Vissa skadeståndsfrågor (Betänkande 1988/89:LU4 Lagutskottet)

Lagutskottets betänkande

Vissa skadeståndsfrågor

1988/89

LU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas nio motioner om olika skadeståndsfrågor. Motionerna
tar upp frågor angående ideellt skadestånd, skadestånd till skadelidande
brottsling, vårdnadshavares skadeståndsansvar, verkställighet av domar i
skadeståndsmål, uppräkning av skadeståndslivräntor och ersättning för
personskador orsakade av tamdjur i naturreservat.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats en reservation (m, fp, c) och ett särskilt
yttrande (m, fp, c).

Motioner

1987/88:L302 av Bengt Harding Olson och Lars Sundin (fp) vari - med
hänvisning till vad som anförts i motion 1987/88:Ju709 - yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att förbättra
verkställighetshjälpen beträffande brottsskadestånd.

1987/88:L606 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en utredning och förslag till lag om strikt skadeståndsansvar för
vårdnadshavare i enlighet med vad som i motionen anförts.

1987/88:L609 av Ingegerd Elm (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
reglerna för uppräkning av skadeståndslivräntor.

1987/88:L610 av Nils Erik Wååg och Lennart Pettersson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att frågan om skydd mot orimliga skadestånd närmare övervägs.

1987/88:L613 av Olof Johansson m.fl. (c) vari - med hänvisning till vad som
anförts i motion 1987/88: Ju811 - yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av reglerna för
skadestånd.

1987/88:L615 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i skadeståndslagen (1972:207) att
de lagliga möjligheterna att jämka skadestånd till skadelidande brottsling
vidgas i enlighet med vad som anförts i motionen.

1 Riksdagen 1988189. 8 sami. Nr 4

1987/88:L616 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning
av frågan om ansvarsförhållanden för personskador åsamkade av djur inom
naturreservatområden.

1987/88:L619 av Gunhild Bolander och Bengt Kindbom (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
översyn och uppräkning av skadeståndslivräntor.

1987/88:Jul6 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen angående en översyn på det skadeståndsrättsliga området i syfte att
vidga rätten till ersättning enligt brottsskadelagen.

Motion Julö, som väckts med anledning av proposition 1987/88:92 om
ändring i brottsskadelagen (1978:413), har av justitieutskottet överlämnats
till lagutskottet.

Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling
Gällande ordning

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar i 2 kap. 1 § SkL innebär att
var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada
skall ersätta skadan. Enligt vissa specialförfattningar föreligger ett s.k. strikt
skadeståndsansvar, dvs. skyldighet att ersätta skada oberoende av vållande.
Vid sidan härav har i praxis utbildats regler om strikt skadeståndsansvar på
några områden.

Skadeståndet kan jämkas under vissa förutsättningar. Enligt 6 kap. 1 § SkL
gäller att skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada
kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan. För samtliga skadetyper gäller att jämkning skall ske efter vad som är
skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna
i övrigt. Reglerna om jämkning på grund av medvållande kan vara
tillämpliga även i situationer av strikt skadeståndsansvar.

Skadeståndslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om skadestånd
till den som har skadats vid utövandet av brottslig eller annan otillåten
handling. I sådana fall blir vanliga skadeståndsrättsliga principer tillämpliga.
Den som t.ex. är ansvarig för säkerheten i en fastighet, vid ett bygge e.d. kan
bli skadeståndsskyldig inte bara mot den som är behörig att komma dit utan
även mot andra. Är risken för skada stor för behöriga besökande kan också
en obehörig besökare erhålla skadestånd om han skadas (se Jan Hellner,
Skadeståndsrätt, 1985, s. 105). Som exempel kan nämnas rättsfallet NJA
1973 s. 141. Fallet avsåg en person som begivit sig in på en i mörker försänkt
byggnadsplats för att kasta vatten och därvid fallit ned i ett öppet hisschakt
och skadats. De anordningar som avskilde byggnadsplatsen från gatan var
otillräckliga och hisschaktet hade lämnats öppet vid arbetets slut. Den

1988/89:LU4

skadade erhöll skadestånd från byggnadsentreprenören. Trots att han
obehörigen begett sig in på byggnadsplatsen ansåg man att hans handlande ej
hade ”innefattat sådan kränkning av bolaget eller dess rätt som skulle ha
kunnat fria bolaget från vårdslösheten”. Att den skadade under angivna
omständigheter begett sig in på den i mörker försänkta byggnadsplatsen var
emellertid att anse som medvållande till skadan. Entreprenören fick därför
svara för två tredjedelar av skadan.

Rättsfallet har under senare tid kommenterats av justitierådet Bertil
Bengtsson (Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 206). Bengtsson anför bl.a.
följande.

Vad en sådan kränkning skulle gå ut på som befriar från culpaansvar är
oklart. Den skadades handlande får i 1973 års fall antas ha utgjort (lindrigt)
olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken, och då bör väl i
varje fall vissa lindriga hemfridsbrott likställas härmed - säkert också
tagande av olovlig väg (12 kap. 4 § BrB). I dessa fall skulle en inkräktare
alltså kunna kräva skadestånd. Däremot är det tänkbart att otillåtet
inträngande i en byggnad, som inte står öppen för allmänheten, innebär en
kränkning av avsett slag, vare sig det gäller bostadshus eller annan lokal; här
skulle den skadelidande få reda sig utan ersättning. Detsamma måste antas
gälla skador i samband med stöldförsök eller liknande även om skadan inte
inträffar inomhus; en inbrottstjuv, som halkar på trappan till den villa där
han tänkt ta sig in, lär knappast ha rätt till skadestånd, även om motsatsen
ibland påståtts. Förutsättning för att talan skulle ogillas på angiven grund
torde emellertid vara att hans brottsliga avsikt klart framgår av omständigheterna.

Sammanfattningsvis anför Bengtsson att gränsdragningen över huvud taget
är tveksam. Vanligt torde vara att den omständigheten, att utomstående inte
har på platsen att göra, medför att innehavaren inte kan anses ha varit
oaktsam genom att underlåta åtgärder mot risken. Han får dock alltid beakta
möjligheten att lekande barn tar sig in på lockande områden. NJA 1973 s. 141
visar att en innehavare under vissa förhållanden får vara beredd också på
andra intrång, avslutar Bengtsson.

Jan Hellner har i fråga om tjuvar och andra kvalificerat obehöriga
besökare anfört att något ansvar inte finns i förhållande till dem. Inbrottstjuven
får inte skadestånd om han snavar i ett hål i en matta i lägenheten, där
han brutit sig in, och bryter benet. Hellner tillägger dock att man inte får sätta
farliga fällor för inbrottstjuvar (a.a. s. 105).

Motionsmotivering

I motion L615 av Bengt Harding Olson (fp) hävdas att en tjuv som har
skadats t.ex. genom halkning eller av ett vaktdjur vid inbrott i en bostad eller
annan lokal kan vara berättigad till skadestånd av bostadens eller lokalens
innehavare och att denna rätt till skadestånd är alltför omfattande. Visserligen
är det, framhåller motionären, möjligt att jämka skadeståndet, även till
noll, om den skadelidande av uppsåt eller grov oaktsamhet har medverkat till
skadan. Denna möjlighet används dock sällan av domstolarna, fortsätter
motionären, som också menar att allmänhetens uppfattning är att ohederligt
folk favoriseras på hederliga människors bekostnad. Motionären föreslår att

1988/89:LU4

1 * Riksdagen 1988/89. 8 sami. Nr 4

de lagliga möjligheterna att jämka skadeståndet bör vidgas i de fall där skada
har drabbat en person vid obehörigt eller i vart fall brottsligt tillträde till
annans bostad eller lokal. I sådana fall bör i första hand frihet från
skadeståndsansvar föreligga, anför motionären. Har den skadelidande i
sådant fall medverkat till skadan genom ett rent oaktsamt beteende bör i vart
fall jämkning av skadeståndet komma i fråga, tillägger han.

Tidigare riksdagsbehandling

Hosten 1987 behandlade utskottet en motion av samme motionär som väckt
motion L615 och med samma innebörd. I sitt av riksdagen godkända
betänkande i ärendet (LU 1987/88:4) erinrade utskottet om att det i SkL inte
finns några särskilda regler för fall då en person skadas när han är i färd med
att begå brott eller annars uppehåller sig olovligen på annans område.
Utskottet konstaterade att det av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser
emellertid får anses följa att den skadelidande inte har rätt till skadestånd i de
situationer som motionen tog sikte på. Utskottet påpekade att den som är
ansvarig för säkerheten i en fastighet således inte är skadeståndsskyldig i
förhållande till tjuvar och andra kvalificerat obehöriga besökare, om skada
inträffar till följd av brister i skyddsanordningar e.d. Enligt utskottet torde
det dock förhålla sig annorlunda, om en inbrottstjuv skadas i en fälla som
fastighetsägaren har gillrat. Lindriga former av hemfridsbrott och olaga
intrång torde enligt utskottet inte utesluta att inkräktaren har rätt till
skadestånd (jfr NJA 1973 s. 141).

Utskottet ansåg att motionen byggde på en uppfattning av innehållet i
gällande rätt som inte kunde anses vara i allo riktig. En ändring av SkL så att
möjligheterna att jämka skadestånd vidgades i enlighet med önskemålet i
motionen skulle, tvärtemot vad motionären hade avsett, enligt utskottets
mening kunna uppfattas som om därigenom öppnades en möjlighet till
skadestånd - som visserligen kan jämkas till noll - för fall där rätt till
skadestånd nu är utesluten.

Utskottet erinrade om att ett motionsyrkande liknande det år 1987
aktuella hade behandlats av utskottet år 1981 (LU 1980/81:26). Utskottet
hade då dragit samma slutsats beträffande rättsläget och tagit avstånd från
tanken på en särskild reglering i SkL. Utskottet fann inte anledning att frångå
detta ställningstagande men tilläde att frågan fick tas upp till förnyad
prövning om rättsutvecklingen skulle gå i oönskad riktning.

