Vissa handelspolitiska frågor inom WTO och EU

Betänkande 2004/05:NU11

Näringsutskottets betänkande2004/05:NU11

Vissa handelspolitiska frågor inom WTO och EU

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 45 motionsyrkanden
om olika handelspolitiska frågor inom WTO och EU.
Samtliga yrkanden avstyrks av utskottet.
Ställningstagandena från utskottet har föranlett sju
reservationer.

Utskottet understryker att frihandel kan vara en
stark välståndsskapande kraft för såväl de
utvecklade länderna som för världens fattigaste
länder. Vidare framhåller utskottet att stabila och
rättvisa spelregler för ett fritt utbyte av varor
och tjänster är en avgörande förutsättning för
ekonomisk tillväxt och sysselsättning. När det
gäller utvecklingen mot en ökande mängd bilaterala
och regionala avtal betonar utskottet behovet av en
försiktig linje och att utvecklingen noga följs.
Beträffande frågor om Världshandelsorganisationen
(WTO) välkomnar utskottet att förhandlingarna om det
globala handelssystemet har återupptagits och att
det finns goda möjligheter att få ett slutresultat
inom rimlig tid. Det finns ett starkt stöd inom
utskottet för en inriktning som innebär ökad
öppenhet inom WTO. Enligt utskottets mening är det
viktigt att de svenska förhandlingspositionerna även
fortsättningsvis redovisas öppet i riksdagen, inte
minst inför WTO:s ministermöten. I en reservation
(v, mp) sägs att det måste till stora och
genomgripande förändringar i WTO-systemet till u-
ländernas förmån samt att regeringen bör lämna en
årlig skrivelse till riksdagen om vad Sverige gör
inom handelspolitiken.
Utskottet ser positivt på att frågan om sambandet
mellan handel, miljö och sociala frågor har kommit
upp i olika forum och i olika sammanhang. Det finns
flera skäl för att Sverige på sikt skall verka för
att en internationell uppförandekod av bindande
natur inrättas. I en reservation (v, mp) anförs att
behovet av internationellt bindande regler för
transnationella företag är oavvisligt. I en annan
reservation (kd) görs bedömningen att regeringen bör
uppmana och stödja företagen att utarbeta s.k.
etiska uppförandekoder men också säkerställa
kontroll och uppföljning.
Angående exportkreditfrågor noterar utskottet med
tillfredsställelse att arbetet med
Exportkreditnämndens miljögranskning av
exportprojekt går framåt. Vidare är det positivt att
verksamheten angående frågor om etisk hänsyn, bl.a.
rörande antikorruption och sociala frågor, utvecklas
vidare. I en reservation (kd, v, mp) hävdas att
Exportkreditnämndens nya miljöpolicy inte är
heltäckande och att en obligatorisk miljöprövning
skall föregå alla beslut om statliga exportkrediter.
När det gäller inremarknadsfrågorna anser
utskottet att det är viktigt att stödja tillkomsten
av ett tjänstedirektiv. Samtidigt återstår dock ett
antal problem med direktivförslaget, vilka måste
lösas. I en reservation (m, fp, kd, c) är
uppfattningen att Sverige bör medverka till att ett
tjänstedirektiv kommer på plats så snart som möjligt
och till att de gråzoner och oklarheter som finns i
det första utkastet klarläggs.
Utskottet avstyrker vidare ett par yrkanden om
tullfrågor på den inre marknaden. Ett argument är
att tullfrågor inte avgörs inom den svenska
riksdagen utan inom ramen för den europeiska
unionen. I en reservation (kd) hävdas att den
svenska regeringen bör vara mer pådrivande inom EU
när det gäller att avskaffa alla importtullar på
biodrivmedel.
Mot bakgrund av att den inre marknaden inte fått
fullt genomslag i Sverige ser utskottet positivt på
att regeringen har tagit steg för att formulera en
nationell strategi för att utveckla den inre
marknaden i Sverige. I en reservation (m, fp, kd, c)
hävdas att en effektivisering bör ske genom
regelbundna uppföljningar med mätbara kriterier av
verksamheter inom de olika EU-länderna och att
närhetsprincipen bör tillämpas så långt som möjligt.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Frihandel

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K431
yrkande 14, 2004/05:Sk405 yrkande 7, 2004/05:L291
yrkande 7, 2004/05:U226 yrkande 14, 2004/05: U242
yrkande 13, 2004/05:U307 yrkande 9, 2004/05:N274
yrkande 1 och 2004/05:N413 yrkande 12.

2. WTO-frågor

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U254
yrkandena 2, 4, 5, 7-14 och 15 i denna del,
2004/05:U278 yrkande 6, 2004/05:U313 yrkandena 5
och 6, 2004/05:MJ332 yrkande 9 och 2004/05:N274
yrkandena 2 och 3.
Reservation 1 (v, mp)

3. Handel, miljö och sociala frågor m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:L278
yrkande 3, 2004/05:U254 yrkande 15 i denna del,
2004/05:U280 yrkandena 1 och 2, 2004/05:U313
yrkande 7, 2004/05:U315 yrkande 9, 2004/05:N246,
2004/05:N439 och 2004/05:A222 yrkande 2.
Reservation 2 (v, mp)
Reservation 3 (kd)
4. Exportkreditfrågor
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:U280
yrkande 4, 2004/05:U311 yrkandena 15 och 16,
2004/05:N324 och 2004/05:N366.
Reservation 4 (kd, v, mp)

5. Inremarknadsfrågor, förslaget till
tjänstedirektiv

Riksdagen avslår motionerna 2004/05:K431
yrkande 13, 2004/05:N213 och 2004/05:N334.
Reservation 5 (m, fp, kd, c)
6. Inremarknadsfrågor, tullar
Riksdagen avslår motionerna 2004/05:T461
yrkande 9 och 2004/05: MJ370 yrkande 7.
Reservation 6 (kd)
7. Inremarknadsfrågor i övrigt
Riksdagen avslår motion 2004/05:K431 yrkande
11.
Reservation 7 (m, fp, kd, c)

Stockholm den 5 april 2005

På näringsutskottets vägnar

Marie Granlund

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Marie
Granlund (s), Per Bill (m), Ingegerd Saarinen (mp),
Nils-Göran Holmqvist (s), Eva Flyborg (fp), Sylvia
Lindgren (s), Berit Högman (s), Karl Gustav
Abramsson (s), Ulla Löfgren (m), Yvonne Ångström
(fp), Anne-Marie Pålsson (m), Lars Johansson (s),
Reynoldh Furustrand (s), Jan-Olof Larsson (s),
Mikael Oscarsson (kd), Gunilla Wahlén (v) och Håkan
Larsson (c).

2004/05

NU11

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas 25 motioner från
allmänna motionstiden om vissa handelspolitiska
frågor, främst frågor med anknytning till
Världshandelsorganisationen (World Trade
Organization, WTO), och frågor rörande den inre
marknaden.

Genom ett uppdrag till riksdagens utredningstjänst
har utskottet fått utförlig information med
bakgrund, innehåll och centrala frågeställningar när
det gäller EU:s förslag (KOM/2004/2) om ett
tjänstedirektiv. Utredningstjänstens promemoria
(14/2004) har också utgjort en grund för utskottets
offentliga utfrågning om tjänstedirektivet, som
hölls i november 2004. Stenografiska
minnesanteckningar från utfrågningen bifogas som
bilaga 2.

Världshandelsorganisationen

De multilaterala handelsförhandlingarna inom
ramen för Allmänna
tull- och handelsavtalet, den s.k. Uruguayrundan,
inleddes år 1986 och avslutades i april 1994.
Förhandlingarna resulterade bl.a. i ett avtal om
upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO),
vilket trädde i kraft år 1995.

Handelspolitiken är gemensam för EU, vilket
innebär att enhetliga regler gäller inom hela
unionen. Det handelspolitiska ramverket omfattar
gemensam tulltaxa och gemensamma tull- och
handelsavtal i förhållande till länder utanför EU.
Normalt finns det inga nationella särregler inom EU.
Efter det att Sverige blivit medlem i EU arbetar
Sverige framför allt inom gemenskapens ram för att
påverka det globala handelssystemet.
De första reguljära ministerkonferenserna i WTO
hölls i Singapore år 1996 och i Genève år 1998. Vid
den tredje ministerkonferensen i Seattle år 1999
misslyckades medlemsländerna att få till stånd en
överenskommelse om att inleda en ny multilateral
förhandlingsrunda. Inom ramen för den s.k. inbyggda
agendan fortsatte dock WTO-diskussionerna om
jordbruk och tjänster. Den fjärde
ministerkonferensen, i Doha (Qatar) i november 2001,
resulterade i en ministerdeklaration med innebörd
att en ny handelsrunda skulle påbörjas och
förhandlingar inledas om handelsliberalisering för
alla varor och om förnyade regler för världshandeln
på ett flertal områden. Målet var att
förhandlingarna skulle vara avslutade till den
1 januari 2005.
Den femte ministerkonferensen, i Cancún (Mexiko) i
september 2003, bröt samman eftersom medlemsländerna
inte kunde komma överens om ett ramavtal för några
av de mest centrala frågorna. Sammanbrottet berodde
på oenighet på många olika områden men främst på
jordbruksområdet, inbegripet de rika ländernas
jordbrukssubventioner. Oenighet fanns också i fråga
om de s.k. Singaporefrågorna (förenkling av
handelsprocedurer, insyn i offentlig upphandling,
investerings- och konkurrensfrågor). Konferensen
lade i dagen en öppen splittring mellan i- och u-
länder.
Vid mötet i WTO:s allmänna råd vid månadsskiftet
juli/augusti 2004 i Genève lyckades länderna dock
uppnå enighet om ett ramverk för vidare
förhandlingar inom WTO, det s.k. julibeslutet.
Beslutet innebar bl.a. ett steg mot en öppnare
handel med jordbruksvaror. Vidare behandlades i
julibeslutet det s.k. bomullsinitiativet,
marknadstillträde för icke-jordbruksvaror, olika
utvecklingsfrågor, tjänstehandel,
tvistlösningsförfarandet, förenklade
handelsprocedurer samt handel, miljö och
immaterialrätt.
I januari 2005 presenterades den s.k.
Sutherlandrapporten, som tagits fram på uppdrag av
WTO:s generaldirektör Supachai Panitchpakdi. I
generaldirektörens förord till rapporten sägs att
det nu - tio år efter WTO:s tillkomst - är dags både
för firande och för reflektion. Rapporten är
uppdelad i två delar, där den första beskriver de
grundläggande principerna i det multilaterala
handelssystemet, medan den andra delen fokuserar på
förslag till institutionella förbättringar.

Utskottets överväganden

Frihandel

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden
beträffande frihandel med hänvisning till att
motionsönskemålen ligger i linje med pågående
strävanden för att förbättra det
multilaterala handelssystemet.

Motionerna

Sverige bör arbeta för att EU intar en
frihandelsvänlig position i WTO-förhandlingarna,
anförs det i motion 2004/05:Sk405 (m). En strategi
som många inom jordbrukssektorn valt är att anpassa
sin verksamhet så att de kan komma i fråga för den
flora av bidrag som finns. Till gagn för Sverige
skall nuvarande stöd sänkas och inte bara
omfördelas, anser motionärerna.

Frihandeln måste fungera och reformeringen av EU:s
gemensamma jordbrukspolitik måste prioriteras, sägs
det i kommittémotion 2004/05:L291 (m). Tullhindren
måste enligt motionärerna avskaffas, dels för att
Europas konsumenter inte skall behöva betala
överpriser, dels för att världens fattigare länder
skall kunna förbättra sina livsvillkor genom att
exportera fritt.
I Moderata samlingspartiets motion 2004/05:U242
betonas vikten av frihandel, som utgör en god garant
för ökat samförstånd, ökad säkerhet och ett högre
välstånd. För utvecklingsländerna är den fria
handeln dubbelt viktig, dels genom att de får
tillträde till i-ländernas marknader, dels för att
möjliggöra handel och samarbete mellan u-länder. Det
är således av stor betydelse att EU och övriga i-
länder undanröjer sina handelshinder mot omvärlden.
Sverige bör, enligt motionärerna, i EU verka för att
det hålls ett WTO-möte i Hongkong så tidigt som
möjligt år 2005 så att fortsatta
handelsliberaliseringar på jordbruksområdet snarast
kan ske. EU måste ta initiativ i WTO genom att
avskaffa de låga tullsatserna, stegvis sänka de
högre tullsatserna, direkt avskaffa
exportsubventionerna samt stegvis minska
jordbrukssubventionerna från år 2007, anför
motionärerna. Frihandel är vital inte bara för att
få ökat välstånd utan även för att förebygga en
framväxt av fundamentalism och isolationism.
I motion 2004/05:U307 (m) vill motionärerna ha en
avveckling av tullar och andra handelshinder för att
ge u-länderna tillträde till EU:s marknad och för
att möjliggöra handel och ekonomiskt samarbete
mellan u-länder. Enligt motionärerna bör Sverige
genom EU driva frågan inom ramen för WTO, i den s.k.
Doharundan. EU måste ta initiativ i WTO genom att
avskaffa eller sänka tullsatser, avskaffa
exportsubventioner samt stegvis minska
jordbrukssubventionerna från år 2007.
Folkpartiet understryker i motion 2004/05:K431 att
en avreglering av den gemensamma jordbrukspolitiken
i EU på ett kraftfullt sätt skulle kunna bidra till
förbättringar för stora delar av världens fattiga
landsbygdsbefolkning men även för konsumenterna inom
unionen. EU kan framför allt göra insatser genom att
sänka handelshindren för import till i-länderna av
jordbruksprodukter och enklare industrivaror.
I motion 2004/05:U226 framhåller Folkpartiet
betydelsen av en ökad frihandel, som är ett
avgörande instrument för att nå mål om ökad tillväxt
och minskad fattigdom i världen, utveckling mot
demokrati, kunskapsöverföring och minskad korruption
m.m. Vidare gynnas konsumenterna som får större
valfrihet. Motionärerna välkomnar att WTO:s
medlemsländer i månadsskiftet juli/augusti 2004
kunde nå en överenskommelse om att fortsätta
handelsförhandlingarna inom Doharundan. Därmed togs
ett viktigt steg i ansträngningarna för att
liberalisera världshandeln och öppna marknaderna i
Europa och i Förenta staterna för u-ländernas
produkter. Vidare hävdar motionärerna att Sverige än
mer intensivt bör verka för ett borttagande av
tulleskalering (tullar som ökar med varans
förädlingsgrad), subventioner och kvoter.
Motionärerna anser att en fri världshandel
förutsätter både ett multilateralt regelsystem och
ett system för tvistlösning. De tillägger att WTO
spelar en oerhört viktig roll i detta sammanhang,
särskilt för politiskt svaga länder. EU:s
protektionism på jordbruksområdet är dock ett
hinder; en avreglering av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik skulle förbättra förutsättningarna
för u-ländernas utveckling.
I motion 2004/05:N274 (fp) betonas frihandelns
betydelse för ekonomisk tillväxt och
fattigdomsbekämpning. Genom EU:s handelsavtal med
länderna i tredje världen har handelshinder
avskaffats på många varor men knappast på de varor
som är viktigast för länderna i tredje världen.
Frihandeln bör öka och Sverige bör - inom EU -
intensivt driva på för att den inre marknaden skall
öppnas för u-ländernas produkter. Enligt
motionärerna bör Sverige verka för ett borttagande
av tulleskalering, subventioner samt kvoter senast
år 2015.
Även i kommittémotion 2004/05:N413 (fp) framhålls
vikten av ökad frihandel för att tillväxten i u-
länderna skall kunna öka. Motionärerna ser det som
angeläget att Sverige inom EU driver kravet på att
en tidsram sätts för när tullar och interna stöd
skall tas bort.

Vissa kompletterande uppgifter

Inledning

I publikationen "International trade statistics
2004" från WTO redovisas utvecklingen av
världshandeln t.o.m. år 2003. Ökningen i handeln
förstärktes under loppet av år 2003. Den
genomsnittliga ökningen av den reala varuexporten i
världen uppgick till 4,5 % år 2003, vilket var mer
än varuproduktionens ökning (3 %). Enligt WTO:s
prognoser beräknas världshandeln ha ökat med hela
7,5 % under år 2004.

I alla regioner utom Nordamerika registrerades ett
överskott i handelsbalansen när det gäller varor och
kommersiella tjänster under år 2003. Särskilt i
Östasien ledde detta till en ordentlig tillväxt av
valutareserverna. Kinas ökande roll i internationell
handel fortsatte att dra till sig uppmärksamhet.
Landets import ökade med hela 40 % i löpande priser
år 2003 och landets export med 35 %. Vidare blev
Kina den största asiatiska marknaden för EU i
stället för Japan, som tidigare hade tätplatsen. U-
ländernas andel av världsexporten uppgick till nära
32 % år 2002 och preliminära uppgifter från Förenta
nationernas konferens om handel och utveckling
(UNCTAD) tyder på en ökning under år 2003. För de 50
minst utvecklade länderna ökade exportvärdet med
drygt 5 % år 2002.
År 2003 låg Sverige på 18:e plats i fråga om
varuexport med en andel på 1,3 % av världens handel
och på 20:e platsen i fråga om varuimport med en
andel på 1,1 %. Enligt Statistiska centralbyrån
ökade den svenska varuexporten med 9 % i värde (10 %
i volym) under år 2004. Under samma tid ökade den
totala varuimporten med 8 % i både värde och volym.
På 30 års sikt har Sverige förlorat
världsmarknadsandelar när det gäller varuexporten;
från ca 2,5 % år 1973 till 1,5 % år 2003
(Handelspolitisk lägesrapport 2004.
Kommerskollegium).

Tidigare behandling

Beträffande frihandelsfrågor har utskottet de
senaste åren gjort enhälliga ställningstaganden. I
betänkande 2003/04:NU12 redovisade utskottet bl.a.
följande synpunkter. Utskottet framhöll att det i
högsta grad var ett svenskt intresse att värna om
frihandel som princip. Frihandel kunde enligt
utskottets sätt att se vara en stark
välståndsskapande kraft för såväl de utvecklade
länderna som för världens fattigaste länder. Vidare
betonades att stabila och rättvisa spelregler för
ett fritt utbyte av varor och tjänster var en
avgörande förutsättning för ekonomisk tillväxt och
sysselsättning.

U-länderna sades ha en sämre utgångsposition,
bl.a. beroende på att många industriländer,
inklusive EU-kretsen, fortfarande hade betydande
hinder för import av varor som är viktiga för u-
ländernas export. Vidare redovisades att u-länderna
genomsnittligt mötte högre tullar än i-länderna vid
export, dels därför att i-länderna hade höga tullar
på varor som är av exportintresse för u-länderna,
dels därför att u-länderna själva hade högre tullar
än i-länderna.
När det gällde utvecklingen mot en ökande mängd
bilaterala och regionala avtal ville utskottet
understryka behovet av fortsatt engagemang i frågan.
Med hjälp av sådana avtal var det möjligt, ansåg
utskottet, att inom en mer begränsad länderkrets gå
före och dra vinsterna av marknadsöppningar men
också finna lösningar till gagn för multilaterala
avtal. Det ansågs viktigt att det multilaterala
handelsregelverket utvecklades parallellt med de
bilaterala överenskommelserna, så att inte hela
frågekomplex föll utanför de internationella
reglerna. Utskottet kände härutöver viss osäkerhet
när det gällde de bilaterala och regionala avtalens
konsekvenser för u-länderna. Vidare var det
väsentligt att Sverige var med och bevakade att de
fattiga länder som förhandlade om bilaterala avtal
med bl.a. EU fick det stöd de behövde för att på ett
effektivt sätt kunna driva sina intressen gentemot
starkare parter.
Utskottet ansåg också att frihandel medför en
snabb spridning av information, vilket kan bidra
till omvandling av slutna samhällen till större
öppenhet mot omvärlden. Utskottet framhöll även att
miljömässig och social hänsyn är viktig, samtidigt
som dessa krav inte skall få användas emot de länder
som ännu inte - trots ansträngningar - kan uppfylla
kraven. Även konsumenterna gynnas av frihandel,
sades det.
Frihandeln förbättrar förutsättningarna för
tillväxt i hela världsekonomin, såväl för en liten
öppen ekonomi som den svenska som för u-länderna.
Eliminering eller minskning av handelshindren sades
skapa nya förutsättningar, även i fråga om mänskliga
rättigheter, rättvisa och social utveckling. Däremot
ansåg inte utskottet att frihandel är en tillräcklig
förutsättning för att uppnå sådana mål.

Frihandel och jordbruk i WTO

I det multilaterala samarbetet verkar Sverige för en
generell liberalisering av handeln på
jordbruksområdet. I WTO-arbetet framgår det tydligt
av ministerdeklarationen från Doha att en
liberalisering av handeln på jordbruksområdet är en
fundamental del av det åtagande alla WTO-medlemmar
har gjort. Detta innebär i praktiken att länderna
skall skapa betydande marknadsöppningar för
jordbruksprodukter, kraftigt minska handelsstörande
internstöd samt minska och på sikt avskaffa alla
former av handelsstörande exportstöd. Sverige är -
tillsammans med Danmark, Nederländerna och
Storbritannien - ett av de länder inom EU som
kraftigast driver på för fortsatta
handelsliberaliseringar på jordbruksområdet. Det
finns ingen medlemsstat som är helt emot
liberaliseringar, men det finns stora
åsiktsskillnader om hur snabbt och hur omfattande
förändringar skall ske.

Jordbruksförhandlingarna inom WTO delas vanligen
in i tre pelare: marknadstillträde, interna stöd
samt exportstöd.
Vid mötet i WTO:s allmänna råd i månadsskiftet
juli/augusti 2004 i Genève lyckades länderna uppnå
enighet om ett ramverk för vidare förhandlingar inom
WTO, det s.k. julibeslutet. Detta beslut innebar
bl.a. åtgärder för ökat marknadstillträde, minskade
handelsstörande internstöd och utfasning av
handelsstörande exportstöd. Beslutet välkomnades av
Sverige eftersom det var ett steg mot en öppnare
handel med jordbruksvaror.
Sverige kommer enligt uppgift att fortsätta arbeta
för att förbättringar av marknadstillträdet uppnås i
jordbruksförhandlingarna. Tulltoppar (tullarna
överstiger en viss nivå eller är höga i förhållande
till den genomsnittliga tullnivån) och
tulleskalering är två frågor som måste tas upp.
Samtidigt som den övergripande målsättningen är att
förhandlingsresultatet skall vara i u-ländernas
intresse, värnar Sverige också om den egna
livsmedelsindustrins offensiva intressen. Det gäller
bl.a. att få ökade marknadsöppningar för
högförädlade varor som bakverk, färdigrätter,
soppor, barnmat m.m.
Julibeslutet bygger på principen att
handelsstörande stöd skall sänkas mest. När det
gäller interna stöd är den avgörande frågan vilken
formel som kommer att användas för att sänka stöden.
Sverige vill se reella sänkningar av i-ländernas
stöd, framför allt av de mest handelsstörande
stöden. Enligt den svenska uppfattningen bör på
längre sikt alla handelsstörande stöd fasas ut; de
svenska jordbrukspolitiska målen bör kunna uppnås
genom riktade, minimalt handels- och
produktionspåverkande s.k. gröna stöd (exempelvis
stöd för regionala program och miljöprogram och stöd
för forskning och teknikutveckling).
Det är bara ett fåtal länder i WTO som över huvud
taget ger denna typ av stöd till sina jordbrukare.
Ett skäl är att de allra flesta u-länder saknar
ekonom[1]iska förutsättningar för att ge interna
stöd. En annan faktor hänger samman med landets
möjlighet att ge sådana stöd i enlighet med tidigare
handelsöverenskommelser. Stödsänkningar bedöms
främst komma att beröra i-länder med höga stödnivåer
och stor andel handelsstörande stöd.
När det gäller låg- eller medelinkomstländer finns
flexibla regler avseende interna stöd. Framför allt
ges inga restriktioner på stöd som inte är
handelsstörande (gröna stöd). Vidare finns
möjligheten att utnyttja den s.k. de minimis-regeln.
Just när det gäller de minimis-regeln preciserar
julibeslutet att u-länder som använder sig av detta
stöd främst till småjordbrukare inte skall behöva
göra några sänkningar alls. För en stor majoritet av
alla u-länder räcker de minimis-regeln mer än väl
för att täcka de interna stöd de har behov av och
ekonomiskt utrymme att ge.
Enligt julibeslutet skall exportsubventioner fasas
ut. Sverige har varit en av de medlemsstater inom EU
som hårt pläderat för en eliminering av
exportsubventionerna och betraktar därför
julibeslutet som en stor framgång i detta avseende.
När det gäller exportstöd för övrigt (dvs.
exportkrediter, statshandelsföretag och vissa typer
av livsmedelsbistånd) anser Sverige att alla
handelsstörande element skall elimineras.
Den svenska bedömningen är att julibeslutet ger
förutsättningar för en ambitiös slutuppgörelse på
jordbruksområdet. Mycket arbete sägs dock återstå.

Frihandel och jordbruk i EU

EU är en betydelsefull part i världshandeln och
utformar en egen handelspolitik i enlighet med det
multilaterala handelssystemet. På det
handelspolitiska området gäller gemenskapskompetens
inom EU, vilken innebär att medlemsländerna
samordnar sina synpunkter. Sverige arbetar för ett
öppet och regelbaserat internationellt handelssystem
och söker likasinnade medlemsländer för att skapa
allianser i detta arbete.

Sverige har sedan tillträdet i EU konsekvent
drivit att den gemensamma jordbrukspolitiken (Common
Agricultural Policy, CAP) måste reformeras.
Jordbruksstöden snedvrider konkurrensen och leder
till att produktionsresurser som skulle kunna
användas på ett bättre sätt i samhällsekonomin låses
in i jordbrukssektorn och medför lägre välfärd än
annars. Vidare är CAP oförmånligt för Europas
konsumenter genom onödigt höga livsmedelspriser.
Europas livsmedelsindustri missgynnas också av CAP
eftersom de höga jordbrukspriserna leder till höga
priser på insatsvaror, vilket försvagar
livsmedelssektorns konkurrenskraft internationellt.
Dessutom finns det risk att CAP påverkar miljön
negativt genom att stimulera intensiv produktion.
I juni 2003 tog EU ett viktigt steg genom beslutet
om en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Reformen syftade till att i större utsträckning
marknadsorientera produktionen genom frikoppling av
stöden, i stället för att produktionen sker utifrån
stödsystemens uppbyggnad. Sverige drev i detta
arbete en mycket offensiv linje med krav på
successiv neddragning av stöden och betydande
prissänkningar. Resultatet av reformen var inte så
långtgående som Sverige skulle ha önskat eftersom
endast mindre besparingar i budgeten gjordes. Trots
detta är det den mest omfattande reformen som
genomförts av CAP och innebär en ny inriktning av
gemenskapens jordbrukspolitik. Reformen innebär även
en marknadsanpassning vars effekt blir att det är
konsumenterna som i större utsträckning kommer att
styra vad som produceras. Sedan år 2003 har även
bomullssektorn och tobakssektorn reformerats. En
reform för tobaksstödet beslutades år 2004. Beslutet
innebar att under övergångsperioden 2006-2009 kan 60
% av stödbeloppet utgöra stöd till odling av tobak
(950 miljoner euro). Från år 2010 kommer emellertid
stödet att helt frikopplas från produktionen och i
stället gå till omstruktureringsåtgärder inom ramen
för landsbygdsprogrammet.
När det gäller EU:s sockerreglering, vilken har
fällts i WTO:s panel för tvistlösning år 2004, har
EG-kommissionen presenterat ett förslag till
riktlinjer för införande av en sockerreform
(KOM/2004/499). Konkret innebär reformen en
minskning av stödpriset för EU-socker, viss
kompensation för producenter, förenkling av det
nuvarande kvotsystemet m.m. Sverige driver en
offensiv linje med krav på betydande prissänkningar
och ett snabbt genomförande av reformen. Före
sommaruppehållet 2005 väntas kommissionen lägga fram
ett slutgiltigt förslag. Vidare bör reformen
kompletteras med en aktionsplan för att underlätta
övergången för de u-länder som länge haft tillträde
till EU:s sockermarknad till garanterade höga
priser. Några u-länder kommer sannolikt att
kortsiktigt påverkas negativt av reformen, då dessa
i hög grad är beroende av inkomsterna från denna
export. Arbetet med en sådan aktionsplan pågår
parallellt med reformarbetet.
De negativa konsekvenserna av CAP begränsas inte
till EU:s invånare. EU:s stora marknad i kombination
med de höga stödnivåerna gör att EU:s
jordbrukspolitik påverkar världsmarknaden, inte
minst prisnivåerna, för en majoritet av världens
jordbruksprodukter. Stödsystemen stimulerar
överproduktion som dessutom ofta exporteras med
hjälp av exportsubventioner, vilket leder till att
EU dumpar livsmedel som t.ex. socker och mjölkpulver
i andra länder (ofta u-länder) och slår ut lokal
jordbruks- och livsmedelsproduktion. Eftersom de
interna stödnivåerna är så pass höga kan produktion
i flera sektorer också ske trots att naturliga
förutsättningar egentligen saknas i Europa (t.ex.
när det gäller bomull, tobak och viss frukt).
Konsekvensen blir att länder utanför EU stängs ute
från viktiga marknader där de ofta har naturliga
konkurrensfördelar. CAP är också konstruerat så att
den import som kommer från främst u-länder i hög
grad handlar om råvaror som vidareförädlas av den
europeiska livsmedelsindustrin. Däremot stängs
högförädlade varor från u-länderna ute med hjälp av
höga tullar (tulleskalering). Detta är bara några
exempel på CAP:s konsekvenser i ett globalt
perspektiv.

Avveckling av tullar inom EU

Det allmänna preferenssystemet (Generalised System
of Preferences, GSP) är ett fristående system som
funnits i EU sedan 1970-talet. Bland annat erbjuds
utvecklingsländerna tullsänkningar alternativt
tullfrihet. Tidigare kolonier till länder i EU har
avtal med särskilda handelsförmåner. Det nuvarande
avtalet (Cotonouavtalet) slöts år 2000 och
vidareutvecklas genom förhandlingar om
partnerskapsavtal mellan EU och länderna i Afrika,
Västindien och Stilla havet, det s.k. AVS-området.
Dessa förhandlingar skall vara avslutade senast den
1 januari 2008. Detta är exempel på överenskommelser
med utvecklingsmålsättning.

Kritik har riktats mot det allmänna
preferenssystemet och det har ibland sagts att det
är både snårigt och byråkratiskt och att det ger
minimala förmåner. Så länge det fortfarande finns
tullar vid import till EU kan det emellertid
förväntas att u-länderna har intresse av att minska
dessa. Sveriges inställning är att sträva mot
tullfrihet i multilaterala och bilaterala
sammanhang; tullfrihet för u-länder är en deletapp.
Under det svenska ordförandeskapet i EU togs
beslut om tull- och kvotfrihet för alla varor utom
vapen (EBA, Everything but Arms) för de minst
utvecklade länderna. Detta finns utförligt beskrivet
i näringsutskottets betänkande 2001/02:NU15 (s. 23),
till vilket hänvisas. Systemet kan visserligen sägas
diskriminera andra u-länder, men det sker helt i
enlighet med WTO:s regler och har som mål att ge
stöd till de allra fattigaste länderna. Sverige har
högre ambitioner än kommissionen och flera av
medlemsländerna när det gäller att förenkla och
förbättra villkoren för de övriga u-länderna.
På frågor (fr. 2004/05:692, 2004/05:693 och
2004/05:694) av Henrik von Sydow (m) om stärkt
frihandel och avskaffande av EU:s tullar på import
från flodvågsdrabbade länder som Thailand och Indien
svarade näringsminister Thomas Östros i januari 2005
att Sverige för en konsekvent frihandelsvänlig
linje. Kommissionen har redan inlett en diskussion
med medlemsstaterna om förbättrade villkor för de
länder, som drabbats av flodvågen (tsunamin),
informerade näringsministern. Kommissionen har pekat
på att det kan vara aktuellt med lättnader när det
gäller det allmänna preferenssystemet, antidumpning,
standardkrav för livsmedel m.m. Näringsministern
konstaterade att Sverige aktivt verkar för att EU
snabbt fattar beslut som innebär förbättrad
frihandel och minskade tullar för de drabbade
länderna.
Enligt tidigare avtal avvecklades samtliga
textilkvoter i världshandeln den 1 januari 2005. I
en interpellation (ip. 2004/05:253) av Carl B
Hamilton (fp) till näringsminister Thomas Östros
togs frågan om fri tekoimport från Kina upp. Enligt
interpellanten hävdades i Financial Times den 7
december 2004 att EU vid toppmötet EU-Kina
nästföljande dag skulle begära att Kina "modererar"
sin export av tekovaror till EU; detta skulle strida
mot EU:s och WTO:s regelverk.
Näringsministern konstaterade att EU inte hade
ingått någon överenskommelse med Kina om
exportbegränsningar eller liknande åtgärder i fråga
om tekovaror. Om kommissionen skulle ha föreslagit
en frivillig exportbegränsning, vilket den förnekat,
hade den inte den svenska regeringens stöd, sades
det. Näringsministern menade att interpellanten och
han själv hade samma uppfattning när det gällde
vikten av frihandel, inte minst på tekoområdet men
också generellt. Även i en insändare i Financial
Times den 3 mars 2005 uttryckte näringsministern att
Kina - genom att gå med i WTO - hade samtyckt till
att inte sätta restriktioner för sin export till EU.
Vidare skulle EU inte heller begära detta av Kina.
Näringsministern underströk att de länder i Europa
som arbetar för frihandel behöver samarbeta.

Utskottets ställningstagande

Liksom tidigare vill utskottet framhålla att det i
högsta grad är ett svenskt intresse att värna om
frihandel som princip. Frihandel kan enligt
utskottets sätt att se vara en stark
välståndsskapande kraft för såväl de utvecklade
länderna som för världens fattigaste länder. Vidare
vill utskottet betona att stabila och rättvisa
spelregler för ett fritt utbyte av varor och
tjänster är en avgörande förutsättning för ekonomisk
tillväxt och sysselsättning. Utskottet konstaterar
att det finns en allmän övertygelse i riksdagen att
frihandel är en viktig princip.

