Vissa konkurrensfrågor
Betänkande 1996/97:NU9
Näringsutskottets betänkande
1996/97:NU09
Vissa konkurrensfrågor
Innehåll
1996/97 NU9 Ärendet I detta betänkande behandlas - helt eller delvis - 20 motioner från den allmänna motionstiden med yrkanden om vissa konkurrensfrågor. Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats av företrädare för HELA - Sveriges Vård & Omsorgsföretag, Södra Skogsägarna ekonomisk förening och sågverksföreningen SÅG I SYD. En skrivelse har också inkommit i ärendet.
Sammanfattning
I betänkandet behandlas 28 motionsyrkanden om olika konkurrensfrågor. De aktuella yrkandena tar sikte på dels konkurrenslagens förhållande till annan lagstiftning, dels tillämpningen av vissa i konkurrenslagen centrala bestämmelser. En beskrivning lämnas i betänkandet av hur konkurrenslagen är uppbyggd. Vidare redovisas ett väsentligt antal utredningar - såväl pågående som avslutade - som på olika sätt berör konkurrenslagen. Ett stort antal av de aktuella yrkandena avser frågan om förutsättningarna för kooperativ näringsverksamhet. Yrkandena är föranledda bl.a. av Konkurrensverkets avgörande sommaren 1996 att samverkansformerna inom den producentkooperativa sammanslutningen Södra Skogsägarna har en konkurrensbegränsande verkan. Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning till att en rättsprocess i ärendet pågår. Vidare konstateras att regeringen bedriver ett internt beredningsarbete som sannolikt kommer att innefatta en analys av det s.k. legalundantaget på lantbruksområdet. Utskottet förutsätter att regeringen bedriver detta arbete skyndsamt och i lämpligt sammanhang för riksdagen redovisar resultatet av beredningsarbetet. I en reservation (m, fp) påpekas att förbudet mot prissamverkan är ett av de bärande motiven bakom konkurrenslagstiftningen och att lagen måste vara effektiv i detta hänseende. En motsatt uppfattning framförs i en annan reservation (c, v, mp), i vilken anförs att den nämnda rättsprocessen ej behöver avvaktas och att legalundantaget måste reformeras så att bestämmelser införs som ger tillåtelse till prissamverkan. Även frågan om utformningen av gruppundantaget för kedjor inom detaljhandeln har föranlett motionsyrkanden. Uppmärksamheten riktas mot de bestämmelser som gäller för samverkan inom ICA i förhållande till andra samverkansformer. Efter motionstidens utgång och under beredningen av ärendet avlämnade en arbetsgrupp inom Närings- och handelsdepartementet ett förslag till förändringar i det aktuella gruppundantaget. Utskottet understryker betydelsen av att en grundläggande analys genomförs av de nuvarande samverkansformernas effekter och anför att det inte är orimligt att det nuvarande gruppundantaget förlängs ytterligare i avvaktan på slutförandet av detta analysarbete. I ett flertal yrkanden reses krav på att konkurrenslagen skall förhindra att kommuner och landsting, som bedriver egen, konkurrensutsatt näringsverksamhet, med hjälp av skattefinansierad underprissättning slår ut privata tjänsteföretag. I denna del förekommer också yrkanden med innebörd att den offentliga verksamheten skall öppnas för konkurrens från privata och kooperativa tjänsteföretag. Utskottet avstyrker motionerna men betonar vikten av en väl fungerande konkurrens och att konkurrenssnedvridande förfaranden påtalas och åtgärdas. Vidare sägs att konkurrensen skall vara ett verktyg för att stimulera start av nya företag, vilket kan skapa ny sysselsättning. I en reservation (m, c, fp, kd) framhålls det angelägna i att öppna den offentliga verksamheten inom sjukvård, skola, åldringsvård etc. för konkurrens i syfte att skyndsamt utveckla en privat tjänsteproduktion. Härutöver anförs i reservationen att åtgärder måste vidtas som förhindrar att enskilda företagare konkurreras ut av skattefinansierad kommunal affärsverksamhet. I övrigt behandlar utskottet yrkanden beträffande bolag som under monopolliknande förhållanden fullgör tidigare samhällsstyrd och samhällsägd verksamhet, fackliga organisationers affärsverksamhet och införande av lokal förköpsrätt. Samtliga yrkanden avstyrks av utskottet men följs upp vad gäller de två sistnämnda frågorna i reservationer (m, c, fp, mp, kd resp. mp).
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande: 1996/97:Fi801 av Bengt Harding Olson (fp) såvitt gäller yrkandena att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrenslagens tillämplighet på all statlig och kommunal verksamhet, 2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Konkurrensverkets kompetens innefattande förbud för all offentlig verksamhet som hindrar eller motverkar konkurrensen. 1996/97:N201 av Arne Kjörnsberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå hur tillsyn och inspektion skall ske av bolag som under monopolliknande förhållanden utövar en samhällsfunktion. 1996/97:N203 av Olle Lindström (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skattefinansierade offentliga företag ej får konkurrera med privata företag. 1996/97:N206 av Carl Bildt m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet (1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrensutsättning och försäljning av kommunala och landstingskommunala företag och verksamheter. 1996/97:N210 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av konkurrensneutralitet mellan olika företagsformer inom detaljhandeln. 1996/97:N212 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, kd) såvitt gäller yrkandet (11) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att delar av den verksamhet, som i dag bedrivs inom offentliga monopol, bör öppnas för egenföretagande och entreprenader. 1996/97:N219 av Peter Weibull Bernström och Ingvar Eriksson (båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av konkurrenslagen. 1996/97:N226 av Anders G Högmark och Jan-Olof Franzén (båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av konkurrenslagen i berörda delar. 1996/97:N234 av Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att konkurrenslagen och gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln ses över så att lika konkurrensregler skall gälla för alla företagsformer oberoende vilken organisationsform man valt. 1996/97:N245 av Carl G Nilsson och Eva Björne (båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring i konkurrenslagen. 1996/97:N248 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen 1. beslutar om sådan ändring att bestämmelsen om prissamverkan i 18 c § andra stycket 2 b KL upphävs, 2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av KL i syfte att anpassa möjligheten till federativ samverkan mellan föreningar till motsvarande bestämmelser inom EG-rätten i Rådsförordning 26/62, artikel 3.1 andra meningen, 3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av KL innebärande att förhandlingskooperation som bedrivs under konkurrensmässiga former och utan prisdiskriminering skall ingå i legalundantaget, 4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av KL i syfte att närmare anpassa bestämmelsen om medlems fria rörlighet till EG-rättens företagsbaserade synsätt, 5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om likvärdighet mellan kooperativt företagande och andra företagsformer. 1996/97:N249 av Margareta E Nordenvall och Anna Åkerhielm (båda m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att konkurrenslagen görs tillämplig på alla tjänster inom sjukvård, skola och utbildning i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:N250 av Karin Falkmer m.fl. (m) såvitt gäller yrkandena att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ökad konkurrens, 2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av konkurrenslagen. 1996/97:N251 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandena att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av konkurrenspolitiken, 5. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Konkurrensverkets granskning av de fackliga organisationernas affärsverksamhet. 1996/97:N252 av Olof Johansson m.fl. (c) såvitt gäller yrkandena att riksdagen 7. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om offentlig sektor och näringsliv, 8. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kooperativ näringsverksamhet inte skall missgynnas i konkurrenshänseende. 1996/97:N255 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet (11) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny arena för nyföretagande i gränssnittet mellan offentlig och privat verksamhet. 1996/97:N256 av Alf Svensson m.fl. (kd) såvitt gäller yrkandet (1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en effektivare konkurrenspolitik som förhindrar marknadsdelning, prissamverkan och som utövar fusionskontroll harmoniseras med utvecklingen inom EU. 1996/97:N260 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en förändring av konkurrenslagstiftningen syftande till att säkra jordbrukets, skogsbrukets och trädgårdsnäringens rätt att samverka i primärför- eningar. 1996/97:N267 av Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrensneutralitet mellan olika företagsformer inom detaljhandeln. 1996/97:N270 av Birger Schlaug m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandet (20) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild prövning av konkurrenssituationen i samband med ett ökat lokalt ägande och vid införande av lokal förköpsrätt av fast egendom.
Utskottet
Bakgrund Konkurrenslagen (1993:20) trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:56, bet. NU17). Lagen ersatte den tidigare konkurrenslagen (1982:729) och lagen (1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter. Den nya konkurrenslagen (KL) är baserad på den s.k. förbudsprincipen, vilken utgår från att vissa konkurrensbegränsningar i sig är skadliga och därför skall vara förbjudna. Efter mönster från EG-rätten innehåller KL två principiella förbud, nämligen mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag (6 §) och mot missbruk från ett eller flera företags sida av en marknadsdominerande ställning (19 §). Dessa bestämmelser motsvaras av Romfördragets artiklar 85 (regler beträffande avtal m.m. som har till syfte eller effekt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen) och 86 (regler beträffande ett eller flera företags missbruk av dominerande ställning), vilka ingår i de grundläggande konkurrensreglerna för den gemensamma marknaden. Förbudet i artikel 85 (artikel 85.1) riktar sig mot avtal (avtalskriteriet) mellan företag, beslut av företagssammanslutningar eller samordnade förfaranden. För att samarbetet skall vara förbjudet fordras att det dels har till syfte eller resultat att konkurrensen inom EG hindras, begränsas eller snedvrids (konkurrensbegränsningskriteriet), dels kan påverka handeln mellan medlemsstaterna (samhandelskriteriet). Emellertid kan detta förbud förklaras inte vara tillämpligt om de negativa verkningarna av ett konkurrensbegränsande förfarande uppvägs i tillräcklig grad av positiva verkningar av förfarandet. Undantag från förbudet kan beviljas i enskilda fall av kommissionen efter anmälan från berörda företag. Dessutom har kommissionen bemyndigats av rådet att utfärda förordningar om undantag för vissa bestämda typer av avtal, s.k. gruppundantag. Gruppundantagsförordningarna har i stort sett likartad uppbyggnad. De reglerar närmare vilka avtalstyper som är undantagna och under vilka villkor undantagen gäller. Inom EG finns undantag för bl.a. specialiseringsavtal, avtal om forskning och utveckling samt franchiseavtal. Förbudet i artikel 86 riktar sig mot åtgärder som företag med marknadsdominerande ställning vidtar mot andra företag. För att ett förfarande skall vara förbjudet fordras dels att det är fråga om missbruk av marknadsdominans, dels att förfarandet kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Artikeln medger ingen möjlighet till undantag. Romfördraget innehåller inga tillämpningsregler till artiklarna 85 och 86. Sådana regler har tillkommit genom särskilda förordningar. Den grundläggande tillämpningsförordningen är förordning (EEG) nr 17/62. I denna uttalas principen att alla konkurrensbegränsande avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 85.1 är förbjudna. Om de inte faller under något gruppundantag, måste de i princip anmälas till kommissionen och av denna beviljas undantag för att bli tillåtna. Enligt förordningen ges därutöver möjlighet att efter ansökan till kommissionen få besked om att artiklarna 85 eller 86 inte är tillämpliga. Detta gör kommissionen i form av ett s.k. icke- ingripandebesked. Förbudet i den svenska konkurrenslagen mot konkurrensbegränsande samarbete (6 §) riktar sig mot avtal mellan företag som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på den svenska marknaden på ett märkbart sätt eller som ger ett sådant resultat. Bestämmelsen är heltäckande för alla former av konkurrensbegränsande samarbete, men i lagen utpekas exempel på vissa typer av samarbete som i särskilt hög grad är negativa för konkurrensen. Sådana är bl.a. avtal om priser, produktions- och utbudsbegränsningar av olika slag samt uppdelning av marknader. Bestämmelsen (19 §) om förbud mot missbruk av dominerande ställning riktar sig mot åtgärder som företag med dominerande marknadsställning vidtar mot andra företag. Att ha en dominerande marknadsställning är i sig inte förbjudet. Vad förbudet är inriktat mot är att denna ställning utnyttjas på ett sätt som skadar konkurrensen. Förbudet avser varje slags missbruk av en dominerande ställning. I likhet med artikel 86 i Romfördraget exemplifieras i lagtexten vissa särskilt utpräglade beteenden som kan utgöra missbruk. Ett exempel är påtvingande av oskäliga inköps- eller försäljningspriser. Priser som är oskäligt höga är till nackdel för konsumenterna, medan priser som är oskäligt låga (s.k. underprissättning) kan ha till syfte att slå ut svagare konkurrenter som inte har förmåga att hålla sådana priser under en längre tid. Vad gäller förbudet mot missbruk av dominerande ställning finns ingen möjlighet till undantag, utan förbudet är absolut. I tillämpningen av förbudsreglerna mot konkurrensbegränsande samarbete och missbruk av dominerande ställning är avgränsningen av den s.k. relevanta marknaden av central betydelse. Marknadsavgränsningen innefattar en bestämning av dels den relevanta produktmarknaden, dels den relevanta geografiska marknaden. Avgörande vid bedömningen av produktmarknaden är produktens utbytbarhet. Produkter som är inbördes utbytbara med hänsyn till egenskaper, pris, användning m.m. anses tillhöra samma produktmarknad. Den geografiska marknaden skall bestämmas till hela Sverige eller en del av Sverige. Vid bestämning av den geografiska marknaden har bl.a. transportmöjligheter och transportkostnader betydelse. Det finns inget kriterium för vad som kan anses vara relevant marknad för vare sig avtals- eller dominansärenden, då omfattningen av den relevanta marknaden kan variera högst avsevärt mellan olika enskilda fall. För att ett samarbete skall anses vara konkurrensbegränsande skall ett märkbarhetskriterium på den aktuella relevanta marknaden vara uppfyllt, dvs. avtalet i fråga skall påverka den svenska marknaden på ett märkbart sätt. Konkurrensverket har i ett allmänt råd om tolkningen av begreppet märkbar effekt fastslagit att samverkan mellan företag som tillsammans har en marknadsandel på den relevanta marknaden som inte överstiger 10 % och där inte någon av avtalsparterna har en årsomsättning som överstiger 200 miljoner kronor är att betrakta som ett s.k. bagatellavtal och därmed inte omfattas av förbudet i 6 § KL. Om omsättningen för varje företag inte överstiger 10 miljoner kronor kan de tillsammans ha en marknadsandel på högst 15 % utan att omfattas av förbudet. Bestämningen av den relevanta marknaden har, såsom tillämpningen av lagen visat, större betydelse när ett företags eventuella missbruk av en dominerande ställning skall bedömas. En snävt definierad relevant marknad skapar sannolikhet för att dominans skall uppstå. I lagmotiven till 19 § KL (prop. 1992/93:56 s. 85) sägs att man av hittillsvarande praxis i EG-rätten bör kunna dra slutsatsen att en marknadsandel understigande 30 % normalt utesluter en dominerande ställning. Om andelen uppgår till mellan 30 och 40 % ligger den under den nivå som tyder på dominans. Om andelen ligger över 40 % är den att anse som beaktansvärd och ger tydliga tecken på dominans. När marknadsandelen stigit över 50 % skapar den en förutsättning för dominans, och när andelen överstiger 65 % föreligger starkt bevis för dominans. För att en dominerande ställning skall bedömas vara för handen bör utöver marknadsandel bl.a. beaktas förekomsten av potentiell konkurrens på marknaden. I konkurrenslagen lämnas - i likhet med i EG-rätten - möjlighet för Konkurrensverket att lämna ett s.k. icke-ingripandebesked vad gäller tillämpning av förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete och förbudet mot missbruk av dominerande ställning. Innebörden i