Bostadsutskottets betänkande 1993/94:BOU01

Vissa frågor om naturresurslagen

Innehåll

Sammanfattning
Motionerna
Utskottet
Hemställan

1993/94
BoU1

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas nio motioner från allmänna
motionstiden om naturresurslagen. Utskottet avstyrker samtliga;
flera av dem med hänvisning till pågående utredningar och
överväganden i regeringens kansli.

Motionerna

I detta betänkande behandlas de under allmänna motionstiden
1993 väckta motionerna


1992/93:Bo502 av Elving Andersson och Marianne Andersson (c)
vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i
naturresurslagen som föreslås i motionen.

1992/93:Bo509 av Odd Engström och Pär Granstedt (s, c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Ekoparken i Stockholm bör klassas som
riksintresse för naturvård och friluftsliv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kommunerna i översiktsplaner inte bör
få undanta areal av betydelse för riksintressen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att samverkansformerna mellan
Byggnadsstyrelsen och Ståthållarämbetet bör ses över,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att myndigheterna i fortsättningen bör
åläggas att redovisa bedömningar och åtgärder för att undvika
skada i natur- och kulturmiljö,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att miljökonsekvensbeskrivningar bör
tillmätas större vikt och ges en starkare ställning i
planprocessen.

1992/93:Bo515 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en obligatorisk prövning enligt
NRL för större trafikanläggningar, med beaktande av vad som i
motionen framförts angående det kommunala vetot,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att en utredning tillsätts med
uppdrag att utarbeta kriterier för prövning enligt NRL för
större trafikanläggningar.

1992/93:Bo517 av Lena Klevenås (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar om sådan ändring i naturresurslagen att motorvägar,
större broar och trafikleder för sjöfarten också skall omfattas
av denna lagstiftning.

1992/93:Bo601 av Bruno Poromaa m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en vägförbindelse för Talma sameby.

1992/93:Jo630 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om miljökonsekvensbeskrivningar.

1992/93:Jo676 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
miljökonsekvensbeskrivningar, förutom i de hänseenden som redan
har införts bör upprättas även för översikts- och detaljplaner
som medför större förändring av natur eller bebyggelse i
huvudstadsregionen.

1992/93:Jo678 av Rune Backlund m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att Vättern skall vara riksobjekt
som färskvattentäkt enligt naturresurslagen och skall omgärdas
med speciella skyddsbestämmelser.

1992/93:T348 av Lena Klevenås och Torgny Larsson (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om E 20 och prövning enligt NRL.


Uppgifter i anslutning till motionerna

Regeringsprövning av vissa industrianläggningar m.m. och det
kommunala vetot

I 4 kap. 1 § naturresurslagen (NRL) anges vissa slag av
anläggningar som inte får utföras utan tillstånd av regeringen.
Som exempel kan nämnas anläggningar för kärnteknisk verksamhet
och förbränningsanläggningar om anläggningen har en effekt om
minst 200 megawatt. Regeringen kan också, enligt 4 kap. 2 § NRL,
pröva andra anläggningar än sådana som omfattas av kravet på
tillstånd enligt 4 kap. 1 § NRL om anläggningen kan antas få
betydande omfattning eller bli av ingripande beskaffenhet.

Enligt bestämmelserna i 4 kap. 3 § första stycket NRL får
tillstånd enligt 1 och 2 §§ lämnas endast om kommunfullmäktige
har tillstyrkt detta. Denna ordning kallas vanligen det
kommunala vetot. Undantag från denna finns emellertid i 4 kap.
3 § andra stycket. Regeringen får i vissa fall lämna tillstånd
även om kommunfullmäktige inte har tillstyrkt detta. Om en
anläggning är synnerligen angelägen från nationell synpunkt får
regeringen nämligen lämna tillstånd även mot en kommuns vilja
bl.a. när det är fråga om anläggning som avser mellanlagring
eller slutlig förvaring av kärnämne eller kärnavfall. Samma
förhållande gäller också beträffande förbränningsanläggningar,
gruppstationer för vindkraft och anläggning för behandling av
miljöfarligt avfall under förutsättning att anläggningarna är av
viss minsta storlek.

