Vissa skadeståndsfrågor

Betänkande 1988/89:LU25

Lagutskottets betänkande

1988/89:LU25

1988/89

LU25

Sammanfattning

I betänkandet behandlas tre motioner om olika skadeståndsrättsliga frågor. I
en motion (m) tas upp frågan om en vidgad rätt till skadestånd vid
integritetskränkningar, och i en motion (m) föreslås en undersökning av
möjligheterna att vidga skadeståndsansvaret för föräldrar när det gäller deras
barns handlingar. 1 den tredje motionen (fp) begärs uttryckliga regler om
frihet från skadeståndsansvar gentemot skadelidande brottsling.

Motionerna avstyrks av utskottet. Som skäl för ställningstagandet till
m-motionerna hänvisar utskottet till pågående och blivande utredningsarbete.
I en reservation (m, fp, c) begärs ett tillkännagivande till förmån för
fp-motionen.

Motioner

1988/89:L603 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring i skadeståndslagen (1972:207) om frihet
från skadeståndsansvar gentemot brottsling i enlighet med vad som anförs i
motionen.

1988/89:L618 av Jerry Martinger m.fl. (m) vari - med hänvisning till vad som
anförs i motion 1988/89:Ju810 - yrkas att riksdagen hos regeringen begär
utredning angående föräldrars skadeståndsansvar på sätt som anges i
motionen.

1988/89:L624 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari - med hänvisning till vad som
anförs i motion 1988/89:Ju817 - yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till lagstiftning om rätt till skadestånd för integritetskränkning på sätt
som anges i motionen.

Rätten till skadestånd vid integritetskränkningar
Gällande ordning

Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap.
skadeståndslagen (1972:207). Bestämmelserna bygger liksom övriga regler i
skadeståndslagen (SkL) på principen att en skadelidande skall få full

1 Riksdagen 1988/89. 8sami. Nr 25

ersättning för sina skador. De är tillämpliga såväl när en skada orsakats
genom ett brottsligt förfarande som då skadeståndsskyldighet eljest föreligger.
Enligt 5 kap. 1 8 SkL kan den som har tillfogats personskada få
ersättning både för ekonomisk och s.k. ideell skada. Som ekonomisk skada
ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter som den skadelidande haft till
följd av skadan samt förlorad arbetsförtjänst och framtida inkomstförlust.
Ideell skada gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller
annat stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder under den
akuta sjukdomstiden medan lyte och men omfattar bestående lidande och
obehag. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av
skadan.

Som framgår av redogörelsen ovan knyter rätten till ersättning för ideell
skada an till att en personskada uppkommit. I vissa fall kan emellertid ideell
skada ersättas även om någon direkt personskada inte föreligger. Enligt 1
kap. 3 8 SkL skall sålunda bestämmelserna om skyldighet att ersätta
personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan
genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som
innefattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i
förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning
eller dylik brottslig gärning. Stadgandet anses ge rätt till ersättning för
obehag och lidande som kan uppkomma vid hemfridsbrott. Huruvida rätt till
ersättning föreligger för sådant psykiskt lidande som kan drabba en person i
samband med att hans bostad blir skövlad och förstörd vid ett inbrott är
däremot oklart.

Vid sidan av bestämmelserna i SkL finns i skilda författningar regler om
rätt till ersättning för ideell skada som inte har samband med personskada.
Sådana ersättningsregler finns i bl.a. datalagen (1973:289), kreditupplysningslagen
(1973:1173) och inkassolagen (1974:182).

Motionsmotivering

Motiveringen till yrkandet i motion L624 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) finns i
motion Ju817 om stöd till brottsoffer, vari framhålls att många som drabbas
av inbrott i sin bostad upplever brottet som en grov kränkning och känner
stark oro för att händelsen skall upprepas. Motionärerna påpekar att det i
dag inte finns någon rätt till ersättning för lidande av denna art och hävdar att
integritetskränkningen bör ersättas som ideell skada. Skadestånd bör också
kunna utgå för exempelvis förlust av egendom med särskilt affektionsvärde.