Vårdnadshavares skadeståndsansvar
Gällande ordning m.m.

Inom skadeståndsrätten gäller som en huvudregel att endast den som genom
en aktiv handling orsakat en skada är skyldig att utge ersättning. En
tillämpning av denna huvudregel i de fall då barn förorsakar skador leder till
att något ansvar inte kan åläggas föräldrarna. I betydande utsträckning
förekommer det emellertid att underlåtenhet att handla kan föranleda

1988/89: LU4

skadeståndsansvar. Ansvaret i dessa fall brukar härledas ur en plikt för
vederbörande att handla. I många fall är skyldigheten att handla föreskriven i
lag eller annan författning och underlåtenheten medför då skadeståndsskyldighet
om den som inte fullgjort sin handlingsplikt varit vårdslös eller handlat
uppsåtligen. Är underlåtenheten straffbelagd gäller liksom vid andra brott
den allmänna principen att brottsliga handlingar som orsakar skada medför
skyldighet att ersätta denna. Även utan särskilt lagstadgande kan det
emellertid föreligga en plikt att förhindra skador. Sålunda anses exempelvis
att föräldrar har en plikt att se till sina barn så att dessa inte vållar skador (se
Jan Hellner Skadeståndsrätt s. 76 och 225). Den tillsynsplikten har stöd i
föräldrabalken (FB). Enligt 6 kap. 2 § andra stycket FB skall nämligen ett
barns vårdnadshavare ansvara för att barnet får den tillsyn som behövs med
hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Bestämmelsen,
som fick sin nuvarande avfattning år 1983, avser i första hand vårdnadshavarens
skyldigheter mot barnet, men den anger även vilken uppsiktsskyldighet
över barnet som vårdnadshavaren har i förhållande till utomstående (se
prop. 1981/82:168 s. 23 samt NJA 1976 s. 458 och 1977 s. 186). Av
lagrummets utformning följer att vårdnadshavarens tillsynsplikt förändras
alltefter barnets ålder och mognad för att helt upphöra då barnet fyllt 18 år.

Genom 23 kap. 6 § brottsbalken har vårdnadshavarens tillsynsplikt fått en
särskild straffsanktion. Enligt lagrummet kan föräldrar eller andra uppfostrare
eller förmyndare dömas till straff om de underlåter att hindra den som
står under deras vård eller lydnad från att begå brott. En förutsättning är
dock att det skall ske utan fara för dem själva eller deras närmaste och utan
anmälan till myndighet. För föräldrar gäller vidare liksom för andra att
underlåtenhet att anmäla eller eljest avslöja brott är straffbelagt i vissa fall.
En ytterligare förutsättning för straffbarhet är att den gärning ”sorn var å
färde” fortskridit så långt att straff har kunnat följa på den.

I fråga om vårdnadshavarens straffansvar finns vidare bestämmelser i viss
specialstraffrättslig lagstiftning. Sålunda gäller enligt 3 § tredje stycket
förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. attén
vårdnadshavare som har vetskap om att ett barn under 15 år innehar
springstilett eller springkniv skall dömas till dagsböter, om vårdnadshavaren
inte har gjort vad som ankommer på honom eller henne att förhindra
innehavet. Vidare föreskrivs i 34 § körkortslagen (1977:477) att vårdnadshavaren
döms till dagsböter, om ett barn under 15 år för moped eller
terrängskoter och vårdnadshavaren har underlåtit att göra vad som har
ankommit på honom eller henne för att hindra förseelsen.

Av det sagda följer att föräldrar som underlåtit att följa en straffsanktionerad
plikt att handla kan bli skadeståndsskyldiga på samma sätt som i
allmänhet gäller vid brottsliga gärningar. Har föräldrarna brustit i sin
allmänna plikt att utöva tillsyn över barnet kan skadeståndsansvar för
barnets handlande uppkomma om deras underlåtenhet varit vårdslös eller
uppsåtlig. I rättspraxis har i åtskilliga fall förutsättningarna för föräldrars
skadeståndsansvar vid bristande tillsyn ansetts uppfyllda när det gällt mindre
barn. I de fall skador orsakats av äldre barn har däremot föräldrarna bedömts
inte ha brustit i sin tillsyn (se exempelvis NJA 1957 s. 254 och 1970 s. 68 och
463). Det skadeståndsansvar som föräldrarna har för sitt barns handlande är

1988/89 :LU4

självständigt och förutsätter inte att barnet självt kan åläggas ersättningsskyldighet,
något som är av särskild betydelse när barnet av olika skäl inte kan
förpliktas utge skadestånd.

Barnet självt har enligt 2 kap. 2 § SkL endast ett begränsat skadeståndsansvar.
Sålunda skall den som inte har fyllt 18 år och som vållar sak- eller
personskada ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans
ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring
och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. En
omständighet som alltså har betydelse är om skadeståndsansvaret täcks av en
ansvarsförsäkring. I så fall kan barnet åläggas ett större skadeståndsansvar än
i andra fall. Det kan anmärkas att en hemförsäkring enligt försäkringsvillkoren
täcker skadestånd som åvilar inte bara försäkringstagaren själv utan
också bl.a. hemmavarande ogifta barn. Skador som har orsakats uppsåtligen
(t.ex. genom skadegörelse) ersätts inte, såvida inte skadan har orsakats av ett
barn under tolv år. Eftersom de flesta hushåll (mellan 85 och 90 %) har
hemförsäkring blir det i allmänhet aktuellt att kräva ut skadestånd av barnet
personligen endast när barnet har fyllt tolv år och har orsakat skadan
uppsåtligen.

Vid tillkomsten av SkL diskuterades om vårdnadshavarna borde åläggas
ett skadeståndsansvar för sina barns culpösa handlingar, oberoende av om
vårdnadshavarna själva hade förfarit culpöst (s.k. objektivt föräldraansvar).
Skadeståndskommittén ansåg, i likhet med motsvarande kommittéer i de
andra nordiska länderna, att ett sådant ansvar inte borde införas
(SOU 1963:33). Under remissbehandlingen ansåg bl.a. hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och hovrätten för Västra
Sverige att det torde kunna övervägas att skärpa vårdnadshavarnas skadeståndsskyldighet
genom en regel om objektivt ansvar. Departementschefen
anslöt sig emellertid till skadeståndskommitténs ståndpunkt och tilläde att en
tillämpning av reglerna om barns skadeståndsansvar ofta kom att leda till
samma resultat som ett objektivt ansvar för vårdnadshavaren, i varje fall när
ansvarsförsäkring förelåg (prop. 1972:5 s. 170 f.).

I sammanhanget kan nämnas att lärare och skolledning anses ha ett visst
ansvar för barn när de vistas i skolan (se t.ex. NJA 1984 s. 764). Iden mån fel
eller försummelse föreligger i tjänsten svarar arbetsgivaren för skador som är
en följd av detta.

Arbetsgrupp inom BRÅ

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) beslöt den 15 oktober 1987 att tillsätta en
arbetsgrupp med uppgift att undersöka möjligheterna att utvidga vårdnadshavares
ansvar för sina barns brottsliga handlingar. Arbetsgruppen skall
undersöka om vårdnadshavarnas ansvar bör utökas genom en utvidgning av
det skadeståndsrättsliga ansvaret eller på annat sätt. Enligt direktiven för
arbetsgruppen skall denna överväga bl.a. om ett utvidgat skadeståndsansvar
för vårdnadshavare är påkallat samt vilka positiva eller negativa effekter en
sådan utvidning kan tänkas medföra bl.a. för socialt starkt utsatta familjer.
Arbetet, som vid behov skall kunna utmynna också i förslag till lagändringar,
skall enligt direktiven vara avslutat inom ett och ett halvt år från det att det
påbörjats.

1988/89:LU4

Motionsmotivering

Enligt motion L606 av Göran Ericsson (m) kan den allt grövre ungdomskriminaliteten
till viss del förklaras med många föräldrars uttryckliga sociala
ointresse för sina barn. Motionären menar att brister i kontakterna mellan
barn och föräldrar kan orsaka många ungdomars vilsenhet, normlöshet och
brutala uppträdande både mot andra människor och andras egendom. I syfte
att försöka stärka vårdnadshavarnas sociala intresse för sina barn och därmed
försöka minska ungdomskriminaliteten föreslår motionären införande av ett
strikt skadeståndsansvar för vårdnadshavare till dess deras barn uppnått 18
års ålder.

Tidigare riksdagsbehandling

Ett motionsönskemål med i huvudsak samma syfte som det nu aktuella
behandlades av riksdagen hösten 1987. I sitt av riksdagen godkända
betänkande i ärendet (LU 1987/88:4) avstyrkte utskottet bifall till motionen
med hänvisning till det då pågående arbetet inom BRÅ.

Skadeståndsansvar vid djurhållning i naturreservat
Allmän bakgrund

Det finns för närvarande ca 1 300 naturreservat inom Sverige. Av dessa
ligger ungefär hälften på mark som tillhör staten. Övriga reservat befinnner
sig i enskild ägo. Det centrala ansvaret för naturvårdsförvaltningen handhas
av statens naturvårdsverk. På det lokala planet ligger förvaltningen av resp.
reservat hos en särskilt utsedd naturvårdsförvaltare.

Om någon som besöker naturreservat skadas av djur som finns där gäller
sedvanliga skadeståndsrättsliga regler. I fråga om skador som orsakas av
tamdjur är djurägaren eller den som eljest skall ha uppsikt över djuren den
som har att bära ansvaret. För att skadeståndsskyldighet skall inträda krävs
att han vållat skadan uppsåtligen eller av oaktsamhet, exempelvis genom
bristande tillsyn eller otillräckliga säkerhetsanordningar. I undantagsfall kan
det inträffa att även markägaren blir skyldig att ersätta skador som drabbar
besökaren.