Frågan om utformningen av regeringsprövningen av vissa
industrianläggningar har behandlats av Miljöskyddskommittén, som
i februari 1993 avlämnade sitt huvudbetänkande Miljöbalk (SOU
1992:37). Betänkandet har remissbehandlats. Remisstiden utgick
den 1 september 1993. I betänkandet föreslås att regeringen,
förutom de anläggningar som i dag prövas enligt NRL, också skall
pröva en grupp av kommunikationsanläggningar. Prövningen
föreslås omfatta vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och
farleder som kan medföra en från nationell eller regional
synpunkt betydande påverkan på miljön. Bestämmelserna om
regeringsprövning föreslås ingå i en miljöbalk. Kommitténs
förslag innebär att NRL bör ingå bland de lagar som skall
samordnas i miljöbalken.

Beträffande det kommunala vetot föreslår Miljöskyddskommittén
att nu gällande regler i princip skall tillämpas även efter det
att miljöbalken trätt i kraft, dock med det tillägget att hamnar
och flygplatser som från nationell eller regional synpunkt har
betydande påverkan på miljön också skall omfattas av vetot. Det
kommunala vetot skall enligt kommittén kunna genombrytas,
förutom enligt vad i dag är möjligt, också i fråga om vägar,
järnvägar och farleder som är synnerligen angelägna från
nationell synpunkt. Utredningen motiverar förslaget att undanta
dessa anläggningar från det kommunala vetot med att de ofta
sträcker sig genom flera kommuner.

Miljökonsekvensbeskrivningar m.m.

Enligt 5 kap. 1 § naturresurslagen skall en ansökan om
tillstånd enligt 4 kap. samma lag innehålla en
miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Dessutom får med stöd av
bemyndigandet i 5 kap. 2 § naturresurslagen regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden
enligt någon av de s.k. NRL-anknutna lagarna skall upprättas en
MKB. Med stöd härav har MKB införts i vattenlagen, minerallagen
samt i plan- och bygglagen. Beträffande sistnämnda lag gäller
att en MKB i vissa fall skall göras avseende detaljplan som kan
antas medföra betydande miljöpåverkan. Härutöver har kravet på
sådana beskrivningar i miljöskyddslagen ändrats för att
överensstämma med övrig NRL-anknuten lagstiftning. Kravet på
konsekvensbeskrivningar för övriga NRL-anknutna lagar grundar
sig på bemyndiganderegler och återfinns bl.a. i förordningen om
miljökonsekvensbeskrivningar, naturvårdsförordningen och i
förordningen om rikstäckande väghållningsplan. Kravet omfattar
torvlagen, ellagen, rörledningslagen, luftfartslagen,
kontinentalsockellagen och farledslagen. Utanför NRL-området
finns krav på miljökonsekvensbeskrivningar i lagen om kommunal
energiplanering, strålskyddslagen och kärntekniklagen.

Miljöskyddskommittén anser det önskvärt att närmare och mera
detaljerade bestämmelser utvecklas avseende användningen av MKB
som instrument i en planerings- och beslutsprocess. Kommittén
anser också att krav på MKB i ärenden rörande PBL bör utvidgas
utöver vad som gäller i dag.

Frågan om MKB behandlas också i den pågående utredningen om en
översyn av PBL m.m. Enligt direktiven skall denna utredning
överväga om kravet på MKB skall utvidgas och ges en mera
generell tillämpning än i dag i ärenden enligt PBL.

Utredningen har också i uppdrag att se över översiktsplanens
roll i PBL-sammanhang. Möjligheterna att främja en ökad
miljöhänsyn genom en förebyggande fysisk planering bör, enligt
utredningsdirektivet, särskilt belysas. Utredningsarbetet skall,
i den del som rör frågor om hur en ökad miljöhänsyn skall
utformas, avslutas senast i januari 1994.

Miljön kring Djurgården-Haga -Brunnsviken-Ulriksdal

Riksdagen behandlade i februari 1992 (bet. 1991/92:JoU10)
motioner i vilka krävdes att området kring Haga-Brunnsviken,
Ulriksdal och Djurgården skall skyddas mot fortsatt
exploatering. Jordbruksutskottet redogjorde i betänkandet bl.a.
för de bevarandevärden som finns inom området samt hur skyddet
för dessa är utformat liksom för de större exploateringsanspråk
som riktas mot området.

Utskottet noterade bl.a. att största delen av området
förklarats som riksintresse för kulturminnesvården enligt 2 kap.
NRL samt att området berörs av de särskilda
hushållningsbestämmelserna för vissa områden i landet enligt 3
kap. NRL såvitt avser riksintressen för naturvård och
friluftsliv.

