Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor
Betänkande 1994/95:SoU2
Socialutskottets betänkande
1994/95:SOU02
Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor
Innehåll
1994/95
SoU2
Sammanfattning
I betänkandet behandlas närmare 70 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994 om olika hälso- och sjukvårdsfrågor och två motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1993.
I regeringsförklaringen har den nya regeringen aviserat att den pågående Hälso- och sjukvårdsutredningen snabbt skall kartlägga tillståndet i sjukvården och föreslå åtgärder för förbättringar och effektiviseringar. Vidare sägs att patienternas rättigheter kommer att stärkas. Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden bl.a. med hänvisning till att riksdagen inte bör föregripa regeringens kommande förslag på detta område.
Motioner
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993
1992/93:So468 av Bo Forslund m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om medel till forskning om hur tandvårdsmaterial som amalgam påverkar människors hälsa,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om fortsatt övervakning av kvicksilverutsläpp från tandläkarmottagningar och krematorier.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994
1993/94:So242 av Alwa Wennerlund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vidta åtgärder som försvårar för tablettmissbrukare att införskaffa lugnande medel och smärtstillande preparat.
1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad reumatisk forskning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av högkostnadsskydd för människor som behandlas med psykoterapi,
1993/94:So403 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fristående patientombudsman.
1993/94:So404 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning av möjligheten att upprätta ett juridiskt bindande "livstestamente".
1993/94:So405 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning rörande rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska, juridiska, etiska och allmänmänskliga synpunkter.
1993/94:So409 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av gällande regler när det gäller journalarkiv i samband med nedläggning av företagshälsovård.
1993/94:So410 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den inriktning av vård och omsorg som kännetecknar hospice skall ingå som en naturlig del i den reguljära hälso- och sjukvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utbyggnad av hospiceverksamhet i offentlig och privat regi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att på lämpligt sätt sprida information till kommuner och landsting om hospiceverksamheten.
1993/94:So412 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om ändring i § 3 lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- och behandlingssyfte med befruktade ägg från människa vad avser tid för förvaring av befruktat ägg i fryst tillstånd från nuvarande ett år till tre år i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:So416 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i lagbestämmelserna om behandling med befruktade ägg m.m.
1993/94:So421 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad forskning kring sjukdomen plötslig spädbarnsdöd.
1993/94:So422 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av författningsändring i HSL vad gäller bl.a. ledningsansvaret inom barn- och vuxenpsykiatrin.
1993/94:So424 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av insemination och befruktning utanför kroppen.
1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högst tre månaders väntetid på operation eller annan behandling efter läkarbedömning,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av forskning kring omvårdnad, förebyggande vård, rehabilitering och folksjukdomar,
13. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utveckla system för kvalitetssäkring och jämförande studier över landet samt metoder för medicinsk revision av läkarna, med särskilt syfte att identifiera läkare med hög förskrivning av psykofarmaka, många förtidspensioneringar och sjukskrivningar,
14. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna i 14 § hälso- och sjukvårdslagen, som föreskriver att med det medicinska ansvaret skall följa ansvar för ekonomi och verksamhet,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning på alternativmedicinområdet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalitetssäkring och utvärdering av behandlingsmetoder,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete mellan försäkringskassor, sjukvårdshuvudmän och SBU.
1993/94:So431 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analys av problem och resurser i samband med hormonstimulering.
1993/94:So437 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i hälso- och sjukvårdslagen enligt vad i motionen anförts om ledningsansvaret inom barn- och vuxenpsykiatrin.
1993/94:So442 av Carl Olov Persson och Harry Staaf (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utveckling av de små sjukhusen.
1993/94:So444 av Isa Halvarsson och Gudrun Norberg (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av aktiva åtgärder mot kvinnlig könsstympning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska internationella insatser mot kvinnlig könsstympning.
1993/94:So448 av Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd för forskning om plötslig spädbarnsdöd.
1993/94:So457 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättningsregler för privatpraktiserande sjukgymnaster.
1993/94:So459 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utbildning av olika yrkeskategorier om destruktiva sekter.
1993/94:So461 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade resurser till epilepsivården,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till snabba åtgärder för att förbättra livssituationen för personer med epilepsi,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett rikscentrum på lämplig plats i landet för barn med svårbehandlad epilepsi.
1993/94:So466 av Elisabeth Fleetwood och Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning med inriktning på lymfödem.
1993/94:So467 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, c, kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rehabilitering bör ske på lika villkor för kvinnor och män,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rehabiliteringssituationen för kvinnor med reumatiska sjukdomar och andra "tysta sjukdomar" bör beaktas särskilt inom vården.
1993/94:So468 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om de reumatiska sjukdomarna.
1993/94:So473 av Magnus Persson (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att särskilda forskningsmedel avsätts i syfte att komma till rätta med plötslig spädbarnsdöd (PSD),
2. att riksdagen hos regeringen begär att denna forskning i första hand lämpligen sker inom det samnordiska projektet Nord SIDS.
1993/94:So474 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av regler om uppgiftsskyldighet för privata husläkare.
1993/94:So481 av Elisabeth Fleetwood och Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av forskning rörande plötslig spädbarnsdöd.
1993/94:So482 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av hur olyckor och tillbud med medicintekniska produkter utreds samt hur erfarenheterna återförs till användare m.fl.
1993/94:So485 av Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett väl fungerande benmärgsregister.
1993/94:So487 av Birgitta Carlsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, nyd, v, -) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av stöd till forskning om plötslig spädbarnsdöd.
1993/94:So488 av Margareta Israelsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar införa ett förbud mot utlämnande av information om fostrets kön före utgången av 25:e graviditetsveckan om det inte kan anses medicinskt motiverat.
1993/94:So489 av Per Stenmarck och Rune Rydén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsopass.
1993/94:So490 av Torgny Larsson och Ingegerd Sahlström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade forskningsinsatser för att bringa klarhet om orsakerna till plötslig spädbarnsdöd.
1993/94:So494 av Stina Eliasson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av forskning kring reumatism, MS och Parkinsons sjukdom.
1993/94:So495 av Sigge Godin (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att den ger Hälsodatautredningen tilläggsdirektiv om hanteringen av privatläkares patientjournaler vid avveckling av praktik.
1993/94:So497 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initialt statligt stöd och om behovet av klara riktlinjer om vilken huvudman som har betalningsansvar för vården i livets slutskede.
1993/94:So499 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att privata bolag eller enskilda mot betalning tillåts använda sjukhusens resurser för produktion av sjukvård,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bygga upp särskilda traumacentra,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bygga ut ambulans- och helikopterverksamheten,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kompetensgraden för de jourhavande läkarna inom akutsjukvården måste höjas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att väntetiden för utredning och behandling av hjärtsjukdomar får vara maximalt 2 månader från det tillfälle då behovet uppstått.
1993/94:So501 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en lagstiftning om fosterdiagnostik som tillvaratar fostrets intressen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fastslå det mänskliga livets början vid befruktningsögonblicket,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad lagstiftning som reglerar den genetiska forskningen utifrån pricipen om människolivets okränkbarhet.
1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av ett Centrum för diagnostik och dokumentation av tortyrskador.
1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
39. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av ett statligt institut för tortyroffer.
1993/94:Sf636 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättrad behandling av asylsökandes och flyktingars tortyrskador.
1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att flytta Apoteksbolagets huvudkontor till Avesta.
1993/94:A813 av Christer Lindblom m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka kvinnors hälsa och välbefinnande.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning kring kvinnors hälsa,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldtäktskliniker, terapi- och rehabiliteringsinsatser,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att jämföra vistelse i jourlägenhet med vistelse på sjukhus.
Utskottet
Kvalitetssäkring och vårdgaranti m.m.
Motioner
I motion 1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvalitetssäkring och utvärdering av behandlingsmetoder (yrkande 16). Det arbete som pågår med att ta fram kvalitetssäkringssystem är oerhört angeläget. Det är också viktigt att ta fram uppgifter som ger möjlighet till jämförelse mellan olika vårdgivare. Motionärerna anför att utvärderingen av behandlingsmetoder är ett viktigt hjälpmedel i utvecklingen och effektiviseringen av sjukvården. De rapporter som Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har tagit fram visar hur kostnaderna kan minska och effektiviteten öka genom förändrade behandlingsmetoder. Motionärerna anför att när det gäller ryggproblem och andra sjukdomar som orsakar långa sjukskrivningar och många förtidspensioneringar är det framför allt staten som drabbas av höga kostnader. Samarbetet mellan SBU, sjukvårdshuvudmännen och försäkringskassorna behöver utvecklas för att göra det möjligt att införa bättre behandlingsmetoder på bred front. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna enligt motionärerna (yrkande 17). I (yrkande 13 delvis) i samma motion hemställs att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utveckla system för kvalitetssäkring och jämförande studier över landet. Vidare hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högst tre månaders väntetid på operation eller annan behandling efter läkarbedömning (yrkande 9). Vårdgarantin för några utvalda diagnoser har visat sig effektiv, köerna har försvunnit. Men det finns en risk för en uppdelning av patienterna efter "A- och B-diagnoser", där de som omfattas av vårdgarantin går före andra. Vårdgarantin bör därför, enligt motionärerna, omfatta alla patientgrupper. När läkaren väl fastställt vårdbehovet bör behandling erbjudas inom tre månader, i första hand i det egna landstinget, i andra hand i något annat landsting eller av annan vårdgivare. Varje patient bör alltid få ett klart besked om tidpunkt för behandlingen, inte bara en ungefärlig kötid, heter det i motionen.
I motion 1993/94:So499 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att väntetiden för utredning och behandling av hjärtsjukdomar får vara maximalt två månader från det tillfälle då behovet uppstått (yrkande 9). Motionärerna pekar på att det för närvarande är en vårdgaranti på högst tre månader för kranskärlsröntgen och tre månader för dito operation. Motionärerna menar att den maximala totala väntetiden som kan accepteras är två månader.
Tidigare behandling m.m.
I betänkandet 1993/94:SoU7 förra hösten behandlade utskottet senast motionsyrkanden om kvalitetssäkring m.m. I betänkandet (s. 9--17) ges en bred bakgrund därtill samt till ett flertal frågeställningar om sjukvårdens organisation, pågående systemförändringar m.m. vilka behandlades samtidigt. I sin bedömning (s. 17) konstaterade utskottet bl.a. att flertalet av de frågeställningar som aktualiserades i motionsyrkandena föll inom ramen för direktiven till Kommittén om hälso- och sjukvårdens organisation, HSU 2000, eller Utredningen om prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Sammanfattningsvis ansåg utskottet att regeringens kommande förslag med anledning av det pågående utredningsarbetet borde avvaktas innan riksdagen tog något initiativ i de frågor som behandlats. Motionsyrkandena avstyrktes.
I proposition 1993/94:205 om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst föreslogs att en allmän försäkringskassa, ett landsting och en kommun skall kunna komma överens om att föra samman ekonomiska resurser för socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst till en gemensam finansiell ram. I yttrande till socialförsäkringsutskottet (1993/94:SoU4y) tillstyrkte utskottet propositionen i behandlade delar. Socialförsäkringsutskottet tillstyrkte propositionen (1993/94:SfU19). Riksdagen följde utskottet (rskr. 369).
Socialstyrelsen har i en föreskrift (SOSFS 1993:9) fastlagt att all legitimerad personal skall bedriva ett systematiskt, fortlöpande och dokumenterat kvalitetsarbete. I föreskriften ges anvisningar om vad som bör ingå i kvalitetssäkringsarbetet. I budgetpropositionen (1993/94:100) bil. 6 anförs att arbetet med att utveckla metoder och instrument för kvalitetssäkring inom hälso- och sjukvården kommer att ha hög prioritet under de närmaste åren. Den s.k. Nationella samrådsgruppen för kvalitet i hälso- och sjukvården har en central och samordnande funktion i detta sammanhang. Gruppen är ett gemensamt och fristående samarbetsorgan för Socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Spri och Svenska Läkaresällskapet. Dess uppgift är att ta till vara svenska och utländska erfarenheter och verka för att enhetliga mått och metoder utvecklas. Samrådsgruppen stimulerar och stödjer såväl nationellt som lokalt kvalitetssäkringsarbete, förmedlar kunskap och verkan för att undervisning i kvalitetssäkring skall ingå i olika vårdutbildningar.
I samband med behandlingen av medelsanvisningarna till myndigheter under Socialdepartementet uttalade utskottet bl.a. följande om Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) (1993/94:SoU20 s. 10).
