Vissa nedrustningsfrågor
Betänkande 1997/98:UU16
Utrikesutskottets betänkande
1997/98:UU16
Vissa nedrustningsfrågor
Innehåll
1997/98 UU16
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas huvudsakligen motionsyrkanden rörande nedrustningsfrågor från den allmänna motionstiden, både från innevarande riksmöte och från riksmötet 1996/97. I sina ställningstaganden förespråkar utskottet ett fortsatt aktivt svenskt agerande på nedrustningsområdet, med den övergripande målsättningen att åstadkomma ett avskaffande av kärnvapnen. I betänkandet behandlas också frågor om antipersonella minor. Utskottet välkomnar de framsteg som gjorts på detta område och konstaterar att folkrätten och skyddet för civilbefolkningen i krig har kunnat stärkas betydligt under senare tid. Sverige bör fortsatt verka för en bred universell uppslutning kring de konventioner som reglerar användningen av minvapnet. Samtliga motionsyrkanden besvaras eller avstyrks. Till betänkandet är fogat tre reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1996/97:U403 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ratificering och införande av ett fullständigt provstoppsavtal, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inleda förhandlingar för att upprätta en kärnvapenkonvention och eliminera alla kärnvapen, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den s.k. Canberrakommissionen och nedrustningsförhandlingarna i Genève, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subcritical tests, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att slutföra förhandlingarna om en fullständig eliminering av kärnvapen. 1996/97:U406 av Eva Zetterberg m.fl. (v, s, c, fp, mp, kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkreta förslag i FN:s generalförsamling och i FN:s konferens för nedrustning (CD) för att åstadkomma ett avtal, grundat bland annat på Canberrakommissionens rapport, om ett totalt avskaffande av alla kärnvapen. 1996/97:U407 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ta upp Frankrikes agerande i Polynesien i EU och FN, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att på internationell nivå initiera en epidemiologisk kartläggning med anledning av kärnvapenproven i Polynesien. 1996/97:U408 av Elisabeth Markström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av kärnvapen. 1996/97:U614 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kärnvapenframställning och kärnvapenspridning. 1996/97:U629 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt osäkerhet när det gäller Kinas kärnvapenpolitik.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98 1997/98:U210 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetet att få till stånd nedrustningsavtal. 1997/98:U401 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall vara pådrivande på det internationella planet i frågan om total kärnvapennedrustning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fortsätta ansträngningarna att få till stånd ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen, inklusive subkritiska prov, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige ansluter sig till Internationella domstolens uttalande om kärnvapnens olaglighet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktivt driva frågan om negativa säkerhetsgarantier. 1997/98:U402 av Ingrid Näslund m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige i bilaterala och multilaterala förbindelser och i sina kontakter i olika internationella forum samt i FN:s säkerhetsråd driver frågan om att underteckna avtalet om ett totalförbud mot personminor, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige i FN:s säkerhetsråd och i andra internationella organisationer tillsammans med andra länder tar upp frågan om fortsatt kärnvapennedrustning. 1997/98:U408 av Eva Zetterberg m.fl. (v, c, fp, mp, kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen tar initiativ till uppföljning och genomförande av de mest näraliggande av Canberrakommissionens förslag, 2. att den svenska regeringen vid nedrustningskonferensen i Genève och i andra lämpliga internationella sammanhang verkar för att kärnvapen avlägsnas från kärnvapenbärarna och bevaras avskilt från dessa under betryggande internationell övervakning, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbud mot provsprängningar måste inkluderas i NPT. 1997/98:U409 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige på internationell nivå i EU och FN agerar för att Frankrike tar sitt ekonomiska, sociala och ekologiska ansvar efter kärnvapenproven i Polynesien, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att på internationell nivå initiera en epidemiologisk kartläggning med anledning av kärnvapenproven i Polynesien. 1997/98:U411 av Charlotta L Bjälkebring m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Norden som kärnvapenfri zon. 1997/98:U413 av Eva Goës (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige internationellt bör agera för urbefolkningarnas rätt till sitt land utan livshot från uranbrytning, kärnkraft, kärnvapen eller kärnavfall, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör agera för en skärpt övervakning av kärnteknisk materiel, för att förhindra stöld och smuggling av densamma. 1997/98:U414 av Inger Segelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för nedrustning. 1997/98:U416 av Eva Goës och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige på internationell nivå skall begära en utredning om HAARP-projektet m.m.
Övrig motion 1997/98:U30 av Bodil Francke Ohlsson och Marianne Samuelsson (mp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vapenexport och minor.
Utskottet
Sammanfattning av motionerna I flerpartimotionen 1996/97:U406 (v, s, c, fp, mp, kd) behandlas frågan om ett fullständigt avskaffande av kärnvapen. I september 1996 undertecknades ett avtal om ett totalt stopp för provsprängningar med kärnvapen - CTBT. Detta undertecknades av de allra flesta av FN:s medlemsländer. Dessutom lade den s.k. Canberrakommissionen fram en rapport i augusti 1996. Där identifierades ett antal konkreta åtgärder som bör genomföras stegvis. Au-straliens regering lade fram rapporten för FN:s generalförsamling den 30 september. Mot denna bakgrund anser motionärerna att konkreta förslag nu bör läggas fram i FN:s generalförsamling och vid FN:s konferens för nedrustning (CD) för att åstadkomma ett avtal om ett totalt avskaffande av kärnvapen. I flerpartimotionen 1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) tar motionärerna sin utgångspunkt i Canberrakommissionens arbete. I yrkande 1 vill man att regeringen skall ta initiativ till uppföljning och genomförande av de mest näraliggande av Canberrakommissionens förslag. Regeringen bör, i samarbete med andra länder, anordna en internationell uppföljningskonferens av Canberrakommissionens rapport. Sverige bör verka för att kärnvapen avlägsnas från kärnvapenbärarna och bevaras avskilt från dessa under betryggande internationell övervakning, heter det vidare i yrkande 2. Det finns fortfarande en risk att kärnvapen avfyras av misstag. Sverige har tidigare, bl.a. vid nedrustningskonferensen i Genève, talat för att inga kärnvapen skall vara beredda för omedelbar avfyrning (?off alert?). Motionärerna vill att regeringen verkar för att kärnvapen tas ur avfyrningsberedskap och att laddningarna dessutom avlägsnas från vapenbärarna. Som ett led i nedrustningssträvandena förespråkas i motionens yrkande 4 att ett totalförbud mot provsprängningar inkluderas i icke-spridningsavtalet (NPT). Provsprängningar bidrar till rustningen, eftersom de kan leda andra länder till slutsatsen att de måste utföra egna experiment på området. I partimotionen 1997/98:U210 (c) yrkande 7, vill motionärerna att Sverige skall spela en framträdande roll för att åstadkomma ytterligare nedrustningsavtal inom ramen för FN och OSSE. Arbetet med att få till stånd ett avtal som förbjuder produktion av klyvbart material för vapentillverkning bör intensifieras och ett Start III-avtal upprättas. Centerpartiet vill också att regeringen skall verka för att kontrollmöjligheterna stärks beträffande genetiska vapen. Även i motion 1996/97:U408 (s) anförs att initiativ nu bör tas till ett totalt avskaffande av kärnvapen, ?Abolition 2000?. Tillsammans med undertecknandet av ett avtal om ett totalt provstopp - CTBT - den 22 september 1996 innebär Canberrakommissionens presenterade rapport att tiden nu är lämplig att agera till förmån för ett totalförbud för denna typ av vapen. I den enskilda motionen 1997/98:U414 (s) framförs ett antal åtgärdsförslag på nedrustningsområdet. Den svenska regeringen bör i alla lämpliga internationella forum arbeta för en konvention mot kärnvapen. Den svenska regeringen bör i internationella sammanhang argumentera för kärnvapenmakternas förpliktelser att förhandla om kärnvapnens avskaffande. Regeringen bör också verka för att kärnvapnen avlägsnas från kärnvapenbärarna och förvaras avskilt från dessa under betryggande internationell övervakning. Slutligen bör regeringen verka för en internationell uppföljningskonferens av Canberrakommissionens rapport och därigenom förverkliga kommissionens idéer. Motion 1996/97:U614 (fp) behandlar fredsprocessen i Mellanöstern. En stabil fredsuppgörelse måste innefatta en normalisering av förbindelserna mellan alla länder i regionen. Det internationella samfundet måste noggrant uppmärksamma frågan om utveckling av kärnvapen och kärnvapenspridning i regionen, heter det i yrkande 6. I den enskilda motionen 1997/98:U411 (v) yrkande 1, efterlyser motionärerna riksdagens stöd för sitt förslag om Norden som en kärnvapenfri zon. De nordiska länderna har länge samarbetat i FN och OSSE. Motionärerna vill utveckla detta samarbete genom att upprätta en atomvapenfri zon i Norden i samverkan med nämnda organisationer. Vänsterpartiet tror inte att upprustning är lösningen på fredsproblematiken. Sveriges regering bör driva frågan om en kärnvapenfri zon i Nordiska ministerrådet. I den enskilda motionen 1997/98:U30 (mp), yrkande 3, menar motionärerna att Sveriges vapenproduktion och vapenexport står i konflikt med det svenska internationella nedrustningsarbetet. De anser att Sverige i vissa fall bidrar till upprustning i stället för nedrustning. Vad gäller nedrustningssträvandena vill motionärerna att regeringen skall verka för att också fordonsminor förbjuds. Alla fordons- och stridsvagnsminor som kan utlösas av en person som försöker röja dem måste betraktas som antipersonella minor och därmed omfattas av ett internationellt förbud. Sverige skall vara pådrivande på det internationella planet i frågorna om total kärnvapennedrustning, heter det i motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 1. I samma motions yrkande 2 vill man få riksdagens stöd för uppfattningen att Sverige bör vara pådrivande i ansträngningarna att få till stånd ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen, inklusive subkritiska prov. Sverige bör också ansluta sig till Internationella domstolens uttalande om kärnvapnens olaglighet (yrkande 3). Regeringen bör också (yrkande 4) driva frågan om negativa säkerhetsgarantier, dvs. att kärnvapenstaterna förbinder sig att inte utsätta stater som avstått från kärnvapen för kärnvapenangrepp eller hot om sådana angrepp. I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 1 kräver Miljöpartiet en ratificering och implementering av det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT. I samma motions yrkanden 2 och 5 vill Miljöpartiet att förhandlingar snarast inleds, syftande till en kärnvapenkonvention med ett totalförbud för kärnvapen. Enligt