Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor
Betänkande 1997/98:SoU2
Socialutskottets betänkande
1997/98:SOU02
Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor
Innehåll
1997/98 SoU2
Sammanfattning
I betänkandet behandlas ca hundrafyrtio motionsyrkanden om hälso- och sjukvården från den allmänna motionstiden 1996. Samtliga motionsyrkanden utom ett avstyrks. Utskottet föreslår ett tillkännagivande till regeringen med anledning av en motion om kostnader för preventivmedel. Kostnader för preventivmedelsrådgivning och kostnader för preventivmedel för kvinnor har behandlats av olika statliga utredningar samt i en rapport från Socialstyrelsen det senaste året. Argumentationen i dessa utredningar sammanfaller i stort med den uppfattning som motionärerna i So219 (s) framför. Utskottet anser att regeringen på lämpligt sätt bör överväga författningsregleringen på området, konsekvenserna av denna samt komma med förslag till riksdagen på hur en utjämning av patienternas kostnader i detta sammanhang bör ske. Till betänkandet har fogats trettio reservationer.
Motionerna
1996/97:So202 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen bör göra en översyn vad gäller preskriptionstidens längd inom Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhetsområde i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:So203 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om hur kontakt mellan patienter och patientföreningar bäst förmedlas. 1996/97:So204 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering och behandling av trafikoffer. 1996/97:So205 av Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av förebyggande vård, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientavgifter i förebyggande vård. 1996/97:So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadskontroll, 1996/97:So209 av Barbro Johansson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medicinsk forskning snarast skall ta fram doseringsnormer för medicin till kvinnor baserade på den kvinnliga kroppen. 1996/97:So216 av Majléne Westerlund Panke och Tone Tingsgård (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av uppföljning och utvärdering av lobotomiingrepp. 1996/97:So218 av Dan Ericsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statlig ersättning till lobotomerade från 1940- och 1950-talen som fortfarande är i livet. 1996/97:So219 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagändring gällande preventivmedel. 1996/97:So220 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ytterligare konventioner med andra länder, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om solidariskt ansvar för sjukvårdsutgifter i vissa fall. 1996/97:So224 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hälsoupplysningspersonal skall rekryteras bland människor med olika etnisk bakgrund, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att program för hälsoförebyggande arbete tas fram i offentliga myndigheter och verksamheter, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att invandrarna själva engageras i folkhälsoarbetet. 1996/97:So227 av Birthe Sörestedt och Margareta Sandgren (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tandlossningssjukdomen skall betraktas som annan sjukdom och ingå i högkostnadsskyddet. 1996/97:So229 av Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett kreditsystem så att ingen behöver avstå från vård på grund av ekonomiska skäl. 1996/97:So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bemötande av kvinnor i sjukvården, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beroendeframkallande läkemedel, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad information till kommunerna om deras ansvar för att förbättra folkhälsan, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att behålla och förstärka mödra- och barnhälsovården, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt stöd till ungdomsmottagningarna för att förhindra fler tidiga aborter, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fosterdiagnostik vid tidig graviditet, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upptäckt och behandling av ätstörningar. 1996/97:So233 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Socialstyrelsen bör utvärdera operationsmetoden och behandlingen vid Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Socialstyrelsen bör uppmärksammas på behovet av större kapacitet på området i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:So237 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om könsspecifik information och analys vad gäller läkemedel. 1996/97:So240 av Margareta E Nordenvall m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att Stockholms läns landsting blir försöksområde för en hälsoförsäkring fr.o.m. 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att den del av landstingsskatten som går till sjukvård kan ersättas med en obligatorisk sjukavgift i enlighet med vad som anförts i motionen, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär en bättre samordning av sjukvårdens resurser i enlighet med vad som anförts i motionen, 1996/97:So248 av Margareta E Nordenvall och Leif Carlson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgarkonton inom den öppna vården, 2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lämplig utformning av medborgarkonton inom den öppna vården i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:So249 av Gullan Lindblad och Liselotte Wågö (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning och fortbildning i reumatologi för läkare och vårdpersonal, 1996/97:So258 av Tuve Skånberg och Eva Goës (kd, mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även Miljöpartiet skall vara representerat i Statens medicinsk-etiska råd. 1996/97:So259 av Ulla Hoffmann m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att lagen om kvinnlig omskärelse förändras i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett kunskapscentrum om kvinnlig könsstympning bör inrättas, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Socialstyrelsen bör ha det övergripande ansvaret, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges hållning internationellt vad gäller kvinnlig könsstympning. 1996/97:So261 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade sociala skillnader, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsoarbete i samverkan, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård på lika villkor, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vägledare genom vårdkedjan, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om helhetssyn i vården, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om närhet till vård, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalsituationen i vården, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trainee-program inom vården, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkarutbildningen, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande insatser, 1996/97:So263 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bastuklubbslagen. 1996/97:So264 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att all transplantationsverksamhet skall bygga på aktivt samtycke från donatorn, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att när donatorns vilja är okänd får organtransplantation ej ske, 3. att riksdagen av regeringen begär en uppföljning av donationsregisterverksamheten i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:So265 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av uppdraget som gavs för tre år sedan om kartläggning och analys av förändringar i aborttal och samband med förebyggande insatser, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att minska antalet aborter. 1996/97:So269 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning görs av Socialstyrelsen om förmedlingen av gratis preventivtabletter (dagen efter-piller) vid landets ungdomsmottagningar. 1996/97:So272 av Torgny Danielsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att utse även annan yrkesutövare än läkare som patientansvarig legitimerad behandlare. 1996/97:So276 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att all utbildning av sjukvårdspersonal bör innehålla information runt alternativmedicinska behandlingsmetoder, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur Socialstyrelsen skulle kunna ges i uppdrag att utveckla ett nationellt informationscenter runt alternativmedicin, 1996/97:So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fler husläkare (avsnitt 11), 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att husläkarna skall få ett utökat budgetansvar (avsnitt 12), 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lika vård för kvinnor och män (avsnitt 15), 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minoriteters vårdbehov (avsnitt 16), 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla patienter skall få rätt till en egen sjuksköterska (avsnitt 17), 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patienters rätt till kontinuitet i kontakten med läkare (avsnitt 17), 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fler vårdkedjeavtal och sammanhållna vårdkedjor (avsnitt 19), 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsningar på centrumbildningar (avsnitt 20), 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om distriktssköterskornas utökade ansvar (avsnitt 21), 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad satsning på hemsjukvården (avsnitt 22), 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bejaka frivilliginsatser i vården (avsnitt 23), 19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfrihet i valet av sjukhus (avsnitt 24), 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa en mödravårdspeng (avsnitt 25), 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa en barnhälsovårdspeng (avsnitt 26), 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att stärka insatserna för omvårdnad (avsnitt 28), 29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning som ser över patienternas behov inom psykiatrin av rätt diagnosticering och behovet av en rättighetslagstiftning liknande LSS för människor med svåra psykiska sjukdomar (avsnitt 32), 31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mer vård för pengarna (avsnitt 34), 32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kostnadseffektiv sjukvårdsorganisation (avsnitt 35), 38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avgifterna inom vården inte får vara avskräckande höga (avsnitt 38), 1996/97:So279 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att inrätta en allergiombudsman i enlighet med vad som anförs i motionen, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om födoämnesallergi i psykiatrin, 1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett effektivt folkhälsoarbete, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkhälsoarbete nära människor, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om politikers roll i folkhälsoarbetet, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkrörelser och föreningar, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetslivet och folkhälsoarbetet, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiering av folkhälsoarbetet, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riskgrupper och folkhälsoinsatser, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande arbete inom sjukvården, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förebyggande arbete på apoteken, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöarbete och hälsorisker, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allergier, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skadeprevention, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om självmordsprevention, 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ätstörningar, 1996/97:So282 av Christina Axelsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning, samarbete och utbildning som underlättar diagnosticering av tungmetallförgiftning. 1996/97:So286 av Mikael Odenberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av abortlagstiftningen. 1996/97:So291 av Inger René m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en lagstiftning innebärande rättighet för patienter att få rehabilitering hos kvalitetsgodkänd vårdgivare i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär en modell för kvalitetsgranskning och nationell standard i enlighet med vad som anförts i motionen. 1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det förebyggande arbetet i vården, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabiliteringsverksamheten, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ambulansverksamheten, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientavgifternas differentiering, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minskad arbetslöshet bland vårdpersonalen, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning av personalen inom vården, 1996/97:So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av närsjukvården, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukhusstruktur. 1996/97:So423 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att äldre skall slippa köa på akuten. 1996/97:So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 7. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att alla låginkomstpensionärer skall erhålla frikort enligt vad i motionen anförts om att ingen skall avstå från sjukvård på grund av ekonomiska skäl, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inordna tandvården för pensionärer i högkostnadsskyddet. 1996/97:So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avbrytande av projektet att dela ut sprutor till narkomaner. 1996/97:So620 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot fetalt alkoholsyndrom (FAS). 1996/97:So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om studier om verkningar av bensodiazepiner, 33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om bensodiazepiner, 34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av Kilens verksamhet. 1996/97:So669 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning av s.k. FAS-barn. 1996/97:So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ackrediteringssystem, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalitetskontroll och kvalitetssäkringssystem, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokala och regionala samarbetsorgan. 1996/97:So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att individers utgifter för hälso- och sjukvård samt utgifter för tandvård på sikt bör infogas i ett gemensamt högkostnadsskydd. 1996/97:So812 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetstillfällen inom vården, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den utsatta situation äldre vårdtagare befinner sig i. 1996/97:Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldtagna kvinnors rätt till stöd. 1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försöksverksamheten med fria sprutor till narkotikamissbrukare. 1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handlingsprogram för våldtäktskliniker. 1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utredning av hur gentekniken riskerar att komma till användning i rashygieniskt syfte, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot att söka, efterfråga och använda information om människors gener vid anställnings- och antagningsförfaranden samt att söka, efterfråga eller använda information om människors gener vid försäkringsförfaranden, bankkontakter och i andra sammanhang, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om genetisk integritet och genetisk information om foster. 1996/97:A820 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om myndigheters skyldighet att upplysa personer från länder där det förekommer könsstympning om att det är ett allvarligt brott enligt svensk lag.
Utskottet
Sjukvårdens finansiering, organisation och inriktning m.m.
Finansiering I motion So240 av Margareta E Nordenvall m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att Stockholms läns landsting blir försöksområde för en hälsoförsäkring fr.o.m. 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1). Vidare hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att den del av landstingsskatten som går till sjukvård kan ersättas med en obligatorisk sjukavgift (yrkande 2) samt att riksdagen begär förslag som innebär en bättre samordning av sjukvårdens resurser i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3). Motionärernas alternativ består av en försäkringsmodell som utgår från att en väl fungerande sjukvård är grundläggande i ett civiliserat samhälle. Det skall vara en modell som sätter patienten i centrum. För att alla människor skall garanteras en god hälso- och sjukvård krävs en obligatorisk försäkringsmodell som omfattar alla, oavsett betalningsförmåga. Med en försäkringsmodell avskiljs produktionen av vård från finansiering och beställning. Med en allmän hälsoförsäkring som inkluderar finansiering för rehabilitering, sjukpenning och förtidspension kan de offentliga resurserna utnyttjas optimalt eftersom avvägningar mellan t.ex. olika former av vård, sjukskrivning och förtidspensionering kan göras i ett perspektiv och i ett sammanhang. Motionärerna anser att en modifierad modell av en hälsoförsäkring skulle kunna prövas inom Stockholms läns landsting. Samordning av sjukvård och sjukpenning har prövats på andra håll i landet, t.ex. den s.k. Stenungsundsmodellen. Erfarenheterna av det projektet har varit goda. Hälsoförsäkringen skulle omfatta alla och vara solidariskt finansierad. En obligatorisk sjukavgift skulle ersätta landstingsskatten men liksom den vara inkomstrelaterad samt oberoende av ålder eller risk. Genom att öronmärka pengarna till sjukvården garanteras medborgarna att den avgift de betalar enbart går till hälso- och sjukvård. Alla öronmärkta sjukvårdspengar förs över till försäkringskassan, enligt förslaget. Sammanfattningsvis kan Stockholms läns landsting bli ett försöksområde för en hälsoförsäkringsmodell där finansiering av vården förs över till försäkringskassan och på så sätt möjliggör en samordning med sjukförsäkring, rehabilitering och förtidspension. I motion So248 av Margareta E Nordenvall och Leif Carlson (m) begärs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgarkonton inom den öppna vården (yrkande 1) samt att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lämplig utformning av medborgarkonton inom den öppna vården i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna föreslår ett modifierat högkostnadsskydd, ett medicinskt sparkonto eller medborgarkonto, i den öppna vården. Detta går mycket väl att kombinera med en allmän hälsoförsäkring. Förslaget innebär att alla medborgare avsätter ca tre procent av lönesumman skattefritt till att bygga upp ett individuellt konto till ett givet tak. När patienten blir sjuk används pengar från kontot till att betala den öppna vården, såväl sjukvårdande behandling som diagnostik. Kontots tak kan lämpligen sättas till ett basbelopp och kombineras med ett golv. Om medborgarkontots behållning vid årets slut överstiger taket återbetalas överskottet till individen efter skatteavdrag, heter det i motionen. Miniminivån för den årliga insättningen kan exempelvis vara en sjättedel av ett basbelopp och om individens lön är så låg att insättningen blir lägre än miniminivån så bör staten lägga till pengar upp till golvet. Om patienten har överskridit kontot vid årets slut så återförs det till noll genom en insättning från staten. Det blir enligt motionärerna lönsamt att inte konsumera för mycket vård samtidigt som staten kompenserar kostnader vid hög vårdkonsumtion. Systemet innehåller ett moment av obligatoriskt tvångssparande på ett personligt konto, men ersätter den skatt som i dag betalas för att täcka samhällets utgifter för den öppna vården. I verkligheten skulle medborgarkontot fungera som ett högkostnadsskydd. Det kan mycket väl utvidgas till att inkludera exempelvis all form av dagkirurgi och läkemedel. Den stora fördelen med ett medborgarkonto är att patientens ställning i vården stärks och patienten själv kan styra kostnaderna. Den patient som ofta uppsöker sjukvården, även om det inte alltid är medicinskt befogat, får göra det men får betala själv, heter det i motionen. I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs tillkännagivanden till regeringen om att mödravårdspeng och barnhälsovårdspeng skall införas (yrkandena 20 och 21). Motionärerna anser att blivande föräldrar i alla landsting skall kunna välja vilken barnmorska de skall gå till. Kostnaden för mödrahälsovård bör följa föräldrarna, som en mödravårdspeng. De mottagningar som har vårdavtal med landstinget bör få ersättning för de föräldrapar som valt dem. Eftersom det inte finns fler ersättningar att betala ut än antalet föräldrar bör det inte bli något problem med totalkostnadskontrollen, heter det i motionen. Motionärerna anför vidare att de allra flesta föräldrar vill ha sin barnhälsovård i sin geografiska närhet. En del föräldrar vill dock få sin barnhälsovård hos någon annan. Motionärerna vill därför införa en form av barnhälsovårdspeng, så att föräldrarna själva kan välja barnhälsovårdsmottagning. Samma kvalitetskrav skall gälla för den privata verksamheten som inom landstingets verksamhet, heter det i motionen.
Kvalitetsfrågor I motion So291 av Inger René m.fl.(m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en lagstiftning innebärande rättighet för patienter att få rehabilitering hos kvalitetsgodkänd vårdgivare i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 1) samt att riksdagen hos regeringen begär en modell för kvalitetsgranskning och nationell standard i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna anser att kvalitetssäkring för vården bör utformas så att patienterna får möjlighet att kräva rehabilitering på enhet som är kvalitetsgodkänd. På så vis skapas ett efterfrågetryck som påskyndar kvalitetsarbetet. En sådan lagstiftning gör det möjligt att bygga på frivillighet, och ett eget engagemang från professionen och kvalitetsarbetet blir på det sättet inte en pålaga utan en möjlighet. Modellen med professionen som granskare av varandra är att föredra framför särskilda organisationer eftersom det ger ett lärande i vården i stort. Utbildning av granskningsteam kan ske genom Landstingsförbundet eller genom en för professionen gemensam granskningsorganisation enligt kanadensisk modell. I Kanada finns granskning och kvalitetsarbete inom all vård med särskilda standarder för respektive vård/specialitet. Den kanadensiska modellen bygger enligt uppgift på att professionen själv har kvalitetsteam som granskar sina kollegor. Teamen består av sjuksköterskor, läkare, sjukhuschefer och ibland även sjukgymnaster m.fl. I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ackrediteringssystem (yrkande 3). Motionärerna anser att ett ackrediteringssystem bör införas på nationell eller regional nivå. Det finns redan i flera länder. Ett ackrediteringssystem innebär att en vårdproducent, privat eller offentlig, måste vara godkänd kvalitetsmässigt för att få tillstånd att verka för landstingets pengar. Systemet skulle också fungera som en form av konsumentupplysning till patienterna, heter det i motionen. Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om kvalitetskontroll och kvalitetssäkringssystem (yrkande 4). Sverige har genom en överenskommelse med WHO inlett ett arbete med att ta fram ett effektivt kvalitetssäkringssystem för hälso- och sjukvården. Motionärerna anser att detta arbete bör påskyndas och konkretiseras efter de senaste årens utveckling mot mångfald, konkurrens och ekonomistyrning.
Vårdkedjor, vårdnivå, m.m. I motion So207 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadskontroll (yrkande 7). Motionärerna anser att det av flera skäl är viktigt att vård ges på ?rätt nivå?. Om en patient går till en specialistläkare på ett sjukhus med en åkomma som lika gärna, eller bättre, hade kunnat hanteras av en allmänläkare finns risk att patienten slussas runt mellan flera läkare innan han eller hon hamnar rätt. Dessutom blir kostnaderna högre, eftersom ett besök hos specialistläkare i normalfallet kostar mer. Remisstvång är enligt motionärerna inte en bra lösning eftersom det minskar den enskildes frihet och tillgången till vård. En bättre lösning är att styra med patientavgifter. Egenvård kan också vara ett sätt att hålla kostnaderna nere i den öppna vården, och att på sikt förebygga sjukdom. För vårdgivarna kan det vara ett bra konkurrensmedel att erbjuda utbildning i egenvård eller annan typ av förebyggande vård. Om försäkringskassan har överblick över hela vårdkedjor ges möjlighet att sträva mot en bättre hälsa och en bättre ekonomi genom bland annat förebyggande vård, rehabiliteringsinsatser och utvärdering av vårdinsatserna, heter det i motionen. I motion So261 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård på lika villkor ( yrkande 6). En väl utbyggd och fungerande hälso- och sjukvård är en av grundstenarna i ett välfärdssamhälle. Vården skall vara av god kvalitet och finnas tillgänglig för alla människor, oavsett ålder, bostadsort eller inkomst. Alla människor måste erbjudas en god vård. De ekonomiska förutsättningarna får, enligt motionärerna, inte avgöra vårdinsatsen. En fortsatt mänsklig vård kräver ett nytänkande baserat på omtanke och omsorg. Motionärerna anser att det fortfarande finns effektiviseringsvinster att göra inom sjukvården. Det krävs även nya organisatoriska förändringar, administrativ förnyelse och rationaliseringar för att frigöra resurser till förebyggande insatser samt kostnadsökningar på grund av en ökad andel äldre. Vården måste enligt motionärerna ges på rätt vårdnivå. Primärvården bör få ett ökat ansvar för medborgarna i omgivningen, heter det i motionen. I yrkande 7 hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vägledare genom vårdkedjan. Det kan i dag vara svårt att hitta rätt inom sjukvårdens organisation. Det saknas i vårdkedjan en vägledare som följer patienten till annan vård. Många människor upplever att de blir slussade mellan olika vårdgivare utan att någon tar helhetsansvaret. Motionärerna anser att vårdcentralen skall vara stadsdelens, förortens eller byns medicinska centrum. Där bör finnas ett team av läkare distriktssköterskor, administrativ personal, m.m. Distriktsläkaren bör vara den i teamet som är ytterst ansvarig för att patienten kommer till rätt instans. I yrkande 9 begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om närhet till vård. Motionärerna anser att den lokala nivån i vården bör stärkas. Det skapar trygghet. En förstärkt lokal vårdorganisation leder till att närheten till vården ökar. Läkaren vid vårdcentralen bör remittera vidare på samma sätt som i dag, men bör själv få avgöra till vilken enhet i landet patienten skall remitteras. Läkaren kan också nyttja möjligheten till specialistkompetens med hjälp av telemedicin. Den nya tekniken kommer att ge möjligheter att decentralisera den specialiserade vården och utveckla kompetensen vid vårdcentralerna. Hemsjukvården har också möjligheter att utvecklas ytterligare, heter det i motionen. I motion So802 av Alf Svensson m.fl. (kd) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokala och regionala samarbetsorgan (yrkande 8). Motionärerna anser att det ur flera aspekter är både positivt och utvecklande att det finns flera olika huvudmän på den s.k. vårdmarknaden. Det skapar en bättre vårdkvalitet och ger incitament för utveckling. Det borde enligt motionärerna vara en självklarhet att de olika aktörerna visar förmåga att samarbeta. Ett samarbete som sätter patienten/vårdtagaren i centrum, heter det i motionen. Motionärerna anser att det skall tillsättas lokala och regionala samarbetsorgan för att utveckla samarbetsformer som sätter patienten i centrum. I motion So410 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) begärs ett tillkännagivande om prioritering av närsjukvården. Motionärerna anser att även den specialiserade slutna och öppna vården, den så kallade akutsjukvården bör prioriteras. Motionärerna säger sig vilja värna om de små akutsjukhusen och deras tillgänglighet. Staten bör markera inriktning, heter det i motionen (yrkande 10). I yrkande 11 begärs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukhusstruktur. Motionärerna har begränsad förståelse för dagens uppdelning av länsdelssjukhus, länssjukhus och regionsjukhus. Denna uppdelning har mer historiska motiv än praktiska. Risken finns att länssjukhusen tar över ansvarsområden på regionsjukhusens bekostnad. Detta kan leda till att regionsjukhusens existens hotas, heter det i motionen. I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om fler husläkare (yrkande 6) samt att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att husläkarna skall få ett utökat budgetansvar (yrkande 7). Motionärerna anför att husläkarreformen innebar en påtaglig utökning av antalet läkare i primärvården och därmed en höjd vårdkvalitet. Den stora tillströmningen till husläkarna visar att människor har förtroende för sina husläkare. Husläkarorganisationen innebär en förutsättning för en ändrad vårdstruktur, där alltfler insatser sker hos husläkare och distriktssköterskor och färre patienter behöver besöka sjukhus. Tillgängligheten behöver dock förbättras ännu mer, enligt motionärerna. För att primärvården skall klara ett större åtagande än i dag och samtidigt arbeta mer förebyggande bör primärvården förstärkas successivt med fler husläkare heter det i motionen. Ett mål bör vara att sikta mot ett genomsnitt på ca 1 500 patienter per husläkare vid sekelskiftet. Antalet läkare i primärvården bör därför öka från dagens ca 4 000 till ca 6 000 läkare, enligt motionärerna. Husläkarmottagningarnas budgetansvar bör utökas till fler vårdinsatser som riktas till mottagningens egna patienter. Kostnader som läkaren själv initierar och kan påverka, t.ex. laboratorieprover och röntgen, samt husläkarens egen förskrivning till sina patienter, bör också läggas in. Vidare bör man pröva former för att föra in sjukvårdskostnader för planerade vårdinsatser på sjukhus i husläkarmottagningens budget. All planerad vård bör initieras av husläkaren och patienten tillsammans. Motionärerna hemställer vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla patienter skall få rätt till en egen sjuksköterska (yrkande 12) Motionärerna anser att varje patient skall få sin egen sjuksköterska från inskrivning till utskrivning på sjukhus. Kontinuiteten förbättras och ger förutsättningar för goda och förtroendefulla relationer mellan patient och vårdpersonal. Motionärerna anser vidare att patienten skall ha rätt till en egen specialistläkare (yrkande 13). Vidare hemställer motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fler vårdkedjeavtal och sammanhållna vårdkedjor (yrkande 14). Motionärerna anför att Karolinska sjukhuset i Stockholm har tagit fram Sveriges första ersättningsmodell för en komplett vårdkedja. Vårdkedjan gäller ryggmärgsskadade patienter och vårdkedjeavtalet täcker alla kostnader under de första två åren. Vårdkedjan består av ett fyrtiotal olika delar. Avtalet är enligt motionärerna en garanti för att patienterna skall få en riktigt god vård med alla nödvändiga insatser. Genom avtalet delas kostnaderna solidariskt över länet. Motionärerna anser att sjukvården bör ta fasta på detta goda exempel och försöka skapa sammanhållna vårdkedjor för patientgrupper som är i behov av flera olika insatser inom sjukvården. Vidare hemställer motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om satsningar på centrumbildningar (yrkande 15). En patientorienterad sjukvård står för ett synsätt där kompetensen förs till patienten i stället för tvärtom. Centrumbildningar är ett sätt att åstadkomma detta. En centrumbildning är t.ex. ett centrum för hjärt- och lungsjukdomar, där patienten med en hjärt- eller lungsjukdom både kan få träffa sin kardiolog och den hjärtkirurg som eventuellt skall operera och kan få sin hjärtkateterisering utförd liksom andra undersökningar. Det innebär dels att patienten alltid kan besöka samma plats på sjukhuset, dels att de läkare som har hand om just den patienten har nära till att prata med varandra. Den kunskapsspridning om olika sjukdomstillstånd som behövs utåt, t.ex. till husläkare, sjukhem och hemsjukvård, underlättas av att kunskapscentrum byggs upp, heter det i motionen. Motionärerna hemställer vidare att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om distriktssköterskornas utökade ansvar (yrkande 16). Distriktssköterskan är en central person i primärvården. Det finns enligt motionärerna flera områden där särskilda distriktssköterskemottagningar bör utökas så att man tillvaratar den kunskap som vidareutbildade distriktssköterskor har. Som exempel nämner motionärerna kostinformation, bantargrupper, sluta-röka-grupper allergi- resp. diabetesmottagning. Motionärerna anser vidare att distriktssköterskornas förskrivningsrätt bör utökas. I yrkande 17 begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ökad satsning på hemsjukvården. Många svårt sjuka människor vill vårdas hemma i stället för att tillbringa långa perioder på sjukhus. Omhändertagandet i hemsjukvård och hemvård bör enligt motionärerna även inriktas på mer akuta och kortvariga behov. Sjukhusets kvalificerade resurser bör enligt motionärerna föras ut till patientens egen bostad. Hemsjukvården skall enligt motionärerna vara ett frivilligt val för patienten och dennes anhöriga. Hemsjukvården skall syfta till en kvalitetsförbättring för patienten, inte till att göra besparingar i sjukvården. I yrkande 18 begärs ett tillkännagivande att bejaka frivilliginsatser i vården. Motionärerna anser att idealiteten inte bara är ett sätt att få fler tjänster utförda, den tillför också samhället värden som att vi faktiskt har ett ansvar för varandra och att det är fint att bry sig. I yrkande 19 hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfrihet i valet av sjukhus. Motionärerna anser att patienter som behöver vård på sjukhus skall ha möjlighet att påverka vid vilket sjukhus som de skall få vård. En sådan påverkansmöjlighet för patienten sätter press på sjukhusklinikerna att höja kvaliteten på vården och ge patienten ett bra bemötande, heter det i motionen. I yrkande 23 i samma motion begärs ett tillkännagivande om att stärka insatserna för omvårdnad. Insatserna måste enligt motionärerna ges tydliga mål. Omvårdnadskvalitet är svårt att mäta men kan följas upp genom enkäter intervjuer och kvalitetsrevisioner. Det handlar enligt motionärerna om såväl attityder och förhållningssätt som teknologier i vården. En god kvalitet på omvårdnaden förutsätter att omvårdnadsfrågorna, kvalitet och vårdutveckling har en central roll i sjukvårdsorganisationen. I yrkande 31 begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mer vård för pengarna. I yrkande 32 begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en kostnadseffektiv sjukvårdsorganisation. När det inte finns obegränsat med pengar att erbjuda blir det än viktigare att vi använder det vi har med förnuft. Vården skall, enligt motionärerna, kunna bli bättre även med de ekonomiska villkor som väntar. En faktor bakom lyckade rationaliseringar i kommuner och landsting tycks enligt motionärerna vara personalens deltagande och engagemang. Ingen förändring blir hållbar i längden om den inte kan samla stöd hos dem som skall leva med den. Många förslag till förändringar kan bara komma från dem som dagligen är engagerade i den berörda verksamheten. Personalens deltagande är därför nyckeln till att få en organisation där kostnadsmedvetandet kvarstår även efter det att det akuta besparingstrycket försvunnit, heter det i motionen. Motionärerna anser vidare att resurshållningen måste bli en integrerad del av den medicinska professionella organisationen och yrkesetiken. På de kliniker där man lyckats bäst med effektiviseringar och kvalitetshöjningar genomsyras arbetet ofta av denna inställning, enligt motionärerna. Att vara bäst handlar inte längre om att ha mest resurser utan om att använda dem effektivast. Framgång och status i yrket nås inte bara genom de medicinska resultaten utan även genom att ge mer vård för pengarna. Därigenom ges patienterna en ökad kvalitet genom korta köer och ett professionellt bemötande, heter det i motionen. I motion So423 (fp) av samma motionärer begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om att äldre skall slippa köa på akuten (yrkande 21). Landstingen bör kunna erbjuda direktintag till geriatriska kliniker för äldre patienter som söker akut och inte behöver vård på annan klinik eller kan få vård i hemmet. Det är fel att gamla skall behöva sitta och vänta i kön på sjukhusens akutmottagningar, heter det i motionen. I motion So204 av Kenth Skårvik (fp) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering och behandling av trafikoffer. Enligt motionen skadas ca 80 000 personer årligen i trafiken. En stor grupp människor får fysiska och psykiska men. Det saknas ett allmänt psykosocialt omhändertagande för trafikoffer. En följd av en trafikskada kan vara att den skadade måste byta arbetsuppgifter. Vidare uppstår det i flera fall svårigheter för trafikskadade när deras fall prövas av försäkringskassa och försäkringsbolag. Motionären anser att stora grupper av medborgare verkar undandragna adekvata vårdinsatser vilket antingen beror på fastlåsta rutiner, bristande resurser eller svag tilltro till patientens version av kroppstillståndet. Enligt motionären behövs en utvärdering av den hjälp trafikoffer i dag erhåller som ett underlag för eventuella åtgärder från riksdagens sida. I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabiliteringsverksamheten (yrkande 7). Motionärerna anser att rehabilitering och hjälpmedelsförsörjning bör organiseras efter lokala förhållanden, eftersom små och stora kommuner samt landstingens primärvård har helt olika förutsättningar. Få vårdplatser, korta vårdtider, utvecklad primärvård, högre kompetens, bättre hjälpmedel etc. förskjuter en stor del av vård och rehabilitering till hemmen. Det innebär att resurserna flyttas längre ut i organisationen och närmare människan, men det skapar också arbetsmiljöproblem, ensamarbete samt resor och transporter av material vilket enligt motionärerna bör uppmärksammas. I yrkande 9 i samma motion begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ambulansverksamheten. Motionärerna anför att det är viktigt med kort inställelsetid, men vad som kan betraktas som skäligt måste tillåtas variera beroende på geografi, sjukhustäthet etc. I glesbygd med långa avstånd mellan sjukhusen är det enligt motionärerna viktigt med hög kompetens och ett väl utbyggt ambulansnät. Det kan också vara befogat med ambulanshelikopter eller militärens helikoptrar. Ett samarbete mellan landstingen bör kunna utvecklas enligt motionärerna.
Folkhälsofrågor I motion 1996/97:So261 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om ökade sociala skillnader (yrkande 2). Motionärerna pekar på att det under senare år har kommit flera studier som visar att skillnaderna i hälsa mellan bl.a. olika socialgrupper ökar igen. Motionärerna menar att det är viktigt att studera barns hälsa eftersom den utgör en mätare på vad som kan komma att hända framöver. Studier visar att barn i torftiga bostadsområden och barn till lågutbildade föräldrar har högre dödlighet och oftare drabbas av olycksfall. Med växande skillnader i barns livsvillkor finns det enligt motionärerna starka skäl att inom ramen för en allmän mödra- och barnhälsovård pröva hur dess insatser kan göras effektivare för särskilt utsatta föräldrar och barn. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om hälsoarbete i samverkan (yrkande 3). Motionärerna menar att landstingen och kommunerna inte ensamma kan bedriva ett framgångsrikt hälsoarbete. En samlad hälsopolitik kräver insatser från olika sektorer i samhället. Ett framgångsrikt hälsoarbete förutsätter enligt motionärerna också att de ideella organisationernas och folkrörelsernas insatser tas till vara. Motionärerna begär även ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om helhetssyn i vården (yrkande 8). Motionärerna anser att vårdens organisation måste utgå från ett medborgarper-spektiv och se till hela människan. De medicinska och sociala förutsättningarna skall ses i ett sammanhang. Enligt motionärerna skall vårdcentralen ansvara för det kontinuerliga folkhälsoarbetet. Framtidens hälso- och sjukvård kommer i ökad utsträckning att handla om att få människor att ändra beteenden. Ett långsiktigt arbete bör ske genom information, egenvårdsupplysning, m.m. Med en förstärkt lokal vårdorganisation med ett helhetsperspektiv förbättras dessa insatser, menar motionärerna. I motionen begärs även ett tillkännagivande av vad som anförts om förebyggande insatser (yrkande 13). Det förebyggande arbetet inom mödra- och barnhälsovården, exempelvis olycksfallsprofylaxen och vaccinationsprogrammen, måste enligt motionärerna ges fortsatt utrymme inom primärvården. I motion 1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett effektivt folkhälsoarbete (yrkande 1). De samhällsmedicinska enheterna och olika kunskapscentra måste enligt motionärerna bidra med den vetenskapliga kompetens som är nödvändig som stöd för det praktiska folkhälsoarbetet. Vi vet i dag mer om vilka problem som finns än hur vi skall kunna lösa dem. Motionärerna anser att ett stort värde ligger i att kunna ta vara på effekter av själva processen i en metod. S.k. självhjälpsgrupper och andra slags nätverk är därför intressanta metoder som bör bli vanligare i folkhälsoarbetet, anförs det. För ett lyckat folkhälsoarbete krävs enligt motionärerna att samarbetet mellan vetenskaplig expertis på central nivå och folkhälsans aktörer på lokal nivå fungerar. De s.k. hälsoprogrammen måste t.ex. utnyttjas bättre. Motionärerna anser vidare att det behövs särskilda utbildningsinsatser för viktiga s.k. nyckelgrupper, exempelvis barnomsorgspersonal, samt att den kunskap som finns inom frivilligorganisationerna liksom engagemanget hos alla ?eldsjälar? måste tas till vara. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande av vad som anförts om folkhälsoarbete nära människor (yrkande 2). Motionärerna anser att det praktiska folkhälsoarbetet i huvudsak skall bedrivas lokalt och utifrån de särskilda folkhälsoproblem och förutsättningar som finns i ett visst geografiskt område samt att Folkhälsoinstitutet skall förmedla kunskap att användas i det lokala arbetet. Det krävs enligt motionärerna samverkan mellan kommunen, landstinget, myndigheter och frivilligorganisationer. Inom alla kommuner bör det därför finnas en lokal folkhälsogrupp som arbetar över bl.a. myndighetsgränserna. Motionärerna menar att kommunerna måste ta ett större ansvar för folkhälsofrågorna. Folkhälsogruppernas mål skall vara väl förankrade och accepterade både bland dem som fattar besluten och dem som skall verkställa dessa. Hälsoekonomiska bokslut, vilka bör beskriva processer och konkreta förändringar mellan åren, är enligt motionärerna ett sätt att systematiskt följa upp folkhälsoarbetet i kommuner och landsting. Motionärerna begär även ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om politikers roll i folkhälsoarbetet (yrkande 3). Motionärerna anser att politikerna behövs i folkhälsoarbetet, dels eftersom det kan uppstå konflikter mellan människors personliga integritet och exempelvis behovet av information för ändamålsenliga insatser för en bättre hälsa, dels såsom en direkt kanal mellan folkhälsogrupperna och de politiska beslutsfattarna. Folkhälsogrupperna bör ledas av politiker för att därmed också få tyngd och status, anser motionärerna. I samma motion begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om folkrörelser och föreningar (yrkande 4). Frivilligorganisationer som nykterhetsrörelsen borde enligt motionärerna i betydligt högre grad än i dag involveras i folkhälsoarbetet då de skapar legitimitet åt ett arbete som annars riskerar att bli en angelägenhet för experter och myndigheter. Föreningar och samfund har exempelvis stora möjligheter att genom personligt engagemang bidra till att minska ofrivillig ensamhet och därtill relaterade hälsorisker. Motionärerna yrkar vidare ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om arbetslivet och folkhälsoarbetet (yrkande 5). En rad hälsoproblem hänför sig till förhållandena på arbetsplatsen, t.ex. psykosociala problem, stress eller fysisk påfrestning. Det är enligt motionärerna viktigt att stimulera arbetsgivare att minska risken för ohälsa på arbetsplatsen genom exempelvis förändrad arbetsorganisation och förbättringar i arbetsmiljön. Företagshälsovården har här ett stort ansvar. Motionärerna menar att även hälso- och sjukvården på olika sätt bör kunna stötta företagen i det förebyggande arbetet. I motionen begärs även ett tillkännagivande av vad som anförts om finansiering av folkhälsoarbete (yrkande 6). De förebyggande insatsernas eventuella ekonomiska vinster är långsiktiga. Enligt motionärerna krävs det därför särskilda ?öronmärkta? pengar för att dessa insatser inte skall prioriteras lågt när de ställs mot åtgärder, vård och behandling som har omedelbar och uppenbar nytta. Motionärerna pekar också på att det går att utnyttja de resurser som redan finns på ett betydligt bättre sätt än i dag, exempelvis genom samordning. Eldsjälarna i folkhälsoarbetet, bland ideella föreningar och anställda, skall kunna få ekonomiskt stöd för goda projekt. Även det lokala näringslivet kan vara intresserat av att bidra finansiellt genom t.ex. sponsring. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om riskgrupper och folkhälsoarbetet (yrkande 7). Motionärerna anser att mest resurser och engagemang bör satsas i områden med hög ohälsa. I vissa delar av landet är sjukfrånvaron hög samt antalet förtidspensionerade och arbetslösa mycket stort. Även barnen har sämre hälsa. Motionärerna menar att det utifrån tillgänglig kunskap är mer effektivt att inrikta det förebyggande arbetet på kända riskgrupper än på en i huvudsak frisk allmänhet. Vidare begärs i motionen ett tillkännagivande av vad som anförts om förebyggande arbete inom sjukvården (yrkande 8). Motionärerna anför att husläkaren har en viktig funktion i det förebyggande arbetet, särskilt genom den individuella rådgivningen. Primärvården har emellertid också ett ansvar för att arbeta förebyggande gentemot olika befolknings- eller riskgrupper i närområdet, i vilket arbete distriktssköterskan har en mycket betydelsefull uppgift, anförs det. Även ungdomsmottagningarna utgör enligt motionärerna en viktig resurs. I yrkande 9 begärs ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om förebyggande arbete på apoteken. Motionärerna påpekar att människor många gånger går till apoteken innan de söker sin husläkare. FHI lät sprida information via apoteken under astma-allergiåret. Motionärerna anser att apoteken också i fortsättningen bör användas som kunskapsspridare i folkhälsoarbetet. Vidare begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om miljöarbete och hälsorisker (yrkande 13). Motionärerna påpekar att miljöproblem och hälsoproblem ofta hänger nära samman. Det är enligt dem en viktig kommunal uppgift att spåra upp och ta itu med hälsorisker i den yttre och den inre miljön, t.ex. avgaser och andra luftföroreningar, utsläpp, buller, radon och mögel. Vidare bör det engagemang och den uppmärksamhet som finns bland allmänheten när det gäller att förebygga olycksfall tas till vara. Varje kommun/kommundel bör enligt motionärerna ha ett särskilt telefonnummer dit allmänheten kan ringa och påtala risker och faror i miljön, t.ex. halkrisk på grund av dålig snöröjning. I yrkande 15 begärs ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om skadeprevention. Motionärerna anser det viktigt att forskning initieras om farliga produkter, personskadornas omfattning och orsaksmönster och om metoder för skadeförebyggande program. En skadegrupp som särskilt framhålls i motionen är cykelolyckorna. Motionärerna anser att regeringen bör ta initiativ till åtgärder för att öka användningen av cykelhjälm genom att skapa positiva attityder till att använda hjälm, att studera faktorer som påverkar hjälmanvändningen samt följa utvecklingen av användningen av cykelhjälm liksom skadeutvecklingen. Slutligen begärs ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om självmordsprevention (yrkande 16). År 1995 lade Nationella rådet för självmordsprevention tillsammans med Centrum för suicidforskning fram en rapport där man formulerade mål, riktlinjer och strategier för det självmordspreventiva arbetet. Motionärerna anger som sin mening att det är viktigt att denna rapport sprids ut i landet och att de konkreta råd som presenterats kommer att användas ute i vården. Motionärerna menar vidare att forskning bör initieras, t.ex. genom det läkemedelsepidemiologiska nätverket, NEPI, om huruvida de nya så kallade antidepressiva medlen bidrar till att förebygga självmord. I motion 1996/97:So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om det förebyggande arbetet i vården (yrkande 3). Motionärerna anser att folkhälsoarbetet bör prioriteras. Man bör därvid följa hälsotillståndet inom olika grupper av befolkningen och slå larm om det förekommer en ökning av sjukdomar och skador som har samband med yttre faktorer. Vidare bör arbetet i syfte att kartlägga riskmiljöer som exempelvis hälsofarliga arbetsplatser och lokaler utvecklas. Motionärerna hävdar att tobaken, alkoholen och trafiken skall ta ett större ansvar för att täcka sjukvårdens kostnader. Även målinriktade insatser i syfte att förebygga stora folksjukdomar såsom cancer, allergier, diabetes, m.m. bör utvecklas. Motionärerna vill vidare prioritera en aktiv hälsoupplysning med pedagogiska metoder vilken når även socialt utsatta grupper, exempelvis grupper med språksvårigheter. Politiska åtgärder bör vidtas för att garantera allas rätt till hälsa, arbete och försörjning. Motionärerna anser det viktigt att undanröja arbetslösheten för att få en bättre folkhälsa. Man bör även återuppta arbetet med nationella folkhälsorapporter. En ny låginkomst- och levnadsnivåutredning vore enligt motionärerna också ett stöd för att kunna göra relevanta analyser och hälsokonsekvensbeskrivningar på området. I motion 1996/97:So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförts om ökad information till kommunerna om deras ansvar för folkhälsan (yrkande 3). Agenda 21-arbetet innebär enligt motionärerna också ett lokalt ansvar för att folkhälsofrågor tas upp i de lokala handlingsprogram som alla lokala myndigheter rekommenderats att ta fram. Människors hälsa måste skyddas och främjas. Beslut gällande hälsovård, miljövård och samhällsekonomiska förhållanden måste samordnas. Detta kommer på sikt att kunna motverka de socialekonomiska skillnader som finns när det gäller kvinnors hälsa. Detta arbete måste bedrivas i alla våra kommuner om denna effekt skall uppnås. Därför krävs, enligt motionärerna, ökad information till kommunerna om det ansvar som ligger på deras agerande för att förbättra folkhälsan. I motion 1996/97:So224 av Juan Fonseca och Pär-Axel Sahlberg (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om att hälsoupplysningspersonal skall rekryteras bland människor med olika etnisk bakgrund (yrkande 3), dels om att program för hälsoförebyggande arbete tas fram i offentliga myndigheter och verksamheter (yrkande 4), dels om att invandrarna själva engageras i folkhälsoarbetet (yrkande 5). Hälsotillståndet bland invandrare i Sverige är generellt sett sämre än hos svenskar. Invandrarnas speciella utsatthet arbetsmarknadsmässigt, ekonomiskt och socialt inverkar enligt motionärerna med all sannolikhet negativt på hälsan. En viktig del av arbetet med att integrera invandrarna i det svenska samhället är att förbättra deras hälsosituation. Motionärerna anser att invandrare, flyktingar och asylsökande skall erbjudas information och upplysningar om hälsorisker och hälsofrämjande faktorer samt att hälsoupplysningspersonal med olika etnisk bakgrund skall rekryteras. Det är vidare motionärernas åsikt att särskilda hälsoförebyggande program riktade till olika etniska grupper skall inrättas hos statliga myndigheter och hos landstingen. Invandrargrupperna skall själva ges möjlighet att formulera sina behov beträffande hälsan, anförs det.