bestämmelsen (20 §) är att Konkurrensverket - efter ansökan av ett företag - kan förklara att ett avtal eller förfarande inte faller under nämnda förbud. Anledningen till denna beslutsprocedur är att det i många fall är svårt för ett enskilt företag att avgöra räckvidden av de två förbuden. Viktiga förutsättningar för förbuden, såsom om konkurrensen påverkas på ett märkbart sätt och företagens styrka på marknaden, kan bara bedömas sedan omständigheterna i det enskilda fallet klarlagts. Till skillnad från förbudet mot missbruk av dominerande marknadsställning kan undantag medges från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag. Både individuella undantag och gruppundantag kan meddelas. Konkurrensverket får besluta om undantag (8 §) i det särskilda fallet om bedömningen kan göras att det berörda avtalet bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av nyttigheter. Likaså kan ett avtal som bedöms främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande tillåta beslut om undantag. I båda fallen krävs att ytterligare förutsättningar är uppfyllda. I lagen (17 §) har också införts möjlighet att medge ett generellt undantag från förbudsområdet för sådana kategorier av avtal som uppfyller förutsättningarna i lagen för individuella undantag - s.k. gruppundantag. Gruppundantag meddelas av regeringen i form av förordningar. I samband med att konkurrenslagen trädde i kraft den 1 juli 1993 utfärdade regeringen nio förordningar om gruppundantag (1993:72-80). Åtta av de meddelade gruppundantagen har sin motsvarighet i gemenskapsrätten. Förordningarna omfattade ensamåterförsäljaravtal, exklusiva inköpsavtal, försäljnings- och serviceavtal för motorfordon, specialiseringsavtal, avtal om forskning och utveckling, patentlicensavtal, know-how-licensavtal samt franchiseavtal. Dessutom infördes ett undantag för kedjor i detaljhandeln, vilket saknar motsvarighet i EG-rätten. Giltighetstiden för gruppundantagen begränsades till tre år, dvs. till utgången av juni 1996. Den 1 juli 1996 trädde sex nya förordningar om gruppundantag i kraft: ensamåterförsäljaravtal (1996:341), exklusiva inköpsavtal (1996:342), specialiseringsavtal (1996:343), avtal om forskning och utveckling (1996:344), avtal om tekniköverföring (1996:345) samt franchiseavtal (1996:369). Dessa gruppundantag gäller till utgången av juni 1998 utom undantaget beträffande avtal om tekniköverföring som gäller till utgången av mars 2006. Vidare trädde ett gruppundantag (1996:65) för försäljnings- och serviceavtal för motorfordon i kraft den 1 mars 1996 som gäller fram till utgången av september 2002. I december 1996 beslutade regeringen om att införa ett nytt gruppundantag (1996:1368) för vissa avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn. Denna förordning trädde i kraft den 1 februari 1997 och gäller till utgången av mars 2003. Beträffande gruppundantaget (1993:80) för kedjor i detaljhandeln förlängdes detta, med viss förändring, med endast ett år fram till den 1 juli 1997. Vad gäller jordbruksområdet föreskrivs i artikel 42 i Romfördraget att konkurrensreglerna är tillämpliga på produktion av och handel med jordbruksprodukter i den utsträckning som rådet bestämmer. Rådet har antagit förordning (EEG) nr 26/62 som lägger fast hur konkurrensreglerna skall tillämpas på jordbruksområdet. Enligt denna förordning gäller i princip fördragets artiklar 85 och 86 för jordbruksvaror. Dock föreskrivs vissa situationer där undantag från förbudet i artikel 85.1 medges för produktion av och handel med jordbruksprodukter. Avtal, beslut eller samordnade förfaranden som utgör en integrerad del av en nationell marknadsorganisation omfattas inte av förbudet. Med en nationell marknadsorganisation avses ett organ - statligt eller privat - som under statlig kontroll har hand om genomförandet av jordbruksregleringen för visst produktslag inom en stat. För de flesta jordbruksprodukter finns antaget rådsförordningar om bildandet av gemensamma marknadsorganisationer inom EG. Vad som skall anses vara jordbruksprodukter framgår av bilaga II till förordningen. I förordningen sägs att undantaget i synnerhet gäller för avtal etc. mellan jordbrukare, jordbrukarorganisationer eller sammanslutningar av sådana organisationer som tillhör samma medlemsstat. Detta gäller sådana avtal i den mån de berör produktionen eller försäljningen av jordbruksprodukter eller användandet av gemensamma anläggningar för lagerhållning, behandling eller förädling av jordbruksprodukter. Avtalen får dock inte innehålla någon förpliktelse att tillämpa ett fastställt pris, och avtalet får heller inte medföra att konkurrensen elimineras. I förordningen anges också att avtal etc. som anses nödvändiga för uppnåendet av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken enligt Romfördragets artikel 39 är undantagna. Samtliga uppräknade mål i artikeln måste uppfyllas för att undantaget skall vara tillämpligt. De jordbrukspolitiska målen omfattar bl.a. en skälig levnadsstandard för jordbrukarna, en stabiliserad marknad och en trygg livsmedelsförsörjning. Även sådana avtal som är en direkt följd av den reglering som den gemensamma marknadsorganisationen vilar på - oavsett om sådana avtal är nödvändiga för att målen i artikel 39 skall uppnås - faller utanför Romfördragets konkurrensregler. Våren 1994 beslutade riksdagen (prop. 1993/94:210, bet. NU23) att införa särskilda bestämmelser i konkurrenslagen för s.k. primärföreningar inom lantbrukssektorn (det s.k. legalundantaget). Ett skäl var att Konkurrensverket hade gjort bedömningen att det inte var möjligt att meddela undantag från förbudet i 6 § mot konkurrensbegränsande samarbete vad gällde den samverkan som bedrivs mellan enskilda jordbrukare och andra råvaruproducenter i primärföreningar. Beslutet innebar att det i konkurrenslagen infördes kom- pl- etterande bestämmelser (18 a-18 c §§) med innebörden att förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i vissa avseenden inte skall tillämpas beträffande samverkan i en ekonomisk förening vars medlemmar är enskilda lantbrukare eller företagare som bedriver jordbruk, trädgårdsnäring eller skogsbruk. De samverkansformer som särskilt anges i lagen (18 c § första stycket) är produktion, insamling, förädling, försäljning eller därmed sammanhängande verksamhet i fråga om jordbruks-, trädgårds- eller skogsprodukter eller inköp av varor eller tjänster för sådan verksamhet. De särskilda konkurrensreglerna för lantbrukets primärföreningar medger undantag endast i förhållande till förbudet i 6 § KL. Från tillämpningen av förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 § KL gäller inget undantag. I utskottets ställningstagande till det föreslagna undantaget (bet. 1993/94:NU23 s. 15) hänvisades till de särskilda förhållanden som råder för verksamhet inom de aktuella branscherna som motiverar att de ges en särställning i KL. Utskottet underströk betydelsen av att förbudet mot missbruk av dominerande ställning alltjämt är tillämpligt på de aktuella föreningarna. Det förhållandet, sades det, att flera av föreningarna har uppnått ansenliga andelar på sina respektive marknader gör att deras agerande, liksom andra stora företags beteende, noga måste följas av Konkurrensverket. I legalundantaget innefattas ej avtal som innebär begränsningar i medlemmars rörlighet på marknaden (18 c § andra stycket 1). Vidare tillåts ej sådan samverkan som innebär att försäljningspriser direkt eller indirekt fastställs på varor som produceras hos medlemmarna (18 c § andra stycket 2). I lagtexten utpekas två typer av fall för tillämpning av lagen på denna punkt. Det första fallet gäller när försäljningen sker direkt mellan en medlem och tredje man. I denna situation finns det enligt vad som anfördes i propositionen inga beaktansvärda skäl att tillåta prissamverkan i vidare mån än vad som är möjligt inom ramen för bestämmelserna om undantag i KL. Det andra fallet avser när föreningen svarar för försäljningen. Då kan sådana positiva effekter uppstå genom samverkan i föreningen att det finns skäl att tillåta en mer långtgående prissamverkan. En sådan samverkan borde dock bara tillåtas, anfördes det, under förutsättning att konkurrensen på marknaden inte hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning. I propositionen uttalades att som tumregel bör gälla att samverkan är tillåten om de samverkande företagen svarar för högst 25 % av den relevanta marknaden. Om samverkan tar sikte på att balansera makten hos en stark köpare torde, menade regeringen, prissamverkan som omfattar en större andel av marknaden än 25 % inte förvanska konkurrensen i väsentlig omfattning. I sin prövning av förslaget i denna del ansåg utskottet (bet. 1993/94:NU23 s. 22) att det fanns betydande fördelar med att i lagen på angivet sätt undanta viss form av prissamverkan inom ramen för ekonomiska föreningar avseende jord- och skogsbruket samt trädgårdsnäringen. En sådan samverkan kunde vara nödvändig med hänsyn till vad som i övrigt sker inom föreningen, t.ex. när det gäller vidareförädling av produkter från medlemsföretagen. Undantaget från förbudet måste emellertid, menade utskottet, vara försett med de restriktioner som hade angivits i propositionen. Utskottet framhöll att regeringens förslag innebar att prissamverkan godtas i högre grad inom de berörda branscherna än inom näringslivet i övrigt. Samverkan inom ramen för en ekonomisk förening ges en särställning jämfört med om samverkan i stället skett genom ett aktiebolag med jord- eller skogsbrukare som delägare. Vad gällde avgränsningen av den relevanta marknaden betonade utskottet att denna, såvitt gällde jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter, måste bedömas enligt samma kriterier som tillämpas för övriga produkter. Detta innebär, sades det, att den geografiska marknaden i dessa fall kan vara en region eller hela Sverige beroende på förhållandena för produkten i fråga. I detta sammanhang kan en viss jämförelse göras av det svenska legalundantaget och EG-rätten. Grundläggande i EG-rätten är det behov av samverkan som genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken kräver och som har föranlett bestämmelser för när konkurrensreglerna ej skall tillämpas. Det svenska legalundantaget - som infördes före det svenska medlemskapet i EU - betingades av andra skäl. De särskilda konkurrensreglerna för det svenska lantbruket syftar till att i allt väsentligt möjliggöra den verksamhet som förekommer i lantbrukets primärföreningar med hänsyn till den nytta som denna verksamhet för med sig från allmän synpunkt. Av dessa skilda utgångspunkter följer också vissa olikheter vad gäller tillämpningen av det svenska legalundantaget och motsvarande bestämmelser i rådsförordningen 26/62. I det svenska undantaget innefattas samverkan mellan primärföreningar inom skogsbrukets område. Skogsprodukter omfattas inte av nämnda förordning. I den svenska konkurrenslagen (3 §) är definitionen på begreppet ?företag? vidsträckt och omfattar i princip varje juridisk eller fysisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Det spelar härvid ingen roll om verksamheten är inriktad på ekonomisk vinst eller inte, utan det avgörande är om någon form av ekonomisk eller kommersiell verksamhet bedrivs. Även statliga och kommunala organ som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur räknas som företag, dock inte när det är frågan om myndighetsutövning. I specialmotiveringen (prop. 1992/93:56 s. 70) till 6 § KL påpekades att när riksdagen efter avvägning mellan olika allmänna intressen genom lag beslutat om offentliga regleringar som medför konkurrenshämmande verkningar kan en sådan situation uppkomma att konkurrenslagen inte alls skall tillämpas. Företagen kan då vara rättsligt förpliktade att handla på visst sätt. Konkurrensbegränsande avtal eller avtalsvillkor vilka inte uttrycker den fria partsviljan, utan är en direkt och avsedd effekt av lagstiftning eller en ofrånkomlig följd av denna, kan således inte angripas med stöd av denna lag. Enligt allmänna principer har, om inte annat sägs, speciallag företräde framför allmän lag och nyare lag företräde framför äldre lag. Vad gäller införandet av legalundantaget i konkurrenslagen framhölls i proposition 1993/94:210 (s. 35) att denna åtgärd inte var föranledd av rättsliga aspekter avseende om en konflikt föreligger mellan konkurrenslagen och lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. I stället hänvisades i propositionen till de särskilda förutsättningar som gäller för just jordbruksnäringen som en grund för att införa de nya bestämmelserna. Det påpekades också att KL är neutral till olika associationsformer så till vida att ett konkurrensbegränsande samarbete bedöms inte utifrån den ram som valts för samarbetet utan i förhållande till effekterna på marknaden med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Undantaget är således inte motiverat av att den aktuella verksamheten bedrivs i associationsformen ekonomisk förening, utan av de speciella omständigheter under vilka de utpekade näringarna arbetar under. I februari 1997 avlämnade den s.k. Konkurrenslagsutredningen (särskild utredare: f.d. regeringsrådet Lars Jonson) sitt huvudbetänkande Konkurrenslagen 1993-1996 (SOU 1997:20). Enligt direktiven (dir. 1995:136) var uppgiften att genomföra en kartläggning och sammanställning av de allmänna erfarenheterna av lagen och det administrativa förfarandet vid lagens tillämpning. I direktiven ställdes bl.a. frågan huruvida det var effektivt och lämpligt att överföra EG:s konkurrensregler till en nationell marknad och tillämpa dessa på svenska förhållanden. Vidare ålades utredningen att analysera i vilken utsträckning lagen kolliderar med andra bestämmelser och om detta i så fall medför särskilda problem från konkurrenssynpunkt. I utredarens uppdrag ingick inte att behandla frågor om konkurrensreglernas tillämpning på jordbruksområdet eller den kooperativa företagsformens ställning i förhållande till KL. Utredningens huvudsakliga slutsatser är följande, såvitt gäller de frågor som i detta sammanhang är aktuella. KL:s regelsystem sett till dess konstruktion och tillämpning har betydande svagheter, menar utredaren. Även om lagen har medfört att konkurrensbegränsningar undanröjts så bör den förenklas och förtydligas så långt det är möjligt, sägs det. EG-modellen för regelsystemet bör dock i huvudsak behållas men följas mer flexibelt. Den internationella utvecklingen i fråga om liknande lagstiftning - här utpekas Storbritannien som ett exempel - bör bevakas med sikte på möjliga förbättringar av KL. I betänkandet behandlas vidare förekomsten av ?kollisioner? mellan KL och andra regelverk. Utredningen har gått igenom drygt 100 sådana fall som Konkurrensverket har avgjort mellan åren 1993 och 1996. Till stor del avser dessa ärenden offentliga aktörers verksamhet, påpekas det. I betänkandet sägs att företrädare för mindre företag uttryckt besvikelse över att KL många gånger inte ansetts tillämplig på skilda slag av offentlig, särskilt kommunal, verksamhet. Även Konkurrensverket, uppges det, anser att KL är ett otillräckligt instrument i dessa sammanhang. Från kommunala intresseorganisationers sida har delvis motsatta ståndpunkter kommit till uttryck samtidigt som även dessa organisationer, nämner utredningen, har efterlyst klarare regler om KL:s räckvidd. Här påminner utredningen om den s.k. Underprissättningsutredningens arbete (vars slutsatser kommer att beröras i nästa avsnitt). Med hänvisning till denna utredning finner Konkurrenslagsutredningen ingen anledning till att på nytt ta upp frågan om samspelet mellan KL och offentlig verksamhet till granskning. Dock framhålls att de erfarenheter som har redovisats ger stöd för uppfattningen att dessa frågor är av mycket stor betydelse för många mindre företags konkurrenssituation och utvecklingsmöjligheter. När det gäller den konkreta tillämpningen av KL refereras även här till synpunkter som framkommit på lagen under utredningsarbetets gång. Från olika intressenters sida hade framhållits svårigheten att bedöma vad som är relevant marknad och företagens andel därav. Utredningens uppfattning på denna punkt är att dessa bedömningsproblem inte kan avhjälpas genom generella åtgärder. Det är fråga om, sägs det, rättstillämpning och bedömningar som måste göras i det enskilda fallet. Detta torde gälla oavsett hur regelsystemet utformas. Vad gäller bestämmelsen beträffande förbud mot missbruk av dominerande ställning redovisar utredningen att kritik framförts mot lagregeln och det sätt på vilket Konkurrensverket tillämpat den. Utredningen framhåller dock att regeln haft en preventiv verkan. Slutsatsen av utredningens överväganden på denna punkt är att det inte i nuläget finns tillräckliga skäl att lägga fram förslag om ändring av det huvudsakliga innehållet i bestämmelsen. Utredningen kommer att remissbehandlas under våren 1997, och en lagrådsremiss beräknas komma att lämnas under hösten 1997.