Miljöpartiet har Internationella domstolen slagit fast att det föreligger ett löfte att slutföra förhandlingarna om en fullständig eliminering av kärnvapen. Motionärerna framhåller i yrkande 3 betydelsen av den s.k. Canberrakommissionen och dess konkreta förslag beträffande ett avskaffande av alla kärnvapen. Miljöpartiet stöder Canberrakommissionens rapport och vill att den bildar underlag för kommande nedrustningsförhandlingar i Genève. Redan det gällande provstoppsavtalet bör, enligt motionärerna, kunna leda till att den kvalitativa utvecklingen av kärnvapen upphör. Preambeln till avtalet bör kunna få denna innebörd. Detta bör innebära (yrkande 4) att de s.k. subcritical tests som planeras i Nevadaöknen stoppas. I motion 1996/97:U407 (mp) behandlas Frankrikes agerande i Polynesien. När nu Frankrike beslutat att avbryta alla kärnvapenprov vid Mururoa och Fangataufa, kommer det finansiella stödet till ögruppen att minska drastiskt. Enligt motionärerna är det orimligt att, som nu sker, överge folket i Polynesien, efter att under många år ha gjort befolkningen beroende av ekonomiskt stöd. Det behövs nu (yrkande 1) påtryckningar i EU och FN, så att Frankrike gör rätt för sig efter år av kolonialt förtryck. Motionärerna vill också (yrkande 2) att en epidemiologisk undersökning genomförs i Polynesien, för att kartlägga de hälsoeffekter som kärnvapentesterna kan ha haft på ögruppens befolkning. Motion 1997/98:U409 (mp) uppehåller sig också vid förhållandena i Polynesien efter avslutandet av de franska kärnvapenproven i området. I yrkande 1 vill motionärerna att Sverige på internationell nivå i EU och FN skall agera för att Frankrike tar sitt ekonomiska, sociala och ekologiska ansvar efter kärnvapenproven i Polynesien. I yrkande 2 efterlyses en epidemiologisk kartläggning med anledning av kärnvapenproven i Polynesien. Regeringen bör verka för att en sådan kommer till stånd. I den enskilda motionen 1997/98:U413 (mp) yrkande 1 vill motionären att regeringen internationellt skall agera för urbefolkningarnas rätt till sitt land, utan hot från uranbrytning, kärnkraft, kärnvapen eller kärnavfall. Som ett exempel på de hot urbefolkningarna står inför, nämns i motionen de ryska planerna på att bygga kärnkraftverk i Arktis. I samma motions yrkande 2 vill man att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall agera för en skärpt övervakning av kärnteknisk materiel, för att förhindra stöld och smuggling av densamma. Särskilt i Ryssland förekommer omfattande stölder. Efter Sovjetunionens fall har radioaktivt material flera gånger försvunnit från ryska kärnkraftverk och forskningsinstitut. Regeringen bör på internationell nivå begära en utredning om HAARP-projektet, heter det i den enskilda motionen 1997/98:U416 (mp). Detta program - High Frequency Active Auroral Research Program - menar motionären är en fortsättning på ?Stjärnornas krig?. Det bedrivs under täckmanteln av att vara ett vädersatellit- eller solprojekt, men är enligt motionären en integrerad del i en lång kedja av rymdforskning av militär natur. Miljöpartiets motion 1996/97:U629 (mp) behandlar i yrkande 10 Kinas kärnvapenpolitik. Motionärerna konstaterar att innebörden av den förda politiken är oklar. Bara timmarna efter det att Kina under det första halvåret 1996 genomfört en provsprängning med en kärnladdning sade regeringen i Peking att den ville ha ?ett rättvist och allomfattande? förbud mot kärnvapenprov före årets slut. Vilken kärnvapenpolitik landet i praktiken kommer att företräda kommer att avgöras av maktstrider efter Deng Xiaoping, men också av i vilken grad omvärlden fördömer exempelvis kinesiska provsprängningar. Hittills har omvärldens agerande, menar motionärerna, varit alltför lågmält. I motion 1997/98:U402 (kd) yrkande 1, vill motionärerna att Sverige aktivt driver frågan om att underteckna Ottawaavtalet om ett totalförbud för personminor. De stora tillverkarna och användarna som Ryssland, Kina och länder som Indien, Pakistan, Iran och Irak står ännu utanför. Sverige har sedan 1994 verkat för ett internationellt totalförbud mot personminor och riksdagen beslutade den 13 december 1996 om ett totalförbud mot personminor. Det vore därför naturligt om Sverige i bilaterala och multilaterala förbindelser och i olika internationella forum med all kraft försökte påverka så många länder som möjligt att underteckna avtalet. I samma motions yrkande 2 understryks vikten av att Sverige tillsammans med andra länder i internationella forum tar upp frågan om fortsatt kärnvapennedrustning. Sverige borde kunna spela en pådrivande roll i fråga om kärnvapennedrustning både inom EU, OSSE (Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa), PFF (Partnerskap för fred) och inom FN-systemet.
Utskottets överväganden
Sveriges nedrustningspolitik - allmänt I motion 1997/98:U210 (c) yrkande 7, delvis, vill motionärerna att Sverige skall spela en framträdande roll för att åstadkomma ytterligare nedrustningsavtal inom ramen för FN och OSSE. Miljöpartiet vill i motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 1 att Sverige skall vara pådrivande i frågan om total kärnvapennedrustning. Även i motion 1997/98:U402 (kd) yrkande 2 vill motionärerna att Sverige i internationella forum tar upp frågan om fortsatt kärnvapennedrustning. Dessa yrkanden är tämligen allmänna till sin karaktär och berör huvuddragen i Sveriges nedrustningspolitik. Utskottet vill därför inledningsvis beröra grunderna för denna, för att i det följande behandla enskilda sakfrågor. Det förbättrade internationella klimatet efter det kalla krigets slut har skapat förutsättningar för framsteg i nedrustningsarbetet. De senaste åren har viktiga framsteg skett på detta område. Sedan sin tillkomst 1968 har icke-spridningsavtalet (NPT) utgjort navet i det internationella nedrustningsarbetet. Avtalet är centralt, eftersom det är det enda avtal genom vilket kärnvapenstaterna förbinder sig att verka för nedrustning. Sverige har sedan många år deklarerat att målsättningen måste vara att fullständigt avskaffa dessa vapen. Som ett steg i denna strävan har Sverige verkat för att nå ett avtal om ett fullständigt stopp för kärnvapenprov. Icke-spridningsfördraget förlängdes 1995 på obestämd tid. Året därpå öppnades fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar för undertecknande. Hittills har det undertecknats av 149 stater, däribland de fem kärnvapenmakterna och Sverige. Detta avtal har stor principiell betydelse. Även om det i dag synes saknas förutsättningar att framgångsrikt kunna framförhandla ett internationellt förbud som går längre än ett förbud mot provsprängningar, så är det mycket svårt att utveckla nya avancerade typer av kärnvapen om möjlighet saknas att företa provsprängningar. Inom det internationella atomenergiorganets (IAEA) s.k. 93+2-program slutfördes under 1997 förhandlingar om ett modellprotokoll som skall stärka IAEA:s befogenheter att få information om staters nukleära program och företa inspektioner. I FN:s nedrustningskommission (UNDC) har ett arbete inletts för att utarbeta principer om kärnvapenfria zoner. Sverige har tillsammans med övriga EU-länder framlagt förslag till sådana principer. 1997 trädde konventionen om förbud mot kemiska vapen i kraft. Också Förenta staterna och Ryssland, som är de största innehavarna av kemiska vapen, har nu anslutit sig till konventionen. Förhandlingarna om kontroll av konventionen om förbud mot biologiska vapen har också intensifierats under 1997. Nedrustningsarbetet i FN har kommit att inriktas alltmer på konventionella vapen. UNDC har under 1997 påbörjat ett arbete om riktlinjer för rustningsbegränsning och nedrustning beträffande sådana vapen. Generalsekreterarens expertpanel om lätta vapen presenterade 1997 en serie förslag för att driva arbetet vidare på detta område. FN-registret över konventionella vapen täcker i dag huvuddelen av de internationella vapenöverföringarna inom de sju vapenkategorier som registret omfattar. Inom den s.k. Ottawaprocessen utarbetades i Oslo en konvention om totalförbud mot antipersonella minor (truppminor). Den undertecknades i Ottawa i december 1997 av 122 stater, däribland Sverige. Det multilaterala arbetet rörande kärnvapennedrustning sker i vissa bestämda forum. De viktigaste av dessa är FN:s generalförsamling (första utskottet), nedrustningskonferensen (CD) i Genève och de granskningskonferenser avseende icke-spridningsfördraget (NPT) som hålls med fem års mellanrum och vidare de förberedande mötena (PrepCom) inför dessa konferenser. Visst arbete sker också i FN:s nedrustningskommission (UNDC). I dessa nedrustningsforum samarbetar Sverige i EU-kretsen nära med framför allt Irland och Österrike för att påverka unionens inställning i frågor om kärnvapennedrustning. Möjligheterna att på kortare sikt få till stånd mer grundläggande förändringar begränsas dock av att två av EU:s medlemsländer är kärnvapenstater och att merparten av medlemsländerna är NATO-medlemmar. Svårigheter att på vissa grundläggande punkter uppnå samstämmighet i EU-kretsen i frågor om kärnvapennedrustning medför att Sverige ofta väljer att hävda sin egen linje i det multilaterala arbetet på ifrågavarande område. Vad gäller frågorna om kärnvapennedrustning har Sverige också ett nära samarbete med likasinnade länder utanför EU-kretsen, såsom Nya Zeeland, Sydafrika, Japan och Kanada. I samarbete med dessa länder verkar Sverige i CD för att konferensen på lämpligt sätt skall ta sig an ämnet kärnvapennedrustning. OSSE:s arbete med rustningskontroll avser i allt väsentligt konventionella vapen. Att driva globala kärnvapennedrustningsfrågor i detta regionala forum skulle ställa sig svårt. Härtill kommer att arbetet i OSSE grundas på konsensusprincipen, vilket i förekommande fall starkt skulle begränsa möjligheterna till framsteg. Samarbetet inom PFF (Partnerskap för fred) och EAPR (Euro-atlantiska partnerskapsrådet) rör endast uppgifter som ligger utanför artikel 5 i Natos stadga (Washingtonfördraget). Det kollektiva försvaret av medlemsländerna berörs inte. Detsamma gäller frågor om Nato:s kärnvapendoktrin. PFF-samarbetet syftar primärt till att öka Nato:s och partnerländernas förmåga att delta i internationella krishanteringsinsatser, medan EAPR (NATO:s medlemsstater och samtliga partnerländer) utgör en politisk ram för PFF-samarbetet och forum för konsultationer mellan NATO och partnerländerna. I den utsträckning som frågor om massförstörelsevapen behandlas i PFF/EAPR-samarbetet, rör detta framför allt NATO- och partnerländernas möjligheter att skydda sig mot sådana vapen, t.ex. i fredsfrämjande operationer som i Bosnien. Den långsiktiga målsättningen för Sveriges nedrustningspolitik är ett avskaffande av alla kärnvapen. Nedrustningsfrågorna innefattas i Sveriges årliga anföranden i FN:s generalförsamling. Utrikesministern framhöll i anförandet den 24 september 1997 att det är absolut nödvändigt att ansträngningarna för att uppnå en kärnvapenfri värld fortsätter. Ryssland uppmanades att ratificera START II så att START III kan framförhandlas. Detta borde - framhöll utrikesministern vidare - bana vägen för ytterligare nedskärningar från samtliga kärnvapenstaternas sida syftande till ett fullständigt avskaffande av kärnvapenarsenalerna. Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att Sverige i relevanta internationella forum fortsatt ägnar nedrustningsfrågorna stor uppmärksamhet. Detta torde i allt väsentligt tillmötesgå de önskemål som framförs i här aktuella motionsyrkanden. Med det anförda anser utskottet motionerna 1997/98:U210 (c) yrkande 7, delvis, 1997/98:U401 (mp) yrkande 1 och 1997/98:U402 (kd) yrkande 2 besvarade.
Ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen Ett flertal motionsyrkanden efterlyser ett aktivt agerande från regeringens sida, syftande till ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen. Yrkanden av denna innebörd framställs i motionerna 1997/98:U401 (mp) yrkande 2, 1996/97:U403 (mp) yrkandena 2 och 5, 1996/97:U406 (v, s, c, fp, mp, kd), 1996/97:U408 (s) samt 1997/98:U414 (s), delvis (1 av 3). Utskottet har i det ovan anförda berört provstoppsavtalets principiella betydelse för Sveriges strävan mot ett avskaffande av samtliga kärnvapen. Av stort värde i detta sammanhang är också den s.k. Canberrakommissionens rapport. Denna behandlas mera utförligt på annan plats i detta betänkande, men då den är relevant även för regeringens agerande i frågan om ett totalt avskaffande av kärnvapen behandlas den även under denna rubrik. Canberrakommissionen tillsattes som en oberoende kommission av den dåvarande australiska regeringen i november 1995. Syftet var att nå fram till konkreta förslag på vägen mot en kärnvapenfri värld, med garantier för stabilitet och säkerhet under avvecklingsfasen. I enlighet med detta uppdrag identifierade kommissionen i den rapport som lades fram i augusti 1996 ett antal åtgärder som man anser kan vidtas omedelbart och andra som är av mera långsiktig karaktär. Rapporten utgör ett viktigt bidrag till arbetet på det internationella planet rörande frågorna om kärnvapennedrustning. Rapporten syftar inte i första hand till att genom ett allomfattande avtal söka få till stånd ett omedelbart avskaffande av dessa vapen. Den handlar i stället om att genom olika åtgärder, vidtagna av kärnvapenstaterna samt av världsamfundet på det multilaterala planet, stegvis och med bibehållen säkerhet nå målet om en kärnvapenfri värld. Utskottet har förstått att regeringen anser att detta är den mest framkomliga vägen att nå framgång i det fortsatta nedrustningsarbetet på kärnvapenområdet. Enligt regeringens uppfattning saknas det för närvarande i praktiken förutsättningar för att i internationella nedrustningsforum kunna få till stånd ett allomfattande avtal om ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen. Mot bakgrund av dessa överväganden har regeringen i bl.a. FN:s generalförsamling, CD, och förberedande kommittén (PrepCom) för NPT:s granskningskonferens år 2000 lyft fram Canberrakommissionens rapport. Regeringen verkar för att Canberrakommissionens förslag ingående skall granskas i internationella nedrustningsforum, för att omsättas i konkret handling. Mot bakgrund av den stora vikt som regeringen fäster vid nedrustningsfrågorna behandlades dessa utförligt i Sveriges anförande i FN:s generalförsamling i höstas. Därvid gavs ett otvetydigt budskap om den svenska regeringens stöd för ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen. Utrikesministern framhöll i sitt anförande bl.a. att det är absolut nödvändigt att ansträngningarna för att uppnå en kärnvapenfri värld fortsätter. Ryssland uppmanades att ratificera START II så att START III kan framförhandlas. Detta borde - framhöll utrikesministern vidare - bana vägen för ytterligare nedskärningar från samtliga kärnvapenstaternas sida syftande till ett fullständigt avskaffande av kärnvapenarsenalerna. I sitt rådgivande yttrande 1996 i fråga om lagligheten av kärnvapenanvändning framhöll Internationella domstolen att det föreligger en skyldighet att i uppriktig avsikt bedriva och slutföra förhandlingar som leder till kärnvapennedrustning i alla dess aspekter under strikt och effektiv internationell kontroll. Detta är ett mycket viktigt konstaterande av domstolen, vilket inskärper vikten av att kärnvapenstaterna fullt ut uppfyller sina åtaganden om kärnvapennedrustning enligt artikel VI i icke- spridningsfördraget (NPT). Av detta skäl har regeringen lyft fram domstolens rådgivande yttrande. Utskottet vill understryka att Sveriges överväganden på detta område måste utformas i beaktande av vad som är politiskt möjligt att uppnå, på kort såväl som på lång sikt. Vad gäller ett omedelbart avskaffande av samtliga kärnvapen noterar utskottet att ett sådant steg kräver full enighet hos samtliga kärnvapenstater. En sådan uppslutning bakom detta krav är för närvarande inte realistisk. I avvägningen mellan det önskvärda och det möjliga har regeringen uppenbarligen funnit att det för närvarande är mest meningsfullt att koncentrera sig bl.a. på de frågor som aktualiserats i och med Canberrakommissionens rapport från 1996, för att därigenom på längre sikt möjliggöra ett avskaffande av samtliga kärnvapen. Utskottet, som delar regeringens ambition rörande ett avskaffande av alla kärnvapen, finner denna bedömning rimlig. Trovärdigheten i den av Sverige förda politiken, och därmed tyngden av Sveriges argument, är beroende av att svenska ståndpunkter framstår som realistiska och genomtänkta. Mot denna bakgrund finner utskottet regeringens agerande rimligt och lovvärt. Med det anförda anser utskottet motionerna 1997/98:U401 (mp) yrkande 2, 1996/97:U403 (mp) yrkandena 2 och 5, 1996/97:U406 (v, s, c, fp, mp, kd), 1996/97:U408 (s) samt 1997/98:U414 (s), delvis (1 av 3) besvarade.
Kärnvapnens laglighet Frågan om kärnvapnens laglighet behandlas i motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 3. Motionärerna vill att Sverige skall ansluta sig till Internationella domstolens uttalande om kärnvapnens olaglighet. Utskottet noterar att Sverige i första utskottet har givit sitt stöd åt resolutionen om Internationella domstolens rådgivande yttrande av den 8 juli 1996 i fråga om kärnvapnens laglighet. Sverige, Irland och Nya Zeeland var för övrigt de enda västgruppsländer som gav sitt stöd till generalförsamlingens resolution. I sitt rådgivande yttrande i fråga om lagligheten av kärnvapenanvändning framhöll Internationella domstolen enhälligt att det föreligger en skyldighet att i uppriktig avsikt bedriva och slutföra förhandlingar som leder till kärnvapennedrustning i alla dess aspekter, under strikt och effektiv internationell kontroll. Därigenom inskärps vikten av att kärnvapenstaterna fullt ut uppfyller sina åtaganden om kärnvapennedrustning enligt artikel VI i icke-spridningsfördraget (NPT). I en röstförklaring till resolutionen betonade Sverige att både multilaterala förhandlingar inom CD och åtgärder vidtagna av kärnvapenstaterna är viktiga i strävan att åstadkomma ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen. Utskottet delar regeringens bedömning, som den kom till uttryck i röstförklaringen, och ser med gillande att regeringen konsekvent har lyft fram domstolens rådgivande yttrande i arbetet i olika nedrustningsforum. Motionärernas önskemål synes med det ovan anförda vara tillgodosedda. Utskottet anser motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 3 besvarad.