Utredningsarbete

Hösten 1986 behandlade riksdagen motioner om skadestånd vid ideell skada.
I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1986/87:3) uttalade
utskottet att de skadelidandes ställning när det gällde ersättning för sådan
skada borde förbättras i vissa avseenden och att frågan borde bli föremål för
översyn. På hemställan av utskottet gav riksdagen med anledning av
motionerna som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört.

Med anledning av riksdagens begäran beslöt regeringen i december 1988
direktiv för en utredning med uppgift att se över reglerna om ersättning för

1988/89:LU25

ideell skada i samband med personskada m.m. Enligt direktiven skall
kommitténs huvuduppgifter vara att överväga dels om den nuvarande
ersättningsnivån bör höjas, dels vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas,
dels ock hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas. I
direktiven framhålls att utredningen i samband med frågan om ersättningsprinciperna
också bör överväga om ersättning enligt 1 kap. 3 § SkL skall
kunna ges för den chock och bestörtning som kan upplevas av den som finner
sin bostad skövlad efter ett inbrott eller en omfattande skadegörelse.

Vårdnadshavares skadeståndsansvar
Motionsmotivering

Motiveringen till yrkandet i motion L618 av Jerry Martinger m.fl. (m) finns i
motion Ju810 vari framläggs förslag till olika åtgärder mot ungdomsbrottslighet.
Motionärerna anser att skadegörelsen från ungdomars sida skulle kunna
minskas om föräldrarnas ekonomiska ansvar för deras barns brottsliga
gärningar fick en större omfattning än det har i dag. Enligt motionärerna bör
en översyn göras av den skadeståndsrättsliga lagstiftningen med syfte att det
skall utrönas huruvida föräldrarnas ansvar kan skärpas.

Gällande ordning m.m.

Inom skadeståndsrätten gäller som en huvudregel att endast den som genom
en aktiv handling orsakat en skada är skyldig att utge ersättning. En
tillämpning av denna huvudregel i de fall då barn förorsakar skador leder till
att något ansvar inte kan åläggas föräldrarna. I betydande utsträckning
förekommer det emellertid att underlåtenhet att handla kan föranleda
skadeståndsansvar. Ansvaret i dessa fall brukar härledas ur en plikt för
vederbörande att handla. I många fall är skyldigheten att handla föreskriven i
lag eller annan författning, och underlåtenheten medför då skadeståndsskyldighet
om den som inte fullgjort sin handlingsplikt varit vårdslös eller handlat
uppsåtligen. Är underlåtenheten straffbelagd gäller liksom vid andra brott
den allmänna principen att brottsliga handlingar som orsakar skada medför
skyldighet att ersätta denna. Även utan särskilt lagstadgande kan det
emellertid föreligga en plikt att förhindra skador. Sålunda anses exempelvis
att föräldrar har en plikt att se till sina barn så att dessa inte vållar skador (se
Jan Hellner, Skadeståndsrätt 1985 s. 76 och 225). Den tillsynsplikten har stöd
i föräldrabalken (FB). Enligt 6 kap. 2 § andra stycket FB skall nämligen ett
barns vårdnadshavare ansvara för att barnet får den tillsyn som behövs med
hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Bestämmelsen,
som fick sin nuvarande avfattning år 1983, avser i första hand vårdnadshavarens
skyldigheter mot barnet, men den anger även vilken uppsiktsskyldighet
över barnet som vårdnadshavaren har i förhållande till utomstående (se
prop. 1981/82:168 s. 23 samt NJA 1976 s. 458 och 1977 s. 186). Av
lagrummets utformning följer att vårdnadshavarens tillsynsplikt förändras
alltefter barnets ålder och mognad för att helt upphöra då barnet fyllt 18 år.