Utskottet upplyste att regeringen i november 1991 med stöd av
6 kap. 2 § NRL beslutat att Solna och Stockholms kommuner skall
redovisa hur kommunerna i sin planering avser att tillgodose
naturvårdens, kulturminnesvårdens och friluftslivets intressen
för området. Redovisningen skulle ske till Länsstyrelsen i
Stockholms län senast den 1 december 1992. Arbetet är emellertid
försenat. Länsstyrelsen kommer att behandla ärendet vid ett
sammanträde den 3 december 1993.

I det ovannämnda betänkandet från jordbruksutskottet
förutsatte utskottet att regeringen återkommer till riksdagen i
ärendet med information om inriktningen av den fortsatta
planeringsprocessen.

Vägförbindelse för Talma sameby

Länsstyrelsen i Norrbottens län avslog i mars 1989 en ansökan
av Kiruna kommun om dispens från bestämmelserna för
Påkkentanjaure naturreservat för att anlägga en väg för Talma
sameby mellan Laxforsen och Salmi. Länsstyrelsens beslut
överklagades till regeringen som i beslut i maj 1990 bl.a.
anförde följande.

Den s.k. Talmavägen beräknas bli 34 km lång och avsikten är
att den skall förena två befintliga vägar. Mellan Laxforsen och
den övre delen av Lulep Voulusjaure finns en skogsbilväg vilken
är ansluten till det befintliga vägnätet. Denna skall genom
Talmavägen förenas med en cirka 30 km lång enskild väg mellan
Salmi och Laimoluokta. Den planerade vägen skulle sträcka sig
genom Påkkentanjaure naturreservat och samtidigt leda in i Rostu
s.k. obrutna fjällområde inom vilket reservatet är beläget. Den
skulle också leda in i inom reservatet belägna områden av
riksintresse för naturvård.

Vid prövning av frågor enligt naturvårdslagen skall
naturresurslagen tillämpas. Enligt 3 kap. 1 och 5 §§
naturresurslagen får en anläggning komma till stånd inom ett
s.k. obrutet fjällområde endast om det behövs för bl.a.
rennäringen och om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt
skadar områdenas natur- och kulturvärden. Avgränsning av de
fjällområden som anges i 3 kap. 5 § naturresurslagen har skett
med utgångspunkt i att de utanför en zon på cirka 8 km från väg
antas motsvara en halv dagsetapps vandring, varför områdena
antas vara i huvudsak opåverkade av aktiviteter på och i
anslutning till vägar. Huvudprincipen bör enligt förarbetena
vara att nya vägar inte får anläggas. Vägar som slutar blint
inom områdenas yttre delar medför dock i vissa fall så begränsad
omgivningspåverkan att de inte förändrar karaktären på områdena.
Det kan enligt motiven gälla vägar som betjänar några enstaka
fastigheter eller som behövs för t.ex. rennäringen. Vägar som
leder in mot de centrala delarna av områdena kan medföra en
avsevärd påverkan på områdenas karaktär och bör därför inte
tillåtas. Eftersom naturreservatet är beläget inom Rostu obrutna
fjällområde skall 3 kap. 1 och 5 §§ naturresurslagen tillämpas i
ärendet.

I Kiruna kommuns förslag till översiktsplan anges att i de fem
byarna norr om Torneträsk finns ett sextiotal hus sammanlagt, av
vilka de allra flesta är fritidshus eller används sommartid i
samband med renskötsel. Enligt översiktsplanen för
Torneträskområdet kan en begränsad ökning av bebyggelsen få
göras. I förslaget till översiktsplan anförs att om den
planerade vägen blir av, kommer antagligen efterfrågan på mark
att öka väsentligt. Också turistanläggningar kan bli aktuella.