SBU har, enligt utskottet, en viktig uppgift att utvärdera befintlig och ny medicinsk metodik med syfte att utmönstra ineffektiva och föråldrade metoder och påskynda införandet och användningen av effektiva medicinska åtgärder. Analyser som tas fram bl.a. av SBU kan minska behovet av prioriteringar och öka medvetenheten om sambandet mellan hälso- och sjukvårdens kostnader och nytta. Om dessa analyser utnyttjas i vården fås ett rationellt underlag för prioritering av resurserna. Utskottet anser den föreslagna medelstilldelningen välavvägd. I medelstilldelningen ligger en resursförstärkning med 1,5 miljoner kronor för att intensifiera arbetet med utvärderingsprojekt och effektivisera informations- och kunskapsspridningen och öka det internationella samarbetet.
Utskottet tillstyrkte den föreslagna medelstilldelningen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 248).
I betänkandet 1993/94:SoU7 behandlade utskottet senast ett motionsyrkande liknande det i motion So499. I betänkandet ges en utförlig beskrivning av vad som för närvarande gäller om vårdgarantin (s. 24--25). Utskottet gjorde bedömningen att effekterna av den fr.o.m. år 1992 införda vårdgarantin följs upp av Socialstyrelsen och Landstingsförbundet samt att riksdagen därmed inte borde överväga något initiativ med anledning av den då aktuella motionen, vilken avstyrktes.
Vårdgarantin har, utan statligt resurstillskott, förlängts att gälla även för år 1994 enligt överenskommelse mellan staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen. En utvärdering avseende år 1993 blir färdig något senare i höst enligt uppgift från Landstingsförbundet.
Utskottets bedömning
Utskottet har erfarit att de frågor om kvalitetssäkring och vårdgaranti som tas upp i motionerna kommer att behandlas av Hälso- och sjukvårdsutredningen. Utskottet anser därför att riksdagen inte nu bör ta något initiativ på detta område. Utskottet avstyrker därmed motionerna So430 (s) yrkandena 9, 13 delvis, 16 och 17 samt So499 (nyd) yrkande 9.
Akutsjukvård och sjukhusstruktur
I motion 1993/94:So499 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att privata bolag eller enskilda mot betalning tillåts använda sjukhusens resurser för produktion av sjukvård (yrkande 5). Motionärerna anser att operationssalar, läkarmottagningslokaler och behandlingslokaler skulle kunna utnyttjas bättre. Vidare berörs olika aspekter på en bättre akutsjukvård. Motionärerna hemställer att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bygga upp särskilda traumacenter (yrkande 6), att riksdagen som sin mening ger regeringen till kännna vad i motionen anförts om att bygga ut ambulans- och helikopterverksamheten (yrkande 7) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kompetensgraden för de jourhavande läkarna inom akutsjukvården måste höjas (yrkande 8). Motionärerna anför att i framför allt USA har särskilda traumacenter byggts upp och i flera studier har man kunnat visa att dödligheten därefter dramatiskt gått ned. Från England har rapporterats att utbyggd ambulans- och helikopterverksamhet ger minskad dödlighet vid olyckor/trauma. Motionärerna pekar vidare på en studie från Västerbotten och Norrbotten vilken enligt uppgift visar att dödsfallen, i det sammanhanget, kunde ha reducerats med ett adekvat omhändertagande.
I motion 1993/94:So442 av Carl Olov Persson och Harry Staaf (kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utveckling av de små sjukhusen. Motionärerna anför att om en samverkan byggs upp bör de små sjukhusen kunna behållas. De kan komplettera varandra i ett upptagningsområde. I debatten om resurser till sjukvården dyker i princip alltid frågan om sjukhusstrukturer upp. Motionärerna hävdar att det finns ingen objektiv "rätt struktur". Sjukhusstrukturen är inte i första hand en ekonomisk fråga och inte heller endast en medicinsk bedömningsfråga utan mer en värderingsfråga och en organisationsfråga. Motionärerna anser att det är en förenklad bild som ges när man hävdar att varje landsting har ett sjukhus för mycket.
Utskottet behandlade motionsyrkanden om en bättre akutsjukvård i betänkandet 1993/94:SoU7, vartill hänvisas för en bakgrundsbeskrivning (s. 21 f.). Utskottet konstaterade att Socialstyrelsen inom ramen för sin uppföljnings- och tillsynsverksamhet tagit upp frågor om akut- och jourverksamhetens omfattning och kvalitet. Utskottet utgick från att de av Socialstyrelsen påtalade konsekvenserna av bristande kompetens inom jourverksamheten därvid kommer att beaktas. Något initiativ från riksdagen behövdes därför inte. Den då aktuella motionen avstyrktes.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har nyligen i en rapport, Trafikolycksfall, SBU-rapport nr 122, behandlat bl.a. frågor om organisationsformer för traumavård och transporter. I rapporten dras följande slutsatser (s. 13 f.).
Omhändertagande och behandling av svårt trafikskadade är ett komplicerat samspel mellan många olika faktorer. Behandlingskedjan sträcker sig från det första omhändertagandet på olycksplatsen till dess att patienten är färdigrehabiliterad eller har avlidit på grund av sina skador. Åtgärder tidigt i förloppet är ofta avgörande för utgången av skadan. Det finns för närvarande inga klart definierade krav varken på transportsystemens organisation eller på hur traumavården bör vara organiserad vid de enskilda sjukhusen. Idag transporteras de skadade nästan undantagslöst till närmaste sjukhus. I framtiden kan detta komma att ändras, vilket aktualiserar frågan om vårdmöjlighet under transport och bedömning av traumats omfattning -- triage -- på olycksplatsen. Det finns inga minimikrav på formell kompetens hos de läkare som arbetar med en skadad under akutförloppet och inte heller på standard vad gäller teknisk utrustning.
En ytterligare brist är frånvaron av ett gemensamt nationellt system för registrering och analys av behandlingen och rehabiliteringen av traumafall. En eventuell koncentration av vården av svåra traumafall kräver inga stora ekonomiska åtaganden eftersom det framförallt är fråga om en ändrad organisation av befintliga resurser. Däremot medför en ökad användning av ambulanshelikopter att transportkostnaderna ökar.
Socialstyrelsen har granskat Västmanlands läns landstings akuta omhändertagande under en sjuveckorsperiod.Studien presenteras i Medicinsk faktadatabas nr 5 September 1994. Man har tittat på akutflödets volym, tyngd och vilken typ av omhändertagande som behövts och sedan jämfört kompetens och resurser i jourorganisationen. Syftet med Västmanlandsstudien var att titta närmare på akut omhändertagande i ett landsting under en längre tidsperiod. Den ingår i ett större projekt som skall fungera som nationellt underlag för hur omhändertagande av akut sjuka och skadade kan organiseras. Materialet är tänkt att användas som ett stöd vid lokala strukturförändringar inom akutsjukvården. En sammanfattande rapport från Socialstyrelsens projekt Akut omhändertagande planeras till kommande årsskifte. Avsikten med projektet är att utarbeta ett nationellt underlag för akut omhändertagande av akut sjuka och skadade.
Kommittén (1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) bör enligt direktiven (dir. 1992:30) ta ställning till vem som skall finansiera vården, vem som skall ansvara för att vården finns tillgänglig, i vilka former produktionen bör ske samt hur samhällets kontrollsystem bör vara uppbyggt.
Inom Sveriges Läkarförbund arbetar en grupp med frågan om länsdelssjukhusens verksamhet och framtid. Ett seminarium hölls i augusti 1994 på grundval av en skriftlig rapport.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar på nytt att Socialstyrelsen inom ramen för sin uppföljnings- och tillsynsverksamhet arbetar med frågor om akut- och jourverksamhetens struktur och omfattning. Hälso- och sjukvårdsutredningen skall enligt uppgift snabbt kartlägga tillståndet i sjukvården och föreslå åtgärder för förbättringar och effektiviseringar. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte på detta område. Motionerna So442 (kds) och So499 (nyd) yrkandena 5--8 avstyrks.
Patientombudsman
I motion 1993/94:So403 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om en fristående patientombudsman. Motionären anför att det är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt att fristående läkare och jurister får möjlighet att arbeta som patientombudsmän. Dessa skulle ge patienten en möjlighet till en rättvisare hantering i en tvist i och med tillgången till en obunden medicinsk och juridisk kompetens.
I betänkandet 1993/94:SoU26 i våras behandlade utskottet senast frågan om patientombudsman i anledning av ett förslag från Riksdagens revisorer (1993/94:RR7) om inrättande av en sådan och ett motionsyrkande med innebörd att revisorernas förslag avstyrktes. I betänkandet lämnas en redogörelse för tidigare motionsyrkanden om patientombudsman resp. utskottets behandling av proposition 1991/92:148 (s. 32 f.) om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården. Utskottet gjorde följande bedömning (s. 33 i SoU26).
Utskottet vidhåller sin inställning i fråga om förtroendenämndsverksamheten. Utskottet vill på nytt understryka vikten av att information om förtroendenämndsverksamheten når ut till allmänheten. Lagen om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m. har varit i kraft i knappt två år. Utskottet anser att det inte nu finns skäl att ompröva denna verksamhet och överväga inrättandet av en statlig patientombudsman.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 410 och 411).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker därför motion So403 (fp).
Ledningsansvaret
I tre motionsyrkanden berörs bestämmelsen i 14 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) om det samlade ledningsansvaret inom hälso- och sjukvården.
I motion 1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) (yrkande 14) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna. Motionärerna anför att motivet bakom den så kallade chefsöverläkarreformen var att koppla läkarens medicinska ansvar till det ansvar för ekonomi och personal som skall finnas vid varje enhet. Utfallet av reformen har, enligt motionärerna, stött på kritik och de vill därför ompröva reformen så att anpassningar kan göras till de lokala förutsättningar som råder i landstingen. Reglerna bör ses över för att möjliggöra för andra personalgrupper än läkare att ha chefsfunktioner, heter det i motionen.
I motionerna 1993/94:So422 av Siw Persson (fp) samt 1993/94:So437 av Eva Zetterberg m.fl. (v) hemställs om författningsändringar i hälso- och sjukvårdslagen vad gäller ledningsansvaret. Dessa motionärer påtalar särskilt förhållandena inom barn- och vuxenpsykiatrin. De konstaterar att chefsöverläkare utsetts som samlat ledningsansvarig av sjukvårdshuvudmännen för så gott som all barn- och vuxenpsykiatrisk verksamhet i landet. Denna utveckling innebär enligt motionärerna en risk för att den på psykologisk vetenskap grundade behandlingen kommer till korta med åtföljande risk för såväl sämre behandlingsresultat som för patientsäkerhet.
I betänkandet 1993/94:SoU4 i höstas behandlade utskottet senast frågan om ledningsansvaret. För en utförlig redovisning av bakgrund m.m. hänvisas till betänkandet (s. 3 f.). Utskottet gjorde följande bedömning.
Utskottet har redan vid ett par tillfällen uttalat att det är angeläget att regeringen och Socialstyrelsen noga följer tillämpningen av bestämmelserna om det samlade ledningsansvaret. Utskottet har också uttalat att en utvärdering borde ske inom ett år räknat från den 1 april 1992. Vid behandlingen av en liknande motion i våras förutsatte utskottet att utvärderingen skulle ske omgående. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen i denna fråga.
Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna med anledning av de då aktuella motionerna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:5).
Från Socialstyrelsen har inhämtats att det första ledet i en utvärdering av det samlade ledningsansvaret under en chefsöverläkare genomfördes under sommaren/hösten 1993 genom en enkät till sjukvårdshuvudmännen i syfte att kartlägga hur ledningsansvaret inom landstingens hälso- och sjukvård är anordnat. I en andra etapp har styrelsen inhämtat dels uppgifter om i vilken utsträckning chefsöverläkarna delegerar enskilda ledningsuppgifter till andra befattningshavare på den egna enheten, dels sjukvårdshuvudmännens mening om hur systemet med chefsöverläkare fungerar bl.a. ur patientsäkerhetssynpunkt. Enkätsvaren från den andra etappen bearbetas under innevarande höst.
Utskottets bedömning
Utskottet utgår från att den nya regeringen kommer att lägga fram förslag på detta område. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför inte. Motionerna So422 (fp), So430 (s) yrkande 14 och So437 (v) avstyrks.
Forskning
Motioner
I motion 1993/94:So421 av Kenth Skårvik (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad forskning kring sjukdomen plötslig spädbarnsdöd (yrkande 1). Motionären anför att om orsakerna till plötslig spädbarnsdöd råder olika meningar samt att plötslig spädbarnsdöd inte är ett prioriterat område på forskningssidan. Motionären bedömer att plötslig spädbarnsdöd förtjänar en högre observans och att detta markeras genom ökat stöd till forskningsbefrämjande insatser. Liknande yrkanden finns också i flera andra motioner, nämligen motionerna 1993/94:So448 av Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar (c), 1993/94:So473 av Magnus Persson (s) (yrkande 1), 1993/94:So481 av Elisabeth Fleetwood och Maud Ekendahl (m), 1993/94:So487 av Birgitta Carlsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, nyd, v och -) (yrkande 1) samt 1993/94:So490 av Torgny Larsson och Ingegerd Sahlström (s). I motion So473 (s) begärs att forskningar i första hand lämpligen sker inom det samnordiska projektet Nord, SIDS (yrkande 2).