Negativa säkerhetsgarantier I Miljöpartiets motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 4 anför motionärerna att regeringen bör driva frågan om negativa säkerhetsgarantier, dvs. att söka erhålla utfästelser från kärnvapenmakterna om att inte utsätta stater som avstått från kärnvapen för kärnvapenangrepp eller hot om sådana angrepp. Utskottet konstaterar att Sverige sedan länge driver denna fråga. Frågan berördes på hög nivå senast i Sveriges tal inför generalförsamlingen den 24 september 1997. Regeringen har uttryckligen krävt att ett legalt bindande avtal om sådana garantier kommer till stånd. Sverige har också stött upprättandet av en ad hoc-kommitté för detta ämne inom CD. Regeringen agerar också aktivt i NPT/PrepCom för att främja tillkomsten av ett sådant avtal. Därmed synes motionärernas önskemål vara tillgodosedda. Utskottet anser med det anförda motion 1997/98:U401 (mp) yrkande 4 besvarad.
Ett fullständigt provstoppsavtal I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 1 efterlyser motionärerna en ratificering och implementering av det fullständiga provstoppsavtalet, CTBT. Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar slutförhandlades 1996. Sverige undertecknade fördraget den 24 september samma år. Regeringen kommer under våren 1998 att förelägga riksdagen en proposition om ratificering av fördraget. Utskottet får då anledning att närmare behandla avtalets sakliga innehåll. I avvaktan på regeringens proposition vill utskottet dock redan i detta sammanhang framhålla den principiella betydelsen av detta avtal. Även om det i dag synes saknas förutsättningar att framgångsrikt kunna framförhandla ett internationellt förbud som går längre än ett förbud mot provsprängningar, så är det mycket svårt att utveckla nya avancerade typer av kärnvapen om möjlighet saknas att företa provsprängningar. Detta innebär att fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar utgör ett effektivt instrument för att stoppa den kvalitativa utvecklingen av dessa vapen. Utskottet välkomnar denna utveckling. Utskottet finner att motionärernas önskemål är tillgodosedda. Därmed anses motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 1 besvarad.
Canberrakommissionen I tre motionsyrkanden behandlas olika aspekter av den s.k. Canberra- kommissionens rapport. I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 3 ställer sig motionärerna bakom kommissionens rapport och vill att den bildar underlag för kommande nedrustningsförhandlingar i Genève. I flerpartimotionen 1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) yrkande 1 vill motionärerna att regeringen skall ta initiativ till uppföljning och genomförande av de mest näraliggande av Canberrakommissionens förslag. Regeringen bör, i samarbete med andra länder, anordna en internationell uppföljningskonferens av Canberra-kommissionens rapport. Också i den enskilda motionen 1997/98:U414 (s), delvis, anförs att regeringen bör verka för en internationell uppföljningskonferens av Canberrakommissionens rapport. Canberrakommissionen tillsattes som en oberoende kommission av den dåvarande australiska regeringen i november 1995. Syftet var att nå fram till konkreta förslag på vägen mot en kärnvapenfri värld, med garantier för stabilitet och säkerhet under avvecklingsfasen. I enlighet med detta uppdrag identifierade kommissionen i den rapport som lades fram i augusti 1996 ett antal åtgärder som man anser kan vidtas omedelbart, och andra som är av mera långsiktig karaktär. En grundläggande förutsättning för att nå det övergripande målet, heter det i rapporten, är att de fem kärnvapenstaterna förbinder sig att verka för ett avskaffande av kärnvapnen, och påbörjar ett konkret arbete i denna riktning. Kommissionen föreslår också en serie praktiska åtgärder, som man menar kan genomföras omedelbart. Kommissionen föreslår bl.a. att kärnvapnen bör tas ur beredskapsläge, att stridsspetsarna skall skiljas från vapenbärarna, att utplacering av icke-strategiska vapen skall upphöra och att de bilaterala nedrustningsförhandlingarna Ryssland-USA skall återupptas. Canberrakommissionens rapport utgör enligt utskottets uppfattning ett viktigt bidrag till arbetet på det internationella planet rörande frågor om kärnvapennedrustning. Rapporten har också fått ett stort genomslag i den internationella debatten i dessa frågor. Många av kommissionens förslag ligger väl i linje med Sveriges nedrustningspolitik. Utskottet ser det därför som mycket positivt att regeringen på olika sätt verkar för att dessa förslag omsätts i konkret handling. Utskottet har förstått att regeringen har ambitionen att rapporten skall tas upp till behandling i internationella nedrustningsforum för ingående granskning av möjligheterna att genomföra de olika åtgärderna. Enligt vad utskottet erfarit, överväger regeringen för närvarande olika sätt att nå detta mål. I detta arbete vill regeringen i första hand att kommissionens förslag behandlas i redan existerande nedrustningsforum, såsom den förberedande kommittén (PrepCom) för NPT:s granskningskonferens år 2000, FN:s generalförsamlings första utskott och nedrustningskonferensen (CD) i Genève. Utskottet noterar med tillfredsställelse regeringens vilja att verka för att Canberrakommissionens förslag kommer till nytta i det internationella nedrustningsarbetet. Utskottet vill understryka att det därvid är nödvändigt att noga överväga på vilket sätt detta bäst kan ske. Att sammankalla en särskild internationell konferens om rapporten kräver mycket noggranna överväganden rörande syftet med konferensen, förutsättningarna för ett fullgott deltagande, inte minst från kärnvapenstaternas sida, samt möjligheterna att uppnå ett framgångsrikt resultat. Utskottet förutsätter att regeringen i det fortsatta arbetet gör en noggrann studie över vilka forum som i detta sammanhang framstår som mest lämpliga. Något riksdagens tillkännagivande förefaller utskottet inte påkallat. Med det anförda anser utskottet motionerna 1996/97:U403 (mp) yrkande 3, 1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) yrkande 1 samt 1997/98:U414 (s), delvis, (2 av 3) besvarade.
Subkritiska test I motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 4, hävdas att redan det gällande provstoppsavtalet bör kunna leda till att den kvalitativa utvecklingen av kärnvapen upphör. Preambeln till avtalet bör kunna få denna innebörd. Detta bör innebära att de s.k. subcritical tests som planeras i Nevadaöknen stoppas. Utskottet noterar att fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar, som ännu inte har trätt i kraft, inte täcker provverksamhet såsom datorsimuleringar och s.k. subkritiska experiment. Utskottet har erfarit att anledningarna härtill är flera. För det första fanns inga möjligheter att uppnå konsensus i nedrustningskonferensen (CD) om att fördraget även skulle omfatta dessa typer av verksamhet då fördraget framförhandlades. För det andra föreligger svårigheter att effektivt kunna verifiera sådana förbud. Fördraget har dock stor betydelse vad gäller att förhindra den fortsatta utvecklingen av kärnvapnen. Även om det i dag synes saknas förutsättningar att framgångsrikt kunna framförhandla ett internationellt avtal som går längre än till ett förbud mot kärnsprängningar, så är det mycket svårt att utveckla nya avancerade typer av kärnvapen om möjlighet saknas att företa provsprängningar. Detta innebär att fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar utgör ett viktigt instrument för att förhindra den kvalitativa utvecklingen av dessa vapen. Provstoppsavtalet innefattar dock inte ett förbud även mot subkritiska test. Beträffande subkritiska experiment vill utskottet dock framhålla vikten av att kärnvapenmakterna agerar i enlighet med provstoppsavtalets grundläggande anda. Utskottet har därför med gillande erfarit att regeringen avser att uppmärksamma denna fråga vid det förestående mötet med NPT/PrepCom. Med det anförda anser utskottet motion 1996/97:U403 (mp) yrkande 4 besvarad.
