Vissa påföljdsfrågor (Betänkande 1989/90:JuU8 Justitieutskottet)

Justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU8

Vissa påföljdsfrågor

1989/90

JuU8

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner om påföljdssystemet.
De rör bl.a. straffskärpning vid återfall, kontraktsvård vid
sexualbrott och villkorligt fängelse. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
Ett antal reservationer har fogats till betänkandet.

Motionerna

Yrkanden

1988/89:Ju501 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen beslutar om ändringar i reglerna om kontraktsvård i
enlighet med vad som har förordats i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i tillämpliga
lagar som föranleds av vad i motionen anförts om skärpning av straff
vid återfall.

1988/89:Ju804 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att upphäva lagen om företagsbot.

1988/89:Ju805 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om villkorligt fängelse,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stramare skyddstillsyn,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om strängare straff vid vanebrottslighet.

1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om villkorligt fängelse i förening med kontraktsvård.

1988/89:Ju821 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

12. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om kontraktsvård i
påföljdsdelen för sexual- och grova misshandelsbrott.

1 Riksdagen 1989/90. 7 sami. Nr 8

Motiveringar

I motionerna Ju501 och Ju805 tas frågan upp om påföljdsvalet vid
vanebrottslighet. Motionärerna kritiserar reglerna för påföljdsbestämningen
och anser att möjligheterna till straffskärpning vid återfall är
alltför begränsade. I motion Ju501 pekas särskilt på att det borde vara
möjligt att skärpa straffet i större utsträckning än vad som nu är fallet
även om samtidigt villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad.

1 motion Ju805 begärs ett uttalande av riksdagen att den som dömts
till skyddstillsyn och återfaller i brott normalt skall dömas till fängelse.
Motionärerna anser att varje brott i princip bör leda till en särskild
reaktion och vänder sig mot möjligheten att låta en tidigare dom på
skyddstillsyn omfatta också brott som begåtts efter skyddstillsynsdomen.

I motion Ju805 konstateras också att påföljden villkorlig dom ofta av
såväl den dömde som omgivningen betraktas som ett frikännande.
Villkorlig dom bör därför bytas ut mot villkorligt fängelse. Domstolen
skulle sålunda döma ut ett fängelsestraff men medge anstånd med
verkställigheten. Om den dömde återfaller i brott under en prövotid
skulle fängelsestraffet avtjänas, föreslår motionärerna.

I motionerna JuSOl och Ju808 framförs önskemål om att den nya
påföljden kontraktsvård skall förenas med villkorligt fängelse. Enligt
vad som anförs i motion JuSOl skulle en sådan ordning förstärka den
allmänpreventiva effekten av påföljden samtidigt som det för den
dömde görs helt klart vad som blir effekten av ett avbrutet vårdkontrakt.

I motion Ju821 begärs ett lagförslag som går ut på att kontraktsvård
skall kunna användas också vid sexualbrott och grova misshandelsbrott.
I motionen anförs att ifrågavarande brott utförs av personer som
är i uppenbart behov av vård och att vård ofta är det enda behandlingsalternativet.

I motion Ju804 slutligen framförs önskemål om att sanktionen företagsbot
skall avskaffas. Som skäl härför anför motionärerna dels att
lagstiftningen strider mot elementära rättssäkerhetskrav, dels att lagstiftningen
inte tillämpas.

Bakgrund
Gällande ordning
Påföljdssystemet i korthet

Med påföljd för brott förstås straffen böter och fängelse samt villkorlig
dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård enligt bl.a.
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller lagen (1966:293)
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

1989/90:JuU8

Påföljdssystemet är i princip uppbyggt så att i det enskilda fallet den
lindrigaste påföljd skall väljas som är tänkbar med hänsyn till straffskalan
för brottet och omständigheterna i övrigt. Villkorlig dom resp.
skyddstillsyn får alltså beslutas bara om påföljden bedöms inte kunna
stanna vid böter. Och innan ett fängelsestraff döms ut måste domstolen
pröva om inte villkorlig dom eller skyddstillsyn är en tillräcklig
påföljd. För överlämnande till särskild vård gäller speciella förutsättningar.

Villkorlig dom skall normalt förenas med ett bötesstraff. Skyddstillsyn,
som kan förenas med föreskrifter om t.ex. vård och behandling,
innebär att den dömde ställs under övervakning. Både villkorlig dom
och skyddstillsyn är förenad med en prövotid. Skyddstillsyn kan i vissa
fell förenas med böter eller ett kort fångeIsestraff. Om den dömde
missköter sig kan såväl en villkorlig dom som en dom på skyddstillsyn
undanröjas och ersättas med annan påföljd.

Ett specialfall av skyddstillsyn är den s.k. kontraktsvården som
regleras i 30 kap. 9 § andra stycket tredje punkten och 28 kap. 6 a §
brottsbalken (BrB). Kontraktsvård används som en ersättning för fängelsestraff
huvudsakligen i sådana fell då brottsligheten har sin grund i
alkohol- eller narkotikamissbruk och innebär att domstolen i domen
festställer en behandlingsplan för gärningsmannen. En förutsättning är
att denne förklarat sig beredd att undergå den planerade behandlingen.

Fängelsestraff skall ådömas efter vad som är stadgat för brottet;
antingen på viss tid, lägst fjorton dagar och högst tio år, eller på livstid.
Normalt blir den dömde villkorligt frigiven efter att ha avtjänat hälften
eller, i vissa fell av allvarlig brottslighet, två tredjedelar av strafftiden.
Villkorlig frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten pågått
minst två månader. För den som villkorligt friges gäller vanligen en
prövotid av ett år.

Om den dömde begår nya brott innan påföljden är till fullo verkställd
— det vill säga innan straffet avtjänats resp. prövotiden enligt
nyss nämnda regler gått till ända — gäller särskilda regler i 34 kap.
BrB. Domstolen har att välja på att låta den tidigare ådömda påföljden
avse också det nya brottet eller att döma särskilt till påföljd för det nya
brottet eller, om den första domen vunnit laga kraft, att undanröja den
tidigare påföljden och döma till gemensam påföljd av annan art. För
den som är villkorligt frigiven från fängelsestraff gäller vidare att hela
eller del av den villkorligt medgivna friheten kan förklaras förverkad
om han begår nya brott under prövotiden.