Bakgrund I budgetbetänkandet hösten 1996 (1996/97:SoU1) behandlade utskottet en mängd motionsyrkanden om bl.a. allmän hälsoförsäkring, patientens ställning, utvecklingen av primärvården m.m. (s. 17-24). Utskottet avslog samtliga yrkanden (s. 82-85) under hänvisning till pågående arbete framför allt inom HSU 2000 men även inom Socialstyrelsen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 48). I betänkande 1995/96:SoU17 behandlade utskottet en stor mängd motions-yrkanden från den allmänna motionstiden 1995 om sjukvårdens finansiering, organisation och inriktning m.m. Under rubriken Bakgrund och tidigare behandling (s. 15-19) ges en fyllig redogörelse, vartill hänvisas. Samtliga motionsyrkanden avstyrktes under hänvisning till pågående arbete. I proposition 1994/95:195 och utskottets betänkande 1994/95:SoU24 om Primärvård, privata vårdgivare m.m. behandlades bl.a. frågor om primärvårdens roll som basen i hälso- och sjukvården, fast läkarkontakt, samverkan mellan yrkesgrupper, regionala samverkansorgan för samverkan om verksamhet som bedrivs av privata vårdgivare och finansieras av sjukvårdshuvudmännen, sjukhusstruktur m.m. Sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 31 § hälso- och sjukvårdslagen att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande skall utvecklas och säkras (prop. 1995/96:176, 1995/96:SoU18). Socialstyrelsen gav under år 1996 ut föreskrifter (SOSFS 1996:24) om kvalitetssystem i hälso- och sjukvården. Föreskrifterna gäller fr.o.m. den 1 januari 1997. I proposition 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration m.m. behandlas rehabiliterings- och samverkansfrågor (s. 35 f.). Regeringen föreslår att riksdagen godkänner den föreslagna inriktningen på området. Regeringen betonar behovet av att mer effektivt utnyttja samhällets resurser för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av olika stödåtgärder. Det finns enligt regeringen starka skäl att utveckla bra och ändamålsenliga samverkansmodeller som ger bättre förutsättningar för rehabiliteringsarbete. Möjligheten till frivillig samverkan mellan berörda myndigheter förespråkas. Propositionen har godkänts av riksdagen (SfU12, skr. 273). I ett Interpellationssvar den 24 april 1997, IP 1996/97:260, har socialministern anfört bl.a. följande i sitt svar till Margareta Nordenwall (m) på en fråga om optimering av resurserna för att få en långsiktigt hållbar finansiering av sjukvården.
Till att börja med vill jag säga att ett av de främsta och viktigaste samhälls-åtagandena framöver är att klara resursbehoven inom hälso- och sjukvården. HSU 2000 har gjort bedömningen att vård- och omsorgsbehoven framöver kommer att vara större än tillgängliga resurser. Enligt kommitténs mening är det inte realistiskt att förlita sig på att resursproblemen skall kunna lösas enbart genom organisatoriska förändringar och verksamhetsutveckling. Bl.a. mot bakgrund av de bedömningar som gjorts av HSU 2000 har regeringen i den ekonomiska vårpropositionen föreslagit ökade resurser till kommuner och landsting. Genom ökade statsbidrag undviks sysselsättningsminskningar, och kvaliteten i vården och omsorgen kan vidareutvecklas. Regeringen föreslår således att landstingen under innevarande år tillförs ett generellt statsbidrag på drygt 1,1 miljarder kronor utöver fastställd statsbudget. Regeringen föreslår vidare att det generella statsbidraget till landstingen ökar med ca 2,2 miljarder kronor fr.o.m. år 1998. Trots detta måste arbetet med att omstrukturera och effektivisera hälso- och sjukvårdens verksamhet fortsätta för att vi skall kunna klara av finansieringen av sjukvården på längre sikt. Nu skapas möjlighet till ett mer långsiktigt omstruktureringsarbete. Regeringen har betonat att det är ytterst angeläget att landstingen, inom ramen för den frihet som det generella statsbidraget ger, prioriterar åtgärder som främjar sysselsättningen och kvaliteten i kärnverksamheterna. Inriktningen är bl.a. att väntetiderna i sjukvården skall kortas, de psykiskt störda ges en bättre vård och omsorg och att vården i livets slutskede förbättras. Regeringen kommer också mycket noggrant att följa upp effekterna av denna satsning. Landstingen skall bl.a. redovisa vilka åtgärder de avser att vidta med anledning av tillskottet. Vad görs då för att optimera resurserna i vården? Till följd av att behoven och den medicinska teknologin förändrats har landstingen under de senaste åren påbörjat genomgripande förändringar av sjukvårdsstrukturen. Ett starkt reducerat behov av vårdplatser inom akutsjukhusen har bl.a. medfört att sjukhus slagits samman och att samarbetet över länsgränserna ökat. En förskjutning mot öppenvård har också skett. En fortsatt strukturomvandling är av stor betydelse för möjligheterna att använda de samlade resurserna effektivare i hälso- och sjukvården inför 2000-talet. Strukturomvandlingen i sjukvården ställer stora krav på investeringar i personal- och kompetensutveckling. Särskilda Dagmarmedel har avsatts såväl på nationell nivå som på regional nivå för att bryta hierarkier och revirtänkande och för att utveckla arbetsorganisationen så att medarbetarnas kompetens tas till vara. Det är också viktigt att själva hälso- och sjukvården systematiskt utvecklas. Det kan ske genom att man bättre tar till vara ny kostnadsreducerande teknologi, förbättrade behandlingsmetoder och utvecklar informationsförsörjningen. Det är även viktigt att samverkan mellan landstingsfinansierad och kommunal hälso- och sjukvård blir bättre. Ökade satsningar på utvärdering kan också ge en bättre och effektivare hälso- och sjukvård. När det gäller utvärdering av medicinsk metodik spelar Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) en mycket aktiv roll. SBU har sedan år 1995 fått mer resurser för att omsätta sina slutsatser i praktiken. Inom Socialstyrelsen pågår arbetet med att utveckla informationssystemen för kostnader och kvalitet, liksom arbetet med att utforma nationella riktlinjer för god medicinsk praxis. Även landstingen utvecklar system för att förbättra verksamhetsbeskrivningen, kostnadsredovisningen och kvalitetsuppföljningen. I landstingens kvalitetsutvecklingsarbete utgör de nationella kvalitetsregistren viktiga kunskapskällor. Avslutningsvis vill jag påminna om att HSU 2000 enligt sina direktiv (dir. 1994:152) har i uppgift att utreda formerna för den statliga styrningen inom hälso- och sjukvården. I detta uppdrag ingår bl.a. att bedöma vilka avvägningar som bör göras mellan generella och riktade finansiella styrinstrument i relation till de nationella hälso- och sjukvårdspolitiska målen. Detta uppdrag skall redovisas under år 1997. I Socialstyrelsens rapport 1995:25 Sjukvården i Sverige 1995 berörs under rubriken Akut omhändertagande det medicinska omhändertagandet av bl.a. trafikskadade. Det refereras bl.a. till att SBU har föreslagit en koncentration till särskilda centra såvitt gäller trafikskadade (s. 87). Folkhälsoinstitutet (FHI) har till uppgift att förebygga sjukdom och annan ohälsa. Institutets övergripande mål är att främja likvärdiga förutsättningar för en god hälsa för hela befolkningen. För att skapa likvärdiga förutsättningar skall institutet särskilt inrikta verksamheten på de faktorer som påverkar hälsoutvecklingen hos de grupper som är mest utsatta för hälsorisker. Institutets verksamhet skall bygga på vetenskaplig grund och dokumenterade erfarenheter. FHI skall vara ett stöd för lokalt och regionalt folkhälsoarbete i kommuner, landsting, företag, organisationer, utbildningsväsende m.m. På nationell nivå skall institutet främja samarbete mellan olika organ för att påverka förhållanden av betydelse för folkhälsan. Verksamheten indelas i tre verksamhetsgrenar: nationellt folkhälsoarbete, lokalt folkhälsoarbete samt forskning och utveckling. Verksamhetsgrenarna är i sin tur indelade i program och funktioner. Samma indelning gäller för samtliga verksamhetsgrenar. Arbete bedrivs för närvarande inom följande områden: Alkohol och narkotika, Allergier, Mat och motion, Skador, Sexuellt överförbara sjukdomar/hiv och reproduktiv hälsa, Tobak, Barn och ungdomars hälsa samt Kvinnors hälsa. Vad gäller det nationella folkhälsoarbetet skall FHI bl.a. prioritera sådan verksamhet som bygger på samverkan mellan olika myndigheter och organ på nationell nivå. Verksamheten skall ha till syfte att öka olika samhällssektorers engagemang och direkta insatser i folkhälsoarbetet. Det gäller såväl offentliga, privata som frivilliga organisationer. Institutet skall samarbeta med och ge riktat ekonomiskt stöd till nationella verksamheter, exempelvis organisationer, nätverk och projekt som bedöms kunna föra utvecklingen av folkhälsoarbetet i landet framåt. Beträffande FHI:s lokala folkhälsoarbete skall institutet bl.a. prioritera sådan verksamhet som syftar till att utveckla folkhälsoarbetet på regional och lokal nivå genom bl.a. strategiskt stöd, dvs. bistå med att utveckla lokala folkhälsoprogram. Institutet skall stödja och initiera lokalt förebyggande arbete. FHI skall ge riktat ekonomiskt stöd till regionala och lokala verksamheter, exempelvis organisationer, nätverk och projekt, som bedöms kunna föra utvecklingen av folkhälsoarbetet i landet framåt. Folkhälsoinstitutet samarbetar med en rad frivilliga organisationer samt beviljar projektbidrag till såväl nationella och regionala som framför allt lokala verksamheter. Härtill utgår i vissa fall s.k. organisationsstöd. De flesta av FHI:s program har väl utvecklad samverkan med organisationer på nationell nivå. Enligt en enkätundersökning, genomförd under hösten 1995 av Folkhälsoinstitutet i samråd med Svenska Kommunförbundet, hade mer än hälften av de 86 % av kommunerna som svarade någon form av folkhälsoråd eller motsvarande organ som arbetar tvärsektoriellt med folkhälsofrågor. Ytterligare drygt 30 kommuner planerade att bilda ett hälsoråd under 1995 och 1996. En övergripande handlingsplan för folkhälsoarbetet fanns i drygt en fjärdedel av kommunerna. I två tredjedelar av kommunerna var en eller flera hälsoplanerare/hälsoupplysare verksamma. I de flesta kommuner fanns det något eller några samarbetsorgan som arbetade med särskilda folkhälsofrågor, vanligen inom områdena Agenda 21, allergi och droger. En fjärdedel av kommunerna hade eller planerade särskilda insatser för att utjämna hälsoskillnader mellan olika grupper i samhället. De vanligaste målgrupperna för detta arbete var invandrare, kvinnor och boende i vissa områden. Försöksverksamhet med särskilda telefonnummer (?Risklinjen?) dit allmänheten dygnet runt kan ringa och anmäla farliga miljöer, situationer eller produkter pågår för närvarande i ett 40-tal kommuner i fyra län. Verksamheten är resultatet av ett samarbete mellan FHI, SOS Alarm och berörda landsting och kommuner. En utvärdering av projektet pågår. Inom Folkhälsoinstitutets skadeprogram genomförs epidemiologiska kartläggningar av skador och analyser av skadedata med avseende på sjukgrupper och riskmiljöer. Metoder för intervention utvecklas och skadornas kostnader och åtgärdernas kostnadseffektivitet utreds. Epidemiologiska kartläggningar görs i första hand beträffande produktrelaterade skador och skador bland oskyddade trafikanter. Interventionsstudier görs när det gäller hjälmanvändning och dess effekter. Studier genomförs vidare inom skol- olycksfallsområdet. FHI har i samarbete med bl.a. Vägverket, NTF, Konsumentverket och olika forskningsinstitutioner bildat en nationell s.k. hjälpinitiativgrupp. Verksamhet i syfte att öka användningen av cykelhjälm pågår enligt FHI på bred front även i övrigt, bl.a. ute i kommunerna. Socialstyrelsen m.fl. myndigheter har stor betydelse för att främja, följa upp och utvärdera folkhälsoarbetet. Socialstyrelsen har bl.a. till uppgift att återkommande följa upp folkhälsoarbetet på regional och lokal nivå. Socialstyrelsen har nyligen avlämnat såväl en Social rapport (SoS-rapport 1997:14) som en folkhälsorapport (SoS-rapport 1997:18) till regeringen. I Folkhälsorapporten anförs bl.a. följande:
En av rapportens slutsatser är att de grupper som redan i slutet av 80-talet hade det besvärligt fått det ännu svårare under 90-talet. Det gäller framför allt ungdomar, ensamstående föräldrar, långvarigt sjuka och vissa invandrargrupper. Under 90-talet har andelen fattiga ökat något, men kanske inte så mycket som kunde förväntas utifrån den höga arbetslösheten. Däremot har de redan fattiga blivit fattigare. Ungdomar har fått det betydligt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden, vilket kortsiktigt innebär ekonomiska problem. Enligt rapporten kan allvarligare problem tillkomma i form av socialt utanförskap etc. om dessa svårigheter består på längre sikt. Vidare har invandrare, vare sig de är ungdomar eller ej, större svårigheter än svenskar att få arbete. Arbetslösheten påverkar inte bara den arbetslöse utan även dennes familj. Enligt rapporten är effekterna på hälsan av dagens arbetslöshet inte helt självklara. Eftersom Sverige haft en ganska kort erfarenhet av hög strukturell arbetslöshet har det heller inte funnits tillräckligt långa uppföljningstider för forskningen att belysa konsekvenserna. Det kvarstår dock stora skillnader i hälsa enligt rapporten. Enligt den samlade bedömningen (s. 20) i rapporten är resultatet av den översiktliga analysen av svenska folkets hälsa att hälsan, vare sig den mäts som dödlighet, sjuklighet eller självrapporterad hälsa, har förbättrats i stort. Det finns dock tecken på ökande problem och utvecklingen har inte varit lika positiv för alla grupper i samhället. Anledning finns att särskilt uppmärksamma barn och ungdomars situation bl.a. när det gäller deras problem med att komma in på arbetsmarknaden. Inga enskilda åtgärder kan enligt rapporten skapa jämlikhet i hälsa. Det krävs en mängd insatser under olika perioder av livscykeln, vilket också enligt den samlade bedömningen kan förklara varför man inte nämnvärt lyckats utjämna de sociala skillnaderna i hälsa under de senaste tio åren. Statens institut för psykosocial miljömedicin (IPM) skall utveckla, värdera och förmedla kunskaper om psykosociala risksituationer, riskgrupper och riskreaktioner. Verksamheten omfattar målinriktad forskning samt utbildning, dokumentation och information. Resultaten av forskningsverksamheten skall vara praktiskt tillämpbara inom det sociala området, inom hälso- och sjukvårdsområdet och inom arbetsmarknadsområdet. Verksamheten vid IPM är uppdelad i olika enheter, bl.a. Centrum för suicidforskning och prevention. Kunskapsspridningen är helt central i institutets verksamhet, varför ett fortsatt utvecklingsarbete bör bedrivas dels för att bättre nå ut med kunskapen, dels för att bättre kunna redovisa och utvärdera effekterna av denna del av verksamheten. 500 000 kr har anslagits särskilt för att bl.a. kunskapsspridningen vid myndigheten skall kunna öka. Vid NEPI (Nätverk för läkemedelsepidemiologi) pågår studier, bl.a. i samarbete med Spri, av huruvida antidepressiva läkemedel kan förebygga självmord. Regeringen beslutade i december 1995 att tillkalla en parlamentarisk kommitté (S 1995:14) med uppgift att utarbeta förslag till nationella mål för hälsoutvecklingen. Målen skall vara vägledande för samhällets insatser för att främja folkhälsan, förebygga ohälsa, minska hälsorisker samt förhindra förtida och undvikbar funktionsnedsättning, sjuklighet och död. Kommittén skall som övergripande mål ha en god hälsa för alla, med särskild betoning på att minska skillnader i hälsa mellan grupper i befolkningen. Enligt direktiven behövs nationella folkhälsomål för att särskilt uppmärksamma och minska skillnaderna i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper, etniska grupper, geografiska områden och mellan könen. Utredningsarbetet skall vara slutfört den 31 december 1998. Regeringen har under sommaren 1997 beslutat tilläggsdirektiv till kommittén (dir. 1997:89). Världshälsoorganisationens, WHO, hälsopolitiska mål och strategier revideras för närvarande. Kommittén har fått i uppdrag att lämna synpunkter på dessa till Socialdepartementet och, efter det att mål och strategier antagits av WHO:s medlemsländer, bidra till att det sprids kännedom om i första hand Hälsa-för-alla-strategin till aktörerna inom berörda samhällssektorer. En särskild statsrådsgrupp har tillsatts med uppdrag att främja arbetet med folkhälsofrågor. Statsrådsgruppen skall tillvarata den kunskap som finns om klasskillnadernas, samhällsförhållandenas, miljöns och levnadsvanornas betydelse för hälsan och om hälsans betydelse för samhällsutvecklingen. Gruppen skall främja folkhälsan genom att säkerställa att folkhälsoaspekter, i synnerhet åtgärder för att avhjälpa skillnader i ohälsa mellan olika grupper, vägs in i regeringens arbete samt att förväntade konsekvenser för folkhälsan till följd av regeringens beslut redovisas och följs upp och säkerställa största möjliga samverkan i folkhälsoarbetet mellan myndigheter, landsting, kommuner, organisationer och näringsliv. I tilläggsdirektiven till Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000, anförs bl.a. att sociala och ekonomiska villkor, arbetsmiljö och levnadsvanor har avgörande betydelse för den framtida hälsoutvecklingen. Hälso- och sjukvårdens kunskaper och erfarenheter har en stor betydelse för det förebyggande arbetet. Dess roll på folkhälsoområdet behöver förtydligas och förstärkas, sägs det. Kommittén skall enligt direktiven analysera uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner när det gäller folkhälsoarbete samt hur samverkan mellan de olika aktörerna kan förbättras. Vidare bör kommittén belysa hur de olika organisations- och styrsystem som sjukvårdshuvudmännen utvecklar påverkar förutsättningarna för folkhälsoarbetet. Kommittén skall slutligen överväga om det finns behov av att precisera kommunernas och landstingens folkhälsoansvar i hälso- och sjukvårdslagen. Kommitténs arbete beräknas vara slutfört under hösten 1997. Miljö- och hälsoministrarna i Europa antog år 1994 Declaration on action for environment and health in Europe. Sverige har härigenom åtagit sig att senast 1997 ha utarbetat ett nationellt handlingsprogram för att minska hälsoriskerna i miljön. Miljöhälsoutredningen presenterade sitt betänkande (SOU 1996:124) i oktober 1996. Utredningen har bl.a. sammanfattat dagens kunskap om riskfaktorer i miljön som kan leda till ohälsa samt inventerat de myndigheter, lagar, mål, aktörer och verktyg som står till buds för att förebygga och undanröja dessa risker. Utredningen har lagt fram förslag till ett handlingsprogram, vari presenteras tio övergripande riktlinjer för arbetet med att minska de miljörelaterade hälsoriskerna samt mål och åtgärdsinriktningar vad gäller luftföroreningar, inomhusmiljön, föroreningar i dricksvatten och föda, buller, strålning och skador genom olycksfall. Förslaget till handlingsprogram avser enligt utredningen att stimulera till ökad medvetenhet om hälsokonsekvenserna av olika miljöfaktorer, långsiktiga planeringsinsatser för att upprätthålla och förbättra den höga hälsonivån, förbättringar av eftersatta områden och ökad kunskap om såväl misstänkta risker som åtgärdernas effektivitet. Programmets uppgift skall vara att bidra till mobilisering för en god miljö för en hållbar hälsoutveckling. Miljöhälsoutredningens betänkande remissbehandlas för närvarande. 1994 års behörighetskommitté har i betänkandet Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m. (SoU 1996:138) anfört att den ser verksamheten med ackreditering och certifiering som ett viktigt komplement till statens tillsyn. Det finns skäl att utreda frågan vidare bl.a. i fråga om obligatorium och rättssäkerhetsaspekter. Systemet med ackreditering och certifiering bör snarast få en allsidig belysning, heter det. Betänkandet har remissbehandlats. En proposition beräknas till februari 1998. I den senaste budgetpropositionen (prop. 1996/97:1) påpekas att Sverige hör till de främsta nationerna i världen när det gäller hälsotillstånd och sociala förhållanden men att det finns skillnader i hälsa mellan olika grupper i samhället, t.ex. mellan kvinnor och män och mellan infödda svenskar och invandrare. En stor grupp människor vars hälsosituation enligt regeringen särskilt bör uppmärksammas är de som för närvarande saknar arbete. Den omfattande arbetslösheten är enligt många företrädare inom folkhälsoområdet ett av de största hoten mot folkhälsan. Regeringen anför att hälso- och sjukvårdssektorn har en viktig uppgift när det gäller att undersöka och klarlägga sambandet mellan bl.a. arbetslöshet och hälsorisker för att ge underlag för andra samhällssektorers agerande ur ett folkhälsoperspektiv. Folkhälsoarbetet måste intensifieras och tydligare inriktas mot den del av befolkningen som är utsatt för de största hälsoriskerna, anförs det vidare. Vidare anför regeringen att folkrörelser och andra frivilliga organisationer har en viktig funktion inom det sociala arbetet. Det kan vara förebyggande arbete, kamratstöd, behandlingsarbete eller opinionsbildande insatser. Regeringen framhåller att det är viktigt att de enskilda organisationerna får utforma sina insatser utifrån den egna organisationens särart så att mångfalden i det drogförebyggande arbetet värnas. Större trovärdighet och bättre effekt av insatserna kan därmed uppnås. I proposition 1996/97:5 Forskning och samhälle påpekar regeringen att folkhälsoforskningen har visat att det i Sverige fortfarande finns påtagliga sociala skillnader i hälsa mellan och inom olika befolkningsgrupper. Särskilt utsatta är bl.a. kortutbildade, vissa invandrargrupper och arbetslösa, anförs det. Ojämlikheten har ökat under 1980-talet. Kvinnor i arbetaryrken har haft den minst gynnsamma hälsoutvecklingen. En grupp där regeringen menar att hälsoutvecklingen bör ges särskild uppmärksamhet är barnen. Det föreligger, anförs det i propositionen, indikationer på att klasskillnaderna bland barn ökar. Enligt regeringens mening är det viktigt att få en klar bild av hur barns hälsa utvecklats, inom vilka områden det finns en positiv utveckling respektive var problemen finns, vilka orsakerna är till skillnader i hälsotillståndet mellan barn med olika socioekonomisk bakgrund m.m. Även den speciella situation som invandrare kan befinna sig i bör uppmärksammas. Undersökningar pekar enligt regeringen i flera fall på större ohälsa både bland vuxna och barn med invandrarbakgrund. Regeringen anför vidare att det är angeläget att fördjupa analyserna om vilka faktorer som bestämmer ohälsans sociala fördelning samt om åtgärder för att överbrygga hälsoklyftor i samhället. Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1997 avseende Socialvetenskapliga forskningsrådet skall SFR under 1997 i samråd med berörda forskningsråd och övriga organ utarbeta ett nationellt forskningsprogram för forskning om ojämlikhet i hälsa. I betänkande 1996/97:SoU1 delade utskottet regeringens bedömning beträffande en intensifiering av folkhälsoarbetet med inriktning mot de mest utsatta folkgrupperna. Utskottet uttalade att det såg med oro på uppgifterna om att skillnader i hälsa mellan olika grupper i samhället tenderar att öka och menade att det är av största vikt att dessa uppgifter följs upp och analyseras av sjukvårdshuvudmännen och ansvariga statliga myndigheter. I betänkande 1995/96:SoU1 behandlade utskottet motioner rörande samhällets hälsoklyftor. Enligt utskottet fanns det anledning att uppmärksamma det faktum att vissa gruppers hälsosituation verkar försämras. Utskottet konstaterade emellertid att det inom folkhälsoområdet pågick ett omfattande arbete och att en prioritering skedde av verksamheter som syftar till att undanröja ojämlikheterna i hälsa. Eftersom något initiativ från riksdagen därför inte behövdes avstyrktes motionerna. Riksdagen följde utskottet. I Folkhälsorapporten 1997 lämnas följande samlade bedömning (s. 20 och 21):
Resultaten från denna översiktliga analys av svenska folkets hälsa visar att hälsan, vare sig den mäts som dödlighet, sjuklighet eller självrapporterad hälsa, har förbättrats i stort. Inte minst syns en dramatisk förbättring av medellivslängden. Det finns dock tecken på ökande problem och utvecklingen har inte varit lika positiv för alla grupper i samhället. Det finns anledning att särskilt uppmärksamma barns och ungdomars situation i dagens Sverige både när det gäller deras problem med att komma in på arbetsmarknaden och att deras tidigare positiva utveckling ifråga om levnadsvanor brutits. Andelen skolungdomar som använder alkohol och har prövat narkotika ökar och det gör också andelen ungdomar som känner oro, ängslan eller ångest. Övervikt och allergier är två andra hälsoproblem som ökar i omfattning liksom att allt fler kvinnor uppger i hög grad nedsatt arbetsförmåga. De sociala skillnaderna i ohälsa är stora och kvarstående. Sverige har därför inte levt upp till WHO:s mål om att utjämna de sociala skillnaderna i hälsa, vilket således fortsätter att vara en utmaning för framtiden. Ur preventiv synpunkt innebär kunskapen om att många riskfaktorer ackumuleras hos vissa grupper i befolkningen att inga enskilda åtgärder kan skapa jämlikhet i hälsa. Det krävs en mängd insatser under olika perioder av livscykeln, vilket också kan förklara varför man inte nämnvärt lyckats utjämna de sociala skillnaderna i hälsa under de senaste tio åren.
Utskottets bedömning Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse för välfärden och människors trygghet. Principerna om en solidariskt finansierad och rättvist fördelad hälso- och sjukvård är enligt utskottet centrala inslag i den generella välfärdspolitiken och måste hävdas även i ekonomiskt kärva tider. Alla måste kunna känna trygghet i att det finns en hälso- och sjukvård av god kvalitet och att vid sjukdom vård och omsorg ges på lika villkor. De expert- rapporter om hälso- och sjukvårdsreformer i andra länder som har tagits fram på uppdrag av HSU 2000 ger enligt utskottet inga belägg för att Sverige skulle ha något att vinna på att överge skattefinansieringen av vården. Tvärtom tyder de internationella erfarenheterna på att de skattefinansierade hälso- och sjukvårdssystemen fungerar bättre i fördelningspolitiskt avseende än de försäkringsfinansierade systemen. Utskottet anser att dessa erfarenheter tillsammans med de goda erfarenheterna av det svenska systemet är starka motiv för att slå vakt om skattefinansieringen av hälso- och sjukvården. Utskottet delar socialministerns inställning i interpellationssvar den 24 april 1997 om sjukvården. Motionerna So240 (m) yrkandena 1-3, So248 (m) yrkandena 1 och 2 och So277 (fp) yrkandena 20 och 21 avstyrks därför. Utskottet vidhåller inställningen att verksamhetsuppföljning och kvalitetssäkring är mycket viktiga inslag i all hälso- och sjukvård. Enligt 31 § hälso- och sjukvårdslagen skall kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras. I Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1996:24) ges närmare tillämpningsbestämmelser. Utskottet anser att det är viktigt att vårdgivaren skapar goda förutsättningar för arbetet med kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling för att vidareutveckla vården, höja kvaliteten och stärka patientens ställning. Frågor om ackreditering har behandlats av Behörighetskommittén vars betänkande bereds i Socialdepartementet. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ med anledning av motionerna So291 (m) och So802 (kd) yrkandena 3 och 4. Motionerna avstyrks. Hälso- och sjukvården bör präglas av närhet, tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet. Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla patienter har rätt till en fast läkarkontakt enligt HSL. Den nationella husläkarlagen har upphävts. Utskottet vidhåller att det är viktigt att hälso- och sjukvårdsinsatserna utförs på rätt vårdnivå eftersom det är mest kostnadseffektivt. Utskottet delar således grundtankarna i detta avseende i motionerna So207 (m) och So261 (c). Bl.a. kvalitetsaspekter, geografisk närhet och bättre resursutnyttjande kan dock motivera att vissa verksamheter koncentreras och profileras. Kort avstånd mellan sjukhus ger förutsättningar för att profilera verksamheten vid vart och ett av dem utan att servicen till befolkningen i området försämras. Mindre länsdelssjukhus kan, som utskottet tidigare anfört, fylla en viktig funktion vad gäller vården av äldre när hemsjukvårdens resurser inte längre är tillräckliga eller när det finns rehabiliteringsbehov som inte kan tillgodoses i öppna vårdformer. Inom ramen för sin uppföljnings- och tillsynsverksamhet arbetar Socialstyrelsen med frågor om sjukhusstruktur och akut omhändertagande. Styrelsen har berört frågor om vårdkedjor i rapporten Sjukvården i Sverige (1995:25). Bl.a. sägs att en väl utvecklad vårdkedja med effektiv akutsjukvård och rehabilitering, tillräckligt med platser i särskilda boenden och god hemsjukvård är förutsättningen för en god vård. En nyckelfråga för en fungerande vårdkedja är informationsöverföring mellan vårdgivarna. Riksdagen har vidare nyligen ställt sig bakom ett effektivare utnyttjande på rehabiliterings- och samverkansområdet i syfte att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stödåtgärder. I flera motionsyrkanden framförs detaljerade förslag om hur vården bör vara organiserad. Det ankommer emellertid, enligt utskottet, på sjukvårdshuvudmännen att besluta om vårdens organisation m.m. med utgångspunkt i hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser. Det ankommer också på sjukvårdshuvudmännen att inrätta regionala samverkansorgan. Riksdagen bör inte ta något initiativ med anledning av motionerna So204 (fp), So207 (m) yrkande 7, So261 (c) yrkandena 6, 7 och 9, So277 (fp) yrkandena 6, 7, 12-19, 23, 31 och 32, So294 (v) yrkandena 7 och 9, So410 (kd) yrkandena 10 och 11, So423 (fp) yrkande 21 och So802 (kd) yrkande 8. Motionerna avstyrks därför.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att folkhälsoarbetet bör intensifieras och inriktas mot de mest utsatta grupperna. Utskottets oro över uppgifterna om att skillnader i hälsa mellan olika grupper i samhället tenderar att öka består. Det är därför viktigt att uppgifterna följs upp och analyseras av sjukvårdshuvudmännen och ansvariga statliga myndigheter. Utskottet delar således i stor utsträckning bedömningarna på folkhälsoområdet i motionerna So261 (c), So280 (fp) och So294 (v). Inställningen i motionerna överensstämmer i stort med den samlade bedömningen i Folkhälsorapporten, dvs. det finns tecken på ökande problem och utvecklingen har inte varit lika positiv för alla grupper i samhället. Motionsyrkanden om olika folkhälsofrågor och förebyggande insatser ryms inom direktiven för den parlamentariska kommitté som skall utarbeta förslag till nationella mål för hälsoutvecklingen i Sverige. I direktiven nämns bl.a. att det är nödvändigt att ägna uppmärksamhet åt att förbättra hälsans villkor för de mest utsatta, framför allt arbetslösa, lågutbildade och invandrare. Arbete inom olika statliga kommittéer pågår redan. Utskottet utgår ifrån att regeringen noga följer utvecklingen och initierar de insatser som krävs för att utjämna de sociala skillnaderna i hälsa. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte. Utskottet avstyrker motionerna So224 (s) yrkandena 3-5, So230 (c) yrkande 3, So261 (c) yrkandena 2, 3, 8 och 13, So280 (fp) yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 och So294 (v) yrkande 3.