1988/89:LU25

1* Riksdagen 1988/89. 8 sand. Nr LU25

Genom 23 kap. 6 § brottsbalken har vårdnadshavarens tillsynsplikt fått en
särskild straffsanktion. Enligt lagrummet kan föräldrar eller andra uppfostrare
eller förmyndare dömas till straff om de underlåter att hindra den som
står under deras vård eller lydnad från att begå brott. En förutsättning är
dock att det skall ske utan fara för dem själva eller deras närmaste och utan
anmälan till myndighet. För föräldrar gäller vidare liksom för andra att
underlåtenhet att anmäla eller eljest avslöja brott är straffbelagt i vissa fall.
En ytterligare förutsättning för straffbarhet är att den gärning "som var å
färde” fortskridit så långt att straff har kunnat följa på den.

I fråga om vårdnadshavarens straffansvar finns vidare bestämmelser i viss
specialstraffrättslig lagstiftning. Sålunda gäller enligt 3 § tredje stycket
förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. att en
vårdnadshavare som har vetskap om att ett barn under 15 år innehar
springstilett eller springkniv skall dömas till dagsböter, om vårdnadshavaren
inte har gjort vad som ankommer på honom eller henne att förhindra
innehavet. Vidare föreskrivs i 34 § körkortslagen (1977:477) att vårdnadshavaren
döms till dagsböter, om ett barn under 15 år för moped eller
terrängskoter och vårdnadshavaren har underlåtit att göra vad som har
ankommit på honom eller henne för att hindra förseelsen.

Av det sagda följer att föräldrar som underlåtit att följa en straffsanktionerad
plikt att handla kan bli skadeståndsskyldiga på samma sätt som i
allmänhet gäller vid brottsliga gärningar. Har föräldrarna brustit i sin
allmänna plikt att utöva tillsyn över barnet kan skadeståndsansvar för
barnets handlande uppkomma om deras underlåtenhet varit vårdslös eller
uppsåtlig. I rättspraxis har i åtskilliga fall förutsättningarna för föräldrars
skadeståndsansvar vid bristande tillsyn ansetts uppfyllda när det gällt mindre
barn. I de fall skador orsakats av äldre barn har däremot föräldrarna bedömts
inte ha brustit i sin tillsyn (se exempelvis NJA 1957 s. 254 och 1970 s. 68 och
463). Det skadeståndsansvar som föräldrarna har för sitt barns handlande är
självständigt och förutsätter inte att barnet självt kan åläggas ersättningsskyldighet,
något som är av särskild betydelse när barnet av olika skäl inte kan
förpliktas utge skadestånd.

Barnet självt har enligt 2 kap. 2 § SkL endast ett begränsat skadeståndsansvar.
Sålunda skall den som inte har fyllt 18 år och som vållar sak- eller
personskada ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans
ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring
och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. En
omständighet som alltså har betydelse är om skadeståndsansvaret täcks av en
ansvarsförsäkring. I så fall kan barnet åläggas ett större skadeståndsansvar än
i andra fall. Det kan anmärkas att en hemförsäkring enligt försäkringsvillkoren
täcker skadestånd som åvilar inte bara försäkringstagaren själv utan
också bl.a. hemmavarande ogifta barn. Skador som har orsakats uppsåtligen
(t.ex. genom skadegörelse) ersätts inte, såvida inte skadan har orsakats av ett
barn under tolv år. Eftersom de flesta hushåll (mellan 85 och 90 %) har
hemförsäkring blir det i allmänhet aktuellt att kräva ut skadestånd av barnet
personligen endast när barnet har fyllt tolv år och har orsakat skadan
uppsåtligen.

Vid tillkomsten av SkL diskuterades om vårdnadshavarna borde åläggas

1988/89 :LU25

ett skadeståndsansvar för sina barns culpösa handlingar, oberoende av om
vårdnadshavarna själva hade förfarit culpöst (s.k. objektivt föräldraansvar).
Skadeståndskommittén ansåg, i likhet med motsvarande kommittéer i de
andra nordiska länderna, att ett sådant ansvar inte borde införas (SOU
1963:33). Under remissbehandlingen ansåg bl.a. hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och hovrätten för Västra Sverige att
det torde kunna övervägas att skärpa vårdnadshavarnas skadeståndsskyldighet
genom en regel om objektivt ansvar. Departementschefen anslöt sig
emellertid till skadeståndskommitténs ståndpunkt och tilläde att en tillämpning
av reglerna om barns skadeståndsansvar ofta kom att leda till samma
resultat som ett objektivt ansvar för vårdnadshavaren, i varje fall när
ansvarsförsäkring förelåg (prop. 1972:5 s. 170 f.).