Som tidigare nämnts finns i vissa specialförfattningar regler om strikt
skadeståndsansvar. Sålunda gäller enligt lagen (1943:459) om tillsyn över
hundar att hundägaren ansvarar oberoende av eget vållande för de skador
hunden förorsakar. Ett annat exempel är lagen (1933:269) om ägofred vari
som huvudregel föreskrivs ett strikt ansvar för ägaren av hemdjur (t.ex.
nötboskap) när djuren olovligen kommer in på annans mark och där orsakar
skador.

Motionsmotivering

Enligt motion L616 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) har det
förekommit att människor som besökt naturreservat angripits och skadats av

1988/89 :LU4

1 * * Riksdagen 1988189. 8 sami. Nr 4

nötboskap eller får som hålls där. I syfte att bibehålla goda relationer mellan
djurhållare och reservatbesökare anser motionärerna att frågan om ersättningsanspråk
orsakade av s.k. hemdjur, inte bör leda till utdragna juridiska
processer mellan den skadade och djurhållarens försäkringsbolag. Enligt
motionärerna bör det räcka med intyg för att den som skadats skall få
ersättning. Motionärerna föreslår att naturvårdsverket tar ett ekonomiskt
ansvar för ifrågavarande incidenter, som i det enskilda fallet kan upplevas
som besvärande.

Ideellt skadestånd
Gällande ordning

Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap.
skadeståndslagen (1972:207). Bestämmelserna som fick sin nuvarande
utformning genom en lagändring år 1975 (prop. 1975:12, LU 16) bygger
liksom övriga regler i skadeståndslagen (SkL) på principen att en skadelidande
skall få full ersättning för sina skador. De är tillämpliga såväl då en skada
orsakats genom ett brottsligt förfarande som då skadeståndsskyldighet eljest
föreligger. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har tillfogats personskada få
ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell skada. Som ekonomisk
skada ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till följd av skadan samt
förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust. Ideell skada gottgörs i
form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande
men. Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden
medan lyte och men omfattar bestående lidande eller obehag. Till ideell
skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Ideell skada kan ersättas även i vissa fall när en personskada inte
föreligger. Sålunda skall enligt 1 kap. 3 § SkL bestämmelserna om skyldighet
att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar
annan genom brott mot den personliga friheten, genom ärekränkning och
vissa andra angivna brott mot den personliga integriteten.

Ett utmärkande drag inom den svenska skadeståndsrätten är att ersättningsnivån
vid ideella skador i hög grad bestämts genom ett samspel mellan
domstolspraxis och försäkringspraxis. Skadestånd för sveda och värk samt
lyte och framtida men fastställs i praktiken med ledning av tabeller som
upptar schablonbelopp vid olika grader av lidande och olika typer av skador.
Tabellerna anger riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en
prövning av förhållandena i det enskilda fallet. Tabellerna används av både
domstolar och försäkringsbolag. Att tabellerna fått denna genomslagskraft
hänger samman med att en rättstillämpning grundad på sådana normer
uttryckligen godtogs under förarbetena till 1975 års ändringar i SkL (prop.
1975:12 s. 109-111,149) och med att högsta domstolen i flera domar godtagit
normerna (se t.ex. NJA 1982 s. 793).

De tabeller som allmänt används har utarbetats av trafikskadenämnden,
vars verksamhet är författningsreglerad. Nämnden är liksom andra skadeprövningsnämnder
främst ett rådgivande organ.

1988/89:LU4

Ett av syftena med de ändringar som genomfördes år 1975 i SkL var att
ersättningsnivån för ideell skada skulle höjas. Lagändringen föranledde
också en viss höjning av schablonbeloppen för sveda och värk samt för lyte
och framtida men. Höjningen innebar att beloppen anpassades till förändringarna
i penningvärdet och i viss utsträckning även till den allmänna
standardökningen i samhället. Sedan slutet av 1970-talet har vidare de
nämnda schablonbeloppen kontinuerligt justerats med hänsyn till förändringarna
i penningvärdet, senast vid årsskiftet 1987-1988 (se trafikskadenämndens
nu gällande cirkulär 2/1987, 3/1987 och 2/1988). En höjning som
skedde den 1 januari 1987 innebar en anpassning till penningvärdeändringen
och därutöver en inte obetydlig uppräkning av schablonbeloppen. Vid
bedömningen av skälig ersättning för olägenheter i övrigt tillämpas numera
en inom trafikskadenämnden utarbetad särskild ersättningsmodell med
nivåindelning, normbelopp och nomenklatur.

När det gäller ersättning enligt 1 kap. 3 § SkL för psykiskt lidande till följd
av brott är praxis inte lika väl utvecklad som vid personskadeersättning.
Några normer motsvarande dem som tillämpas inom försäkringsbranschen
finns inte och domstolarna har endast i begränsad utsträckning fått ta
ställning till ersättningskrav som grundats på psykiskt lidande. Kraven har i
några fall gällt skadestånd för psykiskt lidande som följt av våldtäkt eller
annat sexuellt tvång.

En mycket utförlig redogörelse för ersättningspraxis i fråga om ideella
skadestånd har lämnats i lagutskottets betänkande LU 1986/87:3 till vilket
kan hänvisas för en fylligare beskrivning.

Under vissa förutsättningar kan den som har skadats till följd av brott få
ersättning av statliga medel. Bestämmelser härom finns i brottsskadelagen
(1978:413). Enligt denna lag prövas ansökningar om ersättning av statliga
medel för brottsskador (brottsskadeersättning) av en särskild myndighet,
brottsskadenämnden. Reglerna i brottsskadelagen om brottsskadeersättningens
omfattning anknyter till regleringen i SkL. Brottsskadeersättning
med anledning av personskada utgår således för sjukvårdskostnader och
andra utgifter, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande
men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. När det gäller ersättningen
för sveda och värk samt lyte och men bestäms den i praktiken med ledning av
trafikskadenämndens tabeller. Genom lagstiftning, som trätt i kraft den 1 juli
1988 (prop. 1987/88:92, JuU:37, SFS 1988:255), har möjligheterna till
ersättning av statsmedel utvidgats till att omfatta även lidande som någon
tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten eller genom annat
ofredande som innefattar brott.

Vid bestämmande av brottsskadeersättning skall skadestånd som har
betalats eller bör kunna bli betalat till den skadelidande räknas av. Dessutom
avräknas annan ersättning på grund av skadan som den skadelidande har rätt
till, t.ex. på grund av allmänna eller privata försäkringar. Vidare avräknas ett
självriskbelopp, som fastställs med ledning av det basbelopp som gäller det år
då skadan uppkom. Självriskbeloppet är för närvarande 600 kr. Om särskilda
skäl föreligger kan dock avdrag av självrisk underlåtas. Ersättningsbeloppen
är maximerade. Vid personskada kan ersättning i form av engångsbelopp
utgå med maximalt 20 gånger det basbelopp som gäller vid den tidpunkt när
ersättningen bestäms.

1988/89:LU4

Motionsmotiveringar

1988/89:LU4

Motiveringen till motion L613 av Olof Johansson m.fl. (c) återfinns i motion
1987/88:Ju811. I sistnämnda motion och i den till lagutskottet överlämnade
motionen 1987/88:Jul6 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
kritiseras den inom den svenska skadeståndsrätten låga ersättningsnivån vid
ideell skada. Enligt motionärerna motsvarar utdömt skadeståndsbelopp
oftast inte det lidande en skadad fått utstå. Den nuvarande ersättningsnivån
står inte heller i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen.
Motionärerna anser därför det angeläget att skadeståndsreglerna, däri
inbegripet även brottsskadelagens bestämmelser, blir föremål för en samlad
översyn. Särskilt i motion Julö betonas vikten av en heltäckande skadeståndsrätt
där de olika reglerna fungerar i samklang med varandra.

I motion L610 av Nils Erik Wååg och Lennart Pettersson (s) kritiseras
utvecklingen av amerikansk skadeståndspraxis. Motionärerna hävdar att
även i fall av högst måttlig skada kan osedvanligt höga skadestånd dömas ut.
Denna utveckling har enligt motionärerna föranlett en ekonomisk belastning
för näringslivet i USA. Enligt motionärerna utgör de höga advokatarvodena
där en väsentlig orsak till att skadeståndsbeloppen kommit att bli så höga.
Storleken av arvodena står nämligen i relation till skadeståndsbeloppens
storlek. Motionärerna anser att en motsvarande utveckling i vårt land måste
hindras och de begär att frågan om skydd mot orimligt höga skadestånd blir
föremål för närmare överväganden.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om den allmänna, i praxis tillämpade, ersättningsnivån för ideell
skada behandlades ingående av riksdagen vid 1986/87 års riksmöte med
anledning av två motionsyrkanden.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1986/87:3) framhöll
utskottet att den ersättningsnivå som då gällde på personskadeområdet fick
anses innebära en i stort sett rimlig avvägning mellan de motstridiga intressen
som gjorde sig gällande på området. Utskottet ansåg därför att det inte fanns
behov av mera genomgripande ändringar av ersättningssystemet. Däremot
kunde det enligt utskottets mening finnas anledning att närmare överväga om
inte en viss höjning av ersättningsnivån vid ideell skada kunde vara befogad.
Det kunde också, ansåg utskottet, finnas skäl att överväga i vad mån
ersättningsnivån står i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen.
Det var enligt utskottet tänkbart att ersättningsnivån allmänt anses
för låg och inte ger tillräcklig kompensation för förluster av olika livskvaliteter.
Utskottet ansåg sig emellertid inte utan en närmare kartläggning kunna
ta någon slutlig ställning i denna fråga.