Provsprängningar och spridningsfrågor m.m. I motion 1996/97:U407 (mp) behandlas Frankrikes agerande i Polynesien. Det behövs nu (yrkande 1) påtryckningar i EU och FN, så att Frankrike gör rätt för sig efter år av kolonialt förtryck. Motionärerna vill också (yrkande 2) att en epidemiologisk undersökning genomförs i Polynesien, för att kartlägga de hälsoeffekter som kärnvapentesterna kan ha haft på ögruppens befolkning. Snarlika yrkanden framställs i motion 1997/98:U409 (mp) yrkandena 1 och 2. I flerpartimotionen 1996/97:U408 yrkande 4, vill motionärerna att ett totalförbud mot provsprängningar inkluderas i icke-spridningsavtalet (NPT). I den enskilda motionen 1997/98:U413 (mp) yrkande 1 vill motionären att regeringen internationellt skall agera för urbefolkningarnas rätt till sitt land, utan hot från uranbrytning, kärnkraft, kärnvapen eller kärnavfall. Motion 1996/97:U614 (fp) behandlar fredsprocessen i Mellanöstern. Det internationella samfundet måste noggrant uppmärksamma frågan om utveckling av kärnvapen och kärnvapenspridning i regionen, heter det i yrkande 6. Miljöpartiets motion 1996/97:U629 (mp) behandlar i yrkande 10 Kinas kärnvapenpolitik. Motionärerna konstaterar att innebörden av den förda politiken är oklar. Hittills har omvärldens agerande, menar motionärerna, varit alltför lågmält. Enligt utskottets uppfattning ankommer det inte på riksdagen att närmare uttala sig om vilken typ av kompensatoriska åtgärder som kan vara lämpliga i anledning av de nu avslutade provsprängningarna i Polynesien. Vad avser Frankrikes ekonomiska, sociala och ekologiska ansvar efter kärnvapenproven i Polynesien har utskottet dock noterat att den franska staten kommer att årligen utbetala en summa motsvarande en miljard svenska kronor, under tio års tid. Dessa medel lär motsvara ungefär det inkomstbortfall som är följden av att Frankrike upphört med kärnvapenproven. Enligt uppgift skall medlen ses som en direkt kompensation för förlusten av den ekonomiska infrastrukturen i form av forskare, tekniker etc. och syftar bl.a. till att bistå Polynesien med att omstrukturera ekonomin. Denna ersättning kompletteras med annat ekonomiskt stöd. År 1996 uppgick de totala franska transfereringarna till Polynesien till 6,81 miljarder FF. Försvarets forskningsanstalt, FOA, behandlade frågan om Frankrikes kärnvapenprov i en rapport från januari 1996. Rapporten avslutades med en sammanfattning av de miljö- och hälsorisker de underjordiska proven kunnat medföra. Dessa risker bedömdes dock av FOA vara mycket obetydliga. Utskottet har vidare noterat att det internationella atomenergiorganet, IAEA, har inlett en undersökning av kärnvapenprovens effekter på Mururoa. Resultaten av denna undersökning kommer att presenteras senare under våren. I anslutning till framläggandet av denna studie anordnar IAEA, från den 30 juni till den 3 juli, en internationell konferens där den radiologiska situationen i Mururoa och Fangataufa kommer att behandlas. Med det anförda anser utskottet motionerna 1996/97:U407 (mp) yrkandena 1 och 2 och 1997/98:U409 (mp) yrkandena 1 och 2, besvarade. Något övrigt riksdagens eller regeringens agerande synes inte påkallat. Vad gäller urbefolkningarnas rätt, har utskottet i tidigare betänkanden, senast i betänkande 1994/95:UU24, framhållit hur viktigt det är att verka för att etniska minoriteter åtnjuter grundläggande fri- och rättigheter, rätten till en egen kulturell identitet och ett eget kulturliv, till egen religion och eget språk. I samma betänkande betonade utskottet vikten av att urbefolkningarnas situation uppmärksammas, att deras rättigheter skyddas och att vederbörliga sociala och ekologiska hänsyn tas till urbefolkningarna i den samhälleliga planeringen och utvecklingen. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Under generalförsamlingsmötet 1994 invigdes årtiondet för urbefolkningar, med början den 10 december 1994. Målet för dekaden är att finna vägar att lösa de problem som urbefolkningarna står inför, framför allt avseende miljö, hållbar utveckling, utbildning och hälsa. Sedan 1982 arbetar en särskild arbetsgrupp för urbefolkningsfrågor, tillsatt av FN:s underkommission för förhindrande av diskriminering och för beskydd av minoriteter. Sedan 1985 har denna grupp arbetat med ett utkast till en deklaration om urbefolkningars rättigheter. Utskottet konstaterar att Sverige aktivt stöder detta arbete. Utskottet konstaterar vidare att Sverige aktivt verkat för att möjliggöra för urbefolkningarna att delta i arbetet med utformandet av en FN-deklaration. Sveriges politik på området synes alltså ligga väl i linje med vad motionärerna efterlyser. Med det anförda anser utskottet motion 1997/98:U413 (mp) yrkande 1 besvarat. Beträffande önskemålet om att införliva ett förbud mot provsprängningar i NPT- avtalet, kan utskottet konstatera att ett totalförbud mot provsprängningar, inklusive s.k. fredliga kärnsprängningar, nu stipuleras i fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar, CTBT. Detta fördrag har hittills undertecknats av 149 stater. Tretton stater har ratificerat avtalet, bland dessa Frankrike och Storbritannien. Fördraget har redan skapat en stark politisk norm mot kärnsprängningar. Enligt vad utskottet erfarit är möjligheterna små att i dagsläget få till stånd ett internationellt förbud som även skulle inkludera exempelvis datorsimuleringar och s.k. subkritiska experiment. Vad särskilt avser NPT kan konstateras att ändringar i detta avtal skulle kräva att samtliga konventionsstater ställer sig bakom sådana. En sådan förändring av avtalets innebörd skulle alltså inte vara oproblematisk. Även om enighet skulle nås just i denna fråga, måste också beaktas att alla försök att ändra avtalet skulle kunna få mycket allvarliga konsekvenser. Utskottet håller det inte för osannolikt att även andra frågekomplex skulle dras in i en sådan process. I realiteten torde det vara mycket svårt att nå enighet om ett ändringsförslag, då de anslutna staterna har alltför motstridiga intressen på väsentliga områden. Det kan inte uteslutas att fördraget som helhet skulle komma att undermineras i en sådan process. Utskottet finner det inte påkallat med ett svenskt initiativ syftande till en förändring av icke-spridningsavtalets regler på denna punkt. Därmed avstyrks motion 1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) yrkande 4. I motion 1996/97:U614 (fp), yrkande 6, påtalas risken för kärnvapenframställning och kärnvapenspridning i Mellanöstern. Utskottet noterar att statssamfundet uppmärksamt följer utvecklingen i regionen. Icke-spridningsfördraget (NPT) är av central betydelse i den internationella icke-spridningsregimen på kärnvapenområdet. Fördraget har numera erhållit i det närmaste universell anslutning. Viktiga undantag är dock de tre s.k. tröskelstaterna Israel, Indien och Pakistan. Det är synnerligen viktigt att även dessa stater tillträder fördraget. För parterna i NPT, däribland Sverige, är universell anslutning till avtalet en högprioriterad fråga. Detta fastslogs senast vid NPT:s gransknings- och förlängningskonferens 1995. Konferensen fastslog också att fördragsparterna skulle göra vad som står i deras makt för att uppnå denna målsättning. Universell anslutning till NPT är också en central fråga i arbetet i den förberedande kommittén för fördragets granskningskonferens år 2000. De provsprängningar som Indien utförde i maj i år, visar också på nödvändigheten av fortsatta internationella påtryckningar i denna fråga. Enligt utskottets mening är Indiens agerande oacceptabelt, och visar hur vktigt det är att fortsatta kampen för en fullständig kärnvapennedrustning. Indien, Israel och Pakistan måste nu ta sitt ansvar och bli delaktiga av det i det närmaste världsomfattande Ickespridningsavtalet, NPT. Nya stater som skaffar sig kärnvapen skapar mycket allvarliga hot mot framtidens säkerhet. Utskottet vill också påminna om att de nuvarande kärnvapenstaterna i icke-spridningsfördragets artikel 6 förbundit sig att inleda förhandlingar syftande till ett totalt avskaffande av kärnvapnen. Frågorna om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern och en zon fri från massförstörelsevapen i regionen behandlas sedan flera år i internationella nedrustningsforum. Möjligheterna till framsteg är dock starkt knutna till utvecklingen i fredsprocessen. Dessa tankar har ännu inte kunnat förverkligas. I Wien pågår arbetet i den förberedande kommissionen för provstoppsfördragets ikraftträdande (Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar). 149 stater har hittills undertecknat fördraget, däribland Israel och Iran. Målsättningen är att få till stånd universell anslutning till fördraget. Också arbete i olika multilaterala exportkontrollforum syftar till att förhindra spridning av massförstörelsevapen, däribland inom Mellanöstern. Vad avser kärnvapen sker arbetet i Nuclear Suppliers Group (NSG), Zangerkommittén och Missile Technology Control Regime (MTCR). Inom EU bevakas utvecklingen i Mellanöstern ingående, bl.a. i anslutning till medlemsländernas deltagande i arbetet i nämnda forum. Vad särskilt gäller Irak skall landet enligt FN:s säkerhetsråds resolution 687 (1991) ovillkorligen acceptera att dess massförstörelsevapen förstörs, tas bort eller på annat sätt oskadliggörs. IAEA har enligt resolutionen till uppgift att tillse att landets hemliga kärnvapenprogram avvecklas och att Irak inte heller på nytt förvärvar kärnvapenkapacitet. Utskottet finner att det internationellt pågår ett omfattande arbete rörande säkerhetsfrågorna i Mellanöstern. Utskottet har på annan plats i detta betänkande uttalat sig om Sveriges politik rörande NPT-avtalet och provstoppsavtalet CTBT. Sverige agerar mycket aktivt på området. I sammanhanget vill utskottet erinra om det mycket värdefulla arbete som FN utfört i Irak, genom UNSCOM. Med det anförda anser utskottet motion 1996/97:U614 (fp) yrkande 6 besvarad. Vad gäller Kinas kärnvapenpolitik, konstaterar utskottet att Kina nu undertecknat fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar. Detta framförhandlades under perioden januari 1994-augusti 1996. Genom resolution 50/245 antog FN:s generalförsamling fördraget den 10 september 1996 med överväldigande majoritet. Fördraget öppnades för undertecknande den 24 september samma år. Det undertecknades därvid av bl.a. samtliga de fem kärnvapenstaterna, däribland således också Kina. Inga kärnvapenprov- sprängningar har genomförts efter det att fördraget slutförhandlats och öppnats för undertecknande. Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar (CTBT) har hittills undertecknats av 149 stater. Det har redan skapat en stark politisk norm. Hittills har tretton stater ratificerat fördraget, däribland de två kärnvapenstaterna Frankrike och Storbritannien. Fördraget kommer att träda i kraft då 44 i fördraget namngivna stater ratificerat det. Dessa innefattar bl.a. de fem kärnvapenstaterna. Utskottet har erfarit att en kinesisk ratifikation av fördraget kan förväntas inom det närmaste året. Det kan vidare konstateras att Kina aktivt deltar i det pågående arbetet i Wien i den förberedande kommissionen för fördragets ikraftträdande. Med det anförda anser utskottet motion 1996/97:U629 (mp) yrkande 10 besvarad.
Kärnvapenfria zoner I motion 1997/98:U411 (v) yrkande 1 efterlyser motionärerna riksdagens stöd för ett förslag om Norden som en kärnvapenfri zon. Regeringen bör driva frågan om en kärnvapenfri zon i Nordiska ministerrådet, heter det i motionen. Utskottet har vid ett flertal tillfällen haft anledning att ta ställning till motionsyrkanden av denna eller liknande innebörd. Senast skedde det i betänkande 194/95:UU19. Kärnvapenfria zoner som upprättas på grundval av arrangemang som fritt överenskommits mellan stater utgör enligt utskottets uppfattning ett viktigt instrument för att främja regional och global fred och säkerhet. Under senare år har redan existerande kärnvapenfria zoner stärkts och nya sådana upprättats. Avtal om kärnvapenfria zoner täcker numera stora delar av södra halvklotet. (Tlatelolcofördraget, Rarotongafördraget, Pelindabafördraget och Bangkokfördraget. De facto ges även Antarktis kärnvapenfri status genom Antarktisfördraget.) Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att arbetet på det internationella planet rörande kärnvapenfria zoner drivs vidare. Utskottet har i detta sammanhang erfarit att FN:s nedrustningskommission (UNDC) under 1997 inledde ett arbete som syftade till att fastställa riktlinjer och principer för upprättande av kärnvapenfria zoner. Arbetet fortsätter i år och avses att slutföras 1999. Sverige och övriga EU-länder agerar pådrivande i förhandlingarna och har gemensamt framlagt ett förslag till sådana riktlinjer och principer. Frågan om en nordisk kärnvapenfri zon måste enligt utskottets uppfattning ses i ett bredare europeiskt sammanhang. Utskottet konstaterar att de nordiska länderna valt olika nationella säkerhetspolitiska lösningar. I praktiken innebär detta att det f.n. saknas möjligheter att med framgång verka för en nordisk kärnvapenfri zon. Utskottet finner inte anledning att påfordra något regeringens agerande i denna riktning. Med det anförda anser utskottet motion 1997/98:U411 (v) yrkande 1 besvarad.