Vid återfall i brott gäller enligt 30 kap. 4 § BrB att rätten som skäl
för fängelse får beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till
brott. Vidare föreskrivs i 29 kap. 4 § BrB att rätten vid straffmätningen
i skälig utsträckning skall ta hänsyn till om en återfelIssituation
föreligger om detta förhållande inte kan tillräckligt beaktas genom
påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet.
Slutligen bör i detta sammanhang nämnas straffckärpningsregeln i 26
kap. 3 § BrB, som möjliggör ett överskridande av straffmaximum vid
vissa fell av återfall i grov brottslighet.

1989/90: Ju U8

1* Riksdagen 1989190. 7 sami. Nr 8

Härutöver kan brott föranleda beslut om bl.a. förverkande och
företagsbot, frågor som regleras i 36 kap. BrB.

Nya regler om straffmätning och påföljdsval

I maj 1988 beslutade riksdagen om nya regler för straffmätning och
påföljdsval (prop. 1987/88:120, bet. JuU 45, rskr. 404). De nya reglerna
trädde i kraft den 1 januari i år.

De nya reglerna innebär att påfoljdsbestämningen skall ske med
utgångspunkt i brottets straffvärde och inte som tidigare efter en
avvägning mellan allmänpreventiva och individualpreventiva hänsynstaganden.
Vidare görs en inbördes gradering av påföljdernas svårhet.
Sålunda anses fängelse vara en svårare påföljd än villkorlig dom och
skyddstillsyn. De sistnämnda påföljderna anses inbördes jämställda,
och böter är den lindrigaste påföljden. Regleringen innebär också att i
BrB utförligare än tidigare regleras vilken inverkan tidigare brottslighet
skall ha vid påfoljdsbestämningen.

Syftet med den nya regleringen är främst att genom allmänna och
mer preciserade regler för påföljdsval och straffmätning öka möjligheterna
till förutsebarhet och enhetlighet i straffrättskipningen (se prop.
s. 39). Regleringen anknyter i sina huvuddrag nära till den praxis som
utbildat sig vid domstolarna och avsikten har inte heller varit att
åstadkomma någon allmän förändring av tidigare praxis. Denna bör
tvärtom, enligt vad som uttalas i propositionen (s. 38), i allmänhet
kunna vara vägledande också för tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Tidigare riksdagsbehandling m.m.

Straffskärpning vid återfall m.m.

Som ovan framgått beslutade riksdagen förra året om nya regler för
straffmätning och påföljdsval. I det sammanhanget behandlade utskottet
utförligt frågan om straffbestämningen vid återfall (se JuU
1987/88:45 s. 33 ff). Utskottets ställningstaganden vann riksdagens
gillande.

Utskottet anslöt sig till den metod för att tillerkänna återfallet
betydelse som då föreslogs och som innebär att det är möjligt att
beakta återfallet i tre hänseenden: först genom påföljdsvalet, därefter
genom att förverka villkorligt medgiven frihet och slutligen genom att
mäta ut ett strängare straff. Utskottet underströk att möjligheterna att
skärpa påföljden måste tillämpas så att resultatet av påföljdsbestämningen
blir sådant att den samlade reaktionen framstår som rimlig.

När det gällde frågan om påföljdsvalet vid återfall instämde utskottet
i justitieministerns bedömningar i propositionen. Utskottet ansåg bl.a.
att det i lagen klart bör anges att tidigare brottslighet är en av de
faktorer som skall tillmätas särskild betydelse vid valet mellan fängelse
och andra påföljder. Om det nya brottet inte varit av särskilt allvarlig
natur eller av sådan art att annan påföljd än fängelse normalt inte kan
komma i fråga, bör ett fängelsestraff utdömas endast i de fall det är

1989/90: Ju U8

påkallat med hänsyn till gärningsmannens tidigare brottslighet. Vid en
sådan bedömning blir faktorer som brottens art och svårhet, tiden
mellan brotten och gärningsmannens ålder av stor betydelse. Nuvarande
praxis för val av påföljd vid återfall bör i princip kunna vara
vägledande också för tillämpningen av de nu föreslagna reglerna, ansåg
utskottet.

Också när det gällde straffmätning vid återfall, där utskottet hade att
behandla motionsönskemål liknande de nu aktuella, anslöt sig utskottet
till de bedömningar som gjordes i propositionen. Utskottet instämde
således i att det som utgångspunkt i en ny reglering uttryckligen
bör framgå att återfall endast skall påverka straffmätningen i de fall
återfallet inte kan beaktas tillräckligt genom påföljdsvalet eller genom
förverkande av villkorligt medgiven frihet. Om återfallet har medfört
att domstolen valt en svårare påföljd än som annars skulle följt på
brottet eller om den har beslutat att förverka villkorligt medgiven
frihet saknas det således i allmänhet anledning att beakta återfallet
också i straffmätningen.

Emellertid finns det, ansåg utskottet, situationer där det bör vara
möjligt att, jämte förverkande av villkorligt medgiven frihet, också
skärpa straffet med hänsyn till att det är fråga om ett återfall. Det kan
vara fråga om situationer där av mer eller mindre tillfälliga omständigheter
ett förverkande endast kan omfatta en relativt kort straffåterstod
och fall där någon har gjort sig skyldig till upprepade återfall i
allvarlig brottslighet, t.ex. grov misshandel och grov stöld. Utskottet
fann det naturligt att domstolarna i situationer av sist nämnt slag
liksom vid återfall i annan mycket allvarlig brottslighet genom straffmätningen
markerar det allvar med vilket samhället ser på sådan
brottslighet.

Utskottet konstaterade vidare att den föreslagna ordningen innebär
en skärpning i förhållande till den då gällande regleringen, särskilt i
fråga om straffmätningen vid upprepade återfall i allvarlig brottslighet.
Utskottet ansåg också att det var i första hand för dessa fall som en
uppstramning av regelsystemet var påkallad, och utskottet fann sammantaget
att förslaget i propositionen fick anses utgöra en rimlig
avvägning när det gäller vilken betydelse återfall i brott skall ha för
påföljdsbestämningen.