U-länderna har en sämre utgångsposition, bl.a.
beroende på att många industriländer, inklusive EU-
kretsen, fortfarande har betydande hinder för import
av varor som är viktiga för u-ländernas export.
Dessa länder behöver tillträde till
industriländernas marknader men också en friare
världshandel rent generellt för att kunna dra nytta
av sina komparativa fördelar. Dock måste det finnas
en medvetenhet om att u-länders export begränsas
även av tullar i andra u-länder. Samtidigt kan det
under en övergångsperiod finnas skäl för u-länder
att tillgripa tullar för att skydda sin egen
produktion.
Regeringen har sedan Sverige blev medlem i EU
drivit linjen att den gemensamma jordbrukspolitiken
måste reformeras. Jordbruksstöden snedvrider
konkurrensen och leder till att produktionsresurser
som skulle kunna användas på ett bättre sätt i
samhällsekonomin låses in i jordbrukssektorn. Vidare
är jordbrukssektorn av särskilt stor betydelse för
u-länderna. Det är enligt utskottets mening givet
att Sverige skall fortsätta att verka för en reell
sänkning av i-ländernas interna stöd, en snabb
utfasning av exportsubventionerna och en tydlig
nedmontering av tullar och kvoter, såväl inom som
utanför EU-kretsen.
När det gäller utvecklingen mot en ökande mängd
bilaterala och regionala avtal vill utskottet betona
behovet av en försiktig linje och att utvecklingen
följs noga. Samtidigt som bilaterala avtal möjliggör
att en mer begränsad länderkrets går före och drar
vinsterna av marknadsöppningar - vilket kan leda
till att nya modeller skapas till gagn för
multilaterala avtal - känner utskottet viss
osäkerhet när det gäller de bilaterala och regionala
avtalens konsekvenser för u-länderna. Det är därför
väsentligt att Sverige är med och bevakar att de
fattiga länder som nu förhandlar om bilaterala avtal
med bl.a. EU får det stöd de behöver för att på ett
effektivt sätt kunna driva sina intressen gentemot
starkare parter. Utskottet vill i detta sammanhang
peka på vikten av ett utökat tekniskt bistånd till
u-länderna, så att de kan ta till vara sina
möjligheter inom WTO-systemet.
Enligt utskottets mening är det viktigt att det
multilaterala handelsregelverket utvecklas
parallellt med de bilaterala överenskommelserna, så
att inte hela frågekomplex faller utanför de
internationella reglerna, och på ett sådant sätt att
de bilaterala avtalen påskyndar marknadsöppningar
multilateralt.
Frihandel medför också en snabb spridning av
information, vilket kan bidra till omvandling av
slutna samhällen till större öppenhet mot omvärlden.
Sverige bör enligt utskottets mening även
fortsättningsvis delta aktivt i arbetet med att
förbättra det multilaterala handelssystemet och
samtidigt stärka förtroendet för det. Utskottet vill
även ånyo framhålla att miljömässig och social
hänsyn är viktigt, samtidigt som dessa krav inte får
användas emot de länder som ännu inte - trots
ansträngningar - kan uppfylla kraven.
Vidare vill utskottet hävda att många konsumenter
- både enskilda och företag - kan gynnas av de
positiva effekterna av frihandel, som t.ex. lägre
priser, större utbud av varor och tjänster samt
bättre kvalitet.
Motionsönskemålen om fortsatt eller ökad frihandel
ligger väsentligen i linje med utskottets
inställning. Frihandeln förbättrar förutsättningarna
för tillväxt i hela världsekonomin. I en liten öppen
ekonomi som den svenska finns det en lång tradition
av att hävda den fria handeln eftersom vårt land
gynnas av ett fritt utbyte. Vårt välstånd bygger
till stor del på specialisering och handelsutbyte.
Men frihandel är inte mindre viktig för u-länderna,
under förutsättning att dessa har reella möjligheter
att åstadkomma resultat genom att utnyttja
förhandlingsrätten. U-länderna bör således få ökat
marknadstillträde, framför allt på områden som är av
särskilt intresse för deras export. Eliminering
eller minskning av handelshindren skapar nya
förutsättningar för ekonomisk utveckling även i
dessa länder och kan göra det lättare att också göra
andra framsteg, t.ex. i fråga om mänskliga
rättigheter, rättvisa och social utveckling.
Utskottet anser däremot inte att frihandel är en
tillräcklig förutsättning för att uppnå sådana mål;
det finns också behov av politiska, ekonomiska och
institutionella reformer hos u-länderna och särskilt
de minst utvecklade länderna (MUL) innan dessa
länder kan dra full nytta av frihandelns positiva
inverkan.

Med hänvisning till att utvecklingen
ligger i linje med motionsönskemålen
anser utskottet att det inte finns
behov av något initiativ från
riksdagens sida med anledning av de
här aktuella motionsyrkandena.

WTO-frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om WTO-
frågor med hänvisning till pågående åtgärder
i fråga om ökad öppenhet, stöd till u-länder
m.m. Jämför reservation 1 (v, mp).

Motionerna

I motion 2004/05:MJ332 (fp) görs gällande att WTO
inte medger att konsumenters oro får utgöra grund
för standarder i internationell handel med
livsmedel. Med ökad import och export av livsmedel
krävs nya vägar för att stärka konsumentinflytandet
och livsmedelssäkerheten, menar motionärerna. WTO
bör vidta åtgärder som syftar till att ett ökat
konsumentskydd får en framskjuten plats, hävdas det.

I motion 2004/05:N274 (fp) redovisas att målet för
WTO-avtalen är att höja levnadsstandarden i
medlemsländerna, säkerställa full sysselsättning och
öka realinkomsterna. Om målet skall kunna uppnås
måste Sverige även fortsättningsvis aktivt delta i
arbetet med att förbättra det multilaterala
handelssystemet och samtidigt stärka förtroendet för
det. Bland annat måste slutdatumet för
förhandlingsrundan - december 2005 - hållas. Förutom
konkreta resultat i jordbruksförhandlingarna är det
enligt motionärerna viktigt att förhandlingarna om
industrivaror kommer i gång på allvar. Regeringen
bör understryka att även u-länderna bör sänka
tullarna på industrivaror.
I den nämnda motionen beklagas vidare att frågan
om insyn (transparens) i offentlig upphandling föll
bort från Doharundans dagordning. Motionärerna
kräver att regeringen verkar för att frågan snarast
möjligt tas upp på nytt. Sådan transparens är
avgörande i kampen mot korruption i samband med
upphandlingar i länder som inte har tillräckligt väl
fungerande rättssystem.
Enligt motionärerna i motion 2004/05:U313 (kd)
måste WTO:s tvistlösningsmekanism ytterligare
stärkas. Förslaget om att inrätta en permanent
tvistlösningspanel skulle stärka systemets
auktoritet och göra det mer oberoende av
"diplomatisk dragkamp". Det är även viktigt att
underlätta de mindre utvecklade ländernas tillgång
till tvistlösningssystemet. Regeringen bör undersöka
möjligheterna till hårdare sanktionsåtgärder mot de
länder som inte efterföljer tvistlösningspanelens
beslut, exempelvis genom att tillåta kollektiva
åtgärder, föreslår motionärerna. Vidare förordas en
ökad öppenhet inom WTO. Enligt motionärerna kan
regeringen initiera bildandet av en parlamentarisk
församling för WTO i syfte att stärka kopplingen
mellan de internationella organisationerna och
medborgarna. Inför framtida förhandlingar inom WTO
bör medlemsstaterna i högre grad föra en dialog med
det civila samhällets företrädare.
Motionärerna bakom motion 2004/05:U278 (v) anser
att det är svårt att få ett samlat grepp om vilka
handelsfrågor som Sverige i praktiken prioriterar
inom EU och andra organ. Därför föreslås i motionen
att regeringen skall avge en årlig rapport till
riksdagen om vad Sverige gör inom handelspolitiken
när det gäller EU, WTO och i fråga om regionala
handelsavtal.
I motion 2004/05:U254 (mp) tas en mängd olika WTO-
frågor upp. Inför WTO-mötet i Doha deklarerade EU
att de fattiga ländernas frågor skulle prioriteras.
Resultatet av överenskommelserna är dock inte
tillfredsställande ur denna synpunkt, sägs det i
motionen. Det ligger nu ett stort ansvar på i-
länderna, som i praktiken styr utvecklingen i WTO,
att det slutliga resultatet av Doharundan blir
genomsyrat av u-ländernas krav, menar motionärerna.
Det är motionärernas mening att Sverige via EU bör
verka för att en överenskommelse kan nås så snart
som möjligt i jordbruksförhandlingarna och att de
EU-interna stöden skall sänkas. Beträffande
minimistöden bör göras en strikt tolkning av vilka
rika länder som skall beröras av dessa sänkningar.
Vidare anser motionärerna att Sverige i EU med kraft
bör verka för att bomullssubventionerna i realiteten
slopas.
Motionärerna har också uppmärksammat att
julibeslutet innebär att förhandlingar om ett nytt
avtal om förenklade handelsprocedurer, en av de s.k.
Singaporefrågorna, aktualiseras. Behovet av
förenklade procedurer är okontroversiellt, men
motionärerna är inte övertygade om att ett avtal är
bästa sättet att åstadkomma detta. När det gäller
övriga Singaporefrågor bör dock EU dra slutsatsen
att dessa är avförda från WTO-förhandlingarna.
Sverige bör genom EU säkerställa att de löften i-
länder givit u-länderna om teknisk assistans till
stöd för uppbyggnad av förhandlingskapaciteten
verkligen infrias, framhåller motionärerna.
Handel är ett medel för att åstadkomma hållbar
utveckling, sägs det i nämnda motion. För att avgöra
om regelverket understöder detta mål är det viktigt
att WTO genomför kontinuerliga utvärderingar av hur
tjänsteavtalet (General Agreement on Trade in
Services, GATS) påverkar utvecklingen. Att sådana
utvärderingar skall göras stipuleras också i GATS-
avtalets paragraf 19. Med hänsyn till målet om
hållbar utveckling är det dock enligt motionärerna
motsägelsefullt att paragraf 19 binder
medlemsländerna till en allt högre grad av
avreglering. Länderna måste själva få avgöra om de
vill låta nyttigheter som tillgång till rent vatten
eller utbildning tillhandahållas via privata eller
offentliga system. Paragrafen 19 bör omformuleras så
att målet skall gynnas oavsett om utvärderingarna
kommit fram till att avreglering eller införande av
nya regler är det bästa instrumentet, hävdas det.
Motionärerna anser vidare att särskild och
differentierad behandling av u-länderna bör ses som
ett permanent instrument, vilket är nödvändigt för
att anpassa WTO:s regelverk till olika länders
utvecklingsnivå.
Det behövs en omedelbar demokratisering i WTO,
menar motionärerna, och föreslår ett antal åtgärder
för att öka öppenheten och alla medlemsstaters
möjlighet till deltagande i olika beslutsprocesser.
Bland annat föreslås att endast formella och
protokollförda möten skall kunna utgöra underlag för
förhandlingar och att ordföranden i olika
förhandlingsgrupper vid kommande ministermöten skall
utses av en relevant kommitté och inte av
sekretariatet i samarbete med värdlandet. Vidare bör
WTO anamma FN:s sätt att ta fram deklarationstexter,
vilket innebär att ordföranden enbart sammanställer
olika ändringsförslag utan att göra någon tolkning.
Slutligen förordar motionärerna att WTO:s
tvistlösningsmekanism skall reformeras så att
offentligheten inom WTO:s panel ökar och fattiga
länders möjligheter att föra sin talan stärks.

Vissa kompletterande uppgifter

Öppenhet inom WTO

Som tidigare nämnts presenterades i januari 2005 den
s.k. Sutherlandrapporten, vilken handlar om de
framtida utmaningarna för WTO. Bland annat
uppmärksammas frågan om öppenhet och dialogen med
det civila samhället. På detta område föreslås det i
rapporten att klara mål och riktlinjer bör upprättas
för WTO:s relationer till det civila samhället och
att mer resurser bör avsättas för en sådan dialog.
Regeringen kan enligt uppgift ställa sig bakom de
nämnda förslagen om klara riktlinjer och mer
resurser för dialogen med det civila samhället.

WTO genomför i dag särskilda briefingar för s.k.
NGO:er (non-governmental organizations) och medier
om mer betydande WTO-möten samt genomför en rad
seminarier och workshopar. Dokumentationen om dessa
har förbättrats liksom WTO:s hemsida. En allmän
bedömning är att medlemmarna själva troligen kommer
att behöva ta ett allt större ansvar för att
säkerställa öppenhet om sina egna positioner. Flera
delegationer offentliggör på eget ansvar sina
förhandlingsinlägg och gör dem även tillgängliga på
WTO:s och på sina egna hemsidor. EU och Sverige har
legat i framkant i att använda detta arbetssätt.
Enligt Dohadeklarationen har WTO-medlemmarna ett
gemensamt ansvar för att garantera intern öppenhet
och deltagande av samtliga medlemsländer och för att
arbetssättet inom organisationen skall bli mer öppet
genom snabbare och effektivare delgivning av
information och en förbättrad dialog med
allmänheten. Även om arbetet med dessa frågor i
Genève lett till förhållandevis få formella beslut,
har det informella arbetssätt som delvis präglar WTO
kommit att anpassas i riktning mot att tillmötesgå
främst u-ländernas legitima krav på insyn och
deltagande. Bland annat har de informella samråden
normalt annonserats i god tid i förväg och varit
öppna för alla. När endast 20-30 länder samlas i
mindre, informella möten är antalet u-länder som
deltar större än under tiden före Seattlemötet;
syftet är att alla regioner och intresseinriktningar
skall finnas representerade. Dessa förändringar i
det interna arbetssättet har präglat såväl
förberedelserna inför ministerkonferenserna i Doha
och Cancún som den förestående ministerkonferensen i
Hongkong i december 2005.
Intressegrupper som t.ex. G 20 och Cairns kan
formeras för enskilda sakfrågor och för övergripande
förhandlingar. Frågan huruvida ett land skall ingå i
en sådan grupp innebär en avvägning mellan ökad
slagkraft och möjligheten att själv föra fram hela
sin nationella position.
När det gäller frågan om hur ordföranden eller
medlare ("facilitators") i olika förhandlingsgrupper
skall utses vid ministerkonferenserna har ingen
enighet kunnat uppnås bland WTO-medlemmarna.
Beslut om WTO:s deklarationstexter tas med
konsensus, vilket ger garantier för att enskilda
medlemmars avvikande uppfattning inte skall kunna
ignoreras. Detta ställer stora krav på ordföranden
och andra medlare som har i uppdrag att identifiera
beslut som kan stödjas, eller accepteras, av
medlemmarna. Samtidigt är det av vikt att
medlemsländer respekterar att konsensus inte nås
genom ultimativa krav från enskilda länder utan
genom att samtliga deltagare visar beredskap att
kompromissa.
Om ordföranden i förberedelseprocessen inför en
ministerkonferens bedömer att så är lämpligt bör
denne ha rätt att presentera sin bästa uppskattning
av hur konsensus skulle kunna uppnås. Denna metod,
som ställer höga krav på författaren av texten när
det gäller att ta hänsyn till ståndpunkter från hela
medlemskretsen, var den metod som användes i
förberedelserna inför ministerkonferenserna både i
Doha och Cancún. Vid behov, bör det också vara
möjligt för WTO:s medlemmar att få sina eventuellt
avvikande ståndpunkter återgivna på lämpligt sätt,
t.ex. i en bilaga till det underlag som presenteras
för ministerkonferensen.
Frågan om skapande av en parlamentarisk församling
inom WTO har diskuterats, men motståndet mot detta
är stort framför allt bland u-länderna. En sådan
församling skulle kunna få en rådgivande roll men
knappast bli del av det formella beslutsfattandet.
En lösning enligt vilken EU bara representerades av
Europaparlamentet skulle riskera att inte bidra till
att öka WTO:s legitimitet i EU-ländernas nationella
parlament. För att särskilt u-länder skall ges ökade
möjligheter att ta del i och påverka WTO-arbetet
krävs även ökat tekniskt bistånd, särskilt till
länder vilka inte har egen representation i Genève.
Sverige stöder finansiellt Organisationen för
internationell handelsinformation och samarbete
(Agency for International Trade Information and
Cooperation, AITIC) som skall tillhandahålla
landanpassat stöd i WTO-förhandlingarna till de
fattigaste länderna och till u-länder som saknar
representationskontor i Genève.
Ett nytt parlamentariskt inslag i WTO har
emellertid under de senaste åren vunnit insteg genom
Internationella parlamentariska unionen (IPU).
Parlamentarikermöten har hållits i Genève, Cancún
och Bryssel. Syftet med mötet i Bryssel i november
2004 var att sända en signal till WTO om vikten av
parlamentariskt inflytande även i de multilaterala
samarbeten där regeringarna har ansvaret. Ungefär
300 parlamentariker från 75 stater deltog och
därutöver medverkade ett 60-tal parlamentariker från
Europaparlamentet och observatörer m.fl.
Församlingen antog med konsensus en deklaration som
är riktad till WTO:s nästa ministerkonferens.

Öppenhet i Sverige om WTO-frågor

Regeringen ger vid återkommande tillfällen
information till riksdagen dels i kammaren, dels i
olika berörda utskott i fråga om utvecklingen när
det gäller Sveriges och EU:s ställningstaganden i
WTO-förhandlingarna. Inför beslutet i WTO:s allmänna
råd den 31 juli 2004 fick riksdagen del av
regeringens underlag i form av en skriftlig procedur
med EU-nämnden.

Några riksdagsledamöter brukar ingå i regeringens
delegation vid viktiga handelspolitiska möten. Så
var fallet vid ministerkonferenserna i Seattle, Doha
och Cancún.
Regelbundna möten hålls i regeringens
referensgrupp för WTO-frågor med företrädare för
fackföreningar, näringslivsorganisationer, enskilda
organisationer m.m. Gruppen möts ungefär varannan
månad, och rapporterna från mötena finns
tillgängliga på Utrikesdepartementets hemsida.
Informationen inom referensgruppen är dubbelriktad.
Utrikesdepartementet, som sammankallar och leder
referensgruppen, informerar om regeringens och EU:s
arbete. Därefter ges referensgruppen tillfälle att
ge synpunkter på frågorna. På detta sätt förbättras
det samlade beslutsunderlaget.
I den ovan nämnda parlamentarikerkonferensen i
Bryssel år 2004 redovisade EU:s handelskommissionär
Peter Mandelson att han kommer att arbeta för att
EU:s handelspolitik i världen skall präglas av
öppenhet. Han sade sig sträva efter mer inflytande
av NGO:er och parlamentariker i utformningen av
politiken.

WTO-förhandlingarnas fortskridande

Den nya förhandlingsrundan inom WTO, enligt den s.k.
utvecklingsdagordningen från Doha, innebär att
medlemsländerna lyfter fram utvecklingsländernas
intressen mer än tidigare. De viktigaste frågorna i
deklarationen från Doha rörde jordbruk, tjänster,
marknadstillträde för industrivaror, nya
förhandlingsfrågor (de s.k. Singaporefrågorna, se
nedan), miljö, översyn av WTO:s regelverk,
implementering av tidigare ingångna WTO-avtal m.m.
Förhandlingsrundan skulle, som tidigare nämnts, vara
klar till den 1 januari 2005. Vid WTO:s 5:e
ministerkonferens i Cancún, Mexiko, i september 2003
var det aktuellt med en halvtidsöversyn av
Dohaförhandlingarna. På mötets sista dag kollapsade
dock förhandlingarna.

Efter intensiva förhandlingar under våren och
sommaren 2004 uppnåddes dock enighet inom WTO:s
allmänna råd i Genève om ett ramverk för den
fortsatta förhandlingsprocessen, det tidigare nämnda
julibeslutet. Avsikten var att överenskommelsen
skall vidareutvecklas till konkreta åtaganden, s.k.
modaliteter, vid ministerkonferensen i Hongkong i
december 2005.
Förutom jordbruksfrågorna - vilka med undantag av
det s.k. bomullsinitiativet redovisats i tidigare
avsnitt om frihandel - omfattar julibeslutet
marknadstillträde för icke-jordbruksvaror,
utvecklingsfrågor som särskild och differentierad
behandling, handelsrelaterat tekniskt bistånd och
kapacitetsuppbyggnad samt frågor om de minst
utvecklade länderna. Vidare ingår tjänstehandel,
tvistlösningsförfarandet, handel och miljö samt
förenklade handelsprocedurer. De områden som har
anknytning till motionsfrågorna redovisas i det
följande.
De s.k. Singaporefrågorna avser förenkling av
handelsprocedurer, insyn i offentlig upphandling,
handel och investeringar samt handel och konkurrens.
Enligt ramöverenskommelsen skall av dessa fyra
frågor endast förenklade handelsprocedurer ingå som
ett förhandlingsområde. Sveriges och EU:s linje har
varit att eftersträva ett positivt beslut för
samtliga Singaporefrågor. Samtidigt har Sverige
alltsedan ministermötet i Cancún i september 2003
och i de efterföljande diskussionerna om
Singaporefrågorna gjort klart att EU borde acceptera
att släppa investeringar och konkurrens utanför det
samlade förhandlingspaket som Dohaförhandlingarna
utgör och i stället fokusera på de frågor där det
finns störst möjlighet att göra framsteg, dvs.
förenklade handelsprocedurer och insyn i offentlig
upphandling. Det är positivt att beslut har tagits
om att inleda förhandlingar om förenklade
handelsprocedurer eftersom regeringen prioriterar
denna fråga högst av de fyra Singaporefrågorna.
Samtidigt hade regeringen gärna sett att också
insyn i offentlig upphandling (transparens) hade
ingått i julibeslutet. Sverige anser att fördelarna
med ett multilateralt avtal om insyn i offentlig
upphandling är flera. Ett sådant avtal kan bidra
till ökat förtroende för myndigheters agerande och
vara ett steg mot införandet av sunda
upphandlingsregler världen över. Inte minst kan det
bidra till kampen mot korruption. Trots Sveriges och
EU:s ansträngningar att få med detta sakområde i
Dohaförhandlingarna var det inte möjligt att få
gehör för denna ståndpunkt i WTO. Först när
Dohaförhandlingarna har avslutats kan det därför bli
aktuellt att ta upp en diskussion om att återuppta
förhandlingarna om insyn i offentlig upphandling.
Enligt uppgift kommer regeringen att aktivt verka
för detta. Regeringens uppfattning är dock att såväl
frågan om insyn i offentlig upphandling som
investeringar och konkurrens bör behandlas utifrån
sina egna meriter.
För att fullfölja förhandlingarna och uppnå
resultat kommer en sjätte ministerkonferens att
hållas i december 2005 i Hongkong.

WTO och u-länder

WTO:s medlemsländer har ambitioner i fråga om att
den nu pågående rundan skall bli en
utvecklingsrunda, vilket bekräftades i julibeslutet
år 2004. Sedan dess har utvecklingsländerna visat
ett ökat engagemang i förhandlingarna.

Inom WTO har under de senaste åren u-länderna fått
en allt viktigare roll. En avgörande faktor i denna
utveckling var bildandet av ländergruppen G 20 inför
ministerkonferensen i Cancún. G 20 har snabbt fått
en nyckelroll och de ledande länderna i gruppen
(Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika) är
inflytelserika även inom WTO-förhandlingarna i
stort. Detta har bidragit till att sätta fokus på
vissa problem och intressen som u-länderna har, och
i förlängningen ökat trycket på i-länderna att
liberalisera sin jordbrukspolitik.
Särskild och differentierad behandling (SDT) är en
central del av förhandlingarna i Doharundan. Bland
annat stipuleras om en översyn av alla SDT-åtgärder
i Dohaagendan. Sverige stöder särskild och
differentierad behandling för utvecklingsländer och
verkar för att översynen skall leda till effektiva
SDT-åtgärder. En utgångspunkt är att SDT skall
stödja utvecklingsländernas möjlighet att dra nytta
av internationell handel, inklusive handel mellan u-
länderna. Inför Cancún rådde i princip enighet om en
grupp förslag om olika SDT-åtgärder. På grund av
sammanbrottet i Cancún fattades inte något beslut om
dessa.
Arbetet med SDT kom i gång igen först för några
månader sedan efter julibeslutet sommaren 2004 och
är nu inriktat på att möta den nya tidsgräns som är
satt till juli 2005. Enligt uppgift råder nu en mer
konstruktiv atmosfär i förhandlingarna, vilket
delvis sammanhänger med att SDT-frågorna
konkretiseras. Även om handelsliberaliseringar är
något positivt som gynnar både ekonomi och
utveckling, kan det finnas exempel på
länder/regioner som på kort sikt drabbas av problem
i samband med anpassningen till reformer. Eftersom
denna typ av övergångsproblem riskerar att hårdast
drabba u-länder måste särskild hänsyn tas till deras
behov. Snedvridningar på i-ländernas marknader,
t.ex. på jordbruksområdet, ger också skäl till
särskilda åtgärder för u-länderna. För att skydda
sin produktion kan u-länderna få tillämpa lägre
tullsänkningar, undantag för särskilda produkter och
en skyddsklausul. Möjligheten för u-länderna att
trygga sin egen livsmedelsförsörjning kan hanteras
på detta sätt. Sverige stöder förhandlingsförslag om
att u-länderna skall kunna få kraftigt reducerade
åtaganden för ett antal produkter (s.k. special
products), vilka är särskilt viktiga för
livsmedelsförsörjningen, och förslag om en särskild
skyddsklausul vid stora inflöden av dumpade
livsmedel.
Ett initiativ som Sverige ställt sig bakom och
aktivt verkat för gäller förslag om att avskaffa
alla produktionsrelaterade stöd och exportstöd till
bomullssektorn så att u-länderna skall kunna
konkurrera på lika villkor. Sveriges arbete är
enligt uppgift en bidragande orsak till att EU i
stort blivit positiv till det s.k.
bomullsinitiativet trots att några medlemsländer har
en egen bomullsproduktion. I enlighet med
julibeslutet har en separat förhandlingsgrupp
skapats för att hantera denna fråga, vilket ger
möjligheter att lyfta fram frågans betydelse inför
ministerkonferensen i Hongkong. För att stödja de
afrikanska bomullsproducenternas position i WTO har
Utrikesdepartementet stött dessa länder ekonomiskt
så att de kan delta i relevanta möten i Genève, där
bomullsfrågorna tagits upp. I början av mars 2005
konstaterade WTO:s överprövningsorgan att Förenta
staternas subventioner till inhemsk bomull och till
amerikanska bomullsexportörer är oförenliga med WTO-
reglerna. Tvisten inleddes av Brasilien. Eftersom
det rör sig om en stor mängd olika stöd är det viss
risk att segern främst är symbolisk för ganska lång
tid framöver.
WTO består av ett stort antal medlemsländer på
mycket olika utvecklingsnivå och med mycket olika
kapacitet att förhandla och implementera
handelsregler och marknadsöppningar. Ett betydande
antal av WTO:s medlemsstater kommer under förutsebar
framtid att behöva extra tid och stöd för att
implementera de avtal som ingås.
I juliöverenskommelsen gjordes åtaganden om
tekniskt bistånd. Sveriges tekniska bistånd
kanaliseras dels genom EU, dels direkt till
mottagaren (ett land eller en internationell
organisation). För år 2005 är enligt uppgift 31
miljoner kronor avsatta för regeringens
multilaterala handelsrelaterade tekniska bistånd.
Beträffande Sidas stöd beräknas att det globala
stödet kommer att uppgå till mer än 50 miljoner
kronor och det bilaterala/regionala stödet till mer
än 100 miljoner kronor. Även via EU verkar Sverige
för ett ökat och förbättrat handelsrelaterat stöd.
Målsättningen är att höja det samlade
internationella givarsamfundets kapacitet att
tillhandahålla ett långsiktigt och effektivt
handelsrelaterat stöd.
Det handelsrelaterade utvecklingssamarbetet bör
stärkas, anser regeringen, och har därför uppdragit
åt ambassadör Mats Åberg att utreda möjligheten att
upprätta ett centrum för handelsrelaterad
kapacitetsuppbyggnad. Enligt pr[2]omemorian
Utredning om ett institut för handelsrelaterad
kapacitetsuppbyggnad - uppdragsbeskrivning (2004-09-
19) från Utrikesdepartementet skall utredningen
omfatta frågan om värdet av och förutsättningarna
för att upprätta ett institut för handelsrelaterad
kapacitetsuppbyggnad. Avsikten är att öka u-
ländernas förmåga att delta i och dra nytta av
internationell handel. Till utredningen har knutits
en referensgrupp, där bl.a. en ledamot vardera från
utrikes- och näringsutskotten ingår. I en preliminär
studie från utredningen redovisas att det hos u-
länder - trots stora ansträngningar - fortfarande
finns brister när det gäller processen att formulera
handelspolitiken på nationell och regional nivå.
Målet för ett svenskt initiativ bör enligt studien
vara att utveckla förståelsen och kunskapen i fråga
om handel och att stärka analysprocessen i u-
länderna. Vidare kan ett institut fungera som en
informationsbank. Av olika organisatoriska förslag
anser utredaren själv att ett oberoende, icke vinst-
givande institut skulle vara att föredra. Med hänsyn
till alla de aktörer som finns i fråga om
kapacitetsuppbyggnad för u-länder är det enligt
utredaren viktigt att se en sluttidpunkt för
insatsen, t.ex. efter tio år. En redovisning av
slutresultatet av utredningen kan förväntas under
mars 2005.
För att underlätta för exportörer i u-länder som
vill exportera till Sverige har en ny kontaktpunkt
skapats på Kommerskollegium. Kontaktpunkten, under
namnet Open Trade Gate Sweden, invigdes i mitten på
mars 2005. Syftet är att tillhandahålla
lättillgänglig information om handelsregler om t.ex.
standarder, miljökrav eller tullprocedurer till u-
länder men också till andra frågeställare.

WTO:s allmänna tjänsteavtal, GATS

WTO:s allmänna tjänsteavtal, GATS, skapades år 1994
för att främja ökad öppenhet för den internationella
handeln med privata tjänster. Avtalet byggde på en
insikt om att tjänstehandeln får allt större
betydelse för tillväxt och utveckling i alla länder
och att det behövdes ett gemensamt regelverk.
Utgångspunkten var att WTO:s medlemmar inte skall
diskriminera mellan privata tjänsteleverantörer från
olika länder eller behandla utländska
tjänsteleverantörer sämre än de egna. Avtalet tar
således inte sikte på balansen mellan privat och
offentligt utan handlar om icke-diskriminering på
privata marknader. Sverige är ett av de länder som
gjort flest åtaganden i GATS samtidigt som Sverige
har en internationellt sett stor offentlig sektor.
Vilken verksamhet som skall bedrivas i offentlig
respektive privat regi avgörs inte av WTO utan av
länderna själva. Avtalets struktur har utförligt
beskrivits i utskottets betänkande 2003/04:NU12 (s.
31).

Eftersom syftet med GATS är att reglera handeln
med privata tjänster undantas offentliga tjänster i
avtalstexten. Definitionen av vad som utgör
offentliga tjänster i artikel 1:3 är en kompromiss
mellan de 124 länder som slöt överenskommelsen om
GATS-avtalet. Då WTO:s medlemsstater har vitt skilda
uppfattningar om omfattningen och utformningen av
den offentliga sektorn är det svårt att försöka
hitta en exakt gemensam definition av vad som utgör
"offentliga tjänster". Sannolikheten att dagens 148
WTO-medlemmar skulle kunna enas om en ny och bättre
skrivning är således liten. Inget land i WTO har
hittills uttryckt önskemål om att omförhandla
artikel 1:3.
GATS är ett flexibelt och frivilligt avtal så till
vida att det är varje medlemsland som själv
bestämmer vilka av de egna privata tjänstesektorerna
som skall vara öppna för utländsk konkurrens. Det
finns alltså möjlighet att utelämna sektorer som
länderna inte vill göra åtaganden i. Även olika
former av begränsningar för marknadstillträde
(monopol, exklusiva rättigheter, licensförfaranden,
kvoter m.m.) kan skrivas in i enskilda sektorer. Den
svenska regeringen har exempelvis inte gjort, och
avser inte heller att göra, några åtaganden i GATS
om öppenhet för utländska tjänsteleverantörer på
utbildnings-, sjuk- och hälsovårdsområdena samt
beträffande vissa tjänster på det kulturella
området. Sverige har vidare gjort uttryckliga
undantag för distribution av alkoholhaltiga och
farmaceutiska produkter. Som enda EU-land har
Sverige dessutom ett särskilt undantag i
miljösektorn för tjänster som drivs i offentlig
regi.
Enligt artikel XIX:3 i GATS-avtalet skall
medlemsstaterna inför varje ny förhandlingsomgång
utvärdera handeln med tjänster både allmänt och på
sektorsbasis. Utvärderingen skall tjäna som underlag
inför utformandet av de riktlinjer som bestämmer
ramarna för de nya förhandlingarna.
I praktiken är det medlemsstaterna som bidrar med
analyser av tjänstehandeln i sina respektive länder;
WTO-sekretariatet sammanställer sedan analyser både
på sektorsbasis och för tjänstehandeln i stort.
Sekretariatet upprättade år 1999 en databas i vilken
samtliga utvärderingar registreras. Ett stort antal
analyser har hittills kommit in från olika
medlemsstater och sekretariatet har utarbetat
sektorsanalyser för samtliga huvudsektorer som ingår
i GATS. Såväl olika intresseorganisationer som
UNCTAD och OECD har bidragit till sekretariatets
verksamhet på detta område. Studier har
kontinuerligt tagits fram för att uppfylla mandatet
i artikel XIX:3. Majoriteten av dessa studier har
diskuterats av WTO:s medlemsstater i
Tjänstehandelsrådet.
Det är svårt att ta fram relevant statistik om
tjänstehandel i så väl i-länder som u-länder på
grund av tjänstehandelns specifika egenskaper.
Tjänster passerar inte gränskontroller på samma sätt
som varor. Särskilt svårt är det att hitta relevant
statistik över tjänstehandel mellan u-länder. Det är
därför bra att information samlas ihop från flera
olika håll samtidigt. Regeringen står helt bakom en
sådan process och uppfyllandet av mandatet i artikel
XIX:3.
Frågan om vattendistribution kommer ofta upp i
samband med GATS. Det är viktigt att klargöra att
GATS endast reglerar tjänstehandel och inte tillgång
till vattentäkter, handel med vatten i sig eller
handel med vatten över statsgränser. Det är driften
av den infrastruktur som är nödvändig för att
distribuera vatten och kunskapen om hur vatten renas
och distribueras som finns listad i GATS under
miljötjänster.
Som nämnts ovan tvingar inte GATS till
privatisering utan syftar till att utländska
tjänsteleverantörer inte skall diskrimineras i
förhållande till inhemska på redan privata
marknader. För att ytterligare klargöra att EU inte
vill påverka andra länders beslut om vad som skall
drivas i offentlig respektive privat regi har EU i
sina krav till andra länder skrivit in följande:
- Kraven skall inte på något sätt syfta till en
privatisering eller nedmontering av offentliga
tjänster.
- Det är viktigt att tjänstemarknader, inte minst
i u-länder, är adekvat reglerade nationellt.
Detta innebär att EU:s önskemål inte innebär någon
inskränkning i u-länders möjligheter att införa
olika former av nationella regleringar för den
privata vattendistributionen, exempelvis maxpriser.
Åtaganden för vattentjänster i GATS hindrar inte på
något sätt en medlemsstat att upprätthålla eller
införa nya miljöskyddsregler (t.ex. krav på
vattenkvalitet eller skydd av vattentäkter).
Utöver detta kan det nämnas att i de reviderade
krav som EU lämnade i januari 2005 har EU valt att
sänka kraven på de fattigaste länderna men i övrigt
i stort sett behållit samma krav som ställts
tidigare (år 2002).
I Sverige är utgångspunkten att det är en uppgift
för det allmänna att tillhandahålla
vattenförsörjning och rening av avloppsvatten.
Vatten- och avloppslagstiftningen tillåter inte
heller att vinst görs vid tillhandahållandet av
dessa tjänster. Många andra länder har emellertid
valt att ta hjälp av den privata sektorn för att
distribuera och rena vatten. Om ett land väljer att
privatisera en viss tjänst är det rimligt att även
utländska tjänsteleverantörer ges möjlighet att
erbjuda sina tjänster på marknaden.
I de pågående GATS-förhandlingarna har EU riktat
önskemål till andra medlemsländer i WTO att de skall
göra åtaganden för vattenrelaterade tjänster, dock
med den förtydligande skrivning som nämnts ovan.
Inga länder har hittills gjort några åtaganden för
vattendistribution i GATS.

