Vissa skadeståndsfrågor

Betänkande 1989/90:LU25

Lagutskottets betänkande
1989/90:LU25

1989/90

LU25

Sammanfattning

I betänkandet behandlas sex motionsyrkanden om olika skadeståndsfrågor.
Motionerna berör frågor angående vårdnadshavares skadeståndsansvar,
frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling, ideella skadestånd
till våldtäktsoffer m.fl. samt ideellt skadestånd vid inbrott m.m.

Utskottet förordar att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet — med anledning av en motion (vpk) — anfört
om höjning av ideella skadestånd till våldtäktsoffer m.fl. Utskottet
avstyrker bifall till övriga motioner. Till betänkandet har fogats tre
reservationer.

Motionerna

1989/90:L602 av Bengt Harding Olson (fp) och Allan Ekström (m)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
skadeståndslagen (1972:207) om frihet från skadeståndsansvar gentemot
brottsling i enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90:L606 av Olof Johansson m.fl. (c) vari — med hänvisning till
vad som anförts i motion 1989/90:Ju607 — yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvidgning av föräldrars skadeståndsansvar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ideellt skadestånd till brottsoffren.

1989/90:L609 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari — med hänvisning till vad
som anförts i motion 1989/90:Ju810 — yrkas att riksdagen begär att
regeringen tillsätter en utredning med uppgift att föreslå en utvidgad
skadeståndsskyldighet för vårdnadshavare avseende barns skadegörande
handlingar.

1989/90:L617 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari — med hänvisning till
vad som anförts i motion 1989/90:Ju826 — yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsam
utredning beträffande rätt till skadestånd för integritetskränkning.

1 Riksdagen 1989/90. 8 sami. Nr 25

1989/90:L619 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari — med hänvisning tili
vad som anförts i motion 1989/90:So320 — yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högre
skadestånd till kvinnor som utsatts för misshandel eller våldtäkt.

Vårdnadshavares skadeståndsansvar
Gällande ordning m.m.

Inom skadeståndsrätten gäller som en huvudregel att endast den som
genom en aktiv handling orsakat en skada är skyldig att utge ersättning.
En tillämpning av denna huvudregel i de fall då barn förorsakar
skador leder till att något ansvar inte kan åläggas föräldrarna. I
betydande utsträckning förekommer det emellertid att underlåtenhet
att handla kan föranleda skadeståndsansvar. Ansvaret i dessa fall brukar
härledas ur en plikt för vederbörande att handla. I många fall är
skyldigheten att handla föreskriven i lag eller annan författning, och
underlåtenheten medför då skadeståndsskyldighet om den som inte
fullgjort sin handlingsplikt varit vårdslös eller handlat uppsåtligen. Är
underlåtenheten straffbelagd gäller liksom vid andra brott den allmänna
principen att brottsliga handlingar som orsakar skada medför
skyldighet att ersätta denna. Aven utan särskilt lagstadgande kan det
emellertid föreligga en plikt att förhindra skador. Sålunda anses exempelvis
att föräldrar har en plikt att se till sina barn så att dessa inte
vållar skador (se Jan Hellner, Skadeståndsrätt 1985 s. 76 och 225). Den
tillsynsplikten har stöd i föräldrabalken (FB). Enligt 6 kap. 2 § andra
stycket FB skall nämligen ett barns vårdnadshavare ansvara för att
barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling
och övriga omständigheter. Bestämmelsen, som fick sin nuvarande
avfattning år 1983, avser i första hand vårdnadshavarens skyldigheter
mot barnet, men den anger även vilken uppsiktsskyldighet över barnet
som vårdnadshavaren har i förhållande till utomstående (se prop.
1981/82:168 s. 23 samt NJA 1976 s. 458 och 1977 s. 186). Av lagrummets
utformning följer att vårdnadshavarens tillsynsplikt förändras
alltefter barnets ålder och mognad för att helt upphöra då barnet fyllt
18 år.

Genom 23 kap. 6 § brottsbalken har vårdnadshavarens tillsynsplikt
fått en särskild straffsanktion. Enligt lagrummet kan föräldrar eller
andra uppfostrare eller förmyndare dömas till straff om de underlåter
att hindra den som står under deras vård eller lydnad från att begå
brott. En förutsättning är dock att det skall ske utan fara för dem
själva eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet. För
föräldrar gäller vidare liksom för andra att underlåtenhet att anmäla
eller eljest avslöja brott är straffbelagt i vissa fall. En ytterligare
förutsättning för straffbarhet är att den gärning "som var å färde"
fortskridit så långt att straff har kunnat följa på den.

1989/90: LU25

I fråga om vårdnadshavarens straffansvar finns vidare bestämmelser i
viss specialstraffrättslig lagstiftning. Sålunda gäller enligt 3 § tredje
stycket förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa
stiletter m.m. att en vårdnadshavare som har vetskap om att ett barn
under 15 år innehar springstilett eller springkniv skall dömas till
dagsböter, om vårdnadshavaren inte har gjort vad som ankommer på
honom eller henne att förhindra innehavet. Vidare föreskrivs i 34 §
körkortslagen (1977:477) att vårdnadshavaren döms till dagsböter, om
ett barn under 15 år för moped eller terrängskoter och vårdnadshavaren
har underlåtit att göra vad som har ankommit på honom eller
henne för att hindra förseelsen.

Av det sagda följer att föräldrar som underlåtit att följa en straflsanktionerad
plikt att handla kan bli skadeståndsskyldiga på samma sätt
som i allmänhet gäller vid brottsliga gärningar. Har föräldrarna brustit
i sin allmänna plikt att utöva tillsyn över barnet kan skadeståndsansvar
för barnets handlande uppkomma om deras underlåtenhet varit vårdslös
eller uppsåtlig. I rättspraxis har i åtskilliga fell förutsättningarna för
föräldrars skadeståndsansvar vid bristande tillsyn ansetts uppfyllda när
det gällt mindre barn. I de fall skador orsakats av äldre barn har
däremot föräldrarna bedömts inte ha brustit i sin tillsyn (se exempelvis
NJA 1957 s. 254 och 1970 s. 68 och 463). Det skadeståndsansvar som
föräldrarna har för sitt barns handlande är självständigt och förutsätter
inte att barnet självt kan åläggas ersättningsskyldighet, något som är av
särskild betydelse när barnet av olika skäl inte kan förpliktas utge
skadestånd.

