Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor
Betänkande 1991/92:SoU5
Socialutskottets betänkande
1991/92:SOU05
Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor
Innehåll
1991/92 SoU5
Sammanfattning
I betänkandet behandlas ett stort antal motionsyrkanden om olika hälso- och sjukvårdsfrågor. Motionerna utgör huvudparten av de motioner om hälso- och sjukvård som väcktes under allmänna motionstiden 1991. Vissa mera övergripande motionsyrkanden har dock behandlats i samband med budgetbehandlingen (1990/91:SoU12) eller i samband med särpropositioner. Här kan bl.a. nämnas betänkandena 1990/91:SoU13 (psykiatrisk tvångsvård), 1990/91:SoU21 (primärvården), 1990/91:SoU22 (prioriteringar i hälso- och sjukvården), 1990/91:SoU23 (folkhälsa) och 1990/91:SoU25 (äldreomsorg). Det bör också nämnas att riksdagens revisorer granskat den svenska hälso- och sjukvården (förslag 1990/91:17) och lagt fram förslag till riktlinjer på området i frågor om bl.a. vårdstrukturen, primärvården, slutenvården, uppföljning och utvärdering m.m. Revisorernas förslag och vissa motioner behandlas av utskottet i betänkandet 1991/92:SoU6.
I regeringsförklaringen har den nya regeringen aviserat att den kommer att genomföra en större översyn av sjukvårdens organisation och finansiering. Vidare anförs i förklaringen att den snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska forskningen ställer krav på en sammanhållen och etiskt förankrad politik. Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden främst med hänvisning till att riksdagen inte nu bör föregripa regeringens kommande förslag på hälso- och sjukvårdsområdet.
Motionerna
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990
1989/90:So408 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag på inrättande av en patientombudsman, i enlighet med motionens intentioner.
1989/90:So494 av Gullan Lindblad och Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning rörande en opartisk, fristående instans, patientombudsman, för att tillvarata patienternas intressen i vården.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991
1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om benzodiazepiner och andra lugnande preparat.
1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
10. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté med uppgift att komma med ett heltäckande förslag till lagstiftning om genteknik och angränsande områden inom bioteknik vilket har betydelse även för diskussionen kring fosterdiagnostiken.
1990/91:So261 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om amalgamfria kliniker.
1990/91:So273 av Nils T Svensson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av obligatorisk hörselkontroll före 65-årsåldern.
1990/91:So281 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla som varit utsatta för tortyr skall erbjudas sakkunnig behandling psykiskt och fysiskt på ett center för tortyroffer.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf627.
1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en cancerutredning med uppgift att lägga fram konkreta förslag för hur den prognostiserade cancerexplosionen skall kunna hejdas och vändas till en nedgång i cancerfrekvensen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en sådan ny cancerutredning skall innehålla ett betydande inslag av företrädare för det s.k. allmänmiljöperspektivet beträffande cancerorsaker.
1990/91:So318 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimering för socionomer.
1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om metadonbehandling,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sprututbytesprogram,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om läkemedelsberoende.
1990/91:So401 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att snarast verkställa besluten om utarbetandet av allmänna råd i enlighet med riksdagsbeslutet 1989 om legitimation av kiropraktorer.
1990/91:So403 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för ökad säkerhet och trygghet för personer med epilepsi.
1990/91:So404 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användandet av titeln psykolog.
1990/91:So406 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av ett centrum för missbildningsstudier.
1990/91:So407 av Martin Olsson och Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om underlag för och förslag till beslut om legitimation av Doctors of Naprapathy.
1990/91:So409 av Margit Sandéhn och Ingegerd Anderlund (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av enhetliga regler för tomgångskörning och skyltning om gällande regler.
1990/91:So410 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimation av naprapater.
1990/91:So411 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att amalgam bör förbjudas som tandfyllningsmaterial,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en avvecklingstid för amalgamanvändningen bör fastställas till maximalt tre år,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en intensifiering av utvecklingen av ofarliga alternativ som tandbehandlingsmaterial skall ske,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att 11 milj.kr. under en treårsperiod ställs till förfogande för forskning kring ersättningsmaterial för amalgam,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tandbehandlingsmaterial skall betraktas som läkemedel och därmed underställas biverkningskontroll,
6. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att skärpa de allmänna råden till tandläkarna så att alla tandläkare informerar alla patienter om de alternativ som finns för tandbehandling,
7. att riksdagen hos regeringen begär forskningspengar för att starta någon form av institut eller centrumbildning där man kan forska tvärvetenskapligt på universitetsnivå och samla både medicinsk och odontologisk forskning för att få fram tillförlitliga diagnos- och behandlingsmetoder för amalgamsjuka patienter.
1990/91:So412 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad samverkan och en effektiv användning av de lokala resurserna vad gäller den framtida tandvården.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf217.
1990/91:So413 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att utbildningstjänster i ortopedisk medicin inrättas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att läkare med utbildning bör i enlighet med vad som anförts i motionen erhålla specialistkompetens,
3. att riksdagen beslutar att en statlig vidareutbildning för sjukgymnaster i ortopedisk medicin inrättas.
1990/91:So414 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen skall utreda förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.
1990/91:So415 av Hugo Bergdahl och Sigge Godin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det angelägna i att naprapater skall kunna erhålla legitimation.
1990/91:So417 av Ulla Tillander (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning för sjukvårds- och socialtjänstpersonal.
1990/91:So419 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om WHO-universitet till Malmö.
1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar undanröja den maximering av antalet metadonpatienter till 450 personer som föregående riksmöte fastställde,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att undanröja köerna till metadonbehandling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omprövning av sprututbytesprogrammet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälp till de prostituerade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet till anonymitet vid hiv-testning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hiv-testning av invandrare m.fl.,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hiv-testning inom sjukvården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sjukvård för hiv-smittade.
1990/91:So421 av Ingrid Hemmingsson och Bertil Persson (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att fosterdiagnostik skall utföras om kvinnan och hennes läkare gemensamt gjort bedömningen att så är angeläget,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud att upplysa om kön i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utforma regler avseende bifynd i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:So422 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimering av naprapater.
1990/91:So423 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att medel bör anslås till en kampanj för att öka intresset för att bli blodgivare under den militära grundutbildningen och under repetitionsövningarna.
1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utvärdering av landstingens hiv/aids-bekämpande verksamhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utdelandet av fria sprutor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utvärdering och eventuell lagändring vad gäller fria sprutor.
1990/91:So427 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om invandrarkvinnornas situation.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf617.
1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder beträffande aborter och sexuellt överförbara sjukdomar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en undersökning rörande preventivmedelsanvändning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda insatser kring hälsa och hälsoupplysning för invandrare.
1990/91:So429 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att dietister med kvalificerad högskoleutbildning bör erhålla legitimation som skydd för sin yrkestitel.
1990/91:So430 av Göran Ericsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av den nuvarande nationella organisationen vad avser blod- och blodproduktshanteringen i landet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av en översyn av blodhanteringen i landstingen visavi industrin sett från ekonomisk synpunkt.
1990/91:So431 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimering av dietister.
1990/91:So432 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommuners möjlighet att kräva avgift för överträdelse mot tomgångskörningsförbudet.
1990/91:So433 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skärpning av tidsgränserna för abort.
1990/91:So434 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktiv dödshjälp vid samtycke.
1990/91:So435 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av lagstiftningen vad gäller etiska frågor till följd av den medicinsk-etiska utvecklingen.
1990/91:So436 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av telefonjour för personer med läkemedelsberoende.
1990/91:So437 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning om läkemedels effekter på män respektive kvinnor.
1990/91:So438 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimation för dietister.
1990/91:So439 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen påverkar landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i varje landsting och att personalen får den utbildning och vidareutbildning som denna verksamhet kräver.
1990/91:So441 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialstyrelsen bör uppmana landstingen att värna om de små förlossningsenheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vårdplatserna bör finnas inom rimligt avstånd var man än bor i landet.
1990/91:So442 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ersättning för hemförlossning skall tas ut i enlighet med det i motionen framlagda förslaget,
2. att riksdagen begär att regeringen skall låta ta fram en samlad skrift som beskriver kulturella skillnader i synen på födandet hos olika kulturer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en översyn skall göras så att inte landstingen sänker ambitionen för bra barnavård.
1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att både den enskilde patienten och patientorganisationerna skall få ökat inflytande över hälso- och sjukvården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patienter som vill ha saklig information om alternativa behandlingsmetoder skall kunna få denna och att samarbetet mellan den alternativa vården och den etablerade skolmedicinen utökas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hälsofrämjande verksamhet inom vården får utökade resurser.
1990/91:So445 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimation av naprapater.
1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de förebyggande insatsernas roll i sjukvårdsarbetet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en långsiktig planering av personalförsörjningsläget inom hälso- och sjukvården,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av satsningar på personalfrämjande åtgärder för sjukvårdspersonalen.
1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till återinrättande av en medicinalstyrelse,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett oberoende och fristående organ för bedömning av högsta möjliga kvalitet och service inom sjukvården,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av förebyggande vård.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf267.
1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av kontaktspårningen,
4. att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statlig ersättning till transfusionssmittade hiv-patienter,
1990/91:So449 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en ökning av förebyggande vård och en satsning på hälsoupplysning bör ske i enlighet med motionens syfte,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de patienter som vill ha en alternativ behandlingsform under vissa villkor skall kunna få denna på samma villkor som övrig vård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en representant för alternativ vård skall ingå i socialstyrelsen för att stimulera till ett större samarbete och bättre förståelse mellan skolmedicinen och den alternativa medicinen.
1990/91:So450 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att underlag för att ge naprapater legitimation framläggs inom ett år.
1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetet med abortförebyggande åtgärder intensifieras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av forskning bl.a. beträffande informationsmetoder som når fram till de unga,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kuratorstöd alltid skall erbjudas såväl före som efter en abort,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra möjligheten att genomföra en oplanerad graviditet.
1990/91:So453 av Per Stenmarck m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimation för naprapater.
1990/91:So454 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud för kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel.
1990/91:So455 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts om amalgamfrågan.
1990/91:So456 av Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att garantera Sveriges självförsörjning av blod och blodprodukter.
1990/91:So458 av Elver Jonsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en snabb utredning av alternativa medicineringar och behandlingsformer i avsikt att ge verksamma inom akupunktur m.fl. discipliner behörighet att utöva yrket inom hälso- och sjukvården.
1990/91:So459 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lagar och förordningar bör ses över i syfte att ge kommunerna möjligheten att låta parkeringsövervakare även övervaka tomgångsbestämmelser.
1990/91:So460 av Lena Öhrsvik och Grethe Lundblad (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nationell uppföljning av samnordiskt beslutade insatser beträffande reumatikeråret 1992.
1990/91:So462 av Gunnar Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurs- och organisationsproblem inom hörselvården.
1990/91:So465 av Iréne Vestlund och Gunnar Thollander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetet med kvalitetssäkring inom sjukvården påskyndas.
1990/91:So467 av Gunilla André m.fl. (c, s, m, fp, v, mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av lagstiftningen om återkallelse av legitimation.
1990/91:So469 av Ulla-Britt Åbark och Håkan Strömberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en avvecklingsplan för amalgam.
1990/91:So470 av Barbro Sandberg och Sigge Godin (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda ansvarsförhållandena vid återanvändning av pacemaker.
1990/91:So472 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialstyrelsen med skyndsamhet bör redovisa den utredning som skulle varit redovisad före utgången av 1988.
1990/91:So477 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en översyn bör göras av utbildningen till lymfterapeut, vilken skall vara godkänd och likvärdig på flera platser i landet så att den motsvarar patienternas behov av vård.
1990/91:So478 av Hans Nyhage (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att legitimation för Doctors of Naprapathy bör införas fr.o.m. den 1 juli 1991.
1990/91:So479 av Rosa Östh och Barbro Sandberg (c, fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur ett forskningscentrum på tungmetall- och spårelementområdet kan inrättas.
1990/91:So480 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hörselkontroller för äldre.
1990/91:So481 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bristerna i hörselvården.
1990/91:So482 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en satsning på apparatur vid kirurgisk behandling av epilepsi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en specialistgrupp för barn med svårbehandlad epilepsi.
1990/91:So483 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning om olika invandrargruppers kulturer.
1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning av arbetet med värdering av medicinska insatser.
1990/91:So486 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen utreder frågan om frivillig eutanasi.
1990/91:So487 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativa rådgivningsbyråer.
1990/91:So488 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättrad vård av barn med reumatiska sjukdomar.
1990/91:So491 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att amalgam skall förbjudas som tandlagningsmedel,
2. att riksdagen hos regeringen begär att forskningen för framtagande av alternativa tandlagningsmedel intensifieras under en avvecklingsperiod på tre år.
1990/91:So494 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkta forskningsinsatser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av stödjande åtgärder på handikappsidan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av fördjupad information om whip-lash.
1990/91:So495 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förebyggande insatser inom psykiatrin i syfte att förhindra självmord.
1990/91:So498 av Gullan Lindblad och Inger Koch (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ett fristående nationellt organ för bedömandet av sjukvårdskvalitet och sjukvårdsservice inrättas så att WHOs mål nr 31 kan uppfyllas,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till återinrättande av en medicinalstyrelse.
1990/91:So501 av Per Stenmarck och Rune Rydén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsopass.
1990/91:So502 av Bengt Silfverstrand och Bengt Kronblad (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om amalgam som tandlagningsmaterial,
2. att riksdagen hos regeringen begär att utbildning i handhavande av alternativa material och ny arbetsteknik intensifieras under en avvecklingsperiod fram till den 30 juni 1992.
1990/91:So504 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för kontroll, användning och tillsyn av medicintekniska produkter samt tillsättande av haverikommission för utredning av allvarligare olyckor inom sjukvården.
1990/91:So505 av Eivor Husing m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimation för dietister.
1990/91:So506 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativ medicin.
1990/91:So508 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering och åtgärder beträffande amalgamets skadeverkningar.
1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen snarast begär en samlad redovisning rörande de åtgärder som vidtagits i anledning av den s.k. LEK-utredningen och övriga förslag till regeringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tvärvetenskaplig forskning rörande tungmetaller skall bedrivas som ett långsiktigt program med årliga anslag,
3. att riksdagen beslutar att ett obligatoriskt produktregister för dentala material snarast skall inrättas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rapportering rörande biverkningar snarast skall komma till stånd.
1990/91:So510 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det i nästa forskningspolitiska proposition bör finnas förslag om en stärkt organisation för omvårdnadsforskningen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till uppföljning av vad Sverige gör för att nå WHOs mål om kvalitet i vården.
1990/91:So513 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om köerna till reumatologenheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökade möjligheter till vård utomlands för reumatikersjuka,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet till medicinsk rehabilitering hos varje sjukvårdshuvudman.
1990/91:So517 av Margó Ingvardsson och Elisabeth Persson (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att stärka patienternas rättssäkerhet enligt vad i motionen anförts om en patientombudsmans funktion.
1990/91:So518 av Jan Jennehag och Gudrun Schyman (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram vetenskaplig dokumentation om naprapaternas arbete.
1990/91:So519 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att Doctors of Naprapathy skall erhålla legitimation för utövande av sitt yrke inom hälso- och sjukvård.
1990/91:So520 av Sonja Rembo (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vidta de åtgärder som erfordras för en lokalisering av socialstyrelsens regionala representation för Västsverige till Göteborg.
1990/91:So522 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utreda patientens rätt att med hänvisning till dokumenterad viljeyttring avstå från livsuppehållande medicinska insatser.
1990/91:So523 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning om amalgam,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en brett upplagd studie om amalgam.
1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning av alternativmedicinens betydelse för samhällsekonomin och samhällets framtida förhållningssätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad läkarutbildning inom området "ortopedisk medicin",
3. att riksdagen beslutar att även naprapater skall ges möjlighet till legitimering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialstyrelsens uppgift att utreda huruvida länsläkare kan vara inkopplade i legitimeringsprocessen.
1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillstånd också för Stockholms län att genomföra verksamhet med utbyte av sprutor och spetsar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om borttagande av tak för metadonbehandling.
1990/91:So526 av förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådana åtgärder att tidigare gällande möjligheter återförs för läkare att delegera beslut om vaccination till sjuksköterska.
1990/91:So528 av Görel Thurdin och Marianne Andersson i Vårgårda (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en prövning av att anmälningsskyldigheten till ansvarsnämnden uppfylls,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fritt läkarval samt ansvar för de merkostnader detta kan medföra för gruppen felbehandlade,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabiliterande insatser för de behandlingsskadade.
1990/91:So529 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att säkerställa svensk medverkan och insyn i kartläggningen av den mänskliga arvsmassan,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om skydd av genetisk integritet i enlighet med motionen,
1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personalutveckling inom hälso- och sjukvården,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förbättrad kvinnosjukvård,
7. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att ge förslag till den framtida epilepsivården,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reumatologkonsulenter inom primärvården,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientens säkerhet i vården.
1990/91:So532 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om placering av ett WHO-universitet i Malmö.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A495.
1990/91:So533 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett bättre stöd till tandvårdsrädda,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tandvård som ges inom hemsjukvård, sjukhus och andra institutioner inte bara skall ges av folktandvårdens personal.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf358.
1990/91:So535 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en brett upplagd studie genomförs för att klarlägga eventuella samband mellan kvicksilver i t.ex. amalgam och diffusa sjukdomssymptom,
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A814.
1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av resurser till och forskning om kvinnosjukdomar.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.
1990/91:Ub630 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur tandläkarhögskolornas specialistvård skall kunna utnyttjas i den reguljära tandvården.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf296.
Utskottet
Vård och behandling m.m.
Sjukvårdens kvalitet, patientsäkerhet m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett oberoende och fristående organ för bedömning av högsta möjliga kvalitet och service inom sjukvården (yrkande 4). Detta sjukvårdens kvalitetsorgan skall enligt motionärerna vara fristående från alla producentintressen och utgöra ett organ som tar till vara patienternas rätt.
Liknande synpunkter framförs i motion 1990/91:So498 av Gullan Lindblad och Inger Koch (båda m) yrkande 1. Motionärerna hänvisar även till ett av WHOs Europakommitté antaget mål (nr 31) enligt vilket alla medlemsstater förbundit sig att skapa metoder för att säkra kvalitet i vården.
I motion 1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) föreslås en utredning om samordning och organisation av det arbete med värdering av medicinska insatser som i dag utförs av socialstyrelsen, Spri och SBU. Enligt motionärerna är det önskvärt att de nämnda myndigheternas uppgifter såvitt avser värdering av medicinska insatser koncentreras till ett organ som är fristående från regeringskansliet. Det behövs också en samverkan med läkemedelsverket såvitt avser frågor om läkemedelsbehandling. Motionen mynnar ut i en begäran om ett tillkännagivande till regeringen (yrkande 1).
I motion 1990/91:So510 av Margitta Edgren (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till uppföljning av vad Sverige gör för att nå WHOs mål om kvalitet i vården (yrkande 3).
Även i motion 1990/91:So465 av Iréne Vestlund och Gunnar Thollander (båda s) åberopas WHOs mål om ökad kvalitet i sjukvården. Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om att arbetet med kvalitetssäkring skall påskyndas.
Två motioner innehåller yrkanden om att en särskild medicinalstyrelse skall inrättas, motionerna 1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkande 3 och 1990/91:So498 av Gullan Lindblad och Inger Koch (båda m) yrkande 2. I den förstnämnda motionen framhålls att återinrättandet av en medicinalstyrelse är nödvändigt om den medicinska kompetensen centralt skall kunna ökas.
I motion 1990/91:So520 av Sonja Rembo (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att vidta de åtgärder som erfordras för en lokalisering av socialstyrelsens regionala representation för Västsverige till Göteborg. Motionären anser att Göteborg är ett bättre alternativ än t.ex. Jönköping.
Myndigheters och organisationers arbete med kvalitetsfrågor m.m.
Socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska Läkaresällskapet och Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) har nyligen tagit initiativet till bildandet av en nationell samrådsgrupp för kvalitet i hälso- och sjukvården. Samrådsgruppen skall förutom att verka för att samordna kvalitetssäkringsarbetet på nationell nivå verka för att ta till vara svenska och utländska erfarenheter av kvalitetssäkring och för att enhetliga mått och metoder utvecklas. Samrådsgruppen skall även stimulera och stödja nationellt och lokalt kvalitetssäkringsarbete samt verka för att information och kunskap förmedlas samt att undervisning i kvalitetssäkring och kvalitetsuppföljning ingår i olika vårdutbildningar.
Genom riksdagsbeslutet 1989 (prop. 1988/89:130, SoU24, rskr. 313) har socialstyrelsens framtida roll preciserats. Socialstyrelsen skall numera koncentrera de centrala delarna av sina insatser kring tillsyn och uppföljning samt kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. Socialstyrelsens grundläggande uppgift såvitt avser hälso- och sjukvården är att garantera individerna en säker sjukvård av god kvalitet. Detta sker framför allt genom socialstyrelsens tillsyn över hälso- och sjukvården men också genom att socialstyrelsen utarbetar föreskrifter och allmänna råd.
I syfte att förstärka tillsynen har socialstyrelsen inrättat särskilda regionala tillsynsenheter. Enheterna handlägger bl.a. patientärenden och utövar tillsyn t.ex. genom besök i förebyggande syfte. Den regionala organisationen har också till uppgift att med hänsyn till patientsäkerheten bedriva en "systemtillsyn" genom att följa upp att det finns fungerande kvalitetssäkringssystem inom samtliga vårdenheter.
Som exempel på socialstyrelsens kvalitetssäkringsarbete kan nämnas den riskdatabas som nu byggs upp vid den regionala tillsynsenheten i Örebro. Till denna databas skall inrapporteras alla olyckshändelser eller händelser som inneburit någon form av risker. Ur databasen skall sedan hämtas underlag för information i ett särskilt informationsblad, Riskronden.
Socialstyrelsen samarbetar också med olika professionella grupper för att ta fram kvalitetssäkringsindikatorer. Sålunda sker ett samarbete med Svenska Läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Svensk sjuksköterskeförening. Ett särskilt arbete bedrivs i samarbete med sjukgymnasterna vid ett tiotal sjukhus, där ett holländskt system för kvalitetssäkring nyligen införts.
Olika initiativ har också tagits för att förstärka sjukvårdshuvudmännens kvalitetssäkerhetsarbete. Inom ramen för de senaste överenskommelserna mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen (de s.k. Dagmaröverenskommelserna) har sålunda sjukvårdshuvudmännen åtagit sig att kontinuerligt följa upp verksamheten som ett led i egenkontrollen. Detta innebär bl.a. att sjukvårdshuvudmännen i samverkan med Landstingsförbundet och med stöd från socialstyrelsen och Spri bedriver ett arbete med att utveckla former för att mäta och värdera vårdens kvalitet som underlag för att förbättra denna. Inom ramen för 1992 års överenskommelse mellan sjukvårdshuvudmännen och staten om ersättningarna från sjukförsäkringen har parterna varit överens om att avsätta 20 milj.kr. för åtgärder hos sjukvårdshuvudmännen som syftar till en förbättrad informationsförsörjning. I detta belopp ingår även den under föregående år i särskild ordning beslutade ersättningen till de sjukvårdshuvudmän som åtar sig att svara för nationella register för produktkontroll samt för att fortsätta arbetet med att öka tillgängligheten och kapaciteten inom hälso- och sjukvården. I detta arbete skall Landstingsförbundet samarbeta med socialstyrelsen.
Landstingsförbundet har nyligen publicerat två rapporter som ger viss möjlighet att studera skillnader i resursfördelning och resursutnyttjande mellan och inom landstingen och som ger visst underlag för att belysa vad hälso- och sjukvården presterar samt att bedöma hur väl insatta resurser utnyttjats. Vidare har Landstingsförbundet med start i april 1991 inlett fortlöpande rapportering av väntelistsituationen för ett antal väldefinierade diagnoser. Inom ramen för det s.k. Dagmar 50-projektet har en uppföljning och utvärdering av resursutnyttjande och tillgänglighet företagits och redovisats inom sex medicinska specialiteter: ortopedi, kirurgi, internmedicin, urologi, kvinnosjukvård och ögonsjukvård. När dessa projekt avslutats vid utgången av år 1991 är avsikten att förslag skall lämnas hur denna typ av uppföljningar skall kunna företas kontinuerligt.
En arbetsgrupp med företrädare för socialdepartementet och Landstingsförbundet bereder för närvarande frågan om hur sjukvårdshuvudmännen skall kunna redovisa uppgifter om prestationer i öppen och sluten vård, resurser, köer och väntetider för vissa ingrepp, väntetider inom den öppna delen av primärvården, antal färdigbehandlade patienter, effekter av vården m.m.
Av Spris verksamhetsplan för perioden 1990--1992 framgår att Spris arbete bedrivs inom fem programområden, varav ett har rubriken Metoder för att utvärdera hälso- och sjukvården. Härmed avses insatser för att utveckla metoder som gör att klinikerna bättre kan följa och värdera den egna verksamheten och bedömning av vilka medicinska åtgärder som är de lämpligaste. Som ett led i detta arbete har Spri tagit initiativet till att utarbeta en nationell kvalitetssäkringsstrategi för svensk hälso- och sjukvård. Syftet är dels att stimulera till en bred satsning på kvalitetssäkring inom häso- och sjukvården, dels att klargöra arbets- och ansvarsfördelningen mellan inblandade parter på lokal och central nivå. Strategin har presenterats i Spri rapport 287 Kvalitetssäkring i svensk sjukvård -- förslag till nationell strategi. Spri har publicerat även andra skrifter om kvalitetssäkring. Här kan nämnas rapport 230 (Kvalitetssäkring -- att mäta, värdera och utveckla vårdens kvalitet) och två rapporter om kvalitetscirklar (rapporterna 265 och 291). I rapporten Kvalitetssäkring i kirurgi och anestesiologi (rapport 289) föreslås kvalitetsindikatorer och metoder för att rutinmässigt mäta, värdera och förbättra kvaliteten vid i princip alla typer av kirurgi samt anestesiologi. I rapporten Säkerhetsanalys -- säker användning av medicinteknisk utrustning i vården (rapport 290) presenteras en metod för kvalitetssäkringsarbete när det gäller medicinteknik.
På uppdrag av socialstyrelsen driver Spri ett särskilt projekt som bl.a. inkluderar en genomgång av olika internationella system för intern och extern kvalitetsrevision, ackreditering och kvalitetssäkring. Även tillämpbarheten för svensk sjukvård skall bedömas. Spri avser att publicera en inledande rapport om projektet under hösten 1991. Inom ramen för projektet avser Spri vidare att i samarbete med vissa sjukhus och/eller sjukvårdsområden initiera kvalitetssäkringsarbete på ledningsnivå. Samarbete i detta syfte har inletts med Nacka sjukhus, Mölndals lasarett, länssjukhuset Ryhov i Jönköping och universitetssjukhuset i Lund.
Ett problem i kvalitetssäkringsarbetet samt uppföljningen och utvärderingen av hälso- och sjukvården har varit bristen på uppföljningssystem. I syfte att avhjälpa vissa av dessa brister tillsatte regeringen en särskild utredare att utarbeta förslag till en för staten och sjukvårdshuvudmännen gemensam informationsstruktur för hälso- och sjukvården m.m. (utredningen om informationsstrukturen för hälso- och sjukvården, INFHOS). Utredningen överlämnade våren 1991 betänkandet Informationsstruktur för hälso- och sjukvården -- en utvecklingsprocess (SOU 1991:18) till regeringen. Utredningen har främst behandlat och klargjort frågor om ansvarsfördelningen mellan de olika aktörerna och framhåller att arbetet med en gemensam informationsstruktur bör ses som en fortlöpande utvecklingsprocess, vars innehåll och form fortlöpande kommer att påverkas av förändringar i hälso- och sjukvårdens organisation, ledning och styrning, datateknikens utveckling samt verksamhetens behov.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik, SBU, som tillkom genom ett regeringsbeslut år 1987, är en fristående myndighet inom regeringskansliet. Enligt regeringsbeslutet skall SBU verka för nationell samordning av utvärdering av medicinsk metodik genom att bl.a. sammanställa vetenskapligt grundade kunskaper på området. Arbetet skall vara inriktat på utvärdering i vid mening och belysa de samlade medicinska, ekonomiska, sociala och etiska konsekvenserna av såväl etablerade som nya teknologier. Syftet med verksamheten är att den skall ge underlag för beslut på statlig, landstingskommunal eller medicinskt professionell nivå som leder till god sjukvårdskvalitet och jämlik tillgång till effektiva metoder i hela landet. Av SBUs första sex rapporter har fyra anknytning till det kirurgiska området medan de två övriga -- Ont i ryggen och Gastroskopi -- har viss anknytning till kirurgin men berör stora sjukdomsgrupper som tas om hand även av allmänläkare, invärtesmedicinare m.fl.