Sammanfattningsvis ansåg utskottet att de skadelidandes ställning när det
gäller ideell skada borde förbättras i vissa avseenden. Det saknades dock i
ärendet ett tillfredsställande underlag för ett ställningstagande till frågan i
vilken mån sådana förbättringar kan genomföras. Frågan borde därför,
anförde utskottet, bli föremål för en översyn, och det borde ankomma på
regeringen att bestämma formerna för översynsarbetet. Utskottet framhöll
dock i likhet med remissinstanserna att något behov av ändring av bestäm -

melserna i SkL inte förelåg. Lagstiftning är, menade utskottet, ett trubbigt
instrument när det gäller frågor om storleken av skadeståndsbelopp; sådana
frågor avgörs smidigast och bäst i praxis. Lagstiftarens uppgift får därför,
anförde utskottet, i likhet med vad som skedde vid 1975 års ändringar i SkL
begränsas till allmänna uttalanden till vägledning för rättstillämpningen.
Enligt utskottets mening borde därför översynsarbetet i första hand inriktas
på att åstadkomma erforderliga förbättringar inom ramen för gällande
regelsystem. Utskottet pekade på att trafikskadenämnden i sitt remissyttrande
framhållit att vissa frågor om ersättningsnivån vid ideell skada redan
aktualiserats inom nämnden. Skulle det emellertid visa sig att det önskvärda
resultatet inte kan uppnås utan en lagändring borde lagstiftningsfrågan
övervägas på nytt, avslutade utskottet. Vad utskottet sålunda anförde gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna.

Frågan om storleken av de ideella skadeersättningarna återkom motionsvägen
vid 1987/88 års riksmöte. På hemställan av utskottet avslogs en motion
i ämnet av riksdagen under hänvisning till att det inom justitiedepartementet
påbörjats arbete med direktiv för en översyn av vissa skadeståndsfrågor (se
LU 1987/88:4).

Utredningsarbete

Med anledning av riksdagens ovan nämnda begäran till regeringen om en
översyn av ersättningssystemet vid ideell skada har på initiativ av justitiedepartementet
våren 1987 hållits överläggningar med representanter från bl.a.
försäkringssektorn, fackliga organisationer, skaderegleringsnämnderna
samt de juridiska fakulteterna vid Uppsala och Stockholms universitet.
Vidare har överläggningar hållits med företrädare för justitieministerierna i
våra nordiska grannländer. Med utgångspunkt i vad som sålunda förevarit
har enligt vad utskottet inhämtat inom justitiedepartementet påbörjats
arbete med direktiv för en översyn av vissa skadeståndsfrågor.

Verkställighet av domar i skadeståndsmål
Gällande ordning

Den som genom domstolsavgörande blivit tillerkänd skadestånd och som
misslyckas att på frivillighetens väg få ut tillerkänd ersättning kan sedan
domen vunnit laga kraft ansöka om verkställighet hos kronofogdemyndigheten
och på det sättet försöka få ut skadeståndsbeloppet. Verkställigheten
sker i form av utmätning hos gäldenären. Närmare regler härom finns i
utsökningsbalken (UB).

I utsökningsärenden skall enligt UB statens kostnader för förfarandet hos
kronofogdemyndigheten ersättas. Ersättningsskyldigheten vilar på sökanden
men kronofogdemyndigheten skall utan särskild begäran härom ta ut
förrättningskostnaderna från gäldenären. Reglerna innebär att utmätt
egendom i första hand tas i anspråk för betalning av förrättningskostnaderna
och därefter för sökandens huvudfordran. Räcker egendomen inte till för att
betala förrättningskostnaderna eller saknar gäldenären utsökningsbara till -

1988/89:LU4

gångar får sökanden helt eller delvis stå för förrättningskostnaderna. Enligt
förordningen (1981:1185) om utsökningsavgifter skall - utom i vissa fall -ersättning för förrättningskostnader tas ut genom utsökningsavgifter, som
utgörs av grundavgift, försäljningsavgift och särskild avgift. Grundavgiften
utgår med 250 kr. Försäljningsavgift, som i regel uttas när egendom säljs
exekutivt, utgör 3 % av varje köpeskilling, dock högst 2 000 kr. för varje
köpeskilling. Särskild avgift utgår när särskild kostnad uppkommit för staten
för en åtgärd i målet. Avgiften skall motsvara kostnaden. Den särskilda
avgiften får jämkas av kronofogdemyndigheten, om kostnaden varit större
än som varit behövligt. Avgift utgår inte för en åtgärd som varit onödig eller
för vissa i förordningen särskilt angivna kostnader.

Som ovan framhållits (s. 9) kan den som tillfogats skada genom brott efter
ansökan hos brottsskadenämnden under vissa förutsättningar få ersättning
av allmänna medel för skadan. Reglerna i brottsskadelagen om brottsskadeersättningens
omfattning anknyter till regleringen i SkL. Brottsskadeersättning
utgår för personskada och i vissa fall för sakskada och ren förmögenhetsskada.
Genom lagstiftning, som trätt i kraft den 1 juli 1988 (prop. 1987/88:92,
JuU37, SFS 1988:255) har förutsättningarna för ersättning förbättrats i olika
avseenden. Sålunda kan brottsskadeersättning numera utgå även för lidande
som har tillfogats någon genom brott mot den personliga friheten eller genom
annat ofredande som innefattar brott. Även möjligheterna till ersättning för
sakskada och ren förmögenhetsskada har utvidgats liksom sökandens
möjlighet att få ersättning av allmänna medel för kostnader i ärenden om
brottsskadeersättning. I fortsättningen krävs endast särskilda skäl för att
sådan ersättning skall utgå.

Vid bestämmandet av brottsskadeersättningen skall, som tidigare nämnts,
avräknas vissa poster. Bl.a. skall avräknas skadestånd som har betalats eller
bör kunna bli betalat till den skadelidande.

Utredningsarbete inom BRÅ m.m.

Regeringen uppdrog år 1985 åt BRÅ att kartlägga i vilka hänseenden det
finns särskilda behov av stöd och hjälp från samhällets sida åt den som
drabbas av brott och i vilka former dessa behov lämpligen kan tillgodoses.
Sedan BRÅ avlämnat promemorian (1986:1) Stöd och hjälp åt brottsoffer.
En probleminventering, fick BRÅ år 1986 i uppdrag av regeringen att göra en
fördjupad undersökning av vissa frågor som tagits upp i promemorian.
Resultaten av detta arbete har BRÅ redovisat i rapporten (BRÅ Utredning
1988:1) Brottsoffer. I rapporten föreslås bl.a. att samhället bör underlätta för
brottsoffren att så snabbt som möjligt få ut skadestånd som tilldömts dem av
domstolarna. Om brottsoffret inte kan förmå den skyldige att betala
skadeståndet bör staten medverka till att detta utbetalas eller till att
brottsoffret på annat sätt får ekonomisk kompensation. Vidare bör en
förutsättningslös utredning om behovet av en förbättrad förmånsrätt för
skadeståndsanspråk övervägas. BRÅ förordar också att åklagarnas insatser
vad gäller skadeanspråk ökas.

Rapporten övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

Justitiedepartementet har nyligen givit ut en broschyr, också den benämnd

1988/89: LU4

Brottsoffer, sorn är tänkt att fungera som en handbok för den som råkat ut för
brott. I broschyren ges information om vilka regler som gäller för ett
brottsoffer, vart han/hon skall vända sig i olika situationer och vilka
rättigheter brottsoffret har till stöd, hjälp och ekonomisk ersättning.

Motionsmotivering

Motiveringen till motion L302 av Bengt Harding Olson och Lars Sundin (fp)
finns i motion Ju709. Motionärerna kritiserar där den nuvarande ordningen
att skadelidande part, som erhållit rättens beslut om skadestånd, själv måste
vidta åtgärder för att försöka få ut skadeståndsbeloppet. Som ett led i
strävandena att förbättra brottsskadelidandes rättsliga ställning anser motionärerna
att domar om skadeståndsskyldighet på grund av brott bör sedan de
vunnit laga kraft omedelbart översändas från domstolen till kronofogdemyndigheten,
som med förtur och utan kostnad för den skadeståndsberättigade
skall verkställa avgörandet.

Uppräkning av skadeståndslivräntor
Gällande ordning

Allmänt om livränta enligt skadeståndslagen

Som ovan redovisats skall enligt 5 kap. 1 § SkL skadestånd till den som
tillfogats personskada omfatta ersättning för sjukvårdskostnad och andra
utgifter, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men
samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Ersättningen för inkomstförlust
skall motsvara skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle
ha kunnat uppbära om han inte skadats och den inkomst som han trots
skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas uppnå. Av 4 §
framgår att ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll
fastställs antingen i form av livränta eller som engångsbelopp eller också som
en kombination av engångsbelopp och livränta. Om ersättningen är av
väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning skall den i allmänhet
utgå som livränta, dvs. ett periodiskt belopp som utgår under den skadades
livstid eller till dess att han eller hon uppnår viss ålder. Invaliditetsersättningen
bestäms i regel som engångsbelopp om den medicinska invaliditetsgraden
är relativt låg - 10 å 15 % - och skadeföljderna inte alls eller endast i ringa
mån kan antas påverka den skadelidandes ekonomiska situation (prop.
1975:12 s. 25).Om man har anledning att räkna med förändringar i invaliditetsgraden
eller om denna inte kan uppskattas förrän utvecklingen avvaktats
under viss period fastställs livränta endast för begränsad tid. Fastställd
livränta kan helt eller delvis utbytas mot engångsbelopp.

Livräntan bestäms på grundval av bl.a. det s.k. inkomstunderlaget. Detta
motsvarar i princip den inkomst som det kan antas att den skadade, om han
inte blivit skadad, vid i huvudsak oförändrat penningvärde skulle ha kunnat
bereda sig under den tid livräntan avser. Man beaktar alltså konkreta utsikter
till löneökningar eller befordran för den skadades del. Livräntan bestäms i

1988/89 :LU4

aktuellt penningvärde. Hänsyn tas följaktligen till sådana förändringar i
penningvärdet som har tagit sig uttryck i löneökningar inom den skadades
yrke under tiden mellan olycksfallet och ersättningsprövningen. När en
definitiv livränta bestäms i stället för en provisorisk låter man den påverkas
av lönehöjningar som har ägt rum under den tid som förflutit sedan
skadeståndet sist prövades.