Kontraktsvård vid sexualbrott m.m.

Kontraktsvård, som är en särskild form av skyddstillsyn, infördes den 1
januari 1988 (prop. 1986/87:106, bet. JuU 32, rskr. 279).

Kontraktsvård tar sikte på fall där det kan antas att missbruk av
beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som
påkallar vård eller behandling har bidragit till att någon begått brott.
Om den tilltalade då förklarar sig villig att undergå lämplig behandling
enligt en för honom uppgjord plan och behandlingen kan anordnas
skall kontraktsvård kunna användas. Den tilltalade skall därvid åläggas
att genomgå den avsedda behandlingen.

1989/90: Ju U8

Kontraktsvård ådöms genom en kvalificerad form av föreskrift vid
skyddstillsyn. Om den planerade behandlingen i avgörande grad har
bidragit till att påföljden bestämts till skyddstillsyn, skall rätten i
domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts, om
fängelse i stället hade valts som påföljd. Den institution eller liknande
som svarar för behandlingen skall i sådana fell kunna åläggas att
anmäla till åklagarmyndigheten och skyddskonsulenten, om den dömde
inte fullföljer behandlingen enligt planen. Skyddstillsynen kan då
genom beslut av domstol ersättas med fängelse.

I motiveringen till förslaget om kontraktsvård uttalade departementschefen
att kontraktsvård huvudsakligen bör fl aktualitet när det
är fråga om brott som har samband med alkohol- och narkotikaproblem,
men att både principiella och praktiska skäl talade mot tanken
på att utesluta kontraktsvård för andra fell där förhållandena påkallar
vård eller behandling. Enligt departementschefen fenns alltså inte
något hinder mot att kontraktsvård tillämpas i fall av exempelvis
kleptomani eller exhibitionism och vissa former av incest. I sistnämnda
fall betonades dock att det naturligtvis måste krävas att brottet är av
förhållandevis lindrig art.

Utskottet delade departementschefens uppfattning att flera skäl talar
mot att begränsa tillämpningsområdet för kontraktsvård till endast
missbrukare. Därefter anförde utskottet (s. 24):

Det kan som nämnts finnas även andra kategorier där förhållandena är
sådana att vård eller annan behandling är påkallad, t.ex. då ett begånget
brott står i samband med ett psykiskt insufficienstillstånd men detta
inte är så allvarligt att sluten psykiatrisk vård kommer i fråga. Utskottet
utgår ifrån att bestämmelserna får tillämpning främst beträffande
alkohol- och narkotikamissbrukare och endast i undantagsfall beträffande
andra grupper.

Enligt uppgifter från statistiska centralbyrån (K-sektionen informerar
1989:10) meddelades 357 domar på kontraktsvård under år 1988. Av
dessa avsåg 24 misshandel, nio grov misshandel och sammanlagt fem
sexualbrott; sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av
underårig (två fall) och sexuellt umgänge med barn.

Det kan vidare nämnas att frågor om behandlingen av män som
dömts för våldtäkt m.m. vid flera tillfallen under senare år behandlats
av utskottet (bet. JuU 1983/84:20 s. 9 f, bet. JuU 1985/86:3 s. 22 f, bet.
JuU 1985/86:30 s. 14 ff och bet. JuU 1987/88:31 s. 22 ff). I sina av
riksdagen godkända betänkanden har utskottet understrukit vikten av
att man i rehabiliterande syfte söker utveckla metoder för särskilda
insatser för de grupper av män som dömts för olika former av
våldsbrott mot kvinnor. Utskottet har därvid uttalat att utskottet ser
positivt på den försöksverksamhet som bedrivs inom kriminalvården i
avsikt att finna lämpliga behandlingsmetoder. Däremot har utskottet av
principiella skäl tagit avstånd från tanken på införande av en straffpåföljd
som skulle innebära ett obligatoriskt vårdprogram för de berörda
till fängelse dömda männen. Utskottet har därvid pekat på att frivillighet
är förutsatt när det gäller vård enligt 10 § andra stycket lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt — enligt detta lagrum skall en

1989/90: JuU8

intagen som har behov av medicinsk-psykologisk eller annan särskild
behandling beredas sådan om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens
längd och den intagnes förutsättningar.

Vid frågans behandling förra året uttalade utskottet att det är angeläget
att försöksverksamheten med behandling av personer som dömts
för misshandel och sexualbrott vidareutvecklas och att det då är viktigt
att all personal har en tillräcklig insikt i det arbete som bedrivs.
Ansträngningar borde sättas in i detta syfte. Detta gav riksdagen som
sin mening regeringen till känna.

I mars 1989 hölls i justitiedepartementets regi ett seminarium om
behandling av män dömda för kvinnomisshandel och sexualbrott. I
seminariet deltog företrädare för bl.a. kriminalvårdsverket, brottsförebyggande
rådet och justitiedepartementet samt personer med erfarenhet
av behandling av sådana män.

Kriminalvårdsverket har i sin anslagsframställning för budgetåret
1990/91 begärt medel för 2,5 psykologtjänst. Psykologerna skall arbeta
med behandling av män som dömts för övergrepp på kvinnor och
barn. Vidare begärs medel för utbildning för den kriminalvårdspersonal
som arbetar med sådana män. I anslagsframställningen (s. 54 f)
hänvisar kriminalvårdsverket till utvärderingen av den nyssnämnda
försöksverksamheten. Verket anför bl.a. att slutsatsen av försöksverksamheten
blev att det är befogat att satsa på denna målgrupp med
särskilda behandlingsinsatser inom kriminalvården. Målgruppen har
hög återfallsfrekvens och ett straff utan behandling är i stort sett
verkningslöst. Det har också visat sig, framhåller verket, att kriminalvården
är den huvudman som kan nå och motivera dessa män till
behandling.