Inriktningen av konkurrenspolitiken
Motionerna
Ett väsentligt antal motioner har väckts som belyser förhållandet mellan konkurrenslagen och sådana offentliga regleringar som styr t.ex. förutsättningarna för att etablera näringsverksamhet på framför allt kommunal och landstingskommunal nivå. I motion 1996/97:N206 (m) påpekas att en lång rad verksamheter, framför allt i kommuner och landsting, drivs i monopolform. Den stora offentliga sektorn har inte givit plats för valfrihet inom områden som barnomsorg, skola och vård. Detta har resulterat i en underutvecklad privat tjänstesektor. Motionärerna menar att privata entreprenörer skall ha rätt att utmana offentlig näringsverksamhet. Målet, sägs det, är att all offentlig konsumtion av tjänster och varor skall produceras på det mest ändamålsenliga sättet till lägsta möjliga kostnad. Konkurrens är ett viktigt sätt att skapa effektivitet, heter det. Det är viktigt att en privat tjänstesektor skyndsamt utvecklas, bl.a. inom områden som service, vård och omsorg, anförs det i motion 1996/97:N252 (c). Som en följd av de stora förändringarna i offentlig sektor öppnas nya möjligheter för kvinnor att starta nya företag i verksamhet som tidigare har bedrivits i offentlig regi. Om en verksamhet kan utföras lika bra och till en för skattebetalarna fördelaktigare kostnad av näringslivet i stället för i t.ex. kommunal regi, bör verksamheten enligt motionärerna läggas ut på entreprenad. Detta sägs kunna stimulera anställda inom den kommunala servicen att starta kooperativ eller egna företag, vilket många gånger säkerligen är mycket uppmuntrande för de enskilda individerna med åtföljande högre servicenivå. I motionen hävdas också att de ekonomiska villkoren för företagande är helt olika mellan offentlig verksamhet och privat näringsliv. Kommunal verksamhet finansieras t.ex. via skatter, medan privat företagande är en verksamhet som innefattar ett större mått av ekonomiska risker. Om en kommun går ut på den öppna marknaden och driver företag, innebär det att den tar över delar av näringslivet. Kommuner bör därför inte, sägs det, bedriva näringsverksamhet utanför den kommunala kompetens som stadgas i kommunallagen (1991:900). I motion 1996/97:N251 (fp) understryks att en effektiv konkurrenspolitik är ett viktigt inslag i en politik för fler nya jobb i Sverige. I den offentliga sektorn har den bristande konkurrensen lett till en långsam produktivitetstillväxt och en begränsad innovationsförmåga. Priset, fortsätter motionärerna, har medborgarna fått betala i form av högre skatter och sämre välfärd. Det främsta medlet, framhålls det, för att öka effektiviteten i den offentliga sektorn är att utsätta de icke myndighetsutövande verksamheterna för konkurrens. Mot denna bakgrund, anför motionärerna, måste valfrihetsrevolutionen drivas vidare och politiken inriktas på en ökad konkurrensutsättning av traditionellt offentligt producerade varor och tjänster. Detta sägs också vara en fråga om att öka chanserna för fler egenföretagare och därmed för fler nya arbetstillfällen. En liknande argumentation förs i motion 1996/97:N255 (fp). En av de åtgärder som snabbast skulle ge en mycket stor mängd nya företag är sannolikt en medveten politik för att omvandla offentligt ägda företag till privata sådna, påpekas det. Strävan måste vara att hitta privata alternativ till i dag offentligt producerade tjänster. Övergången från offentlig till privat drift behöver inte i sig betyda väldigt många fler arbeten. Men bara det faktum, anför motionärerna, att vi öppnar helt nya arenor för nyföretagande gör att företagandet som livsform kan spridas långt utanför de grupper där det nu är etablerat. Detta tillsammans med en konsekvent konkurrensutsättning sägs kunna leda till tusentals nya tjänsteorienterade småföretag. Även i motion 1996/97:N256 (kd) efterlyses en effektivare konkurrenspolitik. En sådan förhindrar marknadsdelning, samtidigt som en fusionskontroll kan utövas. Konkurrenspolitiken kan därmed dämpa prisstegringstakten. Den svenska konkurrenspolitiken bör, menar motionärerna, harmoniseras med utvecklingen inom Europeiska unionen. Regleringar på olika områden medför samhällsekonomisk ineffektivitet. Livsmedelssektorn, bostads- och byggmarknaden utpekas som områden där regleringar är särskilt förekommande. Motionärernas uppfattning är att en ökad avreglering bör ske för att ge utrymme för konkurrens. I motion 1996/97:N250 (m) anförs att stora välfärdsvinster kan uppnås genom att tidigare monopoliserad, offentlig verksamhet öppnas för konkurrens från enskilda aktörer. En kostnadssänkning med 25 % beräknad på den kommunala konsumtionen inom utbildning och omsorg skulle innebära en besparing på 35-40 miljarder kronor, motsvarande 2-3 % av BNP, hävdas det. Inom bl.a. vården, skolan och barnomsorgen finns många exempel på hur en sådan utveckling givit medborgarna en bättre och mer anpassad service till lägre kostnader. En sådan utveckling är särskilt angelägen för de grupper i samhället som saknar egna resurser. I ett samhälle, anförs det, där välfärden tillhandahålls genom offentliga monopol är det bara de som har råd att betala två gånger - en gång över skattsedeln och en gång i form av avgifter - som har råd att välja privata alternativ. Konkurrensutsättning är därför angeläget om alla medborgare skall få del av den valfrihet som nu är förbehållen ett fåtal. I motionen påpekas att drygt hälften av alla anmälningar till Konkurrensverket riktar sig mot kommuner, landsting och statliga organ. En allt större del av dessa anmälningar, sägs det, gäller följderna av den offentliga sektorns expansion inom nya verksamhetsområden. Många anmälningar handlar om hur skattesubventionerade kommunala bolag genom dolda subventioner och underprissättning konkurrerar ut seriösa, privata småföretagare. En outvecklad kostnadsredovisning i kombination med att den offentliga verksamheten garanteras av skattemedel utgör en viktig grund för klagomål mot offentliga aktörers prissättning vid konkurrens med privata företag. Mot denna bakgrund, menar motionärerna, bör konkurrenslagen ses över med syfte att göra den mer tillämplig i förhållande till sådana konkurrensstörningar som hänför sig till agerandet från offentliga organ och myndigheter. Delar av den verksamhet som för närvarande bedrivs inom offentliga monopol bör öppnas för småföretagande, sägs det i motion 1996/97:N212 (m, fp, kd). Detta bör ske såväl i entreprenadform som i eget företagande. Ett liknande budskap framförs i motion 1996/97:N249 (m). Konkurrenslagens intentioner att möjliggöra konkurrens på lika villkor för att stimulera kvalitet och utveckling borde också omfatta sjukvårdstjänster samt skol- och utbildningsväsendet. Slutsatsen i motionen är att konkurrenslagen skall göras tillämplig på alla sjukvårdstjänster lika väl som på alla tjänster inom skola och utbildning. I motion 1996/97:N203 (m) uppmärksammas riskerna med att privat företagsamhet konkurreras ut av skattesubventionerad, offentlig verksamhet. Det hävdas att när offentliga myndigheter och bolag har stora delar av verksamheten skattefinansierad kan de konkurrera genom prisdumpning på uppdrag vid sidan av ordinarie uppgifter. Detta får till följd att privata företag slås ut. En sådan utveckling är felaktig och måste motverkas, menar motionären. Samma tema återfinns i motion 1996/97:Fi801 (fp), i vilken farhågor uttrycks för att konkurrensen snedvrids till skattefinansierade, offentliga producenters fördel när dessa möter privata aktörer på samma marknad. En sådan effekt innebär att ändamålet med de politiskt beslutade konkurrensprogrammen motverkas. I motionen yrkas på att konkurrenslagen ändras så att den blir fullt tillämplig på all kommunal och statlig verksamhet som inte utgör myndighetsutövning. Vidare kräver motionären att Konkurrensverket skall ges kompetens att ingripa med förbud för all offentlig verksamhet som hindrar eller motverkar konkurrensen.
Vissa kompletterande uppgifter I motionerna behandlas frågeställningar som togs upp i betänkandet Konkurrens i balans (SOU 1995:105) av den s.k. Underprissättningsutredningen (särskild utredare: direktör Bo Lindörn). Betänkandet överlämnades till regeringen i november 1995. I utredningen förs ett resonemang kring det tidigare berörda förhållandet mellan offentlig verksamhet och konkurrenslagen. På denna punkt menade utredningen att konkurrenslagens förbudsregler oftast inte går att använda för att komma till rätta med konkurrenssnedvridande prissättning av offentliga organ. Konkurrensreglerna är i princip tillämpliga på offentlig näringsverksamhet. Vid prissättning av offentligt producerade tjänster är rättsläget emellertid oklart i vilken mån konkurrenslagstiftningen täcker in situationer där en offentlig serviceproducent inte tar ut full kostnadstäckning och därmed snedvrider konkurrensen på marknaden. Ett avgörande hinder, påpekade utredningen, för konkurrenslagens tillämpning är att offentliga aktörer sällan uppfyller lagens krav i fråga om dominerande ställning. För kommuner och landsting tillkommer enligt utredningen att konkurrenssnedvridande prissättning som är en direkt och avsedd följd av kommunallagen inte torde vara åtkomlig med stöd av konkurrenslagen. Som tidigare nämnts är företagsbegreppet i konkurrenslagen vitt definierat. Med företag avses en fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur, sägs det i den aktuella bestämmelsen (3 §). Till den del sådan verksamhet består i myndighetsutövning omfattas den inte av begreppet företag. Lagen är följaktligen tillämplig på all kommunal och statlig verksamhet så länge det är fråga om verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur och den inte innebär myndighetsutövning. I Underprissättningsutredningen diskuterades begreppet offentlig näringsverksamhet. I betänkandet var definitionen på sådan verksamhet ekonomisk eller kommersiell verksamhet som drivs av offentlig huvudman i förvaltningsrättslig eller privaträttslig form, dock inte verksamhet som utgörs av normgivning, myndighetsutövning, upphandling eller som ligger inom det allmännas övergripande ansvar för centrala samhällsfunktioner och planering. Utredningen framhöll, som redan beskrivits, att konkurrenslagen inte självklart är tillämpbar när det gäller situationer där en offentlig serviceproducent inte tar ut full kostnadstäckning. Därför föreslog utredningen att en lag om konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning skulle införas. I lagförslaget ingår krav på att offentlig näringsverksamhet under vissa förutsättningar skall redovisas skild från annan verksamhet. Vidare sägs att det pris med vilket den offentliga aktören avser att konkurrera skall vara baserat på en tydlig kostnadskalkyl; prissättningen får inte från allmän synpunkt vara otillbörlig. Utredningens förslag omfattade också att en nämnd borde inrättas under ledning av en opartisk ordförande och med representanter för offentlig och privat sektor. Dess uppgift avsågs vara att utöva tillsyn och pröva frågor om överträdelse av den föreslagna lagen. Utredningen pekade därutöver på behovet av att komplettera de olika speciallagar som reglerar verksamheter med inslag av såväl myndighetsutövning som näringsverksamhet med regler som förhindrar att myndighetens olika roller blandas samman. Förslaget sändes ut på remiss i december 1995. Remissutfallet utvisade - i mycket grova drag - att näringslivets organisationer i huvudsak var positiva till utredningens förslag, medan framför allt företrädare för den kommunala sektorn ansåg att förslagen gick för långt och skulle utgöra ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. De frågor som väckts med anledning av utredningens arbete är föremål för beredning i Regeringskansliet. Enligt uppgift kommer prioritet i denna beredning sannolikt att ges åt att finna lösningar som stärker den enskildes möjligheter att reagera mot en offentlig aktör som stör konkurrensen. Emellertid ingår inte i det nuvarande beredningsarbetet att utarbeta en särskild lag om konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning. I september 1996 redovisade Svenska Kommunförbundet ett kommunalt konkurrensprogram. Programmet är upplagt som en vägledning för kommunerna med åtgärder som kan vidtas för att stärka konkurrensen. Materialet är uppbyggt kring ett förslag för hur en kommun internt kan utforma ett regelverk för konkurrensutsättning. I underlaget nämns att ett sådant regelverk kan tillämpas av t.ex. social- och skolförvaltningar samt tekniska förvaltningar inom kommunerna. Av förslaget framgår att uppgifter som innefattar myndighetsutövning ej omfattas av bestämmelserna. Det föreslås att varje nämnd skall upprätta och för kommunfullmäktige redovisa en plan för konkurrensutsättning inom sitt verksamhetsområde. Varje nämnd skall även årligen redovisa utfallet av planen. Vidare skall - vid upphandling i konkurrens - en kalkyl upprättas. Kalkylen skall redovisa samtliga relevanta kostnader. Uppföljning skall ske i form av efterkalkyl. Enligt förslaget skall varje nämnd vara skyldig att informera det lokala näringslivet om innebörden av konkurrensprogrammet på sitt verksamhetsområde. Företrädare för det lokala näringslivet kan av kommunstyrelsen begära upplysningar i fråga som rör tillämpningen av programmet. Från Kommunförbundets sida är ambitionen att aktivt följa upp utvecklingen i kommunerna vad gäller samtliga konkurrensmetoder. Enligt uppgift från förbundet är det ännu för tidigt att samla in uppgifter om hur många kommuner som tillämpar konkurrensprogrammet. En sådan analys kommer att göras under hösten 1997.