Av länsstyrelsens konsekvensbedömning framgår bl.a. att den
föreslagna vägsträckningen genom naturreservatet berör ett
faunaområde av högsta värde. Utgångspunkten för värderingen har
varit att områden med många hotade arter är skyddsvärda för hela
faunan. De stora rovdjur som förekommer i området kännetecknas
samtliga av att de i möjligaste mån undviker kontakt med
människor. De nya direkta och indirekta störningarna som en väg
genom naturreservatet skulle medföra, innebär med all
sannolikhet att områdets värde för de stora rovdjuren försämras.
De i området förekommande kungsörns- och havsörnspopulationerna
hör till våra mest störningskänsliga arter. Undersökningar
gjorda i Ritsemområdet visar att kungsörn och jaktfalk har
försvunnit från de exploaterade områdena. Det aktuella området
utgör ett av Sveriges viktigaste reproduktionsområden för
havsörn och där finns också ett antal häckande kungsörnspar.
Havsörn, kungsörn, jaktfalk och andra rovfåglar skulle påverkas
såväl direkt som indirekt om Talmavägen byggs. Vidare berörs ett
urskogsområde som getts högsta värdeklass för sin mångformighet,
arealstorlek, låga grad av kulturpåverkan samt stor betydelse
för urskogsgynnad fauna. Den botaniska värderingen av
motsvarande område har också medfört inplacering i högsta
värdeklass.

Regeringen delar samebyns och kommunens uppfattning att en väg
skulle underlätta samebyns transporter både till bosättningen
norr om Torneträsk och vid nya föreskrifter och allmänna råd om
köttkontroll m.m. vid renslakt, vilket träder i kraft den 1 juli
1990. De nya föreskrifterna kommer inte att förhindra
höstslakten i Talma sameby. Samebyns transportproblem, som
enligt regeringens bedömning är angelägna att lösa, bör kunna få
en tillfredsställande lösning utan att en väg byggs.

Regeringen, som i ärendet har att tillämpa naturresurslagens
bestämmelser om markens användning, finner vid en samlad
bedömning att anläggandet och utnyttjandet av Talmavägen
påtagligt skulle skada naturreservatets naturvärden. Vägen bör
med hänsyn härtill inte komma till stånd.

Trafikutskottet behandlade 1992 motioner (bet. 1991/92:TU15
och yttr. 1992/93:TU3y) som gick ut på att riksdagen borde ge
regeringen till känna att regeringen skulle vidta åtgärder så
att vägen kom till stånd. Trafikutskottet återgav i korthet det
ovan refererade regeringsbeslutet samt anförde att vägen från
trafikpolitisk synpunkt är angelägen för samebyn. Utskottet
förutsatte att regeringen följde frågan.

Vid behandlingen hösten 1992 av propositionen om samerna och
samisk kultur m.m. anförde bostadsutskottet (bet. 1992/93:BoU8
s. 31) med anledning av en motion om en väg till Talma sameby
att något väsentligt nytt inte tillkommit som motiverade en
omprövning av tidigare fattade beslut. Med anslutning till vad
trafikutskottet anfört i det ovan omnämnda yttrandet avstyrkte
utskottet enhälligt motionen, som avslogs av riksdagen.

Vättern

Vättern med öar och strandområden är klassat som riksintresse
enligt NRL. Detta innebär (3 kap. 2 § NRL) att turismens och
friluftslivets, främst det rörliga friluftslivets, intressen
särskilt beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av
exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön. I NRL (2 kap.
8 §) anges att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga
för anläggningar för bl.a. vattenförsörjning så långt möjligt
skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tilkomsten
eller utnyttjandet av anläggningen.

Frågan om Vättern som färskvattentäkt har behandlats av
riksdagen tidigare och senast 1992 (bet. 1991/92:Bou21).
Utskottet anförde då att goda möjligheter finns att beakta
frågan om vattenförsörjningen i den fysiska planeringen och
förutsatte att berörda kommuner behandlade frågan inom ramen för
denna planering.

Utskottet

Det kommunala vetot enligt naturresurslagen m.m.

Av redovisningen ovan framgår att vissa slag av
industrianläggningar inte får utföras utan tillstånd av
regeringen. En förutsättning för att tillstånd skall få lämnas
är i princip att kommunfullmäktige tillstyrkt att så sker. Detta
kallas det kommunala vetot. Vetot får i vissa speciella fall
genombrytas. Sålunda får regeringen lämna tillstånd även om
kommunfullmäktige inte tillstyrkt det om en anläggning är
synnerligen angelägen från nationell synpunkt och anläggningen
bl.a. avser mellanlagring eller slutlig förvaring av kärnbränsle
eller kärnavfall, eller om det är fråga om
förbränningsanläggningar, gruppstationer för vindkraft,
anläggningar för lagring av naturgas samt anläggningar för
behandling av miljöfarligt avfall under förutsättning att
anläggningarna är av viss minsta storlek. De nu redovisade
reglerna om genombrytning av det kommunala vetot finns i 4 kap.
3 § andra stycket naturresurslagen (NRL).