Barnet självt har enligt 2 kap. 2 § SkL endast ett begränsat skadeståndsansvar.
Sålunda skall den som inte har fyllt 18 år och som vållar
sak- eller personskada ersätta skadan i den mån det är skäligt med
hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande
ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt
övriga omständigheter. En omständighet som alltså har betydelse är
om skadeståndsansvaret täcks av en ansvarsförsäkring. I så fell kan
barnet åläggas ett större skadeståndsansvar än i andra fell. Det kan
anmärkas att en hemförsäkring enligt försäkringsvillkoren täcker
skadestånd som åvilar inte bara försäkringstagaren själv utan också
bl.a. hemmavarande ogifta barn. Skador som har orsakats uppsåtligen
(t.ex. genom skadegörelse) ersätts inte, såvida inte skadan har orsakats
av ett barn under tolv år. Eftersom de flesta hushåll (mellan 85 och 90
%) har hemförsäkring blir det i allmänhet aktuellt att kräva ut
skadestånd av barnet personligen endast när barnet har fyllt tolv år
och har orsakat skadan uppsåtligen.

Vid tillkomsten av SkL diskuterades om vårdnadshavarna borde
åläggas ett skadeståndsansvar för sina barns culpösa handlingar, oberoende
av om vårdnadshavarna själva hade förfarit culpöst (s.k. objektivt
föräldraansvar). Skadeståndskommittén ansåg, i likhet med motsvarande
kommittéer i de andra nordiska länderna, att ett sådant ansvar
inte borde införas (SOU 1963:33). Under remissbehandlingen ansåg
bl.a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland
och hovrätten för Västra Sverige att det torde kunna övervägas att

1989/90: LU25

1* Riksdagen 1989190. 8 sami. Nr 25

skärpa vårdnadshavarnas s kades tåndsskyldighet genom en regel om
objektivt ansvar. Departementschefen anslöt sig emellertid till skadeståndskommitténs
ståndpunkt och tilläde att en tillämpning av reglerna
om barns skadeståndsansvar ofta kom att leda till samma resultat
som ett objektivt ansvar för vårdnadshavaren, i varje fell när ansvarsförsäkring
förelåg (prop. 1972:5 s. 170 f.).

I sammanhanget kan nämnas att lärare och skolledning anses ha ett
visst ansvar för barn när de vistas i skolan (se t.ex. NJA 1984 s. 764). I
den mån fel eller försummelse föreligger i tjänsten svarar arbetsgivaren
för skador som är en följd av detta.

Arbetsgrupp inom BRÅ

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) beslöt den 15 oktober 1987 att tillsätta
en arbetsgrupp med uppgift att undersöka möjligheterna att utvidga
vårdnadshavares ansvar för sina barns brottsliga handlingar. Arbetsgruppen
har nyligen avslutat sitt uppdrag och till BRÅ:s styrelse
överlämnat rapporten (BRÅ-PM 1990-1) Barnens brott och föräldrarnas
ansvar.

Arbetsgruppen konstaterar i sin rapport att den samhällsomvandling
som ägt rum i Sverige under det senaste seklet har inneburit en kraftig
förändring av föräldrarnas förutsättningar att utöva sitt föräldraskap.
Föräldrarnas uppgifter har delvis övertagits av skola, barnomsorg och
andra institutioner. Parallellt med denna utveckling har brottsligheten
bland unga drastiskt ökat. Sedan mitten av 1970-talet är det flera fekta
som talar för att ökningen har avstannat. Möjligen kan t.o.m. en viss
minskning observeras. Ungdomsbrottsligheten är dock fortfarande
mycket omfettande och utgör ett allvarligt problem i samhället.

Under de senaste åren har föräldrarnas inflytande på barns och
ungdomars beteenden och värderingar fatt ökad uppmärksamhet. Arbetsgruppen
anser att föräldrars ansvar och möjligheter när det gäller
att förebygga avvikande beteenden bland de unga kan och bör ytterligare
förstärkas. Ett sätt att göra detta är att skapa en bättre juridisk
grund för deras agerande genom ett utvidgat ersättningsansvar när det
gäller skador som deras barn och ungdomar vållar. Denna uppfattning
får också ett överväldigande stöd i den attitydundersökning som gruppen
utfört i samarbete med statistiska centralbyrån (SCB).

Mot denna bakgrund föreslår arbetsgruppen att det i 2 kap. 2 §
skadeståndslagen (SkL) införs en regel som utvidgar föräldrars skadeståndsansvar.
Regeln innebär att föräldrar eller andra som har vårdnaden
om underårig ansvarar för skador som den underårige vållar.
Ansvaret är begränsat till högst en femtedels basbelopp och gäller vid
sidan av den underåriges eget skadeståndsansvar. Regeln innebär således
att en förälder kan få betala en skada som hans barn vållar med
upp till för närvarande 5 940 kr. Beloppet skall inte kunna täckas av
ansvarsförsäkringen, eftersom man då, enligt arbetsgruppen, inte skulle
uppnå den eftersträvade preventiva effekten. En förutsättning är att
försäkringsbolagen utvidgar självrisken i motsvarande mån för dessa
fell eller på annat sätt gör undantag i försäkringen.

1989/90: LU25

Arbetsgruppen är medveten om att denna lagändring inte ensam
kan få någon större betydelse för en minskning av brottsligheten bland
unga. Ändringen har snarare till syfte att vara en markering av den
vikt som samhället, enligt arbetsgruppen, bör tillskriva föräldrarnas
brottsförebyggande roll. Gruppen föreslår därför också andra åtgärder i
syfte att förbättra föräldrarnas möjligheter att ta ansvar för de unga. En
sådan åtgärd är en systematisk genomgång av lagstiftningen med avseende
på föräldrarnas ställning. Syftet är att föräldrarnas skyldigheter
och rättigheter förstärks och förtydligas. Det finns ett stort behov av att
klarlägga tonårsföräldrarnas rättigheter och skyldigheter. Vidare bör en
lättillgänglig publikation ges ut där de olika lagarnas bestämmelser om
föräldrarnas roll redovisas och diskuteras utifrån lagstiftarens intentioner.
En annan åtgärd som föreslås är en utvidgning av föräldarnas
möjlighet till ledighet från arbetet för att delta i skolans aktiviteter
under hela grundskoletiden eller t.o.m. för hela skoltiden och inte som
nu under enbart låg- och mellanstadiet. Ytterligare en åtgärd som
arbetsgruppen föreslår är att lokala målsättningar i barn- och ungdomsarbetet
formuleras, så att föräldrarnas engagemang i socialt preventivt
arbete ges en framskjuten plats. Skolan, fritidsförvaltningen och
socialtjänsten bör också arbeta för att underlätta för föräldrarna att
samarbeta med varandra när det gäller vissa gemensamma problem,
t.ex. tider för när barnen skall vara hemma på kvällarna. Det finns ett
behov av metodutveckling för samarbete mellan å ena sidan skolan
och andra offentliga institutioner samt å andra sidan tonårsföräldrar.

Motionsmotiveringar

Motiveringen till yrkande 1 i motion L606 av Olof Johansson m.fl. (c)
finns i motion Ju607 om våld och brottsbekämpning. Motionärerna
framhåller att det har blivit allt vanligare att minderåriga begår brott.
För att tvinga föräldrarna att ta mer aktiv del i de ungas fostran bör
enligt motionärerna föräldrarna i betydligt större utsträckning än nu
göras ansvariga för den minderåriges skadegörande handlande. Motionärerna
anser det därför viktigt att BRÅ:s pågående utredningsarbete
leder till snara åtgärder. I motionen framhålls också att det system som
finns i Norge bör kunna vara en lämplig förebild för svensk lagstiftning.