Personal- och utbildningsfrågor inom vårdsektorn
Motionerna I motion So261 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalsituationen i vården (yrkande 10). Motionärerna anser att arbetslösheten bland vård- och omsorgspersonal är ett stort och mycket allvarligt problem. Det finns ingen enkel lösning på arbetslösheten bland vårdpersonal, utan det krävs insatser inom flera områden. Omstruktureringarna inom den offentliga sektorn har gjort att den genomsnittliga utbildningsnivån för personalen inom hälso- och sjukvården har höjts under senare år. Andelen sjuksköterskor och läkare ökar medan övrig personal minskar i antal. Medelåldern är hög och om tio-femton år blir det stora pensionsavgångar. En stor del av personalen med erfarenhet och hög kompetens kommer att lämna sjukvården under en kort period. Redan nu varnas det för en begynnande sjuksköterskebrist, heter det i motionen. I yrkande 11 begärs ett tillkännagivande till regeringen vad i motionen anförts om trainee-utbildning inom vården. Motionärerna anser att detta system bör införas i hälso- och sjukvårdssektorn för att förebygga den kommande kompetensbristen. Enligt motionärerna bör regeringen tillsätta en utredning med inriktning att forma förutsättningar för trainee-program inom hälso- och sjukvården. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om läkarutbildningen (yrkande 12). Motionärerna anser att innehållet i läkarutbildningen bör utgå från en helhetssyn på människan. Den basala delen i yrkesrollen - läkarens kontakt med patienten - har inte förändrats. Det är viktigt, främst inom primärvården, att läkaren kan möta patienten med empati. Motionärerna anser att rekrytering till utbildningen och dess innehåll måste präglas av en helhetssyn på människan och lägga stor vikt vid studentens förmåga att ta till sig andra människors situation. I motion So294 av Gudrun Schyman m. fl. (v) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om minskad arbetslöshet bland vårdpersonalen (yrkande 11). Nedskärningarna innebär till största delen att vårdpersonalen blir arbetslös. När det gäller omvårdnaden finns det enligt motionärerna mycket att utveckla, såväl i det dagliga arbetet som inom forskningen. Metoder måste utvecklas för att tydliggöra omvårdnad ur ett hälsoekonomiskt perspektiv. Omvårdnadsinsatser bör enligt motionärerna prioriteras högre i budgetarbetet. Hälso- och sjukvården spelar på många håll en mycket stor regionalpolitisk roll. Därför måste avvägningen mellan rena sjukvårdspolitiska insatser och regionalpolitik tydliggöras bättre. För att minska arbetslösheten måste nya ekonomiska grepp tas. Pengar från olika sektorer måste samordnas. Medelåldern bland vårdpersonalen blir allt högre, vilket innebär en kompetensuttunning, samtidigt som de yngre får allt svårare att få arbete inom vårdsektorn. Förkortad arbetstid vore enligt motionärerna ett av flera sätt att lösa arbetslösheten. Vidare begärs ett tillkännagivande om utbildning av personalen inom vården (yrkande 12). Motionärerna anser att statusen på vårdyrkena måste höjas. Lönerna står inte i relation till utbildning och ansvar. Samläsning mellan olika utbildningar inom vården och vårdlag skulle kunna komma åt hierarkiska system inom vården. Integrationen av de medellånga (sjuksköterske- och social omsorg) högskoleutbildningarna bör enligt motionärerna fortsätta. I motion So812 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetstillfällen inom vården (yrkande 2). Motionärerna anser att de avskedanden som görs inom vård och omsorg inte ger någon samhällsekonomisk besparing. Ett nytänkande behövs. Det finns hundratusentals människor med kunnande och kompetens som inte tillåts arbeta inom kommuner och landstings basverksamhet. Motionärerna vill överföra ekonomiska medel för att bromsa uppsägningarna. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande vad i motionen anförts om den utsatta situation som äldre vårdtagare befinner sig i. Nedskärningar som slår mot alla gamla som är i behov av vård sker återkommande i kommuner och landsting, mest på grund av brist på personal. Personalen blir nedsliten och otillfredsställd över att de inte hinner med arbetet med de gamla på det sätt de själva vill göra. De vårdbehövande sköts med oerhörd tidspress. I motion So249 av Gullan Lindblad och Liselotte Wågö (m) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning och fortbildning i reumatologi för läkare och vårdpersonal. Motionärerna anser att de reumatiska sjukdomarna och framför allt de reumatikersjuka måste uppmärksammas mera inom hälso- och sjukvården och att den styvmoderliga behandlingen delvis beror på bristande kompetens hos läkare och vårdpersonal om de reumatiska sjukdomarna. Utbildning om de reumatiska sjukdomarna utgör f.n. en mycket liten del i de olika vårdutbildningarna. Detta trots att de reumatiska sjukdomarna är en av de stora folksjukdomarna. Motionärerna anser att ämnet reumatologi måste få större utrymme i grundutbildningen för blivande läkare och paramedicinare. Det är också enligt motionärerna nödvändigt att den personal som redan finns i vården får nödvändig fortbildning i reumatikervård. I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs att riksdagen som sin mening ger till känna vad i motionen anförts om minoritetens vårdbehov (yrkande 11). Motionärerna anser att all personal skall ha sådana kunskaper i kulturmötesfrågor att patienten oberoende av kulturbakgrund känner sig trygg och bemöts med respekt, god service och professionalitet. Att kunna hantera kulturmöten handlar inte om att lära sig en massa om många olika länder och kulturer, utan snarare om att lära sig arbetsmetoder och ett förhållningssätt som fungerar i arbetet med invandrarpatienter. Om man har många patienter med en viss etnisk bakgrund är det givetvis ändå värdefullt att få ökade kunskaper om just den gruppens kultur. Eftersom en stor del av sjukvårdspersonalen har utländsk bakgrund borde många invandrare kunna få vård på sitt eget språk, och därmed slippa använda tolk. Det är viktigt att landstingen ser till att ta till vara de språkkunskaper som finns bland personalen, heter det i motionen. I motion So276 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att all utbildning av sjukvårdspersonal bör innehålla information runt alternativmedicinska behandlingsmetoder (yrkande 2). Distriktssköterskor och läkare tillhör några av de grupper av sjukvårdspersonal som i sin dagliga verksamhet enligt motionärerna är nyckelpersoner vad gäller information till patienter. Enligt hälso- och sjukvårdslagen, 2 a §, skall patienten ges upplysning om de olika behandlingsmetoder som står till buds. I dagsläget är det inte självklart att dessa informatörer har god kunskap om de möjligheter som alternativmedicinens företrädare kan erbjuda. Det är enligt motionärerna ur patienternas synvinkel otillfredsställande. De anser därför att all utbildning av sjukvårdspersonal bör innehålla adekvat information om och beskrivning av alternativmedicinska behandlingsmetoder. Motionärerna hemställer också att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur Socialstyrelsen skulle kunna ges i uppdrag att utveckla ett nationellt informationscentrum runt alternativmedicin (yrkande 3). Detta organ skulle enligt motionärerna i första hand stå för information till allmänhet, myndigheter och sjukvårdspersonal. I dag råder ett informations- och kunskapsunderskott vad gäller utvecklingen inom alternativmedicinen. Ett sådan forum skulle effektivt kunna förändra informationsbilden genom sin lättillgänglighet och genom att på sikt utvecklas till en nationell ?kunskapsbank? inom området, heter det i motionen. I motion So282 av Christina Axelsson (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning, samarbete och utbildning som underlättar diagnostisering av tungmetallförgiftning. Motionären anser att läkare bör få mer utbildning i tungmetalltoxikologi för att lättare kunna diagnostisera kvicksilverförgiftning. Motionären anser att det krävs en kontinuerlig fortbildning för att göra all sjukvårdspersonal observant på hur problemen kan yttra sig för att kunna hjälpa patienter med förgiftningssymptom på effektivaste sätt. Symptomem på kvicksilverförgiftning är enligt motionären i många fall svåra att diagnostisera och människor blir ibland klassade som hypokondriker.
Bakgrund I den ekonomiska vårpropositionen (prop. 1996/97:150) är det regeringens bedömning att (s. 83) en rejäl ökning av statsbidraget redan under år 1997 kan ge en omedelbar effekt på sysselsättningen och på kvaliteten inom vården, omsorgen och skolan. Regeringen utgår ifrån att kommuner och landsting tar sitt ansvar och använder det nya resurstillskottet till att förhindra uppsägningar och förstärka verksamheten redan innevarande år. På tilläggsbudget för år 1997 föreslås 4 miljarder kronor och för åren 1998-2000 föreslås 8 miljarder kronor årligen. Inriktningen bör vara att resurstillskottet leder till att kommuner och landsting vidtar åtgärder så att väntetiderna i sjukvården blir kortare, kvaliteten i äldreomsorgen blir högre, de psykiskt störda ges en bättre vård och omsorg och att vården i livets slutskede förbättras. På s. 208-209 anför regeringen följande:
De sysselsättningsminskningar som har genomförts i kommuner och landsting har påverkat omfattningen av den kommunala verksamheten. Det finns enligt regeringens bedömning inte något belägg för att påstå att kvaliteten i verksamheten generellt sett har försämrats men det finns oroande tecken på bristande kvalitet inom vissa områden. Det finns också exempel på att kraven för att få ta del av den kommunala servicen har höjts och att kvaliteten i vissa delar har påverkats negativt. Behovet av kommunal verksamhet de närmaste åren kommer starkt att påverkas av hur befolkningen och dess sammansättning förändras. Förutsättningarna för den kommunala verksamheten påverkas också av möjligheterna till produktivitetsförbättringar, andra förändringar i behovsbilden än de som orsakas av demografiska förändringar etc. Regeringens bedömning är att det, med nuvarande ekonomiska förutsättningar i kombination med de ökade behoven av kommunal service, finns en stor risk för att rationaliseringskraven leder till att verksamheten och dess kvalitet påverkas på ett sätt som inte är önskvärt ur ett välfärdsperspektiv. Finansutskottet delade regeringens uppfattning att det är angeläget att ge kommuner och landsting ett väsentligt resurstillskott redan under innevarande budgetår för att vidmakthålla en god kvalitet i vården, omsorgen och skolan och för att stimulera den kommunala sysselsättningen. (FiU20 s. 228). Riksdagen följde utskottet (rskr. 284) I överenskommelsen om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1997 (Dagmar) har avsatts medel för att landstingen skall stimuleras till att skapa en bättre dialog mellan politiker, administratörer och personal inom hälso- och sjukvården om resursanvändningen och resultaten inom vården. Parterna anser att nuvarande personal- och organisationsstruktur behöver förändras för att stödja den kunskapsutvecklande arbetsplatsen. Ett mer patientorienterat arbetssätt förutsätter att den traditionella hierarkiska organisationen och revirtänkandet inriktas på att brytas. Parterna är överens om försöks- och utvecklingsarbete inom området. Vidare skall enligt överenskommelsen utvecklingen av arbetsorganisationer stimuleras så att personalens kompetens på alla nivåer bättre kan tas till vara. I proposition 1995/96:184 Tillträde till högre utbildning m.m. föreslog regeringen att ?särskilt prov? dvs. utöver betyg och högskoleprov får användas som urvalsinstrument endast till utbildningar som leder fram till vissa yrken som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper eller en särskild kompetens. Regeringen nämner (s. 30) att de särskilda proven som växt fram successivt, sedan mitten av 1980-talet, bör användas restriktivt. I den mån särskilda prov skall förekomma skall det gälla sådana utbildningar som leder fram till yrken som ställer särskilda krav på vissa personliga egenskaper, t.ex. vård- eller lärarutbildningarna, eller en särskild kompetens. Utbildningsutskottet delade regeringens bedömning (UbU11 s. 9). Riksdagen följde utskottet (rskr. 264). I Ds 1994:57 Den framtida efterfrågan på läkare m.m. berördes också en del frågeställningar kring den grundläggande läkarutbildningen. Enligt uppgift pågår beredning av vissa frågor (bl.a. AT-tjänstgöring och utbildningens innehåll) i samarbete mellan social- och utbildningsdepartementen. En proposition med förslag om läkarnas vidareutbildning avlämnas enligt uppgift senare denna månad. 1994 års behörighetskommitté har också behandlat frågor om prövning av lämplighet för yrken inom hälso- och sjukvården (SOU 1996:138). Kommittén relaterar bl.a. en försöksverksamhet som inleddes år 1991 med ändrade urvalsmetoder för antagning till läkarutbildning vid Karolinska institutet och Hälsouniversitetet i Linköping (s. 240 f.). Kommittén lämnar inga förslag i denna del men vill starkt betona betydelsen av att en prövning sker i ett så tidigt skede som möjligt och helst i samband med utbildningen. Behörighetskommittén har också berört en del alternativmedicinska frågeställningar (s. 403 f.). Utredningen anför att patientsäkerheten är den väsentliga utgångspunkten för kommitténs ställningstaganden. En annan utgångspunkt är dock den enskildes frihet att välja behandlingsform och behandlingsmetod. Denna frihet måste i sin tur vägas mot intresset att upprätthålla ett gott skydd för den enskildes säkerhet i vården. Kommittén konstaterar att attityden till många s.k. alternativa behandlingsformer och metoder har förändrats under de senaste decennierna. En proposition beräknas enligt uppgift till februari 1998. Betydelsen av kunskaper i invandrarspråk har utskottet behandlat i betänkandet 1993/94: SoU7 s. 27 f. Från Landstingsförbundet inhämtades att landstingen sköter rekryteringspolicyn självständigt. I personalpolitiska program hos många landsting angavs emellertid att kunskaper i invandrarspråk kunde beaktas som en särskild merit vid tillsättning av viss tjänst. Utskottet ansåg att riksdagen inte behövde ta något initiativ. Motionsyrkandet avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning I 2 a § HSL anges hur hälso- och sjukvården skall bedrivas för att uppfylla kraven på en god vård. Vården skall bl.a. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Hälso- och sjukvården skall hålla en god personell och materiell standard dvs. bedrivas av personal med adekvat utbildning och med behövlig teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler. För att hälso- och sjukvård skall fungera krävs välutbildad och i övrigt kompetent personal som utför sina arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt. Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid utformningen av behörighetsregler för hälso- och sjukvården och närliggande områden. Utöver goda kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt utskottet viktigt att yrkesutövaren har sådana personliga egenskaper att hon eller han är lämplig för sitt yrke. Genom att ökade resurser tillförs till kommuner och landsting förväntas en omedelbar effekt på sysselsättningen och kvaliteten på vården och omsorgen. De mer specifika kompetens- och utbildningsfrågor som tas upp i de olika motionerna har i stor utsträckning behandlats i olika utredningar nyligen. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ med anledning av motionerna So249 (m), So261 (c) yrkandena 10-12, So276 (mp) yrkandena 2 och 3, So282 (s), So 294 (v) yrkandena 11 och 12, So812 (mp) yrkandena 2 och 3, vilka avstyrks. Utskottet vidhåller sin bedömning när det gäller behovet av kunskaper i invandrarspråk. Motion So277 (fp) yrkande 11 avstyrks.
Patientavgifter och högkostnadsskydd
Patientavgifter, m.m. I motion So205 av Margareta E Nordenvall (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av förebyggande vård (yrkande 1). Motionären begär också ett tillkännagivande om patientavgifter i förebyggande vård (yrkande 2). Enligt motionen har Sverige under decennier byggt upp bra förebyggande vård med gott resultat. Den svenska mödra- och barnhälsovården har bidragit till den lägsta spädbarnsdödligheten i världen under 70-talet och har fortfarande en dödlighet under en promille. En bra preventiv verksamhet har naturligtvis varit en starkt bidragande orsak till detta. Det vore olyckligt om denna vård nedmonteras i brist på pengar, heter det i motionen. Det skulle vara önskvärt att man i stället, efter möjliga effektiviseringar, fortsätter att bedriva en kvalitativt bra preventiv mödra- och barnhälsovård genom att låta patienterna betala delar av den. Detsamma skulle kunna gälla för t.ex. mammografi- screening och gynekologisk kontroll. Det är bättre att behålla en bra effektiv förebyggande vård till en viss kostnad för patienten än att av ekonomiska skäl rasera en väl fungerande verksamhet, anser motionären. I motion So294 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientavgifternas differentiering (yrkande 10). Motionärerna anser att allas ekonomiska möjlighet till hälso- och sjukvård inte är självklar. Signaler tyder på att utsatta ekonomiska grupper väntar alltför länge, eller låter bli att besöka sjukvården på grund av för höga patientavgifter. Dålig ekonomi kan också tvinga människor att avstå från utskrivna mediciner. Patientavgifterna inom primärvården borde enligt motionärerna vara låga eller inte förekomma alls. För barn och ungdomar upp till 19 år borde primärvården alltid vara avgiftsfri. Även distriktsvården borde vara avgiftsfri medan patientavgiften till specialistvård kan vara högre än till primärvård. Fördelen med differentierad taxa är enligt motionärerna att man får ett styrmedel över patienternas val av vårdnivå. I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om att avgifterna inom vården inte får vara avskräckande höga (yrkande 38). Motionärerna anser att patienter som inte är i behov av sjukhusvård skall stimuleras att vända sig till sin husläkare i stället. Patientavgiften bör vara olika stor beroende på var patienten söker vård. Det bör vara betydligt billigare att vända sig till husläkaren än till akutsjukvården. Det får dock inte vara så att avgifterna upplevs som så avskräckande höga att man avstår från vård som man behöver. I motion So229 av Chatrine Pålsson (kd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa ett kreditsystem så att ingen behöver avstå från vård på grund av ekonomiska skäl. Motionären anför att det skett en kostnadsökning för den enskilde såväl för läkarbesök som för medicinkostnader så att det vid ett enda sjukdomstillfälle sammanlagt kan bli höga kostnader. Många har i dag en bekymmersam ekonomisk situation. En oförutsedd utgift på 250 kr kan för många vara ett hinder att söka den vård man har behov av.
Högkostnadsskydd I några motioner yrkas ett vidgat högkostnadsskydd. I motion So424 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inordna tandvården för pensionärer i högkostnadsskyddet (yrkande 8). Motionärerna anser att pensionärer skall undantas från högkostnadsskyddet i vuxentandvårdsförsäkringen och i stället få del av högkostnadsskyddet inom hälso- och sjukvården. I yrkande 7 hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att alla låginkomstpensionärer skall erhålla frikort enligt vad i motionen anförts om att ingen skall avstå från sjukvård av ekonomiska skäl. Motionärerna anser att landstingen ?direkt? bör ge frikort till de pensionärer som lever på folkpension och bostadstillägg. I motion So807 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin mening ger till känna vad i motionen anförts om att individers utgifter för hälso- och sjukvård samt utgifter för tandvård på sikt bör infogas i ett gemensamt högkostnadsskydd (yrkande 6). I motion So227 av Birthe Sörestedt och Margareta Sandgren (båda s) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tandlossningssjukdomen skall betraktas som annan sjukdom och ingå i högkostnadsskyddet. Motionärerna anser att kostnaderna för den enskilde är oerhört höga. Många anser sig inte ha råd att genomgå en sådan behandling. Tandlossning är en infektionssjukdom som kan drabba helt friska personer. Sjukdomen är ärftligt betingad och kostfaktorerna har ingen betydelse. Tandlossning kan också bero på behandling för viss grundsjukdom, t.ex. diabetes, enligt motionärerna.
Bakgrund och tidigare behandling HSU 2000 har i betänkandet Reform på recept behandlat patientavgifter och högkostnadsskydd. I betänkandet (SOU 1995:122) finns en redogörelse för regelsystemet såväl inom den landstingskommunala som den kommunala hälso- och sjukvården (s. 170-187). I propositionen 1996/97:27 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. som grundade sig på nyss nämnda betänkande, föreslog regeringen (prop. s. 68-70) följande:
Högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården skall omfatta pa- tientavgifter för läkarvård och sjukvårdande behandling inom landstingen, läkarvård och sjukgymnastik hos privata vårdgivare med ersättning från landstingen samt inkontinensartiklar för vilka landstingen har kostnadsansvar. Egenavgifter för kommunal sjukvård skall inte ingå i detta högkostnadsskydd. Egenkostnadstaket i högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården skall vara högst 900 kronor per år. För barn under 18 år i samma familj skall gälla ett gemensamt högkostnadsskydd. Den enskilde skall inte betala större andel av en avgift än att egenkostnadstaket uppnås. Regeringen anförde som skäl för sitt förslag:
Två separata högkostnadsskydd, som regeringen nu föreslår införs, bör vara till fördel för både patienterna och finansiären. Det nuvarande högkostnadsskyddet för läkemedel och för öppen vård har sin utgångspunkt i att den enskilde skall skyddas mot höga sammanlagda utgifter för en tolvmånadersperiod. Det nya systemet innehåller självklart även ett motsvarande motiv men det kommer också att fungera så att individer med endera stora kostnader för läkemedel eller omfattande besök hos den öppna vården får ett mera riktat skydd. Personer som når båda egenkostnadstaken kan ha sina avgiftsfria perioder för läkemedel respektive öppen vård under olika delar av året vilket ger en bättre spridning av kostnaderna. Högkostnadsskyddet i den öppna hälso- och sjukvården skall omfatta patientavgifter för läkarvård och sjukvårdande behandling inom landstingen, läkarvård och sjukgymnastik hos privata vårdgivare med ersättning från landstingen samt inkontinensartiklar för vilka landstingen har kostnadsansvar. För landstingens del innebär separationen av högkostnadsskydden att de kan utforma egna avgiftssystem för den öppna hälso- och sjukvården med hänsyn till egna fördelnings- och sjukvårdspolitiska ambitioner. De kan också på egen hand periodisera avgifterna för patienterna inom det högsta tak som bestäms i författning. Den grundläggande bestämmelsen för avgifter för hälso- och sjukvård finns i 26 § hälso- och sjukvårdslagen. Enligt bestämmelserna i denna paragraf får vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer, i den mån inte annat är föreskrivet. Systemet med statligt reglerade patientavgifter avskaffades i princip den 1 januari 1991. De avgifter som kommunerna beslutar om inom den kommunala hälso- och sjukvården omfattas för närvarande inte av högkostnadsskyddet för öppen vård.
Enligt regeringens förslag kommer inte eventuella egenavgifter för inkontinensartiklar för brukare i särskilt boende att omfattas av högkostnadsskyddet för avgifter i öppen hälso- och sjukvård. I stället är det kommunerna som på egen hand reglerar detta. Regeringen förutsätter att det sker med beaktande av reglerna i hälso- och sjukvårdslagen samt socialtjänstlagen (1980:620) om de boendes rätt till s.k. förbehållsbelopp. Det nya högkostnadsskyddet för öppen vård, som enligt regeringens bedömning bör uppgå till 900 kronor för en tolvmånadersperiod, bör på samma sätt som högkostnadsskyddet för läkemedel fungera så att när patienten närmar sig taket för egenavgifterna skall han endast betala den resterande avgiften intill takbeloppet för det fall erläggande av full patientavgift skulle leda till att taket passeras. Befrielsen från patientavgift gäller sedan under den tid som återstår av ett år, räknat från första vårdtillfället, för den som är bosatt inom landstinget eller en s.k. landstingsfri kommun. Avgiftsutredningen har i betänkandet Avgifter inom handikappområdet (SOU 1995:35) föreslagit att det bör finnas ett integrerat högkostnadsskydd för öppen vård oberoende av huvudmannaskapet för hälso- och sjukvården. Utredningen har också redovisat att man anser att ett skydd för höga kostnader i samband med sjukresor kan inordnas i ett dylikt integrerat högkostnadsskydd som alternativ till ett separat högkostnadsskydd för sjukresor. När det gäller frågan om sjukresorna har HSU 2000 ansett det vara rimligt att Samreseutredningens förslag beaktas innan slutlig ställning tas. Kommittén har dock för sin egen del förordat att man borde överväga att behålla regleringen om landstingens skyldighet att ersätta sådana sjukresor men att regeln i 2 kap. 6 § lagen om allmän försäkring, som bemyndigar regeringen att bestämma grunderna för sådan ersättning slopas. Enligt kommitténs bedömning är det motiverat att landstingen har en skyldighet att subventionera sådana resor, men att de bör ha friheten att fastlägga egenavgiftens storlek med hänsyn till lokala förutsättningar och behov. Vad angår frågan om ett statligt reglerat högkostnadsskydd som omfattar såväl kommunala som landstingskommunala avgifter för hälso- och sjukvård har HSU 2000 som framgår ovan stannat för att inte föreslå en sådan ordning. Däremot pekar kommittén på möjligheten för landsting och kommuner att avtala om att kommunala sjukvårdsavgifter skall inordnas i högkostnadsskyddet för öppen sjukvård. Regeringen avser inte att i detta sammanhang ta ställning till frågan om sjukresor utan återkommer senare i den delen. I fråga om ett gemensamt högkostnadsskydd för hälso- och sjukvård inom kommuner och landsting följer regeringen det förslag som kommittén lagt fram och som innebär att det statligt reglerade högkostnadsskyddet inte skall omfatta avgifter som kommunerna med stöd av hälso- och sjukvårdslagen bestämmer. Regeringen anser att det kommunala avgiftssystemet är alltför avvikande från landstingens för att en samordning skall vara ändamålsenlig. Motionsyrkanden om olika aspekter på högkostnadsskydd såväl mer allmänt som detaljerat avseende dels tandvårdsförsäkringen, dels öppen sjukvård och läkemedel behandlade utskottet senast i samband med budgetpropositionen i betänkandet 1996/97:SoU1. I betänkandet, vartill hänvisas, redovisas också huvuddragen i den nuvarande tandvårdsförsäkringen samt de senaste årens utredningsarbete och ställningstaganden på området. Motionsyrkanden om högkostnadsskyddets utformning på tandvårdssidan avstyrktes av utskottet, främst med hänvisning till ett kommande förslag från regeringen om en ändring av tandvårdsförsäkringen fr.o.m. år 1998 (s. 89). Omfattningen av högkostnadsskyddet behandlades också i utskottets betänkande 1996/97:SoU5 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. i anledning av ett motionsyrkande (kd) om att fler kostnader borde ingå i högkostnadsskyddet. Som exempel nämndes resekostnader och kostnaden för hjälpmedel. I betänkandet, s. 26-27, finns en sammanfattning av propositionens ställningstagande. Regeringen avser att återkomma till riksdagen efter visst ytterligare utredningsarbete. Utskottet ville inte föregripa regeringens kommande förslag på området. Motionsyrkandet avslogs (res. kd). Rskr. 58. Behandling för tandlossning sker i dag inom odontologin. Regler om behandlingskostnader m.m. finns i tandvårdstaxan (1973:638). I det nyligen avlämnade utredningsbetänkandet Ds 1997:16 Tandvårdsförsäkring i omvandling föreslås bl.a. att personer som har långvariga och väsentligt ökade tandvårdsbehov till följd av bl.a. sjukdom skulle få möjlighet till subventionerat arvode. I betänkandet (s. 89-90) nämns som exempel att svår tandlossning kan ha sin grund i ärftliga förhållanden och kunna omfattas av förslaget om subventionerat arvode. Betänkandet har remissbehandlats. I vårpropositionen anförs bl.a. (s. 136-137) att regeringen har beslutat att begränsa den tidigare aviserade besparingen inom tandvårdsförsäkringen den 1 januari 1998 samt att behålla den nuvarande tandvårdstaxan även under 1998. Fr.o.m. år 1999 planerar regeringen en mer omfattande omstrukturering av tandvårdsförsäkringen. Regeringen beslutade direktiv i juni 1997 för en särskild utredare med uppdrag att lämna förslag till en ny inriktning på tandvårdsförsäkringen. Utredningsarbetet skall vara avslutat vid årsskiftet 1997/98. I propositionen 1996/97:115 Mer tillgänglig kollektivtrafik (maj 1997) lade regeringen fram förslag bl.a. mot bakgrund av den s.k. Samreseutredningens förslag. I propositionen föreslås följande om resenärers egenavgift vid färdtjänst (s. 55).
Den avgift som resenären skall betala vid färdtjänst bestäms, såsom en huvudregel, av kommunen. Avgiften skall vara skälig och får inte överstiga tillståndsgivarens självkostnad. Avgiften skall kunna vara olika stor under dygnets olika timmar. I de fall trafikhuvudmannen ansvarar för färdtjänst är det landstinget och de kommuner som överlåtit ansvaret för färdtjänst till trafikhuvudmannen som gemensamt beslutar om grunderna för avgifterna. Detta gäller givetvis bara när landstinget och berörda kommuner är länstrafikansvariga. Om oenighet råder om avgifternas storlek, beslutar regeringen. Även ett regionförbund kan besluta om grunderna för avgifterna. Om landstinget och de kommuner som överlåtit sin uppgift att besluta är överens, kan enbart kommunerna bestämma avgiften. Vad gäller riksfärdtjänsten skall, som tidigare, regeringen meddela närmare föreskrifter om avgifterna. I propositionen förs inte något resonemang om högkostnadsskydd. De s.k. sjukresorna ligger utanför förslaget i propositionen. Det ekonomiska och administrativa ansvaret för dessa ligger hos landstingen. Grunderna för sjukreseersättningen bedöms av regeringen enligt ett bemyndigande i 2 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Propositionen bereds för närvarande av trafikutskottet. Landstingsförbundets förbundsstyrelse rekommenderade i maj 1997 sjukvårdshuvudmännen att arbeta med att stärka patientens ställning. I ett s.k. inriktningsdokument (bilaga till rekommendationen) anförs bl.a. följande under rubriken Hälso- och sjukvården skall vara fortsatt tillgänglig för alla som behöver hälso- och sjukvårdens insatser.
Landstingen kommer att studera hur de nya avgifterna och det nya högkostnadsskyddet påverkar människors förutsättningar att ta del av hälso- och sjukvården. Vi skall särskilt granska hur barnfamiljerna och de äldre påverkas och hur avgifter inom den kommunala omvårdnaden och inom läkemedelsområdet samagerar med avgifter inom sjukvården. Om det finns avgifter som hindrar människor att uppsöka vård när man är i behov av vårdens insatser, då skall landstingen tillse att avgifterna ändras. Patientens betalningsförmåga skall aldrig avgöra rätten att få vård.
Hälso- och sjukvården har ett stort ansvar för grupper som inte kan formulera sina egna krav och uttala sina behov. Sjukvårdshuvudmännen skall i alla verksamheter uppmärksamma och försöka tillgodose de svagaste gruppernas behov. I den nyligen avlämnade Folkhälsorapporten varnar Socialstyrelsen för att ytterligare höjningar av vårdavgifter ofrånkomligen leder till en mer ojämlik vård. På s. 312 i rapporten anförs följande.
Enkätstudier i Stockholms läns landsting pekar på att var fjärde tillfrågad som hade haft behov av läkarkontakt uppgav att de avstått från det en eller flera gånger av ekonomiska skäl. Ju lägre inkomst desto större andel hade avstått från läkarbesök. Betydligt fler unga än äldre hade avstått och allvarligt sjuka hade avstått oftare än andra. Metodologiskt finns det invändningar mot frågan, bl.a. beroende på att frågan inte är kopplad till faktisk vårdkonsumtion, att den kan vara ledande p.g.a. att alternativa svar om anledningen till att avstå från läkarbesöket saknades och att det finns en risk för taktiska svar. Det finns dock anledning att ta resultaten som en varningssignal. Särskilt med tanke på att de som har sämst ekonomi är en utsatt grupp, oftast med det största vårdbehovet. Även om sjukvården i Sverige i stort sett fortfarande är jämlik så kommer ytterligare höjningar av vårdavgifter ofrånkomligen att leda till en mer ojämlik vård. Situationen inom tandvården illustrerar detta.
Utskottets bedömning Systemet med statligt reglerade patientavgifter avskaffades i princip den 1 januari 1991. Motivet var att möjliggöra för sjukvårdshuvudmännen att effektivare kunna utnyttja hälso- och sjukvårdens organisation och resurser genom att t.ex. differentiera avgiftsnivåerna mellan olika typer av mottagningar. Den grundläggande bestämmelsen om avgifter för hälso- och sjukvården finns i 26 § hälso- och sjukvårdslagen. Enligt bestämmelsen får vård-avgifter tas ut enligt grunder som landstinget eller kommunen bestämmer i den mån inte annat är föreskrivet. Utskottet noterar att sjukvårdshuvudmännen följer effekterna av de avgifter som tillämpas. Avgiftsnivån bör enligt utskottet inte hindra de som behöver vård att söka vård. Utskottet avstyrker motionerna So205 (m), So229 (kd), So277 (fp) yrkande 38 och So294 (v) yrkande 10. Det nu gällande högkostnadsskyddet omfattar patientavgifter för läkarvård och sjukvårdande behandling inom landstingen, läkarvård och sjukgymnastik hos privata vårdgivare med ersättning från landstingen samt inkontinensartiklar för vilka landstingen har kostnadsansvar. Frågor om införande av ett mer omfattande högkostnadsskydd än det nu gällande har utretts men regeringen har inte tagit slutlig ställning i frågan. Omfattningen av en framtida tandvårdsförsäkring utreds för närvarande på nytt. Utskottet vill inte föregripa regeringens kommande förslag på området. Motionerna So227 (s), So424 (v) yrkandena 7 och 8 och motion So807 (mp) yrkande 6 avstyrks.
Betalningsansvaret för sjukvård I motion So220 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (båda s) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad i motionen anförts om behovet av ytterligare konventioner med andra länder (yrkande 1), dels vad i motionen anförts om solidariskt ansvar för sjukvårdsutgifter i vissa fall (yrkande 2). Motionärerna anser att problemen tilltar inom svensk sjukvård att utreda betalningsansvaret när sjukvårdsbehov uppkommer hos personer som kommit från ett annat land till Sverige, t.ex. i egenskap av anhöriga till antingen svenska medborgare eller personer som är legitimt bosatta i landet. Den ökade rörligheten i världen i form av turism förorsakar också denna typ av problem. Andelen utländska medborgare från land med vilka Sverige inte har social konvention som kommer hit och hamnar i behov av sjukvård ökar, enligt motionärerna. Problemen blir särskilt stora när det rör sig om komplicerade och mycket vårdkrävande tillstånd. Det är inte ovanligt att det uppstår omfattande diskussioner kring betalningsansvar för sjukvårdens insatser. Detta leder in i en besvärlig problematik där humanitära och medicinska aspekter står mot de ekonomiska och där vårdpersonalens lojalitet delas mellan en förtvivlad patient och det administrativa reglementet Motionärerna anser att det är viktigt att regeringen uppmärksammar detta växande problem och möter det genom ett utökat arbete för att åstadkomma överenskommelser, konventioner med flera länder, heter det i motionen.
Bakgrund m.m. Enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen gäller att om någon som vistas inom landstinget utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård, skall landstinget erbjuda sådan vård. Från Landstingsförbundet har följande inhämtats. Sverige har sedan länge sjukvårdskonventioner med många EU-länder. Det innebär att personer från dessa länder har rätt till akut vård samt akut tandvård vid tillfällig vistelse i Sverige på samma avgiftsvillkor som hemmasvenskar. Motsvarande rätt har svenskar vid besök i våra konventionsländer. Därutöver finns sjukvårdsavtal med Algeriet, Polen, Estland, Australien, Quebec, Ungern och Israel. Till följd av EU-medlemskapet antas sjukvårdskonventionerna i framtiden få en mer begränsad betydelse eftersom flertalet patienter erhåller vård med hänvisning till förordning (EEG)1408/71. Landstingen erhåller ersättning från sjukförsäkringen när vård ges till patienter från de länder med vilka vi har konventioner eller sjukvårdsavtal. En specificerad vårdräkning översänds till försäkringskassan som sedan betalar ut ersättning till landstinget. I några fall under senare år har det, enligt uppgift, inträffat att landsting har begärt att staten skall ersätta kostnader för en person som vårdats inom landstinget. Framställan har avslagits. För närvarande pågår ett arbete (enkät) inom Landstingsförbundet för att ta reda på hur stort ?problemet? är dvs. hur många landsting som har ställts inför att få stå för kostnaden för en enskilds vård och hur stora belopp det kan vara fråga om. Enkäten har inte besvarats av alla sjukvårdshuvudmän ännu. Detta beräknas ske under september 1997. Först därefter har Landstingsförbundet en samlad bild av hur stort ?problemet? är.
Utskottets bedömning De frågor som motionärerna tar upp behandlas för närvarande inom Lands- tingsförbundet med syfte att ge frågorna en bred belysning. Riksdagen bör inte nu ta något initiativ. Motion So220 (s) avstyrks därför.
Kostnader för preventivmedel I motion So219 av Tone Tingsgård och Barbro Andersson (båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagändring gällande preventivmedel. När nya bestämmelser infördes för preventivmedelsrådgivning i samband med abortlagens införande gavs statsbidrag till verksamheten, som skulle vara kostnadsfri för individen (lag 1984:687). Preventivmedel som tillhandahölls vid rådgivningen var gratis, och preventivmedel som byggde på hormonella metoder, som erhölls på recept, omfattades av läkemedelsrabatten. Dessa öronmärkta anslag upphörde 1984; rådgivningen har varit kostnadsfri för individen. Däremot har regler för rabattering av receptbelagda läkemedel ändrats, vilket inneburit att kostnaderna för t.ex. p-piller har stigit genom åren. Eftersom p-piller, som kostar ca 350-400 kr per år, är den vanligaste och mest accepterade metoden för de yngsta kvinnorna och eftersom spiral, som är kostnadsfri för individen för 5-8 års användning, är en mera accepterad och lämplig metod för de litet äldre kvinnorna, som fött barn, har kostnadsbördan för preventivmedel enligt motionärerna fått en olycklig fördelning och drabbar hårdare den grupp av kvinnor, som har de sämsta ekonomiska resurserna. Vissa nya metoder, hormonspiralen och p-stavar, är långtidsverkande och ett enda läkemedelsuttag (i dag 170 kr) kan ge skydd under 5 år med dessa metoder, vilket över tid således innebär små kostnader för individen. Det finns i dag enligt motionärerna ingen total utvärdering av hur kostnadskänsliga preventivmedelssökande är. På många håll i landet har man emellertid infört subventioner av p-piller till de yngsta, eftersom man tyckt sig märka att unga flickor gjorde oavsiktliga avbrott i p-pilleranvändningen på grund av att de inte hade pengar till nya piller. Socialstyrelsen utvärderade effekten av sådan subventionering på aborttalen och fann tecken på att tonårsaborterna minskade i subventionerade områden. Man konkluderade att det var troligt att subventionen i kombination med andra abortförebyggande åtgärder hade viss effekt på aborttalen. Enligt motionärerna ter det sig rimligt att förmoda att speciellt yngre kvinnor är mycket kostnadskänsliga i dag och att höga kostnader för preventivmedel bidrar till dålig användning och många oönskade graviditeter. Det vore därför önskvärt att kostnaderna för preventivmedel hölls låga för alla och speciellt för de allra yngsta. Förslag har lagts i vissa landsting att man skulle kunna finansiera p-pillersubventionering genom att ta ut en avgift för t.ex. spiraler. Dessa förslag har hittills fallit på att lagen (lag 1984:687) stadgar att preventivmedel skall tillhandahållas kostnadsfritt i samband med rådgivning för att statligt anslag till verksamheten skall utgå. Motionärerna anser att preventivmedel bör kunna tillhandahållas för en låg kostnad för alla, speciellt för de yngre. Om landstingen tilläts ta en mindre summa för t.ex. spiraler, skulle detta kunna subventionera p-piller så att ingen kvinna skulle behöva betala mer än 100-150 kr per år för preventivmedel, eventuellt lägre för ungdomar under 23 år. En lagändring bör därför enligt motionärerna komma till stånd, som ger landstingen rätt att ta ut en mindre summa för det utdelade preventivmedlet. Det är viktigt att en eventuell ny lag inte ger möjlighet till helt fri prissättning av preventivmedel, eftersom en sådan lagändring helt skulle kunna motverka sitt syfte i framtiden, heter det i motionen.
