Vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård
Betänkande 1994/95:SoU23
Socialutskottets betänkande
1994/95:SOU23
Vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård
Innehåll
1994/95
SoU23
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1994/95:194 Vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård, två motioner med anledning av propositionen och ett motionsyrkande från den allmänna motionstiden. I propositionen föreslås dels en ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning (LRU), dels vissa nya bestämmelser i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). Ändringen i LRU syftar till att förtydliga sjukvårdshuvudmännens ansvar för vården efter avslutad rättspsykiatrisk undersökning. Ändringarna i LRV innebär bl.a. att chefsöverläkaren hos länsrätten skall ansöka om medgivande för att kunna ge tillstånd till s.k. frigång för en patient som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I propositionen anges vidare att en parlamentarisk kommitté bör tillkallas för att se över lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m. Utskottet tillstyrker de i propositionen framlagda lagförslagen och delar regeringens bedömning att en parlamentarisk kommitté bör tillsättas med uppgift att se över lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård. Utskottet avstyrker motionerna. Till betänkandet har fogats en reservation.
Propositionen
I proposition 1994/95:194 Vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit att riksdagen antar förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning,
2. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.
Lagrådets yttrande över lagförslagen har inhämtats. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1994/95:So39 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättspsykiatrisk vård.
1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att i de direktiv för den utredning som skall se över den psykiatriska tvångsvården begära förslag om hur en behandlingsplanering för den enskilde kan ingå i lagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konvertering från frivillig vård till tvångsvård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa möjlighet att tillsätta stödpersoner för människor med psykiska problem förutom i lagen om psykiatrisk tvångsvård även i lagen om vård av unga,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka länsrätternas psykiatriska kompetens,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförandet av ett statligt ansvar för den rättspsykiatriska verksamheten enligt vad i motionen anförts om en återgång till vad som reglerades i 1 § andra stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning (LRPU),
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om att använda sämre utrustade enheter på fängelserna för vård av fångar med svåra psykiska problem,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utväxla begreppet "psykisk störning" när det gäller rättsmedicinen.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1995
1994/95:Ju509 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en återgång till lagen om sluten psykiatrisk vård.
Utskottet
Bakgrund
Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ersattes den 1 januari 1992 av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). Det övergripande syftet med lagstiftningsreformen var att begränsa användningen av tvångsvård och tvångsåtgärder, att stärka patientens rättssäkerhet och att öka omgivningsskyddet. Ett annat syfte var att ge ökade möjligheter för anhållna, häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt att få psykiatrisk vård i frivilliga former inom hälso- och sjukvården. I proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. framhölls att konsekvenserna av lagstiftningen måste följas uppmärksamt och att Socialstyrelsen bör ges en central roll i arbetet med att följa lagstiftningens effekter och redovisa erfarenheterna.
Regeringen gav i april 1992 Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera tillämpningen av lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m. Socialstyrelsen slutredovisade uppdraget i december 1993 genom att överlämna rapporten Psykiatrisk tvångsvård -- effekter av ny lagstiftning till regeringen.
Regeringen tillsatte år 1992 en parlamentarisk kommitté -- den s.k. Fängelseutredningen -- med uppgift att se över kriminalvården i anstalt (dir. 1992:6). Utredningen behandlar i sitt slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5) frågan om konsekvenserna för kriminalvården av den ändrade lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård.
Propositionen
Psykiatrisk vård till rättspsykiatriskt undersökta
Rättspsykiatrisk vård av domstolsöverlämnade personer som genomgått rättspsykiatrisk undersökning skall enligt 7 § LRV påbörjas utan dröjsmål när domstolens beslut om sådan vård vunnit laga kraft. Är den dömde häktad skall vården påbörjas även om beslutet inte har vunnit laga kraft under förutsättning att den dömde och åklagaren medger att så sker. Av 8 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning (LRU) framgår bl.a. att sedan rättspsykiatrisk undersökning av en häktad har avslutats skall den misstänkte föras tillbaka till häktet om hans hälsotillstånd inte ger anledning till något annat.
