Vissa straffrättsliga frågor m.m.
Betänkande 1990/91:JuU3
Justitieutskottets betänkande
1990/91:JUU03
Vissa straffrättsliga frågor m.m.
Innehåll
1990/91 JuU3
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett tjugotal olika straffrättsliga frågor m.m. som tagits upp i motioner under den allmänna motionstiden åren 1989 och 1990.
Sålunda behandlas bl.a. straffskalan vid olika brott såsom misshandel, häleri och olovlig körning samt olika påföljdsfrågor, t.ex. såvitt gäller villkorlig frigivning, psykiskt störda lagöverträdare och invandrare. Vidare behandlas frågor om straffbeläggande av psykiskt våld, diskriminering av handikappade och brott mot kyrkofrid. I övrigt behandlas bl.a. bristen på etik och moral i näringsliv och offentlig förvaltning samt massmedias negativa påverkan på allmänhet och politiker i kriminalpolitiska frågor.
Med anledning av en motion förordar utskottet en översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld. Övriga motionsyrkanden avstyrks.
Ett stort antal reservationer har fogats vid betänkandet.
Motioner
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989
1988/89:Ju241 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brottsbekämpning.
1988/89:Ju501 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändring av förutsättningarna att döma till sluten psykiatrisk vård.
1988/89:Ju605 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utreda de i motionen aktualiserade frågorna om påföljd för psykiskt störda lagöverträdare.
1988/89:Ju618 av Anita Modin och Barbro Evermo Palmerlund (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken samt i lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall, att ett tidsbestämt straff utdöms även för den som överlämnas till sluten psykiatrisk vård att efter vårdtidens slut avtjäna resterande tid i fängelse.
1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 33. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av domstolspraxis vad gäller tillämpning av straffskalorna.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990
1989/90:Ju601 av Anders Nilsson och Kjell Nordström (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 16 kap. brottsbalken att skyddet mot diskriminering utvidgas till att omfatta även handikapp.
1989/90:Ju603 av Kjell-Arne Welin och Margareta Fogelberg (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar att till 3 kap. 5 § brottsbalken foga ett nytt andra stycke av följande lydelse: Den som lockar, förleder eller övertalar någon att inträda eller kvarstanna i sekt, kult eller annan liknande sammanslutning och därvid begagnar personlighetsförändrande metoder för att åstadkomma eller vidmakthålla underkastelse under sammanslutningens ledning och lära, dömes för otillbörlig psykisk påverkan till dagsböter eller fängelse i ett år.
1989/90:Ju606 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken om utlännings brottslighet i Sverige som anförts i motionen.
1989/90:Ju607 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om höjning av straffminimum för grov misshandel från ett till två års fängelse.
1989/90:Ju613 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt straff för s.k. ordinär misshandel i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt minimistraff för grov misshandel i enlighet med vad som anförts i motionen, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till de övriga ändringar av 3 kap. 6 § brottsbalken som anges i motionen.
1989/90:Ju614 av Bengt Harding Olson och Elver Jonsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld.
1989/90:Ju616 av Göran Ericsson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skärpning av påföljdssystemet inom TBL vad avser brottet olovlig körning, 2. att riksdagen beslutar införa en tilläggsregel i 5 § TBL om nytt brott, s.k. grov smitning enligt följande:
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 § Om en vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av en trafikolycka, genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, döms till fängelse i högst ett år. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även den som för spårvagn och den som annorstädes än på väg för motordrivet fordon.
Om en vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av en trafikolycka, genom att avlägsna sig från olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna upplysningar om händelsen, döms för smitning till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, skall för grov smitning dömas till fängelse lägst sex månader och högst två år. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även den som för spårvagn och den som annorstädes än på väg för motordrivet fordon.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:T408.
1989/90:Ju618 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av bestämmelserna för häleri i enlighet med vad som i motionen anförts.
1989/90:Ju621 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av gränssättning för moraliskt handlande rörande alla medborgare, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda möjligheterna och verka för att tillsätta en etiknämnd med den inriktning som har anförts i motionen med uppgift att sprida insikt om behovet av gränssättning och att till massmedia sprida kunskap om övertramp av allmänt accepterade gränser, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur de påtalade brotten kan beivras i långt större omfattning än i dag.
1989/90:Ju624 av Allan Ekström och Nic Grönvall (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av rekvisiten för häleri i 9 kap. 6 § brottsbalken som förordats i motionen.
1989/90:Ju625 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i 9 kap. 7 § första stycket brottsbalken att brottet häleriförseelse får ett utvidgat tillämpningsområde.
1989/90:Ju626 av Margareta Gard och Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjt straff och skärpt rättstillämpning vid misshandel av kvinnor, i enlighet med vad som anförts i motionen.
1989/90:Ju629 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att höja straffsatsen för olovlig körning i enlighet med vad som anförts i motionen.
1989/90:Ju630 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen sagts om information till invandrare om bl.a. kvinnans ställning i vårt land, 2. att riksdagen beslutar att ett nytt stycke av nedan angiven lydelse fogas till 29 kap. 3 § 4 mom. brottsbalken: Om sedvänja eller kulturell eller religiös bakgrund åberopas skall dock ingen hänsyn tagas till detta vid bedömningen av brottets straffvärde.
1989/90:Ju701 av Allan Ekström (m) och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i rättegångsbalken att domskäl skall kunna överklagas i de fall som motionen anger.
1989/90:Ju704 av Jan-Erik Wikström och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av brottsbalken och rättegångsbalken att kyrkofriden förstärks.
1989/90:Ju715 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att kyrkofrid skall gälla enligt gammal hävd, 2. att riksdagen beslutar att polis eller annan myndighet inte får bryta kyrkofriden eller kränka kyrkorummet i enlighet med vad som anförts i motionen, 3. att riksdagen beslutar ge regeringen i uppdrag att återkomma med lagförslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
1989/90:Ju719 av Berith Eriksson m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett tillägg bör införas i polislagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1989/90:Ju720 av Lars Norberg (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Birger jarls fridslagar ånyo behöver bli gällande i Sverige, 2. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till en lag om kyrkofrid.
1989/90:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om strängare straff för misshandelsbrott.
1989/90:Ju812 av Anita Modin och Barbro Evermo Palmerlund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts beträffande utredning om invandrarnas situation i rättsväsendet.
1989/90:Ju822 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur massmedia påverkar det allmänna rättsmedvetandet.
Utskottet
Misshandel
Bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken (BrB) antogs av riksdagen år 1962 (prop. 1962:10, 1LU 1962:42--43). Genom en ändring i ett lagstiftningsärende år 1987 fick 6 § sin nuvarande lydelse (prop. 1987/88:14, JuU 16, rskr. 84). Regleringen innebär följande.
Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd skall dömas för misshandel. Straffet är fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter (5 §). För grov misshandel är straffet fängelse, lägst ett och högst tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet (6 §).
Rekvisiten vid grov misshandel
I motion Ju613 krävs att det skall vara tillräckligt att gärningsmannen visat hänsynslöshet eller råhet för att döma till ansvar för grov misshandel. Något krav på särskild hänsynslöshet eller råhet skulle således inte ställas. Vidare begär motionärerna att resande av livsfarligt vapen skall införas som ytterligare en omständighet som kan göra en misshandel grov.