WTO och tvistlösningsmekanismen

Förhandlingen om tvistlösningssystemet, som pågår
parallellt med Doharundan, syftar till att förbättra
och klargöra tvistlösningsmekanismen. Enligt
tidigare beslut skulle dessa förhandlingar vara
avslutade den 31 maj 2004. Något nytt beslut om
slutdatum har inte tagits, men förhandlingarna
fortsätter ändå med syftet att ändringarna skall
träda i kraft så snart som möjligt.

Sverige har aktivt deltagit i utarbetandet av EU:s
förslag genom att t.ex. ta fram särskilda analyser
dels om möjligheten att införa ett system med mer
permanenta panelmedlemmar, dels om frågan om ökad
öppenhet samt dels om utvecklingsländers möjlighet
att använda tvistlösningssystemet. Analyserna har
ingått i det underlag som EG-kommissionen använt sig
av för att ta fram EU:s gemensamma ståndpunkter. I
förhandlingarna verkar EU för ett system med
permanenta panelmedlemmar, bättre efterlevnad av
panelutslag samt förändringar så att fler
utvecklingsländer och förhandlingssvaga länder kan
driva tvister i WTO.
Konsekvenserna för utvecklingsländerna av WTO-
avtalen har utretts av Kommerskollegium efter
tidigare initiativ av näringsutskottet. I kollegiets
rapport från februari 2004 (dnr 100-171-04) dras
slutsatsen att WTO:s tvistlösningssystem fungerar
relativt bra för u-länder. WTO:s nuvarande
tvistlösningssystem är mer automatiskt och mer
bindande än det tidigare systemet under GATT
(General Agreement on Tariffs and Trade) före år
1995 - något som gynnar svagare WTO-medlemmar.
Statistik visar också att u-länder använder sig av
det nuvarande tvistlösningssystemet i större
utsträckning än under GATT-tiden och med större
framgång. Denna framgång är emellertid främst
koncentrerad till en liten grupp större och mer
utvecklade utvecklingsländer. I rapporten ställs
frågan om vad som är u-ländernas huvudsakliga
problem.
Att u-länderna använder systemet i allt större
omfattning exemplifieras av att Antigua och Barbuda
i en tvist rörande spelfrågor har vunnit mot Förenta
staterna år 2004. Bangladesh har samma år använt sig
av systemet i en tvist mot Indien rörande
antidumpningsåtgärder. Dessa fall är föremål för
prövning i Överprövningsorganet. Som nämnts i det
föregående har Brasilien vunnit över Förenta
staterna i en tvist angående bomullsstöd.
Samtidigt kan konstateras att
tvistlösningssystemet fungerar bättre för i-länder
än för utvecklingsländer. Utvecklingsländernas
största problem är brist på administrativ,
handelspolitisk och juridisk kompetens. Detta är
något som är svårt att åtgärda inom ramen för
tvistlösningssystemet. Sverige har vidtagit olika
åtgärder för att hjälpa utvecklingsländer till en
bättre användning av WTO:s tvistlösningssystem,
bl.a. genom att vara en av de huvudsakliga givarna
till Rådgivande centrum i WTO-rätt (Advisory Centre
on WTO Law). Centrumet är avgörande för
utvecklingsländernas förmåga att använda systemet.
Regeringen har även uppdragit åt Kommerskollegium
(remiss 2004-11-17) att utreda vilka konkreta
åtgärder som Sverige och EU kan vidta för att göra
systemet ännu mer tillgängligt för
utvecklingsländerna.

WTO och konsumentskyddsfrågor

När det gäller EU:s interna politik var
kommissionens vitbok om livsmedelssäkerhet år 2000
en viktig startpunkt för en gemensam europeisk
livsmedelspolitik (KOM/1999/719). De flesta av
vitbokens över 80 förslag är nu genomförda, men
arbetet fortgår.

Inom WTO är det främst Avtalet om sanitära och
fytosanitära frågor, det s.k. SPS-avtalet, vilket
trädde i kraft år 1995, som är aktuellt. Sverige
arbetar inom ramen för SPS-avtalet för att ha en
fortsatt hög nivå i fråga om konsumentskydd,
djurhälsa och växtskydd. Samtidigt är det centralt
att SPS-åtgärder står i samklang med de
internationella spelreglerna och inte missbrukas som
förtäckta handelshinder. SPS-reglerna ses som ett
stort problem för många u-länder. Sverige arbetar
därför aktivt för att underlätta för u-länderna att
leva upp till SPS-kraven, exempelvis genom tekniskt
bistånd.
Det finns en intressekonflikt inom i-länderna
mellan ambitionen att tillmötesgå u-ländernas
exportintressen och målsättningen att skydda de egna
konsumenterna mot hälsorelaterade olägenheter.
Asiatiska och latinamerikanska u-länder är enligt
Kommerskollegiums tidigare nämnda rapport om
konsekvenser för u-länderna av WTO-avtalen
förhållandevis aktiva i SPS-arbetet, medan merparten
av de afrikanska länderna samt de minst utvecklade
länderna är betydligt mindre aktiva. SPS-avtalet
har, enligt vad som sägs i rapporten, inte inneburit
att i-ländernas säkerhetskrav har minskat.
Sverige driver även konsumentintressen i de
pågående jordbruksförhandlingarna i WTO. Ett konkret
exempel är att Sverige verkar för att tillfälliga
stöd för djurskydd skall klassificeras som icke
handelsstörande stöd. Det var därför en framgång för
svensk del att öppningar ges för detta i
julibeslutet, även om mycket arbete återstår.

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar att WTO-förhandlingarna
återupptagits och att det finns goda möjligheter att
förhandlingarna skall kunna fullföljas till ett
slutresultat inom rimlig tid.

Ett ambitiöst resultat av förhandlingarna behövs
för att förbättra förutsättningarna för hållbar
tillväxt i världsekonomin, motverka nya
protektionistiska tendenser, förbättra fattiga
länders möjligheter till positiv utveckling, minska
handelshinder samt gynna konsumenterna. Utskottet
delar regeringens syn att de pågående
förhandlingarna bör utmynna i moderniserade
handelsregler som skapar förutsättning för välstånd,
sysselsättning och tillväxt och inte missgynnar
fattiga länder och folkgrupper.
Det är enligt utskottets mening positivt att u-
länderna har fått ökad uppmärksamhet i
förhandlingsarbetet. Tillvaratagandet av u-ländernas
intressen är centralt för de fortsatta
förhandlingarna. Den splittring mellan i-länder och
u-länder som lades i dagen vid ministerkonferensen i
Cancún måste motverkas. Samtidigt krävs en
balanserad uppgörelse, där alla WTO-medlemmar får
intressen tillgodosedda för att förhandlingarna
skall kunna avslutas och för att resultatet skall
bli ambitiöst. En särskild och differentierad
behandling av u-länderna ligger i linje därmed. Dock
är det viktigt att komma ihåg att u-länderna i WTO
inte är en homogen grupp med samma intressen och
agerande. Särskild och differentierad behandling
kräver därför en försiktig hållning för att också
främja handel och samarbete mellan grannländer.
Vidare gäller det att stimulera handelsrelationer
med producenter i fattiga länder som främjar bra
arbetsförhållanden, bra livsmiljö och miljö i
övrigt. Industriländerna måste i större utsträckning
än tidigare acceptera tullsänkningar på varor som är
av exportintresse för u-länderna, men u-länderna
måste också underlätta handeln sinsemellan.
Utskottet vill i detta sammanhang återigen peka på
betydelsen av handelsrelaterat tekniskt bistånd till
utvecklingsländerna så att dessa kan utnyttja det
internationella handelssystemet på ett mer effektivt
sätt. När det gäller konsumentskyddsfrågorna, vilka
berörts i motion 2004/05:MJ332 (fp), kan tekniskt
bistånd användas för att hjälpa u-länderna att leva
upp till kraven. Med hänsyn till u-ländernas behov
ställer sig utskottet bakom ansatsen att pröva
möjligheterna att upprätta ett centrum för
handelsrelaterad kapacitetsuppbyggnad.
Utskottet beklagar liksom motionärerna till motion
2004/05:N74 (fp) att förhandlingar om transparens i
offentlig upphandling inte har gått att få till
stånd. Enligt uppgift kommer regeringen - efter de
nuvarande förhandlingarnas avslutande - att verka
för att detta område tas upp till nya förhandlingar,
vilket är positivt.
Med anledning av motionsönskemålens inriktning på
en ökad öppenhet inom WTO, vill utskottet framhålla
att den svenska linjen - dvs. att inriktningen bör
vara ökad öppenhet inom WTO och från WTO och utåt -
helhjärtat stöds av utskottet. Alla WTO-medlemmar
bör ha full insyn i det pågående arbetet inom
organisationen och ha möjligheter att påverka
arbetet. Öppenhet och dialog ser utskottet som
nödvändiga - men inte tillräckliga - förutsättningar
för att resultaten skall bli bra och för att de
skall vinna legitimitet. Formella och protokollförda
möten är ett viktigt forum för förhandlingar i WTO,
men diskussioner måste också kunna föras informellt
och i mindre kretsar. Vid dessa möten är det
angeläget att deltagarkretsen är representativ och
att alla medlemsländer efteråt får tid och möjlighet
att påverka eventuella textförslag innan de formellt
antas. Utskottet är medvetet om att det måste finnas
respekt för att enskilda länder i vissa fall inte
vill röja sina förhandlingspositioner. Betydelsen av
att Sverige agerar för att förmå EU att vara så
öppen som möjligt med sina positioner får inte
underskattas. Ovan har redovisats de olika åtgärder
som har vidtagits.
Utskottet ser - i linje med uppfattningen i motion
2004/05:U313 (kd) - positivt på att frågorna om
öppenhet och dialogen med det civila samhället
kommer att analyseras och penetreras på djupet i
samband med behandlingen av de olika förslagen i den
nämnda Sutherlandrapporten. Liksom regeringen kan
utskottet ställa sig bakom förslaget om klara
riktlinjer för WTO:s relationer till det civila
samhället och att mer resurser bör avsättas för en
sådan dialog.
Öppenheten bör ytterligare kunna främjas genom att
alla WTO:s medlemsstater, i likhet med Sverige,
vinnlägger sig om att fästa större vikt vid en
dialog med olika intressenter inför WTO-
förhandlingarna. Sådana ansträngningar har också
gjorts, bl.a. med teknikens hjälp. Utskottet vill
framhålla vikten av att de svenska
förhandlingspositionerna och hur Sverige driver
dessa positioner i EU även fortsättningsvis öppet
redovisas i riksdagen, inte minst i samband med
WTO:s ministermöten. Liksom tidigare anser utskottet
att en regelbunden samlad rapportering kring WTO-
frågorna är angelägen för att säkerställa riksdagens
inflytande och möjlighet till insyn, vilket ligger i
linje med ett yrkande i motion 2004/05:U278 (v) om
en årlig rapport till riksdagen. Någon form av
parlamentariskt inflytande i WTO kan också vara en
väg att uppmärksamma behovet av öppenhet.
Även inom tvistlösningsprocessen är öppenheten en
viktig fråga, som bör prioriteras. I denna fråga har
utskottet ingen annan uppfattning än den som
framförs i motionerna 2004/05:U313 (kd) och
2004/05:U254 (mp). Enligt utskottet är det positivt
att Sverige driver frågor om en modernisering av
tvistlösningsmekanismen i förhandlingsarbetet.
När det gäller WTO:s allmänna tjänsteavtal, GATS,
anser utskottet i likhet med uppfattningen i motion
2004/05:U254 (mp) att kontinuerliga utvärderingar är
ett viktigt instrument. Utskottet drar dock inte
samma slutsats som motionärerna, nämligen att
paragraf 19 i GATS-avtalet skall ändras. Liksom
föregående år anser utskottet att det är viktigt att
GATS erbjuder förutsägbarhet på ett lands
tjänstemarknad, när landet har valt att göra
åtaganden i någon sektor. En fri och öppen handel
med överenskomna spelregler inom tjänstesektorn kan
effektivisera ekonomin, främja utveckling inom många
områden och motverka korruption. I fråga om
offentliga tjänster avser EU:s förhandlingsunderlag
enbart de områden där privata aktörer tillåts; inga
krav ställs således på de marknader där det råder
offentligt monopol. Utskottet är dock medvetet om
att frågan om hur offentliga tjänster definieras i
GATS ibland har kommit upp till diskussion.
Utan att gå in på samtliga de spörsmål som tas upp
i motionerna kan utskottet sammanfattningsvis
konstatera att många av de berörda frågorna är
uppmärksammade och att förändringsarbete rörande
dessa frågor har inletts. En fortsatt bedriven
kraftfull politik i enlighet med ovanstående linjer,
bl.a. angående öppenhet, dialog och hänsyn till u-
ländernas situation, är vad utskottet förväntar sig.
Med hänvisning till vad som anförts anser utskottet
att det inte finns behov av något initiativ från
riksdagens sida med anledning av de här aktuella
motionsyrkandena.

Handel, miljö och sociala frågor
m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
handel, miljö och sociala frågor med
hänvisning till den pågående utvecklingen när
det gäller miljö- och arbetsrättsfrågor m.m.
Jämför reservationerna 2 (v, mp) och 3 (kd).

Motionerna

Motionärerna till motion 2004/05:N246 (s) tror på en
hållbar tillväxt som främjar handel men samtidigt
också tar hänsyn till miljön och människorna.
Utvidgningen av EU ger inte bara ökade ekonomiska
möjligheter utan även bättre förutsättningar för att
skydda miljön i Östersjön. Därför bör vi samarbeta
med våra grannländer för att hitta gemensamma
lösningar, menar motionärerna.

I motion 2004/05:N439 (s) vill motionären påtala
ett behov av bindande regler för transnationella
företag avseende sociala och miljömässiga frågor.
Det är i dag svårt eller omöjligt för många länder
att hålla transnationella företag ansvariga för
brott på grund av begränsningar i lagstiftning och i
finansiella resurser. Frivilliga uppförandekoder kan
bidra till att företag agerar mer ansvarsfullt men
begränsas av att de är frivilliga och omöjliga att
granska på annan grund än moralisk, anser
motionären. Sverige bör därför vara ett gott
föredöme och verka pådrivande inom både FN och EU
för att skapa ett internationellt bindande regelverk
för transnationella företag, enligt motionären.
Motionärerna bakom motion 2004/05:A222 (s) begär
att EU skall bedriva en rättvis handelspolitik,
vilket innebär att det skall krävas att de företag
som exporterar till EU-länderna skall kunna
garantera att varorna har tagits fram med hänsyn
till människor, djur och miljö. Motionärerna ser
stora problem med att företag flyttar sin produktion
till länder utanför EU för att få billig arbetskraft
- i värsta fall genom barnarbete - för att sedan
sälja sina produkter till EU-länderna. Den
europeiska marknaden bör därför stängas för den
typen av företag, anser motionärerna.
I motion 2004/05:L278 (fp) uppmärksammas
svårigheten med att kräva skadestånd av
transnationella företag som ställer till med skador
i ett annat land än där moderbolaget har sitt säte.
För att förhindra att företag bryter mot mänskliga
rättigheter (MR) eller avtal om internationell
arbetsrätt eller att företagen bedriver verksamhet
som skadar miljön bör Sverige stödja arbetet inom FN
för att skapa hållbara regelverk för transnationella
företag, anser motionären.
I motion 2004/05:U313 (kd) uttalas förhoppningen
att allt fler företag skall ansluta sig till FN-
initiativet The Global Compact. Samtidigt bör det
enligt motionärerna undersökas hur en extern
kontroll av efterlevnaden skulle kunna ske.
Kristdemokraterna anser att FN-initiativet bör
följas upp genom ett nära samarbete mellan
regeringen och det svenska näringslivet om hur
företagen bör agera i tredje världen och hur etiska
uppförandekoder bör utformas. Vidare bör det enligt
motionärerna finnas ett mervärde i ett europeiskt
ramverk för bl.a. uppförandekoder - något som EG-
kommissionen nyligen föreslagit i ett meddelande.
I motion 2004/05:U315 (kd) hävdas att det finns
förespråkare för att frågan om mänskliga rättigheter
skall inkluderas i en framtida handelsrunda inom
WTO. Motionärerna påpekar att frågan är mycket
känslig och att det finns en klar risk för att
mänskliga rättigheter används som ett svepskäl för
fortsatt protektionism från i-ländernas sida
gentemot u-länderna. Därför måste det finnas tydliga
regler som kan förhindra missbruk om frågan skall
tas in i WTO:s agenda, anser motionärerna.
I motion 2004/05:U254 (mp) förordas att
internationella avtal på miljöområdet överordnas
WTO:s avtal.
I motion 2004/05:U280 (mp) anförs att det i många
länder är praktiskt taget omöjligt att hålla
transnationella företag ansvariga för brott. Ett
skäl är begränsningar i lagen och brist på
finansiella resurser för att driva rättsprocesser. I
länder där transnationella företag står för
betydande investeringar kan regeringar känna sig
tveksamma till att äventyra dessa genom att driva
igenom bättre regelverk för sociala rättigheter och
miljöhänsyn. Sverige borde föregå med gott exempel
och verka pådrivande internationellt och genom EU
för att FN skall utarbeta bindande regler för
transnationella företag.

Vissa kompletterande uppgifter

Regler för transnationella företag

Genom globaliseringen har svenska företags
internationella verksamhet ökat kraftigt, även i
länder där efterlevnaden brister i fråga om de
grundläggande principer som det internationella
samfundet har enats om rörande mänskliga
rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, miljö,
bekämpning av mutor och hållbar utveckling. Företags
sociala ansvar har därmed kommit högt upp på den
nationella och internationella agendan. Regeringen
vill stimulera svenskt näringsliv och svenska
företag att uppträda i enlighet med internationellt
överenskomna grundläggande normer och principer som
t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna
och kärnkonventioner enligt Internationella
arbetsorganisation (ILO). Arbetet med företags
sociala ansvar skall ses som en naturlig utveckling
och förstärkning av den internationella
handelspolitiken. Sverige deltar aktivt i det
internationella arbetet inom ramen för FN, OECD och
EU för att främja ansvarsfullt företagande.

Debatten om företags sociala och miljömässiga
ansvar handlar bl.a. om bindande regler för företag.
Internationellt är Sverige ett av de mest pådrivande
länderna när det gäller frågeställningar om företags
sociala och miljömässiga ansvar. Regeringen har
välkomnat att ett ökat antal företag arbetar med
sociala och miljömässiga frågor och
människorättsfrågor. Frivilliga initiativ bör ses
som ett komplement då det legala systemet inte
fungerar tillfredsställande.
Internationella regler avseende mänskliga
rättigheter, grundläggande arbetsvillkor och
miljöhänsyn finns i dag genom mellanstatliga avtal
och konventioner, t.ex. FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna och ILO:s konventioner inom
arbetslivsområdet. Ett förbättrat genomförande av
existerande avtal och konventioner skulle dock kunna
säkerställa att gemensamma mål avseende
fattigdomsbekämpning, respekt för mänskliga
rättigheter och en hållbar utveckling uppnås.
Initiativet Globalt ansvar är ett viktigt
instrument för att öka medvetenheten om dessa frågor
såväl bland svenska företag, arbetsmarknadens parter
och det civila samhället, som inom Regeringskansliet
och berörda myndigheter. Globalt ansvar beskrivs
utförligt i utskottets betänkande 2003/04:NU12 (s.
40), till vilket hänvisas.
Regeringen har sedan år 2002, inom ramen för
initiativet Globalt ansvar, bedrivit ett arbete med
information och kunskapsspridning kring mänskliga
rättigheter, grundläggande arbetsvillkor, en hållbar
miljö och bekämpande av korruption i samband med
företags globala verksamhet. Drygt 30 seminarier och
flera workshopar m.m. har hittills anordnats med
syfte att sprida kunskap och att främja dialogen
mellan olika aktörer. Initiativets arbete har i hög
grad bidragit till att frågan om företags sociala
och miljömässiga ansvar fått ökat fotfäste på
företagsnivå i Sverige och inom organisationer såväl
nationellt som internationellt. Arbetet skall ses
som en naturlig del i svensk utrikeshandelspolitik.
Genom FN:s initiativ The Global Compact och OECD:s
riktlinjer för multinationella företag finns
riktlinjer för de transnationella företagens
verksamhet. Riktlinjerna bygger på existerande
internationella instrument, som t.ex. ILO:s
kärnkonventioner. OECD:s riktlinjer innehåller
dessutom en uppföljningsmekanism som innebär att
misstanke om överträdelse av riktlinjerna kan
anmälas till en nationell kontaktpunkt. Den
nationella kontaktpunkten är i sin tur skyldig att
undersöka frågan och - om fallet ligger inom den
nationella kontaktpunktens mandat - genom diskussion
försöka förmå företaget i fråga att följa
riktlinjerna. När det gäller FN:s The Global Compact
och OECD:s riktlinjer för multinationella företag
hänvisas till utförliga redovisningar i betänkandena
2002/03:NU5 (s. 37) och 2003/04:NU12 (s. 40).
Sverige stöder FN-initiativet The Global Compact
såväl finansiellt som politiskt och är en stor
bidragsgivare. I dag finns närmare 2 000 företag
anslutna till The Global Compact varav ett 25-tal
svenska. Fokus ligger på hur kunskapen om
principerna skall ökas bland företag och
organisationer men också på behovet av att i ökad
utsträckning gå från ord till handling.

Handel och mänskliga rättigheter

Frågan om företags ansvar för mänskliga rättigheter
har kommit upp till diskussion också i Kommissionen
för mänskliga rättigheter (MRK) inom FN. Ett förslag
som tagits fram av en undergrupp till kommissionen,
bestående av 26 experter, rör bindande normer för
företagen. Förutom normerna i sig innebär förslaget
att FN ges i uppdrag att kontrollera efterlevnaden
av normerna hos de enskilda företagen.
Högkommissarien för mänskliga rättigheter har fått i
uppdrag att formulera en rapport om läget på
området. Därefter kommer frågan upp till behandling
igen när MRK samlas år 2005.

Handel och arbetsrätt

Inför och under WTO:s ministerkonferens i Doha var
Sverige ett av de länder som mest aktivt drev frågan
om ett närmare samarbete mellan ILO och WTO i syfte
att förmå WTO att ta sin del av ansvaret för
mänskliga rättigheter i arbetslivet. Genom positiva
incitament bör länder uppmuntras att uppfylla de
åtaganden de gjort i ILO avseende grundläggande
arbetsvillkor. Ett exempel på detta är EU:s
preferenssystem, där tullättnader ges till länder
som strävar efter att följa ILO:s grundläggande
konventioner. Resultatet i Doha blev dock svagare än
vad Sverige och EU önskat i detta sammanhang.

Sverige var pådrivande när EU lade fram ett
förslag i WTO om ett permanent forum för diskussion
om handel och arbetsrätt, vilket skulle innebära att
WTO fick en större roll.
Motståndet från praktiskt taget samtliga u-länder
var och är dock mycket starkt. De menar att en
koppling mellan handel och arbetsvillkor skulle
kunna missbrukas i protektionistiskt syfte.
Förslaget om ett permanent forum inom det
internationella samfundet, inbegripet både ILO och
WTO, kring dessa frågor är enligt uppgift
fortfarande en svensk prioritet, även om arbetet
efter Doha främst har koncentrerats på att hitta nya
vägar för att driva på frågan om handel och
arbetsrätt.

EU-arbete

För EU är frågan om handel, arbetsrätt och social
utveckling prioriterad. I kommissionens meddelande
från år 2001 om att främja arbetsrättsliga och
sociala mål i en globaliserad värld (KOM/2001/416)
slås huvuddragen för EU:s målsättningar om handel,
arbetsrätt och social utveckling fast. Särskilt
viktiga punkter i sammanhanget är stärkande av ILO:s
övervakningsmekanism och fortsatt agerande för en
dialog kring arbetsrätt, handel och utveckling m.m.

I juli 2003 antogs rådsslutsatser på basis av
kommissionens meddelande. Sverige var en av de mest
drivande medlemsstaterna i förhandlingsprocessen och
resultatet bedömdes som positivt. I
rådsslutssatserna fastställdes målsättningar, bl.a.
i fråga om upprättande av ett permanent forum mellan
WTO och ILO kring frågor om handel och
arbetsvillkor, vikten av att stärka ILO:s
övervakningsmekanismer samt frågan om företags
ansvar och betydelse för implementeringen av
mänskliga rättigheter i arbetslivet.
Vikten av respekt för dessa grundläggande
rättigheter har också varit en av utgångspunkterna
för den strategi för samarbete med ILO som
regeringen antagit för perioden 2003-2006. I
strategin anges sex specifika mål för Sveriges
utvecklingssamarbete med ILO; ett av dessa är
mänskliga rättigheter i arbetslivet.
Under våren 2005 kommer EU:s högnivågrupp för
företags sociala ansvar att ta fram ett mandat och
ett arbetsprogram för hur unionen skall arbeta med
frågor om företags sociala och miljömässiga ansvar;
detta kommer att redovisas i ett meddelande. Enligt
uppgift avser regeringen att i olika former skapa
allianser med andra berörda aktörer för att driva på
och utveckla detta arbete. En ökad nordisk samverkan
på området kan också förstärka redan pågående
initiativ och bidra till att öka kunskapen om de
frågeställningarna.

Internationella miljöavtal och relationen till
WTO

WTO:s regelverk liksom multilaterala konventioner på
miljöområdet (s.k. MEA:s) är viktiga delar av det
internationella regelverk som Sverige och EU har att
leva upp till. I samband med att nya
miljökonventioner förhandlas fram för att bemöta de
globala miljöproblemen uppstår frågor om relationen
mellan dessa och WTO:s regler. Den svenska
uppfattningen är att handelssystemet och WTO måste
engageras och ge sitt bidrag till övriga delar av
det globala arbetet med hållbar utveckling. Enligt
uppgift är det Sveriges ambition i WTO-
förhandlingarna att verka för att de olika avtalen
inte spelas ut mot varandra, utan att de i samverkan
skall främja såväl handeln som miljön i världen.

Östersjöområdet

Östersjöregionen har förvandlats till en snabbt
växande region. Som svar på en fråga (fr.
2004/05:846) från Gunnar Axén (m) om handel och
tillväxt i Östersjöregionen har näringsminister
Thomas Östros svarat att Sveriges handel med Polen
och de baltiska staterna har tredubblats under de
senaste tio åren. Dessa länder utgör nu Sveriges
tionde största exportmarknad. Förutom riktade
exportsatsningar för små och medelstora företag har
regeringen beslutat att ett svenskt Östersjöcentrum
skall etableras på Gotland. Det främsta målet för
centrumet kommer att vara att underlätta och
utveckla kontakter och samarbete med länderna i
Östersjöregionen. I Utredning rörande organisation
av ett Östersjöcentrum (SOU 2004:124) föreslås
centrumet bli en myndighet med ca 15 anställda och
ha en årsbudget om drygt 80 miljoner kronor när
verksamheten är fullt utbyggd år 2006. Enligt
förslaget bör Östersjöcentrum etableras som ett
treårigt projekt.

Miljöteknik är ett viktigt område inom det svenska
exportfrämjandet. Exportrådet har på regeringens
uppdrag skapat nätverket Svensk miljöteknikexport
med nära 600 svenska företag. Genom gemensamma
aktiviteter marknadsförs företagens tjänster och
produkter inom luftrening, vatten- och avloppsrening
samt avfallshantering och återvinning. Svensk
miljöteknikexport är också ett forum för
informations- och erfarenhetsutbyte mellan
nätverkets företag samt mellan dessa och
organisationer och myndigheter. I Östersjöområdet
har svenska miljöteknikföretag i flera år haft
möjlighet att ta sig in på en ny marknad genom
försäljning av produkter som köpare i något av
samarbetsländerna önskat pröva och för vilka ett
särskilt stöd utgått genom Sida.
Länderna i Östersjöområdet var först i världen med
att etablera gemensamma mål och åtgärdsprogram för
hållbar utveckling. Instrumentet för detta samarbete
är Baltic 21 (Agenda 21 för Östersjöområdet). Baltic
21-arbetet omfattar samtliga nordiska länder samt
Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Polen,
Tyskland och EG-kommissionen. Initiativet lanserades
officiellt av miljöministrarna i de berörda länderna
i oktober 1996 vid deras möte i Saltsjöbaden.
Uppdraget till Baltic 21 är att arbeta för en
hållbar utveckling inom Östersjöområdet genom ett
samarbete mellan olika intressenter i regionen, till
vilka hör ett tjugotal statliga och icke-statliga
organisationer förutom ländernas regeringar och EG-
kommissionen.
Vid regeringschefernas Östersjötoppmöte i Estland
i juni 2004 antogs ett nytt mandat för Baltic 21.
Det nya mandatet innebär en vision av
Östersjöområdet som en "ekoregion" där "eko" står
för både "ekonomi" och "ekologi" och där den sociala
dimensionen är starkt integrerad.
Regeringen har i februari 2005 fattat beslut om
att bidra med 20 miljoner kronor till en särskild
satsning på svensk projektexport, t.ex. export av
anläggningar och systemlösningar inom energi- och
miljöområdet. Satsningen riktar sig i första hand
till marknaderna i EU:s nya medlemsländer och
grannländer. Dessa länder står inför omfattande
investeringar när det gäller infrastruktur och
miljöförbättringar. Även EU bidrar med medel - 22
miljarder euro fram t.o.m. år 2006 - för att
finansiera satsningar på infrastruktur och
miljöförbättringar m.m. i de nya medlemsländerna.
EU-medel förväntas inflyta även fortsättningsvis
fram till år 2013.

Utskottets ställningstagande

Utskottet ser positivt på att frågan om sambandet
mellan handel, miljö och sociala frågor m.m. har
kommit upp i olika forum och i olika sammanhang.
Initiativ har tagits på flera håll. Utskottet har
förhoppningen om att dessa initiativ speglar ett
brett och djupt engagemang såväl i Sverige som
internationellt.

Respekt för mänskliga rättigheter, rättvisa och
social utveckling måste i första hand åstadkommas
nationellt. Men WTO-avtalen bör understödja och
främja de bredare utvecklingsmålen. Förhandlingarna
i WTO innebär en möjlighet att utveckla ett brett
regelverk som svarar mot de nya krav som
globaliseringen ställer. Utskottet stöder
inriktningen att WTO-förhandlingarna skall bidra
till en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar
utveckling för jordens alla länder. Handeln är inte
ett mål i sig utan ett verktyg som - om det används
på rätt sätt - kan bidra till att uppnå målen.
Utskottet är medvetet om att frågan om handel och
miljö är känslig i förhållandet mellan
industriländer och utvecklingsländer och att det
föreligger svårigheter att hitta en balanserad
lösning. Många utvecklingsländer ser de krav som
reses från industriländernas sida beträffande
miljöhänsyn mer som förtäckta protektionistiska
strävanden än som verklig omsorg om miljövärdena. I
de pågående förhandlingarna i WTO bör slås fast att
handelsreglerna inte får motverka FN:s regler på
miljöområdet.
ILO:s konventioner om arbetsvillkor måste få en
starkare ställning inom världshandelssystemet.
Utgångspunkten för Sveriges arbete är de
miniminivåer som är definierade i ILO:s deklaration
om grundläggande principer och rättigheter i
arbetslivet. Förutsatt att dessa miniminivåer
respekteras är den svenska uppfattningen, vilken
utskottet stöder, att u-länderna måste få konkurrera
fritt på sina villkor. Undermåliga arbetsvillkor är
aldrig acceptabla som konkurrensmedel i en
globaliserad värld. En förutsättning för att inte
industriländernas krav på respekt för grundläggande
arbetsvillkor även i utvecklingsländerna skall
upplevas som en form av protektionism är en närmare
dialog mellan WTO och ILO. Sverige bör fortsätta att
inom EU:s ram stödja den ovan nämnda linjen mot ett
ökat samarbete mellan bl.a. WTO och ILO. Det är
också värt att notera att konsumentkraven i
industriländerna kan fungera som ett instrument för
att driva fram bättre arbetsvillkor i de
multinationella företag som har verksamhet i
utvecklingsländerna.
Internationella regelverk på områden som mänskliga
rättigheter, grundläggande rättigheter i arbetslivet
och en hållbar miljö föreligger genom mellanstatliga
avtal och konventioner såsom FN:s deklaration om
mänskliga rättigheter och ILO:s konventioner. Enligt
utskottets sätt att se är problematiken inte en
fråga om brist på internationella ramverk utan brist
på politisk vilja att tillämpa reglerna inom vissa
länder. På sikt är det viktigt att frågan om
samhällsstyrningen i vissa länder tas upp i detta
sammanhang.
FN:s The Global Compact och OECD:s riktlinjer för
multinationella företag är av stor vikt för att
fästa uppmärksamheten på problemen i
skärningspunkten mellan handel och miljö respektive
handel och mänskliga rättigheter. Det är glädjande
att Sverige och svenska företag har en stark
internationell trovärdighet när det gäller
engagemang för och kunnande kring mänskliga
rättigheter, arbetsvillkor och miljöhänsyn. Liksom
tidigare ser utskottet positivt på initiativet
Globalt ansvar, som innebär nya vägar att angripa
problemen. Angreppssättet betyder att frågorna
konkretiseras ned på företagsnivå. Svenska företag
kan som ambassadörer på ett konkret sätt förmedla
till andra länder hur Sverige ser på mänskliga
rättigheter och ett gott arbetsliv. Utskottet stöder
regeringens arbete med att förmå fler företag att
ansluta sig till Globalt ansvar. Genom att enskilda
svenska företag tar problemen på allvar och visar
att de är socialt och etiskt medvetna kan de också
skaffa sig konkurrensfördelar. Företagens egna
engagemang är av stor vikt anser utskottet. Detta
innebär dock inte att frivillighet kan ersätta väl
fungerande lagar och regler.
Det är rimligt att införa en uppförandekod som
innebär bestämda riktlinjer när det gäller
miljöhänsyn, arbetsvillkor, respekt för mänskliga
rättigheter m.m. Enligt utskottets uppfattning finns
det flera skäl för att Sverige på sikt skall verka
för att en internationell uppförandekod av bindande
natur inrättas. Konsumenterna har också ett ansvar
att granska företagen och genom sina inköp styra
företagen i önskad riktning.
När det gäller Sveriges handel med länderna runt
Östersjön och befarade miljöproblem i samband därmed
ligger motionärernas önskemål i linje med den
utveckling som pågår och den politik som bedrivs.

