Det är således otillåtet att annat än inom den helt privata sfären sprida yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot en folkgrupp. Också spridning inom en förening eller annan avgränsad grupp av personer är efter ändringen straffbelagd. Skärpningen var avsedd att försvåra för rasistiska organisationer att nå ut med sitt budskap.
Utskottet behandlade ett motionsyrkande liknande det nu aktuella i det ovan angivna ärendet rörande rasistisk brottslighet våren 1994 (prop. 1993/94:101, JuU13 s. 12). I ärendet avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet under hänvisning till konstitutionsutskottets behandling av ett liknande motionsyrkande våren 1992 (1992/93:KU2 s. 29). Konstitutionsutskottet underströk i sammanhanget vikten av att värna om yttrandefriheten och en allmän och fri debatt. Också påståenden som allmänt uppfattas som stötande måste enligt konstitutionsutskottet kunna få föras fram i den allmänna debatten så länge det inte är fråga om hot eller missaktning i sådana avseenden som anges i bestämmelsen om hets mot folkgrupp eller om annat tryckfrihetsbrott som t.ex. förtal. Konstitutionsutskottet anförde vidare att det understrukits i bl.a. förarbetena till förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket BrB (prop. 1962:10) att en vidsträckt yttrandefrihet i den offentliga diskussionen i vårt land bör upprätthållas i såväl tal som skrift och att denna yttrandefrihet är grundvalen för ett fritt samhällsskick.
Utskottet finner inte skäl till någon annan ståndpunkt än den utskottet tidigare intagit i frågan. Motion Ju630 avstyrks.
Rasistiska organisationer
I motion Sf611 (kds) yrkas ett riksdagens tillkännagivande om behovet av ett förbud mot rasistiska organisationer i enlighet med FN:s konvention om rasism.
Sverige tillträdde år 1971 FN- konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Konventionen syftar till faktisk jämlikhet mellan människor utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung.
Konventionsstaterna har åtagit sig att förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida (artikel 2 1 d). Staterna skall, i syfte att avskaffa rasdiskrimineringen och med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5, bl.a. olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag (artikel 4 b). I artikel 5 nämns bl.a. rätten till åsikts- och yttrandefrihet samt till församlings- och föreningsfrihet i fredligt syfte.
Den fullständiga konventionstexten finns tillgänglig bl.a. som bilaga till betänkandet (SOU 1989:14) Mångfald mot enfald, lagstiftning och rättsfrågor.
Den svenska lagstiftningen innehåller inte något direkt förbud mot att bilda eller vara medlem i organisationer som ägnar sig åt rasistisk verksamhet. Det är heller inte möjligt att tvångsvis upplösa sådana organisationer.
Utskottet behandlade frågan om ett förbud mot rasistiska organisationer i det ovan angivna ärendet våren 1994 (prop. 1993/94:101, JuU13 s. 10 f). I propositionen anförde regeringen bl.a. att enskilda ledamöter i FN:s rasdiskrimineringskommitté hade kritiserat Sverige och hävdat att vi, för att uppfylla konventionens krav, är skyldiga att införa ett uttryckligt förbud mot rasistiska organisationer. Enligt regeringen har dock Sverige, liksom flera andra stater, hittills ansett att konventionen inte innebär en absolut plikt att lagstifta om ett sådant förbud, utan att varje stat har rätt att själv bestämma vilka metoder som skall användas för att uppfylla konventionens syfte. Trots att Sverige saknar ett uttryckligt organisationsförbud har enligt regeringen också vår inställning varit att vår lagstiftning uppfyller konventionens krav. Skälet till detta ställningstagande är, anförde regeringen, att vår lagstiftning medför att varje yttring av rasism är förbjuden; lagstiftningen är därför tillräcklig för att i praktiken tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering till passivitet. Enligt regeringens mening hade det inte framkommit något som gav anledning att ändra den svenska inställningen att vi uppfyller konventionens krav.
I propositionen (s. 24) påpekade regeringen särskilt att bestämmelsen om hets mot folkgrupp sedan den 1 januari 1989 är tillämplig i fall då rasistiska eller liknande uttalanden sprids inom en förening. Härigenom har rasistiska organisationer i praktiken betagits möjligheten att verka utan att bryta mot lagen. Regeringen anförde vidare att den föreslagna kriminaliseringen avsåg ett visst samröre med en organisation, i vilken medlemmarna förutsätts göra sådant som redan är kriminaliserat. Man kan alltså, anförde regeringen, på goda grunder anta att de föreslagna straffbestämmelserna skulle träffa personer som redan i dag i de allra flesta fall kan straffas.