I 1987 års ärende behandlade utskottet ett liknande yrkande beträffande rekvisitet "särskild råhet". Utskottet anförde då att misshandel enligt utskottets uppfattning regelmässigt var ett uttryck för råhet. Ett bifall till yrkandet skulle därför föra alltför långt; snart sagt varje åtalat misshandelsbrott skulle kunna bli bedömt som grovt. Detta kunde utskottet inte tillstyrka. Riksdagen följde utskottet (JuU 1987/88:16, s. 5).
När det gäller förslaget om införande av rekvisitet resande av livsfarligt vapen framgår av paragrafens nuvarande lydelse att en omständighet som särskilt skall beaktas när det är fråga om huruvida ett misshandelsbrott skall bedömas som grovt är om gärningen var livsfarlig. I rättspraxis anses en gärning ofta livsfarlig om den förövats med ett livsfarligt vapen som skjutvapen, kniv eller liknande tillhygge (se prop. 1987/88:14 s. 18 ff).
När det gäller förekomsten av vapen i samband med misshandel kan nämnas att äldre bestämmelser i strafflagen innehöll ett stadgande som innebar att det vid straffets bestämmande skulle anses som en försvårande omständighet om gärningsmannen mot annan "dragit kniv eller svärd, spänt bössa eller rest annat livsfarligt vapen". Enligt förarbetena till 3 kap. 6 § BrB (SOU 1953:14 s. 138) innefattar den omständigheten att gärningen varit livsfarlig -- ett förhållande som alltså kan medföra att brottet anses som grovt -- en motsvarighet till strafflagens stadgande om resande av livsfarligt vapen. Att misshandeln förövats med ett livsfarligt vapen kan sålunda leda till att gärningsmannen straffas för grov misshandel.
I 1987 års ärende konstaterade utskottet härutöver, med anledning av ett motionsyrkande, att en gärning som var av särskilt farlig art borde -- om den inte var livsfarlig -- kunna anses vara ett utslag av en sådan särskild hänsynslöshet som skulle kvalificera en misshandel som grov.
Enligt utskottets mening har här nämnda ställningstaganden alltjämt giltighet. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju613.
Straffskalorna m.m.
I motion Ju808 kritiseras domstolarna för att inte utnyttja hela straffskalan för misshandel, och i motionerna Ju607, Ju613 och Ju802 krävs skärpningar av straffskalan för misshandel resp. grov misshandel. Sålunda föreslås i motionerna Ju613 och Ju802 att straffmaximum för misshandel höjs från fängelse två år till fängelse fyra år och i motionerna Ju607, Ju613 och Ju802 att straffminimum för grov misshandel höjs från fängelse ett år till fängelse två år.
Frågor som rör straffvärde och påföljd för brott har behandlats av fängelsestraffkommittén i betänkandena Påföljd för brott -- Om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkorlig frigivning m.m. (SOU 1986:13--15).
Fängelsestraffkommittén konstaterar i sitt betänkande (SOU 1986:14 s. 164 ff) dels att straffmätningen hos domstolarna i stor utsträckning bestäms av de minimistraff som gäller för brotten, dels att det mot den bakgrunden inte finns behov av att överskrida straffmaximum.
Justitieministern ställde sig i ett lagstiftningsärende år 1988 om straffmätning och påföljdsval bakom denna straffmätningspraxis och konstaterade att de nya straffmätningsregler hon då föreslog inte var avsedda att medföra någon påtaglig förändring härvidlag. Hon framhöll att den övre delen av straffskalan normalt inte är avsedd för mer ordinär brottslighet utan för exceptionella fall som i praktiken sällan inträffar (prop. 1987/88:120 s. 78, JuU 45, rskr. 404). Riksdagen hade ingen annan uppfattning.
Kommitténs förslag bereds för närvarande i justitiedepartementet.
Vid behandling av ett yrkande om straffskärpning för våldsbrott i 1987 års ärende anförde utskottet, med hänvisning till arbetet med fängelsestraffkommitténs betänkande, att det saknades anledning att föregripa det arbetet genom att göra allmänna uttalanden om straffvärdet för våldsbrott (JuU 1987/88:16 s. 6).
Utskottet har alltjämt denna uppfattning, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju808, Ju607, Ju613 och Ju802.
Påföljden vid kvinnomisshandel m.m.
I motion Ju626 begärs bl.a. att påföljden för kvinnomisshandel skall skärpas.
Riksdagen har vid flera tillfällen under senare år behandlat frågor om påföljden för kvinnomisshandel (se t.ex. JuU 1987/88:16, 1988/89:JuU17 och 1989/90:JuU5). Sådana frågor aktualiserades också i det tidigare nämnda lagstiftningsärendet om straffmätning och påföljdsval. Regleringen innebär i här aktuellt hänseende bl.a. att till sådana försvårande omständigheter som skall beaktas vid straffmätningen räknas att gärningsmannen utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller särskilda svårigheter att försvara sig eller att han visat särskild hänsynslöshet.
Vid behandlingen av en motion om strängare straff för kvinnomisshandel förra året (1989/90:JuU5 s. 8) fann utskottet att de möjligheter till straffskärpning som öppnats genom angivna regler var till fyllest för att tillgodose behoven i aktuella fall.
Utskottet har alltjämt denna uppfattning och avstyrker bifall till motion Ju626.
Påföljden för invandrare m.m.
I motionerna Ju606, Ju630 och Ju812 tas upp frågan huruvida kulturella och etniska olikheter bör kunna åberopas som skäl för strafflindring vid kvinnomisshandel, och i motionerna Ju606 och Ju630 krävs en lagändring i syfte att göra helt klart att svensk lag är tillämplig fullt ut -- alltså även i fråga om bedömningen av straffvärde -- också på en utlänning som begått brott i Sverige. I motion Ju630 begärs härutöver informationsinsatser bland invandrare, och i motion Ju812 efterlyses forskning kring invandrarnas situation i rättsväsendet.
Bakgrunden till motionerna är det s.k. Sandvikenmålet, där underrätten med hänvisning till skillnader i kulturell bakgrund dömde en utländsk man till villkorlig dom för misshandel m.m. av en svensk kvinna med vilken han sammanbodde. Tingsrätten anförde i sina domskäl bl.a. att påföljden för den aktuella brottsligheten normalt borde bestämmas till fängelse. Tingsrätten ansåg dock att det inte kunde bortses från att mannen vid tiden för misshandelsbrottet och även därefter kunde ha känt sig kränkt. Det kunde inte heller, anförde tingsätten, bortses från att brotten kunde ha sin orsak i kulturella olikheter och olika uppfattningar grundade på kulturella olikheter, och slutligen fann tingsrätten att det på goda grunder kunde antas att mannen inte i fortsättningen skulle göra sig skyldig till brott, riktat mot kvinnan eller eljest. Påföljden ändrades senare av hovrätten för Nedre Norrland till fängelse två månader. Hovrätten anförde i sina domskäl (1990-03-09, DB 25) bl.a. att det inte förelåg några sådana förmildrande omständigheter som borde beaktas vid bedömningen av brottets straffvärde. Med hänsyn härtill kunde för den samlade brottsligheten annan påföljd än ett gemensamt fängelsestraff inte komma i fråga.
Genom 1975 års beslut om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. (prop. 1975:26, InU 6, rskr. 160) slogs fast att utländska medborgare bosatta i Sverige skall ha likvärdiga möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. Riktlinjerna formulerades med utgångspunkt i målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Dessa riktlinjer fastställdes ånyo av regering och riksdag år 1986 men med viss precisering av begreppet valfrihet.
Socialförsäkringsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande (SfU 1985/86:20) att begreppet valfrihet innefattar respekt för den enskildes identitet och integritet samt möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i det svenska samhället gäller för mänsklig samlevnad.
Särskilt valfrihetsmålet har i många sammanhang uppfattats som problematiskt. Regeringen konstaterar bl.a. i propositionen (1989/90:86) om åtgärder mot etnisk diskriminering m.m. att valfrihetsmålet i vissa fall har kommit att tolkas som ett godtagande av värderingar som starkt avviker från den grundsyn i skilda frågor som kommer till uttryck i svensk lagstiftning eller i andra politiska beslut. Vidare framhåller regeringen att det är självklart att etniska konflikter kan uppstå längs den linje som markerar gränsen mellan invandrarnas valfrihet och grundläggande svenska moral- och rättsuppfattningar. Otydlighet om hur det invandrarpolitiska målet valfrihet skall definieras och brist på klarspråk i fråga om "icke förhandlingsbara" värderingar ökar den risken. Med hänvisning till Sandvikenmålet anför regeringen -- utan att ge uttryck för någon uppfattning i målet -- att det behövs en större tydlighet som måste föregås av en fördjupad debatt som underlag för den precisering av valfrihetsmålet som bör göras. Regeringen understryker att den valfrihet som finns och skall finnas måste existera parallellt med en respekt för de grundläggande värderingar som det svenska samhället omfattar. Till sådana grundläggande värderingar hör tolerans mot oliktänkande, värnandet om de demokratiska fri- och rättigheterna och synen på barnens och kvinnans ställning. Flertalet av dessa värderingar är också, framhåller regeringen, stadfästa i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, som de allra flesta länder enats om och som därför inte är specifikt svenska. Enligt regeringen saknas här utrymme för kompromisser eller avvikelser men det är också, understryker regeringen, viktigt att hävdandet av fasta värderingar håller sig till grundläggande principer (prop. s. 6 ff).
Vid behandlingen av propositionen anförde socialförsäkringsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:SfU18 s. 6 f) att den definition av valfrihetsbegreppet som regering och riksdag gjorde år 1986 fortfarande skall gälla. Valfrihetsbegreppet måste dock få en praktisk tillämpning, och enligt socialförsäkringsutskottets mening var det fördelaktigt om en bred och öppen debatt kan föras i frågan innan några ytterligare preciseringar görs från statsmakternas sida.
Inom regeringskansliet pågår för närvarande överväganden om åtgärder som syftar till att precisera valfrihetsmålet, och invandrarministern aviserar i propositionen ytterligare åtgärder under år 1991.
Här bör vidare nämnas att statliga myndigheter enligt en särskild förordning har ett särskilt ansvar för invandrare och personer som hör till språkliga minoriteter. Myndigheterna skall inom ramen för tillgängliga resurser ge invandrare och personer som hör till språkliga minoriteter en service som är likvärdig den som ges befolkningen i övrigt, och myndigheterna skall därvid uppmärksamma att detta kan kräva särskilda åtgärder (SFS 1986:856).
I invandrarverkets regi görs informationsinsatser bland sådana invandrare (flyktingar) som under kortare eller längre tid vistas på verkets utredningsslussar och förläggningar. I dessa sammanhang tas grundläggande, svenska värderingar upp -- det gäller t.ex. demokratiska fri- och rättigheter och synen på kvinnans och barnets ställning. Inom invandrarverket håller man också på att framställa ett informationsmaterial som tar upp sådana frågor och som vänder sig till såväl invandrarverkets egen personal som till invandrare. Informationsmaterialet beräknas vara färdigt vid årsskiftet.
Här bör också nämnas att regeringen i årets forskningsproposition framhöll behovet av fortsatt kunskapsuppbyggnad i fråga om invandrarnas förhållanden m.m. Regeringen aviserade sin avsikt att göra invandrarforskning till ett särskilt programområde inom det socialvetenskapliga forskningsråd som inrättades genom riksdagens beslut med anledning av propositionen. Regeringen anförde vidare att invandrarforskningen under den kommande treårsperioden bör få väsentligt ökade resurser (prop. 1989/90:90 s. 379 ff. SoU19 s. 29 ff, rskr. 333).
Utskottet har inhämtat att flera olika forskningsprojekt med inriktning mot frågeställningar kring invandrare och brott pågår. Vid centrum för invandrarforskning vid Stockholms universitet finns således projektet Internationell migration och brottslighet: förövare och offer mot bakgrund av etniska relationer, kulturskillnader och livssituationer, och vid rättssociologiska institutionen vid Lunds universitet pågår forskning inom området Dilemmas of Law in a Multicultural Society (jfr även 1989/90:JuU29 s. 12 om forskning om invandrares brottslighet).
Utskottet vill först gärna ställa sig bakom den uppfattning om valfrihetsmålets innebörd som kommit till uttryck i propositionen om åtgärder mot etnisk diskriminering m.m. och som innebär bl.a. att valfriheten måste existera parallellt med en respekt för de grundläggande värderingar som det svenska samhället omfattar. Till sådana värderingar hör värnandet om de demokratiska fri- och rättigheterna och synen på kvinnans och barnets ställning. Hovrättens dom i Sandvikenmålet kan sägas vara ett uttryck för liknande tankegångar. Någon sådan rättspraxis som motionärerna utgått från när de framställt yrkanden i motionerna Ju606 och Ju630 om åtgärder i syfte att förhindra att kulturella och etniska olikheter läggs till grund för strafflindring har således inte etablerats och några lagstiftningsåtgärder på straffrättens område för att få till stånd den av motionärerna önskade ordningen är inte erforderliga. Utskottet avstyrker bifall till motionerna i här behandlade delar.
I fråga om yrkandet i motion Ju630 om förbättrad information till invandrare vill utskottet peka på det arbete som pågår och som redovisats ovan. Det är dock, enligt utskottets mening, uppenbart att det kommer att ta tid innan informationsinsatserna når full effekt. För att nå ett konkret resultat krävs inte endast information utan även att berörda grupper tar till sig det svenska synsättet i fråga om här aktuella grundläggande värderingar. Utskottet vill i det sammanhanget understryka skolans betydelse. Utskottet som i och för sig har förståelse för syftet med motionen kan alltså konstatera att något uttalande från riksdagens sida om ökade informationsinsatser inte krävs, och utskottet avstyrker bifall till även denna del av motion Ju630.
Vad gäller kravet i motion Ju812 på en utredning om invandrarnas situation i rättsväsendet har som nyss framgått olika åtgärder nyligen vidtagits för att förstärka invandrarforskningen, och olika forskningsprojekt med den inriktning som motionärerna förespråkar pågår. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Psykiskt våld
I motion Ju614 förs fram ett förslag om en översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld. Motionärerna hänvisar till att psykiskt våld, särskilt mobbning, både är vanligt förekommande och många gånger kan skada mer än fysiskt våld.
I motion Ju603 krävs en straffrättslig reglering av otillbörlig psykisk påverkan. Motionärerna anser att 3 kap. 5 § BrB om misshandel bör kompletteras så att åtgärder för att förmå någon att inträda eller kvarstanna i en religiös sekt i vissa extrema fall skulle kunna bestraffas som otillbörlig psykisk påverkan.
I propositionen med förslag till brottsbalk anförde departementschefen att det är avsett att vissa svårare former av psykisk påverkan skall falla under misshandelsbegreppet. Enligt vad han vidare anförde är det svårt att vid avfattningen av lagtexten dra upp en bestämd gräns, och det närmare ställningstagandet till detta spörsmål torde få ankomma på rättstillämpningen. I dessa gränsfall torde, om gärningen ej kan anses som misshandel, ofta föreligga någon form av frihets- eller fridsbrott (prop. 1962:10, s. 90 B).