Med det anförda avstyrker utskottet
samtliga här behandlade
motionsyrkanden.

Exportkreditfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
exportkreditfrågor med hänvisning till
Exportkreditnämndens reviderade miljöpolicy
och ökade öppenhet. Jämför reservation 4 (kd,
v, mp).

Motionerna

I motion 2004/05:U311 (kd) konstateras att endast
ett fåtal av OECD-länderna har satt upp miljökrav
för sina exportkreditnämnder. Den miljöpolicy som
den svenska Exportkreditnämnden (EKN) har för
garantigivning innebär i stort sett bara att det är
möjligt att göra en miljögranskning av de projekt
som det ansöks medel till. Vilka projekt som skall
granskas liksom beviljande av medel beslutas av EKN,
upplyser motionärerna. De menar att en obligatorisk
miljöprövning måste föregå alla beslut om statliga
exportkrediter. Tydliga riktlinjer bör utarbetas för
vilka negativa miljöeffekter som inte kan
accepteras. Motionärerna anser också att Sverige bör
verka för att gemensamma regler för
exportkreditnämnderna tillkommer inom EU. De kräver
att projekt som finansieras med stöd av
exportkreditnämnder i EU-länderna skall uppfylla
grundläggande miljökrav.

I motion 2004/05:N366 (kd) föreslås att en
obligatorisk miljöprövning skall föregå alla beslut
om statliga exportkrediter och exportgarantier.
Motivet är att undvika att EKN stöder projekt som
innebär miljöingrepp och exploatering av naturen.
Motionärerna till motion 2004/05:N324 (v) anser
att EKN behöver en bättre miljöpolicy. Den
viktigaste åtgärden är en obligatorisk
miljögranskning för samtliga projekt som kan få en
negativ inverkan på miljön. EKN skall följa etiska
regler och miljöregler liksom grundläggande regler
för arbetsrätt, barnkonventionen och konventionen om
mänskliga rättigheter. Att dessa konventioner följs
bör vara ett krav för att ett företag skall erhålla
exportkrediter från EKN, anser motionärerna.
I motion 2004/05:U280 (mp) föreslås att offentlig
kredit- och garantigivning från EKN och Svensk
Exportkredit enbart skall accepteras för bolag som
lever upp till en rad grundläggande regler för
exempelvis arbetsrätt, miljökrav och mänskliga
rättigheter.

Vissa kompletterande uppgifter

Inom OECD har arbete med frågan angående miljöhänsyn
vid statsstödd exportfinansiering pågått under flera
år. Redan år 2001 enades de flesta OECD-länder om
gemensamma riktlinjer på området. År 2003 antog
OECD:s råd en rekommendation om miljöhänsyn vid
statsstödd exportfinansiering som gäller samtliga
OECD-länder. Redan dessförinnan hade flertalet av
OECD:s medlemsländer infört miljökrav vid statsstödd
exportfinansiering. En aktuell sammanställning av
hur långt olika medlemsländer inom OECD har kommit
avseende miljöhänsyn och exportkrediter finns på
OECD:s hemsida. OECD planerar att under våren 2005
publicera en ny sammanställning. Sverige har aktivt
medverkat till ovannämnda rekommendation, inte minst
genom svenskt ordförandeskap i den grupp som
hanterade frågan.

Kommissionen (DG Handel) har hittills valt att
inte driva frågan om miljöhänsyn vid statsstödd
exportfinansiering inom EU, eftersom det ansetts
lämpligare att driva denna fråga inom OECD i en
bredare krets av länder. Några stora aktörer inom
statsstödd exportfinansiering utanför EU (exempelvis
Förenta staterna, Kanada och Japan) har därmed
kommit att omfattas av arbetet, vilket är angeläget
av bl.a. konkurrensskäl.
Före beslut om statsstödda exportkreditgarantier
gör EKN sedan år 2000 en miljöprövning. Denna
miljöprövning har stegvis utvecklats på basis av
gjorda erfarenheter, senast som en direkt följd av
ett OECD-beslut i december 2003. Miljöprövningens
syfte är att motverka negativa konsekvenser för
miljön. Projekten inrangeras i olika kategorier
beroende på vilken typ av projekt som avses. Ett
projekt som anses kunna ha starkt negativ
miljöpåverkan placeras i kategori A. För sådana
projekt kräver EKN en miljökonsekvensbeskrivning. En
sådan beskrivning, eller en sammanfattning av denna,
skall offentliggöras 30 dagar innan EKN utfärdar
garantiförbindelse. Ett projekt som kan antas ge
upphov till något mindre miljöpåverkan klassificeras
som kategori B. Projekt och projektrelaterad export
som klassificerats som kategori A och B
miljögranskas av EKN samt redovisas till OECD.
EKN miljögranskar härutöver projekt där ansökan
avser minst 100 miljoner kronor och där kredittiden
är minst 2 år. Om det finns särskilda skäl, kan även
andra affärer komma att miljögranskas, t.ex. när
lokaliseringen anses känslig. EKN följer därmed
OECD:s rekommendation.
Det finns även förslag inom OECD att mer
fördelaktiga villkor skall kunna lämnas för projekt
som använder förnybar energi. Denna fråga är
fortfarande under förberedande diskussion inom OECD.
EKN:s miljögranskning omfattar förutom yttre miljö
även sociala aspekter. I regleringsbrev har EKN
getts i uppdrag att utveckla arbetet med etiska
hänsyn. Med etiska hänsyn avses främst hänsyn till
miljö, antikorruption och sociala frågor. EKN skall
vidare informera sina kunder om de tidigare nämnda
instrumenten The Global Compact, Globalt ansvar och
OECD:s riktlinjer för multinationella företag. Dessa
riktlinjer innehåller information om bl.a. mänskliga
rättigheter och förbud mot barnarbete.
Sverige har inom OECD aktivt arbetat för att nå en
överenskommelse om miljöhänsyn vid
exportfinansiering. Även andra etiska regler
gällande sociala frågor, mänskliga rättigheter,
antikorruption, hänsyn till fattiga länder har
behandlats inom OECD. Sverige har därvid bl.a. tagit
upp frågan om mänskliga rättigheter och statsstödd
exportfinansiering, men flertalet medlemsländer inom
OECD har inte visat något intresse för att förhandla
fram en rekommendation om mänskliga rättigheter och
statsstödd exportfinansiering.

Utskottets ställningstagande

EKN:s reviderade miljöpolicy har tillämpats från den
1 juli 2002. Miljöprövningen har ytterligare
utvecklats som en följd av OECD:s rådsbeslut i
december 2003. Ovan har beskrivits hur
miljögranskningen går till vid exportprojekt med
risk för negativ miljöpåverkan. Utskottet ser
positivt på att arbetet med miljögranskning går
framåt och att EKN fortsätter att utveckla
verksamheten angående frågor om etisk hänsyn, bl.a.
rörande antikorruption och sociala frågor.

När det gäller motionskravet om att all offentlig
kredit- och garantigivning skall villkoras så att
endast företag som uppfyller grundläggande regler
för mänskliga rättigheter, arbetsrätt och miljö kan
åtnjuta sådana krediter, vill utskottet beklaga att
de svenska ansträngningarna inom OECD för att nå en
sådan överenskommelse inte mötte gensvar. Förslaget
inom OECD att mer fördelaktiga villkor skall kunna
lämnas för projekt som använder förnybar energi bör
enligt utskottets uppfattning utredas vidare.
Det bör i detta sammanhang erinras om att EKN har
rutiner för att informera sina kunder om OECD:s
riktlinjer för multinationella företag och om
initiativen Globalt ansvar och The Global Compact.
En eventuell diskussion om frågeställningen kring
nya bindande regler bör enligt utskottets mening
föras på internationell nivå, så att inte enbart de
svenska företagens konkurrenskraft påverkas.
En förbättrad information och ökad öppenhet från
EKN:s sida är enligt utskottets uppfattning av stort
värde. Den nya tekniken kan bidra till att
informationen lättare sprids.
Därmed avstyrker utskottet samtliga här behandlade
motioner i aktuella delar.

Inremarknadsfrågor, förslaget till
tjänstedirektiv

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden rörande
förslaget till tjänstedirektiv med hänvisning
till pågående arbete inom EU. Jämför
reservation 5 (m, fp, kd, c).

Motionerna

I motion 2004/05:N213 (m) görs reflexionen att
Europas tillväxt och konkurrenskraft stärks genom en
gemensam marknad med nedmontering av hinder för
konkurrens och rörlighet. Enligt motionären blir den
gemensamma marknaden inte komplett utan ett direktiv
som möjliggör utökad handel med tjänster. Det saknas
grund för att hävda att ett tjänstehandelsdirektiv
skulle hota den svenska arbetsmarknaden.

Folkpartiet framhåller i motion 2004/05:K431 att
den inre marknaden och den ekonomiska integrationen
är grunden och startpunkten för EU-samarbetet. Bland
annat är tjänstehandelsdirektivet ett viktigt led i
att få i gång den s.k. Lissabonprocessen. Enligt
Folkpartiet bör regeringen ompröva sin inställning i
fråga om direktivet och driva på så att
kommissionens förslag antas så fort som möjligt.
Direktivets krav på en harmonisering av
lagstiftningen om konsumentskydd är av stor
betydelse; det behövs tydliga regler för garantier,
tvistlösning, produktsäkerhet osv.
I motion 2004/05:N334 (v) sägs att syftet med
tjänstehandelsdirektivet är att nationella regler
inte skall hindra den fria konkurrensen vid
utförandet av tjänster inom EU. I debatten har
uttryckts oro för att tjänstedirektivet negativt
skall påverka områden som hälso- och sjukvård och
den sociala tryggheten. Motionärerna kräver att
regeringen säkerställer att direktivet inte
inkräktar på medlemsländernas rätt att själva avgöra
vilka verksamheter som skall bedrivas i offentlig
regi.

Vissa kompletterande uppgifter

Kommissionens förslag (KOM/2004/2) till direktiv om
tjänster på den inre marknaden beskrevs i utskottets
betänkande 2003/04:NU12 (s. 50), till vilket
hänvisas. Ytterligare information om
direktivförslaget redovisas i den rapport som
riksdagens utredningstjänst tog fram på uppdrag av
utskottet, Förslaget om ett tjänstedirektiv -
Bakgrund, innehåll och centrala frågeställningar (nr
14/2004). Rapporten utarbetades inför
näringsutskottets offentliga utfrågning om
tjänstedirektivet i november 2004. De stenografiska
uppteckningarna från utfrågningen bifogas i bilaga
2.

Tjänstedirektivet hanteras av EU:s
konkurrenskraftsråd, där det har tagits upp tre
gånger under år 2004 (mars, maj och november 2004)
samt under lunchen vid mötet i mars 2005.
Regeringens samråd med EU-nämnden i denna fråga ägde
rum den 18 november 2004. Då konstaterade
näringsminister Thomas Östros att detta var
startskottet för förhandlingsprocessen på politisk
nivå. Efter en lång diskussion konstaterade
ordföranden, Tommy Waidelich (s), att det fanns ett
stöd för regeringens upplägg inför de fortsatta
förhandlingarna.
Kommissionens förslag till tjänstedirektiv syftar
till att förverkliga rätten till att etablera
tjänsteverksamheter och säkerställa temporär
tjänsteutövning i EU. Förhandlingarna om förslaget
är inledda. Att skapa en reglerad tjänstemarknad med
klara och tydliga regler i Europa är en fråga av
vikt. Ökad rörlighet och integrering av
tjänstesektorn är av stor betydelse för ökad
sysselsättning, konkurrenskraft och tillväxt i
Sverige och i övriga EU. Förslaget utgör en viktig
del av Lissabonstrategin som handlar om att EU till
år 2010 skall vara den mest konkurrenskraftiga och
kunskapsbaserade ekonomin i världen.
Sverige har dock identifierat en rad problem med
direktivförslaget, och regeringen anser att det
behövs tydliga och klara justeringar i det nu
liggande förslaget för att säkerställa grundläggande
svenska intressen. Sverige kan inte acceptera
försämringar i den svenska välfärdsmodellen eller
att vissa sektorer och områden försvagas.
Arbetsrätten är ett av de områden där Sverige
behöver söka klarlägganden och förändrade
skrivningar.
Ett annat problemområde rör tillämpningen av
ursprungslandsprincipen, vilken innebär att vid
tillfällig tjänsteutövning skall lagen i det land
varifrån tjänsteutövaren kommer bli gällande. Det
bör betonas att denna princip endast gäller för
tillfällig tjänsteutövning och inte för etablering.
Att principen ger upphov till såväl problem som
invändningar återspeglas inte minst i alla de
undantag som förutses i direktivförslaget. Det är
emellertid enligt uppgift svårt att se något
alternativ till ursprungslandsprincipen och den har
även fördelar, inte minst mot bakgrund av att frågan
gäller fri rörlighet av tjänster mellan 28 olika
medlemsstater på en gemensam inre marknad. Här
inkluderas även Norge, Island och Liechtenstein inom
ramen för EES-samarbetet. Frågan om
ursprungslandsprincipen kommer enligt uppgift att
bli föremål för intensiva förhandlingar under året.
På en fråga (fr. 2004/05:548) av Susanne Eberstein
(s) om tänkbara problem med tjänstedirektivet har
näringsminister Thomas Östros bl.a. svarat att en
reglerad tjänstemarknad inte får leda till att vissa
sektorer försvagas eller till försämringar i den
svenska välfärdsmodellen. Enligt regeringens
övergripande förhandlingsstrategi måste det
säkerställas att justeringar görs i det nu liggande
förslaget. Näringsministern meddelade att han kommer
att verka för att undantagen från
ursprungslandsprincipen utformas heltäckande. Vidare
skall det säkerställas att de svenska traditionerna
av en hög skyddsnivå på bl.a. folkhälsoområdet kan
bevaras och att svensk straffrättslig lagstiftning
inte påverkas.
Kommissionen har klargjort att direktivförslaget
inte skall kunna påverka hur medlemsstater
organiserar och finansierar allmännyttiga tjänster.
Direktivet ställer heller inte några som helst krav
på att offentlig verksamhet skall privatiseras eller
att nationella monopol skall avskaffas - det har
framgått vid de förhandlingar som har ägt rum i
Bryssel.
En intensiv debatt om tjänstedirektivet har ägt
rum i några av EU:s stora medlemsstater. Det är en
debatt som har kännetecknats av en generell oro för
konsekvenserna av förslaget beträffande sociala
villkor och arbetsrättsliga frågor m.m.
I ljuset av denna debatt har kommissionen uttalat
att justeringar måste göras i förslaget för att
konsensus skall kunna uppnås. Kommissionen har
förklarat att direktivet måste bli mycket tydligt i
fråga om att villkor och standarder för arbetstagare
inte kommer att bli berörda på något sätt. Vidare
bör hälsovårdsområdet liksom offentligt finansierade
allmännyttiga tjänster exkluderas från direktivet.
Ursprungslandsprincipen måste gås igenom ytterligare
för att främja tjänstehandel över gränserna,
åstadkomma förtroende mellan företag och konsumenter
inom unionen och även mellan medlemsstaterna.
Kommissionären för inremarknadsfrågor, Charlie
McCreevy, har samtidigt betonat att kommissionen
inte avser att dra tillbaka sitt förslag.
I rapporten från Konkurrenskraftsrådets möte den 7
mars 2005 informeras om att tjänstedirektivet
diskuterades under lunchen, där det klargjordes att
kommissionen inte avser att lägga fram ett nytt
förslag men öppnade för exkluderande av hälso- och
sjukvård samt tjänster i allmänhetens intresse.
Europeiska rådet sammanträdde i Bryssel den 22 och
23 mars 2005. Enligt ordförandeskapets slutsatser
har Europeiska rådet fastställt följande
prioriteringar:
"För att bidra till tillväxt och sysselsättning
och stärka konkurrenskraften måste den inre
marknaden för tjänster fungera fullt ut, varvid den
europeiska sociala modellen måste bevaras. Mot
bakgrund av den pågående debatten, av vilken det
framgår att förslaget till direktiv i sin nuvarande
lydelse inte helt och hållet uppfyller kraven, begär
Europeiska rådet att allt görs under
lagstiftningsprocessen för att nå brett samförstånd
som tillgodoser alla dessa målsättningar. Europeiska
rådet konstaterar att effektiva tjänster av allmänt
ekonomiskt intresse är av stor betydelse i en
högpresterande och dynamisk ekonomi."
Den 24 mars 2005 informerade statsminister Göran
Persson riksdagen om det nyssnämnda mötet i
Europeiska rådet. Enligt statsministern bekräftade
diskussionerna i rådet att det finns omfattande
invändningar mot den tidigare kommissionens
ursprungliga förslag. Från svensk sida hade
klargjorts i rådet att åtgärder för att underlätta
handeln med tjänster inom unionen är av stor vikt
och att effekterna på tillväxt och sysselsättning
inom EU inte skall underskattas. Men statsministern
hade - liksom andra stats- och regeringschefer -
tydliggjort att detta inte får ske på bekostnad av
väl fungerande sociala och arbetsrättsliga system.
För svensk del handlar det om hur vi väljer att
tillhandahålla allmänna tjänster, att reglera
arbetsmarknaden och att trygga goda
levnadsförhållanden för alla medborgare, sades det.
På en fråga om ursprungslandsprincipen kommer att
vara kvar i tjänstedirektivet svarade statsministern
att han inte tordes vara säker på utgången av denna
fråga. Enligt statsministern tar Sverige strid för
kollektivavtalen. Hur detta kan kombineras med
ursprungslandsprincip eller värdlandsprincip
återstår att lösa, menade statsministern. Vidare
kommenterades en annan dimension, nämligen att i
brist på ett gällande tjänstedirektiv kommer
konflikter som visar sig med anledning av
tjänstehandeln att avgöras i domstol; då blir det
den europeiska domstolen som kommer att lägga fast
principerna, en utveckling som oroade
statsministern. Enligt hans bedömning kan ett
tjänstedirektiv vara på plats inom ungefär ett år.
Kommissionen inväntar nu att Europaparlamentet
skall kunna lägga fram ändringsförslag som gör att
förslaget kan få stöd av en bred majoritet.
Parlamentets första läsning planeras äga rum i juni
2005.

Utskottets ställningstagande

Utgångspunkten för utskottet är att Sverige är ett
litet och handelsberoende land, att tjänstesektorn
utgör ungefär 70 % av den svenska ekonomin och att
det finns mycket att vinna på ökade möjligheter till
handel över gränserna. Syftet med direktivförslaget
- att skapa bättre förutsättningar för en väl
fungerande tjänstesektor - bör välkomnas, inte minst
från konsumentsynpunkt. Att handelshindren inom
tjänstesektorn undanröjs och att svenska
tjänsteföretag får lättare att exportera sina
tjänster inom EU är självfallet positivt för svensk
ekonomi och sysselsättning.

Med denna utgångspunkt är det viktigt att se till
att det blir en reglerad tjänstemarknad inom EU. För
att uppnå målet i Lissabonprocessen - att bli
världens mest konkurrenskraftiga, dynamiska och
kunskapsbaserade ekonomi år 2010 med möjlighet till
hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre
arbetstillfällen och en högre grad av social
sammanhållning - är en välfungerande tjänstesektor
central. Alternativet till ett tjänstedirektiv är
ett fortsatt praxisskapande från EG-domstolen; en
sådan utveckling ligger inte i Sveriges intresse.
Därför anser utskottet att det är viktigt att stödja
tillkomsten av ett tjänstedirektiv.
Ett antal problem återstår dock att lösa, vilket
också den ansvariga kommissionären, Charlie
McCreevy, är medveten om. Inte minst
ursprungslandsprincipen ger upphov till många
frågor. Enligt kommissionen bör vissa tjänster
undantas från direktivet, t.ex. inom
hälsovårdsområdet. Denna ståndpunkt välkomnas av
utskottet. Det är också viktigt att påpeka att
medlemsstaternas möjligheter att bibehålla sina
monopol inte får påverkas av tjänstedirektivet.
Vidare måste den svenska modellen med kollektivavtal
på arbetsmarknaden värnas. Det är en modell som
ligger bakom stabila spelregler på arbetsmarknaden
och därigenom bidrar till samförståndsanda och
ekonomisk utveckling.
Enligt utskottets uppfattning måste
direktivförslaget prövas noggrant från alla olika
utgångspunkter; ordentliga justeringar och
tydliggöranden kan väntas komma ut av
förhandlingarna. Ett tjänstedirektiv som alla EU-
länder kan stå bakom innebär ett stort steg framåt
för den inre marknaden.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrks här
behandlade motioner i aktuella delar.

Inremarknadsfrågor, tullar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå två motionsyrkanden om
tullfrågor på den inre marknaden med
hänvisning till att tullfrågor avgörs inom
ramen för den europeiska unionen. Jämför
reservation 6 (kd).

Motionerna

I motion 2004/05:T461 (kd) hävdas att EU snarast bör
avskaffa alla importtullar på biodrivmedel och att
EU bör ta upp denna fråga i WTO-förhandlingarna.
Enligt motionärerna bör den svenska regeringen vara
pådrivande inom EU för en sådan förändring. Etanol
produceras i första hand i utvecklingsländerna i
söder, medan efterfrågan på bränsle är störst i de
industrialiserade länderna i norr.

Även i Centerpartiets motion 2004/05:MJ370 tar
motionärerna upp den svenska etanolproduktionen. I
dag importerar Sverige etanol från andra EU-länder
m.fl. länder eftersom deras produktionskostnader och
priser är lägre än de svenska. Vidare gäller att
vinetanolen är starkt subventionerad av EU, vilket
snedvrider konkurrensen. Tullbestämmelserna när det
gäller etanol är enligt motionärerna
svåröverblickbara. Därför kräver motionärerna en
översyn av tullbestämmelserna för att den inhemska
etanolproduktionen inte skall missgynnas.

Vissa kompletterande uppgifter

Etanol ingår bland de jordbruksprodukter som ingår i
WTO-förhandlingarna. Som tidigare redovisats driver
Sverige på för att få till stånd en friare handel
med jordbruksprodukter, däribland etanol. En
ambitiös WTO-uppgörelse på detta område kommer att
innebära att tullarna på etanol sänks kraftigt eller
försvinner helt.

I Sverige produceras för närvarande etanol
storskaligt endast av Agroetanol AB i Norrköping,
ägt av Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och
Lantmännen. Denna fabrik producerar ca 50 000
kubikmeter etanol per år till en kostnad av ca 5,25
kr/l. Enligt uppgift är råvaran - spannmål - numera
svenskproducerad. Mindre volymer etanol produceras
också av Svensk Etanolkemi AB (Sekab) i
Örnsköldsvik. Svensk etanol är avsevärt dyrare än
t.ex. brasiliansk. Den stora skillnaden ligger i
råvarupriset. Den färdiga brasilianska produkten
kostar lika mycket eller mindre än den spannmål som
Agroetanol köper in som råvara.
Den långsiktiga nyttan av svensk etanolproduktion
från spannmål har ifrågasatts, bl.a. av
Naturvårdsverket i rapporten Skattebefrielsen för
biodrivmedel - leder den rätt? från år 2004 (rapport
nr 5433). Också i betänkandet Introduktion av
förnybara fordonsbränslen (SOU 2004:133) är
slutsatsen likartad.
Andra bedömare hävdar tvärtom att europeisk
produktion på lite längre sikt mycket väl kommer att
kunna konkurrera med utomeuropeisk, eftersom
efterfrågan kommer att öka drastiskt, inom och utom
Europa.
Vinetanol kan vara både "bra" och "dålig" från
miljösynpunkt beroende bl.a. på om den baseras på
överskottsvin som skall kasseras eller på vin som
framställts i syfte att göra etanol. Sverige kan
dock inte skydda sig mot europeiskt producerad
vinetanol. I dag köps denna enligt uppgift främst av
Sekab, som därur bl.a. framställer E 85 (ett
drivmedel som till 85 % på volymbas består av etanol
och till 15 % av bensin. E 85 har avsevärt lägre
lönsamhet än låginblandning av 5 % etanol i bensin.
Den brasilianska sockerrörsetanolen är i allmänhet
inte miljömässigt tveksam.
Enligt uppgift finns det vissa problem när det
gäller tillämpningen av tullbestämmelserna för
etanol, beroende på följande.
Etanol skall normalt importeras enligt tulltaxans
kap. 22 som antingen odenaturerad ("drickbar") med
en tullsats på 0,192 euro/l (1,74 kr/l) eller
denaturerad ("odrickbar") med en tullsats på 0,104
euro/l (0,94 kr/l). Emellertid finns det
klassificeringsbeslut från Tullverket med innebörd
att denaturerad etanol med en viss andel bensin inte
längre är etanol, utan "annan kemisk produkt" enligt
tulltaxans kap. 38. Detta betyder att varan kan
importeras till en mycket låg tullsats. På detta
sätt förfars enligt uppgift med stora delar av den
etanol som tas in i Sverige, vilket gör
svenskproducerad etanol än mindre konkurrenskraftig.
Enligt energiskattedirektivet (rådets direktiv
2003/96/EG) kan biobränslen befrias från skatt under
förutsättning att skattebefrielsen inte innebär en
överkompensation av biobränsle i förhållande till
det beskattade alternativet. I dag ges
skattebefrielse för etanol genom individuella
dispensbeslut.
Handläggare på Skatteverket har till en av
etanolimportörerna på förfrågan angett att etanol
som inte längre klassificeras som sådan inte bör få
del av skattebefrielsen, eftersom det i
dispensbesluten talas om "etanol" och inget annat.
Något avslagsbeslut från Skatteverket på denna grund
har dock så vitt känt inte meddelats. Ett sådant
beslut av Skatteverket skulle kunna bli föremål för
domstolsprövning, varefter frågetecknen således
skulle kunna rätas ut.
Regeringen har i början av januari 2005 anmält en
ändring av skattestrategin för alternativa drivmedel
till kommissionen (ett statsstödsärende). Ändringen
innebär att principen om skattebefrielse knyts till
att etanolen skall vara klassificerad som
odenaturerad, vilket medför den högre tullsatsen på
0,192 euro/l för importerad etanol. Agroetanol
berörs inte av förändringen, eftersom detta företag
redan producerar odenaturerad etanol. Det största
frågetecknet är hur priset på E 85 påverkas av
förändringen. Finansdepartementet bereder därför
olika lösningar.
Tullbestämmelser är ett EU-harmoniserat område,
där samma regler gentemot omvärlden gäller i hela
unionen. Därför är det inte möjligt för Sverige att
ensidigt genomföra en översyn av regelverket.

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser i likhet med motionärerna att
miljövänliga bränslen är en viktig framtidsfråga.
När det gäller förnybara bränslen pågår också ett
arbete för att direktivet (2003/30/EG) om främjande
av användningen av biodrivmedel eller andra
förnybara drivmedel skall kunna införas i Sverige. I
slutet av år 2004 presenterades betänkandet
Introduktion av förnybara fordonsbränslen (SOU
2004:133), där bl.a. förslag angående ett nationellt
mål för år 2010 redovisades. Enligt uppgift kommer
betänkandet inom kort att skickas ut på remiss.

Här upptagna motionsyrkanden gäller inte frågan om
förnybara bränslen i sig utan tullfrågor som
aktualiseras i sammanhanget. Dessa frågor behandlas
inte i den svenska riksdagen utan inom ramen för den
europeiska unionen. Som tidigare redovisats är den
svenska linjen att arbeta för tullsänkningar på
jordbruksområdet, vilket omfattar även etanol. Ett
önskvärt resultat av förhandlingarna är att u-
länderna får betydande marknadsöppningar inom
unionen när det gäller jordbruksprodukter inklusive
etanol. För svensk del görs bedömningen att etanol
måste importeras vid sidan av den inhemska
produktionen.
Utskottet vill understryka att hanteringen av
etanol i Sverige skall ske på mest ändamålsenliga
sätt utan att konkurrenssituationen snedvrids.
Med hänvisning till vad som anförts anser
utskottet att här upptagna motioner i berörda delar
bör avslås av riksdagen.

Inremarknadsfrågor i övrigt

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om
inremarknadsfrågor med hänvisning till
pågående arbete inom EU. Jämför reservation 7
(m, fp, kd, c).

Motionen

Folkpartiet framhåller i motion 2004/05:K431 att den
inre marknaden och den ekonomiska integrationen är
grunden och startpunkten för EU-samarbetet. Det
framhålls i motionen att det inte finns anledning
att besluta om gemensamma skattesatser på EU-nivå.
Dock lyfter motionärerna fram ett undantag, nämligen
gemensamma miniminivåer för miljöavgifter, i syfte
att minska gränsöverskridande miljöförstöring.
Regelbundna uppföljningar med mätbara kriterier
(s.k. benchmarking) är enligt Folkpartiets mening en
bättre väg att gå än via detaljerad lagstiftning.

Vissa kompletterande uppgifter

Den inre marknaden utgör ett av fundamenten i EU-
samarbetet. En effektiv inre marknad är en
förutsättning för att EU skall kunna nå det
strategiska målet att vara världens mest
konkurrenskraftiga, dynamiska och kunskapsbaserade
ekonomi år 2010 med möjlighet till hållbar ekonomisk
tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en
högre grad av social sammanhållning (Lissabonmålet).
Detta framhävs i kommissionens syntesrapport inför
halvtidsöversynen av Lissabonstrategin. I denna
rapport (KOM/2005/24) understryker kommissionen att
en fungerande inre marknad utgör en av
huvudprioriteringarna för att göra EU till ett mer
attraktivt område att investera och arbeta i. Vidare
sägs att kunskap och innovationer är kärnpunkten i
den europeiska tillväxten och att politiken måste ge
förutsättningar för företagen att skapa fler och
bättre arbetstillfällen. Tanken att varje enskilt
land skall upprätta sin egen "Lissabonplan" är också
föremål för diskussion.

Det nuvarande ordförandelandet Luxemburg har i sin
arbetsplanering för det första halvåret 2005 bl.a.
redovisat att halvtidsöversynen av Lissabonstrategin
syftar till att se över prioriteringar och fokus och
att förbättra styrning och införande av strategin.
Medlemsstaterna bör ha en viss flexibilitet att
prioritera bland målen. Vidare nämns att det är
önskvärt att få till stånd en överenskommelse om att
minska antalet rapporter som regelbundet måste tas
fram av medlemsstaterna.

Nedan listas ett antal punkter för den inre
marknadens utveckling:

- År 2003 presenterade kommissionen en ny strategi i
syfte att få den inre marknaden att växa och fungera
i takt med utvidgningen och möjliggöra att
Lissabonmålet uppnås. Bland annat uppmärksammades
fri rörlighet, reduktion av skattehinder,
förbättrande av villkoren för företagande [3]och
förenkling av regelverket. Strategin omfattar åren
2003-2006 och utvärderas årligen genom en s.k.
genomföranderapport. I 2005 års genomföranderapport
kunde konstateras att två tredjedelar av åtgärderna
som planerats för år 2004 var genomförda. Bland
annat har förhandlingarna om tjänstedirektivet
påbörjats, länderna har enats om 40 av 42 åtgärder
inom handlingsplanen för finansiella tjänster, vissa
konsumentpolitiska åtgärder fortskrider m.m. Det
gemensamma tvistlösningssystemet för handelshinder,
Solvit, omfattar numera alla medlemsstater och
antalet hanterade fall har dubblerats. 72 % av
ärendena har blivit lösta på i genomsnitt tio veckor
inom ramen för Solvit.

- Regelförbättringsarbetet fortskrider, bl.a. genom
fortsatta konsekvensanalyser och åtgärder för att
minska den administrativa bördan. Analyser av den
samlade regelmassans effekt på konkurrenskraften i
viktiga sektorer har gjorts, bl.a. när det gäller
bilsektorn. Enligt den ovan nämnda syntesrapporten
planerar kommissionen att genomföra fler analyser,
bl.a. på energiområdet och i fråga om finansiella
tjänster.

- EU-arbetet har haft en viktig roll när det gäller
att förbättra konkurrensen, särskilt på energi-,
transport- och telekommunikationsmarknaderna.
Sverige har varit drivande i detta arbete och ligger
jämfört med andra medlemsstater långt framme i
processen när det gäller såväl tidpunkten för
avreglering som omfattningen av
konkurrensutsättningen. Fokus riktas nu mot vilken
effekt den legala avregleringen har givit och hur
regelverken tillämpas i medlemsstaterna.

- Fler företag strävar efter att etablera sig på
europeisk nivå. Att driva företag och ta hänsyn till
25 olika system för företagsbeskattning innebär
problem för företagen. Under året har tre direktiv
på bolagsskatteområdet antagits. Diskussionen om en
konsoliderad bas för företagsskatten har fortsatt.

- Frågan om bättre och mer information om den inre
marknaden och EU har också uppmärksammats.
Kommissionen har uppmanat alla medlemsstater att
upprätta nationella handlingsplaner för att
konsumenter och företag skall få information om den
inre marknaden. I Sverige har regeringen - som ett
led i detta arbete - uppdragit till Kommerskollegium
att lämna underlag till arbetet med att ta fram en
nationell strategi för att utveckla den inre
marknaden i Sverige. Underlaget skall utgöras av en
kartläggning och analys av svenska intressenters
kunskaper och attityder om EU:s inre marknad. I en
delrapport från Kommerskollegium redovisas företags
information om den inre marknaden (dnr 100-174-04).
Ett av resultaten var att 40 % av de tillfrågade små
och medelstora företagen med utrikeshandel inte
kunde peka ut en enda organisation som ger
information om EU. Vidare skulle 80 % av de
tillfrågade företagen välkomna en gemensam
kontaktpunkt, som omfattade all information om EU.
Även svenska myndigheters uppfattning om EU:s inre
marknad har undersökts av Kommerskollegium. I
rapporten Europa - ja, men hur? (dnr 100-172-2004)
redovisas att myndigheternas kunskaper om och
attityder till EU:s inre marknad varierar stort och
att myndigheterna i dag inte har strategier för hur
de skall driva EU-frågor. Kommerskollegium föreslår
att innebörden i EU-medlemskapet klargörs i
verksförordningen, instruktioner m.m. En slutrapport
skall redovisas av Kommerskollegium i mars 2005.

Enligt en nyligen presenterad utvärdering som gjorts
av en brittisk fristående tankesmedja (Centre for
European Reform) intar Sverige förstaplatsen bland
EU-länderna när det gäller att uppfylla målen i
Lissabonprocessen. Utvärderingen omfattar den första
femårsperioden av processen. Danmark och Finland
ligger strax efter Sverige.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har ingen annan uppfattning än
motionärerna när det gäller önskvärdheten av att
stärka den inre marknaden. Mot bakgrund av att EU:s
inre marknad inte har fått fullt genomslag i Sverige
är det positivt att regeringen har tagit steg för
att formulera en nationell strategi för att utveckla
den inre marknaden i Sverige. Enligt utskottets
mening är det viktigt att den inre marknadens
möjligheter effektivt kan tas till vara i Sverige.