Enligt 5 § kan fastställda livräntebelopp höjas eller sänkas om de
förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt
har ändrats. Har ersättningen fastställts i form av engångsbelopp kan den
skadelidande under samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning.

Värdesäkring av livräntor

En viktig del av skadeståndslagstiftningen är de regler som behandlar
värdesäkringen av livräntor. Den centrala författningen på området är lagen
(1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Enligt lagen skall i viss
utsträckning en uppräkning ske av alla livräntor som har fastställts att utgå till
fullgörande av skadeståndsskyldighet på grund av händelse som inträffat
efter utgången av år 1973.

Tanken är att den som skall betala livräntan - dvs. den skadeståndsskyldige
eller, om han har en ansvarsförsäkring, det kollektiv i vilket han ingår på
grund av försäkringen - också skall svara för värdesäkringskostnaden.
Värdesäkringen utgör en del av själva skadeståndet. Avsikten med tillägget
till livräntan är att denna vid sjunkande penningvärde skall behålla sin
ursprungliga köpkraft. Men också stigande penningvärde skall återspeglas i
skadeståndsförpliktelsens omfattning genom en reducering av livräntan.

Ändringen av livräntorna är i princip knuten till ändringar i basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Ändring får dock ske i
princip endast om basbeloppet enligt AFL ändrats med minst 5 % under ett
år, räknat från december till december. Fr.o.m. år 1983 äger ändringen rum
med verkan fr.o.m. den 1 februari efter den decembermånad då jämförelsen
görs. Ändringen kan emellertid utlösas även om skillnaden mellan basbeloppen
inte uppgår till 5 % mellan två decembermånader. En förutsättning
härför är då att det finns procenttal som ”blivit över” från en tidigare period,
dvs. inte lett till ändring på grund av den i det följande behandlade regeln som
innebär att livränteuppräkningen inte får överstiga 5 % per år. Dessa
överblivna procenttal kan ”balanseras” och läggas till basbeloppsändringen
ett senare år.

I princip skall ändringen av livräntan vara lika stor som den procentuella
förändringen av basbeloppet. Denna huvudprincip är dock modifierad i ett
par hänseenden. En modifikation är att livränteändringen inte får överstiga
5 % per år, räknat från den dag då ändring senast skedde (för värdesäkringssystemet
i sin helhet räknat från den 1 januari 1974). Om basbeloppet har
ökat med mer än 5 % får, som framgått, det överskjutande procenttalet
balanseras och tas i beaktande när man prövar om senare förändring av
basbeloppet skall föranleda ändring av livräntorna. En balanserad basbeloppsökning
kan emellertid också beaktas när man avgör med vilket
procenttal livräntorna skall ändras, vilket kan leda till en höjning med mer än
5 %.

1988/89:LU4

Huruvida och med vilket procenttal ändring skall ske bestäms av försäkringsinspektionen.
Besked om ändring lämnas senast i december månad
varje år. Ändringarna har hittills uppgått till 5 % varje år (SFS 1987:1346).

Lagen är dispositiv. Man kan alltså komma överens om en annan reglering
av värdesäkringsfrågan än den lagen anvisar.

Av det anförda följer att om en skadevållare inte har någon försäkring som
täcker hans ansvar får han eller hon själv svara för finansieringen av livräntan
och eventuella höjningar.

I proposition 1973:14 med förslag till lag om ändring av skadeståndslivräntor
m.m. framhöll föredragande statsrådet (s. 45) att systemet med en
maximering av inflationsskyddet till 5 % innebär att inte hela inflationsutvecklingen
under alla omständigheter kommer att rymmas inom garantin
utan att de skadelidande i viss utsträckning får stå självrisk. Under
remissbehandlingen av det betänkande som låg till grund för propositionen
hade LO beklagat den föreslagna begränsningen. LO hade förordat att man,
sedan det nya systemet varit i praktisk tillämpning under cirka fem år, skulle
pröva om inte procenttalet kunde höjas. Föredraganden ville dock inte uttala
sig om behovet av eller möjligheterna till en sådan höjning.

Skall skadestånd utgå ur en försäkring tillgår kapitaltäckningen i princip på
det sättet att ett så stort belopp från början fonderas att det skall täcka
framtida värdesäkringstillägg. Kostnaderna för dessa kommer alltså i sin
helhet att drabba skadeårets kollektiv av försäkringstagare. Storleken av
försäkringsbolagens fondavsättningar är beroende av de antaganden om
ränteavkastning som tillämpas. Det ankommer på försäkringsinspektionen
att efter överläggningar med försäkringsgivaren fastställa lämpligt avvägda
grunder i detta hänseende. Grunderna skall tillgodose intresset av en rimlig
premienivå och behovet av betryggande säkerhet för gjorda åtaganden
(prop. 1973:14 s. 45).

Övrig lagstiftning

Värdesäkring av livräntor avseende händelser som inträffat före utgången av
år 1973 regleras i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor
(trafiklivräntelagen) och i lagen (1973:214) om tillägg till vissa ansvarslivräntor
(ansvarslivräntelagen) samt i förordningen (1967:666) om tillägg till vissa
trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m.m. och i kungörelsen (1971:14)
om tillägg till vissa statliga skadelivräntor, m.m.

Trafiklivräntelagen gäller alla livräntor som utgår på grund av trafikförsäkring
eller (med vissa undantag) bilansvarsförsäkring. Lagen innebär att en
allmän uppräkning skett beträffande de livräntor som fastställts före 1966.
Vidare skall enligt lagen både de uppräknade livräntorna och de som kommit
till mellan 1966 och 1973 få ett indextillägg som kompensation för löpande
inflation. Indextilläggen är inte begränsade inom viss årlig ram. Detta
innebär alltså, att trafiklivräntor som faller under denna lag får en något
bättre behandling än trafiklivräntor som skall bedömas enligt lagen om
ändring av skadeståndslivräntor. Indexuppräkningen den 1 februari 1988
uppgick till 10 % (SFS 1987:1346).

Ansvarslivräntelagen reglerar värdesäkringen av livräntor som utgår ur

1988/89 :LU4

vanlig ansvarsförsäkring. Lagen bygger på ungefär samma principer som
trafiklivräntelagen. Indextillägget är dock i princip begränsat till 5 % per år,
med vilket tal uppräkning skett den 1 februari 1988 (SFS 1987:1346).

De båda författningar som reglerar värdesäkringen av äldre statliga
skadeståndslivräntor följer i huvudsak det mönster som finns i trafiklivräntelagen.
Uppräkningen den 1 februari 1988 uppgick sålunda till 10 %
(SFS 1987:1346).

Livräntor som inte värdesäkras genom lagstiftning

Det finns vissa kategorier skadeståndslivräntor som inte omfattas av
värdesäkringslagstiftningen. Hit hör livräntor som utges av privatpersoner,
företag, kommuner etc. på grund av skadehändelser som inträffat före
utgången av år 1973.

I proposition 1973:14 uttalades om dessa livräntor bl.a. att den omständigheten
att de lämnas utanför den nya lagstiftningen inte torde komma att få
större praktisk betydelse. De fall då skadeståndslivränta utges av enskild
fysisk person antogs vara fåtaliga. Av större betydelse antogs de fall vara då
livräntan utges av kommun eller annan juridisk person, som uppträder som
självförsäkrare. Föredragande statsrådet utgick från att de skadeståndsskyldiga
i stor utsträckning frivilligt skulle åta sig att värdesäkra livräntorna efter
de grunder som enligt den nya lagstiftningen avsågs gälla för de äldre
ansvarslivräntorna.

Vid riksdagens behandling av proposition 1973:14 uppmärksammade
lagutskottet särskilt frågan om självförsäkrarnas ställning. Utskottet räknade
i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1973:8, rskr. 1973: lil) med att
kommunerna frivilligt skulle göra sådana åtaganden som avsetts i propositionen.
När det gällde övriga självförsäkrare fann utskottet det mera tveksamt
om motsvarande åtagande kunde väntas. Utskottet ansåg sig dock kunna
utgå från att företagarnas intresseorganisationer skulle genom rekommendationer
stimulera sina medlemmar att frivilligt medverka till att de skadelidande
fick ut tillfredsställande inflationsskydd. Utskottet ansåg att riksdagen
borde ge regeringen till känna att det var angeläget att frågan även i
fortsättningen följdes med uppmärksamhet från regeringens sida och att
saken, om frivilliga åtaganden inte kom till stånd, blev föremål för nya
överväganden.

Motionsmotiveringar

I motion L609 av Ingegerd Elm (s) riktas kritik mot att uppräkning av
skadeståndslivräntorna endast görs de år basbeloppet ökat med minst 5 %.
Någon tillfredsställande utformning vid hög inflation kan enligt motionärens
mening värdesäkringen av skadeståndslivräntorna därigenom inte anses ha
fått. Motionären begär därför en översyn av värdesäkringsbestämmelserna i
sin helhet och särskilt en omprövning av den 5-procentiga spärregeln.

Även i motion L619 av Gunhild Bolander och Bengt Kindbom (c)
kritiseras reglerna för uppräkning av skadeståndslivräntor. Enligt motionärernas
uppfattning bör därför riksdagen - i likhet med vad som skedde vid
riksmötet 1979/80 - hos regeringen begära en utvärdering av värdesäkrings -

1988/89:LU4

bestämmelserna. Riksdagen bör därvid uttala att principen bör vara en
utveckling av livräntorna som är socialt och ekonomiskt acceptabel i
jämförelse med andra motsvarande förmåner.