Vidare anförde regeringen i propositionen (s. 24 f) att de sammanslutningar som den ifrågavarande straffbestämmelsen tog sikte på inte torde vara registrerade och lätt kan ombildas. De behöver inte ha någon styrelse eller några stadgar. I praktiken torde det vara fråga om löst sammansatta grupperingar utan någon egentlig organisationsstruktur. Svårigheten att tillämpa straffbestämmelser av detta slag kunde enligt propositionen leda till att bestämmelserna blir ineffektiva och därigenom utgör ett dåligt hjälpmedel i kampen mot rasismen. En rasistisk organisation kan nämligen, anförde regeringen, oförtjänt komma att uppfattas som godkänd av samhället i fall då inget rättsligt förfarande inleds eller, om så sker, detta inte leder till fällande dom. Det framhölls också att det inte är önskvärt att ge de aktuella organisationerna ökad uppmärksamhet, bl.a. därför att allmänheten kan få en överdriven föreställning om deras betydelse. Regeringen ansåg mot denna bakgrund att det fanns en påtaglig risk för att ett genomförande av förslaget till kriminalisering inte skulle få den avsedda effekten.
En ytterligare aspekt som togs upp i propositionen är att det är svårt att utforma straffbestämmelser av denna typ utan att eftersätta grundläggande rättssäkerhetskrav vad gäller förutsebarhet och avgränsning av det straffbara området. Osäkerheten gällde enligt regeringen både vilka sammanslutningar som bestämmelsen är tillämplig på och vilken befattning med sammanslutningen som är avsedd att medföra ansvar. Eftersom de i den aktuella propositionen diskuterade straffbestämmelserna skulle föra med sig en inskränkning av den grundlagsfästa föreningsfriheten talade enligt regeringen det anförda med särskild styrka mot att genomföra förslaget om kriminalisering av organiserad rasism m.m.
Sammanfattningsvis ansåg regeringen att utredningsförslaget om förbud mot rasistiska organisationer och stöd till sådana organisationer inte borde genomföras.
Utskottet instämde i regeringens bedömning och avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna.
Utskottet, som vidhåller denna inställning, avstyrker bifall till motion Sf611.
I sammanhanget noterar utskottet att det i Justitiedepartementet pågår en översyn av lagen om förbud mot politiska uniformer. Utskottet har inhämtat att översynen beräknas bli slutförd under innevarande år.
Påföljd för rasistisk brottslighet
I motion Ju208 (c) föreslås att samhällstjänst skall vara en obligatorisk del av påföljden för rasistiska brott.
I svensk rätt saknas bestämmelser som ålägger domstolarna att välja en viss påföljd för ett visst slag av brottslighet. I stället har det överlåtits åt domstolarna att - inom tillämpliga straffskalor - välja lämplig påföljd med hänsyn till den gärning som har begåtts och den tilltalades personliga förhållanden.
Utskottet noterar först att riksdagen, i det ovan nämnda ärendet rörande rasistisk brottslighet, våren 1994 (prop. 1993/94:101, JuU13, rskr. 298) beslutade om införande den 1 juli 1994 av en särskild straffskärpningsgrund i 29 kap. 2 § 7 p BrB (SFS 1994:306) med innebörd att det vid bedömningen av ett brotts straffvärde särskilt skall beaktas om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. En tillämpning av bestämmelsen kan leda till att fängelse framstår som ett lämpligare straff än en icke frihetsberövande påföljd som t.ex. samhällstjänst.
Enligt 1 § lagen (1989:928) om samhällstjänst får rätten, i stället för att döma till fängelse, i vissa fall meddela dom på skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst i lägst 40 och högst 200 timmar. En förutsättning för att samhällstjänst skall kunna utdömas är att den tilltalade förklarat sig villig att följa en sådan föreskrift.
Straffsystemkommittén förelår i sitt betänkande (SOU 1995:91) Ett reformerat straffsystem att samhällstjänst skall infogas som ett permanent inslag i påföljdssystemet. Kommittén föreslår därvid bl.a. att den dömdes samtycke även i framtiden skall vara en förutsättning för att döma till samhällstjänst.
Utskottet behandlade en fråga liknande den nu aktuella i det tidigare nämnda ärendet våren 1994 (prop. 1993/94:101, JuU13 s. 9 f). Utskottet uttalade i ärendet att det måste få ankomma på domstolarna att inom tillämpliga straffskalor välja lämpliga påföljder för brott. Utskottet var inte berett att i det då aktuella ärendet förorda en reglering av innebörd att samhällstjänst alltid skall utdömas som påföljd vid rasistisk brottslighet. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motion Ju208.