Framställning av vapenplutonium och förhandlingar om Start III-avtal I motion 1997/98:U210 (c) yrkande 7 (delvis) vill Centerpartiet att arbetet med att få till stånd ett avtal som förbjuder produktion av klyvbart material för vapentillverkning intensifieras, och att ett Start III-avtal upprättas. Centerpartiet vill också att regeringen skall verka för att kontrollmöjligheterna stärks beträffande genetiska vapen. Vid Icke-spridningsfördragets (NPT) gransknings- och förlängningskonferens 1995 förlängdes fördraget på obestämd tid. Vidare antog fördragsparterna vissa principer och målsättningar för icke-spridning och nedrustning på kärnvapenområdet. Därvid fastställdes bl.a. att provstoppsavtalet (CTBT) skulle föreligga klart senast 1996, att förhandlingar om ett avtal om förbud mot produktion av klyvbart material för vapenändamål (cut off) skulle inledas omedelbart därefter samt att kärnvapenstaterna med beslutsamhet skall vidta systematiska ansträngningar för att reducera kärnvapnen med slutmålet att avskaffa dessa vapen. Provstoppsavtalet slutförhandlades och öppnades för undertecknande 1996. Hittills har 149 stater - däribland de fem kärnvapenstaterna och Sverige - undertecknat det. Förhandlingar om ett cut off-avtal har dock ännu inte kunnat inledas, delvis till följd av meningsskiljaktigheter i nedrustningskonferensen (CD) i Genève om konferensens agenda och arbetsprogram. Dessa synes bottna framför allt i olika synsätt vad avser CD:s behandling av kärnvapenfrågorna. Utskottet har förstått att regeringen fäster stor vikt vid att CD snarast möjligt påbörjar förhandlingar om ett avtal om förbud mot produktion av klyvbart material för vapenändamål. Regeringen har aviserat att man kommer att agera aktivt för att denna målsättning skall uppnås. Sveriges inställning i dessa frågor har senast framförts i det svenska anförandet i FN:s generalförsamling 1997. Ett pådrivande arbete från svensk sida sker i bl.a. generalförsamlingens första utskott, CD och inom ramen för Icke- spridningsfördraget. 1991 ingick USA och Sovjetunionen START I-avtalet. Det trädde i kraft 1994 och implementeras f.n. USA och Ryssland slöt sedermera START II-avtalet 1993. Genom detta avtal skall antalet strategiska kärnstridsspetsar på vardera sidan skäras ned till 3 000-3 500. Avtalet förbjuder vidare strategiska kärnvapen med multipla stridsspetsar. USA ratificerade START II 1996. Ryssland har ännu inte ratificerat avtalet. Vid toppmötet i Helsingfors 1997, mellan presidenterna Clinton och Jeltsin, överenskoms att USA och Ryssland skall inleda förhandlingar om ett START III- avtal så snart START II trätt i kraft. Enligt den preliminära överenskommelsen skall antalet stridsspetsar på ömse sidor skäras ned till 2 000-2 500 inom ramen för detta avtal. I slutet av september 1997 ingick USA och Ryssland i New York en serie överenskommelser som formaliserar besluten vid toppmötet i Helsingfors. Överenskommelserna i Helsingfors och New York syftar bl.a. till att underlätta en rysk ratificering av START II och således bana vägen för ytterligare nedskärningar. Regeringen har vid flera tillfällen understrukit vikten av att Ryssland snarast ratificerar START II, så att avtalet kan träda i kraft och implementeras, och förhandlingar om ett START III-avtal kan inledas. Frågan har intagit en framskjuten plats i Sveriges anföranden inför FN:s generalförsamling. Vad avser frågan om genetiska vapen kan konstateras att fördragsparterna till B-vapenkonventionen i slutdokumentet från den senaste översynskonferensen 1996 rörande konventionen på nytt bekräftat att konventionens förbud även täcker sådana vapen. Bl.a. Sverige verkade härför. Förhandlingar pågår nu i Genève för att utarbeta en verifikationsregim till konventionen. Sverige deltar aktivt i detta arbete och verkar med kraft för att få till stånd ett effektivt kontrollsystem, som således även avses täcka genetiska vapen. Utskottet finner att regeringens agerande rörande dessa frågor i allt väsentligt synes överensstämma med motionärernas önskemål. Med det anförda anser utskottet motion 1997/98:U210 (c) yrkande 7 (delvis) besvarad.
Övervakning av kärnteknisk materiel m.m. I tre motionsyrkanden framförs önskemål om att regeringen verkar för en skärpt övervakning av kärnteknisk materiel, för att förhindra stöld och smuggling av densamma, att kärnvapnen tas ur beredskapsläge och att stridsspetsarna därvid skiljs från vapenbärarna. Sverige agerar aktivt inom ramen för flera projekt som syftar till att förhindra och bekämpa illegal handel med nukleärt material. SKI (Statens kärnkraftinspektion) samarbetar sedan flera år med myndigheter i Ryssland och andra länder i det forna Sovjetunionen för att stärka dessas möjligheter till effektiva insatser för att förhindra spridning av nukleärt material och teknologi från kärntekniska anläggningar av olika slag. Hittills har regeringen beviljat 35,6 miljoner kronor för sådant stöd. I SKI:s lägesrapport för insatser i Central- och Östeuropa redovisas 33 projekt för perioden mellan den 1 juni 1996 och utgången av mars i år. Sedan detta stöd först initierades 1992 har det utvecklats till att omfatta insatser i Lettland, Litauen, Kazakstan, Ukraina, Vitryssland samt nordvästra Ryssland. SKI:s stödprogram för att motverka spridning av kärnvapen samordnas internationellt med andra givarländer och organisationer, t.ex. EU, IAEA och G7:s grupp för icke-spridning (P8). Det kan också noteras att IAEA upprättat en databas för att från medlemsländerna inhämta information om upptäckta fall av olagliga överföringar av nukleära ämnen. Denna information sprids i sin tur till samtliga medlemsländer som underlag för det kontinuerligt pågående arbetet för att förhindra olaglig handel med dessa ämnen. Safeguardsverksamheten och kärnsäkerhetsfrågorna har alltid dominerat IAEA:s verksamhet. Inom det internationella atomenergiorganets (IAEA) s.k. 93+2- program slutfördes under 1997 förhandlingar om ett modellprotokoll som skall stärka IAEA:s befogenheter att få information om staters nukleära program och företa inspektioner. Sverige deltog aktivt i det arbetet. Modellprotokollet skall utgöra ett tilläggsprotokoll till staters safeguardsavtal med IAEA. Protokollet utgör sålunda ett viktigt bidrag till stärkandet av den internationella icke-spridningsregimen. Dessutom har Sverige inom EU verkat för att EU och medlemsländerna snabbt skall sluta tilläggsprotokoll till safeguardsavtalet med IAEA på grundval av modellprotokollet. Under 1997 öppnade IAEA tilläggsprotokollet för undertecknande och vissa stater har redan skrivit på. Den 27 mars 1998 slutförde EU förhandlingarna med IAEA om tilläggsprotokollen, och vid mötet i juni förväntas IAEA:s styrelse fatta beslut om att öppna protokollen rörande EU och dess medlemsländer för undertecknande vid generalkonferensen i september 1998. Regeringen har aviserat sin ambition att snarast möjligt godkänna tilläggsprotokollet. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen bedriver ett mycket omfattande arbete på detta område. Motionärernas önskemål synes vara tillgodosedda. Utskottet anser motion 1997/98:U413 (mp) yrkande 2 med det anförda besvarad. Frågorna om att ta kärnvapen ur beredskapsläge och skilja stridsspetsarna från deras vapenbärare har redan tagits upp från svensk sida i olika sammanhang, bl.a. i det svenska anförandet i FN:s generalförsamling i september 1997. Regeringen avser att även fortsättningsvis driva dessa frågor, närmast vid det förestående andra mötet med NPT/PrepCom. Enligt vad utskottet erfarit, har det ännu inte varit möjligt att ta upp dessa spörsmål i detalj i CD, då det inom konferensen funnits meningsskiljaktigheter om arbetsprogrammet. Först den 26 mars i år kunde CD enas om ett arbetsprogram för 1998 års session. Enligt detta kommer dock CD:s ordförande nu i första hand att konsultera delegationerna om hur ämnet kärvapennedrustning på lämpligaste sätt kan behandlas i konferensen. Till dess att konferensen enats i denna procedurfråga kan inget substansarbete på ifrågavarande område inledas. Utskottet kan konstatera att regeringen aktivt driver denna fråga. Utskottet anser därför motionerna 1997/98:U414 (s) delvis (3 av 3) och 1997/98:U408 (v, fp, c, mp, kd) yrkande 2 besvarade.