Bakgrund I betänkandet Reform på recept (SOU 1995:122) berörs den frågeställning som motionärerna tar upp på s. 191-192 under rubriken Statligt reglerade patientavgifter. Utredningen anför:
Genom lagen (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m.m. lämnar staten bidrag från sjukförsäkringen för rådgivning i födelsekontrollerande syfte och om abort och sterilisering. Ersättningen lämnas under förutsättning att rådgivningen (inkl. i samband därmed utlämnade preventivmedel) lämnas kostnadsfritt. Det bör dock påpekas att p-piller, som är det mest använda preventivmedlet bland unga kvinnor, inte erhålles kostnadsfritt. Däremot är spiral och pessar som i första hand används av de något ?äldre?, ofta bättre ekonomiskt rustade kvinnorna, helt gratis. Ersättningen utgick från början som ett separat statsbidrag och inordnades senare i det särskilda statsbidraget till hälso- och sjukvården enligt förordning (1984:908) om vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för sjukvård m.m. (Dagmarförordningen). Villkoret om avgiftsfrihet återfinns även i denna förordning. Statsbidraget tillkom för att stimulera landstingen (och andra) att etablera rådgivningsverksamheter som ett led i ansträngningarna att förebygga aborter och oönskade graviditeter. För att inte någon av ekonomiska skäl skulle avstå från att använda rådgivningen förenades statsbidraget med villkor om avgiftsfrihet. Lagstiftningen tillkom således i verksamheternas uppbyggnadsskede och hade tydlig stimulanskaraktär. Förhållandena är numera enligt vår bedömning i flera avseenden annorlunda. Den abortförebyggande verksamheten är numera väl etablerad inom landstingen, vilket understryks av att en del landsting även tillhandahåller gratis preventivmedel till vissa grupper. Den är också känd och efterfrågad av befolkningen. Verksamheten synes inte i här aktuella avseende skilja sig från andra förebyggande verksamheter, som landstingen själva beslutar om t.ex. mödra- och barnhälsovården. Genom avregleringen av patientavgifter inom öppen vård ställs landstingen inför många situationer där de måste väga den hindrande effekten hos en avgift mot vikten av att invånarna utnyttjar verksamheten. Landstingen har också ansvar för såväl förebyggande åtgärder som de medicinska åtgärder som blir aktuella när den förebyggande verksamheten inte fungerar. Den grundläggande ansvarsfördelningen mellan staten och landstingen är att landstingen själva fastställer avgifterna för förebyggande åtgärder. Enligt kommitténs mening synes det inte längre föreligga särskilda skäl för att patientavgiften i denna verksamhet skall vara statligt reglerad. Kommittén föreslår därför att den statliga regleringen av avgiften avvecklas. Något förslag i denna del lades inte fram i proposition 1996/97:27 Läkemedelsförmåner och läkemedelsförsörjning m.m. Även i betänkandet Den privata vårdens omfattning och framtida ersättningsformer - en översyn av de nationella taxorna för läkare och sjukgymnaster (SOU 1996:91) har frågan berörts. Utredningen ifrågasätter om det är rimligt att särbehandla födelsekontroll i den nationella taxan (s. 72). I Socialstyrelsens rapport 1996:7 Hälsovård före, under och efter graviditet berörs också den frågeställning som motionärerna tar upp (s. 134-135). Rapportens författare anser sammanfattningsvis att preventivmedel bör vara billiga och att prisskillnader mellan olika preventivmedel bör utjämnas.
Utskottets bedömning Kostnader för preventivmedelsrådgivning och kostnader för preventivmedel för kvinnor har behandlats av olika statliga utredningar samt i en rapport från Socialstyrelsen det senaste året. Argumentationen i dessa utredningar sammanfaller i stort med den uppfattning som motionärerna i So219 (s) framför. Utskottet anser att regeringen på lämpligt sätt bör överväga författningsregleringen på området, konsekvenserna av denna samt komma med förslag till riksdagen på hur en utjämning av patienternas kostnader i detta sammanhang bör ske. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So219 (s).
Bemötande
Motioner I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om bemötande av kvinnor i sjukvården (yrkande 1). Motionärerna anser att det finns anledning att kritisera bemötandet av kvinnor i sjukvården. Deras sjukdomar som kan uppfattas vara diffusa diagnosticeras inte. Vidare är behandling och eftervård av sämre kvalitet jämförd med den som en man bemöts med. Kvinnor som insjuknat i hjärtinfarkt får sämre eftervård än männen. Kvinnornas infarkter är dessutom svårare att diagnosticera och kräver särskild uppmärksamhet. Kvinnor besöker oftare läkare vilket enligt motionärerna tyder på att de tar kroppens signaler på allvar. Normen i sjukvården är fortfarande mannen. De flesta normalvärden är fastställda på värnpliktiga män. Fibromyalgi kan behandlas i ett betydligt tidigare skede om sjukvården tar de symtom som kvinnorna påvisar på allvar. Bemötandet av kvinnor som söker vård måste enligt motionärerna förbättras. I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs också ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om vård på lika villkor för kvinnor och män (yrkande 10). Motionärerna tar upp samma frågor som i motion So230 yrkande 1 och lägger till att inom den medicinska forskningen finns det i dag liten kunskap om de faktorer som skiljer mäns och kvinnors hälsa. En stor del av den forskning som bedrivs och den statistik som tas fram saknar könsperspektiv. Att forskningsresultat som enbart baseras på män antas vara relevanta även för kvinnor kan försvåra förståelsen av orsakssamband, heter det i motionen. Landstingen måste arbeta aktivt för att minska skillnaderna mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården.
Bakgrund och tidigare behandling Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motionsyrkanden om olika aspekter på kvinnors hälsa m.m., senast våren 1996 i betänkandet 1995/96:SoU17 (s. 21 f.) vartill hänvisas. Utskottet refererade bl.a. till kommittédirektiven för en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om hur kvinnor och män bemöts inom hälso- och sjukvården. Vidare hade regeringen hösten 1995 beviljat 1,5 miljoner kronor för utveckling av kurser i kvinnors hälsa och jämställdhetskunskap för den grundläggande läkarutbildningen. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att det är angeläget att kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas samt att detta också sker på olika sätt. Motionsyrkandena (c, fp, mp) bedömdes i huvudsak vara tillgodosedda och avstyrktes därför (res. mp). Bemötandeutredningen lämnade i augusti 1996 betänkandet Jämställd vård - olika vård på lika villkor. I betänkandet konstateras bl.a. att hälso- och sjukvårdens förmåga att anpassa bemötande och behandling efter kvinnors och mäns specifika behov har brister i många avseenden. Det saknas därutöver könsuppdelade kunskaper om effekter av olika vårdåtgärder. I betänkandet presenteras ett antal åtgärdsförslag som berör patientens ställning, forskning, utbildning, tillsyn, uppföljning och utvärdering samt sjukvårdshuvudmännens ansvarsområden. Betänkandet har remissbehandlats. Inom Socialdepartementet pågår sedan i våras ett arbete med ett utvecklingsprogram ?Genderprogram för social välfärd?. Varje myndighet inom socialdepartementets område har till uppgift att analysera förslag och verksamhet utifrån båda könens utgångspunkter. Kvinnor och män har, enligt programmet, rätt att få adekvat bemötande, vård eller behandling utifrån de egna förutsättningarna och behoven.
Utskottets bedömning Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är angeläget att kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas. Utskottet konstaterar att en del av Bemötandeutredningens förslag nu förs ut till myndigheterna genom det genderprogram för social välfärd som departementet arbetar med. Riksdagen behöver inte ta något initiativ. Motionerna So230 (c) yrkande 1 och So277 (fp) yrkande 10 avstyrks.
Våld mot kvinnor
Motioner I motion Ju917 av Ingbritt Irhammar (c) hemställs om ett tillkännagivande om vad som anförts om handlingsprogram för våldtäktskliniker (yrkande 5). Motionärerna anser att särskilda kliniker för våldtäktsoffer bör inrättas. Syftet med klinikerna skall vara att praktiskt bistå utsatta kvinnor. Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala har ett centrum byggts upp för våldtagna och misshandlade kvinnor. Ett heltäckande handlingsprogram har utarbetats för hur man behandlar och bemöter utsatta kvinnor vid sjukhusbesök. Liknande handlingsprogram och kliniker bör inrättas runt om i landet. I motion Ju719 av Eva Flyborg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om våldtagna kvinnors rätt till stöd (yrkande 3). Den kvinna som utsatts för våldtäkt måste enligt motionärerna snabbt erbjudas möjlighet att genomgå ett graviditetstest. Hon måste också erbjudas stöd och hjälp oavsett om hon väljer att behålla barnet eller att göra abort.
Bakgrund m.m. Motionsyrkanden liknande de nu aktuella behandlades senast av utskottet i betänkandet Vissa socialtjänstfrågor 1994/95:SoU26, s. 30 f. I betänkandet ges en fyllig beskrivning av Kvinnovåldskommissionens arbete på området. Bl.a. beskrivs att kommissionen i mars 1994 avgav delbetänkandet Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats (SOU1994:56). Kommissionen har i enlighet med sina direktiv utrett förutsättningarna för att inrätta en eller flera s.k. våldtäktskliniker. Kommissionen har kommit fram till att det på ett större sjukhus i landet behöver byggas upp en verksamhet för kunskapsutveckling och medicinsk behandling av kvinnor som våldtagits eller misshandlats och att en sådan verksamhet bör tjäna som modell för hela hälso- och sjukvårdens bemötande och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor. I slutet av maj 1994 beslutade regeringen att stödja förslaget från kommissionen om att inrätta ett centrum för våldtagna och misshandlade kvinnor vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. En huvuduppgift för centrumet är att ta emot kvinnor som utsatts för våld för medicinsk undersökning och behandling. Centrumet skall också kunna erbjuda t.ex. krissamtal och dygnet-runt- rådgivning per telefon. Verksamheten skall innefatta forskning och utveckling om hur hälso- och sjukvården bemöter kvinnor som utsatts för våld. De metoder och modeller som utvecklats vid sjukhuset skall kunna spridas till andra landsting. Utskottet gjorde följande bedömning:
Våldet mot kvinnor är enligt utskottet ett allvarligt allmänmänskligt och samhälleligt problem som måste bekämpas. Det är därför positivt att under senare år ett stort antal åtgärder vidtagits för att motverka våld mot kvinnor och lindra dess verkningar. Ny lagstiftning har införts samtidigt som många ändringar gjorts i befintliga lagar. Satsningar har vidare gjorts på förebyggande åtgärder och på förbättringar av skyddet för de kvinnor som har utsatts eller riskerar att utsättas för våld.
Inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och rättsväsendet har flera olika myndigheter ansvar för att hjälpa och skydda kvinnor som har utsatts för övergrepp. Det har under senare år också vuxit fram åtskilliga lokala kvinnojourer som utför ett viktigt arbete med att stödja misshandlade kvinnor. De lokala jourerna får statliga medel för olika former av försöks- och utvecklingsarbete. Statsbidrag utgår till organisationer som motverkar våld mot kvinnor.
Trots dessa åtgärder har under senare år antalet anmälningar om våld mot kvinnor ökat. Arbetet med att motverka våldet måste, som framhålls i budgetpropositionen, fortsätta och ytterligare intensifieras.
Kvinnovåldskommissionen, som har till uppdrag att göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld, skall avsluta sitt arbete under sommaren 1995. Det är utskottets förhoppning att kommissionens förslag skall bidra till ett effektivare sätt att arbeta med dessa frågor inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och övriga berörda myndigheter. Regeringen har redan ställt sig bakom Kvinnovåldskommissionens förslag om att inom hälso- och sjukvården inrätta ett särskilt centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats. Motionerna avstyrktes (res. fp). Riksdagen följde utskottet. Kvinnovåldskommissionen har i sitt slutbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995: 60) behandlat hälso- och sjukvårdens bemötande av kvinnor som utsatts för våld. Kommissionen föreslog bl.a. följande (s. 153):
...målet bör vara att det i varje landsting så småningom finns en specialiserad resurs för kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp. Det behövs enligt vår mening ett övergripande policydokument för hälso- och sjukvården i vilket klargörs de mål som bör gälla för hälso- och sjukvårdens insatser när det gäller kvinnor som utsatts för våld. Vi föreslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta allmänna råd för hur sådana ärenden bör handläggas. Vi anser att psykoterapi för kvinnor som utsatts för våld och sexuella övergrepp måste kunna erbjudas inom rimlig tid och till rimlig kostnad för kvinnorna. Vi utesluter inte att det för denna grupp kan behöva införas någon form av - åtminstone begränsad - vårdgaranti. Mot bakgrund av de stora förändringar som pågår inom hälso- och sjukvården har vi avstått från att försöka utforma de närmare förutsättningarna för en sådan garanti. Betänkandet har remissbehandlats. Beredning pågår inom Justitie-, Social- och Arbetsmarknadsdepartementen. En proposition planeras enligt uppgift till senare delen av hösten 1997. I en rapport (maj 1997 KOM (97) 224 slutlig) från Europeiska kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om kvinnors hälsotillstånd inom Europeiska gemenskapen behandlas bl.a. våld mot kvinnor (s. 117 f.). Det anförs att det är en fråga som väcker alltmer oro i EG. Orsakerna till våld mot kvinnor är inte klara, heter det, men alkohol- och narkotikamissbruk, fattigdom och trångboddhet är faktorer som man vet förvärrar våld mot kvinnor. Enligt rapporten hävdas även att förändringar i samhället som strävar efter att höja kvinnors status ( i förhållande till männens) kan ha bidragit till ett ökat antal övergrepp och sexuellt våld mot kvinnorna.
Utskottets bedömning Utskottet vidhåller sin inställning att våld mot kvinnor är ett allvarligt allmänmänskligt och samhälleligt problem som måste bekämpas. Arbetet med att motverka våldet måste fortsätta och ytterligare intensifieras. Det är angeläget att hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt berörda myndigheter arbetar effektivt med dessa frågor. Kvinnovåldskommissionens förslag bereds för närvarande i Regeringskansliet med siktet inställt på en proposition senhösten 1997. Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande förslag på området. Motionerna Ju719 (fp) yrkande 3 och Ju917 (c) yrkande 5 avstyrks.
Kvinnlig könsstympning
Motioner I motion So259 av Ulla Hoffman m.fl. (v, m, c, fp, mp, kd) yrkas dels att riksdagen beslutar att lagen om kvinnlig omskärelse skall förändras i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 1), dels tillkännagivande om att ett kunskapscentrum om kvinnlig könsstympning bör inrättas (yrkande 2), dels tillkännagivande om att Socialstyrelsen bör ha det övergripande ansvaret (yrkande 3) och dels tillkännagivande om Sveriges hållning internationellt vad gäller kvinnlig könsstympning (yrkande 4). I Sverige har frågan om kvinnlig könsstympning, enligt motionärerna, blivit aktuell genom att kvinnor från Somalia, Etiopien och Eritrea bosatt sig här. Det finns i dag mer än 16 000 kvinnor från länder där könsstympning tillämpas varav ca 11 000 är i fertil ålder. Cirka 5 000 är under 18 år och riskerar att utsättas för övergreppet under besök i hemlandet. Det råder enighet i Sverige om att rituellt grundad könsstympning på kvinnor inte skall utföras. Eftersom det oftast är själva lagtexten som får spridning i olika grupper och inte förarbetena, är det enligt motionärerna viktigt att det klart framgår av lagtexten att förbudet omfattar alla typer av könsstympning. Begreppet omskärelse bör också bytas ut mot begreppet könsstympning. Dels för att det är internationellt vedertaget, dels för att det minskar risken för sammanblandning med den manliga omskärelsen och dess bakgrund. I lagtexten framhävs de medicinska skadorna, som enligt motionärernas mening inte står i proportion till ingreppets omfattning. Även ett mindre ingrepp kan ge mycket allvarliga fysiska skador, även om det utförs under goda sanitära förhållanden (skador på känsliga nerver, ärrbildningar m.m.). Lagen säger heller ingenting om den mest påtagliga följden av könsstympning, nämligen det psykiska lidandet. Det är naturligtvis svårt att bedöma omfattningen av lidandet, på lång sikt, vid det tillfälle då straffmätningen sker. Utskottet borde utarbeta de ändringar i lagtexten som behövs. Frågan om kvinnlig könsstympning är komplex och mångfacetterad. Varje dag får Socialstyrelsen frågor som rör detta område. Det är viktigt att det finns expertis inom området eftersom den är så pass komplicerad och rör så djupa skikt såväl på ett samhälleligt som på ett individuellt plan. T.ex. pågår en diskussion om vad som är reinfibulation (att slidöppningen på nytt sys ihop) av en förlöst könsstympad kvinna. Läkare utsätts för press om att reinfibulationen kommer att utföras i andra mer hälsovådliga sammanhang om det inte görs på sjukhuset i samband med förlossning. Vad som behövs är ett kunskapscenter i frågan där spjutspetskompetens finns. Centret skall hålla sig á jour i frågan om forskningen och utvecklingen på området, samla och sammanställa kunskaper, verka som konsulter där kunskap saknas, ordna fortbildning och stödja de frivilligorganisationer som arbetar mot könsstympning. I det projekt som Socialstyrelsen drivit i Göteborg har en unik, gedigen och omfattande kunskap om frågor som rör kvinnlig könsstympning erhållits. Projektet är nu avslutat och det är viktigt att kunskaperna, kompetensen och de samlade erfarenheterna används och utvecklas. Det förefaller, enligt motionärerna, naturligt att projektet får leva vidare i Socialstyrelsens regi. På sikt kan centret bli självfinansierat genom att sälja sina tjänster till kommuner och landsting. I Sverige drivs arbetet mot kvinnlig könsstympning av Socialstyrelsen. Socialstyrelsen samarbetar med Folkhälsoinstitutet, Invandrarverket, Barnombudsmannen, Skolverket och med Rädda Barnen. Socialstyrelsen bör även fortsättningsvis ha det samlade ansvaret. Det är viktigt att förebyggande arbete bedrivs parallellt av svenska myndigheter och inom invandrargrupper. Människor som redan i sitt hemland kämpat emot könsstympning skall i Sverige få stöd för sina idéer och därmed också fungera som nyckelpersoner i utrotandet inom den egna folkgruppen. Sverige bör slutligen med kraft driva frågan i FN och inom EU. I motion A820 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas ett tillkännagivande om myndigheters skyldighet att upplysa personer från länder där det förekommer könsstympning om att det är ett allvarligt brott enligt svensk lag (yrkande 16). Det måste enligt motionärerna finnas en obligatorisk skyldighet för svenska myndigheter att upplysa dem som kommer från länder där könsstympning praktiseras, att könsstympning betraktas som ett grovt brott i svensk lag och att handlingen är straffbar även när den begås utomlands.
Bakgrund m.m. I Sverige infördes förbud mot kvinnlig omskärelse 1982 genom lagen (1982:316) om förbud mot omskärelse av kvinnor. Ett ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (omskärelse) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte (1 §). Den som bryter härmot döms till fängelse i högst två år eller, om omständigheterna är mildrande, till böter. Om brottet har medfört livsfara, svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller annars inneburit ett synnerligen hänsynslöst beteende skall det bedömas som grovt. För grovt brott döms till fängelse i lägst ett och högst 10 år (1 §). Även försök är straffbart. Göteborgs invandrarförvaltning har med stöd från Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet sedan 1993 bedrivit ett pilotprojekt benämnt Hälsofrämjande åtgärder för kvinnor och barn, förebyggande av kvinnlig könsstympning. Projektet riktar sig till invandrargrupper från länder där könsstympning förekommer och till dem som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med problemet. Syftet är bl.a. att finna modeller och metoder som kan användas på andra håll för att förebygga könsstympning och rehabilitera kvinnor som redan blivit utsatta för könsstympning. Inom projektet har kunskaper och erfarenheter på området byggts upp. Projektet har utvärderats. Det har förlängts till utgången av augusti 1997. För närvarande övervägs inom Socialstyrelsen en eventuell fortsättning på verksamheten. Kvinnovåldskommissionen föreslår i sitt huvudbetänkande (SOU 1995:60) Kvinnofrid att lagens rubrik ändras till lag om förbud mot könsstympning av kvinnor. ?Könsstympning? beskriver enligt kommissionen på ett betydligt bättre sätt än ordet ?omskärelse? vilken karaktär den straffbara handlingen har. Kommissionen anser att brott mot lagen har ett mycket högt straffvärde. Det handlar om att på rituell grund utföra ingrepp som förstör väsentliga kroppsdelar på en människa, ofta med invalidiserande följder både fysiskt och psykiskt. Kommissionen anser det motiverat med en straffskärpning och föreslår att straffet för normalbrottet skall vara fängelse i högst fyra år. Straffminimum för grovt brott som avser den mest ingripande stympningen, i de flesta fall oerhört plågsamma och traumatiska, bör enligt kommissionen inte understiga fängelse i två år. Böter bör inte längre ingå i straffskalan. Kommissionen anser slutligen att även förberedande åtgärder och stämpling till brott liksom underlåtelse att avslöja könsstympning som är på färde bör vara straffbart. Kommissionens huvudbetänkande har remissbehandlats och en proposition planeras till senare i år. Utskottet behandlade frågor om åtgärder mot kvinnlig könsstympning senast i betänkande 1995/96:SoU17. Utskottet vidhöll att det är synnerligen angeläget med information och utbildning om kvinnlig könsstympning till både vuxna och barn inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till berörda personalgrupper. Det är också angeläget med återkommande uppföljning av insatserna på området. Utskottet utgick vidare ifrån att Sverige även i olika internationella sammanhang verkar för att bryta denna sedvänja. Något initiativ från riksdagen med anledning av motionerna behövdes dock inte. Motionsyrkandena avstyrktes.
Utskottets bedömning Frågan om ändring av begreppet kvinnlig omskärelse till kvinnlig könsstympning och om skärpning av lagstiftningen behandlas av kvinnovåldskommissionen. Utskottet anser att regeringens kommande förslag, som aviserats till senare i höst, bör avvaktas. Yrkande 1 i motion So259 (v, m, c, fp, mp, kd) avstyrks därför. Utskottet vidhåller inställningen att det är synnerligen angeläget med information och utbildning om kvinnlig könsstympning till både vuxna och barn inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till berörda personalgrupper. Det är också angeläget med återkommande uppföljning av insatserna på området. Den kompetens på området som byggts upp inom landet måste kunna bibehållas och ytterligare förbättras. Även internationellt bör Sverige verka för att bryta denna sedvänja. Utskottet utgår från att regeringen och berörda myndigheter noga följer utvecklingen och vidtar de åtgärder som är påkallade. Något tillkännagivande behövs inte. Yrkandena 2-4 i motion So259 (v, m, c, fp, mp, kd) avstyrks. Även motion A820 (fp) yrkande 16 avstyrks.
Ätstörningar
Motioner I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl.(c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om upptäckt och behandling av ätstörningar (yrkande 10). Motionärerna anför att ätstörningar som anorexi och bulimi är psykiska problem som uppmärksammats alltmer på senare år och vilka främst drabbar flickor. Problemen kan uppstå genom ett komplicerat samspel mellan biologiska, psykologiska, sociala och kulturella faktorer men med stora individuella variationer. Motionärerna anser att det är angeläget att ätstörningar upptäcks och behandlas tidigt. Reklamen med allt smalare modeller bidrar på ett olyckligt sätt till kroppsfixering som är helt onaturlig. Dessa unga flickor behöver andra förebilder. Särskild rådgivning är nödvändig för att behandling av dessa problem skall bli framgångsrik, heter det i motionen. I motion So280 av Lars Leijonborg m.fl. begärs också ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om ätstörningar (yrkande 18). Motionärerna åberopar att Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen år 1992 fick i uppdrag av dåvarande fyrpartiregeringen att utreda frågor kring anorexi och bulimi. Utredningen ledde fram till en rad förslag på insatser för att förebygga och behandla ätstörningar. Förslagen har enligt motionärerna på olika sätt förts ut i landet. Trots det arbete som lagts ner kommer rapporter om brister i behandling och rehabilitering. Med tanke på att det rör sig om ett allvarligt hälsoproblem som i värsta fall kan leda till dödlig utgång anser motionärerna att regeringen snarast bör följa upp hur de rekommenderade åtgärderna tillämpas i landet.
Bakgrund och tidigare behandling Utskottet behandlade senast motionsyrkanden (fp och kd) med krav på åtgärder mot ätstörningar i betänkande 1995/96:SoU17 (s. 30 f.) Vissa hälso-och sjukvårdsfrågor, närmare bestämt under rubriken Vård och behandling m.m. (Ett tiotal motionsyrkanden om olika sjukdomar behandlades samlat.) Utskottet gjorde följande bedömning.
Utskottet har stor förståelse för att motionärerna har velat fästa riksdagens uppmärksamhet på de nu aktuella problemområdena. Åtgärder för att förbättra vården och omhändertagandet av dem som lider t.ex. av epilepsi eller anorexi/bulimi är sålunda angelägna.
Utskottet vidhåller dock sin tidigare inställning att inte ställa sig bakom motionskrav om att satsningar bör göras på vissa enskilda sjukdomar eller att vården av dessa bör organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor är i första hand en uppgift för sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid behov tillhandahålla underlag för sådana bedömningar.
Utskottet kan få anledning att återkomma till vissa övergripande frågor i dessa sammanhang i samband med ställningstagande till de aviserade propositionerna om prioriteringsfrågor i hälso- och sjukvården och om forskningspolitiken. Motionsyrkandena avstyrktes (res. fp). Riksdagen följde utskottet. I den ovan nämnda rapporten från Europeiska kommissionen om kvinnors hälsotillstånd inom Europeiska gemenskapen berörs även ätstörningar (s. 110 f.). I rapporten anförs att ätstörningar som bulimia och anorexia nervosa främst förekommer bland unga kvinnor och associeras med betydande sjuklighet och t.o.m. dödlighet. För närvarande finns varken nationella folkhälsostrategier för dessa frågor i EG-länderna eller nationella statistiska uppgifter om dessa störningars förekomst och utbredning, heter det i rapporten. Vidare nämns att specialistkliniker har öppnats i en del medlemsstater, t.ex. Sverige, Finland, Belgien och Tyskland, men efterfrågan på vård överstiger fortfarande utbudet.
Utskottets bedömning Utskottet vidhåller sin inställning att åtgärder för att förbättra vården och omhändertagandet av dem som lider av t.ex. anorexi/bulimi är angelägna. Utskottet vidhåller inställningen att inte ställa sig bakom motionskrav om att satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller att vården av dessa bör organiseras på visst sätt. Att bedöma sådana frågor är i första hand en uppgift för sjukvårdshuvudmännen, och Socialstyrelsen skall vid behov tillhandahålla underlag för sådana bedömningar. När det gäller anorexi/bulimi har Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet givit ut rapporter och undervisningsmaterial som en kunskapsbas på området. Barnpsykiatriutredningen har i uppdrag bl.a. att definiera gruppen barn och ungdom med psykiska problem. Utifrån denna definition och tidigare kartläggningar skall problemens omfattning och samhällets kostnader för vård och stöd bedömas. Utredningen skall också redogöra för, analysera och föreslå olika rehabiliteringsåtgärder. Utskottet har också ställt sig bakom proposition 1996/97:60 om prioriteringar inom hälso- och sjukvården. De riktlinjer som regeringen lade fram och som utskottet ställt sig bakom (1996/97:SoU14) låter sig inte förena med någon ?lista? där vissa sjukdomar generellt prioriteras före andra. Vårdbehovet i varje enskilt fall måste enligt utskottet bedömas utifrån förutsättningarna i just det fallet. Såväl akuta som kroniska sjukdomar kan variera i svårighetsgrad från tid till annan hos samma patient och därmed vårdbehovet. Vilken diagnos eller sjukdom det är fråga om är inte det viktiga. Det avgörande är i stället tillståndet och vårdbehovet vid varje särskild tidpunkt. Motionerna So230 (c) yrkande 10 och So280 (fp) yrkande 18 avstyrks.
Läkemedel
Motioner I två motioner behandlas frågor om dosering av läkemedel. I motion So209 av Barbro Johansson m.fl. (mp) begärs tillkännagivande om att forskningen snarast skall ta fram doseringsnormer för medicin till kvinnor baserade på den kvinnliga kroppen. Motionärerna framhåller att doseringen av medicin vid olika sjukdomstillstånd utgår från den manliga kroppen, och det saknas normer för medicindosering för kvinnokroppen. Det har gjorts undersökningar av hur väl en man tål olika mediciner och doseringsmängd, men motsvarande undersökningar för kvinnor saknas. Under 1980-talet ökade ohälsotalet för kvinnor, medan det minskade för män. Trots att kvinnors särskilda hälsoproblem nu uppmärksammas, saknas det normer för medicindosering baserade på kvinnokroppen. Det behövs snarast direktiv för hur dessa normer skall tas fram enligt motionärerna. I motion So237 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) yrkas tillkännagivande och könsspecifik information och analys vad gäller läkemedel. Läkemedelsanvändningen i Sverige visar stora skillnader mellan könen. Orsaker till och konsekvenser av könsolikheter är ofullständigt kända. Även om graden av ohälsa vore identisk mellan könen, t.ex. när det gäller hjärtsvikt eller förhöjt blodtryck, innebär detta inte att kvinnor och män nödvändigtvis skall ges lika behandling, t.ex. samma medicinering och i lika doser. För att kunna anpassa vården så att den tillgodoser både mäns och kvinnors särskilda vårdbehov, behövs könsspecifika uppgifter om vårdåtgärdernas medicinska effektivitet och säkerhet. Läkemedelsanvändningen kan bl.a. redovisas som antal receptexpeditioner, mängd tabletter etc. eller mängd verksamma beståndsdelar, kostnader, andel av befolkningen som använder läkemedel osv. I studier av läkemedelsanvändning har ett system med s.k. definierade dagliga dygnsdoser (DD) utvecklats. I normalfallet fastställs endast en dygnsdos och den avser ?genomsnittlig? vuxen. För läkemedel som endast används av barn, fastställs en dygnsdos anpassad till barn. Särskilda könsbundna dygnsdoser förekommer inte. Däremot har DD för läkemedel som endast används av kvinnor, såsom p-piller, givetvis en kvinnoanpassad dos. Förutsättningen för att ange könsspecifika dygnsdoser är att kunskapen om läkemedels öde i kroppen är känt relaterat till kön, vilket ofta inte är fallet. En kartläggning av hur läkemedel doseras i förhållande till ålder (över och under 65 år) och kön vid behandling av högt blodtryck visar inga tydliga mönster i dosering. Dosolikheterna varierar så att understundom yngre män har de lägsta doserna, för andra läkemedel de äldre kvinnorna. I FASS, som är den informationskälla förskrivare oftast använder vid läkemedelsförskrivning, finns mycket få underlag för att ge olika stora doser till män och kvinnor. För några få läkemedel rekommenderas dosering relaterat till kroppsvikt eller kroppsyta, vilket bör föranleda olika dosering för kvinnor och män. I övrigt förekommer mycket sällan någon information över huvud taget om i vad mån män och kvinnor har samma eller olika förmåga att tillgodogöra sig läkemedel. Denna avsaknad av könsspecifik information överensstämmer med det faktiska kunskapsläget. I USA är det numera ett krav att vid kliniska läkemedelsprövningar inkludera både kvinnor och män och att i underlaget för godkännande av läkemedel också analysera materialet könsspecifikt. I Sverige finns inte motsvarande lagstiftningskrav. I två motioner behandlas frågor om beroendeframkallande läkemedel. I motion So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas tillkännagivanden dels om studier av verkningarna av bensodiazepiner (yrkande 32), dels om information om bensodiazepiner (yrkande 33) och dels tillkännagivande om utvärdering av Kilens verksamhet (yrkande 34). Många patienter behandlas enligt motionärerna med bensodiazepiner under mycket lång tid. Samtidigt saknas undersökningar som visar att medlen har positiv effekt mer än omkring tre månader. I stället uppträder beroende och abstinens hos en del patienter. Fortfarande råder delade meningar om hur vanligt eller ovanligt läkemedelsberoende är. För att fastslå beroendets omfattning fordras studier av i vad mån doseringen och preparatvalet har betydelse. Likaså fordras studier över hur nedbrytningsförmågan av medlen varierar mellan olika individer. Nätverket för läkemedelsepidemiologi (Nepi) har sammanställt en lista över angelägna studier för att utröna beroenderiskerna med lugnande medel/sömnmedel, däribland bensodiazepiner. Dessutom föreslår Nepi att man bör göra särskilda informationsinsatser i högkonsumtionsområden såsom Göteborg, Helsingborg, Jönköping och Malmö. Det är enligt motionärerna uppenbart att läkemedelsberoende är ett problem i vården som måste angripas vare sig problemet är stort eller litet. Det är viktigt att den nämnda forskningen om läkemedelsberoende kommer till stånd. Det är också viktigt att de förskrivande läkarna nås av den information om indikationerna för dessa medel som Läkemedelsverket och Socialstyrelsen givit ut. Den geografiska variationen av förskrivningen av dessa medel talar för att denna information inte kommit till tillräcklig användning. Särskilda informationsinsatser måste därför initieras enligt motionärerna. Behandling av personer med läkemedelsberoende skiljer sig i vissa avseenden från behandling av andra beroendetillstånd. Vid S:t Görans sjukhus i Stockholm har behandlingsmetoder utvecklats för effektiv behandling av dessa patienter i såväl sluten som öppen vård. Motionärerna anser att det bör finnas en enhet inom varje landsting som kan behandla patienter med läkemedelsberoende men också förmedla kunskap till förskrivare och övrig hälso- och sjukvårdspersonal samt allmänheten om hur dessa medel skall användas för att minimera risken för beroende. Kilen, Institutet för läkemedelsberoende, med ursprung i klientrörelsen RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare) öppnades 1992 som ett fristående institut finansierat med medel från Socialstyrelsen och Dagmar 510- medel. Här har man kommit i kontakt med hjälpsökande, däribland sådana som velat vara anonyma och därför inte sökt den etablerade hälso- och sjukvården. Man har utvecklat en modell som skiljer sig från såväl medicinskt-biologiskt som traditionellt psykologiskt arbetssätt. De kunskaper och erfarenheter man byggt upp har mött både kritik och stöd. Eftersom behandling av läkemedelsberoende kan vara problematisk och olika behandlingsalternativ behöver utvecklas, är det av vikt att Kilens verksamhet blir föremål för en opartisk utvärdering. Socialstyrelsen eller Statens beredning för utvärdering av medicinsk teknologi bör därför ta sig an en sådan utvärdering. Ingbritt Irhammar m.fl. (c) hemställer i motion So230 att riksdagen ger regeringen till känna vad som anförs i motionen om beroendeframkallande läkemedel (yrkande 2). Motionärerna framhåller att lindriga psykiska reaktioner hör till livet. De flesta kvinnor upplever då och då lindrigare psykiska besvär som ångest, oro och sömnbesvär. De kan som regel betraktas som normala reaktioner på påfrestningar i livet, men de kan medföra stort tillfälligt lidande med ökad risk för långvarig ohälsa. Omhändertagandet av kvinnor med dessa reaktioner bör ske med noggrannhet och omtanke. S.k. lyckopiller får inte förskrivas slentrianmässigt då vi ännu ej känner de biverkningar de kan medföra. Läkemedel med bensodiazepiner förskrivs i mindre utsträckning numera men är fortfarande, enligt motionärerna, alltför lätta att skriva ut till kvinnor med normala psykiska reaktioner som inte kräver denna tunga behandling. I de fall dessa läkemedel skall förskrivas bör det ske av specialistläkare och bara i yttersta undantagsfall av andra läkare. Vårdinsatser för läkemedelsberoende kvinnor måste ske på ett för kvinnorna acceptabelt sätt. Nedtrappning och stödterapi måste, enligt motionärerna, ge kvinnorna möjlighet att komma ifrån detta beroende som orsakats av alltför lättvindig förskrivning av beroendeframkallande läkemedel.
Utredningar Utredningen om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården behandlar frågor om läkemedelsförskrivning till kvinnor och män i huvudbetänkandet (SOU 1996:133) Jämställd vård - olika vård på lika villkor. I huvudbetänkandet 1996:133 Jämställd vård - olika vård på lika villkor av utredningen om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården sägs följande om dosering av läkemedel (s. 66, 67 och 74).
Hur läkemedel doseras registreras endast i Diagnos-Receptundersökningen. En kartläggning av hur läkemedel doseras i förhållande till ålder (över och under 65 år) och kön vid behandling av högt blodtryck visar inga tydliga mönster i dosering. Dosolikheterna varierar så att understundom yngre män har de lägsta doserna, för andra läkemedel de äldre kvinnorna. Olikheter i förskriven mängd till män och kvinnor kan därför troligen inte förklaras med att män får större doser. I FASS, som är den informationskälla förskrivare oftast använder vid läkemedelsförskrivning finns mycket få underlag för att ge olika stora doser till män och kvinnor. För några få läkemdel rekommenderas dosering relaterat till kroppsvikt eller kroppsyta, vilket bör föranleda olika dosering för kvinnor och män. I övrigt förekommer mycket sällan någon information överhuvudtaget om i vad mån män och kvinnor har samma eller olika förmåga att tillgodogöra sig läkemedel. Denna avsaknad av könsspecifik information överensstämmer med det faktiska kunskapsläget. Den dokumentation som finns om hur läkemedel bör doseras bygger huvudsakligen på kunskaper från s.k. kliniska prövningar av läkemedlen. De bör ge information om vilka läkemedel som bör doseras olika till män och kvinnor. Denna kunskap är fortfarande ofullständig och även om både män och kvinnor ingått i kliniska prövningar har det till helt nyligen varit ovanligt att resultaten analyserats könsspecifikt. Det är numera ett krav i USA att vid den kliniska prövningen ha könsspecifik representation och att i underlaget för godkännande av läkemedel också analysera materialet könsspecifikt (Bilaga 2: National Institute of Health riktlinjer för inklusion av kvinnor och etniska minoriteter i klinisk forskning). Det har lett till att pågående och publicerade prövningar i större utsträckning än tidigare innehåller tillräckligt stora grupper för att tillåta könsspecifik analys. I Sverige finns inte motsvarande lagstiftningskrav. Det vore dock möjligt att, utifrån den information som lämnas i ansökningar om godkännande av kliniska prövningar respektive ansökan om försäljningstillstånd, kartlägga både proportionerna män-kvinnor i studierna och i vilken omfattning som könsspecifik analys av resultaten gjorts. Det saknas könsspecifik information om vad som utgör optimal läkemedelsbehandling vid olika tillstånd. I USA är det numera ett krav att vid kliniska läkemedelsprövningar inkludera både kvinnor och män och att analysera materialet könsspecifikt. Vi anser att motsvarande policy bör skapas även i Sverige. Därutöver bör en systematisk genomgång av litteraturen och av de svenska biverkningserfarenheterna ske för att ge en bättre kunskap om läkemedlens säkerhet och underlag för bedömning av om män och kvinnor bör få olika stora doser av vissa läkemedel.