Det saknas refererad rättspraxis från högsta domstolen och hovrätterna i de avseenden det här gäller.
Utskottet delar uppfattningen i motion Ju614 att en översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld är erforderlig. Bl.a. bör göras en uppskattning av antalet straffbara övergrepp och det bör övervägas i vilken utsträckning det är möjligt att genom en tydligare straffrättslig reglering öka skyddet för människor som utsätts för psykiskt våld. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju614 som sin mening ge regeringen till känna.
I fråga om yrkandet i motion Ju603 vill utskottet peka på att den lagstiftning som motionärerna förordar lätt skulle kunna komma i konflikt med regeringsformens bestämmelser om religionsfrihet. Sådana lagstiftningsåtgärder låter sig inte genomföras utan en grundlig beredning. Utskottet är för närvarande inte berett att aktualisera frågan i vidare omfattning än vad som framgår av utskottets ställningstagande ovan. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Diskriminering av handikappade
I motion Ju601 begärs att bestämmelserna i 16 kap. 9 § BrB om olaga diskriminering på grund av t.ex. ras eller hudfärg skall utvidgas till att omfatta även diskriminering på grund av handikapp.
I direktiven till handikapputredningen (dir. 1988:53) tas frågan om en särskild lagstiftning mot diskriminering av funktionshindrade upp. Det ingår således i utredningsuppdraget att pröva om funktionshindrade kan tillförsäkras ett väl fungerande samhällsstöd inom ramen för nuvarande åtgärdssystem, eller om tillskapande av särskilda anordningar som t.ex. lagstiftning mot diskriminering kan fylla en funktion i sammanhanget.
Handikapputredningens arbete bör enligt direktiven vara avslutat under år 1990.
Utskottet anser för sin del att det i det angivna beredningsläget saknas anledning för riksdagen att ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju601.
Häleri
Den som köper något, som är frånhänt annan genom brott, eller tillgodogör sig det eller eljest därmed tar befattning som är ägnad att försvåra dess återställande dömes, enligt 9 kap. 6 § första stycket BrB, för häleri till fängelse i högst två år eller, om gärningen är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. För grovt brott omfattar straffskalan enligt tredje stycket fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Även vissa andra gärningar som innebär att någon tillgodogör sig vinning av annans brottsliga förvärv eller liknande är enligt första stycket straffbara som häleri.
Häleri är kriminaliserat även vid oaktsamhet. Den som inte insåg men väl hade anledning anta att brott förelåg kan nämligen dömas för häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § första stycket BrB. Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader.
I 6 § andra stycket finns en specialreglering för det fall häleriet utövas i bl.a. näringsverksamhet. Det brott varigenom egendomen frånhänts annan -- förbrottet -- behöver i dessa fall inte styrkas utan det är tillräckligt att egendomen skäligen kan antas vara frånhänd annan genom brott.
I motionerna Ju624 och Ju625 förordas utifrån delvis olika utgångspunkter lagändringar i syfte att få till stånd en ordning där förbrottet normalt inte behöver styrkas utan det skulle vara tillräckligt för häleriansvar att det kan antas att egendomen frånhänts annan genom brott.
Förmögenhetsbrottsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1983:50) en utvidgning av straffansvaret i linje med motionärernas förslag, och frågan har därefter ytterligare belysts i departementspromemorian Häleri (Ds 1988:27) där det föreslås ansvar för häleriförseelse i nu aktuella fall.
För närvarande remissbehandlas en departementspromemoria (Ds 1990:53) med anledning av Sveriges tillträde till FNs narkotikabrottskonvention. Remisstiden går ut i december. Avsikten är att arbete därefter skall inledas med sikte på en proposition under våren 1991. Därvid kommer även förslagen i 1988 års promemoria att övervägas.
Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för riksdagen att i rådande beredningsläge ta några initiativ beträffande det i motionerna Ju624 och Ju625 aktualiserade spörsmålet. Utskottet avstyrker bifall till dem.
I motion Ju618 som väcktes under allmänna motionstiden i år förordas en lagändring som innebär att straffskalan för häleri blir densamma som för stöld. Innebörden härav är att maximistraffet för grovt häleri skulle höjas från fängelse fyra år till fängelse sex år.
Fängelsestraffkommittén har föreslagit att straffskalorna för stöld och häleri görs enhetliga. Som framgått i det föregående pågår överväganden i justitiedepartementet med anledning av fängelsestraffkommitténs betänkande.
När utskottet senast behandlade frågan om straffskalan för häleri ansåg utskottet att det inte fanns skäl för riksdagen att ta initiativ till någon åtgärd eftersom frågan redan var aktualiserad i regeringskansliet (1989/90:JuU16 s. 10 f).
Utskottet har alltjämt denna inställning och avstyrker bifall till motion Ju618.
Olovlig körning m.m.
I motionerna Ju616 och Ju629 föreslås en skärpning av straffskalan i fråga om olovlig körning.
I motion Ju616 föreslås vidare att ett nytt brott, grov smitning, införs i trafikbrottslagen. Brottet bör, föreslås det, få en straffskala som omfattar fängelse lägst sex månader och högst två år. Motionären anför att fängelse sex månader är ett alltför lågt maximistraff för den som kört på och skadat eller dödat en oskyddad trafikant.
Enligt 3 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (TBL) skall den som för körkortspliktigt fordon utan att vara berättigad därtill dömas för olovlig körning till böter. Om brottet är att anse som grovt må dömas till fängelse i högst sex månader.
Enligt 5 § TBL är straffet för obehörigt avvikande från trafikolycksplats, s.k. smitning, böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att bedöma som grovt döms till fängelse i högst ett år.
Straffskalorna för trafikbrotten behandlas av fängelsestraffkommittén som föreslår en anpassning av straffskalorna till nuvarande straffmätningspraxis. I fråga om grov olovlig körning föreslås en straffskala med 50 dagsböter som minimistraff och fängelse tre månader som maximistraff. Kommittén räknar med att den föreslagna straffskalan skulle leda till en övergång från de kortaste fängelsestraffen till höga böter. I fråga om smitning föreslås oförändrade regler.
Fängelsestraffkommittén tar i sitt betänkande också upp den beloppsmässiga relationen mellan dagsböter och penningböter (SOU 1986:14 s. 108 ff). Kommittén konstaterar att dagsböter är att anse som en strängare påföljd än penningböter. Till följd av dagsbots- och penningbotssystemets konstruktion inträffar emellertid inte sällan att ett dagsbotsbelagt brott leder till lägre straff i pengar räknat än om penningböter i stället skulle ha utdömts. Detta är, anför kommittén, särskilt vanligt inom trafikområdet och problemet har accentuerats genom de höjningar av ordningsbotsbeloppen som företagits under senare år. Allvarligare former av trafiköverträdelser leder således ej sällan till lindrigare straff än mindre allvarliga överträdelser. Dessa skevheter mellan lindrigare och allvarligare brott som är inbyggda i systemet kan inte godtas anser kommittén och föreslår ett nytt sätt för beräkning av dagsböter. Överväganden i detta hänseende pågår inom justitiedepartementet med sikte på en proposition under innevarande riksmöte.