I propositionen anges att Socialstyrelsen i sin utvärdering konstaterat att det finns problem vid tillämpningen av lagarna som leder till svårigheter vid överföringen till den psykiatriska vården av personer som vid rättspsykiatrisk undersökning bedömts vara i behov av rättspsykiatrisk vård. Socialstyrelsen föreslår därför att sjukvårdshuvudmannens ansvar för vården efter genomförd rättspsykiatrisk undersökning som resulterat i att vårdbehov föreligger tydliggörs i lagstiftningen. I propositionen anges att även Rättsmedicinalverket (RMV) har framhållit att det finns ett behov av att tydliggöra sjukvårdshuvudmännens ansvar efter genomförd undersökning. Regeringen konstaterar i propositionen att färdigundersökta personer som är i behov av rättspsykiatrisk vård numera tas om hand snabbare än tidigare. Enligt regeringens mening finns det dock fortfarande vissa brister vid överföringen av patienter till vård hos sjukvårdshuvudmännen. Ett förtydligande av sjukvårdshuvudmännens ansvar efter slutförd rättspsykiatrisk undersökning bör därför enligt regeringen ske genom att det i 8 § LRU föreskrivs att den som är häktad och som har genomgått rättspsykiatrisk undersökning skall föras över till hälso- och sjukvården när undersökningen har avslutats, i de fall han är i behov av bl.a. psykiatrisk vård som inte lämpligen kan ges på häktet.
Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
I LRV har särskild hänsyn tagits till att skyddet för andra personer skall tillgodoses bättre. Ett system med s.k. särskild utskrivningsprövning har därför införts. Den allmänna domstolen i ett brottmål har möjlighet att besluta om särskild utskrivningsprövning när någon överlämnas till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd (31 kap. 3 § brottsbalken). I dessa fall gäller att åklagare får tillfälle att yttra sig i frågor om vistelse utanför sjukvårdsinrättningen (permission) eller utskrivning och att prövningen skall göras av länsrätten. Frågor om behandlingen avgörs dock ytterst av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vistas. Det är således chefsöverläkaren som får föreskriva att en patient får hindras att lämna vårdinrättningens område eller den del av inrättningen där han skall vistas. Detta gäller även då vården är förenad med särskild utskrivningsprövning.
Av Socialstyrelsens utvärdering framgår att antalet avvikningar från rättspsykiatrisk vård har minskat jämfört med förhållandena 1990. Vidare har noterats att avvikningar förekommer främst vid s.k. frigång, dvs. när patienten med chefsöverläkarens tillstånd får röra sig fritt utanför vårdavdelningen men inom sjukvårdsinrättningens område utan att personal följer med. Socialstyrelsen anser att säkerhetsnivån vid regionvårdsenheterna är tillräcklig och att ett system som helt skulle förhindra avvikningar skulle innebära en behandlingsmiljö som inte hör hemma inom hälso- och sjukvården, anges det i propositionen. Regeringen anser att reglerna i LRV har skapat förutsättningar för att samhällsskyddet skall kunna tillgodoses bättre än som var fallet med den tidigare lagstiftningen. Under de senaste åren har det emellertid, enligt regeringen, inträffat ett antal uppmärksammade avvikningar från rättspsykiatrisk vård. Riksdagens ombudsmän (JO) har också uppmärksammat vissa avvikningar vid permission och frigång.
I propositionen anför regeringen att det inte är acceptabelt att psykiskt störda personer som är farliga för andra skall ha möjlighet att avvika vare sig det sker från vårdavdelningen eller vid permission eller vid s.k. frigång. Regeringen anser att det är nödvändigt med åtgärder för att förhindra att avvikningar sker. Det krävs också åtgärder från Socialstyrelsens sida när det gäller tillsyn och kontroll av att såväl skalskydd vid vårdenheterna som säkerhetsmedvetandet hos personalen är tillfredsställande. Enligt regeringens mening kan vissa åtgärder vidtas redan nu. Regeringen föreslår därför att chefsöverläkaren skall ha länsrättens medgivande för att besluta om frigång för en patient som ges rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Länsrätten skall vid sin prövning av chefsöverläkarens ansökan särskilt beakta arten av den brottslighet som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för återfall i brottslighet och verkan av den vård och behandling som patienten genomgått. Länsrätten skall vidare särskilt beakta säkerhetsförhållandena vid sjukvårdsinrättningen. Ett medgivande skall enligt regeringen kunna ges för viss tid eller tills vidare och det skall kunna återkallas.