I sammanhanget kan nämnas att lärare och skolledning anses ha ett visst
ansvar för barn när de vistas i skolan (se t.ex. NJA 1984 s. 764). I den mån fel
eller försummelse föreligger i tjänsten svarar arbetsgivaren för skador som är
en följd av detta.

Arbetsgrupp inom BRÅ

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) beslöt den 15 oktober 1987 att tillsätta en
arbetsgrupp med uppgift att undersöka möjligheterna att utvidga vårdnadshavares
ansvar för sina barns brottsliga handlingar. Arbetsgruppen skall
undersöka om vårdnadshavarnas ansvar bör utökas genom en utvidgning av
det skadeståndsrättsliga ansvaret eller på annat sätt. Enligt direktiven för
arbetsgruppen skall denna överväga bl.a. om ett utvidgat skadeståndsansvar
för vårdnadshavare är påkallat samt vilka positiva eller negativa effekter en
sådan utvidgning kan tänkas medföra bl.a. för socialt starkt utsatta familjer.
Arbetet, som vid behov skall kunna utmynna också i förslag till lagändringar,
skall enligt direktiven vara avslutat inom ett och ett halvt år från det att det
påbörjats.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner om en vidgat skadeståndsansvar för föräldrar och andra vårdnadshavare
behandlades av riksdagen hösten 1987 och hösten 1988. I sina av
riksdagen godkända betänkanden i ärendena (LU 1987/88:4 och 1988/
89:LU4) avstyrkte utskottet bifall till motionerna med hänvisning till det då
pågående arbetet inom BRÅ.

Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling
Gällande ordning

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar i 2 kap. 1 § SkL innebär att
var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada
skall ersätta skadan. Enligt vissa specialförfattningar föreligger ett s.k. strikt
skadeståndsansvar, dvs. skyldighet att ersätta skada oberoende av vållande.

1988/89:LU25

Vid sidan härav har i praxis utbildats regler om strikt skadeståndsansvar på
några områden.

Skadeståndet kan jämkas under vissa förutsättningar. Enligt 6 kap. 1 § SkL
gäller att skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har medverkat till
skadan. Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada
kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till
skadan. För samtliga skadetyper gäller att jämkning skall ske efter vad som är
skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna
i övrigt. Reglerna om jämkning på grund av medvållande kan vara
tillämpliga även i situationer av strikt skadeståndsansvar.

Skadeståndslagen innehåller inga särskilda bestämmelser om skadestånd
till den som har skadats vid utövandet av brottslig eller annan otillåten
handling. I sådana fall blir vanliga skadeståndsrättsliga principer tillämpliga.
Den som t.ex. är ansvarig för säkerheten i en fastighet, vid ett bygge e.d. kan
bli skadeståndsskyldig inte bara mot den som är behörig att komma dit utan
även mot andra. Är risken för skada stor för behöriga besökande kan också
en obehörig besökare erhålla skadestånd om han skadas (se Jan Hellner,
Skadeståndsrätt, 1985, s. 105). Som exempel kan nämnas rättsfallet NJA
1973 s. 141. Fallet avsåg en person som begivit sig in på en i mörker försänkt
byggnadsplats för att kasta vatten och därvid fallit ned i ett öppet hisschakt
och skadats. De anordningar som avskilde byggnadsplatsen från gatan var
otillräckliga och hisschaktet hade lämnats öppet vid arbetets slut. Den
skadade erhöll skadestånd från byggnadsentreprenören. Trots att han
obehörigen begett sig in på byggnadsplatsen ansåg man att hans handlande ej
hade ”innefattat sådan kränkning av bolaget eller dess rätt som skulle ha
kunnat fria bolaget från vårdslösheten". Att den skadade under angivna
omständigheter begett sig in på den i mörker försänkta byggnadsplatsen var
emellertid att anse som medvållande till skadan. Entreprenören fick därför
svara för två tredjedelar av skadan.