Utskottet kan i och för sig instämma i tankegången att det inte framstår som rimligt att straffet för olovlig körning kan bli lägre än straffet för en trafikförseelse. Fängelsestraffkommittén har emellertid uppmärksammat detta förhållande och föreslagit åtgärder. Även i övrigt har kommittén föreslagit förändringar i straffskalorna för trafikbrotten. Utskottet anser att det i justitiedepartementet pågående arbetet inte bör föregripas. Motionerna Ju616 och Ju629 i här behandlade delar bör därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida, och utskottet avstyrker bifall till dem.
Utskottet har i fråga om straffskalan för obehörigt avvikande från trafikolycksplats samma principiella inställning. Härtill kommer att ett åtal för en sådan händelse som beskrivs i motion Ju616 i fråga om smitning också torde omfatta vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Det maximistraff som då kan ifrågakomma är, med tillämpning av 26 kap. 2 § BrB, fängelse sex år. Om olyckan inte lett till någons död men väl till kroppsskada som inte är ringa är maximistraffet fängelse fyra år. Något behov av att kunna ådöma strängare straff torde enligt utskottets mening inte föreligga. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju616 även i denna del.
Kyrkofrid
I motionerna Ju704, Ju715, Ju719 och Ju720 framförs yrkanden som går ut på att införa bestämmelser om kyrkofrid och att begränsa möjligheterna att göra husrannsakan i kyrka eller annan gudstjänstlokal.
I motion Ju704 begärs sålunda att de olika bestämmelser i BrB som kan komma att tillämpas vid intrång i kyrka resp. vid störande av gudstjänst sammanförs till en ny straffbestämmelse; brott mot kyrkofrid. Vidare bör husrannsakan i kyrka endast få företas efter rättens förordnande. Liknande yrkanden framställs i motionerna Ju715 och Ju720 medan det i motion Ju719 förespråkas ett tillägg till 20 § polislagen av innebörd att polisingripande i kyrka normalt får ske endast efter samråd med den som ansvarar för kyrkolokalen.
Kyrkorummet och de personer som befinner sig där ges ett visst straffrättsligt skydd genom bestämmelser i BrB som skyddar mötesfriden. Enligt 16 kap. 4 § kan således den dömas för störande av allmän förrättning eller av allmän sammankomst som stör t.ex. en gudstjänst eller annan allmän andaktsövning. Straffskyddet omfattar även profana möten av olika slag. Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader. Störande uppträdande då det inte pågår gudstjänst e.d. faller inte under bestämmelsen men kan vara att bedöma som förargelseväckande beteende jämlikt 16 § samma kapitel. Att tränga in i en låst kyrka slutligen utgör olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB och straffas med böter eller, om brottet är grovt, med fängelse i högst två år.
Särskilda restriktioner i fråga om tvångsåtgärder enligt rättegångsbalken (RB) eller polislagen (1984:387) saknas. I fråga om sådana ingripanden gäller emellertid proportionalitetsprincipen (se prop. 1988/89:124 s. 26 ff) som innebär att åtgärden endast får företas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (se t.ex. 28 kap. 3 a § RB och 8 § polislagen).
Utskottet behandlade frågan om kyrkofrid utförligt förra året i betänkandet Vissa tvångsmedelsfrågor (1988/89:JuU25 s. 30 ff). De då aktuella motionerna hade remissbehandlats. I ärendet förelåg vidare ställningstaganden av regeringen i den nyssnämnda propositionen.
Regeringens ställningstagande innebar sammanfattningsvis att några särregler för tvångsingripanden i kyrkolokaler m.m. inte skulle införas. Enligt justitieministerns uppfattning kunde det inte komma i fråga att införa några slags frizoner, där polisingripanden över huvud taget inte fick ske. Hon ansåg att det i vårt samhälle inte finns något behov av att anordna en fristad för personer som är misstänkta för brott eller som eftersöks enligt annan lagstiftning. Däremot bör, framhöll justitieministern, hänsyn så långt möjligt tas till kyrkorummets helgd vid en husrannsakan eller liknande eftersökning.
Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att utskottet delade justitieministerns uppfattning att några särregler inte bör införas vid tvångsingripanden i kyrkolokaler och liknande. Utskottet ansåg att behövlig hänsyn kunde tas till kyrkolokalernas särprägel inom ramen för den proportionalitetsprincip vid tvångsmedelsanvändning som utskottet i ärendet ställt sig bakom. Utskottet underströk att tvångsmedel i här aktuella situationer måste behandlas med försiktighet och omdöme och att det som regel borde vara lämpligt att polisen i första hand vänder sig till den som ansvarar för lokalen -- vanligen en kyrkoherde eller en församlingsföreståndare -- som kan förmedla kontakt med den som eftersöks. Detta borde, enligt utskottets uppfattning, kunna bidra till att ingripandena, när de ändå måste äga rum, kan ske på ett sätt som är godtagbart.
Rikspolisstyrelsen har i samråd med Svenska ekumeniska nämnden (SEN) vidtagit en rad åtgärder i informationssyfte. Bl.a. har rikspolisstyrelsen i en cirkulärskrivelse till landets polismyndigheter redogjort för justitieministerns uttalanden i tvångsmedelspropositionen om ingripanden i kyrkolokaler. Vidare har en artikel av ärkebiskopen i ämnet publicerats i tidskriften Svensk Polis som distribueras till samtliga anställda inom polisväsendet, och SEN har åtagit sig att informera landets präster och pastorer om rättsliga frågor som rör kyrkofrid.
Efter riksdagens beslut i saken förra året har regeringen behandlat framställningar från bl.a. SEN och Svenska baptistsamfundet om åtgärder som reglerar polisens arbete i här aktuella situationer. Regeringen har med hänvisning till de åtgärder som vidtagits av rikspolisstyrelsen ansett önskemålen tillgodosedda.
När utskottet nu ånyo behandlar frågan om ingripanden i kyrkolokaler vill utskottet börja med att på nytt understryka vikten av att nödvändiga ingripanden görs med försiktighet och omdöme och att hänsyn så långt möjligt tas till kyrkorummets helgd. Utskottet vidhåller emellertid sitt tidigare ställningstagande att det inte är motiverat att införa en särreglering för tvångsingripanden i kyrkolokaler och avstyrker bifall till motion Ju719.
I fråga om de mer långtgående yrkandena i motionerna Ju704, Ju715 och Ju720 måste utskottet konstatera att straffrättsligt skydd för mötesfriden i kyrka och för kyrkolokaler -- liksom för andra allmänna sammankomster resp. lokaler -- finns i BrB. Utskottet anser liksom tidigare (se JuU 1988/89:25 s. 32) att någon särbehandling av kyrkolokaler inte är motiverad. Tvärtom skulle en sådan särreglering kunna leda till gränsdragningsproblem av olika slag och krav på liknande särskilt skydd för andra lokaler, t.ex. tidningsredaktioner och advokatkontor, skulle kunna ställas. Utskottet vill också erinra om att, för det fall t.ex. en gudstjänst störs eller intrång i kyrkolokaler sker, det finns möjlighet att ta hänsyn till förrättningens eller lokalens karaktär vid straffmätningen. Med denna inställning är utskottet inte heller berett att aktualisera frågan om en särreglering i rättegångsbalken. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju704, Ju715 och Ju720.
Övrigt
Överklagande av domskäl
I motion Ju701 begärs med hänvisning till den s.k. styckmordsrättegången att en möjlighet skall öppnas att överklaga domskäl.