Bakgrund beträffande Kilen - institut för läkemedelsberoende Kilen - institut för läkemedelsberoende invigdes år 1992. Verksamheten omfattar hjälp och stöd åt människor som drabbats av beroende och andra läkemedelsbiverkningar, information och utbildning rörande läkemedelsberoende, kritisk granskning av de förhållanden som bidrar till utveckling av beroende och andra läkemedelsskador samt bildande av opinion mot dessa förhållanden. Kilen driver Elin, ett nätverk för utbyte av kunskap och erfarenhet om beroende och andra biverkningar av läkemedel och för utbyte av kunskap om hur hjälpen till de drabbade bör se ut. Elin är också en databas till vilken var och en kan rapportera biverkningar och andra problem med läkemedel. Merparten av verksamheten vid Kilen torde utnyttjas av boende inom Stockholmsområdet men kanske en tredjedel avser boende i övriga landet. Kilen har finansierat sin verksamhet främst genom bidrag från Stockholms läns landsting, dels projektmedel ur de statliga s.k. Dagmarmedlen för rehabiliterings- och behandlingsinsatser, dels organisationsbidrag. Bidrag till verksamheten har också lämnats av t.ex. Stockholms kommun, Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen samt också av EU. Kilen har tidigare genomgått två utvärderingar. Den första från december 1995 utfördes endast till en tredjedel, enligt uppgift på grund av uteblivet ekonomiskt stöd till det fortsatta arbetet. Utvärderingen utfördes av professor John Lilja, Åbo universitet, och psykolog Sam Larsson. Den andra utvärderingen är dagtecknad den 16 oktober 1996 och utfördes av Örjan Sundin och Göran Sembe på uppdrag av Stockholms läns landsting. Den har kritiserats av bl.a. Kilen för att vara oinitierad. Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd har hemställt att Socialstyrelsen skall utvärdera Kilens verksamhet med särskild betoning på klientverksamheten. Socialstyrelsen har dock i beslut den 21 januari 1997 ansett att det inte finns några särskilda skäl för att verket skall utvärdera verksamheten. Även Kilen har vänt sig till styrelsen och fått samma svar med hänvisning till styrelsens föreskrift SOSFS 1996:24 av vilken framgår vad en verksamhet inom hälso- och sjukvårdens område skall och bör beakta vid kvalitetssäkring av verksamheten. När det gäller Kilens ekonomi kan noteras att regeringen enligt beslut den 14 november 1996 avslagit en ansökan om bl.a. verksamhetsbidrag. Enligt ett brev från socialministern till Kilen samma dag fanns inga medel avsatta för de ändamål som bidrag söktes för. Från landstingsdirektören i Stockholms läns landsting har meddelats att medel ur den s.k. Dagmarersättningen fr.o.m. 1998 inte kommer att avsättas för rehabilitering av läkemedelsberoende. Inom landstinget pågår fortfarande diskussion om möjligheterna att ge bidrag till Kilens verksamhet.
Tidigare behandling Utskottet behandlade en motion liknande So209 i betänkande 1995/96: SoU17 och vidhöll då sin tidigare uppfattning att det är angeläget att kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas. Detta sker också för närvarande på olika sätt. Utskottet ansåg motionen i huvudsak tillgodosedd och avstyrkte därför densamma. Frågor om läkemedelsberoende behandlade utskottet senast i betänkande 1995/96:SoU10. Bl.a. behandlades motioner från Folkpartiet om epidemiologiska studier av läkemedelsberoende, om behovet av behandlingsresurser för patienter med läkemedelsberoende och om forskning rörande läkemedelsberoende. Utskottet anförde:
Utskottet har vid upprepade tillfällen påtalat det angelägna i att åtgärder vidtas för att komma till rätta med beroendet och missbruket av vissa läkemedel. Utskottet kan nu konstatera att olika insatser gjorts eller förbereds. En kartläggning av läkemedelsmissbrukets och läkemedelsberoendets omfattning, konsekvenser och bakomliggande orsaker behövs enligt utskottet för att insatserna mot missbruk och beroende skall bli så verkningsfulla som möjligt. Utskottet ser därför positivt på att NEPI, i samverkan med Folkhälsoinstitutet, planerar att genomföra en kartläggning av omfattningen av läkemedelsberoendet. Ett förskrivarregister och receptregister av det slag som föreslås av HSU 2000 kan underlätta epidemiologisk forskning inom området. För att den enskilde läkaren bättre skall kunna bedöma vad som utgör rationell användning av läkemedel och kritiskt granska sin egen förskrivning av t.ex. beroendeframkallande medel av typ bensodiazepiner bör information om den egna förskrivningen av dessa läkemedel återföras till läkarna. Under senare tid har flera utredningar bl.a. Tillsynsutredningen och Psykiatriutredningen lagt fram förslag som syftar till ökad kontroll av egen förskrivning. HSU 2000:s förslag om förskrivarregister och receptregister syftar också till att förbättra uppföljningen av förskrivningarna i den offentliga och privat bedrivna vården. I betänkandet föreslås också att Läkemedelskommittéerna får ett starkare inflytande över läkemedelsförskrivningen och rätt till information om de olika förskrivargruppernas förskrivningsmönster. Både offentligt anställda och privatpraktiserande förskrivare bör enligt förslaget ges möjlighet att medverka i kommittéernas arbete. Förslagen från HSU 2000 bereds för närvarande i Regeringskansliet. För att öka möjligheten att upptäcka och hjälpa personer som genom att vända sig till olika läkare erhåller flera recept på beroendeframkallande medel krävs tillgång till uppgifter som gör det möjligt att identifiera enskilda patienters läkemedelsutköp. Frågan om registrering av enskilda patienters läkemedelsutköp har behandlats av HSU 2000, som anfört att frågan är förknippad med svårigheter ur integritetssynpunkt. Utskottet vill inte föregripa regeringens kommande förslag. Ny receptblankett kommer inom kort att införas för bl.a. narkotikaklassade läkemedel i syfte att göra det avsevärt svårare att förfalska recept. Socialstyrelsens möjligheter att utöva tillsyn över förskrivningen av narkotika underlättas därmed. Utskottet vill än en gång framhålla det angelägna i att undervisning om användningen av psykofarmaka och riskerna för beroende och missbruk ingår i grund- och fortbildningen av vårdpersonal och att läkare får kunskap om eventuella alternativa behandlingsåtgärder. De initiativ till utbildnings- och fortbildningsinsatser som tagits av Svenska Psykiatriska Föreningen är i detta sammanhang mycket värdefulla. Frågor om undervisning och förbättrad läkemedelsinformation har också behandlats i rapporten Apoteksbolagets framtida roll. Det är angeläget att Socialstyrelsens allmänna råd som syftar till att förebygga beroende och missbruk av psykofarmaka verkligen tillämpas av personal inom primärvården, allmänpsykiatrin samt även inom socialtjänsten och andra verksamhetsområden inom hälso- och sjukvården. Utskottet utgår från att Socialstyrelsen följer upp de allmänna råden. Även klientrörelsernas information bör hållas tillgänglig för personal och patienter. Klient- rörelserna kan förväntas ge ett annat perspektiv på bruket av bensodiazepiner och utvecklingen av beroende och missbruk än den medicinska professionen och därmed utgöra ett värdefullt komplement till övrig information. Klientrörelsernas erfarenheter av läkemedelsberoende personer bör också tas till vara i vården och behandlingen. Hälso- och sjukvården har ett ansvar för att personer som hamnat i ett beroende eller missbruk får adekvat vård och behandling. Det ankommer på varje landsting att besluta hur vården skall organiseras. Utskottet noterar med tillfredsställelse att Socialstyrelsen stött ett antal projekt som syftat till att få fram nya alternativ och konkreta resurser för avgiftning och behandling av dem som blivit beroende av bensodiazepiner och att Folkhälsoinstitutet lämnat ekonomiskt stöd till olika projekt rörande förebyggande av läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk. Utskottet ansåg det mycket angeläget att arbetet med att komma till rätta med beroende och missbruk av läkemedel fortsätter. Mot bakgrund av det anförda ansåg dock utskottet att det för närvarande inte behövdes något initiativ av riksdagen. Motionerna avstyrktes.
Utskottets bedömning Utskottet konstaterar att utredningen om bemötande av kvinnor och män behandlat den fråga som tas upp i motionerna So209 (v) och So237 (s) om behovet av könsspecifik information om optimal läkemedelsbehandling vid olika tillstånd. Utredningen anser att det i Sverige liksom i USA bör uppställas krav vid kliniska läkemedelsprövningar att inkludera både kvinnor och män och analysera materialet könsspecifikt. Därutöver bör kunskaperna förbättras om läkemedlens säkerhet och underlag för bedömning av om män och kvinnor bör få olika stora doser av vissa läkemedel. Betänkandet bereds fortfarande i Regeringskansliet. Utskottet utgår från att regeringen och Läkemedelsverket överväger utredningens förslag i denna del. Något initiativ från utskottet behövs inte. Motionerna avstyrks. När det gäller förslagen i motionerna So656 (fp) yrkandena 32-34 och So230 (c) yrkande 2 vidhåller utskottet att det är angeläget att olika åtgärder vidtas för att komma till rätta med beroendet av lugnande medel, däribland bensodiazepiner. Utskottet ser positivt på att Nepi sammanställt en lista över angelägna studier för att utröna beroenderiskerna. Nepi planerar fortfarande att genomföra en kartläggning av omfattningen av läkemedelsberoendet. Även när det gäller information och undervisning om användningen av psykofarmaka till vårdpersonalen samt vård och behandling för dem som hamnat i beroende vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning. Utskottet delar inställningen i motion So656 att olika behandlingsalternativ behövs och att det skulle vara värdefullt om Kilens verksamhet blev föremål för en opartisk utvärdering. Något tillkännagivande behövs inte enligt utskottets mening. Motionsyrkandena avstyrks därför.
Utredning om psykiatri I motion So277 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning som ser över patienternas behov inom psykiatrin av rätt diagnostisering och behovet av en rättighetslagstiftning liknande LSS för människor med svåra psykiska sjukdomar (yrkande 29). Motionärerna anser att det är viktigt att utvärderingen av psykiatrireformen följs noggrant. De anser dock att fler problem inom psykiatrin bör uppmärksammas. För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt för att undvika ett livslångt lidande. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Vård i hemmet fungerar om denna lättillgänglighet till akuta vård- insatser finns. Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium. En sådan utredning skulle också kunna se över behovet av en rättighetslagstiftning för vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar, liknande den för människor med funktionshinder.
Bakgrund m.m. Den s.k. psykiatrireformen beslutades våren 1994. I samband därmed beslutades också om vissa tidsbegränsade ekonomiska stimulansåtgärder. Större delen av bidraget lämnas som ett stimulansbidrag till landsting och kommuner för utveckling av arbetsformerna inom socialtjänsten och psykiatrin. Medel skall vidare lämnas för att förbättra vården till psykiskt störda missbrukare. Medel är även avsatta för rehabilitering av tortyrskadade flyktingar samt utvärdering av behandlingsmetoder inom psykiatrin (det senare SBU). Socialstyrelsen har i uppdrag att följa reformen och rapportera till regeringen. En avslutande rapport skall enligt uppgift lämnas nästa år. Socialstyrelsen har i årsrapporten för psykiatrireformen 1997 (SoS 1997:6) Är vi på rätt väg? anfört bl.a. följande i den sammanfattande bedömningen (s. 7-9).
En grundläggande iakttagelse av psykiatrireformens arbetsläge är den avsevärda förseningen i genomförandet av reformen. Några möjligheter att inhämta denna försening finns inte. Det kommer att ta längre tid än man ursprungligen avsett att förverkliga reformen enligt Socialstyrelsens mening. En översiktlig bedömning är att ytterligare minst två år kommer att krävas innan en tydlig bild av reformens effekter kan avläsas. Det ser dock ut som om reformen nu är på rätt väg. I samtliga landsting och i de allra flesta kommuner görs intensiva insatser för att genomdriva det arbete som stakats ut i länsplanernas olika projekt. Försöksverksamheter och brukarverksamheter har kommit igång. Processen går dock inte smärtfritt.
- - -
Förseningen i reformarbetet har lett till att det fortfarande är vanligt att de psykiskt funktionshindrades behov endast delvis är kartlagda. Stockholms län har kommit igång sent med arbetet att inventera behoven. Skälet har inte minst varit det intensiva omställningsarbete som i många andra avseenden präglar Stockholm. Många små kommuner har avstått från uppsökande arbete och inventering, eftersom man anser sig ha ett grepp om situationen utan sådana insatser. Säkerheten i denna bedömning är dock otillfredsställande.
- - -
Samarbetet mellan kommuner och landsting präglas fortfarande av de betydande intressemotsättningar som finns på ett institutionellt plan mellan huvudmännen. I ambitionen att utveckla situationen för de psykiskt sjuka har man ändå ofta en gemensam hållning. En svårighet som kräver uppmärksamhet är att antalet medicinskt färdigbehandlade är större än beräknat. Detta kan innebära att skatteväxlingen mellan kommuner och landsting behöver övervägas på nytt. Samarbetet mellan psykiatrin och socialtjänsten har länge präglats av ?kulturella? motsättningar. Bilden sedd med psykiatrins ögon är påtagligt mera ljus än socialtjänstens. En rimlig slutsats är att arbetet med att skapa en känsla av gemenskap inför uppgiften kommer att behöva bedrivas under ytterligare åtskillig tid. Positivt med reformen har varit att de psykiskt funktionshindrade har uppmärksammats som grupp. Deras behov har synliggjorts i landsting och kommuner liksom i samhället i övrigt. Brukarnas betydelse som resurs har också lyfts fram av reformen. Bättre utbildade anhöriga skapar större förståelse för den psykiska störningen och bättre förutsättningar för att hantera denna i närmiljön. Sammantaget har reformarbetet goda förutsättningar att lyckas om beslutsfattare, professioner och företrädare för brukarna fortsätter att hålla uppmärksamheten på en hög nivå. Ett stort och allvarligt orosmoment måste dock noteras. Stimulansmedlen spelar en viktig roll i att utveckla nya typer av verksamheter för psykiskt sjuka. Det kan inte uteslutas, att verksamheter som borde planeras som långsiktiga och stabila - men som ändå finansieras med stimulansmedel - hamnar i svår ekonomisk kris när medlen bortfaller. Det är viktigt att ett långsiktigt perspektiv läggs på för att säkra finansieringen av de nya verksamheterna även efter det att stimulansbidraget upphört. Detta visar också på betydelsen av fortsatt uppföljning av hur situationen utvecklas för de psykiskt funktionshindrade. Socialministern har i ett pressmeddelande den 22 maj 1997 kommenterat Socialstyrelsens rapport och arbetet med genomförandet av psykiatrireformen. Hon gläds över att Socialstyrelsen bedömer att reformarbetet är på rätt väg och att det pågår ett aktivt arbete i många kommuner. Att många kommuner inte ens gjort inventeringar av antalet psykiskt funktionshindrade och deras behov anser socialministern inte vara acceptabelt. Hon anser att det är viktigt att peka på bristerna i genomförandet, men även att lyfta fram de goda exemplen. Regeringen har tydligt uttalat att kommunerna måste ordna bostäder och meningsfull sysselsättning. Genom att kommuner och landsting får ökat statsbidrag kan psykiatrireformen gå bättre och snabbare, heter det i pressmeddelandet. Socialministern uttalade vidare att hon har för avsikt att följa det fortsatta arbetet med reformen mycket noga.
Socialstyrelsen har i rapporten Nio delar av psykiatrireformen (1997:2) anfört bl.a. följande under rubriken Slutsatser (s. 13 f.).
Personkretsen för rättighetslagen LSS är mindre än hälften av den beräknade. Slutsatserna är att det finns brister i huvudmännens information och uppsökande verksamhet. Vidare att ökade kunskaper och en fördjupad kompetens i utrednings- och beslutsprocessen är en förutsättning för att lagstiftningens målgrupper skall nås. Funktionshindrade personers sämre levnadsförhållanden och osäkerheten generellt kring huruvida personer med omfattande funktionshinder i praktiken får sina behov tillgodosedda föranleder ett ökat behov av regelbundet återkommande uppföljningar t.ex. i Socialstyrelsens sociala rapport. Att endast ca 1 300 personer med psykiska funktionshinder har fått beslut om någon LSS-insats är ett alarmerande resultat inte minst mot bakgrunden av gruppens omfattning och stora behov av stöd. När det gäller insatser för den enskilde är det viktigt att inte bara se SoL och HSL som användbara lagstiftningar utan också se LSS som en särskild rättighet för den enskilde. Brister i samverkan mellan psykiatri och socialtjänst försämrar förutsättningarna för adekvata beslut och insatser. Kommunens och andra myndigheters handläggare behöver bättre kunskap om psykiska funktionshinder och dess konsekvenser för att rätt kunna bedöma behovet av insatser enligt LSS eller ASS för en enskild person. Det finns slutligen för psykiskt funktionshindrade ett stort behov av alternativ daglig sysselsättning varför Socialstyrelsen föreslår att LSS sysselsättningsgaranti skall utvidgas till att även omfatta denna grupp.
En parlamentarisk utredning tillkallades under 1995 för att utreda vården och stödet till barn och ungdom med psykiska problem. Utredningen skall enligt direktiven (dir. 1995:75) * definiera gruppen barn och ungdom med psykiska problem. Utifrån denna definition och tidigare kartläggningar skall problemens omfattning och samhällets kostnader för vård och stöd bedömas. Bedömningen av samhällets kostnader skall ställas i relation till nyttan med vården och stödet till barn och ungdom med psykiska problem; * redogöra för och analysera hur olika samhällsinstanser arbetar med barn och ungdom med psykiska problem och hur samarbetet mellan samhälls-instanserna fungerar. Analysen skall göras såväl från de hjälpsökandes perspektiv som från samhällsinstansernas perspektiv; * överväga och föreslå olika insatser för att förebygga uppkomsten av psykiska problem och för att förebygga att psykiska problem, om de väl uppstått, inte fördjupas och befästs; * överväga och föreslå olika åtgärder för att förbättra samarbetet mellan hälso- och sjukvården och även, i förkommande fall, mellan hälso- och sjukvården och andra samhällsinstanser. Utredningen bör överväga om nuvarande ansvarsgränser är de mest ändamålsenliga; * redogöra för och analyser samt föreslå olika rehabiliteringsåtgärder. Utredningsuppdraget skall vara slutfört den 31 december 1997. Företrädare för RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) har den 13 maj 1997 uppvaktat socialutskottet.
Utskottets bedömning Utskottet delar motionärernas bedömning att den fortsatta utvärderingen av psykiatrireformen bör följas mycket noga. Vidare bör Barn- och ungdomspsykiatriutredningens förslag på området avvaktas. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför inte. Motion So277 (fp) yrkande 29 avstyrks.
Lobotomi m.m.
Motioner
I motion So216 av Majléne Westerlund Panke och Tone Tingsgård (båda s) yrkas ett tillkännagivande om vikten av uppföljning och utvärdering av lobotomiingrepp. Motionärerna framhåller att behandlingsmetoden lobotomi i de flesta västeuropeiska länder utdömts som behandlingsmetod, då den inneburit en stark personlighetsförändring hos patienten. Denna personlighetsförändring är permanent. I Sverige används dock denna behandlingsmetod fortfarande enligt motionärerna. Vid Karolinska sjukhuset företas enligt uppgifter i media ca 50 lobotomiingrepp varje år. Ingreppen företas endast med patientens medgivande. Ingen uppföljning från Socialstyrelsen förekommer. Med tanke på de stora och genomgripande personlighetsförändringar som dessa ingrepp, enligt motionärerna, medför för patienten är det väsentligt att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att följa och utvärdera verksamheten. I motion So218 av Dan Ericsson (kd) yrkas ett tillkännagivande om statlig ersättning till dem som lobotomerats under 1940- och 1950-talen och som fortfarande är i livet. Motionären framhåller följande: I Sverige utfördes under 1940- och 1950- talen lobotomi på psykiskt sjuka patienter. Detta som en ångestdämpande åtgärd. Lobotomin innebar ofta att patientens personlighet blev helt förändrad. I Norge var det på motsvarande sätt. Där har man nu beslutat att de som efter andra världskriget blev utsatta för detta ingrepp och som fortfarande är i livet skall få en engångsersättning på 100 000 norska kronor. Man räknar med att av de ca 2 500 personer som lobotomerades är ca 500 kvar i livet. Denna åtgärd är inte vidtagen utan att norska staten haft starka skäl för detta. Frågan är nu om inte Sverige skall göra på motsvarande sätt. Hur många det kan röra sig om är svårt att säga men ur ett inspektionsprotokoll från 1948 kan man utläsa att detta år genomfördes 112 ingrepp (under 10 månader) vid Umedalens sjukhus, 58 vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, 54 vid Beckomberga i Stockholm, 18 vid Ulleråker i Uppsala, 14 vid Sundby i Strängnäs samt 14 vid ytterligare tre namngivna sjukhus. Totalt anges närmare 500 ha lobotomerats under 1940- och 1950-talen bara vid Sidsjöns sjukhus. Enligt motionärens mening finns det nu all anledning för staten att agera på motsvarande sätt som Norge. Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger kan regeringen i enskilt fall besluta om ersättning av nåd när särskilda omständigheter föreligger. Frågan är om inte de anförda lobotomifallen kan hänföras till denna situation eftersom lobotomin redan då metoden infördes ifrågasattes som ett människovärdigt ingrepp. Lobotomi kan fortfarande ske enligt motionärerna men det handlar då om extrema fall där all annan behandling visat sig resultatlös. Ingreppet kan dessutom bara ske på patientens egen begäran. Nu opereras cirka fem personer per år i Sverige. Tidigare förhållanden var helt annorlunda, och många patienter har utsatts för påtvingat livslångt lidande beroende på lobotomiingrepp.
Bakgrund Lobotomi (betyder skära av lob i detta fall pannloberna) utfördes i Sverige under 1940- och 1950-talen på svårt psykiskt sjuka patienter för att bl.a. minska deras ångest. På den tiden saknades effektiv läkemedelsbehandling mot ångesttillstånd. Behandlingen skedde med då gällande kunskaper i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Behandlingen upphörde i slutet av 1950- talet när annan, mer effektiv och mindre riskfylld behandling blev tillgänglig. Operatören vid en lobotomi gjorde ingreppet på fri hand utan ledning av t.ex. röntgenbild av hjärnan. Ingreppet blev därför stort och grovt (flera kvadratcentimeter). Capsulotomi är en allmän och väl beprövad metod inom neurokirurgisk terapi. I sammanhanget brukas också begreppen psykokirurgi och neurokirurgi. Ordet capsulotomi betyder att skära av kapsel, i detta fall den inre kapseln i hjärnan, ett tunt knippe tätt packade nervtrådar mellan pannloberna och djupare delar av hjärnan. Capsulotomi görs med s.k. stereotaktisk teknik. På patientens huvud fästs en ?huvudbonad? försedd med ?linjaler? i höjdled, djupled och sidled. De bildar alltså ett tredimensionellt koordinatsystem. Den tilltänkta operationspunkten framställs bildmässigt tydligt med magnetkamera och dess exakta läge inne i hjärnan anges med millimeterprecision med hjälp av ?linjalerna?. Kirurgen kan alltså se sitt mål och det stereotaktiska styrsystemet hjälper honom att nå exakt dit han vill. Ingreppet är millimeterstort och görs i lokalbedövning. Risken för blödning eller infektion är försumbar. En liten risk finns alltid för en viss personlighetsförändring men sådana har iakttagits endast i något enstaka fall och särskilda test krävs för att iaktta förändringen. I förhållande till de problem som patienten har haft före operationen är nackdelarna mycket små. Operationerna görs i Sverige endast vid svåra ångest- och tvångssjukdomstillstånd. Ofta har personen en mycket lång sjukhistoria med till slut oerhört invalidiserande symtom som motstått alla försök till behandling inklusive långvarig och varierad medikamentell behandling, psykoterapi och omfattande psykosociala åtgärder. Ofta finns också en stark självmordsproblematik som gör att man till slut tänker sig capsulotomi. Innan patienten kommer till Karolinska sjukhuset, där operationerna utförs, har det ofta varit en mycket långvarig behandling på hemsjukhuset och en remiss därifrån av ansvarig chefsöverläkare. Av de ca 50 patienter som remitteras varje år anses ca fem vara lämpade för ingreppet. Inget ingrepp utförs på patienter som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. De förberedelserutiner som tillämpas vid sjukhuset är ytterst omfattande. Urvalet av patienter som rekommenderas behandlingen sker efter enhälligt beslut i en tvärvetenskaplig kommitté med bred representation. Samtycke inhämtas slutligen från patienten, närmaste anhörig och patientens egen läkare. Operatören har det slutliga avgörandet. Socialstyrelsen anser att behandlingen är vetenskapligt grundad och till nytta för enstaka svårt lidande individer. Styrelsen följer verksamheten fortlöpande i sin tillsyn. För att staten skall vara skyldig att utge ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler krävs att det kan bevisas att skadan orsakats uppsåtligen eller genom vårdslöshet. För att få skadestånd krävs dessutom att ansökan om ersättning skett inom tio år från det att den skadegörande handlingen företogs. Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger kan regeringen i ett enskilt fall besluta om ersättning av nåd när särskilda omständigheter föreligger. Regeringen beslutade den 6 mars 1997 att inte vidta någon åtgärd med anledning av förslag dels om att de psykokirurgiska operationerna bör upphöra, dels om att verksamheten skall förbjudas i lag och dels om att patienter som utsatts för lobotomi och psykokirurgiska ingrepp skall erbjudas skadestånd.
Utskottets bedömning Utskottet anser det inledningsvis angeläget att konstatera att det är en mycket stor skillnad på de lobotomier som gjordes under 1940- och 1950-talen i Sverige m.fl. länder och de capsulotomier som i dag utförs. Ingreppen avser inte samma delar av hjärnan. Metoderna är helt olika. Riskerna för biverkningar var stora vid lobotomier och är små vid capsulotomi. Vad först gäller frågan om ersättning till de som lobotomerats under 1940-och 1950-talen konstaterar utskottet att lobotomi, innan de ångestdämpande medicinerna fanns tillgängliga, var i enlighet med dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet. Några skäl för generell ersättning till dem som lobotomerats föreligger enligt utskottet inte. Motion So218 (kd) avstyrks. Vad gäller motion So216 (s) konstaterar utskottet att lobotomi inte längre utförs i Sverige. 5-10 capsulotomier görs årligen med helt andra metoder och utrustning och med stor precision. Ingreppen görs på människor med lång sjukhistoria och oerhört invalidiserande symtom som motstått all annan behandling. Ingreppen är helt frivilliga och de risker som trots allt finns vid ingreppen är små och sedda i relation till patientens lidande mycket små. Socialstyrelsen och professionen följer verksamheten. Utskottet avstyrker motionen.
Transplantation Margitta Edgren m.fl. (fp) yrkar i motion So264 att riksdagen ger regeringen till känna dels att all transplantationsverksamhet skall bygga på aktivt samtycke från donatorn (yrkande 1), dels att organtransplantation inte får ske när donatorns vilja är okänd (yrkande 2) och dels att riksdagen av regeringen begär en uppföljning av donationregisterverksamheten (yrkande 3). Motionärerna anser att all transplantationsverksamhet måste bygga på den enskilde donatorns uttryckliga samtycke. Finns inte samtycke skall organ inte användas. Det är viktigt att få säga att en människa aldrig får ses som en organbank - varken död eller levande. Trots att den döde i rättsligt juridisk mening inte är rättskapabel är det viktigt att slå fast att han eller hon även efter döden har kvar rätten till sin kropp på samma sätt som ett ekonomiskt testamente skyddas av lag. I dagens sjukvård är informerat samtycke en självklarhet och hälso- och sjukvårdslagen genomsyras av den andan. Motionärerna delar uppfattningen att donation av organ är en handling i enlighet med den etiska godhetsprincipen. Men den skall vara medveten och frivillig. Därför är det viktigt att människor under sin livstid tar ställning och meddelar sina anhöriga eller på annat sätt gör sin vilja känd. Det underlättas av en verksamhet med donationskort. Motionärerna tror att människor, om donationskort finns lätt tillgängliga, är beredda att meddela sina anhöriga och/eller skriva ett donationskort för plånboken. Ett kort i plånboken är en bättre väg att visa hur man vill att ens kropp skall behandlas efter döden än ett register som finns på Socialstyrelsen. Motionärerna avvisar ett register för dem som vill eller inte vill vara donatorer. Mycket missförstånd har uppstått utifrån de kort som Socialstyrelsen skickade till alla vuxna medborgare i landet. Motionärerna önskar en redogörelse för hur registret är uppbyggt, hur det uppdateras och hur ansvaret för registerhållningen fördelas. De önskar även en redovisning av huruvida de ekonomiska ramarna håller.
Tidigare behandling Utskottet behandlade våren 1995 proposition 1994/95:148 Transplantationer och obduktioner m.m. med förslag bl.a. till en ny transplantationslag samt ett anslagsyrkande i kompletteringspropositionen 1994/95:150. I betänkande 1994/95:SoU21 gjorde utskottet följande bedömning:
Transplantation har numera blivit en närmast etablerad del av sjukvården. De medicinska framstegen inom detta område har särskilt under det senaste decenniet varit stora, och många svårt sjuka människor har genom transplantation fått ett förlängt liv och bättre livskvalitet. Transplantation är således en angelägen behandlingsform inom sjukvården. De undersökningar som gjorts har också visat att transplantationer är något som de allra flesta tycker är bra och viktigt. Utskottet anser det angeläget att varje förfarande med en avlidens kropp sker i former som är förenliga med vad människor i allmänhet kan godta och på ett sätt som bidrar till att bevara och befästa förtroendet för hälso- och sjukvården. När det gäller organdonation kan olika grupper ha intressen som ibland kan komma i konflikt med varandra. Sjuka människor kan behöva nya organ för att överleva. Om inga donatorer finns, kan dessa svårt sjuka människor inte få hjälp. Samtidigt är det viktigt att den avlidne behandlas med respekt och att de närstående får hjälp och stöd i sorgearbetet. Utskottet vill i likhet med Transplantationsutredningen framhålla att det inte är det allmänna, sjukvården eller transplantationskirurgerna utan svårt sjuka människor som behöver organ, för att överleva eller få möjlighet att leva ett bättre liv. Utskottet delar uppfattningen i propositionen om att rätten att göra ingrepp på en avliden för att ta till vara organ för transplantationsändamål skall avgöras av vilken inställning den avlidne hade till organdonation under sin livstid. Härigenom skyddas den levande människans integritet. Det är viktigt att de ställningstagande en människa gör under livstiden respekteras efter hennes död. Många människor har dock inte tagit uttrycklig ställning till om de själva vill eller inte vill att deras organ skall få användas för transplantations- ändamål sedan de avlidit. För att organ från en avliden människa skall få tas i anspråk för transplantationsändamål anser utskottet, i likhet med propositionen, att den avlidne skall ha medgett det eller att det på annat sätt kan utredas att åtgärden skulle stå i överensstämmelse med den avlidnes vilja. Ett medgivande kan enligt utskottets mening vara generellt eller avse ingrepp endast för något visst ändamål eller vara begränsat till vissa organ. Finns ett uttryckligt, på något sätt dokumenterat, avståndstagande eller står det på annat sätt klart att den avlidne inte ville donera organ får organ inte tas i anspråk enligt de etiska principer som råder. Som föreslås i propositionen skall personer som stått den avlidne nära tillfrågas om hans inställning i de fall inställningen är okänd eller oklar. Ingrepp får i dessa fall inte göras om någon som stått den avlidne nära motsätter sig det. Ett ingrepp får i denna situation heller inte företas innan någon av de personer som stått den avlidne nära har underrättats om det tilltänkta ingreppet och rätten att förbjuda det. Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att de underrättade skall ges skäligt rådrum att ta ställning till ingreppet. Det är tillräckligt att någon av de närstående underrättas även om det finns flera sådana personer. Är det känt att det finns personer som stått den avlidne nära men ingen av dem går att få tag på inom den tid som står till buds får ingrepp inte göras. Detsamma gäller när det inte inom tillgänglig tid går att klarlägga om det finns några sådana personer. I de fall den avlidnes inställning inte tillförlitligen kan utredas anser utskottet att övervägande skäl talar för att utgå från att den avlidne var positiv till att donera sina organ. Ett sådant presumerat samtycke svarar enligt utskottets mening bäst mot den avvägning som måste göras mellan den s.k. självbestämmandeprincipen, att det är den enskildes inställning som skall vara avgörande för om organ skall få tas till vara eller inte, och godhetsprincipen, som handlar om nödvändigheten av goda gärningar i relationer mellan människor. Ett presumerat samtycke utgår från att vi vill göra gott mot våra medmänniskor. I brist på vetskap om en människas faktiska inställning till organdonation utgår man därmed från att hon skulle velat hjälpa en medmänniska som är i behov av organ och att hon därmed skulle ha varit positiv till donation. Ett sådant ställningstagande ligger också i linje med vad som gäller i de flesta andra länder inom vår kulturkrets. Bakom det presumtiva samtycket ligger inte föreställningen om en kollektiv samhällsnytta utan föreställningen om att var och en vill hjälpa en individ i nöd. Utskottet vill i detta sammanhang betona att regler om presumtivt samtycke förutsätter att det är väl känt att en negativ inställning till organdonation måste deklareras i någon form. Utskottet avstyrkte bl.a. en motion med samma yrkanden som i yrkandena 1 och 2 i den nu aktuella motionen. - - -
Utskottets inställning i samtyckesfrågan grundar sig på principen om den enskildes rätt att under sin livstid själv bestämma om ett ingrepp i kroppen skall få göras i syfte att ta organ för transplantation eller annat medicinskt ändamål. Det är angeläget att så många människor som möjligt tar ställning till frågan om de efter sin död vill donera organ och ger sin inställning till känna på ett entydigt sätt. Utskottet är därför positivt till förslaget i propositionen om att inrätta ett register där den enskilde kan få sin inställning till organdonation registrerad. Fördelarna med ett register är dels att den enskilde på ett betryggande sätt kan dokumentera sin inställning till organdonation, dels att de personer som stått den avlidne nära inte behöver ställas inför frågan om vilken inställning den avlidne hade. Ett beslut om att ta till vara ett organ från en avliden person måste fattas skyndsamt för att inte organet skall förfaras. Ett register som snabbt kan ge besked om den avlidnes inställning skulle därför också vara till gagn för själva transplantationsverksamheten, dvs. i förlängningen för organmottagarna. Det bör, som föreslås i propositionen, ankomma på Socialstyrelsen att överväga formerna för ett sådant register. För registret kommer datalagens (1973:289) bestämmelser att gälla, vilket medför att upplysningar om enskilda personer måste samlas, sammanställas och framställas på ett sådant sätt att otillbörligt intrång i den personliga integriteten inte sker. - - -
Utskottet delar vidare regeringens inställning att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utarbeta donationskort. Ett donationskort innebär liksom regi- strering en möjlighet för den enskilde att klargöra och dokumentera sitt ställningstagande till organdonation, negativt eller positivt. Likaså innebär det fördelar för de närstående och för sjukvården. En ytterligare fördel med spridningen av donationskort är enligt utskottet att detta kan leda till ökad medvetenhet om transplantationsverksamheten och behovet av organ samt underlätta för många att ta ställning i frågan om organdonation. Mot bakgrund av det anförda är det enligt utskottets mening angeläget att såväl inrätta ett donationsregister som att införa och sprida donationskort. Bl.a. en motion med yrkande om avslag på förslaget att inrätta donationsregistret avstyrktes. I propositionen sägs att ett lämnat medgivande eller samtycke när som helst kan återtas. Även ett skriftligt medgivande kan återkallas muntligen. Vidare sägs att om den avlidne under sin livstid återtagit sitt medgivande eller på annat sätt uttryckligen motsatt sig ingrepp får ingrepp naturligtvis inte ske. Detta måste också gälla möjligheten att ändra uppgifter som lämnats till organdonationsregistret. Enligt utskottets mening bör det även finnas möjlighet för den enskilde att registrera eller på donationskort ange begränsningar i medgivandet. Den enskilde bör kunna ange att han eller hon inte är villig att donera visst eller vissa organ. Vad utskottet anfört i den delen borde med anledning av en motion ges regeringen till känna. Beträffande anslag till information om organdonation, m.m. anförde utskottet. I kompletteringspropositionen (prop. 1994/95:150 bil. 5) föreslår regeringen att riksdagen till Information om organdonation, m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 10 000 000 kr. Regeringen anför att det är av stor betydelse att människor känner till vilka regler som gäller i fråga om samtycke till organdonation. Medel bör därför avsättas för informationsinsatser, produktion av donationskort samt inrättande av ett register där inställningen till organdonation kan registreras. Utskottet tillstyrkte förslagen i propositionerna. Riksdagen följde utskottet. I regleringsbrevet till Socialstyrelsen för budgetåret 1995/96 anvisades 10 miljoner kronor för informationsinsatser, inrättande av register samt produktion och distribution av donationskort i enlighet med propositionen. I budgetpropositionen för budgetåret 1997 sägs följande:
Socialstyrelsen har i en skrivelse redovisat att de medel som budgetåret 1995/96 har anslagits under anslaget C 11. Information om organdonation m.m. inte är tillräckliga för att täcka de kostnader som har uppstått. Antalet inkomna svar från allmänheten om inställningen till organdonation har blivit betydligt fler än beräknat. Vidare behövs resurser för driften av det nyinrättade registret med uppgifter om organdonation. Regeringen kommer för innevarande budgetår att avsätta 10 miljoner kronor för att täcka ytterligare kostnader för uppbyggnad av registret som uppstått samt för registrering av de svar som inkommit från allmänheten. Därutöver bör 2,35 miljoner kronor anslås årligen för drift av registret med uppgifter om organdonation. Donationsregistret vid Socialstyrelsen inrättades våren 1996. Sedan den 1 september samma år är registret i full funktion. Enligt styrelsens årsredovisning 1 juli 1995-31 december 1996 uppgick kostnaderna under budgetåret för registeruppbyggnad och drift, information och allmänna råd om transplantationslagen till 27 959 000 kronor. Kostnaderna för informationsinsatserna och uppbyggnaden av registret låg inom den givna ramen på 10 miljoner kronor på anslaget C 11 Information om organdonation m.m. Det stora antalet anmälningar till registret som vida översteg gjorda beräkningar gjorde att budgetramen inte kunde hållas och 10 miljoner kronor erhölls genom särskilt beslut av Socialdepartementet och resterande 8 miljoner kronor har finansierats från styrelsens ramanslag. Registret ligger i IBM:s stordatormiljö. Registret är uppbyggt med hjälp av en databashanterare och består av ett antal ?tabeller? samt frågeverksamhet mot befolkningsregistret (SPAR) där grunddata finns för alla svenska medborgare. Genom denna lösning sparas mycket lagringsutrymme då information slipper dubbellagras. Kommunikation mot registret sker med uppringd förbindelse eller fast förbindelse mot kommunikationsdator. Uppkoppling sker först till ett s.k. InfoTorg. Här sker inloggning med behörighetskontroll av s.k. användaridentitet och säkerhetskod. På InfoTorg- menyn visas bara de databaser man har individuell tillgång till. Som användare tvingas man byta lösenord var 30:e dag. I Donationsregistret ställs frågor med hjälp av personnummer (12 siffror). Om personen finns i registret hämtas donationsspecifika uppgifter fram, medan namn och adressuppgifter hämtas ur befolkningsregistret. De flesta har endast möjlighet att ställa frågor i en s.k. VISA-bild. I denna bild visas endast uppgifter om personer som svarat och vilkas anmälan är äldre än 21 dagar. Viss personal inom Socialstyrelsen har dessutom behörighet att lägga upp information i Donationsregistret om personer som svarat via någon donationsblankett. I systemet finns också andra rutiner, t.ex. svarsbekräftelser. Donationsregistret omfattas av mycket stränga sekretessregler som är påkallade av Datainspektionen. Varje fråga som ställs loggas med avseende på vem som efterfrågats, vem som frågat och tidpunkt.