I motion 1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av forskning kring omvårdnad, förebyggande vård, rehabilitering och folksjukdomar (yrkande 12). Motionärerna anför att svensk medicinsk forskning länge har befunnit sig i frontlinjen och att det är av yttersta vikt att denna position kan bibehållas. Forskning och utveckling skall i sin förlängning syfta till ökad livskvalitet och minskat mänskligt lidande för drabbade patienter. Enligt motionärerna är det angeläget att särskilt uppmärksamma de stora folksjukdomarna, t.ex. allergi, reumatism och psykiska sjukdomar samt intensifiera insatserna vad beträffar omvårdnad, rehabilitering samt forskning kring ohälsans orsaker och fördelning.
I motion 1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad reumatisk forskning (yrkande 3). Motionärerna anför att reumatoid artrit innebär ett svårt handikapp för drygt hälften av dem som insjuknar. Efter 10--15 års sjukdom har många av dem mycket låg livskvalitet. Det behövs medel till forskartjänster och anslag för att forskarna skall kunna slutföra angelägna forskningsprojekt i syfte att hitta bot för denna vanliga sjukdom, heter det i motionen.
I motion 1993/94:So468 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, m, c, kds) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om de reumatiska sjukdomarna. Motionärerna anser att regeringen i nästa forskningspolitiska proposition bör prioritera forskning om de reumatiska sjukdomarnas uppkomstmekanism och behandling samt forskning om hur patienter med reumatiska sjukdomar bäst tas om hand och rehabiliteras.
I motion 1993/94:So494 av Stina Eliasson (c) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om vikten av forskning kring reumatism, MS (multipel scleros) och Parkinsons sjukdom. Motionären anser att ekonomiska resurser måste ställas till förfogande så att pågående forskning kring dessa "grå sjukdomar" kan intensifieras.
I motion 1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning kring kvinnors hälsa (yrkande 43). Motionärerna anför att resurser och forskning i högre grad måste inriktas på sjukdomar som drabbar kvinnor mest. I dag utgår nästan alla normalvärden inom medicinsk forskning från män. Kvinnor och män är biologiskt olika; kvinnor måste enligt motionärerna bli norm i forskning om kvinnors hälsa.
Tidigare behandling m.m.
I betänkandet 1992/93:SoU25 Forskning inom Socialdepartementets område behandlade utskottet senast forskningsfrågor inom utskottets beredningsområde. I betänkandet behandlades dels förslag som regeringen lagt fram i proposition 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg, avsnitt 5 (Socialdepartementet), dels 30 motionsyrkanden som framför allt rörde forskningsfrågor inom utskottets område. Motionsyrkandena rörde bl.a. ökade satsningar på forskning inom det reumatologiska området (s. 9--12) och forskning om kvinnors hälsa (s. 28--30). Utskottet uttalade bl.a. (s. 12).
Utskottet har redan tidigare framhållit vikten av att forskning sker beträffande reumatiska sjukdomar. Utskottet vill betona angelägenheten av att forskningen om dessa sjukdomar, som har mycket stor utbredning, ges bättre förutsättningar än för närvarande. Den resursförstärkning som utskottet i det föregående uttalat sig för kommer också att vara av betydelse för den reumatologiska forskningen.
Vidare uttalade utskottet (s. 30).
Utskottet har redan tidigare uttalat att det är angeläget att frågan om kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas ytterligare i framtiden. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Av stort intresse i sammanhanget är Folkhälsoinstitutets arbete med ett särskilt program om kvinnors hälsa. Olika forskningskonferenser med speciell inriktning på kvinnomedicinsk forskning planeras. Mot bakgrund av det arbete som sålunda pågår får motionerna -- -- -- anses tillgodosedda och avstyrks därför.
Utbildningsutskottet behandlade i betänkandet 1992/93:UbU15 motionsyrkanden med krav på ökad forskning om plötslig spädbarnsdöd och anförde bl.a. följande under rubriken Medicinska forskningsområdet (s. 82).
Utskottet erinrar med anledning av alla motioner om att det numera ankommer på universiteten och de högskolor som har fasta forskningsresurser att själva bestämma om inrättande av professurer och andra forskartjänster och om fördelningen av tillgängliga medel mellan olika ämnen inom resp. fakultetsområde. Vid sidan av de anslag som riksdagen anvisar direkt till resp. läroanstalt disponerar forskningsråden betydande resurser för forskning. Forskningsråden avgör vilka forskare och forskningsprojekt som skall få stöd av dessa medel.
Utskottet anser inte att riksdagen bör göra några tillkännagivanden med anledning av motionerna varför dessa bör avslås av riksdagen.
När det gällde ett motionsyrkande om forskarutbildning i omvårdnad anförde UbU följande (s. 82--83).
Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande. Enligt Omvårdnadsforskningen i Sverige -- en lägesrapport, som nyligen utgivits av medicinska forskningsrådet, finns det institutioner och centrumbildningar med fasta forskningsresurser och forskarutbildning i omvårdnadsforskning vid universiteten i Uppsala, Linköping och Umeå. Utöver dessa har vid Nordiska hälsovårdshögskolan ett forskarutbildningsprogram i folkhälsoforskning inrättats, vilket även omfattar en inriktning mot vårdvetenskap. En stor del av omvårdnadsforskningen sker enligt samma rapport vid institutioner som inte är primärt inriktade på detta ämnesområde. Utskottet erinrar om att det inte ankommer på riksdagen utan på resp. fakultetsnämnd att bestämma i vilka ämnen forskarutbildning skall anordnas inom en fakultet.
Utskottet föreslår mot bakgrund av det anförda att riksdagen avslår motion 1992/93:Ub601.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 388).
I regeringens skrivelse 1993/94:247 Investera i hälsa -- Prioritera för hälsa anförs bl.a. att Folkhälsoinstitutet bör ges i uppdrag att till regeringen avrapportera arbetet med att utveckla metoder för att nå de mest utsatta grupperna i det hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbetet. Skrivelsen kommer att behandlas i utskottets betänkande 1994/95:SoU6.
Enligt regeringsförklaringen av den nya regeringen kommer folkhälsoarbetet att intensifieras.
Socialutskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sina tidigare ställningstaganden i dessa forskningsfrågor. Motionerna So275 (s), So421 (fp) yrkande 1, So430 (s) yrkande 12, So448 (c), So468 (fp, m, c, kds), So473 (s), So481 (m), So487 (c, s, m, fp, kds, nyd, v och -) yrkande 1, So490 (s), So494 (c) och A815 (c) yrkande 43 avstyrks därför.
Etiska frågor m.m.
Motioner
I två motioner behandlas frågor om lagstiftning om fosterdiagnostik. I motion 1993/94:So488 av Margareta Israelsson m.fl. (s) begärs att riksdagen beslutar införa ett förbud mot utlämnande av information om fostrets kön före utgången av 25:e graviditetsveckan om det inte kan anses medicinskt motiverat. Motionärerna konstaterar att blivande föräldrar genom ultraljud eller fostervattenprov kan få reda på det blivande barnets tillstånd. Provet kan i vissa fall ge underlag för att kvinnan väljer att abortera fostret. I samband med provtagningen, efter fråga, kan kvinnan också få reda på om det blir en pojke eller flicka. Detta innebär, enligt motionärerna, att kvinnan kan besluta sig för abort av andra skäl än strikt medicinska, exempelvis ett barn av ett visst kön. Detta missbruk av fosterdiagnostik sker endast i ett litet antal fall, men dagens lagstiftning möjliggör denna könsdiskriminering i Sverige. Lagstiftningen måste därför ändras, enligt motionärerna. I motion 1993/94:So501 av Tuve Skånberg (kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en lagstiftning om fosterdiagnostik som tillvaratar fostrets intressen (yrkande 1). Motionären anför att fosterdiagnostik är som all annan forskning möjlig att använda både etiskt och oetiskt. När fosterdiagnostiken står i livets tjänst värnar den om fostret och kan göra det möjligt att bota eller förebygga sjukdomar redan på fosterstadiet. När fosterdiagnostiken används i bortväljande abortinriktat syfte blir den emellertid enligt motionären oetisk och bryter mot principen om människolivets okränkbarhet. Motionären hemställer vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fastslå det mänskliga livets början vid befruktningsögonblicket (yrkande 2). Motionären anför att frågan om när det mänskliga livet börjar är en fråga inte av religiös art, utan enbart av biologisk. Motionären hemställer vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samlad lagstiftning som reglerar den genetiska forskningen utifrån principen om människolivets okränkbarhet (yrkande 3). Motionären anför att fältet är vidöppet för vetgiriga och experimentlystna forskare att forska på och odla befruktade ägg, utan att lagstiftningen ger vägledning och begränsningar. Den genetiska forskningen öppnar perspektiv.
I motion 1993/94:So424 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av insemination och befruktning utanför kroppen. Motionärerna anför att det synes befogat att ånyo tillsätta en parlamentarisk utredning som får till uppgift att utreda insemination och befruktning utanför kroppen. Den medicinska utvecklingen går mycket snabbt. Forskning och teknisk uteckling inom dessa områden kan i framtiden ge oanade möjligheter men också tvivel om den kan hållas inom etiska gränser, heter det i motionen.
I två motioner tas frågan om förvaring av befruktade ägg upp, nämligen i 1993/94:So412 av Karin Falkmer (m) och i 1993/94:So416 av Barbro Westerholm (fp). Motionärerna hemställer att riksdagen beslutar om ändring i 3 § lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- och behandlingssyfte med befruktade ägg från människa vad avser tid för förvaring av befruktade ägg i fryst tillstånd, från nuvarande ett år till tre år, i enlighet med vad som anförts i motionen. Motionärerna anför att enligt nuvarande bestämmelser får ett befruktat ägg förvaras i fryst tillstånd i längst ett år. Om synnerliga skäl föreligger får Socialstyrelsen medge förlängd förvaringstid. Problemet är dock att med "synnerliga skäl" inte menas föräldrars önskan att få ett syskon till ett barn som fötts genom att ett befruktat ägg förts in i kvinnans kropp. För att en förlängning skall vara möjlig i ett sådant fall krävs medicinska skäl, t.ex. att hormonstimuleringen varit särskilt komplicerad och att en ny stimulering skulle innebära avsevärda risker för kvinnan eller inte vara möjlig att genomföra. Nuvarande ordning med en begränsning på endast ett år är otillfredsställande, enligt motionärerna. Ett par som efter in vitro-befruktning lyckats få ett barn och som likt de flesta andra föräldrar önskar få ännu ett -- ett syskon -- borde ha möjlighet att använda de frysta ägg som man har kvar. Nuvarande lagstiftningsregler innebär att paret i så fall måste gå in i en ny graviditet redan någon månad efter nedkomsten med första barnet. Att så nära efter en förlossning och under amningsperioden pressas till att på nytt bli gravid för att få möjlighet att använda sina frysta ägg är inte humant, heter det i motionen.
I motion 1993/94:So431 av Maud Ekendahl (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om analys av problem och resurser i samband med hormonstimulering. Motionären anser att en översyn bör ske av vilken kompetens som erfordras för att bedriva hormonstimulering samt av de kliniker inom offentlig och privat regi som bedriver sådan vård. Vidare bör en kartläggning av komplikationer som orsakats genom hormonstimulering utföras. Antalet flerbarnsfödslar har ökat och är förenade med stora risker för både kvinnan och barnen.
Tidigare behandling m.m.
I betänkandet 1993/94:SoU2 Vissa etiska frågor behandlade utskottet motioner från den allmänna motionstiden 1992 och 1993 om olika etiska frågor, bl.a. om behovet av lagstiftning med hänsyn till den medicinska utvecklingen, fosterdiagnostik, äggdonation, rätten till abort och abortförebyggande verksamhet. I betänkandet (s. 6--8) ges en bred bakgrund till utredningsarbete på området och frågornas tidigare behandling i riksdagen. Utskottet gjorde följande bedömning såvitt gällde behovet av lagstiftning med hänsyn till bl.a. den medicinsk-etiska utvecklingen (s. 8--9).
Utskottet konstaterar att utvecklingen inom den medicinska och biologiska forskningen är snabb och att det skapar nya förutsättningar för den medicinska verksamheten men också nya och svåra etiska problem. När det gäller fosterdiagnostiken, som tas upp i flera motioner, bereds fortfarande i Socialdepartementet slutbetänkandet från utredningen om det ofödda barnet om bl.a. fosterdiagnostik. Efter remissbehandlingen har Statens medicinsk-etiska råd numera överlämnat ett omfattande material och synpunkter på betänkandet till departementet.