Godkännande av vårdinrättningar för rättspsykiatrisk vård av anhållna, häktade m.fl.
I propositionen gör regeringen bedömningen att bestämmelserna i 6 § LRV om godkännande av vårdinrättningar för rättspsykiatrisk vård av den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt bör tillämpas mer flexibelt. I propositionen anges att Socialstyrelsen i sin utvärdering funnit att en differentierad syn på säkerhetskraven är nödvändig med hänsyn till den integritetskränkning som det annars innebär för patienten att vårdas på en högre säkerhetsnivå inom hälso- och sjukvården än inom kriminalvården. Regeringen anser att det inom ramen för nuvarande regler bör vara möjligt att godkänna vårdinrättningar med olika säkerhetsnivåer för den rättspsykiatriska vård som avses i 6 § LRV. I propositionen anförs vidare att den parlamentariska kommitté som regeringen avser att tillkalla bör överväga om regeringen bör ges möjlighet att delegera beslut om godkännande av vårdinrättningar till de berörda myndigheterna.
Psykiskt störda i kriminalvården m.m.
I propositionen anges att antalet dagar som intagna inom kriminalvården vårdats i psykiatrisk slutenvård ökat under verksamhetsåret 1992/93 jämfört med verksamhetsåret 1991/92. Socialstyrelsen anger i sin utvärdering att vården till viss del har skett vid Rättsmedicinalverkets enheter, trots att rättspsykiatrisk vård av intagna i kriminalvården endast får ges vid landstingsdrivna vårdenheter som regeringen har godkänt. Vidare anges att intagna, t.ex. personlighetsstörda, många gånger har behov av socialt och psykologiskt stöd i stället för psykiatrisk specialistvård. I propositionen sägs att enligt Fängelseutredningen är det en viss kategori intagna som är psykiskt störda som skapar särskilda problem vid straffverkställigheten. Det gäller intagna med personlighetsstörningar som tar sig uttryck i ett utagerande beteende, förhöjd aggressivitet och benägenhet för självdestruktiva handlingar. Tidigare skulle många av dessa symtom föranlett intagning för sluten psykiatrisk vård. Att sluten psykiatrisk vård inte längre kommer i fråga beror enligt Fängelseutredningen i första hand på att de personlighetsstördas psykiska tillstånd i allmänhet inte anses behandlingsbart inom psykiatrin och att psykiatrisk vård därför oftast bedöms som verkningslös.
Regeringen anför i propositionen att inrättandet av stödavdelningar på vissa kriminalvårdsanstalter för intagna med exempelvis personlighetsstörningar är ett viktigt steg för att förbättra dessa intagnas möjlighet till adekvat omhändertagande. Vidare anges att hälso- och sjukvården bör förbättra sitt bemötande och omhändertagande av intagna från kriminalvården. Enligt regeringen är en lämplig åtgärd för att underlätta detta att kriminalvårdsanstalterna -- genom avtal mellan landstinget och kriminalvården -- knyts till en viss sjukvårdsinrättning. Vidare anser regeringen att det för närvarande inte är nödvändigt med en ändring av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) för att förbättra möjligheterna för intagna inom kriminalvården att få psykiatrisk vård, utan frågan bör kunna lösas genom frivilliga överenskommelser mellan landstingen.
I propositionen anges att regeringen i februari 1995 har gett Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en nationell översyn av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården. Styrelsen skall inom ramen för denna översyn bl.a. beskriva och avgränsa den specialiserade psykiatrins uppgifter i förhållande till den vård och det stöd som ges inom andra verksamheter, t.ex. primärvård, socialtjänst och kriminalvård. Genom en sådan avgränsning skapas enligt regeringens mening ökade förutsättningar för att klarlägga ansvarsfördelningen mellan hälso- och sjukvården och kriminalvården. Ett sådant klarläggande bör på sikt förbättra möjligheterna för fängelsedömda att få psykiatrisk vård och stöd, anser regeringen.
