Vissa socialförsäkringsfrågor
Betänkande 1991/92:SfU5
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SFU05
Vissa socialförsäkringsfrågor
Innehåll
1991/92 SfU5
FEMTE HUVUDTITELN
Tilläggsbudget I
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1991/92:40 med vissa kompletterande förslag som har samband med de nya bestämmelser om rehabilitering och rehabiliteringsersättning som träder i kraft den 1 januari 1992 och den sjuklönereform som samtidigt genomförs. I betänkandet behandlas också proposition 1991/92:72 med förslag till ytterligare sänkning av sjukförsäkringsavgiften.
Utskottet tillstyrker förslag i proposition 40 om sjukperiod. Återstående problem som hänger samman med begreppet sjukperiod har ännu inte kunnat lösas. Bl.a. har de sänkta kompensationsnivåerna inom sjukförsäkringen medfört att det blivit svårare för försäkringskassorna att motivera sjukskrivna personer att återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag som undanröjer att sjukförsäkringssystemet blir rehabiliteringshämmande. Utskottet pekar därvid på ett motionsförslag (s) om att det bör anses som fortsättning på samma sjukfall om en person åter insjuknar inom fem dagar.
En arbetstagares rätt till sjuklön är till skillnad från vad som gäller inom sjukförsäkringen inte begränsad för den som vistas utomlands. Med anledning av en motion (m, fp, c och kds) uttalar utskottet att för rätten till sjuklön vid utlandsvistelse bör gälla samma begränsningar som för rätten till sjukpenning.
I proposition 40 föreslås en ändring i sekretessbestämmelserna så att försäkringskassan skall kunna lämna ut uppgift till arbetsgivaren om vad som framkommit vid en sjukkontroll som sker under en sjuklöneperiod. Utskottet anser med anledning av motioner (s och v) att det endast kan bli fråga om att försäkringskassan får meddela arbetsgivaren kassans bedömning av huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och nedsättningens omfattning. Däremot skall arbetsgivaren inte kunna få uppgift om diagnosen i ett sjukkontrollärende.
En arbetsgivare med en sammanlagd lönekostnad på högst 60 basbelopp per år kan hos försäkringskassan teckna försäkring mot kostnader för sjuklön. Utskottet föreslår med anledning av en motion (m, fp, c och kds) att lönekostnadsgränsen höjs till 90 basbelopp.
I proposition 40 anges att den beredning ännu inte är genomförd som fordras för att regeringen i enlighet med riksdagens begäran skall kunna lägga fram förslag om lösning av de problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och uppdragstagar/egenföretagarbegreppen kan medföra. Utskottet anser att det inte kan accepteras att en enskild person kan drabbas av att hamna utanför såväl sjuklöne- som sjukförsäkringssystemet. Innan gränsdragningsfrågorna kan lösas på ett säkrare sätt bör därför försäkringskassan ha möjlighet att utge ersättning i avvaktan på att tvisten löses huruvida det föreligger ett arbetstagarförhållande eller inte. Ersättningen bör utges på samma sätt som den sjuklönegaranti som införts för de fall då arbetsgivare och arbetstagare är oense om arbetsförmågans nedsättning.
Sjuklönereformen är avsedd att vara kostnadsneutral för arbetsgivarna som grupp. Riksdagen har tidigare beslutat om en sänkning av arbetsgivaravgiften från 10,10 till 8,20 % av avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1992. I proposition 72 föreslås en ytterligare sänkning till 7,8 %, vilket utskottet tillstyrker. Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksamt följer kostnadsutvecklingen för arbetsgivare och försäkringen och återkommer till riksdagen om det visar sig att en ytterligare justering av avgiften behövs.
Utskottet tillstyrker förslag om att den sjukpenninggrundande inkomsten skall kunna ändras redan från det försäkringskassan får kännedom om ändrade inkomstförhållanden m.m. och inte som nu tidigast 14 dagar därefter. När sjukpenning utbetalas omedelbart efter eller jämsides med sjuklön skall ändringen även kunna få viss retroaktiv verkan.
I betänkandet behandlas även förslag om ersättning för resekostnader i samband med kommunal primärvård och om kommuns kostnadsansvar för vissa förbrukningsartiklar för den som vistas på s.k. lokalt sjukhem som kommunen tagit över från landstinget.
I proposition 40 föreslås också att samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen förlängs från 90 dagar till 180 dagar för skada som visar sig den 1 januari 1992 eller senare. Utskottet anser att rehabiliteringshinder bör undanröjas så långt det är möjligt, och utskottet tillstyrker därför förslaget.
Även under år 1992 skall folkpensionärer som inte når upp till socialstyrelsens socialbidragsnorm kunna få särskilt kommunalt bostadstillägg.
Riksdagen har tidigare uttalat att ersättning från neurosedynskadefonden inte skall beaktas vid inkomstprövningen för kommunalt bostadstillägg till folkpension. Utskottet lägger nu fram lagförslag härom.
Slutligen tillstyrker utskottet förslag om att vissa typer av ärenden skall avgöras av tjänsteman i försäkringskassan.
Reservationer (s) har avgivits beträffande höjningen av lönekostnadsgränsen för återförsäkring för sjuklönekostnader, förlängningen av samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen och utgångspunkten för översynen av arbetsskadeförsäkringen.
Särmening (v) har avgivits beträffande sänkningen av sjukförsäkringsavgiften, förlängningen av samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen och utgångspunkten för översynen av arbetsskadeförsäkringen samt beträffande höjd grundpension.
Propositionerna
Proposition 1991/92:40
I proposition 1991/92:40 om vissa socialförsäkringsfrågor, m.m. har regeringen (socialdepartementet) föreslagit att riksdagen
dels antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1991:421) om ändring i lagen (1990:1466) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1991:1048) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
5. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,
6. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
7. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
8. lag om ändring i lagen (1991:1042) om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
9. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
10. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
11. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
12. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade,
13. lag om fortsatt giltighet av lagen (1991:162) om särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension,
14. lag om ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
15. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
16. lag om ändring i utsökningsbalken,
17. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
18. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
dels under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till kommunala bostadstillägg till folkpension på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 25000000 kr.
Proposition 1991/92:72 I proposition 1991/92:72 om sänkt socialavgift till sjukförsäkringen har regeringen (socialdepartementet) föreslagit att riksdagen antar lag om ändring i lagen (1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Lagförslagen 1, 2, 5--13 och 16--18 i proposition 1991/92:40 återfinns som bilaga 1 till betänkandet. Beträffande lagförslagen 3, 4, 14 och 15 i proposition 1991/92:40 och lagförslaget i proposition 1991/92:72 lägger utskottet fram egna förslag som återfinns i bilaga 2 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1991/92:40
1991/92:Sf10 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, c, kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att sjuklön vid vistelse utomlands bör gälla vistelse i konventionsländer, arbete med anknytning till i riket bedriven verksamhet eller sjöman på svenskt handelsfartyg,
2. att riksdagen beslutar att möjligheten att teckna försäkring för oförutsett höga kostnader för sjukfrånvaro bör omfatta företag med en lönesumma motsvarande 90 basbelopp,
3. att riksdagen beslutar att försäkringskassans skyldighet gentemot arbetsgivare vid rehabiliteringsutredningar med upp till 15 anställda regleras i lagtexten i enlighet med vad i motionen anförts.
1991/92:Sf11 av Fredrik Reinfeldt (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rapporteringsskyldigheten av korta sjukfall.
1991/92:Sf12 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukkontroll under löneperiod,
2. att riksdagen avslår proposition 1991/92:40 vad avser förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grunden för en utredning om en översyn av arbetsskadeförsäkringen.
1991/92:Sf13 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begreppet sjukperiod i lagen om allmän försäkring.
1991/92:Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändringar i 7kap. 7§ sekretesslagen och 11§ lagen om sjuklön enligt vad i motionen anförts om risken för integritetskränkningar,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om förlängning av samordningstiden mellan arbetsskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen enligt vad i motionen anförts om negativa konsekvenser för försäkringstagarna,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett påskyndande av en utredning om en ny grundpension,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett statligt övertagande av ansvaret för pensionärernas boendekostnader.
1991/92:Sf15 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att slopa arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet gentemot riksförsäkringsverket vad gäller de sjukfall som avslutats inom sjuklöneperioden.
Motion väckt med anledning av proposition 1991/92:72
1991/92:Sf16 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1991/92:72 om sänkt socialavgift till sjukförsäkringen,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, hos regeringen begär att införandet av en sjuklöneperiod träder i kraft först den 1 juli 1992 enligt vad i motionen anförts om problemen för småföretagen.
Utskottet
Rehabilitering
Allmänt om rehabilitering
Den 1 januari 1992 träder nya bestämmelser om rehabilitering i kraft (prop. 1990/91:141, SfU16, rskr. 303). Enligt de nya bestämmelserna får arbetsgivaren ett större och tydligare ansvar än för närvarande för de anställdas rehabilitering. Arbetsgivaren skall, om det inte framstår som obehövligt, påbörja en rehabiliteringsutredning i första hand när en anställd har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom under mer än fyra veckor eller har haft stor frånvaro i form av korta sjukdomsperioder. Utredningen, som skall göras i nära samråd med den anställde, skall tillställas försäkringskassan senast åtta veckor efter sjukanmälningsdagen.
I arbetsgivarens ansvar skall också ingå att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Inriktningen bör vara att den anställde skall beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren.
Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten. Försäkringskassan skall ansvara för att rehabilitering kommer till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden. I vissa fall kan det förekomma att försäkringskassan övertar ansvaret för rehabiliteringsutredningen.
Försäkringskassan skall upprätta en rehabiliteringsplan om den försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd. Under den arbetslivsinriktade rehabiliteringen kan den försäkrade få rehabiliteringspenning med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Särskilt bidrag kan utges för bl.a. vissa kursavgifter och resekostnader i samband med rehabiliteringen.
I proposition 1991/92:40 läggs bl.a. fram vissa kompletterande förslag som rör rehabilitering.
Rehabiliteringsutredning
Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) regleras närmare i den nya 22 kap. 3 §. Enligt detta lagrum skall arbetsgivaren i samråd med den försäkrade svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. I samma paragraf anges att arbetsgivaren skall påbörja en rehabiliteringsutredning, om det inte framstår som obehövligt, när en anställd har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom under mer än fyra veckor eller har haft stor frånvaro i form av korta sjukdomsperioder. Rehabiliteringsutredning skall även påbörjas när den anställde begär det.
I motion Sf10 (yrkande 3) anför Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, c, kds) att arbetsgivare med upp till 15 anställda bör få rätt att, om de så önskar, få rehabiliteringsutredningar utförda av försäkringskassan. Därmed undviks risken för oklarheter och kompetenstvister liksom faran att mindre arbetsgivare belastas på ett sätt som ingen tjänar på. Härigenom bör man också kunna undvika att en särskild organisation för dessa ändamål behöver byggas upp på mindre arbetsplatser. Motionärerna begär att riksdagen beslutar i enlighet härmed.
Utskottet har förståelse för att rehabiliteringsansvaret, särskilt inledningsvis, kan medföra vissa praktiska problem för arbetsgivare med få anställda. Utskottet vill därför, liksom i betänkandet 1990/91:SfU16, erinra om att det ansvar som åläggs arbetsgivaren i 22 kap. 3 § AFL inte innebär att arbetsgivaren måste göra rehabiliteringsutredningen själv. Det är i stället naturligt att han tar företagshälsovården till hjälp, och det finns enligt utskottets mening anledning räkna med att allt fler små arbetsgivare kommer att vara anslutna till sådan hälsovård. Utskottet vill också erinra om att avsikten är att i enskilda ärenden skall samarbetet mellan olika ansvariga inom området i allt väsentligt ske genom att handläggare och andra hos de rehabiliteringsansvariga samarbetar med varandra direkt. Utskottet har tidigare också understrukit vikten av att hanteringen av rehabiliteringsärenden vid försäkringskassorna inte formaliseras. Enligt utskottets mening bör detta skapa goda förutsättningar för att enskilda företagare på ett enkelt sätt skall kunna få information och vägledning i arbetet med rehabiliteringsutredningar.
I betänkandet 1990/91:SfU16 anförde utskottet emellertid att man måste räkna med att en arbetsgivare inte alltid kommer att fullgöra sina åligganden. Det kan också förekomma fall då arbetsgivaren, t.ex. på grund av att han inte får tillgång till uppgifter om vad som förorsakar den anställdes arbetsoförmåga, inte kan göra en fullständig rehabiliteringsutredning. I dessa fall blir det försäkringskassan som får ta över ansvaret för att rehabiliteringsbehovet utreds och rehabiliteringsåtgärder vidtas resp. att utredningen kompletteras. Utskottet ansåg att det fanns skäl att överväga om arbetsgivaren i de fall han inte fullgjort vad som rimligen kan begäras av honom skall kunna åläggas att betala kostnaden för den rehabiliteringsutredning som försäkringskassan gör i arbetsgivarens ställe. Enligt utskottets mening borde regeringen närmare utreda denna fråga. Utskottet ansåg att en sådan form av åläggande skulle motverka risken för att arbetsgivaren lastar över utredningskostnaden på försäkringskassan. Vidare skulle arbetsgivarens och försäkringskassans ansvar härigenom få en tydligare avgränsning. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
Utskottet konstaterar att proposition 1991/92:40 inte innehåller några förslag om ett sådant kostnadsansvar. En möjlighet för försäkringskassan att begära betalning för den rehabiliteringsutredning som kassan ombesörjer skulle enligt utskottets mening i viss mån tydliggöra förutsättningarna för försäkringskassans bistånd till arbetsgivaren i rehabiliteringsarbetet. Utskottet förutsätter att regeringen i enlighet med riksdagens tidigare beslut snarast låter utreda denna fråga, och något tillkännagivande med anledning av motion Sf10 yrkande 3 är därför inte påkallat.
Medicinsk rehabilitering
Enligt nuvarande bestämmelser har försäkringskassan enligt 2 kap. 11 § AFL ett ansvar att se till att de åtgärder vidtas som behövs för att förkorta en försäkrads sjukdomstid eller för att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Enligt 3 kap. 8 § andra stycket AFL kan sjukpenning utges till den som är föremål för åtgärd av beskaffenhet som anges i 2 kap. 11 § i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är förhindrad att arbeta. De åtgärder som avses i 2 kap. 11 § kan vara såväl medicinska som yrkesinriktade eller av social art.