Forskningsfrågor I motion 1997/98:U416 (mp) hemställs att Sverige på internationell nivå skall begära en utredning om det s.k. HAARP-projektet. Det amerikanska HAARP-projektet står för High Frequency Active Auroral Research Program. Av officiella källor framgår bl.a. att det syftar till att ge ökad kunskap om jonosfären för att se hur detta skikt påverkar och kan användas för att utveckla och förbättra kommunikations- och övervakningssystem, både civilt och militärt. Av samma källor framgår att projektet leds av U.S. Navy och U.S. Airforce och huvudsakligen finansieras av det amerikanska försvarsdepartementet. Ett flertal civila institutioner är dock knutna till projektet, såsom ett tiotal amerikanska universitet, myndigheter och företag. Från en del håll har framförts farhågor om att HAARP är ett militärt projekt för utveckling av elektromagnetisk teknologi med kapacitet att påverka klimatet, slå ut kommunikationssystem och rubba den elektromagnetism som påverkar levande varelser. Annan kritik mot projektet, med mer miljöorienterad ansats, går ut på att HAARP utvecklar kapacitet att utsätta jonosfären för så stark påverkan att man inte kan överblicka effekterna, exempelvis skapandet av irreparabla hål i jonosfären och framkallandet av allvarliga störningar i den marina miljön. Utskottet konstaterar att forskning kring mikrovågs- och radiofrekvensvapen inte är någonting nytt, inte heller vapensystem i miljöförändrande syfte. 1976 antogs en konvention om förbud mot militär eller varje annan fientlig användning av miljöförändringsteknik "Environmental Modification" (ENMOD). Konventionen har ratificerats av 81 stater, däribland USA (1980) och Ryssland (1978). Sverige ratificerade konventionen 1984. Konventionen avser varje teknik som syftar till att manipulera naturliga processer och förändra jordens dynamik, sammansättning eller struktur, inklusive dess biosfär, litosfär, hydrosfär eller atmosfär. Detta förbud avser teknik som har "vidsträckta, långvariga eller allvarliga verkningar". Konventionen hindrar inte användning av miljöförändringsteknik för fredliga ändamål. Detta innebär att forskning och utveckling av sådan teknik är tillåten. Enligt utskottets uppfattning föreligger mot denna bakgrund inte skäl att påfordra en internationell utredning om projektet. Utskottet har dock förstått att regeringen av andra anledningar, främst av miljöskäl, kommer att ägna det viss uppmärksamhet. Utskottet finner detta rimligt och ser inte anledning att härutöver föreskriva hur regeringen i denna fråga bör agera. Utskottet avstyrker motion 1997/98:U416 (mp).
Personminor och vapenexport I motion U402 (kd), yrkande 1, vill motionärerna att Sverige aktivt söker förmå flera länder att underteckna Ottawaavtalet om ett totalförbud för personminor. Sverige har sedan 1994 verkat för ett internationellt totalförbud mot personminor, och riksdagen beslutade den 13 december 1996 om ett totalförbud mot sådana vapen. Motionärerna menar att det därför vore naturligt om Sverige försökte påverka så många länder som möjligt att underteckna avtalet. Ottawakonventionen innefattar ett förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor. I konventionen finns också regler om destruktion av minor. Befintliga lager av sådana minor skall förstöras inom fyra år efter ikraftträdandet. Ottawakonventionen undertecknades av drygt 120 länder, däribland Sverige, den 3-4 december 1997. Enligt tillgängliga uppgifter har hittills sju stater ratificerat densamma; Kanada, Irland, Mauritius, Turkmenistan, Ungern, Heliga Stolen och Schweiz. Konventionen träder i kraft sex månader efter det att den ratificerats av 40 stater. Regeringen arbetar för närvarande med en proposition om svensk ratifikation, vilken kommer att föreläggas riksdagen under våren. I avvaktan på att konventionen skall träda i kraft informerade regeringen den 9 februari i år FN:s generalsekreterare att Sverige redan nu provisoriskt tillämpar konventionens kärnåtaganden, dvs. förbuden mot användning, lagring, tillverkning och överföring av antipersonella minor. Detta var ett uttryck för den svenska övertygelsen om vikten av att totalförbudet förverkligas så snart som möjligt. Utskottet har erfarit att regeringen såväl bilateralt som multilateralt verkar för att få till stånd en bred anslutning till Ottawakonventionen. Det multilaterala arbetet bedrivs bl.a. inom ramen för EU, OSSE och FN:s generalförsamling, men dessutom har finansiellt stöd lämnats till olika seminarier som syftar till att informera länderna i Central- och Östeuropa om vikten av universell anslutning till konventionen. Inom EU har Allmänna rådet den 28 november 1997 antagit en gemensam åtgärd, som ett led i ansträngningarna att eliminera förekomsten av antipersonella minor. Den gemensamma åtgärden välkomnade uttryckligen Ottawakonventionen, och de medlemsstater som avsåg att underteckna konventionen åtog sig att också ratificera den så snart som möjligt. Sverige bidrog aktivt till utformningen av den gemensamma åtgärden. Inom OSSE har ett arbete inletts för att främja anslutning till Ottawakonventionen och det reviderade minprotokollet till 1980 års vapenkonvention (protokoll II). Detta sker genom att medlemsländerna årligen skall rapportera om ratificeringsläget för egen del beträffande de båda instrumenten. Sverige har vidare givit sitt stöd till en resolution i FN:s generalförsamling 1997, i vilken alla stater uppmanas att underteckna Ottawakonventionen och så snart som möjligt ratificera den. Resolutionen framlades av Kanada med bl.a. Sverige som medförslagställare. Enligt utskottets uppfattning har Sverige varit ett föregångsland i fråga om ett internationellt totalförbud mot truppminor, inte minst genom riksdagens beslut av den 13 december 1996, som innebar att truppminorna i det svenska försvaret kommer att vara avskaffade senast år 2001. Regeringens uttalade målsättning har varit att åstadkomma ett internationellt totalförbud för truppminor, ett förbud som omfattar produktion, lagring, användning och export, med bredast möjliga anslutning av såväl producenter som exportörer samt inte minst de länder som själva drabbats av den utbredda användningen av minor i väpnade konflikter. Sverige blev också 1994 det första land som, efter ett tillkännagivande i utrikesutskottet, formellt föreslog ett internationellt totalförbud mot truppminor i samband med granskningskonferensen av 1980 års vapenkonvention. Sedan konferensens avslutning i maj 1996 har Sverige varit aktivt engagerat i de forum som stått till buds för att väcka opinion för tanken på ett totalförbud. Regeringens arbete har bedrivits framför allt inom ramen för den s.k. Ottawaprocessen. Utskottet noterar med glädje att statssamfundet nu tagit avgörande steg på vägen mot ett avskaffande av det grymma och urskillningslösa vapen som de antipersonella minorna utgör. Utskottet har nyligen, i betänkande 1996/97:UU8, tagit ställning till det reviderade protokollet II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt eller andra anordningar till 1980 års vapenkonvention (SÖ 1982:27). Tillsammans med de föreskrifter som innefattas i Ottawakonventionen innebär detta protokoll en betydande förstärkning av den humanitära rätten och skyddet för civilbefolkningen i väpnade konflikter. Utskottet delar regeringens åsikt att det nu är viktigt att arbeta för bredast möjliga anslutning till dessa internationella överenskommelser. Utskottet anser med det anförda motion 1997/98:U402 (kd) yrkande 1 besvarad. I den enskilda motionen 1997/98:U30 (mp) yrkande 3 menar motionärerna att Sveriges vapenproduktion och vapenexport står i konflikt med det svenska internationella nedrustningsarbetet. Motionärerna vill också att regeringen skall verka för att även fordonsminor förbjuds. Alla fordons- och stridsvagnsminor som kan utlösas av en person som försöker röja dem måste betraktas som antipersonella minor och därmed omfattas av ett internationellt förbud. Utskottet har tidigare tagit ställning till yrkanden av denna innebörd. I samband med undertecknandet av det reviderade minprotokollet hade Sverige gjort ett tillkännagivande av innebörd att fordons- och stridsvagnsminor med röjningsskydd, som exploderar när försök görs att röja dem, inte skall klassificeras som truppminor. Utskottet fann detta stå helt i överensstämmelse med det reviderade protokollets syften. I betänkande 1996/97:UU8 konstaterade utskottet att det i konventionstexten varit nödvändigt att åstadkomma en gränsdragning mellan de minor som avses att omfattas av de nya reglerna och de som tills vidare skall falla utanför. I samma betänkande anförde utskottet vidare:
Den lösning som valdes under översynskonferensen innebär att lokutionen ?primarily? (i första hand) särskiljer bruket av stridsvagns- och fordonsminor från truppminorna. Utskottet kan inte finna att konventionens syften har motverkats genom denna lösning. Tvärtom har det för att uppnå de framsteg som den nya konventionen innebär sannolikt varit en förutsättning att finna en gränsdragning av denna typ, som inte hindrar enskilda länder från att ansluta sig till texten, av försvars- eller säkerhetspolitiska skäl. Här bör noteras att det svenska tillkännagivandet under artikel 2 punkt 3 ytterligare klargör gränsdragningen mellan olika typer av minor, helt i enlighet med konventionens syften. Utskottet gör i dag ingen annan bedömning i denna fråga. Det reella förhandlingsresultatet - i alla multilaterala förhandlingar - beror av förhållandet mellan det materiella innehållet i konventionstexten och antalet stater som är beredda att se sig bundna av dess regler. Enligt utskottets uppfattning innebär den i minprotokollet införda avgränsningen mellan truppminor och fordonsminor en rimlig balans i det avseendet. Ottawaavtalet innefattar en liknande gränsdragning. Sammantaget innebär det reviderade minprotokollet och Ottawaavtalet ett väsentligt förbättrat skydd för civilbefolkningen vid väpnade konflikter och en betydlig förstärkning av den humanitära rätten. Det förefaller inte utskottet realistiskt att inom överskådlig tid åstadkomma ett förbud även mot fordonsminor. Utskottet avstyrker därmed motion 1997/98:U30 (mp) yrkande 3 (delvis). Beträffande export av svensk krigsmateriel gäller att all tillståndspliktig utförsel skall vara säkerhetspolitiskt önskvärd och stå i överensstämmelse med Sveriges utrikespolitik i övrigt. Den närmare innebörden av de gällande riktlinjerna behandlas av utskottet i anslutning till regeringens årliga skrivelser om krigsmaterielexporten. Vad gäller förhållandet mellan Sveriges nedrustningspolitik och den svenska krigsmaterielexporten slog utskottet i betänkande 1997/98:UU3 fast följande:
Utifrån allmänna säkerhetspolitiska överväganden har Sverige ett påtagligt och reellt intresse av en konkurrenskraftig svensk industri. Av detta följer att statsmakterna efter förmåga, i enlighet med gällande riktlinjer för krigsmaterielexport, bör sträva efter att stödja industrins konkurrensförmåga.