Utskottet anser det nödvändigt med en sammanhållen och etiskt förankrad politik i dessa frågor. Utgångspunkten måste därvid vara den syn på människan och på människolivets helgd som har sin förankring bl.a. i den kristna etiken och den västerländska humanismen. Alla människor har samma värde och den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Gränser måste, enligt utskottet, kunna sättas för att förhindra en utveckling inom forskningens tillämpning och den medicinska verksamheten som kan leda till negativa etiska konsekvenser. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen på detta område och återkommer till riksdagen vid lämpligt tillfälle.
Med det anförda avstyrktes motionerna (c, kds och s). (Reservation s, meningsyttring v, särskilt yttrande kds.)
Regeringen har ett Råd för medicinsk-etiska frågor med uppgift att belysa medicinsk-etiska frågor i ett övergripande samhällsperspektiv.
Regeringen har genom beslut i juni 1994 uppdragit åt rådet att, i samråd med den medicinska professionen, göra en översyn av vissa frågor om befruktning utanför kroppen i enlighet med olika frågeställningar i en bilagd promemoria, vilken berör äggdonation m.m., frysning av befruktade ägg, flerbarnsfödslar, kloning och transplantation av fortplantningsorgan. I promemorian anges bl.a. att Regeringsrätten i ett par domar medgett att frystiden förlängs med ytterligare ett år. Socialstyrelsen har fr.o.m. 1994 ändrat praxis och medger förlängd frystid när syftet med anmälan om förlängd frystid är att få syskon. Under rubriken Uppdraget anges att rådets översyn av frågan om äggdonation skall inskränkas till att överväga om äggdonation bör vara tillåten i vissa fall och i så fall på vilka grunder. Rådet bör särskilt belysa psykiska och sociala konsekvenser för barn som föds i en familj med vilken barnet saknar genetiskt samband. Vidare bör rådet belysa vilka problem som kan finnas vid användning av frysta befruktade ägg och därvid överväga frågan om frystidens längd. Rådet bör också överväga om det av etiska eller medicinska skäl bör ställas krav på särskild kompetens och utrustning för den som föreskriver hormonstimulerande medel. Även andra frågor inom reproduktionsteknologin kan dyka upp under arbetets gång. Det ingår i rådets ordinarie uppgifter att hålla sig informerat om vad som händer på forskningsfronten inom detta område. Rådet har därför möjlighet att ta upp nytillkommna frågor och belysa även dessa, heter det slutligen. Uppdraget bör vara avslutat senast den 1 juli 1995.
Utskottets bedömning
Utskottet har erfarit att regeringen bereder slutbetänkandet från utredningen om det ofödda barnet med sikte på en proposition före årsskiftet 1994/95. Rådet för medicinsk-etiska frågor har nyligen fått i särskilt uppdrag att göra en översyn av vissa av de frågor som tas upp i motionerna. Riksdagen bör därmed inte ta något initiativ med anledning av motionerna So412 (m), So416 (fp), So424 (s), So431 (m), So488 (s) och So501 (kds). Motionerna avstyrks.
Kvinnors hälsa m.m.
Motioner
Flera motioner tar upp olika aspekter på kvinnors hälsoproblem och behov av rehabilitering. En motion rör åtgärder mot kvinnlig könsstympning.
I motion 1993/94:So467 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, c, kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att rehabilitering bör ske på lika villkor för kvinnor och män (yrkande 1). Motionärerna anför att en studie rörande situationen för 20 långtidssjukskrivna kvinnor och män visar bl.a. att mäns rehabilitering påbörjas tidigare än kvinnors, män erbjuds mer omfattande åtgärder, vårdpersonalen känner inte till/förstår inte kvinnors och mäns olikheter och vårdpersonalen är själv inte medveten om att kvinnor och män behandlas olika. Motionärerna hemställer vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rehabiliteringssituationen för kvinnor med reumatiska sjukdomar och andra "tysta sjukdomar" bör beaktas särskilt inom vården (yrkande 2). Motionärerna anför att reumatikersjukdomen tillhör de "tysta sjukdomarna". Patienterna plågas ofta av svår värk, och sjukdomen tillhör inte de mer spektakulära. Patienterna lider ofta i tysthet. Sjukdomen gör att de ofta inte orkar strida för sin sak. Ca 75 % av reumatikerna är kvinnor som ofta "snällt" står tillbaka.
I motion 1993/94:A813 av Christer Lindblom m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka kvinnors hälsa och välbefinnande (yrkande 6). Motionärerna anför bl.a. att kunskapen om utredning av och orsakerna till kvinnors ohälsa behöver bli bättre. Vidare krävs kraftfulla insatser för att minska kvinnors alkoholbruk/missbruk samt rökning. Sjukdomar som främst eller värst drabbar kvinnor bör enligt motionärerna ha samma prioritering som sjukdomar som drabbar män. Medicinska behandlingsmetoder anpassade till kvinnor måste utvecklas, heter det i motionen. Motionärerna tar också upp olika aspekter på rätten till abort samt problem i samband med s.k. könsstympning.
I motion 1993/94:So444 av Isa Halvarsson och Gudrun Norberg (fp) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av aktiva åtgärder mot kvinnlig könsstympning (yrkande 1). Socialstyrelsen har tagit fram utbildnings- och informationsmaterial om könsstympningen och har i samarbete med Invandrarverket genomfört vissa utbildningsdagar i olika delar av landet. Det är bra, men det krävs ett än mer aktivt målmedvetet arbete för att komma till rätta med sedvänjan. Motionärerna begär vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska internationella insatser mot kvinnlig könsstympning (yrkande 2). Sverige måste, enligt motionärerna, med kraft internationellt verka för att bryta denna sedvänja som skördat och skördar många barns och kvinnors liv och förstör deras hälsa under resten av livet.
I motion 1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldtäktskliniker, terapi- och rehabiliteringsinsatser (yrkande 51). Motionärerna anför att kvinnor som utsatts för våldsövergrepp har olika hjälpbehov. Det kan gälla såväl medicinsk vård som socialt och psykologiskt stöd. Behovet av våldtäktskliniker i Sverige bedöms som stort, och igångsättandet av sådana skulle enligt motionärerna utgöra ett viktigt komplement till övriga insatser inom hälso- och sjukvården. I yrkande 52 i samma motion begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om vistelse i jourlägenhet. Motionärerna pekar på att misshandlade kvinnor i många fall söker sin tillflykt till kvinnojourer utanför den egna kommunen. Dessa kvinnor har sedan svårt att få socialhjälp, eftersom den kommun i vilken kvinnojouren finns många gånger vägrar bistånd på grund av att kvinnan i fråga inte är skriven i kommunen eller där har stadigvarande bostad. Ett sätt att lösa detta problem är enligt motionärerna att jämställa vistelse i jourlägenhet med vistelse på sjukhus. Regeringen bör skyndsamt utreda frågan och återkomma till riksdagen.
I motion 1993/94:So466 av Elisabeth Fleetwood och Gullan Lindblad (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning med inriktning på lymfödem. Motionärerna anser att det är angeläget att man i Sverige kan erhålla utbildning för behöriga lymfterapeuter. Utbildningen i Sverige släpar efter vad som erbjuds t.ex. i Frankrike, Tyskland och Australien. En bröstcancerpatient som drabbas av lymfödem måste kunna erbjudas snabb hjälp. Ju tidigare åtgärder sätts in, desto större blir möjligheterna till om icke bot så bättring. En målsättning borde, enligt motionärerna, vara att alla bröstopererade kvinnor som drabbats av lymfödem hade tillgång till behandling under överinseende av ansvarig läkare.
Tidigare behandling m.m.
Utskottet har tidigare behandlat motioner om kvinnors hälsa m.m., senast i betänkandet 1993/94:SoU7 vartill hänvisas (s. 29 f.). Utskottet gjorde följande bedömning
Utskottet vidhåller inställningen att det är angeläget att kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas ytterligare. Folkhälsoinstitutets arbete med ett särskilt program om kvinnors hälsa samt planerna på en särskild satsning för att förstärka och fördjupa kvinnoperspektivet är därvid angeläget. Mot bakgrund av det arbete som redan pågår eller planeras får motionsyrkandena So448 (fp, m, c, kds) yrkandena 1 och 3, So475 (fp) yrkandena 7--10, 12 och 16--17 samt So485 (kds) anses tillgodosedda och avstyrks därför.
När det gäller rutinerna vid läkarundersökningar, stödsamtal, erbjudande om graviditetstest m.m. för kvinnor som blivit våldtagna kan utskottet konstatera att dessa frågor omfattas av direktiven för den nyligen tillsatta kommissionen om våld mot kvinnor. Något initiativ från riksdagen behövs inte. Motionsyrkandena So289 (v) yrkande 7 och Ju839 (fp, s, kds, nyd, v) yrkande 5 avstyrks därför.
Riksdagen följde utskottet.
Kvinnovåldskommissionen (S:1993:11) avgav i mars 1994 delbetänkandet Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats (SOU 1994:56). Kommissionen har i enlighet med sina direktiv utrett förutsättningarna för att inrätta en eller flera s.k. våldtäktskliniker. Kommissionen har kommit fram till att det på ett större sjukhus i landet behöver byggas upp en verksamhet för kunskapsutveckling och medicinsk behandling av kvinnor som våldtagits eller misshandlats och att en sådan verksamhet kan tjäna modell för hela hälso- och sjukvårdens bemötande och omhändertagande av våldsutsatta kvinnor. Kommissionen föreslår att centrumet bör placeras vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och dess kvinnoklinik där man sedan tidigare arbetat aktivt med dessa frågor. Centrumet bör också utveckla samarbete med polis, åklagare och rättsväsendet i övrigt liksom med socialtjänst och kvinnojourer.
I slutet av maj 1994 beslutade regeringen, på initiativ av social- och jämställdhetsministern, att stödja förslaget om att inrätta ett centrum för våldtagna och misshandlade kvinnor vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Regeringen kommer att ställa 3 miljoner kronor till förfogande för verksamheten för budgetåret 1994/95. Uppsala läns landsting, som blir huvudman för verksamheten, kommer enligt uppgift att bidra med minst motsvarande belopp. En huvuduppgift för centrumet blir att ta emot kvinnor som utsatts för våld för medicinsk undersökning och behandling. Centrumet skall också t.ex. kunna erbjuda krissamtal och dygnet-runt-rådgivning per telefon. Verksamheten skall innefatta forskning och utveckling om hur hälso- och sjukvården bemöter kvinnor som utsatts för våld. De metoder och modeller som utvecklas vid sjukhuset skall kunna spridas till andra landsting.
I proposition 1993/94:147 om jämställdhetspolitiken Delad makt -- delat ansvar berördes bl.a. Kvinnors hälsa (s. 73). Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att öka kunskaperna om kvinnors hälsa. Bland annat bör detta område bättre belysas i den grundläggande läkarutbildningen. Projektmedel bör avsättas inom den ekonomiska ramen för särskilda jämställdhetsåtgärder för att vidareutveckla kurser och/eller kursmoment om kvinnors hälsa. En utredning kommer att tillsättas om hur kvinnor och män bemöts inom hälso- och sjukvården.
Socialutskottet ställde sig bakom den inriktning av jämställdhetspolitiken när det gäller kvinnors hälsa som förordades i propositionen (1993/94:SoU3y s. 3).
Arbetsmarknadsutskottet instämde i Socialutskottets bedömningar (1993/94:AU17 s. 50). Riksdagen följde utskottet (rskr. 290 och 291).
Regeringen har nyligen beslutat kommittédirektiv för en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om hur kvinnor och män bemöts inom hälso- och sjukvården (dir. 1994:95). Sammanfattningsvis skall utredaren
kartlägga hur kvinnor och män bemöts när de söker råd och hjälp inom hälso- och sjukvården, undersöka i vilken utsträckning könstillhörighet i sig påverkar hur kvinnor respektive män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården, belysa internationella erfarenheter och kunskaper inom området, analysera vad som påverkar hälso- och sjukvårdspersonalens beteende i mötet med patienter liksom orsaker till skillnader i bemötande och vid behandling som följd av könstillhörighet hos såväl patient som personal,
analysera och redovisa vilka effekter skillnader i bemötande och vid vård och behandling kan ha ur ett folkhälsoperspektiv, föreslå åtgärder som kan bidra till att utjämna skillnader mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom hälso- och sjukvården i den mån dessa skillnader har sin grund i könstillhörighet och inte är relevanta för aktuell sjukdomsbild och vårdbehov.