Som redovisats ovan pågår ett stort antal åtgärder
med syfte att effektivisera regleringen av den inre
marknaden. Olika harmoniseringsåtgärder fortgår i
syfte att öka konkurrenskraften inom unionen.
Viktiga framsteg har gjorts inom ramen för
Lissabonstrategin, och den nu inledda
halvtidsöversynen syftar till att "vässa" åtgärderna
för att uppnå målet till år 2010. Utskottet ställer
sig bakom att halvtidsöversynen skall fokusera på
ett snabbare genomförande av en balanserad agenda
som omfattar dels ekonomiska reformer för att
förbättra den inre marknaden och främja tillväxten,
dels moderniseringar av sociala system för att öka
arbetskraftsutbudet genom tillgång till livslångt
lärande, bra barnomsorg och ökad jämställdhet.
Utskottet ser hållbara offentliga finanser och
förbättringar på miljöområdet som viktiga instrument
för att stärka den inre marknaden.
Med hänsyn till den utveckling som pågår inom EU
rörande den inre marknadens funktionssätt m.m. anser
utskottet att det inte är påkallat med något
riksdagens uttalande i dessa frågor. Det aktuella
motionsyrkandet avstyrks därmed.

**FOOTNOTES**
[1]:a idéer och gröna idéer om hur saker
och ting kan göras ännu bättre är en sak,
men låt oss så långt det är möjligt bli
överens om vad detta tjänstedirektiv i
alla sina detaljer fak
[2]:tiskt innebär och så långt det är
möjligt ta reda på vad de olika
principerna, som ibland korsar varandra,
innebär för oss i Sverige. Om vi kan
[3]:komma så långt tror jag att vi kan ha en mycket
spännande politisk debatt.
Vi tackar alla som kommit hit och förklarar härmed
denna hearin

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.

1. WTO-frågor (punkt 2)

av Ingegerd Saarinen (mp) och Gunilla Wahlén (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 1. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U254 yrkandena
2, 4, 5, 7-14 och 15 i denna del och 2004/05:U278
yrkande 6 och avslår motionerna 2004/05:U313
yrkandena 5 och 6, 2004/05:MJ332 yrkande 9 och
2004/05:N274 yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

WTO har en potential att bli ett centralt forum för
en global handelsregim som främjar hållbar
utveckling och en jämlik global resursfördelning. Vi
anser dock i likhet med uppfattningen i motion
2004/05:U254 (mp) att i-länderna har visat dålig
lyhördhet för u-ländernas situation och att det
måste till stora och genomgripande förändringar i
såväl WTO-organisationens struktur som i dess olika
förhandlingsprocesser. Från ett u-landsperspektiv är
resultaten av juliöverenskommelsen blandade. I-
länderna har ett stort ansvar för att åstadkomma att
det slutliga resultatet av Doharundan verkligen
skall genomsyras av u-ländernas krav.

Tillvaratagandet av u-ländernas intressen är
centralt, skriver utskottets majoritet, men påpekar
samtidigt att det krävs en balanserad uppgörelse där
alla WTO-medlemmar får sina intressen tillgodosedda.
För att klyftorna i världen skall minska och
orättvisor rättas till krävs det dock en generös
inställning från i-ländernas sida till u-länderna i
förhandlingarna.
Tyvärr preciserade juliöverenskommelsen inte datum
för när exportsubventionerna på jordbruksområdet
skall vara avvecklade. Sverige bör verka för att
datum sätts inom en så snar framtid som möjligt och
att EU i förhandlingar om sänkning av minimistöden
skall göra en strikt tolkning av vilka rika länder
som skall beröras. Vidare anser vi att
bomullsinitiativet inom WTO verkligen måste
prioriteras; Sverige bör driva detta inom EU-
kretsen.
I juliöverenskommelsen gav i-länderna löften om
teknisk assistans till stöd för uppbyggnad av
förhandlingskapaciteten i u-länderna. Dessa löften
får inte vara tomma ord utan måste infrias. När det
gäller Singaporefrågorna måste förhandlingsmandatet
för EG-kommissionen omprövas mot bakgrunden att u-
länderna motsatt sig avtalsförhandlingar. Förenklade
handelsprocedurer kanske kan komma till stånd utan
avtal, och övriga Singaporefrågor bör helt avföras
från diskussionen enligt vår mening.
Nyttigheter som rent vatten, vård och utbildning
hör inte hemma i ett multilateralt handelsavtal som
långsiktigt permanentar privata lösningar; därför
bör Sverige i EU verka för att distinktionen mellan
offentlig sektor och tjänstehandel i GATS-avtalet
tydliggörs. När det gäller vattendistribution bör EU
dra tillbaka de krav som EU lagt på andra länder.
Vidare bör avtalet ändras så att kontinuerliga
utvärderingar av måluppfyllelsen skall vara
vägledande för de åtgärder som vidtas.
Enligt juliöverenskommelsen skall halvårsskiftet
2005 utgöra en slutpunkt för förhandlingarna om
särskild och differentierad behandling (SDT). Vi
menar att SDT bör ses som ett permanent instrument i
WTO:s regelverk - inte som tillfälliga lösningar
under en övergångsperiod för u-länder, vilket är
regeringens inställning.
Öppenheten inom WTO lämnar mycket i övrigt att
önska. Det är positivt att en arbetsgrupp har inlett
arbetet med en översyn av öppenhetsfrågorna, men
redan nu är det nödvändigt att öka öppenheten och
alla medlemmars möjlighet till deltagande i olika
beslutsprocesser. Ett exempel är att bara formella
och protokollförda möten skall kunna utgöra underlag
för förhandlingar. Det nuvarande systemet att
ordföranden i olika förhandlingsgrupper utses av
sekretariatet i samarbete med värdlandet är inte
välbetänkt; vid kommande ministermöten bör det vara
en relevant kommitté som utser ordförande. Även
sättet att ta fram deklarationstexter bör reformeras
i linje med FN:s sätt att arbeta, dvs. att
ordföranden enbart sammanställer ändringsförslagen
utan att göra en egen tolkning av dem.
För att säkerställa riksdagens inflytande och
möjlighet till insyn i WTO-frågorna m.m. är det
angeläget med en regelbunden samlad rapportering
kring dessa frågor till riksdagen. I likhet med
uppfattningen i motion 2004/05:U278 (v) anser vi att
detta bör ske i form av en årlig skrivelse till
riksdagen om vad Sverige gör inom handelspolitiken
när det gäller WTO, EU och i fråga om regionala
handelsavtal.
Tyvärr innebär den nuvarande
tvistlösningsmekanismen ett instrument främst för de
resursstarka länderna. För att fattiga länders
möjligheter att driva talan i WTO skall stärkas bör
bl.a. följande åtgärder övervägas. En prövning
skulle kunna leda till böter och inte bara till
rätten att införa strafftullar mot det felande
landet. U-länderna skulle kollektivt kunna införa
strafftullar mot ett felande land. Vidare måste
offentligheten inom WTO:s tvistlösningspanel öka.
Riksdagen bör ställa sig bakom vad som här har
anförts om WTO-frågorna. Därmed tillstyrks
motionerna 2004/05:U254 (mp) och 2004/05:U278 (v) i
tillämpliga delar. Övriga motionsyrkanden avstyrks i
den mån de inte blir tillgodosedda av vårt
ställningstagande.

2. Handel, miljö och sociala frågor m.m. (punkt
3)

av Ingegerd Saarinen (mp) och Gunilla Wahlén (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 2. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U254 yrkande
15 i denna del och 2004/05:U280 yrkandena 1 och 2
och avslår motionerna 2004/05:L278 yrkande 3,
2004/05:U313 yrkande 7, 2004/05:U315 yrkande 9,
2004/05:N246, 2004/05:N439 och 2004/05:A222 yrkande
2.

Ställningstagande

De nuvarande internationella handelsavtalen
återspeglar främst den rika världens prioriteringar
och är inriktade på ekonomisk tillväxt. Det faktum
att vissa länder försöker vinna konkurrensfördelar
på den globala marknaden genom att ha en obefintlig
eller dålig lagstiftning för miljöskydd och
arbetarskydd har inte uppmärksammats tillräckligt. I
svaga statsbildningar och outvecklade demokratier är
barnarbete, extremt låga löner, förbud mot facklig
organisering m.m. inte ovanliga företeelser. I många
länder är det svårt att hålla transnationella
företag ansvariga för brott beroende på
begränsningar i lagstiftningen, brist på finansiella
resurser att driva rättsprocesser m.m. Det finns
således mycket starka skäl att införa sociala och
miljömässiga minimikrav på internationell nivå.

De nya frivilliga initiativen, exempelvis OECD:s
riktlinjer, FN:s The Global Compact eller det
svenska Globalt ansvar, är inte tillräckliga för att
komma till rätta med oansvariga företag. Därför
anser vi, i likhet med uppfattningen i motion
2004/05:U280 (mp), att behovet av internationellt
bindande regler för transnationella företag är
oavvisligt. Det är rimligt att införa en bindande
uppförandekod som ger bestämda riktlinjer när det
gäller miljöhänsyn, respekt för mänskliga
rättigheter m.m. för företags verksamhet. Förslaget
om en uppförandekod bör även drivas i
internationella sammanhang, exempelvis inom WTO och
FN.
Frågan måste även drivas nationellt och
förändringar ske i det svenska arbetet. I dag är det
t.ex. enbart fackförbund och näringsliv som deltar i
Nationella kontaktpunkten; vi anser att - i likhet
med vad som är fallet i andra länder - även
intressenter som Fairtrade Center, Swedwatch m.fl.
bör bjudas in för att delta i arbetet.
ILO:s konventioner om arbetsvillkor måste få en
starkare ställning inom världshandelssystemet.
Sverige bör inom EU:s ram stödja den ovan nämnda
utvecklingen i riktning mot ett ökat samarbete
mellan bl.a. WTO och ILO.
I likhet med uppfattningen i motion 2004/05:U254
(mp) anser vi att Sverige i EU-kretsen - med sikte
på WTO-förhandlingarna - bör driva att FN:s regler
på miljöområdet skall vara överordnade WTO:s regler.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom
vad vi har anfört rörande handel, miljö och sociala
frågor m.m. Därmed tillstyrks motionerna
2004/05:U254 (mp) och 2004/05:U280 (mp) i berörda
delar. Övriga motionsyrkanden avstyrks.

3. Handel, miljö och sociala frågor m.m. (punkt
3)

av Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 3. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2004/05:U313 yrkande 7
och 2004/05:U315 yrkande 9 och avslår motionerna
2004/05:L278 yrkande 3, 2004/05:U254 yrkande 15 i
denna del, 2004/05:U280 yrkandena 1 och 2,
2004/05:N246, 2004/05:N439 och 2004/05:A222 yrkande
2.

Ställningstagande

Globaliseringen rymmer stora möjligheter till ökad
respekt för mänskliga rättigheter (MR). I dessa
frågor delar jag de uppfattningar som framförs i
motion 2004/05:U315 (kd). Inom WTO har det höjts
röster för att inkludera MR-frågor i en framtida
handelsrunda. Frågan är dock mycket känslig. Många
utvecklingsländer ser de krav som reses från
industriländernas sida beträffande mänskliga
rättigheter som svepskäl för fortsatt protektionism
från industriländerna gentemot utvecklingsländerna.
Om mänskliga rättigheter skall ingå i WTO:s agenda
måste det finnas tydliga regler som inte lämnar
utrymme för missbruk.

Enbart WTO kan inte skapa tillräckliga
förutsättningar för mänskliga rättigheter, rättvisa
och social utveckling i enskilda länder. Dessa
förutsättningar måste i första hand åstadkommas
nationellt. WTO och frihandel med stabila och
rättvisa spelregler är däremot betydelsefulla medel
för att uppnå de bredare utvecklingsmålen.
Förhandlingarna i WTO innebär en möjlighet att
utveckla ett brett regelverk som svarar mot de nya
krav som globaliseringen ställer. Jag stöder
inriktningen att WTO-förhandlingarna skall bidra
till en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar
utveckling för jordens alla länder. Handeln är inte
ett mål i sig utan ett verktyg som - om det används
på rätt sätt - kan bidra till att uppnå målet.
FN:s The Global Compact och OECD:s riktlinjer för
multinationella företag är av stor vikt för att
fästa uppmärksamheten på problemen i
skärningspunkten mellan handel och miljö respektive
mänskliga rättigheter. Förhoppningen är att alltfler
företag skall ansluta sig till The Global Compact
och utarbeta egna planer för att uppfylla målen.
Samtidigt bör det undersökas hur efterlevnaden skall
kunna kontrolleras. I likhet med uppfattningen i
motion 2004/05:U313 (kd) vill jag fästa
uppmärksamheten på att konsumenterna har ett
huvudansvar för att granska företag och genom sina
köp styra företagen i önskad riktning.
ILO:s konventioner om arbetsvillkor måste få en
starkare ställning inom världshandelssystemet.
Sverige bör fortsätta att inom EU:s ram stödja den
ovan nämnda linjen mot ett ökat samarbete mellan
bl.a. WTO och ILO.
Ett problem är att det i dag finns flera olika
slags koder på området, vilket kan skapa förvirring.
Enligt min mening är det viktigt att huvuddragen i
koderna är desamma och att de baseras på ILO:s
huvudkonventioner. U-länderna bör uppmuntras till
allt högre standard, men det får inte ställas
orimliga krav på dem. Sammanfattningsvis bör
regeringen utöka sitt samarbete med näringslivet för
att uppmana och stödja företagen att utarbeta etiska
uppförandekoder men också säkerställa kontroll och
uppföljning. Det nuvarande initiativet om globalt
ansvar är lovvärt men behöver vidareutvecklas. Det
sagda innebär dock inte att frivillighet kan ersätta
väl fungerande lagar och regler.
Motionerna 2004/05:U313 (kd) och 2004/05:U315 (kd)
tillstyrks i här behandlade delar. Övriga
motionsyrkanden avstyrks i den mån de inte blir
tillgodosedda genom mitt ställningstagande.

4 Exportkreditfrågor (punkt 4)

av Ingegerd Saarinen (mp), Mikael Oscarsson (kd)
och Gunilla Wahlén (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 4. Därmed
bifaller riksdagen delvis motionerna 2004/05:U280
yrkande 4, 2004/05:U311 yrkandena 15 och 16,
2004/05:N324 och 2004/05: N366.

Ställningstagande

Vi anser att många länder i väst bidrar till en
ohållbar utveckling i u-länderna genom att de
nationella exportkreditnämnderna ger finansiellt
stöd till miljöskadliga investeringar i
utvecklingsländer. När svenska entreprenörer är
verksamma utomlands är det inte ovanligt att
projektens finansiering stöds av statliga
exportgarantier och exportkrediter. Projekt som
innebär negativ miljöpåverkan kan därigenom få stöd
via skattsedeln.

EKN:s nya miljöpolicy är inte heltäckande och det
är också EKN själv som avgör om ett projekt skall
beviljas medel. I likhet med vad som anförs i
motionerna 2004/05:U311 (kd), 2004/05:N366 (kd),
2004/05:N324 (v) och 2004/05:U280 (mp) anser vi att
en obligatorisk miljöprövning skall föregå alla
beslut om statliga exportkrediter. Tydliga
riktlinjer bör utarbetas för vilka negativa
miljöeffekter som inte kan accepteras. Regeringen
bör ta initiativ till ändrade regler för EKN i
enlighet med vad som anförts här.
Sverige har skrivit under ILO-konventionen, den
s.k. barnkonventionen och konventionen om mänskliga
rättigheter. EKN bör begära att företagen uppfyller
kraven i dessa konventioner i samband med kredit-
och garantigivning. Sverige bör vara ett
föregångsland på detta område.
Enligt vår mening bör regeringen ta initiativ till
ändrade regler för EKN i enlighet med vad som
anförts.
Med anledning av de här aktuella yrkandena i
motionerna 2004/05:U280 (mp), 2004/05:U311 (kd),
2004/05:N324 (v) och 2004/05:N366 (kd) bör riksdagen
således i ett uttalande till regeringen ställa sig
bakom vad som ovan anförts.

5. Inremarknadsfrågor, förslaget till
tjänstedirektiv (punkt 5)

av Per Bill (m), Eva Flyborg (fp), Ulla Löfgren
(m), Yvonne Ångström (fp), Anne-Marie Pålsson
(m), Mikael Oscarsson (kd) och Håkan Larsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 5. Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:K431 yrkande 13,
bifaller delvis motion 2004/05:N213 och avslår
motion 2004/05:N334.

Ställningstagande

Utgångspunkten är att Sverige är ett litet och
handelsberoende land, att tjänstesektorn utgör
ungefär 70 % av den svenska ekonomin och att det
finns mycket att vinna på ökade möjligheter till
handel över gränserna. Syftet med direktivförslaget
- att skapa bättre förutsättningar för en väl
fungerande tjänstesektor - bör välkomnas, inte minst
från konsumentsynpunkt. Att handelshindren inom
tjänstesektorn undanröjs och att svenska
tjänsteföretag får lättare att exportera sina
tjänster inom EU är självfallet positivt för svensk
ekonomi och sysselsättning.

Med denna utgångspunkt är det viktigt att se till
att det blir en reglerad tjänstemarknad inom EU. För
att uppnå målet i Lissabonprocessen - att bli
världens mest konkurrenskraftiga, dynamiska och
kunskapsbaserade ekonomi år 2010 med möjlighet till
hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre
arbetstillfällen och en högre grad av social
sammanhållning - är en välfungerande tjänstesektor
central. Alternativet till ett tjänstedirektiv är
ett fortsatt praxisskapande från EG-domstolen; en
sådan utveckling ligger inte i Sveriges intresse.
Därför anser vi att det är viktigt att stödja
tillkomsten av ett tjänstedirektiv.
Sedan år 1992 har handeln med tjänster inom EU
inte ökat, samtidigt som handeln med varor har vuxit
snabbt. Detta måste förändras, anser vi. Enligt EG-
kommissionen skulle den ökade tillväxt som
direktivet medför i EU-länderna kunna skapa 600 000
nya jobb i EU och sänka kostnaden för tjänster som
utförs i reglerade yrken.
Enligt vår uppfattning bör Sverige och andra
länder i "gamla" EU medverka till att ett
tjänstedirektiv kommer på plats så snart som möjligt
och att de gråzoner och oklarheter som finns i det
första utkastet klarläggs.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom
vad som här har anförts. Därmed tillstyrks motion
2004/05:K431 (fp) i aktuell del. Motion 2004/05:N213
(m) blir därigenom tillgodosedd i det väsentliga.
Motion 2004/05:N334 avstyrks.

6. Inremarknadsfrågor, tullar (punkt 6)

av Mikael Oscarsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 6. Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:T461 yrkande 9 och
avslår motion 2004/05:MJ370 yrkande 7.

Ställningstagande

Miljövänliga bränslen är en viktig framtidsfråga,
samtidigt som u-ländernas intressen bör lyftas fram
mer inom ramen för WTO-förhandlingarna. Eftersom
etanol i första hand produceras i
utvecklingsländerna i söder, medan efterfrågan på
bränsle är störst i de industrialiserade länderna i
norr är det särskilt angeläget att handeln med
etanol underlättas.

I likhet med uppfattningen i motion 2004/05:T461
(kd) anser jag att den svenska regeringen bör vara
ännu mer pådrivande inom EU när det gäller att få
till stånd ett avskaffande av alla importtullar på
biodrivmedel. EU bör driva denna tullfråga hårt inom
ramen för WTO-förhandlingarna.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom
vad jag här har anfört. Motion 2004/05:T461
tillstyrks i denna del medan motion 2004/05:MJ370
avstyrks i aktuell del.

7. Inremarknadsfrågor i övrigt (punkt 7)

av Per Bill (m), Eva Flyborg (fp), Ulla Löfgren
(m), Yvonne Ångström (fp), Anne-Marie Pålsson
(m), Mikael Oscarsson (kd) och Håkan Larsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 7. Därmed
bifaller riksdagen motion 2004/05:K431 yrkande 11.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är den inre marknaden grunden
för det ekonomiska samarbetet inom EU.
Lissabonprocessen är nu i halvtid dessvärre ett
misslyckande. De stolta målen om bättre
konkurrenskraft, dynamik och kunskapsbas har EU-
länderna inte kommit närmare. Till exempel innebär
gapet i bruttonationalprodukt per person alltjämt
att EU-ländernas inkomst bara är 70 % av Förenta
staternas. För att Lissabonprocessen skall få ny
relevans välkomnar vi att fokus mera läggs på
sysselsättning och konkurrenskraft och att den inre
marknaden ytterligare effektiviseras, bl.a. inom
tjänstesektorn. Existerande hinder för konkurrens på
marknader som byggande, transporter och turism måste
undanröjas. En fortsatt avreglering av energi- och
transportmarknader ger välståndseffekter i hela
ekonomin. För att tillgången på riskkapital skall
öka är det, särskilt för ett land som Sverige,
viktigt att marknaden för finansiella tjänster
fungerar bättre från konsumenternas synpunkt.
Arbetet med att utvidga och avreglera den inre
marknaden måste accelerera i syfte att bygga ett
ekonomiskt uthålligt och välmående samhälle.

EU-länderna har mycket att lära av varandra.
Enligt vår uppfattning, vilken sammanfaller med
uppfattningen i motion 2004/05:K431 (fp), är normalt
sett detaljerad överstatlig lagstiftning inte rätt
väg att gå; däremot bör regelbundna uppföljningar
med mätbara kriterier, s.k. benchmarking, göras på
nationell nivå. Närhetsprincipen skall tillämpas så
långt som möjligt; det betyder att frågor som
grundskola, barnbidrag, föräldraledighet osv. inte
skall tillhöra EU:s uppgifter.
Med hänsyn till att den offentliga sektorn är av
olika storlek och inriktning i de olika EU-länderna
anser vi inte att det finns anledning att ha
gemensamma skattesatser på EU-nivå. Däremot bör
skattebasernas definition bli densamma. Med detta
sagt inser vi naturligtvis att det nu pågår en skarp
skattekonkurrens inom EU, bl.a. med sänkta
bolagsskatter i länder som Tyskland och Österrike på
grund av närheten till lågskatteländerna i Öst- och
Centraleuropa. Europa omvandlas, men just nu inte
genom Lissabonprocessen utan genom traditionell
konkurrens mellan företag och länder med olika
förutsättningar.
Ett viktigt undantag från principen om nationellt
beslutade skattesatser är att EU-länderna bör införa
gemensamma miniminivåer för miljöavgifter i syfte
att minska gränsöverskridande miljöproblem.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig bakom
vad vi här har anfört. Därmed blir den nämnda
motionen tillgodosedd i berörd del och tillstyrks.
Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Inremarknadsfrågor, förslaget till
tjänstedirektiv (punkt 5)

av Gunilla Wahlén (v).

Att skapa en reglerad tjänstemarknad med klara och
tydliga regler är mycket viktigt. Det finns en
uppenbar risk för intresse- och
prioriteringskollisioner då mål om ökad
sysselsättning, konkurrenskraft, rörlighet och
tillväxt skall uppnås. Förslaget till
tjänstedirektiv är just nu föremål för politisk
diskussion där olika intressen skall sammanfogas.

Jag vill i detta sammanhang betona att det finns
en oro för att tjänstedirektivet negativt skall
påverka områden som hälso- och sjukvård och den
sociala tryggheten; det är av yttersta vikt att de
svenska ståndpunkterna framgår mycket tydligt i
förhandlingarna inom EU.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden

2004/05:K431 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
stärka den inre marknaden.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
ompröva sin inställning till
tjänstehandelsdirektivet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om världshandeln och
åtgärder för att liberalisera och avreglera den
gemensamma handels- och jordbrukspolitiken.

2004/05:Sk405 av Catharina Elmsäter-Svärd m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om EU:s position i
WTO-förhandlingarna.

2004/05:L278 av Birgitta Ohlsson (fp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den svenska
regeringen skall stödja FN i arbetet för att skapa
ett internationellt regelverk för transnationella
företag.

2004/05:L291 av Inger René m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om frihandel.

2004/05:U226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av ökad
frihandel och betydelsen av en minskad EU-
protektionism, vad gäller global utveckling.

2004/05:U242 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU skall ta
initiativet i WTO genom att avskaffa de låga
tullsatserna, stegvis sänka de högre tullsatserna,
direkt avskaffa exportsubventionerna och stegvis
minska jordbrukssubventionerna från 2007.

2004/05:U254 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att resultatet av hela Doharundan blir
genomsyrat av u-ländernas krav.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige bör verka för att EU i WTO-
förhandlingarna om en sänkning av minimistöd till
skydd för sin inhemska jordbruksproduktion gör en
begränsande tolkning av vilka rika länder som
skall beröras av dessa sänkningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige genom EU bör verka för att
arbetet kring bomullsinitiativet i WTO verkligen
prioriteras och att det i realiteten innebär
slopade bomullssubventioner.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige genom EU bör säkerställa att de
löften i-länderna gav i juliöverenskommelsen 2004
om teknisk assistans verkligen infrias.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige via EU bör dra slutsatsen att
Singaporefrågorna efter Doharundan skall vara
utagerade i WTO.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige i EU bör driva att GATS-
avtalets paragraf 19.1 förändras i riktning mot
att kontinuerliga utvärderingar skall vara
vägledande för om utvecklingsmålen gynnas av mer
avreglering, förändring av regler eller införandet
av nya regler.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att hållningen till s.k. särskild och
differentierad behandling, SDT, inom WTO för
fattiga länder skall ses som blott tillfälliga
lösningar under en övergångsperiod.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige verkar för en demokratisering
av WTO genom att öka öppenheten och alla
medlemmars möjlighet till deltagande i olika
beslutsprocesser.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige i WTO verkar för införande av
enbart formella och protokollförda möten som forum
för förhandlingar.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige verkar för att ordföranden i
olika förhandlingsgrupper vid kommande
ministermöten skall utses av en relevant kommitté,
och inte av sekretariatet i samarbete med
värdlandet.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige verkar för att WTO bör anamma
FN:s sätt att ta fram deklarationstexter, där
ordföranden enbart sammanställer olika
ändringsförslag och inte som nu där WTO självt
tolkar var det största samförståndet ligger.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige verkar för att WTO:s
tvistlösningsmekanism reformeras. Fattiga länders
möjligheter att driva talan i domstolen måste
stärkas och dess förhållande till andra
internationella överenskommelser förtydligas.

2004/05:U278 av Alice Åström m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att den bör avge en årlig rapport till
riksdagen om vad Sverige gör inom handelspolitiken
när det gäller EU, WTO och i fråga om regionala
handelsavtal.

2004/05:U280 av Lotta Hedström m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
bindande regelverk för transnationella företag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka pådrivande internationellt och genom EU för
att inom FN utarbeta ett internationellt bindande
regelverk för transnationella företag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning av på
vilket sätt Exportkreditnämndens och Svensk
Exportkredits kredit- och garantigivning skulle
kunna användas som ett verktyg för att förmå
svenska företag att leva upp till, och ge förslag
på vidareutveckling av, uppförandekoder.

2004/05:U307 av Gunilla Carlsson i Tyresö m.fl. (m):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige måste
värna frihandeln genom att inom EU och WTO
ständigt arbeta för avskaffande av tullar och
handelshinder.

2004/05:U311 av Rosita Runegrund m.fl. (kd):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpta regler för
den svenska exportkreditnämnden (EKN).

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
bindande gemensamma miljöregler antas för EU-
ländernas exportkreditnämnder.

2004/05:U313 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen tar
initiativ till en modernare tvistlösningsmekanism
inom WTO som innehåller möjligheten till att
förhandlingsprövningar av ärenden kan utvecklas.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
skall ta initiativ till arbetsformer för ökad
öppenhet inom WTO samt att organisationen
initierar en dialog med parlamentariker som är
valda och har ett mandat för det civila samhället.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige måste
vidareutveckla samarbetet med svenskt näringsliv
kring etiska uppförandekoder så att de samordnas
och kontrolleras på ett effektivt sätt.

2004/05:U315 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en WTO-agenda som
lyfter fram mänskliga rättigheter i
världshandelssystemets funktion och utveckling.

2004/05:T461 av Johnny Gylling m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avskaffa
införseltullarna på biodrivmedel.

2004/05:MJ332 av Lennart Fremling m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att åtgärder inom
WTO som syftar till ett ökat konsumentskydd får en
framskjuten plats.

2004/05:MJ370 av Maud Olofsson m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det krävs en
översyn av tullbestämmelserna, så att inte vår
inhemska etanolproduktion missgynnas.

2004/05:N213 av Sten Tolgfors (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av att ett
tjänstedirektiv antas av EU.

2004/05:N246 av Anders Bengtsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att skapa en långsiktigt
hållbar ekonomi som tar hänsyn till miljön i samband
med utvecklingen av våra handelsrelationer med
länderna runt Östersjön.

2004/05:N274 av Nyamko Sabuni m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av ökad
frihandel och minskad EU-protektionism för global
utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om WTO-avtalen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att transparens i
offentlig upphandling snarast möjligt förs upp på
WTO:s dagordning på nytt.

2004/05:N324 av Gunilla Wahlén m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att det skall vara
obligatoriskt att Exportkreditnämnden (EKN) följer
etiska regler och miljöregler liksom grundläggande
regler för arbetsrätt, barnkonventionen och
konventionen om mänskliga rättigheter.

2004/05:N334 av Elina Linna m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att den bör säkerställa att tjänstedirektivet inte
på något sätt inkräktar på medlemsländernas rätt att
på nationell nivå själva avgöra vilka tjänster och
verksamheter man vill bedriva i offentlig regi.

2004/05:N366 av Ingemar Vänerlöv (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om införande av en
obligatorisk miljöprövning vid alla beslut om
statliga exportkrediter och exportgarantier.

2004/05:N413 av Eva Flyborg m.fl. (fp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om frihandel.

2004/05:N439 av Jan Emanuel Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av bindande
regelverk för transnationella företag avseende
sociala och miljömässiga frågor.

2004/05:A222 av Hillevi Larsson och Britt-Marie
Lindkvist (s):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att EU
driver en rättvis handelspolitik.

Bilaga 2

Offentlig utfrågning om förslaget till
tjänstedirektiv

Torsdagen den 18 november 2004 kl.
09.00-12.00 Riksdagens
andrakammarsal

PROGRAM

09.00 Inledning

Marie Granlund, näringsutskottets ordförande

09.05Presentation av förslaget till EG-direktiv

Hans Alldén, direktör vid Europeiska
kommissionens representation i Sverige

09.20Synpunkter från Kommerskollegium

Håkan Jonsson, chef för Enheten för inre marknaden

09.30Synpunkter från Konsumentverket

Marianne Åbyhammar, ställföreträdande KO

09.40Frågor från utskottets ledamöter

10.10 Kaffepaus

10.30 Synpunkter från LO

Irene Wennemo, chef för
Näringspolitiska enheten

10.40Synpunkter från Svenskt Näringsliv

Eva Jivmark, ansvarig för tjänstehandel

10.50Frågor från utskottets ledamöter

11.10 Regeringens syn

Näringsminister Thomas Östros

11.25Frågor från utskottets ledamöter

11.55 Avslutning

Per Bill, näringsutskottets förste vice ordförande

Marie Granlund (s), ordförande: Som ordförande i
näringsutskottet vill jag hälsa alla ledamöter,
inbjudna gäster och andra varmt välkomna till
hearingen om tjänstedirektivet.

Handel med tjänster är inget nytt, som alla som
sitter här vet. I Romfördraget stadgades att det
skulle vara en av de fria rörligheterna. Sedan har
tjänstehandeln växt lavinartat efter bildandet av
Europeiska gemenskapen och därefter Europeiska
unionen. Det har blivit alltmer viktigt att ha lagar
och regler för hur tjänstehandeln bedrivs. Jag är
övertygad om att vi alla är intresserade av detta,
såväl konsumenter, medborgare, löntagare som
näringslivet. Vi vill främja en ökad tjänstehandel.
Men det har kommit fram en hel del oro kring att
direktivet också kan beskära andra viktiga delar,
såsom kollektivavtal, konsumentskydd och offentliga
monopol. Oavsett om vi tycker att kollektivavtal är
viktiga eller inte, eller att de offentliga
monopolen ska finnas eller inte, är det viktigt för
oss i näringsutskottet att få en klar bild av hur
det verkligen förhåller sig. Hur ser förslaget till
direktiv ut, och vad finns det för möjligheter att
påverka det?
Därför är vi glada att alla som vi har bjudit in
har haft möjlighet att komma. Det är representanter
från myndigheter, fackliga organisationer,
näringslivet och så vidare. Vi är glada för att ni
har kunnat komma hit för att ge er bild av hur det
nuvarande förslaget till tjänstedirektiv ser ut och
om ni har några förslag till förändringar eller hur
det ska vara.
Den nye handelsministern Thomas Östros kommer att
komma - just nu är det regeringssammanträde - så
fort som möjligt för att ge regeringens syn på
detta.
Med detta förklarar jag hearingen öppnad. Innan
den första inbjudna gästen ges ordet vill jag
uppmana alla att hålla sig till den tid man har
fått. Det finns många olika inbjudna talare, och det
är viktigt att ledamöterna sedan får tid att ställa
frågor. Jag vill också rikta en uppmaning till
ledamöterna att försöka fatta sig så kort och
koncist som möjligt när de ställer sina frågor.
Än en gång varmt välkomna till näringsutskottets
hearing om tjänstedirektivet. Först ut på plan är,
som sig bör, kommissionens representant i Sverige,
Hans Alldén. Varmt välkommen.

Hans Alldén, kommissionen: Tack för att jag har fått
komma hit och berätta om förslaget till direktiv om
tjänster på den inre marknaden.

