Vissa stiftelse- och associationsrättsliga frågor, m.m.
Betänkande 1997/98:LU19
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU19
Vissa stiftelse- och associationsrättsliga frågor, m.m.
Innehåll
1997/98 LU19
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner vari föreslås åtgärder för att hindra att stiftelser används som redskap vid ekonomisk brottslighet. Vidare behandlas fem motioner med associationsrättslig anknytning. Dessa motionsspörsmål rör näringsförbud, särskilda företagsformer för löntagarägande och social verksamhet, regler om kassaregister samt internationella fullmakter. Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.
Motionerna
1997/98:L202 av Catarina Rönnung och Margareta Sandgren (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av stiftelselagen för att förhindra ekonomisk brottslighet. 1997/98:L203 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpning av regelverket för stiftelser. 1997/98:L205 av Ulla Wester-Rudin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av möjligheterna för löntagarägande. 1997/98:L206 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om en kooperativ företagsform enligt vad i motionen anförts om sociala hänsyn i en alternativ företagsform. 1997/98:L207 av Ingemar Josefsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten genom skärpta regler för näringsförbud. 1997/98:L208 av Lars Lilja (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på kassaregister. 1997/98:L910 av Mats Odell och Rolf Åbjörnsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av harmonisering av internationella fullmakter. 1997/98:L911 av Göran Magnusson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av snabb ändring av lagen vid registrering av stiftelsers styrelser och revisorer. 1997/98:L912 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar av stiftelselagen i linje med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Stiftelser Stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft den 1 januari 1996, innehåller en civilrättslig reglering av stiftelseinstitutet samt bestämmelser om tillsyn. Lagen gäller såväl för stiftelser som har bildats av enskilda som för stiftelser som har bildats av staten eller andra offentliga organ. I den civilrättsliga regleringen, som i stora delar anknyter till äldre rätt, återfinns en definition av begreppet stiftelse. Enligt denna bildas en stiftelse genom att egendom enligt ett förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Egendomen skall anses avskild när den tagits om hand av någon som åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet. Stiftelsen är en juridisk person och för dess förpliktelser svarar bara stiftelsens tillgångar. När det gäller förvaltningen skall föreskrifterna i stiftelseförordnandet följas, såvida dessa inte strider mot någon bestämmelse i stiftelselagen. Lagen innehåller bestämmelser om två olika förvaltningsformer, nämligen egen förvaltning respektive anknuten förvaltning. Stiftaren får välja vilken förvaltningsform som skall tillämpas. Egen förvaltning innebär att förvaltningsåtagandet har lämnats av en eller flera fysiska personer. Dessa bildar stiftelsens styrelse. Vid anknuten förvaltning har förvaltningsåtagandet lämnats av en juridisk person. En sådan juridisk person betecknas som stiftelsens förvaltare. Om staten har lämnat ett förvaltningsåtagande är dock stiftelsens förvaltare den myndighet som har lämnat åtagandet för statens räkning. Styrelsen respektive förvaltaren svarar för att föreskrifterna i stiftelseförordnandet följs. Om inte annat följer av stiftelseförordnandet är det styrelsen som utser och entledigar ledamöterna i styrelsen. Stiftaren kan föreskriva i stiftelseförordnandet att han själv skall utse eller entlediga styrelsens ledamöter eller utse ordföranden i styrelsen. Stiftaren kan vidare förbehålla sig rätt att utse eller entlediga revisor och bestämma arvode åt styrelsens ledamöter eller revisorerna. När egen förvaltning föreligger skall styrelsen därför inte svara för någon åtgärd som i enlighet med stiftelseförordnandet vidtagits av någon annan än styrelsen i fråga om att utse eller entlediga ledamöter i styrelsen eller att utse eller entlediga revisorer. Styrelsen eller förvaltaren skall inte heller svara för åtgärd som i enlighet med förordnandet vidtagits av någon annan i fråga om att bestämma arvode åt styrelseledamöterna, förvaltaren eller revisorerna. Det finns inget