Enligt utskottets uppfattning står detta stöd till försvarsindustrin på intet sätt i något motsatsförhållande vare sig till den restriktiva exportpolitiken eller till Sveriges nedrustningssträvanden. Stödåtgärder kommer endast i fråga beträffande projekt där utförsel kan bli aktuell till länder som på förhand granskats av Exportkontrollrådet och Inspektionen för strategiska produkter. Utskottet gör i dag ingen annan bedömning. Sveriges krigsmaterielexport står inte i konflikt med nedrustningsarbetet. Tvärtom - Sveriges konsekventa nedrustningspolitik är enligt utskottets uppfattning en av de viktigaste orsakerna till de restriktiva reglerna för svensk krigsmaterielexport. Riksdagen har ställt sig bakom dessa regler. I anledning av vad som anförs i motionen vill utskottet understryka att Sverige på intet sätt aktivt främjar en militär upprustning i världen. Varje stat har den självklara rätten, liksom Sverige, att skydda sin frihet och sitt oberoende genom ett militärt försvar. Avsikten med det gällande regelverket är att tillse att all utförsel av svensk materiel överensstämmer med Sveriges övergripande utrikespolitiska målsättningar, där nedrustning prioriteras högt. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:U30 (mp) yrkande 3 (delvis).
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande huvuddragen i Sveriges nedrustningspolitik att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U210 yrkande 7 (delvis), 1997/98:U401 yrkande 1 samt 1997/98:U402 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört, 2. beträffande ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U401 yrkande 2, 1996/97:U403 yrkandena 2 och 5, 1996/97:U406, 1996/97:U408 samt 1997/98:U414 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört, 3. beträffande kärnvapnens laglighet att riksdagen förklarar motion 1997/98:U401 yrkande 3 besvarad med vad utskottet anfört, 4. beträffande negativa säkerhetsgarantier att riksdagen förklarar motion 1997/98:U401 yrkande 4 besvarad med vad utskottet anfört, 5. beträffande ett fullständigt provstoppsavtal att riksdagen förklarar motion 1996/97:U403 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört, 6. beträffande Canberrakommissionen att riksdagen förklarar motionerna 1996/97:U403 yrkande 3, 1997/98:U408 yrkande 1 samt 1997/98:U414 (delvis) besvarade med vad utskottet anfört, 7. beträffande subkritiska test att riksdagen förklarar motion 1996/97:U403 yrkande 4 besvarad med vad utskottet anfört, 8. beträffande provsprängningar i Polynesien att riksdagen förklarar motionerna 1996/97:U407 yrkandena 1 och 2 samt 1997/98:U409 yrkandena 1 och 2 besvarade med vad utskottet anfört, 9. beträffande urbefolkningarnas rätt att riksdagen förklarar motion 1997/98:U413 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört, 10. beträffande en förändring av icke-spridningsavtalets regler att riksdagen avslår motion 1997/98:U408 yrkande 4, 11. beträffande kärnvapenspridning i Mellanöstern att riksdagen förklarar motion 1996/97:U614 yrkande 6 besvarad med vad utskottet anfört, 12. beträffande Kinas kärnvapenpolitik att riksdagen förklarar motion 1996/97:U629 yrkande 10 besvarad med vad utskottet anfört, 13. beträffande kärnvapenfria zoner att riksdagen förklarar motion 1997/98:U411 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört, 14. beträffande framställning av vapenplutonium m. m. att riksdagen förklarar motion 1997/98:U210 yrkande 7 (delvis) besvarad med vad utskottet anfört, 15. beträffande övervakning av kärnteknisk materiel m.m. att riksdagen förklarar motionerna 1997/98:U413 yrkande 2, 1997/98:U414 (delvis) och 1997/98:U408 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört, 16. beträffande forskningsfrågor att riksdagen avslår motion 1997/98:U416, res. 1 (v, mp) 17. beträffande Ottawakonventionen att riksdagen förklarar motion 1997/98:U402 yrkande 1 besvarad med vad utskottet anfört, 18. beträffande ett förbud mot fordonsminor att riksdagen avslår motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis), res. 2 (v, mp, kd) 19. beträffande krigsmaterielexport att riksdagen avslår motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis). res. 3 (v, mp)
Stockholm den 14 maj 1998
På utrikesutskottets vägnar
Viola Furubjelke
I beslutet har deltagit: Viola Furubjelke (s), Göran Lennmarker (m), Inga-Britt Johansson (s), Nils T Svensson (s), Berndt Ekholm (s), Inger Koch (m), Urban Ahlin (s), Helena Nilsson (c), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Tone Tingsgård (s), Eva Zetterberg (v), Agneta Brendt (s), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kd) och Magnus Johansson (s).
Reservationer
1. Forskningsfrågor (mom. 16) Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 22 börjar med ?Enligt utskottets uppfattning? och som på s. 22 slutar med ?motion 1997/98:U416 (mp)? bort ha följande lydelse: Det finns många obesvarade frågor om det amerikanska HAARP-projektet. Bl.a. finns farhågor att det egentligen rör sig om ett militärt projekt. En annan är kritiken mot projektet i miljöhänseende - att det finns risker för irreparabla miljöskador och störningar. Utskottet har förstått att regeringen av olika anledningar, främst miljöskäl, kommer att ägna projektet viss uppmärksamhet. Det finns enligt utskottets mening dessutom skäl att påfordra en internationell utredning av projektet. Med det anförda tillstyrker utskottet motion 1997/98:U416 (mp). dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 16. beträffande forskningsfrågor att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U416 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Ett förbud mot fordonsminor (mom. 18) Eva Zetterberg (v), Bodil Francke Ohlsson (mp) och Ingrid Näslund (kd) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 24 börjar med ?Utskottet gör i dag? och som på s. 24 slutar med ?yrkande 3 (delvis)? bort ha följande lydelse: Utskottet gör i dag en annan bedömning i frågan. Definitionen av truppminor är otydlig. Att ordet ?primarily? har lagts till i konventionstexten har skett för att fordonsminor försedda med röjningsskydd inte skall betraktas som truppminor. Utskottet önskar en tydligare definition av begreppet truppmina. Det bör klart framgå att en mina som är konstruerad för att explodera genom en persons närvaro och agerande är att betrakta som en truppmina/antipersonell mina även om den kan fungera också på annat sätt, och därmed omfattas av det internationella förbudet. Detta bör med anledning av motion 1997/98:U30 (mp) yrkande 3 (delvis) ges regeringen till känna. dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 18. beträffande ett förbud mot fordonsminor att riksdagen med anledning av motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Krigsmaterielexport (mom. 19) Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 24 börjar med ?Vad gäller förhållandet mellan? och som på s. 25 slutar med ?yrkande 3 (delvis)? bort ha följande lydelse: Även om Sverige anses ha en restriktiv vapenexport, står enligt utskottets mening svensk vapenindustri och svensk krigsmaterielexport i ett motsatsförhållande till alla nedrustningssträvanden. Anskaffandet av vapen kan inte klassificeras som något annat än en utökning av vapenarsenaler som redan finns. När Sverige säljer vapen till ett land, bidrar vi knappast till det landets nedrustning, tvärtom. FN:s nedrustningskommission har lagt fram förslag om begränsning och nedrustning av konventionella vapen. Sverige borde ta budskapet på allvar och börja avveckla sin vapenexport. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet tillstyrker motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis). dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 19. beträffande krigsmaterielexport att riksdagen med bifall till motion 1997/98:U30 yrkande 3 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Provsprängningar i Polynesien (mom. 8) Eva Zetterberg (v) och Bodil Francke Ohlsson (mp) anför: I Miljöpartiets motion krävs en epidemiologisk undersökning av hela den polynesiska befolkning som på olika sätt drabbats av kärnvapenproven i Franska Polynesien. Alla som bott i området under provsprängningarna borde undersökas, liksom de som flyttat dit efteråt, eftersom radioaktiva läckor kan förekomma lång tid efter provsprängningarnas avslutande. En undersökning av detta slag borde vara av stort internationellt intresse. Polynesien är inte det enda område på jorden, där provsprängningar företagits och där man sökt dölja de stora skadorna på både människor och miljö. Utskottet svarar med att hänvisa till IAEA:s undersökning av kärnvapnens effekter på Mururoa och den konferens som skall hållas i sommar med anledning av undersökningen. Sverige borde enligt vår mening agera internationellt för en fristående undersökning - initierad av EU eller FN - om risker och resultat från olika kärnvapenprov i området.
Innehållsförteckning
Sammanfattning......................................1 Motionerna..........................................1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/971 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/982 Övrig motion......................................3 Utskottet...........................................4 Sammanfattning av motionerna......................4 Utskottets överväganden...........................7 Sveriges nedrustningspolitik allmänt..........7 Ett fullständigt avskaffande av kärnvapnen......9 Kärnvapnens laglighet..........................11 Negativa säkerhetsgarantier....................12 Ett fullständigt provstoppsavtal...............12 Canberrakommissionen...........................12 Subkritiska test...............................14 Provsprängningar och spridningsfrågor m.m......14 Kärnvapenfria zoner............................18 Framställning av vapenplutonium och förhandlingar om Start III-avtal 18 Övervakning av kärnteknisk materiel m.m........20 Forskningsfrågor...............................21 Personminor och vapenexport....................22 Hemställan.......................................25 Reservationer......................................27 Särskilt yttrande..................................28