Villkorligt fängelse

Även frågan om villkorligt fängelse behandlades av utskottet i samband
med propositionen om straffmätning och påföljdsval. Frågan var aktuell
också år 1987, då med anledning av regeringsförslaget om kontraktsvård
m.m.

Utskottet anslöt sig i 1987 års ärende till bedömningen i propositionen
att villkorligt fängelse inte borde införas som en självständig
påföljd i brottsbalkens påföljdssystem, vare sig med eller utan kombination
med kontraktsvård. Som skäl för sitt ställningstagande anförde
utskottet bl.a. att det var svårt att bortse från de olägenheter som det
skulle innebära att införa villkorligt fängelse som en självständig
frivårdspåföljd. Utskottet ansåg att riskerna var påtagliga för att frivårdssystemet
skulle bli svårhanterligt om villkorligt fängelse infördes
utan att villkorlig dom och skyddstillsyn samtidigt avskaffades. Utskottet
pekade också på de uppenbara riskerna för en ojämn och varierande
praxis inom ramen för ett frivårdssystem med dessa olika påföljdsvarianter.
Utskottet ifrågasatte slutligen om införandet av villkorligt
fängelse — en reform av relativt begränsat slag — kunde motivera ett
så pass kraftigt ingrepp i påföljdssystemet och lagstiftningen i övrigt
som det skulle vara fråga om (JuU 1986/87:32, s. 26).

1989/90: Ju U8

När utskottet förra året på nytt behandlade frågan om villkorligt
fängelse hänvisade utskottet till vad som nyss anförts och avstyrkte
bifall till de då aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet (JuU
1987/88:45, s. 37 f).

I 1987 års ärende underströk utskottet också att den föreslagna
ordningen där domen på kontraktsvård, till skillnad från vad som
normalt gäller vid skyddstillsyn, skall innehålla uppgift om det tänkta
fängelsestraffets längd innebär att den dömde på ett mer påtagligt sätt
än eljest vid skyddstillsyn blir medveten om det latenta straffhot som
vilar över honom.

Här kan tilläggas att kriminalvårdsstyrelsen vid en uppföljning av
kontraktsvårdspåföljden (Tredje rapporten om kontraktsvård, kriminalvårdsstyrelsen
oktober 1989) funnit att omkring 33 % av kontraktsvårdsdomarna
undanröjts inom tolv månader från domen. I två tredjedelar
av dessa fall har undanröjande skett på grund av misskötsamhet
(behandlingsplanen har inte följts) medan undanröjande i återstående
fall skett i samband med dom för nya brott.

Företagsbot

Reglerna om företagsbot infördes den 1 juli 1986 (prop. 1985/86:23,
bet. JuU 13, rskr. 110).

Företagsbot är en särskild rättsverkan av brott och innebär i princip
att t.ex. ett företag i vissa fall kan åläggas att betala en bot om lägst
10 000 kr. och högst 3 milj. kr. om brott begåtts i utövningen av
näringsverksamhet. Regleringen har gjorts i 36 kap. 7—10 §§ BrB.
Regler om företagsbot finns också i vissa andra lagar.

För att företagsbot skall kunna komma i fråga krävs dels att brottsligheten
har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda skyldigheter
som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt
slag, dels att näringsidkaren inte gjort vad som skäligen kunnat krävas
för att förebygga brottsligheten. Företagsbot skall dock inte åläggas om
brottsligheten varit riktad mot näringsidkaren eller om det annars
skulle vara uppenbart oskäligt.

Företagsbotens funktion är, enligt uttalanden i motiven, rent bestraffande
(prop. s. 114, JuU s. 12).

I 1986 års lagstiftningsärende riktades i flera motioner invändningar
i rättssäkerhetshänseende mot den föreslagna ordningen. Utskottet
(s. 18) kunde emellertid inte instämma i kritiken att förslaget skulle
brista i klarhet och förutsägbarhet och strida mot hittills tillämpad
lagstiftningsteknik. Enligt utskottets mening var lagstiftningsförslaget
väl berett, och lagstiftningstekniken avvek inte heller från de normer
som är brukliga i ärenden av sådan central straffrättslig art som det
gällde. Någon lagreglering i detalj ansåg utskottet inte tänkbar och
heller inte önskvärd. Utskottet ansåg att de enskilda bestämmelserna
jämte de uttalanden som gjorts i propositionen och av utskottet borde
ge en tillfredsställande ledning för den praktiska tillämpningen.

Utskottet behandlade förra året ett motionsyrkande med samma
innebörd som det nu aktuella (bet. JuU 1987/88:32 s. 6 0- Utskottet

1989/90: JuU8

fann då i sitt av riksdagen godkända betänkande bl.a. att behovet av
den ifrågavarande regleringen var dokumenterat i 1986 års ärende och
att inga omständigheter då förelåg eiler hade tillkommit som föranledde
invändningar i rättssäkerhetshänseende mot regleringen.

Riksåklagaren (RÅ) anordnade i februari 1989 ett seminarium om
företagsbot. Ett trettiotal åklagare, främst statsåklagare och chefsåklagare
samt biträdande chefsåklagare, deltog i utbildningen. Frågor om
företagsbot tas också upp vid RÅ:s inspektioner. RÅ förhör sig då om
åklagarmyndighetens praxis och informerar om företagsbot. Talan om
företagsbot har väckts i flera mål under innevarande år men inget av
dessa mål har ännu slutligt avgjorts.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden som
rör olika frågor om påföljdssystemet. Det handlar om straffskärpning
vid återfall samt om kontraktsvård, villkorligt fängelse och företagsbot.

Straffskärpning vid återfall
Motionerna

I motionerna Ju501 och Ju805 tas upp olika frågor om påföljdsvalet
vid vanebrottslighet. Motionärerna anser att möjligheten till straffskärpning
vid återfall är alltför begränsad. 1 motion Ju805 pekas
särskilt på att det borde vara möjligt att skärpa straffet i större
utsträckning än för närvarande samtidigt som villkorligt medgiven
frihet förklaras förverkad. Motionärerna vänder sig också mot möjligheten
att låta en tidigare dom på skyddstillsyn omfatta också brott som
begåtts efter skyddstillsynsdomen.