Utskottets ställningstagande Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av en väl fungerande konkurrens. Konkurrenslagen omfattar i princip varje juridisk eller fysisk person som driver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Lagen är alltså tillämpbar även på all kommunal och statlig verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur. Däremot kan bestämmelserna inte tillämpas när det är fråga om myndighetsutövning. Av den tidigare redogörelsen framgår att sådana offentliga regleringar i form av tvingande lagstiftning, som leder till konkurrensbegränsande förfaranden mellan avtalsparter, inte kan angripas med stöd av KL. En annan aspekt som tagits upp i här aktuella motioner gäller s.k. underprissättning där företrädesvis kommunala bolag och annan kommunal verksamhet agerar affärsmässigt på en konkurrensutsatt marknad och med hjälp av subventioner av skattemedel kan hålla en lägre prisnivå än konkurrenterna och därmed konkurrera ut dessa. Utskottet konstaterar att denna fråga nyligen varit föremål för utredning och att förslag som avlämnades i Underprissättningsutredningen fortfarande bereds i Regeringskansliet. Allmänt sett vill utskottet framhålla betydelsen av att de statliga konkurrensvårdande myndigheterna och även ansvariga kommunala förvaltningar utövar sådan tillsyn att konkurrenssnedvridande förfaranden påtalas och åtgärdas. Det konkurrenspolitiska program som Kommunförbundet tagit fram innehåller enligt utskottets mening förslag som innebär att genomlysningen i det kommunala förfarandet ökar och skapar förutsättningar för att nå en bättre och rättvis konkurrens. En sådan konkurrens skall, enligt utskottets mening, vara ett verktyg för att stimulera att nya företag - oavsett ägare eller associationsform - startas så att ny sysselsättning kan skapas. Med det anförda avstyrker utskottet här aktuella motioner i berörda delar.
Kooperativ näringsverksamhet
Inledning
I många motioner aktualiseras tillämpningen av konkurrenslagen i förhållande till effekterna på vissa kooperativa företagsformer. Huvuddelen av de aktuella motionsyrkandena är föranledda av Konkurrensverkets beslut sommaren 1996 att inte tillåta samverkan beträffande försäljningspriser på sågtimmer och massaved inom skogsägareföreningen Södra Skogsägarna. Inledningsvis lämnas en redogörelse för skälen till Konkurrensverkets ställningstagande i detta ärende samt innehållet i Södra Skogsägarnas överklagande till Stockholms tingsrätt av detta beslut. Därefter beskrivs de i sammanhanget aktuella motionerna. En genomgång görs av direktiven till vissa pågående utredningar, och slutsatser och förslag som lämnats av nyss avslutade utredningar på området redovisas. Avsnittet avslutas med utskottets ställningstagande.
Prissamverkan inom Södra Skogsägarna
Södra Skogsägarna är en ekonomisk förening som ägs av ca 31 000 sydsvenska skogsägare och är den största av Sveriges skogsägareföreningar. Koncernen hade en omsättning år 1996 på ca 5,7 miljarder kronor, varav moderföreningen omsatte ca 3,5 miljarder kronor. Tillsammans äger medlemmarna ca 1,7 miljoner hektar produktiv skogsmark, vilket motsvarar drygt hälften av den samlade privata skogsarealen inom Södras verksamhetsområde. I juni 1996 fattade Konkurrensverket beslut om förbud riktat mot Södra Skogsägarna beträffande samarbete om försäljningspriser avseende sågtimmer och massaved. I beslutet ålade Konkurrensverket föreningen - vid vite av 50 miljoner kronor - att upphöra med att fastställa priset på sågtimmer och massaved som produceras hos föreningens medlemmar eller att vidta andra åtgärder som får samma resultat, när föreningen svarar för försäljningen till tredje man. Konkurrensverkets bedömning innebär alltså att Södras prissamarbete avseende de nämnda produkterna inte omfattas av det s.k. legalundantaget i konkurrenslagen och att förbudet enligt 6 § därmed gäller. Åläggandet gäller fr.o.m. den 1 januari 1997. Konkurrensverkets skäl för sitt ställningstagande grundade sig bl.a. på följande bedömningar. Södra är att betrakta som en primär lantbruksförening som omfattas av de särskilda konkurrensregler som gäller för lantbrukets primärföreningar. I en producentkooperativ ekonomisk förening såsom Södra bedriver medlemmarna som regel egen ekonomisk verksamhet. Medlemmarna i Södra är i huvudsak självständiga företagare i konkurrenslagens mening. Föreningen är en företagssammanslutning som kontrolleras av dessa medlemsföretag. Ett prissamarbete i en förening med medlemmar som bedriver ekonomisk verksamhet i någon form anses utgöra ett beslut av en sammanslutning av företag. Av lagens förarbeten framgår att med jordbruk, trädgårdsverksamhet och skogsbruk avses den primära, biologiska produktionen och inte förädlings- verksamhet. Förbudet i 6 § träffar i princip inte försäljning av produkter som vidareförädlats av de råvaror som kommer från medlemmarna. På denna punkt menade Konkurrensverket att det inte varit lagstiftarens avsikt att varje form av bearbetning av medlemmarnas varor skall medföra att nyttigheterna i fråga inte längre är att anse som producerade hos medlemmarna. Enligt Konkurrensverkets bedömning är de produkter som lämnar skogen i form av sågtimmer och massaved varor som produceras hos medlemmarna i den mening som avses i 18 c § andra stycket punkt 2 KL. En huvudtyp av avtal som inte generellt undantas från förbudet i 6 § är avtal som har till syfte eller ger till resultat att försäljningspriser på varor som produceras hos föreningens medlemmar direkt eller indirekt fastställs. Konkurrensverkets uppfattning var - bl.a. med stöd av näringsutskottets bedömning i samband med legalundantagets införande - att den associationsform i vilken Södra bedriver sin verksamhet, och som är reglerad i lagen om ekonomiska föreningar, inte utgör något hinder för att tillämpa KL på denna prissamverkan inom föreningen. Av de särskilda konkurrensreglerna för lantbruket följer, anförde Konkurrensverket, att försäljningsprissamarbete inom lantbrukets primärföreningar skall prövas med hänsyn tagen till om konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids i väsentlig omfattning. Tumregeln är att samverkan inte är tillåten om de samverkande företagen svarar för mer än 25 % av den relevanta marknaden. I beslutet urskiljs Södras relevanta marknad. Massaved och sågtimmer anses vara separata produktmarknader bl.a. därför att dessa sortiment av prisskäl betraktas som ej utbytbara. Den geografiska marknaden avgränsades av verket till Södra Skogsägarnas upptagningsområde. Södras marknadsställning på den relevanta marknaden bedömdes därvid av Konkurrensverket vara mycket stark. Enligt Konkurrensverkets beräkningar hade föreningen under år 1993 marknadsandelar uppgående till ca 41 % för sågtimmer och ca 60 % för massaved. Om den interna försäljningen inom för-eningen frånräknas uppskattade Konkurrensverket marknadsandelarna samma år till 34 % respektive 46 % för de två produktkategorierna. Dessa marknadsandelar visar, menade Konkurrensverket, att Södra har en position på både sågtimmer- och massavedsmarknaden som vida överstiger den nyss angivna högsta tillåtna gränsen på 25 %. Försäljningsprissamarbetet inom Södra har enligt Konkurrensverkets uppfattning medfört att medlemmarna har upphört att priskonkurrera med varandra vid försäljning av sågtimmer och massaved när försäljningen sker via föreningen till externa kunder. Prissamarbetet sägs också påverka icke-föreningsanslutna skogsägares prissättning, vilket kan leda till samhällsekonomiska effektivitetsförluster. I juli 1996 överklagade Södra Skogsägarna Konkurrensverkets beslut till Stockholms tingsrätt. Föreningen anförde en rad argument mot de bedömningar som varit vägledande för Konkurrensverkets ställningstagande. Ett påpekande gällde den relevanta marknaden som föreningen menade hade avgränsats på ett felaktigt sätt. Uppdelningen av produktmarknaden mellan marknaden för sågtimmer och för massaved är alltför förenklad, sades det. Produktionen hos varje köpsågverk är starkt differentierad och specialiserad, vilket ställer motsvarande krav på leveranser av t.ex. sågtimmer; sågtimmer anpassat till ett visst sågverk är inte direkt utbytbart mot sågtimmer för ett annat sågverks behov. Resonemanget på denna punkt ledde Södra Skogsägarna till slutsatsen att den korrekta produktmarknaden är rotstående skog och inte de av Konkurrensverket angivna produktkategorierna. Det relevanta geografiska området för produktmarknaden är vidare, anförde föreningen, långt större än det som Konkurrensverket utpekat och omfattar i stället hela landet. På en annan avgörande punkt förde föreningen också talan, nämligen om produkterna skall anses vara producerade hos medlemmarna. Här menade Södra att föreningen svarar för vidareförädling av de aktuella skogsprodukterna i en sådan omfattning att de inte kan anses vara producerade hos medlemmarna. Ett underkännande riktades också mot att Konkurrensverket hade inräknat internförsäljningen inom föreningen i underlaget för beräkningen av marknadsandelarna. Om denna borträknades skulle Södras marknadsandel - även om Konkurrensverkets produktindelning accepterades - i båda fallen ligga under 25 %. Uppfattningen var att konkurrensen vare sig hindras, begränsas eller snedvrids i den omfattning som Konkurrensverket hade gjort gällande, när föreningen svarar för försäljningen. Som stöd för denna ståndpunkt hänvisades också till den betydande konkurrens inom området som finns beträffande både sågtimmer och massaved. I överklagandet ville Södra rikta uppmärksamhet mot den konflikt som föreningen menar finns mellan föreningslagens och konkurrenslagens intressen. Den verksamhet som Södra bedriver, underströks det, där egen förädlingsverksamhet kombineras med rationell råvaruförsörjning till extern industri från ett stort antal medlemmar, kan inte fullföljas om medlemmarnas samverkan om försäljningspriser förbjuds enligt konkurrenslagen. Själva grundvalen för verksamheten bygger på föreningslagens bestämmelser om en öppen förening och en lika behandling av medlemmarna. Rättsprocessen inom Stockholms tingsrätt har inte avslutats. I avvaktan på utslaget har s.k. inhibition meddelats, dvs. Konkurrensverkets beslut gäller tills vidare inte. Målet har stor principiell betydelse, varför tingsrättens beslut kan komma att överklagas till Marknadsdomstolen.