Ett motionsyrkande (mp) med begäran om översyn av utbildningen till lymfterapeut behandlades i betänkandet 1991/92:SoU5 (s. 71). Motionsyrkandet avstyrktes tillsammans med flera yrkanden om olika behörighetsfrågor.
Motioner med krav på informations- och utbildningssatsningar om kvinnlig könsstympning behandlades senast i betänkandet 1993/94:SoU7 (s. 33 f.) vartill hänvisas för en utförlig bakgrund. Utskottet gjorde följande bedömning.
Enligt utskottets mening är det angeläget med information och utbildning om kvinnlig könsstympning och hur svensk lagstiftning ser på det till både vuxna och barn inom de grupper där detta kulturmönster fortfarande lever kvar och till berörda personalgrupper. Utskottet konstaterar samtidigt att Socialstyrelsen nyligen har givit ut ett meddelandeblad med information om dessa frågor till berörda inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Styrelsen arbetar också med ett förslag till författningsändringar på området.
Mot bakgrund av det anförda behöver riksdagen, enligt utskottet, inte överväga något initiativ med anledning av motionerna U224 (kds, s, m, fp, c, nyd, v) yrkandena 1 och 2, So217 (fp) yrkande 1 och So477 (fp) yrkande 1. Yrkandena avstyrks.
Riksdagen följde utskottet.
Från Socialstyrelsen har inhämtats att styrelsen följer frågan på olika sätt. I Göteborg pågår ett treårigt projekt som vänder sig till berörda afrikanska grupper samt personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, skola, förskola och flyktingmottagning. Projektet har nu pågått i ett år. Liknande projekt men i mindre skala finns bl.a. i Haninge och Sundsvall. Styrelsen har nyligen inlett arbetet med ett meddelandeblad vilket skall rikta sig till socialtjänstpersonal som kommer i kontakt med kvinnlig könsstympning. Bladet beräknas vara klart våren 1995. Socialstyrelsen följer också frågan internationellt genom bl.a. deltagande i konferenser.
Ansvaret för att den enskilde får den hjälp och det stöd som han behöver åvilar enligt 3 § socialtjänstlagen vistelsekommunen. Med vistelsekommun avses den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet inträder. Med hemkommun avses den kommun där en person är bosatt större delen av året. Oenighet mellan kommuner om vem som skall svara för biståndet och kostnaderna för detta får inte gå ut över den enskilde. I sådana situationer är det alltid vistelsekommunen som har det yttersta ansvaret. Vistelsekommunen är dock inte skyldig att vidta alla de åtgärder som kan behövas när den hjälpsökande är bosatt i en annan kommun. I vissa fall kan vistelsekommunen flytta över ett ärende till hemkommunen om den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där. Denna möjlighet gäller i princip endast ärenden där den enskilde under en längre tid har behov av insatser inom socialtjänsten.
Vistelsebegreppet och ansvarsfördelningen mellan kommunerna har behandlats av Socialtjänstkommittén i delbetänkandet Rätt till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30. Kommittén föreslår att vistelsekommunens ansvar ligger fast. Från dessa regler görs vissa undantag. (Undantagen gäller beslut om placeringar som verkställts utanför hemkommunen. I dessa fall har placeringskommunen ansvaret för det bistånd som den enskilde behöver. Ett annat undantag gäller personer som vistas på kriminalvårdsinrättning eller sjukvårdsinrättning i en annan kommun än hemortskommunen.)
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller uppfattningen att det är angeläget att kvinnors särskilda hälsoproblem uppmärksammas. Mot bakgrund av det arbete som redan pågår eller planeras anser utskottet dock att riksdagen inte nu bör ta något initiativ. Motionerna So444 (fp), So466 (m), So467 (m, fp, c, kds), A813 (fp) yrkande 6 och A815 (c) yrkandena 51 och 52 avstyrks därför.
Behandling för tortyrskadade
I motion 1993/94:Sf636 av Hans Göran Franck m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om behovet av förbättrad behandling av asylsökandes och flyktingars tortyrskador (yrkande 7). Motionärerna anför att inom dagens sjukvård har man i allmänhet inte tillräckliga kunskaper för att kunna konstatera om patientens problem har ett samband med tortyr. I Sverige borde en specialutbildning, i likhet med vad som finns i Danmark t.ex., vara angelägen för alla läkare men främst för dem som arbetar med sjuk- och hälsovård på flyktingförläggningar m.m.
I motionerna 1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) (yrkande 5) och 1993/94:Sf622 av samma motionärer (yrkande 39) hemställs att ett centrum för diagnostik och dokumentation av tortyrskador inrättas. Motionärerna hänvisar till Psykiatriutredningens förslag i frågan.
I betänkandet 1993/94:SoU28 behandlade utskottet proposition 1993/94:218 Psykiskt stördas villkor samt motionsyrkanden. I propositionen föreslogs att åtgärder skulle vidtas för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade flyktingar samt att ett statligt stöd om 50 miljoner kronor skulle avsättas för att stimulera insatserna på detta område. Regeringen föreslog att en särskild arbetsgrupp inom Socialdepartementet med representanter för berörda intressen borde tillsättas för att närmare överväga hur dessa medel bör användas och fördelas.
I två motionsyrkanden (v) med anledning av propositionen framfördes förslag liknande de nu ifrågavarande.
Utskottet gjorde följande bedömning (s. 31).
Psykiatriutredningen har föreslagit att ett institut inrättas med uppgifter som bl.a. avser information och kunskapsspridning om skadeverkningar av tortyr, forskning om tortyr och organiserat våld, utveckling av rehabiliteringsprogram samt arbete med att förhindra tortyr i de länder där den förekommer.
Utskottet delar regeringens bedömning att 50 miljoner kronor avsätts för att förbättra rehabiliteringen av tortyrskadade flyktingar, vilket innebär att 25 miljoner kronor skall anvisas budgetåret 1994/95. Utskottet utgår från att de konkreta förslag som presenterats av Psykiatriutredningen, bl.a. om inrättandet av ett institut, kommer att beaktas när frågan övervägs om hur medlen skall användas och fördelas.
Härmed ansågs syftet med motionerna tillgodosedda. Motionerna avstyrktes.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 396).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga. Motionsyrkandena Sf616 (v) yrkande 5, Sf622 (v) yrkande 39 och Sf636 (s) yrkande 7 avstyrks därför.
Vård och behandling m.m.
Epilepsivården
I motion 1993/94:So461 av Bo Nilsson m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade resurser till epilepsivården (yrkande 1), att riksdagen hos regeringen begär förslag till snabba åtgärder för att förbättra livssituationen för personer med epilepsi (yrkande 2) samt att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett rikscentrum på lämplig plats i landet för barn med svårbehandlad epilepsi (yrkande 3). Motionärerna anför att epilepsivården i vårt land är hopplöst underdimensionerad. Detta har nu konstaterats i tre expertutredningar, vilka samfällt kommit fram till att betydande insatser behövs för att epilepsivården skall ha samma höga status som övrig sjukvård i Sverige. I två tidigare rapporter har konstaterats brister i bl.a. epilepsikirurgin. I den sista, Epilepsi -- Förekomst, handläggning och vårdorganisation, som behandlar helheten i epilepsivården, konstateras problemen. I rapporten slås fast behovet av satsningar i vårdens olika led. Med hänsyn till de stora årliga samhällskostnaderna på en miljard kronor, som expertrapporten redovisar för landets epilepsisjukdomar, anser motionärerna att kostnaderna för en effektiviserad epilepsisjukvård är väl motiverade. Nu finns förslagen. Motionärerna anser att det krävs konkreta åtgärder. En mycket viktig fråga är att det utarbetas ett vårdprogram för personer med epilepsi. Ett sådant bör utarbetas av Socialstyrelsen eller Landstingsförbundet. Vidare måste vården för barn med epilepsi byggas ut ordentligt. Om man på ett tidigt stadium kan ställa diagnos och utarbeta vårdprogram ökar möjligheten att barnen med epilepsi kan växa upp till ett fullt normalt liv. Därför föreslår motionärerna ett rikscentrum. Resurser måste avsättas för att bygga ut habilitering av vuxna. En bra kvalitet på dessa områden är ett måste för att ge möjligheter för personer med epilepsi att fungera i samhället, heter det i motionen.
I betänkandet 1993/94:SoU7 behandlade utskottet senast motionsyrkanden om brister i epilepsisjukvården. I en sammanfattande bedömning om insatser mot olika sjukdomar uttalade utskottet följande.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen ankommer det på sjukvårdshuvudmännen att inom angivna ramar organisera vården och fördela resurserna mellan olika ansvarsområden. Statens ansvar består främst i att ange övergripande mål och krav samt följa upp och utvärdera dessa samt utöva tillsyn. Staten bidrar också till vårdens finansiering. Utskottet konstaterar också att Prioriteringsutredningen som en av sina huvuduppgifter har att överväga och lämna förslag till vilka principer som skall ligga till grund för prioriteringar inom vården. I motionerna tas upp frågor om hälso- och sjukvårdens organisation för olika sjukdomsgrupper och resurserna för dessa sjukdomar. Utskottet har tidigare inte velat ställa sig bakom motionskrav om att satsningar bör göras på vissa sjukdomar eller att vården av dessa bör organiseras på visst sätt. Motionsyrkanden liknande de nu aktuella har avslagits med motiveringen att detta är frågor främst för huvudmännen för hälso- och sjukvården och inte för riksdagen. Utskottet vidhåller denna inställning.
Riksdagen följde utskottet.
Socialstyrelsen har nyligen sänt en intresseförfrågan om att bedriva epilepsikirurgisk verksamhet till Stockholms läns landsting, Uppsala läns landsting, Östergötlands läns landsting, Malmöhus läns landsting, Göteborgs kommun och Västerbottens läns landsting. I skrivelsen åberopas de två (av motionärerna åberopade) expertrapporterna. För att kunna ta ställning till hur många enheter i landet som bör bedriva epilepsikirurgisk verksamhet -- med hänsyn till patientunderlag och resurskrav -- riktar Socialstyrelsen intresseförfrågan till de sjukvårdshuvudmän som i dag bedriver sådan verksamhet. Svaren förväntas visa den förväntade planerade kapaciteten på bl.a. utredningar och operationer samt samarbetsformer med länssjukvården kring den högspecialiserade epilepsivården inom respektive sjukvårdsregion. Resultatet av intresseförfrågan kommer att publiceras i kommande Vårdkatalog för 1995 samt i en medicinsk fackdatabas. Svaren från sjukvårdshuvudmännen förväntas till senare delen av oktober 1994.
Nationellt benmärgsregister
I motion 1993/94:So485 av Ulrica Messing (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om behovet av ett väl fungerande benmärgsregister. Motionären anför att det s.k. Tobiasregistret är ett nationellt benmärgsregister. Registret lider dock enligt uppgift av stora ekonomiska problem eftersom det erhåller ett knappt offentligt stöd. På grund av litet stöd och höga kostnader är det i dag ett för litet antal tänkbara givare som omfattas av registret. Registret bör få ökat stöd, heter det i motionen.
I Sverige startades ett register över tänkbara benmärgsgivare våren 1992. Stockholms läns landsting ansvarar för registret genom Stockholm Care AB med stöd från Tobiasstiftelsen. Registret över benmärgsgivare har fått namnet Tobiasregistret, efter Tobias, som avled i en blodbristsjukdom 1991, utan att man kunnat finna en givare med passande benmärg. Tobias familj tog initiativ till bildandet av Tobiasstiftelsen, vars ändamål är att "stödja upprättandet och vidmakthållandet av ett svenskt register över benmärgsgivare samt forskning på området".
I verksamhetsberättelsen för 1993 för Tobiasregistret samt kompletterande handlingar anförs bl.a. att registret har som målsättning att nå 40 000 s.k. klass I typningar av blod från potentiella benmärgsdonatorer under 1996. Benmärgstransplantation är en etablerad behandlingsform som har bedrivits vid Huddinge sjukhus sedan 1975. Det totala antalet patienter i behov av benmärgstransplantation i Sverige uppgår till ca 150 per år. Benmärgstransplantation är en metod att bota t.ex. leukemier, livshotande blodbrist (aplastisk anemi) samt svåra medfödda sjukdomar i ämnesomsättningen. Den idealiska givaren av benmärg är ett syskon med identisk vävnadstyp. Det svenska registret har sin bas vid det kliniskt immunologiska laboratoriet vid Huddinge sjukhus. De resurser som finns vid kliniken kommer registerhanteringen till godo. Stockholms läns landsting har skjutit till 9 miljoner kronor till registret under 1992. Intäkter för sökning i registret uppgick under 1993 till 800 000 kr. Tobiasstiftelsen bidrog under 1993 med 450 000 kr. Vid årsskiftet 1993/94 uppgick antalet registrerade "klass I typningar" till knappt 15 000 och i augusti 1994 till 23 000. I registren, det svenska och de utländska, undersökte man tidigare givarna endast med avseende på "klass I typning". Först när man hittade givare som var "klass I"-identiska med en patient gick man vidare med typning "klass II". Tyvärr visade det sig att detta ofta tog för lång tid så att patienten hann försämras eller avlida under väntetiden. Därför har man på senare år försökt att öka andelen givare som redan initialt vävnadstypats med avseende på klass II i många register. Av ekonomiska skäl lär det dock inte vara rimligt att samtliga givare är typade både för klass I och klass II. Att registrera, med klass I- och klass II- typning, en enda tänkbar givare kostar omkring 1 000 kr uppges i verksamhetsberättelsen m.fl. handlingar.