Bakgrund

I maj 1988 beslutade riksdagen om nya regler för straffmätning och
påföljdsval (prop. 1987/88:120, bet. JuU 45, rskr. 404). De nya reglerna
trädde i kraft den 1 januari i år.

De nya reglerna innebär att påföljdsbestämningen skall ske med
utgångspunkt i brottets straffvärde. I princip skall den lindrigaste
påföljden väljas som i det enskilda fallet är tänkbar med hänsyn till
straffskalan för brottet och omständigheterna i övrigt.

Vid återfall i brott gäller enligt 30 kap. 4 § att rätten som skäl för
fängelse får beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.
Vidare föreskrivs i 29 kap. 4 § brottsbalken (BrB) att rätten vid
straffmätningen i skälig utsträckning skall ta hänsyn till om en återfellssituation
föreligger om detta förhållande inte kan beaktas tillräckligt
genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven
frihet.

1989/90:JuU8

I sammanhanget bör också nämnas straffskärpningsregeln i 26 kap.
3 § BrB, som möjliggör ett överskridande av straffmaximum vid vissa
fall av återfall i grov brottslighet.

Om den dömde begår nya brott innan påföljden är till fullo verkställd
gäller särskilda regler i 34 kap. BrB. Domstolen har att välja på
att låta den tidigare påföljden avse också det nya brottet eller att döma
särskilt till påföljd för det nya brottet eller att undanröja den tidigare
påföljden och döma till gemensam påföljd av annan art. För den som
är villkorligt frigiven från fängelsestraff gäller vidare som nyss framgått
att hela eller del av den villkorligt medgivna friheten kan förklaras
förverkad om han begår nya brott under prövotiden.

Utskottet behandlade liknande motionsyrkanden förra året i sitt
betänkande om straffmätning och påföljdsval. Utskottet anslöt sig då
till den metod för att tillerkänna återfallets betydelse som föreslogs i
propositionen. Som nyss framgått innebär den att det är möjligt att
beakta återfallet i tre hänseenden: först genom påföljdsvalet, därefter
genom att förverka villkorligt medgiven frihet och slutligen genom att
mäta ut ett strängare straff. Utskottet underströk att möjligheterna att
skärpa påföljden måste tillämpas så att resultatet av påföljdsbestämningen
framstår som rimligt.

Utskottet framhöll vidare att det — om återfallet medfört att domstolen
valt en svårare påföljd än som annars skulle ha följt på brottet
eller om den har beslutat att förverka villkorligt medgiven frihet — i
allmänhet saknas anledning att beakta återfallet också i straffmätningen.
Det fanns dock, ansåg utskottet, situationer där också en straffskärpning,
jämte förverkande av villkorligt medgiven frihet, kan komma
i fråga. Utskottet tänkte då på situationer där av mer eller mindre
tillfälliga omständigheter ett förverkande endast kan omfatta en relativt
kort straffåterstod eller fall där någon gjort sig skyldig till upprepade
återfall i allvarlig brottslighet som grov misshandel och grov stöld. I
sådana situationer fann utskottet det naturligt att domstolarna genom
straffmätningen markerar det allvar med vilket samhället ser på sådan
brottslighet.

Överväganden

De frågor som tas upp i motionerna Ju501 och Ju805 om straffckärpning
vid återfall prövades av riksdagen så sent som förra året med
anledning av propositionen om straffmätning och påföljdsval. Den
lagstiftning som då antogs har ännu inte varit gällande ett helt år. Mot
den bakgrunden och då utskottet inte heller eljest finner anledning
ändra sina då gjorda ställningstaganden avstyrker utskottet bifall till
motionerna Ju501 och Ju805 i aktuella delar.

Enligt utskottets mening saknas det vidare anledning att göra ett
sådant uttalande som begärs i motion Ju805 om att fängelse skall vara
normalpåföljd vid återfall i brott efter en dom på skyddstillsyn. Också
frågan om påföljd i dessa situationer bör avgöras efter en prövning i

1989/90:JuU8

enlighet med de riktlinjer som lades fast i det nyssnämnda ärendet.
Utskottet avstyrker alltså bifall också till motion Ju805 i här behandlad
del.

Kontraktsvård vid sexualbrott m.m.

Motionen

I motion Ju821 begärs ett lagförslag om kontraktsvård vid sexualbrott
och grova misshandelsbrott.

Bakgrund

Kontraktsvård är en påföljdsform som infördes den 1 januari 1988
(prop. 1986/87:106, bet. JuU 32, rskr. 279). Kontraktsvård är en
kvalificerad form av skyddstillsyn och ersätter alltså ett fängelsestraff.
Den tar sikte på fall där det kan antas att missbruk av beroendeframkallande
medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar
vård eller behandling har bidragit till att någon begått brott.

När det gäller tillämpningsområdet för kontraktsvård uttalade utskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande att det fanns flera skäl
som talade mot en begränsning till endast missbrukare. Det kan, ansåg
utskottet, även finnas andra kategorier där förhållandena är sådana att
vård eller annan behandling är påkallad, t.ex. då ett begånget brott står
i samband med ett psykiskt insufficienstillstånd men detta inte är så
allvarligt att sluten psykiatrisk vård kommer i fråga. Utskottet utgick
dock från att bestämmelserna skulle få tillämpning främst beträffande
alkohol- och narkotikamissbrukare och endast i undantagsfall beträffande
andra grupper.

År 1988 meddelades 357 domar på kontraktsvård. Av dessa avsåg 24
misshandel och fem sexualbrott.

Inom kriminalvården har under senare år bedrivits en försöksverksamhet
i syfte att finna lämpliga behandlingsmetoder för män som
gjort sig skyldiga till övergrepp på kvinnor och barn. Slutsatsen av
försöksverksamheten blev att det är befogat med särskilda behandlingsinsatser
inom kriminalvården för sådana män.

Kriminalvårdsverket har i sin anslagsframställning för budgetåret
1990/91 begärt medel bl.a. för 2,5 tjänster som psykolog för behandlingsverksamhet
för män dömda för övergrepp på kvinnor och barn
samt för utbildningsinsatser för den kriminalvårdspersonal som arbetar
med sådana män.