Stödperson
I propositionen anges att en patient som vårdas med stöd av LPT och LRV så snart hans tillstånd medger det genom chefsöverläkarens försorg skall upplysas om sin rätt att få hjälp av en stödperson. Av Socialstyrelsens utvärdering framgår att endast 9 % av alla patienter som under ett år vårdats med stöd av LPT och LRV har haft stödperson och att 51 % inte har erbjudits stödperson. Regeringen anser att en alltför begränsad del av de personer som vårdas med tvång erhåller stödperson. Det är angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra möjligheterna för tvångsvårdade personer att få en stödperson utsedd, inte minst mot bakgrund av kravet på rättssäkerhet för den enskilde. Situationen skulle kunna förbättras väsentligt genom intensifierade tillsyns- och informationsinsatser. Det bör enligt regeringen ankomma på Socialstyrelsen att se till att erforderliga insatser genomförs. I propositionen anförs vidare att det enligt 30 § LPT är förtroendenämnderna inom hälso- och sjukvården som utser stödpersoner. Regeringen förutsätter att landstingen skapar de förutsättningar som är nödvändiga för att tillräckligt många skall vara villiga att åta sig uppdrag som stödperson. Förtroendenämnderna bör också ta initiativ till att vårdpersonalen informeras om stödpersonens roll m.m. Skulle de föreslagna insatserna inte få åsyftad effekt avser regeringen att återkomma till riksdagen i denna fråga. Socialstyrelsen bör, enligt regeringen, i samråd med Landstingsförbundet och Riksförbundet för social och mental hälsa göra en bedömning av om de stödpersoner som i dag finns har tillräckliga kunskaper om psykiska störningar och om hur dessa yttrar sig. Regeringen anser vidare att frågan om stödpersoners möjlighet att få information om patienter bör övervägas av den parlamentariska kommitté som regeringen avser att tillkalla.
Utredning om vissa frågor om psykiatrisk tvångsvård m.m.
I propositionen anges att syftet med de nya reglerna var att anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt begränsad användning av tvångsvård som ägt rum inom psykiatrin. Ändamålet med tvångsvård skulle vara att se till att den som har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som ges efter intagning på sjukvårdsinrättning blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser i frivilliga former. Samhällsskyddet skulle beaktas men inte ges en fullt så självständig betydelse som i LSPV. Ett viktigt inslag i lagstiftningen var ökad rättslig kontroll över tvångsvården genom domstolsprövning i förening med begränsade vårdtider. Möjligheten till s.k. konvertering från frivillig vård till tvångsvård skulle begränsas till fall då en patient kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon annan. Konverteringsbeslutet skulle följas av en rättslig prövning. Det framhölls också vid införandet av lagstiftningen att skyddet för andra personer särskilt skulle beaktas i fråga om psykiskt störda som har begått t.ex. allvarliga våldsbrott. Vidare anförs i propositionen att det av Socialstyrelsens utvärdering av tillämpningen av lagstiftningen bl.a. framgår att syftet med lagstiftningen i stor utsträckning har uppnåtts. Detta gäller dock inte användningen av konvertering samt användningen av tvångsåtgärder vid tvångsvård. Socialstyrelsen framhåller emellertid i sin rapport att den tid som stått till buds för utvärderingen inte har gett underlag för att bedöma lagstiftningens effekter fullt ut.