Enligt de nya bestämmelserna i 22 kap. 7 § AFL kan rehabiliteringsersättning utges vid arbetslivsinriktade åtgärder som är sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den försäkrades sida. I proposition 1990/91:141 angavs att tid under vilken den försäkrade genomgår enbart medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering inte borde berättiga till rehabiliteringsersättning. Inkomstbortfallet under sådan tid borde ersättas genom sjukpenning. Deltagande i viss medicinsk behandling, t.ex. sjukgymnastik, under tid som arbetslivsinriktad rehabilitering pågick borde dock inte utesluta att rehabiliteringsersättning kunde utges. I propositionen anfördes vidare att om bestämmelserna om rehabiliteringspenning togs in i 22 kap. 7 § AFL blev 2 kap. 11 § AFL obehövlig och borde upphävas. Även den nuvarande lydelsen av 3 kap. 8 § andra stycket borde upphöra att gälla.
Utskottet ansåg däremot att, om såväl 2 kap. 11 § som 3 kap. 8 § andra stycket AFL skulle upphöra att gälla, skulle sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering endast kunde utges i förhållande till den faktiska nedsättningen av arbetsförmågan. Utskottet noterade därvid att den då föreslagna nya 3 kap. 7 b § AFL endast avsåg sjukdomsförebyggande behandling. Motsvarigheten till nuvarande bestämmelse i 3 kap. 8 § andra stycket jämförd med 2 kap. 11 § borde därför införas i lagen om allmän försäkring såvitt avsåg rätten till sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering. Enligt utskottets mening kunde det dock vara lämpligt att samtidigt strama upp tillämpningen och reglera de närmare förutsättningar som borde gälla för rätt till sådan sjukpenning. Regeringen borde i denna fråga återkomma till riksdagen med lagförslag som skulle kunna träda i kraft den 1 januari 1992. Riksdagen gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.
I propositionen anförs att 3 kap. 7 b § AFL skall avse rätt till sjukpenning för en försäkrad som utan att arbetsförmågan är nedsatt med minst en fjärdedel genomgår en medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som är avsedd att helt eller delvis förebygga sjukdom eller nedsättning av arbetsförmågan om ett deltagande i behandlingen eller rehabiliteringen hindrar honom från att arbeta. I propositionen anges att ett klargörande bör ske genom att den beslutade lydelsen av 7 b § ändras så att det uttryckligen anges att det skall vara fråga om förebyggande medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. Förutsättningarna i övrigt för att få sjukpenning enligt 7 b § föreslås inte ändrade.
I propositionen läggs också fram förslag till ändring i 20 kap. 3 § AFL så att indragning eller nedsättning av sjukpenning eller förtidspension skall kunna ske om en försäkrad utan giltig anledning vägrar att underkasta sig sådan behandling eller rehabilitering som avses i 3 kap. 7 b § AFL, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd.
Utskottet gör följande bedömning.
Enligt propositionen skall 3 kap. 7 b § AFL omfatta såväl den som behöver sjukdomsförebyggande behandling som den som genomgår sådan medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som nu ersätts enligt 3 kap. 8 § andra stycket AFL. Utskottet föreslår att, till den del det inte är fråga om sjukdomsförebyggande behandling, åtgärden beskrivs som en åtgärd som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Detta motsvarar det uttryck som används i 22 kap. 7 § AFL om arbetslivsinriktad rehabilitering och motsvarar också det begrepp som används i den nuvarande lydelsen av 2 kap. 11 § AFL. Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU16 att det vore lämpligt att strama upp tillämpningen och reglera de närmare förutsättningar som borde gälla för rätt till sjukpenning i dessa situationer. I likhet med vad som föreslås i propositionen anser utskottet att detta lämpligen bör ske genom att ett villkor för ersättning skall vara att behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare och ingår i en av försäkringskassan godkänd plan.
När lagrummet nu skall omfatta även de tidigare medicinska s.k. 2:11-åtgärderna anser utskottet det mindre lämpligt att som förutsättning för ersättning kräva att den försäkrade behöver avstå från förvärvsarbete och går miste om förvärvsinkomst. Avsikten är inte att ändra förutsättningarna för t.ex. en arbetslös att få sjukpenning i dessa sammanhang. Det bör vara tillräckligt att det av paragrafens andra stycke följer att den försäkrade på grund av behandlingen eller rehabiliteringen skall vara förhindrad att förvärvsarbeta i viss utsträckning.
Lagrummet ger som nämnts även rätt till sjukpenning då den försäkrade deltar i en sjukdomsförebyggande behandlingsåtgärd. Om sjukpenning vid sådan åtgärd anförde utskottet i sitt betänkande 1990/91:SfU16 att det krävs att en läkare på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet har konstaterat att den försäkrade har en förhöjd sjukdomsrisk. Den sjukdom som kan befaras uppkomma skall vara av sådan art att den kan förväntas leda till nedsättning av arbetsförmågan. Vidare skall läkaren ha ordinerat deltagandet i behandlingen, som naturligtvis skall vara lämpad för att minska sjukdomsrisken. Behandlingen skall ingå i en plan, som skall godkännas av försäkringskassan. Något enstaka besök berättigar inte till ersättning.
Till följd av ändringen i 3 kap. 7 b § AFL föreslår regeringen att i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) anges att under tid som den försäkrade är föremål för sådan behandling eller rehabilitering som avses i 3 kap. 7 b § AFL skall hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att förvärvsarbeta.
Utskottet föreslår att riksdagen antar utskottets förslag till lydelse av 3 kap. 7 b § AFL (lagförslag 1 i bilaga 2). Vidare tillstyrker utskottet regeringens förslag till ny lydelse av 20 kap. 3 § andra stycket AFL och 6 kap. 5 § LAF.
Utskottet föreslår att en hänvisning till 3 kap. 7 b § AFL även tas in i 3 kap. 8 § andra stycket och 7 kap. 3 § AFL (lagförslag 1 i bilaga 2).
Rehabiliteringspenning
I proposition 1991/92:40 föreslås att utmätning och införsel skall kunna ske i rehabiliteringspenning.
Vidare föreslås att den som uppbär fosterbarnsersättning eller jämförlig ersättning för tid då rehabiliteringspenning utges skall få rätten till rehabiliteringspenning bedömd med bortseende från fosterbarnsersättningen om barnet vårdas även under rehabiliteringstiden. Detta bör anges i 22 kap. 12 § AFL.
Utskottet tillstyrker förslagen.
Sjukperiod
Regler om sjukperiod finns för närvarande i 3 kap. 8 § fjärde stycket AFL. Här anges att med sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §. Med anledning av sjuklönereformen har en bestämmelse om sjukperiod införts i 3 kap. 1 § AFL. Enligt denna skall sjukperioden enligt AFL också anses omfatta sjuklöneperioden, om rätt till sjukpenning uppkommer i omedelbar anslutning till utgången av en sjuklöneperiod.
I samband med att begreppet rehabilitering infördes i AFL gav riksdagen regeringen till känna att det var angeläget att begreppet sjukperiod belystes ytterligare (1990/91:SfU16, rskr. 303). Regeringen borde överväga om och i vilken form särskilda föreskrifter i frågan borde utfärdas. Utskottet anförde bl.a. att det enligt utskottets mening inte framgick om den som uppbar rehabiliteringspenning skulle anses lida av sjukdom som avses i 3 kap. 7 § AFL under tiden. Något hinder att uppbära sjukpenning enligt detta lagrum på grund av en faktisk nedsättning av arbetsförmågan under rehabiliteringstiden hade inte föreskrivits. I stället angavs att rehabiliteringspenningen skulle minska med vad den försäkrade för samma tid uppbar i sjukpenning. Betydelsen av begreppet sjukperiod hade enligt utskottet ökat genom de sänkta kompensationsnivåer som gällde inom sjukpenningförsäkringen fr.o.m. den 1 mars 1991. Utskottet anförde att de sänkta kompensationsnivåerna under de 90 första dagarna av en sjukperiod hade medfört att det bl.a. blivit svårare för försäkringskassorna att motivera sjukskrivna personer att återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök eftersom -- om arbetsförsöket misslyckades -- kompensationsnivån för sjukpenningen sänktes under de följande tre månaderna. Om arbetsförsöket avsåg högst tre fjärdedelar av en arbetsdag ansåg försäkringskassan dock att samma sjukfall fortsatte. Utskottet noterade också att frågan skulle komma att än mer aktualiseras om riksdagen antog regeringens förslag om lagfäst sjuklön enligt proposition 1990/91:181. Enligt förslaget till lag om sjuklön skulle som sjukperiod anses sådan tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd led av sjukdom som satte ned arbetsförmågan. Något krav på nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel skulle inte gälla i detta fall. Utskottet ansåg att begreppen sjukperiod och sjuklöneperiod även komplicerades av den utvidgning av sjukpenningrätten som föreslogs i 3 kap. 7 b § AFL. I sjuklönepropositionen angavs nämligen att arbetstagaren inte hade rätt till sjuklön vid frånvaro från arbetet i samband med behandling som syftade till att förebygga sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan.
I proposition 1991/92:40 läggs fram förslag om begreppet sjukperiod. Regeringen föreslår att om en arbetslivsinriktad rehabilitering enligt 22 kap. AFL avbryts på grund av sjukdom skall sjukperioden anses ha löpt i oavbruten följd sedan den första dagen med rehabiliteringspenning. Om rehabiliteringen omedelbart föregåtts av en sjukperiod skall tiderna för sjukdom och rehabilitering anses utgöra en sjukperiod. I sjukperiod omfattas även tid med rätt till sjukpenning vid medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering enligt 3 kap. 7 b § AFL. Föredragande statsrådet anför att han inte är beredd att för närvarande lägga fram ytterligare förslag rörande begreppet sjukperiod. Frågan kommer att beredas av en särskild utredare som skall utarbeta förslag om införande av karensdagar i sjukförsäkringen m.m.
I motion Sf13 hänvisar Doris Håvik m.fl. (s) till att utskottet i sitt betänkande 1990/91:SfU16 angav att de sänkta kompensationsnivåerna inom sjukförsäkringen under de 90 första dagarna av en sjukperiod har medfört att det blivit svårare för försäkringskassorna att motivera sjukskrivna personer att återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök. Enligt motionärerna behövs omedelbara åtgärder för att undvika denna effekt. Motionärerna föreslår att det skall anses som samma sjukperiod om en person insjuknar på nytt inom fem kalenderdagar från närmast föregående dag med sjukpenning, och detta bör gälla fr.o.m. den 1 januari 1992. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet delar regeringens uppfattning att en sammanhängande period med sjukpenning och rehabiliteringspenning bör anses som en och samma sjukperiod enligt AFL. Utskottet tillstyrker förslaget men föreslår vissa ändrade formuleringar i lagtexten. Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 3 kap. 8 § fjärde stycket AFL och ett nytt femte stycke i paragrafen (lagförslag 1 i bilaga 2).
Utskottet beklagar att övriga problem som hänger samman med begreppet sjukperiod ännu inte har kunnat lösas och utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att begreppet sjukperiod bör belysas ytterligare. Utskottet anser det emellertid viktigt att de ändrade kompensationsnivåerna inom sjukförsäkringen inte medför att systemet blir rehabiliteringshämmande. Regeringen bör därför snarast möjligt återkomma till riksdagen med förslag som undanröjer sådana effekter. Utskottet vill här peka på den lösning som föreslås i motion Sf13. Utskottet vill också erinra om att utskottet i samband med behandlingen av proposition 1990/91:181 förutsatte att en form av sammanläggningsregel inom sjuklönesystemet skulle komma att beröras i samband med belysningen och övervägandena om begreppet sjukperiod.
Vad utskottet sålunda anfört bör med anledning av motion Sf13 ges regeringen till känna.
Sjukpenningberäkning m.m. vid avbrott i rehabilitering
Även om rehabiliteringsperioden enligt ovan skall ingå i sjukperioden kan det bli aktuellt att betala ut sjukpenning under de första 14 dagarna av en sjukperiod i de fall en arbetsgivarperiod inte löper. Enligt 3 kap. 10--10 b §§ AFL utges sjukpenning endast för de dagar den försäkrade skulle ha förvärvsarbetat om han inte hade varit sjuk och sjukpenningen beräknas i förekommande fall i förhållande till det antal timmar som förvärvsarbete skulle ha utförts.
Utskottet ansåg vid behandlingen av proposition 1990/91:141 att den som på grund av sjukdom avbryter en rehabilitering skall ha rätt till sjukpenning under sjukdomstiden även under den tid ersättningen enligt huvudregeln skall beräknas som s.k. timsjukpenning. Utskottet ansåg det lämpligt att ersättningen därvid beräknades per kalenderdag på samma sätt som gäller för t.ex. den som är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut. Utskottet föreslog även att den tillfälliga föräldrapenningen borde beräknas per kalenderdag för den som måste avbryta en rehabilitering på denna grund. Utskottet ansåg att regeringen borde återkomma med lagförslag även i dessa delar. Motsvarande ändringar torde erfordras även beträffande ersättningen för närståendevård och arbetsskadesjukpenningen. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I propositionen föreslås att sjukpenning skall beräknas per kalenderdag för tid då annars rehabiliteringspenning skulle ha uppburits. Även tillfällig föräldrapenning, närståendepenning, smittbärarpenning och arbetsskadesjukpenning skall kalenderdagberäknas.
Bestämmelserna om sjukpenningberäkning tas in i 3 kap. 10 c § AFL. I paragrafen hänvisas till att sjukpenning i dessa situationer skall beräknas enligt 3 kap. 4 § första stycket AFL. I 4 § första stycket 1 anges att sjukpenning utges med 65 % för de första tre dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod. Enligt utskottets uppfattning är avsikten att även den som tidigare enbart uppburit rehabiliteringspenning i samma sjukperiod skall få sjukpenning beräknad med utgångspunkt i när sjukperioden inleddes. Utskottet föreslår därför att i 3 kap. 10 c § tas in ett nytt tredje stycke vari anges att med sjukpenning i 4 § första stycket 1 skall i detta avseende jämställas rehabiliteringspenning. Med denna ändring tillstyrker utskottet propositionen vad gäller kalenderdagberäkning inom de nämnda ersättningsformerna.