Utskottet har vid flera tillfallen (se senast bet. JuU 1987/88:31 s. 22
ff) understrukit vikten av att man i rehabiliterande syfte söker utveckla
metoder för särskilda insatser för de grupper av män som dömts för
olika former av våldsbrott mot kvinnor. Utskottet har därvid ställt sig
positivt till den nyssnämnda försöksverksamheten. Dock har utskottet
av principiella skäl tagit avstånd från tanken på införande av en
straffpåföljd som skulle kunna innebära ett obligatoriskt vårdprogram
för de berörda till Sngelse dömda männen.

1989/90: JuU8

Vid riksdagsbehandlingen förra året uttalade utskottet att det är
angeläget att försöksverksamheten med behandling av personer som
dömts för misshandel och sexualbrott vidareutvecklas och att det då är
viktigt att all personal har en tillräcklig insikt i det arbete som bedrivs.
Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

Överväganden

Utskottet vill här först konstatera att kontraktsvård tillämpas i viss om
än ringa omfattning när det är fråga om sexualbrott eller misshandelsbrott.
Enligt utskottets mening är denna praxis väl förankrad i förarbetena
till lagstiftningen. Ett riksdagsbeslut syftande till en utvidgning av
tillämpningsområdet är enligt utskottets mening inte aktuellt för närvarande;
härför krävs en längre tids tillämpning av de nya reglerna
och en utvärdering av dem. Utskottet avstyrker således bifall till
motion Ju821 i här behandlad del.

Utskottet vill dock i detta sammanhang ånyo understryka vikten av
behandlingsinsatser för män som dömts för övergrepp på kvinnor och
barn. En grundläggande princip måste dock vara — som utskottet
tidigare framhållit — att behandling under ett fängelsestraff är frivillig.
Detsamma gäller för övrigt vid kontraktsvård. En grundförutsättning
för den påföljden är ju att gärningsmannen förklarar sig beredd att
undergå den planerade behandlingen. Utskottet anser för sin del, bl.a.
mot bakgrund av resultatet av den tidigare nämnda utvärderingen av
försöksverksamheten med behandling av män som dömts för våldsbrott
och sexualbrott, att det är angeläget att behandlingsverksamhet av här
aktuellt slag prioriteras inom anstaltsvården. Utskottet vill här slutligen
erinra om riksdagens tillkännagivande förra året om angelägenheten av
att behandlingsverksamheten utvecklas m.m. Utskottet förutsätter att
kriminalvårdsverkets anslagsframställning för budgetåret 1990/91 prövas
mot bakgrund av riksdagens då gjorda uttalande.

Villkorligt fängelse
Motionerna

I motion Ju805 yrkas att villkorlig dom skall ersättas med villkorligt
fängelse. Motionärerna konstaterar att en villkorlig dom ofta uppfattas
som ett frikännande. Den villkorliga domen bör därför bytas ut mot
ett villkorligt anstånd av straffverkställigheten, villkorligt fängelse.

I motionerna Ju501 och Ju808 begärs att villkorligt fängelse skall
införas vid kontraktsvård. En sådan ordning skulle förstärka den
allmänpreventiva effekten av påföljden samtidigt som det görs helt
klart för den dömde vad som blir effekten av ett avbrutet vårdkontrakt.

1989/90: Ju U8

Bakgrund

Villkorlig dom innebär att den dömde ställs under prövning för en tid
av två år. Om den dömde missköter sig, t.ex. genom att begå nya brott,
kan den villkorliga domen undanröjas och ny påföljd av annan art
dömas ut.

Som ovan framgått är kontraktsvård en specialform av skyddstillsyn.
Också en dom på skyddstillsyn kan undanröjas och ny påföljd dömas
ut om den dömde missköter sig. Vid kontraktsvård gäller särskilt att
om den planerade behandlingen i avgörande grad bidragit till att
påföljden bestämts till skyddstillsyn skall i domslutet anges hur långt
fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts
som påföljd. En prövning av fängelsestraffets längd skall dock göras i
samband med ett undanröjande.

Frågan om villkorligt fängelse har behandlats av riksdagen vid flera
tillfällen under senare år. Sålunda var frågan aktuell både i ärendet om
kontraktsvård år 1987 och i ärendet om straffmätning och påföljdsval
år 1988.

Utskottet anslöt sig i 1987 års ärende till bedömningen i propositionen
att villkorligt fängelse inte borde införas som en självständig
påföljd i brottsbalkens påfoljdssystem, vare sig med eller utan kombination
med kontraktsvård. Skälen härför var flera. Utskottet ansåg att
det var svårt att bortse från de olägenheter som det skulle innebära att
införa villkorligt fängelse som en självständig frivårdspåföljd. Riskerna
var påtagliga för att frivårdssystemet skulle bli svårhanterligt om villkorligt
fängelse infördes utan att villkorlig dom och skyddstillsyn
samtidigt avskaffades. Utskottet pekade också på att det fanns risk för
en ojämn och varierande praxis inom ramen för ett frivårdssystem
med dessa olika påföljdsvarianter. Utskottet ifrågasatte slutligen om
införandet av villkorligt fängelse — en reform av ett relativt begränsat
slag — kunde motivera ett så pass kraftigt ingrepp i påföljdssystemet
och lagstiftningen i övrigt som det skulle vara frågan om.

När utskottet förra året på nytt behandlade frågan hänvisade utskottet
till 1987 års ställningstagande och avstyrkte bifall till de då aktuella
motionerna.

I 1987 års ärende påpekade utskottet också att den rådande ordningen
med angivandet av det tänkta fängelsestraffets längd innebär att den
dömde på ett mer påtagligt sätt än eljest vid skyddstillsyn blir medveten
om det latenta straffhot som vilar över honom.

Kriminalvårdsstyrelsen har vid sina uppföljningar av kontraktsvården
funnit att omkring en tredjedel av domarna undanröjs inom en
tolvmånadersperiod från domen. I flertalet fall sker undanröjandet på
grund av att behandlingsplanen inte följts.