Regeringen tillkallade i maj 1990 en särskild utredare med uppdrag att utvärdera SBUs verksamhet och lägga fram förslag om den framtida organisationen. Utredaren överlämnade i november 1990 betänkandet (SOU 1991:6) Utvärdering av SBU -- Utvärdering av medicinsk metodik. Den särskilde utredaren konstaterar att frågan om hur utvärderingen av medicinsk metodik får genomslag i vården är av stor betydelse för den svenska sjukvårdens förändring och utveckling. Utredarens grundinställning är att SBU utför ett bra arbete inom ett högt prioriterat område. Utredaren betonar särskilt att SBUs rapporter måste få praktiskt genomslag på alla nivåer i den svenska sjukvården. I utredningen förslås att SBU skall bli en särskild myndighet under socialdepartementet i stället för att som hittills vara en kommitté under socialdepartementet. Utredaren anser inte att SBU skall samordnas eller integreras med någon annan organisation. Utredaren tar även avstånd från tanken på en utvidgning av SBUs verksamhet till socialtjänstens område.
Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.
Tidigare behandling
Socialutskottet har i betänkandet 1990/91:SoU22 Prioriteringar i hälso- och sjukvården som en av flera viktiga frågor som förtjänade ytterligare belysning pekat på det arbete som SBU bedrivit för att finna metoder att prioritera mellan olika terapier och tekniker. Utskottet uttalade därvid att det är angeläget att detta arbete förs vidare.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat och avstyrkt motionsyrkanden om återinrättandet av en medicinalstyrelse. I betänkandet SoU 1987/88:16 t.ex. erinrade utskottet sålunda om tidigare uttalanden och anförde vidare att en offensiv hälsopolitik enligt utskottets mening kräver en god samverkan mellan hälso- och sjukvården, socialtjänsten och hälsoskyddet. Inriktningen av hälso- och sjukvården mot förebyggande arbete och helhetssyn inom såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård ansåg utskottet starkt tala för en integrering på det centrala myndighetsplanet av dessa frågor. Utskottet framhöll dock att det är viktigt att socialstyrelsen har en organisation som medger att styrelsen kan fungera effektivt i sin roll som central förvaltningsmyndighet för såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Utskottet framhöll också vikten av att socialstyrelsen prioriterar medicinsk uppföljning, tillsyn och rådgivning, utvärdering och analys av hälso- och sjukvården samt resursanvändning och effektivitet. Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen. (res. m.)
I betänkandet 1989/90:SoU17 behandlades motioner om socialstyrelsens regionala tillsynsenheter. Utskottet erinrade om att riksdagen inte skall besluta om grundstrukturen när det gäller en myndighets inre organisation utan om huvudinriktningen av myndighetens verksamhet. Riksdagen borde därför enligt utskottet inte ta ställning i frågan om förläggningen av de regionala tillsynsenheterna. Motionerna avstyrks. (res. en (fp.) Regeringen beslutade i juni 1990 att förlägga en regional tillsynsenhet till Jönköping.
Omvårdnadsforskning
Motion
I motion 1990/91:So510 av Margitta Edgren (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att det i nästa forskningspolitiska proposition bör finnas förslag om en stärkt organisation för omvårdnadsforskningen (yrkande 2). Enligt motionären bör det vara en angelägen uppgift att utveckla en kvalificerad omvårdnadsutbildning som leder till licentiatexamen i omvårdnad. Samtidigt måste landstingen utveckla tjänster som kräver en sådan bakgrund. Det finns fortfarande inte någon vårdfakultet i landet trots att omvårdnadsforskning är etablerad sedan länge.
Bakgrund
Socialstyrelsen har givit ut allmänna råd i omvårdnad inom sluten somatisk vård och primärvård (SOSFS 1990:15). Vid en genomgång av ärenden i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) har styrelsen konstaterat att brister i omvårdnaden i vissa fall förelåg. Styrelsen har därför funnit det angeläget att ge ut de allmänna råden och vänder sig som en första åtgärd på området till sjuksköterskorna eftersom dessa är arbetsledare och har det primära ansvaret. Styrelsen vill lyfta fram omvårdnaden och betrakta den som övergripande.
Tidigare behandling
I betänkandet 1988/89:SoU16 behandlades bl.a. omvårdnadsfrågor. Utskottet uttalade att kvaliteten i omvårdnaden är viktig samt att forsknings- och utvecklingsarbete på detta område är angeläget. Utskottet konstaterade vidare att ett omfattande arbete bedrevs av olika myndigheter och organisationer för att stimulera till försöksverksamheter med utveckling av omvårdnadsarbetet och vårdorganisationen. Det fanns inte skäl för något initiativ från riksdagens sida.
Patientens ställning i vården
Motioner
I motion 1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att både den enskilde patienten och patientorganisationerna skall få ökat inflytande över hälso- och sjukvården (yrkande 1). Motionärerna anser att båda dessa skall tillfrågas och användas som remissinstans vid organisationsförändringar och andra för dem intressanta förändringar inom hälso- och sjukvården.
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientens säkerhet i vården (yrkande 11). Motionärerna anser att det finns mycket som talar för att det bör inrättas en instans vid sidan av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, förtroendenämnderna och patientförsäkringen, dvs. fristående från sjukvårdshuvudmannen och andra myndigheter som kan biträda patienter t.ex. i att få rättelse och driva ärenden i domstol.
I motion 1990/91:So517 av Margó Ingvardsson och Elisabeth Persson (båda v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om att stärka patienternas rättssäkerhet enligt vad i motionen anförts om en patientombudsmans funktion. Enligt motionärerna framstår det till synes som om patienterna är väl tillgodosedda när det gäller möjligheter att få sina ärenden prövade. Men det finns trots detta behov av ytterligare hjälp i vissa situationer. Motionärerna anser att det finns behov för patienter att få en opartisk bedömning av om det exempelvis är befogat att driva ett avslagsärende från patientförsäkringen vidare som civilt mål. Andra arbetsuppgifter för en patientombudsman kan vara att initiera utredningar t.ex. då det finns misstanke om att man från sjukvårdens sida underlåtit att anmäla felbehandlingar eller allvarliga incidenter.
I motion 1989/90:So408 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) finns ett liknande yrkande.
I motion 1989/90:So494 av Gullan Lindblad och Margit Gennser (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning rörande en opartisk, fristående instans, patientombudsman, för att tillvarata patienternas intressen i vården. Motionärerna anser att förtroendenämnderna bör avskaffas och ersättas med en patientombudsman som har klara juridiska funktioner och utses på ett från sjukhusadministrationen helt fristående sätt.
Bakgrund
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) innebar att patientens ställning i hälso- och sjukvården stärktes.
Sedan den 1 juli 1980 finns vidare i varje landstingskommun på försök en eller flera förtroendenämnder som skall förmedla information och ge stöd och hjälp i olika former till patienterna. Om nämnden t.ex. finner att en patient behöver vård skall den medverka till att sådan vård lämnas. Den skall verka för att patienternas rättigheter tas till vara och deras integritet skyddas. Nämnden har även till uppgift att för de ansvariga påpeka eventuella behov av resurser inom ett visst område. Skyldigheten omfattar hälso- och sjukvården enligt hälso- och sjukvårdslagen utom tandvården. Numera föreskrivs att lagen (1980:12) om förtroendenämnder skall gälla tills vidare. Enligt uppgift från socialdepartementet övervägs nu dessa bestämmelser och en proposition kan förväntas inom kort.
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare bl.a. hösten 1990 vid behandling av ett motionsyrkande (c) om åtgärder för att förbättra omhändertagandet av patienter uttalat att patienten skall stå i centrum för hälso- och sjukvårdsarbetet (1990/91:SoU4 s. 16). Hälso- och sjukvårdslagens liksom tillsynslagens syfte är att inskärpa bl.a. detta. Patienten får aldrig uppfattas som ett passivt föremål för vård utan skall ges tillfälle att aktivt medverka. Enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen skall vården så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Personalen bör tillsammans med patienten utforma och genomföra vården. Inom hälso- och sjukvården pågår också arbete med att utveckla vården och behandlingen av patienterna med denna klara inriktning. Utskottet ansåg sig kunna förutsätta att denna positiva utveckling fortsatte och att det sålunda inte behövdes någon åtgärd från riksdagens sida för att syftet med motionen skulle tillgodoses. Yrkandet avstyrktes.
Förebyggande vård
Motioner
I motion 1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vikten av förebyggande vård. För att människor skall kunna ta ett ökat ansvar för sin hälsa behövs information om hur man undviker ohälsa och ökade kunskaper om hur man behandlar lindrigare sjukdomstillstånd och påskyndar tillfrisknande (yrkande 5). Motiv finns i motion Sf267.
I motion 1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de förebyggande insatsernas roll i sjukvårdsarbetet (yrkande 3). Motionärerna framhåller att en satsning på förebyggande insatser utgör en viktig strategi för att motverka de stigande sjukvårdsbehoven. För att kunna genomföra meningsfulla åtgärder krävs att orsakerna till ohälsa analyseras.
I motion 1990/91:So449 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om att en ökning av förebyggande vård och en satsning på hälsoupplysning bör ske i enlighet med motionens syfte (yrkande 1). Motionärerna anför att många av de påverkbara orsakerna till våra sjukdomar finns i vår livsstil och vår miljö.
I motion 1990/91:So443 av samma motionärer begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att hälsofrämjande verksamhet inom vården får utökade resurser (yrkande 4). Motionärerna anser att patientinformation och patientinflytande inom vården bör öka. För att minska vårdtrycket bör undervisning i egenvård ges i sjuk- och hälsovård och via skolor och vårdskolor.
Tidigare behandling
I utskottets betänkande 1990/91:SoU4 behandlades flera motioner om förebyggande vård bl.a. med liknande innehåll som de nu aktuella. I betänkandet redovisades utförligt utredningar m.m. samt tidigare utskottsbehandling (s. 28--33) vartill hänvisas. Utskottet gjorde därefter följande bedömning.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet helt delar den grundläggande inställningen i motionerna att det förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården har mycket stor betydelse. Ett effektivt förebyggande arbete bidrar till ett rationellt utnyttjande av hälso- och sjukvårdens resurser. Att ohälsa förebyggs innebär även stora mänskliga vinster. Utskottet har också i åtskilliga sammanhang tidigare framhållit att satsningarna på att förebygga ohälsa måste intensifieras.
Den föregående redovisningen visar klart att det på många håll och på många olika områden pågår ett omfattande arbete för att förbättra folkhälsan. Folkhälsogruppen, socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Spri m.fl. gör insatser. I vissa fall pågår det förebyggande arbetet redan för fullt, i andra fall planeras insatser. Det finns enligt utskottet en stark medvetenhet hos berörda myndigheter och organisationer om nödvändigheten av att satsa på förebyggande vård.
Utskottet såg därför inte skäl till något tillkännagivande till regeringen av det slag som efterlystes i motioner om de förebyggande insatsernas roll i sjukvårdsarbetet (c) och ökad satsning på hälsoupplysning (mp). Motionerna avstyrktes i berörda delar. Reservation av (c) och (mp).
Riksdagen behandlade i våras en proposition om vissa folkhälsofrågor (prop. 1990/91:175, SoU23, rskr. 376). Bl.a. godkände riksdagen allmänna riktlinjer för folkhälsopolitiken. Riksdagen beslutade också att ett folkhälsoinstitut skall inrättas från den 1 januari 1992 som en självständig myndighet under regeringen. Dess uppgift skall bl.a. vara att driva hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete på nationell nivå i nära samarbete med berörda myndigheter, lokala organ och folkrörelser. Institutets huvudinriktning skall vara att nå de särskilt utsatta grupperna i samhället och att minska hälsans ojämlika fördelning genom att vidta åtgärder för att förbättra deras situation. Institutet har ett särskilt ansvar för att det förebyggande folkhälsoarbetet bygger på vetenskapligt väl förankrat underlag och bör bedriva viss egen forskningsverksamhet.
En organisationskommitté för folkhälsoinstitutet har tillsatts (dir. 1991:77) för det förberedelsearbete som krävs för att inrätta institutet.
Enligt ett nyligen avlämnat förslag (prop. 1991/92:25, bil. 4) föreslås att tidpunkten för folkhälsoinstitutets inrättande senareläggs till den 1 juli 1992.
Invandrare och hälso- och sjukvård
Motioner
I motion 1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförs om särskilda insatser kring hälsa och hälsoupplysning för invandrare (yrkande 7). Motionärerna pekar på att invandrarnas inställning till ohälsa, sex- och samlevnadsfrågor m.m. skiljer sig många gånger från vår egen, vilket man måste ha i åtanke när man utformar och genomför olika hälsoupplysningsaktiviteter. Vidare kan en del invandrare varken skriva eller läsa och kan därför inte tillgodogöra sig skriftlig information.
I motion 1990/91:So483 av samma motionärer begärs ett tillkännagivande till regeringen om utbildning om olika invandrargruppers kulturer (yrkande 2). Motionärerna anför att läkare som skall tjänstgöra vid kliniker eller vårdcentraler med patienter med invandrarbakgrund bör få möjlighet till utbildning om de aktuella invandrargruppernas kulturer, syn på hälsa och förväntningar på hälso- och sjukvård.
I motion 1990/91:So427 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om invandrarkvinnornas situation. Motionärerna anför att det har visat sig att många invandrarkvinnor besitter god utbildning på vårdområdet, och det kan inte nog betonas hur viktigt det är att deras yrkeskunskaper snabbt tas till vara av det svenska samhället. Vidare framhålls i motionen att det bör vara en rättighet för de kvinnor som så önskar att begära en undersökning hos en kvinnlig gynekolog. (Motiv till motionen finns i Sf617.)
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare behandlat frågan om invandrarkvinnors rätt till kvinnlig gynekolog. I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 38 f.) då utskottet senast behandlade frågan, pekade utskottet på att socialstyrelsen i allmänna råd (1988:8) om Hälsovård för flyktingar och asylsökande behandlar gynekologiska undersökningar under ett särskilt avsnitt. Utskottet pekade vidare på vad som sagts i betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 28), nämligen att det i första hand är en fråga för sjukvårdshuvudmännen, men att sjukvårdshuvudmännen borde ägna särskild uppmärksamhet åt frågan. Utskottet framhöll att invandrarkvinnor, liksom andra kvinnor som anlitar sjukvården, så långt möjligt bör få välja läkare. Utskottet ansåg att något initiativ från riksdagens sida inte behövdes.
Utskottet har också beträffande vårdutbildade invandrares medverkan i vården framhållit betydelsen av detta i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 88 och s. 90). Utskottet redovisade vidtagna och planerade åtgärder samt framhöll betydelsen av att detta arbete fortsatte och intensifierades. Ett motionsyrkande (fp) med begäran om ett tillkännagivande om fortbildningsinsatser för flyktingar med utländska vårdexamina avstyrktes.
Insatser mot olika sjukdomar
Reumatiska sjukdomar
Motioner
I motion 1990/91:So460 av Lena Öhrsvik och Grethe Lundblad (båda s) begärs tillkännagivanden till regeringen om nationell uppföljning av samnordiskt beslutade insatser beträffande reumatikeråret 1992. Motionärerna anför att Nordiska rådet vid sin 37:e session i mars 1989 antog en rekommendation till Nordiska ministerrådet att genomföra ett nordiskt reumatikerår 1992 och en plan för förstärkta insatser i Norden mot reumatiska sjukdomar. I social- och miljöutskottets betänkande över ministerrådsförslaget om nordiskt reumatikerår 1992 hemställs dels att 1993 i stället utses till reumatikerår, dels att de nordiska ländernas regeringar rekommenderas att ställa tillräckliga medel till förfogande.
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs tillkännagivanden till regeringen om att förutsättningarna för en organisation med reumatologkonsulter inom primärvården bör utredas (yrkande 8). Primärvården har enligt motionärerna svårigheter att ta hand om alla som söker för reumatiska besvär. Det skulle därför behövas reumatologkonsulter för sjukvårdsområdets vårdcentraler.
I motion 1990/91:So513 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (båda fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna att köerna till reumatologenheterna måste kortas (yrkande 1). Vidare bör en större flexibilitet i vårdstrukturer leda fram till slussning mot ett mera öppet rehabiliteringsled. Det är i dag mycket svårt för den enskilde att få för sin sjukdom anpassad vård i utlandet -- vårdplatser som vanligen är billigare än i Sverige. Inom landet finns speciella rehabiliteringssjukhus i Östersund och i Spenshult med platser som är för få för att täcka efterfrågan. I motionen begärs också tillkännagivande till regeringen om utökade möjligheter till vård utomlands (yrkande 2). Slutligen yrkas i motionen att möjlighet till medicinsk rehabilitering bör finnas hos varje sjukvårdshuvudman (yrkande 3).
I motion 1990/91:So488 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av förbättrad vård av barn med reumatiska sjukdomar. I motionen anförs att det behövs ett nationellt centrum för barnreumatologi.
Tidigare behandling m.m.
Utskottet har i flera betänkanden under senare år behandlat motioner med anknytning till reumatiska sjukdomar.
Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU2 ett flertal motioner som berörde olika muskel- och skelettsjukdomar, bl.a. vissa reumatiska sjukdomar. Utskottet inhämtade yttranden över motionerna från bl.a. socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska läkaresällskapet.
Utskottet konstaterade för sin del att patienter med långvarig värk från muskler och mjukdelar utgör en mycket stor grupp bland de långtidssjukskrivna, enligt socialstyrelsen 10--20 %. Utskottet konstaterade vidare att remissinstanserna understött motionernas krav på bättre kunskaper om sjukdomarnas omfattning och analys av resursbehov och även att forskning är angelägen. Det noterades att förbättrade diagnos- och behandlingsresurser bedömts vara viktiga.
Utskottet delade uppfattningen att det är angeläget att resurser satsas för att öka kunskaperna om primär fibromyalgi och andra skelett- och muskelsjukdomar, eftersom dessa sjukdomstillstånd i många fall leder till ett svårt lidande för många människor och också medför stora kostnader för samhället. Utskottet erinrade om att sjukdomarna i rörelseorganen också uppmärksammats som ett angeläget medicinskt område under arbetet med riktlinjer för hälso- och sjukvården inför 90-talet. Utskottet hänvisade sedan till det arbete som inletts av socialstyrelsen när det gäller förebyggande insatser mot sjukdomar i rörelseorganen.
I betänkandet 1989/90:SoU10 behandlade utskottet bl.a. en motion om reumatikernas situation. Utskottet uttalade att stor uppmärksamhet bör ägnas de reumatiska sjukdomarna.
I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 73) uttalades att utskottet vid flera tillfällen tidigare har framhållit vikten av både förebyggande arbete och en god vård för dem som drabbas av reumatiska sjukdomar.
Såvitt gällde yrkanden om reumatologkonsulter inom primärvården och en ytterligare enhet i barnreumatologi ansåg utskottet att frågan hur vården för olika sjukdomar skall organiseras är en fråga för huvudmännen inom hälso- och sjukvården och inte för riksdagen. Motionerna därom avstyrktes (reservation fp).
Från socialstyrelsen uppges att det inte finns något reellt underlag för att bedöma kösituationen för människor med reumatiska symtom.
I en nyligen avlämnad redogörelse till riksdagen (redog. 1991/92:4) från Nordiska rådets svenska delegation anfördes följande angående finansiering av det nordiska reumatikeråret (s. 47).
Nordiska rådet rekommenderar de nordiska ländernas regeringar att ställa tillräckliga medel till förfogande för att på nationellt plan säkerställa genomförandet av det nordiska reumatikeråret.
Social- och miljöutskottet framhöll att man genom ett nordiskt reumatikerår kunde lyfta fram den reumatologiska forskningen, då det fanns stort kunskapsbehov angående orsakssamband, förbättrade behandlingsmetoder m.m. Enligt utskottet skulle en nationell delfinansiering komma att bli nödvändig. Detta liksom behovet av utförliga nationella förberedelser talade för att man skulle uppskjuta genomförandet av reumatikeråret till 1993.
Epilepsi
Motioner
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att ge förslag till den framtida epilepsivården (yrkande 7). I motionen anförs att ca 100 000 människor i Sverige lider av epilepsi av olika svårighetsgrad. Av dessa borde ett stort antal kunna beredas en bättre hjälp och förbättrad medicinsk eller kirurgisk behandling.
I motion 1990/91:So403 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av åtgärder för ökad säkerhet och trygghet för personer med epilepsi. I motionen pekas på den sociala sidan av epilepsivården. Allmänna problem är skador vid anfall, social isolering, problem med transporter och eget boende.
I motion 1990/91:So482 av Bo Nilsson m.fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen tillkännager att det krävs särskilda resurser för att på ett adekvat sätt ta hand om barn med epilepsi (yrkande 2). Förslag har framförts om bildande av en överregional specialistgrupp med särskilt ansvar för dessa barn. I motionen begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen beträffande behov av inköp av en magnetencefalograf till Karolinska sjukhuset (yrkande 1). Enligt motionärerna är det nödvändigt med en statlig ekonomisk medverkan vid inköpet eftersom kostnaden har angetts till ca 17 milj.kr. Magnetencefalografen är en apparat som gör att man kan lokalisera epilepsicentrum med mycket stor precision. Detta möjliggör i sin tur ett alternativ till den konventionella operationsmetoden på så sätt att operationen kan genomföras med s.k. strålkniv, utan narkos och oblodigt.
Tidigare behandling m.m.
Utskottet behandlade i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 78--80) flera motioner om epilepsivården. Utskottet konstaterade att inom såväl socialstyrelsen som statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) pågick utredningsarbete i syfte att förbättra vården för människor som drabbats av epilepsi. Utskottet förutsatte att pågående utredningsarbete skulle komma att leda till förbättringar av epilepsivården och att något uttalande från riksdagen inte behövdes. Motionerna avstyrktes.
SBU har kommit med en rapport om epilepsikirurgi (preliminär upplaga juni 1991). Också statens medicinska forskningsråd har under 1991 publicerat en översikt (kunskapssammanställning) i samma ämne. Socialstyrelsen räknar enligt uppgift med att dess rapport om epilepsivården kommer senare i höst.
Smärtbehandling
Motion
I motion 1990/91:So439 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen påverkar landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i varje landsting samt att personalen får den utbildning och vidareutbildning som denna verksamhet kräver.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU15 flera motionsyrkanden om behandling mot smärta. I betänkandet hänvisades bl.a. till socialstyrelsens kungörelse om medikamentell smärtbehandling i terminal vård (SOSFS (M) 1979:21) och socialstyrelsens allmänna råd om smärtbehandling i livets slutskede (Allmänna råd 1989:1). Råden tar upp olika faktorer bakom smärtupplevelser och olika behandlingsmetoder. Råden är emellertid inte avsedda endast vid vård i livets slutskede. De allmänna råden anses kunna äga giltighet även i många fall av smärttillstånd som drabbar människor med god livsprognos. Det hänvisades också till av Svenska läkaresällskapet och Örebro läkaresällskap anordnade efterutbildningskurser om smärta och smärtbehandling och en av Svenska läkaresällskapet och Spri utgiven dokumentation från sådan efterutbildning (Spri-rapport 219).
Utskottet anförde vidare i betänkandet (s. 34):
Utskottet kan inledningsvis konstatera att motionärerna tar upp ett mycket viktigt område, nämligen den stora betydelsen av att människor med svåra smärtor kan få en effektiv behandling. I en väl utbyggd sjukvård skall patienten kunna kräva god smärtbehandling som ett led i god omvårdnad och adekvat medicinsk behandling. Att så många människor inte får hjälp mot svåra smärtor har många orsaker. Emellertid är förutsättningarna för behandling av smärta bättre i dag än tidigare. Enligt utskottet är det betydelsefullt att forskningen om smärtbehandling kan utvecklas och vårdpersonalen stimuleras till större kunskap om smärta och smärtbehandling.
All smärtbehandling är ett samarbete mellan patient och sjukvårdspersonal, där patientens upplevelser är basen. Varje vårdform har sina problem och sina möjligheter till lösningar. Det är viktigt att åstadkomma ett gott samarbete mellan primäransvarig läkare, vårdlag och läkare, sjuksköterska och annan personal med specialkunskap i smärtlindring. Patientens anhöriga får inte heller glömmas bort i sammanhanget. Det sker en snabb utveckling när det gäller smärtbehandling, en utveckling som bör stödjas med bl.a. resurser för utvärdering. Vidareutbildning och handledning spelar en mycket viktig roll. Utskottet delar uppfattningen i de aktuella motionerna att vårdpersonalen såväl i sin grund- som fort- och vidareutbildning måste få ökade kunskaper om smärtbehandlingens möjligheter. Det är enligt utskottet också angeläget att socialstyrelsen tar sitt ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling på området. Ett viktigt initiativ för att öka kunskaperna om smärtbehandling har redan tagits av Spri och Svenska Läkaresällskapet genom anordnandet för något år sedan av den tidigare nämnda efterutbildningskursen om smärta och smärtbehandling.
Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:213).
Utskottet anförde vidare:
När det gäller frågan om hur smärtbehandlingsarbetet bör organiseras har utskottet ovan framhållit vikten av ett gott samarbete mellan olika medicinska specialiteter och mellan olika personalkategorier inom vården för att behandlingen mot smärta skall kunna förbättras. Som också framgått tidigare finns på olika håll i landet särskilda smärtvårdsgrupper, smärtkliniker eller polikliniska smärtmottagningar. Utskottet vill understryka att erfarenheterna från sådana verksamheter måste tas till vara i vårdarbetet och i utvecklingen av metoder för behandling mot smärta. Hur detta arbete skall byggas upp i de enskilda landstingen måste emellertid enligt utskottets bedömning i första hand vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen själva.
Utskottet var därför inte berett att ställa sig bakom motionskrav om att det i varje landstingsområde skall inrättas särskilda kliniker eller enheter för smärtbehandling. De aktuella motionsyrkandena avstyrktes.
Regeringen har därefter, genom beslut den 15 februari 1990, uppdragit åt socialstyrelsen att i lämpligt sammanhang beakta vad riksdagen anfört samt att senast den 31 mars 1991 till regeringen rapportera vilka åtgärder som vidtagits med anledning av uppdraget.
Socialstyrelsen har i samband med sin redovisning av uppdraget om kvinnors hälsa m.m. (se nedan) även redovisat vad som görs i utbildningshänseende för att öka kunskapen om smärtbehandlingens möjligheter. Styrelsen anför att allmänna råd om smärtbehandling (1989:1) brukar användas vid utbildning av ledningspersonal. Styrelsen har vidare deltagit i läroplansarbete inom skolöverstyrelsen i samband med reformering av gymnasieskolan. I den läroplan för försöksverksamhet med den treåriga omvårdnadslinjen i gymnasieskolan som nu utarbetas och som utbildar för verksamhet inom sjukhus och kommunal hemtjänst kommer styrelsen att arbeta för att kunskap om smärta och smärtbehandling beaktas.
Ortopedisk medicin
Motioner
I motion 1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om förbättrad läkarutbildning inom området ortopedisk medicin (yrkande 2). Motionären anför att det med tanke på den stora efterfrågan på ryggbehandlingar är av allra största vikt att forskningen inriktas även på området ortopedisk medicin. Det räcker emellertid inte med enbart forskning. En utveckling av läkarutbildningen på området skulle bidra till en större förståelse för och en mer nyanserad debatt om alternativa behandlingsmetoder.