Motionärerna hänvisar till att de i målet dömda läkarna inte tilläts överklaga tingsrättens friande dom trots att tingsrätten i domskälen uttalat att den funnit det ställt utom allt rimligt tvivel att de båda läkarna gjort sig skyldiga till brott mot griftefrid (styckning av kroppen).
Hovrätten uttalade i skälen till beslutet att avvisa vadetalan bl.a. att en part enligt praxis saknar möjlighet att överklaga domen om ett domslut går helt i hans favör. Det gäller även om parten anser att de skäl som domstolen lagt till grund för sitt avgörande är felaktiga. Detta innebär exempelvis, anförde hovrätten, att varken det förhållandet att domskälen är chikanerande för parten eller att han anser att domen kan medföra en oförmånlig bevisverkan i ett administrativt förfarande eller en framtida process berättigar honom att fullfölja talan mot domen. Hovrätten konstaterade vidare att, som tingsrätten anmärkt, något åtal inte väckts för den -- preskriberade -- gärning som tingsrätten har betecknat som brott mot griftefrid. Det kan visserligen sägas, fortsatte hovrätten, att tingsrättens uttalanden inte varit nödvändiga som motivering för den frikännande domen. Inte heller detta förhållande ger emellertid de tilltalade rätt att överklaga domen, ansåg hovrätten. Sammanfattningsvis fann hovrätten att tingsrätten inte på ett sådant sätt prövat frågan om ansvar för brott mot griftefrid att de tilltalade hade rätt att överklaga domen. Hovrätten avvisade deras vadetalan. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.
Enligt förarbetena till RB (se NJA II 1943 s. 624 ff) är det möjligt att i viss begränsad utsträckning överklaga domskäl. I förarbetena uttalas att det av allmänna grunder följer att part i regel endast har rätt att överklaga domen när den har gått honom emot. Härvid måste viss hänsyn dock tas inte endast till domslutet utan även till motiveringen i den mån denna inverkar på partens rättsliga ställning. Efter några exempel heter det fortsättningsvis att en förutsättning för parts rätt att vädja sålunda bör vara att han äger ett rättsligt intresse av att erhålla ändring i domen. I regel torde detta inte föreligga om parten är missnöjd endast med underrättens domskäl, anförs det avslutningsvis.
Nu nämnda uttalanden i förarbetena har befästs i rättspraxis (se NJA 1989 s. 747 och där anmärkta rättsfall).
I sammanhanget kan slutligen anmärkas att tingsrättens uttalanden i domen i styckmordsrättegången inte kommit att få sådana långtgående konsekvenser som motionärerna befarade. I det läge frågan om återkallande av läkarnas legitimation nu befinner sig kommer kammarrätten, enligt vad utskottet inhämtat, inte att lägga enbart tingsrättens lagakraftvunna dom till grund för beslutet i legitimationsfrågan utan ytterligare bevisning om styckningen av kroppen kommer att upptas.
Utskottet konstaterar först att en begränsad rätt att överklaga domskäl föreligger redan enligt gällande rätt. En ordning med en mer omfattande möjlighet att få enbart domskäl överprövade i högre instans skulle, enligt utskottets uppfattning, med all sannolikhet medföra ett stort antal överklagade mål där parten av den ena eller andra anledningen ogillar domskälen men är nöjd med domslutet. Detta skulle medföra men för motparten genom den tidsförskjutning som uppstår innan domen vinner laga kraft och dessutom leda till en ökning av arbetsbördan i överinstanserna utan någon motsvarande nytta för parterna. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju701.
En etisk nämnd m.m.
I motion Ju621 pekas på bristen på etik och moral i näringslivet och offentlig förvaltning. Motionärerna föreslår bl.a. skärpt lagföring och inrättandet av en etisk nämnd.
Utskottet behandlade år 1987 en liknande fråga. Det gällde då etiska regler för domare och förvaltningstjänstemän. Utskottet avstyrkte motionen med hänvisning bl.a. till domarreglerna och till de handläggningsnormer som uppställts genom de straffrättsliga och disciplinrättsliga regler som gäller inom tjänstemannarätten. Föreskrivandet av etiska regler var enligt utskottets mening inte en statlig uppgift men kunde däremot vara en sak för t.ex. yrkesföreningar och vetenskapliga sammanslutningar (JuU 1986/87:25 s. 5).
Sedan dess har ansvaret för tjänstefel utvidgats (prop. 1988/89:113, JuU24, rskr. 312).
Kulturutskottet har nyligen behandlat liknande frågor (se 1989/90:KrU14 s. 8 ff). Kulturutskottet pekar i sitt betänkande bl.a. på att övergripande normer ligger till grund för de värderingar som görs då lagstiftaren reglerar förhållandet mellan enskilda och då han skapar regler på det straffrättsliga området. Kulturutskottet pekar också på att intresset för etiska koder i yrkeslivet ökat och att det finns sådana inom olika områden.
Justitieutskottet vill för sin del understryka att bakom reglerna i t.ex. den centrala straffrätten och civilrätten ligger grundläggande värderingar om rätt och fel. Någon utvidgning av det straffbara området eller andra initiativ på straff- och processrättens område i syfte att beivra de företeelser som tas upp i motionen anser utskottet inte erforderliga. Däremot är det naturligtvis angeläget att hithörande frågor tas upp i den allmänna debatten och att t.ex. etiska koder uppmuntras inom de delar av näringslivet och yrkeslivet i övrigt där de fyller en funktion. Liksom tidigare kan utskottet emellertid inte se att det i de etiska sammanhang det här gäller föreligger en uppgift för lagstiftaren. Med dessa ord avstyrker utskottet bifall till motion Ju621.
Massmedias inflytande
I motion Ju822 anförs att allmänhetens bild av kriminaliteten i samhället styrs av massmedia i alltför stor utsträckning. Massmedias sätt att fokusera en viss brottstyp leder till rop på åtgärder och risk för att andra viktigare frågor lämnas åt sidan. När det finns möjligheter att vinna politiska poänger får medias bilder en stor genomslagskraft, och många politiker frestas att visa handlingskraft genom att ropa på kriminalisering, slutar motionärerna, som begär att riksdagen skall göra ett uttalande i saken.
Utskottet, som finner resonemanget i motionen tänkvärt, nöjer sig med att konstatera att några straffrättsliga eller andra lagstiftningsåtgärder knappast är aktuella i detta sammanhang. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju822.
Villkorlig frigivning
I motion Ju241 förordas bl.a. att en eventuell reform av den villkorliga frigivningen inte får leda till en generell sänkning av straffskalorna.
Frågor om bl.a. straffskalor och villkorlig frigivning har behandlats av fängelsestraffkommittén i betänkandet Påföljd för brott (SOU 1986:14). Överväganden pågår som tidigare framgått i justitiedepartementet med anledning av kommitténs betänkande. Utskottet har behandlat liknande yrkanden vid flera tillfällen under senare år och därvid avstyrkt bifall till dem (se t.ex. 1989/90:JuU22 s. 18 f).
Någon åtgärd från riksdagens sida är inte erforderlig, och utskottet avstyrker bifall till motion Ju241.
Psykiskt störda lagöverträdare
I motionerna Ju501, Ju605 och Ju618 som väcktes under allmänna motionstiden år 1989 behandlas olika frågor med anknytning till påföljden för psykiskt störda lagöverträdare. Denna fråga behandlas i en av regeringen nyligen beslutad lagrådsremiss. En proposition i ämnet är aviserad till innevarande riksmöte.