Överväganden

Utskottet har tidigare tagit avstånd från tanken på att ersätta villkorlig
dom med villkorligt fängelse. De skäl som utskottet då anfört för sitt
ställningstagande har alltjämt giltighet. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju805 i denna del.

1989/90:JuU8

Också frågan om villkorligt fängelse vid kontraktsvård har prövats
tidigare. Inte heller här ser utskottet någon anledning att frångå sin
tidigare ståndpunkt. Utskottet vill tillägga att den pedagogiska effekt
som motionärerna vill åstadkomma torde uppnås också med gällande
regler. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju501 och Ju808 i här
behandlade delar.

Företagsbot

Motionen

I motion Ju804 begärs att sanktionen företagsbot skall avskaffas. Som
skäl härför anförs dels att lagstiftningen strider mot elementära rättssäkerhetskrav,
dels att den inte tillämpas.

Bakgrund

Företagsbot, som är en särskild rättsverkan av brott, är en ekonomisk
sanktion som innebär att ett företag i vissa fall kan åläggas att betala en
bot om lägst 10 000 kr. och högst 3 milj. kr. om brott begåtts i
utövningen av företagets näringsverksamhet.

Företagsbotens funktion är enligt uttalande i motiven rent bestraffande.

När propositionen om företagsbot behandlades i riksdagen (prop.
1985/86:23, bet. JuU 13, rskr. 110) var frågor rörande rättssäkerheten i
den föreslagna ordningen föremål för diskussion med anledning av
flera motioner. Utskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande
bl.a. att utskottet inte kunde instämma i den framförda kritiken att
förslaget skulle brista i klarhet och förutsägbarhet och strida mot
hittills tillämpad lagstiftningsteknik. Enligt utskottets mening var förslaget
väl berett, och lagstiftningstekniken avvek inte från de normer
som var brukliga i ärenden av central straffrättslig art.

Utskottet behandlade förra året ett liknande motionsyrkande som
det nu aktuella.

Utskottet fann då i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1987/88:32 s. 6 0 bl.a. att behovet av den ifrågavarande regleringen var
dokumenterat i 1986 års ärende och att inga omständigheter då förelåg
eller hade tillkommit som föranledde invändningar i rättssäkerhetshänseende
mot regleringen.

RÅ har under senare tid i olika sammanhang tagit upp frågor om
företagsbot. Bl.a. har ett seminarium om sanktionen anordnats och
frågor om företagsbot tas upp vid RÅ:s inspektioner. Talan om företagsbot
har väckts i flera mål under innevarande år men inget av dessa
mål har ännu slutligt avgjorts.

1989/90:JuU8

Överväganden

När utskottet nu ånyo behandlar frågan om upphävande av lagstiftningen
om företagsbot vill utskottet hänvisa till sitt ställningstagande
förra året. Utskottet kan inte se någon anledning att frångå det — tvärtom
har behovet av lagstiftningen ytterligare dokumenterats genom att
talan om företagsbot väckts i flera mål under det gångna året. Utskottet
avstyrker bifall till här behandlad del av motion Ju804.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande straffskärpning vid återfall

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju501 i denna del (yrkande

6) och motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande 8),

res. 1 (m, fp, c)

2. beträffande skyddstillsyn vid återfall

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande

7),

res. 2 (m)

3. beträffande kontraktsvård vid sexualbrott m.m.

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju821 i denna del (yrkande
12),

res. 3 (vpk)

4. beträffande villkorligt fängelse i stället för villkorlig dom

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande
6),

res. 4 (m)

5. beträffande villkorligt fängelse vid kontraktsvård

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju501 i denna del (yrkande
3) och motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 14),

res. 5 (fp. c, vpk)

6. beträffande företagsbot

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju804 i denna del (yrkande
!)•

res. 6 (fp, c)

Stockholm den 7 november 1989
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Bengt-Ola Ryttar (s),
Göthe Knutson (m), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran
Ericsson (m), Berith Eriksson (vpk), Kent Lundgren (mp), Sigrid
Bolkéus (s), Ingegerd Wärnersson (s), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell
Ericsson (c) och Gunilla André (c).

1989/90:JuU8

Reservationer

1. Straffskärpning vid återfall (mom. 1)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutsson (m), Göran
Ericsson (m), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell Ericsson (c) och Gunilla
André (c) anset)

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "De
frågor" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör utgångspunkten för påföljdsregleringen
vid återfall vara att det skall vara en försvårande omständighet att ha
återfallit i brott. De nuvarande reglerna tillåter, anser utskottet, inte ett
tillräckligt hänsynstagande till återfallet vid straffmätningen.

I propositionen om straffmätning och påföljdsval uttalade justitieministern
sålunda att bestämmelsen om straffskärpning vid återfall inte är
avsedd att medföra en mer allmän straffskärpning vid återfall utan en
sådan straffskärpning bör endast komma i fråga i sådana fall där
återfallssituationen framstår som särskilt anmärkningsvärd. Förutom
återfall i synnerligen allvarlig brottslighet förklarade justitieministern
sig avse bl.a. upprepad och vanemässig grov tillgreppsbrottslighet. Med
allvarlig brottslighet åsyftas enligt propositionen att straffvärdet för
såväl den gamla som den nya brottsligheten är minst ett års fängelse.

Denna reglering innebär att möjligheterna till straffskärpning är
alltför begränsade. Det är nämligen förhållandevis sällsynt att så långa
fängelsestraff som ett års fängelse döms ut. Utskottet anser att hänsyn
till återfallet skall kunna tas även om straffvärdet för brottsligheten
understiger fängelse i ett år.

Likaså bör det vara möjligt att förverka villkorligt medgiven frihet i
större utsträckning än vad som nu är fallet. Det bör heller inte som nu
vara näst intill uteslutet att skärpa straffet när villkorligt medgiven
frihet förverkas.