I motion 1992/93:Bo502 (c) föreslås riksdagen upphäva 4 kap. 3
§ andra stycket NRL.

Som också framgått ovan har frågan om regeringsprövningen av
vissa anläggningar behandlats av Miljöskyddskommittén som i
februari 1993 avlämnade sitt huvudbetänkande Miljöbalk (SOU
1992:27). Betänkandet, som har remissbehandlats, övervägs för
närvarande i regeringens kansli. Beträffande det kommunala vetot
såvitt nu är i fråga föreslås i betänkandet i sak ingen
förändring i förhållande till dagens ordning.

Även om den i motionen aktualiserade frågan explicit inte
behandlats av utredningen finner utskottet det motiverat att
avvakta den pågående beredningen i regeringens kansli av
Miljöskyddskommitténs betänkande. Med det anförda avstyrker
utskottet motion 1992/93:Bo502 (c) om upphävande av 4 kap. 3
§ andra stycket NRL.

I tre motioner behandlas frågan om prövning enligt NRL av
större trafikanläggningar. Sådana förslag förs fram i motionerna
1992/93:Bo515 (kds), 1992/93:Bo517 (s) och 1992/93:T348 (s)
yrkande 1.

Miljöskyddskommittén föreslår i det ovan nämnda betänkandet
att vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar och farleder som kan
medföra en från nationell eller regional synpunkt betydande
påverkan på miljön skall underkastas en regeringsprövning och
att det kommunala vetot i princip därvid skall tillämpas. Dock
skall vetot kunna genombrytas i fråga om vägar, järnvägar och
farleder som är synnerligen angelägna från nationell synpunkt,
detta eftersom dessa ofta sträcker sig genom flera kommuner.

Även beträffande regeringsprövningen av vissa
trafikanläggningar bör resultatet av den pågående
regeringsberedningen avvaktas. Motionerna 1992/93:Bo515 (kds),
1992/93:Bo517 (s) och 1992/93:T348 (s) yrkande 1 avstyrks med
hänvisning till det anförda.

Miljökonsekvensbeskrivningar

I tre motionsyrkanden förs fram förslag av innebörd att
miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) i ärenden enligt plan- och
bygglagen (PBL) skall krävas i större omfattning än för
närvarande.

Sådana förslag förs fram i Socialdemokraternas partimotion
1992/93:Jo630 yrkande 16 samt i motionerna 1992/93:Jo676 (fp)
yrkande 1 och 1992/93:Bo509 (s, c) yrkande 9.

Av redovisningen ovan framgår att NRL (5 kap. 1 §) innehåller
regler om att en ansökan om tillstånd för en anläggning enligt 4
kap. samma lag skall innehålla en MKB. I NRL anges också (5 kap.
2 §) att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt någon av de s.k.
NRL-anknutna lagarna skall upprättas en MKB. Med stöd av detta
bemyndigande har krav på MKB införts i flera lagar. Vad gäller
den genom motionerna aktualiserade frågan om krav på MKB i
ärenden enligt PBL kan erinras om att sådant krav i vissa fall
numera gäller beträffande detaljplan som kan antas medföra
betydande miljöpåverkan.

Också frågan om krav på MKB i ärenden enligt PBL har
behandlats av Miljöskyddskommittén. Frågan behandlas även av
utredningen med uppdrag att göra en översyn av PBL. Utredningen,
som i denna del väntas redovisa sitt resultat senast i januari
1994, har att överväga om kravet på MKB skall utvidgas och ges
en mera generell tillämpning.

Regeringen har uttalat sig positivt om ett mera generellt
utformat krav på MKB i PBL men ansett att frågan borde övervägas
ytterligare (se prop. 1992/93:60 s. 21--22).