Hospice m.m.
I motion 1993/94:So410 av Margareta Viklund (kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att den inriktning av vård och omsorg som kännetecknar hospice skall ingå som en naturlig del i den reguljära hälso- och sjukvården (yrkande 1). Motionären anför att hospiceverksamhet innebär att vården inriktas på att behandla människan, den enskilda individen, mer än sjukdomen, vars symtom dock bekämpas. Hospiceverksamheten avser att skänka värdighet, frihet från ångest och smärta och därigenom förbättra kvaliteten på det liv som återstår. Forskning, vetenskaplig utvärdering och kvalitetskontroll är några av hospicens grundstenar. Förutom en värdig vårdform innebär hospice även att patienten bereds möjlighet att vårdas i hemmet av anhöriga och/eller att vara gäst på ett vårdhem för längre eller kortare perioder. Patienten får där all den symtombehandling som är möjlig och som behövs för en dräglig tillvaro. Parallellt med denna får hon också hjälp med hela sin existens och bearbetning av sin situation. Vidare hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utbyggnad av hospiceverksamhet i offentlig och privat regi (yrkande 2). Efter att ursprungligen ha arbetat för omhändertagandet av patienter med obotlig cancer i slutstadiet har hospicerörelsen, enligt motionären, utvecklats i många riktningar. Det finns specialiserade hospice som är riktade till en särskild sjukdomsgrupp: neuronsjukdomar, aids, cancer, respiratoriska sjukdomar, MS, kardiovaskulära sjukdomar osv. Det finns också integrerad hospice, där man tar hand om patienter i slutstadiet av varierande sjukdomar med dödlig utgång. Motionären anför vidare att den numera mångskiftande palliativa (lindrande) vården har vuxit fram ur hospicerörelsen. Slutligen hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna (vad i motionen anförts om) att på lämpligt sätt sprida information till kommuner och landsting om hospiceverksamheten (yrkande 3).
I motion 1993/94:So497 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initialt statligt stöd och om behovet av klara riktlinjer om vilken huvudman som har betalningsansvar för vården i livets slutskede. Motionärerna anför att hospicevården för patienter i livets slutskede håller på att byggas ut på flera håll i landet. Genom de oklarheter som uppstått mellan kommuner och landsting blir det enligt motionärerna ofta påfrestande diskussioner om vilken huvudman som skall betala hospicevården. Motionärerna anser att de som önskar dö under sådana former som hospiceverksamheten kan erbjuda skall ha den rättigheten. Motionärerna föreslår att denna form för vård i livets slutskede bör initialt ges statligt ekonomiskt stöd inom ramen för statsbidragen till sjukvården.
I betänkandet 1993/94:SoU7 behandlade utskottet några motioner om palliativ vård och smärtbehandling (s. 43 f.). Utskottet ansåg sammanfattningsvis att Socialstyrelsens och regeringens kommande förslag med anledning av det pågående utrednings- och förändringsarbetet borde avvaktas innan riksdagen tog något initiativ. Motionen avstyrktes.
Från Socialstyrelsen har inhämtats att hospicevård bedrivs på flera ställen i landet. Det kan konstateras att det hittills har varit en bristfällig utbildning i palliativ medicin omfattande endast några lektionstimmar, särskilt på läkarsidan. För att avhjälpa detta pågår nu arbete med en lärobok i palliativ medicin. Boken beräknas komma ut under 1995. Inom styrelsens Ädelkansli pågår arbete med en enkät om vård i livets slutskede m.m. till medicinskt ansvariga sjuksköterskor inom ramen för Ädeluppföljningen. En kort sammanfattning av resultatet kommer att publiceras i en rapport i slutet av oktober. Arbetet kommer därefter att drivas vidare. Planer finns på att penetrera vårdpersonals och anhörigas synpunkter och erfarenheter genom djupintervjuer.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare intagna inställning att inte ställa sig bakom motionskrav om att satsningar bör göras på vissa sjukdomar eller att vården av dessa bör organiseras på visst sätt. Att bedöma dessa frågor är i första hand en uppgift för sjukvårdshuvudmännen. Socialstyrelsen skall vid behov tillhandahålla underlag för sådana bedömningar. Prioriteringsutredningen överväger också dessa frågor. När det gäller hospicevård t.ex. konstaterar utskottet att det finns flera goda och efterföljansvärda exempel på sådan vård som sjukvårdshuvudmännen själva eller andra organisationer har tagit initiativ till. Motionerna So410 (kds), So461 (s), So485 (s) och So497 (s) avstyrks.
Hälsodatafrågor m.m.
I motion 1993/94:So409 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av gällande regler när det gäller journalarkiv i samband med nedläggning av företagshälsovård. Motionärerna anför att ett tidigare försummat problem är vilka regler som gäller och vad som händer med journalarkiv när företagshälsovården läggs ned vid ett företag och där läkaren har arbetat som anställd. Motionärerna pekar på att ett privat företag i detta fall inte omfattas av sekretesslagen och inte heller har tystnadsplikt.
I motion 1993/94:So495 av Sigge Godin (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att den ger Hälsodatautredningen tilläggsdirektiv om hanteringen av privatläkares patientjournaler vid avveckling av praktik. Motionären anför att om en läkare avlider kan Socialstyrelsen besluta att journalerna skall arkiveras på annat ställe, men styrelsen har inte någon kontroll av vilka läkare som avlidit. Sekretessbelagda uppgifter kan därför röjas om journalerna kommer i orätta händer.
I motion 1993/94:So489 av Per Stenmarck och Rune Rydén (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsopass. Motionärerna anför att det många gånger innebär stora problem när någon blir sjuk under en utlandsresa. Det kan vara svårigheter att för en utländsk läkare beskriva sjukdomssymtom eller vilka mediciner man är beroende av. För många skulle vetskapen om möjligheten att genom någon form av dokument lättare förklara sin sjukdom ha en lugnande inverkan.
Utskottet behandlade en motion liknande So489 i betänkandet 1991/92:SoU5 (s. 38--39). Därvid konstaterades att Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut, Spri, hade en grupp som arbetade med utveckling rörande s.k. smart card, patientkort med minne, samt att försöksverksamhet i mindre omfattning pågick. Motionen avstyrktes.
Hälsodatautredningen (S1993:12) skall enligt sina direktiv (dir. 1993:111) utreda och lägga fram förslag till författningsreglering av personregister inom hälso- och sjukvårdens område. Ur direktiven hämtas bl.a. följande.
-- -- --
En utveckling pågår inom hälso- och sjukvården med bärbara elektroniska minnen s.k. smart cards eller patientkort. Patientkort med s.k. chips som minnesmedium eller kort med laseroptiskt minne har en mycket stor minneskapacitet. Även för personalen utvecklas liknande kort för att bl.a. ange behörigheten. Införandet av patient- och personalkort har medfört att det har uppstått en osäkerhet om bl.a. vem som ansvarar för att informationen på korten är korrekt och hur sekretesslagen skall tolkas i detta sammanhang.
-- -- --
Kommittén bör främst lämna förslag rörande reglering av frågor som direkt hänger samman med den personliga integriteten. Hit hör frågor om de ändamål för vilka register skall få föras och t.ex. vilka personuppgifter som får ingå, de bearbetningar av personuppgifter som får ske, utlämnande eller annan användning av personuppgifter, bevarande och gallring av uppgifter, kontroll och säkerhet samt krav på krypteringssystem eller andra skyddsmekanismer. Givetvis måste kommittén härvid beakta existerande författningar som påverkar hanteringen av personuppgifter på området, såsom datalagen, sekretesslagen, patientjournallagen och hälso- och sjukvårdslagstiftningen i övrigt.
-- -- --
Kommittén bör särskilt analysera hur uppgifter bör lämnas och registreras för verksamhet som bedrivs i enskild regi, i bolagsform eller som personalkooperativ. Kommittén bör ange behovet av författningsreglering till följd av husläkarreformen. Även konsekvenserna av organisationsförändringar som kan bli resultatet av överväganden inom utredningen om hälso- och sjukvårdens framtida organisation och finansiering bör beaktas.
Kommittén bör undersöka dels om introduktionen av patient- och personalkort ställer krav på ändring, komplettering eller förtydligande av resterande författningar, t.ex. patientjournallagen, sekretesslagen och datalagen, dels om det behövs en särskild författningsreglering.
-- -- --
Kommittén bör kunna redovisa sitt arbete i etapper och skall ha slutfört sitt arbete senast den 1 juli 1995.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att de frågor som tas upp i motionerna omfattas av direktiven för Hälsodatakommittén. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte. Motionerna So409 (s), So489 (m) och So495 (fp) avstyrks.
Uppgiftsskyldighet för privata husläkare
I motion 1993/94:So474 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av regler om uppgiftsskyldighet för privata husläkare. Motionären anför att i och med genomförandet av husläkarreformen kommer problem att uppstå vid tillämpningen av 20 kap. 9 § lagen om allmän försäkring. Motionären anför att de husläkare som är privata inte har samma skyldighet som de landstingsanställda att t.ex. förse försäkringskassan med journaler eller uppgifter som behövs för att kassan skall kunna handlägga och fatta beslut rörande olika förmåner. Den privata husläkaren kan i och för sig göra en menbedömning eller få patientens samtycke för utlämnande av uppgifterna.
Enligt 20 kap. 9 § första stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring skall statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar på begäran lämna domstol, Riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokalt organ, som i 1 kap. 2 § sägs, uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.
Intygsutredningen (S 1993:04) har i sitt nyligen avlämnade betänkande Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen (SOU 1994:71) föreslagit att en bestämmelse skall föras in i lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården genom en komplettering av dess 11 § innebärande att hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att lämna ut uppgift om en viss person på begäran av allmän försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket om förhållande som är av betydelse för tillämpningen av lagen (1962:381) om allmän försäkring.
I författningskommentaren (s. 179 f.) sägs att 11 § 6. är en helt ny punkt.
-- -- --
Den ökande privatiseringen inom hälso- och sjukvården kan emellertid göra att försäkringskassorna inte får del av sådana uppgifter som är av stor betydelse för deras bedömning av hälsotillståndet hos en viss person samt behovet av sjukskrivning och eventuella rehabiliteringsåtgärder m.m. Ifrågavarande bestämmelse i lagen om allmän försäkring bör därför kompletteras. -- -- -- Ett utlämnande av uppgifter skall ske först när det föreligger en begäran från en försäkringskassa eller Riksförsäkringsverket och avse viss namngiven person. Det gäller uppgifter som inom hälso- och sjukvården kan vara mycket integritetskänsliga för den enskilde och som har ett starkt sekretesskydd. Försäkringskassan och Riksförsäkringsverket bör därför noga pröva behovet av önskade uppgifter, innan dessa begärs och inte heller kräva fler uppgifter än vad som är nödvändigt. Det är inte bara läkare utan även psykologer, sjukgymnaster, kuratorer m.fl. som kan ha tillgång till värdefull information.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens kommande förslag på detta område. Motion So474 (s) avstyrks därför.
Alternativmedicin
I motion 1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstiftning på alternativmedicinområdet (yrkande 15).
I betänkandet 1993/94:SoU7 (s. 52) behandlade utskottet senast liknande motionsyrkanden. Utskottet vidhöll tidigare inställning i frågan, nämligen att riksdagen inte bör göra några uttalanden i dessa frågor i avvaktan på beredningen i regeringskansliet av Alternativmedicinkommitténs förslag. Då aktuella motionsyrkanden har avstyrkts.
I direktiven (dir. 1994:2) för Behörighetsutredningen nämns bl.a. att den samlade översyn av principerna för legitimation och behörighet som uppdraget innebär också skall omfatta bestämmelserna i den s.k. kvacksalverilagen. Uppdraget skall redovisas före utgången av år 1995.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens kommande förslag på detta område. Motion So430 (s) yrkande 15 avstyrks därför.