I motion 1990/91:So413 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) hemställs att riksdagen beslutar dels att utbildningstjänster i ortopedisk medicin skall inrättas (yrkande 1), dels att en statlig vidareutbildning för sjukgymnaster i ortopedisk medicin skall inrättas (yrkande 3). I motionen begärs också ett tillkännagivande till regeringen om att läkare med utbildning i ortopedisk medicin skall få specialistkompetens (yrkande 2).
Tidigare behandling
Regeringen lade genom proposition 1988/89:138 fram förslag till nya riktlinjer för läkarnas specialiseringstjänstgöring. Riksdagen godkände hösten 1989 i princip de föreslagna riktlinjerna (1989/90:SoU9 och rskr. 16). I samband med behandlingen av förslaget till nya riktlinjer uttalade sig utskottet också om motionsyrkanden om den ortopediska medicinens ställning (1989/90:SoU9). Motionerna avstyrktes med motiveringen att det inte bör ankomma på riksdagen att göra något uttalande om vilka de medicinska specialiteterna bör vara (reservation mp).
Regeringen har genom förordningen 1991:1325 fastställt de specialiteter inom vilka specialistkompetens kan erhållas fr.o.m. den 1 januari 1992. Ortopedisk medicin är inte en specialitet.
Whiplash
Motion
I motion 1990/91:So494 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (båda fp) begärs tillkännagivanden till regeringen om förstärkta forskningsinsatser (yrkande 1), stödjande åtgärder på handikappsidan (yrkande 2) samt fördjupad information (yrkande 3). Samtliga yrkanden rör skador av whiplash-karaktär eller s.k. pisksnärtskador. Dessa skador kan uppstå vid en kollision av något slag då en snabb pendelliknande rörelse uppkommer och huvudet kastas antingen bakåt eller åt sidan. Följden blir skador i mjukdelarna och ledbanden mellan kotorna, liksom i celler och nerver. Ofta är skadorna inte synbara. Många av dem som drabbas kan få en livslång smärta.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU19 ett motionsyrkande om forskning om skador av whiplash-karaktär. Utskottet konstaterade att den form av trafikskada som kallas whiplash drabbar många människor, att forskning om whiplash bedrivs vid Umeå universitet och vid Åre sjukhus samt att det vid Sahlgrenska sjukhusets smärtklinik i Göteborg bedrivs försök med att lindra den värk som drabbar whiplash-skadade. Utskottet uttalade att det såg positivt på forskning om whiplash-skador men ansåg inte att riksdagen bör prioritera mellan olika forskningsprojekt utan att detta bör göras av de anslagsbeviljande myndigheterna. Motionen avslogs.
Även i betänkandet 1990/91:SoU4 behandlades ett motionsyrkande med anknytning till behovet av vård och efterbehandling vid skador av whiplash-karaktär. Yrkandet avslogs.
Hörselvård
Motioner
I motion 1990/91:So462 av Gunnar Nilsson (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om resurs- och organisationsproblem inom hörselvården. Motionären pekar på de långa väntetiderna som i första hand drabbar äldre hörselskadade eftersom barn och yrkesverksamma personer ges förtur. Detta faktum kan för många äldre få förödande konsekvenser både psykiskt och socialt.
I motion 1990/91:So481 av Rolf L Nilson (v) begärs ett liknande tillkännagivande.
I motion 1990/91:So273 av Nils T Svensson (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om inrättande av obligatorisk hörselkontroll före 65-årsåldern. Motionären anför att den vanligaste hörselskadan är av åldersbetingad art som ofta debuterar i 60--65-årsåldern. Även en del skador som orsakats av buller debuterar i den åldern.
I motion 1990/91:So480 av Rolf L Nilson (v) begärs ett liknande tillkännagivande.
Tidigare behandling
I sitt betänkande 1990/91:SoU4 (s. 83) behandlade utskottet en motion om hörselskador. Utskottet delade inställningen i motionen att hörselskador bör förebyggas och att hörselskadade skall kunna beredas god vård men konstaterade att det inte ankom på riksdagen att pröva vilka åtgärder som behövs för att hörselskador skall kunna förebyggas och vilka åtgärder som behövs på vårdområdet.
Landstingsförbundet har nyligen gjort en enkät om kösituationen inom hörselvården, i synnerhet vad gäller väntetider för att få hörapparat utprovad. Väntetiderna varierar från ingen väntan alls till drygt två och ett halvt år. Väntetiden som avses är endast tiden från det beslut fattas att patienten skall ha hörapparat och fram till första besöket för utprovning av hörapparat. Den tid man får vänta på att komma till öronläkare/audiolog för att bli undersökt är alltså inte medräknad, inte heller eventuell väntetid för pedagogisk uppföljning efter hörapparatutprovningen och/eller för installation av hörseltekniska hjälpmedel i hemmet eller skolan. På sina håll i landet genomför man utprovning av hörapparat redan i samband med första besöket.
Cancer
Motion
I motion 1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) begärs dels att regeringen tillsätter en cancerutredning med uppgift att lägga fram konkreta förslag för hur den prognosticerade cancerexplosionen skall kunna hejdas och vändas till en nedgång i cancerfrekvensen (yrkande 4), dels ett tillkännagivande till regeringen om att en sådan ny cancerutredning skall innehålla ett betydande inslag av företrädare för det s.k. allmänmiljöperspektivet beträffande cancerorsaker (yrkande 5). Motionärerna anför att det finns två olika skolor när det gäller kraven på åtgärder för att förebygga cancer: livsstilsskolan drar framför allt fram faktorer som livsmedel, mat och tobak i rampljuset, medan allmänmiljöskolan betonar arbetsmiljöer och utsläpp i luft, vatten och mark.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 80 f.) behandlade utskottet liknande motionsyrkanden. Utskottet noterade att cancerkommittén, liksom tidigare WHO, bedömde att i 80 % eller mer av alla cancerfall bidrar kost- och miljöfaktorer till cancerns uppkomst. Vilka dessa faktorer är anses dock endast delvis känt. Den bäst kartlagda och väldokumenterade orsaken till cancer är tobaksrökning. Enligt cancerkommitténs beräkningar förorsakar rökning ca 15 % av all cancer och uppemot 80% av all lungcancer. Även s.k. passiv rökning samt bruk av rökfria tobaksvaror har visst samband med en ökad cancerrisk.
På senare år har samlats en rad indicier på att kostvanor har samband med flera olika cancertyper, framför allt cancer i grovtarm och magsäck men också i bröst och prostata. Totalt kunde kosten enligt dessa beräkningar påverka 30 % av all cancer. Även andra levnadsvanor anses ha betydelse för särskilda cancertyper (alkohol i relation till bl.a. cancer i matstrupen och sexualvanor i relation till livmoderhalscancer). Luftföroreningar anses enligt en rad aktuella svenska studier ansvara för endast 1--2 % av all cancer, joniserande strålning från radon, röntgen m.m. för endast ett par procent. Arbetsmiljöns kemiska och fysikaliska komponenter kan i och för sig ha stor betydelse för särskilda yrkesgruppers cancerrisker, men för det totala antalet cancerfall i samhället har bl.a. cancerkommittén bedömt att andelen ligger mellan 1 och 10 %. Sammantaget betonas dock att den långa latenstiden mellan exposition och cancerinsjuknande försvårar säkra bedömningar av dagens miljörisker.
Utskottet konstaterade att såväl cancerkommittén som den under hälso- och sjukvårdsberedningen inrättade folkhälsogruppen ansåg att kunskapsunderlaget beträffande samband mellan cancer och vissa av våra levnadsvanor -- särskilt tobaks- och kostvanor -- var tillräckligt för att motivera åtgärder från samhällets sida.
Utskottet konstaterade sammanfattningsvis att 1979 års cancerkommitté hade en mycket bred ansats för sitt arbete och att kommittén mycket utförligt försökte att analysera alla kända faktorer när det gäller cancersjukdomarnas uppkomst, orsaker och utbredning. Cancerkommitténs arbete har följts upp på olika sätt och av olika organ, där särskilt folkhälsogruppen förtjänade att nämnas. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att det saknades skäl att tillsätta en ny cancerutredning.
Medicinsk fotvård
Motion
I motion 1990/91:So472 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att socialstyrelsen med skyndsamhet bör redovisa den utredning om den medicinska fotvården för diabetiker och vissa andra patientkategorier som skulle varit redovisad före utgången av 1988.
Tidigare behandling
I betänkandet SoU 1987/88:7 behandlades frågan om specialfotvård för diabetiker. Utskottet ansåg att det fanns skäl att göra en allmän genomgång av den medicinska fotvården för diabetiker och vissa andra patientkategorier. Socialstyrelsen fick av regeringen i uppdrag att utreda frågan.
I en den 21 januari 1991 dagtecknad rapport har socialstyrelsen redovisat sitt uppdrag till socialdepartementet. Rapporten är omfattande och bygger på enkäter till kommuner, landsting och medicinska experter. Den tar upp frågor om ansvar, organisation och huvudmannaskap bl.a. Rapporten har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.
Kvinnosjukvård
Allmänt
Motioner
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en förbättrad kvinnosjukvård (yrkande 6). Motionärerna anför att hälsoproblem som är typiska för kvinnor inte alltid får den uppmärksamhet inom forskning och politik som motsvarande mer manliga sjukdomar får. I en resursknapp tid måste vid resursfördelningen speciell uppmärksamhet riktas mot de kvinnliga sjukdomsgrupperna. Motionärerna pekar bl.a. på att eftervården av bröstcanceropererade kvinnor samt mammografiutbyggnaden är eftersatta områden.
I motion 1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att resurser och forskning skall inriktas på kvinnosjukdomar (yrkande 5) (motiv finns i A 812).
Tidigare behandling
I betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 35 f.) behandlade utskottet motioner om kvinnors hälsa. Utskottet ansåg det angeläget att såväl forskningsansvariga som utbildningsansvariga myndigheter ägnar frågor om kvinnors hälsa en skärpt uppmärksamhet. Ett särskilt ansvar åvilar socialstyrelsen. Utskottet förutsatte att regeringen skulle ta de initiativ som behövdes för att problemen kring kvinnors hälsa skulle kunna få den ökade uppmärksamhet som var nödvändig. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 213).
Regeringen gav den 15 februari 1990 socialstyrelsen i uppdrag att i lämpligt sammanhang beakta vad riksdagen anfört samt att till regeringen rapportera vilka åtgärder som vidtagits med anledning av uppdraget.
Socialstyrelsen har den 12 april 1991 överlämnat en rapport över uppdraget till socialdepartementet. I rapporten anförs bl.a. följande.
Olika forsknings- och andra undersökningsresultat visar att sjukdomsmönstret förändrats och att särskilt ryggbesvär och annan värk ökat särskilt bland kvinnor. Livsstilssjukdomar (cancer, hjärt- och kärlsjukdomar) har också ökat bland kvinnorna. På senare tid har ett nytt begrepp, de s.k. frustrationssjukdomarna, uppmärksammats.
När det gäller skadeverkningar av tobak och alkohol är kvinnor också mer utsatta än män. Kvinnor har t.ex. en mycket lägre toleransgräns än män, innan skadeverkningar inträder vid bruk av tobak och alkohol.
Det är således så att kvinnors sjukdomar, symtom och skador ofta är förorsakade av ett samspel av betingelser som arbetsbelastning, omsorgsansvar, förslitningseffekter, låga löner, långa arbetsdagar, monotona jobb och lågt inflytande. Kvinnors totala livsvillkor har dock varit förhållandevis lite uppmärksammade när det gällt att söka förklaringar till kvinnors ohälsa och sjukdomar.
Mot denna bakgrund är det väsentligt att djupare belysa hur dagens levnadsförhållanden påverkar kvinnorna i syfte att förebygga hälsoproblem. Vidare är det viktigt att utveckla insatserna för tidig rehabilitering. Stor uppmärksamhet bör riktas mot de psykologiska, emotionella och sociala aspekterna.
Socialstyrelsen planerar nu för en konferens kring kvinnors ohälsa sedd i brett socialt och medicinskt perspektiv. Styrelsens avsikt är att inbjuda föreläsare som företräder medicinska, psykologiska, arbetsmiljö- och folkhälsopolitiska ståndpunkter. Konferensen skall dokumenteras och materialet spridas till berörda för att medverka till kunskapsutveckling och kunskapsuppbyggnad kring dessa frågor.
Socialstyrelsen kommer också att inom ramarna för ett folkhälsoarbete följa och utvärdera hälsoläget beträffande kvinnor.
Regeringen har i beslut den 6 juni 1991 lagt socialstyrelsens rapport till handlingarna.
Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut, Spri, har givit ut en rapport om kvinnosjukvård inom Dagmar 50-projektet (Spri-rapport 310). Projektet är gemensamt för staten och Landstingsförbundet och det syftar till att öka tillgänglighet och kapacitet i vården. Arbetets inriktning fastställdes i samband med den s.k. Dagmaröverenskommelsen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen för år 1990. Kvinnosjukvården är ett av sex medicinska verksamhetsområden som ledningsgruppen för Dagmar 50 har beslutat att uppmärksamma särskilt. I rapporten redovisas resurserna och deras användning på kliniknivå. Syftet är att stimulera till diskussion om hur man kan organisera och producera sjukvård.
Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor
Motion
I motion 1990/91:So414 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen skall utreda förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år. Motionärerna anför att kvinnor tio gånger oftare än män drabbas av sköldkörtelsjukdomar. Ungefär var tjugonde kvinna riskerar att någon gång under sitt liv råka ut för en ämnesomsättningsrubbning som beror på någon sköldkörtelsjukdom. Risken ökar under tioårsperioden efter menopaus.
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare behandlat en liknande motion, nämligen i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 50). Utskottet anförde då att regelbundna undersökningar av personer utan symtom -- s.k. hälsokontroller -- för att förhindra eller tidigt upptäcka olika sjukdomar har under lång tid diskuterats livligt. Optimismen var från början stor på många håll men har med tiden ersatts av en betydligt mera skeptisk inställning. Mot massundersökningar talar att en hel del sjukdomsfall förblir oupptäckta trots kontroller, att hälsokontroller skapar "överdiagnostik" så att en rad ofarliga förändringar upptäcks och behandlas i onödan och att utbytet, dvs. upptäckten av sjukdomsfall där en tidig diagnos är viktig, är litet i förhållande till de höga kostnaderna. Den dominerande uppfattningen för närvarande är att omfattande hälsokontroller av stora åldersgrupper har ett begränsat värde (se även bl.a. betänkandena SoU 1985/86:16 och 1986/87:27).
Förlossningsvård
Motioner
I motion 1990/91:So441 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att socialstyrelsen bör uppmana landstingen att värna om de små förlossningsenheterna (yrkande 1) samt att vårdplatser bör finnas inom rimligt avstånd var man än bor i landet (yrkande 2). Motionärerna anför att den centralisering av förlossningsvården som påbörjats och som drabbar landsbygden strider mot hälso- och sjukvårdslagens intentioner. De anser att de små förlossningsenheterna skall få vara kvar.
I motion 1990/91:So442 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att ersättning för hemförlossning skall tas ut i enlighet med det i motionen framlagda förslaget (yrkande 1). Motionärerna föreslår att avgift skall tas ut enligt samma regler som för besök av distriktssköterska, eller att avgift helt slopas. Samma motionärer hemställer att riksdagen begär att regeringen skall låta ta fram en samlad skrift som beskriver kulturella skillnader i synen på födandet hos olika kulturer (yrkande 2) samt begär slutligen ett tillkännagivande till regeringen att en översyn skall göras så att inte landstingen sänker ambitionen för bra barnavård (yrkande 3). Motionärerna framhåller att barn bör få en så god start som möjligt och att kortsiktigt ekonomiskt sparande inte får vara styrande.
Bakgrund
Socialstyrelsen har nyligen givit ut allmänna råd om hemförlossning (SOSFS 1990:22). Syftet med råden är att klarare definiera barnmorskans ansvar samt att underlätta kontakten mellan henne och vederbörande förlossningsklinik. I råden erinras bl.a. om vad som åligger en barnmorska som biträder vid en hemförlossning.
Tidigare behandling
Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat motioner om förlossningsvården (se bl.a. betänkandena SoU 1986/87:1, 1987/88:22, 1988/89:SoU15 och 1990/91:SoU4. Vid sin behandling av frågor om förlossningsvården, i betänkandet 1988/89:SoU15, erinrade utskottet om de tidigare uttalandena om att det överordnade målet för mödra- och förlossningsvård måste vara att säkerställa en säker och trygg graviditet och förlossning. Utskottet hänvisade till att det under den senaste tiden kommit till stånd en utveckling när det gäller omhändertagandet av föräldrar och barn vid förlossning. Utskottet påpekade att små förlossningsenheter naturligtvis inte har samma tekniska resurser som en större och att tillgång till tekniska resurser och en mera specialiserad vård innebär större möjligheter att klara oväntade komplikationer under eller efter en förlossning. Resurserna måste enligt utskottet avvägas mot förlossningsenheternas storlek och närhet i geografiskt hänseende. Sådana avvägningar måste i första hand vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet fann inte skäl till något initiativ från riksdagens sida med anledning av den då aktuella motionen. (res. m.)
Insatser i syfte att förhindra självmord
Motion
I motion 1990/91:So495 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (båda fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av förebyggande insatser inom psykiatrin i syfte att förhindra självmord. Motionärerna anför att självmord länge har varit en vanlig dödsorsak i Sverige. Det går emellertid inte att generalisera om de bakomliggande orsakerna till varför människor begår självmord men det finns vissa riskgrupper, enligt uppgifter bl.a. från WHO och socialstyrelsen. En grupp är yngre ensamma kvinnor med barn vilka många gånger lever i en situation med komplicerade sociala problem. Många av självmordsoffren har före dödsfallet sökt någon form av vård. Detta pekar enligt motionärerna på att det förebyggande arbetet inom psykiatrin måste förbättras. En annan grupp med ökande självmordssiffror är sjuksköterskor. Vidare har antalet självmord bland ungdomar fördubblats de senaste decennierna. Ytterligare en grupp med hög självmordsfrekvens är änkor. Motionärerna konstaterar att kvinnor synes genomgående mer benägna för självmord än männen. Även anhöriga till självmordsoffer måste ges bättre möjligheter till professionell hjälp efter ett självmord.
Bakgrund
I proposition 1990/91:175 Om vissa folkhälsofrågor framhålls bl.a. följande när det gäller den psykiska hälsan.
Antalet registrerade självmord, som ökade under många år, har sedan början av 1970-talet hållit sig på en oförändrad nivå och t.o.m. sakta börjat minska -- under 1980-talet med 1--2 % per år. Den under en period sjunkande alkoholkonsumtionen och låga arbetslösheten anses här ha haft viss betydelse. Att det inte är frågan om en allmänt minskad självmordsbenägenhet visar emellertid det förhållande att antalet självmordsförsök som kommer till sjukvårdens kännedom samtidigt har ökat. Minskningen av självmorden har dessutom begränsat sig till fall som sker genom förgiftning genom läkemedel utskrivna inom sjukvården.
I den samlade bilden av möjliga orsaker till den psykiska ohälsan spelar en rad psykosociala förhållanden en betydelsefull roll. Viktiga skyddsfaktorer är tillgång till socialt nätverk och arbete samt individens upplevelse av mening och sammanhang i samhället. Till dessa psykosociala faktorer finns rika möjligheter att knyta insatser med primärpreventiv effekt på den psykiska ohälsan.
Socialstyrelsen har i 1991 års Folkhälsorapport under rubriken Att förebygga självmord redovisat bl.a. följande.
Självmordsbeteende är ibland sökande efter hjälp. Att på olika sätt svara på det hjälpbehovet är den viktigaste strategin för det förebyggande arbetet. Våra kunskaper om bakgrunden till självmordsbeteende, om den faktiska förekomsten av självmord och effekter av förebyggande insatser är outvecklade. Det saknas idag gemensamma definitioner, nationella och regionala epidemiologiska data, metoder för interventioner och metoder för utvärdering av dessa. Inom ramen för realiserandet av WHOs program Hälsa för alla i Europa år 2000 föreslår en arbetsgrupp inom WHO att nationella program för självmordsprevention formuleras, vilka i tillämpliga delar bör samordnas med andra preventionsprogram t.ex. mot missbruk, psykisk ohälsa och olycksfall. En nationell kommitté bör arbeta med att förverkliga programmet.
Därefter nämns flera åtgärder för att förebygga självmord (s. 90).
Tidigare behandling
I två betänkanden från i höstas, nämligen 1990/91:SoU4 och SoU6, berörde utskottet motioner med anknytning till självmord. Efter en genomgång av statistik, pågående studier och forskning inom olika områden för att förebygga självmord ansåg utskottet att något initiativ från riksdagens sida inte behövdes. I sitt betänkande 1990/91:SoU23 om folkhälsofrågor ansåg utskottet att förebyggande av bl.a. självmord är en fråga för det kommande folkhälsoinstitutet.
Center för tortyroffer
Motion
I motion 1990/91:So281 av Inger Schörling m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att alla som varit utsatta för tortyr skall erbjudas sakkunnig behandling psykiskt och fysiskt på ett center för tortyroffer (motiveringen finns i motion 1990/91:Sf627).
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare behandlat motioner om särskilda centra för rehabilitering av tortyroffer. I betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 30 f.) finns en utförlig redovisning därav. Utskottet ansåg sammanfattningsvis att regeringen borde överväga hur staten kan stödja en uppbyggnad av stödverksamheter för flyktingar och invandrare med svåra psykiska och fysiska men i landstingens eller frivilligorganisationernas regi. Vad utskottet sålunda anfört borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 213).
Regeringen har därefter beslutat att överlämna riksdagsskrivelsen till psykiatriutredningen (S 1989:01). Kommittén beräknas avge sitt slutbetänkande i slutet av juni 1992.
Hälsopass m.m.
Motion
I motion 1990/91:So501 av Per Stenmarck och Rune Rydén (båda m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsopass. Motionärerna hänvisar till att man i andra länder byggt upp ett system för information om sjukdomsbilden hos människor som skall resa till andra länder. I ett hälsopass finns på olika språk uppgifter om vilka sjukdomar resenären lider av och vilka mediciner han eller hon är beroende av.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 98) uttalade utskottet bl.a. följande med anledning av en motion om hälsopass. Utskottet kan i och för sig ha förståelse för att människor, särskilt äldre, som skall resa utomlands skulle känna en extra trygghet med ett officiellt system med hälsopass. Utskottet är dock inte berett att ställa sig bakom kraven i motionerna på ett tillkännagivande till regeringen i frågan. Utskottet vill särskilt erinra om de integritetsfrågor som är förknippade med registrering av sjukdomar m.m. Ett omfattande utrednings- och beredningsarbete pågår redan på detta område.
Pågående arbete
Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut, Spri, har en grupp som arbetar med utveckling rörande s.k. smart card, patientkort med minne. Gruppen har många kontakter internationellt, främst i Europa. I Sverige pågår försöksverksamhet i mindre omfattning i Göteborgsområdet (Tjörn) med smart card. Senare under hösten planerar Spri en konferens i frågan.
Personalpolitik m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om behovet av en långsiktig planering av personalförsörjningsläget inom hälso- och sjukvården (yrkande 11) samt behovet av satsningen på sjukvårdspersonalen (yrkande 12). Motionärerna framhåller att en god tillgång på sjukvårdspersonal i hela landet är en förutsättning för en rättvis sjukvård.
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om personalutveckling inom hälso- och sjukvården (yrkande 5). I motionen anförs bl.a. att det i hög grad är de anställdas motivation och kompetens som avgör kvalitet, service och effektivitet inom den svenska sjukvården. Missnöjet med sjukvården som arbetsplats måste enligt motionärerna mötas genom en rad åtgärder där det kanske viktigaste är att göra enheterna inom sjukvården mer självständiga. Andra viktiga områden är löner, arbetstider, ersättning för arbete på obekväm arbetstid och belöning av goda prestationer.
Tidigare behandling
Utskottet har under de senaste åren återkommande understrukit betydelsen av åtgärder på en rad olika områden som har betydelse för personalförsörjningen inom sjukvården och utvecklingen för den personal som arbetar där. En utförlig redovisning lämnades i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 86--90). Där sades bl.a. att sådana åtgärder som efterlystes i de motioner som då var aktuella, som mycket liknar de nu aktuella, nämligen utvecklingsarbete på en rad områden där sådant som arbetstider, arbetsorganisation, åtgärder för att öka möjligheterna till utveckling i vårdarbetet, insatser för att öka attraktiviteten, utbildningar som leder fram till vård- och serviceyrken och andra utbildningsinsatser hade utskottet betonat särskilt. Utskottet hade tidigare avstyrkt motionsyrkanden av motsvarande allmänt innehåll som de då aktuella med hänvisning framför allt till det omfattande arbete med personalfrågorna som inletts inom hela vårdområdet. I betänkandet 1991/92:SoU6 behandlas frågor rörande tillgången på läkare.
Utskottets bedömning
Den nya regeringen har i regeringsförklaringen aviserat en översyn av sjukvårdens organisation och finansiering. I regeringsförklaringen sägs att välfärdspolitiken inte alltid fungerar som den skall. Bristerna är påtagliga. Köerna måste kortas. Servicen skall förbättras. Regeringen är enligt förklaringen starkt medveten om de växande problemen inom sjukvården. Att förändra och förbättra vården blir en av dess viktigaste uppgifter när det gäller välfärdspolitiken, sägs det vidare i regeringsförklaringen. Den nuvarande organisationen fyller inte de krav som måste ställas på en fungerande sjukvård. Sjukvårdens organisation präglas i alltför hög grad av centralplanering, tröghet och byråkrati. Ett viktigt mål är att öka valfriheten för patienter. Bättre förutsättningar skapas för att nya former av vård snabbt kan växa upp, enligt regeringsförklaringen.
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag inom hälso- och sjukvårdens område.
Utskottet avstyrker därmed motionerna 1989/90:So408 (v), 1989/90:So494 (m), 1990/91:So273 (s), 1990/91:So281 (mp), So308 (mp) yrkandena 4 och 5, So403 (s), So413 (mp) yrkandena 1--3, So414 (v), So427 (m), So428 (fp) yrkande 7, So439 (mp), So441 (mp) yrkandena 1 och 2, So442 (mp) yrkandena 1--3, So443 (mp) yrkandena 1 och 4, So446 (c) yrkandena 3, 11 och 12, So447 (m) yrkandena 3--5, So449 (mp) yrkande 1, So460 (s), So462 (s), So465 (s), So472 (mp), So480 (v), So481 (v), So482 (s) yrkandena 1 och 2, So483 (fp) yrkande 2, So484 (fp) yrkande 1, So488 (fp), So494 (fp) yrkandena 1--3, So495 (fp), So498 (m) yrkandena 1 och 2, So501 (m), So510 (fp) yrkandena 2 och 3, So513 (fp) yrkandena 1--3, So517 (v), So520 (m), So524 (c) yrkande 2, So531 (fp) yrkandena 5--8 och 11 och So638 (c) yrkande 5.
Vissa etiska frågor
Fosterdiagnostik, genteknik
Motioner
I motion 1990/91:So435 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen angående vad som anförts i motionen om inriktningen av lagstiftningen vad gäller etiska frågor till följd av den medicinsk-etiska utvecklingen. Motionärerna pekar på att fosterdiagnostiken blir alltmer avancerad. Här sker hela tiden upptäckter och innovationer i en anda av optimism där man inte ser några gränser för medicinsk-teknisk ingenjörskonst.
I motion 1990/91:So421 av Ingrid Hemmingsson och Bertil Persson (båda m) hemställs att riksdagen beslutar att fosterdiagnostik skall utföras om kvinnan och hennes läkare gemensamt gjort bedömningen att så är angeläget (yrkande 1). Motionärerna anser att fosterdiagnostik i första hand bör användas i syfte att kontrollera graviditetens förlopp eller för att se om fostret lider av någon allvarlig sjukdom eller skada.
Samma motionärer hemställer att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud att upplysa om kön i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna anser att s.k. bifynd, dvs. information som inte efterfrågas vid undersökningen, inte bör lämnas ut. Motionärerna hemställer slutligen att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utforma regler avseende bifynd i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 3). En känslig fråga i sammanhanget är om läkaren skall vara skyldig att lämna information om alla fynd och sjukdomstillstånd, även sådana sjukdomar som inte uppträder förrän i vuxen ålder.