Motiveringen till yrkandet i motion L609 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
finns i motion Ju810 om unga lagöverträdare. Enligt motionärerna
finns det starka skäl att överväga en sådan ändring av skadeståndsreglerna
att föräldrarnas ekonomiska ansvar för sina barn ökar. Motivet
för en sådan lagändring är att från samhällets sida klart markera att
föräldrarna har ett ansvar för sina barn och att de inte kan lasta över
detta på näringsidkare, försäkringsbolag eller andra. Motionärerna
anser att en utredning bör göras i angivet syfte.

1989/90: LU25

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner om ett vidgat skadeståndsansvar för föräldrar och andra
vårdnadshavare behandlades av riksdagen hösten 1987, hösten 1988
och våren 1989. I sina av riksdagen godkända betänkanden i ärendena
(LU 1987/88:4, 1988/89:LU4 och 1988/89:LU25) avstyTkte utskottet
bifall till motionerna med hänvisning till det då pågående arbetet inom
BRÅ.

Frihet från skadeståndsansvar gentemot
brottsling

Gällande ordning

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar i 2 kap. 1 § SkL
innebär att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar
person- eller sakskada skall ersätta skadan. Enligt vissa specialförfattningar
föreligger ett s.k. strikt skadeståndsansvar, dvs. skyldighet att
ersätta skada oberoende av vållande. Vid sidan härav har i praxis
utbildats regler om strikt skadeståndsansvar på några områden.

Skadeståndet kan jämkas under vissa förutsättningar. Enligt 6 kap. 1
§ SkL gäller att skadestånd med anledning av personskada kan jämkas,
om den skadelidande själv uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av sakskada eller ren
förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida
har medverkat till skadan. För samtliga skadetyper gäller att jämkning
skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på
ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Reglerna om jämkning på
grund av medvållande kan vara tillämpliga även i situationer av strikt
skadeståndsansvar.

Skadeståndslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om skadestånd
till den som har skadats vid utövandet av brottslig eller annan
otillåten handling. 1 sådana fall blir vanliga skadeståndsrättsliga principer
tillämpliga. Den som t.ex. är ansvarig för säkerheten i en fastighet,
vid ett bygge e.d. kan bli skadeståndsskyldig inte bara mot den som är
behörig att komma dit utan även mot andra. Är risken för skada stor
för behöriga besökande kan också en obehörig besökare erhålla skadestånd
om han skadas (se Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 1985, s. 105).
Som exempel kan nämnas rättsfallet NJA 1973 s. 141. Fallet avsåg en
person som begivit sig in på en i mörker försänkt byggnadsplats för att
kasta vatten och därvid fallit ned i ett öppet hisschakt och skadats. De
anordningar som avskilde byggnadsplatsen från gatan var otillräckliga
och hisschaktet hade lämnats öppet vid arbetets slut. Den skadade
erhöll skadestånd från byggnadsentreprenören. Trots att han obehörigen
begett sig in på byggnadsplatsen ansåg man att hans handlande ej
hade "innefattat sådan kränkning av bolaget eller dess rätt som skulle
ha kunnat fria bolaget från vårdslösheten". Att den skadade under

1989/90: LU25

angivna omständigheter begett sig in på den i mörker försänkta byggnadsplatsen
var emellertid att anse som medvållande till skadan. Entreprenören
fick därför svara för två tredjedelar av skadan.

Rättsfallet har kommenterats av justitierådet Bertil Bengtsson (Om
jämkning av skadestånd, 1982, s. 206). Bengtsson anför bl.a. följande.

Vad en sådan kränkning skulle gå ut på som befriar från culpaansvar
är oklart. Den skadades handlande får i 1973 års fall antas ha utgjort
(lindrigt) olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken,
och då bör väl i varje fall vissa lindriga hemfridsbrott likställas härmed

— säkert också tagande av olovlig väg (12 kap. 4 § BrB). I dessa fall
skulle en inkräktare alltså kunna kräva skadestånd. Däremot är det
tänkbart att otillåtet inträngande i en byggnad, som inte står öppen för
allmänheten, innebär en kränkning av avsett slag, vare sig det gäller
bostadshus eller annan lokal; här skulle den skadelidande få reda sig
utan ersättning. Detsamma måste antas gälla skador i samband med
stöldförsök eller liknande även om skadan inte inträffar inomhus; en
inbrottstjuv, som halkar på trappan till den villa där han tänkt ta sig
in, lär knappast ha rätt till skadestånd, även om motsatsen ibland
påståtts. Förutsättning för att talan skulle ogillas på angiven grund
torde emellertid vara att hans brottsliga avsikt klart framgår av omständigheterna.

Sammanfattningsvis anför Bengtsson att gränsdragningen över huvud
taget är tveksam. Vanligt torde vara att den omständigheten, att utomstående
inte har på platsen att göra, medför att innehavaren inte kan
anses ha varit oaktsam genom att underlåta åtgärder mot risken. Han
får dock alltid beakta möjligheten att lekande barn tar sig in på
lockande områden. NJA 1973 s. 141 visar att en innehavare under
vissa förhållanden får vara beredd också på andra intrång, avslutar
Bengtsson.

Jan Hellner har i fråga om tjuvar och andra kvalificerat obehöriga
besökare anfört att något ansvar inte finns i förhållande till dem.
Inbrottstjuven får inte skadestånd om han snavar i ett hål i en matta i
lägenheten, där han brutit sig in, och bryter benet. Hellner tillägger
dock att man inte får sätta farliga fållor för inbrottstjuvar (a.a. s. 105).

Motionsmotivering

I motion L602 av Bengt Harding Olson (fp) och Allan Ekström (m)
framhålls att det i gällande lagstiftning inte finns några särskilda regler
för de fall då någon skadas i samband med att han utövar en brottslig
gärning. Dock kan i sådana fall, hävdar motionärerna, reglerna om
jämkning av skadestånd tillämpas. Motionärerna anser att denna ordning
är svårförståelig och att det naturliga borde vara att tillämpa en
allmän rättsgrundsats av innebörd att den brottslige själv fick bära sin
skada. Då avsaknaden av uttryckliga bestämmelser på området medfört
att rättsläget är oklart bör det enligt motionärerna i SkL införas en
regel om att rätt till skadestånd inte föreligger för den som skadats i
samband med utövandet av en brottslig gärning om gärningen på ett
inte ringa sätt kränkt någon annan person eller dennes rätt.