Beträffande tillfällig föräldrapenning föreslås i propositionen även en ändring i 4 kap. 12 § AFL. Här anges att om föräldern för vård av barn eller motsvarande är förhindrad att delta i rehabilitering enligt 22 kap. AFL skall detta jämställas med avstående från förvärvsarbete vid tillämpning av bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning.
Principen i det s.k. timsjukpenningsystemet är att sjukpenning inte utges under dagar då den föräkrade inte skulle ha arbetat eller då han är kompensationsledig eller tjänstledig av annan orsak. I proposition 1986/87:69 (s. 38) angavs att det i vissa fall finns skäl att utge sjukpenning även för dagar då den försäkrade inte skulle ha arbetat. Detta gäller tid då den försäkrade uppbär havandeskapspenning, föräldrapenning eller är arbetslös och anmäld som arbetssökande på arbetsförmedling. Den ersättning som uppbärs i dessa situationer träder i stället för arbetsinkomst, och detta motiverar att sjukpenning utges vid sjukdom. Eftersom det kunde vara svårt för den försäkrade att avgöra hur han skulle ha arbetat om han inte hade varit sjuk skulle sjukpenning i dessa fall beräknas per kalenderdag. Beträffande den tillfälliga föräldrapenningen angavs (s. 48) att motsvarande beräkningssätt borde gälla då den försäkrade behöver utnyttja den tillfälliga föräldrapenningen. I lagen angavs detta endast genom att i 4 kap. 14 a § AFL föreskrevs att tillfällig föräldrapenning skulle kalenderdagberäknas i dessa fall.
Regeringen har föreslagit att i 4 kap. 12 § AFL anges att för den som är förhindrad delta i rehabilitering skall frånvaron från rehabiliteringen jämställas med avstående från förvärvsarbete vid tillämpning av bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning. Utskottet anser att tillfällig föräldrapenning skall kunna utges till den som för att vårda barn eller motsvarande är förhindrad att delta i en rehabilitering för vilken han uppbär rehabiliteringspenning. Som framgår ovan anges för närvarande inte i lagen vilka situationer -- bortsett från studier med full lön -- som skall jämställas med avstående från förvärvsarbete vid tillämpningen av bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning. Utskottet befarar därför att det skulle kunna leda till oklarheter beträffande övriga ersättningssituationer om man nu särskilt anger att avstående från rehabilitering skall jämställas med avstående från förvärvsarbete. Utskottet anser att det endast bör anges i 4 kap. 14 a § AFL att den tillfälliga föräldrapenningen skall kalenderdagberäknas för den som annars skulle ha uppburit rehabiliteringspenning. Utskottet konstaterar att denna lagtekniska lösning motsvarar den som i propositionen föreslås för rätt till ersättning för vård av närstående för den som är förhindrad att delta i rehabilitering.
Utskottet har i detta sammanhang uppmärksammat att en ändring borde ha införts i 3 kap. 1 § AFL med anledning av att värnpliktiga under sin grundutbildning fr.o.m. den 1 juli 1991 har rätt till sjukpenning beräknad på inkomster i fritidsarbete under tjänstgöringstiden, s.k. värnplikts-SGI (prop. 1990/91:102, FöU8, rskr. 285). Enligt utskottets mening bör sjukpenning efter en sjuklöneperiod för värnpliktiga liksom för studerande beräknas enligt timsjukpenningreglerna. För båda grupperna bör dock gälla att sjukpenning efter en sjuklöneperiod skall utges med 80 %. Således bör 3 kap. 10 a § andra och tredje styckena inte tillämpas.
Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 3 kap. 1 § AFL (lagförslag 2 i bilaga 2).
Sjuklön
Allmänt om sjuklön
Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön (prop. 1990/91:181, SfU18, rskr. 372), som träder i kraft den 1 januari 1992, har en arbetstagare rätt att under de första fjorton dagarna av ett sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla viss andel av den lön och av de andra anställningsförmåner som han går miste om till följd av sjukdomen. Andelen skall normalt vara 75% under de första tre dagarna med sjuklön och 90% under de återstående dagarna. Arbetstagare som på grund av sjukdom kan antas komma att vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning skall dock kunna få sjuklön med 90% av förlorade förmåner även för de första tre dagarna, och arbetsgivaren skall ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen för kostnaderna för arbetstagarens sjuklön.
Vid tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare om rätt till sjuklön som gäller arbetsförmågans nedsättning skall försäkringskassan kunna lämna ersättning från sjukförsäkringen med ett skäligt belopp (sjuklönegaranti).
Sjuklönesystemet gäller endast dem som omfattas av ett anställningsförhållande, således ej uppdragstagare eller egenföretagare.
Företag med få anställda ges möjlighet att försäkra sig hos försäkringskassan mot de sjuklönekostnader över en viss nivå som företaget kan drabbas av.
I propositionen föreslås vissa kompletteringar till bestämmelserna om sjuklön.
Sjuklön utomlands
En arbetstagares rätt till sjuklön enligt sjuklönelagen har inte begränsats för den som vistas utomlands.
I motion Sf10 (yrkande 1) begär Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, c, kds) ett tillkännagivande om att en arbetsgivares skyldighet att utge sjuklön när arbetstagaren vistas utomlands endast bör gälla när arbetstagaren befinner sig i ett konventionsland eller om arbetet bedrivs som ett led i en här i riket bedriven verksamhet eller till sjöman på svenskt handelsfartyg.
Fr.o.m. den 1 januari 1984 är rätten till sjukpenning från sjukförsäkringen begränsad vid utlandsvistelse (prop. 1983/84:40, SfU 10, rskr. 85). Enligt 3kap. 15§ första stycketeAFL utges inte sjukpenning för tid då den försäkrade vistas utomlands. Undantag gäller dels om den försäkrade insjuknar medan han utför arbete som ett led i en i Sverige bedriven verksamhet eller som sjöman anställd på ett svenskt handelsfartyg, dels om den försäkrade under pågående sjukdom eller för rehabilitering har rest till utlandet med försäkringskassans medgivande. Även om den försäkrade enligt AFL inte har rätt till sjukpenning vid utlandsvistelse kan sådan rätt föreligga på grund av någon av de konventioner om social trygghet som Sverige har slutit.
Enligt utskottets mening bör för en arbetstagares rätt till sjuklön vid utlandsvistelse gälla samma begränsningar som för rätten till sjukpenning. Rätten till sjuklön bör därefter följa de förändringar som sker för sjukpenningrätten. Om det s.k. EES-avtalet medför förändringar i sjukförsäkringssystemet så att sjukpenningrätten utvidgas vid vistelse i annat land bör även rätten till sjuklön utvidgas i motsvarande mån. På samma sätt bör om Sverige ingår nya konventioner eller träffar avtal om ändringar i tidigare konventioner en utvidgning av sjukpenningrätten även medföra samma utvidgning av rätten till sjuklön. Även en begränsning av sjukpenningrätten genom konventionsavtal bör begränsa rätten till sjuklön vid utlandsvistelse. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med lagförslag i enlighet härmed.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion Sf10 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
Sjukkontroll
Enligt 11 § sjuklönelagen får försäkringskassan företa sjukkontroll under sjuklöneperioden genom att 1. göra förfrågan hos arbetstagaren, arbetsgivaren, läkare eller annan som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter, och 2. besöka arbetstagaren.
I propositionen föreslås ett tillägg i 7 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100) innebärande att undantag från sekretessen gentemot enskild får föreskrivas i lagstiftningen om sjuklön. I propositionen föreslås också ett tillägg i 11 § sjuklönelagen så att försäkringskassan utan hinder av sekretess får lämna ut uppgift till arbetsgivaren om vad som framkommit vid en sjukkontroll som sker under en sjuklöneperiod, om uppgiften behövs för ställningstagande till arbetstagarens rätt till sjuklön under sjuklöneperioden.
I motion Sf12 (yrkande 1) anför Doris Håvik m.fl. (s) att det utgör ett oacceptabelt intrång i den enskildes integritet om arbetsgivaren generellt får rätt att ta del av resultatet av försäkringskassans sjukkontroll. Motionärerna anser att arbetsgivaren bör få reda på oegentligheter som upptäcks vid sjukkontrollen men att sekretess fortfarande skall gälla uppgifter om diagnos i sjukfallet. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Även Berith Eriksson m.fl. (v) anser i motion Sf14 (yrkande 1) att regeringens förslag ökar risken för integritetskränkningar, och motionärerna begär avslag på förslagen om ändring i 7 kap. 7 § sekretesslagen och 11 § sjuklönelagen.
Utskottet konstaterar att genom den föreslagna ändringen i 7 kap. 7 § sekretesslagen kommer undantaget från sekretessen att inte enbart syfta på den nu föreslagna ändringen i 11 § sjuklönelagen utan även på den tidigare antagna 27 § sjuklönelagen. I 27 § anges att i tvist om rätt till sjuklön skall försäkringskassan på begäran av arbetsgivare, arbetstagare, arbetstagarorganisation eller domstol yttra sig huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller om nedsättningens omfattning.
Utskottet gör den bedömningen att det även efter en sjukkontroll enligt sjuklönelagen endast kan bli fråga om att försäkringskassan får meddela arbetsgivaren kassans bedömning av huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och om nedsättningens omfattning. Däremot skall inte arbetsgivaren kunna få uppgift om diagnosen i ett sjukkontrollärende eller andra uppgifter om hälsotillståndet eller andra personliga förhållanden.
I regeringens förslag till tillägg i 11 § sjuklönelagen anges att försäkringskassan får lämna ut uppgift om vad som framkommit vid sjukkontrollen under förutsättning att uppgiften behövs för ställningstagande till arbetstagarens rätt till sjuklön. I motiveringen anges att försäkringskassan skall ha möjlighet att vid behov föra resultatet av kontrollen vidare till arbetsgivaren. Utskottet anser att det är mycket väsentligt att ett undantag från en sekretessbestämmelse är så tydligt utformad att det inte kan uppstå tveksamheter vid tolkningen av detsamma. Som utskottet redan angivit kommer försäkringskassan att endast få lämna ut uppgifter som motsvarar dem kassan skall yttra sig över vid en tvist. Utskottet föreslår därför att 11 § sjuklönelagen får en lydelse som ansluter till 27 § samma lag.
Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 11 § sjuklönelagen (lagförslag 4 i bilaga 2) och tillstyrker propositionens förslag till ändring i sekretesslagen. Härigenom blir motion Sf12 yrkande 1 tillgodosedd. Utskottet avstyrker däremot bifall till motion Sf14 yrkande 1.
Anmälnings- och uppgiftsskyldighet
Arbetsgivaren skall enligt 12 § sjuklönelagen till försäkringskassan anmäla sjukdomsfall som har gett rätt till sjuklön, om sjukfallet fortsätter efter sjuklöneperiodens utgång. Sådan anmälan skall göras inom sju dagar från periodens slut. Arbetsgivaren skall vidare rapportera till riksförsäkringsverket om sjukdomsfall som gett rätt till sjuklön men avslutats inom sjuklöneperioden. Sådana uppgifter skall lämnas skriftligen senast vid utgången av den kalendermånad som följer efter den under vilken sjuklöneperioden löpte ut. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksförsäkringsverket skall få föreskriva att dessa uppgifter i stället skall lämnas till försäkringskassan samt att uppgifterna får lämnas med hjälp av ADB-teknik.
I två motioner, Sf11 av Fredrik Reinfeldt (m) och Sf15 av Margitta Edgren (fp), begärs tillkännagivande om att arbetsgivaren inte skall vara skyldig att rapportera sjukfall som avslutats inom sjuklöneperioden. Motionärerna anför bl.a. att behovet av sjukfallsstatistik kan tillgodoses genom stickprov. Vad gäller risken för otillbörligt utnyttjande av den tillfälliga föräldrapenningen kan den undvikas genom att arbetsgivarinträde införs beträffande denna ersättningsform. I motion Sf15 anges också att genom det ansvar arbetsgivaren har för att rehabiliteringsutredning görs och överlämnas till försäkringskassan fylls väl de behov av underlag som försäkringskassan efterfrågar.
I proposition 1990/91:181 framhölls beträffande arbetsgivarens rapporteringsskyldighet att försäkringsadministrationen bör ha tillgång till en ändamålsenlig sjukstatistik och att den också kan behöva en riktig sjukhistorik för enskilda personer. Dessa uppgifter är av värde från rehabiliteringssynpunkt och för att belysa sjukfrånvaron i olika arbeten och arbetsmiljöer, bl.a. som underlag för yrkesinspektionens bevakning av arbetsmiljöinsatser m.m. En hög sjukfallsfrekvens indikerar ofta brister i arbetsmiljö och arbetsorganisation hos den enskilde arbetsgivaren. Uppgiftslämnandet borde inte få leda till en betungande administration för den enskilde arbetsgivaren och borde begränsas till att avse endast det absolut nödvändiga för att tillgodose behovet av information.
Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU18 att det var av mycket stor betydelse att en så grundläggande förändring av systemet för ersättning vid sjukdom som sjuklöneförslaget innebar följdes upp och att möjligheter fanns att värdera förändringen. Detsamma gällde även i övrigt förändringar i fråga om befolkningens hälsa och ohälsa. En rapportering även av korta sjukfall i enlighet med regeringens förslag behövdes därför enligt utskottets mening. Utskottet ansåg vidare att rapporteringsskyldigheten enligt propositionen var så administrativt enkel som för närvarande kunde begäras, men utskottet utgick från att regeringen och riksförsäkringsverket skulle komma att uppmärksamma möjligheter att ytterligare förenkla administrationen.
Utskottet vill erinra om att det i proposition 1990/91:181 också påpekades att situationer kan uppkomma då det kan vara oklart huruvida sjuklön eller föräldrapenning skall utges och att en översyn av reglerna om tillfällig föräldrapenning därför snarast borde komma till stånd.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning om nödvändigheten av att sjukfallen rapporteras. För att uppgifterna till statistiken skall bli så heltäckande som möjligt är det dock viktigt att rapporteringsskyldigheten inte blir administrativt betungande. Utskottet utgår liksom tidigare från att regeringen och riksförsäkringsverket noga följer utvecklingen och vid behov vidtar åtgärder för att förenkla administrationen. Utskottet förutsätter att därvid även beaktas resultatet av översynen av reglerna om tillfällig föräldrapenning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf11 och Sf15.