Åtgärder mot läkemedelsmissbruk
Motioner
I motion 1993/94:So242 av Alva Wennerlund (kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vidta åtgärder som försvårar för tablettmissbrukare att införskaffa lugnande medel och smärtstillande preparat. Motionären efterlyser någon metod för att få överblick över patientens anskaffning av läkemedel och menar att rutinerna runt det s.k. frikortet till sjukvård och receptbelagda läkemedel på apotek bör ändras. Med frikortet i handen är det bara att promenera omkring till olika läkare och få ut lugnande medel och smärtstillande preparat. Frestelsen är stor att utnyttja frikortet på detta sätt, heter det i motionen.
I motion 1993/94:So430 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) hemställs i yrkande 13 delvis att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utveckla metoder för medicinsk revision av läkarna, med särskilt syfte att identifiera läkare med hög förskrivning av psykofarmaka, många förtidspensioneringar och sjukskrivningar.
Bakgrund m.m.
Folkhälsoinstitutets alkohol- och narkotikaprogram omfattar även insatser mot läkemedelsmissbruk. Hittills har verksamheten inneburit ekonomiskt stöd till olika projekt.
I Psykiatriutredningens delbetänkande SOU 1993:5 Bensodiazepiner -- beroendeframkallande psykofarmaka föreslås införandet av ett system som underlättar för den enskilda läkaren att kritiskt granska sin förskrivning av bensodiazepiner. Förslaget går ut på att apoteket registrerar den enskilde läkarens förskrivning och sedan återför informationen till förskrivande läkare med lämpliga intervall.
I betänkandet 1993/94:SoU20 behandlade utskottet senast motioner med syften liknande de nu aktuella motionerna. Utskottet gjorde följande bedömning (s. 88).
Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade inställning att konkreta åtgärder på flera områden behövs för att minska läkemedelsberoendet och läkemedelsmissbruket. I de nu aktuella motionerna ges flera exempel på insatser som bör övervägas för att förbättra de förebyggande insatserna och vården av läkemedelsberoende. Exempel på sådana insatser är att stärka den producentoberoende informationen om dessa läkemedel och att tillhandahålla mindre förpackningar av läkemedlen. En förbättrad grundutbildning och fortbildning av vårdpersonal är andra insatser liksom återföring till förskrivande läkare av information om hans eller hennes förskrivningsmönster sett i relation till andra läkares. Forskningen om beroendet och missbrukets omfattning och om metoderna för vård av läkemedelsberoende kan också behöva övervägas liksom utvecklingen av metoderna att följa läkemedelsberoendet och läkemedelsmissbruket.
Frågor om läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk har behandlats av bl.a. Tillsynsutredningen och Psykiatriutredningen. Betänkandena bereds fortfarande i regeringskansliet. Regeringens kommande förslag bör enligt utskottet avvaktas innan riksdagen tar något initiativ i dessa frågor. Motionerna avstyrks därför.
Regeringen har därefter lagt fram proposition 1993/94:149 Åligganden för personal inom hälso- och sjukvården m.m. vilken grundar sig på Tillsynsutredningens utredningsarbete. Under rubriken Övriga frågor (s. 72 f.) anfördes att frågan om uppgiftsskyldighet från apotek till Socialstyrelsen inte borde regleras. Tillsynsutredningen hade nämligen föreslagit en bestämmelse innebärande att apotekspersonal skulle vara skyldig att till styrelsen lämna ut uppgift från apotek angående förskrivning av läkemedel om det fanns grundad anledning anta att styrelsen borde ingripa mot förskrivningen. I remissvaret över utredningen ansåg styrelsen att det inte låg i styrelsens roll att i enskilda fall vidta åtgärder utan att det i stället var en uppgift för respektive läkare. Styrelsen förordade en sekretessbrytande regel som skulle göra det möjligt för läkare att utbyta information. Ett alternativ skulle kunna vara en skyldighet för apotekspersonal att till läkare, som förskrivit medel av avsett slag, lämna information om de tidigare förskrivningarna till samma patient. Regeringen anförde följande (s. 73--74).
Den av utredningen föreslagna lagtexten om uppgiftsskyldighet för apotekspersonalen kan ge intryck av att det är förskrivande läkare som avses att kontrolleras. Syftet med förslaget är dock att dels hjälpa personer med ett etablerat missbruk av narkotiska medel, dels kunna bromsa ett påbörjat missbruk av sådana medel. Nomadiserande missbrukare, d.v.s. personer som går till ett antal läkare och hos var och en av dessa får till sig utskrivet lugnande medel och sömnmedel för att på detta sätt underhålla ett missbruk, utgör ett inte negligerbart problem för sjukvården och socialtjänsten. Kontakten mellan läkaren och patienten bygger på ett ömsesidigt förtroende. Läkaren har inte stora möjligheter att kontrollera riktigheten i eller ifrågasätta patientens uppgifter om tidigare förskrivningar. Att förskrivning av medel som här avses kan kontrolleras ligger därför i och för sig i såväl den förskrivande läkarens och samhällets som i förlängningen missbrukarens intresse. En kontrollmöjlighet ger dock upphov till integritetsproblem när det gäller patienten. Inte heller är det läkarkårens uppgift att "agera polis". Härtill kommer den svårighet som ligger i att en patient kan vända sig till olika apotek. Regeringen delar vidare uppfattningen att det principiellt inte är en uppgift för Socialstyrelsen att ingripa i vården och behandlingen av en enskild patient utan att detta är en uppgift för respektive läkare. Regeringen anser sammanfattningsvis att en regel med det föreslagna innehållet inte bör tas in i åliggandelagen.
Regeringen har vidare i proposition 1993/94:218 Psykiskt stördas villkor berört olika psykiatriska behandlingsmetoder. I sammanhanget nämns Psykiatriutredningens betänkanden om psykiatrin och dess patienter (SOU 1992:73) och om livskvalitet för psykiskt långtidssjuka (SOU 1992:46) men inte betänkande Bensodiazepiner -- beroendeframkallande psykofarmaka (SOU 1993:5). Samtliga dessa betänkanden är numera enligt uppgift från Socialdepartementet slutbehandlade. Vidare framhålls i propositionen att regeringen i juni 1993 gett Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) i uppdrag att starta ett projekt i syfte att utvärdera de medicinska, ekonomiska, sociala och etiska konsekvenserna av användningen av neuroleptika. Regeringen gjorde följande bedömning:
En översyn och analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården bör göras. Syftet med översynen bör vara att dels ta fram riktlinjer för hur innehållet i den psykiatriska vården bör utvecklas, dels uppnå en samsyn när det gäller kriterier för kvalitet i den psykiatriska vården. Regeringen avser att ge Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra den nämnda översynen.
Utskottet delade regeringens bedömning om behovet av en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården. Utskottet uttalade vidare att frågan om att säkerställa tillgången på behandlingsformer av god kvalitet, t.ex. psykoterapi, borde övervägas (1993/94:SoU28 s. 26).
Riksdagen följde utskottet (rskr. 396).
Utskottets bedömning
Utskottet framhöll senast i våras i betänkandet 1993/94:SoU20 att konkreta åtgärder på flera områden behövs för att minska läkemedelsberoendet och läkemedelsmissbruket. Exempel gavs också på insatser som borde övervägas. Utskottet framhöll vidare att bl.a. Tillsynsutredningen och Psykiatriutredningen hade behandlat dessa frågor, att betänkandena fortfarande bereddes i regeringskansliet och att regeringens kommande förslag borde avvaktas innan riksdagen tog något initiativ i dessa frågor.
Varken i proposition 1993/94:149 Åligganden för personal inom hälso- och sjukvården m.m., vilken grundar sig på Tillsynsutredningens förslag, eller i proposition 1993/94:218 Psykiskt stördas villkor, vilken grundar sig på Psykiatriutredningens förslag, lade den förra regeringen fram några konkreta förslag för att minska läkemedelsberoendet och läkemedelsmissbruket. I den senare propositionen uttalade regeringen sin avsikt att ge Socialstyrelsen i uppdrag att göra en nationell översyn och analys av innehållet i den psykiatriska vården. Utskottet delade i betänkandet 1993/94:SoU28 regeringens bedömning om behovet av en sådan översyn och analys.
Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att konkreta åtgärder på flera områden vidtas för att minska läkemedelsberoendet och läkemedelsmissbruket. De frågor som behandlats av Tillsynsutredningen och Psykiatriutredningen när det gäller läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk kommer, enligt vad utskottet erfarit, att övervägas av regeringen. Motionerna So242 (kds) och So430 (s) yrkande 13 delvis avstyrks därför. Medicintekniska produkter
I motion 1993/94:So482 av Berit Löfstedt m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av hur olyckor och tillbud med medicintekniska produkter utreds samt hur erfarenheterna återförs till användare m.fl. Enligt motionärerna bör en utredning tillsättas med uppgift att kartlägga bl.a. i vilken utsträckning som olyckor och tillbud med medicintekniska produkter kommer till myndigheternas respektive användarnas kännedom, orsakerna till att olyckor inträffar och hur de kan förebyggas, vilka åtgärder som behöver vidtas för att förbättra rapporteringen, vilka åtgärder som behöver vidtas för att säkerställa en effektiv och kompetent erfarenhetsåterföring till användarna av medicintekniska produkter samt vilka övriga åtgärder som behöver vidtas för att etablera ett nationellt rapporteringssystem.
I betänkandet 1992/93:SoU23 behandlade utskottet proposition 1992/93:175 om medicintekniska produkter m.m. med förslag till en lag om medicintekniska produkter. Förslaget innebär (prop. s. 17) att en kontroll av medicintekniska produkter införs och regleras i en särskild lag. Den svenska lagstiftningen skall gälla samtliga medicintekniska produkter som omfattas av de direktiv som ingår i EES-avtalet samt de förslag till nya direktiv inom området som utarbetas inom EG. Den svenska lagstiftningen är en ramlag. Regeringen eller tillsynsmyndigheten föreslogs besluta närmare vid olika tidpunkter vilka detaljregler som skall gälla för olika produktgrupper. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag som inte mött någon erinran i form av motioner. Riksdagen följde utskottet (rskr. 358).
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1993. Tillsynen över efterlevnaden av lagen utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (Socialstyrelsen).
I betänkandet 1993/94:SoU26 (s. 34) behandlade utskottet bl.a. Riksdagens revisorers förslag angående disciplinärenden inom hälso- och sjukvården (1993/94:RR7). Revisorerna hade bl.a. föreslagit att Socialstyrelsen skulle få i uppdrag -- att utifrån patienternas säkerhet -- utforma råd och anvisningar för hur regler i fråga om utbildning och hantering av medicinteknisk utrustning skall utformas och därefter systematiskt kontrollera att dessa råd och anvisningar följs. Utskottet ansåg att "den medicintekniska utrustningen och tillsynen därav är viktig för vårdkvaliteten och patienternas säkerhet. Den tekniska utvecklingen på området går snabbt. Lagstiftningen om medicintekniska produkter har varit i kraft knappt ett år. Utskottet anser att det inte nu finns anledning att vidta några åtgärder med anledning av revisorernas förslag". Förslaget avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr. 410 och 411).
Socialstyrelsen beslutade i våras föreskrifter och allmänna råd om dels Aktiva medicintekniska produkter för implantation (SOSFS 1994:2), dels Tillverkares skyldighet att rapportera olyckor och tillbud med medicintekniska produkter (SOSFS 1994:3). Enligt uppgift från styrelsen pågår arbete nu med dels föreskrifter om medicintekniska produkter (detaljerna i EG-direktiv), dels föreskrifter om ansvar för medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården (egentillverkade och specialanpassade produkter). De sistnämnda föreskrifterna beräknas vara beslutade omkring kommande årsskifte.
Utskottets bedömning
Utskottet har inhämtat att arbete pågår inom Socialstyrelsen med föreskrifter och allmänna råd om medicintekniska produkter. Arbetet beräknas bli slutfört omkring årsskiftet 1994/95. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motion So482 (s). Motionen avstyrks.
Psykoterapibehandling
I motion 1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av högkostnadsskydd för människor som behandlas med psykoterapi (yrkande 8). Motionärerna anser att psykoterapibehandling bör betalas med sedvanlig patientavgift inom sjukvården och därmed även omfattas av högkostnadsskyddet. Eftersom ingen ersättning utgår från den allmänna försäkringen är behandlingen endast tillgänglig för personer med god ekonomi, då avgiften enligt motionärerna är 300--700 kr per timme.
Utskottet har behandlat liknande motionsyrkanden tidigare, senast i betänkandet 1993/94:SoU28 Psykiskt stördas villkor vartill hänvisas för en utförlig bakgrund (s. 24--26) av Psykiatriutredningens förslag m.m. Bl.a. redovisades att för att förbättra möjligheterna att få behandling med psykoterapi med patientavgift och högkostnadskydd har den särskilda ersättningen för psykoterapeutisk verksamhet som lämnas till sjukvårdshuvudmännen höjts från 24,5 miljoner 1993 till 39,5 miljoner kronor för år 1994. Utskottet gjorde följande bedömning.