I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) hemställs att riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté med uppgift att komma med ett heltäckande förslag till lagstiftning om genteknik och angränsande områden inom bioteknik, vilket har betydelse även för diskussionen kring fosterdiagnostiken (yrkande 10). Motionärerna menar att vi inte via genteknisk forskning och fosterdiagnostik kan "försäkra" oss mot handikapp och sjukdom.
I motion 1990/91:So529 av Lennart Brunander m.fl. (c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om skydd av genetisk integritet (yrkande 2). Motionärerna anför att Sverige har en mycket svag lagstiftning på bioteknikområdet. Det behövs en samlad heltäckande lagstiftning som anger de etiska, sociala och miljömässiga ramarna för biotekniken.
Tidigare behandling m.m.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden liknande de nu aktuella och redovisade i anledning därav bl.a. följande i sitt betänkande 1990/91:SoU4 (s. 57 f.).
Utredningen om det ofödda barnet avgav år 1989 sitt slutbetänkande (SOU 1989:51), Den gravida kvinnan och fostret -- två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter). I fråga om fosterdiagnostik lämnas en faktaredovisning av diagnostikens användnings- och problemområden, olika diagnostikmetoder och i vilka fall fosterdiagnostik görs. Utredningens etiska övervägande i fråga om fosterdiagnostik redovisas utförligt. Frågan om frivillighet vid fosterdiagnostik tas upp, särskilt med avseende på screeningsundersökningar. Synpunkter lämnas även beträffande vilka kvinnor som bör få tillgång till fosterdiagnostik och på screeningsundersökningar.
Utredningen tar i betänkandet också upp den fria aborträtten och fosterdiagnostiken inkl. informationen till föräldrarna om resultatet av fosterdiagnostik. Utredningen pekar på det etiska dilemma som kvinnans rätt att begära abort fram till den artonde graviditetsveckan och fosterdiagnostikens möjligheter att inte bara upptäcka sjukdomstillstånd utan också ge svar på frågan om det blivande barnets kön. Utredningen har dock inte velat föreslå någon begränsning av föräldrarnas rätt till information om resultaten av genomförd fosterdiagnostik.
De etiska frågeställningar som rör den medicinska utvecklingen kring det mänskliga livets början har behandlats av utskottet vid flera tillfällen tidigare, bl.a. i betänkandena SoU 1986/87:7, SoU 1987/88:4 och 26 samt senast i betänkandet 1989/90:SoU4. Utskottet har i dessa uttryckt önskemål om ett underlag från regeringen för en övergripande principiell diskussion kring de etiska frågeställningarna kring livets början. Betänkandet 1989/90:SoU4 innehåller en sammanfattning av utskottets uttalanden i de tidigare betänkandena.
I det sistnämnda betänkandet konstaterade utskottet att de aktuella frågorna behandlas i såväl gen-etikkommitténs betänkande som slutbetänkandet från utredningen om det ofödda barnet. Utskottet konstaterade vidare att förslagen var föremål för beredning i regeringskansliet. Det noterades att vissa av frågeställningarna i motionerna också skulle komma att belysas i transplantationsutredningens arbete. Utskottet ansåg också att regeringens övervägande i dessa frågor borde avvaktas. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att regeringen skyndsamt borde återkomma till riksdagen med underlag för en övergripande principiell diskussion beträffande olika etiska frågeställningar som rör livets början. Riksdagen följde utskottet (RD 1989/90:36).
-- -- --
Utskottet delar grundsynen i flera av motionerna att den medicinska utvecklingen inte får leda till etiskt oacceptabla konsekvenser. Flera av motionärerna efterlyser åtgärder för att förhindra att kvinnor som fått kunskap om det väntade barnets kön enbart på denna grund begär abort. Motionärerna efterlyser åtgärder för att förhindra att kvinnorna under graviditeten får information om barnets kön.
Enligt utskottet är det angeläget att regeringen skyndsamt överväger de frågor som berördes i motionerna. Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).
Utskottet uttalade i sitt betänkande 1990/91:SoU10 om användning av genteknik på människan bl.a. följande.
Utskottet delar uppfattningen att det finns en risk för att den enskildes samtycke till att efterge sekretessen beträffande genetisk information blir illusoriskt om samtycket utgör ett krav för att få en anställning eller rätt att teckna en försäkring. I likhet med genetikkommittén anser utskottet emellertid inte att detta utgör tillräckliga skäl för att inskränka den enskildes självbestämmanderätt. Det är också svårt att föreställa sig hur man skulle kunna hindra den enskilde från att göra informationen tillgänglig för andra. En patient har ju exempelvis rätt att få en kopia eller avskrift av journalen utan att ange ändamålet med detta. Det är emellertid ett allvarligt integritetsproblem som motionärerna pekar på. Också i propositionen anförs att det är etiskt oriktigt att ställa upp krav på genomgången genetisk undersökning som förutsättning för anställning eller dylikt. Enligt utskottets mening måste frågan dock lösas på ett annat sätt än genom intrång i den enskildes självbestämmanderätt enligt sekretesslagen. Om inte någon annan teknisk lösning är möjlig, bör man i stället överväga att straffbelägga förfaranden som innebär att exempelvis arbetsgivare eller försäkringsbolag avkräver någon undersökningsresultat från genetiska undersökningar som villkor för anställning respektive rätt att teckna försäkring. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur oetiska krav på tillgång till genetiska data skall kunna hindras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I anledning av en motion liknande den nu aktuella So529 noterade utskottet att socialministern utgick från att socialstyrelsen noggrant följer utvecklingen när det gäller behandlingen av genetisk information och, om det befinns påkallat, aktualiserar frågan om komplettering genom lagstiftning eller på annat sätt av sådan information som det här gäller. Socialministern förutsatte också att det medicinetiska rådet som ett led i arbetet med att följa utvecklingen på genteknikens område beaktar det behov av förstärkt informationsskydd som kan uppkomma om förutsättningarna ändras i förhållande till nuläget. Utskottet avstyrkte motionen (res. c och v). Riksdagen följde utskottet (rskr. 114). I betänkandet har på s. 28 f. utförligt redovisats vad som för närvarande gäller för etisk normbildning och kontroll.
Utskottet anförde vidare i betänkandet följande om s.k. bifynd (s. 16). (Den proposition som åsyftas är prop. 1990/91:52.)
I propositionen anförs att man vid genetisk diagnostik i största möjliga utsträckning bör undvika att få s.k. bifynd, dvs. information om genetiska faktorer som man inte haft anledning att söka efter. Utredningen om det ofödda barnet ansåg i sitt betänkande (SoU 1984:88) att en av fördelarna med DNA-baserad diagnostik är att ett bestämt DNA-fragment kan identifieras. Därigenom kan analysen begränsas till att avse viss efterfrågad information och bifynd i stort sett undvikas, anförde utredningen. Det kan dock inte helt uteslutas att en genetisk diagnostik ger bifynd rörande viss sjukdom för vilken bot, behandling eller lindring inte kan erbjudas. Lagrådet har anfört att inte minst med hänsyn till risken för sådana bifynd bör den i propositionen aviserade bevakningen av utvecklingen när det gäller behandlingen av genetisk information omfatta också frågan om huruvida föreskrifter kan behövas till skydd för den som undersöks. Propositionen ansluter sig till lagrådets bedömning (s. 42). Även utskottet instämmer i bedömningen att frågan om hur den enskilde skall kunna skyddas mot vissa s.k. bifynd bör uppmärksammas framöver. Utskottet utgår från att så kommer att ske.
Syftet med den då aktuella motionen ansågs tillgodosett varför motionen avstyrktes (res. mp). Riksdagen följde utskottet.
En parlamentarisk beredning har tillkallats för att bereda frågor med anknytning till användning av gentekniken, genteknikberedningen (Ju 1990:03). Beredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under andra halvåret 1992.
I den nyligen avgivna regeringsförklaringen anförde den nya regeringen att den snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska forskningen reser ständigt nya och svåra etiska problem. Denna utveckling ställer krav på en sammanhållen och etiskt förankrad politik.
Abortförebyggande åtgärder
Motioner
I motion 1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder beträffande aborter och sexuellt överförbara sjukdomar (yrkande 2). Motionärerna anför att antalet aborter nu ligger oroande högt och är ett tecken på att samhällets abortförebyggande insatser är otillräckliga. Det är därför viktigt att man på riksplanet och i landsting och kommuner intensifierar sina insatser i abortförebyggande syfte. De abortförebyggande insatserna bör enligt motionärerna samordnas med arbetet att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar. Hälsoupplysning är här en viktig insats. Vidare begärs ett tillkännagivande till regeringen om att en undersökning bör genomföras rörande preventivmedelsanvändning (yrkande 4).
I motion 1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om att arbetet med abortförebyggande åtgärder intensifieras (yrkande 1). Motionärerna anser att abortrådgivningen måste vara lättillgänglig för alla kvinnor i fertil ålder. Motionärerna begär också ett tillkännagivande rörande vikten av forskning bl.a. beträffande informationsmetoder som når fram till de unga (yrkande 2). På vetenskaplig grund bör enligt motionärerna mer effektiva informationsmetoder tas fram när det gäller abortförebyggande upplysning och samlevnadsundervisning. Samma motionärer begär ett tillkännagivande till regeringen om förbättrade möjligheter att genomföra en oplanerad graviditet (yrkande 5). De menar att det stora antalet aborter tyder på att det skyddsnät som samhället kan erbjuda en kvinna som blivit oplanerat gravid inte upplevs som tillräckligt betryggande eller också inte är tillräckligt känt.
I motion 1990/91:So433 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om en skärpning av tidsgränserna för abort. Motionärerna anser att det finns anledning att sätta en gräns för abort vid 12:e havandeskapsveckan. Därefter, mellan den 12:e och den 18:e veckan, bör abort få utföras endast efter särskilt tillstånd. I motion 1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att kuratorsstöd skall erbjudas såväl före som efter en abort (yrkande 4). Motionärerna anför att de flesta kvinnor som överväger abort befinner sig i någon form av kris och är i behov av råd och stöd. Även mannen behöver stöd.
I motion 1990/91:So487 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm (båda fp) begärs ett tillkännagivande om alternativa rådgivningsbyråer. Motionärerna pekar på en verksamhet som bedrivs i Norge sedan drygt tio år med rådgivning för gravida kvinnor i kris. Verksamheten drivs ideellt i samarbete mellan en rad organisationer. Man står till tjänst med graviditetstest, mödrahälsovård, social rådgivning, stödfamiljer och i viss omfattning också krisbostäder.
Bakgrund
Enligt abortlagen (1974:595) avgörs frågan om abort före utgången av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. För abort efter 12:e veckan men före utgången av 18:e veckan fordras i princip, utöver vad som gäller vid abort före 12:e veckan, att det företas en särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter 18:e graviditetsveckan får abort företas endast i undantagsfall. För abort krävs socialstyrelsens tillstånd som får lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Om det kan antas att fostret är livsdugligt, får tillstånd endast lämnas om graviditeten på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
I slutbetänkande av utredningen om det ofödda barnet SOU 1989:51 anges bl.a. (s. 61) att en kvinna som överväger abort alltid kan få kontakt med en kurator för samtal. Enligt vissa undersökningar är det av dem som genomgår abort före utgången av 12:e graviditetsveckan 30% som hade haft kuratorskontakt. Efter denna tidpunkt hade 47% haft sådan kontakt. Skillnaderna är stora mellan sjukvårdsdistrikten. Mannen är sällan med vid kuratorsbesöket. Han är dock oftare med hos kuratorn än i något annat led i abortvården. Kvinnor som haft kuratorskontakt före aborten erbjuds praktiskt taget alltid kontakt även efter abortingreppet. Få kvinnor utnyttjar dock den möjligheten.
När det gäller sena aborter (efter 18:e graviditetsveckan) anför utredningen (s. 62) att ett framträdande drag i abortutvecklingen under tiden efter år 1970 är minskningen av sent utförda aborter. Ännu år 1971 gjordes nära 6 % (1 098 aborter) av alla aborter senare än i vecka 18. År 1982 hade denna siffra sjunkit till 0,8 % (256 aborter). Siffran har därefter i stort sett varit konstant. År 1987 gjordes 227 aborter efter 18:e veckan. Enligt utredningens uppfattning finns det inte anledning att längre upprätthålla kravet på en kuratorsutredning om abort begärs efter 12:e graviditetsveckan. I stället föreslås att kvinnan alltid skall erbjudas kuratorsamtal oavsett när aborten begärs. Kvinnan är däremot inte skyldig att samtala med kuratorn innan abort utförs. Utredningen föreslår att det sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning som har utfört aborten skall ha en laglig skyldighet att erbjuda kvinnan (föräldraparet) samtalskontakt efter abort. I första hand torde det vara kuratorns uppgift att ge detta stöd. Kvinnan (föräldraparet) är inte skyldig att ställa upp på en sådan kontakt.
Utredningen anser inte att det finns etiska, medicinska eller psykologiska skäl att sänka 18-veckorsgränsen. Någon ändring av nuvarande ordning föreslås därför inte. Inte heller finner utredningen någon anledning att ändra den övre gränsen för abort, dvs. livsduglighet. Det bör enligt utredningen ankomma på socialstyrelsens rättsliga råd att följa den medicinska utvecklingen på området och vid behov sänka den gräns som för närvarande gäller för när abort skall vara tillåten, dvs. 22 veckor. När det gäller frågan om att ange förutsättningar för tillstånd till abort efter 18:e graviditetsveckan anser utredningen inte att skäl finns att ändra det nuvarande begreppet "synnerliga skäl".
När det gäller tidsgränserna för abort har utredningen om det ofödda barnet inte funnit skäl att föreslå någon ändring av tidsgränsen för sen abort, 18 veckor. Enligt utredningens uppfattning utgör 18:e graviditetsveckan i dag, och inom den framtid som kan överblickas, i sig en betryggande säkerhetsmarginal till livsduglighet.
När det gäller den yttersta gränsen för abort, dvs. livsduglighet, konstaterar utredningen att på vetenskapens nuvarande ståndpunkt foster som är 23--24 veckor kan bringas överleva och att man inom prematurvården inte räknar med att denna tidsgräns skall kunna förskjutas inom överskådlig tid. Barnets andningsorgan är dessförinnan inte tillräckligt utvecklat för att det ens med mycket effektiv intensivvård skall kunna överleva. Utredningen finner därför inte någon anledning att ändra denna gräns för abort. Enligt vad utredningen anser sig kunna konstatera är socialstyrelsens praxis vad gäller beviljande av sena aborter numera mer restriktiv än tidigare och överensstämmer därför väl med lagstiftningens intentioner. Utredningens förslag bereds efter remissbehandling i regeringskansliet.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU4 redovisade utskottet utförligt hur socialstyrelsen och Landstingsförbundet arbetade i abortförebyggande syfte (s.37f.).
Socialstyrelsen har nyligen utarbetat ett förslag till program för abortförebyggande åtgärder där målgrupper, förslag till åtgärder, innehåll och metoder i upplysningen diskuteras mot bakgrund av utvecklingen. Programmet innehåller inledningsvis en tillbakablick över det abortförebyggande arbetet under 1970- och 1980-talen och en statistisk överblick över utvecklingen av de legala aborterna i Sverige. Programmet innehåller förslag om att socialstyrelsen i fortsättningen skall redovisa läns-, kommun- och vissa fall församlingsdata i särskilda publikationer. Landstingen uppmuntras också att utarbeta detaljerade epidemiologiska underlag som bör utgöra en bas för vilka insatser som bör göras och för vem.
När det gäller orsakerna till det ökade antalet aborter konstateras i programmet att det inte finns en orsak utan flera. Ett uppskjutet barnafödande till högre åldrar, otillräcklig preventivmedelsrådgivning, bristande kvalitet på rådgivningen, oron för p-piller, en teknisk kondomupplysning alltför mycket kopplad till HIV-information är orsaker som kommit fram i intervjuer med personal som arbetar med rådgivning och upplysning. I avsnittet Preventivmedelsanvändningen och preventivmedelsrådgivningen beskrivs hur användningen av preventivmedel har förändrats under 1980-talet. En minskning har framför allt skett i användandet av p-piller. I rapporten framhålls ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och STD-förebyggande arbetet (STD = sexually transmitted diseases, sexuellt överförbara sjukdomar). Enligt rapporten behöver studerandehälsovården finansiellt stöd för att utveckla sin abort- och STD-rådgivning. Över huvud taget anser socialstyrelsen att abortrådgivningen behöver förstärkas. Preventivmedelsrådgivning bör ges både före och efter abort. Efterkontroller bör införas, anser man också. Socialstyrelsen föreslår också att kostnaderna för p-piller bör utredas med syftet att undersöka ungdomars priskänslighet och prioriteringar på olika varor, däribland olika preventivmedel.
Socialstyrelsen redovisar att landstingen under den allra senaste tiden alltmer uppmärksammat abortproblemet och planerar förebyggande insatser. Flera landsting har gjort handlingsprogram för STD-förebyggande insatser, där man betonat vikten av att samordna STD med abortförebyggande åtgärder. Enligt socialstyrelsen behöver dock storstäderna upprätta speciella handlingsprogram.
När det gäller målsättningen framhåller socialstyrelsen i det föreslagna handlingsprogrammet att det abortförebyggande arbetet även i framtiden bör syfta till att minska antalet oönskade graviditeter och inte i huvudsak aborter. Målgrupperna för abortförebyggande insatser sammanfaller till stora delar med målgrupperna för STD- och HIV-förebyggande insatser. En samordning av framför allt de generella upplysningsinsatserna anses därför mycket viktiga. Socialstyrelsen uttalar också en avsikt att med socialdepartementet ta upp en diskussion om att ett utvecklingsbidrag bör införas med syftet att stimulera abortförebyggande arbete och hitta nya metoder i arbetet med att nå specifika målgrupper. Ett utvecklingsbidrag skulle enligt socialstyrelsen kunna uppmuntra initiativ av mer experimentell natur.
Landstingsförbundet har nyligen i samverkan med representanter för olika verksamhet som arbetar med abortförebyggande arbete och sexuellt överförbara sjukdomar utarbetat skriften Landstingen till offensiv mot sexsjukdomar och aborter. I skriften skisseras bl.a. två modeller för en bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet. Landstingsförbundets styrelse har vid sammanträde den 5 april 1990 beslutat rekommendera landstingen att aktivt verka för en bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet. Som underlag för sådana insatser har förbundet överlämnat den nämnda skriften.
Utskottet anförde därefter följande (s. 41f.).
Utskottet har under de senaste åren med stigande oro kunnat konstatera en årlig ökning av antalet aborter. En viss stagnering har dock ägt rum under det senaste året. Utskottet vill ännu en gång framhålla att det abortförebyggande arbetet måste bedrivas aktivt. Kommuner och landsting måste noga analysera behovet av åtgärder för att åstadkomma en minskning av aborterna och avsätta resurser för detta arbete. Arbetet måste i första hand syfta till att minska antalet oönskade graviditeter. Detta förutsätter framför allt en väl fungerande preventivmedelsrådgivning.
Ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det abortförebyggande arbetet. I likhet med motionärerna och socialstyrelsen i det nya handlingsprogrammet vill utskottet framhålla ungdomsmottagningarnas roll. Mottagningarna har visat sig kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med problemen. Det är viktigt att finna nya vägar i det abortförebyggande arbetet. Alternativa rådgivningsmottagningar håller nu på att växa fram. Dessa mottagningar kommer förhoppningsvis också att kunna utveckla goda metoder för att nå kvinnor i abortsituationer. Utskottet har inte minst i HIV- och aidssammanhang framhållit betydelsen av sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Det är viktigt att denna undervisning kan utvecklas och nå fram till eleverna. Utskottet har också i flera år tillstyrkt särskilda statsbidrag till utveckling av sex- och samlevnadsundervisningen.
Utskottet behandlar i ett särskilt betänkande åtgärder mot HIV och aids. Det finns dock anledning att även i förevarande sammanhang betona att arbetet med att förebygga de sexuellt överförbara sjukdomarna har ett nära samband med det abortförebyggande arbetet.
Vid sin senaste behandling av abortfrågan noterade utskottet att socialstyrelsen arbetade med att ta fram ett särskilt handlingsprogram för att förebygga aborter. Detta program är nu klart. Programmet innehåller en rad olika förslag till åtgärder. Socialstyrelsen betonar att det lokalt förankrade arbetet i landstingen måste förstärkas. Även Landstingsförbundet har uppmanat landstingen att verka för en bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet. Utskottet anser det angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med dess omfattande förslag till insatser verkligen kan föras ut i praktiskt arbete i landstingen. Utskottet förutsätter att regeringen snabbt prövar de förslag i socialstyrelsens handlingsprogram som förutsätter regeringens medverkan.
Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).
Enligt uppgift har antalet aborter minskat något (2,5--3 %) under första halvåret 1991.
HUGO-projektet
Motion
Motionärerna i motion So529 (c) begär ett tillkännagivande till regeringen om att säkerställa svensk medverkan och insyn i kartläggningen av den mänskliga arvsmassan (yrkande 1). Motionärerna anser inte att enskilda svenska forskares medverkan i paraplyorganisationen HUGO räcker utan medverkan måste i ökad utsträckning ske genom ett aktivt deltagande där Sverige medverkar i själva forskningsutförandet. Motionärerna anser att regeringen bör vidta de nödvändiga åtgärderna för att säkerställa en sådan svensk medverkan och därmed insyn i kartläggningen av den mänskliga arvsmassan.
Tidigare behandling m.m.
I sitt betänkande 1989/90:SoU19 om forskning inom socialdepartementets område anförde utskottet följande om HUGO-projektet (Human Genome Organization) (s. 40).
Inom det internationella s.k. HUGO-projektet bedrivs ett vetenskapligt arbete med målet att kartlägga den mänskliga arvsmassan -- DNA. Ca 5 000 av ca 100 000 av människans gener är nu identifierade. Denna kartläggning kan betraktas som grundforskning, vars resultat inte omedelbart går att tolka. I förlängningen räknar man dock med att på grundval av resultaten kunna identifiera de gener som ger upphov till människans kända ärftliga sjukdomar och få ökade kunskaper om en mängd andra sjukdomar där ärftligheten spelar en viss roll.
Hela projektet beräknas ta ca 15 år och kosta ca 20 miljarder kronor.
I HUGO ingår f.n. fyra forskare från Sverige. Vid olika forskningsinstitutioner i Sverige pågår utvecklingsarbete med anknytning till HUGO. Forskningen bedrivs dock under oklara former och ansträngningar görs för att etablera ett svenskt HUGO-projekt. Detta projekts syfte skulle vara att tillgodose att Sverige ges en möjlighet att från en starkare plattform påverka den internationella organisationen.
Det är angeläget att Sverige deltar i HUGO-projektet. Därmed öppnas möjligheten att påverka forskningens inriktning och att skapa en kontinuerlig dialog om dess nytta och risker. Sverige kommer då också att få samma tillgång till den samlade kunskap som HUGO-projektet kommer att generera på bl.a. sjukvårdens och farmakologins områden. Sverige riskerar annars ett utflöde av forskarkapacitet samt minskar möjligheterna till teknologisk utveckling inom området. Ju starkare nationell organisation som kan tillskapas, desto större möjligheter får Sverige att påverka forskningens inriktning och ställa krav på en fast ledning av projektet.
Mot denna bakgrund finner utskottet det alltså angeläget att det inom befintliga ramar avsätts medel för att tillskapa ett svenskt HUGO-projekt i syfte att garantera en fortlöpande insyn i och dialog om projektets inriktning och resultat. Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 333).
Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi
Motion
I motion 1990/91:So406 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande av vad som anförs i motionen om att det bör inrättas ett centrum för missbildningsstudier. Ett sådant centrum skulle enligt motionären möjliggöra en effektivare användning av data i socialstyrelsens missbildningsregister och andra register och bredda intresset för att studera medfödda skador hos barn.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade en liknande motion i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 51 f). Utskottet instämde då i grundtanken i motionen att det är angeläget att den medicinska forskningen tillgodogör sig data ur socialstyrelsens missbildningsregister och att intresset för att studera medfödda skador hos barn kan behöva breddas. Det ankom dock enligt utskottet i första hand på universiteten att ta initiativet till bildandet av ett centrum för forskning. Riksdagen borde därför inte överväga något initiativ i enlighet med den aktuella motionen. Motionen avstyrktes. (Res. fp.)
Dödshjälp m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So434 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om aktiv dödshjälp vid samtycke. Motionärerna anför bl.a. att samhället måste ställas inför det moraliska kravet att det skall göra allt för att ingjuta livsmod och underlätta vägen tillbaka till livskvalitet.
I motion 1990/91:So522 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen begär att regeringen skall utreda på vilket sätt en läkare skall vara bunden av en patients dokumenterade viljeyttring, s.k. livstestamente, att avstå från livsuppehållande insatser. I motion 1990/91:So486 av samma motionärer hemställs att riksdagen begär en utredning gällande möjliga villkor för eutanasi inom sjukvården.
Bakgrund
Socialstyrelsen kom i slutet av maj 1991 med förslag till allmänna råd om "Att avstå från eller avbryta livsuppehållande behandling". Förslaget har remissbehandlats under hösten. I maj i år utgav också Svenska läkaresällskapet riktlinjer i frågan, benämnda När får läkare avstå från behandling?
Tidigare behandling
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan om skriftliga deklarationer med förbud mot livsförlängande behandling. Här kan nämnas betänkandena SoU 1986/87:25, 1988/89:SoU4 och 1990/91:SoU4. I betänkandet 1989/90:SoU1 återgavs utskottets ställningstaganden i de tidigare betänkandena. Där redovisades också att Landstingsförbundet under slutet av år 1988 låtit utföra en opinionsundersökning om vårdetiska frågor, där en av frågorna avsåg aktiv dödshjälp. Enkätresultaten diskuterades på Landstingsförbundets kongress 1989 varvid kongressen slog fast att hälso- och sjukvården inte kan medverka i aktiv dödshjälp. Kongressen ansåg att statens medicinsk-etiska råd skall ges i uppdrag att behandla frågan om aktiv dödshjälp och arbeta fram ett kunskapsunderlag som en del i en bred informationsinsats till allmänheten.
I det nämnda betänkandet erinrade utskottet om att det vid ett flertal tillfällen, och senast hösten 1988 (1988/89:SoU4), behandlat och avstyrkt motionsförslag om införande av rättsligt bindande viljeförklaringar om att slippa livsuppehållande behandling. Utskottet hänvisade till sin principiella uppfattning att en skriftlig viljeförklaring inte generellt skall ges avgörande betydelse för bedömningen av vilken behandling som skall ges en patient, utan att detta får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrkte på nytt motionskrav om bindande livstestamenten. (Res. av en fp-ledamot.)
I betänkandet behandlades också motioner om aktiv dödshjälp. Utskottet erinrade om att utskottet tidigare uttalat att aktiv eutanasi måste vara förbjuden och att det i stället är genom en förbättrad vård av döende -- inrymmande god smärtlindring och psykologiskt stöd -- som hälso- och sjukvården skall försöka bistå den döende. Utskottet fann inte heller anledning att frångå sitt tidigare principiella ställningstagande att såväl skriftliga deklarationer med begäran om aktiv dödshjälp som muntligt uttryckta önskemål därom skall avvisas. Utskottet noterade särskilt att socialministern i ett interpellationssvar klart tagit avstånd från alla tankar på aktiv dödshjälp och att sjukvårdshuvudmännen vid sin kongress klargjort att hälso- och sjukvården inte kan medverka till aktiv dödshjälp. Med hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet ett motionskrav om att villkoren för eutanasi inom sjukvården skulle utredas. (Reservation av en fp-ledamot beträffande motiveringen för avslag.)
I betänkandet 1990/91:SoU4 anförde utskottet att det vid flera tillfällen tidigare tagit avstånd från alla tankar på aktiv dödshjälp och vidhöll även denna gång den inställningen. Motioner med innehåll som de nu aktuella avstyrktes.