1989/90:LU25

Tidigare riksdagsbehandling

1989/90: LU25

Motioner med samma syfte som den nu aktuella har ett flertal gånger
behandlats av riksdagen och därvid avslagits på hemställan av utskottet
(se senast 1988/89:LU25). Då motionsspörsmålet prövades hösten 1988
erinrade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1987/88:4) om att det i SkL inte finns några särskilda regler för tall då
en person skadas när han är i färd med att begå brott eller annars
uppehåller sig olovligen på annans område. Utskottet konstaterade att
det av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser emellertid får anses
följa att den skadelidande inte har rätt till skadestånd i de situationer
som motionen tog sikte på. Utskottet påpekade att den som är ansvarig
för säkerheten i en fastighet således inte är skadeståndsskyldig i förhållande
till tjuvar och andra kvalificerat obehöriga besökare, om skada
inträffar till följd av brister i skyddsanordningar e.d. Enligt utskottet
torde det dock förhålla sig annorlunda, om en inbrottstjuv skadas i en
fälla som fastighetsägaren har gillrat. Lindriga former av hemfridsbrott
och olaga intrång torde enligt utskottet inte utesluta att inkräktaren
har rätt till skadestånd (jfr NJA 1973 s. 141).

Utskottet ansåg att motionen byggde på en uppfattning av innehållet
i gällande rätt som inte kunde anses vara i allo riktig. En ändring av
SkL så att möjligheterna att jämka skadestånd vidgades i enlighet med
önskemålet i motionen skulle, tvärtemot vad motionären hade avsett,
enligt utskottets mening kunna uppfattas som om därigenom öppnades
en möjlighet till skadestånd — som visserligen kan jämkas till noll —
för fall där rätt till skadestånd nu är utesluten.

Utskottet erinrade om att utskottet vid sin tidigare behandling av
frågan hade dragit samma slutsats beträffande rättsläget och tagit avstånd
från tanken på en särskild reglering i SkL. Utskottet fann inte
anledning att frångå detta ställningstagande.

Inte heller vid 1989 års riksdagsbehandling fann utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU25 anledning att frångå sitt
tidigare ställningstagande.

Skadestånd till brottsoffer
Gällande ordning

Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap.
skadeståndslagen (1972:207). Bestämmelserna som fick sin nuvarande
utformning genom en lagändring år 1975 (prop. 1975:12, LU 16)
bygger liksom övriga regler i skadeståndslagen (SkL) på principen att
en skadelidande skall fa full ersättning för sina skador. De är tillämpliga
såväl då en skada orsakats genom ett brottsligt förfarande som då
skadeståndsskyldighet eljest föreligger. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den
som har tillfogats personskada fa ersättning både för ekonomisk och
för s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada ersätts sjukvårdskostnader
och andra utgifter till följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och

framtida inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i form av ersättning för
sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och
värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden medan lyte och
men omfattar bestående lidande eller obehag. Till ideell skada hänförs
även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Som framgår av redogörelsen ovan knyter rätten till ersättning för
ideell skada an till att en personskada uppkommit. I vissa fall kan
emellertid ideell skada ersättas även om någon direkt personskada inte
föreligger. Enligt 1 kap. 3 § SkL skall sålunda bestämmelserna om
skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande
som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten,
genom annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av posteller
telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga
diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.
Stadgandet anses ge rätt till ersättning för obehag och lidande som kan
uppkomma vid hemfridsbrott. Huruvida rätt till ersättning föreligger
för sådant psykiskt lidande som kan drabba en person i samband med
att hans bostad blir skövlad och förstörd vid ett inbrott är däremot
oklart.

Ett utmärkande drag inom den svenska skadeståndsrätten är att
ersättningsnivån vid ideella skador i hög grad bestämts genom ett
samspel mellan domstolspraxis och försäkringspraxis. Skadestånd för
sveda och värk samt lyte och framtida men fastställs i praktiken med
ledning av tabeller som upptar schablonbelopp vid olika grader av
lidande och olika typer av skador. Tabellerna anger riktpunkter, och
varje skadeärende bedöms efter en prövning av förhållandena i det
enskilda fallet. Tabellerna används av både domstolar och försäkringsbolag.
Att tabellerna fatt denna genomslagskraft hänger samman med
att en rättstillämpning grundad på sådana normer uttryckligen godtogs
under förarbetena till 1975 års ändringar i SkL (prop. 1975:12 s.
109—111, 149) och med att högsta domstolen i flera domar godtagit
normerna (se t.ex. NJA 1982 s. 793).

De tabeller som allmänt används har utarbetats av trafikskadenämnden,
vars verksamhet är författningsreglerad. Nämnden är liksom andra
skadeprövningsnämnder främst ett rådgivande organ.

När det gäller ersättning enligt 1 kap. 3 § SkL för psykiskt lidande
till följd av brott är praxis inte lika väl utvecklad som vid personskadeersättning.
Några normer motsvarande dem som tillämpas inom
försäkringsbranschen finns inte och domstolarna har endast i begränsad
utsträckning fått ta ställning till ersättningskrav som grundats på
psykiskt lidande. Kraven har i några fell gällt skadestånd för psykiskt
lidande som följt av våldtäkt eller annat sexuellt tvång.

En mycket utförlig redogörelse för ersättningspraxis i fråga om
ideella skadestånd har lämnats i lagutskottets betänkande LU 1986/87:3
till vilket kan hänvisas för en fylligare beskrivning.

Under vissa förutsättningar kan den som har skadats till följd av
brott få ersättning av statliga medel. Bestämmelser härom finns i
brottsskadelagen (1978:413). Enligt denna lag prövas ansökningar om
ersättning av statliga medel för brottsskador (brottsskadeersättning) av

1989/90:LU25

en särskild myndighet, brottsskadenämnden. Reglerna i brottsskadelagen
om brottsskadeersättningens omfattning anknyter till regleringen i
SkL. Brottsskadeersättning med anledning av personskada utgår således
för sjukvårdskostnader och andra utgifter, inkomstförlust, sveda och
värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till
följd av skadan. När det gäller ersättningen för sveda och värk samt
lyte och men bestäms den i praktiken med ledning av trafikskadenämndens
tabeller. Genom lagstiftning, som trätt i kraft den 1 juli
1988 (prop. 1987/88:92, JuU:37, SFS 1988:255), har möjligheterna till
ersättning av statsmedel utvidgats till att omfatta även lidande som
någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten eller
genom annat ofredande som innefattar brott.

Vid bestämmande av brottsskadeersättning skall skadestånd som har
betalats eller bör kunna bli betalat till den skadelidande räknas av.
Dessutom avräknas annan ersättning på grund av skadan som den
skadelidande har rätt till, t.ex. på grund av allmänna eller privata
försäkringar. Vidare avräknas ett självriskbelopp, som fastställs med
ledning av det basbelopp som gäller det år då skadan uppkom.
Självriskbeloppet är för närvarande 600 kr. Om särskilda skäl föreligger
kan dock avdrag av självrisk underlåtas. Ersättningsbeloppen är
maximerade. Vid personskada kan ersättning i form av engångsbelopp
utgå med maximalt 20 gånger det basbelopp som gäller vid den
tidpunkt när ersättningen bestäms.