Tidigare behandling

Vid 1979/80 års riksmöte behandlade utskottet en motion vari framhölls, att
det förhållandet att ersättningen för penningvärdeförsämring var maximerad
till 5 % årligen medförde att livräntetagarna drabbades av en eftersläpning i
förhållande till övriga inkomsttagare. Med anledning av motionen anförde
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1979/80:29
s. 6) bl.a. att en grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att en
skadelidande skall erhålla full ersättning för sina skador. Syftet med
skadeståndet är med andra ord att den skadelidande skall kompenseras så att
han i stort sett befinner sig i samma ekonomiska situation som han skulle ha
varit i om skadan inte inträffat. Redan av det sagda följde enligt utskottets
mening att det är en angelägen uppgift för lagstiftaren att se till att
skadeståndslivräntorna anpassas till förändringar i penningvärdet. Utskottet
ansåg att också starka sociala skäl talade för ett system med värdesäkring av
livräntor eftersom livräntetagarna allmänt sett torde ha små möjligheter att
kompensera sig för en reell minskning av livräntans värde. Även vid en
jämförelse med löneutvecklingen i stort under senare år ansåg utskottet det
klart att livräntetagarna drabbats av en inte obetydlig eftersläpning. Med
hänsyn bl.a. därtill ansåg utskottet att starka skäl talade för att lagstiftningen
borde ändras så att livräntornas storlek bättre kunde anpassas till inflationen.

Även kostnadsaspekterna borde enligt utskottets mening tillmätas stor
betydelse i sammanhanget. Särskilt i fråga om försäkringslivräntorna ligger
det i sakens natur, framhöll utskottet, att en förbättring för livräntetagarna
medför ökade kostnader för försäkringsgivarna och därför i allmänhet leder
till högre premieavgifter för försäkringstagarna.

Avslutningsvis konstaterade utskottet att det saknades i ärendet ett
tillfredsställande underlag för en bedömning av frågan i vilken mån en
förbättring av livräntetagarnas ställning kunde genomföras. Frågan borde
därför bli föremål för utredning. Enligt utskottet borde det ankomma på
regeringen att närmare bestämma formerna för utredningsarbetets bedrivande.
Utskottet ville dock framhålla att utredningsarbetet inte endast borde
inriktas på frågan om en höjning av värdesäkringsnivån. Även andra
lösningar på problemet borde övervägas. På hemställan av utskottet gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna vad utskottet hade anfört
(rskr. 1979/80:336).

Som ett resultat av denna begäran uppdrog regeringen år 1980 åt
försäkringsinspektionen att skyndsamt och i samråd med försäkringsbranschen
undersöka vilka lösningar som kunde komma i fråga för att förbättra
livräntetagarnas ställning samt att redovisa för- och nackdelar med de olika
lösningarna. En arbetsgrupp tillsattes och en promemoria utarbetades.
Promemorian remissbehandlades. Under ärendets beredning i justitiedepartementet
hölls överläggningar med företrädare för bl.a. försäkringsbran -

1988/89:LU4

schen om förutsättningarna för en frivillig överenskommelse i frågan. Som en
följd av dessa överläggningar utfäste sig alla försäkringsbolag med koncession
för trafik- eller ansvarsförsäkring genom frivillig överenskommelse att
fr.o.m. den 1 februari 1984 utge värdesäkringstillägg till vissa skadeståndslivräntor
utöver vad som följer av lag eller annan författning.

Överenskommelsen innebar att bolagen förband sig att utge ett på visst sätt
beräknat s.k. särskilt uppräkningstillägg med hänsyn till inflationen under
tiden fram till år 1982. Vidare skulle bolagen fr.o.m. den 1 februari 1984
under vissa förutsättningar årligen höja livräntorna genom ett s.k. särskilt
värdesäkringstillägg.

Genom regeringsbeslut den 2 februari 1984 bestämdes att riksdagsskrivelsen
(rskr. 1979/80:336) samt en skrivelse från försäkringsinspektionen
angående ytterligare värdesäkring av skadeståndslivräntor inte då skulle
föranleda förslag till riksdagen om lagstiftning.

Avslutningsvis anfördes följande i regeringsbeslutet.

Frågan om en ytterligare värdesäkring av skadeståndslivräntor med maximerad
värdesäkringsnivå får anses ha fått en tillfredsställande lösning genom det
åtagande som försäkringsbolagen har gjort. Det kan förväntas att s.k.
självförsäkrare som utger skadeståndslivräntor, dvs. främst vissa kommuner
och landsting, kommer att värdesäkra livräntorna efter de grunder som anges
i den angivna överenskommelsen. Även statliga myndigheter som utger
skadeståndslivräntor bör värdesäkra dessa på motsvarande sätt. Bl.a. mot
denna bakgrund har frågan om ytterligare värdesäkring genom lagstiftning
mist sin aktualitet. Den fortsatta utvecklingen bör dock följas med uppmärksamhet.
Om det finns skäl till det, kan frågan om lagstiftning om ytterligare
värdesäkring tas upp på nytt.

År 1985 kom de berörda försäkringsbolagen överens om ett tillägg till den
tidigare träffade överenskommelsen. Försäkringsbolagens utfästelser i fråga
om särskilt värdesäkringstillägg innebär att sådant tillägg utgår när den
procentuella ökningen av basbeloppet är större än den procentuella,
lagreglerade ökningen av livräntorna. Tillägget skall då bestämmas till
skillnaden mellan dessa procenttal dock högst till en på närmare angivet sätt
beräknad överräntefot. Särskilt värdesäkringstillägg utgår dock ej om den
angivna förändringen av basbeloppet understiger 5 %.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet nio motioner vari tas upp frågor
angående skadestånd till skadelidande brottsling, vårdnadshavares skadeståndsansvar,
skadeståndsansvar vid djurhållning i naturreservat, ideellt
skadestånd, verkställighet av domar i skadeståndsmål och uppräkning av
skadeståndslivräntor.

Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling

I motion L615 av Bengt Harding Olson (fp) begärs att skadeståndslagens
(SkL) regler ändras så att den person som skadas i samband med att han
obehörigen eller i brottsligt syfte bereder sig tillträde till annans bostad eller
lokal i första hand själv får stå risken för skadan. Motionären hävdar att

1988/89:LU4

domstolarna i sådana fall sällan använder sig av nuvarande möjligheter att
jämka skadeersättningen och att i praxis t.ex. tjuvar som skadats genom
halkning eller genom angrepp av vaktdjur har tillerkänts skadestånd av
fastighetsinnehavaren. En sådan ordning strider enligt motionärens mening
mot det allmänna rättsmedvetandet.

Utskottet erinrar om att det i skadeståndslagen (SkL) inte finns några
särskilda regler för fall då en person skadas när han är i färd med att begå
brott eller annars uppehåller sig olovligen på annans område. Av allmänna
skadeståndsrättsliga grundsatser får emellertid anses följa att den skadelidande
inte har rätt till skadestånd i de situationer motionen tar sikte på (se
Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982 s. 205 ff., och Hellner,
Skadeståndsrätt, 1985, s. 105 f.). Den som är ansvarig för säkerheten i en
fastighet är sålunda inte skadeståndsskyldig i förhållande till tjuvar och andra
kvalificerat obehöriga besökare, om skada inträffar till följd av brister i
skyddsanordningar e.d. Annorlunda torde det dock förhålla sig, om en
inbrottstjuv skadas i en fälla som fastighetsägaren har gillrat. Lindriga former
av hemfridsbrott och olaga intrång torde inte utesluta att inkräktaren har rätt
till skadestånd (jfr NJA 1973 s. 141).

Enligt utskottets mening bygger motionen således på en uppfattning av
innehållet i gällande rätt som inte kan anses vara i allo riktig. En ändring av
SkL så att möjligheterna att jämka skadestånd vidgas i enlighet med
önskemålet i motionen.skulle, tvärtemot vad motionären har avsett, enligt
utskottets mening kunna uppfattas så att därigenom öppnas en möjlighet till
skadestånd - som visserligen kan jämkas till noll - i fall där rätt till skadestånd
nu är utesluten.

Då utskottet tidigare behandlat motioner med samma syfte som den nu
aktuella (se senast LU 1987/88:4) har utskottet av anförda skäl tagit avstånd
från tanken på en särskild reglering i SkL. Utskottet finner inte anledning att
nu frångå ställningstagandet och avstyrker därför bifall till motion L615.

Vårdnadshavares skadeståndsansvar

I motion L606 av Göran Ericsson (m) yrkas att för vårdnadshavare skall
åläggas ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av barn under 18
år. En sådan lagändring skulle enligt motionären stärka vårdnadshavarnas
sociala intresse för sina barn och därmed minska ungdomskriminaliteten.

Någon uttrycklig regel om föräldrars ansvar för skador som deras barn
åstadkommer finns inte i svensk rätt. Däremot finns i skadeståndslagen en
regel om barnets eget skadeståndsansvar. Innebörden av regeln är att ett
barn under 18 år är skyldigt att ersätta skador bara i den mån det är skäligt
med hänsyn till bl.a. barnets ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet
samt om det finns en ansvarsförsäkring för barnet. I praxis har regeln
tillämpats så att mycket små barn endast undantagsvis anses kunna åläggas
eget skadeståndsansvar medan äldre barn anses kunna ådra sig sådant eget
ansvar om än begränsat till beloppen. Om barnet omfattas av en ansvarsförsäkring
utdöms dock oftast fullt skadestånd.

Även om det alltså saknas uttrycklig reglering av föräldrars skadeståndsansvar
anses ändå föräldrar och andra som har en tillsynsskyldighet över

1988/89 :LU4

underåriga barn kunna bli ansvariga för skador som barnet vållar och detta
oavsett om barnet självt är skadeståndsskyldigt. En förutsättning är att de -uppsåtligen eller vårdslöst - har brustit i sin plikt att utöva tillsyn över barnet.
Det ligger i sakens natur att det ställs större krav på utövandet av tillsyn över
mindre barn än över dem som har nått större självständighet och mognad.
Som utskottet konstaterade hösten 1987 vid behandlingen av ett likartat
motionsyrkande (LU 1987/88:4) har såvitt känt några allvarligare olägenheter
hittills inte ansetts följa med nuvarande ordning. Tanken på att ålägga
föräldrar ett ersättningsansvar oberoende av vållande från föräldrarnas sida
avvisades också uttryckligen i samband med tillkomsten av skadeståndslagen.
Utskottet kan emellertid inte bortse från att det under senare år blivit
allt vanligare att minderåriga begår brott och därmed orsakar skador för både
enskilda personer och det allmänna. Enligt utskottets mening är det
angeläget att olika vägar prövas i syfte att motverka denna utveckling. En
lösning kan vara att vårdnadshavare stimuleras att ta ett större ansvar för sina
barns handlande.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 6) beslöt brottsförebyggande
rådet (BRÅ) att hösten 1987 tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att
undersöka möjligheterna att utvidga vårdnadshavares ansvar för sina barns
brottsliga handlingar. Arbetsgruppen skall enligt sina direktiv undersöka om
vårdnadshavarnas ansvar bör utökas genom en utvidgning av det skadeståndsrättsliga
ansvaret eller på annat sätt. Arbetet beräknas vara avslutat
under våren 1989.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L606.