Rättsfallet har kommenterats av justitierådet Bertil Bengtsson (Om
jämkning av skadestånd, 1982, s. 206). Bengtsson anför bl.a. följande.

Vad en sådan kränkning skulle gå ut på som befriar från culpaansvar är
oklart. Den skadades handlande får i 1973 års fall antas ha utgjort (lindrigt)
olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket brottsbalken, och då bör väl i
varje fall vissa lindriga hemfridsbrott likställas härmed - säkert också
tagande av olovlig väg (12 kap. 4 § BrB). I dessa fall skulle en inkräktare
alltså kunna kräva skadestånd. Däremot är det tänkbart att otillåtet
inträngande i en byggnad, som inte står öppen för allmänheten, innebär en
kränkning av avsett slag, vare sig det gäller bostadshus eller annan lokal; här
skulle den skadelidande få reda sig utan ersättning. Detsamma måste antas
gälla skador i samband med stöldförsök eller liknande även om skadan inte
inträffar inomhus; en inbrottstjuv, som halkar på trappan till den villa där
han tänkt ta sig in, lär knappast ha rätt till skadestånd, även om motsatsen
ibland påståtts. Förutsättning för att talan skulle ogillas på angiven grund
torde emellertid vara att hans brottsliga avsikt klart framgår av omständigheterna.

1988/89: LU25

Sammanfattningsvis anför Bengtsson att gränsdragningen över huvud taget
är tveksam. Vanligt torde vara att den omständigheten, att utomstående inte

har på platsen att göra, medför att innehavaren inte kan anses ha varit
oaktsam genom att underlåta åtgärder mot risken. Han får dock alltid beakta
möjligheten att lekande barn tar sigin på lockande områden. NJA 1973s. 141
visar att en innehavare under vissa förhållanden får vara beredd också på
andra intrång, avslutar Bengtsson.

Jan Hellner har i fråga om tjuvar och andra kvalificerat obehöriga
besökare anfört att något ansvar inte finns i förhållande till dem. Inbrottstjuven
får inte skadestånd om han snavar i ett hål i en matta i lägenheten, där
han brutit sig in, och bryter benet. Hellner tillägger dock att man inte får sätta
farliga fällor för inbrottstjuvar (a.a. s. 105).

Motionsmotivering

I motion L603 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att det i gällande
lagstiftning inte finns några särskilda regler för de fall då någon skadas i
samband med att han utövar en brottslig gärning. Dock kan i sådana fall,
hävdar motionären, reglerna om jämkning av skadestånd tillämpas. Motionären
anser att denna ordning är svårförståelig och att det naturliga borde
vara att tillämpa en allmän rättsgrundsats av innebörd att den brottslige själv
fick bära sin skada. Då avsaknaden av uttryckliga bestämmelser på området
medfört att rättsläget är oklart bör enligt motionären det i SkL införas en
regel om att rätt till skadestånd inte föreligger för den som skadats i samband
med utövandet av en brottslig gärning om gärningen på ett inte ringa sätt
kränkt någon annan person eller dennes rätt.