Utskottet delar regeringens bedömning att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att i samråd med berörda organisationer genomföra en översyn och analys av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården. Därvid bör frågan övervägas om att säkerställa tillgången på behandlingsformer av god kvalitet t.ex. psykoterapi. Utskottet delar bedömningen i propositionen att 6 miljoner kronor bör avsättas för ändamålet under tre år, 1995--1997. Detta innebär att i 1 miljon kronor bör anvisas budgetåret 1994/95. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna.
(S-motionen gällde vårdgaranti för psykoterapeutisk behandling och v-motionen yrkade om ersättning från den allmänna försäkringen för psykoterapi.) Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker därför motionsyrkandet So275 (s) yrkande 8.
Destruktiva sekter
I motion 1993/94:So459 av Barbro Westerholm (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utbildning av olika yrkeskategorier om destruktiva sekter (yrkande 1). Motionären anför att gemensamt för personalen inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, domstolsväsende och skola är att den vet mycket litet om destruktiva sekter, deras ideologi och arbetssätt. De står därför, enligt motionären, mer eller mindre handfallna när de skall lösa sina patienters/klienters problem. Motionären anser därför att dessa personalgrupper under sin fortbildning bör erhålla kunskap om destruktiva sekter för att förbättra förutsättningarna för att kunna ge patienter/klienter adekvat hjälp, heter det i motionen.
I betänkandet 1993/94:SoU7 behandlade utskottet ett liknande yrkande. Utskottet vidhöll sin tidigare inställning i dessa frågor, nämligen att utskottet dels instämde med motionären i att det behövs mer kunskap om utredningen av det problem som tas upp, dels förutsatte att ansvariga myndigheter och berörda frivilliga organisationer arbetar vidare med dessa frågor. Motionsyrkandet avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
Uppsala kommun, socialförvaltningen, har nyligen anordnat en konferens med temat Destruktiva sekter som samhällsfenomen. Konferensen riktade sig främst till dem som arbetar inom socialtjänst, skola, landsting, kyrkor och samfund samt domstolsväsendet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker motion So459 (fp) yrkande 1.
Ersättningsregler för privatpraktiserande sjukgymnaster
I motion 1993/94:So457 av Siw Persson (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättningsregler för privatpraktiserande sjukgymnaster. Många patienter med arbetsrelaterade skador behöver bevisligen vid varje behandlingstillfälle minst fyra åtgärder. Motionären anför att Riksförsäkringsverkets regler för ersättning till privatpraktiserande legitimerade sjukgymnaster i dag är det största hindret för en effektiv rehabilitering av arbetsrelaterade skador. Därför måste, enligt motionären, ersättningsreglerna ändras och utformas så att ersättning utgår för varje behandlingstillfälle, när detta anses nödvändigt för patientens rehabilitering.
Sedan den 1 januari 1994 gäller Lagen (1993:1652) om ersättning för sjukgymnastik. Enligt övergångsbestämmelserna, punkt 3, skulle för tiden fram till den 1 juli 1994 en taxa som i huvudsak motsvarade bestämmelserna om arvoden i förordningen (1976:1018) med taxa för sjukvårdande behandling tillämpas vid bestämmandet av sjukgymnastikersättning enligt den nya lagen. En ny taxa gäller sedan den 1 juli 1994 -- Förordning om ersättning för sjukgymnastik (SFS 1994:1120).
Utskottets bedömning
En ny taxa om ersättning för sjukgymnastik gäller sedan den 1 juli 1994. Riksdagen bör enligt utskottet inte ta något initiativ med anledning av motion So457 (fp). Motionen avstyrks.
Livstestamente m.m.
I motion 1993/94:So404 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m) hemställs att riksdagen begär att regeringen skall utreda möjligheten till juridiskt bindande "livstestamente". I motion 1993/94:So405 av samma motionärer hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning rörande rätten till dödshjälp med beaktande av medicinska, juridiska, etiska och allmänmänskliga synpunkter.
I betänkandet 1993/94:SoU7 behandlade utskottet senast likalydande motionsyrkanden och redogjorde för frågans tidigare behandling. För en utförlig bakgrundsbeskrivning hänvisas till betänkandet (s. 42). Bland annat refereras ett frågesvar om livstestamente. I svaret uppgav ansvarigt statsråd att han övervägde om det borde tas något initiativ för svensk del. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena och vidhöll sin tidigare inställning, nämligen att regeringens kommande förslag inte borde föregripas. Vidare konstaterades att regeringen hade tillsatt en parlamentarisk utredning om prioriteringar inom hälso- och sjukvården.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin inställning i dessa frågor och avstyrker därför motionerna So404 (m) och So405 (m).
Amalgam m.m.
I motion 1992/93:So468 av Bo Forslund m.fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag dels om medel till forskning om hur tandvårdsmaterial som amalgam påverkar människors hälsa (yrkande 2), dels om fortsatt övervakning av kvicksilverutsläpp från tandläkarmottagningar och krematorier (yrkande 5).
I proposition 1993/94:163 Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av samhället -- åtgärder för att minska riskerna med kemikaliehanteringen konstaterar regeringen att användningen av amalgam inom tandvården har minskat kraftigt under senare år. När det gäller hälsorisker med nya material erinrar regeringen om den nya lag om medicintekniska produkter som har införts i Sverige fr.o.m. den 1 juli 1993. För dentala material gäller, i överensstämmelse med motsvarande direktiv inom EG, att närmare föreskrifter kommer att utfärdas senast till den 1 januari 1995. Detta kommmer för dentala material att i allmänhet innebära krav på certifiering. Regeringen avser att ta upp överläggningar med företrädare för tandvårdshuvudmännen om en avveckling av amalgamet inom barn- och ungdomstandvården fr.o.m. den 1 juli 1995. När det gäller vuxentandvården anser regeringen att användningen av amalgam bör upphöra så snart som möjligt, dock senast till år 1997.
Jordbruksutskottet beredde socialutskottet tillfälle att avge yttrande över propositionen. Socialutskottet delade i yttrandet 1993/94:SoU2y regeringens bedömning att användningen av amalgam skall avvecklas senast till år 1997. Jordbruksutskottet borde enligt socialutskottet avstyrka bl.a. en motion vari begärdes ett tillkännagivande om att övervakningen av kvicksilverutsläpp från tandläkarmottagningar och krematorier måste fortsätta.
Jordbruksutskottet förordade i betänkandet 1993/94:JoU23 (s. 25) att användningen av amalgam inom tandvården bör avvecklas senast till år 1997. Jordbruksutskottet ansåg att syftet med det aktuella motionsyrkandet i allt väsentligt kunde anses tillgodosett och att motionsyrkandet inte borde medföra någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:273).
I betänkandet 1993/94:SoU21 behandlade socialutskottet motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994 som i huvudsak rörde användandet av amalgam som tandfyllnadsmaterial. I en motion yrkades att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna att medel skulle anslås till forskning om hur tandvårdsmaterial som amalgam påverkar människors hälsa.
I en redogörelse för tidigare riksdagsbehandling anförs (s.21) bl.a. Metallbiologiskt centrum i Uppsala inrättades i Uppsala den 1 juli 1992 med uppgift att fungera som ett samverkansorgan för forskning och information om hur spårelement påverkar hälsan hos människor och djur.
Utbildningsutskottet har vid behandlingen av årets budgetproposition och en motion som innefattat en begäran om uttalande av riksdagen om vikten av ekonomiskt stöd till forskningen vid Metallbiologiskt centrum i Uppsala anfört att utskottet instämmer i vad motionärerna anför om att verksamheten vid Metallbiologiskt centrum är viktig och utgår från att berörda myndigheter prövar möjligheterna att göra erforderliga insatser för ifrågavarande forskning. Utskottet ansåg det inte påkallat med ett särskilt uttalande av riksdagen om vikten av fortsatt ekonomiskt stöd och avstyrkte motionen (bet. 1993/94:UbU5).
Socialutskottet framhöll betydelsen av forskning om amalgam och dess påverkan på människors hälsa. Något tillkännagivande till regeringen om detta behövdes dock inte enligt utskottet. Det aktuella motionsyrkandet avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i dessa frågor och avstyrker därför motion 1992/93:So468 yrkandena 2 och 5 (s).
Lokalisering av Apoteksbolagets huvudkontor
I motion 1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om att flytta Apoteksbolagets huvudkontor till Avesta (yrkande 7). Motionärerna anför att Apoteksbolagets huvudkontor med fördel kan lokaliseras till Avesta. En sådan lokalisering skulle innebära väsentligt billigare hyror för företaget och innebära ett välkommet tillskott för Avesta kommun.
Utskottets bedömning
Det är en uppgift för Apoteksbolagets bolagsstyrelse och inte för riksdagen att bestämma om bolagets lokalisering. Motion A450 (s) yrkande 7 avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande kvalitetssäkring m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So430 yrkandena 9, 13 delvis, 16 och 17 samt 1993/94:So499 yrkande 9,
2. beträffande akutsjukvård m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So442 och 1993/94:So499 yrkandena 5--8,
3. beträffande patientombudsman att riksdagen avslår motion 1993/94:So403,
4. beträffande ledningsansvaret att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So422, 1993/94:So430 yrkande 14 och 1993/94:So437,
5. beträffande forskning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So275, 1993/94:So421 yrkande 1, 1993/94:So430 yrkande 12, 1993/94:So448, 1993/94:So468, 1993/94:So473, 1993/94:So481, 1993/94:So487 yrkande 1, 1993/94:So490, 1993/94:So494 och 1993/94:A815 yrkande 43,
6. beträffande etiska frågor m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So412, 1993/94:So416, 1993/94:So424, 1993/94:So431, 1993/94:So488 och 1993/94:So501,
7. beträffande kvinnors hälsa m.m att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So444, 1993/94:So466, 1993/94:So467, 1993/94:A813 yrkande 6 och 1993/94:A815 yrkandena 51 och 52,
8. beträffande behandling för tortyrskadade att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf616 yrkande 5, 1993/94:Sf622 yrkande 39 och 1993/94:Sf636 yrkande 7,
9. beträffande vård och behandling m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So410, 1993/94:So461, 1993/94:So485 och 1993/94:So497,
10. beträffande hälsodatafrågor m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So409, 1993/94:So489 och 1993/94:So495,
11. beträffande uppgiftsskyldighet för privata husläkare att riksdagen avslår motion 1993/94:So474,
12. beträffande alternativmedicin att riksdagen avslår motion 1993/94:So430 yrkande 15,
13. beträffande åtgärder mot läkemedelsmissbruk att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So242 och 1993/94:So430 yrkande 13 delvis,
14. beträffande medicintekniska produkter att riksdagen avslår motion 1993/94:So482,
15. beträffande psykoterapibehandling att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 8,
16. beträffande destruktiva sekter att riksdagen avslår motion 1993/94:So459 yrkande 1,
17. beträffande ersättningsregler för privatpraktiserande sjukgymnaster att riksdagen avslår motion 1993/94:So457,
18. beträffande livstestamente m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So404 och 1993/94:So405,
19. beträffande amalgam m.m. att riksdagen avslår motion 1992/93:So468 yrkandena 2 och 5,
20. beträffande lokalisering av Apoteksbolagets huvudkontor att riksdagen avslår motion 1993/94:A450 yrkande 7.
Stockholm den 27 oktober 1994 På socialutskottets vägnar Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson (s), Roland Larsson (c), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m), Barbro Westerholm (fp), Birgitta Ahlqvist (s), Stig Sandström (v), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds), Mariann Ytterberg (s) och Birgitta Wichne (m).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motioner 1 Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993 1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994 1 Utskottet 7 Kvalitetssäkring och vårdgaranti m.m. 7 Akutsjukvård och sjukhusstruktur 9 Patientombudsman 11 Ledningsansvaret 12 Forskning 13 Etiska frågor m.m. 16 Kvinnors hälsa m.m. 19 Behandling för tortyrskadade 24 Vård och behandling m.m. 25 Epilepsivården 25 Nationellt benmärgsregister 26 Hospice m.m. 27 Hälsodatafrågor m.m. 29 Uppgiftsskyldighet för privata husläkare 30 Alternativmedicin 31 Åtgärder mot läkemedelsmissbruk 32 Medicintekniska produkter 35 Psykoterapibehandling 36 Destruktiva sekter 37 Ersättningsregler för privatpraktiserande sjukgymnaster 37 Livstestamente m.m. 38 Amalgam m.m. 38 Lokalisering av Apoteksbolagets huvudkontor 40 Hemställan 40