Vissa frågor om s.k. kunskaps- och tjänsteföretag
Betänkande 1997/98:LU11
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU11
Vissa frågor om s.k. kunskaps- och tjänsteföretag
Innehåll
1997/98 LU11
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som gäller s.k. kunskaps- och tjänsteföretag. Tre av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1996 och fyra under den allmänna motionstiden år 1997. Motionsyrkandena gäller frågor om hur kunskapsföretagen skall kunna skydda sig mot idéstölder m.m., skydd för företagshemligheter samt redovisning i kunskapsintensiva företag. Som ett led i beredningen av motionerna anordnade utskottet den 25 november 1997 en offentlig utskottsutfrågning. Deltagarna och vad som framfördes vid utskottsutfrågningen framgår av bilaga till betänkandet. Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996 1996/97:L203 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning beträffande kunskapskapitalredovisning i företagens räkenskaper, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättsligt skydd för kunskapskapitalinvesteringar. 1996/97:L204 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringar i humant kapital. 1996/97:N252 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i redovisningslagstiftningen för att underlätta värdering av tjänsteföretag.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997 1997/98:L204 av Agne Hansson och Birgitta Carlsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild utredning om redovisning av s.k. mjuka tillgångar. 1997/98:L904 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshemligheter. 1997/98:Fi209 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 11. (del) att riksdagen beslutar om sådan ändring av redovisningslagen att humankapital, jämställdhetsarbete och företagets miljöarbete införs i årsredovisningen. 1997/98:N247 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förändringar i redovisningslagstiftningen för att underlätta värdering av tjänsteföretag.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som gäller s.k. kunskaps- och tjänsteföretag. Tre av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1996 och fyra under den allmänna motionstiden år 1997. Motionsyrkandena gäller skydd för företagshemligheter, frågor om hur kunskaps- och tjänsteföretagen skall kunna skydda sig mot idéstölder m.m. samt redovisning i kunskapsintensiva företag. Som ett led i beredningen av motionerna anordnade utskottet den 25 november 1997 en offentlig utskottsutfrågning. Vid utfrågningen, som inleddes med anföranden av professorn i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, Claes Sandgren, och kanslichefen i Bokföringsnämnden Sören Wallin, deltog företrädare för Justitiedepartementet, Patent- och registreringsverket, Civilekonomernas Riksförbund, Föreningen Auktoriserade Revisorer, Företagarnas Riksorganisation, Försäkringsförbundet, Industriens Utredningsinstitut, Konkursförvaltarkollegiet, Redovisningsrådet, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Franchiseföreningen, Svenska Patentombudsföreningen, Svenska Revisorssamfundet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Informationsförening, Tjänsteförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation, Jan Hedvall Konsult AB, Invandrarutbildning AB, Konceptet Siljansringen, Koncept Utveckling, Mercator Strategy AB, Moneng AB och Swedish Association of Management Consultants. Därutöver deltog ett antal forskare i civilrätt och företagsekonomi från Stockholms universitet. Vad som framfördes vid utfrågningen har intagits i bilaga till detta betänkande. Bilagan innehåller värdefull information och för utskottet intressanta synpunkter. Även om allt som framfördes vid utfrågningen inte kan bli föremål för närmare överväganden i detta ärende kommer informationen och synpunkterna att vara av stort värde både för utskottet som sådant och för enskilda ledamöter i det fortsatta arbetet med frågor som gäller kunskaps- och tjänsteföretag. Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen kan upplysas följande. Under senare år har många nya företag bildats som bygger sin verksamhet mer eller mindre uteslutande på kunskapsbaserade tjänster. Sådana företag, som brukar kallas kunskaps- eller tjänsteföretag, utmärks av en speciell affärsidé. Företagens produktion är inte standardiserad och organisationen är regelmässigt decentraliserad och ohiearkisk. Personkontakter är särskilt viktiga, liksom förtroendefulla kundrelationer. En del nya kunskaps- och tjänsteföretag torde härröra från industriella företag, som velat renodla sin verksamhet. I ett kunskaps- och tjänsteföretag kan verksamheten vara inriktad på exempelvis uppdrag inom redovisningsområdet, utveckling av organisatoriska och administrativa lösningar eller tekniska system och datasystem. Andra uppdrag som utförs av kunskaps- och tjänsteföretag kan gälla marknadsföring och reklam. Tillgångarna i kunskaps- och tjänsteföretagen kan bestå av immateriella rättigheter såsom patent och varumärken samt därutöver av datasystem, administrativa och organisatoriska system. Kundrelationer och inte minst personalen och dess kompetens är särskilt viktiga. I ett kunskaps- och tjänsteföretag är tillgångar som är av betydelse i de traditionella industriföretagen, såsom maskiner, byggnader, inventarier och transportmedel, av underordnad vikt. När det gäller tillgångarna i ett kunskaps- och tjänsteföretag blir det allt vanligare att man talar om det intellektuella kapitalet, som därvid brukar delas upp i dels strukturkapital, dels humankapital. En annan benämning på tillgångarna i ett kunskaps- och tjänsteföretag är kunskapskapitalet. Strukturkapitalet består av tillgångar såsom databaser, kundregister, manualer och organisationsstrukturer. Humankapitalet utgörs av de anställdas kompetens. Den affärsidé som oftast karakteriserar verksamheten hos ett kunskapsföretag ger åt främst strukturkapitalet en särskild inriktning eller profil. Man brukar därvid tala om företagets tjänstekoncept. Några särskilda regler som direkt tar sikte på att skapa ett rättsligt skydd för obehöriga utnyttjanden av kunskaps- och tjänsteföretagens tjänstekoncept och strukturkapital finns inte. Inte heller finns några särskilda regler som gäller idéstölder och liknande otillbörliga förfaranden riktade mot ifrågavarande företag. Däremot finns givetvis annan, mer allmän, lagstiftning som kan komma till användning i sådana sammanhang. Lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter avser sådan information om affärs- eller driftsförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. I princip kan varje uppgift i en näringsverksamhet utgöra en företagshemlighet. Avsikten är emellertid inte att alla uppgifter som en näringsidkare vill hålla hemliga skall åtnjuta skydd. Lagreglerna innebär en avvägning mellan olika intressen, som kommit till uttryck på så sätt att lagen gäller endast obehöriga angrepp på företagshemligheter. I lagen om skydd för företagshemligheter finns också en regel om straff för företagsspioneri. Enligt denna bestämmelse skall den som med uppsåt olovligen bereder sig tillgång till en företagshemlighet dömas för företagsspioneri till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex år. Brottet kan begås av såväl en anställd i företaget som en utomstående. Tillämpningsområdet för bestämmelsen omfattar, med hänsyn till intresset av ett fritt informationsflöde i samhället, dock inte fall då någon anskaffar en företagshemlighet i avsikt att den skall publiceras. En annan straffbestämmelse gäller olovlig befattning med företagshemlighet. Genom denna regel straffbeläggs den som anskaffar en företagshemlighet med vetskap om att den som tillhandahåller hemligheten eller någon före honom har berett sig tillgång till denna genom företagsspioneri. Inte heller denna straffbestämmelse omfattar fall då någon anskaffar en företagshemlighet i avsikt att den skall publiceras. I lagen finns också en bestämmelse om skadeståndsskyldighet för den som gör sig skyldig till företagsspioneri eller olovlig befattning med företagshemlighet. Vidare innehåller lagen om skydd för företagshemligheter regler om skadeståndsansvar när företagshemligheter utnyttjas eller röjs i strid med tystnadsplikter i affärs- och anställningsförhållanden. Om förfarandet ägt rum sedan anställningen upphört krävs synnerliga skäl för skadeståndsskyldighet. En annan lag som kan vara av värde för att skydda strukturkapitalet är marknadsföringslagen (1995:450). I lagen finns en särskild bestämmelse som innebär att en näringsidkare vid marknadsföring inte får använda efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Med produkter avses enligt marknadsföringslagen varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter. Under lagstiftningsarbetet beträffande den nya marknadsföringslagen övervägdes frågan om att införa ett uttryckligt förbud mot att utnyttja annans renommé i reklam. Marknadsföringsutredningen, vars slutbetänkande, (SOU 1993:59) Ny marknadsföringslag, låg till grund för den nya marknadsföringslagen, hade föreslagit en regel med förbud för en näringsidkare att dra fördel av en annan näringsidkares verksamhet, varor eller tjänster på ett sätt som är ägnat att snylta på dennes kommersiella anseende (renommé- snyltning). Regeringen följde emellertid inte utredningen och föreslog inte något uttryckligt förbud mot renommésnyltning (prop. 1994/95:123 s. 76). Enligt regeringen kunde, i den mån sådana förfaranden var otillbörliga, förfarandena angripas med stöd av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. Frågan berördes inte närmare under riksdagsbehandlingen av propositionen (bet. 1994/95:LU16). Andra för kunskaps- och tjänsteföretag viktiga bestämmelser finns i varumärkeslagen (1960:644), kollektivmärkeslagen (1960:645) och firmalagen (1974:156). Som en övergripande beteckning för varumärkesrätten, firmarätten och andra typer av rättsskydd för individualiseringsmedel, som t.ex. geografiska ursprungsbeteckningar, brukar begreppet känneteckensrätt användas. Skyddet för varumärken, dvs. kännetecken för varor och tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet, uppkommer antingen genom registrering hos Patent- och registreringsverket eller genom en viss grad av användning. Det rättsliga skyddet för ett varumärke innebär att ingen annan än varumärkets innehavare får använda ett förväxlingsbart kännetecken. Som huvudregel är rättsskyddet begränsat till varor eller tjänster av samma eller liknande slag som dem som varumärket är registrerat eller inarbetat för. Firmarätten har ett nära samband med varumärkesrätten eftersom ett kännetecken som utgör firma också kan var ett varukännetecken och därmed reglerat av varumärkeslagarna. Det rättsliga skyddet för firmor kan, på motsvarande sätt som för varumärken, uppkomma antingen genom registrering eller genom viss användning av kännetecknet. Också det rättsliga skyddet för en firma innebär att ingen annan än firmans innehavare får använda ett förväxlingsbart kännetecken. Som huvudregel är skyddet begränsat till verksamheter av samma eller liknande slag. Datorprogram har enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk i princip samma upphovsrättsliga skydd som litterära verk. Programmen skyddas inte bara mot direkt kopiering utan också mot framställning av exemplar av programmet i bearbetat skick utan rättighetshavarens tillstånd. Sammanställningar av verk, uppgifter eller annat material, som många gånger respresenterar ett betydande värde med hänsyn till de kostnader som framställaren lagt ned på att samla in och ordna materialet, omfattas också under vissa förutsättningar av upphovsrättsligt skydd. Utgångspunkten är att upphovsrätten till ett verk som är en sammanställning tillkommer den som har skapat verket. Genom kravet på att ett verk måste ha en viss självständighet och originalitet faller vissa sammanställningar utanför begreppet verk. Sammanställningarna kan likväl ha ett betydande värde med hänsyn till det arbete och de kostnader som framställaren måste lägga ned på att samla in och ordna materialet. Obehöriga kopieringar, som i fråga om digital teknik ofta kan utföras med billiga metoder, kan vålla framställaren kännbara förluster. Därför har samlingarna fått ett särskilt skydd i upphovsrättslagen, det s.k. katalogskyddet. I sammanhanget bör vidare nämnas patentlagen (1967:837), som innebär att den som gjort en ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom patent. Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett nytt produktionssätt, eller på en produkt som sådan. Som allmänna förutsättningar för patenterbarhet gäller att uppfinningen, förutom att den skall vara ny, väsentligen skall skilja sig från vad tidigare är känt samt att den skall kunna utnyttjas industriellt och vara reproducerbar, dvs. att uppfinningen skall ha sådan karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen. Patenthavarens ensamrätt att utnyttja en uppfinning är avsedd att stimulera forskning och utvecklingsarbete. Uppfinnare skall kunna räkna med att under skyddstiden utan konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på annat sätt exploatera den ekonomiskt. När det gäller det s.k. humankapitalet fokuseras intresset på möjligheterna att knyta de anställda starkare till företaget och försvåra för dem att utnyttja sin kunskap i konkurrerande verksamhet. Hittills har man sökt lösa uppkommande problem i fråga om skydd av humankapitalet genom anpassning av traditionella rättsinstitut. Inom arbetsrätten och angränsande rättsområden har utvecklats en mängd olika avtalstyper utöver själva anställningsavtalet och det enkla uppdragsavtalet. Som exempel kan nämnas särskilda avtalstyper som gäller uthyrning av arbetskraft, samarbetsavtal, delägarskapsavtal, franchising, kommissionärsavtal, underentreprenadavtal, långtidskontrakt och tidsbegränsade anställningar. I 38 § avtalslagen finns en bestämmelse som stadgar att om ?någon för att förebygga konkurrens betingat sig av annan att denne icke skall bedriva verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon som bedriver sådan verksamhet, är den som gjort utfästelsen icke bunden därav i den mån utfästelsen sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt?. Bestämmelsen, som fick sin nuvarande utformning år 1976 (prop. 1975/76:81, bet. LU21), torde kunna tillämpas såväl på konkurrensklausuler i tjänsteavtal som på sådana villkor i avtal mellan näringsidkare, t.ex. om överlåtelse av en rörelse. De rättsfall som Arbetsdomstolen avgjort angående användningen av konkurrensklausuler med förbud för arbetstagare att på visst närmare angivet sätt konkurrera med arbetsgivaren efter anställningens upphörande visar att domstolen gör en helhetsbedömning av den föreliggande situationen med beaktande av såväl arbetstagarens som arbetsgivarens intressen. Ingen faktor kan sägas vara utan vidare utslagsgivande, med ett undantag. Det torde generellt kunna sägas att en klausul som enbart syftar till att kvarhålla en arbetstagare med särskilda kunskaper och särskild kompetens inte är rättsligt bindande. Är kunskapen i fråga att hänföra till området företagshemlighet torde i allmänhet en mer positiv syn gentemot konkurrensklausuler vara rådande. Sekretessklausuler eller s.k. diskretionsklausuler har en mera begränsad innebörd än konkurrensklausuler. De ålägger arbetstagaren tystnadsplikt på närmare angivet sätt efter anställningens upphörande. Sådana klausuler torde ofta ingå som ett moment i konkurrensklausuler, men de båda typerna måste hållas isär, eftersom förutsättningarna för jämkning inte alltid är desamma. I viss, om än begränsad, utsträckning kan sekretessklausuler förekomma i tjänsteavtal. I korthet kan sägas att rättsordningen principiellt godtar sekretessklausuler. Det framgår redan av det förhållandet att konkurrensklausuler godtas och dessa innebär ju typiskt sett längre gående inskränkningar av arbetstagares frihet efter anställningens upphörande än sekretessklausuler. Ett åsidosättande av lojalitetsplikten kan utgöra saklig grund för arbetsgivaren att säga upp anställningsavtalet och, om arbetstagaren därigenom har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren, grund för avskedande. Dessutom berättigar åsidosättandet arbetsgivaren till skadestånd. Inte heller när det gäller redovisningslagstiftningen finns några särskilda regler som direkt tar sikte på kunskaps- och tjänsteföretagen. I årsredovisningslagen (1995:1554) finns en bestämmelse om att årsredovisningen skall ge en rättvisande bild av företagets ställning och resultat. Kravet kompletterar den sedan tidigare bärande principen att redovisningen skall ske enligt god redovisningssed grundad på förekommande praxis och rekommendationer. Begreppet rättvisande bild är hämtat från EG-rätten och innebär ett överordnat krav på sådan ekonomisk information att läsaren kan få en så riktig bild som möjligt av bolagets ekonomiska situation. Om det behövs för att ge en rättvisande bild skall tilläggsupplysningar lämnas i årsredovisningen. Årsredovisningslagen tillhandahåller två uppställningsformer för resultaträkningen, vilka anges i bilagor till lagen. I den kostnadsslags- indelade resultaträkningen redovisas personalkostnader som en särskild post medan de i den funktionsindelade räkningen skall fördelas på tillverkning, försäljning och administration. Oavsett vilken resultaträkning som används skall av personalkostnaderna beloppen för löner och ersättningar samt sociala kostnader anges särskilt. Bokföringslagen (1976:125) innehåller en bestämmelse som tillåter att utgifter för forskning och utveckling redovisas som en anläggningstillgång. Förutsättningen härför är att utgifterna skall vara av väsentligt värde för den bokföringsskyldige under kommande år. Därutöver finns en regel om att goodwill, som förvärvats vid företagsköp, får redovisas som en anläggningstillgång. S.k. egen upparbetad goodwill omfattas däremot inte av bestämmelsen. Enligt Bokföringsnämndens rekommendationer skall forsknings- och utvecklingsutgifter i princip kostnadsföras direkt. Om vissa särskilt angivna förutsättningar är uppfyllda anses dock lagens väsentlighetskrav vara uppfyllt och aktivering kan då tillåtas. Enligt årsredovisningslagen får utgifter för forsknings- och utvecklingsarbeten och liknande arbeten liksom utgifter för exempelvis patent, varumärken och goodwill tas upp som en immateriell anläggningstillgång om tillgången i fråga är av väsentligt värde för verksamheten under kommande år. I samband med en studieresa till USA sommaren 1997 gavs utskottet tillfälle till information om amerikanska kunskaps- och tjänsteföretags möjligheter till skydd för tjänstekoncept och strukturkapital m.m. Det upplystes därvid att många amerikanska kunskaps- och tjänsteföretag är utsatta för idéstölder och liknande otillbörliga förfaranden. Som ett exempel nämndes följande. Ett företag anlitar ett mindre konsultföretag för hjälp med att lägga upp en marknadsföringskampanj. Konsultfirman levererar en prestation innehållande en utförlig beskrivning av vad som bör göras. Det finns inget skrivet avtal mellan företagen. Två månader senare informerar det beställande företaget konsultföretaget att man numera avser att driva marknadsföringskampanjen - med som det senare visar sig samma uppläggning som konsultföretaget presenterat - i egen regi. Konsultföretaget kan inte åberopa något upphovsrättsligt skydd för sina idéer eftersom dessa inte åtnjuter sådant skydd. Företagshemligheter är det inte heller fråga om då idéerna inte längre är hemliga. Endast om det förelegat en mer etablerad relation mellan företagen torde det vara möjligt för konsultföretaget att hävda avtalsbrott. Andra problem som uppstår för kunskaps- och tjänsteföretagen är när någon lämnar sin anställning för att starta egen verksamhet i egen regi och därvid tar med sig både företagets kunder och den kunskap som han eller hon förvärvat under lång tid till följd av anställningen. När det gäller lagstiftningen i USA är de immaterialrättsliga reglerna i huvudsak desamma som i Sverige. Bestämmelser om företagshemligheter finns i Uniform Trade Secrets Act. Lagen gäller i 39 delstater. I övriga stater får man falla tillbaka på common law-systemet, dvs. den rättsordning som bygger på domstolsavgöranden. För att en viss information skall anses som en företagshemlighet ställer lagen upp vissa villkor. Det företag som åberopar lagen skall visa att det är fråga om kunskap som utgörs av en formel, mönster, tillämpning, program, anordning, metod, teknik eller en process. Företaget skall vidare visa att informationen representerar ett ekonomiskt värde just av det skälet att den inte är känd av konkurrenterna och informationen skall vidare ha varit föremål för särskilda åtgärder som med hänsyn till omständigheterna är rimliga för att den skall hållas hemlig. Företaget skall också visa att informationen tillgripits eller spritts vidare av någon som visste eller hade anledning att anta att den var hemlig. Tidigare har den straffrättsliga lagstiftningen när det gäller stöld av företagshemligheter varit förhållandevis verkningslös. Situationen har emellertid påtagligt förbättrats efter tillkomsten av Economic Espionage Act från 1996. Enligt den nya lagen kan 15 års fängelse eller 10 miljoner dollar dömas ut för tillgrepp av företagshemligheter om det sker för en utländsk intressents räkning. I andra fall är maximistraffet 10 års fängelse eller 5 miljoner dollar i böter. Utskottet övergår därmed till att närmare behandla motionerna. Frågor som gäller det rättsliga skyddet för strukturkapitalet i kunskaps- och tjänsteföretag tas upp i två motioner, båda väckta av Bengt Harding Olson (fp). I motion 1996/97:L203 anför motionären att kunskapsbaserade tjänsteföretag är s.k. spetsföretag och som sådana mycket viktiga för svenskt näringsliv. Kunskapsföretagen skiljer sig från andra företag genom att deras huvudsakliga tillgångar består av personlig kompetens hos de enskilda medarbetarna och exempelvis informationssystem såsom databaser, kundregister, manualer, m.m. Speciellt i bokslutstider kan man, enligt motionärens mening, notera att dessa s.k. mjuka tillgångar är svåra att värdera och skydda. De kunskapsbaserade tjänsteföretagen efterfrågar ändrade och nya regler för att skydda sitt kunskapskapital. Motionären anser att nuvarande immaterialrättsliga lagstiftning - främst upphovsrättslagen, patentlagen, varumärkeslagen och firmarätten - ger kunskapskapitalets olika beståndsdelar ett otillräckligt skydd. I motionen anförs vidare att det krävs ett nytänkande inom samtliga rättsliga områden för att de kunskapsbaserade tjänsteföretagen skall få möjligheter att skydda kunskapskapitalet. Endast därigenom stimuleras framgångsrika tjänsteföretag att växa genom mjuka investeringar. Motionären anser att frågorna är mycket viktiga för de berörda föetagen. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om rättsligt skydd för kunskapskapitalinvesteringar (yrkande 2). I motion 1997/98:L904 anför samma motionär att lagen om skydd för företagshemligheter är särskilt intressant när det gäller att skydda kunskapsföretagens strukturkapital. Lagstiftningen är dock, enligt motionärens mening, i stort behov av modernisering på viktiga punkter. Sålunda måste begreppet information klart och tydligt innefatta ett företags affärsidé eller tjänstekoncept. Vidare bör förutsättningarna för att skada för näringsidkaren skall föreligga göras mindre stränga. En annan ändring som bör åstadkommas är att skyddet för företagshemligheter i vissa avseenden utsträcks till viss tid efter anställningens upphörande. En moderniserad lag om skydd för företagshemligheter skulle enligt motionärens mening kunna bli kunskapsföretagens räddare eller i vart fall kraftigt bidra till att förbättra deras rättsliga situation. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagshemligheter. Utskottet anser i likhet med motionären att de mindre kunskaps- och tjänsteföretagen i dag utgör en mycket betydelsefull del av svenskt näringsliv och att det finns skäl att utgå från att sådana företag kommer att öka i antal och betydelse under de närmaste åren. Vidare anser utskottet, i linje med vad som anförts i motionerna, att lagstiftningen bör ge mindre kunskaps- och tjänsteföretag sådana förutsättningar att de kan konkurrera på jämbördiga villkor med större företag. Ett särskilt problem i sammanhanget, som också kom att belysas i samband med utskottsutfrågningen, är att många mindre företag inte utnyttjar de möjligheter som den nuvarande rättsordningen erbjuder för att skydda och hävda sina intressen och rättigheter. Orsakerna härtill synes många gånger vara bristande information och kunskaper om rättssystemet. I en del fall avstår man också från att hävda sin rätt på grund av alltför höga kostnader och de besvär som alltid är förenade med rättsliga förfaranden. Från företagsorganisationer har också i andra sammanhang gjorts gällande att framför allt mindre företag har svårt att ta till vara sina rättigheter. Man avstår exempelvis många gånger, på grund av rättegångskostnaderna och de besvär som är förenade med en process, från att bevaka och försvara sina rättigheter mot intrång. Enligt utskottets mening är detta förhållande klart otillfredsställande, eftersom redan nuvarande regler inom exempelvis känneteckensrätten torde innefatta goda möjligheter att skydda kunskapskapitalet i företag. Att de mindre företagen inte vill eller förmår utnyttja gällande regler för att ta till vara sina rättigheter är ett allvarligt problem och i förlängningen kan följden bli att rättssystemen i framtiden inte fyller sin funktion. Mot bakgrund av det anförda bör enligt utskottets mening åtgärder komma till stånd som syftar till att nuvarande regler utnyttjas i större utsträckning än för närvarande. Detta kan givetvis innefatta lagändringar inom ramen för befintliga regelsystem innebärande förbättringar som gör det lättare för mindre företag att hävda sina rättigheter. Utskottet kan konstatera att ett föhållandevis omfattande arbete pågår med en sådan inriktning som utskottet nu förordar. Bland de åtgärder som vidtagits kan nämnas att Patent- och registreringsverket på uppdrag av regeringen under senare år mer aktivt informerat näringslivet om bl.a. patentsystemets och känneteckensrättens möjligheter. Verket har därvid gjort individuella företagsbesök, erbjudit utbildning och kontinuerligt stöd till organisationer och andra organ som arbetar med små och medelstora företag samt deltagit i mässor och annan utåtriktad verksamhet. Enligt vad utskottet erfarit avser Patent- och registreringsverket att fortsätta med denna näringspolitiska satsning, och det finns hos verket önskemål om att kunna utöka verksamheten, bl.a. med vidgat utnyttjande av IT-teknik. Utskottet vill också erinra om att den år 1996 tillsatta Småföretagsdelegationen har i uppdrag att identifiera problem och föreslå åtgärder för att undanröja hinder för etablering och tillväxt i småföretag (dir. 1996:70). Delegationens arbete är baserat på en bred och åtgärdsinriktad dialog med bl.a. näringslivets organisationer samt skall inledas med en kartläggning av förekommande typer av mer betydande problem för småföretagen. Delegationen följer vidare EU:s projekt med liknande syften samt övrigt internationellt arbete av denna karaktär. I delegationens uppgifter ingår även att lämna konkreta förslag till hur information om bl.a. regelverk kan spridas till de små företagen. Småföretagsdelegationen har nyligen avgett en första rapport, (SOU 1997:186) Bättre och enklare regler - Småföretagsdelegationens rapport 1. Rapporten innehåller förslag om förbättringar och förenklingar på områden där många småföretag upplever hinder eller överdriven byråkrati. I fråga om patentsystemet anförs i rapporten att främjandet av innovationer självfallet är en viktig del av en politik för ökad tillväxt. Många mindre företag skapas kring ett begränsat antal unika innovationer. Patentinstitutet är av stor betydelse för att skydda den unika innovationen under den period som den utvecklas tekniskt och kommersiellt. I rapporten noteras emellertid att en stor del av patentärendena har mycket långa handläggningstider som åsamkar de sökande kostnader. Följderna kan bli likviditetsbrist och försämring av konkurrensmöjligheterna för de berörda företagen. I rapporten framhålls vidare betydelsen av att kostnaderna för att erhålla patent och att upprätthålla patent hålls så låga som möjligt. Mot denna bakgrund föreslås i rapporten att regeringen ger Riksrevisionsverket i uppdrag att granska handläggningstiderna hos Patent- och registreringsverket samt att se över kostnaderna för att erhålla och upprätthålla patent. Enligt förslaget bör regeringen också i nästa regleringsbrev till Patent- och registreringsverket ställa krav på en redovisning av hur verket varaktigt kan sänka handläggningstiderna och hur man skaffat kompetens för att säkra detta mål. I rapporten föreslås också införande av ett särskilt bruksmönsterskydd i syfte att få till stånd ett snabbare, enklare och billigare skydd för kortlivade produkter. Småföretagsdelegationen avser att under våren 1998 lägga fram fler förslag till konkreta regelförenklingar. Delegationen kommer även att lägga fram en delrapport om hur regelförenklingsarbetet bör organiseras i framtiden. Andra delrapporter under våren 1998 kommer att handla om bl.a. kompetensförsörjning i småföretag samt småföretags tillgång till information om stödformer och regler. Patent- och registreringsverket har nyligen i en skrivelse till regeringen föreslagit att det införs en möjlighet för patenthavare att hos verket begära begränsning av patentskyddets omfång. Förslaget har sin bakgrund i problem med allt mer kostnadskrävande domstolsprocesser där frågan väckts om inte många processer om ogiltighet av patent eller intrång i patent skulle kunna undvikas om rättighetshavaren enkelt kunde få till stånd en begränsning av patentskyddets omfattning. Också andra frågor som gäller förenklingar och förbilligande av patentförfarandet är föremål för beredning inom regeringskansliet och kommer att behandlas i en departementspromemoria. Utskottet vill även erinra om att Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) i rapporten (R 1997:4) Rättsskyddsförsäkring för patent föreslagit en modell för en rättsskyddsförsäkring med expansionsmöjligheter till nordisk och europeisk nivå. Härutöver har föreslagits åtgärder för att komma till rätta med patentprocessens problem och en försäkringslösning också när det gäller varumärken. Regeringen har, enligt vad utskottet erfarit, utsett en särskild förhandlingsman med uppdrag att uppta förhandlingar med tilltänkta intressenter i en rättsskyddsförsäkring för patent. Förhandlingsmannen skall avlämna en rapport senast vid utgången av februari 1998. Beträffande den för kunskaps- och tjänsteföretagen viktiga känneteckensrätten har regeringen hösten 1997 tillkallat en kommitté för att göra en översyn av lagstiftningen. I direktiven (dir. 1997:118) framhålls att de partiella översyner och förändringar som gjorts av de nordiska ländernas varumärkeslagar, främst som en följd av EG-anpassningen, har lett till att den nordiska rättslikhet som tidigare rådde inte längre är lika genomförd som tidigare. Detta är till nackdel inte minst för många mindre och medelstora företag som arbetar inom den för dem betydelsefulla nordiska marknaden. Det kanske allra viktigaste skälet för en översyn av lagstiftningen på känneteckensrättens område anges dock vara den betydande utveckling och förändring av kännetecknens funktion och av affärs- och distributionsformer som ägt rum sedan lagarnas tillkomst och som har gjort att känneteckensrätten fått en helt annan betydelse och vikt än tidigare. Utöver dessa frågor skall kommittén bl.a. överväga om de nya typer av kännetecken som förekommer på varu- och tjänstemarknaderna bör beredas ett rättsskydd. En annan särskild fråga som på senare tid fått ökad aktualitet kan vara användningen av varumärkesrättighet inom ramen för s.k. Internetsystem. Kommittén skall överväga om det i något avseende finns anledning att reglera detta i en ny varumärkeslag. Enligt direktiven skall kommitténs arbete vara avslutat senast den 1 september 1999. När det gäller lagen om skydd för företagshemligheter påbörjas inom kort en utvärdering inom Justitiedepartementet, och enligt vad utskottet erfarit kommer departementet att inom ramen för detta arbete anordna en hearing i mars innevarande år. Utskottet förutsätter att de synpunkter som förts fram vid utskottets utfrågning rörande lagen om skydd för företagshemligheter kommer att beaktas i det sammanhanget. Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att de frågor motionerna aktualiserar är, eller kommer att bli, föremål för överväganden och behandling i olika sammanhang. Även om detta arbete inte uttryckligen är inriktat på kunskaps- och tjänsteföretagen kan utskottet inte finna annat än att arbetets inriktning ligger väl i linje med motionsönskemålen. Vidare utgår utskottet från att diskussionerna och övervägandena i hithörande frågor fortsätter inom ramen för pågående arbeten i syfte att förbättra situationen och fördjupa kunskapen hos småföretagarna om det rättsliga systemet och hur man praktiskt kan gå till väga för att ta till vara sina rättigheter. Därutöver förutsätter utskottet att regeringen vid beredningen av framlagda förslag beaktar de synpunkter som förts fram i förevarande ärende samt överväger om några åtgärder som är direkt inriktade på kunskaps- och tjänsteföretagens särskilda behov bör komma till stånd. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionerna 1996/97:L203 yrkande 2 och 1997/98:L904 inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Därmed övergår utskottet till att behandla motionsspörsmålen rörande redovisning i kunskapsintensiva företag. Margitta Edgren (fp) anför i motion 1996/97:L204 att det är hög tid att redovisningsmässigt möjliggöra att investeringar i det s.k. humankapitalet, såsom kompetensutveckling, kan aktiveras som en tillgång i balansräkningen. Härigenom skulle företagen stimuleras att göra nysatsningar på sådant kapital, vilket i sin tur skulle befrämja den ekonomiska tillväxten i landet. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om investeringar i humant kapital. I motion 1997/98:L204 anför Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) att dagens redovisningsregler och redovisningspraxis uppvisar en alltför restriktiv och omodern syn på möjligheterna för företag att aktivera utgifter i balansräkningen som har anknytning till s.k. mjuka tillgångar. Detta innebär särskilda problem för de kunskapsintensiva företagen, som ofta är småföretag, genom att de har svårigheter att finansiera en expansion av verksamheten med lånade medel. Kreditgivarna har nämligen inte något bra underlag för att värdera och analysera kunskapsföretagens värde. Mot den angivna bakgrunden bör regeringen nu tillkalla en särskild utredning med uppgift att behandla frågor som gäller redovisning av mjuka tillgångar. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom. Bengt Harding Olson (fp) anför i motion 1996/97:L203 att det i redovisningssammanhang bör komma till stånd en ändring när det gäller synen på investeringar i anställdas kompetens. Företag bör, enligt motionärens mening, i första hand värderas utifrån dess potientiella förädlingsförmåga, vilket innebär att alla tillgångar som påverkar produktiviteten kommande år skall vara värdemässigt synliga i företagens räkenskaper. Både s.k. hårda och mjuka tillgångar bör därför redovisas. Genom att hantera människan utifrån samma ekonomiska premisser som man hanterar dyrbara hårda investeringar stimuleras företagen att göra mjuka investeringar och att satsa på kompetens. Motionären anser att nuvarande redovisningslagstiftning är otillräcklig vad beträffar beaktande av humankapitalet i företagens räkenskaper. Om man anser att humankapitalet utgör en värdefull post i företagens ekonomiska redovisningar bör detta framgå av lagtexten. I det internationella redovisningsrådet bör ett svenskt initativ komma till stånd i syfte att uppnå global rättslig harmoni i synen på kunskapskapitalet som en värdefull post i företagens ekonomiska redovisningar. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning beträffande kunskapskapitalredovisning i företagens räkenskaper (yrkande 1). Olof Johansson m.fl. (c) begär i motionerna 1996/97:N252 (yrkande 2) och 1997/98:N247 (yrkande 9) tillkännagivanden om förändringar i redovisningslagstiftningen för att underlätta värdering av tjänsteföretag. I motionerna anförs att kunskaps- och tjänsteföretag är en kategori företag som har särskilt svårt att erhålla finansiering. Orsaken till detta är att de ofta saknar traditionella tillgångar, som kan användas som säkerhet. Dessa företags största tillgång är i stället humankapitalet, som dock är svårt att värdera och analysera vid kreditgivning. Det finns i dag inte något etablerat system för hur värdet av s.k. mjuka tillgångar skall bedömas. Bristerna i redovisnings- lagstiftningen härvidlag måste rättas till. I motion 1997/98:Fi209 anför Johan Lönnroth m.fl. (v) att de viktigaste tillgångarna i ett företag är de personer som arbetar där, dvs. humankapitalet. Från många håll har nu sedan länge förespråkats bättre möjligheter att redovisa detta kapital i företagens årsredovisning. I motionen yrkas att riksdagen skall besluta om sådan ändring i årsredovisningslagen att regler om bl.a. humankapitalet införs (yrkande 11 delvis). Utskottet erinrar om att motionsspörsmålen varit föremål för behandling i Redovisningskommitténs slutbetänkande (SOU 1996:157) Översyn av redovisningslagstiftningen. I betänkandet konstateras att dagens redovisningspraxis uppvisar en mycket restriktiv syn på möjligheterna att aktivera utgifter som har anknytning till personalen, dvs. att redovisa humankapitalet som en anläggningstillgång, som skrivs av på samma sätt som övriga anläggningstillgångar. Kommittén påpekar att följden av detta anses vara att redovisningen i ett företag inte ger en rättvisande bild av ett företags samlade produktionsapparat och även att företag som investerar i s.k. mjuka tillgångar missgynnas i förhållande till sådana som satsar på traditionella slag av anläggningstillgångar såsom maskiner och fastigheter (hårda tillgångar) i och med att kravet på omedelbar kostnadsföring av utgifterna leder till en sämre resultatutveckling. Enligt Redovisningskommittén torde en stor del av företagens investeringar i mjuka tillgångar vara att hänföra till forsknings- och utvecklingsarbete och en aktivering är möjlig enligt nuvarande lagstiftning och redovisningspraxis. Vad gäller utgifter för utbildning och kompetensutveckling som saknar direkt koppling till ett forsknings- eller utvecklingsprojekt är Bokföringsnämndens rekommendation, som redovisats på s. 7, i och för sig inte direkt tillämplig. Något hinder mot att denna typ av utgifter behandlas på ett likartat sätt i praxis finns dock enligt kommittén inte. Enligt Redovisningskommittén synes de ramar som lagstiftningen tillhandahåller för utvecklingen av god redovisningssed vara tillräckligt vida för att åstadkomma en önskvärd utveckling av praxis på området. Någon ändring i lagstiftningen på denna punkt föreslås därför inte. Enligt kommittén finns dock anledning för de organ som svarar för den kompletterande normgivningen - i första hand Bokföringsnämnden och Redovisningsrådet - att verka för att sådana immateriella investeringar som har ett väsentligt framtida värde också blir aktiverade i räkenskaperna. Kommittén noterar att den svenska lagstiftningen inte förefaller att lägga hinder i vägen för en anpassning till internationell redovisningspraxis. Redovisningskommitténs slutbetänkande har remissbehandlats och är nu föremål för beredning inom Regeringskansliet. I sammanhanget bör vidare påpekas att många företag för närvarande skapar egna modeller för att förbättra informationen om de s.k. mjuka värdena. Sålunda har Tjänsteförbundet, en intresseorganisation för tjänsteföretag, rekommenderat sina medlemsföretag att i årsredovisningen beskriva vissa styrtal, såsom nya tjänsters andel av total försäljning, personalens utbildningsnivå, antalet datorer per person och avkastning på sysselsatt kapital. Avsikten är att dessa styrtal eller nyckeltal skall ge en mer rättvisande bild av företagets verkliga värde samt underlätta utomstående bedömares analys av företaget och därmed också kreditanskaffningen. Enligt uppgift har många tjänsteföretag mer systematiskt börjat tillämpa sådana nyckeltal som komplement till årsredovisningen. Enligt vad som framkom vid utfrågningen har det också inom OECD nyligen initierats ett projekt som syftar till att ta fram internationella riktlinjer för frivilliga upplysningar om företagsinformation rörande bl.a. humankapital (human resources and other intangibles). Enligt utskottets mening är den pågående utvecklingen när det gäller redovisning av s.k. mjuka tillgångar positiv. Beträffande lagstiftning bör emellertid riksdagen avvakta resultatet av regeringens överväganden med anledning av Redovisningskommitténs betänkande. Utskottet finner således inte skäl att för närvarande ta initiativ till några särskilda åtgärder med anledning av motionerna 1996/97:L203 yrkande 1, 1996/97:L204, 1997/98: L204, 1996/97:N252 yrkande 2, 1997/98:N247 yrkande 9 samt 1997/98: Fi209 yrkande 11 (i denna del).
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande lagstiftning för kunskaps- och tjänsteföretag att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L203 yrkande 2 och 1997/98: L904, 2. beträffande redovisning i kunskaps- och tjänsteföretag att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L203 yrkande 1, 1996/97: L204, 1996/97:N252 yrkande 2, 1997/98:L204, 1997/98:Fi209 yrkande 11 i denna del och 1997/98:N247 yrkande 9.
Stockholm den 27 januari 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s) och Karl-Erik Persson (v).
Offentlig utfrågning i riksdagen om humankapital och kunskapsföretag Datum: Tisdagen den 25 november 1997 Tid: 09.00-13.00 Lokal: Förstakammarsalen Deltagare: se s. 66 och 67
Agne Hansson (c), ordförande i lagutskottet: På lagutskottets vägnar ber jag att få hälsa er alla hjärtligt välkomna till lagutskottets hearing som skall handla om humankapital och kunskapsföretag. Vi är naturligtvis glada över att så många har antagit vår inbjudan och kommit hit. Utfrågningen såväl i dag som så många gånger annars anordnas i syfte att ge utskottet ett så fullständigt beslutsunderlag som möjligt inför den förestående behandlingen i utskottet av en rad motioner som tar upp förslag kring det aktuella ämne som vi har för dagens utfrågning. Syftet med hearingen är att få en allsidig belysning av en fråga som är ytterst aktuell och där det ännu inte finns så många upptrampade stigar att gå. Förutom syftet att skapa ett bredare beslutsunderlag är avsikten också att lyfta fram och belysa de aktuella frågeställningar som finns på ett delvis nytt verksamhetsfält där framför allt de nya kunskapsföretagen verkar. Det blir mer och mer vanligt att nya företag bildas som bygger sin verksamhet på kunskapsbaserade tjänster. Kärnan och den väsentligaste tillgången i dessa företag är företagsidén och de kunskaper som de anställda har. I det sammanhanget reser sig en rad frågor som möjligen kan vara ett problem, men som inte behöver vara det. Jag hoppas att hearingen skall ge svar på dessa frågor. Bland de inbjudna finns företagare som arbetar just inom denna bransch, kunskapssektorn, och jag hoppas att de kan bidra med praktiska erfarenheter från det här fältet. Vi från utskottet hade t.ex. kunnat tillfråga ett kunskapsföretag, en konsult, om hur vi bäst skulle lägga upp och planera denna hearing. Efter att ha fått några uppslag vid den första kontakten kunde vi ha struntat i att köpa dessa konsulttjänster och fullföljt planeringen och själva genomfört planeringen på basis av de idéer som vi hade fått. Då hade konsultföretagaren stått där med sin tvättade hals och utan ersättning. Det reser frågan på vilket sätt ett kunskapsföretag kan skydda sin företags- idé och den idé som man jobbar med inom företaget. Behövs det ett skydd? Det finns en lag om skydd för företagshemligheter. Är den lagstiftningen för tandlös eller är den tillräcklig? Om den är tandlös, hur skall vi då skärpa den? Det krävs kanske nytänkande på fler rättsliga områden för att kunskapsföretagen skall få möjlighet att skydda kunskapskapital om det är motiverat. Andra frågor är: Hur skall ett företags kunskapskapital värderas? Vad är det som skall värderas? Krävs det en likabehandling inom redovisningslagens ram? Behöver den ges ett vidare innehåll? Lagen om företagshemligheter och redovisningslagen är lagar på det civilrättsliga området i övrigt som lagutskottet har att bereda frågor kring till riksdagen. Hearingen får belysa om några initiativ i den riktningen från utskottets sida behöver tas i anledning av de motioner som har väckts. Det blir i så fall fråga om beslut av typen uppdrag till regeringen att återkomma med lagförslag till riksdagen. Ni kommer alltså inte att få med er en ny färdigskriven lag hem om vi skulle komma till den slutsatsen att lagstiftningen behöver ändras - detta sagt bara som en upplysning. Den här hearingen kan delas upp i två huvudområden, dels frågan om att skydda det humankapital som i första hand finns inom ramen för lagen om skydd av företagshemligheter, dels frågan om hur kunskapskapital skall värderas och redovisas - således en skyddsdel och en redovisningsdel. I den första delen av programmet skall vi få ta del av synpunkter från forskar- och tjänstemannavärlden som från intressesynpunkt skall anlägga en neutral syn på dagens ämne. Efter detta skall vi också lyssna till intresseorganisationernas synpunkter. Därefter ges det tillfälle för utskottet att ställa frågor. Sedan följer den andra delen där övriga inbjudna får ordet efter det att de har anmält sig. Vi är då färdiga att börja med det första avsnittet, och det handlar om skydd. Claes Sandgren, professor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, skall tala om kunskapsföretag i ett rättsligt perspektiv. Claes har bl.a. skrivit en bok om detta med samma titel som rubriken för denna hearing, för övrigt ett av de få dokument som finns på det här området. Det skall bli intressant att få lyssna till vad du har att säga. Du är varmt välkommen hit. Ordet är ditt. Claes Sandgren, professor: Jag tycker naturligtvis att det är ett mycket värdefullt initiativ som lagutskottet har tagit när man nu lyfter fram kunskapsföretagen, deras ställning och utvecklingsmöjligheter. De tankegångar som finns i de motioner som har väckts stämmer i stora drag överens med det synsätt som jag själv har. Jag ser det inte som min uppgift att gå närmare in på motionerna, men jag finner sympati med de tankegångar som förs i dem. Jag tar inte heller upp redovisningsfrågorna. Precis som ordföranden sade är ju dessa ett särskilt block av frågor och det är ju en särskild person, Sören Wallin, som kommer att ta upp dem. Att jag inte tar upp dessa frågor betyder alltså inte att jag inte tycker att de är viktiga, utan att de faller på en annan person. Jag tror också att man bör vara försiktig med att snäva in ämnesområdet alltför mycket. En utgångspunkt som innebär att det är lagstiftningen som det är fel på och att man, om man bara justerar den på några punkter, kommer ett stort steg framåt kan vara att förenkla problematiken. Jag vill ta upp det exempel som ordföranden själv tog upp. Om man skulle engagera en konsult för att anordna den här hearingen skulle nog det förfaringssätt som ordföranden antydde strida mot lagen om skydd av företagshemligheter. Man skulle också kunna anse att det var ett konkludent handlande från lagutskottet med följd att utskottet skulle bli ersättningsskyldigt till denne konsult - detta sagt för att visa att det inte nödvändigtvis bara är lagstiftningens fel om konsultföretag inte får det skydd som de behöver.