I det beredningsläge ärendet om psykiskt störda lagöverträdare befinner sig anser utskottet lämpligt att nu utan vidare prövning avstyrka bifall till motionerna Ju501, Ju605 och Ju618, vilka av formella skäl måste avgöras av riksdagen före utgången av år 1990.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande rekvisiten vid grov misshandel att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju613 yrkande 3, res. 1 (m)
2. beträffande straffskalan vid misshandel att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju808 yrkande 33, 1989/90:Ju607 yrkande 31, 1989/90:Ju613 yrkandena 1 och 2 samt 1989/90:Ju802 yrkande 4, res. 2 (m) res. 3 (c)
3. beträffande påföljden vid kvinnomisshandel att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju626 yrkande 1,
4. beträffande påföljden för invandrare att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju606 och 1989/90:Ju630 yrkande 2,
5. beträffande information till invandrare att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju630 yrkande 1,
6. beträffande utredning om invandrarnas situation i rättsväsendet att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju812,
7. beträffande psykiskt våld att riksdagen men anledning av motion 1989/90:Ju614 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. beträffande otillbörlig psykisk påverkan att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju603,
9. beträffande diskriminering av handikappade att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju601,
10. beträffande förbrott vid häleri att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju624 och 1989/90:Ju625, res. 4 (m, fp)
11. beträffande straffskalan vid häleri att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju618,
12. beträffande olovlig körning att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju616 yrkande 1 och 1989/90:Ju629, res. 5 (m)
13. beträffande grov smitning att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju616 yrkande 2,
14. beträffande tvångsingripanden i kyrka att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju719, res. 6 (fp, v, mp)
15. beträffande brott mot kyrkofrid m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju704, 1989/90:Ju715 och 1989/90:Ju720, res. 7 (mp)
16. beträffande överklagande av domskäl att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju701,
17. beträffande en etisk nämnd m.m. att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju621, res. 8 (mp)
18. beträffande massmedias inflytande att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju822 yrkande 1,
19. beträffande villkorlig frigivning att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju241 yrkande 1, res. 9 (m, c)
20. beträffande psykiskt störda lagöverträdare att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju501 yrkande 10, 1988/89:Ju605 och 1988/89:Ju618.
Stockholm den 23 oktober 1990
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (v), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s), Kjell Ericsson (c) och Carl Frick (mp).
Reservationer
1. Rekvisiten vid grov misshandel (mom. 1)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "motion Ju613" bort ha följande lydelse:
När utskottet nu på nytt prövar frågan om rekvisiten vid grov misshandel måste utskottet först konstatera att utvecklingen i fråga om grova våldsbrott tydligt visar på nödvändigheten av ytterligare lagstiftningsåtgärder. Utskottet anser det således nödvändigt att utvidga tillämpningsområdet för grov misshandel. I enlighet med tankarna i motion Ju613 kan, så som också föreslås i departementspromemorian Straffmätning, slutrapport (Ds Ju1980:9), en sådan utvidgning ske genom att kravet på särskild hänsynslöshet eller råhet ändras till ett krav på enbart hänsynslöshet eller råhet. Utskottet förordar en sådan ändring i 3 kap. 6 § BrB.
Samtidigt bör ytterligare en ändring företas i nyssnämnda paragraf i enlighet med vad som föreslås i motionen. Utskottet tänker då på förslaget att införa en regel av innebörd att resande av livsfarligt vapen skulle kvalificera en misshandel som grov. Det låter sig visserligen sägas att det redan av paragrafens nuvarande lydelse kan utläsas att användandet av livsfarliga vapen är kvalificerande på angivet sätt. Utskottet anser emellertid -- med hänsyn till det här aktuella grova våldets allvarliga karaktär -- att detta uttryckligen bör framgå av ordalagen i paragrafen.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet alltså förslagen i motion Ju613 om rekvisiten vid grov misshandel. Utskottet förutsätter att regeringen med skyndsamhet återkommer till riksdagen med förslag om erforderliga lagändringar.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju613 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande rekvisiten vid grov misshandel att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju613 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Straffskalan vid misshandel (mom. 2)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "och Ju808" bort ha följande lydelse:
Utskottet har alltsedan fängelsestraffkommittén lade fram sitt betänkande om straffskalor m.m. år 1986 hänvisat till regeringens överväganden med anledning av detta betänkande i ett stort antal angelägna lagstiftningsfrågor. Utskottet är inte berett att vidare avvakta arbetet i justitiedepartementet utan anser att det nu är tid för ett ställningstagande bl.a. såvitt gäller straffskalan vid misshandel.
Inte minst utvecklingen av våldsbrottsligheten inverkar på utskottets bedömning.
Utskottet anser för sin del det befogat med en skärpning av straffskalan såväl när det gäller misshandel som grov misshandel. Den straffskala som föreslås i motionerna Ju613 och Ju802 är enligt utskottets mening väl avvägd. En ändring i nu berört hänseende bör föranleda överväganden även beträffande straffskalan för övriga brott mot liv och hälsa i 3 kap. BrB. En sådan översyn torde med hänsyn till att frågan behandlats i fängelsestraffkommitténs betänkande inte behöva ta lång tid i anspråk. Regeringen bör sålunda få i uppdrag att lägga fram ett lagförslag för riksdagen under nästa år.
Vad utskottet med anledning av motionerna Ju613 och Ju802 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vad gäller motionerna Ju808 och Ju607 saknas däremot skäl för någon riksdagens åtgärd.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande straffskalan vid misshandel att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju613 yrkandena 1 och 2 och 1989/90:Ju802 yrkande 4 samt med avslag på motionerna 1988/89:Ju808 yrkande 33 och 1989/90:Ju607 yrkande 31 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Straffskalan vid misshandel (mom. 2)
Anders Svärd och Kjell Ericsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "och Ju808" bort ha följande lydelse:
Utskottet har alltsedan fängelsestraffkommittén lade fram sitt betänkande om straffskalor m.m. år 1986 hänvisat till regeringens överväganden med anledning av detta betänkande i ett stort antal angelägna lagstiftningsfrågor. Utskottet är inte berett att vidare avvakta arbetet i justitiedepartementet utan anser att det nu är tid för ett ställningstagande bl.a. såvitt gäller straffskalan för misshandel.
Inte minst utvecklingen av våldsbrottsligheten inverkar på utskottets bedömning.
Utskottet anser för sin del det befogat med en skärpning av straffskalan när det gäller grov misshandel. Den straffskala som föreslås i motion Ju607 är enligt utskottets mening väl avvägd. En ändring i nu berört hänseende bör föranleda överväganden även beträffande straffskalorna för övriga brott mot liv och hälsa i 3 kap. BrB. En sådan översyn torde med hänsyn till att frågan behandlats i fängelsestraffkommitténs betänkande inte behöva ta lång tid i anspråk. Regeringen bör sålunda få i uppdrag att lägga fram ett förslag för riksdagen under nästa år.
Utskottet vill i detta sammanhang också i korthet peka på det problem som aktualiseras i motion Ju808, nämligen att som regel endast den nedre delen av straffskalan kommer till användning. Utskottet vill i och för sig i princip inte ta avstånd från den straffmätningspraxis som redovisats ovan och som riksdagen tidigare ställt sig bakom. Samtidigt vill utskottet dock understryka att en mer nyanserad påföljdsbestämning är nödvändig i vissa fall, t.ex. vid våldsbrott. Denna fråga bör behandlas i det lagstiftningsärende som utskottets nyss gjorda ställningstagande föranleder.