Skadeståndsansvar vid djurhållning i naturreservat

Enligt motion L616 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) har det
förekommit att människor som besökt naturreservat angripits och skadats av
nötboskap eller får som hålls där. I syfte att upprätthålla goda relationer
mellan besökare och djurhållare föreslår motionärerna att naturvårdsverket
skall ha ett ekonomiskt ansvar i sådana skadefall.

Några särskilda regler om skadeståndsansvaret vid de av motionärerna
åsyftade händelserna finns inte. Uppkommande skadefall får därför bedömas
enligt sedvanliga skadeståndsrättsliga regler. Det innebär att djurägaren
eller den som eljest skall ha uppsikt över djuren kan bli skadeståndsskyldig
för skada som djuren orsakar om han vållat skadan uppsåtligen eller av
oaktsamhet exempelvis genom bristande tillsyn eller otillräckliga säkerhetsanordningar.
I undantagsfall torde markägaren kunna bli skyldig att ersätta
skada som drabbar besökaren.

Utskottet kan för sin del inte finna att de nu aktuella skadefallen avviker i
fråga om skadefrekvenserna, skadornas art eller de skadelidandes ersättningsbehov
från vad som kan förekomma i åtskilliga andra sammanhang.
Några skäl att ge dessa skadefall någon särställning i skadeståndsrättsligt
hänseende finns enligt utskottets mening därför inte. Utskottet vill också
framhålla att av de ca 1 300 naturreservat som finns i Sverige endast cirka
hälften omfattar mark som tillhör staten. Att låta staten genom naturvårds -

1988/89:LU4

verket bära något ekonomiskt ansvar för skador som inträffar på enskild
mark kan inte gärna komma i fråga.

Utskottet avstyrker således bifall till motion L616.

Ideellt skadestånd

I motion L613 av Olof Johansson m.fl. (c) och i den till lagutskottet
överlämnade motionen Julö av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
kritiseras den inom den svenska skadeståndsrätten låga ersättningsnivån vid
ideell skada. Enligt motionärerna motsvarar utdömt skadeståndsbelopp
oftast inte det lidande en skadad fått utstå. Den nuvarande ersättningsnivån
står inte heller i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen.
Motionärerna anser därför det angeläget att skadeståndsreglerna, däri
inbegripet även brottsskadelagens bestämmelser, blir föremål för en samlad
översyn. I motion L610 av Nils Erik Wååg och Lennart Pettersson (s)
kritiseras utvecklingen av amerikansk skadeståndspraxis. Motionärerna
hävdar att även i fall av högst måttlig skada kan osedvanligt höga skadestånd
dömas ut. Motionärerna anser att motsvarande utveckling i vårt land måste
hindras och de begär att frågan om skydd mot orimligt höga skadestånd blir
föremål för närmare överväganden.

Vid personskada på grund av brott eller annan skadegörande handling
utgår enligt SkL ersättning såväl för den skadelidandes ekonomiska förlust
till följd av skadan som för s.k. ideell skada. Vid vissa brott mot den
personliga integriteten kan också då personskada inte uppkommit ersättning
utgå för ideell skada. Enligt brottsskadelagen (1978:413) kan under vissa
förutsättningar ersättning utgå av statliga medel för bl.a. personskador på
grund av brott. Brottsskadeersättningen för personskador bestäms enligt
reglerna i SkL. Genom lagstiftning, som trätt i kraft den 1 juli 1988, har
möjligheterna till ersättning av statsmedel utvidgats till att omfatta även
lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten
eller genom annat ofredande som innefattar brott.

Frågan om den allmänna, i praxis tillämpade ersättningsnivån för ideell
skada behandlades ingående av utskottet vid 1986/87 års riksmöte med
anledning av motioner angående en höjning av skadeståndsbeloppens
storlek. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1986/87:3)
ansåg utskottet att det inte fanns behov av mera genomgripande ändringar av
ersättningssystemet. Däremot kunde det enligt utskottets mening finnas
anledning att närmare överväga om inte en viss höjning av ersättningsnivån
vid ideell skada kunde vara befogad. Det kunde också, ansåg utskottet,
finnas skäl att överväga i vad mån ersättningsnivån står i överensstämmelse
med den allmänna rättsuppfattningen. Utskottet fann dock att det i ärendet
saknades underlag för ett ställningstagande till frågan i vilken mån förbättringar
kunde genomföras och förordade att spörsmålet blev föremål för en
översyn. Vad utskottet anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna.

Med anledning av riksdagens begäran har på initiativ av justitiedepartementet
våren 1987 hållits överläggningar med representanter från försäkringsbranschen
och berörda myndigheter och organisationer. Vidare har

1988/89: LU4

överläggningar hållits med företrädare för justitieministerierna i våra
nordiska grannländer. Med utgångspunkt i vad som sålunda förevarit pågår
för närvarande inom justitiedepartementet arbete med direktiv för en
översyn av vissa skadeståndsfrågor.

Av det anförda framgår att önskemålen i motionerna L613 och Julö i allt
väsentligt är tillgodosedda. Utskottet, som förutsätter att den av riksdagen
begärda översynen nu snarast kommer till stånd, anser därför inte att någon
riksdagens åtgärd i saken är påkallad. Vad gäller de i motion L610 yppade
farhågorna vill utskottet hänvisa till vad utskottet uttalade i det ovan nämnda
av riksdagen godkända betänkandet LU 1986/87:3. Utskottet framhöll där
att bedömningen av en lämplig ersättningsnivå här i landet främst bör ske
med utgångspunkt i svenska förhållanden, varvid hänsyn måste tas inte bara
till den skadelidandes intresse av att få en fullgod kompensation utan också
till skadegörarens intresse av att skadeståndsbördan inte blir oskäligt
betungande. Också de ekonomiska konsekvenserna för försäkringskollektiven
i form av kostnader för försäkringspremier och för samhället i övrigt
måste beaktas.

Enligt utskottets mening får den ersättningsnivå som i dag gäller på
personskadeområdet anses innebära en i stort sett rimlig avvägning mellan de
motstridiga intressena och några farhågor för att utvecklingen skall gå i den
av motionärerna antydda riktningen behöver man inte hysa. Skulle mot
förmodan ersättningsbeloppen stiga till en nivå som inte är godtagbar får
självfallet åtgärder övervägas. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L610.

Verkställighet av skadeståndsbeslut

Den som genom domstolsavgörande blivit tillerkänd skadestånd och som
misslyckats att på frivillighetens väg få ut tillerkänd ersättning har att sedan
domen vunnit laga kraft själv ansöka om verkställighet hos kronofogdemyndigheten
för att på det sättet försöka få ut skadeståndsbeloppet av den
skadeståndsskyldige. Närmare regler härom finns i utsökningsbalken (UB).
Statens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten skall enligt
UB ersättas av sökanden själv. Myndigheten skall emellertid utan särskild
begäran därom först försöka ta ut förrättningskostnaderna från gäldenären.

Som ovan berörts (s. 9) kan den som tillfogats skada genom brott efter
ansökan hos brottsskadenämnden under vissa förutsättningar få ersättning
av allmänna medel för skadan. Vid bestämmandet av brottsskadeersättningen
skall avräknas vissa poster. Bl.a. skall avräknas skadestånd som har
betalats eller bör kunna bli betalat till den skadelidande.

I motion L302 av Bengt Harding Olson och Lars Sundin (fp) framhålls
vikten av att brottsskadelidandes rättsliga ställning förbättras. I detta syfte
förordar motionärerna att domar om skadeståndsskyldighet på grund av
brott bör, sedan de vunnit laga kraft, omedelbart översändas från domstolen
till kronofogdemyndigheten, som med förtur och utan kostnad för den
skadeståndsberättigade skall verkställa avgörandet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att brottsoffrens
ställning stärks i olika avseenden. Från statsmakternas sida har också

1988/89:LU4

åtgärder vidtagits för att förbättra brottsoffrens situation. Sålunda har som
tidigare nämnts ersättningsmöjligheterna enligt brottsskadelagen vidgats.
Vidare har brottsförebyggande rådet (BRÅ) på regeringens uppdrag genomfört
en fördjupad undersökning av vissa frågor rörande stöd åt brottsoffer.
Undersökningen har resulterat i en rapport (BRÅ Utredning 1988:1)
Brottsoffer. I rapporten föreslås bl.a. att samhället bör underlätta för
brottsoffren att så snabbt som möjligt få ut skadestånd som tilldömts dem av
domstolarna. Om brottsoffret inte kan förmå den skyldige att betala
skadeståndet bör staten medverka till att detta utbetalas eller till att
brottsoffret på annat sätt får ekonomisk kompensation. Vidare bör en
förutsättningslös utredning om behovet av en förbättrad förmånsrätt för
skadeståndsanspråk övervägas. BRÅ förordar också att åklagarnas insatser
vad gäller skadeanspråk ökas. Rapporten övervägs för närvarande inom
justitiedepartementet.

Med hänsyn till det anförda kan någon riksdagens vidare åtgärd med
anledning av motion L302 inte anses påkallad. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionen.