Jag har delat ut ett papper med tio punkter. Punkt 1: All lagstiftning av betydelse för näringslivet bör beakta kunskapsföretagens behov och förutsättningar. Punkt 2: ?Komplementära resurser? - finansiella resurser, försäljningsnät, produktionsapparat etc - är en avgörande fördel för möjligheterna att dra ekonomisk nytta av innovationer och annan ny kunskap. Punkt 3: Små och medelstora företag har begränsade ?komplementära resurser? och är därför särskilt beroende av ett rättsligt skydd för sin kunskap. Punkt 4: Det är därför beskymmersamt att svenska små och medelstora företag patenterar mindre än motsvarande europeiska företag och har låg tilltro till patentsystemet; detta är på väg att bli ett instrument för storföretagen. Punkt 5: Hemlighållande kan vara en viktig alternativ skyddsform; lagen om skydd för företagshemligheter bör anpassas till företagens behov. Punkt 6: Företagen måste utveckla sina skyddsstrategier: varumärkesrätten är en skyddsform som inte beaktats tillräckligt av innovationsföretag; konkurrensklausuler får användas m.m. Punkt 7: De små företagens möjligheter att få skydd och att få rätt kräver ett kompetent, nationellt patentverk resp. en effektiv patentprocess. Punkt 8: Rättspolitiken måste samspela med näringspolitiken, inkl. rättskyddspolitiken, och andra områden såsom skattepolitiken. Punkt 9: Småföretagsdimensionen pekar på att kunskapsföretagens behov av rättsskydd inte bara är en effektivitetsfråga utan även en rättvisefråga (access to justice). Punkt 10: Sammanfattning: identifiera de svagaste punkterna i systemet - dvs i lagstiftningen, dess tillämpning och administration - och se till att all näringslagstiftning beaktar kunskapsföretagens behov och förutsättningar. Om ni har dem som stöd för min framställning går det snabbare för mig att gå igenom materian. I och med det som jag nu har sagt har jag redan varit inne på första punkten. Det krävs ett relativt brett grepp. Vi lever fortfarande i ett lagstiftningssammanhang i ett industrisamhälle. Mycket lagstiftning införs med industrisamhällets krav för ögonen. Ett första steg skulle vara att beakta kunskapsföretagens behov och förutsättningar också på lagstiftningsområden som inte specifikt tar sikte på kunskapsföretagens behov av skydd. Jag tänker då på sådant som skatterätt, arbetsrätt, fastighetsrätt, krediträtt, associationsrätt, köprätt, skadeståndsrätt, familjerätt och marknadsrätt. Dessa lagstiftningsområden regleras normalt relativt slentrianmässigt just med industriföretagens behov för ögonen. Jag anser att regeringen när den t.ex. utfärdar utredningsdirektiv i varje enskilt fall bör fundera över om inte kunskapsföretagens behov och förutsättningar kräver särskilda överväganden. Därmed kommer jag över till p. 2 (se ovan). Här vill jag förklara varför kunskapsföretag många gånger har svårt att dra nytta av sina innovationer och kunskaper. Förklaringen är nog så enkel som det sägs i p. 2 (se ovan). För att kunna dra nytta av innovationer och kunskap behöver företag s.k. komplementära resurser, dvs. resurser som kompletterar den kunskap som företagen har. Det är sådant som finansiella resurser, försäljningsnät, produktionsapparat etc. Kunskapsföretag som har tagit fram innovationer är mycket ofta inte de företag som får ekonomisk glädje av dessa innovationer. Det beror på att de saknar dessa resurser. Därför - och nu kommer jag in på p. 3 (se ovan) - är det så att just små företag och kunskapsintensiva företag är de företag som är särskilt beroende av det rättsliga skyddet. Små och medelstora företag saknar ju ofta finansiella resurser, försäljnings- och servicenät, produktionsapparat samt starka varumärken. Det är därför dessa företag behöver starka ensamrättspositioner som gör att de kan blockera större företag som vill annektera deras nya kunskap. En stark ensamrättsposition gör ju också att ett litet kunskapsföretag kan teckna avtal med större företag och genom det avtalet få tillgång till stora företags komplementära resurser. Det är - p. 4 (se ovan) - därför bekymmersamt att svenska små och medelstora företag patenterar mindre än motsvarande europeiska företag. Svenska små företag har faktiskt lägre tilltro till patentsystemet än vad europeiska motsvarigheter har. I Sverige är patentsystemet på väg att bli ett instrument för storföretagen. Det är naturligtvis oroväckande med hänsyn till det som jag sade under p. 3 (se ovan), att det är de små och medelstora företagen som har ett särskilt behov av rättssystemets skydd. Varför patenterar svenska små och medelstora företag mindre än europeiska motsvarigheter? Det finns två skäl för detta. Det ena är kostnaderna och det andra skälet - som kanske är ännu viktigare - är att de små företagen har en skepsis mot möjligheterna att kunna försvara sina rättigheter mot angrepp. Ett angrepp kan innebära t.ex. att någon utnyttjar ny kunskap. Det finns en undersökning som har gjorts av europeiska patentverket och som visar att svenska företag som har en fou-budget patenterar mindre än motsvarande europeiska företag. Det är alltså de två skäl som jag nyss nämnde som ligger bakom, kostnaderna och en låg tilltro till möjligheterna att skydda sina rättigheter. Det kostar 500 000-600 000 kronor att förvärva ett patent i de tio viktigaste länderna under en tioårsperiod. Om vi ser till de nationella förhållandena i Sverige är det patentprocessen som är särskilt bekymmersam. Det tar ca 4½ år för en vanlig svensk patentprocess som går igenom två instanser, något som är mycket vanligt. Den genomsnittliga kostnaden är ca 2 miljoner kronor för ett patentmål i två instanser. Det är vad en patenthavare riskerar att få betala om han förlorar processen. Jag kommer nu in på p. 5 (se ovan). Lagen om skydd för företagshemligheter är ju föremål för uppmärksamhet i motionerna. Man skall nog göra en empirisk undersökning för att se vilka brister som den lagen har. Det finns säkert behov av att anpassa den. Bl.a. måste man ju uppmärksamma den situationen att det inte är sällan som små kunskapsföretag intar en underlägsen ställning i förhållande till vissa nyckelanställda. Samtidigt bör man observera att det numera finns en paragraf i marknadsföringslagen, 8 §, som innehåller ett förbud mot vilseledande efterbildningar som i viss mån kan vara till nytta för mindre företag. Man bör också undersöka om sanktionerna i lagen är tillräckliga. I svensk rätt är det mycket vanligt att sanktionerna är otillräckliga. Det kan också vara ett skäl till att lagstiftningen inte är effektiv. Under p. 6 (se ovan) vill jag säga att man inte bara bör rikta uppmärksamheten mot brister i lagstiftningen utan man bör också uppmärksamma att kunskapsföretagen ofta har dålig kunskap om rättssystemet och dess möjligheter. Varumärkesrätten skulle många gånger vara till stor glädje för innovativa tekniska företag. De försummar ofta att bygga upp en varumärkesrätt som skulle kunna ge ett skydd som kan vara ett bra alternativ till skydd mot illojal konkurrens och patentskydd. Det råder också en stor okunskap i fråga om giltigheten av konkurrensklausuler. Det finns avgöranden av Arbetsdomstolen som visar att konkurrensklausuler är fullt giltiga. Men det finns en utbredd uppfattning i stora delar av näringslivet om att man inte kan använda sig av konkurrensklausuler. Det är alltså en felaktig uppfattning. Jag nämnde också 8 § i marknadsföringslagen som är en tredje sak som man bör uppmärksamma. Här behövs det nog en hel del information. Möjligen bör näringslivets egna organisationer mera aktivt informera sina medlemmar om de möjligheter som finns. Under p. 7 (se ovan) vill jag peka på det förhållandet att de små företagens möjligheter att få skydd och att få rätt kräver för det första ett kompetent nationellt patentverk och för det andra en effektiv patentprocess. När det gäller det första kravet har vi ett bra och kompetent patentverk, även om det är oroande att varumärkesavdelningen har tappat kompetens på grund av att den har förflyttats av regionalpolitiska skäl. I fråga om den administrativa delen av patentsystemet på ett nationellt plan är det väl beställt. Då ser jag större problem på området för administrativ och judiciell prövning, framför allt när det gäller den judiciella prövningen. Som jag redan har nämnt är patentprocessen dyrbar och utdragen, och den har låg förutsägbarhet. Det är också oroande att väntetiderna vid Stockholms tingsrätt nu ökar. Det är fullt möjligt att det judiciella förfarandet är den svagaste länken i det system som är till för kunskapsföretagen. Enligt en undersökning är det så mycket som 30 % av de patenthavare som råkar ut för intrång som avstår från att ta till vara sin rätt därför att patentprocessen är så kostsam och osäker. I en annan undersökning har man jämfört 16 europeiska länder och deras system för att beivra intrång i immaterialrättigheter. Man gjorde då en rankning och fann att av 16 europeiska länder kom Sverige på tolfte plats när det gäller möjligheten att försvara sina rättigheter. Man brukar säga att det gäller att inte bara ha rätt, man skall också få rätt. Det är snarare beträffande möjligheten att få rätt som bristerna i Sverige bör uppmärksammas. Så över till p. 8 (se ovan). Ni arbetar ju med rättspolitiken. Men om man skall ta ett grepp om detta och få en effektivare ordning till stånd bör man beakta samspelet med näringspolitiken. Den ena kan inte leva utan den andra. Jag skall ta upp två exempel. I näringspolitik inkluderar jag också det som man skulle kunna kalla för en rättsskyddspolitik. I denna ingår t.ex. att ha ett starkt patentverk. Ett exempel är frågan om en rättsskyddsförsäkring för patenthavare. En rättsskyddsförsäkring kan ju inte tecknas i Sverige, men en sådan skulle vara av mycket stort värde för ett kunskapsföretag och göra det möjligt för företaget att försvara sina patent mot stora företag som försöker annektera deras kunskap och innovationer. Den andra saken som jag vill ta upp är den mycket stora och fundamentala frågan på det här området, nämligen hela patentsystemets struktur. Vad man på sikt skulle vilja ha är en ordning i Europa som ser ut ungefär som ordningen nu är för Sverige, dvs. att man skall kunna få ett patent för hela Europa och att det skall vara en processordning för hela Europa. Detta låter storvulet och kräver ett mångårigt arbete, men det är inte av ett speciellt intresse för storföretagen. De små företagen har naturligtvis lika stort intresse av det här. De har ju ännu mindre möjligheter än de stora företagen att processa. Som det nu är kan man i teorin behöva processa i tio länder. Man måste också vidta en mängd åtgärder för att få skydd i hela Europa. Jag nämnde detta som två exempel på näringspolitiska åtgärder som måste gå hand i hand med de lagstiftningsåtgärder som behöver vidtas. I p. 9 (se ovan) sägs det att småföretagsdimensionen pekar på att kunskapsföretagens behov av rättsskydd inte bara är en effektivitetsfråga, utan det är även en rättvisefråga. Jag resonerar då så här: När man vanligen diskuterar dessa frågor ser man till kunskapsföretagens behov och gör en uppdelning i industriföretag och kunskapsföretag. Men jag menar att man i högre grad bör tala i dimensionen stora företag och små företag. De stora företagen är i allmänhet kunskapsföretag, och de stora framgångsrika företagen är kunskapsföretag. Astra, Ericsson, Pharmacia, ABB osv. är ju de stora kunskapsföretagen. De har inga större problem med det nuvarande systemet. De tycker naturligtvis att det är dyrt, men de klarar sig bra. Det är de små företagen som har problem. Vi talar inte bara om en effektivitetsfråga, att det skall vara effektiva förutsättningar för små kunskapsföretags utveckling. Det är också en fråga om rättvisa. De små företagen skall tack vare rättssystemet ha en möjlighet att värna sina rättigheter. Det finns en engelsk utredning av processordningen i England som tar upp dessa frågor under rubriken Access to justice, dvs. Tillgång till rättvisa. Vid min sista punkt vill jag sluta cirkeln genom att säga att jag tycker att det är lätt att instämma i de synpunkter som har förts fram i motionerna. Men jag menar att man måste ta ett något bredare grepp. I annat fall riskerar man att vidta åtgärder som inte kommer åt de svagaste punkterna i systemet. Man måste också se till lagstiftning som inte specifikt har syftet att ge skydd och kunskap. Sådant som t.ex. tillämpning, administration och resurser för sy- stemets alla komponenter är viktiga om man skall få till stånd en bättre ordning för kunskapsföretagen. Jag tackar för uppmärksamheten. Ordföranden: Tack för den inledningen. Vi går nu vidare till redovisningsavsnittet. Jag lämnar ordet till Sören Wallin, som är kanslichef på Bokföringsnämnden. Varsågod. Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Ärade riksdagsledamöter, övriga deltagare och åhörare! Syftet med redovisning är att på ett relativt summariskt sätt ge en bild av en verklighet. Det kan t.ex. röra sig om ett företags samlade verksamhet under ett kvartal eller ett räkenskapsår. Redovisningen kan vara intern eller offentlig i form av en publicerad kvartalsrapport eller årsredovisning. Den kan vara frivillig och oreglerad eller tvingande och lagreglerad. Den kan vara individuellt utformad eller standardiserad. Oavsett hur redovisningen ser ut är det viktigt att förstå att det är fråga om en vetenskap som är stadd under ständig utveckling. I takt med att samhället förändras, förändras också synen på vad som är rätt och riktigt när det gäller hur verkligheten skall avspeglas i redovisningen. Det finns flera skäl till att det förhåller sig på detta sätt. Den viktigaste orsaken är naturligtvis att verkligheten i sig förändras. Mycket av vad som för 50 år sedan var vanligt förekommande i Sverige kan i dag framstå som udda och ovanliga inslag i samhället. Å andra sidan tillkommer dagligdags nya produkter och tjänster som var alldeles otänkbara för kanske bara några år sedan. Självfallet påverkas redovisningen av denna utveckling. Man måste finna lämpliga sätt att ta hand om allt som är nytt. Men även synen på äldre, mer vedertagna varor och tjänster förändras när den omgivning som de förekommer i omdanas. Minst lika viktigt är förmodligen att det parallellt med den fysiska förnyelsen också sker successiva förändringar av de värderingar som bär upp samhället. Det kan vara fråga om en av alla accepterad förskjutning. Den kan växa fram av orsaker som är att finna helt på vår hemmaplan eller bero på internationella influenser som får spridning här i landet. Men det kan också handla om att nya grupper i samhället får ett större inflytande än tidigare. Bedömningarna av vad som är rätt och vad som är fel, liksom av vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt, varierar över åren. Här finns det en koppling till redovisningen som jag vill framhålla. Redovisningen skall ge en bild av verkligheten. Den skall vara korrekt, fullständig och så rättvisande som möjligt. Många kanske t.o.m. tycker att den skall vara sann. Frågan är bara: För vem? I Sverige är det framför allt borgenärsintresset som har legat till grund för utformningen av gällande redovisningsprinciper. Det har ansetts viktigt att inte övervärdera tillgångar och att inte undervärdera skulder - allt för att inte långivare, leverantörer och andra intressenter, t.ex. anställda och staten i sin egenskap av beskattningsmyndighet, skall behöva riskera sina berättigade krav på företagen. Motsatsen har emellertid varit accepterad på ett helt annat sätt. 1976 års bokföringslag uttrycker t.ex. att tillgångar får tas upp till högst anskaffningsvärdet. Undervärdering har däremot varit tillåten. Den svenska redovisningslagstiftningen har nyligen varit föremål för en genomgripande översyn. En utredning tillsattes vintern 1991-1992 och avlämnade två delbetänkanden innan slutbetänkandet överlämnades till justitieministern i november 1996. Redovisningskommitténs första delbetänkande innehöll förslag till en ny allmän årsredovisningslag och två speciallagstiftningar för finansiella företag. En lagstiftning baserad på dessa förslag antogs av riksdagen i december 1995. Årsredovisningslagarna innebär framför allt en anpassning till EG-direktiv på redovisningsområdet. Några fundamentala skillnader i förhållande till tidigare svensk rätt är det knappast fråga om. Det är fortfarande borgenärsintresset som är ledstjärnan i regelverket, även om den uttryckliga möjligheten att undervärdera tillgångar nu är borta. I stället uttrycks i lagen t.ex. att intäkter och kostnader skall tas med, oavsett tidpunkten för betalning. Men samtidigt sägs att endast under året konstaterade intäkter får tas med i resultaträkningen, medan hänsyn skall tas till alla förutsebara och möjliga förluster och ekonomiska förpliktelser som är hänförliga till räkenskapsåret eller tidigare räkenskapsår, dvs. att man ställer högre krav för att inkludera sådant som är positivt för företaget än sådant som är negativt för företaget. All värdering skall dock göras med iakttagande av rimlig försiktighet. Någon förändring av redovisningspraxis beträffande s.k. mjuka tillgångar har inte varit aktuell i hittillsvarande lagstiftningsarbete. I kommitténs delbetänkande liksom i regeringens proposition framhölls att någon saklig ändring inte var avsedd i detta hänseende. Lagutskottet framförde i sitt betänkande den 30 november 1995 att det är angeläget att frågan om värderingen och redovisningen av företagens personalanknutna resurser blir närmare belysta, men eftersom Redovisningskommittén skulle fortsätta att överväga dessa frågor i sitt arbete ville man inte föregripa kommitténs ställningstagande. Vad säger då kommittén i sitt slutbetänkande? Först är det inte heller denna gång fråga om någon radikal omsvängning från att tillgodose i första hand borgenärsintresset till att i stället främja någon annan intressentgrupp. Visserligen föreslås en möjlighet att under några förutsättningar värdera omsättningstillgångar till belopp som överstiger anskaffningsvärdet. Ett sådant förslag får anses främja framför allt kapitalmarknadens behov av att få sådan information om aktuella tillgångsvärden snarare än historiska sådana. Eftersom belopp motsvarande den orubricerade vinsten föreslås avsättas till en obeskattad reserv hindras emellertid vinstutdelning. Således tillgodoses även borgenärsintresset. När det gäller personalekonomisk redovisning pekar kommittén på att redan gällande rätt innehåller sådana krav att det inte finns något behov av särskild lagstiftning för företag som omfattas av årsredovisningslagen. Kommittén anser att lagens bestämmelse om redovisning av personalkostnader samt krav på tilläggsupplysningar utgör en god grund för en fortsatt utveckling av praxis på området. I detta sammanhang kan även nämnas att Bokföringsnämnden har gjort en översyn av sin tidigare kompletterande normgivning på området, och i december 1996 publicerade nämnden en reviderad version av sin rekommendation Uppgift om medelantalet anställda samt löner och andra ersättningar. I denna rekommendation specificeras ett antal krav på tilläggsupplysningar inom detta område - upplysningar som skall finnas i årsredovisningens notapparat. Av allra störst intresse för dagens hearing är naturligtvis Redovisningskommitténs behandling av frågan om möjligheten att aktivera utgifter som har anknytning till personalen och att så att säga redovisa personalen eller humankapitalet som en anläggningstillgång som skrivs av på samma sätt som övriga anläggningstillgångar. Kommittén anför att årsredovisningslagen innehåller ett antal bestämmelser, som möjliggör aktivering av s.k. mjuka investeringar, men ställer sig frågan om dessa bestämmelser har fått en lämplig utformning eller om kraven framstår som alltför stränga i jämförelse med materiella anläggningstillgångar. Kommittén understryker att företag i regel har sämre möjligheter att bedöma det framtida värdet av mjuka inve-steringar än vad som gäller hårda sådana. Det förhållande att personalen, låt vara efter en viss uppsägningstid, när som helst kan lämna företaget innebär att särskild försiktighet måste iakttas vid bedömningen av investeringens framtida värde. Kommitténs sammanfattande slutsats är att lagstiftningen inte hindrar en önskvärd utveckling av praxis på området och föreslår därför inte någon ändring i den nuvarande lagstiftningen på denna punkt. Kompletterande normgivningsorgan, såsom Bokföringsnämnden och Redovisningsrådet, uppmanas emellertid att verka för att sådana immateriella investeringar som har ett väsentligt framtida värde också blir aktiverade i räkenskaperna. Det erinras också om anpassning till internationell redovisningspraxis. Redovisningskommitténs slutbetänkande har remissbehandlats och är för närvarande föremål för beredning inom Justitiedepartementet. Något besked om regeringens avsikter i detta hänseende har ännu inte meddelats. Vad tycker då de kompletterande normgivningsorganen? För att börja med de officiella avlämnade ställningstagandena anförde Bokföringsnämnden i sitt remissyttrande över betänkandet att nämnden delar uppfattningen att det inte finns något behov av särskild lagstiftning om personalekonomisk redovisning. Redovisning av humankapital kommenterades inte i nämndens yttrande. Redovisningsrådet ifrågasatte i sitt yttrande möjligheten att aktivera utgifter för utbildning och kompetensutveckling utan det slags regelverk som internationellt gäller för aktivering av utvecklingsprojekt. Rådet ansåg att en mer restriktiv hållning borde återspeglas i den kommande regeringspropositionen. Den slutsats som kan dras är att det finns ett visst utrymme för aktivering i gällande lagstiftning. Utrymmet är begränsat, sannolikt litet, och intresset för att öka det är också begränsat. Varför då denna njugga inställning? Det finns flera viktiga orsaker med såväl ett grundläggande redovisningsteoretiskt innehåll som ett mer pragmatiskt innehåll. Ett av redovisningens viktigaste syften är att visa verksamhetens resultat. Det förutsätter att man under en redovisningsperiod tar upp de intäkter som företaget har tjänat in under perioden och samtidigt kostnadsför motsvarande resurser som har förbrukats. Men vilken resursförbrukning är då hänförlig till de redovisade intäkterna? I teorien är det kanske lätt att fastställa detta, men i praktiken uppstår det alltid svårigheter. Det handlingssätt som man normalt möter dessa svårigheter på är att skilja på sådana utgifter som på ett naturligt sätt, direkt eller indirekt, kan hänföras till bestämda intäkter eller bestämda perioder och sådana utgifter som mer har karaktär av löpande omkostnader. Detta handlingssätt har en solid redovisningsteoretisk grund men karakteriseras samtidigt av ett antal förenklingar och innehåller också ett visst mått av allmän försiktighet. Ett teoretiskt inslag är att man identifierar ett antal investeringar, dvs. utgifter för anskaffning av tillgångar, som aktiveras. Utgifterna fördelas ut på kommande redovisningsperioder på ett sådant sätt att förbrukningen av de anskaffade resurserna resultatmässigt ställs mot de intäkter som resurserna hjälper till att generera. Förenklingen ligger i att förbrukningen i de flesta fall anses ske linjärt över en, åtminstone i vissa fall, relativt godtyckligt vald tidsperiod. Någon finkalibrering är det sällan tal om. Den allmänna försiktigheten visar sig bl.a. i att livslängden på tillgångarna ofta anses vara relativt kort då tillgångarna åsätts ett lågt eller obefintligt restvärde etc. Men förenklingen och försiktigheten framträder ofta ännu tidigare i processen, nämligen vid valet av vilka utgifter som skall aktiveras. Det är ingen hemlighet att dagens redovisning är utvecklad utifrån ett industriellt perspektiv. Vi är vana vid att hantera investeringar i hårda värden - fastigheter, maskiner, gjutverktyg etc. Det är lätt att identifiera sådana investeringar, och det finns väl dokumenterad historik om förväntad livslängd, underhållsbehov och andra faktorer som påverkar lämplig redovisningsmetodik. Denna typ av investeringar aktiveras därför i stort sett alltid. Undantagen är återigen av förenklingskaraktär. När det handlar om mindre belopp tas kostnaderna ofta omedelbart för att minska redovisningsadministrationen. Det finns emellertid ytterligare ett viktigt undantag. När vi talar om hårda värden syftar vi normalt på t.ex. maskiner som används i serieproduktion eller andra investeringar i igångvarande verksamhet. Restriktiviteten är betydligt större när det gäller t.ex. utgifter för utveckling av nya produkter. Även om resultatet av utvecklingsproduktarbetet kan vara nog så hårda produkter, har redovisaren i detta fall ofta en helt annan syn på frågan huruvida utgifterna får, eller kanske t.o.m. skall, aktiveras och kostnadsföras genom framtida avskrivningar. Bakom denna restriktivitet ligger såväl teori som försiktighet och förenkling. Det är teoretiskt korrekt att vara sparsam med aktiveringsprincipen, eftersom bara sådana utvecklingsutgifter som verkligen ger upphov till framtida intäkter eller kostnadsbesparingar skall behandlas på detta sätt. Försiktigheten påkallar en ytterligare restriktivitet, eftersom det är svårt att avgöra vilka utgifter som kommer att ha en sådan effekt. Förenklingen ligger slutligen i att det många gånger är administrativt lättare att löpande omkostnadsföra utgifter än att pröva om och i vilken utsträckning de är att hänföra till ett aktiveringsbart utvecklingsprojekt - föra upp dem på avskrivningsplaner, årligen pröva restvärdet i förhållande till framtida intäkter eller kostnadsbesparingar m.m. Det kan således konstateras att inställningen till hur utvecklingsposter skall behandlas i redovisningen är relativt njugg. Väldigt mycket omkostnadsförs omedelbart. Endast i mindre utsträckning fördelas utgifterna ut på en längre tid. Hur resonerar vi då, nu när världen förändras? Investeringarna i industriproduktion koncentreras till färre företag, färre men mer sofistikerade maskiner, och det blir mer och mer viktigt med mjuka investeringar. Ja, i mångt och mycket är nog argumentationen oförändrad. Vi koncentrerar oss fortfarande på att identifiera de mest väsentliga investeringarna, dvs. de som skall generera intäkter i framtiden. Vi har ett intresse av att aktivera dessa i balansräkningen och att fördela ut anskaffningsutgifterna på kommande redovisningsperioder, så att intäkter och kostnader matchas. Men liksom när det gäller utvecklingskostnader finns det här ett antal begränsningar. Endast sådana investeringar som skapar ett mervärde i företaget skall eller får