hinder mot att stiftaren genom stiftelseförordnandet förbehåller sig rätten att fortlöpande bestämma vilka personer som skall ingå i stiftelsens styrelse. Inte heller i övrigt innehåller stiftelselagen några bestämmelser som generellt begränsar stiftarens inflytande över förvaltningen av stiftelsen. Stiftelselagen innehåller emellertid i några särskilt angivna fall spärrar när det gäller vilket inflytande stiftaren kan förbehålla sig. Styrelsen för en stiftelse får inte bestå av enbart stiftaren eller stiftarna. Stiftaren får inte heller vara förvaltare. Av 7 § lagen (1994:1221) om införande av stiftelselagen (1994:1220), införandelagen, följer dock att dessa bestämmelser inte gäller i fall då stiftaren eller stiftarna vid stiftelselagens ikraftträdande ensamma är styrelse eller stiftaren är förvaltare för stiftelsen. Vidare innehåller stiftelselagen bestämmelser om jäv för styrelseledamöter och förvaltare. Dessa bestämmelser gäller även för stiftaren om han deltar i den direkta förvaltningen. I lagen finns även ett direkt förbud för stiftaren att vara revisor. Stiftelselagens låneförbud träffar också stiftaren. Sålunda får en stiftelse inte lämna penninglån till eller ställa säkerhet till förmån för bl.a. stiftaren. En stiftelse utgör en självständig förmögenhet. Även ett aktiebolag kan i och för sig betecknas som en självständig förmögenhet. Stiftelsen har emellertid ytterligare ett specifikt drag som skiljer den från aktiebolaget. Detta särdrag består i att varken den som har tillskjutit egendom till en stiftelse eller någon annan har någon rätt till andel i stiftelsens förmögenhetsmassa. En stiftelse har således inte några ägare. Till skillnad från aktiebolaget kan en stiftelse därför karakteriseras inte bara som en självständig utan även som en självägande förmögenhet. Av det förhållandet att stiftelsen är en självägande förmögenhet följer att den som önskar gynna sig själv i ekonomiskt hänseende är hänvisad till andra juridiska former än stiftelsen. Ett förordnande som innebär att ?stiftaren? för egen del skall åtnjuta den löpande avkastningen av den egendom som ?stiftarens? förmögenhetsdisposition omfattar, är nämligen rättsligt sett att se som ett rent uppdragsförhållande mellan ?stiftaren? och egendomens mottagare. Grundsatsen om att stiftaren inte kan använda stiftelseformen för att främja sig själv i ekonomiskt hänseende begränsar också stiftarens möjligheter att påverka förvaltningen av stiftelsen. Inte heller den personkrets till vars förmån stiftelsen skall verka - destinatärerna - har något inflytande över förvaltningen. Denna kontrolleras i stället bl.a. genom den offentliga tillsyn som stiftelselagen föreskriver. I fyra motioner ställs krav på åtgärder för att förhindra att stiftelseformen utnyttjas som ett medel i ekonomisk brottslighet. Catarina Rönnung och Margareta Sandgren (båda s) framhåller i motion L202 att stiftelseformen, trots de skärpningar som har skett genom den nya lagstiftningen, fortfarande är attraktiv för den som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet och vill förhindra insyn i verksamheten. I motionen påstås att bedrägerier utförs av handelsbolag med stiftelser som bolagsmän varvid saknas personligt ansvar. Insamlingsbedrägerier av stiftelser är, enligt motionärerna, vanliga och stiftelser används också för att undandra egendom från utmätning och konkurs. Motionärerna pekar vidare på att det inte finns något hinder mot att personer med näringsförbud bildar stiftelser och inte heller mot att den som inte har möjlighet att få F-skattsedel ändå driver verksamhet i stiftelseform. Motionärerna anser att det är svårt för myndigheterna att kontrollera om en stiftelse är en giltig juridisk person eller ej, och det kan även vara svårt att identifiera den person som företräder en stiftelse, eftersom personnummer inte behöver uppges. Det senare betyder att fiktiva personer kan anmälas. Enligt motionärerna bildas stiftelser med mycket allmänna mål och begränsat kapital för att kunna användas som täckmantel för ljusskygg verksamhet. Avslutningsvis sägs i motionen att det inte finns något krav på att det av en enda handling framgår hur stiftelseförordnandet är utformat. Detta har lett till att företrädare för stiftelser har åberopat olika versioner av stiftelsehandlingarna. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om behovet av en översyn av stiftelselagen för att förhindra ekonomisk brottslighet. I motion L203 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (båda s) pekas på samma förhållanden som tas upp i motion L202. Motionärerna anser att det är uppenbart att den nya stiftelselagen är behäftad med så stora brister att en översyn är ytterst påkallad. Under alla omständigheter måste det, enligt motionärerna, ställas samma krav på dokumentation och redovisning i en stiftelse som i aktiebolagen. Kraven på registrering måste också skärpas. För att kunna fastställa vem eller vilka som står bakom en stiftelse måste grundare, företrädare och förvaltare registreras med personnummer. Förbud för bildande av näringsdrivande stiftelse bör, enligt motionärernas mening, införas för den som ålagts näringsförbud. I motionen begärs tillkännagivande om vad som anförts i motionen om en skärpning av regelverket för stiftelser. Göran Magnusson (s) anför i motion L911 att det redan kan konstateras att reglerna om registrering av styrelse och revisorer inte är ändamålsenliga. Personnummer behöver nämligen inte anges vare sig för styrelseledamöter eller suppleanter och vidare anges inte revisorer på registreringsbeviset trots att lagen föreskriver att en stiftelse skall ha en godkänd eller auktoriserad revisor. Motionären anser att det är oacceptabelt med dessa kryphål, samtidigt som kampen mot ekonomisk brottslighet är högt prioriterad. Stiftelselagen bör därför snarast ändras på nämnda punkter. I sammanhanget bör enligt motionären också övervägas om inte ett centralt stiftelseregister skulle öka tillgängligheten för alla som behöver kontrollera uppgifterna kring stiftelser. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts. Även i motion L912 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs lagstiftningsåtgärder i olika hänseenden för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet med utnyttjande av stiftelseinstitutet. Enligt motionärerna är det inte försvarligt att stiftelselagen används i kriminellt syfte. En översyn bör ske för att täppa till de luckor som gör den ekonomiska brottsligheten möjlig, och motionärerna föreslår att flera åtgärder övervägs. För att underlätta kontroll och registrering bör, enligt motionärernas mening, stiftelsens rättskapacitet knytas till registreringen på samma sätt som gäller för handelsbolag och aktiebolag och för att underlätta identifiering bör personnummer på stiftelsens företrädare registreras. Vidare bör personer med näringsförbud inte tillåtas att bilda stiftelser, och för att förbättra insynen bör det för bolagsmän i handelsbolag gälla krav på registrering med fullständigt namn, personnummer och adress. I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet härmed. Utskottet konstaterar att de problem som tas upp i motionerna har fått stor uppmärksamhet under senare tid. Bl.a. har Riksenheten mot ekonomisk brottslighet (REKO), som har till uppgift att verka för samordning, utveckling och analys i frågor som rör bekämpning av ekonomisk brottslighet, drivit ett projekt med syfte att klarlägga frågor som har samband med att stiftelser allt oftare förekommer i anslutning till misstankar om ekonomisk brottslighet. Enheten, som består av företrädare för polisen, åklagarväsendet, skatteförvaltningen och exekutionsväsendet, redovisade projektet sommaren 1997. Redovisningen återfinns i Åklagarväsendets rapport 1997:4, Stiftelser - Ett redskap i ekonomisk brottslighet? I rapporten pekas på att det förekommer att stiftelser agerar i olika sammanhang trots att de inte är bildade och inte är några juridiska personer. Ofta är det svårt för myndigheter, borgenärer och andra avtalsparter att bedöma om det har bildats en giltig stiftelse eller inte. När en stiftelse registrerats behöver de personer som skall företräda stiftelsen inte uppge sitt personnummer. I rapporten framhålls att det därför ofta är svårt att fastställa identiteten på de personer som företräder stiftelser. Enligt rapporten finns exempel på fall där företrädare för en stiftelse visat sig bestå av personer som inte existerar. Vidare förekommer stiftelser med samma namn eller firma vilket medför förväxlingsrisker. Därutöver förekommer, sägs det i rapporten, att stiftelser åberopat olika versioner av stiftelsehandlingarna, vilket med de begränsade formkraven för bildande av stiftelser ger utrymme för missbruk. Reglerna om personligt betalningsansvar för bolagsmännen i handelsbolag kringgås genom att stiftelser bildar handelsbolag. Den nuvarande lagstiftningen innebär inget hinder mot att personer med näringsförbud bildar stiftelser. Stiftelser har också, enligt vad som anförts i rapporten, används för bedrägerier av olika slag, bl.a. insamlingsbedrägerier, kreditbedrägerier och mervärdesskattebedrägerier, varvid svårigheterna att identifiera den som företräder stiftelsen utnyttjats. Därutöver framhålls i rapporten att det finns flera exempel på att stiftelser används för att undandra egendom från utmätning och konkurs. Statsåklagarmyndigheten för speciella mål har överlämnat rapporten till Riksåklagaren och därvid framhållit bl.a. att rapporten väcker frågan om lagstiftningen på området fyller sin funktion när det gäller att avhålla presumtiva ekobrottslingar från att utnyttja stiftelser i sin verksamhet. Statsåklagarmyndigheten har också förordat att en översyn av stiftelselagen kommer till stånd i syfte att förebygga brott och begränsa möjligheterna att använda stiftelseformen som ett redskap i ekonomisk brottslighet. Bland de förslag som Statsåklagarmyndigheten lagt fram till Riksåklagaren kan nämnas följande. Rättskapaciteten för en stiftelse bör knytas till registreringen, i vart fall när det gäller näringsdrivande stiftelser. För att kunna identifiera de som står bakom en stiftelse och för att förhindra förväxlingar bör det krävas vid registreringen att uppgift lämnas om personnummer eller organisationsnummer för dem som företräder en stiftelse. När det gäller stiftelser som företräds av personer som är bosatta utomlands bör någon form av identifiering göras för att undvika att fiktiva personer anmäls. Identifieringen kan t.ex. göras med hjälp av kopia på pass eller legitimationshandling på samma sätt som när det gäller registrering av aktiebolag. På samma sätt som för aktiebolag bör krävas att stiftelser vars företrädare är bosatta utomlands har en mottagare i Sverige, med viken delgivning kan ske. För att undvika att myndigheterna kommer till motstridiga bedömningar bör det övervägas om inte samma myndighet borde svara för både registrering och tilldelning av organisationsnummer. Vidare bör övervägas om skyddet för registreringen skall utsträckas till hela landet, både när det gäller handelsbolag och stiftelser. För att i efterhand kunna utreda och rekonstruera vad som förekommit i en stiftelse bör kraven på protokollering och dokumentation skärpas så att man ställer samma krav på näringsdrivande stiftelser som på aktiebolag. Även för andra stiftelser än de näringsdrivande bör kraven skärpas. Eftersom handelsregistret inte innehåller några personuppgifter på styrelseledamöter i stiftelser som är bolagsmän innebär detta en möjlighet att missbruka den insynsskyddade stiftelseformen. Sådana personuppgifter bör krävas. Åtgärder bör också vidtas för att hindra att lagstiftningen om näringsförbud kringgås. Det bör inte heller vara möjligt att den som inte kan få F-skattsedel för att driva näringsverksamhet i annan form kan kringgå bestämmelserna genom att driva verksamheten i en stiftelse. Riksåklagaren har i augusti 1997 överlämnat rapporten jämte Statsåklagarmyndighetens ovan redovisade skrivelse till regeringen och därvid anfört att han delar synpunkterna angående en översyn av stiftelselagen. Enligt uppgift avser Justitiedepartementet att behandla de frågor som tas upp i REKO-rapporten och i Statsåklarmyndighetens skrivelse i en departementspromemoria som kan bli föremål för remissbehandling redan under innevarande vår. Ett par av förslagen har också lagts fram i den nyligen till riksdagen avlämnade propositionen 1997/98:98 Vissa stiftelserättsliga frågor m.m. I propositionen föreslås dels att stiftelseregistret skall innehålla uppgift om stiftelseföreträdarnas personnummer eller organisationsnummer, dels att det vid registrering av handelsbolag i vilka en stiftelse med egen förvaltning är bolagsman antecknas personuppgifter för dem som är styrelseledamöter i stiftelsen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1998. Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet konstatera att de frågor som tas upp i motionerna är under beredning i Regeringskansliet och i något fall redan blivit föremål för lagförslag. Utskottet utgår från att regeringen vid den vidare beredningen av REKO-rapporten beaktar de synpunkter som förs fram i motionerna. Någon åtgärd från riksdagens sida är därför för närvarande inte aktuell. Utskottet avstyrker bifall till motionerna L202, L203, L911 och L912.
Näringsförbud Lagen (1986:436) om näringsförbud har till ändamål att förhindra att personer som orsakar stora skador genom sin näringsverksamhet skall kunna fortsätta med detta. Lagen innebär också en möjlighet att ingripa med förbud i ett fall då det skulle framstå som stötande om en person som har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet trots detta skulle få fortsätta att ägna sig åt sådan verksamhet. Vid lagens tillämpning skall allmänpreventiva hänsyn tas samtidigt som det är viktigt att rättssäkerheten för den enskilde blir tillfredsställande. Näringsförbud skall, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamheten och därvid gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa. Har näringsidkaren i näringsverksamhet gjort sig skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna straffet är fängelse i sex månader, skall ett näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt, såvida inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får näringsförbud meddelas den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat honom och därvid i avsevärd omfattning underlåtit att betala skatt, tull eller avgift som omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Även i detta fall krävs att åtgärden skall vara påkallad från allmän synpunkt. Vid bedömningen av om näringsidkaren, i de fall hans verksamhet försatts i konkurs, grovt har åsidosatt sina åligganden får hänsyn tas endast till sådana oegentligheter som förekommit i den verksamhet som försatts i konkurs. Har näringsverksamheten bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som enligt vad nu nämnts gäller för en enskild näringsidkare, näringsförbud meddelas den som företräder den juridiska personen. Ett näringsförbud skall vara tidsbegränsat och gälla under lägst tre och högst fem år. Den som är underkastad näringsförbud får i princip inte driva näringsverksamhet. Han får inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha vissa närmare angivna befattningar, såsom exempelvis styrelseledamot i aktiebolag. Inte heller får han faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller äga så många aktier i ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger 50 %. För att förhindra att ett näringsförbud kringgås har den som är underkastad ett sådant förbud inte rätt att vara anställd i en näringsverksamhet som drivs av en närstående eller i den näringsverksamhet där han åsidosatt sina skyldigheter. Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger kan domstolen, i avvaktan på slutligt beslut, meddela tillfälligt näringsförbud. Tillsynen över efterlevnaden av meddelade näringsförbud utövas av kronofogdemyndigheterna, som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Överträdelse av ett meddelat näringsförbud är straffbart. Om ett näringsförbud överträds, skall det förlängas med högst fem år, såvida det inte finns särskilda skäl för att underlåta en förlängning. I motion L207 av Ingemar Josefsson (s) anförs att den ekonomiska brottsligheten varje år orsakar samhället miljardförluster. Det är ofta samma personer som gång på gång figurerar i skalbolagshärvor och i andra typer av ekonomisk brottslighet. Enligt motionären finns exempel på att personer dömda för ekonomiska brott kunnat fortsätta att driva sin brottsliga verksamhet inifrån fängelserna. I motionen yrkas ett tillkännagivande om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten genom skärpta regler om näringsförbud. Utskottet, som inte har någon annan uppfattning än motionären när det gäller behovet av effektiva regler om näringsförbud, kan konstatera att Näringsförbudskommittén i september 1997 lade fram betänkandet (SOU 1997:123) Ett effektivare näringsförbud. Utredningen föreslår en helt ny lag om näringsförbud. Förslaget syftar till att både förenkla och effektivisera näringsförbudsinstitutet och innebär att möjligheterna att meddela näringsförbud ökar. Utredningsbetänkandet har varit föremål för remissbehand- ling och ärendet bereds nu vidare inom Regeringskansliet. Med hänsyn till pågående beredningsarbete saknas det enligt utskottets mening för närvarande skäl till något initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L207.
Kassaregister Några regler som innebär skyldighet för affärsinnehavare eller andra näringsidkare inom kontanthandeln att stämpla in försäljning på kassaapparater finns inte. Att så ändå sker i mycket stor omfattning beror naturligtvis på att detta är ett praktiskt sätt att kontrollera försäljningen och att ta fram verifikationer. Användningen av kassaregister underlättar också i regel myndigheternas kontroll av en verksamhet. I motion L208 av Lars Lilja (s) efterlyses lagstiftning som innebär att kassaregister skall vara utformade så att det är lätt att se vilka program och kommandon som finns. Kassaregister bör dessutom, enligt motionärens mening, ha en modern elektronisk plombering för att förhindra fusk. Därutöver bör finnas ett fiskalt minne, för exempelvis skattemyndigheternas kontroll. Vidare bör det finnas ett kontrollorgan som ansvarar för kontrollen av kassaregistren. Stickprovskontroller bör kunna göras hos näringsidkare, och personer som sysslar med installation och service av kassaapparater bör ha någon form av auktorisation. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på kassaregister. Utskottet vill erinra om att Branschsaneringsutredningen i sitt huvudbetänkande (SOU 1997:111) Branschsanering föreslagit att det i kontanthandeln införs ett krav på registrering i typgodkända kassaregister av all försäljning samt en skyldighet att lämna kunderna kvitton som har framställts av kassaregistret. För att en skyldighet att registrera försäljning i kassaregister skall försvåra möjligheten till fusk och underlätta kontroll fordras, enligt utredningen, att kassaregistret är svårt att manipulera, och utredningen anvisar också vilken typ av krav som i det hänseendet bör komma i fråga. Utredningen föreslår att det skall ankomma på Bokföringsnämnden att, efter samråd med teknisk expertis, närmare bestämma och formulera de krav som bör ställas. Såvitt utskottet kan bedöma ligger utredningsförslaget helt i linje med vad motionären efterlyser. Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet, och enligt utskottets mening saknas det anledning för riksdagen att föregripa regeringens ställningstagande. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L208.
Särskilda företagsformer I detta avsnitt behandlar utskottet två motioner som gäller särskilda företagsformer. Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen vill utskottet peka på vissa skillnader mellan begreppen företagsform och associationsform. Företagsformen är den organisatoriska konstruktion av en ekonomisk verksamhet medan associationsformen är den juridiska ramen inom vilken olika företag kan arbeta. Exempel på en företagsform är kooperativa företag och exempel på associationsformer är ekonomiska föreningar, aktiebolag och handelsbolag. Ett kooperativt företag är en företagsform där de som nyttjar organisationen också äger och finansierar den samt tillgodogör sig resultatet av organisationens verksamhet i förhållande till vars och ens deltagande. Mellan begreppen kooperativa företag och associationsformer finns ingen entydig koppling, och ett kooperativt företag kan arbeta som en ekonomisk förening, ett aktiebolag eller ett handelsbolag. En ekonomisk förening kan nämligen ha en sådan organisation där ägandet ligger i olika juridiska personer utan att föreningen förlorar sin rättsliga status som ekonomisk förening. Kooperativa rådet är regeringens rådgivande organ i kooperativa frågor, och rådet skall medverka vid genomförande av olika insatser i syfte att stärka utvecklingen av kooperativa företag. En av rådets uppgifter är att bevaka den kooperativa företagsformens ställning i förhållande till andra företagsformer, bl.a. när det gäller finansieringsfrågor och utvecklingen av företagsformen. De ekonomiska föreningarna regleras i den sedan år 1988 gällande lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar (föreningslagen). En ekonomisk förening skall ha till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan ekonomisk verksamhet i vilken medlemmarna deltar som konsumenter eller andra förbrukare, som leverantörer eller med egen arbetsinsats eller genom att begagna föreningens tjänster eller på annat liknande sätt (samhandel). Föreningslagen ställer således som en förutsättning för registrering upp ett krav på att verksamheten skall vara av kooperativ natur. De mest betydelsefulla bolagsformerna är aktiebolaget och handelsbolaget. Aktiebolagsformen regleras i aktiebolagslagen (1975:1385). Det utmärkande för aktiebolaget är att delägarna inte svarar personligen för bolagets åtaganden och förpliktelser utan borgenärerna är hänvisade till att kräva betalning ur bolagets tillgångar. Regler om handelsbolag finns i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enskilda bolag. Till skillnad från aktiebolaget kännetecknas handelsbolaget av att delägarna (bolagsmännen) är personligen betalningsansvariga för bolagets förbindelser. Stig Sandström m.fl. (v) anför i motion L206 att den kooperativa företagsformen röner allt större intresse inom det sociala området. Det är framför allt de kooperativa daghemmen och personalkooperativ som bildas genom s.k. avknoppningar från tidigare reguljära verksamheter inom landsting och kommuner som nått en viss omfattning. I Sydeuropa finns gott om s.k. sociala kooperativ, företag som arbetar med människor som har svårt att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Det är fråga om arbetskooperativ som säljer varor och tjänster på marknaden. Ett stort antal av kooperatörerna i ett sådant socialt kooperativ har någon form av fysiskt, psykiskt eller socialt handikapp. Motionärerna pekar på att det i Italien finns en speciell kooperativ lagstiftning som reglerar de sociala kooperativens verksamheter. Ett socialt kooperativ måste ha minst 40 % arbetshandikappade som kooperatörer och lagen innehåller regler om hur eventuella överskott skall fördelas mellan investeringar och löner och hur stort kapital som måste finnas fonderat. Om ett företag uppfyller de krav som ställs för att det skall klassas som ett socialt kooperativ finns möjligheter till skattelättnader. Enligt motionärerna vore det intressant att pröva om denna modell kunde fungera i Sverige. Riksdagen bör därför begära förslag till lagstiftning om en kooperativ företagsform i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1). I motion L205 av Ulla Wester-Rudin (s) sägs att de nya jobben förväntas komma till stånd i det privata näringslivet och att regelverket med gott resultat har förändrats för att stimulera och underlätta nyinvesteringar i små och medelstora företag. En företagsform som enligt motionären ytterligare bör ses över är löntagarägandet. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av en sådan översyn. Vad först gäller motion L206 kan utskottet inte finna att den nuvarande associationsrättsliga lagstiftningen utgör något hinder mot att sådan verksamhet som beskrivs i motionen kommer till stånd. Genom ändringar i bl.a. lagen om ekonomiska föreningar som riksdagen beslutade om hösten 1997 har de kooperativa företagens ställning stärkts och de kooperativa företagen har fått likvärdiga arbetsvillkor med andra företag (prop. 1996/97:163, bet. LU3). Det slags effekter som motionärerna efterlyser kan, enligt utskottets bedömning, knappast åstadkommas genom ytterligare civilrättsliga lagstiftningsåtgärder. Som framgår av motionen bygger nämligen den italienska modell som är förebilden för motionsyrkandet på att vissa skattelättnader medges de sociala kooperativen. I sammanhanget bör vidare nämnas att socialutskottet behandlat likalydande motionsyrkanden, senast i april 1995, och då i sitt av riksdagen godkända betänkande 1994/95:SoU26 avstyrkt yrkandet under erinran om att olika insatser görs för att utveckla alternativa driftsformer för arbetshandikappade personer och att ett arbetskooperativ för missbrukare då redan hade kommit i gång. Det anförda innebär inte att lagutskottet avvisar de tankegångar som förts fram i motionen. Enligt utskottets mening kan det finnas skäl för att frågorna får en närmare genomlysning i lämpligt sammanhang. Något särskilt initiativ från riksdagens sida därom kan emellertid inte anses påkallat. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L206 yrkande 1. När det sedan gäller motion L205 kan utskottet inte finna någon grund för att anse att de befintliga associationsformerna inte skulle vara ändamålsenliga även för sådana företag som ägs av sina anställda. Den svenska aktiebolagsrätten erbjuder numera två alternativa bolagstyper utan personligt betalningsansvar för delägarna. Regelsystemet har utformats så att den ena bolagskategorin, publika bolag, omfattar större bolag med stor spridning på aktierna, medan den andra kategorin omfattar företrädesvis små bolag med ett begränsat antal aktieägare. Genom kategoriindelningen har en differentiering av aktiekapitalets storlek möjliggjorts liksom att reglerna om ledning och organisation, aktiers överlåtbarhet m.m. kan skilja sig åt. I sammanhanget vill utskottet vidare peka på att Aktiebolagskommitténs delbetänkande (SOU 1997:22) Aktiebolagets kapital innehåller ett förslag som är ägnat att bl.a. underlätta ägarförändringar i företag ägda av de anställda. Kommittén föreslår att det gällande förbudet för svenska aktiebolag att återköpa eller på annat sätt förvärva egna aktier inte skall bibehållas. När det gäller det stora antalet mindre, fåmansägda aktiebolagen anser kommittén att en möjlighet att återköpa egna aktier skulle kunna underlätta ägarskiften i situationer där de ägare som avser att stanna kvar i bolaget saknar egna resurser att förvärva aktierna från den eller dem som önskar lämna bolaget. På motsvarande sätt skulle en möjlighet till återköp av egna aktier enligt kommittén kunna underlätta ägarförändringar i företag ägda av de anställda. Betänkandet är för närvarande föremål för beredning inom Regeringskansliet. Genom de ändringar i lagen om ekonomiska föreningar, som riksdagen beslutade om hösten 1997, har, såsom tidigare nämnts, kooperativa företag fått likvärdiga arbetsvillkor med andra företag och, enligt utskottets mening, torde kooperativt företagande i många fall vara ett bra alternativ för anställda som vill överta en viss verksamhet. Arbetskooperativ är en typ av företag som under senare år rönt ökat intresse, och nya kooperativa företag har bildats framför allt inom områden som traditionellt räknas till den offentliga sektorn. Exempel på detta är kooperativ inom barnomsorg, äldreomsorg, tandvård, hälso- och sjukvård samt grundskola. Också inom andra verksamheter har den kooperativa företagsformen varit framgångsrik. Inom den privata sektorn har helt nya branscher vuxit fram, som exempelvis tjänsteföretag, service och turism där den kooperativa företagsformen blir alltmer vanlig. Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet inte se något behov av en sådan översyn som motionären begärt, och utskottet avstyrker bifall till motion L205.
Fullmakter Mats Odell och Rolf Åbjörnsson (båda kd) pekar i motion L910 på att Sverige är ett extremt handelsberoende land och att olika rättstraditioner möts i handelsutbytets olika faser. I samband med att en tvist uppkommer med någon utländsk köpare, antingen det gäller reklamation, vägran att ta emot en beställd vara eller utebliven betalning, måste den svenska exportören - eller importören - anlita utländska ombud. Oftast anlitas advokater, men även svenska företags lokala representanter eller någon god man kan komma i fråga. I alla dessa fall måste det svenska företaget utställa en giltig fullmakt för att ombuden skall kunna agera för deras räkning. I det sammanhanget finns ingen som helst internationell samordning, utan fullmakterna är av helt skiftande slag. Formuleringarna är ofta otidsenliga och onödigt omständliga. Enligt motionärerna innebär detta att särskilt svenska handelshus ofta får lägga ned en helt orimlig tid på att få fram giltiga fullmakter. Det kan bli nödvändigt att göra omfattande översättningar av uråldriga lagtexter från främmande språk och att kommunicera med befattningshavare både i Sverige och i det land det gäller för att få fram någon form av enhetlighet och acceptans. Enligt motionärerna torde det finnas många, inte minst småföretagare, som är villrådiga i frågan om hur man skall gå till väga och vilket ansvar man tar på sig om man mer eller mindre tvingas underteckna svepande formuleringar och oklara definitioner i långtgående fullmakter till ombud i fjärran länder. Motionärerna anser att regeringen bör agera, främst inom EU, för att även EU inom WTO och andra relevanta internationella forum skall driva frågan om en harmonisering för att skapa internationellt giltiga fullmakter. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av harmonisering av internationella fullmakter. Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller behovet av en världsomfattande harmonisering i syfte att åstadkomma en smidig ordning för utfärdande av fullmakter i internationella förhållanden. Som motionärerna påpekar innebär den situation som råder särskilda risker för de mindre företagen, som i regel inte har tillgång till juridisk kompetens inom den egna organisationen. Enligt utskottet är det därför angeläget att frågan snarast får en lösning och att ett arbete med den inriktningen tas upp i lämpligt internationellt organ. Den organisation som torde ligga närmast till hands för ett sådant arbete är Uncitral, FN:s organ för internationell handelsrätt, vars uppgift är att bl.a. utarbeta konventioner och modellagar på handelsrättens område. Utskottet utgår från att regeringen kommer att verka för att frågan får en lösning i ett lämpligt internationellt organ. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen är därför inte påkallad, varför utskottet avstyrker bifall till motion L910.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande översyn av stiftelselagen att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L202, 1997/98:L203 1997/98:L911 och 1997/98:L912, 2. beträffande näringsförbud att riksdagen avslår motion 1997/98:L207, 3. beträffande kassaregister att riksdagen avslår motion 1997/98:L208, 4. beträffande social verksamhet i kooperativ form att riksdagen avslår motion 1997/98:L206, 5. beträffande företagsform för löntagarägande att riksdagen avslår motion 1997/98:L205, 6. beträffande fullmakter att riksdagen avslår motion 1997/98:L910.
Stockholm den 17 mars 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin Kristiansson (s).