Utskottets bedömning Bestämmelser om krav på samtycke för ingrepp på en avliden människa för transplantationsändamål finns i lagen om transplantation m.m. (1995:831). Riksdagen antog lagen våren 1995 i stor enighet (prop. 1994/95:148, SoU21, rskr. 381). Utskottet som inte har ändrat uppfattning när det gäller kravet på samtycke vid ingrepp på en avliden person för transplantationsändamål avstyrker motion So264 (fp) yrkandena 1 och 2. Utskottet anser inte att det redan nu, drygt ett år efter det att de nya bestämmelserna trädde i kraft, behövs en särskild uppföljning av registerverksamheten. Utskottet utgår från att regeringen och den ansvariga myndigheten, Socialstyrelsen, noga följer verksamheten. Även yrkande 3 i motionen avstyrks.
Allergi
Motioner I motion 1996/97:So280 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allergier (yrkande 14). Motionärerna menar att forskningen kring allergisjukdomarna måste intensifieras samt att det är angeläget att forskningsråden beaktar de forskningsbehov som Folkhälsoinstitutet lyft fram. Vidare måste de förebyggande insatserna intensifieras. Primärvården samt mödra- och barnhälsovården har en viktig roll, anförs det. Föräldrar, dagispersonal och lärare måste få kunskap om betydelsen av vädring, god hygien inomhus och vilka husdjur som kan framkalla allergier. Luftföroreningar, inte minst bilavgaserna, måste enligt motionärerna bekämpas. Motionärerna menar att arbetet med att förebygga allergier och att hjälpa dem som blivit allergiska inte får bli en dagslända utan en långsiktig del av Folkhälsoinstitutets, landstingens och apotekens arbete. I arbetet måste sektorer utanför hälso- och sjukvården samarbeta. Radonsanering är enligt motionärerna en utomordentligt angelägen åtgärd för att förbättra inomhusmiljön. I motion 1996/97:So279 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om att inrätta en allergiombudsman i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 2). Motionärerna påpekar att det i dag saknas en instans att vända sig till för allergiker som har problem med t.ex. dålig inomhusmiljö. Regeringen bör därför utreda möjligheten att tillsätta en sådan central myndighet, en s.k. allergiombudsman. Myndigheten skulle kunna ha en uppbyggnad liknande Barnombudsmannen eller Diskrimineringsombudsmannen,. anförs det. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande av vad i motionen anförts om födoämnesallergi i psykiatrin (yrkande 5). Motionärerna framhåller att ny forskning pekar på att allergier kan påverka centrala nervsystemet och därmed åstadkomma symptom som trötthet, aggressivitet, nervositet, depression, schizofreni, m.m. Enligt motionärerna bör forskning inom området allergi och psykiatri vara ett prioriterat område. Motionärerna anser vidare att Folkhälsoinstitutet bör bredda sin allergisatsning till att även omfatta området födoämnen/kemikalier/allergi.
Bakgrund och tidigare behandling Under hösten 1995 behandlade utskottet ett antal motionsyrkanden rörande allergi i betänkandet 1995/96:SoU1 Allergi och andra folkhälsofrågor. Utskottet uttalade att den ökande förekomsten av allergier ingav oro. Såväl det preventiva arbetet som behandlingen av de redan allergisjuka borde därför prioriteras samtidigt som forskning och ett långsiktigt kompetensuppbyggande i övrigt gavs en central roll i sammanhanget. Utskottet konstaterade att verksamheter bedrevs i bred skala för att på olika sätt försöka förebygga allergi och lindra dess verkningar samt förutsatte att de forskningsstödjande organen även fortsättningsvis skulle beakta behovet av forskning inom allergiområdet. Utskottet uttalade vidare att primärvården hade en viktig uppgift att fylla när det gällde att förebygga och lindra verkningarna av allergier och utgick från att personalen gavs sådan utbildning att den stod väl rustad när det gällde att möta behovet av information om allergi och annan överkänslighet. En väl fungerande samverkan mellan kommuner och landsting var en förutsättning för ett effektivt förebyggande arbete på allergiområdet, sades det vidare. Samtliga motionsyrkanden avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. I betänkande 1996/97:SoU6 Forskning inom Socialdepartementets verksamhetsområde vidhöll utskottet sin inställning att forskning kring förebyggande av allergier och behandling av allergisjuka bör prioriteras samt avstyrkte en motion om allergiforskning. Riksdagen följde utskottet. Folkhälsoinstitutet har avslutat en särskild utredning om behovet av forskning om allergi. Allergiprogrammet konstaterade att hitintills blygsamma belopp satsats på allergiforskning, i synnerhet sådan som är av betydelse för prevention. Som led i en långsiktig strategi har en forskargrupp engagerats för inventering av forskningsfronten och av behovet av forskning samt med uppdraget att föreslå en plan för uppbyggnad av allergiforskningen i Sverige. FHI anger i sin fördjupade anslagsframställning 1997-1999 att den mest utsatta gruppen inom Allergiprogrammet är barnen vars allergier fortsätter att öka. I Allergiprogrammets långsiktiga strategi prioriteras därför barn och primärprevention med inriktning på en minskning av barns allergier med 25 % år 2010. Insatser för att öka kunskapen hos berörda yrkesgrupper liksom tvärvetenskapligt arbetssätt kommer fortsatt att utvecklas i samarbete med myndigheter, organisationer, utbildningsväsende och näringsliv, anförs det. År 1994 avsatte regeringen 250 miljoner i en särskild stiftelse för allergi- och vårdforskning, Vårdalstiftelsen. Stiftelsen har enligt stadgarna att främja forskning och forskarutbildning inom vård- och allergiområdet. Stiftelsen räknar med att kunna dela ut 30-40 miljoner kronor per år genom olika former av forskningsstöd. Bostadsutskottet anförde i betänkande 1996/97:BoU1 angående budgetpropositionen 1996/97:1 att utskottet flera gånger framhållit att åtgärder mot radon i bostäder bör vara en högt prioriterad verksamhet. Utskottet avstyrkte emellertid motionsyrkanden om förbättrade bidragsvillkor för radonåtgärder och tillstyrkte regeringens anslagsförslag. Riksdagen följde utskottet. I Folkhälsorapport 1997 (SoS-rapport 1997:18) tas bl.a. allergi upp under rubriken Folksjukdomar (s. 85 f.). Drygt en tredjedel av befolkningen har någon allergi eller överkänslighet. Dessa besvär visar, enligt rapporten, en stadig ökning i alla åldrar under de senaste decennierna. Astman är lika vanlig bland kvinnor som bland män och numera vanligare bland ungdomar än bland vuxna. Astma är vanligare i norra Sverige än i södra. Andelen personer med allergiska besvär fördubblades under 80-talet både bland barn och vuxna. Även om någon del av ökningen kan bero på större medvetenhet om symtom så är det, enligt rapporten, mycket som talar för att ökningen i stort är reell (s. 18).
Utskottets bedömning Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att den ökande förekomsten av allergier inger oro. Såväl det förebyggande arbetet som vården och behandlingen av de allergisjuka bör ges ökad uppmärksamhet liksom forskning och långsiktigt kompetensuppbyggande i övrigt på området. Utskottet har redan tidigare konstaterat att verksamheter bedrivs i bred skala för att på olika sätt försöka förebygga allergi och lindra dess verkningar. Bl.a. primärvården har här en viktigt uppgift. Något initiativ från riksdagen behövs inte med anledning av motionerna So280 (fp) yrkande 14 och So279 (mp) yrkandena 2 och 5. Motionsyrkandena avstyrks.
Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik
Motioner
I motion So265 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) hemställs dels att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av uppdraget som gavs för tre år sedan om kartläggning och analys av förändringar i aborttal och samband med förebyggande insatser (yrkande 1), dels att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att minska antalet aborter (yrkande 2). Motionärerna anser att det är bekymmersamt att aborterna åter ökar. Orsakerna är säkert flera. Det har kommit larmsignaler om att risken att få blodpropp ökar om en kvinna äter p-piller. En annan orsak är troligen att det förebyggande arbetet har fått stå tillbaka på olika sätt när kommuner och landsting tvingats göra neddragningar. Det gäller enligt motionärerna främst att ungdomsmottagningar lagts ned och att informationsinsatser i skolan minskat. Det förebyggande arbetet måste präglas av en djup och bred information av välutbildad personal. Det krävs vidare en omfattande sexualundervisning som beaktar olika sidor. I en del sammanhang verkar det som om man tror att alla problem är lösta om flickorna använder p-piller. Enligt motionärerna är det ytterst angeläget att samhället gör allt för att nedbringa antalet aborter. Att genomgå en abort är alltid förenat med stora problem. Det är en medicinsk risk men även en psykisk påfrestning. Riksdagen har fattat beslut om att ge Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga och analysera förändringar i aborttal och samband med förebyggande insatser. Motionärerna efterlyser en redovisning av detta uppdrag. Behovet av redovisning har aktualiserats när aborttalet nu åter stiger, heter det i motionen. Motionärerna anser vidare att mannens roll måste betonas mer. I varje abortsituation har mannen ett stort ansvar. Kvinnan får inte lämnas ensam inför sitt livs svåraste beslut. I motion So286 av Mikael Odenberg (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av abortlagstiftningen. Motionären anser att den alltmer utvecklade prenatalvården i kombination med framstegen inom fosterdiagnostiken har skärpt det etiska dilemma som abortlagen söker att hantera. Motionären anser att de riktlinjer för fosterdiagnostik som antogs av riksdagen häromåret var inriktade på att överväga tillämpningen av den fosterdiagnostiska verksamheten snarare än på att diskutera om avvägningarna i nuvarande abortlagstiftning fortfarande är adekvata. Att frågan inte har lösts på ett tillfredsställande sätt illustreras enligt motionären av en alltmer tilltagande etisk debatt bl.a. inom den medicinska professionen. Den nuvarande abortlagstiftningen inrymmer ett etiskt dilemma, även om detta dilemma företrädesvis diskuteras indirekt. Fosterdiagnostiken har gjort det möjligt för blivande föräldrar att redan under graviditeten få kunskaper om det kommande barnets egenskaper. Inte minst gäller detta kunskap om barnets kön, som kan erhållas tidigt vid fostervattensprov och moderkaksprov. Att foster skulle aborteras till följd av att de ur sina föräldrars synpunkt har ?fel? kön är en tanke som upprör många, eftersom den står i strid med vår traditionella värderingsgrund. Även om det säkert är sällsynt vet vi att sådana aborter i dag utförs, av det enkla skälet att de berörda föräldrarna har en annan värderingsgrund. Att foster skulle kunna ?sorteras? efter handikapp eller andra grunder är något som bl.a. handikapprörelsen uttryckt stor oro inför. Slutsatserna av denna oro har emellertid inte blivit en öppen, offentlig diskussion om abortlagens utformning. I stället har diskussionen uteslutande kommit att gälla fosterdiagnostikens tillämpning, bl.a. frågan om att hemlighålla information, exempelvis fostrets kön, för patienten, heter det i motionen. I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatt stöd till ungdomsmottagningarna för att förhindra fler tidiga aborter (yrkande 8). Motionärerna anför att antalet aborter ökade under första halvåret 1996. En anmärkningsvärt hög ökning av aborterna inträffade i Norrbotten. Motionärerna anser att stor uppmärksamhet måste fästas vid denna ökning. Ungdomsmottagningarnas arbete måste få fortsatt stöd för att förhindra ett ökat antal tonårsaborter. Motionärerna hemställer också att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fosterdiagnostik vid tidig graviditet (yrkande 9). Ökad tillgång till fosterdiagnostik ger i dag möjlighet att tidigt i graviditeten erhålla besked om vissa egenskaper hos det väntade barnet. Det är, enligt motionärerna, av största vikt att dessa informationer inte utnyttjas kommersiellt och att de bara efterfrågar egenskaper som av ärftliga skäl kan överföras till det väntade barnet. Frågor rörande skydd för det ofödda barnet måste på allvar beaktas då de diagnostiska metoderna förfinas och är användbara allt tidigare under graviditeten, heter det i motionen. I motion So269 av Stig Sandström m.fl. (v) begärs att riksdagen hos regeringen begär att en utredning görs av Socialstyrelsen om förmedlingen av gratis preventivtabletter (dagen efter-piller) vid landets ungdomsmottagningar. Motionärerna konstaterar att det finns metoder för att förhindra graviditet även efter samlag, nämligen metoden med s.k. hormonell postcoital antikonception, dagen efter-piller. Enligt motionärerna är detta ingen abort, eftersom ingen med säkerhet kan avgöra i ett så tidigt skede om en graviditet föreligger eller ej. Metoden är att föredra framför en abort. Kunskaperna om metoden har dock inte förts ut på ett tillräckligt sätt. Fortfarande händer det, enligt motionärerna, att unga kvinnor får veta att de kunnat få dagen efter-piller först när de kommer för att göra ett graviditetstest. Många unga flickor har inte heller råd att hämta ut dessa piller på apotek. Motionärerna anser att det bästa för kvinnorna vore om de kunde få dessa piller direkt på den mottagning de besöker.
Bakgrund I betänkande 1993/94:SoU2 finns en omfattande redogörelse för arbetet med abortförebyggande insatser (s. 14-18) vartill hänvisas. Under rubriken Utskottets överväganden anfördes följande:
Utskottet anser det mycket angeläget att antalet aborter minskar. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att aborterna under första halvåret 1993 fortsatte att minska och att minskningen var särskilt markant bland de yngre kvinnorna, där andelen aborter tidigare varit högst. Folkhälsoinstitutet bör enligt utskottet i samråd med Socialstyrelsens epidemiologiska centrum analysera förändringarna i aborttalen i olika delar av landet. Sambandet mellan förändringarna i aborttal och de förebyggande insatserna bör också närmare studeras. En kartläggning bör ske för att närmare ta reda på orsaken till varför kvinnor väljer abort. För att åstadkomma en fortsatt minskning av aborterna är det enligt utskottet mycket angeläget att fortsätta arbetet på att stärka och förbättra de förebyggande insatserna. I motionerna redovisas olika förslag på förbättringar. Utskottet ser i detta sammanhang med oro på att antalet ungdomsmottagningar minskar, eftersom detta skulle kunna leda till att tonårsaborterna på nytt ökar. Folkhälsoinstitutet bör verka för en fortsatt metodutveckling när det gäller förebyggande insatser och för att det förebyggande arbetet förs ut i det praktiska arbetet. Någon anledning att begränsa rätten till abort eller att nu se över abortlagstiftningen finns inte. I betänkande 1994/95:SoU18 behandlades olika frågor kring information om fosterdiagnostik och information efter genomförd diagnostik. Utskottet anförde bl.a. (s. 12):
I några av motionerna tas frågan upp om vilken information kvinnan skall få i samband med fosterdiagnostiken. Enligt gällande lagstiftning skall en gravid kvinna ges information om sitt och fostrets hälsotillstånd och de behandlingsmetoder som står till buds. I förslaget till riktlinjer om fosterdiagnostik föreslås att informationen om fostret skall begränsas till uppgifter om fostrets hälsotillstånd. Om kvinnan begär det skall hon dock få även annan information om fostret, t.ex. om fostrets kön. Utvecklingen inom medicinen, bl.a. inom gentekniken, går mycket snabbt. Alltmer information blir möjlig att få fram genom fosterdiagnostik, inte bara väsentlig medicinsk information utan också information av mindre medicinsk tyngd och av annan art t.ex. om fostrets kön. Det finns, enligt utskottet, skäl att noga överväga hur all denna information skall hanteras. Enligt propositionen avser regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att utforma Allmänna råd om fosterdiagnostiken och dess användning samt på vilket sätt informationen skall lämnas ut. Mot bakgrund av den snabba utvecklingen inom bl.a. fosterdiagnostiken anser utskottet att det kan finnas skäl att ytterligare överväga frågan om det bör finnas begränsningar när det gäller den information som bör lämnas ut till den gravida kvinnan. Utskottet har inte tillräckligt underlag för att ta ställning till förslaget om införande av en tidsgräns för utlämnande av information om fostrets kön. Frågan berör centrala etiska frågor och integritetsfrågor. Utskottet konstaterar att det ingår i Statens medicinsk-etiska råds uppdrag att följa utvecklingen på det medicinsk-etiska området och ge regeringen och därmed även riksdagen råd om huruvida ny kunskap och nya metoder inom medicinen medför behov av t.ex. lagändringar. Utskottet anser att det bör ankomma på Statens medicinsk-etiska råd att ytterligare överväga frågan. Regeringen bör vid lämpligt tillfälle återkomma till riksdagen i denna fråga. Under rubriken Abortförebyggande insatser anförde utskottet:
Utskottet anser det mycket tillfredsställande att antalet aborter fortsätter att minska och att 92 % av aborterna numera utförs före den 12:e graviditetsveckan samt att en mycket stor del av de aborter som utförs senare görs i 13:e eller 14:e veckan. Numera används i stort sett samma metoder för dessa senare aborter som för dem som sker tidigt under graviditeten. Utskottet delar inställningen i motionerna att de förebyggande insatserna även i fortsättningen bör prioriteras. Att Folkhälsoinstitutet aktivt arbetar med dessa frågor är enligt utskottet betydelsefullt. Motionsyrkandena avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 334). I Socialstyrelsens rapport 1996:18 Antikonception behandlas bl.a. postcoital antikonception - akutpreventivmedel. I rapporten anförs bl.a. (s. 31):
Oönskade graviditeter inträffar inte sällan efter ett enstaka samlag utan preventivmetod eller vid misslyckande med en etablerad metod, t.ex. kondom eller glömda p-piller. Ett annat exempel är efter våldtäkt. Graviditetsrisken efter ett enstaka oskyddat samlag ligger på omkring 6 procent med stora variationer under menstruationscykeln, som högst strax före ovulation, omkring 20 procent. Möjligheten till postcoital antikonception bör erbjudas kvinnor som hamnat i en nödsituation, men det finns inte i dag någon metod för allmänt bruk som fungerar som ?dagenefter-metod? att tas upprepade gånger under menstruationscykeln. I Socialstyrelsens rapport 1996:7 Hälsovård före, under och efter graviditet anförs bl.a. följande om ungdomsmottagningar respektive abortförebyggande verksamhet i mödrahälsovården (s. 17-18):
Ungdomsmottagningar
Ungdomsmottagningar har goda förutsättningar att bevara god reproduktiv hälsa, förhindra oönskade graviditeter och minska spridningen av STD bland tonåringar. Deras arbete bidrar också till att skapa en öppen och positiv syn på sexualitet hos ungdomarna och förhindra riskbeteende vad gäller t.ex. drogmissbruk och sexuellt våld. Alla skolor och lärare bör för sin sex- och samlevnadsundervsining ha tillgång till den experthjälp som finns vid dessa mottagningar och inom mödrahälsovården. Utredningen anser det angeläget att fortlöpande satsa på ungdomsmottagningar och föreslår att mottagningarnas roll i den samlade hälso- och sjukvården utreds närmare.
Abortförebyggande verksamhet i mödrahälsovården
Landstingens ansvar för den förebyggande hälsovården innefattar planering och utveckling av program för abortförebyggande arbete och upplysning om STD inklusive hiv/aids samt fortlöpande utbildning av dem som är engagerade i arbetet. Huvudansvaret för verksamheten vilar på mödrahälsovården som erbjuder tillgänglighet, kontinuitet och kvalitet. Hälsoupplysning om sex och samlevnad är en verksamhetsgren i mödrahälsovården med syfte att skydda fertiliteten och främja den sexuella och reproduktiva hälsan genom att förebygga oönskade graviditeter och sexuellt överförda sjukdomar. Utredningen anser att följande punkter är av stor betydelse för att bibehålla/förbättra kvalitet och kostnadseffektivitet i mödrahälsovårdens hälsoupplysningsarbete.
* Det abortförebyggande arbetet och insatser för att minska spridning av STD och hiv/aids skall integreras i den reguljära mödrahälsovården som en verksamhetsgren med nära anknytning till preventivmedelsrådgivning och föräldrautbildning.
* Mödrahälsovården skall tillhandahålla upplysning och rådgivning om födelsekontroll till alla samt initiera och genomföra förebyggande åtgärder riktade till speciella målgrupper, t.ex. ungdomar, föräldrar till tonåringar, män, kvinnor efter abort, invandrare.
* Mödrahälsovården skall samverka med andra samhällsinstitutioner och sektorer som sysslar med förebyggande arbete och vara beredd att fånga upp behov av rådgivning eller testning som skapats i upplysningskampanjer eller liknande projekt.
* Mödrahälsovården skall främja utbyte av kunskap och erfarenhet med t.ex. ungdomsmottagningar eller invandrarföreningar för utveckling och förbättrad kvalitet i arbetet med ungdomar eller andra grupper.
* Mödrahälsovården skall garantera kontinuitet och uppföljning genom utvärdering och rapportering av det egna arbetet.
Aktuella abortsiffror (ur nedanstående publikation) År 1995 31 441 År 1996 32 175 I Socialstyrelsens statistik 1997:1 (preliminär sammanställning) ges följande kommentar.
Ökningen innebär en uppgång i antalet aborter per 1 000 kvinnor (aborttal) med 3 procent jämfört med 1995. Ökningen är störst bland yngre kvinnor under 25 år, där aborttalet gått upp med 5 procent. Den stadiga nedgången av aborterna som fortgått sedan 1990 tycks nu ha brutits. Uppgången gäller samtliga åldersklasser, utom de allra äldsta. De största procentuella ökningarna har inträffat bland de yngre tonåringarna (16-17 år). Regionalt svarar Uppsala och Jämtland för de största uppgångarna, särskilt bland tonåringarna. Kristianstads tonårsaborter visar också en förhållandevis stor ökning. Nämnvärda nedgångar kan noteras för tonårsaborterna i Södermanland, Skaraborg, Gävleborg och Malmö kommun. Eftersom Socialstyrelsens statistik inte innehåller några bakgrundsförhållanden till abort är orsakerna till ökningen inte kända. År 1992 introducerades vid tidigare aborter, som alternativ till den vanliga kirurgiska abortmetoden, en medicinsk abortmetod, det så kallade abortpillret. Denna metod har alltsedan dess ökat för varje år och 1996 utfördes 17 procent av de tidiga aborterna på detta sätt. Andelen medicinska aborter varierar dock starkt mellan olika delar av landet. De ökande abortsiffrorna och frågan om att kartlägga orsakerna till abort har nyligen berörts i ett interpellationssvar till Chatrine Pålsson (kd) av socialministern (IP 1996/97:247 den 8 april). Ministern anförde bl.a. följande:
- - -
Att det är angeläget att försöka hålla nere antalet aborter så mycket som möjligt är någonting vi alla kan vara överens om. Jag känner naturligtvis oro inför det ökande antalet aborter. Eftersom antalet aborter stadigt har sjunkit under senare år är det naturligt att ställa sig frågan vad orsaken kan vara till en plötslig uppgång, även om den inte kan betraktas som särskilt stor. Den svenska abortlagstiftningen ger som bekant kvinnan rätt att själv inom vissa tidsgränser avgöra om hon vill få abort utförd. Kvinnan behöver inte ange orsaken till att hon vill ha abort. Därför är det svårt att säga något bestämt om orsakerna till att vi nu ser en viss ökning av aborttalet. Min företrädare, Ingela Thalén, beskrev i ett svar på en fråga från Chatrine Pålsson i februari 1996 ingående hur abortregistret är uppbyggt. I detta register finns, av integritetsskäl, inga uppgifter om kvinnans identitet, och det finns därmed inga möjligheter att göra samkörningar med andra register och på så vis få uppgifter om exempelvis utbildning, samboendeförhållanden och yrke. Epidemiologiskt Centrum vid Socialstyrelsen planerar emellertid att i samarbete med Folkhälsoinstitutet utföra en studie som kan ge ökad kunskap om vilka faktorer som leder till att en kvinna väljer abort. En förutsättning för en sådan studie är dock att ett register baserat på personnummer får läggas upp under en begränsad period. För detta fordras tillstånd från Datainspektionen som ännu inte fattat något beslut i frågan. Det skulle kunna finnas flera förklaringar till den ökning av aborttalet vi nu kan konstatera. Något eller några landsting kan ha förändrat subventionerna av p-piller. Några sådana förändringar har emellertid inte skett under den aktuella perioden. Färre ungdomsmottagningar skulle också kunna tänkas resultera i fler oönskade graviditeter och därmed fler aborter. Men antalet ungdomsmottagningar har inte minskat under perioden, så inte heller det är någon förklaring. Vad som däremot inträffade under 1995 var att det utfärdades varningar för att användning av vissa p-piller skulle kunna innebära ökad risk för blodpropp. Dessa larmrapporter avsåg den typ av p-piller som många unga kvinnor använder. En trolig förklaring till den nu konstaterade uppgången i antalet aborter kan således vara att många kvinnor abrupt slutade ta sina p- piller. Detta är ett mönster vi upplevt tidigare. I början på 70-talet kom de första larmrapporterna om risker med p-piller, och dessa följdes senare av ett ökat antal aborter. Samma sak upplevde vi igen 1985 när det talades om att användning av p-piller innebar en ökad risk för bröstcancer. Någon annan rimlig förklaring står inte att finna till den måttliga ökning av aborttalen vi nu ser. Vi vet också att vi vid tidigare tillfällen upplevt samma samband. Det finns således skäl att tro att detta är en tillfällig ökning. Jag är övertygad om att de olika insatser som vidtas lokalt i form av ungdomsmottagningar och olika system för subventionering av p-piller liksom de abortförebyggande insatserna från Folkhälsoinstitutets sida har stor betydelse för att hålla nere aborttalen.
- - -
Det kan vara värt att säga att det finns regionala skillnader som man tittat på. Uppsala och Jämtland svarar för de största ökningarna. Om man ser till pressens uppföljning av larmrapporterna hade t.ex. lokalpressen i Jämtland ovanligt många artiklar på det temat. Då presenterade man också ett antal flickor som drabbats av blodpropp. Jag tror att det är sådant som kan ge utslag i p-pilleranvändningen. Jag tycker också att det kan vara värt att nämna Folkhälsoinstitutets förebyggande insatser. Man har under 1996 gjort besök i samtliga landsting för att kartlägga hur det abortförebyggande arbetet bedrivs. Där lyfter man fram goda exempel. Man har anordnat utbildning, och man redovisar under våren en nationell befolkningsbaserad studie där kunskap ställs samman som är nödvändigt för att det långsiktigt preventiva arbetet skall kunna stå på säker vetenskaplig grund. Här pågår en hel del arbete. Men det är inbyggt ett problem med att få fram säkra data så länge man vill skydda integriteten för kvinnorna, som själva kan välja om de vill göra abort eller inte.
- - - Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin antogs av ministerkommittén i november 1996 (öppnas för undertecknande i april 1997) och innehåller bl.a. förbud mot val av ett framtida barns kön, såvida det inte gäller allvarlig könsbunden sjukdom samt genetiska förändringar som kan gå i arv. Socialstyrelsen har nyligen beslutat Allmänna råd om fosterdiagnostik. Målgruppen för de allmänna råden är verksamhetschefer och personal inom mödrahälsovården. Råden syftar till att ge rekommendationer för innehåll i och utformning av information då det gäller fosterdiagnostik. Råden innehåller följande underrubriker: - Information till gravida kvinnor som inte har ökad risk för fosterskada - Kvinnors rätt att avstå från fosterdiagnostik - Medicinsk indikation för fosterdiagnostik - Information om bifynd (uppgifter som saknar betydelse för hälsotillståndet, t.ex. fostrets kön, bör enligt råden lämnas enbart om kvinnan särskilt begär det) - Metoder för fosterdiagnostik vid ökad risk för fosterskada.
Utskottets bedömning Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är angeläget att antalet aborter ligger på en låg nivå. Det är viktigt att analysera förändringar i aborttalen i stort och i olika delar av landet samt sambandet mellan förändringar i aborttal och förebyggande insatser. En studie som kan ge ökad kunskap om vilka faktorer som leder till att en kvinna väljer abort förbereds av Epidemiologiskt Centrum (Socialstyrelsen) och Folkhälsoinstitutet. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motion So265 (kd). Motionen avstyrks. Utskottet vidhåller också sin uppfattning att det är mycket angeläget att stärka och förbättra de förebyggande insatserna på detta område. I såväl mödrahälsovården som ungdomsmottagningarna sker ett abortförebyggande arbete. Utskottet vidhåller också uppfattningen att Folkhälsoinstitutet bör verka för en fortsatt metodutveckling när det gäller förebyggande insatser och för att det förebyggande arbetet förs ut i det praktiska arbetet. Någon anledning att begränsa rätten till abort eller att nu se över abortlagstiftningen finns inte. Allmänna råd om fosterdiagnostiken och dess användning har nyligen beslutats. Motionerna So230 (c) yrkandena 8 och 9 och So286 (m) avstyrks. I motion So269 (v) begärs att en utredning görs om förmedlingen av gratis preventivtabletter (dagen-efter-piller). Socialstyrelsen har i rapporten Antikonception (1996:18) anfört att möjligheten till postcoital antikonception/akutpreventivmedel bör erbjudas kvinnor som hamnat i en nödsituation, men i dag finns det inte någon metod för allmänt bruk som fungerar som ?dagen-efter-metod? att tas upprepade gånger under menstruationscykeln. Utskottet avstyrker motionen.
Fetalt alkoholsyndrom (FAS)
Motioner I motion So669 av Roland Larsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning av s.k. FAS-barn (yrkande 7). Gravida kvinnor bör inte dricka alkohol eftersom risken är uppenbar för fosterskador. Riktade informationsinsatser måste enligt motionärerna ske genom mödrahälsovårdens försorg. Gravida högkonsumenter behöver stöd för alkoholfrihet under graviditeten. Barn till missbrukande föräldrar får en mycket dålig start i livet, ofta med stora problem under uppväxttiden och senare i livet. Det saknas i dag relevanta uppgifter om hur många barn som föds med skador på grund av moderns alkoholbruk. En sådan kartläggning bör ske, då det finns anledning att befara att antalet s.k. FAS- barn ökar i takt med alkoholkonsumtionen bland kvinnor, heter det i motionen. I motion So230 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen vad i motionen anförts om vikten av att behålla och förstärka mödra- och barnhälsovården (yrkande 6). Gravida kvinnor skall helt avstå från alkohol under graviditeten. Detta anses så självklart att man enligt motionärerna de senaste åren inte tagit denna informationsinsats på allvar inom mödravården. Motionärerna pekar på att det föds ca ett hundratal barn varje år med fetalt alkoholsyndrom, skador som aldrig går att vårda bort och som invalidiserar barnet för resten av livet. Mödrar med missbruksproblem gör dem ofta helt olämpliga som vårdnadshavare till barn med skador orsakade av alkoholbruket. Känslomässigt förmår de inte binda barnet till sig och barnet får en mycket torftig uppväxt som innebär stora sociala problem under uppväxtåren och resten av livet. Tyvärr saknas kunskap om dessa förhållanden, även dessa kvinnor kan dölja sitt tillstånd. Det är därför mycket viktigt att mödrahälsovård och barnhälsovård behålls och förstärks, heter det i motionen. I motion So620 av Tuve Skånberg (kd) begärs också ett tillkännagivande till regeringen av vad i motionen anförts om åtgärder mot fetalt alkoholsyndrom (FAS). Motionären anser att information om alkoholens skador bättre måste nå fram till kvinnor. Enligt motionen föds det mellan 100 och 150 barn i Sverige varje år med skador som orsakats av att modern druckit alkohol under graviditeten, s.k. fetalt alkoholsyndrom (FAS). Den mänskliga tragedin bakom dessa siffror är oerhörd. Dessutom är kostnaderna för barn med FAS betydande. Enligt uppgift kan merkostnaderna för samhället för ett FAS-barn under uppväxten beräknas till ca 3,7 miljoner kronor. Till detta kommer, enligt motionären, att dessa barn i vuxen ålder sannolikt inte kan utföra ett arbete i den vanliga produktionen, med de kostnader detta medför. Om i stället dessa pengar t.ex. kunde användas till upplysning om alkoholens risker för unga kvinnor, och till vård och rehabilitering av kvinnliga missbrukare, skulle samhället spara stora summor och barnen besparas en tragedi, heter det i motionen.
Bakgrund och tidigare behandling m.m. I betänkandet 1995/96:SoU3 behandlade utskottet senast motionsyrkanden med krav på alkoholförebyggande åtgärder m.m. bl.a. i samband med kvinnors alkoholmissbruk. Utskottet uttalade bl.a. (s. 30) att det såg positivt på att informationsinsatser som bl.a. syftade till att öka kunskapen om de särskilda risker som kvinnor löper vid hög alkoholkonsumtion och till att främja nykterhet bland ungdomar, gravida kvinnor och i trafiken hade vidtagits samt även planerades. Motionsyrkandena ansågs i allt väsentligt tillgodosedda och avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. I Forskning och fakta nr 15 (Kunskapsöversikt från CAN) anförs följande om Alkohol och hjärnskador, avsnittet författat av Christofer Lundqvist. (s. 28) under rubriken Fetalt alkoholsyndrom.
Det fetala alkoholsyndromet är en mycket allvarlig konsekvens av excessiv alkoholkonsumtion under graviditeten. Det har också visat sig att tidpunkten då alkoholen konsumeras och konsumtionsmönstret är av avgörande betydelse.
- - -
Drabbade barn företer en bild av tillväxtstörning, minskad hjärnmassa samt neurologiska störningar. Dessutom föreligger ofta ögonskador. Neuropatologiskt finns en mängd skador innefattande en störning av nervcellernas vandring (migration) under utvecklingsfasen samt förlust av nervceller i vissa specifika delar av hjärnan. Trots vetskapen om den mycket tydliga kopplingen mellan alkoholintag under graviditeten och fetalt alkoholsyndrom föds fortfarande årligen i Sverige mellan 100 och 200 barn som är gravt alkoholskadade. Dessutom har det diskuterats om inte en del av barnen med s.k. MBD (minimal brain dysfunction) kan ha alkoholintag under graviditeten som bidragande faktor. I Medicinsk faktadatabas (Socialstyrelsen) s. 57 resp. i SoS-rapport 1996:7 Hälsovård före under och efter graviditet s. 106 f. behandlas också FAS under rubriken Alkohol och droger. Under rubriken Förslag anförs följande:
* Arbetet att vidmakthålla kunskaperna om riskerna med alkohol under graviditet måste fortsätta, både generellt i befolkningen och särskilt bland personal inom mödrahälsovården. Folkhälsoinstitutet bör stödja fortsatt information och metodutvecklingsarbete inom detta område.
* Mödrahälsovården bör övertyga sig om att alla gravida är medvetna om riskerna med alkohol under graviditet och använda beprövad anamnesteknik för att identifiera högkonsumenter.
* Trots svårigheterna bör man inom alla kommuner upprätta gemensamma behandlingsprogram för gravida missbrukare. Kommittédirektiv (dir. 1997:3) beslutades i januari 1997 för en särskild kommitté med uppdrag att organisera ett samarbete mellan branschorganisationer, försäkringsbolag och berörda myndigheter m.fl. när det gäller alkoholförebyggande arbete (informationsinsatser). Kommittén bör driva och samordna insatser på många områden. Bl.a. nämns att verka för att kvinnans graviditetsperioder blir alkoholfria. Kommittén skall även undersöka förutsättningarna för ett mer permanent brett alkoholförebyggande samarbete.
Utskottets bedömning Utskottet delar motionärernas uppfattning om angelägeheten av att informera om riskerna med användning av alkohol och droger under graviditet. Insatser görs också redan inom mödrahälsovården. Hälsoupplysning under graviditeten ges främst för att fostrets och barnets hälsa skall utvecklas gynnsamt men kan även ha betydelse för modern i ett längre perspektiv. Genom att utnyttja kvinnans starka motivation att skydda fostret kan mödrahälsovården medverka till att hon under graviditeten ändrar ett hälsofarligt beteende. Socialstyrelsen har nyligen i rapporten Hälsovård före, under och efter graviditet lämnat förslag på hur detta arbete bör fortsätta. Motionerna So230 (c) yrkande 6, So669 (c) yrkande 7 och So620 (kd) är i huvudsak tillgodosedda och avstyrks därför.
Genteknik I motion Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dels behovet av utredning av hur gentekniken riskerar att komma till användning i rashygieniskt syfte (yrkande 1), dels förbud mot att söka, efterfråga och använda information om människors gener vid anställnings- och antagningsförfaranden samt att söka, efterfråga eller använda information om människors gener vid försäkringsförfaranden, bankkontakter och i andra sammanhang (yrkande 3), dels genetisk integritet och genetisk information om foster (yrkande 4).
Bakgrund och tidigare behandling I betänkandet 1995/96:SoU17 våren 1996 behandlade utskottet senast likadana yrkanden (s. 37-39) varvid följande bakgrundsteckning gjordes (omfattar våren 1991-våren 1996).
Riksdagen antog våren 1991 lagen (1991:114) om användningen av viss genteknik vid allmänna hälsoundersökningar. Enligt lagen får sådan undersökning av arvsmassan som utnyttjar analys av genernas DNA eller RNA inte ske vid allmänna hälsoundersökningar utan tillstånd från Socialstyrelsen. Tillstånd får lämnas endast om undersökningen är inriktad på att söka kunskap om sjukdomsförhållanden som är av allvarlig art eller annars av särskild betydelse för hälso- och sjukvården. Vid prövning av tillståndsfrågan skall särskilt beaktas om de som skall leda och utföra undersökningen har den kompetens som behövs för ändamålet och om integritetsskyddet för uppgifter om undersökningsdeltagarnas genetiska förhållanden kan antas bli tillfredsställande. Deltagarna måste ge sitt skriftliga samtycke.
Socialutskottet anförde vid sin behandling av ärendet bl.a. följande i betänkandet 1990/91:SoU10 Användning av genteknik på människa m.m. (s. 9).
Genom användning av genteknik vid allmänna hälsoundersökningar skulle det i vissa fall bli möjligt att identifiera enskilda som riskerar att drabbas av ärftligt betingad sjukdom. Tidigt insatt medicinsk behandling eller ändrad livsstil skulle i en del fall kunna förebygga, lindra eller bota sjukdomen i fråga.. Utskottet delar därför uppfattningen i propositionen att allmänna hälsoundersökningar med användning av genteknik skall få göras. För att skydda den enskilde mot opåkallat intrång i privatlivets innersta sfär är det emellertid angeläget att samhället markerar en återhållsam inställning och att restriktioner för verksamheten införs genom lagstiftning. Enligt lagförslaget i propositionen skall allmänna hälsoundersökningar med hjälp av DNA- eller RNA-analys inte få göras utan tillstånd av Socialstyrelsen. Härigenom får man enligt utskottets mening en tillfredsställande garanti för att sådana genundersökningar bara används under etiskt godtagbara förutsättningar och att de utförs med den kompetens och ansvarskänsla som krävs.