Försäkringsmöjlighet för små företag
Små företagare har möjlighet att försäkra sig hos försäkringskassan för kostnader över en viss nivå som följer av skyldigheten att betala sjuklön. För rätt att teckna sådan försäkring krävs att arbetsgivarens lönekostnader under ett kalenderår inte beräknas överstiga summan av 60 basbelopp enligt AFL, motsvarande ca 10 heltidsanställda. Vid beräkningen av lönekostnaden bortses från avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen (1982:423) om allmän löneavgift och skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt. De närmare villkoren för försäkringen är intagna i förordningen (1991:1395) om försäkring mot kostnader för sjuklön enligt 17 § lagen (1991:1047) om sjuklön.
För försäkringen gäller bl.a. att den tecknas hos försäkringskassan efter ansökan från arbetsgivaren. Försäkringen löper per kalenderår med automatisk förlängning. Försäkringskassan får säga upp försäkringen bl.a. om försäkringstagaren medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande uppgift om ett förhållande som är av betydelse för rätten att vara försäkrad eller för rätten till ersättning från försäkringen. Avgiften för försäkringen utgör en viss procentandel av arbetsgivarens på visst sätt beräknade sammanlagda lönekostnader. Avgiften har av regeringen fastställts till 1,6 % för år 1992. Avgift för följande år fastställs av riksförsäkringsverket. Försäkringen ersätter försäkringstagarens kostnader för sjuklön enligt 6 § sjuklönelagen utom kostnaderna för de två första dagarna med sjuklön i varje sjuklöneperiod. Försäkringen ersätter också kostnaden för sociala avgifter m.m. på denna sjuklön.
I motion Sf10 (yrkande 2) anför Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, c, kds) att möjligheten för företag att försäkra sig mot höga sjuklönekostnader bör omfatta företag med en lönesumma motsvarande 90 basbelopp så att företag med upp till ca 15 anställda omfattas.
Utskottet anser det rimligt att företag med upp till ca 15 heltidsanställda skall kunna teckna försäkring mot sjuklönekostnader. Utskottet föreslår därför att riksdagen med bifall till motion Sf10 yrkande 2 beslutar att sådan försäkring skall kunna tecknas av arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår inte beräknas överstiga 90 gånger det för året gällande basbeloppet. Utskottet lägger fram förslag till ändring i 17 § sjuklönelagen i enlighet härmed (lagförslag 4 i bilaga 2).
Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag att lagen (1927:77) om försäkringsavtal inte skall tillämpas på denna försäkring hos försäkringskassan.
Arbetstagarbegreppet
Rätten till sjuklön enligt sjuklönelagen avser endast arbetstagare. Om en arbetstagare har flera arbetsgivare åvilar skyldigheten att utge sjuklön varje arbetsgivare för sig. Uppdragstagare och egenföretagare omfattas inte av sjuklönesystemet.
Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU18 att möjligheterna att lösa de problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen kan ge upphov till med ett sjuklönesystem borde övervägas närmare. Dessa överväganden borde i första hand göras inom regeringskansliet, och regeringen borde därefter snarast återkomma till riksdagen med de förslag som övervägandena gav anledning till. Vad utskottet sålunda anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I proposition 1991/92:40 anges att den beredning som fordras för att åstadkomma en lösning på vissa frågor kring arbetstagarbegreppet ännu inte är genomförd. Föredragande statsrådet avser att återkomma till regeringen med förslag sedan behövligt underlag tagits fram. Han påpekar dock att försäkringskassorna bör kunna bistå med vägledande upplysningar och synpunkter i en del fall där oklarhet föreligger om den försäkrades ställning i ersättningshänseende.
Enligt utskottets mening är det viktigt att enskilda inte kommer att drabbas av de problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen kan ge upphov till. I utskottets betänkande 1990/91:SfU18, där dessa gränsdragningsproblem utförligt redovisades, angavs följande.
Någon legal definition av arbetsgivar- eller arbetstagarbegreppet föreslås inte med hänsyn till de svårigheter som i andra sammanhang visat sig förbundna med en sådan. I de flesta fall torde det enligt propositionen vara enkelt att fastställa om ett anställningsförhållande föreligger, och om tvist uppkommer i frågan får den avgöras efter vedertagna arbetsrättsliga principer.
Enligt vidare uttalanden i propositionen får arbetstagarbegreppets innehåll läggas fast i rättstillämpningen med utgångspunkt i en civilrättslig begreppsbestämning. Gränsdragningen mellan arbetstagare å ena sidan och olika former av uppdragstagare och självständiga företagare å den andra torde så som numera allmänt sker i t.ex. arbetsdomstolens praxis få göras på grundval av en helhetsbedömning av avtalet mellan parterna och övriga omständigheter i fallet. Huruvida den som åtagit sig att utföra ett arbete är arbetstagare eller egenföretagare beror på omständigheterna. Av betydelse brukar vara bl.a. om den som åtar sig arbetet är personligen arbetsskyldig, vem som tillhandahåller material, maskiner o.d. för arbetet, hur ersättningen för arbetet bestämts osv. Någon uttänjning av arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen på sätt som stundom förekommit i socialförsäkringspraxis med hänsyn till kraven på schablonlösningar inom socialförsäkringsområdet är inte avsedd.
Också i fråga om begränsningen av rätten till sjukpenning på grund av sjuklönerätt uttalas i propositionen att gränsdragningen mellan arbetstagare å ena sidan och bl.a. uppdragstagare å den andra oftast inte torde vålla några bekymmer i ett sjukpenningärende. Någon gång kan emellertid problem i detta avseende uppstå, bl.a. av det skälet att sjukpenninggrundande inkomst av anställning också -- på grund av schabloniseringar av arbetstagarbegreppet inom socialförsäkringssystemet -- kan baseras på vissa uppdragsersättningar. Eftersom den som är att anse som arbetstagare i allmänhet kan få sjukpenning först fr.o.m. den femtonde dagen i sjukperioden -- medan en uppdragstagare kan vara berättigad därtill redan från den första sjukdagen -- måste försäkringskassan, såsom en preliminärfråga i sjukpenningärendet, ta ställning till vilken kategori den försäkrade tillhör. Om avgränsningsfrågan är mer svårbedömd kan det inträffa att arbetsgivaren anser den försäkrade vara att anse som uppdragstagare, och alltså inte berättigad till sjuklön, medan försäkringskassan är tveksam till detta. I en sådan situation kan det finnas skäl för kassan att tillämpa 20kap. 2a§ första meningen AFL. Enligt nämnda lagrum skall kassan, om det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras om rätt till ersättning enligt AFL föreligger men det finns sannolika skäl för att sådan rätt finns, besluta att ersättning skall betalas ut med ett skäligt belopp om detta är av väsentlig betydelse för den försäkrade.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det i de flesta fall torde vara enkelt att fastställa om ett anställningsförhållande föreligger. Risken är emellertid ändå enligt utskottets uppfattning stor att många för de första fjorton dagarna av ett sjukfall kan hamna mellan sjuklöne- och sjukpenningsystemen på grund av att arbetsgivaren/uppdragsgivaren anser att uppdragsförhållande föreligger och försäkringskassan anser att arbetstagarförhållande föreligger. Som utskottet senare kommer att beröra närmare finns för de fall att arbetsgivare och arbetstagare är oense om huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt en s.k. sjuklönegaranti genom försäkringskassan. Försäkringskassan skall också enligt samma regler som hittills kunna utge preliminär ersättning i sjukpenningärenden. Vid tvist om huruvida den försäkrade är arbetstagare eller uppdragstagare har emellertid inte föreslagits någon garantiregel. Möjligheterna till preliminär ersättning i sjukpenningärenden enligt 20kap. 2a§ AFL är enligt utskottets mening inte heller tillräckliga för att garantera att en försäkrad inte faller emellan de båda systemen. Utskottet vill bl.a. peka på att oklarhet om en person är arbetstagare eller uppdragstagare och beroende härav skall ha sjuklön eller sjukpenning kan föranleda process dels i arbetsrättslig ordning, dels i försäkringsrättsordningen med den tidsutdräkt som följer av detta.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att någon definition av arbetstagarbegreppet inte kan ges i lagen. Utskottet anser emellertid att de frågor som rör arbetstagar- resp. uppdragstagarbegreppet måste få en närmare belysning och att lösningar för att skydda den försäkrade mot rättsförluster måste övervägas. En möjlighet kan enligt utskottets mening vara att en försäkrad genom försäkringskassan får någon form av förhandsbesked om sin ställning i fråga om sjukpenningförsäkringen. Genom att kassan ändå, enligt vad som också framhålls i propositionen, kan behöva dela upp en försäkrads SGI i vad som svarar mot anställningsinkomst och vad som svarar mot uppdragsinkomst, bör detta kunna vara möjligt utan alltför stor omgång. En annan möjlighet kan vara att sjuklönereglerna får gälla även för uppdragstagare med uppdrag omfattande viss minsta tid. Ytterligare en möjlighet kan vara att även dessa frågor omfattas av den s.k. sjuklönegarantin. Utskottet är dock medvetet om faran för att arbetsgivarnas ansvar kan urholkas, om en alltför omfattande garanti skapas för att sjukersättning utges oavsett deras betalningsvillighet. Utskottet vill vidare understryka betydelsen av att parterna i ett arbetsförhållande i största utsträckning gör klart för sig huruvida ett anställnings- eller uppdragsförhållande föreligger. Härvid kan ett sådant förhandsbesked från försäkringskassan som ovan nämnts vara av värde.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att möjligheterna att lösa de problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen kan ge upphov till med ett sjuklönesystem bör övervägas närmare. Dessa överväganden bör i första hand göras inom regeringskansliet, och regeringen bör därefter snarast återkomma till riksdagen med de förslag som övervägandena ger anledning till. Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen vad utskottet i denna del anfört till känna.
Som framgår av det ovanstående torde det i de flesta fall vara enkelt att fastställa om ett anställningsförhållande föreligger. Risken är enligt utskottets uppfattning ändå stor att en del personer för de första 14 dagarna av ett sjukfall kan hamna mellan sjuklöne- och sjukpenningsystemen på grund av att arbetsgivaren/uppdragsgivaren anser att uppdragstagarförhållande eller egenföretagarförhållande föreligger medan försäkringskassan anser att arbetstagarförhållande föreligger. I ett sådant fall kan det knappast finnas skäl för försäkringskassan att bevilja ersättning med stöd av 20kap. 2a§ AFL. En tvist kan i detta läge dessutom föranleda process såväl i arbetsrättslig ordning som i den ordning som gäller för socialförsäkringsärenden.
Som ovan nämnts har riksdagen begärt att regeringen snarast skulle återkomma till riksdagen med förslag om lösning av de problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen kunde ge upphov till. Enligt vad som anges i propositionen är den beredning som fordras för att åstadkomma en lösning på dessa frågor ännu inte genomförd. Utskottet anser att det inte kan accepteras att en enskild person kan drabbas av att på detta sätt hamna utanför båda ersättningssystemen. Innan gränsdragningsfrågorna kan lösas på ett säkrare sätt anser utskottet att det är nödvändigt att försäkringskassan redan när reformen träder i kraft den 1 januari 1992 skall ha möjlighet att betala ut ersättning till arbetstagaren i dessa fall, i avvaktan på att tvisten löses. Enligt utskottets mening är det tills vidare lämpligast att ett sådant system konstrueras på samma sätt som den sjuklönegaranti som införts för de fall då arbetsgivare och arbetstagare är oense om huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller om nedsättningens omfattning. Försäkringskassan träder därvid in i arbetstagarens rätt enligt sjuklönelagen mot arbetsgivaren.
Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 20 § sjuklönelagen (lagförslag 4 i bilaga 2), innebärande att försäkringskassan på skriftlig ansökan av arbetstagaren skall kunna utge ersättning, om sannolika skäl talar för att arbetstagaren har rätt till den begärda sjuklönen eller del därav, även i de fall tvisten gäller huruvida ett arbetstagarförhållande föreligger.
Utskottet vill framhålla att försäkringskassan även i dessa fall måste göra en individuell prövning i varje ersättningsärende och inhämta upplysningar från både arbetstagare och arbetsgivare. Utskottet vill tillägga att i de fall försäkringskassan felaktigt ansett att arbetstagarförhållande föreligger drabbar detta inte socialförsäkringssystemet eftersom sjukpenning rätteligen skulle ha betalats ut enligt AFL såsom till en uppdragstagare eller egenföretagare. De kostnader som slutligen kan drabba socialförsäkringen torde därför begränsa sig till fall där sjuklönekostnader som försäkringskassan enligt garantiregeln svarat för efter ett domstolsavgörande inte kan drivas in från en arbetsgivare. Enligt utskottets mening torde detta komma att inträffa i ytterst få fall.
Utskottet förutsätter att effekterna av den sålunda föreslagna utvidgningen av garantiregeln noga följs och att regeringen lägger fram de förslag till ändringar som kan visa sig påkallade.
Utskottet vill liksom vid behandlingen av proposition 1990/91:181 understryka betydelsen av att parterna i ett arbetsförhållande i största utsträckning gör klart för sig huruvida ett anställnings- eller uppdragsförhållande föreligger. Härvid kan någon form av förhandsbesked från försäkringskassan vara av värde.
Sjukförsäkringsavgiften
Arbetsgivare erlägger avgifter till sjukförsäkringen enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Enligt lagen om sjuklön som träder i kraft den 1 januari 1992 skall arbetsgivaren till sina anställda utge sjuklön under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall. Sjuklönereformen är avsedd att vara kostnadsneutral för arbetsgivarna som grupp, varför riksdagen med hänsyn till den beräknade kostnadsminskningen för sjukförsäkringen beslutat om en sänkning av arbetsgivaravgiften från 10,10 till 8,20 % av avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:181, SfU18, rskr. 372).