Utskottets bedömning
Den nya regeringen har i regeringsförklaringen anfört att den snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska forskningen reser ständigt nya och svåra etiska problem. Denna utveckling ställer krav på en sammanhållen och etiskt förankrad politik. Enligt regeringsförklaringen skall utgångspunkten alltid vara den syn på människan och på människolivets helgd som har sin förankring i den kristna etiken och den västerländska humanismen. Alla människor har samma värde och den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. I regeringsförklaringen sägs vidare att förslag utarbetas till etiska och miljömässiga regler för biotekniken. Regler läggs fast för ansvarsfull hantering av genteknik på människor bl.a.
Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på detta område.
Utskottet avstyrker därför motionerna So406 (fp), So226 (mp) yrkande 10, So421 (m) yrkandena 1--3, So428 (fp) yrkandena 2 och 4, So433 (c), So434 (c), So435 (c), So451 (m) yrkandena 1, 2, 4 och 5, So486 (m), So487 (fp), So522 (m) och So529 (c) yrkandena 1 och 2.
Lex Maria m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So528 av Görel Thurdin och Marianne Andersson i Vårgårda (båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en prövning av att anmälningsskyldigheten till ansvarsnämnden uppfylls (yrkande 1). Socialstyrelsen är samhällets kontrollmyndighet för sjukvården. Det åligger respektive sjukvårdsenhets chefsläkare att tillse att alla de fall där felbehandling kan misstänkas anmäls till socialstyrelsen. Motionärerna pekar på att det förekommit uppgifter i massmedia att det finns anledning att pröva att denna anmälningsskyldighet efterföljs.
I motion 528 (c) framhålls att många felbehandlade människor upplever att samhället sviker dem när det gäller att påvisa att en uppkommen skada är hänförlig till brister i vården. Misstankar att genomgången behandling inte utförts på ett accepterat sätt medför ofta att förtroendet för vården i grunden sviktar, och det är nödvändigt att den som misstänker sig vara felbehandlad får möjligheter att konsultera andra medicinska specialister än dem som utfört behandlingen. De merkostnader som ett sådant läkarval kan föra med sig belastar den enskilde, vilket inte är acceptabelt enligt motionärerna. Motionärerna hemställer därför att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fritt läkarval samt ansvar för de merkostnader detta kan medföra (yrkande 2).
Samma motionärer begär också ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om rehabiliterande insatser för de behandlingsskadade (yrkande 3). Motionärerna anför att behandlingsskadade ofta har behov av rehabilitering. Sådana resurser är emellertid begränsade. Det är enligt motionärerna viktigt att alla tillgängliga resurser kan utnyttjas för denna grupp av människor. De bör inte enbart vara hänvisade till de vårdmöjligheter som sjukvårdshuvudmannen förfogar över utan också fristående behandlingshem och andra resurser.
Bakgrund
Enligt 2 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. står hälso- och sjukvårdspersonalen i yrkesutövningen under tillsyn av socialstyrelsen. I förordningen (1982:772) om skyldighet för landstingskommuner att anmäla till socialstyrelsen vissa skador och sjukdomar som inträffat i hälso- och sjukvården (lex Maria) sägs att anmälan omedelbart görs till styrelsen om en patient drabbats eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom. Genom anmälningarna får styrelsen kännedom om brister och riskmoment i hälso- och sjukvården och får därmed möjligheter att vidta åtgärder mot sådana missförhållanden.
I proposition 1981/82:97 Hälso- och sjukvårdslag m.m. (s. 92) förklarade föredragande statsrådet bl.a. att huvudsyftet med bestämmelserna i fråga "bör vara att få till stånd en objektiv utredning om anledningen till det inträffade -- t.ex. tekniskt fel på apparater, den mänskliga faktorn eller vårdslöshet eller försummelse från någon bland personalen. Många gånger är det av stor betydelse för såväl personalen som patienten eller hans anhöriga att från sakkunnig instans få klarhet i varför skadan eller sjukdomen uppstått. Viktigast är dock att anmälan kan leda till att socialstyrelsen utfärdar föreskrifter eller på annat sätt ingriper för att förebygga att liknande händelser inträffar framdeles." Anmälningsskyldigheten bör begränsas till allvarliga skador och sjukdomar som inte ligger inom ramen för vad som kunnat förutses eller utgör en normal risk.
Kritik har ibland riktats mot det sätt på vilket de nuvarande bestämmelserna har tillämpats. I den allmänna debatten har man bl.a. pekat på den omständigheten att det huvudsakligen är läkare som fullgör anmälningsskyldigheten och att man misstänkt att skyldigheten i många fall inte fullgjorts av hänsyn till berörda kollegor. Det har framkommit att anmälningsfrekvensen varierar från landsting till landsting. Antalet anmälningar från vissa landsting är litet utan att detta ger anledning för antagandet att hälso- och sjukvården i dessa är av högre kvalitet och säkrare än i landsting med betydligt högre anmälningsfrekvens. Tillsynsutredningen har i sitt delbetänkande (SOU 1989:80) Förenklad handläggning hos HSAN m.m. ingående diskuterat lex Maria (s. 106 ff.). Utredningen betonade därvid bl.a. att handläggningen av lex Maria-anmälningarna i socialstyrelsen skulle göras i första hand med sikte på att få klarhet i vad som orsakat det anmälda fallet och därefter vidta åtgärder för att förebygga ett upprepande av det inträffade. Enligt utredningens mening borde strävandena sålunda mer inriktas på dessa moment än sökandet efter "syndabockar". Bestämmelserna om denna anmälningsskyldighet gäller emellertid enbart för den landstingskommunala hälso- och sjukvården.
I sitt slutbetänkande Tillsynen över hälso- och sjukvården (SOU 1991:63) föreslår tillsynsutredningen att socialstyrelsen ges i uppdrag att utreda och analysera förutsättningarna för att utvidga lex Maria till att gälla all den hälso- och sjukvård över vilken socialstyrelsen har tillsyn. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Inom socialstyrelsen pågår arbete med att utforma nya riktlinjer för tillämpningen av lex Maria för att få till stånd en fullständigare uppsortering till styrelsen av sådana skade- och sjukdomsfall som omfattas av anmälningsskyldigheten. I slutet av oktober har frågorna behandlats i socialstyrelsens styrelse. En konferens skall hållas i december.
Tidigare behandling
Frågan om ett friare läkarval har behandlats av utskottet vid ett flertal tillfällen. I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 14) redovisades följande i anledning av motioner om ett fritt läkarval (c).
I betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 11 ff.) t.ex. konstaterade utskottet att det för hälso- och sjukvården gäller en rad olika krav, där både respekten för patientens självbestämmande och kraven på kontinuitet är väsentliga krav. Utskottet betonade att inte något av dessa krav på hälso- och sjukvården får försummas och att avvägningar måste göras när olika krav kommer i konflikt med varandra. När det gällde frågor om självbestämmande och särskilt möjligheterna att välja läkare hänvisade utskottet till den utveckling som pågår inom landstingen i riktning mot att låta invånarna välja den vårdcentral och/eller sjukhus som de önskar. Utskottet framhöll att patienterna måste få kännedom om den möjlighet de har att välja t.ex. vårdcentral. Utskottet ansåg det inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens sida vad gällde ett då aktuellt motionsyrkande (c) om fritt läkarval. (Res. c.)
Riksdagen beslutade i maj 1990 om införandet av ett samlat ledningsansvar inom hälso- och sjukvården (prop. 1989/90:81, SoU24, rskr. 313).
Utskottet såg i betänkandet (s. 27 f) positivt på förslaget i propositionen att det för varje patient skall utses en särskild patientansvarig legitimerad läkare. Utskottet erinrade om hälso- och sjukvårdslagens bestämmelser om att hälso- och sjukvården skall främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Utskottet erinrade också om att utskottet i olika sammanhang framhållit att kontinuiteten i vården måste förstärkas. Förslaget om en patientansvarig läkare ansåg man främja kontinuiteten, och man ansåg det också kunna stärka patienternas ställning i vården. Det ansågs kunna bli särskilt värdefullt för patienter med långa vårdtider eller ofta återkommande behov och för handikappade.
-- -- --
Res. av (c) beträffande fritt läkarval. Res. av (m) beträffande motiveringen.
Utskottets bedömning
Tillsynsutredningen har i sitt slutbetänkande, vilket för närvarande remissbehandlas, föreslagit att förutsättningarna för en utvidgning av lex Maria till att gälla all den hälso- och sjukvård som socialstyrelsen har tillsyn över bör utredas och analyseras. Inom socialstyrelsen pågår arbete med att utforma nya riktlinjer för tillämpningen av lex Maria. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte nu föregripa regeringens och socialstyrelsens kommande behandling av dessa frågor. Motion So528 (c) yrkandena 1--3 avstyrks därför.
Hiv/aids
Kontaktspårning
Motioner
I motion 1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om behovet av utvärdering av landstingens hiv- och aidsbekämpande verksamhet (yrkande 2). Motionärerna anser att det vore värdefullt för det fortsatta förebyggande arbetet i landstingen om en utvärdering av genomförda verksamheter kunde göras.
I motion 1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om utvärdering av kontaktspårningen (yrkande 3). Motionärerna anför att kontaktspårningen är ett av de viktigaste vapnen i smittskyddsarbetet och den måste bedrivas intensivt och på ett kompetent och förtroendegivande sätt.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU5 behandlade utskottet senast motioner om kontaktspårning. På s. 10--12 i betänkandet lämnas en utförlig redogörelse för gällande bestämmelser, tidigare behandling samt socialstyrelsens och Landstingsförbundets uppföljningar.
Bestämmelser om smittspårning finns i 18 § smittskyddslagen (1988:1472). Enligt dessa skall den behandlande läkaren beträffande patienter som smittats av en samhällsfarlig sjukdom genom att fråga den smittade försöka få veta av vad eller vem han kan ha blivit smittad och vilka andra som kan ha blivit smittade av samma smittkälla. Han skall också försöka få reda på till vem den smittade kan ha fört smittan vidare.
I proposition 1988/89:5 med förslaget till den nya smittskyddslagen framhölls särskilt smittspårningens centrala betydelse när det gäller att förhindra utbredningen av smittsamma sjukdomar. Ju snabbare och framgångsrikare smittspridningen kan ske, desto bättre är förutsättningarna för att förhindra vidare smittspridning. Det framhölls som naturligt att de läkare som först kommer i kontakt med de smittade har ett primärt ansvar för smittspårningen. Därför föreslogs också -- till skillnad mot vad som gällt enligt den gamla smittskyddslagen -- införandet av en särskild bestämmelse i lagen om skyldighet för läkare att bedriva smittspårning. Det framhölls vidare i propositionen att det bör ankomma på socialstyrelsen att ge vägledande riktlinjer för hur smittspårning bör bedrivas. Beträffande de sexuellt överförbara infektionerna hänvisade propositionen till den av socialstyrelsen utarbetade skriften Kontaktspårning vid sexuellt överförbara infektioner (Socialstyrelsen redovisar 1987:13). På det regionala planet ansågs det vara en av smittskyddsläkarens viktigaste uppgifter att se till att sådana arbetsmetoder utarbetas och kommer till berörd personals kännedom.
Socialstyrelsen har också givit ut föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av smittskyddslagen (SOSFS 1989:18), där ett avsnitt om smittspårning ingår.
Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10 motionsyrkanden om bl.a. kontakt- eller smittspårning. Utskottet framhöll att smittspårningen utgör ett viktigt led i aidsbekämpningen och att den kunskap som den verksamheten ger bör tillvaratas och analyseras. Samtidigt betonade utskottet att ett effektivt smittspårningsarbete kräver att patienten känner förtroende för den personal som skall utföra smittspårningsarbetet. Utskottet anförde vidare att kontaktspårning ställer stora krav på utbildad och erfaren personal. Utskottet såg positivt på åtgärder som socialstyrelsen vidtagit för att förstärka kunskaperna om bl.a. smittspårning. och hänvisade till den ovan nämnda skriften från socialstyrelsen Kontaktspårning vid sexuellt överförbara infektioner. Utskottet underströk starkt vikten av att kontaktspårningen snarast byggs ut.
I betänkandet 1988/89:SoU9, i vilket regeringens förslag till ny smittskyddslag behandlades, hänvisade utskottet till de ovan återgivna uttalandena i proposition 1988/89:5. Med anledning av ett motionsyrkande uttalade utskottet att smittspårning måste ske med stor varsamhet och med hänsyn till de berördas integritet.
I betänkandet 1988/89:SoU21 behandlades på nytt ett motionsyrkande om kontaktspårning. Utskottet erinrade om de tidigare uttalandena om betydelsen av smittskyddsarbetet och också om behovet av kunnig personal för detta arbete. Utskottet konstaterade att den nya smittskyddslagen innebär en förstärkning av smittskyddsorganisationen och ansåg det mot denna bakgrund inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av då aktuella motionsyrkanden.
Utskottet instämde i betänkandet 1990/91:SoU5 i motionärernas uppfattning om betydelsen av smittspårning samt noterade att utvärdering pågick. Med hänsyn därtill behövdes enligt utskottet inte något initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrktes. (Res. m.)
Pågående aktiviteter
För närvarande pågår utvärdering av Stockholms läns landstings projekt Att förebygga aids samt Göteborgs kommuns projekt Göteborg mot aids. Inom Stockholms läns landsting har drivits ett ungdomsprojekt med anknytning till sex- och samlevnadsundervisning samt ett invandrarprojekt. För de södra landstingen pågår en utvärdering av informationsinsatserna kring aids. Utvärdering görs inom sociologiska institutionen vid Lunds universitet.
I februari 1991 presenterades en rapport, HIV finns inte bara i Stockholm, från besök i 21 landsting av Aids-delegationen och socialstyrelsen. I slutomdömet i rapporten sägs bl.a. följande.
I den välorganiserade och i ett internationellt perspektiv kraftigt utbyggda offentliga hälso- och sjukvården har vi unika förutsättningar att förebygga smittspridning av HIV. Inom hälso- och sjukvården finns en god beredskap att ge HIV-smittade patienter ett gott medicinskt omhändertagande och ett kvalificerat psykosocialt stöd. Frivilligorganisationerna kan ge ett nödvändigt komplement till det psykosociala stödet och bidra med värdefulla informations- och utbildningsinsatser.
Om smittspridningen av HIV fortsätter i samma låga takt som under de senaste åren kommer den inte att ge upphov till några kapacitetsproblem. Personalen inom hälso- och sjukvården är väl utbildad för sin uppgift och kan ge HIV-smittade patienter en god vård.
Det förebyggande arbetet i landstingen och primärkommunerna inriktas i första hand på ungdomar och narkotikamissbrukare. Man har svårare att nå ut till män som har sex med andra män. Personer med särskilda riskbeteenden fångas upp på ett effektivt sätt inom STD-vården och ungdomsmottagningarna. Det förhållandevis stora antalet HIV-positiva asylsökande och flyktingar gör att insatser på detta område blir särskilt angelägna i framtiden.
I april 1991 hölls ett seminarium om hivepidemiologi. I en skriftlig sammanfattning nämns bl.a. att det kontaktspårningsprojekt som startade år 1989 planerades pågå till sommaren 1991. En rapport är under utarbetande och skall distribueras till Landstingen. Aids-delegationen planerar en fördjupad utbildning för personal som arbetar med kontaktspårning.
Sjukvård för hivsmittade
Motioner
I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om hur sjukvården för de hivsmittade bör vara utformad (yrkande 9). Motionärerna anser att det kring varje hivsmittad bör finnas ett vårdteam. Utöver kontinuerlig kontakt med läkare måste de smittade även erbjudas psykosocialt stöd. I många fall behövs rådgivning även för de anhöriga. För barn med hiv är det viktigt att det skapas beredskap för att ta hand om dem och deras föräldrar, särskilt när deras föräldrar börjar bli sjuka.
I motion 1990/91:So417 av Ulla Tillander (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om utbildning för sjukvårds- och socialtjänstpersonal som kommer i kontakt med hiv (yrkande 2). Nämnda personalgrupper vilka kommer i kontakt med hiv måste få tillfälle att bearbeta sina tankar och kunskaper eftersom hiv har laddats med mycket känsliga frågor. Dessa medför att kunskap om hur viruset fungerar inte räcker.
Pågående arbete
Inom socialstyrelsen pågår arbete med en rapport om hiv/aids i sjukvården. Denna rapport är en uppföljning av socialstyrelsens rapport 1988:6 i samma ämne. Den nya rapporten beräknas utkomma i slutet av november och behandla bl.a. frågor om hiv/aids medicinska följder, vården av patienterna (personalfrågor, attitydfrågor, psykologiskt stöd) samvård med t.ex. infektions- och psykiatriska kliniker samt resurserna i stort i sjukvården.
Behandling hos privatpraktiserande läkare
Motion
I motion 1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare (yrkande 4).
Tidigare behandling
Frågan om kostnadsfri behandling hos privatpraktiserade läkare har behandlats tidigare. I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 12--13) anförde utskottet följande.
I proposition 1988/89:5 med förslag till den nya smittskyddslagen framhölls att det är av utomordentligt stor betydelse för smittskyddet att man i så stor utsträckning som möjligt underlättar för den enskilde att ta kontakt med hälso- och sjukvården. Enligt propositionen borde därför alla sjukvårdsbesök inom den landstingskommunala vården, som görs med anledning av en samhällsfarlig sjukdom, vara gratis för den enskilde. Detta bör, framhölls det i propositionen, gälla både den undersökning och utredning som görs för att fastställa om en sådan sjukdom föreligger och den efterföljande vård och behandling som sjukdomen kräver. Det förhållandet att vård och behandling skall vara gratis för patienten ansågs i propositionen inte utgöra något hinder mot att göra kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid sluten sjukhusvård. För den som väljer att vända sig till privatpraktiserande läkare vid misstanke om en samhällsfarlig sjukdom föreslogs i propositionen att besök för att utreda om en samhällsfarlig sjukdom föreligger skall vara gratis, medan patientavgift skall erläggas vid besök för vård eller behandling.
Vid sin behandling av förslaget till ny smittskyddslag behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande som det nu aktuella. Utskottet hänvisade därvid (1988/89:SoU9 s. 13--14) till uttalandena i propositionen. Utskottet delade uppfattningen att det är av grundläggande betydelse för ett fungerande smittskydd att var och en som smittats av en samhällsfarlig sjukdom söker läkare för undersökning, och att kontakterna med sjukvården därför måste underlättas så mycket som möjligt. Att göra besöken inom den landstingskommunala sjukvården gratis för patienten ansågs utgöra en väg till detta mål. Det ansågs likaså värdefullt att besök hos privatpraktiserande läkare för att utreda om en samhällsfarlig sjukdom föreligger är gratis. När det gäller vård och behandling delade utskottet den uppfattning som framfördes i propositionen att patientavgift bör erläggas om denna ges av en privatpraktiserande läkare. Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.
Vid sin behandling av en liknande motion förra hösten fann utskottet inte någon anledning att ändra sin inställning i frågan. Motionen avstyrktes därför. (Res. m.)
Rutinmässig testning
Motion
I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att hivtestning i ökande utsträckning bör införas mer rutinmässigt i hälso- och sjukvården dels för patienternas skull, dels med tanke på de risker personalen kan utsättas för. Testning bör införas som frivilligrutin vid olika hälsoundersökningar och behandlingar. Gravida och personer tillhörande olika riskgrupper bör erbjudas sådan frivillig testning, (yrkande 8). Vidare begärs ett tillkännagivande om hivtestning av invandrare (yrkande 7). Motionärerna menar att det är viktigt att rutiner utvecklas för hivtestning vid invandrarverkets flyktingmottagningar med tanke på smittans spridning internationellt. Asylsökande flyktingar bör erbjudas hivtest som en naturlig del av hälsokontrollen oavsett från vilket ursprungsland man kommer. Även anknytningsfallen och de gäststuderande bör erbjudas testning i samband med läkarundersökning.
Samma motionärer begär ett tillkännagivande till regeringen om möjlighet till anonymitet vid hivtestning (yrkande 6). Fullt anonym testning bör kunna utföras för den som så önskar.
Bakgrund
Rutinmässig testning i ordets rätta bemärkelse förekommer inte i dag.
Alla gravida erbjuds testning. Såvitt gäller andra grupper kan följande sägas. Socialstyrelsen och invandrarverket erbjuder alla asylsökande hälsoundersökning som innefattar många sjukdomar inklusive hiv/aidstest. 90--95 % accepterar en sådan undersökning. Sedan årsskiftet 1991 erbjuds också alla anknytningsfall till flyktingar i Sverige liknande undersökning. Det finns också planer på att utländska gästforskare och studenter skall erbjudas sådan undersökning. Studenterna, ca 1 000 nyanlända varje år, är relativt lätta att nå via studenthälsovården. Forskare som stannar kort tid i Sverige är däremot svåra att nå.
Tidigare behandling
Frågan om anonymitet vid hivtestning har behandlats av utskottet vid upprepade tillfällen. I betänkandet 1988/89:SoU9 ges en utförlig redovisning av såväl reglerna i patientjournallagen (1985:562) och förordningen (1986:198) om provtagning för infektion av hiv som utskottets tidigare ställningstaganden i anonymitetsfrågan. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att en fullständig anonymitet vid hivtest skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning. Enligt utskottets uppfattning skulle det bli mycket svårt att försvara en lagstiftning som innehåller möjligheter till ibland synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället samtidigt ger patienter möjlighet att vara anonyma även efter ett positivt test och därigenom undandra sig lagens åtgärder. I betänkandena 1989/90:SoU21 och 1990/91:SoU5 vidhöll utskottet denna inställning. (Res. fp, v och mp i senaste betänkandet.)
Sprututbytesprogram
Motioner
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att ett sprututbytesprogram snarast etableras (yrkande 8). För att hiv inte skall spridas via sprutor bör använda sprutor i kontrollerade former kunna bytas ut mot nya. Motionärerna anför att erfarenheten av väl kontrollerade sprututbytesprogram visar att man på den vägen kan nå tidigare inte kända missbrukare och erbjuda dem hiv-test och narkomanvård.
I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om omprövning av sprututbytesprogrammet (yrkande 4). Motionärerna anser övervägande skäl tala för program där narkomaner får tillgång till rena sprutor och spetsar. Mot bakgrund av vunna erfarenheter bör infektionsklinikerna omgående införa sprututbytesprogram i enlighet med den modell som används i Malmö och Lund, dvs. inom en medicinsk ram med stöd av den lokala socialtjänsten och sjukvårdshuvudmannen i området.
I motion 1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen angående vad som anförts i motionen om tillstånd till sprututbytesprogram i Stockholm (yrkande 3). Motionärerna anser att narkomaner skall ha möjlighet att byta nya sprutor och spetsar mot rena verktyg. Detta skall ske under strikt kontroll och göras på vårdinrättning i nära samarbete med narkomanvården.
I motion 1990/91:So424 av Rosa Öst m.fl. (c) begärs tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs i motionen om utdelandet av fria sprutor (yrkande 5) samt behovet av utvärdering och eventuell lagändring vad gäller fria sprutor (yrkande 6). Motionärerna anför att det är uttryck för en dubbelmoral som är svår att försvara när en infektionsläkare tillhandahåller sprutor till en patient med motivet att det kan förhindra smitta men samtidigt hävdar att det inte är hans sak att känna ansvar för att komma till rätta med patientens narkomani.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 18--20) lämnade utskottet en omfattande redogörelse för försöksverksamheten inom hälso- och sjukvården med utdelning av rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare. Därefter anförde utskottet.
Utskottet gör nu samma bedömning som tidigare att utbyte av sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids. Utskottet vidhåller också sin tidigare uppfattning om förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet, bl.a. att försöksverksamheten inte får göras mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose kraven på vetenskaplighet. Utskottet förutsätter liksom tidigare att regeringen eller socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan stoppa utbytesverksamheten, om det visar sig att utbyte sker utanför den speciella försöksverksamheten. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte är berett att ompröva förutsättningarna för sprututbytesprogrammet.
(Res. av fp samt av m betr. motivering.)
Till utskottet har under våren 1991 kommit en skrivelse från Läkare mot aids. I skrivelsen föreslås att sprututbytesprogram med individuell rådgivning byggs ut vid infektionsklinikerna över landet, om möjligt i samarbete med socialtjänsten. Medicinska forskningsrådet har i ett nyligen avgivet yttrande till socialstyrelsen lämnat synpunkter angående utvärderingen av hivpreventionsprojekten i Lund och Malmö (sprututbytesprojekt). Bl.a. anser forskningsrådet att vissa närmare beskriva kompletteringar i projektplanen kan övervägas för att öka undersökningens vetenskapliga värde. Rådet anser sammanfattningsvis att flera av de synpunkter som rådet framför i yttrandet måste beaktas och rimliga kompletteringar måste ske innan frågan om studiens genomförande och dess finansiering tas upp till behandling.
Socialstyrelsen har ännu inte bemött yttrandet.
Metadon
Motioner
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om metadonbehandling (yrkande 7). För att hejda hivepidemin är det enligt motionärerna av yttersta vikt att i första hand narkotikamissbruket bekämpas. Om detta ej lyckas bör metadonbehandling kunna lämnas i medicinskt kontrollerade former. Alltför många narkomaner står i dag i kö för metadonbehandling och många avlider i väntan på denna behandling. En snabb utbyggnad av ytterligare metadonprogram som svarar mot behoven är därför enligt motionärerna angelägen. I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att resurserna för metadonbehandling är otillräckliga (yrkande 3). En snabb utbyggnad av möjligheterna till metadonbehandling som svarar mot behoven är därför angelägen. I motionen hemställs vidare att riksdagen skall besluta att undanröja den maximering av antalet metadonpatienter till 450 personer som föregående riksmöte fastställde (yrkande 2). Motionärerna anser att det medicinskt sett är oetiskt att sätta sådana gränser för livräddande behandling. I motion 1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om borttagande av det tak som regeringen satt för hur många narkomaner som får gå igenom behandlingen (yrkande 4). Metadonbehandling för narkomaner i främst öppenvård måste enligt motionärerna utökas.
I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om hjälp till de prostituerade (yrkande 5). Motionärerna pekar på att hiv i likhet med övriga sexuellt överförbara sjukdomar sprids genom prostituerade.
Bakgrund
I metadonverksamheten i Stockholm finns det sex öppenvårdsteam, en vårdavdelning, ett inackorderingshem och två behandlingshem i funktion. Verksamheten har 240--250 patienter och under det senaste året har en till två patienter i veckan tagits in i programmet. Ungefär hälften av patienterna är hivsmittade och över hälften av dessa har en allmän påverkan eller nedsatta laboratoriemarkörer på hivrelaterade sjukdomar. Behandlingen bedrivs dels i form av noggrann kontroll av pågående missbruk och sidomissbruk, dels i form av intensivt personligt stöd, dels i form av sociala insatser, dels i form av psykologiska insatser. De tidigare långa väntetiderna har enligt uppgift kunnat avskaffas och väntetiderna har rört sig om någon till några veckor till ett par månader beroende på angelägenhetsgrad.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 16--17) redovisade utskottet följande i samband med sin behandling av liknande motionsyrkanden.
Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10 ett motionsyrkande om att det inte borde fastställas något högsta antal för de missbrukare som får metadonbehandling. I betänkandet redovisades det program för metadonbehandling för opiatmissbrukare som sedan en längre tid funnits vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Utskottet redovisade också att socialstyrelsen efter utvärdering beslutat att utvidga metadonprogrammet till tre områden (Uppsala, Stockholm och Lund) och till att omfatta högst 300 patienter.
-- -- --
I det nämnda betänkandet anförde utskottet följande (s. 22):
HIV-situationen kräver en offensiv narkomanvård. Målet för narkomanvården är drogfrihet, och vården skall i huvudsak vara drogfri. För vissa långvarigt intravenösa heroinmissbrukare kan emellertid målsättningen med fullständig drogfrihet och drogfri vård vara svår att uppnå. Risken att genom infekterade injektionsverktyg bli HIV-smittad utgör en stor fara för de intravenösa missbrukarna. Erfarenheterna nationellt och internationellt har också visat att HIV-smittan sprids mycket snabbt i denna grupp.