Uppräkning av skadeståndslivräntor

Enligt skadeståndslagen (1972:207) skall skadestånd för framtida inkomstförlust
på grund av personskada som regel utges i form av livränta. Livräntan
är vanligen livsvarig men kan ibland vara temporär, särskilt när invaliditetstillståndet
kan komma att förändras. Den kan också bestämmas att utgå med
olika belopp under olika perioder. Livräntans storlek skall i princip motsvara
skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat
uppbära om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan har
eller borde ha uppnått eller kan beräknas uppnå.

Utgående livräntor är skyddade mot förändringar i penningvärdet.
Beträffande livräntor på grund av skadefall som inträffat efter utgången av år
1973 gäller enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor att
livräntebeloppet ändras i takt med basbeloppet. Ändring får dock ske med
högst 5 % per år och i princip endast om basbeloppet enligt AFL ändrats med
minst 5 % under ett år. Ändringen kan emellertid utlösas även om skillnaden
mellan basbeloppen inte uppgår till 5 % mellan två decembermånader. En
förutsättning därför är då att det finns procenttal som "blivit över” från en
tidigare period, dvs. inte lett till ändring på grund av den regel som innebär
att livränteuppräkningen inte får överstiga 5 % per år. Dessa överblivna
procenttal kan "balanseras” och läggas till basbeloppsändringen ett senare
år. Huruvida och med vilket belopp ändring skall ske bestäms av försäkringsinspektionen.
Ändringarna har hittills uppgått till 5 % årligen. Äldre
livräntor värdesäkras enligt särskilda författningar (se ovan s. 15).

I motion L609 av Ingegerd Elm (s) riktar motionären kritik mot att
uppräkning av skadeståndslivräntorna sker endast de år basbeloppet ökat
med minst 5 %. Motionären begär en översyn av reglerna i sin helhet i syfte
att nå en bättre anpassning av värdesäkringsbestämmelserna till inflationen.
Även i motion L619 av Gunhild Bolander och Bengt Kindbom (c) begärs en
utvärdering av värdesäkringsbestämmelserna. Syftet med denna utvärdering

1988/89:LU4

bör enligt motionärerna vara att få en utveckling av livräntorna som är socialt
och ekonomiskt acceptabel i jämförelse med andra motsvarande förmåner.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 17 f.) begärde riksdagen år
1980 (LU 1979/80:29, rskr. 336) att frågan om en förbättring av livräntetagarnas
ställning skulle utredas. Med anledning av riksdagens begäran uppdrog
regeringen samma år åt försäkringsinspektionen att skyndsamt och i samråd
med försäkringsbranschen undersöka vilka lösningar som kunde komma i
fråga för att förbättra livräntetagarnas ställning samt att redovisa för- och
nackdelar med de olika lösningarna. Uppdraget resulterade i att alla
försäkringsbolag med koncession för trafik- eller ansvarsförsäkring genom
frivillig överenskommelse utfäste sig att utge ett på visst sätt beräknat s.k.
särskilt uppräkningstillägg med hänsyn till inflationen under tiden fram till år
1982. Vidare skulle bolagen fr.o.m. den 1 februari 1984 under vissa
förutsättningar årligen höja livräntorna utöver vad som följer av författningarna
på området genom ett s.k. särskilt värdesäkringstillägg.

Regeringen beslöt den 2 februari 1984 att riksdagens skrivelse i saken inte
då skulle föranleda förslag till lagstiftning. I regeringsbeslutet anfördes att
frågan om ytterligare värdesäkring av skadeståndslivräntor med maximerad
värdesäkringsnivå fick anses ha fått en tillfredsställande lösning genom
försäkringsöverenskommelsen från år 1983 och att frågan om lagstiftning
därigenom mist sin aktualitet. Regeringen framhöll dock att den fortsatta
utvecklingen på området borde följas med uppmärksamhet och att frågan om
lagstiftning kunde tas upp på nytt om det visade sig föreligga skäl därtill.

Värdesäkring av skadeståndslivränta enligt försäkringsbolagens överenskommelser
har enligt vad utskottet inhämtat lett till att livräntetagarna under
år 1988 kunnat kompenseras för penningvärdeförsämringen med ytterligare
2 % och således kunnat - tillsammans med den 5-procentiga uppräkningen
enligt 1973 års lagstiftning - erhålla sammanlagt 7 %.

I likhet med motionärerna anser utskottet det angeläget att skadeståndslivräntorna
fortlöpande kan anpassas till förändringarna i penningvärdet. Vid
en bedömning av frågan om värdesäkringen av livräntorna måste emellertid
också kostnadsaspekterna tillmätas viss betydelse. Som utskottet utförligt
redovisade då spörsmålet behandlades år 1980 medför även små höjningar av
värdesäkringsnivån betydande kostnadsökningar. Eftersom det helt övervägande
antalet livräntor utgår från olika typer av ansvarsförsäkringar kommer
en förbättring för livräntetagarna att leda till ökade kostnader för försäkringsbolagen
, något som i sin tur kommer att avspegla sig i högre premieutgifter
för försäkringstagarna. Som utskottet i andra sammanhang framhållit kan
kraftiga premiehöjningar medföra påtagliga risker för att många människor
helt eller delvis avstår från att försäkra sig. Det ligger såväl i samhällets som i

1988/89 :LU4

försäkringstagarnas intresse att en sådan utveckling motverkas. Också för de 1988/89:LU4
skadelidande är det av stor betydelse att ett tillfredsställande försäkringsskydd
upprätthålls i samhället.

Med hänsyn till de delvis motstridiga intressen som sålunda gör sig
gällande i fråga om värdesäkringen av skadeståndslivräntorna anser utskottet
att den nuvarande lagstiftningen på området i förening med det åtagande
försäkringsbolagen gjort får anses innebära en tillfredsställande lösning av
frågan. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att försäkringsinspektionen
och försäkringsbolagen fortsätter på den inslagna vägen och när så blir
möjligt tar upp frågan om ytterligare förbättringar för livräntetagarna. Med
hänsyn till vad som anförts i 1984 års regeringsbeslut utgår utskottet från att
regeringen uppmärksamt följer utvecklingen och tar de initiativ som kan visa
sig erforderliga.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L609 och L619.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande frihet frän skadeståndsansvar gentemot brottsling
att riksdagen avslår motion 1987/88:L615,

2. beträffande vårdnadshavares skadeståndsansvar
att riksdagen avslår motion 1987/88:L606,

3. beträffande skadeståndsansvar vid djurhållning i naturreservat
att riksdagen avslår motion 1987/88:L616,

4. beträffande ideellt skadestånd

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L610, 1987/88:L613 och
1987/88:Jul6,

5. beträffande verkställighet av domar i skadeståndsmål
att riksdagen avslår motion 1987/88:L302,

6. beträffande uppräkning av skadeståndslivräntor

att riksdagen avslår motionerna 1987/88:L609 och 1987/88:L619.

Stockholm den 8 november 1988
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik
(s), Allan Ekström (m). Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s). Hans
Rosengren (s), Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabeth
Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Lena Boström (s) och Karin Starrin

(c).

Reservation

1988/89 :LU4

Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling (mom. 1)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olson (c), Allan Ekström (m),

Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp) och Karin Starrin (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar med ”Utskottet
erinrar” och slutar med ”motion L615” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att det i gällande skadeståndslag (SkL) inte finns
några särskilda regler för fall då en brottsling skadas i samband med
utövandet av sin brottsliga handling. Däremot kan i sådana fall bestämmelserna
i 6 kap. 1 § SkL om jämkning av skadestånd tillämpas och då ända ned
till noll om den skadelidande brottslingen själv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet medverkat till skadan. På så sätt kan åstadkommas att brottslingen
icke blir berättigad till skadestånd. Enligt utskottets mening är en sådan
metod svårförståelig. Det naturliga tillvägagångssättet är att knyta an till en
allmän rättsgrundsats av innehåll att en brottsling i normalfallet själv har att
bära sin egen skada. Bristen på uttryckliga regler har dock lett till ett under
avsevärd tid mycket oklart rättsläge (se Bengtsson, Om jämkning av
skadestånd, 1982, s. 205 ff., Hellner, Skadeståndsrätt, 1985, s. 105 och NJA
1973 s. 141) som inte sällan kommit att avvika från den allmänna rättsuppfattningen
på området. Enligt utskottets mening måste rättsläget nu klargöras
genom lagstiftning. I SkL bör därför införas en bestämmelse av den
innebörden att frihet från skadeståndsansvar skall föreligga i förhållande till
den brottsling som skadas i samband med sitt utövande av en brottslig
handling, som på ett icke ringa sätt kränkt någon annan person eller dennes
rätt. Genom införandet av en sådan lagregel skulle rättsläget bli klarare och
lagstiftningen bringas i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Det
bör ankomma på regeringen att - i samband med redan planerad samlad
översyn av skadeståndsreglerna - utarbeta och förelägga riksdagen förslag
till sådan lagändring. Detta bör riksdagen med anledning av motion L615
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:L615 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förslag till ändring i
skadeståndslagen.

Särskilt yttrande
Ideellt skadestånd (mom. 4)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m),

Ewy Möller (m), Bengt Harding Olson (fp) och Karin Starrin (c) anför:

Som framhålls i motionerna L613 (c) och JU16 (c) är det angeläget att det

görs en samlad översyn av skadeståndsreglerna om ideella skador, inbegripet 26

även brottsskadelagens bestämmelser. De skadeståndsbelopp som döms ut
upplevs i många fall som låga i förhållande till det lidande som den skadade
fått utstå. Det är enligt vår mening viktigt att ersättningsnivåerna står i
överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen.

Redan hösten 1986 begärde riksdagen hos regeringen en översyn av
ersättningssystemet vid ideell skada. Även om det kan vara komplicerade
frågor finner vi det anmärkningsvärt att denna översyn ännu inte kommit till
stånd. Eftersom arbetet med direktiv för översynen påbörjats inom justitiedepartementet
har vi dock inte funnit anledning att föreslå ett nytt
riksdagsuttalande med anledning av de båda motionerna.

1988/89:LU4