I samma betänkande anförde utskottet i anledning av ett motionsyrkande om skydd för genetiska data i patientjournaler följande (s. 15).
Utskottet delar uppfattningen att det finns en risk för att den enskildes samtycke till att efterge sekretessen beträffande genetisk information blir illusoriskt om samtycket utgör ett krav för att få en anställning eller rätt att teckna en försäkring. I likhet med genetikkommittén anser utskottet emellertid inte att detta utgör tillräckliga skäl för att inskränka den enskildes självbestämmanderätt. Det är också svårt att föreställa sig hur man skulle kunna hindra den enskilde från att göra informationen tillgänglig för andra. En patient har ju exempelvis rätt att få en kopia eller avskrift av journalen utan att ange ändamålet med detta. Det är emellertid ett allvarligt integritetsproblem som motionärerna pekar på. Också i propositionen anförs att det är etiskt oriktigt att ställa upp krav på genomgången genetisk undersökning som förutsättning för anställning eller dylikt. Enligt utskottets mening måste frågan dock lösas på ett annat sätt än genom intrång i den enskildes självbestämmanderätt enligt sekretesslagen. Om inte någon annan teknisk lösning är möjlig, bör man i stället överväga att straffbelägga förfaranden som innebär att exempelvis arbetsgivare eller försäkringsbolag avkräver någon undersökningsresultat från genetiska undersökningar som villkor för anställning respektive rätt att teckna försäkring. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur oetiska krav på tillgång till genetiska data skall kunna hindras. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1990/91:114).
I betänkandet 1993/94:SoU7 avstyrkte utskottet en motion (kds) angående riktlinjer på genteknikområdet med hänvisning till att riksdagen inte borde föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på området.
Ytterligare ett yrkande i samma motion som den nu aktuella So422 behandlades av utskottet förra våren i betänkandet 1994/95:SoU15. Motionsyrkandet om anslag på 50 miljoner kronor för att ge organisationer och andra möjlighet att söka medel för att informera om genteknikens följder avstyrktes av utskottet.
I Socialdepartementet pågår enligt uppgift arbetet med en departementspromemoria som bl.a. kommer att behandla frågor om skydd för genetiska data i patientjournaler och om rätten för tredje man att ta del av och använda sig av sådan information. Enligt uppgift är arbete med departementspromemorian i slutskedet. Man beräknar att kunna sända ut den på remiss under mars 1996.
Enligt direktiv (dir. 1994:111) har en särskild utredare tillkallats med uppgift att kartlägga medicinska kontroller i arbetslivet, utreda de risker och problem som sådana kontroller kan innebära och vilket berättigat behov av kontroll som kan finnas samt göra de avgränsningar och föreslå de åtgärder som behövs. Utredaren skall inledningsvis kartlägga förekomsten av olika former av medicinsk kontroll, både i samband med anställning och under anställningen. Utvecklingen av gentekniken skall särskilt beaktas. De kommande förslagen bör, enligt direktiven, bygga på en bedömning av vilka berättigade behov av medicinsk kontroll i arbetslivet som kan finnas för arbetsgivarna, för den enskilde och för allmänheten, och vilka skyddsbehov som finns för den enskilde arbetssökande eller anställde. Förslagen bör bygga på en avvägning mellan dessa olika behov eller intressen.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 april 1996. Utskottet anförde i sin bedömning förra våren att utskottet inte ville föregripa regeringens kommande förslag. Motionsyrkandena avstyrktes därför (res. mp, särskilt yttrande fp). Utredningen om medicinska undersökningar i arbetslivet har därefter avlämnat sitt betänkande SOU 1996:63. I betänkandets sammanfattning (s. 18) anfördes följande under rubriken Gentester.
Möjligheten att använda gentester för att förutsäga arbetsskada och yrkessjukdom vid en anställning är i dagens läge begränsad. Det utesluter emellertid inte att medicinska undersökningar som görs med hjälp av genteknik skulle kunna användas för sortering av olika individer. Utredningen anser dock att det är etiskt oriktigt att en arbetsgivare skall få ställa krav på en genomgången genetisk undersökning för en anställning. Vidare utvecklas genteknologin så snabbt och på ett sätt som man inte kan kontrollera. I stället bör lagstiftningen ligga före en sådan utveckling. Av dessa skäl föreslår utredningen att gentester i arbetslivet skall vara förbjudna.
Betänkandet har remissbehandlats (blandat utfall). I departementspromemorian Genetisk integritet - vem har rätt att använda information från genetiska undersökningar (Ds 1996:13) redovisas förslag till lag om genetisk information. Enligt förslaget skall tredje man inte få använda information som kommit fram vid genetisk undersökning. Promemorian har remissbehandlats. Enligt uppgift pågår beredning i departementet.
Utskottets bedömning Utskottet anser att regeringens kommande förslag på området bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför motion Jo529 (mp) yrkandena 1, 3 och 4.
Patientansvarig legitimerad behandlare I motion So272 av Torgny Danielsson (s) begärs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att utse även annan yrkesutövare än läkare som patientansvarig legitimerad behandlare. Motionären refererar till propositionen 1995/96:176 och utskottets betänkande 1995/96:SoU18. Den utvärdering som Socialstyrelsen skall göra av systemet med patientansvarig läkare bör snarast komma till stånd samt genomföras med anlitande av erforderlig psykologisk expertis. I samband med att utskottet behandlade propositionen 1995/96:176 Förstärkt tillsyn över hälso- och sjukvården våren 1996 konstaterade utskottet att regeringen avsåg att uppdra åt Socialstyrelsen att genomföra en utvärdering av verksamheten med patientansvarig läkare. I det sammanhanget borde frågan om möjligheten att utse även andra yrkesutövare än läkare som patient-ansvariga övervägas. Därvid skulle särskilt beaktas patientsäkerhetsaspekten i sådan hälso- och sjukvårdsverksamhet som helt eller delvis bygger på annan vetenskap än den medicinska, t.ex. diagnostik, vård och behandling av patienter utförd av psykolog inom psykiatrin. Utskottet (1995/96:SoU18, s. 10) delade inställningen i propositionen att verksamheten med patient- ansvarig läkare borde utvärderas och att frågan om även andra yrkesutövare än läkare skall kunna utses som patientansvarig på lämpligt sätt bör övervägas. Riksdagen följde utskottet (rskr. 281). Enligt uppgift från Socialdepartementet har inte något formellt uppdrag om utvärderingen givits ännu. Socialstyrelsen är i färd med att redovisa visst preliminärt underlagsmaterial för departementet. Därefter skall det formella uppdraget formuleras och beslutas.
Utskottets bedömning Utskottet utgår ifrån att den begärda utvärderingen snarast kommer till stånd. Något initiativ behövs inte. Motion So272 (s) avstyrks.
Patientföreningar I motion So203 av Barbro Westerholm (fp) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om hur kontakt mellan patienter och patientföreningar förmedlas. Motionären anser att det är viktigt att frågan utreds vidare så att patientens integritet och sjukvårdssekretessen inte träds förnär, även om antalet patienter som rapporterats ha tagit illa vid sig av att kontaktas av ett ombud från en patientförening. Enligt motionären tar föreningarna lokalt kontakt med vårdcentraler, kliniker och rehabiliteringsavdelningar för att nå enskilda patienter. I de flesta fall tycks dessa kontakter ha fungerat relativt bra. Endast i ett fåtal fall har man varit negativ till föreningarnas verksamhet. I några enstaka fall åberopas sjukvårdssekretessen som skäl till att föreningarna inte får verka på institutionen. Som exempel på goda kontakter nämndes att föreningarna får lägga ut sitt informationsmaterial i väntrum eller att materialet tas emot och lämnas vidare av vårdpersonal till patienter. Ett annat tillvägagångssätt är att inrätta kontaktombud på sjukhuset. Några riktlinjer för hur patientföreningarnas lokala ombud bör arbeta med patientkontakter finns inte. Ombuden genomgår som regel internutbildning men hur verksamheten därefter bedrivs beror på ombudet och vårdpersonalen vid respektive klinik eller vårdcentral.
Utskottets bedömning Utskottet anser att den fråga som tas upp i motion So203 (fp) bör bedömas inom hälso- och sjukvården med beaktande av bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagstiftningen och sekretesslagen. Motionen avstyrks.
Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs I motion So233 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad i motionen anförts om att Socialstyrelsen bör utvärdera operationsmetoden och behandlingen vid Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs (yrkande 1) dels att Socialstyrelsen bör uppmärksammas på behovet av större kapacitet på området i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna anför att Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs är den enda klinik i landet som vetenskapligt kan påvisa goda resultat med sin operationsmetod och kan visa att hela 75 % av patienterna blivit bättre. De goda resultaten beror enligt motionärerna på två-tre veckors övergripande grundliga undersökningar och test, innan diagnos ställs. Det finns enligt motionärerna en ovilja hos landets ortopeder att skriva specialistvårdsremisser till kliniken. Dålig ekonomi i landstingen och pre- stigetänkande hos läkarna missgynnar denna patientgrupp, heter det i motionen. Socialstyrelsen har nyligen avslutat en utredning och bedömning av ryggoperationer på patienter med kronisk ryggsmärta vid Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs. Enligt Socialstyrelsens rapport (1997-06-17) gäller frågan om diagnostik och behandling i den aktuella verksamheten är tillräckligt utprovad och utvärderad för att kunna sägas ingå i det behandlingsutbud som en offentlig sjukvårdshuvudman är skyldig att erbjuda medborgarna enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Socialstyrelsen anför bl.a. följande i en skrivelse som är ställd till samtliga hälso- och sjukvårdsnämnder:
Vid ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, som är ett privat sjukhus, utförs sedan många år undersökningar och operationer av vissa patienter med kronisk ryggsmärta. Kliniken tillämpar en speciell diagnostik följd av operationer med bl.a. den s.k. PLIF-metoden (en form av fusionsterapi, dvs. steloperation av ett kotpar i ryggraden). Verksamheten har varit omdiskuterad och debatterad såväl inom den medicinska professionen som i massmedia. Socialstyrelsen har följt verksamheten sedan slutet av 1980-talet. Styrelsen fann 1990 att verksamheten då var att se som försöks- och utvecklingsarbete.
Socialstyrelsen har nu gjort en uppföljning av verksamheten och styrelsens tidigare rapport. Styrelsen har funnit att verksamheten alltjämt är att se som försöks- och utvecklingsarbete.
Verksamheten vid Ryggkirurgiska kliniken kan inte klandras. Docent Bo Nyström, som är medicinskt ansvarig läkare, har på ett seriöst sätt engagerat sig för att ur den stora gruppen patienter med kroniskt rygglidande försöka finna patienter som kan bli hjälpta med fusionsterapi. Arbetet har varit ambitiöst.
Användandet av fusionsterapi vid kronisk ryggsmärta när orsaken till smärtan inte kan klart fastställas är medicinskt omdiskuterat. Socialstyrelsen finner det angeläget att all sådan verksamhet följs upp och utvärderas. Detta gäller både privat och offentligt driven vård.
Socialstyrelsens utredning och bedömning överlämnas för kännedom.
Utskottets bedömning Utskottet anser att motionärerna i huvudsak är tillgodosedda med den utredning och bedömning som Socialstyrelsen nyligen gjort. Motion So233 (mp) yrkandena 1 och 2 avstyrks därför.
Försöksverksamheten med rena sprutor I motion Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) begärs tillkännagivande om att försöksverksamheten med utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare i Malmö och Lund stoppas. Enligt motionärernas bestämda uppfattning är det motstridigt att förena Sveriges riksdags beslut om totalförbud mot all icke- medicinsk hantering av narkotika med en verksamhet som går ut på att dela ut verktygen för att kunna injicera narkotika. Motionärerna anser att det är hög tid att regeringen avbryter försöksverksamheten (yrkande 12). Även i motion So603 av Gullan Lindblad m.fl. (m) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna att försöksverksamheten med fria sprutor till narkotikamissbrukare bör avbrytas. (yrkande 12). I betänkandet 1995/96:SoU5 behandlade utskottet regeringens skrivelse 1995/96:1 Utbytesverksamhet med rena sprutor till narkotikamissbrukare. Utskottet anförde följande:
Utskottet delar regeringens uppfattning att den pågående utbytesverksamheten med sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare, som bedrivs i Lund och Malmö, inte bör avbrytas. Verksamheterna bör även fortsättningsvis ha karaktären av försök och syfta till att söka vetenskapligt stöd för dess värde i kampen mot aids. Utbytesverksamheternas betydelse i rehabiliteringen av narkotikamissbrukare bör även studeras. Det är nödvändigt att ett fungerande samarbete mellan försöksprojekten och socialtjänsten kommer till stånd. Som utskottet tidigare uttalat är det viktigt att försöksverksamheten bedrivs i noga kontrollerade former och i allt väsentligt omgärdas av de regler och villkor som hittills gällt. Utskottet förutsätter att huvudmannen dokumenterar utbytesverksamheten och att Socialstyrelsen förstärker sina insatser för att fortlöpande följa verksamheterna och utvärderar dessa. Utskottet föreslår med det anförda att skrivelsen inte föranleder någon åtgärd från riksdagens sida och avstyrker motionerna. Riksdagen följde utskottet. Socialstyrelsen inspekterade i november 1996 försöksverksamheten. En rapport över inspektionen håller på att färdigställas och beräknas vara klar inom kort. När rapporten föreligger avser styrelsen enligt uppgift att utarbeta föreskrifter med krav på verksamheten.
Utskottets bedömning Utskottet vidhåller sin tidigare inställning när det gäller den försöksverksamhet med sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare som bedrivs i Lund och Malmö. Socialstyrelsen har genomfört en inspektion av verksamheten och avser, enligt uppgift, när rapporten över inspektionen inom kort är klar, att utfärda närmare föreskrifter för verksamheten. Motionerna So603 (m) yrkande 12 och Ju901 (m) yrkande 12 avstyrks.
Utvärdering av bastuklubbslagen I motion So263 av Yvonne Ruwaida och Annika Nordgren (båda mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bastuklubbslagen. Motionärerna konstaterar att utvärderingen av smittskyddslagen även kommer att behandla bastuklubbslagen. Med hänsyn till den fortgående hivepidemin anser de att en lagändring inte kan vänta. I avvaktan på riksdagens behandling av de förslag som framkommer ur utvärderingen föreslår de att bastuklubbslagen tills vidare inte skall gälla. Då lagen infördes framfördes från de organisationer och institutioner som arbetar med hivprevention bland män som har sex med män, starka farhågor om att ett förbud mot bastuklubbar skulle motverka hivpreventionen. Genom att sexuella kontakter förbjuds tvingas verksamheter gå under jorden och hivpreventionen på plats försvåras. Sverige är enligt motionärerna ett av de få länder som har infört ett förbud mot bastuklubbar. På andra håll i västvärlden har motsvarande inrättningar ofta blivit platser för ett framgångsrikt preventions- och upplysningsarbete mot hiv, heter det i motionen. I proposition 1986/87:149 föreslogs en lag om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter. Till skydd mot spridning av veneriska sjukdomar hos människor förbjöds anordnandet av vissa tillställningar och sammankomster. Förslaget innebar att det inte längre skulle vara tillåtet att för allmänheten anordna sådan tillställning eller sammankomst som var särskilt ägnad att underlätta för besökare att där ha sexuellt umgänge med varandra. Härigenom förbjöds bl.a. s.k. bastu- och videoklubbar för homosexuella. Ett ingripande skulle dock enligt förslaget inte vara begränsat till endast video- och bastuklubbar för homo- och bisexuella män utan gälla alla anordnade tillställningar och sammankomster där det förekommer ett lika smittfarligt umgänge mellan de besökande som vid de nämnda klubbarna. Bakgrunden till att ett förslag om förbud mot den aktuella klubbverksamheten lades fram var enligt propositionen behovet av att skydda medborgarna mot den allvarliga epidemiska sjukdom som aids utgör. Försök som hade gjorts att i frivilliga former förändra inriktningen på klubbarnas verksamhet hade varit utan resultat. Enligt de för smittskyddet ansvariga myndigheterna kunde man inte heller förvänta sig en självsanering av verksamheten. Det hade därför ansetts nödvändigt att samhället vidtog åtgärder. Aids-delegationen hade ställt sig bakom den valda lösningen. Socialutskottet tillstyrkte propositionens förslag (1986/87:SoU38). Riksdagen följde utskottet (rskr. 341). Lagen trädde i kraft den 1 juli 1987. I Dir. 1996:68 angående utvärdering av smittskyddslagen m.m. anförs att kommittén även skall utvärdera övriga författningar som hör till smittskyddet, såsom smittskyddsförordningen (1989:30), lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter samt andra författningar som är av betydelse. När det gäller lagen om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter skall kommittén i första hand analysera om lagen, i enlighet med sitt syfte, leder till att människor skyddas mot att bli smittade av vissa samhällsfarliga sjukdomar. Kommitténs uppdrag skall redovisas senast den 31 december 1998. Företrädare för Riksförbundet för sexuellt likaberättigande RFSL har den 29 april 1997 uppvaktat utskottet i frågan.
Utskottets bedömning Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens kommande förslag på detta område. Motion So263 (mp) avstyrks därför.
Preskription av disciplinpåföljd I motion So202 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson (båda m) yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att en översyn bör ske av preskriptionstidens längd inom Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds ansvarsområde. Enligt lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område gäller tvåårig preskriptionstid. Det inträffar inte alltför sällan enligt motionärerna att en anmälare dröjer med en anmälan till nämnden, vilket leder till att ärendet inte kan bli föremål för en helhetsbedömning. I 6 § lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område (1994:954) finns föreskrifter om preskription av disciplinpåföljd. Huvudregeln i paragrafens första stycke är att disciplinansvar inte får åläggas någon om han inte inom två år efter förseelsen underrättas om att en anmälan enligt lagen skett. Därutöver har i andra stycket införts en yttersta preskriptionstid om fem år från förseelsen. Denna innebär att disciplinpåföljd aldrig får åläggas senare än fem år efter den förseelse som anmälts (absolut preskription). Enligt en PM den 18 juni 1996 utarbetad i Socialdepartementet bör en förlängning ske av den absoluta preskriptionstiden från fem till tio år. Under den tid disciplinpåföljdslagen varit i kraft har ett antal fall avgjorts där absolut preskription inträtt. Den nya bestämmelsen om absolut preskription i enskilda ärenden kan enligt promemorian få oönskade effekter och bidrar inte till att hålla rättssäkerheten på, för både patienter och personal, godtagbar nivå. Den tvååriga preskriptionstiden berörs inte i promemorian. Syftet med bestämmelserna om disciplinpåföljd är i första hand att stärka patientsäkerheten dels genom att förebygga att yrkesutövaren upprepar eller fortsätter sin bristande yrkesutövning, dels genom att för annan hälso- och sjukvårdsperonal markera var gränserna går. Bestämmelserna ger även den patient som drabbats genom förseelsen en möjlighet till upprättelse. Regeringsrätten har tolkat bestämmelsen om absolut preskription så att frågan om disciplinpåföljd överhuvudtaget inte får prövas senare än fem år efter händelsen. En förlängning av preskriptionstiden måste enligt promemorian framstå som fördelaktigt ur patientsynpunkt. Rättssäkerheten för yrkesutövaren talar för att tiden under vilken disciplinpåföljd kan åläggas begränsas. Även för personalen kan det dock innebära förbättrad rättssäkerhet om den absoluta preskriptionstiden förlängs, nämligen i en situation där anmäld personal fällts i lägre instans och annars inte kan få sin sak slutligt prövad i högre instans på grund av inträffad absolut preskription. Enligt uppgift planeras ett förslag i denna fråga ingå i en proposition senare i år.
Utskottets bedömning Utskottet anser att regeringens kommande förslag i fråga om preskriptionsreglerna i lagen om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område bör avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i frågan. Motion So202 (m) avstyrks.
Ledamöter i Statens medicinsk-etiska råd I motion So258 av Tuve Skånberg och Eva Goes (kd, mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att även Miljöpartiet skall vara representerat i Statens medicinsk-etiska råd. Motionärerna anser att det är anmärkningsvärt att alla riksdagspartier utom Miljöpartiet är representerade i rådet. Regeringen beslutade den 9 januari 1997 om förordnanden av personer i Rådet för medicinsk-etiska frågor tills vidare t.o.m. den 31 december 1999. Av beslutet framgår att en av ledamöterna representerar Miljöpartiet.
Utskottets bedömning Motionen är tillgodosedd och avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So240 yrkandena 1-3, 1996/97:So248 yrkandena 1 och 2 och 1996/97:So277 yrkandena 20 och 21, res. 1 (m) - delvis res. 2 (fp) - delvis 2. beträffande kvalitetssäkring att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So291 och 1996/97:So802 yrkandena 3 och 4, res. 3 (kd) - delvis 3. beträffande vårdkedjor att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So204, 1996/97:So207 yrkande 7, 1996/97:So261 yrkandena 6, 7 och 9, 1996/97:So277 yrkandena 6 och 7, 12-19, 23, 31 och 32, 1996/97:So294 yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410 yrkandena 10 och 11, 1996/97:So423 yrkande 21 och 1996/97:So802 yrkande 8, res. 1 (m) - delvis res. 2 (fp) - delvis res. 3 (kd) - delvis res. 4 (c) - delvis 4. beträffande folkhälsofrågor att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So224 yrkandena 3-5, 1996/97:So230 yrkande 3, 1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13, 1996/97:So280 yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 samt 1996/97:So294 yrkande 3, res. 2 (fp) - delvis res. 4 (c) - delvis res. 5 (v) 5. beträffande personal- och utbildningsfrågor att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So249, 1996/97:So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282, 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 samt 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3, res. 6 (m) res. 7 (c) res. 8 (fp) res. 9 (v) res. 10 (mp)
6. beträffande patientavgifter att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So229, 1996/97:So277 yrkande 38 och 1996/97:So294 yrkande 10, res. 11 (fp) res. 12 (v) res. 13 (kd) 7. beträffande högkostnadsskyddet att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So227, 1996/97:So424 yrkandena 7 och 8 och 1996/97:So807 yrkande 6, res. 14 (mp) 8. beträffande betalningsansvaret att riksdagen avslår motion 1996/97:So220, 9. beträffande kostnader för preventivmedel att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So219 ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 10. beträffande bemötande att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 1 och 1996/97:So277 yrkande 10, res. 15 (m, fp, mp) 11. beträffande våld mot kvinnor att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju719 yrkande 3 och 1996/97:Ju917 yrkande 5, 12. beträffande kvinnlig könsstympning att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So259 och 1996/97:A820 yrkande 16, res. 16 (fp, mp) 13. beträffande ätstörningar att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 10 och 1996/97:So280 yrkande 18, res. 17 (fp) 14. beträffande könsspecifik information att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So209 och 1996/97:So237, res. 18 (v, mp) 15. beträffande beroendeframkallande läkemedel att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 2 och 1996/97:So656 yrkandena 32-34, res. 19 (fp) 16. beträffande utredning om psykiatri att riksdagen avslår motion 1996/97:So277 yrkande 29, res. 20 (fp, mp) 17. beträffande lobotomi att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So216 och 1996/97:So218, res. 21 (mp, kd) 18. beträffande transplantation att riksdagen avslår motion 1996/97:So264,
19. beträffande allergi att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So279 yrkandena 2 och 5 samt 1996:97:So280 yrkande 14, res. 22 (fp) res. 23 (mp) 20. beträffande abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkandena 8 och 9, 1996/97:So265 och 1996/97:So286, res. 24 (m) res. 25 (mp, kd) 21. beträffande dagen-efter-piller att riksdagen avslår motion 1996/97:So269, res. 26 (v) 22. beträffande fetalt alkoholsyndrom att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So230 yrkande 6, 1996/97: So620 och 1996/97:So669 yrkande 7, res. 27 (c) 23. beträffande genteknik att riksdagen avslår motion 1996/97:Jo529 yrkandena 1, 3 och 4, res. 28 (mp) 24. beträffande patientansvarig legitimerad behandlare att riksdagen avslår motion 1996/97:So272, 25. beträffande patientföreningar att riksdagen avslår motion 1996/97:So203, res. 29 (fp) 26. beträffande ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs att riksdagen avslår motion 1996/97:So233, 27. beträffande försöksverksamhet med rena sprutor att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So603 yrkande 12 och 1996/97:Ju901 yrkande 12, res. 30 (m, mp) 28. beträffande utvärdering av bastuklubbslagen att riksdagen avslår motion 1996/97:So263, 29. beträffande preskription av disciplinpåföljd att riksdagen avslår motion 1996/97:So202, 30. beträffande statens medicinsk-etiska råd att riksdagen avslår motion 1996/97:So258.
Stockholm den 2 september 1997
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Hans Karlsson (s), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m), Marianne Jönsson (s), Roland Larsson (c), Conny Öhman (s), Leif Carlson (m), Mariann Ytterberg (s), Stig Sandström (v), Thomas Julin (mp), Elisebeht Markström (s), Catherine Persson (s), Annika Jonsell (m), Kerstin Heinemann (fp) och Michael Stjernström (kd).
Reservationer
1. Hälso- och sjukvårdens finansiering m.m. (mom. 1 och 3) Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Annika Jonsell (alla m) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och sjukvården är? och slutar med ?21 avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Köerna växer i sjukvården. Dagens system med landsting som finansiärer och producenter av vård förmår inte ge människorna den vård som de borde vara garanterade. För att alla människor skall garanteras en god hälso- och sjukvård krävs förändringar. En obligatorisk försäkring som omfattar alla, oavsett betalningsförmåga, är enligt utskottets mening en väg att lösa problemen inom vården. Med en försäkringsmodell avskiljs produktionen av vård från finansiering och beställning. Med en allmän hälsoförsäkring som inkluderar finansiering för rehabilitering, delar av sjukpenningförsäkringen och förtidspension kan de offentliga resurserna utnyttjas optimalt eftersom avvägningar mellan t.ex. olika former av vård, sjukskrivning och förtidspensionering kan göras i ett perspektiv och i ett sammanhang. En omläggning av finansieringssystemet i sjukvården är ett komplicerat ingrepp. Utskottet anser därför att det kan vara lämpligt, som motionärerna föreslår i So240 (m), att en modifierad modell av en hälsoförsäkring skulle prövas inom Stockholms läns landsting. En obligatorisk sjukavgift skulle ersätta landstingsskatten men liksom den vara inkomstrelaterad samt oberoende av ålder eller risk. Genom att öronmärka pengarna till sjukvården garanteras medborgarna att den avgift de betalar enbart går till hälso- och sjukvård. Genom sina tilläggsdirektiv har HSU 2000 varit förhindrat att utreda alternativa finansierings- och produktionsformer inom vården. Med tanke på problemen inom vården anser utskottet att det finns skäl för en stor öppenhet att utreda alternativa finansieringsvägar. Utskottet anser därför att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utreda den närmare utformningen av medborgarkonton inom den öppna vården. Utskottet föreslår också ett modifierat högkostnadsskydd, ett medicinskt sparkonto eller medborgarkonto i den öppna vården. Ett sådant går enligt utskottets mening mycket väl att kombinera med en allmän hälsoförsäkring. Förslaget om medborgarkonto innebär att alla medborgare avsätter t.ex. 3 % av lönesumman skattefritt till att bygga upp ett individuellt konto till ett givet tak. När patienten blir sjuk används pengar från kontot till att betala den öppna vården, såväl sjukvårdande behandling som diagnostik. Kontots tak kan lämpligen sättas till ett basbelopp och kombineras med ett golv. Om medborgarkontots behållning vid årets slut överstiger taket återbetalas överskottet till individen efter skatteavdrag. Miniminivån för den årliga insättningen kan exempelvis vara en sjättedel av ett basbelopp. Om individens lön är så låg att insättningen blir lägre än miniminivån, bör staten lägga till pengar upp till golvet. Om patienten har överskridit kontot vid årets slut, återförs det till noll genom en insättning från staten. Det blir ?lönsamt? att inte konsumera för mycket vård samtidigt som staten kompenserar kostnader vid hög vårdkonsumtion. I verkligheten skulle medborgarkontot fungera som ett högkostnadsskydd. Den stora fördelen med ett medborgarkonto är att patientens ställning i vården stärks och att patienten själv kan styra kostnaderna. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So240 (m) yrkandena 1-3, So248 (m) yrkandena 1 och 2 och So277 (fp) yrkandena 20 och 21 ge regeringen till känna. dels att den del av utskottets betänkande på s. 28 som börjar med ?Hälso- och sjukvården bör? och på s. 29 slutar med ?Motionerna avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Utskottet delar också inställningen i motion So207 (m) yrkande 7 att det finns flera skäl till att det är viktigt att vård ges på rätt nivå. Remisstvång är dock inte en bra lösning eftersom det minskar den enskildes frihet och tillgången till vård. En bättre lösning är att styra med patientavgifter. Egenvård kan också vara ett sätt att hålla kostnaderna nere i den öppna vården och att på sikt förebygga sjukdom. För vårdgivarna kan det vara ett bra konkurrens-medel att erbjuda utbildning i egenvård eller annan typ av förebyggande vård. Om försäkringskassan har överblick över hela vårdkedjor ges möjlighet att sträva mot en bättre hälsa och en bättre ekonomi genom bl.a. förebyggande vård, rehabiliteringsinsatser och utvärdering av vårdinsatserna. Utskottet delar även den bedömning som görs i motionerna So277 (fp) yrkandena 12-19, 23, 31 och 32 och So410 (kd) yrkande 11. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So207 (m) yrkande 7, So277 (fp) yrkandena 12-19, 23, 31 och 32 och So410 (kd) yrkande 11 som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So204 (fp), So261 (c) yrkandena 6, 7 och 9, So277 (fp) yrkandena 6 och 7, So294 (v) yrkandena 7 och 9, So410 (kd) yrkande 10, So423 (fp) yrkande 21 och So802 (kd) yrkande 8 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 1och 3 bort ha följande lydelse: 1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So240 yrkandena 1-3, 1996/97:So248 yrkandena 1 och 2 och So277 yrkandena 20 och 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 3. beträffande vårdkedjor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So207 yrkande 7, 1996/97:So277 yrkandena 12-19, 23, 31 och 32 och 1996/97:So410 yrkande 11 och med avslag på motionerna 1996/97:So204, 1996/97: So261 yrkandena 6, 7 och 9, 1996/97:So277 yrkandena 6 och 7, 1996/97:So294 yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410 yrkande 10, 1996/97:So423 yrkande 21 och 1996/97:So802 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Hälso- och sjukvårdens finansiering m.m. (mom. 1, 3 och 4) Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och sjukvården är? och slutar med ?21 avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Människors förutsättningar för att växa och använda de livschanser som står dem till buds avgörs i stor utsträckning av deras hälsa och ohälsa. Sjukdom eller handikapp som plötsligt drabbar eller sakta smyger sig på med åren utgör stora begränsningar av friheten och är en källa till lidande. Arbetet för att förebygga ohälsa, lindra och bota sjukdom samt underlätta för handikapp är därför enligt utskottet en central politisk uppgift för att främja människors välfärd och frihet. Alla människor har rätt till sjukvård efter behov. Detta uppnås bäst om sjukvården är solidariskt skattefinansierad. Avgifter skall förekomma men vara på en skälig nivå så att det inte utestänger grupper av människor från att söka vård på grund av otillräckliga ekonomiska resurser. Med en solidariskt finansierad sjukvård uppnås bäst målsättningen att alla individer skall behandlas med samma hänsyn och respekt. Utskottet anser att blivande föräldrar skall ha valfrihet i mödrahälsovården. Blivande föräldrar bör alltid kunna välja vilken barnmorska de skall gå till. Kostnaden för mödrahälsovård bör enligt utskottet följa föräldrarna som en mödravårdspeng. Även någon form av barnhälsovårdspeng bör införas så att föräldrarna själva kan välja barnhälsovårdsmottagning. Utskottet delar således bedömningen i motion So277 (fp) yrkandena 20 och 21. dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och sjukvården bör ? och på s. 29 slutar med ?(v) yrkande 3? bort ha följande lydelse: För att primärvården skall klara ett större åtagande än i dag och samtidigt arbeta mer förebyggande bör primärvården förstärkas med fler husläkare. Antalet husläkare i primärvården bör öka från dagens ca 4 000 till omkring 6 000 läkare. Utskottet anser också att det finns starka skäl att utvidga husläkarmottagningarnas budgetansvar till fler vårdinsatser som riktas till mottagningens egna patienter. I husläkarmottagningens budget skall inte bara lokal- och personalkostnader för läkaren och dennes medarbetare ingå. Däri bör också ingå kostnader för åtgärder husläkaren själv initierar och kan påverka, t.ex. laboratorieprover och röntgen. Utskottet anser vidare att varje patient skall få sin egen sjuksköterska från inskrivning till utskrivning på sjukhus. Det innebär att ett mindre antal personer är inblandade i vården runt patienten. Även den som är inlagd på sjukhus eller i behov av upprepade besök på en klinik bör i så stor utsträckning som möjligt få träffa en och samma läkare. Utskottet vill också framhålla betydelsen av sammanhållna vårdkedjor för patientgrupper som är i behov av flera olika insatser inom sjukvården. En patientorienterad sjukvård står för ett synsätt där kompetensen förs till patienten i stället för tvärtom. Cen- trumbildningar är ett sätt att åstadkomma detta. Distriktssköterskan är enligt utskottet lika väl som husläkaren en central person i primärvården. Den utbildning hon har gör att hon har stor bredd och kan utföra vitt skilda arbetsuppgifter både på mottagning och i patientens hem, både för barn och gamla. Många svårt sjuka människor vill vårdas hemma i stället för att tillbringa långa perioder på sjukhus. En ökad satsning på hemsjukvården behöver därför ske, anser utskottet. Omhändertagandet i hemsjukvård och hemvård bör även inriktas på mer akuta och kortvariga behov. Äldre människor bör enligt utskottet slippa köa på akuten. Landstingen bör erbjuda direktintag på geriatriska kliniker. Utskottet anser också att det är viktigt att bejaka frivilliginsatser. De tillför samhället värden som att vi faktiskt har ett ansvar för varandra och att det är fint att bry sig om varandra. Patienter som behöver vård på sjukhus skall enligt utskottets mening ha möjlighet att påverka vid vilket sjukhus som de skall få vård. En sådan påverkansmöjlighet för patienten sätter press på sjukhusklinikerna att höja kvaliteten på vården och ge patienten ett bra bemötande. En god kvalitet på omvårdnaden förutsätter att omvårdnadsfrågor, kvalitet och vårdutveckling har en central roll i sjukvårdsorganisationen. Utskottet anser att vården kan bli bättre även med de ekonomiska villkor som väntar. Nyckeln till detta är kloka effektiviseringar som kombineras med ett medvetet kvalitetsarbete och ett visst tillskott av resurser. En faktor bakom lyckade rationaliseringar är personalens deltagande och engagemang. Ingen förändring blir hållbar i längden om den inte kan samla stöd hos dem som skall leva med den. Resurshushållningen måste bli en integrerad del av den medicinska professionella organisationen och yrkesetiken. Folkhälsoarbetet måste enligt utskottets mening bli effektivare. De samhällsmedicinska enheterna och olika kunskapscentrum måste bidra med den vetenskapliga kompetens som är nödvändig som stöd för det praktiska folkhälsoarbetet. Ett stort värde ligger i att kunna ta vara på effekter av själva processen i en metod. S.k. självhjälpsgrupper och andra slags nätverk är därför intressanta metoder som bör bli vanligare i folkhälsoarbetet. Det praktiska folkhälsoarbetet bör i huvudsak bedrivas lokalt och utifrån de särskilda folkhälsoproblem och förutsättningar som finns i ett visst geografiskt område. Folkhälsoinstitutet bör förmedla kunskap att användas i det lokala arbetet. Det krävs samverkan mellan kommunen, landstinget, myndigheter och frivilligorganisationer. Inom alla kommuner bör det därför finnas en lokal folkhälsogrupp som arbetar över bl.a. myndighetsgränserna. Kommunerna måste ta ett större ansvar för folkhälsofrågorna. Politikerna behövs också i folkhälsoarbetet, dels eftersom det kan uppstå konflikter mellan människors personliga integritet och exempelvis behovet av information för ändamålsenliga insatser för en bättre hälsa, dels såsom en direkt kanal mellan folkhälsogrupperna och de politiska beslutsfattarna. Frivilligorganisationer som nykterhetsrörelsen borde också i betydligt högre grad än i dag involveras i folkhälsoarbetet då de skapar legitimitet åt ett arbete som annars riskerar att bli en angelägenhet för experter och myndigheter. Det är vidare viktigt att stimulera arbetsgivare att minska risken för ohälsa på arbetsplatsen genom exempelvis förändrad arbetsorganisation och förbättringar i arbetsmiljön. Företagshälsovården har här ett stort ansvar. De förebyggande insatsernas eventuella ekonomiska vinster är långsiktiga. Det krävs därför särskilda ?öronmärkta? pengar för att dessa insatser inte skall prioriteras lågt när de ställs mot åtgärder, vård och behandling som har omedelbar och uppenbar nytta. Mest resurser och engagemang bör satsas i områden med hög ohälsa. Husläkaren har en viktig funktion i det förebyggande arbetet, särskilt genom den individuella rådgivningen. Primärvården i vilken även distriktssköterskan har en mycket betydelsefull uppgift har ett ansvar för att arbeta förebyggande gentemot olika befolknings- eller riskgrupper i närområdet. Även ungdomsmottagningarna utgör en viktig resurs. Apoteken bör också i fortsättningen användas som kunskapsspridare i folkhälsoarbetet. Miljöproblem och hälsoproblem hänger ofta nära samman. Det är en viktig kommunal uppgift att spåra upp och ta itu med hälsorisker i den yttre och den inre miljön, t.ex. avgaser och andra luftföroreningar, utsläpp, buller, radon och mögel. Vidare bör forskning initieras om farliga produkter, personskadornas omfattning och orsaksmönster och om metoder för skadeförebyggande program. En skadegrupp som särskilt bör framhållas är cykelolyckorna. År 1995 lade Nationella rådet för självmordsprevention tillsammans med Centrum för suicidforskning fram en rapport där man formulerade mål, riktlinjer och strategier för det självmordspreventiva arbetet. Utskottet anser att det är viktigt att denna rapport sprids ut i landet och att de konkreta råd som presenterats kommer att användas ute i vården. Forskning bör initieras, t.ex. genom det läkemedelsepidemiologiska nätverket, NEPI, om huruvida de nya s.k. antidepressiva medlen bidrar till att förebygga självmord. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So204 (fp), So277 (fp) yrkandena 6 och 7, 12-21, 23, 31 och 32, So423 (fp) yrkande 21 och So280 (fp) yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 ge regeringen till känna. Motionerna So240 (m) yrkandena 1-3, So248 (m) yrkandena 1 och 2, So207 (m) yrkande 7, So261 (c) yrkandena 2, 3, 6-9, So294 (v) yrkandena 3, 7 och 9, So410 (kd) yrkandena 10 och 11, So802 yrkande 8, So224 (s) och So230 (c) yrkande 3 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 1, 3 och 4 bort ha följande lydelse: 1. beträffande hälso- och sjukvårdens finansiering att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkandena 20 och 21 och med avslag på motionerna 1996/97:So240 yrkandena 1-3 och 1996/97:So248 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 3. beträffande vårdkedjor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So204, 1996/97:So277 yrkandena 6 och 7, 12-19, 23, 31 och 32 och 1996/97:So423 yrkande 21 och med avslag på motionerna 1996/97:So207 yrkande 7, 1996/97:So261 yrkandena 6, 7 och 9, 1996/97:So294 yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410 yrkandena 10 och 11 och 1996/97:So802 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 4. beträffande folkhälsofrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So280 yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 och med avslag på motionerna 1996/97:So224 yrkandena 3-5, 1996/97:So230 yrkande 3, 1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13 och 1996/97:So294 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Kvalitetssäkring m.m. (mom. 2 och 3) Michael Stjernström (kd) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Utskottet vidhåller? och på s. 29 slutar med ?Motionerna avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att ett ackrediteringssystem bör införas på nationell eller regional nivå. Ett sådant system innebär att en vårdproducent, privat eller offentlig, måste vara kvalitetsgodkänd för att få verka för landstingets pengar. Systemet skulle fungera som en form av konsumentupplysning till patienterna. Arbetet med ett effektivt kvalitetssäkringssystem för hälso- och sjukvården måste enligt utskottet intensifieras. Utskottet anser vidare att det bör tillsättas lokala och regionala samarbetsorgan för att utveckla samarbetsformer som sätter patienten i centrum. Ur flera aspekter är det positivt och utvecklande att det finns flera olika huvudmän på den s.k. vårdmarknaden. Det skapar en bättre vårdkvalitet och ger incitament för utveckling. Det borde vara en självklarhet att de olika aktörerna visar förmåga att samarbeta kring temat patienten/vårdtagaren i centrum. Utskottet anser vidare att närsjukvården skall prioriteras. De små akutsjukhusen och deras tillgänglighet bör värnas. Slutligen ifrågasätter utskottet uppdelningen i länsdelssjukhus, länssjukhus och regionsjukhus. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So410 (kd) yrkandena 10 och 11 och So802 (kd) yrkandena 3, 4 och 8 som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So291 (m), So204 (fp), So207 (m) yrkande 7, So261 (c) yrkandena 6, 7 och 9, So277 (fp) yrkandena 6 och 7, 12-19, 23, 31 och 32 och So294 (v) yrkandena 7 och 9 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 2 och 3 bort ha följande lydelse: 2. beträffande kvalitetssäkring att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So802 yrkandena 3 och 4 och med avslag på motion 1996/97:So291 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 3. beträffande vårdkedjor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So410 yrkandena 10 och 11 och 1996/97:So802 yrkande 8 och med avslag på motionerna 1996/97:So204, 1996/97:So207 yrkande 7, 1996/97:So261 yrkandena 6, 7 och 9, 1996/97:So277 yrkandena 6 och 7, 12-19, 23, 31 och 32, 1996/97:So294 yrkandena 7 och 9 och 1996/97:So423 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Vårdkedjor m.m. (mom. 3 och 4) Roland Larsson (c) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 28 börjar med ?Hälso- och sjukvården bör? och på s. 29 slutar med ?(v) yrkande 3? bort ha följande lydelse: En väl utbyggd och fungerande hälso- och sjukvård är en av grundstenarna i ett välfärdssamhälle. Vården skall vara av god kvalitet och finnas tillgänglig för alla människor oavsett ålder, bostadsort eller inkomst. Alla medborgare skall enligt utskottet erbjudas en god vård. De ekonomiska förutsättningarna får inte avgöra vårdinsatsen. Det finns enligt utskottet fortfarande effektivitetsvinster att göra inom sjukvården. Det krävs även nya organisatoriska förändringar, administrativ förnyelse och rationaliseringar för att frigöra resurser till förebyggande insatser samt kostnadsökningar på grund av en ökad andel äldre. Vården måste ges på rätt vårdnivå. Primärvården bör enligt utskottet få ett ökat ansvar för medborgarna i omgivningen. Utskottet anser vidare att det behövs en vägledare i vårdkedjan. Det kan i dag vara svårt att hitta rätt inom sjukvårdens organisation. Många människor upplever att de blir slussade mellan olika vårdgivare utan att någon tar helhetsansvaret. Utskottet anser att vårdcentralen skall vara stadsdelens, förortens eller byns medicinska centrum. Den lokala nivån i vården bör stärkas. Det skapar trygghet och närhet. Utskottet konstaterar med oro att skillnaderna i hälsa mellan bl.a. olika socialgrupper ökar igen. Det är extra viktigt att studera barns hälsa eftersom den utgör en mätare på vad som kan komma att hända framöver. Mödra- och barnhälsovårdens insatser bör kunna göras effektivare för särskilt utsatta föräldrar och barn. En samlad hälsopolitik kräver enligt utskottet insatser från olika sektorer i samhället. Det är inte tillräckligt att kommuner och landsting samarbetar. Även ideella organisationers och folkrörelsernas insatser måste tas till vara. Det krävs en medicinsk helhetssyn. Det förebyggande arbetet måste ges fortsatt utrymme inom primärvården. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna med anledning av motionerna So230 (c) yrkande 3 och So261 (c) yrkandena 2, 3, 6-9 och 13. Motionerna So204 (fp), So207 (m) yrkande 7, So277 (fp) yrkandena 6, 7, 12-19, 23, 31 och 32, So294 (v) yrkandena 7 och 9, So410 (kd) yrkandena 10 och 11, So423 (fp) yrkande 21 och So802 (kd) yrkande 8 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 3 och 4 bort ha följande lydelse: 3. beträffande vårdkedjor att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So261 yrkandena 6, 7 och 9 och med avslag på motionerna 1996/97:So204, 1996/97:So207 yrkande 7, 1996/97:So277 yrkandena 6, 7, 12-19, 23, 31 och 32, 1996/97:So294 yrkandena 7 och 9, 1996/97:So410 yrkandena 10 och 11, 1996/97:So423 yrkande 21 och 1996/97:So802 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 4. beträffande folkhälsofrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So230 yrkande 3 och 1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13 och med avslag på motionerna 1996/97:So224 yrkandena 3-5, 1996/97:So280 yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 och 1996/97:So294 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Folkhälsofrågor (mom. 4) Stig Sandström (v) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 29 börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?(v) yrkande 3? bort ha följande lydelse: Utskottet delar bedömningen i motion So294 (v) att folkhälsoarbetet bör prioriteras. Man bör därvid följa hälsotillståndet inom olika grupper av befolkningen och slå larm om det förekommer en ökning av sjukdomar och skador som har samband med yttre faktorer. Vidare bör arbetet i syfte att kartlägga riskmiljöer som exempelvis hälsofarliga arbetsplatser och lokaler utvecklas. Utskottet anser att tobaken, alkoholen och trafiken skall ta ett större ansvar för att täcka sjukvårdens kostnader. Även målinriktade insatser i syfte att förebygga stora folksjukdomar såsom cancer, allergier, diabetes, reumatism, m.m. bör utvecklas. Utskottet anser också att en aktiv hälsoupplysning med pedagogiska metoder vilken når även socialt utsatta grupper, exempelvis grupper med språksvårigheter, bör prioriteras. Politiska åtgärder bör vidtas för att garantera allas rätt till hälsa, arbete och försörjning. Det är viktigt att undanröja arbetslösheten för att få en bättre folkhälsa. En ny låginkomst- och levnadsnivåutredning vore också ett stöd för att kunna göra relevanta analyser och hälsokonsekvensbeskrivningar på området. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna med anledning av motion So294 (v) yrkande 3. Motionerna So224 yrkandena 3-5, So230 (c) yrkande 3, So261 (c) yrkandena 2, 3, 8 och 13 och So280 (fp) yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande folkhälsofrågor att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So294 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1996/97:So224 yrkandena 3-5, 1996/97: So230 yrkande 3, 1996/97:So261 yrkandena 2, 3, 8 och 13 och 1996/97:So280 yrkandena 1-9, 13, 15 och 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Annika Jonsell (alla m) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det behövs ökad utbildning och fortbildning i reumatologi för läkare och vårdpersonal. Utskottet anser att de reumatiska sjukdomarna och framför allt de reumatikersjuka måste uppmärksammas mer inom hälso- och sjukvården. Utbildningen om de reumatiska sjukdomarna utgör för närvarande en mycket liten del i de olika vårdutbildningarna. Utskottet anser därför att ämnet reumatologi måste få större utrymme i grundutbildningen för blivande läkare och paramedicinare. Det är också nödvändigt att den personal som redan finns i vården får nödvändig fortbildning i reumatikervård. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So249 (m) ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande personal- och utbildningsfrågor att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So249 och med avslag på motionerna 1996/97:So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282, 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) Roland Larsson (c) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet delar inställningen i motion So261 (c) att arbetslösheten bland vård- och omsorgspersonal är ett stort och mycket allvarligt problem. Det finns ingen enkel lösning på arbetslösheten bland vårdpersonal, utan det krävs insatser inom flera områden. Omstruktureringarna inom den offentliga sektorn har gjort att den genomsnittliga utbildningsnivån för personalen har höjts under senare år. Andelen sjuksköterskor och läkare ökar medan övrig personal minskar i antal. Medelåldern är hög och om tio-femton år blir det stora pensionsavgångar. Utskottet anser att en lösning för att förebygga den kommande kompetensbristen vore att införa trainee-utbildning för personalen inom vården. Regeringen bör utreda frågan närmare. När det gäller innehållet i läkarutbildningen anser utskottet att man bör utgå från en helhetssyn på människan. Den basala delen i yrkesrollen, läkarens kontakt med patienten, har ju inte förändrats. Läkaren måste kunna möta patienten med empati. Det är enligt utskottet särskilt viktigt inom primärvården. Rekryteringen till läkarutbildningen samt dess innehåll måste präglas av en helhetssyn på människan och lägga stor vikt vid studentens förmåga att ta till sig andra människors situation. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So261 (c) yrkandena 10-12. Motionerna So249 (m), So276 (mp) yrkandena 2 och 3, So277 (fp) yrkande 11, So282 (s), So294 (v) yrkandena 11 och 12 och So812 (mp) yrkandena 2 och 3 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande personal- och utbildningsfrågor att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So261 yrkandena 10-12 och med avslag på motionerna 1996/97:So249, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282, 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att ökade? och på s. 35 slutar med ?yrkande 11 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det behövs ökad utbildning och fortbildning i reumatologi för läkare och vårdpersonal. Utskottet anser att de reumatiska sjukdomarna och framför allt de reumatikersjuka måste uppmärksammas mera inom hälso- och sjukvården. Utskottet förmodar att den styvmoderliga behandlingen delvis beror på bristande kompetens om de reumatiska sjukdomarna hos läkare och vårdpersonal. Utbildningen om de reumatiska sjukdomarna utgör för närvarande en mycket liten del i de olika vårdutbildningarna. Utskottet anser därför att ämnet reumatologi måste få större utrymme i grundutbildningen för blivande läkare och paramedicinare. Det är också nödvändigt att den personal som redan finns i vården får nödvändig fortbildning i reumatikervård. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So249 (m) ge regeringen till känna. Utskottet anser att all personal inom hälso- och sjukvården skall ha sådana kunskaper i kulturmötesfrågor att patienten oberoende av kulturbakgrund känner sig trygg och bemöts med respekt, god service och professionalitet. Att kunna hantera kulturmöten handlar inte om att lära sig en massa om många länder och kulturer, utan snarare om att lära sig arbetsmetoder och ett förhållningssätt som fungerar i arbetet med invandrarpatienter. Eftersom en stor del av sjukvårdspersonalen har utländsk bakgrund anser utskottet att många invandrare borde kunna få vård på sitt eget språk och därmed slippa använda tolk. Landstingen bör enligt utskottet se till att ta vara på de språkkunskaper som finns bland personalen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp) yrkande 11 ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande personal- och utbildningsfrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So249 och 1996/97:So277 yrkande 11 och med avslag på motionerna 1996/97: So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97: So282, 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) Stig Sandström (v) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att de nedskärningar som görs inom vårdsektorn innebär att stora delar av vårdpersonalen blir arbetslös. För att minska arbetslösheten måste nya ekonomiska grepp tas anser utskottet. Pengar från olika sektorer måste samordnas. Det är nödvändigt med en avvägning mellan rena sjukvårdspolitiska insatser och regionalpolitik. Medelåldern bland vårdpersonalen blir allt högre, vilket innebär kompetensuttunning, samtidigt som de yngre får allt svårare att få arbete inom vårdsektorn. Förkortad arbetstid skulle kunna vara ett sätt att lösa arbetslösheten. Utskottet anser vidare att statusen på vårdyrkena måste höjas. Lönerna står inte i relation till utbildning och ansvar. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So294 (v) yrkandena 11 och 12 ge regeringen till känna. Motionerna So249 (m), So261 (c) yrkandena 10-12, So276 (mp) yrkandena 2 och 3, So277 (fp) yrkande 11, So282 (s) och So812 (mp) yrkandena 2 och 3 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande personal- och utbildningsfrågor att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 och med avslag på motionerna 1996/97:So249, 1996/97:So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3, 1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282 och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen tillkänna vad utskottet anfört,
10. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) Thomas Julin (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 34 börjar med ?Genom att ökade? och slutar med ?vilka avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att de avskedanden som görs inom vård och omsorg inte ger någon samhällsekonomisk besparing. Ett nytänkande behövs. Det finns tiotusentals människor med kunnande och kompetens som inte tillåts arbeta inom kommuner och landstings basverksamhet. Äldre vårdtagare befinner sig i en utsatt situation. De nedskärningar som görs slår mot alla gamla då det leder till brist på personal. Personalen blir nedsliten och otillfredsställd eftersom den inte hinner med arbetet med de gamla på det sätt den vill. Uppsägningarna inom dessa sektorer bör stoppas anser utskottet. Utskottet anser vidare att all utbildning av sjukvårdspersonal bör innehålla information runt alternativmedicinska behandlingsmetoder. Ur patientens synvinkel är det otillfredsställande att inte kunna få adekvat information om och beskrivning av alternativmedicinska behandlingsmetoder. Utskottet anser vidare att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utveckla ett nationellt informationscentrum runt alternativmedicin. Ett sådant centrum skulle i första hand stå för information till allmänhet, myndigheter och sjukvårdspersonal och skulle på sikt kunna utvecklas till en nationell kunskapsbank. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So276 (mp) yrkandena 2 och 3 samt So812 (mp) yrkandena 2 och 3 ge regeringen till känna. Motionerna So249 (m), So261 (c) yrkandena 10-12, So277 (fp) yrkande 11, So282 (s) och So294 (v) yrkandena 11 och 12 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande personal- och utbildningsfrågor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So276 yrkandena 2 och 3 och 1996/97:So812 yrkandena 2 och 3 och med avslag på motionerna 1996/97:So249, 1996/97:So261 yrkandena 10-12, 1996/97:So277 yrkande 11, 1996/97:So282 och 1996/97:So294 yrkandena 11 och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Patientavgifter (mom. 6) Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Systemet med statligt? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att avgifterna inom vården inte får vara avskräckande höga. Patienter som inte är i behov av sjukhusvård skall stimuleras att vända sig till sin husläkare i stället. Patientavgiften bör enligt utskottet vara olika stor beroende på var patienten söker vård. Det bör enligt utskottet vara betydligt billigare att vända sig till husläkaren än till akutsjukvården. Avgifterna bör inte vara så höga att människor avstår från den vård som man behöver. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp) yrkande 38 ge regeringen till känna. Motionerna So205 (m), So229 (kd) och So294 (v) yrkande 10 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande patientavgifter att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkande 38 och med avslag på motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So229 och 1996/97:So294 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Patientavgifter (mom. 6) Stig Sandström (v) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Systemet med statligt? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att patientavgifterna bör vara differentierade. Det är inte självklart att alla har ekonomisk möjlighet att söka till hälso- och sjukvård. Utsatta ekonomiska grupper väntar i dag alltför länge eller låter bli att besöka sjukvården på grund av för höga patientavgifter. Dålig ekonomi kan också tvinga människor att avstå från utskrivna mediciner. Utskottet anser att primärvården skulle vara kostnadsfri för patienten eller att patientavgifterna inom primärvården skall vara låga. För barn och ungdomar borde primärvården alltid vara avgiftsfri. Patientavgiften till specialistvård kan däremot enligt utskottets bedömning vara högre än till primärvård. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So294 (v) yrkande 10 som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So205 (m), So229 (kd) och So277 (fp) yrkande 38 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande patientavgifter att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So294 yrkande 10 och med avslag på motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So229 och 1996/97:So277 yrkande 38 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Patientavgifter (mom. 6) Michael Stjernström (kd) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Systemet med statligt? och slutar med ?yrkande 10? bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att det skett en kostnadsökning för den enskilde såväl för läkarbesök som för mediciner. Det kan vid ett enda sjukdomstillfälle sammanlagt bli höga kostnader. Eftersom många i dag har en bekymmersam ekonomisk situation anser utskottet att det bör införas ett kreditsystem så att ingen behöver avstå från vård på grund av ekonomiska skäl. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So229 (kd) ge regeringen till känna. Motionerna So205 (m), So277 (fp) yrkande 38 och So294 (v) yrkande 10 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande patientavgifter att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So229 och med avslag på motionerna 1996/97:So205, 1996/97:So277 yrkande 38 och 1996/97:So294 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Högkostnadsskyddet (mom. 7) Thomas Julin (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 40 börjar med ?Det nu gällande? och slutar med ?yrkande 6 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att utgifter för tandvård på sikt bör infogas i ett högkostnadsskydd som är gemensamt för läkarvård och tandvård. Regeringen bör lägga fram förslag till den närmare utformningen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motionerna So807 (mp) yrkande 6 och So227(s). Motion So424 (c) yrkandena 7 och 8 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande högkostnadsskyddet att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So227 och 1996/97:So807 yrkande 6 och med avslag på motion 1996/97:So424 yrkandena 7 och 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Bemötande (mom. 10) Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson, Annika Jonsell (alla m), Thomas Julin (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 45 börjar med ?Utskottet vidhåller? och på s. 46 slutar med ?yrkande 10 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att landstingen måste arbeta aktivt för att minska skillnaderna mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården. De kvalitetsrevisioner som görs på olika kliniker bör alltid ta upp frågan om jämställdhet i vården, dvs. belysa om kvinnor och män får vård på lika villkor. Undersökningar har visat att kvinnor ofta behandlas annorlunda än män som patienter i sjukvården. Kvinnor söker sjukvård oftare än män och inte sällan för andra symtom. Kvinnor beskriver också sina symtom på ett annat sätt än män, vilket kan leda till att kvinnors sjukdomar underdiagnostiseras. Inom den medicinska forskningen finns i dag liten kunskap om de faktorer som skiljer mäns och kvinnors hälsa. De slutsatser utskottet drar av dessa exempel är att det behövs mer forskning rörande sjukdomars förlopp och behandling hos män respektive kvinnor. Det behövs också mer forskning kring kommunikationen mellan läkare och patient och hur den påverkar behandling och behandlingsresultat. Stödet bör också öka för forskning som tar upp interaktionen patient-vårdare ur ett könsperspektiv. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp) yrkande 10 ge regeringen till känna. Utskottet kan inte i alla delar instämma i motion So230 (c) yrkande 1. Yrkandet avstyrks därför. dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande bemötande att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkande 10 och med avslag på motion 1996/97:So230 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Kvinnlig könsstympning (mom. 12) Thomas Julin (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 51 börjar med ?Även motion? och slutar med ?yrkande 16 avstyrks? bort ha följande lydelse: Det bör enligt utskottet vara en skyldighet för berörda svenska myndigheter att upplysa personer som kommer från länder där kvinnlig könsstympning förekommer att kvinnlig könsstympning är ett allvarligt brott enligt svensk lag och att handlingen under vissa förutsättningar är straffbar även om den begåtts utomlands. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion A820 (fp) yrkande 16 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande kvinnlig könsstympning att riksdagen med anledning av motion 1996/97:A820 yrkande 16 och med avslag på motion 1996/97:So259 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Ätstörningar (mom. 13) Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 52 börjar med ?Utskottet har också? och på s. 53 slutar med ?yrkande 18 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet erinrar om att Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen år 1992 fick i uppdrag att utreda frågor kring anorexi och bulimi. Utredningen ledde fram till en rad förslag på insatser för att förebygga och behandla ätstörningar. Förslagen har förts ut i landet men trots det arbete som lagts ned kommer rapporter om brister i behandling och rehabilitering. Regeringen bör snarast följa upp tillämpningen i landet. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So280 (fp) yrkande 18 ge regeringen till känna. Motion So230 (c) yrkande 10 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse: 13. beträffande ätstörningar att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So280 yrkande 18 och med avslag på motion 1996/97:So230 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Könsspecifik information (mom. 14) Stig Sandström (v) och Thomas Julin (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 59 börjar med ?Utskottet konstaterar? och slutar med ?Motionerna avstyrks? bort ha följande lydelse: Doseringen av medicin vid olika sjukdomstillstånd utgår genomgående från den manliga kroppen, och det saknas normer för medicindosering för kvinnokroppen. Det har gjorts undersökningar av hur väl en man tål olika mediciner och doseringsmängd men motsvarande undersökningar för kvinnor saknas. Forskningen bör snarast ta fram doseringsnormer för medicin till kvinnor baserade på den kvinnliga kroppen. Det behövs snarast direktiv för hur dessa normer skall tas fram. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna So209 (mp) och So237 (s) ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande könsspecifik information att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So209 och 1996/97:So237 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Beroendeframkallande läkemedel (mom. 15) Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 59 börjar med ?När det gäller? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Många patienter behandlas med bensodiazepiner under mycket lång tid. Samtidigt saknas undersökningar som visar att medlen har positiv effekt mer än omkring tre månader. I stället uppträder beroende och abstinens hos en del patienter. Fortfarande råder delade meningar om hur vanligt eller ovanligt läkemedelsberoende är. För att fastslå beroendets omfattning fordras studier av i vad mån doseringen och preparatvalet har betydelse. Likaså fordras studier över hur nedbrytningsförmågan av medlen varierar mellan olika individer. Nätverket för läkemedelsepidemiologi (Nepi) har sammanställt en lista över angelägna studier för att utröna beroenderiskerna med lugnande medel/sömnmedel, däribland bensodiazepiner. Dessutom föreslår Nepi särskilda informationsinsatser i högkonsumtionsområden såsom Göteborg, Helsingborg, Jönköping och Malmö. Det är enligt utskottet uppenbart att läkemedelsberoende är ett problem i vården som måste angripas vare sig problemet är stort eller litet. Det är viktigt att den nämnda forskningen om läkemedelsberoende kommer till stånd. Det är också viktigt att de förskrivande läkarna nås av den information om indikationerna för dessa medel som Läkemedelsverket och Socialstyrelsen givit ut. Den geografiska variationen av förskrivningen av dessa medel talar för att denna information inte kommit till tillräcklig användning. Särskilda informationsinsatser måste därför initieras enligt utskottet. Behandling av personer med läkemedelsberoende skiljer sig i vissa avseenden från behandling av andra beroendetillstånd. Vid S:t Görans sjukhus i Stockholm har behandlingsmetoder utvecklats för effektiv behandling av dessa patienter i såväl sluten som öppen vård. Utskottet anser att det bör finnas en enhet inom varje landsting som kan behandla patienter med läkemedelsberoende men också förmedla kunskap till förskrivare och övrig hälso- och sjukvårdspersonal samt allmänheten om hur dessa medel skall användas för att minimera risken för beroende. Kilen - institut för läkemedelsberoende, med ursprung i klientrörelsen RFHL (Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare), öppnades 1992 som ett fristående institut finansierat med medel från Socialstyrelsen och Dagmar 510- medel. Här har man kommit i kontakt med hjälpsökande, däribland sådana som velat vara anonyma och därför inte sökt den etablerade hälso- och sjukvården. Kilen har utvecklat en modell som skiljer sig från såväl medicinsk-biologiskt som traditionellt psykologiskt arbetssätt. De kunskaper och erfarenheter man byggt upp har mött både kritik och stöd. Eftersom behandling av läkemedelsberoende kan vara problematisk och olika behandlingsalternativ behöver utvecklas, är det av vikt att Kilens verksamhet blir föremål för en opartisk utvärdering. Socialstyrelsen eller Statens beredning för utvärdering av medicinsk teknologi bör därför ta sig an en sådan utvärdering. Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So656 (fp) yrkandena 32-34 ge regeringen till känna. Motion So230 (c) yrkande 2 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse: 15. beträffande beroendeframkallande läkemedel att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So656 yrkandena 32-34 och med avslag på motion 1996/97:So230 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Utredning om psykiatri (mom. 16) Thomas Julin (mp) och Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 62 börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?yrkande 29 avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det är viktigt att utvärderingen av psykiatrireformen följs noggrant. Fler problem inom psykiatrin behöver uppmärksammas. För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt att psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt för att undvika ett livslångt lidande. En förutsättning för att detta skall ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Utskottet delar bedömningen att en utredning tillsätts som ser över patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadium. En sådan utredning skulle också kunna se över behovet av en rättighetslagstiftning för vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar, liknande den för människor med funktionshinder. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So277 (fp) yrkande 29 ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse: 16. beträffande utredning om psykiatri att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So277 yrkande 29 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Lobotomi (mom. 17) Thomas Julin (mp) och Michael Stjernström (kd) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 65 börjar med ?Vad först gäller? och slutar med ?So218 (kd) avstyrks? bort ha följande lydelse: I bl.a. Sverige och Norge utfördes under 1940- och 1950-talet lobotomi på psykiskt sjuka patienter som en ångestdämpande åtgärd. Lobotomin innebar ofta att patientens personlighet blev helt förändrad. Många patienter har utsatts för ett påtvingat livslångt lidande beroende på lobotomiingreppet. I Norge har man nu beslutat att de som efter andra världskriget blev utsatta för detta ingrepp och som fortfarande är i livet skall få en engångsersättning på 100 000 norska kronor. Man räknar i Norge med att av de ca 2 500 personer som lobotomerades så är ca 500 kvar i livet. I Sverige bör staten göra på motsvarande sätt. Hur många i Sverige som lobotomerats och fortfarande är i livet är svårt att säga men ur ett inspektionsprotokoll från 1948 kan man utläsa att det detta år genomfördes 112 ingrepp under 10 månader. Totalt anges närmare 500 ha lobotomerats under 1940- och 1950-talet bara vid Sidsjöns sjukhus. Även om skadeståndsskyldighet som i detta fall inte föreligger kan regeringen i enskilt fall besluta om ersättning av nåd när särskilda omständigheter föreligger. Lobotomifallen kan enligt utskottet hänföras till denna situation eftersom lobotomin redan då metoden infördes ifrågasattes som ett människovärdigt ingrepp. Vad utskottet anfört med anledning av motion So218 (kd) bör riksdagen ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande lobotomi att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So218 och med avslag på motion 1996/97:So216 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Allergi (mom. 19) Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 72 börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande lydelse: Forskningen kring allergisjukdomarna måste enligt utskottet intensifieras. Folkhälsoinstitutet har lyft fram vissa angelägna forskningsbehov. Även de förebyggande insatserna måste intensifieras. Primärvården med barn- och mödrahälsovård har därvid en viktig roll. Arbetet med att förebygga allergier måste enligt utskottet vara en långsiktig del av Folkhälsoinstitutets, landstingens och apotekens roll. Även sektorer utanför hälso- och sjukvården måste samarbeta. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So 280 (fp) yrkande 14 ge regeringen till känna. Utskottet avstyrker motion So279 (mp) yrkandena 2 och 5. dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse: 19. beträffande allergi att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So280 yrkande 14 och med avslag på motion 1996/97:So279 yrkandena 2 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Allergi (mom. 19) Thomas Julin (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 72 börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?Motionsyrkandena avstyrks? bort ha följande lydelse: Forskningen kring allergisjukdomarna måste enligt utskottet intensifieras. Folkhälsoinstitutet har lyft fram vissa angelägna forskningsbehov. Även de förebyggande insatserna måste intensifieras. Primärvården med barn- och mödrahälsovård har därvid en viktig roll. Arbetet med att förebygga allergier måste enligt utskottet vara en långsiktig del av Folkhälsoinstitutets, landstingens och apotekens roll. Även sektorer utanför hälso- och sjukvården måste samarbeta. Utskottet anser vidare att regeringen bör utreda möjligheterna att inrätta en central myndighet, en allergiombudsman. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So279 (mp) yrkandena 2 och 5 samt So280 (fp) yrkande 14 ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande lydelse: 19. beträffande allergi att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So279 yrkandena 2 och 5 och 1996/97:So280 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik (mom. 20) Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Annika Jonsell (alla m) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 78 börjar med ?Utskottet vidhåller också? och på s. 79 slutar med ?So286 (m) avstyrks? bort ha följande lydelse: Abortlagen trädde i kraft år 1975. Samhället har sedan dess genomgått en rad förändringar, inte minst på det medicinska området. I motion So286 (m) nämns t.ex. att den alltmer utvecklade prenatalvården i kombination med framstegen inom fosterdiagnostiken har skärpt det etiska dilemma som abortlagen söker att hantera. Även på det kulturella området har stora förändringar som påverkar människors ställningstaganden skett under den senaste tjugoårsperioden. Med anledning av motionen anser utskottet att det behövs en bred uppföljning av abortlagens tillämpning. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So286 (m) ge regeringen till känna. Motion So230 (c) yrkandena 8 och 9 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse: 20. beträffande abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So286 och med avslag på motionerna 1996/97:So230 yrkandena 8 och 9 och 1996/97: So265 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik (mom. 20) Thomas Julin (mp) och Michael Stjernström (kd) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 78 börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet delar bedömningen i motion So265 (kd) att förändringarna i aborttalen bör kartläggas och analyseras. Utskottet delar också bedömningen att det är viktigt att studera hur det förebyggande arbetet kan bedrivas när kommuner och landsting tvingas göra neddragningar. Riksdagen bör också begära förslag av regeringen i syfte att minska antalet aborter. Det förebyggande arbetet måste enligt utskottet präglas av en djup och bred information av välutbildad personal. Det krävs omfattande sexualundervisning som beaktar alla sidor. Enligt utskottet är inte alla problem lösta om flickorna använder p- piller. Det är ytterst angeläget att samhället gör allt för att nedbringa antalet aborter. Att genomgå en abort är alltid förenat med stora problem. Det är en medicinsk risk men också en psykisk påfrestning. Mannens roll måste också betonas mer. Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen har ett uppdrag att kartlägga och analysera förändringar i aborttal och samband med förebyggande insatser. Detta uppdrag bör redovisas. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So265 (kd) ge regeringen till känna. Motionerna So286 (m) och So230 (c) yrkandena 8 och 9 avstyrks. dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse: 20. beträffande abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So265 och med avslag på motionerna 1996/97:So230 yrkandena 8 och 9 och 1996/97: So286 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Dagen-efter-piller (mom. 21) Stig Sandström (v) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 79 börjar med ?I motion So269 (v)? och slutar med ?avstyrker motionen? bort ha följande lydelse: Utskottet delar bedömningen i motion So269 (v) att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda möjligheterna för landets ungdomsmottagningar att gratis förmedla s.k. dagen-efter-piller. Användningen av dessa är ingen abort eftersom ingen med säkerhet kan avgöra i ett så tidigt skede om en graviditet föreligger eller ej. Utskottet anser att metoden är att föredra framför abort. Kunskaperna om metoden har enligt utskottet inte förts ut på ett tillräckligt sätt. Många unga kvinnor får kännedom om dagen-efter- piller först när de kommer för att göra ett graviditetstest. Många unga flickor har inte råd att hämta ut dessa piller på apotek efter receptförskrivning. Utskottet anser därför att det bästa vore om dagen-efter- piller kunde delas ut gratis i samband med besök på ungdomsmottagning. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So269 (v) ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse: 21. beträffande dagen-efter-piller att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So269 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Fetalt alkoholsyndrom (mom. 22) Roland Larsson (c) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 81 börjar med ?Utskottet delar? och slutar med ?avstyrks därför? bort ha följande lydelse: Utskottet delar bedömningen i motion So669 (c) att det behövs en kartläggning av s.k. FAS-barn. Riktade informationsinsatser till gravida kvinnor måste ske från mödrahälsovårdens sida av innebörd att kvinnorna inte bör dricka alkohol eftersom risken är uppenbar för fosterskador. Det saknas i dag relevanta uppgifter om hur många barn som föds med skador på grund av moderns alkoholbruk. En kartläggning behöver enligt utskottet göras, då det finns anledning att befara att antalet FAS-barn ökar i takt med alkoholkonsumtionen bland kvinnor. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motion So669 (c) yrkande 7 ge regeringen till känna. Motionerna So230 (c) yrkande 6 och So620 (kd) avstyrks. dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse: 22. beträffande fetalt alkoholsyndrom att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So669 yrkande 7 och med avslag på motionerna 1996/97:So230 yrkande 6 och 1996/97: So620 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Genteknik (mom. 23) Thomas Julin (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 84 börjar med ?Utskottet anser? och slutar med ?1, 3 och 4? bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att lagstiftningen måste skärpas då det gäller gentekniken och dess konsekvenser. Utskottet anser att regeringen bör tillsätta en utredning med syfte att närmare granska riskerna för att gentekninken kan användas i rashygieniskt syfte. Utskottet befarar vidare att information om enskilda människors genuppsättning kan komma att användas på ett sätt som kränker individens integritet. Utskottet anser att det är nödvändigt med lagstiftning som förbjuder att information om människors gener får sökas, efterfrågas eller användas vid antagnings- eller anställningsförhållanden eller i samband med försäkrings- och bankärenden. Genetisk information om foster bör enligt utskottet varken sökas eller utlämnas utan föräldrarnas samtycke. Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag i dessa hänseenden. Vad utskottet nu anfört bör med anledning av motion Jo529 (mp) yrkandena 1, 3 och 4 ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse: 23. beträffande genteknik att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Jo529 yrkandena 1, 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Patientföreningar (mom. 25) Kerstin Heinemann (fp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 85 börjar med ?Utskottet anser? och slutar med ?Motionen avstyrks? bort ha följande lydelse: Utskottet anser att riktlinjer bör utarbetas för hur patientföreningarnas lokala ombud bör arbeta med patientkontakter. Det är viktigt att frågan om hur kontakten mellan patient, vårdgivare och patientförening bäst förmedlas utreds närmare så att patientens integritet och sjukvårdssekretessen inte träds för när. Regeringen bör ta initiativ till en sådan utredning. Vad utskottet nu anfört bör med anledning av motion So203 (fp) ges regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse: 25. beträffande patientföreningar att riksdagen med anledning av motion 1996/97:So203 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Försöksverksamhet med rena sprutor (mom. 27) Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson, Annika Jonsell (alla m) och Thomas Julin (mp) anser dels att den del av utskottets betänkande som på s. 87 börjar med ?Utskottet vidhåller? och slutar med ?yrkande 12 avstyrks? bort ha följande lydelse: Enligt utskottet bör försöksverksamheten med utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare i Malmö och Lund stoppas. Det går inte att förena riksdagens beslut om totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av narkotika med en verksamhet som den i Malmö och Lund som går ut på att dela ut verktygen för att kunna injicera narkotika. Det är därför nu hög tid att regeringen avbryter försöksverksamheten. Detta bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna Ju901 (m) yrkande 12 och So603 (m) yrkande 12. dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande lydelse: 27. beträffande försöksverksamhet med rena sprutor att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 12 och 1996/97:So603 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................9 Sjukvårdens finansiering, organisation och inriktning m.m. 9 Finansiering 9 Kvalitetsfrågor 11 Vårdkedjor, vårdnivå, m.m. 11 Folkhälsofrågor 16 Bakgrund 20 Utskottets bedömning 28 Personal- och utbildningsfrågor inom vårdsektorn 30 Utskottets bedömning 34 Patientavgifter och högkostnadsskydd 35 Utskottets bedömning 40 Betalningsansvaret för sjukvård 41 Utskottets bedömning 42 Kostnader för preventivmedel 42 Utskottets bedömning 44 Bemötande 44 Utskottets bedömning 45 Våld mot kvinnor 46 Utskottets bedömning 48 Kvinnlig könsstympning 48 Utskottets bedömning 50 Ätstörningar 51 Utskottets bedömning 52 Läkemedel 53 Bakgrund beträffande Kilen institut för läkemedelsberoende 56 Utskottets bedömning 59 Utredning om psykiatri 59 Utskottets bedömning 62 Lobotomi m.m. 62 Utskottets bedömning 65 Transplantation 65 Utskottets bedömning 69 Allergi 70 Utskottets bedömning 72 Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik 72 Utskottets bedömning 78 Fetalt alkoholsyndrom (FAS) 79 Utskottets bedömning 81 Genteknik 81 Utskottets bedömning 84 Patientansvarig legitimerad behandlare 84 Utskottets bedömning 84 Patientföreningar 84 Utskottets bedömning 85 Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs 85 Utskottets bedömning 86 Försöksverksamheten med rena sprutor 86 Utskottets bedömning 87 Utvärdering av bastuklubbslagen 87 Utskottets bedömning 88 Preskription av disciplinpåföljd 88 Utskottets bedömning 89 Ledamöter i Statens medicinsk-etiska råd 89 Utskottets bedömning 90 Hemställan 90 Reservationer........................................93 1. Hälso- och sjukvårdens finansiering m.m. (mom. 1 och 3) 93 2. Hälso- och sjukvårdens finansiering m.m. (mom. 1, 3 och 4) 95 3. Kvalitetssäkring m.m. (mom. 2 och 3) 98 4. Vårdkedjor m.m. (mom. 3 och 4) 99 5. Folkhälsofrågor (mom. 4) 100 6. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) 100 7. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) 101 8. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) 102 9. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) 103 10. Personal- och utbildningsfrågor (mom. 5) 103 11. Patientavgifter (mom. 6) 104 12. Patientavgifter (mom. 6) 104 13. Patientavgifter (mom. 6) 105 14. Högkostnadsskyddet (mom. 7) 105 15. Bemötande (mom. 10) 106 16. Kvinnlig könsstympning (mom. 12) 106 17. Ätstörningar (mom. 13) 107 18. Könsspecifik information (mom. 14) 107 19. Beroendeframkallande läkemedel (mom. 15) 108 20. Utredning om psykiatri (mom. 16) 109 21. Lobotomi (mom. 17) 109 22. Allergi (mom. 19) 110 23. Allergi (mom. 19) 110 24. Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik (mom. 20) 111 25. Abortförebyggande arbete och fosterdiagnostik (mom. 20) 112 26. Dagen-efter-piller (mom. 21) 112 27. Fetalt alkoholsyndrom (mom. 22) 113 28. Genteknik (mom. 23) 113 29. Patientföreningar (mom. 25) 114 30. Försöksverksamhet med rena sprutor (mom. 27) 114