Regeringen anser således att det krävs ytterligare utredningsinsatser för att få fram ett säkrare underlag som visar om LPT och LRV ger de effekter som statsmakterna har avsett. Den utvärdering som Socialstyrelsen har gjort bygger i huvudsak på erfarenheter som är inhämtade under 1992 och 1993 vilket regeringen anser vara en mycket kort tidsperiod. För att med större säkerhet kunna bedöma lagstiftningen anser regeringen att framför allt frågor som avser användningen av tvångsvård och tvångsåtgärder bör analyseras vidare i en särskild utredning. I utredningen bör även rättssäkerhet, vårdtidernas längd och användningen av konvertering belysas. Även frågan om hur samhällsskyddet kan förbättras bör enligt regeringen bli föremål för analys. Visar utredningen att det behövs regeländringar skall kommittén föreslå lämpliga åtgärder. Kommittén skall också göra en redaktionell översyn av lagstiftningen för att öka tydligheten och därmed underlätta tillämpningen av lagstiftningen. Regeringen anser att kommittén också skall se över de regler m.m. som gäller patientens betalningsansvar vid rättspsykiatrisk vård. Denna del av uppdraget skall enligt regeringen slutredovisas senast den 1 juli 1996. I övrigt skall utredningen redovisa sitt uppdrag senast den 30 december 1997. Enligt propositionen skall under utredningsarbetet samråd ske med Kriminalvårdsstyrelsen, Riksåklagaren, Domstolsverket, Rättsmedicinalverket, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet för social och mental hälsa samt intresseföreningar för schizofreni.
Motionerna
När det gäller den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten yrkas i motion 1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförandet av ett statligt ansvar för den rättspsykiatriska verksamheten enligt vad i motionen anförts om en återgång till vad som reglerades i 1 § andra stycket i den tidigare gällande lagen om rättspsykiatrisk undersökning (LRPU) (yrkande 5). I motionen anförs att en klar gräns behövs mellan sjukvårdens åtaganden och rättspsykiatrin. Huvudmannaskapet för vården av dem som dömts till psykiatrisk vård liksom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten skall vara en statlig angelägenhet, anser motionärerna.
I motionerna tas också upp frågor om samhällsskydd och användning av rättspsykiatrisk vård. I motion 1994/95:So39 av Gun Hellsvik m.fl. (m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättspsykiatrisk vård. Motionärerna vill redan nu framhålla -- när det gäller den parlamentariska kommitté som skall utvärdera lagstiftningen om psykiatrisk vård m.m. -- att regeringen även bör uppmärksamma hur användningen av den rättspsykiatriska tvångsvården i framtiden skall kunna begränsas ytterligare och i stället ersättas av straff. Motionärerna framhåller med hänsyn framför allt till medborgarnas skyddsintresse att behovet av restriktivitet när det gäller möjligheten att döma till överlämnande till rättspsykiatrisk vård särskilt bör lyftas fram. Den föreslagna ordningen om att tillstånd till s.k. frigång skall föregås av prövning och medgivande i länsrätten är ett viktigt steg i rätt riktning, anser motionärerna.
I motion 1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utväxla begreppet "psykisk störning" när det gäller rättsmedicinen (yrkande 7). Detta är viktigt för att markera gränserna till exempelvis psykiskt utvecklingsstörda, anser motionärerna. Vidare hemställs att riksdagen avslår regeringens förslag om att få använda sämre utrustade enheter på fängelserna för vård av fångar med svåra psykiska problem (yrkande 6). I motionen anförs att det blir fler i fängelserna som behöver olika former av psykisk vård. Inom kriminalvården har man försökt lösa detta genom att inrätta speciella avdelningar. Motionärerna anser att det är fel att bygga upp en psykiatri inom fängelserna. De som behöver psykiatrisk vård skall i stället dömas till vård.
I motion 1994/95:Ju509 av Alice Åström m.fl. (v) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en återgång till lagen om sluten psykiatrisk vård (yrkande 1). I och med lagreformen 1991 blev det en snävare definition av begreppet psykisk störning. Konsekvenserna av detta har, enligt motionärerna, visat sig bli stora. Antalet psykiskt störda har ökat på fängelserna. Det finns en stor fara i att de psykiskt störda får fängelsestraff i stället för vård. Fängelsestraff förvärrar ofta deras problem. Enligt motionärerna visar statistiken att flertalet av dem som är dömda till vård har längre vårdtid än de som dömts till fängelse för likadana brott.