aktiveras. Den restriktivitet som jag har redogjort för drabbar redovisare än hårdare ju mjukare investeringen blir. Hur skall man över huvud taget kunna avgöra om den leder fram till ett framtida mervärde? Ja, att företaget alls beslutar sig för att genomföra investeringen tyder naturligtvis på att den kan förmodas medföra något positivt, men det är knappast tillräckligt. Ett tydligare bevis behövs för att övertyga den skeptiska redovisningskåren. Det skall ju verkligen vara fråga om någonting som innebär merintäkter eller kostnadsbesparingar. Lägg till detta svårigheten att hänföra den mjuka investeringen till några specifikt bestämda framtida intäkter eller perioder, liksom problemet att fastställa livslängd och lämpliga avskrivningsplaner, så förstår de flesta att huvudalternativet normalt blir omedelbar kostnadsföring. Men dråpslaget kanske ändå kommer med juridiken, äganderätten, eller rättare sagt bristen på äganderätt. När vi begränsar oss till humankapital i en snävare betydelse, för enkelhetens skull av mig uttryckt som personalens kompetens, får vi riktigt stora problem. Företaget saknar helt äganderätt i detta fall. Visserligen förekommer det en uppsägningstid i stort sett i alla anställningsavtal, men de är oftast relativt korta. Dessutom är sannolikt intresset av att utföra en extraordinär insats i klart avtagande hos en person som är på väg ut från företaget. Värdet av humankapitalet är således oerhört flyktigt och har mycket svårt att försvara en plats bland anläggningstillgångarna. Synes detta resonemang alltför negativt och alltför präglat av gamla konventioner? I andra sammanhang sker ju ett omtänkande. Ta t.ex. redovisning av leasing eller den pågående debatten om att redovisa omsättningsaktier till marknadsvärde. Ja, visst kan man hävda att det som jag har sagt förefaller något ålderdomligt och omodernt. Redovisningsmänniskor är ofta konservativa, förutom en liten grupp naturligtvis; de som gärna hemfaller åt s.k. kreativ redovisning. Men det är samtidigt så att en gammal redovisningskonvention är den alltjämt förhärskande i nästan alla sammanhang, nämligen att redovisningen skall bygga på historiska anskaffningsvärden. Det innebär två saker för dem som förespråkar en aktivering av utgifter för humankapitalet. För det första blir det fråga om mycket godtyckliga värden som tas upp i balansräkningen. Faktum är att det kan bli så att de medarbetare som initialt har de sämsta kunskaperna och därför förorsakar företaget de största utbildningsinsatserna kan bli de som tillför störst värde i balansräkningen. För det andra, och starkt kopplat till den första punkten, utgör inte det värde som kommer att redovisas som humankapital i balansräkningen någon bra bild av det verkliga värdet. Det kommer inte att hjälpa kreditbedömare att göra värderingar och analyser av kunskapsföretagens värde. En mycket snabb internationell utblick visar också att det råder en förhållandevis stor samstämmighet världen över. Mjuka investeringar omkostnadsförs omedelbart. Så är det bara. Här kan nämnas att exempelvis det internationella redovisningsorganet International Accounting Standards Committee, IASC, nyligen har publicerat ett utkast till rekommendation om immateriella tillgångar. IASC förespråkar ett i stort sett totalt förbud mot aktivering av alla internt genererade immateriella tillgångar. Motsvarande tankegångar redovisar det engelska organet ASB i ett rekommendationsutskast från 1996. Det vore olyckligt om Sverige skulle göra ett avvikande vägval. Som så lätt blir fallet har jag mest uppehållit mig kring kritiska synpunkter på dagens ämne. Jag förutsätter emellertid att andra talare efter mig kommer att uttrycka andra åsikter. Självfallet är det också så att det går att resa invändningar mot vad jag har sagt. Antalet uppfattningar om hur man bäst redovisar en relativt enkel affärshändelse överstiger ofta med råge det antal personer man frågar. Redovisning kännetecknas sällan av några sanningar, snarare sannolikheter. Innan jag lämnar över till nästa person på talarlistan vill jag emellertid också säga några positiva ord. Självfallet är uppgifter om företagens personal, dess kunskapsnivå, utveckling och engagemang m.m. ett mycket viktigt inslag i företagens informationsgivning. Det finns all anledning att stödja och driva på en utveckling mot ökad öppenhet i detta avseende. Många stora företag kommer efter hand att inse att det ligger i deras eget intresse att lämna mer och bättre information i sina årsredovisningar. Andra företag kommer att släpa efter men kommer så småningom att tvingas följa med i utvecklingen. I detta sammanhang kan jag också nämna att det inom OECD nyligen har initierats ett projekt som syftar till att ta fram internationella riktlinjer för frivilliga upplysningar om företagsinformation rörande human resourses and other intangibles. Det finns alltså förslag på gång. Jag är övertygad om att också talare efter mig har många goda förslag att komma med. Låt oss lyssna på vad de har att säga. Ordföranden: Tack så mycket för detta så långt. Vi kommer naturligtvis tillbaka även till de här frågeställningarna. Men vi går nu vidare i programmet och går in på den andra avdelningen, där företrädare för intresseorganisationerna på det här området också skall ge oss sin syn på de två huvudområdena. Vi börjar med Per Söderström, Civilekonomerna. Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Herr ordförande, riksdagsledamöter, övriga deltagare, mina damer och herrar! Jag heter Per Söderström och respresenterar Civilekonomerna, som det heter numera. Jag tänkte börja med att redogöra för bakgrunden till att vi i Civilekonomerna under mer än tio års tid har engagerat oss i den här frågan. Civilekonomerna är en service- och intresseorganisation just för landets civilekonomer, som i sina yrkesroller ute i näringsliv och i samhället i övrigt har att förvalta och följa de regelsystem och den praxis som styr deras verksamhet. Våra medlemmar blir mer och mer frustrerade över hur regelsystem och praxis fjärmar sig alltmer från den verklighet som de är satta att redovisa och värdera. Civilekonomernas inställning och engagemang bygger på en djup och klar insikt om att det är nödvändigt att börja mäta, värdera, synliggöra och redovisa det som vi kallar för de mjuka värdena - det osynliga kapitalet - som vi från början bara definierade som humankapital. Det handlar alltså om vårt egagemang för kompetensen, som även omfattar andra mjuka värden, vilka på likartat sätt inte finns med i den officiella redovisningen. Jag talar då om det som kallas för strukturkapital, IT-lösningar och -system och om marknadskapital, där det investeras i humankapital, strukturkapital och marknadskapital. Här är det enligt vår uppfattning fråga om betydligt större belopp än när det gäller de traditionella hårda investeringarna. Vi kräver att dessa investeringar skall likabehandlas. Vi menar att dagens regelsystem är relikter från det gamla industrisamhället, som vi nu lämnar. Vi eftersträvar system, regelverk och praxis anpassade till dagens kunskapsintensiva informationssamhälle, som vi inte bara närmar oss utan som vi i dag lever i. Det kräver att alla tillgångar i företag, verk och organisationer skall redovisas på ett likartat sätt efter likartade regelsystem. Vi menar alltså att det är en självklarhet att andra investeringar som är värdefulla och viktiga för förädlingsprocessen - medvetna seriösa investeringar - skall tas upp och redovisas enligt samma principer som investeringar i byggnader, maskiner och anläggningar, med möjlighet till avskrivningar. Framför allt för unga, små företag i tillväxtbranscher, som oftast är kunskapsintensiva, är det en nödvändighet att investera i kompetens, nya system och nya mjuka produkter. Kännetecknande för dessa unga kunskapsföretag är inte att de har ett stort dolt kapital att ösa ur och att de av skattetekniska skäl, måhända, vill minska övervinster, utan att de behöver kapital och möjlighet att göra avskrivningar även för sina mjuka investeringar. Det finns statistik som visar att det först är i samband med företagsöverlåtelser, försäljningar, som de dolda tillgångarna lyfts fram. Vid företagsförsäljningar ökar alltså goodwill-värdet. Det finns statistik som visar att de tio senaste åren har en faktor på 1-10. Jag vill ge ett annat konkret exempel som gäller Stockholms Fondbörs. Stockholms Fondbörs marknadsvärde är mer än dubbelt så högt som det bokförda värdet. Varför då inte i den officiella redovisningen lyfta fram detta dolda, osynliga? Vi menar att det bör finnas ett regelsystem och en praxis för att på ett öppet, ärligt och rättvisande sätt lyfta fram och synliggöra dessa mjuka immateriella tillgångar. Vi bör ivra för att få till stånd en sådan process. Vi driver vår verksamhet efter fyra huvudspår. Det första huvudspåret kallar vi för lagstiftningsspåret. Det andra spåret är näringslivsspåret, där vi hjälper företag att i praktisk handling börja redovisa och synliggöra de dolda mjuka tillgångarna för sina intressenter. Det tredje spåret, utbildningsspåret, bygger på att ändra den ekonomiska utbildningen, så att morgondagens civilekonomer får in det här tänkandet och lär sig regelsystem för att värdera mjuka värden. Det fjärde spåret, avslutningsvis, riktar sig till revisorerna, som måste ändra sin praxis och sitt regelsystem och öppna möjligheten för verksamheter att redovisa mjuka värden på det sätt som vi vill. Vi börjar med lagstiftningsspåret. Jan Arpi, Civilekonomernas Riksförbund: Herr ordförande, ärade riksdagsledamöter, mina damer och herrar! I praktiken avvisade Redovisningskommittén nyligen i sitt slutbetänkande till åresredovisningslagen möjligheten att redovisa humankapitalet som en anläggningstillgång. Detta är enligt Civilekonomernas uppfattning olyckligt, eftersom man i så måtto följer även tidigare lagstiftning - bokföringslagen från 1976 - som i sina grunder faktiskt härstammar från 40-talet. Denna lag om hur företagens tillgångar skall värderas och bokföras är anpassad till det dåvarande industrisamhällets struktur och dimension, då tillverkningsindustrin utgjorde huvuddelen av Sveriges BNP och de hårda värdena uppgick till 70-80 % av dess förändringsvärde. Redovisningskommittén har visserligen pekat på möjligheterna till personalekonomisk redovisning, men man hänvisar här till praxis. Praxis på detta område uttolkas av Bokföringsnämnden, Redovisningsrådet och Föreningen Auktoriserade Revisorer. Vi kan konstatera att utvecklingen av praxis på detta område har varit mycket långsam till följd av en starkt tilltagande konservatism på området. Redovisningsrådet har vidare konstaterat att viss aktivering möjliggörs i lagen men att kraven möjligtvis har varit för stränga. Det senare uttalandet är vi de första att instämma i. Bokföringslagen öppnar för aktivering av vissa utvecklingskostnader. Kommentaren lyder: Utgifter för teknisk hjälp, forsknings- och utvecklingsarbete, provdrift, marknadsundersökningar och liknande får tas upp som anläggningstillgångar, om det är av väsentligt värde för den bokföringsskyldiges rörelse. Man menar då att skrivningen ?och liknande? skulle kunna öppna för aktivering även av andra mjuka tillgångar, men den skrivningen är uppenbarligen inte tillräckligt tydlig för att företagen skall våga följa denna praxis. Bokföringsnämnden har i sina rekommendationer enligt vår uppfattning tolkat bokföringslagens stadganden tämligen hårdraget. Det gäller då skrivningen om väsentligt värde. I praktiken förbjuder man därmed aktivering av kostnader för mjuka investeringar annat än i forskning och utveckling. Hårda investeringar däremot aktiveras, även om det långt ifrån alltid går att med säkerhet fastställa att de kommer att generera framtida merintäkter eller kostnadsbesparingar. Den restriktiva hållningen gentemot mjuka investeringar grundar sig på den allmänna försiktighetsprincipen. Enligt denna princip skall mjuka inve- steringar direktavskrivas, eftersom den framtida nyttan är svår att värdera. Härmed undviker man risken att värdera tillgången och nyttan av denna för högt. Sören Wallin var tidigare i dag inne på att redovisningens uppgift är att visa verksamhetens resultat. Det är naturligtvis en av redovisningens huvuduppgifter. Vår uppfattning är att man bättre avspeglar det riktiga resultatet och företagets intjäningsförmåga genom att i viss omfattning öppna för aktivering av mjuka investeringar i humankapital och i strukturkapital. Då får man ett riktigt mått på företagets resultat under redovisningsperioden och på den framtida intjäningsförmågan mätt enligt resultaträkningen. Försiktighetsprincipen kolliderar delvis med matchningsprincipen, som anger att kostnader och intäkter för en investering skall bokföras i samma redovisningsperiod. En mjuk investering som medför framtida nytta i form av ökade intäkter eller besparingar, exempelvis i form av effektivitetsvinster, borde enligt detta synsätt kostnadsföras successivt under en följd av år. I dagsläget tvingas företaget eller organisationen i stället att bokföra hela kostnaden på anskaffningsåret, medan delar av intäkterna eller besparingarna infaller kommande år. Som har nämnts tidigare i dag skyddar försiktighetsprincipen främst ägare och finansiärer. Enligt det traditionella synsättet är realisationsvärdet på de mjuka tillgångarna lägre än för de hårda om företaget hamnar på obestånd. Försöker man däremot göra en rekonstruktion av ett företag på obestånd, är det väsentligt att kunna göra en bedömning av företagets framtida intjäningsförmåga. De mjuka tillgångarna visar sig då enligt vår uppfattning oftast ha en större betydelse än de hårda. Civilekonomernas uppfattning är därför att man i större utsträckning borde använda sig av matchningsprincipen för att få en mer rättvisande redovisning, som bättre skulle avspegla företagets verklighet, än om försiktighetsprincipen tillämpas fullt ut. Unga företag inom tillväxtbranscher, t.ex. tjänsteföretag, har i regel små behov av hårda investeringar men desto större behov av mjuka investeringar. Sådana företag missgynnas därför jämfört med traditionella industriföretag, eftersom de i regel har sämre lönsamhet och därmed mindre möjligheter att belasta resultatet med direktavskrivningar. Därmed riskerar kunskapsföretagens expansion att hämmas, vilket är allvarligt. Många bedömare menar att det är där som de framtida arbetstillfällena skapas, inte inom den traditionella industrisektorn. Väljer dessa företag trots allt att göra mjuka investeringar förlorar deras balansräkningar substans, och de tenderar därmed att missgynnas vid traditionella kreditbedömningar. Det faktum att mjuka investeringar inte heller finns med som aktiva tillgångar i balansräkningen gör att det inte heller finns några incitament att vårda och underhålla dessa. Detta är sannolikt ett viktigt skäl till att kompetensutveckling inte ses som en lika viktig och självklar aktivitet som underhåll av t.ex. maskiner. Civilekonomernas uppfattning är att det är nödvändigt att förändra och uppdatera bokföringslagen och även de rekommendationer som gäller som praxis på redovisningsområdet. Den uppenbara skillnad mellan karta och verklighet som vi nu har måste bort. Det är statsmakterna som har ansvaret för att skapa nya och tidsenliga spelregler. Vi skulle helst se att årsredovisningslagen återremitterades till Redovisningskommittén för en ytterligare genomgång och bearbetning. Även med nuvarande lagar och regler kan dock företagen redan i dag börja värdera och redovisa mjuka tillgångar genom att utveckla sin internredovisning och genom att tillämpa nyckeltal i supplement till årsredovisningen. Civilekonomerna verkar för detta i en organisation som heter Nyckeltalsinstitutet, som Per Söderström nu kommer att berätta om. Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Företag, verk, kommuner och andra organisationer är nu förhindrade att på ett ärligt och rättvisande sätt redovisa de mjuka värdena i sina officiella redovisningar, dvs. årsredovisningarna. Dessa tenderar för övrigt att fjärma sig alltmer ifrån verkligheten och det reella värdet i organisationen. Kartan blir alltmer olik terrängen/verkligheten. Då tvingas företag att på alternativa sätt lyfta fram, mäta, trimma och värdera de osynliga, de mjuka värdena, och man börjar tillämpa nyckeltal för de mjuka värdena. Det är då inte bara fråga om det som är lättast att redovisa, ta fram statistik för och göra jämförelser med, nämligen de personalrelaterade områdena. Man börjar även ta fram nyckeltal även inom de andra stora mjuka kapitalgrupperna: strukturkapital och marknadskapital. Vi kommer att få se att det ute i verksamheterna dyker upp inte bara försök med utan också aktiviteter med nyckeltal. Därvidlag har Civilekonomerna varit en av aktörerna. Vi har tillsammans med PA-forum och en forskargrupp som heter Laboragruppen bildat det s.k. Nyckeltalsinstitutet, till vilket i dag 130 stora företag, kommuner, verk och myndigheter är anslutna. Vi hjälper till med att beräkna och tillhandahålla mjuka nyckeltal inom områdena personalkapital, strukturkapital och marknadskapital. Det är vårt näringslivsspår. Jan Arpi, Civilekonomernas Riksförbund: Jag skall avslutningsvis bara helt kort beröra de två ytterligare spåren, dvs. de som vi kallar utbildningsspåret och revisorsspåret. Utbildningsspåret bedrivs i samverkan med universitet och högskolor och syftar till att i ekonomutbildningen avspegla även en redovisning av mjuka värden. Detta har tagits emot mycket positivt. Bl.a. har Umeå universitet tagit upp kurser av denna natur på kursplanen. Detsamma gäller också, om jag inte är felunderrättad, högskolan i Örebro. Det är ett sätt att påverka ekonomutbildningen för att framtidens ekonomer skall ha med sig det här tänkesättet från början. Man har under de senaste två åren också skrivit ett stort antal C-uppsatser på ekonomlinjen om mjuka värden. En förändring är alltså på gång, i varje fall inom ekonomkåren. Vad gäller revisorsspåret har vi varit mindre framgångsrika. Vi har träffat företrädare för revisorsorganisationer i olika sammanhang, försökt påverka praxis och lyfta fram vikten av en förändrad redovisning av mjuka värden, men det har hittills fallit på den traditionella syn på redovisning som har presenterats tidigare här i dag. Gunnel Mohme, Tjänsteförbundet: Tjänsteförbundet är en liten intresseorganisation för en stor grupp av företag. Tjänstesektorn är ju nu oerhört stor. Det är ett litet kunskapsföretag. Det är bara två personer som arbetar på det. Att det är ett kunskapsföretag märkte jag den dag jag när min företrädare Kristofer Erlandsson gick ut och jag trädde in. Jag har många gånger önskat att han hade kunnat skruva av sitt huvud och lämna det kvar. Det som fanns kvar var några datorer och möjligheten att höra av mig till Kristofer. Att det är ett kunskapsföretag märker jag också när våra medlemmar ringer till mig. Det som de väldigt mycket och i allt högre grad vill få reda på är det rättsliga perspektivet på ett kunskapsföretag, när de har blivit utsatta för något som de tycker är en oförrätt. Ofta är det precis så som inledningstalaren här sade, att det kanske finns ett rättsligt skydd. Det är bara så att man inte känner till det eller att det är så kostsamt att ta sig tid. Det är i ett så här litet företag inte bara fråga om pengar, utan det handlar också väldigt mycket om tid. Jag märker det också när man ringer och frågar hur man skall mäta ett tjänsteföretags värde. När jag trädde till fick jag inte ut speciellt mycket av att titta på årsredovisningar. Det ekonomiska resultatet gav mig inte speciellt mycket. Resultatet ?satt i väggarna?. Det var det kontaktnät som man under årens lopp hade byggt upp på Tjänsteförbundet. Redan när jag trädde till hade man tagit fram skriften Tjänsteföretagens värden, som är en rekommendation om styrtal i tjänsteföretag. Den har genom åren varit vår bestseller, som har tryckts upp i det närmaste i 10 000 exemplar. Den används i dag av många både små och stora företag. Skandia med sitt företag Navigator har gått i bräschen för den, och vi vet också att den används på många högskolor. Jag skall också berätta litet grand om tjänstesektorn och ge några exempel där kunskapsföretag har känt av oförrätter. Det är inte speciellt svårt att hitta sådana exempel. Många av våra medlemmar och många andra har hört av sig till mig innan jag kom hit och sagt att det är fantastiskt att man gör det här. Många är tveksamma till en utredning. Man skulle helst ha velat ha den här lagen i förrgår och tycker att en utredning skulle ta för lång tid. Man har ändå önskat mig lycka till inför dagens utfrågning. Jag sitter också i Småföretagsdelegationen, och jag har i den egenskapen på Internet fått ett brev som jag tycker speglar tjänsteföretagens ställning i samhället i stort. Här finns ett attitydproblem. Man tror fortfarande att tjänsteföretag och kunskapsföretag är en marginell företeelse. Så här skrev företagaren: ?Ingen föds stor. Det är historien bakom varje företag. Vad som krävs är hårt arbetande människor, entreprenörer och bra idéer, men det krävs en sak till, och det är kapital. Det behövs ibland större resurser för att gå från tanke till handling än entreprenören själv kan uppbringa. En blomma som inte får näring vissnar och dör. Så är det också med idéer och företag. Världen snurrar snabbt utanför, men ibland förundras man som företagare i IT-branschen över hur långsamt tiden rör sig i Sverige. De eta- blerade finansiella källorna, som t.ex. banker, har inte i tillräckligt snabb takt förstått hur man skall värdera t.ex. en tjänst eller virtuella produkter utan frågar nästan alltid efter vad man har att sätta i garanti eller pant. Det är inte alltid självklart att alla idéer från ett tjänsteföretag ska finansieras via privata investerare, utan de borde få samma värdering på en bank som alla andra produkter. Det där är ett problem, och Småföretagsdelegationen borde se över vilka möjligheter det finns att få i gång en debatt mot den etablerade bankvärlden hur man skall hantera problemet med kapital till småföretag i tjänstesektorn som har växtvärk och är i behov av samma möjligheter till banklån som andra branscher.? Brevskrivaren förväntar sig ett svar, men vad skall jag svara? Han är inte ensam om det här problemet. Det är många som upplever problem med banker. Är bankerna verkligen så dåliga på att värdera tjänsteföretag, och varför är de det? Kan det bero på att de här värdena, som är tjänsteföretags viktiga tillgångar, inte syns? Det som inte syns finns inte och blir inte något viktigt, och sedan behöver man inte bry sig mer om det. Detta synsätt duger inte längre. Tjänster är i dag inte någon marginell företeelse. Låt mig här och nu ta död på en spridd fördom som jag ofta råkar ut för: att tjänster skulle vara okvalificerade och lågt betalda arbeten. Tjänster kan vara väldigt mycket, allt från serviceintensiva tjänster, dit städning i hemmen hör - jag klassas ofta som tillhörande den gruppen - till kunskaps- intensiva tjänster från bl.a. organisationskonsulter. Tjänstesektorn är väldigt stor och blir allt större. Den kryper in på fler områden i vårt samhälle. Också den traditionella industrin får i dag ett allt större tjänsteinnehåll. Ericsson kan klassificeras som ett tjänsteföretag, men visste ni att t.o.m. de svenska basindustrierna uppger sitt tjänsteinnehåll till uppemot 30 % i Sverige. Detta är vad de själva uppger, men det är sannolikt större. Bara för att visa på hur stor förändringen och förändringstakten är vill jag med användande av en definition på kunskapsföretag som jag hittat säga att drygt en tredjedel av alla arbetsplatser i svenskt näringsliv kan klassificeras som kunskapsintensiva. Det gäller både tjänsteverksamhet som tekniska konsulter, finansiell verksamhet, bank och försäkring men också verkstads- och läkemedelsindustri. Under 1990-talet har produktivitetstillväxten i de kunskapsintensiva branscherna varit tre gånger så snabb som i övrig ekonomi, och det är samtidigt här som de flesta jobben skapas. Det är också i de kunskapsintensiva branscherna som man hittar de stora tillväxtföretagen. Visste ni att inom områden som kemi, biologi och medicin är utvecklingen ännu snabbare? Det finns bedömningar att 90 % av det som vi i dag vet hade vi ingen aning om för 30 år sedan. Har då det här någon betydelse? Det låter som om kunskapsföretagen inte har några problem. De växer och frodas. Kanske skulle de rent av inte behöva en sådan här lagstiftning? Det tror inte jag. Jag är övertygad om att kunskapsföretagen skulle kunna växa betydligt mer. Precis som många andra här i dag har sagt bygger de lagar som reglerar marknaden för företagen i dag på teorier som är hämtade från industrin, från den tid när vi hade lärt oss att processa råvaror. I dag processar vi information och kunskap. När jag satt och letade efter material råkade jag snubbla över exemplet Losec. Jag hade inte tidigare läst på så mycket om Losec, men jag vet att det är en av de viktiga tillväxtgeneratorerna i det svenska näringslivet, vilken har ökat på vår välfärd med åtskilliga miljarder. Då tänker jag inte bara på alla dem som har blivit botade från sina magsår utan även på de exportintäkter som Losec har genererat. Det var en tuff och tidskrävande process att utveckla denna magsårsmedicin och många gånger hade man enorma problem att övervinna. Men när den var testad och godkänd som läkemedel var det relativt enkelt för ett tysk-japanskt företag att göra en kopia. Detta patentintrång föranledde en tvist som slutade med en förlikning. Om vi inte hade haft patentlagstiftningen skulle sannolikt ingen satsa på utveckling av läkemedel. Alla skulle i stället försöka kopiera det som andra redan gjort. Men eftersom det inte skulle bli någon utveckling skulle det inte heller bli någonting att kopiera. Vill man vara riktigt pessimistisk skulle vi var tvungna att vårda oss själva med hemgjorda mediciner av örter eller något sådant. Patenträtten har alltså haft en avgörande roll för att det pågår så många intensiva försök att ta fram nya mediciner. Patent är en viktig del av det materiella kapitalet, men de är inte den enda, och för många företag är de inte heller den mest utsatta materiella tillgången. Det är i stället den kunskap som finns i företagen i form av personalens kompetens, metoder, företagskoncept m.m. Kunde företagen lita på att deras kunskap var mera skyddad, tror jag att samma fenomen som i läkemedelsindustrin skulle uppträda. Då skulle företagen våga satsa mera på utbildning och utveckling. Då skulle också den samlade kunskapen öka, och det skapar på sikt tillväxt i vårt samhälle. Jag vill ge några exempel på den utsatthet som de tjänsteföretag som hör av sig till mig berättar om. Alla dessa exempel fick jag faktiskt på en lunch i går eftermiddag. När jag berättade att jag skulle hit blev det ett oerhört engagemang vid bordet. Personen till vänster om mig berättade att han är datakonsult. Han har en ganska lång specialistutbildning från Stanford och en mycket specifik kunskap. På det företag där han är anställd bedriver man kurser som en marknadsföringsåtgärd. På varje kurs som han anordnar finns ett antal snyltgäster som är där för att på två dagar lära sig det han säger och gå vidare in i företagen och ta hans kunder. Jag tyckte först att detta inte borde vara något problem, eftersom det i dag är ett oerhört tryck på just den här marknaden. Han skulle väl inte hinna med alla kunder. - Det gör jag inte heller, sade han, men det här skapar problem. Den kunskap som konsulterna skaffar sig på två dagar hos mig räcker inte för att de skall kunna lösa kundernas problem. Det som händer är att folk ringer till mig, och jag får göra brandkårsutryckningar för att lösa de ganska komplicerade problemen. Jag vill också ge ett annat exempel. Jag har arbetat inom offentlig sektor, och jag har då köpt tjänster. Jag har inte haft några onda avsikter när man från reklambyråerna har presenterat sig och vänt ut och in på sig för att lägga fram sina ståtliga kampanjer, men jag alltid tyckt att detta blev väldigt dyrt. Det skulle bli billigare att göra det in the house. Man har tagit det bästa av det mesta och kokat ihop någonting och i bästa fall hyrt in någon konsult på stan, dock inte den reklambyrå som har ägnat tid och möda åt sin presentation. Också den är säkerligen någonting som man kan skydda, men det är tjänsteföretag dåliga på. Det tristaste exemplet hämtar jag också från gårdagens lunch. När en anställd slutar kan han ta med sig inte bara sin kunskap utan också affärsidén osv. och starta ett plagiat några kvarter längre bort, där han jobbar på samma sätt. Man kunde tänka sig att det vore som i läkemedelsindustrin, att det måste göras något litet bättre, att det måste spetsas till. Det skulle om inte annat betyda tillväxt. Jag vill avslutningsvis säga att välfärd och sysselsättning inte kommer från det politiska systemet. Det kan bara skapa förutsättningar och drivkrafter för den ekonomiska utvecklingen. En av politikens viktigaste uppgifter är att utforma regler och institutioner som inspirerar och stimulerar människor att ständigt försöka se möjligheterna och ta tag i varje liten förbättring av produkter, tjänster, processer och organisationer i det ekonomiska livet. De som är mest framgångsrika när det gäller att skapa en miljö som gynnar utveckling, upptäckter och innovationer kommer också att få den bästa ekonomiska utvecklingen. Det gäller såväl för människor som för företag och nationer. Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Herr ordförande, ärade riksdagsledamöter, mina damer och herrar! Jag kommer från Företagarnas Riksorganisation, och jag vill liksom Gunnel Mohme börja med att presentera den egna organisationen. FR är en näringslivsorganisation som företräder ungefär 100 000 småföretagare i Sverige. Jag skulle först vilja tacka för att vi har inbjudits till den här hearingen om humankapital och kunskapsföretag samt också fått förtroendet att hålla ett av inledningsanförandena. Det här är frågor som vi inom FR tycker är viktiga och som bör uppmärksammas. Det finns ingen direkt definition på vad som är ett kunskapsföretag. Ingen av de tidigare talarna har i dag försökt göra en sådan definition. Begrepp som kunskapsbaserade och kunskapsintensiva företag används ibland i debatten. Dessa begrepp används på vitt skilda typer av företag såväl inom den traditionella industrisektorn som inom tjänstesektorn. Allteftersom mer avancerade produkter efterfrågas på de flesta områden blir kunskap viktigare för alla typer av företag och inom alla sektorer. Det finns emellertid en grupp av företag som har vuxit fram på senare år och som bygger sin verksamhet på tjänsteproduktion med komplicerat innehåll. Dessa företag har så gott som uteslutande tillgångar i form av kunskap, antingen manifesterade i medarbetarnas kompetens eller i form av strukturer i företaget, oftast på båda sätten. Skandia har träffande beskrivit de här tillgångarna som det intellektuella kapitalet, som består dels av humankapitalet, som är medarbetarnas kompetens, dels av humankapitalet, som kan var t.ex. databaser, kundregister och manualer - själva tjänstekonceptet. Några andra talare har snuddat också vid strukturkapitalet. Det är denna grupp som kan sägas vara en ny typ av företag med beteckningen kunskapsföretag i snäv mening. De här företagen återfinns inom den del av tjänstesektorn som i SCB:s statistik går under beteckningen Bank, försäkring och uppdragsverksamhet. Antalet företag i denna grupp har under början av 1990-talet ökat kraftigt. Antalet anställda har ökat med 84 % mellan åren 1980 och 1994. Det är den del av tjänstesektorn som varit mest expansiv. I debatten har man talat om att Sverige efter att ha lämnat industrisamhället redan har passerat tjänstesamhället och gått in i vad vi kallar kunskapssamhället. Det troliga är att vi bara befinner oss i början av en utvecklingsfas där kunskap kommer att få ännu större betydelse för företagens utveckling och konkurrenskraft. Industriföretagens tendens att renodla sina verksamheter och köpa tjänster i större omfattning har också drivit på utvecklingen, och om den fortsätter kommer de att driva på ytterligare. Den här gruppen av företag har alltså redan i dag stor betydelse för den svenska samhällsekonomin. Det finns ca 134 000 sådana företag, som sysselsätter över 323 000 personer. Enligt vår bedömning kommer gruppen att öka ytterligare, och det är inte orealistiskt att tro att det redan under början av nästa sekel kommer att finnas 200 000 sådana företag. Samtidigt kan man konstatera att det är här som man hittar den största andelen av de allra minsta företagen utan anställda, de företag som vi inom FR brukar kalla soloföretagen. Av Sveriges 385 000 soloföretag år 1996 var 57 000 verksamma inom kunskapsbranschen. Gruppen växer alltså som helhet medan de enskilda företagen inte tycks växa i samma omfattning som varuproducerande företag. Naturligtvis kan det i många fall vara så att företagen inte känner något behov av att växa - inte alla soloföretagare vill gå vidare genom att anställa - men det står klart att det finns anmärkningsvärt få större kunskapsföretag jämfört med motsvarande andel varuproducerande företag. Den förhoppning som finns om att den privata tjänstesektorn skall kunna expandera och skapa arbetstillfällen förutsätter naturligtvis att det finns goda tillväxtmöjligheter för företagen. Eftersom kunskapsföretagen är en stor och expansiv grupp inom den privata tjänstesektorn, är det viktigt för samhällsekonomin och sysselsättningen att de här företagen får optimala möjligheter att växa. Vilka tillväxthinder finns då för den här typen av kunskapsföretag? Vad upplever företagen själva som problem? Den här typen av kunskapsföretag bygger i många fall hela sin verksamhet på ett koncept för en tjänst. Konceptet kan vara ytterst komplicerat och utvecklingen av konceptet förenad med omfattande investeringskostnader både i form av personalutbildning och i form av rena produktutvecklingskostnader. När en medarbetare avslutar sin anställning och går till konkurrerande verksamhet eller startar eget tar han med sig konceptet och kan konkurrera med betydligt lägre pris, eftersom han inte har några utvecklingskostnader i ryggsäcken. Den tidigare arbetsgivaren blir då av med hela sin investering i utbildning av medarbetaren samtidigt som han får en konkurrent med fullständig kunskap om konceptet, ungefär på det sätt som Gunnel Mohme beskrev. Paralleller kan dras med varuproducerande företag som investerar omfattande belopp i produktutveckling. För dessa företag finns det i dag möjligheter att skydda sina investeringar genom patent och mönsterskydd, som vi har hört talas om i dag. I och för sig finns det brister i patentsystemet, men det finns dock ett skydd. För den här typen av kunskapsföretag finns det i dag inget fullgott skydd mot att en konkurrent eller en tidigare anställd plagierar ett tjänstekoncept. För att kunskapsföretag skall vara villiga att investera i framtagandet av avancerade tjänstekoncept måste det finnas möjligheter för dem att tillförsäkra sig avkastningen på investeringarna. Samma behov som ett varuproducerande företag har av att skydda resultatet av kostsam produktutveckling har ett kunskapsföretag av att skydda investeringar i sitt tjänstekoncept. Finns inte sådana möjligheter är risken stor att kunskapsföretagen helt enkelt stagnerar i sin utveckling. Man vågar inte satsa på utveckling av tjänstekonceptet och på utbildning av sina medarbetare i den omfattning som krävs för att man skall vara konkurrenskraftig. Nästa stora problem för kunskapsföretagen är svårigheterna att få krediter. Detta hänger samman med utformningen av de lagar och den praxis som styr redovisningen av företagstillgångar. Kunskapsföretagens tillgångar kan inte redovisas på ett tillfredsställande sätt. Som exempel kan nämnas att när kunskapsföretagen investerar i att utbilda sin personal redovisas detta inte som en tillgång, utan det skall tas upp som en kostnad. Om någon av de här utbildade personerna sedan slutar redovisas det som en minskning av kostnaderna. Det innebär att företagets resultat tillfälligt förbättras trots att avgången inneburit att företaget gått miste om viktig kunskap. Reglerna om tvångslikvidation i aktiebolagslagen är ett ytterligare exempel på redovisningsreglernas otillräcklighet när det gäller kunskapsföretagen. Enligt aktiebolagslagen 13 kap. 2 § åligger det styrelsen i bolaget att ofördröjligen upprätta en kontrollbalansräkning så snart det finns skäl att misstänka att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade. Värderingen av bolagets tillgångar skall ske under förutsättning av fortsatt drift. Nystartade kunskapsföretag som i inledningsskedet har behov av t.ex. marknadssatsningar är därför ofta likvidationspliktiga i stort sett omgående efter det att verksamheten har inletts. Kunskapsföretagens svårigheter att redovisa sina tillgångar och få krediter hänger förstås också samman med svårigheterna att skydda dem. För att en kreditgivare skall kunna värdera tillgångarna i kunskapsföretagen måste han ju veta hur länge de finns kvar. Detta talade även Sören Wallin från Bokföringsnämnden om. Utan skyddsmöjligheter kan hela balansräkningen försvinna när som helst. Hur kan då kunskapsföretagens villkor förbättras? Här tror vi att man måste anlägga två perspektiv - ett på lång sikt och ett på kortare sikt. På lång sikt behöver flera olika regelsystem ses över och anpassas till det faktum att kunskap av olika slag blir en av de viktigaste tillgångarna i framtidens företag, precis som Claes Sandgren sade. Den lagstiftning som i dag främjar tillkomsten av ny kunskap är den immaterialrättsliga, och då främst patentlagstiftningen, samt även lagen om företagshemligheter. Patenträttens utformning bestäms i hög grad av målsättningen att ge skyddet en sådan omfattning att uppfinnande stimuleras men samtidigt inte på ett oacceptabelt sätt beskär konkurrenternas rörelsefrihet. Patentsystemet fokuserar emellertid på varuproduktion. Ensamrätt kan fås för tekniska lösningar som kan användas vid varuproduktion. Det är denna specifika kunskap som premieras. Patentsystemets tillkomst är nära förknippad med övergången mellan jordbrukssamhället och industrisamhället. På sikt behövs kanske någon form av komplement till patentsystemet som främjar tillkomsten av vad man skulle kunna kalla ?mjuk kunskap? som används inom tjänsteproduktion. Arbetsrätten är också ett område där utgångspunkterna för lagstiftning är annorlunda än de förhållanden som råder inom kunskapsföretagen. I kunskapsföretagen föreligger inte det ojämna styrkeförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare som den arbetsrättsliga lagstiftningen utgår ifrån. En medarbetare med specialkompetens och oumbärlig kunskap inom ett område kan vara i det närmaste oersättlig för ett kunskapsföretag. Redan genom det här förhållandet har han ett övertag gentemot sin arbetsgivare. Den tvingande arbetsrättsliga lagstiftningen med möjligheter till avvikelser endast genom kollektivavtal förstärker denna position och ger ett skevt styrkeförhållande. Detta är naturligtvis olyckligt ur både arbetstagar- och arbetsgivarsynpunkt och kan leda till att arbetsgivaren inte törs satsa på utbildning av arbetstagare i den omfattning som är önskvärd ur båda parters synvinkel. För kunskapsföretagen skulle det också vara en fördel om skattereglerna gjorde det lönsamt att i ökad utsträckning erbjuda olika former av successivt utfallande belöningssystem för medarbetare, t.ex. optioner och vinstandelssystem. De skulle då ha större möjligheter att locka nyckelpersoner att stanna kvar i företaget. Metoderna för att mäta och redovisa tillgångarna i kunskapsföretag måste förbättras. Lagstiftningen om redovisning är inte anpassad för mjuka tillgångar i form av kunskap och kompetens. Sammanfattningsvis kan sägas att på lång sikt behövs ett ökat mått av flexibilitet och större avtalsfrihet inom flera områden. På kort sikt kan en förstärkning av lagen om företagshemligheter i den riktning som föreslagits av lagutskottets ledamot Bengt Harding Olson vara ett hjälpmedel för kunskapsföretagen. Förstärkningen av lagen om företagshemligheter bör också kompletteras med förändringar i årsredovisningslagen som möjliggör utarbetandet av system för hur den här typen av tillgångar skall värderas. Mot bakgrund av vad som har sagts här i dag tycker jag att det står klart att en bred parlamentarisk utredning om kunskapsföretagens villkor bör tillsättas. Ordföranden: Då är vi enligt programmet färdiga med det första avsnittet. Jag vill än en gång tacka er allihop för mycket intressanta inlägg som visar att det finns anledning att ta upp och diskutera temat för denna hearing. Jag föreslår att vi nu tar en paus till kl. 11.00 då vi samlas igen. ----------- Ordföranden: Då skall vi starta den andra avdelningen med att släppa fram utskottets ledamöter som får ställa frågor till de inledande talarna. För att vi skall få litet struktur i utfrågningen föreslår jag att vi försöker att hålla oss till de två blocken. I första hand avhandlar vi nu skyddsdelen och sedan går vi in på redovisningen. Om vi börjar med skyddsdelen skulle jag vilja ställa en övergripande fråga till Claes Sandgren. Jag hoppas att du kan anteckna några frågor så att vi kan ta några frågeställare i taget för att komprimera tiden. Alla de intressanta inläggen här visade på att det egentligen redan delvis finns skydd i lagstiftningen för företagshemligheter i de kunskapsbaserade företagen. Även i det exempel jag tog upp inledningsvis menade du att det skulle finnas en möjlighet enligt den lagstiftning som finns. Men det har ju kommit fram väldigt tydligt att det just är den här typen av problem som oftast dyker upp. Företagen känner inte till detta. Är det så att vi egentligen skall ha en lagstiftning som bygger på att man i rätt stor utsträckning skall processa sig fram och att man skall bygga på prejudicerande domar? Det är en övergripande fråga där jag skulle vilja att du utvecklade litet mer vad som behöver göras. Bengt Harding Olson (fp): Låt mig först säga att det har varit en utomordentligt intressant och stimulerande förmiddag. Med hänsyn till tiden skall jag begränsa mig till några frågor här. Tack, Claes Sandgren, för de goda synpunkterna inledningsvis! Jag hoppas att hela lagutskottet har förstått att professorn har tillstyrkt motionerna nu, så efter detta behöver vi knappt ta upp dem i riksdagen. Men bortsett från det har jag bara två frågor om detta. För det första är vi tydligen överens om behovet av en modernisering av företagshemlighetslagen. Du nämnde någonting om marknadsföringslagen också. Jag vet ju att det finns bestämmelser där. Är den i behov av någon komplettering, justering eller modernisering? Den andra frågan gäller patenträtten. Där finns en del problem med regelverk, process, kostnader och tidsutdräkt. Du nämnde att man i England har en access to justice på ett sätt som förefaller mig ganska tilltalande. Skulle du vilja vara vänlig och precisera det litet. Skulle det kunna vara en svensk modell också? Samtidigt kan kanske PRV:s GD Carl-Anders Ifvarsson fundera på om han har någon moderniserad modell som gör det bättre för Sverige när det gäller patenträtt. Claes Sandgren, professor: Jag skall svara på de tre frågor jag uppfattade. Det var en från ordföranden och två från Bengt Harding Olson. Vad gäller lagstiftningen och i vilken utsträckning den ger stöd för skydd i relation till domar och annat vill jag peka på att man kommer en bra bit på väg med den lagstiftning vi har. Men i viss utsträckning är det ju så att man med avtals hjälp kan få ett skydd, och avtal är inte reglerade i den meningen i lagstiftningen. Där har vi en avtalslag, men avtalslagen säger bara under vilka förutsättningar det har träffats ett avtal. Det var det jag anspelade på när jag sade att om man går in i en diskussion med ett företag och det levererar ett koncept får man räkna med att det i alla fall har tecknats ett implicit avtal i den situationen. Låt mig också nämna konkurrensklausuler som jag bara berörde i en bisats. Det är alltså i överensstämmelse med svensk arbetsrätt att binda anställda med konkurrensklausuler. Man kan ha en konkurrensklausul som hindrar konkurrerande verksamhet under en tid av kanske två år efter anställningens upphörande där sanktionen är ett vite som motsvarar ungefär en årslön. Det finns en dom i Arbetsdomstolen som ger stöd för en sådan uppfattning. I lagen om företagshemligheter finns det också något som man kan kalla ett efterskydd, nämligen om en anställd i en situation, som har berörts av flera här, tar med sig material, koncept eller hemligheter och efter anställningens upphörande startar en konkurrerande verksamhet. Då kan man nog anse att det faller in under den bestämmelse i lagen om skydd för företagshemligheter som talar om synnerliga skäl. Men det hindrar inte att man kan behöva se över just den situationen. Och det är ju ett exempel på att det kan finnas skäl att se över just den lagen. Vad gäller Bengt Harding Olsons fråga om 8 § i marknadsföringslagen vill jag säga att den lagen är helt ny. Jag ser personligen inget behov av att ta med den lagen i en eventuell översyn. Slutligen har vi frågan om s.k. access to justice. Hur skall man kunna få en bättre ordning för patenthavare så att de förmår försvara sig och sina rättigheter? I England har man lagt fram en rapport, The Woolf Report som den heter, som under benämningen access to justice framför allt försöker underlätta och förenkla förfarandet. När man diskuterar de här frågorna tror jag att det är viktigt att man håller isär å ena sidan organisationsstrukturen och å andra sidan förfarandet. Organisationsstrukturen handlar om sådant som hur domstolsorganisationen ser ut: skall man ha möjlighet till både administrativ omprövning av beslut att bevilja patent och judiciell omprövning eller skall man ha en organisation och hur många instanser man skall ha? Sedan handlar det om hur man kan göra förfarandet snabbare, enklare och billigare. Det är just där som engelsmännen har satt in stöten för att göra förfarandet snabbare, enklare och mindre kostsamt. Jag tror att det kan vara svårt att kopiera deras tankegångar, men sättet att resonera är absolut tillämpligt också i Sverige. Ordföranden: Jag har en följdfråga. Räcker verkligen den ändring du förordade av lagen om företagshemligheter? Du pekade på att vi skall ha en utveckling mot mer avtal i stället. Är det en tillräckligt åtgärd att ändra lagen om företagshemligheter? Claes Sandgren, professor: Jag menar att dessa två kompletterar varandra och bör gå hand i hand. Det ena utesluter inte det andra. Man kan ju inte få en klar bild av möjligheterna för ett kunskapsföretag att skydda sig om man bara ser på lagen om skydd för företagshemligheter. Man måste också beakta att man normalt har fullständig avtalsfrihet och kan skydda sig den vägen. Dessutom ger ju lagen stöd åt de avtal man träffar samt skydd i vissa situationer, t.ex. när en anställd uppträder illojalt mot sin arbetsgivare. Jag tycker inte att man behöver framställa det så att det ena utesluter det andra. Man kan både stärka lagen i vissa avseenden och uppmärksamma att företagen kan skydda sig i ökad utsträckning med hjälp av avtalskonstruktioner. Ordföranden: Är det den enda lagen som behöver ändras? Claes Sandgren, professor: Enligt min mening skulle det här mycket stimulerande initiativet ni har tagit att stärka kunskapsföretagens ställning kunna bli förfelat om man bara siktar in sig på några få lagbestämmelser. Mitt budskap är egentligen att det behövs ett brett grepp där man inte bara ser på själva lagstiftningen utan också på de resurser som finns, de organ som finns och de möjligheter som patenthavare reellt har att ta till vara sina rättigheter. Jag menar att det är ett sådant brett grepp man bör ta. Rolf Dahlberg (m): Jag håller med Bengt Harding Olson om att det var mycket värdefulla inledningsanföranden som vi har fått lyssna till. Claes Sandgren nämnde ett exempel från England. Jag skulle vilja ställa en kom-pletterande fråga just på den punkten. Finns det något annat land som du tycker har kommit längre än Sverige på just det här området som gäller skyddsaspekten? Claes Sandgren, professor: Det var en svår fråga. Jag kan nog tänka mig att i många europeiska länder har de mindre företagen bättre möjligheter att ta till vara sina rättigheter. Det lilla bevis som jag kan prestera för det är vad jag nämnde, nämligen en undersökning av europeiska patentverk som visar att svenska patenthavare har mindre tilltro än patenthavare i andra europeiska länder till möjligheten att försvara sina rättigheter i domstol. Jag är själv överraskad över detta, men det här är en mycket seriös jämförande studie som de europeiska patentverken har gjort. Man måste alltså ta den undersökningen på allvar. Rune Berglund (s): Jag vill ställa en fråga till Claes Sandgren angående detta med tilltron. Är det tilltron det handlar om? Kan det inte lika gärna vara de ekonomiska möjligheterna? Claes Sandgren, professor: Det jag menade var tilltron till möjligheten att försvara sina rättigheter. I det ingår naturligtvis att man tvekar att ta den risk som man löper att dra på sig rättegångskostnader i en process vars utgång är mycket svår att förutse. Jag nämnde att rättegångskostnaderna i ett tvåinstansförfarande är ca 2 miljoner kronor på patentområdet. Svaret på din fråga är förmodligen ja. Ordföranden: Ulrik Östling sade att det inte finns någon klar definition för den här typen av företag. Det här problemet finns överallt. Är det alltså en uppfattning du har att det här är ett generellt problem i företagarvärlden över huvud taget? Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Jag sade att det finns ingen klar definition på vad som egentligen är ett kunskapsföretag. Det hörde vi Claes Sandgren säga också. Kunskap är viktiga i alla typer av företag. Man kan inte säga att kunskapsföretag är en speciell företagsgrupp. Jag tog upp detta i snäv mening och pekade på kunskapsföretag som sådana företag som nästan inte har några hårda tillgångar och bygger sitt företagande på tjänsteproduktion. Men naturligtvis kommer ju samma fråga in även i andra företag där man har delar av kunskap som är svår att skydda. Det är ju lättare att skydda kunskap som är knuten till ett patent. Då har man ju patentet så att säga. Men har man ingenting som man kan patentera får man stödja sig på lagen om företagshemligheter. För de företagen är det extra besvärligt, även om det är svårt för företag som har hårda tillgångar också att skydda den mjuka delen. Ordföranden: Är lagstiftningen mer klar och entydig när det gäller de företag som har både kunskapsbaserade tillgångar och andra fasta tillgångar? Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Möjligheterna till skydd är större om man har kunskap som är knuten till ett patent eller något annat immaterialrättsligt skydd som man kan peka på. Då har man större möjligheter att skydda den här kunskapen. Ordföranden: Du säger att möjligheten finns. Skall jag därmed fatta det så, att där är skyddet tillräckligt? Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Jag håller med om det som Claes Sandgren säger om att det är en kostnadsfråga. När det gäller patentintrång t.ex. har ett litet företag små möjligheter att kostnadsmässigt orka med en process. Det pågår ju utredningar om en patentintrångsförsäkring. Där instämmer jag i att det finns ett behov hos små företag att ekonomiskt kunna försvara sina rättigheter. Bengt Kronblad (s): Jag skulle vilja vända mig till Företagarnas Riksorganisations representant. Vi diskuterade ju vid några tillfällen olika typer av försäkringstagande. Ett sådant element skulle givetvis kunna vara en kom-pletterande del. När man samtalar med personer som nu arbetar med ett patentarbete saknas det ofta en viss typ av humankapital som stöd för att driva en fråga. Hur skulle en sådan försäkring kunna vara utvecklad för att kunna ge ett försäkringsskydd? Skulle det vara bra om det fanns en organisation där man också kunde få ett stöd för att bedriva ett arbete för att skydda en idé och utifrån det perspektivet få ned kostnadsbilden? Det handlar ju ofta i prövandet om tillgången till det kapital som behövs för att kunna utveckla en idé i startskede och därmed också finansiera en prövningsrätt. Skulle t.ex. Företagarnas Riksorganisation kunna ha en sådan organisation? Anders Lundström, Företagarnas Riksorganisation: Jag tror inte att vi är betjänta av fler institutioner som tar hand om det här. Detta måste nog varje enskilt företag sköta självt. Man har gjort en utredning om patentintrångsförsäkringen. Där handlar det nog främst om att försöka finansiera den här försäkringen. Arbetet med hur man skall få i gång försäkringen pågår för närvarande. Där finns det två hypoteser. Antingen är försäkringen kommersiell, och då skall det inte behövas något särskilt stöd från någon, eller också är den inte det. Då är det vår uppfattning att staten bör gå in och ta ansvaret för att få i gång försäkringen. Men jag tror inte att vi är betjänta av några särskilda institutioner för att driva utvecklingsprocesser. Det måste ske i det enskilda företaget. Ordföranden: Ulrik Östling var också inne på arbetsrätten. Det är väl den enda lagstiftning som har berörts här som inte tillhör civilrätten som lagutskottet har att bereda. Men där tyckte jag att du gjorde en mycket intressant iakttagelse att partsförhållandet håller på att svänga i arbetsrätten. Är det rätt uppfattat? Vad drar du för slutsatser av det? Ulrik Östling, Företagarnas Riksorganisation: Ja, det är vår uppfattning att den arbetsrättsliga lagstiftningen bygger på att det är ett styrkeförhållande som är klart till arbetsgivarens fördel. Om man tittar på industrisamhället kan man säga att en viss typ av arbetstagare i viss mening var utbytbara. Man kunde alltså ta ut en arbetstagare och plocka in en annan. Det förhållandet föreligger inte i kunskapsföretagen. Där är egentligen arbetstagaren i många fall oersättlig om det handlar om nyckelpersoner. Man har då den tvingande arbetsrättsliga lagstiftningen till skydd för arbetstagarna för att de är i underläge, vilket de inte är i kunskapsföretagen. Då får man en dubbel förskjutning. Ordföranden: Skulle möjligen Per Söderström från Civilekonomernas Riksförbund något kunna kommentera det svaret. Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Nej. Jag är här för att diskutera och debattera den bokföringsmässiga delen. Jag vill inte ge mig in på den rättsliga delen, vare sig privat eller å min organisations vägnar. Ordföranden: Då har jag ingen mer frågeställare på listan som berör skyddet. Då går vi över på redovisningsdelen. Carin Lundberg (s): Jag har en fråga som i första hand riktar sig till Sören Wallin. Det är en sak som jag hörde på radion. Jag kommer från Västerbotten. Det är ju en vidsträckt valkrets, och jag tillbringar mycket tid i bilen där jag hör mycket på radion. För ett tag sedan pratade man om fotbollsklubbarnas ekonomi. Man gick igenom de olika fotbollsklubbarna och talade om hur dålig ekonomi de egentligen hade och hur man då har använt sig av fotbollsspelarna som anläggningstillgång. Jag fick inte detta riktigt klart för mig. Här på förmiddagen har vi hört om de svårigheter och de problem som föreligger när det gäller att redovisa humankapital. Jag undrar då hur detta är möjligt. Tillhör fotbollsklubbarna avdelningen kreativa bokförare? Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Vad som är traditionell redovisning och vad som är kreativ redovisning går ibland ihop. Jag har inte själv närmare studerat den här typen av redovisning så jag vet inte riktigt vilka principer man har använt. Men förhoppningsvis är det så att det värde man har tagit upp är det man en gång har betalt för dessa spelare. Därmed finns det åtminstone någon form av historiskt anskaffningsvärde. Om detta sedan är ett uttryck för slaveri eller vad det egentligen är fråga om vet jag inte. Men visst är det ett lättflyktigt tillgångsvärde som man starkt kan ifrågasätta. Bengt Harding Olson (fp): Herr ordförande! Jag skall inte ha några synpunkter på fotbollsidan. Jag tror att Sören Wallin nämnde detta med äganderätt. Ibland uppfattar man det så att klubbarna äger fotbollsspelarna och säljer dem som varor fram och tillbaks, inte minst i England. Men det var en parentes. Jag tänker fortsätta med några frågor till Sören Wallin. För det första handlar det om detta att vi har en lagstiftning - den relativt nya årsredovisningslagen. Du tycker uppenbarligen att den är bra som den är. Det tycker också Redovisningskommittén. Vad som skall hända för övrigt får ske vid sidan om i form av praxis eller liknande. Nu har vi hört att de flesta inte är nöjda med detta. Därför utvecklas ett nyckeltalsklimat. Då är min fråga: Tycker du att det är en oroande utveckling att vi har en lagstiftning som inte stämmer med behoven och som alltmer kompletteras med en massa icke lagfästa privat fastställda nyckeltal? Årsredovisningslagen är ju ny. Man har försökt att anpassa den på flera olika sätt. Frågan är om den har anpassats på ett korrekt sätt till EU:s fjärde direktiv om organisationskostnader. Enligt vissa bedömare saknas just den punkten. Det är en nyckelfråga för just mjuka värden. Detta med redovisning är inte lätt. Du insåg tydligen att detta kan uppfattas som gammalt och negativt. Jag försöker ändå ha en litet mer positiv syn på det hela. Framför allt verkar det som om ljuset går upp litet grand genom att OECD har intresserat sig för det. De ställer upp en massa riktlinjer. Är det någonting som kan vara intressant ur svensk synpunkt? Vi ingår ju som bekant i OECD och det finns ju ett stort antal länder som pekar på att det då kan bli harmoni i dessa. Hur skall t.ex. de riktlinjerna implementeras i svensk rätt? Det är svårt att värdera humankapital. Jag har för egen del inte sagt att det är självklart att det skall vara en aktiv post i balansräkningen. Jag har sagt att det är viktigt att det på ett tydligt och otvetydigt sätt framgår av årsredovisningen i någon form. Då är frågan: Tycker du att det skulle underlätta värderingen av humankapitalet om man fick ett rejält rättsligt skydd för den här typen av humankapital eller intellektuellt kapital som vi nu talar om? Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Vi har fått en ny lagstiftning. Lagstiftningen är väl inte helt på plats ännu. Det sker fortfarande vissa överväganden. Redovisningskommittén har i sitt slutbetänkande tagit upp några frågor som kommer att innebära en komplettering av lagstiftningen. Är det bra med en ramlagstiftning? Ja, det tycker jag. Jag tycker inte att det är rätt sätt att bedriva redovisningsutvecklingen att tid från annan ändra i lagstiftningen. Jag tycker att vi skall ha ett ganska fast regelverk och sedan bedriva utvecklingen i huvudsak vid sidan om i kompletterande normgivningsform. Det kan ske på väldigt olika sätt. Det kan ske genom myndighetsnormgivning eller privat normgivning i etablerade former eller i ad hoc-former. Det finns naturligtvis stora fördelar med standardisering. Man skall inte lösa saker och ting i de enskilda företagen. Det finns stora fördelar med att företagen gör på ungefär samma sätt. Det ökar informationsvärdet. Men jag tillhör dem som tycker att den kompletterande normgivningen är väsentlig och att det är där som man framför allt skall driva utvecklingen. Därmed inte sagt att man aldrig skall lagstifta, men jag ser inte något stort lagstiftningsbehov i denna fråga. Har Sverige implementerat EG-direktivet korrekt när det gäller organisationskostnader? Jag känner mig inte riktigt övertygad om jag skall svara ja eller nej på den frågan. Jag skulle nog behöva studera den något mer. Vi har ju också en representant för Justitiedepartementet här i dag, och han kanske kan komplettera med ytterligare uppgifter. Min preliminära bedömning är att vi har implementerat direktivet korrekt. Det som OECD tog upp är någonting jag själv hörde talas om nyligen. Självklart är det intressant. All internationell harmonisering och internationell utveckling är positivt. Från Bokföringsnämndens sida räknar vi med att på ett eller annat sätt delta i det arbetet. Jag har själv deltagit i OECD-arbete för några år sedan då vissa saker var på gång. Vi kommer att följa detta med stort intresse. Det är svårt att värdera humankapitalet. Som Bengt Harding Olson sade är det inte självklart att det skall tas upp i balansräkningen. Ju fastare former företaget har för kontroll av utvecklingen, sina tillgångar och sin kompetens, desto lättare är det naturligtvis att motivera ett värde i balansräkningen. Men sedan är det inte säkert att en ändring i lagen om företagshemligheter automatiskt innebär en aktivering av sådant man tidigare inte aktiverat. Men självfallet påverkar det i den riktningen. Bengt Harding Olson (fp): Tack för svaren. De var klargörande. Möjligen var en punkt oklar, men den kan vi nog reda ut. Jag tycker att redovisnings- lagstiftningen skall vara en ramlagstiftning men med en viss precisering. Det är vi överens om. Däremot är jag inte riktigt klar över vad du menade när det gäller humankapital, eller intellektuellt kapital. Det finns ju ingen ramregel för sådant i årsredovisningslagen. Rent privat och spontant tycker jag det vore vettigt om man hade en ramregel kring vilken man kunde hänga upp sådant här nyckeltalsarbete och annat. Men jag och många andra uppfattar det som att det inte finns minsta lilla krok att hänga upp dessa mer mjuka resonemang på i nu gällande lagstiftning, allra minst mot bakgrunden av att man inte ens har monterat in EU-direktivkroken. Detta påstår jag, och jag tror inte att du påstår motsatsen. Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Jag skulle nog vilja hävda att det finns en sådan öppning i gällande lagstiftning som man vill ha. Det finns regler om hur man skall värdera immateriella tillgångar. Det finns regler om att man kan balansera vissa typer av utgifter, och det finns periodiseringsregler. Jag anser alltså att det finns en krok att hänga upp redovisning av humankapitalet på. I den ramlagstiftning som vi efterlyser och är överens om att vi bör ha ligger att man inte skall försöka specificera olika slags tillgångar mer i detalj, utan att man bör låta praxis utveckla detta. Bengt Harding Olson (fp): Detta är en nyckelfråga, och jag har lyssnat på vad du säger. Jag skulle vilja bredda frågan till er övriga inledare. Har ni hittat kroken som påstås finnas? Eller är det bara Bokföringsnämnden som vet att den finns? Jag spetsar till frågan litet så att det inte blir alltför tråkigt. Ordföranden: Är det någon som spontant vill nappa på kroken? Innan jag släpper ordet vidare skulle jag först vilja fråga Per Söderström om han har någon kommentar till ramlagsresonemanget? Man kan också gå vidare. Även om vi behöver en krok så behöver vi kanske också en galge. Jag är alltså inne på att detaljreglera för att få någonting att hänga snyggt. Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Vi vet att det finns en mycket liten krok i ramlagstiftningen avseende bokföring: 17:2 §. Men den kroken är tydligen alldeles för osynlig och inte tillräckligt bra betad för att verkligheten skall nappa på den. Vi lever faktiskt med en praxis som bygger på lag som i praktiken ?förbjuder? företag att värdera och synliggöra mjuka värden på ett sätt som jag i mitt anförande sade är inte bara bra utan nödvändigt för Sverige i informationssamhällets tid. Vi är inget juristparti som har till huvudsaklig uppgift att ändra lagstiftning, men i den verklighet vi konfronteras med är det katten på råttan och råttan på repet hela tiden. ?Varför gör ni inte så här om ni håller med oss?? ?Nej, vi får inte för vår revisor.? Revisorn hänvisar till god redovisningssed och man hänvisar till Bokföringsnämndens rekommendationer, som hänvisar till lagstiftningen. Alltså börjar vi i den änden. Vi har uppvaktat lagutskottet tidigare, och vi vill ju få till stånd en ändrad lagstiftning där den här kroken blir synligare. Då kan vi få en annan praxis ute i företag och näringsliv. Det är vad vi eftersträvar. Rune Berglund (s): När man talar om redovisning är det inte helt enkelt. Det har nämnts att humankapitalet är flyktigt. Folk kan ju sluta en anställning, och då försvinner humankapitalet. Man kan ta ett exempel från t.ex. en bilindustri. Säg att det där finns en person med nya idéer om hur man kan effektivisera en process. Från att det tidigare tagit 40 timmar att tillverka en bil tar det i stället 20 timmar genom att man slimmar och effektiviserar processen. Det blir naturligtvis möjligt tack vare en massa kunskap av olika slag. Om den personen sedan slutar, redovisar företaget det som en tillgång, i och med att kostnaderna minskar. Men är det så enkelt? Denna kunskapsinsats har ju absorberats och lever vidare oavsett om personen som jobbat med detta finns kvar eller inte. Detta innebär en svårighet i redovisningssammanhang. På vilket sätt skall man kunna redovisa humankapitalet så att man får ut något av det, så att säga? Jag ställer egentligen inte frågan till någon särskild, utan jag skulle vilja få ett svar på hur det skulle kunna gå till. Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Med de villkoren är det inte alldeles lätt att svara. Naturligtvis redovisas det inte som en tillgång när en person slutar. En person mindre står på lönelistan, vilket gör att det blir mindre utgifter fram till dess att man ersätter personen med någon annan som kommer upp på lönelistan. Någon föreslår förbättringar för att höja effektiviteten. Är det något som är väldigt hårt knutet till att den personen själv skall utföra arbetet och inte lämnar det ifrån sig till företaget, har vi något som ligger inom det snäva humankapitalet och är mycket personrelaterat. I det fallet är det enda möjliga redovisningssättet sannolikt att man omedelbart kostnadsför det. Lönekostnaden för denna person tas ju normalt som en löpande omkostnad. Om det däremot rör sig om något som på ett entydigt sätt kan lämnas över till företaget så att kunskapen lever vidare även om personen slutar, finns det större möjligheter att diskutera en aktivering. Man skulle kunna se det som en ny-, till- eller ombyggnad av de produktionsanläggningar som finns. Man har tillfört denna tillgång ett värde. Det är en tänkbar utveckling. Därmed skulle utgifterna kunna fördelas som kostnader genom avskrivningar över en längre tid. Det är en tänkbar utveckling, men den är snabbt hopkommen, så den har säkert sina brister. Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Låt mig belysa Rune Berglunds insiktsfulla fråga, inte direkt med ett svar utan med ett exempel. Ett företag har vuxit ur sin gamla IBM-maskin och gör en investering i en ny dator. Kostnaden är 1 miljon. De gamla systemen och programmen i den gamla datorn var omoderna och otillräckliga. Man investerar 1 miljon i nya program och nya system och lägger in dem i datorn. Samtidigt passar man på att göra en generell kompetenshöjning hos hela personalen inom företaget för att man skall kunna kommunicera genom den nya, fina datorn, använda IT, Internet och alltihop. Man satsar 1 miljon kronor på en seriös kompetenshöjning. Företaget har gjort en totalinvestering på 3 miljoner kronor. När företaget vill ta upp investeringen som en tillgång påstår jag att den traditionella revisorn säger att man får ta upp datorn, som man kan klappa och ta på. Det andra skall direktavskrivas som kostnader och anses vara förbrukat. Alla vet att det inte finns någon marknad för begagnade datorer. IBM-burken är i princip värdelös samma dag den installeras. Kompetensen finns kvar och är inte bunden till enskilda individer. Den finns kvar inom företaget. Systemen och programmen kommer man att leva med många år framöver. Det är detta som är den horribla paradoxen i dagens redovisningssystem: Det som tas upp som ett värde har inget värde, och det som har ett värde skall direktavskrivas som förbrukningsvara och anses förbrukat och värdelöst. Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Jag har hört detta exempel i flera sammanhang, och jag är inte säker på att jag fullt ut håller med Per om vare sig den korrekta behandlingen eller vad revisorerna egentligen säger i dessa sammanhang. Hur revisorerna resonerar är det bäst att någon företrädare för revisorsorganisationen får svara på. Men mycket handlar om huruvida man skall gå in och försöka analysera delar av en stor investering eller om man skall se det som en sammanhållen enhet. Skall man se det som en nyinvestering eller en återinvestering? Eller är det fråga om underhåll? När man börjar analysera dessa delfrågor ställs man ofta inför ett antal problem, och efter överväganden kommer man fram till vad man tycker är den korrekta redovisningen. Men det är svårt att riktigt entydigt svara på om en miljon skall aktiveras, den andra kostnadsföras och den tredje diskuteras. Man får i stor utsträckning se det hela som ett paket. Rune Berglund (s): Vad händer om resten av paketlösningen går ut genom dörren och försvinner? Är det inte samma problem som när datorn blir omodern? Jag frågar Per. Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Nej, i mitt mycket enkla schablonexempel är vår uppfattning att det skall ses som en paketlösning. Det är en totalinvestering på 3 miljoner som är en ny tillgång för företaget och bör kunna avskrivas i sin helhet enligt vissa överenskomna avskrivningsregler. Jag menar att de mjuka programmen och systemen bevisligen finns kvar. Den samlade kompetensen går inte heller ut genom dörren utan att återkomma klockan nio dagen efter, utan den finns kvar inom företaget. Man behöver inte som fotbollslagen sätta en prislapp på enskilda individer. Däremot kan man värdera kompetenshöjande insatser, se dem som investeringar och ta upp dem som värden. Det är vår utgångspunkt. Stig Ringborg (m): Om ett företag går i konkurs är det de materiella tillgångarna som räknas. Om man gör en rekonstruktion kan både det immateriella och det materiella representera tillgångar. Jag tycker att det som sades av inledaren och andra är väldigt viktigt. Vi skall se över alla lagar när vi funderar på hur man skall kunna bedöma dessa värden. Just nu arbetar vi med förmånsrättsordningen vid konkurs. Där är det viktigt att se till att den görs så att det blir fler rekonstruktioner på bekostnad av konkurserna. Vi har då möjlighet att se på immateriella tillgångar i samband med rekonstruktionerna. Det är också viktigt att företagen får en ordentlig ekonomi och soliditet. Jag upplever att det råder en extrem brist på det i Sverige i dag. Därför kommer de immateriella tillgångarna så lätt i vanrykte när man tar upp dem på tillgångssidan i en balansräkning. Väldigt ofta rör det sig om företag som aktiverar därför att de annars är likvidationspliktiga. Vi arbetar nu samtidigt med ansvarsgenombrott i aktiebolagslagen. Vem vill sitta i styrelser om vi får en lagstiftning som säger att immateriella tillgångar skall tas upp väldigt drastiskt? Jan Arpi förordar att vi skall återremittera årsredovisningslagen. Jag tycker att man skall se över den samtidigt som man ser över ansvarsgenombrott. I dag pågår nämligen flera processer gentemot styrelser på ett sätt som aldrig förut, därför att de har gjort vinstutdelningar och dispositioner flera år före konkursen. Nu görs de personligt ansvariga. Jag frågar rakt på sak: Tycker ni att vi skall göra om årsredovisningslagen innan vi gör om allt det andra, så att det blir litet substans i de svenska företagen? Frågan är då vilka som vill sitta i de styrelserna? Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Om jag skall svara på den som jag uppfattade enda egentliga frågan är svaret nej. Jag tycker inte att vi skall skapa balansräkningar i Sverige som i stort sett bara innehåller immateriella tillgångar. Stig Ringborg (m): Delar du Jan Arpis uppfattning att vi bör återförvisa Redovisningskommitténs betänkande? Det har ju i och för sig inte kommit längre än till beredning i Regeringskansliet ännu, men så småningom kommer det förmodligen också till lagutskottet. Sören Wallin, Bokföringsnämnden: Redovisningskommitténs slutbetänkande bereds ju för närvarande inom Justitiedepartementet, och för mig är det naturligt att den fortsatta beredningen sköts inom departementet. Ordföranden: Då går vi över till programpunkten där övriga deltagare har möjlighet att göra korta inlägg och ställa frågor. Jag hemställer om att ni gör inläggen korta och att ni kort presenterar vad ni står för. Först släpper jag fram Margareta Sjöberg från Sveriges Informationsförening. Margareta Sjöberg, Sveriges Informationsförening: Sveriges Informationsförening är en yrkesförening för professionella informatörer. Vi har i dag 3 000 medlemmar som är verksamma inom företag, organisationer och olika myndigheter. Vi har funnits sedan 1950. Det ansvarsområde informatörer arbetar specifikt med är förtroendekapitalet. Jag vill därför föra in ännu en kapitaltillgång i debatten. De tre tidigare har ju nämnts, dvs. humankapital, strukturkapital och marknadskapital. Vi definierar förtroendekapital som det anseende en organisation åtnjuter bland anställda, kunder, finansiärer och i samhället. Vi välkomnar diskussionen om mjuka värden och tillgångar och tackar för inbjudan i dag. Vi har själva under två års tid utvecklat ett projekt som är ett bidrag till den här debatten. Vi har tagit fram en modell för att definiera ickemateriella värden och visa hur dessa påverkar det ekonomiska resultatet. Vi stöder också finansiellt det europeiska forskningsprojektet som startade i somras och som även Näringsdepartementet är med och finansierar. Projektet koordineras från Sverige, men det är fem europeiska länder som deltar. Syftet är att öka kunskapen om vilken betydelse osynliga tillgångar har för konkurrenskraft och sysselsättning. Hur sker ekonomistyrning och redovisning av dem? Avsikten är att utveckla kunskap som kan vara användbar för att utforma riktlinjer för tillgångar. Fyra delstudier görs: en klassifikation av osynliga resurser, en kapitalmarknadsstudie, en ekonomistyrningsstudie samt en tillväxt- och sysselsättningsstudie. Vi tycker att det är oerhört viktigt att projektet har kommit till stånd. Det skall pågå i tre år. Det projekt som vi själva har drivit har vi samlat i en rapport som vi gärna distribuerar till intresserade. Ordföranden: Om någon av ledamöterna vill ställa en direkt följdfråga kan ni gå in och göra det. Vi försöker nu att få i gång dialogen. Bengt Harding Olson (fp): Det är intressant med de olika delarna i begreppsbildningen, men de är inte lätta. Nu har vi fått de ?nya? begreppen marknadskapital och förtroendekapital. För att åtminstone för egen del få någon rätsida på problematiken vill jag fråga: Hur står förtroendekapital respektive marknadskapital i förhållande till det vedertagna begreppet goodwill? Margareta Sjöberg, Sveriges Informationsförening: Förtroendekapitalet är en del av goodwillkapitalet. Problemet med begreppet goodwill är att det egentligen är en slaskpott i redovisningen och att det bara aktiveras i försäljningsögonblicket. Christina Helgesson, doktorand: Jag är doktorand i juridik vid Stockholms universitet och arbetar för närvarande med ett projekt om skydd för affärshemligheter i en ny teknisk verklighet. Sedan juni 1994 är projektet finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Tidigare har jag publicerat en del arbeten om konceptskydd i tjänsteföretag, dvs. skydd för tjänstekoncept. Kortfattat kan man säga att jag står för att rättssystemet är en del av den ickemateriella infrastrukturen och att det behöver anpassas till den nya verkligheten om vi skall kunna skapa tillväxt osv. Några punkter vill jag särskilt peka på. Den första gäller redovisningen av humankapital. Det är en fråga som måste lösas. Diskrepansen mellan verkligheten och regelverket är inte bra. Jag tänkte dra en parallell till idrottsvärldens lösningar. Det är ju en verksamhet där individen spelar en mycket stor roll. Som ideella föreningar är de inte bundna av de redovisningsregler som vi har diskuterat här. Jag har tittat litet på elitserieklubbarna. En handfull av dem tar upp spelarna som tillgångar. Det varierar om de tar upp dem som omsättnings- eller anläggningstillgångar. Men det man egentligen värderar är kontraktet med spelaren. Man köper en spelare för 3 miljoner och har ett kontrakt på tre år, vilket möjliggör avskrivning med t.ex. 1 miljon per år. Här gäller ju också att personen är medveten om bundenheten under denna tidsperiod. Arbetsrättsliga problem skulle uppstå om vi överförde detta synsätt till företag, men det är också viktigt att påpeka att en person byter anställning inte bara av illojala skäl. Det kan helt enkelt vara så att personen blir kär och vill flytta till en annan ort. Den andra punkten gäller lagen om företagshemligheter. Den lagen reglerar inte skydd för individens kunskap. I 1 § lagen om företagshemligheter står att lagen skyddar information. Det betonas också i förarbetena att det är information som skyddas. Vad är då skillnaden mellan information och kunskap? Jo, information är kunskapens kommunicerbara beståndsdelar, alltså det som kan kommuniceras. Om ett tjänsteföretag bedriver sin verksamhet i form av franchising och skriver ned sitt koncept i en franchisemanual, har vi där den överförbara delen av kunskapen. Och det syns att lagen om företagshemligheter är uppbyggd kring just överförbar information. Den centrala straffparagrafen reglerar företagsspioneri, dvs. att någon bereder sig tillgång till information. Skall man bereda sig tillgång till en persons totala kunskap så får man sätta denne i hypnos. Jag tror inte att det är det som lagstiftningen tar sikte på. Däremot tycker jag faktiskt att lagen behöver ses över av en mängd skäl, bl.a. på grund av arbetsgivarens svaga förhållande när arbetstagaren bestämmer sig för att gå vidare. Vi diskuterade tidigare hur man har löst de här problemen i andra länder. I Frankrike är det t.ex. så att man har möjlighet att ingripa - Concurrence illoyale heter det där - när arbetstagare går vidare. Där har man litet vidare möjligheter än vad vi har här. Men där gör man också en konkurrensavvägning. Det finns rättsfall där man har sagt: Det var bra att arbetstagaren gick vidare, det är för dålig konkurrens inom den här marknaden. Det här med kunskapsskyddet, alltså skyddet för företaget när det gäller individens kunskap, skall man kanske lösa på annat sätt. Jag tror inte att det är lagen om företagshemligheter som skall anpassas för detta. Då går jag vidare till nästa punkt. Det är behovet av definitioner. Vi har hela tiden slängt oss med ord som ?information? och ?kunskap?. Vi har egentligen inte kommit ned till några definitioner. Det var det några här som diskuterade under pausen. Skall man göra någon form av utredning, oavsett vad det gäller i de här delarna, så måste definitionsfrågorna vara centrala. Dessutom måste vi i definitionsdelen ta hänsyn till både ekonomisk och juridisk begreppsbildning. När det gäller just skillnaden mellan verklighet och juridiska rättsregler kan vi t.ex. se det här med outsourcing. Man får imaginära organisationer osv. Det är ett arbete som IT-rättsobservatoriet nu kommer att ta tag i, alltså arbetet med virtuella organisationer. Jag vill också påpeka att allting inte ligger inom lagstiftningen. Det är inte bara lagstiftningen som skall förändras, utan det är även medvetenheten i företagen. När jag skrev ett arbete om just konceptskydd i tjänsteföretag gjorde jag en enkätundersökning. Det visade sig att företagen inte anstränger sig för att skydda sina tjänstekoncept. Det var ganska nedslående för mig när jag skrev det här arbetet. Samtidigt kan man säga att tjänstekoncepten i dag till stor del kan skyddas genom en medveten strategi - om man är medveten om de olika beståndsdelar som man kan utnyttja. En annan punkt som jag vill ta upp gäller företagens agerande. Företagen agerar inte som om de vore medvetna om de krav som ställs i lagen om företagshemligheter. Om man läser affärstidningar och datatidningar i dag så pratas det om strategisk informationshantering och intranät. Problemet är att om man gör som managementlitteraturen säger, och följer det som står i Computer Sweden, Dagens Industri osv., så säger lagen om företagshemligheter att man förlorar sitt skydd. Informationen anses inte längre hemlig i lagens mening. Som sista punkt vill jag nämna avtalens betydelse. Avtalsbindningen är oerhört viktig. Där måste företagen agera mer medvetet. Samtidigt säger man: Ni har en avtalsfrihet. Ni kan avtala. Men det finns regelverk som går in i avtalsfriheten och begränsar den - kanske till nackdel för företagen. Ordföranden: Tack skall du ha. Ni får vinka på svarandesidan om det är någon som har en kommentar till det här. Har t.ex. Claes någon kommentar till det här om vad lagen om företagshemligheter egentligen skyddar? Är det bara information eller är det något mer? Claes Sandgren, professor: Nej, jag instämmer gärna i vad Christina Helgesson sade. Ordföranden: Då går ordet till Carl-Anders Ifvarsson från Patent- och regi- streringsverket. Carl-Anders Ifvarsson, Patent- och registreringsverket: Tack, herr ordförande! Jag är alltså chef för Patent- och registreringsverket, och jag kan bara erinra om, även om säkert alla är medvetna om det, att vi så att säga står på två ben. Vi registrerar ju sådant som gäller den immateriella skyddsrätten, alltså patent, varumärken, mönster och personnamn. Vi registrerar också i stort sett alla företagsformer i landet genom PRV Bolag i Sundsvall. Där tar vi också in alla årsredovisningar från aktiebolagen. Vi gör dock huvudsakligen en formell bedömning när redovisningarna kommer in till oss. Jag begärde framför allt ordet för att för att få göra några korta kommentarer när det gäller skyddsrätten med anledning av Claes Sandgrens som jag tyckte utomordentligt intressanta och klara analys. Jag vill börja med att tillstyrka, precis som jag uppfattade att Claes Sandgren gjorde, att det görs en bred utredning kring de här frågorna. Så har jag också uppfattat att det föreslås i motioner här. Jag delar i allt väsentligt det som Claes Sandgren sade. Jag vill särskilt peka på hans punkter fyra och sju, dvs. de problem som finns för de små och medelstora företagen och vad man kan göra för dem. Det är nog riktigt som Claes Sandgren säger att de små och medelstora företagen i Sverige inte har utnyttjat patentsystemet i samma omfattning som större företag gör. Vi har visserligen haft en ökning av intresset för att utnyttja patentsystemet under 90-talet. Det har manifesterats i form av ett kraftigt ökat antal patentansökningar. Inom parentes sagt beklagar jag att vi inte riktigt har analyserat hur de här sökandena ser ut. Men det finns väl anledning att tro att det förhåller sig så som Claes Sandgren var inne på, alltså att det huvudsakligen är de stora företagen som står för den här ökningen. Ericsson är ju, som har nämnts i ett annat sammanhang, ett utmärkt exempel på hur man på några år helt har lagt om patentstrategi. Nu patenterar man i en omfattning som var okänd i det företaget för bara fem sex år sedan. Det har alltså skett, och det sker, en förändring. Det kan vi se också internationellt. Man kan för övrigt ha funderingar på om det är så väldigt bra att det patenteras i denna omfattning. Många av de här patenten exploateras ju aldrig vidare, utan de tas huvudsakligen ut för att lägga ut en skyddsmatta runt den inre uppfinningen. Men jag skall inte kommentera det vidare. Jag noterar att man utnyttjar patentsystemet i dag på ett delvis annat sätt än vad man traditionellt har gjort. Men de små och medelstora företagen tycks inte göra detta. Där vill jag också peka på vad Claes Sandgren säger i punkten sju. För de här företagens möjligheter att utnyttja systemet är det väldigt viktigt att man har väl fungerande nationella patentverk. Den enkla anledningen är att de här företagen har ett behov av att kommunicera med ett patentverk som finns nära dem på deras eget språk och i deras egen kultur. Detta säger jag litet grand i polemik mot den utveckling som jag nu ser ute i Europa. EU-kommissionen har nyligen lagt fram en grönbok om patentsystemet i Europa. Den har varit ute på, och är fortfarande delvis ute på, en bred remissomgång i hela Europa. Där kan man - i varje fall mellan raderna, för den innehåller inga konkreta förslag - läsa in en stark centraliseringstanke från kommissionens sida när det gäller patentväsendet i Europa. I princip verkar det som att man ser framför sig att det egentligen bara behövs ett starkt, centraliserat system. Man nämner knappast de nationella patentverken med ett ord i det här dokumentet. Man pekar inte alls på de fördelar som dessa ändå har med tanke på närheten osv. Detsamma gäller lättillgänglighet i fråga om information. Det är också en viktig uppgift för de nationella myndigheterna att tillhandahålla teknisk information och att hålla patent, varumärken, mönster och i vårt fall även bolagsinformation lätt tillgänglig för företagen. När man värderar de här strömningarna i Europa måste man därför också tänka litet på vad de kan få för konsekvenser på nationell nivå, i synnerhet för de litet mer perifera länderna, de som så att säga befinner sig en bit ifrån München och Europas hjärta. Det är i München som det europeiska patentverket handlägger alla patentansökningar. Detta har gjort att ett antal av dessa länder, bl.a. de skandinaviska länderna Sverige, Danmark, Finland som ju är med i EU, men också Norge som ju är EES-medlem och Österrike och Spanien, nu har uttalat sig, i anslutning till det här grönboksförslaget, för att man gärna arbetar vidare med att utveckla det europeiska systemet. Men i stor utsträckning bör detta bygga på att arbetet med att granska och bedöma patent utförs på nationell nivå som ett slags outsourcing från det europeiska systemet. Det skall ske under kontroll av det centrala europeiska systemet, men det skall vara en decentraliserad handläggning. Då skulle jag vilja återkomma till det som vi har varit inne på flera gånger tidigare när det gäller den judiciella prövningen. Det är förstås, som Claes Sandgren var inne på, ett problem att man nu så att säga kan angripa patent i princip i varje medlemsland. Därför har vi förordat att man åtminstone skall överväga ett system med en centraliserad europeisk, gemensam överdomstol som skulle kunna överpröva de nationella domstolarnas avgöranden om europeiska patent. På det viset skulle vi både få en harmonisering av lagstiftningen och en enhetlig rättstillämpning. Det handlar alltså om en decentraliserad handläggning men en centraliserad judiciell prövning om jag får uttrycka det litet förenklat. Dessutom tycker jag att det vore ytterst angeläget - och den frågan har också varit uppe här flera gånger - att försöka komma åt kostnaderna för att ta till vara sin rätt genom att man inför en rättsskyddsförsäkring som inte bara gäller på nationell nivå. Vi vet att ett sådant är på gång i Sverige. Det är också viktigt att man från svensk sida försöker arbeta för att det kommer till stånd en europeisk patentintrångs- eller rättsskyddsförsäkring. Jag tror att de tre elementen tillsammans skulle vara bra på patentområdet. Sedan vill jag peka på en annan sak som jag tror är viktig och där jag också tror att nationella myndigheter kan spela en roll. Det gäller att sprida information och kunskap om systemet som sådant. Patentverket har av regeringen fått i uppdrag att göra företagsbesök. Man kan kalla det för ett slags missionerande om systemet. Jag tror att det behöver göras väldigt mycket mer på det området för att sprida information om de skyddsrätter som ändå finns. Det gäller inte minst det här med varumärken som också berördes här. Det är en skyddsrätt som säkert kan komma till stor nytta för en hel del mindre och medelstora företag. Men de känner inte till systemet tillräckligt. Här finns det mycket att göra. Man kan se till att det här kommer in i skolan och undervisningssystemet på olika sätt. Man kan också se till att vi får tillfälle att föra ut det på många andra sätt. Det finns resursmässiga begränsningar, vill jag säga, för våra möjligheter. Vi är ju försörjda genom de avgifter som betalas av sökande. Det gör att vi inte kan lägga ut alltför mycket på missionärsverksamheten. Men en sådan vore ytterst viktig, det vill jag betona. Till slut, herr ordförande, berörde Ulrik Östling från Företagarnas Riksorganisation en intressant sak som jag inte har hört kommenteras ytterligare och som möjligen skulle kunna bollas över till Claes Sandgren som en fråga. Ulrik Östling var, om jag uppfattade det rätt, inne på att det kanske behövs en ny skyddsform vid sidan av de gängse immaterialrättsliga skyddsformerna. Man kan ju genom patent-, varumärkes- och mönsterskydd skydda en del. Men vi har hört här i dag att det inte riktigt går att skydda vissa saker som är mer av kunskapskaraktär. Frågan är om detta är något som det kunde vara av intresse att fundera vidare på. Det är förstås svårt att veta hur en sådan figur skulle se ut. Men skulle man kunna hitta någon modell för ett skydd? Patentsystemet har förstås som sådant sina brister. Patenten kom fram för 150 år sedan. Då växte systemet fram i takt med den utvecklade industrialismen. Det var ju tillverkningsindustri och sådant. Sedan har man försökt anpassa den, men det är en långsam anpassning. Det vore intressant att se om det finns utrymme för en ny variant av immaterialrättslig skyddsform. Jag tror att jag kan sätta punkt där. Ordföranden: Den frågan tycker jag att vi bollar över direkt till Claes Sandgren. Det är ju ofta så att det är en komplicerad process fram till en patentsökning. Under tiden finns det risk för att man röjer idéer osv. Skulle det kunna finnas någon enklare ny form av skydd där så tror jag att det skulle vara till fördel. Claes Sandgren, professor: En enklare form av skydd som har övervägts - och som finns i nästan alla länder utom Sverige - är ju det här med s.k. bruksmönster. Det gäller enklare uppfinningar. Men jag uppfattade inte att det var det som Ulrik Östling efterlyste. Det gällde snarare någon sorts nytt slags skydd för mjuk kunskap. Nu är det så att vi har väldigt många skyddsformer. Om man kombinerar de olika skyddsformer som finns - här har ju nämnts 8 § marknadsföringslagen, och det finns också annan lagstiftning - så är jag tveksam till om det behövs fler skyddsformer. Jag vill faktiskt peka på det allra mest fundamentala vad gäller att ge skydd åt företag. Det är ju varumärket. Vi har inte talat så mycket om det här. Tanken med varumärket är ju att det skall representera det samlade anseende och den samlade goodwill och kvalitet som företaget står för. Då blir man mindre sårbar om en nyckelperson lämnar företaget. Varumärket, som ju ofta sammanfaller med firmanamnet, är en skyddsform. Så jag tror nog att det behov som FR talade om i viss utsträckning kan tillgodoses genom ett mer målmedvetet utnyttjande av varumärken. Carl-Anders Ifvarsson, Patent- och registreringsverket: Jag delar uppfattningen att varumärkessystemet går att utveckla ytterligare. Det är egentligen förvånande att det inte är ännu mer utnyttjat. Jag glömde bort att i mitt förra inlägg kommentera det som Claes Sandgren nämnde inledningsvis beträffande varumärkesskyddet. Då pekade han på ett slags kompetensförlust som han ansåg att vi hade gjort genom den här utlokaliseringen till Söderhamn. Ja, PRV har gjort en kompetensförlust, för det är inte många som är beredda att följa med i flytten. Samtidigt vill jag dock säga att vi har varit väldigt framgångsrika hittills med att nyrekrytera. Rekryteringsomgången när det gäller att nyrekrytera folk till den nya varumärkesavdelningen i Söderhamn är nästan avslutad. Vi har, tycker jag, lyckats få fram människor med mycket god allmän kompetens. Det gäller både jurister och andra befattningshavare. Men det är självklart att det blir en svacka här. En del kompetens går förstås förlorad. Den går kanske inte förlorad för det svenska samhället, för personerna i fråga har ju gått vidare till att jobba med de här frågorna på andra håll i samhället. Men för vår verksamhet blir det en svacka. Jag har ändå goda förhoppningar, det vill jag gärna få sagt här, att vi skall kunna återhämta oss från denna svacka och fungera på ett bra sätt så att vi även på detta område skall kunna ge högkvalitativ service. Sedan vill jag också beträffande Utility Model, alltså bruksmönsterskydd, säga att det egentligen inte är det jag syftar på. Det är rätt uppfattat. Jag är själv - och detsamma gäller PRV - tveksam till behovet av att införa en sådan enklare skyddsform som ju innebär en ytterligare konkurrensbegränsning utan att direkt verka tillföra några nya värden i form av industriell utveckling osv. I varje fall hjälper det nog inte de här kunskapsföretagen i någon nämnvärd utsträckning. Det är ju så att säga en enklare teknisk skyddsform. Rune Berglund (s): Det är intressant att diskutera det här med patentskyddet och hur det kan utvecklas. Men jag skulle vilja ställa en annan fråga så att ni inte försvinner innan vi så att säga försvinner. När man tittar på de nya kunskapsföretagen; finns det då där möjligen något behov av att på något sätt ändra upphovsrättslagen? Där handlar det ju väldigt mycket om att skydda det som man har gjort och det som man är på väg att släppa ut. Är det något där som ni tycker att det skulle vara angeläget att diskutera här innan vi slutar? Christina Helgesson, doktorand: Upphovsrättslagen skyddar hur man har framställt något, inte innehållet i framställningen. Det betyder, om vi går tillbaka till den här franchise-manualen som jag nämnde förut, att denna skyddar hur du har skrivit; att det kommer ett ?och? och sedan ett kommatecken eller vad det nu är för något. Men den skyddar inte idéinnehållet. Det är en avgränsning som är oerhört viktig när det gäller t.ex. informationsfriheten. Det är något som i alla fall jag tycker att man skall värna. Ordföranden: Då går vi vidare i listan, och jag hemställer att ni försöker att hålla det så koncentrerat som möjligt så att alla kommer till tals. Jag har Leif Hansson, Försäkringsförbundet, som näste talare. Leif Hansson, Försäkringsförbundet: Tack, herr ordförande! Det har pratats väldigt mycket om intellektuellt kapital, marknadskapital, strukturkapital osv. Det är alldeles uppenbart att det händer saker och ting ute i verkligheten i dag. Vi kom in på detta med supplement till redovisningar. Detta sprider sig väldigt snabbt. Jag kan nämna två exempel från det företag som jag själv har min hemvist i, Skandia. Där ser vi nu regelmässigt till att den vanliga finansiella redovisningen kompletteras med uppgifter om nyckeltal som gäller den här världen. Det är också glädjande att det här uppmärksammas utomlands. I dag sitter en av våra representanter med i Security Exchange Commission i USA. Där tar man väldigt allvarligt på den här frågan. Jag vill bara nämna detta. Det pågår alltså ett arbete i väldigt många företag, och det går väldigt snabbt. Man ser också från år till år hur det här materialet utvecklas och blir bättre och bättre kvalitativt. Då blir också de här nyckeltalen lättare och lättare att definiera. När man skall värdera humankapital är det ju inte riktigt lika enkelt. Jag tänker på det exempel som Rune Berglund nämnde med den här bilarbetaren som kom med den fantastiska idén som gjorde att processen kunde snabbas upp. När han har lämnat av den idén, kan man säga att han egentligen borde få ny kunskap så att han skulle kunna tillföra företaget ytterligare strukturkapital. Frågan är om vi inte har en av våra utmaningar där. Hur skall vi få möjligheter att förnya kunskaperna hos våra medarbetare ute på företagen? Det är ju svårt att aktivera sådana investeringar. Men man kan tänka sig att man bygger upp de här fonderna i förhand som en spegel mot att kunskaperna minskar hos de anställda. Då har man möjligheter att komma i gång och göra den här förnyelsen regelbundet. Det skulle kunna gå, men då behöver vi ett skattesystem som hjälper näringslivet att komma i gång i den här världen, dvs. som gör det möjligt för företagen att bygga upp fonder för framtida investeringar i kunskap. Det gäller t.ex. när behovet av den här fantastiska datamaskinen uppstår. Då skulle man ha möjlighet att ta upp den sidan också. Det här verkar vara på gång i andra länder, men jag har inte sett några definitiva förändringar här. Ordföranden: Då går ordet till Martin Johansson från Svenska Revisorssamfundet. Martin Johansson, Svenska Revisorssamfundet: Tack för det, herr ordförande! Jag representerar här de konservativa revisorerna. Först skulle jag vilja säga att det inte är så konstigt att revisorer är konservativa. De skall ju tillämpa den lagstiftning som redan finns. Jag vill påminna om att årsredovisningslagen ännu inte har tillämpats. Men jag skulle ändå vilja kommentera det konkreta exempel som har varit uppe med den här datamaskinen och med programutvecklingskostnader och utbildningskostnader. Ett råd till Per Söderström skulle möjligen kunna vara att byta revisor. Jag är nämligen helt övertygad om att det finns revisorer som skulle mena att det här är aktiverbara tillgångar. Världen är alltså inte svart och vit. Jag hade inte tänkt beröra vad som har varit. Det är inte det vi är här för att diskutera. Vi är här för att diskutera vad som skall komma. Utgångspunkten kan då vara: Vad är egentligen redovisning? Vi hörde av Sören Wallin att det är en kombination av teori och praktisk erfarenhet från verkligheten. Jag skulle till detta möjligen vilja lägga en tredje punkt, nämligen att det också är politik. Då menar jag politik i ordets vidaste bemärkelse. Jag tror att det är viktigt att uppehålla sig vid frågan om vad redovisning är. Vi hörde av Sören Wallin att det är en återspegling av hela verkligheten. Har man den utgångspunkten så tror jag att man får stora problem. Jag är inte riktigt säker för egen del på att det är det som är redovisningens utgångspunkt. Men om man ändå tar den utgångspunkten så kan man råka ut för ett antal frågeställningar som dyker upp. Skall man utgå från ett ekonomiskt synsätt eller skall man utgå från ett juridiskt synsätt? Där uppfattar jag att det i dag sker en svängning mot ett mer ekonomiskt synsätt. Ett exempel på det är att vi i dag under vissa förutsättningar kan tillåta och aktivera leasingkontrakt. Jag ser inte riktigt den skillnad som skulle göra att man inte kan tänka sig andra, motsvarande aktiveringsmöjligheter när det gäller andra typer av tillgångar även om man inte har äganderätt till dem - under vissa förutsättningar som sagt. Ett annat problem som Sören Wallin berörde var att anställda kan sluta. Det är helt riktigt. Men det är också en verklighet att datamaskinen kan krascha dag två. Vad gör vi med datamaskinen i så fall? Jo, vi utrangerar den ur redovisningen. Jag ser det inte som helt främmande att man skulle kunna ha samma synsätt om en anställd slutar. Det normala är väl trots allt att de anställda är kvar i verksamheten och genererar intäkter. Jag ser alltså inte att det skulle finnas något hinder mot att matcha detta om man så vill. Detta för mig fram till den tredje punkten, nämligen att det i mycket är en fråga om vad vi vill i det här sammanhanget. Där vill jag varna för att man försöker hitta på några specifikt svenska lösningar. Jag tror att det är viktigt att vi följer den internationella utveckling som nu finns på det här området. Den för i sig väldigt mycket positivt med sig även om den också kan ha en del nackdelar på vissa områden. Men det finns en del grundproblem, som jag ser det, när man skall föra in immateriella tillgångar eller humankapital i redovisningen. Ett sådant problem är: Är detta mätbart? Och är det realiserbart? Här tror jag att det krävs väldigt mycket mer utvecklingsarbete innan vi är så långt framme att vi kan ta det steget - om vi skall ta det steget. Sedan vill jag närma mig det här med årsredovisningen. Den består av flera delar. För egen del är jag inte helt övertygad om att vi enbart skall titta på balans- och resultaträkning i det här sammanhanget. Jag kan se en del problem. Jag ser det som att vi kanske skall begränsa syftet med resultat- och balansräkningen till att gälla det som är mätbart och det som kanske är det traditionella syftet; alltså att mäta kapitalet på ett eller annat sätt och då ur ett borgenärsperspektiv. Men det kan finnas andra delar i redovisningen där den här informationen bättre hör hemma. Jag menar att det är viktigt att den förs till den totala årsredovisningen på ett eller annat sätt - inte minst för att det är centralt att vi faktiskt får en jämförbarhet på det här området. Även om det är förtjänstfullt och bra att det utvecklas nyckeltal på en rad olika ställen i dag så får vi inte den jämförbarhet som är nödvändig. Min slutsats är att det behövs en översyn på det här området, men jag tror inte att man skall begränsa den till att enbart gälla de hårda delarna av årsredovisningen. Margareta Sjöberg, Sveriges Informationsförening: Martin Johansson ställde frågan om det går att mäta mjuka värden eller mjuka tillgångar. Vi menar bestämt att det går. I dag görs det en mängd olika mätningar ute i företag och organisationer. Men man har väldigt svårt att tolka dem. Jag tror att en bättre standardisering av mätningen och nyckeltalen kan vara en väg att nå fram till detta. Det vore värdefullt. Ordföranden: Då går ordet till Carl-Erik Bohlin från Föreningen Auktoriserade Revisorer. Carl-Erik Bohlin, Föreningen Auktoriserade Revisorer: Att det finns ett behov av att förbättra det här tror jag är klart. I USA såg man det tidigt under 90- talet. Den mest kända genomgång som jag känner till är den s.k. Jenkinsrapporten. Den drevs fram på grund av det låga antalet anställda i industrin totalt i näringslivet i USA. Redovisningsreglerna är dock styrda i stort sett av industrins behov. En av slutsatserna från den här rapporten är att bättre informationsgivning behövs, men man kom inte fram till slutsatsen att man skulle aktivera de immateriella tillgångarna eller rättigheterna. Jag återkommer litet till det senare. Vi kan ta Microsoft, ett väldigt välkänt framtidsföretag, som exempel. Det har en värdering på marknaden som tio gånger överstiger bokvärdet. En aktivering av en del av deras internt genererade rättigheter eller tillgångar skulle kanske bara marginellt påverka det egna kapitalet. Vad marknaden bedömer eller tror om Microsoft gäller förstås vad de skall göra i framtiden. Det gäller hur de skall växa och hur de skall kunna utnyttja sin personal för att utveckla nya produkter. Det gäller alltså hur de skall kunna förvalta sin kunskap på bästa sätt. Vi kan titta på vad man kom fram till i Jenkinsrapporten angående aktivering internt. Man kom fram till några intressanta slutsatser mot aktivering. En var att bolagen ej värderas efter substans utan efter vad de kan göra i framtiden. Internt genererade tillgångar som tas upp i balansräkningen ses också som något opålitligt av externa bedömare. Analytiker tar ofta bort de här tillgångarna när de gör en värdering av bolagen. Där kanske man kommer tillbaka till ett problem. Varför skall bolagen ägna lång tid åt att aktivera dessa rättigheter eller tillgångar när en kreditbedömare på en bank i slutändan kanske inte bryr sig om dem? Frågan är: När blir detta pengar på banken? När blir detta ett kassaflöde för bolaget? Då är man egentligen tillbaka till den problematik som man redan har begrundat nu, nämligen vad detta innebär för framtiden. Vad gäller revisorernas roll tror jag att man får vara medveten om att om sådana här tillgångar tas upp i balansräkningen är det inte bara styrelseledamöterna som kommer att få vissa problem. Även revisorerna kommer att vara försiktiga när det gäller att associera sig med bolag som i stor omfattning belastar sin balansräkning med tillgångar av tvivelaktig substans. Jag tror att den bästa lösningen är bättre information. Detta är något som många svenska företag jobbar med. Representanten för Försäkringsförbundet har redan aviserat det, och många stora svenska företag arbetar med lösningar för att bättre informera om vad som driver verksamheten i framtiden, supplementärt i den legala redovisningen. Vad gäller det s.k. revisorsspåret som Civilekonomerna tog upp skall jag bara informera om att revisorerna sedan sju åtta år inte sysslar med normgivning. Lobbying drivs närmast mot Redovisningsrådet som är den organisation som FAR sponsrar i detta avseende. Tack! Marianne Kaijser, Företagarnas Riksorganisation: Jag är själv kunskapsföretagare och som sådan medlem i Företagarnas Riksorganisation. Jag vill anknyta till frågan om skydd av idéer och kunskap. Ett stort antal kunskapsföretag är s.k. enmans- eller soloföretag, som Ulrik Östling nämnde. Problemet för oss är kanske inte att anställda stjäl kunskaper och idéer. Problemet är konkurrenter och inte minst kunder. Det är många av mina konsultkolleger som har tagit kontakt med mig inför den här hearingen i dag. De uppskattar den väldigt mycket därför att den belyser de här problemen. En kund kan alltså be att få ett idéupplägg, men sedan genomför man det själv utan konsulten. Man kan också ta in en konkurrerande konsult, som alltså inte har haft några utgifter för själva idéupplägget. Kunden kan också köpa in en del som bygger på någon modell eller ett koncept från en konsult. Sedan fortsätter man på egen hand. Det blir någon form av urvattnad b-modell där kunden, precis som Gunnel Mohme sade, ofta inte har tillräckliga kunskaper för att fortsätta. Det förekommer att man fotograferar av bilder, i pausen på en föreläsning tittar man i föreläsarens väska. Frågan är: Hur kommer man till rätta med ren stöld av skriven text, bilder, koncept och modeller om man är en liten enmansföretagare? Man har inte resurser, och man är också rädd att förstöra sin egen image. Jag skulle vilja anknyta till en debattartikel som Gunilla Öquist-Skoog, som sitter här, har