Brott mot homosexuella
I motion K431 (fp) framhålls vikten av att samhället reagerar starkt på övergrepp mot homosexuella.
Utskottet behandlade i det ovan nämnda ärendet om rasistisk brottslighet (prop. 1993/94:101, JuU13 s. 13 f) motionsyrkanden liknande det nu aktuella. Utskottet anförde i ärendet bl.a. att justitieministern i ett interpellationssvar den 12 november 1993 omtalat att regeringen gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att följa utvecklingen av de homosexuellas situation och överväga i vilka former diskriminering av homosexuella kan motverkas. Folkhälsoinstitutet skulle, anförde statsrådet, återkommande lämna regeringen rapporter på detta område. Utskottet hänvisade också till ett tidigare ärende (1993/94:JuU2 s. 7) vari utskottet förutsatte att den aktuella frågan bevakades av berörda myndigheter. Utskottet avstyrkte bifall till den då aktuella motionen.
Vid ett frågesvar den 14 november 1995 rörande hets och våld mot homosexuella (prot. 1995/96:22 s. 3) anförde justitieministern att i princip varje form av diskriminerande angrepp på enskilda homosexuella är kriminaliserat. Justitieministern pekade även på den i BrB den 1 juli 1994 införda särskilda straffskärpningsgrunden för sådana fall där ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Skyddet enligt straffskärpningsgrunden begränsas inte bara till dem som bestämmelsen om hets mot folkgrupp tar sikte på utan omfattar också andra diskriminerande motiv av jämförligt slag, t.ex. fall där ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av hans eller hennes sexuella läggning. Bestämmelsen innebär enligt statsrådet ett förstärkt straffrättsligt skydd för personer som tillhör utsatta grupper, exempelvis homosexuella, mot att bli utsatta för brott just för att de tillhör en sådan grupp. Polis, åklagare och domstolar skall alltså ägna särskild uppmärksamhet åt motiv av detta slag och ge prioritet åt dessa typer av brott. Polisens problemorienterade arbetssätt bör enligt Justitieministern också vara en god grund för att utveckla insatser mot denna typ av brottslighet.
I Folkhälsoinstitutets regi har nyligen genomförts en kartläggning av brott mot homosexuella i Stockholm. Avsikten med studien har varit att vinna kunskap om hur situationen ser ut när det gäller hot och våld mot homosexuella för att bedöma vilka eventuella insatser från myndigheter m.fl. som kan förbättra situationen. Studien omfattar en enkätundersökning bland homosexuella i Stockholm samt 30 djupintervjuer med män och kvinnor som blivit utsatta för hot eller våld.
I den rapport över studien, Hat, hot, våld - utsatta homosexuella kvinnor och män. En pilotstudie i Stockholm (1996:84), som Folkhälsoinstitutet nyligen presenterat konstateras att drygt en fjärdedel (141 personer) av dem som deltagit i studien (527 personer) blivit utsatta för brott - alltifrån förolämpningar till grovt våld - på grund av sin homosexualitet. Av rapporten framgår vidare att endast en mindre andel av de utsatta polisanmält brotten. Orsakerna härtill har i vissa fall uppgivits vara att man ansett brotten vara alltför ringa för att polisanmälas, medan orsaken i andra fall uppgivits vara rädsla för att polisen skall vara fördomsfull mot homosexuella. I rapporten anförs att en absolut majoritet av dem som har gjort polisanmälan har blivit väl bemötta av polisen men att det förekommit att vissa upplevt att poliser varit föraktfulla, fördomsfulla och nedsättande. I rapporten föreslås bl.a. att polisen och övrig personal inom rättsväsendet bör få utbildning om homosexuella som utsatt grupp.
Utskottet vill först uttala att det är helt oacceptabelt att personer som vänder sig till polisen i något ärende bemöts med förakt eller ett fördomsfullt uppträdande. Utskottet utgår från att det inom polisen omgående vidtas nödvändiga åtgärder för att för framtiden förhindra detta.
Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade uppfattning att frågan om brott m.m. mot homosexuella bör bevakas av berörda myndigheter, och utskottet utgår från att så sker även framgent. Utskottet avstyrker med dessa uttalanden bifall till motion K431.
Ordning och säkerhet
Maskerade demonstranter
I motion Ju217 (fp) pekas på att det förekommer att demonstranter döljer sin identitet genom att bära huvor eller masker för ansiktet. I motionen framförs att ett demonstrationstillstånd bör kunna medges med villkor att deltagarna uppträder utan maskering.