Utgångspunkten är Lissabonstrategin. Europeiska
rådet uppmanade kommissionen och EU:s medlemsländer
att utarbeta en plan för hur hindren för den fria
rörligheten och tjänster ska avskaffas. Strategin
består av två faser, kartläggning och själva
förslaget. Strategin fick starkt stöd av EU:s
medlemsländer och Europaparlamentet. Strategin lades
fram i december år 2000, och det framhölls att
mycket hög politisk prioritet bör ges undanröjandet
av såväl rättsliga som icke-rättsliga hinder för
tjänster på den inre marknaden.
I oktober 2003 uppmanade Europeiska rådet
kommissionen att lägga fram förslag för att skapa en
verklig inre marknad för tjänster.
I en modern ekonomi står tjänsterna för en hög
andel av BNP och sysselsättning. Vi brukar tala om
ca 70 % i EU. Det är i själva verket en
underskattning eftersom även varuproducerande
företag får en större andel av sina intäkter från
tjänster, men det är också den del av
sysselsättningen som växer snabbast. 1997-2002 stod
tjänsterna för 96 % av nettotillflödet av
sysselsättning i EU. Samtidigt är den totala handeln
med tjänster inom EU oproportionerligt liten jämfört
med varuhandeln. Det är också under den 10-12-
årsperioden där den fria rörligheten för varor har
förverkligats inom EU, men tjänstesektorn har inte
alls hängt med, vilket visar att det finns en
oproportionerligt liten andel där och på
handelshinder, vilket i sin tur leder till en mängd
problem i ekonomin, bristande tillväxt, innovation
och så vidare. Det står i bjärt kontrast till
Lissabonstrategins mål vad gäller sysselsättning och
tillväxt.
Det här konstaterade Wim Kok alldeles nyligen i
sin rapport. Han angav att det här ska ges hög
prioritet i kommissionen. Jag nämner detta för att
åskådliggöra att det politiska trycket i frågan är
fortsatt mycket starkt.
Kommissionen fann i sin kartläggningsrapport en
mängd olika hinder. Man fann att det var en marknad
som inte fungerade, som hade brist på förtroende,
stora risker och stora prisskillnader mellan EU-
länderna. Det är en marknad som kännetecknas av stor
integration i varje land, vilket innebär att en
tjänst i en sektor påverkar hela ekonomin. Ett
problem i en tjänstesektor ger kedjereaktioner i
hela ekonomin. Det leder till höga tröskelkostnader
för att ge sig ut på en större marknad, särskilt för
små och medelstora företag. Det här är några exempel
på hinder som kartläggningen visade.
I grova drag kan man säga att det råder en
överdriven formalism, långa handläggningstider och
bristande insyn i vad som gäller och svårigheter för
företagarna att få information om olika juridiska
hinder och om olika regler. Kartläggningen som
kommissionen gjorde innehåller en mängd olika
typfall, till exempel advokatarvoden för att få reda
på vilka regler som gäller i olika länder eller
marknadsstudier som krävs i vissa länder som ger
upphov till miljonbelopp och stora svårigheter för
företagen.
Det här är utgångspunkten för kommissionens
arbete. Som visades tidigare finns det ett oerhört
starkt politiskt tryck från samtliga medlemsländer
att göra någonting åt detta. Kommissionen kom fram
till att frivillighetsvägen var otillräcklig
eftersom den skulle leda till stor fragmentisering,
stora skillnader i politik mellan medlemsländerna
och osäkerhet för aktörerna på marknaden.
Att följa rättsprocesserna är naturligtvis en
möjlighet. Det finns en rättspraxis som har
utvecklats genom EG-domstolens domar. Men det blir
också en fragmentiserad process, långsam, dyr och
resurskrävande. Det är många mål som kommer att
komma upp under många år, inte minst i ett utvidgat
EU. Därför bedömdes denna väg inte heller vara
realistisk. En annan möjlighet är att gå
sektoriellt. Det görs i viss mån till exempel på
området för finansiella tjänster. Men även detta
skulle ge upphov till många olika regimer
sektoriellt och bli svåröverskådligt. Det skulle
vara en stelhet inom varje sektor, fragmentisering
och risk för olika rättsutveckling. Därför valde man
ett horisontellt instrument, och man valde också
formen av ramdirektiv. En förordning med direkt
effekt skulle innebära en alltför detaljerad
reglering och alltför detaljerad harmonisering och
bli komplicerad.
Vi har ett ramdirektiv som på ett samlat och
strukturerat sätt ska öka rättssäkerheten, utöva
etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster.
Det är två grundläggande friheter som har funnits i
EG-fördraget sedan 1958.
Några principer är viktiga, till exempel att skapa
ömsesidigt förtroende mellan aktörerna, inte minst
mellan myndigheter i olika medlemsländer. Det är
fråga om ett gradvist genomförande, och det finns
ett konvergensinslag med ett gemensamt mål för en
bättre fungerande marknad. Förslaget är mer än en
strikt lagstiftning. Det är en modell, en ram, för
en modernisering av en sektor. Målet är i riktning
mot ett partnerskap mellan medlemsländerna och
samarbetsskyldighet.
Förslaget innehåller en definition av tjänst. Vi
behöver inte gå in så i detalj i det. Det innehåller
också en beskrivning av vad direktivet omfattar. Det
gäller både konsumenter och företag. Det gäller om
en leverantör förflyttar sig till konsumentlandet.
Det gäller tjänster som tillhandahålls på distans,
och det gäller om konsumenten förflyttar sig till
ett ursprungsland. Det gäller också om båda
aktörerna förflyttar sig till ett tredjeland.
Direktivet omfattar inte ett antal områden där
gemenskapen har fastlagt en liknande politik,
finansiella tjänster, elektroniska
kommunikationstjänster och kommunikationsnät. Det
gäller inte på skatteområdet, och det gäller inte
utövandet av den offentliga makten.
Det finns en rättslig grund i EG-fördraget som det
hänvisas till i direktivet. Det finns tre huvudmål
med direktivet. De två friheterna, etableringsfrihet
och den fria rörligheten, och det som nämnts om att
skapa ömsesidigt förtroende och bättre samarbete
mellan medlemsländerna.
Vi har tre huvuddelar i förslaget. Först att
avlägsna hinder för etableringsfrihet. För
administrativa förenklingar vill jag särskilt
framhålla införandet av kontaktpunkter. Den som ska
tillhandahålla en tjänst i ett medlemsland ska inte
behöva gå igenom en uppsjö av instanser och med
varje instans tröska igenom alla formaliteter som
krävs. År 2008 ska detta skötas elektroniskt, men
det är upp till varje medlemsland hur man
organiserar kontaktpunkten. Förenkling av
formaliteter kan gälla till exempel auktoriserade
översättningar och liknande.
Sedan finns det regler för tillstånd av två typer.
Grundtanken är att om det ska finnas ett
nationellt tillståndssystem måste detta kunna
rättfärdigas och motiveras, alltså vara icke-
diskriminerande, proportionellt och motiverat
utifrån allmänintresset - transparent.
Direktivet definierar ett antal otillåtna krav som
förbjuds. Det gör de på grundval av domstolens
praxis som oförenliga med etableringsfriheten. Sedan
finns ett antal krav som ska utvärderas som i vissa
fall kan rättfärdigas med hänsyn till
allmänintresset. Här ska medlemslandet rapportera om
utvärderingen. Kommissionen ska så småningom ställa
samman en rapport som kommer alla medlemsländerna
till del för en utvärdering om detta är motiverat
eller inte.
Åtgärder för att avlägsna hinder för den fria
rörligheten: Där är det principen om ursprungsland.
Leverantören underställs nationella krav endast i
ursprungslandet, inte i det land där tjänsten
erbjuds. Det är grundregeln. Det går ut på att
rörligheten inte ska begränsas genom restriktioner.
Den här principen är, som bekant, omgärdad av ett
antal undantag. Undantagen utgår från några
principer, dels om det finns andra befintliga
gemenskapsinstrument, dels om harmonisering eller
att sektorer i de olika medlemsländerna är så olika
att det inte är meningsfullt att tillämpa principen
och dels med hänsyn till säkerhet, hälsa, skydd,
folkhälsa och miljö - alltså en skyddsklausul. Det
finns till exempel direktiv på postområdet. Det
finns ett direktiv för utstationering av
arbetstagare som tar över de större delarna som
gäller just stationering av arbetstagare. Det finns
en förordning om socialförsäkringar som reglerar
kostnader för patienter, där direktivet gör vissa
preciseringar. Det innebär ändå stora undantag, till
exempel avfallstransporter.
Det finns också några övergångsperioder för
värdetransporter, spel och indrivning av fordringar.
Det finns också en del som gäller
tjänstemottagarnas rätt att använda sig av tjänster
som har att göra med möjligheten att införa
konsumentskyddskrav, rätt till information, vilka
konsumentskyddskrav som gäller och att titta på
olika orimliga avgifter.
Vi har också den delen som rör vårdtjänster, det
vill säga i vilka fall ett medlemsland kan kräva
förhandstillstånd för behandling av en patient i ett
annat land. Där gör direktivet vissa preciseringar
utöver den förordning som tidigare gäller.
Sedan finns det några saker som gäller
utstationering av arbetstagare. Det är en
precisering av utstationeringsdirektivet som gäller
vissa krav som mottagarlandet inte får ställa upp i
form av tillstånd, registrering och framför allt
kravet på att ha en representant etablerad i
utstationeringslandet. Det är fallet i till exempel
Belgien och Luxemburg, som har betydligt mer
långtgående regler än Sverige har.
En tredje huvudpunkt är åtgärder för att skapa
ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Det
finns en skyldighet för leverantören att informera
mottagare och konsumenter. Det kan gälla risker för
hälsa och säkerhet, särskilda ekonomiska risker,
yrkesansvarsförsäkring och garantier. Man uppmuntrar
till certifiering och kvalitetskriterier - det kan
sägas vara ett konvergensmål - tvistlösning samt att
konsumenten skall kunna få uppgifter om
tjänsteleverantörens anseende.
Tillsynsdelen är viktig. Det finns en skyldighet
för nationella myndigheter att bistå varandra. Man
föreslår ett betydligt tätare informationsbyte
mellan olika administrationer och förvaltningar
mellan medlemsländerna. Det är också något som måste
arbetas fram så att vi kan ha förtroende för de
myndigheter i andra länder som har översynen av
företagen som är etablerade där.
Det finns också ett konvergensprogram som riktar
in sig på ökad harmonisering på vissa områden. Det
kan gälla skyddsnivåer, konsumentskydd,
informationsskyldighet och så vidare. Vi vill också
främja yrkesetiska regler.
Ett brett direktiv är mer av en ram för en
modernisering av en hel sektor, av en politik. Det
innebär att det blir relationer till andra
politikområden och friktioner. Där har diskussionen
gällt särskilt två områden, nämligen utstationering
av arbetstagare och sjukvård.
Eftersom tiden är så kort vill jag bara nämna
följande. Jag nämnde tidigare
utstationeringsdirektivet där de delar som täcks av
det direktivet undantas från
ursprungslandsprincipen. Det gäller minimilöner,
arbetstid, semestrar och så vidare - och
naturligtvis allt som överenskommits i
kollektivavtal. Kontrollfunktionen av detta ska
göras i stationeringslandet, men på det området,
liksom på andra områden, gäller att samarbetet
mellan myndigheter och institutioner ska vara
ömsesidigt. Är det problem ska hemlandet,
stationeringslandet, kunna kontakta det land där
företaget är etablerat och få information och
uppgifter därifrån.
På sjukvårdsområdet behandlar direktivet principen
om ett system för förhandstillstånd rörande
ersättning av sjukvård i ett annat medlemsland.
Kraven preciseras i direktivet med utgångspunkt i
EG-domstolens utslag. Men när det gäller hälsa
generellt är det upp till varje medlemsstat att
bestämma hur det ska organiseras. Det tas över huvud
taget inte upp i direktivet.
Det finns ytterligare några områden där direktivet
stöts och blöts och har en viss friktion mot andra
politikområden.
Vad händer nu? Det pågår i ministerrådet under det
holländska ordförandeskapet ett arbete med
förtydligandet av texter. Förhandlingarna börjar
inom kort. Vi vet inte riktigt när beslutet kommer,
men troligen under 2005. I Europaparlamentet finns
en rapportör tillsatt. Det var en första diskussion
häromdagen. Rapportören ska komma ut med ett
dokument i december. En rapport ska godkännas under
våren i Europaparlamentet. Sedan finns en tidtabell
för införlivandet av reglerna i medlemsländerna med
slutdatum 2010. Det finns vissa hållpunkter, inte
minst vad gäller rapporteringen från alla
medlemsländer om de direktiv som är i gråzonen,
antingen förbjudna eller som i vissa fall kan
tillåtas.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium: Fru ordförande,
ärade riksdagsledamöter, mina damer och herrar!
Sedan har jag förstått att jag ska lägga till kära
TV-tittare också, men jag vet inte var de finns.

Jag vill tacka för inbjudan. Även om jag själv för
några dagar sedan fick den blandade glädjen av att
ta del av sjukvårdstjänster är det kul att jag,
trots snövädret, kunde ta mig hit.
Denna hearing har fått en bra tajmning eftersom
det om några dagar är den första politiska
diskussionen i den relevanta
ministerrådskonstellationen i Bryssel. Jag ska också
nämna, så att alla har det klart för sig, att
Kommerskollegium är en statlig myndighet med uppgift
att värna om utrikeshandel och handelspolitik,
inklusive Europas inre marknad.
Jag vill upprepa en sak som Hans Alldén nämnde,
nämligen att i ett typiskt OECD-land står tjänster
för uppemot tre fjärdedelar av BNP. Mellan länderna
är handeln med tjänster bara ungefär en fjärdedel av
den totala handeln. Skillnaden mellan en fjärdedel
och tre fjärdedelar visar på en stor potential.
Någonting händer. Handeln med tjänster är stor inom
länderna och den är liten mellan länderna. Det finns
alltså någonting som hindrar att tjänsterna kan
komma över gränsen.
Till viss del kan man säga att en del typer av
tjänster är lokala. Man klipper inte håret över en
gräns. Det gör man där frisören finns och där håret
finns.
Andelen tjänster inom BNP ökar dessutom hela
tiden. Siffran 75 %, eller i runda slängar tre
fjärdedelar, blir större och större. Tjänstedelen
ökar hela tiden i relativa termer gentemot
varuhandeln inom våra länder. Däremot är det inte så
att tjänstehandeln ökar i absoluta termer hela tiden
- det beror ju på om det är tillväxt eller inte i
ekonomin.
Vi på Kommerskollegium gjorde en utredning förra
året där vi tittade på vad det finns för potential i
handelsvolym. Om man har en helt perfekt fri handel
med tjänster inom EU - alltså drömmen i fördraget om
att tjänstehandeln över gränserna ska vara helt fri
- skulle det enligt vår bedömning frigöra en
handelsvolym på i storleksordningen 100 miljarder
euro. Att handeln sedan i sin tur leder till
tillväxt, det vet vi.
En provokativ fråga är om Sverige är öppet och
moget för tjänstehandel. Jag kan nämna några
indikationer från egen fatabur och några som jag
helt fräckt har stulit från en brittisk forskare som
var här i våras.
Sverige har - och det vet vi genom våra
utredningar - generellt få regleringar. Hans Alldén
nämnde att om man vill börja att bedriva
tjänstehandel i vissa länder måste man först göra en
gigantisk marknadsundersökning som kostar miljontals
kronor, och det gör man inte om man får i uppdrag
att till exempel lägga asfalt i två veckor i
Tyskland. Det blir ingen lönsamhet i det.
Sverige har relativt få regleringar av den
karaktären med skyddade yrken vid marknadstillträde.
Andra europeiska länder har mer. Vi har alltså
mindre att ändra på om direktivet med den svarta
listan och gråa listan skulle bli verklighet.
Den här ekonomen som jag pratar om heter David
Kernohan. Han arbetar vid Center for European Policy
Studies i Bryssel. När han tog del av
tjänstedirektivets innehåll och hur Sveriges ekonomi
ser ut jämfört med övriga Europas sade han: Sverige
är den ekonomi i hela Europa som är mest mogen för
övergången till tjänstesamhället. Han tittade på
någonting som heter Knowledge Intensive Services,
KIS. Där ligger Sverige bäst i Europa. 47 % av vår
BNP består av Knowledge Intensive Services, alltså
tjänstehandel som bygger på ett stort mått av
inbyggd utbildnings- och kvalitetsnivå.
När det gäller handel som andel av BNP ligger
Sverige i Europatopp. Vi brukar tala om det som ett
mantra. Vi är ett litet utrikeshandelsberoende land.
Jag utgår ifrån att den frasen ofta nämns i
näringsutskottet. Det är en sanning. Vi får inte
glömma bort att det inte bara är ett mantra, det är
så. Vi ligger i Europatopp. Som jämförelse kan jag
nämna att Storbritannien har 30 % och Tyskland har
20 % som andel handel av BNP.
Men David Kernohan har tittat vidare på hur det
fungerar om vi kopplar ihop detta att vi är bäst i
Europa på handel och tjänster. Vi ligger fortfarande
bara någonstans på mitten och "trökar" när det
gäller: Kan vi göra handel av Knowledge Intensive
Services?
Sedan finns det en poäng som vi inte får glömma
bort. Det finns snart ingen ren varuhandel kvar
längre. Det finns väldigt få rena varuföretag.
Gränsen suddas ut mellan vad som är varor och
tjänster. Jag brukar ange två exempel när jag pratar
om det här.
Det första exemplet är Stora Enso. Det är ett
skogsföretag som håller på med skog och
pappersmassa. Inom svenskt näringsliv tillhör Stora
Enso skogsindustrierna som en av
medlemsorganisationerna, det vet alla. Det är ett
varuföretag, eller hur? Men förutom trä och
pappersmassa ägnar man sig åt otroligt mycket
logistik och transporter. Deras kunder nöjer sig
numera inte med att bara köpa trä och skog på rot,
utan de vill ha leverans till en fabrik någonstans i
Holland. Det kräver att Stora Enso i dag också är
ett transport- och logistikföretag av väldigt stor
volym.
Jag hörde i går av en person som hade besökt ABB
Robotics i Västerås att 95 % av förädlingsvärdet i
de produkter som man tillverkar där i dag finns inom
tjänstesektorn: utveckling, design, försäljning,
marknadsföring och logistik.
Det andra exemplet är min andra käpphäst. Om Stora
Enso i Kvarnsveden, där min farfar jobbade en gång,
skulle vilja köpa en ny pappersmaskin köper man den
i till exempel Tyskland. Då köper man också med ett
installations- och serviceavtal och så följer det
med fyra tyska ingenjörer som ska installera
maskinen. Det kräver att varuhandeln fungerar, att
tjänstehandeln fungerar - installations- och
serviceavtal ska ju ingås - att personrörligheten
fungerar för de fyra ingenjörerna som ska sköta
installationen och att fri rörlighet för kapital
fungerar när detta ska betalas och finansieras. Alla
fyra friheter i EG:s grundläggande fördrag, i
Romfördraget, måste fungera för att en enda affär
ska bli av.
Det här är en allt vanligare utveckling. Det finns
snart inga rena varuföretag längre, utan de är också
tjänsteföretag, och det finns inte heller några rena
varuaffärer eftersom de också är tjänsteaffärer.
Hans Alldén nämnde nyss att tjänster får en
dominoeffekt, som vi brukar kalla det i våra
utredningar, på all annan handel. Särskilt
finansiella tjänster är viktigt i det sammanhanget,
men även andra typer av kringtjänster,
servicetjänster.
Min slutsats är att om tjänstehandeln stannar,
stannar i stort sett all handel. Så ser det ut i ett
modernt samhälle.
Om man bortser från direktivet och ser på det som
står i fördraget och som vi röstade ja till redan
1994 kan man i artikel 43 i EG-fördraget läsa att
det är förbjudet för medlemsstaterna att ha
inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att
fritt etablera sig på en annan medlemsstats
territorium, och man har rätt att upprätta kontor,
filialer och dotterbolag. Det är också förbjudet att
inskränka friheten att tillhandahålla tjänster inom
gemenskapen.
Detta är de två delarna, etableringsfriheten och
tjänstetillhandahållandet, till exempel möjligheten
att passera över en gräns och lägga asfalt i
Tyskland under två veckor.
Denna gräns är inte oinskränkt - Hans Alldén var
också inne på det. Det är viktigt att slå fast. Vi
talar ibland om marknaden och människan, vad kommer
först? Det finns ett skyddsintresse. Den inre
marknaden är inte absolut. Den har sina
begränsningar. Det finns flera begränsningar
inskrivna i fördraget om vilka typer av intressen
som går före den inre marknaden. Det finns också i
EG-domstolens praxis, framför allt genom det så
kallade Gebhardmålet.
Om man som medlemsland vill ha skyddshänsyn som
bryter förbi den inre marknaden och gör att man har
rätt att stoppa den fria rörligheten ska det vara
legitimt. Det ska vara icke diskriminerande. Det får
alltså inte vara designat så att det gynnar bara
svenska företag, men stoppar utländska företag. Det
ska också vara proportionerligt. Man får så att säga
inte skjuta mygg med kanoner. Det ska vara designat
så att det inte ger onödigt stor skada på
tjänstehandeln.
Men inom dessa begränsningar finns alltså en mängd
typer av skyddsintressen uppräknade, både i
rättspraxis och i fördraget, som är legitima. Det
gäller till exempel miljö, folkhälsa och allmän
säkerhet. Det finns också utvecklat i andra fall än
Gebhardfallet, men jag går inte in på det nu.
Som Hans beskrev det hade kommissionen flera
alternativ när man skulle reglera tjänstehandeln.
Ett alternativ hade varit att använda det som man
hade gjort hittills, artikel 226 om
överträdelseförfarande.
När man kommer på att ett medlemsland har en regel
eller en lagstiftning som står i strid med de
grundläggande reglerna i fördraget om fri rörlighet,
och som inte kan motiveras med något skyddsintresse,
då kan kommissionen skriva arga brev, som man gör då
och då, till medlemsstaten och sedan till sist dra
medlemsstaten inför domstolen.
Problemet har varit att när man väl drar en
medlemsstat inför domstol har det tagit flera år,
och man får en dom som riktar sig mot ett specifikt
fall i det medlemslandet. Då svarar nästan alltid de
övriga medlemsländerna: Ja, det var ju intressant
att just Italien fick det fallet emot sig, men vår
lagstiftning ser lite annorlunda ut, så vi behöver
inte bry oss om den här domen. Domen får alltså inte
genomslag.
Med dagens situation med fall för fall och
domstolsprocess för domstolsprocess, vilket tar
flera år, får relativt skötsamma länder - och dit
räknar vi med en viss rätt Sverige - lida av detta.
De andra länderna har flera konstiga krav som inte
borde få finnas, vilket gör att våra företag inte
kan exportera dit medan vi är öppna och sårbara för
deras tjänsteexport. I direktivet står det svart på
vitt, och det gäller för alla på en gång. Det är en
stor fördel.
Hans gick igenom vad direktivet innehåller. Vi
brukar kalla reglerna för etableringsfriheten för
svarta listan och gråa listan. Där står vad som är
absolut förbjudet och som inte får förekomma, typ
att man kräver marknadsundersökning för att ett
företag ska få tillträde till ett nytt land. Gråa
listan innehåller saker som skulle kunna motiveras
om de är legitima.
Sedan har vi också ursprungslandsprincipen. Jag
håller med om att den är komplicerad. Den får
effekter och den är genomgripande. Alternativet vore
att kräva av företagarna att de varje gång de ska gå
över en gräns lär sig ett helt nytt regelsystem och
får börja från början och betala avgifter, skatter,
arbetsgivaravgifter och liknande. Det är inte
meningen att det ska vara så.
Vi vill undvika dubbel-compliance, alltså att man
två gånger måste uppfylla samma typ av krav. Däremot
vill vi att svensk arbetsrätt ska gälla i Sverige
och den typen av svenska regleringar på vissa
områden. Det gäller att designa det bra. Jag tror
inte att det behöver finnas en motsättning här. Det
är fråga om att hitta rätt språk i direktivet för
att man ska uppnå en grundläggande trygghet för
företagen så att de känner att de bara behöver göra
sin hemläxa en gång. På vissa områden, typ
arbetsrätt, ska man kunna komma till ett nytt land
och ändå vara tvungen att ta seden dit man kommer.
Det finns redan ett embryo till
ursprungslandsprincipen både i rättspraxis och i ett
par direktiv på det finansiella tjänsteområdet. Det
vi tror är viktigast är det administrativa
samarbetet. Tanken är att man via kontaktpunkter ska
kunna ha en hjälp och ett stöd för företagen att få
den information som de behöver för att gå in på nya
marknader och en möjlighet för myndigheterna att
utöva tillsyn över hur tjänsterna utförs.
Det finns inget inbyggt tvång i tjänstedirektivet
att avreglera. Tjänstedirektivet talar inte om för
svenska politiker vad de måste avreglera eller
konkurrensutsätta. Däremot ger det ett tydligt
budskap om att ifall det blir konkurrens får den
inte stanna vid gränsen. Sedan finns det, som sagt,
flera undantag.
Jag hoppar över förhandlingsläget. Det kommer vi
att höra mer om senare i dag.
Min bild är att detta kommer att ta tid, ett par
år att förhandla plus ett par år att genomföra
direktivet plus övergångslösningar och
genomförandefrister. Min gissning är att det tar
6-10 år. Jag vet att Hans värjer sig mot det och
tror att det kan gå fortare.
Det viktigaste är i alla fall att alternativen tar
ännu längre tid. Det skulle ta ännu längre tid om
man skulle lita till kommissionens möjlighet att dra
land för land inför domstol i varje enskilt fall.
Det finns vinnare och förlorare. Min bild är att
det finns avgjort fler vinnare.
Jag har ibland funderat över vilka företag och
branscher som tjänar mest på det här. Några har
nämnts redan, och det kommer kanske fram fler
exempel under dagen. I viss mån är detta en fråga om
att hitta morgondagens Kamprad. Om vår välfärd
säkrades av skogs-, kol- och basindustrin och våra
barns välfärd säkras av dagens basindustri och också
av Ericsson och Ikea gäller det att hitta något som
säkrar våra barnbarns välfärd. Där kommer det att
bli någonting som finns inom det renodlade
tjänstesamhället.
Framtidens Kamprad, var finns hon? Hur kan vi
hjälpa henne att förverkliga sin affärsidé? Hon
finns inte i dag, så vi kan inte fråga henne hur hon
vill göra det. De företag som man frågar har i viss
mån - om jag ska vara lite fräck mot svenskt
näringsliv - byggt in sig i en situation som man är
rätt så bekväm med. Man har vant sig vid konstiga
regler i olika länder. Som en pusselbit har man
anpassat sig efter en annan pusselbit.
Om man frågar vissa företag och vissa branscher
finns det ibland en tendens att säga att det är
ganska bra som det är, fast man vet att det finns en
stor potential kvar. Alldeles strax kommer vi att
höra från Konsumentverket om hur man från det hållet
ser på konsumentpolitiken. Jag noterade att Sveriges
konsumentråd - den stora NGO:n i Sverige på det här
området - gick ut med ett väldigt positivt
pressmeddelande för några månader sedan då man sade:
Förutom den oro som man kan känna för hur
konsumentskyddet ska regleras finns det mycket att
vinna för konsumenterna med ett ökat utbud av
tjänster, ökad mångfald, ökad konkurrens och därmed
kanske lägre priser.
Detta med ökad konkurrens är både ett hot och en
möjlighet. Men för min del har jag ändå känt att
Kommerskollegium har det statliga uppdraget att leta
efter möjligheterna.

Marianne Åbyhammar, Konsumentverket: Konsumenternas
intresse i det här direktivet är ju inte lika
reservationslöst som den bild som Håkan Jonsson just
gav uttryck för. Självfallet kan ett ökat utbud av
tjänster och ökad etableringsfrihet över gränserna
vara mycket positivt för konsumenterna, men det som
jag är upptagen av är balansen mellan olika
intressen.

Därför går jag direkt in på det som är den
radikala förändringen med tjänstedirektivet,
ursprungslandsprincipen, och vad den kan tänkas få
för effekter och vilka svårigheter som den innebär,
eftersom den griper in i ett väldigt komplext
system.
Vad innebär då ursprungslandsprincipen? Jo,
mottagarstaten är förhindrad att tillämpa sin
lagstiftning med mindre än att det är föreskrivet i
direktivet. Mottagarstaten förutsätts acceptera
ursprungslandets skyddsnivå på de olika områden som
det kan gälla. Det här fungerar i praktiken som en
lagvalsregel. Lagen i det land där näringsidkaren är
etablerad gäller, men det finns också möjlighet att
ingripa i etableringslandet och inte i effektlandet,
eller mottagarlandet.
Det här direktivet omfattar också regler för
konsumentskydd. När en tillfällig verksamhet bedrivs
gentemot en konsument gäller ursprungslandets regler
för verksamheten med ett undantag - jag tror att det
finns 21 olika undantag till ursprungslandsprincipen
som är väldigt specifika. Ett av dessa undantag som
görs är för det som är rent avtalsrättsliga regler
mellan parterna utom när dessa regler är fullt
harmoniserade. Vad innebär det egentligen? Vad är
det för slags regler som är undantagna?
Min tolkning är att det är de rent civilrättsliga
reglerna som gäller för avtalet, inte de
offentligrättsliga reglerna som kan handla om
säkerhetsregler och marknadsrättsliga regler, såsom
marknadsföringsregler.
Vad är det då för typ av avtal eller tjänster som
kan vara aktuella för konsumenterna? Telefoni är och
kommer att vara väldigt vanligt över gränserna.
Turisttjänster, resor, transporter,
upplevelsetjänster, sport, utbildning och
vårdtjänster är stora områden som kan bli aktuella
här.
När kan då mottagarlandet ingripa om tjänsterna
inte lever upp till de krav som finns i
ursprungslandet? Jo, då finns det vissa undantag i
direktivet, i artikel 19, som är en skyddsregel för
när mottagarlandet kan ingripa. Denna skyddsregel är
något mera inskränkt än den som vanligen gäller inom
EG-rätten. Enligt artikel 30 kan man ingripa för att
skydda allmänna intressen såsom till exempel
folkhälsa och konsumentskydd.
Enligt det här direktivet går det bara att göra
ingripanden i mottagarlandet när det gäller tre
olika kategorier. Mottagarlandet kan ingripa mot
säkerheten hos tjänsten, och i det innefattas
folkhälsoaspekter.
För att man ska kunna göra ett ingripande ställer
direktivet upp en mycket komplicerad och
tidskrävande procedur. När det är fråga om
allvarliga hot mot tjänstesäkerheten måste
tillsynsmyndigheten i mottagarlandet följa en mycket
komplicerad procedur. Först ska man låta
etableringslandets myndighet redovisa vilka regler
som gäller i det landet. Kommissionen ska kopplas
in, och ett visst antal dagar måste ha förlöpt innan
tillsynsmyndigheten så småningom har möjlighet att
agera.
Det ställs informationskrav i direktivet till
skydd för konsumenter. De innebär att näringsidkaren
på eget initiativ måste lämna viss obligatorisk
information. Men viss information ska lämnas bara på
konsumentens begäran. Detta kan leda till att
konsumenter som inte frågar efter viss typ av
information inte får till exempel information som
har med säkerhet och hälsa att göra.
Frågan är om konsumentskyddet i det här direktivet
är rimligt balanserat mot den fria rörligheten och
etableringsrätten och om tjänster över gränserna kan
vinna konsumenternas förtroende med den föreslagna
skyddsnivån.
För att göra detta direktiv mera konsumentvänligt
och öka konsumenternas förtroende för tillfälliga
tjänster över gränserna bör man ställa vissa krav.
Jag redovisar de synpunkter som kom fram vid ett
nordiskt samrådsmöte i juni under det nordiska
ministerrådet. Vid det mötet diskuterade vi
direktivet med konsumentmyndigheter,
konsumentorganisationer och representanter från
regeringskanslierna i de nordiska länderna.
Till att börja med måste man klargöra vad som är
undantaget och vad som omfattas av det specifika
avtalet. Är det någonting som ligger före avtalet
eller är det bara det som är rent civilrättsligt?
Hur förhåller det sig till de internationellt
privaträttsliga reglerna som handlar om lagval och
vilket land som man ska föra processer i?
Man måste också klargöra det samordnade området
för ursprungslandsprincipen. Det här är väldigt
komplicerat. Vilka regler i etableringslandet ska i
så fall tillämpas? Eftersom alla medlemsländer nu
har en oerhört komplicerad struktur av egna regler,
implementerade regler och mer eller mindre
harmoniserade regler behövs ett klarläggande här.
Man måste också utöka möjligheterna att tillvarata
konsumentskyddet i mottagarlandet. Den skyddsklausul
som nu bara omfattar säkerhet hos tjänster bör
utvidgas till att omfatta hela
konsumentskyddsområdet som den gör i artikel 30 i
fördraget. Procedurkraven bör ses över och förenklas
så att det blir möjligt att ingripa vid tillämpning
av skyddsklausulen. Informationskraven bör också ses
över så att de överensstämmer med vad som är rimligt
från konsumentsynpunkt.
Vad är då utvecklingsalternativen med
tjänstedirektivet? Är det fråga om en race to the
bottom av den lägsta skyddsnivån inom EU? Direktivet
kan ju sätta press på medlemsstaterna att sänka sin
nivå för att näringsidkarna i det egna landet inte
ska få en sämre konkurrenssituation i förhållande
till dem som är tillfälligt agerande på marknaden.
Eller leder direktivet på sikt till en successiv
harmonisering genom att behov av standardisering och
full harmonisering uppstår och till att gemensamma
regler med gott konsumentskydd utvecklas?

Nyamko Sabuni (fp): I både kommissionens och
Kommerskollegiets anföranden framkom det att det här
direktivet egentligen bara har till uppgift att
förtydliga det som redan existerar.

Min fråga är: Vad är det som är nytt i direktivet?
Och i så fall: Vilka för- och nackdelar för det med
sig? Och generellt sett när det gäller direktivet:
Vilken är den största faran för Sverige?

Maria Larsson (kd): Jag blev lite nyfiken när Håkan
Jonsson talade om ursprungslandsprincipen. Han sade
då bland annat att det inte behöver finnas en
motsättning. Det tycker jag lät positivt och
förhoppningsfullt. Jag tror att detta erbjuder
större möjligheter än hot. Kan vi undanröja så
mycket av det som möjligt på vägen och bli så eniga
som möjligt kan det kanske bli en lite snabbare väg
än vad det annars skulle bli.

Jag vill fråga: Hur ser den vägen ut? Vad kan
underlätta så att det inte ska bli så mycket
motsättningar när vi hanterar frågan under vägen?
Sedan inbjuder Håkan Jonsson till en fråga om
administrativt samarbete. Där skulle jag gärna vilja
ha en liten fördjupning.

Hans Alldén, kommissionen: Den första frågan löd:
Vad är nytt? Jag ska försöka att ta det i punktform:

- För det första är det här en bred ansats i stället
för att som tidigare ha enbart sektoriell
harmonisering.

- För det andra innehåller det en mängd förslag till
förenkling för leverantörerna.

- För det tredje innefattar det konkreta förslag för
att ta bort hinder för gränsöverskridande handel i
princip baserade på tidigare rättsutslag, men på ett
samlat sätt. Det ger då en ram för att undvika en
fortsatt lagstiftning som i stort sett styrs enbart
av utslag i EG-domstolen. Det ökar rättssäkerheten
och förutsägbarheten.

- För det fjärde är det en samarbets- och
koncentrationsmekanism som föreslås där det finns
tydliga skyldigheter för myndigheter i alla de
involverade länderna att lämna information och att
samarbeta. Det finns också uppmaningar mera på
frivillighetens grund om att sprida ett bättre
beteende.

Det finns en rapportering av de gråzonshinder där de
olika medlemsländerna ska diskutera sinsemellan vad
som faktiskt är lämpligt.

Det finns också ett antal skyldigheter att utbyta
information mellan både konsumentorganisationer och
myndigheter. För första gången blir det en katalog
av rättigheter för konsumenter på den inre
marknaden.

Det här är några punkter av det som samlas på ett
ställe i ramdirektivet.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium: Först vill jag ta
upp två av Nyamko Sabunis frågor: Vad är nytt, och
vilka är för- och nackdelarna? Jag vill lägga fokus
på det som är nytt och på två saker. Den ena är det
administrativa samarbetet och den andra är
ursprungslandsprincipen, eftersom den nu blir
allomfattande och väldigt långtgående. Embryot till
den har, som jag sade förut, funnits i rättspraxis,
men nu blir den gällande på i stort sett hela
tjänsteområdet, och den blir allomfattande.