Enligt utskottets uppfattning torde det finnas en bred
samstämmighet om att MKB i större omfattning än för närvarande
skall krävas också i planer enligt PBL. Utskottet, som har
förståelse för att ett visst utredningsarbete kan behöva
genomföras och att ytterligare överväganden därefter kan
erfordras i regeringens kansli, förutsätter att regeringen så
snart dessa överväganden avslutats lämnar riksdagen ett förslag
i ärendet. Något tillkännagivande i enlighet med förslagen i
motionerna kan inte anses nödvändigt. Syftet med motionerna får
anses tillgodosett. Med det anförda avstyrker utskottet
Socialdemokraternas partimotion 1992/93:Jo630 yrkande 16 samt
motionerna 1992/93:Jo676 (fp) yrkande 1 och 1992/93Bo509 (s, c)
yrkande 9 om miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden enligt
PBL.

Miljön kring Djurgården-Haga-Brunnsviken-Ulriksdal

I motion 1992/93:Bo509 (s, c) aktualiseras frågan om
planeringen av området kring Haga-Brunnsviken, Ulriksdal samt
Djurgården i Stockholm. I den pågående planeringsprocessen ingår
att i området skapa en s.k. Ekopark. Yrkandet 1 går ut på att
riksdagen bör ge regeringen till känna att Ekoparken bör klassas
som riksintresse för naturvård och friluftsliv. Yrkande 2 är av
mera allmän karaktär men tar sin utgångspunkt i planeringen av
Ekoparkområdet. Enligt yrkandet bör riksdagen ge regeringen till
känna att kommunerna i översiktsplaner inte bör få undanta
arealer av betydelse för riksintressen. En allmän inriktning men
med Ekoparken som exempel har också yrkande 8 i motionen.
Innebörden av detta yrkande är att myndigheterna bör åläggas att
redovisa bedömningar och åtgärder för att undvika skada i natur-
och kulturmiljö.

Vad gäller frågan om Ekoparken har, som framgått ovan,
regeringen i november 1991 med stöd av 6 kap. 2 § NRL beslutat
att Solna och Stockholms kommuner skall redovisa hur kommunerna
avser att tillgodose naturvårdens, kulturminnesvårdens och
friluftslivets intressen för Ekoparksområdet. I
regeringsbeslutet anges att kommunerna gemensamt och efter
samråd med Länsstyrelsen i Stockholms län bör utarbeta
grundläggande utgångspunkter för den nödvändiga fördjupningen av
den översiktliga planeringen för området med inriktningen att
klarlägga hur planeringen skall utformas för att uppfylla kraven
i hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL. Länsstyrelsen
avser att behandla ärendet vid sitt sammanträde den 3 december
1993.

Bostadsutskottet vill erinra om att jordbruksutskottet år 1991
vid behandlingen av motioner om Ekoparken förutsatt att
regeringen skulle återkomma till riksdagen i ärendet med
information om den fortsatta planeringsprocessen sedan
länsstyrelsen gjort sin prövning. Riksdagen anslöt sig till vad
jordbruksutskottet anfört.

Vad gäller den mera allmänna inriktningen, bl.a. av den
översiktliga fysiska planeringens utformning och innehåll samt
hur en ökad miljöhänsyn i sammanhanget skall komma till uttryck,
vill bostadsutskottet även erinra om att dessa frågor övervägs
av den pågående PBL-utredningen. I propositionen Strategi för
biologisk mångfald (prop. 1993:30) som kommer att behandlas av
riksdagen i december 1993 anförs att utredningen bör ges
tilläggsdirektiv för att överväga hur kommunernas planering och
säkerställande av grönområden kan förbättras. Enligt vad
utskottet erfarit avser utredningen att, i nu refererade delar,
avge sitt betänkande i januari 1994.

Med hänvisning till att riksdagen kan förväntas erhålla en
redovisning för planeringen av området för en Ekopark m.m. i
Stockholm och mot bakgrund av att vissa av de frågor som
aktualiserats i motion 1992/93:Bo509 (s, c) övervägs av
PBL-utredningen får syftet med motionen såvitt nu är i fråga
anses tillgodosett utan någon riksdagens ytterligare åtgärd i
ärendet. Med det anförda avstyrker utskottet yrkandena 1, 2 och
8.

Ett yrkande i motion 1992/93:Bo509 (s, c) återstår att
behandla. I yrkande 4 föreslås ett riksdagens tillkännagivande
till regeringen om att samverkansformerna mellan
Byggnadsstyrelsen och Ståthållarämbetet bör ses över.
Motionärerna anser att praxis mellan de båda myndigheterna
utvecklats därhän att oklarheter uppstått beträffande
upplåtelser m.m. avseende Djurgårdsmarken.