När utskottet senast behandlade ett liknande motionsyrkande våren 1993 (1993/94:JuU1, rskr. 1) hänvisade utskottet till att varje medborgare enligt 2 kap. 1 § RF gentemot det allmänna är tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Utskottet uttalade att demonstrationsfriheten innebär frihet att anordna och delta i en demonstration på allmän plats. Yttrande- , mötes- och demonstrationsfriheterna brukar med ett gemensamt uttryck benämnas opinionsfriheter. Utskottet konstaterade att begränsningar av de olika opinionsfriheterna endast får ske för att tillgodose för varje frihet särskilt angivna syften. Mötes- och demonstrationsfriheterna får enligt 2 kap. 14 § första stycket RF begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen med hänvisning till denna reglering.
Utskottet vidhåller alltjämt denna ståndpunkt och avstyrker bifall till motion Ju217.
Missbruk av nödraketer m.m.
I motion Ju228 yrkas föreskrifter som syftar till att motverka missbruket av bl.a. nödraketer. I motionen framförs tanken på en pantavgift på sådana raketer.
Utskottet har inhämtat att Sprängämnesinspektionen inom kort kommer att utfärda föreskrifter som bl.a. innebär att den som importerar eller försäljer explosiva varor åläggs att upprätta ett retursystem för sådana varor som har en begränsad livslängd, t.ex. nödraketer.
Något riksdagsinitiativ i frågan är obehövligt. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju228.
Vissa påföljdsfrågor
Påföljden för grovt narkotikabrott
I motion Ju801 (m) förordas att maximistraffet för grovt narkotikabrott höjs till livstids fängelse.
Påföljden för grovt narkotikabrott är fängelse i lägst två och högst tio år. När fråga är om flera brott får enligt 26 kap. 2 § BrB fängelse sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten. Detta innebär, när det gäller grovt narkotikabrott, att påföljden som högst kan bestämmas till fängelse i 14 år. Vid återfall kan härutöver den särskilda straffskärpningsbestämmelsen i 26 kap. 3 § BrB tillämpas. Maximistraffet blir då fängelse i 18 år.
Utskottet behandlade i ett ärende våren 1994 en motion om skärpning av straffet för grovt narkotikabrott (1993/94:JuU19 s. 42 f). Utskottet hänvisade till möjligheterna att utdöma fängelsestraff för detta brott och konstaterade att de straff som mäts ut vid grovt narkotikabrott regelmässigt är långa. Något behov av ytterligare straffskärpning förelåg enligt utskottets mening inte. Motionen avstyrktes.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i fråga om straffet för grovt narkotikabrott och avstyrker bifall till motion Ju801.
Påföljden för psykiskt störda lagöverträdare
I motion Ju625 (m) anförs att oklarhet råder när det gäller påföljden för den som begått brott under inverkan av psykisk sjukdom.
I motion Ju801 (m) yrkas att förbudet mot att döma psykiskt störda lagöverträdare till straff avskaffas. I motionen anförs att det endast i de fall gärningsmannen är så störd att han inte är medveten om vad han gör sig skyldig till bör vara aktuellt att förklara att vederbörande skall vara fri från straff och att inte utdöma fängelsestraff. I övriga fall bör fängelse utdömas, och om så är nödvändigt får den dömde avtjäna hela eller delar av straffet på psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens ansvar.
Sedan gammalt gäller regler om straffrättslig särbehandling av personer som gjort sig skyldiga till brottslig gärning under inflytande av en allvarlig psykisk sjukdom. Före BrB:s ikraftträdande innebar särbehandlingen att den skyldige av domstol kunde förklaras fri från straff. Beslut om tvångsvård ankom härefter på sjukvårdsmyndigheterna. I BrB föreskrevs ursprungligen att för brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, inte fick tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter eller skyddstillsyn. Vidare föreskrevs i BrB att som brottspåföljd kunde tillämpas överlämnande till sluten psykiatrisk vård inte bara beträffande den som vid brottstillfället handlat under inflytande av sinnessjukdom eller ett därmed jämställt tillstånd utan också den som i annat fall vid domstillfället bedömdes vara i behov av sådan vård.