Jag ser de här två frågorna, om det administrativa
samarbetet och om ursprungslandsprincipen, som
ömsesidigt beroende. Det skulle förmodligen inte gå
att ha en ursprungslandsprincip om man inte - det
tror jag ligger nära det Marianne Åbyhammar vill
värna om också - har en effektiv och väldigt snabb
kontakt mellan myndigheterna i olika länder för att
kolla: Hur var det nu med grekisk konsumenträtt och
svensk konsumenträtt - hade vi berättigade skäl att
ställa högre krav på konsumenträtten på ett visst
område? Då ska man snabbt via kontakterna kunna
kolla det och kunna ingripa även i svensk rätt om
det är så att det finns legitima skyddsintressen att
rädda.
Det behöver alltså inte finnas en motsättning i
Maria Larssons två frågor. Låt mig ta det i svensk
debatt största exemplet på motsättningar. Det kommer
vi säkert att komma in mer på om en stund, när Irene
Wennemo får ordet. Diskussionen om
ursprungslandsprincipen och arbetsrätten är för mig
ett praktexempel på att kommissionen i sina
formuleringar har visat att man inte fullt ut har
förstått den svenska modellen på arbetsmarknaden,
men det finns ingenting som tyder på att
kommissionen med det här förslaget så att säga har
velat komma åt den svenska modellen för
arbetsrätten. Här är ju vi på Kommerskollegium ett
par steg ifrån förhandlingarna. Regeringskansliet är
med, och jag vet att LO, TCO, SACO och
arbetsmarknadens parter själva är väldigt engagerade
i förhandlingarna och i hur texten nu ska se ut för
att det ska stå klart vad som är undantaget.
Men det går att hitta en text - det är jag
fullständigt övertygad om. Kommissionen är inte ute
efter att ändra på den svenska modellen. Kan man
bara beskriva exakt hur undantaget ska se ut kommer
säkert alla parter att bli nöjda.
Det var också en fråga om det administrativa
samarbetet. Jag tror att det blir väldigt viktigt
för företagen. Det blir en viss byråkrati - det är
helt klart. Det kommer att i alla medlemsländer
krävas byråkrater som sitter och rattar
informationsutbyte om det här och om vad som funkar
och inte funkar och sköter tillsynen av
tjänsteföretagen tillsammans mellan olika länder.
Alternativet i dag är att det är de stackars
småföretagarna själva som tvingas ta reda på alla
reglerna i stället, och det går inte. Det blir ingen
handel.
Jag hoppas nu att jag har visat att vi inte är
helt naiva och att vi har en viss förståelse även på
Kommerskollegium för att det finns problem och
hotbilder som vi tror måste lösas för att det här
ska bli ett bra direktiv. Och till sist vill jag
ändå svara på Nyamkos sista fråga om vad som är den
största faran. Som jag ser det är den absolut,
avgjort största faran i dag att vi på något sätt
missar tåget. Jag visade en bild om knowledge
intensive services och var framtidens tjänster och
framtidens Ingvar Kamprad finns. Faran är att
Sverige om 30 år finner att vi sumpade chansen. Vi
hade en mogen frukt att plocka. Vi är bäst i Europa
på att internt, inom Sverige, ha klarat övergången
till tjänstesamhället. Faran är att vi missar tåget.

Marianne Åbyhammar, Konsumentverket: Vad är nytt?
Jag vill lyfta fram en viktig fråga, och det är att
hittills har medlemsstaterna själva kunnat bestämma
sin skyddsnivå på viktiga områden av allmänt
intresse såsom konsumentskydd, produktsäkerhet och
hälsa. Det här ändras genom direktivet genom att man
har väldigt få områden i det här avseendet som är
fullt harmoniserade, det vill säga lägger upp en
maxnivå eller ett regelsystem som medlemsstaterna
måste tillämpa. På de flesta områden som är
harmoniserade är det en miniminivå som gäller, där
medlemsstaterna själva kan bestämma skyddsnivån för
olika grupper och olika frågor, och det här systemet
sätts ur spel genom ursprungslandsprincipen.

Gunilla Wahlén (v): Jag har ett par frågor till Hans
Alldén allra först. Vi ska ju få en övergångsperiod
när det gäller värdetransporter, hasardspel och
fordringar. Hur lång väntar man sig att den
övergångsperioden ska vara? Med den tidsram som
finns nu: Är det deadline 2010? Innebär detta att
Svenska Spel AB automatiskt kommer att få konkurrens
2010? Blir det så, eller är det någonting som är
förhandlingsbart? Finns det områden, undantag, som
det går att permanenta redan nu, som är giltiga? Kan
man förhandla sig till det?

Det gäller också auktorisationskrav och
legitimationskrav. Inom olika yrkesgrupper har vi ju
olika krav - man är legitimerad sjuksköterska,
läkare och annat för att få utöva sitt yrke. Kommer
ett land att kunna få införa nya krav, till exempel
att en dietist ska vara legitimerad? Det är han
eller hon inte i dag, men vi vill kanske införa det.
Har vi rätt att göra det efter att det här har trätt
i kraft? Hur mycket påverkas sådant?
När det gäller upphandling av tjänsten
ambulanssjukvård, där vi har krav på att man ska ha
en legitimerad sjuksköterska i ambulansen: Gäller
ursprungslandets principer då, om det är ett annat
lands företag som driver ambulanssjukvård, eller
gäller hemlandets regler?
Jag vill också höra om konsumenträtt. Ångervecka
till exempel, som gäller i Sverige, är det något som
kan behållas om man köper en tjänst? Gäller
ursprungslandets regler eller svenska regler då?
I Sverige har vi infört märkning, som till exempel
märkning av ursprunget för fisk, det vill säga
varifrån den kommer. Det ska finnas i fiskbutiken.
Om det är en utländsk firma, måste den följa de
svenska reglerna, eller ska den följa sitt
ursprungslands regler?

Ordföranden: Jag får uppmana ledamöterna att försöka
precisera frågorna så att de kanske blir lite mer
koncisa.

Karl Gustav Abramsson (s): Jag har en fråga till
både Hans Alldén och Håkan Jonsson. Man kunde höra
av deras inlägg att det finns en ganska stor
differens i fråga om synen på hur lång tid det
kommer att ta att genomföra det här
tjänstedirektivet. Jag skulle vilja ha mera
precisering av detta: Vad är det för problem man
ser, framför allt i ett längre tidsperspektiv, som
Håkan Jonsson redovisade? Vad är det för problem man
ser, som skulle kunna göra att det tar så lång tid?

Hans Alldén, kommissionen: Det var en del ganska
specifika frågor om övergångsperioden. När det
gäller spel tror jag inte att man kan säga något om
en absolut tidsgräns där. Det beror på vad översynen
ger för resultat. Jag tror inte att man kan säga nu
att översynen kommer att resultera i ett tydligt
förbud i den ena eller andra riktningen.

Ambitionen att titta på de tre områdena finns där,
men jag tror att man inte kan säga helt säkert att
det blir det ena eller andra förbudet exakt ett
visst år. Det beror på innehållet i det man kommer
fram till, helt enkelt. Man måste dock enligt
direktivet lägga fram någon form av förslag.
Auktorisationskrav togs upp. Såvitt jag har
uppfattat det finns det inget förbud mot att införa
nya motiverade auktorisationskrav med hänsyn till
folkhälsa till exempel. Det finns inget sådant veto,
så att säga, i förslaget.
Ambulansvård är ju en väldigt specifik tjänst. Jag
vet inte om jag vågar uttala mig om den specifika
tjänsten. Den kan ju ändå trots allt tillhöra
området hur man organiserar hälsa, och där säger
direktivet i stort sett ingenting. Direktivets
omfattning när det gäller hälsa och sjukvård är, som
jag uppfattar det, mycket begränsad. Det kan gärna
kommissionen återkomma till efter att ha tittat
närmare på det juridiska, men kommissionen har gjort
ett särskilt papper om just hälsoaspekterna, och det
papperet berör i stort sett bara förordning 1408,
som handlar om patienters rätt till förhandsbesked
med avseende på om de ska behandlas på sjukhus eller
om det bara gäller vård över dagen. Jag tror alltså
inte att man nu kan säga att ambulansvården kommer
att utsättas för fri konkurrens. Jag uppfattar inte
att direktivet ger några antydningar om det.
När det gäller konsumenträtt och
konsumentinformation är väl det här ett exempel på
hur väldigt olika man kan uppfatta en politik.
Kommissionen för sin del hade ju hoppats att det här
förslaget skulle ha uppfattats som en demonstration
för stärkt konsumentskydd och konsumenträtt. Stora
delar av direktivet handlar faktiskt om det, och då
inte bara så att säga frivilliga rättigheter i form
av information utan också skyldigheter att informera
konsumenterna om garantier och så vidare.
Det är korrekt att den här frågan om
internationell privaträtt är omdiskuterad, och
uppenbarligen har det blivit ett problem i många
medlemsländer att beröra den här frågan och reda ut
den så att säga, men kommissionen vill inte i
samband med det här förslaget ändra på sin
inställning. I de frågor som gäller avtalstvister av
olika slag är det fortfarande hemlandsprincipen som
ska gälla som en övergripande princip.
Sedan var det en fråga om genomförandetakten. På
politisk nivå, såväl inom den kommission som sitter
i dag som den som tillträder i morgon - det är i
alla fall delvis samma personer - finns det nog en
stor oro för att behandlingen av det här förslaget
kommer att kunna dra ut på tiden. Man har inte på
något sätt övergivit den offentliga tidtabell som
jag redogjorde för tidigare, men det är
uppenbarligen så att många medlemsländer kommer med
väldigt många förslag till undantag, och det är
klart att en schweizerost med väldigt många hål ju
till slut kan rasa sönder som en helhet om det blir
för många hål i den. Många medlemsländer anser att
de så att säga är bäst på vartenda område, vare sig
det gäller sjukvård eller konsumentgarantier. Man
anser att man är bättre än de andra medlemsländerna.
Det finns alltså väldigt stora risker här.
Den här delen är en väldigt viktig del av
Lissabonstrategin. Drar det här ut på tiden så har
det blivit ett väldigt stort misslyckande, om man
jämför med de politiska uttalanden som gjordes i
början av 2000-talet när Lissabonstrategin infördes,
om så att säga inga resultat alls kan visas upp
framåt 2010. Jag skulle alltså vilja säga att det
finns en reell oro på politisk nivå inom Europeiska
kommissionen.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium: Först vill jag ta
upp Gunilla Wahléns frågor om olika
auktorisationskrav och ambulanssjukvård. Frågorna om
ångervecka och märkning av fisk överlämnar jag med
varm hand till Marianne Åbyhammar.

Vad gäller ambulanssjukvården är det så här: Man
ska inte överdriva effekten av
ursprungslandsprincipen när det gäller den typen av
tjänstehandel som handlar om att det är ett stort,
antingen offentligt eller privat, företag som köper
tjänsterna. Där är det avgörande för tjänstens
kvalitet och vilka specifikationer som ska gälla
nästan aldrig lagverket, vare sig i Sverige eller i
Grekland. I stället gäller det vilken specifikation
som det står om i upphandlingen. Där är det ju så
att i Sverige är det bara landsting som upphandlar
ambulanssjukvård. Vill man ha en sjuksköterska med
har man rätt att ställa sådana krav. Det blir i så
fall frågan om hur EU:s regler för offentlig
upphandling är utformade som avgör vilken typ av
krav man får och inte får ställa i den typen av
upphandling. På en ganska stor del av
sjukvårdsområdet är det ju så att det bara finns en
köpare så att säga i Sverige. Den köparen ställer
sina specifikationer, och det är det som avgör
snarare än vad det står i tjänstedirektivet eller i
svensk eller grekisk lag.
K G Abramsson ställde en fråga om tiden. Om jag
vore Hans Alldén skulle jag förstås också ha i
uppdrag att uttala den officiella versionen, att det
måste vara klart till 2010, och det är en jättebra
målsättning. Men vi ser ju tyvärr något annat. Jag
tycker att det är negativt. Jag är snarare en
missnöjd realist än att jag försöker säga att det
vore bra om det tog längre tid. Det finns ju långa
kravlistor med undantag från alla medlemsländer
hittills i form av reservationer i diskussionerna i
Bryssel. Vi har från Sveriges sida våra undantag,
och alla länder har sina undantag. Att förhandla ned
sådana listor till en minsta gemensam nämnare, det
tar tid.
Jag tror alltså tyvärr att det kommer att ta tid
innan man är färdig med ett direktiv, och det kommer
tyvärr att vara så att man blir tvungen att bygga in
undantag för kompromissens skull. Länder som har
vissa märkliga särkrav och inte vill avskaffa dem
över natten, helt enkelt för att skydda sin egen
industri, kommer att säga: Ja, vi går med på det här
direktivet om vi får behålla just det här fram till
2012 eller om vi får fortsätta med den här praxisen
fram till 2011. Den typen av övergångsregler brukas
tyvärr ibland i Bryssel. Vi tycker illa om det, vi
som verkar för en generellt väl fungerande inre
marknad, men det är en avvägning. Politik är ju att
välja mellan olika intressen. Någonstans ska man
hitta en kompromiss, och den kommer tyvärr, tror
jag, att bli försenad och omgärdad av
genomförandetider.
Sedan kommer det att ta tid att genomföra det
administrativa samarbetet. Vi behöver bestämma oss
för varje land av de 28 länder som är med på det
här. Även Norge, Island och Liechtenstein är ju
fullt ut med i inre marknaden och kommer att
förutsättas sätta upp sina kontaktpunkter. Vi kommer
att behöva utnämna vilken statlig myndighet eller
organisation som ska ta hand om detta. Vi kommer att
behöva bygga upp modalitet för kommunikation med
mera. Jag är alltså en besviken realist, men jag
tror att det kommer att ta tid.

Marianne Åbyhammar, Konsumentverket: Tack för frågan
om ångerrätten. Det var en väldigt väl ställd fråga,
för den illustrerar så väl svårigheten i att göra
klart vad som omfattas av undantaget från
ursprungslandsprincipen.

Ska man uppfatta regeln om ångervecka som en
marknadsrättslig offentligrättslig regel som
omfattas av ursprungslandsprincipen så är det det
antal dagar som etableringslandet har ställt upp som
ångervecka. Det här området är harmoniserat genom
minimidirektiv i distansavtalsdirektivet. I
direktivet står det tio arbetsdagar. Det har vi
tolkat som 14 dagar i Sverige, medan det finns olika
tolkningar i olika medlemsländer av hur många dagar
som ångerrätten faktiskt ska gälla.
Den andra frågeställningen gäller kanske en
civilrättslig regel eftersom det blir en del av
avtalet för konsumenten. Då är det undantaget från
ursprungslandsprincipen. Men det är bara undantaget
om direktivet inte är fullt harmoniserat. Är då
distansavtalsdirektivet fullt harmoniserat? Nej, man
kan väl förmodligen inte säga att det är fråga om
full harmonisering.
Mitt tips är alltså att i valet mellan om detta
omfattas av undantaget eller inte så är det väl
förmodligen ett undantaget område, och då kommer
olika regler att gälla.
Vad gäller märkning av livsmedel kan jag inte
svara så specifikt. Det är klart: Det omfattas väl
inte av något undantag, utan det är
etableringslandets regler som gäller. Om de är
harmoniserade kanske kraven är desamma i olika
länder, men de kan ändå vara harmoniserade på en
miniminivå, så det kan skilja något mellan
medlemsstaterna.

Ordföranden: Då har vi två frågeställare kvar.
Eftersom vi ligger kraftigt efter i tiden hoppas jag
på såväl korta frågor som korta svar.

Håkan Larsson (c): Ja, jag ska fatta mig kort.
Delvis har jag fått svar på de frågor jag tänkte
ställa. Det är helt klart att det är
ursprungslandsprincipen som skapar osäkerhet och oro
i den här diskussionen, och min fråga är om det är
så, som jag uppfattar det, att man då i Sverige ska
hålla ordning på 25 olika regelverk om det här
genomförs. Då krävs det ju, som har sagts här, en
väldig massa byråkrati. Har man gjort några
beräkningar om hur omfattande denna byråkrati
behöver vara för att det ska fungera och man ska
kunna hålla den administrativa kontakten med alla
dessa 25 länder och att det ska fungera snabbt och
effektivt?

Den andra frågan handlar om detta: Det finns, som
har sagts här, en mängd olika reservationer och krav
på undantag. Är det möjligt att få några permanenta
undantag här, eller är det enbart övergångsregler
det handlar om?

Anne-Marie Pålsson (m): Fru ordförande, jag har en
fråga som ansluter till den förra frågan. Det
handlar helt enkelt om med vilken lätthet det
administrativa samarbetet kan komma att utvecklas
framöver. Vi har ju helt olika rättstraditioner i
EU-länderna, alltifrån Code Napoleon i
Kontinentaleuropa till common law-systemet i England
och de skandinaviska rättssystemen. Det har ju
kommit till olika uttryck när det gäller till
exempel konsumentskyddet vad gäller alltifrån
myndighetsutövning och det offentligrättsliga
systemet till mer av privaträttsliga lösningar och
domstolsförfaranden.

Hur kan ett administrativt samarbete gestalta sig
när man har så otroligt olika utgångspunkter att
arbeta utifrån?

Hans Alldén, kommissionen: Ja, det är inte lätt att
svara på frågan om vilken byråkrati som det här
samarbetet kommer att kräva. Det är en riktig
tolkning att det måste fungera. Det är en viktig
grundtanke i direktivet, som jag uppfattar det, att
sådant här administrativt samarbete ska kunna
fungera för att man ska kunna bygga upp förtroendet.

Men man kan vända på det: Hade man fortsatt
sektoriellt eller enbart gått på EG-domstolens domar
så hade man ju ändå haft samma problem, fast då hade
man över huvud taget inte berört det utan bara
hoppats på att någon sorts gradvis harmonisering
skulle ske.
Nu finns det ju som ett komplement till förslaget
om administrativt samarbete och skyldighet och så
vidare i båda riktningarna ändå konvergenselement i
det hela och också en gradvis harmonisering. Den ska
ändå på sikt leda till att vissa regler blir mer och
mer gemensamma. Jag vet inte om det kan finnas något
i kommissionens konsekvensbedömning. Det finns en
bred rapport om konsekvensbedömningar av förslaget.
Det kan finnas en kostnadsberäkning för byråkratin
där - jag kan faktiskt inte svara på det. Jag har
inte sett någon i alla fall.
Vad gäller ursprungslandsprincipen blir väl svaret
ungefär detsamma: Alternativet hade varit att
fortsätta som förut, och då hade man ju ändå haft
precis lika många olika regimer att arbeta med.
Alternativet är alltså heller ingen lösning.
Att ursprungslandsprincipen kom med i förslaget
trots att den är omgärdad av så pass många undantag
beror på att det ändå är det som har upplevts som
ett hinder av tjänsteleverantörerna, nämligen vissa
delar som följer av ursprungslandsprincipen. Det har
enligt undersökningar upplevts som väldigt svåra
hinder för tjänsteleverantörerna, och det hade varit
väldigt konstigt om man inte åtminstone i direktivet
hade försökt ange några element som
ursprungslandsprincipen kan förbättra.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium: Vad gäller Håkan
Larssons frågor om ursprungslandsprincipen tror jag
att vi inte ska överdriva hur allomfattande den här
principen blir. Jag sade förut att den blir
allomfattande, men den kommer bara att gälla vid
tillfällig tjänsteutövning, alltså när man gör ett
påhugg i ett land och sedan åker hem igen. Vid
etablering gäller alltså inte
ursprungslandsprincipen. Vid etablering gäller fullt
ut de lagar som gäller i landet man etablerar sig i.

Om vi alltså tar exemplet med märkning av fisk
igen så är det så att om fisken ligger i fiskhyllan
på Lidl, som är etablerat i Sverige, så gäller
svensk lag fullt ut. Det är bara om det är en
fiskbuss från Danmark som åker över till Skåne och
säljer några dagar som det är fråga om
ursprungslandsprincipen som ska gälla i så fall.
På samma sätt: Om man vill göra en seriös
upphandling av ambulanssjukvård i Sverige så utgår
jag ifrån att man har etablerat sig i det här
landet. Men jag har svårt att se att det går att
sköta ambulanssjukvård så. Det kan ju bero på
Sveriges geografiska läge, delvis. Det kanske är
lättare när det är väldigt nära mellan storstäder i
Benelux, Tyskland och Frankrike och så vidare, men
för Sveriges del är det förmodligen så att det är
ganska svårt att bedriva de här korta påhuggen genom
att bara åka över gränsen hela tiden.
Det kom frågor från både Håkan Larsson och Anne-
Marie Pålsson om hur stor byråkrati det kan bli och
om det kommer att fungera eller inte. Lite grann kan
man väl turnera Anne-Marie Pålssons fråga och säga
att hela EU-projektet ju är ett sätt att faktiskt
överbrygga de här skillnaderna. Det är en utmaning
varenda dag - det kan jag tala om - för alla oss som
arbetar med EU-rättsliga frågor. Vi har något som
heter SOLVIT på Kommerskollegium där vi försöker
kommunicera med de andra medlemsländerna med sådana
här kontaktpunkter som lite grann liknar det vi ska
bygga upp här med tjänstedirektivet. Det finns ju
gnissel och problemet att man inte förstår varandra,
men alternativet är inte bättre.
Vad gäller hur stor byråkrati det kan röra sig om
tror jag inte att vi ska överdriva det. Jag ser inte
framför mig en ny myndighet. Jag ser framför mig
snarare en ny funktion på en existerande myndighet
och en handfull tjänstemän, maximalt, som arbetar i
Sverige med de här frågorna. Det kanske är så att
det är ambitiöst. Det kan också vara så att det
största problem som vi upptäcker om några år, om vi
sätter det här på rullning, inte blir att det blir
för dyrt och byråkratiskt utan att vi kanske tog det
på allvar - jag gissar att vi gör det, lutherska och
kloka som vi är - medan andra medlemsländer kanske
inte är lika ambitiösa, så att man ringer och ingen
svarar och man får inte något vettigt svar från
något annat medlemsland. Vad vet jag!

Marianne Åbyhammar, Konsumentverket: Administrativt
samarbete är enligt min erfarenhet ett väldigt
resurskrävande sätt att arbeta på när man ska arbeta
över gränserna och på olika språk. Man ska använda
sig av formalia som man inte är van vid i vanlig
handläggning på myndigheter. Man vet inte om det får
någon effekt i det andra landet eller vilken effekt
det får. Vilka sanktioner kan det bli fråga om?
Vilken skyldighet har myndigheten i det andra landet
att faktiskt ta det här på allvar och prioritera den
här tillfälliga näringsutövaren i ett annat land?

Vi har nyss fått en förordning om samarbete på
konsumentskyddsområdet. Den är ännu inte publicerad
- så färsk är den förordningen - men där finns det
regler som jag mera tror på än dem som stipuleras i
det här direktivet eftersom de är mer detaljerade
för när en myndighet kan neka att vidta åtgärder,
när en myndighet i ett annat land måste vidta
åtgärder och också lite mer konkret hur det ska gå
till. Visserligen blir det byråkrati, men man ökar
ändå förutsebarheten i hanteringen.

Ordföranden: Tack för det! Tack alla medverkande,
och tack för alla frågor! Då var första delen av den
här hearingen avklarad.

Ordföranden: Då har vi kommit till den andra delen
av näringsutskottets utfrågning om
tjänstedirektivet. Nu går turen till två av
arbetsmarknadens parter, och vi börjar med LO och
hälsar Irene Wennemo, chef för den näringspolitiska
enheten där, välkommen.

Irene Wennemo, LO: Fru ordförande,
riksdagsledamöter! Det är väldigt roligt att få
komma hit och presentera våra ståndpunkter och
berätta hur vi ser på tjänstedirektivet. Det här är
en väldigt viktig fråga för oss. Våra förbund,
särskilt de som jobbar inom de här sektorerna, är
väldigt engagerade i denna fråga och har lagt ned
mycket möda och kraft för att förstå vilka effekter
tjänstedirektivet kan ha på våra förhållanden. Våra
systerorganisationer i andra länder har också börjat
fästa allt större avseende vid tjänstedirektivet och
lägga ned mycket möda på att försöka påverka men
också förstå konsekvenserna av det, vilket inte
alltid är helt enkelt. Vi tror att det här är en av
de stora frågorna ur ett arbetstagarperspektiv som
vi håller på med i EU-systemet för tillfället.

Man kan säga att grundtankarna bakom
tjänstedirektivet har LO förståelse för. Det är
angeläget att protektionistiska hinder mot rörlighet
av tjänster kan reduceras. Det är extra viktigt för
Sverige som tillhör de mera öppna och avreglerade
ekonomierna i Europa. Vi har mycket att vinna på
det, precis som Håkan Jonsson tog upp tidigare. Men
de här vinsterna gör inte att vi får tappa bort de
hot som samtidigt kan finnas i tjänstedirektivet,
hoten mot vissa viktiga delar av den svenska
välfärdsmodellen.
Som vi ser det finns det problem på två områden.
Det första är regleringen av arbetsmarknaden.
Sverige har ett annat system för att reglera
arbetsmarknaden än vad man har i många länder i
övriga Europa. Vi reglerar mycket mer genom
kollektivavtal och mindre med lag. Att vi inte har
någon lagstiftning om minimilöner är ett väldigt
tydligt exempel på det. Man har valt att i stället
reglera lägstlönerna via kollektivavtal.
Arbetstidslagstiftningen är ett annat tydligt
exempel där vi har mindre lagstiftning och där vi
lämnar mycket större frihet för avtalsslutande
parter att anpassa arbetstidsförläggning till
branschens och arbetstagarnas behov. Det är
någonting som vi tycker har fungerat bra i Sverige.
Man har fått en ganska flexibel och välfungerande
arbetsmarknad, där man också tar hänsyn till
arbetstagarnas behov.
Det andra hotet i tjänstedirektivet riktar sig mer
mot vår välfärdsmodell. Allra tydligast gäller det
sjukvårdens finansiering och styrning. Men det finns
även andra problem och oklarheter - som frågan kring
Systembolaget, spelmonopolet och Apoteksbolaget.
Jag tänkte nämna helt kort hur vi ser på de här
två problemen.
Vad gäller den första frågan, arbetsmarknadens
reglering, tycker vi att huvudproblemet är
ursprungslandsprincipen. Vi tycker att det vore
bättre att slå fast att tjänsteföretag som
huvudregel ska anpassa sig efter de regler som
gäller där tjänsten utförs men att man måste ta bort
diskriminerande krav och kanske också hjälpa företag
att komma över och förstå de regler som gäller i det
land där tjänsten utförs. Urspungslandsprincipen har
väldigt långtgående konsekvenser.
Jag vet att det för till exempelvis
Arbetsmiljöverkets del skulle betyda att verket hade
tillsyn över inte bara arbetsplatser i Sverige utan
också i 24 andra länder där det finns svenska
tjänsteutövare. Precis på samma sätt kan det vara
vad gäller flera olika sorters lagstiftning som
gäller på arbetsplatser i Sverige i fråga om
arbetsmiljön. Det här har väldigt långtgående
konsekvenser.
En del av problemen försvinner genom
utstationeringsdirektivet, men det finns fortfarande
en oklarhet om hur de här två, utstationeringslagen
och tjänstedirektivet, möts och vilka grupper som
hamnar var.
Det är, som vi tidigare sagt, fem punkter vad
gäller arbetsmarknadens reglering som vi tycker är
viktiga.
I direktivet måste slås fast att det inte ska
innebära några inskränkningar i föreningsfriheten,
den fria förhandlingsrätten, rätten att teckna
kollektivavtal och rätten att vidta stridsåtgärder
på arbetsmarknaden.
Den andra punkten är att tjänstedirektivet inte
får lägga några hinder i vägen för att utländska
tjänsteföretag ska kunna åläggas att följa de
svenska arbets- och anställningsvillkoren. Annars
kan vi väldigt lätt hamna i en situation där vi
accepterar diskriminering på arbetsmarknaden, att
utländsk arbetskraft jobbar med sämre villkor än
svensk arbetskraft.
Den tredje punkten som vi tycker är viktig är att
ett företag ska ha representanter i det land där
arbetet utförs som är behöriga att företräda
företaget.
Den fjärde är att gästande tjänsteföretag ska
tillhandahålla alla handlingar som behövs för att vi
ska kunna kontrollera att företagen följer
tillämpliga lagar och kollektivavtal.
Den femte punkten gäller vem som är att anse som
arbetstagare och vem som är egenföretagare. Den
gränsdragningen ska avgöras i det land där arbetet
utförs.
Den hearing som var i EU-parlamentet den 11
november visar att det är fler länder än Sverige som
ser de här problemen. Det var en ganska bred kritik
vad gäller följderna för arbetsmarknaden vid den
hearingen. Man sade att det till exempel var svårt
att överblicka vad tjänstedirektivet kommer att få
för verkan. Många jurister tyckte att
tjänstedirektivet skapade stor rättslig förvirring.
Också frågan hur det ska vara möjligt att
kontrollera gästande företag om det inte finns en
representant på plats togs upp. Det är fler länder
som ser den problematik som vi också ser.
Vad gäller effekterna på välfärdssystemet och
framför allt sjukvården finns det fortfarande stora
oklarheter, precis som en del andra har tagit upp
här tidigare. Det finns en risk, och det har Kommun-
och Landstingsförbunden lyft fram, att utländska
vårdföretag i princip kommer att få fri
dragningsrätt på skattemedel och att man tappar
kontrollen på den nationella nivån över både
inriktning av och kostnader för sjukvården. Det här
kan ses som ett försök till en otillåten styrning
från EU:s sida. Här behövs mycket mer klarhet.
Det vi också har undrat över från LO:s sida är
varför vi inte har begärt undantag för sjukvården,
vilket en del andra länder har gjort. Vi tycker att
sjukvården i stället borde regleras i direktivet för
tjänster i allmänhetens intresse.
Dessa två är de största problemområdena som vi
ser. Men vi tror att det är en lång väg kvar innan
tjänstedirektivet blir färdigt. Jag delar det som
tidigare sagts om det.
Det är väldigt viktigt att Sverige under den här
resans gång tar ett stort ansvar för att försöka
påverka direktivet i rätt riktning. Mycket tyder på
att det finns stora öppningar för att göra det så
att tjänstedirektivet inte slår sönder den modell
och den egenart som vi har i Sverige och som vi
tycker fungerar väldigt väl både vad gäller
välfärdspolitiken och arbetsmarknadens reglering.

Ordföranden: Tack för det. Nu hälsar vi Eva Jivmark,
ansvarig för tjänstehandel inom Svenskt Näringsliv
välkommen.

Eva Jivmark, Svenskt Näringsliv: Jag arbetar som
sagt hos Svenskt Näringsliv och är ansvarig för
tjänstehandelsfrågor på EU-nivå och inom WTO. Jag
arbetar också med frågor om exportfrämjande.

Inledningsvis vill jag säga att jag tycker att det
är både klokt och konstruktivt att näringsutskottet
i det här tidiga skedet har en hearing som avser
avreglering på EU-nivå.
Svenskt Näringsliv har några grundläggande
utgångspunkter. Vi anser att tjänstedirektivet är
ett verktyg för att växa på vår viktigaste marknad.
Vi vill att tjänstedirektivet ska bli ett så
användarvänligt verktyg som möjligt.
Vår utgångspunkt är att tjänstehandel faktiskt
redan är tillåten. Fri tjänstehandel är en av de
fyra ursprungliga friheterna i EG-fördraget från
1958. Men tjänstedirektivet måste formuleras så att
det tar bort de hinder som begränsar export och
import av tjänster på den inre marknaden.
EU:s inre marknad är ju oerhört stor. Den omfattar
28 länder, drygt 400 miljoner människor, eller
konsumenter om man så vill. Mellan dessa länder ska
fri rörlighet gälla för varor, tjänster, kapital och
personer, vilket öppnar nya möjligheter både för
ländernas medborgare och för företagen.
Den svenska tjänsteexporten ska öka och ligga mer
i linje med tjänstesektorns storlek i Sverige - lite
grann det som Håkan Jonsson tog upp tidigare.
Vår slutsats är att det finns en stor outnyttjad
potential för ett ökat internationellt utbyte på
tjänsteområdet, såväl inom EU som globalt.
Som när det gäller alla stora initiativ av den här
karaktären är det naturligt att det finns
frågetecken kring hur vissa delar av det här
tjänstedirektivet är tänkta att fungera. Det här är
en fråga som analyseras - vi analyserar den
fortfarande - av många berörda parter. Svenskt
Näringsliv har gått igenom lite mera i detalj
direktivtexten tillsammans med de företag som kommer
att påverkas, detta för att kunna medverka till en
så bra slutgiltig beskrivning som möjligt av
tjänstedirektivet.
Som jag sade är tjänstehandeln redan tillåten, men
karta och kompass stämmer inte överens. Ett bättre
verktyg behövs verkligen för att undanröja de hinder
som tyvärr fortfarande finns kvar mellan
medlemsstaterna för att vi ska få de fördelar som en
välfungerande tjänstehandel innebär.
Vår uppfattning är att hindren inom tjänstehandeln
är större i andra EU-länder än i Sverige. Svenska
företag, och kanske främst de små och medelstora
företagen, skulle vinna väldigt mycket på om
tjänstedirektivet antas så att de lättare får
tillgång till den inre marknaden.
Låt mig slå fast några centrala grundbultar i
tjänstedirektivet. Det handlar mycket om
definitionen, skillnaden mellan tillfällig
tjänsteutövning och etablering. Vid etablering i
Sverige gäller svenska lagar och regler från dag 1.
Såsom vi har förstått det är det många tjänster som
erfordrar att tjänsteutövaren är etablerad, till
exempel inom sjukvård, som har nämnts här tidigare.
Vi välkomnar också den avsevärda administrativa
förenklingen, one stop shop, som vi kan kalla det,
som finns för varje medlemsland, det vill säga
kontaktpunkter där företagen ska kunna få all den
information de behöver för att kunna agera på den
inre marknaden. Vi finner det också helt korrekt med
den omvända bevisbördan, om man kan säga så, att det
är medlemsländerna som ska motivera sina avsteg från
principen om fri rörlighet, inte företagen som ska
bevisa sig diskriminerade.
Vi ser också att det blir ett större tjänsteutbud
för både företag och konsumenter.
Avslutningsvis kan vi konstatera att Sverige är
ett av världens mest utrikeshandelsberoende länder.
Den ekonomiska situationen och vår möjlighet att öka
tillväxten och därmed välfärden för alla svenska
medborgare är helt sammankopplad med våra företags
möjligheter att sälja och köpa varor och tjänster på
en internationell marknad.
Man skulle kunna dra en parallell. Låt oss blicka
tillbaka tio år i tiden för att påminna oss om det
radikala arbete som EU då genomförde och som lade
grunden till att harmonisera hela varurörligheten.
EU genomförde då ett genomgripande
lagstiftningsarbete, som påverkade såväl myndigheter
som företag och konsumenter, genom att ta fram
gemensamma direktiv och standarder. Det fanns ett
starkt motiv för att standardisera regler som
formulerats av både företag, konsumenter och
myndigheter för att få en effektivare och högre
standard på reglerna så att produkterna kunde
konkurrera och cirkulera fritt inom hela EU.
Nu har turen kommit till tjänstehandeln. Ett
välformulerat tjänstedirektiv är ett väldigt viktigt
steg på vägen för att nå målet med en fungerande
inre marknad. Rättigheter för fri rörlighet för
tjänster finns redan, och de är fastslagna i EU-
fördrag, men vi behöver tjänstedirektivet för att
blåsa lite vind i seglen. Utan en välfungerande inre
marknad, som gör det möjligt för tillväxt och
konkurrens inom hela näringslivet, kommer Sverige -
liksom förmodligen övriga Europa - inte att kunna
hantera de strukturella och demografiska problem som
riskerar att urholka vår välfärd.
Tjänstesektorn är den dominerande delen av
ekonomin i alla EU-länder. Att ge förutsättningar
för den sektorn att skapa tillväxt och
sysselsättning är därför nödvändigt och i högsta
grad ett allmänintresse, inte ett särintresse.
Svenskt Näringsliv stöttar därför förslaget till
tjänstedirektiv och delar slutsatsen i den så
kallade Wim Kok-rapporten att det här är ett av de
viktigaste områdena för att stärka Europa. Vi hyser
en stark förhoppning om att regeringen,
näringsutskottet och riksdagen ska ställa sig bakom
ett faktiskt förverkligande av fri rörlighet för
tjänster genom att verka för att tjänstedirektivet
antas i den europeiska unionen.