Tidigare riksdagsbehandling

Motioner av samme motionär som väckt motion L603 och med samma syfte
som den har behandlats av riksdagen under hösten 1987 och hösten 1988 och
därvid avslagits på hemställan av utskottet. Då motionsspörsmålet prövades
år 1987 erinrade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU
1987/88:4) om att det i SkL inte finns några särskilda regler för fall då en
person skadas när han är i färd med att begå brott eller annars uppehåller sig
olovligen på annans område. Utskottet konstaterade att det av allmänna
skadeståndsrättsliga grundsatser emellertid får anses följa att den skadelidande
inte har rätt till skadestånd i de situationer som motionen tog sikte på.
Utskottet påpekade att den som är ansvarig för säkerheten i en fastighet
således inte är skadeståndsskyldig i förhållande till tjuvar och andra
kvalificerat obehöriga besökare, om skada inträffar till följd av brister i
skyddsanordningar e.d. Enligt utskottet torde det dock förhålla sig annorlunda,
om en inbrottstjuv skadas i en fälla som fastighetsägaren har gillrat.
Lindriga former av hemfridsbrott och olaga intrång torde enligt utskottet inte
utesluta att inkräktaren har rätt till skadestånd (jfr NJA 1973 s. 141).

Utskottet ansåg att motionen byggde på en uppfattning av innehållet i
gällande rätt som inte kunde anses vara i allo riktig. En ändring av SkL så att
möjligheterna att jämka skadestånd vidgades i enlighet med önskemålet i
motionen skulle, tvärtemot vad motionären hade avsett, enligt utskottets
mening kunna uppfattas som om därigenom öppnades en möjlighet till

1988/89: LU25

skadestånd - som visserligen kan jämkas till noll - för fall där rätt till
skadestånd nu är utesluten.

Utskottet erinrade om att ett motionsyrkande liknande det år 1987
aktuella hade behandlats av utskottet år 1981 (LU 1980/81:26). Utskottet
hade då dragit samma slutsats beträffande rättsläget och tagit avstånd från
tanken på en särskild reglering i SkL. Utskottet fann inte anledning att frångå
detta ställningstagande men tilläde att frågan fick tas upp till förnyad
prövning om rättsutvecklingen skulle gå i oönskad riktning.

Vid 1988 års riksdagsbehandling fann utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1988/89:LU4 inte anledning att frångå sitt tidigare
ställningstagande.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet tre motioner vari tas upp frågor
angående rätten till skadestånd vid integritetskränkningar, vårdnadshavares
skadeståndsansvar och frihet från skadeståndsansvar gentemot skadelidande
brottsling.

Rätten till skadestånd vid integritetskränkningar

Enligt skadeståndslagen (1972:207) kan den som tillfogats personskada få
ersättning för både ekonomisk skada och s.k. ideell skada. Ideell skada
gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat
stadigvarande men. Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt
till följd av personskadan. Även om någon direkt personskada inte uppkommit
kan i vissa fall ideell skada ersättas. I 1 kap. 3 § föreskrivs sålunda att
reglerna om ersättning för personskada skall tillämpas i fråga om lidande som
orsakas av vissa integritetskränkande handlingar. Bestämmelsen ger rätt till
ersättning för lidande och obehag som kan uppkomma vid hemfridsbrott.
Någon vägledande rättspraxis föreligger inte i frågan huruvida rätt till
ersättning föreligger för psykiskt lidande som kan drabba en person i
samband med att hans bostad blir förstörd vid ett inbrott.

I motion L624 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) hävdas att många som drabbas
av bostadsinbrott upplever brottet som en grov kränkning och känner oro för
att händelsen skall upprepas. Motionärerna anser att lidande av denna art
bör ersättas som ideell skada samt att skadestånd också bör kunna utgå för
förlust av egendom med särskilt affektionsvärde.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det finns anledning att
närmare överväga om inte ersättning bör kunna utgå för psykiskt lidande som
kan drabba en person på grund av bostadsinbrott. Som närmare redovisats
ovan (s. 2 och 3) har regeringen med anledning av riksdagens begäran år 1986
(se LU 1986/87:3) om en översyn av vissa frågor rörande ersättningen för
ideell skada i december 1988 fattat beslut om direktiv för en utredning på
området. Enligt direktiven skall utredningen bl.a. överväga om ersättning
skall kunna ges för den chock och bestörtning som kan upplevas av den som
finner sin bostad skövlad efter ett inbrott eller en omfattande skadegörelse.
Med hänsyn till vad som sålunda anges i utredningsdirektiven får enligt

1988/89 :LU25

utskottets mening motionärernas önskemål anses helt tillgodosett. Utskottet
utgår därvid från att också spörsmålet om ersättning för förlust av egendom
med affektionsvärde kan komma att aktualiseras under utredningsarbetet.
Något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion L624 är således
inte påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motionen.