I motion 1994/95:So40 av Stig Sandström m.fl. (v) hemställs också att riksdagen hos regeringen begär att i direktiven för den utredning som skall se över den psykiatriska tvångsvården skall tas upp frågan hur en behandlingsplanering för den enskilde kan ingå i lagstiftningen (yrkande 1) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om införande av en möjlighet att tillsätta stödpersoner för människor med psykiska problem förutom i lagen om psykiatrisk tvångsvård även i lagen om vård av unga (yrkande 3), dels om konvertering från frivillig vård till tvångsvård (yrkande 2). Vidare hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att öka länsrätternas psykiatriska kompetens (yrkande 4). Motionärerna anser att vid översynen av lagstiftningen även vikten av att behandlingsplaneringen görs tydligare skall framhållas. En ny lag bör stärka planeringen av patientens eftervård. Utredningen bör också överväga möjligheten att i lagstiftningen markera att en stödperson skall utses snarast efter det att tvångsvården satts in samt att denna möjlighet bör föras in förutom i sociallagstiftningen även i lagen om vård av unga. Vidare anser motionärerna att en uppgift för utredningen bör vara att helt ta bort möjligheten att överföra en patient från frivillig vård till tvångsvård. Till sist anser motionärerna att länsrätterna måste tillföras psykiatrisk kompetens för att kunna göra adekvata bedömningar av de läkarintyg som besluten om tvångsvård i stor utsträckning vilar på.
Tidigare behandling i riksdagen m.m.
I socialutskottets betänkande 1990/91:SoU13 Psykiatrisk tvångsvård m.m. behandlades vissa av de frågor som tas upp i propositionen och motionerna.
Utskottet uttalade beträffande rättspsykiatriska undersökningar bl.a. följande. I proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, m.m. redovisas olika synpunkter beträffande huvudmannaansvaret. -- -- -- Utskottet konstaterar i likhet med propositionen att den rättspsykiatriska verksamheten har en stark anknytning till rättsväsendet samtidigt som den har en markerad medicinsk karaktär där rättssäkerheten är beroende av den medicinska kompetensen. Utskottet delar propositionens uppfattning att de rättspsykiatriska undersökningarna även fortsättningsvis bör utföras under statligt huvudmannaansvar.
Utskottet delade dock också propositionens uppfattning att själva utförandet av rättspsykiatriska undersökningar i framtiden skulle kunna utföras såväl vid särskilda statliga kliniker som i hälso- och sjukvården. Inriktningen borde vara att undersökningarna så långt som möjligt genomfördes inom hälso- och sjukvården.
Utskottet förordade också att vad som anförts om psykiatrisk tvångsvård i samband med rättspsykiatrisk undersökning och om nödvändigheten av ett snabbt överförande till sjukvården av personer som vid rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara i behov av psykiatrisk vård borde ges regeringen till känna. Vidare angav utskottet att vid en avvägning mellan de skäl som talar för att behålla möjligheten att ge tvångsvård på en undersökningsenhet även efter avslutad undersökning och de skäl som åberopas i propositionen anser utskottet att det finns fog för att välja den utformning av bestämmelserna som valts i propositionen. Utskottet betonade således att de patienter som av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård skyndsamt måste tas om hand inom sjukvården.
I proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. föreslogs att begreppet allvarlig psykisk störning skulle ersätta begreppen psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnormitet i LSPV. Begreppet skulle också träda i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Beträffande begreppet allvarlig psykisk störning uttalade socialutskottet i sitt yttrande 1990/91:So6y Psykiatrisk tvångsvård m.m. att den i propositionen (1990/91:58) föreslagna begreppsbildningen kunde läggas till grund för den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och om den straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Utskottet framhöll att begreppet allvarlig psykisk störning var avsett att vara något snävare än begreppet psykisk sjukdom i LSPV och att införandet av begreppet och avskaffandet av jämställdhetsbegreppet i brottsbalken avsågs leda till en viss begränsning av den grupp som omfattades av den straffrättsliga särregleringen, vilket utskottet tillstyrkte.