Motionerna Konkurrensverkets utslag i detta ärende har, som redan nämnts, föranlett en rad motioner. I motion 1996/97:N226 (m) konstateras att den svenska skogsnäringens organisationsstruktur och verksamhet i väsentliga delar har befunnits stå i strid mot gällande konkurrenslagstiftning. Skulle Konkurrensverkets ståndpunkt bli den slutliga tolkningen av gällande lagstiftning får detta omfattande konsekvenser för skogsnäringen - inte minst för södra Sverige, sägs det. En väl fungerande virkesmarknad i södra Sverige riskerar att slås sönder. Inom området finns en stor andel av enskilda skogsägare med förhållandevis små arealer. En trolig konsekvens kan bli att skogsägarrörelsen ser sig tvingad att mot sin egen vilja utveckla sin egen - för närvarande ganska blygsamma - sågverksrörelse. Resultatet av detta kommer med stor sannolikhet att bli överinvesteringar och utslagning av väl fungerande enheter på småorter. Den på kommersiella grunder goda samverkan mellan skogsägarrörelsen och de privata köpsågverken kommer att omöjliggöras, menar motionärerna. De ser med denna troliga utveckling starka behov av en översyn av konkurrenslagstiftningen i berörda delar. Konkurrensverkets beslut om förbud för Södra Skogsägarnas medlemmar att inom ramen för sin organisation samverka vid försäljning till externa massaindustrier och sågverk tyder på att lagstiftningen inte får helt önskvärda konsekvenser, anförs det i motion 1996/97:N219 (m). Lagstiftningen synes motverka en utveckling som inom EU inte endast anses önskvärd utan t.o.m. uppmuntras, nämligen bildande av producentorganisationer. Såväl sågverkshandeln som massavedshandeln är global, vilket innebär att priserna i huvudsak sätts utanför vårt land. Detta innebär att Södra Skogsägarna, eller någon annan sammanslutning av skogsägare, inte har någon egentlig inverkan på prissättningen. Motivet för medlemskap i en producentorganisation av detta slag, argumenterar motionärerna, är den kostnadseffektivitet som uppkommer genom samordning och samverkan vid försäljning, transporter, optimering av virkesflöden, etc. Kostnadseffektiviteten är en nödvändighet just med hänsyn till svårigheten att påverka prissättningen. Ett samfällt agerande på marknaden av säljare av skog synes också eftersträvansvärt av köparsidan, som säger sig inte vara betjänt av att tvingas förhandla om småposter med ett oräkneligt antal säljare. Motionärerna yrkar på en översyn av konkurrenslagen så att den möjliggör för skogägare att också i fortsättningen samverka i skogsägareföreningar. Även i motion 1996/97:N245 (m) argumenteras för att konkurrenslagen skall modifieras. Effekten av Konkurrensverkets beslut, om det skulle verkställas, är att enskilda mindre skogsägare i praktiken också förhindras att samarbeta i andra för hela folkhushållet nyttiga frågor. Medlemmarna i Södra Skogsägarna har valt att samarbeta och investera i förädlingsindustrin i organisationsformen ekonomisk förening. Motionärernas uppfattning är att förbudet mot samverkan inte hade kunnat utfärdas, om skogsägarna i stället hade valt organisationsformen aktiebolag. Detta förhållande att en företagsform är diskriminerad i förhållande till en annan finner motionärerna inte vara acceptabelt. Förändringen av konkurrenslagen bör därför gå ut på att skogsägare även i fortsättningen kan samarbeta i företagsformen ekonomisk förening. I motion 1996/97:N252 (c) sägs att kooperativ är en verksamhetsform som bör bejakas. I svensk lagstiftning finns den juridiska associationsformen ekonomisk förening som är avpassad för kooperativ verksamhet. Grunden för kooperativ verksamhet är att en grupp människor, företag eller organisationer går samman för att driva en ekonomisk verksamhet som de alla behöver och som de gemensamt styr och ansvarar för i demokratiska former. Diskussionen i denna del av motionen mynnar ut i ett yrkande som säger att konkurrenslagen inte skall missgynna kooperativ näringsverksamhet. Ett omfattande resonemang utvecklas i motion 1996/97:N248 (c) med utgångspunkt i Konkurrensverkets beslut beträffande Södra Skogsägarna. Motionärerna hyser farhågor för att Konkurrensverkets tolkning av konkurrenslagen i praktiken innebär ett förbud för skogsägareföreningarnas kärnverksamhet - virkeshandeln. Om det även i framtiden skall upprätthållas en rimlig balans mellan virkesproducenter och den virkesförädlande industrin måste konkurrenslagen förändras. Motionärerna pekar på att det i konkurrenslagen finns möjlighet för en ekonomisk förening att söka undantag från förbudet i lagen mot överenskommelser om försäljningspriser. I motionen avfärdas denna möjlighet. Det är orimligt, anser motionärerna, att ett stort och långsiktigt verkande kooperativt företag skall tvingas bedriva sin kärnverksamhet på dispens. Genom samverkan har de enskilda skogsägarna kunnat hävda sina intressen gentemot den betydligt större virkesförädlande industrin. Det kan inte, hävdas det, anses vara ett samhällsintresse att slå sönder denna balans. Så blir emellertid fallet om en ekonomisk förening inte tillåts fullgöra sin primära uppgift, dvs. att främja god avsättning till acceptabla priser. I motionen yrkas därför på en lagändring innebärande att 18 c § andra stycket 2 b i konkurrenslagen skall utgå och att den aktuella prissamverkan skall omfattas av legalundantaget. Konkurrensverkets ställningstagande beträffande Södra Skogsägarna har på ett drastiskt och mycket påtagligt sätt fäst uppmärksamheten på kooperationens sårbarhet, heter det vidare i motionen. Ett grundläggande inslag i en ekonomisk förening är att främja medlemmarnas intressen. Om en ekonomisk förening inte tillåts fullgöra sin primära funktion har den förlorat sitt existensberättigande. Av denna anledning yrkas det i motionen på att konkurrenslagen inte skall missgynna kooperativ näringsverksamhet. Motionärerna anser också att förhållandet mellan konkurrenslagen och lagen om ekonomiska föreningar inte har utretts tillräckligt. Konflikterna mellan lagarna har inte analyserats i grunden, hävdas det. I motionen framförs härutöver uppfattningen att konkurrenslagen präglas av en mycket snäv konkurrensteoretisk syn på kooperativt företagande och lantbrukarsamverkan. Det hänvisas till ett antal rättsfall som under senare år prövats av EG-domstolen beträffande förhållandet mellan kooperativa företag och medlemmarnas rörelsefrihet. Bland annat analyseras den s.k. Coberco-domen som gällde huruvida en mejeriförening (Coberco) i Nederländerna hade rätt att rikta ekonomiska anspråk mot enskilda medlemmar i samband med begäran om utträde. Vad domarna visar, menar motionärerna, är att stadgebindningen mellan en förening och medlemmarna faller utanför förbudet i artikel 85:1 i Romfördraget om en sådan är begränsad till vad som är nödvändigt för att säkra en tillfredsställande drift av föreningens verksamhet. Det är fråga om, sägs det, ett företagsorienterat synsätt som måste omfatta alla lantbrukskooperativa föreningar, inklusive skogsägareföreningarna. Motionärernas tolkning av utslagen i domstolen är att dessa även ger vägledning i riktning mot tillåtelse till en vidgad prissamverkan. Domarna visar, hävdas det, att undantaget från förbuden i Romfördragets artikel 85:1 är vidsträckt. Med anledning härav är det inte rimligt, sägs det i motionen, att ha nationella regler som ger ett svagare skydd för kooperativ lantbrukarsamverkan än det EG-rätten skänker inom ett och samma politikområde. Enligt konkurrenslagens förarbeten är EG-domstolens domar vägledande för tillämpningen av KL, anför motionärerna. De anser att KL inte lever upp till EG:s synsätt vad gäller medlemmars fria rörlighet, behovet av prissamverkan och federativ samverkan. Lagtext och förarbeten angående bestämmelser om medlems fria rörlighet i KL är betydligt restriktivare än EG-rätten sett till de refererade rättsfallen. Motionärernas bedömning är att KL saknar förutsättningar att ge det skydd för kooperativt företagande som EG-rätten ger. Ett utbyggt legalundantag skulle motverka denna brist i den svenska lagstiftningen, och i motionen yrkas på att konkurrenslagen ändras så att EG- domstolens synsätt slår igenom i lagtext och förarbeten. I motion 1996/97:N260 (kd) anförs att Konkurrensverkets beslut beträffande Södra Skogsägarna har medfört en synnerligen olycklig situation för de inblandade parterna. Det är uppenbarligen nödvändigt att skapa klarhet i vad lagstiftaren avsett med att undanta primärföreningar från förbud om prissamverkan. För att ha en motvikt till några få, mycket starka, aktörer på virkesmarknaden behövs skogsägareföreningarna, anser motionären. Föreningarna tar till vara den enskilde medlemmens intressen gentemot de stora aktörerna, och de fyller en viktig funktion för att få en rationell hantering av många, ofta mycket små, virkesleveranser. I motionen yrkas på en ändring av konkurrenslagen i vilken hänsyn skall tas till verksamheten inom skogsägareföreningarna. Ett sätt att hantera frågan vore, menar motionären, att konkurrensrättsligt definiera en ekonomisk förening för enskilda lantbrukare/ skogsägare som en ekonomisk enhet.
Vissa kompletterande uppgifter Ett antal utredningar har tillsatts under senare år som behandlar nyss berörda frågor med anknytning till den svenska konkurrenslagen. Sju utredningar är aktuella i detta sammanhang, varav fyra har avlämnat huvudbetänkanden till regeringen. En kort redogörelse för inriktningen på dessa utredningar samt de förslag som hittills har lagts fram lämnas i det följande. I det näringspolitiska betänkandet våren 1994 (bet. 1993/94:NU15 s. 51) uttryckte utskottet, med anledning av väckta motioner från företrädare för Socialdemokraterna och Centerpartiet, en positiv inställning till den kooperativa företagsformen. Det är, anförde utskottet, helt oacceptabelt om statsmakterna genom utformning av regelsystem som missgynnar den kooperativa företagsformen åstadkommer en styrning bort från denna företagsform. Riksdagen bör, menade utskottet, genom ett uttalande till regeringen klarlägga att de kooperativa företagen skall behandlas likvärdigt med andra företag. Med det anförda tillstyrkte utskottet bl.a. en begäran i två motioner (s; c, s) om en skyndsam utredning av i vilka avseenden kooperativa eller liknande företagsformer missgynnas i befintliga lagar och förordningar. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Även i samband med utskottets ställningstagande till förslaget om införandet av legalundantaget för lantbrukets primärför- eningar behandlades frågan om de rättsliga förutsättningarna för den verksamhet som bedrivs av kooperativa företag (bet. 1993/94:NU23 s. 12). Där framhölls vikten av att EG:s principer för behandling av olika former av kooperativ samverkan vägs in vid tillämpningen av konkurrensreglerna. I samband därmed underströks utgångspunkten för regelverket, nämligen att detta skall förhålla sig neutralt till olika företagsformer. Sommaren 1994 tillsattes utredningen (dir. 1994:59) om konkurrensreglernas tillämpning på jordbruksområdet i ett EU-perspektiv (särskild utredare: departementsrådet Anders Lundin). Den övergripande uppgiften var att inför ett EU-medlemskap analysera förhållandet mellan EG:s jordbrukspolitik, EG:s konkurrensregler och de svenska konkurrensreglerna. Vidare tillsattes i december samma år - med anledning av nyssnämnda begäran från riksdagen - den s.k. Företagskooperativa utredningen (dir. 1994:149) under ledning av utredaren Anita Harriman. Hennes uppdrag var att undersöka vilka väsentliga skillnader som genom bestämmelser i lag och andra författningar föreligger mellan kooperativa företag och andra företagsformer. Den förstnämnda utredningen redovisade sina överväganden hösten 1995 i betänkandet Jordbruk och konkurrens (SOU 1995:117). I betänkandet presenterades vissa ställningstaganden som har bäring på en del av de motions- yrkanden som här har redovisats. En övergripande bedömning var att det studerade materialet inte tillåter några generella slutsatser beträffande vilka legala begränsningar som EG:s konkurrensrätt medför för tillämpningen av den svenska konkurrenslagen. Utrymmet och möjliga skillnader kan enbart definieras i det enskilda fallet. Resonemangen i utredningen utgick som en följd därav från lämpligheten i att genomföra förändringar i legalundantaget. En mer bestämd konklusion levererades dock vad gäller synen på federativt samarbete i den svenska konkurrenslagen. Att sådant samarbete inte omfattas av bestämmelserna i legalundantaget betyder enligt utredningen inte att det automatiskt är förbjudet eller att det inte skulle kunna tillåtas med stöd av undantagsbestämmelserna i 8 § KL. Men ekonomisk teori och empiriska data visar att det i de sektorer där samarbete förekommer mellan primärföreningar i form av t.ex. leverantörskooperativ, som tillsammans kontrollerar en stor marknadsandel, finns både motiv och risk för att dessa kooperativa företag utvecklar samarbetet i stället för att konkurrera. Enligt utredningen är detta ett tillräckligt skäl för slutsatsen att samarbete mellan primära lantbruksföreningar inte bör ingå i legalundantaget. Samarbete mellan primära lantbruksföreningar bör prövas i det enskilda fallet, menade utredningen. Vidare diskuterade utredningen lämpligheten av att mildra kraven i legal- undantaget vad gäller medlems rätt till fri rörlighet. På denna punkt föreslog utredningen att den nu gällande prövningen av förfaranden som begränsar medlemmens fria rörlighet behålls. Syftet är, framhöll utredningen, att skapa vissa grundförutsättningar för att öka konkurrensen inom och mellan de geografiskt avgränsade marknadsområdena, som har sin grund i det tidigare regleringssystemet på jordbruksområdet. Utredningen fann heller inte skäl för att föreslå ändringar i utformningen av legalundantaget beträffande förbudet mot prissamverkan. Under vissa förutsättningar har rena prisförhandlingsorganisationer inte några konkurrenssnedvridande effekter. Men, anförde utredningen, det är också rimligt att ställa frågan varför ibland en grundläggande prismekanism på marknaden inte fungerar. Enligt utredningens uppfattning beror detta på den omfattande reglering som präglar jordbruks- och livsmedelssektorerna; marknadskrafterna kan därigenom inte fungera effektivt. Mot denna bakgrund är det, underströk utredningen, motiverat att behålla en fortsatt individuell prövning av prissamverkan och möjligheten att medge undantag enligt 8 § KL. Att besvara frågan huruvida det föreligger en konflikt mellan de förutsättningar som föreningslagen anger för ekonomiska föreningar och kraven i konkurrenslagen för att tillåta samverkan inom primärföreningar ingick inte i uppdraget från regeringen, påpekade utredningen. Här hänvisades till den Företagskooperativa utredningens arbete. Men sammantaget menade utredningen att genomgången inte gav skäl till att ändra utformningen av den nuvarande konkurrenslagstiftningen. Gällande bestämmelser är sådana att de, enligt utredningens bedömning, i det enskilda fallet lämnar utrymme för att hantera både verksamheter som står i strid med 6 § KL och samarbete som bedöms vara samhällsekonomiskt motiverat. Utredningens slutsatser bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Den Företagskooperativa utredningen avlämnade sitt betänkande till regeringen i februari 1996. Utredningens uppfattning var att någon tydlig praxis ännu inte har utvecklat sig vad gäller konkurrensbegränsningskriteriet och undantagsbestämmelserna i lagen, dvs. 6 och 8 §§ KL. Utredningen i nu aktuell del ville som sin mening framhålla att det med likvärdiga marknadsförutsättningar inte finns bärande skäl för att behandla de svenska kooperativa företagen strängare än vad EG:s rättstillämpning ger uttryck för. Om det är så, anförde utredningen, att de svenska konkurrensvårdande myndigheterna skulle inta en annan inställning än den som EG-domstolen under senare tid gett uttryck för, finns starka skäl att se över den svenska konkurrenslagen. En sådan översyn bör i så fall göras på det sätt som sker i andra EU-länder med syfte att tillförsäkra att kooperativen inte försätts i ett sämre konkurrensläge. Utredningens förslag är för närvarande under beredning i Regeringskansliet. En proposition på grundval av vissa förslag i betänkandet förväntas bli avlämnad i mars 1997. Enligt uppgift ingår dock inte den del av utredningens slutsatser som berör tillämpningen av konkurrenslagen i denna proposition. Sommaren 1995 tillkallades en parlamentarisk kommitté under ledning av generaldirektör Svante Englund med uppgift (dir. 1995:109) att från svensk utgångspunkt utarbeta ett samlat förslag till reformer av EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) och en strategi för reformernas genomförande. Kommittén skall, sägs det, föreslå reformer som syftar till att marknadsorientera och avreglera politiken. Kommitténs uppdrag skall vara slutfört senast den 30 juni 1997. I november 1995 tillsattes tre utredningar vars direktiv ävenledes i väsentlig omfattning berör de frågeställningar som har aktualiserats i de nyss återgivna motionsyrkandena. En av dessa - Konkurrenslagsutredningen - har redan berörts. Uppdragen till de två andra utredningarna tog sikte på konkurrensförutsättningarna på livsmedelsområdet, dels inom livsmedelsindustrin, dels inom detaljhandeln. Direktiven till den förstnämnda av dessa två utredningar meddelades under rubriken En ny konkurrenssituation för livsmedelsindustrin (dir. 1995:149). Till särskild utredare utsågs riksdagsledamoten Marianne Carlström (s). Hennes uppgift är att analysera livsmedelsindustrins långsiktiga konkurrensförutsättningar och konkurrensvillkor i den förändrade marknadssituation som medlemskapet i EU innebär. I direktiven hänvisas till den nyss beskrivna utredningen om jordbrukets ställning i svensk och europeisk konkurrensrätt, vilken sägs bilda ett viktigt underlag i bedömningen av konkurrensvillkoren för den svenska livsmedelsindustrin. Utredaren skall studera i vilket avseende den svenska livsmedelsindustrin avviker från livsmedelsindustrin i övriga medlemsländer när det gäller struktur, organisation, ägarförhållanden, prissättning, lönsamhet m.m. Vidare skall orsakerna till den bristande konkurrensen analyseras och förklaras. Även den i förhållande till övrig industri svaga produktivitetsutvecklingen skall ingå i denna analys. Utredaren väntas avlämna sitt betänkande i slutet av mars 1997. Den andra nämnda utredningen - om ökad konkurrens i handeln med livsmedel - avlämnade sitt slutbetänkande i oktober 1996 (särskild utredare: f.d. statssekreteraren Sture Åström). Av uppdraget (dir. 1995:137) till denna utredning framgick att en analys skulle göras av vilka formella och faktiska hinder som finns för nya företag, såväl svenska som utländska, att etablera sig på den svenska marknaden. Utredningens förslag till åtgärder skulle, sades det, ta sikte på att förbättra själva marknadsförutsättningarna för en effektiv konkurrens på livsmedelsmarknaden i syfte att nå en ökad effektivitet med lägre livsmedelspriser. I betänkandet - Ökad konkurrens i handeln med livsmedel (SOU 1996:144) - föreslås att en översyn skall genomföras av konkurrenslagens 18 § a-c med inriktning att undanröja legalundantaget. Skälet är att nuvarande undantag bygger på de förhållanden som rådde före det svenska medlemskapet i EU. Utredarens uppfattning är att det svenska legalundantaget går långt utöver vad som omfattas av tidigare nämnda rådsförordning inom EU (26/62). Utredaren menar att medlemmarnas samverkan i lantbrukskooperativa företag, särskilt efter den s.k. Coberco-domen, har ett fullgott skydd genom EG-rätten. Utredningens förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet. Hösten 1996 tillsattes ytterligare en utredning med uppgift att närmare studera den svenska livsmedelssektorn. Uppdraget (dir. 1996:73) för denna utredning - under ordförandeskap av landshövding Gunnar Björk - är att granska pågående och avslutade utredningars resultat och på basis av dessa samt nya överväganden lägga fram förslag till ett program för att påskynda livsmedelssektorns förnyelse och expansion. I direktiven hänvisas till att det inom livsmedelssektorn råder särskilda förhållanden. Staten har, sägs det, ett särskilt ansvar för att medverka vid omstrukturering och utveckling av denna bransch, eftersom dess förutsättningar sedan tidigare varit starkt påverkad av offentliga regleringar i form av subventioner och gränsskydd. Utredningen skall bl.a. analysera jordbrukets konkurrenskraft och undersöka möjligheterna till expansion genom t.ex. ökad export av livsmedelsprodukter. I detta sammanhang skall utredaren se på vilka ändringar som behöver vidtas i lagstiftning eller annat regelverk i syfte att underlätta denna förnyelse och expansion. Utredaren skall arbeta skyndsamt; ett slutbetänkande skall enligt direktiven avlämnas till regeringen i maj 1997. Mot bakgrund av de skiljaktiga slutsatser som tidigare beskrivna utredningar kommit till och de nya avgöranden som föreligger från EG-domstolen har, enligt uppgift till utskottet, ett arbete inletts inom Regeringskansliet med att analysera de aktuella konkurrensreglerna i förhållande till lantbrukets samverkansformer. I ett sådant arbete torde naturligen utformningen av det svenska legalundantaget komma att beröras.