Efter ändringar i BrB som trädde i kraft den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:58 bil. 2, JuU34, rskr. 330, SFS 1991:1138) gäller följande. Den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får enligt 30 kap. 6 § inte dömas till fängelse. Enligt 31 kap. 3 § kan rätten i stället besluta att den dömde skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen i en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. För sådant fall kan rätten vid allvarliga brott besluta att vårdens upphörande skall vara beroende av en särskild utskrivningsprövning genom domstols försorg. Överlämnande till rättspsykiatrisk vård kan enligt samma paragraf komma i fråga också beträffande den som visserligen inte begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning men som likväl behöver vården på grund av en sådan störning, dock att för detta fall särskild utskrivningsprövning inte får föreskrivas. Ändringen i BrB innebar bl.a., förutom en grundläggande reform av utskrivningsförfarandet, att den kategori lagöverträdare vars psykiska tillstånd tidigare betecknats som jämställt med sinnessjukdom till största delen lämnats utanför den straffrättsliga särbehandlingen.
Grundläggande för den straffrättsliga särbehandlingen enligt såväl gällande regler som äldre lagstiftning är sålunda att den som är allvarligt psykiskt sjuk och behöver kvalificerad vård för sin sjukdom inte skall dömas till fängelse.
Enligt BrB föreligger det således i princip inget hinder mot att fälla den som begått brott under påverkan av allvarlig psykisk störning till ansvar. Han får emellertid inte dömas till fängelse. Många gånger sker i stället ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.
I direktiven till den utredning som har till uppgift att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten (Straffansvarsutredningen, dir. 1994:39) anförs bl.a. att den ordning som nu gäller på området är behäftad med flera svagheter. En är att det är ologiskt att den som är mera permanent förvirrad ofta fälls till ansvar för brott medan den tillfälligt sinnesförvirrade, om han inte har någon skuld till förvirringen, går fri från ansvar. Vidare stämmer det enligt direktiven dåligt med legalitetsprincipen att det straffrättsliga ansvaret för tillfälligt sinnesförvirrade är oreglerat. Det är också ibland förenat med svårigheter att göra en sådan bedömning av den psykiskt stördes uppsåt som fordras för att han skall kunna dömas för uppsåtligt brott. Vidare anförs att verkningarna av 1991 års reform när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna måste beaktas i sammanhanget. Reformen innebar bl.a. en begränsning av den grupp lagöverträdare som särbehandlas när det gäller påföljdsbestämningen. En utvärdering av reformen har på regeringens uppdrag utförts av Socialstyrelsen och rapporten, Psykiatrisk tvångsvård - effekter av ny lagstiftning, överlämnades i december 1993 till regeringen. Till Straff ansvarsutredningens uppgifter hör att belysa det nuvarande regelsystemets effekter för bedömning av uppsåtsfrågan vid brott som någon begått under påverkan av psykisk störning. När det gäller brott som begåtts av personer som varit tillfälligt sinnesförvirrade utan egen skuld eller drabbade av en allvarlig psykisk störning skall utredningen överväga vilka åtgärder som kan komma i fråga för att skapa en ordning som tillgodoser de krav på lagstöd som legalitetsprincipen ställer upp samtidigt som den leder till ett logiskt och ändamålsenligt resultat i olika situationer. Utgångspunkten för övervägandena skall vara att tillfälliga och permanenta förvirringstillstånd principiellt bör behandlas på samma sätt i ansvarshänseende. Utredningsuppdraget skall redovisas senast den 1 juli 1996.
Utskottet anser att resultatet av Straffansvarsutredningens arbete bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju625 och Ju801.
Våld vid idrottsevenemang
I motion Kr412 (c) yrkas ett riksdagens tillkännagivande att ungdomar som återfaller i våldsbrott vid idrottsevenemang bör få samhällets reaktion snabbt så att kopplingen mellan brott och påföljd blir tydligare än i dag.
Utskottet behandlade hösten 1994 frågor rörande förfarandet vid lagföring av ungdomar som misstänks för brott (prop. 1994/95:12, JuU1, rskr. 39, SFS 1994:1760). Lagändringarna, som i allt väsentligt rörde lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, syftade bl.a. till att förbättra samarbetet mellan myndigheterna vid ungdomsmål och att öka snabbheten vid förfarandet hos polis, eklagare och domstol. Vidare skall domar i ungdomsmål normalt avkunnas muntligen i samband med huvudförhandlingen, och de ungas vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten skall i ökad utsträckning medverka i samband med lagföringen. Härutöver begränsades möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse vid återfall.
I sammanhanget noterar utskottet att frågor om polisingripanden bl.a. vid s.k. läktarvåld m.m. var föremål för överväganden av Polisrättsutredningen. Utredningen föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1993:60) Polisens rättsliga befogenheter bl.a. regler syftande till att ge polisen förbättrade möjligheter att ingripa mot ordningsstörande folksamlingar och den som deltar i en sådan folksamling. Utredningens förslag är föremål för beredning i Justitiedepartementet.