Det finns mot denna bakgrund skäl som talar för en utökning av det högsta antal missbrukare som kan få metadonbehandling från 150 till 300 personer. Det är dock angeläget att urvalet av klienter sker med stor restriktivitet och att de kriterier och riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet följs. Utvidgningen får inte heller uppfattas som en principiell förändring av narkomanvården, vilken enligt utskottets mening fortfarande måste ha drogfrihet som ett självklart mål. Inte minst på grund härav anser utskottet det nödvändigt att sätta en övre gräns för verksamhetens omfattning. Utskottet vill också framhålla att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.
Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.
Utskottet återkom till frågan i betänkandet 1988/89:SoU21. Därvid konstaterade utskottet att det efter socialstyrelsens beslut att utöka antalet platser för metadonbehandling av narkomaner kommit till stånd en verksamhet med utdelning av metadon i Stockholm. Det noterades att den praktiska verksamheten mera än i Uppsala kommit att inriktas på behandling i öppen vård. Enligt vad som dittills rapporterats ingick vid den tidpunkten 200 personer i metadonprogrammet. På väntelista stod då ytterligare 200 personer. Vid den tidpunkten tog man in tre--sex nya patienter per månad i programmet. Enligt vad utskottet erfarit var det dock inte det tak som satts till högst 300 personer som utgjorde det största hindret mot att antas till metadonbehandling utan bristen på utbildad personal. Utskottet hänvisade till utskottets tidigare uttalanden om att urvalet av klienter för behandling med metadon måste ske med stor restriktivitet och att de kriterier och riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet måste följas. Utskottet framhöll också att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.
Vad gällde kraven på att taket för antalet metadonpatienter på 300 personer skall undanröjas vidhöll utskottet sin tidigare inställning. Det betonades att det inte är den maximering som satts för programmet som utgör det huvudsakliga hindret mot att de som väntar på att bli antagna för metadonbehandling ännu inte kunna få den avsedda behandlingen. Utskottet såg därför inte något skäl att ändra sin tidigare inställning i denna del. Det då aktuella motionsyrkandet avstyrktes. (Reservation fp)
Socialstyrelsen beslutade efter rekommendation av bl.a. aids-delegationen den 15 juni 1990 att maximiantalet metadonpatienter skulle höjas från 300 till 450. Styrelsen har också utarbetat reviderade föreskrifter för metadonbehandling (SOSFS(M) 1990:16). De nya föreskrifterna tillämpas fr.o.m. den 1 oktober 1990.
I augusti 1990 var 220 personer antagna för metadonbehandling i Stockholm. Under våren 1990 togs 10--12 patienter in varje månad. Under sommaren har dessutom ett antal patienter, som ställts in på metadonbehandling vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala, förts över till Stockholm för fortsatt behandling där.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att socialstyrelsen, efter rekommendation av bl.a. aids-delegationen, beslutat höja maximiantalet metadonpatienter. Styrelsen har också givit ut nya föreskrifter för metadonbehandling. Utskottet noterar även att antalet personer som är antagna för metadonbehandling i Stockholm ökat. De aktuella motionsyrkandena bör mot denna bakgrund anses tillgodosedda enligt utskottet.
Motionerna avstyrktes.
I utskottets kommande betänkande 1991/92:SoU2 om socialtjänsten behandlas motioner beträffande insatser för prostituerade.
Statlig ersättning till transfusionssmittade
Motion
I motion 1990/91:So 448 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om statlig ersättning till transfusionssmittade (yrkande 5). Motionärerna anser att de nya ersättningsreglerna inte kan anses tillräckliga utan regeringen bör lägga fram förslag till statlig ersättning till transfusionssmittade hivpatienter.
Bakgrund
I februari 1991 beslutade den förra regeringen att de som hivsmittats inom hälso- och sjukvården skulle få 100 000 kr. var som ett engångsbelopp. Samtidigt beslutade patient- och läkemedelsförsäkringarna att betala ut lika mycket. Var och en som smittats får därmed 200 000 kr. i ersättning utöver skadestånd som har betalats ut.
Kommittén om ideell skada har nyligen avgivit ett delbetänkande SOU 1991:34 HIV-smittade -- ersättning för ideell skada. I betänkandet behandlas frågan om vilken ersättning för ideell skada som de som har smittats av hiv genom en skadeståndsgrundande handling kan anses berättigade till enligt nuvarande skadeståndsrättsliga principer. Betänkandet har inte remissbehandlats.
Tidigare behandling
I utskottets betänkanden 1988/89:SoU21 (s. 39--40) och 1989/90:SoU17 (s. 47) har uttalats att det är angeläget att det finns en väl fungerande stödverksamhet för de människor som drabbats av hivsmitta genom blodprodukter samt att de på allt sätt får samhällets stöd.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar inledningsvis att vissa åtgärder har vidtagits av ansvariga myndigheter på de områden som berörs i motionerna. Exempelvis är en rapport om kontaktspårningsprojektet under utarbetande. Utvärdering pågår också av andra projekt i Stockholm och Göteborg. Socialstyrelsen presenterar inom kort en rapport om sjukvård för hiv/aidspatienter. Alla asylsökande och anknytningsfall till flyktingar erbjuds numera hiv/aidstest i samband med hälsoundersökning. Beslut har fattats om att utbetala ersättningar till transfusionssmittade.
Utskottet förutsätter att den nya regeringen noga följer arbetet med sprututbytesprogram och metadonbehandling.
I regeringsförklaringen har den nya regeringen förutskickat olika åtgärder för att komma till rätta med narkotikabrottsligheten och narkotikamissbruket. Mot denna bakgrund bör riksdagen enligt utskottets mening inte nu göra några uttalanden i dessa frågor.
Utskottet avstyrker därmed motionerna So336 (fp) yrkandena 7 och 8, So417 (c) yrkande 2, So420 (fp) yrkandena 2--9, So424 (c) yrkandena 2, 5 och 6, So448 (m) yrkandena 3--5 och So525 (fp) yrkandena 3 och 4.
Behörighetsfrågor
Legitimation för naprapater
Motioner
I motion 1990/91:So453 av Per Stenmarck m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om legitimation för naprapater. Motionärerna framhåller att naprapaterna i dag utgör en mycket stor resurs för många människor. Behandlingen är tillgänglig för alla och utbildade naprapater finns redan i dag med god geografisk utbredning över hela Sverige.
Liknande motionsyrkanden finns också i motionerna 1990/91:So422 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (båda m), 1990/91:So415 av Hugo Bergdahl och Sigge Godin (båda fp), 1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) yrkande 3, 1990/91:So445 av Ove Karlsson m.fl. (s) samt 1990/91:So410 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s).
I motion 1990/91:So519 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar att Doctors of Naprapathy skall erhålla legitimation för utövande av sitt yrke inom hälso- och sjukvård. Motionärerna hävdar att utbildningen är av hög kvalitet med bl.a. legitimerade läkare som lärare och äger rum vid Högskolan för naprapati i Stockholm.
Liknande motionsyrkanden finns i motionerna 1990/91:So407 av Martin Olsson och Birger Andersson (båda c) samt i motion 1990/91:So478 av Hans Nyhage (m).
I motion 1990/91:So518 av Jan Jennehag och Gudrun Schyman (båda v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram vetenskaplig dokumentation om naprapaternas arbete. Motionärerna anser att dokumentationen i fråga skall tjäna som underlag för ställningstagandet till legitimation.
I motion 1990/91:So450 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att underlag för att ge naprapater legitimation framläggs inom ett år.
Tidigare behandling
I sitt betänkande 1989/90:SoU24 (s. 37 f.) uttalade utskottet bl.a. följande.
Frågan om legitimation av naprapater har behandlats av utskottet vid flera tillfällen tidigare. Vid den senaste behandlingen -- i samband med behandlingen av propositionen om legitimation för vissa kiropraktorer (1988/89:SoU23) -- hänvisade utskottet till alternativmedicinkommitténs pågående arbete med bl.a. frågor om naprapaternas ställning. Utskottet ansåg det positivt att yrkesgruppen naprapater kommer att få en noggrann genomlysning. Utskottet instämde i bedömningen att det inom naprapatin bedrivs ett seriöst arbete. Utskottet uttalade att regeringen, så snart det föreligger ett tillräckligt underlag för ett ställningstagande beträffande naprapaterna, bör pröva frågan om deras legitimation. Vad utskottet anförde om naprapaternas ställning beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:295).
Alternativmedicinkommittén överlämnade i oktober 1989 sitt slutbetänkande (SOU 1989:60) Alternativmedicin 1 -- Huvudbetänkande från alternativmedicinkommittén till regeringen. I betänkandet behandlas bl.a. frågan om legitimation för naprapater och andra grupper. Kommittén understryker att lagstiftningens kriterier för legitimation av nya grupper är uttalat restriktiva. Legitimationens huvudfunktioner är att vara en garanti för en viss kunskapsnivå och för sådana personliga egenskaper hos yrkesutövaren att denne är förtjänt av allmänhetens och myndigheternas förtroende. Dessutom skall legitimationen fylla ett väsentligt informationsbehov, som en sorts "varudeklaration", gentemot allmänheten, myndigheterna och sjukvårdshuvudmännen. Legitimationen anses också böra förbehållas grupper, som har en självständig yrkesfunktion med kvalificerade arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar för patienternas säkerhet i vården. Slutligen bör krävas att gruppen byggt upp ett förtroende samt vunnit ett visst mått av kliniskt och vetenskapligt erkännande. Alternativmedicinkommittén anser att naprapaternas förutsättningar på flera av dessa punkter skiljer sig från kiropraktorernas. Kommittén påpekar vidare att naprapaterna internationellt är en nästan okänd grupp och följaktligen inte heller kommit i fråga för legitimation i något annat land. Därför anser kommittén att det f.n. inte föreligger förutsättningar för legitimation för naprapater. Då emellertid naprapaterna har en lång utbildning och deras kunskaper och kompetens är allmänt vitsordad förordar kommittén att regeringen prövar frågan om deras legitimation när naprapaterna kan uppvisa studier som konfirmerar effekten av deras metoder.
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet erinrar om vad utskottet uttalade förra året om att regeringen, så snart det föreligger ett tillräckligt underlag för ett ställningstagande beträffande naprapaterna, bör pröva frågan om deras legitimation. Utskottet kan vidare konstatera att alternativmedicinkommittén nu lagt fram sitt slutbetänkande i vilket bl.a. frågan om legitimation av naprapater behandlas. Remissbehandlingen och beredningen av förslaget i regeringskansliet bör enligt utskottet avvaktas.
Alternativmedicinkommitténs förslag har därefter remissbehandlats och övervägs nu i regeringskansliet.
Legitimation för dietister
Motion
I motion 1990/91:So429 av Gullan Lindblad (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att dietister med kvalificerad högskoleutbildning bör erhålla legitimation som skydd för sin yrkestitel. Liknande motionsyrkanden finns också i motionerna 1990/91:So431 av Karin Falkmer (m), 1990/91:So438 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) samt 1990/91:So505 av Eivor Husing m.fl. (s).
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU11 frågan om legitimation för dietister. Därvid redovisades utförligt gällande bestämmelser enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (behörighetslagen). Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om kompetensbevis (t.ex. legitimation), behörighetskrav för att utöva yrke och skydd för yrkestitel och yrkesbeteckning. Inför behandlingen hade utskottet inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Dietisternas riksförbund. Remissyttrandena refereras utförligt i utskottsbetänkandet.
Utskottet gjorde därefter följande bedömning (s. 5 f.).
Utskottet delar den inställning som kommer till uttryck i propositionen om lag om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. att man överhuvudtaget bör vara försiktig, när det gäller att statligt reglera områden där flertalet yrkesutövare är anställda av sjukvårdshuvudmännen. Legitimationen -- och möjligheten till återkallelse av denna -- har, enligt utskottets mening, ett särskilt värde som information till patienter som vänder sig till enskilt verksamma yrkesutövare. Utskottet anser att betydande restriktivitet bör iakttas, när det gäller att införa legitimation för nya yrkesgrupper.
Utskottet är således av den uppfattningen att dietisterna, vilka huvudsakligen är verksamma inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården, inte bör komma i fråga för legitimation. Med hänvisning till vad som anförts avstyrkte utskottet den då aktuella motionen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1989/90:37).
Även i betänkandet 1989/90:SoU24 behandlades samma fråga. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning och avstyrkte de då aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 313).
Användandet av titeln psykolog
Motion
I motion 1990/91:So404 av Barbro Sandberg (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om användandet av titeln psykolog. Motionärerna anser att för att yrkesmässigt kalla sig psykolog bör krävas en psykologexamen från högskolan. Andra kategorier, t.ex. vittnespsykologer som kanske inte har en fullständig examen utan endast vissa enskilda kurser, skall inte tillåtas använda titeln psykolog.
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU11 behandlade utskottet senast frågan om skydd för bl.a. yrkestiteln psykolog. Utskottet gjorde följande bedömning.
Enligt gällande bestämmelser föreligger inte något hinder för den som saknar utbildning att kalla sig psykolog eller psykoterapeut. Detta innebär, enligt utskottets uppfattning, en betydande risk för att människor med psykiska problem kan utsättas för utredning och behandling av personer utan tillräcklig utbildning och erfarenhet med allvarliga olägenheter som följd.
En enskild person, som söker hjälp för psykiska besvär, har ofta inte tillräcklig kunskap om vilka krav som bör ställas på en psykolog eller psykoterapeut.
Utskottet anser att det finns skäl att ge även själva yrkesbeteckningarna psykolog och psykoterapeut ett straffrättsligt skydd.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 37).
Uppföljande arbete
Regeringen uppdrog åt socialstyrelsen att överväga en lämplig utformning av ett straffrättsligt skydd för bl.a. yrkesbeteckningen psykolog samt i anslutning till detta belysa konsekvenserna av ett införande av en lagreglering av yrkesbeteckningen.
Socialstyrelsen redovisade sitt uppdrag till socialdepartementet i januari 1991. Styrelsen anser sammanfattningsvis att det finns sakliga skäl att införa skydd för såvitt nu är i fråga yrkesbeteckningen psykolog.
Socialstyrelsens förslag har remissbehandlats och beredning pågår i regeringskansliet.
Legitimation för socionomer
Motion
I motion 1990/91:So318 av Ulla Pettersson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om legitimering av socionomer. Legitimationen är avsedd som en garanti av kvalitativ miniminivå för professionellt socialt arbete. Motionärerna anknyter till de senaste årens debatt om socialtjänsten och socialarbetarna, vilken aktualiserats av ett antal uppmärksammade och i några fall djupt tragiska händelser. Debatten har, enligt motionärerna, tydliggjort svårigheterna i det sociala arbetet och de följder missbedömningar kan få men också visat hur lätt det är att utpeka en hel arbetsgrupp som syndabockar.
Utredningar
I direktiven (dir. 1991:50) till den nyligen tillkallade parlamentariska kommittén, vilken skall göra en allmän översyn av socialtjänstlagen (1980:620), nämns under rubriken Övriga frågor bl.a. att kommittén bör förbereda en kommande översyn av socionomutbildningen bl.a. mot bakgrund av att den är utsatt för stark kritik från såväl kommuner i deras egenskap av arbetsgivare som från de fackliga organisationerna.
Tillsynsutredningen har i betänkandet (SOU 1991:63) Tillsynen över hälso- och sjukvården något berört personalen i socialtjänsten (s. 144 f.). Utredningen är dock för sin del inte beredd att föreslå att personalen inom socialtjänsten i all sin yrkesutövning bör omfattas av tillsynslagen. Som skäl därtill framhåller utredningen att socialtjänsten till övervägande del innefattar aktiviteter som inte är att beteckna som hälso- och sjukvård. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Återkallelse av läkarlegitimation
Motion
I motion 1990/91:So467 av Gunilla André m.fl. (c, s, m, fp, v, mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om översyn av lagstiftningen om återkallelse av läkarlegitimation. Motionärerna pekar på att läkares handlande även utanför tjänsten kan föranleda återkallelse av legitimation. Motionärerna anser att ett så allvarligt ingrepp som att frånta en läkare legitimation måste kräva mycket starka skäl, men det får inte leda till att läkare som människor inte kan ha något förtroende för, eller till och med känner rädsla inför, får ha kvar sin legitimation.
Bakgrund
Reglerna om återkallelse av legitimation finns i tillsynslagens 15 §. Legitimationen kan återkallas om den legitimerade 1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket, 2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande, 3. begär att legitimationen skall återkallas och hinder mot återkallelse inte föreligger från allmän synpunkt.
Den s.k. tillsynsutredningen har i augusti 1991 överlämnat sitt betänkande Tillsynen över hälso- och sjukvård (SOU 1991:63). I betänkandet berörs bl.a. återkallelse av legitimation, och legitimerades handlande utanför yrkesutövningen behandlas särskilt på s. 236--237. Utredningen anför följande.
Eftersom ett beslut om interimistisk återkallelse av legitimation kan leda till ett beslut om definitiv återkallelse måste de möjliga orsakerna till återkallelsen vara desamma. Tillsynsutredningen erinrar därför om hur lagstiftaren enligt specialmotiveringen i prop. 1978/79:220 tänkt sig att reglerna i 15 § första stycket tillsynslagen bör tolkas.
Att någon visat sig uppenbart olämplig för yrket är den övergripande bestämningen. Den legitimerade kan ha ådagalagt sådan olämplighet genom grov oskicklighet i yrket, t.ex. genom att ha begått ett allvarligt misstag eller gjort sig skyldig till flera förseelser av mindre allvarlig art. I det sistnämnda fallet blir alltså summan av de mindre fallen = ett allvarligt fel = grov oskicklighet = ådagalagd uppenbar olämplighet för yrket.
De nyssnämnda situationerna tar som sagt sikte på den legitimerades handlande i yrkesutövningen. Men även i sitt handlande utanför yrkesutövningen kan den legitimerade förfara på sådant sätt att han bedöms som uppenbart olämplig för yrket. I och för sig kan det vara fråga om en läkare, tandläkare, sjuksköterska etc., mot vilken ingen som helst anmärkning kan riktas för brister i hans eller hennes handlande i egenskap av läkare, tandläkare, sjuksköterska etc. men som förfarit på sådant sätt utanför tjänsten, att vederbörande därigenom undergrävt den tillit allmänheten har rätt att hysa till en legitimerad yrkesutövare. Som exempel anges i propositionen ett allvarligt brott mot annans hälsa. Emellertid får man härav inte föranledas att tro, att om den legitimerade begått ett sådant brott eller gjort sig skyldig till annat förfarande som medfört allvarligt men för tredje man, så skulle saken därmed vara klar, dvs. legitimationen återkallas. I propositionen rekommenderas ett mer nyanserat synsätt. Där sägs: "Förhållandena i det enskilda fallet måste bli avgörande och det krävs en samlad bedömning av alla de faktorer som inverkar på lämplighetsprövningen. Det torde endast i undantagsfall bli aktuellt att ett handlande utom yrkesutövningen medför återkallelse enligt denna punkt. Ett olämpligt uppträdande utom yrkesutövningen kan emellertid, liksom händelser som inträffar i denna, tyda på att återkallelse enligt andra punkten bör komma i fråga", dvs. att den legitimerade på grund av sjukdom eller liknande omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande.
Tillsynsutredningen ifrågasätter inte detta synsätt men vill betona vikten av att patienter skall kunna känna fullt förtroende, när de vänder sig till och söker hjälp hos legitimerade yrkesutövare. Ett sådant förtroendeförhållande har med rätta alltid betraktats som en av grundpelarna i t.ex. relationen läkare--patient. Det måste anses allvarligt om detta förhållande rubbas.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Allmänna råd om kiropraktorers verksamhet
Motion
I motion 1990/91:So401 av Mona Saint Cyr (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att snarast verkställa beslutet om utarbetandet av allmänna råd i enlighet med riksdagsbeslutet 1989 om legitimation av kiropraktorer. Motionärerna syftar på allmänna råd som skall vara vägledande för vårdavtal som i sin tur är villkoret för att patienten skall kunna få ersättning för behandling hos kiropraktor.
Tidigare behandling
Fråga om ersättning från den allmänna försäkringen för legitimerade kiropraktorer behandlades i utskottets betänkande 1989/90:SoU24 (s. 35). Utskottet anförde bl.a. följande.
Frågan om remissrätt för kiropraktorer har visst samband med frågan om kiropraktorernas inordnande i sjukförsäkringssystemet. Alternativmedicinkommittén föreslog att kiropraktorerna skulle anslutas till den allmänna försäkringen genom upprättande av vårdavtal med sjukvårdshuvudman. När det gällde remissrätten konstaterade kommittén att kiropraktorernas differentialdiagnostiska kunskap gör dem fullt skickade att arbeta självständigt med ett eget medicinskt yrkesansvar. Detta ansågs också vara innebörden av legitimationsförslaget. Om läkarremiss skulle behövas av administrativa eller försäkringsmässiga skäl ansågs detta böra regleras i vårdavtalet. Kommittén ansåg bindande remisskrav i princip onödiga. Det anfördes dock att ett ömsesidigt remissförfarande i praktiken ändå kommer att bli en vanlig samarbetsform för läkare och kiropraktorer. I proposition 1989/90:96 ansågs sjukvårdshuvudmännens övergripande ansvar enligt hälso- och sjukvårdslagen kombinerat med vårdavtalsmöjligheten utgöra tillräckliga förutsättningar för att så långt som möjligt möta efterfrågan på vård och behandling inom den sektor -- ortopedin -- där kiropraktorerna är verksamma. I ett yttrande till socialutskottet över propositionen och då aktuella motioner (1988/89:SfU4y) hänvisade socialförsäkringsutskottet också till möjligheterna att teckna vårdavtal. Utskottet ansåg sig inte kunna tillstyrka att de legitimerade kiropraktorerna skulle få ansluta sig till sjukförsäkringen. Socialutskottet hade samma uppfattning som propositionen och socialförsäkringsutskottet. Frågan om remissrätt behandlades dock inte särskilt vare sig i propositionen eller under riksdagsbehandlingen.
Sammanfattningsvis erinrade utskottet, såvitt gällde frågan om remissrätt, om möjligheterna att träffa vårdavtal samt att frågan om läkarremiss bör behandlas i sådana avtal.
Socialstyrelsens föreskrifter om legitimerade kiropraktorers verksamhet (SOSFS 1991:16) har beslutats tidigare i höst och är nu under tryckning. I föreskrifterna har frågan om vårdavtal inte tagits upp.
Läkares rätt att delegera beslut om vaccination till sjuksköterska
Motion
I motion 1990/91:So526 av förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär sådana åtgärder att tidigare gällande möjligheter återförs för läkare att delegera beslut om vaccination till sjuksköterska. Motionären anknyter till socialstyrelsens föreskrifter om vaccinationsverksamhet, SOSFS 1990:20, vilka trädde i kraft den 1 januari 1991 och anför att tidigare fastställde erfarna sjuksköterskor det behov av turistvaccinationer som kunde finnas hos individen. Vid komplicerade fall rådgjorde sjuksköterskan med en läkare.
Bakgrund
I SOSFS 1990:20 sägs bl.a.
Utöver den vaccinationsverksamhet som sker inom ramen för fastställda generella program erbjuds allmänheten vaccination och annan profylax (t.ex. mot malaria) såväl inom offentlig som inom enskilt bedriven hälso- och sjukvård. Enskilt sker detta bl.a. inom företagshälsovården och vid speciella mottagningar för vaccinationsverksamhet. Vid såväl offentlig som enskild vaccinationsverksamhet måste indikationer och kontraindikationer i hög grad baserad bl.a. på en bedömning av personens hälsotillstånd samt risker för smittexponering på grund av t.ex. arbetsmiljöförhållanden, aktuell epidemisk situation och nationella vaccinationskrav etc. Hela det profylaktiska behandlingsprogrammet kräver sådan individualisering att medicinska ställningstaganden till vaccination i dessa fall måste göras av läkare. Här kan således dessa ställningstaganden inte överlåtas till sjuksköterska.
I anslutning till vad nu sagts föreskriver socialstyrelsen följande beträffande ifrågavarande vaccinationsverksamhet:
1. Ansvarig läkare skall på basis av sin särskilda erfarenhet och med ledning av anamnes och efter bedömning av patientens hälsotillstånd samt smittexponeringsrisken meddela de hälsoråd, som är motiverade av resmål och andra omständigheter, bedöma vaccinationsbehovet och fastställa behandlingsplan. Tillförandet av ympämnet kan i allmänhet överlåtas på annan i enlighet med vanliga delegeringsprinciper (socialstyrelsens kungörelse (SOSFS 1980:100) med allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvården m.m.).
2. Journal skall föras vid vaccinationer (patientjournallagen 1985:562).
3. Före vaccination är vaccinatören skyldig att förvissa sig om vilka komponenter det aktuella vaccinet innehåller samt efterhöra om personen har känd överkänslighet mot någon av dessa.
Enligt uppgift har de nya bestämmelserna mötts av kritik. En arbetsgrupp inom socialstyrelsens rådgivande vaccinationsnämnd arbetar sedan i våras med en översyn av de nya bestämmelserna. Ett förslag från arbetsgruppen väntas senare i höst.
Lymfterapeut
I motion 1990/91:So477 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om att en översyn bör göras av utbildningen till lymfterapeut. Utbildningen bör enligt motionärerna ses över för att få en godkänd, likvärdig utbildning över hela landet. De anför att en patient med lymfödem (efter t.ex. operation av bröstcancer) måste få omedelbar hjälp för att kunna undvika ett livslångt handikapp med svullen svårrörlig smärtande arm. I Sverige råder stor brist på utbildade lymfterapeuter.
Bakgrund
Enligt uppgift från utbildningsdepartementet och sjuksköterskornas fackliga organisation (SHSTF) finns för närvarande ingen officiell utbildning med benämning lymfterapeut. Utbildningen tillhandahålls för närvarande i privat regi vid ett kurhotell i Västergötland. Lymfterapi innebär att terapeuten med en viss massageteknik försöker få i gång lymfan och därmed ödemet att flytta på sig. För närvarande drivs projekt med medel från cancerfonden i syfte att studera hur effektiv lymfterapibehandlingen är.
Utskottets bedömning
Flera av de frågor som aktualiseras av motionärerna bereds för närvarande i regeringskansliet. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte nu föregripa behandlingen av regeringens kommande förslag på området.
Utskottet avstyrker därför motionerna So318 (s), So401 (m), So404 (fp), So407 (c), So410 (s), So415 (fp), So422 (m), So429 (m), So431 (m), So438 (fp), So445 (s), So450 (m), So453 (m), So467 (c, s, m, fp, v, mp), So477 (mp), So478 (m), So505 (s), So518 (v), So519 (m), So524 (c) yrkande 3 och So526 (m).
Alternativmedicin
Motioner
I motion 1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en utredning av alternativmedicinens betydelse för samhällsekonomin (yrkande 1). Motionären anser att samhället inte kan nonchalera betydelsen som alternativmedicinen har i vårt land. Då nonchalerar man också felaktiga behandlingar både i sjukvården och i alternativmedicinen.
Samma motionär begär ett tillkännagivande till regeringen om att socialstyrelsen borde få i uppgift att se över möjligheten att länsläkaren skall bedöma huruvida någon med godkänd utbildning (inom alternativmedicin) skall få legitimation (yrkande 4).
I motion 1990/91:So506 av Sven Lundberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om alternativmedicin. Motionärerna anser att regeringen bör kunna lägga fram förslag om att t.ex. erkänna de auktoriserade hälsohemmen som komplement och att utgöra remissunderlag i princip för de sjukdomar som redovisas av alternativmedicinkommittén.
I motion 1990/91:So449 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hemställs att riksdagen beslutar att de patienter som vill ha en alternativ behandlingsform under vissa villkor skall kunna få denna på samma villkor som övrig vård (yrkande 2). Motionärerna hemställer också att riksdagen skall besluta att en representant för alternativ vård skall ingå i socialstyrelsens styrelse (yrkande 3).
I motion 1990/91:So443 av samma motionärer hemställs att riksdagen ger regeringen till känna att en patient som vill ha saklig information om alternativa behandlingsmetoder skall kunna få denna och att samarbetet mellan den alternativa vården och den etablerade skolmedicinen utökas (yrkande 3).