Utskottets ställningstagande Utskottet kan inledningsvis konstatera att beträffande frågan om prissamverkan inom Södra Skogsägarna pågår en rättsprocess inom Stockholms tingsrätt. Den tvist som skall lösas avser i hög grad hur den gällande konkurrenslagen skall tillämpas. Frågorna omfattar grundläggande rekvisit i lagen om hur den relevanta marknaden skall definieras och huruvida de i sammanhanget aktuella produkterna skall anses vara producerade hos medlemmarna, eller skall betraktas som vidareförädlade i föreningens regi. Utskottet finner ingen anledning att närmare gå in på denna prövning som pågår i detta enskilda ärende. Vidare har - som framgår av den föregående redogörelsen - omfattande utredningsarbeten nyligen avslutats som i hög grad har behandlat frågeställningar som har påkallats i de aktuella motionerna. Ett flertal av de slutsatser som i dessa utredningsbetänkanden har lämnats till regeringen är alltjämt föremål för beredning i Regeringskansliet. Det underlag som framkommit visar inte entydigt på vilket sätt legalundantaget fortsättningsvis bör vara utformat med hänsyn tagen till de villkor under vilka jord- och skogsbruket arbetar. Till detta skall fogas de avgöranden som EG-domstolen träffat under de senaste åren som berör den legala grunden för räckvidden i de lantbrukskooperativa samverkansformerna. Som nyss nämnts har detta föranlett Regeringskansliet att påbörja ett internt beredningsarbete som sannolikt torde komma att inkludera en analys av det svenska legalundantaget i ljuset av de fortlöpande erfarenheter som vunnits under de år som lagen varit i kraft. Det är av vikt, vill utskottet understryka, att allmän- och konsumentintresset beaktas vid utformningen av konkurrenspolitiken, som utgör ett viktigt led i en ekonomisk politik för välfärd och sysselsättning. Utskottet förutsätter att det interna beredningsarbetet bedrivs skyndsamt och att regeringen i lämpligt sammanhang för riksdagen redovisar resultatet av detta arbete och behovet av eventuella justeringar av konkurrenslagen. Med det anförda avstyrker utskottet här berörda motioner.
Gruppundantag för kedjor i detaljhandeln
Motionerna
I motionerna 1996/97:N210 (m) och 1996/97:N267 (m) sägs att butikerna inom livsmedelsbranschen inte konkurrerar på samma villkor. Helintegrerade kedjor som t.ex. Konsum och franchiseföretag som 7-Eleven har helt olika möjligheter att agera på marknaden jämfört med frivilliga kedjor som ICA, anförs det. Helintegrerade företag och franchiseföretag kan arbeta med gemensamt sortiment och med gemensam prissättning i sina butiker, men detta kan inte de frivilliga kedjorna göra enligt gällande regler. Motionärernas uppfattning är att en konkurrens på lika villkor är nödvändig om inte ?kedjor? inom detaljhandeln på sikt skall slås ut. I motionerna hävdas att gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln inte förmår att skapa önskad konkurrensneutralitet. Budskapet i motionerna är att förändringar måste genomföras för att många småhandlare i glesbygd inte skall slås ut med allt vad detta innebär för närservice och levande glesbygd. Med drygt tre års erfarenheter av den nya konkurrenslagen och gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln är slutsatsen att nuvarande gruppundantag inte är tillräckligt för att t.ex. ICA-handlarna skall kunna arbeta tillräckligt effektivt i konkurrensen, anförs det i motion 1996/97:N234 (c). Ett franchiseföretag, en helintegrerad kedja eller en frivillig kedja har olika möjligheter att agera på marknaden beroende på företagsformen. I motionen sägs att butikskedjan Hemköp - som är helintegrerad - och 7-Eleven - som är ett franchiseföretag - t.ex. kan arbeta med gemensam prissättning i sina butiker, vilket inte tillåts inom frivilliga kedjor som ICA. Motionären frågar sig om det varit lagstiftarens mening att inte tillåta t.ex. ICA- handlarna att marknadsföra ett ständigt lågprissortiment i butikerna, med de fördelar detta innebär för konkurrensen och inte minst för konsumenterna. Samverkan mellan små och medelstora företag måste tillåtas på lika villkor och i konkurrens med andra samarbetsformer. Särskilt viktigt, understryks det, är detta samarbete för de minsta butikerna, som ofta ligger i glesbygdsområden och där ICA-handlarna är dominerande. För dessa butiker är samverkan med stora butiker ett nödvändigt överlevnadsvillkor. Med hjälp av detta samarbete med större butiker i samma kedja kan även dessa små butiker utveckla sin konkurrenskraft, menar motionären. I motionen yrkas på att konkurrenslagen och gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln skall ses över så att det kommer att gälla lika konkurrensregler för alla företagsformer oberoende av organisationsform.
Vissa kompletterande uppgifter Som tidigare har beskrivits medger konkurrenslagen ett generellt undantag från förbudsområdet för sådana kategorier av avtal som uppfyller förutsättningarna i lagen för individuella undantag - s.k. gruppundantag. Föreskrifter för gruppundantag meddelas av regeringen i form av förordningar. Regeringen har meddelat nio sådana gruppundantag. Åtta av dessa undantag är utformade efter mönster från motsvarande gruppundantag i EG-rätten. Det nionde undantaget - kedjeundantaget för detaljhandel - har ingen sådan förebild, utan har utformats med hänsyn tagen till svenska, nationella förhållanden. Såvitt avser förordningen om gruppundantag för kedjor förlängdes denna, som nämnts, sommaren 1996 med ett år fram till utgången av juni 1997. Med en kedja avses enligt förordningen samarbetande detaljister som förekommer på olika orter i landet. Samarbetet måste ha stadigvarande karaktär. Typiskt för en kedja är att en betydande del av medlemmarnas inköp sker gemensamt eller åtminstone förhandlas fram gemensamt. Andra karakteristiska drag är gemensam marknadsföring och likartad profil gentemot konsumenten. Med uttrycket gemensam marknadsföring menas att medlemmarna för ut ett gemensamt budskap på marknaden. Det är endast i ett sådant sammanhang som prissamarbete är tillåtet. I förordningen görs en distinktion mellan mindre och större kedjor. Med en mindre kedja avses samarbete som omfattar mindre än 20 % av tillförseln till den svenska marknaden inom berörda produktområden. Gruppundantag för mindre kedjor gäller avtal som omfattar överenskommelser avseende inköpssamarbete, gemensam marknadsföring, samarbete vid bestämmande av priser i den gemensamma marknadsföringen och kalkyleringshjälp. Vidare ingår avtal som omfattar en förbehållen rätt för avtalsparterna att sälja de gemensamt inköpta varorna. Även samarbete om butiksetablering samt beträffande finansiella och administrativa tjänster ingår i undantaget. När samarbetet sker i en kedja som omfattar 20 % eller mer, men mindre än 35 % av tillförseln till den svenska marknaden inom berörda produktområden, handlar det om en större kedja. För sådana större kedjor tillåts samma avtalstyper som gäller för mindre kedjor, men med den skillnaden att här finns villkor för prissamverkan och kalkylering som måste vara uppfyllda för att samverkan skall kunna tillåtas. Prissamarbete inom en större kedja kan medges om det utgör ett led i en gemensam marknadsföring av gemensamt inköpta produkter, där just priset framträder som ett avgörande motiv för köp av den marknadsförda varan eller tjänsten. I praktiken innebär detta att priset sätts lågt i förhållande till det pris som kedjan håller i normala fall. Vad gäller kalkyleringsstöd gäller gruppundantaget om det underlättar för medlemmarna att självständigt kalkylera sina priser. Det får inte innehålla något inslag som främjar lika priser mellan medlemmarna, utan det skall ge full frihet för medlemmarna att själva bestämma priset, utifrån företagets individuella förutsättningar. Det är således endast kedjor med mindre än 20 % av tillförseln till den svenska marknaden som får utnyttja hela utrymmet för samarbete. Avtal där samarbetet inom kedjan omfattar 35 % eller mer av tillförseln till den svenska marknaden kan inte dra fördel av gruppundantaget. Det kan finnas skäl till avsteg från denna gräns, men detta görs i sådant fall när det finns anledning att utgå från att effektivitetsvinsterna verkligen tas till vara och via konkurrensen i skälig omfattning förs vidare till konsumenterna. Väsentligt i förordningen är också reglerna för beräkning av tillförseln till den svenska marknaden. På denna punkt sägs att en kedjas andel av tillförseln till den svenska marknaden får beräknas som summan av kedjans andelar av tillförseln till marknaden inom de olika produktområden där kedjan säljer. För att kunna beräkna sin totala andel av tillförseln måste kedjan dela upp sitt sortiment i olika produktområden på ett sätt som överensstämmer med tillgänglig statistik. De andelar som på detta sätt framkommer får då viktas med hänsyn tagen till respektive produktområdes andel av kedjans totala försäljning. Utredningen om ökad konkurrens i handeln med livsmedel - vilken berördes i föregående avsnitt - anförde en rad synpunkter på gruppundantaget för kedjor. Från utredningens sida ansågs att gruppundantaget borde ses över och begränsas såväl vad gäller materiellt innehåll som den övre gräns för den marknadsandel som tillåts genom undantaget. Beträffande den sistnämnda frågan - om en övre gräns för marknadsandel - menade utredningen att en andel på 35 % kan innebära en dominerande marknadsställning, vilken kan missbrukas. Utredningen ifrågasatte vidare användningen av tillförselbegreppet i stället för begreppet relevant marknad. Det skapar svårigheter, menade utredningen, att använda ett annat kriterium för att bedöma marknadsposition än det konkurrensrättsligt gängse begreppet relevant marknad. En tredje omständighet som anfördes var att inget övertygande material hade presenterats som stöd för antagandet att samhällsekonomiskt positiva effekter av samverkan inom t.ex. ICA överväger. Emellertid ville utredningen - av tidsskäl - inte föreslå att undantaget helt slopas. Utredningens förslag i denna del blev att den högsta tillåtna marknadsandel som borde få omfattas av undantaget var en nivå som utesluter en dominerande ställning för kedjan. En lämpligare gräns vore därför en nivå under 25 % av marknaden i fråga, sades det. Därutöver föreslogs införandet av begreppet relevant marknad som beräkningsgrund. På uppdrag av regeringen påbörjades under år 1995 en översyn inom Regeringskansliet av samtliga gruppundantag. Två arbetsgrupper tillsattes, varav den ena enbart för kedjeundantaget. Båda hade en referensgrupp knuten till sig. På grundval av detta arbete meddelade regeringen - som tidigare beskrivits - under år 1996 nya förordningar om gruppundantag. Dock innebar regeringens beslut att den tidigare förordningen om gruppundantaget för kedjor i detaljhandeln förlängdes att gälla fram till den 1 juli 1997. Arbetsgruppen för översyn av kedjeundantaget fortsatte därefter sitt arbete och har nyligen presenterat en promemoria med förslag till väsentliga förändringar i förordningen. Arbetsgruppen menar att det i sig är befogat med ett kedjegruppundantag som medger förfaranden som skapar integrationsfördelar. Innebörden i detta är att de samverkandes konkurrenskraft stärks, vilket främjar en effektiv konkurrens. Samtidigt måste, påpekar arbetsgruppen, beaktas att det är fråga om samverkan mellan fristående företag som befinner sig i samma handelsled, och som ofta står i konkurrensförhållande till varandra. Riskerna med en samverkan av just denna art är att, vid någon brytpunkt, konkurrenssituationen försämras totalt sett. Det anförda talar starkt för, framhåller arbetsgruppen, en försiktighet i nuläget beträffande bedömningarna av vad som bör vara tillåtet i gruppundantagets form. Vidare måste utformningen av ett gruppundantag prövas med utgångspunkt i effekterna på marknaden. Arbetsgruppens allmänna uppfattning är att ett nytt gruppundantag måste innehålla klarare beskrivningar än vad som för närvarande är fallet beträffande bl.a. vilka åtgärder som är undantagna från förbudet i 6 § KL. I promemorian jämförs kedjesamarbete och franchisesystem. Arbetsgruppen vill poängtera att det mellan dessa två former av samverkan finns helt grundläggande principiella och praktiska skillnader. Framför allt gäller detta omständigheten att samverkan inom ramen för en frivillig kedja handlar om ett samarbete mellan företag som befinner sig i samma handelsled och som konkurrerar med varandra. Franchisesystem däremot kännetecknas av att det är ett vertikalt förhållande mellan leverantör och återförsäljare, dvs. olika handelsled, där leverantören upplåter rätten att utnyttja ett visst affärskoncept till återförsäljaren. Några andra skillnader uppmärksammas också, vilket leder arbetsgruppen till slutsatsen att det saknas bärkraft att helt eller delvis dra en parallell med vad som är tillåtet i fråga om franchiseföretag i förhållande till frivilliga kedjor. Arbetsgruppen menar att utvecklingen också visat att de frivilliga kedjorna har stärkt sin ställning på marknaden, bl.a. i tävlan med franchisesystem, vilket tyder på konkurrenskraft i organisationsformen. Arbetsgruppen anser vidare att det nuvarande - och här tidigare beskrivna - sättet att mäta marknadsstyrkan för en kedja kan leda till att denna position underskattas. Marknadsandelen mäts mot en bas som sägs vara för stor i förhållande till vad som enligt grundläggande konkurrensrättsliga principer kan anses vara den relevanta marknaden. Generellt sett är det inte befogat, menar arbetsgruppen, att samtliga distributionsformer ingår i tillförselbasen så att å ena sidan fullsortimentsförsäljning och å andra sidan försäljning i specialbutiker, kiosker, bensinstationer, torghandel etc., som endast erbjuder ett kompletterande varusortiment, hänförs till samma marknad. Arbetsgruppen föreslår att tillförselbegreppet ersätts med det i konkurrenslagen använda begreppet marknad i betydelsen relevant marknad. I fråga om marknadsandelsgräns är det arbetsgruppens bedömning att en lämplig rättslig avvägning kan uppnås om systemet med två gränser slopas och ersätts med en enda gräns, lagd vid 25 %. Erfarenheterna i rättstillämpningen visar, sägs det, att nuvarande gräns vid 35 % är betydligt högre än vad som kan anses förenligt med de principer och bedömningsgrunder som är inrymda i konkurrenslagens system. Tillämpningen skall, enligt arbetsgruppens förslag, utgå från att när den nya gränsen överskrids upphör undantagets giltighet och förbudet i 6 § KL blir gällande i fråga om kedjesamverkan i sin helhet. Samarbetsformer med en omfattning som överstiger nämnda gräns förs över till ett annat kontrollsystem än vad det generella gruppundantaget för kedjesamarbete representerar. För sådana former finns, framhåller arbetsgruppen, möjligheten att anmäla samarbetsavtalet till Konkurrensverket för prövning om medgivande till ett individuellt undantag. Därvid kan, påpekas det, förändringar i avtalet aktualiseras. Arbetsgruppen föreslår att förordningen med de nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1 juli 1997. En övergångstid skall därvid gälla fram till utgången av år 1998 som skall möjliggöra anpassning i enskilda fall eller för att få en ansökan om individuellt undantag prövad. Promemorian är föremål för remiss som skall vara avslutad i början av april 1997.