En översyn av rollfördelningen mellan polisen, kommunerna och de enskilda när det gäller att skapa trygghet mot brott, särskilt vardagsbrottslighet och ordningsstörningar, har som tidigare nämnts nyligen genomförts av Trygghetsutredningen (dir. 1993:37). I sitt slutbetänkande Trygghet mot brott - Rollfördelning och samverkan (SOU 1995:146) konstaterar Trygghetsutredningen (s. 239) bl.a. att ordningsstörningar som uppstått i samband med matcher och andra idrottstävlingar inte synes ha varit lika omfattande som tidigare beroende på de omfattande och verksamma insatser som gjorts av idrottsrörelsen m.fl. Trygghetsutredningens förslag i denna del innebär bl.a. att möjligheterna att förordna ordningsvakter för tjänstgöring på offentliga platser väsentligt utökas och att kända bråkstakar skall kunna utestängas från matcher och liknande. Utredningen understryker i sammanhanget vikten av att polisen och andra myndigheter nära samverkar med idrottsrörelsen i det förebyggande arbetet. Trygghetsutredningens slutbetänkande är föremål för remissbehandling.
Riksdagen har nyligen beslutat om lagändringar syftande till bl.a. dels snabbare handläggning av ungdomsmål, dels tydligare signaler till unga lagöverträdare. Vidare är frågor om åtgärder på olika områden mot våld m.m. i samband med idrottsevenemang föremål för beredning m.m. i regeringskansliet.
Enligt utskottets uppfattning saknas anledning till något riksdagsinitiativ i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Kr412.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande mc-relaterad brottslighet
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju603,
res. 1 (fp)
2. beträffande påföljden för övergrepp i rättssak
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju633 yrkande 1 och 1994/95:Ju809 yrkande 31,
res. 2 (c)
3. beträffande brottslighet med vapen
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju622 och 1994/95:Ju631,
4. beträffande egenmäktighet med barn
att riksdagen avslår motion 1994/95:L405 yrkande 2,
5. beträffande otillåten utlämning av film eller videogram
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju802 yrkande 4,
res. 3 (m, c)
6. beträffande hets mot folkgrupp
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju630
res. 4 (fp, v, mp, kds)
7. beträffande förbud mot rasistiska organisationer
att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf611 yrkande 22
res. 5 (mp, kds)
8. beträffande påföljden för rasistisk brottslighet
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju208,
9. beträffande brott mot homosexuella
att riksdagen avslår motion 1994/95:K431 yrkande 4,
res. 6 (fp, v, mp)
10. beträffande maskerade demonstranter
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju217,
11. beträffande missbruk av nödraketer
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju228
12. beträffande påföljden för grovt narkotikabrott
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju801 yrkande 7,
res. 7 (m)
13. beträffande påföljden för psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju625 och 1995/96:Ju801 yrkande 13,
res. 8 (m)
14. beträffande våld vid idrottsevenemang
att riksdagen avslår motion 1994/95:Kr412 yrkande 4.
res. 9 (c)
Stockholm den 15 februari 1996
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s) och Jeppe Johnsson (m).