I motion 1990/91:So458 av Elver Jonsson och Kenth Skårvik (båda fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om en snabb utredning av alternativa medicineringar och behandlingsformer i avsikt att ge verksamma inom akupunktur m.fl. discipliner behörighet att utöva yrket inom hälso- och sjukvården.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1990/91:SoU4 en motion liknande So449. Utskottet anförde följande.
Socialförsäkringsutskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SfU5 en mp-motion om att patienter som vill ha en alternativ behandlingsform skall kunna få detta med samma ekonomiska villkor som övrig vård under förutsättning att det rör sig om en behandling som har effekt. Utskottet hänvisade till alternativmedicinkommittén som inte velat föreslå att ersättning från den allmänna försäkringen skall kunna utgå för behandling hos alternativmedicinska yrkesutövare eftersom det inom den etablerade medicinen finns behandlingsformer som inte ersätts av den allmänna försäkringen. Utskottet ansåg, med hänsyn till den beredning som förestår av alternativmedicinkommitténs förslag, att det inte fanns anledning för riksdagen att göra någon annan bedömning i frågan. Motionen avstyrktes därför.
I samband med socialutskottets behandling av regeringens proposition om riktlinjer för socialstyrelsens framtida roll, uppgifter och inriktning m.m. (prop. 1988/89:130) behandlades bl.a. frågan om organisation och ledning av socialstyrelsen. Därvid förekom även ett motionsyrkande om att en representant för alternativ vård borde ingå i socialstyrelsen. Socialutskottet (1988/89:SoU24) anförde att det enligt utskottets mening inom socialstyrelsen bör finnas kompetens i fråga om alternativmedicin. Utskottet vill dock inte ställa sig bakom kravet på att det i myndighetens styrelse skall ingå en representant för denna verksamhet. Den då aktuella motionen avstyrktes. (Res. av mp.)
Utredningar
De övriga frågor som motionärerna tar upp har behandlats av alternativmedicinkommittén i dess huvudbetänkande eller i bilagor till betänkandet (SOU 1989:60). Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.
Alternativmedicinkommittén hade enligt sitt uppdrag att utreda den alternativa medicinens ställning i vårt samhälle. Enligt kommitténs uppfattning borde det vara tillåtet att använda alternativa behandlingsformer inom hälso- och sjukvården om patienten har uttryckt önskemål om alternativ behandling, om behandlingsformen är ofarlig och om den ges först sedan allmänt vedertagna metoder använts eller parallellt med sådana. Kommittén föreslog bl.a. att de hälsohem som bedriver vård och behandling skall kallas hälsovårdhem. Om godtagen medicinsk indikation föreligger hos en patient som önskar komma till hälsovårdhem ansåg kommittén att sjukvårdshuvudmannen skulle bekosta vistelsen. Kommittén ansåg vidare att legitimering av bl.a. akupunktörer borde anstå tills vidare.
Utskottets bedömning
I avvaktan på regeringens förslag med anledning av alternativmedicinkommitténs förslag bör riksdagen inte göra några uttalanden i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför motionerna So443 (mp) yrkande 3, So449 (mp) yrkandena 2 och 3, So458 (fp), So506 (s) och So524 (c) yrkandena 1 och 4.
Läkemedel
Motioner
I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om benzodiazepiner och andra lugnande preparat (yrkande 10). Motionärerna anser att bruket av sådana preparat är ett växande problem som tyvärr kommit i bakgrunden. För många är dessa verkningsfulla och nödvändiga mediciner, men för en växande grupp har konsumtionen förändrats till ett missbruk.
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts om läkemedelsberoende i motionen (yrkande 15). Motionärerna pekar på vad utskottet anförde om kraftfulla och snabba åtgärder beträffande läkemedelsberoende i sitt betänkande 1990/91:SoU4 och framhåller att det är viktigt att dessa verkställs utan dröjsmål samt att det skall bli möjligt för apotekspersonal att kontakta förskrivande läkare om man misstänker läkemedelsberoende hos kunden.
I motion 1990/91:So436 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om behov av telefonjour för personer med läkemedelsberoende. Motionären anför att ett sätt att stödja läkemedelsberoende är att initiera en länkrörelse i likhet med vad man har för alkohol- och narkotikaberoende personer. Ett annat är att skapa en telefonjourverksamhet dit personer med läkemedelsberoende kan ringa för att få råd och hjälp. Vid några underavdelningar till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL) har man prövat en sådan telefonjourverksamhet.
I motionen 1990/91:So437 av samma motionär begärs ett tillkännagivande till regeringen om forskning om läkemedelseffekter på män resp. kvinnor. Motionären pekar på att innan ett läkemedel kan godkännas för användning måste det ha genomgått en noggrann prövning, vilken inrymmer testning på djur, prövning på friska försökspersoner och därefter på patienter med de sjukdomar läkemedlet är avsett för. Prövningarna fokuseras normalt inte på eventuella skillnader mellan könen.
Tidigare behandling
I sitt betänkande 1990/91:SoU4 efterlyste utskottet åtgärder såväl från regeringen som landstingen, kommunerna och andra berörda myndigheter när det gäller förskrivning m.m. av beroendeframkallande läkemedel, framför allt de s.k. bensodiazepinerna.
I betänkandet s. 64--69 lämnas en utförlig redogörelse för utredningar och tidigare utskottsbehandling. Därefter anförde utskottet bl.a. följande.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare uttryckt sin oro över att läkemedelsberoendet fått en sådan omfattning och också i tillkännagivanden till regeringen efterlyst olika åtgärder. Utskottet har bl.a. i ett tillkännagivande till regeringen år 1987 efterlyst åtgärder från regeringens sida när det gäller vården av läkemedelsberoende och -missbrukare. Regeringen synes ännu inte ha vidtagit någon åtgärd med anledning av detta tillkännagivande. Utskottet finner detta anmärkningsvärt. I samband med tillkomsten av det nya läkemedelsverket påtalade utskottet behovet av åtgärder från läkmedelsverkets och socialstyrelsens sida. Utskottet betonade därvid att det nya läkemedelsverket måste se till att rapporteringen till biverkningsregistret verkligen fungerar även när det gäller biverkningar i form av beroende hos patienter. Behovet av förbättrade utbildnings- och informationsinsatser till läkare och annan vårdpersonal om de beroendeframkallande läkemedlen ansågs vara andra nödvändiga åtgärder. Utskottet framhöll också betydelsen av att läkarna får information om sin läkemedelsförskrivning. I de aktuella motionerna efterlyses åtgärder på en lång rad olika områden. Det framhålls att åtgärder måste vidtas för att minska förskrivningen av beroendeframkallande läkemedel av typ bensodiazepiner. Åtgärder som information, utbildning och andra riktade insatser till läkare framhålls särskilt. Andra åtgärder som nämns berör främst läkemedelsverket och socialstyrelsen men också apoteken. Utskottet är helt enigt med motionärerna att det krävs åtgärder på samtliga dessa områden. Synpunkter på vad som måste göras återfinns också i 1983 års läkemedelsutrednings betänkande.
Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden och förutsätter att berörda myndigheter snabbt vidtar erforderliga åtgärder. Utskottet vill dock i sammanhanget tillägga att utskottet med tillfredsställelse noterat att socialstyrelsen gett ut allmänna råd som syftar till att förebygga beroende och missbruk av psykofarmaka och till en bättre vård och behandling för patienterna. Det är angeläget att råden tränger ut till läkare och annan vårdpersonal och kommer i praktisk tillämpning.
Bl.a. det studiebesök som utskottet gjort inför sin behandling av motionerna har visat att det behövs betydligt ökade behandlingsresurser inom primärvården och psykiatrin för dem som hamnat i ett beroende eller missbruk. Socialtjänstens personal är också viktiga länkar i behandlingskedjan. Utskottet vill också peka på socialläkarnas roll i det förebyggande arbetet.
Utskottet är medvetet om att läkemedelsutredningens förslag fortfarande bereds i regeringskansliet med sikte på en proposition.
Utskottet efterlyste också åtgärder för att förbättra vården för dem som hamnat i ett läkemedelsberoende eller -missbruk. Utskottet ansåg det angeläget att en ny läkemedelslagstiftning kommer till stånd. Arbetet med en proposition i ämnet måste därför bedrivas aktivt i regeringskansliet. Åtgärderna när det gäller läkemedelsberoende är emellertid enligt utskottet så angelägna att en ny lagstiftning inte bör avvaktas. Åtgärder kunde enligt utskottet också mycket väl vidtas inom ramen för gällande lagstiftning. Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).
Uppföljande arbete
Regeringen beslutade i april 1991 att uppdra till socialstyrelsen och läkemedelsverket att anordna en hearing om lugnande medel och sömnmedel. Hearingen hade först planerats till början av oktober men skall nu äga rum i början av december i år.
En arbetsgrupp har nyligen utrett förutsättningarna för att skapa ett läkemedelsepidemiologiskt centrum för att studera läkemedelsbiverkningar och användning av läkemedel i hälso- och sjukvården. Syftet med ett sådant centrum är att medverka till rationell läkemedelsanvändning och motverka läkemedelsmissbruk.
Utskottets bedömning
Utskottet har i ett tidigare tillkännagivande till regeringen med skärpa framhållit att åtgärder när det gäller läkemedelsberoende är angelägna samt att arbetet med en proposition med ny läkemedelslagstiftning måste bedrivas aktivt. Vissa åtgärder har också nu vidtagits. Utskottet utgår ifrån att den nya regeringen snarast återkommer till riksdagen i dessa frågor. Något nytt tillkännagivande behövs inte. Utskottet avstyrker motionerna So215 (m) yrkande 10, So336 (fp) yrkande 15, So436 (fp) och So437 (fp).
Medicinteknik
Motioner
I motion 1990/91:So504 av Stig Gustafsson m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för kontroll, användning och tillsyn av medicintekniska produkter samt tillsättande av en haverikommission för utredning av allvarligare olyckor inom sjukvården. Motionärerna efterlyser ett samlat grepp på hela det medicintekniska området.
I motion 1990/91:So470 av Barbro Sandberg och Sigge Godin (båda fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att utreda ansvarsförhållandena vid återanvändning av pacemaker. Motionärerna anför att i Sverige sker återanvändningen i begränsad omfattning, upp till 20--25 % på vissa kliniker, på andra inte alls. Skälet till att vissa kliniker inte återanvänder pacemaker är att ansvarsfrågorna inte är lösta.
Tidigare behandling
Vid sin senaste behandling av en motion (1989/90:SoU21 s. 33) om ansvarsförhållandena vid återanvändning av pacemaker anförde utskottet följande.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat liknande motionsyrkanden (se bl.a. SoU 1987/88:16 och 1988/89:SoU15). Utskottet har därvid redovisat de förslag som lagts fram av utredningen om den medicintekniska säkerheten. Utskottet har med hänvisning till att förslagen bereds i regeringskansliet avstyrkt motionsyrkandena. Utskottet har dock i sammanhanget framhållit vikten av att riksdagen snart får pröva frågan om den framtida utformningen av kontrollen av säkerheten för medicintekniska produkter.
Utskottet finner inte skäl till något ändrat ställningstagande.
Motionen avstyrktes.
Båda dessa motioner berör frågor som har behandlats av utredningen om den medicintekniska säkerheten i dess betänkande SOU 1987:23. Utredningens förslag bereds fortfarande i regeringskansliet.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att betänkandet från utredningen om den medicintekniska säkerheten fortfarande bereds i regeringskansliet. Utskottet har redan tidigare avstyrkt liknande motionsyrkanden men framhållit vikten av att riksdagen snart får pröva frågan om den framtida utformningen av kontrollen av säkerheten för medicintekniska produkter. Utskottet finner inte nu skäl till något ändrat ställningstagande. Motionerna So470 (fp) och So504 (s) avstyrks därför.
Blodförsörjning m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So456 av Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder för att garantera Sveriges självförsörjning av blod och blodprodukter (yrkande 1). Motionärerna vill fästa uppmärksamhet vid Sveriges ansvar att vara självförsörjande när det gäller blod och blodprodukter och de hinder som finns för att målet skall uppnås. För att lösa problemen föreslås att ett nationellt samordnande organ skapas med uppgift att följa och bedöma behovet av blod och blodprodukter och att tillskapa resurser för ett bättre utnyttjande av blod och dess komponent.
I motion 1990/91:So430 av Göran Ericsson (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om nödvändigheten av en översyn av den nuvarande nationella organisationen vad avser blod- och blodproduktshanteringen i landet (yrkande 1). Motionären begär också ett tillkännagivande till regeringen om nödvändigheten av en översyn av blodhanteringen i landstingen visavi industrin sett från ekonomisk synpunkt (yrkande 2). Motionären anför att blodhanteringen i Sverige från många synpunkter är bristfällig. Ett rationellt sammanhållet program för en bättre och billigare blodförsörjning måste åstadkommas enligt motionären, vilken också ifrågasätter om inte en ny huvudman med riksansvar måste bildas. I motion 1990/91:So423 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna om att medel bör anslås till en kampanj för att öka intresset för att bli blodgivare under den militära grundutbildningen och under repetitionsövningarna.
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare behandlat frågor om blodförsörjning och blodgivning (se SoU1985/86:15 och 1988/89:SoU15). I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 84) anförde utskottet bl.a. följande.
Världshälsoorganisationen (WHO) gav år 1975 ut en rekommendation om blod och blodprodukter. Rekommendationen är av etisk karaktär och uppmanar medlemsländerna att organisera frivillig och ersättningsfri blodgivning. Rekommendationen uppfattas allmänt som ett uttalande för att nationell självförsörjning bör eftersträvas.
Sveriges regering konstaterade år 1985 att "det bör ankomma på hälso- och sjukvårdshuvudmännen att vidta de åtgärder som bedöms erforderliga för att uppnå den av WHO angivna målsättningen".
Landstingsförbundet har nyligen kartlagt det svenska blodförsörjningssystemet och inom detta arbete särskilt belyst de faktorer som påverkar försörjningsläget. Kartläggningen, som redovisades våren 1990 genom skriften Blodförsörjningen i Sverige, har bl.a. visat att självförsörjningsgraden i Sverige, som efter kraftfulla insatser inom blodförsörjningsområdet i mitten av 1980-talet nådde en självförsörjningsgrad på ca 85 %, numera har sjunkit till ca 55 %. Den vikande självförsörjningsgraden anses främst ha samband med en betydande ökning av faktor VIII-förbrukningen och ett försämrat industriellt utbyte vid plasmaförädlingen, det senare främst som ett resultat av kraven på virusinaktivering, för att eliminera risken för spridning av HIV. Tillgången på blodgivare är dock enligt Landstingsförbundets kartläggning god. Man räknar med en förbättrad självförsörjningsgrad fr.o.m. innevarande år, då Kabi inför en förbättrad förädlingsteknik.
Landstingsförbundets styrelse har den 5 april 1990 beslutat att ge förbundskansliet i uppdrag att vidta nödvändiga informations- och samordningsinsatser för landets blodförsörjning i syfte att Sverige skall uppnå självförsörjning inom området. I kansliets uppdrag ingår att bilda en särskild referens- eller expertgrupp med företrädare för sjukvårdshuvudmännen.
Frågan om kampanjer för blodgivning bland värnpliktiga och under repetitionsövningar togs upp för ett antal år sedan i en motion till Landstingsförbundets kongress. Motionen resulterade så småningom i ett uppdrag från överbefälhavaren till samtliga försvarsgrenschefer att genomföra attitydskapande utbildning om blodgivning under värnpliktstjänstgöringen och att bl.a. ge möjlighet till frivillig blodgivning under tjänstetid. Sedan utbildningsåret 1983/84 genomförs sådan utbildning.
Sveriges centrala värnpliktsråd (organisationen för de värnpliktigas förtroendevalda) tog för något år sedan initiativet till en kampanj för blodgivning bland alla värnpliktiga. Projektet hade drivits tämligen långt innan det blev klarlagt att hälso- och sjukvården skulle ha problem att ta om hand det blod som med en framgångsrik kampanj skulle ha blivit resultatet. Projektet kom därför aldrig att genomföras.
Utskottet anförde att det är viktigt att Sverige kan leva upp till målsättningen att vi skall vara självförsörjande med blod och blodprodukter. Utskottet konstaterade att nödvändiga informations- och samordningsinsatser förbereddes inom Landstingsförbundet. Utskottet vidhöll sin inställning att riksdagen bör avstå från att uttala sig i frågan om kampanjer för blodgivning. Motionen avstyrktes.
Uppföljande arbete
Socialstyrelsen har i april 1991 till regeringen redovisat ett uppdrag gällande behovet av beredskapslager för behandling av bl.a. blödarsjuka och personer med immunbristdefekter. Styrelsen anförde bl.a. följande.
För behandlingskrävande blödarsjuka, f.n. ca 240 personer, åtgick år 1990 36--37 ME (miljoner enheter) faktor VIII, vilket ger en förbrukning av drygt 3 ME per månad. Förbrukningen är i viss mån årstidsbunden, något lägre på sommaren i jämförelse med övriga årstider. Internationellt ligger förbrukningen i Sverige räknat per miljon invånare i samma nivå som Danmark, Holland och Tyskland men nära dubbelt jämfört med Finland, Frankrike och Norge samt USA. De förstnämnda länderna har i princip samma profylaxprogram som Sverige, medan de sistnämnda länderna saknar detta.
För att erhålla en tillfredsställande överlevnad för de blödarsjuka kan man beräkna att det erfordras omkring hälften av den normala fredsförbrukningen eller ca 1,5 ME/månad. Med denna nivå kan man dock inte förhindra att de blödarsjuka får framtida men av ökat antal led- och muskelblödningar och att deras framtida arbetsförmåga försämras.
Vad beträffar substitutionsterapi för personer med immunglobulinbrist begränsas behovet per månad till storleksordningen 400 g specifikt immunglobulin. Denna kvantitet kan fraktioneras i laboratoriemässig skala.
Socialstyrelsen har nyligen utgivit preliminära allmänna råd om blodförsörjningen i krig. I förordet sägs bl.a. följande:
Försörjningen med blod och blodprodukter är en viktig förutsättning för en väl fungerande sjukvård i krig. Under krig skall försvarsmaktens sjukvård försörjas med blod från den civila hälso- och sjukvården.
Under de två senaste årtiondena har en övergång skett från helblod till komponentterapi. Vidare har blodförbrukningen sjunkit per kirurgisk patient inom den fredstida sjukvården. Aktuella krigserfarenheter visar samma tendens när det gäller stridsskadade patienter. Under motsvarande tid har vidare produktionskapaciteten hos sjukvårdshuvudmännens blodcentraler ökat betydligt. Sammantaget innebär detta att behovet av en särskild organisation för krigsblodcentraler upphört.
Vid Landstingsförbundets kongress våren 1991 behandlades en motion om nationell självförsörjning av blod och blodplasma. Förbundsstyrelsen yttrade bl.a. följande.
Förbundsstyrelsen anser att försörjningsläget är tillfredsställande och stabilt. Det kan av flera skäl vara olämpligt att nu vidta genomgripande organisatoriska förändringar av det svenska blodförsörjningssystemet. Fram till dagsläget har Kabi Pharmacia AB varit relativt ohotade på den svenska plasmamarknaden. Någon utländsk konkurrens har egentligen inte funnits. Denna situation har nu radikalt förändrats. Den europeiska gemenskapen (EG) väntas fatta beslut om att förbjuda amerikansk plasma i de produkter som säljs på europamarknaden. Då en stor del av de plasmabaserade läkemedel som idag säljs i Europa är framställda ur amerikansk plasma leder ett eventuellt förbud till ökad efterfrågan på europeisk plasma, med prisstegringar som följd. Den förändrade konkurrenssituationen har redan visat sig i att utländska plasmaförädlare gjort framställningar om att få köpa svensk plasma vilket har gynnat prissättningen på den svenska plasman.
Kongressen beslöt att avslå motionen.
Utskottets bedömning
Socialstyrelsen har nyligen redovisat sitt uppdrag om beredskapslagren och givit ut allmänna råd om blodförsörjning i krig. Landstingsförbundet har också nyligen behandlat dessa frågor. Något initiativ behövs inte från riksdagens sida. Utskottet avstyrker motionerna So430 (m) yrkandena 1 och 2 samt So456 (fp) yrkande 1.
Utskottet vidhåller sin inställning att riksdagen bör avstå från att uttala sig i frågan om kampanjer för blodgivning bland värnpliktiga. Utskottet avstyrker motionen So423 (mp).
Kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel
Motion
I motion 1990/91:So454 av Siw Persson (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om förbud mot kvicksilver som konserveringsmedel. Motionären framhåller att kvicksilver förekommer som konserveringsmedel i vissa läkemedel, företrädesvis i immunoglobuliner och vacciner, och i mindre utsträckning i ögondroppar. Under 1960- och 1970-talen ersattes kvicksilvret i många preparat med andra konserveringsmedel. Alltför många preparat har enligt motionären fortfarande kvicksilver som konserveringsmedel.
Bakgrund
Enligt läkemedelsförordningen (1962:701) gäller som villkor för registreringen att ett läkemedel skall vara av fullgod beskaffenhet och inte vid normal användning medföra skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten.
Under årens lopp har kvicksilver som konserveringsmedel i en rad läkemedel ersatts av andra konserveringsmedel. Statens bakteriologiska laboratorium arbetar fortlöpande med att finna alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel. Därifrån har under september 1991 upplysts att immunoglobuliner numera inte innehåller kvicksilver. Såvitt gäller difteri- och stelkrampsvaccin finns f.n. sådana vaccin utan kvicksilver på marknaden. Det är fråga om förpackningar med engångsdoser som således ställer sig förhållandevis dyrare än större förpackningar. I mitten av 1992 skall en utvärdering av dessa vacciner göras.
Tidigare behandling
Utskottet har behandlat denna frågeställning senast i sitt betänkande 1990/91:SoU4 (s.101 f.) och erinrade då om sin tidigare uttalade inställning till kvicksilver som konserveringsmedel, dvs. att det var angeläget att arbetet med att finna alternativ bedrivs så snabbt som möjligt. Utskottet var inte berett att ställa sig bakom ett förbud mot kvicksilver i läkemedel och avstyrkte motionen i fråga. (Se också 1989/90:SoU6).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning till kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel och noterar att antalet läkemedel konserverade med kvicksilver fortsätter att minska. Utskottet avstyrker motion So454 (fp).
Amalgam, m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So455 av Siw Persson (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts om amalgam. Motionären anser att frågan om amalgamets framtid är till en del ett problem för vetenskapen men ytterst är det de politiskt valda församlingarna som måste ta ansvar för medborgarnas hälsa. Ett liknande yrkande finns i motion 1990/91:So523 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c), yrkande 1. I sistnämnda motion finns också en begäran om ett tillkännagivande om en brett upplagd studie om amalgam (yrkande 2). Studien skulle göras i syfte att utöka kunskapen om amalgamsaneringens inflytande över möjligheterna att påverka specifika sjukdomstillstånd och syndrom. I motion 1990/91:So535 av Kersti Johansson m.fl. (c) finns också en sådan hemställan (yrkande 1).
I motion 1990/91:So508 av Sven Lundberg m.fl. (s) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering och åtgärder beträffande amalgamets skadeverkningar. Motionärerna anknyter till den nyligen publicerade rapporten från kemikalieinspektionen och statens naturvårdsverk vari uttalas att "målet är att användningen av kvicksilver på sikt skall upphöra" resp. "på lång sikt bör produkter tillverkas utan användning av kvicksilver, även inom sektorer där detta är svårt eller mycket dyrt".
I motion 1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen snarast begär en samlad redovisning rörande de åtgärder som vidtagits i anledning av den s.k. LEK-utredningen och övriga förslag till regeringen (yrkande 1). Enligt motionärerna är det nu hög tid att regeringen presenterar ett samlat program kring frågor rörande amalgam som tandlagningsmaterial och redovisar vilka åtgärder som vidtagits beträffande produktkontroll och biverkningsregister m.m.
I motion 1990/91:So469 av Ulla-Britt Åbark och Håkan Strömberg (båda s) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en avvecklingsplan för amalgam. Olika forskningsresultat visar att kvicksilver frigörs från plomberna vid tuggning och vid intagande av varm eller sur föda. Det lagras också i kroppen på ett sätt som tidigare ansetts omöjligt.
I motion 1990/91:So502 av Bengt Silfverstrand och Bengt Kronblad (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om amalgam som tandlagningsmaterial (yrkande 1). samt att riksdagen hos regeringen begär att utbildning i handhavande av alternativa material och ny arbetsteknik intensifieras under en avvecklingsperiod fram till den 30 juni 1992 (yrkande 2). Motionärerna anför att övergångsprocessen när det gäller att ersätta amalgam som tandfyllningsmaterial med andra vävnadsvänliga material tenderar att bli alltför utdragen i tiden.
I motion 1990/91:So491 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs om förbud mot amalgam som tandlagningsmedel (yrkande 1) samt att forskningen för framtagande av alternativa tandlagningsmedel intensifieras under en avvecklingsperiod på tre år (yrkande 2).
I motion 1990/91:So411 av Anita Stenberg m.fl. (mp) finns liknande yrkanden om förbud och treårig avvecklingsperiod (yrkandena 1 och 2). I motionen begärs också tillkännagivanden till regeringen om att en intensifiering av utvecklingen av ofarliga alternativ som tandbehandlingsmaterial skall ske (yrkande 3) och att 11 milj.kr. under en treårsperiod ställs till förfogande för forskning kring ersättningsmaterial för amalgam (yrkande 4) samt hemställs att riksdagen hos regeringen begär forskningspengar för att starta någon form av institut eller centrumbildning där man kan forska tvärvetenskapligt på universitetsnivå och samla både medicinsk och odontologisk forskning för att få fram tillförlitliga diagnos- och behandlingsmetoder för amalgamsjuka patienter (yrkande 7). Motionärerna hemställer slutligen att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att skärpa de allmänna råden till tandläkarna så att alla tandläkare informerar alla patienter om de alternativ som finns för tandbehandling (yrkande 6).
I motion 1990/91:So261 av Siw Persson m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att amalgamfria kliniker bör inrättas. Motionären anför bl.a. att det hos många patienter finns en så allvarlig överkänslighetsreaktion redan vid enkla åtgärder utan särskild skyddsutrustning att det borde inrättas särskilda specialkliniker regionalt.
I motion 1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att rapportering rörande biverkningar av tandlagningsmaterial snarast skall komma till stånd (yrkande 4). Samma motionärer hemställer också att ett obligatoriskt produktregister för dentala material snarast skall inrättas (yrkande 3).
I motion 1990/91:So411 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen om att tandbehandlingsmaterial skall betraktas som läkemedel och därmed underställas biverkningskontroll (yrkande 5). Motionärerna anser att tandbehandlingsmaterial måste underkastas samma bestämmelser som andra läkemedel och eventuella biverkningar skall kartläggas.
Bakgrund
Socialstyrelsen har under våren 1991 givit ut allmänna råd (SOSFS 1991:6) om utredning av patienter som sätter sina symptom i samband med kvicksilver från amalgam. De ersätter socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1988:9). De allmänna råden inriktas dels på utredning av patienterna, dels på allmänna rekommendationer om användning av amalgam. Ur råden hämtas bl.a. följande.
Patienter som förutom generella symtom också har symtom från munhålan eller tuggapparaten bör undersökas även av läkare.
Den medicinska utredningen måste vara förutsättningslös och baseras på patientens besvär och läkarens respektive tandläkarens undersökningsfynd. Det finns f.n. inte anledning att generellt i denna utredning inbegripa analyser av kvicksilverhalter i blod respektive urin.
Det åligger varje läkare och tandläkare att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patienten de råd och så vitt möjligt den behandling som patientens tillstånd fordrar. Det är synnerligen viktigt att dessa patienter får ett korrekt bemötande från sjukvårdspersonalens och tandvårdspersonalens sida.
Det är vidare viktigt att det etableras en förtroendefull relation mellan läkare respektive tandläkare och patient samt att denna relation får kontinuitet.