Sammanfattningsvis anser utskottet att den nuvarande regleringen
inte möjliggör tillräckligt effektiva reaktioner vid återfall i brott.
Regeringen bör således få i uppdrag att utarbeta förslag till lagändringar
i linje med vad som ovan anförts. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande straffskärpning vid återfall
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju501 i denna
del (yrkande 6) och motion 1988/89:Ju805 i denna del (yrkande
8) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Skyddstillsyn vid återfall (mom. 2)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 10 med "Enligt
utskottets" och slutar på s. 11 med "behandlad del" bort ha följande
lydelse:

1989/90:JuU8

Enligt utskottets synsätt bör varje brott i princip leda till en särskild
reaktion. Det bör således inte ifrågakomma att utan vidare låta en
tidigare dom på skyddstillsyn omfatta nya brott som begåtts efter
skyddstillsynsdomen. I stället bör i sådana lägen domen på skyddstillsyn
normalt undanröjas och ett gemensamt fängelsestraff dömas ut.
Regeringen bör lägga fram förslag för riksdagen med den här angivna
inriktningen beträffande påföljdsvalet vid återfall efter dom på skyddstillsyn.

Vad utskottet nu med anledning av motion Ju805 uttalat bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande skyddstillsyn vid återfall

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju806 i denna
del (yrkande 7) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

3. Kontraktsvård vid sexualbrott (mom. 3)

Berith Eriksson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med
"Utskottet vill här" och slutar med "behandlad del" bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill här först konstatera att kontraktsvård tillämpas i viss
om än ringa omfattning när det är fråga om sexualbrott eller grova
misshandelsbrott. Denna praxis kan visserligen sägas stå i överensstämmelse
med uttalanden i förarbetena till lagstiftningen. Utskottet anser
emellertid att erfarenheter som redovisats efter införandet av kontraktsvårdspåföljden
tydligt pekar på att vård just vid här aktuell
brottslighet är en särskilt lämplig reaktion som är ägnad att förebygga
fortsatt brottslighet av samma slag. Mot den bakgrunden anser utskottet
att möjligheten att utdöma kontraktsvård i dessa fall bör utvidgas.
Regeringen bör snarast lägga fram ett förslag härom för riksdagen.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju821 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande kontraktsvård vid sexualbrott

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju821 i denna
del (yrkande 12) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

4. Villkorligt fängelse i stället för villkorlig dom
(mom. 4)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att bl.a. utvecklingen av brottsligheten gör det nödvändigt
att på ett tydligare sätt markera att en villkorlig dom innebär

1989/9Ö:JuU8

ett villkorat straff. En ordning som den nuvarande där den villkorliga
domen av både allmänheten och den dömde ofta uppfattas som ett
frikännande är i längden inte acceptabel. Villkorlig dom bör därför
bytas ut mot dom på villkorligt fängelse med innebörden att ett
fängelsestraff utdöms men anstånd med straffverkställigheten medges.
Härigenom görs det klart att fängelsestraffet måste avtjänas vid fortsatt
misskötsamhet.

Regeringen bör snarast lägga fram ett förslag för riksdagen om
villkorligt fängelse. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande villkorligt fängelse i stället för villkorlig dom

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju805 i denna
del (yrkande 6) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

5. Villkorligt fängelse vid kontraktsvård (mom. 5)

Britta Bjelle (fp). Berith Eriksson (vpk), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell
Ericsson (c) och Gunilla André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Också
frågan" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet har i dag uppfattningen att tiden nu är mogen att pröva en
ordning där vissa av fr i vårdspåföljderna förenas med ett villkorligt
fängelsestraff; i första hand gäller detta kontraktsvård. Genom en sådan
ordning framförs ett klart och entydigt budskap att den ådömda
påföljden utgör ett förtroende som visas den dömde och han får en
påtaglig påminnelse härom genom det latenta straffhot som det villkorliga
fängelset innebär. Samtidigt bör just straffhotet kunna utgöra ett
stöd för den dömde när det gäller att genomföra vårdprogrammet.
Utskottet anser vidare att det finns anledning att ifrågasätta det rimliga
i att satsa resurser på ett nytt rättsligt förfarande vid misskötsamhet,
särskilt som detta innebär en ej önskvärd tidsförskjutning mellan
konstaterad misskötsamhet och det att kontraktsvårdspåföljden ersätts
med ett Sngelsestraff.

Sammantaget leder det anförda utskottet till att förorda en ordning
med villkorligt Sngelse vid kontraktsvård. Regeringen bör få i uppdrag
att snarast lägga fram ett sådant förslag för riksdagen. Detta bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:

5. beträffande villkorligt fängelse vid kontraktsvård

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:501 i denna del
(yrkande 3) och motion 1988/89:Ju808 i denna del (yrkande 14)
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

1989/90: Ju U8

6. Företagsbot (mom. 6)

1989/90: Ju U8

Britta Bjelle (fp), Kjell-Arne Welin (fp), Kjell Ericsson (c) och Gunilla
André (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "När
utskottet" och slutar med "motion Ju804" bort ha följande lydelse:
Förslaget till lag om företagsbot utsattes för mycket hård kritik vid
lagrådsgranskn ingen år 1985. Kritiken riktade in sig på lagtextens
oklara och alltför öppna formuleringar, som mer eller mindre gav den
karaktär av ramlagstiftning. Enligt utskottets mening togs inte tillräcklig
hänsyn till lagrådets synpunkter vid riksdagsbehandlingen, och
lagstiftningen kom alltså att präglas av en teknik som inte är godtagbar
på straffrättens område. Det var alltså möjligt att förutse betydande
svårigheter vid regeltillämpningen redan vid förslagets antagande. Detta
gällde både i fråga om gränserna för tillämpningsområdet och i fråga
om de skönsmässiga bedömningar som domstolen i varje enskilt fall
måste göra.

Utskottet anser med hänvisning till vad som nu anförts att lagstiftningen
om företagsbot inte kan anses uppfylla elementära rättssäkerhetskrav
och förordar att den upphävs. Ett förslag härom bör snarast
läggas fram för riksdagen. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande företagsbot
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju804 i denna
del (yrkande 1) som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

99174, Stockholm 1989