Utskottets ställningstagande Utskottet gör följande bedömning. Kedjeundantaget har kritiserats från delvis motsatta utgångspunkter. De synpunkter som framförs i här aktuella motioner handlar om den samverkan som sker inom ICA och går ut på att denna är missgynnad i förhållande till andra typer av samarbete. ICA-butikernas fortlevnad i glesbygden sägs vara avhängigt av att en sådan konkurrensneutralitet kan åstadkommas. Motionärerna vill också ge tillåtelse till ökad samverkan mellan affärerna inom denna kedja. Den andra uppfattningen som gjort sig gällande anför att det är olämpligt med den valda tekniken för bestämning av marknadsandelar i den förordning som utfärdas med stöd av lagen, när samtidigt lagen använder sig av ett annat konkurrensrättsligt begrepp för att definiera aktörernas marknadspositioner. Den nuvarande nivån på den övre gränsen för marknadstillförsel i det aktuella gruppundantaget har också ansetts kunna leda till en minskad konkurrensintensitet. De senare ståndpunkterna har av den nyssnämnda arbetsgruppen inom Regeringskansliet angivits som skäl för att föreslå förändringar i gruppundantaget. Utskottet konstaterar att förordningen om gruppundantag för detaljhandelskedjor är föremål för analys. En beslutsprocess pågår för närvarande inom Regeringskansliet, och regeringen avser att under våren 1997 ta ställning till det föreliggande förslaget till nytt gruppundantag. Utskottet vill påpeka vikten av att ett beslut om eventuella förändringar av gruppundantaget föregås av en grundläggande analys av de nuvarande samverkansformernas effekter. Vidare måste ett eventuellt nytt gruppundantags påverkan på glesbygdshandeln beaktas. Dessa mycket små butiker, med litet kundunderlag, bristande egna resurser för att klara en effektiv varuförsörjning och långa transportavstånd, är betydelsefulla för glesbygden men samtidigt sårbara för förändringar av förutsättningarna att bedriva handel. Utskottet finner det inte orimligt att det nuvarande gruppundantaget förlängs ytterligare i avvaktan på en grundläggande analys av regeringen om effekterna av eventuella förändringar av gruppundantaget. Med det sagda avstyrker utskottet här berörda motioner.
Övriga konkurrensfrågor
Samhällsservice och bolag med monopol
Motionen För att ge service åt allmänheten har stat och kommun genom åren startat en betydande samhällsstyrd och samhällsägd verksamhet, påpekas det i motion 1996/97:N201 (s). I motionen hänvisas till det äldsta exemplet - Posten. Som övergripande mål för sin verksamhet hade Posten tidigare att betjäna medborgarna med bästa möjliga befordran av försändelser, sägs det. Ända sedan starten har avsikten varit att postbefordran skall stå under tillsyn av staten. Men nu menar motionärerna att två viktiga förändringar har inträtt i fråga om samhällelig verksamhet. För det första har staten avhänt sig påverkansmöjligheter när verksamhetsformerna förändrats och har i de fall som privatiseringar ägt rum helt förlorat möjligheter till inflytande. För det andra har målen för verksamheten förändrats så att de numera i enlighet med aktiebolagslagens (1975:1385) bestämmelser inbegriper krav på vinst. Detta blir överordnat andra målformuleringar. Den tydligaste förändringen som härvidlag ägt rum gäller Postens diligenstrafik i Norrland, menar motionärerna. Vid en tidigare bolagisering överfördes verksamheten med linjetrafik till Swebus AB, ett då helägt statligt bolag. Genom ägandet kunde staten utöva sitt inflytande vid bolagsstämman. När Swebus senare såldes, i det här fallet till utländska intressen, förlorade allmänheten helt inflytande över denna verksamhet, framhåller motionärerna och menar att motsvarande utveckling också har skett inom andra områden. Mot denna bakgrund är det, anförs det, nödvändigt att samhällets tidigare ägarinflytande ersätts, särskilt om de nya ägarna bedriver verksamheten i monopol eller under monopolliknande förhållanden. Detta bör ske genom en lagstiftning med bestämmelser om statlig tillståndsgivning till och tillsyn över bolag som betjänar allmänheten under sådana förhållanden.
Vissa kompletterande uppgifter Riksdagen beslutade år 1993 om en postlag och en förändrad verksamhetsform för Postverket m.m. (prop. 1993/94:38, bet. TU11). I denna lag (1993:1684) fastställs de övergripande målen om rikstäckande post- och kassaservice. Det sägs att det i landet skall finnas en rikstäckande postservice som innebär att brev och andra adresserade försändelser kan nå alla oavsett adressort. Vidare skall det finnas en rikstäckande kassaservice som innebär att alla kan sända och ta emot betalningar till enhetliga priser. Av lagen framgår att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, fortlöpande skall följa utvecklingen på postområdet och bevaka att post- och kassaservicen motsvarar samhällets behov. Staten kan uppdra åt en eller flera operatörer att medverka till att en sådan service upprätthålls. Avsikten med lagen är att den skall ge statsmakterna möjlighet att kontrollera att de politiska målen för post- och kassaservice uppfylls på en avreglerad marknad. Post- och telestyrelsen (PTS) har uppgiften att utöva tillsyn på postområdet och följa utvecklingen på hela postområdet. I en ändring av postlagen som riksdagen beslutade år 1996 (prop. 1995/96:218, bet. 1996/97:TU6) infördes tillståndsplikt för den som vill bedriva postverksamhet i Sverige. Ansökan om tillstånd prövas av PTS. Enligt riksdagens beslut skall de i postlagen fastställda kraven på grundläggande post- och kassaservice säkerställas genom ett avtal mellan staten och Posten AB (Posten). I avtalet sägs att Posten skall tillhandahålla alla fasta hushåll, företag och organisationer en grundläggande, daglig och rikstäckande postservice. Likaledes förbinder sig Posten i avtalet att tillhandahålla en daglig och grundläggande kassaservice. För tillhandahållande av kassaservice i de delar av landet där alternativ saknas och där det inte är kommersiellt motiverat att bedriva sådan verksamhet utgår ersättning till Posten från statskassan. I denna del skall det med verkan från år 1998 ankomma på PTS att upphandla den rikstäckande kassaservice som i dagsläget ersätts med anslagsmedel. Därutöver gäller - med anledning av en särskild granskning från Riksdagens revisorer (förslag 1995/96:RR10, bet. 1996/97:TU6) - att regeringen skall förstärka uppföljningen av huruvida de post- och telepolitiska målen uppnås och att resultaten av denna uppföljning årligen skall redovisas för riksdagen. De bolagiseringar och avmonopoliseringar som genomförts har förstärkt detta behov, framhöll trafikutskottet. Vidare anförde trafikutskottet att den ökade graden av målstyrning kräver ett kvalificerat beslutsunderlag som gör det möjligt att följa upp att målen uppnås.
Utskottets ställningstagande Mot denna bakgrund vill näringsutskottet anföra följande. Den offentliga styrningen kan utövas på skilda sätt i förhållande till de mål som staten har uppsatt för ett samhällsområde. Den nyss redovisade genomgången av postlagen visar på nya inslag i denna styrning. Även inom ramen för bolagiserade verksamheter kan staten sålunda säkerställa att angelägna ändamål fullföljs. Övergången till målstyrning inom staten underlättar att en effektiv uppföljning av en sådan ambition kan åstadkommas. I den nya postlagen anges att en grundläggande, rikstäckande post- och kassaservice skall tillhandahållas till enhetliga priser. I avtalet mellan staten och Posten preciseras dessa krav. Ett verktyg för att tillse att statens intentioner fullföljs är att en stark tillsynsfunktion byggs upp; i detta fall läggs ansvaret på Post- och telestyrelsen. Med hjälp av de instrument som målstyrningen tillhandahåller genomför regeringen en löpande uppföljning av måluppfyllelsen och redovisar kontrollinformationen för riksdagen. I syfte att säkerställa att resultaten på området verkligen kan insamlas föreskriver avtalet med Posten att bolaget till regeringen, eller annan som regeringen bestämmer, på begäran skall lämna de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av att avtalet följs. Exemplet visar, anser utskottet, att även i de fall där staten inte har ett direkt produktionsansvar kan statsmakterna säkerställa - via tydliga mål, en stark tillsynsfunktion, uppföljningsansvar och i vissa fall upphandlingsförfaranden - att viktiga samhällsmål uppnås på ett effektivt sätt. Slutsatsen av utskottets överväganden i denna del blir därmed att staten med automatik inte förlorar inflytande på det sätt som befaras i motion 1996/97:N201 (s) utan att kontrollen kan utövas på annat sätt. Med det sagda avstyrker utskottet nämnda motion.
Fackliga organisationers affärsverksamhet
Motionen I motion 1996/97:N251 (fp) uppmärksammas att Konkurrensverket i flera ärenden har granskat LO:s försäkringsverksamhet. Härvid åberopas främst de kollektiva hemförsäkringar som olika LO-förbund tecknat med Folksam och som finansieras genom medlemsavgiften till förbundet. LO-förbundens agerande måste, hävdas det, betecknas som en inköpskartell som står i strid med konkurrenslagstiftningen. När fackförbund eller andra organisationer går in som aktörer på en marknad måste de självfallet - precis som andra aktörer - underkasta sig gällande lagstiftning, påpekar motionärerna och anför att LO:s agerande inte bara hämmar konkurrensen på försäkringsmarknaden utan också fråntar de enskilda medlemmarna möjligheten att fatta självständiga beslut rörande den egna privatekonomin. Motionärernas uppfattning är att regeringen till Konkurrensverket särskilt skall påpeka behovet av att granska de fackliga organisationernas affärsverksamhet.
Vissa kompletterande uppgifter Länsförsäkringsbolagens Förening (Länsförsäkringar) riktade i en anmälan till Konkurrensverket våren 1995 klagan mot ett ramavtal som hade tecknats mellan Folksam och LO. Ramavtalet ger LO:s förbund möjlighet att teckna kollektiva obligatoriska hemförsäkringar för ca 2,2 miljoner medlemmar. Den årliga premievolymen för dessa försäkringar beräknades i anmälan kunna uppgå till närmare 1 miljard kronor. Enligt anmälan hade fackföreningarna organiserat sig i en inköpssamverkan. Länsförsäkringar menade att denna samverkan var främmande i förhållande till den ordinarie verksamheten och att aktiviteten hade en sådan ekonomisk karaktär att företagsbegreppet i KL:s mening kunde tillämpas på de aktuella fackföreningarna. Bolaget ansåg att fackförbunden i sin inköpssamverkan uppnår en marknadsandel som överstiger 50 % av den relevanta marknaden. I anmälan ville Länsförsäkringar också aktualisera frågan om Folksam i ärendet bryter mot förbudet i KL angående missbruk av dominerande ställning. Om projektet fullföljs, sades det, får Folksam en dominerande position som säljare på marknaden för hemförsäkringar. Företaget framhöll att missbruk av marknadsdominans uppstår i det fall som Folksam har köptvingande avtal med kunderna. På denna punkt menade Länsförsäkringar att fackföreningarna får ett mycket starkt incitament att köpa hela sitt försäkringsbehov från Folksam och att i avtalets anda ligger en avsikt från parternas sida att tillämpa en mycket stor köptrohet. Slutsatsen på denna punkt var att förhållandet kan likställas med förekomst av en trohetsrabatt. Konkurrensverket delgav LO under sommaren 1996 ett preliminärt beslutsförslag, som dock inte är offentligt. Under hösten 1996 har en process pågått där Konkurrensverket träffat företrädare för de berörda fackförbunden. Ärendet har ännu inte avgjorts; Konkurrensverket väntas fatta slutligt beslut i frågan under år 1997. Finansutskottet har nyligen i ett betänkande (bet. 1996/97:FiU18 s. 10) behandlat och avstyrkt vissa motionsyrkanden om kollektiva sakförsäkringar. I betänkandet sägs att det är önskvärt att en organisation som önskar träffa avtal om kollektiv sakförsäkring skaffar in anbud från olika försäkringsbolag för att i medlemmarnas intresse få ett så bra beslutsunderlag som möjligt. Enligt finansutskottets uppfattning bör man räkna med att en sådan ordning iakttas på grundval av demokratiska beslut inom organisationen utan att staten inskrider med lagstiftning. I en reservation (m, fp, mp, kd) intas en motsatt ståndpunkt i frågan; där sägs bl.a. att riksdagen hos regeringen bör begära lagförslag om utvidgning av konkurrens- och marknadslagstiftningen i syfte att säkerställa att avtal om kollektiva sakförsäkringar inte kan undandras konsumentskyddet och skyddet mot oskälig konkurrens.