Reservationer
1. Mc-relaterad brottslighet (mom. 1)
Siw Persson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med Utskottet vill och slutar med Motionen avstyrks bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den brottslighet som utförs av medlemmar i s.k. mc- klubbar nu har nått en sådan omfattning att samhället skyndsamt måste vidta ytterligare åtgärder för att bekämpa den. Enligt utskottets mening måste straffen för övergrepp i rättssak och våld mot tjänsteman skärpas. Straffvärdet för denna typ av brottslighet är sådant att påföljden typiskt sett bör bli fängelse. Utskottet efterlyser också bättre stöd och skydd för målsägande och vittnen i samband med rättegång. Domstolslokalerna måste anpassas bättre till de s.k. bevispersonernas behov och önskemål, och domstolarnas kallelseblanketter och rutiner för att ta hand om dem som kallats till en rättegång behöver ses över. Regeringen får återkomma till riksdagen med erforderliga lagförslag och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder. Det anförda bör riksdagen med anledning av motion Ju603 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande mc-relaterad brottslighet
att riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju603 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Påföljden för övergrepp i rättssak (mom. 2)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med Inte heller och slutar med avstyrks således bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att bestämmelsen om övergrepp i rättssak behöver skärpas. Det aktuella brottet är enligt utskottets mening av så allvarlig natur att fängelse bör vara den regelmässiga påföljden. Straffskalan bör enligt utskottets mening skärpas, och det bör införas en noggrann precisering av förutsättningarna för när grovt brott skall anses föreligga. I sammanhanget bör även övervägas om det skall införas särskilda mer ingripande bestämmelser om gripande, anhållande och häktning vid brott som innebär angrepp på rättsordningen. Det ankommer på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder med anledning av vad utskottet nu anfört och därefter återkomma till riksdagen med förslag. Det anförda bör utskottet med anledning av motionerna Ju633 och Ju809 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande påföljden för övergrepp i rättssak
att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju633 yrkande 1 och 1994/95:Ju809 yrkande 31 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Otillåten utlämning av film eller videogram (mom. 5)
Gun Hellsvik (m), Göthe Knutson (m), Ingbritt Irhammar (c), Anders G Högmark (m) och Jeppe Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med Utskottet konstaterar och slutar med Motionen avstyrks bort ha följande lydelse:
Utskottet är av uppfattningen att det behövs ytterligare åtgärder för att begränsa spridningen av våldsskildringar i media. Många av de grövsta våldsskildringarna återfinns på videogram, och det är därför särskilt viktigt att videobranschen respekterar den åldersgräns som finns för utlämning av våldsvideor. Regeringen bör enligt utskottets mening vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de gällande bestämmelserna på området följs och därefter återkomma till riksdagen med en redovisning. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju802 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande otillåten utlämning av film eller videogram
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:802 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Hets mot folkgrupp (mom. 6)
Siw Persson (fp), Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.14 som börjar med Utskottet finner och slutar med Ju630 avstyrks bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning syftar förnekanden av den nazistiska förintelsen av judar under andra världskriget till att utså missaktning mot judarna som grupp. Dessa förnekanden utgör också en huvudingrediens i den nynazistiska propagandan. Målet är att undanröja de spärrar mot en återgång till 30- och 40-talens antisemitism som förintelsen såsom historiskt faktum utgör. Om tvivel på att förintelsen ägt rum kan utsås och judarna därmed kan framställas som lögnaktiga och konspiratoriska kan dessa spärrar försvagas.
I flera europeiska länder utgör det ett brott att förneka förintelsen. Utskottet finner det inte tilltalande att Sverige skall ha en svagare lagstiftning härom än resten av Europas demokratier. Utskottet, som delar den uppfattning i frågan som kommer till uttryck i motion Ju630, anser att lagen om hets mot folkgrupp bör ses över i linje med vad som anges i Europaparlamentets resolution om rasism, främlingsfientlighet och antisemitism så att förnekande av förintelsen kriminaliseras. Det ankommer på regeringen att snarast lägga fram förslag till lagstiftning med denna inriktning. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju630 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande hets mot folkgrupp
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju630 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Förbud mot rasistiska organisationer (mom. 7)
Kia Andreasson (mp) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med Utskottet, som och slutar med innevarande år bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att denna uppfattning nu bör modifieras. Erfarenheter från många länder visar att rasism och främlingsfientlighet inte kan motverkas utan en effektiv lagstiftning.
I sammanhanget noterar utskottet med tillfredsställelse att det i Justitiedepartementet pågår en översyn av lagen om förbud mot politiska uniformer, vilken beräknas bli slutförd under innevarande år.