Justitieutskottet uttalade i betänkandet 1990/91:JuU34 om psykiskt störda lagöverträdare följande. Utskottets utgångspunkt är således att samma sjukdomsbegrepp bör väljas i BrB och i vårdlagstiftningen. I propositionen (1990/91:58) föreslås att det begreppet skall vara psykisk störning och att det för ett tvångsingripande skall krävas att det handlar om en kvalificerad störning; det skall vara fråga om en allvarlig psykisk störning. Enligt propositionen ansluter begreppet psykisk störning till vedertagen medicinsk terminologi. Utskottet har inga invändningar mot att det används.
Riksdagen följde justitieutskottet (rskr. 1990/91:330).
Beträffande länsrätternas tillgång till psykiatrisk kompetens angavs i socialutskottets betänkande 1990/91:SoU13 att denna kompetens kan tillföras domstolen genom förordnande av sakkunniga som tillhandagår domstolen med yttranden och som även kan höras vid den muntliga förhandlingen. Utskottet anslöt sig sålunda till förslaget i propositionen. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1990/91:329).
När socialutskottet behandlade följdlagstiftningen med anledning av den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m. hösten 1991 (1991/92:SoU10) uttalade utskottet att det var medvetet om att det vid införandet av en omfattande ny lagstiftning som den nu aktuella kunde uppkomma tillämpningsproblem. Utskottet utgick från att regeringen och berörda myndigheter noga följer tillämpningen av de nya bestämmelserna och vidtar de åtgärder som kan visa sig behövliga.
I december 1993 redovisade Socialstyrelsen sitt uppdrag att utvärdera tillämpningen av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. Utvärderingen skulle besvara frågan om syftet med reformen uppnåtts och lagarna fått avsedd effekt. I rapporten anges följande. Socialstyrelsen har i en tidigare delrapport pekat på svårigheterna att utvärdera om rättssäkerheten stärkts och samhällsskyddet ökat. Den utredning som nu genomförts har tydliggjort dessa svårigheter och ger inte underlag för att bedöma lagstiftningens effekter fullt ut. Socialstyrelsen kan dock konstatera att lagstiftningen bidragit till att skapa förutsättningar för en fortsatt minskning av tvångsanvändningen, stärkt rättssäkerhet och ökat samhällsskydd. För att kunna bedöma om lagstiftningen fått avsedda effekter på rättssäkerhet och samhällsskydd krävs forskningsinsatser under längre tid. -- -- -- Utvärderingen visar också att tillämpningen av lagstiftningen inneburit en del svårigheter som bör kunna åtgärdas genom en intensifierad information och tillsyn. En fortsatt dialog mellan berörda myndigheter, organisationer och verksamhetsområden är i det sammanhanget viktig.
Fängelseutredningen överlämnade i januari 1994 sitt slutbetänkande Kriminalvård och psykiatri (SOU 1994:5). En del av utredningens förslag rörande behandlingen av de psykiskt störda inom kriminalvården -- bl.a. i fråga om inrättande av s.k. stödavdelningar och förslag om att varje kriminalvårdsanstalt genom avtal mellan kriminalvården och landstingen knyts till en viss vårdinrättning -- behandlas i nu föreliggande proposition. Fängelseutredningens övriga förslag bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.
Beträffande frågan om i vilken utsträckning psykiskt störda lagöverträdare bör dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk vård anger justitieutskottet i anledning av en rad motioner från den allmänna motionstiden i sitt betänkande 1994/95:JuU16 Anslag till kriminalvården m.m. att utskottet kommer att behandla frågan om påföljd för psykiskt störda lagöverträdare senare i år.