skrivit. Hon frågar: När blir det lika fult med idéstöld som butikssnatteri? Jag tror att Gunilla själv kommer att yttra sig här. Tack för ordet! Anna-Lena Lärfors, Konceptet Siljansringen: Jag representerar Konceptet Siljansringen. Vi är fem stycken enmansföretagare som har slagit oss ihop och konstaterar att det finns en enorm utvecklingspotential i det område där vi bor, uppe i Dalarna, om vi kan använda IT och Internet som verktyg. Jag har två frågor som jag skulle vilja ställa: Hur värderar man en domän? Vi har alltså skaffat oss en egen domän som heter Siljansringen. Min andra fråga är: Hur värderar man en Internetbutik? Det är någonting som är under enorm utveckling på marknaden. Tack! Christer Wikfeldt, Svenska Arbetsgivareföreningen: Jag representerar SAF och arbetar med utbildning i entreprenörskap och kompetensfrågor. Jag vill gärna säga att jag tycker att det här initiativet både från motionärernas och från lagutskottets sida har varit mycket bra och belysande. Det som är alltmer uppenbart sett med SAF:s ögon är att kompetens är en nyckelfråga för företag, oavsett om det är stora eller små industriföretag eller kunskapsföretag. Vår förmåga att utveckla kompetens och omsätta den i praktisk handling är en ödesfråga och en överlevnadsfråga för oss. I det här fallet har vem som äger kompetensen varit en av nyckelfrågorna. Det är naturligtvis medarbetaren eller innehavaren av kompetensen. Det kan vara företagsledaren också. Men i de fall där det är medarbetaren disponerar företaget medarbetarens kompetens så länge han är anställd. Det ger naturligtvis en potential för företaget att realisera sina affärsidéer och utveckla ny verksamhet. I synnerhet för kunskapsintensiva företag handlar det i dag om mycket snabba processer. Jag tror att en av anledningarna till att man inte patentskyddar allt man kommer på är att man helt enkelt inte hinner med det. Många resonerar som så att det handlar om att leda utvecklingen eller att försvinna. Så länge man ligger steget före konkurrenterna klarar man sig. Icke desto mindre är detta en enormt viktig fråga att komma till rätta med. En av de frågor som bl.a. Leif Hansson från Skandia har varit inne på är finansieringsfrågan. Traditionellt sett är det naturligtvis företaget som har huvudansvaret för att finansiera kompetensutvecklingen bland medarbetarna. Det kommer det säkert att vara även i fortsättningen. Men när det gäller hög expertkompetens och liknande kan man mycket väl tänka sig att det kanske är en bättre strategi att låta medarbetaren finansiera sin kompetensutveckling och i stället betala för den högre kvaliteten. Möjligheten att stimulera den typen av kompetensutveckling genom skattesystemet har, som Leif Hansson mycket riktigt sade, diskuterats av och till i Sverige och även i andra länder. Medarbetare i företag kan få möjlighet att t.ex. spara av sin bruttolön till sin egen kompetensutveckling och kanske göra avdrag för räntor och amorteringar på studielån och andra kostnader för sin egen kompetensutveckling. Det är en strategi. Skall man stimulera företag finns det också möjlighet att låta företaget spara pengar innan behovet av kompetensutveckling är uppenbart. Man skulle kunna göra vinstavsättningar för framtida kompetensutveckling. Vanlig logik är, som man ofta säger, att när företaget har mycket att göra och har behov av att utveckla sin kompetens har man inte tid. När man har litet att göra och har tid vågar man inte beroende på att man är osäker på det ekonomiska utbytet. Kunde man göra vinstavsättningar när det går bra och man har dåligt med tid för att sedan göra kompetensinvesteringarna när verksamhetsintensiteten viker skulle det vara en bra sak. En annan variant som också har diskuterats är möjligheten att göra avdrag på arbetsgivaravgiften. De här frågorna har bl.a. varit aktuella i Kunskapslyftskommittén. Tack så mycket! Claes Sandgren, professor: Jag vill kommentera en sak som togs upp, stöld av material som lämnats över i förtroende, t.ex. i samband med en diskussion om ett företag skall få ett uppdrag. Den frågan kom från Företagarnas Riksorganisation. Jag fick också intrycket av någon annan att det inte föreligger något skydd för den som har tagit fram ett affärskoncept eller liknande, sådant som t.ex. en reklambyrå kan ta fram. Men det finns en särskild bestämmelse i lagen om skydd för företagshemligheter, 6 §, som tar sikte på exakt den situation som här beskrevs och som alltså ger skydd. Christina Helgesson, doktorand: Som jag förstod frågan gällde den också möjligheten att genomdriva och ta vara på det skydd man har genom t.ex. 6 §. Om man själv har en stor medvetenhet om det skydd man kan få går problemet att åtgärda genom att man hela tiden i kontakten med kunden talar om att man anser att materialet är skyddat. Tar de direkta kopior får man sätta stora copyright-c på som visar att man äger rätten till det här materialet. Då kanske de blir fegare och inte vågar kopiera på samma sätt. Marianne Kaijser, Företagarnas Riksorganisation: Jag tror att det delvis bottnar i en okunnighet både hos kunden och hos oss som konsulter. Dessutom är man rädd att störa relationen till kunden. Christina Ferkinghoff Dufwa: En del av det jag skulle säga har redan sagts. Det handlar om skyddsdelen. Jag är småföretagare och ingår i SAF:s nätverksgrupp och många andra grupper, bl.a. i Marianne Kaijsers grupp. Jag kommer från Göteborg och har ett företag som sysslar med utbildning i affärsjuridik, där jag också är konsult. Det jag skulle kunna bidra med ytterligare är just en önskan om att man kunde komma på en annan variant av skydd utöver det vi redan har. Alla dessa människor som startar eget vill gärna anställa folk så att arbetslösheten blir mindre. Det är också många gånger syftet från myndigheternas sida. Men man är säkert obenägen att anställa om ens idéer blir stulna. Ett exempel är ett företag som jag känner väl. Man undersöker behovet av läkemedel för att sedan göra utvärderingar av detta. Man har tyvärr råkat ut för att någon har gett sig i väg från företaget, stulit idén och öppnat eget i andra länder. Det har kanske gått för lång tid för att göra något åt. Det jag menar är att man kunde skydda idén så till vida att man får en förstadagsstämpel av Notarius Publicus eller genom upphovsrättslagens utbyggnad. Då vore det lättare att bevisa vem som var först. I annat sammanhang kan man diskutera verkshöjd och liknande. De hade försökt att få patent, men den här formen för utvärdering var inte patenterbar. De har naturligtvis firman skyddad i sitt aktiebolag. De har varumärke för tjänsten. Men i varumärkesbeskrivningen talar man inte om den yttersta hemligheten. Återstår upphovsrätt. Då menar jag att man kunde göra någon enklare form av registrering av första dag. Detta var bara ett litet förslag. Det är många som kommer till mig och har bekymmer med sina designade produkter. Allting måste ha ett utseende i dag för att kunna säljas. Det har IKEA och andra stora företag upptäckt. De anordnar en del tävlingar. Man skickar in bidrag. De blir refuserade för att sedan komma på första sidan av katalogen. Det är klart att man kan diskutera verkshöjd. Det har man gjort när det gäller olika jordgubbsmönster och annat som ni känner till från domstolarna. Men om man får en första dag kan man åtminstone tala om vem som var först med idén. Det var ett förslag. För egen del har jag också kompendier. Det är det jag arbetar med. Jag gör uppställningar inom juridiken. Det tycker andra är praktiskt att ha. Jag arbetar medvetet med detta tjänstekoncept. Problemet är att innan man anlitar mig för en kurs vill man att jag skall hjälpa dem att sälja kursen. De har ju själva knappa resurser. Då får jag först skriva kompendiet och lämna det ifrån mig. Sedan säljs kanske inte kursen, och jag ser mina papper här och där. Det har jag tröttnat på. Jag sätter ett copyrightmärke på första sidan. Sedan har jag en logo på varje papper, en fjäder eller någonting som kommer igen så att det inte går att kopiera utan att den också syns. Det har jag sett att SAF och många andra har kommit på. De har röda eller blå små broschyrer som blir svarta när man kopierar dem. Det kan vara ett exempel. Men jag vill gärna att t.ex. professor Claes Sandgren besvarar den frågan. Finns det någon litet lättare version för hur man kan registrera idéer för att våga läcka ut litet till sina anställda? Undersökningsföretaget löste det på så sätt att man inte anställde några som sysslade med den här saken. De anställde en administrativ chef i stället och gjorde hela det hemliga jobbet själva. Tack för ordet! Claes Sandgren, professor: Jag är mycket tveksam till att man skulle införa en ny skyddsform för prestationer av mindre kvalificerat slag än de som nu åtnjuter upphovsrättsligt skydd. Vi skall komma ihåg att vi måste behålla ett stort mått av rörelsefrihet för alla företag. Skall man ge skydd måste det vara en prestation som har ett visst mått av originalitet. Jag är därför tveksam till tanken att det skulle behövas någon ny skyddsform. Jag tycker att det exempel som Christina Ferkinghoff Dufwa nämnde, att man med upphovsrättens hjälp kan få skydd för undervisningsmaterial, visar att det är väl så mycket en fråga om att utnyttja den lagstiftning som finns som att skapa nya skyddsformer. Tack! Christina Helgesson, doktorand: Jag tror att det är viktigt att man upprätthåller den formlöshet för skydd som finns i upphovsrättslagen, som också är reglerad i Bernkommissionen som vi är bundna av internationellt. Men det finns pragmatiska lösningar, att copyrightmärket återkommer på varje sida är en sådan lösning. När det gäller tidsbestämning - jag var först, jag skapade det här dokumentet vid angiven tidpunkt - existerar en praxis inom musikbranschen. När man har spelat in en demo och skickat i väg ett exemplar av den till ett skivbolag skickar man samtidigt ett exemplar i ett rekommenderat brev till sig själv. Det betyder att man får ett datum på kuvertet. Det låser man in i ett kassaskåp. Blir det plagiat har man ett datum som bevisar när man gjorde detta. Det kan vara en möjlighet för andra saker som man skickar ifrån sig om man vill ha en pragmatisk lösning. Ordföranden: Christina Helgesson och Claes Sandgren är på väg in i konsultbranschen åt företagen. Vi tar inget extra för det från lagutskottets sida. Gunilla Öquist-Skoog, Koncept Utveckling: Jag har drivit företag i 15 år och sysslat uteslutande med utveckling av egna idéer och presenterat dem för länsstyrelser, kommuner och landsting. I början var jag mycket naiv och lämnade över skrivet material. Jag fick till svar: Vi har inte budgeterat för den här idén. Den är väldigt intressant, men vi har heller inte resurser personellt. Det har gått några år och så har man genomfört min idé, och jag har inte varit involverad. Numera tar jag med mig ett sekretessavtal. Det är väldigt många tjänstemän som inte ens sätter sitt namn under sekretessavtalet. Det är ganska upprörande, tycker jag. Det har jag också tröttnat på. Jag började jämföra de här stölderna med andra, för det kostade mig mycket pengar att samla in material, att sätta mina ord på papper och att presentera dem. Om jag stjäl för 50 kr i en butik blir jag polisanmäld, men tjänstemän blir inte polisanmälda. Jag skulle nu vilja föreslå att man gör en utredning: Vad kostar alla dessa stölder småföretagare? Jag vill att man skall kunna registrera en idé och ett projekt. Jag har föreslagit och själv varit på väg att starta en projekt- och idéregistreringsbank. Jag har fått mycket gensvar på den artikel jag skrev i Dagens industri om just detta. Jag talade också på Småföretagarriksdagen om att det borde bli fult att stjäla idéer. Man skall skämmas lika mycket för det som när man stjäl en bil. Jag vill också att man tillsätter en utredning om hur vi skall skydda idéer och projekt. Jag har nu lanserat trädgårdsturism. Jag var mycket generös i början. Jag har fått in en del slantar på det. Men nu är det alltför många andra som använder mina metoder. Det irriterar mig. Jag vill ha stöd för att jag är driftig. Tack för ordet! Jag har ett tillägg. Jag vill att den som stjäl en idé och medvetet går in för att tjäna så mycket pengar på den idén att det är lönsamt att stjäla den skall dömas att betala efter förmåga. Då först blir det kännbart. Ordföranden: Nu är vi inne på sanktionsdelen. Bengt Harding Olson (fp): Herr ordförande! Det har varit ytterligt stimulerande inlägg och goda idéer. Vi har nog ett mycket bra beslutsunderlag när vi så småningom skall fatta vårt beslut. Icke desto mindre har jag två frågor. En riktar sig till Martin Johansson, som hade en liten privat polemik med Per Söderström angående hur revisorerna skall fungera. Av det fattar jag att man tydligen kan göra hipp som happ. Om redovisningsreglerna är så oklara att man kan göra antingen på det ena eller det andra sättet indikerar redan det ett behov av ett klarläggande på den punkten, eller hur Martin Johansson? Fråga nr 2 riktar sig till Leif Hansson, som i varje fall till förnamnet är namne till en legendar, Leif Edvinsson inom Skandia, som har gjort en enorm insats just på human capital-sidan. Han är fortfarande still going strong. Jag har ett par frågor till dig. Skall man uppfatta det på det sättet att ju tydligare värde man ger humankapitalet, desto större intresse blir det för företagen att satsa på personalens kompetensutveckling? Det var den ena frågan. Den andra frågan är bara en enkel begäran. Du sade att USA har tagit humankapitalfrågorna på allvar. Vill du precisera litet grand vad som menas med ?ta på allvar?, dels praktiskt, dels rättsligt? Dessutom sade du någonting om att man i andra länder har kommit längre. Vill du precisera dig på den punkten också? Tack! Leif Hansson, Försäkringsförbundet: Herr ordförande! På den första frågan tror jag att man kan svara ett ganska klart ja. Det tror jag att utvecklingen sköter själv. För varje dag som går blir humankapitalet mer värdefullt. Det som är viktigt är att man får en systematisk möjlighet att förnya det. Då är kanske prefondering den metod som för tillfället verkar bäst. När det gäller Security and Exchange Commission, där just Leif Edvinsson är medlem, är jag inte uppdaterad om hur långt man har kommit. Men uppenbarligen har man nu arbetat under ganska lång tid. Såvitt jag förstår menar man att ett supplement till årsredovisningarna kommer att bli en väg som man väljer. Man tror också att den typen av biprodukter till årsredovisningarna i framtiden kommer att få avsevärt mycket större värde än den ursprungliga årsredovisningen har i dag. Den tredje frågan minns jag inte. Hjälp mig med den! Bengt Harding Olson (fp): Har övriga länder, t.ex. USA, kommit längre? Du antydde någonting om det. Kan du precisera i vilket avseende? Leif Hansson, Försäkringsförbundet: Man kan väl säga att när det gäller möjligheter för individer och företag att avsätta pengar för kompetensutveckling verkar det som om både England och USA är på väg att göra någonting. Jag tror att det var i Finanstidningen jag för ett par veckor sedan såg att man antog att det största hotet mot USA:s fortsatta utveckling var den bristande andelen människor som hade eftergymnasial utbildning. Det visar sig att det är nästan 50 % av årsklasserna som har det i USA. I jämförelse med Sverige är det oerhört mycket. Likväl har Clintonadministrationen lagt fram ett förslag om att man skall få lov att dra av 10 000 dollar om året just för den här typen av vidareutbildningsändamål. Nu verkar det som om man fick det litet svårt i Kongressen. Republikanerna ville inte ställa upp på detta. Men nu har det tydligen kommit ett motbud därifrån. Sannolikt är en förhandling på gång. Engelsmännen skulle i dagarna komma med någonting som man kallar ett White Paper om hela utbildningsområdet. Där har man sagt att en del skulle utgöra någonting som kallas för Individual learning accounts. De har också i något sammanhang haft beteckningen Individual savings accounts. Det verkar vara på det sättet att utvecklingen håller på att konkretiseras med någonting i dessa länder. Martin Johansson, Svenska Revisorssamfundet: Herr ordförande! Redovisning är ingen exakt vetenskap. Det är tveklöst så att det finns ett behov av att utveckla redovisningsseden på det här området. Mitt exempel var egentligen tänkt som en illustration av att det sker en utveckling på det här området. Olika revisorer kan kanske se på den här problematiken på litet olika sätt. Jag är inte säker på att det är där problemen finns. Det ligger nog närmast, precis som Bengt Harding Olson indikerar, på den normgivning vi har. Nästa fråga är hur man skall lösa utvecklingen av normgivningen. Där är jag för egen del inte övertygad om att det just i den här konkreta frågan är ytterligare lagstiftning som behövs, utan det kanske är de andra kompletterande normgivningsprocesserna som är viktiga. Det vi ser här är en snabb utveckling där det gäller att få utvecklingen av redovisningen att följa den samhällsutveckling som sker. Men det behövs en kompletterande normgivning, ja. Jan Hedvall, Jan Hedvall Konsult AB: Mitt företag heter Jan Hedvall Konsult AB, och jag har praktisk erfarenhet av detta, eftersom vi driver en process i Högsta domstolen som gäller stöld av företagshemligheter. Jag skulle vilja kommentera det Öquist-Skoog sade. Man skall komma ihåg att om någon tar en företagshemlighet för att utnyttja den kommersiellt vet han redan vid stöldtillfället att den är värdefull. Det är en medveten handling. Om man handlar medvetet är man inne på ett moralområde. Här handlar det om affärsmoral. Jag skall ta ett exempel som är konkret i mitt fall. Jag hade ett sammanträffande med IBM. En av direktörerna säger: Jan Hedvall, det här skulle jag kunna stjäla av dig. Ja, sade jag, men det vore taskigt att göra det. Du behöver inte vara rädd, sade han, vi har ett koncernbeslut på att vi inte får stjäla företagshemligheter. Vi gjorde det en gång i USA. Det kostade så mycket pengar att vi inte vill göra om det. Det visar att man kan göra en koppling. Följden av att man stjäl en sak är ett straff som har sådan betydelse att en affärsmoral utvecklas. Jag tror att det i det här sammanhanget är viktigt att det kommer en påföljd. Detta sagt med anknytning till det Öquist-Skoog sade. Marietta de Pourbaix-Lundin (m): Jag har under de här fyra timmarna pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag skulle försöka förstå och få en definition på den mjuka varan humankapital. Jag tycker att det har en viss betydelse om man skall kunna värdera och mäta den. Jag känner att jag fortfarande inte riktigt har fått det. Vi i Sverige kan inte heller hitta på en egen definition. Finns det någon som möjligtvis här på slutet kan hjälpa mig utan att ni känner att jag stjäl någon kunskap som jag inte borde ha? Ordföranden: Per Söderström har ordet som siste talare. Nu har du chansen att också ge en definition. Per Söderström, Civilekonomernas Riksförbund: Jag har inte ambitionen att knyta ihop säcken och svara på alla frågorna. För Civilekonomerna är detta mycket enkelt. Vi vill ha till stånd ett regelsystem och en praxis som möjliggör för företag och olika organisationer att i den offentliga redovisningen ta upp, mäta och redovisa de samlade tillgångar som bidrar till den förädlingsprocess som bedrivs, oavsett om det är ett varuproducerande eller tjänsteproducerande företag. Vi ser vad den utveckling och det regelverk som nu finns leder fram till, nämligen att årsredovisningarna och den inofficiella informationen bara beskriver en mindre del av de samlade resurser och tillgångar som finns i organisationerna. Det är en mindre del, måhända 10-30 % av de samlade tillgångarna, som finns med i årsredovisningarna. Vår definitiva övertygelse är att om man lyfter fram de s.k. dolda eller mjuka värdena i årsredovisningarna och gör dem synliga kommer också, Bengt Harding Olson, incitament att vårda, underhålla och utveckla de här kapitalen. På samma sätt som det finns incitament att vårda och smörja en svarv finns det incitament att kompetensutveckla, dvs. vårda och underhålla, humankapitalet. Den trend vi ser i dag är att om vi inte ändrar regelverket så kommer årsredovisningarna återigen att beskriva en allt mindre del av de samlade tillgångarna. Det kommer att utvecklas - som vi har fått höra av Försäkringsföreningen via Skandia - olika vid-sidan-om-informationer i form av supplement och tillägg till årsredovisningarna, t.ex. balance score card- modeller osv. Det finns en hel uppsjö av dem. I vår egen verksamhet skall vi tillhandahålla, sammanställa och redovisa nyckeltal på det här området. Gemensamt för den här vid-sidan-om-informationen, supplement och nyckeltal, är att de inte underställs revision. Jag vill inte så här i slutändan gå i polemik med kollegerna på revisorskanten. Men vi menar ärligt att vi vill få med revisorerna på spelplanen så att de kan vara med och diskutera och även revidera de mjuka värdena så att allt sker på ett riktigt och kontrollerat sätt. Balansräkningarna skall inte blåsas upp. Det är vår yttersta mening med vårt projekt - att värdera mjuka värden. Ordföranden: Det var väl en bra slutvinjett på den här utfrågningen, som har gått i mål på nästan exakt rätt klockslag. Min avslutning är inte ett försök att göra en heltäckande summering av vad som sagts i dag. Jag skall bara göra några reflexioner och forma ett tack till alla er som har kommit hit. Avsikten från lagutskottets sida var ett försök att vara litet av banbrytare på ett ännu icke särskilt intrampat område. Jag vill gärna tacka för de glada tillrop vi har fått under utfrågningens gång från dem som uttryckt tillfredsställelse över att utskottet försökt ta detta initiativ för att kanske ta ett steg framåt i en utveckling som är på gång. Jag tycker att utvecklingen finns där - det har utfrågningen visat. Det kan också konstateras att det var motiverat att ta upp ämnet och gå vidare på området. Man kan också konstatera den oerhörda vikt småföretagen i allmänhet har i den sysselsättning som vi vill skall öka framöver. Kunskapsföretagen och de nya typerna av företag kan spela en utomordentligt viktig roll i den framtida sysselsättningspolitiken. Vi har också fått höra att kunskapsföretagen skulle kunna växa betydligt mer än de gör i dag och spela en än mer betydelsefull roll om vi hade en mer ändamålsenlig lagstiftning på området. Men det har också kommit fram synpunkter som visar att det inte är bara lagstiftning vi behöver för att få en utveckling på området. Detta tycker jag är lika väsentligt. Det har betonats att det finns ett ökat behov av informationsinsatser på området. Det kanske går att lösa en del av det här genom olika försäkringslösningar. Inte minst har det visat sig att man bör titta på flera olika lagstiftningar i sammanhanget. Det var intressant att notera den utveckling som har skett och sker på arbetsrättens område i det här sammanhanget. Jag var med på den tiden då man jobbade fram den arbetsrättsliga lagstiftningen med det partförhållande som då var aktuellt. Den balansen har tydligen kunskapsutvecklingen och kunskapsföretagen ändrat litet i. Det tycker jag är intressant. Det kanske är dags att titta även på den sidan. Det har också visat sig att det finns ett behov av att göra någonting eftersom patent inte har sökts i samma omfattning som i de stora företagen. Det område där det varit mest spänt är redovisningsområdet. Jag noterade att Sören Wallin sade att om man löser problemen med skydden kanske man också har löst problemen på redovisningsområdet. Det kan möjligen vara en fingervisning. Det hela har pekat mot att det finns en rad lagar som man bör titta över analogt med vad som pågår i det här huset nu, nämligen framtagandet av en miljöbalk där man för samman lagstiftningen i olika lagkomplex på miljöområdet i en samlad balk. Framtidsvisionen på det här området är kanske att hitta en företagsskyddsbalk eller liknande. I så fall skulle det här vara ett blygsamt första steg i den riktningen. Från lagutskottets sida tackar jag er alla för att ni har kommit hit och medverkat till att belysa området på ett sådant utmärkt sätt som ni gjort. Det har gjorts dels från den mer objektiva forskningssidan och tjänstemannasidan, dels från olika intresseorganisationers sida. Det är viktigt att få alla synpunkter. Även andra myndigheter och organisationer som har med detta att göra har ju medverkat. Inte minst och slutligen har också enskilda företagare som är verksamma i branschen gett oss erfarenheter och bilder från fältet. Ett varmt tack till er alla för att ni har kommit hit och för era insatser här i dag! Därmed är denna offentliga hearing slut.
Deltagare
Justitiedepartementet Stefan Pärlhem, ämnessakkunnig
Bokföringsnämnden Sören Wallin, kanslichef
Patent- och registreringsverket Carl-Anders Ifvarsson, generaldirektör Åke Svensson, avdelningsdirektör
Civilekonomernas Riksförbund Per Söderström, chefsekonom Jan Arpi, finanschef Margaretha Söderström, informationschef Jane Andén, journalist Birgitta Rydbeck, fotograf
Föreningen Auktoriserade Revisorer - FAR Carl-Erik Bohlin, ordf. i FAR:s Redovisningskommitté
Företagarnas Riksorganisation Anders Lundström, t.f. verkställande direktör Ulrik Östling, jur. kand. Marianne Kaijser, företagare
Försäkringsförbundet Leif Hansson, direktör, Skandia
Jan Hedvall Konsult AB Jan Hedvall
Industriens Utredningsinstitut Erik Melander
Invandrarutbildning AB Inger Werner, verkställande direktör Sonja Parling, ekonomichef
Konkursförvaltarkollegiet Anne-Catherine Matsson, advokat
Redovisningsrådet Lennart Axelman, chef för rådets sekretariat
Stockholms universitet Claes Sandgren, professor Christina Helgesson, doktorand Satu Lindell, forskare Petra Fristedt, studerande Ulrika Larsson, studerande Cecilia Bergström
Svenska Arbetsgivareföreningen Christer Wikfeldt, socionom
Svenska Franchiseföreningen Stig Sohlberg, advokat
Svenska Patentombudsföreningen Cecilia Grahn-Lundgren
Svenska Revisorssamfundet Martin Johansson, verkställande direktör
Sveriges Advokatsamfund Elisabet Fura-Sandström, advokat, vice ordf.
Sveriges Informationsförening Margareta Sjöberg, generalsekreterare
Tjänsteförbundet Gunnel Mohme, verkställande direktör
Tjänstemännens Centralorganisation Eva Maria Danvind, utredare
Konceptet Siljansringen Anna-Lena Lärfors Krister Johansson
Koncept Utveckling Gunilla Öquist-Skoog
Mercator Strategy AB Bert-Inge Wallentin
Moneng AB Monica Engvall
Swedish Association of Management Consultants Kristofer Erlandsson
CFD, Utbildning och Juristkonsultbyrå Christina Ferkinghoff Dufwa