Detta är emellertid inte tillräckligt. Enligt utskottets mening måste härutöver, i linje med FN:s konvention om rasism, övervägas ett direkt förbud mot organisationer som uppenbart har som sitt viktigaste syfte att sprida ett rasistiskt och diskriminerande budskap. Det ankommer på regeringen att snarast lägga fram förslag till lagstiftning med denna inriktning. Vad utskottet med anledning av motion Sf611 nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande förbud mot rasistiska organisationer
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Sf611 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Brott mot homosexuella (mom. 9)
Siw Persson (fp), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med Utskottet vidhåller och slutar med motion K431 bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att de homosexuella är en mycket utsatt grupp i samhället, och utskottet delar den uppfattning som framförs i motion K431 att det är av stor vikt att samhället reagerar starkt och beslutsamt mot övergrepp på dem. Det är nödvändigt att problemet nu med kraft lyfts fram inom polisen m.fl. berörda myndigheter och samhället i övrigt. Den kartläggning som nyligen genomförts på uppdrag av Folkhälsoinstitutet visar också tydligt att det nu är angeläget att kraftfulla åtgärder omgående vidtas till skydd för de homosexuella. Det ankommer på regeringen att snarast till riksdagen återkomma med förslag till den lagstiftning och de andra åtgärder som är nödvändiga för att denna brottslighet skall kunna bemästras. Vad utskottet med anledning av motion K431 nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande brott mot homosexuella
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:K431 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Påföljden för grovt narkotikabrott (mom. 12)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe Johnsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med Utskottet vidhåller och slutar med motion Ju801 bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att narkotikahanteringen är ett av vår tids största samhällsproblem. Inom narkotikahandeln finns enorma vinster att göra för dem som är tillräckligt samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna profiterar hänsynslöst på andra människors beroende och olycka, och deras verksamhet medför också stora skadeverkningar för samhället i stort. Mot denna bakgrund, och för att lagstiftningen skall stå i bättre samklang med det allmänna rättsmedvetandet, bör livstids fängelse kunna utdömas för grovt narkotikabrott. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju801 i nu behandlad del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande påföljden för grovt narkotikabrott
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Påföljden för psykiskt störda lagöverträdare (mom. 13)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Jeppe Johnsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med Utskottet anser och slutar med och Ju801 bort ha följande lydelse:
Den som överlämnats till psykiatrisk vård blir inte sällan försatt på fri fot efter betydligt kortare tid än den som dömts till fängelse trots att många av de farligaste brottslingarna finns i denna grupp. Enligt utskottets uppfattning står påföljden för den som bedöms som psykiskt störd i många fall inte i någon proportion till vad påföljden skulle ha blivit om han i stället hade dömts till fängelse. Utskottet delar den kritiska inställning till detta förhållande som redovisas i motion Ju801.
Enligt utskottets uppfattning måste medborgarnas berättigade intresse av skydd sättas mera i förgrunden. Utskottet anser i likhet med vad som föreslås i motion Ju801 att det nuvarande förbudet mot att döma psykiskt störda brottslingar till fängelse bör avskaffas. Endast i de fall gärningsmannen är så störd att han inte är medveten om vad han gör sig skyldig till bör det enligt utskottets mening vara aktuellt att döma till vård i stället för straff. I övriga fall bör fängelse utdömas. Den psykiatriska vård som den dömde har behov av kan därefter tillgodoses honom inom kriminalvårdens ram. Det ankommer på regeringen att snarast lägga fram förslag till lagstiftning med denna inriktning. Vad utskottet med anledning av motion Ju801 nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motion Ju625 bör däremot inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande påföljden för psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju801 yrkande 13 och med avslag på motion 1994/95:Ju625 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Våld vid idrottsevenemang (mom. 14)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med Enligt utskottets och slutar med motion Kr412 bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är detta emellertid inte tillräckligt. Utskottet delar den mening som framförs i motion Kr412 att den reaktion som våldsbrott eller skadegörelse vid idrottsevenemang leder till måste komma ännu snabbare så att kopplingen mellan brott och påföljd ytterligare tydliggörs. Det ankommer på regeringen att vidta nödvändiga åtgärder så att vad utskottet nu har anfört kommer till utförande. Vad utskottet med anledning av motion Kr412 nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande våld vid idrottsevenemang
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Kr412 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 3 Åtgärder till skydd för målsägande och vittnen, m.m. 3 Brottslighet med vapen m.m. 8 Egenmäktighet med barn 10 Otillåten utlämning av film och videogram 11 Rasistisk brottslighet, m.m. 12 Hets mot folkgrupp 13 Rasistiska organisationer 14 Påföljd för rasistisk brottslighet 16 Brott mot homosexuella 16 Ordning och säkerhet 18 Maskerade demonstranter 18 Missbruk av nödraketer m.m. 18 Vissa påföljdsfrågor 19 Påföljden för grovt narkotikabrott 19 Påföljden för psykiskt störda lagöverträdare 19 Våld vid idrottsevenemang 21 Hemställan 22 Reservationer 23 1. Mc-relaterad brottslighet (mom. 1) 23 2. Påföljden för övergrepp i rättssak (mom. 2) 23 3. Otillåten utlämning av film eller videogram (mom. 5) 24 4. Hets mot folkgrupp (mom. 6) 24 5. Förbud mot rasistiska organisationer (mom. 7) 25 6. Brott mot homosexuella (mom. 9) 26 7. Påföljden för grovt narkotikabrott (mom. 12) 26 8. Påföljden för psykiskt störda lagöverträdare (mom. 13) 27 9. Våld vid idrottsevenemang (mom. 14) 27 Gotab, Stockholm 1996