Regeringen tillkallade i maj 1994 en särskild utredare för att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten (Straffansvarsutredningen). Av direktiven framgår att det enligt brottsbalken (BrB) inte föreligger något hinder mot att fälla den som begått brott under påverkan av allvarlig psykisk störning till ansvar. Enligt 30 kap. 6 § BrB får den psykiskt störde emellertid inte dömas till fängelse. Många gånger överlämnas han i stället till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB. Den som är tillfälligt sinnesförvirrad utan egen skuld går emellertid normalt fri från ansvar. Den ordning som nu gäller på området är enligt utredningsdirektiven behäftad med flera svagheter. I direktiven anges vidare att verkningarna av 1991 års reform när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna måste beaktas. Ett övergripande syfte med översynen skall vara att genom de allmänna reglerna om avgränsningen av det straffbara området dels främja förutsättningarna för en effektiv lagföring av straffvärda förfaranden, dels ytterligare befästa legalitetsprincipen inom straffrätten. Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande senast den 1 juli 1996.
Utskottets bedömning
I motion So40 (v) yrkande 5 hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförande av ett statligt ansvar för den rättspsykiatriska verksamheten. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att ansvaret för den rättspsykiatriska vården enligt den s.k. normaliseringsprincipen bör ankomma på hälso- och sjukvården. Huvudmannaansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten ligger dock på staten medan själva utförandet av de rättspsykiatriska undersökningarna skall kunna ske såväl vid de statliga rättspsykiatriska enheterna som inom hälso- och sjukvården. Utskottet avstyrker motionsyrkandet. Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna ändringen i lagen om rättspsykiatrisk undersökning.
I anledning av motionerna So39 (m), So40 (v) yrkandena 6 och 7 samt Ju509 (v) yrkande 1 konstaterar utskottet att Straffansvarsutredningen har i uppgift att utreda vissa frågor inom den allmänna straffrätten. Ett övergripande syfte med översynen är att genom de allmänna reglerna om avgränsningen av det straffbara området dels främja förutsättningarna för en effektiv lagföring av straffvärda förfaranden, dels ytterligare befästa legalitetsprincipen inom straffrätten. Utredningen skall också beakta verkningarna av 1991 års reform när det gäller de psykiskt störda lagöverträdarna. Regeringen har vidare i februari i år gett Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en nationell översyn av innehåll och kvalitet i den psykiatriska vården. Socialstyrelsen skall beskriva och avgränsa den specialiserade psykiatrins uppgifter i förhållande till andra verksamheter, t.ex. primärvården, socialtjänsten och kriminalvården. Detta ger enligt regeringen ökade förutsättningar för att klarlägga ansvarsfördelningen mellan hälso- och sjukvården och kriminalvården. Vidare avser regeringen som tidigare konstaterats att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över tillämpningen av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen. Utskottet förutsätter att erfarenheterna av den nya lagstiftningen i de hänseenden som tas upp i motionerna beaktas i utredningsarbetet. Något initiativ från riksdagen behövs inte enligt utskottet. Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna ändringarna i lagen om rättspsykiatrisk vård och avstyrker motionerna.
I motion So40 (v) yrkandena 1--4 tas också upp frågor rörande behandlingsplanering, konvertering, stödperson och länsrätternas psykiatriska kompetens. Utskottet utgår från att den i propositionen aviserade utredningen kan behandla dessa frågor. Utskottet avstyrker motionsyrkandena.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
att riksdagen avslår motion 1994/95:So40 yrkande 5,
res. - (v)
2. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning,
3. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:So39, 1994/95:So40 yrkandena 6 och 7 samt 1994/95:Ju509 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård,
4. beträffande ytterligare utredningsinsatser
att riksdagen avslår motion 1994/95:So40 yrkandena 1--4.
Stockholm den 9 maj 1995 På socialutskottets vägnar Sten Svensson
I beslutet har deltagit:
Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö (m), Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kds).
Reservation
Ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten (mom. 1)
Stig Sandström (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrker motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening medför ett delat ansvar för undersökningsverksamheten risker för att kvaliteten på undersökningarna försämras och att bedömningarna blir mindre enhetliga. De rättspsykiatriska undersökningarna bör således utföras endast vid de statliga rättspsykiatriska enheterna. Utskottet förutsätter att frågan om huvudmannaansvaret för den rättsmedicinska verksamheten tas upp i den aviserade utredningen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna med anledning av motionen.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande ansvaret för den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So40 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga