Vissa socialtjänstfrågor
Betänkande 1994/95:SoU26
Socialutskottets betänkande
1994/95:SOU26
Vissa socialtjänstfrågor
Innehåll
1994/95
SoU26
Sammanfattning
I betänkandet behandlas ett fyrtiotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1995 om olika socialtjänstfrågor. Samtliga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats 13 reservationer.
Motionerna
1994/95:Ju601 av Ingbritt Irhammar och andre vice talman Görel Thurdin (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersättning för lidande och kränkning inte skall räknas som inkomst enligt socialtjänstlagen.
1994/95:Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om § 12-hemmen,
1994/95:Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om paragraf 12-hemmen.
1994/95:Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldtagna kvinnors rätt till stöd,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av tvärvetenskaplig forskning för att förstå bakomliggande orsaker till våld mot kvinnor,
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i socialtjänstlagen i enlighet med vad i motionen anförts,
25. att riksdagen hos regeringen begär utredning om kristerapiverksamhet för brottsoffer i enlighet med vad som anförts i motionen,
1994/95:Sf635 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning av personal vid de statliga ungdomshemmen.
1994/95:So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om metodutvecklingen inom socialtjänsten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning mellan normerna i socialtjänstlagen och miniminivåerna i andra generella system,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorat bistånd i enlighet med vad som anförts i motionen,
1994/95:So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av unga i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar ändra lagen om vård av missbrukare i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anlitande av ideella organisationer i vårdarbetet,
1994/95:So213 av Elisebeht Markström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklat skyddat boende för kvinnor och barn.
1994/95:So215 av Leif Carlson och Göte Jonsson (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att möjlighet skapas att kontrollera utgående försändelser från LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ideella organisationers förebyggande insatser och vård av alkoholmissbrukare,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas ansvar för missbrukarvården,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandling av alkoholmissbrukare i öppna vårdformer,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anpassning av alkoholmissbruksvården till kvinnors behov,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård och behandling av narkotikamissbrukare,
1994/95:So226 av Ulf Kristersson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstlagens inriktning.
1994/95:So238 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lagstiftning om en kooperativ företagsform enligt vad i motionen anförts om möjligheter att ta sociala hänsyn i verksamheten.
1994/95:So250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialtjänstlagen bör omarbetas till en rättighetslag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en riksnorm för socialbidrag bör införas i enlighet med framlagt förslag från Socialtjänstkommittén,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till genomförandet av Socialtjänstkommitténs betänkanden (SOU 1993:30 och SOU 1994:139) enligt vad i motionen anförts om barns rätt, myndighetsbegreppet, system för ersättningar mellan kommuner etc.,
1994/95:So257 av Göthe Knutson och Kjell Ericsson (m, c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av socialtjänstlagen i syfte att undanröja oklarheter i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:So262 av Göte Jonsson och Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn vad gäller den psykiatriska vården i anslutning till institutionsbehandling.
1994/95:So265 av Anders Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre skydd för befattningshavare inom socialtjänsten.
1994/95:So284 av Inger Davidson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av uppföljning och utvärdering av vården vid § 12-hem samt den vård som följer efter en sådan vistelse.
1994/95:So289 av Sonja Fransson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrenssituationen för den kooperativa omsorgsverksamheten.
1994/95:So405 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkohol- och narkomanvården,
1994/95:A472 av Karin Pilsäter och Conny Sandholm (fp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen.
1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra kunskaperna om metoder för att upptäcka sociala missförhållanden samt metoder för att utveckla behandlingsinsatserna för kvinnor med missbruksproblem,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnor och barn som utsätts för sexuella och andra övergrepp.
1994/95:A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad forskning om kvinnovåld,
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnocentrum, handlingsprogram vid sjukhusbesök och kostnader för psykoterapi,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av socialtjänstlagen.
1994/95:A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att separata vårdhem bör inrättas för missbrukande kvinnor,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vård och behandling av missbrukare skall vara inriktade på hela familjen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvinnomisshandelns orsaker, symtom och möjliga behandling skall ingå i den reguljära utbildningen i grundskola, gymnasieutbildning samt i utbildningar till olika vårdyrken,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens personal bör ha gemensam fortbildning om kvinnomisshandelns och barnmisshandelns orsaker och konsekvenser samt hur de kan förebyggas.
Utskottet
Socialtjänstlagen
I motion Ju601 av Ingbritt Irhammar och Görel Thurdin (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersättning för lidande och kränkning inte skall räknas som inkomst enligt socialtjänstlagen (yrkande 7). Motionärerna påpekar att många människor som har utsatts för brott inte klarar av att återgå till studier eller arbete direkt efter brottet. Vissa brottsoffer blir beroende av bistånd enligt socialtjänstlagen. Skadestånd till brottsoffer för lidande och kränkning bör enligt motionärerna inte räknas som inkomst vid prövningen av rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen.
I motion So206 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning mellan normerna i socialtjänstlagen och miniminivåerna i andra generella system (yrkande 2), och vad som anförts om villkorat bistånd (yrkande 3). I dagens ekonomiska läge är det helt nödvändigt att se över de olika generella trygghetssystemen. Vid denna översyn är det angeläget att en besparing inom de generella statligt finansierade systemen inte medför ökade kostnader för den kommunala socialtjänsten. Även normerna i socialtjänstlagen måste anpassas till miniminivåerna i andra generella system. Motionärerna anser att regeringen måste vidta åtgärder för att komma till rätta med dessa samordningsproblem. Vidare anser motionärerna att möjligheten till s.k. villkorat bistånd skall anges i socialtjänstlagen. Erfarenheten har visat att det är otillfredsställande att lagen inte ger socialnämnderna möjlighet att ställa krav på motprestationer från den enskilde. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett sådant förslag.
I motion So226 av Ulf Kristersson (m) hemställs om ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om inriktningen av socialtjänstlagen. Motionären är kritisk till socialtjänstlagens nuvarande utformning och anför att lagen i princip ger alla rätt att leva på "samhällets" bekostnad och att ringa ansvar läggs på den enskilde. Vidare skapar fastställda bidragsnormer och domstolarnas praxis problem för kommunerna. Socialtjänstkommitténs förslag innebär inget nytänkande. Något förslag om att kommunerna skall få rätt att ställa krav på motprestation från dem som mottar socialbidrag finns t.ex. inte. Motionären är också kritisk till att socialtjänsten skall bedriva uppsökande verksamhet för att informera om alla de bidrag och förmåner som står till buds och till förslaget om att riksdagen skall fatta beslut om nivån på socialbidragen, vilket enligt motionären innebär ytterligare ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. Kommunerna bör i stället få rätt att bestämma om socialbidragens nivå.
I motion So250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om att socialtjänstlagen bör omarbetas till en rättighetslag (yrkande 2) och vad som anförts om att införa en riksnorm för socialbidrag i enlighet med Socialtjänstkommitténs förslag (yrkande 3). Motionärerna anför att socialtjänstlagen är en ramlag som inte klart anger vad den enskilda människan har rätt att kräva. Den uttalar rätten till "skälig levnadsnivå" utan att ange var denna nivå ligger. I knappa tider väljer kommunerna att tolka lagen restriktivt, och resultatet blir att många beslut överklagas. Socialtjänstkommittén har föreslagit enhetliga normer för socialbidragen. Motionärerna ställer sig bakom detta förslag. Motionärerna ställer sig även bakom Socialtjänstkommitténs förslag om ökat skydd för barn, åtgärder beträffande vistelsebegreppet, ett tydligare myndighetsbegrepp m.m. och hemställer att riksdagen begär förslag till genomförandet av Socialtjänstkommitténs betänkanden SOU 1993:30 och 1994:139 (yrkande 4).
I motion So257 av Göthe Knutson och Kjell Ericsson (m, c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av socialtjänstlagen i syfte att undanröja de oklarheter som anförs i motionen. Motionärerna vill att en översyn av reglerna om socialbidrag till hyreskostnader snarast kommer till stånd.
I motion A472 av Karin Pilsäter och Conny Sandblom (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen (yrkande 11). Motionärerna framhåller att ett allvarligt problem för många skärgårdskommuner är att de tvingas betala t.ex. hemtjänst också för människor som inte är skrivna i kommunen utan bara bor där under sommaren. Äldre och handikappade skall självfallet ha möjlighet att vistas i sina fritidshus när de så önskar, men det vore rimligt att deras hemkommun betalar för den eventuella service som krävs för att göra detta möjligt, menar motionärerna. Det finns också en risk att kommuner med ekonomiska problem utnyttjar andra kommuner genom att sända sina äldre och handikappade dit över sommaren. Skälet till detta är att en persons vistelseort bestämmer vilken kommun som skall stå för eventuell hemtjänst.
Tidigare behandling
Utskottet har sedan Socialtjänstkommittén tillsattes med hänvisning till kommitténs arbete avstyrkt motioner med liknande innehåll som de nu aktuella (bet. 1991/92:SoU2, 1992/93:SoU2, 1993/94:SoU8). I betänkandet 1993/94:SoU8 uttalade utskottet följande. De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av Socialtjänstkommittén i delbetänkandet SOU 1993:30. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser att regeringens kommande förslag på detta område inte bör föregripas.
(För en utförlig redogörelse för gällande rätt på området och de förslag Socialtjänstkommittén presenterat i delbetänkandet Rätten till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30, hänvisas till utskottets betänkande 1993/94:SoU8.)
Även förra våren behandlade utskottet i betänkande 1993/94:SoU31 ett flertal motioner om bistånd enligt socialtjänstlagen. Utskottet vidhöll sin inställning. Motionerna avstyrktes.
Motionsyrkande om att socialtjänstlagen bör omarbetas till en rättighetslag behandlades i förra årets budgetbetänkande och avstyrktes med samma motivering (bet. 1993/94:SoU20 s. 23, 33).
När det gäller samordning mellan normerna i socialtjänstlagen och miniminivåerna i andra generella system redovisas i Socialtjänstkommitténs rapport, SOU 1994:46, en studie över sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag. I Socialtjänstkommitténs huvudbetänkande Ny socialtjänstlag, SOU 1994:139, (s. 25 f.), sägs följande.
Allt fler människor har under senare år hänvisats till socialbidrag för att klara sin försörjning. En jämförelse mellan år 1982 och år 1993 visar att antalet bidragshushåll ökat från 228 000 till 374 000 samtidigt som kostnaderna -- räknat i 1982 års priser -- ökat från ca 1,8 till 4,4 miljarder kronor.
Orsakerna till den kraftiga ökningen av antalet bidragshushåll finns att söka i andra faktorer än kommunernas tillämpning av socialtjänstlagen. Den beror framför allt på de förändringar som inträffat på arbetsmarknaden i kombination med en ökad invandring.
Bidragshushållens fördelning på ålder och olika hushållstyper uppvisar dock en stabil bild under perioden.
En betydande andel av socialbidragstagarna är människor som är dåligt förankrade på arbetsmarknaden och som i många fall inte kan få sin försörjning ordnad genom andra försörjningssystem, t.ex. arbetslöshetsförsäkring, kontant arbetsmarknadsstöd och sjukförsäkring. Som exempel kan nämnas ungdomar, vissa grupper av invandrare, hemarbetande kvinnor och personer med olika typer av arbetshandikapp. Dessa grupper drabbas i allmänhet hårt vid en försämring av arbetsmarknadsläget.
Men det är inte bara arbetslöshet och invandring som påverkar socialbidragsutvecklingen. Även förändringar i transfereringssystemen kan leda till att människor i ökad utsträckning blir beroende av socialbidrag för att klara sin försörjning. Vi vill därför framhålla betydelsen av att eventuella effekter på socialbidragssystemet analyseras innan man tar beslut om förändringar i andra bidrags- och stödsystem. Även möjligheterna att ge vissa grupper stöd i annan form än genom socialbidrag bör undersökas i ett sådant sammanhang.
Metodutveckling m.m. inom socialtjänsten
I motion So206 av Gullan Lindblad m.fl. hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om metodutvecklingen inom socialtjänsten (yrkande 1). Enligt motionärerna har socialtjänsten inte lyckats när det gäller att uppnå vissa viktiga mål. I många fall är det uppenbart att insatser t.ex. inom individ- och familjeomsorgen satts in för sent. En ingående analys måste enligt motionärerna göras när det gäller metodfrågorna inom socialtjänsten. Arbetet med metodutveckling måste ges hög prioritet.
I motion Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i socialtjänstlagen i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 7). Motionärerna anför att socialtjänstlagen, som ålägger socialtjänsten ett ansvar för att de som bor och vistas i en kommun får det stöd och den hjälp de behöver, ges ett huvudansvar för att samordna skilda myndigheters insatser när det gäller brottsförebyggande arbete. Detta ansvar bör regleras i socialtjänstlagen.
Bakgrund
Socialtjänstens framtida inriktning och organisation har behandlats av Socialtjänstkommittén i huvudbetänkandet Ny socialtjänstlag (SOU 1994:139). I betänkandet föreslås att socialtjänstens skyldighet att samverka med andra myndigheter, organisationer och enskilda skall ges uttryckligt lagstöd. Vidare föreslås en bestämmelse om att socialtjänsten i sitt arbete särskilt skall beakta behovet av tidiga insatser. Med tidiga insatser avses sådana insatser som riktar sig till barn, ungdomar och vuxna i riskmiljöer för att förhindra eller begränsa en ogynnsam utveckling, som exempel anges rådgivningsverksamhet och uppsökande verksamhet. Syftet med förslaget är att förebygga och förhindra behov av mer omfattande och akuta insatser bl.a. i form av vård utanför det egna hemmet.
Socialtjänstkommittén föreslår en lagfäst skyldighet för socialtjänsten att till kommunfullmäktige rapportera tendenser till ogynnsam utveckling som kräver samordnade insatser inom kommunen men också mellan kommunen och andra aktörer. Även socialtjänstens roll i den kommunala planeringsprocessen behandlas liksom socialtjänstens ansvar för att sociala konsekvensanalyser kommer till stånd (SOU 1994:139 s. 22 f., 40 f.).
Vidare sägs att socialtjänstens metoder för uppföljning och utvärdering behöver förbättras. Det behövs också metodutveckling för att tidigt kunna upptäcka människor med begynnande missbruk och motivera dem att göra någonting åt sin situation (SOU 1994:139 s. 29).
Utskottets bedömning
När det gäller principer för hänsynstagande till inkomster och tillgångar vid beräkning av socialbidrag har Socialstyrelsen i Allmänna råd om socialbidrag, 1992:4 uttalat bl.a. följande.
Vid beräkning av socialbidraget läggs normalt normbeloppet för de familjemedlemmar som ingår i hushållet ihop till ett bruttobehov. Förutom de budgetposter som ingår i normen tillkommer den faktiska nettobostadskostnaden och övriga utgifter som godkänts som skäliga vid behovsbedömningen. Därefter dras familjens alla inkomster från denna summa varefter familjens nettobehov täcks genom socialbidrag.-- Lön eller annan inkomst efter skatt avräknas från det belopp som anses skäligt för perioden. Detta innebär att även sjukpenning, föräldrapenning och eventuell pension avräknas, liksom andra inkomster, t.ex. räntor, arvoden, underhållsbidrag och bidragsförskott. Livränta från arbetsskadeförsäkring räknas också som inkomst och avräknas från bruttobehovet.
Som inkomst räknas enligt de allmänna råden även utdömt skadestånd till den del det inte utgör ersättning för extra kostnader för vård och behandling. Detsamma gäller de delar av handikappersättning, vårdbidrag för vård av handikappat barn och hemsjukvårdsbidrag som inte utgör ersättning för merkostnader på grund av handikappet eller sjukdomen.
Socialtjänstkommittén har i delbetänkandet SOU 1993:30 (s. 217) inte funnit anledning att föreslå någon ändring när det gäller de principer för hänsynstagande till inkomster och tillgångar som finns angivna i Socialstyrelsens allmänna råd. Delbetänkandet bereds fortfarande i Socialdepartementet.
Utskottet anser att regeringens kommande förslag bör avvaktas innan utskottet tar något initiativ i den fråga som tas upp i motion Ju601 (c) yrkande 7. Motionen avstyrks.
Även de frågor som tas upp i övriga motioner har behandlats av Socialtjänstkommittén i delbetänkandet SOU 1993:30 eller i huvudbetänkandet SOU 1994:139. Huvudbetänkandet remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser att regeringens kommande förslag på detta område inte bör föregripas. Motionerna So206 (m) yrkandena 1, 2 och 3, So226 (m), So250 (v) yrkandena 2, 3 och 4, So257 (m, c), Ju809 (c) yrkande 7 och A472 (fp) yrkande 10 avstyrks.
Skydd för socialtjänstens personal
I motion So265 av Anders Nilsson (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre skydd för befattningshavare inom socialtjänsten. I motionen betonas det angelägna i att personalen inom socialtjänsten får möjlighet att erhålla biträde av polis i vissa situationer såsom vid hembesök och dylikt.
Bakgrund
Samverkan mellan polis och socialtjänst regleras genom olika bestämmelser. Enligt 3 § polislagen skall polisen samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan myndighet när polisen får kännedom om förhållanden som kan föranleda åtgärd av myndigheterna. I 43 § LVU och 45 § LVM anges i vilka fall polismyndigheten är skyldig att på begäran lämna socialnämnden biträde. Utskottet framhöll under behandlingen av den första LVM-propositionen, proposition 1981/82:8, att biträde av polismyndighet inte bör begäras annat än då en åtgärd inte kan genomföras på något annat sätt (SoU 1981/82:22). Även i propositionen anges att befogenheten att påkalla polishandräckning skall användas med försiktighet.
Enligt Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om åtgärder mot våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2) skall arbetsgivaren utreda de risker för våld och hot om våld som kan finnas i arbetet samt vidta de åtgärder som kan föranledas av utredningen (2 §). Vidare skall arbetet ordnas och arbetsplatserna placeras, utformas och utrustas så att risk för våld eller hot om våld så långt som det är möjligt förebyggs (3 och 6 §§). I 7 § stadgas att arbetstagarna skall ha möjlighet att kalla på snabb hjälp vid en vålds- eller hotsituation. Arbetsgivaren skall bl.a. se till att det finns larmutrustning där så krävs för säkerheten, att det finns fastställda rutiner för vem som skall ta emot larm och för åtgärder som skall vidtas när larm utlösts.
Polisutredningen har bl.a. haft i uppdrag att studera bestämmelserna om polisens handräckning och överväga om reglerna är konsekvent och ändamålsenligt utformade. I delbetänkandet Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) föreslår utredningen att det införs vissa regler om handräckning i polislagen. Den första bestämmelsen innehåller en definition av begreppet handräckning, den andra beskriver hur man begär handräckning och den tredje reglerar när polisen är skyldig att lämna handräckning och när en begäran får avslås. Utredningen föreslår också vissa regler om polisens befogenhet att ingripa med anledning av att en ansökan om handräckning har beviljats. Som allmänna förutsättningar för handräckning sägs att oavsett vad för slags handräckning det är fråga om bör polisens åtgärder begränsas till sådana som den handräckningssökande myndigheten själv inte har befogenhet att företa. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Tidigare behandling
I betänkandet 1993/94:SoU8 behandlade utskottet en motion (c) om behovet av en utredning av skyddsförutsättningarna för socialtjänstens personal. Utskottet uttalade bl.a. att det var angeläget att socialtjänstens personal kan arbeta under trygga förhållanden och att arbetsgivarna har ansvaret för att arbetsförhållandena blir sådana att riskerna för våld och hot om våld minimeras. Utskottet hänvisade vidare till Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter och anordnade temadagar om våld och hot som arbetsmiljöproblem samt till Polisutredningens betänkande. Utskottet ansåg att det inte behövdes något initiativ från riksdagen med anledning av motionen som därvid avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller skydd för befattningshavare inom socialtjänsten och avstyrker motion So265 (s).
Social verksamhet i kooperativ form
I motion So238 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs att riksdagen begär förslag till lagstiftning om en kooperativ företagsform i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionärerna anför att den kooperativa företagsformen röner allt större intresse inom det sociala området. Utomlands finns s.k. sociala kooperativ som arbetar med människor som har svårt att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Fråga är om arbetskooperativ som säljer varor och tjänster på marknaden. Kooperationerna vänder sig till omsorgstagare, människor med allvarliga psykiska problem, fysiskt handikappade, f.d. fångar samt missbrukare. Motionärerna nämner att kooperativ är en speciell lagreglerad företagsform i Italien. Där finns också en särskild lagstiftning som reglerar de sociala kooperativens verksamheter. Exempelvis måste ett socialt kooperativ ha minst 40 % "arbetshandikappade" som kooperatörer. I Sverige har den kooperativa verksamheten fått en annan inriktning och utformning. Vi har producentkooperativ, konsumentkooperativ och brukarkooperativ, t.ex. daghem, samt sociala kooperativ i terapisyfte, ofta i anslutning till den psykiatriska vården eller till omsorgsverksamhet. De sociala kooperativen innebär enligt motionärerna ett nytänkande inom den psykiatriska rehabiliteringen och har hittills uppvisat fina resultat och ökad livskvalitet för dem som ingått i kooperativen, dessutom till en lägre kostnad än traditionella behandlingsmetoder.
I motion So289 av Sonja Fransson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen anförts om konkurrenssituationen för den kooperativa omsorgsverksamheten. Motionären anför att arbetsgivaravgiften har höjts med 1,5 % fr.o.m. den 1 januari 1995. Höjningen omfattar inte kommuner och landsting, och skälet till detta är att vård och omsorger inte skall belastas. Kooperativ omsorgsverksamhet undantogs ej trots att verksamheten bedrivs utan vinstintressen, liksom kommuner och landsting. Detta kan leda till snedvriden konkurrens inom omsorgsområdet. Man bör därför enligt motionären vid utformningen av den till kommunsektorn utlovade kompensationen för merkostnader eftersträva en sådan lösning att risken för snedvridningar i förhållande till kooperativt organiserade och bedrivna omsorgsverksamheter kan undvikas.
Inom Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, bedrivs försök med särskilt anordnad sysselsättning för personer med svårare funktionshinder. Fråga är om alternativa driftsformer med arbetsuppgifter som är specifikt anpassade för arbetshandikappade och som byggs upp med bidrag från AMS. Tanken är att alternativa driftsformer skall utvecklas vid sidan av de arbetstillfällen som skapas på marknader där gängse företagsekonomiska principer gäller. Det finns, särskilt inom tjänstesektorn, arbetsuppgifter som efterfrågas och som kan utföras utanför kretsen av etablerade företag och myndigheter inkl. Samhall AB. Arbetsuppgifterna kan utföras av stiftelse, kooperativ eller annan alternativ driftsform, som styrs och drivs av flera parter, anställda, offentlig sektor, näringsliv, folkrörelse m.fl. Ett krav för att få samhällsstöd till sådan verksamhet skall vara att arbetsförmedlingen anvisar till anställningarna och att verksamheten har vissa stipulerade regler om anställningsförhållanden som garanterar arbete åt handikappade på deras egna villkor. För att undvika segregerade arbetsplatser kan villkor ställas om att ett visst antal anställda skall vara icke handikappade. Medlen finansieras inom ramen för de s.k. otraditionella medlen inom anslaget Särskilda åtgärder för arbetshandikappade på statsbudgeten.
Samhall AB har som uppgift att anordna, leda och samordna verksamhet som bedrivs inom koncernen för att ge meningsfullt och utvecklande arbete åt arbetshandikappade där behoven finns. Antalet anställda arbetshandikappade i Samhall AB var 28 499 per den 30 juni 1994. För en utförlig redogörelse över Samhall AB, dess resultat och verksamhetsinriktning, m.m. hänvisas till budgetpropositionen 1994/95:100 bil. 11 s. 110--118.
När det gäller den kooperativa missbrukarvården har Socialstyrelsen lämnat bidrag till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för missbrukare i samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamns och Tyresö kommuner. Förebild för projektet har varit det självförsörjande missbrukarkooperativet San Patrignano i Italien. Arbetskooperativet bedriver sin verksamhet sedan ett halvt år tillbaka. Tanken är att det på sikt skall bli självbärande genom försäljning av varor och tjänster. Projektet kommer att följas av Socialstyrelsen och av Socialdepartementet.
Riksdagen antog i december 1994 regeringens förslag om att fr.o.m. inkomståret 1995 införa en allmänn löneavgift om 1,5 % för finansiering av medlemskapet i EU (prop. 1994/95:122, SkU16, rskr. 149). Löneavgiften är utformad så att den motsvarar en höjning av arbetsgivar- och egenavgifterna med 1,5 procentenheter. Höjningen av arbetsgivaravgifterna kommer att leda till merkostnader i kommunsektorn. I propositionen anfördes att den sociala sektorn ej bör drabbas och att hela detta belopp skall återföras till kommunsektorn. Enligt av skatteutskottet inhämtad uppgift kommer regeringen att redovisa sina ställningstaganden i denna fråga i samband med kompletteringspropositionen. Med anledning av motioner om bl.a. att en höjning av löneavgiften inte får leda till att konkurrensneutraliteten mellan privata, kooperativa och offentliga arbetsgivare rubbas uttalade skatteutskottet att man vid utformningen av kompensationen för merkostnader så långt som möjligt bör undvika sådana snedvridande effekter som motionärerna befarar. Skatteutskottet utgick från att regeringen kommer att beakta detta utan något särskilt uttalande från riksdagens sida och att närmare ställningstaganden borde anstå i avvaktan på regeringens kommande förslag. Utskottet tillstyrkte regeringens förslag och avstyrkte motionerna i fråga. Detta blev också riksdagens beslut.
I betänkandet 1993/94:SoU31 såg socialutskottet positivt på utvecklingen av alternativa former för rehabilitering av missbrukare och konstaterade att insatser görs eller förbereds för att utveckla alternativa driftsformer för arbetshandikappade och missbrukare. Utskottet avstyrkte en motion (v) med liknande innehåll som den nu aktuella.
I detta sammanhang skall också nämnas att regeringen beslutat att tillsätta en särskild utredare som skall se över de kooperativa företagsformernas ställning i förhållande till andra företagsformer (dir. 1994:149). Enligt direktiven skall frågan om de kooperativa företagsformerna är missgynnade i jämförelse med andra företagsformer utredas. Om så är fallet skall utredaren föreslå de förändringar i lagar och andra författningar som behövs för att uppnå likvärdighet mellan de olika företagsformerna. Dessutom skall utredaren, om det behövs, föreslå andra åtgärder för att öka kunskapen om de kooperativa företagsformerna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att olika insatser görs för att utveckla alternativa driftsformer för arbetshandikappade personer och att ett arbetskooperativ för missbrukare också kommit i gång. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker därmed motion So238 (v). När det gäller frågan om konkurrenssituationen för den kooperativa omsorgsverksamheten anser utskottet att bestämmelser som medför snedvridande effekter på konkurrensen mellan olika driftsformer för social omsorg så långt som möjligt bör undvikas. Regeringen avser enligt uppgift att återkomma i denna fråga i samband med kompletteringspropositionen. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte. Utskottet avstyrker motion So289 (s).
Vård av unga
I motion So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar att ändra lagen om vård av unga (LVU) i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 5). Barn som växer upp i missbrukarhem är ofta mycket utsatta. Det är därför väsentligt att dessa barns situation uppmärksammas och åtgärdas på ett så tidigt stadium som möjligt. Vidare anser motionärerna att det i LVU bör införas en motsvarighet till 26 § i gamla barnavårdslagen, som innebar att de sociala myndigheterna i samarbete med familjen hade en reell möjlighet att på ett tidigt stadium hjälpa och stötta familjer där barnen riskerade att råka illa ut psykiskt och fysiskt. Enligt motionärerna inleddes åtgärderna med att de sociala myndigheterna i samarbete med familjen planerade åtgärder som syftade till att stötta familjen. Hjälpte inte detta fanns det möjlighet för barnavårdsnämnden att komma med förmaningar och eventuellt varningar till familjen. Ledde inte dessa åtgärder till önskat resultat kunde de sociala myndigheterna lämna föreskrifter. Som ytterligare ett steg kunde nämnden beordra övervakning av det enskilda barnet. Först som en sista åtgärd kunde beslut om omhändertagande bli aktuellt. Nu kommer socialnämndernas åtgärder och agerande ofta överraskande och för sent.
Bakgrund
Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall socialnämnden verka för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Nämnden skall i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.
Den nuvarande lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) antogs av riksdagen våren 1990 och trädde i kraft den 1 juli samma år. Enligt 1--4 §§ LVU skall insatser för barn och ungdom göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Beslut om vård oberoende av samtycke skall fattas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Sådan vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Beslut om vård med stöd av lagen meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.
I 22 § LVU stadgas att socialnämnden under vissa angivna förhållanden får besluta att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett beslut om behandling meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas (s.k. mellantvång).
LVU kompletterar socialtjänstlagen i situationer när de frivilliga insatser som kan ges med stöd av socialtjänstlagen är otillräckliga. Lagen är avsedd att tillämpas först när det visat sig att det inte går att få samtycke till den vård som är nödvändig för den unge.
I proposition 1984/85:171 framhölls i anslutning till föreslagna tillägg till 12 § SoL bl.a. att avsaknaden av möjligheter att vidta tvingande åtgärder med stöd av socialtjänstlagstiftningen inte får innebära att socialtjänsten står passiv och avvaktar till dess LVU blir tillämplig. Om socialtjänsten misslyckas med att etablera en kontakt med den unge bör man ändå följa utvecklingen genom förnyade kontakter och uppsökande verksamhet.
Beträffande barn vars föräldrar är missbrukare eller lider av psykisk sjukdom har Socialstyrelsen genom regleringsbrevet för budgetåret 1993/94 fått i uppdrag att följa och dokumentera hur missbruk och psykisk sjukdom hos föräldrar påverkar barnets utveckling samt initiera utvecklingsarbete på området. Vidare har Socialstyrelsen sedan år 1991 regeringens uppdrag att genomföra åtgärdsprogram för att höja kompetensen inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg när det gäller arbetet med barn som far illa och deras familjer. Projektet, som kallas Barn i fokus, kommer att avslutas under våren 1995. Socialtjänstkommittén har i sitt huvudbetänkande anfört att ökade insatser krävs från socialtjänstens sida när det gäller barn till missbrukare och att socialtjänsten bör ha en lagfäst skyldighet att bedriva uppsökande verksamhet bland barn och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt. Som tidigare anförts är detta betänkande föremål för remissbehandling.
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU15 behandlade utskottet regeringens proposition om ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga och även en motion (m) med liknande innehåll som den nu aktuella. Utskottet uttalade bl.a. (s. 45) att det är mycket viktigt att socialnämnderna arbetar förebyggande, särskilt när det gäller familjer med sociala problem och i fråga om ungdomar i utsatta situationer. Detta följer redan av socialtjänstlagen. Ett ingripande med tvång bör i allmänhet inte komma överraskande. Utskottet anförde vidare att de åtgärder, t.ex. förmaning och varning samt föreskrifter för den unge, vilka var möjliga enligt barnavårdslagen, hade kommit att sakna praktisk betydelse långt innan barnavårdslagen upphörde att gälla. Utskottet ansåg att de i propositionen föreslagna möjligheterna till förebyggande åtgärder enligt LVU fick anses vara tillräckliga och avstyrkte med det anförda den då aktuella motionen (res. m). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker därmed motion So208 (m) yrkande 5.
Vård av missbrukare
I motion So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen beslutar att ändra lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 6). Enligt motionärerna behövs det en ny LVM-lag eftersom den nuvarande lagen inte ger tillräckliga möjligheter att ingripa på ett tidigt stadium. Motionärerna föreslår att stöd och behandling sker på tre nivåer. Dessa är frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstens bestämmelser, övervakning av missbrukaren och andra föreskrifter ålagda av socialnämnden och i sista hand frihetsberövande. Den nya lagen bör också ge möjlighet till s.k. kontraktsvård och längre sammanhängande vårdperioder. Därutöver kräver motionärerna ökat samarbete mellan polis och socialtjänst.
I motion So405 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om alkoholist- och narkomanvården (yrkande 6). Motionärerna anför att insatser mot narkotika samtidigt är insatser mot spridning av hiv. Motionärerna hänvisar till att de i andra motioner föreslagit åtgärder när det bl.a. gäller narkomanvården.
I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om vad i motionen anförts om kommunernas ansvar för missbrukarvården (yrkande 18), om behandling av alkoholmissbrukare i öppna vårdformer (yrkande 20) samt om vård och behandling av narkotikamissbrukare (yrkande 26). Ett grundläggande ansvar för missbrukarvården bör enligt motionärerna läggas på kommunerna. Missbruksenheter bör byggas upp i samverkan mellan socialtjänst och sjukvård. Till dessa missbruksenheter bör knytas ett betalningsansvar för all institutionskrävande missbrukarvård. Vidare anser motionärerna att en alltför stor andel av missbrukarvården i dag bedrivs i institutionsform. Då flertalet alkoholmissbrukare får lika bra eller bättre vård i öppna former, och då denna vård är billigare än institutionsvård måste en förskjutning av tyngdpunkten ske i vården. Beträffande narkomanvården anförs att många kommuner har inrättat specialiserade öppenvårdsteam för narkotikamissbrukare. På några håll i landet behandlas narkotikamissbrukare med metadon under strängt kontrollerade former. Motionärerna menar att dessa satsningar måste fortsätta och att de olika vård- och behandlingsformerna fortlöpande utvärderas.
Bakgrund
Enligt 11 § SoL har socialnämnden ett särskilt ansvar både för insatser i syfte att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel och för att den som till följd av missbruk har behov av särskilda åtgärder får erforderligt stöd och hjälp. Nämnden skall också i samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga beakta att planen fullföljs.
LVM är ett komplement till socialtjänstlagen i det fall det inte går att anordna den vård som missbrukaren behöver i frivilliga former. Syftet med tvångsvården för missbrukare är att motivera missbrukaren att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma ifrån missbruket. Den nuvarande LVM-lagen antogs av riksdagen våren 1988 (prop. 1987/88:147, SoU25).
Kommunerna har från och med den 1 juli 1994 tagit över länsstyrelsernas hantering av LVM-ärenden (prop. 1993/94:97, SoU16). Beslut om tvångsvård meddelas av länsrätten.
Alkoholpolitiska kommissionen har i sitt delbetänkande Vård av alkoholmissbrukare (SOU 1994:27) bl.a. belyst hur vården fungerar. I sitt huvudbetänkande (SOU 1994:24) har kommissionen lämnat ett antal förslag som rör vården av alkoholmissbrukare. Bl.a. framhölls behovet av samverkan med andra samhällsorgan för att förebygga missbruk men också för att tidigt kunna upptäcka och ingripa för att motverka missbruk. Mot bakgrund av vad som framkommit i den skrift (Behandling av alkoholproblem -- en kunskapsöversikt, 1994) som utarbetats av en expertgrupp inom Centrum för utvärdering av socialt arbete (CUS) vid Socialstyrelsen konstaterar kommissionen att det inte finns något behandlingsprogram som leder till goda behandlingsresultat för alla människor med alkoholproblem. Kommissionen föreslår en förändrad strategi när det gäller vårdens innehåll och utformning i framtiden. Tyngdpunkten bör enligt kommissionens bedömning med stor försiktighet förskjutas från den slutna och dyrbara institutionsvården till öppnare vårdformer. Den föreslagna förändringen av vårdens inriktning får emellertid inte innebära att den institutionella vården förkastas, utan att vårdbehovet som tidigare prövas utifrån varje individs förhållanden och förutsättningar att tillgodogöra sig de olika vårdformer som finns. Institutionsvård bör bara ges till personer som av olika skäl inte kan tillgodogöra sig behandling i öppna former, anser kommissionen.
I årets budgetproposition har regeringen anfört att det särskilda statsbidraget till missbrukarvård tills vidare bör behållas och att särskilda utvecklingsmedel även fortsättningsvis bör avsättas för att stimulera kommunerna att utveckla öppenvårdsinsatser. Enligt regeringen finns det stort behov av att utveckla alternativ till institutionsvård genom förebyggande insatser och öppenvård. Som exempel på insatser som kan behöva utvecklas nämns beträffande de tunga missbrukarna olika former av social omvårdnad, social träning och kontroll.
Socialutskottet har i sitt betänkande 1994/95:SoU15 ställt sig bakom regeringens förslag. Vidare hänvisade utskottet till att Socialstyrelsen nyligen har gjort en uppföljning av missbrukarvården i Stockholms län och att rapporten visar att institutionsvården har minskat och att öppenvården inte har byggts ut i motsvarande grad. Samtidigt kommer uppgifter om ett ökande missbruk bland ungdomar. Mot denna bakgrund ansåg utskottet det angeläget att regeringen noga följer utvecklingen på detta område.
När det gäller insatser mot spridning av hiv har Socialstyrelsen sedan mitten av 1980-talet haft ett särskilt regeringsuppdrag med syfte att motverka smittspridningen av hiv bland narkotikamissbrukare. Betydande medel har satsats på uppbyggnaden av en offensiv narkomanvård. Enligt utvärderingar av verksamheten som har gjorts av både Riksrevisionsverket och Socialstyrelsen har dessa insatser varit framgångsrika. Internationellt sett har Sverige en mycket låg andel nysmitta av hiv bland injektionsmissbrukare. Av det totala antalet aidssjuka i Sverige utgör injektionsmissbrukarna ca 7 %. I övriga Europa är medeltalet ca 34 %. I årets budgetproposition anför regeringen att Socialstyrelsen har fått nya direktiv när det gäller det fortsatta arbetet med Offensiv narkomanvård. Ett huvudmoment utgör en fortsatt satsning på kompetensutveckling inom framför allt den öppna vården. Det gäller metoder för motivationsarbete, behandlingsplanering och omhändertagande av de mest utsatta grupperna såsom psykiskt störda och hivsmittade missbrukare.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening är det mycket viktigt att socialnämnderna arbetar förebyggande för att motverka alkohol- och narkotikamissbruk och aktivt sörjer för att den enskilde får den hjälp och det stöd som behövs i kampen mot missbruket. Detta följer redan av socialtjänstlagen. Vården av missbrukare skall så långt som möjligt ges i frivilliga former vilket samtidigt innebär en skyldighet för socialtjänsten att aktivt söka upp och motivera enskilda missbrukare för insatser.
Socialnämnden har ansvar för att vården oberoende av om den ges i frivilliga former eller med stöd av LVM får en långsiktigt stödjande inriktning. En sådan inriktning av arbetet förutsätter att socialnämnden fungerar som samordnare i en kedja av vårdorgan och myndigheter som missbrukaren kan ha kontakt med. Socialnämnden bör därför följa missbrukaren oavsett var i vårdkedjan han befinner sig. Inte minst viktigt är det att institutionsvistelser följs upp genom väl planerade insatser i den öppna vården.
Inom ramen för uppdraget Offensiv narkomanvård har en kartläggning skett av narkomanvården och behovet av insatser. Det är enligt utskottets mening angeläget att satsningen på den offensiva narkomanvården fullföljs av kommunerna. Utskottet konstaterar att regeringen gett Socialstyrelsen nya direktiv för det fortsatta arbetet med offensiv narkomanvård. Enligt dessa skall satsningen inriktas på att utveckla kompetensen inom den öppna vården och utarbeta metoder för att omhänderta och rehabilitera de mest utsatta missbrukarna. (För en utförlig redogörelse för uppdraget Offensiv narkomanvård hänvisas till utskottets betänkande 1993/94:SoU31 s. 20--21.)
Mycket talar enligt utskottet för att kommunernas öppenvårdsinsatser inte kan möta behoven hos de mest utsatta missbrukargrupperna. Om de kommunala insatserna är otillräckliga finns det en risk för att allt fler utvecklar så allvarliga problem att till sist bara tvångsvård återstår. Utskottet delar därför regeringens och vissa motionärers inställning att det är viktigt att det råder balans mellan de kommunala insatserna, såsom öppenvård och andra frivilliga vårdformer, och tvångsvården. Den institutionella vården har under de senaste åren minskat utan att öppenvårdsinsatserna byggts ut i motsvarande omfattning. Det är därför enligt utskottet viktigt att regeringen noga följer utvecklingen på detta område och vid behov vidtar åtgärder.
När det gäller utvärdering av olika vård- och behandlingsformer har Socialsstyrelsen i uppdrag att särskilt uppmärksamma hur de förebyggande och öppna verksamheterna utvecklas. För att kunna göra detta behöver styrelsen enhetliga mått som beskriver kvalitet, resultat och effekter. I budgetpropositionen har regeringen uttalat att Socialstyrelsen skall lämna förslag till hur ett nationellt bevaknings- och uppföljningssystem kan byggas upp.
Beträffande utvecklingen av öppenvårdsinsatser i kommunerna har Socialstyrelsen vidare i uppdrag att inom ramen för en beredningsgrupp med representanter från länsstyrelserna, Statens institutionsstyrelse och Svenska Kommunförbundet planera och styra den allmänna inriktningen av utvecklingsarbetet. Enligt utskottets mening bör i detta sammanhang stor vikt läggas vid uppföljning och utvärdering av de verksamheter som kommer till stånd.
Länsstyrelserna skall inom ramen för sin tillsynsfunktion följa utvecklingen inom missbrukarvården och ge kommunerna erforderligt stöd samt bevaka den enskildes rättssäkerhet. Länsstyrelserna disponerar också särskilda utvecklingsmedel.
Något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion So223 (fp) yrkandena 18, 20 och 26 behövs inte. Motionen avstyrks.
LVM kompletterar socialtjänstlagen i situationer när de frivilliga insatser som kan ges med stöd av socialtjänstlagen är otillräckliga. Grundtanken är att det är den enskildes behov av vård som skall vara avgörande. Vård enligt LVM skall vara ett medel att bryta en destruktiv utveckling och vården skall syfta till att ge den enskilde motivation till fortsatt behandling och stöd i frivilliga former. Tvångsvården skall ses som ett led i en längre tids behandling där huvuddelen av insatserna sker inom ramen för frivillig vård. Vården skall därför inriktas på att tillsammans med den enskilde planera behandling och andra rehabiliteringsinsatser som i många fall måste fortgå en längre tid efter det att vården enligt LVM har avslutats.
Beträffande vårdtidens längd sägs i LVM att vården skall upphöra när syftet med vården är uppnått. Den maximala vårdtiden har utökats från fyra månader till sex månader. Syftet med vården är, som tidigare anförts, att motivera missbrukaren att frivilligt medverka till fortsatt behandling och stöd för att komma ifrån missbruket. När detta syfte uppnåtts skall tvångsvården upphöra. Enbart det förhållandet att den intagne själv förklarar sig motiverad att ta emot frivillig vård är inte tillräckligt. Det måste göras en noggrann prövning i varje enskilt fall. I lagen har klargjorts socialnämndens skyldighet att se till att den enskilde efter vårdtiden får fortsatt stöd. (SoU 1987/88:25 s. 19 f.).
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet förslagen i motionerna So208 (m) yrkande 6 och So405 (m) yrkande 6.
Kvinnliga missbrukare
I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om vad i motionen anförts om anpassning av missbrukarvården till kvinnors behov (yrkande 22). Motionärerna anför att nuvarande missbrukarvård inte är anpassad till en ökande andel kvinnliga missbrukare. Det är därför viktigt att förebyggande program och behandlingsprogram för kvinnor med alkoholproblem utvecklas. Erfarenheterna vid EWA-kliniken vid Karolinska institutet bör därvid tas till vara.
I motion A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivanden om behovet att förbättra kunskaperna om metoder för att upptäcka sociala missförhållanden samt metoder för att utveckla behandlingsinsatserna för kvinnor med missbruksproblem (yrkande 9). Enligt motionärerna tenderar flickor som far illa att reagera med djup ångest i stället för våldshandlingar, prostitution i stället för kriminalitet och ett såväl medicinskt som psykologiskt beroende av de droger som missbrukas. Symptom hos flickor som far illa har visat sig svårare att upptäcka än hos pojkar. Rehabiliteringen är också mer komplex och kräver längre vårdtider. Ökade insatser måste göras för att förbättra kunskaperna om kvinnors missbruk, om metoder för att både upptäcka missförhållanden och för att utveckla behandlingsinsatserna.
I motion A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) hemställs om tillkännagivanden om vad som anförts om behovet av separata vårdhem för missbrukande kvinnor och att vård och behandling av missbrukare skall vara inriktade på hela familjen (yrkandena 20 och 21). Motionärerna anser att missbrukande kvinnor skall erbjudas vård på behandlingshem enbart för kvinnor och behandlingen skall vara inriktad på hela familjen. I detta sammanhang är det särskilt viktigt att barn till missbrukande föräldrar inte glöms bort.
Bakgrund
Vid Karolinska sjukhuset finns sedan 1981 en EWA-enhet (Early treatment, Women, Alcoholic addiction), där kvinnor med tidiga alkoholproblem utreds och behandlas. Vid enheten -- som omfattar både sluten och öppenvård -- har årligen omhändertagits ca 200 kvinnor från Stockholms län. EWA-enheterna försöker att nå kvinnorna i ett tidigt stadium i deras missbruk och att utveckla behandlingsprogram för denna patientkategori. Anhöriga är också välkomna för rådgivande samtal. Hänsyn tas till att kvinnors behov av vård och behandling är annorlunda än mäns. Behandlingstiden är normalt två år. Majoriteten av patienterna är socialt väletablerade och med ett för omgivningen okänt alkoholproblem.
Socialstyrelsen har under senare år, bl.a. på uppdrag av regeringen, ägnat frågan om kvinnors missbruk ökad uppmärksamhet. Styrelsen insatser har bl.a. avsett att förbättra arbetet med missbrukande mödrar och missbrukande föräldrar som bedrivs av kommunerna och inom barn- och mödrahälsovården. Socialstyrelsen har också lämnat stöd till utveckling av alternativ inom missbrukarvården och för att möta kvinnliga missbrukares specifika vårdbehov. Socialstyrelsen har med medel avsatta inom området individ- och familjeomsorg samt inom alkoholområdet stött Kvinnoforums utvecklingsinsatser för utsatta kvinnor. Kvinnoforum genomför bl.a. utbildningar och seminarier riktade till särskilda yrkegrupper och bedriver egen forskning rörande kvinnligt missbruk. Även Folkhälsoinstitutet stödjer forskningsinsatser inom alkohol- och narkotikaområdet. Institutet har också ett särskilt program inriktat på kvinnors hälsa.
Enligt uppgift från Statens institutionsstyrelse (SiS) kommer planerade förändringar inom LVM-institutionerna att öka antalet platser för kvinnor. Av de 25 LVM-institutionerna kommer sex om totalt 114 platser att vara avsedda för enbart kvinnor, tre om totalt 81 platser blir avsedda för bara män. Övriga, som tar emot både kvinnor och män, har i regel en särskild avdelning för kvinnor.
En av uppgifterna för Alkoholpolitiska kommissionen var att göra en översyn av vården för alkoholmissbrukare och att bedöma behoven i fråga om vårdens form och innehåll. De kvinnliga missbrukarnas vårdbehov skulle ägnas särskild uppmärksamhet. I delbetänkandet Kvinnor och alkohol (SOU 1994:28) föreslår Alkoholpolitiska kommissionen att det eftersatta behovet av kunskap om kvinnor och alkohol tillgodoses genom informations- och handledningsmaterial och genom att medel för missbruksforskning reserveras för forskning om kvinnor och alkohol på områden som hittills varit eftersatta. Vidare föreslås att preventiva insatser riktade till flickor utvecklas och att insatser för gravida kvinnor intensifieras. För flickor som befinner sig i riskzonen krävs därutöver extra åtgärder. Beträffande vård och behandling anser kommissionen att problembilden bakom kvinnors missbruk behöver uppmärksammas och att erfarenheterna från de särskilda kvinnomottagningarna kan bidra till kompetensutveckling. Dessa erfarenheter bör sammanställas och förmedlas till öppenvårdsmottagningar i landet. Socialstyrelsen bör i samarbete med de båda kommunförbunden ägna ökad uppmärksamhet åt kvinnors behov inom öppenvård, aktivt bidra till ökad kunskapsförmedling om kvinnors vårdbehov och verka för en utformning som underlättar för kvinnor att söka vård. Vidare anser kommissionen att frågan om för- och nackdelar med institutioner för enbart kvinnor eller för både män och kvinnor kräver ytterligare belysning. Behovet av längre vårdtider för kvinnor bör beaktas mot bakgrund av att många kvinnor också behöver annan behandling än den som rör missbruket.
Utskottets bedömning
Missbrukande kvinnors situation har på senare år ägnats allt större uppmärksamhet. Ytterligare insatser behövs dock enligt utskottet för att förebygga missbruk hos kvinnor och anpassa behandlingsinsatserna till de kvinnliga missbrukarnas särskilda behov. Alkoholpolitiska kommissionen har i ett särskilt betänkande uppmärksammat dessa missbrukare och lämnat förslag till olika insatser för att bygga upp nödvändig kompetens och förstärka insatserna för dessa kvinnor. Kommissionens betänkanden bereds i dessa delar fortfarande i Socialdepartementet. Statens institutionsstyrelse avser enligt uppgift att öka antalet vårdplatser för enbart kvinnor. Utskottet utgår från att regeringen och berörda myndigheter följer utvecklingen inom detta område och tar de initiativ som kan behövas. Motionerna So223 (fp) yrkande 22, A802 (fp) yrkande 9 och A820 (kds) yrkandena 20 och 21 avstyrks därför.
Ideella organisationer
I motion So208 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs tillkännagivande om vad i motionen anförts om anlitande av ideella organisationer i vårdarbetet (yrkande 10). Motionärerna framhåller att ideell verksamhet och enskilda vårdinitiativ i kampen mot alla former av drogmissbruk inte kan underskattas. All erfarenhet visar enligt motionärerna att alternativa behandlingsformer bör stimuleras och uppvärderas. Väntetiderna i dag är alltför långa för de personer som behöver vård och rehabilitering. Bristerna kan delvis åtgärdas genom att stat och kommun regelbundet och konsekvent använder sig av de enskilda organisationernas möjlighet att erbjuda vård och behandlingsplatser. Dessa organisationer har också uppvisat goda rehabiliteringsresultat.
I motion So223 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivande om vad i motionen anförts om ideella organisationers förebyggande insatser och vård av alkoholmissbrukare (yrkande 17). De ideella organisationerna spelar en stor roll i vården av alkoholskadade. Föreningslivet har också en viktig uppgift när det gäller att förebygga missbruk. Deras insatser måste stödjas också i fortsättningen anser motionärerna.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen i motionerna att de ideella organisationerna utför ett värdefullt arbete inom det sociala området. Denna inställning har också regeringen som i årets budgetproposition anför att folkrörelser och andra frivilliga organisationer har en viktigt kompletterande roll inom det sociala arbetet. Organisationerna kan erbjuda insatser av ett annat slag än den offentliga sektorn. Statsbidrag kommer därför enligt regeringen också fortsättningsvis att utgå till folkrörelser och organisationer som verkar inom det sociala området, dels i form av centralt organisationsstöd, dels som särskilda projektmedel.
Socialtjänstkommittén uttalar i sitt huvudbetänkande att frivilligt socialt arbete bygger på värdegemenskap och personligt engagemang. De frivilliga organisationernas verksamhet är ett viktigt komplement till socialtjänstens verksamheter. I vissa fall kan också frivillig verksamhet vara ett värdefullt alternativ till de verksamheter som bedrivs inom socialtjänsten. Som exempel nämns härbärgesverksamhet och andra liknande verksamheter som vänder sig till de mest utsatta grupperna i samhället. Rapporten Frivilligt socialt arbete, kartläggning och kunskapsöversikt, SOU 1993:82 från Socialtjänstkommittén, visar att de frivilliga organisationerna nästan helt är beroende av stöd från den offentliga sektorn. Socialtjänstkommittén föreslår bl.a. att socialtjänsten skall stödja frivilligt socialt arbete och att en bestämmelse med detta innehåll skall införas i den nya socialtjänstlagen.
Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motionerna So208 (m) yrkande 10 och So223 (fp) yrkande 17. Motionerna avstyrks.
Statens institutionsstyrelse (SiS)
Enligt uppgift från SiS har tiden efter den 1 april 1994 då staten tog över huvudmannaskapet för tvångsvården präglats av en mycket stark tillströmning av ungdomar till de särskilda ungdomshemmen. Förklaringar till detta kan troligen sökas på flera håll. Några tänkbara förklaringar kan enligt SiS vara inrättandet av en central intagningsenhet med mycket hög servicenivå och tillgänglighet, en enhetlig prissättning samt en livlig samhällsdebatt om ungdomsproblem och ungdomsvåld. Det finns också enligt SiS tecken som tyder på att kommunernas kärva ekonomiska läge under de senaste åren har inneburit att förebyggande åtgärder och åtgärder på frivillig grund har försummats. Det starka trycket på SiS ungdomsinstitutioner kan ses som en konsekvens av uppdämda vårdbehov. För att möjliggöra en aktiv differentiering bör beläggningen på institutionerna inte överstiga 75 %. I praktiken har beläggningen dock i vissa regioner uppgått till 100 %, främst på akut- och utredningsenheterna. Detta har tidvis lett till brist på sådana platser. I några fall har ungdomar fått ställas på kö medan man i andra fall har kunnat ordna plats på en institution i en annan region än hemmaregionen. Båda lösningarna är enligt SiS bedömning otillfredsställande. Resultat och effekter av insatser inom ungdomsvården är beroende av ett nära och förtroendefullt samarbete mellan socialtjänsten, den unges nätverk och institutionerna. Såvida inte vägande behandlingsskäl talar för en annan lösning bör därför omhändertagna ungdomar placeras så nära hemorten som möjligt. Det är dock enligt SiS glädjande att konstatera att socialtjänstens önskemål om viss plats i mer än 90 % av fallen har kunnat tillgodoses.
Till LVM-vården har däremot tillströmningen av klienter minskat under SiS första verksamhetsår. Enligt SiS bedömning spelar även här kommunernas alltmer ansträngda ekonomi en viktig roll. Krasst ekonomiska bedömningar har enligt SiS fått ett stort genomslag i socialtjänstens bedömning av insatser för tunga missbrukare sedan ansvaret för ansökan om vård med stöd av LVM den 1 juli 1994 övergick från länsstyrelsen till socialnämnden.
Den uppkomna platssituationen visar enligt SiS uppfattning hur svårplanerad en verksamhet av SiS typ är. Det är en grannlaga uppgift att planera för ett väl avvägt antal platser, då efterfrågan på platser av allt att döma påverkas av krafter utanför SiS mandat och kontroll. Är tillgången på platser större än vad efterfrågan är fördyras verksamheten på att oacceptabelt sätt, medan en underdimensionering orsakar stora problem för SiS möjligheter att tillgodose socialtjänstens önskemål. Enligt SiS bedömning kommer rådande efterfrågesituation på ungdomsplatser och vikande efterfrågan på vuxenplatser att bestå. För att möta behoven av ungdomsplatser planerar SiS för en utbyggnad av ca 100 låsbara akut- och utredningsplatser under 1995/96, medan SiS däremot, mot bakgrund av den minskade efterfrågan, överväger att minska antalet platser inom LVM-vården. SiS bedömer att de planerade förändringarna innebär en anpassning till rådande efterfrågesituation.
I sex motioner behandlas frågor om bl.a. uppföljning av vården vid de särskilda ungdomshemmen, behovet av utbildning av personal och kontroll av utgående försändelser från tvångsvårdsinstitutionerna. Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från SiS, Socialstyrelsen och Landstingsförbundet.
Kontroll av post från LVM-institutionerna och de särskilda ungdomshemmen
I motion So215 av Leif Carlson och Göte Jonsson (m) yrkas att riksdagen beslutar skapa möjligheter att kontrollera utgående försändelser från LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn. Motionärerna anför att i 35 § lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) ges en möjlighet att kontrollera försändelser till den som vårdas på ett LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn. Lagen ger också möjlighet att, om försändelsen innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 § samma lag, omhänderta egendomen. Lagen ger dock inte någon möjlighet att kontrollera utgående försändelser. Motionärerna anser att detta är otillfredsställande eftersom det enligt uppgift förekommer att en intagen från LVM-hemmet med post sänder ut en beställning på önskade varor samt anger var försändelsen skall placeras. Motionärerna menar att lagen bör kompletteras med en bestämmelse som ger rätt att kontrollera även utgående försändelser från LVM-hem för särskilt noggrann tillsyn.
I motion Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om att lagen om vård av unga (LVU) skall ändras på så sätt att det blir möjligt att kontrollera utgående post från ett § 12-hem (yrkande 4 delvis).
I motion Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) (yrkande 8 delvis) framförs ett yrkande liknande det i motion Ju801.
I sitt remissyttrande anför SiS följande beträffande kontroll av utgående post.
I både LVM och LVU finns bestämmelser om granskning av intagnas post. I 19 § LVU regleras att den som förestår vården får öppna och ta del av försändelser som kommer till eller sänds från den unge. Motionärernas krav om kontroll av utgående post från ett särskilt ungdomshem är därmed redan tillgodosett.
I 35 § LVM finns en bestämmelse som medger att inkomna försändelser får kontrolleras. Något stöd för att ta del av (läsa) posten finns dock inte. Justitieombudsmannen (JO) har granskat frågan om kontroll av post till intagna vid LVM-hem och därvid konstaterat följande. Inkommande post får granskas endast om misstanke uppkommer om att en försändelse innehåller sådant som inte får innehas på institutionen. Posten skall öppnas och kontrolleras i närvaro av den intagne. Vidare bör kontroll av posten kunna genomföras utan att den läses, varför någon censurering inte kan komma i fråga. För att komma åt det problem som motionärerna pekar på synes det inte vara tillräckligt att utvidga kontrollen till att också omfatta utgående post. Det torde också vara nödvändigt att införa en bestämmelse som medger att sådan post får läsas och censureras, samt därutöver införa avlyssning av telefonsamtal. SiS ställer sig mycket tveksam till en så långtgående reglering. Med föreslagen lagändring skulle befogenheterna inom LVM-vården gå längre än de som i dag gäller både inom kriminalvården och den slutna psykiatriska vården. LVM-vården syftar till att motivera intagna till att frivilligt medverka till fortsatt vård. I detta motivationsarbete är det av central betydelse att vården utformas på ett sådant sätt att det är möjligt att skapa och bibehålla en relation, byggd på förtroende och tillit, mellan personal och intagna. En drogfri miljö är naturligtvis viktig i detta hänseende och kontrollåtgärder behövs. Det är dock väsentligt att dessa åtgärder inte äventyrar vårdperspektivet eller bidrar till att den personliga integriteten kränks.
Kontroll av klienter vid de särskilda ungdomshemmen
I motion Ju801 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs om ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om § 12-hemmen (yrkande 4 delvis). Motionärerna vill göra en ändring i socialtjänstförordningen, så att det skall bli omöjligt att "straffa ut sig" från § 12-hemmen genom att uppföra sig illa. Den unge skall vidare kunna förvaras på låsbar enhet så länge det bedöms nödvändigt. Inlåsningen skall kunna prövas av domstol.
I motion Ju802 av Gun Hellsvik m.fl. (m) (yrkande 8 delvis) framförs ett yrkande liknande det i motion Ju801.
Beträffande frågan om s.k. utstraffning från särskilda ungdomshem anför SiS följande. Sedan staten tog över huvudmannaskapet är det inte längre möjligt att straffa ut sig genom att uppföra sig illa. Utskrivning kan endast ske när det behov som föranlett inskrivning inte längre föreligger. Utskrivningen skall vara noga planerad och alltid föregås av samråd med socialtjänsten. Om en institution av någon anledning inte förmår fullfölja behandlingen för en ungdom kan däremot frågan om omplacering väckas. Det samlade huvudmannaskapet möjliggör detta på ett betydligt bättre och smidigare sätt än vad som tidigare var fallet. Frågan om s.k. utstraffning har ett nära samband med SiS möjligheter att förflytta ungdomar mellan SiS institutioner. Begränsningar i LVU-lagstiftningen vad gäller SiS möjlighet att besluta om förflyttning av ungdomar mellan institutioner är enligt SiS bedömning ett hinder för en effektiv verksamhet. Av 11 § LVU framgår att socialnämnden bestämmer var den unge skall vistas under vårdtiden. Detta innebär att SiS inte kan flytta en person från ett särskilt ungdomshem till ett annat med mindre än att socialnämnden har beslutat om det. Däremot kan SiS besluta om förflyttning mellan olika avdelningar inom en institution. Förflyttningar kan vara motiverade på grund av olämpliga kamratkonstellationer, våldsamheter, behov av större slutenhet eller möjlighet till ökad öppenhet. SiS anser att bestämmelsen i 11 § i många fall kan utgöra ett hinder för en god vård och ett effektivt resursutnyttjande. SiS vill därför fästa utskottets uppmärksamhet på behovet av undantag från bestämmelsen när det gäller att flytta ungdomar mellan SiS institutioner. I LVM finns inte någon motsvarande begränsning. Här kan SiS besluta om förflyttning av intagna klienter, vilket bidrar till att vården smidigt kan anpassas till de intagnas behov.
Uppföljning och utvärdering av vården
I motion So284 av Inger Davidson (kds) hemställs om ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet av uppföljning och utvärdering av vården vid § 12-hem samt den vård som följer efter en sådan vistelse. Enligt motionären är kunskapen om effekten av vård på de särskilda ungdomshemmen (§ 12-hem) och andra behandlingsformer mycket begränsad. Inte heller ger kriminalstatistikens beskrivning av återfall i brottsligt beteende tillräcklig information om vårdverksamhetens värde. Det är enligt motionären nödvändigt att vården verkligen kan tillgodose högt ställda krav på stabilitet, kontinuitet och goda behandlingsresultat. Motionären anser att det behövs en omfattande uppföljning och utvärdering av hur det går för ungdomar som vistats i denna vårdform.
Enligt SiS händer det att vissa placeringar som inletts på en utredningsavdelning inte fullföljs på en behandlingsavdelning vid ett särskilt ungdomshem på grund av olika skäl. Utredningen, som i regel tar åtta veckor, utmynnar i ett förslag till socialtjänsten om fortsatt lämplig behandling. Utgångspunkt är den unges behov och förutsättningar. En förutsättning för att behandlingen skall fullföljas på ett särskilt ungdomshem är att ett sådant behov framkommit under utredningstiden och att socialtjänsten bedömer att en sådan placering är lämpligast. I den rapport som motionären hänvisar till om uppföljning av § 12- vården i Stockholms län belyses en viktig faktor, nämligen att socialtjänsten ansvarar för att följa upp behandlingsplanerna i de enskilda fallen. Det har visat sig att socialtjänsten inte sällan oplanerat avbryter vården i stället för att följa uppgjorda behandlingsplaner.
SiS delar motionärens inställning att behandlingsforskning om utsatta ungdomar är eftersatt, både internationellt och nationellt. SiS kommer därför att prioritera forskning som dels syftar till att studera och analysera effekter av olika vård- och behandlingsinsatser, dels belyser frågor om diagnostik och utredning. SiS har vidare som en central uppgift att kontinuerligt följa upp institutionsplaceringar och effekter av behandlingen. För detta ändamål är SiS tillsammans med Institutet för kunskapsutveckling inom missbrukarvården (IKM) och Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) involverad i att utveckla ett dokumentationssystem för missbrukarvården av vuxna som skall användas på SiS institutioner och annan behandling som bedrivs på frivillig grund. Ett motsvarande system för ungdomsvården utvecklas nu av SiS.
Socialstyrelsen anför i sitt remissyttrande att styrelsen via statsbidrag följer ett antal uppföljningsprojekt inom såväl ungdomsvården som missbrukarvården. Forskning i form av klientutvärdering sker inom ramen för Centrum för utvärdering av metoder i socialt arbete, CUS. Socialstyrelsen poängterar det stora värdet i utvärderingsmodeller inom såväl forskning som institutionsvård och kommunal verksamhet. Även frågor om kvalitetssäkring är föremål för utredning av styrelsen och CUS. Socialstyrelsen instämmer i motionärens kritik över bristen på uppföljning och utvärdering av placeringar på s.k. § 12-hem men anser att de initiativ som hittills har tagits av Socialtjänstkommittén och SiS bidrar till förändringar i den riktning som motionären avser.
Samarbetet mellan psykiatrisk vård och missbrukarvård
I motion So262 av Leif Carlson och Göte Jonsson (m) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn vad gäller den psykiatriska vården i anslutning till institutionsbehandling. Motionärerna pekar på att många missbrukare som vårdas vid institutioner inom ramen för Statens institutionsstyrelse lider av psykiska problem. Den intagne behöver vård och behandling för såväl missbruket som den psykiska sjukdomen. Enligt SiS kan det vara svårt att få till stånd en adekvat behandling inom psykiatrin för patienter som är intagna för vård på behandlingshem. Inom allmänpsykiatrin görs inte sällan den bedömningen att orsaken till patientens problem är missbruket. Detta leder till att patienten skickas till vård på behandlingshem trots att psykiater knuten till ett LVM-hem gjort bedömningen att verderbörande är i behov av vård inom psykiatrin.
SiS anför i sitt remissyttrande att det är förenat med stora problem att få till stånd ett fungerande samarbete med den psykiatriska vården så att klientens vårdbehov kan tillgodoses på ett smidigt sätt. Ansvarstvister mellan sjukvården och socialtjänsten när det gäller psykiskt störda har i regel föregått beslutet om vård enligt LVM. SiS pekar på att problemen i samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten under senare tid ägnats stor uppmärksamhet. I syfte att stimulera och stärka samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten har regeringen under en treårsperiod avsatt 45 miljoner kronor för att få till stånd lokala samverkansgrupper. Inom dessa skall bl.a. gemensamma vårdplaner tas fram för klienterna. En gemensam ansökan från socialtjänsten, psykiatrin och LVM-institutionen på orten ligger till grund för fördelning av projektmedel. SiS fäster stora förhoppningar vid att samarbetet på detta sätt kan stimuleras och förbättras, men har för den skull inget att invända emot en översyn av den psykiatriska vården i anslutning till institutionsbehandling som föreslås i motionen.
Landstingsförbundet anför i sitt remissyttrande att det behövs ett stärkt samarbete mellan social och medicinsk/psykiatrisk behandling så att klienten kan få en mera samlad rehabilitering och inte "hamna mellan stolarna". Landstingsförbundet hänvisar till att riksdagen beslutat att staten skall avsätta 45 miljoner kronor till en försöksverksamhet på högst tio orter för att förstärka samarbetet mellan socialtjänsten, LVM-hem och hälso- och sjukvården. Verksamheten skall bedrivas inom ramen för nuvarande ansvarsgränser för vården av de svårt psykiskt störda missbrukarna. Socialstyrelsen samordnar genomförandet i samråd med Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och Statens institutionsstyrelse. Enligt planerna skall de första medlen kunna betalas ut redan den 1 maj 1995. En uppföljning skall sedan göras av effekterna av försöksverksamheten.
Socialstyrelsen uppskattar att ca 30 % av de missbrukare som vårdas enligt LVM är gravt psykiskt störda. Vidare påpekas att socialtjänsten fått ett större ansvar för denna klientgrupp i samband med den nya psykiatrilagstiftningen. När antalet platser inom den psykiatriska vården har minskat har ökningar av platsefterfrågan inom LVM-vården och kriminalvården kunnat noteras. Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, reglerar landstingens och kommunernas skyldighet att erbjuda vård. Enligt HSL skall god vård erbjudas patienten. Detta innebär dock inte att den enskilde har rätt till viss vård. Om LVM-institutionens konsultläkare gör en bedömning av vårdbehovet för en viss klient betyder inte detta att landstingen är skyldiga att ge denna vård. När det gäller psykiatrisk tvångsvård skall vissa kriterier vara uppfyllda. I dessa fall skall ansvarig läkare vid respektive sjukhus bedöma om kriterierna för psykiatrisk tvångsvård är uppfyllda. Socialtjänsten har ett mer övergripande ansvar för att bistå den enskilde än hälso- och sjukvården. När missbrukaren inte själv tar emot den hjälp som erbjuds enligt socialtjänstlagen får tvångsvård med stöd av LVM ses som "ett sista skyddsnät". En god vård av psykiskt störda missbrukare på LVM-hemmen förutsätter att institutionerna samarbetar med den psykiatriska vården. Psykiaterkonsult bör finnas att tillgå på de LVM-hem som har de gravt psykiskt störda missbrukarna som målgrupp. Psykiaterkonsulten bör bistå såväl vid behandlingen av patienten som vid vårdplaneringen. Slutligen hänvisar Socialstyrelsen i sitt yttrande till den försöksverksamhet som är på gång för att förstärka samarbetet mellan LVM-hem och den psykiatriska vården. Socialstyrelsen kommer att följa upp och utvärdera dessa insatser.
Utbildning
I motion Sf635 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om utbildning av personal vid de statliga ungdomshemmen (yrkande 13). Motionärerna framhåller att barn som omhändertas för samhällsvård måste få en vård som uppmärksammar de särskilda problem som deras bakgrund kan innebära. Personalen på de statliga s.k. § 12-hemmen bör ges kompletterande utbildning för att förstå och kunna behandla konsekvenserna av konflikter som har sin grund i kulturmöten.
SiS anför i remissyttrandet att många ungdomar som tas in på de särskilda ungdomshemmen har invandrarbakgrund. Kraven på personalutbildning m.m. som framförs i motionen har därför stor relevans. Behandlingspersonalen inom SiS har skiftande utbildning beroende på att de tidigare huvudmännen i mycket varierande utsträckning satsade på kompetensutveckling. För att allmänt sett höja kvaliteten på vården har SiS påbörjat en utbildningssatsning för behandlingsassistenterna. I utbildningen ingår som en naturlig och väsentlig del ökade kunskaper om det som motionärerna nämner såsom förståelse för konflikter som har sin grund i kulturmöten.
Utskottets bedömning
Inom ramen för utskottets uppföljning av riksdagens beslut hösten 1992 att ändra huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen och inrättandet av Statens institutionsstyrelse, har utskottet erhållit skriftlig och muntlig information om verksamheten och vidare tillsammans med representanter för institutionsstyrelsen besökt Lövsta ungdomshem i Vagnhärad och LVM-hemmet Hornö i Enköping. Utskottet har även inhämtat yttranden över de motioner som behandlas i detta avsnitt från SiS, Socialstyrelsen och Landstingsförbundet.
Frågan om samarbetet mellan psykiatrin, socialtjänsten och missbrukarvården har under senare år ägnats stor uppmärksamhet. Frågan har behandlats av Psykiatriutredningen och Alkoholpolitiska kommissionen samt av riksdagen senast förra våren i samband med behandlingen av propositionen om Psykiskt stördas villkor. Utskottet vill än en gång betona vikten av att ett fungerande samarbete kommer till stånd mellan den psykiatriska vården och missbrukarvården. I syfte att förstärka samarbetet mellan socialtjänsten inklusive LVM-institutionerna och hälso- och sjukvården beslöt riksdagen förra våren att avsätta 45 miljoner kronor under en treårsperiod. Riksdagen gav regeringen till känna att kommuner och landsting, på högst tio orter, bör genomföra försöksverksamheter med samverkan inom ramen för nuvarande ansvarsgränser mellan den psykiatriska vården och socialtjänsten. Socialstyrelsen skall i samråd med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet samordna genomförandet. Därefter skall försöksverksamheten utvärderas av Socialstyrelsen och en redovisning av utvärderingen överlämnas till regeringen inför dess ställningstagande till om en lagändring behövs för att bättre tydliggöra fördelningen av vårdansvaret för de svårt psykiskt störda missbrukarna. Utskottet uttalade vidare att Socialstyrelsen i samråd med Statens institutionsstyrelse och de båda kommunförbunden bör analysera konsekvenserna för de tyngre missbrukarna av den pågående omstruktureringen av vården. Även detta gavs regeringen till känna (bet. 1993/94:SoU28).
I detta sammanhang skall också nämnas att SiS vid vissa institutioner för missbrukare inrättat en särskild avdelning för missbrukare med psykiatrisk sidoproblematik. Antalet platser för psykiskt störda missbrukare kommer enligt SiS att öka från 170 till 190.
Utskottet som inte ändrat uppfattning i denna fråga utgår från att regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen inom detta område och vid behov vidtar lämpliga åtgärder. Motion So262 (m) avstyrks.
Utskottet anser det angeläget att vården vid de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen kontinuerligt följs upp. SiS kommer enligt uppgift att prioritera forskning som dels syftar till att studera och analysera effekter av olika vård- och behandlingsinsatser, dels belyser frågor om diagnostik och utredning. SiS har vidare som central uppgift att kontinuerligt följa upp institutionsplaceringarna och effekterna av behandlingen vid institutionerna. Ett dokumentations- och utvärderingssystem är under uppbyggnad. Motion So284 (kds) är därmed tillgodosedd och avstyrks.
Enligt utskottets mening är tillgången till välutbildad personal i olika funktioner en avgörande faktor för att institutionerna skall kunna ge de intagna klienterna vård av god kvalitet. Det är därför av särskild vikt att frågor om utbildning och fortbildning får en framträdande plats i institutionsstyrelsens arbete. I årets budgetproposition sägs att SiS redovisat ett mycket stort behov av kompetensutveckling hos personalen. Till SiS har på försök knutits Institutet för kunskapsutveckling inom missbrukarvården (IKM) som ligger under Socialstyrelsen. IKM kommer bl.a. att biträda SiS när det gäller personalutbildning och kunskapsutveckling. SiS har i sitt remissvar uppgivit att utbildningsinsatser för behandlingsassistenter påbörjats. Utskottet utgår från att invandrarungdomarnas särskilda behov därvid ägnas stor uppmärksamhet. Även motion Sf635 (fp) yrkande 13 är tillgodosedd och avstyrks.
I LVM finns bestämmelser om förbud för de intagna att inneha alkohol och andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Sådan egendom får tas om hand och säljas eller förstöras på samma sätt som förverkad egendom. De intagna får också kroppsvisiteras och ytligt kroppsbesiktigas. Den som vårdas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn får hindras att lämna institutionen och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Vidare får försändelser till den som vårdas enligt LVM i ett hem för särskilt noggrann tillsyn kontrolleras. Kontrollen syftar, enligt förarbetena till lagen, främst till att hålla berusningsmedel utanför institutionen. Utskottet är för närvarande inte berett att tillstyrka förslaget i motion So215 om att utvidga de särskilda tvångsbefogenheterna. Regeringen och SiS bör dock noga följa utvecklingen och om det finns behov återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i lagstiftningen. Motion So215 (m) avstyrks. Motionerna Ju801 (m) yrkande 4 (delvis) och Ju802 yrkande 8 (delvis) om kontroll av utgående post från de särskilda ungdomshemmen är tillgodosedda genom nuvarande lagstiftning. Motionerna avstyrks därför.
Motionerna Ju801 (m) yrkande 4 och Ju802 (m) yrkande 8 är även i övrigt tillgodosedda genom nuvarande lagstiftning och avstyrks därmed.
Våld mot kvinnor
I motion So213 av Elisebeht Markström (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklat skyddat boende för kvinnor och barn. Motionärerna pekar på att många misshandlade kvinnor lever som flyktingar i sitt eget land då de på grund av rädsla tvingas flytta från plats till plats. Kvinnorna har ofta minderåriga barn som på grund av de ständiga uppbrotten inte får en trygg uppväxt. Deras skolgång blir också lidande. Det finns därför skäl att utveckla den stödjande verksamheten så att möjlighet ges till en mer skyddad boendeform än eget boende och med längre tids boende än vad kvinnojourerna i dag kan bistå med.
I motion A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om kvinnor och barn som utsätts för sexuella och andra övergrepp (yrkande 11). Motionärerna anser att fler särskilda mottagningar för kvinnor och barn som utsätts för sexuella och andra övergrepp bör inrättas. Det är också angeläget att kvinnojourerna fortsätter sin verksamhet med en kapacitet som motsvarar efterfrågan. Vidare anser motionärerna att påföljderna för misshandel och våldtäkt måste skärpas och skadestånden bli högre. När det gäller könsstympning måste det finnas en obligatorisk skyldighet för svenska myndigheter att upplysa dem som kommer från länder där könsstympning praktiseras att detta betraktas som ett grovt brott i svensk lag.
I motion Ju806 av Eva Flyborg m.fl. (fp) yrkas tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om våldtagna kvinnors rätt till stöd (yrkande 3). Enligt motionärerna måste den våldtagna kvinnan så snabbt som möjligt erbjudas möjlighet att genomgå graviditetstest. Hon måste erbjudas stöd och hjälp oavsett om hon väljer att behålla barnet eller göra abort. Vidare begärs ett tillkännagivande om behovet av tvärvetenskaplig forskning för att förstå bakomliggande orsaker till våld mot kvinnor (yrkande 6).
I motion A807 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs tillkännagivanden till regeringen om vad i motionen anförts om ökad forskning om kvinnovåld, om kvinnocentrum och handlingsprogram vid sjukbesök och kostnader för psykoterapi och om ändring i socialtjänstlagen (yrkandena 42, 46 och 47). Motionärerna anser att det är angeläget att ökad forskning kommer till stånd när det gäller våld mot kvinnor. Vidare anser motionärerna att behovet av snabb och kompetent hjälp till utsatta kvinnor är stort. Metoder och modeller för ett förbättrat samarbete mellan olika myndigheter behöver utarbetas. Vid ett centrum i Uppsala för kvinnor som misshandlats eller utsatts för sexuella övergrepp har man utarbetat heltäckande handlingsprogram för hur man behandlar och bemöter utsatta kvinnor vid sjukhusbesök. Liknande handlingsprogram bör upprättas runt om i landet och fler centrum för misshandlade kvinnor bör inrättas. Motionärerna föreslår vidare en ändring av socialtjänstlagen så att socialtjänstens ansvar för den som drabbas av brott tydligare markeras.
I motion A820 av Alf Svensson m.fl. (kds) begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om att kvinnomisshandelns orsaker, symtom och möjlighet till behandling skall ingå i den reguljära utbildningen i skolan samt i utbildningar till olika vårdyrken (yrkande 22) och vad som anförts om att socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens personal bör ha gemensam fortbildning om kvinnomisshandelns och barnmisshandelns orsaker och konsekvenser samt hur de kan förebyggas (yrkande 23).
Bakgrund
Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Detta ansvar omfattar således även kvinnor och barn som har utsatts för misshandel och andra övergrepp. Kommunen har också enligt socialtjänstlagen skyldighet att "med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdomar som visat tecken till en ogynnsam utveckling" och att i nära samverkan med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det stöd som de behöver.
Kvinnovåldskommissionen (dir. 1993:88) har i uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. I uppdraget ingår bl.a. att närmare studera de sociala myndigheternas erfarenheter och handläggning av frågor som rör våld mot kvinnor. Kommissionen skall kartlägga i vilka situationer socialtjänsten kommer i kontakt med kvinnor som utsätts för våld och redovisa om det finns hinder för att inom socialtjänstens ram skydda och stödja de kvinnor som utsätts för övergrepp samt lämna förslag till åtgärder. Vidare skall kommissionen göra en inventering av de olika insatser som socialtjänsten i dag erbjuder utsatta kvinnor och överväga om insatserna behöver förstärkas. I detta sammanhang skall samarbetet mellan socialtjänsten och kvinnojourerna särskilt beaktas. Uppmärksamhet skall också ägnas åt frågan om vilket stöd kvinnor kan få av socialtjänsten under förundersökning och eventuell rättegång liksom socialtjänstens möjligheter att i en akut situation ordna boende för kvinnor.
Kommissionen skall också utvärdera och göra en allmän översyn av tillämpningen av de regler som rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott, t.ex. olaga hot och ofredande, och överväga möjligheterna att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma till rätta med sådana brott. Vidare skall kommissionen undersöka om s.k. punktbevakning av de våldsverkande männen är möjlig och lämplig i kombination med andra metoder som skyddar utsatta kvinnor och lämna förslag om hur en sådan punktbevakning i så fall skulle kunna utformas.
I direktiven sägs också att en tydlig insikt om våldets bakomliggande orsaker och mekanismer behövs för att kunna öka insatserna mot det våld som riktas mot kvinnor.
Beträffande läkarundersökning och graviditetstest m.m. för kvinnor som blivit våldtagna sägs i direktiven bl.a. att det också inom hälso- och sjukvården finns ett behov av insatser till stöd för kvinnor som utsatts för våld. Det gäller både i de direkta kontakterna med dessa kvinnor och i samarbetet med andra myndigheter. Insatser behövs både i det förebyggande arbetet och i primär- och länssjukvården, samt även när det gäller psykologiskt stöd och terapi. Kommissionen bör enligt direktiven kartlägga i vilken omfattning och i vilka situationer hälso- och sjukvården kommer i kontakt med kvinnor som har utsatts för våld, utreda om det finns hinder för att ge dessa kvinnor adekvat stöd och behandling och lämna förslag om hur sådana eventuella hinder kan övervinnas. Kommissionen skall också studera olika former för psykosocialt och psykiatriskt stöd till kvinnor som har utsatts för övergrepp samt utreda om det finns behov av att inrätta s.k. våldtäktskliniker.
I övrigt skall kommissionen undersöka i vilken utsträckning frågor om våld mot kvinnor tas upp i grundutbildningen m.m. för de yrkesgrupper som i sin verksamhet berörs av dessa frågor. Kommissionen skall kartlägga om utbildningsmoment om dessa frågor i t.ex. grundutbildningen för jurister och poliser, läkar-, sjuksköterske-, psykolog- och socionomutbildningarna samt fortbildningen för berörda yrkesgrupper är tillfredsställande samt överväga hur eventuella brister i detta hänseende skall kunna rättas till.
I mars 1994 avgav Kvinnovåldskommissionen delbetänkandet Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats (SOU 1994:56). Kommissionen har i enlighet med sina direktiv utrett förutsättningarna för att inrätta en eller flera s.k. våldtäktskliniker. Kommissionen har kommit fram till att det på ett större sjukhus i landet behöver byggas upp en verksamhet för kunskapsutveckling och medicinsk behandling av kvinnor som våldtagits eller misshandlats och att en sådan verksamhet bör tjäna som modell för hela hälso- och sjukvårdens bemötande och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor. I slutet av maj 1994 beslutade regeringen att stödja förslaget från kommissionen om att inrätta ett centrum för våldtagna och misshandlade kvinnor vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. En huvuduppgift för centrumet är att ta emot kvinnor som utsatts för våld för medicinsk undersökning och behandling. Centrumet skall också kunna erbjuda t.ex. krissamtal och dygnet-runt-rådgivning per telefon. Verksamheten skall innefatta forskning och utveckling om hur hälso- och sjukvården bemöter kvinnor som utsatts för våld. De metoder och modeller som utvecklats vid sjukhuset skall kunna spridas till andra landsting.
I årets budgetproposition (prop. 1994/95:100 bil. 6) sägs att arbetet med att motverka våld mot kvinnor skall fortsätta och ytterligare intensifieras. Enligt regeringen är förhoppningarna stora att Kvinnovåldskommissionen kommer att lägga fram förslag som kan bidra till ett effektivare sätt att arbeta med dessa frågor inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet.
I budgetpropositionen har också under en särskild anslagspost beräknats drygt 7,6 miljoner kronor i stöd till organisationer som stöder misshandlade kvinnor och till lokalt utvecklingsarbete för att motverka våld mot kvinnor.
Socialstyrelsen driver ett regionalt utvecklingsprojekt som avser frågor om våld mot kvinnor. Avsikten är att i fem län få fram metoder och modeller för ett förbättrat samarbete mellan myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården liksom mellan dessa myndigheter och frivilliga organisationer. Projektet skall avslutas under år 1995. Socialstyrelsen har också i andra sammanhang särskilt uppmärksammat barnens situation i familjer där kvinnomisshandel förekommer.
Folkhälsoinstitutet arbetar tillsammans med kommuner, landsting och organisationer för att utveckla metoder att stödja särskilt utsatta kvinnor, t.ex. kvinnor som upprepade gånger sökt vård för diffusa symtom och där missbruk och våld kan anas. Ett femtiotal projekt har fått ekonomiskt stöd. Tillsammans med ROKS har institutet haft en konferens om sexualiserat våld och kvinnors hälsa.
Den 1 juli 1991 inrättades en professur i sociologi, särskilt kvinnoforskning, vid Uppsala universitet med inriktning på frågor som rör våld mot kvinnor. På uppdrag av regeringen har vid Uppsala universitet genomförts en studie över pågående och avslutad forskning rörande våld mot kvinnor.
Den 1 juli 1993 höjdes straffskalorna för bl.a. ett antal vålds- och sexualbrott (prop. 1992/93:141, bet. JuU16, rskr. 220). Genom ändringarna stärktes det straffrättsliga skyddet för utsatta grupper, särskilt för kvinnor som utsatts för våld och hot samt för barn.
Straffmaximum för överträdelse av besöksförbud enligt lagen (1988:688) om besöksförbud har höjts. Därmed blev det också möjligt att anhålla och häkta den som överträder ett sådant förbud. BRÅ kommer inom kort att avsluta en utvärdering av denna lag. Vidare har åtgärder som syftar till att ge utsatta kvinnor ett särskilt personligt skydd vidtagits på senare tid. Bl.a. har medel avsatts till kostnader för akuta åtgärder, t.ex. livvaktsskydd. Medel har också avsatts för införskaffande av larmutrustning. Det har också införts regler i sekretesslagen och regler om s.k. kvarskrivning och identitetsbyte för att stärka skyddet för bl.a. hotade kvinnor. Möjligheterna till s.k. identitetsbyte regleras i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter. Rikspolisstyrelsen har på regeringens uppdrag gjort en utvärdering av lagen, och frågan bereds nu vidare i Finansdepartementet.
Utskottets bedömning
Våldet mot kvinnor är enligt utskottet ett allvarligt allmänmänskligt och samhälleligt problem som måste bekämpas. Det är därför positivt att under senare år ett stort antal åtgärder vidtagits för att motverka våld mot kvinnor och lindra dess verkningar. Ny lagstiftning har införts samtidigt som många ändringar gjorts i befintliga lagar. Satsningar har vidare gjorts på förebyggande åtgärder och på förbättringar av skyddet för de kvinnor som har utsatts eller riskerar att utsättas för våld.
Inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet har flera olika myndigheter ansvar för att hjälpa och skydda kvinnor som har utsatts för övergrepp. Det har under senare år också vuxit fram åtskilliga lokala kvinnojourer som utför ett viktigt arbete med att stödja misshandlade kvinnor. De lokala jourerna får statliga medel för olika former av försöks- och utvecklingsarbete. Statsbidrag utgår till organisationer som motverkar våld mot kvinnor.
Trots dessa åtgärder har under senare år antalet anmälningar om våld mot kvinnor ökat. Arbetet med att motverka våldet måste, som framhålls i budgetpropositionen, fortsätta och ytterligare intensifieras.
Kvinnovåldskommissionen, som har till uppdrag att göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld, skall avsluta sitt arbete under sommaren 1995. Det är utskottets förhoppning att kommissionens förslag skall bidra till ett effektivare sätt att arbeta med dessa frågor inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och övriga berörda myndigheter. Regeringen har redan ställt sig bakom Kvinnovåldskommissionens förslag om att inom hälso- och sjukvården inrätta ett särskilt centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats.
När det gäller frågan om barn som utsätts för våld och sexuella övergrepp vidhåller utskottet sin tidigare inställning att samhället måste ägna stor uppmärksamhet åt barn som av olika skäl har en särskilt utsatt ställning.
Motionerna A802 (fp) yrkande 11 och A807 (c) yrkande 46 får anses tillgodosedda. Motionerna avstyrks. I övrigt bör riksdagen avvakta resultatet av kommissionens fortsatta arbete innan ytterligare åtgärder övervägs. Motionerna So213 (s), Ju806 (fp) yrkandena 3 och 6, A807 (c) yrkandena 42 och 47 samt A820 (kds) yrkandena 22 och 23 avstyrks.
Kristerapi för brottsoffer
I motion Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning om kristerapiverksamhet för brottsoffer i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 25). Motionärerna framhåller vikten av att personer som utsatts för brott får det stöd och den hjälp som kan behövas för att lindra de psykiska efterverkningarna. Brottsoffer är ofta i behov av kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi. I dag är möjligheterna till sådan hjälp begränsade och någon självklar rätt att få kostnaderna täckta finns inte. Motionärerna anser att frågan om stöd till brottsoffer bör ingå i kommunernas verksamhet och vara en uppgift för socialtjänsten. Terapiverksamhet för brottsoffer bör utredas.
Utskottets bedömning
Enligt 3 § socialtjänstlagen har kommunerna det yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Av 10 § samma lag framgår bl.a. att socialnämnden bör tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet. Den som drabbas av ett brott kan sålunda vända sig till de sociala myndigheterna för att få såväl materiellt som psykologiskt stöd.
Riksdagen antog våren 1994 regeringens förslag om inrättande av en brottsofferfond och en brottsoffermyndighet samt andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning. Myndigheten skall fatta beslut i brottsskadeärenden, besluta om användningen av brottsofferfondens medel och ha ett övergripande ansvar för brottsofferfrågor (prop. 1993/94:100, bil. 3, 1993/94:143, bet. JuU25). Brottsofferfonden och Brottsoffermyndigheten inrättades den 1 juli 1994.
Av propositionen framgår att brottsofferfonden huvudsakligen skall finansieras genom avgifter som tas ut av dem som döms för brott där fängelse ingår i straffskalan. Fondens pengar skall användas bl.a. till praktisk verksamhet, för bidrag till ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet, till information och forskning inom brottsofferområdet. Det kan gälla t.ex. att inrätta våldtäktskliniker och att anordna olika former av kristerapiverksamhet. Enligt propositionen kan i en framtid fondens medel indirekt även komma enskilda brottsoffer till del.
Justitieutskottet har nyligen i betänkandet 1994/95:JuU13 föreslagit att riksdagen skall ge regeringen till känna vad utskottet anfört om en utvärdering av åtgärder på brottsofferområdet. Utskottet framhåller att en mängd åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning i olika avseenden i snabb takt genomförts under senare år. Utskottet anser att lagstiftningsarbetet och de genomförda åtgärderna i övrigt och olika utvärderingar av dem nu nått en sådan omfattning och täcker så många olika områden att det är svårt att få en samlad överblick. Utvärderingen bör bl.a. innehålla en bred redogörelse för de åtgärder som vidtagits på brottsofferområdet, och inriktas på frågan hur den samlade effekten av lagändringar och övriga åtgärder påverkat brottsoffrens situation. (Riksdagen kommer att ta slutlig ställning till förslaget den 19 april.)
Socialutskottet avstyrker mot denna bakgrund motion Ju809 (c) yrkande 25.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande beräkning av socialbidrag att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju601 yrkande 7,
res. 1 (m, c, kds)
2. beträffande socialtjänstlagen att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So206 yrkandena 1--3, 1994/95:So226, 1994/95:So250 yrkandena 2--4, 1994/95:So257, 1994/95:Ju809 yrkande 7 och 1994/95:A472 yrkande 10,
res. 2 (m) res. 3 (c, kds)
3. beträffande skydd av socialtjänstens personal att riksdagen avslår motion 1994/95:So265,
4. beträffande verksamhet i kooperativ form att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So238 och 1994/95:So289,
5. beträffande vård av unga att riksdagen avslår motion 1994/95:So208 yrkande 5,
res. 4 (m, kds)
6. beträffande vård av missbrukare att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So208 yrkande 6, 1994/95:So223 yrkandena 18, 20 och 26 och 1994/95:So405 yrkande 6,
res. 5 (m) res. 6 (fp)
7. beträffande kvinnliga missbrukare att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So223 yrkande 22, 1994/95:A802 yrkande 9 och 1994/95:A820 yrkandena 20 och 21,
res. 7 (fp)
8. beträffande ideella organisationer att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So208 yrkande 10 och 1994/95:So223 yrkande 17,
res. 8 (m, c, fp, kds)
9. beträffande psykiatrisk vård att riksdagen avslår motion 1994/95:So262,
res. 9 (m, mp, kds)
10. beträffande uppföljning och utvärdering att riksdagen avslår motion 1994/95:So284,
11. beträffande utbildning att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf635 yrkande 13,
res. 10 (fp)
12. beträffande kontroll av post att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So215, 1994/95:Ju801 yrkande 4 (delvis) och 1994/95:Ju802 yrkande 8 (delvis),
res. 11 (m, kds)
13. beträffande kontroll av klienter att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju801 yrkande 4 (delvis) och 1994/95:Ju802 yrkande 8 (delvis),
14. beträffande våld mot kvinnor att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So213, 1994/95:Ju806 yrkandena 3 och 6, 1994/95:A802 yrkande 11, 1994/95:A807 yrkandena 42, 46 och 47 och 1994/95:A820 yrkandena 22 och 23,
res. 12 (fp)
15. beträffande kristerapi för brottsoffer att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju809 yrkande 25.
res. 13 (c)
Stockholm den 20 april 1995 På socialutskottets vägnar Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m).
Reservationer
1. Beräkning av socialbidrag (mom. 1)
Sten Svensson (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med "Socialtjänstkommittén har" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Många personer som utsatts för brott klarar inte av att återgå till studier eller arbete direkt efter brottet. Vissa brottsoffer som inte har sjukpenning eller a-kassa blir beroende av bistånd enligt socialtjänstlagen. Enligt nuvarande regler räknas skadeståndsersättning för lidande och kränkning som inkomst vid beräkningen av socialbidrag. Behovet av rehabilitering och rekreation måste anses lika stort för alla brottsoffer, såväl för den välbemedlade som för den som står utan ekonomiska resurser. På grund härav och då skadeståndsersättning är tänkt att täcka både akuta och framtida behov bör inte skadeståndsersättning för lidande och kränkning anses som inkomst vid prövningen av rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa: 1. beträffande beräkning av socialbidrag att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju601 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Socialtjänstlagen (mom. 2)
Sten Svensson, Leif Carlson, Birgitta Wichne och Annika Jonsell (alla m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med "Även de" och slutar med "yrkande 10 avstyrks" bort ha följande lydelse:
De sociala problemen ökar på många håll och inom skilda områden trots att den kommunala socialtjänsten sedan början av 1970-talet kraftigt byggts ut. Socialtjänsten kan inte självständigt lösa problemen, vilket inte heller är meningen. Av de erfarenheter som gjorts (bl.a. efter socialtjänstlagens ikraftträdande) kan slutsatsen dras att socialtjänsten inte lyckats när det gäller att uppnå vissa viktiga mål. I många fall är det uppenbart att insatser t.ex. inom individ- och familjeomsorgen satts in för sent. Detta gäller bl.a. ungdomar som varit på väg in i ett asocialt beteende. En ingående analys måste enligt utskottets mening göras när det gäller metodfrågorna inom socialtjänsten, och metodutvecklingen inom socialtjänsten måste ges hög prioritet.
Vidare anser utskottet att det i dagens ekonomiska läge är helt nödvändigt att se över de generella trygghetssystemen. Vid denna översyn är det angeläget att en besparing inom de generella, statligt finansierade systemen inte medför ökade kostnader för den kommunala socialtjänsten. Även socialbidragsnormerna måste anpassas till miniminivåerna i andra generella system. Regeringen bör snarast vidta åtgärder för att komma till rätta med dessa samordningsproblem.
Enligt utskottets mening bör möjligheten till s.k. villkorat bistånd införas i socialtjänstlagen. Erfarenheten har visat att det är otillfredsställande att lagen inte ger socialnämnderna möjlighet att ställa krav på motprestationer från den bidragssökande. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag i enlighet härmed.
Utskottet delar inställningen i motion So226 (m) vad gäller socialtjänstlagens nuvarande utformning och den kritik som riktas mot Socialtjänstkommitténs förslag. Ansvaret för kostnaderna läggs på kommunerna men rätten att fatta besluten på staten och domstolarna. Detta är enligt utskottets mening ohållbart i längden. Socialtjänstkommitténs förslag innebär inte något nytänkande i detta avseende. Inte heller finns något förslag om att kommunerna skall få rätt att ställa krav på motprestation från dem som mottar socialbidrag eller på att unga missbrukare aktivt deltar i ett rehabiliteringsprogram. Utskottet är vidare kritiskt till förslaget om att riksdagen skall bestämma nivån på socialbidraget, en s.k. riksnorm, eftersom detta innebär en ytterligare detaljstyrning av kommunerna. Skulle en sådan riksnorm införas så kommer även möjligheten att genom förvaltningsbesvär få till stånd en ändring av det överklagade beslutet att starkt begränsas. Enligt utskottets uppfattning är det kommunernas politiker som skall ha ansvaret för bedömningarna utifrån de förutsättningar som finns och de åtgärder som krävs med hänsyn till de lokala förutsättningarna. Kostnadsansvaret måste följa beslutanderätten. Om riksdagen bestämmer bidragsnivåerna skall riksdagen också stå för kostnaderna för det ekonomiska biståndet.
Slutligen anser utskottet att en översyn av reglerna om socialbidrag till hyreskostnader snarast bör komma till stånd i syfte att undanröja de oklarheter som för närvarande råder.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motionerna So206 (m) yrkandena 1--3, So226 (m) och So257 (m, c).
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa: 2. beträffande socialtjänstlagen att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So206 yrkandena 1--3, 1994/95:So226 och 1994/95:So257 samt med avslag på motionerna 1994/95:Ju809 yrkande 7, 1994/95:So250 yrkandena 2--4 och 1994/95:A472 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Socialtjänstlagen (mom. 2)
Roland Larsson (c) och Chatrine Pålsson (kds) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 8 som börjar med "Även de" och slutar med "yrkande 10 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt Socialtjänstkommittén bör riksdagen besluta om principerna för försörjningsstödets utformning. Kommittén föreslår en preciserad lagreglering av rätten till bistånd till den del det avser försörjningsstöd. Utskottet är kritiskt till förslaget om att riksdagen skall bestämma nivån på socialbidraget eftersom det skulle innebära en ytterligare detaljstyrning av kommunerna. Skulle en sådan riksnorm införas kommer även möjligheten att genom förvaltningsbesvär få till stånd en ändring av det överklagade beslutet att starkt begränsas. Enligt utskottets uppfattning är det kommunernas politiker som skall ha ansvaret för bedömningarna utifrån de förutsättningar som finns och de åtgärder som krävs med hänsyn till de lokala förutsättningarna. Kostnadsansvaret måste följa beslutanderätten. Om riksdagen bestämmer bidragsnivåerna skall riksdagen också stå för kostnaderna för det ekonomiska biståndet.
Vidare anser utskottet i likhet med vad som anförts i motion Ju809 (c) att socialtjänsten, som enligt socialtjänstlagen har ett ansvar för att de som bor och vistas i en kommun får det stöd och den hjälp som de behöver, bör ges ett huvudansvar för att samordna skilda myndigheters insatser när det gäller brottsförebyggande arbete. Detta ansvar bör enligt utskottets mening regleras i socialtjänstlagen.
Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa: 2. beträffande socialtjänstlagen att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju809 yrkande 7 och 1994/95:So226 och med avslag på motionerna 1994/95:So206 yrkandena 1--3, 1994/95:So250 yrkandena 2--4, 1994/95:So257 och 1994/95:A472 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Vård av unga (mom. 5)
Sten Svensson (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är mycket viktigt att socialnämnderna arbetar förebyggande, särskilt när det gäller familjer med sociala problem och i fråga om ungdomar i utsatta situationer. Ett ingripande bör i allmänhet inte komma överraskande. Socialnämnderna bör redan tidigare ha gjort försök med olika former av stödjande insatser. Det är, enligt utskottets uppfattning, mycket viktigt att socialnämnden planerar sina insatser för den unge. Erfarenheterna visar dock, anser utskottet, att det föreligger ett behov av stegvisa åtgärder av det slag som tidigare fanns i barnavårdslagen. Kedjan av åtgärder -- hjälpåtgärder, förmaningar och varning, föreskrifter om den unges levnadsförhållanden samt övervakning -- skulle kunna ge socialnämnden en reell möjlighet att agera. Härigenom skulle föräldrarna och den unge bli medvetna om att åtgärderna kan komma att trappas upp om inte förändringar till det bättre äger rum. Utskottet anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ändring i LVU i enlighet med vad som ovan anförts.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa: 5. beträffande vård av unga att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So208 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Vård av missbrukare (mom. 6)
Sten Svensson, Leif Carlson, Birgitta Wichne och Annika Jonsell (alla m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 18 som börjar med "Vård enligt" och slutar med "So405 (m) yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Erfarenheterna visar dock, enligt utskottet, att nuvarande LVM inte ger tillräckliga möjligheter att ingripa på ett tidigt stadium. Missbrukarvården är i dag i alldeles för stor utsträckning inriktad på dem som har ett långt missbruk bakom sig. Enligt utskottets mening tar denna vård resurser från missbrukare som befinner sig i början av ett missbruk. Det behövs enligt utskottet en ny LVM-lag som kombinerar frivilliga åtgärder och tvång. Familjens, vänners och arbetskamraters möjligheter att ge stöd och hjälp måste också förstärkas. Utskottet föreslår att stöd och behandling skall ske på tre nivåer. Dessa är frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstlagen, övervakning och föreskrifter som socialnämnden ålägger missbrukaren och i sista hand frihetsberövande. Den nya lagen bör också ge möjlighet till s.k. kontraktsvård och längre sammanhängande vårdtider. Utskottet vill i sammanhanget också betona vikten av att kampen mot hiv fortsätter.
dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa: 6. beträffande vård av missbrukare att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So208 yrkande 6 och 1994/95:So405 yrkande 6 och med avslag på motion 1994/95:So223 yrkandena 18, 20 och 26 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Vård av missbrukare (mom. 6)
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 17 som börjar med "Inom ramen" och på s. 18 slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Tyngdpunkten inom missbrukarvården måste enligt utskottets mening mer än hittills läggas på förebyggande insatser, både när det gäller det primärpreventiva arbetet med information och opinionsbildning och sekundärpreventiva insatser för att uppmärksamma personer tidigare i missbruksutvecklingen. Detta kan, enligt utskottet, ske inom primärvården, företagshälsovården, psykiatrin och socialtjänsten. Enligt utskottets mening bedrivs i dag en alltför stor andel av missbrukarvården i institutionsform. Då flertalet alkoholmissbrukare får lika bra eller bättre vård i öppna former, och då denna vård är billigare än institutionsvård måste en förskjutning av tyngdpunkten ske i vården. När det gäller narkomanvården konstaterar utskottet att många kommuner har inrättat specialiserade öppenvårdsteam för narkotikamissbrukare. På några håll i landet behandlas narkotikamissbrukare med metadon under strängt kontrollerade former. Dessa satsningar måste enligt utskottet fortsätta och de olika vård- och behandlingsformerna fortlöpande utvärderas. Detta bör med anledning av motion So223 (fp) yrkandena 18, 20 och 26 ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa 6. beträffande vård av missbrukare att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So223 yrkandena 18, 20 och 26 samt med avslag på motionerna 1994/95:So208 yrkande 6 och 1994/95:So405 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Kvinnliga missbrukare (mom. 7)
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 20 som börjar med "Missbrukande kvinnors" och på s. 21 slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det positivt att missbrukande kvinnors situation på senare år ägnats större uppmärksamhet. Ytterligare insatser behövs dock enligt utskottet. Nuvarande missbrukarvård är inte anpassad till en ökande andel kvinnliga missbrukare. Det är därför viktigt att förebyggande program och behandlingsprogram för kvinnor med alkoholproblem utvecklas. Erfarenheterna vid EWA-enheten vid Karolinska sjukhuset bör tas till vara. Enligt utskottets mening behövs också ökade insatser för att förbättra kunskaperna om kvinnors och flickors missbruk och om metoder för att upptäcka missförhållanden. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa: 7. beträffande kvinnliga missbrukare att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So223 yrkande 22 och 1994/95:A802 yrkande 9 samt med avslag på motion 1994/95:A820 yrkandena 20 och 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Ideella organisationer (mom. 8)
Sten Svensson (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 21 som börjar med "Utskottet delar" och på s. 22 slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ideella organisationer och många enskilda personer utför ett mycket värdefullt arbete i kampen mot drogmissbruk och i vården av missbrukare. De frivilliga organisationerna har också uppnått goda rehabiliteringsresultat. Alternativa behandlingsformer måste därför stimuleras och uppvärderas, anser utskottet. Ett stort problem i dag är att väntetiderna för personer som behöver vård och rehabilitering är alltför långa. Denna brist kan enligt utskottets mening åtgärdas genom att stat och kommuner regelbundet och konsekvent använder sig av de frivilliga organisationernas möjligheter att erbjuda vård- och behandlingsplatser. Även föreningslivet, som har en viktig uppgift när det gäller att förebygga missbruk, måste stödjas också i fortsättningen. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa: 8. beträffande ideella organisationer att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So208 yrkande 10 och 1994/95:So223 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Psykiatrisk vård (mom. 9)
Sten Svensson (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 29 som börjar med "Utskottet som" och slutar med "So262 (m) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet har inte ändrat uppfattning i denna fråga. Utskottet vill dock peka på att många missbrukare som vårdas vid Statens institutionsstyrelses institutioner lider av psykiska problem. Det har visat sig, vilket också bekräftas av institutionsstyrelsen, att det kan vara svårt att få till stånd en adekvat behandling inom psykiatrin för patienter som är intagna för vård på LVM-hem. Institutionsstyrelsen har i sitt remissyttrande påpekat att det är förenat med stora problem att få till stånd ett fungerande samarbete med den psykiatriska vården så att klientens vårdbehov kan tillgodoses på ett smidigt sätt. Mot denna bakgrund anser utskottet att en översyn av den psykiatriska vården i anslutning till institutionsbehandling måste göras. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa: 9. beträffande psykiatrisk vård att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So262 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Utbildning (mom. 11)
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 29 som börjar med "Enligt utskottets mening" och slutar med "och avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är tillgången till välutbildad personal i olika funktioner en avgörande faktor för att institutionerna skall kunna ge de intagna klienterna vård av god kvalitet. Ungdomar med invandrarbakgrund som omhändertas för samhällsvård måste få en vård som uppmärksammar deras särskilda problem. Utskottet anser det vara av stor vikt att personalen vid de särskilda ungdomshemmen ges kompletterande utbildning för att förstå konflikter som har sin grund i kulturmöten och för att ge invandrarungdomar en adekvat vård. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa: 11. beträffande utbildning att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf635 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Kontroll av post (mom. 12)
Sten Svensson (m), Leif Carlson (m), Birgitta Wichne (m), Chatrine Pålsson (kds) och Annika Jonsell (m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 29 som börjar med "I LVM" och på s. 30 slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att försändelser till den som vårdas enligt LVM i ett hem för särskilt noggrann tillsyn får kontrolleras. Kontrollen syftar, enligt förarbetena till lagen, främst till att hålla berusningsmedel utanför institutionerna. Lagen ger dock inte någon möjlighet att kontrollera utgående försändelser. Detta är enligt utskottets mening otillfredsställande eftersom det möjliggör att en intagen från LVM-hemmet med post kan sända ut en beställning på önskade varor samt ange var försändelsen skall placeras. Enligt LVU får den som vistas i ett hem för särskilt noggrann tillsyn underkastas övervakning av sina brev och andra försändelser, om detta är påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får den som förestår vården öppna och ta del av såväl försändelser till den unge som sådana som sänds från den unge. Utskottet anser det otillfredsställande att olika regler gäller och att en översyn därför bör göras av de särskilda tvångsbefogenheterna i LVM och LVU. Översynen bör även omfatta motsvarande regler inom kriminalvården och den psykiatriska tvångsvården. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa: 12 beträffande kontroll av post att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So215, 1994/95:Ju801 yrkande 4 (delvis) och 1994/95:Ju802 yrkande 8 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Våld mot kvinnor (mom. 14)
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 34 som börjar med "Inom socialtjänsten" och slutar med "23 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att fler särskilda mottagningar för kvinnor och barn som utsätts för sexuella och andra övergrepp bör inrättas. Den våldtagna kvinnan måste så snabbt som möjligt erbjudas stöd och hjälp oavsett om hon väljer att behålla barnet eller göra abort. Under senare år har det vuxit fram många lokala kvinnojourer som, enligt utskottets mening utför ett mycket värdefullt arbete. Det är angeläget att kvinnojourerna fortsätter sin verksamhet med en kapacitet som motsvarar efterfrågan. Vidare anser utskottet att påföljderna för misshandel och våldtäkt måste skärpas ytterligare. När det gäller könsstympning måste det enligt utskottets mening bli obligatoriskt för svenska myndigheter att upplysa dem som kommer från andra länder där könsstympning praktiseras, att detta betraktas som ett grovt brott i svensk lag.
Enligt utskottets mening krävs ett arbete på bred front för att motverka våld, övergrepp och diskriminering av kvinnor. Fördomar, som direkt och indirekt tar sig uttryck i uppfattningar om mäns makt över kvinnor, måste bekämpas med kraft. För att förstå bakomliggande orsaker till våld mot kvinnor och för att kunna föreslå effektiva insatser mot detta våld behövs, enligt utskottet, tvärvetenskaplig forskning på området.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa: 14. beträffande våld mot kvinnor att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:Ju806 yrkandena 3 och 6, 1994/95:A802 yrkande 11 och 1994/95:A807 yrkandena 42 och 46 samt med avslag på motionerna 1994/95:So213, 1994/95:A807 yrkande 47 och 1994/95:A820 yrkandena 22 och 23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Kristerapi för brottsoffer (mom. 15)
Roland Larsson (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 35 som börjar med "Enligt 3 §" och slutar med "yrkande 25" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill betona vikten av att människor som utsatts för brott får det stöd och den hjälp de är i behov av för att lindra de psykiska efterverkningarna. Brottsoffer är ofta i behov av kvalificerat psykologiskt stöd och kristerapi. Möjligheterna till sådan hjälp är i dag begränsade och någon självklar rätt att få kostnaderna täckta finns inte. Enligt utskottets mening bör stöd till brottsoffer ingå i kommunernas verksamhet och vara en av socialtjänstens uppgifter. Frågan om terapiverksamhet för brottsoffer bör utredas. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa: 15. beträffande kristerapi för brottsoffer att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju809 yrkande 25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motionerna 1 Utskottet 4 Socialtjänstlagen 4 Tidigare behandling 6 Metodutveckling m.m. inom socialtjänsten 7 Utskottets bedömning 8 Skydd för socialtjänstens personal 9 Utskottets bedömning 10 Social verksamhet i kooperativ form 10 Utskottets bedömning 12 Vård av unga 13 Utskottets bedömning 14 Vård av missbrukare 15 Utskottets bedömning 17 Kvinnliga missbrukare 19 Utskottets bedömning 20 Ideella organisationer 21 Utskottets bedömning 21 Statens institutionsstyrelse (SiS) 22 Kontroll av post från LVM-institutionerna och de särskilda ungdomshemmen 23 Kontroll av klienter vid de särskilda ungdomshemmen 24 Uppföljning och utvärdering av vården 25 Samarbetet mellan psykiatrisk vård och missbrukarvård 26 Utbildning 27 Utskottets bedömning 28 Våld mot kvinnor 30 Utskottets bedömning 34 Kristerapi för brottsoffer 34 Utskottets bedömning 35 Hemställan36 Reservationer37