Som framförs ovan finns det i dag inget vetenskapligt underlag som visar att kvicksilverexponeringen från dentalt amalgam orsakar generella sjukdomssymtom. Utvecklingen av nya tandfyllningsmaterial, som är tekniskt och biologiskt tillfredsställande pågår. I avvaktan på att sådana material finns tillgängliga som generell ersättning för amalgam, kan amalgam därför fortfarande användas som ett av flera plastiska tandersättningsmaterial.
Socialstyrelsen vill i detta sammanhang påminna om tandvårdslagens bestämmelse om att tandläkare alltid skall informera patienten om tänkbara alternativ och beakta patientens rätt att avböja viss behandling.
Socialstyrelsen vill rekommendera att all hantering av kvicksilver och kvicksilverföreningar bör ske så, att både individuell exponering och kontaminering av den omgivande miljön nedbringas till minsta möjliga nivå. Trots att det saknas belägg för amalgamfyllningars skadlighet bör användningen av amalgam successivt minska med hänsyn till de allmänna miljöaspekterna. Alternativ såsom kompositmaterial eller glasjonomercement anses idag bäst fungera vid reparativ behandling av små kariesskador. Dessa alternativ bör användas i så stor utsträckning som möjligt vid sådan behandling och även i de övriga fall där det kan anses indicerat (se socialstyrelsens meddelandeblad nr 8/89 om val av tandfyllningsmaterial för tuggytor) och då andra alternativ med mer permanenta egenskaper av olika skäl inte kan tillgripas.
Med hänsyn till ökad risk för korrosion bör amalgam undvikas vid lagning av guldkronor. Generellt bör antalet olika legeringar i en och samma munhåla minimeras. Guldkronor bör inte utföras på amalgampelare. I de fall där utbyte av befintlig amalgampelare under guldkrona på rotfylld tand övervägs, bör risken för eventuella endodontiska komplikationer vägas mot möjligheten att avstå från sådant byte.
Putsning av och borrning bör alltid ske med vattenavkylning och med användande av höghastighetssug för att nedbringa kvicksilverexponeringen. Detta gäller också när tandhygienister utför sådant arbete.
Hos de patienter som utvecklar överkänslighet mot kvicksilver bör befintliga amalgamfyllningar bytas mot annat material. Det är dock svårt att fastställa denna överkänslighet. Hos patienter som har lichenförändringar eller liknande slemhinnereaktioner i anslutning till amalgamfyllningar bör i första hand fyllningar i anslutning till läsionerna bytas.
Enligt uppgift från socialstyrelsen förväntas omkring årsskiftet 1991-1992 en rapport från styrelsens och läkemedelsverkets pågående försöksverksamhet med registrering av biverkningar från dentala material.
Genom beslut den 2 maj 1991 uppdrog regeringen till socialstyrelsen att utreda vissa frågor rörande amalgam som tandfyllningsmaterial. Samråd bör ske med bl.a. naturvårdsverket och kemikalieinspektionen. Uppdraget innebär följande.
Socialstyrelsen bör redovisa i vilken utsträckning nya tandfyllningsmaterial redan finns eller när sådana material, som är tekniskt och biologiskt tillfredsställande, beräknas ha utvecklats och kommer att finnas tillgängliga för generell användning.
Socialstyrelsen bör bedöma hur snabbt en avveckling av användningen av amalgam kan ske mot bakgrund av när alternativa tandersättningsmaterial bedöms finnas tillgängliga. Ytterligare en utgångspunkt för socialstyrelsens bedömning av avvecklingstakten bör vara att nuvarande personella resurser inom tandvården inte förutsätts öka. Vidare bör den pågående utvecklingen mot en ökad satsning på individuellt avvägda förebyggande åtgärder kunna fortsätta. Socialstyrelsen bör mot denna bakgrund lämna förslag till hur en avvecklingsplan för användningen av dentala amalgam skulle kunna utformas.
Socialstyrelsen bör göra en ekonomisk bedömning av vilka eventuella merkostnader i materialkostnader alternativa material medför såväl i ett kortare perspektiv som på sikt. I detta sammanhang bör även bedömas i vilken utsträckning antalet nya kariesskador kan förväntas minska framöver till följd av en allmänt förbättrad tandhälsosituation i befolkningen och vilka minskade kostnader detta kan ge.
Förutsättningen för utredningsuppdraget skall bl.a. vara att det i Sverige kommer att införas en obligatorisk kontroll av dentala material. Materialen skall vara godkända eller certifierade före marknadsföring av produkterna. Avsikten är att en lagstiftning om en sådan kontroll kommer att träda i kraft fr.o.m. år 1993.
Socialstyrelsen bör undersöka i vilken utsträckning och i vilken takt dentala amalgam kommer att avvecklas i övriga länder och -- mot bakgrund av ambitionen att harmonisera lagar och andra författningar i Västeuropa -- i vilken mån det är möjligt att samordna avvecklingen.
Utredningsarbetet bör avslutas senast den 1 maj 1992.
Tidigare behandling
Frågan om riskerna vid användningen av amalgam inom tandvården har behandlats av utskottet flera gånger tidigare. Senast redovisade utskottet bl.a. följande i sitt betänkande 1990/91:SoU4 (s. 102).
Motionsyrkanden om förbud mot användning av amalgam behandlades även i betänkandet 1988/89:SoU7. Därvid refererades den s.k. LEK-utredningens förslag i rapporten Kvicksilver/amalgam hälsorisker (Socialstyrelsen redovisar 1987:10), socialstyrelsens allmänna råd om utredning av patienter med symtom som antagits bero på kvicksilverexponering för amalgam samt om användning av amalgam (SOSFS (M) 1988:9), socialstyrelsens meddelandeblad (nr 8/89) som gäller val av tandfyllningsmaterial för tuggytor, arbetarskyddsstyrelsens och kemikalieinspektionens arbete på området m.m.
Vid sin behandling av frågan hänvisade utskottet till socialstyrelsens uppgift att som central expertmyndighet på hälso- och sjukvårdens samt tandvårdens områden lämna råd och föreskrifter i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och till de nya allmänna råden om bl.a. användningen av amalgam. Utskottet konstaterade att socialstyrelsen funnit att amalgam fortfarande kan användas som tandersättningsmaterial i avvaktan på att andra bättre material blir tillgängliga som generell ersättning för amalgam. Utskottet ansåg sig inte kunna förorda något initiativ från riksdagens sida som syftade till förbud helt eller delvis mot användning av amalgam. Införandet av ett förbud innan det finns fullgoda ersättningsmaterial skulle enligt utskottet kunna medföra konsekvenser av allvarlig natur. I stället ansåg utskottet att socialstyrelsens allmänna råd bör styra materialvalet. Utskottet erinrade samtidigt om att tandläkare alltid bör informera patienten om tänkbara alternativ och beakta hans rätt att avböja viss behandling. Utskottet framhöll slutligen att ställningstagandet till amalgamanvändning fortlöpande måste omprövas med nya vetenskapliga rön som underlag. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena. Riksdagen följde utskottet (rskr. 42).
I betänkandet 1989/90:SoU7 behandlade utskottet på nytt motionsyrkanden om förbud mot amalgam. Utskottet fann därvid inte någon anledning för riksdagen att ändra uppfattning i frågan. (Reservation c, vpk och mp)
Socialstyrelsen har nyligen bildat en tungmetallgrupp för hälso-, sjuk- och tandvården. Socialstyrelsen har med tillsättandet av denna tungmetallgrupp velat markera att det är nödvändigt att kvicksilverproblemet i framtiden även fogas in i ett större perspektiv där samtliga tungmetallers inverkan på människa och miljö måste beaktas. Landets främsta expertis inom området ingår i gruppen. Gruppen skall följa forskningen kring kvicksilver och andra tungmetaller. Man skall bl.a. behandla frågan om hur utvecklingen av nya tandersättningsmaterial kan stimuleras, kostnadsaspekter kring amalgamutbyte, hur tandvårdspersonal skall kunna påverkas att i mindre utsträckning använda amalgam m.m.
-- -- --
Kemikalieinspektionen och statens naturvårdsverk publicerade i juni 1990 rapporten Begränsningsuppdraget -- Redovisning av ett regeringsuppdrag. Rapporten tar upp behovet av åtgärder när det gäller olika tungmetaller. I fråga om användningen av kvicksilver uttalas i rapporten att målet är att användningen av kvicksilver på sikt skall upphöra. I rapporten föreslås att socialstyrelsen skall ges i uppdrag att utreda förutsättningarna för att avveckla amalgam som fyllnadsmaterial.
-- -- --
Vad gäller kontroll och registrering av dentala material behandlades motioner i ämnet i betänkandet 1989/90:SoU21, som i övrigt handlade om det nya läkemedelsverket. Utskottet förutsatte därvid att regeringen skulle beakta vad utskottet anfört om nödvändigheten av att få till stånd en kontroll och registrering av biverkningar av dentala material.
Regeringen har i beslut den 11 november uppdragit åt socialstyrelsen att tillsammans med läkemedelsverket genomföra en försöksverksamhet med registrering av biverkningar från dentala material. Försöksverksamhet bör enligt uppdraget ske inom vissa geografiska områden för att få erfarenheter av hur en sådan rapportering och registrering av biverkningar senare skall kunna införas för hela landet.
Utskottet erinrar om sin tidigare inställning till förbud mot amalgam. Utskottet vidhåller sin uppfattning.
Motionerna avslogs. Reservation av c, v och mp.
Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande 1990/91:KU30 till granskning tagit upp regeringens befattning med frågan om kontroll och tillsyn över dentala material. Från de synpunkter konstitutionsutskottet har att beakta fann utskottet inte anledning till kritik mot regeringens handläggning av frågan.
Forskning om tungmetaller
Motioner
I motion 1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att tvärvetenskaplig forskning rörande tungmetaller skall bedrivas som ett långsiktigt program med årliga anslag (yrkande 2).
I motion 1990/91:So479 av Rosa Östh och Barbro Sandberg (c, fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur ett forskningscentrum på tungmetall- och spårelementområdet kan inrättas. Motionärerna anser att det bör finnas goda förutsättningar att bedriva sådan forskning i Uppsala och anknyter till att det tidigare väckts motioner i riksdagen i samma fråga samt att socialutskottet därvid uttalade sig positivt, men motionerna föranledde då inte något tillkännagivande till regeringen.
Tidigare behandling
I utskottets betänkande 1989/90:SoU19 behandlades (s. 37) en liknande motion. Utskottet anförde.
Enligt vad utskottet erfar finns en bred vetenskaplig kompetens på tungmetall- och spårelementområdet i Uppsala, och värdefulla forskningsrön på området har också presenterats där. Uppsala läns landsting har också förberett en patientanknuten verksamhet på området.
Utskottet ser positivt på den forskning på tungmetallområdet som sålunda bedrivs vid Uppsala universitet. Utskottet vill i detta sammanhang också anknyta till behovet av gemensam nordisk forskning kring amalgam och andra tandfyllnadsmaterial. Nordiska rådets rekommendation innebär att ett forskningsprojekt på detta område skall bedrivas i samarbete med nordiska forskninginstitutioner och medicinsk expertis. Utskottet, som utgår från att Nordiska ministerrådet följer Nordiska rådets rekommendation, anser att den svenska insatsen inom det nordiska forskningsprojektet bl.a. kan bedrivas i anslutning till den ovan beskrivna forskningen i Uppsala, som därmed får en starkare ställning.
Motionen avslogs.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att en försöksverksamhet med registrering av biverkningar från dentala material pågår och att socialstyrelsen överväger olika aspekter på en avveckling av amalgam som tandfyllningsmaterial. Redovisningen av dessa verksamheter beräknas ske inom det närmaste halvåret.
Utskottet anser att redovisningarna bör avvaktas. Utskottet utgår ifrån att frågor som rör forskning om tungmetaller kan behandlas i samband med den kommande beredningen av olika frågor om amalgam. Utskottet avstyrker därmed motionerna So261 (fp), So411 (mp) yrkandena 1--7, So455 (fp), So469 (s), So479 (c, fp), So491 (v) yrkandena 1 och 2, So502 (s) yrkandena 1 och 2, So508 (s), So509 (m) yrkandena 1--4, So523 (c) yrkandena 1 och 2, So535 (c) yrkande 1.
Övriga tandvårdsfrågor
Motionerna
I motion 1990/91:So533 av Sigge Godin m.fl. (fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett bättre stöd till tandvårdsrädda. Motionärerna anför att det finns många människor med tandvårdsrädsla som är så stark att man inte söker tandvård över huvud taget eller endast i akuta fall. Motionärerna anför att det i Sverige finns specialkunskap och behandlingsmetoder vid tandvårdsfobier endast på enstaka ställen och föreslår att varje tandvårdshuvudman bör åläggas att erbjuda sådan behandling (yrkande 1). Samma motionär begär ett tillkännagivande om att tandvård som ges inom hemsjukvård, sjukhus och andra institutioner inte bara skall ges av folktandvårdens personal (yrkande 2). Motionärerna anser att samverkan mellan privat och offentlig tandvård är synnerligen lämplig samt att de patienter som fått tandvård hos privata vårdgivare före sin sjukdom då kan behålla sin tidigare tandläkare.
I motion 1990/91:So412 av Karin Israelsson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet av ökad samverkan och en effektiv användning av de lokala resurserna vad gäller den framtida tandvården (yrkande 1). Motionärerna anser att arbete i olika vårdlag med en omfördelning av arbetsuppgifterna kan leda till positiva resultat såväl för patienterna som för personalen. Tandläkarna kan därmed frigöras för uppgifter där deras speciella kunskaper bättre kan tas till vara.
I motion 1990/91:Ub630 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur tandläkarhögskolans specialistvård skall kunna utnyttjas i den reguljära tandvården (yrkande 3). Motionärerna anför att de odontologiska fakulteterna inte har någon självklar plats i landets tandvårdssystem. Detta har lett till att tandläkarhögskolan får söka sina patienter, där de kan finna sådana.
Bakgrund
På senare år har allt fler forskare börjat intressera sig för behandling av patienter med tandvårdsrädsla. Metoder för att komma till rätta med tandvårdsrädsla håller på att utvecklas inom flera landsting. Inom Stockholms läns landsting finns det tillgång till hypnos- och narkostandvård (remiss krävs). På flera allmäntandvårdskliniker finns tillgång till lustgasbehandling. Också i Göteborg kan liknande behandling erbjudas.
I allmänhet kan de regionala tandläkarföreningarna lämna upplysningar om vilka tandläkare som har specialiserat sig på att behandla patienter med olika former av tandvårdsrädsla.
I vissa landsting bedrivs i projektform sedan ett antal år försök med nya eller alternativa vårdmodeller inom tandvården där tandsköterskor eller tandhygienister används för kliniska arbetsuppgifter i större utsträckning än som tidigare varit fallet. I rapporten Nya vårdmodeller inom tandvården -- Rapport från en konferens i januari 1991 redovisar socialstyrelsen olika sådana projekt inom folktandvården och resultat från dessa projekt. Här kan också nämnas projektet Medvind som drivs av Bohuslandstinget.
När det gäller de tandvårdskliniker som nu finns på olika sjukhus har dessa byggts upp av och tillhör den offentliga tandvården. För sjukhustandvården finns i och för sig ingen bestämmelse som hindrar samarbete med privattandläkare. För patienterna finns möjlighet att besöka sin ordinarie tandläkare om det går att ordna praktiskt. I vissa fall kan dock medicinska behandlingar (vissa läkemedel) göra att en patient främst behöver hjälp av en specialist med erfarenhet av sjukhustandvård.
Ett motionsyrkande liknande det nu aktuella behandlades av utskottet i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 106). Efter en genomgång av frågans behandling i samband med förslaget om en allmän tandvårdsförsäkring och förslaget till tandvårdslag vidhöll utskottet sin inställning att tandvård på sjukhus i huvudsak bör ges av folktandvårdens egen personal men med utrymme för vårdavtal med privata tandläkare. Utskottet framhöll att det var angeläget att frågan om ett lagfäst ansvar för tandvården vid sjukhus och andra institutioner fick en lösning. Motionen avstyrktes (res. fp).
För närvarande har tandvården vid universiteten i Umeå resp. Göteborg överförts till kommunalt huvudmannaskap. Förhandlingar pågår om en motsvarande överföring av tandvården vid universitetet i Lund. Vidare utreds förutsättningarna för en kommunalisering av tandvården vid Karolinska institutet i Stockholm.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att metoder för att komma till rätta med tandvårdsrädsla för närvarande utvecklas inom flera landsting. Försöksverksamhet pågår också i en del landsting med nya eller alternativa vårdmodeller för tandvården i allmänhet. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte. Motion So533 (fp) yrkande 1 och motion So412 (c) yrkande 1 avstyrks därför.
När det gäller tandvården vid sjukhus och andra institutioner har utskottet tidigare framhållit att det är angeläget att frågan om ett lagfäst ansvar för sådan tandvård får en lösning. Utskottet utgår ifrån att den nya regeringen överväger frågan. Motion So533 (fp) yrkande 2 avstyrks därmed.
Utskottet förutsätter att frågan om hur tandläkarhögskolornas specialistvård skall kunna utnyttjas i den reguljära tandvården bl.a. genom att patienten skall konsultera och få behandling av högskolornas specialister får en slutlig lösning när kommunaliseringen av den odontologiska utbildningen är fullt genomförd. Någon utredning behövs därför inte. Motion Ub630 (m) yrkande 3 avstyrks därför.
Hälsoskyddslagen
Motioner
I motion 1990/91:So409 av Margit Sandéhn och Ingegerd Anderlund (båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av enhetliga regler för tomgångskörning samt skyltning om gällande regler. Motionärerna anser att en enhetlig regel rörande förbud mot tomgångskörning längre tid än en minut skall införas i hela landet samt att kommunerna skall ha skyldighet att vid infarter till tätorter på ett tydligt sätt, sätta upp skyltar som utmärker tillåten tid för tomgångskörning.
I motion 1990/91:So432 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen att kommunerna bör ges möjlighet att kräva avgift för överträdelse mot tomgångskörningsförbudet.
I motion 1990/91:So459 av Roy Ottosson m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen att lagar och förordningar bör ses över i syfte att ge kommunerna möjlighet att låta parkeringsövervakare även övervaka tomgångsbestämmelser. Det framhålls i motionen att polisen inte har resurser till att övervaka gällande bestämmelser, men att parkeringsövervakarna inte har befogenhet därtill.
Bakgrund
Med sanitär olägenhet avses enligt 1 § hälsoskyddslagen (1982:1080) en störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig. Definitionen avser alla former av störningar som kan inverka skadligt i såväl fysiskt som psykiskt hänseende på en människas hälsa.
Genom 13 § hälsoskyddslagen har regeringen eller -- efter regeringens bemyndigande -- kommunerna bemyndigats att utfärda ytterligare föreskrifter till förekommande av sanitära olägenheter.
Regeringen har genom hälsoskyddsförordningen (1983:616) bemyndigat kommunerna att utfärda lokala föreskrifter angående vissa verksamheter. I 11 och 12 §§ förordningen anges de områden som de kommunala föreskrifterna får omfatta. Av 11 § 1. förordningen framgår att kommunerna får meddela föreskrifter om tomgångskörning med motordrivna fordon.
Bestämmelser om ansvar för överträdelser av hälsoskyddslagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen finns i 23 § hälsoskyddslagen och 18 § hälsoskyddsförordningen. Av bestämmelserna framgår att den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot t.ex. en kommunal föreskrift om begränsad tomgångskörning kan bestraffas med böter.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i betänkandet 1990/91:SoU4 ett liknande motionsyrkande som de nu aktuella. Utskottet utgick ifrån att regeringen och berörda myndigheter följde frågan och att något initiativ från riksdagens sida därför inte behövdes. Motionen avstyrktes (res. v).
Utskottets bedömning
Utskottet utgår ifrån att regeringen och berörda myndigheter följer frågan om tomgångskörning. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför inte. Utskottet avstyrker motionerna So409 (s), So432 (mp) och So459 (mp).
WHO-universitet
Motioner
I motion 1990/91:So419 av Bertil Persson (m) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om placering av ett WHO-universitet i Malmö. En liknande hemställan finns i motion 1990/91:So532 av Margitta Edgren m.fl. (fp) (motivering i motion 1990/91:A495). I motionerna anförs att WHO har ett intresse av att inrätta ett universitet för utbildning i medicinteknik samt att en tänkbar lokaliseringsort skulle vara Malmö. Motionärerna anför att WHO inte kan föreslå att en sådan skola förläggs till ett visst land och att regeringen snarast bör manifestera Sveriges intresse för att ett sådant universitet lokaliseras till Malmö.
Tidigare behandling
I sitt betänkande 1989/90:SoU19 (s. 39) uttalade utskottet följande.
Utrikesutskottet konstaterade i höstas, med anledning av en motion (m) om att förlägga FN-organ till Sverige, att Sverige i princip är postivt till en eventuell framtida lokalisering av ytterligare FN-organ till landet. Denna inställning borde enligt utrikesutskottet vara vägledande när en diskussion eventuellt med tiden kunde komma att aktualiseras i FN. Med hänvisning till att frågan vid tillfället saknade aktualitet avstyrktes motionen (1989/90:UU14 s. 16).
Innan något konkret förslag om ett WHO-universitet för medicinsk teknologi lagts fram av WHO anser utskottet inte att riksdagen bör ta ställning för eller emot inrättandet av ett sådant universitet, eller till förläggningen av detsamma. Utskottet avstyrkte därför motionen.
Enligt uppgift från utrikesdepartementet (avdelningen för internationellt utvecklingssamarbete) har WHO tillsatt en utredning som bl.a. utreder följande frågor. Finns det behov av en sådan utbildning som är i fråga? Var i världen bör den ligga? (I-land eller U-land.) Hur skall finansieringen i så fall ske? Utredningen förväntas bli klar senare under hösten.
Utskottets bedömning
Inom WHO pågår enligt uppgift en utredning om förutsättningarna för ett WHO-universitet. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta ställning till en eventuell placering i Sverige innan utredningen är avslutad. Utskottet avstyrker därför motionerna So419 (m) och So532 (fp).
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande vård och behandling m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So408, 1989/90:So494, 1990/91:So273, 1990/91:So281, 1990/91:So308 yrkandena 4 och 5, 1990/91:So403, 1990/91:So413, 1990/91:So414, 1990/91:So427, 1990/91:So428 yrkande 7, 1990/91:So439, 1990/91:So441 yrkandena 1 och 2, 1990/91:So442, 1990/91:So443 yrkandena 1 och 4, 1990/91:So446 yrkandena 3, 11 och 12, 1990/91:So447 yrkandena 3--5, 1990/91:So449 yrkande 1, 1990/91:So460, 1990/91:So462, 1990/91:So465, 1990/91:So472, 1990/91:So480, 1990/91:So481, 1990/91:So482, 1990/91:So483 yrkande 2, 1990/91:So484 yrkande 1, 1990/91:So488, 1990/91:So494, 1990/91:So495, 1990/91:So498 yrkandena 1 och 2, 1990/91:So501, 1990/91:So510 yrkandena 2 och 3, 1990/91:So513, 1990/91:So517, 1990/91:So520, 1990/91:So524 yrkande 2, 1990/91:So531 yrkandena 5--8 och 11 och 1990/91:So638 yrkande 5,
2. beträffande vissa etiska frågor att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So226 yrkande 10, 1990/91:So406, 1990/91:So421, 1990/91:So428 yrkandena 2 och 4, 1990/91:So433, 1990/91:So434, 1990/91:So435, 1990/91:So451 yrkandena 1 och 2 och 4 och 5, 1990/91:So486, 1990/91:So487, 1990/91:So522 och 1990/91:So 529 yrkandena 1 och 2,
3. beträffande lex Maria att riksdagen avslår motion 1990/91:So528,
4. beträffande hiv/aids att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So336 yrkandena 7 och 8, 1990/91:So417 yrkande 2, 1990/91:So420 yrkandena 2--9, 1990/91:So424 yrkandena 2, 5 och 6, 1990/91:So448 yrkandena 3--5 och 1990/91:So525 yrkandena 3 och 4,
5. beträffande behörighetsfrågor att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So318, 1990/91:So401, 1990/91:So404, 1990/91:So407, 1990/91:So410, 1990/91:So415, 1990/91:So422, 1990/91:So429, 1990/91:So431, 1990/91:So438, 1990/91:So445, 1990/91:So450, 1990/91:So453, 1990/91:So467, 1990/91:So477, 1990/91:So478, 1990/91:So505, 1990/91:So518, 1990/91:So519, 1990/91:So524 yrkande 3 och 1990/91:So526,
6. beträffande alternativmedicinsk behandling att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So443 yrkande 3, 1990/91:So449 yrkandena 2 och 3, 1990/91:So458, 1990/91:So506 och 1990/91:So524 yrkandena 1 och 4,
7. beträffande åtgärder mot läkemedelsberoende att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So215 yrkande 10, 1990/91:So336 yrkande 15, 1990/91:So436 och 1990/91:So437,
8. beträffande kontroll av medicintekniska produkter att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So470 och 1990/91:So504,
9. beträffande blodförsörjning att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So430 och 1990/91:So456 yrkande 1,
10. beträffande kampanjer för blodgivning bland värnpliktiga att riksdagen avslår motion 1990/91:So423,
11. beträffande kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel att riksdagen avslår motion 1990/91:So454,
12. beträffande amalgam m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So261, 1990/91:So411, 1990/91:So455, 1990/91:So469, 1990/91:So479, 1990/91:So491, 1990/91:So502, 1990/91:So508, 1990/91:So509, 1990/91:So523 och 1990/91:So535 yrkande 1,
13. beträffande metodutveckling inom tandvården att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So412 yrkande 1 och 1990/91:So533 yrkande 1,
14. beträffande tandvård vid sjukhus och andra institutioner att riksdagen avslår motion 1990/91:So533 yrkande 2,
15. beträffande tandläkarhögskolornas specialistvård att riksdagen avslår motion 1990/91:Ub630 yrkande 3,
16. beträffande tomgångskörning att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So409, 1990/91:So432 och 1990/91:So459,
17. beträffande ett WHO-universitet i medicinsk teknologi att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So419 och 1990/91:So532.
Stockholm den 14 november 1991 På socialutskottets vägnar Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s), Jerzy Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s), Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s), My Persson (m), Hans Karlsson (s), Birthe Sörestedt (s) och Anna Corshammar-Bojerud (c).
Innehållsförteckning
Sammanfattning1 Motionerna2 Motioner väckta under allmänna motionstiden 19902 Motioner väckta under allmänna motionstiden 19912 Utskottet15 Vård och behandling m.m.15 Sjukvårdens kvalitet, patientsäkerhet m.m.15 Myndigheters och organisationers arbete med kvalitetsfrågor m.m.16 Omvårdnadsforskning20 Patientens ställning i vården21 Förebyggande vård22 Invandrare och hälso- och sjukvård24 Insatser mot olika sjukdomar25 Reumatiska sjukdomar25 Epilepsi27 Smärtbehandling28 Ortopedisk medicin29 Whiplash30 Hörselvård31 Cancer31 Medicinsk fotvård33 Kvinnosjukvård33 Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor35 Förlossningsvård35 Insatser i syfte att förhindra självmord36 Center för tortyroffer38 Hälsopass m.m.38 Personalpolitik m.m.39 Vissa etiska frågor40 Fosterdiagnostik, genteknik40 Abortförebyggande åtgärder44 HUGO-projektet48 Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi49 Dödshjälp m.m.49 Lex Maria m.m.51 Hiv/aids54 Kontaktspårning54 Sjukvård för hivsmittade56 Behandling hos privatpraktiserande läkare57 Rutinmässig testning58 Sprututbytesprogram59 Metadon60 Statlig ersättning till transfusionssmittade63 Behörighetsfrågor64 Legitimation för naprapater64 Legitimation för dietister65 Användandet av titeln psykolog66 Legitimation för socionomer67 Återkallelse av läkarlegitimation68 Allmänna råd om kiropraktorers verksamhet69 Läkares rätt att delegera beslut om vaccination till sjuksköterska70 Lymfterapeut71 Alternativmedicin72 Läkemedel73 Medicinteknik76 Blodförsörjning m.m.77 Kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel80 Amalgam m.m.81 Forskning om tungmetaller86 Övriga tandvårdsfrågor87 Hälsoskyddslagen89 WHO-universitet90 Hemställan91