I proposition 1991/92:72 föreslås att arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen sänks ytterligare fr.o.m. den 1 januari 1992 till 7,8 % av avgiftsunderlaget. Enligt propositionen visar nya beräkningar att den kortvariga sjukfrånvaron inte kan förväntas minska under år 1992 i den omfattning som tidigare antagits. Den ytterligare reduktion av sjukförsäkringens kostnader till följd av sjuklönereformen som följer av de nya antagandena om sjukfrånvaron under år 1992 har beräknats motsvara 0,4 % av avgiftsunderlaget.
I motion 1991/92:Sf16 av Berith Eriksson m.fl. (v) anför motionärerna att de upprepar sitt nej till en sjuklöneperiod och därmed en sänkt sjukförsäkringsavgift. De hemställer därför i yrkande 1 om avslag på propositionen. Skulle detta yrkande inte bifallas begär motionärerna i yrkande 2 att reformen skjuts upp till den 1 juli 1992, för att de finansiella konsekvenserna för främst småföretagare skall kunna utredas och åtgärder sättas in för att klara de problem som uppstår för mindre företag.
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sitt tidigare beslut om att en sjuklöneperiod skall införas fr.o.m den 1 januari 1992. Den i propositionen föreslagna ändringen av avgiftsuttaget innebär ingen principiell förändring av systemet för att kompensera arbetsgivarna för kostnaderna för sjuklön, utan enbart en anpassning av avgiftsnivån för att åstadkomma en kostnadsmässig neutralitet enligt de nya antaganden om sjukfrånvaron som nu gjorts. Med hänsyn till den osäkerhet som alltid är för handen vid bedömningar av en framtida utveckling förutsätter utskottet att regeringen uppmärksamt följer kostnadsutvecklingen för arbetsgivare och försäkringen när reformen trätt i kraft och återkommer till riksdagen om det visar sig att en ytterligare justering av avgiften behövs.
Det framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter medför lagtekniskt att två lagar med skilda procentsatser för sjukförsäkringsavgiften träder i kraft den 1 januari 1992, dels den nu föreslagna lagen med en procentsats om 7,8, dels den tidigare av riksdagen antagna lagen med en procentsats om 8,2. Utskottet föreslår därför dels en ändring i det nu framlagda lagförslaget, dels en ändring i den tidigare antagna lagen 1991:1050 om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter. Utskottets lagförslag framgår av bilaga 2, lagförslag 5 och 6.
Utskottet tillstyrker med denna ändring bifall till proposition 1991/92:72 och avstyrker bifall till motion Sf16.
Sjukpenninggrundande inkomst m.m.
Sjukpenning och vissa andra förmåner beräknas på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Vad som avses med sjukpenninggrundande inkomst framgår av 3kap. 2§ AFL. I SGI-n ingår såväl inkomst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete.
SGI-n fastställs av försäkringskassan. Enligt 3 kap. 5 § första stycket AFL skall försäkringskassan ompröva en försäkrads SGI bl.a. när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden m.m. har undergått ändring av betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek. Den försäkrade är enligt 6 § samma kapitel skyldig att så snart det kan ske och senast inom två veckor anmäla ändring av sådana omständigheter som påverkar hans rätt till sjukpenning eller sjukpenningens storlek. Ändring av SGI skall ske tidigast 14 dagar efter det att försäkringskassan fått kännedom om sådana ändrade omständigheter. I andra fall, t.ex. när den försäkrade beviljats förtidspension, skall ändring av SGI ske så snart anledning till ändringen uppkommit.
I proposition 1991/92:40 anförs att när sjuklönesystemet införs den 1 januari 1992 skall försäkringskassan, om sjukdomsfallet fortsätter efter sjuklöneperioden, efter anmälan av arbetsgivaren pröva om arbetstagaren har rätt till sjukersättning enligt AFL. En försäkrad som underlåtit att anmäla ändrad inkomst och vid sjuklöneperiodens slut står kvar i en för låg SGI kommer till följd härav att under en viss tid få sänkt sjukersättning. I propositionen föreslås därför att 14-dagarsgränsen i 3 kap. 5 § andra stycket AFL slopas. Detta förslag får betydelse också för andra förmåner som fastställs på grundval av SGI. I propositionen anges att följden av en sådan ändring kan bli en viss fördröjning vid utbetalning av ersättning till försäkrade som i ett ersättningsärende anmäler ändrad inkomst. Om inkomständringen föranleder försäkringskassan att företa en inkomstutredning som kan förutses ge upphov till en icke obetydlig försening av utbetalningen finns emellertid möjlighet att med stöd av 20 kap. 2 a § AFL meddela ett provisoriskt beslut.
I propositionen anges vidare att en arbetsgivare enligt 12 § första stycket sjuklönelagen skall anmäla ett sjukdomsfall som har gett rätt till sjuklön om sjukperioden och anställningen fortsätter efter sjuklöneperiodens utgång. Anmälan skall göras inom sju kalenderdagar. För att undvika att en ändring av SGI och därmed sjukpenningens storlek vid övergången från sjuklön till sjukpenning blir beroende av när försäkringskassan får en impuls till ändring -- vilket torde ske tidigast då kassan får uppgift om sjukdomsfallet från arbetsgivaren -- bör en ändring i dessa fall av den försäkrades SGI få giltighet fr.o.m. första dagen med sjukpenning. Denna regel bör gälla de fall då sjukpenning skall utges i omedelbar anslutning till en sjuklöneperiod men också i situationer då sjuklön och sjukpenning skall utges för samma tid.
I propositionen anges också att frågan om möjligheten att slopa förhandsregistreringen av SGI, som enligt riksdagens beslut (1990/91:SfU9, rskr. 104) borde utredas närmare, bereds inom regeringskansliet. Avsikten är att förslag skall läggas fram för riksdagen vid en senare tidpunkt.
Utskottet tillstyrker att 14-dagarsgränsen slopas vid fastställande av SGI. Utskottet vill dock påpeka att möjligheterna att i vissa fall låta SGI-ändringen få giltighet innan försäkringskassan fått kännedom om de ändrade förhållandena inte kan innebära att SGI-n ändras för tid innan de ändrade förhållandena inträffat. Utskottet förutsätter vidare att försäkringskassan skall ha fått kännedom om de ändrade förhållandena i nära anslutning till sjuklöneperioden. Utskottet tillstyrker förslaget till ändring i 3 kap. 5 § andra stycket AFL efter en förtydligad hänvisning.
För att försäkringskassan skall kunna beräkna sjukpenning i ett fall där sjuklön utges skall den försäkrades SGI kunna delas upp med hänsyn till uppdragsinkomster och inkomster hos olika arbetsgivare. I propositionen anges att även årsarbetstiden måste kunna delas upp på detta sätt. Regeringen föreslår därför att, i de fall sjuklön och sjukpenning skall utges för samma dag, årsarbetstiden fastställs med bortseende från beräknat antal timmar i förvärvsarbete hos arbetsgivare som skall svara för sjuklön. Motsvarande ändringar föreslås i 3 kap. 12 § AFL så att, i de fall sjukpenning och fosterbarnsersättning utges för samma tid, årsarbetstiden fastställs på grundval av beräknat antal timmar i förvärvsarbete som inte omfattar vårduppgiften.
I propositionen föreslås även vissa ändringar i AFL som innebär en anpassning till ändringar i skollagen (1985:1100). Samtidigt föreslås en ändring av 3 kap. 5 § första stycket AFL i enlighet med tidigare beslut av riksdagen.
Utskottet har inget att erinra mot dessa förslag.
Kommunal primärvård
Resekostnadsersättning
Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall kommun fr.o.m. år 1992 och i vissa fall tidigare erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som bor i en sådan särskild boendeform för service och omvårdnad för äldre människor med behov av särskilt stöd som avses i 20 § andra stycket socialtjänstlagen (1980:620). Detsamma gäller dem som bor i sådan bostad med särskild service som avses i 21 § socialtjänstlagen. Kommunen skall också i samband med dagverksamhet som omfattas av 10 § socialtjänstlagen erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som vistas där. Sådan dagverksamhet är avsedd att underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Enligt hälso- och sjukvårdslagen får en kommun under vissa förutsättningar även i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen hälso- och sjukvård i hemmet. Kommunens ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.
Inom ramen för en försöksverksamhet skall kommun med huvudmans ansvar kunna ges befogenhet att erbjuda även annan hälso- och sjukvård (s.k. primärvård). En förutsättning är att ett landsting och en kommun är överens om det och att socialstyrelsen lämnar sitt medgivande. Bestämmelser om försöksverksamheten har tagits in i en särskild lag (prop. 1990/91:121, SoU21, rskr. 362, SFS 1991:1136).
I proposition 1991/92:40 föreslås att resekostnadsersättning skall kunna lämnas för besök för sjukvårdande behandling som kommun ger enligt hälso- och sjukvårdslagen om resan går från eller till bostaden och denna inte är sådan boendeform för service och omvårdnad eller bostad med särskild service som avses i 20 och 21 §§ socialtjänstlagen. I propositionen anförs att en resa från de boendeformer som avses i 20 och 21 §§ socialtjänstlagen till kommunens dagsjukvård närmast får ses som en överflyttningsresa som kommunen får bära det ekonomiska ansvaret för. Detta gäller enligt nuvarande regler för landstingen vid överflyttning av en patient mellan olika vårdinrättningar i landstingets regi.
I propositionen föreslås vidare att ersättning skall lämnas för resekostnader i samband med besök för läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som ges inom ramen för den nämnda försöksverksamheten.
Enligt 2 kap. 6 § AFL kan resekostnadsersättning utges för resa i samband med bl.a. öppen hälso- och sjukvård som ombesörjs av landstinget och vård på sjukhus som drivs av landstinget. För vård som lämnas av kommun som inte är sjukvårdshuvudman kan reseersättning lämnas endast vid vistelse på lokalt sjukhem som kommunen tagit över från landstinget enligt en särskild lag.
Enligt utskottets mening skall reseersättning kunna utges även vid öppen hälso- och sjukvård som lämnas av kommun. Den som bor i sådan boendeform som avses i 20 och 21 §§ socialtjänstlagen omfattas redan av kommunens hälso- och sjukvårdsansvar. Någon ersättning från sjukförsäkringen för resekostnader bör enligt utskottets mening inte utges om en sådan person måste resa till dagverksamhet för att få sjukvårdande behandling. Utskottet anser att endast den som bor utanför sådan boendeform skall ha rätt till ersättning för resa i samband med sjukvårdande behandling som lämnas av kommun inom dagverksamheten. Utskottet tillstyrker förslaget i denna del.
Vid resa i samband med läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som kommun lämnar inom den redovisade försöksverksamheten bör enligt utskottets mening sjukreseersättning utges. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del.
Kostnadsfria förbrukningsartiklar
I proposition 1991/92:40 föreslås att kommunen skall svara för kostnaderna för de förbrukningsartiklar som efter förskrivning kostnadsfritt tillhandahålls den som vistas på s.k. lokalt sjukhem som kommunen övertagit från landstinget med stöd av särskild lag.
Enligt 6 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. har en försäkrad som på grund av allvarlig sjukdom eller efter behandling för sådan sjukdom är i fortlöpande behov av vissa förbrukningsartiklar rätt att få sådana kostnadsfritt. Förbrukningsartiklarna får förskrivas av i första hand läkare eller tandläkare. I kungörelsen (1972:189) om kostnadsfria förbrukningsartiklar vid sjukdom anges vid vilka sjukdomsindikationer och för vilka artiklar kostnadsfrihet skall gälla.
Lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. gäller inte den som vistas på sjukhus som avses i 2 kap. 4 § AFL. Lagen har således inte kunnat tillämpas på den som vistats på s.k. lokalt sjukhem så länge landstinget ansvarat för sjukhemmet. I och med att ett sådant sjukhem överförs till kommunen blir lagen däremot tillämplig.
Sjukförsäkringen svarar i princip för kostnaden för förmåner enligt lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. Utskottet anser det emellertid rimligt att kommun i avvaktan på resultatet av en översyn av vissa avgiftssystem skall svara för kostnaden enligt 6 § för förbrukningsartiklar till den som vistas på ett lokalt sjukhem som överförts till kommunen enligt den särskilda lagen.
Med hänsyn till att lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. blir direkt tillämplig på den som vistas på ett sjukhem som kommunen övertagit och denne således får ifrågavarande förbrukningsartiklar utan kostnad anser utskottet att något förtydligande härom i 2 a § inte behövs. Det är tillräckligt att i 10 § ange att kommunen skall svara för kostnaden för sådana förbrukningsartiklar. Utskottet lägger fram lagförslag i enlighet härmed (lagförslag 3 i bilaga 2).
Arbetsskadeförsäkringen
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) avser arbetsskador som visar sig fr.o.m. den 1 juli 1977. Enligt lagen är den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada.
I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även skada som framkallats genom smitta kan i den mån regeringen så föreskrivit anses som arbetsskada. Inom arbetsskadeförsäkringen gäller en särskild bevisregel. Lagen anger att om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl talar mot det.
Den som drabbas av arbetsskada skall i princip försättas i samma situation som om skadan inte hade inträffat. Försäkringen ersätter inkomstförlust för skador och sjukdomar som har uppkommit i arbetet om dessa varar längre är 90 dagar. Under de första 90 dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k. samordningstiden, skall sjukförsäkringen inom lagen om allmän försäkring i princip svara för ersättningen till den skadade. Under dessa 90 dagar kan bl.a. sjukpenning utgå. Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen är för denna tid 65 eller 80 %. I de fall lagfäst sjuklön utges (fr.o.m. den 1 januari 1992) är kompensationsnivån 75 resp. 90 %. Om sjukdomen består efter samordningstidens slut och medför en fortsatt nedsättning av förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete med minst en fjärdedel, utges sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen med 100 % av den fastställda sjukpenninggrundande inkomsten. Även efter samordningstidens utgång har arbetsgivare fr.o.m. den 1 januari 1992 samma skyldighet att utge sjuklön vid sjukfall som beror på arbetsskada som vid andra sjukfall. I dessa fall utges ingen ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Kompensationsnivån blir i dessa fall således 75 resp. 90 %.
Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges livränta från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade skulle ha haft om han inte skadats och den inkomst han trots skadan beräknas få. Det krävs dock att förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel och att inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av det år livräntan skall börja utgå. Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en årlig inkomstförlust upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp. Livräntan grundar rätt till ATP.
Arbetsskadeförsäkringen omfattar även sjukvårdsförmåner. Under samordningstiden ersätter försäkringen nödvändiga kostnader som inte ersätts av sjukförsäkringen när det gäller sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel. I regel blir det fråga om kostnader i form av patientavgift. Efter samordningstiden ersätter försäkringen hela den nödvändiga kostnaden för läkarvård, tandvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård, läkemedel och särskilda hjälpmedel.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom sociala avgifter och avkastning från arbetsskadefonden. Avgiften utgör för närvarande 0,90 % av avgiftsunderlaget.
I proposition 1991/92:40 anförs att antalet arbetsskadeärenden ökat mycket kraftigt liksom försäkringsutgifterna. Utgifterna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna har varit den snabbast växande posten i socialförsäkringssystemet under det senaste årtiondet. En viktig faktor i sammanhanget är att tillämpningen av de grundläggande bestämmelserna i 2 kap. LAF blivit alltmer generös. Den ökande ärendemängden har medfört såväl administrativa påfrestningar för försäkringskassorna som en alltför lång väntetid för beslut av försäkringskassan om arbetsskada. I propositionen hänvisas även till att riksdagens revisorer har framhållit att väntetiderna i sig, liksom arbetsskadeförsäkringens högre ersättningsnivå, utgör ett hinder i rehabiliteringsarbetet. Den skadade önskar i många fall ha arbetsskadeärendet prövat innan han är beredd att medverka i en rehabilitering. Revisorernas granskning i denna del bygger på en enkät till landets expertis på rehabiliteringsfrågor. Föredragande statsrådet anser att denna yrkesmässiga opinion måste tas på stort allvar. Det är otillfredsställande att arbetsskadeförsäkringen uppenbarligen är ett hinder i rehabiliteringsarbetet. Mot bakgrund härav och då utvecklingen av försäkringens kostnader liksom det växande underskottet i arbetsskadefonden är ytterst oroväckande är det nödvändigt att åtgärder vidtas för att komma till rätta med problemen. I propositionen föreslås en förlängning av samordningstiden från 90 till 180 dagar, något som bör kunna medverka till att höja den skadades motivation att delta i en rehabilitering. Härigenom skapas förutsättningar att åtminstone delvis undanröja de hinder som arbetsskadeförsäkringen i nuläget kan innebära för rehabiliteringen av de skadade. I propositionen anges vidare att den föreslagna förlängningen av samordningstiden också får betydelse för trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA) och avtalet om ersättning för personskada (PSA). Detta gäller såväl i fråga om tillgången till försäkringskassans beslut och beslutsunderlag som i fråga om ersättning för inkomstförlust -- utöver ersättningen från den allmänna försäkringen -- under 180 dagar räknat från visandedagen.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrifter bör dock tillämpas i fråga om ersättningsfall där skadan visat sig före detta datum.
I propositionen anges att den föreslagna förlängningen av samordningstiden innebär minskade försäkringsutgifter med knappt 140 milj.kr. per år och en besparing i form av administrationskostnader med 100 milj.kr. per år. Med hänsyn till ärendebalanserna m.m. uppkommer dock besparingarna först något år efter genomförandet av de nya reglerna.
I propositionen anförs att förslaget om en förlängd samordningstid skall ses som ett första steg att komma till rätta med problemen med arbetsskadeförsäkringen. Statsrådet avser att föreslå regeringen att kommittén som har i uppdrag att göra en översyn av vissa frågor inom arbetsskadeförsäkringen (S 1991:10, dir. 1991:74) skall få direktiv om att göra en genomgripande översyn av hela arbetsskadeförsäkringen, varvid såväl möjligheten att införa en obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivarna som förutsättningarna för ett avgiftsuttag som differentieras med hänsyn till arbetsskaderiskerna skall prövas. Arbetsskadebegreppet skall också ses över och stramas upp.
I motion Sf12 av Doris Håvik m.fl. (s) begärs i yrkande 2 avslag på förslaget om förlängd samordningstid och i yrkande 3 ett tillkännagivande om att grunden för en översyn av arbetsskadeförsäkringen bör vara att den enskilde skall hållas skadeslös. Motionärerna anför att förslaget om en förlängd samordningstid bryter principen att den arbetsskadade skall hållas ekonomiskt skadeslös. Motionärerna anför vidare att lagen och den kompletterande avtalsförsäkringen vid arbetsskada är sammanvävda i ett mycket komplicerat mönster. En sådan beredning mellan arbetsmarknadens parter som föreslogs av den föregående regeringen skulle klarlägga fördelningen av åtagandena gentemot de arbetsskadade mellan samhället och parterna. Avsikten var också att följa upp försäkringsöverdomstolens praxis. Motionärerna motsätter sig en förändring av samordningstiden intill dess att en utredning berett frågan i ett större sammanhang. Även Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion Sf14 (yrkande 2) avslag på förslaget om en förlängd samordningstid. Motionärerna anför bl.a. att den förlängda samordningstiden kan få den motsatta effekten och i stället förlänga tiden fram till en rehabilitering.
Det s.k. ohälsotalet, som anger det genomsnittliga antalet dagar per försäkrad med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och förtidspension, har ökat kraftigt under senare år. Förutom de ökade kostnaderna för socialförsäkringarna har denna utveckling haft en rad negativa konsekvenser för den enskilde. Långvariga sjukperioder har i alltför många fall lett till förtidspension i stället för återgång till arbetslivet. Under senare tid har stora satsningar gjorts på rehabiliterings- och arbetsmiljöområdet. Som utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU16 får försäkringskassorna genom den 100-procentiga rehabiliteringspenningen som införs vid årsskiftet ett instrument att bryta utslagningsprocessen i ett tidigt skede.
I propositionen anges att arbetsskadeförsäkringen uppenbarligen är ett hinder i rehabiliteringsarbetet. Utskottet anser att det nu är mycket väsentligt att alla hinder för att en rehabilitering skall lyckas undanröjs så långt det är möjligt. Utskottet delar därför regeringens uppfattning att samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen bör förlängas till 180 dagar. Det är dock rimligt att begränsa den förlängda samordningstiden till att avse skador som visar sig den 1 januari 1992 eller senare. Utskottet tillstyrker således förslaget om förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen och avstyrker bifall till motionerna Sf12 yrkande 2 och Sf14 yrkande 2.
Vad gäller utformningen av ändrade direktiv till kommittén som utreder arbetsskadeförsäkringen anser utskottet att regeringen bör få utforma direktiven utan något uttalande från riksdagens sida. Utskottet avstyrker således bifall till motion Sf12 yrkande 3.
Särskilt kommunalt bostadstillägg
Med tillämpning fr.o.m. den 1 januari 1991 utges särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension (SKBT) till de pensionärer som är berättigade till kommunalt bostadstillägg till folkpension (KBT) och som på grund av storleken på sin pension och utgift för hyran inte når upp till socialstyrelsens socialbidragsnorm. Lagen om särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension, som gäller t.o.m. den 31 december 1991, tidsbegränsades i avvaktan på förslag från kommittén för översyn av kommunalt bostadstillägg (S 1991:06). I enlighet med förslag från kommittén föreslås i proposition 1991/92:40 att lagen ges förlängd giltighetstid och att SKBT utges även under år 1992. Det anges att kommitténs huvudbetänkande kommer att avlämnas omkring årsskiftet 1991-1992 med inriktning på att föreslagna förändringar skall kunna träda i kraft den 1 januari 1993. I propositionen anges vidare att statsbidraget för budgetåret 1991/92 beräknas uppgå till 25 milj.kr. utöver vad som tidigare beslutats och att detta belopp bör anvisas på tilläggsbudget I.
I motion Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v) anförs att det inom överskådlig tid kommer att finnas pensionärer som varken har tillräcklig ATP eller avtalspension, och det kommer därför även framdeles att behövas ett tillskott till pension. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om att regeringen bör påskynda en utredning om en ny grundpension som garanterar alla pensionärer en god levnadsstandard. I avvaktan på att sådan grundpension införs måste staten ta ansvar för pensionärernas boendekostnader, och i yrkande 4 begär motionärerna ett tillkännagivande härom.
Utskottet anser det lämpligt att på sätt kommittén föreslagit förlänga lagen om särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension att gälla även under år 1992. Utskottet tillstyrker lagförslaget och förslaget om medelstilldelning.
Av regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 och av proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken framgår att regeringen avser att tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp för att behandla ATP-systemet och frågor i anslutning till detta. I samband därmed bör en bred kartläggning av pensionärernas levnadsvillkor ske. Enligt regeringen bör i det sammanhanget utredas möjligheterna att höja grundpensionen och att göra riktade insatser till dem som har det sämst ställt. Förslag skall läggas fram i så god tid att de kan träda i kraft fr.o.m. år 1993. I proposition 1991/92:38 anges att arbetet skall inledas inom kort.
Med hänsyn till vad regeringen sålunda uttalat anser utskottet att motion Sf14 yrkande 3 får anses tillgodosedd.
Enligt direktiven till kommittén som har i uppdrag att göra en allmän översyn av systemet med kommunala bostadstillägg skall utredningen bl.a. bedöma lämpligheten av ett ändrat huvudmannaskap för bostadsstödet genom att staten helt eller delvis övertar ansvaret. Utskottet anser därför att kommitténs slutliga förslag om bostadstilläggen bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf14 yrkande 4.
Neurosedynskadeersättning vid KBT-beräkning
Ersättning till neurosedynskadade från neurosedynskadefonden tas upp som inkomst vid beräkningen av kommunalt bostadstillägg till folkpension (KBT).
Genom en särskild lag (1971:118) om skattefrihet för ersättning till neurosedynskadade undantogs från skatteplikt ersättningar på grund av ett förlikningsavtal som träffats mellan AB Astra och representanter för neurosedynskadade barn. Av förarbetena till lagen (prop. 1971:66) framgår att det totala ersättningsbeloppet 600000 kr. om året beräknats efter att det i medeltal för de då kända neurosedynskadade barnen skulle erläggas 6000 kr. om året fr.o.m. den 1 januari 1968 (motsvarande det vid förlikningen den 5 november 1969 aktuella basbeloppet). Ersättningsbeloppet, som är knutet till basbeloppet, skulle fördelas mellan barnen efter grunder som bolagets motparter själva fick bestämma. I motiveringen för propositionens förslag om skattefrihet för ersättningsbeloppen framhölls att ersättningens belopp är knutet till invaliditetsgraden och kan anses vara avsett bl.a. att täcka den ökning av vårdkostnaden som följer med ökad invaliditet. Vidare framhölls att ersättning dessutom utgår när särskilda kostnader inträffat och att ersättningen samtidigt kan anses utgöra ideellt skadestånd för lyte i proportion till invaliditetens omfattning. Ersättningen var, framhöll departementschefen, däremot inte kompensation för mistad arbetsförtjänst, eftersom mottagarna i samtliga fall var minderåriga barn. Slutligen åberopades i propositionen de speciella omständigheter som förelåg för en tillstyrkan av skattefrihet för beloppen.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om att ersättningar som betalas ut till neurosedynskadade från neurosedynskadefonden inte skall bedömas som inkomst vid inkomstberäkningen för KBT. I betänkandet 1989/90:SfU5 hänvisade utskottet till att frågan varit föremål för prövning av försäkringsrätt som beslutat att inte ändra försäkringskassas beslut, vari kassan funnit att det inte förelåg något skäl för att undanta ersättning från neurosedynskadefonden från inkomstunderlaget vid beräkningen av KBT. Domen hade då inte vunnit laga kraft. I betänkandet 1989/90:SfU9 hänvisade utskottet till att försäkringsrättens dom hade överklagats till försäkringsöverdomstolen.
I sitt betänkande 1990/91:SfU11 angav utskottet att frågan nu hade avgjorts av försäkringsöverdomstolen. Domstolen hade inte ändrat försäkringrättens beslut. Utskottet ansåg mot bakgrund av vad som framhållits i proposition 1971:66 att man borde bortse från ersättningar från neurosedynskadefonden vid beräkning av inkomst som skall reducera KBT. Regeringen borde därför snarast återkomma med ett förslag till riksdagen i frågan. Utskottet förutsatte därvid att regeringen samtidigt övervägde i vilken mån det fanns andra likartade ersättningar som inte heller borde påverka KBT. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 200).
Utskottet har erfarit att regeringen har beslutat hänskjuta frågan till den tidigare nämnda kommittén för översyn av kommunalt bostadstillägg. Av hänsyn till de neurosedynskadades ekonomiska situation anser dock utskottet att riksdagen redan nu bör besluta om erforderliga lagändringar så att ersättningen från neurosedynskadefonden fr.o.m. år 1992 inte beaktas vid beräkningen av KBT. Utskottet lägger fram förslag till ändrad lydelse av 5 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension (lagförslag 7 i bilaga 2).
Utskottet förutsätter att fortsatta överväganden sker i enlighet med riksdagens tidigare beslut om i vilken mån det finns andra likartade ersättningar som inte heller bör påverka KBT.
Förenklad handläggning i försäkringskassorna
I ett antal ärenden där tjänsteman fattar beslut sker eventuell omprövning av beslutet i socialförsäkringsnämnd. Bestämmelser om detta finns bl.a. i 20 kap. 10 § AFL. I proposition 1991/92:40 anges att nämndmedverkan bör förbehållas de ärenden där sådan medverkan har betydelse. I den mån det är fråga om ärendetyper där det finns en väl utvecklad praxis och skälighetsbedömningar förekommer i liten utsträckning bör omprövning av tjänstemannabeslut framdeles kunna göras av tjänsteman. Härvid förutsätts att omprövningsbeslutet fattas av en annan tjänsteman än den som tidigare beslutat i ärendet. I propositionen föreslås att i följande ärenden där beslut fattas av tjänsteman även omprövningsbeslutet skall kunna fattas av tjänsteman: återbetalningsskyldighet, om det belopp som utbetalats för mycket inte överstiger 10 % av basbeloppet (20 kap. 10 § AFL m.fl.) hustrutillägg och KBT som enligt bestämmelser i förordning skall omprövas av nämnd utom beträffande större återkravsbelopp.