Numera har Statens fastighetsverk övertagit Byggnadsstyrelsens
ansvar för förvaltningen av Djurgårdsmarken. Djurgårdsmarken,
som ägs av staten, är under Konungens enskilda disposition.
Marken förvaltas av Ståthållarämbetet genom den till ämbetet
knutna Djurgårdsförvaltningen.

Enligt vad utskottet erfarit vid kontakter med
Fastighetsverket och Ståthållarämbetet har under årens lopp ett
förtroendefullt samarbete och en smidig handläggningsordning
etablerats i de gemensamma markfrågorna. Utskottet har också
erfarit att överläggningar inletts mellan Fastighetsverket och
ämbetet i avsikt att ytterligare fördjupa och förbättra detta
samarbete.

Utskottet finner, med hänvisning till vad nu anförts, inte
tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka motion 1992/93:Bo509
(s, c) yrkande 4 om ett riksdagens tillkännagivande till
regeringen om samverkansformerna mellan Fastighetsverket och
Ståthållarämbetet.

Vägförbindelse för Talma sameby

Som utskottet uppfattat yrkandet i motion 1992/93:Bo601 (s)
innebär det att riksdagen bör besluta ge regeringen till känna
att sådana ändringar av gränserna för Rostu obrutna fjällområde
görs att det blir möjligt att bygga en väg avsedd i huvudsak för
Talma sameby.

Ovan har lämnats en tämligen ingående redogörelse för
regeringens beredning av ärendet om en vägförbindelse för Talma
sameby. Av redogörelsen framgår bl.a. vilka motiv som finns i
NRL avseende vägbyggande inom de obrutna fjällområdena och hur
avgränsningen av sådana områden gjorts. Utskottet, som hänvisar
till denna redogörelse, vill erinra om riksdagens beslut 1992
enligt vilket förutsattes (se bet. 1992/93:TU15 och BoU08) att
regeringen följde frågan.

Bostadsutskottet har inte funnit att nya omständigheter av den
karaktären tillkommit som föranleder en omprövning av riksdagens
tidigare beslut. Motion 1992/93:Bo601 (s) om en vägförbindelse
till Talma sameby avstyrks således.

Vättern som färskvattentäkt

I motion 1992/93:Jo678 (c) yrkande 1 föreslås att Vättern
skall vara riksobjekt som färskvattentäkt och omgärdas med
speciella skyddsbestämmelser.

Liknande motionsyrkande har utskottet behandlat flera gånger
tidigare och senast i april 1992 (bet. 1991/92:BoU21). Utskottet
som då anförde att goda möjligheter finns att beakta frågan om
vattenförsörjningen i den fysiska planeringen förutsatte att
kommunerna i denna planering behandlade frågan om Vättern som
färskvattentäkt. Utskottet vidhåller sin uppfattning. Ett
riksdagens tillkännagivande enligt motion 1992/93:Jo678 (c)
yrkande 1 kan inte anses erforderligt.

Hemställan

Utskottet hemställer


1. beträffande upphävande av 4 kap. 3 § andra stycket NRL
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo502,

2. beträffande regeringsprövningen av vissa
trafikanläggningar
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo515, 1992/93:Bo517
och 1992/93:T348 yrkande 1,

3. beträffande miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden enligt
PBL
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Bo509 yrkande 9,
1992/93:Jo630 yrkande 16 och 1992/93:Jo676 yrkande 1,

4. beträffande planeringen av området för en Ekopark m.m. i
Stockholm
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo509 yrkandena 1, 2 och
8,

5. beträffande samverkansformerna mellan Fastighetsverket
och Ståthållarämbetet
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo509 yrkande 4,

6. beträffande vägförbindelse till Talma sameby
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo601,

7. beträffande Vättern som färskvattentäkt
att riksdagen avslår motion 1992/93:Jo678 yrkande 1.

Stockholm den 28 oktober 1993

På bostadsutskottets vägnar


Agne Hansson


I beslutet har deltagit:

Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Bertil Danielsson (m),
Magnus Persson (s), Erling Bager (fp), Lennart Nilsson (s),
Sören Lekberg (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Ulf
Björklund (kds), Bo G Jenevall (nyd), Britta Sundin (s), Birger
Andersson (c), Marianne Carlström (s) och Inga Berggren (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Werner (v) varit
närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.