Lennart Beijer (v): För att tränga bakom de
viktigaste frågorna är det ofta intressant att
ställa olika tankar mot varandra. Jag tror nog att
vi alla är intresserade av ökad tjänstehandel och
inser att det är jätteviktigt. Men från LO:s sida
har man en viss skepsis. Man vill ha vissa saker som
gör att vi klarar av ett sådant beslut så att man
kan behålla en fungerande arbetsmarknad bland annat.
Då hör vi också Svenskt Näringsliv som säger att man
i princip vill ha igenom det här direktivet. Den
fråga man ställer sig då är: Finns det inte någon
förståelse från Svenskt Näringsliv för de synpunkter
som LO och flera andra fackliga organisationer har i
den här frågan? Borde det inte i vissa sammanhang
finnas gemensamma intressen att ordna till en del
saker som vi kanske är skeptiska till i Sverige
innan vi tar beslut?

Nyamko Sabuni (fp): Jag skulle uppskatta om Håkan
Jonsson från Kommerskollegium, som är ansvarig
myndighet, kunde kommentera lite de farhågor som LO
lade fram.

Krister Hammarberg (m): Min fråga är utifrån samma
materia. Det är väldigt många olika uppfattningar om
vad som kan komma att ske. En del fokuserar på
möjligheterna och en del ser i större utsträckning
hoten.

Vi har fått höra de synpunkter som LO har. Vad jag
har förstått ska också SACO och TCO vara inbjudna
hit i dag. Det vore bra att få en vidare bild från
fackföreningsrörelsen.

Eva Jivmark, Svenskt Näringsliv: Detta med
kollektivavtal till exempel finns ju redan i
utstationeringsdirektivet som vi alla har godkänt.
Man har ansett att det är ett tillräckligt skydd
för att det ska finnas. Vad vi pratar om, och som vi
inte ska glömma, är dem som är här tillfälligt, inte
de som är etablerade. Vi har funnit att det i många
olika sammanhang krävs att man är etablerad i
Sverige. Helt klart är inte direktivet, som jag
sade, utan det finns vissa frågetecken som vi
fortfarande håller på att diskutera.

Håkan Jonsson, Kommerskollegium: Nyamko Sabuni
ställde frågan vad vi har för kommentarer till det
som LO tog upp. Jag begränsar mig till ett ganska
kort svar, för delvis är det fråga om politiska
avvägningar. Nu har vi dessutom ministern på plats,
och han kommer snart upp på podiet.

Men jag vill först säga något om monopolen. Irene
Wennemo nämnde Apoteksbolaget och hon nämnde
spelmarknaden, som ju inte är ett monopol men som
ändå är statligt reglerad. Det var de två monopolen
som hon nämnde specifikt.
Vår analys på Kommerskollegium är att de frågorna
i grunden inte berörs av vare sig tjänstedirektiv
eller icke tjänstedirektiv eller hur
tjänstedirektivet utformas i detalj, eftersom
apoteksmonopolet redan är föremål för en
domstolsprövning, och vi vet att Systembolaget redan
har klarat en domstolsprövning.
Budskapet som vi läser in i tjänstedirektivet är
inte att det talar om vilka monopol man får ha och
inte får ha på nationell nivå. Direktivet ger vissa
spelregler som redan gäller enligt domstolspraxis i
stor utsträckning, och det talar om att man inte får
ha monopol som stannar vid gränsen. Man får inte ha
en marknad som är avreglerad men förbjuder utländska
företag att konkurrera på samma villkor som svenska.
Vi har inte sett att de svenska monopolen hamnar i
ett sämre EG-rättsligt läge med ett tjänstedirektiv
än det läge som de redan har.
I vilken utsträckning sjukvården ska omfattas är
en politisk fråga. Jag går inte in på det. Men när
det gäller filial, dokument och krav på representant
har det snarare att göra med den svenska filiallagen
än vad det har att göra med tjänstedirektivet.
Vi har en lag i Sverige som säger att utländska
företag i vissa fall måste ha en filial på plats,
vilket innebär ett krav på etablering och mer eller
mindre förbud mot tillfällig tjänsteutövning i vissa
situationer. Det har varit vår bedömning att den
lagen är lite småskakig EG-rättsligt.
Liknande lagar i andra länder har av EG-domstolen
förklarats ogiltiga. Huruvida den är skakig eller
inte avgörs inte av ett tjänstedirektiv eller inte,
utan det avgörs snarare av om en bedömning i en
domstolsförhandling i Luxemburg skulle visa exakt
var den står i förhållande till EG-rätten. Men jag
tror att det går att lösa med en möjlighet att utan
krav på filial ha en representant på plats. Exakt
hur långt Sverige kan gå i förhandlingarna i Bryssel
på den punkten är förstås en politisk fråga. Men,
som sagt, vi har inte gjort bedömningen att
monopolen eller kraven på filialer eller
representant blir vare sig hjälpta eller stjälpta av
ett tjänstedirektiv.

Ordföranden: Det ställdes en fråga till SACO och
TCO. Om jag förstått det rätt är ingen från SACO
här, men Handelstjänstemannaförbundet, som då får
representera hela TCO, får ordet.

Mattias Landgren, Tjänstemannaförbundet HTF: Som ni
säkert förstår kan jag inte representera hela TCO
utan bara Handelstjänstemannaförbundet HTF, där jag
är chefsjurist.

Det är inte någon större skillnad på HTF:s syn i
förhållande till den som LO har lagt fram. Det har
också gått ett gemensamt brev från LO, TCO och SACO
till Fritz Bolkenstein i oktober månad, och jag
hörde ingen större skillnad i Irene Wennemos
argumentering då.
Däremot har vi från Tjänstemannaförbundet HTF:s
sida sett ett problem när det gäller
utstationeringsdirektivet och
ursprungslandsprincipen. Vi är ganska överens om att
det är oklart vad som ska regleras utanför den hårda
kärnan i utstationeringsdirektivet. Vi vet till
exempel att lagen om anställningsskydd inte räknas
upp i A-G-punkterna i den hårda kärnan.
Problemet är vad som händer när ett företag
tillfälligt skickar sina anställda till Sverige och
man vid en prövning sedan kommer fram till att lagen
om anställningsskydd eventuellt inte ska tillämpas.
Då har vi en diskriminering som enligt vår
uppfattning troligtvis skulle kunna strida mot
artikel 39 i Romfördraget. Vi kommer då per
definition att diskriminera utländska arbetstagare.
Där ser vi ett problem med att de här friheterna kan
komma i konflikt med varandra. Vi undrar från
förbundets sida om kommissionen och regeringen har
tänkt på de konsekvenser som kan uppkomma.
Vi vet att man kanske skulle kunna argumentera för
exempelvis lagen om anställningsskydd, men vi vet
att någonting måste falla utanför. Det kan vara
konsumentområdet eller vad det nu kan vara, men
någonting måste hamna utanför. Och om det hamnar
utanför blir det en diskriminering per definition,
som vi ser det. Den diskussionen har vi inte riktigt
sett komma upp till ytan. Men det är en
principdiskussion där jag tror att man får göra
någon form av vägval.

Irene Wennemo, LO: Det som är problemet, som vi ser
det, är att det fortfarande finns så pass mycket
oklarheter. Vi vet att utstationeringsdirektivet
gäller, men samtidigt reglerar det i första hand
miniminivån i arbets- och anställningsvillkoren. Jag
tror inte att vi har miniminivåer på lönerna. Det är
svårtolkat vad som gäller i Sverige.

Det är viktigt att så mycket som möjligt blir
tydliggjort i tjänstedirektivet, för annars kommer
sådana här fall att hamna i EG-domstolen. Då vet vi
aldrig riktigt hur det döms.
När det gäller tillfällig tjänsteutövning vet vi
inte vad som räknas som tillfällig. Hur lång
tidsperiod är det?
Vad gäller filial har vi inget krav på att man ska
behålla kravet på filialer, utan vi vill ha en
representant som är behörig att förhandla för
företaget. Det är enormt viktigt att det preciseras.
Annars hamnar de fackliga organisationerna i enorma
problem eftersom man då kanske måste åka till ett
annat land för att förhandla, och där gäller andra
lagar. Då kommer vi inte att få den information som
vi kan få i Sverige, så det är väldigt viktigt från
vår sida sett.

Håkan Larsson (c): Jag tänkte just ställa frågan
både till Svenskt Näringsliv och till LO hur ni
definierar och bedömer vad som är tillfällig
tjänsteutövning. Hur länge pågår tillfälligheten?
Kan det vara återkommande tillfälligheter? Var går
gränsen när man anses vara etablerad?

Jag vill också ställa en fråga till Svenskt
Näringsliv. Från LO var man ju inte förtjust i
ursprungslandsprincipen över huvud taget. Hur ser ni
på den? Är den absolut nödvändig i tjänstedirektivet
eller ej?

Anne Ludvigsson (s): Konsumentperspektivet och
konsumentskyddet är ett viktigt område att diskutera
i det här sammanhanget. Av erfarenhet vet vi att det
inte alltid står så högt på EU:s dagordning. Sverige
har varit mycket aktivt här och också varit
framgångsrikt. I det här sammanhanget riktar sig min
fråga till framför allt Irene Wennemo på LO. LO är
också en stor medlemsorganisation. Hur ser LO på
just konsumentperspektivet och konsumentskyddet med
utgångspunkt från era medlemmar?

Konsumenten är inte alltid den starka, kunniga och
utbildade person som vi skulle önska utan är många
gånger ganska oskyddad. Därför oroar det mig hur
konsumenterna kommer ut i den här delen. Jag undrar
också hur LO ser på det.

Eva Jivmark, Svenskt Näringsliv: Som jag sade i mitt
anförande finns det vissa frågetecken som behöver
rätas ut. Just när det gäller tillfällig
tjänsteutövning och när man anses vara etablerad är
det fortfarande ett litet frågetecken. Jag har själv
varit hos EU-parlamentet och diskuterat det här, och
de säger att där man har sin huvudsakliga
verksamhet anses man vara etablerad. Det är inte
helt solklart.

Vi har till exempel pratat lite grann om sjukvård.
Det sägs klart att det inte går att utöva sjukvård i
Sverige om man inte är etablerad. Man anses vara
etablerad från dag ett, och det är från dag ett som
svenska lagar och regler börjar gälla direkt.

Göran Norén, Svenskt Näringsliv: Det frågades också
om ursprungslandsprincipen är nödvändig eller ej i
direktivet, om jag uppfattade det rätt. Ja, det tror
vi, därför att alternativet är att man ska ha en,
som flera har påpekat, total harmonisering. Vi är
medvetna om att det kommer att behövas undantag från
den här principen. Men den finns redan inom EU. Den
finns framför allt också på varuområdet. Där kallas
den för Cassis de Dijon-principen, men det är exakt
samma tanke.

Alternativet är som sagt att totalharmonisera
allting, och det kommer att ta en oändlig tid. Men
vi är fullt medvetna om att det gäller att hitta
avgränsningarna i undantagen och en rimlig
tillämpning av direktivet. Det är därför som den här
diskussionen är så viktig, och det är därför som det
kommer att ta en viss tid att få direktivet på
plats.

Irene Wennemo, LO: När det gäller frågan om vad som
är tillfälligt har vi en handläggare som har försökt
borra i det. Han har kommit fram till ungefär samma
svar som Svenskt Näringsliv, att vi inte vet. Det är
väldigt oklart. Man kan ju vara i Sverige till och
från under väldigt långa perioder, och det kan nog
bedömas som tillfälligt. Det är alltså en stor
oklarhet.

Vad gäller konsumentperspektivet kan jag erkänna
att vi från LO:s sida har lagt störst möda på hur
tjänstedirektivet fungerar utifrån ett
arbetstagarperspektiv. Det är ganska naturligt
eftersom det inte är någon annan som riktigt belyser
det om inte de fackliga organisationerna gör det.
Jag kan säga att jag delar Marianne Åbyhammars syn
på frågan. Jag gör ungefär samma bedömning som hon
verkar göra, utan att för den skull ha samma djupa
kunskap som man har på Konsumentverket om de här
frågorna.

Ordföranden: Därmed är det andra avsnittet avklarat.
Nu går vi in på regeringens synpunkter. Vi är
jätteglada att näringsminister Thomas Östros har tid
att vara med här. Nu har du självklart att klargöra
alla oklarheter om tidsplanen och om hur Sveriges
regering ska hantera frågan om tjänstedirektiv.
Varsågod.

Thomas Östros, näringsminister: Fru ordförande,
ledamöter! Jag får tacka för de stora
förväntningarna på att jag i mitt framträdande ska
klara ut alla oklarheter. Jag ska försöka bidra i
några delar, men det är klart att vi är i början av
en process. Framför allt är vi nu i stånd att börja
förhandlingarna, så det är ett väldigt viktigt
skede. Jag tycker att det är bra att
näringsutskottet har tagit initiativ till
utfrågningen i ett så här tidigt skede.

För mig och för regeringen handlar det om att i de
politiska förhandlingar som nu kör i gång inom
tjänstedirektivets område få ett resultat som är i
enlighet med de värderingar om samhällsliv och
arbetsliv som vi har, samtidigt som vi ser värdet av
en reglerad tjänstemarknad. Vi kommer inte att
acceptera ett tjänstedirektiv som innebär att
kollektivavtalens ställning, vården, skolan och
omsorgen eller lösningar som vi har valt för
särskilda områden, till exempel läkemedels- och
alkoholfrågorna, skulle påverkas negativt. Det är en
grundläggande utgångspunkt för vårt arbete.
När man sagt det är det också viktigt att säga att
det finns starka skäl till att ha en reglerad
tjänstemarknad. Låt mig ge ett exempel från
verkligheten, ett litet men dock illustrativt.
En svensk arkitektfirma försökte etablera sig i
ett annat EU-land. Där mötte företaget en rad hinder
för sin etablering. Det ställdes krav på särskild
bolagsform för arkitekter. Arkitekterna fick endast
marknadsföra sig genom att visa upp redan genomförda
projekt, vilket onekligen är svårt för den som ska
nyetablera sig. Och för att söka bygglov krävdes det
att man var medborgare i EU-landet i fråga.
Den här typen av hinder finns på rader av områden
på vår tjänstemarknad. Det är klart att det i sig
innebär minskade möjligheter till handel över
gränserna.
Hade vi haft ett tjänstedirektiv hade det här EU-
landet tvingats avskaffa kraven eller under alla
omständigheter tvingats motivera varför man hade de
särskilda kraven. Det illustrerar de hinder som
finns i praktiken när man försöker etablera sig
eller temporärt utföra en tjänst i ett annat EU-
land. Det har varit en av utgångspunkterna för att
arbeta fram ett direktiv som reglerar
tjänstehandeln.
Det är också regeringens bedömning att vi behöver
ett tjänstedirektiv för att skapa förutsättningar
för en väl fungerande tjänstesektor i Europa.
Ungefär 70 % av BNP utgörs av tjänstesektorn i
Europa. Och det finns med stor sannolikhet möjlighet
till välfärdsvinster av att få ökad handel över
gränserna också på tjänstemarknaden. Det är klart
att det också gäller för Sverige.
Sverige är, som flera sagt tidigare, ett
handelsberoende land. Vi har näringsfriheten
inskriven i grundlagen. Vi har mycket att vinna
jämfört med många andra länder när det gäller att få
i gång en väl fungerande tjänstehandel.
Tjänstesektorn är den snabbast växande sektorn i
vår ekonomi. Den ger tillväxt och sysselsättning.
För många små och medelstora företag ligger mycket
av framtiden inom tjänstesektorn. Det är klart att
det också finns en tillväxtpotential om vi blir
bättre på att reglera villkoren för tjänster och
handel mellan Europas länder.
Två grundläggande argument i ett EU-perspektiv är
på sin plats. Ska vi lyckas att uppnå att bli den
mest dynamiska och kunskapsbaserade ekonomin är det
klart att tjänstesektorn spelar en stor roll. För
Sveriges del kommer naturligtvis vårt
kunskapsintensiva näringsliv, som ofta arbetar inom
tjänstesektorn, att få förutsättningar att växa sig
starkt också på andra marknader än den svenska.
Kommissionens förslag till direktiv grundar sig på
ett knippe grundläggande rättigheter som funnits med
ända sedan EU bildades, så det är naturligtvis ingen
ny fråga i sig. Det handlar om rätten att etablera
sig permanent i ett annat EU-land, och det handlar
om rätten att tillfälligt tillhandahålla tjänster
över gränserna. Det är grundläggande rättigheter som
funnits sedan slutet av 50-talet.
Ett grundläggande problem däremot är att
utvecklingen fram till nu i mycket stor utsträckning
har bedrivits av domare i domstolar. Det är ett
politiskt och demokratiskt dilemma. Hur ska vi se
till att ge folkvalda politiker, riksdag, regering
och EU-parlament möjlighet att påverka inriktningen
på tjänstehandeln och inte låta domstolen i
Luxemburg vara den som driver den genom olika typer
av domstolsutslag? Med den utgångspunkten tror jag
att det finns en fördel i att göra just det vi nu
försöker göra, att reglera tjänstehandeln också på
politisk nivå.
Som ni känner till handlar det om två
grundläggande frågor: att ta bort hinder för och
förenkla varaktig etablering i ett annat EU-land och
att ta bort hinder och tydliggöra vad som gäller för
tillfällig gränsöverskridande tjänstehandel.
För regeringen är det så att grundläggande svenska
intressen måste säkerställas. Vi kan inte låta ett
tjänstedirektiv vara grund för försämringar i vår
svenska välfärdsmodell. Konkurrens och
marknadsvillkor är bra där de passar, men de får
inte tillåtas spela ut viktiga sociala villkor i
vårt land. Därför är det vår bedömning att det krävs
långtgående förändringar av kommissionens förslag
för att Sverige ska kunna acceptera
tjänstedirektivet.
Svenska lösningar på arbetsrättens område med
kollektivavtal som modell får inte försvagas. Vi
slår vakt om de i Sverige valda formerna för till
exempel hälso- och sjukvård och andra väsentliga
områden. Hälso- och sjukvården är en viktig del av
vårt välfärdssystem. Den baseras på andra politiska
värden än rena marknadslösningar. Det är en
inrikespolitisk diskussion, och vi kommer inte att
medverka till att ett tjänstedirektiv ändrar
förutsättningarna för vår modell när det gäller
hälso- och sjukvård.
Vi har en tradition av hög skyddsnivå på områden
som rör till exempel miljö, hälsa och säkerhet. Det
är viktigt att den kan bevaras. Konsumenter,
arbetstagare och företag måste kunna känna sig
trygga.
Debatten som har pågått och tidvis varit ganska
livlig har handlat om två andra områden:
arbetsrätten och monopolen.
Arbetsrätten var föremål för utfrågning i
arbetsmarknadsutskottet den 27 maj. Därefter har
regeringen och vårt regeringskansli arbetat mycket
intensivt redan i de inledande diskussionerna i
Bryssel för att få gehör och förståelse för våra
frågor när det gäller kollektivavtalens ställning,
rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, krav på
representant, som var uppe till diskussion tidigare,
och arbetsmiljöfrågorna. Det handlar för oss om att
åstadkomma tydliga skrivningar, bland annat om
undantaget i utstationeringsdirektivet från
ursprungslandsprincipen.
Hittills kan jag konstatera att vi i de inledande
diskussionerna har mött gehör och förståelse från
kommissionen och från det holländska
ordförandeskapet för svenska ståndpunkter. Det har
också börjat återspelglas i de textutkast som vi har
tagit del av från ordförandeskapet. Vi är inte
framme än. Det återstår mycket arbete framöver. Men
vårt arbetssätt, att vi har varit mycket aktiva,
engagerade och visat på texter och förslag som
skulle kunna säkerställa grundläggande svenska
intressen, har hittills visat sig fungera. Men det
är oerhört viktigt att vi ligger på och arbetar hårt
på de här områdena också i framtiden.
Jag vill i sammanhanget passa på att säga att vi
har valt att arbeta med mycket nära kontakter med de
fackliga organisationerna på hemmaplan för att få en
gemensam syn på vilka frågor som är centrala och för
att kunna driva de frågorna på de olika arenor där
vi arbetar. Det har varit, tycker jag, ett mycket
framgångsrikt sätt att arbeta. Med hänvisning till
Irene Wennemos inlägg om de krav som LO ställer vill
jag säga att det är krav som också regeringen
ställer, för vi ser dem som väldigt viktiga för att
tjänstedirektivet ska fungera på vår arbetsmarknad.
I fråga om våra monopol, ett annat debattområde,
har kommissionen redan tydligt markerat att
medlemsstaternas möjlighet att bibehålla sina
monopol inte påverkas av tjänstedirektivet.
Tjänstedirektivet reglerar inte hur medlemsstaterna
väljer att organisera sina monopol eller övriga
allmännyttiga tjänster. Det är också texter som
återspeglas i ordförandeskapets arbete. Det är
viktigt att detta inte försvinner under
diskussionerna framöver.
Nu ska förhandlingarna börja. Det stora flertalet
medlemsstater har enligt regeringens bedömning en
ganska positiv grundhållning till direktivet, men
det finns rader av invändningar. Sverige har valt
att i det inledande skedet lägga en allmän
granskningsreservation på hela direktivet. Vi kommer
att driva våra frågor mycket klart och tydligt. Det
är klart att det inte går att utesluta att vi kommer
att kräva undantag på väldefinierade områden om vi
inte ser att tjänstedirektivet ändras ordentligt på
de punkter där vi har kritik att framföra.
Det handlar om att skapa det som är positivt, en
gemensam reglerad tjänstesektor i Europeiska
unionen. Det är bra. Det är bra också för svensk
ekonomi. Men det handlar också om att trygga
grundläggande svenska intressen, inte minst att vår
modell på arbetsmarknaden och vårt sätt att reglera
välfärden tryggas även när vi har ett
tjänstedirektiv på plats.

Per Bill (m): Vi är nog ganska överens om att om vi
inte får ett bra tjänstedirektiv kommer
Lissabonprocessen att bli ett ännu större fiasko än
den redan är.

Jag skulle vilja fråga om regeringens strategi när
det gäller några saker. Hur ser vi till att vi dels
kan göra våra egna undantag - en del av dem är vi
politiskt överens om, andra inte - dels se till att
vi på ett smidigt sätt kan förhandla ned den totala
mängden undantag - det är alltså 25 länder som alla
har långa listor på undantag - till någonting som
gör att det inte blir en schweizerost av hela
tjänstedirektivet?
Den andra frågan rör regeringens syn på temporära
undantag, det vill säga att man får tidsbegränsade
undantag. Är det en bra strategi?
Den tredje frågan handlar om hur vi så långt det
är möjligt kan se till att vi har en gemensam
strategi, det vill säga att regering och opposition
så långt möjligt har en gemensam strategi och driver
en svensk position i detta arbete.

Thomas Östros, näringsminister: Lissabonstrategin
har för Sveriges del varit framgångsrik. Vi driver
Lissabonstrategins frågor väldigt offensivt och gör
framsteg på flera områden som ju lyfts fram i ett
europeiskt sammanhang. Det är klart att vi också
skulle ha nytta av att fler länder i Europa gör
framsteg på Lissabonstrategins område. Då kan
tjänstedirektivet vara ett viktigt bidrag, men inte
på bekostnad av att vi måste avveckla delar i vår
modell som i själva verket är nyckeln till att vi är
framgångsrika i Lissabonstrategin, till exempel vår
arbetsmarknads funktionssätt som skapar flexibilitet
och trygghet på arbetsmarknaden och som gör att
löntagare vågar bejaka förändringar. Det är en
väldigt viktig avvägning för oss.

Det är klart att alla kommer att ha starka
synpunkter på direktivet. För svensk del kommer det
i det här skedet att handla om att driva de frågor
som vi menar måste kännas trygga och garanterade för
att vi ska ställa upp på ett direktiv. För Sveriges
del handlar det inte om att avstå från våra frågor
för att underlätta det gemensamma i det här skedet.
Vi måste vara tydliga. Men det är klart att i ett
läge där vi känner oss trygga med att de
grundläggande frågorna för svensk del är lösta har
vi goda möjligheter, tror jag, att bidra till en
lösning på andra områden.
Tempoära undantag? Inte om det gäller våra
grundläggande frågeställningar. Det ser jag inte som
en särskilt attraktiv väg.
Gemensam strategi? Ja, om vi behåller en gemensam
syn på vad som är viktigt, som kollektivavtalens
ställning, fackföreningsrörelsens möjligheter att
agera på vår arbetsmarknad. Om vi kan ha en gemensam
inställning när det gäller sjukvården och skyddet
för att ett tjänstedirektiv inte ska kommersialisera
vår sjukvård ser jag inga problem. Kan vi hitta
flera sådana områden kan vi säkert också utforma en
gemensam strategi.

Gunilla Wahlén (v): Näringsministern sade i sin
inledning att vi inte kommer att acceptera att
områden som vård, skola och omsorg drabbas negativt.
Vi har ju varit inne lite grann på sjukvården, bland
annat frågan om patientens rätt att välja vård i ett
annat land som landstinget betalar. Det handlar om
att jag som konsument ska välja vilket företag som
sköter det men det offentliga ska betala.

Nu vet jag att vår näringsminister är mycket
kunnig på ett annat område, nämligen skolan. Vi har
i dag privata skolor i kommunerna. Kommunen betalar
alltså till den privata skolan per elev. Kommer jag
som elev att också kunna välja att gå i skola i ett
annat land och kommer pengarna i så fall att följa
med till det andra landet? Om detta inte gäller
undrar jag: Hur kan det komma sig att jag som
konsument på skolans område inte kan välja en skola
utanför landet medan jag på sjukvårdens område
skulle kunna göra det?

Thomas Östros, näringsminister: Fru ordförande! När
det gäller patienters möjlighet att välja sjukvård i
annat land är det ett exempel på hur domstolen
fattar beslut, vilket därmed blir praxis i hela
Europeiska unionen. Det har skett utan ett
tjänstedirektiv.

När jag ser på de förslag som nu finns i
tjänstedirektivet är min bedömning den att det är
ett försök att kodifiera det som domstolen redan
sagt ska gälla enligt de grundläggande fördragen.
Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men det
ändras inte av tjänstedirektivet utan är en
uttolkning av de grundläggande fördragen som vi har
att leva med. Detta visar ett av alla dilemman i EU-
arbetet, nämligen att om vi har för stora oreglerade
fält kommer domstolen att i efterhand göra
tolkningar av det som sägs i de grundläggande
fördragen.
Min bestämda åsikt är den att det inte finns något
som talar för att det skulle gälla skolan. Jag
tycker att det är alldeles fel att utforma skolan så
att det ska förekomma något slags tjänstehandel på
skolans område. Det ska vi inte ha i Sverige, och vi
bör inte heller ha det på europeisk basis.

Håkan Larsson (c): Näringsministern sade att det,
när förhandlingarna pågått ett tag, kan bli aktuellt
att kräva undantag på specifika områden. Därför vill
jag fråga: Menas det permanenta undantag eller
tillfälliga undantag?

Jag vill också fråga hur regeringen ser på
begreppet tillfällig tjänsteutövning. Hur lång tid
är en tillfällig tjänsteutövning? Kan man komma och
gå lite nu och då och det anses som tillfälligt
varje gång? Vad kommer man från svensk sida att säga
i förhandlingarna på det området? Det är väldigt
viktigt att vi får veta det.
Det kunde också vara intressant att höra hur
ministern ser på ursprungslandsprincipen som sådan.

Thomas Östros, näringsminister: Fru ordförande! Det
är klart att vi i en förhandlingsstrategi också
måste ha möjlighet att säga att vi inte accepterar
det här. Det ger oss inte den trygghet som vi
eftersträvar, och då kommer vi att begära undantag.
Det är i det här skedet för tidigt att peka ut
sådana områden. Än så länge har vi i det inledande
skedet, tack vare ett aktivt arbete från
Regeringskansliet, nått vissa framgångar i det som
är våra hjärtefrågor. Men de måste komma så långt
att vi kan känna tryggheten.

Beträffande undantagen, om de ska vara permanenta
eller tillfälliga, var jag inne på detta tidigare.
När det gäller för oss verkligt grundläggande frågor
ser jag inte de tillfälliga undantagen som en
särskilt attraktiv lösning.
Beträffande tillfällig tjänsteutövning är min
bedömning egentligen den, som också andra gett
uttryck för i diskussionen, att det är en fråga som
i form inte är reglerad av en viss tidsperiod, utan
den måste vi fördjupa oss vidare i och föra
diskussioner kring. Jag kan i dag inte ange en
tidsperiod, och jag tror inte heller att detta
kommer att regleras så att det blir en väldefinierad
tidsperiod. I stället kommer det att skilja sig från
verksamhet till verksamhet. Det är emellertid en
fråga som vi måste vara väldigt uppmärksamma på.
Så till frågan om ursprungslandsprincipen. Här
finns naturligtvis ett starkt argument när det
gäller tillfällig gränsöverskridande verksamhet som
blir mer lätt att utföra om man har en
ursprungslandsprincip. Mot detta ska ställas vårt
intresse av att förhindra social dumpning och att vi
kan arbeta med kollektivavtal som metod. Dessa
frågor måste vägas mot varandra.
Om vi får sådana skrivningar och lösningar från
kommission och ordförandeskap att vi kan känna oss
trygga med att de utgångspunkter som vår fackliga
rörelse kräver fungerar ökar naturligtvis
möjligheterna att hantera ursprungslandsprincipen.
Utan dem blir det svårigheter. Det är därför vi
redan innan förhandlingarna börjat driver frågan om
de fackliga rättigheterna så starkt, nämligen för
att skydda svensk arbetsmarknads modell och
intressen.

Nils-Göran Holmqvist (s): Fru ordförande! En fråga
som vi diskuterade under förmiddagen, innan
näringsministern kom hit, var hur fort detta kommer
att gå. Hans Alldén från kommissionen var lite mer
positiv då han trodde att man skulle kunna hålla
tidsschemat till 2010, medan Håkan Jonsson från
Kommerskollegium trodde att det kommer att ta längre
tid.

Vad gör näringsministern och Regeringskansliet för
bedömning, kommer det tidsschema som nu är uppsatt
av kommissionen att hålla? Det är en fråga som är
intressant för hela samhället. Jag tänker närmast på
den fackliga organisationen. Kommer det att ta den
tid som sagts eller tar det mycket längre tid? Jag
skulle vilja ha en liten bedömning av hur
näringsministern ser på det hela.

Thomas Östros, näringsminister: Det är en viktig
fråga. Det är en fråga där jag också har en
bedömning, men låt mig börja med att be Göran Grén
från Utrikesdepartementet ge sin bedömning med tanke
på de procedurer vi har framför oss.

Göran Grén, Utrikesdepartementet: Det är
naturligtvis i hög grad en kristallkulefråga
samtidigt som det finns en fastlagd tidtabell i det
direktivutkast som föreligger. Den absolut mest
realistiska bild man kan ge av detta är att sätta
det i perspektivet av hur Europaparlamentet jobbar.
Vi får nu veta att man kommer att ha ett yttrande
klart i mitten av 2005. Man har börjat arbetet med
att ta fram papper, och det hölls en hearing förra
veckan.

Om man ser till rådets arbete, inte minst i ljuset
av de synpunkter och annat som andra medlemsstater
fört fram, tror jag att vi, efter att ha sett hur
det nederländska ordförandeskapet hanterar frågan
inför Konkurrenskraftsrådet den 25-26 november,
kommer att kunna vara lite mer Merlin och därmed
också kunna berätta vad kristallkulan säger.
Det man emellertid kan säga är att det
genomgående, sett till vad medlemsstaterna tycker,
finns en positiv trend. Inte minst har det i olika
utländska medier förkunnats vad framför allt större
medlemsstater sagt i den här frågan. Det är så gott
jag kan svara på frågan nu.

Thomas Östros, näringsminister: Min bedömning är den
att det i stor utsträckning kommer att handla om hur
kommande ordförandeskap bestämmer sig för att
hantera frågan. Det finns risker för att det drar ut
på tiden, men i och med att några stora
medlemsländer uttalat sig i positiv riktning kan det
ge kraft för kommande ordförandeskap att driva på
frågan. Det återstår att se. Det ligger inte helt
och fullt i vår hand.

Per Bill (m): Det har varit en lärorik och spännande
dag. Det har, tycker jag, varit en klassiskt svensk
dag. Vad menar jag med "klassiskt svensk"? Jo,
Svenskt Näringsliv finns här, LO finns här, TCO
finns här och våra fina myndigheter finns här.
Tillsammans försöker vi skapa oss en gemensam
verklighetsbild. Tillsammans försöker vi se hur vi
kan hitta en gemensam svensk ståndpunkt.

Jag tror att just den politiska viljan att hitta
en gemensam ståndpunkt är bra. Framför allt tycker
jag att den är bra om den handlar om att hitta en
gemensam verklighetsbild av hur nuläget är. Det tror
jag är det viktigaste. Att vi sedan kommer att ha
blå idéer, röda idéer och gröna idéer om
hur saker och ting kan göras ännu bättre är en sak,
men låt oss så långt det är möjligt bli överens om
vad detta tjänstedirektiv i alla sina detaljer faktiskt
innebär och så långt det är möjligt ta reda på vad de
olika principerna, som ibland korsar varandra,
innebär för oss i Sverige. Om vi kan komma så långt
tror jag att vi kan ha en mycket spännande politisk
debatt.
Vi tackar alla som kommit hit och förklarar
härmed denna hearing avslutad.