Vårdnadshavares skadeståndsansvar

I motion L618 av Jerry Martinger m.fl. (m) begärs att den skadeståndsrättsliga
lagstiftningen skall ses över i syfte att det skall utrönas huruvida
föräldrarnas ansvar för sina barns handlande kan skärpas. Motionärerna
anser att skadegörelsen från ungdomars sida skulle kunna minskas genom att
föräldrarna fick bära ett större ekonomiskt ansvar för barnens brottsliga
gärningar.

Någon uttrycklig regel om föräldrars ansvar för skador som deras barn
åstadkommer finns inte i svensk rätt. Däremot finns i skadeståndslagen en
regel om barnets eget skadeståndsansvar. Innebörden av regeln är att ett
barn under 18 år är skyldigt att ersätta skador bara i den mån det är skäligt
med hänsyn till bl.a. barnets ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet
samt om det finns en ansvarsförsäkring för barnet. I praxis har regeln
tillämpats så att mycket små barn endast undantagsvis anses kunna åläggas
eget skadeståndsansvar medan äldre barn anses kunna ådra sig sådant eget
ansvar om än begränsat till beloppen. Om barnet omfattas av en ansvarsförsäkring
utdöms dock oftast fullt skadestånd.

Även om det alltså saknas uttrycklig reglering av föräldrars skadeståndsansvar
anses ändå föräldrar och andra som har en tillsynsskyldighet över
underåriga barn kunna bli ansvariga för skador som barnet vållar och detta
oavsett om barnet självt är skadeståndsskyldigt. En förutsättning är att de -uppsåtligen eller vårdslöst - har brustit i sin plikt att utöva tillsyn över barnet.
Det ligger i sakens natur att det ställs större krav på utövandet av tillsyn över
mindre barn än över dem som har nått större självständighet och mognad.
Som utskottet tidigare konstaterat vid behandlingen av likartade motionsyrkanden
(se senast 1988/89:LU4) har såvitt känt allvarligare olägenheter
hittills inte ansetts följa med nuvarande ordning. Utskottet kan emellertid
inte bortse från att det under senare år blivit allt vanligare att underåriga gör
sig skyldiga till skadegörelse och andra brott som drabbar både enskilda
personer och det allmänna. Enligt utskottets mening är det angeläget att
olika vägar prövas i syfte att motverka denna utveckling. En lösning kan vara
att vårdnadshavare stimuleras att ta ett större ansvar för sina barns
handlande.

Som närmare framgår av redogörelsen ovan (s. 5) beslöt brottsförebyggande
rådet (BRÅ) att hösten 1987 tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att
undersöka möjligheterna att utvidga vårdnadshavares ansvar för sina barns
brottsliga handlingar. Arbetsgruppen skall enligt sina direktiv undersöka om
vårdnadshavarnas ansvar bör utökas genom en utvidgning av det skadeståndsrättsliga
ansvaret eller på annat sätt. Arbetet beräknas vara avslutat
under sommaren 1989.

Med hänsyn till att motionärernas önskemål om en undersökning av

988/89:LU25

möjligheterna att skärpa föräldrars skadeståndsansvar således redan är
tillgodosett genom det arbete som bedrivs inom BRÅ anser utskottet att
motionen inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.

Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling

I motion L603 av Bengt Harding Olson (fp) begärs att skadeståndslagens
regler ändras så att rätt till skadestånd inte föreligger för den som skadas i
samband med utövandet av brottslig gärning om gärningen på ett inte ringa
sätt kränkt någon annan person eller dennes rätt. Motionären pekar på att
avsaknaden av uttryckliga bestämmelser om skadeståndsansvaret i sådana
fall har medfört att rättsläget är oklart.