Vad utskottet med anledning av motionerna Ju808 och Ju607 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vad gäller motionerna Ju613 och Ju802 saknas däremot skäl för någon riksdagens åtgärd.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande straffskalan vid misshandel att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju808 yrkande 33 och 1989/90:Ju607 yrkande 31 samt med avslag på motionerna 1989/90:Ju613 yrkandena 1 och 2 och 1989/90:Ju802 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Förbrott vid häleri (mom. 10)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till dem" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del understryka att det är angeläget att straffansvaret för häleri utvidgas på det sätt som föreslagits i motionerna Ju624 och Ju625. Enligt utskottets mening brådskar saken, och regeringen bör få i uppdrag att lägga fram ett förslag för innevarande riksmöte. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande förbrott vid häleri att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju624 och 1989/90:Ju625 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Olovlig körning (mom. 12)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "till dem" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i tankegången att det inte framstår som rimligt att straffet för olovlig körning kan bli lägre än straffet för en trafikförseelse. I och för sig talar detta för en ändring av reglerna om dagsböter och penningböter. Det talar emellertid i minst lika hög grad för en allmän skärpning av straffet för olovlig körning. I sammanhanget bör också beaktas att en höjning av maximistraffet från nuvarande fängelse högst sex månader till exempelvis ett år skulle möjliggöra straffprocessuella ingripanden i vissa mycket grova fall. Angelägenheten av att öka respekten för förbudet att köra bil utan körkort talar i samma riktning. Regeringen bör sålunda få i uppdrag att lägga fram ett förslag för riksdagen om straffskärpning vid olovlig körning. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande olovlig körning att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju616 yrkande 1 och 1989/90:Ju629 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Tvångsingripanden i kyrka (mom. 14)
Britta Bjelle (fp), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "När utskottet" och slutar med "motion Ju719" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att kyrkolokalen inte skall ha en absolut immunitet. Kyrkolokalen skall inte vara en fristad för personer som begått brott.
Eftersom det förekommit att polismän gått in i kyrkolokaler för att söka efter asylsökande som fått avvisningsbeslut, så har rikspolisstyrelsen i en cirkulärskrivelse till landets polismyndigheter redogjort för justitieministerns uttalande om ingripande i kyrkolokaler.
Utskottet anser för sin del att de nu vidtagna åtgärderna för att klargöra innebörden i proportionalitetsprincipen vid tvångsmedelsanvändning i kyrkolokaler är bra men inte tillräckliga. För att det inte skall råda oklarhet om hur dessa frågor skall hanteras anser utskottet att en lagreglering bör göras med innebörd att tvångsingripande i kyrkolokaler normalt endast bör ske efter samråd med den som ansvarar för lokalen.
Härigenom skulle tydligt understrykas de speciella krav som bör ställas när det gäller ingripande i sådana lokaler samtidigt som ingripanden vid grova brott eller fara för liv eller egendom inte hindras. Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram lagförslag för riksdagen som tillgodoser dessa synpunkter.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande tvångsingripanden i kyrka att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju719 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Brott mot kyrkofrid (mom. 15)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "I fråga" och slutar med "och Ju720" bort ha följande lydelse:
I fråga om yrkandena i motionerna Ju704, Ju715 och Ju720 kan utskottet i och för sig konstatera att ett straffrättsligt skydd för mötesfriden i kyrka och för kyrkolokaler i och för sig finns i BrB. Enligt utskottets uppfattning är detta emellertid inte tillräckligt, och en särskild lagreglering om kyrkofrid behövs.
Bland svenska medborgare finns av hävd en allmänt spridd uppfattning att det skall råda kyrkofrid och att kyrkorummet inte får kränkas. Den som är förföljd har enligt detta synsätt, som utskottet ansluter sig till, rätt att få skydd i kyrkan undan förföljelse. Undantag från den principen bör endast kunna göras i de fall där det klart kan bevisas att den som sökt sin tillflykt till ett kyrkorum eller motsvarande nyligen har begått ett allvarligt våldsbrott eller enligt tjänstgörande prästs och polisens gemensamma bedömning utgör ett omedelbart och överhängande hot mot medmänniskors liv. Att detta kräver en särskild reglering inte endast i polislagen utan även i brottsbalken och rättegångsbalken är uppenbart. Regeringen bör få i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med förslag om erforderliga lagändringar.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande brott mot kyrkofrid att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju704, 1989/90:Ju715 och 1989/90:Ju720 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. En etisk nämnd m.m. (mom. 17)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Justitieutskottet vill" och slutar med "motion Ju621" bort ha följande lydelse:
Justitieutskottet konstaterar först att vi under senare år genom massmediernas försorg underrättats om att många av näringslivets toppar skulle ägna sig åt olika metoder att undkomma skatt och andra pålagor. Vi har också blivit uppmärksammade på bristande respekt för miljöregler hos höga beslutsfattare. Det är därför angeläget att näringslivets företrädare får klart för sig att vi lever i ett demokratiskt samhälle där lagar och normer gäller alla. Motsvarande gäller befattningshavare på olika nivåer inom stat och kommun. Man måste ta itu med dem inom näringsliv och offentlig verksamhet som uppenbart nonchalerar rådande regelsystem och på ett klart och entydigt sätt ge dem besked om var gränserna för vad som är acceptabelt går i det svenska samhället. Vi måste alltså få fram en gränssättning för rimligt moraliskt handlande inom näringsliv och offentlig förvaltning.
I detta sammanhang är förslagen i motion Ju621 av intresse. Utskottet delar således uppfattningen att en uppstramning av tillämpningen av reglerna om tjänstefel behövs, och utskottet kan också ställa sig bakom förslaget om en etisk nämnd med uppgift att sprida insikt om behovet av gränssättning och att sprida kunskap till massmedierna om övertramp av allmänt accepterade gränser.
Regeringen bör få i uppdrag att lägga fram förslag för riksdagen i enlighet med vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande en etisk nämnd m.m. att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju621 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Villkorlig frigivning (mom. 19)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Anders Svärd (c) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Någon åtgärd" och slutar med "motion Ju241" bort ha följande lydelse:
Utskottet har alltsedan fängelsestraffkommittén år 1986 lade fram sitt betänkande om straffskalor och villkorlig frigivning m.m. hänvisat till regeringens överväganden med anledning av detta betänkande i ett stort antal angelägna lagstiftningsfrågor. Utskottet är inte berett att vidare avvakta arbetet i justitiedepartementet utan anser att det nu är tid för ett ställningstagande bl.a. såvitt gäller den s.k. halvtidsfrigivningen. Utskottet anser för sin del att den bör avskaffas och detta utan att man vidtar en enligt utskottets mening omotiverad allmän sänkning av straffskalorna. Utskottet efterlyser ett regeringsförslag härom under innevarande riksmöte.
Vad utskottet nu med anledning av motion Ju241 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha följande lydelse:
19. beträffande villkorlig frigivning att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju241 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Påföljden vid kvinnomisshandel (mom. 3)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson anför:
Vi har på annan plats i detta betänkande tagit ställning för en omreglering av rekvisiten för brottet grov misshandel och för en betydande skärpning av straffskalan vid misshandel resp. grov misshandel. De av oss förordade åtgärderna innebär avsevärt ökade möjligheter att komma till rätta med det stora problem som kvinnomisshandeln utgör och tillgodoser härigenom önskemålet i motion Ju626.