Utskottets ställningstagande Den prövning som nu pågår inom Konkurrensverket av det aktuella ärendet kommer att avgöras under innevarande kalenderår. I avvaktan på detta utslag finner utskottet ingen anledning att ta ställning i frågan. Det berörda motionsyrkandet avstyrks alltså.
Lokalt ägande och lokal förköpsrätt
Motionen Den generella ekonomiska politiken skall stimulera de små företagen i enskild och kooperativ ägo, anförs det i motion 1996/97:N270 (mp). Där sägs att ägandet av de stora koncernerna blivit internationellt även om makten över företagen i stor utsträckning ligger kvar i det gamla hemlandet. Steget från transnationella till multinationella företag blir dock allt vanligare. I sådana företag finns det inte längre någon som helst solidaritet med något ?hemland?, heter det. Motionärernas uppfattning är att denna typ av företag tenderar att flytta produktionen till områden där arbetskraftskostnaderna är låga och som har andra regler för skatter, miljökrav och arbetslagstiftning. Motionärerna anser att åtgärder måste vidtas i syfte att hålla kvar ägandet inom landet, regionen och berörda orter. Det gäller att skapa ett engagemang som går längre än vinstmaximering i syfte att skapa stabilitet och sysselsättning. I motionen yrkas på att en särskild prövning skall ske av konkurrenssituationen i samband med ett ökat lokalt ägande och vid införande av lokal förköpsrätt av fast egendom.
Vissa kompletterande uppgifter I huvudsak är det tre regelverk i den svenska lagstiftningen som styr rätten att förvärva fast egendom. I förköpslagen (1967:868) finns bestämmelser om kommunal förköpsrätt, bl.a. beträffande sådan egendom som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. De förutsättningar under vilka en lantbruksegendom får förvärvas finns angivna i jordförvärvslagen (1979:230). I denna lag finns omfattande restriktioner vad gäller juridiska personers rätt att förvärva lantbruksegendomar. Bestämmelser om utländska medborgares rätt att förvärva fast egendom för fritidsändamål har samlats i lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom - den s.k. sommarstugelagen. Denna lag kommer att upphävas år 2001.
Utskottets ställningstagande Enligt utskottets uppfattning ter sig en näringsrättslig reglering i form av införande av en lokal förköpsrätt av företag högst olämplig. Införandet av sådana bestämmelser i svensk rätt skulle dessutom stå i strid med reglerna om fri rörlighet inom den inre marknaden. Utskottet vill i detta sammanhang även hänvisa till att bostadsutskottet parallellt med detta ärende bereder ett liknande yrkande som återfinns i samma motion och som prövas i förhållande till bestämmelserna i förköpslagen. Med det sagda avstyrker utskottet det här aktuella motionsyrkandet.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande inriktningen av konkurrenspolitiken att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fi801 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N203, 1996/97:N206 yrkande 1, 1996/97:N212 yrkande 11, 1996/97:N249, 1996/97:N250 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N251 yrkande 1, 1996/97:N252 yrkande 7, 1996/97:N255 yrkande 11 och 1996/97:N256 yrkande 1, res. 1 (m, c, fp, kd) 2. beträffande kooperativ näringsverksamhet att riksdagen avslår motionerna 1996/97:N219, 1996/97:N226, 1996/97:N245, 1996/97:N248, 1996/97:N252 yrkande 8 och 1996/97:N260, res. 2 (m, fp) - motiv. res. 3 (c, v, mp) 3. beträffande gruppundantag för kedjor i detaljhandeln att riksdagen avslår motionerna 1996/97:N210, 1996/97:N234 och 1996/97:N267, 4. beträffande samhällsservice och bolag med monopol att riksdagen avslår motion 1996/97:N201, 5. beträffande de fackliga organisationernas affärsverksamhet att riksdagen avslår motion 1996/97:N251 yrkande 5, res. 4 (m, c, fp, mp, kd) 6. beträffande lokalt ägande och lokal förköpsrätt att riksdagen avslår motion 1996/97:N270 yrkande 20. res. 5 (mp)
Stockholm den 11 mars 1997 På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mats Lindberg (s), Mikael Odenberg (m), Sylvia Lindgren (s), Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m), Marie Granlund (s), Lennart Beijer (v), Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp), Göran Hägglund (kd), Nils- Göran Holmqvist (s), Laila Bäck (s) och Marina Pettersson (s).
Reservationer
1. Inriktningen av konkurrenspolitiken (mom. 1) Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m), Ola Karlsson (m) och Göran Hägglund (kd) anser dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om inriktningen av konkurrenspolitiken bort ha följande lydelse: Utskottet anser - i likhet med vad som anförs i motioner från företrädare för Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna - att de stora offentliga monopolen som i dag svarar för tjänsteproduktionen inom sjukvård, skola, åldringsvård etc. skall öppnas upp så att en privat tjänsteproduktion inom dessa områden skyndsamt kan utvecklas. Det är angeläget, menar utskottet, att avregleringsarbetet bedrivs med syfte att ge öppningar för privata initiativ i kommuner och landsting. Detta ger chansen för en mängd småföretagare att utveckla och expandera egna verksamheter inom tjänstesektorn i form av kooperativ och egna företag. Inte minst för de kvinnor som nu till stor del svarar för den offentliga välfärdsproduktionen vore det positivt att övergå från att vara anställd till att bli egen entreprenör. Om flera aktörer tillåts komma in på områden som nu är stängda för privata alternativ kommer detta att leda till nya arbetstillfällen samtidigt som ökad konkurrens innebär en effektivare användning av skattemedel. Enligt utskottets uppfattning skulle det dessutom leda till en mer småskalig företagsamhet, medverka till närhet i omsorgen, ökad valfrihet och en förbättrad välfärd för medborgarna. Vidare vill utskottet betona betydelsen av att konkurrensbegränsande förfaranden från olika kommunala aktörers sida påtalas och åtgärdas. Utskottet förutsätter att regeringen i den beredning som pågår av Underprissättningsutredningens förslag beaktar behovet av åtgärder för att undvika att enskilda företagare konkurreras ut av kommunal affärsverksamhet som helt eller delvis finansieras med skattemedel. Med det sagda tillstyrker utskottet de aktuella yrkandena i nu behandlade motioner. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande inriktningen på konkurrenspolitiken att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Fi801 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N203, 1996/97:N206 yrkande 1, 1996/97:N212 yrkande 11, 1996/97:N249, 1996/97:N250 yrkandena 1 och 2, 1996/97:N251 yrkande 1, 1996/97:N252 yrkande 7, 1996/97:N255 yrkande 11 och 1996/97:N256 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Kooperativ näringsverksamhet (mom. 2, motiveringen) Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Chris Heister (m) och Ola Karlsson (m) anser att utskottets ställningstagande i avsnittet om kooperativ näringsverksamhet bort ha följande lydelse: Utskottet kan inledningsvis konstatera att beträffande frågan om prissamver- kan inom Södra Skogsägarna pågår en rättsprocess inom Stockholms tingsrätt. Den tvist som skall lösas avser i hög grad hur den gällande konkurrenslagen skall tillämpas. Frågorna omfattar grundläggande rekvisit i lagen om hur den relevanta marknaden skall definieras och huruvida de i sammanhanget aktuella produkterna skall anses vara producerade hos medlemmarna, eller skall betraktas som vidareförädlade i föreningens regi. Utskottet finner ingen anledning att närmare gå in på denna prövning som pågår i detta enskilda ärende, men vill när det gäller bedömningen av relevant marknad dock understryka att det i lagens motivtext sägs att dessa gränsdragningar får ankomma på rättstillämpningen. Vidare har - som framgår av den föregående redogörelsen - omfattande utredningsarbeten nyligen avslutats som i hög grad behandlat frågeställningar som har påkallats i de aktuella motionerna. Regeringens fortsatta beredningsarbete bör därför avvaktas. Utskottet anser för sin del att alla associationsrättsliga företagsformer skall behandlas lika. Denna likabehandling är väsentlig, och redan vid konkurrenslagens tillkomst markerades därför att lagen är generell och gäller lika för alla branscher och företagsformer. Det är av vital betydelse att ha dessa överordnade mål i åtanke när konkurrensfrågor behandlas. Risken är annars påtaglig att olika producentintressen i stället för allmän- och konsumentintresset kommer att styra utformningen av konkurrenspolitiken, som utgör ett viktigt led i en ekonomisk politik för välfärd och sysselsättning. Förbud mot prissamverkan är ett av de bärande motiven bakom konkurrenslagstiftningen. Det är därför av stor vikt från konkurrenspolitiska utgångspunkter att lagen är effektiv i detta hänseende. Sådan samverkan måste prövas kritiskt oavsett vilken organisatorisk form denna tar eller vilken bransch det gäller. Enligt utskottets uppfattning bör eventuella förslag till förändringar av konkurrenslagen gå ut på att öka konkurrensintensiteten och utformas på ett sätt som gör att likabehandlingen av branscher och företagsformer kan bibehållas. Med det anförda avstyrker utskottet här berörda motioner.
3. Kooperativ näringsverksamhet (mom. 2) Kjell Ericsson (c), Lennart Beijer (v) och Eva Goës (mp) anser dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om kooperativ näringsverksamhet bort ha följande lydelse: I likhet med vad som sägs i bl.a. motion 1996/97:N248 (c) anser utskottet att den prövning som Konkurrensverket gjort avseende samverkan inom Södra Skogsägarna visar att konkurrenslagen inte uppfyller de intentioner som låg bakom legalundantagets införande. Det är inte acceptabelt om ett stort och långsiktigt verkande kooperativt företag skall tvingas bedriva sin kärnverksamhet på dispens. Legalundantagets konkurrensregler är uppenbarligen inte utformade på ett sätt som passar kooperationen som företagsform och i synnerhet inte primärföreningarna inom skogsbruket. Som ett viktigt led i en ekonomisk politik för sysselsättning och välfärd är det viktigt att inte olika bestämmelser förhindrar en effektiv hantering av bl.a. skogsråvara. Utskottet anser att man i det beredningsarbete som påbörjats i Regeringskansliet skyndsamt måste ta itu med dessa frågor. I detta avseende är det inte nödvändigt att invänta utfallet av den pågående rättsprocessen inom Stockholms tingsrätt. Inriktningen på arbetet bör enligt utskottets uppfattning byggas upp kring tre prioriterade frågor med särskild inriktning mot skogsbrukets primärföreningar. För det första måste legalundantaget reformeras så att bestämmelser införs som ger tillåtelse till prissamverkan. Den andra uppgiften är att på ett tydligare sätt anpassa konkurrenslagen till lagen om ekonomiska föreningar. Ett tredje syfte skall vara att anpassa legalundantaget till den rättsutveckling som ägt rum inom EU och som inneburit en utvidgad handlingsfrihet för de producentkooperativa företagen. Riksdagen bör anmoda regeringen att återkomma med lagförslag i de delar som nu berörts. Det utskottet här anfört bör riksdagen som mening ge regeringen till känna. Därigenom blir de aktuella motionsyrkandena väsentligen tillgodosedda. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande kooperativ näringsverksamhet att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:N219, 1996/97:N226, 1996/97:N245, 1996/97:N248,1996/97:N252 yrkande 8 och 1996/97:N260 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Fackliga organisationers affärsverksamhet (mom. 5) Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp) och Göran Hägglund (kd) anser dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om fackliga organisationers affärsverksamhet bort ha följande lydelse: Utskottet instämmer i det som sägs i motion 1996/97:N251 (fp) beträffande det ramavtal som har träffats mellan LO och försäkringsbolaget Folksam angående kollektiva hemförsäkringar. Enligt utskottets mening riskerar avtalet att på ett allvarligt sätt inskränka konkurrensen på försäkringsmarknaden. Det är heller inte acceptabelt att den enskilde medlemmen tvingas betala för det kollektiva avtalet - via sin medlemsavgift - även i det fall som denne avstår från att utnyttja försäkringen. Mot denna bakgrund anser utskottet att regeringen bör ge Konkurrensverket i särskilt uppdrag att övervaka överenskommelser mellan fackliga organisationer och företag i vilka berörda sammanslutningar själva - direkt eller indirekt - har affärs- och ägarintressen. Den nämnda motionen tillstyrks därmed i berörd del av utskottet. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande fackliga organisationers affärsverksamhet att riksdagen med bifall till motion 1996/97:N251 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Lokalt ägande och lokal förköpsrätt (mom. 6)
Eva Goës (mp) anser
dels att utskottets ställningstagande i avsnittet om lokalt ägande och lokal förköpsrätt bort ha följande lydelse: Utskottet ser - i likhet med vad som sägs i motion 1996/97:N270 (mp) - ett behov av att förbättra de legala förutsättningarna för att kunna behålla produktion inom landet och att stärka banden mellan berörda företagsintressen och de orter inom vilka dessa är verksamma. Samhället har ett ansvar för att stimulera framväxten av olika företagsformer - kooperativa, privata, kommunala och statliga - som bidrar till en förbättrad konkurrenssituation och ger stimulans till ett lokalt förankrat näringsliv. Utskottet anser att riksdagen bör uppdra åt regeringen att närmare utreda förutsättningarna för att införa en lokal förköpsrätt - för t.ex. kommuner, bysamfälligheter, kooperativ och privata företag - av sådan fast egendom som har betydelse för den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen inom en region. Detta bör ges regeringen till känna. Med det sagda tillstyrker utskottet det aktuella yrkandet i motion 1996/97:N270 (mp). dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande lokalt ägande och lokal förköpsrätt att riksdagen med bifall till motion 1996/97:N270 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Ärendet.............................................1 Sammanfattning......................................1 Motionerna..........................................2 Utskottet...........................................5 Bakgrund 5 Inriktningen av konkurrenspolitiken 12 Motionerna 12 Vissa kompletterande uppgifter 14 Utskottets ställningstagande 16 Kooperativ näringsverksamhet 17 Inledning 17 Prissamverkan inom Södra Skogsägarna 17 Motionerna 19 Vissa kompletterande uppgifter 22 Utskottets ställningstagande 25 Gruppundantag för kedjor i detaljhandeln 26 Motionerna 26 Vissa kompletterande uppgifter 27 Utskottets ställningstagande 30 Övriga konkurrensfrågor 31 Samhällsservice och bolag med monopol 31 Motionen 31 Vissa kompletterande uppgifter 31 Utskottets ställningstagande 32 Fackliga organisationers affärsverksamhet 33 Motionen 33 Vissa kompletterande uppgifter 33 Utskottets ställningstagande 34 Lokalt ägande och lokal förköpsrätt 34 Motionen 34 Vissa kompletterande uppgifter 35 Utskottets ställningstagande 35 Hemställan 35 Reservationer......................................36 1. Inriktningen av konkurrenspolitiken (m, c, fp, kd) 36 2. Kooperativ näringsverksamhet (m, fp) 37 3. Kooperativ näringsverksamhet (c, v, mp) 38 4. Fackliga organisationers affärsverksamhet (m, c, fp, mp, kd) 39 5. Lokalt ägande och lokal förköpsrätt (mp) 39 Gotab, Stockholm 1997