I propositionen anges vidare att frågan huruvida beslut i vissa fall skall fattas av tjänsteman eller av socialförsäkringsnämnd har aktualiserats i rättstillämpningen. Föredragande statsrådet anser att dessa ärenden bör avgöras av tjänsteman och föreslår att detta klargörs genom lagändring. Det gäller följande ärenden: förtidspension, särskild efterlevandepension, handikappersättning och vårdbidrag, där prövningen gäller de allmänna förutsättningarna enligt 5 kap. AFL för rätt till pension (18 kap. 21 § AFL) omprövning av beslut om sjukpenning på grund av olycksfall i arbetet, där prövningen gäller sambandsfrågan (8 kap. 4 § LAF).
I propositionen anges också att anpassningsbidrag såvitt avser bilstöd till handikappade enligt avgörande av försäkringsöverdomstolen skall avgöras av tjänsteman om socialförsäkringsnämnd prövat själva rätten till bilstöd.
Utskottet tillstyrker förslagen om lagändringar i dessa delar.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande rehabiliteringsutredning att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf10 yrkande 3,
2. beträffande sjukperiod och arbetsförsök att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Sf13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om sjukperiod och arbetsförsök,
3. beträffande sjuklön utomlands att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Sf10 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om rätt till sjuklön under vistelse utomlands,
4. beträffande sjukkontroll att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:40 och motion 1991/92:Sf12 yrkande 1 och med avslag på motion 1991/92:Sf14 yrkande 1 antar
dels i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), dels utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 11 §,
5. beträffande uppgiftsskyldighet om korta sjukfall att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf11 och 1991/92:Sf15,
6. beträffande återförsäkring för sjuklönekostnader att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf10 yrkande 2 antar utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön såvitt avser 17 §, res. 1 (s)
7. beträffande sjukförsäkringsavgiften att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:72 och med avslag på motion 1991/92:Sf16 antar utskottets förslag till 1. lag om ändring i lagen (1991:1050) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter, 2. lag om ändring i lagen (1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
men. (v) - delvis
8. beträffande förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:40 och med avslag på motionerna 1991/92:Sf12 yrkande 2 och 1991/92:Sf14 yrkande 2 antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 1 §, res. 2 (s)
9. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf12 yrkande 3, res. 3 (s)
10. beträffande särskilt kommunalt bostadstillägg under 1992 att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:40 antar i propositionen framlagt förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1991:162) om särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension,
11. beträffande medelsanvisning till bidrag till kommunala bostadstillägg till folkpension att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:40 under femte huvudtiteln till Bidrag till kommunala bostadstillägg till folkpension på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 25000000 kr.,
12. beträffande höjd grundpension att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf14 yrkandena 3 och 4,
men. (v) - delvis
13. beträffande neurosedynskadeersättning att riksdagen antar utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
14. beträffande förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:40 dels avslår i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 4 kap. 12 §,
dels antar lagförslaget i övrigt med följande ändringar:
att 3 kap. 5 § andra stycket får följande såsom Utskottets förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
Ändring som avses i Ändring som avses i
första stycket a) skall ske första stycket a) skall ske
från och med den dag då från och med den dag då
försäkringskassan försäkringskassan
fått kännedom om de fått kännedom om de
ändrade ändrade
omständigheterna. omständigheterna.
Ändring skall i fall som Ändring skall i fall som
avses i 1 § fjärde avses i 1 § fjärde
stycket och 12 a § gälla stycket och 12 a § gälla
från och med den första från och med den första
dagen med sjukpenning. dagen med sjukpenning.
Ändring skall i annat fall Ändring skall i annat fall
ske så snart anledning till än som avses i första
ändringen uppkommit. stycket a) ske så snart
anledning till ändringen
uppkommit.
att 3 kap. 10 c § får ett nytt tredje stycke av följande lydelse:
Vid beräkning av sjukpenning i fall som avses i första stycket 2 skall med dagar med sjukpenning enligt 4 § första stycket 1 jämställas dagar med rehabiliteringspenning.
15. beträffande övriga lagförslag att riksdagen med anledning av propositionerna 1991/92:40 och 1991/92:72 antar
dels i proposition 1991/92:40 framlagda förslag till
1. lag om ändring i lagen (1991:421) om ändring i lagen (1990:1466) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård,
3. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring till den del förslaget inte berörts under moment 8,
5. lag om ändring i lagen (1991:1042) om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
6. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
7. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
8. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
9. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade,
10. lag om ändring i utsökningsbalken,
11. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
dels utskottets förslag till
12. lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
13. lag om ändring i lagen (1991:1048) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
14. lag om ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
15. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön till den del det inte berörts under momenten 4 och 6.
Stockholm den 5 december 1991
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m), Pontus Wiklund (kds), Leif Bergdahl (nyd), Gustaf von Essen (m), Maud Björnemalm (s), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson (s), Ingvar Björk (s) och Karin Wegestål (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Återförsäkring för sjuklönekostnader (mom.6)
Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Maud Björnemalm, Widar Andersson, Ingvar Björk och Karin Wegestål (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med "Utskottet anser" och på s. 16 slutar med "enlighet härmed." bort ha följande lydelse:
Det grundläggande skälet för att ålägga arbetsgivaren att svara för ersättningen till arbetstagaren under de första fjorton dagarna av ett sjukdomsfall har, utöver syftet att uppnå administrativa förenklingar, varit att stimulera arbetsgivaren till insatser som bl.a. förbättrar arbetsmiljön och arbetsorganisationen och som därmed också leder till en minskning av sjukfrånvaron. Sådana insatser för arbetsmiljön m.m. bör ge ett direkt ekonomiskt resultat hos företaget i form av minskade kostnader för sjukfrånvaron, och denna stimulans bör finnas också för små företag. Dessa motiv var enligt vad som anfördes i proposition 1990/91:181 skäl för att gränsen för vilka företag som skulle ges möjligheten att teckna en försäkring hos försäkringskassan borde sättas relativt snävt. Utskottet framhöll i sitt betänkande 1990/91:SfU18 att den föreslagna sjuklönelagen inte innehöll något förbud vare sig för större eller mindre företag att teckna avtal med enskilda försäkringsbolag för oförutsett höga sjuklönekostnader.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att riksdagen inte bör ändra sitt tidigare beslut att endast arbetsgivare med en sammanlagd lönesumma av högst 60 basbelopp skall kunna försäkra sig hos försäkringskassan mot sjuklönekostnader. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf10 yrkande 2.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande återförsäkring för sjuklönekostnader att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf10 yrkande 2,
2. Förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen (mom.8)
Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Maud Björnemalm, Widar Andersson, Ingvar Björk och Karin Wegestål (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "I propositionen" och på s. 27 slutar med "yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Den socialdemokratiska regeringen aviserade tidigare att en samordning borde ske av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Utgångspunkten var därvid att den enskilde som skadas i sitt arbete skulle hållas skadeslös. Samhällets åtaganden gentemot den skadade skulle omfatta främst sjukpenning under sjukdomstid, rehabiliteringspenning under rehabiliteringstid och livränta vid varaktig nedsättning av arbetsförmågan. Därutöver skulle arbetsmarknadens parter ta ansvar för vad som krävdes för att hålla de arbetsskadade skadeslösa genom avtalsförsäkringarna. Sedan det visat sig att samordningen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna får större konsekvenser för de avtalsförsäkringar som tecknats av parterna än vad som kunnat förutses avsåg regeringen att tillsammans med arbetsmarknadens parter i en beredning klarlägga fördelningen av åtagandena gentemot de arbetsskadade mellan samhället och arbetsmarknadens parter.
I sitt betänkande 1990/91:SfU16 anförde utskottet att lagen om arbetsskadeförsäkring och den kompletterande avtalsförsäkringen vid arbetsskada är sammanvävda i ett mycket komplicerat mönster. Utskottet ansåg att det var viktigt att åtagandena gentemot de arbetsskadade klarlades innan någon förändring skedde av samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen. Resultatet av beredningen med arbetsmarknadens parter borde därför avvaktas. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker bifall till propositionen i denna del. Riksdagen bör därför avslå i propositionen framlagt lagförslag såvitt avser 3 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
8. beträffande förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf12 yrkande 2 och 1991/92:Sf14 yrkande 2 avslår i proposition 1991/92:40 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 1 §,
3. Översyn av arbetsskadeförsäkringen (mom.9)
Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Maud Björnemalm, Widar Andersson, Ingvar Björk och Karin Wegestål (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27 börjar med "Vad gäller" och slutar med "yrkande 3." bort ha följande lydelse:
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1989/90:SfU5 ett förslag från riksdagens revisorer om att principen om att arbetsbetingad nedsättning av arbetsförmågan skall kompenseras högre än annan arbetsförmågenedsättning borde tas upp till allvarlig prövning. Utskottet anförde i betänkandet att principen att en arbetsskada skall ersättas med högre belopp än en annan skada har tillämpats sedan länge. Den nuvarande arbetsskadeförsäkringen, som bygger på denna princip, har antagits med bred politisk förankring. Utskottet kunde efter förnyade överväganden konstatera att de skäl som åberopades av yrkesskadeförsäkringskommittén alltjämt gjorde sig gällande. Som kommittén framhållit borde målsättningen vara att i ekonomiskt hänseende försätta den yrkesskadade i samma situation som om skadan inte inträffat. Ett enhälligt utskott ansåg därför att principen borde bibehållas att en skada som beror på arbetet, i varje fall efter det akuta sjukdomsstadiet, genom försäkringsskydd skall ersättas med högre belopp än annan skada. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
Den tidigare regeringen har också beslutat tillkalla en kommitté för att göra en översyn av vissa frågor inom arbetsskadeförsäkringen. I direktiven (dir. 1991:74) anges bl.a. att uppfattningen att en förvärvsarbetande som skadas i arbetet bör ha ett obligatoriskt starkt försäkringsskydd alltjämt har fog för sig. Grundprincipen att en arbetsskada skall ersättas med högre belopp än andra skador bör därför bibehållas.
I propositionen anges att kommittén nu skall få i uppdrag att göra en genomgripande översyn av hela arbetsskadeförsäkringen. Med anledning härav anser utskottet att regeringen också bör ange att principen att en arbetsskadad bör försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte inträffat skall ligga till grund för denna utredning. Detta bör riksdagen med bifall till motion Sf12 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
9. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf12 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Enligt min mening bör någon sjuklöneperiod inte införas och därför bör inte heller sjukförsäkringsavgiften sänkas. Sjuklönereformen bör i varje fall skjutas upp till den 1 juli 1992 för att de finansiella konsekvenserna för främst småföretagare skall kunna utredas och åtgärder sättas in för att klara de problem som uppstår för mindre företag.
Beträffande förslaget till förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen och utgångspunkterna för översynen av arbetsskadeförsäkringen instämmer jag i vad som anförts i reservationerna 2 och 3.
Slutligen anser jag det viktigt att regeringen snabbt låter utreda ett system med höjd grundpension som garanterar alla pensionärer en god levnadsstandard. I avvaktan på att sådan grundpension införs måste staten ta ansvar för pensionärernas boendekostnader.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet utöver vad som hemställts i reservationerna 2 och 3 under moment 7 och 12 borde ha hemställt:
7. beträffande sjukförsäkringsavgiften att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf16 avslår i proposition 1991/92:72 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
12. beträffande höjd grundpension att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf14 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
I proposition 1991/92:40 framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagda lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 b och 8 §§, 7 kap. 3 §, 20 kap. 3 och 10 §§ samt 22 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän försäkring1 i paragrafernas lydelse enligt lagen (1991:1040) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
3 kap. 7 b §
Sjukpenning enligt 7 § utges även när den försäkrade går miste om förvärvsinkomst i samband med att han genomgår en behandling som syftar till att förebygga sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan. Som villkor gäller att behandlingen har ordinerats av läkare och ingår i en av försäkringskassan godkänd behandlingsplan. Vidare förutsätts att den försäkrade för behandlingen behöver avstå från förvärvsarbete minst två timmar under en dag och därvid går miste om minst en fjärdedel av sin dagsinkomst.
Sjukpenning enligt 7 § utges även när den försäkrade genomgår en medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till att förebygga sjukdom eller att förkorta sjukdomstid eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Som villkor gäller att behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare och ingår i en av försäkringkassan godkänd plan.
Arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av behandlingen är förhindrad att förvärvsarbeta.
Arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av behandlingen eller rehabiliteringen är förhindrad att förvärvsarbeta.
8 §
Vid bedömningen av om arbetsförmågan är fullständigt nedsatt skall, om sjukdomen kan antas vara kortvarig, särskilt beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Om den försäkrade på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, skall hans arbetsförmåga anses nedsatt i minst motsvarande mån den dagen.
1 Lagen omtryckt 1982:120
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
Om sjukdomen kan antas bli långvarig eller den försäkrade bedöms inte kunna återgå till sitt arbete, skall försäkringskassan undersöka om den försäkrade efter sådan rehabiliteringsåtgärd, som avses i 22 kap. 7 §, kan försörja sig själv genom förvärvsarbete om arbetsförhållandena ändras eller om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall beaktas vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.
Om sjukdomen kan antas bli långvarig eller den försäkrade bedöms inte kunna återgå till sitt arbete, skall försäkringskassan undersöka om den försäkrade efter sådan åtgärd, som avses i 7 b § eller 22 kap. 7 §, kan försörja sig själv genom förvärvsarbete om arbetsförhållandena ändras eller om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall beaktas vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.
Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild efterlevandepension enligt denna lag, skall vid prövning av den försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga ske med bortseende från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete som ligger till grund för utgående pension.
Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §.
Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 § eller har rätt till sjukpenning enligt 7 b § eller rehabiliteringspenning enligt 22 kap. 7 §.
Sjukperiod omfattar sjuklöneperiod enligt lagen (1991:1047) om sjuklön enligt vad som sägs i 1 §.
7 kap. 3 §
Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den försäkrades förmåga att vid den nedsättning av prestationsförmågan, varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga om försäkrad som fyllt sextio år skall bedömningen främst avse hans förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som anges i 22 kap. 7 §, skall arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.
Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som anges i 3 kap. 7 b § eller 22 kap. 7 §, skall arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.
20 kap. 3 §
Ersättning enligt denna lag får dras in eller sättas ned, om den som är berättigad till ersättningen
a) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid uppsåtligt brott som han har dömts för genom dom som har vunnit laga kraft;
b) vägrar att genomgå undersökning av läkare eller att följa läkares föreskrifter;
c) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.
Vägrar en försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan rehabilitering som avses i 22 kap. 7 § får sjukpenning eller förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd. Motsvarande skall gälla i fråga om särskild efterlevandepension, om den efterlevande utan giltig anledning vägrar att följa ett villkor som uppställts med stöd av 16 kap. 3 §.
Vägrar en försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig sådan behandling eller rehabilitering som avses i 3 kap. 7 b § eller 22 kap. 7 § får sjukpenning eller förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd. Motsvarande skall gälla i fråga om särskild efterlevandepension, om den efterlevande utan giltig anledning vägrar att följa ett villkor som uppställts med stöd av 16 kap. 3 §.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
10 §
Beslut av en allmän försäkringskassa som har fattats av tjänsteman i ärenden om försäkring enligt denna lag skall omprövas av kassan, om det begärs av en enskild som beslutet angår och beslutet inte har meddelats med stöd av 10 a §. Omprövningen skall göras av socialförsäkringsnämnden om beslutet gäller fråga som avses i 2 kap. 12 a eller 12 b §, 3 kap. 7--9 eller 17 §, 20 kap. 3 eller 4 § eller 22 kap. 7--10 eller 16 §.
Beslut av en allmän försäkringskassa som har fattats av tjänsteman i ärenden om försäkring enligt denna lag skall omprövas av kassan, om det begärs av en enskild som beslutet angår och beslutet inte har meddelats med stöd av 10 a §. Omprövningen skall göras av socialförsäkringsnämnden om beslutet gäller fråga som avses i 2 kap. 12 a eller 12 b §, 3 kap. 7--9 eller 17 §, 20 kap. 3 § eller 22 kap. 7--10 eller 16 §. Omprövningen skall också göras av socialförsäkringsnämnden om beslutet gäller återbetalningsskyldighet enligt 20 kap. 4 § och det belopp som har utbetalats för mycket överstiger 10 procent av basbeloppet.
Vid omprövningen får beslutet inte ändras till den enskildes nackdel.
Om omprövning begärs av ett beslut och riksförsäkringsverket överklagar samma beslut, skall försäkringskassan inte ompröva beslutet. Begäran om omprövning skall anses som ett överklagande.
22 kap. 12 §
Bestämmelserna i 3 kap. 16 § första--femte styckena tillämpas även i fråga om rehabiliteringspenning.
Bestämmelserna i 3 kap. 12 § och 16 § första--femte styckena tillämpas även i fråga om rehabiliteringspenning.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1048) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 och 12 a §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring1 i paragrafernas lydelse enligt lagen (1991:1048) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
3 kap. 1 §
Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad äger enligt vad nedan sägs rätt till sjukpenning, om hans sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst sextusen kronor.
Villkoret om inskrivning hos försäkringskassa för rätt till sjukpenning anses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i 1 kap. 4 § att villkoret inte har kunnat uppfyllas.
Rätt till sjukpenning enligt detta kapitel föreligger inte på grundval av anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod, under vilken den försäkrades arbetsgivare har att svara för sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön.
Uppkommer för den försäkrade rätt till sjukpenning enligt kapitlet i omedelbar anslutning till utgången av en sjuklöneperiod, skall sjukperioden enligt denna lag anses omfatta också sjuklöneperioden. Bestämmelserna i 4 § första stycket 1 och 10--10 b §§ tillämpas inte i sådant fall i fråga om sjukpenning som grundas på inkomst av anställningen. Undantaget beträffande 10--10 b §§ gäller dock inte för en försäkrad som avses i 5 § tredje stycket 1.
Uppkommer för den försäkrade rätt till sjukpenning enligt kapitlet i omedelbar anslutning till utgången av en sjuklöneperiod, skall sjukperioden enligt denna lag anses omfatta också sjuklöneperioden. Bestämmelserna i 4 § första stycket 1 och 10--10 b §§ tillämpas inte i sådant fall i fråga om sjukpenning som grundas på inkomst av anställningen. Undantaget beträffande 10 §, 10 a § första och fjärde--sjunde styckena och 10 b § gäller dock inte för en försäkrad som avses i 5 § tredje stycket 1 eller sjätte stycket.
12 a §
Om en arbetsgivare skall svara för sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön för samma dag som sjukpenning kommer i fråga, fastställs sjukpenningens storlek på grundval av en sjukpenninggrundande inkomst som inte omfattar anställningsförmåner från den arbetsgivaren.
Årsarbetstiden fastställs i fall som avses i första stycket på grundval av beräknat antal timmar i förvärvsarbete hos arbetsgivare som inte skall svara för sjuklön.
1 Lagen omtryckt 1982:120
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. i paragrafens lydelse enligt lagen (1990:1467) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
10 §
Kostnaden för förmåner enligt denna lag, frånsett förmåner som avses i 2 a §, ersätts av den allmänna försäkringen.
Kostnaden för förmåner enligt denna lag ersätts av den allmänna försäkringen om inte annat följer av andra stycket.
Kostnaden för förmåner som avses i 2 a § ersätts av landstingskommunen.
Kostnaden för förmåner som avses i 2 a § ersätts av landstingskommunen. Kostnaden för förmåner som avses i 6 § ersätts av kommunen såvitt avser den som vistas vid en sådan vårdinrättning som enligt lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunen.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön
Härigenom föreskrivs att 11, 17 och 20 §§ lagen (1991:1047) om sjuklön skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
11 §
Den allmänna försäkringskassan får företa sjukkontroll under sjuklöneperioden genom att 1. göra förfrågan hos arbetstagaren, hans arbetsgivare, läkare eller någon annan som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter, och 2. besöka arbetstagaren.
Försäkringskassan får utan hinder av sekretess lämna ut uppgift till arbetsgivaren om vad som framkommit vid sjukkontroll enligt första stycket, under förutsättning att uppgiften behövs för ställningstagande till arbetstagarens rätt till sjuklön under sjuklöneperioden. Uppgiften får avse huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller nedsättningens omfattning.
17 §
En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår inte beräknas överstiga 60 gånger det för året gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring kan försäkra sig hos den allmänna försäkringskassan för kostnader för sjuklön enligt denna lag. Vid beräkningen av de sammanlagda lönekostnaderna bortses från avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen (1982:423) om allmän löneavgift samt skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.
En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår inte beräknas överstiga 90 gånger det för året gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring kan försäkra sig hos den allmänna försäkringskassan för kostnader för sjuklön enligt denna lag. Vid beräkningen av de sammanlagda lönekostnaderna bortses från avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen (1982:423) om allmän löneavgift samt skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.
Regeringen föreskriver närmare villkor för försäkringen.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
20 §
Om tvist har uppkommit om arbetstagarens rätt till sjuklön och tvisten gäller huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller nedsättningens omfattning, kan den allmänna försäkringskassa hos vilken arbetstagaren är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, efter skriftlig ansökan av arbetstagaren, besluta att ersättning för tid som den omtvistade sjuklönen avser skall utges från sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring.
Om tvist har uppkommit om arbetstagarens rätt till sjuklön och tvisten gäller huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller nedsättningens omfattning eller huruvida arbetstagarförhållande föreligger, kan den allmänna försäkringskassa hos vilken arbetstagaren är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, efter skriftlig ansökan av arbetstagaren, besluta att ersättning för tid som den omtvistade sjuklönen avser skall utges från sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1050) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter i paragrafens lydelse enligt lagen (1991:1050) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
2 kap. 1 §
En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3--5 §§ för varje år betala 1. sjukförsäkringsavgift med 8,20 procent, 1. sjukförsäkringsavgift med 7,80 procent, 2. folkpensionsavgift med 7,45 procent, 3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i särskild lag, 4. delpensionsavgift med 0,50 procent, 5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent, 6. arbetsskadeavgift med 0,90 procent, 7. arbetsmarknadsavgift med 2,16 procent, 8. arbetarskyddsavgift med 0,35 procent, 9. vuxenutbildningsavgift med 0,270 procent samt 10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.
Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock beträffande ersättning som avses i 11 kap. 2 § första stycket m och femte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring betala endast tilläggspensionsavgift.
Staten betalar inte arbetsskadeavgift.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter i paragrafens lydelse enligt lagen (1991:1236) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
2 kap. 1 §
En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3--5 §§ för varje år betala 1. sjukförsäkringsavgift med 8,20 procent, 1. sjukförsäkringsavgift med 7,80 procent, 2. folkpensionsavgift med 7,45 procent, 3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i särskild lag, 4. delpensionsavgift med 0,50 procent, 5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent, 6. arbetsskadeavgift med 0,90 procent, 7. arbetsmarknadsavgift med 2,04 procent, 8. arbetarskyddsavgift med 0,35 procent, 9. utbildningsavgift med 0,39 procent samt 10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.
Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock beträffande ersättning som avses i 11 kap. 2 § första stycket m och femte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring betala endast tilläggspensionsavgift. Staten betalar inte arbetsskadeavgift.
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
5 §2
Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon kan antas komma att få under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas inte allmänt barnbidrag, folkpension, tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del pensionen föranlett minskning av pensionstillskott enligt 3 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller av barntillägg enligt 9 kap. 1 § sista stycket lagen om allmän försäkring i detta lagrums lydelse vid utgången av år 1989, livränta som avses i 17 kap. 2 § nyssnämnda lag i vad den enligt samma lagrum avdragits från pension eller understöd som någon på grund av släktskap eller svågerlag kan vara föranledd att utge. Som inkomst räknas inte heller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349) eller lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa eller utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsut-
Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon kan antas komma att få under den närmaste tiden. Såsom inkomst räknas inte allmänt barnbidrag, folkpension, tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring till den del pensionen föranlett minskning av pensionstillskott enligt 3 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller av barntillägg enligt 9 kap. 1 § sista stycket lagen om allmän försäkring i detta lagrums lydelse vid utgången av år 1989, livränta som avses i 17 kap. 2 § nyssnämnda lag i vad den enligt samma lagrum avdragits från pension eller understöd som någon på grund av släktskap eller svågerlag kan vara föranledd att utge. Som inkomst räknas inte heller vuxenstudiebidrag enligt studiestödslagen (1973:349) eller lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa eller utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsut-
1 Lagen omtryckt 1976:1014 2 Senaste lydelse 1990:778
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
bildning eller inkomst av sådan privatbostadsfastighet eller privatbostad som avses i 5 § kommunalskattelagen (1928:370). För den som uppbär folkpension i form av ålderspension skall som inkomst inte räknas sådan intäkt av tjänst som avses i 32 § 1 mom. a) kommunalskattelagen eller intäkt av aktiv näringsverksamhet som avses i 18 § samma lag. Vid inkomstberäkningen skall för den som uppbär folkpension i form av halv eller två tredjedelar av hel förtidspension bortses från ett belopp som motsvarar skillnaden mellan a) ett för den försäkrade beräknat belopp av hel förtidspension jämte däremot svarande pensionstillskott, beloppet i förekommande fall beräknat med beaktande av bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring och b) den utgående förtidspensionen jämte pensionstillskott.
bildning eller inkomst av sådan privatbostadsfastighet eller privatbostad som avses i 5 § kommunalskattelagen (1928:370). Som inkomst räknas inte ersättning som avses i lagen (1971:118) om skattefrihet för ersättning till neurosedynskadade. För den som uppbär folkpension i form av ålderspension skall som inkomst inte räknas sådan intäkt av tjänst som avses i 32 § 1 mom. a) kommunalskattelagen eller intäkt av aktiv näringsverksamhet som avses i 18 § samma lag. Vid inkomstberäkningen skall för den som uppbär folkpension i form av halv eller två tredjedelar av hel förtidspension bortses från ett belopp som motsvarar skillnaden mellan a) ett för den försäkrade beräknat belopp av hel förtidspension jämte däremot svarande pensionstillskott, beloppet i förekommande fall beräknat med beaktande av bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring och b) den utgående förtidspensionen jämte pensionstillskott.
Vid uppskattning av förmögenhets avkastning skall denna höjas med tio procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för den som är gift sextiotusen kronor, och för annan sjuttiofemtusen kronor. Vid beräkning av förmögenhet skall värdet av sådan privatbostadsfastighet eller privatbostad som avses i 5 § kommunalskattelagen inte beaktas.
Värdet av naturaförmåner skall uppskattas efter regler, som fastställas av regeringen.
I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda förmögenhet.
Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmast hela tiotal kronor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. De nya föreskrifterna tillämpas inte i fråga om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg som avser tid före ikraftträdandet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionerna 3 Motionerna 4 Utskottet 5 Rehabilitering 5 Allmänt om rehabilitering 5 Rehabiliteringsutredning 6 Medicinsk rehabilitering 7 Rehabiliteringspenning 9 Sjukperiod 10 Sjukpenningberäkning m.m. vid avbrott i rehabilitering 11 Sjuklön 13 Allmänt om sjuklön 13 Sjuklön utomlands 14 Sjukkontroll 14 Anmälnings- och uppgiftsskyldighet 16 Försäkringsmöjlighet för små företag 17 Arbetstagarbegreppet 18 Sjukförsäkringsavgiften 21 Sjukpenninggrundande inkomst m.m. 22 Kommunal primärvård 24 Resekostnadsersättning 24 Kostnadsfria förbrukningsartiklar 25 Arbetsskadeförsäkringen 26 Särskilt kommunalt bostadstillägg 29 Neurosedynskadeersättning vid KBT-beräkning 30 Förenklad handläggning i försäkringskassorna 31 Hemställan 32 Reservationer 35 1. Återförsäkring för sjuklönekostnader (s) 35 2. Förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen (s) 36 3. Översyn av arbetsskadeförsäkringen (s) 36 Meningsyttring (v) 37 Bilaga 1: I proposition 1991/92:40 framlagda lagförslag 39 Bilaga 2: Av utskottet framlagda lagförslag 60