Som motionären framhåller finns det i skadeståndslagen inte några
särskilda regler för fall då en person skadas när han är i färd med att begå
brott. Av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser får emellertid anses
följa att den skadelidande inte har rätt till skadestånd i de situationer
motionen tar sikte på (se Bengtsson. Om jämkning av skadestånd, 1982, s.
205 ff., och Hellner, Skadeståndsrätt, 1985, s. 105 f.). Den som är ansvarig
för säkerheten i en fastighet är sålunda inte skadeståndsskyldig i förhållande
till tjuvar och andra kvalificerat obehöriga besökare, om skada inträffar till
följd av brister i skyddsanordningar e.d. Annorlunda torde det dock förhålla
sig, om en inbrottstjuv skadas i en fälla som fastighetsägaren har gillrat.
Lindriga former av hemfridsbrott och olaga intrång torde inte utesluta att
inkräktaren har rätt till skadestånd (jfr NJA 1973 s. 141).

Då utskottet tidigare prövat motionsyrkanden med liknande syfte (se
senast 1988/89:LU4) har utskottet haft samma uppfattning om rättsläget och
tagit avstånd från tanken på en särskild reglering av frågan i SkL. Utskottet
finner inte anledning att nu frångå ställningstagandet och avstyrker därför
bifall till motion L603.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande skadestånd vid integritetskränkningar
att riksdagen avslår motion 1988/89:L624,

2. beträffande vårdnadshavares skadeståndsskyldighet
att riksdagen avslår motion 1988/89:L618,

3. beträffande frihet från skadeståndsansvar gentemot skadelidande
brottsling

att riksdagen avslår motion 1988/89:L603.

Stockholm den 21 mars 1989
På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

1988/89 :LU25

Närvarande: Rolf Dahlberg (m). Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik
(s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Hans
Rosengren (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth
Persson (vpk), Elisabet Franzén (mp), Lena Boström (s) och Charlotte
Cederschiöld (m).

Reservation

Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling (mom. 3)

Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m),
Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabet Franzén (mp) och
Charlotte Cederschiöld (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med ”Sorn
motionären” och slutar med ”motion L603” bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att det i gällande skadeståndslag (SkL) inte finns
några särskilda regler för fall då en brottsling skadas i samband med
utövandet av sin brottsliga handling. Däremot kan i sådana fall bestämmelserna
i 6 kap. 1 § SkL om jämkning av skadestånd tillämpas och då ända ned
till noll om den skadelidande brottslingen själv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet medverkat till skadan. På så sätt kan åstadkommas att brottslingen
icke blir berättigad till skadestånd. Enligt utskottets mening är en sådan
metod svårförståelig. Det naturliga tillvägagångssättet är att knyta an till en
allmän rättsgrundsats av innehåll att en brottsling i normalfallet själv har att
bära sin egen skada. Bristen på uttryckliga regler har dock lett till ett under
avsevärd tid mycket oklart rättsläge (se Bengtsson, Om jämkning av
skadestånd, 1982, s. 205 ff., Hellner, Skadeståndsrätt, 1985, s. 105 och NJA
1973 s. 141) som inte sällan kommit att avvika från den allmänna rättsuppfattningen
på området. Enligt utskottets mening måste rättsläget nu klargöras
genom lagstiftning. I SkL bör därför införas en bestämmelse av den
innebörden att frihet från skadeståndsansvar skall föreligga i förhållande till
den brottsling som skadas i samband med sitt utövande av en brottslig
handling, som på ett icke ringa sätt kränkt någon annan person eller dennes
rätt. Genom införandet av en sådan lagregel skulle rättsläget bli klarare och
lagstiftningen bringas i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Det
bör ankomma på regeringen att - i samband med den beslutade samlade
översynen av skadeståndsreglerna - utarbeta och förelägga riksdagen förslag
till sådan lagändring. Detta bör riksdagen med anledning av motion L603
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling
att riksdagen med anledning av motion 1987/88:L603 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förslag till ändring i
skadeståndslagen.

1988/89: LU25

gotab 88406, Stockholm 1989