Utredningsarbete

Hosten 1986 behandlade riksdagen motioner om skadestånd vid ideell
skada. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU
1986/87:3) uttalade utskottet att de skadelidandes ställning när det
gällde ersättning för sådan skada borde förbättras i vissa avseenden och
att frågan borde bli föremål för översyn. På hemställan av utskottet gav
riksdagen med anledning av motionerna som sin mening regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Med anledning av riksdagens begäran tillkallade regeringen i december
1988 en kommitté (Ju 1989:01) för att se över reglerna om
ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. Enligt
direktiven skall kommitténs huvuduppgifter vara att överväga dels om
den nuvarande ersättningsnivån bör höjas, dels vilka ersättningsprinciper
som bör tillämpas, dels ock hur normer för att bestämma ersättningen
bör fastställas. När det gäller ersättningsnivån framhålls i direktiven
att kommittén bl.a. bör överväga om det finns skäl att beakta
förluster av andra livskvaliteter än dem som ersätts i dag, t.ex. skadans
inverkan på den egna självkänslan. Särskild uppmärksamhet bör ägnas
ersättningen för lidande i samband med sexualbrott e.d. Denna ersättning
har inslag av upprättelse för den kränkande och nesliga behandling
som brottet har utgjort. Kommittén bör klargöra syftet med
ersättningen i detta fall och ta ställning till om de ersättningsbelopp
som betalas ut för lidande vid sexuella övergrepp kan anses tillräckligt
fylla detta syfte. Bland de spörsmål rörande ersättningsprinciperna som

1989/90:LU25

kommittén skall överväga nämns frågan om hur den ersättning för
lidande som den som t.ex. har våldtagits eller misshandlats har rätt till
enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen förhåller sig till den ersättning som
betalas ut om den skadelidande i samband därmed har tillfogats en
personskada. Kommittén skall med andra ord överväga om den skadelidande
i ett sådant fall har rätt till särskild ersättning enligt detta
lagrum vid sidan av den vanliga ersättningen för sveda och värk, lyte
och men samt olägenheter i övrigt. I detta sammanhang bör utredningen
också överväga om ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen
skall kunna ges för den chock och bestörtning som kan upplevas av
den som finner sin bostad skövlad efter ett inbrott eller en omfattande
skadegörelse. I direktiven framhålls vidare att ersättning för lidande
inte kan bestämmas så schablonmässigt som för närvarande sker beträffande
kompensationen för sveda och värk samt lyte och men utan
bedömningen är i hög grad beroende av omständigheterna i det
enskilda fallet. Kommittén bör dock försöka ge närmare riktlinjer för
bedömningen. I direktiven påpekas att en omständighet som ofta bör
kunna påverka ersättningens storlek är beskaffenheten av skadevållarens
handlande; tydligt är att den kränkning som skall gottgöras kan
framstå som allvarligare ju grövre det brottsliga handlandet är.

Motionsmotiveringar

Motiveringen till yrkande 3 i motion L606 av Olof Johansson m.fl. (c)
återfinns i motion 1989/90:Ju607. I motionen framhålls att skadestånden
till brottsoffren enligt brottsskadelagen måste höjas. Motionärerna
anser att kompensationen för ideell skada generellt sett är mycket låg
inom den svenska skadeståndsrätten och utdömt skadeståndsbelopp
motsvarar på intet sätt det lidande en skadad fatt utstå. Lidandet kan
naturligtvis inte helt ersättas i pengar, men enligt motionärerna är det
viktigt att samhället markerar att man stödjer brottsoffren. I motionen
framhålls också att även den som drabbas av inbrott bör kunna fa
ideellt skadestånd eftersom brott av detta slag innebär en allvarlig
integritetskränkning.

Motiveringen till yrkandet i motion L617 av Rolf Dahlberg m.fl.
(m) finns i motion 1989/90:Ju826 om stöd till brottsoffer, vari framhålls
att många som drabbas av inbrott i sin bostad upplever brottet
som en grov kränkning och känner stark oro för att händelsen skall
upprepas. Motionärerna påpekar att det i dag inte finns någon rätt till
ersättning för lidande av denna art och hävdar att integritetskränkningen
bör ersättas som ideell skada. Skadestånd bör också kunna utgå för
exempelvis förlust av egendom med särskilt affektionsvärde. Enligt
motionärerna är en lagändring på detta område mycket angelägen och
den av regeringen tillsatta utredningen om ideellt skadestånd bör
därför bedriva sitt arbete med skyndsamhet.

Motiveringen till motion L619 av Lars Werner m.fl. (vpk) finns i
motion 1989/90:So320 om våld mot kvinnor. I motionen framhålls att
en kvinna som misshandlats eller blivit våldtagen inte enbart blivit
utsatt för fysiskt våld utan många gånger har fått djupgående psykiska

1989/90:LU25

skador. Samhällets ansvar måste därför enligt motionärerna omfatta
hjälp till offren även för de psykiska skadorna. Enligt motionärerna är
det skadestånd som tilldöms en misshandlad eller våldtagen kvinna
dels ett uttryck för hur samhället värderar hennes lidande, dels ock
ramen inom vilken kvinnan har möjlighet att ändra sitt liv. Skadeståndet
har alltså två funktioner, symbolisk ersättning och praktisk hjälp.
Mot denna bakgrund anser motionärerna att högre skadestånd bör
utdömas till kvinnor som utsatts för våldtäkt eller misshandel.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner om ersättningsnivån för ideella skadestånd till bl.a. brottsoffer
prövades senast av riksdagen under hösten 1988 (se 1988/89:LU4).
Vidare behandlades under våren 1989 en motion om ersättning för
integritetskränkning vid inbrott (se 1988/89:LU25). Vid båda tillfällena
avslogs motionerna på hemställan av utskottet under hänvisning till
direktiven för en översyn av ersättningen för ideell skada i samband
med personskada, m.m.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet fem motioner vari tas upp
frågor angående vårdnadshavares skadeståndsansvar, frihet från skadeståndsansvar
gentemot brottsling och skadestånd till brottsoffer.

Vårdnadshavares skadeståndsansvar

I motion L606 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
om att föräldrars skadeståndsansvar bör utvidgas (yrkande 1). Motionärerna
framhåller att det har blivit allt vanligare att minderåriga begår
brott. För att tvinga föräldrarna att ta mer aktiv del i de ungas fostran
bör enligt motionärerna föräldrarna i betydligt större utsträckning än
nu göras ansvariga för den minderåriges skadegörande handlande.
Motionärerna anser det därför viktigt att det utredningsarbete i frågan
som pågår inom brottsförebyggande rådet leder till snara åtgärder. I
motionen framhålls också att det system som finns i Norge bör kunna
vara en lämplig förebild för svensk lagstiftning.

I motion L609 av Britta Bjelle m.fl. (fp) begärs att en utredning
tillsätts med uppgift att föreslå en utvidgad skadeståndsskyldighet för
vårdnadshavare avseende barns skadegörande handlingar. Enligt motionärerna
finns det starka skäl att överväga en sådan ändring av skadeståndsreglerna
att föräldrarnas ekonomiska ansvar för sina barn ökar.
Motivet för en sådan lagändring är att från samhällets sida klart
markera att föräldrarna har ett ansvar för sina barn och att de inte kan
lasta över detta på näringsidkare, försäkringsbolag eller andra.

Någon uttrycklig regel om föräldrars ansvar för skador som deras
barn åstadkommer finns inte i svensk rätt. Däremot finns i skadeståndslagen
(1972:207) en regel om barnets eget skadeståndsansvar.

1989/90: LU25

Innebörden av regeln är att ett barn under 18 år är skyldigt att ersätta
skador bara i den mån det är skäligt med hänsyn till bl.a. barnets ålder
och utveckling, handlingens beskaffenhet samt om det finns en ansvarsförsäkring
för barnet. I praxis har regeln tillämpats så att mycket
små barn endast undantagsvis anses kunna åläggas eget skadeståndsansvar
medan äldre barn anses kunna ådra sig sådant eget ansvar om än
begränsat till beloppen. Om barnet omfattas av en ansvarsförsäkring
utdöms dock oftast fullt skadestånd.

Även om det alltså saknas uttrycklig reglering av föräldrars skadeståndsansvar
anses ändå föräldrar och andra som har en tillsynsskyldighet
över underåriga barn kunna bli ansvariga för skador som barnet
vållar och detta oavsett om barnet självt är skadeståndsskyldigt. En
förutsättning är att de — uppsåtligen eller vårdslöst — har brustit i sin
plikt att utöva tillsyn över barnet. Det ligger i sakens natur att det
ställs större krav på utövandet av tillsyn över mindre barn än över
dem som har nått större självständighet och mognad. Som utskottet
tidigare konstaterat vid behandlingen av likartade motionsyrkanden (se
senast bet. 1988/89:LU25) har såvitt känt allvarligare olägenheter hittills
inte ansetts följa med nuvarande ordning. Utskottet kan emellertid
inte bortse från att det under senare år blivit allt vanligare att underåriga
gör sig skyldiga till skadegörelse och andra brott som drabbar
både enskilda personer och det allmänna. Enligt utskottets mening är
det angeläget att olika vägar prövas i syfte att motverka denna utveckling.
En lösning kan vara att vårdnadshavare stimuleras att ta ett större
ansvar för sina barns handlande.

Som berörs i motion L606 tillsatte brottsförebyggande rådet (BRÅ)
hösten 1987 en arbetsgrupp med uppgift att undersöka möjligheterna
att utvidga vårdnadshavares ansvar för sina barns brottsliga handlingar.
Arbetsgruppen har nyligen slutfört sitt arbete och redovisat resultatet
av det i rapporten (BRÅ-PM 1990-1) Barnens brott och föräldrarnas
ansvar. Arbetsgruppen föreslår att det i 2 kap. 2 § skadeståndslagen
införs en regel som utvidgar föräldrars skadeståndsansvar. Regeln innebär
att föräldrar eller andra som har vårdnaden om underårig ansvarar
för skador som den underårige vållar. Ansvaret är begränsat till högst
en femtedels basbelopp — eller med nuvarande basbelopp till högst
5 940 kr. — och gäller vid sidan av den underåriges eget skadeståndsansvar.
Beloppet skall inte kunna täckas av ansvarsförsäkring, eftersom
man då, enligt arbetsgruppen, inte skulle uppnå den eftersträvade
preventiva effekten. En förutsättning är att försäkringsbolagen utvidgar
självrisken i motsvarande mån för dessa fall eller på annat sätt gör
undantag i försäkringen. Förutom en utvidgad skadeståndsskyldighet
föreslår arbetsgruppen olika åtgärder i syfte att förbättra föräldrarnas
möjligheter att ta ansvar för de unga. Den närmare innebörden av
dessa åtgärder framgår av den ovan lämnade redogörelsen.

Enligt vad utskottet inhämtat väntas BRAs styrelse ta ställning till
förslagen i rapporten i slutet av maj 1990. Enligt utskottets mening bör
nämnda ställningstagande avvaktas innan riksdagen gör något uttalande

1989/90:LU25

i fråga om skadeståndsansvaret för föräldrar och andra vårdnadshavare.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L606 yrkande 1 och
L609.

Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling

I motion L602 av Bengt Harding Olson (fp) och Allan Ekström (m)
begärs att i skadeståndslagen införs en regel av innebörd att rätt till
skadestånd inte föreligger för den som skadas i samband med utövandet
av brottslig gärning om gärningen på ett inte ringa sätt kränkt
någon annan person eller dennes rätt. Motionärerna pekar på att
avsaknaden av uttryckliga bestämmelser om skadeståndsansvaret i sådana
fell har medfört att rättsläget är oklart.

Som motionärerna framhåller finns det i skadeståndslagen inte några
särskilda regler för fall då en person skadas när han är i färd med
att begå brott. Av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser Sr emellertid
anses följa att den skadelidande inte har rätt till skadestånd i de
situationer motionen tar sikte på (se Bengtsson, Om jämkning av
skadestånd, 1982, s. 205 ff., och Hellner, Skadeståndsrätt, 1985, s. 105
f.). Den som är ansvarig för säkerheten i en fastighet är sålunda inte
skadeståndsskyldig i förhållande till tjuvar och andra kvalificerat obehöriga
besökare, om skada inträffar till följd av brister i skyddsanordningar
e.d. Annorlunda torde det dock förhålla sig, om en inbrottstjuv
skadas i en falla som fastighetsägaren har gillrat. Lindriga former av
hemfridsbrott och olaga intrång torde inte utesluta att inkräktaren har
rätt till skadestånd (jfr NJA 1973 s. 141).

Då utskottet tidigare prövat motionsyrkanden med liknande syfte (se
senast bet. 1988/89:LU25) har utskottet haft samma uppfattning om
rättsläget och tagit avstånd från tanken på en särskild reglering av
frågan i skadeståndslagen. Några nya omständigheter som bör föranleda
ett ändrat ställningstagande har inte framkommit, och utskottet
avstyrker därför bifall till motion L602.

Skadestånd till brottsoffer

Den som tillfogats personskada på grund av brott eller annan skadegörande
handling kan enligt skadeståndslagen få ersättning både för sin
ekonomiska förlust till följd av skadan och för s.k. ideell skada. Ideell
skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte och
annat stadigvarande men. Till ideell skada hänförs också vissa olägenheter
i övrigt till följd av personskada. Vid brott mot den personliga
integriteten kan under de förutsättningar som närmare anges i 1 kap.
3 § skadeståndslagen ersättning utgå för ideell skada även om någon
personskada inte har uppkommit. I lagrummet föreskrivs att reglerna
om ersättning för personskada skall tillämpas också i fråga om lidande
som någon tillfogas genom bl.a. brott mot den personliga friheten eller
annat ofredande som innefattar brott. Till denna grupp av brott hör
exempelvis våldtäkt och andra former av sexuellt tvång.

Enligt brottsskadelagen (1978:413) kan under vissa förutsättningar
ersättning utgå av statliga medel vid bl.a. personskador på grund av

1989/90:LU25

brott. Brottsskadeersättningen för personskador bestäms enligt reglerna
i skadeståndslagen. Genom lagstiftning, som trätt i kraft den 1 juli
1988, har möjligheterna till ersättning av statsmedel utvidgats till att
omfatta även lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den
personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott.

Med anledning av en begäran från riksdagen år 1986 (se bet.
LU 1986/87:3) tillkallade regeringen i december 1988 en kommitté (Ju
1989:01) för att se över reglerna om ersättning för ideell skada i
samband med personskada m.m. Enligt direktiven skall kommitténs
huvuduppgifter vara att överväga dels om den nuvarande ersättningsnivån
bör höjas, dels vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas, dels
ock hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas. Vid
övervägandena rörande ersättningsnivån bör särskild uppmärksamhet
ägnas ersättningen för lidande i samband med sexualbrott e.d. Det
framhålls att denna ersättning har inslag av upprättelse för den kränkande
och nesliga behandling som brottet har utgjort. Kommittén bör
klargöra syftet med ersättningen i detta fall och ta ställning till om de
ersättningsbelopp som betalas ut för lidande vid sexuella övergrepp
kan anses tillräckligt fylla detta syfte. Bland de spörsmål rörande
ersättningsprinciperna som kommittén skall överväga ingår frågan
huruvida den som t.ex. har våldtagits eller misshandlats skall ha rätt
till särskild ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen för det lidande
som uppkommit vid sidan av den vanliga ersättningen för sveda och
värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt. I direktiven framhålls
vidare att kommittén bör försöka ge närmare riktlinjer för hur ersättningen
för lidande bör bestämmas. Härvidlag påpekas att en omständighet
som ofta bör kunna påverka ersättningens storlek är beskaffenheten
av skadevållarens handlande; tydligt är att den kränkning som
skall gottgöras kan framstå som allvarligare ju grövre det brottsliga
handlandet är.

I motion L619 av Lars Werner m.fl. (vpk) framhålls att högre
skadestånd bör utdömas till kvinnor som utsatts för våldtäkt eller
misshandel. Enligt motionärerna har en kvinna som misshandlats eller
blivit våldtagen inte enbart blivit utsatt för fysiskt våld utan har många
gånger fatt djupgående psykiska skador. Samhällets ansvar måste enligt
motionärerna omfatta hjälp till offren även för de psykiska skadorna.
Skadeståndet som tilldöms en misshandlad eller våldtagen kvinna skall
därför innefatta dels en symbolisk ersättning för kvinnans lidande, dels
en ekonomisk hjälp till kvinnan att förändra sitt liv.

Utskottet vill för sin del framhålla att olika former av sexuellt tvång
är djupt integritetskränkande handlingar och i regel orsakar starkt
psykiskt lidande och obehag hos dem mot vilka brotten förövas.
Detsamma torde många gånger gälla vid misshandelsbrott och särskilt i
de fall kvinnor utsätts för misshandel. De ersättningar som för närvarande
utgår vid sexuella övergrepp och misshandel kan enligt utskottets
mening inte anses utgöra en fullgod kompensation för det lidande
och obehag som brotten medför. I likhet med motionärerna anser
utskottet därför att det är angeläget att de drabbade ges rätt till högre
ersättning för lidandet och detta oavsett om de tillfogats en personska -

1989/90:LU25

da vid brottet eller ej. Utskottet kan också dela uppfattningen att i
ersättningen bör inrymmas ekonomiskt stöd för de skadelidande att på
olika sätt komma ur den livssituation de hamnat i på grund av
brotten. Som redovisats ovan skall olika frågor om ersättningsnivån vid
bl.a. sexuella övergrepp övervägas i samband med den pågående översynen
av reglerna om ersättning för ideell skada. Enligt utskottets
mening bör emellertid direktiven på denna punkt förtydligas så att det
klart framgår att utredningsarbetet skall syfta till en höjning av ersättningsnivån
som ger utrymme för inte bara kompensation för lidandet
utan också hjälp till en förändring av livssituationen. Med hänsyn till
vikten av att ersättningsmöjligheterna vid sexuella övergrepp och misshandel
snarast förbättras vill utskottet understryka vikten av att utredningsarbetet
bedrivs skyndsamt och att regeringen så snart ske kan
framlägger förslag till erforderliga lagändringar. Vad utskottet sålunda
anfört bör riksdagen med anledning av motion L619 som sin mening
ge regeringen till känna.

I motion L606 av Olof Johansson m.fl. (c) framhålls att kompensationen
för ideell skada generellt sett är mycket låg inom den svenska
skadeståndsrätten och att utdömt skadeståndsbelopp på intet sätt motsvarar
det lidande en skadad fått utstå. Enligt motionärerna är det
viktigt att samhället markerar att man stödjer brottsoffren, och skadestånden
måste därför höjas. I motionen framhålls också att även den
som drabbas av inbrott bör kunna fa ideellt skadestånd eftersom brott
av detta slag innebär en allvarlig integritetskränkning. L motionen
begärs (yrkande 3) att det anförda ges regeringen till känna.

Även i motion L617 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framhålls vikten av
att de som drabbas av inbrott i sin bostad får rätt till ersättning för
denna integritetskränkning i form av ideellt skadestånd. Skadestånd
bör också kunna utgå för exempelvis förlust av egendom med särskilt
affektionsvärde. Enligt motionärerna är en lagändring på detta område
mycket angelägen, och motionärerna yrkar att den av regeringen
tillsatta utredningen om ideellt skadestånd skall bedriva sitt arbete med
skyndsamhet.

Med anledning av vad som anförs i motion L606 om ersättningsnivån
vid ideell skada vill utskottet erinra om vad utskottet utalade då
riksdagen på utskottets hemställan begärde en utredning på området.
Utskottet framhöll då att någon mera genomgripande ändring av
ersättningssystemet inte var erforderlig men att det kunde finnas anledning
att överväga om inte en viss höjning av ersättningsnivån vid ideell
skada var befogad. Av redovisningen ovan framgår att det också är en
huvuduppgift för kommittén att överväga om och i så fall i vilken
utsträckning ersättningsnivån bör höjas. Något särskilt uttalande i
saken från riksdagens sida kan därför inte nu anses påkallat.

Vad härefter angår den speciella fråga som tas upp i båda motionerna
vill utskottet hänvisa till att — som påpekas i motion L617 — det
ankommer på utredningen att också överväga om ersättning enligt 1
kap. 3 § skadeståndslagen skall kunna ges för den chock och bestörtning
som kan upplevas av den som finner sin bostad skövlad efter ett
inbrott eller en omfattande skadegörelse. Utskottet utgår nu liksom då

1989/90:LU25

spörsmålet prövades våren 1989 (se bet. 1988/89:LU25) från att även
frågan om ersättning för förlust av egendom med affektionsvärde kan
komma att aktualiseras under utredningsarbetet. Utskottet förutsätter
vidare att — såsom framhålls i motion L617 — utredningsarbetet
kommer att bedrivas skyndsamt. Något särskilt tillkännagivande härom
är inte erforderligt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L606
yrkande 3 och L617.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vårdnadshavare* skadeståndsskyldighet

att riksdagen avslår motion 1989/90:L606 yrkande 1 och motion
1989/90:L609,

res. 1 (m, fp, c, mp)

2. beträffande frihet från skadeståndsansvar gentemot skadelidande
brottsling

att riksdagen avslår motion 1989/90:L602,

res. 2 (m, fp, c)

3. beträffande höjning av ideella skadestånd till våldtäktsoffer

m.fl.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L619 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande ideellt skadestånd vid inbrott m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:L606 yrkande 3 och motion
1989/90:L617.

res. 3 (m, fp, c, mp)

Stockholm den 3 april 1990
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan
Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s). Lena Boström
(s), Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth Persson (vpk), Elisabet
Franzén (mp). Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s). Charlotte
Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c).

1989/90:LU25

Reservationer

1. Vårdnadshavares skadeståndsskyldighet (mom. 1)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabet Franzén (mp), Charlotte
Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Även
om" och på s. 14 slutar med "och L609." bort ha följande lydelse:

En tendens under senare år är att det blivit allt vanligare att
underåriga gör sig skyldiga till skadegörelse och andra brott som
drabbar både enskilda personer och det allmänna. Även om det som
ovan redovisats saknas uttrycklig reglering av föräldrars skadeståndsansvar
anses ändå föräldrar och andra som har en tillsynsskyldighet över
underåriga barn kunna bli ansvariga för skador som barnet vållar och
detta oavsett om barnet självt är skadeståndsskyldigt. För många föräldrar
torde det emellertid vara okänt att de har en sådan skadeståndsskyldighet.
Det framstår därför som angeläget att man genom en uttrycklig
lagregel inskärper hos föräldrar och andra vårdnadshavare att de har
ett särskilt ansvar för barnens handlande. En sådan regel kan enligt
utskottets mening också ha den positiva effekten att föräldrar i ökande
utsträckning aktivt verkar för att barnen inte begår brottsliga gärningar.

Rapporten har av arbetsgruppen överlämnats till BRÅ:s styrelse för
ställningstagande, vilket väntas ske i slutet av maj 1990.

Utan att vilja föregripa nämnda ställningstagande till arbetsgruppens
rapport vill utskottet understryka det angelägna i att förslag till lagstiftning
om föräldrars och andra vårdnadshavares skadeståndsansvar sna -

1989/90:LU25

rast möjligt framläggs för riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört bör
med bifall till motion L606 yrkande 1 och med anledning av motion
L609 ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande vårdnadshavares skadeståndsskyldighet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L606 yrkande 1 och
med anledning av motion 1989/90:L609 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Frihet från skadeståndsansvar gentemot
skadelidande brottsling (mom. 2)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld (m) och
Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Som
motionärerna" och slutar med "motion L602." bort ha följande lydelse: Utskottet

vill erinra om att det i gällande skadeståndslag (SkL) inte
finns några särskilda regler för fall då en brottsling skadas i samband
med utövandet av sin brottsliga handling. Däremot kan i sådana fall
bestämmelserna i 6 kap. 1 § SkL om jämkning av skadestånd tillämpas
och då ända ned till noll om den skadelidande brottslingen själv
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan. På så
sätt kan åstadkommas att brottslingen icke blir berättigad till skadestånd.
Enligt utskottets mening är en sådan metod svårförståelig. Det
naturliga tillvägagångssättet är att knyta an till en allmän rättsgrundsats
av innehåll att en brottsling i normalfallet själv har att bära sin egen
skada. Bristen på uttryckliga regler har dock lett till ett under avsevärd
tid mycket oklart rättsläge (se Bengtsson, Om jämkning av skadestånd,
1982, s. 205 ff., Hellner, Skadeståndsrätt, 1985, s. 105 och NJA 1973 s.
141) som inte sällan kommit att avvika från den allmänna rättsuppfattningen
på området. Enligt utskottets mening måste rättsläget nu klargöras
genom lagstiftning. I SkL bör därför införas en bestämmelse av
den innebörden att frihet från skadeståndsansvar skall föreligga i
förhållande till den brottsling som skadas i samband med sitt utövande
av en brottslig handling, som på ett icke ringa sätt kränkt någon annan
person eller dennes rätt. Genom införandet av en sådan lagregel skulle
rättsläget bli klarare och lagstiftningen bringas i samklang med det
allmänna rättsmedvetandet. Det bör ankomma på regeringen att — i
samband med den beslutade samlade översynen av skadeståndsreglerna

— utarbeta och förelägga riksdagen förslag till sådan lagändring. Detta
bör riksdagen med anledning av motion L615 som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande frihet från skadeståndsansvar gentemot skadelidande
brottsling

1989/90:LU25

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L602 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förslag
till ändring i skadeståndslagen,

3. Ideellt skadestånd vid inbrott m.m. (mom. 4)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabet Franzén (mp), Charlotte
Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Med
anledning" och på s. 17 slutar med "och L617." bort ha följande
lydelse:

Som framhålls i motion L606 är det angeläget att en höjning av de
ersättningar som utgår vid ideell skada snarast kommer till stånd. Av
vikt är också att enskilda som drabbas av bostadsinbrott eller eljest får
sina hem skövlade genom brottsliga gärningar får möjlighet till kompensation
för den integritetskränkning som brotten innefattar. I sådana
fall bör enligt utskottets mening även förlusten av egendom med
särskilt affektionsvärde kunna kompenseras. Med hänsyn till frågornas
betydelse finnér utskottet det anmärkningsvärt att regeringen inte
förrän i december 1988 tillkallade den utredning på området som
riksdagen begärt hösten 1986. Utskottet vill i sammanhanget också
påpeka att utredningsarbetet först helt nyligen kommit i gång. Mot den
bakgrunden framstår det som i hög grad angeläget att utredningen
bedriver sitt arbete skyndsamt och förslag till den lagstiftning som
krävs föreläggs riksdagen utan dröjsmål. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motionerna L606 yrkande 3 och L617 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande ideellt skadestånd vid inbrott m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L606 yrkande 3
och motion 1989/90:L617 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

1989/90: LU25

gotab 96416, Stockholm 1990